SOU 2014:52
Resolution - En ny metod för att hantera banker i kris
5
Innehåll
Sammanfattning ................................................................ 27
Summary .......................................................................... 33
Författningsförslag ............................................................. 39
1 Förslag till lag om resolution .................................................. 39
2 Förslag till lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut .......................................................................... 134 3 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) .............................................................................. 137
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning ........................ 141 5 Förslag till lag om ändring i semesterlagen (1977:480) ....... 142
6 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd ................................................................... 143 7 Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) ..... 147
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar .......................................................... 148 9 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) ........ 149
10 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank .................................................................... 151 11 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker ...................................................................... 152
Innehåll SOU 2014:52
6
12 Förslag till lag om ändring av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti ................................................................... 153 13 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) ............................................................................. 157
14 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ......................................................... 158 15 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) ... 188
16 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens .................................................. 190 17 Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden......................................................... 194
18 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ...................................................... 227
1 Inledning ................................................................. 233
1.1 Kommitténs uppdrag ............................................................. 233
1.2 Kommitténs arbete ................................................................. 234 1.3 Om förutsättningarna för arbetet ......................................... 234
2 Finansiella kriser, krishantering och resolution ............ 237
2.1 Inledning ................................................................................. 237 2.2 Det finansiella systemets funktioner och känslighet ........... 237 2.2.1 En enkel skiss av det finansiella systemet: tjänster
och sårbarheter ............................................................ 238
2.3 Det finansiella systemets dynamik och risker för instabilitet ............................................................................... 242 2.3.1 Risken för bristande funktion i oroliga tider ............ 242 2.3.2 Risken för avbrott i verksamheten ............................. 243 2.3.3 Systemviktiga företag .................................................. 244 2.3.4 Externa effekter ........................................................... 246
Innehåll
7
2.4 Värnandet av finansiell stabilitet ........................................... 247 2.4.1 Reglering och tillsyn ................................................... 248 2.4.2 Krishantering .............................................................. 249 2.4.3 Moral hazard-problemet – att värna finansiell
stabilitet på sikt ........................................................... 254
3 Gällande rätt ............................................................ 257
3.1 Inledning ................................................................................. 257
3.2 Instituten och deras funktioner ............................................ 257 3.3 Närmare om innehållet i detta kapitel .................................. 259
3.4 Övergripande krav på institutens riskhantering och genomlysning. ........................................................................ 261 3.5 Kapitalkrav.............................................................................. 262 3.5.1 Kapitalbaskravet .......................................................... 262 3.5.2 Buffertkrav .................................................................. 263 3.5.3 Ett särskilt kapitalbaskrav (pelare 2-krav) ................ 264 3.6 Likviditetskraven .................................................................... 265
3.7 Tillstånd innan verksamheten påbörjas ................................ 265 3.8 Tillsyn ..................................................................................... 265 3.8.1 Allmänt ........................................................................ 265 3.8.2 Den samlade kapitalbedömningen ............................. 266 3.9 Administrativa sanktioner ..................................................... 267 3.9.1 Ingripanden vid regelöverträdelser m.m. .................. 267 3.9.2 Avveckling efter tillståndsåterkallelse ....................... 270 3.10 Några olika reaktioner på likviditets- och kapitalproblem ....................................................................... 270
3.11 Associationsrätten ................................................................. 272 3.11.1 Inledning ..................................................................... 272 3.11.2 Aktiebolagslagen ......................................................... 272 3.11.3 Bolagsorganen ............................................................. 273 3.11.4 Kapitalanskaffning i aktiebolag .................................. 275 3.11.5 Bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och
värdepappersbolag ...................................................... 282
3.11.6 Kapitalanskaffning i ekonomiska föreningar ............ 282
Innehåll SOU 2014:52
8
3.11.7 Medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar ....... 284 3.11.8 Sparbanker ................................................................... 285 3.12 Riksbankens nödkrediter ....................................................... 286
3.13 Likvidation .............................................................................. 288 3.13.1 Likvidation enligt aktiebolagslagen ............................ 288 3.13.2 Likvidation av ekonomiska föreningar ...................... 290 3.13.3 Likvidation av sparbanker ........................................... 292 3.14 Företagsrekonstruktion och konkurs ................................... 293 3.14.1 Företagsrekonstruktion .............................................. 294 3.14.2 Konkurs ....................................................................... 299 3.14.3 Förmånsrätt ................................................................. 306 3.14.4 Insättarskyddet............................................................ 307 3.14.5 Investerarskyddets inträde ......................................... 311 3.15 Unionens regler om statligt stöd ........................................... 312 3.15.1 Regleringen i stora drag .............................................. 312 3.15.2 Statligt stöd ................................................................. 312 3.15.3 Tillåtet statsstöd .......................................................... 313 3.15.4 Den rättsliga betydelsen av kommissionens
meddelanden ................................................................ 314
3.15.5 Kommissionens krismeddelanden ............................. 314 3.15.6 2013 års bankmeddelande ........................................... 317 3.15.7 Omstruktureringsstöd genom rekapitalisering och övertagande av värdeminskade tillgångar ........... 318 3.15.8 Kommissionens bedömning av statsstödsärenden.... 327
4 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag ................................................... 329
4.1 Inledning ................................................................................. 329
4.2 En översikt av resolutionsdirektivet ..................................... 329 4.3 Generellt om införlivande av direktiv och andra EUnormer ..................................................................................... 334 4.3.1 Kompletterande rättsakter ......................................... 334 4.3.2 Harmoniseringsnivån .................................................. 336 4.3.3 Sammanfattande kommentarer .................................. 337
Innehåll
9
4.4 Om förslaget till införlivande ................................................ 337 4.4.1 Kommitténs utgångspunkter ..................................... 337 4.4.2 Lagstiftningsåtgärder .................................................. 341 4.4.3 Skiljelinjen mellan tillsyn,
resolutionsförberedelser och resolution ................... 342
4.5 Kort om resolution i praktiken och vägval i införlivandet ........................................................................... 344 4.5.1 Ändamålen med resolution ........................................ 345 4.5.2 När kan resolution inledas? ....................................... 346 4.5.3 Generellt om genomförandet av resolution .............. 347 4.5.4 Resolutionsåtgärdernas företräde .............................. 347 4.5.5 Kontrolltagande .......................................................... 348 4.5.6 Rådrum, kontinuitet och andra kompletterande
åtgärder ........................................................................ 348
4.5.7 Åtgärder för att rekonstruera eller avveckla ............. 349 4.5.8 Skyddet för ägare och borgenärer .............................. 354 4.5.9 Resolutionsreserven.................................................... 354 4.5.10 En ny lag om förebyggande statligt stöd................... 355 4.6 Avslutande reflektioner ......................................................... 356
5 Definitioner ............................................................. 357
5.1 Inledning ................................................................................. 357 5.2 Krisavvärjande initiativ och åtgärder .................................... 358
5.3 Krishanteringsåtgärder .......................................................... 361 5.4 Normala insolvensförfaranden och avveckling .................... 366
5.5 Kritiska verksamheter och kärnaffärsområden .................... 367 5.6 Vilka företag ska omfattas av regleringen ............................. 371
5.7 Gruppbaserad tillsyn .............................................................. 384 5.8 Filialer ..................................................................................... 386
5.9 Inblandande myndigheter ...................................................... 388 5.10 Tillsynskollegier och resolutionskollegier ............................ 391
5.11 Tredjelandsrelaterade definitioner ........................................ 392
Innehåll SOU 2014:52
10
5.12 Kapitaltäckningsrelaterade definitioner och kvalificerade 5.13 Statsstödsrelaterade definitioner ........................................... 398
5.14 Insättningsgarantin och investerarskyddet ........................... 399 5.15 Ledningsorgan och verkställande ledning ............................. 403
5.16 Övriga definitioner ................................................................. 405
6 Resolutionsändamålen .............................................. 407
6.1 Inledning ................................................................................. 407
6.2 Ändamålen med resolution .................................................... 407
7 Förutsättningar för beslut om resolution ...................... 421
7.1 Inledning ................................................................................. 421
7.2 Förutsättningar för resolution ............................................... 422 7.3 Beslut om resolution av ett institut ....................................... 437
7.4 Beslut om resolution av koncernföretag ............................... 442 7.5 Beslut om resolution i en gränsöverskridande koncern ....... 448 7.5.1 Processen när ett dotterföretag i en finansiell
koncern fallerar ........................................................... 449
7.5.2 Resolution på koncernivå ........................................... 456 7.6 Företagens och Finansinspektionens underrättelsekrav ...... 458
7.7 Resolutionsmyndighetens underrättelsekrav ....................... 461
8 Generellt om genomförandet av resolution ................... 465
8.1 Inledning ................................................................................. 465
8.2 Resolutionslagens verkan ....................................................... 465 8.3 Proportionalitet ...................................................................... 468
8.4 Val av resolutionsåtgärder ...................................................... 470 8.5 Relationen mellan de olika ändamålen .................................. 473
Innehåll
11
8.6 Att undvika värdeförstörelse och minimera resolutionskostnader ............................................................. 474 8.7 Att behålla prioritetsordningen ............................................ 476
8.8 Ingen ägare eller borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än om resolution inletts ............................................... 481 8.9 Relationen mellan resolution, konkurs och likvidation....... 484 8.9.1 Om avveckling av företaget under resolution ........... 484 8.9.2 Relationen till konkurs och likvidation utanför
resolution .................................................................... 487
8.10 Fordringar som uppkommer efter resolutionsbeslutet ....... 490
8.11 Resolutionsmyndighetens rätt till ersättning ....................... 492 8.12 Statsstödsreglerna .................................................................. 494
8.13 Särskilda hänsyn vid resolution av ett koncernföretag ........ 495 8.14 Resolution och de anställda i företaget ................................. 496
8.15 Resolution och den arbetsrättsliga regleringen .................... 497 8.16 Garanterade insättare ska skyddas helt ................................. 499
8.17 Resolutionens avslutande ...................................................... 499 8.18 Undantag från vissa bestämmelser i EU-direktiv ................ 501 8.18.1 Undantag från bestämmelser i vissa av
bolagsdirektiven .......................................................... 501
8.18.2 Undantag från vissa bestämmelser i winding updirektivet ..................................................................... 502 8.18.3 Undantag från vissa bestämmelser i säkerhetsdirektivet ...................................................... 504
9 Kontroll och styrning av ett företag under resolution .... 507
9.1 Kontrolltagande ..................................................................... 508 9.2 Om ledningen i företag under resolution ............................. 514 9.2.1 Ledningen ska ersättas ................................................ 514
Innehåll SOU 2014:52
12
9.3 Om ledningens skyldigheter att bistå resolutionsmyndigheten ........................................................ 516 9.4 Särskild förvaltare ................................................................... 518
10 Rådrum och kontinuitet ............................................. 525
10.1 Inledning ................................................................................. 525 10.2 Hinder mot exekutiva åtgärder och vilandeförklaring av rättsprocesser .......................................................................... 526
10.4 Förändra avtalsvillkor i existerande skulder ......................... 534 10.5 Rådrum .................................................................................... 536 10.5.1 Inledning ...................................................................... 536 10.5.2 Befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av
vissa förpliktelser ........................................................ 537
10.5.3 Befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter ................................................ 542 10.5.4 Befogenhet att tillfälligt förbjuda utövande av vissa avtalsrättigheter .................................................. 547 10.6 Kontinuitet ............................................................................. 555
10.7 Några resolutionsåtgärder ..................................................... 559 10.7.1 Kompletterande befogenheter ................................... 559 10.7.2 Befogenhet att kräva information .............................. 565
11 Åtgärder mot ägare ................................................... 569
11.1 Inledning ................................................................................. 569
11.2 Aktier och andra andelar ........................................................ 569 11.3 Minskning av aktiekapitalet och spädning av ägarandelar ... 570
11.4 Åtgärder i samband med minskning av aktiekapitalet ......... 574 11.5 Åtgärder mot andelsinnehavare ............................................. 579
11.6 Besluten är bindande .............................................................. 580
Innehåll
13
12 Försäljningsverktyget ................................................ 583
12.1 Definition av försäljningsverktyget ...................................... 584
12.2 Generellt om överföring ........................................................ 585 12.2.1 Vad får överföras? ....................................................... 585 12.2.2 Kompletterande överföringar och återföring ........... 591 12.2.3 Skyddsregler ................................................................ 596 12.2.4 Rätt till de överförda tillgångarna, rättigheterna
eller förpliktelserna ..................................................... 597
12.2.5 Hur påverkas de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs? ........................................ 598 12.2.6 Förvärvarens rättsliga ställning efter överföringen .. 599 12.2.7 Samarbetsskyldighet ................................................... 604 12.3 Villkor och ersättning vid överföring ................................... 605 12.3.1 Villkor vid en överföring ............................................ 605 12.3.2 Ersättning vid överföring ........................................... 606 12.4 Ägarprövning ......................................................................... 608 12.4.1 Nya bestämmelser om ägarprövning ......................... 610 12.4.2 Behov av undantag från gällande rätt ........................ 614 12.5 Tillstånd .................................................................................. 620 12.6 Försäljningsprocessen ............................................................ 623 12.6.1 Kravet på att bjuda ut företaget under resolution
eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till försäljning på marknaden ..................................... 623
12.6.2 Undantag från kravet på erbjudande om försäljning ................................................................... 626 12.6.3 Undantag från krav på offentliggörande ................... 628
13 Broinstitutsverktyget ................................................. 631
13.1 Definition av broinstitutsverktyget ...................................... 632 13.2 Generellt om överföring till ett broinstitut .......................... 633 13.2.1 Vad får överföras? ....................................................... 633 13.2.2 Kompletterande överföringar och återföring ........... 637 13.2.3 Skyddsregler ................................................................ 639 13.2.4 Värdet på de tillgångar, rättigheter och
förpliktelser som överförs till broinstitutet .............. 639
Innehåll SOU 2014:52
14
13.2.5 Rätt till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna ...................................................... 641 13.2.6 Hur påverkas de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs? ........................................ 643 13.2.7 Broinstitutets rättsliga ställning efter överföringen ................................................................ 644 13.2.8 Samarbetsskyldighet ................................................... 647 13.3 Villkor och ersättning vid överföring till ett broinstitut ..... 648 13.4 Tillstånd och ägarprövning .................................................... 650
13.5 Definition av broinstitut ........................................................ 655 13.6 Verksamheten i ett broinstitut .............................................. 659
13.7 Styrning av ett broinstitut ..................................................... 661 13.7.1 Vissa specifika bestämmelser om styrning av ett
broinstitut .................................................................... 662
13.8 Upphörande av verksamheten i ett broinstitut .................... 665 13.8.1 Avveckling av verksamheten i ett broinstitut ........... 665 13.8.2 Villkor och ersättning i samband med en
försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ...................................... 671
13.8.3 Försäljningsprocessen ................................................. 673
14 Avskiljandeverktyget.................................................. 675
14.1 Definition av avskiljandeverktyget ........................................ 676
14.2 Villkor för att få använda avskiljandeverktyget .................... 678 14.3 Generellt om överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag ...................................................... 683 14.3.1 Vad får överföras? ....................................................... 683 14.3.2 Kompletterande överföringar och återföring ............ 686 14.3.3 Skyddsregler ................................................................ 688 14.3.4 Rätt till de överförda tillgångarna, rättigheterna
och förpliktelserna ...................................................... 689
14.3.5 Hur påverkas de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs? ........................................ 690
Innehåll
15
14.3.6 Tillgångsförvaltningsbolagets rättsliga ställning efter överföringen ....................................................... 691 14.3.7 Samarbetsskyldighet ................................................... 693
14.4 Villkor och ersättning vid överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag ..................................................... 694 14.5 Definition av tillgångsförvaltningsbolag .............................. 695
14.6 Styrning av tillgångsförvaltningsbolaget .............................. 698
15 Skuldnedskrivningsverktyget ...................................... 701
15.1 Inledning ................................................................................. 701
15.2 Definition av skuldnedskrivningsverktyget ......................... 701 15.3 Skuldnedskrivningsverktygets användningsområde ............ 704
15.4 Omstruktureringsplaner ........................................................ 710 15.5 Kvalificerade skulder .............................................................. 716
15.6 Omfattningen av nedskrivning och konvertering ................ 725 15.6.1 Uppvärderingsmekanism ........................................... 730 15.7 Ordningsföljd vid nedskrivning och konvertering av skulder .................................................................................... 731 15.8 Instrument som ska skrivas ned eller konverteras enligt de avtalsvillkor som gäller för dem ....................................... 736
15.9 Minskning av skulderna ......................................................... 738 15.10 Konvertering av skulder ........................................................ 740
15.11 Konverteringskursen ............................................................. 742 15.12 Resolutionsmyndighetens rätt att ställa krav på nyemission ............................................................................. 745
15.13 Behandling av derivat vid nedskrivning och konvertering .......................................................................... 747 15.14 Ägarprövning ........................................................................ 750
15.15 Registrering och notering ..................................................... 751
Innehåll SOU 2014:52
16
15.16 Undantag från nedskrivning eller konvertering för kvalificerade skulder ............................................................... 755 15.16.1 Möjlighet att kompensera för undantag .............. 761 15.16.2 Statligt stöd via resolutionsreserven när
undantaget utnyttjas ................................................... 762
15.16.3 Finansiering av stödet från resolutionsreserven ..................................................... 770
16 De statliga stabiliseringsverktygen .............................. 773
16.1 Inledning ................................................................................. 773 16.2 Definition av de statliga stabiliseringsverktygen .................. 773
16.3 Förutsättningar för att använda verktygen ........................... 777 16.3.1 De statliga stabiliseringsverktygen bör tillämpas
inom ramen för resolution ......................................... 779
16.4 Staten som ägare och avveckling av statligt ägande .............. 781
17 Minimikravet på nedskrivningsbara skulder ................. 783
17.1 Inledning ................................................................................. 783 17.2 Minimikravet på nedskrivningsbara skulder ......................... 785
17.3 Kriterier till grund för beslutet om kravets storlek .............. 789 17.4 Medräkningsbara kvalificerade skulder ................................. 793
17.5 Beslut om att kravet ska uppfyllas med vissa typer av instrument ............................................................................... 796 17.6 Kravet ska vara uppfyllt på individuell nivå och på gruppnivå ................................................................................ 797
17.7 Beslut som avser företag i en koncern .................................. 799 17.8 Undantag för ett moderinstitut inom EU på individuell nivå .......................................................................................... 803
17.9 Undantag för ett dotterinstitut ............................................. 805
Innehåll
17
18 Värdering ................................................................. 809
18.1 Inledning ................................................................................. 809
18.2 Kommitténs bedömningar rörande värdering ...................... 809 18.2.1 Rättvisande bild .......................................................... 809 18.2.2 Försiktighetsprincipen ............................................... 812 18.2.3 Värderingsobjektets förutsättningar ......................... 813 18.3 Om förslagen till införlivande av värderingar i direktivet ... 815 18.4 Värdering i resolutionssyfte .................................................. 816 18.4.1 Övergripande .............................................................. 816 18.4.2 Syfte med värderingen ................................................ 822 18.4.3 Informationskrav ........................................................ 826 18.4.4 Slutlig och preliminär värdering ................................. 828 18.4.5 Vid skillnad mellan slutlig och preliminär
värdering ...................................................................... 831
18.4.6 Överklagande .............................................................. 833 18.4.7 Införlivande av artikel 36 avseende nedskrivning eller konvertering av kapitalsinstrument utanför resolution .................................................................... 834 18.5 Värdering för att avgöra skillnad i ekonomiskt utfall .......... 834
19 Skyddsregler ............................................................ 839
19.1 Inledning ................................................................................. 839
19.2 Behandling av ägare och borgenärer ..................................... 839 19.3 Skyddsregler för motparter ................................................... 843 19.3.1 Skydd för säkerhetsöverlåtelser, kvittning och
nettning ....................................................................... 846
19.3.2 Skydd för säkerhetsrätter ........................................... 851 19.3.3 Skydd för strukturerad finansiering .......................... 854 19.3.4 Skyddsregler för avvecklingssystem .......................... 860
20 Förmånsrätt för insättningar m.m. .............................. 863
20.1 Förmånsrätt för insättningar ................................................. 863
Innehåll SOU 2014:52
18
21 Finansieringsarrangemang ......................................... 871
21.1 Bakgrund ................................................................................. 871 21.1.1 Stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften .................... 872 21.1.2 Insättningsgarantifonden och
insättningsgarantiavgiften........................................... 875
21.2 Kommitténs tidigare ställningstaganden .............................. 876
21.3 EU-direktiven och finansieringsarrangemangen .................. 882 21.3.1 Finansiering av resolutionsåtgärder ........................... 882 21.3.2 Finansiering av insättningsgarantin ........................... 884 21.4 Kommitténs övergripande förslag till finansieringsarrangemang ...................................................... 885 21.4.1 Fondering .................................................................... 885 21.4.2 Avgifter ........................................................................ 891 21.4.3 Avgifter till resolutionsreserven ................................. 893 21.4.4 Användning av resolutionsreserven ........................... 913 21.4.5 Finansiering under resolution .................................... 915 21.4.6 Finansiering av koncernresolution ............................. 920 21.4.7 Finansiering av insättarnas skydd vid resolution ...... 922 21.4.8 Särskilt om hantering av insättare vid tillämpning
av försäljnings- eller broinstitutsverktyget................ 926
21.5 Lånemöjligheter för resolutionsreserven och stabilitetsfonden ..................................................................... 927 21.5.1 Resolutionsreserven möjligheter att ta upp lån ......... 928 21.5.2 Resolutionsreservens möjligheter att ge lån .............. 934 21.5.3 Stabilitetsfondens möjligheter att ta upp lån ............ 935 21.5.4 Särskilda garantiramar för resolutionsreserven
och stabilitetsfonden ................................................... 937
21.6 Hantering av tillgångar och intäkter ..................................... 937 Skälen för kommitténs förslag .............................................. 937 21.6.2 Placering av kontanta medel ....................................... 939 21.6.3 Användningen av stabilitetsfonden ............................ 940
22 Gränsöverskridande samarbete ................................... 943
22.1 Inledning ................................................................................. 943
Innehåll
19
22.2 Allmänna principer för beslutsfattande som involverar myndigheter i flera medlemsstater ........................................ 944 22.3 Resolutionskollegier .............................................................. 947 22.3.1 Resolutionskollegier för finansiella koncerner
inom EES ..................................................................... 947
22.3.2 Europeiska resolutionskollegier ................................ 953 22.4 Erkännande och verkställighet av resolutionsförfaranden beslutade inom EES ........................ 955 22.4.1 Erkännande av resolution beslutad inom EES .......... 961 22.4.2 Verkan av resolutionsförfaranden beslutade inom
EES .............................................................................. 965
22.5 Relationer med tredjeland ..................................................... 969 22.5.1 Unionens överenskommelser .................................... 970 22.5.2 Ebas ramavtal om samarbete med tredjeland ............ 972 22.5.3 Resolutionsmyndighetens överenskommelser
med tredjeland ............................................................ 975
22.5.4 Processen för erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland ........................... 976 22.5.5 Verkställighet av erkända resolutionsförfaranden .... 979 22.5.6 Skäl att inte erkänna eller verkställa ett resolutionsförfarande ................................................. 982 22.5.7 Åtgärder mot ett svenskt moderföretag .................... 984 22.5.8 Åtgärder mot en EES-filial etablerad i Sverige ......... 986 22.5.9 Åtgärder avseende egendom m.m. i ett land utanför EES ................................................................. 988
Volym 2
23 Resolutionsplaner ..................................................... 993
23.1 Bakgrund och utgångspunkter .............................................. 993
23.2 Resolutionsdirektivets innehåll i stora drag ......................... 995 23.3 Resolutionsplaner för institut som inte ingår i en gränsöverskridande grupp ..................................................... 997 23.3.1 Skyldigheten att upprätta resolutionsplaner ............. 997 23.3.2 Processen för att upprätta resolutionsplaner ............ 999 23.3.3 Planernas innehåll och upprättande m.m. ............... 1002
Innehåll SOU 2014:52
20
23.3.4 Bedömningen av om det är möjligt att hantera ett fallerande institut ...................................................... 1006 23.3.5 Befogenheter att åtgärda hinder mot resolution av ett institut ............................................................. 1012 23.4 Resolution av en koncern .................................................... 1022 23.4.1 Koncernresolutionsplaner ........................................ 1023 23.4.2 Koncernresolutionsplanernas innehåll och
upprättande m.m. ...................................................... 1025
23.4.3 Processen för att komma överens om en koncernresolutionsplan för en gränsöverskridande koncern .................................... 1029 23.4.4 Bedömningen av om det är möjligt att hantera fallissemang inom en koncern .................................. 1034 23.4.5 Processen för att åtgärda eller avlägsna resolutionshinder ...................................................... 1037
24 Övrigt förberedande arbete ...................................... 1043
24.1 Inledning ............................................................................... 1043 24.2 Avtalsenlig skuldnedskrivning ............................................. 1043
24.3 Undanröjande av hinder mot skuldnedskrivning och konvertering ......................................................................... 1047 Resolutionsdirektivet ........................................................... 1048 Skälen för kommitténs förslag ............................................ 1048 24.4 Register över avtal ................................................................ 1049
25 Resolutionsmyndigheten ......................................... 1055
25.1 Inledning ............................................................................... 1055 25.1.1 En jämförelse med gällande ordning i Sverige ......... 1056 25.2 Ansvarsfördelningen mellan myndigheter .......................... 1058 25.2.1 Övergripande ordning .............................................. 1058 25.2.2 Delegering av resolutionsuppgifter .......................... 1060 25.2.3 Hantering av företag under resolution .................... 1061 25.2.4 Upprättande av resolutionsplaner ............................ 1062 25.2.5 Hanteringen av hinder mot resolution och
minimikrav på nedskrivningsbara skulder ............... 1063
Innehåll
21
26 Förebyggande statligt stöd m.m. .............................. 1067
26.1 Inledning ............................................................................... 1067
26.2 Direktivets regler om förebyggande statligt stöd .............. 1069 26.3 Lag om förebyggande statligt stöd ..................................... 1071 26.3.1 Behovet av en ny lag ................................................. 1071 26.3.2 Lagens ändamål ......................................................... 1074 26.3.3 Stödformer ................................................................ 1075 26.3.4 Beslut om stöd .......................................................... 1079 26.3.5 Villkor för de statliga stödåtgärderna ...................... 1081
27 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner .................. 1083
27.1 Inledning ............................................................................... 1083 27.1.1 Syfte ........................................................................... 1084 27.1.2 Utformning ............................................................... 1084 27.1.3 Disposition ................................................................ 1086 27.2 Direktivets förslag ............................................................... 1086 27.2.1 Allmänt om stödets former (artikel 19) .................. 1086 27.2.2 Avtal om koncerninternt finansiellt stöd (artikel
19.7) ........................................................................... 1087
27.2.3 Villkor för godkännande av stöd (artiklarna 23 och 19.8) .................................................................... 1088 27.2.4 Godkännande och granskning av avtal om finansiellt stöd (artiklarna 20, 21, 22 och 24) ......... 1089 27.2.5 Behöriga myndigheters invändningsrätt (artikel 25) .............................................................................. 1090 27.2.6 Offentliggörande av avtal (artikel 26) ..................... 1091 27.3 Gällande rätt ......................................................................... 1091 27.3.1 Det aktiebolagsrättsliga
värdeöverföringsbegreppet ....................................... 1092
27.3.2 Särskilt om låneförbudet för finansiella institut ..... 1093 27.3.3 Återvinning ............................................................... 1095 27.4 Kommitténs överväganden .................................................. 1095 27.4.1 Aktiebolagslagens värdeöverföringsregler .............. 1096 27.4.2 Konkurslagens regler om återvinning ..................... 1101 27.4.3 Avtal om koncerninternt finansiellt stöd ................ 1102
Innehåll SOU 2014:52
22
27.4.4 Företagens anmälningsskyldighet innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås ....................... 1105 27.4.5 Finansinspektionens prövning av förslag till avtal om koncerninternt finansiellt stöd .......................... 1105 27.4.6 Företagens beslut om koncerninternt finansiellt stöd ............................................................................ 1107 27.4.7 Företagens anmälningsskyldighet innan koncerninternt finansiellt stöd utbetalas ................. 1109 27.4.8 Finansinspektionens invändningsrätt ...................... 1109 27.4.9 Publicering av avtal om koncerninternt finansiellt stöd ............................................................................ 1110
28 Återhämtningsplaner ............................................... 1113
28.1 Övergripande om återhämtningsplaner .............................. 1113 28.1.1 Bakgrund och utgångspunkter ................................. 1113 28.1.2 Syftet med återhämtningsplaner .............................. 1114 28.1.3 Om resolutionsdirektivets innehåll ......................... 1115 28.2 Återhämtningsplaner för individuella institut som inte står under gruppbaserad tillsyn ........................................... 1116 28.2.1 Vad är en återhämtningsplan? .................................. 1116 28.2.2 Vad ska en återhämtningsplan innehålla? ................ 1122 28.2.3 Hur ofta ska en återhämtningsplan uppdateras? ..... 1126 28.2.4 På vilken nivå i institutet beslutas en
återhämtningsplan? ................................................... 1127
28.2.5 Granskningen av en återhämtningsplan .................. 1128 28.2.6 Åtgärder för att undanröja brister i en återhämtningsplan ..................................................... 1131 28.2.7 Ska ett institut vara skyldigt att följa sin återhämtningsplan ..................................................... 1138 28.3 Koncernåterhämtningsplaner .............................................. 1140 28.3.1 Vad är en koncernåterhämtningsplan? .................... 1140 28.3.2 Vad ska en koncernåterhämtningsplan innehålla
och hur ofta ska den uppdateras? ............................. 1143
28.3.3 På vilken nivå beslutas en koncernåterhämtningsplan? ..................................... 1145 28.3.4 Myndigheternas granskning av en koncernåterhämtningsplan ....................................... 1145
Innehåll
23
28.4 Undantag från bestämmelserna om återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner ....................................... 1151 28.4.1 Begränsade återhämtningsplaner ............................. 1151 28.4.2 Undantag från skyldigheten att upprätta en
återhämtningsplan .................................................... 1154
29 Tidiga ingripanden ................................................. 1155
29.1 Inledning ............................................................................... 1155 29.2 Finansinspektionens ingripandemöjligheter ...................... 1156 29.2.1 Regler för att förelägga institut ett särskilt
kapitalbaskrav ............................................................ 1158
29.3 Vid vilken tidpunkt och under vilka förutsättningar ska tidiga ingripanden användas? ............................................... 1159 29.4 Fordras genomförandeåtgärder för de olika typerna av förelägganden i artikel 27? ................................................... 1166 29.4.1 Tillsynsmyndighetens skyldighet att underrätta
resolutionsmyndigheten ........................................... 1173
29.4.2 Resolutionsmyndighetens rätt att förelägga ett företag att kontakta potentiella köpare ................... 1176 29.5 Byte av styrelse och verkställande ledning ......................... 1177 29.6 Tillfällig förvaltare ................................................................ 1179 29.6.1 Förutsättningar för ingripande ................................ 1179 29.6.2 Formen för ingripande och den tillfällige
förvaltarens ställning ................................................ 1184
29.6.3 Förvaltarens skyldigheter ......................................... 1192 29.6.4 Vem som ska kunna utses till förvaltare .................. 1193 29.6.5 Tiden för förvaltningen ............................................ 1194 29.7 Förändrade kallelseregler vid kapitalökning ....................... 1195 29.8 Samordning vid ingripanden i en koncern .......................... 1197
30 Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution ................................................... 1203
30.1 Inledning ............................................................................... 1203
Innehåll SOU 2014:52
24
30.2 Beslut om nedskrivning eller konvertering ......................... 1206 30.2.2 Underrättelse till resolutionsmyndigheten ............. 1216
30.3 Värdering för att uppskatta behovet av nedskrivning eller konvertering ................................................................. 1217 30.4 Åtgärder för att skriva ned eller konvertera och åtgärdernas ordningsföljd .................................................... 1218
30.5 Några särskilda förutsättningar för konvertering .............. 1225 30.6 Nedskrivning och konvertering i koncerner ...................... 1227
30.7 Beslut om nedskrivning och konvertering är myndighetsbeslut ................................................................. 1228 30.8 Förberedande åtgärder ......................................................... 1230
30.9 Tillämpning på gruppnivå .................................................... 1230
31 Sanktioner ............................................................. 1235
31.1 Inledning ............................................................................... 1235
31.2 Ingripande ............................................................................. 1235 31.3 Offentliggörande av administrativa sanktioner .................. 1239
31.4 Information till Eba ............................................................. 1240
32 Sekretess och informationsutbyte ............................. 1243
32.1 Inledning ............................................................................... 1243
32.2 Sekretess hos vissa myndigheter och personer ................... 1243 32.2.1 Resolutionsdirektivets innehåll rörande sekretess .. 1243 32.2.2 Utgångspunkter för den fortsatta bedömningen .... 1245 32.2.3 Sekretess till skydd för allmänna intressen .............. 1246 32.2.4 Sekretess till skydd för enskilda intressen ............... 1249 32.2.5 Undantag från sekretess ........................................... 1260 32.3 Sekretess för andra än de som omfattas av OSL och OSF ....................................................................................... 1262
Innehåll
25
32.4 Informationsutbyte .............................................................. 1266 32.4.1 Resolutionsdirektivets innehåll om
informationsutbyte ................................................... 1266
32.4.2 Utbyte av information inom myndigheten m.fl. .... 1268 32.4.3 Utbyte av information med myndigheter och andra personer inom EES ......................................... 1271 32.4.4 Utbyte av information med myndighet i tredjeland ................................................................... 1277 32.5 Överträdelser av tystnadsplikt ............................................ 1280
33 Överklagande ......................................................... 1281
33.1 Om resolutionsdirektivets innehåll .................................... 1281 33.1.1 Åtgärdernas karaktär ................................................ 1282 33.2 Skälen för kommitténs förslag ............................................ 1284 33.2.1 Förhandsprövningar ................................................. 1284 33.2.2 Överklagande av beslut om krisavvärjande
åtgärder och resolutionsåtgärder ............................. 1285
34 Övergångsbestämmelser .......................................... 1291
35 Konsekvenser av kommitténs förslag ........................ 1293
35.1 Kravet på konsekvensanalys ................................................ 1293 35.1.1 Genomförande av EU-direktiv ................................ 1294 35.1.2 Förslagen syftar till minskade
samhällsekonomiska kostnader ............................... 1295
35.2 Konsekvenser för företagen ................................................ 1297
35.3 Konsekvenser för myndigheter och domstolar .................. 1300 35.4 Övriga aspekter .................................................................... 1301
36 Författningskommentar ........................................... 1303
Innehåll SOU 2014:52
26
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2011:6 ............................................... 1497
Bilaga 2 Tilläggsdirektiv 2012:81 ................................................. 1521 Bilaga 3 Tilläggsdirektiv 2013:60 ................................................. 1523
Bilaga 4 Tilläggsdirektiv 2013:124 ............................................... 1525 Bilaga 5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU . 1527
27
Sammanfattning
Bakgrund
Finansiella kriser kan leda till betydande samhällsekonomiska kostnader eftersom tillgång till det finansiella systemets grundläggande funktioner – betalningsförmedling, kapitalförsörjning och hantering av risk – är nödvändiga för att ekonomin ska fungera. En finansiell kris kan utlösas genom att ett systemviktigt företag fallerar. Ett företag kan vara systemviktigt för att det bedriver verksamhet som är kritisk för någon av det finansiella systemets funktioner eller för att dess fallissemang ger upphov till betydande spridningseffekter.
För att förhindra att en finansiell kris ska sprida sig har stater många gånger tvingats gripa in och rädda systemviktiga företag. Ofta har en sådan räddning behövt ske till förmånliga villkor för företagets långivare och ibland också dess ägare. Dessutom kan förväntningar om en statlig räddning leda till att systemviktiga företag kan ta högre risker och få billigare finansiering, vilket kan öka riskerna för en finansiell kris framöver och leda till en snedvridning av konkurrensen.
Därför behövs ett alternativt förfarande för att rekonstruera eller avveckla systemviktiga företag på ett sätt som inte riskerar att utlösa en finansiell kris och som samtidigt innebär att företagets ägare och lånefinansiärer får bära kostnader som ankommer på dem till följd av företagets fallissemang. Ett sådan förfarande kallas resolution.
Den 15 april 2014 respektive den 6 maj 2014 antog Europaparlamentet och ministerrådet slutligt Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag(”resolutionsdirektivet”). Resolutionsdirektivet utgör ett ramverk för resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag, samt företag som ingår i samma
Sammanfattning SOU 2014:52
28
koncern som sådana företag. Direktivet syftar inte bara till att ge möjligheter att rekonstruera eller avveckla ovan nämnda företag utan ett annat syfte med ramverket är att undvika att enskilda företag hamnar i problem som kan framtvinga resolution. Resolutionsdirektivet innehåller därför bestämmelser rörande resolution, förberedelser för ett sådant förfarande och förebyggande tillsynsåtgärder.
I detta betänkande föreslås ett införlivande av resolutionsdirektivet i svensk rätt. Detta föranleder, förutom ett antal ändringar i befintliga lagar, två helt ny lagar som ska ersätta stödlagen från 2008: en ny lag om resolution och en ny lag om förebyggande statligt stöd till solida kreditinstitut. Kommittén lägger även förslag rörande stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften.1
Krisavvärjande arbete
Resolutionsdirektivet innehåller som nämnts bestämmelser som rör det krisavvärjande arbetet. Till detta räknas både förberedelser för resolution och rena tillsynsåtgärder. Nya krav ska ställas på upprättandet av så kallade återhämtningsplaner och resolutionsplaner. Det ska också vara möjligt att kräva att företag avlägsnar hinder för en effektiv resolution. Till det krisavvärjande arbetet räknas även så kallade tidiga ingripanden, inklusive tillsättandet av en tillfällig förvaltare. Tidiga ingripanden handlar om att ge tillsynsmyndigheterna möjligheter att förhindra att en försämring av ett företags finansiella ställning fortgår ända till dess att resolution är enda alternativet. Med undantag för tillsättandet av en tillfällig förvaltare, ryms dessa ingripanden inom de ingripanden som Finansinspektionen kan göra i dag. Det ska även finnas möjlighet att i krisavvärjande syfte skriva ned och konvertera skulder som får räknas in i kapitalbasen och ställa krav på att företag har tillräckligt mycket nedskrivningsbara skulder. Med undantag för resolutionsplaneringen anser kommittén att Finansinspektionen bör vara ansvarig myndighet i Sverige för det krisavvärjande arbetet. Detta för att undvika en situation med i princip två myndigheter med tillsynsansvar som annars skulle kunna uppstå.
1 För en längre beskrivning av resolutionsdirektivet och kommitténs förslag till införlivande hänvisas till kapitel 4.
SOU 2014:52 Sammanfattning
29
Resolution
Det grundläggande syftet med resolution är att rekonstruera eller avveckla finansiella företag som fallerar, dvs. hamnar i kris, utan betydande störningar och avbrott i samhällsviktig verksamhet. Resolution ska alltså kunna inledas som ett alternativ till konkurs eller likvidation. En resolutionsmyndighet ska vara ansvarig för förfarandet och för att se till att ändamålen med förfarandet, i första hand att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet, uppnås på bästa sätt. Kommittén bedömer att Riksgäldskontoret, som i dag är stödmyndighet, är lämplig som resolutionsmyndighet.
När ett företag försätts i resolution övergår kontrollen över företaget till resolutionsmyndigheten. Resolutionsbeslutet medför också ett antal andra rättsverkningar, som utmätningsförbud. Resolutionsmyndigheten får även rätt att exempelvis stoppa fullgörande av avtal eller kräva fullgörande.
Ett huvudskäl till att försätta ett fallerande företag i resolution är att det bedriver verksamhet som måste fortgå om inte det ska uppstå en allvarlig störning i det finansiella systemet. Därför behöver verksamheten antingen överföras till en finansiellt stark aktör eller så behöver företaget rekonstrueras. För detta ändamål finns fyra så kallade resolutionsverktyg: -
Försäljningsverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna sälja inkråm och aktier i ett företag under resolution till en privat förvärvare. - Broinstitutsverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna överföra inkråm eller aktier från företaget under resolution till ett tillfälligt upprättat broinstitut som kontrolleras av resolutionsmyndigheten. - Avskiljandeverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna överföra inkråm som inte lämpar sig för omedelbar avyttring till ett särskilt upprättat tillgångsförvaltningsbolag som i stället avvecklar verksamheten över tid. Detta verktyg får endast tillämpas i kombination med något annat resolutionsverktyg. - Skuldnedskrivningsverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna dels skriva ned skulder i ett företag under resolution, dels konvertera skulder till aktier. Skulder kan konverteras till aktier i såväl företaget under resolution som i dess
Sammanfattning SOU 2014:52
30
moderföretag. Konvertering kan också ske till aktier i ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
Som en förutsättning för att kunna använda verktygen har resolutionsmyndigheten ett antal befogenheter att ingripa mot ett företag i resolution, och dess ägare och lånefinansiärer. Under vissa omständigheter kan dessa befogenheter även användas självständigt, utan koppling till ett visst instrument.
Innan resolutionsmyndigheten använder något verktyg eller befogenhet som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster ska resolutionsmyndigheten vidta åtgärder som innebär att ägarna bär förluster först, och fullt ut. Detta görs i syfte att behålla den prioritetsordning som hade tillämpats om företaget i stället satts i konkurs.
Resolution medför ingripanden i enskildas rättigheter. Av detta skäl finns det ett antal bestämmelser som begränsar och ställer krav på resolutionsförfarandet i syfte att upprätthålla ett grundläggande egendomsskydd för olika intressenter. Ett viktigt inslag i dessa är att det alltid ska göras en bedömning av om någon ägare eller borgenär har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid en konkurs eller likvidation. Om detta inträffar har den drabbade rätt till ersättning.
Användning av statliga medel och resolutionsreserven
Även om staten som huvudregel ska använda skuldnedskrivningsverktyget för att kapitalisera företag under resolution så kan det vara nödvändigt att tillföra externa medel i form av statligt stöd för att resolutionen ska lyckas. Ett skäl till detta är att skulder, trots krav på nivån på nedskrivningsbara skulder, kan behöva undantas från nedskrivning och konvertering av systemstabilitetsskäl.
För att kunna finansiera statligt stöd i samband med resolutionsåtgärder ställer direktivet krav på att ett särskilt finansieringsarrangemang för resolution ska upprättas. Det ska finansieras av avgifter som betalas av de företag som kan bli föremål för resolution. Användningen av finansieringsarrangemangen omgärdas av särskilda regler.
I Sverige finns för närvarande två olika system för finansiering av offentliga ingripanden i problemdrabbade finansiella institut, dels stabilitetsfonden som kan användas för att ge stöd till kreditin-
SOU 2014:52 Sammanfattning
31
stitut om det bedöms nödvändigt för att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet, dels insättningsgarantifonden som används för att finansiera skyddet av insättningar. För att främja en så effektiv och flexibel finansiering av statliga ingripanden som möjligt föreslår kommittén att statliga insatser i samband med generella finansiella kriser respektive vid kriser i enskilda finansiella institut ska finansieras ur tre separata fonder. Statliga åtgärder rörande företag under resolution ska huvudsakligen finansieras med medel ur en nybildad resolutionsreserv. Statliga stödåtgärder som vidtas i förebyggande syfte i förhållande till företag som inte är föremål för resolution (t.ex. garantier och kapitaltillskott till solventa institut;) ska finansieras med medel ur stabilitetsfonden. Insättningsgarantifonden ska användas för att finansiera ersättningar från insättningsgarantin samt det skydd som insättare åtnjuter i resolution. Kommittén föreslår även hur avgifter till resolutionsreserven ska utformas och att avgiften till stabilitetsfonden tas bort. Vidare föreslås en uppdelning av medlen i stabilitetsfonden mellan den nya resolutionsreserven och den modifierade stabilitetsfonden.
Direktivet innehåller dock begränsningar för användningen av resolutionsreserven och andra statliga medel i resolution. Ett krav för att få tillföra offentliga medel är att ägare och borgenärer har fått sina fordringar nedskrivna eller konverterade med motsvarande åtta procent av företaget totala skulder och egna kapital. Alternativt kan kravet beräknas som att ägare och borgenärer har bidragit med motsvarande 20 procent av företagets riskvägda tillgångar. För att få beräkna kravet på sistnämnda sätt krävs dock bl.a. att resolutionsreserven uppgår till minst tre procent av de garanterade insättningarna. För att svenska myndigheter ska ha så stor handlingsfrihet som möjlighet föreslår kommittén att resolutionsreserven ska uppgå till minst tre procent av garanterade insättningar.
Därutöver finns möjlighet att under vissa omständigheter använda helt statliga medel inom ramen för resolution för att ge kapitaltillskott eller för att staten tillfälligt ska ta över ägandet av ett företaget. Dessa åtgärder, de så kallade statliga stabiliseringsverktygen, måste enligt direktivet inte införlivas. Kommittén föreslår att de ska införlivas i svensk lag och även att stabilitetsfonden ska kunna användas för finansiering av dylika statliga ingripanden.
Sammanfattning SOU 2014:52
32
En ny lag om förebyggande statligt stöd
Förslaget till en ny lag om resolution innebär att de regler i stödlagen som gäller hantering av kreditinstitut i kris försvinner och ersätts av reglerna i resolutionsregelverket. Vidare så föreslår kommittén att stödlagens regler om stöd till livskraftiga kreditinstitut och finansieringen av sådant stöd justeras för att ansluta till direktivets regler för detta genom en ny lag om förebyggande statligt stöd. Konkret föreslås att stöd kan lämnas genom lån, garantier av nyemitterade skuldförbindelser eller kapitaltillskott. Garantier ska även kunna ges till förmån för Riksbanken i samband med likviditetsstöd som Riksbanken lämnat.
33
Summary
Background
Financial crises may lead to significant economic costs as the financial system’s core functions – payment services, access to capital and risk management – are essential for the economy to work properly. A financial crisis may be triggered by the failure of a systemically important financial institution. An institution may be systemically important because it performs activities critical for the functioning of the financial system or because its failure would have significant spillover effects.
To prevent a financial crisis from spreading, governments have many times been forced to intervene and rescue systemically important institutions. These rescues have often had to be made on favourable terms for the institution’s creditors and sometimes also for its owners. Furthermore, expectations of a government rescue may lead systemically important institutions to take greater risks and provide them with less costly financing. This may increase the risk of a financial crisis in the future and cause a distortion of competition.
There therefore needs to be an alternative procedure for reconstructing or winding down systemically important institutions in a way that does not risk triggering a financial crisis. It should also ensure that the institution’s owners and creditors bear an appropriate share of the costs resulting from the institution’s failure. This procedure is called resolution.
On 15 April 2014 and 6 May 2014 respectively, the European Parliament and the Council of Ministers adopted the final European Parliament’s and the Council’s Bank Recovery and Resolution Directive (BRRD). BRRD provides a framework for the resolution of credit institutions and investment firms, as well as companies belonging to the same group as the aforementioned. The purpose
Summary SOU 2014:52
34
of the Directive is to provide opportunities for reconstructing or winding down these institutions. But another aim of the framework is to avoid that individual institutions develop problems that could necessitate resolution. BRRD therefore contains provisions about resolution, preparations for this procedure and precautionary supervisory measures.
This report presents a proposal incorporating BRRD into Swedish law. In addition to a number of changes in existing laws, this requires two completely new laws, which will replace the Act on Government Support to Credit Institutions from 2008: a new law on resolution and a new law on precautionary state aid for sound credit institutions. The Committee also presents proposals concerning the Stability Fund and the stability fee.
Crisis Prevention
As mentioned, BRRD contains provisions on crisis prevention. These include both preparations for resolution and purely supervisory measures. There will be new requirements for the establishment of recovery plans and resolution plans, as well as the possibility of requiring institutions to remove obstacles to an effective resolution. Early intervention, including the appointment of a temporary administrator, is also part of the crisis prevention framework. Early intervention gives the supervisory authorities the chance to prevent a deterioration of the institution’s financial position to the point where resolution is the only alternative. With the exception of the appointment of a temporary administrator, these interventions can be accommodated in Finansinspektionen’s (the Swedish Financial Supervisory Authority) interventions as they now stand. The crisis prevention work will also include the option of writing down and converting debts that can be included in the capital base and requiring institutions to have sufficient liabilities suitable for bail-in. With the exception of resolution planning, it is the Committee’s opinion that Finansinspektionen should be the authority in Sweden responsible for the crisis prevention work. This is to avoid a situation where there might otherwise be two authorities with supervisory functions.
Summary
35
Resolution
The basic aim of resolution is to reconstruct or wind down financial institutions that fail, i.e. are in financial distress, without causing considerable disturbance and interruption of essential services. Resolution can thus be initiated as an alternative to bankruptcy or liquidation. A resolution authority should be responsible for managing the procedure and see that the purpose of the procedure, which is primarily to address serious disruptions in the financial system, is achieved in the best possible way. In the Committee’s opinion, the Swedish National Debt Office, which is currently bank support authority, would be the appropriate resolution authority.
When an institution is placed under resolution, control of the institution is transferred to the resolution authority. The resolution decision also entails a number of other legal consequences such as prohibiting the seizure of assets. The resolution authority also has the right to stop the fulfilment of contracts or require fulfilment.
One of the main reasons for placing a failing institution under resolution is that the continuance of its activities is essential to avoid serious disruptions in the financial system. Therefore, either the activity has to be transferred to a financially strong actor or the company has to be reconstructed. There are four resolution tools for this purpose: -
The sale of business tool whereby the resolution authority can sell assets, liabilities and shares in an institution under resolution to a private purchaser. - The bridge institution tool whereby the resolution authority can transfer assets, liabilities or shares from the institution under resolution to a temporarily established institution controlled by the resolution authority. - The asset separation tool, whereby the resolution authority can transfers assets that do not lend themselves to immediate disposal to a specially established asset management company, which instead winds down the business over time. This tool may only be applied together with another resolution tool. - The bail-in tool whereby the resolution authority can write down the liabilities of an institution under resolution or convert
Summary SOU 2014:52
36
them to shares. Liabilities can be converted to shares in both an institution under resolution and its parent company, but can also be converted to shares in a bridge institution or an asset management company.
The resolution authority’s use of resolution tools is based on a number of powers enabling it to intervene in an institution under resolution and take action against its owners and creditors. In certain circumstances, these powers may also be used independently, without associating them with a particular tool.
Before the resolution authority uses any tool or power that may lead to any creditor losses, the resolution authority is to take measures forcing owners to bear losses first and fully. This is to maintain the order of precedence that would have applied if the institution had instead been forced into bankruptcy.
Resolution involves intervention in individuals’ rights. For this reason, there are a number of provisions that limit and impose requirements on the resolution procedure in order to preserve a fundamental right to property for different stakeholders. One important provision of this kind is the requirement for an assessment of whether any owner’s or creditor’s financial outcome is worse than in a normal insolvency procedure. If so, the affected party has the right to compensation.
Use of state financing and the resolution reserve
Even if the state generally uses the bail-in tool to capitalise the institution under resolution, it may be necessary to provide external financing in the form of state aid in order for the resolution to succeed. One reason for this is that liabilities, despite the requirement on the level of liabilities suitable for bail-in, may need to be exempted from write-downs and conversion because of system stability concerns.
To enable the use of state aid in connection with resolution measures, BRRD requires the establishment of a special financing arrangement for resolution. A financing arrangement is to be financed by fees paid by institutions that could be subject to resolution. There are special rules governing the use of the financing arrangement.
Summary
37
In Sweden there are currently two different systems for financing public intervention in distressed financial institutions: the Stability Fund, which can be used to provide state aid to credit institutions if it is considered necessary to safeguard financial stability, and the Deposit Insurance Fund, which is used to finance depositor protection. To promote the most effective and flexible financing of government intervention possible, the Committee proposes that the financing for government support in connection with general financial crises and crises in individual financial institutions come from three separate funds. Government measures concerning institutions under resolution should mainly be financed by funds from a newly formed resolution reserve. State measures taken as precautionary measures related to credit institutions that are not subject to resolution (such as guarantees and capital injections for solvent institutions) should be financed from the Stability Fund. The Deposit Guarantee Fund should be used to finance compensation from the deposit insurance scheme and the protection depositors are entitled to in resolution. The Committee also makes a proposal on how the fees for the resolution reserve should be designed and recommends that the fee for the Stability Fund be abolished. It also proposes a division of the funds currently in the Stability Fund between the new resolution reserve and the modified Stability Fund.
However, the Directive contains limitations on the use of the resolution reserve and other state funds in resolution. Before public funds can be provided, a write-down or conversion of owners’ and creditors’ claims equivalent to 8 per cent of the institution’s total liabilities and capital is required. Alternatively, the requirement can be calculated as a contribution by owners and creditors of the equivalent of 20 per cent of the institution’s riskweighted assets. But to be able to calculate the requirement in the latter way, the resolution reserve must amount to at least 3 per cent of the deposits guaranteed. For the Swedish authorities to have as much freedom of action as possible, the Committee proposes that the resolution reserve be at least 3 per cent of guaranteed deposits.
Moreover, it is possible in certain circumstances to use regular government funds within the framework of resolution to provide a capital injection or for the government to temporarily assume ownership of a company in resolution. According to BRRD, these measures – the government stabilisation tools – do not have to be incorporated into law. The Committee proposes that they be
Summary SOU 2014:52
38
incorporated into Swedish law and that it be possible to use the Stability Fund for financing such government interventions.
A new law on precautionary state support
The proposal for a new law on resolution entails replacing the rules in the Act on Government Support to Credit Institutions that apply to handling institutions in crisis with the rules in the resolution regime. The Committee also proposes adjusting the rules in the Act on Government Support to Credit Institutions on support to sound credit institutions and the financing of support of this kind in order to comply with BRRD’s rules in this respect by means of a new law on precautionary state support. It is proposed that support can be provided through loans, guarantees of newly issued debt instruments or capital injections. It should also be possible to provide the Riksbank with guarantees in connection with its liquidity support.
39
Författningsförslag
1 Förslag till lag om resolution
Härigenom föreskrivs följande.
AVDELNING I. INLEDANDE BESTÄMMELSER
1 kap. Övergripande om lagen
Lagens innehåll
1 § I denna lag finns bestämmelser om ett särskilt förfarande under statlig kontroll för rekonstruktion eller avveckling (resolution) av finansiell verksamhet som bedrivs av
1. kreditinstitut och värdepappersbolag,
2. i Sverige hemmahörande företag som är a. finansiella institut som är dotterföretag till ett institut eller ett utländskt institut och som omfattas av den gruppbaserade tillsynen,
b. finansiella holdingföretag, c. blandade finansiella holdingföretag, och d. holdingföretag med blandad verksamhet,
3. EES-filialer. Lagen innehåller också bestämmelser om åtgärder som syftar till att förbereda resolution, undvika fallissemang och om samarbete med utländska myndigheter.
2 § Innehållet i lagen är uppdelat enligt följande.
AVDELNING I. INLEDANDE BESTÄMMELSER 1 kap. – Övergripande om lagen 2 kap. – Definitioner
Författningsförslag SOU 2014:52
40
AVDELNING II. ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖRBEREDA RESOLUTION OCH UNDVIKA FALLISSEMANG
3 kap. – Resolutionsplaner 4 kap. – Minimikrav på nedskrivningsbara skulder 5 kap. – Ytterligare åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang
6 kap. – Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
7 kap. – Värdering AVDELNING III. RESOLUTION 8 kap. – Övergripande om resolution 9 kap. – Beslut om resolution 10 kap. – Processen för beslut om resolution för gränsöverskridande koncerner
11 kap. – Följder av ett beslut om resolution för ägare och ledning
12 kap. – Hinder mot exekutiva åtgärder och rättshandlingar kopplade till resolution
13 kap. – Om resolutionsåtgärder 14 kap. – Beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att utöva vissa rättshandlingar
15 kap. – Kompletterande åtgärder 16 kap. – Särskild förvaltare 17 kap. – Åtgärder mot ägare 18 kap. – Försäljningsverktyget 19 kap. – Broinstitutverktyget 20 kap. – Avskiljandeverktyget 21 kap. – Kompletterande åtgärder vid överföring 22 kap. – Skuldnedskrivningsverktyget 23 kap. – De statliga stabilitetsverktygen 24 kap. – Skydd för motparter 25 kap. – Avslutningen av en resolution 26 kap. – Verkan av vissa beslut fattade av resolutionsmyndigheter i andra länder inom EES
27 kap. – Erkännande av resolution i tredjeland 28 kap. – Finansiering av resolution AVDELNING IV. AVSLUTANDE BESTÄMMELSER 29 kap. – Samarbete och informationsutbyte 30 kap. – Bemyndiganden 31 kap. – Överklaganden
SOU 2014:52 Författningsförslag
41
Ansvariga myndigheter
Resolutionsmyndigheten
3 § Beslut om resolution och resolutionsåtgärder, liksom beslut enligt denna lag om åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang, fattas av resolutionsmyndigheten, om inte annat följer av 4 eller 5 §.
Resolutionsmyndigheten är regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Finansinspektionen
4 § Beslut om åtgärder för att undanröja hinder mot rekonstruktion eller avveckling enligt 3 kap., liksom beslut om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution enligt 6 kap., fattas av Finansinspektionen.
Regeringen
5 § Beslut om användning av de statliga stabilitetsverktygen enligt 23 kap. fattas av regeringen.
Övergripande principer
Prioritetsordningen ska upprätthållas
6 § Om inte annat anges i denna lag ska en resolution genomföras och resolutionsplaner utformas på ett sätt som medför att
1. företagets aktie- eller andelsägare ska vara de första att bära
förluster, och
2. företagets borgenärer bär förluster, efter ägarna, i den inbördes
ordning som gällt om företaget varit försatt i konkurs.
Nya förpliktelser som företaget åtar sig under resolutionen, liksom vederlagskrav för prestationer som företaget utnyttjar under resolutionen, ska tillgodoses fullt.
Författningsförslag SOU 2014:52
42
Det ekonomiska utfallet vid resolution ska inte bli sämre än vid konkurs eller likvidation
7 § Det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer ska inte bli sämre vid resolution än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.
Proportionalitet
8 § Ett beslut enligt denna lag får fattas bara om skälen för beslutet uppväger det intrång eller de men i övrigt som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse.
Lagens bestämmelser ska beträffande ett visst företag tillämpas på ett sätt som står proportion till arten och omfattningen av det berörda företagets verksamhet och dess komplexitetsgrad.
2 kap. Definitioner
1 § I denna lag avses med
1. anmält avvecklingssystem: ett avvecklingssystem som en land inom EES har anmält till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten eller till Eftas övervakningsmyndighet,
2. bankdag: en dag som inte är en lördag, en söndag eller en allmän helgdag,
3. behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och beträffande övriga länder inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut1,
4. berörd myndighet: i Sverige Finansinspektionen och beträffande övriga länder inom EES, den myndighet som länderna identifierat enligt artikel 61.2 i resolutionsdirektivet,
5. betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,
1 EUT L 287, 29.10.2013, s. 63 (Celex 32013R1024).
SOU 2014:52 Författningsförslag
43
6. blandat finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen,
7. blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. annat blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
8. dotterföretag: ett dotterföretag enligt artikel 4.1.16 i tillsynsförordningen,
9. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 10. EES-filial: en filial till ett tredjelandsinstitut som är etablerad i ett land inom EES, 11. filial: en filial enligt artikel 4.1.17 i tillsynsförordningen, 12. finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen, 14. finansiellt institut: ett företag enligt artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen, 15. finansieringsplan: en plan enligt artikel 107 i resolutionsdirektivet, 16. finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller b. annat finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES, 17. finansieringsarrangemang: finansieringsarrangemang som upprättats av ett land inom EES enligt artikel 100 i resolutionsdirektivet, 18. garanterad insättning: en insättning som omfattas av insättningsgarantin enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti till den del den inte överstiger ett belopp motsvarande 100 000 euro, 19. gruppbaserad: på grundval av den konsoliderade situationen enligt artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen, 20. gränsöverskridande koncern: en koncern med moder- och dotterföretag i flera länder inom EES, 21. holdingföretag med blandad verksamhet: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen, 22. institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,
Författningsförslag SOU 2014:52
44
23. kapitalbas: detsamma som i artikel 4.1.118 i tillsynsförordningen,
24. kapitaltäckningsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG2,
25. koncern: ett moderföretag och dess dotterföretag, 26. koncernresolutionsordning: en plan enligt artikel 91.6 i resolutionsdirektivet,
27. kreditinstitut: banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
28. krisavvärjande åtgärd: a. en åtgärd för att undanröja väsentliga brister eller väsentliga hinder för återhämtning enligt 6 a kap. 6 och 7 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse och 8 a kap.7 och 8 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
b. en åtgärd för att undanröja eller minska väsentliga hinder för rekonstruktion eller avveckling enligt 3 kap. 3–5 och 15–26 §§,
c. en åtgärd som enligt beslut av Finansinspektionen är en krisavvärjande åtgärd enligt 15 kap. 2 c § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 25 kap. 2 c § lagen om värdepappersmarknaden,
d. ett beslut av Finansinspektionen om att tillsätta en tillfällig förvaltare enligt 15 a kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 25 a kap. lagen om värdepappersmarknaden, eller
e. nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument enligt 6 kap.,
29. kritisk verksamhet: en tjänst eller en transaktion som om den upphörde sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet,
30. kvalificerad insättning: en sådan insättning som omfattas av insättningsgarantin enligt lagen om insättningsgaranti,
31. kärnprimärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–4, 29.1–5 eller 31.1 i tillsynsförordningen,
32. moderföretag: ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 a i tillsynsförordningen,
2 EUT L 176, 27.6.2013, s. 338 (Celex 32013L0036).
SOU 2014:52 Författningsförslag
45
33. moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES,
34. moderföretag i tredjeland: ett moderinstitut, ett finansiellt moderholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag som är hemmahörande i ett land utanför EES,
35. moderinstitut inom EES: ett institut eller ett utländskt institut som auktoriserats inom EES och som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. annat institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
36. relevanta kapitalinstrument: övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument,
37. resolutionsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/20123,
38. resolutionsförfarande i tredjeland: en åtgärd som enligt rätten i ett land utanför EES syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller i ett moderföretag i tredjeland, om åtgärden är jämförbar med sådana resolutionsåtgärder som får vidtas enligt denna lag i fråga om ändamål och förväntat resultat,
39. resolutionsåtgärd: någon av de åtgärder som anges i 13 kap. 1 §,
40. samordnande berörd myndighet: den berörda myndigheten i samma land inom EES som den samordnande tillsynsmyndigheten,
41. samordnande resolutionsmyndighet: resolutionsmyndigheten i samma land inom EES som den samordnande tillsynsmyndigheten,
42. samordnande tillsynsmyndighet: en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EES och av institut som kontrolleras av finansiella moderholding-
3 EUT L 173, 12/06/2014, s. 190 (Celex 32014L0059).
Författningsförslag SOU 2014:52
46
företag inom EES eller blandade finansiella moderholdingföretag inom EES,
43. supplementärkapitalinstrument: kapitalinstrument och efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i tillsynsförordningen,
44. tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/20124 ,
45. tredjelandsinstitut: ett företag som har sitt huvudkontor i ett land utanför EES och som skulle vara ett institut om det vore hemmahörande inom EES,
46. utländskt institut: ett institut enligt 4.1.3 i tillsynsförordningen som är hemmahörande i ett annat land inom EES än Sverige,
47. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden, om det ska ha ett startkapital enligt 3 kap. 6 § samma lag på minst motsvarande 730 000 euro och har tillstånd
a. för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8 lagen om värdepappersmarknaden,
b. att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § 1 lagen om värdepappersmarknaden då bolaget har fått tillstånd för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5 samma lag, eller
c. att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen, och
48. övriga primärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i tillsynsförordningen.
Definition av kvalificerad skuld
2 § En kvalificerad skuld är en skuld som inte räknas som ett primärkapitalinstrument eller ett supplementärkapitalinstrument och som inte är något av det som anges i det följande.
1. En garanterad insättning.
4 EUT L 176, 27.6.2013, s. 1 (Celex 32013R0575).
SOU 2014:52 Författningsförslag
47
2. En skuld som är säkerställd, till den del skulden täcks av säkerhet.
3. En skuld som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel förutsatt att kunden, enligt tillämplig lag, är skyddad vid konkurs eller ett motsvarande utländskt förfarande.
4. En skuld som hänför sig till en förtroenderelation mellan företaget under resolution och en annan person, förutsatt att den sistnämnde, enligt tillämplig lag, är skyddad vid konkurs eller ett motsvarande utländskt förfarande eller på annan grund.
5. En skuld till ett institut eller ett utländskt institut som inte ingår i samma koncern som företaget under resolution, med en ursprunglig löptid som är kortare än sju dagar.
6. En skuld med en kortare återstående löptid än sju dagar, som hänför sig till system eller operatörer i ett anmält avvecklingssystem eller deras deltagare.
7. En skuld till anställda avseende inarbetad lön, pensionsförmåner eller annan fast ersättning, med undantag för den rörliga delen av ersättningen a. som inte regleras av kollektivavtal, eller b. avser en risktagare med väsentlig inverkan.
8. En skuld till en borgenär inom affärs- eller handelssektorn, där skulden hänför sig till att institutet eller det företag som avses i 1 kap. första stycket 2 har tillhandahållits varor eller tjänster som är kritiska för dess löpande verksamhet.
9. En skuld till en skatte- eller en socialförsäkringsmyndighet, förutsatt att skulden har förmånsrätt enligt tillämplig lag. 10. En skuld till garantimyndigheten till följd av avgifter som ska betalas i enlighet med 12 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Bestämmelsen omfattar även motsvarande skulder enligt lagen i tredjeland.
Var det finns definitioner och förklaringar
3 § Bestämmelser om betydelsen av följande begrepp, termer och uttryck finns i nedan angivna paragrafer. – Minimikravet på nedskrivningsbara skulder, 4 kap. 1 §. – Resolutionsändamålen, 8 kap. 1 §. – Fallera eller sannolikt fallera, 9 kap. 2 och 3 §§.
– Det allmännas intresse, 9 kap. 4 §.
Författningsförslag SOU 2014:52
48
– Arrangemang om strukturerad finansiering, 24 kap. 1 § 1. – Arrangemang om säkerheter, 24 kap. 1 § 2. – Arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, 24 kap. 1 § 3. – Kvittningsarrangemang, 24 kap. 1 § 4. – Nettningsarrangemang, 24 kap. 1 § 5. – Partiell överföring, 24 kap. 1 § 6.
AVDELNING II. ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖRBEREDA RESOLUTION OCH UNDVIKA FALLISSEMANG
3 kap. Resolutionsplaner
Resolutionsplaner för individuella institut som inte ingår i en finansiell koncern
1 § För ett institut som inte tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn, ska resolutionsmyndigheten upprätta och vid behov uppdatera en resolutionsplan.
Planen ska identifiera de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta om institutet uppfyller förutsättningarna för resolution.
Resolutionsplanen ska upprättas efter samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer.
2 § När resolutionsmyndigheten upprättar en resolutionsplan för ett institut, ska den bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet genom konkurs, likvidation eller resolution på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken eller någon annan centralbank eller något annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.
Bedömningen ska göras efter samråd med Finansinspektionen och med resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer.
SOU 2014:52 Författningsförslag
49
Åtgärder för att hantera väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut
3 § Om resolutionsmyndigheten, vid bedömningen enligt 2 §, efter samråd med Finansinspektionen, bedömer att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut, ska resolutionsmyndigheten underrätta institutet, Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer. Resolutionsmyndigheten ska samtidigt förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som det anser kan undanröja eller minska de väsentliga hinder som resolutionsmyndigheten identifierar.
Resolutionsmyndigheten ska skjuta fram beslutet om resolutionsplanen i avvaktan på att processen för att undanröja de väsentliga hindren avslutats.
4 § Om resolutionsmyndigheten, efter samråd med
Finansinspektionen, bedömer att de åtgärder som institutet anger, inte effektivt undanröjer eller minskar de väsentliga hindren ska resolutionsmyndigheten identifiera alternativa åtgärder och besluta att överlämna ärendet till Finansinspektionen.
Resolutionsmyndigheten får fatta ett sådant beslut bara om den kan visa dels på vilket sätt de åtgärder som institutet föreslagit inte undanröjer eller minskar de väsentliga hindren, dels att de åtgärder som den identifierar står i proportion till de hinder som ska undanröjas eller minskas. Vid den bedömningen ska myndigheten beakta det hot som hindren utgör för det finansiella systemet och den inverkan åtgärderna har på institutet, det finansiella systemet, den inre marknaden och samhällsekonomin.
5 § Om resolutionsmyndigheten överlämnar ett ärende till
Finansinspektionen, får inspektionen fatta beslut om vilka åtgärder som institutet ska vidta för att undanröja eller minska de hinder som resolutionsmyndigheten har identifierat. Ett sådant beslut får dock bara avse sådana åtgärder som anges i 26 §. Åtgärdena ska stå i proportion till de hinder som ska undanröjas eller minskas. Vid den bedömningen ska inspektionen beakta det hot som hindren utgör för det finansiella systemet och den inverkan åtgärderna har på institutet, det finansiella systemet, den inre marknaden och samhällsekonomin.
Författningsförslag SOU 2014:52
50
Koncernresolutionsplaner
6 § Ett institut som tillsammans med andra koncernföretag inom
EES är föremål för gruppbaserad tillsyn, ska omfattas av en av resolutionsmyndigheten antagen koncernresolutionsplan. Planen ska identifiera vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten, eller i förekommande fall en utländsk resolutionsmyndighet, avser att vidta om institutet eller ett annat koncernföretag uppfyller förutsättningarna för resolution.
Av planen bör det också framgå hur resolutionen ska finansieras. Den får innebära att kostnaderna för åtgärderna fördelas mellan resolutionsreserven och de övriga finansieringsarrangemangen.
För en koncern som inte är gränsöverskridande ska koncernresolutionsplanen upprättas, och vid behov uppdateras av resolutionsmyndigheten efter samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer.
För en gränsöverskridande koncern ska koncernresolutionsplanen upprättas, och vid behov uppdateras, av den samordnande resolutionsmyndigheten i resolutionskollegiet tillsammans med berörda resolutionsmyndigheter och efter samråd med relevanta behöriga myndigheter.
7 § När resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndighet för en gränsöverskridande koncern, ska den sända över den information den erhållit från moderföretaget inom EES enligt artikel 13.1 i resolutionsdirektivet. Resolutionsmyndigheten ska därefter inom fyra månader från det att informationen översänts
,
försöka komma överens med de berörda utländska resolutionsmyndigheterna om att anta koncernåterhämtningsplanen.
Om resolutionsmyndigheten inte är samordnande myndighet ska den inom fyra månader från det att den myndighet som är samordnande myndighet har sänt över informationen, försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om att anta koncernresolutionsplanen.
När resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndighet ska den göra en ny bedömning av planen, om den underrättas av en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES om att den myndigheten bedömer att en omtvistad fråga avseende koncernresolutionsplan inkräktar på detta lands finanspolitiska
SOU 2014:52 Författningsförslag
51
ansvar. Den ska då också göra en ny bedömning av minimikravet på nedskrivningsbara skulder enligt 4 kap.
8 § Om en överenskommelse enligt 7 § inte har träffats inom fyra månader ska resolutionsmyndigheten när den är samordnande resolutionsmyndighet, besluta om koncernresolutionsplanen.
Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de utländska resolutionsmyndigheterna.
9 § Om en överenskommelse enligt 7 § inte har träffats inom fyra månader ska resolutionsmyndigheten när den inte är samordnande resolutionsmyndighet, fatta beslut om en resolutionsplan för de dotterföretag för vilka den ansvarar.
Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de utländska resolutionsmyndigheterna och från behöriga myndigheter.
10 § Om någon utländsk resolutionsmyndighet inom fyramånadersfristen i 7 § har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG5, ska resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut enligt 8 eller 9 § med en månad och invänta det beslut som
Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Resolutionsmyndigheten ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten. Detta gäller dock inte om resolutionsmyndigheten anser att det på något sätt kan inkräkta på Sveriges finanspolitiska ansvar.
Resolutionsmyndigheten får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 29 kap. 7 § efter det att fyramånadersperioden har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
11 § Ett sådant beslut som avses i 7 § som fattas av en utländsk samordnande resolutionsmyndighet, efter en överenskommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter, eller på grund av att de
5 EUT L 331, 15.12.2010, s. 12 (Celex 32010R1093).
Författningsförslag SOU 2014:52
52
behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom fyra månader, gäller i Sverige och är bindande för resolutionsmyndigheten.
12 § Om resolutionsmyndigheten bedömer att en koncernresolutionsplan som beslutats av en utländsk myndighet strider mot Sveriges finanspolitiska ansvar, ska den underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten.
13 § Resolutionsmyndigheten ska beakta och följa de resolutionsplaner som beslutats, om den inte med hänsyn till omständigheterna i fallet anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen.
Bedömningen av möjligheten att rekonstruera eller avveckla en koncern
14 § När det upprättas en koncernresolutionsplan som inkluderar ett institut ska resolutionsmyndigheten, bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla koncernföretagen genom konkurs, likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.
Bedömningen ska göras efter samråd med de behöriga myndigheterna för dotterföretagen och resolutionsmyndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer. För en gränsöverskridande koncern ska bedömningen göras tillsammans med resolutionsmyndigheterna för andra koncernföretag.
15 § Om resolutionsmyndigheten bedömer att det finns väsentliga hinder mot att avveckla eller rekonstruera ett institut eller ett annat företag gäller 3 §. För en gränsöverskridande koncern gäller dessutom 16–25 §§.
16 § Om resolutionsmyndigheten eller en utländsk resolutionsmyndighet underrättar ett företag i en gränsöverskridande koncernen om att det finns väsentliga hinder mot rekonstruktion
SOU 2014:52 Författningsförslag
53
eller avveckling, ska resolutionsmyndigheterna skjuta fram sitt beslut om koncernresolutionsplanen till dess processen för att undanröja eller minska de väsentliga hindren avslutats.
17 § För en gränsöverskridande koncern ska resolutionsmyndigheten tillsammans med de utländska resolutionsmyndigheterna, efter samråd med tillsynskollegiet och resolutionsmyndigheterna där betydande filialer är belägna, vidta alla rimliga mått och steg för att komma fram till ett beslut om vilka åtgärder som ska vidtas beträffande samtliga institut i koncernen. Beslutet ska fattas med utgångspunkt från den bedömning av möjligheten att rekonstruera eller avveckla koncernen som gjorts enligt 14 §.
Processen för detta framgår av 18–25 §§.
18 § Med beaktande av bedömningen enligt 14 § ska resolutionsmyndigheten, om den är samordnande resolutionsmyndighet för en gränsöverskridande koncern, tillsammans med den samordnande tillsynsmyndigheten och Europeiska bankmyndigheten ta fram en rapport. Rapporten ska analysera de väsentliga hindren mot att vidta effektiva resolutionsåtgärder beträffande koncernen.
Rapporten ska beakta effekten på institutets affärsmodell och rekommendera proportionella och riktade åtgärder som enligt den samordnande resolutionsmyndigheten är nödvändiga och lämpliga för att undanröja eller minska hindren.
19 § Inom fyra månader från mottagandet av rapporten får moderföretaget inom EES komma in med synpunkter på rapporten och föreslå alternativa åtgärder för att undanröja eller minska de hinder som identifierats i rapporten.
20 § Om resolutionsmyndigheten är den samordnande resolutionsmyndigheten för den gränsöverskridande koncernen, ska den, efter samråd med behöriga myndigheter och med resolutionsmyndigheter i länder inom EES där det finns betydande filialer, försöka komma överens med resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen om
1. vilka väsentliga hinder som föreligger, och
2. vid behov bedömningen av de åtgärder som föreslagits av moderföretaget inom EES och vilka ytterligare åtgärder som krävs för att undanröja eller minska hindren.
Författningsförslag SOU 2014:52
54
Överenskommelsen ska träffas inom fyra månader från det att moderföretaget kommit in med yttrande över rapporten eller vid utgången av den fyramånadersperiod inom vilken den ska yttra sig, beroende på vilken tidpunkt som inträffar först.
Det som sägs i första stycket gäller också när resolutionsmyndigheten är ansvarig för ett dotterföretag i koncernen.
21 § Överenskommelsen ska redovisa de skäl som föreligger för ställningstagandet. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska skicka den till moderföretaget inom EES.
Resolutionsmyndigheten ska fatta de beslut som behövs i enlighet med överenskommelsen.
22 § Om en överenskommelse inte har träffats inom den tid som anges i 20 § andra stycket, ska resolutionsmyndigheten när den är samordnande myndighet fatta beslut om åtgärder som ska vidtas på koncernnivå enligt 4 §.
Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de övriga resolutionsmyndigheterna.
23 § Om resolutionsmyndigheten inte är den samordnande resolutionsmyndigheten, gäller 3–5 §§ om vilka åtgärder som ska vidtas.
Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de övriga behöriga myndigheterna.
24 § Om myndigheterna inte har kommit överens om någon av de åtgärder som anges i artikel 17.5 g, h eller k, och någon berörd utländsk resolutionsmyndighet inom tidsfristen i 20 § andra stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut enligt 22 eller 23 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Resolutionsmyndigheten ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.
Resolutionsmyndigheten får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 29 kap. 7 § efter det att fyramånadersfristen i 20 § andra stycket har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
SOU 2014:52 Författningsförslag
55
25 § Ett sådant beslut sin avses i 20 § som fattas av en utländsk samordnande resolutionsmyndighet efter en överenskommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom fyra månader gäller i Sverige. Beslutet är bindande för resolutionsmyndigheten och ska ligga till grund för dess beslutsfattande.
Åtgärder för att undanröja eller minska väsentliga hinder
26 § För att undanröja eller minska väsentliga hinder som har identifierats enligt 4 § eller 20–23 §§ får Finansinspektionen:
1. Förelägga företaget att se över sina koncerninterna arrangemang för finansiering eller omprövar avsaknaden av sådana, eller upprättar serviceavtal, antingen koncerninterna avtal eller avtal med tredje man, för att säkra tillhandahållandet av kritiska verksamheter.
2. Förelägga företaget att begränsa sina största enskilda eller totala exponeringar.
3. Införa särskilda eller regelbundna kompletterande informationskrav som är relevanta för resolutionsändamålen.
4. Förelägga företaget att avyttra särskilda tillgångar.
5. Förelägga företaget att begränsa eller upphöra med specifik befintlig eller föreslagen verksamhet.
6. Förelägga företaget att begränsa eller förhindra utveckling av nya eller befintliga affärsområden eller försäljning av nya eller befintliga produkter.
7. Kräva förändringar av de juridiska eller operativa strukturerna för institutet eller ett koncernföretag som direkt eller indirekt står under dess kontroll så att komplexiteten minskas för att kunna säkerställa att det kan gå att juridiskt och operativt avskilja kritiska verksamheter från övriga verksamheter genom användningen av resolutionsverktygen.
8. Förelägga ett institut eller ett moderföretag att inrätta ett finansiellt moderholdingföretag i Sverige eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES.
9. Förelägga ett institut eller ett sådant företag som avses i 1 kap. första stycket 2 att ge ut kvalificerade skulder eller att vidta åtgärder för att uppfylla minimikravet på nedskrivningsbara skulder.
Författningsförslag SOU 2014:52
56
10. Förelägga ett holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag till ett institut att inrätta ett finansiellt holdingföretag för att kontrollera institutet, om det är nödvändigt för att underlätta resolution och undvika att resolutionen får negativ effekt på den icke-finansiella delen av koncernen. Finansinspektionen ska också förelägga det berörda företaget att inom en månad ta fram en plan för hur det avser att genomföra de åtgärder som föreläggandet avser.
Institut och moderföretag ska ge stöd och hjälp
27 § På begäran av resolutionsmyndigheten ska ett institut eller ett moderföretag inom EES ge resolutionsmyndigheten det stöd eller den hjälp den behöver med att upprätta en resolutionsplan för institutet eller koncernen.
4 kap. Minimikravet på nedskrivningsbara skulder
Vad är minimikravet?
1 § Med minimikravet avses ett krav, uttryckt i procent, som anger hur stora företagets medräkningsbara kvalificerade skulder och kapitalbas minst måste vara i relation till företagets totala skulder och kapitalbas.
En kvalificerad skuld är medräkningsbar, om det inte framgår något annat av föreskrifter som meddelas med stöd av 30 kap. 1 §.
Vid beräkningen av de totala skulderna ska derivatskulder tas upp till det belopp som återstår när hänsyn har tagits till motparters rätt till nettning.
Beslut om minimikravets storlek
2 § Resolutionsmyndigheten ska, efter samråd med
Finansinspektionen, besluta om det minimikrav som ska uppfyllas av ett institut på individuell nivå.
Resolutionsmyndigheten ska dessutom, efter samråd med Finansinspektionen, besluta vilket minimikrav som ska uppfyllas av moderföretaget inom EES på gruppnivå. För en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt 6–10 §§.
SOU 2014:52 Författningsförslag
57
Resolutionsmyndigheten får, efter samråd med Finansinspektionen, besluta att ett svenskt finansiellt institut, finansiellt holdingföretag, blandat finansiellt holdingföretag eller holdingföretag med blandad verksamhet ska uppfylla ett minimikrav på nedskrivningsbara skulder på individuell nivå.
3 § Minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska beslutas i anslutning till resolutionsplaneringen i 3 kap. Det ska fastställas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, i syfte att säkerställa att ett företag, om det kan försättas i resolution, har kvalificerade skulder och en kapitalbas som tillsammans är tillräckligt stora för att kunna vidta resolutionsåtgärder som uppfyller resolutionsändamålen.
Om minimikravet avser ett institut som ingår i en finansiell koncern eller moderföretaget inom EES, ska beslutet fattas enligt den process som beskrivs i 5–10 §§.
4 § Minimikravet ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt.
5 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett företag ska uppfylla minimikravet med en viss typ av kvalificerade skulder.
Beslut om minimikravet beträffande företag som ingår i en gränsöverskridande koncern
6 § För en gränsöverskridande koncern, ska resolutionsmyndigheten försöka komma överens med de resolutionsmyndigheter som ansvarar för de utländska dotterinstituten och, om resolutionsmyndigheten inte är samordnande resolutionsmyndighet, den myndigheten, om storleken på kravet för
1. moderföretaget inom EES på gruppnivå, och
2. ett dotterinstitut och utländskt dotterinstitut på individuell nivå.
Vid bedömningen enligt första stycket 2, ska resolutionsmyndigheten beakta det krav som har fastställts på gruppnivå.
Om myndigheterna kommer överens, ska resolutionsmyndigheten fatta beslut om minimikravet enligt 1 § i enlighet med överenskommelsen.
Författningsförslag SOU 2014:52
58
7 § Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader ska resolutionsmyndigheten när den är samordnande resolutionsmyndighet fatta beslut om minimikravet för moderföretaget enligt 6 § första stycket 1 och för dotterinstituten enligt 6 § första stycket 2.
Om resolutionsmyndigheten inte är samordnande resolutionsmyndighet, ska den ensamt fatta beslut om minimikravet för de individuella instituten enligt 6 § första stycket 2.
8 § Om någon av de berörda utländska resolutionsmyndigheterna inom fyramånadersfristen i 7 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut enligt 7 § med en månad och invänta det beslut som
Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Resolutionsmyndigheten ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.
Resolutionsmyndigheten får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 29 kap. 7 § efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
9 § Ett sådant beslut som avses i 6 §, som fattas av en utländsk samordnande resolutionsmyndighet efter en överenskommelse med resolutionsmyndigheten, eller av en utländsk resolutionsmyndighet på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom fyra månader gäller i Sverige. Beslutet är bindande för resolutionsmyndigheten och ska ligga till grund för resolutionsmyndighetens övervakning av om minimikravet på nedskrivningsbara skulder är uppfyllt.
10 § En överenskommelse som ingåtts enligt 6 § och beslut som fattas enligt 7 § ska ses över och uppdateras regelbundet.
Undantag för institut som ingår i en koncern
11 § Resolutionsmyndigheten får undanta ett dotterinstitut från att uppfylla kravet på individuell nivå om,
1. villkoren i artikel 7.1 i tillsynsförordningen är uppfyllda.
2. institutet är undantaget från tillsyn på individuell nivå med stöd i artikel 7.1 i tillsynsförordningen.
SOU 2014:52 Författningsförslag
59
3. moderinstitutet i Sverige, om det inte också är moderinstitutet inom EES, uppfyller det krav som ställs på det och på dotterinstitutet.
12 § Resolutionsmyndigheten får, i egenskap av samordnande resolutionsmyndighet, undanta ett moderinstitut inom EES från att uppfylla kravet på individuell nivå om moderinstitutet,
1. är undantaget från kapitalbaskravet på individuell nivå med stöd av artikel 7.3 i tillsynsförordningen, och
2. uppfyller det särskilda kapitalkravet för resolution som har fastställs för moderföretaget inom EES på gruppnivå.
Resolutionsmyndighetens övervakning
13 § Resolutionsmyndigheten ska övervaka att minimikraven på nedskrivningsbara skulder uppfylls på individuell nivå och, i förekommande fall på gruppnivå. Myndigheten ska koordinera sin övervakning med den tillsyn som utövas av Finansinspektionen.
5 kap. Ytterligare åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang
Hinder mot att utöva vissa rättshandlingar
1 § För en motpart till ett företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket, gäller bestämmelserna i 12 kap. 4–7 och 9 §§ beträffande ett beslut om en krisavvärjande åtgärd eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut. Vad som sägs om ett beslut om resolution eller resolutionsåtgärder ska då avse ett beslut om krisavvärjande åtgärder.
Avtalsvillkor om erkännande av nedskrivning eller konvertering
2 § Ett företag som anges i 1 kap. första stycket 1 och 2 ska i avtalen för sina skulder, ta in villkor som innebär att borgenärerna erkänner att skulderna kan komma att skrivas ned eller konverteras och att borgenärerna accepterar en eventuell minskning av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, eller konverteringar eller indragningar som kan bli följden av ett beslut om resolution eller av
Författningsförslag SOU 2014:52
60
ett beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
Om det inte framgår något annat av tekniska standarder beslutade av kommissionen gäller detta för alla relevanta kapitalinstrument och alla kvalificerade skulder som lyder under lagen i tredjeland, utom kvalificerade insättningar avseende
1. fysiska personer,
2. mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 20036, och
3. insättningar via en filial utanför EES till ett svenskt institut och som skulle betraktas som insättningar avseende personer eller företag som avses i 1 eller 2 om de inte hade gjorts via filialen.
3 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en skuld inte behöver innehålla ett sådant villkor som anges i 2 § första stycket, om det följer av lagen i det land som skulden lyder under eller av en bindande överenskommelse som ingåtts med tredjeland, att ett beslut om att skriva ned eller konvertera skulder får verkställas i det andra landet.
Kontakt med potentiella köpare
4 § När resolutionsmyndigheten har fått en underrättelse från
Finansinspektionen enligt 15 kap. 2 b § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 15 kap. 2 b § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, får resolutionsmyndigheten förelägga det företaget att kontakta potentiella köpare i syfta att förbereda en resolution av företaget.
Upprättande av register
5 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet.
6 EUT L 124, 20.5.2003, s. 36 (Celex 32003H0361).
SOU 2014:52 Författningsförslag
61
Aktiekapitalets storlek
6 § I samband med resolutionsplaneringen ska resolutionsmyndigheten överväga om det aktiekapital som anges i bolagsordningen för ett bolag som anges i 1 kap. första stycket 1 och 2 är tillräckligt stort. Om det behövs för att underlätta genomförande av resolutionsåtgärder, får resolutionsmyndigheten förelägga ett sådant bolag att höja sitt maximikapital.
6 kap. Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
Värdering
1 § Finansinspektionen ska inför ett beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument låta göra en värdering enligt 7 kap. 1 § av det berörda företaget eller koncernen.
Värderingen ska utgöra grund för Finansinspektionens beslut att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument samt fungera som underlag för beslutet. Värderingen ska också utgöra grund för beslut om minskningen av kärnprimärkapital, omfattningen av indragning eller överföring av kärnprimärkapitalinstrument eller utspädning av aktier eller andra äganderättsinstrument, samt omfattningen av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
Beslut om nedskrivning och konvertering
2 § Finansinspektionen ska skyndsamt besluta att relevanta kapitalinstrument som har getts ut av ett institut eller ett sådant företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 ska skrivas ned eller konverteras om
1. företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt definitionerna i 9 kap. 2 och 3 §§, och
2. åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att undvika att företaget fallerar, eller sannolikt kommer att fallera, och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle undvika detta.
3 § Om ett dotterföretag som avses i 1 kap. 1 § första stycket har gett ut relevanta kapitalinstrument som får beaktas både vid
Författningsförslag SOU 2014:52
62
bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå och på gruppnivå, ska Finansinspektionen, skyndsamt besluta att instrumenten ska skrivas ned eller konverteras, om den kommer överens med den samordnande berörda myndigheten enligt 10 §, om att
1. koncernen ska anses fallera, eller sannolikt kommer att fallera, och
2. åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att undvika att koncernen ska anses fallera, eller sannolikt komma att fallera, och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle undvika detta.
En koncern ska anses fallera, eller sannolikt komma att fallera, om den inte uppfyller eller om det på objektiva grunder kan fastställas att koncernen i en nära framtid inte kommer att uppfylla tillsynskraven på gruppbasis i något väsentligt avseende.
4 § Om ett moderföretag har gett ut relevanta kapitalinstrument som får beaktas antingen vid bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå eller på gruppnivå, ska
Finansinspektionen om den är samordnande berörd myndighet skyndsamt besluta att skriva ned eller konvertera dessa instrument om
1. koncernen ska anses fallera, eller sannolikt komma att fallera, enligt 3 § andra stycket, och
2. åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att undvika att koncernen ska anses fallera, eller sannolikt komma att fallera, och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle undvika detta.
5 § Om ett institut eller ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket behöver statligt stöd, ska dess relevanta kapitalinstrument skrivas ned eller konverteras.
Om det krävs för att ett statligt stöd som avses i första stycket ska vara förenligt med unionsrätten, får Finansinspektionen besluta att andra efterställda skulder än de relevanta kapitalinstrument, ska skrivas ned eller konverteras.
Nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument eller andra efterställda skulder får emellertid inte ske om statligt stöd behövs i förebyggande syfte och en sådan nedskrivning eller konvertering skulle hota den finansiella stabiliteten eller leda till oproportionerliga resultat.
SOU 2014:52 Författningsförslag
63
6 § Utöver vad som framgår av 1–4 §§ ska Finansinspektionen när den är samordnande berörd myndighet, fatta beslut avseende ett
1. utländskt dotterföretag i den situation som beskrivs i artikel 59.3 c i resolutionsdirektivet, varvid beslutet ska fattas gemensamt med den berörda myndigheten för dotterföretaget,
2. utländskt moderföretag i den situation som beskrivs i artikel 59.3 d i resolutionsdirektivet.
Beslutsprocessen för en gränsöverskridande koncern
7 § När Finansinspektionen överväger att fatta beslut avseende ett dotterföretag enligt 2, 3, 4 eller 5 § ska den skyndsamt underrätta:
1. den samordnande tillsynsmyndigheten och den samordnande berörda myndigheten, och
2. den behöriga myndighet som är ansvarig för det institut eller företag som har gett ut de relevanta kapitalinstrument som eventuellt ska skrivas ned eller konverteras och den berörda myndigheten i samma land inom EES som den nämnda behöriga myndigheten samt den samordnande berörda myndigheten, innan den fattar ett beslut som avses i 3 §.
Av underrättelsen ska det framgå varför Finansinspektionen överväger att fatta beslutet.
8 § När Finansinspektionen har lämnat en underrättelse enligt 7 § ska den, efter samråd med de underrättade myndigheterna bedöma om det finns
1. någon alternativ åtgärd till att skriva ned eller konvertera de relevanta kapitalinstrumenten och om det i så fall är möjligt att tillämpa den, och
2. realistiska utsikter att den åtgärd som identifierats inom rimlig tid skulle förhindra att företaget eller koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera.
Om Finansinspektionen mottar en underrättelse motsvarande den i 7 §, ska den medverka i ett sådant samråd som avses första stycket.
9 § Om Finansinspektionen bedömer att det inte finns några alternativa åtgärder som har utsikter att förhindra att företaget eller
Författningsförslag SOU 2014:52
64
koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera, får den fatta beslut enligt 2, 4 eller 5 §.
10 § Om Finansinspektionen anser att det bör fattas ett beslut enligt 3 § ska den omedelbart underrätta de berörda myndigheterna där dotterföretaget hör hemma eller den samordnande berörda myndigheten, beroende på vad som är relevant.
Finansinspektionen ska försöka komma överens med den andra berörda myndigheten om ett beslut enligt 3 §. Om myndigheterna inte kan enas får Finansinspektionen inte fattas något beslut enligt 3 §.
Det som sägs i andra stycket gäller även när Finansinspektionen har mottagit en underrättelse från en utländsk berörd myndighet. Om Finansinspektionen motsätter sig ett beslut enligt 3 § ska den ange skälen för sin inställning och underrätta berörda myndigheter.
Verkställande av nedskrivning och konvertering
Åtgärder mot innehavare av kärnprimärkapitalinstrument
11 § Innan Finansinspektionen skriver ned eller konverterar relevanta kapitalinstrument ska den besluta att minska kärnprimärkapitalet i proportion till förlusterna.
12 § Om företaget har ett positivt värde, får Finansinspektionen späda ut äganderätten för existerande aktieägare genom att konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument.
13 § Finansinspektionen får i samband med beslut om minskning av kärnprimärkapitalet enligt 11 § besluta att vidta någon eller några av följande åtgärder.
1. Dra in befintliga kärnprimärkapitalinstrument.
2. Överföra befintliga kärnprimärkapitalinstrument till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.
SOU 2014:52 Författningsförslag
65
Nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument
14 § Finansinspektionen ska när kärnprimärkapitalet har minskats i proportion till förlusterna, permanent skriva ned kapitalbeloppet för relevanta kapitalinstrument eller konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument i den utsträckning som krävs för att företaget eller koncernen inte längre ska bedömas fallera eller sannolikt komma att fallera.
Relevanta kapitalinstrument ska skrivas ned eller konverteras till kärnprimärkapitalinstrument i följande ordning
a. övriga primärkapitalinstrument, b. supplementärkapitalinstrument.
15 § Vid konvertering av relevanta kapitalinstrument gäller följande.
1. De kärnprimärkapitalinstrumenten som konverteringen ska ske till ska vara utgivna av företaget i fråga eller av dess moderföretaget, beroende på vad Finansinspektionen beslutar. Finansinspektionen får dock besluta att instrumenten ska ges ut av moderföretaget, bara om det har godkänts av resolutionsmyndigheten för moderföretaget.
2. Kärnprimärkapitalinstrumentet ska ha getts ut innan företaget ger ut aktier eller andra äganderättsinstrument i syfte att erhålla kapital från staten eller ett offentligt organ.
3. Kärnprimärkapitalinstrumenten ska tilldelas och överföras utan dröjsmål efter beslutet att konvertera de relevanta kapitalinstrumenten.
4. Konverteringskursen för de relevanta kapitalinstrumentens konvertering till kärnprimärkapitalinstrument bestäms på samma sätt som i enlighet med 22 kap. 20 och 21 §§.
16 § Ett beslut om nedskrivning eller konvertering är bindande för företaget, alla innehavare av kärnprimärkapitalinstrument och relevanta kapitalinstrument.
Den som berörs av nedskrivningen eller konverteringen förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.
En av Finansinspektionen beslutad kapitalökning eller kapitalminskning är fastställd när den har registrerats i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.
Författningsförslag SOU 2014:52
66
17 § När ett relevant kapitalinstrument som har getts ut av ett dotterföretag ska skrivas ned eller konverteras, får nedskrivningen eller konverteringen inte vara mer omfattande eller göras på sämre villkor än för de relevanta kapitalinstrument med samma rangordning som har skrivits ned eller konverterats på moderföretagsnivå.
Förberedande åtgärder
18 § Finansinspektionen får förelägga ett bolag som anges i 1 kap. 1 § första stycket att se till att styrelsen i företaget har det bemyndigande som krävs för att bolaget ska kunna ge ut ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument.
7 kap. Värdering
Värdering inför ett beslut om resolution
1 § Innan ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd fattas ska resolutionsmyndigheten säkerställa att en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering av företagets tillgångar och skulder utförs.
2 § Tillgångarna och skulderna ska värderas utifrån försiktiga antaganden.
Värderingen ska säkerställa att eventuella förluster avseende tillgångarna i företaget till fullo redovisas vid den tidpunkt då resolutionsåtgärder vidtas.
3 § Värderingen ska ligga till grund för följande beslut:
1. Beslut om resolution.
2. Beslut om vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas avseende företaget under resolution.
3. Åtgärder mot ägare. Beslut om minskningen av aktiekapital, omfattningen av indragning, överföring eller utspädning av aktier eller minskning av värdet på andelar.
4. Försäljningsverktyget. Beslut om vilka tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras samt för resolutionsmyndighetens bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor.
SOU 2014:52 Författningsförslag
67
5. Broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget. Beslut om vilka tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och beslut om värdet av en eventuell ersättning som ska betalas till företaget under resolution eller, allt efter omständigheterna, till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument.
6. Skuldnedskrivningsverktyget. Beslut om omfattningen av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder.
4 § Värderingen ska utföras av en person med oberoende ställning i förhållande till myndigheter och till det företag som är föremål för värderingen.
5 § Till värderingen ska biläggas följande information såsom den framgår av företagets räkenskapsinformation.
1. En uppdaterad balansräkning och en rapport över den finansiella ställningen för företaget.
2. En analys och en uppskattning av tillgångarnas bokföringsmässiga värde.
3. En förteckning över de utestående skulder i och utanför balansräkningen som framgår av räkenskaperna för företaget, med angivande av respektive skulds prioritet enligt förmånsrättslagen (1970:979). Till grund för beslut enligt 3 § 4 och 5 får vid behov den information som ska biläggas värderingen enligt första stycket andra punkten kompletteras med en analys och en uppskattning av värdet av tillgångarna och skulderna i företaget med utgångspunkt i marknadsvärdet.
6 § Värderingen ska innehålla en uppskattning av det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer om företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation.
Resolutionsmyndigheten ska ange om uppskattning ska utgå från konkurs eller likvidation.
7 § När de krav som framgår av 1–6 §§ har uppfyllts är värderingen att anse som slutlig.
Författningsförslag SOU 2014:52
68
Preliminär värdering
8 § Om det på grund av brådska inte är möjligt att uppfylla kraven i 4 §, 5 § första stycket eller 6 § ska en preliminär värdering genomföras av resolutionsmyndigheten.
En preliminär värdering som genomförs i enlighet med 9 § utgör tillräcklig grund för att vidta resolutionsåtgärder.
9 § En preliminär värdering av företagets tillgångar och skulder ska så långt möjligt uppfylla kraven enligt 4 §, 5 § första stycket och 6 §. En preliminär värdering ska innehålla en buffert för eventuella ytterligare förluster.
En värdering ska betraktas som preliminär till dess en oberoende person har utfört en värdering som uppfyller 1–6 §§.
Komplettering av preliminär värdering
10 § Resolutionsmyndigheten ska så snart som möjligt se till att den preliminära värderingen kompletteras för att uppfylla 1–6 §§ och därmed bli slutlig.
11 § Om den slutliga värderingen utvisar ett högre värde än den preliminära värderingen ska resolutionsmyndigheten
1. fatta beslut om att öka värdet av borgenärernas fordringar som har skrivits ned genom skuldnedskrivningsverktyget,
2. besluta att ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag ska göra ytterligare en betalning av ersättning med avseende på tillgångar, rättigheter och skulder till företaget under resolution, eller, allt efter omständigheterna, med avseende på aktier eller andra äganderättsinstrument till ägarna av dessa.
Värdering när resolutionsåtgärder vidtagits
12 § I syfte att bedöma om det ekonomiska utfallet för ägare, borgenärer och insättningsgarantisystemet skulle ha blivit bättre om ett företag i stället för resolution hade blivit föremål för konkurs eller gått i likvidation, ska resolutionsmyndigheten se till att en person med oberoende ställning i förhållande till myndigheter och till det företag som är föremål för värderingen, så snart
SOU 2014:52 Författningsförslag
69
som möjligt efter det att resolutionsåtgärder har vidtagits gör en värdering som fastställer
1. vilket ekonomiskt utfall ägare och borgenärer skulle ha fått om företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation vid den tidpunkt då beslutet att försätta företaget i resolution fattades,
2. vilket ekonomiskt utfall ägare och borgenärer faktiskt har fått vid resolutionen av företaget, och
3. vilken skillnaden är mellan det ekonomiska utfallet enligt 1 och 2.
Värderingen enligt första stycket ska bortse från eventuellt statligt stöd till företaget under resolution.
Resolutionsmyndigheten ska i uppdraget till värderaren ange om jämförelsen med utfallet vid resolution ska avse konkurs eller likvidation.
AVDELNING III. RESOLUTION
8 kap. Övergripande om resolution
Ändamålen med resolution (resolutionsändamålen)
1 § Ändamålen med resolution (resolutionsändamålen) är att
1. motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet genom att bland annat
a. säkerställa att kritiska verksamheter kan upprätthållas, och b. förebygga spridning av negativa effekter i det finansiella systemet,
2. upprätthålla marknadsdisciplin,
3. skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på statligt stöd,
4. skydda garanterade insättare och investerare som omfattas av lagen (1999:158) om investerarskydd, och
5. skydda kundmedel och kundtillgångar.
Inledande av resolution
Finansinspektionen prövning av om ett företag fallerar
2 § Finansinspektionen ska på eget initiativ eller på begäran av regeringen, resolutionsmyndigheten eller Riksbanken pröva om ett
Författningsförslag SOU 2014:52
70
institut eller ett företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket 2 fallerar eller sannolikt kommer att fallera och om det finns andra åtgärder än resolution som inom rimlig tid skulle förhindra att företaget fallerar. Inför den prövningen ska Finansinspektionen samråda med Regeringskansliet, resolutionsmyndigheten och Riksbanken.
Resolutionsmyndighetens prövning
3 § Resolutionsmyndigheten ska pröva om ett företag ska försättas i resolution när den får en underrättelse från Finansinspektionen om att inspektionen har fastställt att företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera och om att det inte finns andra åtgärder än resolution som inom rimlig tid skulle förhindra att företaget fallerar.
Detta gäller dock inte i de fall som anges i 9 kap. 10 och 11 §§.
4 § Resolutionsmyndigheten får besluta att försätta ett företag i resolution om förutsättningarna för resolution är uppfyllda. Vilka förutsättningarna är framgår av 9 kap. För ett beslut om resolution beträffande ett företag som ingår i en gränsöverskridande koncern gäller dessutom processen i 10 kap.
5 § Ett beslut om resolution och om vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas ska föregås av en värdering enligt 7 kap.
Rättsverkningar av ett beslut om resolution
6 § Genom ett beslut om resolution utlöses vissa rättsverkningar som framgår av 11 och 12 kap.
Resolutionsåtgärder
7 § När ett företag har försatts i resolution ska resolutionsmyndigheten besluta om en eller flera resolutionsåtgärder eller ge in en ansökan om konkurs eller likvidation.
8 § När resolutionsmyndigheten vidtar resolutionsåtgärder gäller 24 kap. om skydd för motparter.
SOU 2014:52 Författningsförslag
71
Avslutningen av en resolution
9 § I 25 kap. finns bestämmelser om hur en resolution avslutas och vissa sammanhängande bestämmelser.
Beslut om resolutionsåtgärder i ett annat land
10 § För att säkerställa att resolution av en gränsöverskridande koncern kan genomföras effektivt finns det särskilda bestämmelser om verkan av beslut som har fattats i en annan stat inom EES och om erkännande av förfaranden i tredjeland. Dessa bestämmelser finns 26 och 27 kap.
Finansiering av resolution
11 § För att finansiera resolutionsåtgärderna ska det finnas en resolutionsreserv som beskrivs i 28 kap.
9 kap. Beslut om resolution
Institut
1 § Resolutionsmyndigheten ska besluta att försätta ett institut i resolution om samtliga följande förutsättningar är uppfyllda.
1. Finansinspektionen har, efter samråd med Regeringskansliet, resolutionsmyndigheten och Riksbanken, fastställt att institutet fallerar eller att det är sannolikt att institutet kommer att fallera.
2. Finansinspektionen har, efter samråd med Regeringskansliet, resolutionsmyndigheten och Riksbanken, fastställt att det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle förhindra att institutet fallerar.
3. Resolutionsmyndigheten har, efter samråd med Regeringskansliet, Finansinspektionen och Riksbanken, fastställt att resolution är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse. Resolutionsmyndigheten behöver inte försätta institutet i resolution, om det vidtas resolutionsåtgärder mot institutets moderföretag och det inte är nödvändigt att vidta separata åtgärder mot institutet för att uppnå resolutionsändamålen.
Författningsförslag SOU 2014:52
72
Fallera eller sannolikt fallera
2 § Ett institut ska anses fallera enligt 1 § första stycket 1 om en eller flera av följande situationer föreligger.
1. Institutet överträder sina skyldigheter på ett sätt som medför att institutets tillstånd ska återkallas.
2. Värdet på institutet tillgångar understiger värdet på dess skulder.
3. Institutet kan inte betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning.
4. Institutet behöver statligt stöd utom i de fall som anges i 3 §. Ett institut ska anses sannolikt fallera enligt 1 § första stycket 1 om det på objektiva grunder kan fastställas att institutet i en nära framtid kommer att befinna sig i en situation som avses i första stycket 1–3.
3 § Institut som behöver statligt stöd ska inte anses fallera om stödet ges till ett solitt institut för att undvika eller avhjälpa en allvarlig störning i ekonomin i ett land inom EES och för att den finansiella stabiliteten ska kunna bevaras, och
1. stödet antar någon av följande former: a. en statlig garanti för att garantera likviditetsfaciliteter som tillhandahålls av centralbanker på deras villkor,
b. en statlig garanti för nya skuldförbindelser, c. ett tillskott till kapitalbasen eller förvärv av kapitalinstrument till priser och på villkor som inte ger företaget någon fördel, när varken omständigheterna som avses i 2 § 1, 2 eller 3 eller förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument föreligger när det stödet beviljas,
2. stödet har godkänts slutligt enligt unionens regler om statligt stöd,
3. åtgärderna är tidsbegränsade skyddsåtgärder som är proportionerliga för att motverka konsekvenserna av den allvarliga störningen, och används inte för att kompensera för förluster som institut har ådragit sig eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att ådra sig, och
4. i fråga om kapitaltillskott är stödet begränsat till tillskott som krävs för att åtgärda kapitalunderskott som fastställts i stresstest på nationell nivå, unionsnivå eller inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, tillgångsöversyner eller motsvarande genomgångar som Europeiska centralbanken, Europeiska bankmyndigheten
SOU 2014:52 Författningsförslag
73
eller nationella myndigheter genomfört och som i förekommande fall bekräftats av den behöriga myndigheten.
Det allmännas intresse
4 § Resolution ska anses nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse om det är nödvändigt för att uppnå ett eller flera av resolutionsändamålen, är proportionerligt i förhållande till dessa och en avveckling av företaget genom konkurs eller likvidation inte skulle uppnå ändamålen i samma omfattning.
Finansiellt institut
5 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett finansiellt institut ska försättas i resolution, om
1. det moderinstitut som omfattas av den gruppbaserade tillsynen uppfyller förutsättningar för resolution, och
2. det finansiella institutet uppfyller de förutsättningar för resolution som anges i 1 §.
I fråga om ett utländskt moderinstitut ska den utländska myndighet som ansvarar för moderinstitutet ha konstaterat att förutsättningar för resolution är uppfyllda beträffande det.
Holdingföretag
6 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska försättas i resolution, om
1. ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag till holdingföretaget uppfyller förutsättningar för resolution, och
2. holdingföretaget uppfyller de förutsättningar för resolution som anges i 1 §.
I fråga om ett utländskt institut ska den utländska myndighet som ansvarar för institutet ha konstaterat att förutsättningar för resolution är uppfyllda beträffande det.
7 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska försättas i resolution trots att
Författningsförslag SOU 2014:52
74
holdingföretaget inte uppfyller förutsättningarna för resolution, om
1. ett institut eller ett utländskt institut hemmahörande inom EES som är dotterföretag till holdingföretaget uppfyller förutsättningar för resolution,
2. institutets eller det utländska institutets fallissemang kan leda till att ett annat institut eller utländskt institut hemmahörande inom EES fallerar eller att koncernen fallerar, och
3. det är nödvändigt att vidta resolutionsåtgärder mot holdingföretaget för rekonstruktion eller avveckling av ett institut eller ett utländskt institut hemmahörande inom EES eller av hela koncernen.
I fråga om ett utländskt institut ska den utländska myndighet som ansvarar för institutet ha konstaterat att förutsättningar för resolution är uppfyllda beträffande det.
8 § Resolutionsmyndigheten får inte med stöd av 6 eller 7 § besluta om resolution mot ett holdingföretag med blandad verksamhet för att hantera koncernens problem, om det fallerande institutet eller utländska institutet innehas direkt eller indirekt av ett finansiellt holdingföretag. I så fall ska resolutionsåtgärder i stället vidtas mot det finansiella holdingföretaget.
9 § Vid den bedömning som enligt 6 § första stycket 1 eller 7 § första stycket 1 ska göras av om ett institut uppfyller förutsättningarna för resolution, får resolutionsmyndigheten, bortse från koncerninterna kapitalöverföringar eller förlustdelningsarrangemang.
Om holdingföretaget är hemmahörande i ett annat land inom EES, gäller första stycket om resolutionsmyndigheten kommer överens om det med resolutionsmyndigheten för holdingföretaget.
Om resolutionsmyndigheten ansvarar för holdingföretaget, får resolutionsmyndigheten komma överens med den utländska resolutionsmyndighet i ett land inom EES som ansvarar för ett utländskt institut om att det ska bortse från koncerninterna kapitalöverföringar eller förlustdelningsarrangemang.
SOU 2014:52 Författningsförslag
75
Om resolution i samband med ett resolutionsförfarande i tredjeland
Moderföretag
10 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag till ett tredjelandsinstitut ska försättas i resolution, om
1. en myndighet i detta tredjeland har beslutat att tredjelandsinstitutet uppfyller förutsättningarna för resolution, och
2. det är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse.
EES-filialer
11 § Om en EES-filial inte omfattas av ett resolutionsförfarande i tredjeland eller om resolutionsmyndigheten inte har erkänt resolutionsförfarandet enligt 27 kap. 2–4 §§, får den besluta om hantera filialen genom resolution, om det är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse och någon av följande förutsättningar är uppfyllda:
1. Filialen uppfyller inte längre eller kommer sannolikt inte längre att uppfylla villkoren för filialtillståndet och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle förhindra det eller att den fallerar.
2. Resolutionsmyndigheten bedömer att a. tredjelandsinstitutet kan inte, vill inte eller kommer sannolikt inte att kunna fullgöra sina förpliktelser mot sina borgenärer inom EES, eller förpliktelser som filialen ingått eller bokfört här när de förfaller till betalning, och b. resolutionsmyndigheten är försäkrad om att det inte har inletts, eller kommer att inledas något resolutionsförfarande eller något annat insolvensförfarande mot institutet inom rimlig tid.
3. En myndighet i tredjeland har inlett ett resolutionsförfarande mot ett tredjelandsinstitut eller har underrättat resolutionsmyndigheten om att det avser att inleda ett sådant förfarande.
Författningsförslag SOU 2014:52
76
Offentliggörande
12 § Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra ett beslut om resolution så snart som möjligt.
10 kap. Processen för beslut om resolution som rör gränsöverskridande koncerner
Om resolutionsmyndigheten ansvarar för ett dotterföretag
1 § När resolutionsmyndigheten har fastställt att ett dotterföretag i en gränsöverskridande koncern uppfyller förutsättningarna för resolution enligt 9 kap. ska den omgående, och innan den får fatta beslut om resolution, underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten, den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen om,
1. fastställandet att dotterföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution, och
2. vilka resolutionsåtgärder eller andra insolvensåtgärder som resolutionsmyndigheten anser är lämpliga att vidta mot företaget.
2 § Om den samordnande resolutionsmyndigheten underrättar resolutionsmyndigheten om att den inte avser att lägga fram någon koncernresolutionsordning, får resolutionsmyndigheten fatta beslut om resolution och besluta att vidta de åtgärder som angetts i underrättelsen enligt 1 § 2. Detsamma gäller om det har gått 24 timmar från det att den samordnande resolutionsmyndigheten mottagit underrättelsen eller den längre tid som resolutionsmyndigheten har godkänt, och den samordnande resolutionsmyndigheten inte har lagt fram en koncernresolutionsordning.
3 § Om den samordnande resolutionsmyndigheten inom tidsfristen i 2 §, föreslår en koncernresolutionsordning, ska resolutionsmyndigheten inom den tid som är rimlig med hänsyn tagen till hur brådskande situationen är försöka komma överens med den samordnande resolutionsmyndigheten och andra berörda resolutionsmyndigheter om att genomföra koncernresolutionsordningen.
4 § Om någon överenskommelse inte träffas får resolutionsmyndigheten besluta att försätta företaget i resolution och vidta resolutionsåtgärder.
SOU 2014:52 Författningsförslag
77
Ett sådant beslut får fattas om resolutionsmyndigheten har invändningar mot koncernresolutionsordningen eller om den anser att den behöver vidta andra resolutionsåtgärder än de som föreslås i den. Inför beslutet ska resolutionsmyndigheten beakta innehållet i den koncernresolutionsplan som upprättats enligt 3 kap. Den ska också beakta åtgärdernas potentiella effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda staterna inom EES och på andra delar av koncernen.
Resolutionsmyndigheten ska underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten och de övriga berörda resolutionsmyndigheterna om sitt beslut, vilka åtgärder den avser att vidta och skälen för sitt beslut.
5 § Ett beslut som en utländsk myndighet fattar efter en överenskommelse som avses i 3 §, gäller i Sverige och är bindande för resolutionsmyndigheten.
Resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndighet
6 § Om resolutionsmyndigheten i egenskap av samordnande resolutionsmyndighet får en sådan underrättelse som avses i artikel 91.1 i resolutionsdirektivet från en resolutionsmyndighet i ett land inom EES gäller 7–10 §§.
7 § Resolutionsmyndigheten ska, inom 24 timmar efter mottagandet av en underrättelse enligt 6 §, eller den längre tid som godkänns av den underrättande myndigheten, bedöma de sannolika effekterna av de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som anges i underrättelsen för andra koncernföretag hemmahörande inom
EES. Om resolutionsmyndigheten då bedömer att de åtgärder som den underrättande myndigheten avser att vidta sannolikt leder till att förutsättningarna för resolution enligt artikel 32 eller 33 i resolutionsdirektivet uppfylls även för ett annat koncernföretag i ett annat land inom EES än den från vilken underrättelsen kom, ska den inom samma tid föreslå en koncernresolutionsordning.
Resolutionsmyndigheten ska göra bedömningen enligt första stycket efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen.
Författningsförslag SOU 2014:52
78
8 § Resolutionsmyndigheten ska, inom den tid som är rimlig med hänsyn tagen till hur brådskande situationen är, försöka komma överens med de övriga berörda resolutionsmyndigheterna om koncernresolutionsordningen. När en sådan överenskommelse ingås, ska resolutionsmyndigheten fatta ett beslut enligt överenskommelsen.
9 § Om det inte är möjligt att ingå en överenskommelse, får resolutionsmyndigheten, om förutsättningarna i 9 kap. är uppfyllda, besluta om att försätta ett företag i resolution och att vidta resolutionsåtgärder. I ett sådant fall behöver resolutionsmyndigheten inte lämna en underrättelse enligt 12 §.
10 § Ett beslut som en utländsk myndighet fattar efter den process som beskrivs i 6–9 §§ gäller i Sverige och är bindande för resolutionsmyndigheten.
Resolutionsmyndigheten ansvarar för ett dotterföretag men är inte underrättande myndighet
11 § Om resolutionsmyndigheten i andra fall än de som anges i 1 och 6 §§ ansvarar för ett företag som omfattas av en koncernresolutionsordning, gäller 3–5 §§.
Moderföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution
Resolutionsmyndigheten ansvarar för moderföretaget
12 § Om resolutionsmyndigheten fastställer att ett moderföretag inom EES i en gränsöverskridande koncern uppfyller förutsättningarna för resolution enligt 9 kap., ska den omgående och innan den får fatta beslut om resolution, underrätta den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen om
1. fastställandet att moderföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution, och
2. vilka resolutionsåtgärder eller andra insolvensåtgärder som resolutionsmyndigheten anser är lämpliga att vidta mot företaget.
Resolutionsmyndigheten får lägga fram en koncernresolutionsordning om
SOU 2014:52 Författningsförslag
79
1. de resolutionsåtgärder eller de andra åtgärder som resolutionsmyndigheten anser lämpliga för moderföretaget sannolikt leder till att villkoren i artikel 32 eller 33 uppfylls för något annat företag i koncernen,
2. resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå inte är tillräckliga för att stabilisera situationen eller kommer sannolikt inte att leda till ett optimalt resultat,
3. en utländsk resolutionsmyndighet anser att förutsättningarna för resolution enligt artikel 32 eller 33 är uppfyllda för de dotterföretag de ansvarar för, eller
4. resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på koncernnivå kommer att omfatta dotterföretag på ett sätt som gör att en koncernresolutionsordning är lämplig.
13 § Om resolutionsmyndigheten inte föreslår en koncernresolutionsordning får myndigheten efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet, fatta beslut om resolution och resolutionsåtgärder.
Resolutionsmyndigheten ska när den fattar sitt beslut
1. beakta och följa den koncernresolutionsplan som beslutats, om den inte med beaktande av omständigheterna i fallet anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen, och
2. beakta den finansiella stabiliteten i de länder inom EES som berörs.
14 § Om resolutionsmyndigheten föreslår en koncernresolutionsordning gäller 8 och 9 §§.
Om myndigheterna inte kan komma överens, gäller en utländsk myndighets beslut i Sverige och är bindande för resolutionsmyndigheten.
Resolutionsmyndigheten ansvarar för ett dotterföretag men inte det som fallerar
15 § Om en utländsk resolutionsmyndighet har lagt fram en koncernresolutionsordning för ett moderföretag till ett dotterföretag som resolutionsmyndigheten ansvarar, gäller 3–5 §§.
Författningsförslag SOU 2014:52
80
11 kap. Följder av ett beslut om resolution för ägare och ledning
Resolutionsmyndigheten tar kontroll
1 § När resolutionsmyndigheten har beslutat att ett företag ska försättas i resolution, får
1. ägarna inte längre företräda aktierna eller andelarna vid stämman, eller
2. huvudmännen i en sparbank inte längre besluta i ärenden vid sparbankstämman.
Ägarnas och huvudmännens rätt enligt första stycket övertas av resolutionsmyndigheten.
2 § Resolutionsmyndigheten övertar styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter, om inte myndigheten beslutar något annat.
Ledningen i ett företag i resolution
3 § Resolutionsmyndigheten ska utse en ny styrelse och verkställande direktör för ett företag under resolution. Detta gäller dock inte om det är nödvändigt för myndighetens arbete med att uppnå resolutionsändamålen att en eller flera personer fortsätter att ingå i ledningen.
12 kap. Hinder mot exekutiva åtgärder och vissa rättshandlingar kopplade till resolution
Hinder mot exekutiva åtgärder
1 § Av 1 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) framgår att bara resolutionsmyndigheten får ansöka om att ett företag under resolution ska försättas i konkurs.
2 § När ett företag har försatts i resolution får utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte äga rum mot företaget. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. får inte ske.
Under resolution får det inte heller meddelas beslut om kvarstad eller betalningssäkring.
SOU 2014:52 Författningsförslag
81
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för förpliktelser som uppkommit efter det att företaget försatts i resolution.
Begäran om vilandeförklaring av rättsprocesser
3 § När ett företag har försatts i resolution får resolutionsmyndigheten begära att en domstol, eller motsvarande organ, vilandeförklarar rättsprocesser som företaget under resolution är delaktigt i. Domstolen, eller det motsvarande organet, ska vilandeförklara rättsprocessen om det krävs för att uppnå resolutionsändamålen.
Hinder mot att utöva vissa rättshandlingar
4 § En motpart till ett företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket får på grund av ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd, eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut, inte
1. säga upp eller häva ett avtal med företaget,
2. ändra villkoren i ett avtal med företaget,
3. ställa in fullgörelsen och hålla inne sin prestation mot företaget,
4. kvitta en fordran som företaget har på motparten, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget,
5. omvandla en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse,
6. tillämpa en slutavräkningsklausul, eller
7. ta emot, förfoga över eller ta i anspråk en säkerhet i tillgångar som tillhör företaget.
En motpart till ett företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket får inte i förhållande till det företaget göra gällande att ett sådant beslut eller en sådan händelse som anges i första stycket är ett kollektivt obeståndsförfarande enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden enligt parternas avtal.
Författningsförslag SOU 2014:52
82
Det som sägs i första och andra styckena gäller endast om företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten.
5 § Ett avtalsvillkor i strid med det som sägs i 4 § är ogiltigt.
6 § Om företaget inte fullgör en avtalsförpliktelse till följd av ett beslut av resolutionsmyndigheten enligt 14 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § anses företaget ändå fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser på det sätt som anges i 4 § tredje stycket.
7 § Ett förbud enligt 4 § gäller även för en motpart till
1. ett dotterföretag till ett sådant företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket, om ett företag inom koncernen svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser, eller
2. ett annat företag inom koncernen, om motpartens rätt grundar sig på ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd som riktar sig mot något annat företag inom koncernen eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut.
8 § Om resolutionsmyndigheten har erkänt ett resolutionsförfarande i tredjeland i enlighet med 27 kap. 2 § ska ett sådant förfarande betraktas som ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd vid tillämpning av bestämmelserna 4–7 §§.
9 § Bestämmelserna i 4–8 §§ ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.
13 kap. Om resolutionsåtgärder
1 § När ett företag har försatts i resolution får resolutionsmyndigheten besluta om en eller flera av följande resolutionsåtgärder:
1. Vidta någon av de åtgärder som anges i 11 kap 3 §, 14 kap. 1, 2, 7, 8, 11 och 12 §, 15 kap. 2–5 §§, 17 kap. 1, 3 och 4 §§, 18 kap. 7 och 9 §§, 19 kap. 8 och 10 §§, 20 kap. 8 och 10 §§, 21 kap. 1 och 4 §§, 22 kap. 17 och 19 §§ samt 29 kap. 2 §.
2. Tillämpa av något av följande resolutionsverktyg: a. försäljningsverktyget, enligt 18 kap.,
SOU 2014:52 Författningsförslag
83
b. broinstitutsverktyget, enligt 19 kap., c. avskiljandeverktyget, enligt 20 kap., och d. skuldnedskrivningsverktyget enligt 22 kap.
3. Tillsätta en särskild förvaltare enligt 16 kap. 1 §. Dessutom får regeringen besluta att använda något av de statliga stabiliseringsverktygen enligt 23 kap.
2 § Resolutionsmyndigheten ska vidta de resolutionsåtgärder som enligt dess uppfattning bäst uppfyller de resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet. Den också sträva efter att minimera resolutionskostnaderna och undvika onödig värdeförstörelse.
Om det finns flera ändamål ska myndigheten, om inte annat framgår av denna lag, göra en avvägning mellan dem med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.
3 § Resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder är giltiga oavsett vad som anges i någon annan lag eller i ett företags bolagsordning eller stadgar eller i ett avtal.
Resolutionsmyndigheten behöver inte innan åtgärden vidtas, inhämta en annan myndighets eller persons samtycke till resolutionsåtgärden eller underrätta en myndighet eller annan person om beslutet.
Detta gäller inte om något annat framgår av denna lag eller föreskrifter som har beslutats med stöd av lagen.
Offentliggörande av beslut om resolutionsåtgärder
4 § Resolutionsmyndigheten ska så snart som möjligt offentliggöra ett beslut om att vidta resolutionsåtgärder.
Om resolutionsmyndigheten fattar beslut enligt 14 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § ska resolutionsmyndigheten även offentliggöra villkoren för åtgärden och under vilken tid som åtgärden gäller.
Resolutionsåtgärder beträffande ett företag i en koncern
5 § Om ett företag ingår i en koncern, ska resolutionsmyndigheten utforma de resolutionsåtgärder som vidtas så att de,
1. minimerar påverkan på andra koncernföretag och på koncernen som helhet, och
Författningsförslag SOU 2014:52
84
2. minimerar de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten inom EES i sin helhet och i enskilda länderna inom EES, särskilt i de länder där koncernen är verksam.
Anställda och deras representanter
6 § Resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder påverkar inte de anställdas rätt till arbetstagarrepresentanter i styrelsen.
7 § När resolutionsmyndigheten vidtar en resolutionsåtgärd bör den informera och samråda med representanter för de anställda.
Säkerställda obligationer
8 § I ett företag under resolution som har gett ut säkerställda obligationer ska tillgångar i säkerhetsmassan, derivatavtal och obligationer hållas åtskilda från övriga tillgångar och skulder. Resolutionsmyndigheten ska också se till att tillgångarna tillförs tillräcklig finansiering.
Det ekonomiska utfallet
9 § När försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget används för att överföra vissa tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution, ska resolutionsmyndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vars fordringar inte överförts inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.
10 § När skuldnedskrivningsverktyget används ska resolutionsmyndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier eller andra äganderättsinstrument inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.
SOU 2014:52 Författningsförslag
85
11 § När medel från insättningsgarantisystemet tillförs enligt 7 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, ska resolutionsmyndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för insättningsgarantisystemet inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.
Om egendom i tredjeland
12 § Om resolutionsmyndigheten har beslutat att vidta en resolutionsåtgärd som avser tillgångar som finns i tredjeland eller aktier eller andra äganderättsinstrument, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av lagen i tredjeland, ska resolutionsmyndigheten
1. när det behövs förvalta aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna eller rättigheterna eller uppfylla skyldigheterna för mottagarens räkning, till dess beslutet får verkan, eller
2. besluta att en överföring, nedskrivning, konvertering eller annan åtgärd inte längre ska gälla, om det när beslutet har fattats visar sig vara högst osannolikt att åtgärden kommer att få avsedd verkan.
Om en åtgärd är ogiltig enligt ett beslut enligt första stycket 2 ska situationen återställas till den som förelåg före beslutet. Mottagaren är skyldig att lämna tillbaka de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som beslutet avser. Den ersättning som har betalats för det överförda ska betalas tillbaka.
14 kap. Beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att utöva vissa rättshandlingar
Ändring av löptider och räntevillkor
1 § Resolutionsmyndigheten får beträffande kvalificerade skulder och relevanta kapitalinstrument som uppkommit innan ett företag försatts i resolution besluta att
1. ändra eller anpassa löptiden för skulden,
2. ändra den ränta som ska betalas för skulden, eller
3. ändra dagen då räntan förfaller till betalning. Detta gäller inte för en skuld som är säkerställd.
Författningsförslag SOU 2014:52
86
Förbud mot att fullgöra vissa förpliktelser
2 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett företag under resolution inte ska fullgöra en betalnings- eller en leveransförpliktelse som följer av ett avtal som har ingåtts av företaget. I så fall behöver inte heller motparten fullgöra sin betalnings- eller leveransförpliktelse enligt avtalet.
3 § Förbudet får gälla från och med offentliggörandet enligt 13 kap. 4 § och till och med midnatt den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.
4 § Om en betalnings- eller leveransförpliktelse skulle ha fullgjorts under den tid som anges i 3 § ska förpliktelsen fullgöras omedelbart efter utgången av den tidsperioden.
5 § Ett beslut enligt 2 § får inte avse
1. kvalificerade insättningar,
2. överföringsuppdrag avseende betalningar eller leveranser av finansiella instrument som har lagts in i ett anmält avvecklingssystem,
3. betalnings- eller leveransförpliktelser som ska fullgöras mot centrala motparter och centralbanker, eller
4. finansiella instrument och medel som omfattas av lagen (1999:158) om investerarskydd.
6 § Om ett företag under resolution fullgör en betalnings- eller leveransförpliktelse i strid med ett beslut enligt 2 § ska betalningen eller leveransen gälla, om det inte visas att motparten kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.
Förbud mot att ta i anspråk säkerheter
7 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en borgenär till ett företag under resolution inte får ta i anspråk en säkerhet som har ställts ut i tillgångar som tillhör företaget.
SOU 2014:52 Författningsförslag
87
Förbudet får gälla från och med offentliggörandet enligt 13 kap. 4 § till och med midnatt den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.
8 § Om resolutionsmyndigheten har beslutat att försätta något annat företag inom koncernen i resolution eller att vidta en sådan åtgärd som anges i 13 kap. 1 § första stycket 1 eller 2, eller andra stycket mot ett sådant företag, ska ett särskilt beslut om förbud mot att ta i anspråk säkerheter fattas med avseende på det företaget. Det sakliga innehållet i det beslutet ska motsvara det sakliga innehållet i det beslut som avses i 7 §.
9 § Ett beslut enligt 7 eller 8 § får inte avse
1. säkerheter som har ställts ut i samband med deltagande i ett anmält avvecklingssystem, eller
2. säkerheter som innehas av centralbanker eller centrala motparter.
Första stycket gäller endast om den säkerhet som har ställts ut är en marginalsäkerhet eller en annan panträtt.
10 § Om en borgenär tar i anspråk en säkerhet i strid med ett beslut enligt 7 eller 8 § ska rättshandlingen gälla, om det inte visas att borgenären kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav borgenären skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.
Förbud mot att utöva vissa rättshandlingar
11 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en motpart till ett företag under resolution inte får
1. säga upp eller häva ett avtal med företaget,
2. ändra villkoren i ett avtal med företaget,
3. ställa in fullgörelsen och hålla inne sin prestation mot företaget,
4. kvitta en fordran som företaget har på motparten, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget,
Författningsförslag SOU 2014:52
88
5. omvandla en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse, eller
6. tillämpa en slutavräkningsklausul. Det som sägs i första stycket gäller endast om företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten.
Förbudet får gälla från och med offentliggörandet enligt 13 kap. 4 § och till och med midnatt den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.
12 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en motpart till ett dotterföretag till ett företag under resolution inte får vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket beträffande ett avtal med dotterföretaget, om
1. företaget under resolution svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser, och
2. grunden för att vidta åtgärden är obestånd hos företaget under resolution eller dess finansiella ställning i övrigt.
Det som sägs i 11 § andra och tredje styckena ska tillämpas på motsvarande sätt vid ett beslut enligt första stycket.
13 § Om resolutionsmyndigheten har beslutat om en överföring enligt 18 kap. 2 §, 19 kap. 2 § eller 20 kap. 3 §, får myndigheten fatta ett beslut enligt 12 § endast om
1. samtliga dotterföretagets tillgångar, rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet har överförts till mottagaren, eller
2. resolutionsmyndigheten ser till att avtalsförpliktelserna säkerställs på annat sätt.
14 § Ett beslut enligt 11 eller 12 § får inte avse avtal som
1. är hänförliga till deltagande i ett anmält avvecklingssystem, eller
2. företaget under resolution har ingått med centralbanker eller centrala motparter.
15 § En motpart till ett sådant företag som anges i 11 eller 12 § får vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket före utgången av den tidsperiod som anges i 11 § tredje stycket, om resolutionsmyndigheten underrättar motparten om
SOU 2014:52 Författningsförslag
89
1. att de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet inte ska överföras till en mottagare, eller
2. att de skulder som omfattas av avtalet inte ska skrivas ned eller konverteras genom användning av skuldnedskrivningsverktyget.
16 § Om de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet har överförts till en mottagare får motparten efter utgången av den tidsperiod som anges i 11 § tredje stycket endast vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket om mottagaren inte fullgör väsentliga avtalsförpliktelser.
17 § Om en motpart till ett företag under resolution vidtar en åtgärd i strid med ett beslut enligt 11 eller 12 § ska åtgärden gälla, om det inte visas att motparten kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.
Övrigt
18 § När resolutionsmyndigheten utövar sin beslutanderätt enligt 2, 7, 8, 11 eller 12 § ska den ta hänsyn till hur de finansiella marknadernas funktionssätt kan påverkas av beslutet.
15 kap. Kompletterande åtgärder
Allmänna bestämmelser
1 § När resolutionsmyndigheten beslutar om resolution eller vidtar en resolutionsåtgärd får den besluta om sådana åtgärder som anges i 2–4 §.
Upphäva rätt att förvärva aktier
2 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en innehavare av aktier i ett företag under resolution eller av andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag, inte får förvärva ytterligare sådana aktier eller äganderättsinstrument.
Författningsförslag SOU 2014:52
90
Avbryta handel
3 § Resolutionsmyndigheten får begära att
1. en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en reglerad marknad av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel enligt 15 kap. 11 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
2. ett värdepappersinstitut med tillstånd enligt 2 kap. 1 § 8 lagen om värdepappersmarknaden ska avslå en begäran om upptagande till handel på en handelsplattform av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution, eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel enligt 11 kap. 11 a § lagen om värdepappersmarknaden,
3. Finansinspektionen ska besluta om handelsstopp enligt 22 kap. 2 a § lagen om värdepappersmarknaden. Resolutionsmyndigheten får även begära att en behörig myndighet i ett annat land inom EES fattar motsvarande beslut.
Säga upp avtal
4 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett avtal som ett företag under resolution är part i ska sägas upp med omedelbar verkan eller att villkoren i avtalet ska ändras.
Särskilt om avslutande av derivatavtal
5 § Resolutionsmyndigheten får för ändamålet i 22 kap. 18 § besluta att ett derivatavtal eller ett finansiellt avtal ska avslutas.
Därefter ska resolutionsmyndigheten fastställa skuldens storlek.
Om det finns ett nettningsavtal mellan företaget under resolution och motparten, ska resolutionsmyndigheten tillämpa det för att fastställa skuldens nettobelopp.
16 kap. Särskild förvaltare
1 § Resolutionsmyndigheten får besluta att utse en särskild förvaltare som får utöva stämmans och styrelsens befogenheter i ett företag under resolution.
SOU 2014:52 Författningsförslag
91
En särskild förvaltare ska följa de instruktioner som resolutionsmyndigheten utfärdar för denne.
Det åligger förvaltaren att inom sitt uppdrag vidta alla de åtgärder som främjar de relevanta resolutionsändamålen samt att genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens beslut.
Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra tillsättningen av en särskild förvaltare.
2 § En särskild förvaltare ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget.
Den som står i ett sådant förhållande till någon ägare, borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för att han eller hon opartiskt ska utföra sitt uppdrag får inte vara förvaltare. Detsamma gäller om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för honom eller henne kan rubbas.
Förvaltaren ska omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.
Om den särskilda förvaltaren begär att få avgå och visar skäl till det, ska resolutionsmyndigheten entlediga honom eller henne.
3 § Den särskilda förvaltaren ska upprätta, och till resolutionsmyndigheten inlämna, en skriftlig berättelse i samband med att förvaltarskapet inleds och avslutas. Resolutionsmyndigheten får vidare ange när förvaltaren ska inlämna sådana skriftliga berättelser under pågående uppdrag.
4 § En särskild förvaltare får utses för en period av högst ett år.
Därefter ska resolutionsmyndigheten pröva om det finns skäl att förlänga uppdraget.
Resolutionsmyndigheten får med omedelbar verkan skilja den särskilda förvaltaren från sitt uppdrag.
5 § En särskild förvaltare, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar företaget, dess ägare eller borgenärer ska ersätta skadan.
Författningsförslag SOU 2014:52
92
17 kap. Åtgärder mot ägare
1 § Om ett företag under resolution är ett aktiebolag ska resolutionsmyndigheten, innan eller i samband med att den vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att bolagets aktiekapital ska minskas i proportion till bolagets förluster enligt värderingen i 7 kap. 1 §.
2 § Om företaget under resolution har ett positivt värde, får resolutionsmyndigheten späda ut äganderätten för existerande aktieägare genom att konvertera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument.
3 § Resolutionsmyndigheten får i samband med beslut om att minska aktiekapitalet enligt 1 § besluta att vidta någon eller några av följande åtgärder.
1. Dra in befintliga aktier.
2. Överföra befintliga aktier till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.
4 § Om ett företag under resolution är en medlemsbank eller en ekonomisk förening ska resolutionsmyndigheten, innan eller i samband med att den vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att minska andelarnas värde i proportion till föreningens förluster enligt värderingen i 7 kap. 1 §.
5 § De beslut som resolutionsmyndigheten fattar enligt 1–4 §§ är bindande för företaget under resolution och för berörda ägare.
En av resolutionsmyndigheten beslutad kapitalminskning är fastställd när den har registrerats i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.
18 kap. Försäljningsverktyget
Definition av försäljningsverktyget
1 § Med försäljningsverktyget avses en sådan överföring som anges i 2 § till en förvärvare som inte är ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
SOU 2014:52 Författningsförslag
93
Generellt om överföring
2 § Resolutionsmyndigheten får använda försäljningsverktyget för att överföra
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser, från ett företag under resolution, eller
2. äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution, från innehavaren av ett sådant instrument.
Återföring
3 § Resolutionsmyndigheten får efter en överföring, med förvärvarens samtycke, föra tillbaka
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution, eller
2. äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution till den ursprungliga innehavaren.
En återföring enligt första stycket får ske om
1. möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om överföring, eller
2. överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller villkoren i beslutet om överföring.
4 § De villkor som ska gälla för en återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om under vilken tid återföring får ske.
5 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring sker.
Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.
Rätt till tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs
6 § Vid en överföring förlorar ägarna till företaget under resolution och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.
7 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska inte gälla
Författningsförslag SOU 2014:52
94
mot förvärvaren om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.
Det som sägs i första stycket gäller inte beträffande sådana säkerhetsrätter som avses i 24 kap. 4 §.
Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.
Förvärvarens rättsliga ställning efter en överföring
8 § Vid en överföring övertas de rättigheter och förpliktelser som omfattas av försäljningen av förvärvaren. Förvärvaren ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.
Samarbetsskyldighet
9 § Resolutionsmyndigheten får förelägga företaget under resolution och förvärvaren att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.
Villkor, försäljningsprocess och ersättning
10 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. 1 § beaktas.
11 § När försäljningsverktyget används ska resolutionsmyndigheten till försäljning på marknaden bjuda ut äganderättsinstrument som getts ut av företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser.
Ett erbjudande om försäljning enligt första stycket ska
1. vara öppet för insyn,
2. ge en rättvisande bild av företaget under resolution och dess tillgångar, rättigheter och förpliktelser, samt av äganderättsinstrument som har getts ut av företaget,
3. inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna potentiella köpare,
4. inte ge upphov till intressekonflikter,
5. beakta behovet av att uppnå en snabb resolution, och
SOU 2014:52 Författningsförslag
95
6. sträva efter att maximera försäljningspriset.
12 § Resolutionsmyndigheten får använda försäljningsverktyget utan att iaktta kravet i 11 § första stycket om ett sådant erbjudande förhindrar eller försvårar uppnåendet av resolutionsändamålen.
Det som anges i första stycket ska tillämpas på motsvarande sätt beträffande de enskilda krav som anges i 11 § andra stycket.
13 § Den ersättning som ska betalas av en förvärvare vid en överföring ska tillfalla
1. företaget under resolution, om överföringen avser tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget, och
2. den ursprungliga innehavaren av äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution, om överföringen avser sådana instrument.
Från den ersättning som avses i första stycket får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som har uppstått i samband med användning av försäljningsverktyget.
Prövning av ägares lämplighet
14 § Om försäljningsverktyget används för att överföra aktier i sådan omfattning att förvärvet kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Särskilt om tillståndsprövning
15 § Om en överföring kräver tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Första stycket ska tillämpas på motsvarande sätt om en överföring kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
Författningsförslag SOU 2014:52
96
19 kap. Broinstitutsverktyget
Definition och tillämpningsområde
1 § Med broinstitutsverktyget avses en sådan överföring som anges i 2 § till ett broinstitut.
Resolutionsmyndigheten får endast använda broinstitutsverktyget för att uppnå det resolutionsändamål som anges i 8 kap. 1 § 1.
Generellt om överföring
2 § Resolutionsmyndigheten får använda broinstitutsverktyget för att överföra
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett eller flera företag under resolution från det eller de företagen, eller
2. äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution från innehavaren av ett sådant instrument.
Återföring
3 § Resolutionsmyndigheten får efter en överföring föra tillbaka
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution, eller
2. äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution till den ursprungliga innehavaren.
En återföring enligt första stycket får ske om
1. möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om överföring, eller
2. överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller villkoren i beslutet om överföring.
4 § De villkor som ska gälla för en återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om under vilken tid återföring får ske.
5 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring sker.
Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.
SOU 2014:52 Författningsförslag
97
6 § När resolutionsmyndigheten beslutar om en överföring ska myndigheten se till att de skulder som överförs till broinstitutet inte överstiger värdet av de tillgångar som samtidigt överförs från företaget under resolution eller som tillförs från någon annan.
Rätt till tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs
7 § Vid en överföring förlorar ägare till företaget under resolution och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.
8 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot broinstitutet om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.
Det som sägs i första stycket gäller inte beträffande sådana säkerhetsrätter som avses i 24 kap. 4 §.
Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.
Broinstitutets rättsliga ställning efter en överföring
9 § Vid en överföring ska de rättigheter och förpliktelser som omfattas av överföringen övertas av broinstitutet. Broinstitutet ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.
Samarbetsskyldighet
10 § Resolutionsmyndigheten får förelägga företaget under resolution och broinstitutet att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.
Författningsförslag SOU 2014:52
98
Villkor och ersättning
11 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. 1 § beaktas.
12 § Den ersättning som ska betalas av ett broinstitut vid en överföring ska tillfalla
1. företaget under resolution, om överföringen avser tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget, och
2. den ursprungliga innehavaren av de äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution, om överföringen avser sådana instrument.
Från den ersättning som avses i första stycket får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med användning av broinstitutsverktyget.
13 § En försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska ske på affärsmässiga villkor.
Det som anges i 12 § andra stycket ska tillämpas på motsvarande sätt vid en sådan försäljning som avses i första stycket.
Tillstånd
14 § Finansinspektionen får ge ett broinstitut tillstånd att bedriva bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse utan att broinstitutet uppfyller samtliga de krav som gäller för att få bedriva sådan verksamhet.
Ett tillstånd enligt första stycket gäller under den tid som bestäms av Finansinspektionen.
15 § Det som sägs i 14 § gäller endast om resolutionsmyndigheten har
1. bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå resolutionsändamålen, och
2. lämnat in en begäran till Finansinspektionen om att ett beslut enligt 14 § ska fattas.
SOU 2014:52 Författningsförslag
99
16 § Om en överföring kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Definition av broinstitut
17 § Med ett broinstitut avses ett aktiebolag som
1. ägs helt eller delvis av staten,
2. har bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution från innehavaren av ett sådant instrument, och
3. avser att fortsätta utföra funktioner eller erbjuda tjänster som har utförts eller erbjudits av företaget under resolution, vare sig det sker direkt eller indirekt genom ett dotterföretag.
Det som anges i första stycket 2 och 3 ska framgå av broinstitutets bolagsordning.
Resolutionsmyndighetens kontroll
18 § Resolutionsmyndigheten ska företräda aktierna vid bolagsstämman i broinstitutet.
Verksamheten i ett broinstitut
19 § Ledningen i ett broinstitut ska se till att verksamheten bedrivs i syfte att uppnå resolutionsändamålen.
20 § Ledningen i ett broinstitut ska sträva efter att sälja de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts till broinstitutet.
En försäljning enligt första stycket ska ske vid lämplig tidpunkt, dock senast vid den tidpunkt som anges i 23 § första stycket 3 och 24 §.
Författningsförslag SOU 2014:52
100
Styrning av ett broinstitut
21 § Resolutionsmyndigheten får besluta att sälja tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som överförts till ett broinstitut.
22 § Resolutionsmyndigheten ska
1. godkänna den verkställande direktören i broinstitutet,
2. fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet med vad som anges i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen (2005:551), samt
3. godkänna broinstitutets strategiska mål och riskstrategi.
Upphörande av verksamheten i ett broinstitut
23 § Resolutionsmyndigheten ska besluta om avveckling av ett broinstitut eller om försäljning av ett broinstituts aktier om
1. broinstitutet inte längre uppfyller villkoren i 17 §,
2. en väsentlig del av broinstitutets tillgångar, rättigheter och förpliktelser säljs, eller
3. det har gått två år, eller den längre tid som följer av 24 §, från dagen för den sista överföringen
Om tillgångar, rättigheter eller förpliktelser har överförts till ett broinstitut från flera företag under resolution ska avveckling enligt första stycket 2 och 3 ske genom att de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som hänförs till respektive företag under resolution säljs eller avvecklas.
24 § Den tid som anges i 23 § första stycket 3 får förlängas av resolutionsmyndigheten med en eller flera ettårsperioder om
1. det är sannolikt att en förlängning leder till att någon av de omständigheter som anges i 23 § första stycket 1 eller 2 inträffar,
2. det är sannolikt att en förlängning leder till att broinstitutet fusioneras med ett annat företag, eller
3. en förlängning är nödvändig för att säkerställa att resolutionsändamålen uppnås.
Ett beslut av resolutionsmyndigheten om förlängning enligt första stycket får endast meddelas om det framgår att det med hänsyn till marknadsförhållandena och övriga omständigheter är motiverat.
SOU 2014:52 Författningsförslag
101
25 § Vid en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser bjudas ut till försäljning på ett sätt som är öppet för insyn.
Försäljningsprocessen ska
1. ge en rättvisande bild av broinstitutet och dess tillgångar, rättigheter och förpliktelser, samt
2. inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna någon potentiell köpare.
20 kap. Avskiljandeverktyget
Definition av avskiljandeverktyget
1 § Med avskiljandeverktyget avses en sådan överföring som anges i 3 § från ett företag under resolution eller ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag.
Villkor för att få använda avskiljandeverktyget
2 § Avskiljandeverktyget får användas om
1. förhållandena på marknaden för de tillgångar som överförs är sådana att en omedelbar avyttring av tillgångarna skulle få negativa effekter på någon finansiell marknad,
2. en överföring är nödvändig för att verksamheten i ett företag under resolution eller ett broinstitut ska fungera tillfredsställande, eller
3. överföringen är nödvändig för att maximera intäkterna från avvecklingen av ett företag under resolution.
Avskiljandeverktyget får endast användas i förening med ett annat resolutionsverktyg.
Generellt om överföring
3 § Resolutionsmyndigheten får använda avskiljandeverktyget för att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett eller flera företag under resolution eller broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag.
Författningsförslag SOU 2014:52
102
Återföring
4 § Resolutionsmyndigheten får efter en överföring föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution eller broinstitutet.
En återföring enligt första stycket får ske om
1. möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om överföring, eller
2. överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller de villkor som anges i beslutet om överföring.
5 § De villkor som ska gälla för en återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om under vilken tid återföring får ske.
6 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring ska ske.
Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.
Rätt till de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs
7 § Vid en överföring förlorar ägarna till företaget under resolution eller broinstitutet och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.
8 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot tillgångsförvaltningsbolaget om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.
Det som sägs i första stycket gäller inte beträffande sådana säkerhetsrätter som avses i 24 kap. 4 §.
Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.
SOU 2014:52 Författningsförslag
103
Tillgångsförvaltningsbolagets rättsliga ställning efter en överföring
9 § Vid en överföring ska de rättigheter och förpliktelser som omfattas av överföringen övertas av tillgångsförvaltningsbolaget.
Tillgångsförvaltningsbolaget ska ersätta företaget under resolution eller broinstitutet som part i de avtal som berörs.
Samarbetsskyldighet
10 § Resolutionsmyndigheten får förelägga företaget under resolution eller broinstitutet och tillgångsförvaltningsbolaget att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.
Villkor och ersättning
11 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. 1 § beaktas.
12 § Den ersättning som betalas av ett tillgångsförvaltningsbolag vid en överföring ska tillfalla det företag under resolution eller det broinstitut från vilket överföringen skedde.
Från den ersättning som avses i första stycket får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med användning av avskiljandeverktyget.
Definition av tillgångsförvaltningsbolag
13 § Med ett tillgångsförvaltningsbolag avses ett aktiebolag som
1. ägs helt eller delvis av staten,
2. har bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller broinstitut, och
3. avser att förvalta de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts till det i syfte att maximera dessas värden vid en framtida försäljning eller avveckling.
Författningsförslag SOU 2014:52
104
Resolutionsmyndighetens kontroll
14 § Resolutionsmyndigheten ska företräda aktierna vid bolagsstämman i tillgångsförvaltningsbolaget.
Styrning av tillgångsförvaltningsbolaget
15 § Resolutionsmyndigheten ska
1. godkänna den verkställande direktören i tillgångsförvaltningsbolaget,
2. fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet med vad som anges i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen (2005:551), samt
3. godkänna tillgångsförvaltningsbolagets strategiska mål och riskstrategi.
21 kap. Kompletterande åtgärder vid överföring
1 § Om verksamhet har överförts enligt 18 kap. 2 §, 19 kap. 2 § eller 20 kap. 3 § får resolutionsmyndigheten besluta att företaget under resolution ska tillhandahålla mottagaren de tjänster eller resurser som är nödvändiga för att mottagaren ska kunna driva den överförda verksamheten effektivt. Finansiellt stöd utgör inte sådana tjänster eller resurser.
Ett sådant beslut som avses i första stycket får också riktas mot företag som ingår i samma koncern som företaget under resolution.
2 § Det som sägs i 1 § gäller även om det företag som ska tillhandahålla tjänsterna eller resurserna har försatts i konkurs eller gått i likvidation.
3 § De tjänster eller resurser som avses i 1 § ska tillhandahållas på samma villkor som gäller enligt ett avtal om sådana tjänster eller resurser som företaget under resolution ingått innan det försattes i resolution.
Om det inte finns något sådant avtal som avses i första stycket ska tjänsterna eller resurserna tillhandahållas på skäliga villkor.
4 § Resolutionsmyndigheten får på ansökan av en resolutionsmyndighet etablerad i ett annat land inom EES förklara att ett
SOU 2014:52 Författningsförslag
105
beslut enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 65 i resolutionsdirektivet ska gälla i Sverige.
5 § Om tillgångar som finns i tredjeland eller aktier eller andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skyldigheter som lyder under rätten i tredjeland överförs till en mottagare, får resolutionsmyndigheten begära att mottagaren vidtar åtgärder för att se till att överföringen eller någon annan resolutionsåtgärd som har beslutats får verkan.
Resolutionsmyndigheten får förelägga den som inte vidtar åtgärder enligt första stycket att göra det.
Mottagaren har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg som uppkommit.
22 kap. Skuldnedskrivningsverktyget
Definition av skuldnedskrivningsverktyget
1 § Med skuldnedskrivningsverktyget avses
1. nedskrivning av det i resolution försatta företagets skulder, eller
2. konvertering av det i resolution försatta företagets skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget eller ett berört moderföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
2 § Följande skulder får skrivas ned eller konverteras genom skuldnedskrivningsverktyget
1. relevanta kapitalinstrument, och
2. kvalificerade skulder.
3 § Resolutionsmyndigheten får använda skuldnedskrivningsverktyget för att
1. kapitalisera ett företag under resolution i kombination med en omstrukturering av företaget, om det finns rimliga utsikter att det kommer att återge företaget dess långsiktiga livskraft,
2. konvertera skulder som överförs till ett broinstitut till aktier eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp, i syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet, eller
Författningsförslag SOU 2014:52
106
3. inom ramen för försäljningsverktyget eller avskiljandeverktyget, konverterera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp.
Ombildning av en sparbank
4 § För att använda skuldnedskrivningsverktyget enligt 3 § 1 i får resolutionsmyndigheten besluta att en sparbank ska ombildas till aktiebolag.
Ombildningen ska genomföras genom att sparbankens rörelse överlåts till ett bankaktiebolag. Dessa aktier ska utan ersättning överlämnas till en stiftelse, som har bildats av en eller flera sparbanker och vars huvudsakliga ändamål är att främja sparsamhet i Sverige på det sätt som framgår närmare av stiftelseförordnandet.
Omstruktureringsplaner
5 § När skuldnedskrivningsverktyget används enligt 3 § 1 ska företaget upprätta en omstruktureringsplan. Den ska beskriva de åtgärder som ska vidtas för att återge företaget dess långsiktiga livskraft.
6 § Planen ska upprättas av företagets styrelse. Resolutionsmyndigheten får ge en eller flera personer i uppdrag att upprätta planen i stället för styrelsen.
7 § Omstruktureringsplanen ska läggas fram för resolutionsmyndigheten inom en månad från beslutet att använda skuldnedskrivningsverktyget.
I undantagsfall, och om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen, får resolutionsmyndigheten förlänga tiden med en månad.
Om omstruktureringsplanen för verksamheten ska anmälas enligt unionens regler om statligt stöd, får resolutionsmyndigheten i stället förlänga tiden med högst en månad eller fram till den tidsfrist som följer av unionens regler om statligt stöd, beroende på vad som inträffar först.
SOU 2014:52 Författningsförslag
107
8 § Inom en månad från det att resolutionsmyndigheten har fått del av omstruktureringsplanen ska den, efter samråd med
Finansinspektionen, besluta att
1. godkänna planen,
2. ge företaget tillfälle att ändra planen, eller
3. det inte finns några utsikter att godkänna planen.
9 § Omstruktureringsplanen ska godkännas om den innehåller åtgärder som bedöms återge företaget dess långsiktiga livskraft.
10 § Om omstruktureringsplanen ska ändras ska den ändrade planen ges in inom två veckor. Resolutionsmyndigheten ska därefter på nytt fatta beslut enligt 8 §. Ett sådant beslut ska fattas inom en vecka.
11 § Styrelsen eller den eller de personer som utsetts av resolutionsmyndigheten, ska genomföra omstruktureringsplanen i enlighet med vad som överenskommits med resolutionsmyndigheten och
Finansinspektionen. Den ska sända in en rapport till resolutionsmyndigheten minst var sjätte månad. Av rapporten ska det framgå vilka framsteg som gjorts i fråga om genomförandet av planen.
12 § Resolutionsmyndigheten ska, efter samråd med
Finansinspektionen, besluta att företagets styrelse eller den eller de personer som utsetts av resolutionsmyndigheten, ska ändra omstruktureringsplanen. Resolutionsmyndigheten får fatta ett sådant beslut, om den bedömer att genomförandet av den befintliga planen inte kommer att återge företaget dess livskraft. Resolutionsmyndigheten ska fatta beslut om ändringen enligt 8– 10 §§.
Omstrukturering av flera koncernföretag
13 § Om skuldnedskrivningsverktyget, eller motsvarande verktyg i ett land inom EES, ska användas för att rekonstruera två eller flera företag i samma koncern, ska inte vart och ett av dessa företag upprätta en omstruktureringsplan. I stället ska moderinstitutet inom EES upprätta en plan för samtliga företag inom koncernen.
Planen ska ges in till den samordnande resolutionsmyndigheten.
Författningsförslag SOU 2014:52
108
Om resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndighet, gäller 5–12 §§ för den plan som upprättats av moderinstitutet inom EES.
Utformningen av nedskrivning och konvertering
Det totala belopp som ska skrivas ned eller konverteras
14 § Innan resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget ska den på basis av en värdering enligt 7 kap. 1 § fastställa det totala belopp med vilket skulderna måste
1. skrivas ned för att värdet av företaget under resolution ska bli lika med noll, och
2. konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument så att företaget under resolution, eller ett broinstitut, uppnår en kärnprimärkapitalrelation som
a. gör det möjligt för företaget att under minst ett års tid uppfylla villkoren för sitt tillstånd, och
b. ger ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget. För ett broinstitut ska hänsyn tas till eventuella bidrag från resolutionsreserven enligt 28 kap. 1 § vid bedömningen av kärnprimärkapitalrelationen.
15 § För ett tillgångsförvaltningsbolag ska det belopp med vilket skulderna behöver minskas fastställas med hänsyn till en försiktig uppskattning av tillgångsförvaltningsbolagets kapitalbehov.
Ordningsföljden
16 § För att uppnå totalbeloppet enligt 14 §, ska resolutionsmyndigheten vidta en eller flera av följande åtgärder.
1. Först ska någon av de åtgärder som anges i 17 kap. vidtas beträffande aktier eller andelar i företaget under resolution.
2. Därefter ska de relevanta kapitalinstrumenten skrivas ned eller konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i följande ordning a. övriga primärkapitalinstrument, b. supplementärkapitalinstrument.
SOU 2014:52 Författningsförslag
109
3. Om åtgärderna i 1 och 2 inte är tillräckliga, ska de kvalificerade skulderna skrivas ned eller konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument enligt förmånsrättsordningen.
17 § För att skriva ned eller konvertera skulder får resolutionsmyndigheten besluta att:
1. skuldernas kapitalbelopp ska skrivas ned permanent,
2. skuldinstrument som utfärdats av företaget under resolution, ska dras in, eller
3. skulder i ett företag under resolution ska konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget, i det berörda moderföretaget, eller i ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till vilket tillgångar, rättigheter eller skulder som hör till företaget överförs.
Skulder som är säkerställda får inte dras in.
18 § Innan resolutionsmyndigheten skriver ned eller konverterar en skuld som hänför till ett derivat ska derivatavtalet avslutas enligt 15 kap. 5 §.
19 § Resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag under resolution eller ett berört moderföretag att ge ut nya aktier eller andra äganderättsinstrument.
Konverteringskurs
20 § Den konverteringskurs som används när skulder konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument, ska ge borgenärna kompensation för den minskning av borgenärens fordran som konverteringen innebär. Konverteringskursen bör om det är möjligt bestämmas så att den motsvarar det fulla värdet av borgenärens fordran enligt värderingen. Den ska minst motsvara det fulla värdet av det belopp som borgenären skulle erhållit vid en konkurs eller likvidation.
21 § Om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen och principen om att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation, får resolutionsmyndigheten besluta att olika konverteringskurser ska gälla för borgenärer med olika prioritet enligt förmånsrättsordningen. Ett sådant beslut ska
Författningsförslag SOU 2014:52
110
innebära att konverteringskursen är lägre för efterställda skulder än för övriga skulder.
Övrigt
22 § De beslut som resolutionsmyndigheten fattar enligt 16–21 §§ är bindande för företaget under resolution och för berörda ägare och borgenärer. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot en borgensman eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.
En av resolutionsmyndigheten beslutad kapitalökning är fastställd när den har registrerats i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.
Ägar- och tillståndsprövning
23 § Om skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder i sådan omfattning att det leder till ett förvärv som kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
24 § Om en konvertering av skulder leder till ett förvärv som kräver tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Första stycket ska tillämpas på motsvarande sätt om en konvertering innebär att tillstånd krävs enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
Kompletterande åtgärder
25 § För att genomföra en nedskrivning eller konvertering får resolutionsmyndigheten
1. besluta om ändring av alla relevanta register,
SOU 2014:52 Författningsförslag
111
2. förelägga ett företag under resolution att det ska ansöka om att uppta aktier, andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument till handel på en reglerad marknad.
För skuldinstrument som före en nedskrivning har varit upptagna till handel på en reglerad marknad gäller inte kravet på utfärdande av prospekt enligt 2 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument vid en ansökan om upptagande till handel.
Undantag från nedskrivning eller konvertering
Förutsättningar för undantag
26 § Resolutionsmyndigheten får helt eller delvis undanta kvalificerade skulder från nedskrivning eller konvertering, om
1. det inte är möjligt att skriva ned eller konvertera den kvalificerade skulden inom rimlig tid,
2. undantaget är nödvändigt och proportionellt för att företaget under resolution eller någon som har övertagit verksamheten från företaget ska kunna upprätthålla kritisk verksamhet eller affärsverksamhet som är viktig för företagets intjäning eller lönsamhet,
3. undantaget är nödvändigt och proportionellt för att undvika omfattande spridning av negativa effekter som leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet, eller
4. nedskrivningen eller konverteringen skulle leda till värdeförstörelse, som innebär att förlusterna för andra borgenärer blir högre än om skulderna undantas.
27 § Inför ett beslut om undantag för kvalificerade skulder enligt 26 § ska resolutionsmyndigheten beakta
1. principen att förluster i första hand ska drabba ägare och därefter borgenärerna i företaget under resolution i prioritetsordning,
2. vilken förlustabsorberingskapacitet som företaget under resolution har kvar, om skulderna undantas, och
3. behovet av att behålla tillräckliga resurser för finansiering av resolution.
Författningsförslag SOU 2014:52
112
Omfördelning av bördan
28 § Resolutionsmyndigheten får besluta att skulder som inte undantagits från nedskrivning eller konvertering, ska skrivas ned eller konverteras för att täcka de förluster som skulle ha burits av de undantagna skulderna. Det får dock inte innebära att det ekonomiska utfallet för borgenärerna blir sämre än vad det hade blivit vid konkurs eller likvidation.
Bidrag från resolutionsreserven och alternativa finansieringskällor
29 § Om resolutionsmyndigheten beslutar att undanta kvalificerade skulder, får den använda medel från resolutionsreserven eller alternativa finansieringskällor enligt vad som anges i 28 kap. 1 och 7 §§, om det behövs för att absorbera förluster i eller ge kapitaltillskott till företaget. Det får dock bara göras om innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument, innehavare av relevanta kapitalinstrument eller kvalificerade skulder, genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt har absorberat förluster i eller bidragit till kapitaliseringen av företaget med ett belopp som minst motsvarar
1. 8 procent av totala skulder och eget kapital i företaget under resolution baserat på värderingen enligt 7 kap. 1 §, eller
2. 20 procent av det berörda företagets riskvägda tillgångar, baserat på värderingen enligt 7 kap. 1 §.
Alternativet i första stycket 2 får bara användas, om
1. resolutionsreserven har tillgång till ett belopp som anskaffats genom förhandsbidrag enligt 28 kap. 15 och 16 §§ motsvarande minst 3 procent av de totala garanterade insättningarna, och
2. det berörda institutets konsoliderade tillgångar är mindre än motsvarande 900 miljarder euro.
30 § De medel som resolutionsmyndigheten skjuter till får inte överstiga något av följande belopp:
1. Det belopp med vilket de undantagna skulderna skulle ha skrivits ned eller konverterats om inte något undantag hade gjorts.
2. Det belopp som framgår av 14 §.
31 § Resolutionsmyndigheten får besluta att resolutionsreserven ska bidra med upp till 5 procent av företagets skulder och eget
SOU 2014:52 Författningsförslag
113
kapital, baserat på värderingen enligt 7 kap. 1 §. Bidraget får finansieras genom:
1. medel som har tillförts resolutionsreserven genom förhandsbidrag enligt 28 kap. 15 och 16 §§,
2. belopp som får tas ut genom efterhandsbidrag enligt 28 kap. 18 § under tre år, och
3. upplåning enligt 28 kap. 7 §, om de belopp som anges i 1 och 2 inte är tillräckliga.
32 § Resolutionsmyndigheten får i undantagsfall besluta om ett bidrag som överstiger 5 procent av företagets skulder och eget kapital baserat på värderingen enligt 7 kap. 1 §. Ett sådant beslut får fattas bara om alla kvalificerade skulder utom de kvalificerade insättningarna, har skrivits ned eller konverterats helt.
Den del av bidraget som överstiger 5 procent av företagets skulder och eget kapital får finansieras genom
1. medel som har tillförts resolutionsreserven genom förhandsbidrag enligt 28 kap. 15 och 16 §§, och
2. upplåning enligt 28 kap. 7 §.
Underrättelse till kommissionen
33 § Innan resolutionsmyndigheten beslutar om att undanta kvalificerade skulder ska den underrätta kommissionen. Om beslutet innebär att bidraget enligt 31 eller 32 § behöver lämnas, får beslutet inte genomföras, om kommissionen inom 24 timmar från mottagandet av en sådan underrättelse förbjuder det eller kräver att det ändras. Resolutionsmyndigheten får komma överens med kommissionen om en längre tidsfrist än 24 timmar.
Detta gäller vid sidan om EUF-fördragets bestämmelser om statligt stöd.
23 kap. De statliga stabiliseringsverktygen
1 § Med de statliga stabiliseringsverktygen avses annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven och som ges av regeringen för att
1. delta i kapitaliseringen av ett företag genom att tillhandahålla medel i utbyte mot kärnprimärkapitalinstrument, övriga primär-
Författningsförslag SOU 2014:52
114
kapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument, i enlighet med kraven i tillsynsförordningen (verktyget för kapitalstöd), eller
2. tillfälligt ta över ägandet av ett företag under resolution genom att göra en eller flera överföringar av aktier till staten, eller ett av staten helägt bolag (verktyget för tillfälligt offentligt ägande).
2 § I en mycket exceptionell situation med en systemkris får regeringen besluta att använda de statliga stabiliseringsverktygen för att uppnå resolutionsändamålen, om:
1. Företaget är försatt i resolution.
2. Innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument eller borgenärer genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt bidragit till förlustabsorberingen i, eller kapitaliseringen av, företaget med ett belopp som minst motsvarar 8 procent av företagets totala skulder och eget kapital.
3. Stödet är godkänt i förväg och slutgiltigt enligt reglerna om statligt stöd.
4. Regeringen, efter samråd med resolutionsmyndigheten, Finansinspektionen och Riksbanken, har fastställt att
a) användningen av något annat resolutionsverktyg inte skulle vara tillräckligt för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet,
b) att andra resolutionsåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att företaget beviljats extraordinärt likviditetsstöd från Riksbanken, eller
c) när det gäller verktyget för tillfälligt offentligt ägande, att andra resolutionssåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att regeringen har använt verktyget för kapitalstöd.
3 § Regeringen ska, i den utsträckning som dess aktieinnehav tillåter det, se till att företaget förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder.
4 § Regeringen ska se till att dess aktieinnehav överförs till den privata sektorn så snart som de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna gör det möjligt.
SOU 2014:52 Författningsförslag
115
24 kap. Skydd för motparter
Definitioner
1 § I detta kapitel avses med
1. arrangemang om strukturerad finansiering: avtal eller annat arrangemang som omfattar
a) finansiella instrument som ger innehavaren av instrumentet säkerhet i en viss avskild underliggande säkerhetsmassa, eller
b) sådana finansiella instrument som används i syfte att säkra tillgångar som ingår i säkerhetsmassan och som är säkrade på ett sätt som motsvarar det som gäller för säkerställda obligationer,
2. arrangemang om säkerheter: avtal eller annat arrangemang som medför panträtt eller annan säkerhetsrätt i sådan egendom som överförs, oavsett om säkerhetsrätten gäller
a) i viss egendom, eller
b) avser en andel i den överförda förmögenhetsmassan eller bestäms på annat likartat sätt,
3. arrangemang om säkerhetsöverlåtelser: avtal eller annat arrangemang (inklusive återköpsavtal) enligt vilket en äganderätt till, eller en rätt att förfoga över, en finansiell tillgång överförs, för att säkerställa eller på annat sätt täcka fullgörandet av vissa förpliktelser på villkor att äganderätten återgår om dessa förpliktelser fullgörs,
4. kvittningsarrangemang: avtal eller annat arrangemang som innebär att två eller flera ömsesidiga fordringar eller förpliktelser som ett företag under resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra,
5. nettningsarrangemang: avtal eller annat arrangemang som innebär att ett antal fordringar eller förpliktelser kan omvandlas till en enda nettofordran eller nettoförpliktelse, inklusive slutavräkningsklausuler, och
6. partiell överföring: överföring av vissa, men inte alla, tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution.
Allmänna bestämmelser
2 § Bestämmelserna i 3–7 §§ ska tillämpas när resolutionsmyndigheten
1. beslutar om en partiell överföring enligt 18 kap. 2 §, 19 kap. 2 § eller 20 kap. 3 §, eller
2. utövar de befogenheter som anges i 15 kap. 4 §.
Författningsförslag SOU 2014:52
116
Det som sägs i första stycket gäller på motsvarande sätt beträffande partiella överföringar som sker från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en annan mottagare om överföringen sker genom användning av ett resolutionsverktyg. Vad som sägs om företag under resolution i 3–7 §§ ska då avse broinstitut eller tillgångsförvaltningsbolag.
Skydd för säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning
3 § Om resolutionsmyndigheten beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket, får myndigheten inte överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som följer av ett arrangemang som anges i 1 § 3, 4 eller 5 om det innebär att en motpart till företaget under resolution inte får
1. kvitta en fordran som företaget under resolution har på motparten, eller en förpliktelse som företaget under resolution ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget under resolution, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget under resolution,
2. omvandla en fordran som motparten har på företaget under resolution, eller en förpliktelse som företaget under resolution ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse, eller
3. tillämpa en slutavräkningsklausul. Resolutionsmyndigheten får inte utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § beträffande sådana arrangemang som avses i 1 § 3, 4 eller 5 om det innebär att de rättigheter eller förpliktelser som följer av arrangemanget upphävs eller ändras.
Skydd för säkerheter
4 § Om resolutionsmyndigheten beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket får den inte beträffande sådana arrangemang som avses i 1 § 2 överföra
1. en tillgång som utgör säkerhet för en viss förpliktelse om inte den förpliktelsen och säkerhetsrätten också överförs,
2. en förpliktelse för vilken säkerhet har ställts om inte säkerhetsrätten också överförs, eller
SOU 2014:52 Författningsförslag
117
3. en säkerhetsrätt om inte förpliktelsen för vilken säkerhet har ställts också överförs.
Resolutionsmyndigheten får inte utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § beträffande ett arrangemang som avses i 1 § 2 om det får till följd att säkerheten upphör.
Skydd för strukturerad finansiering
5 § Om resolutionsmyndigheten beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket ska samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser som följer av ett arrangemang som avses i 1 § 1 överföras samtidigt.
Resolutionsmyndigheten får inte utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § beträffande ett arrangemang som avses i 1 § 1 om det får till följd att de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av arrangemanget påverkas.
Undantag från skyddsreglerna
6 § Om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insättningarna är tillgängliga för insättarna, får resolutionsmyndigheten utan hinder av bestämmelserna i 3–5 §§,
1. överföra garanterade insättningar som omfattas av ett arrangemang som avses i 1 § 1–5 utan att samtidigt överföra andra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av samma arrangemang,
2. överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av ett arrangemang som anges i 1 § 1–5 utan att samtidigt överföra garanterade insättningar som omfattas av samma arrangemang, och
3. upphäva eller ändra villkor som rör sådana tillgångar, rättigheter eller förpliktelser.
Skydd för anmälda avvecklingssystem
7 § En sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket, eller utövandet av en sådan befogenhet som anges i 15 kap. 4 §, får endast ske om det inte påverkar användningen av ett anmält avvecklingssystem eller de regler som gäller för sådana system.
Författningsförslag SOU 2014:52
118
Ersättning vid sämre ekonomiskt utfall
8 § Om det av en värdering enligt 7 kap. 12 § framgår att det ekonomiska utfallet för någon ägare, borgenär eller för insättningsgarantisystemet har blivit sämre än vad det hade blivit om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, har en sådan ägare eller borgenär eller insättningsgarantisystemet rätt till ersättning ur resolutionsreserven för mellanskillnaden.
Om resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget i förening med något annat resolutionsverktyg, har ägare och borgenärer endast rätt till ersättning till följd av resolutionsmyndighetens användning av skuldnedskrivningsverktyget.
25 kap. Avslutningen av en resolution
När resolutionen är avslutad
1 § När resolutionsmyndigheten bedömer att det inte finns behov av att vidta några ytterligare resolutionsåtgärder, ska den så snart som möjligt fatta beslut om att resolutionen ska avslutas. När resolutionsmyndigheten har fattat ett sådant beslut är resolutionen avslutad.
Avveckling av företaget under resolution
2 § När resolutionsmyndigheten har vidtagit de resolutionsåtgärder som behövs för att uppnå resolutionsändamålen, ska den inom rimlig tid ansöka om att företaget under resolution ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Detta gäller dock inte om syftet med åtgärderna är att företaget ska drivas vidare.
En sådan ansökan ska behandlas som en ansökan av gäldenären vid prövningen enligt 2 kap. konkurslagen (1987:672).
Återvinning vid efterföljande konkurs
3 § Bestämmelserna om återvinning i 4 kap. konkurslagen (1987:672) är inte tillämpliga på tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som genom en resolutionsåtgärd överförts från ett företag under resolution eller ett broinstitut till någon annan.
SOU 2014:52 Författningsförslag
119
Fordringar som uppkommit efter beslutet om resolution
4 § Om resolutionsmyndigheten beslutar att en skuld som uppkommit efter det att ett företag har försatts i resolution, inte ska överföras genom användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, ska skulden betalas tillbaka senast när resolutionsmyndigheten ansöker om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation.
Resolutionsmyndighetens rätt till ersättning för sina kostnader
5 § Resolutionsmyndigheten har rätt till skälig ersättning för kost-
nader för arbete och utlägg som har uppkommit i samband med användningen av resolutionsverktyg eller de statliga stabiliseringsverktygen.
26 kap. Verkan av vissa beslut fattade av resolutionsmyndigheter i andra länder inom EES
1 § En överföring som har beslutats inom ramen för ett resolutionsförfarande i ett annat land inom EES, har verkan och ska genomföras i Sverige även när överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som finns i Sverige eller som lyder under svensk rätt. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.
2 § Om en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES, utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter avseende instrument eller skulder som lyder under svensk rätt eller skulder till borgenärer som är hemmahörande i Sverige, har det beslutet verkan och ska genomföras här. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.
27 kap. Erkännande av resolution i tredjeland
1 § Det som sägs i detta kapitel gäller bara om det inte strider mot ett internationellt avtal som ingåtts enligt artikel 93.1 i resolutionsdirektivet.
Författningsförslag SOU 2014:52
120
2 § Resolutionsmyndigheten får erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland för ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland som har
1. ett dotterföretag som är ett institut eller en EES-filial i Sverige som är väsentlig, eller
2. tillgångar, rättigheter och skulder som finns i Sverige eller som lyder under svensk lag.
3 § Om det finns ett europeiskt resolutionskollegium enligt artikel 89 i resolutionsdirektivet, ska resolutionsmyndigheten försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna i kollegiet om att erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland beträffande ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland.
En sådan överenskommelse är bindande för resolutionsmyndigheten och ska verkställas i Sverige.
4 § Om resolutionsmyndigheten inte kan komma överens med de utländska myndigheterna i det europeiska resolutionskollegiet eller om det inte finns något sådant resolutionskollegium, ska resolutionsmyndigheten självt besluta om ett resolutionsförfarande i tredjeland ska erkännas.
Resolutionsmyndigheten ska då beakta intressena i varje land inom EES där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland verkar.
5 § När resolutionsmyndigheten har erkänt ett resolutionsförfarande i tredjeland får den besluta att verkställa det genom att
1. besluta om resolutionsåtgärder beträffande a. tillgångar som ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland har i Sverige eller som lyder under svensk lag,
b. rättigheter och skulder som ett tredjelandsinstitut bokfört i EES-filialen i Sverige eller som lyder under svensk lag eller fordringar som hänför sig till sådana rättigheter och skulder som kan göras gällande i Sverige,
3. vidta eller förelägga någon annan att vidta åtgärder för att till ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland, överföra aktier eller andra äganderättsinstrument som innehas av ett dotterinstitut i Sverige till tredjelandsinstitutet eller moderföretaget,
4. besluta om en åtgärd i 14 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 §, beträffande en motpart till ett dotterinstitut till ett tredjelandsinstitut eller
SOU 2014:52 Författningsförslag
121
moderföretag i tredjeland eller beträffande en EES-filial som är väsentlig, när det är nödvändigt för att verkställa ett resolutionsförfarande i tredjeland, eller
5. besluta att en motpart till ett dotterinstitut till ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland eller till en EESfilial i Sverige som är väsentlig eller till andra koncernföretag, inte får vidta sådana åtgärder som anges i 14 kap. 11 § första stycket, om grunden för att vidta åtgärden är att resolutionsåtgärder har vidtagits mot ett tredjelandsinstitut, dess moderföretag eller andra koncernföretag.
Det som sägs i första stycket 5 gäller dock bara om dotterinstitutet i Sverige eller EES-filialen i Sverige, fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten.
6 § Resolutionsmyndigheten behöver inte godkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland eller vidta åtgärder för att verkställa ett sådant förfarande om
1. resolutionsförfarandet skulle ha negativ effekt på den finansiella stabiliteten i Sverige eller i ett annat land inom EES,
2. det är nödvändigt att vidta separata resolutionsåtgärder mot en EES-filial enligt 9 kap. 11 § för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål,
3. resolutionsförfarandet innebär att insättare och andra borgenärer som är hemmahörande i EES eller som ska betalas i EES, inte skulle få samma behandling som insättare och andra borgenärer med liknande rättigheter i det land där det utländska resolutionsförfarandet beslutats,
4. erkännandet eller verkställigheten av resolutionsförfarandet skulle få avsevärda budgetkonsekvenser för Sverige, eller
5. effekterna av ett sådant erkännande eller en sådan verkställighet skulle strida mot svensk rätt.
28 kap. Finansiering av resolution
Åtgärder för att finansiera resolution
1 § I samband med resolution får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta att
Författningsförslag SOU 2014:52
122
1. utfärda garantier avseende tillgångar och skulder för ett företag under resolution eller dess dotterföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag,
2. låna till ett företag under resolution eller dess dotterföretag, ett broinstitut, eller ett tillgångsförvaltningsbolag,
3. förvärva tillgångar från ett företag under resolution,
4. skjuta till medel till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag,
5. ersätta ägare eller borgenärer eller insättningsgarantisystemet som till följd av resolutionen har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation, eller
6. lämna medel som kompensation till ett företag under resolution i syfte att gottgöra den förlust som skulle ha burits av de borgenärer som resolutionsmyndigheten beslutar att undanta från nedskrivning vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
Åtgärderna i 1–6 får även beslutas i förhållande till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.
Resolutionsreserven
2 § För att finansiera de åtgärder som anges i 1 § ska en resolutionsreserv upprättas.
Medel ur resolutionsreserven ska även finansiera återbetalning och ränta för sådana lån som upptas enligt 7–10 §§.
Begränsning av finansiering av åtgärder
3 § Om en åtgärd innebär att förluster som drabbat företaget under resolution direkt eller indirekt förs över till resolutionsreserven gäller det som anges i 22 kap. 29 §.
Finansieringsplan för koncernresolution
4 § Om resolutionsmyndigheten i en koncernresolutionsordning har kommit överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om en finansieringsplan, får medel ur resolutionsreserven användas i enlighet med planen för att finansiera sådana åtgärder som avses i 1 § och motsvarande åtgärder som har vidtagits beträffande utländska företag som omfattas av koncernresolutionsordningen.
SOU 2014:52 Författningsförslag
123
Resolutionsreserven får också användas för att ställa ut garantier för lån som tagits upp av andra finansieringsarrangemang.
Kostnader som ska stanna på resolutionsreserven
5 § De kostnader som uppstår med anledning av de utbetalningar som görs enligt 2 och 4 §§ ska stanna på resolutionsreserven.
Medel som ska föras till resolutionsreserven
6 § Till resolutionsreserven ska föras:
1. resolutionsavgifter enligt 14 §,
2. tilläggsavgifter 18 §,
3. dröjsmålsränta enligt 24 §, och
4. tillgångar, återbetalningar, ersättning, ränta eller annan kompensation som resolutionsmyndigheten erhåller avseende åtgärder vidtagna enligt denna lag och som finansierats med medel ur resolutionsreserven.
Resolutionsmyndigheten ska avräkna sina förvaltningskostnader från de inbetalade resolutionsavgifterna innan de förs till resolutionsreserven. I förvaltningskostnaderna ska inte inräknas sådana kostnader som resolutionsmyndigheten haft avseende ett resolutionsärende och som enligt 25 kap. 5 § ska betalas av företaget under resolution.
Om kostnaderna för en koncernresolution enligt en överenskommen koncernresolutionsordning fördelas mellan flera länders finansieringsarrangemang, ska intäkter enligt första stycket 4 fördelas mellan resolutionsreserven och de utländska finansieringsarrangemangen i enlighet med bidragen till finansieringen.
Lån till resolutionsreserven
7 § I den utsträckning medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för de ändamål som anges i 1, 2 och 4 §§, eller för att resolutionsmyndigheten ska kunna fullgöra det den åtagit sig enligt en koncernresolutionsordning, får resolutionsmyndigheten ta upp lån för resolutionsreserven enligt 8–10 §§ och i enlighet med det särskilda beloppsbegränsade bemyndigande som lämnas av riksdagen för ett budgetår i sänder.
Författningsförslag SOU 2014:52
124
8 § Resolutionsmyndigheten får i de fall som anges i 7 § för resolutionsreserven låna medel i Riksgäldskontoret. Detta gäller även om det finns andra tillgångar i reserven.
För sådana lån ska utgå en ränta som motsvara den ränta statliga myndigheter betalar för lån i Riksgäldskontoret. Sådana lån ska återbetalas så snart nya medel förs till resolutionsreserven.
9 § Om det är ekonomisk mer fördelaktigt än att ta upp lån i
Riksgäldskontoret får resolutionsmyndigheten i de fall som anges i 7 §, ta upp lån för resolutionsreserven från ett institut eller en annan tredje part.
10 § Resolutionsmyndigheten får i de fall som anges i 7 § för resolutionsreserven ta upp lån från annat finansieringsarrangemang inom EES om
1. medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för de ändamål som anges i 1, 2 och 4 §§,
2. det inte är möjligt att omedelbart tillföra reserven ytterligare medel genom avgifter, och
3. det inte är möjligt för resolutionsreserven att ta upp lån till skäliga villkor enligt 8 eller 9 §§.
Lån till annat finansieringsarrangemang
11 § Resolutionsmyndigheten får efter godkännande från regeringen låna ut medel ur resolutionsreserven till annat finansieringsarrangemang inom EES. Sådana lån får lämnas endast om villkoren i artikel 106 resolutionsdirektivet är uppfyllda.
Resolutionsreservens fordran på annat finansieringsarrangemang inom EES är en sådan tillgång som avses i 6 § första stycket 4.
Villkor för lån mellan finansieringsarrangemang
12 § Villkoren för lån som upptas av resolutionsmyndigheten från andra finansieringsarrangemang och villkoren för lån som lämnas av resolutionsmyndigheten till annat finansieringsarrangemang ska överenskommas mellan resolutionsmyndigheten och de deltagande
SOU 2014:52 Författningsförslag
125
finansieringsarrangemangen. Vid sådan överenskommelse ska resolutionsmyndigheten beakta principerna i artikel 106 resolutionsdirektivet, om inget annat överenskoms mellan resolutionsmyndigheten och de deltagande finansieringsarrangemangen.
Tillgångsförvaltning
13 § Resolutionsreservens medel ska föras till ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret.
Avgiftsuttag
14 § Institut och EES-filialer med tillstånd att bedriva verksamhet i
Sverige (avgiftsskyldiga) ska betala en årlig resolutionsavgift och i de fall som anges i 18 § en tilläggsavgift. Resolutionsavgiften består av en
1. riskavgift, och
2. grundavgift. Avgifterna bestäms enligt 15– 19 §§ som en procentandel av det underlag som beräknas enligt 20 § (avgiftsunderlaget).
Riskavgift
15 § Riskavgiften ska för varje avgiftsskyldig spegla den förväntade kostnad som kan komma att belasta resolutionsreserven avseende den avgiftsskyldige.
För avgiftsskyldiga för vilka sannolikheten att de kommer att försättas i resolution är mycket låg får riskavgiften sättas till noll.
Grundavgift
16 § Grundavgiften ska utgå om behållningen i resolutionsreserven vid utgången av det år avgiften avser understiger 3 procent av de garanterade insättningarna. Grundavgiften uppgår för varje avgiftsskyldig till 0,01 procent av avgiftsunderlaget.
17 § Om behållningen i resolutionsreserven vid utgången av det år avgiften avser understiger 0,67 procent av de garanterade insätt-
Författningsförslag SOU 2014:52
126
ningarna ska grundavgiften höjas, om det är nödvändigt för att återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade insättningarna inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67 procent av de garanterade insättningarna.
Den höjda grundavgiften ska bestämmas till en procentandel av avgiftsunderlaget som medför att summan av alla avgiftsskyldigas resolutionsavgifter uppgår till ett belopp som beräknas vara tillräckligt för att inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67 procent av de garanterade insättningarna, återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade insättningarna.
Om behållningen i resolutionsreserven under den tidsperiod som avses i tredje stycket minskar ytterligare på grund av ytterligare utbetalningar ur resolutionsreserven, ska en ny sexårsperiod för beräkning av höjd grundavgift börja löpa vid denna tidpunkt.
Tilläggsavgift
18 § Om det uppstår ett underskott i resolutionsreserven ska tilläggsavgift utgå. De totala tilläggsavgifterna ska motsvara underskottet. Om underskottet inte, på grund av 19 § andra och tredje stycket, kan täckas med tilläggsavgifter under ett år ska tilläggsavgifter tas ut tills dess att summan av tilläggsavgifter uppgår till det ursprungliga underskottet tillsammans, med eventuella tillägg enligt andra stycket, och den finansieringskostnad som belastat resolutionsreserven avseende underskottet.
Om behållningen i resolutionsreserven under den tid tilläggsavgift utgår minskar ytterligare på grund av ytterligare utbetalningar ur resolutionsreserven, ska ett belopp som motsvarar den minskning av resolutionsreservens behållning som utbetalningen medför, läggas till det ursprungliga underskottet. Detta tillägg ska dock inte överstiga resolutionsreservens underskott vid den tidpunkt när resolutionsreserven har genomfört utbetalningen.
19 § Tilläggsavgift ska, om inte annat följer av tredje stycket, beslutas i samband med att den årliga resolutionsavgiften beslutas. En avgiftsskyldig som är skyldig att betala den årliga resolutionsavgiften är skyldig att betala tilläggsavgift.
SOU 2014:52 Författningsförslag
127
En avgiftsskyldigs tilläggsavgift ska uppgå till en andel av underskottet, inklusive den upplupna finansieringskostnaden, som motsvarar den avgiftsskyldiges andel av de totala resolutionsavgifterna enligt det beslut avseende resolutionsavgifter som tas i samband med att tilläggsavgifterna beslutas. Tilläggsavgiften under ett år får inte överstiga tre gånger företagets resolutionsavgift, exklusive eventuella höjningar av grundavgiften enligt 17 §.
Resolutionsmyndigheten får om det föreligger särskilda skäl besluta om tilläggsavgift vid annan tidpunkt än den som avses i första stycket. Ett sådant beslut ska baseras på uppgifter från det närmast föregående avgiftsbeslutet avseende resolutionsavgiften.
Avgiftsunderlaget
20 § Avgiftsunderlaget är summan av den avgiftsskyldiges skulder och garanterade insättningar minskat med de skulder som får ingå i den avgiftsskyldiges kapitalbas enligt tillsynsförordningen. Avgiftsunderlaget ska avse skulder och garanterade insättningar per den 31 december det år avgiften avser. Obeskattade reserver eller avsättningar för framtida resolutionsavgifter ska inte i något fall ingå i avgiftsunderlaget.
Om ett företag under året har upphört att tillhöra någon av de företagskategorier som avses i 14 §, ska uppgifterna enligt första stycket i stället avse den 31 december föregående år.
Skulderna ska beräknas på det sätt som gäller för upptagande av skulder i balansräkning enligt bestämmelserna i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. För en avgiftsskyldig som ingår i en koncern enligt årsredovisningslagen (1995:1554) ska avgiftsunderlaget minskas med skulder till andra avgiftsskyldiga företag i koncernen.
21 § Om någon har varit avgiftsskyldig bara för en del av ett kalenderår, ska avgifterna bestämmas med hänsyn till hur stor del av räkenskapsåret som avgiftsskyldighet förelegat.
Uppgiftsskyldighet
22 § Den som är avgiftsskyldig ska lämna de uppgifter till resolutionsmyndigheten som den behöver för att fastställa den
Författningsförslag SOU 2014:52
128
avgiftsskyldiges avgift. De uppgifter som myndigheten behöver för att fastställa ett företags avgift ska ha granskats av en revisor som utsetts av företaget i enlighet med 4 a kap. 1 § sparbankslagen (1987:619) respektive 7 a kap. 1 § lagen (1995:1570) om medlemsbanker eller, när det gäller bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag, 9 kap. 8 § aktiebolagslagen (2005:551) samt när det gäller kreditmarknadsföreningar, 8 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
23 § Om en avgiftsskyldig trots påminnelse inte kommer in med sådana uppgifter som avses i 22 § får resolutionsmyndigheten om det inte bedöms påverka de sammanlagda resolutionsavgifterna eller tilläggsavgifterna i väsentlig mån, uppskatta avgiftsunderlaget för den avgiftsskyldige och basera avgiftsbeslutet på det uppskattade avgiftsunderlaget.
Om det i efterhand visar sig att den avgift som fastställts för företaget utifrån det uppskattade avgiftsunderlaget understeg den avgift som skulle ha betalats om den avgiftsskyldige gett in ett korrekt avgiftsunderlag, ska den avgiftsskyldige betala mellanskillnaden. Dröjsmålsränta enligt 24 § andra stycket ska betalas från tidpunkten när avgiften skulle betalats till dess betalning sker.
Om det föreligger synnerliga skäl får resolutionsmyndigheten, om den avgiftsskyldige kan styrka att det uppskattade avgiftsunderlaget i väsentlig mån överstiger det verkliga avgiftsunderlaget, återbetala mellanskillnaden till den avgiftsskyldige.
Avgiftsbeslut
24 § Resolutionsmyndigheten beslutar om resolutionsavgift och tilläggsavgift för varje avgiftsskyldig. Avgiften ska betalas inom en månad från dagen för myndighetens beslut.
Dröjsmålsränta ska utgå på avgift som inte betalas i rätt tid. Dröjsmålsräntan ska beräknas enligt en räntefot som per år motsvarar den av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § räntelagen (1975:635) med ett tillägg av åtta procentenheter.
25 § Om det finns särskilda skäl får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, sätta ned resolutionsavgiften.
SOU 2014:52 Författningsförslag
129
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får bevilja anstånd med betalning av tilläggsavgiften om det finns särskilda skäl med hänsyn till företagets finansiella ställning. Anståndet får beviljas högst sex månader. På ansökan av företaget får denna tid förlängas.
26 § Bestämmelserna i 15, 16 och 18 §§ rörande summan av de totala resolutionsavgifterna och tilläggsavgifterna behöver inte tillämpas när avgiften för ett enskilt företag
1. bestäms enligt 21, 23 eller 25 §§,
2. bestäms genom omprövning enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223), eller
3. efter överklagande bestäms av allmän förvaltningsdomstol.
27 § Beslut enligt 24 § får verkställas enligt utsökningsbalken.
AVDELNING IV. AVSLUTANDE BESTÄMMELSER
29 kap. Samarbete och informationsutbyte
Uppgiftsskyldighet för institut och dess koncernföretag
1 § Ett institut liksom företag som ingår i samma koncern som institutet ska lämna resolutionsmyndigheten de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som myndigheten begär för sin verksamhet enligt denna lag.
Befogenhet att kräva information
2 § För att kunna förbereda och fatta beslut om resolution eller resolutionsåtgärder får resolutionsmyndigheten begära att
1. det berörda företaget eller någon annan tillhandahåller uppgifter, handlingar eller annat, och
2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken lämnar sådana upplysningar på tid och plats som myndigheten bestämmer.
Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.
Resolutionsmyndigheten får förelägga den som inte följer en begäran enligt första stycket att fullgöra sin skyldighet.
Författningsförslag SOU 2014:52
130
Tystnadsplikt
3 § Den som deltar eller deltagit i verksamheten enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller risk- och sårbarhetsanalyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter
4 § Riksbanken, Riksgäldskontoret och Finansinspektionen ska på resolutionsmyndighetens begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt denna lag.
5 § Resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen ska samarbeta och utbyta information med varandra och regeringen samt med motsvarande myndigheter inom EES och med Europeiska bankmyndigheten i den utsträckning som följer av resolutionsdirektivet.
Upplysningar till konkursförvaltare
6 § Om ett företag under resolution försätts i konkurs, ska resolutionsmyndigheten på begäran av konkursförvaltaren för företaget, lämna de upplysningar som konkursförvaltaren behöver för att upprätta konkursbouppteckningen enligt 7 kap. 13 § konkurslagen (1987:672) och berättelsen enligt 7 kap. 15 § samma lag.
Ärenden till Europeiska bankmyndigheten
7 § Resolutionsmyndigheten får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av följande artiklar i resolutionsdirektivet:
1. 13.5 andra stycket och 13.6 andra stycket.
2. 18.6 tredje stycket och 18.7 andra stycket.
3. 45.9 tredje stycket och 45.10 femte stycket.
SOU 2014:52 Författningsförslag
131
8 § Resolutionsmyndigheten får begära att Europeiska bankmyndigheten ska bistå myndigheterna att nå en överenskommelse i de fall som framgår av följande artiklar i resolutionsdirektivet:
1. 13.4 tredje stycket.
2. 18.5 andra stycket.
3. 91.7 andra stycket.
4. 92.3 andra stycket.
Vite
9 § Förelägganden enligt denna lag får förenas med vite.
30 kap. Bemyndiganden
1 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter, om
1. vilka kvalificerande skulder som är medräkningsbara vid beräkningen av det om minimikravet på nedskrivningsbara skulder är uppfyllt,
2. vilka kriterier som ska ligga till grund för beslutet om storleken på minimikravet på nedskrivningsbara skulder, enligt 4 kap. 2 §,
3. vilken information om minimikravet på nedskrivningsbara skulder som ett företag ska lämna till resolutionsmyndigheten och vid vilken tidpunkt,
4. undantag enligt 5 kap. 3 § från skyldigheten i 5 kap. 2 § om att ta in vissa villkor i avtalen för sina skulder,
5. vilka företag som ska upprätta register som avses i 5 kap. 5 §, vad registren ska innehålla och inom vilken tid institut ska kunna ge in register för olika typer av avtal,
6. vad en omstruktureringsplan enligt 22 kap. 5 § ska innehålla,
7. hur storleken på de skulder som är hänförliga till derivat enligt 15 kap. 5 § ska beräknas,
8. om riskavgiftens storlek och hur den ska bestämmas, enligt 28 kap. 15,
9. om resolutionsreserven enligt 28 kap. 2 §, 10. vilka uppgifter en avgiftsskyldig ska lämna till resolutionsmyndigheten enligt 28 kap. 22 §, och
Författningsförslag SOU 2014:52
132
11. vilka upplysningar som ett institut eller något annat koncernföretag ska lämna till resolutionsmyndigheten för dess verksamhet enligt denna lag.
2 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. vad resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner enligt 3 kap. ska innehålla och vad som ska beaktas vid deras utformning liksom när de ska upprättas och hur ofta de behöver uppdateras,
2. vilka omständigheter resolutionsmyndigheten ska beakta vid bedömningen av en resolutionsplan enligt 3 kap. 2 § och 3 kap. 14 §, och
3. när och var ett beslut om resolution enligt 9 kap. 12 § och ett beslut om resolutionsåtgärder enligt 13 kap. 4 § ska offentliggöras och vad offentliggörandet ska innehålla.
31 kap. Överklaganden
1 § Resolutionsmyndighetens och Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Resolutionsmyndighetens beslut enligt 9 kap. 1, 5–7, 10–11 och 13 kap. 1 § gäller omedelbart.
Resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen får bestämma att andra beslut enligt denna lag ska gälla omedelbart.
Dessa bestämmelser gäller inte beslut som regeringen fattar enligt denna lag.
2 § En värdering som utförs enligt 7 kap. 1 § kan endast överklagas i samband med överklagande av det beslut om åtgärd för vilken värderingen ligger till grund.
Bestämmelser om handläggningen
3 § Mål vari beslut som följer av 9 kap. 1, 5–7, 10–11 och 13 kap. 1 § prövas ska handläggas skyndsamt.
De ekonomiska bedömningar som har legat till grund för resolutionsmyndighetens beslut enligt 9 kap. 1, 5–7, 10–11 och 13 kap. 1 § ska vara del av rättens prövning av det överklagade beslutet.
SOU 2014:52 Författningsförslag
133
1. Denna lag träder i kraft den …
2. Det som sägs i 5 kap 4 § ska tillämpas på skulder som getts ut eller ingåtts efter den 1 januari 2016.
3. Resolutionsavgift tas ut första gången 2016 och ska avse år 2015.
Författningsförslag SOU 2014:52
134
2 Förslag till lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Lagen innehåller bestämmelser om
1. förebyggande statligt stöd till kreditinstitut som avses i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, och
2. en särskild fond för finansiering av sådant stöd som anges i 1 och av statligt stöd enligt 23 kap. lagen (2015:000) om resolution.
2 § Om det behövs för att motverka en allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige, får förebyggande statligt stöd lämnas till kreditinstitut. Sådant stöd kan lämnas genom lån, garantier eller kapitaltillskott.
Stödet kan även ta formen av garantier för återbetalning av likviditetsstöd som Riksbanken lämnat till kreditinstitut.
3 § Beslut om förebyggande statligt stöd enligt denna lag fattas av
1. regeringen, eller
2. den myndighet som regeringen bestämmer (stödmyndigheten).
4 § Förebyggande statligt stöd till kreditinstitut lämnas efter det att avtal som rör stöd har ingåtts mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare.
Garantier enligt 2 § andra stycket får lämnas efter överenskommelse mellan Riksbanken och regeringen eller stödmyndigheten.
2 kap. Villkor för förebyggande statligt stöd
1 § Förebyggande statligt stöd får bara lämnas för fortsatt verksamhet i kreditinstitut som är livskraftiga.
Stödet ska vara tillfälligt och proportionerligt mot följderna av den störning som inträffat.
Stöd förutsätter godkännande enligt EU:s statsstödsregler.
SOU 2014:52 Författningsförslag
135
2 § Stödet ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en snedvridning av konkurrensen förhindras. Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt.
Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås.
Staten ska, om inte synnerliga skäl finns, tillförsäkras ersättning eller annan kompensation för sitt risktagande.
Om det finns synnerliga skäl, får avsteg göras från det som föreskrivs om avgifter i 6 kap. 4 § budgetlagen (2011:203).
3 kap. Stabilitetsfonden
1 § För de ändamål som anges i 2 § ska det finnas ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. De medel som tillförts kontot utgör, tillsammans med de övriga tillgångar som anskaffats med stöd av denna lag, stabilitetsfonden.
Till stabilitetsfonden ska föras
1. inbetalda ersättningar för förebyggande statligt stöd enligt 2 kap. 2 §,
2. tillgångar som anskaffats med medel från stabilitetsfonden, och
3. medel som staten återfått och som avser lämnat stöd enligt denna lag samt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.
Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter rörande förvaltningen av stabilitetsfondens tillgångar.
2 § Följande kostnader ska täckas med medel från stabilitetsfonden:
1. statens utgifter för stöd enligt denna lag,
3. stödmyndighetens förvaltningskostnader, och
4. ersättning som betalats ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.
Beslut om stöd enligt 2 får bara fattas av regeringen.
Författningsförslag SOU 2014:52
136
3 § Om riksdagen har lämnat ett särskilt beloppsbegränsat bemyndigande får en kredit i Riksgäldskontoret användas, i den mån medlen i stabilitetsfonden inte räcker till. En sådan kredit får användas även om det finns andra tillgångar än medel på kontot i
Riksgäldskontoret i stabilitetsfonden.
4 kap. Avslutande bestämmelser
1 § Kreditinstitut ska lämna de uppgifter till regeringen och stödmyndigheten som de behöver för sin verksamhet enligt denna lag.
2 § Riksbanken, Riksgäldskontoret, resolutionsmyndigheten och
Finansinspektionen ska på stödmyndighetens begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt denna lag.
3 § Stödmyndigheten ska underrätta Finansinspektionen om ett kreditinstitut inte fullgör sina skyldigheter enligt avtal ingångna med stöd av denna lag.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om stöd enligt denna lag.
1. Denna lag träder i kraft den …
2. Genom denna lag upphävs lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
3. För stöd som lämnats enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut ska bestämmelserna i lagen om statligt stöd till kreditinstitut fortsätta att gälla.
4. Från stabilitetsfonden upprättad enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut ska xx miljarder kronor överföras till resolutionsreserven enlig lagen (2015:000) om resolution. Resterande medel och tillgångar ska överföras till stabilitetsfonden enligt denna lag.
5. Stabilitetsavgift för 2014 ska tas ut enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
6. Stabilitetsavgiften för 2014 ska efter den 1 juli 2015 föras till resolutionsreserven.
SOU 2014:52 Författningsförslag
137
3 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
Härigenom föreskrivs7 i fråga om förmånsrättslagen (1970:979)
dels att 12 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 13 a och 13 b §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §8
Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet och inom en månad därefter. Fordringarna får inte ha intjänats eller, om lönen eller ersättningen skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund, inte ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Om arbetstagaren inte har kunnat nå arbetsgivaren med en uppmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672), gäller i stället den längre tid som bedöms skälig. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1996:764)
Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet och inom en månad därefter. Fordringarna får inte ha intjänats eller, om lönen eller ersättningen ska bestämmas efter särskild beräkningsgrund, inte ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Om arbetstagaren inte har kunnat nå arbetsgivaren med en uppmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672), gäller i stället den längre tid som bedöms skälig. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1996:764)
7 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012. 8 Senaste lydelse 2003:535.
Författningsförslag SOU 2014:52
138
om företagsrekonstruktion och har konkursansökningen gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen upphörde, skall vid tillämpning av tredje meningen, om det är förmånligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktion skedde. I sådant fall skall det bortses från tiden mellan ansökningarna.
om företagsrekonstruktion eller lagen (2015:000) om resolution och har konkursansökningen gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen eller resolutionen upphörde, ska vid tillämpning av tredje meningen, om det är förmånligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktion skedde eller beslutet om resolution fattades. I sådant fall ska det bortses från tiden mellan ansökningarna.
Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som beräknats enlig t 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas av förmånsrätt skall
Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som beräknats enlig t 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas av förmånsrätt ska med
SOU 2014:52 Författningsförslag
139
med samtidig inkomst i annan anställning jämställas aktivitetsstöd som lämnas till den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program, i den mån stödet avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till stödet efter uppsägningen.
samtidig inkomst i annan anställning jämställas aktivitetsstöd som lämnas till den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program, i den mån stödet avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till stödet efter uppsägningen.
Om en lönefordran, som har intjänats tidigare än tre månader före konkursansökningen, har varit föremål för tvist, omfattas den av förmånsrätt om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt inom två månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.
Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret.
Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Om konkursgäldenären är näringsidkare, skall en arbetstagare som själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel av företaget och som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.
Om konkursgäldenären är näringsidkare, ska en arbetstagare som själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel av företaget och som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.
13 a §
Allmän förmånsrätt följer därefter för insättningar som omfattas
Författningsförslag SOU 2014:52
140
av insättningsgaranti enligt lagen ( 1995:1571 ) om insättningsgaranti intill det högsta belopp som kan ersättas enligt 4 § samma lag.
13 b §
Allmän förmånsrätt följer därefter för insättningar som omfattas av insättningsgaranti enligt lagen ( 1995:1571 ) om insättningsgaranti utöver det högsta belopp som kan ersättas enligt 4 § samma lag, avseende
1. fysiska personer,
2. mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 9 , och
3. insättningar som har gjorts via en filial utanför EES till ett svenskt institut och som skulle betraktas som insättningar avseende personer eller företag som avses i 1 och 2 om de inte hade gjorts genom filialen.
Denna lag träder i kraft den …
9 EUT L 124, 20.5.2003, s. 36 (Celex 32003H0361).
SOU 2014:52 Författningsförslag
141
4 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1974:981 ) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
Härigenom föreskrivs att 2 a § lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 a §10
Med övergång av företag eller del av företag enligt denna lag avses sådan övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som omfattas av 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Vad som i denna lag sägs om sådan övergång skall gälla även i det fallet att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs.
Med övergång av företag eller del av företag enligt denna lag avses sådan övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som omfattas av 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Vad som i denna lag sägs om sådan övergång ska gälla även i det fallet att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs eller resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.
Denna lag träder i kraft den …
10 Senaste lydels e 1994:1687.
Författningsförslag SOU 2014:52
142
5 Förslag till lag om ändring i semesterlagen (1977:480)
Härigenom föreskrivs att 31 § semesterlagen (1977:480) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
31 §11
En arbetstagares rätt enligt denna lag påverkas inte av att ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet, övergår till en ny arbetsgivare genom en sådan övergång som omfattas av 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Arbetstagarens rätt påverkas inte heller av att ett företag eller en del av ett företag övergår till en ny arbetsgivare i samband med konkurs.
En arbetstagares rätt enligt denna lag påverkas inte av att ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet, övergår till en ny arbetsgivare genom en sådan övergång som omfattas av 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Arbetstagarens rätt påverkas inte heller av att ett företag eller en del av ett företag övergår till en ny arbetsgivare i samband med konkurs eller resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.
Övergår en arbetstagare till en ny arbetsgivare inom samma koncern, ska arbetstagaren i semesterhänseende ha samma rätt i den nya anställningen som i den tidigare. Detta förutsätter dock, att arbetstagaren inte får semesterersättning av den tidigare arbetsgivaren och att arbetstagaren senast en månad efter anställningens upphörande förklarar för både den tidigare och den nye arbetsgivaren, att han eller hon vill överföra intjänade semesterförmåner till den nya anställningen.
I fall som avses i andra stycket är den nye arbetsgivaren berättigad att av den tidigare arbetsgivaren få ett belopp motsvarande den semesterersättning som den tidigare arbetsgivaren annars skulle ha betalat till arbetstagaren.
Denna lag träder i kraft …
11Senaste lydels e 2009:1439.
SOU 2014:52 Författningsförslag
143
6 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1982:80 ) om anställningsskydd
Härigenom föreskrivs12 att 3, 6 b och 25 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §13
Vid tillämpning av 5 § andra stycket, 11, 15, 22, 25, 26 och 39 §§ gäller följande särskilda bestämmelser om beräkning av anställningstid:
1. En arbetstagare, som byter anställning genom att övergå från en arbetsgivare till en annan, får i den senare anställningen tillgodoräkna sig också tiden i den förra, om arbetsgivarna vid tidpunkten för övergången tillhör samma koncern.
2. En arbetstagare, som byter anställning i samband med att ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet övergår från en arbetsgivare till en annan genom en sådan övergång som omfattas av 6 b §, får tillgodoräkna sig tiden hos den förre arbetsgivaren när anställningstid skall beräknas hos den senare. Detta gäller även vid byte av anställning i samband med konkurs.
3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i 1–2, får arbetstagaren räkna
2. En arbetstagare, som byter anställning i samband med att ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet övergår från en arbetsgivare till en annan genom en sådan övergång som omfattas av 6 b §, får tillgodoräkna sig tiden hos den förre arbetsgivaren när anställningstid ska beräknas hos den senare. Detta gäller även vid byte av anställning i samband med konkurs eller resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.
3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i 1 och 2, får arbetstagaren räkna
12 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012. 13 Senaste lydelse 2007:389.
Författningsförslag SOU 2014:52
144
samman anställningstiderna hos alla arbetsgivarna.
Arbetstagare som har fått återanställning enligt 25 § skall anses ha uppnått den anställningstid som fordras för besked enligt 15 § och företrädesrätt enligt 25 §.
samman anställningstiderna hos alla arbetsgivarna.
Arbetstagare som har fått återanställning enligt 25 § ska anses ha uppnått den anställningstid som fordras för besked enligt 15 § och företrädesrätt enligt 25 §.
6 b §14
Vid övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet från en arbetsgivare till en annan, övergår också de rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången på den nya arbetsgivaren. Den tidigare arbetsgivaren är dock också ansvarig gentemot arbetstagaren för ekonomiska förpliktelser som hänför sig till tiden före övergången. Detta stycke gäller även arbetstagare i allmän tjänst och på sjögående fartyg.
Första stycket gäller inte vid övergång i samband med konkurs.
Första stycket gäller inte vid övergång i samband med konkurs eller resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.
Första stycket gäller inte heller ålders-, invaliditets- eller efterlevandeförmåner.
Trots bestämmelserna i första stycket skall anställningsavtalet och anställningsförhållandet inte övergå till en ny arbetsgivare, om arbetstagaren motsätter sig detta.
Trots bestämmelserna i första stycket ska anställningsavtalet och anställningsförhållandet inte övergå till en ny arbetsgivare, om arbetstagaren motsätter sig detta.
25 §15
Arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta. Detsamma gäller arbetstagare som har anställts för begränsad tid enligt 5 § och som på grund av arbetsbrist inte har fått fortsatt anställning. En förutsättning för företrädesrätt är dock
14 Senaste lydelse 1994:1685. 15 Senaste lydelse 2007:390.
SOU 2014:52 Författningsförslag
145
att arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt mer än tolv månader under de senaste tre åren eller, när det gäller företrädesrätt till ny säsongsanställning för en tidigare säsongsanställd arbetstagare, sex månader under de senaste två åren och att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen.
Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägning skedde eller besked lämnades eller skulle ha lämnats enligt 15 § första stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den dag då anställningen upphörde. Vid säsongsanställning gäller företrädesrätten i stället från tidpunkten då besked lämnades eller skulle ha lämnats enligt 15 § andra stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den nya säsongens början. Har under de nu nämnda tidsperioderna företaget, verksamheten eller en del av verksamheten övergått till en ny arbetsgivare genom en sådan övergång som omfattas av 6 b §, gäller företrädesrätten mot den nya arbetsgivaren. Företrädesrätten gäller även i de fall att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs.
Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägning skedde eller besked lämnades eller skulle ha lämnats enligt 15 § första stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den dag då anställningen upphörde. Vid säsongsanställning gäller företrädesrätten i stället från tidpunkten då besked lämnades eller skulle ha lämnats enligt 15 § andra stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den nya säsongens början. Har under de nu nämnda tidsperioderna företaget, verksamheten eller en del av verksamheten övergått till en ny arbetsgivare genom en sådan övergång som omfattas av 6 b §, gäller företrädesrätten mot den nya arbetsgivaren. Företrädesrätten gäller även i de fall att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs eller resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.
Om arbetsgivaren har flera driftsenheter eller om det i arbetsgivarens verksamhet finns olika kollektivavtalsområden, gäller företrädesrätten anställning inom den enhet och det avtalsområde där arbetstagaren var sysselsatt när den tidigare anställningen
Om arbetsgivaren har flera driftsenheter eller om det i arbetsgivarens verksamhet finns olika kollektivavtalsområden, gäller företrädesrätten anställning inom den enhet och det avtalsområde där arbetstagaren var sysselsatt när den tidigare anställningen
Författningsförslag SOU 2014:52
146
upphörde. Finns det i ett sådant fall flera driftsenheter på samma ort, skall inom en arbetstagarorganisations avtalsområde företrädesrätten gälla arbetsgivarens samtliga enheter på orten, om organisationen begär det senast vid förhandlingar enligt 32 §.
upphörde. Finns det i ett sådant fall flera driftsenheter på samma ort, ska inom en arbetstagarorganisations avtalsområde företrädesrätten gälla arbetsgivarens samtliga enheter på orten, om organisationen begär det senast vid förhandlingar enligt 32 §.
Denna lag träder i kraft …
SOU 2014:52 Författningsförslag
147
7 Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)
Härigenom föreskrivs16 att det i sparbankslagen (1987:619)17närmast före rubriken ”Tvångslikvidation” ska införas en ny paragraf, 6 kap. 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
1 a § Bestämmelserna om likvida-
tion i 2 § gäller inte för en sparbank som är i resolution enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution.
Efter ansökan från resolutionsmyndigheten ska dock Bolagsverket besluta att en sparbank som är i resolution ska gå i likvidation. Beslutet om likvidation gäller omedelbart. Ett sådant beslut ska behandlas som ett beslut som fattats av Bolagsverket med stöd av 2 §.
Denna lag träder i kraft …
16 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012. 17 Lagen omtryckt 1996:1005.
Författningsförslag SOU 2014:52
148
8 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1987:667 ) om ekonomiska föreningar
Härigenom föreskrivs18 att det i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar närmast före rubriken ”Tvångslikvidation” ska införas en ny paragraf, 11 kap. 2 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
2 a §
Bestämmelserna om likvidation i 3–4 a §§ gäller inte för en ekonomisk förening som är i resolution enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution. Efter ansökan från resolutionsmyndigheten ska dock Bolagsverket besluta att en förening som är i resolution ska gå i likvidation. Beslutet om likvidation gäller omedelbart. Ett sådant beslut ska behandlas som ett beslut som fattats av Bolagsverket med stöd av 4 a §.
Denna lag träder i kraft den …
18 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
SOU 2014:52 Författningsförslag
149
9 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs19 i fråga om konkurslagen (1987:672)
dels att 1 kap. 2 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 2 kap. 10 b–10 e §§ med följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
En gäldenär som är på obestånd skall efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs, om inte annat är föreskrivet.
En gäldenär som är på obestånd ska efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs, om inte annat är föreskrivet. En gäldenär som är under resolution enligt lagen (2015:000) om resolution får dock endast försättas i konkurs efter ansökan av resolutionsmyndigheten.
Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig.
2 kap.
10 b §
En ansökan om konkurs avseende en sådan gäldenär som får försättas i resolution enligt 1 kap. 1 § första stycket lagen ( 2015:000 ) om resolution ska förklaras vilande av rätten.
Rätten ska därefter underrätta
19 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
Författningsförslag SOU 2014:52
150
resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen om ansökan.
10 c §
Vilandeförklaringen ska upphävas när det har gått sju dagar från det att resolutionsmyndigheten mottog underrättelsen, om
1. resolutionsmyndigheten har informerat rätten om att den inte avser att försätta företaget i resolution enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution, eller
2. resolutionsmyndigheten inte har informerat rätten om något ställningstagande.
10 d §
Bestämmelserna i 10 b och 10 c §§ gäller inte om det är resolutionsmyndigheten enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution som ansöker om att en gäldenär ska försättas i konkurs.
10 e §
Om resolutionsmyndigheten har försatt ett företag i resolution, ska konkursansökningen avvisas.
Denna lag träder i kraft den …
SOU 2014:52 Författningsförslag
151
10 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:1385 ) om Sveriges riksbank
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank20 ska införas en ny paragraf, 6 kap. 8 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
8 a §
Riksbanken ska lämna regeringen, Finansinspektionen, stödmyndigheten enligt lagen ( 2015:000 ) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och resolutionsmyndigheten enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution de uppgifter som rör genomförda likviditetsstödjande åtgärder som den myndigheten behöver för sin verksamhet.
Denna lag träder i kraft den …
20 Lagen omtryckt 1999:19.
Författningsförslag SOU 2014:52
152
11 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1995:1570 ) om medlemsbanker
Härigenom föreskrivs21 att det i lagen (1995:1570) om medlemsbanker närmast före rubriken ”Tvångslikvidation” ska införas en ny paragraf, 9 kap. 1 a §, av följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
1 a §
Bestämmelserna om likvidation i 2–4 a §§ gäller inte för en medlemsbank som är under resolution enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution. Efter ansökan från resolutionsmyndigheten ska dock Bolagsverket besluta att en medlemsbank som är under resolution ska gå i likvidation. Beslutet om likvidation gäller omedelbart. Ett sådant beslut ska behandlas som ett beslut som fattats av Bolagsverket med stöd av 4 § första stycket.
Denna lag träder i kraft den …
21 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
SOU 2014:52 Författningsförslag
153
12 Förslag till lag om ändring av lagen ( 1995:1571 ) om insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs22 i fråga om lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
dels att nuvarande 3 a § ska betecknas 3 b §,
dels att 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före nuvarande 3 a § ska sättas närmast före 3 b §,
dels att det i lagen ska införas tre nya paragrafer, 3 a, 7 och 7 a §§ av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §23
I denna lag betyder
1. institut: en svensk bank, ett utländskt bankföretag, ett svenskt kreditmarknadsföretag, ett utländskt kreditföretag samt ett svenskt värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag, om de har tillstånd att ta emot kunders medel på konto,
2. insättare: den som har en insättning i ett institut,
3. insättning: tillgodohavande som avser inlåning på konto,
4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och
5. garantimyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin.
4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
5. garantimyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin,
18. garanterad insättning: en insättning som omfattas av insättningsgarantin till den del den inte överstiger ett belopp motsvarande 100 000 euro, och
6. resolutionsmyndigheten:
22 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012. 23 Senaste lydelse 2008:811.
Författningsförslag SOU 2014:52
154
den myndighet som handlägger frågor om resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.
3 §24
En insättning omfattas av garantin, om insättningen finns hos ett svenskt institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt institut.
Garantimyndigheten får besluta att garantin också skall omfatta insättningar som finns hos
En insättning omfattas av garantin, om insättningen finns hos ett svenskt institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt institut, om inte något annat framgår av 3 a §.
Garantimyndigheten får besluta att garantin också ska omfatta insättningar som finns hos
1. en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut, eller
2. en filial här i landet till ett utländskt institut.
3 a §25Om resolutionsmyndigheten
överför en insättning som har gjorts i ett institut som försatts i resolution till någon annan antingen med hjälp av försäljningsverktyget enligt 18 kap. lagen ( 2015:000 ) om resolution eller till ett broinstitut med hjälp av broinstitutsverktyget enligt 19 kap. samma lag, gäller följande.
Insättningen omfattas inte längre av den insättningsgaranti som gäller för insättningar gjorda i institutet under resolution, om insättningen har överförts i sin helhet eller till en del som motsvarar ett belopp om minst 100 000 euro.
24 Senaste lydelse 2007:1433. 25 Senaste lydelse av tidigare 3 a § 2011:829.
SOU 2014:52 Författningsförslag
155
Om överföringen bara omfattar en del av insättningen och beloppet understiger motsvarande 100 000 euro, uppgår garantin för den del av insättningen som är kvar i institutet under resolution till mellanskillnaden mellan 100 000 euro och det överförda beloppet.
7 §26
Om ett institut försätts i resolution enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution ska insättningsgarantisystemet, i de fall som anges i andra och tredje styckena betala ut ersättning. Ersättningen ska betalas till den som resolutionsmyndigheten anvisar.
Om resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget enligt 22 kap. lagen om resolution, ska insättningsgarantisystemet betala ett belopp som motsvarar det som de garanterade insättningarna skulle ha skrivits ned med enligt 22 kap. 14 § första stycket 1 lagen om resolution om de inte hade varit undantagna skuldnedskrivning.
Om resolutionsmyndigheten överför en insättning med hjälp av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget enligt 18–20 kap. lagen om resolution, ska insättningsgarantisystemet betala ett belopp som motsvarar det som de garanterade insättningarna skulle ha burit om
26 Tidigare upphävd genom 2000:95.
Författningsförslag SOU 2014:52
156
förlusterna hade fördelats mellan borgenärerna enligt förmånsrättsordningen.
7 a §
Insättningsgarantin får om skuldnedskrivningsverktyget enligt 22 kap. lagen ( 2015:000 ) om resolution tillämpas, skjuta till medel vid en kapitalisering av ett institut under resolution i den utsträckning garanterade insättningar hade konverterats till eget kapital enligt 22 kap. 14 § första stycket 2, om de inte hade varit undantagna från konvertering. Insättningsgarantisystemet ska erhålla kapitalinstrument till ett värde som motsvarar de tillskjutna medlen.
Denna lag träder i kraft den …
SOU 2014:52 Författningsförslag
157
13 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
Härigenom föreskrivs att 29 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 kap.
2 §27
Med näringsbidrag avses stöd utan återbetalningsskyldighet som lämnas till en näringsidkare för näringsverksamheten av staten, Europeiska unionen eller Europeiska atomenergigemenskapen, landsting, kommuner, juridiska personer som avses i 7 kap. 16, 17 och 20 §§, allmänningsskogar enligt lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt stöd av detta slag som beslutas av en europeisk gruppering för territoriellt samarbete.
Med näringsbidrag avses också stöd som lämnas i form av
1. elcertifikat till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 a § 1,
2. utsläppsrätter till sådana skattskyldiga som avses i 1 kap. 22 b § första stycket,
3. utsläppsminskningsenheter och certifierade utsläppsminskningar till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 b § andra stycket 1, och
4. stöd enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut, om stödet inte
4. stöd enligt lagen (2015:000) om resolution eller lagen (2015:000) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut, om stödet inte
– redovisas som en skuld i räkenskaperna, eller
– avser betalning för nyemitterade eller egna aktier.
– redovisas som en skuld i räkenskaperna, eller
– avser betalning för nyemitterade eller egna aktier.
Denna lag träder i kraft den…
27 Senaste lydelse 2011:293.
Författningsförslag SOU 2014:52
158
14 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse
Härigenom föreskrivs28 i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
dels att 1 kap. 5 §, 6 kap. 2 §, 6 kap. 3 a §, 13 kap. 6 b §, 15 kap. 1–2, 7–9 §§ och 16 kap. 1 och 2 §§ samt rubriken närmast före 15 kap. 1 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas fyra nya kapitel, 6 a kap., 6 b kap. 15 a kap. och 15 b kap., sju nya paragrafer, 13 kap. 4 a, 5 b, 6 d och 8 a §§, 14 kap. 1 a § och 15 kap. 2 b och 2 c §§, samt närmast före 13 kap. 8 a § en ny rubrik av följande lydelse,
dels att det i 13 kap. närmast före rubriken ”Upplysningar från och undersökningar hos andra företag” ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
1 kap.
5 §
I denna lag betyder
1. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag,
2. bank: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank,
3. bankaktiebolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva bankrörelse,
4. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska kreditinstitut,
28 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
SOU 2014:52 Författningsförslag
159
5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
6. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt kreditinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,
7. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att
a) förvärva eller inneha aktier eller andelar,
b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen
5. betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,
6. blandat finansiellt holdingföretag: holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen,
7. blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. annat blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
8. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
9. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt kreditinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,
10. finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen,
11. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att
a) förvärva eller inneha aktier eller andelar,
b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen
Författningsförslag SOU 2014:52
160
(2007:528) om värdepappersmarknaden, eller
c) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10, 12 och 15 utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 §,
8. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd till rörelse som avses i denna lag,
9. kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/20124,
10. kreditinstitut: bank och kreditmarknadsföretag,
11. kapitaltäckningsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut
(2007:528) om värdepappersmarknaden, eller
c) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10, 12 och 15 utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 §,
12. finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. annat finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
13. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd till rörelse som avses i denna lag,
14. holdingföretag med blandad verksamhet: holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen,
15. kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i tillsynsförordningen,
16. kreditinstitut: bank och kreditmarknadsföretag,
17. kapitaltäckningsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut
SOU 2014:52 Författningsförslag
161
och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG,
12. kreditmarknadsbolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,
13. kreditmarknadsförening: en ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,
14. kreditmarknadsföretag: kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsförening,
15. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG29,
18. koncernåterhämtningsplan: en plan som upprättas av ett moderföretag inom EES i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som de företag i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn avser att vidta för att bevara eller återställa koncernens eller ett i den ingående kreditinstituts eller utländskt kreditinstituts finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen,
19. kreditmarknadsbolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,
20. kreditmarknadsförening: en ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,
21. kreditmarknadsföretag: kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsförening,
22. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
29 EUT L 176, 26.6.2013, s. 338 (Celex 32013L0036).
Författningsförslag SOU 2014:52
162
16. medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,
23. medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,
24. moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES,
25. moderinstitut inom EES: ett institut eller ett utländskt institut som auktoriserats inom EES och som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. annat institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
26. resolutionsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012
30
,
30 EUT L 173, 12/06/2014, s. 190 (Celex 32014L0059).
SOU 2014:52 Författningsförslag
163
17. sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619),
18. startkapital: det kapital som för kreditinstitut avses i artikel 4.51 i förordning (EU) nr 575/2013,
19. utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva bankrörelse,
20. utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansierings-rörelse, och
21. utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag.
27. samordnande tillsynsmyndighet: en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EES och av institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EES eller blandade finansiella moderholdingföretag i EES,
28. sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619),
29. startkapital: det kapital som för kreditinstitut avses i artikel 4.51 i tillsynsförordningen,
30. tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 31 ,
31. utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva bankrörelse,
32. utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansierings-rörelse,
33. utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag, och
34. återhämtningsplan: en plan som upprättas av ett institut i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som institutet avser att vidta för att bevara eller
31 EUT L 176, 27.6.2013, s. 1 (Celex 32013R0575).
Författningsförslag SOU 2014:52
164
återställa sin finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
2 §32
Ett kreditinstitut skall identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Institutet skall härvid se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.
Ett kreditinstitut skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav skall det åtminstone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Kreditinstitutet skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.
Ett kreditinstitut ska identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Institutet ska härvid se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.
Det ska också upprätta en återhämtningsplan eller koncernåterhämtningsplan enligt 6 a kap.
Ett kreditinstitut ska särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav ska det åtminstone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Kreditinstitutet ska utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.
32 Senast ändrad 2006:1387.
SOU 2014:52 Författningsförslag
165
6 kap.
3 a §33
Ett kreditinstituts system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar ska vara sådana att kreditinstitutet utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över institutets samtliga insättare och deras respektive insättningar.
Ett kreditinstituts system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar ska vara sådana att kreditinstitutet utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över
1. institutets samtliga insättare och deras respektive insättningar, och
2. insättningar som gjorts a. av fysiska personer, b. av mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 200334, och
c. via en filial utanför EES till ett svenskt kreditinstitut och som skulle betraktas som insättningar gjorda av personer eller företag som avses i 1 eller 2 om de inte hade gjorts genom filialen.
33 Senaste lydelse 2011:830. 34 EUT L 124, 20.5.2003, s. 36 (Celex 32003H0361).
Författningsförslag SOU 2014:52
166
Föreslagen lydelse
6a kap. Återhämtningsplaner
Upprättandet av en återhämtningsplan
1 § Ett kreditinstitut som inte tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn ska upprätta och uppdatera en återhämtningsplan.
Kreditinstitutets styrelse ska godkänna återhämtningsplanen. Den ska därefter ges in den till Finansinspektionen.
Upprättande av en koncernåterhämtningsplan
2 § Ett kreditinstitut som ingår i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av en koncernåterhämtningsplan som upprättas och uppdateras av moderföretaget inom EES. Det ska upprätta en individuell återhämtningsplan enbart om
Finansinspektionen beslutar det. För en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt 8 eller 9 §.
En koncernåterhämtningsplan ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att vidta på nivån för moderföretaget inom EES och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
Moderföretagets styrelse ska godkänna planen. Den ska därefter ges in till Finansinspektionen. För en gränsöverskridande koncern ska den i stället ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten. Om Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska inspektionen sända över planen till berörda behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter.
Krav på en återhämtningsplan
3 § En återhämtningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan ska innehålla uppgifter som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 16 kap. 1 § eller tekniska standarder beslutade av kommissionen enligt artikel 5.10 i resolutionsdirektivet.
Av innehållet i en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan ska det framgå att:
SOU 2014:52 Författningsförslag
167
1. De åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att kreditinstitutet eller koncernen kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft.
2. Planen och de åtgärder som identifieras i den rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansiell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet. De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett kreditinstitut eller, i förekommande fall, ett annat koncernföretag som omfattas av planen.
Väsentliga brister eller hinder i en plan
4 § Finansinspektionen ska granska en återhämtningsplan för att bedöma om den uppfyller kriterierna i 3 §. Det ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer.
Hur granskningen och bedömningen av en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern ska gå till framgår av 8–11 §§.
5 § Om Finansinspektionen identifierar väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i den ska den underrätta kreditinstitutet om vilka väsentliga brister eller hinder den identifierar och ge institutet tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om kreditinstitutets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin bedömning, ska inspektionen förelägga institutet att inom två månader komma in med en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På kreditinstitutets begäran får Finansinspektionen besluta att förlänga denna tid med ytterligare en månad.
För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första stycket sägs om ett kreditinstitut även för ett moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut.
6 § Om ett kreditinstitut inte följer inspektionens föreläggande eller om de ändringar som kreditinstitutet gjort inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen
Författningsförslag SOU 2014:52
168
1. förelägga kreditinstitutet att göra konkreta ändringar i återhämtningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller
2. om sådana konkreta ändringar som avses i 1 inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga institutet att identifiera vilka ändringar av sin affärsverksamhet som det kan göra för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren.
För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första stycket sägs om ett kreditinstitut även för ett moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut.
7 § Om det trots ett föreläggande enligt 6 § fortfarande finns väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen förelägga kreditinstitutet att vidta konkreta åtgärder som innebär att det inom viss tid begränsar eller minskar riskerna i rörelsen i något avseende eller vidtar någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen.
Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på kreditinstitutets affärsverksamhet.
För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första och andra styckena sägs om ett kreditinstitut även för ett moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut.
Överenskommelser om en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern
8 § Från det att den samordnande tillsynsmyndigheten för en gränsöverskridande koncern har sänt över en koncernåterhämtningsplan till de myndigheter som räknas upp i 2 § tredje stycket, ska inspektionen inom fyra månader från översändandet försöka komma överens med behöriga myndigheter som ingår i tillsynskollegiet för koncernen om
1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,
2. om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt kreditinstitut eller ett utländskt kreditinstitut som ingår i koncernen, och
SOU 2014:52 Författningsförslag
169
3. om tillämpningen av åtgärder som avses i artiklarna 6.5 och 6.6 i resolutionsdirektivet för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.
När Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska den se till att samråd sker med sådana behöriga myndigheter som avses i artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet och de myndigheter som ansvarar för betydande filialer.
Om myndigheterna kommer överens ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.
9 § Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader ska Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om
1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,
2. om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt kreditinstitut i koncernen, och
3. om åtgärder som moderföretaget inom EES eller ett kreditinstitut som står under inspektionens tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.
Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet, ska den ensamt fatta beslut enligt första stycket 2 och 3 beträffande kreditinstituten i koncernen.
Finansinspektionen ska inför beslutet om koncernåterhämtningsplanen enligt första stycket 1 och 3 beakta synpunkter och reservationer från de övriga behöriga myndigheterna.
10 § Om någon eller några av de behöriga myndigheterna inom fyramånadersfristen i 8 § första stycket har hänskjutit ärendet till
Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG35, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 9 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel
35 EUT L 331, 15.12.2010, s. 12 (Celex 32010R1093).
Författningsförslag SOU 2014:52
170
19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 13 kap. 6 b § efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
Första och andra styckena gäller bara bistånd att nå en överenskommelse om
1. bedömningen av koncernåterhämtningsplanen, och
2. åtgärder för att reducera riskprofilen, att möjliggöra kapitaliseringsåtgärder i rätt tid och vidta ändringar av finansieringsstrategin för att förstärka motståndskraften i kärnaffärsområden och de kritiska verksamheterna.
11 § Ett beslut enligt 8 § som fattas av en utländsk samordnande tillsynsmyndighet efter en överenskommelse med behöriga myndigheter eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom de tidsfrister som anges i 8 §, gäller i Sverige.
Beslutet är bindande för Finansinspektionen och ska ligga till grund för Finansinspektionens tillsyn.
6 b kap. Avtal om koncerninternt finansiellt stöd
Definitioner
1 § I detta kapitel betyder
1. finansiellt stöd: penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer, och
2. koncerninternt finansiellt stöd: finansiellt stöd som utgår mellan två eller flera företag inom samma koncern.
Allmänt om avtal om koncerninternt finansiellt stöd
2 § Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får ingås mellan å ena sidan ett kreditinstitut som är ett moderinstitut i en medlemsstat eller ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom EES, och å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utanför EES.
SOU 2014:52 Författningsförslag
171
Myndighets godkännande av avtal om finansiellt stöd
3 § Innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås, ska en ansökan göras till den samordnande tillsynsmyndigheten för den koncern inom vilken avtalet om koncerninternt finansiellt stöd ingåtts.
Finansinspektionen ska i sin egenskap av samordnande myndighet genast vidarebefordra ansökan till de behöriga myndigheterna för varje avtalspart.
Moderinstitutet inom EES ansvarar för att ansökan görs till den samordnande tillsynsmyndigheten.
4 § En ansökan enligt 3 § ska innehålla texten till det föreslagna avtalet samt innehålla uppgift om vilka företag som föreslås vara parter till avtalet.
5 § Finansinspektionen ska pröva ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd i de fall då inspektionen är samordnande tillsynsmyndighet för den koncern inom vilken finansiellt stöd ska utgå.
Finansinspektionen ska besluta att inte godkänna det föreslagna avtalet om avtalet kan anses oförenligt med de villkor som följer av 6 §.
6 § Ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska godkännas om Finansinspektionen bedömer att
1. tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet i betydande grad avhjälper de finansiella svårigheterna i det företag som tar emot det,
2. tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet syftar till att bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något av företagen inom koncernen, och
3. tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet inte äventyrar den finansiella stabiliteten, i synnerhet i den medlemsstat i vilken den stödgivande enheten är belägen.
Finansinspektionen ska även bedöma om följande krav är uppfyllda med avseende på det stödgivande företaget:
1. Det stödgivande företagets styrelse bedömer att det rimligen kan antas att ersättningen för stödet kommer att betalas samt, ifall det rör sig om ett lån, även själva kapitalbeloppet återbetalas. Om
Författningsförslag SOU 2014:52
172
stödet ges i form av en garanti eller annan slags säkerhet tillämpas samma villkor på den skuld som uppkommer ifall garantin eller säkerheten utlöses.
2. Det finansiella stödet ges på sådana villkor att det stödgivande företagets intressen gynnas.
3. Likviditeten eller solvensen i det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet.
4. Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller avseende kapitalbas och likviditet i kapitaltäckningsdirektivet samt de övriga krav som gäller enligt artikel 104.2 samma direktiv vid tidpunkten för tillhandahållandet av det finansiella stödet.
5. Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller för stora exponeringar.
6. Tillhandahållandet av det finansiella stödet leder inte till att de krav som nämns i 4 eller 5 överträds.
7. Möjligheten till resolution av det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet. Finansinspektionen har rätt att bevilja undantag från kraven i andra stycket 4 och 5.
7 § Finansinspektionen ska vidarebefordra varje avtal som inspektionen godkänt, inklusive ändringar av dessa avtal till resolutionsmyndigheten.
Avtalsparternas godkännande av avtal om finansiellt stöd
8 § Innan beslut fattas om att ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska bolagsstämman i samtliga företag vilka är parter till avtalet om koncerninternt finansiellt stöd godkänna avtalet.
9 § Ett beslut enligt 8 § ska innehålla ett bemyndigande för styrelsen att ge respektive motta koncerninternt finansiellt stöd.
10 § Beslut om att ge koncerninternt finansiellt stöd ska fattas av styrelsen i det stödgivande företaget.
Följande uppgifter ska framgå av ett beslut enligt första stycket:
1. De uppgifter som beslutet grundats på och de överväganden som gjorts.
SOU 2014:52 Författningsförslag
173
2. Mottagaren för det koncerninterna finansiella stödet samt för vilket ändamål stödet ges.
3. På vilket vis tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet uppfyller de villkor som uppställs i 6 §.
11 § Det stödmottagande företagets styrelse ska besluta om stödmottagande av koncerninternt finansiellt stöd.
12 § Styrelsen i det företag som är part till ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska årligen rapportera till bolagsstämman om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som bolagsstämman godkänt.
Anmälan om givande av stöd
13 § Innan koncerninternt finansiellt stöd ges, ska styrelsen för det stödgivande företaget göra en anmälan till Finansinspektionen samt till
Europeiska bankmyndigheten.
Om Finansinspektionen inte även är behörig myndighet för det stödmottagande företaget ska styrelsen för det stödgivande företaget göra en anmälan enligt första stycket även till den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget.
Anmälan enligt första stycket ska även göras till den samordnande myndigheten om denna myndighet inte samtidigt är behörig myndighet för det stödgivande eller för det stödmottagande företaget.
14 § En anmälan enligt 13 § ska innehålla styrelsens beslut enligt 10 § samt en detaljerad beskrivning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som anmälan avser, samt en kopia av avtalet.
15 § Finansinspektionen ska i sin egenskap av behörig myndighet för det stödgivande företaget besluta att förbjuda, begränsa eller godkänna koncerninternt finansiellt stöd enligt en anmälan enligt 13 §.
16 § Ett beslut av Finansinspektionen att godkänna, förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska omedelbart anmälas till den samordnande tillsynsmyndigheten, den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget samt till Europeiska bankmyndigheten.
Författningsförslag SOU 2014:52
174
17 § Om Finansinspektionen inom fem arbetsdagar, räknat från det att den mottog en fullständig anmälan enligt 13 §, inte har fattat ett beslut eller beslutat att godkänna det finansiella stödet, får stödet ges i enlighet med de avtalsvillkor som följer av anmälan.
Publicering av avtalet
18 § Styrelsen i varje företag som ingått ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska offentliggöra att företaget ingått ett sådant avtal samt vilka som varit parter till avtalet. Styrelsen ska även offentliggöra en översiktlig beskrivning av avtalsinnehållet.
Styrelsen ska uppdatera den information som offentliggörs enligt första stycket minst en gång årligen.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 kap.
4 a §
Ett kreditinstitut är skyldigt att informera Finansinspektionen om det anser att företaget kommer eller sannolikt kommer att fallera. Finansinspektionen ska omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten och andra berörda myndigheter om underrättelsen.
5 b§
Ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen ( 2015:000 ) om resolution är skyldigt att informera Finansinspektionen om det anser att företaget kommer eller sannolikt kommer att fallera. Finansinspektionen ska omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten och andra berörda myndigheter om underrättelsen.
SOU 2014:52 Författningsförslag
175
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
6 b §
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 112.2, 116 och 133 i kapitaltäckningsdirektivet.
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna
1. 112.2, 116 och 133 i kapitaltäckningsdirektivet,
2. 8.3 andra stycket, 8.4 andra stycket, 20.7 och 30.5–30.7 i resolutionsdirektivet.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 d §
Finansinspektionen får begära att Europeiska bankmyndigheten bistår de behöriga myndigheterna med att nå en överenskommelse i de fall som framgår av artiklarna 8.2 tredje stycket, 20.5 andra stycket, 25.4 och 30.4 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Register över avtal
8 a§
Finansinspektionen får besluta att ett kreditinstitut eller något annat koncernföretag som omfattas av samma gruppbaserade tillsyn som institutet ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet.
Författningsförslag SOU 2014:52
176
14 kap.
1 a §
Det som sägs i 2 a, 3 och 4 §§ ska inte gälla
vid beslut om över-
föring, minskning eller konvertering enligt
6 kap., 17 kap., 18 kap.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
Ingripande mot kreditinstitut Ingripande
15 kap.
1 §
Om ett kreditinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.
Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller räntebetalningar eller vidta
Om ett kreditinstitut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet eller ett finansiellt institut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.
Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller räntebetalningar eller vidta
SOU 2014:52 Författningsförslag
177
någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller genom att göra en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig ska kreditinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande i enlighet med andra stycket, om det är sannolikt att ett kreditinstitut inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet.
någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller genom att göra en anmärkning. Om ett kreditinstitut begått en allvarlig överträdelse ska institutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande i enlighet med andra stycket, om det är sannolikt att ett kreditinstitut, finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet eller ett finansiellt institut inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar som reglerar företagets verksamhet.
1 a §
Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar.
Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om kreditinstitutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
1 b §
Författningsförslag SOU 2014:52
178
Utöver det som anges i 1 a § ska i försvårande riktning beaktas om kreditinstitutet tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.
I förmildrande riktning ska beaktas om institutet
Utöver det som anges i 1 a § ska i försvårande riktning beaktas om företaget tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.
I förmildrande riktning ska beaktas om företaget
1. i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.
2 §
Om någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 3 kap. 2 § 4, ska Finansinspektionen återkalla institutets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först beslutat att anmärka på personen eller personerna och om denne eller dessa, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör
Första stycket gäller också om styrelsen i sin helhet inte uppfyller de krav som anges i 3 kap. 2 § 5.
I stället för att återkalla tillståndet, får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det.
Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess institutet utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
I stället för att återkalla tillståndet, får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det.
Finansinspektionen får besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör i ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansi-
SOU 2014:52 Författningsförslag
179
ellt holdingföretag eller ett finansiellt institut inte längre får vara det, om
1. företaget eller det finansiella institutet har brutit mot
a. 6 a kap. 2 § om upprättande av en koncernåterhämtningsplan,
b. 6 b kap. 13 § om anmälan om givande av stöd,
c. 13 kap. 5 b § om upplysningar om fallissemang, eller
d. 29 kap. 1 § lagen (2015:000) om resolution genom att underlåta att lämna resolutionsmyndigheten de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som resolutionsmyndigheten begär för sin verksamhet med resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner enligt 3 kap. i den lagen, och
2. det till följd av överträdelsen bedöms vara olämpligt att personen fortsätter att ingå i styrelsen eller vara verkställande direktör.
Om Finansinspektionen fattar ett beslut enligt tredje eller fjärde stycket får inspektionen förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess institutet utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 b §
När Finansinspektionen har anledning att ingripa mot ett kreditinstitut enligt 1 eller 2 § och överträdelserna är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att kreditinstitutet kan
Författningsförslag SOU 2014:52
180
komma att omfattas av resolution som avses i lagen ( 2015:000 ) om resolution, ska Finansinspektionen besluta att underrätta resolutionsmyndigheten om detta. Den ska också lämna de uppgifter till resolutionsmyndigheten som den behöver för att förbereda sådana åtgärder som avses i den lagen.
Finansinspektionen ska även besluta att underrätta kreditinstitutet om förutsättningarna i första stycket föreligger och inspektionen anser att en ökning av kapitalet i kreditinstitutet är nödvändigt för att institutet inte ska fallera.
2 c §
Om Finansinspektionen ingriper mot ett kreditinstitut när förutsättningarna i 2 b § är uppfyllda ska Finansinspektionen besluta att detta är en krisavvärjande åtgärd som avses i lagen ( 2015:000 ) om resolution.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
7 §
Om ett kreditinstitut har meddelats beslut om anmärkning eller varning enligt 1 § eller varning enligt 3 § första stycket 7 jämfört med andra stycket, får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en sanktionsavgift.
Om ett kreditinstitut, finansiellt holdingföretag, blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett finansiellt institut har meddelats beslut om anmärkning, eller om ett kreditinstitut har meddelats varning, enligt 1 § eller 3 § första stycket 7 jämfört med andra stycket, får Finans-
SOU 2014:52 Författningsförslag
181
inspektionen besluta att företaget ska betala en sanktionsavgift.
Avgiften tillfaller staten.
8 §
Sanktionsavgiften ska fastställas till högst
1. tio procent av kreditinstitutets omsättning närmast föregående räkenskapsår,
1. tio procent av företagets omsättning närmast föregående räkenskapsår,
2. två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller
3. två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.
Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 §.
Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.
Avgiften för ett kreditinstitut får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 §.
9 §
När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 a och 1 b §§ samt till institutets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som institutet erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.
När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 a och 1 b §§ samt till företagets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.
Författningsförslag SOU 2014:52
182
Föreslagen lydelse
15 a kap. Tillfällig förvaltning
1 § Finansinspektionen får utse en eller flera tillfälliga förvaltare i ett institut om det finns skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande som avses i lagen (2015:000) om resolution och:
1. institutet har en finansiell situation som föranlett Finansinspektionen att ingripa enligt 15 kap. 1 eller 2 §, men utan att den finansiella situationen väsentligen förbättrats och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen, eller
2. Finansinspektionen har meddelat institutet en varning enligt 15 kap. 1 §. Finansinspektionen får besluta att den tillfällige förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe, eller, besluta att den tillfällige förvaltaren ska arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören. Ett beslut om att den tillfällige förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe ska offentliggöras och registreras hos Bolagsverket.
2 § Finansinspektionen ska i beslutet om att utse en tillfällig förvaltare beskriva den tillfällige förvaltarens uppdrag och ange eventuella villkor för uppdraget.
När en tillfällig förvaltare utses för att arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören får Finansinspektionen föreskriva att vissa beslut eller åtgärder ska föregås av samråd med eller samtycke från den tillfällige förvaltaren.
Om ett företag verkställer beslut eller vidtar åtgärder utan föregående samråd eller samtycke enligt andra stycket inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet.
3 § En tillfällig förvaltare får inte kalla till bolagsstämma i institutet utan medgivande från Finansinspektionen.
4 § Den som utses till tillfällig förvaltare ska uppfylla kraven i 3 kap. 2 § 4.
SOU 2014:52 Författningsförslag
183
Den som står i sådant förhållande till institutet att det kan rubba förtroendet för att han eller hon ska utföra sitt uppdrag opartiskt får inte vara tillfällig förvaltare. Detsamma gäller om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för hans eller hennes opartiskhet kan rubbas.
Den tillfällige förvaltaren ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.
Tiden för förvaltningen
5 § Finansinspektionen ska besluta hur länge den tillfälliga förvaltningen ska pågå, dock högst ett år.
Om det vid utgången av den tid som bestämts finns skäl för fortsatt tillfällig förvaltning får Finansinspektionen förlänga tiden med högst ytterligare ett år.
Entledigande av tillfällig förvaltare
6 § Finansinspektionen får närsomhelst entlediga en tillfällig förvaltare. Om en tillfällig förvaltare begär att få avgå och visar skäl till det, ska Finansinspektionen entlediga den tillfällige förvaltaren.
Tystnadsplikt
7 § En tillfällig förvaltare som deltar eller deltagit i verksamheten enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller risk- och sårbarhetsanalyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Författningsförslag SOU 2014:52
184
15 b kap. Beslut om vissa ingripanden och tillfällig förvaltning avseende gränsöverskridande koncerner
1 § När Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet ska inspektionen underrätta Europeiska bankmyndigheten och samråda med de behöriga myndigheterna i tillsynskollegiet för koncernen, om moderföretag inom EES har gjort sig skyldig till en överträdelse
1. som är av sådan art eller omfattning som anges i 15 kap. 2 b §, eller
2. som innebär att förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare enligt 15 a kap. är uppfyllda.
Därefter får Finansinspektionen besluta om den ska vidta någon åtgärd. Inför beslutet ska Finansinspektionen beakta synpunkter och reservationer från de behöriga myndigheterna och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.
2 § Finansinspektionen ska samråda med den samordnande tillsynsmyndigheten när den i en situation som beskrivs i 1 § första stycket avser att vidta åtgärder mot ett dotterföretag till ett moderföretag inom EES.
Därefter får Finansinspektionen besluta om den ska vidta någon åtgärd. Inspektionen ska inför beslutet beakta den samordnande tillsynsmyndighetens och i förekommande fall synpunkter och reservationer som har förts fram av andra behöriga myndigheter och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.
3 § Om både Finansinspektionen och andra behöriga myndigheter avser att vidta åtgärder mot ett företag, ska Finansinspektionen inom fem dagar från en underrättelse enligt 1 § från den samordnande tillsynsmyndigheten, försöka komma överens med den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga berörda behöriga myndigheterna, om åtgärderna ska samordnas eller om samma tillfälliga förvaltare ska utses för de berörda företagen.
Om myndigheterna kommer överens ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.
Bestämmelserna i första och andra stycket gäller också när Finansinspektionen är samordnande myndighet.
SOU 2014:52 Författningsförslag
185
4 § Om en överenskommelse enligt 3 § inte har träffats inom fem dagar från underrättelsen, får Finansinspektionen fatta beslut om vilka åtgärder enligt 1 eller 2 § som ska vidtas.
Inför beslutet ska Finansinspektionen beakta synpunkter och reservationer från de behöriga myndigheterna och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.
5 § Om någon behörig myndighet före utgången av samrådsperioden enligt 1 eller 2 § eller utgången av den femdagarsperiod som anges i 3 § har hänskjutit ärendet som anges i artikel 30.6 i resolutionsdirektivet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska
Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 1, 2, 3 eller 4 § med tre dagar och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett sådant ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 13 kap. 6 b § efter det att femdagarsperioden har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
16 kap.
1 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilken information ett kreditinstitut ska lämna till sina kunder eller
2. de krav som ska gälla för deltagande i ledningen av ett kreditinstitut enligt 3 kap. 2 § första stycket 4 och 5 och 14 kap. 2 § andra stycket 1,
3. vilka poster som får räknas in i startkapitalet enligt 3 kap. 5– 7 §§,
4. vilka åtgärder som ett kreditinstitut ska vidta för att uppfylla de krav på soliditet och likviditet, riskhantering, genomlysning, system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar, sundhet samt riktlinjer och instruktioner som avses i 6 kap. 1–5 §§,
Författningsförslag SOU 2014:52
186
5. kreditinstituts mångfaldspolicy vid tillsättandet av styrelse samt resurser för introduktion och utbildning av styrelseledamöter,
6. vilka begränsningar som gäller när ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag tar emot egna aktier eller aktier i sitt moderbolag som pant enligt 10 kap. 12 §,
7. vilka upplysningar som ett kreditinstitut och sådana utländska kreditinstitut som inrättat filial i Sverige ska lämna till Finansinspektionen för dess
5. vad en återhämningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan ska innehålla och hur ofta den ska uppdateras,
6. utformningen av ansökan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 3 § första stycket,
7. utformningen av anmälan om givande av koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 13 §,
8. avgifter för ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 3 § första stycket. samt avgifter för anmälan om givande av koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 13 §,
9. utformningen av det beslut som styrelsen i det stödgivande företaget fattar enligt 6 b kap. 10 §, och
10. utformningen av den information som styrelsen ska publicera enligt 6 b kap. 18 §.
11. kreditinstituts mångfaldspolicy vid tillsättandet av styrelse samt resurser för introduktion och utbildning av styrelseledamöter,
12. vilka begränsningar som gäller när ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag tar emot egna aktier eller aktier i sitt moderbolag som pant enligt 10 kap. 12 §,
13. vilka upplysningar som ett kreditinstitut och sådana utländska kreditinstitut som inrättat filial i Sverige ska lämna till Finans-inspektionen för dess
SOU 2014:52 Författningsförslag
187
tillsynsverksamhet, och
8. sådana avgifter för tillsyn som avses i 13 kap. 16 §.
tillsyns-verksamhet,
14. vilka företag som ska upprätta register som avses i 13 kap. 8 a §, vad registren ska innehålla och inom vilken tid företaget ska kunna ge in registren för olika typer av avtal,
15. sådana avgifter för tillsyn som avses i 13 kap. 16 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §36
Regeringen får meddela föreskrifter om
handläggningen av tillståndsärenden enligt 14 kap. 1, 2 och 2 b.
Regeringen får meddela föreskrifter om
1. Finansinspektionens handläggning och prövning av anmälan om avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap.,
2. handläggningen av tillståndsärenden enligt 14 kap. 1, 2 och 2 b,
3. under vilka förutsättningar Finansinspektionen ska offentliggöra information om beslut om ingripande enligt 15 kap, och
4. de närmare förutsättningarna för Finansinspektionens informationsskyldighet gentemot Europeiska bankmyndigheten och om användningen av den Europeiska bankmyndighetens databas.
Denna lag träder i kraft den …
36 Senaste lydelse 2009:361.
Författningsförslag SOU 2014:52
188
15 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)
Härigenom föreskrivs37 i fråga om aktiebolagslagen (2005:551)
dels att 7 kap. 20 § och 17 kap. 2 § ska ha följande lydelse,
dels att det närmast före rubriken ”Tvångslikvidation på grund av Bolagsverkets beslut” ska införas en ny paragraf, 25 kap. 10 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
20 §38
Kallelse till annan extra bolagsstämma än en sådan som avses i 19 § ska utfärdas tidigast sex veckor och senast två veckor före bolagsstämman.
I fråga om publika aktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, gäller 55 a § i stället för denna paragraf.
Första stycket gäller inte om det i bolagsordningen föreskrivs att styrelsen får kalla till bolagsstämma för att besluta om kapitalökning när Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen om resolution ( 2015:000 ). En sådan kallelse får dock inte utfärdas senare än tio dagar före bolagsstämman. 16 § och 28 § tredje stycket ska inte tillämpas för kallelser enligt detta stycke.
37 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012. 38 Senaste lydelse 2010:1516.
SOU 2014:52 Författningsförslag
189
17 kap.
2 §
Värdeöverföringar från bolaget får ske endast enligt bestämmelserna i denna lag om
1. vinstutdelning,
2. förvärv av egna aktier,
3. minskning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning till aktieägarna, och
4. gåva som avses i 5 §.
Värdeöverföring från bolaget får även ske i enlighet med ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som godkänts enligt 6 b kap. 6 § lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse eller 25 b kap. 6 § lagen ( 2007:528 ) om värdepappersmarknaden.
25 kap.
10 a §
Bestämmelserna om likvidation i 11–23 §§ gäller inte för ett aktiebolag som är i resolution enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution. Efter ansökan från resolutionsmyndigheten ska dock Bolagsverket besluta att aktiebolag som är i resolution ska gå i likvidation. Beslutet om likvidation gäller omedelbart. Ett sådant beslut ska behandlas som ett beslut som fattats av Bolagsverket med stöd av 11 §.
Denna lag träder i kraft den …
Författningsförslag SOU 2014:52
190
16 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2005:1047 ) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens
Härigenom föreskrivs39 i fråga om lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens att rubriken till lagen samt 1–5 och 16 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens
Lag (2005:1047) om internationella förhållanden rörande finansiella företags insolvens
1 §
Denna lag gäller vid en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande för ett försäkringsföretag eller ett kreditinstitut hemmahörande i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
Lagen gäller också i tillämpliga delar för andra försäkringsföretag och kreditinstitut som
Denna lag gäller vid en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande för ett försäkringsföretag eller ett institut hemmahörande i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Beträffande resolutionsåtgärder gäller bestämmelserna i denna lag även för ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen (2015:000) om resolution och ett motsvarande utländskt företag hemmahörande inom EES.
Lagen gäller också i tillämpliga delar för andra försäkringsföretag och institut som har
39 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
SOU 2014:52 Författningsförslag
191
har beviljats tillstånd att bedriva verksamhet genom filial i en stat inom EES.
beviljats tillstånd att bedriva verksamhet genom filial i en stat inom EES.
Lagen gäller inte för sådana försäkringsföretag vars försäkringsrörelse omfattar endast återförsäkring.
2 §
I denna lag betyder
1. rekonstruktionsåtgärd: åtgärd som har beslutats av domstol eller annan myndighet för att bevara eller återställa ett företags eller ett instituts finansiella ställning och som kan påverka andras rätt,
2. likvidationsförfarande: tvångslikvidation, konkurs och
1. rekonstruktionsåtgärd: åtgärd som har beslutats av domstol eller annan myndighet för att bevara eller återställa ett företags eller ett instituts finansiella ställning och som kan påverka andras rätt, inklusive en resolutionsåtgärd,
2. resolutionsåtgärd: utövandet av en resolutionsbefogenhet eller användningen av ett resolutionsverktyg eller något av de statliga stabiliseringsverktygen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 40 ,
3. likvidationsförfarande: tvångslikvidation, konkurs och
40 EUT L 173, 12/06/2014, s. 190 (Celex 32014L0059).
Författningsförslag SOU 2014:52
192
liknande kollektivt tvingande förfarande som har beslutats av domstol eller annan myndighet och innebär att företagets eller institutets tillgångar avyttras och behållningen fördelas mellan borgenärerna, aktieägarna eller delägarna,
3. rekonstruktör: den som utses av en myndighet för att vidta en rekonstruktionsåtgärd,
4. förvaltare: den som utses av en myndighet för att ha hand om ett likvidationsförfarande.
liknande kollektivt tvingande förfarande som har beslutats av domstol eller annan myndighet och innebär att företagets eller institutets tillgångar avyttras och behållningen fördelas mellan borgenärerna, aktieägarna eller delägarna,
4. rekonstruktör: den som utses av en myndighet för att vidta en rekonstruktionsåtgärd,
5. förvaltare: den som utses av en myndighet för att ha hand om ett likvidationsförfarande, och
6. institut: kreditinstitut och värdepappersföretag.
3 §
Svensk domstol eller annan myndighet får ta upp en ansökan om ett likvidationsförfarande, endast om företaget eller institutet är hemmahörande i Sverige eller är hemmahörande utanför EES och har beviljats tillstånd att bedriva verksamhet genom filial här.
Svensk domstol eller annan myndighet får ta upp en ansökan om ett likvidationsförfarande eller besluta om en resolutionsåtgärd, endast om företaget eller institutet är hemmahörande i Sverige eller är hemmahörande utanför EES och har beviljats tillstånd att bedriva verksamhet genom filial här.
4 §
En rekonstruktionsåtgärd och ett likvidationsförfarande i en annan stat inom EES har verkan i Sverige i enlighet med vad som gäller i den staten. Rekonstruktörens eller förvaltarens behörighet gäller också här.
Rekonstruktörens eller förvaltarens behörighet skall anses styrkt genom förordnandet i original eller i bestyrkt kopia eller genom annat särskilt intyg. På begäran skall en svensk över-
Rekonstruktörens eller förvaltarens behörighet ska anses styrkt genom förordnandet i original eller i bestyrkt kopia eller genom annat särskilt intyg. På begäran ska en svensk över-
SOU 2014:52 Författningsförslag
193
sättning tillhandahållas. sättning tillhandahållas.
I 26 kap. lagen ( 2015:000 ) om resolution finns ytterligare bestämmelser om verkan av resolutionsåtgärder.
5 §
I ett svenskt likvidationsförfarande och i fråga om dess verkan tillämpas svensk lag, om inte annat följer av 6–15 §§.
I ett svenskt likvidationsförfarandes och när en svensk resolutionsåtgärd beslutas och i fråga om dess verkan tillämpas svensk lag, om inte annat följer av 6–15 §§.
16 §
Det som enligt svensk lag eller annan författning gäller i fråga om anteckning av beslut om konkurs i offentliga register gäller också när en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande har beslutats i en annan stat inom EES.
Beslutet skall anmälas till Finansinspektionen som skall underrätta den som för respektive register.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vad som skall framgå av anmälan om registrering.
Beslutet ska anmälas till Finansinspektionen som ska underrätta den som för respektive register.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vad som ska framgå av anmälan om registrering.
Om det av lagen i en annan stat inom EES följer att ett svenskt likvidationsförfarande skall registreras där, skall förvaltaren se till att detta sker.
Om det av lagen i en annan stat inom EES följer att ett svenskt likvidationsförfarande eller en resolutionsåtgärd ska registreras där, ska förvaltaren respektive resolutionsmyndigheten enligt lagen (2015:000) om resolution se till att detta sker.
Denna lag träder i kraft den …
Författningsförslag SOU 2014:52
194
17 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2007:528 ) om värdepappersmarknaden
Härigenom föreskrivs41 i fråga om lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden
dels att 1 kap. 5 §, 8 kap. 4 och 36 §§, 15 kap. 11 §, 23 kap. 5 a och 15 §§, 25 kap. 1, 4 och 8 §§ samt rubriken närmast före 25 kap. 1 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas fyra nya kapitel 8 a kap., 8 b kap. 25 a kap. och 2 b kap., åtta nya paragrafer, 11 kap. 11 a §, 22 kap. 2 a §, 23 kap. 3 a och 3 b §§, 24 kap. 1 a §, 25 kap. 2 b, 2 c och 30 §§, samt närmast före 11 kap. 11 a §, 23 kap. 3 b § och 25 kap. 30 § nya rubriker av följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
1 kap.
5 §
I denna lag betyder
1. anknutet ombud: en fysisk eller juridisk person som har träffat avtal med ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt
2. värdepappersföretag som hör hemma inom EES om att för bara detta instituts eller företags räkning
a) marknadsföra investerings- eller sidotjänster,
b) ta emot eller vidarebefordra instruktioner eller order avseende investeringstjänster eller finansiella instrument,
c) placera finansiella instrument, eller
d) tillhandahålla investeringsrådgivning till kund avseende dessa instrument eller tjänster,
2. behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i särskilt angivna fall Bolagsverket och i övrigt en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska värdepappersföretag och företag som driver en reglerad marknad eller annan motsvarande marknad eller som har behörighet att utöva tillsyn över
41 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
SOU 2014:52 Författningsförslag
195
emittenter vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad,
3. betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,
4. blandat finansiellt holdingföretag: holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen,
5. blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. annat blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
3. börs: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att driva en eller flera reglerade marknader,
6. börs: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att driva en eller flera reglerade marknader,
4. clearingdeltagare: den som får delta i clearingverksamheten hos en clearingorganisation,
7. clearingdeltagare: den som får delta i clearingverksamheten hos en clearingorganisation,
5. clearingorganisation: ett företag som har fått tillstånd enligt 19 kap. eller förordning (EU) nr 648/2012 att driva clearingverksamhet,
8. clearingorganisation: ett företag som har fått tillstånd enligt 19 kap. eller förordning (EU) nr 648/2012 att driva clearingverksamhet,
6. clearingverksamhet: fortlöpande verksamhet som består i att
9. clearingverksamhet: fortlöpande verksamhet som består i att
a) på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta,
b) träda in som motpart till
a) på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta,
b) träda in som motpart till
Författningsförslag SOU 2014:52
196
både köpare och säljare av finansiella instrument, eller
både köpare och säljare av finansiella instrument, eller
c) på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument,
c) på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument,
7. direktivet om marknader för finansiella instrument: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU4,
10. direktivet om marknader för finansiella instrument: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG42, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU,
8. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
11. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
9. emittent: i fråga om aktier aktiebolaget och i fråga om annat finansiellt instrument utgivaren eller utfärdaren av instrumentet,
12. emittent: i fråga om aktier aktiebolaget och i fråga om annat finansiellt instrument utgivaren eller utfärdaren av instrumentet,
10. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt värdepappersföretags etablering av flera driftställen i Sverige ska anses som en enda filial,
13. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt värdepappersföretags etablering av flera driftställen i Sverige ska anses som en enda filial,
14. finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen,
15. finansiellt institut: ett finansiellt institut i artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen,
42 EUT L 145 30.4.2004 s. 1 (Celex 32004L0039).
SOU 2014:52 Författningsförslag
197
16. finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. annat finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
11. genomförandeförordningen: kommissionens förordning (EG) nr 1287/2006 av den 10 augusti 2006 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller dokumenteringsskyldigheter för värdepappersföretag, transaktionsrapportering, överblickbarhet på marknaden, upptagande av finansiella instrument till handel samt definitioner för tillämpning av det direktivet,
17. genomförandeförordningen: kommissionens förordning (EG) nr 1287/2006 av den 10 augusti 2006 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller dokumenteringsskyldigheter för värdepappersföretag, transaktionsrapportering, överblickbarhet på marknaden, upptagande av finansiella instrument till handel samt definitioner för tillämpning av det direktivet,
12 handelsplattform: ett multilateralt handelssystem (Multilateral Trading Facility, MTF) inom EES som drivs av ett värdepappersinstitut eller en börs och som sammanför ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut,
18. handelsplattform: ett multilateralt handelssystem (Multilateral Trading Facility, MTF) inom EES som drivs av ett värdepappersinstitut eller en börs och som sammanför ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut,
13. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,
19. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,
20. holdingföretag med blandad
Författningsförslag SOU 2014:52
198
verksamhet: holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen,
14. investeringstjänster och investeringsverksamheter: de tjänster och verksamheter som anges i 2 kap. 1 §,
21. investeringstjänster och investeringsverksamheter: de tjänster och verksamheter som anges i 2 kap. 1 §,
15. kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag,
22. kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i tillsynsförordningen,
16. koncern: detsamma som i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,
23. koncern: a. i 8 a kap., 8 b kap. och 25 b kap., detsamma som i 2 kap.
b. i övriga kapitel, detsamma som i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,
24. koncernåterhämtningsplan: en plan som upprättas av ett moderföretag inom EES i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som de företag i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn avser att vidta för att bevara eller återställa koncernens eller ett i den ingående värdepappersbolags eller utländskt värdepappersföretags finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen,
17. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som
25. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som
SOU 2014:52 Författningsförslag
199
driver bank- eller finansieringsrörelse från filial i Sverige,
driver bank- eller finansieringsrörelse från filial i Sverige,
18. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
26. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
27. moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES,
28. moderinstitut inom EES: ett institut eller ett utländskt institut som auktoriserats inom EES och som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. annat institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
19. professionell kund: en sådan kund som avses i 8 kap. 16 eller 17 §,
29. professionell kund: en sådan kund som avses i 8 kap. 16 eller 17 §,
20. reglerad marknad: ett multilateralt system inom EES som sammanför eller möjliggör sammanförande av ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – regelmässigt, inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut,
30. reglerad marknad: ett multilateralt system inom EES som sammanför eller möjliggör sammanförande av ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – regelmässigt, inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut,
Författningsförslag SOU 2014:52
200
31. resolutionsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012,
43
32. samordnande tillsynsmyndighet: en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EES och av institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EES eller blandade finansiella moderholdingföretag i EES,
21. sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §,
33. sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §,
22. sidoverksamheter:
a) för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§,
34. sidoverksamheter:
a) för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§,
b) för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och
b) för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och
c) för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §,
c) för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §,
23. startkapital: det kapital som 35. startkapital: det kapital som
43 EUT L 173, 12/06/2014, s. 190 (Celex 32014L0173).
SOU 2014:52 Författningsförslag
201
för värdepappersföretag avses i artikel 4.51 i förordning (EU) nr 575/2013,
för värdepappersföretag avses i artikel 4.51 i tillsynsförordningen,
24. systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt handlar för egen räkning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform,
36. systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt handlar för egen räkning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform,
37. tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 44 ,
25. utländskt värdepappersföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva värdepappersrörelse,
38. utländskt värdepappersföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva värdepappersrörelse,
26. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
39. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
27. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige,
40. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige,
28. värdepappersrörelse: verk-41. värdepappersrörelse: verk-
44 EUT L 176 27.6.2013, s. 1 (Celex 32013R0575).
Författningsförslag SOU 2014:52
202
samhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investeringsverksamhet, och
samhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investeringsverksamhet,
42. återhämtningsplan: en plan som upprättas av ett värdepappersbolag i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som institutet avser att vidta för att bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen, och
29 öppenhetsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG7, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU.
43. öppenhetsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG7, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
4 §
Ett värdepappersbolag skall identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Bolaget skall se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.
Ett värdepappersbolag ska identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Bolaget ska se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.
Sådana värdepappersbolag som anges i 8 a kap. 1 § ska också upprätta en återhämtningsplan eller
SOU 2014:52 Författningsförslag
203
koncernåterhämtningsplan enligt 8 a kap.
Ett värdepappersbolag skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav skall bolaget ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som bolaget är eller kan komma att bli exponerat för.
Ett värdepappersbolag ska särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav ska bolaget ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som bolaget är eller kan komma att bli exponerat för.
Bolaget skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.
Bolaget ska utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.
36 §45
Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag som enligt 2 kap. 2 § första stycket 8 tar emot medel på konto ska ha en betalningsberedskap som är tillräcklig med hänsyn till rörelsens art och omfattning. Bolagets eller företagets system för hantering av uppgifter om kunder och deras insättningar ska vara sådana att bolaget eller företaget utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över samtliga kunder som har medel på konto hos bolaget eller företaget och deras respektive insättningar.
Ett värdepappersbolags system ska vidare vara sådana att bolaget utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över
1. värdepappersbolagets samt-
45 Senaste lydelse 2011:831.
Författningsförslag SOU 2014:52
204
liga insättare och deras respektive insättningar, och
2. insättningar som gjorts av a. fysiska personer b. mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 46 , och
3. insättningar via en filial utanför EES till värdepappersbolaget och som skulle betraktas som insättningar gjorda av personer eller företag som avses i 1 eller 2 om de inte gjorts genom filialen.
När medel tas emot på konto, ska en skriftlig överenskommelse om detta träffas.
Föreslagen lydelse
8 a kap. Återhämtningsplaner
Kapitlets tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna i detta kapitel är bara tillämpliga på sådana värdepappersbolag som ska ha ett startkapital enligt 3 kap. 6 § som på minst motsvarande 730 000 euro och har tillstånd
a. för de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8, b. att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § 1 då bolaget har fått tillstånd för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5, eller
c. att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen.
46 EUT L 124, 20.5.2003, s. 36 (Celex 32003H0361).
SOU 2014:52 Författningsförslag
205
Upprättandet av en återhämtningsplan
2 § Ett värdepappersbolag som inte tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn ska upprätta och uppdatera en återhämtningsplan.
Bolagets styrelse ska godkänna återhämtningsplanen. Den ska därefter ges in den till Finansinspektionen.
Upprättande av en koncernåterhämtningsplan
3 § Ett värdepappersbolag som ingår i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av en koncernåterhämtningsplan som upprättas och uppdateras av moderföretaget inom EES. Det ska upprätta en individuell återhämtningsplan enbart om
Finansinspektionen beslutar det. För en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt 9 eller 10 §.
En koncernåterhämtningsplan ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att vidta på nivån för moderföretaget inom EES och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
Moderföretagets styrelse ska godkänna planen. Den ska därefter ges in till Finansinspektionen. För en gränsöverskridande koncern ska den i stället ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten. Om Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska inspektionen sända över planen till berörda behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter.
Krav på en återhämtningsplan
4 § En återhämtningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan ska innehålla uppgifter som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 16 kap. 1 § eller tekniska standarder beslutade av kommissionen enligt artikel 5.10 i resolutionsdirektivet.
Av innehållet i en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan ska det framgå att:
1. De åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att värdepappersbolaget eller koncernen kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft.
Författningsförslag SOU 2014:52
206
2. Planen och de åtgärder som identifieras i den rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansiell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet. De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett värdepappersbolag eller, i förekommande fall, ett annat koncernföretag som omfattas av planen.
Väsentliga brister eller hinder i en plan
5 § Finansinspektionen ska granska en återhämtningsplan för att bedöma om den uppfyller kriterierna i 4 §. Det ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer.
Hur granskningen och bedömningen av en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern ska gå till framgår av 9–12 §§.
6 § Om Finansinspektionen identifierar väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i den ska den underrätta värdepappersbolaget om vilka väsentliga brister eller hinder den identifierar och ge bolaget tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om värdepappersbolagets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin bedömning, ska inspektionen förelägga bolaget att inom två månader komma in med en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På värdepappersbolagets begäran får Finansinspektionen besluta att förlänga denna tid med ytterligare en månad.
För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första stycket sägs om ett värdepappersbolag även för ett moderföretag inom EES som inte är ett värdepappersbolag.
7 § Om ett värdepappersbolag inte följer inspektionens föreläggande eller om de ändringar som värdepappersbolaget gjort inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, ska
Finansinspektionen
1. förelägga värdepappersbolaget att göra konkreta ändringar i återhämtningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller
SOU 2014:52 Författningsförslag
207
2. om sådana konkreta ändringar som avses i 1 inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga värdepappersbolaget att identifiera vilka ändringar av sin affärsverksamhet som det kan göra för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren.
För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första stycket sägs om ett värdepappersbolag även för ett moderföretag inom EES som inte är ett värdepappersbolag.
8 § Om det trots ett föreläggande enligt 7 § fortfarande finns väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen förelägga värdepappersbolaget att vidta konkreta åtgärder som innebär att det inom viss tid begränsar eller minskar riskerna i rörelsen i något avseende eller vidtar någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen.
Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på värdepappersbolagets affärsverksamhet.
För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första och andra styckena sägs om ett värdepappersbolag även för ett moderföretag inom EES som inte är ett värdepappersbolag.
Överenskommelser om en koncernåterhämtningsplan
9 § Från det att den samordnande tillsynsmyndigheten har sänt över en koncernåterhämtningsplan till de myndigheter som räknas upp i 3 § tredje stycket, ska inspektionen inom fyra månader från översändandet försöka komma överens med behöriga myndigheter som ingår i tillsynskollegiet för koncernen om
1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,
2. om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt värdepappersbolag eller ett utländskt värdepappersföretag som ingår i koncernen, och
3. om tillämpningen av åtgärder som avses i artiklarna 6.5 och 6.6 i resolutionsdirektivet för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.
När Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska den se till att samråd sker med sådana behöriga myndig-
Författningsförslag SOU 2014:52
208
heter som avses i artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet och de myndigheter som ansvarar för betydande filialer.
Om myndigheterna kommer överens ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.
10 § Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader ska Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om
1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,
2. om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt värdepappersbolag i koncernen, och
3. om åtgärder som moderföretaget inom EES eller ett värdepappersbolag som står under inspektionens tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.
Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet, ska den ensamt fatta beslut enligt första stycket 2 och 3 beträffande värdepappersbolagen i koncernen.
Finansinspektionen ska inför beslutet om koncernåterhämtningsplanen enligt första stycket 1 och 3 beakta synpunkter och reservationer från de övriga behöriga myndigheterna.
11 § Om någon eller några av de behöriga myndigheterna inom fyramånadersfristen i 9 § första stycket har hänskjutit ärendet till
Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG47, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 10 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
47 EUT L 331, 15.12.2010, s. 12 (Celex 32010R1093).
SOU 2014:52 Författningsförslag
209
Första och andra styckena gäller bara bistånd att nå en överenskommelse om
1. bedömningen av koncernåterhämtningsplanen, och
2. åtgärder för att reducera riskprofilen, att möjliggöra kapitaliseringsåtgärder i rätt tid och vidta ändringar av finansieringsstrategin för att förstärka motståndskraften i kärnaffärsområden och de kritiska verksamheterna.
12 § Ett sådant beslut enligt 9 § som fattas av en utländsk samordnande tillsynsmyndighet efter en överenskommelse med behöriga myndigheter eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom de tidsfrister som anges i 9 §, gäller i
Sverige. Beslutet är bindande för Finansinspektionen och ska ligga till grund för Finansinspektionens tillsyn.
Bemyndigande
13 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en återhämningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan ska innehålla och hur ofta den ska uppdateras.
8 b kap. Avtal om koncerninternt finansiellt stöd
Definitioner
1 § I detta kapitel betyder
1. finansiellt stöd: penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer, och
2. koncerninternt finansiellt stöd: finansiellt stöd som utgår mellan två eller flera företag inom samma koncern.
Allmänt om avtal om koncerninternt finansiellt stöd
2 § Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får ingås mellan å ena sidan ett värdepappersbolag som är ett moderinstitut i en medlemsstat eller ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom EES, och
Författningsförslag SOU 2014:52
210
å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utanför EES.
Myndighets godkännande av avtal om finansiellt stöd
3 § Innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås, ska en ansökan göras till den samordnande tillsynsmyndigheten som ansvarar för den gruppbaserade tillsynen över den koncern inom vilken avtalet om koncerninternt finansiellt stöd ingåtts.
Finansinspektionen ska i sin egenskap av samordnande myndighet genast vidarebefordra ansökan till de behöriga myndigheterna för varje avtalspart.
Moderinstitutet inom EES ansvarar för att ansökan görs till den samordnande tillsynsmyndigheten.
4 § En ansökan enligt 3 § ska innehålla texten till det föreslagna avtalet samt innehålla uppgift om vilka företag som föreslås vara parter till avtalet.
5 § Finansinspektionen ska pröva ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd i de fall då inspektionen är samordnande tillsynsmyndighet för den koncern inom vilken finansiellt stöd ska utgå.
Finansinspektionen ska besluta att inte godkänna det föreslagna avtalet om avtalet kan anses oförenligt med de villkor som följer av 6 §.
6 § Ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska godkännas om Finansinspektionen bedömer att:
1. tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet i betydande grad avhjälper de finansiella svårigheterna i det företag som tar emot det,
2. tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet syftar till att bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något av företagen inom koncernen, och
3. tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet inte äventyrar den finansiella stabiliteten, i synnerhet i den medlemsstat i vilken den stödgivande enheten är belägen.
SOU 2014:52 Författningsförslag
211
Finansinspektionen ska även bedöma om följande krav är uppfyllda med avseende på det stödgivande företaget:
1. Det stödgivande företagets styrelse bedömer att det rimligen kan antas att ersättningen för stödet kommer att betalas samt, ifall det rör sig om ett lån, även själva kapitalbeloppet återbetalas. Om stödet ges i form av en garanti eller annan slags säkerhet tillämpas samma villkor på den skuld som uppkommer ifall garantin eller säkerheten utlöses.
2. Det finansiella stödet ges på sådana villkor att det stödgivande företagets intressen gynnas.
3. Likviditeten eller solvensen i det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet.
4. Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller avseende kapitalbas och likviditet i kapitaltäckningsdirektivet samt de övriga krav som gäller enligt artikel 104.2 samma direktiv vid tidpunkten för tillhandahållandet av det finansiella stödet.
5. Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller för stora exponeringar.
6. Tillhandahållandet av det finansiella stödet leder inte till att de krav som nämns i 4 eller 5 överträds.
7. Möjligheten till resolution av det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet. Finansinspektionen har rätt att bevilja undantag från kraven i andra stycket 4 och 5.
7 § Finansinspektionen ska vidarebefordra varje avtal som inspektionen godkänt, inklusive ändringar av dessa avtal till resolutionsmyndigheten.
Avtalsparternas godkännande av avtal om finansiellt stöd
8 § Innan beslut fattas om att ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska bolagsstämman i samtliga företag vilka är parter till avtalet om koncerninternt finansiellt stöd godkänna avtalet.
9 § Ett beslut enligt 8 § ska innehålla ett bemyndigande för styrelsen att ge respektive motta koncerninternt finansiellt stöd.
Författningsförslag SOU 2014:52
212
10 § Beslut om att ge koncerninternt finansiellt stöd ska fattas av styrelsen i det stödgivande företaget.
Följande uppgifter ska framgå av ett beslut enligt första stycket:
1. De uppgifter som beslutet grundats på och de överväganden som gjorts.
2. Mottagaren för det koncerninterna finansiella stödet samt för vilket ändamål stödet ges.
3. På vilket vis tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet uppfyller de villkor som uppställs i 6 §.
11 § Det stödmottagande företagets styrelse ska besluta om stödmottagande av koncerninternt finansiellt stöd.
12 § Styrelsen i det företag som är part till ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska årligen rapportera till bolagsstämman om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som bolagsstämman godkänt.
Anmälan om givande av stöd
13 § Innan koncerninternt finansiellt stöd ges, ska styrelsen för det stödgivande företaget göra en anmälan till Finansinspektionen samt till
Europeiska bankmyndigheten.
Om Finansinspektionen inte även är behörig myndighet för det stödmottagande företaget ska styrelsen för det stödgivande företaget göra en anmälan enligt första stycket även till den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget.
Anmälan enligt första stycket ska även göras till den samordnande myndigheten om denna myndighet inte samtidigt är behörig myndighet för det stödgivande eller för det stödmottagande företaget.
14 § En anmälan enligt 13 § ska innehålla styrelsens beslut enligt 10 § samt en detaljerad beskrivning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som anmälan avser, samt en kopia av avtalet.
15 § Finansinspektionen ska i sin egenskap av behörig myndighet för det stödgivande företaget besluta att förbjuda, begränsa eller godkänna koncerninternt finansiellt stöd enligt en anmälan enligt 13 §.
SOU 2014:52 Författningsförslag
213
16 § Ett beslut av Finansinspektionen att godkänna, förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska omedelbart anmälas till den samordnande tillsynsmyndigheten, den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget samt till Europeiska bankmyndigheten.
17 § Om Finansinspektionen inom fem arbetsdagar, räknat från det att den mottog en fullständig anmälan enligt 13 §, inte har fattat ett beslut eller beslutat att godkänna det finansiella stödet, får stödet ges i enlighet med de avtalsvillkor som följer av anmälan.
Publicering av avtalet
18 § Styrelsen i varje företag som ingått ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska offentliggöra att företaget ingått ett sådant avtal samt vilka som varit parter till avtalet. Styrelsen ska även offentliggöra en översiktlig beskrivning av avtalsinnehållet.
Styrelsen ska uppdatera den information som offentliggörs enligt första stycket minst en gång årligen.
Bemyndiganden
19 § Finansinspektionen får meddela föreskrifter om
1. utformningen av ansökan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 3 § första stycket.,
2. Finansinspektionens handläggning och prövning av ansökan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd,
3. utformningen av anmälan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 13 §,
4. Finansinspektionens handläggning och prövning av anmälan om avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd,
5. avgifter för ansökan om tillstånd gällande avtal om koncerninternt finansiellt stöd enligt 3 § första stycket samt avgifter för anmälan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 13 §,
6. utformningen av det beslut som styrelsen i det stödgivande företaget fattar enligt 10 §, och
7 utformningen av den information som styrelsen ska publicera enligt 18 §.
Författningsförslag SOU 2014:52
214
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Avnotering
11 kap.
11 a §
Ett värdepappersinstitut ska avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel på en handelsplattform (avnotering), om resolutionsmyndigheten begär det enligt 15 kap. 3 § första stycket 2 lagen om ( 2015:000 ) resolution eller en utländsk resolutionsmyndighet begär det enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet.
15 kap.
11 §
En börs skall avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre skall vara upptaget till handel (avnotering), om instrumentet inte uppfyller de krav som gäller för upptagande till handel eller om emittenten allvarligt åsidosätter sina förpliktelser enligt denna lag eller någon annan författning. Avnotering av ett finansiellt instrument som har tagits upp till handel skall även ske på begäran av den efter vars begäran instrumentet har tagits
En börs ska avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel (avnotering), om instrumentet inte uppfyller de krav som gäller för upptagande till handel eller om emittenten allvarligt åsidosätter sina förpliktelser enligt denna lag eller någon annan författning eller om resolutionsmyndigheten begär det enligt 15 kap. 3 § första stycket 1 lagen om (2015:000) resolution eller en utländsk resolutionsmyndighet
SOU 2014:52 Författningsförslag
215
upp till handel. Om det är lämpligt från allmän synpunkt, får avnotering skjutas upp.
begär det enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet. Avnotering av ett finansiellt instrument som har tagits upp till handel ska även ske på begäran av den efter vars begäran instrumentet har tagits upp till handel. Om det är lämpligt från allmän synpunkt, får avnotering skjutas upp.
Avnotering får inte beslutas utan att emittenten har fått tillfälle att yttra sig över det som har tillförts ärendet genom någon annan än emittenten själv, om det inte är uppenbart obehövligt eller om beslutet inte kan skjutas upp.
En börs skall omedelbart offentliggöra ett beslut om avnotering och informera Finansinspektionen om beslutet. Inspektionen skall därefter underrätta övriga behöriga myndigheter inom EES om beslutet.
En börs ska omedelbart offentliggöra ett beslut om avnotering och informera Finansinspektionen om beslutet. Inspektionen ska därefter underrätta övriga behöriga myndigheter inom EES om beslutet.
22 kap.
2 a §
Finansinspektionen ska fatta ett beslut enligt 2 § första eller andra stycket om resolutionsmyndigheten begär det enligt 15 kap. 3 § första stycket 3 lagen ( 2015:000 ) om resolution eller om en utländsk resolutionsmyndighet begär det enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet.
23 kap.
3 a §
Ett värdepappersbolag och ett sådant företag som avses i 1 kap. första stycket 2 lagen ( 2015:000 ) om resolution är skyldigt att
Författningsförslag SOU 2014:52
216
informera Finansinspektionen om det anser att det kommer eller sannolikt kommer att fallera. Finansinspektionen ska omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten och andra berörda myndigheter om underrättelsen.
Register över avtal
3 b §
Resolutionsmyndigheten får besluta att ett värdepappersbolag eller något annat koncernföretag som omfattas av samma gruppbaserade tillsyn som bolaget ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet.
5 a §48
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 58a, 62.1, 62.2 och 62.3 i direktivet om marknader för finansiella instrument och artikel 25.2a i öppenhetsdirektivet.
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av 8.3 andra stycket, 8.4 andra stycket, 20.7 och 30.5–30.7 i resolutionsdirektivet.
Finansinspektionen får även begära att Europeiska bankmyn-
48 Senaste lydelse 2012:197.
SOU 2014:52 Författningsförslag
217
digheten bistår de behöriga myndigheterna med att nå en överenskommelse i de fall som framgår av artiklarna 8.2 tredje stycket, 20.5 andra stycket, 25.4 och 30.4 andra stycket i resolutionsdirektivet.
15 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilka upplysningar ett företag skall lämna till Finansinspektionen enligt 2 § första stycket och när upplysningarna skall lämnas,
2. hur uppgiftsskyldigheten enligt 3 § skall fullgöras,
1. vilka upplysningar ett företag ska lämna till Finansinspektionen enligt 2 § första stycket och när upplysningarna skall lämnas,
2. hur uppgiftsskyldigheten enligt 3 § ska fullgöras,
3. vilka företag som ska upprätta register som avses i 13 kap. 3 b §, vad registren ska innehålla och inom vilken tid företaget ska kunna ge in registren för olika typer av avtal,
3. löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning hos börser, clearingorganisationer samt sådana utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige, samt
4. löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning hos börser, clearingorganisationer samt sådana utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige, samt
4. sådana avgifter för tillsyn som avses i 12 och 13 §§.
5. sådana avgifter för tillsyn som avses i 12 och 13 §§.
24 kap.
1 a §
Det som sägs i 2, 4 och 5 §§ ska inte gälla vid beslut om överföring, minskning eller konvertering enligt 6 kap. , 17 kap. , 18 kap. eller 22 kap. lagen ( 2015:000 ) om resolution.
Författningsförslag SOU 2014:52
218
25 kap.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
Ingripande mot svenska värdepappersinstitut, börser och svenska clearingorganisationer
Ingripande
1 §
Om ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.
Om ett svenskt värdepappersinstitut, en börs, en svensk clearingorganisation, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett finansiellt institut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.
Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller räntebetalningar eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller genom att göra en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig, ska företagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller räntebetalningar eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller genom att göra en anmärkning. Om ett svenskt värdepappersbolag, en börs eller en svensk clearingorganisation har begått en allvarlig överträdelse, ska företagets tillstånd återkallas eller, om det är
SOU 2014:52 Författningsförslag
219
tillräckligt, varning meddelas.
Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande i enlighet med andra stycket om det är sannolikt att ett värdepappersbolag inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar som reglerar bolagets verksamhet.
Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande i enlighet med andra stycket om det är sannolikt att ett värdepappersbolag, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett finansiellt institut inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar som reglerar företagets verksamhet.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 b §
När Finansinspektionen har anledning att ingripa mot ett värdepappersbolag enligt 1 eller 4 § och överträdelserna är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att värdepappersbolaget kan komma att omfattas av resolution som avses i lagen ( 2015:000 ) om resolution ska Finansinspektionen besluta att underrätta resolutionsmyndigheten om detta. Den ska också lämna de uppgifter till resolutionsmyndigheten som den behöver för att förbereda sådana åtgärder som avses i den lagen.
Finansinspektionen ska även besluta att underrätta värdepappersbolaget om förutsättningarna i första stycket föreligger och inspektionen anser att en
Författningsförslag SOU 2014:52
220
ökning av kapitalet i värdepappersbolaget är nödvändigt för att bolaget inte ska fallera.
2 c §
Om Finansinspektionen ingriper mot ett värdepappersbolag när förutsättningarna i 2 b § är uppfyllda ska Finansinspektionen besluta att detta är en krisavvärjande åtgärd som avses i lagen ( 2015:000 ) om resolution.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
4 §
Om någon som ingår i ett värdepappersbolags, en börs eller en svensk clearingorganisations styrelse eller är verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 3 kap. 1 § första stycket 5, 12 kap. 2 § 4 och 19 kap. 3 § 4, ska Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Detta får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att påtala för företaget att personen eller personerna inte uppfyller kraven och om denne eller dessa, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör.
Första stycket gäller också om styrelsen i sin helhet inte uppfyller de krav som anges i 3 kap. 1 § 6.
I stället för att återkalla tillståndet, får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det. Inspektionen får då förordna en ersättare.
Ersättarens uppdrag gäller till dess företaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
I stället för att återkalla tillståndet, får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det.
Finansinspektionen får besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör i ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansi-
SOU 2014:52 Författningsförslag
221
ellt holdingföretag eller ett finansiellt institut inte längre får vara det, om
1. företaget eller det finansiella institutet har brutit mot
a. 8 a kap. 3 § om upprättande av en koncernåterhämtningsplan,
b. 8 b kap. 13 § om anmälan om givande av stöd,
c. 23 kap. 3 a § om upplysningar om fallissemang,
d. 29 kap. 1 § lagen ( 2015:000 ) om resolutions genom att underlåta att lämna resolutionsmyndigheten de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som resolutionsmyndigheten begär för sin verksamhet med resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner enligt 3 kap. i den lagen, och
2. det till följd av överträdelsen bedöms vara olämpliga att personen fortsätter att ingå i styrelsen eller vara verkställande direktör.
Det som sägs i första och tredje styckena ska tillämpas även på ställföreträdare för verkställande direktör.
Om Finansinspektionen fattar ett beslut enligt tredje och fjärde styckena får inspektionen förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess företaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
Det som sägs i första och tredje–femte styckena om verkställande direktör ska tillämpas även på en ställföreträdare för verkställande direktör.
8 §
Om ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en
Om ett svenskt värdepappersinstitut, en börs, en
Författningsförslag SOU 2014:52
222
svensk clearingorganisation har meddelats beslut om anmärkning eller varning enligt 1 § eller varning enligt 5 § första stycket 1 och 5 jämfört med andra stycket, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en sanktionsavgift.
svensk clearingorganisation, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett finansiellt institut, har meddelats beslut om anmärkning eller varning enligt 1 § eller varning enligt 5 § första stycket 1 och 5 jämfört med andra stycket, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en sanktionsavgift.
Avgiften tillfaller staten.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bemyndiganden
30 §
Regeringen får meddela föreskrifter om
1. under vilka förutsättningar Finansinspektionen ska offentliggöra information om beslut om ingripande, och
2. de närmare förutsättningarna för Finansinspektionens informationsskyldighet gentemot Europeiska bankmyndigheten och om användningen av Europeiska bankmyndighetens databas.
Föreslagen lydelse
25 a kap. Tillfällig förvaltning
1 § Finansinspektionen får utse en eller flera tillfälliga förvaltare i ett värdepappersbolag om det finns skäl att anta att värdepappersbolaget kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande som avses i lagen (2015:000) om resolution, och
SOU 2014:52 Författningsförslag
223
1. värdepappersbolaget har en finansiell situation som föranlett Finansinspektionen att ingripa enligt 25 kap. 1, 2 eller 4 §§, men utan att den finansiella situationen väsentligen förbättrats och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen, eller
2. Finansinspektionen har meddelat värdepappersbolaget en varning enligt 25 kap. 1 §. Finansinspektionen får besluta att den tillfällige förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe, eller, besluta att den tillfällige förvaltaren ska arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören. Ett beslut om att den tillfällige förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe ska offentliggöras och registreras hos Bolagsverket.
2 § Finansinspektionen ska i beslutet om att utse en tillfällig förvaltare beskriva den tillfällige förvaltarens uppdrag och ange eventuella villkor för uppdraget.
När en tillfällig förvaltare utses för att arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören får Finansinspektionen föreskriva att vissa beslut eller åtgärder ska föregås av samråd med eller samtycke från den tillfällige förvaltaren.
Om ett företag verkställer beslut eller vidtar åtgärder utan föregående samråd eller samtycke enligt andra stycket inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet.
3 § En tillfällig förvaltare får inte kalla till bolagsstämma i värdepappersbolaget utan medgivande från Finansinspektionen.
4 § Den som utses till tillfällig förvaltare ska uppfylla kraven i 3 kap. 1 § 5.
Den som står i sådant förhållande till värdepappersbolaget att det kan rubba förtroendet för att han eller hon ska utföra sitt uppdrag opartiskt får inte vara tillfällig förvaltare. Detsamma gäller om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för hans eller hennes opartiskhet kan rubbas.
Den tillfällige förvaltaren ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.
Författningsförslag SOU 2014:52
224
Tiden för förvaltningen
5 § Finansinspektionen ska besluta hur länge den tillfälliga förvaltningen ska pågå, dock högst ett år.
Om det vid utgången av den tid som bestämts finns skäl för fortsatt tillfällig förvaltning får Finansinspektionen förlänga tiden med högst ytterligare ett år.
Entledigande av tillfällig förvaltare
6 § Finansinspektionen får närsomhelst entlediga en tillfällig förvaltare. Om en tillfällig förvaltare begär att få avgå och visar skäl till det, ska Finansinspektionen entlediga den tillfällige förvaltaren.
Tystnadsplikt
7 § En tillfällig förvaltare som deltar eller deltagit i verksamheten enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller risk- och sårbarhetsanalyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
25 b kap. Beslut om vissa ingripanden och tillfällig förvaltning avseende gränsöverskridande koncerner
1 § När Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet ska inspektionen underrätta Europeiska bankmyndigheten och samråda med de behöriga myndigheterna i tillsynskollegiet för koncernen, om moderföretag inom EES har gjort sig skyldig till en överträdelse
1. som är av sådan art eller omfattning som anges i 25 kap. 2 b §, eller
2. som innebär att förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare enligt 25 a kap. är uppfyllda.
Därefter får Finansinspektionen besluta om den ska vidta någon åtgärd. Inför beslutet ska Finansinspektionen beakta synpunkter
SOU 2014:52 Författningsförslag
225
och reservationer från de behöriga myndigheterna och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.
2 § Finansinspektionen ska samråda med den samordnande tillsynsmyndigheten när den i en situation som beskrivs i 1 § första stycket avser att vidta åtgärder mot ett dotterföretag till ett moderföretag inom EES.
Därefter får Finansinspektionen besluta om den ska vidta någon åtgärd. Inspektionen ska inför beslutet beakta den samordnande tillsynsmyndighetens och i förekommande fall synpunkter och reservationer som har förts fram av andra behöriga myndigheter och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.
3 § Om både Finansinspektionen och andra behöriga myndigheter avser att vidta åtgärder mot ett företag, ska Finansinspektionen inom fem dagar från en underrättelse enligt 1 § från den samordnande tillsynsmyndigheten, försöka komma överens med den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga berörda behöriga myndigheterna, om åtgärderna ska samordnas eller om samma tillfälliga förvaltare ska utses för de berörda företagen.
Om myndigheterna kommer överens ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.
Bestämmelserna i första och andra stycket gäller också när Finansinspektionen är samordnande myndighet.
4 § Om en överenskommelse enligt 3 § inte har träffats inom fem dagar från underrättelsen, får Finansinspektionen fatta beslut om vilka åtgärder enligt 1 eller 2 § som ska vidtas.
Inför beslutet ska Finansinspektionen beakta synpunkter och reservationer från de behöriga myndigheterna och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.
5 § Om någon behörig myndighet före utgången av samrådsperioden enligt 1 eller 2 § eller utgången av den femdagarsperiod som anges i 3 § har hänskjutit ärendet som anges i artikel 30.6 i resolutionsdirektivet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska
Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 1, 2, 3 eller 4 § med tre dagar och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten
Författningsförslag SOU 2014:52
226
kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett sådant ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 23 kap. 5 a § efter det att femdagarsfristen har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
Denna lag träder i kraft den …
SOU 2014:52 Författningsförslag
227
18 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs49 i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
dels att 30 kap. 12, 13 och 30 §§ ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 30 kap. 8 § ska lyda ”Sekretessbrytande bestämmelser,
dels att det i lagen ska införas fyra nya paragrafer, 30 kap. 8 a och 12 a–12 c §§, och närmast före 12 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
30 kap.
8 a §
Sekretess enligt 4 § första stycket hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild person som deltar i resolutionsprocessen enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution, om uppgiften behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd.
12 §
Sekretess gäller i ärende enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut, till dess ärendet har slutförts
Sekretess gäller i ärende om förebyggande statligt stöd enligt lagen (2015:000) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och i ärende om statligt stöd enligt 23 kap. lagen (2015:000) om resolution, till dess ärendet har slutförts
49 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
Författningsförslag SOU 2014:52
228
1. för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, och
2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
I ett avslutat ärende som avses i första stycket gäller sekretess
1. för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och
2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
Sekretessen gäller inte beslut i ärende. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Resolution
12 a §
Sekretess gäller i resolutionsärende enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution, till dess ärendet har slutförts
1. för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, och
2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
I ett avslutat ärende som avses i första stycket gäller sekretess
1. för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och
2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärs-
SOU 2014:52 Författningsförslag
229
förbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
Sekretessen gäller inte beslut i ärende.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
12 b §
Sekretess gäller i andra ärenden enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution än de som avses i 12 och 12 a §§
1. för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och
2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Sekretessbrytande bestämmelse
12 c §
Sekretess enligt 12 a och 12 b §§ hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild person som deltar i resolutionsprocessen enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution, om uppgiften behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd.
Författningsförslag SOU 2014:52
230
13 §
Får en myndighet i ett ärende som avses i 12 § en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i ärendet.
Får en myndighet i ett ärende som avses i 12, 12 a eller 12 b § en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i ärendet.
Sekretessen gäller dock inte om uppgiften ingår i ett beslut av den mottagande myndigheten.
Lydelse enligt prop. 2013:14 :228 Föreslagen lydelse
30 §
Den tystnadsplikt som följer av 2 § första stycket första meningen, 4 § första stycket 2, 4 b §, 12 § första stycket och andra stycket 2, 13 §, 15 § första stycket 2, 23 § första stycket 2 och 27 § första stycket 2 och den tystnadsplikt som följer av ett förbehåll som gjorts med stöd av 9 § andra meningen, 14 § andra meningen, 26 § andra meningen eller 29 § andra meningen inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.
Den tystnadsplikt som följer av 2 § första stycket första meningen, 4 § första stycket 2, 4 b § 12 § första stycket och andra stycket 2, 12 a § första stycket och andra stycket 2, 12 b § första stycket 2, 13 §, 15 § första stycket 2, 23 § första stycket 2 och 27 § första stycket 2 och den tystnadsplikt som följer av ett förbehåll som gjorts med stöd av 9 § andra meningen, 14 § andra meningen, 26 § andra meningen eller 29 § andra meningen inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.
Den tystnadsplikt som följer av 24 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än affärs- och driftförhållanden för den som trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.
SOU 2014:52 Författningsförslag
231
Den tystnadsplikt som följer av 18 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om en enskilds personliga förhållanden vars röjande kan vålla allvarligt men.
1. Denna lag träder i kraft den ….
2. Äldre bestämmelser ska fortsätta att gälla för ärende som inletts enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
233
1 Inledning
1.1 Kommitténs uppdrag
Kommittén fick i februari 2011 i uppdrag att göra en översyn av det svenska regelverket för hantering av finansiella kriser. I kommittédirektiven angavs att det övergripande syftet med översynen är att säkerställa att regelverket är utformat så att olika slag av finansiella kriser i första hand kan mildras genom förebyggande åtgärder och i andra hand lösas på ett effektivt sätt, samtidigt som skattebetalarnas intressen värnas och allmänhetens förtroende för det finansiella systemets funktion säkerställs. Regelverket skulle också vara förenligt med det pågående internationella arbetet på området inom EU, IMF och G20-gruppen.
I juni 2012 presenterade kommissionen sitt förslag till resolutionsdirektiv (som då kallades krishanteringsdirektiv). Med resolution menas i korthet ett särskilt förfarande för att rekonstruera eller avveckla banker och vissa andra finansiella företag. Den 19 juli samma år fick kommittén tilläggsdirektiv med innebörd att uppdraget delades upp i en förebyggande del och en krishanterande del. Kommitténs förslag till regelverk för krishantering – eller resolution – av banker skulle utgå från kommissionens direktivförslag.
Den första delen av uppdraget, i huvudsak rörande det krisförebyggande arbetet, redovisade kommittén i januari 2013 i delbetänkandet Att förebygga och hantera finansiella kriser (SOU 2013:6).
Kommittén har därefter fått tilläggsdirektiv med förlängd tid den 23 maj 2013 och den 19 december 2013 på grund av att förhandlingsarbetet i EU med resolutionsdirektivet har dragit ut på tiden. Den 15 april 2014 respektive den 6 maj 2014 har Europaparlamentet och ministerrådet slutligt antagit Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (”resolutions-
Inledning SOU 2014:52
234
direktivet”). Direktivet publicerades i slutlig version den 12 juni 2014.1
I detta slutbetänkande redovisar kommittén den andra delen av uppdraget som innehåller förslag till införlivande av resolutionsdirektivet i svensk rätt. Det nya regelverket föranleder dessutom förslag om att lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) ska ersättas av en ny lag om förebyggande statligt stöd samt förslag vad avser stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften.
1.2 Kommitténs arbete
Arbetet med detta slutbetänkande påbörjades i januari 2013 efter att delbetänkandet hade färdigställts. Kommittén och experterna har tillsammans hållit 14 möten. Därutöver har kommittéledamöterna haft ytterligare tre möten. Kommittén har dessutom haft två möten för information och diskussion med Bankföreningen.
1.3 Om förutsättningarna för arbetet
Sammanfattningen av kommitténs uppdrag i de direktiv som regeringen beslutade i februari 2011 inleds på följande sätt: ”En kommitté ska göra en översyn av det svenska regelverket för hantering av finansiella kriser (…). Det är viktigt att ha tydliga och effektiva regelverk för att hantera olika slag av finansiella kriser så att det finansiella systemets funktion kan upprätthållas och kostnaderna för samhället minimeras.”2 Som en begränsning anges att kommittén ska beakta ”hur regelverket är förenligt med det arbete som bedrivs på global nivå och inom EU”. Direktiven indikerar dock att kommittén i princip ska analysera dessa frågor självständigt.
Under utredningsarbetets gång visade det sig att det internationella arbetet tog allt fastare former. Först i kedjan låg Financial Stability Board, vars förslag varit grundval för arbetet inom EU. I och med regeringens tilläggsdirektiv av den 19 juli 2012 har kommitténs arbete, som framgår ovan, utgått från det förslag
1 Direktivtexten redovisas i bilaga 5. 2 Kommittédirektiven och senare beslutade tilläggsdirektiven finns i bilagor till betänkandet.
Inledning
235
till resolutionsdirektiv som EU-kommissionen presenterade i juni 2012.
Den tänkta tidtabellen för EU-direktivet var sådan att vi förväntades redovisa vårt förslag senast den 31 maj 2013. Den visade sig vara orealistisk. Som ovan nämnts drog förhandlingsarbetet ut på tiden och en politisk överenskommelse om resolutionsdirektivet nåddes först i december 2013. Därefter följde granskningar (med inslag av förhandlingar). Direktivet publicerades, som nämns ovan, i sin slutliga version först den 12 juni, mindre än en månad innan kommittén skulle överlämna sitt betänkande.3
Av resolutionsdirektivet framgår att reglerna ska vara genomförda i nationell lagstiftning den 1 januari 2015. I formell mening har medlemsstaterna således gett sig själva omkring sju månader för att genomföra direktivets bestämmelser i nationell lagstiftning. Även om man utgår från tidpunkten för den politiska överenskommelsen är beredningstiden på nationell nivå inte längre än ett år. Med tanke på direktivets omfattning och komplexitet är det en mycket ambitiös tidsplan.
Dessa snäva tidsramar har i hög grad präglat kommitténs arbete. Vi har således inte haft förutsättningar att med den noggrannhet som hade varit önskvärd – och normal för en statlig utredning med uppdrag att förslå ny lagstiftning – arbeta igenom de lagförslag vi presenterar i detta betänkande.
Sett i relation till det ursprungliga uppdraget måste det således konstateras att kommittén inte självständigt kunnat analysera hur ett tydligt och effektivt regelverk bör utformas. Vi har varit tvungna att lägga vår energi på att analysera hur EU-direktivet ska genomföras i svensk lag.
Detta vore ett mindre problem om det regelverk som finns i EU-direktivet kunde anses vara ”tydligt och effektivt”. Kommitténs analyser av direktivet visar dock att det ingalunda är tydligt. Tvärtom innefattar det en rad oklarheter och inkonsekvenser, i vissa fall av sådan karaktär att bestämmelser framstår som inbördes oförenliga. Effektiviteten i ett regelverk är ofta svår att bedöma innan det tillämpats, men det är ofrånkomligt att bristerna minskar möjligheten att uppnå de mål som ligger bakom lagstiftningen.
3 Det bör noteras att förändringar i direktivtexten gjordes in i det sista. Följaktligen finns det mindre skillnader mellan kommitténs redogörelser för direktivets ordalydelse i betänkandet, som bygger på preliminära versioner, och den slutliga direktivtexten.
Inledning SOU 2014:52
236
Det finns även vissa inslag i direktivet som ger underlag för att ifrågasätta om det med fastlagda regler är möjligt att uppnå de mål som direktivet ställer upp. Tveksamheten rör inte minst om medlemstaterna ges ett tillräckligt handlingsutrymme att hantera en systemkris, en aspekt som vi återkommer till i kapitel 4.
En förklaring till de brister som kommittén funnit i direktivet är att det rör extremt komplexa frågor, både ekonomiskt och juridiskt. Genom det nya regelverket görs förändringar i de grundläggande förutsättningarna för bankers verksamhet. Det ålägger också medlemsstaterna att tillämpa styrmedel och vidta långtgående åtgärder som knappast prövats i praktiken. Parallellt görs ingrepp i centrala rättsområden som insolvensrätt och bolagsrätt.
Kommittén delar uppfattningen att det befintliga regelverket för att hantera såväl individuella banker i kris som systemkriser har brister och behöver förstärkas. Detta var åtminstone i Sverige väl känt långt före finanskrisen 2008.4 Med hänsyn till frågornas komplexitet och reglernas långtgående effekter hade det likväl varit tillrådligt att inom EU ge mer tid för analys och övervägande innan direktivet lades fast, liksom för genomförandet i nationell rätt. Kommittén kan dock konstatera att lagstiftarna valt att prioritera snabbhet framför kvalitet. Beslutsprocessen och det direktiv som blivit resultatet visar att det viktiga har ansetts vara att få ett krishanteringsregelverk på plats. Att säkerställa att det är tydligt och effektivt, vilket under normala förhållanden är en självklarhet i lagstiftningsarbete, har inte varit lika viktigt
Kommittén har många synpunkter på hur regelgivningsprocessen gått till. Men nu finns direktivet. Sverige är ålagt att genomföra det och kommitténs uppdrag har varit att lägga förslag om hur det ska gå till. I detta ingår att respektera tidtabellen i EUdirektivet.
Kommittén har därför bedömt att det varit vårt uppdrag att göra samma grundläggande prioritering som lagstiftaren på EU-nivå. Även i vårt arbete har således tid av nödvändighet varit viktigare än kvalitet. Vi har gjort vårt bästa för att ta fram förslag till tydliga och väl fungerande regler, men vi har gjort det inom de tidsramar som ges i direktivet.
4 Banklagskommittén (i vars arbete samtliga ledamöter i kommittén medverkade) presenterade ett förslag till ett krishanteringsregelverk i SOU 2000:66.
237
2 Finansiella kriser, krishantering och resolution
2.1 Inledning
I detta kapitel ger vi som en bakgrund till vårt förslag till införlivande av resolutionsdirektivet en övergripande redogörelse för varför det finansiella systemet är viktigt, varför finansiella kriser kan uppstå och snabbt spridas och varför detta i sin tur ger skäl för staten att både förebygga finansiella kriser och vara redo att hantera sådana om de inträffar.
2.2 Det finansiella systemets funktioner och känslighet
Man brukar säga att det finansiella systemet har tre grundläggande funktioner, nämligen betalningsförmedling, kapitalförsörjning och hantering av risk. Dessa funktioner beskrivs närmare i kapitel 2 i kommitténs delbetänkande (SOU 2013:6). Att det finansiella systemet fungerar väl är nödvändigt för att såväl ekonomi som vardagsliv ska fungera. En situation där betalningar inte kan genomföras, krediter inte kan ges eller där försäkringssystemet sätts ur spel skulle snabbt skapa enorma skadeverkningar för alla. Om betalningstrafiken stoppas upp, om så bara för en eller ett fåtal dagar, skapas stora problem för både företag och enskilda. Och om kreditförsörjningen förlamas tvingas företag slå igen, investeringsprojekt stoppas och byggande upphöra. Dessutom finns det risk för att företag som inte kan förlänga sina rörelsekrediter måste ställa in sina betalningar. Det drabbar i sin tur deras fordringsägare och det kan uppstå kumulativa likviditetsproblem som skulle leda till konkurser, både i och utanför den finansiella sektorn. Betydande störningar i kreditgivningen skulle på så sätt också
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
238
kunna smitta av sig på betalningsväsendet. Effekterna på sysselsättning, tillväxt och på samhällsekonomin i stort skulle snabbt bli allvarliga.
När det finansiella systemet bedöms kunna uppfylla sina grundläggande funktioner på ett ändamålsenligt sätt och utan störningar som innebär allvarliga samhällsekonomiska kostnader, brukar man säga att det råder finansiell stabilitet eller att det finansiella systemet är stabilt.
2.2.1 En enkel skiss av det finansiella systemet: tjänster och sårbarheter
I det finansiella systemet strömmar ett antal flöden. Företag och hushåll placerar sitt sparande genom att på olika sätt låna ut till andra företag och hushåll. Sparmedel kan placeras i en bank som i sin tur lånar ut dessa pengar till andra företag och hushåll. Sparare kan också investera i värdepapper som aktier och obligationer, antingen genom att köpa dessa direkt eller indirekt via exempelvis fondsparande. När företag lånar direkt från placerare kallas det för marknadsfinansiering. Genom sitt sparande i form av insättningar, fondandelar och värdepapper har företag och hushåll tillgång till medel som inom olika tidsramar kan användas för utgifter.
Betalningar genomförs i huvudsak genom att medel på inlåningskonton byter ägare. Medlen på kundernas transaktionskonton behöver därför vara omedelbart tillgängliga. Att frigöra betalningsmedel från andra sparformer kan ta mer tid. Värdepapper eller fondandelar behöver normalt först säljas och omvandlas till insättningar.
Om sparare vill kunna komma åt åtminstone en del av sina medel med kort varsel, för att exempelvis kunna göra betalningar, så vill låntagare inte bli återbetalningsskyldiga med kort varsel. Om ett hushåll lånar för att köpa en bostad vill hushållet kunna vara säker på att få behålla lånet fram till dess att huset säljs. Finansiella företag som banker och kreditmarknadsföretag tillfredsställer båda dessa gruppers preferenser genom att låna ut med lång löptid och låna upp med kort löptid. Detta kallas löptidsomvandling och är en viktig och samhällsnyttig tjänst som det finansiella systemet tillhandahåller.
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
239
Balansräkningen och kapitalets roll
Flödena i det finansiella systemet får ”fast form” på de inblandade parternas balansräkningar. Om ett hushåll sätter in pengar i en bank får banken en skuld till hushållet. Banken lånar i sin tur ut dessa pengar. Fordringen som lånet ger upphov till blir en tillgång för banken. En banks balansräknings tillgångssida består därför i stor utsträckning av fordringar på grund av lån medan skuldsidan består av insättningar och marknadsfinansiering.
Långivare vill att banker, eller egentligen låntagare generellt, ska delvis finansiera sig med eget kapital och/eller ställa säkerheter för lånet. Det egna kapitalet ska täcka förluster och skydda långivarna från att bär några förluster. Så länge det finns kapital kvar så kan ju banken betala sina skulder. Därigenom överförs kreditrisk, eller förlustrisk mer generellt, från långivare till bankens ägare. Kapitalet är med andra ord ett medel att ingjuta förtroende för banken hos dess långivare. Ju mer kapital, desto lägre risk för långivarna och desto billigare blir det för banken att låna.
Detta gäller även i ett dynamiskt perspektiv. Ju mer aktieägarna har att förlora, desto större skäl har de att inte låta banken ta stora risker. Naturligtvis gäller även det motsatta. Lite kapital gör ägarna mer riskbenägna, eftersom de har lite egna pengar att förlora och mycket att vinna om risktagandet går vägen. Samtidigt är kapital ett relativt dyrt finansieringsmedel för banken; delvis för att ägarna kan kräva kompensation för att ta den största förlustrisken, delvis av skatteskäl.
Svårvärderade tillgångar och sårbara balansräkningar
Lån, oavsett om de går till eller från en bank, handlar om flöden med pengar i ena riktningen och löften om att få pengar vid ett senare tillfälle i den andra. Eftersom framtiden är osäker finns en osäkerhet om vad dessa löften är värda. De finansiella företagen behöver utveckla särskild expertkunskap i att värdera dessa löften om de ska vara framgångsrika, en expertkunskap som kommer deras kunder till godo. En del tillgångar som traditionella banklån är dessutom svårvärderade för utomstående, det vill säga de är förknippade med privat information som kan ha genererats av en långvarig relation mellan banken och låntagaren. Av detta skäl kommer låntagarens löfte att betala tillbaks pengarna vara svårt att
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
240
värdera för andra långivare. Det gör fordringarna svåra att sälja snabbt och till rätt pris, det vill säga de är illikvida.
Finansiella företag som ägnar sig åt löptidsomvandling är sårbara. Oavsett om företag är finansiella eller icke-finansiella är det rationellt för enskilda långivare att säga upp sina lån vid misstanke om att företaget är i, eller kan hamna i, finansiell nöd. Detta kan leda till en huggsexa om företagets tillgångar. Finansiella företag som ägnar sig åt löptidsomvandling är särskilt sårbara för en sådan huggsexa, eftersom en betydande del av deras skulder, som insättningar, kan sägas upp snabbt samtidigt som deras tillgångar är illikvida och med lång löptid. Om exempelvis många insättare vill ha ut sina insättningar samtidigt, en så kallad uttagsanstormning, så kommer banken inte att kunna betala alla med en gång eftersom banken inte kan omvandla lånen till kontanter tillräckligt snabbt. Detta gör det än mer rationellt för insättare att försöka få ut sina pengar så snabbt som möjligt. Eftersom insättningar numera omfattas av en insättningsgaranti minskar incitamenten för en uttagsanstormning. Däremot kvarstår sårbarheten för en ”finansieringsflykt” när marknadsfinansiärer av oro för företagets finansiella ställning väljer att inte förnya sina lån. Särskilt kortfristig marknadsfinansiering kan snabbt och i betydande grad falla bort. Denna sårbarhet är alltså en följd av att banker producerar samhällsnyttig löptidsomvandling.
Finansiella kopplingar gör balansräkningarna ännu mer svårvärderade och sårbara
Många av ett finansiellt företags skulder är till andra finansiella företag. Dessa skulder kan exempelvis uppstå genom att företagen genomför betalningar för kunders räkning, genom lån som företagen ger varandra för att kunna jämna ut likviditeten, eller genom att företag köper värdepapper utgivna av andra finansiella företag. Att de finansiella företagen köper varandras värdepapper kan till exempel bero på att de vill kunna använda dessa som säkerheter.
Om en bank inte kan betala sina skulder i tid så drabbar detta alltså inte bara deras insättare utan även andra finansiella aktörer som har lånat ut till banken. På det viset kan problem sprida sig i det finansiella systemet.
Dessa finansiella kopplingar är svåra att överblicka och det gör det svårt att avgöra var förluster slutligen hamnar. I kombination
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
241
med problemen att värdera finansiella tillgångar är det därför inte enkelt för en utomstående att avgöra en aktörs finansiella ställning och särskilt i en situation då andra finansiella företag kan riskera att fallera. Dessutom har grupper av liknande finansiella företag likartad verksamhet och är utsatta för samma typ av risker. Det gör att om exempelvis en bank drabbas av problem kan farhågor snabbt uppstå om att andra banker har liknande problem. Rykten kan alltså snabbt bli självuppfyllande profetior. Sammantaget gör detta att finansiella företag, och särskilt sådana som ägnar sig åt löptidomvandling, är känsliga för rykten om finansiella problem.
Sårbara marknader
Svårigheten med att värdera tillgångar och aktörer gör också handeln på finansieringsmarknaderna sårbar. Informationen om såväl marknadsaktörer som tillgångar är ofta bristfällig och ojämnt fördelad, vilket gör att förtroendet lätt och snabbt kan förändras. Om förtroendet mellan aktörerna skadas, minskar också deras vilja att handla med varandra och marknadslikviditeten blir lägre. Aktörer kan också försvinna från vissa marknader för att de i oroliga tider hellre vill placera i vad som uppfattas som säkrare och mer likvida tillgångar, som exempelvis statspapper, eller konton hos centralbanken.
Aktörer kan även lämna vissa marknader om värdet på en tillgång plötsligt blir osäkert. En sådan osäkerhet kan förstärkas i oroliga tider då finansiella företag vill sälja sina tillgångar. De potentiella köparna kan då tro att säljaren i första hand försöker göra sig av med sina sämsta tillgångar. I oroliga tider kan marknadspriserna även falla kraftigt om många aktörer säljer samtidigt. Om det i en sådan situation inte finns tillräckligt med köpare så faller priset på tillgångar mer än vad som är fundamentalt motiverat i en situation då köparna hade haft full information. Ett kraftigt prisfall minskar värdet på företagens tillgångar, vilket i sin tur kan tvinga fram ytterligare försäljningar. Det kan lätt bli en nedåtgående spiral med fallande priser, lägre värderade tillgångar, ytterligare tvångsförsäljningar som i sin tur leder till fallande priser och så vidare. I det förloppet drabbas aktörerna av förluster som urholkar deras riskkapital. Det betyder att vad som kanske började som ogrundad misstro kan sluta med omfattande konkurser som skadar det finansiella systemets förmåga att fullgöra sina grund-
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
242
läggande funktioner och därmed ger allvarliga samhällsekonomiska störningar.
2.3 Det finansiella systemets dynamik och risker för instabilitet
När framtidsutsikterna ser ljusa ut och såväl finansiella aktörer som hushåll och företag är optimistiska blir kraven på kompensation och skydd för risk låga, vilket leder till låga kreditriskpåslag och generösa kreditvillkor. Det är lätt för finansiella företag att låna, vilket gör det lätt för företag och hushåll att i sin tur låna av dem. Detta bidrar till att kreditgivningen ökar och att tillgångspriserna stiger. När utsikterna försämras blir denna utlåning mer riskfylld, eller åtminstone upplevs den så, vilket märks i både högre krav på kompensation för risk och hårdare kreditvillkor.
En sådan omvärdering av tillgångar sker kontinuerligt och möjligheterna att låna ska också bero på framtidsutsikterna. Investeringar – reala och finansiella – ser helt enkelt bättre ut i en konjunkturuppgång än i dåliga tider. Detta ska också avspeglas i möjligheterna och villkoren för finansiering. Det är i så måtto inget anmärkningsvärt i att krediter och kreditvillkor varierar cykliskt, delvis i samspel med den allmänna ekonomiska utvecklingen.
2.3.1 Risken för bristande funktion i oroliga tider
Problemen uppstår när dåliga tider, eller utsikterna för sådana, leder till finansiell oro. Detta kan inträffa när osäkerheten om vad tillgångar är värda spiller över i osäkerhet om de finansiella företagen har en tillräcklig förmåga att absorbera befarade förluster, det vill säga om de har tillräckligt mycket kapital för att vara solida efter ett fall i tillgångarnas värde. Oron har med andra ord sin grund i att aktörerna befaras tidigare ha varit överdrivet optimistiska och tillåtit allt för stora risker i relation till motståndskraften. Beroende på kombinationen av att centrala delar av det finansiella systemet som banker och marknader är sårbara och de finansiella kopplingarna kan denna oro snabbt spridas och fördjupas.
Osäkerheten gör att de finansiella aktörerna väljer att placera i säkra tillgångar som exempelvis statspapper i stället för att låna ut till varandra. Marknadens krav på såväl kompensation för risk som
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
243
skydd mot risk ökar, det sistnämnda genom att kraven på säkerheter och förlustabsorberande kapital ökar. I första hand påverkas möjligheterna för banker och andra utlåningsföretag att finansiera utlåningen till realekonomin, men oron kan också leda till mer akuta likviditetsproblem som påverkar betalningsförmedlingen. Om oron påverkar funktionerna kan konjunkturnedgången förvärras och de mest pessimistiska framtidsutsikterna bli besannade. Landets ekonomi kan då stå inför en djup ekonomisk kris.
2.3.2 Risken för avbrott i verksamheten
Om det som sagts ovan beskriver ett krypande förlopp så kan utvecklingen också vara mer dramatisk. Om till exempel en bank plötsligt upphör med verksamheten drabbas deras kunder. Om insättare och värdepapperskunder (tillfälligt) förlorar möjligheten att disponera över sina pengar och värdepapper, kommer de inte att kunna genomföra betalningar.
När det gäller tillgången till krediter kan det i praktiken vara svårt för låntagare att ersätta en kreditgivare eftersom andra kreditgivare, som nämnts, inte har lika god information om låntagarna som den fallerande banken. Avbrott i finansieringen kan i sin tur leda till att kunderna tvingas tillfälligt upphöra eller avveckla sin verksamhet, vilket kan leda till onödig kapitalförstöring.
Om banken som upphör med sin verksamhet är relativt liten, kommer detta inte vara tillräckligt för att påverka samhällsekonomin. Om banken däremot är stor så att ett stort antal kunder får tillgången till viktiga tjänster avbruten, kommer detta att påverka samhällsekonomin negativt.
Om verksamheten plötsligt upphör i ett finansiellt företag som är en viktig leverantör av tjänster som andra finansiella företag utnyttjar kan krisen också stoppa andra viktiga flöden i det finansiella systemet.
I en situation där avbrottet inte är tillfälligt utan fallissemanget är definitivt kan företagets finansiella kopplingar leda till ytterligare störning i det finansiella systemet. Om det fallerade företaget har gjort förluster som gör att tillgångarna inte räcker för att betala skulderna så kommer förlusterna att fördelas på dess finansiärer. Detta kan i sin tur leda till att andra finansiella aktörer får soliditetsproblem. Det kan som nämnts räcka med oron för detta för att problemen ska sprida sig och leda till utbredda likviditets-
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
244
problem. Beroende på det fallerade företagets finansiella kopplingar liksom på tillståndet i det finansiella systemet och i ekonomin i övrigt vid tidpunkten, kan detta i sig utlösa en finansiell kris.
2.3.3 Systemviktiga företag
Ett företag brukar kallas för systemviktigt om bristande funktion i hela eller delar av företaget eller dess fallissemang skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Man kan säga att företagets systemviktighet beror på om åtminstone delar av verksamheten utgör en tillräcklig andel av någon av systemets grundläggande funktioner, är en förutsättning för att någon annan central del av det finansiella systemet ska fungera eller är förknippad med stora spridningsrisker.
När det gäller verksamhet som är nödvändig för en grundläggande funktion kan det handla om tjänster riktade till hushåll och företag, i första hand betalningsförmedling och krediter. Företagets systemviktighet blir då i stor utsträckning en funktion av dess storlek. När det gäller betalningsförmedling och kreditgivning handlar det i första hand om stora banker vilka har en central och omfattande roll i såväl betalningsförmedlingen som kreditförsörjningen.
Företagets systemviktiga verksamhet kan också vara en förutsättning för att någon annan del av det finansiella systemet ska fungera. Det handlar då om mer specialiserade tjänster som andra finansiella aktörer är beroende av. I det här fallet beror systemviktigheten i stor utsträckning på möjligheten att snabbt ersätta företaget med någon annan leverantör. Exempel på sådana tjänster kan vara clearing och avveckling, värdepappersförvaring och marknadsgaranthandel. Företag som kan vara leverantörer av den typen av systemviktiga tjänster är främst vissa clearingföretag, centrala motparter och stora banker.
Slutligen kan systemviktigheten bero på vilka spridningseffekter som bristande funktion eller ett fallissemang skulle medföra. Spridningseffekterna är starkast mellan banker, dels för att banker ofta har större exponeringar mot varandra än vad som är fallet med andra företag, dels för att de är känsliga för förtroendekriser eftersom det är svårt för bankens finansiärer att bedöma risken i verksamheten samtidigt som banken har mycket kort finansiering som snabbt kan dras tillbaka.
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
245
Fallet med Lehman Brothers konkurs 2008 visar emellertid att inte bara banker utan även stora värdepappersbolag kan ge upphov till spridningseffekter. Även ett kreditmarknadsföretag som har finansiering med kort löptid är utsatt för spridningsrisk. Stora försäkringsföretag kan i första hand påverka genom sin betydelse för centrala finansiella marknader.
Det kan dock påpekas att bedömningen av systemviktighet bör beakta att riskerna för de olika grundläggande funktionerna ser lite olika ut. Ett avbrott i betalningsförmedlingen skulle omedelbart få allvarliga konsekvenser genom att ekonomin i princip skulle lamslås. De andra grundläggande funktionerna påverkas sannolikt mindre dramatiskt och då genom att lån och riskhantering blir svårare och betydligt dyrare att få tillgång till. För att betydande samhällsekonomiska kostnader ska uppstå till följd av problem med kreditgivning eller riskhantering krävs att problemen varar under en längre period i motsats till betalningsförmedlingen som ger en omedelbar effekt.
Det förtjänar att understrykas att främst risken för förtroendeförluster i oroliga tider gör att det inte på förhand går att säga exakt vilka företag som är systemviktiga och vilka som inte är det. Bedömningen är situationsberoende.
Verksamheten i systemviktiga företag måste fortgå
Normalt när företag får likviditets- eller soliditetsproblem som inte är av övergående natur, och som företaget genom att sälja tillgångar, anskaffa mer kapital eller omförhandla sina skulder inte kan lösa, så inleds ett insolvensförfarande. Generellt innebär ett insolvensförfarande att det fallerade företaget antingen rekonstrueras eller avvecklas.
Ett övergripande syfte med insolvensregelverket är att undvika en oordnad avveckling som kan uppstå till följd av en huggsexa om företagets tillgångar. En huggsexa är samhällsekonomiskt kostsam då den kan leda till att företag avvecklas i onödan och på ett sätt som inte maximerar värdet på tillgångarna. Dessutom gör en oordnad avveckling att det inte finns någon turordning, så kallad prioritetsordning, för hur borgenärer ska få betalt. Prioritetsordningen är i sin tur central för att på förhand kunna differentiera kreditrisken och prissätta den därefter. Insolvensreglerna har alltså avgörande betydelse även för företags verksamhet i normala tider.
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
246
Vanliga insolvensförfaranden är dock av flera skäl inte lämpliga för vissa finansiella företag. Ett generellt problem är att en konkursförvaltare eller en företagsrekonstruktör i första hand ska se till borgenärernas respektive företagets bästa. Detta behöver inte vara förenligt med nödvändiga hänsyn till den finansiella stabiliteten. Exempelvis kan en snabb försäljning av tillgångar påverka andra aktörer negativt genom att sätta igång prisspiraler på marknaden.
Sedan finns det särskilda inslag i de vanliga insolvensförfarandena som är olämpliga att tillämpa på banker. Frysning av tillgångar och betalningsstopp kan få allvarliga konsekvenser, eftersom bankens skulder används av hushåll, företag och andra finansiella aktörer som betalningsmedel. Det går alltså inte att hindra en huggsexa om bankens tillgångar utan att påverka möjligheterna att genomföra betalningar.
Valet står alltså mellan en oordnad avveckling, vilket insolvensregelverket syftar till att undvika, och de kostnader som uppstår om företagets verksamhet i princip fryses. De finansiella kopplingarna, det vill säga att långivarna i stor utsträckning är andra finansiella företag, gör att ett betalningsstopp i ett företag snabbt kan leda till likviditetsproblem för andra företag.
Mer generellt kan man säga att konkurs eller företagsrekonstruktion inte är ett alternativ för de företag som levererar systemviktiga tjänster eller vars fallissemang kan leda till allvarliga spridningseffekter. Verksamheten och betalningsflödena i den typen av företag måste kunna fortgå utan längre avbrott.
2.3.4 Externa effekter
Kännetecknande för de problem som kan uppstå i det finansiella systemet är att de, om de är tillräckligt allvarliga, leder till betydande samhällsekonomiska kostnader. Om banker och andra utlåningsföretag i stor skala drar ner på sin kreditgivning för att de själva har svårt att få finansiering, innebär denna kapacitetsförlust att möjligheter som kräver lånefinansiering går förlorade, exempelvis kan företag tvingas att skjuta upp investeringar. Om betalningsförmedlingen, kreditförsörjningen eller riskhanteringen skulle drabbas av en kraftig funktionsnedsättning eller till och med upphöra skulle skadeverkningarna för samhället bli enorma.
Kostnaderna för samhället kan överstiga förlusterna för ägare och långivare. Företagen och deras intressenter, till exempel ägare
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
247
och långivare, har därmed inte skäl att fullt ut beakta konsekvenserna av sitt agerande för andra vare sig inom eller utanför det finansiella systemet. Konsekvenser som drabbar andra än de direkt inblandade kallas externa effekter.
Även aktiviteten på de finansiella marknaderna är förknippad med externa effekter. Dessa skiljer sig dock från de tidigare nämnda effekterna genom att de verkar via prisbildningen. Exempelvis har marknadsaktörerna i många fall inte vare sig anledning eller möjlighet att bry sig om vilka konsekvenser deras agerande får för marknadslikviditeten eller för andra aktörer när de i snabb takt tvingas sälja ut finansiella tillgångar. Andra aktörer påverkas i sin tur av ett prisfall då marknadspriser används för att värdera företag. Ett kraftigt fall i priserna kan därigenom innebära en försämrad finansiell ställning och ett förlorat förtroende för andra aktörer än den eller de som orsakade fallet. Denna effekt av ett visst agerande på marknaden är en extern effekt.
De svaga incitamenten till ett sunt risktagande förstärks ytterligare av förekomsten av moral hazard. Moral hazard uppstår när en aktör har incitament att ta stora risker till följd av att någon annan part skyddar aktören från de fulla konsekvenserna av sitt risktagande som utan detta skydd skulle ha drabbat aktören. När det handlar om finansiella företag uppkommer moral hazard främst genom att staten av samhällsekonomiska skäl på ett eller annat sätt måste rädda systemviktiga företag till fortsatt drift. Vi diskuterar detta närmare i avsnitt 2.4.3.
2.4 Värnandet av finansiell stabilitet
En period av finansiell instabilitet leder till betydande samhällsekonomiska kostnader. Hur stora kostnaderna blir beror på hur allvarligt och under hur lång tid funktionsförmågan är nedsatt. Men att de samhällsekonomiska kostnaderna kan bli enorma är uppenbart. Därför är det ett viktigt samhälleligt intresse att värna den finansiella stabiliteten.
Detta görs i första ledet genom att finansiella företag regleras särskilt och är föremål för tillsyn. Regler och tillsyn syftar till att förebygga risker för den finansiella stabiliteten genom att i korthet säkerställa att risktagandet står i proportion till företagens motståndskraft i form av olika buffertar. Men reglering och tillsyn ger inget absolut skydd mot att likviditets- och soliditetsproblem
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
248
uppstår i det finansiella systemet. Därför behöver staten – som ett andra led av skyddsåtgärder – också kunna hantera problem på systemnivå och i individuella företag om de sistnämnda utgör ett systemhot.
Målet för krishanteringen och det förebyggande arbetet är alltså detsamma: Att värna den finansiella stabiliteten. Det är inte utan kostnader att förebygga risker för den finansiella stabiliteten och inte utan kostnader att hantera kriser. Men dessa kostnader förbleknar i jämförelse med de kostnader som en finansiell kris kan medföra om den tillåts skena iväg utan motåtgärder.
2.4.1 Reglering och tillsyn
Den finansiella sektorns stora samhällsekonomiska betydelse i kombination med känsligheten för störningar och att företagen själva och dess intressenter inte har skäl att fullt ut beakta de samhällsekonomiska konsekvenserna av sitt risktagande motiverar en särskild reglering för att förebygga hot mot den finansiella stabiliteten. En central del av ett sådant regelverk är kapitalkrav. Kapital är centralt för att företagen ska kunna stå emot förluster, faktiska och befarade, utan att deras finansiering hotas. Generellt är kapitalkrav utformade för att vara framåtblickande och ta höjd för att framtidsutsikter försämras. En förändring efter den senaste finanskrisen är också att det införs kapitalkrav som ska anpassas till kredittillväxten och bygga motståndskraft i goda tider när risker byggs upp. Men krav finns också rörande hur mycket likvida tillgångar företagen ska hålla för att kunna hantera en situation då den korta finansieringen försvinner, exempelvis genom att marknaderna för certifikat av något skäl fryser. Även graden av löptidsomvandling är föremål för tillsyn. Till detta kommer ett stort antal krav rörande riskhantering, möjlighet till genomlysning, m.m.
Det är inom ramen för tillsynen som problem sannolikt först märks och kan åtgärdas. Om ett företag uppvisar en avtagande kapitalstyrka så har tillsynsmyndigheten möjlighet att kräva att denna återställs eller att företaget på andra sätt förbättrar sin finansiella ställning.
Det ska tilläggas att finansiella företag även regleras särskilt utifrån ett annat motiv än systemskydd nämligen konsumentskydd. Motiven för konsumentskydd är dels att konsumenter av finansiella tjänster i gemen har ett stort informationsunderläge visavi pro-
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
249
ducenten eftersom det är svårt att värdera finansiella tjänster, dels att många finansiella tjänster/produkter har stor ekonomisk betydelse för den enskilde.
Insättningsgarantin är en viktig del av ett sådant konsumentskydd. Den innebär att staten garanterar insättningar upp till ett visst värde. Därigenom minskar insättningsgarantin risken för uttagsanstormningar. Förvisso ger garantin också upphov till moral hazard eftersom insättarna vet att de inte kan förlora sina pengar upp till den garanterade nivån även om de kan bli avskurna från sina medel till dess att garantin har betalats ut. Insättningsgarantins negativa effekt på insättarnas incitament att välja mindre riskfyllda banker ska dock inte överdrivas, då det i praktiken är svårt för enskilda insättare att dels bedöma och jämföra olika bankers risknivåer, dels påverka bankernas risktagande. En explicit garanti kan också vara till fördel genom att det blir tydligare vilket belopp, på vilken typ av konton och i vilka företag som insättningarna skyddas.
2.4.2 Krishantering
Trots reglering och tillsyn kan det uppstå problem som kan hota den finansiella stabiliteten, dels om tillsynen missar problemen, dels om de inte kan lösas med tillsynens reguljära verktyg. Tillsynen kan till exempel inte tillföra pengar när sådana behövs för att undvika samhällsekonomiska kostnader. För detta behövs det andra åtgärder. Det finns också en gräns för hur mycket man inom ramen för tillsynen kan göra för att återställa ett företags finansiella ställning. Om dessutom regelbrotten är av en sådan natur att företagets tillstånd ska återkallas, är gränsen för vad som kan åstadkommas med tillsynen nådd. Av dessa skäl behöver staten också ha en beredskap för krishantering, det vill säga kunna vidta åtgärder för att begränsa kostnader för samhället av problem i det finansiella systemet.
I detta underavsnitt ges en översiktlig beskrivning av olika krishanteringsåtgärder. Beskrivningen utgår från en skissartad uppdelning i likviditetsproblem och soliditetsproblem.
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
250
Tillfälliga likviditetsproblem i enskilda solida företag – nödkredit
För banker och andra finansiella företag som ägnar sig åt löptidsomvandling är skulderna en del av affärsrörelsen, exempelvis att ta emot insättningar. Det gör dem som nämnt sårbara för mer eller mindre välgrundad finansieringsflykt från i första hand marknadsfinansiärer. Om osäkerheten om ett enskilt företags finansiella ställning tilltar, kan företaget snabbt få likviditetsproblem även om företaget i grunden har en fullgod soliditet. Blir utflödet tillräckligt kraftigt och svårigheterna att förnya marknadsfinansieringen tillräckligt omfattande, tvingas företaget att ställa in betalningarna och som en följd av det försättas i konkurs.
Betydande samhällsekonomiska kostnader skulle uppstå i samband med betalningsinställelsen; exempelvis skulle bankens låntagare kunna drabbas av avbrott i sin finansiering. Om företaget dessutom tvingas sälja tillgångar snabbt för att förhindra en betalningsinställelse eller som ett led i avvecklingen, kan en avsevärd rabatt behöva lämnas som en följd av att privat information som banken har om låntagaren går förlorad vid en överlåtelse. Detta kan påverka andra finansiella företag genom prisbildningen på marknaden. Spridningseffekter skulle även kunna uppstå som en följd av att försäljningen inte inbringar tillräckligt med pengar för att täcka alla skulder och därmed innebära att borgenärerna får vidkännas förluster. Fallissemanget kan med andra ord innebära att andra företag också drabbas av likviditetsproblem.
För att undvika de kostnader som är förknippade med ett fallissemang av i grunden solida företag som får likviditetsbrist kan centralbanken ge så kallad nödkredit. En nödkredit ges som regel mot säkerhet.
Systemlikviditetsproblem och i grunden solida banker – generellt likviditetsstöd, garantier och kapitaltillskott
I en situation där marknadsfinansiärer väljer att kraftigt skära ner sin finansiering till banker för att i stället placera medlen i andra tillgångar som upplevs vara säkrare eller lättare att omvandla till betalningsmedel, uppstår svårigheter för bankerna att i sin tur finansiera sin utlåning till hushåll och företag. Det kan finnas åtskilliga skäl till detta. Finansiärerna kan själva ha likviditetsproblem eller de kan vara osäkra på bankkollektivets finansiella
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
251
ställning. Oavsett skäl medför det en finansieringsflykt på systemnivå.
Den här typen av finansieringsproblem kan i första hand leda till bristande funktion i kreditförsörjningen, en kreditåtstramning, och medför därigenom samhällsekonomiska kostnader. Det kan också leda till en ökad sårbarhet då problemen initialt oftast rör den längre finansieringen. Bankerna kan då välja att finansiera sig alltmer kortfristigt, vilket genom att deras finansiering är kortare kan göra dem mer sårbara.
I en situation då bankerna är solida men har finansieringsproblem, kan bankernas finansiering stödjas genom generellt likviditetsstöd och genom statliga garantier. Generellt likviditetsstöd innebär i korthet att centralbanken erbjuder bankerna i gemen att låna på längre löptider än normalt och eventuellt mot andra säkerheter. Därigenom tillgodoses bankernas behov av likvida medel vilket gör att deras utlåning kan finansieras. Statliga garantier innebär att staten garanterar finansiärerna att bankens lån, exempelvis i form av obligationer, kommer att betalas som avtalat. Oavsett om stödet ges genom likviditetstöd eller garantier innebär det att staten tar på sig kreditrisk som normalt marknadsfinansiärer skulle ha burit. Att ett statligt ingripande är motiverat avspeglar att när solida banker inte kan få finansiering på rimliga villkor föreligger ett slags marknadsmisslyckande.
Ett alternativ till att direkt stödja finansieringen är att undanröja osäkerheten om de finansiella företagens ställning genom att staten antingen köper eller försäkrar problemtillgångar, det vill säga de tillgångar där osäkerheten om värdet har lett till att de inte går att sälja utan en ordentlig rabatt. Ett sådant förfarande innebär att staten tar över risken i dessa tillgångar mot en kompensation som understiger vad marknadsaktörerna kräver vid den aktuella tidpunkten. Uppenbart ställer ett sådant förfarande stora krav på statens förmåga att bedöma denna risk, vilket per definition är svårt i praktiken.
I en situation där oviljan att finansiera finansiella företag ökar kan bankerna behöva öka sitt kapital för att därmed ingjuta förtroende. I princip kan man se det som att marknadens kapitalkrav ökar i oroliga tider. Samtidigt kan det finnas en ovilja, av samma skäl, att investera i banker. Staten kan då bidra genom att skjuta till kapital. Genom att skjuta till kapital binder staten upp ekonomiska resurser. Det innebär ett visst risktagande. Förvisso får staten då också möjlighet att få uppsidan om det går bra. Det är
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
252
dock viktigt att komma ihåg att staten skjuter till kapital för att undvika de samhällsekonomiska kostnaderna som skulle uppstå om kreditförsörjningen till hushåll och företag försämras. På nytt kan det således sägas att ett marknadsmisslyckande – i detta fall i marknaden för riskkapital – ligger bakom att staten tvingas ingripa.
Soliditetsproblem
Ett finansiellt företag kan ha mer genomgripande finansiella problem om det har gjort förluster som innebär problem med att upprätthålla en tillräcklig soliditet. Att företaget har hamnat i problem kan bero på förluster från exempelvis en felsatsning i utlåningsverksamheten till en viss sektor eller felspekulationer i sin egenhandel. Förlusterna kan ha ackumulerats under tid och företaget kan då ha varit föremål för tillsynsåtgärder för att komma till rätta med problemen. Men förlusterna kan också komma, eller upptäckas, plötsligt. Om företaget inte redan har likviditetsproblem så kommer det att få det när företagets finansiella problem blir kända.
Om företaget är systemviktigt är konkurs ur samhällets perspektiv inte en möjlig väg att gå för att hantera företagets problem. Verksamheten måste, åtminstone till vissa delar, fortgå med tillräcklig funktionsförmåga. För att detta ska kunna ske måste företagets förluster absorberas, vilket kostar kapital. Samtidigt måste dess kapitalsituation återställas, i vart fall om företaget mer långsiktigt ska kunna fortsätta att bedriva finansiell verksamhet. Dessutom kan ytterligare verksamhetsförändringar vara nödvändiga för att återskapa företagets intjäningsförmåga.
Ett grundläggande problem är att ägarna, som tidigare nämnts, i ett för företaget kritiskt läge kan ha ett relativt litet intresse av att skjuta till mer kapital för att stabilisera företaget. Aktieägarna kan inte förlora mer än vad de har satsat. Om de skjuter till mer pengar till ett företag som är nära att fallera riskerar de helt enkelt att förlora mer pengar. Alternativt kan företaget välja att hushålla med kapitalet genom att drastiskt sälja av tillgångar eller dra ner på verksamheten på ett sätt som kan skada samhällsekonomin, i synnerhet om det är en stor bank.
När företaget har relativt lite kapital och ägarna har lite att förlora skapas dessutom incitament till ökat risktagande. Ägarna har alltså inte bara svaga incitament att skjuta till nytt kapital och
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
253
upprätthålla systemviktig verksamhet utan de är också särskilt riskbenägna, vilket ökar risken för såväl långivare som samhället. Det följer också av detta att det är rationellt för långivarna att sluta finansiera företaget om de börjar ifrågasätta dess kapitalstyrka.
Samtidigt har staten ett intresse av att verksamheten ska kunna fortgå eftersom en konkurs skulle skada den finansiella stabiliteten. Om ägarna inte kan, eller vill, stabilisera företaget så att samhällsviktiga funktioner fortsätter att fungera behöver staten säkerställa fortsatt drift. Om det saknas ett särskilt regelverk för detta måste staten förhandla med ägarna om en lösning som återger företaget dess livskraft. Ägarna vet att staten inte kan låta företaget, eller åtminstone dess systemviktiga verksamhet, gå i konkurs och därför är tvungen att investera det kapital som ägarna själva inte vill riskera. Statens förhandlingsposition är med andra ord svag och riskerar dessutom att försvagas i takt med att företagets kapital minskar. Resultatet av en sådan förhandling kan bli att staten tvingas rädda banken på förmånliga villkor för ägarna. Exempelvis kan staten tvingas köpa problemtillgångar eller aktierna till ett för ägarna förmånligt pris. Ägarna å sin sida undviker kostnaderna som skulle drabbat dem vid en konkurs. Förlusterna får i stället bäras av skattebetalarna.
Det är inte bara gentemot ägarna som staten har en svag förhandlingsposition utan även gentemot borgenärerna. Inom ramen för företagsrekonstruktion kan borgenärer gå med på att bära förluster och bidra till att stärka ett företags likviditets- och soliditetssituation genom så kallat ackord. Skälet till att de gör detta är i första hand att de tror att det leder till ett bättre ekonomiskt utfall än vid en konkurs. I fallet med ett systemviktigt företag vet borgenärerna att staten inte kan låta det gå i konkurs, så de kan med andra ord komma skadeslösa ur situationen. Uppenbart har de inga incitament att frivilligt gå med på att minska sina skulder. För att borgenärerna ska gå med på att bidra till att stärka företagets finansiella ställning, och därigenom också själva bära en del av de förluster som de annars skulle ha burit vid en konkurs, krävs särskilda maktmedel.
Redan när man bedömer att det finns en risk för att det egna kapitalet inte är tillräckligt stort för att hantera eventuella framtida förluster minskar ägarnas intresse av att skjuta till ytterligare kapital för att stabilisera företaget och långivarnas intresse av att finansiera det.
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
254
Om det problemdrabbade företaget inte är systemviktigt, eller med andra ord om det kan hanteras inom ramen för ett vanligt insolvensförfarande utan stora samhällsekonomiska kostnader, kan däremot staten låta företaget gå i konkurs på vanligt sätt. Ägare och borgenärer kommer då att drabbas av förluster på samma sätt som i andra företag.
En slutsats av detta är att staten måste se till att systemviktig verksamhet drivs vidare även om företaget drabbas av så allvarliga problem att det riskerar att fallera. I avsaknad av ett regelverk som gör det möjligt att hantera dessa företag i särskild ordning kommer staten att tvingas rädda banken på förmånliga villkor för ägare och långivare. Detta blir inte bara en dyr lösning i stunden, utan leder också till moral hazard som vi diskuterar mer härnäst.
2.4.3 Moral hazard-problemet – att värna finansiell stabilitet på sikt
I det föregående har vi beskrivit ett antal situationer då staten inom ramen för krishanteringen måste vidta åtgärder för att värna den finansiella stabiliteten. Det är i praktiken inget alternativ att låta kreditförsörjning, betalningsförmedling och riskhanteringen allvarligt försämras eller till och med upphöra eftersom det skulle skada samhällsekonomin allvarligt. Men en gemensam nämnare för alla åtgärderna ovan är att de kan fungera som en försäkring för ägare och långivare till systemviktiga företag, vilket kan leda till moral hazard. Moral hazard minskar incitamenten till ett sunt risktagande och till att bygga motståndskraft på ett sätt som är kostsamt för ägarna. Detta ökar risken för den finansiella stabiliteten på sikt. Men det innebär också att systemviktiga företag kan finansiera sig till en lägre kostnad, hålla mindre kapital och ta högre risker än icke-systemviktiga företag, vilket dels snedvrider konkurrensen och ger utrymme för ett slags övervinster, dels riskerar att det byggs upp obalanser i det finansiella systemet med finansiell instabilitet som följd.
Moral hazard-problematiken är alltså inte begränsad till situationer då staten finner det nödvändigt att rädda enskilda företag till fortsatt drift. Förväntningar om att så ska komma att ske påverkar beslutsfattandet även i många andra situationer. Om enskilda banker skulle kunna tas om hand utan att det gav upphov till moral hazard, skulle också en stor del av den övriga moral hazard-
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
255
problematiken begränsas, eftersom det då skulle finns ett trovärdigt alternativ till att ge stöd i andra former.
I viss utsträckning kan effekterna av moral hazard motverkas av reglering och tillsyn, i synnerhet om de inriktas på att säkerställa att de finansiella företagen normalt är väl kapitaliserade. Men så länge konkurs, eller ett trovärdigt förfarande som leder till samma effekt som konkurs för ägare och långivare, inte fungerar för systemviktiga företag försvagas även tillsynens avskräckande effekt. Det beror på att tillsynens yttersta sanktion är att återkalla företagets tillstånd, vilket medför att företaget ska avvecklas genom likvidation. Men eftersom detta inte är ett tänkbart alternativ för staten behöver konsekvenserna av en återkallelse inte bli så allvarliga för ett systemviktigt företag (och dess finansiärer) som de borde bli.
Den ofrånkomliga slutsatsen är att det krävs ett regelverk som gör det möjligt för staten att på ett effektivt och trovärdigt sätt hantera banker som drabbas av kapitalproblem eller av andra skäl inte längre kan tillåtas fortsätta sin verksamhet i oförändrad form. Detta alternativa förfarande till det vanliga insolvensregelverket kallas för resolution. Resolution bör alltså syfta till att rädda fortsatt drift av systemviktig verksamhet samtidigt som moral hazard begränsas.
257
3 Gällande rätt
3.1 Inledning
Det finns flera typer av finansiella företag som är av betydelse för den finansiella stabiliteten (se avsnitt 7.5.1 i SOU 2013:6). I detta kapitel fokuserar vi framför allt på de regler som gäller för banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag (institut). Inledningsvis behandlar vi de funktioner som instituten tillhandahåller. Därefter behandlar vi de rörelseregler etc. som gäller för dem. Dessa regler baserar sig i stor utsträckning på EU-rätten. Sedan ger vi en bild av de associationsrättsliga bestämmelserna och beskriver de regler som blir tillämpliga när ett institut får finansiella problem. Avslutningsvis behandlar vi EU:s statsstödsregler.
3.2 Instituten och deras funktioner
Banker
Bankerna har en central roll för att de betalningar som behöver göras i ett samhälle kan genomföras. Banker tar emot medel på bankkonton som insättarna också använder för att utföra betalningar. Det finns dessutom ofta ett betal- eller kreditkort kopplat till kontot. Bankerna spelar också en avgörande roll för kreditförsörjningen till hushåll och företag. De får också tillhandahålla värdepapperstjänster. Bankerna får även bedriva annan finansiell verksamhet liksom verksamhet som har ett naturligt samband med den.
För banker finns de centrala rörelsereglerna liksom regler om tillstånd, tillsyn och sanktioner i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (LBF) och Europaparlamentets och rådets förordning nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förord-
Gällande rätt SOU 2014:52
258
ning (EU) nr 648/2012 (tillsynsförordningen). Regeringen har i prop. 2013/14:228 föreslagit en ny lag om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag och en ny lag om kapitalbuffertar. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 2 augusti 2014. De föreslagna lagarna, kompletterade med reglering på lägre nivå, syftar till att genomföra det s.k. kapitaltäckningsdirektivet1 och tillsynsförordningen. Beskrivningen av gällande rätt beaktar förslagen i propositionen.
Svenska banker kan vara bankaktiebolag, medlemsbanker eller sparbanker. Det finns 38 bankaktiebolag, 2 medlemsbanker och 49 sparbanker.2 De fyra storbankerna – Nordea, SE-banken, Handelsbanken och Swedbank – är bankaktiebolag. För bankaktiebolagen gäller i allt väsentligt de associationsrättsliga bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551), men vissa särbestämmelser finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse. De associationsrättsliga bestämmelserna för medlemsbanker och sparbanker finns i lagen (1995:1570) om medlemsbanker respektive sparbankslagen (1987:619). Bestämmelserna i lagen om medlemsbanker liknar dem i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Kreditmarknadsföretag
Kreditmarknadsföretagens kärnverksamhet består i kreditgivning som de finansierar på olika sätt; genom att ta emot inlåning, ge ut obligationer eller låna på marknaden på annat sätt. Kreditmarknadsföretagen får inte ägna sig åt betalningsförmedling via generella system3 och har därför inte samma centrala betydelse för betalningsförmedlingen som banker. I övrigt får dock ett kreditmarknadsföretag bedriva samma verksamhet som en bank. Vissa av bankerna har valt att lägga sin bolåneverksamhet i dotterbolag som drivs i kreditmarknadsföretag.
För kreditmarknadsföretagen gäller i allt väsentligt samma regelverk som för bankerna.
Kreditmarknadsföretagen kan vara antingen aktiebolag eller ekonomiska föreningar som tillämpar aktiebolagslagen respektive
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om särskild tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG. 2 Finansinspektionens företagsregister, 2013-07-28, www.fi.se 3 System för förmedling av betalningar från ett stort antal från varandra fristående betalare avsett att nå ett stort antal från varandra slutliga betalningar.
SOU 2014:52 Gällande rätt
259
lagen om ekonomiska föreningar tillsammans med de associationsrättsliga särbestämmelser som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Värdepappersbolag
Banker är alltså centrala för en fungerande betalningsförmedling och är tillsammans med kreditmarknadsföretagen (i synnerhet bolåneinstituten) viktiga för kreditförsörjningen. Båda dessa företagstyper kan dessutom, liksom värdepappersbolagen, driva värdepappersrörelse, t.ex. genom att handla med aktier och andra värdepapper för egen eller andras räkning, förmedling av kontakter mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller garantigivning vid emission av fondpapper och liknande. På så sätt bidrar även de företag som bedriver värdepappersrörelse till kapitalförsörjningen.
För värdepappersbolagen gäller bl.a. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (LVM). Den lagen innehåller specifika bestämmelser för värdepappersrörelsen.4 Den innehåller också bestämmelser om tillstånd, tillsyn och sanktioner som i stor utsträckning motsvarar dem som gäller för banker och kreditmarknadsföretag. Dessutom gäller – liksom för banker och kreditmarknadsföretag – tillsynsförordningen. Även de i prop. 2013/14:228 föreslagna lagarna om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag respektive om kapitalbuffertar gäller för värdepappersbolagen.
3.3 Närmare om innehållet i detta kapitel
Den verksamhet som instituten bedriver handlar i stor utsträckning om att omfördela och hantera finansiella risker i affärsrörelsen liksom att hantera andra risker i verksamheten.5 Av detta följer att det inte är möjligt att eliminera institutens risktagande utan risker utgör en naturlig del av deras rörelser. Institutens betydelse för realekonomin i kombination med deras störningskänslighet gör att det därför finns ett intresse av att de har en tillräcklig motståndskraft mot olika typer av störningar för att de inte ska fallera. Förenklat handlar det om att hitta en balans mellan institutens risk-
4 Dessa bestämmelser gäller även för banker och kreditmarknadsföretag som bedriver värdepappersrörelse. 5 Det förekommer även icke-finansiella risker i finansiella företag, varav en av de viktigaste är de s.k. operativa riskerna.
Gällande rätt SOU 2014:52
260
tagande och betydelse för det finansiella systemet å ena sidan och storleken på deras förlustabsorberande kapital och betalningsberedskap å den andra.
Instituten regleras därför mer ingående än de icke finansiella företagen och de krav som ställs på instituten är sammantaget strängare än de som ställs på icke finansiella företag. Till de mer centrala rörelsereglerna hör de som uttryckligen kräver att instituten är solida och likvida, och att de organiserar sin verksamhet så att de har en fungerande riskhantering och företagsstyrning och är genomlysbara (se avsnitt 3.4). Därutöver finns bl.a. mer konkreta kapital- och likviditetskrav, som lägger en miniminivå på storleken på institutens kapital respektive betalningsberedskap. Det är i första hand instituten själva som ansvarar för att reglerna följs. I det följande ges en övergripande beskrivning av den reglering som gäller för instituten. Den gör dock inte anspråk på att var uttömmande utan fokuserar på bestämmelser som vi har anledning att återkomma till i följande kapitel (se avsnitten 3.5–3.7).
För att säkerställa att ett företag som vill driva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse kan förväntas uppfylla de särskilda krav som ställs för respektive rörelse måste ett institut ha fått tillstånd innan det börjar driva verksamheten (se avsnitt 3.8). När ett institut har fått tillstånd ska det därefter hela tiden uppfylla kraven. För att säkerställa detta står instituten under tillsyn av Finansinspektionen. Finansinspektionen har tämligen långtgående befogenheter som gör det möjligt för inspektionen att kontrollera om instituten följer reglerna, identifiera åtgärder för att förebygga potentiella problem och uppmärksamma eventuella regelöverträdelser (avsnitt 3.9). Finansinspektionen får också ingripa med administrativa sanktioner mot ett institut som bryter eller sannolikt kommer att bryta mot reglerna. Ett sådant ingripande kan syfta till att framtvinga ett visst beteende, markera att ett visst beteende, som kan ha upphört, var felaktigt eller sätta stopp för ett institut som har gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse. Den mest långtgående sanktionen är tillståndsåterkallelse.
De krav som ställs på instituten ska i varierande grad uppfyllas både på individuell nivå och på gruppnivå (inklusive undergruppsnivå). När kraven ska vara uppfyllda på individuell nivå tas hänsyn enbart till institutets (inklusive dess filialers) egna verksamhet. När kraven ska vara uppfyllda på gruppnivå läggs institutets verksamhet ihop med bl.a. andra koncernföretags och ägarintressens verksamhet vid bedömningen av om institutet uppfyller kraven på exempel-
SOU 2014:52 Gällande rätt
261
vis finansiell styrka. Den gruppbaserade tillsynen inkluderar inte bara dotterföretag utan även vissa holdingföretag som äger institutet. I den följande beskrivningen av rörelsereglerna preciserar vi inte när reglerna är tillämpliga på individuell nivå och gruppnivå. I avsnitt 5.6 finns det en mer detaljerad beskrivning av vilka företag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
3.4 Övergripande krav på institutens riskhantering och genomlysning.
Till de rörelseregler som gäller för instituten hör de regler som syftar till att instituten ska veta vilka och hur stora risker de tar och att de har metoder och rutiner för att styra och kontrollera dem (6 kap. LBF och 8 kap. LVM). För att styra sina risker måste instituten exempelvis ha system och metoder för riskhantering och styrning och metoder som gör det möjligt att bedöma om kapitalet är tillräckligt stort i förhållande till institutets risker. En bank som ger krediter bör identifiera och hantera risker som kan leda till kreditförluster. Ett värdepappersbolag som gör värdepappersaffärer för egen eller andras räkning bygger upp system för att skydda sig mot förluster i den verksamheten, t.ex. till följd av att värdepapper minskar i värde. Ett institut ska vidare organiseras och drivas på ett sådant sätt att institutet är genomlysbart, dvs. så att institutets struktur, förbindelser med andra företag och ställning kan överblickas.
För tillämpningen av dessa bestämmelser gäller det en proportionalitetsprincip, som innebär att kraven varierar beroende på arten och omfattningen av institutets verksamhet och på dess komplexitetsgrad.
Det är ytterst institutets styrelse som ansvarar för att kraven uppfylls och den ska se till att det finns interna riktlinjer för att uppfylla kraven och för att i övrigt styra rörelsen.
Gällande rätt SOU 2014:52
262
3.5 Kapitalkrav
3.5.1 Kapitalbaskravet
De övergripande kraven på institutens organisation och riskhantering kombineras med konkreta kapitalbaskrav som instituten ska uppfylla. Ju större risker ett institut tar, desto större andel av dess finansiering ska bestå av förlustabsorberande kapital. Storleken på ett instituts kapitalkrav beror emellertid inte bara på vilka risker som det själv tar och utsätts för. Det beror också på vilka risker det utsätter det finansiella systemet för. Ett institut som i förväg kan identifieras som systemviktigt behöver därför normalt en större andel eget kapital än ett icke systemviktigt institut.
Institutens förlustabsorberande kapital kallas för kapitalbas. Hur stor kapitalbasen ska vara för ett individuellt institut berörs kortfattat nedan.
För att kapitalbasen ska fylla sin funktion måste den vara av tillräckligt bra kvalitet. Kapitalbasen måste exempelvis ha förmåga att faktiskt absorbera förluster som instituten gör. Kapitalet får inte heller vara så lättflyktigt att det kan dras tillbaka när ett institut får problem och behöver det som bäst. I ett företag är normalt det bästa och minst lättflyktiga kapitalet det bundna egna kapitalet, t.ex. aktiekapital.
Tillsynsförordningen innehåller särskilda bestämmelser om vilket kapital som får användas för förlusttäckning. Den delar in kapitalbasen i primärt kapital och supplementärt kapital. Det primära kapitalet utgör skydd i ”going concern” medan det supplementära kapitalet absorberar förluster i en ”gone concern”.
Utgångspunkten för beräkningen av hur stor kapitalbasen ska vara (kapitalbaskravet) är beräkningen av det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet för kreditrisker6, marknadsrisker7 och
6 Kreditrisk kan definieras som risken för att en part i en finansiell transaktion inte uppfyller villkoren i kontraktet och förorsakar fordringsägaren kapital- eller ränteförlust, eller ökade kostnader. Således är institutens innehav av kreditfordringar, certifikat och obligationer förenade med kreditrisk, dvs. risk för att låntagaren inte uppfyller sina åtaganden gentemot instituten vad gäller betalning av räntor och amorteringar på avtalad tid. 7 Handeln med finansiella instrument syftar i hög grad till att uppnå vinster genom att omsätta olika typer av tillgångar på de finansiella marknaderna. Med marknadsrisker avses exempelvis risken för att marknadsvärdet (priset) på en tillgång förändras i oönskad riktning. Förändringar i marknadsvärdet på exempelvis aktier, räntebärande instrument, råvaror eller valutakurser tillhör denna kategori av risk.
SOU 2014:52 Gällande rätt
263
operativa risker8. Av tillsynsförordningen framgår hur instituten ska gå till väga när dessa belopp räknas fram.
Ett institut ska som regel ha en kapitalbas som till sitt belopp är åtminstone lika stor som 8 procent av det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker.9 Kapitalbasen ska till största delen bestå av primärt kapital (6 procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet) av vilket större delen ska vara kärnprimärkapital (4,5 procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet) och får bara till en mindre del bestå supplementärt kapital (2 procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet). Ett institut kan välja att uppfylla hela det sammanlagda kapitalbaskravet med primärkapital eller med mer kärnprimärkapital än vad förordningen kräver.
Kapitalbaskravet är ett bindande krav. Det finns alltså inte något utrymme för att driva verksamheten vidare om kapitalbaskravet inte uppfylls. Om kravet underskrids, brukar instituten dock få viss tid på sig att vidta åtgärder för att på nytt uppfylla kapitalbaskravet. Om ett instituts kapitalbas inte motsvarar kapitalbaskravet kan det antingen öka sin kapitalbas eller minska sina risker, t.ex. genom att upphöra med viss utlåning för att därigenom minska sitt kapitalbehov.
3.5.2 Buffertkrav
Ovanpå kapitalbaskravet för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker ska instituten ha en buffert bestående av kärnprimärkapital. Syftet med bufferten är att stärka det finansiella systemets motståndskraft mot olika slags systemrisker.
Det finns fem olika buffertar med lite olika inriktning; kapitalkonserveringsbufferten, den kontracykliska kapitalbufferten, kapitalbufferten för globala systemviktiga institut, kapitalbufferten för övriga systemviktiga företag och systemriskbufferten.
Kapitalkonserveringsbufferten ska alltid uppgå till 2,5 procent.10Storleken på de övriga buffertkraven kan variera. Kapitalbuffertkraven ska läggas ihop och täckas med kärnprimärkapital. Eftersom alla institut – om inte undantag har gjorts – ska ha en kapitalkon-
8 Operativa risker är risker för förluster till följd av inte ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden eller system eller på grund av mänskliga fel eller yttre händelser, samt rättsligarisker. 9 Här ingår även kapitalbaskraven för stora exponeringar som överskrider vissa gränsvärden. 10 Vissa små och medelstora värdepappersbolag får dock undantas från att uppfylla den.
Gällande rätt SOU 2014:52
264
serveringsbuffert, uppgår det totala kapitalkravet alltid minst till 10,5 procent av det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet, av vilket kärnprimärkapitalet ska utgöra minst 7 procent. Det totala kapitalkravet beror emellertid på vilka övriga kapitalbuffertkrav som ställs.
Buffertkraven är till skillnad mot kapitalbaskravet inte ett bindande krav utan just en buffert. Konsekvensen av att ett institut bryter mot buffertkraven är något förenklat att det drabbas av utdelningsbegränsningar som står i relation till överträdelsens storlek och att institutet ska utarbeta en kapitalkonserveringsplan som det ger in till Finansinspektionen. Om inspektionen inte godkänner planen ska den antingen kräva att institutet ökar sin kapitalbas till angivna nivåer inom specificerade perioder eller införa ytterligare utdelningsrestriktioner. Om inte föreläggandet följs tillämpas vanliga sanktioner. För överträdelser av systemriskbuffertkravet gäller därutöver att inspektionen även får använda sig av andra sanktioner parallellt med utdelningsbegränsningarna.
3.5.3 Ett särskilt kapitalbaskrav (pelare 2-krav)
För risker som inte fångas upp av kapitalbaskravet eller buffertkravet får Finansinspektionen ålägga instituten ett särskilt kapitalbaskrav (2 kap. 1 § lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag). Det kravet gäller utöver de övriga krav som ställs. Det är ett krav som bestäms via individuella beslut för instituten, inte av föreskrifter. Det brukar kallas för ett pelare 2krav.
Finansinspektionen får besluta om ett särskilt kapitalbaskrav om det t.ex. finns brister i ett instituts soliditet och likviditet, riskhantering eller genomlysbarhet (se avsnitt 3.4). Ett sådant krav kan också åläggas om det finns skäl att anta att det är sannolikt att sådana brister kommer att uppkomma inom 12 månader. Ett särskilt kapitalbaskrav får också åläggas om det i samband med en översyn och utvärdering av institutet bedöms nödvändigt att täcka risker som institutet är eller kan bli exponerat för och risker det utsätter det finansiella systemet för.
När Finansinspektionen fattat beslut om ett särskilt kapitalbaskrav är det ett bindande krav precis som kapitalbaskravet.
SOU 2014:52 Gällande rätt
265
3.6 Likviditetskraven
Att ett institut får likviditetsproblem innebär att det inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller till betalning. Det kan i sin tur leda till soliditetsproblem.
Tillsynsförordningen innehåller bestämmelser om dels ett likviditetstäckningskrav, dels ett krav på stabil finansiering. Medlemsstaterna får dock fram till 2018 eller 2019, beroende på när likviditetstäckningskravet införts fullt ut, behålla eller införa nationella likviditetskrav som införts före 2015.
Finansinspektionen beslutade i november 2012 föreskrifter om krav på likviditetstäckningsgrad och rapportering av likvida tillgångar och kassaflöden (FFFS 2012:6). Det finns ännu inga bestämmelser om hur kraven på stabil finansiering ska beräknas.
Finansinspektionen får besluta att ett institut ska uppfylla ett särskilt likviditetskrav, om det behövs för att täcka de likviditetsrisker som institutet är eller kan bli exponerat för och de risker som ett institut utsätter det finansiella systemet för.
3.7 Tillstånd innan verksamheten påbörjas
Innan ett institut får påbörja sin verksamhet måste det uppfylla rörelsereglerna och dess ledning liksom dess ägare ska uppfylla vissa lämplighetskrav. Dessutom ska ett institut ha ett visst minsta startkapital. Detta startkapital kan variera beroende på vilken verksamhet institutet bedriver och verksamhetens storlek. Ett bankaktiebolag ska dock alltid ha ett startkapital som motsvarar minst fem miljoner euro medan en sparbank ska ha ett startkapital som motsvarar minst en miljon euro.
3.8 Tillsyn
3.8.1 Allmänt
Finansinspektionen utövar tillsyn över att instituten följer de rörelseregler och andra regler som gäller för deras verksamhet. Det gäller såväl de regler som finns i tillsynsförordningen och övriga regler som ställer krav på institutens finansiella styrka som de regler som styr dess organisation och övriga verksamhet. I kommitténs delbetänkande (SOU 2013:6 avsnitt 7.5.2) beskriver vi
Gällande rätt SOU 2014:52
266
hur Finansinspektionen bedriver sin tillsyn. Nedan koncentrerar vi oss i stället på vissa av de befogenheter Finansinspektionen har.
Eftersom ett institut ofta driver verksamhet i andra medlemsstater, antingen via filial eller via dotterföretag, är det nödvändigt att det finns vissa grundläggande bestämmelser om tillsynen och att Finansinspektionen samarbetar nära med tillsynsmyndigheter i andra medlemsstater. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller därför detaljerade bestämmelser om vad tillsynen över instituten på individuell- och gruppnivå ska omfatta och frekvensen på tillsynen, samt bestämmelser om tillsynssamordning mellan medlemsstaterna. Där finns exempelvis bestämmelser om vilken tillsynsmyndighet som har det övergripande ansvaret för tillsynen på gruppnivå, vilka specifika uppgifter en sådan myndighet har och om inrättande av tillsynskollegier, dvs. särskilda forum för samverkan mellan tillsynsmyndigheter.
Av svensk rätt följer bl.a. att inspektionen har en långtgående rätt till information för tillsynen från instituten och andra företag som ingår i samma koncern som instituten.
Filialer i Sverige till institut som är auktoriserade i ett annat EES-land står i första hand under tillsyn av hemlandets tillsynsmyndighet. Finansinspektionen har dock rätt att kräva information från här i landet inrättade filialer och göra undersökningar hos dem.
3.8.2 Den samlade kapitalbedömningen
En viktig del i Finansinspektionens tillsyn är den översyn och utvärdering som myndigheten ska göra med intervall som bestäms med beaktande av storleken, systemviktigheten och komplexiteten hos verksamheten i ett institut och med hänsyn taget till proportionalitetsprincipen. Denna process, som kallas, den samlade kapitalbedömningen, ska utmynna i att myndigheten fastställer om de styrformer, strategier, processer och rutiner som ett institut infört och den kapitalbas och likviditet det förfogar över är tillräckliga för att säkerställa en sund hantering och täckning av de risker som det är eller kan bli exponerat för eller som det utsätter det finansiella systemet för.
För gränsöverskridande företagsgrupper sker bedömningen inom ramen för tillsynskollegierna tillsammans med övriga berörda tillsynsmyndigheter. För en gränsöverskridande grupp ska myndigheterna försöka komma överens om vilket beslut som ska fattas om
SOU 2014:52 Gällande rätt
267
ett särskilt likviditetskrav med anledning av väsentliga resultat av likviditetstillsynen. De ska också försöka komma överens om ifall nivån på gruppens kapitalbas är tillräcklig med hänsyn till gruppens finansiella situation och riskprofil samt den kapitalbasnivå som krävs för att tillämpa det särskilda kapitalbaskravet på såväl enskilda enheter som gruppen som helhet.
Det är bara Finansinspektionen som blir bunden av överenskommelsen med de utländska myndigheterna. För att även instituten ska bli bundna krävs att Finansinspektionen fattar ett nationellt beslut riktat till dem.
Beträffande kapitalfrågan kommer Finansinspektionen enligt en nyligen remitterad promemoria i normalfallet inte att fatta något överklagbart beslut med anledning av en överenskommelse med utländska tillsynsmyndigheter.11 Med normalfall avser Finansinspektionen företag som har en kapitalbas som täcker det totala minimi- och buffertkapitalkravet och en kapitalpolicy som anger att institutet har som mål att hålla en kapitalbas som åtminstone motsvarar denna nivå så länge det inte är utsatt för en finansiell påfrestning som överstiger vad som motsvaras av en normal lågkonjunktur.
Ett pelare 2-krav blir inte heller bindande förrän Finansinspektionen fattar ett sådant formellt beslut. Innan ett formellt beslut fattas påverkar kapitalkravet inte de utdelningsrestriktioner som är kopplade till buffertkraven. Av detta kan man dra slutsatsen att innan ett beslut om ett särskilt kapitalbaskrav har fattats så är pelare-2 kravet närmast en buffert ovanpå kapitalbufferterna.
Instituten underrättas dock av Finansinspektionen om inspektionens bedömning av pelare 2-kravet och kan agera därefter.
3.9 Administrativa sanktioner
3.9.1 Ingripanden vid regelöverträdelser m.m.
I det följande beskriver vi vilka sanktioner som Finansinspektionen har tillgång till. Finansdepartementet har dock förslagit ändringar av regelverket.12 De regler som beskrivs i det följande kommer därför med all sannolikhet att ändras. De bestämmelser som
11 Se Finansinspektionens promemoria Kapitalkrav för svenska banker, den 8 maj 2014, dnr 14-6258. 12 Se Promemoria om sanktioner enligt CRD IV (dnr Fi2014/1356).
Gällande rätt SOU 2014:52
268
beskrivs i det följande finns i 15 kap. LBF och 25 kap. LVM. Beskrivningen avser dessa bestämmelsers lydelser enligt prop. 2013/14:228. Bestämmelserna i de båda lagarna bygger på samma systematik.
Avgörande för om inspektionen ska ingripa är om ett institut har åsidosatt sina skyldigheter enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersmarknaden, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet.
När Finansinspektionen väljer vilken sanktion den ska använda sig av med anledning av ingripandet ska den ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
I försvårande riktning ska även beaktas om kreditinstitutet tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna. I förmildrande riktning ska beaktas om institutet i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning och om institutet snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.
De sanktioner som Finansinspektionen kan välja mellan är
1. utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska
riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller räntebetalningar eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen,
2. meddela ett förbud att verkställa beslut, eller anmärkning,
3. varning, och
4. tillståndsåterkallelse.
Den allvarligaste formen av ingripande är återkallelse av tillståndet. Det ska användas om överträdelsen är allvarlig. Om det är tillräckligt kan Finansinspektionen emellertid välja den mindre ingripande
SOU 2014:52 Gällande rätt
269
åtgärden varning. Varning är ett alternativ till återkallelse, som kan tillgripas när förutsättningarna för återkallelse i och för sig föreligger, men varning i det enskilda fallet framstår som en tillräcklig åtgärd.
Ett föreläggande att vidta åtgärd (punkten 1) kan innebära både att något som företaget redan har gjort ska ändras, och att en åtgärd som inte vidtagits ska genomföras. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande, om det är sannolikt att ett institut inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt lag eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet.
Om Finansinspektionen beslutar om att tilldela ett institut anmärkning eller varning får Finansinspektionen besluta att institutet också ska betala en administrativ sanktionsavgift.
För ingripande mot filialer till utländska institut gäller särskilda bestämmelser.
Några andra grunder för tillståndsåterkallelse
Förutom i de fall som har nämnts ovan ska Finansinspektionen i några ytterligare fall återkalla ett kreditinstituts tillstånd. Ett sådant fall är att om institutet försätts i konkurs eller om beslut fattats om att institutet skall träda i tvångslikvidation. Tillståndet ska också återkallas om institutet har förklarat att det avstår från tillståndet eller om det har överlåtit hela sin rörelse.
Om någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de lämplighetskrav som ställs på honom eller henne ska Finansinspektionen också återkalla tillståndet. I stället för att återkalla tillståndet får inspektionen byta ut personen i fråga mot en av inspektionen förordnad person.
De övriga återkallelsegrunderna avser sådana situationer då rörelsen inte har påbörjats inom viss tid eller om institutet har fått tillstånd genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt.
Gällande rätt SOU 2014:52
270
Sanktioner mot holdingföretag och andra företag
För ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet gäller bl.a. att Finansinspektionen ska förelägga det att vidta åtgärder för att göra rättelse om holdingföretaget inte uppfyller de krav som ställs på det enligt tillsynsförordningen, lagen om särskild tillsyn över institut och värdepappersbolag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
3.9.2 Avveckling efter tillståndsåterkallelse
Om Finansinspektionen återkallar tillståndet för ett bankaktiebolag, en medlemsbank eller en sparbank, ska banken gå i likvidation och avvecklingen kommer då att ske under ledning av en likvidator enligt de associationsrättliga bestämmelserna. Undantag från likvidationsplikten gäller dock för det fall att ett bankaktiebolag eller en medlemsbank lämnats tillstånd av Finansinspektionen att i stället driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse.
Till skillnad från banker behöver ett kreditmarknadsföretag inte gå i likvidation när dess tillstånd har återkallats. Ett kreditmarknadsföretag får i stället sköta avvecklingen själv.
3.10 Några olika reaktioner på likviditets- och kapitalproblem
Om ett institut får finansiella problem kan det finnas flera tänkbara orsaker och händelseförlopp. Problemen kan upptäckas tidigt eller sent och händelseförloppet kan vara snabbt eller långsamt. Problemen kan identifieras på olika sätt, t.ex. av institutets styrelse eller som ett led i Finansinspektionens tillsyn; se avsnitt 3.8. De lösningar som väjs beror exempelvis på om institutet har kapitalbrist eller likviditetsproblem, hur problemen uppkommit, hur allvarliga de är och hur snabbt de behöver åtgärdas.
Ett alternativ är att institutet försöker lösa sina problem på egen hand med hjälp av kapitaltillskott eller lån. Hur det kan gå till för de olika associationsformer som instituten kan tillhöra behandlas i avsnitt 3.11. Om ett institut har tillfälliga likviditetsproblem kan
SOU 2014:52 Gällande rätt
271
Riksbanken ge likviditetsstöd i avvaktan på en mer permanent lösning; se avsnitt 3.12.
Om ett institut inte kan hantera sina problem på egen hand kan särskilda tillsynsåtgärder aktualiseras. Ett av dessa är nedskrivning eller konvertering av hybridkapital. Den mest långtgående åtgärden är tillståndsåterkallelse (se avsnitt 3.9). Om tillståndet återkallas ska verksamheten avvecklas.
Ofta torde det inte vara tillräckligt att åtgärda likviditets- eller kapitalproblemen utan de kapital- eller likviditetsstödjande åtgärderna behöver kombineras med omstruktureringsåtgärder av något slag, exempelvis avyttring av viss verksamhet eller minskning av skulderna. Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion är dock inte tillämplig på institutens verksamhet, vilket gör att ett institut vars skulder behöver minskas eller frysas som ett led i en omstrukturering måste träffa en frivillig överenskommelse med borgenärerna om skuldnedskrivning (se avsnitt 3.14.1). Lagen är dock tillämplig på finansiella institut eller holdingföretag som ingår i samma koncern som ett institut.
Det kan inte uteslutas att ett instituts kapitalsituation är sådan att domstol, innan Finansinspektionen beslutar om tillståndsåterkallelse, beslutar att institutet ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Konkurs- och likvidationsförfarandet beskrivs i avsnitten 3.13 och 3.14.2. Om en domstol beslutar om konkurs eller tvångslikvidation ska inspektionen återkalla tillståndet. Ett beslut om att försätta ett institut i konkurs leder också till ett beslut om att insättningsgarantin ska träda in (se avsnitt 3.14.4). Detsamma gäller om Finansinspektionen i ett beslut har konstaterat att ett institut inte har betalat sina insättare och att denna oförmåga inte är tillfällig. Om ett institut försätts i konkurs kan även investerarskyddet träda in (se avsnitt 3.14.5).
Om det behövs för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet i Sverige, kan ett kreditinstitut (men inte ett värdepappersbolag) få stöd enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen). Ett sådant stöd kan exempelvis ges för att undvika att ett systemviktigt kreditinstitut försätts i konkurs eller får sitt tillstånd återkallat (se kapitel 26).
Gällande rätt SOU 2014:52
272
3.11 Associationsrätten
3.11.1 Inledning
Ett institut kan vara ett aktiebolag, ett kooperativ (medlemsbank eller ekonomisk förening) eller en sparbank (se avsnitt 3.2). För var och en av dessa associationsformer finns det särskilda bestämmelser som syftar till att säkerställa att institutets kapital är tillräckligt. I detta avsnitt beskrivs inledningsvis några av de kapitalskyddsregler som gäller för de företag som drivs i form av aktiebolag och kooperativ och vilka åtgärder ett institut som bedrivs i någon av dessa företagsformer kan vidta för att återställa sin finansiella ställning. Vi inleder varje avsnitt med en beskrivning av de generella regelverken och behandlar därefter de eventuella särbestämmelser som gäller för instituten. Avslutningsvis behandlas motsvarande bestämmelser för sparbanker.
3.11.2 Aktiebolagslagen
Allmänt om ett aktiebolags egna kapital
För de företag – bl.a. bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepapperpappersbolag – som driver verksamhet i aktiebolagets form finns bestämmelser i aktiebolagslagen. I ett aktiebolag har aktieägarna som huvudregel inte något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser.13 De ska vid bolagets bildande förse bolaget med aktiekapital men kan inte senare tvingas att skjuta till mer kapital. Fordringsägarna är i stället hänvisade till bolagets förmögenhet, dvs. bolagets tillgångar minus dess skulder. Det finns därför regler i aktiebolagslagen som syftar till att se till att det verkligen skapas en bolagsförmögenhet när bolaget bildas och att denna förmögenhet om möjligt inte försvinner under bolagets verksamhet. I redovisningslagstiftningen finns det också bestämmelser om hur tillgångar och skulder ska redovisas och värderas för att ge en rättvisande bild av bolagets finansiella ställning.
Skyddsbestämmelserna finns för att skydda fordringsägarna. Om inte dessa bestämmelser fanns skulle det emellertid bli svårt för bolaget att låna pengar eller åta sig andra förpliktelser eller
SOU 2014:52 Gällande rätt
273
attrahera aktieägare. Man kan därför säga att reglerna finns även för bolagets egen skull.14
På skuldsidan i ett aktiebolags balansräkning ska ett aktiebolag lämna uppgifter om sitt eget kapital. Det egna kapitalet delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. I det bundna egna kapitalet ingår aktiekapital, uppskrivningsfond, reservfond och kapitalandelsfond. I det fria egna kapitalet ingår fria fonder var för sig (t.ex. överkursfonden) och balanserad vinst eller förlust samt vinst eller förlust för räkenskapsåret, varvid balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas upp som avdragsposter.
Storleken på ett aktiebolags egna kapital och dess övriga skulder ska svara mot värdet på bolagets tillgångar. Av ett aktiebolags balansräkning kan man alltså utläsa hur stor andel av tillgångarna som har finansierats genom lån respektive med företagets egna medel, dvs. eget kapital. Ett aktiebolags egna kapital kan minska/öka på grund av att bolaget gör förlust/vinst, att bolagets tillgångar minskar/ökar i värde eller genom att dess skulder ökar/minskar.
Ett aktiebolags egna kapital kan även minskas genom att bolaget använder det egna kapitalet för att göra en så kallad värdeöverföring. Med en värdeöverföring avses vinstutdelning, förvärv av egna aktier, minskning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning till aktieägarna och andra affärshändelser som medför att bolagets förmögenhet minskar och inte har rent affärsmässig karaktär för bolaget. Aktiebolagslagen innehåller bestämmelser som reglerar när och hur olika typer av värdeöverföringar får göras. Det är exempelvis bara det fria egna kapitalet som får användas för utdelning, koncernbidrag eller andra liknande värdeöverföringar till aktieägare eller annan.
3.11.3 Bolagsorganen
Bolagsstämman
Aktieägarnas beslutanderätt utövas vid bolagsstämman. Bolagsstämman är en sammankomst för aktieägarna i bolaget. Ett sammanträffande mellan aktieägare som tillhör viss aktieägargrupp eller har aktier av visst slag räknas inte som bolagsstämma.15
14 Rodhes aktiebolagsrätt, Rolf Skog, 23:e upplagan, 2011, s. 24. 15 Andersson, Johansson och Skog, Aktiebolagslagen, 2013, webbversion, kommentaren till 7 kap. 1 §.
Gällande rätt SOU 2014:52
274
Bolagsstämman ska besluta i de frågor som uttryckligen anges i aktiebolagslagen och får fatta beslut i nästan alla frågor som rör bolaget. Därutöver har i litteraturen antagits att det finns vissa för aktieägarna så ingripande beslut att de måste fattas på bolagsstämma trots att ingen bestämmelse om detta återfinns i lagtexten. Man brukar tala om en oskriven bolagsstämmokompetens. Även om gränserna för – och i viss utsträckning även existensen av – den oskrivna bolagsstämmokompetensen är omtvistad och framstår som oklar, torde man kunna utgå från att bolagsstämman, även utan uttryckligt krav i aktiebolagslagen, ska fatta beslut åtminstone i frågor där beslutets faktiska verkningar motsvarar de som uppkommer av beslut som enligt lagen måste fattas av bolagsstämman.16
Styrelsen
Ett aktiebolag ska också ha en styrelse med en eller flera ledamöter. Den utses av bolagsstämman. Styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Den ska fortlöpande bedöma bolagets och, om bolaget är moderbolag i en koncern, koncernens ekonomiska situation. Den ska också se till att bolagets organisation är utformad så att bokföringen, medelsförvaltningen och bolagets ekonomiska förhållanden i övrigt kontrolleras på ett betryggande sätt. Till styrelsens uppgifter hör även tillsättande och entledigande av verkställande direktör och firmatecknare.
Verkställande direktören
Styrelsen får utse en verkställande direktör som ska sköta den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Till den löpande förvaltningen räknas alla åtgärder som inte med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet är av osedvanlig beskaffenhet eller stor betydelse.17 Den verkställande direktören får dessutom utan styrelsens bemyndigande vidta åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet
16 Andersson, Johansson och Skog, Aktiebolagslagen, 2013, webbversion, kommentaren till 7 kap. 1 §. 17 Andersson, Johansson och Skog, Aktiebolagslagen, 2013, webbversion, kommentaren till 8 kap. 29 §.
SOU 2014:52 Gällande rätt
275
är av ovanligt slag eller av stor betydelse, om styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för bolagets verksamhet. I sådana fall ska styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgärden. Publika aktiebolag ska alltid ha en verkställande direktör.
3.11.4 Kapitalanskaffning i aktiebolag
När ett bolag bildas skjuter aktieägarna till tillgångar som motsvarar aktiebolagets aktiekapital och, i förekommande fall, överkursfond. Bolaget kommer emellertid sannolikt att behöva ytterligare medel för att finansiera sin verksamhet. Bolaget torde därför komma att ta upp lån av olika slag. Det kan också behöva, eller välja, att öka sitt aktiekapital. Ett aktiebolags aktiekapital kan ökas på något av följande sätt:
1. Aktiekapitalet tillförs belopp genom en fondemission.
2. Nya aktier tecknas enligt ett beslut om nyemission av aktier.
3. Nya aktier tecknas mot betalning med utnyttjande av teckningsoptioner som bolaget har gett ut.
4. Nya aktier lämnas i utbyte mot konvertibler som bolaget har gett ut.18
Ett bolag kan också öka sitt egna kapital genom s.k. kapitaltillskott. I det följande behandlas de ovan nämnda sätten att öka aktiekapitalet, kapitaltillskott och några särskilda låneformer.
Nyemission
Vad är en nyemission?
En nyemission innebär att någon mot betalning tecknar nya aktier i ett aktiebolag. Detta leder till att aktiekapitalet ökas. Betalningen för aktierna kan ske antingen i form av pengar eller, under vissa förutsättningar, kvittning (kontantemission) eller genom att någon annan egendom tillförs bolaget (apportemission).
Gällande rätt SOU 2014:52
276
Betalningen för aktierna
Det belopp som betalas för de aktier som emitteras får som huvudregel19 inte vara lägre än de tidigare aktiernas kvotvärde (underkursförbudet).20 Det är dock tillåtet att emittera aktier till överkurs, dvs. till en kurs som är högre än aktiernas kvotvärde. Det överskjutande beloppet ska då sättas av till överkursfonden. Överkursfonden är, till skillnad från aktiekapitalet, fritt eget kapital.
Beslutet om nyemission
Beslut om nyemission ska fattas av bolagsstämman.21 Förfarandet kan dock skyndas på genom att styrelsen beslutar om nyemission av aktier under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. Ett annat alternativ är att bolagsstämman i förväg bemyndigar styrelsen att fatta beslut om nyemission av aktier.22
Rätten till de nya aktierna
Vid nyemission har de befintliga aktieägarna vid kontantemission och kvittningsemission företräde i förhållande till de aktier som de äger. Någon företrädesrätt gäller dock inte om emissionen sker mot betalning med apportegendom eller om företrädesrätten regleras på annat sätt i bolagsordningen, emissionsbeslutet eller föreskrifter som har meddelats vid en tidigare emission av teckningsoptioner eller konvertibler.
Ett bolagsstämmobeslut som tas i samband med kontantemission (inklusive kvittningsemission) och som innebär en avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt förutsätter kvalificerad majoritet. Ett sådant beslut får dock inte ge en otillbörlig fördel åt en aktieägare eller någon annan till nackdel för bolaget eller någon annan aktieägare.23
19 I bolag vars aktier är noterade vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad får dock teckningskursen vara lägre, om ett belopp som motsvarar skillnaden mellan teckningskursen och aktiernas kvotvärde tillförs aktiekapitalet genom överföring från bolagets eget kapital i övrigt eller genom uppskrivning av värdet av anläggningstillgångar. En sådan överföring eller uppskrivning ska ske innan beslutet om nyemission registreras. 2013 kap. 19 § aktiebolagslagen. 2111 kap. 1 § aktiebolagslagen. 2213 kap. 35 § aktiebolagslagen. 23 13 kap. 1 och 2 § aktiebolagslagen och prop. 2004/05:85 s. 340 f.
SOU 2014:52 Gällande rätt
277
Teckningsoptioner
Vad är en teckningsoption?
Aktiekapitalet kan, som tidigare nämnts, ökas genom att nya aktier tecknas mot betalning med utnyttjande av en teckningsoption. En teckningsoption definieras som en utfästelse som har gjorts av ett aktiebolag om rätt att teckna nya aktier i bolaget mot betalning i pengar.24
Ökningen av aktiekapitalet sker i två led. I det första ledet ställs teckningsoptioner ut av bolaget och innehavare av optioner ges rätt att inom en bestämd tid teckna aktier till ett visst förutbestämt pris (teckningskursen). I ett andra led tecknar innehavaren av teckningsoptionen aktier i bolaget genom utnyttjande av optionsrätten, varvid aktiekapitalet ökas.
Ersättning för teckningsoptioner
Den kapitaltillförsel som motsvarar ökningen av aktiekapitalet sker först i samband med aktieteckningen. Det är därför från ett kapitalskyddsperspektiv av mindre betydelse vilken ersättning som bolaget får för emissionen av teckningsoptionerna. Det finns inte heller några bestämmelser om vilken egendom som får utgöra apportegendom eller om hur sådan egendom ska värderas utan detta har överlämnats till aktieägarna att bestämma. Teckningsoptioner kan ges ut gratis eller mot betalning i pengar. De får tecknas mot kvittningsrätt eller mot betalning med apportegendom.
Teckningsoptionerna kan vara fristående. Det kan emellertid också anges att bara den som lånar ut pengar till bolaget får förvärva en teckningsoption.25
Betalningen för aktierna vid utnyttjande av optionen
När optionen utnyttjas ska aktierna betalas med pengar. I publika bolag får de även betalas genom kvittning mot en fordran i bolaget om vissa villkor är uppfyllda.26 Aktierna kan alltså inte i detta fall betalas med apportegendom.
2411 kap. 4 § aktiebolagslagen. 25 14 kap. 5 § första stycket 7 aktiebolagslagen. 2614 kap.39, 40 och 47 §§aktiebolagslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
278
Teckningskursen för de nya aktierna får inte understiga de tidigare aktiernas kvotvärde (underkursförbudet).
Beslutet om emissionen av teckningsoptioner
Liksom vid nyemission av aktier ska beslutet om emission av teckningsoptioner som huvudregel fattas av bolagsstämman, men den kan också fattas av styrelsen under förutsättning av bolagsstämmans godkännande eller enligt bolagsstämmans bemyndigande.27Teckningen av nya aktier kräver dock inte något nytt bolagsstämmobeslut.
Rätten till teckningsoptionerna
Bestämmelserna om aktieägares företrädesrätt stämmer nära överens med motsvarande bestämmelser för nyemission. Huvudregeln är således att aktieägarna har företrädesrätt till teckningsoptionerna i förhållande till det antal aktier som de äger. Huvudregeln gäller om teckningsoptioner ges ut mot betalning i pengar eller om teckningsoptionerna ska betalas genom kvittning. En skillnad mellan nyemission av aktier och emission av teckningsoptioner är dock att optioner kan ges ut utan vederlag. Huvudregeln om lika företrädesrätt gäller även i det fallet. Huvudregeln gäller dock inte om emissionen sker mot betalning med apportegendom eller om företrädesrätten regleras på annat sätt i bolagsordningen, emissionsbeslutet eller föreskrifter som har meddelats vid en tidigare emission av teckningsoptioner eller konvertibler.
Ett beslut av bolagsstämman om avvikelse från företrädesrätt ska fattas med två tredjedelars majoritet av såväl de avgivna som de vid stämman företrädda aktierna.
Ökning av aktiekapitalet i utbyte mot konvertibler
Ökning av aktiekapitalet kan även ske genom utgivning av s.k. konvertibler, dvs. skuldförbindelser som har getts ut mot vederlag och som ger en rätt, eller en skyldighet, att helt eller delvis byta sin fordran mot aktier i bolaget.28 Aktiekapitalet ökas om konvertering
SOU 2014:52 Gällande rätt
279
sker. En konvertibel kännetecknas av att rätten att begära konvertering kan tillkomma konvertibelinnehavaren och/eller bolaget eller infalla vid viss tidpunkt eller då vissa omständigheter föreligger.29
Betalning för konvertibler
Konvertiblerna får betalas i pengar eller under vissa förutsättningar med apportegendom eller genom kvittning.30
Betalning för de nya aktierna i samband med konvertering
Konvertering innebär att skuldförbindelsen byts mot aktier, varvid skuldförbindelsens nominella belopp avräknas mot konverteringskursen. Konverteringskursen får emellertid som huvudregel inte vara lägre än att bolaget efter konvertering för varje aktie som lämnas i utbyte tillförs ett belopp som minst motsvarar de tidigare aktiernas kvotvärde. En lägre konverteringskurs får dock tillämpas om mellanskillnaden ska täckas genom betalning med pengar vid konverteringen. Apportegendom får alltså inte användas för att täcka mellanskillnaden.31
Beslutsordningen för ett beslut om emission av konvertibler
Beslut om dessa former av emissioner fattas som huvudregel av bolagsstämman. Styrelsen kan också fatta beslut om emission antingen efter bolagsstämmans föregående bemyndigande eller under förutsättning av bolagsstämmans godkännande i efterhand. När konvertering begärs behövs inte något nytt bolagsstämmobeslut.
Rätten till konvertibler
Beträffande aktieägarnas företrädesrätt till konvertibler gäller samma bestämmelser som för nyemission.
29 Andersson, Johansson och Skog, Aktiebolagslagen, 2013, webbversion, kommentaren till 11 kap. 4 §. 3015 kap.21–25 och 43 §§aktiebolagslagen. 3115 kap. 6 § tredje stycket aktiebolagslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
280
Fondemission
Vad är fondemission?
Kännetecknande för en fondemission är att ökningen sker utan tillskott utifrån. Vid fondemission ökas i stället aktiekapitalet genom att belopp överförs från reservfonden, uppskrivningsfonden eller fritt eget kapital eller genom att värdet av en anläggningstillgång skrivs upp. En fondemission kan ske med eller utan utgivande av nya aktier.32 Beroende på vilket alternativ som väljs innebär en fondemission antingen att kvotvärdet på befintliga aktier höjs, eller att antalet aktier ökar.
En fondemission ökar alltså inte bolagets förmögenhet utan är framför allt en bokföringsåtgärd vilken ökar aktiebolagets bundna kapital.
Beslutsordningen
Det är bolagsstämman som beslutar om fondemission.
Rätten till de nya aktierna
Vid fondemission ges de befintliga aktieägarna rätt även till de nya aktierna.33
Kapitaltillskott
Syftet med tillskottet är att stärka bolagets ställning, exempelvis för att hindra bolaget från att gå i likvidation. Genom kapitaltillskott tillförs ett aktiebolag medel omedelbart, dvs. utan föregående beslut av bolagsstämma, Tillskottet lämnas formlöst och utan samband med aktieteckning. Det lämnas oftast av en aktieägare men det kan även lämnas av någon annan. Ett kapitaltillskott ger inte upphov till någon skuld i bolagets balansräkning, men det ökar bolagets tillgångar. Därigenom ökar också bolagets egna kapital.
Tillskottet kan vara villkorat eller ovillkorat. Ett villkorat tillskott är ett kapitaltillskott som lämnas med förbehåll att det ska åter-
SOU 2014:52 Gällande rätt
281
betalas när det finns fritt eget kapital tillgängligt för detta ändamål. Ett ovillkorat kapitaltillskott är ett tillskott som lämnas utan ett sådant förbehåll.
Ett kapitaltillskott kan fullgöras genom inbetalning av pengar till bolaget, genom tillskott av sakvärden eller genom att det utfärdas en revers där tillskottsgivaren förklara sig ha en skuld till bolaget.
Några särskilda låneformer
Ett aktiebolag kan ha en checkräkningskredit eller andra typer av banklån. Det kan också finansiera sig på kapitalmarknaden, t.ex. genom att ge ut obligationer. Lån som ett aktiebolag tar förbättrar inte bolagets soliditet men kan förbättra dess likviditet. I det följande behandlas inte några av dessa lånetyper men väl förlagslån, kapitalandelslån och vinstandelslån.
Förlagslån (efterställd skuld)
Förlagslån är en s.k. efterställd skuldförbindelse, dvs. en skuldförbindelse som vid likvidation eller konkurs inte återbetalas förrän alla andra utestående skulder har reglerats.
På grund av sin konstruktion innebär ett förlagslån att vanliga långivare kan känna en större trygghet. Förlagslånen ska ju betalas först när övriga låntagare har fått betalt.
Vinstandelslån och kapitalandelslån
Vilka lån som ett bolag ska ta upp beslutas normalt av styrelsen utan stämmans bemyndigande. Om ett bolag vill ta upp ett vinstandelslån eller ett kapitalandelslån ska beslut emellertid fattas av bolagsstämman eller, efter bolagsstämmans bemyndigande, av styrelsen. Ett vinstandelslån är ett lån där räntan är helt eller delvis beror på utdelningen till aktieägare i bolaget, kursutvecklingen på bolagets aktier, bolagets resultat eller bolagets finansiella ställning. Ett kapitalandelslån är ett lån där kapitalbeloppet som ska återbetalas är knutet till någon av dessa faktorer.
Gällande rätt SOU 2014:52
282
3.11.5 Bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag
För bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag gäller aktiebolagslagens bestämmelser om kapitalanskaffning och kapitalskydd. Särskilt bankaktiebolag ger ut konvertibla obligationer som kan tas i anspråk för skuldtäckning t.ex. genom att de konverteras till aktier (hybridkapital), eftersom de får ingå i institutens kapitalbas (buffertkapital) om det uppfyller vissa kriterier, exempelvis om de konverteras till aktiekapital om vissa händelser inträffar. Sådana betingade konvertibla obligationer kallas ibland ”cocos”.
Ett sådant bolag ska, enligt regler i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden, ha en styrelse med minst tre ledamöter och det ska alltid ha en verkställande direktör.
3.11.6 Kapitalanskaffning i ekonomiska föreningar
Enligt lagen om ekonomiska föreningar har en ekonomisk förening till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom ekonomisk verksamhet i vilken medlemmarna deltar exempelvis som konsumenter.
En ekonomisk förening ska ha minst tre medlemmar. Medlemmarnas bestämmanderätt utövas vid föreningsstämman. Den ska vidare ha en styrelse med minst tre ledamöter som normalt utses av föreningsstämman. Styrelsen ska utse en verkställande direktör om antalet anställda i föreningen under vart och ett av de två räkenskapsåren i medeltal har överstigit 200.
Styrelsen svarar för föreningens organisation och för förvaltningen av föreningens angelägenheter. Styrelsen ska se till att organisationen beträffande bokföringen och medelsförvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll.
Den verkställande direktören ska ha hand om den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar. Den verkställande direktören får dock utan styrelsens bemyndigande vidta sådana åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av föreningens verksamhet är av osedvanlig beskaffenhet eller stor betydelse om styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för föreningens verksamhet. I
SOU 2014:52 Gällande rätt
283
sådana fall ska styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgärderna.
För en ekonomisk förenings förpliktelser svarar endast föreningens tillgångar. I tillgångarna inräknas insatser och avgifter som har förfallit till betalning, även om de ännu inte har betalts.
En ekonomisk förening, likaväl som ett aktiebolag, behöver ett visst eget kapital och att denna behöver ett visst skydd för att inte förflyktigas. Lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar innehåller därför flera bestämmelser av kapitalskyddande karaktär. Dessa är emellertid mindre omfattande än aktiebolagslagens motsvarande bestämmelser. Det sammanhänger bl.a. med att lagen inte uppställer något krav på att en ekonomisk förening ska ha ett visst minsta bundet eget kapital, motsvarande aktiekapitalet i ett aktiebolag.
Medlemsinsatser, förlagsinsatser, reservfond, kapitalandelsfond och eventuell uppskrivningsfond ingår i föreningens bundna egna kapital. Under fritt eget kapital ska tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst eller förlust samt vinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.
Skyddet för en ekonomisk förenings kapital
Utdelning m.m.
Föreningslagen innehåller vissa bestämmelser om skydd för en ekonomisk förenings kapital. Kapitalskyddsbestämmelserna kompletteras av en bestämmelse som ålägger styrelsen att ta upp frågan om likvidation av föreningen vid föreningsstämma om föreningens ekonomiska ställning har försämrats på visst i lagen angivet sätt.
Utbetalning av medlemsinsatser
En medlem i en ekonomisk förening har en ovillkorlig rätt att lämna föreningen. Som huvudregel har han eller hon då också rätt att få tillbaka sin medlemsinsats. Medlemsinsatserna i en förening utgör därför ett över tiden föränderligt kapital. En medlem som har överinsatser i föreningen har rätt att få dessa återbetalda även om han eller hon inte går ur föreningen. Rätten att få tillbaka över-
Gällande rätt SOU 2014:52
284
insatser följer samma principer som gäller för en avgången medlems rätt att få ut medlemsinsatser.
3.11.7 Medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar
Både medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar bedrivs i föreningsform. En kreditmarknadsförening är en ekonomisk förening enligt lagen om ekonomiska föreningar och den lagen gäller med några undantag för kreditmarknadsföreningarna. För medlemsbanker gäller i stället lagen (1995:1570) om medlemsbanker. En medlemsbank är en ekonomisk förening som har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva bankverksamhet i vilken medlemmarna deltar genom att använda bankens tjänster som insättare eller på annat sätt. Bestämmelser i andra författningar om ekonomiska föreningar gäller även medlemsbanker, om inte annat anges. Även en medlemsbank ska ha minst tre medlemmar.34
För medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar är bestämmelserna om kapitalanskaffning och kapitalskydd i allt väsentligt desamma som för andra ekonomiska föreningar. Betalning av medlemsinsatser i en ekonomisk förening kan fullgöras i pengar men även på annat sätt. För medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar gäller däremot att medlemsinsatser – liksom förlagsinsatser – alltid ska betalas i pengar.
Förlagsinsatser kan utformas på ett sätt som gör det möjligt att ta i anspråk dem för att täcka förluster och kan då ingå i kapitalbasen.
Bestämmelserna om återbetalning av medlemsinsatser skiljer sig i ett par avseenden från de motsvarande bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar. Utbetalning får sålunda verkställas endast en gång per kvartal och endast efter Finansinspektionens tillstånd. Inspektionen ska ge tillstånd till utbetalning om inte bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. Också reglerna om hur det belopp som kan återbetalas ska bestämmas skiljer sig något från föreningslagens bestämmelser. Till detta kommer att bestämmelserna om storleken på de avsättningar som ska göras till reservfonden skiljer sig från föreningslagens bestämmelse.
34 2 kap. 1 § lagen om medlemsbanker.
SOU 2014:52 Gällande rätt
285
3.11.8 Sparbanker
En sparbank ska enligt sparbankslagen genom att driva bankrörelse främja sparsamhet inom ett visst geografiskt område.
I stället för ägare finns det 20 huvudmän som representerar insättarna. Huvudmännen övervakar sparbankens förvaltning och har de uppgifter som framgår av sparbankslagen. Hälften av huvudmännen utses av kommun- eller landstingsfullmäktige. Återstoden utses av huvudmännen själva bland insättarna. Huvudmännen utövar sin beslutanderätt vid sparbanksstämman. Sparbanksstämman utser bl.a. styrelsen.
Liksom för övriga associationsformer är det viktigt att säkerställa att en sparbank har tillräckligt med kapital. Eftersom en sparbank inte har några ägare sker dock kapitaluppbyggnaden på ett annat sätt än i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Å andra sidan finns det inte heller några ägare som gör anspråk på utdelning.
En sparbank ska han en styrelse med minst fem ledamöter. Styrelsen ska förvalta bolagets angelägenheter. Styrelsen ska utse en eller flera verkställande direktörer som under styrelsens överinseende ska leda verksamheten i sparbanken. Den verkställande direktören ska ingå i sparbankens styrelse. Finansinspektionen får dock medge att det inte utses någon verkställande direktör.
I samband med att en sparbank bildas ska det avsättas pengar till en grundfond. Grundfonden får löpa med ränta.
Sparbanken får också besluta att bilda en garantifond genom bidrag från huvudmän eller andra. Det kan utgå ränta på tillskjutna belopp. Garantifonden får återbetalas bara om utbetalningen inte äventyrar bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Garantifonden kan utformas så att den kan tas i anspråk för skuldtäckning och kan då komma att ingå i en sparbanks kapitalbas. Denna typ av instrument är dock ovanliga.
En sparbanks vinst ska i första hand användas för att täcka eventuella underskott i en grundfond eller en garantifond som har uppkommit på grund av att sparbanken har gjort förluster. Resten av vinsten ska avsättas till en reservfond.
Som regel återbär sparbankerna de belopp som har betalats in till grundfonden. En sådan återbäring får dock bara ske om reservfonden uppgår till ett belopp som överstiger 10 gånger grundfonden. Grundfonden får dock inte återbetalas om det finns en
Gällande rätt SOU 2014:52
286
garantifond som inte återbetalats eller om det skulle äventyra bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser.
I en sparbank delas det egna kapitalet upp i fonder och vinst eller förlust för räkenskapsåret. Med fonder avses grundfond, uppskrivningsfond, reservfond, kapitalandelsfond, fond för verkligt värde och garantifond.
En sparbank kan upplösas genom likvidation. Sparbanksstämman kan dock besluta att sparbanken kan upplösas utan likvidation för ombildning till aktiebolag. En sådan ombildning prövas av Finansinspektionen. Finansinspektionen prövar om ombildningen kan anses förenlig med insättarnas och fordringsägarnas intressen samt om ombildningen framstår som ändamålsenlig från allmän synpunkt.
3.12 Riksbankens nödkrediter
Enligt 6 kap. 8 § riksbankslagen i dess nuvarande lydelse får Riksbanken, om det finns synnerliga skäl, i likviditetsstödjande syfte på särskilda villkor bevilja kredit eller lämna garanti till sådana bankinstitut och svenska företag som står under tillsyn av Finansinspektionen (s.k. nödkrediter).
När bestämmelsen infördes i 1988 års riksbankslag var det enligt förarbetena för att undvika att Riksbankens handlingsmöjligheter blev för hårt beskurna av den då lydande bestämmelsen om krediter på penningpolitiska villkor. Den bestämmelse som infördes 1988 löd:
Riksbanken får på penningpolitiskt motiverade villkor bevilja kredit till och ta emot inlåning från svenska bankinstitut samt medverka i betalningsutjämning. Räntevillkoren för denna ut- och inlåning skall offentliggöras. Om det finns synnerliga skäl, får riksbanken även på andra villkor än som avses i första stycket bevilja kredit till svenska bankinstitut och till andra företag som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.
Enligt förarbetena till bestämmelsen skulle möjligheten att ge kredit på särskilda villkor ge Riksbanken en extraordinär möjlighet till utlåning om t.ex. konkurs hotar ett bankinstitut eller ett annat finansiellt företag och om en sådan utveckling enligt Riksbankens
SOU 2014:52 Gällande rätt
287
bedömning medför att förtroendet för landets kredit- och betalningssystem riskerar att allvarligt undergrävas.35
I samband med en större översyn av riksbankslagen i slutet av 1990-talet ändrades nödkreditbestämmelsen, varvid den fick sin nuvarande lydelse. Nedan beskriver vi med utgångspunkt från den propositionen den närmare innebörden av de övriga rekvisiten i bestämmelsen.36
Enligt förarbetena utkristalliserades under den svenska bankkrisen i början av 1990-talet en arbetsfördelning mellan regeringen och Riksbanken där regeringen gavs ansvar för åtgärder som avsåg att förbättra företagens soliditet medan Riksbanken gavs likviditetsstödjande uppgifter. Det fanns därför enligt förarbetena anledning att denna ansvarsfördelning slås fast i lag. Riksbankens dåvarande mandat borde därför begränsas till att endast avse likviditetsstödjande kreditgivning. Enligt förarbetena innebar detta att Riksbanken fortsättningsvis inte ges möjlighet att bevilja krediter till insolventa företag. Det anfördes vidare att frågor om nödkredit oftast är av en sådan karaktär att beslut måste fattas med mycket kort varsel och med bristfälligt underlag och att det i sådana sammanhang kan vara svårt att bedöma institutets finansiella ställning. Kredit bör dock inte beviljas i det fall institutet vid en sådan bedömning uppenbarligen är insolvent.
Enligt förarbetena kan det i vissa fall finnas lämpligare åtgärder att vidta än kreditgivning på särskilda villkor, t.ex. att Riksbanken utfärdar en garanti. För att Riksbanken ska kunna fullgöra sina likviditetsstödjande uppgifter bör banken därför uttryckligen få ge garanti som ett alternativ till att bevilja kredit.
Bestämmelsen ändrades också så att även vissa utländska företag skulle kunna få nödkredit. Det anfördes att utländska filialer deltar i det svenska betalningssystemet och att det därför under vissa omständigheter kan finnas skäl för Riksbanken att ge krediter också till dessa företag i syfte att undvika störningar i betalningssystemet. Regeringen ansåg därför att det saknades skäl att begränsa Riksbankens möjligheter att ge stöd till enbart svenska bankinstitut. Riksbanken gavs således möjlighet att ge likviditetsstödjande krediter till utländska bankfilialer i Sverige.
Med att lånen får ges ”på särskilda villkor” avses att för denna typ av lån kan det komma att gälla helt andra villkor än de som
35Prop. 1987/88:143 s. 69. 36 Se Prop. 1997/98:164.
Gällande rätt SOU 2014:52
288
sätts upp för de krediter som lämnas i penningpolitiskt syfte, exempelvis i fråga om fullgoda säkerheter.
3.13 Likvidation
Likvidation är, liksom konkurs, en metod för att avveckla ett företag. Likvidationsförfarandet innebär att rörelsens tillgångar förvandlas till pengar, skulderna betalas och eventuellt överskott fördelas. Bolaget är upplöst när tillgångarna skiftats och likvidatorn lagt fram sin slutredovisning.
För likvidation gäller delvis olika bestämmelser beroende på vilken associationsform det är fråga om. I det följande beskriver vi de likvidationsregler som gäller för aktiebolag och ekonomiska föreningar liksom för institut som drivs i någon av dessa associationsformer eller som är sparbanker.
3.13.1 Likvidation enligt aktiebolagslagen
Ett aktiebolag kan besluta att det ska gå i så kallad frivillig likvidation. Ett sådant beslut fattas av bolagsstämman.
Ett beslut att ett bolag ska gå i likvidation kan även fattas av Bolagsverket eller allmän domstol. Av särskilt intresse är domstolens möjlighet att besluta om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist. Ett sådant beslut får fattas om bolagets egna kapital understiger hälften av aktiekapitalet och bolaget, enligt ett förfarande som kan pågå i något mer än åtta månader, inte självt har beslutat om likvidation. Själva likvidationsbeslutet kan dock komma att dröja ytterligare ett par månader eftersom det föregås av en möjlighet för aktieägare m.fl. att yttra sig inför ett eventuellt beslut liksom ett kungörelseförfarande.37
Bestämmelserna om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist syftar enligt förarbetena till att säkerställa att aktieägarna i aktiebolag med alltför låg konsolideringsgrad utan dröjsmål antingen vidtar åtgärder för att stärka bolagets ställning eller inleder en ordnad avveckling av bolaget.38 Detta är ägnat att skydda bolagets borgenärer mot att bolagets hela kapital konsumeras innan avvecklingen av bolaget inleds. Bestämmelsen tillgodoser också aktie-
SOU 2014:52 Gällande rätt
289
ägarnas intressen av att i god tid bli varskodda om bolagets situation för att kunna överväga vilka åtgärder som lämpligen bör vidtas.
Bestämmelserna om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist tar sikte på bolagets soliditet och inte på dess insolvens. Likvidationsbestämmelserna slår dock till innan gäldenären blivit insufficient, dvs. innan gäldenärens skulder överstiger värdet av dennes tillgångar.39
Handläggningen av en likvidation
Bolagsstämman beslutar om likvidation, Bolagsverket utser en likvidator samtidigt som anmälan om likvidation registreras. När domstolen beslutar om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist utser domstolen samtidigt likvidator.40
Likvidatorn träder i styrelsens och den verkställande direktörens ställe och har i uppdrag att genomföra likvidationen.41 Likvidatorn är bolagets ställföreträdare under likvidationen. Likvidatorn ersätter alltså även en sådan särskild firmatecknare som har utsetts av styrelsen. Likvidatorns befogenhet begränsas dock av ramen för hans eller hennes uppdrag, nämligen att ”genomföra likvidationen”. Detta innebär att de åtgärder som likvidatorn vidtar ska syfta till att få till stånd en skyndsam och för aktieägarna gynnsam avveckling av bolaget. I detta ligger bl.a. att likvidatorn inte får vidta åtgärder som innebär att bolagets rörelse fortsätter under längre tid än vad som behövs för en ordnad och ändamålsenlig avveckling.42
Bestämmelserna i aktiebolagslagen om bolagsstämman gäller även under likvidationen om inte annat följer av bestämmelserna om likvidation i aktiebolagslagen eller av ändamålet med likvidationen. Av det sistnämnda följer att stämman inte får besluta om vinstutdelning under likvidationen och får besluta om ökning av aktiekapitalet endast som ett led i genomförandet av likvidationen. Lagstiftaren har överlämnat till rättstillämpningen att avgöra vilka bolagsstämmobeslut som kan fattas, registreras och verkställas under likvidationen.43
Likvidatorn ska gå igenom bolagets ställning och inhämta uppgifter om dess tillgångar och skulder. Om bolaget är på obestånd
39 Rodhes aktiebolagsrätt, s. 84. 4025 kap. 24 § aktiebolagslagen. 4125 kap. 30 § aktiebolagslagen. 42Prop. 2000/01:150 s. 107. 43Prop. 2000/01:150 s. 108 f.
Gällande rätt SOU 2014:52
290
ska likvidatorn ansöka om att bolaget försätts i konkurs.44 För att få full säkerhet rörande skulderna ska likvidatorn ansöka om kallelse på okända borgenärer enligt lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer. En okänd borgenär förlorar sin rätt att göra fordran gällande efter utgången av kallelsetiden, som är sex månader.
Så snart det kan ske ska likvidatorn genom försäljning på offentlig auktion eller på annat lämpligt sätt förvandla bolagets egendom till pengar, i den utsträckning det behövs för likvidationen, samt för att betala bolagets skulder. Bolagets rörelse får fortsättas om det behövs för en ändamålsenlig avveckling eller för att de anställda ska få skälig tid att skaffa sig ny anställning.45 Likvidatorn har rätt att relativt fritt bedöma när försäljningen ska ske.
När likvidatorn har lagt fram slutredovisning för sin förvaltning, är bolaget upplöst.46
Likvidation av bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag
För bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag gäller i princip aktiebolagslagens alla bestämmelser om likvidation. Finansinspektionen får dock ansöka om likvidation i vissa fall, bl.a. om det finns grund för likvidation på grund av kapitalbrist. Dessutom finns det för bankaktiebolag, ytterligare en likvidationsgrund jämfört med aktiebolagslagen, nämligen att tillståndet återkallas.
För värdepappersbolag gäller bestämmelserna i aktiebolagslagen om likvidation.
3.13.2 Likvidation av ekonomiska föreningar
I en ekonomisk förening fattas beslut om frivillig likvidation av föreningsstämman. Dessutom kan Bolagsverket och allmän domstol besluta om tvångslikvidation Exempelvis ska styrelsen om antalet föreningsmedlemmar går ned under tre hänskjuta frågan om likvidation till föreningsstämman.47 Om inte det lägsta medlemsantalet återställs och stämman inte heller fattar beslut om likvidation, ska styrelsen hos rätten ansöka om att föreningen försätts i likvidation. Rätten ska besluta om likvidation om inte det
4425 kap. 36 § aktiebolagslagen. 4525 kap. 35 § aktiebolagslagen. 4625 kap. 41 § aktiebolagslagen. 47 11 kap. 3 § föreningslagen.
SOU 2014:52 Gällande rätt
291
lägsta medlemsantalet återställs under handläggningen vid tingsrätten. Därutöver ska rätten besluta att en förening ska gå i likvidation bl.a. om
föreningen enligt stadgarna är skyldig att gå i likvidation, eller
föreningens verksamhet drivs på ett sätt som uppenbarligen inte motsvarar de förutsättningar under vilka registrering har skett.48
Vidare ska Bolagsverket besluta om likvidation om föreningen inte på föreskrivet sätt har kommit in med anmälan om vissa föreningsfunktionärer.
Det finns också bestämmelser som berör kapitalbrist i en förening. Av föreningslagen framgår att styrelsen genast till föreningsstämman ska hänskjuta frågan om föreningen ska gå i likvidation, om det på grund av inträffade förluster eller av annan orsak finns anledning att anta att föreningens ställning fortgående kommer att försämras så att föreningens skulder inte täcks av tillgångarna. Någon skyldighet för stämman att besluta att föreningen ska gå i likvidation finns dock inte. Varken domstol eller Bolagsverket kan därför besluta om tvångslikvidation enbart på grund av föreningens ekonomiska situation. Detta har i tidigare lagstiftningsärenden motiverats med att insatskapitalet i en ekonomisk förening i princip varierar och att det därför är svårt och utan mening med en generell regel om tvångslikvidation vid konstaterad förlust av hela eller delar av det inbetalda medlemskapitalet.
Handläggningen av likvidationsfrågan följer i stort sett samma mönster enligt föreningslagen som enligt aktiebolagslagen.
Likvidation av kreditmarknadsföreningar
För de finansiella företag som drivs i föreningsform, gäller lagen om ekonomiska föreningar. Finansinspektionen får dock ansöka om likvidation i vissa fall.
48 11 kap. 4 § föreningslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
292
Likvidation av medlemsbanker
Bestämmelserna om likvidation i lagen om medlemsbanker överensstämmer i allt väsentligt med bestämmelserna i föreningslagen. Bestämmelserna om när företaget är skyldigt att gå i likvidation är dock något annorlunda utformade. Å ena sidan saknar lagen om medlemsbanker bestämmelser dels om att banken ska gå i likvidation om den drivs på ett sätt som uppenbarligen inte motsvarar de förutsättningar under vilka registrering har skett, dels om att banken ska gå i likvidation om den enligt bestämmelser i stadgarna är skyldig att gå i likvidation (jfr 11 kap. 4 § första stycket 1 och 2 föreningslagen). Å andra sidan är en medlemsbank skyldig att gå i likvidation i tre situationer som inte nämns i föreningslagen, dels om medlemsbankens rörelse inte har öppnats inom ett år från dess bildande, dels om tillståndet att driva bankrörelse har återkallats utan att banken i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse, dels om medlemsbanken efter en konkurs som avslutats med överskott inte inom föreskriven tid har fattat beslut om likvidation (se 9 kap. 4 § lagen om medlemsbanker).
Handläggningsreglerna liknar dem som gäller för aktiebolag. Det är dock Finansinspektionen som utser likvidator i banken.
3.13.3 Likvidation av sparbanker
Ett beslut om frivillig likvidation får fattas av sparbankstämman.
För sparbanker finns det två tvångslikvidationsgrunder. För det första ska Bolagsverket besluta att en sparbank ska gå i likvidation om tillståndet att driva bankrörelse har återkallats. För det andra ska rätten besluta att en sparbank ska gå i likvidation, om sparbanken har försatts i konkurs och denna avslutats med överskott.
Handläggningen av likvidationen följer ungefär samma gång som de som gäller för aktiebolag. För en sparbank är det dock Finansinspektionen som utser likvidator.
Om det finns ett överskott ska hälften av detta tillfalla sparbankernas säkerhetskassa. Den andra hälften ska användas för allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål enligt sparbanksstämmans beslut.
SOU 2014:52 Gällande rätt
293
3.14 Företagsrekonstruktion och konkurs
Om ett företag har betalningssvårigheter, dvs. likviditetsproblem som det inte kan lösa självt, är det inte i första hand likvidationsförfarandet som används.
Ett bolag som har likviditetsproblem kan vidta olika åtgärder för att lösa sina problem. Dit hör exempelvis:
En aktieägare eller någon annan gör ett kapitaltillskott.
Bolaget säljer vissa tillgångar för att därigenom kunna betala sina skulder.
Bolaget förhandlar under hand med borgenärerna om en ekonomisk uppgörelse.
Bolaget tar upp nya lån eller förhandlar om villkoren beträffande de befintliga lånen (och lånevillkoren anpassas efter bolagets likviditetsstruktur). Det kan dock vara svårt att hitta en långivare som vill ställa upp om bolagets situation är osäker.
Aktiekapitalet ökas genom nyemission.
Bolagsstämman beslutar om likvidation.
I det följande behandlas dock inte något av dessa alternativ. I stället berörs de två insolvensrättsliga alternativ som lagstiftaren tillhandahåller om bolaget inte lyckas komma till rätta med sina svårigheter: företagsrekonstruktion och konkurs.
Företagsrekonstruktion är ett förfarande som syftar till att ge en näringsidkare som har betalningssvårigheter ett rådrum under vilket han kan vidta åtgärder för att förbättra sin rörelses resultat och möjlighet att förhandla med sina borgenärer om ett ackord. En konkurs syftar till att i ett sammanhang ge en insolvent gäldenärs borgenärer så mycket betalt som möjligt ur gäldenärens samlade, men begränsade, tillgångar. Den ordning i vilken betalningsanspråken ska tillgodoses regleras i förmånsrättslagen.
Företagsrekonstruktion och konkurs utesluter i princip varandra. Ett företag som är föremål för företagsrekonstruktion kan som huvudregel inte bli föremål för konkurs och vice versa.
Man brukar i insolvensrätten skilja mellan verksamhetsrekonstruktion och gäldenärsrekonstruktion. Verksamhetsrekonstruktion innebär typiskt sett att den juridiska personen avvecklas men att verksamheten eller delar av den säljs till en annan fysisk eller
Gällande rätt SOU 2014:52
294
juridisk person. Gäldenärsrekonstruktion däremot innebär att den juridiska personen rekonstrueras. Verksamhetsrekonstruktion och avveckling är huvudalternativen i konkurslagen (1987:672), medan gäldenärsrekonstruktion är det tillvägagångssätt som normalt sker enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.
3.14.1 Företagsrekonstruktion
Lagen om företagsrekonstruktion infördes 1996. Syftet med lagen är att göra det möjligt att utan konkurs vidta åtgärder för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha utsikter till en fortsatt lönsam verksamhet. Enligt förarbetena till lagen bör en företagsrekonstruktion inriktas mot dels rekonstruktion i sak, dvs. att gäldenärens verksamhet förändras så att den åter kan bli lönsam, dels en finansiell rekonstruktion, dvs. såväl en uppgörelse med borgenärerna om hur de redan existerande skulderna ska kunna betalas som åtgärder för att gäldenären ska kunna erhålla ny eller fortsatt kredit (ackord).
Utgångspunkten är att förfarandet ska pågå i högst tre månader, men tiden kan om det finns särskilda eller synnerliga skäl förlängas med tre månader i taget. Företagsrekonstruktion får dock pågå under högst ett år om inte ackordsförhandlingar har beslutats.49
Förutsättningar för företagsrekonstruktion
En ansökan om företagsrekonstruktion får göras hos tingsrätt av gäldenären själv eller av en borgenär. Om ansökan har gjorts av en borgenär får dock ansökan bifallas bara om gäldenären medger den.50
En förutsättning för att företagsrekonstruktion ska beviljas är att en näringsidkare har betalningssvårigheter. I lagtexten anges detta som att det kan antas att gäldenären inte kan betala sina förfallna skulder eller att sådan oförmåga inträder inom kort. Lagstiftningen utgår alltså inte från det i konkurssammanhang använda begreppet insolvens, utan förutsättningen är i stället illikviditet eller befarad sådan. Skälet till att rekonstruktionsförfarandet ska kunna komma i gång tidigare än konkurs är att öka chanserna att
49 4 kap. 8 § lagen om företagsrekonstruktion. 50 2 kap. 1 § och 6 § tredje stycket lagen om företagsrekonstruktion.
SOU 2014:52 Gällande rätt
295
rädda företaget. Att ett företag har större skulder än värdet på dess tillgångar är inte tillräckligt för att inleda en företagsrekonstruktion.
Med illikviditet avses enligt förarbetena51 att gäldenären vid tiden för ansökningen inte kan betala sina förfallna skulder. Det innebär att kontanta medel och andra tillgångar som lätt kan omsättas i kontanter inte räcker till för betalning av förfallna skulder. Illikviditetsbegreppet är i lagen om företagsrekonstruktion momentant i så måtto att man vid en bestämd tidpunkt konstaterar om gäldenären kan, eller inte kan, betala de skulder som är förfallna vid den tidpunkten. Man tar därvid ingen hänsyn till framtida intäkter. Man tar inte heller hänsyn till skulder som inom en snar framtid förfaller till betalning.
För ett beslut om företagsrekonstruktion räcker det som nämnts att det kan antas att gäldenären är illikvid eller att det föreligger en risk för snar illikviditet. Det ska dessutom göras en bedömning av om rekonstruktionen kan bli framgångsrik. Ett beslut om företagsrekonstruktion får därför inte meddelas om det saknas skälig anledning att anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan uppnås.
Rekonstruktören och borgenärerna
Om en ansökan om företagsrekonstruktion bifalls ska rätten samtidigt utse en rekonstruktör.52 Denne ska undersöka om den rörelse som gäldenären bedriver kan fortsättas helt eller delvis, och i så fall hur detta kan ske, samt om det finns förutsättningar för gäldenären att träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer (ackord). Rekonstruktören ska vid fullgörande av sitt uppdrag verka för att borgenärernas intressen inte åsidosätts. Rekonstruktören ska när han fullgör dessa uppgifter undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och i samråd med gäldenären upprätta en rekonstruktionsplan.
Lagen om företagsrekonstruktion reglerar inte närmare hur en företagsrekonstruktion ska gå till. Att en lämplig rekonstruktör utses av rätten är därför av avgörande betydelse för ett gott resultat liksom gäldenärens vilja och förmåga att bidra. Rekonstruktörens uppgift är att utreda företagets problem och lämna förslag till hur
51Prop. 1995/96:5 s. 180. 52 2 kap. 10 § lagen om företagsrekonstruktion.
Gällande rätt SOU 2014:52
296
de bör lösas. Rekonstruktören har delvis rollen som gäldenärens rådgivare, men ska samtidigt beakta borgenärernas bästa. Vidare tillämpas konkurslagens regler om återvinning, om offentligt ackord fastställs. En återvinningstalan får väckas av rekonstruktören eller en borgenär.53 Om beslut meddelats om företagsrekonstruktion påverkar det under vissa förutsättningar fristdagen för återvinning i konkurs i en senare beslutad konkurs.54
Borgenärernas förtroende är viktigt. Detta hänger bl.a. samman med att borgenärerna förutsätts delta i rekonstruktionsprocessen.
Verkningar av beslut om företagsrekonstruktion
Rekonstruktionsförfarandet bygger på gäldenärsföretagets frivilliga medverkan. Till skillnad mot vad som gäller vid konkurs behåller gäldenären rådigheten över rörelsen och dess tillgångar under förfarandet. Utgångspunkten är att inledande av företagsrekonstruktion inte påverkar gäldenärens avtal. Gäldenärens handlingsutrymme begränsas emellertid genom att han i lagen åläggs bl.a. en upplysnings-, lydnads- och samrådsplikt i förhållande till rekonstruktören.55
När en företagsrekonstruktion beslutas är huvudprincipen att gäldenärsföretagets befintliga tillgångar och skulder ska frysas vid den tidpunkten och alla prestationer som mottas därefter ska i princip betalas kontant. Frysningen av befintliga skulder innebär ett betalningsförbud, dvs. att inga skulder som uppkommit innan beslutet ska betalas. Betalningsförbudet ska hindra att borgenärernas inbördes rätt förskjuts. De ska i stället omfattas av ett eventuellt ackord. Förbudet innebär konkret att gäldenärsföretaget måste ha rekonstruktörens samtycke till betalning av äldre skulder eller ställande av säkerhet för sådana skulder. Rekonstruktören får samtycka till en sådan betalning endast om det föreligger synnerliga skäl. Gäldenärsföretaget får inte heller utan rekonstruktörens samtycke åta sig nya förpliktelser eller förfoga över egendom av väsentlig betydelse för företaget.
Det finns också bestämmelser som hindrar hävning av avtal som gäldenären ingått före beslutet om företagsrekonstruktion. De innebär i huvudsak att om gäldenärens motpart före beslutet om
53 3 kap. 5–7 §§ lagen om företagsrekonstruktion. 544 kap. 2 § andra stycket konkurslagen. 55 2 kap. 14 och 15 §§ lagen om företagsrekonstruktion.
SOU 2014:52 Gällande rätt
297
företagsrekonstruktion fått rätt att häva ett avtal på grund av inträffat eller befarat dröjsmål med betalning eller annan prestation får motparten inte häva avtalet på grund av dröjsmålet, om gäldenären med rekonstruktörens samtycke inom skälig tid begär att det ska fullföljas.56 Gäldenären ska då betala eller, i vissa fall, ställa säkerhet för de framtida prestationerna. Bestämmelsen gäller för alla typer av avtal utom för anställningsavtal.
Om gäldenären inte har gjort sig skyldig till något kontraktsbrott när företagsrekonstruktionen inleds kan motparten normalt inte häva avtalet.57 Om gäldenären senare gör sig skyldig till avtalsbrott kan motparten däremot häva avtalet. Om motparten redan har fullgjort sin del av avtalet anses dock motpartens fordran vara en ackordsfordran.58
Nya fordringar som uppkommer under företagsrekonstruktion omfattas inte av det ovan nämnda betalningsförbudet och de underliggande avtalen kan hävas av borgenären om gäldenären gör sig skyldig till avtalsbrott. Dessutom omfattas de nya fordringarna sannolikt inte av det verkställighetsförbud som gäller under förfarandet och de omfattas inte av ett offentligt ackord (se nedan). Om nytillkomna fordringar grundar sig på att avtal som har ingåtts med rekonstruktörens samtycke har fordringarna förmånsrätt vid en efterföljande konkurs.59 I andra fall har dock nytillkomna fordringar normalt inte någon sådan förmånsrätt.60
Ackord
Med ackord avses en ekonomisk uppgörelse som en gäldenär träffar med sina borgenärer.61 Det ingår i rekonstruktörens uppgift att undersöka om det finns förutsättningar för ackord.62 Ett avtal om ackord kan överenskommas på frivillig väg mellan gäldenären och dennes borgenärer (underhandsackord). För ett underhandsackord föreskrivs det inte något särskilt förfarande. Ett ackord kan emellertid också beslutas av rätten (offentligt ackord). Förutsättningarna för offentligt ackord behandlas i lagen om företagsrekonstruktion.
56 2 kap. 20 § lagen om företagsrekonstruktion. 57 Se dock 61 och 62 §§köplagen (1990:931). 58SOU 2001:80 s. 99. 5910 § förmånsrättslagen. 60 Förmånsrätt kan dock föreligga om säkerhet ställts. 61 1 kap. 2 § lagen om företagsrekonstruktion. 62 1 kap. 2 § lagen om företagsrekonstruktion.
Gällande rätt SOU 2014:52
298
Det offentliga ackordet innebär att företagets fordringar efter omröstning bland borgenärerna och domstols fastställelse sätts ned och betalas på ett närmare angivet sätt eller att gäldenären får anstånd med betalning eller annan särskild eftergift.63 Ackordet ska som regel ge alla likaberättigade oprioriterade borgenärer lika rätt (likabehandlingsprincipen) och minst 25 procent av fordringarnas belopp, om inte lägre ackordsprocent godkänns av samtliga borgenärer eller om det finns för särskilda skäl för lägre procent.64
Ett fastställt ackord binder bara de borgenärer (kända och okända) som har haft rätt att delta i ackordsförhandlingarna.65 Det är därför viktigt att kunna identifiera dessa borgenärer. I ackordsförhandlingarna deltar bara de borgenärer vars fordringar uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion.66 En borgenär som kan få täckning för sin fordran genom kvittning och en borgenär vars fordran är förenad med förmånsrätt eller återtagandeförbehåll deltar dock inte i ackordsförhandlingen.67 Som regel deltar inte heller borgenärer med efterställda fordringar i förhandlingen.68 En borgenär med efterställda fordringar har dock bara rätt till betalning av gäldenären, om övriga borgenärer som har haft rätt att delta får fullt betalt.69
Ett ackordsförslag som ger minst femtio procent av fordringsbeloppet ska anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackordsprocenten lägre, ska ackordsförslaget anses antaget om tre fjärdedelar av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp.70
När ett offentligt ackord har fastställts av domstolen blir bestämmelserna i konkurslagen om återvinning tillämpliga.
Ett fastställt ackord kan förverkas bl.a. om gäldenären uppenbart försummat sina åtaganden enligt ackordet.71
63 3 kap. 2 § första och tredje styckena lagen om företagsrekonstruktion. 64 3 kap. 2 § första och andra styckena lagen om företagsrekonstruktion. 65 3 kap. 8 § första stycket lagen om företagsrekonstruktion. 66 3 kap. 3 § första stycket och fjärde styckena första meningen lagen om företagsrekonstruktion. 67 3 kap. 3 § första stycket andra meningen samt andra och tredje styckena lagen om företagsrekonstruktion. 68 3 kap. 3 § första stycket tredje meningen lagen om företagsrekonstruktion. 69 3 kap. 8 § andra stycket lagen om företagsrekonstruktion. 70 3 kap. 4 § lagen om företagsrekonstruktion. 71 3 kap. 27 § lagen om företagsrekonstruktion.
SOU 2014:52 Gällande rätt
299
Skadestånd
Lagen om företagsrekonstruktion innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om rekonstruktörens skadeståndsansvar. Däremot föreskrivs att en borgenär som ger in en obefogad ansökan om företagsrekonstruktion kan bli skadeståndsskyldig. Rekonstruktören anses dock på allmän skadeståndsrättslig grund ändå kunna bli skadeståndsskyldig på i princip samma sätt som en konkursförvaltare (se nedan).72
Lagen är inte tillämplig på institut
Lagen om företagsrekonstruktion är inte tillämplig på kreditinstitut och värdepappersbolag (och vissa andra finansiella företag). I förarbetena till lagen om företagsrekonstruktion anförs att lagen om företagsrekonstruktion inte ansetts kunna tillämpas på ett verkningsfullt sätt för dessa företag. I förarbetena pekar man på att deras verksamhet kräver tillstånd av Finansinspektionen och står under tillsyn av inspektionen.73 God kreditvärdighet utgör också en grundläggande förutsättning för dessa bolags existens. Enligt förarbetena kännetecknas verksamheten vidare av att bolagen dagligen medverkar i ett stort antal finansiella affärer, ofta avseende betydande värden. I de lagar som reglerar bolagens verksamhet ställs speciella krav på att rörelsen ska bedrivas på ett sunt sätt. Bolagen omfattas också av särskilda regler om kapitaltäckning.
3.14.2 Konkurs
Bestämmelserna om konkurs finns i konkurslagen. Genom konkurs tar en gäldenärs (konkursgäldenären) samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar.74 Under konkursen omhändertas tillgångarna för borgenärens räkning av ett konkursbo. I en konkurs får i princip bara en fordran som har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades göras gällande.75
72 Hellners & Mellqvist s. 103. 73Prop. 1995/96:5 s. 64 f, som i och för sig avser kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag. 741 kap. 1 § första stycket konkurslagen755 kap. 1 § konkurslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
300
Syftet med en konkurs är att under ordnade former så långt som möjligt tillgodose borgenärskollektivets intressen på ett förutsebart sätt. I linje med detta är syftet med konkursförvaltningen att se till att utfallet för borgenärerna maximeras (eller förlusternas minimeras).76
Konkurs är dock som regel ett förhållandevis oekonomiskt sätt att avveckla en gäldenärs verksamhet. Konkursförfarandet medför avsevärda kostnader och en realisation av tillgångarna inom konkursens ram sker många gånger till underpris.
Det finns inte några tidsgränser för när konkursen ska vara avslutad.
Förutsättningar för konkurs
Ett konkursförfarande inleds med att gäldenären själv eller en borgenär ansöker om att gäldenären ska försättas i konkurs. Konkursansökan prövas av i första instans av en tingsrätt. En förutsättning för att en gäldenär ska försättas i konkurs är att denne är insolvent (eller med andra ord på obestånd). Med insolvens avses enligt konkurslagen att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte endast är tillfällig.77 En gäldenär som är insolvent är alltså mer än tillfälligt oförmögen att betala sina skulder. Insolvensbegreppet är långsiktigt till sin karaktär och insolvensbedömningen förutsätter som regel en prognos. Den skuld som åberopas behöver inte vara förfallen till betalning.
Utgångspunkten är att den som ger in konkursansökan ska bevisa att gäldenären är insolvent. Det finns dock lättnader i denna bevisbörderegel i form av presumtionsregler.78
76 Lars Welamson och Mikael Mellqvist, Konkurs och annan insolvensrätt, 2013, s. 25, webbversion. Upplaga 11, Utgivningsår 2013. 771 kap. 2 § konkurslagen. 78 Om gäldenären själv har ansökt om konkurs, ska en uppgift från en gäldenär om att han är insolvent godtas om det inte finns särskilda skäl att inte göra det. Om en gäldenär i en egen ansökan om konkurs uppger att han är insolvent eller om gäldenären med anledning av en borgenärs ansökan medger att han är insolvent, ska han alltså som regel försättas i konkurs. Om en borgenär har ansökt om konkurs, anses en gäldenär, om inte annat visas, vara insolvent om ett misslyckat utmätningsförsök har ägt rum inom sex månader från konkursansökan eller om gäldenären har förklarat sig ställa in betalningarna. För det tredje ska en bokföringsskyldig gäldenär anses vara insolvent om gäldenären har uppmanats av en borgenär att betala en klar och förfallen skuld men underlåtit att göra det inom en vecka och borgenären begär gäldenären i konkurs inom tre veckor därefter och skulden då ännu inte är betald. Betalningsuppmaningen, som ska delges gäldenären, ska dock innehålla en upplysning om att en konkursansökan kan följa. En borgenär har dock inte rätt att få gäldenären försatt i konkurs om borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i
SOU 2014:52 Gällande rätt
301
Det finns inte någon uttrycklig skyldighet enligt svensk lag för en gäldenär att söka sig i konkurs om denne är på obestånd. Det finns dock bestämmelser i brottsbalken om vårdslöshet mot borgenärer som kan vara tillämpliga om en gäldenär fortsätter en förlustbringande rörelse trots att denne är insolvent.
När insolvensgränsen har passerats har styrelsen att primärt agera i borgenärernas och inte ägarnas intresse. Så länge bolaget är solvent och har ett värde som överstiger skulderna har styrelsen en annan roll. Det visas bland annat av att ett beslut om att försätta bolaget i likvidation fattas av bolagsstämman, medan bolagets styrelse i princip alltid är behörig att söka bolaget i konkurs. Samma principiella skiljelinje upprätthålls under ett påbörjat likvidationsförfarande, där likvidatorn i styrelsens ställe är skyldig att vid uppkommen insolvens söka bolaget i konkurs. Styrelsen riskerar dessutom, såsom företrädare för bolaget, att ådra sig olika former av ansvar om den inte vid bolagets insolvens vidtar åtgärder för att åstadkomma en samlad uppgörelse i borgenärernas intresse. Detta innebär att möjligheterna för aktieägarna att blockera styrelseåtgärder som vid insolvens vidtas i borgenärernas intresse är små, liksom utrymmet för aktieägarna att genom giltiga avtal binda styrelsen att vid bolagets insolvens agera till förmån för dem i stället för borgenärerna.79
Konkursboet och dess förvaltare
Under en konkurs omhändertas tillgångarna för borgenärernas räkning av ett konkursbo.80 Konkursboet är en egen juridisk person. Konkursboet förvaltas av en eller flera förvaltare, som utses av rätten.81 Förvaltaren företräder konkursboet och bestämmer vilka åtgärder som ska vidtas beträffande dess tillgångar. Av detta följer att förvaltaren för konkursboets räkning får ingå avtal av olika slag.
Till en konkursförvaltares allmänna åligganden hör att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Detta hindrar dock inte att förvaltaren vid avvecklingen beaktar vad
egendom eller, i vissa fall, då säkerhet har ställts av tredje man. Dessutom är även en pågående företagsrekonstruktion som regel ett konkurshinder. 79 Se SOU 2010:2, del 1, s. 296 f. 801 kap. 1 § andra stycket konkurslagen. 811 kap. 3 § konkurslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
302
som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen, om det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas.82 Det finns emellertid inte i konkurslagen någon exakt uppräkning av vad en konkursförvaltare ska och bör göra eller av vad förvaltaren inte får göra. Förvaltaren ska helt enkelt inom ramen för lagens bestämmelser verka för att konkursens ändamål tillgodoses på bästa sätt.
Förvaltaren ska inom de ramar som ställs upp i konkurslagen i huvudsak självständigt besluta om boets förvaltning. Förvaltaren är inte skyldig att följa instruktioner av borgenärerna eller av någon annan. I vissa viktigare frågor ska förvaltaren dock höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer liksom gäldenären om det lämpligen kan ske.83 En förvaltare som missköter sig kan entledigas från uppdraget, drabbas av skadeståndsansvar eller dömas för brott. Konkursförvaltarens verksamhet betraktas dock inte som myndighetsutövning.
Förvaltaren ska ta hand om gäldenärens bo och upprätta en bouppteckning. I bouppteckningen ska tillgångarnas värden tas upp tillsammans med uppgift om borgenärerna.84 Förvaltaren ska också snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat utrönas, och om möjligt vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha inträtt.85
Förvaltningen av boet står under tillsyn av en tillsynsmyndighet, Tillsynsmyndigheten för konkurser är Kronofogdemyndigheten.
Konkursgäldenären
Konkursgäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten, dvs. rätten att disponera över egendomen och att ingå avtal som kan göras gällande i konkursen.86 Konkursgäldenären ska dock på
827 kap. 8 § konkurslagen. 837 kap. 10 § konkurslagen. 847 kap.12 och 13 §§konkurslagen. 85 Berättelsen ska vidare innehålla bl.a.
1. en översikt över tillgångar och skulder av olika slag,
2. en uppgift om huruvida det har förekommit något sådant förhållande som kan leda till
återvinning,
3. en uppgift om ifall det finns skälig anledning att anta återbära olovlig vinstutdelning eller
andra olovliga utbetalningar eller att utge skadestånd.
4. en uppgift i förekommande fall om vid vilken tidpunkt det har uppkommit skyldighet att
upprätta en kontrollbalansräkning,
5. hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts.
6. Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för vissa brott eller att någon bör meddelas näringsförbud ska åklagaren omedelbart underrättas (7 kap. 16 § konkurslagen). 863 kap. 1 § konkurslagen.
SOU 2014:52 Gällande rätt
303
olika sätt delta i konkursförfarandet, bl.a. genom att lämna uppgifter om tillgångarna och var de finns. För att säkerställa att gäldenären fullgör sina skyldigheter är dennes rörelsefrihet begränsad. Under konkursen företräds aktiebolag och ekonomiska föreningar som är konkursgäldenärer av den styrelse och verkställande direktör, eller de likvidatorer, som fanns vid konkursens början.87
Konkursborgenärer och massaborgenärer
Man skiljer mellan konkursborgenärer och massaborgenärer. En konkursborgenär är en person som har en fordran (konkursfordran) mot konkursgäldenären som uppkom innan konkursbeslutet meddelades och som därför kan komma i fråga för utdelning i konkursen. Konkurslagstiftningen präglas av principen att konkursborgenärerna ska behandlas lika. Denna likabehandlingsprincip gäller dock i praktiken inte fullt ut eftersom vissa borgenärer kan ha företrädesrätt enligt förmånsrättslagen.
En massaborgenär är den som har en fordran (massafordran) direkt mot konkursboet på grund av åtgärder som vidtagits efter konkursbeslutet. Massafordringar kan uppkomma exempelvis om förvaltaren ingår avtal för konkursboets räkning i samband med fortsatt drift av gäldenärens verksamhet eller inträder i dennes avtal.
En massaborgenär har rätt till betalning av konkursboet innan konkursborgenärerna får utdelning.88 Om en massaborgenär inte får betalt kan utmätning ske hos konkursboet eller boet sökas i konkurs. Om konkursboet blir insolvent har dock konkurskostnaderna företräde framför massaskulderna.89
Verkningar av konkurs
Konkursen omfattar i princip all egendom som tillhörde konkursgäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen.90 Konkursgäldenären har som regel ingått olika typer av avtal som ger denne rättigheter och skyldigheter, t.ex. hyresavtal, leveransavtal etc. För vissa avtalstyper finns det regler
8725 kap. 49 § aktiebolagslagen och 11 kap. 20 § andra stycket föreningslagen. 8811 kap. 1 § konkurslagen. 8914 kap.1 och 2 §§konkurslagen. 903 kap. 2 § konkurslagen, jfr 3 kap. 3 § konkurslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
304
som gäller vid en gäldenärs konkurs men för andra fall är frågan oreglerad. Som huvudregel gäller att ett konkursbo inte är skyldigt att inträda i en konkursgäldenärs avtal men har rätt att göra det.91När boet utnyttjar sin inträdesrätt inträder det enligt förarbetena i gäldenärens rättigheter och skyldigheter fullt ut i enlighet med avtalet.92 Det framgår inte av lag och förarbeten om boets inträdesrätt kan avtalas bort eller om det är en tvingande rätt. I doktrinen är den dominerande uppfattningen dock att konkursboets inträdesrätt inte kan avtalas bort.93
Genom konkursbeslutet blir det också möjligt för konkursboet att återvinna betalningar och vissa andra rättshandlingar, bl.a. om de gynnat en eller flera borgenärer på bekostnad av en eller flera andra borgenärer.94 Det som återvinns ska återlämnas till konkursboet.95
Försäljning av egendomen
Konkursboets egendom ska säljas så snart som det är lämpligt. Det finns dock några undantag från denna huvudregel. Undantag görs exempelvis då konkursboet fortsätter eller återupptar gäldenärens rörelse.96 Konkursboet får nämligen om det är ändamålsenligt fortsätta att driva eller återuppta en rörelse som har drivits av gäldenären, om det kan ske lagligen.97 Rörelsen får dock bara drivas vidare i ett år från edgångssammanträdet. Om det finns särskilda skäl får dock rörelsen fortsättas under längre tid.98
Närmare om aktieägarnas ställning i en konkurs
Normalt innebär en konkurs att de oprioriterade borgenärerna bara får någon eller några enstaka procents utdelning, att eventuella efterställda borgenärer inte får någon utdelning och att det inte finns något överskott att fördela till aktieägarna i ett bolagsrättsligt likvidationsförfarande.
9163 § köplagen. 92Prop. 1988/89:76 s. 184. 93 Hellner och Mellqvist s. 121. 944 kap.1–17 §§konkurslagen. 954 kap.14–18 §§konkurslagen. 96 8 kap. 1–5 §§ och 12 kap. 1 §. 978 kap. 1 § konkurslagen. 988 kap. 2 § konkurslagen.
SOU 2014:52 Gällande rätt
305
Konkursförvaltarens befogenhet att ta i anspråk allt värde i gäldenärsbolaget för borgenärernas räkning medför således att ägarnas aktieinnehav så gott som alltid är värdelöst. Ägarna kan inte räkna med framtida vinster i en fortsatt verksamhet om inte bättre prioriterade intressenter (borgenärerna) kan tvingas till eftergifter eller om nytt kapital tillskjuts vilket skapar ett värde på bolaget. Förvaltaren har med andra ord rätt, och normalt också skyldighet, att beröva aktieägarna allt innehåll i deras ägande. Däremot ges förvaltaren inte någon rätt att omedelbart överta aktierna, eftersom konkursförfarandet avser bolaget och inte dess ägare. Därmed kan det i undantagsfall finnas visst utrymme för ägarna att spekulera i att förfarandet kan komma att avslutas med överskott (t.ex. efter en vunnen stor återvinningsprocess) eller att aktierna under förfarandet mot förmodan kan säljas till någon som har nytta av dem (t.ex. för skattesyften). Om en aktieägare inte kan hitta någon sådan utväg, får dock konstateras att aktieinnehavet saknar värde även om det formella ägandet kvarstår intakt. Kan inga borgenärseftergifter eller externt kapital erhållas, återstår då för förvaltaren att avveckla verksamheten, realisera tillgångarna och avsluta förfarandet med underskott, varefter bolaget är upplöst.99
Slutredovisning och skadestånd
Förvaltaren ska avge slutredovisning för sin förvaltning. Slutredovisningen ska granskas av tillsynsmyndigheten.100
En förvaltare kan bli skadeståndsskyldig för de skador som han vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet har tillfogat boet, en konkursborgenär eller gäldenären. Även en borgenär som ger in en obefogad konkursansökan kan blir skadeståndsskyldig.101
99 Se SOU 2010:2, del 1, s. 296. 10013 kap. konkurslagen. 10117 kap. konkurslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
306
Bolagets upplösning efter konkurs
Om bolaget är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott är bolaget upplöst när konkursen avslutas. Om konkursen avslutas med överskott ska allmän domstol besluta att bolaget ska gå i likvidation.102
Konkurs för finansiella företag
Bestämmelserna om konkurs i konkurslagen är – åtminstone i teorin – tillämpliga på alla företagstyper. När en bank eller ett kreditmarknadsföretag försätts i konkurs, ska dock Finansinspektionen utse ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet ska som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen.
3.14.3 Förmånsrätt
Som tidigare nämnts har principen om likabehandling av borgenärerna vid konkurs brutits främst genom reglerna i förmånsrättslagen om företrädesordningen mellan borgenärerna. Av den lagen framgår i vilken turordning olika fordringar ska få betalt i bl.a. en konkurs. Lagen reglerar uttömmande vilka fordringar som har förmånsrätt i en konkurs. Det finns dock bestämmelser i andra lagar som har betydelse för bedömningen av om det föreligger en förmånsberättigad fordran och deras inbördes företrädesrätt.
Man skiljer mellan de särskilda förmånsrätterna och de allmänna förmånsrätterna. De särskilda förmånsrätterna gäller vid både utmätning och konkurs medan de allmänna förmånsrätterna tillämpas endast i samband med en konkurs. De särskilda förmånsrätterna har som regel företräde framför de allmänna förmånsrätterna såvitt gäller de tillgångar som är belastade med särskild förmånsrätt.
Med särskild förmånsrätt avses att borgenären har företrädesrätt till betalning av sin fordran ur viss egendom. Bäst förmånsrätt har säkerställda obligationer. Därefter följer bl.a. förmånsrätterna för panträtter i olika slag av lös egendom, företagshypotek och panträtt i fast egendom. Panträtterna kan antingen följa av lag eller avtal. De särskilda förmånsrätterna gäller som huvudregel inbördes efter
10225 kap.50 och 51 §§aktiebolagslagen.
SOU 2014:52 Gällande rätt
307
paragrafernas numrering i förmånsrättslagen. Om flera förmånsrätter beskrivs i en och samma paragraf avgörs förmånsrätten av numreringen i paragrafen.
De allmänna förmånsrätterna ger företrädesrätt till betalning ur boets samtliga tillgångar. Till de allmänna förmånsrätterna hör bl.a. förmånsrätten för lönefordringar och liknande fordringar. De allmänna förmånsrätterna har inbördes den företrädesordningen som följer av föreskrifternas placering i förmånsrättslagen. Förmånsrätten för löner har mycket nära kopplingar till den statliga lönegarantin enligt lönegarantilagen (1992:497).
Borgenärer med fordringar utan förmånsrätt, s.k. oprioriterade fordringar, får betalt först efter det att samtliga förmånsberättigade fordringar har betalats fullt. Dessa fordringar har enligt 18 § förmånsrättslagen i en konkurs inbördes lika rätt. En borgenär kan dock enligt fordringsavtalet ha rätt till betalning först efter övriga borgenärer. Det ska i så fall beaktas vid fördelningen av gäldenärens tillgångar. Det är inte lagreglerat hur två eller flera efterställda fordringar förhåller sig till varandra. Utgångspunkten är dock att de har lika rätt. Vad parterna har avtalat torde vara avgörande.103Böter, viten och fordringar på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott får vid konkurs utdelning först efter övriga borgenärer.104
Har en fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men räcker egendomen inte för att betala fordringen, behandlas återstoden av denna som en fordran utan sådan förmånsrätt.105
3.14.4 Insättarskyddet
Insättarnas behov av skydd
Privatpersoner och företag lånar ut pengar till kreditinstitut och värdepappersbolag bl.a. genom att sätta in pengar på konton hos dem. För att insättarna ska våga sätta in sina pengar hos kreditinstituten och sedan lämna kvar dem där måste insättarna känna förtroende instituten. Insättningarna bidrar i olika grad till bankernas finansiering. I Sverige finansierar sparbankerna nästan helt sin verksamhet, i huvudsak kreditgivning, med inlåning. De stora
103 Walin, Gregow, Förmånsrätt, lönegarantilagen m.m., 2010. Webbversion. kommentaren till 18 § förmånsrättslagen. 10419 § förmånsrättslagen. 105 18 § andra stycket förmånsrättslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
308
bankaktiebolagen finansierar sig dock även via obligationer och liknande marknadsfinansiering. För dem svarar insättningarna därför för en mindre, men likväl väsentlig, del av finansieringen.
Att ta emot insättningar är emellertid inte bara ett sätt för banken att finansiera sin verksamhet. Tjänsten har också stor betydelse för insättarna. Till insättningskontona finns det nämligen ofta olika typer av betaltjänster kopplade. Det är därför viktigt att insättarna har tillgång till dessa konton för att göra betalningar (t.ex. betala räkningar) och ta emot betalningar (lön etc.). De insättningar som görs kan också vara en del av ett långsiktigt sparande eller vara en betalning för något som insättaren sålt, t.ex. en fastighet. I det sistnämnda fallet kan det röra sig om för insättaren stora belopp.
Privatpersoner och småföretagare har som regel inte samma möjlighet att bedöma ett kreditinstituts finansiella ställning som en professionell investerare. Insättarna har alltså ett informationsunderläge i förhållande till instituten samtidigt som banktjänsten har betydelse för deras privatekonomi och möjligheter att genomföra betalningar. Insättningarna har även betydelse för kreditinstitutens finansiering och utgör en viktig beståndsdel i de grundläggande funktionerna betalningsförmedling och kreditgivning.
Huvuddelen av bankers inlåning är enligt avtalet omedelbart tillgänglig för insättarna. Banker har dock som regel inte tillräckligt med likvida medel för att återbetala alla insättare på en gång, eftersom deras tillgångar, ofta lån till företag och privatpersoner, inte är lika likvida som insättningarna. Om insättarna tror att deras insättningar inte är säkra och vill ta ut sina pengar samtidigt får banken därför problem att fullgöra sitt åtagande. Detta kan påverka den finansiella stabiliteten.
För att skydda insättarna om ett institut inte kan betala finns det en insättningsgaranti som ska säkerställa att insättarna inom en viss tid får tillbaka sina medel upp till ett visst belopp. Syftet med insättningsgarantin är även förbättra den finansiella stabiliteten genom att stärka insättarnas förtroende och skydda deras tillgångar.106
Den svenska insättningsgarantin regleras i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Bestämmelserna i lagen baserar sig på Europa-
106 Commission staff working document, Impact Assessment, Proposal for a directive …/…/EU of the Parliament and of the council on deposit guarantee schemes, SEC(2010) 834/2, s. 27 ff.
SOU 2014:52 Gällande rätt
309
parlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar, med senare ändringar.
Lagen om insättningsgaranti
Den svenska insättningsgarantin säkerställer att den som har satt in pengar i en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett värdepappersbolag ska få tillbaka sina pengar upp till motsvarande 100 000 euro, exempelvis om institutet i fråga går i konkurs (se mer om detta nedan). Garantin hanteras av en myndighet, i lagen kallad garantimyndigheten. Det är alltså fråga om en statlig garanti av gjorda insättningar. Enligt beslut av regeringen är det Riksgäldskontoret som sköter insättningsgarantisystemet, dvs. är garantimyndighet.
Med en insättning avses tillgodohavanden som avser inlåning på konto. Alla insättare som har gjort insättningar omfattas av garantin utom banker, kreditmarknadsföretag, sådana värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto eller motsvarande utländska företag.
Den svenska insättningsgarantin gäller för insättningar i svenska banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag eller i deras filialer inom EES. Riksgäldskontoret får besluta att garantin också ska omfatta insättningar som görs i ett svenskt instituts filial i ett land utanför EES. Myndigheten kan vidare besluta att garantin ska gälla för insättningar som görs i en filial till ett utländskt institut.
Insättningsgarantin inträder vid ett instituts betalningsoförmåga. Denna betalningsoförmåga ska ha kommit till uttryck på något av följande två sätt:107
1. Finansinspektionen genom ett beslut har funnit att – en insättning som har förfallit till betalning inte har återbetalats av institutet enligt de rättsliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga och – oförmågan att betala beror på institutets finansiella situation och inte endast är tillfällig.
2. Institutet försätts i konkurs.
107 Om det är fråga om en insättning i en filial till ett utländskt institut inträder rätten till ersättning när det har fattats ett beslut i institutets hemland om att insättningarna inte är tillgängliga.
Gällande rätt SOU 2014:52
310
Ersättningen ska betalas ut inom 20 arbetsdagar från Finansinspektionens beslut, beslutet om konkurs eller, för här etablerade filialer, när en utländsk myndighets beslutat att insättningarna är indisponibla.108 Insättaren behöver inte vara aktiv och begära ersättning. Myndigheten betalar nämligen ut ersättningen utan en sådan begäran.
Till stöd för sina utbetalningar har myndigheten först och främst bankens egna uppgifter. För att säkerställa att insättningarna ska kunna utbetalas inom utbetalningsfristen, ska ett institut ha system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar vilka är sådana att institutet utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över samtliga insättare och deras insättningar.109 Ett institut ska också utan dröjsmål lämna garantimyndigheten de uppgifter den i övrigt behöver för sin verksamhet. Dessutom får garantimyndigheten, när den anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning hos institutet.110
Ett nytt insättningsgarantidirektiv
Den 16 april 2014 antog Europaparlamentet och rådet direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem. Det innebär bl.a. följande.
Garantin löses liksom i dag ut av beslut av tillsynsmyndighet eller om konkurs.
Utbetalningsfristen ska kortas till sju dagar över tid.
Ersättningsbeloppet kommer att fortsätta att vara 100 000 euro, men beloppet får vara högre i vissa fall, bl.a. i fråga om insättningar som härrör från transaktioner med bostadsfastigheter.
Kretsen ersättningsberättigade minskas. Det nya direktivet exkluderar samtliga finansiella företag (inte bara kreditinstitut och värdepappersföretag) och även myndigheter från rätten att få ersättning. Vad gäller kommuner med en årlig budget över 500 000 euro kan medlemsstaterna välja att exkludera även dessa från ersättning i nationell lag.
108 Tiden kan dock förlängas med högst 10 arbetsdagar om det finns synnerliga skäl. 109 6 kap. 3 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 8 kap. 36 § lagen om värdepappersmarknaden. 110 16 § lagen om insättningsgaranti.
SOU 2014:52 Gällande rätt
311
Medlemsstaterna får, under vissa förutsättningar, besluta att de medel som finns i insättningsgarantifonden får användas för vissa förebyggande åtgärder innan ett institut har försatts i resolution.
Det nya direktivets innebär en viss harmonisering av finansieringen av garantin.
3.14.5 Investerarskyddets inträde
Om ett företag har försatts i konkurs kan investerarskyddet komma att träda in. Ett system för investerarskydd utgör en motsvarighet till insättningsgaranti, men med den skillnaden att systemet skyddar en konsuments tillgångar i samband med en investeringstjänst i stället för pengar som förvaras på konto. Dessa tillgångars värde kommer att bero på företagets finansiella situation endast om det förekommit oegentligheter. Med investeringstjänster kan exempelvis menas köp, försäljning och förvaring av värdepapper såsom aktier, obligationer eller derivat. Om det finns medel som kan ersättas genom insättningsgarantin, finns inte någon rätt till ersättning genom investerarskyddet.
Investerarskyddet infördes 1999 genom lagen (1999:158) om investerarskydd. Lagen bygger på EU-direktivet 97/9/EG om system för ersättning till investerare.
Rätten till ersättning inträder om ett värdepappersinstitut, ett fondbolag eller ett förvaltningsbolag som tillhör skyddet går i konkurs och investeraren inte kan få ut sina finansiella instrument eller medel från institutet.
Att medlen eller de finansiella instrumenten inte finns tillgängliga hos institutet kan bero på att de t.ex. sammanblandats med institutets egna tillgångar på ett sådant sätt att separationsrätt inte föreligger eller att medlen och de finansiella instrumenten försvunnit ur institutet på grund av brottslig handling.
Gällande rätt SOU 2014:52
312
3.15 Unionens regler om statligt stöd
3.15.1 Regleringen i stora drag
111
Unionens regler om statligt stöd återfinns i artiklarna 107–109 i EUF-fördraget112 och syftar till att förhindra att konkurrensförhållandena inom unionen snedvrids genom att en medlemsstat otillbörligt gynnar ett visst företag eller viss produktion ekonomiskt. Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är statligt stöd som utgångspunkt förbjudet. Av artikel 107.2 och 107.3 framgår emellertid att statligt stöd i vissa fall är, eller kan vara, förenligt med den inre marknaden och i så fall är tillåtet.
Det är upp till medlemsstaterna att avgöra om de vill ge statligt stöd och på vilka villkor. Det är dock kommissionens uppgift att säkerställa att ett sådant stöd inte orsakar konkurrensstörningar. Statsstödsreglerna bygger därför på ett system med förhandsgranskning. Enligt artikel 108.3 ska medlemsstaterna anmäla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder till kommissionen och de får inte genomföra åtgärderna förrän kommissionen genomfört ett föreskrivet granskningsförfarande. Statligt stöd som lämnas utan att det godkänts av kommissionen kallas för olagligt stöd. Om en medlemsstat ger ett olagligt statsstöd kan det prövas av nationella domstolar. Kommissionen är också skyldig att kräva att olagligt stöd återbetalas.113
3.15.2 Statligt stöd
Enligt artikel 107.1 är, om inte annat föreskrivs i fördragen, stöd som ges av en medlemsstat med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
För att det ska vara fråga om statligt stöd krävs alltså att stödet
1. ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel;
2. snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen;
111 Beskrivningen i detta avsnitt bygger på betänkandet Olagligt statsstöd (SOU 2011:66). 112 Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. 113 The effect of temporary State aid rules adopted in the context of the financial and economic crisis, Commission Staff Working Paper, Oktober 2011, s. 23.
SOU 2014:52 Gällande rätt
313
3. gynnar vissa företag eller viss produktion; och
4. påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
För att en åtgärd ska innebära statligt stöd krävs således att den gynnar vissa företag eller viss produktion. I detta krav ligger dels att åtgärden ska innebära en ekonomisk fördel för mottagaren, dels att åtgärden ska ge en selektiv fördel för någon. När det gäller frågan om en åtgärd innebär en ekonomisk fördel har EU-domstolen slagit fast att det, för att det ska kunna bedömas om en statlig åtgärd utgör stöd, måste avgöras om det mottagande företaget genom åtgärden får ekonomiska fördelar som det inte skulle ha erhållit under normala marknadsvillkor.
I den praktiska tillämpningen görs det ingen större skillnad mellan kraven på att det ska påverka konkurrensen (punkt 2 ovan) respektive handeln mellan medlemsstater (punkt 4 ovan). EUdomstolen har exempelvis uttalat att om statligt stöd förstärker ett företags konkurrenskraft i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom unionen så ska denna handel anses påverkas av stödet. Det är alltså inte nödvändigt att det stödmottagande företaget bedriver handel med andra medlemsstater. Det kan även noteras att det inte behöver vara frågan om direkta kapitaltillskott för att åtgärden ska vara statligt stöd, utan alla former av ekonomiskt stöd omfattas, t.ex. lån och garantier. Stödet behöver inte heller lämnas direkt av en medlemsstat utan kan även ges genom privata eller offentliga organ som utsetts av staten.
3.15.3 Tillåtet statsstöd
Från huvudregeln att statligt stöd är otillåtet görs i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget vissa undantag för åtgärder som – trots att de i sig utgör statligt stöd – anses vara förenliga med den inre marknaden. Undantagen i artikel 107.2 är absoluta, dvs. stödet är alltid tillåtet om villkoren som anges där är uppfyllda.114 Undantagen i artikel 107.3 är däremot inte absoluta, utan ger kommission ett relativt omfattande utrymme för skönsmässig bedömning. Beträffande undantagen i artikel 107.3 har kommissionen antagit vissa förordningar om undantag från anmälningsplikten samt
114 I artikel 107. 2 undantas bl.a. vissa former av stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter samt stöd som ges för att avhjälpa skador orsakade av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser.
Gällande rätt SOU 2014:52
314
utfärdat en rad meddelanden och riktlinjer om vad den fäster vikt vid i bedömningen av om ett stöd är förenligt med den inre marknaden.
Som en reaktion på 2008 års finanskris tillämpades, och tillämpas fortfarande, undantaget i artikel 107.3 b i EUF-fördraget för banker och andra kreditinstitut. Den bestämmelsen gör det möjligt att godkänna stöd som ges för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi. Kommissionen har också beslutat om flera meddelanden med riktlinjer för stöd till banker på grundval av denna bestämmelse; de s.k. krismeddelandena (se avsnitt 3.15.5).
3.15.4 Den rättsliga betydelsen av kommissionens meddelanden
De meddelanden kommissionen antagit är formellt inte bindande men har ändå stor betydelse. Bakgrunden till detta är att artikel 107.3 EUF-fördraget tillåter kommissionen att skönsmässigt bevilja undantag från förbudet mot statsstöd i artikel 107.1. Genom meddelandena förklarar kommissionen hur den kommer att utnyttja sitt skönsmässiga utrymme i framtida beslut. EU-domstolen har uttalat att sådana meddelanden eller riktlinjer inte får stå i strid med andra sekundärrättsliga akter som grundar sig på en explicit rättslig grund i fördragen. Om riktlinjerna anger kriterier för hur kommissionen ska utöva sitt skönsmässiga utrymme begränsas detta utrymme genom utfärdandet av riktlinjerna. Eftersom domstolarnas roll i dessa fall är att kontrollera att kommissionen följt sina riktlinjer innebär det i praktiken att det formellt sett icke bindande instrumentet i realiteten har en bindande verkan i sådana fall.115
3.15.5 Kommissionens krismeddelanden
Som en reaktion på finanskrisen har kommissionen med stöd av artikel 107.3 b beslutat om sju olika krismeddelanden för kreditinstitut (även kallade "banker" i meddelandena) och vissa dotterbolag till banker.116
115 Hettne, EU-rättslig metod, 2011, webbversion, s. 47 f. 116 Enligt kommissionen kommer 2013 års bankmeddelande att tillämpas på kreditinstitut, inbegripet dotterbolag till sådana institut, som har betydande verksamhet i en medlemsstat.
SOU 2014:52 Gällande rätt
315
1. Meddelande från kommissionen om tillämpning, från och med den 1 augusti 2013, av reglerna om statligt stöd på stödåtgärder till förmån för banker i samband med finanskrisen (2013 års bankmeddelande).117 Genom detta meddelande upphävdes ett tidigare bankmeddelande från 2008 – Meddelandet om tillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut med anledning av den globala finanskrisen.118Meddelandet beskrivs närmare i det följande.
2. Meddelandet om rekapitalisering av finansinstitut under den rådande finanskrisen (rekapitaliseringsmeddelandet).119 Meddelandet tillhandahåller riktlinjer om prissättningen av de statliga kapitalinjektionerna, incitament att återbetala statliga kapitaltillskott och förhindrande av otillbörlig snedvridning av konkurrensen.
3. Meddelandet om värdeminskade tillgångar inom gemenskapens banksektor (meddelandet om värdeminskade tillgångar).120 Enligt meddelandet utgör offentliga räddningsåtgärder statligt stöd om de befriar den mottagande banken från, eller kompenserar den för, skyldigheten att registrera en förlust eller en reserv för en eventuell förlust på grund av dess värdeminskade tillgångar och/eller frigöra lagstadgat kapital för andra ändamål. Meddelandet fokuserar på frågor som medlemsstaterna ska ta ställning till när de överväger, utformar och genomför sådana åtgärder.
4. Meddelandet om återställande av lönsamheten och bedömningen av omstruktureringsåtgärder inom finanssektorn under den rådande krisen enligt reglerna om statligt stöd (omstruktureringsmeddelandet).121 Det behandlar bl.a. innehållet i omstruktureringsplaner.
Kommissionen kommer också vid behov att tillämpa de principer som anges meddelandet och alla krismeddelanden även på försäkringsbolag. 117 EUT C 216, 30.7.2013 s. 1. 118 EUT C 270, 25.10.2008, s. 8. 119 EUT C 10, 15.1.2009, s. 2. 120 EUT C 72, 26.3.2009, s. 1. 121 EUT C 195, 19.8 2009, s. 9.
Gällande rätt SOU 2014:52
316
5. Meddelandet om tillämpning, från och med den 1 januari 2011, av reglerna om statligt stöd på stödåtgärder till förmån för banker med anledning av finanskrisen (2010 års förlängningsmeddelande).122
6. Meddelandet om tillämpning, från och med den 1 januari 2012, av reglerna om statligt stöd på stödåtgärder till förmån för banker i samband med finanskrisen (2011 års förlängningsmeddelande).123
De tre först nämnda meddelandena anger på vilka villkor stöd i form av skuldgarantier, rekapitalisering och åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar är att anse som förenliga med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 b i EUF-fördraget. Stöd kan ges både inom ramen för ett statligt program eller utan sådana program direkt till individuella institut i den utsträckning meddelandena medger det. Det fjärde meddelandet, omstruktureringsmeddelandet, anger hur en omstruktureringsplan måste vara utformad. De två sistnämnda meddelanden förlänger tillämpningen av omstruktureringsmeddelandet (som från början var tidsbegränsat) och ändrar i skärpande riktning, eller kompletterar kriterierna för stöd, i de tre förstnämnda meddelandena.
Av krismeddelandena framgår vilka kriterier som kommissionen tillämpar när det uppkommer behov av krisrelaterat statligt stöd till banker. Det övergripande syftet är att säkerställa finansiell stabilitet och samtidigt minimera snedvridningen av konkurrensen mellan banker och medlemsstater på den inre marknaden och förhindra moral hazard.124 I krisens akuta skede var kriterierna för statligt stöd på grundval av artikel 107.3 b inte lika strikta som de är i dag. Exempelvis gjorde 2008 års bankmeddelande det möjligt för medlemsstaterna att införa särskilda räddningsprogram och att göra engångsinsatser för individuella institut både genom kapitalförstärkande och likviditetsförstärkande åtgärder. Med beaktande av krisens omfattning och det allmänt urholkade förtroendet inom hela finanssektorn i EU, som bland annat ledde till sinande utlåning mellan banker, beslutade kommissionen att godkänna alla nödvändiga åtgärder som medlemsstater vidtog för att bevara stabiliteten i det finansiella systemet.125 Omstruktureringsplaner
122 EUT C 329, 7.12.2010, s. 7. 123 EUT C 356, 6.12.2011, s. 7. 124 Punkterna 2, 7 och 15 i 2013 års bankmeddelande. 125 Punkt 22 i 2013 års bankmeddelande.
SOU 2014:52 Gällande rätt
317
aktualiserades då först i ett senare skede. Kriterierna för statligt stöd har dock successivt skärpts och sedan 2011 ska exempelvis alla banker som behöver kapitaliseras ge in en omstruktureringsplan eftersom alla sådana banker bedöms som nödlidande. Dessförinnan gällde olika regler för banker som var i grunden sunda och de som var nödlidande.
Det bör noteras att undantaget i artikel 107.3 b endast kan tillämpas så länge krissituationen fortsätter, och ger upphov till verkligen exceptionella omständigheter där hela den finansiella stabiliteten är hotad.126
3.15.6 2013 års bankmeddelande
Det huvudsakliga innehållet i 2013 års bankmeddelande
2013 års bankmeddelande innehåller riktlinjer som
1. fastställer principen att ingen rekapitaliseringsåtgärd eller åtgärd
för att skydda tillgångar kan beviljas utan förhandsgodkännande av en omstruktureringsplan, samt föreslår ett förfarande för permanent godkännande av sådana åtgärder,
2. kompletterar omstruktureringsmeddelandet genom att ge närmare
vägledning om bördefördelningen mellan aktieägare och innehavare av efterställda fordringar,
3. anpassar och kompletterar meddelandena om rekapitalisering
respektive värdeminskade tillgångar, varvid meddelandet gör skillnad mellan omstruktureringsstöd och undsättningsstöd,
4. ger vägledning om de kriterierna för förenlighet för likviditets-
stöd, och
5. ger vägledning om förenlighetskraven för avvecklingsstöd.127
126 Punkt 6 i 2013 års bankmeddelande. 127 Punkt 24 i 2013 års bankmeddelande.
Gällande rätt SOU 2014:52
318
3.15.7 Omstruktureringsstöd genom rekapitalisering och övertagande av värdeminskade tillgångar
Omstruktureringsplaner
Som har nämnts i det föregående är utgångspunkten att alla banker som ska bli föremål för rekapitalisering eller övertagande av värdeminskade tillgångar, ska upprätta en omstruktureringsplan som ska godkännas av kommissionen innan stöd får ges. Omstruktureringsplanens innehåll styrs av omstruktureringsmeddelandet och de bestämmelser i bankmeddelandet som kompletterar det. Omstruktureringsmeddelandet behandlas närmare nedan.
Kapitalanskaffningsplaner
Av de befintliga krismeddelandena framgår att för att begränsa snedvridningen av konkurrensen mellan banker och medlemsstater på den inre marknaden och hindra ett överdrivet risktagande bör stödet begränsas till vad som är absolut nödvändigt och stödmottagaren bör lämna ett lämpligt eget bidrag till omstruktureringskostnaderna. Genom 2013 års meddelande skärps och harmoniseras kraven på hur det ska gå till. De nya reglerna bygger på att det ska upprättas en kapitalanskaffningsplan med ett visst innehåll. Kapitalanskaffningsplanen innehåll framgår av 2013 års bankmeddelande.
Kort om processen för godkännande av stöd
Med tanke på att åtgärder för att täcka kapitalunderskott i praktiken är oåterkalleliga och med hänsyn till de statsfinansiella konsekvenserna för de beviljande medlemsstaterna och mot bakgrund av kommissionens beslutspraxis under krisen kan, enligt meddelandet, kommissionen i princip endast tillåta dem om den berörda medlemsstaten kan visa att allt har gjorts för att begränsa ett sådant stöd till ett minimum. Medlemsstaterna ska därför lämna in en kapitalanskaffningsplan före eller som en del av en omstruktureringsplan.
I meddelandet uppmanas medlemsstaterna att inleda kontakter med kommissionen redan före en anmälan om statligt stöd. Under loppet av dessa kontakter före anmälan kommer kommissionen att
SOU 2014:52 Gällande rätt
319
visa hur den ser till att omstruktureringsstödet är förenligt med den inre marknaden och särskilt hur kraven på bördefördelningen ska uppfyllas i enlighet med reglerna för statligt stöd. Grunden för förhandsanmälan kommer att vara kapitalanskaffningsplanen.
När kapitalanskaffningsplanen lämnats in och resultaten av översynen av kvaliteten på bankens tillgångar införlivats i planen och en framåtblickande bedömning av kapitaltäckningsgraden gjorts måste medlemsstaten fastställa det kvarstående kapitalunderskott som måste täckas med statligt stöd. Kommissionen kommer att erbjuda medlemsstaten en möjlighet att diskutera omstruktureringsplanen innan den anmäls. När samförstånd har nåtts om omstruktureringsplanen kan medlemsstaten lämna in en formell anmälan av omstruktureringsplanen. Kommissionen kommer att godkänna en rekapitaliseringsåtgärd eller en åtgärd som gäller värdeminskade tillgångar som omstruktureringsstöd först när samförstånd har nåtts om omstruktureringsplanen.
Vad ska en kapitalanskaffningsplan innehålla?
En kapitalanskaffningsplan ska utarbetas av medlemsstaten och banken och tillstyrkas av den behöriga tillsynsmyndigheten. Den bör omfatta
a) en förteckning över de kapitalanskaffningsåtgärder som banken
kommer att genomföra och (eventuella) åtgärder för bördefördelning för aktieägare och innehavare av efterställda fordringar, och
b) spärrar som hindrar ett utflöde av medel ur banken, vilket skulle
kunna hända om t.ex. banken förvärvar andelar i andra företag eller betalar utdelning eller kuponger.
Kapitalanskaffningsåtgärder
Till de kapitalanskaffningsåtgärder som ska framgå av kapitalanskaffningsplanen hör:
a) nyemissioner,
b) frivillig konvertering av efterställda skuldinstrument till eget
kapital på grundval av ett riskrelaterat incitament,
Gällande rätt SOU 2014:52
320
c) skuldförvaltningsåtgärder (liability management exercises) som
i princip bör vara kapitalgenererande till 100 procent om kapitalunderskottet inte kan bemästras fullständigt och det därför behövs statligt stöd,
d) kapitalgenererande försäljning av tillgångar och portföljer,
e) värdepapperisering av portföljer för att generera kapital från
annan verksamhet än kärnverksamheten,
f) innehållande av vinstmedel, och
g) andra åtgärder som minskar kapitalbehovet.
För att kunna betraktas som en kapitalanskaffningsåtgärd ska åtgärder som huvudregel kunna genomföras inom sex månader.
Om statligt stöd rimligen kunde ha undvikits genom åtgärder från ledningens sida, bör ett företag som är beroende av statligt stöd för omstrukturering eller ordnad avveckling normalt byta ut bankens verkställande direktör samt vid behov även styrelseledamöter. Det bör också finnas ett tak för ersättning till bl.a. företagsledningen och avgångsvederlag bör inte betalas med större belopp än vad som krävs i lag eller avtal.
Bördefördelning
En lämplig bördefördelning omfattar enligt meddelandet vanligtvis, efter det att förlusterna först absorberats av eget kapital, bidrag från innehavare av hybridkapital och innehavare av efterställda lån antingen via en utspädning eller via nedskrivning av instrumenten. Utbetalningar från stödmottagaren till innehavarna av sådana värdepapper ska förhindras så långt det är möjligt enligt lag.
Om kapitaltäckningsrelationen för den bank som lider av det konstaterade kapitalunderskottet fortfarande ligger över den miniminivå som EU-reglerna föreskriver, bör banken enligt meddelandet normalt sett kunna återställa kapitalpositionen på egen hand, särskilt genom kapitalanskaffningsåtgärder som anges ovan. Om det inte finns några andra möjligheter, till exempel andra tillsynsåtgärder för att råda bot på det underskott som bekräftats av den behöriga tillsyns- eller resolutionsmyndigheten, ska det efterställda lånet omvandlas till eget kapital, i princip innan statligt stöd beviljas.
SOU 2014:52 Gällande rätt
321
I fall där banken inte längre uppfyller de lagstadgade minimikapitalkraven ska efterställda skulder omvandlas eller skrivas ned, i princip innan statligt stöd beviljas. Statligt stöd får inte beviljas innan eget kapital, hybridkapital och efterställda skulder i full utsträckning har bidragit till att uppväga eventuella förluster.
Det kan göras undantag från kravet på bördefördelning, om genomförandet av dessa åtgärder skulle äventyra den finansiella stabiliteten eller leda till orimliga resultat. Detta undantag kan enligt meddelandet omfatta fall där det stödbelopp som ska tas emot är litet i förhållande till bankens riskvägda tillgångar och kapitalunderskottet har minskat avsevärt i synnerhet genom kapitalanskaffningsåtgärder. Oproportionerliga resultat eller ett hot mot den finansiella stabiliteten skulle också kunna hanteras genom en omprövning av i vilken ordning åtgärder för att avhjälpa kapitalunderskottet vidtas.
I samband med genomförandet av bördefördelningen bör principen ”inte sämre villkor för borgenär” följas. Efterställda fordringshavare bör således inte få mindre i ekonomiska termer än vad deras instrument skulle ha varit värt om inget statligt stöd beviljats.
Förhindra utflöde av medel före ett beslut om omstrukturering
Som har nämnts ovan ska kapitalanskaffningsplanen omfatta spärrar som hindrar ett utflöde av medel ur banken från den tidpunkt då kapitalbehovet är känt eller borde vara känt för banken. Av meddelandet framgår vilka typer av utflöden som bör begränsas. Dit hör bl.a. vinstutdelning, förvärv av egna aktier och vissa andelsförvärv.
Undsättningsstöd
Kommissionen kan efter anmälan från en medlemsstat undantagsvis godkänna att en medlemsstat tillfälligt beviljar undsättningsstöd innan en omstruktureringsplan godkänns, om stödet är nödvändigt för att bevara den finansiella stabiliteten. Om en medlemsstat vill utnyttja denna möjlighet, kommer kommissionen att begära att den behöriga tillsynsmyndigheten
Gällande rätt SOU 2014:52
322
- bekräftar att det föreligger ett aktuellt (inte framtida) kapitalunderskott, som skulle tvinga tillsynsmyndigheten att återkalla institutets tillstånd omedelbart om inga sådana åtgärder vidtas, och - visar att det exceptionella hotet mot den finansiella stabiliteten inte kan avvärjas med hjälp av privat kapital på tillräckligt kort tid eller med andra mindre snedvridande tillfälliga åtgärder, t.ex. en statlig garanti.
För att kommissionen tillfälligt ska godkänna en sådan åtgärd måste den vara förenlig med reglerna för ersättning och bördefördelning i rekapitaliseringsmeddelandet, 2011 års förlängningsmeddelande och, i förekommande fall, meddelandet om värdeminskade tillgångar. Dessutom får undsättningsstöd i form av åtgärder för rekapitalisering och övertagande av värdeminskade tillgångar inte hindra efterlevnaden av de krav på bördefördelning som ställs i 2013 års bankmeddelande.
När undsättningsstödet har godkänts ska medlemsstaten lämna in en omstruktureringsplan inom två månader efter kommissionens beslut att tillfälligt godkänna stödet. Omstruktureringsplanen kommer att bedömas på grundval av omstruktureringsmeddelandet, med beaktande av de principer om bördefördelning som beskrivs i 2013 års bankmeddelande.
Program för rekapitalisering och omstrukturering av små institut
Eftersom stöd till små banker enligt meddelandet tenderar att påverka konkurrensen mindre än stöd till större banker och av proportionalitetsskäl, är kommissionen beredd att tillåta ett enklare förfarande för små banker i form av särskilda program.
Garantier och likviditetsstöd som tillhandhålls av någon annan än en centralbank
Enligt meddelandet får medlemsstaterna efter en anmälan till kommissionen utfärda garantier och ge likviditetsstöd som tillfälligt kan godkännas som undsättningsstöd även om det inte finns någon omstruktureringsplan.
SOU 2014:52 Gällande rätt
323
Garantier och likviditetsstöd kan anmälas individuellt till kommissionen. Dessutom kan kommissionen för högst sex månader godkänna stödprogram som omfattar likviditetsåtgärder.
Stödprogrammen måste begränsas till banker som inte lider av ett kapitalunderskott. Om en bank med ett kapitalunderskott är i akut behov av likviditet, krävs det en individuell anmälan till kommissionen. Då kommer kommissionen att tillämpa det förfarande som gäller för rekapitalisering till banker med kapitalunderskott i tillämpliga delar, inklusive kravet på en omstrukturerings- eller avvecklingsplan, om inte stödet återbetalats inom två månader.
Av bankmeddelandet framgår vidare vilka krav individuella garantier och likviditetsstöd liksom stödprogram ska uppfylla för att godkännas av kommissionen.
Centralbankernas tillhandahållande av likviditet
Enligt meddelandet omfattas centralbankers penningpolitiska verksamhet, såsom operationer på den öppna marknaden och stående faciliteter, inte av reglerna om statligt stöd. Riktat stöd till ett visst kreditinstitut kan utgöra statligt stöd om inte samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) Finansinstitutet i fråga är tillfälligt illikvitt men solvent
(”illiquid but solvent”) vid den tidpunkt då likviditetsfaciliteten ställs till förfogande och denna facilitet inte är en undantagsåtgärd och en del av ett större stödpaket.
b) Faciliteten är fullständigt garanterad av säkerheter med värde-
ringsavdrag (”haircuts”) i förhållande till facilitetens kvalitet och marknadsvärde.
c) Centralbanken tar ut en straffränta av stödmottagaren.
d) Åtgärden vidtas på centralbankens eget initiativ, och backas
framför allt inte upp av någon motgaranti från staten.
Ianspråktagande av insättargarantisystem och avvecklingsfonder
Interventioner från insättargarantisystem för att ersätta insättarna i enlighet med medlemsstaternas skyldigheter till följd av direktiv 94/19/EG om system för garanti av insättningar utgör inte statligt stöd. Om detta slags ordningar eller liknande system används i
Gällande rätt SOU 2014:52
324
samband med omstrukturering av ett kreditinstitut kan de dock utgöra statligt stöd. Även om ordningen i fråga omfattar medel från den privata sektorn kan den anses utgöra statligt stöd i den mån som den står under statlig kontroll och om staten fattar beslut om dess tillämpning. Kommissionens bedömning av huruvida detta slags interventioner är förenliga med den inre marknaden kommer att ske enligt 2013 års bankmeddelande.
Bedömningen av huruvida statligt stöd från resolutionsfonder är förenligt med den inre marknaden kommer att ske enligt 2013 års bankmeddelande.
Särskilda överväganden rörande avvecklingsstöd
Enligt meddelandet bör medlemsstaterna uppmuntra att aktörer som inte är ekonomiskt bärkraftiga avvecklas, samtidigt som de ser till att avveckling kan ske under ordnade former så att den finansiella stabiliteten inte äventyras. En ordnad avveckling av ett kreditinstitut i svårigheter bör alltid övervägas när det inte är troligt att institutet i fråga kan återställa sin långsiktiga lönsamhet.
Statliga åtgärder för att stödja en avveckling av ett nödlidande kreditinstitut anses vara förenliga med den inre marknaden, under förutsättning att kapital och efterställda skulder i en bank som inte uppfyller de lagstadgade minimikapitalkraven har skrivits ned eller konverterats.
En avveckling under ordande former ska leda till att det nödlidande kreditinstitutets verksamhet upphör inom en föreskriven tid. Detta medför att det inte är möjligt att ingå några nya affärsförbindelser med tredje part. Det hindrar dock inte att pågående affärstransaktioner fullföljs i den mån detta leder till minskade avvecklingskostnaderna. Dessutom måste man vid en avveckling så långt som möjligt använda sig av ett konkurrensutsatt förfarande när man säljer av delar av verksamheten eller tillgångar. En avveckling under ordnade former innebär att intäkterna av all eventuell försäljning av tillgångar används för att täcka avvecklingskostnaderna.
Medlemsstaterna kan använda sig av ett antal olika instrument för att organisera avvecklingen av nödlidande kreditinstitut. Statliga stödåtgärder som genomförs till stöd för en sådan avveckling måste vara förenliga med de principer som anges nedan.
SOU 2014:52 Gällande rätt
325
En avvecklingsplan
Medlemsstaterna måste tillhandahålla en plan som anger hur avvecklingen av ett kreditinstitut under ordnade former ska gå till. Kommissionen kommer att bedöma om de åtgärder som vidtas för att rekonstruera ett kreditinstitut är förenliga med den inre marknaden, så som anges i omstruktureringsmeddelandet, med nödvändiga ändringar. De särskilda villkor som gäller för en avveckling under ordnade former beskrivs i det följande.
Begränsning av avvecklingskostnaderna
Medlemsstaterna bör visa att stödet ger kreditinstitutet möjlighet till en verklig ordnad avveckling, samtidigt som stödet begränsas till det nödvändiga för att hålla institutet flytande under avvecklingsfasen med beaktande av det uppsatta målet och i överensstämmelse med bördefördelningskraven i 2013 års bankmeddelande.
Begränsning av snedvridningen av konkurrensen
För att undvika otillbörlig snedvridning av konkurrensen bör avvecklingsfasen begränsas till den period som är absolut nödvändig för att avvecklingen ska kunna genomföras under ordnade former.
Så länge det stödmottagande kreditinstituten fortsätter sin verksamhet får det inte aktivt konkurrera på marknaden eller inleda ny verksamhet. Dess verksamhet ska i princip begränsas till en fortsättning och ett fullbordande av de pågående verksamheterna för befintliga kunder. Nya verksamheter med befintliga kunder ska begränsas till förändringar av avtalsvillkoren i befintliga kontrakt och omstrukturering av befintliga lån, så länge sådana ändringar förbättrar den berörda tillgångens nettonuvärde.
Ett kreditinstitut under avveckling måste utforma sin prissättningspolitik så att denna ger kunderna incitament att söka efter attraktivare alternativ.
Om det krävs ett tillstånd, t.ex. för en avvecklingsenhet (”rump bank”) eller ett tillfälligt institut som skapats enkom för en ordnad avveckling av ett kreditinstitut (s.k. broinstitut) ska dessa begränsas till de verksamheter som är absolut nödvändiga för avvecklingen. Den
Gällande rätt SOU 2014:52
326
behöriga tillsynsmyndigheten bör så snart som möjligt dra in tillståndet.
Bördefördelning
Vid en ordnad avveckling måste medlemsstaten se till att minimera moral hazard, bland annat genom att se till att inget ytterligare stöd ges som är till gagn för aktieägarna eller innehavarna av efterställda fordringar. Av denna anledning får inte de krav som aktieägarna och innehavarna av efterställda fordringar har överföras till någon pågående ekonomisk verksamhet.
Det som ovan sägs om omstruktureringsstöd och undsättningsstöd gäller i tillämpliga delar.
Försäljning av ett kreditinstitut under avveckling under ordnade former
Försäljning av ett kreditinstitut när en avveckling under ordnade former pågår kan innebära statligt stöd till köparen, såvida inte försäljningen sker genom ett öppet, ovillkorat och konkurrensutsatt anbudsförfarande och tillgångarna säljs till högstbjudande. Sådana konkurrensutsatta anbudsförfaranden ska, i förekommande fall, möjliggöra försäljning av delar av institutet till olika bjudande.
Vid bedömningen om det föreligger stöd till köparen av ett kreditinstitut, eller delar därav, ska kommissionen undersöka om - försäljningen sker på ett öppet, ovillkorat och icke-diskriminerande sätt, - försäljningen sker på marknadsvillkor, och - kreditinstitutet eller staten, beroende på vilken struktur som valts, söker att maximera försäljningspriset för de tillgångar och skulder som berörs.
Om stöd utgår till den ekonomiska verksamhet som säljs (till skillnad från köparen av verksamheten) kommer stödets förenlighet att granskas separat i ljuset av 2013 års bankmeddelande. Om avvecklingsförfarandet omfattar försäljning av en ekonomisk enhet som har en betydande marknadsandel, kommer kommissionen att bedöma huruvida det behövs åtgärder för att begränsa snedvrid-
SOU 2014:52 Gällande rätt
327
ningen av konkurrensen till följd av stödet till den ekonomiska enheten, och kontrollera att den enhet som uppstår till följd av försäljningen är bärkraftig. Vid denna bedömning kommer kommissionen att beakta köparens storlek och styrka i förhållande till den köpta verksamhetens storlek och styrka.
Villkor för godkännande av program för avveckling under ordnade former
Kommissionen anser att program för avvecklingsstöd för kreditinstitut av begränsad storlek kan godtas under vissa förutsättningar, bl.a. att de är utformade så att de överensstämmer med kraven på att aktieägare och innehavare av efterställda fordringar ska vara med och dela bördan och förebygger moral hazard och andra konkurrenshot.
3.15.8 Kommissionens bedömning av statsstödsärenden
I hanteringen av statsstödsärendena under den finansiella krisen bedömde kommissionen för varje åtgärd om den var lämplig, nödvändig och proportionerlig.128
Lämpligheten
Statsstöd skulle vara lämpligt för att uppnå målen i fördraget, dvs. att avhjälpa en allvarlig störning i medlemsstatens ekonomi. Kommissionen identifierade i sina meddelanden vilken typ av stöd som effektivt kunde bidra till det målet och säkerställa att stödet var riktat till att återställa den finansiella stabiliteten eller säkerställa utlåningen till realekonomin.
Nödvändigheten
Statsstödet skulle vara begränsat till vad som var nödvändigt för att uppnå målen. Kommissionen granskade nödvändigheten genom att
128 Beskrivningen är hämtad ur The effect of temporary State aid rules adopted in the context of the financial and economic crisis, Commission Staff Working Paper, Oktober 2011, s. 46 ff. Den beskrivning som lämnas här är generell. I dokumentet går kommissionen också igenom varje typ av stödåtgärd för sig.
Gällande rätt SOU 2014:52
328
övervaka att det var begränsat både i tiden129 och i tillämpningsområdet (”scope”). Kommissionen säkerställde alltså att alla åtgärder var tillfälliga och hade en fördefinierad och rimlig omfattning.
Proportionaliteten
Den positiva effekten av statsstöden balanserades mot störningar i konkurrensen för att säkerställa att de sistnämnda var begränsade till ett minimum. Kommissionen fokuserade på tre punkter, nämligen att säkerställa att:
1. den ersättning som betalades för stödet var tillräcklig och om
möjligt gav incitament till utträde från stödet,
2. tillräckliga åtgärder hade vidtagits för att begränsa konkurrens-
störningar, och
3. båda villkoren (ersättning och åtgärder) var strängare för nöd-
lidande banker än för i grunden sunda banker.
129 Det betydde exempelvis att de program som medlemsstaterna tillhandahöll var tidsbegränsade och förlängdes successivt. Stödet som gavs kunde dock ha längre löptid än programmet.
329
4 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
4.1 Inledning
I de inledande kapitlen framgår att med resolution menas ett särskilt förfarande för att rekonstruera eller avveckla fallerande finansiella företag som kan användas som ett alternativ till avveckling genom konkurs eller likvidation när en sådan skulle medföra stora samhällsekonomiska kostnader.
I detta kapitel beskriver kommittén först EU:s direktiv inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (resolutionsdirektivet) i korthet. Därefter redogör vi för vad vi behöver förhålla oss till när ett direktiv som detta och annan relaterad normgivning på EU-nivå ska införlivas, vilket är en central utgångspunkt för de författningsförslag som vi lägger. Därefter beskriver vi övergripande vårt förslag till genomförande, som i huvudsak innebär att två nya lagar föreslås ersätta den funktion som lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) har i dag, samt kortfattat om hur resolution kan tänkas fungera i praktiken.
4.2 En översikt av resolutionsdirektivet
Resolutionsdirektivet utgör ett ramverk för resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (institut) samt andra företag som ingår i samma koncern som ett institut. Resolution syftar som nämnts till att rekonstruera eller avveckla ovan nämnda företag på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Ett lika viktigt syfte med ramverket är dock att undvika att enskilda företag hamnar i problem som kan riskera att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet och därmed fram-
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
330
tvinga resolution. Om detta ändå sker ska medlemstaterna genom resolutionsregelverket kunna hantera det krisdrabbade företaget så att verksamhet som är kritisk för någon av det finansiella systemets grundläggande funktioner upprätthålls och på ett sätt som inte leder till betydande spridningseffekter. Kostnaderna för detta ska i första hand bäras av företaget under resolution och dess ägare, i andra hand av företagets borgenärer i prioritetsordning och först i sista hand ska offentliga medel användas. De insatser som görs med offentliga medel ska vidare som huvudregel över tid finansieras av den privata sektorn genom att särskilda avgifter tas ut av de företag som kan bli föremål för resolution.
För att uppnå dessa syften innehåller resolutionsdirektivet inte bara bestämmelser om det särskilda förfarande för rekonstruktion eller avveckling som resolution utgör utan även om hur man ska förbereda och underlätta för resolution samt bestämmelser som syftar till en harmonisering av krisavvärjande tillsynsåtgärder som ska sättas in när ett företags finansiella ställning försämras på ett sätt som gör att ett fallissemang och därmed resolution kan bli aktuellt i närtid, vilket direktivet kallar tidiga ingripanden. Skälet till benämningen torde vara att de är tidiga ur aspekten att ingripa mot ett företag som har finansiella problem av en art som kan leda till resolution. Tillsynsmyndigheten kan dock ha ingripit före det på basis av andra tillsynsregler.
Närmare om direktivets innehåll
Direktivet är organiserat i tio avdelningar. I det följande beskriver vi översiktligt resolutionsdirektivets olika delar.
Den första avdelningen (artiklarna 1–3) berör tillämpningsområde, definitioner och utseende av myndighet med ansvar för resolution (resolutionsmyndighet).
Den andra avdelningen (artiklarna 4–26) rör det förberedande arbetet. Här finns nya krav på upprättandet av så kallade återhämtningsplaner och resolutionsplaner, samt möjligheten för resolutionsmyndigheten, om den bedömer att ett företag inte kan rekonstrueras eller avvecklas på ett ordnat sätt genom resolution, kräva att hinder för en effektiv resolution avlägsnas. I denna avdelning finns även bestämmelser rörande möjligheten att teckna avtal om finansiellt bistånd inom en finansiell koncern.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
331
Den tredje avdelningen (artiklarna 27–30) rör tidiga ingripanden, inklusive tillsättandet av en tillfällig förvaltare. Tidiga ingripanden handlar om att ge tillsynsmyndigheterna möjligheter att genom åtgärder som företaget själv kan vidta förhindra att en försämring av ett företags finansiella ställning fortgår ända till dess att resolution är enda alternativet.
Den fjärde avdelningen (artiklarna 31–86) innehåller själva resolutionsordningen. Den inleds med resolutionsändamålen, som handlar om att upprätthålla kritiska funktioner, undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten, skydda offentliga medel samt att skydda insättare, investerare, kundmedel och kundtillgångar. Dessa ändamål ska dock inte bara styra ett enskilt resolutionsförfarande, utan även det förberedande arbetet och ramverket och dess bestämmelser i sin helhet. Därefter anges förutsättningarna för att försätta ett företag i resolution. I princip ska resolution endast inledas om konkurs eller likvidation är alternativet och om resolution är nödvändigt för att uppnå resolutionsändamålen.
Direktivet anger även ett antal generella principer för hur resolution ska utformas och genomföras. Flertalet av dessa återkommer i specifika bestämmelser i anslutning till resolutionsåtgärder, men i avsaknaden av sådana bestämmelser ska alltså dessa principer styra utformningen av resolution. Principerna handlar om att behålla prioritetsordningen genom att ägarna bär förluster före borgenärer och att borgenärer med samma prioritet behandlas likvärdigt, att ingen ägare eller borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall till följd av resolution än vad som blivit utfallet vid en konkurs, att företagsledningen byts ut, att resolutionskostnaderna och värdeförstörelsen minimeras samt att EU:s statsstödsregler efterlevs.
Mer konkret handlar resolution om att rekonstruera eller avveckla verksamhet. För detta ändamål behöver den ansvariga myndigheten (resolutionsmyndigheten) kunna vidta lämpliga åtgärder. I direktivet anges fyra resolutionsverktyg som alla medlemsländer ska införa. Dessa är: -
Försäljningsverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna sälja inkråm och aktier i ett företag under resolution till en privat förvärvare. - Broinstitutsverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna överföra inkråm eller aktier från företaget under
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
332
resolution till ett tillfälligt upprättat institut som kontrolleras av myndigheten. -
Avskiljandeverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna överföra inkråm som inte lämpar sig för omedelbar avyttring till ett särskilt upprättad tillgångsförvaltningsbolag som i stället avvecklar verksamheten över tid. Detta verktyg får endast tillämpas i kombination med något annat resolutionsverktyg. - Skuldnedskrivningsverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna dels skriva ned skulderna i ett företag under resolution, dels konvertera skulder till aktier. Skulder kan konverteras till aktier såväl i företaget under resolution som i dess moderföretag. Konvertering kan också ske till aktier i ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
En verktygslik befogenhet är rätten att skriva ned och konvertera sådana skuldinstrument som får räknas in i kapitalbasen, det vill säga primär- och supplementärkapitalinstrument. Denna möjlighet ska dels kunna utnyttjas i resolution, dels utanför resolution som en sista åtgärd för att undvika resolution.
Innan resolutionsmyndigheten använder något verktyg som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster ska myndigheten vidta åtgärder som innebär att ägarna bär förluster först, och fullt ut, innan någon borgenär gör detsamma.
För att säkerställa att företag har tillräcklig kapacitet på sina balansräkningar i form av såväl kapital som nedskrivningsbara skulder ska det införas ett särskilt krav på detta.
För att kunna tillämpa resolutionsverktygen anger direktivet ett antal särskilda befogenheter som ska finnas, exempelvis befogenhet att överföra inkråm och aktier, befogenhet att skriva ned kapitalbeloppet på skulder m.m. För att verktygen ska fungera effektivt krävs dessutom ett antal kompletterande befogenheter. Av dessa kan särskilt möjlighet att ta kontroll över företaget nämnas. I övrigt handlar det i stor utsträckning om att skaffa rådrum som att kunna stoppa vissa betalningar och om att se till att verksamhet som överförs inte drabbas av avbrott.
Även om man kan använda skuldnedskrivningsverktyget för att kapitalisera företag under resolution så kan det vara nödvändigt att tillföra externa medel i form av statligt stöd för att resolutionen ska lyckas. Ett skäl till detta är att skulder, trots krav på en viss nivå av
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
333
nedskrivningsbara skulder, kan behöva undantas från nedskrivning och konvertering av systemstabilitetsskäl.
Vidare kan det trots befogenheter att förhindra finansieringsflykt bli så att ett företag som försätts i resolution har eller får finansieringsproblem. Även för att avhjälpa dessa kan det krävas åtgärder och medel för att finansiera dessa. Direktivet anger av detta skäl att ett finansieringsarrangemang ska bildas och finansieras av företagen genom avgifter. Finansieringsarrangemanget ska sedan kunna användas för att bland annat utfärda garantier för att underlätta för företaget under resolution att erhålla finansiering och för att skjuta till kapital vid en skuldnedskrivning. Bestämmelserna om finansieringsarrangemanget finns i avdelning VII (artiklarna 99– 109), men hur medel från detta kan användas och när de inte kan användas framgår främst av bestämmelserna om specifika resolutionsverktyg i avdelning IV.
Det finns strikta krav på bördefördelning, det vill säga att ägare och borgenärer först ska ha burit förluster i viss utsträckning, innan medel från finansieringsarrangemanget kan användas till kapitalisering eller mer generellt bidra till resolutionen av ett företag. I en systemkris är det även tillåtet att skjuta till kapital från andra källor än finansieringsarrangemanget genom att tillämpa de så kallade statliga stabiliseringsverktygen som gör det möjligt med statliga kapitaltillskott eller att staten tillfälligt övertar ägandet till ett företag som fallerar.
Direktivet innehåller även bestämmelser om hur företaget under resolution ska värderas. En eller flera sådana värderingar ska ligga till grund för beslut om att försätta företaget i resolution och beslut om vilka åtgärder som ska vidtas och hur dessa ska utformas.
Resolution medför ingripanden i enskildas rättigheter. Av detta skäl finns det ett antal bestämmelser som begränsar och ställer krav på resolutionsförfarandet i syfte att upprätthålla ett grundläggande egendomsskydd för olika intressenter. Ett viktigt inslag i dessa är att det alltid ska göras en bedömning av om någon borgenär har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid en konkurs, vilket ju också är en grundläggande princip för resolution. I så fall är borgenären berättigad till ersättning för mellanskillnaden. Sådan ersättning ska betalas via finansieringsarrangemanget. Direktivet innehåller även regler om när och vem resolutionsmyndigheten ska underrätta om olika åtgärder, rätten att överklaga beslut om resolutionsåtgärder samt hur resolution relaterar till konkurs och andra legala förfaranden.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
334
Två viktiga dimensioner i resolutionsreglerna är att de ska fungera för att hantera hela koncerner och inte minst att de ska fungera i en gränsöverskridande kontext, framför allt inom, men även utanför unionen. Avdelning V (artiklarna 87–92) handlar just om processer m.m. rörande resolution av gränsöverskridande koncerner och avdelning VI (artiklarna 93–98) behandlar situationen då resolution inbegriper ett land utanför EES eller om ett sådant land inleder ett liknande förfarande.
Avslutningsvis innehåller avdelningarna VIII–XI bestämmelser om sanktioner (artiklarna 110–114), verkställande befogenheter (artikel 115), ändringar av andra EU-direktiv och förordningar (artiklarna 116–126) samt slutbestämmelser (artiklarna 127–131).
4.3 Generellt om införlivande av direktiv och andra EU-normer
4.3.1 Kompletterande rättsakter
Resolutionsdirektivet som kortfattat beskrivits ovan ska kompletteras med delegerade akter och tekniska standarder beslutade av kommissionen. Dessutom ska Europeiska bankmyndigheten (Eba) anta riktlinjer på en rad områden enligt direktivet. För att ge en bakgrund till vad detta får för inverkan på kommitténs arbete med att genomföra resolutionsdirektivet ges i det följande en kort beskrivning av var dessa olika rättsakter - direktiv, tekniska standarder och delegerade akter - hör hemma i unionens lagstiftningsprocess och hur de slår igenom i de nationella rättsordningarna.
Direktiv
Resolutionsdirektivet är antaget under det ordinarie lagstiftningsförfarandet vilket innebär att Europaparlamentet och ministerrådet gemensamt beslutar om direktivet efter förslag av kommissionen. Direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Tanken med direktivformen är att de skyldigheter som följer av direktivet ska kunna genomföras i nationell rätt på det sätt som bäst passar respektive medlemsstat. Ett direktiv kan ge
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
335
medlemsstaterna möjlighet att införa mer långtgående bestämmelser än de som finns i direktivet (minimidirektiv) men behöver inte göra det (fullharmoniseringsdirektiv). Det finns också direktiv som innehåller bestämmelser som är både av minimi- och fullharmoniseringskaraktär.
Delegerade akter och tekniska standarder
På vissa områden har Europaparlamentet och ministerrådet delegerat till kommissionen att komplettera resolutionsdirektivet. Kommissionen har då tilldelats befogenheten att anta delegerade akter. Villkoren för denna delegering till kommissionen framgår av EUF-fördraget. I stort innebär detta att kommissionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten.
Artikel 115 i resolutionsdirektivet anger på vilka områden kommissionen kan anta delegerade akter och hur delegationen får utövas.
På finansmarknadsområdet kan de tre europeiska tillsynsmyndigheterna – Eba, Esma och Eiopa – utarbeta förslag till kompletterande bestämmelser eller genomförandebestämmelser, s.k. tekniska standarder. Dessa tekniska standarder kan kommissionen, efter delegation, anta i form av delegerade akter eller genomförandeakter. Enligt resolutionsdirektivet har Eba och i vissa fall Esma fått i uppdrag att utarbeta förslag till tekniska standarder på ett flertal områden, vilket framgår av respektive artikel.
De tekniska standarderna beslutas enligt de förfaranden som beskrivs i Eba-förordningen. Av Eba-förordningen framgår även att dessa standarder – båda typerna – ska ges i form av EU-förordning eller EU-beslut. Detta innebär att regleringen i form av tekniska standarder kommer att vara direkt tillämplig i Sverige.
Ebas riktlinjer och rekommendationer
Enligt Eba-förordningen ska Eba i syfte att upprätta en konsekvent, ändamålsenlig och effektiv tillsynspraxis inom europeiska systemet för finansiell tillsyn (ESFS) och säkerställa en
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
336
gemensam, enhetlig och konsekvent tillämpning av unionsrätten, utfärda riktlinjer och rekommendationer
Riktlinjer och rekommendationer ska vara riktade till behöriga myndigheter (t.ex. Finansinspektionen) eller till finansiella företag. Riktlinjer och rekommendationer är inte rättsligt bindande i traditionell mening, men nationella tillsynsmyndigheter och kreditinstitut och värdepappersföretag som träffas av dessa riktlinjer och rekommendationer ”ska med alla tillgängliga medel söka följa dessa riktlinjer och rekommendationer” (på engelska ”every effort to comply”). Myndigheter, och i vissa fall företag, kommer att vara skyldiga att bekräfta efterlevnaden eller förklara varför riktlinjer och rekommendationer inte efterlevs. Denna typ av bestämmelser kallas ibland för ”följ eller förklara-regler” (engelska ”comply or explain”).
Av resolutionsdirektivet framgår att Eba dessutom ska utfärda riktlinjer i särskilda avseenden. Dessa riktlinjer är, liksom de övriga riktlinjer som Eba meddelar, i det närmaste bindande.
Finansinspektionen anser i en promemoria från den 8 februari 2013 att riktlinjer från de europeiska tillsynsmyndigheterna riktade till behöriga myndigheter eller finansmarknadsaktörer är att jämställa med svenska allmänna råd. Förordningarna för de europeiska tillsynsmyndigheterna (däribland Eba) innebär att behöriga myndigheter eller finansmarknadsaktörer direkt på grund av förordningarna med alla tillgängliga medel ska söka följa dessa riktlinjer. Eftersom förordningarna har direkt verkan kommer Finansinspektionen inte att utfärda några egna allmänna råd men när Finansinspektionen bedömer att det behövs kan riktlinjer komma att omarbetas till bindande regler i form av föreskrifter.
4.3.2 Harmoniseringsnivån
Resolutionsdirektivets bestämmelser är av karaktären gemensamma harmoniserade minimiregler för återhämtning och resolution. Detta innebär att medlemsstaterna får anta eller behålla regler som är striktare eller kompletterar de som fastställs i resolutionsdirektivet och i de delegerade akter och genomförandeakter som antas på grundval av detta direktiv, under förutsättning att de äger allmän giltighet och inte står i strid med resolutionsdirektivet och de delegerade akter och genomförandeakter som antagits på grundval av direktivet (artikel 1.2 i resolutionsdirektivet).
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
337
4.3.3 Sammanfattande kommentarer
Att resolutionsdirektivet är ett minimidirektiv ger alltså medlemsstaterna rätt att införa strängare regler än vad som följer av direktivet. Dessa regler får dock inte stå i strid med de delegerade akter eller genomförandebestämmelser som kommer att antas på grundval av direktivet. Detta är logiskt eftersom dessa rättsakter kommer att bli direkt gällande i medlemsstaterna.
Direktivet innehåller också bestämmelser som inte är så detaljerade eller som är oprecisa, närmast av ramkaraktär (exempelvis artikel 36 om värdering). Bestämmelser av sådan karaktär kan behöva fyllas ut för att kunna få sin fulla praktiska betydelse. På de områden där Eba ska utarbeta förslag till tekniska standarder av något slag är det, av samma skäl som ovan, enligt kommitténs mening inte lämpligt att föreslå nationella bestämmelser.
Det bör också noteras att det finns många bestämmelser som beskriver hur samarbetet mellan medlemsstaterna ska gå till och hur tvister mellan staterna ska lösas. Dessa kan inte ändras ensidigt av Sverige. Därtill torde det gränsöverskridande samarbetet underlättas om medlemsstaterna inte inför avvikande bestämmelser som de andra medlemsstaterna kan ha svårt att förhålla sig till.
Med beaktande av hur resolutionsdirektivet är utformat har kommitténs utgångspunkt varit att lämna ett förslag som nära ansluter till direktivet, lämnar öppet för kompletterande bestämmelser och som underlättar resolution av gränsöverskridande företag.
4.4 Om förslaget till införlivande
4.4.1 Kommitténs utgångspunkter
Kommittén har till uppgift att föreslå hur EU:s resolutionsdirektiv ska införlivas i svensk rätt. I detta arbete har kommittén haft att hantera ett komplext och omfattande regelverk. Direktivets utformning bidrar till komplexiteten, men den beror i hög grad på sakinnehållet. Att utforma ett regelverk som förmår att hantera banker i kris är en svår uppgift. Att göra det så att reglerna fungerar på ett likformigt sätt i banker med gränsöverskridande verksamhet är än svårare.
Både behovet av särskilda krishanteringsregler och att de är svåra att utforma på ett ändamålsenligt sätt har sin grund i att
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
338
banker har egenskaper som skiljer dem från andra företag. Dessa skillnader blir som mest framträdande just i krislägen, bland annat därför att banker har inbyggda stabilitetsproblem som gör att oro för ekonomiska problem i en bank kan bli självuppfyllande; se även kapitel 2.
Att hantera sådana förlopp är normalt inte det stora problemet, i vart fall så länge staten kan agera kraftfullt för att återställa förtroendet. Ett effektivt regelverk ska dock inte bara kunna hantera banker i kris. Det bör dessutom göra det på ett sådant sätt att kriser förebyggs. Det senare målet främjas om bankers ägare och finansiärer – på i princip samma sätt som i andra typer av företag – är införstådda med att de får bära det ekonomiska ansvaret om en bank får soliditetsproblem. I ett sådant fall handlar det om att ha tillgång till ett förfarande som i sina konsekvenser för ägare och långivare liknar en konkurs, men samtidigt inte ger upphov till stabilitetsproblem, t.ex. genom att skapa oro för soliditeten i banker som inte har gjort kreditförluster.
Om regelverket inte ger goda förutsättningar för att hantera denna balansgång, kan staten – som ytterst ansvarig för den samhällsekonomiska och finansiella stabiliteten – bli tvungen att ingripa på ett sådant sätt att kostnaderna för bankens förluster får bäras av skattebetalarna och inte dem som ansvarat för att styra eller finansiera banken. Detta är ineffektivt i meningen att det riskerar att ge oönskade subventioner till privata aktörer och skapa snedvridna incitament. Utan ett trovärdigt krishanteringssystem ökar sannolikheten att kriser ska uppstå genom att ägarnas och finansiärernas motiv att undvika överdrivet risktagande försvagas.
Det kan således inte råda någon tvekan om att ett effektivt finansiellt regelverk ska innefatta väl fungerande metoder för att hantera banker i kris. Kommittén har således inga problem att ställa sig bakom de syften som väglett arbetet med att ta fram resolutionsdirektivet. Dessa formuleras dessutom i huvudsak tydligt och väl i de skäl som redovisas i inledningen av direktivet.
Samtidigt framgår redan av den kortfattade beskrivningen ovan och kommer bli än mer tydligt i följande kapitel att utformningen av ett sådant regelverk innefattar svåra avvägningar. Ett tydligt exempel är hur man ska kunna kombinera omsorgen om stabiliteten i det finansiella systemet med strävan att finansiärer ska ta ansvar för förluster. Det senare kan skapa oro bland finansiärerna och utlösa kriser även i företag där det inte har uppstått några förluster.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
339
Kännetecknande för kriser är dessutom att de kan följa oförutsedda eller till och med oförutsebara förlopp. En åtgärd som bygger på en sund princip kan därför i praktiken visa sig vara orimlig att genomföra, eftersom den kan få konsekvenser som inte går att överblicka och i sista hand hotar att omkullkasta själva syftet med krishanteringen, dvs. att förhindra spridningseffekter. Här uppstår en direkt motsättning mellan behovet av flexibilitet att hantera oväntade inslag i en kris och strävan att genom harmoniserad lagstiftning binda EU:s medlemsstater till fixerade och lagfästa principer. Direktivets förhållningssätt kan i detta avseende kontrasteras mot den svenska stödlagen vars vägledande princip är största möjliga flexibilitet, just i syfte att ge utrymme att hantera även extrema – och oförutsedda – krisförlopp.
Resolution och hantering av systemkriser
Kommittén ser särskilda problem med att direktivet uttalat kräver att dess principer ska gälla mer eller mindre oberoende av krisens omfattning. Det framgår således på flera ställen att resolutionsregelverket ska tillämpas fullt ut även i systemkriser, dvs. då det råder utbredd osäkerhet om läget i hela eller stora delar av det finansiella systemet.
Kommittén bedömer det som uteslutet att i ett läge, där stora delar av det nationella (eller europeiska) banksystemet har drabbats – eller bara befaras ha drabbats – av stora förluster, tvinga bankernas finansiärer att bära de kostnaderna som då kan uppstå. Dels är risken för spridningseffekter uppenbar i ett så osäkert läge. Dels är de finansiärer som i så fall får bära förluster i stor utsträckning andra inhemska aktörer och förlusterna som de skulle åsamkas skulle även mer direkt kunna rubba den samhällsekonomiska stabiliteten.
Ett mer pragmatiskt förhållningssätt hade exempelvis kunnat innebära att ambitionsnivån i direktivet sattes till att kunna hantera enskilda institut – även stora sådana – på ett sätt som gör att ägare och finansiärer får bära ansvaret på samma sätt som i konkurs. Detta hade varit ett stort framsteg i förhållande till tidigare regelverk.
Kommittén bedömer att synsättet i direktivet bygger på en alltför långtgående tillämpning av principen att staten inte ska bära kostnader för finanskriser. Denna princip är i grunden sund, men
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
340
det kan uppstå lägen där staten måste kunna träda in och ta över kostnader i sin roll som den yttersta riskbäraren i samhället. Det är inte realistiskt att tänka sig att ett katastrofhot mot samhällsekonomin som har sitt centrum i den finansiella sektorn – vilket är vad en finansiell systemkris ytterst handlar om – ska kunna hanteras på ett helt annat sätt än motsvarande hot som uppstår i en annan samhällssektor.
Inom euroområdet har vissa länder så stora statsfinansiella problem att det uppstått osäkerhet kring deras möjlighet att ta det ansvar som i detta avseende vilar på en stat. Denna osäkerhet är sannolikt inte ogrundad, men det är ett ekonomiskt vågspel att utforma bankregelverket på denna grundval. Det binder dessutom även medlemsstater som inte har samma statsfinansiella trovärdighetsproblem, däribland Sverige.
Synpunkten att det föreslagna regelverket egentligen inte var anpassat för att hantera verkliga systemkriser och att medlemsstaterna borde ges större flexibilitet framfördes från den svenska regeringens sida under förhandlingarna. Direktivet har också fått vissa inslag som ökar flexibiliteten, t.ex. möjlighet för staten att på vissa villkor ta över ägandet till en bank under resolution. Det finns även möjligheter att utanför resolution och i förebyggande syfte erbjuda solida banker likviditetsstöd via centralbanken eller statliga garantier, t.ex. om de hotas av smittoeffekter från att andra banker måste sättas i resolution. Dessa åtgärder är dock omgärdade med sådana restriktioner att det reella utrymmet för att inom direktivets ram göra det som krävs för att förhindra spridning av kriser i enskilda banker likväl kan visa sig vara för litet.
Kommittén avstår från att försöka värdera hur stort detta problem kan tänkas vara i praktiken. Ytterst beror det på hur stor risken är att det finansiella systemet ska hamna i ett så allvarligt läge. Ett fundamentalt dilemma är dock att den risken är beroende av hur resolutionsregelverket förväntas fungera och hanteras i en verklig kris. Det faktum att regelverket inte är tydligt och möjligheterna att faktiskt tillämpa det i alla situationer där det formellt ska tillämpas är osäkra gör att det är svårt att ens i princip bedöma vilka effekter det kan tänkas få på aktörernas – i första hand finansiärernas – beteende. Det enda som framstår som säkert är att de som har att tillämpa regelverket kommer att behöva agera med största omsorg.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
341
4.4.2 Lagstiftningsåtgärder
Inom ramen för kommitténs uppdrag att föreslå hur resolutionsdirektivet ska införlivas i svensk rätt föreslår kommittén två nya lagar, förutom ett antal ändringar i befintliga lagar. En ny resolutionslag och en ny lag för förebyggande statligt stöd ska ersätta stödlagen från 2008.
Vi kan konstatera att stödlagen inte uppfyller de krav som EU:s direktiv ställer när det gäller enskilda företag som har soliditetsproblem. En övergripande skillnad är att stödlagen utgår ifrån möjligheten för staten att via avtal ge stöd till enskilda kreditinstitut i syfte att undvika en konkurs eller tillståndsåterkallelse. Den ger därutöver staten rätt till tvångsinlösen i vissa fall. EU:s resolutionsdirektiv utgör snarare ett alternativt insolvensförfarande där staten, genom en ansvarig myndighet, ges särskilda befogenheter.
Stödlagen medger heller inte att staten, med säkerhet eller över huvud taget, kan vidta de åtgärder som direktivet kräver att staten ska ha till sitt förfogande. Inte ens om staten tvångsinlöser aktierna och står som ensam ägare till företaget kan alla åtgärder som direktivet kräver genomföras. Exempelvis ger stödlagen inte staten något verktyg för att se till att borgenärer får vara med och bära förluster, som t.ex. att utanför konkurs skriva ner skulder eller konvertera skulder till aktier. Därtill är stödlagen endast tillämplig på kreditinstitut medan direktivet kräver att resolution ska kunna tillämpas på både kreditinstitut och värdepappersbolag samt företag som ingår i samma koncern som dessa.
Sammanfattningsvis är slutsatsen är att det behövs en ny lag för att införliva EU:s resolutionsdirektiv för enskilda institut (enligt EU:s definition).
Även om kommittén bedömer att stödlagen i princip ger fullgoda möjligheter att ge generellt stöd för att kunna upprätthålla den finansiella stabiliteten i oroliga tider och därigenom förhindra att samhällsekonomin i stort skadas föreslår vi att den ersätts av en ny lag. Detta gör vi för att stödlagen dels har inslag som liknar resolutionsregelverket när det kommer till att hantera enskilda institut och vi inte kan ha konkurrerande regelverk, dels för att resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser som har bäring på det generella stöd som kan ges med stödlagen.
Med vårt förslag rör resolutionslagen hantering av enskilda företag i kris, medan lagen om förebyggande statligt stöd hanterar
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
342
generellt stöd, samt finansiering av sådant stöd och av de statliga stabiliseringsverktygen som regeringen kan besluta om enligt resolutionslagen.
4.4.3 Skiljelinjen mellan tillsyn, resolutionsförberedelser och resolution
Resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser rörande resolution, förberedelser för ett sådant förfarande och rena tillsynsåtgärder.
När det gäller återhämtningsplaner och tidiga ingripanden anger direktivet att tillsynsmyndigheten, det vill säga Finansinspektionen, är den ansvariga myndigheten. Återhämtningsplaner är i korthet planer som företagen själva ska upprätta, vilka därefter ska granskas och godkännas av Finansinspektionen. Det nya med dessa är att de innehåller mer allvarliga scenarier än vad som krävts av den befintliga beredskapsplaneringen. Återhämtningsplanerna ska med andra ord ses som ett nytt tillsynsinstrument och ska följaktligen införas i sektorslagstiftningen. När det gäller tidiga ingripanden är det vår bedömning att Finansinspektionen redan kan vidta de åtgärder som avses, med undantag för tillsättandet av en tillfällig förvaltare. Vi föreslår därför endast mindre tillägg i sektorslagstiftningen med anledning av denna del av direktivet.
Sedan finns det ett antal uppgifter i resolutionsdirektivet som resolutionsmyndigheten ska ansvara för eller ges rätt att besluta om och som är av tillsynskaraktär eller rör förberedelser för resolution. Till dessa hör att bestämma minimikravet på nedskrivningsbara skulder, att förelägga företag att avlägsna hinder mot resolution, att upprätta resolutionsplaner och att skriva ned och konvertera skulder som får räknas in i kapitalbasen, inbegripet åtgärder mot ägarna, som en sista åtgärd för att förhindra ett fallissemang och eventuellt därpå följande resolution.
Direktivet tillåter att flera myndigheter utses till resolutionsmyndigheter, vilket innebär att det är fullt möjligt att dela upp uppgifterna. Även om vi föreslår att regeringen ska utse resolutionsmyndighet så är det vår bedömning att möjligheten till uppdelning bör utnyttjas. Riksgäldskontoret bör i linje med den befintliga ansvarsfördelningen i Sverige utses till resolutionsmyndighet med ansvar för hanteringen av företag i kris. Men för att undvika en situation med två myndigheter med direkta tillsynsuppgifter och ingripandemöjligheter mot företag anser vi att Finansinspektionen,
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
343
med undantag för resolutionsplaneringen, bör utses till resolutionsmyndighet för övriga uppgifter ovan. Kommittén förutsätter samtidigt att planeringen och hanteringen av resolution ska skötas i nära samarbete mellan de båda myndigheterna.
Även om arbetsfördelningen mellan myndigheter endast är en bedömning från kommitténs sida påverkar den ändå hur vi väljer att strukturera betänkandet och författningsförslagen.
Möjligheterna att tillämpa planer ska inte överskattas
Rörande de planer som direktivet kräver är kommittén tveksam till hur användbara de är i praktiken. Särskilt kan nyttan av dessa planer ifrågasättas i en systemkris. Detta är vad kommittén uppfattar som ytterligare ett område där direktivet har en orealistisk syn på systemkriser.
Ett exempel är att banker i återhämtningsplaner ska redogöra för hur de på egen hand ska ta sig ur de påfrestningar som kan uppstå om det finansiella systemet som helhet utsätts för stress. Tillsynsmyndigheten ska se till att planen i största möjliga mån undviker negativa effekter på det finansiella systemet. Om så inte är fallet, ska den ålägga institutet att göra om planen så att det villkoret uppfylls. På nytt kan detta framstå som en rimlig princip, men det är inte självklart att det är möjligt att lägga fast planer för alla berörda institut som uppfyller villkoret att samtliga ska fungera i en allvarlig stressituation.
Anta till exempel att en större bank sätts i resolution. Detta riskerar, som framgått, att utlösa osäkerhet om läget i andra svenska banker och påverka deras tillgång till finansiering. Gällande regler ålägger bankerna att ha likviditetsbuffertar i form av likvida värdepapper, i första hand statspapper, som ska kunna säljas eller belånas för att möta sådana påfrestningar. Men det är inte utan vidare möjligt för flera banker att samtidigt ta sina likviditetsbuffertar i anspråk. Det riskerar att utlösa den typ av förlopp som präglade finanskrisen 2008, nämligen att ett företags behov att sälja likvida tillgångar pressar priserna på dessa eller till och med gör att de inte längre är likvida. Detta utlöser i sin tur misstro mot andra företags förmåga att klara sina likviditetsbehov. Och ju längre prisfallet drivs, desto närmare ligger oro för att företagen ska drabbas av så stora förluster att de även får soliditetsproblem.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
344
Direktivet anger visserligen att en återhämtningsplan ska innefatta en beskrivning av hur banken avser använda sig av något som kallas centralbanksfaciliteter. Vad som ska anses utgöra sådana faciliteter vid en svensk tillämpning av reglerna är dock inte uppenbart, eftersom Riksbanken inte på förhand anger i vilka lägen den är beredd att ge likviditetsstöd till banker.
Kommittén bedömer därför att det inte är givet att det existerar en komplett uppsättning återhämtningsplaner som uppfyller direktivets krav, åtminstone inte utan långtgående ingrepp i hur banker tillåts bedriva sin verksamhet. Kommittén utesluter inte att sådana förändringar krävs, men de bör i så fall komma fram ur mer målinriktade analyser och överväganden än de som blir resultatet av tillsynsmyndigheters granskning av huruvida återhämtningsplaner uppfyller resolutionsdirektivets krav.
I det sammanhanget vill kommittén påpeka att det ingått i vårt uppdrag att analysera reglerna för riktat likviditetsstöd från Riksbanken. Vi tog inte upp den frågan i delbetänkandet, bland annat därför att den måste analyseras i ljuset av reglerna i resolutionsdirektivet. Omfattningen av arbetet med att föreslå hur själva direktivet ska genomföras har dock gjort att vi inte har haft tid att göra en sådan analys.
Kommittén bedömer därför, bland annat mot bakgrund av nyss nämnda oklarheter om vilka centralbanksfaciliteter som finns i Sverige, att det är angeläget att en översyn av reglerna för Riksbankens ansvar för likviditetsstöd görs i annat sammanhang, förslagsvis i den bredare översyn av riksbankslagen som riksdagen begärt.1 Vi bedömer att de krav på bankernas planering som ställs med anledning av resolutionsregelverket måste ges en framträdande plats i en sådan analys.
4.5 Kort om resolution i praktiken och vägval i införlivandet
I detta avsnitt redogör kommittén i korthet för hur vi har resonerat kring resolution i praktiken och hur detta har påverkat förslagen som läggs fram i detta betänkande.
1 Se Finansutskottets betänkande 2009/10 FiU36.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
345
4.5.1 Ändamålen med resolution
Ändamålen med regelverket har stor betydelse. Dessa ska vara styrande för såväl regelverkets utformning som för dess tillämpning. Direktivet räknar upp flera ändamål utan tydlig rangordning. Det grundläggande syftet med en resolutionsordning är dock att skapa regler för att kunna rekonstruera eller avveckla institut utan betydande störningar och avbrott i samhällsviktig verksamhet. Vi uttrycker detta som att resolution ska kunna inledas, som ett alternativ till konkurs eller likvidation, om det behövs för att kunna motverka en risk för en allvarlig störning i det finansiella systemet.
Men i ett resolutionsregelverk behöver också andra aspekter beaktas för att på ett lämpligt sätt vägleda i utformningen av specifika regler och sedermera i tillämpningen av regelverket. Ett effektivt sätt att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet är ju att staten skjuter till de pengar som behövs. Ibland är detta också nödvändigt. Men, förutom statens direkta risktagande, för ett sådant agerande med sig andra negativa effekter genom att det skyddar ägare och borgenärer från konsekvenserna av deras risktagande. I vetskap om detta minskar deras skäl till ett sunt risktagande. Vi kan då snabbt stå inför en ny kris i framtiden. Därför är det viktigt att regelverket också ställer trovärdiga krav på att ingripandet ska göras på ett sätt som upprätthåller marknadsdisciplinen och att företagen inte ska räkna med – och planera för – att staten kommer att rädda dem genom att erbjuda statligt stöd. Som framgår ovan hyser dock kommittén betänkligheter kring om inte restriktionerna för användningen av statliga medel som direktivet (och andra EU-regler som statsstödsregelverk) innebär har drivits för långt så att medlemstaternas utrymme att göra vad som krävs för att förhindra spridning av kriser i stora och komplexa banker kan vara för litet.
Att se till att det finansiella systemet är stabilt, i meningen att det kan upprätthålla sina grundläggande funktioner, är inte det enda skälet till att staten särskilt reglerar finansiell verksamhet. Ett annat viktigt skäl för reglering är konsumentskydd. Utan att åsidosätta den finansiella stabiliteten, finns det också skäl att i ett resolutionsförfarande beakta aspekter som närmast har att göra med konsumentskydd som att försöka förhindra att insättare och andra kunder drabbas av avbrott i tillgången till viktiga finansiella tjänster. Åtminstone bör inte ett resolutionsförfarande gå på tvärs med konsumentskyddet om det kan undvikas.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
346
4.5.2 När kan resolution inledas?
Resolution kan inledas när tre grundförutsättningar är uppfyllda. De två första grundförutsättningarna är att företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera respektive att alternativa åtgärder inte kan förhindra att företaget fallerar inom rimlig tid. Dessa förutsättningar syftar till att säkerställa att om resolution inte inleds så kommer företaget att hamna i konkurs eller i likvidation.
Den tredje grundförutsättningen är att resolution är nödvändigt för att uppnå något resolutionsändamål. Denna sista grundförutsättning ska också ses i ljuset av kraven på att regelverket ska tillgodose det grundläggande egendomsskyddet. Eftersom resolution är ingripande i ägares och sannolikt borgenärers rättigheter behöver förfarandet motiveras av att det är nödvändigt för att uppfylla ett allmänintresse. I vårt förslag fastställer Finansinspektionen om de två första grundförutsättningarna föreligger medan resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) bedömer den tredje grundförutsättningen och fattar beslut om resolution.
Vår bedömning är att det troligtvis måste handla om ett hot mot det finansiella systemets stabilitet för att ett så pass ingripande agerande i enskildas rättigheter som resolution innebär ska vara motiverat. Man kan då fråga sig vad de andra resolutionsändamålen, t.ex. de som kan kopplas till konsumentskydd, fyller för funktion. Direktivet skiljer dock på vilket sätt som ändamålen ska tas hänsyn till vid ett resolutionsbeslut och i genomförandet av ett resolutionsförfarande. För att försätta ett företag i resolution krävs att det är nödvändigt med hänsyn till något allmänintresse. När väl resolution är inledd ska dock resolutionsmyndigheten utforma förfarandet på det sätt som, enligt myndighetens bedömning, bäst uppfyller de relevanta ändamålen. Genom direktivets konstruktion så finns det alltså möjligheter att inom ramen för resolution låta ändamålen avspegla också andra aspekter som samhället normalt fäster vikt vid. Därför beskriver ändamålen olika typer av samhällsintressen med kopplingar till finansiell verksamhet som är tydligt urskiljbara och som kan motivera olika åtgärder.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
347
4.5.3 Generellt om genomförandet av resolution
Resolutionsändamålen utgör inte det enda som mer generellt ska styra genomförandet av resolution enligt direktivet. Resolutionsmyndigheten ska när den fullgör ändamålen också sträva efter att undvika onödig värdeförstörelse och minimera resolutionskostnaderna. Den ska vidare göra en lämplig avvägning mellan ändamålen beroende på arten och omständigheterna i varje enskilt fall. En annan viktig princip är att resolution ska genomföras på ett sätt som gör att prioritetsordningen behålls och att ägare och borgenärer är berättigade till minst samma ekonomiska utfall som vid konkurs eller likvidation. Båda dessa principer får dock konkreta uttryck även i andra bestämmelser och vi återkommer till dessa nedan.
4.5.4 Resolutionsåtgärdernas företräde
I och med att resolutionsmyndigheten fattar sitt beslut om att förutsättningarna för resolution är uppfyllda beträffande ett företag går ansvaret för att hantera detta företag över till staten företrädd av resolutionsmyndigheten. Resolutionsmyndighetens beslutanderätt över företaget under resolution framgår av resolutionslagen. Denna innehåller de maktbefogenheter som resolutionsmyndigheten behöver ha för att rekonstruera och avveckla ett företag på ett ordnat sätt. Det innebär att med stöd av dessa kan myndigheten exempelvis besluta att ledningen i ett företag under resolution ska bytas ut, att ett företag under resolution ska överföra inkråm till ett annat företag, att alla aktier i ett företag ska föras över till broinstitut eller att vissa skulder ska skrivas ned eller konverteras till aktier. Företaget, dess ägare och borgenärer är skyldiga att acceptera sådana beslut.
När det i lag ges särskilda maktbefogenheter på det sätt som kommer att vara fallet med resolutionslagen utövar myndigheten sin beslutanderätt direkt med stöd av lag och detta har företräde framför vad som i vanliga fall föreskrivs om motsvarande åtgärder. Detta är i enlighet med resolutionsdirektivets innehåll. Det kräver nämligen att resolutionsmyndigheten inte ska behöva ta hänsyn till bestämmelser i nationell rätt som skulle kunna inskränka användningen av resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
348
4.5.5 Kontrolltagande
I och med resolutionsbeslutet ska kontrollen över företaget övergå till resolutionsmyndigheten. Att resolutionsmyndigheten kan ta kontroll följer av direktivet, men att det är en automatisk rättsverkan är ett val kommittén gjort. Det finns flera skäl till detta.
För svenska förhållanden gäller inte minst att banksystemet domineras av fyra storbanker. Ett resolutionsförfarande gentemot banker av den storleken kräver fortsatt drift av verksamheten utan avbrott. Det är också rimligt att utgå ifrån att kriser i större banker svårligen kommer att kunna hanteras så snabbt att alla bitar är på plats efter en helg. Ett kontrolltagande är med andra ord nödvändigt i dessa situationer, inte minst för att avskärma ägarna från inflytande, och det leder till ökad förutsägbarhet om kontrolltagandet sker med automatik. Eftersom det inte är praktiskt möjligt att lägga hela det operativa och förvaltande ansvaret på resolutionsmyndigheten, bör själva kontrolltagandet ske på ett sätt som bevarar företagets beslutsstruktur. Rent praktiskt föreslås kontrolltagandet ske genom att resolutionsmyndigheten tvångsvis inträder i det associationsrättsliga systemet och övertar stämmans rösträtt.
4.5.6 Rådrum, kontinuitet och andra kompletterande åtgärder
Ett huvudskäl till att försätta ett företag i resolution är att det bedriver verksamhet som måste fortgå för att inte det ska uppstå en allvarlig störning i det finansiella systemet. Därför behöver verksamheten antingen överföras till en finansiellt stark aktör eller så behöver företaget rekonstrueras. Men för att verksamheten inte ska kollapsa under tiden som, eller i samband med att, en rekonstruktion av verksamheten genomförs kan resolutionsmyndigheten behöva vidta vissa åtgärder för att säkerställa företagets finansiering och se till att motparter inte säger upp avtal.
En bestämmelse som införs föreskriver att motparter inte får säga upp avtal till följd av ett resolutionsbeslut. Men det finns inget som hindrar att avtalsförhållanden ändå snabbt avslutas, exempelvis att långivare inte förnyar sina lån när de löper ut eller om företaget har brustit i någon förpliktelse enligt avtalet. Samtidigt måste vissa
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
349
finansiärer, som insättare, ha obruten tillgång till sina medel, för annars uppnås inte resolutionsändamålen.
Av dessa skäl kan resolutionsmyndigheten vilja göra tre saker. Det första är att stoppa företagets betalningar och leveranser av värdepapper. Det andra är att förhindra att borgenärer i sin tur kan säga upp avtal även om företaget har misslyckats med att fullgöra någon skyldighet. Det tredje är att säkerställa företagets finansiering under resolutionstiden, vilket kan innebära att resolutionsmyndigheten utfärdar garantier för företagets nya finansiering och att Riksbanken bidrar till finansieringen genom en tillfällig särskild kredit. Dessa åtgärder syftar övergripande till att stabilisera företagets verksamhet och ge resolutionsmyndigheten rådrum att genomföra nödvändiga resolutionsåtgärder. Förutom dessa åtgärder kan resolutionsmyndigheten även behöva vidta åtgärder som kompletterar användningen av verktyg.
4.5.7 Åtgärder för att rekonstruera eller avveckla
Behålla prioritetsordningen och se till att ägarna bär förluster först
Som vi nämnt är det en princip att resolution ska genomföras på ett sätt som behåller prioritetsordningen. Detta innebär att ägarna ska bära förluster först och fullt ut innan någon borgenär drabbas av förluster, eftersom ägarna endast ska få del av intäkterna från en avveckling av ett företag om några sådana finns kvar efter det att alla borgenärerna har fått fullt betalt. Av detta skäl ska resolutionsmyndigheten innan, eller i samband med, att den vidtar någon resolutionsåtgärd som kan resultera i att borgenärer bär förluster se till att ägarna bär förluster först.
Om företaget är ett aktiebolag, ska aktiekapitalet minskas i proportion till förlusterna, eller annorlunda uttryckt, justeras i paritet med det i värderingen uppskattade värdet på det egna kapitalet. Om företaget har ett negativt eget kapital ska de befintliga aktieägarnas innehav utraderas. Om företaget har ett positivt eget kapital är det tillräckligt att späda ut de befintliga aktieägarnas ägarandel. Om företaget är en medlemsbank eller en kreditmarknadsförening ska andelsinnehavarnas andelar minskas så att dessa hamnar i paritet med egna kapitalet.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
350
Tillämpning av resolutionsverktygen
När ägarna har tvingats att absorbera förluster kan resolutionsmyndigheten fokusera på åtgärder för att säkerställa att den skyddsvärda verksamheten fortgår eller avvecklas på ett ordnat sätt. För dessa ändamål ska resolutionsmyndigheten tillämpa något av resolutionsverktygen, det vill säga försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget, avskiljandeverktyget eller skuldnedskrivningsverktyget. Genom dessa fyra verktyg – och möjligheten att kombinera dem – ska resolutionsmyndigheten utforma ett förfarande som är lämpligt i det specifika fallet.
En möjlighet är att genomföra en rekonstruktion av företaget under resolution genom att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget. Resolutionsmyndigheten skriver då först ned skulderna i den mån förlusterna inte har täckts av ägarkapitalet. Om värdet på tillgångarna är lika stora som, eller större än, beloppet av skulderna kan resolutionsmyndigheten kapitalisera företaget genom att konvertera skulder till aktier. Skulderna ska tas i anspråk i relation till deras placering i prioritetsordningen. Särskilt kan nämnas att sådana skulder som får räknas in i kapitalbasen först ska tas i anspråk. Direktivet kräver att om resolutionsmyndigheten väljer att behålla företaget under resolution som en fungerande helhet, ska skuldnedskrivningen kombineras med en omstrukturering av verksamheten för att återställa företagets lönsamhet. Denna omstrukturering ska fastställas i en omstruktureringsplan som resolutionsmyndigheten ska godkänna.
En annan möjlighet är att överföra den verksamhet som är viktig för det finansiella systemet till en privat aktör genom en inkråmsförsäljning och låta företaget med kvarvarande verksamhet gå i konkurs. Detta är i så fall en fråga om en tillämpning av försäljningsverktyget. Resolutionsmyndigheten kan i stället för en inkråmsförsäljning sälja företaget i dess helhet genom att sälja aktierna till en privat aktör. Om det inte finns någon privat köpare kan resolutionsmyndigheten genomföra motsvarande överföringar genom broinstutsverktyget. Skillnaden är att resolutionsmyndigheten då åtar sig ett större ansvar för rekonstruktionen, eftersom broinstitutet kontrolleras av myndigheten. Om aktierna säljs till ett broinstitut, är det med avseende på resolutionsmyndighetens ansvar för rekonstruktionen att jämställa med det alternativet då resolutionsmyndigheten rekonstruerar företaget. Broinstitutet blir i detta fall moderföretag till företaget under resolution.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
351
Även om verktygen kan kombineras på lite olika sätt är möjligheterna att kombinera något av överföringsverktygen med skuldnedskrivningsverktyget sannolikt den kombination som skulle tillämpas i flertalet tänkbara fall. Det kan exempelvis vid en inkråmsöverföring handla om att skriva ned de skulder som överförs. Vid en överföring till ett broinstitut kan en sådan åtgärd vara nödvändig för att säkerställa att broinstitutet och i förlängningen offentliga medel inte indirekt bär förluster som företaget under resolution gjort, vilket är något som direktivet inte tillåter; se nedan. Vid tillämpning av broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget kan nedskrivna borgenärer också erhålla kompensation genom aktier i dessa företag på motsvarande sätt som vid en konvertering till aktier i företaget under resolution. Därigenom kan skuldnedskrivningsverktyget användas till att även kapitalisera broinstitut och tillgångsförvaltningsföretag.
Det bör även framhållas att avskiljandeverktyget, vilket egentligen är det enda verktyget för avveckling förutom konkurs och likvidation, endast är tillåtet att använda i kombination med något annat resolutionsverktyg.
Om användningen av statliga medel för att bidra till resolutionen
För att undvika eller begränsa en finansiell kris är det i vissa situationer nödvändigt att staten, som en sista utväg, skjuter till kapital till systemviktiga företag som är på väg att fallera. Alternativet att låta företaget gå i konkurs skulle vara samhällsekonomiskt förödande. Det är dock viktigt att sådant stöd inte ges på förmånliga villkor för ägare och borgenärer. Förväntningar om att resolutionsmyndigheten på förmånliga villkor ska rädda vissa fallerande företag och därigenom också skydda ägare och långivare från konsekvenserna av deras risktagande kan leda till att dessa företag kan ta högre risker och hålla mindre kapital än andra företag samtidigt som de kan finansiera sig till en lägre kostnad. Detta bidrar till högre risker för den finansiella stabiliteten på sikt och till minskad effektivitet i det finansiella systemet genom att snedvrida konkurrensen.
Ett statligt ingripande kan med andra ord (oavsett hur det finansieras; se vidare nedan) urvattna marknadsdisciplinen. Därför är det viktigt att kunna påföra ägare och borgenärer förluster även
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
352
om hela eller delar av det fallerade företaget fortlever. Skuldnedskrivningsverktyget ger en sådan möjlighet.
Samtidigt är det inte utan risker för den finansiella stabiliteten att påföra långivare förluster. De omfattande finansiella kopplingarna mellan finansiella företag innebär att när långivarna får bära förluster så är det i stor utsträckning andra finansiella företag som får sin finansiella ställning försämrad. Eftersom informationen om dessa kopplingar är bristfällig kan, särskilt i en period av allmän osäkerhet om tillståndet i det finansiella systemet, spridningseffekter uppstå genom att lånefinansiärer drar tillbaks sin finansiering och finansiella företag blir mer motvilliga att ta exponeringar mot varandra även om en sådan reaktion är ogrundad. Risken för en långivare att få sin fordran nedskriven inom ramen för resolution kan dessutom innebära att långivare bli mer benägna, och vid ett tidigare skede än i dag, att dra tillbaka sin finansiering.
Dessa risker utgör ytterligare skäl till att en myndighet ska besluta om i vilken omfattning som borgenärer ska bära förluster. Detta måste göras med vederbörlig hänsyn till effekterna på den finansiella stabiliteten. För att undvika avbrott i kritisk verksamhet eller andra risker för den finansiella stabiliteten mer generellt kan dessutom vissa skulder som normalt ska vara föremål för nedskrivning och konvertering behöva undantas helt. Detta är också något som direktivet i viss utsträckning ger möjlighet till. I en sådan situation behöver dessa skulder ersättas av andra medel för att resolutionen ska leda till att företaget återges sin livskraft.
För att möjliggöra en framgångsrik resolution kan det alltså krävas att resolutionsmyndigheten vidtar vissa finansiella stödåtgärder gentemot ett företag under resolution eller ett bolag som övertar hela eller delar av företagets verksamhet (en köpare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag). Direktivet anger att för bland annat detta ändamål ska ett finansieringsarrangemang skapas, vilket vi föreslår i Sverige ska ske genom upprättandet av en resolutionsreserv. Reserven ska finansieras av företagen kollektivt via särskilda avgifter. Innebörden är att om det visar sig vara nödvändigt att skjuta till offentliga medel i ett resolutionsförfarande så är det företagen som kollektiv, och inte skattebetalarna, som ska ansvara för finansieringen av detta. Det kan likväl leda till en viss uttunning av ansvaret för risktagandet, i och med att ägare och finansiärer till företag med högre risker kan övervältra kostnader för fallissemang på andra institut. För att motverka detta föreslås avgifterna till resolutionsreserven att vara riskavspeglande.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
353
Sammanfattningsvis begränsar direktivet för vilka ändamål som finansieringsarrangemanget får användas, under vilka förutsättningar som bidrag får ges, hur stort detta bidrag får vara och hur det ska finansieras. Denna typ av åtgärder ska alltid göras med beaktande av resolutionsdirektivets huvudprincip att förluster och andra kostnader i samband med resolution i första hand ska bäras av företagens ägare och i andra hand dess borgenärer.
Även om kommittén kan sympatisera med vikten av att borgenärer i ett fallerat företag bidrar till resolutionen av det är dessa begränsningar olyckliga. Särskilt är det bekymmersamt att kräva att en viss nivå av kapital och skulder ska bli nedskrivna innan offentliga medel kan användas. Det grundläggande skälet för en resolutionsordning är att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet. Detta kan i vissa situationer kräva att offentliga medel används. Att ställa upp kvantitativa krav på omfattningen av nedskrivning (och konvertering) begränsar möjligheterna att använda skuldnedskrivningsverktyget på ett flexibelt sätt med det bästa för den finansiella stabiliteten för ögonen. I värsta fall kan det alltså leda till att resolutionen av ett företag om inte omöjliggörs så åtminstone ger ett betydligt sämre samhällsekonomiskt utfall.
Sådana begränsningar kan också resa frågor kring trovärdigheten av ett resolutionsingripande och i vilken utsträckning ett sådant i praktiken kan förhindra spridningseffekter. Att krishanteringen uppfattas som trovärdig är centralt för att den ska bli lyckad. Det finns dock inte några andra möjligheter än att införliva direktivet i denna del och med de begränsningar som detta innebär för användningen av medel ur resolutionsreserven.
Kommittén föreslår även mot denna bakgrund att de möjligheter som ändå finns att kunna tillföra offentliga medel ska hållas öppna. Ett krav för att få tillföra offentliga medel är att ägare och borgenärer har fått sina fordringar nedskrivna eller konverterade med motsvarande åtta procent av företagets totala skulder och egna kapital. Alternativt kan kravet beräknas som att ägare och borgenärer har bidragit med motsvarande 20 procent av företagets riskvägda tillgångar. För att få beräkna kravet på det sistnämnda sättet krävs dock bl.a. att finansieringsarrangemanget uppgår till minst tre procent av de garanterade insättningarna. För att ha så stor handlingsfrihet som möjlighet föreslår kommittén att resolutionsreserven ska över tid uppgå till minst tre procent av garanterade insättningar.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
354
Därutöver finns möjligheten att under vissa omständigheter använda helt statliga medel inom ramen för resolution för att ge kapitaltillskott eller för att staten tillfälligt ska ta över ägandet. Dessa åtgärder, de så kallade statliga stabiliseringsverktygen, måste enligt direktivet inte införlivas. Mot bakgrund av ovanstående diskussion föreslår kommittén dock att de ska införlivas i svensk lag. Kommittén föreslår även att stabilitetsfonden ska kunna användas för finansiering av dylika statliga ingripanden.
4.5.8 Skyddet för ägare och borgenärer
Resolution innebär ett ingrepp i ägarnas, och sannolikt också borgenärernas, rättigheter. Detta ingrepp är befogat med tanke på det övergripande behovet av att skydda den finansiella stabiliteten. Som en motvikt till detta innehåller resolutionsdirektivet bestämmelser som ska säkerställa att regelverket används proportionerligt och rättssäkert samt att de negativa effekterna för ägarna och borgenärerna inte blir alltför långtgående.
Utgångspunkten är att ägarna och borgenärerna till ett företaget under resolution inte ska drabbas av större förluster än vad som skulle ha varit fallet om företaget under resolution hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden. Direktivet innehåller särskilda bestämmelser som säkerställer detta, bland annat att en särskild värdering ska göras för att jämföra det hypotetiska utfallet vid konkurs eller likvidation med det faktiska utfallet till följd av resolution. En ägare eller borgenär som har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation är berättigad till ersättning för mellanskillnaden från resolutionsreserven. För motparter till ett företag under resolution innehåller lagen bl.a. regler som syftar till att förhindra att tillgångar, rättigheter och förpliktelser som omfattas av samma avtal separeras vid en överföring.
4.5.9 Resolutionsreserven
I Sverige finns det för närvarande två olika system för finansiering av offentliga ingripanden i problemdrabbade finansiella företag, dels stabilitetsfonden som kan användas för att ge stöd till kreditinstitut om det bedöms nödvändigt för att värna den finansiella stabiliteten, dels insättningsgarantifonden som används för att
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
355
finansiera skyddet av insättningar. Direktivet ställer krav på att ett särskilt finansieringsarrangemang för resolution ska upprättas och omgärdas av särskilda regler. Mot denna bakgrund föreslår kommittén att statliga insatser i samband med generella finansiella kriser respektive vid kriser i enskilda finansiella företag ska finansieras ur tre separata fonder. Statliga åtgärder rörande företag under resolution ska finansieras med medel ur en nybildad resolutionsreserv, dock med undantag för de statliga stabiliseringsverktygen som måste finansieras på annat sätt än genom resolutionsreserven. Dessa åtgärder samt statliga stödåtgärder som vidtas i förebyggande syfte i förhållande till företag som inte är föremål för resolution (t.ex. garantier och kapitaltillskott till solida institut; se vidare avsnitt 4.5.10) ska finansieras med medel ur stabilitetsfonden. Insättningsgarantifonden ska användas för att finansiera ersättningar från insättningsgarantin samt det skydd som garanterade insättare åtnjuter i resolution.
Kommittén föreslår även hur avgifter till resolutionsreserven ska utformas och att avgiften till stabilitetsfonden bör tas bort. Vidare föreslås en uppdelning av medlen i stabilitetsfonden mellan den nya resolutionsreserven och den modifierade stabilitetsfonden.
4.5.10 En ny lag om förebyggande statligt stöd
I kommitténs uppdrag ingår att se över lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen). Det finns flera skäl till att en sådan översyn behöver göras som vi nämnt ovan. Förslaget till ny lag innebär att de regler i stödlagen som gäller hantering av kreditinstitut i kris försvinner och ersätts av reglerna i resolutionsregelverket. Vidare så innebär förslaget att stödlagens regler om stöd till solida kreditinstitut och finansieringen av sådant stöd justeras för att ansluta till direktivets regler. Konkret föreslås att stöd kan lämnas genom lån, garantier av nyemitterade skuldförbindelser eller kapitaltillskott. Garantier ska även kunna ges till förmån för Riksbanken i samband med likviditetsstöd som banken lämnat.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
356
4.6 Avslutande reflektioner
Banker är komplexa företag. De bedriver ofta komplex och riskfylld verksamhet. Lagstiftarens reaktion på finanskrisen har blivit att skapa alltmer komplexa regelverk för att styra verksamheten och begränsa riskerna. Resolutionsdirektivet är bara ett i raden av dessa regelverk. När det gäller komplexitet går det dock längre än de flesta andra.
Kommittén har inte haft i uppdrag att värdera om komplexiteten i reglerna är i verklig mening ändamålsenlig, dvs. om den står i proportion till det samhällsekonomiska mål som ligger till grund för att lagstiftning är motiverad. Vi bedömer dock att om den svenska lagstiftaren haft större handlingsfrihet när det gäller bankregleringar i stort hade enklare ansatser kunnat övervägas.
Kommittén kan avslutningsvis konstatera att den internationella regelgivningsprocessen på bankområdet under de senaste åren varit sekventiell och illa samordnad. Kapitalregelverket har följt sin process och resolution sin. Det har därmed inte funnits utrymme för bredare avvägningar, t.ex. mellan kapitalkrav och krav på nedskrivningsbara skulder. Till detta kommer ett stort antal regleringsprojekt med inverkan på förutsättningarna för bankers och andra kreditinstituts verksamhet genomförs mer eller mindre samtidigt. Följden har blivit att de samlade effekterna av regelgivningen är omöjliga att överblicka.
Någon gång ska dock även de regler som nu kommer på plats ses över. Hur snart detta arbete kommer att aktualiseras torde inte minst bero på hur det nya regelverket visar sig fungera i praktiken, t.ex. om skuldnedskrivning går att förena med bevarad systemstabilitet.
Kommittén bedömer att det vore önskvärt att nästa gång ta ett mer samlat grepp och se på hur delarna i regelverket kan passas ihop till en fungerande och balanserad helhet. Den processen kan nog ta tid, men med hänsyn till frågornas vikt och komplexitet är detta rimligen det enda sättet att nå målet att ta fram ett regelverk för bankverksamhet som är i alla delar tydligt och effektivt.
357
5 Definitioner
5.1 Inledning
Direktivet innehåller ett stort antal artiklar som i sin tur innehåller ord och uttryck vars innebörd inte alltid är självklara. För att klargöra den närmare innebörden av viktigare ord och uttryck som används i direktivet innehåller artikel 2 i direktivet ett antal definitioner. Förutom att dessa definitioner kan underlätta förståelsen av direktivbestämmelserna avgränsar de också direktivets tillämpningsområde och ökar förutsättningarna för att det tillämpas på ett enhetligt sätt inom EES. I detta kapitel behandlar vi dessa definitioner och tar ställning till om de behöver införlivas med svensk rätt och i så fall hur.
Detta kapitel är framför allt en katalog över olika ord och uttryck som återkommande används i direktivet. Vissa ord och uttryck som definieras återkommer ofta i olika bestämmelser. Andra definitioner har mer begränsade användningsområden. Vi går dock, mer eller mindre utförligt, igenom samtliga definitioner som finns i direktivet. Beträffande vissa ord och uttryck som ingår i direktivets definitionslista tar vi ställning till behovet av en definition. Beträffande andra hänvisar vi till de avsnitt där de behandlas. Det sistnämnda gäller framför allt de bestämmelser som rör myndigheternas krisavvärjande arbete liksom ord och uttryck som framför allt förekommer i några avgränsade bestämmelser. Kapitlet innehåller emellertid också konkreta ställningstaganden som bl.a. påverkar vilka företag som kommer att omfattas av regleringen.
De bestämmelser som vi föreslår för att införliva direktivet ligger som regel tämligen nära direktivet. Flera av definitionerna hänvisar till motsvarande definitioner i tillsynsförordningen. I dessa fall är vår utgångspunkt att dessa definitioner bör ges samma innebörd som i förordningen.
Definitioner SOU 2014:52
358
5.2 Krisavvärjande initiativ och åtgärder
Kommitténs förslag: Med en krisavvärjande åtgärd avses:
1. en åtgärd för att undanröja väsentliga brister eller väsentliga
hinder för återhämtning,
2. en åtgärd för att minska eller undanröja väsentliga hinder för
avveckling eller rekonstruktion,
3. en åtgärd som Finansinspektionen vidtar när den över-
trädelse som motiverar åtgärden är av sådan art eller omfattning att ett institut kan komma att omfattas av resolution,
4. ett beslut av Finansinspektionen om att tillsätta en tillfällig
förvaltare, eller
5. nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
I direktivet finns det ett antal bestämmelser som ska bidra till att minska risken för att institut fallerar. De är alltså krisavvärjande. I direktivet används dock begreppet krisförebyggande åtgärder.
Skälen för kommitténs förslag
Återhämtningsplaner
Enligt direktivet ska individuella institut och s.k. moderföretag inom unionen upprätta återhämtningsplaner och ge in dem till den relevanta tillsynsmyndigheten för granskning och eventuella åtgärder. Dessa planer ska beskriva vilka åtgärder som ett företag avser att vidta när det har inträffat vissa händelser som försämrar företagets eller en koncerns finansiella ställning. Planerna ska upprättas för individuella företag och för koncerner. Begreppen återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner definieras i artikel 2.1.32 och 2.1.33. Dessa definitioner berörs inte närmare här utan i kapitel 28. Även definitionen i artikel 2.1.103 av termen återhämntningskapacitet har anknytning till återhämtningsplanerna.
SOU 2014:52 Definitioner
359
Resolutionsplaner
Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheterna upprätta s.k. resolutionsplaner. Av dessa planer ska det framgå bl.a. vilka strategier som ska användas i en eventuell framtida resolution av företag och koncerner. Planerna ska upprättas för vissa individuella företag och för koncerner. Om det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett företag genom konkurs, likvidation eller resolution, får resolutionsmyndigheten förelägga företagen att åtgärda problemen. Begreppen resolutionsplan, resolution av en koncern och koncernresolutionsplan definieras i artikel 2.1.41–43. Dessa definitioner berörs inte närmare här utan i kapitel 23.
Tidiga ingripanden och tillfällig förvaltare
Tillsynsmyndigheterna har tillsyn över att instituten inte bryter mot de regler som gäller för deras verksamhet. Om ett institut inte uppfyller eller inom den närmaste framtiden sannolikt inte kommer att uppfylla de krav som uppställs, ska myndigheterna ha befogenhet att kräva att instituten vidtar åtminstone de åtgärder som anges i artikel 27. Det kallas i direktivet för åtgärder för tidiga ingripanden. Under detta begrepp faller också resolutionsmyndigheternas befogenhet kräva att ett institut kontaktar potentiella köpare för att förbereda en resolution av institutet. Enligt artikel 29 får tillsynsmyndigheterna också under vissa förutsättningar tillsätta en tillfällig förvaltare. Tidiga ingripanden behandlas i kapitel 29 och berörs inte närmare här.
Nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter
Till de krisavvärjande initiativen hör också resolutionsmyndigheternas befogenhet att vid sidan om resolution skriva ned eller konvertera relevanta (tillämpliga) kapitalinstrument (dvs. övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument) utgivna av ett institut eller en koncern som inte är livskraftig eller som behöver statligt stöd. Begreppet nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter definieras i artikel 2.1.66 som de befogenheter som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e–i. Denna definition berörs inte närmare här utan i kapitlen 15 och 30.
Definitioner SOU 2014:52
360
Krisavvärjande åtgärder
Krisförebyggande åtgärder (dvs. krisavvärjande åtgärder) definieras i artikel 2.1.101 som utövande av befogenheter att
direkt avlägsna brister eller hinder för återhämtning enligt artikel 6.4,
utövande av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution enligt artikel 17 eller 18,
tillämpning av någon av åtgärderna för tidigt ingripande enligt artikel 27,
tillsättning av en tillfällig förvaltare enligt artikel 29, eller
utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna enligt artikel 59.
Av definitionen framgår att den syftar på de åtgärder som tillsynsmyndigheterna eller resolutionsmyndigheten kan vidta och inte på de planer som upprättas av institut eller resolutionsmyndigheter. Definitionen träffar exempelvis inte institutens skyldigheter att upprätta återhämtningsplaner eller resolutionsmyndigheternas skyldigheter att upprätta resolutionsplaner.
Begreppet krisavvärjande (krisförebyggande) åtgärder förekommer i
artikel 4.4 som anger att enbart den omständigheten att ett det upprättas förenklade återhämtningsplaner eller förenklade resolutionsplaner för ett företag inte ska förhindra att krisavvärjande åtgärder vidtas,
artikel 66 om svensk rätt ska innebära att vissa krisavvärjande åtgärder som beslutas av utländska myndigheter får vidtas i Sverige (och vice versa),
artikel 68 om att enbart vidtagande av krisavvärjande åtgärder inte ska vara en händelse som utlöser kontraktsvillkor om hävning etc.,
artikel 81 såvitt avser underrättelser om krisavvärjande åtgärder, och
artikel 85 om överklagande.
SOU 2014:52 Definitioner
361
Begreppet krisavärjande åtgärder kommer att användas i anslutning till införlivandet av artikel 68 (se kapitel 10). Det behöver därför definieras i den nya lagen.
5.3 Krishanteringsåtgärder
Kommitténs förslag: Med en resolutionsåtgärd avses de verktyg
som resolutionsmyndigheten får besluta om, de statliga stabiliseringsverktygen som regeringen får besluta om och de andra åtgärder som resolutionsmyndigheten får besluta om inom ramen för resolution.
När tillsynsåtgärder och andra krisföreavvärjande åtgärder inte kan förhindra att ett företag fallerar, kommer företagets tillstånd med stor sannolikhet att återkallas. Det kan också komma att gå i likvidation eller försättas i konkurs eller liknande. Genom direktivet införs emellertid resolution som ett alternativ till s.k. normala insolvensförfaranden.
I detta avsnitt behandlas inledningsvis begreppet krishanteringsåtgärder. Sedan beskrivs innebörden av några andra definitioner som rör resolutionsförfarandet.
Skälen för kommitténs förslag
Krishanteringsåtgärder
I artikel 2.1.102 definieras krishanteringsåtgärder som en resolutionsåtgärd eller tillsättning av en särskild förvaltare enligt artikel 35 eller en person enligt artikel 51.2 eller 72.1
Begreppet krishanteringsåtgärd används i samma artiklar och i samma sammanhang som begreppet krisförebyggande åtgärd (krisavvärjande åtgärd) men inte i artikel 81 (se ovan).
Även om just ordet ”krishanteringsåtgärd” inte är särskilt ofta förekommande, innehåller direktivet dock huvudsakligen bestämmelser om olika typer av krishanteringsåtgärder som får vidtas i stället för normala insolvensförfaranden.
Vi föreslår ingen definition av krishanteringsåtgärder i den nya lagen eftersom begreppet inte används i den.
Definitioner SOU 2014:52
362
Resolutionsåtgärder
En delmängd i begreppet krishanteringsåtgärd är de s.k. resolutionsåtgärderna. I artikel 2.1.40 definieras en resolutionsåtgärd som ett beslut att placera ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1 b, c eller d under resolution enligt artikel 32 eller 33, tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller utövandet av en eller flera resolutionsbefogenheter.
Begreppet resolutionsåtgärder används i den nya lagen och behöver därför definieras. Vår definition skiljer sig dock något från direktivets. Den inkluderar nämligen inte själva beslutet att försätta företaget i resolution. Den inkluderar de statliga stabiliseringsverktyg som regeringen får besluta om, trots att de inte är verktyg i direktivets mening (se nedan). Definitionen inkluderar även tillsättandet av en särskild förvaltare. Förändringen av definitionen är framför allt av framställningstekniska skäl och avsikten är inte att det ska innebära några materiella avvikelser från direktivet.
Resolution och resolutionsverktyg
Själva begreppet resolution definieras i artikel 2.1.1 som tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller ett verktyg som avses i artikel 37.9 för att uppnå ett eller flera av de resolutionsmål som fastställs i artikel 31.2.
Enligt artikel 2.1.19 avses med resolutionsverktyg de verktyg som avses i artikel 37.3 nämligen:
Verktyget försäljning av affärsverksamhet, dvs. en mekanism för en resolutionsmyndighets överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution till en köpare som inte är ett broinstitut, i enlighet med artikel 38 (artikel 2.1.58).
Broinstitutsverktyget, dvs. en mekanism för överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution, till ett broinstitut, i enlighet med artikel 40 (artikel 2.1.60).
SOU 2014:52 Definitioner
363
Verktyget för avskiljande av tillgångar, dvs. en mekanism för en resolutionsmyndighets överföring av tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution till en tillgångsförvaltningsenhet i enlighet med artikel 42 (artikel 2.1.55).
Skuldnedskrivningsverktyget, dvs. en mekanism för en resolutionsmyndighets utövande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter med avseende på skulder i ett institut under resolution i enlighet med artikel 43 (artikel 2.1.57).
Resolutionsförfarandet liksom resolutionsverktygen är det som står i fokus för regleringen. Begreppen behandlas i sitt sammanhang i kapitlen 12–15 . Detsamma gäller de begrepp som hör ihop med dessa, såsom broinstitut (artikel 2.1.59) tillgångsförvaltningsenhet (artikel 2.1.56), skuldinstrument (artikel 2.1.48), skuld med säkerhet (artikel 2.1.67), totalbelopp (artikel 2.1.70), konverteringskurs (artikel 2.1.75), drabbad borgenär (artikel 2.1.76), drabbad innehavare (artikel 2.1.77) och mottagande enhet (artikel 2.1.80).
Resolutions(ända)mål
Resolutionen ska syfta till att uppnå ett eller flera resolutionsmål. Dessa mål har därför betydelse för bl.a. vilket eller vilka verktyg som resolutionsmyndigheten väljer att använda. Av artikel 2.1.16 framgår att med resolutionsmål avses de mål som anges i artikel 31.2, nämligen att
säkerställa att kritiska funktioner upprätthålls,
undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten, i synnerhet genom att förebygga spridning av negativa effekter, även på marknadsinfrastruktur, och genom att upprätthålla marknadsdisciplin,
skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på extraordinärt offentligt finansiellt stöd,
skydda insättare som omfattas av direktiv 2014/49/EU (dvs. 2014 års insättningsgarantidirektiv) och investerare som omfattas av direktiv 97/9/EG (inversterarskyddsdirektivet), och
skydda kundmedel och kundtillgångar.
Definitioner SOU 2014:52
364
Resolutionsändamålen, som vi väljer att kalla dem, är av central betydelse för när resolutionsmyndigheten ska besluta att ett företag ska försättas i resolution och hur resolutionen sedan ska genomföras. Den närmare innebörden av vart och ett av ändamålen kräver också en egen analys. Beträffande definitionen av resolutionsändamål hänvisas därför till kapitel 6.
Resolutionsbefogenheter
I artikel 2.1.20 definieras resolutionsbefogenheter som befogenheter i artiklarna 63–72. Något förenklat är en resolutionsbefogenhet beteckningen på de konkreta åtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta eller initiera för att använda ett verktyg eller på annat sätt stödja resolutionen.
Som vi beskriver närmare i det följande har resolutionsmyndigheten tämligen långtgående befogenheter. Dit hör bl.a.:
Överföringsbefogenheterna, dvs. de befogenheter som specificeras i artikel 63.1 c eller d och avser överföring av aktier, andra äganderättsinstrument, skuldinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder, eller en kombination av dessa från ett institut under resolution till en mottagande enhet (artikel 2.1.63). Dessa befogenheter används för att genomföra försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget.
Nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter, dvs. de befogenheter som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e–i (artikel 2.1.66). Dessa befogenheter användas för att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget.
De enskilda befogenheterna behandlas i sitt sammanhang i det följande. Där framgår hur de föreslås bli införlivade med svensk rätt. Vi kommer inte att tala om befogenheter i den nya lagen. I stället kommer vi att ange vilken typ av åtgärder som resolutionsmyndigheten kommer att besluta om. Som vi beskriver ovan inkluderar begreppet resolutionsåtgärder användningen av de olika resolutionsverktygen och övriga åtgärder som resolutionsmyndigheten kan besluta om (befogenheterna). Eftersom begreppet resolutionsbefogenhet inte används i den nya lagen behöver det inte definieras. Vilka befogenheterna är kommer i stället att preciseras under definitionen av resolutionsåtgärder.
SOU 2014:52 Definitioner
365
Villkor för resolution
I artikel 2.1.39 definieras villkor för resolution genom en hänvisning till de villkor som anges i artikel 32.1, dvs. den artikel som anger under vilka förutsättningar resolutionsmyndigheten ska besluta att vidta resolutionsåtgärder mot ett institut. Den närmare innebörden av det begreppet framgår av kapitel 7. Begreppet behöver dock inte definieras i den nya lagen.
Resolution av en koncern
Om ett individuellt institut får problem kan det försättas i resolution. Om problemen inte är isolerat till det individuella institutet utan påverkar även andra företag i samma koncern och därigenom koncernens livskraft, kan åtgärder behöva vidtas även beträffande dessa. Beslutet om resolution och efterföljande åtgärder avser dock alltjämt individuella företag och inte koncerner. I direktivet används begreppet resolution av en koncern för att beskriva de olika strategier som finns. Resolution av en koncern definieras i artikel 2.1.42 som
a) vidtagande av resolutionsåtgärder på moderföretagsnivå eller på
nivån för det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn, eller
b) den samordnade tillämpningen av resolutionsverktyg och
resolutionsmyndigheternas utövande av sina befogenheter med avseende på koncernenheter som uppfyller villkoren för resolution.
Definitionen kan träffa såväl nationella som gränsöverskridande koncerner. Någon definition av begreppet föreslås dock inte.
Definitioner SOU 2014:52
366
Koncernresolutionsordning
Koncernresolutionsordning definieras i artikel 2.1.35 som en plan för rekonstruktion av en koncern upprättad enligt artikel 91 (se avsnitt 7.5). I artikel 91 beskrivs processen för att försätta ett institut i en gränsöverskridande koncern i resolution. En resolutionsordning är alltså en plan som beskriver hur resolutionen i den gränsöverskridande koncernen ska hanteras. Man kan alltså se det som en operationalisering av den resolutionsplan som myndigheterna upprättar i krisavvärjande syfte. Begreppet definieras i den nya lagen.
5.4 Normala insolvensförfaranden och avveckling
Kommitténs bedömning: Det behövs inte någon definition av
normala insolvensförfaranden eller avveckling.
Som har nämnts i det föregående är enligt direktivet resolution ett alternativ till s.k. normala insolvensförfarande. Om ett företag försätts i resolution ska dess borgenärer inte komma sämre ut än om normala insolvensförfaranden hade använts. I detta avsnitt behandlas resolutionsdirektivets definition av utrycken normala insolvensförfaranden och avveckling.
Skälen för kommitténs bedömning
Normala insolvensförfaranden
Normala insolvensförfaranden definieras i artikel 2.1.47 som kollektiva insolvensförfaranden som innebär total eller delvis avyttring av en gäldenärs tillgångar och tillsättande av en likvidator eller förvaltare som normalt gäller för kreditinstitut enligt nationell rätt och antingen specifikt för de instituten eller generellt för alla fysiska eller juridiska personer.
Med utgångspunkt från svensk rätt står det klart att konkurs enligt konkurslagen (1987:672) och likvidation enligt aktiebolagslagen (2005:551) m.fl. lagar innebär total eller delvis avyttring. Det är dock bara konkursförfarandet som är ett insolvensförfarande. Kravet på att förfarandet ska vara kollektivt utesluter vidare utmät-
SOU 2014:52 Definitioner
367
ning och andra specialexekutiva förfaranden. Kravet på att förfarandet ska inkludera total eller delvis avyttring (och tillsättande av en likvidator eller förvaltare) utesluter också företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion. Företagsrekonstruktion är för övrigt inte ett förfarande som får tillämpas på kreditinstitut eller värdepappersföretag.
I svensk rätt bör utgångspunkten vara att peka ut det svenska insolvensförfarande som avses, nämligen konkurs i stället för att tala om ”normala insolvensförfaranden”. I vissa fall när resolutionsdirektivet hänvisar till ”normala insolvensförfaranden” kan emellertid även likvidation vara ett alternativ. I dessa fall bör båda dessa förfaranden nämnas. När så är aktuellt har dock bedömts från fall till fall.
Avveckling
I artikel 2.1.54 definieras avveckling som avveckling av tillgångarna i ett institut eller ett sådant företag som avses i artikel 1.1. b, c eller d. Definitionen talar för sig själv och någon motsvarande definition behövs inte i svensk rätt.
5.5 Kritiska verksamheter och kärnaffärsområden
Kommitténs förslag: Kritiska verksamheter är tjänster som om
de upphörde sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.
Resolutionsdirektivet
I artikel 2.1.35 definieras kritiska funktioner som aktiviteter, tjänster eller transaktioner som om de upphörde sannolikt skulle leda till störningar av tjänster som är avgörande för realekonomin eller störa den finansiella stabiliteten på grund av institutets eller koncernens storlek, marknadsandel, externa och interna sammanlänkning, komplexitet eller gränsöverskridande verksamhet, i en eller flera medlemsstater, särskilt med avseende på dessa aktiviteters, tjänsters eller transaktioners utbytbarhet.
Definitioner SOU 2014:52
368
Det kan även framhållas att upprätthållande av kritiska funktioner är ett av resolutionsändamålen enligt artikel 31.2 a.
Kärnaffärsområde definieras i artikel 2.1.36 som affärsområden och kringtjänster som utgör faktiska källor till inkomst, vinst eller har ett franchisevärde för ett institut eller en koncern som institutet tillhör.
Skälen för kommitténs förslag
Kritiska verksamheter (funktioner)
Begreppet kritiska funktioner används i direktivet för att definiera verksamhet som om den plötsligt upphörde sannolikt skulle störa det finansiella systemets förmåga att tillhandahålla de grundläggande funktionerna till realekonomin vilket i förlängningen kan medföra betydande samhällsekonomiska kostnader.
Med de grundläggande funktionerna menas betalningsförmedling, kapitalförsörjning och riskhantering. För att undvika en sammanblandning mellan de kritiska och de grundläggande funktionerna benämner vi det förra kritisk verksamhet. Mer konkret kan en verksamhet i ett företag (eller en koncern) anses vara kritisk om den:
utgör en tillräcklig andel av någon av det finansiella systemets grundläggande funktioner, eller
är en förutsättning för att någon annan central del av det finansiella systemet ska fungera.
I fallet med företag vars verksamhet utgör en tillräcklig andel av någon grundläggande funktion kan det till exempel handla om en bank som har omfattande inlåningsverksamhet. Om banken skulle gå i konkurs, skulle ett stort antal hushåll och företag få problem med att genomföra betalningar under en tid. Detta kan leda till en störning i betalningsförmedlingen med omfattande samhällsekonomiska kostnader som följd. Det kan gälla även insättare vilkas medel omfattas av insättningsgarantin med tanke på att det kan dröja en viss tid (upp till sju arbetsdagar enligt det nya insättningsgarantidirektivet) innan garantin infrias.
Det skulle också kunna handla om en bank eller ett kreditinstitut som har en omfattande utlåningsverksamhet. Låntagare kan exempelvis ha svårt att snabbt ersätta en kreditgivare eftersom
SOU 2014:52 Definitioner
369
andra kreditgivare inte har lika god information med nedsatt funktion i kreditförsörjningen som följd. Avbrott i finansieringen kan i sin tur leda till att kunderna tvingas tillfälligt upphöra eller avveckla sin verksamhet, vilket kan leda till onödig kapitalförstöring och störningar i samhällsekonomin. Svårigheter med att få finansiering kan också leda till att företag och hushåll får likviditetsproblem, vilket kan spilla över till betalningsförmedlingen.
I fallet med att det problemdrabbade företagets verksamhet är en förutsättning för att någon annan central del av det finansiella systemet kan det handla om att företaget tillhandahåller specifika tjänster som är nödvändiga för att kunna genomföra centrala transaktioner i det finansiella systemet. Om verksamheten upphör leder det med andra ord till en risk för en allvarlig störning i det finansiella systemet. Det kan till exempel vara infrastrukturtjänster. Men det kan också handla om att företaget är en central aktör på en viss marknad. Exempelvis kan en bank som andra banker lånar av, eller placerar hos, vara svår att ersätta och om denna verksamhet upphör kan det leda till negativa effekter på interbankmarknaden. Ett annat exempel är att företaget är stor marknadsgarant på någon viktig värdepappersmarknad, som i sin tur har stor samhällsekonomisk betydelse. Bankens verksamhet kan i sådana fall vara en kritisk verksamhet i lagens mening.
Det följer av exemplen ovan att det är viktigt att beakta en verksamhets utbytbarhet vid bedömningen av om den är kritisk. Det räcker inte med att verksamheten i sig är viktig (eller stor), utan den ska också vara svår att ersätta på kort tid för att definieras som kritisk. Exempelvis så är det en viktig verksamhet att ta emot insättningar. Men det innebär inte att alla institut som tar emot insättningar ska anses bedriva kritisk verksamhet, inte ens om de har relativt stor marknadsandel. Det ska inte heller gå att snabbt byta ut företaget eftersom det är endast då företagets verksamhet inte är enkelt utbytbar som dess fallissemang kan leda till en störning som medför betydande konsekvenser för det finansiella systemets funktionsförmåga eller för realekonomin.
Eftersom begreppet kritisk verksamhet är av stor betydelse för utformningen av ett resolutionsförfarande, anser vi att det behöver definieras i lag. Vårt förslag till definition har samma innebörd som definitionen i resolutionsdirektivet. Vi väljer dock att ersätta direktivets text ”sannolikt skulle leda till störningar av tjänster som är avgörande för samhällsekonomin eller störa den finansiella stabiliteten” med ”sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i
Definitioner SOU 2014:52
370
det finansiella systemet”. En allvarlig störning i det finansiella systemet betyder en störning av en sådan omfattning att den riskerar att påverka systemets förmåga att upprätthålla sina grundläggande funktioner – att tillhandahålla betalningsförmedling, kapitalförsörjning och riskhantering till realekonomin. Vår formulering inbegriper alltså såväl situationen då verksamheten om den upphör sannolikt skulle leda till störningar i de grundläggande funktionerna som situationen då verksamhetens upphörande sannolikt kan störa den finansiella stabiliteten, i meningen det finansiella systemets förmåga att upprätthålla dessa grundläggande funktioner. Detta är i linje med hur vi väljer att uttrycka resolutionsändamålen.
Eftersom det följer att utbytbarhet är en del av bedömningen för att en verksamhet ska vara kritisk – om institutet eller koncernen enkelt kan bytas ut kan inte heller ett fallissemang ge upphov till en allvarlig störning med avseende på begreppet kritisk verksamhet – anser vi att det inte behöver inkluderas i definitionen.
Den del i direktivets definition som kännetecknar företag som kan bedriva kritisk verksamhet, det vill säga ”institutets eller koncernens storlek eller marknadsandel, externa och interna sammanlänkning, komplexitet eller gränsöverskridande verksamhet” är endast exempel på vilken typ av faktorer som kan tänkas påverka bedömningen av om ett företag bedriver kritisk verksamhet och behöver inte ingå i definitionen.
Kärnaffärsområden
Men kärnaffärsområden menas verksamhet som ett företag bedriver och som är central för dess intjäning. Det är med andra ord verksamhet som är kritisk ur ett företagsekonomiskt perspektiv. Det rör sig om affärsområden och kringtjänster som utgör faktiska källor till inkomst, vinst eller har ett franchisevärde för ett institut eller en koncern som institutet tillhör. Det begreppet används emellertid inte alls i den nya lagen och någon särskild definition behöver därför inte tas in i den.
SOU 2014:52 Definitioner
371
5.6 Vilka företag ska omfattas av regleringen
Kommitténs förslag: Den nya lagen ska vara tillämplig på i
Sverige hemmahörande kreditinstitut och värdepappersbolag, liksom på finansiella institut, finansiella holdingföretag blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och EES-filialer.
Med kreditinstitut avses banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Med värdepappersbolag avses ett svenskt aktiebolag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden, om det ska ha ett startkapital enligt 3 kap. 6 § samma lag på till minst motsvarande 730 000 euro och har tillstånd
1. för de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8 lagen om
värdepappersmarknaden,
2. att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders
räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § 1 lagen om värdepappersmarknaden då bolaget har fått tillstånd för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5 samma lag, eller
3. att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att
underlätta värdepappersrörelsen.
Följande uttryck och begrepp träffar samma typ av företag som tillsynsförordningen: Finansiellt institut, finansiellt holdingföretag, blandat finansiellt holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet, finansiellt moderholdingföretag inom EES, blandat finansiellt holdingföretag inom EES, moderinstitut inom EES.
Ett moderföretag inom EES är ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES.
Definitioner SOU 2014:52
372
Resolutionsdirektivet
Resolutionsdirektivet har sitt fokus på förfaranden för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag. Som framgår av artikel 1 i direktivet är det dock tillämpligt även på andra företag, nämligen:
Finansinstitut (dvs. finansiella institut) som är etablerade i unionen och som är dotterföretag till ett kreditinstitut eller värdepappersföretag, eller till ett holdingföretag av något av de slag som nämns nedan, och som omfattas av tillsynen över moderföretaget på grundval av gruppbaserad tillsyn i enlighet med artiklarna 6–17 i tillsynsförordningen.
Finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade i unionen.
Finansiella moderholdingföretag i en medlemsstat, finansiella moderholdingföretag inom unionen, blandade finansiella moderholdingföretag i en medlemsstat, blandade finansiella moderholdingföretag inom unionen.
Filialer till institut som är etablerade utanför unionen i enlighet med de särskilda villkor som föreskrivs i resolutionsdirektivet.
På vilket sätt de uppräknande företagen påverkas av direktivet framgår av direktivets olika bestämmelser. Av artikel 32 framgår exempelvis under vilka förutsättningar kreditinstitut och värdepappersföretag ska bli föremål för resolution. Dessutom får resolutionsåtgärder under vissa ytterligare förutsättningar vidtas även mot de finansiella institut eller holdingföretag som nämns ovan (se bl.a. artikel 33).
Institut och andra moderföretag inom unionen är också skyldiga att upprätta återhämtningsplaner antingen för individuella företag eller på koncernnivå och resolutionsplaner ska upprättas för samma företag.
I det följande analyserar vi vilken typ av företag som berörs av direktivet och går igenom de definitioner som har anknytning till detta. Det bör dock redan inledningsvis nämnas att den svenska regleringen måste inkludera de företag som anges i direktivet i de avseenden som direktivet kräver det. Vi får dock välja att införliva
SOU 2014:52 Definitioner
373
direktivet på ett sätt som inkluderar fler företag än de som omfattas av direktivets tillämpningsområde.
Det bör också noteras att de företag som räknas upp i resolutionsdirektivet är samma företag som står i fokus för tillsynen. Ett helt fristående kreditinstitut eller värdepappersföretag – dvs. som inte har moder- eller dotterföretag eller står i någon annan förbindelse med något annat företag – står under tillsyn på individuell nivå. Situationen är dock en annan om institutet ingår i samma koncern som eller har andra förbindelser med andra institut, finansiella institut eller finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag Då står institutet som regel under tillsyn både på individuell nivå och på gruppnivå eller undergruppsnivå på grundval av den relevanta gruppens konsoliderade situation. Det betyder att reglerna tillämpas på ett kreditinstitut eller värdepappersföretag som om det tillsammans med de andra företagen utgjorde ett enda företag. Vid tillsynen på gruppnivå är det, även om institutet kontrolleras av ett holdingföretag, institutet som står under tillsyn såvitt avser gruppens finansiella ställning. Holdingföretagets finansiella ställning tas dock med när gruppens finansiella ställning beräknas. Dessutom ställs det särskilda krav på ledningens kvalifikationer i finansiella holdingföretag och i blandade finansiella holdingföretag. Tillsynsmyndigheterna kan också begära att få viss information från sådana holdingbolag och göra platsundersökningar hos dem.
Vid tillsynen över ett instituts konsoliderade situation intresserar sig tillsynsmyndigheterna inte enbart för de koncernförbindelser som instituten har med andra finansiella institut eller relevanta holdingföretag. Dessutom kan företag som institutet har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med omfattas av konsolideringen, liksom s.k. joint venture-företag och andra företag som institutet har ägarintressen i.1 Även om de sistnämnda ägarintressena omfattas av konsolideringen ingår de dock inte i den gruppbaserade tillsynen.2
1 Konsolidering ska dock inte ske för andra former av kapitalbindningar med eller när ett institut utövar ett väsentligt inflytande över ett eller flera institut eller finansiella institut, utan att institutet innehar ett ägarintresse eller andra kapitalbindningar till dessa institut eller när två eller flera institut eller finansiella institut har samma ledning utan att det följer av avtal eller bestämmelser i stiftelseurkund eller motsvarande. (Finansinspektionens beslutspromemoria Nya föreskrifter om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, dnr 11–13269, s. 13). 2Artikel 18.5 i tillsynsförordningen och Finansinspektionens beslutspromemoria Nya föreskrifter om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, dnr 11–13269, s. 14).
Definitioner SOU 2014:52
374
De företag som nämns i det följande är alltså sådana företag som står under tillsyn på grupp- eller undergruppsnivå eller, som i fallet med holdingbolag med blandad verksamhet, har ålagts att lämna viss information till tillsynsmyndigheten. Holdingbolagen med blandad verksamhet omfattas alltså inte av den gruppbaserade tillsynen utan har en mindre långtgående informationsskyldighet till Finansinspektionen om koncernens transaktioner med institut i koncernen.
Även om de nämnda holdingföretagen inte står under tillsyn ska dock tillsynsmyndigheterna ha möjlighet att vidta administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder mot dem.
Ett institut kan ingå både i en grupp bestående av enbart företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn och i ett finansiellt konglomerat som består av företag som tillhör både bank- och värdepapperssektorn och försäkringssektorn. För att det ska vara ett konglomerat krävs dock bl.a. att de båda sektorerna uppnår en viss storlek. Att det finns ett försäkringsföretag i en bank- och värdepapperskoncern är alltså inte tillräckligt för att göra det till ett konglomerat.
Skälen för kommitténs förslag
I det nya regelverket ska land inom EES behandlas på samma sätt som EU:s medlemsländer. I det följande talar vi därför om ett företag inom EES och liknande när direktivet hänvisar till unionen.
Kreditinstitut
Enligt artikel 2.1.2 avses med kreditinstitut detsamma som i artikel 4.1.1 i tillsynsförordningen, dvs. företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja kredit för egen räkning.
Banker och kreditmarknadsföretag behandlas enligt svensk rätt som kreditinstitut och omfattas av de bestämmelser för tillsyn som EU-rätten ställer upp för kreditinstitut. Svenska banker behöver visserligen inte per definition vara ett kreditinstitut. Bankrörelse definieras nämligen i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse som rörelse i vilken det ingår dels betalningsförmedling via generella betalsystem, dels mottagande av medel som efter upp-
SOU 2014:52 Definitioner
375
sägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar. Definitionen syftar till att ringa in de företag som om de fallerar kan orsaka störningar i betalningssystemet. Mot den bakgrunden och då EU-direktivet inte förhindrar det, bör alla banker omfattas av resolutionsdirektivet.
Kreditinstitut bör därför definieras som banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Värdepappersbolag
Enligt direktivet ska det även vara tillämpligt på värdepappersföretag. Begreppet värdepappersföretag definieras som ett värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.2 i tillsynsförordningen som omfattas av de krav på startkapital som föreskrivs i artikel 28.2 i kapitaltäckningsdirektivet.
I tillsynförordningen definieras ett värdepappersföretag som en person som omfattas av de krav som åläggs genom artikel 4.1 i direktiv 2004/39/EG och som omfattas av de krav som åläggs genom det direktivet, med undantag av
i) kreditinstitut, ii) lokala företag, dvs. företag som handlar för egen räkning på
marknader för finansiella terminer eller optioner eller andra derivatinstrument och på kontantmarknader enbart i syfte att säkra positioner på derivatmarknader, eller som handlar för andra medlemmars räkning på de marknaderna och som är garanterade av clearingmedlemmar på samma marknader, där ansvaret för att säkerställa efterlevnaden av de avtal som ingås av sådana företag bärs av clearingmedlemmar på samma marknader, iii) företag som inte har tillstånd att tillhandahålla sådana sido-
tjänster som avses i bilaga I avsnitt B punkt 1 i direktiv 2004/39/EG som tillhandahåller endast en eller flera av de investeringstjänster eller den investeringsverksamhet som avses i punkterna 1, 2, 4 och 5 i avsnitt A i bilaga I till det direktivet, som inte får inneha kontanter eller värdepapper som tillhör företagets kunder och som därför aldrig får stå i skuld gentemot dessa.
Enligt i artikel 4.1 i direktiv 2004/39/EG definieras värdepappersföretag som juridisk person vars regelmässiga verksamhet
Definitioner SOU 2014:52
376
eller rörelse består i att yrkesmässigt tillhandahålla en eller flera investeringstjänster till tredje part och/eller att utföra en eller flera investeringsverksamheter. Medlemsstaterna får i definitionen av värdepappersföretag inkludera företag som inte är juridiska personer om vissa förutsättningar är uppfyllda. Sverige har dock inte utnyttjat den möjligheten.
Enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden definieras värdepappersbolag som svenska aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag (1 kap. 5 § 26).3 Eftersom syftet är att träffa företag som inte är kreditinstitut bör den definitionen tas som utgångspunkt även i lagen om resolution.
Enligt resolutionsdirektivet ska undantag göras för lokala företag. Enligt 2 kap. 5 § första stycket 14 lagen om värdepappersmarknaden behöver lokala företag som driver värdepappersrörelse inte tillstånd för den verksamheten. De är därför inte värdepappersbolag enligt definitionen i lagen om värdepappersmarknaden. I överensstämmelse med direktivet avstår vi från att inkludera dem i regleringen.
Resolutionsdirektivet undantar dessutom företag som
1. inte har tillstånd att tillhandahålla sidotjänsterna ”förvaring och
handhavande av finansiella instrument för kunders räkning, bland annat värdepappersförvaring och liknande tjänster, exempelvis handhavande av kontanta medel/finansiella säkerheter”,
2. tillhandahåller endast en eller flera av följande investerings-
tjänster eller investeringsverksamhet
a) mottagande och vidarebefordran av order beträffande ett eller
flera finansiella instrument,
b) utförande av order på kunders uppdrag,
c) portföljförvaltning,
d) investeringsrådgivning, och
3. inte innehar kontanter eller värdepapper som tillhör företagets
kunder och som därför aldrig får stå i skuld gentemot dessa.
3 I samma lag (1 kap. 5 § 29) definieras ett värdepappersinstitut som värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige.
SOU 2014:52 Definitioner
377
Resolution är tämligen ingripande för de företag som omfattas av det. Vi är därför tveksamma till att inkludera fler företag än de som faktiskt behöver omfattas av regleringen. Detta talar för att undantaget bör utformas i enlighet med direktivet.
I prop. 2013/14:228 om förstärkta kapitaltäckningsregler konstateras att svensk rätt tidigare inte gjort undantag för sådana företag som anges i artikel 4.1.2 c i tillsynsförordningen (s. 129). Det sägs vidare att om svensk rätt anpassas så att endast de värdepappersbolag som omfattas av definitionen av värdepappersföretag i tillsynsförordningen är skyldiga att tillämpa tillsynsförordningen kommer vissa bolag, till skillnad mot vad som gällde tidigare, inte att behöva följa reglerna om kapitaltäckning m.m. Eftersom tillsynsförordningen tillåter medlemsstaterna att utvidga tillämpningsområdet för förordningen, fanns det enligt regeringens mening inte skäl att ändra gällande rätt i fråga om vilka svenska värdepappersbolag som ska vara skyldiga att tillämpa reglerna om kapitaltäckning m.m. Enligt regeringen ska därför samma värdepappersbolag som tidigare vara skyldiga att tillämpa tillsynsförordningen. Regeringen konstaterade dock att det framöver finns ett behov av en översyn vad gäller kapitaltäckningsregelverkets tillämpning på olika typer av värdepappersbolag. Inom ramen för det lagstiftningsärendet ansågs det dock inte finnas utrymme för en sådan översyn. I propositionen föreslogs därför att ett värdepappersbolag definieras som ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Det finns inte heller inom ramen för detta betänkande utrymme att göra någon djupare analys av om ifall de företag som enligt tillsynsförordningen är undantagna men som enligt svensk rätt ska omfattas av kapitaltäckningsregelverket ska inkluderas i resolutionsregelverket.
När det nu är fråga om att införa ytterligare en betungande reglering föreslår vi dock, med ett undantag att enbart de värdepappersbolag som omfattas av definitionen av värdepappersföretag i resolutionsdirektivet också ska omfattas av den nya lagen. Undantaget avser värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen enligt 2 kap. 2 § 8 lagen om värdepappersmarknaden. Ett sådant tillstånd får bara ges tillsammans med ett tillstånd att lämna kunder kredit enligt 2 kap. 2 § 2 lagen om värdepappersmarknaden. Det
Definitioner SOU 2014:52
378
finns inte någon motsvarande tjänst enligt direktiv 2004/39/EG utan detta är en sidotjänst som har införts nationellt. Värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto anses som kreditinstitut i den mening som avses i EG-rätten (prop. 2006/07:115 s. 326).
Mot denna bakgrund bör ett värdepappersbolag definieras som ett svenskt aktiebolag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden, om det ska ha ett startkapital enligt 3 kap. 6 § samma lag på till minst motsvarande 730 000 euro och har tillstånd
1. för de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8 lagen om
värdepappersmarknaden,
2. att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders
räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § 1 lagen om värdepappersmarknaden då bolaget har fått tillstånd för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5 samma lag, eller
3. att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att
underlätta värdepappersrörelsen.
Även om vår utgångspunkt har varit att inte låta fler värdepappersbolag än nödvändigt omfattas av resolutionsdirektivets bestämmelser har denna ambition inte kunnat genomdrivas fullt ut. Vissa bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden föreslås nämligen bli tillämpliga på alla värdepappersbolag som omfattas av den lagen.
Institut
I direktivet definieras institut som ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag (artikel 2.1.23). Vi föreslår att samma definition införs i svensk rätt som samlingsbeteckning för kreditinstitut och värdepappersbolag. När de utländska motsvarigheterna avses används begreppet utländska institut.
I direktivet skiljer man mellan moderinstitut i en medlemsstat (artikel 2.1.49) och moderinstitut inom unionen (artikel 2.1.50). Av hänvisningen som där görs till artikel 4.1.28 respektive 4.1.29 i tillsynsförordningen framgår att ett moderinstitut i en medlemsstat är ett institut i en medlemsstat som
SOU 2014:52 Definitioner
379
har institut eller finansiella institut som dotterföretag eller har ägarintressen i sådana företag,
inte själv är dotterföretag till
a) ett annat institut som auktoriserats i samma medlemsstat,
eller
b) ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt
holdingföretag som är etablerat i samma medlemsstat.
Av denna definition framgår att ett moderinstitut i en medlemsstat är ett institut som finns i toppen av en grupp företag (institut eller finansiella institut) som tillhör bank- och värdepapperssektorn om man bara tittar på medlemsstaten i fråga. Det får inte ha ett sådant företag (men väl ett försäkringsföretag eller någon annan typ av företag) hemmahörande i samma medlemsstat som moderföretag men inget hindrar det finns ett moderföretag i en annan medlemsstat eller tredjeland.
Definitionen av ett moderinstitut inom unionen överensstämmer med definitionen av ett moderinstitut i en medlemsstat, med den skillnaden att man nu ser till toppen av gruppen inom unionen. Ett moderinstitut inom unionen får alltså inte ha ett företag hemmahörande inom unionen som tillhör bank- eller värdepapperssektorn som moderföretag. Ingenting hindrar dock att det finns ett moderföretag hemmahörande i tredjeland, t.ex. USA.
Begreppen institut, moderinstitut i en medlemsstat och moderinstitut inom EU bör träffa samma typer av företag som tillsynsförordningen. Någon definition av ett moderinstitut i en medlemsstat (eller rättare sagt ett land inom EES) behövs dock inte. Den definition av moderinstitut inom EES som vi föresllår träffar svenska företag i toppen av en koncern även om koncernen inte är gränsöverskridande.
Finansiella institut (finansinstitut)
Resolutionsdirektivet är även tillämpligt på finansiella institut. Med ett finansiellt institut (finansinstitut i direktivets svenska översättning) avses enligt artikel 2.1.4 i resolutionsdirektivet ett finansiellt institut enligt definitionen i artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen. I tillsynsförordningen definieras ett finansiellt institut som ett företag som inte är ett institut men vars huvud-
Definitioner SOU 2014:52
380
sakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som är upptagna i punkterna 2–12 och 15 i bilaga I till kapitaltäckningsdirektivet, inbegripet ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag och ett betalningsinstitut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden samt ett kapitalförvaltningsbolag, men däremot inte försäkringsholdingföretag och försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet enligt definitionen i artikel 212.1 g i direktiv 2009/138/EG.
Definitionen inkluderar exempelvis företag som driver finansiell verksamhet men utan att vara tillståndspliktigt, t.ex. kreditgivande företag. Det omfattar vidare betalningsinstitut enligt lagen (2010:751) om betaltjänster och institut för elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar. Den omfattar emellertid exempelvis inte försäkringsföretag eller de försäkringsrelaterade holdingföretag som nämns i definitionen. Begreppet finansiellt institut definieras också i 1 kap. 5 lagen om bank och finansieringsrörelse.
Vi föreslås att begreppet finansiellt institut definieras genom en hänvisning till tillsynsförordningen.
Finansiella holdingföretag
Även finansiella holdingföretag berörs av direktivet och måste i samma utsträckning omfattas av den svenska regleringen. I artikel 2.1.9 definieras ett finansiellt holdingföretag genom en hänvisning till artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen. I tillsynsförordningen definieras ett finansiellt holdingföretag som ett finansiellt institut (se definitionen ovan) vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen är institut eller finansiella institut, varvid minst ett av dotterföretagen ska vara ett institut, och som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag.
Som framgår av definitionen är ett finansiellt holdingföretag ett finansiellt institut som i huvudsak har finansiella företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn som dotterföretag, dvs. institut och finansiella institut (inte försäkringsföretag). Definitionen av dotterföretag behandlas i avsnitt 5.7 men den omfattar bl.a. den situationen att holdingföretaget innehar en majoritet av rösterna i företaget. Som framgår nedan skiljer man också mellan
SOU 2014:52 Definitioner
381
finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Vi behandlar den skillnaden under definitionen av de sistnämnda företagen.
Man skiljer också mellan ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat (artikel 2.1.12) och finansiellt moderholdingföretag inom unionen (artikel 2.1.13). Definitionerna är uppbyggda på samma sätt som definitionerna av moderinstitut i en medlemsstat och moderinstitut inom unionen, med den skillnaden att det finns ett holdingföretag i toppen (se ovan). Definitionen fångar alltså in ett finansiellt holdingföretag som finns i toppen av en finansiell grupp i en medlemsstat respektive inom unionen.
Begreppen finansiellt holdingföretag, ett finansiellt holdingföretag i en medlemsstat och ett finansiellt holdingföretag inom EES bör träffa samma typer av företag som tillsynsförordningen. Någon definition av ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat (eller rättare sagt ett land inom EES) behövs dock inte.
Blandade finansiella holdingföretag
Ett blandat finansiellt holdingföretag definieras genom en hänvisning till artikel 4.1.21 tillsynsförordningen. Där definieras ett blandat finansiellt holdingföretag genom en hänvisning till definitionen i artikel 2.15 i direktiv 2002/87/EG, dvs. konglomeratdirektivet. I det sistnämnda direktivet definieras ett blandat finansiellt holdingföretag som ett moderföretag som inte utgör en reglerad enhet men som tillsammans med sina dotterföretag, varav minst ett är en reglerad enhet med säte inom unionen, och andra enheter utgör ett finansiellt konglomerat.
Skillnaden mellan ett blandat finansiellt holdingföretag och ett finansiellt holdingföretag är att ett blandat finansiellt holdingföretag leder en grupp som består av företag som tillhör både bank- och försäkringssektorn (ett finansiellt konglomerat) medan ett finansiellt holdingbolag per definition leder en grupp med företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn och som inte utgör ett finansiellt konglomerat. Ett blandat finansiellt holdingföretag kan dock, vid sidan av att omfattas av den konglomeratsbaserade tillsynen, omfattas även av den gruppbaserade tillsynen över företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn (eller försäkringsgrupper om det förekommer). Att ett blandat finansiellt holding-
Definitioner SOU 2014:52
382
företag leder ett finansiellt konglomerat utesluter alltså inte att det samtidigt leder en annan finansiell grupp.
Beträffande definitionen av blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat (artikel 2.1.14) och av ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen (artikel 2.1.15) hänvisas till det som sagts angående motsvarande finansiella holdingföretag.
Begreppen ett blandat finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat och ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES bör träffa samma typer av företag som tillsynsförordningen. Någon definition av ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat (eller rättare sagt ett land inom EES) behövs dock inte.
Holdingföretag med blandad verksamhet
Definitionen av ett holdingföretag med blandad verksamhet i artikel 2.1.11 i resolutionsdirektivet hänvisar till artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen. Där definieras ett holdingföretag med blandad verksamhet som ett moderföretag som inte är ett finansiellt holdingföretag eller ett institut eller ett blandat finansiellt holdingföretag och som har minst ett institut bland sina dotterföretag. Av detta följer att det räcker med att det finns ett institut i en koncern för att dess moderföretag ska vara ett holdingföretag med blandad verksamhet.
Ett holdingföretag med blandad verksamhet ingår inte när den konsoliderade ställningen bestäms inom ramen för gruppbaserad tillsyn eller för ett finansiellt konglomerat.
Ett holdingföretag med blandad verksamhet bör definieras genom en hänvisning till tillsynsförordningen.
Institut under resolution
I direktivet används (något oegentligt) begreppet ”institut under resolution” för att beteckna ett institut, ett finansiellt institut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen, ett blandat finansiellt moderholdingföretag i
SOU 2014:52 Definitioner
383
en medlemsstat, eller blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen med avseende på vilket resolutionsåtgärder vidtas (artikel 2.1.83).
Definitionen pekar alltså ut ett företag – oavsett om det är ett institut, ett finansiellt institut eller ett holdingföretag – som är försatt i resolution. Parallellt med detta begrepp pekar direktivet dock som regel ut de företag som nämns i artikel 1.1 b, c och d. Dessa alternativa skrivningar torde dock träffa samma krets företag.
Ett liknande samlingsbegrepp behövs i svensk rätt. Vi föreslår därför att det införs en definition liknande den i direktivet. I stället för att tala om ”institut under resolution” använder vi i förekommande fall begreppet ”företag under resolution”, eftersom det är mer rättvisande. Någon definition av begreppet behövs dock inte.
Moderföretag inom EES
I artikel 2.1.85 definieras ett ”moderföretag inom unionen” som ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen.
Definitionen syftar alltså på det företag som finns i toppen av en koncern inom unionen (EES). Den utesluter dock holdingföretag med blandad verksamhet. Begreppet används exempelvis för att ringa in vilket moderföretag som är skyldigt att upprätta återhämningsplaner. Vi föreslår att en motsvarande definition införs i den nya lagen.
Berört moderinstitut
I artikel 2.1.79 definieras ett berört moderinstitut som ett moderinstitut i en medlemsstat, ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen, ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, eller blandat finansiellt moderholdingföretag inom
Definitioner SOU 2014:52
384
unionen med avseende på vilket skuldnedskrivningsverktyget tillämpas.
Termen används bl.a. i artikel 63.1 j som anger vilka företag som kan åläggas att ge ut nya aktier etc.
Någon definition av begreppet behövs inte.
EES-filialer
Även filialer till institut i tredjeland omfattas av vissa av direktivets bestämmelser. Begreppet filial behandlas i avsnitt 5.8. I avsnitt 5.11 behandlas vidare några andra begrepp som rör tredjeland.
5.7 Gruppbaserad tillsyn
Kommitténs förslag: Ett institut som står under gruppbaserad
tillsyn står under tillsyn på grundval av den konsoliderade situationen enligt artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen.
Koncern ska definieras som ett moderföretag och ett dotterföretag. Dotterföretag ska definieras genom en hänvisning till tillsynsförordningen. Ett moderföretag är ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 a i tillsynsförordningen. Även begreppet gränsöverskridande koncern ska definieras.
Som har nämnts i det föregående ska återhämtningsplaner, resolutionsplaner och resolutionsåtgärder upprättas respektive vidtas både beträffande institut och dotterföretag som är finansiella institut och mot vissa holdingföretag. Det förekommer också ett antal definitioner som tar sikte på dessa företag när de bildar en koncern.
Skälen för kommitténs förslag
Gruppbaserad
I 2.1.7 i resolutionsdirektivet definieras gruppbaserade (consolidated basis) som på grundval av den konsoliderade finansiella ställningen (consolidated situation) enligt definitionen i artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen. I artikel 4.1.47 definieras konsoliderad
SOU 2014:52 Definitioner
385
situation (consolidated situation) som den situation som blir resultatet av att kraven i del ett avdelning II kapitel 2 (artiklarna 11–17) i tillsynsförordningen tillämpas på ett institut på samma sätt som om det institutet tillsammans med ett eller flera andra enheter utgjorde ett enda institut.4
Begreppet gruppbaserad i samband med resolution har alltså samma innebörd vid resolution som vid tillsyn. Den nya lagen bör innehålla en definition motsvarande direktivets.
Dotterföretag, moderföretag, koncern, gränsöverskridande koncern och koncernenhet
För att avgränsa den relevanta finansiella gruppen är begreppet koncern och därmed sammanhängande begrepp relevanta.
En koncern definieras som ett moderföretag och dess dotterföretag (artikel 2.1.26). En gränsöverskridande koncern är vidare en koncern med koncernenheter etablerade i fler än en medlemsstat (artikel 2.1.27). En koncernenhet definieras i sin tur som en juridisk person som är del av en koncern (artikel 2.1.31).
Med dotterföretag avses ett dotterföretag enligt definitionen i artikel 4.1.16 i tillsynsförordningen (artikel 2.1.5). I tillsynsförordningen definieras ett dotterföretag som:
a) Ett dotterföretag enligt definitionen i artiklarna 1 och 2 i
direktiv 83/349/EEG.
b) Ett dotterföretag enligt definitionen i artikel 1.1 i direktiv
83/349/EEG samt alla företag över vilka ett moderföretag utövar ett faktiskt bestämmande inflytande.
Alla dotterföretag till dotterföretag ska också anses vara dotterföretag till det moderföretag som är överordnat dessa företag.
Med ett moderföretag avses ett moderföretag enligt definitionen i artikel 4.1.15 a i tillsynsförordning (artikel 2.1.6). I artikel 4.1.15 a i tillsynsförordningen definieras ett moderföretag som ett moderföretag i den mening som avses i artiklarna 1 och 2 i direktiv 83/349/EEG.
Direktiv 83/349/EEG har upphävts genom E uropaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut,
4 I artikel 4.1.48 i tillsynsförordningen definieras vidare ”på gruppnivå” (consolidated basis) som på grundval av den konsoliderade situationen.
Definitioner SOU 2014:52
386
koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG. Hänvisningen i artiklarna 1 och 2 i det direktivet motsvarar artikel 22.1 och 22.2 i det nya direktivet.
Med direktivet överensstämmande definitioner av koncern, gränsöverskridande koncern, moderföretag och dotterföretag bör tas in i den nya lagen. Någon definition av begreppen koncernenhet behövs dock inte.
5.8 Filialer
Kommitténs förslag: En betydande filial är en filial som är
betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet. Ordet filial har samma innebörd som i tillsynsförordningen.
Av beskrivningen av direktivets tillämpningsområde framgår att det också är tillämpligt på filialer till kreditinstitut i vissa avseenden.
Skälen för kommitténs förslag
Filialer
En filial definieras i artikel 2.1.17 i resolutionsdirektivet som ett driftsställe som utgör en rättsligt beroende del av ett institut och som självständigt utför alla eller vissa av de transaktioner som är hänförliga till verksamhet i institut. Det är samma definition som i artikel 4.1.17 i tillsynsförordningen.
Begreppet filial bör definieras genom en hänvisning till tillsynsförordningen.
Betydande filial
Ett institut kan bedriva verksamhet i andra länder exempelvis genom att etablera ett dotterföretag eller en filial. Dotterbolagssituationen har vi behandlat i det föregående. När ett institut väljer en filiallösning uppstår dock inte någon koncernrelation eftersom filialen inte är någon egen juridisk person. Tillsynen över
SOU 2014:52 Definitioner
387
filialens verksamhet utövas i allt väsentligt från hemlandet. Värdlandet och hemlandet ska dock samarbeta och utbyta information (se t.ex. artikel 50 i kapitaltäckningsdirektivet). Värdlandet har rätt till viss information från filialen och rätt att göra vissa platsundersökningar hos den.
En filial kan ha större eller mindre betydelse för den finansiella stabiliteten i värdlandet. För de viktigaste filialerna använder kapitaltäckningsdirektivet begreppet ”betydande filialer”. För betydande filialer ställer kapitaltäckningsdirektivet krav på ett djupare samarbete än för övriga filialer, bl.a. i fråga om krisförberedelser. De myndigheter som ansvarar för de betydande filialerna kan också delta i tillsynskollegier.
Begreppet betydande filialer används också i resolutionsdirektivet. Begreppet definieras i artikel 2.1.34 som en filial som skulle anses vara betydande i en värdmedlemsstat i enlighet med artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet.
Av artikel 51 framgår hur en betydande filial identifieras. Enligt den bestämmelsen ska den behöriga myndigheten i en värdmedlemsstat (dvs. där filialen finns) göra en framställning till den samordnande tillsynsmyndigheten (eller till hemlandsmyndigheten om det inte finns en grupp) om att en filial till ett institut (med undantag för vissa värdepappersföretag) ska betraktas som betydande. Framställningen ska innehålla skälen till varför filialen ska betraktas som betydande och därvid särskilt med avseende på följande, nämligen
a) om insättningarna i kreditinstitutets filial motsvarar en mark-
nadsandel som överskrider 2 procent i värdmedlemsstaten,
b) den troliga effekten av ett inställande eller en nedläggning av
kreditinstitutets verksamhet på den systemrelaterade likviditeten samt på betalnings- och clearing- och avvecklingssystem i värdmedlemsstaten, och
c) filialens storlek och betydelse vad gäller antalet kunder inom
ramen för värdmedlemsstatens bank- eller finanssystem.
Därefter följer en process under vilken tillsynsmyndigheterna ska försöka komma fram till ett gemensamt beslut om ifall filialen är betydande. Om myndigheterna inte kan enas bestämmer dock tillsynsmyndigheten i värdlandet.
Definitioner SOU 2014:52
388
Begreppet betydande filial kommer alltså att ha samma innebörd i kapitaltäckningsdirektivet som i resolutionsdirektivet. Vilka filialer som är betydande kommer därför att identifieras inom ramen för tillsynen. Det finns dock inte i svensk rätt några konkreta bestämmelser motsvarande artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet. Vi föreslår därför att begreppet betydande filial definieras såsom en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet.
5.9 Inblandande myndigheter
Kommitténs förslag: Med behörig myndighet avses i Sverige
Finansinspektionen, beträffande övriga stater inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut.
Även samordnande tillsynsmyndighet, samordnande resolutionsmyndighet, berörd myndighet och samordnande berörd myndighet ska definieras.
Skälen för kommitténs förslag
Behöriga (tillsynsansvariga) myndigheter
I Sverige utövas tillsynen över kreditinstitut och värdepappersbolag av Finansinspektionen. När man i kapitaltäckningsdirektivet, tillsynsförordningen och resolutionsdirektivet menar tillsynsmyndigheter använder man begreppet behörig myndighet (se artikel 2.1.21 i resolutionsdirektivet som i sin tur hänvisar till definitionen av behörig myndighet i tillsynsförordningen). Vi föreslår att behörig myndighet definieras som Finansinspektionen och beträffande övriga stater inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013.
SOU 2014:52 Definitioner
389
Samordnande tillsynsmyndighet
Man brukar också tala om samordnande myndighet (se artikel 2.1.37 som hänvisar till artikel 4.1.41 i tillsynförordningen). En samordnande myndighet är enligt den definitionen en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EU och av institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EU eller blandade finansiella holdingföretag inom EU. Hur den samordnande myndigheten utses framgår av artikel 111 i kapitaltäckningsdirektivet.
Av definitionen av samordnande myndighet följer att det bara kan finnas en samordnande myndighet för ett visst institut inom EES. Utgångspunkten är att den samordnande tillsynsmyndigheten är den myndighet som ansvarar för tillsynen över det institut som finns längst upp i gruppen, men det finns även anvisningar om hur myndigheten ska utses i mer komplicerade koncernstrukturer. Den samordnande tillsynsmyndigheten har en central roll för planering och samordning samarbetet och informationsutbytet i en koncern och ska inrätta tillsynskollegierna.
Enligt resolutionsdirektivet har den samordnande tillsynsmyndigheten en central roll i behandlingen av koncernåterhämtningsplanerna och resolutionsmyndigheten på koncernnivå (se definition nedan) ska samråda med den samordnande tillsynsmyndigheten i vissa frågor som rör resolutionsplanerna m.m. De är också involverade i andra frågor och deltar i kollegierna.
Vi föreslår att begreppet samordnande tillsynsmyndighet ges samma innebörd som i tillsynsförordningen.
Resolutionsmyndighet
I artikel 2.1.21 definieras resolutionsmyndighet som den myndighet som en medlemsstat har utsett i enlighet med artikel 3, det vill säga för att tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna. Vilken svensk myndighet som bör vara resolutionsmyndighet behandlas i kapitel 25 och hur valet av myndighet ska införlivas med svensk rätt behandlas i samma kapitel.
Definitioner SOU 2014:52
390
Behöriga ministerier
Även regeringarna är involverade i processen genom de departement/ministerier som utses. I artikel 2.1.22 definieras behöriga ministerier som finansministerierna eller andra ministerier i medlemsstaterna med ansvar för ekonomiska, finansiella och budgetmässiga frågor på nationell nivå enligt nationell uppdelning av ansvarsområden och som utsetts enligt artikel 3.5. I kapitel 25 behandlar vi regeringen och de behöriga ministeriets (Finansdepartementets) roll i det krisavvärjande och krishanterande arbetet. Vi föreslår dock inte någon definition av begreppet.
Samordnande resolutionsmyndighet (resolutionsmyndighet på koncernnivå)
I artikel 2.1.44 definieras resolutionsmyndighet på koncernnivå som resolutionsmyndigheten i den medlemsstat i vilken den samordnande tillsynsmyndigheten är belägen. Som har nämnts i det föregående är den samordnande tillsynsmyndigheten den myndighet som utövar tillsyn över ett moderinstitut inom EES enligt bestämmelserna i kapitaltäckningsdirektivet. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå är då den myndighet i samma land som har ansvar för resolutionsrelaterade ärenden.
För att få symmetri med vad som gäller för tillsynsmyndigheterna föreslår vi att begreppet ”samordnande resolutionsmyndighet” införs och definieras i den nya lagen i stället för ”resolutionsmyndighet på koncernnivå”. Begreppet ska dock ha samma innebörd som begreppet resolutionsmyndighet på koncernnivå.
Berörd myndighet
I artikel 2.1.78 definieras berörd myndighet som en myndighet i den medlemsstat som i enlighet med artikel 61 identifierats som ansvarig enligt den statens nationella rätt för att fatta de beslut som avses i artikel 59.3.
Innebörden av detta är att den berörda myndigheten är den myndighet som ska fastställa när det är nödvändigt att skriva ned eller konvertera vissa instrument som ingår i ett instituts kapitalbas till aktier eller andra kärnprimärkapitalinstrument. Den berörda
SOU 2014:52 Definitioner
391
myndighetens roll beskrivs närmare kapitel 30. Vi föreslår där att det anges direkt i lag vilken svensk myndighet som är berörd myndighet. Vi föreslår dock en definition av berörd myndighet för att fånga upp de utländska berörda myndigheterna liksom de samordnande berörda myndigheterna.
Utsett nationellt makrotillsynsorgan
I artikel 2.1.106 definieras begreppet utsett nationellt makrotillsynsorgan som den myndighet som har anförtrotts genomförandet av den politik för makroprudentiell tillsyn som avses i punkt 1 i rekommendation B i rekommendationen från Europeiska systemrisknämnden av den 22 december 2011 om de nationella myndigheternas mandat för makrotillsyn (ESRB/2011/3).
I Sverige är det Finansinspektionen som har utsetts till makrotillsynsorgan. Det är dock inte nödvändigt att införa någon definition av begreppet i lag.
5.10 Tillsynskollegier och resolutionskollegier
Kommitténs bedömning: Någon definition av begreppen
tillsynskollegier och resolutionskollegier bör inte införas.
Skälen för kommitténs bedömning
Tillsynskollegier
Tillsynsmyndigheter i flera länder samarbetar i så kallade tillsynskollegier om tillsynen av företag som verkar över landsgränserna. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller bestämmelser om samarbete och informationsutbyte både i och utanför kollegier. Att det ska inrättas tillsynskollegier framgår av artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet. Finansinspektionens samarbete i tillsynskollegier beskrivs i avsnitt 7.5.2 i vårt delbetänkande (2013:6).
I artikel 2.1.52 i resolutionsdirektivet definieras tillsynskollegier som kollegier av tillsynsmyndigheter som upprättas enligt artikel 116 i CRD.
Definitioner SOU 2014:52
392
Någon definition av begreppet tillsynskollegier behövs inte i det nya regelverket.
Resolutionskollegier
Precis som det finns tillsynskollegier ska det finnas resolutionskollegier. Kollegiernas sammansättning och uppgifter framgår av artikel 88. Begreppet resolutionskollegium definieras i artikel 2.1.46 just som ett kollegium som inrättats i enlighet med artikel 88 för att utföra de uppgifter som avses i artikel 88.1.
Någon definition av begreppet resolutionskollegier behövs inte i det nya regelverket.
5.11 Tredjelandsrelaterade definitioner
Kommitténs förslag: Ett tredjelandsinstitut är ett företag som
har sitt huvudkontor i ett land utanför EES och som skulle vara ett institut om det vore hemmahörande inom EES.
Ett moderföretag i tredjeland är ett moderinstitut, ett finansiellt moderholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag som är hemmahörande i ett land utanför EES.
Med ett resolutionsförfarande i tredjeland avses en åtgärd som enligt rätten i ett land utanför EES syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller i ett moderföretag i tredjeland, om åtgärden är jämförbar med sådana resolutionsåtgärder som får vidtas enligt resolutionsdirektivet i fråga om ändamål och förväntat resultat.
En EES-filial är en filial till ett tredjelandsinstitut som är etablerat i en medlemsstat.
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsdirektivet gäller direkt enbart för de företag som är etablerade inom EES. Ett företag hemmahörande inom EES kan emellertid ha sitt moderföretag utan för EES (dvs. i tredjeland) eller ha ett dotterföretag i ett sådant land. Direktivet innehåller särskilda bestämmelser om hur de myndigheter som är hemma-
SOU 2014:52 Definitioner
393
hörande inom EES bör agera för att möjliggöra samordnande åtgärder om en koncern med verksamhet innanför och utanför EES får sådana problem att en resolutionsmyndighet i EES eller tredjeland måste vidta resolutionsåtgärder. Detta beskrivs närmare i avsnitt 22.5. Det förekommer också ett antal begrepp som används just i relation till tredjeland. De är:
Dotterföretag inom unionen som definieras som ett institut som är etablerat i en medlemsstat och är dotterföretag till ett institut eller moderföretag i ett tredjeland (artikel 2.1.84).
Tredjelandsinstitut som definieras som en enhet vars huvudkontor är etablerat i ett tredjeland som skulle omfattas av definitionen av ett institut om det var etablerat inom unionen (artikel 2.1.86).
Moderföretag i tredjeland som definieras som ett moderinstitut, ett finansiellt moderholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag som är etablerat i ett tredjeland (artikel 2.1.87).
Resolutionsförfaranden i tredjeland som definieras som en åtgärd enligt rätten i ett tredjeland som syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller ett tredjelandsmoderföretag som är jämförbar, i termer av mål och förväntade resultat, med resolutionsåtgärder enligt detta direktiv (artikel 2.1.88).
Unionsfilial som definieras som en filial till ett tredjelandsinstitut som är etablerat i en medlemsstat (artikel 2.1.89).
Relevant myndighet i tredjeland som definieras som myndighet i tredjeland med ansvar för uppgifter som är jämförbara med de uppgifter som utförs av resolutionsmyndigheter eller behöriga myndigheter i enlighet med detta direktiv (artikel 2.1.90).
Dessa begrepp kommer att behandlas i sitt sammanhang i avsnitt 22.5 om hur direktivbestämmelserna om samverkan med myndigheter i tredjeland ska införlivas med svensk rätt. Vi föreslår att samtliga begrepp utom begreppen dotterföretag inom unionen och relevant myndighet i tredjeland, definieras i den nya lagen.
Definitioner SOU 2014:52
394
5.12 Kapitaltäckningsrelaterade definitioner och kvalificerade skulder
Kommitténs förslag: Termen kapitalbas definieras genom en
hänvisning till tillsynsförordningen.
Kärnprimärkapitalinstrument är kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–4, 29.1–5 eller 31.1 i tillsynsförordningen.
Övriga primärkapitalinstrument definieras som kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i tillsynsförordningen.
Supplementärkapitalinstrument är kapitalinstrument och efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i tillsynsförordningen.
Relevanta kapitalinstrument definieras som övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument.
Det finns regler, särskilt i tillsynsförordningen men även kapitaltäckningsdirektivet, som ska säkerställa att institutens förlustabsorberande kapital, den s.k. kapitalbasen, är tillräckligt stort i förhållande till deras risker. I dessa rättsakter finns det exempelvis regler som grupperar dessa risker och anger hur instituten ska beräkna hur stor deras kapitalbas behöver vara i relation till respektive risk. Som vi återkommer till i det följande anger tillsynsförordningen också bl.a. vilken typ av instrument som kapitalbasen får bestå av.
Tillämpningen av de nämnda regelverken kommer att resultera i ett kapitalbaskrav som instituten ska uppfylla individuellt eller på gruppnivå (kapitalbaskravet).
Skälen för kommitténs förslag
Kapitalbasens olika beståndsdelar
I det föregående har vi nämnt att institutens förlustabsorberande kapital kallas för kapitalbas. För att kapitalbasen ska stärka institutens motståndskraft måste den bestå av kapital som är av tillräckligt bra kvalitet. Kapitalet får inte heller vara så lättflyktigt att det kan dras tillbaka när ett institut får problem och behöver det som bäst. I ett företag är normalt det bästa och minst lättflyktiga
SOU 2014:52 Definitioner
395
kapitalet det bundna egna kapitalet, t.ex. aktiekapitalet i ett aktiebolag.
Kapitalbasen delas upp i primärkapital och supplementärkapital. Det primära kapitalet delas i sin tur in i kärnprimärkapital och övrigt primärkapital. Kärnprimärkapitalet är av bäst kvalitet och det supplementära kapitalet anses vara det sämsta av det som ingår i kapitalbasen. Man brukar också säga att det primära kapitalet utgör skydd i ”going concern”, dvs. mot att institutet fallerar, medan det supplementära kapitalet absorberar förluster i ”gone concern”, dvs. när institutet fallerar och avvecklas.
Kapitalbas
Med kapitalbas avser i resolutionsdirektivet detsamma som i artikel 4.1.118 i tillsynsförordningen (artikel 2.1.38 i resolutionsdirektivet). I tillsynsförordningen definieras kapitalbas som summan av primärkapital och supplementärkapital. Begreppet föreslås bli definierat genom en hänvisning till tillsynsförordningen.
Med kapitalbasen avses väldigt förenklat ett instituts primära och supplementära kapital. Kapitalbasens storlek beror dock även på andra omständigheter, som t.ex. vilka avdrag som ska göras från kapitalbasen. Kapitalbasens storlek är alltså inte identisk med summan av de poster som får ingå i det primära och supplementära kapitalet.
Krav på kapitalbas (kapitalbaskrav)
Begreppet krav på kapitalbas betyder enligt artikel 2.1.51 i resolutionsdirektivet de krav som anges i artiklarna 92–98 i tillsynsförordningen. Av dessa bestämmelser framgår hur det kapitalbaskrav som instituten ska uppfylla ska beräknas. Någon motsvarande bestämmelse behöver inte införas i den nya lagen.
Kärnprimärkapitalinstrument
I artikel 2.1.68 definieras kärnprimärkapitalinstrument som kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–4, 29.1–29.5 eller 31.1 i tillsynsförordningen.
Definitioner SOU 2014:52
396
Kärnprimärkapitalet består för ett aktiebolag något förenklat av aktiekapital och annat eget kapital, (men inte preferensaktier). Termen kärnprimärkapitalinstrument syftar dock, enligt svenska förhållanden, på aktier i ett aktiebolag. För en kreditmarknadsförening och en medlemsbank består kärnprimärkapitalinstrumenten av medlemsinsatser.
Sparbankerna ger enligt svensk rätt inte ut några instrument som klassas som kärnprimärkapitalinstrument. Deras kärnprimärkapital består av annat eget kapital, såsom reservfonden.
Begreppet kärnprimärkapitalinstrument bör definieras genom en hänvisning till de angivna bestämmelserna i tillsynsförordningen.
Övriga primärkapitalinstrument
Övriga primärkapitalinstrument definieras som kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i tillsynsförordningen (artikel 2.1.69). Det övriga primärkapitalet består av kapitalinstrument – s.k. primärkapitaltillskott (eller hybridkapital) – och överkursfonder relaterade till sådana instrument.
De övriga primärkapitalinstrumenten är instrument som är efterställda det supplementära kapitalet i händelse av institutets insolvens. Redovisningsmässigt kan kapitalinstrument tas upp antingen som skulder eller som eget kapital. Instrumenten ska ha evig löptid och uppfylla ett ytterligare antal förutsättningar som framgår av tillsynsförordningen. Till de villkor som ska vara uppfyllda hör att de bestämmelser som reglerar instrumentet ska kräva att instrumentets kapitalbelopp permanent eller tillfälligt skrivs ned eller omvandlas till kärnprimärkapitalinstrument (t.ex. aktier) när institutets kärnprimärkapitalrelation understiger 5,125 procent eller den högre nivå som institutet bestämt eller någon annan utlösande händelse som anges i de bestämmelser som reglerar instrumentet.
Begreppet övriga primärkapitalinstrument bör definieras genom en hänvisning till de angivna bestämmelserna i tillsynsförordningen.
SOU 2014:52 Definitioner
397
Supplementärkapitalinstrument
Supplementärkapitalinstrument definieras som kapitalinstrument eller efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i tillsynsförordningen (artikel 2.1.73).
I det supplementära kapitalet ingår bl.a. efterställda kapitalinstrument eller efterställda lån som har en ursprunglig löptid på minst fem år och som uppfyller ytterligare ett antal förutsättningar. Dit hör bl.a. att de ska vara helt efterställda alla fordringar från prioriterade (non-subordinated) fordringsägare. Något krav på att instrumentet ska vara nedskrivnings- eller konverteringsbart finns dock inte. Även överkursfonder relaterade till sådana instrument ingår i supplementärkapitalet, liksom vissa i sammanhanget mindre intressanta poster.
Begreppet supplementärkapitalinstrument bör definieras genom en hänvisning till de angivna bestämmelserna i tillsynsförordningen.
Relevanta kapitalinstrument (tillämpliga kapitalinstrument)
I artikel 2.1.74 definieras tillämpliga kapitalinstrument som övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument vid tillämpningen av avdelning IV, kapitel IV avsnitt 5 och avdelning IV kapitel V. En motsvarande definition bör tas in i svensk rätt. Vi använder dock termen relevanta kapitalinstrument.
Kvalificerade skulder
Kvalificerade skulder är sådana skulder och kapitalinstrument som inte räknas som kärnprimärkapitalinstrument, övriga primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument för ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d och som inte är undantagna från tillämpningsområdet för skuldnedskrivningsverktyget enligt artikel 44.2. Den definitionen utvecklas närmare i avsnitt 15.5.
Definitioner SOU 2014:52
398
Kapitalrelationer
I direktivet används även begreppet kärnprimärkapitalrelation. Någon definition av detta begrepp finns dock inte i artikel 2.
Instituten får inte fritt välja mellan hur mycket kärnprimärkapital, övrigt primärkapital eller supplementärkapital de ska ha. Av artikel 92 i tillsynsförordningen framgår att ett institut alltid ska uppfylla ett kapitalbaskrav som uppgår till 8 procent av det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet för kreditrisk, marknadsrisk och operativ risk. Av dessa 8 procent ska minst 4,5 procent vara kärnprimärkapital och det sammanlagda primära kapitalet (inklusive övrigt primärkapital) ska uppgå till minst 6 procent. Till detta kommer s.k. kapitalbuffertkrav som ska täckas enbart med kärnprimärkapital. Eftersom alla institut – med undantag för små och medelstora värdepappersföretag som får undantas om de inte utgör ett hot mot den finansiella stabiliteten – ska ha en kapitalkonserveringsbuffert, uppgår det totala kapitalkravet alltid minst till 10,5 procent av det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet, av vilket kärnprimärkapitalet utgör 7 procent. Det totala kapitalkravet beror emellertid på vilka övriga kapitalbuffertkrav som ställs. Till detta kommer individuella krav som kan ställas inom ramen för den särskilda processen för översyn och utvärdering (dvs. pelare 2-kravet).
5.13 Statsstödsrelaterade definitioner
Kommitténs bedömning: Det behövs inte någon definition av
extraordinärt offentligt finansiellt stöd.
Skälen för kommitténs bedömning
Bland annat om staten använder resolutionsreserven (se kapitel 21) för att ge stöd åt ett företag under resolution aktualiseras tillämpningen av statsstödsreglerna. Dessa regler kommer alltså att behöva beaktas när ett företag är i resolution. Det framgår också av flera bestämmelser i direktivet. Det finns också ett par definitioner med anknytning till statsstödsregelverket.
För det första definieras begreppet ”extraordinärt offentligt finansiellt stöd” som statligt stöd i den mening som avses i artikel
SOU 2014:52 Definitioner
399
107.1 i EUF-fördraget, eller något annat offentligt finansiellt stöd på överstatlig nivå som skulle utgöra statligt stöd om det gavs på nationell nivå, vilket ges för att bevara eller återställa bärkraften, likviditeten eller solvensen hos ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller en koncern vilken ett sådant institut eller en sådan enhet tillhör (artikel 2.1.28).
För det andra definieras unionens regler om statligt stöd som den ram som fastställs genom artiklarna 107, 108 och 109 i EUFfördraget samt förordningar och alla unionsrättsakter, inbegripet riktlinjer, meddelanden och tillkännagivanden, som utfärdats eller antagits med stöd av artikel 108.4 eller 109 i EUF-fördraget (artikel 2.1.53).
Vi beskriver bestämmelserna om statligt stöd närmare i kapitel 3. Här nöjer vi med att konstatera att det inte behövs någon definition av begreppen. De talar för sig själv i de sammanhang som de förekommer.
5.14 Insättningsgarantin och investerarskyddet
Kommitténs förslag: Kvalificerade insättningar är sådana
insättningar som omfattas av insättningsgarantin. Garanterade insättningar är kvalificerade insättningar som inte överstiger den maximala ersättningsnivån för garantin, 100 000 euro.
Resolutionsdirektivet refererar på flera ställen till insättare enligt direktivet om insättningsgaranti och investerare enligt direktivet om investerarskydd. I detta avsnitt behandlas några definitioner med anknytning till dem.
Europaparlamentet och rådet har den 16 april 2014 antagit direktiv 2014/49/EU om insättningsgarantisystem (omarbetning). Detta direktiv har ännu inte införlivats med svensk rätt. Våra lagförslag måste därför avse den nuvarande lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. De nedan förslagna bestämmelserna kommer därför att behöva ses över i samband med införlivandet av 2014 års insättningsgarantidirektiv.
Definitioner SOU 2014:52
400
Skälen för kommitténs förslag
Insättningsgarantisystem
Med insättningsgarantisystem avses enligt artikel 2.1.72 i resolutionsdirektivet ett av en medlemsstat infört och officiellt godkänt system för garanti av insättningar enligt artikel 4 i 2014 års insättningsgarantisystem. Det kan vara antingen
a) insättningsgarantisystem som regleras genom lagstiftning,
b) insättningsgarantisystem som regleras genom avtal och är
officiellt erkända som insättningsgarantisystem i enlighet med artikel 4.2, eller
c) institutionella skyddssystem som är officiellt erkända som
insättningsgarantisystem i enlighet med artikel 4.2.
Det svenska insättningsgarantisystemet är den insättningsgaranti som administreras av garantimyndigheten. Någon definition av insättningsgarantisystem föreslås dock inte i den nya lagen, eftersom det i Sverige bara finns ett system för insättningsgaranti.
Institutionellt skyddssystem
Som nämns kan ett institutionellt skyddssystem erkännas som insättningsgarantisystem. I artikel 2.1.8 definieras institutionellt skyddssystem som ett system som uppfyller kraven i artikel 113.7 i tillsynsförordningen. Det är samma definition som finns i 2014 års insättningsgarantidirektiv (artikel 2.1 b).
Det finns inte några institutionella skyddssystem i Sverige och begreppet används inte i lagen. Någon definition av begreppet behöver därför inte införas.
Skillnad mellan kvalificerade insättningar och garanterade insättningar
Direktivet skiljer mellan garanterade insättningar (artikel 2.1.94) och kvalificerade insättningar (artikel 2.1.95). Båda begreppen definieras genom en hänvisning till motsvarande definitioner i 2014 års insättningsgarantidirektiv (artiklarna 2.1.4 och 2.1.5 i insättningsgarantidirektivet).
SOU 2014:52 Definitioner
401
Kvalificerade insättningar
Kvalificerade insättningar definieras som kvalificerade insättningar enligt definitionen i artikel 2.1 c i 2014 års insättningsgarantidirektiv.
I insättningsgarantidirektivet definieras kvalificerade insättningar som insättningar som inte är undantagna från skydd i enlighet med artikel 5.
I artikel 5 anges att följande inte ska omfattas av återbetalning från ett insättningsgarantisystem:
a) Insättningar som andra kreditinstitut har gjort i eget namn och
för egen räkning, om inte annat följer av artikel 7.3 i direktivet.
b) Kapitalbas enligt definitionen i artikel 4.1.118 i tillsyns-
förordningen.
c) Insättningar som härrör från transaktioner i samband med vilka
en brottmålsdom för tvättning av pengar har meddelats, enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2005/60/EG.
d) Insättningar gjorda av finansiella institut enligt definitionen i
artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen.
e) Insättningar gjorda av värdepappersföretag enligt definitionen i
artikel 4.1.1 i direktiv 2004/39/EG.
f) Insättningar vars kontohavare aldrig har identifierats enligt
artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG, när dessa blir indisponibla.
g) Insättningar gjorda av sådana försäkringsföretag och åter-
försäkringsföretag som avses i artikel 13.1–13.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG. h Insättningar gjorda av företag för kollektiva investeringar.
i) Insättningar gjorda av pensionsfonder.
j) Insättningar gjorda av offentliga myndigheter.
k) Skuldebrev som kreditinstitut har ställt ut och skulder enligt
egna accepter eller egna växlar.
Medlemsstaterna får dock säkerställa att följande omfattas upp till den garantinivå som fastställs i artikel 6.1:
Definitioner SOU 2014:52
402
a) Innestående insättningar i små eller medelstora företags
personliga pensionsförsäkringssystem eller tjänstepensionsplaner.
b) Innestående insättningar från lokala myndigheter med en års-
budget på högst 500 000 euro.
Medlemsstater får vidare föreskriva att insättningar som i enlighet med nationell rätt endast får frigöras till förmån för kreditinstitutet eller ett annat institut som har insättningen för att betala av ett lån avseende fast egendom är uteslutna från återbetalning från ett insättningsgarantisystem.
Kvalificerade insättningar är alltså den typ av insättningar som får skydd av insättningsgarantidirektivet och de nationella bestämmelser som införlivar det direktivet. Om hela insättningen faktiskt skyddas beror dock på hur stor den är. Det maximala ersättningsbeloppet behandlas nedan under begreppet garanterade insättningar.
Begreppet kvalificerade insättningar behöver definieras i den nya lagen. 2014 års insättningsgarantidirektiv är dock ännu inte införlivat med svensk rätt. Vi kan därför inte luta oss mot den bestämmelse som införlivar det direktivet. Vi föreslår i stället att kvalificerade insättningar definieras som sådana insättningar som omfattas av insättningsgarantin.
Garanterade insättningar
Garanterade insättningar kan sägas vara en delmängd av de kvalificerade insättningarna. Om de kvalificerade insättningar är alla insättningar som får skydd av insättningsgarantin, är de garanterade insättningar kvalificerade insättningar som inte överstiger ersättningsnivån för garantin, 100 000 euro. En motsvarande definition av garanterade insättningar bör tas in i den nya lagen.
Insättare
Insättare definieras som en insättare enligt artikel 2.1.6 i 2014 års insättningsgarantidirektiv (artikel 2.1.104 i resolutionsdirektivet). I insättningsgarantidirektivet definieras insättare som kontohavaren eller, om det rör sig om ett gemensamt konto, var och en av de personer som är kontohavare.
SOU 2014:52 Definitioner
403
Som har nämnts i det föregående har 2014 års insättningsgarantidirektiv ännu inte införlivats med svensk rätt. I avvaktan på att så sker bör begreppet insättare ges samma innebörd som i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, nämligen den som har en insättning (dvs. tillgodohavande som avser inlåning på konto) i ett institut). Någon definition av insättare föreslås dock inte.
Investerare
Med en investerare avses detsamma som i artikel 1.4 Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG om system för ersättning till investerare. Där definieras investerare som, varje person som har anförtrott ett värdepappersföretag pengar eller instrument i samband med en investeringstjänst. Investerarskyddsdirektivet har införlivats i svensk rätt genom lagen (1999:158) om investerarskydd. Där definieras investerare som den som har anlitat ett värdepappersinstitut, ett fondbolag, ett förvaltningsbolag eller en svensk AIF-förvaltare för utförande av en investeringstjänst eller den för vars räkning tjänsten utförs.
Någon definition av investerare behövs inte.
5.15 Ledningsorgan och verkställande ledning
Kommitténs bedömning: De av resolutionsdirektivets bestäm-
melser som rör ledningsorgan och verkställande ledning syftar primärt på styrelsen respektive den verkställande direktören, men en bedömning får göras i varje enskilt fall. Det bör i varje särskilt fall anges om det är styrelsen eller styrelsen och verkställande direktören som omfattas av respektive bestämmelse.
Definitioner SOU 2014:52
404
Skälen för kommitténs bedömning
Begreppet ledningsorgan definieras i artikel 2.1.24 som ett ledningsorgan enligt definitionen i artikel 3.1.7 i kapitaltäckningsdirektivet. Där definieras ett ledningsorgan som ett instituts organ som utses enligt den nationella lagstiftningen och som har befogenhet att fastställa institutets strategi, mål och allmänna inriktning och som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande och de personer som i praktiken leder institutets verksamhet.
Den verkställande ledning definieras vidare som verkställande ledning enligt definitionen i artikel 3.1.9 i kapitaltäckningsdirektivet. Där definieras den verkställande ledningen som de fysiska personer som utövar verkställande funktioner vid ett institut och som är ansvariga och kan ställas till svars inför ledningsorganet för den dagliga ledningen av institutet.
Med ledningsorgan avses enligt svensk rätt primärt styrelsen. Den verkställande ledningen motsvarar enligt svensk rätt den verkställande direktören. Det är samma bedömning som regeringen har gjort i samband med införlivandet av kapitaltäckningsdirektivet (prop. 2013/14:228 s. 166 f). Där konstaterar emellertid regeringen också att kapitaltäckningsdirektivet är utformat för att tillämpas inom EU där det finns mycket skiftande bolagsrättsliga traditioner. Det innebär att bestämmelserna om ledningsorgan i vissa fall får anses ta sikte på såväl styrelsen som den verkställande direktören. I enlighet med svensk lagstiftningstradition bör det därför enligt regeringen i varje särskilt fall anges om det är styrelsen eller styrelsen och verkställande direktören som omfattas av respektive bestämmelse. Enligt regeringen avses likaså med styrelsen respektive verkställande direktör inte ersättare för dessa såvida inte det särskilt anges.
De ställningstagande som görs i prop. 2013/14:228 är relevanta även för de bedömningar som görs här. Även i detta betänkande bör det alltså i varje enskilt fall tas ställning till om begreppet ledningsorgan med beaktande av svenska förhållanden ska inkludera även den verkställande direktören. Begreppen styrelse och verkställande direktör bör användas i stället för termerna ledningsorgan och verkställande ledning.
SOU 2014:52 Definitioner
405
5.16 Övriga definitioner
I det föregående har vi grupperat definitioner som hör ihop under gemensamma rubriker. Direktivet innehåller emellertid ytterligare ett antal definitionser som, i den mån de behöver analysera närmare, med fördel kan behandlas i sina sammanhang. I det följande anger vi vilka de är och i förekommande fall var de behandlas närmare.
Äganderättsinstrument (artikel 2.1.61), se kapitlen 12–16. . Aktieägare (artikel 2.1.62). Central motpart (artikel 2.1.64). Derivat (artikel 2.1.65). Bankdag (artikel 2.1.81), se kapitel 10. Uppsägningsrätt (artikel 2.1.82), se kapitel 10. Koncernfinansieringsarrangemang (artikel 2.1.91), se kapitel 21. Rygg mot rygg transaktion (artikel 2.1.92). Koncerninterna garantier (artikel 2.1.93). Säkerställd obligation (artikel 2.1.96), se kapitlen 15 och 19. Avtal om finansiell äganderättsöverföring (artikel 2.1.97), se kapitel 19.
Nettningsavtal (artikel 2.1.98), se kapitel 19. Kvittningsavtal (artikel 2.1.99), se kapitel 19. Finansiella avtal (artikel 2.1.100), se kapitel 24. Mikroföretag samt små och medelstora företag (artikel 2.1.107), se kapitel 20.
Reglerad marknad (artikel 2.1.108).
407
6 Resolutionsändamålen
6.1 Inledning
De ändamål med resolution som direktivet innehåller finns i artikel 31. Ändamålen ska styra regelverkets utformning och tillämpning – t.ex. grunderna för att besluta om resolution och vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas. I detta kapitel fokuserar kommittén framför allt på ändamålen i sig. Deras betydelse för utformningen och tillämpningen av specifika regler i direktivet återkommer vi till i senare delar av betänkandet när detta aktualiseras.
Utgångspunkten för kommitténs förslag till genomförande är att det grundläggande syftet med resolution, och regelverket för detta, är att rekonstruera eller avveckla verksamhet på ett sätt som inte leder till betydande störningar och avbrott i samhällsviktig verksamhet. I ett resolutionsregelverk kan dock andra aspekter också behöva beaktas i utformningen av regelverket och sedermera i tillämpningen av detta regelverk. Exempelvis påverkar regelverket via förväntningarna om framtida krishantering företagens risktagande och därmed också riskerna för att framtida kriser. Vidare så regleras finansiell verksamhet även för att skydda kunder och den typen av aspekter kan också, i viss utsträckning, behöva beaktas vid resolution.
6.2 Ändamålen med resolution
Kommitténs förslag: Ändamålen med resolution, och förbe-
redelser för resolution, är att
1. motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet
genom att bland annat säkerställa att kritiska verksamheter kan upprätthållas och förebygga spridning av negativa effekter i det finansiella systemet,
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
408
2. upprätthålla marknadsdisciplin,
3. skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att
förlita sig på statligt stöd,
4. skydda garanterade insättare och investerare som omfattas av
investerarskyddet, och
5. skydda kundmedel och kundtillgångar.
Resolutionsdirektivet
De resolutions(ända)mål som räknas upp i artikel 31.2 första stycket är:
a) Säkerställa att kritiska funktioner upprätthålls.
b) Undvika betydande negativa effekter på den finansiella
stabiliteten, i synnerhet genom att förebygga spridning av negativa effekter, även på marknadsinfrastruktur, och genom att upprätthålla marknadsdisciplin.
c) Skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att
förlita sig på extraordinärt offentligt finansiellt stöd.
e) Skydda insättare som omfattas av direktiv 2014/…/EU [DGS]
och investerare som omfattas av direktiv 97/9/EG.
f) Skydda kundmedel och kundtillgångar.
Enligt artikel 31.2 andra stycket ska resolutionsmyndigheten i strävandet att uppfylla ovan nämnda ändamål försöka att undvika värdeförstörelse och minimera rekonstruktionskostnaderna.
Enligt artikel 31.3 är, med förbehåll för olika bestämmelser i resolutionsdirektivet, resolutionsändamålen likvärdiga och resolutionsmyndigheten ska göra en lämplig avvägning mellan ändamålen beroende på arten och omständigheterna i varje enskilt fall.
De resolutionsändamål som direktivet räknar upp ska ha en central betydelse för utformningen och tillämpning av resolutionsförfarandet. För att besluta om resolution så är exempelvis en förutsättning att en avveckling av företaget genom konkurs eller likvidation inte skulle uppfylla resolutionsändamålen i samma utsträckning som resolution (artikel 32.5). När myndigheten inom ramen för förfarandet använder resolutionsverktygen och utövar
SOU 2014:52 Resolutionsändamålen
409
resolutionsbefogenheterna ska den välja de åtgärder som enligt myndighetens bedömning bäst uppfyller de ändamål som är relevanta beroende på omständigheterna i varje enskilt fall (artikel 31.1).
Av direktivet framgår vidare att om medlemsstaterna väljer att tilldela resolutionsmyndigheterna fler verktyg än de som framgår av direktivet ska de vara förenliga med bl.a. resolutionsändamålen (artikel 31.7). De finansieringsarrangemang som inrättas i en medlemsstat ska bara användas i enlighet med bl.a. resolutionsändamålen (artikel 91.1).
Skälen för kommitténs förslag
Utgångspunkten för kommitténs förslag till införlivande är att det grundläggande syftet med en resolutionsordning är att på ett ordnat sätt kunna rekonstruera eller avveckla företag utan att det finansiella systemets funktionsförmåga påverkas negativt. Med det menas att resolution ska kunna inledas, som ett alternativ till konkurs eller likvidation, om det behövs för att kunna motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet och genomföras på ett sätt som uppfyller detta ändamål.
Som framgår av förslaget till införlivande föreslår kommittén fler ändamål än att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet. Detta kommer sig av två skäl.
Ett skäl är att vi anser att det behövs för att införliva direktivet. Syftet med direktivet är att på europeisk nivå etablera gemensamma harmoniserade minimiregler för resolution med särskilt angivna ändamål. För att införliva direktivet måste ändamålen för förfarandet styra förfarandet även i svensk rätt. Enligt vår mening finns det också ett värde i att ligga nära direktivet. Det kommer nämligen sannolikt att underlätta för resolutionsmyndigheten att kommunicera och samarbete med utländska myndigheter vid hanteringen av gränsöverskridande företagsgrupper (se exempelvis kapitel 22).
Ett annat skäl, som till viss del är en förklaring av direktivets innehåll, har att göra med vilken funktion ändamålen har i regelverket. Den ena funktionen är att ange ändamålen med resolutionsregelverket. De ska därför genomsyra utformningen av de konkreta bestämmelserna. Den andra funktionen är att ange de ändamål som resolutionsmyndigheten och andra berörda parter ska ta hänsyn till i sitt resolutionsförberedande arbete och vid användningen av de
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
410
maktbefogenheter som lagen innehåller. Ändamålen ska alltså även genomsyra utformningen av ett specifikt resolutionsförfarande. Ändamålen får i det senare avseendet en särskild betydelse i att vägleda resolutionsmyndigheten när det inte finns några tydliga bestämmelser eller anvisningar om vilka överväganden som ska ligga till grund för en åtgärd.
När det gäller ändamålens praktiska roll för ett specifikt resolutionsförfarande så bör det också uppmärksammas att direktivet skiljer på hur ändamålen beaktas vid beslutet om att försätta ett företag i resolution respektive i utformningen av ett resolutionsförfarande. Vi återkommer till detta i kapitel 7 respektive kapitel 8. Här räcker det att konstatera att enligt artikel 32 ska ett företag endast försättas i resolution om det är nödvändigt med hänsyn till något allmänintresse. Vad som kan utgöra allmänintresse fastslås av ändamålen. När väl resolution är inledd ska dock resolutionsmyndigheten utforma förfarandet, enligt artikel 31.1, på det sätt som, enligt myndighetens bedömning, bäst uppfyller de relevanta ändamålen förutsatt att resolutionen i sin helhet är nödvändig och proportionerlig med hänsyn till det hotade allmänintresset.
Kommitténs bedömning är att det troligtvis måste handla om ett hot mot det finansiella systemets stabilitet för att ett så pass ingripande agerande i enskildas rättigheter som resolution ska vara motiverat. Men genom direktivets konstruktion finns det möjligheter att inom ramen för resolution låta ändamålen avspegla också andra aspekter som samhället normalt fäster vikt vid. Därför beskriver ändamålen olika typer av samhällsintressen med kopplingar till finansiell verksamhet som är tydligt urskiljbara och som kan motivera olika åtgärder.
Kommittén vill också här påpeka att ändamålen inte utgör det enda som mer generellt ska styra utformningen av ett resolutionsförfarande enligt direktivet. Resolutionsmyndigheten ska också sträva efter att undvika onödig värdeförstörelse och minimera resolutionskostnaden. Den ska vidare göra en lämplig avvägning mellan ändamålen beroende på arten och omständigheterna i varje enskilt fall. Även dessa anvisningar till resolutionsmyndigheten bör framgå på ett lämpligt sätt. Eftersom dessa bestämmelser hänger nära samman med de åtgärder som ska vidtas i anslutning till resolution, behandlas dock bestämmelserna i kapitel 8.
Kommittén anser slutligen att för att ändamålen ska ges det genomslag som vi ovan angett bör de framgå av en uttrycklig
SOU 2014:52 Resolutionsändamålen
411
bestämmelse. I det följande går vi mer i detalj igenom innebörden av de olika ändamålen, hur dessa relaterar till direktivets innehåll samt hur de relaterar till regelverkets olika syften.
Motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet
Kommittén föreslår att ett ändamål med resolutionsregelverket ska vara att ”motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet”. Detta formulerar det grundläggande skälet till att resolution behövs som ett alternativ till konkurs eller likvidation. Följaktligen är det också detta ändamål som bör stå i fokus för såväl utformningen av lagens bestämmelser, beslutet om att försätta ett företag i resolution och hur resolutionen därefter bör utformas.
Själva formuleringen är i sak densamma som ändamålet i stödlagen.1 I prop. 2008/09:61, s. 31, anger regeringen angående stödlagen:
Syftet med det stöd som lämnas ska vara att motverka systemrisker, dvs. riskerna för en allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige, eftersom sådana störningar kan antas få allvarliga samhällsekonomiska konsekvenser. Systemrisken avser risken för att det finansiella systemet utsätts för en omfattande störning som innebär att systemets funktionsförmåga allvarligt skadas. Denna risk kan också uttryckas som faran för att en plötslig och oväntad kris i ett eller flera finansiella företag ska utlösa en kedjereaktion, med allvarliga konsekvenser för hela eller centrala delar av det finansiella systemet som följd. Något sådant skulle omedelbart få allvarliga återverkningar för företag och hushåll.
Det förtjänar att påpekas att störningsbegreppet även används i direktivets definition av systemkris (artikel 2.1.30). Det ligger också i linje med EU:s statsstödsregler som exempelvis tillåter statligt stöd om det behövs för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi. Som en följd av det används störningsbegreppet också i artikel 32.4 (d) som anger att vissa former av statligt stöd inte ska betraktas som grund för fallissemang om det också krävs ”för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi”.
Med begreppet ”allvarlig störning” understryker vi att störningen som uppstår till följd av ett fallissemang måste vara av en
1 I stödlagen anges motsvarande ändamål som ”motverka en risk för allvarlig störning i det finansiella systemet”. Eftersom uttrycket ”motverka en allvarlig störning” inkluderar att motverka riskerna för sådana är ingen skillnad i sak avsedd med denna omformulering.
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
412
viss omfattning. Störningar uppstår regelbundet i det finansiella systemet. En störning i det finansiella systemet behöver därför vara av en viss omfattning för att påverka systemets funktionsförmåga på ett sätt som riskerar att leda till finansiell instabilitet, det vill säga att det finansiella systemet inte kan upprätthålla sina grundläggande funktioner – betalningsförmedling, kapitalförsörjning och riskhantering. I vårt förslag särskiljer vi en störning av sådan omfattning genom att ange att den ska bedömas vara ”allvarlig” för att ett företag ska försättas i resolution.
Genom ändamålet ”att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet” föreslår vi alltså att direktivets ändamål (a) säkerställa att kritiska funktioner upprätthålls och (b) undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten, inbegripet att förebygga spridning av negativa effekter och upprätthålla marknadsdisciplin ska uttryckas på ett annat sätt. När det gäller den andra satsen i b) föreslår vi att den blir ett separat ändamål (se nedan). Som diskuteras i kapitel 5 har vi valt att använda termen kritisk verksamhet i stället för kritisk funktion. Vi redogör närmast för bedömningen att det föreslagna ändamålet är konsistent med direktivets med avseende på de andra delarna.
En allvarlig störning kan uppstå genom att kritisk verksamhet upphör. Detta följer av vårt förslag till definition av kritisk verksamhet i kapitel 5 som lyder:
Med kritiska verksamheter menas tjänster som om de upphörde sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.
Mer konkret kan ett företag anses bedriva kritisk verksamhet om den utgör en tillräcklig andel av någon av det finansiella systemets grundläggande funktioner, det vill säga betalningsförmedling, kapitalförsörjning och hantering av risk, eller om verksamheten är en förutsättning för att någon annan central del av det finansiella systemet ska fungera. Här kan vi konstatera att för att en verksamhet ska vara kritisk så ska den om den upphör, sannolikt leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Vi hänvisar till kapitel 7 för en utförligare diskussion kring begreppet kritisk verksamhet.
Ett annat sätt som en allvarlig störning kan uppstå är genom spridningseffekter eller, som det uttrycks i den citerade propositionen, kedjereaktioner. Behovet av att förhindra spridningseffekter kan bl.a. ses mot bakgrund av att även enskilda företag som inte bedriver kritisk verksamhet vid ett fallissemang eller en avveckling kan medföra problem som, via olika kanaler, snabbt
SOU 2014:52 Resolutionsändamålen
413
sprider sig vidare till andra finansiella företag och ger upphov till störningar i det finansiella systemet. Exempel på spridningskanaler är finansiella kopplingar som uppstår genom att de finansiella företagen har fordringar på varandra, otillräcklig information som innebär att insättares och andra finansiärers beteenden i hög grad styrs av förtroende och om dessa tappar förtroendet kan det medföra att de drar tillbaka sin finansiering från företaget, samt negativa prisspiraler till följd av snabba och stora försäljningar av finansiella tillgångar. Vi hänvisar till kapitel 2 för en mer utförlig beskrivning av dessa spridningskanaler.
Hur allvarliga störningar till följd av sådana spridningseffekter blir beror bl.a. på det fallerande företagets roll i det finansiella systemet och situationen i det finansiella systemet och ekonomin i stort. Här räcker det med att konstatera att spridningseffekter genom en eller flera av dessa kanaler kan leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Självklart kan även företag som bedriver kritisk verksamhet ge upphov till spridningseffekter utöver de som relaterar direkt till den kritiska verksamheten.
Såväl kritisk verksamhet som spridningseffekter kan alltså leda till allvarliga störningar. Vårt förslag till formulering av ändamål har därför samma innebörd som ändamålen om att upprätthålla kritiska funktioner och förebygga spridningseffekter i direktivet. Kommittén anser dock att det är lämpligt att i lag peka ut dessa som viktiga exempel på att motverka allvarliga störningar. Detta eftersom de konsekvenser som resolutionsmyndigheten vill undvika har bäring på vilka åtgärder som är lämpliga att vidta i ett resolutionsförfarande. Därför är det också viktigt att resolutionsmyndigheten identifierar eventuella spridningseffekter utöver dem som kan uppstå via kritisk verksamhet om myndigheten har identifierat sådana.
Kommittén vill dock framhålla att en konsekvens av vårt förslag till formulering är att resolution kommer att kunna motiveras med att det är nödvändigt och proportionerligt för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet. Detta följer av att ändamålet är att ”motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet”. Ett genomförande av direktivet som inneburit att kritisk verksamhet och spridningseffekter hade varit separata ändamål hade tvingat resolutionsmyndigheten att motivera ett resolutionsbeslut med att peka ut att resolution inleds för att upprätthålla kritisk verksamhet och/eller förebygga spridningseffekter.
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
414
Vidare anser kommittén att det inte behöver framgå i lag att spridningseffekterna ska inkludera sådana som ett fallissemang kan ge upphov till via finansiella infrastrukturer. Att beakta konsekvenserna av ett fallissemang med hänsyn till relevanta finansiella infrastrukturer är en central del av bedömningen av spridningseffekter och som dessutom är etablerad praxis i denna typ av bedömningar.
Som nämnts anser kommittén att detta ändamål uttrycker det grundläggande skälet till att en särskild resolutionsordning behövs för att hantera fallerande finansiella företag. Följaktligen bör detta ändamål också vara i fokus för de syften som förfarandet har.
Kommittén bedömer vidare att det är högst troligt att det endast är detta ändamål, av alla ändamål som vi föreslår, som kan motivera att resolution inleds. Den tröskel som finns i direktivet för att resolution ska kunna inledas är att det finns en tillräcklig samhällsnytta av att undvika en konkurs eller likvidation och att denna samhällsnytta står i proportion mot effekterna av ingripandet för enskilda (se kapitel 7). Samhällsnyttan av att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet är betydande. Om detta inte görs så kommer det finansiella systemet att bli instabilt, det vill säga att de grundläggande funktionerna som är nödvändiga för en fungerande ekonomi kommer att påverkas negativt, eller till och med upphöra, med omfattande samhällsekonomiska kostnader som följd. Eftersom samhällsnyttan är så pass stor, motiverar det även betydande ingrepp i privat egendom som kontrolltagande eller tvångsförsäljning av aktier. Även om kommitténs bedömning är att resolution endast kommer att inledas om det behövs för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet hindrar inte det att det kan finnas skäl att dessutom åberopa något av de andra ändamålen vid ett beslut om att försätta ett företag i resolution.
Upprätthålla marknadsdisciplin
Den finansiella stabiliteten kan uppnås på olika sätt. Under den senaste finansiella krisen gav flera länder exempelvis statligt stöd för att rädda systemviktiga företag på förmånliga villkor för borgenärer och ibland även ägare. Förväntningar om att staten på förmånliga villkor ska rädda vissa fallerande företag och därigenom också skydda ägare och långivare från konsekvenserna av sitt risktagande kan leda till att dessa företag kan ta högre risker och hålla
SOU 2014:52 Resolutionsändamålen
415
mindre kapital än andra företag samtidigt som de kan finansiera sig till en lägre kostnad. Detta bidrar till högre risker för den finansiella stabiliteten på sikt och minskad effektivitet i det finansiella systemet genom att snedvrida konkurrensen. Därför är det viktigt att ett resolutionsregelverk innehåller bestämmelser som gör att ägare och borgenärer kan påföras förluster även om hela eller delar av det fallerade företaget fortlever. Av detta skäl måste resolution, så långt som det är möjligt med hänsyn till den finansiella stabiliteten, genomföras på ett sätt som upprätthåller marknadsdisciplinen, det vill säga undviker att skydda ägare och borgenärer från konsekvenserna av deras risktagande. Därför anser kommittén att det är lämpligt att i lag ange upprätthålla marknadsdisciplinen som ett separat ändamål.
Som framgår ovan är detta ändamål av betydelse för utformningen av bestämmelserna och för genomförandet av resolution. Det kan dock inte, på egen hand, räcka som grund för att inleda resolution. En konkurs eller likvidation är ju det enklaste och sannolikt bästa sättet för att upprätthålla marknadsdisciplin så resolution är för det ändamålet (som bäst) överflödigt. Däremot blir ändamålet relevant i kombination med en resolution som innebär att ägare och borgenärer hanteras annorlunda än vid konkurs eller likvidation.
Även om ändamålet om att värna finansiella stabiliteten är i fokus kan resolutionsmyndigheten behöva göra avvägningar mellan att värna finansiell stabilitet och skapa förutsättningar för ett stabilt och effektivt finansiellt system på sikt. Om exempelvis resolutionsmyndigheten skriver ned ett företags skulder för att stärka dess kapitalsituation, kan det ske till en nivå där borgenärer bär de förluster som de skulle burit vid en konkurs. Genom att borgenärer får samma ekonomiska utfall som vid konkurs kan man säga att ändamålet om att upprätthålla marknadsdisciplinen uppnås. Men eftersom långivarna i många fall är andra finansiella företag kan en alltför långtgående skuldnedskrivning ge upphov till betydande spridningseffekter. Myndigheten kan alltså på marginalen behöva väga hur mycket negativa spridningseffekter den anser behöver förebyggas och i vilken utsträckning som marknadsdisciplinen behöver upprätthållas. Denna avvägning bör sedan styra hur åtgärderna utformas för att uppnå det samhällsekonomiskt bästa resultatet.
Det bör också i sammanhanget nämnas att risken för framtida kriser generellt kan begränsas genom effektiv tillsyn. Eftersom kriser närmast undantagslöst är förknippade med kostnader, är det
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
416
bättre att undvika dem. Att se dem som möjligheter att inskärpa marknadsdisciplin kan visa sig kostsamt, i vart fall om det är fråga om systemkriser.
Skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på statligt stöd
Det tredje ändamålet som räknas upp i direktivet är att skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på extraordinärt offentligt finansiellt stöd, dvs. stöd som ges av staten i syfte att bevara eller upprätthålla ett företags livskraft, likviditet eller soliditet (statligt stöd). Vissa former av statligt stöd är tillåtet om stödet krävs för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi (se artikel 32.4 d).
Även detta ändamål bör införlivas med svensk rätt genom att det framgår att ett av ändamålen med regleringen ska vara att skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på statligt stöd i en krissituation. Det är viktigt att påpeka att bestämmelsen inte utesluter sådant stöd. Däremot finns det i statsstödsreglerna och i andra delar av resolutionsdirektivet särskilda krav på under vilka omständigheter och på vilka villkor sådant stöd får ges (se exv. avsnitt 3.15). Mot denna bakgrund anser vi att detta ändamål inte i så hög grad syftar till att vägleda resolutionsmyndigheten i genomförandet av resolutionen i ett enskilt fall.
Ändamålet kommer dock till uttryck i utformningen av regelverket. Ett exempel på detta är de krav på bördefördelning som finns vid tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget, vilka syftar till att säkerställa att det i första hand är företaget under resolution självt, dess ägare och borgenärer som ska bära kostnaderna vid en resolution. Offentliga medel ska endast användas när ägarnas och borgenärernas bidrag i något avseende inte räcker till. Syftet med ändamålet är med andra ord att säkerställa att offentliga medel används som en sista utväg och att företag och resolutionsmyndigheter i det resolutionsförberedande arbetet, t.ex. vid upprättandet av resolutionsplaner, inte ska förlita sig mer än nödvändigt på att statligt stöd ska användas. De ska dessutom arbeta aktivt för att minska behovet av offentliga medel i händelse av ett fallissemang. Genom att minska sannolikheten för att offentliga medel kommer att användas så skyddas också dessa. Detta ändamål är också relaterat till ändamålet om att upprätthålla marknadsdisciplin genom att bidra
SOU 2014:52 Resolutionsändamålen
417
till att öka trovärdigheten i att ägare och borgenärer kommer att påföras förluster. Det är inte troligt att ändamålet om att skydda offentliga medel kommer att på egen hand kunna åberopas för att inleda resolution. Detta ändamål handlar ju i första hand om utformningen av bestämmelserna och om vad som ska beaktas i det resolutionsförberedande arbetet.
Skydda insättare
Enligt direktivet är skyddet för insättare som omfattas av insättningsgarantidirektivet 94/19/EG ett resolutionsändamål.
Den svenska insättningsgarantin garanterar insättningar i en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett värdepappersbolag upp till motsvarande 100 000 euro per kund.2 Insättningsgarantin inträder vid ett instituts betalningsoförmåga, vilken kan komma till utryck antingen i form av ett beslut från Finansinspektionen eller genom att institutet går i konkurs. Ersättningen ska betalas ut inom 20 arbetsdagar, vilket gradvis ska minska till sju dagar, från det att betalningsoförmågan inträtt (se även avsnitt 3.14.4).
Genom att insättningsgarantin skyddar insättare från förmögenhetsförluster (upp till den garanterade nivån) så är behovet ur samhällets perspektiv av att ytterligare skydda insättare litet. På nytt är det således svårt att se detta ändamål som ett självständigt skäl att inleda resolution.
Det är dock av värde för insättare att ha obruten tillgång till insättningar och betalningstransaktioner. Enligt skäl 5 i direktivet bör resolutionsverktygen möjliggöra för resolutionsmyndigheten att ge garanterade insättare obruten tillgång till insättningar och betaltjänster. Som regel torde även en fungerande insättningsgaranti med korta utbetalningstider leda till att insättarna avskärs från möjligheten att göra betalningar under den tid som det tar att skapa en ny bankrelation och få tillgång till nya betalningsinstrument. Resolutionsregelverket kan i den situationen förbättra konsumentskyddet för insättarna genom att inte bara ge dem ett förmögenhetsskydd utan även ett likviditetsskydd. Signalvärdet av att förfarandet uttryckligen skyddar insättarna ska inte heller underskattas, eftersom resolution ur insättarnas perspektiv bör vara förtroendeskapande.
2 Garantin bidrar även till finansiell stabilitet genom att öka kundernas förtroende för de företag som omfattas av garantin.
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
418
Skyddet för insättarna kan alltså både vara ett ändamål i sig och ett led i att upprätthålla insättarnas förtroende för inlåningsföretag generellt och därigenom också ett led i att förebygga spridningseffekter och upprätthålla kritiska verksamheter. Dessa kriterier har nära samband, men som har nämnts i det föregående kan det vara påkallat med olika åtgärder i olika situationer.
Detta ändamål kommer till uttryck på flera ställen i utformningen av bestämmelserna. Garanterade insättningar är exempelvis undantagna från att bli nedskrivna (de ersätts då av medel från insättningsgarantin) och resolutionsmyndigheten får inte heller lov att tillfälligt förhindra garanterade insättare att göra uttag genom tillämpning av reglerna i artikel 69 om att skjuta på fullgörandet av vissa åtaganden.
Kommitténs bedömning är att det, med beaktande av insättningsgarantin, inte kan vara proportionerligt att inleda resolution endast för att skydda insättare. Ändamålet kan däremot exempelvis bli relevant då resolutionsmyndigheten har bestämt att överföra kritisk verksamhet till ett annat företag. Om garanterade insättningar inte av andra skäl är en del av denna verksamhet kan det finnas skäl att ändå föra över även dessa för att därigenom ge insättarna en obruten tillgång till sina medel och till betaltjänster. Därigenom kan man undvika kostnaderna med att infria insättningsgarantin samtidigt som ingripandet i sig inte behöver bli oproportionerligt för ägare och borgenärer. Även om en sådan åtgärd delvis kan motiveras av andra mål och principer som exempelvis att minimera resolutionskostnader, framstår det som mer adekvat att resolutionsmyndigheten uttryckligen kan hänvisa till ändamålet om att skydda garanterade insättare.
Skydda investerare, kundmedel och kundtillgångar
Enligt direktivet är det också ett ändamål att skydda investerare som omfattas av direktiv 97/9/EG, det vill säga investerarskyddet (se även avsnitt 3.14.5). Ett annat av direktivets ändamål är att skydda kundmedel och kundtillgångar. Dessa båda ändamål är likartade då de båda avser tillgångar som ägs av kunderna och som endast förvaras av företaget, vilket innebär att de inte heller ska ingå i ett konkursbo. Om kunderna skulle få avbrott i sin möjlighet att disponera dessa tillgångar så kan det både leda till problem för den enskilda kunden och ge upphov till spridningseffekter.
SOU 2014:52 Resolutionsändamålen
419
Investerarskyddet omfattar värdepapper som ett företag förvarar för en kunds räkning och medel med redovisningsskyldighet som mottas i samband med att en investeringstjänst utförs, t.ex. utförande av order såsom köp eller försäljning av finansiella instrument och förvaring av värdepapper. Medel som mottagits med redovisningsskyldighet ska hållas avskilda från företagets egna medel och omfattas av separationsrätt, dvs. dessa ska inte vara en del av konkursboets tillgångar vid en konkurs eftersom dessa tillhör kunden och inte det fallerade företaget. Skyddet gäller även fondandelar som är förvaltarregistrerade.
Syftet med investerarskyddet är att skydda kunder som inte kan få ut de värdepapper eller pengar som företaget hanterat eller tagit emot för deras räkning. En sådan situation kan uppstå på grund av både slarv (t.ex. att kundens pengar sammanblandas med företagets pengar av misstag) eller brottslighet. Investerarskyddet omfattar inte pengar som har insatts på konto (dessa skyddas istället genom insättningsgarantin upp till den garanterade nivån). Ersättningen till en investerare får – tillsammans med eventuell utdelning i företagets konkurs, ersättning genom företagets ansvarsförsäkring och skadestånd – uppgå till maximalt 250 000 kronor för varje företag som omfattas av reglerna. Utbetalning enligt investerarskyddet ska ske senast 14 dagar efter det att ersättningsrätten fastställts, vilket dock kan ta betydande tid, särskilt vid komplicerade konkurser.
Investerarskyddet är alltså i första hand ett skydd mot slarv och oegentligheter och det ger inget skydd mot att investerare tillfälligt förlorar möjligheten att disponera sina värdepapper i en konkurs. Om ett företag som erbjuder värdepappersförvaring går i konkurs, kan kundernas tillgång till sina värdepapper frysas i avvaktan på att äganderätten till dessa fastställts. Detta kan skapa problem för kunderna, särskilt om dessa behöver t.ex. sälja eller pantsätta värdepapperen. Detsamma gäller om kunderna i sin tur innehar värdepapperen för någon annans räkning och denne behöver disponera över dessa. Eftersom värdepapper ofta lånas ut i långa kedjor, kan många kunder snabbt drabbas av en konkurs.
För att undvika att kunderna drabbas av avbrott kan det därför finnas skäl att inom ett resolutionsförfarande överföra värdepappersdepåer till andra företag. I likhet med vad vi anfört rörande insättare, kan en sådan åtgärd i första hand bli aktuell i samband med att en överföring av tillgångar och skulder ska ske av något annat skäl, t.ex. för att upprätthålla kritisk verksamhet. Vi kan också konstatera att detta ändamål kommer till uttryck i utform-
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
420
ningen av direktivets bestämmelser. Resolutionsmyndigheten får inte lov att tillfälligt frysa tillgången till värdepapper och medel som omfattas av investerarskyddet vid en tillämpning av artikel 69.
Även frysning av andra kundtillgångar och medel än de som omfattas av investerarskyddet såsom betalningsmedel kan innebära stora problem för kunderna.3 Investerarskyddet ger därvidlag inget skydd. Eftersom ändamålet att skydda kundtillgångar och kundmedel avser kontanter eller andra tillgångar vilka i likhet med de medel som omfattas av investerarskyddet också omfattas av redovisningsskyldighet, men som däremot inte omfattas av investerarskyddet, är dessa ändamål nära relaterade när det gäller varför och i vilken omfattning som tillgångarna är skyddsvärda. I princip kan skyddet för kundernas tillgångar och medel, oavsett om dessa omfattas av investerarskyddet eller ej, sägas utgöra tydligt identifierbara omständigheter som syftar till att säkerställa att kunderna får tillgång till medel eller värdepapper i linje med befintlig reglering rörande detta. Hur dessa hanteras i resolutionsregelverket kan påverka förtroendet för viktiga tjänster. Det är därför inte orimligt att resolutionsmyndigheten även ska ta hänsyn till dessa aspekter. Detta kan också i viss utsträckning även bidra till ett stabilt och effektivt finansiellt system. Vi föreslår därför att även ändamålet skydda kundmedel och kundtillgångar ska anges i den svenska lagstiftningen. Vi kan dock konstatera att kundmedel med redovisningsskyldighet som inte omfattas av investerarskyddet får resolutionsmyndigheten däremot tillfälligt frysa vid en tillämpning av artikel 69.
Dessa ändamål, precis som ändamålet att skydda garanterade insättare, kan få genomslag i utformningen av resolutionen i ett enskilt fall, men inte på egen hand motivera att ett företag försätts i resolution. De åtgärder som behöver vidtas för att hantera dessa problem är delvis av annan karaktär än de åtgärder som kan behöva vidtas för att motverka störningar i det finansiella systemet. Av detta följer att det är rimligt att peka ut skyddet av investerare, kundmedel och kundtillgångar som ett separat ändamål som ska beaktas. Även i detta fall är signalvärdet viktigt.
3 Det bör i sammanhanget noteras att i den mån de problem som nu beskrivits medför spridningsrisker till andra finansiella företag bör resolutionsåtgärder många gånger kunna motiveras med stöd av syftet att bevara finansiell stabilitet. Den praktiska effekten kan då bli att ett kundskydd uppkommer, även om detta i sig inte var syftet med åtgärden.
421
7 Förutsättningar för beslut om resolution
7.1 Inledning
I detta kapitel beskriver vi vilka förutsättningar som ska gälla för att besluta om resolution. Resolution handlar om att rekonstruera eller avveckla verksamhet på ett sätt som bättre uppfyller resolutionsändamålen än vad som hade varit fallet om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Övergripande kan man därför säga att förutsättningarna för att inleda resolution måste säkerställa att det endast inleds som en sista utväg när andra alternativ är uttömda och endast när det är motiverat utifrån det allmännas intresse. Att i stället avveckla företaget på vanligt sätt genom konkurs eller likvidation bör alltid vara ett alternativ som analyseras.
Kapitlet är disponerat enligt följande. Först föreslås ett införlivande av direktivets artikel 32 som anger förutsättningarna för att försätta ett kreditinstitut eller värdepappersföretag (institut) i resolution. Därefter föreslås ett införlivande av artikel 82 som innehåller bestämmelser rörande beslutet om att försätta ett institut i resolution. Direktivet medger även att andra typer av företag än institut, men som ingår i samma koncern som ett institut, ska kunna försättas i resolution. Förutsättningarna för ett sådant beslut finns i artikel 33, som vi behandlar i avsnitt 7.4. Efter det föreslår vi hur bestämmelserna om den gränsöverskridande processen i artikel 91 ska införlivas. Kapitlet avslutas med de underrättelsekrav som åläggs företaget, Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten i samband med ett beslut om att inleda resolution eller vid beslut om att vidta resolutionsåtgärder.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
422
7.2 Förutsättningar för resolution
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska besluta att
försätta ett institut i resolution om samtliga följande förutsättningar är uppfyllda: (1) institutet fallerar eller kommer sannolikt att fallera, (2) alternativa åtgärder kan inte inom rimlig tid förhindra att institutet fallerar och (3) en resolutionsåtgärd är nödvändig med hänsyn till det allmännas intresse.
Ett institut ska anses fallera om en eller flera av följande omständigheter föreligger: (a) institutet överträder sina skyldigheter på ett sätt som kan medföra att tillståndet återkallas, (b) institutets tillgångar underskrider dess skulder, (c) institutet inte kan fullgöra sina skulder i takt med att de förfaller till betalning, eller (d) institutet behöver statligt stöd, med vissa undantag.
Det ska anses sannolikt att ett institut kommer att fallera i de fall det på objektiva grunder kan fastställas att institut i en nära framtid kommer att befinna sig i en situation som avses i (a)– (c).
Tillsynsmyndigheten ska, på eget initiativ eller på begäran av resolutionsmyndigheten, efter samråd med Regeringskansliet (Finansdepartementet), resolutionsmyndigheten och Riksbanken, bedöma om ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera samt om alternativa åtgärder inom rimlig tid kan förhindra att institutet fallerar.
Resolutionsmyndigheten ska, efter samråd med Regeringskansliet (Finansdepartmentet), tillsynsmyndigheten och Riksbanken, bedöma om det är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse att försätta ett institut i resolution.
Resolution ska anses nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse om det är nödvändigt för att uppnå ett eller flera av resolutionsändamålen, är proportionerligt i förhållande till dessa och en avveckling av företaget genom konkurs eller likvidation inte skulle uppnå ändamålen i samma omfattning.
Resolutionsdirektivet
Förutsättningarna för att inleda ett resolutionsförfarande beskrivs i direktivets artikel 32. I artikel 32.1 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheten ska vidta en resolutionsåt-
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
423
gärd mot ett institut om samtliga av följande villkor föreligger: (a) Behörig myndighet fastställer, efter samråd med resolutionsmyndigheten, att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. (b) Det finns med beaktande av tidsaspekten och andra relevanta omständigheter, inga rimliga utsikter att några alternativa åtgärder från privata sektorn, inbegripet åtgärder för institutionella garantisystem eller tillsynsåtgärder, inbegripet åtgärder för tidigt ingripande eller nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument som vidtas gentemot institutet inom rimlig tid skulle kunna förhindra att institutet fallerar. (c) En resolutionsåtgärd är nödvändig med hänsyn till det allmänna intresset. En resolutionsåtgärd ska, enligt artikel 32.5, anses vara i allmänhetens intresse om den är nödvändig för att uppfylla och står i proportion till ett eller flera av de resolutionsändamål som anges i artikel 31 och en avveckling av institutet enligt normala insolvensförfaranden inte skulle uppfylla dessa resolutionsändamål i samma utsträckning.
Angående (a) medger direktivet även att bedömningen om ett institut fallerar eller sannolikt fallerar kan göras av resolutionsmyndigheten, efter samråd med tillsynsmyndigheten, förutsatt att resolutionsmyndigheten har de nödvändiga verktygen för att göra en sådan bedömning.
I artikel 32.3 framgår uttryckligen att en tidigare vidtagen åtgärd för tidigt ingripande i enlighet med artikel 27 inte är ett villkor för att vidta resolutionsåtgärder.
I artikel 32.4 anges närmare förutsättningar för när ett institut ska anses fallera eller sannolikt kommer att fallera. Dessa är: (a) Att institutet inte uppfyller, eller det föreligger objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att institutet inom den närmaste framtiden inte kommer att kunna uppfylla kraven för fortsatt auktorisation på ett sådant sätt att det kan föranleda de behöriga myndigheterna att dra in auktorisationen bland annat, men inte enbart, på grund av att institutet har drabbats eller sannolikt kommer att drabbas av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av dess egna kapital.(b) Institutets tillgångar underskrider eller det finns objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att institutets tillgångar inom den närmaste framtiden kommer att underskrida dess skulder. (c) Institutet kan inte eller det finns objektiva faktorer till stöd för att fastställa att institutet inom den närmaste framtiden inte kommer att kunna betala sina skulder när de förfaller till betalning. (d) Extraordinärt offentligt finansiellt stöd krävs, utom när det extraordinära offentliga finansiella stödet
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
424
är till för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi och för att den finansiella stabiliteten ska kunna bevaras och antar någon av i direktivet specificerade former (se nedan).
Eba ska utfärda riktlinjer om den typ av tester, granskningar eller genomgångar som kan leda till stödåtgärder som är undantagna från (d) och för att främja konvergensen i tillsyns- och resolutionsmetoder beträffande tolkningen av de olika omständigheter under vilka ett institut ska anses fallera eller sannolikt komma att fallera.
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet anger tre grundförutsättningar för resolution. De två första grundförutsättningarna är att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera respektive att alternativa åtgärder inte kan förhindra att institutet fallerar inom rimlig tid. Dessa två grundförutsättningar syftar till att säkerställa att institutets problem är av en så allvarlig art att det kommer att bli föremål för konkurs eller likvidation och att inga andra alternativ än resolution står till buds för att undvika detta. Den tredje grundförutsättningen syftar till att säkerställa att resolution, inbegripet en eller flera resolutionsåtgärder, är nödvändigt för att uppfylla ett viktigt allmänintresse på ett sätt som inte kan uppnås genom konkurs eller likvidation samt att detta ingripande står i rimlig proportion till detta intresse.
Det är kommitténs bedömning att dessa grundförutsättningar behöver framgå av svensk lag. I det följande diskuterar vi mer i detalj dessa grundförutsättningar för resolution.
Innebörden av fallissemangsgrunderna
Att ett institut, eller ett koncernföretag, fallerar eller sannolikt kommer att fallera får sitt innehåll genom att direktivet anger ett antal grunder som ska anses utgöra fallissemang. Nedan diskuteras var och en av dessa grunder ur ett svenskt perspektiv.
Tillståndsåterkallelse: Den första fallissemangsgrunden avser omständigheter då ett institut inte uppfyller kraven för fortsatt tillstånd att bedriva rörelse. Direktivet nämner särskilt den omständigheten att ett institut har, eller sannolikt kommer att, drabbas av förluster som medför att allt eller merparten av institutets egna
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
425
kapital förbrukas. Av textens utformning att döma avses ett brett tillämpningsområde. Det kan dock noteras att alla företag som kan försättas i resolution inte behöver omfattas av tillståndsplikt. I sådant fall har denna fallissemangsgrund ingen bäring på dessa företag annat än genom att ett institut i samma koncern kan försättas i resolution på denna grund och detta är i sig en förutsättning för att även andra koncernföretag ska kunna försättas i resolution.
Enligt svensk rätt kan Finansinspektionen återkalla ett kreditinstituts tillstånd vid allvarlig överträdelse av författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet (15 kap. 1 § LBF). Bestämmelsen är avsedd att täcka alla överträdelser av bestämmelser som reglerar instituts verksamhet med undantag av ett par specialreglerade fall (se nedan angående 15 kap. 2–3 §§).
Bestämmelsen om soliditet och likviditet i 6 kap. 1 § LBF är central och innebär att ett instituts rörelse ska bedrivas på ett sådant sätt att dess förmåga att fullgöra förpliktelser inte äventyras. Av bestämmelsen följer alltså en skyldighet för en bank att dels anpassa storleken och risknivån i rörelsen efter kapitalstyrkan (soliditet), dels upprätthålla en tillräcklig likviditet, dvs. att sörja för en god betalningsförmåga på både lång och kort sikt. Bestämmelsen utgör en rambestämmelse vars närmare innebörd framgår av mer detaljerade bestämmelser i andra författningar, t.ex. kapitaltäckningsreglerna.
Andra grunder för ingripande avser institutens riskhantering (6 kap. 2 § LBF), genomlysning vad gäller hur rörelsen drivs och organiseras (6 kap. 3 § LBF) och sundhet (6 kap. 4 §). Ett par specialreglerade fall av överträdelser som kan föranleda att tillståndet återkallas avser de fall då en styrelseledamot eller verkställande direktör för ett kreditinstitut inte uppfyller lämplighetskraven (15 kap. 2 § LBF) samt kreditinstitut som av olika anledningar inte längre driver rörelse (15 kap. 3 § LBF).
Om tillståndet återkallas för ett bankaktiebolag, en medlemsbank eller en sparbank, ska banken gå i likvidation. Avvecklingen kommer då att ske under ledning av en likvidator enligt de associationsrättsliga bestämmelserna. Till skillnad från banker behöver ett kreditmarknadsföretag inte gå i likvidation när dess tillstånd har återkallats. Ett kreditmarknadsföretag får i stället, förutsatt att det inte är på obestånd, sköta avvecklingen av den tillståndspliktiga verksamheten själv.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
426
Att tillståndsåterkallelse behöver vara en fallissemangsgrund beror på två aspekter. Det ena skälet är att en återkallelse kan bero på att institutet har djupgående finansiella problem som gör att det inte klarar av att uppfylla auktorisationsvillkoren. I en sådan situation är det uppenbart att institutet behöver vidta åtgärder för att komma till rätta med sina finansiella problem och förbättra sin soliditet, likviditet och lönsamhet. Det kan då inte uteslutas att, om inga alternativa åtgärder är tillgängliga, resolution behöver genomföras för att komma till rätta med problemen på ett ordnat sätt.
Det andra skälet är att en tillståndsåterkallelse riskerar att starta en oordnad process och därigenom ge upphov till spridningseffekter som är oförenliga med uppnåendet av något resolutionsändamål. Detta kan alltså vara fallet även om institutet i grunden är finansiellt sunt och även om det, åtminstone initialt, inte finns företagsekonomiska skäl för omfattande rekonstruktion eller avveckling.
Det är angeläget att myndigheterna ges möjlighet att vidta resolutionsåtgärder när det behövs. Eftersom en tillståndsåterkallelse i sig kan utgöra en risk för en allvarlig störning i det finansiella systemet, bör myndigheten kunna ingripa när det finns grund för återkallelse oavsett om företaget har långtgående finansiella problem eller inte. Utan ett trovärdigt alternativ till återkallelse finns risk för att Finansinspektionen inte har tillräckligt med ingripandemöjligheter. Därför anser vi att en tillståndsåterkallelse, oavsett typen av regelöverträdelse, ska utgöra en fallissemangsgrund. En konsekvens av detta är alltså att resolution inte bara utgör ett alternativ till konkurs (och företagsrekonstruktion) utan också är ett alternativt förfarande till likvidation eller egen avveckling.
Däremot innebär inte detta att ett institut alltid ska försättas i resolution så snart det finns skäl att återkalla tillståndet. Om detta ska ske beror på om de andra förutsättningarna för resolution också är uppfyllda. Det kan också påpekas att om institutet försätts i resolution ska inte heller tillståndet återkallas.
Institutets tillgångar understiger skulderna (insufficiens): Om ett institut är insufficient, det vill säga att dess tillgångar underskrider dess skulder, bryter det mot kapitalkraven och är dessutom likvidationspliktigt. Det är därför svårt att se i vilken situation den omständigheten att ett instituts tillgångar understiger dess skulder får någon självständig betydelse vid sidan av återkallelsefallet ovan.
Däremot är denna fallissemangsgrund av betydelse vid bedömningen av om koncernföretag som inte är tillståndspliktiga uppfyller förutsättningarna för resolution.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
427
Institutet kan inte fullgöra sina betalningsskyldigheter: Ett institut som inte kan betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning har likviditetsproblem. Även denna situation kan föranleda att tillståndet återkallas om institutet systematiskt brister i sin likviditetshantering på ett sätt som medför att det inte kan fullgöra sina förpliktelser i tid.
Likviditetsproblem kan uppkomma på grund av brister hos det enskilda institutet men även på grund av marknadsstörningar. Bankers till stor del illikvida tillgångar kan medföra att likviditetsproblem kan uppstå utan att det finns kapitalproblem. Ett i övrigt solitt institut kan drabbas av betalningsproblem p.g.a. utomstående faktorer som misstro mot institutets förmåga eller förtroendeproblem för det finansiella systemet i stort. Likviditetsproblem i ett institut kan dessutom orsaka spridningseffekter på ett sätt som sviktande kapital inte gör. Det beror bland annat på att ett enskilt (större) instituts försök att få fram likviditet genom att sälja tillgångar kan sänka priset på värdepapper som även andra institut håller. Det leder dels till marknadsvärdesförluster som i första skedet är orealiserade, men om oron sprider sig kan detta skapa osäkerhet om kapitalsituationen i systemet som helhet, liksom om institutens likvida tillgångar räcker till.
Ett institut som står under tillsyn av Finansinspektionen och som i övrigt är solitt men drabbas av likviditetsproblem kan beviljas s.k. nödkredit av Riksbanken. Det är viktigt att påpeka att bara för att ett institut inte kan fullgöra en betalning så innebär inte det att institutet ska försättas i resolution. Nästa steg i bedömningen är ju om alternativa åtgärder – privata eller myndighetsåtgärder – inom rimlig tid kan göra att institutet åter kan fullgöra sina betalningsförpliktelser. Om institutet kan visa att betalningsoförmågan är övergående, och stannar processen där.
Direktivet anger specifikt i skäl (41) att ett behov av en nödkredit från centralbanken inte i sig innebär att institutet ska anses vara oförmöget att kunna fullgöra sina betalningsskyldigheter eller sannolikt inte kommer att kunna fullgöra dessa i en nära framtid. I princip kan man säga att kombinationen av denna fallissemangsgrund med villkoret om att alla alternativa åtgärder ska vara uttömda innebär att det i praktiken handlar om en oförmåga att fullgöra sina betalningar i tid och att denna oförmåga, med beaktande av alternativa åtgärder, inte är tillfällig eller övergående.
Statligt stöd: I de fall statligt stöd behövs ska institutet anses fallera. Stöd ska föreligga, det vill säga någon ”sannolikhetsbedöm-
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
428
ning” förutses inte i detta fall. Det finns emellertid ett antal undantag då stöd inte ska anses medföra att ett institut fallerar. Det gäller när stöd ges för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi och för att bevara finansiell stabilitet och stödet ges i följande former:
En statlig garanti för att garantera likviditetsfaciliteter som tillhandahålls av centralbanker på centralbankens villkor.
En statlig garanti för nya skuldförbindelser.
Ett tillskott av eget kapital eller förvärv av kapitalinstrument till priser och på villkor som inte ger institutet någon fördel, när inte någon av övriga fallissemangsgrunder eller omständigheterna i artikel 59.3 för nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument föreligger. Ett kapitaltillskott ska vidare vara begränsat till vad som krävs för att åtgärda kapitalunderskott som fastställts i stresstest på nationell nivå, unionsnivå eller inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, kapitalkvalitetsgranskningar eller motsvarande genomgångar som ECB, Eba eller nationella myndigheter har genomfört och som i förekommande fall bekräftats av den behöriga myndigheten.
För samtliga dessa fall gäller att garantierna eller likvärdiga åtgärder ska vara begränsade till solida institut och ska vara villkorade av slutligt godkännande enligt reglerna om statligt stöd. Åtgärderna ska vidare vara tidsbegränsade skyddsåtgärder som är proportionerliga för att avhjälpa följdverkningarna av den allvarliga störningen, och får inte användas för att kompensera för förluster som institutet har ådragit sig eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att ådra sig. Vi diskuterar närmare vad detta innebär för möjligheterna att ge statligt stöd i förebyggande syfte till solida institut i kapitel 26.
Det kan i sammanhanget också påpekas, med anledning av att ett institut som får betalningsproblem kan få nödkredit från Riksbanken, att en nödkredit (utan statlig garanti) inte utgör statligt stöd om ett antal villkor är uppfyllda; se avsnitt 3.15.6.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
429
Bedömningen av om ett institut sannolikt kommer att fallera
För en ändamålsenlig och effektiv resolution behöver resolutionsmyndigheten kunna ingripa med resolutionsåtgärder i ett tidigt skede. Ett tidigt agerande kan både bevara värden i det enskilda institutet och begränsa risken för att problemen sprids till andra institut, i och utanför koncernen. En förklaring till detta är att ägare och ledningen har incitament att öka risktagandet i takt med att institutets kapital minskar och utsikterna för företaget blir dystrare.
Mot denna bakgrund kan ett ingripande behöva ske innan ett tillstånd är återkallat eller någon av de andra fallissemangsgrunderna föreligger om det är sannolikt att en sådan grund kommer att föreligga i en nära framtid. Det kan med andra ord finnas situationer då det ännu inte finns anledning att exempelvis återkalla tillståndet för ett institut, men där det är möjligt att dra slutsatsen att det är sannolikt att institutet kommer att bryta mot regelverket inom den närmaste framtiden.
Så skulle exempelvis kunna vara fallet om det bedöms att institutet inte kommer att kunna stoppa en viss negativ händelseutveckling. Att i sådana situationer avvakta med att hantera situationen kan göra det svårare att hitta lämpliga lösningar på problemen, t.ex. i form av en ny ägare eller någon som vill köpa institutet eller dess inkråm.
På motsvarande sätt som bedömningen att institutet fallerar får sitt innehåll genom att direktivet anger ett antal grunder som ska anses utgöra fallissemang så bygger bedömningen av ett institut sannolikt kommer att fallera på samma grunder. Att institutet sannolikt kommer att fallera är således i korthet en bedömning av om dessa fallissemangsgrunder kommer att föreligga i en nära framtid. Undantaget är att institutet kräver statligt stöd där det inte förutsätts någon sannolikhetsbedömning.
Att beslut ska fattas på grundval av omständigheter som sannolikt kommer att föreligga gäller också för tidiga ingripandeåtgärder. Där kan behörig myndighet vidta vissa åtgärder om ett institut bryter eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att bryta mot något av kraven i kapitaltäckningsdirektivet (CRD IV) eller tillsynsförordningen (CRR). Även i tillsynsförordningen finns denna grund för beslut, men med en annan tidsaspekt. Där anges för tillsynsåtgärder att:
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
430
De behöriga myndigheterna ska kräva att ett institut i ett tidigt skede vidtar nödvändiga åtgärder för att ta itu med relevanta problem i följande fall:
a) Institutet uppfyller inte kraven i CRD IV eller i CRR.
b) De behöriga myndigheterna har bevis för att institutet sannolikt
kommer att bryta mot kraven i CRD IV eller CRR inom de följande tolv månaderna.
1
Angående b) anfördes i förarbetena till genomförandet av tillsynsförordningen att detta ger Finansinspektionen möjlighet att vidta åtgärder i ett tidigare skede än vad som enligt hittills gällande rätt har varit möjligt. Ett exempel på när en dylik situation skulle kunna inträffa är om ett instituts kapitaliseringsgrad är starkt beroende av utvecklingen på marknaden eller hos ett visst slag av motparter som institutet har stor exponering mot.2
Det förekommer sålunda ett antal bedömningar i regleringen på finansmarknadsområdet där det ska vara sannolikt att en viss situation inträffar inom en viss tidsperiod. Att något är sannolikt leder tankarna till en bedömning som görs med ett visst mått av osäkerhet eftersom den situation man bedömer kommer att inträffa de facto inte har inträffat. Emellertid framgår det av direktivets språkliga utformning av fallissemangsgrunderna att det ska föreligga objektiva grunder till stöd för att institutet företaget inom en nära framtid kommer att befinna sig i sådana omständigheter att det fallerar. Begreppen ”objektiva grunder” och ”inom en nära framtid” snävar in den sannolikhetsbedömning som ska göras och ger begreppet sannolikhetsbedömning en mer konkret innebörd i detta fall. Enligt kommitténs uppfattning torde det bara komma ifråga att fastställa att ett institut sannolikt kommer att fallera i situationer där något alternativt scenario på sakliga grunder framstår som osannolikt och att invänta ett faktiskt fallissemang skulle innebära en ytterligare försämring av institutets situation och minska chanserna till en effektiv resolution.
Med hänvisning till att Eba ska utfärda riktlinjer beträffande tolkningen av de olika omständigheter under vilka ett institut ska anses fallera eller sannolikt komma att fallera avstår kommittén från att i detta betänkande ge vägledning rörande vilka omständigheter som kan tänkas ligga till grund för att bedöma sannolikt fallissemang.
1 Artikel 102 CRR. 2Prop. 2013/14:228 s. 223.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
431
Alternativa åtgärder uttömda
För att inleda resolution ska det vidare konstateras att det inte finns någon annan åtgärd som inom rimlig tid kan förhindra att institutet fallerar. Här avses enligt direktivet både privata alternativ och tillsynsåtgärder, inklusive åtgärder som avser tidiga ingripanden och nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument. Det kan också handla om andra myndighetsåtgärder. Om företaget har likviditetsproblem kan en alternativ åtgärd, som nämnts, vara att Riksbanken beviljar nödkredit eller någon annan form av likviditetstöd.
Detta villkor syftar till att säkerställa att resolution endast inleds som en sista utväg när mindre ingripande alternativa åtgärder inte är tillräckliga för att undvika fallissemang inom rimlig tid. Detta villkor utgör därmed också ett skydd för aktieägare och borgenärer och blir en del av den nödvändighets- och proportionalitetsbedömning som ska utföras för att motivera det ingrepp i egendomsskyddet som tillämpningen av resolutionsåtgärder kan medföra.
Nödvändigt för allmänintresset att försätta ett institut i resolution
Om det står klart att ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera inom den närmaste framtiden och inga åtgärder finns att vidta som skulle förhindra fallissemanget inom rimlig tid, innebär det att institutet kommer att avvecklas genom konkurs eller genom likvidation. I direktivet anges att resolution ska vara ett alternativ till normala insolvensförfaranden. Med insolvensförfaranden menas i detta sammanhang ur ett svenskt perspektiv – åtminstone för institut – konkurs.3
Vi anser dock att avsikten med direktivet är att även kunna använda resolution som ett alternativ till likvidation och att resolution ska ha företräde framför dessa förfaranden; se avsnitt 8.9.2.
Detta innebär inte att det därmed alltid är motiverat med resolution. Resolution ska endast inledas om det leder till ett bättre utfall sett utifrån allmänintresset än vad som hade varit fallet vid en avveckling genom konkurs eller likvidation. I denna bedömning är det av vikt i det enskilda fallet att beakta institutets finansiella
3 Se bilaga A till Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden. Även företagsrekonstruktion räknas till insolvensförfaranden i svensk rätt, men lagen om företagsrekonstruktion är inte tillämplig på institut.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
432
situation för att fullt ut kunna bedöma vilka samhällsekonomiska risker och konsekvenser en konkurs eller likvidation medför. Det är denna bedömning som kommer till uttryck i den tredje grundförutsättningen, att en resolutionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till allmänintresset (artikel 32.1 c).
Direktivet definierar vad som ska avses med att en resolutionsåtgärd är nödvändig med hänsyn till allmänintresset. Det handlar om att en resolutionsåtgärd ska vara nödvändig för att uppfylla minst ett av resolutionsändamålen bättre än vad som hade blivit utfallet vid en konkurs (eller likvidation) samt att själva ingripandet – att försätta institutet i resolution – är proportionellt till ändamålen.
Bakgrunden till direktivets språkbruk är att resolution är ingripande i ägarnas och eventuellt också i borgenärernas rättigheter. Enskildas rättigheter skyddas bland annat i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, den s.k. rättighetsstadgan, som behandlar dessa rättigheters räckvidd och tolkning.4Där anges att ”… begränsningar i erkända rättigheter och friheter endast får göras, med beaktande av proportionalitetsprincipen, om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.”
I förklaringen till denna artikel i rättighetsstadgan anges följande: ”Det följer emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden, förutsatt att denna begränsning faktiskt svarar mot mål av allmänintresse som gemenskapen eftersträvar och i förhållande till dessa mål inte utgör ett orimligt och oacceptabelt ingripande som påverkar själva innehållet i dessa rättigheter.”5
Det är alltså bara utifrån ett allmänintresse som inskränkningar i egendomsskyddet kan göras. För att resolution, och de ingrepp i privat egendom det innebär eller kan innebära, ska vara förenligt med egendomsskyddet krävs med andra ord att ingreppet är nödvändigt för att uppnå ett allmänintresse och att ingreppet i sig är proportionerligt med hänsyn till detta allmänintresse. Genom
4 Artikel 52 i rättighetsstadgan. 5 Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (2007/C 303/02). Dessa förklaringar utarbetades ursprungligen på initiativ av presidiet för det konvent som utarbetade Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Förklaringarna i sig har inte rättslig status men utgör ett tolkningsverktyg avsett att klargöra stadgans bestämmelser.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
433
resolutionsändamålen anger direktivet de intressen som kan utgöra hotade allmänintressen när ett institut fallerar, eller står i begrepp att fallera, och som därför kan motivera att resolution är nödvändigt.
För att få begränsa rätten till egendom enligt rättighetsstadgan ska det, förutom att det är nödvändigt i meningen att samhällsnyttan kräver det, föreskrivas i lag och rättmätig ersättning för förlusten ska utgå i rätt tid.6 Dessutom kräver rättighetsstadgan att ett ingrepp i privat egendom ska beakta proportionalitetsprincipen.
Det som främst talar för att rättmätig ersättning ska kunna fastställas inom resolutionsordningen är att värderingen av institutets tillgångar och skulder ska utföras av en oberoende person och att lägsta ersättning som kan utges är den som skulle ha utgått om alternativet till resolutionsåtgärder nämligen konkurs hade tillämpats.
Det är emellertid inte tillräckligt att resolutionsordningen som sådan borgar för att rättmätig ersättning ska utgå. En bedömning av proportionaliteten i varje enskilt fall är en förutsättning för att ett resolutionsförfarande, ska kunna inledas. Även om en åtgärd är nödvändig för att uppnå ett allmänintresse och därmed kan berättiga att intrång görs i aktieägares och borgenärers egendomsskydd måste resolutionsmyndigheten också bedöma om ett sådant förfarande står i rimlig proportion till de ändamål, eller allmänintressen, som förfarandet är avsett att tillgodose. I bedömningen av proportionalitet ligger att väga den förmodade påverkan som ett fallissemang av institutet i fråga kan få, med tanke på dess verksamhet, storlek och koppling till andra institut eller det finansiella systemet i stort, på de ändamål som är identifierade som relevanta i sammanhanget.
Sammanfattningsvis ska tre bedömningar göras: 1) identifiera om ett eller flera resolutionsändamål föreligger, 2) bedöma om resolution är nödvändigt för att uppfylla ett eller flera av de ändamål som har identifierats vilket inbegriper att konkurs eller likvidation inte heller ska, i samma utsträckning som resolution, kunna uppfylla målen, och slutligen, 3) bedöma om resolution är proportionellt till det eller de ändamål som har identifierats.
6 Artikel 17.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
434
En helhetsbedömning av förutsättningarna för resolution
Vi anser att frågan om ett institut ska försättas i resolution eller inte ska vara föremål för en helhetsbedömning baserat på de tre grundförutsättningarna; fallissemang eller sannolikt fallissemang, alternativa åtgärder kan inte inom rimlig tid förhindra att institutet fallerar och en resolutionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till allmänintresset. Vi kan konstatera att de situationer som enligt direktivet ska utgöra grund för fallissemang överlappar varandra. Att överträda regler på sätt som kan medföra att tillståndet kan återkallas inbegriper bl.a. bestämmelser om likviditet, soliditet och riskhantering och torde därför typiskt sett även inbegripa betalningsproblem eller insufficiensproblem. Åtminstone bedömer vi att, om betalningsproblem eller insufficiensproblem inte redan föreligger, är det en överhängande risk att en tillståndsåterkallelse, oavsett vilken regelöverträdelse den beror på, kommer att göra att de föreligger inom den närmaste framtiden eftersom företaget eller åtminstone den tillståndpliktiga verksamheten ska avvecklas.
Däremot ska inte en tillståndsåterkallelse i sig leda till att institutet försätts i resolution, vilket också påtalas i skäl (41) i direktivet. Detta kan vara fallet om alternativa åtgärder som gör att grunden för återkallelsen upphävs är möjliga, t.ex. om nya och kapitalstarka ägare träder in, eller om konsekvenserna av en tillståndsåterkallelse, dvs. en likvidation, inte hotar något resolutionsändamål.
För att kunna avgöra om ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera behövs alltså en samlad – och framåtblickande – bedömning av samtliga fallissemangsgrunder i kombination med möjligheten till alternativa åtgärder. Men det avgörande i slutändan är ändå i vilken grad ett ingripande är nödvändigt – och lämpligt – för att värna något allmänintresse. Även denna del av bedömningen underbyggs i praktiken av att resolutionsmyndigheten känner till varför företaget fallerar (eller sannolikt fallerar) och företagets finansiella ställning, vilken typ av problem företaget har och i förekommande fall varför grund för tillståndsåterkallelse föreligger. Resolutionsmyndigheten bör därför ha en relativt god bild av företagets och koncernens problem, vilket skapar förutsättningar för att bedöma konsekvenserna av en avveckling genom konkurs eller likvidation och vilket behov av att tillämpa något resolutionsverktyg och kompletterande resolutionsåtgärder som föreligger samt vilket verktyg som är lämpligast att tillämpa.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
435
Vem ska göra bedömningen?
Detta reser frågan vem som ska göra dessa bedömningar och vilka aktörer som ska involveras i detta. Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten besluta om ett institut uppfyller förutsättningarna för resolution. Det är med andra ord resolutionsmyndigheten som ska ansvara för helhetsbedömningen. Att resolutionsmyndigheten har ansvaret för helhetsbedömningen hindrar inte att andra myndigheter ansvarar för att bedöma enskilda grundförutsättningar eller kan bidra till dessa bedömningar.
Enligt direktivet är det tillsynsmyndigheten som, efter samråd med resolutionsmyndigheten, ska bedöma om ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Direktivet öppnar förvisso för möjligheten att i stället låta resolutionsmyndigheten göra denna bedömning (efter samråd med tillsynsmyndigheten) om resolutionsmyndigheten har verktygen för att göra detta.
Vi anser dock att det är lämpligt att denna bedömning görs av tillsynsmyndigheten. Det är av central betydelse för bl.a. tydligheten i myndighetsutövningen och ansvarsfrågan att det upprätthålls en klar skiljelinje mellan resolutions- respektive tillsynsmyndigheternas roller och kompetensområden. Typiskt sett har tillsynsmyndigheten de bästa förutsättningarna att bedöma om ett institut fallerar, eftersom den har all den information och kunskap om institutet som dess tillsynsuppdrag medför. Mest uppenbart är det tillsynsmyndigheten som återkallar tillståndet om institutet begår allvarliga regelöverträdelser. I det sammanhanget är det dessutom tillsynsmyndigheten som har att bedöma allvaret i eventuella överträdelser.
När det kommer till bedömningen av den andra grundförutsättningen om att inga alternativa åtgärder står till buds för att förhindra fallissemanget pekar direktivet i artikel 32.1 b inte på samma sätt ut tillsynsmyndigheten som den som (i första hand) ska göra bedömningen. I skäl (41) anger direktivet däremot att resolution kan inledas efter det att tillsynsmyndigheten, efter samråd med resolutionsmyndigheten, har bedömt att ett institut fallerar eller sannolikt fallerar och alternativa åtgärder inte inom en rimlig tid kan förhindra fallissemanget.
Vi anser att det är lämpligt att lägga bedömningen av även denna grundförutsättning på tillsynsmyndigheten. Detta eftersom det är tillsynsmyndigheten som har den bästa kunskapen om skälen bakom institutets fallissemang och har dialog med institutets före-
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
436
trädare om vad som kan göras för att förhindra fallissemang. Inte minst är det tillsynsmyndigheten som kan vidta tillsynsåtgärder som möjligtvis kan förhindra fallissemanget. Argumentet stärks av vi föreslår att det är tillsynsmyndigheten som ska ansvara för nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution, vilket kan ses som en sista åtgärd för att komma till rätta med institutets finansiella problem; se kapitel 30. Bedömningen av alternativa åtgärder bör dock göras efter samråd med resolutionsmyndigheten. Eftersom en fallissemangsgrund är att institut inte kan fullgöra sina betalningsförpliktelser, eller sannolikt kommer att få problem att göra detta, och en alternativ åtgärd kan vara att institutet erhåller nödkredit från Riksbanken bör bedömningen av denna grund göras efter samråd även med Riksbanken.
Resolutionsmyndigheten bör däremot ansvara för att bedöma den tredje grundförutsättningen, det vill säga om ett resolutionsförfarande är nödvändigt för att uppnå något resolutionsändamål bättre än vad som skulle vara fallet vid en avveckling genom konkurs eller likvidation och att ingripandet är proportionerligt med hänsyn till detta ändamål. Som vi har nämnt ingår det i denna bedömning att ta hänsyn till varför institutet fallerar och hur djupgående dess problem är och vad konsekvenserna blir för resolutionsändamålen om inget ingripande görs, dvs. en avveckling genom konkurs eller likvidation. Det innebär att denna bedömning naturligt blir en helhetsbedömning som inkluderar vad som framkommit i tillsynsmyndighetens bedömning av att institutet fallerar, eller sannolikt kommer att fallera, och att inga möjligheter finns att undvika detta fallissemang.
Vi bedömer också att med beaktande av att resolutionsmyndigheten ska göra en helhetsbedömning baserat på de tre grundförutsättningarna så säkerställs att resolution endast kommer att inledas som en sista utväg och endast då det är absolut nödvändigt för att upprätthålla ett allmänintresse. Som vi diskuterade i kapitel 6 är det också vår bedömning att det måste handla om att institutets fallissemang och konsekvenserna av detta leder till en risk för en allvarlig störning i det finansiella systemet för att ett resolutionsförfarande ska vara motiverat att inleda.
När resolutionsmyndigheten bedömer om resolution är nödvändigt eller inte bör det ske efter samråd med Regeringskansliet (Finansdepartementet), tillsynsmyndigheten och Riksbanken. Eftersom myndigheterna har olika roller och olika perspektiv kan detta bidra till en allsidig belysning av de risker och konsekvenser
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
437
för det finansiella systemet som kan följa på ett fallissemang. Finansiella stabilitetsrådet (dir. 2013:120) ger ett naturligt forum för samråd mellan dessa parter och för generellt utbyte av erfarenheter rörande frågor kring den finansiella stabiliteten. Rådet ska också mer specifikt i händelse av en finansiell kris diskutera behovet av åtgärder för att hantera en sådan situation.
Att komma fram till ett beslut om att förutsättningarna för resolution är uppfyllda kräver ett nära samarbete och utbyte av information mellan i första hand resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen, men också med Riksbanken. Detta informationsutbyte börjar sannolikt inte när det gått så långt som till att bedöma förutsättningarna för resolution. Det är troligt att institutet har varit föremål för särskild uppmärksamhet eller ingripanden från tillsynsmyndigheten under en längre tid och om vilka de har informerat resolutionsmyndigheten. Det är därför vår bedömning att normalt kommer såväl bedömning om resolution ska inledas som själva resolutionsförfarandet att kunna förberedas en tid innan det blir aktuellt. Vi återkommer till frågan hur de berörda myndigheterna mer generellt ska samarbeta och informera varandra.
7.3 Beslut om resolution av ett institut
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska besluta om
att försätta ett institut i resolution när samtliga förutsättningar för resolution bedöms föreligga gentemot institutet.
Resolutionsmyndigheten behöver dock inte försätta institutet i resolution, om resolutionsmyndigheten eller en motsvarande utländsk myndighet vidtar resolutionsåtgärder mot ett moderföretag och det inte bedöms nödvändigt att vidta separata åtgärder mot institutet för att uppnå resolutionsändamålen.
Resolutionsdirektivet
Enligt resolutionsdirektivet artikel 82.1 ska resolutionsmyndigheten på eget initiativ, eller efter underrättelse från behörig myndighet i enlighet med artikel 81, fastställa om villkoren för resolution enligt artikel 32 och 33 är uppfyllda av det berörda institutet eller av ett företag som ingår i samma koncern som ett institut. Beslut om att resolutionsåtgärder ska vidtas ska enligt artikel 82.2
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
438
innehålla dels grunderna för beslutet inbegripet fastställandet av om institutet uppfyller förutsättningarna för resolution, dels åtgärd som resolutionsmyndigheten avser att vidta. Direktivet anger vidare att den åtgärd som myndigheten avser att vidta kan inbegripa viljan att ansöka om avveckling, utseende av en förvaltare eller en annan åtgärd enligt gällande normala insolvensförfaranden eller nationell rätt, om inget annat följer av artikel 37.9. Vidare definierar direktivet i artikel 2.1.40 en resolutionsåtgärd som ett beslut att placera ett institut eller ett koncernföretag under resolution enligt artikel 32 eller artikel 33, tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller utövandet av en eller flera resolutionsbefogenheter.
Skälen för kommitténs förslag
Bedömer resolutionsmyndigheten att samtliga förutsättningar för resolution är för handen avseende ett specifikt institut ska det som huvudregel försättas i resolution. Det är i grunden självklart att ett institut som uppfyller förutsättningarna för resolution också ska försättas i resolution eftersom detta är nödvändigt för att uppnå viktiga allmänintressen. Formellt sker detta genom att resolutionsmyndigheten fattar ett beslut om att försätta företaget i resolution. Det bör därför framgå i den svenska lagen att ett institut som uppfyller förutsättningarna för resolution som huvudregel ska försättas i resolution.
Det finns dock ett viktigt undantag när det inte är nödvändigt eller inte ens lämpligt att försätta ett institut i resolution även om det uppfyller förutsättningarna för det. Om resolutionsmyndigheten avser att tillämpa en så kallad Single Point of Entry strategi (resolution genom en ingångspunkt, se avsnitt 7.4) så sker ingripandet på moderföretagsnivå (se vidare avsnitt 7.4). Resolutionsverktygen tillämpas då för koncernen som helhet på moderföretagsnivå och dotterföretagen fortlever som vanligt. Vid tillämpningen av en sådan strategi är det alltså inte alltid nödvändigt och kan till och med vara olämpligt att försätta dotterföretaget i resolution eftersom det riskerar att leda till finansieringsbortfall och avbrott i verksamheten. Syftet är ju att institutets problem ska hanteras genom resolutionsåtgärder riktade mot moderföretaget. För att resolution genom en ingångspunkt ska lyckas krävs bland annat att det finns tillräckligt kapacitet att absorbera förluster och kapitalisera koncernen på moderföretagsnivå.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
439
Det är därför kommitténs bedömning att när direktivet anger att resolutionsåtgärder ska vidtas mot ett institut som uppfyller förutsättningarna för resolution inbegriper det åtgärder som i stället vidtas på moderföretagsnivå inom ramen för en SPE-strategi. I en sådan situation kan resolutionsmyndigheten avstå, i en avvikelse från huvudregeln, från att försätta institutet i resolution. Detta behöver framgå i lag. En förutsättning för att få tillämpa detta undantag bör vidare vara att det bedöms leda till att resolutionsändamålen uppnås i högre utsträckning.
Det kan även förtydligas att ett beslut om att ett företag uppfyller förutsättningarna för resolution och ska placeras i resolution, vilket vi uttrycker som att företaget försätts i resolution, är enligt definitionen i direktivet en resolutionsåtgärd i sig, men det får också en rad andra följder. En uppenbar följd är att beslutet ger resolutionsmyndigheten möjlighet att vidta ytterligare resolutionsåtgärder. Det begränsar även möjligheterna att inleda andra förfaranden, som konkurs, eller vidta andra rättsliga åtgärder mot institutet under resolution; se kapitel 8.
I det svenska införlivandet föreslår vi även att vissa åtgärder ska vidtas automatiskt som en följd av resolutionsbeslutet. Exempelvis föreslår vi att kontrollen över företaget ska övergå till resolutionsmyndigheten som en direkt följd av beslutet. I praktiken innebär detta att resolutionsmyndigheten måste fatta ett beslut om att försätta institutet i resolution.
Resolutionsmyndigheten ska pröva om förutsättningarna för resolution är uppfyllda eller inte och fatta beslut i saken. Resolutionsmyndigheten måste ändå avgöra ärendet genom beslut, särskilt eftersom tillsynsmyndigheten kommer att bedöma om institutet fallerar och om alternativa åtgärder kan förhindra detta och informera resolutionsmyndigheten om den bedömer att så inte är fallet. Vi kan även i detta sammanhang notera att i de fall som resolutionsmyndigheten har erhållit underrättelse från rätten om att en ansökan om att inleda konkurs har inkommit, har resolutionsmyndigheten sju dagar på sig att fatta beslut; se kapitel 8.
När det gäller formella krav på resolutionsbeslutet anger direktivet att det av beslutet ska framgå grunderna för resolutionsmyndighetens bedömning samt vilken åtgärd myndigheten avser att vidta. Mot bakgrund av att ett beslut om att försätta ett institut i resolution eller ej kan få betydande konsekvenserna för såväl samhället som för enskilda är det av vikt att resolutionsmyndigheten
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
440
tydligt motiverar sitt ställningstagande och redovisar beslutsgrunderna.
Vi anser att det i beslutsgrunderna klart ska framgå hur myndigheten har bedömt förutsättningarna för att försätta institutet i resolution. Särskilt ska myndigheten redovisa i vilken utsträckning ett resolutionsförfarande som alternativ till konkurs eller likvidation är nödvändigt för att uppfylla och står i proportion till resolutionsändamålen samt myndighetens avvägning mellan dessa. Vilket, eller vilka, ändamål som föranleder beslutet bör också framgå. Kommittén bedömer dock att dessa krav motsvaras av de krav på att myndigheter ska motivera sina beslut som föreskrivs i 20 § förvaltningslagen (1986:223) och ytterligare åtgärder inom ramen för införlivandet behövs därför inte. Kommittén vill dock understryka vikten av att resolutionsmyndigheten tydligt motiverar sitt beslut.
Enligt artikel 82.2 b ska det i beslutet framgå den åtgärd som resolutionsmyndigheten avser vidta. Vi anser att detta inte heller behöver framgå av lag. Det följer av vad som anges ovan att myndigheten måste fatta beslut om att försätta ett företag i resolution. När resolutionsmyndigheten vidtar ytterligare åtgärder, vilket den måste göra eftersom beslutet i sig (med följdverkningar) inte löser företagets eller koncernens problem, så måste dessa vara föremål för myndighetsbeslut. Det följer av förvaltningslagen att även dessa beslut ska motiveras med hänsyn till resolutionsändamålen, de allmänna principerna för resolution samt andra villkor knutna till den specifika åtgärden. Därmed är även denna del av direktivet hanterad genom förvaltningslagen.
En fråga är dock hur man ska förhålla sig till tidsaspekten. Måste myndigheten i beslutet om att försätta institutet i resolution också avisera de åtgärder som den tänker vidta? Vår bedömning är att så är fallet om resolutionsmyndigheten vid tidpunkten vet vilken åtgärd den avser vidta. Om resolutionsmyndigheten däremot inte vet vilken åtgärd den ska vidta, varken kan eller behöver resolutionsmyndigheten avisera någon åtgärd.
Vi kan också konstatera att ett beslut om att försätta ett institut i resolution i vårt förslag till införlivande innefattar åtminstone två led, dels beslutet att försätta företaget i resolution, dels beslutet om att myndigheten tar kontroll över företaget. Det finns med andra ord inte skäl ur ett rent införlivande-perspektiv att ställa särskilda krav på att myndigheten i resolutionsbeslutet ska avisera de åtgärder som den tänker vidta inom ramen för själva resolutionsförfarandet.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
441
Det finns dock flera skäl till att det är önskvärt att resolutionsmyndigheten skyndsamt, och om möjligt gärna redan i resolutionsbeslutet, anger vad den avser att göra med företaget. Ett skäl är att det är förtroendeskapande. Om man presenterar ett problem är det generellt sett bra att kunna peka ut en lösning samtidigt. Om institutet har gränsöverskridande verksamhet eller är en del av en gränsöverskridande koncern, underlättar det för berörda utländska resolutionsmyndigheter att förstå konsekvenserna för egen del och en sådan avsiktsförklaring borde också underlätta samarbetet mellan de berörda myndigheterna. Att underlätta gränsöverskridande resolution genom att införa harmoniserade verktyg är ju ett viktigt skäl för direktivet.
En förändring i detta avseende som stärker förutsättningarna för att myndigheten vet vilka åtgärder den avser att vidta är de resolutionsplaner som direktivet ålägger resolutionsmyndigheten att upprätta och som valet av åtgärd i första hand ska baseras på; se vidare kapitel 23.
Det kommer även att föreligga en ansenlig mängd information, främst avseende institutets finansiella situation, vid tiden för resolutionsbeslutet. Det gäller framför allt den information om institutet som finns hos tillsynsmyndigheten. Denna information kommer dock tillsynsmyndigheten inom ramen för myndighetssamarbetet naturligt att delge resolutionsmyndigheten. Men det handlar också om vad som framkommer i värderingen av institutets tillgångar och skulder; se kapitel 18. Det torde därmed i de allra flesta fallen vara tämligen klart för resolutionsmyndigheten vilken resolutionsåtgärd som kan bli aktuell.
Det kan emellertid finnas situationer där nödvändig information inte finns tillgänglig i beslutsögonblicket. Även om upprättandet av resolutionsplaner också kan ge viss vägledning är det inte realistiskt att tro att resolutionsmyndigheten har en tillräckligt klar bild i alla situationer av t.ex. vilket verktyg som är lämpligt att tillämpa i samband med att myndigheten kan konstatera att ett institut uppfyller förutsättningarna för resolution. Själva beslutet om vilken åtgärd som resolutionsmyndigheten avser att vidta behöver då komma vid ett senare tillfälle. Att ställa krav på att avisera en åtgärd i samband med resolutionsbeslutet riskerar att fördröja resolutionsbeslutet med ytterligare samhällsekonomiska kostnader som följd. Exempelvis skulle det innebära att ägare och ledning behåller kontrollen över företaget ytterligare en tid med de problem som är förknippade med detta.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
442
Det är enligt vår bedömning en avgörande skillnad mellan att kunna avgöra om ett resolutionsbeslut är nödvändigt och proportionellt respektive att fastställa exakt vilket verktyg som är bäst lämpat för att uppnå ett eller flera av ändamålen. Det bör därför inte krävas att resolutionsmyndigheten ska kommunicera vilken eller vilka åtgärder den avser att vidta i samband med resolutionsbeslutet.
7.4 Beslut om resolution av koncernföretag
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta
att ett finansiellt institut som är dotterföretag till ett institut eller utländskt institut ska försättas i resolution om institutet eller det utländska institutet uppfyller förutsättningarna för resolution, och det finansiella institutet uppfyller förutsättningarna för resolution.
Resolutionsmyndigheten får besluta att ett holdingföretag med finansiell verksamhet, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska försättas i resolution om
1. ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag
till holdingföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution, och
2. holdingföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution
Resolutionsmyndigheten får inte vidta åtgärder mot ett holdingföretag med blandad verksamhet, om det fallerande institutet eller utländska institutet innehas direkt eller indirekt av ett holdingföretag med finansiell verksamhet. I så fall ska resolutionsåtgärder i stället vidtas mot det finansiella holdingföretaget. Resolutionsmyndigheten får inte heller vidta åtgärder mot holdingföretaget med blandad verksamhet (koncernresolution).
Resolutionsmyndigheten får besluta att ett holdingföretag med finansiell verksamhet, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska försättas i resolution trots att holdingföretaget inte uppfyller förutsättningarna för resolution, om
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
443
1. ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag
holdingföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution,
2. institutets eller det utländska institutets fallissemang kan
leda till att ett annat institut eller koncernen fallerar, och
3. det är nödvändigt att vidta resolutionsåtgärder mot
holdingföretaget för resolutionen av dotterinstituten eller av hela koncernen/gruppen.
Vid beslut om resolution av holdingföretag enligt ovan får resolutionsmyndigheten, efter gemensam överenskommelse med den utländska resolutionsmyndigheten för dotterföretaget som är ett institut eller för holdingföretaget, bortse från koncerninterna överföringar av kapital eller förluster mellan företag, inbegripet nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument vid bedömning av om förutsättningarna för resolution föreligger för ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag.
Resolutionsdirektivet
I avsnitt 5.6 behandlas de olika företagstyper som kan omfattas av resolutionsordningen. Villkoren som de anges i artikel 32.1 syftar på kreditinstitut eller värdepappersföretag. Som framgår av resolutionsordningens tillämpningsområde är det även andra företagstyper som kan blir föremål för resolutionsåtgärder. Förutsättningarna för detta behandlas i artikel 33 enligt följande.
Artikel 33.1 anger att resolutionsmyndigheterna får vidta en resolutionsåtgärd gentemot ett finansinstitut (finansiella institut) som avses i artikel 1.1 b om de villkor som fastställs i artikel 32.1 är uppfyllda med avseende på både finansinstitutet och det moderföretag som är föremål för gruppbaserad tillsyn.
Av 33.2 framgår att resolutionsmyndigheten får vidta en resolutionsåtgärd gentemot en enhet som avses i artikel 1.1 c eller d om de villkor som fastställs i artikel 32.1 är uppfyllda med avseende på både den enheten som avses i artikel 1.1 c eller d och med avseende på ett eller flera dotterföretag som är institut, eller om dotterföretaget inte är etablerat i unionen, den tredjelandsmyndighet som har
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
444
fastställt att den uppfyller villkoren för resolution enligt lagen i det tredjelandet.
I 33.3 införs en viss begränsning av resolutionsmyndighetens agerande genom att om dotterinstituten till ett holdingföretag med blandad verksamhet innehas direkt eller indirekt av ett mellanvarande finansiellt holdingföretag ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsåtgärder för koncernresolution vidtas gentemot det mellanvarande finansiella holdingföretaget, och de ska inte vidta resolutionsåtgärder för koncernresolution gentemot holdingföretaget med blandad verksamhet.
Artikel 33.4 säger att med förbehåll för artikel 33.3 får resolutionsmyndigheterna vidta resolutionsåtgärder gentemot en enhet som avses i artikel 1.1 c eller d trots att den inte uppfyller villkoren i artikel 32.1 om ett eller flera av de dotterföretag som är institut uppfyller villkoren i artikel 32.1, 32.4 och 32.5 och deras tillgångar och skulder är sådana att ett fallissemang hotar koncernen som helhet eller om insolvensrätten i medlemsstaten kräver att koncernerna behandlas som en helhet och resolutionsåtgärderna gentemot den enhet som avses i artikel 1.1 c eller d är nödvändiga för resolutionen av sådana dotterföretag som är institut eller för resolutionen av koncernen som helhet.
Artikel 33.4 andra stycket anger att vid tillämpningen av artikel 33.2 och första stycket i artikel 33.4 får resolutionsmyndigheten för institutet och resolutionsmyndigheten för den enhet som avses i artikel 1.1 c eller d, vid bedömningen av huruvida villkoren i artikel 32.1 är uppfyllda för ett eller flera dotterföretag som är institut, efter gemensam överenskommelse bortse från koncerninterna överföringar av kapital eller förluster mellan enheter, inbegripet utövandet av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter.
Skälen för kommitténs förslag
Om ett individuellt institut får problem ska det försättas i resolution. Om problemen inte är isolerade till det individuella institutet utan påverkar även andra företag i samma koncern, kan åtgärder behöva vidtas även beträffande dessa. Om exempelvis ett dotterföretag i en finansiell koncern fallerar kan det bero på problem som är isolerade till det företaget, men fallissemanget kan också bero på mer djupgående problem i koncernen som först syns i dotterföretaget. Dotterföretaget kan vidare ha finansiella kopplingar till andra
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
445
företag i koncernen och dotterföretagets fallissemang kan därför medföra att även de andra företagen får finansiella problem av varierande svårighetsgrad.
Förutom omständigheter i det enskilda fallet spelar den resolutionsstrategi som myndigheterna avser att tillämpa roll för hur andra företag i en koncern kan behöva involveras. Det är därför generellt önskvärt att resolutionsmyndigheterna kan utforma en resolutionsstrategi som beaktar hela koncernens soliditet och förhindrar spridningsrisker till andra enheter. I direktivet används begreppet resolution av en koncern för att beskriva de olika strategier som finns. Resolution av en koncern definieras i artikel 2.1.42 som a) vidtagande av en resolutionsåtgärd på moderföretagsnivå eller på nivån för det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn, eller b) den samordnade tillämpningen av resolutionsverktyg och resolutionsmyndigheternas utövande av sina befogenheter med avseende på koncernenheter som uppfyller villkoren för resolution. Dessa två punkter refererar till de två huvudsakliga resolutionsstrategier som Financial Stability Board (FSB) anger i en gränsöverskridande kontext; Single Point of Entry (resolution genom en ingångspunkt) respektive Multiple Point of Entry (resolution genom flera ingångspunkterer. I korthet innebär en resolution genom en ingångspunkt som nämnt att en nationell resolutionsmyndighet ingriper på moderföretagsnivå. En resolution genom flera ingångspunkter däremot innebär att en eller flera resolutionsmyndigheter tillämpar resolutionsverktyg i flera delar av koncernen (i bästa fall samtidigt), vilket kan innebära att koncernen vid resolution delas upp i två eller flera helt separata delar. I båda dessa strategier kan det finnas behov av att försätta koncernföretag som inte är institut i resolution.
I en resolution genom en ingångspunkt försätts moderföretaget, som kan vara ett holdingföretag, i resolution och resolutionsmyndigheten vidtar därefter åtgärder på den nivån i koncernen. Sannolikt avstår resolutionsmyndigheten, som tidigare nämnts, i så fall ifrån att försätta dotterföretag i resolution.
I en resolution genom flera ingångspunkter däremot kan det finnas skäl att förutom institutet försätta andra koncernföretag i resolution för att kunna genomföra en koncernresolution. Även om man kan tala om en resolution av en koncern så bör det betonas att detta avser endast den strategi som används. Beslut om resolution och efterföljande åtgärder avser alltjämt individuella företag och inte koncerner. I det följande föreslår vi bestämmelser rörande
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
446
resolutionsmyndighetens möjligheter att försätta i resolution sådana företag som inte är institut (det vill säga kreditinstitut eller värderpappersföretag), men som ingår i samma koncern som ett institut som är under resolution, eller uppfyller förutsättningarna för detta.
Beslut om resolution av finansiella institut
Mer konkret kan behovet av att försätta koncernföretag i resolution handla om dotterföretag till institutet under resolution och som ingår i samma grupp. Sådana dotterföretag blir finansiella institut per definition. Direktivet anger (i artikel 33.1) att om ett finansiellt institut är dotterföretag till ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag (det vill säga institut) som uppfyller förutsättningarna för resolution och även det finansiella institutet självt uppfyller förutsättningarna för resolution, får resolutionsmyndigheten vidta resolutionsåtgärder mot detta företag. Det bör framgå av svensk lag att dessa kan försättas i resolution. Enligt kommitténs bedömning kan det inte finnas skäl att försätta andra dotterföretag som inte ingår i gruppen i resolution.
Beslut om resolution mot holdingföretag
Direktivet anger vidare i artikel 33.2 att resolutionsmyndigheten ska kunna försätta holdingföretag med finansiell verksamhet, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet (se avsnitt 5.6 för förklaring av dessa företagstyper) om detta företag uppfyller förutsättningarna för resolution och om ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag till holdingföretaget också uppfyller förutsättningarna för resolution. En bestämmelse behöver införas i svensk rätt om att resolutionsmyndigheten får försätta i resolution ett holdingföretag till ett institut som är försatt i resolution eller som uppfyller förutsättningarna för resolution förutsatt att också holdingföretaget självt uppfyller förutsättningarna för resolution.
I artikel 33.4 anges att resolutionsmyndigheten får besluta om resolution av ovan nämnda holdingföretag även om själva holdingföretaget inte uppfyller förutsättningarna för resolution. Detta förutsätter dock följande:
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
447
1. ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag till
holdingföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution,
2. institutets eller det utländska institutets fallissemang kan leda
till att ett annat institut eller koncernen fallerar, och
3. det är nödvändigt att vidta resolutionsåtgärder mot holding-
företaget för resolutionen av dotterinstituten eller av hela koncernen/gruppen.
Resolutionsåtgärderna mot holdingföretaget ska i dessa fall alltså anses vara nödvändiga för resolutionen av ett eller flera dotterföretag som är institut, eller för resolutionen av koncernen som helhet. Kommittén bedömer att det är rimligt att resolutionsåtgärder även får ske mot moderföretag som inte självständigt uppfyller förutsättningarna för resolution om det anses nödvändigt att företa resolutionsåtgärder även mot holdingföretaget för att få till stånd en effektiv resolution i övrigt. Detta kan ju exempelvis vara nödvändigt för att kunna genomföra resolution genom en ingångspunkt, vilket om en sådan inte kan genomföras riskerar att leda till en ineffektiv resolution för dotterföretaget och därmed att också hela koncernen riskerar att drabbas av spridningseffekter. Även detta bör framgå av lag.
Artikel 33.3 anger att om dotterinstituten till ett holdingföretag med blandad verksamhet innehas direkt eller indirekt av ett mellanvarande finansiellt holdingföretag ska resolutionsåtgärder vidtas gentemot det mellanvarande finansiella holdingföretaget, och inte gentemot holdingföretaget med blandad verksamhet. För att genomföra direktivet bör det framgå av svensk lag att resolutionsmyndigheten ska agera i enlighet med detta.
Avslutningsvis behöver det för att genomföra artikel 33.4 andra stycket framgå av svensk lagstiftning att resolutionsmyndigheten, när den beslutar om ett holdingföretag ska försättas i resolution får ingå en gemensam överenskommelse med en utländsk resolutionsmyndighet för dotterföretaget som är institut att bortse från koncerninterna överföringar av kapital eller förluster mellan företag, inbegripet nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument vid bedömning av om förutsättningarna för resolution föreligger för dotterföretaget. På motsvarande sätt får resolutionsmyndigheten avseende ett institut som är dotterföretag till ett utländskt holdingföretag ingå en motsvarande gemensam överenskommelse.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
448
7.5 Beslut om resolution i en gränsöverskridande koncern
Ovan har vi beskrivit vilka förutsättningar som ska föreligga för att resolutionsmyndigheten ska få vidta resolutionsåtgärder mot institut, finansiella institut och vissa holdingföretag. I detta avsnitt beskriver vi den beslutsordning som ska iakttas innan resolutionsmyndigheten fattar beslut om resolution beträffande ett företag som ingår i en gränsöverskridande koncern. Tyngdpunkten ligger på samarbetet mellan de olika resolutionsmyndigheterna som är inblandade i respektive situation.
Om ett företag i en koncern får finansiella problem, kan problemen påverka hela koncernens finansiella ställning. Det är därför värdefullt om resolutionsmyndigheterna för de berörda företagen kan enas om åtgärder som effektivt kan begränsa spridningsrisken. Om detta inte är möjligt, bör de åtgärder som vidtas av en eller flera resolutionsmyndigheter om möjligt vara heltäckande eller i vart fall samordnade. Även om var och en av resolutionsmyndigheterna främst beaktar effekterna på deras nationella finansiella system, kan konsekvenserna för hela det finansiella systemet bli mer djupgående än nödvändigt, om de inte också beaktar vilken effekt deras beslut får för det finansiella systemet i andra medlemsstater.
Det är inte ovanligt att finansiella koncerner är gränsöverskridande. Detta gäller inte minst nordiska banker eftersom de finansiella systemen i de nordiska och baltiska länderna i hög grad är integrerade. I direktivet anges bl.a. allmänna principer som myndigheter att beakta vid gränsöverskridande samarbete (artikel 87) och krav på att resolutionskollegium ska upprättas och hur dessa ska fungera (artiklarna 88–90). Vi återkommer till dessa mer övergripande frågor om gränsöverskridande samarbete i kapitel 22. Här fokuserar vi enbart på det samarbete som ska föregå ett resolutionsbeslut.
Generellt anförs i direktivets skäl (skäl 97) att det vid resolution av gränsöverskridande koncerner bör göras en avvägning mellan, å ena sidan, behovet av förfaranden som tar hänsyn till situationens brådskande karaktär och möjliggör effektiva, rättvisa och snabba lösningar för koncernen som helhet, och, å andra sidan, behovet av att skydda den finansiella stabiliteten i alla de medlemsstater som koncernen är verksam i. De olika resolutionsmyndigheterna bör dela med sig av sina synpunkter i resolutionskollegiet. Resolutions-
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
449
åtgärder som föreslås av den samordnande resolutionsmyndigheten bör utarbetas och diskuteras mellan olika resolutionsmyndigheter inom ramen för koncernresolutionsplanerna. Resolutionskollegier bör införliva synpunkterna från resolutionsmyndigheterna i alla de medlemsstater där koncernen är verksam, i syfte att underlätta snabba och gemensamma beslut när situationen så kräver. När resolutionsmyndigheten vidtar åtgärder på koncernnivå bör den alltid beakta effekterna på den finansiella stabiliteten i de medlemsstater där koncernen är verksam. Detta bör säkerställas genom möjligheten för resolutionsmyndigheterna i den medlemsstat där dotterföretaget är etablerat att invända mot koncernresolutionsmyndighetens beslut, inte enbart om resolutionsåtgärdernas lämplighet, utan även med hänvisning till behovet att skydda den finansiella stabiliteten i den medlemsstaten.
I skäl 99 anges vidare att framtagandet av en koncernresolutionsordning bör underlätta en samordnad resolution som mer sannolikt ger det bästa resultatet för koncernens alla institut. En nationell myndighet som beslutar att avvika från koncernresolutionsordningen bör noggrant överväga de potentiella effekterna på den finansiella stabiliteten i de medlemsstater där övriga resolutionsmyndigheter är belägna och de potentiella effekterna på andra delar av koncernen.
Sammantaget kan man säga att syftet med direktivet i detta avseende är att skapa goda förutsättningar för att ett fallerande institut rekonstrueras eller avvecklas på ett sätt som tar hänsyn till effekten på andra företag i samma koncern. För detta ändamål behövs det ett särskilt förfarande för myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
Artiklarna 91 och 92 behandlar genomgående institut eller ett annat företag som kan bli föremål för resolution. När vi i det följande talar om företag, moderföretag eller dotterföretag, syftar vi just på den typen av företag.
7.5.1 Processen när ett dotterföretag i en finansiell koncern fallerar
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndighetenen får inte fatta
beslut om resolution avseende ett företag i en finansiell koncern förrän den process som beskrivs i artikel 91 i resolutionssdirek-
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
450
tivet om resolution på koncernnivå som berör ett dotterföretag i koncernen har avslutats. Resolutionsmyndighetenen bemyndigas att ingå internationella överenskommelser med andra resolutionsmyndigheter om genomförande av en koncernresolutionsordning.
Resolutionsdirektivet
Enligt resolutionsdirektivet är processen om ett dotterföretag i en finansiell koncern fallerar följande.
Processen inleds med att en resolutionsmyndighet fastställer att ett företag som är ett dotterföretag inom en koncern (dotterföretag) uppfyller villkoren för resolution i artikel 32 eller 33.
När resolutionsmyndigheten fastställt att förutsättningar för resolution är uppfyllda för ett dotterföretag, ska den omgående underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten, den samordnande tillsynsmyndigheten om det är en annan myndighet och medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen. Underrättelsen ska innehålla:
a) Fastställandet att dotterföretaget uppfyller villkoren för
resolution i artikel 32 eller 33 (artikel 91.1 a).
b) De resolutionsåtgärder eller insolvensåtgärder som resolut-
ionsmyndigheten anser är lämpliga för dotterföretaget (artikel 91.1 b).
Den underrättande myndigheten får dock inte omedelbart genomföra de angivna åtgärderna utan ska avvakta besked från den samordnande resolutionsmyndigheten. Den sistnämnda myndigheten ska nämligen när den mottagit underrättelsen, efter samråd med övriga medlemmar i det berörda resolutionskollegiet, bedöma de sannolika effekterna av resolutionsåtgärderna eller de andra åtgärder som meddelats i enlighet med punkten b i föregående stycke, på koncernen och koncernenheterna i andra medlemsstater, och särskilt om resolutionsåtgärderna eller andra åtgärder sannolikt skulle leda till att villkoren för resolution uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat (artikel 91.2). Denna bedömning ska göras inom 24 timmar efter det att den samordnande resolutionsmyndigheten mottagit underrättelsen eller inom den längre tid som den underrättande resolutionsmyndigheten godkänner
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
451
Om den samordnande resolutionsmyndigheten inte har gjort någon bedömning inom 24 timmar eller den längre tid som överenskommits, får den resolutionsmyndighet som ansvarar för dotterföretaget vidta de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som den har meddelat i enlighet med punkten b ovan. (artikel 91.5)
Resolutionsmyndigheten som ansvarar för dotterföretaget får också vidta de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som den angett i underrättelsen om resolutionsmyndigheten på koncernnivå – efter samrådet – bedömer att åtgärderna sannolikt inte leder till att villkoren för resolution i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat (artikel 91.3).
Om däremot den samordnande resolutionsmyndigheten, efter samråd med de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet och inom den utsatta tiden, bedömer att de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som angetts i underrättelsen sannolikt leder till att villkoren för resolution i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat, ska den föreslå en koncernresolutionsordning och överlämna den till resolutionskollegiet (artikel 91.4).
En koncernresolutionsordning ska enligt artikel 91.6
a) beakta och följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13 (dvs.
koncernresolutionsplaner), såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av omständigheterna i fallet gör bedömningen att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna,
b) beskriva de resolutionsåtgärder som de berörda resolutions-
myndigheterna bör vidta med avseende på moderföretaget inom unionen eller särskilda koncernenheter i syfte att uppfylla målen och principerna för resolution i artiklarna 41 och 34,
c) ange hur dessa resolutionsåtgärder bör samordnas,
d) etablera en finansieringsplan som beaktar koncernresolutions-
planen, principerna för att dela upp ansvaret som fastställts i enlighet med led f i artikel 12.3 och allmänna principer för ömsesidighet som anges i artikel 107.
Om de andra resolutionsmyndigheterna inte har invändningar mot koncernresolutionsordningen, ska koncernresolutionsordningen utformas som ett gemensamt beslut av den samordnande resolutionsmyndigheten och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretag som omfattas av koncernresolutionsordningen (arti-
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
452
kel 91.7). Eba får på begäran av en behörig myndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
Om däremot någon resolutionsmyndighet har invändningar mot eller avviker från den koncernresolutionsordning som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå eller anser att den behöver vidta andra separata resolutionsåtgärder än de som föreslås i ordningen med avseende på ett företag med hänsyn till finansiell stabilitet, ska den i detalj ange skälen till invändningarna eller till avvikelsen från koncernresolutionsordningen, underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten och de övriga resolutionsmyndigheter som omfattas av koncernresolutionsordningen om skälen och informera dem om de åtgärder den kommer att vidta. När den anger skälen till sina invändningar ska resolutionsmyndigheten beakta de resolutionsplaner som avses i artikel 13, åtgärdernas potentiella effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda medlemsstaterna och åtgärdernas potentiella effekter på andra delar av koncernen (artikel 91.8). De invändande myndigheterna får då fatta beslut om hur resolutionen ska utformas beträffande dotterföretag i deras medlemsstater.
Om vissa men inte alla myndigheter har invändningar mot resolutionsordningen, får de resolutionsmyndigheter som inte hade invändningar fatta ett gemensamt beslut om en koncernresolutionsordning som omfattar koncernenheter i deras medlemsstater (artikel 91.9).
Det gemensamma beslut som fattas liksom de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutionsmyndigheten i de berörda medlemsstaterna (artikel 91.10).
Förutom den inledande fristen om 24 timmar innehåller direktivet inte någon tidsgräns inom vilken myndigheterna ska komma överens eller fatta individuella beslut. I artikel 91.11 finns det dock en allmän regel som anger att myndigheterna utan dröjsmål ska vidta alla åtgärder enligt artikel 91 med vederbörlig hänsyn tagen till hur brådskande situationen är.
Om en koncernresolutionsordning inte genomförs och resolutionsmyndigheter vidtar resolutionsåtgärder som avser en koncernenhet, ska dessa resolutionsmyndigheter bedriva ett nära samarbete inom resolutionskollegiet för att uppnå en samordnad resolutionsstrategi för alla koncernenheter som har hamnat eller sannolikt kommer att hamna på obestånd (artikel 91.12).
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
453
Resolutionsmyndigheter som vidtar resolutionsåtgärder som avser koncernenheter ska regelbundet ge fullständig information till medlemmarna i resolutionskollegiet om dessa åtgärder och hur de utvecklas (artikel 91.13).
Skälen för kommitténs förslag
Av de beskrivna artiklarna framgår hur besluten om resolution ska fattas när det finns en finansiell koncern med anknytning till flera länder. För att införliva direktivet måste svensk rätt ges en utformning som innebär att de svenska myndigheterna deltar i processen på det sätt som anges i direktivet. Det finns i princip inga möjligheter att avvika från direktivets bestämmelser.
Direktivet bygger på en kombination av samarbete, vilket ska leda fram till att myndigheterna fattar ett gemensamt beslut om hur resolutionen ska genomföras, och att var och en av myndigheterna fattar beslut om de företag de ansvarar för.
Om det är fråga om koncernresolution kommer den s.k. koncernresolutionsordningen att spela en central roll. En koncernresolutionsordning är en plan som beskriver hur en resolution ska genomföras i ett enskilt fall. Vad en sådan ordning ska innehålla framgår av artikel 91.6. Utgångspunkten för den är koncernresolutionsplanen.
Som vi utvecklar närmare i avsnitt 23.4.2 ska koncernresolutionsplanerna identifiera hur koncernresolutionsåtgärderna ska finansieras. De koncernresolutionsordningar som ska tas fram när det är aktuellt med att vidta resolutionsåtgärder avseende flera företag i en koncern, ska innehålla en finansieringsplan baserad på koncernresolutionsplanen. Koncernresolutionsordningen ska även beakta bestämmelserna om ömsesidighet i artikel 107. Enligt artikel 107 ska medlemsstaterna vid en koncernresolution säkerställa att det nationella finansieringsarrangemanget bidrar till finansieringen av koncernresolution enligt bestämmelserna i artikeln. Av artikeln framgår vidare vad en finansieringsplan ska innehålla och att den ska godkännas i samband med överenskommelsen om koncernresolution enligt artikel 91 eller 92. Planen ska bland annat ange grunden för beräkningen av vilket belopp som finansieringsarrangemangen ska bidra med och det belopp som varje finansieringsarrangemang ska bidra med. Grunden för fördelningen av bidraget beakta de principer som anges i artikel 107.5 och princi-
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
454
perna i koncernresolutionsplanen om inte något annat överenskoms i finansieringsplanen.
Vi föreslår att den process som beskrivs i det föregående ska införlivas med direktivet. Myndigheterna ska alltså försöka komma överens om en koncernresolutionsordning. En sådan överenskommelse är en internationell överenskommelse i regeringsformens mening. Vi föreslår vidare att en koncernresolutionsordning definieras genom en hänvisning till artikel 91 i resolutionsdirektivet. Där anges ge bland annat att en koncernresolutionsordning ska etablera en finansieringsplan som beaktar koncernresolutionsplanen, principerna för att dela upp ansvaret som fastställts i enlighet med artikel 12.3 f och för ömsesidighet som avses i artikel 107. Av detta följer att resolutionsmyndigheten får komma överens med övriga berörda myndigheter om en koncernresolutionsordning inklusive en finansieringsplan enligt artikel 91 och 107.
Av artikel 107.2 framgår att resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska samråda med övriga resolutionsmyndigheter innan de föreslår en finansieringsplan för de institut som är en del av koncernen. Någon uttrycklig bestämmelse behövs dock inte om detta vid sidan om de bestämmelser som följer av artiklarna 91 och 92.
Resolutionsmyndigheten kan komma att delta i processen i olika egenskaper. Den kan vara den myndighet som initierar processen att underrätta resolutionsmyndigheten på koncernivå om att förutsättningarna för resolution är uppfyllda och vilka åtgärder den vill vidta. Den kan också vara den myndighet som tar emot en sådan underrättelse i egenskap av resolutionsmyndighet på koncernivå. Den behöver vidare inte ha någon av dessa roller men kan ingå i ett kollegium där källan till problemen främst är något annat företag i koncernen.
Resolutionsmyndigheten har olika skyldigheter beroende på vilken roll den har. När resolutionsmyndigheten utgör den underrättande myndigheten innebär det att den inte får fatta beslut om resolution förrän processen är avslutad. I de andra fallen handlar det snarare om att resolution initieras hos resolutionsmyndigheten genom den underrättande myndigheten. Vi föreslår därför att resolutionsmyndighetens olika roller lagregleras på ett sätt som nära följer direktivet.
Även om bestämmelserna får något olika utformning beroende på om resolutionsmyndigheten är den underrättande myndigheten eller en myndighet som på koncernnivå eller medlem i resolutionskollegiet tar emot underrättelsen, är upplösningen alltid detsamma.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
455
Antingen kommer de berörda myndigheterna överens om ett gemensamt beslut om koncernresolutionsordningen eller så gör de det inte. I det sistnämnda fallet fattar de myndigheter som inte deltar i det gemensamma beslutet individuella beslut.
De gemensamma beslut som direktivet talar om är att betrakta som internationella överenskommelse i regeringsformens mening (se avsnitt 22.3.2) För att införliva direktivet bör resolutionsmyndigheten därför bemyndigas att ingå internationella överenskommelser med andra resolutionsmyndigheter om genomförande av en koncernresolutionsordning.
Genom att ingå en överenskommelse med övriga resolutionsmyndigheter åtar sig resolutionsmyndigheten när den är resolutionsmyndighet på koncernnivå att fatta ett nationellt beslut vars innehåll motsvarar innehållet i överenskommelsen, alternativt att avstå från att fatta något beslut utan överlämna det till resolutionsmyndigheten på koncernnivå. Vi föreslår vissa bestämmelser för att säkerställa att en finansieringsplan som finns i en överenskommen koncernresolutionsordning följs. För att säkerställa att det är möjligt måste dock myndigheten när den ingår överenskommelsen beakta såväl resolutionsreservens storlek som de beloppsbegränsningar som beslutats av riksdagen beträffande resolutionsreservens upplåningsrätt (se avsnitt 21.5).
Enligt artikel 91.10 ska det gemensamma beslut som fattas mellan resolutionsmyndigheterna och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut som avses i 91.8 erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutionsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna. Det betyder dock inte att resolutionsmyndigheten är skyldig att medverka i en koncernresolution om den inte deltagit i överenskommelsen.
Om resolutionsmyndigheten träffar en överenskommelse med en eller flera utländska myndigheter är den bunden av den och får inte vidta åtgärder som strider mot den. Detsamma gäller beslut som en utländsk myndighet fattar med stöd av en sådan överenskommelse. Den är dock inte direkt bindande för instituten och andra berörda dotterföretag utan det är först genom det nationella beslutet som rättsverkningar för företagen uppkommer. När resolutionsmyndigheten har fattat ett beslut på grundval av en internationell överenskommelse är beslutet på vanligt sätt bindande för den som det riktar sig till och ska kunna överklagas.
Om en domstol ändrar eller upphäver resolutionsmyndighetens beslut, t.ex. för att den strider mot lag, påverkar det inte utan
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
456
vidare överenskommelsens innehåll eller giltighet utan endast det överklagade beslutet. Detta innebär att följderna av att en domstol ändrar resolutionsmyndighetens eller någon annan myndighets beslut så att det inte längre står i överensstämmelse med överenskommelsen, måste hanteras av resolutionsmyndigheterna i samband med att de ingår överenskommelsen. Eftersom överenskommelsen ska mynna ut i ett överklagbart beslut, ligger det alltså i sakens natur att överenskommelsen utformas på ett sådant sätt att en domstols framtida ställningstagande kan beaktas, t.ex. genom att nya förhandlingar då ska inledas.
Om den svenska resolutionsmyndigheten och de andra berörda resolutionsmyndigheterna inte enas om ett gemensamt beslut ska resolutionsmyndigheten själv besluta om resolution. I detta fall föregås alltså inte det nationella beslutet av någon internationell överenskommelse. Även ett sådant beslut ska dock enligt direktivet erkännas som avgörande och tillämpas av de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna. En motsvarande bestämmelse bör tas in i svensk rätt.
Om ett svensk institut eller ett utländskt institut vill överklaga beslutet ska det överklagas i den medlemsstat där den behöriga myndighet som fattat beslutet hör hemma. Överklagandet kommer att hanteras i överensstämmelse med den medlemsstatens rättsordning.
Resolutionsmyndigheten ska inte fatta beslut om resolution avseende ett företag som ingår i en finansiell koncern förrän den process som beskrivs i artikel 91 i resolutionsdirektivet har avslutats.
7.5.2 Resolution på koncernivå
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndighetenen får inte fatta
beslut om resolution avseende ett företag i en finansiell koncern förrän den process som beskrivs i artikel 92 i resolutionsdirektivet om resolution på koncernnivå har avslutats. Resolutionsmyndighetenen bemyndigas att ingå internationella överenskommelser med andra resolutionsmyndigheter om genomförande av en koncernresolutionsordning.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
457
Resolutionsdirektivet
Om ett moderföretag i en finansiell företagsgrupp får problem gäller delvis andra regler än för när ett dotterföretag får problem; se artikel 92. Dessa beskrivs i det följande.
Förfarandet påbörjas på samma sätt som enligt artikel 91 när dotterföretag har problem. Det framgår av artikel 92.1 som anger att om en samordnande resolutionsmyndighet fastställer att ett moderföretag inom unionen inom dess ansvarsområde uppfyller villkoren för resolution i artikel 32 eller 33, ska den omgående lämna de upplysningar som anges i artikel 91.1 a och b till den samordnande tillsynsmyndigheten, om det är en annan myndighet, och till de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen (se avsnitt 22.4.1).
De resolutionsåtgärder eller insolvensåtgärder som resolutionsmyndigheten anser lämpliga får omfatta genomförandet av en koncernresolutionsordning som är utformad i enlighet med artikel 91.6 i något av följande fall:
a) Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå
som underrättats i enlighet med artikel 91.1 b, gör det sannolikt att villkoren i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat.
b) Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå
är inte tillräckliga för att stabilisera situationen eller kommer sannolikt inte att leda till ett optimalt resultat.
c) Ett eller flera dotterföretag uppfyller villkoren i artikel 32 eller
33 enligt ett fastställande av de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dessa dotterföretag.
d) Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på koncernnivå
kommer att omfatta dotterföretag till koncernen på ett sätt som gör en koncernresolutionsordning lämplig.
Om de åtgärder som föreslås av den samordnande resolutionsmyndigheten inte inbegriper en koncernresolutionsordning ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta sitt beslut efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet. Beslutet av den samordnande resolutionsmyndigheten ska
Beakta och följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13, såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av omständigheterna i fallet gör bedömningen att resolutionsändamålen
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
458
skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna.
Beakta den finansiella stabiliteten i de berörda medlemsstaterna. (artikel 92.2). Därefter följer enligt artiklarna 92.3–92.7 samma process som när ett dotterföretag får problem, dvs. medlemsstaterna ska försöka enas om ett gemensamt beslut om en koncernresolutionsordning.
Skälen för kommitténs förslag
De bestämmelser som beskrivs i det föregående avsnittet behandlar den situationen att problemen först uppkommer eller upptäcks i ett dotterföretag. Här handlar det i stället om när problemen upptäcks eller uppkommer i moderföretaget. Processerna har stora likheter med varandra. När ett moderföretag i en finansiell koncern uppfyller förutsättningarna för resolution, kan resolutionsmyndigheten involveras som ansvarig för moderföretaget eller för ett dotterföretag. I båda fallen ska exempelvis myndigheterna om det läggs fram en koncernresolutionsordning försöka enas om den och om det inte lyckas, fatta individuella beslut. Det är framför allt det sätt som förfarandet inleds som skiljer sig åt genom att resolutionsmyndigheten på koncernnivå i det skedet har en mer avgörande roll än när uppgiften är att hantera ett dotterföretag.
För att införliva direktivet måste även i detta fall svensk rätt ges en utformning som innebär att de svenska myndigheterna deltar i processen på det sätt som anges i direktivet och har möjlighet att ingå de internationella överenskommelser som behövs (se avsnitt 22.4.1). Det finns i princip inga möjligheter att avvika från direktivets bestämmelser.
7.6 Företagens och Finansinspektionens underrättelsekrav
Kommitténs förslag: Styrelsen i ett företag som omfattas av
resolutionslagen är skyldig att informera Finansinspektionen om den anser att företaget kommer eller sannolikt kommer att fallera.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
459
Finansinspektionen ska omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten om sådana underrättelser som Finansinspektionen mottagit från ett företags styrelse.
Kommitténs bedömning: När Finansinspektionen fastställer
att ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera ska Finansinspektionen underrätta resolutionsmyndigheten och andra berörda myndigheter enligt resolutionsdirektivet och i samband med denna underrättelse överlämna den bedömning som ligger till grund fastställandet. Detta kan lämpligen regleras i förordning.
Resolutionsdirektivet
Artikel 81.1 anger att medlemsstaterna ska föreskriva att ledningsorganet för ett institut eller ett koncernföretag underrättar den behöriga myndigheten om de anser att företaget kommit eller sannolikt kommer att fallera, i enlighet med vad som avses i artikel 32.4.
Av artikel 81.2 framgår att behöriga myndigheter ska underrätta berörda resolutionsmyndigheter om alla underrättelser de har mottagit enligt 81.1 och om alla krisförebyggande åtgärder eller åtgärder som avses i artikel 104 i direktiv 2013/36/EU som de kräver att ett företag som avses i det här direktivet ska vidta.
I fall där en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet bedömer att de villkor som avses i artikel 32.1 a och b uppnås för ett företag, ska myndigheten enligt 81.3 omgående överlämna den bedömningen till följande myndigheter, om det inte är samma myndighet:
a) Resolutionsmyndigheten för företaget.
b) Den behöriga myndigheten för företaget.
c) Den behöriga myndigheten för en filial till institutet eller den
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
d) Resolutionsmyndigheten för en filial till institutet eller den
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
e) Centralbanken.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
460
f) Det insättningsgarantisystem till vilket ett institut hör, där så
krävs för att insättningsgarantisystemets funktioner ska kunna fullgöras.
g) Det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen, där så
krävs för att finansieringsarrangemangens funktioner ska kunna fullgöras.
h) Resolutionsmyndigheten på koncernnivå, i tillämpliga fall.
i) Det behöriga ministeriet.
j) Den samordnande tillsynsmyndigheten, i de fall då institutet
eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det här direktivet omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt avdelning VII kapitel 3 i direktiv 2013/36/EU.
k) ESRB och de utsedda nationella makrotillsynsmyndigheterna.
Artikel 81.4 anger att om den överföring av information som avses i 81.3 f och g inte garanterar lämplig sekretessnivå, ska den behöriga myndigheten eller resolutionsmyndigheten införa alternativa kommunikationsförfaranden som uppfyller samma mål samtidigt som de säkerställer lämplig sekretessnivå.
Skälen för kommitténs förslag
Artikel 81 innehåller ett antal krav på företag och på myndigheter att underrätta resolutionsmyndigheten eller andra myndigheter om ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera och om alternativa åtgärder för att förhindra fallissemang inom rimlig tid finns eller inte finns tillgängliga.
Artikel 81.1 anger att styrelsen i ett företag som omfattats av resolutionslagen ska underrätta den behöriga myndigheten – det vill säga Finansinspektionen – om företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Om en sådan underrättelse kommer in, ska sedan den behöriga myndigheten enligt 81.2 meddela detta till resolutionsmyndigheten. Kommittén föreslår att styrelsens och Finansinspektionens underrättelseskyldighet införs i sektorslagstiftningen.
Artikel 81.3 handlar om krav på den myndighet som ansvarar för att fastställa om ett företag fallerar eller sannolikt fallerar och bedömningen av om alternativa åtgärder för att förhindra ett fallis-
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
461
semang inom rimlig tid finns. I vårt förslag är det Finansinspektionen som ska göra dessa bedömningar. Det bör införas en bestämmelse om att Finansinspektionen ska underrätta resolutionsmyndigheten och andra berörda myndigheter om den har fastställt att ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera och inga alternativa åtgärder finns att undvika fallissemang. Det bör också framgå att den bedömning som ligger till grund för fastställandet ska överlämnas i samband med underrättelsen. Kommittén bedömer att detta lämpligast görs i förordning.
Artikel 81.2 täcks in av den underrättelseskyldighet för Finansinspektionen som kommittén föreslår avseende tidiga ingripanden och som innebär att när Finansinspektionen har anledning att ingripa mot ett företag och det dessutom finns anledning att anta att företaget kan komma att omfattas av resolution så ska inspektionen underrätta resolutionsmyndigheten om detta. Finansinspektionen ska efter en sådan underrättelse vara skyldig att lämna resolutionsmyndigheten den information som myndigheten behöver för att förbereda eventuell resolution.
Kommittén bedömer att artikel 81.4 inte behöver någon genomförandeåtgärd.
7.7 Resolutionsmyndighetens underrättelsekrav
Kommitténs förslag: Beslut om att försätta ett företag i
resolution eller om att vidta resolutionsåtgärder ska snarast möjligt offentliggöras.
Om resolutionsmyndigheten beslutar att ett företag under resolution inte ska fullgöra en betalnings- eller leveransförpliktelse som följer av ett avtal, att en borgenär till ett företag under resolution inte får ta i anspråk säkerheter som ställts ut i tillgångar som tillhör institutet eller att en motpart till ett företag under resolution inte får säga upp ett avtal med det företaget, ska resolutionsmyndigheten även offentliggöra villkoren för åtgärden och under vilken tid som åtgärden gäller.
Kommitténs bedömning: Resolutionsmyndigheten ska när
den försätter ett företag i resolution eller vidtar andra resolutionsåtgärder snarast möjligt underrätta företaget under resolution och berörda myndigheter i enlighet med vad som
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
462
framgår av resolutionsdirektivet. Detta kan lämpligen regleras i förordning.
Resolutionsdirektivet
Artikel 83 anger att så snart som möjligt efter det att resolutionsmyndigheten har vidtagit en resolutionsåtgärd ska resolutionsmyndigheten uppfylla följande.
Resolutionsmyndigheten ska, enligt 83.2, underrätta företaget under resolution och följande myndigheter, om det inte är samma myndighet:
a) Den behöriga myndigheten för det institutet under resolution.
b) Den behöriga myndigheten för filialerna för det institutet under
resolution.
c) Centralbanken.
d) Det insättningsgarantisystem till vilket institutet under resolut-
ion hör.
e) Det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen för
resolutionen.
f) Resolutionsmyndigheten på koncernnivå, i tillämpliga fall.
g) Det behöriga ministeriet.
h) Den samordnande tillsynsmyndigheten, i de fall då institutet
under resolution omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt avdelning VII kapitel 3 i direktiv 2013/36/EU.
i) Det utsedda nationella makrotillsynsorganet och ESRB.
j) Kommissionen, Europeiska centralbanken, Esma, Europeiska
försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) som inrättats enligt förordning (EU) nr 1094/2010 och Eba.
k) Om institutet under resolution är ett institut enligt definitionen
i artikel 2 b i direktiv 98/26/EG, operatörerna av de system som institutet deltar i.
Artikel 83.3 säger att en underrättelse som avses i 83.2 ska inkludera en kopia av alla beslut eller instrument enligt vilka de relevanta befogenheterna utövas och ange datumet för när resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna träder i kraft.
Artikel 83.4 anger att resolutionsmyndigheten ska offentliggöra eller se till att en kopia av beslutet eller instrumentet som ligger till grund för en resolutionsåtgärd, eller en underrättelse som redogör
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
463
för effekterna av en resolutionsåtgärd offentliggörs och särskilt effekterna för slutkunder och, i tillämpliga fall, villkoren och perioden för uppskjutandet eller begränsningen som avses i artiklarna 69, 70 och 71, på följande sätt:
a) På myndighetens webbplats.
b) På den behöriga myndighetens webbplats, om denna är en annan
än resolutionsmyndigheten, och på Ebas webbplats.
c) På den webbplats som institutet under resolution har.
d) Om de aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldin-
strument som innehas av institutet under resolution är föremål för handel på en reglerad marknad, genom offentliggörande av obligatorisk information om institutet under resolution i enlighet med artikel 21.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG.
Till sist i artikeln anges i 83.5 att om aktierna, äganderättsinstrumenten eller skuldinstrumenten inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska resolutionsmyndigheten säkerställa att de dokument som bevisar att de instrument som avses i 83.4 skickas till de aktieägare och borgenärer i institutet under resolution som är kända genom det berörda institutets register eller databaser och som är tillgängliga för resolutionsmyndigheten.
Skälen för kommitténs förslag
I artikel 83 ställs krav på att resolutionsmyndigheten ska informera och skicka kopior på beslut om åtgärder till institutet under resolution och ett stort antal berörda myndigheter. Att resolutionsmyndigheten ska samarbeta och utbyta information med myndigheter i Sverige och berörda utländska myndigheter gäller generellt. Om det rör sig om ett ingripande i en gränsöverskridande koncern, finns det åtskilliga krav på samarbete och informationsutbyte i att förbereda och vidta en resolutionsåtgärd. Vi bedömer därför att kraven i artikel 83 i detta avseende lämpligast införs i en förordning i vilken en hänvisning till direktivet kan göras.
Artikel 83 ställer också krav på att en åtgärd ska offentliggöras. Särskilda krav ställs på vad detta offentliggörande ska innehålla vid en tillämpning av artiklarna 69, 70 och 71 som avser resolutionsmyndighetens beslut om att ett institut under resolution inte ska fullgöra en betalnings- eller leveransförpliktelse som följer av ett
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
464
avtal, att en borgenär till ett institut under resolution inte får ta i anspråk säkerheter som ställts ut i tillgångar som tillhör institutet respektive att en motpart till ett institut under resolution inte får säga upp ett avtal med det institutet. I detta fall så är det av särskild vikt att beslut offentliggörs, eftersom det påverkar om en institutet under resolution, en borgenär eller en motpart agerar i strid med detta beslut om dessa ska anses vara i god tro eller inte; se kapitel 12. Vi föreslår att det införs en bestämmelse i lag om att beslut om att försätta ett företag i resolution respektive resolutionsåtgärder snarast möjligt ska offentliggöras och som även specificerar att om beslutet är en tillämpning av artiklarna 69, 70 och 71, ska offentliggörandet inkludera de närmare villkoren för åtgärden och under vilken tid som förbudet gäller. Vi ser dock inga skäl till att i övrigt närmare precisera hur resolutionsmyndigheten ska offentliggöra beslut.
465
8 Generellt om genomförandet av resolution
8.1 Inledning
Om förutsättningarna för resolution är uppfyllda ska resolutionsmyndigheten vidta resolutionsåtgärder, vilket inbegriper tillämpning av något eller några av de fyra resolutionsverktygen – försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget, avskiljandeverktyget eller skuldnedskrivningsverktyget– alternativt något av de så kallade statliga stabiliseringsverktygen. Även om direktivet innehåller ett antal bestämmelser kopplade till tillämpningen av specifika åtgärder ges resolutionsmyndigheten en avsevärd flexibilitet att välja mellan olika åtgärder och inte minst att konkret utforma dessa åtgärder. Denna flexibilitet begränsas dock av ett antal generella bestämmelser, i direktivet uttryckta som principer (i artikel 34 och 37), som har en styrande roll i valet och utformningen av resolutionsåtgärder. Det är denna typ av bestämmelser som vi behandlar i detta kapitel. I det sammanhanget föreslår vi även inledningsvis införlivande av artikel 31 om hur resolutionsmyndigheten ska välja resolutionsåtgärder. I kapitlet förslår vi också en bestämmelse om resolutionens avslutande.
Avslutningsvis behandlar vi de undantag som görs i resolutionsdirektivet från vissa bestämmelser i andra EU-direktiv.
8.2 Resolutionslagens verkan
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndighetens beslut om reso-
lutionsåtgärder är giltiga oavsett vad som anges i någon annan lag eller i ett företags bolagsordning eller stadgar eller i ett avtal. Resolutionsmyndigheten behöver inte innan åtgärden vidtas
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
466
inhämta en annan myndighets eller persons samtycke till resolutionsåtgärden eller underrätta myndighet eller annan person om beslutet. Detta gäller inte om något annat framgår av denna lag eller föreskrifter som har beslutats med stöd av lagen.
Resolutionsdirektivet
Artiklarna 38.1 andra stycket, 40.1 andra stycket, 42.1 andra stycket gäller för försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget respektive avskiljandeverktyget och lyder:
Den överföring som avses i första stycket får med förbehåll för artikel 85 äga rum utan att medgivande erhålls från aktieägarna i instituten under resolution eller från andra tredje män än broinstitutet och utan att eventuella förfarandekrav enligt bolags- eller värdepappersrätten iakttas.
När det gäller försäljningsverktyget är det medgivande från köparen som ska erhållas och direktivets specifika förfarandekrav för försäljningsverktyget som ska tillämpas.
Artikel 63.2 anger bland vissa allmänna resolutionsbefogenheter följande:
Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna inte omfattas av något av följande krav som annars skulle gälla enligt nationell rätt, avtal eller på annan grund:
a) Krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig eller
privat person, inbegripet aktieägarna eller borgenärerna i institutet under resolution, med förbehåll för artiklarna 3.6 och 85.1.
b) Förfarandekrav om att underrätta vissa personer, inbegripet
eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet, innan befogenheterna utövas.
Medlemsstaterna ska särskilt se till att resolutionsmyndigheterna kan utöva befogenheterna enligt denna artikel oberoende av eventuella begränsningar eller krav på medgivande för överföring av berörda finansiella instrument, rättigheter, tillgångar eller skulder som annars skulle tillämpas.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
467
Första stycket b påverkar inte tillämpningen av de krav som fastställs i artiklarna 81 och 83 och eventuella krav på anmälan enligt unionens regler om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan finns det ett antal bestämmelser i direktivet som anger att förfarandekrav inte ska tillämpas på företag i resolution. Avgränsningen av begreppet förfarandekrav är emellertid inte självklar. Att skilja denna typ av bestämmelser från bestämmelser om exempelvis skyddsåtgärder är inte alltid enkelt. Ofta kan just krav på specifika förfaranden syfta till att vara ett skydd för exempelvis minoritetsaktieägare eller borgenärer.
Direktivet har ett eget avsnitt som benämns ”förfaranderegler”. I detta avsnitt ingår bestämmelser som i huvudsak avser underrättelser om beslut, bestämmelser om hur ett beslut offentliggörs, bestämmelser om utbjudande till försäljning i tillämpliga fall m.m. Det får därför antas att det är denna typ av bestämmelser som avses med benämningen förfarandekrav i artiklarna ovan.
När resolutionsmyndigheten fattar beslut med stöd av resolutionslagen kan dessa komma i konflikt med förfaranden och formaliteter i andra lagar, kanske främst på det associationsrättsliga området. När ett företag blir försatt i resolution handlar det om mycket brådskande omständigheter. Bestämmelser som normalt reglerar processer och krav på beslutsförfaranden skulle kunna hindra ett effektivt genomförande av resolutionsåtgärder. Kommittén föreslår därför att det införs en generell bestämmelse med innebörd att resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder är giltiga oavsett vad som anges i någon annan lag eller i ett företags bolagsordning eller stadgar eller i ett avtal. Resolutionsmyndigheten behöver inte innan åtgärden vidtas inhämta en annan myndighets eller persons samtycke till resolutionsåtgärden eller underrätta myndighet eller annan person om beslutet. Detta gäller inte om något annat framgår av resolutionslagen eller föreskrifter som har beslutats med stöd av lagen.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
468
8.3 Proportionalitet
Kommitténs förslag: Ett beslut enligt denna lag får fattas bara
om skälen för beslutet uppväger det intrång eller de men i övrigt som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse.
Lagens bestämmelser ska beträffande ett visst företag tillämpas på ett sätt som står i proportion till arten och omfattningen av det berörda företagets verksamhet och komplexitetsgrad.
Resolutionsdirektivet
Direktivet innehåller ett betydande antal artiklar som refererar till proportionalitetsbedömningar. Exempelvis anger artikel 32.5 att en resolutionsåtgärd ska anses vara i det allmännas intresse om den är nödvändig för att uppfylla och står i proportion till ett eller flera av resolutionsändamålen; se kapitel 7. I skäl (50) anges att inskränkandet av äganderätten inte bör vara oproportionerligt. I artikel 1.1 andra stycket anges att resolutionsmyndigheten och behöriga myndigheter när de fastställer och tillämpar kraven enligt detta direktiv, och använder de olika verktyg som de har till sitt förfogande på ett företag, och i överensstämmelse med specifika bestämmelser, ska ta hänsyn till dess verksamhets art, dess aktieägarstruktur, dess juridiska form, dess riskprofil, storlek och juridiska ställning, graden av sammankoppling med andra institut eller med finanssystemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos dess verksamheter, dess medlemskap i institutionella skyddssystem som uppfyller kraven i artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013 eller andra system för solidariskt ansvar enligt artikel 113.6 i den förordningen samt huruvida det tillhandahåller några investeringstjänster eller bedriver de verksamheter som avses i artikel 4.1.2 i direktiv 2014/65/EU.
Skälen för kommitténs förslag
I direktivet förekommer hänvisning till proportionalitet i två situationer. Den ena är att det intrång i enskildas rättigheter som ett resolutionsingripande kan medföra ska vara proportionerligt för
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
469
de resolutionsändamål – det samhällsintresse – som därigenom värnas. Med beaktande av att resolutionsåtgärder kan innebära betydande intrång i enskildas rättigheter finns det skäl att erinra om att det är en övergripande princip att beslut som fattas med stöd av resolutionslagen ska vara proportionerliga, även om det också finns särskilda bestämmelser som i specifika situationer syftar till att säkerställa detta. Kommittén föreslår därför att det ska införas en bestämmelse om att ett beslut enligt denna lag bara får fattas om skälen för beslutet uppväger det intrång eller de men i övrigt som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse. Förslaget har likheter med proportionalitetsprincipen i 2 kap. 5 § skatteförförandelagen (2011:1244).
En annan typ av proportionalitet är att tillämpningen av bestämmelserna i lagen inte ska leda till en alltför stor administrativ börda för de berörda företagen. Det kan exempelvis handla om att kraven på att upprätta återhämtningsplaner anpassas till hur viktigt ett företag är för det finansiella systemets funktion. Den här typen av proportionalitet kommer bl.a. till uttryck i artikel 1.1 och i skäl (27) där det står att proportionalitetsprincipen ska tillämpas för att undvika en alltför stor administrativ börda.
Även i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse finns det en proportionalitetsprincip (6 kap. 4 a §). Precis som i detta fall har den fokus på bördan av olika regel- och tillsynskrav. I den anges att bestämmelserna i 1–3 §§ (om soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning) ska tillämpas i proportion till arten och omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till deras komplexitetsgrad.
Kommittén anser att proportionalitetsprincipen med avseende på tillämpning av bestämmelser i resolutionslagen bör uttryckas i en bestämmelse och att den bör uttryckas på ett sätt som motsvarar den nämnda bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Kommittén föreslår därför att det ska framgå i resolutionslagen att lagens bestämmelser beträffande ett enskilt företag ska tillämpas på ett sätt som står proportion till arten och omfattningen av det berörda företagets verksamhet och komplexitetsgrad. Det är kommitténs uppfattning att denna formulering innefattar alla de delar som direktivet enligt artikel 1.1 anger att myndigheten ska ta hänsyn till vid tillämpning av direktivets krav och verktyg.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
470
8.4 Val av resolutionsåtgärder
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska vidta de
resolutionsåtgärder som enligt dess uppfattning bäst uppfyller de resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 31.1 ska en resolutionsmyndighet välja de verktyg och befogenheter som enligt dess uppfattning bäst uppfyller de ändamål som är relevanta beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.
Skälen för kommitténs förslag
När resolutionsmyndigheten bedömer att ett företag uppfyller förutsättningarna för resolution ska myndigheten som huvudregel besluta att försätta företaget i resolution. Nästa steg är att bestämma vad som ska göras. De två stegen har dock ett nära samband med varandra. De ändamål som anförs som skäl för att försätta företaget i resolution kommer att vara styrande även för valet av resolutionsåtgärder, inbegripet valet av resolutionsverktyg. Det innebär i praktiken att resolutionsåtgärder kommer att väljas för att i första hand motverka risken för en allvarlig störning i det finansiella systemet, det vill säga åtgärderna kommer att fokusera på att upprätthålla kritiska verksamheter eller förebygga spridningseffekter. Av detta följer också att den nödvändighets- och proportionalitetsbedömning som har gjorts i resolutionsbeslutet kommer att påverka även valet av resolutionsåtgärder.
Men vilken kombination av resolutionsåtgärder som är bäst i ett enskilt fall kan inte slås fast på förhand. Även om en risk för en allvarlig störning står i fokus för valet av åtgärder så bör också de andra resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet, exempelvis att skydda garanterade insättare och kundmedel, beaktas. Valet av resolutionsåtgärder måste också anpassas till behovet av omstrukturering och kapitalisering i det enskilda fallet, vilket i sin tur beror på det fallerade företagets situation och hur djupgående företagets problem är.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
471
Till detta kommer att olika resolutionsverktyg kan användas för att uppnå samma resultat. Ett företag kan rekonstrueras både inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget och inom ramen för broinstitutsverktyget (vid övertagandet av aktierna). För att säkerställa fortsatt drift av viss verksamhet kan hela eller delar av ett företags verksamhet avyttras till en privat aktör genom försäljningsverktyget eller till ett statligt kontrollerat broinstitut genom broinstitutsverktyget. Verksamhet kan avvecklas inom ramen för likvidation, det vanliga konkursförfarandet eller med hjälp av ett tillgångsförvaltningsbolag. Myndigheten är dock inte helt fri i sina val. I resolutionsdirektivet finns det nämligen vissa anvisningar om i vilket syfte de olika verktygen ska användas (se artiklarna 40.1, 40.2 iii, 42.4 och 43.2 a och 43.3). Liknande bestämmelser föreslås bli införda i svensk rätt.
Det är inte bara i valet av resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten behöver göra avvägningar utan också hur den väljer att utforma en specifik resolutionsåtgärd. Om myndigheten exempelvis har beslutat sig för att använda broinstitutsverktyget ska den som utgångspunkt föra över den verksamhet som är nödvändig för att uppnå resolutionsändamålen.
Det bör dock noteras att resolutionsmyndighetens åtgärder i många fall kommer att omfatta andra tillgångar och skulder än de som vid en första anblick är direkt berörda av ändamålen. Om t.ex. insättningar (som utgör skulder) ska säljas till en privat aktör eller till ett broinstitut, kommer som regel vissa tillgångar att ingå i paketet. Det kan ge ett bättre pris och därmed sänka resolutionskostnaderna. Om broinstitutsverktyget används får dessutom inte överföringen resultera i att broinstitutets skulder blir större än dess tillgångar. På samma sätt kommer tillgångar, t.ex. vissa lånefordringar som förs över till ett broinstitut, att matchas med vissa skulder. Liknande överväganden kan behöva göras i samband med att tillgångar eller skulder överförs till ett tillgångsförvaltningsbolag. Dessa åtgärder kan i vissa fall, såsom i fråga av broinstitutet, styras av verktygets utformning. Vilka tillgångar och skulder som överförs kan också motiveras med att exempelvis undvika onödig värdeförstörelse och för att minimera resolutionskostnader; se avsnitt 8.6 nedan. Det vi vill säga med detta är att vissa egendomsöverföringar kan vara en del av ett större paket som sätts ihop för att uppnå ändamålen. Till viss del kommer resolutionsmyndigheten att vägledas i vilka skulder som bör överförs med utgångspunkt i
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
472
prioritetsordningen eller, när de är tillämpliga, av skyddsreglerna; se kapitel 19.
Eftersom olika verktyg kan användas för att uppnå liknande resultat och flera verktyg kan vara både nödvändiga och proportionerliga för att uppfylla resolutionsändamålen, måste det göras en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. När myndigheten tar ställning till vilka verktyg och åtgärder som är adekvata torde den ha hjälp av de resolutionsplaner som har upprättats och den värdering som ska göras när resolution inleds. Det svåra torde dessutom många gånger inte vara att bestämma vilka verktyg och befogenheter som ska användas utan hur de mer konkret ska utnyttjas.
Eftersom valet av verktyg och åtgärder styrs av omständigheter som varierar från fall till fall, måste resolutionsmyndigheten ges utrymme att göra de avvägningar som behövs. Myndigheten behöver med andra ord ges viss flexibilitet. Kommittén föreslår därför att det införs en bestämmelse med innebörden att resolutionsmyndigheten ska välja de resolutionsåtgärder som, enligt dess uppfattning, bäst uppfyller de resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet.
Även om denna bestämmelse till sin ordalydelse är tämligen flexibel, begränsas valet av åtgärder ytterst av vad som anses nödvändigt och proportionerligt för resolutionen i dess helhet. Det innebär att resolutionsmyndighetens flexibilitet i valet, och utformningen, av resolutionsåtgärder i ett enskilt fall ytterst begränsas av vad som är ett proportionerligt ingripande med hänsyn till det identifierade allmänintresset och att detta inte kan uppnås i samma utsträckning vid en avveckling genom konkurs eller likvidation samt de kriterier som gäller för specifika åtgärder och verktyg.
Kommittén har valt mellan en bestämmelse som räknar upp vilka olika omständigheter som resolutionsmyndigheten ska lägga till grund för sitt beslut och en mindre konkret bestämmelse liknande den i artikel 31.1 i direktivet. Kommittén har som framgår ovan stannat vid den senare lösningen. Vi fäster då vikt vid att direktivet enligt sin ordalydelse ger myndigheten flexibilitet att välja de verktyg och befogenheter som enligt dess uppfattning bäst uppfyller resolutionsändamålen. Kommittén vill dock betona att denna flexibilitet begränsas av vad som gäller för myndighetsutövning generellt, exempelvis i förvaltningslagen (1986:223), om att bedömningar ska grundas på objektiva faktorer och beslut ska
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
473
motiveras. Att myndigheten har en viss flexibilitet i sitt agerande kan också underlätta det gränsöverskridande samarbetet.
8.5 Relationen mellan de olika ändamålen
Kommitténs förslag: När det finns flera resolutionsändamål ska
resolutionsmyndigheten, om inte annat framgår av denna lag, göra en avvägning mellan dem med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.
Resolutionsdirektivet
Med förbehåll för olika bestämmelser i direktivet är resolutionsändamålen likvärdiga och resolutionsmyndigheten ska enligt artikel 31.3 göra en lämplig avvägning mellan dem beroende på arten av och omständigheterna i varje enskilt fall.
Skälen för kommitténs förslag
Enligt artikel 31.3 ska resolutionsmyndigheten, med förbehåll för olika bestämmelser i resolutionsdirektivet, göra en lämplig avvägning mellan ändamålen beroende på arten och omständigheterna i varje enskilt fall. Som utgångspunkt anges i 31.3 att resolutionsändamålen ska vara likvärdiga. Kommittén anser att det inte behöver framgå att resolutionsändamålen som utgångspunkt ska vara likvärdiga eftersom de enligt förslaget till införlivande inte rangordnas; se kapitel 6. Vi bedömer dock att i det enskilda fallet kommer resolutionsändamålen inte att vara lika viktiga. När resolutionsmyndigheten beslutar om resolution är sannolikt ändamålet att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet i centrum för beslutet, eftersom det är detta ändamål som ytterst motiverar beslutet att försätta företaget i resolution. När åtgärderna väl vidtas bör de emellertid utformas på ett sätt som även uppfyller de övriga resolutionsändamålen, t.ex. på ett sätt som upprätthåller marknadsdisciplinen.
Eftersom de olika målen har nära samband med varandra torde det finnas flera resolutionsändamål som är av betydelse i det enskilda fallet. Av beslutet bör det som regel framgå vilka ändamål
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
474
som är relevanta och varför. Som regel bör de ändamål som har ansetts vara så viktiga att de motiverar att ett företag sätts i resolution vara de mest centrala ändamålen, vilka minst inkluderar ändamålet om att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet. Att ändamålen har olika vikt är inte något problem om det inte finns någon konflikt mellan dem. Om det i ett enskilt fall skulle finnas en konflikt mellan två ändamål, t.ex. att undanta långivare från nedskrivningar i syfte att förebygga spridningseffekter och att upprätthålla marknadsdisciplin, kan en avvägning, inom ramen för vad regleringen medger, mellan dessa behöva göras vid valet resolutionsåtgärder och hur dessa ska utformas.
För att säkerställa att resolutionsmyndigheten kan göra en avvägning när det behövs bör det införas en bestämmelse motsvarande den i direktivet i svensk rätt. Av bestämmelsen bör det framgå att resolutionsmyndigheten ska göra en lämplig avvägning mellan de olika ändamålen med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet om inte annat framgår av lagen.
8.6 Att undvika värdeförstörelse och minimera resolutionskostnader
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten vidtar
åtgärder för att uppfylla resolutionsändamålen ska den sträva efter att minimera resolutionskostnaderna och undvika onödig värdeförstörelse.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 31.2 andra stycket ska resolutionsmyndigheten i strävandet att uppfylla resolutionsändamålen försöka undvika onödig värdeförstörelse och minimera resolutionskostnaderna, såvida detta inte krävs för att uppnå resolutionsändamålen.
Skälen för kommitténs förslag
När resolutionsmyndigheten överväger vilka åtgärder som ska vidtas ska självfallet syftet med resolutionen stå i fokus. Det kan dock finnas flera olika åtgärder för att uppnå samma ändamål,
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
475
samtidigt som olika åtgärder kan ge olika intäkter och kostnader. En för snabb avveckling av viss verksamhet kan leda till onödig värdeförstörelse, t.ex. för att det inte är möjligt att sälja tillgångarna till ett mer långsiktigt rimligt pris eller för att det uppkommer följdkostnader kopplade till de underliggande kontraktens utformning. Ett snabbt förfarande innebär som regel lägre kostnader för förvaltningen än ett utdraget förfarande. Samtidigt måste resolutionsmyndigheten ta ställning till om ett snabbare förfarande, t.ex. en försäljning av verksamheten, ger rimliga intäkter med hänsyn till värderingen av företaget och övriga omständigheter. Fortsatt drift av en olönsam verksamhet kan å andra sidan både öka driftskostnaderna och bidra till värdeförstörelse om medel som skjuts till inte kan återvinnas.
Det är inte möjligt att ge några exakta anvisningar om hur resolutionsmyndigheten ska uppnå ett lämpligt ekonomiskt utfall utan det får bedömas från fall till fall. Direktivet anger att resolutionsmyndigheten agerande ska styras av principerna att undvika onödig värdeförstörelse och att begränsa kostnaderna.
Det är kommitténs uppfattning att med värdeförstörelse bör endast avses en minskning av värdet på tillgångar (och skulder, t.ex. värdet av en kundstock) på företagets balansräkning. Det inkluderar inte den värdeförlust som kan uppstå för kunder som måste avbryta eller lägga ned projekt till följd av att de avskärs från lånefinansiering när deras bank upphör med verksamheten. Att undvika onödig värdeförstörelse och minimera resolutionskostnaderna hänger också nära ihop eftersom värdeförstörelse sannolikt innebär högre resolutionskostnader.
Dessa principer har också bäring på skyddet för ägare och borgenärer – ju mindre värdeförstörelse, desto mindre blir nämligen deras förlust till följd av ett fallissemang. Att resolution kan leda till mindre värdeförstörelse hänger ihop med att resolutionsmyndigheten har tillgång till maktmedel som innebär att verksamhet kan hållas igång, vilket bättre bevarar verksamhetens värde än vad som skulle bli fallet vid en konkurs eller en likvidation.
Detta kan också uttryckas som att ju mindre värdeförstörelse och ju lägre resolutionskostnader, desto större blir skillnaden mellan värdet av att låta verksamhet fortleva jämfört med att avveckla den. Detta kan också kallas för den privatekonomiska resolutionsvinsten (den samhällsekonomiska vinsten är med all sannolikt betydligt större till följd av de ytterligare kostnader som uppstår vid konkurs eller likvidation exempelvis i form av sprid-
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
476
ningseffekter). Som vi återkommer till i avsnitt 8.8 nedan så bör normalt denna resolutionsvinst tillfalla borgenärerna och om den räcker till även till ägarna.
Direktivet anger vidare att resolutionsmyndigheten inte ska undvika den värdeförstörelse eller de resolutionskostnader som krävs för att uppnå resolutionsändamålen, vilket är rimligt då resolutionsändamålen bör vara överordnade värdeförstörelse och kostnader.
Kommitténs bedömning är att dessa principer behöver framgå för att införliva direktivet. Vi föreslår att bestämmelsen föreskriver att resolutionsmyndigheten när den vidtar resolutionsåtgärder ska verka för att undvika onödig värdeförstörelse och minimera kostnaderna för resolution, såvida detta inte krävs för att uppnå resolutionsändamålen.
8.7 Att behålla prioritetsordningen
Kommitténs förslag: Om inte annat anges i denna lag ska en
resoluton genomföras och resolutionsplaner utformas på ett sätt som medför att
1. företagets aktie- eller andelsägare ska vara de första att bära
förluster, och
2. företagets borgenärer bär förluster, efter ägarna, i den
inbördes ordning som gällt om företaget varit försatt i konkurs.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 34.1 ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna vidtar alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att resolutionsåtgärderna vidtas i enlighet med följande principer:
a) Aktieägarna i företaget under resolution ska bära de första
förlusterna.
b) Borgenärer i företaget under resolution ska bära förluster efter
aktieägarna i enlighet med deras fordringars prioritetsordning
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
477
enligt normala insolvensförfaranden, utom om det uttryckligen föreskrivs något annat i detta direktiv.
I artikel 34.1 f anges att om inte annat anges i detta direktiv ska borgenärer i samma klass behandlas likvärdigt.
Skälen för kommitténs förslag
För att uppnå resolutionsändamålen är det viktigt att viss verksamhet som det fallerande företaget bedriver kan fortgå utan avbrott. För att uppnå detta behöver förluster som företaget har gjort absorberas. Sannolikt behöver även nytt kapital tillföras företaget under resolution, om detta ska rekonstrueras, eller till det företag som verksamhet överförs till. I resolutionsdirektivet är tanken att såväl förlustabsorberingen som kapitalförsörjningen i första hand ska ske genom interna medel, det vill säga genom att ägarna och borgenärerna bidrar till detta. Användningen av offentliga medel, eller statligt stöd, i dessa syften är kringskuren; se kapitel 16.
Det behövs då en mekanism för att fastställa vems fordringar på företaget som i första hand ska tas i anspråk och vems fordringar som eventuellt ska klara sig helskinnande. En naturlig sådan sorteringsmekanism är prioritetsordningen. Denna princip är också central för att upprätthålla principen om att ingen ägare och borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation (se nedan). Detta utfall styrs nämligen av dels vad intäkterna vid en konkurs skulle bli, dels var i prioritetsordningen som dennes fordran är placerad. Aktieägare får ju endast del av intäkterna från avvecklingen när alla borgenärerna har fått fullt betalt. Prioritetsordningen är även central för att långivare ska kunna bedöma och korrekt kunna prissätta kreditrisken vid utlåning till enskilda företag. Att det råder tydlighet om att prioritetsordningen gäller är därför också en viktig del i en korrekt och riskavspeglande prisbildning på kreditmarknaderna.
Generellt kan man alltså säga att skillnaden mellan värdet på en fordran i nominella termer och vad den skulle ha gett för utdelning i en konkurs eller en likvidation utgör det kapital som en enskild borgenär kan tvingas bidra med till förlustabsorbering och kapitalisering. Dessutom ska detta kapital som huvudregel endast tas i anspråk om borgenärer som har lägre prioritet först har
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
478
tvingats att göra motsvarande bidrag till resolutionen. Det kan uppstå fall när exempelvis delar av, men inte hela, verksamheten överförs till något annat företag och när vissa skulder undantas från nedskrivning och konvertering som resolutionsmyndigheten med stöd av bestämmelser i resolutionslagen får frångå denna huvudregel.
Det är kommitténs uppfattning att det är en viktig princip att resolution utformas i enlighet med gällande prioritetsordning om inget annat framgår av specifika bestämmelser i den nya lagen. Denna princip bör också få genomslag i utformningen av resolutionsplaner. Det är också en princip som behöver införas i den svenska lagen för att genomföra direktivet.
Detta reser dock frågan om det som direktivet anger om ett resolutionsförfarande är förenligt med den svenska förmånsrättsordningen. Detta analyseras nedan först med avseende på relationen mellan aktieägare och borgenärer och därefter för relationen mellan borgenärer med olika förmånsrätt.
Förhållandet mellan aktieägare och borgenärer
Enligt direktivet ska ägarna i företaget under resolution bära de första förlusterna och borgenärerna ska bära förluster efter ägarna (artikel 34.1 a och b). Vi påminner om att i artikel 34 talar direktivet om aktieägare, men aktieägare definieras i artikel 2.1.62 som aktieägare eller innehavare av andra äganderättsinstrument, vilket bland annat inkluderar andelsinnehavare. Vad som sägs nedan om aktieägare är alltså överförbart även på innehavare av exempelvis andelar och andra äganderättsinstrument.
I resolutionsdirektivet finns det även uttryckliga regler om förhållandet mellan aktieägare och borgenärer i bestämmelserna om skuldnedskrivning och om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument (se artiklarna 37.1 a, 7 och 60). Enligt dessa bestämmelser ska aktiekapitalet minskas eller spädas ut innan borgenärerna får bära några förluster. Eftersom dessa bestämmelser gäller när användningen av ett verktyg resulterar i att förluster får bäras av borgenärer eller att deras fordringar konverteras, kommer aktieägarna i dessa situationer alltid att få bära förluster innan borgenärerna behöver göra det.
Det bör noteras att principen stämmer väl överens med svensk konkursrätt. Konkursförfarandet upprätthåller nämligen principen
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
479
att aktieägarna i sin egenskap av riskbärare ligger sist i företrädesordning och att riskkapitalet normalt går förlorat utom i de utomordentligt ovanliga fall där samtliga borgenärer (inklusive eventuella efterställda sådana) i en konkurs får fullt betalt. Denna princip framgår inte uttryckligen av konkurslagen (1987:672) eller förmånsrättslagen (1970:979), som enbart befattar sig med borgenärskonkurrens, men är underförstådd i dessa lagar. Om en konkurs avslutas med överskott, ska allmän domstol i samband med att konkursen avslutas besluta att bolaget ska gå i likvidation (26 kap. 51 § aktiebolagslagen [2005:551]). Dessutom ska en likvidator för ett aktiebolag ansöka om att bolaget ska försättas i konkurs om bolaget är på obestånd (25 kap. 36 § aktiebolagslagen). En sådan ansökan kommer normalt att ges in om värdet på bolagets realiserbara tillgångar är mindre än storleken på dess skulder.
Förhållandet mellan borgenärerna
Artikel 34.1 innehåller också principer om förhållandet mellan borgenärer. Dit hör att:
Borgenärerna ska bära förluster i enlighet med deras fordringars prioritetsordning enligt normala insolvensförfaranden (dvs. konkurs), och
Borgenärer i samma kategori ska behandlas likvärdigt.
Prioritetsordningen vid konkurs, det vill säga i vilken ordning borgenärerna får betalt, framgår av en kombination av bestämmelserna i förmånsrättslagen (och de lagar till vilken den hänvisar) och konkurslagen. Av konkurslagen framgår att konkurskostnaderna (t.ex. arvodet till förvaltaren, se 14 kap. 1 §) ska betalas ur boet innan andra skulder som konkursboet har (dvs. före s.k. massaskulder; se avsnitt 8.10). Massaborgenärerna ska dock få betalt innan konkursborgenärerna. Konkursborgenärerna får därefter betalt i den rangordning som framgår av förmånsrättslagen och de lagar till vilka den hänvisar (se avsnitt 3.14.3).
I artikel 108 i resolutionsdirektivet införs det en särskild rangordning för oprioriterade fordringar (ordinary unsecured nonpreferred creditors). Av dessa bestämmelser följer bl.a. att garanterade insättare upp till det beloppet som täcks av garantin ska ha bästa förmånsrätt bland de oprioriterade fordringarna. Vi ger
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
480
förslag på hur dessa bestämmelser ska införlivas i svensk rätt i kapitel 20.
För de skulder som utgör kapitalbasinstrument innehåller resolutionsdirektivet bestämmelser som innebär att de ska skrivas ned före andra skulder (se artikel 37.2 och 59.3 a). När verktyget för att skriva ned skulder används får vissa skulder undantas, vilket ger dessa skulder en prioriterad behandling (se bl.a. artikel 44). För övriga skulder gäller den rangordning som framgår av förmånsrättslagen (se artikel 48).
Om endast vissa men inte alla förpliktelser förs över till ett broinstitut eller till ett tillgångsförvaltningsbolag ska som huvudregel företaget under resolution med kvarvarande ägare och borgenärer försättas i konkurs (se nedan). Konsekvensen för de borgenärer (och ägare) som lämnas kvar i företaget under resolution och följer med i konkursen blir en s.k. syntetisk nedskrivning av skulder. Denna åtgärd utgör inte formellt en skuldnedskrivning. Förutom den princip som nu behandlas finns det inte några bestämmelser om rangordningen mellan fordringarna. Principen kommer då att innebära att rangordningen i den svenska förmånsrättslagen gäller. Vissa borgenärer kommer därför att behandlas annorlunda när skulderna skrivs ned genom en tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget än när de vid en syntetisk nedskrivning blir kvarlämnade i företaget under resolution vid en tillämpning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget. Exempelvis kan insättare och interbanklån lämnas kvar och följa med i konkursen medan dessa fordringar undantas från skuldnedskrivningsverktyget.
Närmare om förslaget till införlivande
I direktivet är det en viktig princip att utfallet vid resolution avspeglar prioritetsordningen. Den behöver framgå även i den svenska lagstiftningen. Kommitténs bedömning är att vad som anges i direktivet om den ordningsföljd som ägare och borgenärer ska bära förluster överensstämmer med den svenska förmånsrättsordningen. Mot denna bakgrund föreslår kommittén att det, vid sidan om direktivets konkreta bestämmelser rörande behandlingen av ägare och borgenärer, införs en uttrycklig bestämmelse om att ägarna ska vara de första att bära förluster och att borgenärerna ska bära förluster och ha inbördes rätt till betalning i samma ordning som vid konkurs. Dessa principer kommer dock att vägleda myn-
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
481
digheten enbart när det inte finns några konkreta bestämmelser för situationen i fråga. Genom bestämmelsen framgår att borgenärer med samma förmånsrätt får lika mycket betalt eller skrivs ned med samma procentsats. Denna bestämmelse fångar därmed också upp principen i 34.1 f) om att borgenärer av samma kategori ska behandlas likvärdigt. Någon särskild lagbestämmelse behövs därför inte för att införliva den principen.
8.8 Ingen ägare eller borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än om resolution inletts
Kommitténs förslag: Det ekonomiska utfallet för ägare och
borgenärer ska inte bli sämre vid resolution ån om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.
Resolutionsdirektivet
Artikel 34.1 f anger att ingen borgenär ska åsamkas större förluster än vad som skulle ha varit fallet om institutet eller koncernföretaget hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden i enlighet med skyddsåtgärderna i artiklarna 73–75.
Skälen för kommitténs förslag
Resolution griper in i ägares och sannolikt också borgenärers rättigheter. Ett sådant ingripande kan i detta sammanhang motiveras av att det krävs för att skydda det allmännas intresse, det vill säga i praktiken för att förhindra eller begränsa en finansiell kris. Omfattningen av ett sådant ingripande kan vidare motiveras av att det inte ska leda till att ägare och borgenärer kommer sämre ut till följd av resolution än om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation beroende på vad som hade varit aktuellt i det enskilda fallet. Kommittén anser att principen att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall till följd av resolution är central för att upprätthålla egendomsskyddet. Om resolution leder till större förluster, ska de drabbade ha rätt till kompensation från staten.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
482
Vad direktivet säger är att borgenärer har rätt till det ekonomiska utfall som de skulle fått vid en konkurs eller en likvidation (se avsnitt 8.9.2 nedan för en förklaring till varför alternativet till resolution i det svenska genomförandet bör vara både konkurs och likvidation). Om borgenärer skulle åsamkas större förluster har de enligt direktivet rätt till ersättning från finansieringsarrangemanget. Detta reglereras i direktivets skyddsbestämmelser i artiklarna 73– 75; se kapitel 19.
Enligt dessa bestämmelser har även ägare rätt till ersättning om deras ekonomiska utfall hade blivit sämre än vid konkurs eller likvidation. Mot denna bakgrund och då rätten att inte få ett sämre utfall än vid konkurs bottnar i skyddet för egendom och mänskliga rättigheter anser kommittén att denna rätt bör utsträckas även till ägare och att detta bör framgå av den svenska lagen även om det inte uttryckligen anges i direktivet.
Det är dock viktigt att betona att vad ägare och borgenärer har rätt till är det ekonomiska utfallet vid en konkurs. Det är inte uteslutet, eller till och med ganska sannolikt, att åtminstone borgenärer får ett bättre utfall vid resolution än vid en konkurs. Detta kan uttryckas som att borgenärerna får del av resolutionsvinsten. Förenklat kan denna vinst uttryckas som skillnaden mellan värdet på företagets tillgångar vid fortlevnad och vid konkurs. Tillgångarna är sannolikt betydligt mer värda vid fortsatt drift än vad de kan betinga vid en, i princip, styckvis försäljning vid en konkurs. Borgenärerna kan alltså få del av denna resolutionsvinst, men de har ingen rätt till den.
Normalt bör dock resolutionsvinsten tillfalla borgenärer och ägare. Ett skäl för detta är att resolutionen som huvudregel ska finansieras genom interna medel, det vill säga det är ägare och borgenärer som ska finansiera förlustabsorberingen och kapitaliseringen. Det betyder att om resolutionsmyndigheten exempelvis skriver ned alla borgenärer (som kan skrivas ned) till vad deras fordran skulle vara värd vid konkurs så innebär det att företaget sannolikt kommer att bli överkapitaliserat i ”going concern”. Värdet av denna överkapitalisering tillfaller ägarna, vilket skulle innebära ett kringgående av prioritetsordningen.
Detta är ett exempel på värdeöverföringar som skulle kunna uppstå i resolution. Det är kommitténs bedömning att resolutionsmyndigheten som huvudprincip ska försöka undvika värdeöverföringar mellan olika intressenter. Dock kommer det att uppstå situationer när värdeöverföringar är nödvändiga. Värdeöver-
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
483
föringar sker till exempel som en följd av att verksamhet överförs till andra aktörer. De borgenärer som följer med i en sådan överföring kan i och för sig få sina fordringar nedskrivna, men kan också tänkas klara sig utan förluster, till skillnad från de borgenärer som lämnas kvar i företaget som försätts i konkurs. En annan variant är att skulder skrivs ned för att rekonstruera ett fallerat företag och vissa skulder undantas av till exempel systemskyddsskäl. Även då uppstår värdeöverföringar mellan borgenärer. Dessa värdöverföringar sker dock med stöd av konkreta bestämmelser i resolutionslagen.
Att ägare och borgenärer inte ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation behöver framgå av lag, dels för att genomföra direktivet, dels för att det är en central och viktig princip.
Denna princip innebär inte ett förbud för resolutionsmyndigheten att vidta resolutionsåtgärder som riskerar att bryta mot denna princip. Ett sådant förbud hade varit synnerligen hämmande. Ett sämre ekonomsikt utfall än konkurs eller likvidation kan bli följden av att resolutionsmyndigheten inte vet exakt vad detta utfall är vid beslutstillfället eller hur utfallet för borgenärer som blir kvar i ett företag som försätts i konkurs påverkas av att delar av verksamheten har avyttrats. Det exakta utfallet vid en konkurs eller likvidation ska dessutom uppskattas i en särskild värdering; se kapitel 18. Denna värdering är med största sannolikhet inte klar vid tidpunkten då resolutionsåtgärder vidtas. Att direktivet särskilt reglerar rätten till ersättning vid ett sämre ekonomiskt utfall än konkurs eller likvidation torde också visa på att det, även enligt direktivet, finns en risk att resolution leder till att ägare och borgenärer får ett sämre ekonomiskt utfall. Principen innebär dock att resolutionsmyndigheten inte ska vidta åtgärder i strid mot denna princip baserat på det beslutsunderlag som resolutionsmyndigheten har tillgång till vid beslutstillfället.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
484
8.9 Relationen mellan resolution, konkurs och likvidation
8.9.1 Om avveckling av företaget under resolution
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten har vidtagit
de resolutionsåtgärder som behövs för att uppnå resolutionsändamålen, ska den inom rimlig tid ansöka om att företaget under resolution ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Detta gäller dock inte om syftet med åtgärderna är att företaget ska drivas vidare.
Ett företag under resolution ska endast kunna försättas i konkurs efter ansökan från resolutionsmyndigheten.
Om ett företag under resolution försätts i konkurs, ska resolutionsmyndigheten på begäran av konkursförvaltaren för företaget, lämna de upplysningar som konkursförvaltaren behöver för att upprätta konkursbouppteckningen
Resolutionsdirektivet
I artikel 37.6 finns det bestämmelser om avveckling av ett företag under resolution. Där sägs att när försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget används för att överföra endast delar av tillgångar, rättigheter eller skulder i företaget under resolution, ska den resterande delen av företaget varifrån tillgångarna, rättigheterna eller skulderna har överförts avvecklas enligt normala insolvensförfaranden. Denna avveckling ska ske inom rimlig tid, med hänsyn till eventuella behov för företaget under resolution att tillhandahålla tjänster eller stöd enligt artikel 65 för att göra det möjligt för det mottagande företaget att fortsätta de verksamheter eller tjänster som förvärvats genom överföringen, och eventuella andra skäl som innebär att den resterande delen av företaget under resolution måste fortsätta att fungera för att resolutionsändamålen ska kunna uppnås eller för att principerna som avses i artikel 34 ska kunna följas.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
485
Skälen för kommitténs förslag
Enligt vår mening är det rimligt att ett företag under resolution avvecklas när resolutionsmyndigheten har gjort de överföringar och vidtagit de övriga åtgärder som behövs för att uppnå resolutionsändamålen, om inte just syftet med dessa åtgärder är att företaget ska omstruktureras och drivas vidare. En sådan avveckling kan ske genom konkurs eller likvidation. Denna lösning liknar den som gäller om tillståndet för en bank återkallas på grund av regelöverträdelser. Då ska nämligen banken gå i likvidation. Med beaktande av att resolution är ett alternativ till konkurs eller likvidation så framstår det också som rimligt att den verksamhet som inte behöver drivas vidare och därför lämnas kvar i företaget under resolution avvecklas tillsammans med den juridiska personen. Man kan alltså i det här fallet se resolutionen som att myndigheten pausar avvecklingsförfarandet och i denna paus plockar ut de delar som behöver fortleva av systemstabilitetsskäl och när det är gjort fortsätter avvecklingen genom konkurs eller likvidation som vanligt med det som är kvar av företaget.
Resolutionsdirektivet kräver att företaget under resolution avvecklas bara om försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget används för att föra över en del av verksamheten och inte kombineras med något annat verktyg. Kommittén anser emellertid att företaget under resolution kan behöva upphöra som juridisk person även i andra fall. Exempelvis bör en avveckling av företaget under resolution ske när allt och inte bara visst inkråm överförs till ett broinstitut.
Det kan dock vara förknippat med problem att försätta företaget i konkurs eftersom vissa tjänster eller resurser även fortsättningsvis kan behöva tillhandahållas till mottagaren för att denne ska kunna bedriva den övertagna verksamheten på ett effektivt sätt. När då verksamheten överförs kan mottagaren behöva ha tillgång till samma tjänster under en övergångsperiod. Resolutionsmyndigheten bör därför kunna fatta beslut enligt artikel 65 om att företaget under resolution ska tillhandahålla sådana tjänster till en privat förvärvare eller ett broinstitut; se kapitel 10.
Även om resolutionsmyndigheten också ska kunna ställa krav på ett företag som är försatt i konkurs ska fortsätta tillhandahålla tjänster är det inte säkert att detta krav kan tillfredsställas i praktiken. Av bland annat sådana hänsyn till kontinuiteten behöver resolutionsmyndigheten kunna avvakta med att avveckla företaget
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
486
under resolution, till exempel genom konkurs. I vart fall kan resolutionsmyndigheten behöva flexibilitet vid valet av tidpunkt för avvecklingen.
Ett företag under resolution som rekonstrueras i syfte att återge det dess livskraft bör självfallet inte avvecklas. En sådan rekonstruktion kan ske genom användning av skuldnedskrivningsverktyget eller vid en överföring av aktierna till ett broinstitut.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår kommittén att det införs en bestämmelse som anger att när resolutionsmyndigheten har vidtagit de resolutionsåtgärder som behövs för att uppnå resolutionsändamålen, ska den inom rimlig tid ansöka om att företaget under resolution ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Detta gäller dock inte om syftet med åtgärderna är att företaget ska drivas vidare.
Av den föreslagna bestämmelsen följer också att resolutionsmyndigheten har rätt att ansöka om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Det bör dock även införas en bestämmelse i konkurslagen om att ett företag under resolution endast får försättas i resolution efter ansökan från resolutionsmyndigheten. Genom dessa bestämmelser införlivas också de delar av artikel 86.1 som säger att normala insolvensförfaranden för ett företag under resolution endast får inledas på initiativ av resolutionsmyndigheten (se följande avsnitt). Konkursansökan får göras även om resolutionsmyndigheten inte är en borgenär, men den vanliga obeståndsprövningen ska göras. Vi föreslår emellertid en ny likvidationsgrund i bl.a. aktiebolagslagen. Av den framgår att Bolagsverket efter ansökan från resolutionsmyndigheten ska besluta att ett företag som är i resolution ska gå i likvidation.
Kommittén föreslår även att det i lag bör införas en skyldighet för resolutionsmyndigheten att, om ett företag under resolution försätts i konkurs, ska den lämna de upplysningar som konkursförvaltaren begär för att han eller hon ska kunna upprätta en konkursbouppteckning. Att resolutionsmyndigheten ger den här typen av information till konkursförvaltaren är viktigt för att konkursbouppteckningen ska kunna upprättas på ett sätt som uppfyller bouppteckningens syfte.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
487
8.9.2 Relationen till konkurs och likvidation utanför resolution
Kommitténs förslag: En ansökan om att inleda konkurs för ett
företag som omfattas av resolutionslagen ska vilandeförklaras i avvaktan på att resolutionsmyndigheten fattar beslut om företaget ska försättas i resolution eller inte. Detsamma ska gälla för en ansökan eller anmälan om likvidation.
Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten ska omedelbart underrättas om en sådan ansökan.
Vilandeförklaringen ska hävas om resolutionsmyndigheten meddelar att företaget inte ska försättas i resolution eller om sju dagar har gått utan att företaget har blivit försatt i resolution.
Om ett företag ska försättas i resolution ska ansökan avisas. Detsamma gäller om en ansökan inkommer efter det att ett företag är försatt i resolution.
Bolagsverket respektive rätten ska vara skyldiga att underrätta Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten om ett ärende rörande likvidation.
Bestämmelserna om återvinning i konkurslagen är inte tillämpliga på tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som genom en resolutionsåtgärd överförts från ett företag under resolution eller ett broinstitut till någon annan.
Resolutionsdirektivet
Medlemsstaterna ska enligt artikel 86.1, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 86.2 b, se till att normala insolvensförfaranden för ett företag under resolution, när det har fastställts att villkoren för resolution är uppfyllda, endast får inledas på initiativ av resolutionsmyndigheten. Vidare ska beslut om att ett institut eller ett koncernföretag ska omfattas av normala insolvensförfaranden inte kunna fattas utan att resolutionsmyndigheten har godkänt detta.
I enlighet med artikel 86.1 ska medlemsstaterna också enligt 86.2 se till att
a) behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter utan dröjs-
mål underrättas om eventuella ansökningar om att få inleda normala insolvensförfaranden gentemot ett institut eller ett
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
488
koncernföretag, oavsett om företaget är under resolution eller ett beslut offentliggjorts i enlighet med artikel 83.4 och 83.5,
b) ansökan inte kan fastställas om inte underrättelse enligt led a har
skett och endera av följande inträffar:
i) Resolutionsmyndigheten har underrättat de myndigheter
som ansvarar för de normala insolvensförfarandena om att den inte avser att vidta några resolutionsåtgärder för institutet eller koncernföretaget.
ii) En period på sju dagar med början från dagen då under-
rättelserna som avses i 86.2 a gjordes har löpt ut.
I artikel 37.8 anges att bestämmelser i nationell insolvensrätt avseende möjligheten att förklara rättshandlingar som är till skada för borgenärer ogiltiga eller icke-verkställbara inte gäller vid överföring av tillgångar, rättigheter eller skulder från ett företag under resolution till ett annat företag genom användning av ett resolutionsverktyg eller av de statliga stabiliseringsverktygen.
Skälen för kommitténs förslag
I det föregående föreslår vi att företag som försätts i resolution som huvudregel ska avvecklas efter att resolutionsåtgärder är vidtagna, om inte syftet med resolutionen är att rekonstruera företaget. I detta avsnitt berör vi det relaterade ämnet om vilka hänsyn som ska tas vid en ansökan om konkurs eller likvidation gällande ett företag som kan bli föremål för resolution.
Det grundläggande skälet till resolution är att de vanliga förfarandena för insolvenshantering och avveckling inte är lämpliga för att upprätthålla kritisk verksamhet och förebygga spridningseffekter. Det gäller oavsett om det är fråga om konkurs eller likvidation. En resolutionsordning behövs därför som ett alternativ till konkurs eller likvidation.
Av detta följer att konkurs eller likvidation inte ska kunna inledas innan resolutionsmyndigheten har kunnat bedöma om en sådan avveckling kan hota något resolutionsändamål och därmed motivera ett ingripande. Resolutionsmyndigheten bör därför alltid underrättas om att en ansökan om konkurs beträffande ett företag som kan bli föremål för resolution har getts in till tingsrätten. Under den tid myndigheten överväger om den vill utnyttja möjlig-
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
489
heten att besluta om resolution bör en ansökan om konkurs förklaras vilande.
Vi föreslår även i likhet med direktivet att resolutionsmyndigheten ska ha sju dagar på sig att fatta beslut om att inleda resolution. Även om resolutionsmyndigheten inte beslutar att försätta företaget i resolution anser vi att det är önskvärt att resolutionsmyndigheten underrättar tingsrätten trots att vi inte föreslår att en sådan skyldighet ska införas i lag.
För det fall resolutionsmyndigheten bedömning inte mynnar ut i ett beslut om resolution tar tingsrätten åter upp konkursansökningen till prövning på vanligt sätt. Konkursinstitutet ska alltså även i fortsättningen kunna tillämpas på företag som omfattas av resolutionslagen. Om resolutionsmyndigheten däremot beslutar att försätta ett företag i resolution, ska det inte vara möjligt att sätta företaget i konkurs. Om det tidigare har inkommit konkursansökningar gentemot ifrågavarande företag som har blivit avvisade, ska dock frister och liknande räknas utifrån när resolutionsmyndigheten ansöker om konkurs. Detta följer naturligt av att de tidigare ansökningarna har blivit avvisade.
På motsvarande sätt som resolution ska ha företräde framför konkurs bör det ha företräde framför likvidation. Likvidation bestäms dock på delvis andra grunder än resolution. Det kan exempelvis handla om att ett bolag inte har anmält en behörig styrelse eller inte har kommit in med årsredovisning självmant. Ett likvidationsbeslut förutsätter inte heller en ansökan från någon borgenär utan kan exempelvis tas upp på eget initiativ av Bolagsverket. Normalt tar det också betydligt längre tid att pröva en ansökan om likvidation jämfört med en ansökan om konkurs eller så ska prövningen föregås av ett särskilt delgivningsförfarande.
Det bedöms därför inte vara nödvändigt att införa samma process för en prövning av ett likvidationsärende som vid ett konkursärende. Däremot bör det införas en skyldighet för rätten respektive Bolagsverket att underrätta Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten om ett ärende rörande likvidation. Kommittén föreslår att en sådan bestämmelse tas in i aktiebolagsförordningen (2005:559), förordningen (1987:978) om ekonomiska föreningar och i förordningen (2004:329) om bank- och finansieringsrörelse.
I enlighet med principen i artikel 37.8 bör det införas en bestämmelse i svensk rätt om att bestämmelserna om återvinning i 4 kap. konkurslagen (1987:672) inte är tillämpliga på tillgångar,
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
490
rättigheter eller förpliktelser som genom en resolutionsåtgärd överförts från ett företag under resolution eller ett broinstitut till någon annan.
8.10 Fordringar som uppkommer efter resolutionsbeslutet
Kommitténs förslag: Om resolutionsmyndigheten beslutar att
en skuld som uppkommit efter det att ett företag har försatts i resolution inte ska överföras till ett mottagande företag vid användningen av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, ska skulden betalas senast innan företaget under resolution lämnas genom konkurs eller likvidation.
Skälen för kommitténs förslag
En generell svårighet i rekonstruktioner är att säkerställa att företaget får tillgång till finansiering. I detta syfte kan resolutionsmyndigheten behöva utfärda garantier för ny finansiering eller ge direkta lån. Som vi återkommer till i avsnitt 21.4.4, får resolutionsreserven användas för detta ändamål.
Företaget kan även behöva finansiera sig direkt på marknaden. I ett inledningsskede, och särskilt innan det står klart vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta och vilka effekter de får, kan dock motparterna vara tveksamma till att tillhandahållas finansiering.
I en konkurs skiljer man mellan konkursborgenärer och massaborgenärer. En konkursborgenär är en person som har en fordran (konkursfordran) mot konkursgäldenären som uppkom innan konkursbeslutet meddelas och som därför kan komma i fråga för utdelning i konkursen. En massaborgenär är den som har fått en fordran (massafordran) direkt mot konkursboet på grund av åtgärder som vidtagits efter konkursbeslutet. Massafordringar kan uppkomma exempelvis om förvaltaren ingår avtal för konkursboets räkning, t.ex. i samband med fortsatt drift av gäldenärens verksamhet, eller inträder i dennes avtal. En massaborgenär har rätt till betalning av konkursboet innan konkursborgenärerna får utdel-
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
491
ning. Vid en företagsrekonstruktion har fordringar som grundar sig på avtal som träffats under företagsrekonstruktion med rekonstruktörens samtycke allmän förmånsrätt vid konkurs (10 § förmånsrättslagen [1970:979]).
När det gäller resolution bör det särskilt påpekas att fordringar som uppstår efter resolutionsbeslutet inte kan bli föremål för skuldnedskrivning eller konvertering. Förpliktelser som har uppkommit efter resolutionsbeslutet har alltså i den bemärkelsen en särställning. Det kan jämställas med vad som sker vid ackordsförhandling vid företagsrekonstruktion då endast borgenärer vars fordran har uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion deltar.
Avsikten är alltså att de förluster som avser tillgångar som uppkommit innan ett företag försätts i resolution ska bäras av de befintliga borgenärerna. Nya lån ska inte absorbera sådana förluster. Sådana förluster får under vissa förutsättningar absorberas av resolutionsreserven. Lån från resolutionsreserven är dock inte heller föremål för nedskrivning eller konvertering.
Anledningen till att nya förpliktelser ingås av ett företag under resolution torde vara att det är nödvändigt för den fortsatta driften. Företaget kan behöva likvida medel för att betala hyra eller löner eller, med tanke på att det är finansiella företag, skulder som förfaller till betalning. Tanken är dock att nedskrivningen av de befintliga borgenärerna ska vara tillräckligt stor för att verksamheten ska kunna drivas vidare i någon form.
Enligt kommitténs bedömning bör nya förpliktelser som uppkommer efter ett företag har försatts i resolution ges en förmånligare behandling än förpliktelser som fanns när företaget försattes i resolution. Detta kan göras på olika sätt. Antingen genom att nya skulder i sin helhet förs över till det mottagande företag som ska fortsätta att bedriva verksamheten – en privat förvärvare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag – eller genom att skulderna blir kvar i företaget under resolution som rekonstrueras och fortlever.
Om företaget under resolution ska avvecklas (antingen till följd av en inkråmsöverlåtelse eller att resolution inte behövs) föreslår kommittén att de nya skulderna betalas. Det bör dock som regel inte vara något problem eftersom skulden bör motsvaras av en lika stor tillgång. Det bör vara möjligt att använda resolutionsreserven för att ge lån eller ställa ut garantier för företaget under resolution så att det kan lösa lånet. Det senare är enligt kommitténs bedöm-
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
492
ning förenligt med direktivet då resolutionsreserven, enligt artikel 101, får användas till att utfärda garantier för skulder som företaget under resolution, dess dotterföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag har eller för att lämna lån till motsvarande företag. Eftersom detta avser nya fordringar är det också kommitténs bedömning att kravet på att resolutionsreserven inte ska användas till att täcka förluster (direkt eller indirekt) i artikel 101.2 inte blir aktuellt.
8.11 Resolutionsmyndighetens rätt till ersättning
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten har rätt till
skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg som har uppkommit i samband med användningen av resolutionsverktyg eller de statliga stabiliseringsverktygen.
Resolutionsdirektivet
Artikel 37.7 anger att resolutionsmyndigheten och eventuella finansieringsarrangemang enligt artikel 101 kan få ersättning från företaget under resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår i samband med användningen av resolutionsverktygen eller de statliga stabiliseringsverktygen på ett eller flera av följande sätt:
a) I form av ett avdrag från en eventuell ersättning som ett mot-
tagande företag betalar till företaget under resolution eller, allt efter omständigheterna, till ägarna till aktierna eller till andra äganderättsinstrument.
b) Som prioriterad borgenär från företaget under resolution.
c) Som prioriterad borgenär från eventuella inkomster som upp-
kommer till följd av att broinstitutets eller tillgångsförvaltningsbolagets verksamhet avslutas.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
493
Skälen för kommitténs förslag
I det följande behandlar vi enbart resolutionsmyndighetens rätt till ersättning från institutet enligt artikel 37.7 b. Resolutionsmyndighetens rätt till ersättning i form av avdrag från ersättning enligt 37.7 a eller från inkomster från det att ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolags verksamhet avslutas behandlas i samband med respektive verktyg (se kapitel 13 respektive 14).
En bärande tanke i direktivet är att företaget under resolution och dess ägare i första hand ska bära kostnaderna för resolution och därefter borgenärerna. Artikel 37.7, som säger att resolutionsmyndigheten och resolutionsreserven får kräva ersättning för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår i samband med användningen av resolutionsverktygen, eller vid tillämpningen av de så kallade statliga stabiliseringsverktygen, är ett uttryck för detta. Med rimliga, regelrätta kostnader avses enligt kommitténs bedömning i princip kostnader som är av administrativ natur och som uppstår i samband med resolution och som inte härrör från resolutionsmyndighetens generella uppdrag. Dit hör bl.a. kostnader för en oberoende värdering enligt artikel 36 och artikel 74, kostnader för externa rådgivare samt direkta interna kostnader i samband med resolutionsåtgärder. Finansieringen av resolutionsmyndighetens löpande kostnader i dess förberedande arbete diskuteras i kapitel 21.
Utgångspunkten är alltså att resolutionsmyndigheten ska få ersättning för nedlagda kostnader och att det är företaget under resolution som ska stå för dem. Dessa kostnader bör under resolutionen betalas före borgenärernas fordringar. Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse som anger att resolutionsmyndigheten har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg som har uppkommit i samband med användningen av resolutionsverktyg eller de statliga stabiliseringsverktygen.
Detta liknar vad som sker vid en konkurs då konkurskostnaderna, t.ex. arvodet till förvaltaren, ska betalas ur boet före andra skulder som konkursboet har. Det ligger också i linje med dels bestämmelsen i artikel 37.7 att resolutionsmyndigheten ska få ersättning som prioriterad borgenär från företaget under resolution, dels artikel 36.5 som anger att värderingen av företaget ska beakta att resolutionsmyndigheten får ta ut kostnader för sin förvaltning och att resolutionsreserven får ta ut ränta och avgifter för lån och garantier. Det sistnämnda innebär exempelvis att en skuld-
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
494
nedskrivning ska vara tillräckligt stor för att företaget ska vara i balans även efter det att företaget har betalt ersättning till resolutionsmyndigheten.
Kostnadsersättning bör betalas senast när förfarandet är avslutat. Det bör dock inte finnas något hinder mot att ersättningen tas ut löpande. Kommittén avstår dock från att ge mer konkreta anvisningar om vilka rutiner resolutionsmyndigheten bör ha.
Genom kommitténs förslag ovan om att resolutionsmyndigheten ska överföra skulder och andra förpliktelser som ett företag under resolution ådrar sig efter beslutet om resolution eller betala dessa med medel från resolutionsreserven om företaget under resolution, broinstitutet eller tillgångsförvaltningsbolaget avvecklas behövs ingen ytterligare genomförandeåtgärd med avseende på artikel 37.7 b.
8.12 Statsstödsreglerna
Kommitténs bedömning: Vid sidan om resolutionslagen gäller
unionens regler om statligt stöd. Eftersom detta följer av Sveriges medlemskap i EU behövs ingen genomförandeåtgärd.
Resolutionsdirektivet
Artikel 34.3 anger att när medlemsstaterna använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna ska de säkerställa att de, i tillämpliga fall, iakttar unionens regler om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
I ett resolutionsförfarande ska i tillämpliga fall unionens regler om statligt stöd iakttas. Med unionens regler om statligt stöd avses enligt artikel 2.1.53 de regler som fastställs genom artiklarna 107– 109 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samt förordningar som utfärdats eller antagits med stöd av artikel 108.4 eller 109 i det fördraget. Det kan också anmärkas att i artikel 2.1.28 definieras extraordinärt offentligt statligt stöd som ”statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt som ges för att bevara eller återställa ett
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
495
instituts eller en koncerns livskraft, likviditet eller solvens”. När det gäller vad statstödsreglerna betyder rent materiellt hänvisas till avsnitt 3.15.
Av artikel 34.3 liksom av andra artiklar i direktivet – t.ex. artikel 36.2 b, 38.2, 39.2, 41.1, 41.4, 42.5, 44.5 a, 52.1, 52.1 a, 63.2 – och skäl – bl.a. skäl 47, 55 och 65 – framgår att statsstödsregelverket ska tillämpas parallellt med de nationella resolutionsregelverken. Det förefaller dock överflödigt att uppmana de berörda myndigheterna att följa statsstödsreglerna eftersom detta följer av Sveriges medlemskap i EU.
Vad unionens regler om statligt stöd i övrigt kommer att innebära för de olika delarna av ett resolutionsförfarande behandlar vi i anslutning till de enskilda artiklarna. Kommittén kan dock redan här konstatera att om Sverige tar medel ur resolutionsreserven för att ge t.ex. kapitaltillskott eller om den ställer ut en likviditetsgaranti till ett fallerande kreditinstitut omfattas åtgärden av unionens regler om statligt stöd.
8.13 Särskilda hänsyn vid resolution av ett koncernföretag
Kommitténs förslag: Om ett företag ingår i en koncern, ska
resolutionsmyndigheten utforma de resolutionsåtgärder som vidtas så att de,
1. minimerar påverkan på andra koncernföretag och på kon-
cernen som helhet, och
2. minimerar de negativa effekterna på den finansiella
stabiliteten inom EES i sin helhet och de enskilda länderna inom EES, särskilt i de stater där koncernen är verksam.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 34.2 ska resolutionsmyndigheten om företaget under resolution ingår i en koncern, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31, använda resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna på ett sätt som minimerar påverkan på andra koncernföretag och på koncernen som helhet och minimerar de
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
496
negativa effekterna på den finansiella stabiliteten i unionen och dess medlemsstater, särskilt i de länder där koncernen är verksam.
Skälen för kommitténs förslag
Även denna princip ska beaktas av den svenska resolutionsmyndigheten och principen bör införlivas med svensk rätt. Vi föreslår därför att en bestämmelse med snarlik lydelse som artikel 34.2 i direktivet införs i den svenska lagen.
8.14 Resolution och de anställda i företaget
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten vidtar en
resolutionsåtgärd bör den informera och samråda med representanter för de anställda.
Resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder påverkar inte de anställdas rätt till arbetstagarrepresentanter i styrelsen.
Resolutionsdirektivet
Artikel 34.5 anger att när resolutionsmyndigheten tillämpar resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheter bör den när så är lämpligt informera och samråda med de anställda och deras representanter. Den engelska versionen däremot anger bara att information och samråd ska ske med de anställdas representanter (”resolution authorities shall inform and consult employee representatives where appropriate”).
Artikel 34.6 föreskriver att resolutionsmyndigheten ska tillämpa resolutionsverktyg och utöva resolutionsbefogenheter utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelser om arbetstagarrepresentationen i ledningsorgan enligt nationell rätt eller praxis.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
497
Skälen för kommitténs förslag
Kommittén bedömer att den anförda innebörden av direktivet är den avsedda, det vill säga att resolutionsmyndigheten ska informera och samråda med de anställdas representanter och inte med både dessa och de anställda var och en för sig.
Vidare så anges i artikel 34.6 att vidtagandet av resolutionsåtgärder inte ska påverka tillämpningen av bestämmelser om arbetstagarrepresentationen i ledningsorgan enligt nationell rätt eller praxis. För att genomföra direktivet behöver detta framgå av svensk rätt.
8.15 Resolution och den arbetsrättsliga regleringen
Kommitténs förslag: Bestämmelserna om att rättigheter och
skyldigheter som följer av anställningsavtal och anställningsförhållanden ska övergå till den nya arbetsgivaren vid överlåtelse av verksamhet i lagen (1982:80) om anställningsskydd ska inte gälla om överlåtelsen sker från ett företag under resolution.
Justeringar ska göras i den arbetsrättsliga lagstiftningen för att ge arbetstagare samma skydd om arbetsgivaren försätts i resolution som om arbetsgivaren försätts i konkurs.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 34.4 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Om försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget används ska företaget under resolution anses vara föremål för ett konkursförfarande eller motsvarande insolvensförfarande vid tillämpningen av bestämmelserna om övergång av verksamhet i Rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
498
Skälen för kommitténs förslag
Rådets direktiv 2001/23/EG innehåller regler som syftar till att skydda arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av verksamhet. Det handlar om att skydda arbetstagare från att förlora sina anställningar eller få försämrade anställningsvillkor när verksamheten i det företag som de är anställda i överlåts. Av artikel 5.1 i det angivna direktivet framgår att skyddsreglerna inte ska tillämpas vid hel eller partiell överlåtelse av ett företag om överlåtaren är föremål för konkursförfarande eller motsvarande insolvensförfarande.
Bestämmelsen i fråga är i svensk rätt genomförd i 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Där framgår att de rättigheter och skyldigheter som gäller på grund av de anställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången övergår till den nya arbetsgivaren. I andra stycket görs ett uttryckligt undantag för överlåtelser som sker från ett företag som är försatt i konkurs.
Innebörden av artikel 34.4 i resolutionsdirektivet är att det undantag som görs i rådets direktiv 2001/23/EG för konkurssituationer även ska gälla vid överlåtelse av verksamhet som sker från ett företag som är försatt i resolution. För att genomföra direktivet i denna del krävs en ändring av 6 b § lagen om anställningsskydd. Kommittén föreslår att den angivna paragrafen ändras genom att undantaget från skyddsreglerna i lagen om anställningsskydd utvidgas till att även omfatta överlåtelse av verksamhet som sker från ett företag som är försatt i resolution.
Ett antal arbetsrättsliga lagar ger arbetstagare skydd i händelse av arbetsgivarens konkurs. Detta skydd bör inte vara sämre om arbetsgivaren försätts i resolution. Det står också i överensstämmelse med principen att det ekonomiska utfallet för en borgenär inte ska bli sämre i resolution än vad som hade blivit fallet om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Därför bör den arbetsrättsliga regleringen justeras så att ingen arbetstagare försätts i ett sämre läge om arbetsgivaren försätts i resolution än vad som hade blivit fallet om arbetsgivaren i stället hade försatts i konkurs. De lagar som berörs är lagen om anställningsskydd, semesterlagen (1977:480), lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning och förmånsrättslagen (1970:979). När det gäller den närmare utformningen av förslaget hänvisas till författningskommentaren.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
499
8.16 Garanterade insättare ska skyddas helt
Kommitténs bedömning: Garanterade insättare skyddas genom
insättningsgarantin och den övriga resolutionsregleringen och ytterligare genomförandeåtgärd behövs inte.
Resolutionsdirektivet
Artikel 34.1 f anger att garanterade insättningar ska skyddas helt.
Skälen för kommitténs bedömning
Direktivet anger som en princip att garanterade insättare ska skyddas helt. Kommittén kan för det första konstatera att garanterade insättare är skyddade genom insättningsgarantin. Därigenom skyddas garanterade insättningar fullt ut från förluster. Till detta kommer att det i resolutionsdirektivet, och i vårt förslag till införlivande av detta, finns ett flertal bestämmelser som bidrar till att garanterade insättare får en obruten tillgång till sina insättningar. Exempelvis är det ett särskilt resolutionsändamål att skydda insättare vilket bl.a. innebär att det är troligt att insättare förs över till ett broinstitut. Därtill kommer att garanterade insättare också ska omfattas av allmän förmånsrätt (se kapitel 20). Kommitténs bedömning är därför att det inte krävs ytterligare genomförandeåtgärder för att införliva denna princip.
8.17 Resolutionens avslutande
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten bedömer att
det inte finns behov av några resolutionsåtgärder ska den så snart som möjligt fatta beslut om att resolutionen ska avslutas. När resolutionsmyndigheten har fattat ett sådant beslut är resolutionen avslutad.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
500
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet innehåller inga artiklar om resolutionens avslutande. Kommittén kan konstatera att när ett företag försätts i resolution så leder det till ett antal rättsverkningar som att kontrollen över företaget övergår till resolutionsmyndigheten och att exekutiva åtgärder inte får vidtas m.m. Inte minst ges resolutionsmyndigheten rätt att vidta resolutionsåtgärder.
Resolution ska inte pågå längre än nödvändigt. Ett skäl till detta är att det innebär ett ingripande i ägarnas rättigheter. Tidsaspekten är en del av bedömningen att ingripandet är nödvändigt och proportionerligt. Generellt är det också viktigt att resolutionsåtgärder genomförs snabbt, eftersom det annars riskerar att skapa osäkerhet om vilka åtgärder som kommer att vidtas och vilka konsekvenser detta kan leda till för andra företag i det finansiella systemet. Det är sannolikt också svårare att förhindra värdeförluster i ett utdraget förfarande, eftersom kunder, personal och motparter kan välja att avsluta sin relation med företaget om de misstror att företaget åter kommer att bli livskraftigt.
Kommittén föreslår att resolutionsmyndigheten ska fatta ett beslut om att resolutionen ska avslutas, så snart som möjligt, när den bedömer att ytterligare resolutionsåtgärder inte behöver vidtas. Effekten av detta beslut blir att resolutionens alla rättsverkningar upphör och att resolutionsmyndigheten inte längre får lov att vidta resolutionsåtgärder gentemot företaget, dess ägare eller borgenärer (med mindre än att den ånyo beslutar att försätta företaget i resolution).
Ett sådant beslut bör senast fattas innan en avveckling genom antingen konkurs eller likvidation av företaget under resolution påbörjas. Ett sådant scenario kan bli aktuellt när resolutionsmyndigheten har överfört den verksamhet som behövs för att uppnå resolutionsändamålen. Den kvarvarande verksamhet ska då avvecklas tillsammans med den juridiska person som företaget under resolution är. Sannolikt sker detta genom att resolutionsmyndigheten ansöker om konkurs. Den bör då även fatta beslut om resolutionens avslutande.
Ett beslut om resolutionens avslutande bör även fattas i samband med att en försäljning av företagets aktier – genom försäljningsverktyget – till en privat förvärvare slutförs. Det är sedan förvärvaren som ska ansvara för omstruktureringen av företaget.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
501
Om företaget under resolution i stället ska rekonstrueras inom ramen för resolution, vilket kan ske genom en tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget eller genom att aktierna säljs till ett broinstitut, bör resolutionsmyndigheten fatta beslut om resolutionens avslutande när fler resolutionsåtgärder inte längre behövs. Det är alltså en skillnad i detta avseende mellan om aktierna säljs till en privat förvärvare och till ett broinstitut. Skälet till detta är att en överföring av aktierna till ett broinstitut innebär att resolutionsmyndighetens behåller ansvaret för företagets omstrukturering.
Att fler resolutionsåtgärder inte behövs kan alltså antigen bero på att företaget ska avvecklas, på att en privat förvärvare övertar ansvaret för företagets omstrukturering eller på att de resolutionsåtgärder som krävs är vidtagna. I det senare fallet kan det fortfarande finnas behov av att vidta omstruktureringsåtgärder enligt företagets omstruktureringsplan. Eftersom planen bygger på reguljära bolagsrättsliga befogenheter och fler resolutionsåtgärder inte behövs kan resolutionen avslutas. En förutsättning är dock att det finns en av resolutionsmyndigheten godkänd omstruktureringsplan. Om det inte gör det, kan resolutionsmyndigheten å andra sidan inte förutsätta att det inte finns behov av fler resolutionsåtgärder. Då är inte heller rekvisitet för beslut om resolutionens avslutande uppfyllt.
8.18 Undantag från vissa bestämmelser i EU-direktiv
8.18.1 Undantag från bestämmelser i vissa av bolagsdirektiven
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder
för att införliva direktivets artiklar 116, 119–121.1 och 122–123.
Skälen för kommitténs bedömning
Resolutionsdirektivet gör undantag från bestämmelser i vissa av de s.k. bolagsdirektiven. Bolagsdirektiven innehåller tvingande regler till skydd för aktieägare och borgenärer i situationer då resolutionsmyndigheten måste agera snabbt. Dessa kan då hindra en effektiv användning av resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter. På EU-nivå finns det i och med att resolutionsdirektivet träder i kraft bestämmelser med samma normhierarki som går emot varandra.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
502
Resolutionsdirektivet gör därför undantag från bestämmelser i dessa direktiv när ett företag befinner sig i resolution och klargör därmed att resolutionsdirektivets bestämmelser har företräde; se artiklarna 116 och 119–121.1 och 122–123. Det har i och med detta skapats ett utrymme för att införa en resolutionsordning. Som framgår av avsnitt 9.1 resonerar kommittén utifrån att resolutionslagen utgör lex specialis för företag under resolution. I de fall resolutionslagen och aktiebolagslagen reglerar samma fråga har sålunda resolutionslagen företräde vad gäller företaget under resolution. Specifika undantag i aktiebolagslagen för företag försatta i resolution behöver därför inte göras. Huruvida de undantag som resolutionsdirektivet gör i bolagsdirektiven nedan även omfattar situationer som inte regleras i resolutionslagen har det inte funnits möjlighet att utreda inom ramen för detta betänkande.
8.18.2 Undantag från vissa bestämmelser i winding updirektivet
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för
att införliva artiklarna 117.3 och 117.4 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
Av artiklarna 117.3 och 117.4, genom vilka artiklarna 25 och 26 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (winding up-direktivet) ändras, framgår följande.
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 68 och 71 i resolutionsdirektivet ska nettningsavtal och återköpsavtal uteslutande regleras av den avtalsrätt som är tillämplig på dessa avtal.
Skälen för kommitténs bedömning
Artikel 68 i resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser som bl.a. innebär att en motpart till ett företag inte får utöva vissa rättigheter (t.ex. nettning) som följer av ett avtal som ingåtts mellan företaget
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
503
och motparten enbart p.g.a. ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder (se avsnitt 10.3). Av artikel 71 i resolutionsdirektivet framgår vidare att resolutionsmyndigheten tillfälligt får förbjuda en motpart till ett företag under resolution att utöva vissa sådana rättigheter som följer av ett avtal som ett företag under resolution är part i (se avsnitt 10.5.4). Artiklarna 117.3 och 117.4 i resolutionsdirektivet innebär att de lagvalsregler för nettningsavtal och återköpsavtal som finns i winding updirektivet inte ska påverka tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna 68 och 71 i resolutionsdirektivet.
Winding up-direktivet har i svensk rätt genomförts i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. I 12 § den lagen, som genomför bl.a. artiklarna 25 och 26 i winding up-direktivet, framgår att i fråga om verkan av förfarandet på sådan rätt som följer av ett avtal på en reglerad marknad för finansiella instrument, eller på ett avtal om avräkning eller återköp, tillämpas den lag som gäller för avtalet.
Som framgår av avsnitt 8.2 föreslås att resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder ska vara giltiga oavsett vad som anges i någon annan lag eller i ett företags bolagsordning eller stadgar eller i ett avtal. I svensk rätt följer vidare av allmänna rättsgrundsatser att speciallagstiftning har företräde framför allmänna lagbestämmelser. Enligt kommitténs bedömning intar resolutionslagen ställning av lex specialis i förhållande till lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Även utan ett särskilt genomförande av artiklarna 117.3 och 117.4 har resolutionslagen således företräde framför lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Någon särskild bestämmelse som innebär att de ovan nämnda reglerna om lagval inte ska påverka tillämpningen av de bestämmelser som genomför artiklarna 68 och 71 i resolutionsdirektivet behövs därför inte.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
504
8.18.3 Undantag från vissa bestämmelser i säkerhetsdirektivet
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för
att införliva artikel 118 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 118.1 i resolutionsdirektivet, som ändrar Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet (säkerhetsdirektivet) genom ett tillägg i artikel 2 i det direktivet, framgår följande.
Artiklarna 4–7 i säkerhetsdirektivet ska inte gälla beträffande restriktioner avseende ett avtal eller arrangemang om finansiell säkerhet eller en slutavräknings- eller kvittningsbestämmelse som beslutats med stöd av resolutionsdirektivets bestämmelser om resolutionsverktygen (artiklarna 37–62).
Detsamma gäller, under vissa förutsättningar, restriktioner som beslutats med stöd av liknande befogenheter i en medlemsstats rätt för att underlätta en ordnad resolution av
1. ett försäkringsföretag enligt definitionen i artikel 1 a i rådets
direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring,
2. ett livförsäkringsföretag enligt definitionen i artikel 1 a i rådets
direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring eller,
3. ett fondföretag enligt definitionen i artikel 1.2 i rådets direktiv
85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (UCITS-direktivet).
Av artikel 118.2, som ersätter artikel 9 a i säkerhetsdirektivet, framgår att säkerhetsdirektivet inte ska påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG och resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
505
Skälen för kommitténs bedömning
Artiklarna 4–7 i säkerhetsdirektivet handlar om verkställighet av avtal om finansiella säkerheter, förfoganderätt över finansiella säkerheter som omfattas av ett sådant avtal samt erkännande av avtal om finansiell äganderättsöverföring och slutavräkningsklausuler. Vid genomförandet av säkerhetsdirektivet konstaterades att svensk rätt till övervägande del redan överensstämde med säkerhetsdirektivet (prop. 2004/05:30), men vissa lagändringar gjordes för att genomföra direktivet.
Innebörden av artikel 118.1 i resolutionsdirektivet är att de angivna artiklarna i säkerhetsdirektivet inte ska påverka de begränsningar som beslutas av resolutionsmyndigheten med stöd av resolutionsdirektivets bestämmelser om resolutionsverktygen. Av artikel 118.2 framgår vidare att säkerhetsdirektivet över huvud taget inte ska påverka tillämpningen av resolutionsdirektivet.
Som framgår av avsnitt 8.2 föreslås att resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder ska vara giltiga oavsett vad som anges i någon annan lag eller i ett företags bolagsordning eller stadgar eller i ett avtal. Om de befogenheter som resolutionslagen innehåller inte begränsas i lag gäller de utan sådana inskränkningar som enligt artikel 118 inte får förekomma. Det rättsläge som eftersträvas i direktivbestämmelsen åstadkoms således utan att en särskild svensk bestämmelse införs som motsvarighet. Kommittén gör vidare bedömningen att resolutionslagen intar ställning som lex specialis i förhållande till de svenska lagbestämmelser som införts för att genomföra säkerhetsdirektivet. Någon bestämmelse motsvarande artikel 118 behöver därför inte införas i svensk rätt.
Några befogenheter liknande dem som återfinns i resolutionsdirektivet för att underlätta en ordnad resolution av försäkringsföretag enligt definitionen i EU-rätten1 och fondföretag enligt UCITS-direktivet2 finns inte i svensk rätt.
1 Från och med 1 januari 2016 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II). 2 Numera Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag).
507
9 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
I och med att resolutionsmyndigheten fattar beslut om resolution går ansvaret för företaget över till staten, företrädd av resolutionsmyndigheten. Resolutionsmyndigheten ska agera och välja de åtgärder enligt resolutionslagen som bäst kan förväntas uppnå resolutionsändamålen.
Detta kapitel handlar inledningsvis om hur resolutionsåtgärder ska kunna genomföras med avseende på företaget. Vilka befogenheter behöver resolutionsmyndigheten få i lag för att kunna genomföra resolutionsåtgärder? Är det tillräckligt att konstatera att företaget är skyldigt att genomföra beslut som myndigheten fattar med stöd av lag eller behövs det ytterligare kontrollbefogenheter? Därefter behandlas direktivets allmänna principer avseende företagets ledning. Vad händer med ledningen när ett företag befinner sig under resolution och vad har den för skyldigheter gentemot resolutionsmyndigheten? Sist behandlas resolutionsmyndighetens möjlighet att tillsätta en särskild förvaltare för företaget under resolution.
Företag som kan bli föremål för resolution kan vara aktiebolag, ekonomiska föreningar, medlemsbanker eller sparbanker. I den fortsatta framställningen behandlar vi i texten endast associationsformen aktiebolag, eftersom det är vår bedömning att de företag som i dag skulle svara mot ett allmänintresse enligt direktivet driver verksamhet i aktiebolagsform. För att genomföra direktivet, som även omfattar företag som drivs i andra associationsformer, omfattar lagtexten även dessa associationsformer.
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
508
9.1 Kontrolltagande
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten beslutar att
ett företag ska försättas i resolution får
1. ägarna inte längre företräda aktierna eller andelarna vid
stämman, eller
2. huvudmännen i en sparbank inte längre besluta i ärenden vid
sparbanksstämman.
Ägarnas och huvudmännens rätt enligt första stycket övertas i stället av resolutionsmyndigheten.
Resolutionsmyndigheten övertar styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter, om inte myndigheten beslutar något annat.
Kommitténs bedömning: Styrelseledamots och verkställande
direktörs skadeståndsrättsliga ansvar förändras inte på grund av att företaget är under resolution.
Resolutionsdirektivet
Direktivet (artikel 72) föreskriver ingen enhetlig modell för hur resolutionsmyndigheten ska ingripa i ett företag under resolution utan ger resolutionsmyndigheten möjlighet att välja mellan att ta kontroll genom ett direkt ingripande eller genom verkställighetsföreskrifter. Den första modellen för kontroll beskrivs enligt följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, för att de ska kunna vidta en resolutionsåtgärd ska kunna utöva kontroll över företaget under resolution i syfte att
a) driva verksamheten och tillhandahålla tjänsterna i institutet
under resolution med alla de befogenheter som dess aktieägare och ledningsorgan har,
b) förvalta och förfoga över tillgångar och egendom i företaget
under resolution.
Den kontroll som avses i första stycket får utövas direkt av resolutionsmyndigheten eller indirekt av en eller flera personer
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
509
som utsetts av resolutionsmyndigheten. Medlemsstaterna ska se till att rösträtter avseende företaget under resolution inte kan utövas under resolutionsperioden.
Den andra modellen innebär att resolutionsmyndigheten, med förbehåll för artikel 85.1, ska kunna vidta en resolutionsåtgärd genom verkställighetsföreskrifter i enlighet med nationella administrativa befogenheter och förfaranden, utan att utöva kontroll över företaget under resolution.
Resolutionsmyndigheten ska, enligt artikel 72.3, i varje enskilt fall kunna besluta om det är lämpligt att genomföra resolutionsåtgärder enligt de metoder som anges i 72.1 eller 72.2, med beaktande av resolutionsändamålen och de allmänna principerna för resolution, de särskilda omständigheter som gäller för företaget under resolution i fråga och behovet av att underlätta en effektiv resolution av gränsöverskridande koncerner.
Resolutionsmyndigheten ska inte anses vara en ”shadow director” eller den person som faktiskt styr företaget enligt nationell rätt.
Direktivet innehåller även en befogenhet i artikel 63.1 b, nämligen befogenhet att ta kontroll över ett företag under resolution och att utöva alla de rättigheter och befogenheter som tilldelats aktieägarna, andra ägare och ledningsorganet för företaget under resolution.
Artikel 63.1 b och 72 kompletterar varandra såtillvida att artikel 63 anger vilken typ av kontroll som en resolutionsmyndighet ska kunna ha för att vidta en resolutionsåtgärd. Artikel 72 preciserar vilka maktbefogenheter som myndigheten ska ha över ett företag under resolution, det vill säga hur myndigheten ska kunna uppnå erforderlig kontroll.
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsmyndighetens beslutanderätt över företaget under resolution ska framgå av resolutionslagen. Denna ska innehålla alla de befogenheter och verktyg som krävs för att resolutionsmyndigheten ska kunna vidta resolutionsåtgärder mot ett företag. Det innebär att med stöd av dessa kan myndigheten exempelvis besluta att företaget ska överföra tillgångar och skulder till ett broinstitut. Företaget är skyldigt att efterleva sådana beslut. När myndigheten
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
510
ges särskilda maktbefogenheter på det sättet utövar myndigheten sin beslutanderätt direkt med stöd av lag.
Att utöva kontroll över ett företag innebär att ensam ha beslutanderätt över företaget. Kontrollbegreppet relaterar normalt till företagets beslutsorgan, framför allt bolagsstämman eller motsvarande, men har däremot inget omedelbart samband med äganderätten över aktier eller företaget. Även om ett företag är under resolution finns den juridiska personen kvar med sin interna beslutsstruktur. Befogenheter och beslut regleras i associationsrätten, rörelsereglerna och, baserat på dessa, i interna instruktioner och riktlinjer. Det handlar exempelvis om beslut om att sälja tillgångar, emittera aktier, fusion, vem som ska ingå i styrelsen och utseende av verkställande direktören. När resolutionsmyndigheten utövar maktbefogenheter i resolutionslagen ska enligt direktivet detta ske utan krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig eller privat person, inbegripet aktieägarna eller borgenärerna i företaget under resolution, eller med hänsyn till förfarandekrav om att underrätta vissa personer. Företaget är vidare skyldigt att verkställa de beslut om åtgärder som myndigheten fattar. En annan kategori befogenheter är sådana som ett företag inte själv har. Hit hör t.ex. att sälja aktieägarnas aktier och skriva ned skulder.
Även om befogenheten att besluta om åtgärder som företagets bolagsorgan normalt kan besluta om i och med resolutionsbeslutet till stor del går över till resolutionsmyndigheten och de åtgärder som företaget under resolution självt kan besluta om därmed är starkt begränsade, har resolutionsmyndigheten inte kontroll över ett företag om myndigheten inte har kontroll över företagets beslutsorgan.
Det finns enligt kommitténs bedömning flera skäl till att resolutionsmyndigheten bör ha kontroll över företaget under resolution. Om resolutionsmyndigheten inte utövar kontroll över företaget uppstår en situation med olika beslutsfattare som kan ha motstående intressen. Företagets ägare kan vilja driva företaget vidare på ett samhällsekonomiskt icke önskvärt sätt eller på ett sätt som generellt försvårar en effektiv resolution. Det är ett grundläggande problem att ägare till företag på obestånd, eller på gränsen till obestånd, kan vilja vidta åtgärder som gynnar dem på långivarnas (och, i samband med resolution, statens) bekostnad. Ägarna har helt enkelt väldigt lite att förlora på att till exempel investera i mycket riskfyllda tillgångar, eftersom deras aktier troligen är på väg
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
511
att bli helt, eller nästintill, värdelösa. I fallet med finansiella företag kan dessutom ägare som har lite att förlora driva företaget vidare på ett sätt som leder till ytterligare störning i det finansiella systemet och som generellt försvårar resolutionen. Det måste därför vara möjligt att förhindra att företaget vidtar åtgärder som motverkar syftet med resolutionen. En viktig funktion av att ta kontroll är därför att avskärma aktieägarna från inflytande över företaget.
När det gäller själva genomförandet av resolutionsåtgärder kan följande anges om kontrolltagandets funktion. Kommittén bedömer att det är centralt för en effektiv resolution att företagets beslutsstruktur behålls intakt. Detta har framför allt en viktig praktisk funktion. Parallellt med resolutionen ska företaget eller någon del därav drivas vidare, helst utan avbrott i rörelsen. Vi talar om en i många fall komplicerad och omfattande rörelse. Det är inte praktiskt möjligt att lägga hela det operativa och förvaltande ansvaret på resolutionsmyndigheten. Åtminstone när det gäller en större bank skulle detta innebära att resolutionsmyndigheten dagligen skulle behöva fatta ett mycket stort antal beslut.
För att effektivt kunna driva verksamheten vidare måste myndigheten kunna använda sig av företagets interna beslutssystem med instruktioner och därtill kopplade kontrollsystem. Dessa behöver därför bevaras mer eller mindre intakta. Detta får också stor betydelse i relation till exempelvis rörelseregleringen och tillsynsmyndighetens rapporteringskrav som kopplar till företagets interna struktur. Eftersom företaget eller någon del därav ska fortleva, kommer en beslutsstruktur som är intakt också att underlätta utträdet ur resolution.
För svenska förhållanden gäller att banksystemet domineras av fyra storbanker. Ett företag av den storleken kommer troligtvis alltid att inbegripa kritiska verksamheter som dessutom är nära sammankopplade. För att uppnå resolutionsändamålen och undvika värdeförstöring krävs fortsatt drift av stora delar av verksamheten, helst utan avbrott. Detta förutsätter att befintliga beslutsstrukturer kan användas, vilket förutsätter kontroll. Det är också rimligt att utgå ifrån att resolution av större företag kommer att kräva tid för att genomföra åtgärder och svårligen kommer att kunna hanteras under t.ex. en helg.
Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten i varje enskilt fall besluta hur det är lämpligt att genomföra resolutionsåtgärder. Det är kommitténs uppfattning att det bör vara förutsebart för alla aktörer vad det innebär att ett företag försätts i resolution. De
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
512
oklarheter kring beslutsbefogenheterna över företaget som troligen uppstår om det inte på förhand står klart vad effekterna av ett resolutionsbeslut blir, inte minst under det initiala skedet efter resolutionsbeslutet, kan riskera resolutionens effektivitet och förhindra att skyndsamma åtgärder kan vidtas.
Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse som anger att resolutionsmyndigheten övertar ägarnas och huvudmännens rösträtt på stämman. Kontrollen bör övergå till resolutionsmyndigheten som en följd av resolutionsmyndighetens beslut om resolution.
Enligt direktivet ska kontrollen även omfatta ledningsorganets befogenheter. I detta sammanhang, som avser att ta kontroll över ett företag, bedömer kommittén att begreppet ledningsorgan tar sikte på styrelse och verkställande direktör.1Kommittén konstaterar att resolutionslagen ger resolutionsmyndigheten befogenhet att avsätta eller ersätta styrelsen och den verkställande ledningen. Dessutom anger direktivet som en allmän princip att ledningen ska bytas ut i den utsträckning som krävs för att uppnå resolutionsändamålen (se vidare avsnitt 9.2). Det är som vi tidigare utvecklat angeläget att den associationsrättsliga beslutsstrukturen bibehålls så långt möjligt. Det är därför kommitténs uppfattning att det främst bör vara under resolutionens inledande fas som det blir aktuellt att resolutionsmyndigheten träder in och fattar beslut i styrelsens ställe. Därefter bör en ny styrelse, med ledamöter utsedda av resolutionsmyndigheten, sättas på plats. För att skapa klarhet i förhållande till tredje man bör resolutionsmyndigheten då i beslut ange att den inte längre innehar styrelsens och verkställande direktörens befogenheter.
Vårt förslag till införlivande innebär att resolutionsmyndigheten genomför resolutionsåtgärder genom myndighetsbeslut och att resolutionsmyndigheten genom kontroll över företaget alltid kan utöva alla de rättigheter och befogenheter som tilldelats aktieägarna, styrelsen och verkställande direktören för företaget i resolution. Resolutionsmyndigheten innehar aktieägarnas befogenheter till dess resolutionen är avslutad. Resolutionsmyndigheten innehar styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter till dess den beslutar något annat. Aktieägarna behåller äganderätten till aktierna och kan förfoga över aktierna, t.ex. genom att överlåta
1 Jfr resonemang om definition av ledningsorgan i avsnitt 5.15.
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
513
dem. I sammanhanget kan det nämnas att ägarna sannolikt relativt snart blir av med sina aktier genom tillämpningen av befogenheten att skriva ned kapitalinstrument och att det kan dröja viss tid innan nya ägare träder in och blir godkända.
Närmare om bolagsorganens roll i resolution
Vi redogör ovan för att resolutionsmyndigheten i vårt förslag till införlivande fattar beslut om resolutionsåtgärder med stöd av lagen som blir bindande för företaget under resolution. Därutöver föreslår vi att resolutionsmyndigheten ska överta rösträtten på stämman och ha rätt att fatta de beslut som företaget kan fatta, det vill säga de beslut som normalt ankommer på styrelse och verkställande direktör, till dess myndigheten beslutar något annat. Detta reser frågor kring hur resolutionslagen förhåller sig till associationsrätten och hur bolagsorganen fungerar i ett företag i resolution samt vilket ansvar som myndigheten har. I det följande besvarar vi dessa frågor i korthet.
Resolutionslagen styr resolutionsmyndighetens agerande gentemot företaget i resolution. Aktiebolagslagen kommer alltjämt att vara tillämplig för företaget i den mån resolutionslagen, i form av lex specialis, inte reglerar en fråga som faller under aktiebolagslagen. Det kan likväl uppkomma gränsdragningsfrågor exempelvis mellan affärsbeslut å ena sidan och beslut om omstruktureringsplaner å andra sidan.
Stämmans roll
Bolagsstämman är som organ och företeelse ett forum för aktieägarnas rätt att besluta i bolagets angelägenheter. Eftersom aktieägarna inte kan utöva sin rösträtt under resolution så finns det inte någon bolagsstämma i egentlig bemärkelse. Stämmans roll i resolution blir myndighetens rätt att besluta i aktieägarnas ställe i den utsträckning stämmobeslut krävs enligt aktiebolagslagen och frågan inte regleras i resolutionslagen. Det skulle exempelvis kunna vara beslut om årsredovisning.
I de fall resolutionsmyndigheten fattar beslut enligt aktiebolagslagen i aktieägarnas ställe ansvarar myndigheten enligt skadeståndslagen (1972:207). Detta är en konsekvens av att det i resolution
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
514
inte finns någon bolagsstämma i egentlig mening. Myndigheten har alltid befogenhet att fatta beslut i företagets ställe och ansvarar alltid som myndighet.
Styrelsens roll
Det viktigaste skälet till att den associationsrättsliga strukturen bör bibehållas är att verksamheten ska drivas vidare. Det är styrelsen som svarar för företagets organisation och förvaltningen av dess angelägenheter. Den verkställande direktören ska sköta den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Till skillnad från bolagsstämman fungerar styrelsen i ett företag under resolution som ett ordinarie bolagsorgan.
Som vi har beskrivit ovan kommer en ny styrelse eller i vart fall en delvis ny styrelse att vara på plats kort tid efter resolutionsbeslutet. Innan dess är det resolutionsmyndigheten som fattar beslut i styrelsens ställe. En styrelse i ett företag under resolution kan vara under stort inflytande av resolutionsmyndigheten, även om den under normala omständigheter också kan vara omgärdad av direktiv från bolagsstämman (ägardirektiv). Styrelseledamöter kommer att ha samma aktiebolagsrättsliga ansvar som utanför resolution, dvs. om de uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar skada i fullgörandet av sitt uppdrag, ska de ersätta skadan. Detta är fullt rimligt eftersom styrelsen i stort ska fungera på samma sätt som om företaget inte hade varit föremål för resolution.
9.2 Om ledningen i företag under resolution
9.2.1 Ledningen ska ersättas
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska utse en ny
styrelse och verkställande direktör för ett företag under resolution. Detta gäller dock inte om det för myndighetens arbete med att uppnå resolutionsmålen är nödvändigt att en eller flera personer fortsätter att ingå i ledningen.
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
515
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 34.1 punkt c) ska ledningsorganet och den verkställande ledningen för ett institut i resolution ersättas, utom i de fall då det anses nödvändigt att helt eller delvis, beroende på omständigheterna, behålla ledningsorganet och den verkställande ledningen för att kunna uppfylla resolutionsmålen. I artikel 63.1(l) anges att resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att avsätta och ersätta ledningsorganet och den verkställande ledningen i ett institut under resolution.
Skälen för kommitténs förslag
Vi har tidigare föreslagit att den kontroll som resolutionsmyndigheten får över företaget under resolution innebär att resolutionsmyndigheten får alla de befogenheter som aktieägare och ledningsorgan har. När det gäller ledningsorganet, dvs. styrelsen, bör resolutionsmyndigheten efter att den tillsatt en ny styrelse successivt lämna tillbaka styrelsens befogenheter till den nya styrelsen.
Av direktivet följer att det ska vara en allmän princip för genomförandet av resolutionsåtgärder att ledningsorganet och den verkställande ledningen ska ersättas. Detta ska ske om det inte anses nödvändigt att helt eller delvis, beroende på omständigheterna, behålla ledningsorganet och den verkställande ledningen för att kunna uppfylla resolutionsmålen. Principen motiveras inte närmare i direktivet.
Om ett företag försätts i resolution är det emellertid i många fall nödvändigt att byta ut ledningen för att återskapa förtroendet för företaget. Om ledningen inte får vidkännas några konsekvenser av ett företags fallissemang kan det också minska deras benägenhet att aktivt vidta åtgärder för att förhindra fallissemanget. Dessutom kan ledningen ha orsakat fallissemanget eller helt enkelt visat sig vara inte tillräckligt kompetent.
Genom en uttrycklig bestämmelse motsvarande principen behöver resolutionsmyndigheten inte motivera på vilken grund ledningen ersätts. Däremot behöver myndigheten bedöma styrelsens eller enskilda styrelseledamöters eventuella betydelse för att uppfylla resolutionsändamålen. Med hänsyn till hur den svenska bankmarknaden ser ut skulle ett resolutionsförfarande i Sverige med
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
516
stor sannolikhet avse mycket stora företag med komplex verksamhet. Att i ett sådant företag byta ut hela styrelsen samtidigt är inte oproblematiskt. Dessutom går det inte att bortse från att enskilda personer har sådan information och kännedom om förhållandena i företaget att det kan anses nödvändigt för att uppfylla resolutionsändamålen att de fortsätter som styrelseledamöter eller verkställande direktör och att det inte kan anses tillräckligt att de på begäran av resolutionsmyndigheten ska lämna upplysningar. Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse som anger att den som ingår i styrelsen eller är verkställande direktör för ett företag i resolution inte får fortsätta att ingå i ledningen för någon verksamhet som hanteras i resolutionsförfarandet, om det inte är nödvändigt för att uppnå resolutionsmålen.
Om företaget under resolution ska försättas i konkurs i anslutning till beslutet om resolution är det emellertid inte nödvändigt att byta ut ledningen i företaget. Styrelsen har då ingen befogenhet avseende tillgångar och skulder. Under konkursen företräds dock företaget i konkurs av den styrelse och verkställande direktör som fanns vid konkursens början om inte företaget dessförinnan var satt i likvidation varvid företaget företräds av likvidatorn. Att den verkställande direktören och styrelsen får denna roll i konkurs ska ses mot bakgrund av att konkursförvaltaren har full rådighet över företagets tillgångar och skulder.
Bolagsstämman har normalt rätt att avsätta och ersätta styrelsen samt ändra dess sammansättning. Styrelsen utser i sin tur den verkställande direktören. För företag i resolution är detta emellertid beslut som regleras i resolutionslagen som därmed faller under resolutionsmyndighetens exklusiva behörighet.
9.3 Om ledningens skyldigheter att bistå resolutionsmyndigheten
Kommitténs bedömning: Direktivets bestämmelse om ledningens skyldigheter att bistå resolutionsmyndigheten införlivas genom kommitténs förslag om resolutionsmyndighetens befogenhet att kräva information.
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
517
Resolutionsdirektivet
I artikel 34.1 d anges att ledningsorganet och den verkställande ledningen för företaget under resolution ska bistå med all hjälp som krävs för att uppfylla resolutionsändamålen.
Skälen för kommitténs förslag
När det gäller styrelseledamöters eller verkställande direktörens skyldighet att bistå resolutionsmyndigheten handlar det sannolikt framför allt om information som underlättar myndighetens beslutsfattande och övriga ställningstagande rörande hur verksamheten ska kunna drivas vidare på ett ändamålsenligt sätt. Styrelsens och verkställande direktörens funktion i resolution handlar till största delen om att driva verksamheten vidare. Det övergripande syftet är att underlätta uppfyllandet av resolutionsändamålen. Man kan uttrycka det som att styrelsens befogenheter i resolution till stor del begränsas av resolutionsändamålen. Att styrelse och verkställande ledning ska verkställa resolutionsmyndighetens beslut följer redan av skyldigheten att följa offentligrättsliga beslut.
Vi anser dock, i linje med direktivets princip, att företagsledningens skyldighet att bistå resolutionsmyndigheten bör vara vidare än att endast verkställa beslut. Exempelvis kan företagsledningen genom sin kännedom om företagets verksamhet ha information om dess betydelse för någon finansiell marknad eller annan aktör som inte är uppenbar för resolutionsmyndigheten och som kan vara av betydelse för exempelvis utformningen av resolutionsåtgärder. Myndigheten bör kunna begära att få sådana uppgifter både muntligen och skriftligen. Den bör i linje med detta också kunna begära att befattningshavaren fullgör sin skyldighet.
Resolutionsmyndigheten kommer som regel att tillsätta en ny styrelse i företaget under resolution som lär vara väl införstådd med resolutionsändamålen och att bistå resolutionsmyndigheten i uppfyllandet av dessa. Det kan däremot vara av stor betydelse för resolutionsmyndigheten att få information från avsatta befattningshavare. Kommittén konstaterar att den bestämmelse som behandlas i avsnitt 10.7.2 om befogenhet att kräva information omfattar både nya och avsatta ledamöter. Det behövs därför inte någon ytterligare införlivandeåtgärd än den som behandlas i avsnitt 10.7.2 för att införliva direktivets artikel 34.1 d i svensk rätt.
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
518
9.4 Särskild förvaltare
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får utse en sär-
skild förvaltare som får utöva stämmans och styrelsens befogenheter i ett företag i resolution.
En särskild förvaltare ska följa de instruktioner som resolutionsmyndigheten utfärdar för denne.
Det åligger förvaltaren att inom sitt uppdrag vidta alla de åtgärder som främjar de relevanta resolutionsändamålen samt att genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens beslut. Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra tillsättningen av en särskild förvaltare.
En särskild förvaltare ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Den särskilda förvaltaren ska inte stå i ett sådant förhållande till någon ägare, borgenär eller annan som kan rubba förtroendet för att han eller hon opartiskt ska utföra sitt uppdrag. Förvaltaren ska genast underrätta resolutionsmyndigheten om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.
Den särskilda förvaltaren ska upprätta, och till resolutionsmyndigheten inlämna, en skriftlig berättelse i samband med att förvaltarskapet inleds och avslutas. Berättelsen ska innehålla förvaltarens bedömning av företagets ekonomiska och finansiella situation och, i förekommande fall, de åtgärder som förvaltaren har vidtagit. Resolutionsmyndigheten får vidare ange när förvaltaren ska inlämna sådana skriftliga berättelser under pågående förvaltning.
En särskild förvaltare kan utses för en period av högst ett år. Därefter ska resolutionsmyndigheten pröva om det finns skäl att förlänga uppdraget.
Resolutionsmyndigheten får med omedelbar verkan skilja den särskilda förvaltaren från uppdraget.
En särskild förvaltare som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget, dess ägare eller borgenärer ska ersätta skadan.
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
519
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 35 ska medlemstaterna se till att resolutionsmyndigheterna får utse en särskild förvaltare som ersätter ledningsorganet i institutet som är försatt i resolution. Tillsättningen av en särskild förvaltare ska offentliggöras. Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att den särskilda förvaltaren har de kvalifikationer, den förmåga och erfarenhet som krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag. Den särskilda förvaltaren ska ha alla befogenheter som institutets aktieägare och ledningsorgan har. Dessa befogenheter får endast utövas under resolutionsmyndighetens kontroll.
Den särskilda förvaltaren ska ha en lagstadgad skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att främja resolutionsändamålen i artikel 31 och genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens beslut. Denna skyldighet ska ha företräde framför alla andra skyldigheter enligt företagets bolagsordning och nationell rätt i det fall att dessa är i konflikt med varandra. Dessa åtgärder kan inkludera en ökning av kapitalet, förändringar av ägandestrukturen av företaget under resolution eller en försäljning av företaget till finansiellt och organisatoriskt sunda företag i enlighet med resolutionsverktygen.
Resolutionsmyndigheten får begränsa åtgärderna som en särskild förvaltare får vidta, eller kräva att vissa åtgärder ska vara föremål för myndighetens godkännande i förväg. Resolutionsmyndigheten får när som helst avsätta en särskild förvaltare.
En särskild förvaltare ska upprätta rapporter till resolutionsmyndigheten som beskriver företagets ekonomiska och finansiella ställning och de åtgärder som förvaltaren har vidtagit som ett led i utövningen av förvaltarskapet. En rapport ska upprättas vid tidpunkten då den särskilda förvaltaren tillträder och då uppdraget avslutas. Under förvaltarskapet ska förvaltaren upprätta rapporter regelbundet enligt intervall som resolutionsmyndigheten fastställer.
En särskild förvaltare ska inte utses för längre tid än ett år. Denna period kan undantagsvis förlängas om resolutionsmyndigheten beslutar att villkoren för att utse en särskild förvaltare fortsatt är uppfyllda.
Om mer än en resolutionsmyndighet planerar att utse en särskild förvaltare i relation till en enhet som ingår i en koncern, ska de överväga om det är lämpligare att utse en särskild förvaltare för alla berörda företag för att underlätta lösningar som återställer den finansiella sundheten för de berörda företagen.
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
520
I händelse av insolvens, då nationell rätt föreskriver att en insolvensförvaltning ska utses, får denna förvaltning utgöra den särskilda förvaltning som avses i denna artikel.
Om förvaltare i andra artiklar
I artikel 72.1 andra stycket anges att den kontroll som föreskrivs i artikelns första stycke får utövas direkt av resolutionsmyndigheten eller indirekt av en eller flera personer som utsetts av resolutionsmyndigheten.
I anslutning till användning av skuldnedskrivningsverktyget anger artikel 51.2 att resolutionsmyndigheten kan utse en eller flera personer i enligt med artikel 72.1 som ska upprätta och genomföra den omstruktureringsplan för verksamheten som krävs enligt artikel 52.
Skälen för kommitténs förslag
Vi har i avsnitt 9.1 utvecklat vikten av att den associationsrättsliga strukturen behålls intakt, inte minst för att underlätta ett utträde ur resolution. Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten också ha möjlighet att tillsätta en s.k. särskild förvaltare.
Utgångspunkten i direktivet är att resolutionsmyndigheten fattar beslut om vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas och att dessa sedan genomförs av den särskilde förvaltaren. Att det tillsätts en förvaltare förändrar alltså inte resolutionsmyndighetens ansvar för beslut om sådana åtgärder. Den förvaltare som eventuellt utses har i stället den roll som styrelsen har, bl.a. att genomföra resolutionsåtgärder. Det är kommitténs bedömning att ledningsorgan i denna bestämmelse tar sikte på styrelse och verkställande direktör.2
Övertagandet av stämmans funktioner ger i många fall tillräcklig kontroll över företagets verksamhet. Ibland kan det ändå vara lämpligt att resolutionsmyndigheten också direkt tar över uppgifter som ankommer på företagsledningen. Tanken med att behålla den associationsrättsliga strukturen är dock att kunna överlämna så mycket som möjligt av själva driften av verksamheten till styrelse och verkställande direktör, bl.a. för att upprätthålla kritiska funk-
2 Se not 1.
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
521
tioner. En situation då en särskild förvaltare kan vara ett tänkbart alternativ till att tillsätta en ny styrelse kan vara då endast en mindre del av företagets verksamhet ska leva vidare och resterande del ska avvecklas. Det kan då vara en bättre lösning att tillsätta en särskild förvaltare, som har styrelsens befogenheter under den tid som löper fram till en avveckling av företaget under resolution. Generellt torde det enligt kommitténs bedömning bli aktuellt att tillsätta en särskild förvaltare i mindre företag där en fortsatt drift av verksamheten inte har en lika central betydelse för att uppnå resolutionsändamålen.
Om fler än en resolutionsmyndighet avser att utse en särskild förvaltare med avseende på en enhet som tillhör en koncern, ska myndigheterna överväga huruvida det är lämpligt att utse samma särskilda förvaltare för alla de berörda enheterna för att underlätta lösningar som återställer den finansiella sundheten för de berörda enheterna. Denna samarbetsskyldighet införlivas genom den allmänna skyldigheten att samarbeta i frågor som behandlas av resolutionsdirektivet.
Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra tillsättningen av en särskild förvaltare.
Om den särskilda förvaltarens uppdrag och krav på denne
Eftersom den särskilda förvaltaren inte är knuten till myndighetens beslutsordning är relationen mellan förvaltaren och resolutionsmyndigheten snarast att betrakta som uppdragstagare och uppdragsgivare.
Enligt direktivet ska den särskilda förvaltaren åläggas att sköta sitt uppdrag så att det främjar resolutionsändamålen. Detta behöver framgå av lag. Även den särskilde förvaltarens ansvar bör framgå av lag. Ansvaret bör ansluta till det ansvar som en styrelseledamot har enligt aktiebolagslagen. När den särskilde förvaltaren i fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar företaget, dess ägare eller borgenärer ska denne ersätta skadan.
Uppdraget och andra villkor för uppdragets genomförande såsom vilken kontroll över förvaltarens beslut som myndigheten ska ha eller den särskilde förvaltarens ersättning kan dock närmare specificeras i avtal som upprättas mellan den särskilda förvaltaren och resolutionsmyndigheten. Resolutionsmyndigheten är med andra ord fri att utforma den särskilda förvaltarens mandat och vad
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
522
denne i övrigt ska göra efter vad som är lämpligt i det enskilda fallet.
En särskild förvaltare ska ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Detta betyder att kraven på insikt och erfarenhet kan anpassas efter hur krävande uppdraget bedöms vara. Den särskilda förvaltaren ska inte heller stå i ett jävsförhållande som kan rubba förtroendet för att denne opartiskt ska utföra sitt uppdrag. I övrigt bedömer vi att det inte finns några behov av ytterligare bestämmelser rörande vem som kan utses till särskild förvaltare.
Den särskilda förvaltaren ska upprätta en skriftlig berättelse som ska överlämnas till resolutionsmyndigheten. Denna ska, enligt direktivet, innehålla förvaltarens bedömning av företagets ekonomiska och finansiella situation och de åtgärder som förvaltaren har vidtagit inom ramen för sitt uppdrag.
En skriftlig berättelse ska enligt direktivet upprättas i samband med att den särskilda förvaltaren påbörjar och avslutar sitt uppdrag. Resolutionsmyndigheten ska vidare ange regelbundna tidpunkter då den särskilda förvaltaren, under uppdragets gång, ska lämna in skriftliga berättelser. Den särskilda förvaltarens skyldighet att upprätta sådana skriftliga berättelser vid påbörjat och avslutat uppdrag samt vid de tillfällen under pågående uppdrag som resolutionsmyndigheten anger bör fastställas i lag.
Enligt direktivet ska en särskild förvaltare inte utses för längre tid än ett år. Denna period kan undantagsvis förlängas om resolutionsmyndigheten anser att grunderna för att tillsätta en särskild förvaltare fortfarande föreligger. Vi föreslår därför en lagbestämmelse som anger att en särskild förvaltare får utses för en period av ett år, men med möjlighet till förlängning. Vi bedömer att det inte behöver anges i lag att en förlängning endast kan bli aktuell om grunderna för att tillsätta förvaltaren fortfarande föreligger, eftersom vi inte kan se skäl till att resolutionsmyndigheten i annat fall skulle vilja förlänga uppdraget.
Resolutionsmyndigheten ska även med omedelbar verkan kunna skilja den särskilda förvaltaren från sitt uppdrag. Eftersom resolutionsmyndigheten ska kunna ha denna möjlighet utan att behöva motivera sitt beslut och oavsett vad som föreskrivs i ett eventuellt avtal mellan myndigheten och förvaltaren behöver detta uttryckas i lag.
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
523
Möjlighet att utse andra ”förvaltare”
I direktivet nämns i några andra artiklar möjligheten att utse en eller flera personer som kan vara resolutionsmyndigheten behjälplig. I artikel 72.1 andra stycket anges att den kontroll som föreskrivs i 72.1 första stycket (se avsnitt 9.1) får utövas direkt av resolutionsmyndigheten eller indirekt av en eller flera personer som utsett av myndigheten. I anslutning till användningen av skuldnedskrivningsverktyget anger artikel 51.2 att resolutionsmyndigheten kan utse en eller flera personer i enlighet med artikel 72.1 som ska upprätta och genomföra den omstruktureringsplan för verksamheten som krävs enligt artikel 52.
Genom att resolutionsmyndigheten har möjlighet att utse en särskild förvaltare så bedömer vi att även kravet att de förvaltare som nämns i de andra artiklarna är tillgodosedd.
I de fall att resolutionsmyndigheten vill tillsätta en eller flera personer som inte ska ha några befogenheter att genomföra åtgärder utan vars uppdrag handlar om att hjälpa till med någon aspekt i resolutionsförfarandet, t.ex. att upprätta en omstruktureringsplan och se till att den genomförs, bedömer vi att dessa kan betraktas som konsulter i normal bemärkelse. De kan således upphandlas i sedvanlig ordning. Kommittén bedömer därför att ytterligare lagbestämmelser inte behövs för att införliva direktivet i denna del.
525
10 Rådrum och kontinuitet
10.1 Inledning
Direktivet innehåller en rad artiklar som syftar till att säkerställa att resolutionsverktygen ska kunna tillämpas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt samtidigt som störningar i det finansiella systemet undviks.
En av dessa artiklar är artikel 86.3, i vilken det föreskrivs att resolutionsmyndigheten får begära anstånd för rättsliga åtgärder och förfaranden.
I direktivet finns vidare flera artiklar som ger resolutionsmyndigheten möjlighet att skaffa sig visst rådrum i samband med att den beslutar om resolution. Enligt bestämmelserna i artikel 69 har resolutionsmyndigheten möjlighet att skjuta upp en betalnings- eller leveransskyldighet som följer av ett avtal som ett företag under resolution är part i. På motsvarande sätt gäller enligt artiklarna 70 och 71 att resolutionsmyndigheten får begränsa möjligheten för motparter till ett företag under resolution att göra gällande säkerhetsrätter respektive att utöva vissa rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med företaget.
En effektiv resolution förutsätter vidare att resolutionsmyndigheten kan säkerställa kontinuitet i verksamhet som resolutionsmyndigheten överför genom användning av något överföringsverktyg. Genom artikel 68 säkerställs att utomstående aktörer inte får säga upp avtal enbart på grund av att avtalet överförs till ett annat företag. Enligt denna artikel får en motpart till ett företag t.ex. inte säga upp ett avtal enbart på grund av ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder. Den verksamhet som förs över kan också vara beroende av att företaget under resolution eller något annat företag inom samma koncern tillhandahåller olika typer av tjänster och stödfunktioner. Artikel 65 i direktivet innehåller bestämmelser som säkerställer detta.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
526
I artiklarna 63.1 a, 64.1 b, 64.1 c och 64.1 f finns ytterligare bestämmelser som syftar till att säkerställa att resolutionsverktygen ska kunna tillämpas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Dessa artiklar innehåller vissa befogenheter som myndigheten får utöva när den beslutar om resolution och resolutionsåtgärder.
I kapitlet behandlas de angivna artiklarna.
10.2 Hinder mot exekutiva åtgärder och vilandeförklaring av rättsprocesser
Kommitténs förslag: När ett företag har försatts i resolution
får inte exekutiva åtgärder som utmätning, annan verkställighet enligt utsökningsbalken eller handräckning vidtas. Beslut om kvarstad eller betalningssäkring får inte meddelas.
Resolutionsmyndigheten får begära att en domstol, eller motsvarande organ, vilandeförklarar rättsprocesser som företaget under resolution är delaktigt i, om det krävs för att uppnå resolutionsändamålen.
Resolutionsdirektivet
I artikel 86.3 anges att resolutionsmyndigheterna får, om så krävs för att resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna ska fungera på ett tillfredsställande sätt och utan att det påverkar eventuella begränsningar när det gäller att göra säkerheter gällande, begära att domstolen inför ett lämpligt anstånd i enlighet med det uppsatta målet för alla rättsliga åtgärder eller förfaranden som företaget under resolution är eller blir delaktigt i.
Skälen för kommitténs förslag
I kapitel 8 framgår att det behövs ett skydd mot konkurs för företag under resolution. En annan exekutiv åtgärd som företag behöver skyddas mot är utmätning, det vill säga att tillgångar tvångsvis tas i anspråk för att betala skulder. Detta motsvarar vad som sker vid en företagsrekonstruktion. Med annan verkställighet avses annan verkställighet enligt utsökningsbalken, vilket kan handla om att exempelvis tvångsvis överföra en tillgång. Av mot-
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
527
svarande skäl ska inte heller handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. ske, och beslut om betalningssäkring och kvarstad ska inte heller meddelas. Förbuden ska gälla under hela tiden som företaget är under resolution. Dessa hinder gäller endast skulder som uppkommit före beslutet att försätta företaget i resolution och inte nya skulder som uppkommer under resolutionen.
Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten hos domstol kunna begära anstånd för alla rättsliga åtgärder som ett företag kan vara delaktigt i. Detta torde handla om att resolutionsmyndigheten ska kunna begära att en domstol eller motsvarande organ, t.ex. en skiljenämnd, vilandeförklarar en rättslig process som företaget under resolution är delaktig i. En sådan vilandeförklaring bör göras om resolutionsmyndigheten kan visa för den instans där processen bedrivs att detta behövs för att resolutionsåtgärderna ska kunna genomföras på ett sätt som uppnår resolutionsändamålen. Kommitténs bedömning är att en lagbestämmelse bör införas som ger resolutionsmyndigheten rätt att begära av en domstol, eller motsvarande organ, att den vilandeförklarar en rättsprocess om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen.
10.3 Inskränkning av vissa avtalsrättigheter
Kommitténs förslag: Ett beslut om en krisavvärjande åtgärd,
resolution eller en resolutionsåtgärd beträffande ett företag ska inte i sig ge en motpart till det företaget rätt att göra ändringar i det avtalsförhållande som råder mellan parterna.
Motsvarande ska gälla för händelser som har direkt koppling till ett sådant beslut.
En motpart till ett företag får inte göra gällande att ett sådant beslut, eller en sådan händelse, är ett kollektivt obeståndsförfarande enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden enligt parternas avtal.
Det ovanstående ska under vissa förutsättningar även gälla andra företag inom samma koncern.
Om resolutionsmyndigheten har erkänt ett resolutionsförfarande i ett land utanför EES ska ett sådant förfarande betraktas som resolution eller resolutionsåtgärder vid tillämpning av dessa bestämmelser.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
528
Bestämmelserna ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Resolutionsdirektivet
Av artikel 68 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Enbart en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd som vidtas avseende en enhet i enlighet med direktivet, inklusive händelser med direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd, ska i sig inte inom ramen för ett avtal som ingåtts av enheten anses som en utlösande händelse i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet, eller som insolvensförfaranden i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper. En förutsättning för detta är dock att företaget i fråga även fortsättningsvis fullgör de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inklusive betalnings- och leveransskyldigheter, och även fortsättningsvis fullgör och tillhandahåller säkerheter.
Detsamma gäller beträffande avtal som ingåtts av ett dotterföretag, under förutsättning att avtalsförpliktelserna garanteras eller stöds på annat sätt av moderföretaget eller en annan koncernenhet. Bestämmelserna gäller även beträffande avtal som ingåtts av ett annat bolag inom koncernen, om avtalet innehåller så kallade ”cross-default provisions”.
Av artikeln framgår vidare att om ett resolutions- och avvecklingsförfarande i ett land utanför EES erkänns enligt direktivet, eller om resolutionsmyndigheten annars beslutar om det, ska sådana förfaranden utgöra en krishanteringsåtgärd enligt direktivet.
En krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd ska enligt artikeln inte göra det möjligt för en motpart till ett företag som anges ovan att utöva uppsägnings-, uppskjutande-, ändrings-, nettnings- eller kvittningsrätt. I artikel 2.1.82 definieras uppsägningsrätt som en rätt att säga upp ett avtal, rättigheter att påskynda, avräkna eller kvitta skyldigheter eller liknande bestämmelser som upphäver, modifierar eller skjuter upp en avtalsparts
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
529
skyldighet eller en bestämmelse som hindrar en skyldighet enligt avtalet från att uppkomma som annars skulle uppkomma.
En krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd ska inte heller göra det möjligt för en motpart att komma i besittning av, utöva kontroll över eller göra gällande säkerhetsrätter avseende egendom som tillhör det berörda företaget. Ett sådant beslut ska slutligen inte göra det möjligt för en motpart till företaget att påverka dess rättigheter enligt avtalet.
Det nu sagda gäller under förutsättning att de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inklusive betalnings- och leveransskyldigheter, fullgörs även fortsättningsvis och att säkerheter tillhandahålls. Dessa bestämmelser i direktivet ska dock inte påverka en motparts rätt att vidta en sådan åtgärd som anges ovan om rätten att vidta åtgärden hänför sig till någon annan händelse än den krisförebyggande åtgärden, resolutionsåtgärden eller en inträffad händelse med direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd.
Ett beslut av resolutionsmyndigheten att skjuta upp vissa skyldigheter som följer av ett avtal som ett företag under resolution är part i, ska enligt artikeln inte anses utgöra underlåtenhet att fullgöra en avtalsförpliktelse vid tillämpningen av ovan nämnda bestämmelser. Detsamma gäller ett beslut om att begränsa möjligheten för borgenärer till ett företag under resolution att göra gällande säkerhetsrätter och beslut att tillfälligt förbjuda en motpart att utöva uppsägningsrätt beträffande ett avtal med ett företag under resolution.
Slutligen anges att bestämmelserna i artikeln ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I-förordningen).
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan används begreppen krisförebyggande åtgärd och krishanteringsåtgärd i artikel 68 i direktivet. I avsnitt 5.2 föreslår kommittén att krisförebyggande åtgärd i stället bör uttryckas som krisavvärjande åtgärd i den nya lagen. När det gäller begreppet krishanteringsåtgärd framgår av definitionen i direktivet att det omfattar resolutionsåtgärder eller tillsättning av en särskild förvaltare eller en sådan person som anges i artikel 51.2 eller 72.1 i (artikel 2.1.102). Av avsnitt 5.3 framgår att kommittén inte föreslår
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
530
någon definition av krishanteringsåtgärd i den nya lagen eftersom begreppet inte används i den.
Med resolutionsåtgärd avses enligt direktivet ett beslut om resolution, att tillämpa ett resolutionsverktyg eller att utöva resolutionsbefogenheter (artikel 2.1.40). Begreppet resolutionsåtgärd används i den nya lagen och definieras därför. Kommitténs förslag till definition skiljer sig dock något från direktivets. Den inkluderar nämligen inte själva beslutet att försätta företaget i resolution. Däremot inkluderas de statliga stabiliseringsverktyg som regeringen får besluta om, trots att de inte är verktyg i direktivets mening, samt beslut om att tillsätta en särskild förvaltare.
I det följande används begreppen krisavvärjande åtgärd och resolutionsåtgärd på det sätt som föreslås av kommittén i avsnitten 5.2 och 5.3.
Hur påverkas avtal vid beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution och resolutionsåtgärder?
För att kunna tillämpa resolutionsverktygen på ett effektivt och ändamålsenligt sätt är det viktigt att ett företag under resolution fortsätter att vara en ”going concern” och att rörelsen drivs vidare utan avbrott. För ett företag under resolution är det därför viktigt att ömsesidigt förpliktande avtal inte kan sägas upp enbart p.g.a. ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd. Detsamma gäller beslut om en krisavvärjande åtgärd. Avtalsvillkor som ger motparten rätt att häva vid den typen av beslut kan försämra möjligheten att driva ett företag vidare och kan försvåra, eller rent av omöjliggöra, en rekonstruktion av företaget eller verksamheten. Om t.ex. ett större antal motparter till ett företag under resolution skulle säga upp sina avtal med företaget enbart med anledning av att företaget har försatts i resolution skulle det ytterligare belasta företaget och kunna leda till att syftet med en resolution inte uppnås, exempelvis att kritisk verksamhet inte kan upprätthållas.
Sådana avtalsvillkor bör därför kunna sättas ur spel. Detsamma bör gälla avtalsvillkor som ger en motpart rätt att vidta åtgärder som liknar hävning, t.ex. rätt att ändra avtalsvillkoren eller att utöva nettning. En förutsättning för att ett sådant villkor ska kunna sättas ur spel är dock att företaget fortfarande fullgör väsentliga avtalsförpliktelser gentemot motparten. Därmed blir en sådan ordning inte särskilt ingripande för motparten.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
531
Med anledning av det nu sagda föreslår kommittén att delar av artikel 68.1 och artikel 68.3 tas in i lag.
Ogiltighet måste vara den avsedda rättsföljden även om detta inte sägs uttryckligen i direktivet. Detta innebär att en motpart till ett företag inte får utöva vissa rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med företaget enbart p.g.a. ett beslut om en krisavvärjande åtgärd, resolution eller en resolutionsåtgärd. Om motparten ändå gör det, gäller åtgärden inte i förhållande till företaget.
När det gäller definitionen av krisavvärjande åtgärder görs i direktivet en hänvisning till bl.a. artikel 27 som innehåller bestämmelser om åtgärder för tidigt ingripande (artikel 2.1.101). Flera av de åtgärder som anges där gäller redan för svensk del enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. I den föreslagna definitionen av krisavvärjande åtgärder görs därför en hänvisning till de lagarna när det gäller åtgärder för tidigt ingripande. För att inte alla ingripanden som Finansinspektionen gör ska leda till inskränkningar av en motparts möjlighet att utöva avtalsrättigheter föreslås en ny bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden. Av denna bestämmelse ska det framgå att Finansinspektionen ska fatta ett särskilt beslut om ett ingripande är en krisavvärjande åtgärd. På så sätt förhindras att den nu föreslagna bestämmelsen (som genomför artikel 68) får ett vidare tillämpningsområde än vad som följer av direktivet, eftersom den då endast kommer att träffa sådana ingripanden som är krisavvärjande i direktivets mening.
Några särskilda frågor
Under vissa förutsättningar gäller de bestämmelser som behandlas ovan även för motparter till andra företag inom samma koncern som ett företag mot vilket ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder riktas. Så är fallet om avtalet med koncernföretaget innehåller så kallade ”cross-default provisions” (se artikel 68.1 andra stycket). Ett sådant villkor skulle t.ex. kunna ge en motpart rätt att säga upp ett avtal med koncernföretaget enbart på grund av att myndigheten beslutar att försätta ett annat företag inom koncernen i resolution.
När det gäller dotterföretag gäller bestämmelserna i fråga i vissa fall även om avtalet med dotterföretaget inte innehåller sådana
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
532
villkor, nämligen om ett annat koncernföretag svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser. Ordalydelsen i direktivet är något otydlig när det gäller vilka av de åtgärder som anges i artikel 68.3 i resolutionsdirektivet en motpart ska vara förhindrad att vidta i förhållande till ett sådant dotterföretag. Avsikten måste emellertid vara, i likhet med vad som gäller beträffande övriga koncernföretag, att en motpart ska vara förhindrad att vidta samtliga de åtgärder som anges i artikel 68.3 även mot sådana dotterföretag.
Av artikel 68.1 första stycket framgår bl.a. att ett beslut om en krisavvärjande åtgärd, resolution eller en resolutionsåtgärd i sig inte ska betraktas som en utlösande händelse i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG. En sådan utlösande händelse definieras som en försummelse att betala eller annan sådan likartad händelse som anges i ett avtal och innebär att en säkerhetstagare får realisera eller tillägna sig en finansiell säkerhet, eller vilken medför att en slutavräkningsklausul tillämpas, enligt de villkor som följer av avtalet eller av lag (artikel 2.1 l i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG). Detta täcks enligt kommitténs bedömning av artikel 68.3 a och b i resolutionsdirektivet. Någon särskild bestämmelse som genomför denna del av artikel 68.1 första stycket behövs därför inte.
I artikel 68.4 anges att bestämmelserna i artikel 68 inte ska påverka en motparts rätt att vidta en sådan åtgärd som anges i den artikeln om rätten att vidta åtgärden hänför sig till någon annan händelse än ett beslut om en krisavvärjande åtgärd, resolution, en resolutionsåtgärd eller en händelse med direkt koppling till ett sådant beslut. I svensk rätt gäller som huvudregel avtalsfrihet. Nu föreslås att ett avtalsvillkor som ger motparten rätt att vidta en sådan åtgärd som anges i artikel 68.3 enbart på grund av ett sådant beslut eller en sådan händelse ska vara utan verkan. I övrigt står det parterna fritt att avtala om under vilka förutsättningar en sådan åtgärd får vidtas, t.ex. när ett avtal får sägas upp eller vad som ska kunna föranleda ianspråktagande av en ställd säkerhet. Det finns därför inget behov av att ta in en bestämmelse med det innehåll som anges i artikel 68.3 i lag.
Av artikel 68.1 första stycket framgår vidare att en motpart till ett företag mot vilken myndigheten har fattat beslut om en krisavvärjande åtgärd, resolution eller en resolutionsåtgärd inte får, i förhållande till det företaget, göra gällande att ett sådant beslut, eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut, ska betraktas som insolvensförfaranden i den mening som avses i
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
533
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG enligt parternas avtal, under förutsättning att företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser gentemot motparten. Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG har i svensk rätt genomförts i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. En bestämmelse med motsvarande innehåll, men med hänvisning till den angivna lagen i stället för till det angivna direktivet, bör tas in i lag.
För att uppnå syftet med de nu föreslagna bestämmelserna är det viktigt att bestämmelserna också tillämpas på svenska dotterföretag och filialer till ett företag under resolution som är etablerat i ett land utanför EES. Av artikel 68.2 följer att så ska ske om resolutionsmyndigheten har erkänt ett sådant resolutionsförfarande i enlighet med artikel 94 i direktivet, eller om resolutionsmyndigheten annars beslutar om ett sådant erkännande. Det sistnämnda öppnar upp för att resolutionsmyndigheten får erkänna ett resolutionsförfarande i ett land utanför EES (tredjeland) även på någon annan grund än den som anges i direktivet, dvs. artikel 94. Någon sådan grund finns inte svensk rätt och föreslås inte heller. Det bedöms vara tillräckligt att resolutionsmyndigheten kan erkänna ett resolutionsförfarande i enlighet med artikel 94 i resolutionsdirektivet. En bestämmelse motsvarande artikel 68.2 i resolutionsdirektivet bör därför tas in i lag, dock inte den del som avser att resolutionsmyndigheten kan besluta om att erkänna ett resolutionsförfarande i ett tredjeland på någon annan grund än den som anges i artikel 94.
I artikel 68.6 anges att bestämmelserna i artikel 68 ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i Rom I-förordningen. Med sådana regler avses enligt förordningen regler som ett land anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt förordningen. Med allmänintressen avses enligt förordningen t.ex. ett lands politiska, sociala och ekonomiska struktur. Sådana internationellt tvingande regler kan tillerkännas verkan om reglerna innebär att ett avtals innehåll strider mot lag. Med hänsyn till syftet med de i detta avsnitt föreslagna bestämmelserna får dessa anses vara så avgörande för att skydda svenska allmänintressen att de bör ha status av internationellt tvingande regler. För att uppnå sådan status är det nödvändigt att en bestämmelse motsvarande artikel 68.6 tas in i lag.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
534
10.4 Förändra avtalsvillkor i existerande skulder
Kommitténs förslag: Beträffande ett företags under resolution
relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder får resolutionsmyndigheten besluta att
1. löptiden för skulden ska ändras eller anpassas,
2. den ränta som ska betalas för skulden ska ändras, eller
3. dagen då räntan förfaller till betalning ska ändras.
Detta gäller inte för en skuld som är säkerställd.
Resolutionsdirektivet
Artikel 63.1 m anger att medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheten har befogenhet gentemot institut och koncernföretag som uppfyller villkoren för resolution, att ändra eller anpassa löptiden för skuldinstrument och andra kvalificerade skulder som getts av ett företag under resolution eller att ändra den ränta som ska betalas för sådana instrument och andra kvalificerade skulder, eller dagen då räntan förfaller till betalning, däribland genom temporär betalningsinställelse, med undantag för skulder med säkerhet som omfattas av artikel 44.2.
Skälen för kommitténs förslag
Inom ramen för en företagsrekonstruktion förekommer ibland att skulder omförhandlas, t.ex. att löptiden förlängs eller räntan ändras. Denna åtgärd syftar i första hand till att stärka företagets likviditetssituation, eftersom förfall och räntebetalningar kan skjutas upp. Detta kan inte minst vara av vikt för att hinna med att omstrukturera verksamheten så att företaget får en god lönsamhet som i sin tur ger förutsättningar för att så småningom kunna betala räntor och lån när dessa skyldigheter inträffar. En sådan förändring av kreditvillkoren kan innebära förluster för långivaren.
En dylik möjlighet kan även vara av värde i resolution. Direktivet (artikel 63.1 m) anger att resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att ändra löptid och räntor på skuldinstrument som
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
535
har getts ut av företaget under resolution och kvalificerade skulder i företaget under resolution. Med skuldinstrument menas enligt artikel 2.1.41 obligationer eller andra former av överlåtbara skuldförbindelser, instrument som skapar eller bekräftar en skuld samt instrument som ger rätt att förvärva skuldinstrument. Befogenheten får dock inte tillämpas på skulder med säkerhet som omfattas av artikel 44.2 som exempelvis säkerställda obligationer. Detta bör gälla hela den skuld för vilken det har ställts säkerhet, även om skulden överstiger säkerhetens värde. Kvalificerade skulder definieras i avsnitt 15.5.
Det bör införas en lagbestämmelse om att resolutionsmyndigheten har rätt att vidta dessa åtgärder. Det bör också av den framgå exakt vad resolutionsmyndigheten får ändra genom att tillämpa bestämmelsen, nämligen att ändra löptiden, räntan, eller dagen då räntan förfaller till betalning. Resolutionsmyndigheten får alltså inte vidta andra åtgärder med stöd av denna bestämmelse. Om resolutionsmyndigheten anser att mer genomgripande förändringar än så behöver göras, får det i så fall ske genom konvertering av en skuld till en annan typ av skuld eller till ett kapitalinstrument.
Det kan påpekas att denna åtgärd inte är en del av skuldnedskrivningsverktyget även om det finns likheter mellan denna åtgärd och en konvertering. Den kan följaktligen alltid tillämpas inom ramen för resolution och helt fristående från skuldnedskrivningsverktyg. Åtgärden kan också tillämpas på nedskrivna (eller konverterade) fodringar. Detta anges uttryckligen i artikel 48.4 som säger att det relevanta instrument eller avtal som gav upphov till den ursprungliga skulden ska fortsätta att gälla för det återstående kapitalbeloppet för skulden efter en nedskrivning, med förbehåll för eventuella ändringar av den ränta som hänför sig till sänkningen av kapitalbeloppet och eventuella ytterligare ändringar av villkoren som resolutionsmyndigheten kan komma att göra genom den befogenhet som avses i artikel 63.1 m.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
536
10.5 Rådrum
10.5.1 Inledning
Syftet med resolution är att antingen rekonstruera företaget eller att överföra delar av dess systemviktiga verksamhet till en aktör som kan driva den vidare. Generellt är det dock rationellt för företagets borgenärer att dra tillbaka sin finansiering och säga upp avtal när de riskerar att drabbas av förluster. Men om ett företags förpliktelser fullgörs enligt först till kvarn-principen kan detta leda till en ojämlik behandling av borgenärer. Dessutom gör utsikterna för en sådan huggsexa att prioritetsordningen riskerar att sättas ur spel. I en konkurs löser man detta genom att initialt stoppa betalningar och frysa tillgångar för att därefter låta en konkursförvaltare avveckla verksamheten för borgenärskollektivets räkning. Likaså i en företagsrekonstruktion införs restriktioner mot att betala gamla skulder och företaget skyddas mot att avtal sägs upp.
Att stoppa betalningar i ett företag som bedriver finansiell verksamhet är förenat med betydligt större problem. Frysning av tillgångar och betalningsstopp kan få allvarliga konsekvenser, eftersom skulder i exempelvis banker används av hushåll, företag och andra finansiella aktörer som betalningsmedel. De finansiella kopplingarna, det vill säga att långivarna i stor utsträckning är andra finansiella företag, gör också att ett betalningsstopp i ett företag snabbt kan leda till likviditetsproblem för andra företag. Ett betalningsstopp kan vidare vara förödande för förtroendet för företaget, vilket kan förvärra likviditetsproblemen. Det är alltså mer komplicerat att frysa betalningar i finansiella företag. Samtidigt kan en möjlighet att stoppa vissa betalningar vara nödvändig för att hantera riskerna för en oordnad avveckling och den ojämlika behandling av borgenärer som kan följa av det.
För att kunna behålla prioritetsordningen och samtidigt kunna hålla igång den verksamhet som företaget under resolution bedriver, eller som ska föras över från det, behöver resolutionsmyndigheten inledningsvis och tillfälligt kunna förhindra att långivare drar tillbaka sin finansiering och att andra motparter säger upp sina avtal om exempelvis leverans av IT-tjänster och andra stödfunktioner. Åtgärder i detta syfte behöver också kunna anpassas på lämpligt sätt till vilka avtal som bör fullgöras och vilka avtal där fullgörandet tillfälligt kan skjutas upp. I direktivet finns därför bestämmelser som ger resolutionsmyndigheten möjlighet att
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
537
förhindra att avtal sägs upp och skaffa sig visst rådrum. I detta avsnitt diskuterar vi de särskilda befogenheter som resolutionsmyndigheten ska ha för att skaffa sig rådrum genom att t.ex. tillfälligt stoppa betalningar och förhindra att avtal sägs upp.
10.5.2 Befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa förpliktelser
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta att
ett företag under resolution inte ska fullgöra en betalnings- eller leveransförpliktelse som följer av ett avtal som ingåtts av företaget. Ett sådant förbud får endast gälla under en begränsad tid. Under den tid förbudet gäller är berörda motparter inte heller skyldiga att fullgöra förpliktelser mot företaget under resolution. Om en betalnings- eller leveransförpliktelse skulle ha fullgjorts under den tid förbudet gäller ska förpliktelsen fullgöras omedelbart efter utgången av den perioden.
Vissa typer av betalnings- och leveransförpliktelser undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet.
Om ett företag under resolution fullgör förpliktelser i strid med resolutionsmyndighetens beslut, ska betalningen eller leveransen ändå gälla, om det inte visas att motparten kände till beslutet eller att det förelåg omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 69 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp en betalnings- eller leveransskyldighet som följer av ett avtal som ett företag under resolution är part i. Ett sådant uppskjutande får ske från och med offentliggörandet av en underrättelse om uppskjutande till och med midnatt den bankdag som följer på dagen för offentliggörandet i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten för företaget under resolution är etablerad.
Om en betalnings- eller leveransskyldighet skulle ha fullgjorts under perioden för uppskjutandet ska betalnings- eller leverans-
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
538
skyldigheten fullgöras omedelbart efter utgången av den tidsperioden.
Om betalnings- eller leveransskyldigheterna för ett företag under resolution skjuts upp ska betalnings- eller leveransskyldigheterna för motparterna till företaget under resolution enligt samma avtal skjutas upp under samma tidsperiod.
Ett uppskjutande ska inte gälla för insättningar i den mening som avses i artikel 2.1.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (omarbetning), för betalnings- och leveranskrav som hänför sig till system eller operatörer av system som är utsedda enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG, för centrala motparter och centralbanker, eller för fordringar vid tillämpning av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare.
Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar befogenheten enligt ovan, ta hänsyn till vilken effekt utövandet av befogenheten kan få på finansmarknadernas funktion.
Skälen för kommitténs förslag
Förbud mot fullgörelse av vissa förpliktelser
För att resolutionsmyndigheten ska kunna rekonstruera verksamhet eller ett helt företag samtidigt som verksamheten drivs vidare bör resolutionsmyndigheten ges möjlighet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa betalnings- och leveransförpliktelser som följer av ett avtal som ett företag under resolution är part i.
Ett beslut om att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa betalnings- och leveransförpliktelser bör t.ex. kunna fattas i samband med att resolutionsmyndigheten överför verksamhet till en privat köpare eller ett broinstitut. Om företaget under resolution fortsätter att fullgöra förpliktelser under den tiden kan överföringen försvåras. Genom att frysa vissa typer av transaktioner kan resolutionsmyndigheten lättare bedöma företagets finansiella ställning. Detta kan dessutom förhindra en minskning av företagets värde under den tid som resolutionsverktygen tillämpas.
En befogenhet att tillfälligt förbjuda ett företag att fullgöra leverans- och betalningsförpliktelser kan därför vara av värde under
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
539
den inledande resolutionsfasen. Bestämmelser motsvarande delar av artikel 69.1 i resolutionsdirektivet bör därför tas in lag.
För att befogenheten inte ska bli alltför ingripande för motparten bör resolutionsmyndighetens beslut omfatta även motpartens förpliktelser enligt avtalet. En bestämmelse motsvarande artikel 69.3 bör därför också tas in i lag. En sådan bestämmelse bör dock inte formuleras som ett förbud för motparten att fullgöra förpliktelser under den tid som resolutionsmyndighetens beslut gäller. Bestämmelsen bör i stället formuleras som att motparten inte är skyldig att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet under den tiden. En av motparten fullgjord förpliktelse bör ha befriande verkan.
Ett tillfälligt förbud för ett företag under resolution att fullgöra vissa betalnings- eller leveransförpliktelser kan få negativa konsekvenser. Detta gäller särskilt om förbudet gäller betalnings- eller leveransförpliktelser som är hänförliga till företagets kritiska verksamhet. Särskilt för kreditinstitut och värdepappersbolag är förmågan att göra betalningar och genomföra andra leveranser grundläggande för att upprätthålla verksamheten. Att förbjuda fullgörelse av betalnings- eller leveransförpliktelser som är hänförliga till kritisk verksamhet skulle, förutom att försvåra en rekonstruktion av företaget, dessutom kunna orsaka störningar i det finansiella systemet. Befogenheten att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa förpliktelser bör därför inte tillämpas med automatik. Den ska inte heller med nödvändighet avse ett företags samtliga avtalsförpliktelser, eller ens alla förpliktelser enligt ett visst avtal eller en viss typ av avtal. Resolutionsmyndigheten bör med anledning av det sagda ges stort manöverutrymme när det gäller den närmare utformningen av ett beslut om sådant tillfälligt fullgörelseförbud.
Resolutionsmyndigheten bör utreda de tänkbara effekterna av ett tillfälligt fullgörelseförbud innan den fattar ett sådant beslut. Myndigheten bör därvid särskilt beakta vilken effekt beslutet kan få på de finansiella marknadernas funktionssätt. En särskild bestämmelse motsvarande artikel 69.5 bör därför tas in i lag.
Det kan visserligen hävdas att den här typen av hänsyn ska tas av myndigheten redan till följd av det generella kravet på att välja de resolutionsåtgärder som, enligt myndighetens bedömning, bäst uppfyller relevanta resolutionsändamål. Genom att införa en särskild bestämmelse om detta i lag tydliggörs de överväganden som ska föregå ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
540
För att minska riskerna med ett tillfälligt fullgörelseförbud bör ett sådant förbud endast få råda under en bestämd kortare tid. Denna tid löper enligt resolutionsdirektivet från och med offentliggörandet av en underrättelse av resolutionsmyndighetens beslut i enlighet med artikel 83.4 till och med midnatt den bankdag som följer på dagen för offentliggörandet, dvs. knappt 48 timmar (se artikel 69.1).
Man kan ifrågasätta om den tiden är tillräcklig för att uppnå syftet med befogenheten, dvs. att resolutionsmyndigheten ska få tillräckligt med tid för att faktiskt tillämpa resolutionsverktygen. Eftersom resolutionsdirektivet är ett minimidirektiv finns det möjlighet för medlemsstaterna att införa mer långtgående regler än de som finns i direktivet (artikel 1.2). Den maximala tiden för ett tillfälligt fullgörelseförbud skulle därför kunna förlängas nationellt. Med hänsyn till de negativa effekter som ett tillfälligt fullgörelseförbud kan leda till, både för företaget under resolution och för det finansiella systemet, är det dock av största vikt att den tid som ett fullgörelseförbud varar är kort. Den tid som anges i resolutionsdirektivet framstår därför som rimlig och det finns sammantaget inte skäl att frångå direktivets bestämmelser i denna del. En bestämmelse motsvarade delar av artikel 69.1 bör därför tas in i lag.
Ytterligare ett sätt minska riskerna för negativa effekter av ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud är att ställa krav på att sådana betalnings- och leveransförpliktelser som skulle ha fullgjorts under den tiden fullgörs omedelbart efter att förbudet har upphört att gälla. En bestämmelse motsvarande artikel 69.2 i direktivet bör därför tas in i lag.
Undantag
Vissa typer av betalnings- och leveransförpliktelser bör undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet att fatta beslut om tillfälligt fullgörelseförbud.
Av artikel 69.4 a framgår att sådana ersättningsberättigade insättningar som avses i artikel 2.1.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU ska undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet att besluta om tillfälligt fullgörelseförbud. Ett sådant beslut bör därför inte avse insättningar som omfattas av insättningsgarantisystemet.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
541
I artikel 69.4 c anges vidare att även sådana fordringar som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG ska undantas. Det angivna direktivet har i svensk rätt genomförts i lagen (1999:158) om investerarskydd. Ett tillfälligt fullgörelseförbud bör därför inte heller kunna avse förpliktelser som är hänförliga till sådana finansiella instrument och medel som omfattas av den lagen.
Av artikel 69.4 b framgår att betalnings- och leveransförpliktelser som är hänförliga till system eller operatörer av system som är anmälda enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG ska undantas. Ett tillfälligt fullgörelseförbud bör därför inte heller kunna avse förpliktelser som är hänförliga till ett överföringsuppdrag avseende betalningar eller leveranser av finansiella instrument som har lagts in i ett sådant anmält avvecklingssystem.1Detsamma bör gälla betalnings- och leveransförpliktelser gentemot centrala motparter eller centralbanker (se artikel 69.4 b).
Med anledning av det nu sagda bör bestämmelser motsvarande artikel 69.4 tas in i lag.
Fullgörelse i strid med resolutionsmyndighetens beslut
Resolutionsmyndighetens beslut att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa betalnings- eller leveransförpliktelser är ett offentligrättsligt beslut som företaget under resolution är skyldigt att följa. Ett sådant beslut måste anses ha civilrättsliga verkningar i likhet med ett konkursbeslut. Resolutionsdirektivet innehåller emellertid inga bestämmelser om vad som händer om ett företag under resolution fullgör förpliktelser i strid med resolutionsmyndighetens beslut. För att inte myndighetens befogenhet ska bli verkningslös bör bestämmelser om rättsverkningarna av sådan fullgörelse tas in i lag.
En tänkbar rättsverkan är ogiltighet. De betalningar eller leveranser som företaget har gjort i strid med resolutionsmyndighetens beslut ska då gå åter. En sådan lösning är effektiv i teknisk bemärkelse. Syftet med ett beslut om tillfälligt förbud är ju att förhindra fullgörelse.
En annan tänkbar rättsverkan är att betalningen eller leveransen är giltig, trots att den genomförts i strid med myndighetens beslut.
1 Kommittén föreslår att anmält avvecklingssystem definieras i lag, se 2 kap. 1 § 1 lagen om
resolution och
författningskommentaren till den bestämmelsen.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
542
En sådan lösning riskerar att urvattna resolutionsmyndighetens befogenhet eftersom en fullgörelse i strid med myndighetens beslut i så fall inte får några konsekvenser.
Ytterligare en tänkbar rättsverkan är att giltigheten av fullgörelsen är beroende av vad motparten har insett, eller borde ha insett, om myndighetens beslut. En motpart till ett företag under resolution bör kunna utgå från att den får behålla en betalning eller leverans från företaget, under förutsättning att den är i god tro. Däremot bör en motpart som vet, eller som borde veta, att en betalning eller leverans från företaget sker i strid med ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud inte få behålla det den mottagit. I detta sammanhang är det av betydelse att ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud ska offentliggöras på särskilt sätt, bl.a. genom att publiceras på företagets och resolutionsmyndighetens hemsida. Efter offentliggörandet torde det därför vara svårt för en motpart att vara i god tro.
En rättsverkan där giltigheten av en fullgörelse är beroende av vad motparten har insett, eller borde ha insett, om resolutionsmyndighetens beslut, framstår som en lämplig avvägning mellan myndighetens intresse av att tillfälligt förbjuda ett företag under resolution att fullgöra vissa förpliktelser och motpartens intresse av att en fullgjord prestation inte rubbas. En bestämmelse av den innebörden bör därför tas in i lag. I 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) finns en bestämmelse som tar sikte på rättshandlingar som företas av ett företag i konkurs och någon annan, efter att beslutet om konkurs har kungjorts. Denna bestämmelse i konkurslagen bör tjäna som förebild vid utformningen av den nu aktuella bestämmelsen.
10.5.3 Befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta att en borgenär till ett företag under resolution inte får ta i anspråk säkerheter som ställts ut i tillgångar som tillhör företaget.
Om resolutionsmyndigheten har beslutat att vidta vissa åtgärder mot något annat företag inom koncernen ska ett särskilt beslut om förbud mot att ta i anspråk säkerheter fattas med avseende på det företaget. Det sakliga innehållet i det
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
543
beslutet ska motsvara det sakliga innehållet i beslutet avseende företaget under resolution.
Sådana beslut som anges ovan får endast gälla under en begränsad tid.
Vissa typer av säkerheter undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet.
Om en borgenär till ett företag under resolution eller till ett annat koncernföretag tar i anspråk en säkerhet i strid med resolutionsmyndighetens beslut ska rättshandlingen gälla, om det inte visas att borgenären kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav borgenären skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 70 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att begränsa möjligheterna för borgenärer med säkerhetsrätt i ett företag under resolution att göra säkerhetsrätter gällande avseende tillgångar i det företaget. Begränsningen ska gälla från och med offentliggörandet av en underrättelse om en sådan begränsning, till och med midnatt den bankdag som följer på dagen för offentliggörandet i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten för företaget under resolution är etablerad.
Befogenheten gäller inte säkerhetsrätter i form av marginalsäkerheter eller full säkerhet inom system eller operatörer av system som är utsedda enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG, centrala motparter och centralbanker.
Om de skyddsregler som gäller för sådana anmälningssystem blir tillämpliga ska resolutionsmyndigheterna se till att alla begränsningar som beslutas med stöd av denna befogenhet tillämpas konsekvent på alla koncernföretag gentemot vilka en resolutionsåtgärd vidtas.
Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar en befogenhet enligt ovan, ta hänsyn till vilken effekt utövandet av befogenheten kan få på finansmarknadernas funktion.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
544
Skälen för kommitténs förslag
Förbud mot att ta i anspråk säkerheter
Av samma skäl som har framförts beträffande resolutionsmyndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa betalnings- eller leveransförpliktelser (i det följande benämnd tillfälligt fullgörelseförbud) bör resolutionsmyndigheten ges möjlighet att tillfälligt förbjuda borgenärer till ett företag under resolution att ta i anspråk säkerheter. En frysning av olika typer av transaktioner gör det lättare för resolutionsmyndigheten att bedöma företagets finansiella ställning och kan dessutom förhindra en minskning av företagets värde under den tid som resolutionsverktygen tillämpas. En befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter kan därför, precis som befogenheten att tillfälligt förbjuda viss fullgörelse, vara av värde under den inledande resolutionsfasen.
I artikel 70 i resolutionsdirektivet uttrycks denna befogenhet enligt följande. ”Member States shall ensure that resolution authorities have the power to restrict secured creditors of an institution under resolution from enforcing security interests…”. ”Enforcing security interests” har översatts med ”göra säkerhetsrätter gällande” i den svenska översättningen av direktivet. I svenskt språkbruk torde det vara mer naturligt att tala om att ”ta i anspråk säkerheter” eller ”förfoga över säkerheter”. Rent språkligt torde ”ta i anspråk säkerheter” ligga närmast direktivets uttryck ”enforcing security interests”.
Bestämmelser motsvarande delar av artikel 70.1 bör med anledning av det sagda tas in lag och bör uttryckas som en befogenhet för resolutionsmyndigheten att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter.
Befogenheten att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter bör, liksom framhålls beträffande befogenheten att besluta om tillfälligt fullgörelseförbud, inte tillämpas med automatik. Den ska inte heller med nödvändighet avse samtliga de säkerheter som ställts ut av ett företag under resolution. Beslutet kan begränsas till att avse endast en viss typ av säkerhet eller en viss bestämd utställd säkerhet. Resolutionsmyndigheten bör därför ges stort manöverutrymme när det gäller den närmare utformningen av ett sådant beslut.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
545
I likhet med vad som föreslås beträffande befogenheten att besluta om tillfälligt fullgörelseförbud bör resolutionsmyndigheten utreda de tänkbara effekterna av ett tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter innan den fattar ett sådant beslut; se avsnitt 10.5.2 och de skäl som anges där. Myndigheten bör därvid särskilt beakta vilken effekt beslutet kan få på de finansiella marknadernas funktionssätt. En särskild bestämmelse motsvarande artikel 70.4 bör därför tas in i lag.
För att minska riskerna för negativa effekter av ett beslut om tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk en säkerhet bör ett sådant förbud endast få råda under en bestämd kortare tid. Denna tid bör motsvara den tid som föreslås gälla för ett tillfälligt fullgörelseförbud; se avsnitt 10.5.2 och de skäl som anges där. En bestämmelse motsvarade delar av artikel 70.1 i resolutionsdirektivet bör därför tas in i lag.
Borgenärer med säkerhetsrätt i tillgångar som tillhör ett koncernföretag
Av bestämmelserna i artikel 70.3 i direktivet framgår att resolutionsmyndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter ska tillämpas konsekvent (”are consistent”) på alla företag inom en koncern mot vilka en resolutionsåtgärd har vidtagits, om artikel 80 blir tillämplig. Som framgår av avsnitt 5.3 föreslår kommittén att begreppet resolutionsåtgärd ges ett något vidare tillämpningsområde i den nya lagen än vad som följer av direktivet. För att inte artikel 70.3 ska få ett vidare tillämpningsområde vid genomförandet i svensk rätt än vad som följer av direktivet, bör inte begreppet resolutionsåtgärd användas i de bestämmelser i den nya lagen som genomför artikel 70.3. I stället bör en uttrycklig hänvisning ske till de specifika åtgärder som omfattas av direktivets definition av begreppet (ett beslut om resolution, användningen av ett resolutionsverktyg eller utövandet en resolutionsbefogenhet). Av artikel 56.2 i direktivet framgår att de befogenheter som följer av artikel 70 också gäller vid tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen.
Ordalydelsen av artikeln i fråga är delvis oklar. Kommittén kan inte tolka artikeln på annat sätt än att resolutionsdirektivet eftersträvar samma begränsningar i fråga om ianspråktagande av säkerheter i förhållande till alla företag inom en koncern som är föremål
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
546
för resolutionsåtgärder i direktivets mening. Om således resolutionsmyndigheten förbjuder ianspråktagande av säkerheter i tillgångar som tillhör ett företag under resolution, och ett annat företag i samma koncern är föremål för resolutionsåtgärder i direktivets mening, ska resolutionsmyndigheten fatta ett separat beslut avseende det andra företaget med ett sakinnehåll motsvarande det beslut som fattats rörande företaget under resolution.
Den hänvisning som görs till artikel 80 får uppfattas som ett klargörande. Artikel 80 innehåller bestämmelser om att resolutionsmyndigheten inte får vidta vissa åtgärder om de kan påverka anmälda avvecklingssystem. Denna skyddsregel gäller alltid, till följd av de bestämmelser som föreslås i 24 kap. 7 § lagen om resolution, och behöver därför inte komma till särskilt uttryck i lagtext.
Med anledning av det nu sagda bör bestämmelser motsvarande artikel 70.3 tas in i lag.
Undantag
Ett tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter kan få negativa konsekvenser. Vissa undantag bör därför göras där riskerna för negativa effekter kan anses förhöjda.
Av artikel 70.2 i resolutionsdirektivet framgår att säkerheter som kan göras gällande gentemot sådana system som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG ska undantas. Med detta torde avses säkerheter som ställts i samband med deltagande i sådana system (se artikel 1. c i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG). Ett förbud mot att ta i anspråk sådana säkerheter kan nämligen, även om det endast är tillfälligt, få spridningseffekter och kan därmed påverka den finansiella stabiliteten negativt. Detsamma gäller säkerheter som ställts ut till centrala motparter eller centralbanker.
I resolutionsdirektivet begränsas undantagen till att endast avse vissa typer av säkerheter. I direktivet uttrycks detta som ”security interests … over assets pledged by way of margin or collateral by the institution under resolution” (se artikel 70.2). ”Assets pledged by way of margin” bör översättas med marginalsäkerhet (se författningskommentaren till 14 kap. 9 § lagen om resolution för en närmare förklaring av vad som avses med en sådan säkerhet). Det framstår dock inte som helt klart vad som avses med ”assets
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
547
pledged by way of collateral”. I den svenska översättningen av direktivet uttrycks detta som ”full säkerhet”. Det som ligger närmast till hands vid en tolkning är att det som avses är vanlig panträtt, dvs. att en pantsättare ställer viss egendom till panthavarens förfogande som säkerhet för en viss förpliktelse. Pantsättaren behåller äganderätten till pantegendomen. Panträtten ger panthavaren rätt att själv tillgodogöra sig prestationens värde ur den pantsatta egendomen, om den prestation som säkerställs inte fullgörs på rätt sätt.
Med anledning av det nu sagda bör bestämmelser motsvarande artikel 70.2 i resolutionsdirektivet tas in i lag.
Fullgörelse i strid med resolutionsmyndighetens beslut
Resolutionsmyndighetens beslut att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter i tillgångar som tillhör ett företag under resolution eller ett annat koncernföretag är ett offentligrättsligt beslut som borgenärerna är skyldiga att följa. Ett sådant beslut måste anses ha civilrättsliga verkningar i likhet med ett konkursbeslut. Inte heller när det gäller denna befogenhet innehåller resolutionsdirektivet några bestämmelser om vad som händer om en borgenär tar i anspråk en säkerhet trots att resolutionsmyndigheten förbjudit detta. För att inte myndighetens befogenhet ska bli verkningslös bör en bestämmelse om rättsverkningarna av en rättshandling i strid med ett sådant beslut tas in i lag.
Denna rättsverkan bör vara samma som föreslås vid fullgörelse i strid med ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud; se avsnitt 10.5.2 och de skäl som anförs där.
10.5.4 Befogenhet att tillfälligt förbjuda utövande av vissa avtalsrättigheter
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta att en
motpart till ett företag under resolution inte får utöva vissa rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med det företaget. Ett sådant förbud får endast gälla under en begränsad tid. Under vissa omständigheter får resolutionsmyndigheten även besluta att en motpart till ett dotterföretag till ett företag under
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
548
resolution inte får utöva vissa rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med dotterföretaget.
Vissa typer av avtal undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet.
Om en motpart till ett företag under resolution eller dess dotterföretag utövar vissa rättigheter som följer av ett avtal i strid med resolutionsmyndighetens beslut, ska den åtgärd som därmed vidtagits gälla om det inte visas att motparten kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 71 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp uppsägningsrätten för en part beträffande ett avtal med ett företag under resolution från och med offentliggörandet av en underrättelse om en sådan begränsning och fram till midnatt den bankdag som följer på dagen för offentliggörandet i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten för företaget under resolution är etablerad, under förutsättning att betalnings- och leveransskyldigheter även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls. I artikel 2.1.82 definieras uppsägningsrätt som en rätt att säga upp ett avtal, att påskynda, avräkna eller kvitta skyldigheter eller liknande bestämmelser som upphäver, modifierar eller skjuter upp en avtalsparts skyldighet eller en bestämmelse som hindrar en skyldighet enligt avtalet från att uppkomma som annars skulle uppkomma.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp uppsägningsrätten för en part i ett avtal med ett dotterföretag till ett institut under resolution om avtalsskyldigheterna garanteras eller understöds på annat sätt av företaget under resolution och uppsägningsrätten enligt det avtalet enbart grundas på insolvens eller finansiell ställning för företaget under resolution. Om överföringsbefogenheten har utövats, eller får utövas, i förhållande till företaget under resolution, får resolutionsmyndigheten endast fatta ett sådant beslut om alla tillgångar och skulder i dotterbolaget som är hänförliga till det avtalet, har överförts till och övertagits av, eller får överföras till och övertas av,
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
549
mottagaren, eller om resolutionsmyndigheten på annat sätt tillhandahåller ett adekvat skydd för sådana skyldigheter. Ett sådant uppskjutande ska få verkan från och med offentliggörandet av en underrättelse till och med midnatt i den medlemsstat där dotterföretaget till företaget under resolution är etablerat den bankdag som följer efter offentliggörandet.
Ett uppskjutande ska inte gälla för system eller operatörer av system som är utsedda enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG, för centrala motparter eller för centralbanker.
En person får utöva uppsägningsrätt enligt ett avtal före utgången av den angivna tidsperioden om personen underrättas av resolutionsmyndigheten om att de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet inte ska överföras till en mottagare, eller bli föremål för nedskrivning eller konvertering vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
Om resolutionsmyndigheten utövar befogenheten att skjuta upp uppsägningsrätten utan underrättelse får rättigheterna utövas efter utgången av perioden för uppskjutande, om inte annat följer av direktivets bestämmelser om inskränkning av vissa avtalsvillkor till följd av ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder, enligt följande. Om de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet har överförts får en motpart utöva uppsägningsrätt i enlighet med villkoren i det avtalet endast vid en fortlöpande eller efterföljande utlösande händelse från mottagarens sida. Om de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet kvarstår hos företaget under resolution och resolutionsmyndigheten inte har använt skuldnedskrivningsverktyget avseende det avtalet, får en motpart utöva uppsägningsrätt i enlighet med villkoren i avtalet då uppskjutandet enligt ovan upphör.
Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar en befogenhet enligt ovan, ta hänsyn till vilken effekt utövandet av befogenheten kan få på de finansiella marknadernas funktion.
Ett transaktionsregister ska, på begäran av en behörig myndighet eller en resolutionsmyndighet, tillhandahålla nödvändiga uppgifter till de behöriga myndigheterna eller resolutionsmyndigheterna så att de kan fullgöra sina respektive skyldigheter och uppdrag i enlighet med artikel 81 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
550
Skälen för kommitténs förslag
Förbud mot utövande av vissa avtalsrättigheter
I avsnitt 10.3 behandlas vikten av att ett avtal med ett företag under resolution inte sägs upp, eller att andra avtalsrättigheter utövas, enbart p.g.a. ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder. Med andra avtalsrättigheter avses t.ex. rätt att ändra avtalsvillkor och att utöva nettning.
Det finns även skäl att begränsa möjligheten för en motpart till ett företag under resolution att vidta motsvarande åtgärder beträffande ett avtal som ingåtts med företaget på någon annan grund än ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder. Resolutionsmyndigheten bör därför ges möjlighet att tillfälligt förbjuda motparter till ett företag under resolution att utöva vissa avtalsrättigheter.
Om resolutionsmyndigheten t.ex. beslutar att överföra verksamhet till en privat köpare eller ett broinstitut är det önskvärt att den har tillräckligt med tid för att identifiera avtal som behöver överföras. En sådan identifiering skulle försvåras om det var möjligt för företagets motparter att säga upp avtal under den tiden. Ett sådant tillfälligt förbud är också nödvändigt för att resolutionsmyndigheten ska kunna få en rättvisande bild av balansräkningen för företaget, utan de förändringar av värden och omfattning som uppsägningar och utövande av andra liknande avtalsrättigheter skulle medföra.
Ett tillfälligt förbud mot att utöva vissa avtalsrättigheter kan därför, precis som de befogenheter som behandlas i avsnitten 10.5.2 och 10.5.3, vara av värde under den inledande resolutionsfasen. Bestämmelser motsvarande artikel 71.1 bör därför tas in i lag.
Befogenheten att tillfälligt förbjuda en motpart till ett företag under resolution att utöva avtalsrättigheter bör, liksom tidigare behandlade befogenheter (se avsnitten 10.5.2 och 10.5.3), inte tillämpas med automatik. Den ska inte heller med nödvändighet avse samtliga de avtal som har ingåtts av ett företag under resolution. Beslutet kan begränsas till att avse endast en viss typ av avtal eller ett visst bestämt avtal. Resolutionsmyndigheten bör därför ges stort manöverutrymme när det gäller den närmare utformningen av ett beslut om tillfälligt förbud att utöva avtalsrättigheter.
I likhet med vad som föreslås beträffande övriga befogenheter bör resolutionsmyndigheten överväga de tänkbara effekterna av ett
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
551
sådant tillfälligt förbud, se avsnitten 10.5.2 och 10.5.3 samt de skäl som anges där. Myndigheten bör därvid särskilt beakta vilken effekt beslutet kan få på de finansiella marknadernas funktionssätt. En bestämmelse motsvarande artikel 71.6 i resolutionsdirektivet bör därför tas in i lag.
För att minska riskerna för negativa effekter av ett tillfälligt förbud att utöva avtalsrättigheter bör ett sådant förbud endast få råda under en bestämd kortare tid. Denna tid bör motsvara den tid som föreslås gälla för ett tillfälligt fullgörelseförbud eller ett tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter, se avsnitten 10.5.2 och 10.5.3 samt de skäl som anges där. En bestämmelse motsvarade delar av artikel 71.1 bör sammanfattningsvis tas in i lag.
Avtal som ingåtts av dotterföretag
I artikel 71.2 i resolutionsdirektivet ges resolutionsmyndigheten befogenhet att förbjuda även en motpart till ett dotterföretag till ett företag under resolution att utöva rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med dotterföretaget. För att ett sådant förbud ska vara proportionerligt begränsas det till fall där företaget under resolution svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser och avtalsrättigheten enbart grundar sig på obestånd hos företaget under resolution eller dess finansiella ställning i övrigt.
Om resolutionsmyndigheten genom användning av ett överföringsverktyg (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget) har beslutat att göra en överföring från företaget under resolution ska myndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda utövande av rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med dotterföretaget endast gälla om samtliga de tillgångar och skulder som är hänförliga till avtalet med dotterföretaget har förts över till mottagaren (artikel 71.2 c). Enligt kommitténs mening finns i detta sammanhang inte skäl att utesluta rättigheter som är hänförliga till ett sådant avtal, varför det inkluderas i kommitténs förslag till genomförande av den angivna artikeln.
I den svenska översättningen av direktivet har ”liabilities” nästan genomgående översatts med ”skulder”. När det gäller den angivna artikeln torde det snarare handla om ”förpliktelser” eftersom överföringsverktygen används till att överföra verksamhet i ett företag under resolution. Ett sådant företag kan t.ex. ha ingått avtal
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
552
som ger upphov till andra förpliktelser än skulder för företaget, t.ex. förpliktelser att leverera värdepapper eller valuta. I kommitténs förslag till genomförande av den angivna artikeln används därför ordet ”förpliktelser” i stället för ”skulder” (se motsvarande diskussion i kapitel 12 beträffande försäljningsverktyget).
Myndigheten får enligt resolutionsdirektivet även besluta om ett tillfälligt förbud för motparter till ett dotterföretag att utöva vissa avtalsrättigheter om myndigheten på annat sätt tillhandahåller tillräckligt skydd för företagets förpliktelser (”the resolution authority provides in any other way adequate protection for such obligations”) (artikel 71.2 c). Det framstår inte som helt klart vad som avses med det sistnämnda. Vid en tolkning ligger det närmast till hands att anta att myndighetens tillhandahållande av sådant skydd bara blir relevant om endast vissa av de rättigheter och förpliktelser som är hänförliga till avtalet med dotterföretaget har förts över till mottagaren, och myndigheten har bedömt att företaget under resolution inte kan drivas vidare. Under dessa omständigheter är nämligen det företagets garantier värdelösa och myndigheten bör i denna situation kunna ställa ut motsvarande garantier till motparten. Sådana garantier bör då uppfylla kravet på att resolutionsmyndigheten ska tillhandahålla tillräckligt skydd för företagets förpliktelser. Om dessa förutsättningar är uppfyllda kan myndigheten besluta om tillfälligt förbud för en motpart till ett dotterföretag att utöva avtalsrättigheter, även om inte samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser som är hänförliga till avtalet med dotterföretaget har förts över till mottagaren.
Med anledning av det nu sagda bör bestämmelser motsvarande artikel 71.2 tas in i lag.
Undantag
På motsvarande sätt som gäller för tillfälligt fullgörelseförbud och tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter (se avsnitten 10.5.2 och 10.5.3) bör vissa undantag göras från den nu föreslagna befogenheten. Undantagen är enligt artikel 71.3 desamma som gäller vid tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter (se avsnitt 10.5.3). Således bör inte ett tillfälligt förbud att utöva avtalsrättigheter avse avtal som är hänförliga till sådana system som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG eller som har ingåtts med centrala motparter eller
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
553
centralbanker. Ett sådant förbud kan nämligen, även om det endast är tillfälligt, få spridningseffekter och därmed påverka den finansiella stabiliteten negativt.
Bestämmelser motsvarande artikel 71.3 bör därför tas in i lag.
Utövande av avtalsrättigheter som omfattas av resolutionsmyndighetens beslut
Resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser som innebär att rättigheter som följer av ett avtal som omfattas av myndighetens beslut om tillfälligt förbud att utöva dem under vissa omständigheter får utövas under den tid förbudet gäller (artikel 71.4). Om resolutionsmyndigheten väljer att inte använda något överföringsverktyg eller skuldnedskrivningsverktyget, får motparten efter underrättelse från resolutionsmyndigheten utöva rättigheter som följer av ett avtal som omfattas av myndighetens beslut. Myndigheten måste under dessa förhållanden ha bedömt att företaget är livskraftigt och det kan därför inte anses motiverat att upprätthålla ett sådant förbud. En sådan ordning säkerställer att ett beslut om tillfälligt förbud att utöva vissa avtalsrättigheter inte upprätthålls längre än nödvändigt. En bestämmelse motsvarande artikel 71.4 bör därför tas in i lag.
Av artikel 71.5 i resolutionsdirektivet framgår vad som gäller för en motpart när ett beslut om tillfälligt förbud att utöva vissa avtalsrättigheter upphör att gälla. I direktivet uttrycks detta enligt följande. ”If the rights and liabilities covered by the contract have been transferred to another entity, a counterparty may exercise termination rights in accordance with the terms of that contract only on the occurrence of any continuing or subsequent enforcement event by the recipient entity.” Det framstår inte som helt klart vad som avses med ”the occurrence of any continuing or subsequent enforcement event by the recipient entity”. I den svenska översättningen av direktivet uttrycks detta som ”en fortlöpande eller efterföljande utlösande händelse från den mottagande enhetens sida”. I och med att artikeln i fråga även innehåller en hänvisning till artikel 68 torde avsikten vara att rättigheter som följer av ett sådant avtal endast får utövas om mottagaren väsentligen brister i fullgörandet av sina förpliktelser enligt avtalet. En bestämmelse av denna innebörd, motsvarande artikel 71.5 a, bör tas in i lag.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
554
I artikel 71.5 b föreskrivs vidare att om de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet inte överförs eller blir föremål för skuldnedskrivning får rättigheter som följer av avtalet utövas i enlighet med de villkor som anges i avtalet efter att resolutionsmyndighetens förbud har upphört att gälla. Avtalet och dess innehåll fortsätter då att gälla för parterna. Detta är den naturliga följden av att ett tillfälligt förbud att utöva avtalsrättigheter upphör och det följer av allmänna rättsgrundsatser. Någon särskild bestämmelse motsvarande artikel 71.5 b behöver därför inte tas in i lag. Det som anges i avsnitt 10.3 gäller dock fortfarande för ett sådant avtal, dvs. avtalsrättigheter får inte utövas enbart på grund av ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder.
Utövande av avtalsrättigheter i strid med resolutionsmyndighetens beslut
Resolutionsmyndighetens beslut att tillfälligt förbjuda en motpart att utöva rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med ett företag under resolution, eller med dess dotterföretag, är ett offentligrättsligt beslut som motparten är skyldig att följa liksom ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud eller ett beslut om tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter. Ett sådant beslut måste anses ha civilrättsliga verkningar i likhet med ett konkursbeslut. Inte heller när det gäller denna befogenhet innehåller resolutionsdirektivet några bestämmelser om vad som händer om en motpart utövar en avtalsrättighet trots att resolutionsmyndigheten förbjudit detta. För att inte myndighetens befogenhet ska bli verkningslös bör en bestämmelse om rättsverkningarna av en avtalsrättighet i strid med ett sådant beslut tas in i lag.
Denna rättsverkan bör vara samma som föreslås om en rättshandling företas i strid med ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud eller ett beslut om förbud att ta i anspråk säkerheter; se avsnitten 10.5.2 och 10.5.3 samt de skäl som anförs där.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
555
Transaktionsregister
I artikel 71.7 andra stycket i resolutionsdirektivet föreskrivs att ett transaktionsregister, på begäran av en behörig myndighet eller en resolutionsmyndighet, ska tillhandahålla nödvändiga uppgifter till myndigheterna så att de kan fullgöra sina respektive skyldigheter och uppdrag i enlighet artikel 81 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012.
Placeringen av denna artikel i direktivet torde kunna förklaras med att de avtal som kan bli föremål för ett tillfälligt förbud att utöva vissa avtalsrättigheter kan vara OTC-derivatkontrakt. Enligt förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister ska OTC-derivatkontrakt rapporteras till ett transaktionsregister. Med ett transaktionsregister avses en juridisk person som centralt samlar in och registerför uppgifter om derivat (se artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012.
Av artikel 81 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister framgår att ett transaktionsregister ska tillhandahålla nödvändiga uppgifter till en rad angivna enheter för att dessa enheter ska kunna fullgöra sina respektive skyldigheter och uppdrag. Bland de uppräknade enheterna återfinns bl.a. Esma, ESRB, den behöriga myndighet som utövar tillsyn över centrala motparter som utnyttjar transaktionsregistret, den behöriga myndighet som utövar tillsyn över handelsplatsen för de rapporterade kontrakten samt unionens berörda värdepappers- och marknadsmyndigheter.
Den skyldighet för transaktionsregistret som föreskrivs i artikel 71.7 andra stycket följer redan av artikel 81 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012. Eftersom förordningen är direkt tillämplig i svensk rätt fordras därför inte någon lagstiftningsåtgärd med avseende på artikel 71.7 andra stycket.
10.6 Kontinuitet
Kommitténs förslag: Om verksamhet har överförts genom
användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget får resolutionsmyndigheten besluta att företaget under resolution, eller något annat företag som ingår i samma koncern, ska tillhandahålla de tjänster eller resurser som är nödvändiga för att mottagaren ska kunna driva den överförda
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
556
verksamheten effektivt. Särskilda villkor ska gälla för ett sådant tillhandahållande av tjänster eller resurser.
Resolutionsmyndigheten får fatta beslut om tillhandahållande av tjänster eller resurser även om det företag som ska tillhandahålla tjänsterna eller resurserna har försatts i konkurs eller gått i likvidation.
Resolutionsmyndigheten får på ansökan av en resolutionsmyndighet etablerad i ett annat land inom EES förklara att ett beslut enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 65 i resolutionsdirektivet gäller i Sverige.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 65 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att kräva att ett företag under resolution, eller ett bolag som ingår i samma koncern som företaget under resolution, tillhandahåller alla tjänster eller faciliteter som är nödvändiga för att en mottagare av verksamhet ska kunna driva den överförda verksamheten på ett effektivt sätt.
Det som anges ovan ska även tillämpas när ett företag under resolution eller det berörda koncernföretaget har inlett normala insolvensförfaranden.
Medlemsstaterna ska se till att deras resolutionsmyndigheter har befogenhet att genomdriva skyldigheter som resolutionsmyndigheter i andra medlemsstater har ålagt koncernföretag som är etablerade på deras territorium.
De tjänster eller faciliteter som avses är begränsade till operativa tjänster och faciliteter och inbegriper inte någon form av finansiellt stöd.
Om tjänsterna eller faciliteterna tillhandahållits företaget under resolution enligt ett avtal omedelbart före det att resolutionsåtgärden vidtogs ska tjänsterna eller faciliteterna tillhandahållas på samma villkor under hela avtalsperioden. Om det inte finns något avtal eller om avtalet har löpt ut ska tjänsterna eller faciliteterna tillhandahållas på rimliga villkor.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
557
Skälen för kommitténs förslag
Om resolutionsmyndigheten vid en användning av något av överföringsverktygen (försäljningsverktyget, broinstitutverktyget eller avskiljandeverktyget) överför verksamhet till en förvärvare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag kan vissa tjänster eller resurser behöva tillhandahållas mottagaren för att denne ska kunna bedriva den övertagna verksamheten på ett effektivt sätt. Det kan t.ex. vara så att den verksamhet som bedrivs av ett företag under resolution är beroende av vissa tjänster som erhålls från ett annat koncernföretag. När då verksamheten överförs kan mottagaren behöva ha tillgång till samma tjänster under en övergångsperiod. Resolutionsmyndigheten bör därför kunna fatta beslut om att sådana tjänster ska tillhandahållas en mottagare av sådan verksamhet. Utan en sådan befogenhet riskerar effektiviteten i ett resolutionsförfarande att försämras.
Befogenheten att kräva att vissa tjänster tillhandahålls framgår av artikel 65 i resolutionsdirektivet. De tjänster som resolutionsmyndigheten får besluta ska tillhandahållas uttrycks i direktivet som ”any services or facilities that are necessary to enable a recipient to operate effectively the business transferred to it”. I den svenska översättningen av direktivet har “facilities” översatts med ”facilititeter”, ett begrepp som lämpar sig mindre väl i författningstext. Det är inte heller helt klart vad som avses med ”facilities”. Det som ligger närmast till hands vid en tolkning är att det som avses är resurser, nyttigheter eller hjälpmedel. Begreppet resurs framstår som det mest lämpliga i sammanhanget.
De tjänster eller resurser som resolutionsmyndigheten får kräva tillhandahållande av ska vara nödvändiga för att den överförda verksamheten ska kunna drivas effektivt. Av direktivet framgår uttryckligen att finansiellt stöd utesluts (artikel 65.3). Det är naturligtvis svårt att exakt ange vilka tjänster eller resurser som blir aktuella. Det torde dock handla om sådana tjänster och resurser som krävs för att syftet med överföringen ska uppnås. Om resolutionsmyndigheten t.ex. har överfört kritisk verksamhet till en privat köpare, bör det som huvudregel inte vara några problem att kräva att företaget under resolution tillhandahåller de tjänster som krävs för att mottagaren ska kunna fortsätta driva verksamheten effektivt. Sådana tjänster kan t.ex. vara IT-tjänster.
Med det sagt bör dock utgångspunkten vara att mottagaren strävar efter att så snart som möjligt hitta en egen leverantör av de
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
558
tjänster som krävs för att denne ska kunna bedriva den övertagna verksamheten effektivt. Befogenheten bör således inte kunna tillämpas avseende sådana tjänster som i och för sig är kommersiellt fördelaktiga, men där det enkelt går att ordna med motsvarande tjänst på annat håll, om än till mindre fördelaktiga villkor.
Av direktivet följer vidare att resolutionsmyndigheten kan besluta att sådana tjänster eller resurser ska tillhandahållas av dels företaget under resolution, dels ett annat koncernföretag (artikel 65.1). Vad gäller stora företagsgrupper kan det således bli fråga om relativt många företag som potentiellt sett kan träffas av befogenheten. Det torde inte vara ovanligt att flera centrala tjänster tillhandahålls koncerninternt. Den gränsdragning som görs i direktivet när det gäller vilka företag som kan bli föremål för ett beslut om tillhandahållande av tjänster eller resurser framstår som väl avvägd. Det finns därför enligt kommitténs mening inte skäl att på nationell grund ytterligare utsträcka denna befogenhet till att omfatta fler företag än vad direktivet anger.
Av direktivet framgår vidare att det saknar betydelse om normala insolvensförfaranden har inletts beträffande de företag som ska tillhandahålla tjänsterna eller resurserna, dvs. konkurs eller likvidation. Med anledning av det nu sagda bör bestämmelser motsvarande artikel 65.1 och 65.3 tas in i lag.
I direktivet anges att tjänsterna eller resurserna ska tillhandahållas på särskilda villkor (artikel 65.4). Om tillhandahållandet av tjänsterna eller resurserna regleras i ett avtal och dessa tjänster eller resurser tillhandahölls omedelbart före det att verksamhet överfördes, ska samma villkor tillämpas även efter överföringen. En sådan ordning är förenlig med svensk avtalsrätt. Om det inte finns något avtal, eller om avtalet har löpt ut, ska tjänsterna i stället tillhandahållas på skäliga villkor. Vad som är att betrakta som skäliga villkor får ytterst avgöras av domstol.
Bestämmelser motsvarande artikel 58.4 i resolutionsdirektivet bör tas in i lag.
Beträffande företag som ingår i gränsöverskridande koncerner krävs viss särskild reglering. Av artikel 65.2 i resolutionsdirektivet framgår att medlemsstaterna ska se till att deras resolutionsmyndigheter har befogenhet att genomdriva skyldigheter som resolutionsmyndigheter i andra medlemsstater har ålagt koncernföretag som är etablerade på deras territorier i enlighet med artikel 65.1. Detta innebär att en utländsk resolutionsmyndighets beslut enligt den nationella lagstiftning som genomför artikel 65.1 i
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
559
resolutionsdirektivet ska kunna göras gällande mot ett svenskt koncernbolag. Om t.ex. ett företag som har försatts i resolution i Tyskland har ett svenskt dotterföretag, kan den tyska resolutionsmyndigheten besluta att det svenska dotterföretaget ska tillhandahålla vissa tjänster till ett företag som har tagit över verksamhet från företaget under resolution. Ett sådant beslut gäller inte i Sverige då det inte omfattas av Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område
(Bryssel I-förordningen) eller Rådets förordning (EG) nr 1346/2000
av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen). Det är därför nödvändigt att införa ny reglering på detta område. Artikel 65.2 i resolutionsdirektivet ger medlemsstaterna stort utrymme att själva avgöra hur en sådan reglering ska se ut. Mot denna bakgrund föreslås en reglering som motsvarar det exekvaturförfarande som gäller vid verkställighet och erkännande av utländska domar i Sverige.
Detta innebär att den svenska resolutionsmyndigheten ges möjlighet att verkställa ett beslut av en motsvarande myndighet i ett annat EES-land. Ett sådant beslut av den svenska resolutionsmyndigheten måste givetvis föregås av en prövning av om beslutet om tillhandahållande av tjänster är formellt riktigt. Någon materiell prövning bör däremot inte ske. I annat fall tillkommer en inte avsedd överprövning av det fattade beslutet om tillhandahållande av tjänster, vilket kan äventyra effektiviteten i ett gränsöverskridande resolutionsförfarande.
Det möter inga hinder att ge resolutionsmyndigheten denna befogenhet i stället för exempelvis en domstol. Resolutionsmyndigheten har expertkompetens på detta område och kan genomföra den begränsade prövning som ska göras på ett rättssäkert sätt.
10.7 Några resolutionsåtgärder
10.7.1 Kompletterande befogenheter
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten beslutar om
resolution eller vidtar en resolutionsåtgärd får den besluta att
1. en innehavare av aktier i ett företag under resolution eller
andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
560
företag inte får förvärva ytterligare sådana aktier eller äganderättsinstrument, eller
2. ett avtal som ett företag under resolution är part i ska sägas
upp med omedelbar verkan eller att villkoren i avtalet ska ändras.
När resolutionsmyndigheten beslutar om resolution eller vidtar en resolutionsåtgärd får den dessutom begära att
1. en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en
reglerad marknad av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel,
2. ett värdepappersinstitut med tillstånd enligt 2 kap. 1 § 8 lagen
(2007:528) om värdepappersmarknaden ska avslå en begäran om upptagande till handel på en handelsplattform av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution, eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel, eller
3. Finansinspektionen ska besluta om handelsstopp avseende ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution.
Resolutionsmyndigheten får även begära att en behörig myndighet i ett annat land inom EES fattar ett sådant beslut som anges ovan.
Justeringar görs i lagen om värdepappersmarknaden för att uppfylla resolutionsdirektivets krav.
Resolutionsdirektivet
Av artiklarna 64.1 b–c och delar av f samt 64.2 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att göra följande när de utövar en resolutionsbefogenhet.
1. Upphäva rätten att förvärva ytterligare aktier eller andra äganderättsinstrument.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
561
2. Kräva att den relevanta myndigheten avbryter eller uppskjuter ett godkännande för upptagande till handel på en reglerad marknad eller ett upptagande till officiell notering av finansiella instrument.
3. Annullera eller ändra villkoren i ett avtal som företaget under resolution är part i.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva dessa befogenheter om de anser att det är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Skälen för kommitténs förslag
Allmänt
De befogenheter som resolutionsmyndigheten har att tillgripa när ett företag försätts i resolution finns utspridda på en rad olika ställen i direktivet. Myndigheten ges endast de befogenheter som anges i den ovan angivna artikeln om den samtidigt utövar någon annan resolutionsbefogenhet, dvs. någon av de befogenheter som ges i artiklarna 63 och 65–72 i direktivet. Eftersom de befogenheter som följer av artikel 64 inte får utövas självständigt bör en bestämmelse med den innebörden, motsvarande delar av artikel 64.1 i direktivet, tas in i lag. Det betyder att resolutionsmyndigheten endast får besluta om de åtgärder som behandlas i detta avsnitt i samband med att den vidtar någon annan resolutionsbefogenhet. I kommitténs förslag till genomförande av direktivet inkluderas resolutionsbefogenheterna i resolutionsåtgärderna (se avsnitt 5.3).
I artikel 31.1 i direktivet anges att resolutionsmyndigheten ska ta hänsyn till resolutionsändamålen när den tillämpar resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna. Av artikeln framgår vidare att resolutionsmyndigheten ska välja de verktyg och befogenheter som bäst uppfyller de resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet. I artikel 32.1c anges vidare att en resolutionsåtgärd endast får vidtas om den är nödvändig med hänsyn till det allmännas intresse. Med detta avses bl.a. att resolutionsåtgärden ska vara nödvändig för att uppfylla ett eller flera resolutionsändamål (se artikel 32.5). I detta ligger inbyggt ett krav på att åtgärden ska vara ändamålsenlig.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
562
Enligt kommitténs bedömning täcks därför artikel 64.2 i direktivet av artiklarna 31.1 och 32.5. Dessa artiklar har behandlats i avsnitten 6.2 och 7.2. Någon särskild bestämmelse som motsvarar artikel 64.2 behöver därför inte införas i svensk rätt.
Befogenhet att upphäva rätt att förvärva aktier
Direktivet innehåller bestämmelser som innebär att resolutionsmyndigheten får upphäva rätten för en innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument att förvärva ytterligare sådana instrument. Vad som avses med äganderättsinstrument har behandlats i avsnitt 12.2.1.
För att genomföra direktivet bör en bestämmelse motsvarande artikel 64.1 b i resolutionsdirektivet tas in i lag. Befogenheten bör utformas som en möjlighet för resolutionsmyndigheten att besluta att en innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution inte får förvärva ytterligare sådana finansiella instrument.
Befogenhet att avbryta eller stoppa handel
När ett företag har försatts i resolution kan det finnas anledning att stoppa handeln med aktier eller andra finansiella instrument som har getts ut av företaget. Det kan även finnas anledning att avnotera finansiella instrument som har getts ut av ett sådant företag. Skälet är den osäkerhet som råder om ett sådant företags ekonomiska ställning. I direktivet uttrycks detta som en befogenhet för resolutionsmyndigheten att “kräva att den relevanta myndigheten avbryter eller uppskjuter godkännandet för upptagande till handel på en reglerad marknad eller upptagandet till officiell notering av finansiella instrument enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/34/EG av den 28 maj 2001 om upptagande av värdepapper till officiell notering och om uppgifter som skall offentliggöras beträffande sådana värdepapper”. Detta torde innebära en rätt för resolutionsmyndigheten att kräva att 1.) finansiella instrument som har getts ut av ett företag under resolution inte tas upp till handel, 2.) handeln med sådana finansiella instrument avbryts permanent, dvs. att de finansiella instrumenten avnoteras, samt 3.) handel med sådana finansiella instrument tillfälligt stoppas.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
563
I 22 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (LVM) finns bestämmelser om handelsstopp. Av 22 kap. 1 § framgår att en börs ska underrätta Finansinspektionen om ett handelsstopp om 1.) investerarna inte har tillgång till information om det finansiella instrumentet, på lika villkor, 2.) investerarna inte i tillräcklig omfattning har tillgång till information om emittenten, 3.) emittentens ställning är sådan att handeln skulle skada investerarnas intressen, 4.) det finansiella instrumentet inte uppfyller de krav som följer av den reglerade marknadens regler, eller 5.) det annars finns särskilda skäl hänförliga till emittenten eller det finansiella instrumentet. Handeln med ett visst finansiellt instrument får inte avbrytas av en börs, om det allvarligt skulle skada investerarnas intressen eller hindra marknaden från att fungera korrekt.
Finansinspektionen ska enligt 22 kap. 2 § LVM, så snart det kan ske, besluta om handelsstoppet ska bestå. Inspektionen får också, utan föregående beslut av börs, besluta om handelsstopp på sådan grund som anges i 22 kap. 1 § LVM. Finansinspektionen får också besluta att handeln ska avbrytas med ett finansiellt instrument på en handelsplattform eller i annan av ett värdepappersinstitut organiserad handel på sådan grund som anges i 22 kap. 1 § LVM.
De svenska bestämmelser som genomför de angivna delarna av artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet bör knytas till de befintliga reglerna om handelsstopp. Av den anledningen föreslås att en bestämmelse motsvarande delar av artikel 64.1 c tas in i lag. Bestämmelsen bör utformas som en rätt för resolutionsmyndigheten att begära att Finansinspektionen beslutar att stoppa handeln av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution. Som en konsekvens av detta behöver det införas en ny bestämmelse i LVM. Bestämmelsen i fråga bör innehålla ytterligare en grund för handelsstopp. Denna grund bör vara att resolutionsmyndigheten begär ett beslut om handelsstopp avseende finansiella instrument som har getts ut av ett företag som har försatts i resolution.
Av 15 kap. 11 § LVM framgår vidare att en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel (avnotering), om instrumentet inte uppfyller de krav som gäller för upptagande till handel eller om emittenten allvarligt åsidosätter sina förpliktelser enligt LVM eller någon annan författning. Avnotering av ett finansiellt instrument som har tagits upp till handel ska även ske på begäran av den efter vars begäran instrumentet har tagits upp till
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
564
handel. Motsvarande bestämmelser saknas för värdepappersinstitut med tillstånd för drift av handelsplattformar. I svensk rätt finns inte heller några bestämmelser som ger Finansinspektionen rätt att fatta beslut av det ovan angivna slaget. För att genomföra direktivet bör det därför införas bestämmelser som ger resolutionsmyndigheten rätt att kräva att en börs eller ett värdepappersinstitut avslår en begäran om upptagande till handel eller beslutar att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel. Som en konsekvens av detta bör det även införas bestämmelser i LVM som innebär att en börs eller ett värdepappersinstitut ska efterkomma en sådan begäran av resolutionsmyndigheten. När det gäller börser bör dessa bestämmelser knytas till de befintliga reglerna om upptagande till handel och avnotering i 15 kap. 11 § LVM. Denna bestämmelse bör ändras på så sätt att börsen ska fatta ett beslut enligt 15 kap. 11 § LVM även på den grunden att resolutionsmyndigheten begär det. En motsvarande bestämmelse bör införas beträffande värdepappersinstitut.
Sammanfattningsvis anser således kommittén att en lämplig utformning av de nu föreslagna nya bestämmelserna är att resolutionsmyndigheten får begära att en börs eller ett värdepappersinstitut ska avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel samt att Finansinspektionen ska besluta om handelsstopp. Bestämmelserna i LVM föreslås få den utformaningen att börsen, ett värdepappersinstitut och Finansinspektionen ska fatta sådana beslut om det begärs av resolutionsmyndigheten.
Befogenhet att säga upp avtal med omedelbar verkan
Den befogenhet som följer av bestämmelserna i artikel 64.1 f i direktivet är en av de mest långtgående resolutionsbefogenheterna. Eftersom det inte finns någon begränsning avseende exempelvis typ av avtal eller avtalsvillkor skulle i princip vilka ändringar som helst kunna genomdrivas, inklusive uppsägning av avtal med omedelbar verkan, med potentiellt långtgående effekter för motparterna i berörda avtal och marknaden i stort som följd. Mot denna bakgrund blir kravet på proportionalitet och nödvändighet särskilt viktigt i förhållande till den här befogenheten. Ett beslut om att säga upp ett avtal med omedelbar verkan eller att ändra villkoren i ett avtal får inte leda till att det ekonomiska utfallet för en
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
565
ägare eller borgenär blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.
Direktivet innehåller en rad andra befogenheter som är utformade för att hantera de specifika problem som kan uppkomma i anslutning till att resolutionsmyndigheten beslutar om resolution eller vidtar resolutionsåtgärder. Det får därför förmodas att denna befogenhet kommer att användas relativt sällan. Trots detta kan det inte uteslutas att sådana situationer uppkommer. Av den anledningen bör en bestämmelse motsvarande delar av artikel 64.1 f tas in i lag.
10.7.2 Befogenhet att kräva information
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får begära att
1. det berörda företaget eller någon annan tillhandahåller upp-
gifter, handlingar eller annat, och
2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken lämnar
sådana upplysningar på tid och plats som myndigheten bestämmer.
En sådan begäran får endast framställas om det behövs för att resolutionsmyndigheten ska kunna förbereda och besluta om resolutionsåtgärder.
Det ovanstående gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.
Resolutionsmyndigheten får förelägga den som inte följer en begäran enligt ovan att fullgöra sin skyldighet. Föreläggandet får förenas med vite.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 63.1 a i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har alla de befogenheter som är nödvändiga för att använda resolutionsverktygen gentemot företag under resolution. Resolutionsmyndigheterna ska bl.a. ha befogenhet att kräva av vilken person som helst att lämna den information som krävs för att resolutions-
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
566
myndigheten ska kunna besluta om och förbereda en resolutionsåtgärd, inklusive uppdateringar och kompletteringar av information som lämnats i resolutionsplanerna och att information lämnas vid inspektioner på plats.
Skälen för kommitténs förslag
Den ovan angivna befogenheten ger resolutionsmyndigheten rätt att kräva information. Direktivet innehåller även en rad andra bestämmelser som ger myndigheten rätt att inhämta information. Av bestämmelserna i artikel 11 framgår exempelvis att resolutionsmyndigheten – antingen på egen hand eller via den behöriga myndigheten – ska kunna inhämta den information som krävs för att förbereda resolutionsplaner.
Befogenheten i fråga ska möjliggöra en användning av resolutionsverktygen. Den kan därmed användas för att t.ex. besluta om och förbereda resolutionsåtgärder. Anta exempelvis att resolutionsmyndigheten har en spekulant på delar av verksamheten i ett företag under resolution och därför beslutar att använda försäljningsverktyget. I syfte att ge den potentielle köparen underlag för att kunna bestämma exakt vilken del av verksamheten som denne önskar överta skulle myndigheten kunna använda sig av nu aktuell befogenhet.
Av artikeln i fråga följer att information får krävas även av andra än det berörda företaget. Andra tänkbara personer kan exempelvis vara företagets revisor eller enskilda anställda. Det kan också vara personer som arbetar på företag till vilka företaget under resolution har lagt ut verksamhet genom delegering.
Med anledning av det nu sagda bör en bestämmelse motsvarande artikel 63.1 a tas in i lag. Vid utformandet av bestämmelsen kan 23 kap. 3 § LVM tjäna som förebild. Bestämmelsen bör därmed utformas som en rätt för resolutionsmyndigheten att begära att företaget under resolution eller någon annan ska tillhandahålla myndigheten uppgifter, handlingar eller annat. Av bestämmelsen bör även framgå att den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken ska göra det på tid och plats som myndigheten bestämmer. Undantag bör göras för sådana uppgifter som omfattas av den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.
Resolutionsmyndigheten bör ges rätt att förelägga den som inte följer en begäran enligt ovan att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
567
föreläggande bör kunna förenas med vite. Genom att välja vite som sanktion följer alla bestämmelserna i lagen (1985:206) om vite med, t.ex. hur vitet ska bestämmas och förfarandet för när det döms ut.
569
11 Åtgärder mot ägare
11.1 Inledning
I kapitel 9 framgår att det är en viktig princip i resolution att behålla prioritetsordningen. Ett helt avgörande led i detta är att ägarna ska bära förluster först eftersom dessa endast ska få del av intäkterna från avvecklingen av ett företag efter det att alla borgenärer har fått betalt. För ett aktiebolag handlar det om aktieägarna och i en medlemsbank eller kreditmarknadsförening (ekonomisk förening) är det andelsinnehavarna.
Resolutionsmyndigheten måste därför kunna vidta åtgärder för att säkerställa att aktieägare respektive andelsinnehavare bär företagets förluster innan någon borgenär bär förluster. Om det handlar om ett aktiebolag så behöver resolutionsmyndigheten kunna minska aktiekapitalet i proportion till företagets förluster. I samband med detta får resolutionsmyndigheten besluta att dra in aktier, överföra aktier till (nedskrivna) borgenärer eller, om det egna kapitalet är positivt, späda ut de befintliga aktieägarnas ägarandel. Detta ska göras i syfte att permanent sätta ned de befintliga aktieägarnas anspråk på, och inflytande över, företaget. Om det handlar om en medlemsbank eller en kreditmarknadsförening behöver resolutionsmyndigheten för att uppnå motsvarande resultat kunna skriva ned andelarnas värde.
I detta kapitel föreslår kommittén införlivande av de åtgärder som ska säkerställa att ägarna – aktieägare eller andelsinnehavare – bär förluster först.
11.2 Aktier och andra andelar
Kommitténs bedömning: Åtgärder som syftar till att ägare ska
vara de första att bära förluster berör aktier och andra andelar.
Åtgärder mot ägare SOU 2014:52
570
Skälen för kommitténs bedömning
Att resolutionsmyndigheten i syfte att ägarna ska bära de första förlusterna ska kunna vidta åtgärder mot innehavarna av aktier är uppenbart och framgår uttryckligen i direktivet genom att flera artiklar talar om åtgärder mot innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument. En fråga som däremot behöver analyseras är vad som i detta sammanhang avses med andra äganderättsinstrument.
Andelar i en ekonomisk förening eller i en medlemsbank är att betrakta som äganderättsinstrument enligt definitionen i artikel 2.1.61, eftersom de är andra instrument än aktier som ger äganderätt. Definitionen av ägaderättsinstrument inkluderar även exempelvis teckningsoptioner och konvertibler. Det är dock vår bedömning att det i detta sammanhang, som handlar om att ägarna ska bära de första förlusterna, endast är relevant med aktier och andra andelar.
Om resolutionsmyndigheten vill vidta åtgärder mot innehavarna av andra äganderättsinstrument än aktier och andelar, är det vår bedömning att det i första hand bör handla om resolutionsåtgärder som förbjuder förvärv av aktier eller andra äganderättsinstrument (se avsnitt 10.7.1) snarare än om att säkerställa att de befintliga ägarna av sådana instrument bär de första förlusterna.
Sparbanker har inga ägare och kan inte komma ifråga för den här typen av åtgärder.
11.3 Minskning av aktiekapitalet och spädning av ägarandelar
Kommitténs förslag: Om företaget under resolution är ett
aktiebolag ska resolutionsmyndigheten innan, eller i samband med att den vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att aktiekapitalet ska minskas i proportion till företagets förluster enligt den värdering som ligger till grund för beslutet.
Om företaget under resolution har ett positivt värde, får resolutionsmyndigheten späda ut äganderätten för existerande aktieägare genom att konvertera skulder till nya aktier eller andra äganderättsinstrument.
SOU 2014:52 Åtgärder mot ägare
571
Resolutionsdirektivet
I direktivet är de mer konkreta åtgärder som ska vidtas mot ägare en del av befogenheterna att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument och skuldnedskrivningsverktyget.
Artikel 37.2 anger att en resolutionsmyndighet ska, om den beslutar att tillämpa ett resolutionsverktyg gentemot ett institut eller ett koncernföretag, och denna resolutionsåtgärd skulle resultera i att förluster får bäras av borgenärer eller att deras fordringar konverteras, utöva befogenheten att skriva ned och konvertera relevanta kapitalinstrument i enlighet med artikel 59 omedelbart innan eller samtidigt som resolutionsverktyget tillämpas. I artikel 59.3 uttrycks motsvarande, men något annorlunda, som att resolutionsmyndigheten utan dröjsmål ska utöva nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten i enlighet med artikel 60 avseende relevanta kapitalinstrument (det vill säga övriga primärkapitaltillskott och supplementärkapitalinstrument) som företaget under resolution har gett ut, innan någon resolutionsåtgärd vidtas. Samtidigt framgår av artikel 48 att poster i kärnprimärkapitalet (det vill säga bland annat aktier) ska minskas först i enlighet med artikel 60.1 och principen i artikel 34.1 om att ägarna ska bära förluster först.
Att resolutionsmyndigheten ska kunna sänka kvotvärdet för aktier och andra äganderättsinstrument framgår av artikel 63.1 h. Där anges att resolutionsmyndigheterna ska ha befogenhet att sänka, även sänka till noll, kvotvärdet för aktier eller andra äganderättsinstrument i ett företag under resolution och att dra in sådana aktier eller andra äganderättsinstrument. Av artikel 53.1 framgår att minskningen ska få verkan och vara omedelbart bindande för företaget under resolution och för berörda borgenärer och ägare.
I samband med ett beslut om minskning av aktiekapital får resolutionsmyndigheten även besluta om en eller båda av åtgärderna i artikel 47.1 a, vilka behandlas nedan.
Utspädning
Om företaget under resolution har ett positivt substansvärde i enlighet med den värdering som gjorts enligt artikel 36, får resolutionsmyndigheten enligt artikel 47.1 b när den använder skuldnedskrivningsverktyget i artikel 43.2 eller skriver ned eller konverterar kapitalinstrument enligt artikel 59, späda ut äganderätten för
Åtgärder mot ägare SOU 2014:52
572
existerande aktieägare och innehavare av andra äganderättsinstrument till följd av konvertering till aktier eller andra äganderättsinstrument av
i) relevanta kapitalinstrument emitterade av företaget enligt den
befogenhet som avses i artikel 59.2, dvs. befogenheten att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument till aktier eller andra äganderättsinstrument, eller ii) kvalificerade skulder som getts ut av företaget under resolution
enligt den befogenhet som avses i artikel 63.1 f, dvs. befogenheten att konvertera kvalificerade skulder i det företaget till stamaktier eller andra äganderättsinstrument i samma företag, eller ett företag som kan bli föremål för resolution, i ett moderföretag eller i ett broinstitut till vilket tillgångar, rättigheter eller skulder som har hört till företaget i fråga har överförts.
Vid utspädning ska konverteringen göras till en konverteringskurs som väsentligt späder ut existerande aktieinnehav och innehav av andra äganderättsinstrument.
Skälen för kommitténs förslag
För att kunna använda ett resolutionsverktyg eller vidta någon resolutionsåtgärd som innebär att någon borgenär drabbas av förluster, eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, ska resolutionsmyndigheten se till att ägarna först bär förluster. Denna princip, som i direktivet uttrycks i artikel 34.1, behandlas i kapitel
8. I direktivet kommer detta även till uttryck i konkreta bestämmelser, om än något indirekt, eftersom bestämmelserna säger att innehavare av kapitalinstrument (artikel 37.2), eller relevanta kapitalinstrument (artikel 59.3), ska bära förluster före någon annan borgenär respektive innan någon resolutionsåtgärd vidtas. Att ägarna ska bära förlusterna först kommer också till uttryck i artikel 48 som säger att poster i kärnprimärkapitalet ska minskas först vid en nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument. Inom gruppen kapitalinstrument finns för ett aktiebolag tre övergripande kategorier: aktier, övriga primärkapitalinstrument samt supplementärkapitalinstrument. De två sistnämnda utgör de relevanta kapitalinstrumenten och är i själva verket skulder, men får räknas in i ett instituts kapitalbas. Det innebär att innehavarna av
SOU 2014:52 Åtgärder mot ägare
573
dessa instrument är borgenärer. För att behålla prioritetsordningen ska alltså aktieägarna bära förluster före borgenärer, inbegripet då innehavare av relevanta kapitalinstrument. Att sedan innehavarna av de relevanta kapitalinstrument, som är just skulder, ska bära förluster innan någon annan borgenär bär förluster införlivas genom skuldnedskrivningsverktyget; se kapitel 15.
För att aktieägarna ska vara de första att bära förluster måste aktiekapitalet minska i proportion med förlusterna. Utgångspunkten är vidare att förlusterna ska kunna fördelas lika mellan aktierna (se exempelvis artikel 48.2). Om det egna kapitalet, uppskattat enligt värderingen, är mindre än aktiekapitalet ska aktiekapitalet minskas så att det hamnar i paritet med det egna kapitalet. Det kan innebära att aktiekapitalet blir helt förbrukat om det egna kapitalet är negativt.
Resolutionsmyndigheten ska enligt direktivet ha befogenhet att minska kvotvärdet på utestående aktier och vidta motsvarande åtgärder beträffande andra äganderättsinstrument. Kvotvärdet är dock endast en residual som ges av kvoten mellan aktiekapitalet och antalet utstående aktier. Denna befogenhet bör alltså i stället tolkas som att resolutionsmyndigheten har rätt att besluta om en minskning av aktiekapitalet, vilket leder till att kvotvärdet minskar. Detta ska ses mot bakgrund av att varje aktieägare ska bära förluster proportionerligt mot sitt innehav. Kommittén föreslår att resolutionsmyndigheten ska ges rätt att besluta om en minskning av aktiekapitalet i proportion till företagets förluster enligt värderingen.
Det bör också påpekas att i aktiekapitalet inkluderas preferensaktier och följaktligen omfattas de av denna åtgärd trots att de inte räknas till kärnprimärkapitalet. Detta är en skillnad gentemot vårt förslag för motsvarande åtgärder som Finansinspektionen kan vidta utanför resolution och som bara avser åtgärder riktade mot poster i kärnprimärkapitalet; se kapitel 30. Skälet till att förslagen skiljer sig åt är att en nedskrivning eller konvertering utanför resolution är fokuserad på sådana instrument som tillhör kapitalbasen vilka är en kategori av instrument som är central för den finansiella tillsynen. Syftet med åtgärden kan något förenklat också sägas vara att förhindra ett fallissemang genom att förbättra kvaliteten på kapitalbasen.
Åtgärder mot ägare SOU 2014:52
574
Utspädning
Om företaget har ett positivt eget kapital, det vill säga har ett positivt substansvärde, får resolutionsmyndigheten späda ut de befintliga aktieägarnas ägarandel genom en nyemission. Att substansvärdet är positivt ska framgå av den värdering som görs inför beslutet. Denna värdering ska i en sådan situation bygga på en fortlevandeansats. Det är inte heller nödvändigt att en utspädning föregås av en minskning av aktiekapitalet.
Utspädning är inte i sig en åtgärd, utan en följd av att antalet utstående aktier ökar, exempelvis efter en nyemission, vilket gör att de existerande aktieägarnas ägarandel minskar. Att resolutionsmyndigheten ska ha rätt att förelägga företag att emittera nya aktier behandlas i samband med skuldnedskrivningsverktyget; se kapitel 15. Utspädningen som sådan genomförs genom att företaget tillförs nytt kapital, exempelvis genom att konvertera skulder till nya aktier. Det bör framgå av lag att utspädning av befintliga aktieägare är en tillåten metod att minska poster i aktiekapitalet förutsatt att värdet på företaget, mätt som företagets substansvärde, är positivt.
I direktivet anges även att utspädningseffekten ska vara väsentlig. Vad som menas med en väsentlig utspädning ger direktivet ingen vägledning om. Bestämmelsen är heller inte helt lättolkad med tanke på att åtgärderna i alla andra fall ska utgå från värderingen, t.ex. av de förluster som ska absorberas. Det torde dock handla om en bedömning av hur aktieägarnas innehav och ägarandel påverkas av de sammanlagda åtgärder som vidtas, det vill säga även en eventuell minskning av aktiekapitalet som kan ha skett för att få tillgångar och skulder i balans. Kommittén anser att det av tydlighetsskäl räcker med att i lag ange att en utspädning får ske och inte att utspädningen också ska vara väsentlig.
11.4 Åtgärder i samband med minskning av aktiekapitalet
Kommitténs förslag: I samband med ett beslut om att minska
aktiekapitalet får resolutionsmyndigheten besluta att vidta någon eller några av följande åtgärder
1. Dra in befintliga aktier.
SOU 2014:52 Åtgärder mot ägare
575
2. Överföra befintliga aktier till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 47.1 ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna när de använder skuldnedskrivningsverktyget i artikel 43.2 eller skriver ned eller konverterar kapitalinstrument enligt artikel 59 vidtar gentemot aktieägarna och innehavare av andra äganderättsinstrument någon av eller båda, följande åtgärder i artikel 47.1 a, dvs. dra in existerande aktier eller andra äganderättsinstrument eller överföra dem till borgenärer som fått sina anspråk nedskrivna.
Behandling av aktieägare som tidigare har konvertertas
Enligt artikel 47.2 ska de åtgärder som beskrivs ovan också vidtas gentemot aktieägare och innehavare av andra äganderättsinstrument vars aktier eller andra äganderättsinstrument emitterats eller tilldelats under följande omständigheter:
a) Till följd av omvandling av skuldinstrument till aktier eller andra
äganderättsinstrument i enlighet med avtalsvillkor i de ursprungliga skuldinstrumenten utlöst av en händelse som inträffade före eller samtidigt som resolutionsmyndighetens bedömning av att företaget uppfyllde villkoren för resolution.
b) Till följd av konvertering av relevanta kapitalinstrument till
kärnprimärkapitalinstrument enligt artikel 60.
När resolutionsmyndigheten överväger vilken åtgärd den ska vidta enligt 47.1 ska den enligt artikel 47.3 beakta
a) den värdering som gjorts i enlighet med artikel 36,
b) det belopp genom vilket resolutionsmyndigheten har bedömt att
kärnprimärkapitalposter måste minskas och berörda kapitalinstrument måste skrivas ned eller konverteras i enlighet med artikel 60.1, och
c) det totalbelopp som resolutionsmyndigheten bedömt enligt
artikel 46.
Åtgärder mot ägare SOU 2014:52
576
Enligt artikel 47.6 ska Eba senast den 3 juli 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 i fråga om de omständigheter då var och en av de åtgärder som anges i 47.1 skulle vara lämpliga, med beaktande av de faktorer som avses i artikel 47.3.
Skälen för kommitténs förslag
I artikel 47.1 framgår att när det handlar om åtgärder mot aktieägare och andra innehavare av äganderättsinstrument har resolutionsmyndigheten att välja mellan att dra in existerande aktier och att överföra existerande aktier. Innan vi mer utförligt diskuterar dessa åtgärder bör det noteras att resolutionsmyndighetens rätt att besluta om att aktier ska dras in eller överföras inte bara framgår av artikel 47 utan också av artikel 63.1 c (om överföring) och 63.1 h (om indragning).
Vi föreslår att resolutionsmyndigheten ges rätt att besluta om samma typ av åtgärder ovan som resolutionsdirektivet föreskriver.
Indragning av aktier
Det är kommitténs mening att resolutionsdirektivet bör tolkas så att när resolutionsmyndigheten beslutar om att minska aktiekapitalet får den i samband med detta besluta om en indragning eller en överföring av aktier. När resolutionsmyndigheten beslutar att dra in aktier innebär det att instrumenten makuleras. Aktierna kommer att avföras ur den aktiebok som förs för aktiebolaget.
Enligt direktivets ordalydelse kan aktierna dras in både om substansvärdet är positivt eller om det är negativt. Sannolikt torde en minskning av aktiekapitalet i kombination med indragning i första hand vara aktuell när bolagets förluster förbrukat hela aktiekapitalet. Om behovet av förlustabsorbering inte förbrukar hela aktiekapitlet, följer det av artikel 48.2 att resolutionsmyndigheten ska fördela förlusterna jämnt mellan aktieägarna.1
Om aktiekapitalet minskas och dras in med ett större belopp än vad som är nödvändigt för att absorbera förluster, bör ersättning
1 Det kan noteras att en aktie för att få ingå i kärnprimärkapitalet ska absorbera förluster i samma omfattning som alla andra kärnprimärkapitalinstrument (artikel 28.1 i tillsynsförordningen).
SOU 2014:52 Åtgärder mot ägare
577
utgå till aktieägarna. Situationen liknar den vid en överföring då aktierna säljs direkt till ett privat företag med hjälp av försäljningsverktyget eller förs över till ett broinstitut (se kapitel 12 respektive 13).2 Ersättningen kan utgå både i pengar och i form av nya aktier i samband med en utspädning. Samtidigt som besluten inte bör innebära att någon aktieägare eller borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation bör de inte heller leda till en värdeöverföring från borgenärerna till aktieägarna (eller tvärtom) eller att möjligheten används för att kringgå reglerna om hur resolutionsreserven får användas. Som en utgångspunkt bör de ursprungliga ägarna anses ha rätt till det värde som fanns i företaget vid resolutionsbeslutet. Om det verkligen är lämpligt att dra in hela aktiekapitalet när ett företag har ett positivt substansvärde får dock bedömas från fall till fall.
Även om resolutionsmyndighetens beslut inte fattas med stöd av associationsrätten kan det jämföras med minskning av aktiekapitalet med indragning av aktier som kan ske enligt 20 kap. aktiebolagslagen (2005:551).
Överföring
Direktivet tillåter att en konvertering av skulder görs genom att befintliga aktier överförs till borgenärerna. Det är samma befogenhet som utnyttjas när aktier som getts ut av företaget i resolution säljs till en privat aktör eller överlåts till ett broinstitut (se kapitel 12 respektive 13).
Denna möjlighet att överföra aktier ger ett alternativ till att dra in aktier och sedan ge ut nya aktier genom att resolutionsmyndigheten i stället överför befintliga aktier till borgenärer som har fått sin fordran nedskriven. Genom att på detta sätt undvika att utradera företagets ägarkapital behöver inte företaget ge ut nya aktier utan de gamla aktierna kan i stället ”återvinnas”. Att resolutionsmyndigheten kan besluta om en överföring för att genomföra en konvertering behöver framgå av lag.
Vilken ersättning som utgår till aktieägarna beror på om bolaget har positivt substansvärde eller inte. I denna del gäller samma princip som vid indragning (se ovan). Beträffande den ersättning
2 I ett sådant fall kan minskningen närmast liknas vid inlösen, dvs. minskning av aktiekapitalet för återbetalning till aktieägarna genom att aktierna dras in.
Åtgärder mot ägare SOU 2014:52
578
som borgenären får betala hänvisas till vad som sägs om konverteringskurser i avsnitt 15.11. När denna åtgärd är lämpligare än en indragning torde bero på omständigheterna. Om ett företag har gett ut aktier med olika röstvärde eller andra skillnader mellan aktieslagen, kan det exempelvis finnas anledning att överväga om indragning är ett lämpligare alternativ än en överföring. Å andra sidan kan en överföring vara lämpligare om aktierna handlas på exempelvis en börs.
Åtgärderna kan kombineras
Avslutningsvis bör det av lag framgå att resolutionsmyndigheten får kombinera åtgärderna gentemot aktieägare vilka förutom indragning och överföring även inkluderar en utspädning. Direktivet anger vidare i 47.3 att när resolutionsmyndigheten överväger vilken åtgärd den ska vidta – indragning, överföring eller utspädning – ska den beakta värderingen, det belopp genom vilket aktiekapitalet måste minskas och skulder måste skrivas ned eller konverteras samt det totalbelopp som resolutionsmyndigheten bedömt enligt artikel 46.
Det är kommitténs bedömning att det redan framgår att minskningen av aktiekapitalet ska baseras på värderingen som görs i samband med resolutionsbeslutet och att utspädning endast kan bli aktuellt vid ett positivt substansvärde. Ytterligare bestämmelser för att införliva 47.3 anser kommittén inte är nödvändiga. Vi noterar även att Eba kommer att ta fram riktlinjer om när de olika alternativen ska tillämpas.
Innehavare som har blivit aktieägare genom konvertering
Som framgår av artikel 47.2 ska åtgärderna också vidtas beträffande sådana personer som har tilldelats, eller för vars räkning det har getts ut, aktier till följd av en utlösande händelse som inträffat före eller samtidigt som institutet försattes i resolution. Därutöver ska åtgärderna vidtas mot den som har fått aktier eller andra äganderättsinstrument till följd av konvertering av relevanta kapitalinstrument.
SOU 2014:52 Åtgärder mot ägare
579
Eftersom de grupper av aktieägare som nu har nämnts vid tillfället för åtgärden är aktieägare så anser vi att detta inte behöver uttryckas särskilt i lag.
11.5 Åtgärder mot andelsinnehavare
Kommitténs förslag: Om företaget under resolution är en
medlemsbank eller en ekonomisk förening, ska resolutionsmyndigheten innan, eller i samband med att den vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att minska andelarnas värde i proportion till företagets förluster enligt den värderingen som ligger till grund för beslutet.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan bedömer kommittén att resolutionsmyndigheten behöver kunna vidta åtgärder om företaget under resolution är en medlemsbank eller en kreditmarknadsförening (ekonomisk förening) som motsvarar de som ovan föreslås i förhållande till ett aktiebolag och gentemot aktieägare. Det behövs bl.a. av hänsyn till principen att ägare ska bära förluster före borgenärer och för att införliva artikel 48 som säger att poster i kärnprimärkapitalet (det vill säga i detta fall andelar) ska minskas först. Åtgärderna ska vidare ge motsvarande effekt som om företaget under resolution är ett aktiebolag, men kan självklart vara annorlunda till formen beroende på de skillnader som finns mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar. Detta anges uttryckligen i artikel 63.3, som säger att medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, i den mån någon eller några av de befogenheter som räknas upp i artikel 63.1 inte är tillämpliga på ett företag till följd av dess särskilda juridiska form, har befogenheter som är så snarlika dessa som möjligt, även vad gäller deras verkan.
Det är kommitténs bedömning att det inte är aktuellt att överföra andelar (se kapitel 12 om försäljningsverktyget) och att resolution därmed handlar om inkråmsöverlåtelser för denna typ av företag. Sannolikt blir med andra ord andelsinnehavarna kvarlämnade i företaget som därefter försätts i konkurs. Men vid en
Åtgärder mot ägare SOU 2014:52
580
inkråmsöverlåtelse är det tänkbart att skuldnedskrivningsverktyget används för att skriva ned kapitalbeloppet på de skulder som överförs. Eftersom ägarna, eller medlemmarna i detta fall, ska bära förlusterna före borgenärerna om prioritetsordningen ska behållas, behöver med andra ord myndigheten vidta åtgärder i detta syfte. På liknande sätt som med ett aktiebolag så handlar det om att justera medlemmarnas andelar (i stället för aktiekapitalet) så att de hamnar i paritet med det egna kapitalet enligt värderingen. Den åtgärd som krävs för detta är att besluta om att minska andelarnas värde. Kommittén föreslår därför att det införs en bestämmelse med innebörden att resolutionsmyndigheten ska minska värdet av andelar i proportion till företagets förluster enligt värderingen innan, eller i samband med att en resolutionsåtgärd vidtas som kan innebära att borgenärer drabbas av förluster.
11.6 Besluten är bindande
Kommitténs förslag: De beslut som resolutionsmyndigheten
fattar om minskning av aktiekapital, indragning eller överföring av aktier samt minskning av andelarnas värde är bindande för företaget under resolution och för berörda ägare.
En av resolutionsmyndigheten beslutad kapitalminskning är fastställd när den har registrerats.
Resolutionsdirektivet
Befogenheterna att vidta de åtgärder som vi behandlar här finns bland annat i artikel 63.1; 63.1 c (om överföring), 63.1 f (om rätt att konvertera), 63.1 h (om indragning), 61.1 h (om minskning av kvotvärde) samt 63.1 i (om krav på nyemission). Enligt 63.2 ska resolutionsmyndigheten då inte omfattas av krav på godkännanden eller medgivanden från någon offentlig person, t.ex. Bolagsverket, eller privat person, inbegripet ägarna eller borgenärerna i företaget under resolution som annars skulle gälla enligt lagstiftning, avtal eller på annan grund. Av artikel 53 framgår att beslut om åtgärder enligt artikel 63.1 ska få verkan och vara omedelbart bindande för företaget under resolution och för berörda ägare och borgenärer.
SOU 2014:52 Åtgärder mot ägare
581
Skälen till kommitténs förslag
När det gäller åtgärderna mot ägare som föreslås i detta kapitel så är det en del av resolutionsbefogenheterna i direktivet. Utspädningen kommer dock att genomföras med hjälp av de andra befogenheter som resolutionsmyndigheten har, t.ex. att konvertera kvalificerade skulder till aktiekapital och förelägga om nyemission (se avsnitten 15.10 och 15.12).
Enligt vårt förslag till införlivande ska den här typen av resolutionsåtgärder vara resultatet av myndighetsbeslut och ska följa de bestämmelser, inbegripet reglerna för att säkerställa egendomsskyddet, som finns i resolutionslagen. Besluten ska dock inte omfattas av krav på godkännanden eller medgivanden från någon offentlig person, t.ex. Bolagsverket, eller privat person, inbegripet ägarna eller borgenärerna i företaget under resolution som annars skulle gälla enligt lagstiftning, avtal eller på annan grund; se avsnitt 8.2. Av artikel 53.1 framgår vidare att åtgärderna ska få verkan och vara omedelbart bindande för företaget och ägarna. Oavsett detta bör minskning av aktiekapitalet, indragning och överföring (och åtgärder som medför utspädning) utformas på ett sätt som är förenligt med det associationsrättsliga regelverk som är tillämpligt på det företag som berörs, t.ex. bestämmelserna om att alla aktier i ett aktiebolag ha samma kvotvärde.
Kommittén föreslår en bestämmelse motsvarade den som föreslås i anslutning till skuldnedskrivningsverktyget (se kapitel 15) som föreskriver att beslut som resolutionsmyndigheten fattar om minskning av aktiekapital, indragning eller överföring av aktier samt minskning av andelarnas värde är bindande för företaget under resolution och för berörda ägare. Det bör också framgå av lag att kapitalminskningen, i likhet med vad som gäller för minskningar av aktiekapitalet i aktiebolagslagen, ska vara fastställd när det har blivit registrerad. Även detta motsvarar vad som sägs om kapitalökningar i avsnitt 15.10.
583
12 Försäljningsverktyget
Genom beslutet om resolution ges resolutionsmyndigheten tillgång till vissa resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter. Myndigheten kan i stor utsträckning välja mellan dessa verktyg och befogenheter utifrån sin bedömning av vad som är bäst för att uppnå resolutionsändamålen.
Ett av de övergripande syftena med de olika verktygen och befogenheterna är att möjliggöra en fortsatt drift av den verksamhet som bedrivs av företaget under resolution. Detta syfte kan exempelvis uppnås genom att man omstrukturerar företaget genom användning av skuldnedskrivningsverktyget eller broinstitutsverktyget, eller genom att verksamheten överförs till en privat aktör som har resurser att driva verksamheten vidare.
Genom försäljningsverktyget, som är ett av direktivets fyra resolutionsverktyg, ges resolutionsmyndigheten befogenhet att sälja antingen ett företag under resolution som sådant (dvs. genom en överföring av aktier) eller samtliga eller vissa av företagets tillgångar, rättigheter och förpliktelser (inkråmsöverlåtelse). Resolutionsmyndigheten kan inte sälja företaget eller dess inkråm till vilka villkor som helst, utan villkoren ska vara affärsmässiga.
Det kan noteras att en försäljning genom försäljningsverktyget inte begränsas till privatägda företag. Utgångspunkten i direktivet är dock att förvärvaren ska vara en privat aktör, vilket i och för sig inte hindrar att exempelvis en statligt ägd bank som sedan tidigare bedriver verksamhet förvärvar ett företag under resolution genom försäljningsverktyget.
Nedan ger kommittén förslag på hur direktivets bestämmelser om försäljningsverktyget ska införlivas i svensk rätt.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
584
12.1 Definition av försäljningsverktyget
Kommitténs förslag: Med försäljningsverktyget avses en över-
föring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution samt av äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution från innehavaren av ett sådant instrument till en förvärvare som inte är ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
Resolutionsdirektivet
I artikel 2.1.58 i resolutionsdirektivet definieras försäljningsverktyget som en mekanism för en resolutionsmyndighet att överföra aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution, till en köpare som inte är ett broinstitut.
Skälen för kommitténs förslag
Som kommer att framgå i de följande kapitlen finns stora likheter mellan framför allt försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget, men även mellan försäljningsverktyget och avskiljandeverktyget. Enkelt uttryckt kan en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution vara en användning av vilket som av dessa resolutionsverktyg. En överföring av äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution kan vara en användning av antingen försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget. Beroende på vilket resolutionsverktyg som används för en viss överföring ställer direktivet delvis olika krav på myndigheten och på överföringen. Av den anledningen har det betydelse hur man definierar de olika verktygen, liksom vilket verktyg myndigheten beslutar använda.
I kommitténs förslag till genomförande undantas inte bara överföringar som görs till ett broinstitut utan även överföringar till ett tillgångsförvaltningsbolag från försäljningsverktyget. Även när avskiljandeverktyget används är det nämligen möjligt att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution (se kapitel 14). Genom vårt förslag till genomförande
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
585
upprätthålls en tydligare skiljelinje mellan försäljningsverktyget och avskiljandeverktyget.
12.2 Generellt om överföring
I det här avsnittet behandlar kommittén vissa generella bestämmelser avseende överföring genom användning av försäljningsverktyget. Bland annat behandlas vad som får överföras, möjligheten att göra kompletterande överföringar och återföringar samt förvärvarens rättsliga ställning efter en överföring.
12.2.1 Vad får överföras?
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får använda
försäljningsverktyget för att överföra
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under
resolution, eller
2. äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under
resolution från innehavaren av ett sådant instrument.
Resolutionsdirektivet
I artikel 38.1 i resolutionsdirektivet anges följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheten har befogenhet att överföra följande till en köpare som inte är ett broinstitut:
a) Aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett
företag under resolution.
b) Alla eller vissa tillgångar, rättigheter och skulder i ett företag
under resolution.
En överföring enligt ovan ska äga rum utan att medgivande erhålls från ägarna i företaget under resolution eller från andra tredje män än köparen och utan att några andra förfarandekrav enligt bolags- eller värdepapperslagstiftning än de särskilda förfarandekrav som gäller för just försäljningsverktyget iakttas. Detta undantag ska
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
586
dock inte påverka direktivets bestämmelser om ägarprövning, förhandsgodkännande eller överklagande.
I sammanhanget bör även ett par av direktivets definitioner nämnas. Till att börja med framgår av artikel 2.1.61 i att ”äganderättsinstrument” avser aktier, andra instrument som ger äganderätt, instrument som kan konverteras till eller ge rätt att förvärva aktier eller äganderättsinstrument, samt instrument som utgör intressen i aktier eller andra äganderättsinstrument. Resolutionsmyndighetens överföringsbefogenhet omfattar således alla dessa typer av instrument.
Av artikel 63.1 c och d i direktivet framgår vidare följande: Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har alla de befogenheter som är nödvändiga för att använda resolutionsverktygen gentemot företag under resolution. Myndigheterna ska särskilt ha befogenhet att överföra aktier och andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution samt att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution till en mottagare, med denna mottagares samtycke.
I artikel 63.2 i resolutionsdirektivet anges slutligen följande: Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna inte omfattas av något av följande krav som annars skulle gälla enligt nationell rätt, avtal eller på annan grund:
a) Krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig eller
privat person, inklusive ägarna till företaget under resolution eller dess borgenärer med förbehåll för den information som ska lämnas till det behöriga ministeriet och eventuellt godkännande från detta innan beslut genomförs enligt direktivet och vid förhandsgodkännande av rättslig myndighet.
b) Förfarandekrav om att underrätta vissa personer, inklusive
eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet, innan befogenheterna utövas.
Medlemsstaterna ska särskilt se till att resolutionsmyndigheterna kan utöva befogenheterna enligt denna artikel oberoende av eventuella begränsningar eller krav på medgivande för överföring av berörda finansiella instrument, rättigheter, tillgångar eller skulder
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
587
som annars skulle tillämpas. Det som anges i b ovan ska inte påverka tillämpningen av de krav på underrättelser och procedurkrav som anges i direktivet och eventuella krav på anmälan enligt unionens regler om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
På ett generellt plan kan konstateras att det är viktigt att myndigheten ges en viss grad av flexibilitet vid användandet av resolutionsverktygen. Detta inkluderar flexibilitet avseende vilken typ av tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som är möjliga att överföra genom försäljningsverktyget.
Som framgår ovan anges i direktivet att myndigheten ska kunna överföra både tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution (inkråmsöverlåtelse) och aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag. För en potentiell köpare som inte sedan tidigare bedriver den typ av verksamhet som bedrivs av det fallerande företaget torde en överföring av aktier vara mest praktisk, eftersom en inkråmsöverlåtelse ställer krav på att köparen har tillstånd för att bedriva den aktuella verksamheten (under förutsättning att den verksamhet som överförs är tillståndspliktig). Vid en aktieöverlåtelse berörs inte de tillstånd som innehas av företaget som förvärvas. Vilka tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som får överföras genom försäljningsverktyget bör enligt kommitténs bedömning framgå av lag. I det följande lämnas en närmare redogörelse för hur vi anser att en sådan lagbestämmelse bör utformas.
Tillgångar, rättigheter eller förpliktelser
I direktivet anges som framgår ovan att det utöver aktier och andra äganderättsinstrument ska vara möjligt att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution. I den svenska översättningen av direktivet har ”liabilities” översatts med ”skulder”. När det gäller försäljningsverktyget torde det snarare handla om ”förpliktelser”, eftersom verktyget bl.a. används till att överföra hela eller delar av verksamheten i ett företag. Företaget kan ha ingått avtal som ger upphov till andra förpliktelser än skulder, t.ex. förpliktelser att leverera värdepapper eller valuta.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
588
I kommitténs förslag till införlivande av direktivets bestämmelser om försäljningsverktyget uttrycks därför ”liabilities” som förpliktelser i stället för skulder.
Äganderättsinstrument
Enligt direktivet ska myndigheten kunna använda försäljningsverktyget för att överföra bl.a. aktier och andra äganderättsinstrument. Som framgår ovan definieras äganderättsinstrument som ”aktier, instrument som ger äganderätt, instrument som kan konverteras till eller ger rätt att förvärva aktier eller äganderättsinstrument, samt instrument som utgör intressen i aktier eller äganderättsinstrument”.
De företag som för svensk del omfattas av direktivets tillämpningsområde är i huvudsak kreditinstitut och värdepappersbolag. Kreditinstitut kan vara aktiebolag, ekonomiska föreningar (medlemsbanker) eller sparbanker. Värdepappersbolag är alltid aktiebolag.
Att aktier kan överföras genom försäljningsverktyget framgår uttryckligen av direktivet. För värdepappersbolag och kreditinstitut som är aktiebolag är bilden således förhållandevis klar.
För medlemsbanker och sparbanker är förhållandena annorlunda. De äganderättsinstrument som skulle kunna komma i fråga när det gäller medlemsbanker är andelar i ekonomiska föreningar. När det gäller ekonomiska föreningar krävs att medlemmarna deltar i verksamheten, exempelvis som konsumenter. Det torde därför aldrig bli aktuellt att överföra andelar i medlemsbanker till en utomstående köpare. Enligt kommitténs bedömning bör därför inte sådana andelar kunna överföras genom försäljningsverktyget.
Detsamma gäller beträffande sparbanker. Sparbanker utgör en egen associationsform. Av sparbankslagen (1987:619) framgår att en sparbank ska bildas av ett antal stiftare och att det i banken ska finnas ett antal huvudmän som representerar insättarna. Några äganderättsinstrument som kan bli föremål för en överföring genom försäljningsverktyget torde därför inte finnas när det gäller sparbanker.
Detta innebär att om en medlemsbank eller en sparbank försätts i resolution så kan försäljningsverktyget i praktiken endast användas för inkråmsöverlåtelser.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
589
Med begreppet äganderättsinstrument avses enligt direktivet även sådana instrument som vid tidpunkten för överföring inte ger någon äganderätt, men som kan medföra att sådan äganderätt uppkommer. Instrument som i svensk rätt motsvarar denna beskrivning är teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter, utgivna enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551).
Man skulle kunna argumentera för att även köpoptioner, terminer och liknande instrument utställda av någon annan part än företaget under resolution, omfattas av direktivets definition av äganderättsinstrument. Detta skulle dock enligt kommitténs mening föra alltför långt. Huruvida sådana instrument ställs ut eller inte ligger utanför företagets kontroll. Inte heller är sådana instrument föremål för offentlig registrering, vilket är fallet med teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter. Kommittén finner därför att köpoptioner, terminer och andra liknande derivatinstrument med aktier i företaget under resolution som underliggande instrument inte utgör sådana äganderättsinstrument som kan överföras genom försäljningsverktyget. Sådana äganderättsinstrument kan dock ges ut även av ett företag under resolution. Detta behandlas i avsnitt 12.2.5.
Från en förvärvares perspektiv bör en grundläggande förutsättning vid ett förvärv vara att ägandet i det företag som förvärvas inte riskerar att spädas ut genom att exempelvis innehavare av konvertibler konverterar dessa till aktier i det förvärvade företaget. Av den anledningen är det viktigt att myndigheten har befogenhet att överföra den typen av instrument, dvs. teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter. Som framgår av avsnitt 10.7.1 föreslås resolutionsmyndigheten även få rätt att besluta att en innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution inte får förvärva ytterligare sådana instrument.
Vad slutligen gäller den del av direktivets definition av äganderättsinstrument som rör instrument som ger upphov till anspråk på (”utgör intressen i”) aktier eller äganderättsinstrument så gör kommittén bedömningen att det för svensk del endast är den typ av intressen som innebär en rätt att förvärva aktier som är relevanta i sammanhanget. Som framgår ovan omfattas den typen av intressen av kommitténs förslag till införlivande.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
590
Köpeavtal
När resolutionsmyndigheten har fattat beslut om försäljning av verksamhet eller av äganderättsinstrument är företaget under resolution och de innehavare av äganderättsinstrument som berörs av beslutet skyldiga att följa beslutet och genomföra försäljningen. Som ett led i försäljningen behöver säljaren (företaget under resolution eller innehavarna av äganderättsinstrumenten) och förvärvaren ingå ett avtal om försäljningen. Villkoren för försäljningen förhandlas mellan resolutionsmyndigheten och förvärvaren. Om det är fråga om en inkråmsförsäljning är det företaget under resolution som ingår avtalet med förvärvaren.
När det gäller aktier och andra äganderättsinstrument är det i stället innehavaren av instrumenten i fråga som ingår avtalet med förvärvaren. I praktiken kommer emellertid resolutionsmyndigheten med stöd av resolutionsbefogenheterna att kunna agera som om den ägde instrumenten i fråga. En försäljning av sådana instrument torde därför ske i två steg. Först löser resolutionsmyndigheten in äganderättsinstrumenten, därefter säljs instrumenten i fråga till förvärvaren. I det fallet är det resolutionsmyndigheten som kommer att ingå avtalet med förvärvaren.
Omfattningen av avtalet mellan säljaren och förvärvaren kan variera. Typiskt sett torde det dock komma att röra sig om ett enklare avtal än vad som annars brukar upprättas i samband med företagsöverlåtelser av motsvarande karaktär.
Resolutionsreglernas företräde
Direktivet innehåller bestämmelser som innebär att resolutionsmyndigheten inte behöver ta hänsyn till bestämmelser i nationell rätt som skulle kunna inskränka användningen av resolutionsverktygen (t.ex. försäljningsverktyget) eller resolutionsbefogenheterna. Detsamma gäller inskränkningar enligt avtal eller på annan grund. Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 8.2.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
591
12.2.2 Kompletterande överföringar och återföring
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får efter en
överföring, med förvärvarens samtycke, föra tillbaka
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under
resolution, eller
2. äganderättsinstrument som getts ut av företaget under
resolution till den ursprungliga innehavaren.
En återföring får ske om
1. möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om
överföring, eller
2. överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller
villkoren i beslutet om överföring.
Den som fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen vid en återföring. Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.
De villkor som ska gälla för en återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om den tid under vilken återföring får ske.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 38.5 får resolutionsmyndigheten när den använder försäljningsverktyget utöva sin överföringsbefogenhet mer än en gång i syfte att göra kompletterande överföringar. Samma typ av tillgångar, rättigheter, skulder eller äganderättsinstrument som får överföras vid en initial överföring får även överföras vid kompletterande överföringar.
Vidare får resolutionsmyndigheten efter att ha använt försäljningsverktyget utöva sin överföringsbefogenhet för att föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från köparen till företaget under resolution, eller äganderättsinstrument till deras ursprungliga ägare. Företaget under resolution eller de ursprungliga ägarna ska i dessa fall vara skyldiga att återta tillgångarna, rättigheterna,
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
592
skulderna respektive äganderättsinstrumenten. För att en återföring ska få ske krävs dock att förvärvaren har gett sitt samtycke till det (artikel 38.6).
Vad gäller begreppet överföringsbefogenhet definieras detta i artikel 2.1.63 som befogenheterna att överföra aktier eller andra äganderättsinstrument, skuldinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder, eller en kombination av dessa, från ett företag under resolution till en mottagare.
Skälen för kommitténs förslag
I föregående avsnitt konstaterar kommittén bl.a. att det är viktigt att myndigheten ges en lämplig grad av flexibilitet vad gäller de typer av tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som kan överföras. På samma sätt kan de befogenheter som diskuteras i det här avsnittet, dvs. möjligheten att göra kompletterande överföringar samt återföringar, motiveras.
Genom kompletterande överföringar möjliggörs en försäljning till samma köpare vid olika tillfällen. Att resolutionsmyndigheten får göra kompletterande överföringar när den använder försäljningsverktyget ter sig tämligen självklart. De kompletterande överföringarna grundar sig på samma beslut om användning av försäljningsverktyget och motparten är densamma. Enligt kommitténs bedömning behöver det därför inte tas in någon bestämmelse med den innebörden i svensk rätt.
Rätten till återföring kan öka chanserna till en framgångsrik användning av försäljningsverktyget eftersom det möjliggör för myndigheten att göra t.ex. en mer eller mindre fullständig inkråmsöverlåtelse samtidigt som förvärvaren ges rätt att under vissa villkor och under viss tid återlämna en del av de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförts. På det sättet kan förvärvaren ges viss tid att utvärdera den förvärvade verksamheten i fall detta inte fullt ut kan göras innan överföringen. En överföring genom användning av försäljningsverktyget går i regel snabbt och förvärvaren ges i och med möjligheten till återföring möjlighet att, inom överlåtelseavtalets ram, ångra sig.
För att införliva direktivet bör det tas in en bestämmelse i lag som innebär att det är möjligt att återföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution eller äganderättsinstrument till den ursprungliga innehavaren.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
593
Villkor för återföring
En återföring sker inom ramen för användningen av försäljningsverktyget. I direktivet formuleras detta som att resolutionsmyndigheten får använda sin överföringsbefogenhet för att göra återföringar. Även om det i direktivet inte ställs upp något uttryckligt krav på nödvändighet eller proportionalitet är det dock enligt kommitténs mening viktigt att möjligheten till återföring inte kan användas på vilket sätt som helst. Effekten för den part som tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten återförs till kan vara väsentlig. Det finns därför skäl att begränsa möjligheten till återföring.
Till skillnad från vad som är fallet med försäljningsverktyget gäller enligt direktivet vissa villkor för återföring vid användning av broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget. Vid användning av dessa verktyg får en återföring endast ske om (a) möjligheten att återföra tillgångarna, rättigheterna, förpliktels-
erna eller äganderättsinstrumenten framgår av beslutet om överföring, eller
(b) de aktuella tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller
äganderättsinstrumenten inte uppfyller villkoren i beslutet om överföring.
Kommittén kan inte se något skäl till att dessa begränsningar inte ska gälla också vid användning av försäljningsverktyget. Kommittén föreslår därför att en bestämmelse om villkor för återföring, motsvarande delar av artikel 40.7 och 42.9, tas in i svensk rätt också beträffande försäljningsverktyget.
Under hur lång tid kan myndigheten använda sin befogenhet?
De befogenheter som diskuteras i det här kapitlet gäller under den tid som resolutionen pågår. Vad gäller kompletterande överföringar följer detta av att det är frågan om användning av försäljningsverktyget. Försäljningsverktyget avser ju överföringar från ett företag under resolution eller från innehavare av äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag.
Vad gäller återföringar framgår av kommitténs förslag till införlivande att resolutionsmyndigheten har rätt att återföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till ett företag under resolution eller
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
594
äganderättsinstrument till dess ursprungliga innehavare. Inte heller den befogenheten går alltså att använda efter att resolutionen har avslutats.
Frågan om när en resolution är avslutad behandlas i avsnitt 8.17. Där konstateras att resolutionen är avslutad när resolutionsmyndigheten har beslutat att förfarandet upphör och därigenom också överlämnat kontrollen över företaget till ägarna eller huvudmännen.
Av det ovanstående följer att det exempelvis inte är möjligt att återföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till konkursboet efter ett företag som varit i resolution.
Om resolutionsmyndigheten anser att en kompletterande överföring eller återföring behövs för att uppfylla resolutionsändamålen, kan det således finnas anledning att avvakta något med att försätta företaget under resolution i konkurs. I direktivet finns visserligen ett krav på att den återstående delen av ett företag under resolution ska försättas i konkurs mer eller mindre omgående efter att resolutionsåtgärder vidtagits. Det bör dock förutsätta att ytterligare resolutionsåtgärder inte behövs. Eftersom kompletterande överföringar är en användning av försäljningsverktyget, och därmed en resolutionsåtgärd, bör man alltså med hänvisning till behovet av ytterligare resolutionsåtgärder kunna avvakta något med konkurs.
Ersättning i samband med en återföring
I direktivet anges inte att den ersättning som betalats till, eller erhållits från, den tidigare ägaren i samband med den initiala överföringen ska återgå i det fall det sker en återföring. För att inte ett oskäligt resultat ska uppstå anser kommittén att en bestämmelse med den innebörden är nödvändig.
I sammanhanget kan det vara relevant med en jämförelse med vad som gäller i samband med återvinning i konkurs. I dessa fall är huvudregeln att egendomen ska återlämnas och ersättningen återbetalas. Om egendomen inte finns kvar, ska ersättning för dess värde utgå i stället. Det sistnämnda gäller även i vissa fall om det innebär särskild olägenhet för den person som ska återlämna egendomen att bli av med denna.
Den som är skyldig att återlämna egendom ska även betala ersättning för den möjlighet till avkastning som denne haft. Om den egendom som ska återgå är ett penningbelopp eller om ersätt-
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
595
ning ska lämnas för egendomens värde ska ränta utgå enligt räntelagen (1975:636). Som huvudregel är det endast fråga om att utge avkastning som avser tiden efter det att återvinning påkallades, men i vissa fall kan skyldigheten att utge avkastning gälla från och med tidpunkten då egendomen togs emot.
Enligt kommitténs mening bör i stort sett motsvarade principer kunna tillämpas vid återföringar genom användning av försäljningsverktyget. Normalt sett innebär en återföring att de tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som har överförts ska återgå. Detta utesluter emellertid inte att ersättning motsvarande värdet på de överförda tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten erläggs i stället. I praktiken innebär det exempelvis att om en viss tillgång överförts till förvärvaren, och betalning erlagts för denna genom ett samtidigt övertagande av skulder, skulle en återföring av tillgången, om detta bedöms mest lämpligt, kunna ske mot kontant betalning i stället för att tillsammans med tillgången även återföra skulderna. Anledningen till att kommittén i det här avseendet föreslår en högre grad av flexibilitet är att ett återförande av exempelvis skulder till ett företag under resolution skulle kunna medföra problem i ett finansiellt stabilitetsperspektiv eller på annat sätt negativt påverka möjligheten att uppnå resolutionsändamålen. För tydlighets skull bör dock påpekas att det inte finns något i kommitténs förslag som utesluter att ersättning erläggs genom ett samtidigt återförande av skulder. Det bör även påpekas att kommittén föreslår att ersättning som motsvarar vad som ursprungligen betalades/erhölls ska erläggas, och inte att en ny värdering av tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten i fråga ska göras som grund för ersättningen.
Vad gäller eventuell ersättning för avkastning på den egendom som ska lämnas tillbaka anser kommittén att det inte behövs någon särskild bestämmelse i svensk rätt som reglerar detta. Detta får i stället, om inte parterna avtalat om sådan ersättning, bedömas enligt allmänna principer om återgång av rättshandlingar.
Den praktiska hanteringen av ovanstående principer kan komma att medföra ett antal, i vissa fall relativt komplexa, frågor. Om exempelvis vissa av de tillgångar som överförts ska återföras, ställs krav på att man utifrån den värdering som gjordes i samband med den initiala överföringen kan utläsa vilket värde just de tillgångarna hade. Vidare kan man ställa sig frågan hur företaget under resolution ska betala för de tillgångar som återlämnas, eftersom det
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
596
i ett sådant läge troligen saknar medel. Ett sätt att hantera detta sistnämnda problem skulle visserligen kunna vara att i samband med att tillgångarna återförs även föra tillbaka vissa skulder som motsvarar värdet på tillgångarna. En sådan konstruktion förutsätter dock, enligt vad som berörs ovan, att dessa skulder kan återföras till företaget under resolution utan att det skapar några negativa effekter med avseende på resolutionsändamålen.
Det är inte möjligt att här söka närmare belysa alla de praktiska problem som kan uppkomma vid återföring. Huruvida det är lämpligt att utnyttja möjligheten till återföring får helt enkelt bedömas av resolutionsmyndigheten utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.
12.2.3 Skyddsregler
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder
för att införliva artikel 38.10 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 38.10 i direktivet framgår att överföringar som sker genom användning av försäljningsverktyget ska omfattas av direktivets skyddsregler.
Skälen för kommitténs bedömning
Direktivets skyddsregler (artiklarna 73–80) behandlas i kapitel 19. Av skyddsreglerna framgår att dessa omfattar överföringar som sker genom användning av något av resolutionsverktygen, inklusive försäljningsverktyget. Enligt kommitténs bedömning täcks artikel 38.10 i direktivet av artiklarna 73–80. Något särskilt genomförande av artikel 38.10 behövs därför inte.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
597
12.2.4 Rätt till de överförda tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna
Kommitténs förslag: Vid en överföring genom användning av
försäljningsverktyget förlorar ägarna i företaget under resolution och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.
Resolutionsdirektivet
I artikel 38.13 i direktivet anges att ägare till ett företag under resolution eller dess borgenärer och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs inte ska ha några rättigheter till eller avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna. Vidare anges att denna bestämmelse inte ska påverka direktivets skyddsregler.
Skälen för kommitténs förslag
En ägare till ett företag under resolution kan som huvudregel inte göra anspråk på tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförts från företaget. Vid en inkråmsöverlåtelse torde det därför inte förekomma att en ägare har något berättigat anspråk på de överförda tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna.
Inte heller en borgenär vars fordran inte omfattas av överföringen har någon sådan rättighet. Om anspråket hänför sig till t.ex. en viss tillgång som innehas av företaget under resolution kan situationen möjligen vara annorlunda. Ett anspråk avseende en viss tillgång kan t.ex. föreligga i det fall en borgenär har säkerhet i en tillgång som innehas av företaget. Om denna tillgång överförs genom användning av försäljningsverktyget, utan att borgenärens fordran överförs samtidigt, kommer borgenärens situation att försämras, eftersom denne förlorar säkerheten för sin fordran. Av direktivets skyddsregler följer dock att myndigheten inte ska separera säkerhet och fordran.
Slutsatsen av det ovanstående är att ägare till ett företag under resolution och dess borgenärer inte kan anses ha rätt till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som har överförts. För att
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
598
genomföra direktivet föreslår kommittén att det införs en bestämmelse motsvarande artikel 38.13 i svensk rätt.
I den föreslagna bestämmelsen anges endast ägare och borgenärer, inte ”andra tredje män”. En tredje man som har ett anspråk på ett företag under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser är per definition en borgenär. Enligt kommitténs mening är det därför tillräckligt att ange ägare och borgenärer.
12.2.5 Hur påverkas de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs?
Kommitténs förslag: Skyldigheter eller ansvarsförbindelser
hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs gäller inte mot förvärvaren om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.
Det som sägs ovan gäller inte beträffande vissa säkerhetsrätter som innehas av borgenärer.
Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt lagen (2015:000) om resolution utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som anges ovan.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 64.1 a i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, när de utövar en resolutionsbefogenhet, har befogenhet att förordna att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts, med förbehåll för direktivets bestämmelser om skydd för arrangemang avseende säkerheter. Rätt till ersättning i enlighet med direktivet ska inte betraktas som en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
599
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet innehåller flera befogenheter som gäller speciellt vid överföring av verksamhet. En av dessa är befogenheten att förordna om att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de överförda tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna. Kommittén tolkar den angivna artikeln som att sådana skyldigheter eller ansvarsförbindelser inte ska gälla mot förvärvaren under dessa förhållanden. Avsikten torde vara att den del av verksamheten som överförs ska vara utan belastningar.
De skyldigheter eller ansvarsförbindelser som avses torde t.ex. vara optionsrätter, nyttjanderätter och licensrätter. Undantag görs för säkerhetsrätter (se avsnitt 19.3.2) och rätt till ersättning enligt direktivet. Det sistnämnda torde omfatta alla ersättningar som kan utgå enligt direktivet, t.ex. ersättning som en förvärvare betalar vid en överföring som sker genom försäljningsverktyget.
Befogenheten har potentiellt långtgående effekter för berörda parter. Av den anledningen blir kravet på proportionalitet och nödvändighet extra viktigt vid utövandet av befogenheten. Myndighetens utövande av befogenheten bör exempelvis inte få leda till att det ekonomiska utfallet för en ägare eller borgenär blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.
12.2.6 Förvärvarens rättsliga ställning efter överföringen
Kommitténs förslag: Vid en överföring genom användning av
försäljningsverktyget övertas de rättigheter och förpliktelser som omfattas av försäljningen av förvärvaren. Förvärvaren ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 38.11 i resolutionsdirektivet framgår följande.
När det gäller att utöva rättigheter att tillhandahålla tjänster eller etablera sig i en annan medlemsstat i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
600
av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (omarbetning), ska köparen betraktas som en fortsättning på företaget under resolution och får fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av företaget under resolution avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
I artikel 38.12 i resolutionsdirektivet anges följande. Medlemsstaterna ska se till att köparen får fortsätta att utöva sin rätt till medlemskap samt tillgång till betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, fondbörser, system för ersättning till investerare samt insättningsgarantisystem för företaget under resolution, förutsatt att den uppfyller kriterierna för medlemskap och deltagande i sådana system.
Trots vad som sägs ovan ska medlemsstaterna säkerställa att:
a) Tillgång inte nekas på grund av att köparen saknar kreditbetyg
från ett kreditvärderingsinstitut eller att kreditbetyget inte stämmer överens med de kreditbetygsnivåer som krävs för att beviljas tillgång till de system som anges ovan.
b) Om köparen inte uppfyller medlems- eller deltagandekriterierna
för relevant betalnings-, clearing-, eller avvecklingssystem, fondbörs, system för ersättning till investerare eller insättningsgarantisystem, utövas de rättigheter som avses ovan så länge som anges av resolutionsmyndigheten, dock maximalt 24 månader som kan förlängas av resolutionsmyndigheten på begäran av köparen.
Av artikel 64.1 d och delar av artikel 64.1 f och 64.2–64.4 framgår slutligen följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att göra följande när de utövar en resolutionsbefogenhet.
Förordna att mottagaren vid en överföring genom användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget behandlas som om denna var företaget under resolution när det gäller rättigheter eller skyldigheter för företaget under resolution, eller åtgärder som vidtagits av det,
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
601
inbegripet, med förbehåll för direktivets bestämmelser om försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget, eventuella rättigheter eller skyldigheter som rör deltagande i en marknadsinfrastruktur.
Ersätta företaget under resolution med en mottagare som avtalspart.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva befogenheterna ovan om de anser att detta är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att vidta de åtgärder som krävs för att tillgodose kontinuitet för att säkerställa att resolutionsåtgärden är ändamålsenlig och, i tillämpliga fall, att den överförda verksamheten kan bedrivas av mottagaren. Åtgärder för att tillgodose kontinuitet ska särskilt omfatta följande.
a) Att avtal som ingåtts av företaget under resolution fortsätter att
vara gällande, så att mottagaren påtar sig de rättigheter och skyldigheter som företaget under resolution har i fråga om tillgångar, rättigheter, eller skulder som har överförts och att mottagaren ersätter företaget under resolution i alla relevanta avtalshandlingar.
b) Att ersätta företaget under resolution med mottagaren i alla
rättsliga förfaranden som avser tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts.
Befogenheten att förordna om att mottagaren ska behandlas som om denna var företaget under resolution och befogenheten enligt b ovan ska inte påverka följande:
a) Rätten för en anställd i företaget under resolution att säga upp
ett anställningsavtal.
b) Rätten för en avtalspart att, med förbehåll för resolutions-
myndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa skyldigheter, ianspråktagande av säkerhetsrätter samt utövande av uppsägningsrätt (artiklarna 69–71), utöva de rättigheter som följer av avtalet, däribland rätten att säga upp avtalet, om avtalsvillkoren medger en sådan rätt till följd av en handling eller underlåtenhet som begåtts av företaget under resolution
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
602
före den relevanta överföringen eller av mottagaren efter den relevanta överföringen.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet ett flertal artiklar som innebär att mottagaren vid användning av ett överföringsverktyg, det vill säga försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, ska ersätta företaget under resolution på olika sätt, t.ex. som part i avtal. Det uttrycks mer eller mindre utförligt på olika ställen, men innebörden är densamma. Vid användning av försäljningsverktyget ska således förvärvaren ta över det överlåtande företagets rättigheter och skyldigheter. Det gäller för svensk del t.ex. deltagande i betalnings- clearing- och avvecklingssystem, tillgång till insättningsgarantin enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och till investerarskydd enligt lagen (1999:158) om investerarskydd, samt medlemskap i börser och marknadsplatser. På så sätt säkerställs kontinuitet i kritisk verksamhet.
Förvärvaren ska även ersätta företaget som part i avtal som ingåtts av företaget. Utan en sådan ordning skulle den finansiella stabiliteten kunna äventyras, då bl.a. avtal som är hänförliga till kritisk verksamhet skulle upphöra att gälla. Om förvärvaren inte ersatte företaget under resolution på det här sättet skulle dessutom effektiviteten av resolutionen minska och resolutionsåtgärderna skulle kanske inte uppnå resolutionsändamålen. Därtill kommer att förvärvaren också torde få svårt att bedriva den överförda verksamheten.
I sammanhanget blir det relevant att skilja på en överföring av aktier i företaget under resolution och en överföring av dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. Enligt gällande rätt sker inget partsbyte vid en aktieöverlåtelse. Avtal som ett företag under resolution är part i påverkas som huvudregel inte av att företaget har fått en ny ägare utan gäller som vanligt om inget särskilt har avtalats om ägarbyte.
Rättigheter av det slag som anges i artikel 38.11 i resolutionsdirektivet, dvs. rätt att gränsöverskrida, påverkas inte heller av en aktieöverlåtelse då sådana rättigheter enligt svensk rätt tillkommer företaget som sådant.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
603
Detsamma gäller rätten att delta i vissa typer av system och medlemskap i börser och marknadsplatser enligt bestämmelserna i 38.12 i resolutionsdirektivet. Ett sådant deltagande i system och medlemskap är också kopplat till företaget som sådant, inte till vissa specifika tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. En rätt att delta i t.ex. ett avvecklingssystem torde därför inte kunna överföras separat, utan torde endast följa med företaget, dvs. vid en aktieöverlåtelse. Detsamma torde gälla tillgång till system för insättningsgaranti och investerarskydd liksom medlemskap i börser och andra marknadsplatser. De krav som ställs i artiklarna 38.11, 38.12, 64.1 d och f och 64.2–4 i resolutionsdirektivet när det som överförs är aktierna i företaget uppfylls således redan av gällande rätt.
När det gäller inkråmsöverlåtelser förhåller sig saken annorlunda. Huvudregeln i svensk rätt är nämligen att gäldenärsbyte kräver samtycke. Detta följer av allmänna rättsgrundsatser. Vad gäller borgenärsbyten krävs å andra sidan i regel inte samtycke för att detta ska kunna ske.
Med anledning av det nu sagda bör en bestämmelse som motsvarar direktivets bestämmelser om att förvärvaren ska ersätta företaget under resolution som part i avtal som ingåtts av företaget tas in i lag när det som överförs är tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution (artiklarna 64.1 d, 64 1 f andra ledet, 64.3 och 64.4).
Som framgår ovan är kommitténs uppfattning att det inte behövs några motsvarande lagstiftningsåtgärder när det handlar om aktieöverlåtelser, bortsett från avtal som ett företag under resolution är part i som innehåller villkor som innebär att avtalet får sägas upp eller att villkoren i avtalet ändras om företaget byter ägare. Enligt svensk rätt gäller som huvudregel avtalsfrihet och det finns därför inget förbud mot avtalsvillkor med den innebörden. En bestämmelse som förhindrar att sådana avtalsvillkor får genomslag behöver därför tas in i lag. De bestämmelser som föreslås i avsnitt 10.3 om inskränkning av vissa avtalsvillkor vid beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder, eller vid en händelse med direkt koppling till ett sådant beslut, täcker enligt kommitténs bedömning in även avtalsvillkor av det slag som nu avses. När det gäller den närmare utformningen av det förslaget hänvisas till avsnitt 10.3 och till författningskommentaren.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
604
12.2.7 Samarbetsskyldighet
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får förelägga före-
taget under resolution och förvärvaren att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder. Föreläggandet får förenas med vite.
Resolutionsdirektivet
Av artiklarna 64.1 e och 64.2 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att begära att företaget under resolution och mottagaren informerar och bistår varandra.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva den befogenhet som anges ovan om den anser att detta är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan ges resolutionsmyndigheten rätt enligt direktivet att kräva att ett företag under resolution och en mottagare samarbetar när en överföring sker genom användning av något av överföringsverktygen. När det gäller försäljningsverktyget innebär det således att företaget under resolution och förvärvaren ska bistå varandra med information eller annat understöd.
I likhet med merparten av övriga resolutionsbefogenheter bör den nu angivna befogenheten framgå av lag. Bestämmelsen i fråga bör utformas som en rätt för resolutionsmyndigheten att förelägga de berörda att vidta vissa åtgärder som konkret anges, dvs. bestämmelsen bör vara av offentligrättslig karaktär. Föreläggandet bör kunna förenas med vite. Genom att välja vite som sanktion följer alla bestämmelserna i lagen (1985:206) om vite med, t.ex. hur vitet ska bestämmas och förfarandet för när det döms ut.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
605
12.3 Villkor och ersättning vid överföring
I avsnittet behandlas de villkor som ska gälla när en överföring sker genom användning av försäljningsverktyget. Den delen knyter delvis an till reglerna om värdering i artikel 36 i direktivet. I avsnittet behandlas även bestämmelser om ersättning vid en överföring.
12.3.1 Villkor vid en överföring
Kommitténs förslag: En överföring genom användning av
försäljningsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor. Vid en bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjordes när resolutionen inleddes beaktas.
Resolutionsdirektivet
I artikel 38.2 i direktivet anges att en överföring genom försäljningsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor, med beaktande av omständigheterna, och i överensstämmelse med unionens regler om statligt stöd.
Vidare anges i artikel 38.3 att resolutionsmyndigheten, i enlighet med artikel 38.2, ska vidta alla rimliga åtgärder för att erhålla affärsmässiga villkor för överföringen som med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet är förenliga med den värdering som utförts enligt artikel 36.
Skälen för kommitténs förslag
Innebörden av artiklarna 38.2 och 38.3 i direktivet är inte uppenbar. I artikel 38.2 anges att överföringen ska ske på affärsmässiga villkor. I artikel 38.3 anges att resolutionsmyndigheten ska vidta alla rimliga åtgärder för att erhålla affärsmässiga villkor. Enligt kommitténs bedömning innebär ovanstående artiklar att resolutionsmyndigheten ska genomföra en försäljning på affärsmässiga villkor. En central del i att uppnå affärsmässiga villkor är den process för försäljning som anges i direktivet och som vi åter-
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
606
kommer till i avsnitt 12.6. Enligt den processen ska hänsyn bl.a. tas till behovet av en snabb resolution.
Av direktivet framgår vidare att rådande omständigheter ska beaktas vid en bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor. Vad som utgör sådana villkor kan således variera beroende på marknadsförhållandena. Det ligger i sakens natur att rådande omständigheter ska beaktas vid en sådan bedömning, varför kommittén anser att det inte behöver anges uttryckligen i den bestämmelse som genomför artikel 38.2 i resolutionsdirektivet.
I artikel 38.3 hänvisas även till den värdering som ska utföras enligt artikel 36. Det kan nämnas att det i artikel 36 anges att värderingen syftar till att utgöra underlag för beslut om användning av försäljningsverktyget. Kommittén tolkar direktivet som att den värdering som skett enligt artikel 36 ska beaktas vid en bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor. Det innebär att det ska vara möjligt att avvika från värderingen om exempelvis försäljningsprocessen indikerar ett annat värde på tillgångar som bjuds ut till försäljning. Utgångspunkten bör dock vara att den värdering som fastställs enligt artikel 36 och som utgår från att företaget drivs vidare som en ”going concern” också ligger till grund för vad som kan anses vara affärsmässiga villkor.
Slutligen kan nämnas att det i artikel 38.2 även anges att en överföring genom användning av försäljningsverktyget ska vara i överensstämmelse med unionens regler om statligt stöd. Unionens regler om statligt stöd är ett parallellt regelverk till resolutionsdirektivet; se avsnitt 3.15. När åtgärder vidtas gentemot ett fallerande företag måste således båda regelverken beaktas. Kommittén anser inte att detta behöver anges särskilt i den bestämmelse som införlivar artikel 38.2.
12.3.2 Ersättning vid överföring
Kommitténs förslag: Den ersättning som betalas av en för-
värvare vid en överföring ska tillfalla (a) företaget under resolution, om överföringen avser tillgångar,
rättigheter eller förpliktelser i företaget, och
(b) som har getts ut av företaget under resolution, om över-
föringen avser sådana instrument. den ursprungliga innehavaren av äganderättsinstrument
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
607
Från ovanstående ersättning får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som har uppstått i samband med användningen av försäljningsverktyget.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 38.4 ska den eventuella ersättning som betalas av en förvärvare vid en användning av försäljningsverktyget tillfalla följande parter. (a) Om överföringen avser aktier eller andra äganderätts-
instrument som har getts ut av företaget under resolution ska ersättningen tillfalla de ursprungliga innehavarna av aktierna eller äganderättsinstrumenten.
(b) Om överföringen avser tillgångar eller skulder från företaget
under resolution ska ersättningen tillfalla företaget under resolution.
I artikel 38.4 görs förbehåll för artikel 37.7. Av den sistnämnda artikeln framgår att resolutionsmyndigheten eller finansieringsarrangemanget får göra avdrag från den ersättning som betalas av en förvärvare för att täcka rimliga, regelrätta kostnader som uppstått i samband med användning av försäljningsverktyget.
Skälen för kommitténs förslag
Av artikel 38.4 framgår att den eventuella ersättning som förvärvaren betalar ska tillfalla den ursprungliga ägaren av de överförda tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten. För tydlighets skull bör påpekas att det inte nödvändigtvis behöver vara så att någon ersättning utgår över huvud taget, t.ex. om det överförda inkråmet inte har något värde.
Det bör även av svensk rätt framgå vem ersättningen ska tillfalla samt att resolutionsmyndigheten får göra avdrag från ersättningen för att täcka kostnader som har uppstått för myndigheten eller resolutionsreserven när försäljningsverktyget har använts. Denna bestämmelse bör motsvara artiklarna 37.7 och 38.4 i direktivet.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
608
12.4 Ägarprövning
Allmänt sett ställs stora krav på snabbhet vid vidtagande av resolutionsåtgärder för att dessa ska kunna uppnå sitt syfte. Detta är särskilt fallet om det är frågan om en utbredd kris där det finns en generell instabilitet och oro på marknaden. I dessa fall torde det vara fråga om att resolutionsmyndigheten – om denna avser att använda försäljningsverktyget – behöver hitta en köpare, och genomföra försäljningen, mer eller mindre samtidigt som företaget försätts i resolution.
Samtidigt är det viktigt att de krav som under normala omständigheter ställs på ett företag som avser att bedriva aktuell verksamhet gäller även för en förvärvare inom ramen för resolution. Att upprätthålla dessa krav även i samband med resolutionsåtgärder bidrar bl.a. till en sund och stabil framtida verksamhet, vilket i sin tur är en viktig del i säkerställandet av en fortsatt drift av exempelvis den kritiska verksamhet som överförts. Ett sådant undantag från gällande regelverk hade dessutom kunnat medföra att man otillbörligt gynnat vissa privata aktörer. Dessutom torde det kunna ha en negativ effekt på marknadens förtroende avseende en förvärvares möjlighet att driva verksamheten vidare på ett lämpligt sätt.
I vissa fall kan man behöva göra en avvägning mellan de två intressen som anges ovan, dvs. intresset av att kunna vidta resolutionsåtgärder snabbt och intresset av en konsekvent tillämpning av relevanta regler. Så är bl.a. fallet vad gäller reglerna om ägarprövning och tillstånd, eftersom en normal tillämpning av dessa regler kan medföra att resolutionsåtgärder inte vidtas tillräckligt snabbt eller att ett i sammanhanget sämre verktyg måste användas.
Huruvida det är reglerna om ägarprövning eller verksamhetstillstånd som aktualiseras beror på om det är aktier eller inkråm som överförs. Vid en överföring av aktier berörs nämligen inte de tillstånd som innehas av det fallerande företaget. Då aktualiseras endast reglerna om ägarprövning. Om det däremot är fråga om en inkråmsöverlåtelse kommer det förvärvande företaget att behöva ansöka om verksamhetstillstånd (under förutsättning att den del av verksamheten som överförs är tillståndspliktig och att det förvärvande företaget inte sedan tidigare har nödvändiga tillstånd).
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
609
Allmänt om ägarprövning i svensk rätt
I svensk rätt finns ett krav på tillstånd för en förvärvare som avser att förvärva, eller i vissa fall öka, ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett företag (s.k. ägarprövning). Reglerna, som är harmoniserade inom EU, innebär i korthet följande.
Innan ett förvärv görs av aktier eller andelar som innebär att ett kvalificerat innehav uppnås ska tillstånd till förvärvet erhållas från Finansinspektionen. Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande som representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller rösterna i företaget eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Tillstånd ska även sökas om ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 30 eller 50 procent av kapitalet eller rösterna eller så att företaget blir dotterföretag.
Tillstånd ska således sökas innan förvärvet och beslut i frågan ska fattas inom 60 arbetsdagar från det att Finansinspektionen bekräftat att ansökan har tagits emot (vilket i sin tur ska ske inom två arbetsdagar från det att en fullständig ansökan kommit in till inspektionen). Om en förvärvare underlåter att ansöka om tillstånd, kan Finansinspektionen besluta att denne vid stämman inte får företräda aktierna eller andelarna till den del de omfattas av krav på tillstånd. Vidare kan inspektionen förelägga förvärvaren att avyttra sådana aktier eller andelar.
För att erhålla tillstånd krävs bl.a. att förvärvaren bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i företaget och att det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt. Vid bedömningen ska bl.a. förvärvarens anseende och kapitalstyrka beaktas, såväl som om det finns skäl att anta att förvärvet har samband med eller kan öka risken för penningtvätt.
Direktivets bestämmelser om ägarprövning i samband med användning av försäljningsverktyget
Direktivet innehåller en rad särregleringar avseende ägarprövning i samband med användning av försäljningsverktyget. Det övergripande syftet med dessa är att se till att befintliga regler om ägarprövning inte hindrar en överföring av aktier till en förvärvare. I sammanhanget bör det beaktas att det enligt vad som konstateras
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
610
ovan enligt gällande rätt kan ta upp till tre månader (60 arbetsdagar) innan beslut i frågan om en ägares lämplighet fattas.
12.4.1 Nya bestämmelser om ägarprövning
Kommitténs förslag: Om försäljningsverktyget används för att
överföra aktier i sådan omfattning att förvärvet kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 38.8 framgår följande. Om en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument leder till ett förvärv eller en ökning av ett kvalificerat innehav i ett institut av det slag som avses i artikel 22.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU eller artikel 11.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, ska de behöriga myndigheterna för det institutet göra den bedömning som krävs enligt de artiklarna (dvs. ägarprövningen) i så god tid (i den engelska versionen ”in a timely manner”) att det inte försenar användningen av försäljningsverktyget och hindrar att resolutionsåtgärden uppnår de relevanta resolutionsändamålen.
Om ägarprövningen trots kravet enligt ovan inte slutförs innan överföringen av aktier eller andra äganderättsinstrument äger rum gäller enligt artikel 38.9 följande: (a) Överföringen av aktier eller andra äganderättsinstrument till
förvärvaren ska omedelbart få rättslig verkan.
(b) Under den tid som prövningen pågår och under en eventuell
avyttringsperiod enligt 38.9 f nedan ska rösträtten avseende aktierna eller de andra äganderättsinstrumenten kunna utövas endast av resolutionsmyndigheten. Myndigheten ska inte vara skyldig att utöva rösträtten och ska inte ha någon skyldighet när det gäller att utöva eller avstå från att utöva sådan eventuell rösträtt.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
611
(c) Under den tid som prövningen pågår och under en eventuell
avyttringsperiod enligt 38.9 f nedan ska inte några sådana sanktioner och åtgärder som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU kunna vidtas med anledning av att man inte följt reglerna om förvärv och avyttring av kvalificerade innehav vid den överföring som gjorts av aktier eller andra äganderättsinstrument.
(d) Den behöriga myndigheten ska efter att den slutfört pröv-
ningen utan dröjsmål skriftligen meddela resolutionsmyndigheten och förvärvaren huruvida den godkänner eller motsätter sig överföringen av aktier eller andra äganderättsinstrument.
(e) Om den behöriga myndigheten godkänner överföringen av
aktier eller andra äganderättsinstrument ska förvärvaren kunna utöva rösträtten avseende aktierna eller äganderättsinstrumenten omedelbart efter att resolutionsmyndigheten och förvärvaren mottagit meddelandet om godkännande från den behöriga myndigheten.
(f) Om den behöriga myndigheten motsätter sig överföringen
gäller följande (i) resolutionsmyndigheten ska även fortsättningsvis ensam
kunna utöva rösträtten,
(ii) resolutionsmyndigheten får kräva att förvärvaren avyttrar
aktierna eller äganderättsinstrumenten inom den period som resolutionsmyndigheten fastställer med beaktande av rådande marknadsförhållanden, och
(iii) om förvärvaren inte avyttrar aktierna eller äganderätts-
instrumenten inom den period som resolutionsmyndigheten fastställt får den behöriga myndigheten, med resolutionsmyndighetens medgivande, ålägga förvärvaren sanktioner och åtgärder enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU med anledning av överträdelse av kraven avseende förvärv och avyttring av kvalificerande innehav.
Slutligen kan nämnas att det även finns en resolutionsbefogenhet i artikel 63.1 m som innebär att resolutionsmyndigheten ska ges befogenhet att kräva att den behöriga myndigheten ”i god tid” (”in a timely manner”) bedömer köparen av ett kvalificerat innehav,
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
612
genom undantag från de tidsgränser som anges i artikel 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU och artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan finns ett antal bestämmelser i direktivet som rör ägarprövning i samband med användning av försäljningsverktyget. Det övergripande syftet med dessa regler är att påskynda beslutsprocessen, vilket framgår av artikel 38.8 i direktivet där det anges att den behöriga myndigheten ska göra bedömningen ”i så god tid” att det inte försenar användningen av försäljningsverktyget och hindrar att resolutionsåtgärden uppnår de relevanta resolutionsändamålen. Kommittén menar att både sammanhanget och språkliga skäl talar för att ”skyndsamt” är en bättre term än ”i god tid”, vilket vägleder våra förslag.
Regler om ägarprövning vid förvärv av aktier eller andelar i ett kreditinstitut finns i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Motsvarande regler för värdepappersbolag finns i 24 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
Beslut före överföringen
I direktivet anges till att börja med att den behöriga myndigheten ska pröva en ägares lämplighet inom den tid som krävs för att inte försena användningen av försäljningsverktyget eller hindra att resolutionsåtgärden uppnår resolutionsändamålen. Vidare finns som nämns ovan en resolutionsbefogenhet som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna kräva av den behöriga myndigheten att denna prövar en ägares lämplighet vid lämplig tidpunkt. Innebörden av dessa artiklar är enligt kommitténs bedömning att den behöriga myndigheten ska göra sin prövning skyndsamt. I linje med detta bör enligt vår mening prövningen ske innan överföringen av aktier äger rum. En sådan tolkning överensstämmer med gällande rätt, enligt vilken tillstånd till förvärvet ska ges innan förvärvet genomförs.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
613
Är kravet på tillsynsmyndigheten absolut?
Som framkommer ovan är utgångspunkten vid en ägarprövning i vanliga fall att den potentiella förvärvaren ska ansöka om tillstånd före förvärvet. Eftersom en resolutionsåtgärd måste kunna vidtas snabbt finns två sätt att hantera det kravet på i relation till en ägarprövning som görs i samband med användning av försäljningsverktyget.
Ett sätt är att kräva av Finansinspektionen att myndigheten fattar beslut innan överföringen genomförs. En alternativ lösning är att tillåta förvärvet även utan tillstånd, men att ge resolutionsmyndigheten befogenhet att i efterhand – om prövningen leder fram till att förvärvet inte godkänns – kräva av förvärvaren att denne avyttrar sina aktier. En nackdel med den senare lösningen skulle kunna vara att en potentiell intressent kan dra sig för att förvärva aktierna utan att först ha blivit godkänd som ägare, särskilt i tider då marknadsvärdet på de förvärvade aktierna är volatilt, eftersom det då finns en större risk för förlust vid en framtvingad avyttring. Mot denna bakgrund kan en lösning där ägarprövningen görs snabbt vara att föredra, under förutsättning att det ändå går att göra en tillräckligt god bedömning.
I resolutionsdirektivet har man, enkelt uttryckt, valt en kombination av de här två modellerna. Å ena sidan anges att den behöriga myndigheten ska fatta beslut i frågan om ägarprövning inom den tid som krävs för att inte försena användningen av resolutionsverktyget (vilket som framkommer ovan torde innebära att prövningen ska ske innan överföringen) och å andra sidan anges att förvärvaren även utan tillstånd ska kunna överta aktierna. I det sistnämnda fallet kan dock – i enlighet med den modell som just beskrivits – förvärvaren tvingas avyttra aktierna i det fall det senare visar sig att den behöriga myndigheten inte anser att denne är en lämplig ägare.
Det kan konstateras att de ovan beskrivna direktivbestämmelserna inte är samstämmiga. Dessutom finns en resolutionsbefogenhet i direktivet enligt vilken resolutionsmyndigheten kan kräva av den behöriga myndigheten att den prövar en tilltänkt ägares lämplighet inom viss tid, vilket även det borde innebära att den behöriga myndigheten ska göra prövningen skyndsamt. Detta ligger inte i linje med den möjlighet som ges i direktivet att överföra aktierna även om prövningen inte slutförts.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
614
De nationella regler om ägarprövning som finns på finansmarknadsområdet grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG av den 5 september 2007 om ändring av direktiv 92/49/EEG och direktiven 2002/83/EG, 2004/39/EG, 2005/68/EG och 2006/48/EG vad gäller förfaranderegler och utvärderingskriterier för bedömning av förvärv och ökning av innehav inom finanssektorn (förvärvsdirektivet) och gäller för kreditinstitut, värdepappersbolag och försäkringsbolag. Motsvarande regler finns även för fondbolag. Enligt dessa regler ska som framgår ovan tillstånd meddelas innan förvärvet sker. Kommittén ser inte skäl att göra avsteg från denna ordning när det gäller förvärv av aktier i ett företag under resolution.
Finansinspektionen ska, som framgår ovan, normalt fatta beslut i ett sådant ärende inom 60 arbetsdagar. Med hänsyn till vikten av att resolution hanteras snabbt föreslår vi att det införs en bestämmelse som ålägger Finansinspektionen att handlägga ett ärende om tillstånd till förvärv av ett kvalificerat innehav av aktier i ett företag under resolution skyndsamt. Enligt vår bedömning bör en ägarprövning på så sätt kunna ske innan förvärvet genomförs, men utan att prövningen försenar resolutionsmyndighetens användning av försäljningsverktyget. På detta sätt genomförs delar av artikel 38.8 samt artikel 63.1 m i direktivet.
Enligt kommitténs uppfattning får dessa artiklar anses ha företräde framför artikel 38.9 i direktivet. Fram till att Finansinspektionen ger förvärvaren tillstånd till förvärvet kommer resolutionsmyndigheten att inneha rösträtten till aktierna enligt bestämmelserna om resolutionsmyndighetens kontroll; se kapitel 9.
12.4.2 Behov av undantag från gällande rätt
Kommitténs förslag: Om försäljningsverktyget används för att
överföra aktier i sådan omfattning att förvärvet kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, ska bestämmelserna i 14 kap.2 a, 3 och 4 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 24 kap.2, 4 och 5 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden inte tillämpas vid en sådan tillståndsprövning.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
615
Resolutionsdirektivet
För att uppnå det övergripande syftet att påskynda beslutsprocessen i samband med ägarprövning vid användning av försäljningsverktyget anges i artikel 38.8 i direktivet att undantag ska göras från de nationella bestämmelser som införlivat följande regler.
Avseende kreditinstitut:
1. Artikel 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU, som innehåller (i) krav på en förvärvare att meddela den behöriga myndigheten om ett tänkt förvärv av kvalificerat innehav, (ii) den tidsperiod inom vilken tillsynsmyndigheten ska meddela beslut i frågan om tillstånd för förvärvet, och (iii) krav på samråd med utländska myndigheter i vissa fall.
2. Artikel 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU, som anger de materiella krav som ska ställas på den tilltänkte förvärvaren.
3. Artikel 24 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU, som rör samarbetet mellan behöriga myndigheter i olika länder.
4. Artikel 25 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU, som innebär ett krav på att meddela den behöriga myndigheten om ett beslut om att avyttra ett kvalificerat innehav.
5. Artikel 26 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU när det gäller krav på institutet att meddela de behöriga myndigheterna om institutet får kännedom om ett förvärv eller en avyttring av aktier eller andelar i institutet som enligt vad som anges ovan ska meddelas de behöriga myndigheterna av den person som avser att förvärva eller avyttra aktierna eller andelarna.
Avseende värdepappersbolag:
1. Artikel 10.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, som innehåller (i) krav på att meddela den behöriga myndigheten vid förvärv eller avyttringar av kvalificerade innehav, och (ii) den tidsperiod inom vilken myndigheten ska meddela om man inte anser att ägaren är lämplig.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
616
2. Artikel 11.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, som innehåller krav på den behöriga myndigheten att samråda med myndigheter i andra länder i vissa fall.
3. Artikel 11.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, som rör möjligheten att vidta åtgärder mot en ägare som visar sig vara olämplig, mot en förvärvare som underlåter att meddela myndigheten om ett planerat förvärv eller ökning av ett kvalificerat innehav och mot en förvärvare som förvärvat ett innehav trots att myndigheten motsatt sig det.
4. Artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, som anger den tidsperiod inom vilken beslut i frågan om ägarprövning ska fattas.
5. Artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, som anger de materiella krav som ska ställas på den tilltänkte förvärvaren.
6. Artikel 11.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, vad gäller krav för värdepappersbolag som får kännedom om en avyttring eller ett förvärv av ett sådant innehav som kräver de behöriga myndigheternas godkännande att underrätta de behöriga myndigheterna om detta.
Skälen för kommitténs förslag
Bestämmelser av det slag som anges ovan återfinns i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 24 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. De eventuella ändringar i bakomliggande direktiv som följer med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU torde komma att genomföras genom ändringar i dessa lagbestämmelser. Kommittén föreslår därför att det införs en ny bestämmelse i 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse och 24 kap. lagen om värdepappersmarknaden där det framgår vilka bestämmelser i dessa lagar som det görs undantag från vid en ägarprövning som sker som ett resultat av försäljningsverktyget. Nedan följer en närmare analys av vilka undantag som behöver göras i gällande rätt.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
617
Krav på tillstånd från Finansinspektionen avseende vissa förvärv
I direktivet anges att undantag ska göras från kravet på tillstånd för ett förvärv av aktier eller andelar som medför att ett kvalificerat innehav uppkommer, eller att ett sådant kvalificerat innehav överstiger vissa gränser. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i 14 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden.
Direktivet bygger på en modell där det är möjligt att genomföra ägarprövningen efter att aktierna överförts till förvärvaren. Som framgår ovan anser kommittén att artiklarna 38.8 och 63.1 m i direktivet ska ha företräde framför artikel 38.9, i vilken det föreskrivs att aktierna i ett företag under resolution får överföras innan den behöriga myndigheten genomför ägarprövningen. Något undantag från 14 kap. 1 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse och 24 kap. 1 § andra stycket lagen om värdepappersmarknaden motsvarande de som återfinns i artikel 38.8 i direktivet behöver enligt kommitténs uppfattning därför inte göras.
Krav på att meddela Finansinspektionen avseende vissa avyttringar
Av direktivet framgår att undantag ska göras från de regler som innebär att den som beslutat att avyttra ett kvalificerat innehav helt och hållet eller till en del som medför att de tröskelvärden som finns underskrids, ska meddela den behöriga myndigheten. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i 14 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 4 § lagen om värdepappersmarknaden.
Även om det inte är nödvändigt i sig att göra undantag från dessa bestämmelser för att införliva de bestämmelser om ägarprövning som ska gälla vid användning av försäljningsverktyget, synes det lämpligt med ett sådant undantag. Trots allt är det ju frågan om en avyttring som kontrolleras och beslutas av en myndighet.
Med anledning av det nu sagda föreslår kommittén att det i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden införs en bestämmelse som innebär att 14 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive 24 kap. 4 § lagen om värdepappersmarknaden inte ska tillämpas vid en ägar-
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
618
prövning som sker som ett resultat av en överföring genom användning av försäljningsverktyget.
Krav på att fatta beslut inom viss tid
Av direktivet följer vidare att undantag ska göras från kravet på att beslut i frågan om ägarens lämplighet ska fattas inom viss tid (60 arbetsdagar). Bestämmelser av det slaget återfinns 14 kap. 2 b § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 3 a § lagen om värdepappersmarknaden.
Som framgår ovan föreslår kommittén att det införs en bestämmelse i lag som ålägger Finansinspektionen att handlägga ett ärende om prövning av en ägares lämplighet i samband med att försäljningsverktyget används skyndsamt. Den bestämmelsen har som lex specialis företräde framför de ovan angivna bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden. Enligt kommitténs bedömning behöver det därför inte göras något undantag från de ovan angivna bestämmelserna.
Materiella krav
I direktivet anges att undantag ska kunna göras från de materiella krav som ställs på en förvärvare av ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett företag under resolution. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i 14 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 3 § lagen om värdepappersmarknaden.
Om man ser till ordalydelsen i direktivet kan man säga att myndighetens behov av att kunna agera snabbt har getts sådan vikt att man är beredd att acceptera även ägare som inte uppfyller de normalt gällande kraven på en ägare. Att överlåta aktier i ett företag under resolution genom användning av försäljningsverktyget till en förvärvare som inte är fullt ut lämplig att bedriva den typ av verksamhet som det gäller är – på lång sikt – inget bra sätt att säkerställa att resolutionsändamålen uppnås. Även lämpligheten på kort sikt kan ifrågasättas; även om man lyckas genomföra en försäljning av det fallerande företaget är det tveksamt om förtroendet på marknaden återställs genom att låta en ägare som inte uppfyller de normalt gällande kraven på en ägare ta över verksamheten. Dessutom uppstår mindre önskvärda konsekvenser om den behöriga
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
619
myndigheten ska kunna göra avsteg från de materiella krav som annars gäller för en förvärvare i syfte att påskynda processen samtidigt som det anges att – om den behöriga myndigheten inte beslutat i frågan om ägarprövning innan förvärvet och senare kommer fram till att förvärvaren inte är lämplig som ägare – resolutionsmyndigheten ska kunna kräva att förvärvaren avyttrar sina aktier. Dessa två olika bestämmelser kan knappast sägas vara konsekventa.
Direktivets syfte torde vara att undantag endast ska göras från de bestämmelser som krävs för att uppnå en tillräckligt snabb process. Detta bör inte innebära att det ställs andra och lägre krav på en förvärvare av aktier som överförs genom användning av försäljningsverktyget än en vanlig förvärvare. Vid införlivandet av nu aktuella bestämmelser anser således kommittén att det inte ska göras undantag från 14 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 3 § lagen om värdepappersmarknaden.
Krav på samråd med utländska myndigheter i vissa fall
Av direktivet framgår att undantag ska göras från kravet på samråd med utländska myndigheter. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i 14 kap. 2 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 2 § lagen om värdepappersmarknaden.
För att införliva direktivet bör det i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden införas en bestämmelse som innebär att 14 kap. 2 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive 24 kap. 2 § lagen om värdepappersmarknaden inte ska tillämpas vid en ägarprövning som sker som ett resultat av en överföring genom användning av försäljningsverktyget. I sammanhanget kan även nämnas att myndigheter från andra länder likväl kommer att vara inblandade i, och informerade om, de resolutionsåtgärder som vidtas genom samarbetet i resolutionskollegierna; se kapitel 22.
Företagets informationsplikt
I direktivet anges slutligen att undantag ska göras från kravet på att ett företag ska meddela den behöriga myndigheten om vissa förvärv och avyttringar. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
620
14 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 5 § lagen om värdepappersmarknaden.
För att införliva direktivet föreslår kommittén att det i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden införs en bestämmelse som innebär att 14 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive 24 kap. 5 § lagen om värdepappersmarknaden inte ska tillämpas vid en ägarprövning som sker som ett resultat av en överföring genom användning av försäljningsverktyget.
12.5 Tillstånd
Kommitténs förslag: Om en överföring genom användning av
försäljningsverktyget kräver tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Det som sägs ovan ska tillämpas på motsvarande sätt om en överföring genom användning av försäljningsverktyget kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen om värdepappersmarknaden.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 38.7 framgår att en köpare måste ha tillstånd för att fortsätta bedriva den verksamhet som överförs genom användning av försäljningsverktyget. Vidare anges att medlemsstaterna ska se till att en ansökan om tillstånd tas under övervägande inom rimlig tid i samband med överföringen.
Skälen för kommitténs förslag
Som framkommer ovan innebär en överföring av aktier att de tillstånd som innehas av det fallerande företaget inte berörs. Det är således endast i samband med en inkråmsöverlåtelse som det blir aktuellt att ansöka om tillstånd för att bedriva bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse. Vidare kan det vara så att förvärvaren sedan tidigare har tillstånd att bedriva den aktuella verksamheten. Inte heller i dessa fall behöver en ansökan göras.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
621
Krav på tillstånd för viss finansiell verksamhet
De företag som berörs av resolutionsdirektivet är kreditinstitut och värdepappersbolag samt vissa andra företag som ingår i samma koncern som ett sådant företag. Utifrån ett verksamhetsperspektiv innebär detta att reglerna omfattar sådana företag som bedriver bank- och finansieringsrörelse samt värdepappersrörelse. Samtliga dessa verksamheter är tillståndspliktiga.
Av det ovanstående följer att sådan verksamhet som överförs genom användning av försäljningsverktyget som huvudregel kommer att vara tillståndspliktig. All verksamhet som bedrivs av ett företag som har försatts i resolution behöver visserligen inte vara tillståndspliktig. Med tanke på resolutionsändamålen torde dock försäljningsverktyget oftast användas för att överföra verksamhet som är tillståndspliktig.
Ett krav för att erhålla verksamhetstillstånd är att Finansinspektionen bedömer att det är sannolikt att den planerade verksamheten kommer att drivas enligt tillämpliga regler och att den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett bestämmande inflytande över ledningen i företaget (bl.a. ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas). I denna sistnämnda del är det alltså fråga om en prövning som motsvarar den som ska ske vid ett förvärv av ett kvalificerat innehav av aktier, enligt vad som diskuteras i föregående avsnitt.
Som även påpekas i föregående avsnitt är det som utgångspunkt lämpligt att låta samma regler gälla för en förvärvare av viss verksamhet vid användning av försäljningsverktyget som i andra fall. Det innebär bl.a. att det ska ställas krav på tillstånd, under förutsättning att den överförda verksamheten är tillståndspliktig och att förvärvaren sedan tidigare inte har nödvändiga tillstånd. Precis som med frågan om ägarprövning handlar det dock om att göra en avvägning mellan behovet av att kunna vidta resolutionsåtgärder snabbt och intresset av att säkerställa att tillämpliga rörelseregler uppfylls.
Införlivande av direktivets bestämmelser om verksamhetstillstånd
Till att börja med framgår av direktivet att en förvärvare av verksamhet som överförs genom försäljningsverktyget ska ha de tillstånd som krävs för att bedriva den överförda verksamheten.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
622
Enligt kommitténs mening behöver det inte införas någon bestämmelse med den innebörden i svensk rätt, eftersom det redan av befintlig reglering i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden följer att det krävs tillstånd för att bedriva sådan verksamhet. Dessa krav gäller för en förvärvare av verksamhet som överförs genom användning av försäljningsverktyget på samma sätt som alla andra företag som bedriver aktuell verksamhet. Då det ställs stora krav på snabbhet i samband med att resolutionsåtgärder vidtas innehåller direktivet ett krav på att den behöriga myndigheten ska ta ansökan om tillstånd under övervägande ”inom rimlig tid” i samband med överföringen. Med tanke på sammanhanget föreslår kommittén att Finansinspektionen åläggs att hantera ansökan om tillstånd skyndsamt.
I praktiken torde det vara svårt för Finansinspektionen att fatta beslut om tillstånd inom den korta tid som krävs för att försäljningsverktyget ska kunna användas på ett effektivt sätt. I sammanhanget kan nämnas att beslut i dessa ärenden normalt fattas inom fem månader från det att ansökan kommit in. En konsekvens av detta är att det kan vara svårt att använda försäljningsverktyget för att överföra verksamhet till en förvärvare som sedan tidigare inte har relevanta tillstånd. I ett sådant fall får resolutionsmyndigheten helt enkelt förlita sig på en överföring av aktier eller användning av något annat resolutionsverktyg.
Tillstånd till förvärv av egendom i vissa fall
Enligt 7 kap. 12 § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 7 kap. 13 § lagen om värdepappersmarknaden krävs tillstånd till förvärv av egendom om företagets motprestation motsvarar mer än 25 procent av dess kapitalbas. Tillstånd ska inhämtas före förvärvet.
Ovanstående bestämmelser kan aktualiseras både vid en överföring av aktier och vid en överföring av inkråm, under förutsättning att förvärvaren är ett företag som bedriver tillståndspliktig verksamhet enligt de lagarna. För att användningen av försäljningsverktyget inte ska försenas föreslår kommittén att Finansinspektionen ska åläggas att hantera en sådan tillståndsansökan skyndsamt.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
623
12.6 Försäljningsprocessen
12.6.1 Kravet på att bjuda ut företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till försäljning på marknaden
Kommitténs förslag: När försäljningsverktyget används ska
resolutionsmyndigheten till försäljning på marknaden bjuda ut äganderättsinstrument som getts ut av företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. Ett erbjudande om försäljning enligt ovan ska (a) vara öppet för insyn, (b) ge en rättvisande bild av företaget under resolution och dess
tillgångar, rättigheter och förpliktelser, samt av äganderättsinstrument som har getts ut av företaget, (c) inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna potentiella
köpare, (d) inte ge upphov till intressekonflikter, (e) beakta behovet av att uppnå en snabb resolution, och (f) sträva efter att maximera försäljningspriset.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 39.1 ska resolutionsmyndigheten när den använder försäljningsverktyget bjuda ut till försäljning, eller vidta åtgärder för att bjuda ut till försäljning, de av företagets tillgångar, rättigheter eller skulder, eller aktier eller äganderättsinstrument som har getts ut av företaget, som myndigheten avser att överföra. Vidare anges att grupper av tillgångar, rättigheter och förpliktelser får bjudas ut till försäljning separat.
Utan att det i förekommande fall påverkar tillämpningen av unionens regler om statligt stöd ska enligt artikel 39.2 i direktivet erbjudandet om försäljning uppfylla följande kriterier. (a) Det ska vara så öppet för insyn som möjligt och får inte ge en i
sak missvisande bild av företagets tillgångar, rättigheter, skulder, aktier eller andra äganderättsinstrument som myndig-
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
624
heten avser att överföra, med beaktande av omständigheterna och särskilt behovet av att bevara finansiell stabilitet.
(b) Det ska inte på ett otillbörligt sätt favorisera eller diskriminera
potentiella köpare.
(c) Det ska vara fritt från intressekonflikter. (d) Det ska inte ge en potentiell köpare otillbörliga fördelar. (e) Det ska beakta behovet av att uppnå en snabb resolution. (f) Det ska sträva efter att i största möjliga utsträckning maximera
försäljningspriset för de berörda äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna.
I artikel 39.2 anges även att de principer som anges ovan, med förbehåll för 39.2 b, inte ska hindra resolutionsmyndigheten från att ta kontakt med potentiella köpare.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan måste företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser bjudas ut till försäljning vid användning av försäljningsverktyget. Ett sådant erbjudande om försäljning måste uppfylla vissa krav. Ett av de huvudsakliga syftena med dessa krav torde vara att säkerställa att överföringen sker på affärsmässiga villkor. På så sätt finns en koppling mellan dessa förfarandekrav och den bestämmelse i direktivet enligt vilken en överföring ska ske på affärsmässiga villkor.
För att genomföra direktivet behöver det införas bestämmelser i svensk rätt som motsvarar de ovan angivna artiklarna i direktivet. Nedan följer en närmare redogörelse för kommitténs förslag till genomförande.
Vidta åtgärder för att bjuda ut till försäljning
Av artikel 39.1 framgår att det är tillräckligt att resolutionsmyndigheten vidtar åtgärder för att bjuda ut tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget under resolution till försäljning, det vill säga utan att myndigheteten faktiskt lämnar ett sådant
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
625
erbjudande. Detsamma gäller aktier i företaget och andra äganderättsinstrument.
Som kommittén tolkar det syftar den här bestämmelsen exempelvis på den situationen att myndigheten under tiden som ett erbjudande om försäljning förbereds blir kontaktad av en förvärvare som önskar köpa företaget eller dess verksamhet. Om man ser till ordalydelsen i artikel 39.1 skulle det då kunna hävdas att myndigheten kan genomföra en försäljning utan att lämna ett erbjudande eftersom man åtminstone vidtagit åtgärder för att bjuda ut företaget under resolution eller dess verksamhet till försäljning.
Eftersom det i artikel 39.3 (se nedan) anges vissa omständigheter som – om de föreligger – medför att kravet på att lämna erbjudande om försäljning inte gäller, torde dock direktivets syfte vara att ett sådant erbjudande ska lämnas i alla andra fall.
Separat erbjudande om försäljning av grupper av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser
I artikel 39.1 anges att det är möjligt att erbjuda försäljning av grupper av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser separat. Kommittén anser att det är tillräckligt att det i den bestämmelse som genomför artikeln i fråga anges att de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska bjudas ut till försäljning. Huruvida resolutionsmyndigheten vid en inkråmsöverlåtelse väljer att bjuda ut samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser till försäljning eller endast vissa av dem, får helt enkelt avgöras av myndigheten utifrån vad som är lämpligt i det enskilda fallet. Det faktum att det är möjligt att erbjuda försäljning av vissa tillgångar, rättigheter och förpliktelser separat behöver alltså inte anges särskilt.
Förhållandet till unionens regler om statligt stöd
Av artikel 39.2 följer att de krav som erbjudandet om försäljning ska uppfylla inte ska påverka tillämpningen av unionens regler om statligt stöd. Annorlunda uttryckt kan man säga att om det av unionens regler om statligt stöd skulle ställas ytterligare krav vad gäller försäljningsprocessen ska dessa tillämpas. Som även framgår ovan anser kommittén att det inte särskilt behöver anges att unionens regler om statligt stöd ska tillämpas.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
626
Hänsyn till finansiell stabilitet
I artikel 39.2 a anges att erbjudandet om försäljning ska vara så öppet för insyn som möjligt med beaktande av omständigheterna och särskilt behovet av att bevara finansiell stabilitet. Detta behandlas närmare i avsnitt 12.6.2.
Möjlighet att kontakta potentiella investerare
Av artikel 39.2 näst sista stycket framgår att de principer som resolutionsmyndigheten ska beakta i samband med en försäljning inte ska hindra myndigheten från att ta kontakt med särskilda köpare, förutsatt att man inte på ett otillbörligt sätt gynnar eller missgynnar potentiella köpare. Enligt vår bedömning finns ingenting i de principer som anges ovan som kan tolkas som att resolutionsmyndigheten är förhindrad att kontakta en viss person angående en försäljning av företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. Så länge de olika principerna efterlevs bör det vara upp till myndigheten att agera på det sätt som den anser lämpligt, inklusive att kontakta potentiella köpare i syfte att uppnå en effektiv användning av försäljningsverktyget. En bestämmelse motsvarande artikel 39.2 näst sista stycket behöver därför inte införas i svensk rätt.
12.6.2 Undantag från kravet på erbjudande om försäljning
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får använda för-
säljningsverktyget utan att iaktta kravet på att till försäljning bjuda ut äganderättsinstrument som getts ut av företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser om ett sådant erbjudande förhindrar eller försvårar uppnåendet av resolutionsändamålen.
Det som anges ovan ska tillämpas på motsvarande sätt beträffande de enskilda krav som ställs på försäljningsprocessen.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
627
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 39.3 får resolutionsmyndigheten använda försäljningsverktyget utan att iaktta kravet på att lämna ett erbjudande om försäljning om den finner att iakttagande av det kravet sannolikt skulle undergräva ett eller flera av resolutionsändamålen, och särskilt om följande villkor är uppfyllda. (a) Resolutionsmyndigheten anser att det föreligger ett reellt hot
mot den finansiella stabiliteten som orsakas eller förvärras av att företaget under resolution har fallerat eller sannolikt kan komma att fallera.
(b) Resolutionsmyndigheten anser att iakttagande av de kraven
sannolikt skulle undergräva effektiviteten för försäljningsverktyget när det gäller att hantera detta hot eller uppnå resolutionsändamålet bevarande av finansiell stabilitet.
Skälen för kommitténs förslag
I artikel 39.3 anges under vilka förutsättningar det är möjligt att göra avsteg från kravet på att företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska bjudas ut till försäljning på marknaden innan en överföring sker. Enkelt uttryckt handlar det om att ett erbjudande om försäljning inte får undergräva uppnåendet av resolutionsändamålen. Med detta avses enligt kommitténs bedömning att det inte får förhindra eller försvåra uppnåendet av resolutionsändamålen.
Det kan i sammanhanget noteras att det i artikel 39.2 a bl.a. anges att erbjudandet om försäljning ska vara så öppet för insyn som möjligt med beaktande av omständigheterna och särskilt behovet av finansiell stabilitet. Annorlunda uttryckt kan det således i vissa lägen vara motiverat med något mindre insyn i försäljningsprocessen, under förutsättning att det anses nödvändigt för att bevara finansiell stabilitet. Den bestämmelse som återfinns i artikel 39.3 innebär dock att myndigheten helt kan avstå från ett erbjudande om försäljning.
Sammanfattningsvis innehåller direktivet två olika alternativ som kan användas i det fall resolutionsmyndigheten anser att ett erbjudande om försäljning kan försämra möjligheten att bevara finansiell stabilitet. Antingen kan man, genom att tillämpa de möj-
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
628
ligheter till anpassningar som ges i artikel 39.2, minska exempelvis insynen i processen, eller så kan man helt enkelt låta bli att lämna ett erbjudande om försäljning om de förutsättningar som anges i artikel 39.3 är uppfyllda.
Möjligheten för resolutionsmyndigheten att i vissa fall låta bli att lämna ett erbjudande om försäljning bör framgå av svensk rätt. En bestämmelse motsvarande artikel 39.3 bör därför tas in i lag. Kommittén har dock inte föreslagit någon bestämmelse som motsvarar artikel 39.3 a och b. Enligt dessa punkter ska särskild hänsyn tas till ändamålet att bevara finansiell stabilitet. Eftersom det även är möjligt att göra undantag från kravet på att lämna ett erbjudande om försäljning med hänsyn till övriga resolutionsändamål anser kommittén att det blir tydligare utan dessa skrivningar. Vi förtydligar däremot att resolutionsmyndigheten också kan avstå från att iaktta enskilda krav på försäljningsprocessen på samma grunder som den kan avstå från att lämna ett erbjudande om försäljning.
12.6.3 Undantag från krav på offentliggörande
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder
för att införliva artikel 39.2 sista stycket i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
I artikel 39.2 sista stycket anges att varje offentliggörande av ett erbjudande om försäljning av ett företag under resolution som annars skulle krävas enligt artikel 17.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG får skjutas upp i enlighet med artikel 17.4 eller 17.5 i den förordningen.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
629
Skälen för kommitténs förslag
Ett företag vars aktier är upptagna till handel på reglerad marknad omfattas av viss informationsplikt. Omfattningen av denna informationsplikt framgår av artikel 17.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014. Enligt den artikeln ska en emittent så snart som möjligt informera allmänheten om insiderinformation som direkt berör den emittenten.
Ett erbjudande om försäljning av ett företag under resolution inom ramen för försäljningsverktyget torde typiskt sett ha karaktär av insiderinformation och omfattas i så fall av kravet på offentliggörande. Eftersom ett offentliggörande kan försvåra för myndigheten att uppnå resolutionsändamålen, anges dock i artikel 39.2 sista stycket att ett erbjudande om försäljning av ett företag under resolution som omfattas av artikel 17.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 får skjutas upp i enlighet med artikel 17.4 eller 17.5 i den förordningen. Enligt de bestämmelserna får en emittent bl.a. skjuta upp offentliggörandet om ett omedelbart offentliggörande sannolikt skadar emittentens intressen, det inte är sannolikt att ett uppskjutet offentliggörande vilseleder allmänheten och emittenten kan säkerställa att informationen förblir konfidentiell.
Om ett erbjudande om försäljning som görs inom ramen för försäljningsverktyget omfattas av artikel 17.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014, får ett sådant offentliggörande också skjutas upp enligt artikel 17.4 eller 17.5 i den förordningen. Förordningen kommer när den träder ikraft att bli direkt tillämplig i svensk rätt. Enligt kommitténs bedömning krävs därför inga lagstiftningsåtgärder med anledning av artikel 39.2 sista stycket.
631
13 Broinstitutsverktyget
I det föregående kapitlet ger kommittén förslag till införlivande av direktivets bestämmelser om försäljningsverktyget. Som framkommer där är syftet med det verktyget att överföra hela eller vissa delar av verksamheten i ett fallerande företag eller företaget som sådant.
Det kan dock vara svårt att snabbt hitta en lämplig köpare till ett fallerande finansiellt företag eller dess inkråm. Detta kan särskilt vara fallet i händelse av systemkris, då flera företag drabbas av problem vid samma tidpunkt. Ett alternativ till försäljningsverktyget kan i ett sådant läge vara broinstitutsverktyget.
Det torde inte vara ovanligt att det krävs långtgående omstruktureringsåtgärder i ett fallerande företag för att komma till rätta med de problem som orsakat fallissemanget. Broinstitutsverktyget medför en högre grad av statligt ansvar för omstruktureringen av det fallerande företaget jämfört med försäljningsverktyget. När försäljningsverktyget används har staten – åtminstone i det fall hela verksamheten överförs eller om den del som inte överförs försätts i konkurs – ingen direkt roll i denna omstrukturering, utöver sin roll i själva överlåtelsen.
Broinstitutsverktyget kan användas på olika sätt, vilka också i olika grad innebär att verksamheten omstruktureras. Till att börja med kan broinstitutsverktyget användas för att överföra en del av företagets verksamhet. Syftet med en sådan överföring kan exempelvis vara att säkerställa fortsatt drift av kritisk verksamhet. Övriga delar av företagets verksamhet – dvs. de som inte överförs till broinstitutet – avvecklas då sannolikt genom konkurs. Genom att endast överföra en del av verksamheten uppnås automatiskt en viss omstrukturering.
Ett annat sätt att använda broinstitutsverktyget är att överföra hela verksamheten i företaget under resolution till broinstitutet, antingen i form av en inkråmsöverlåtelse eller genom en överlåtelse
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
632
av aktierna i företaget. I det sistnämnda fallet blir således broinstitutet moderbolag till det fallerande företaget. Om hela verksamheten överförs kommer det sannolikt att kvarstå ett betydande behov av omstrukturering.
Det finns flera likheter mellan broinstitutsverktyget och försäljningsverktyget och flera av bestämmelserna som rör tillämpningen av verktygen är därför likadana eller liknande, vilket kommer att framgå av de följande avsnitten. En viktig skillnad mellan de två verktygen är dock att broinstitutsverktyget endast är ett första steg i en längre omstruktureringsprocess. Av den anledningen finns det vissa bestämmelser som rör driften av broinstitutet efter det att verksamheten övertagits från det fallerande företaget (se avsnitt 13.6). Några motsvarande bestämmelser finns inte avseende försäljningsverktyget, utan det är i det fallet upp till förvärvaren att driva verksamheten vidare på det sätt som denne finner lämpligt inom ramen för tillämpliga rörelseregler.
13.1 Definition av broinstitutsverktyget
Kommitténs förslag: Med broinstitutsverktyget avses en över-
föring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution eller av äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution från innehavaren av ett sådant instrument till ett broinstitut.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 2.1.60 avses med broinstitutsverktyget en mekanism för överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument som getts ut av ett företag under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution, till ett broinstitut.
Skälen för kommitténs förslag
Som påpekas i inledningen till det här kapitlet finns stora likheter mellan försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget. Båda verktygen kan exempelvis användas för att överföra såväl äganderättsinstrument (aktier, konvertibler, teckningsoptioner och tecknings-
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
633
rätter; se avsnitt 13.2.1) i ett företag under resolution som dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. Den avgörande skillnaden är att broinstitutsverktyget används för att göra överföringar till just ett broinstitut, medan försäljningsverktyget används för att göra överföringar i andra fall. Mot denna bakgrund är definitionerna av broinstitutsverktyget och broinstitut centrala. Vilka tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som får överföras framgår av särskilda bestämmelser.
Av framställningsmässiga skäl redogör kommittén för definitionen av broinstitutet som sådant i avsnitt 13.6 nedan.
13.2 Generellt om överföring till ett broinstitut
I det här avsnittet behandlas vissa bestämmelser som rör överföring till ett broinstitut. Bland annat behandlas vad som får överföras, möjligheten till kompletterande överföringar och återföring samt broinstitutets rättsliga ställning efter en överföring.
13.2.1 Vad får överföras?
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får använda
broinstitutsverktyget för att överföra (a) tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under
resolution, eller (b) äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under
resolution från innehavaren av ett sådant instrument.
Resolutionsmyndigheten får endast använda broinstitutsverktyget för att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet.
Resolutionsdirektivet
I artikel 40.1 anges följande.
För att broinstitutsverktyget ska vara verkningsfullt, och med hänsyn till behovet av att upprätthålla kritisk veksamhet inom
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
634
broinstitutet, ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheten har befogenhet att överföra följande till ett broinstitut: (a) aktier eller andra äganderättsinstrument som har emitterats av
ett eller flera företag under resolution, eller
(b) alla eller vissa tillgångar, rättigheter och skulder i ett eller flera
företag under resolution.
Vidare anges att en överföring får genomföras utan att medgivande erhållits från ägarna till företagen under resolution eller från andra tredje män än broinstitutet och utan att några förfarandekrav enligt bolags- eller värdepapperslagstiftningen iakttas. Detta undantag ska inte påverka direktivets bestämmelser om förhandsgodkännande och överklagande.
Av artikel 63.1 c och d framgår vidare följande. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har alla de befogenheter som är nödvändiga för att använda resolutionsverktygen gentemot företag under resolution. Resolutionsmyndigheterna ska särskilt ha befogenhet att överföra aktier och andra äganderättsinstrument som emitterats av ett företag under resolution samt att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution till en mottagare, med denna mottagares samtycke.
I artikel 63.2 anges slutligen följande. Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna inte omfattas av något av följande krav som annars skulle gälla enligt nationell rätt, avtal eller på annan grund: (a) Krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig
eller privat person, inklusive ägarna till företaget under resolution eller dess borgenärer med förbehåll för den information som ska lämnas till det behöriga ministeriet och eventuellt godkännande från detta innan beslut genomförs enligt direktivet och vid förhandsgodkännande av rättslig myndighet.
(b) Förfarandekrav om att underrätta vissa personer, inklusive
eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet, innan befogenheterna utövas.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
635
Medlemsstaterna ska särskilt se till att resolutionsmyndigheterna kan utöva befogenheterna enligt denna artikel oberoende av eventuella begränsningar eller krav på medgivande för överföring av berörda tillgångar, rättigheter eller skulder som annars skulle tillämpas.
Det som anges i (b) ovan ska inte påverka tillämpningen av de krav på underrättelser och procedurkrav som anges i direktivet och eventuella krav på anmälan enligt unionens regler om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
Vilka tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som kan överföras till ett broinstitut bör framgå av lag. I denna del överensstämmer kommitténs förslag till införlivande med motsvarande förslag beträffande försäljningsverktyget. Se därför avsnitt 12.2.1 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag till införlivande i denna del.
Vid genomförandet av artikel 40.1 görs en hänvisning till det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet. Detta behandlas nedan. Därefter behandlas möjligheten att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från flera företag under resolution, eller äganderättsinstrument som har getts ut av flera sådana företag, till ett broinstitut.
Broinstitutsverktyget och kritisk verksamhet
I artikel 40.1 anges behovet av att upprätthålla kritisk verksamhet som anledningen till att resolutionsmyndigheten ska ges befogenhet att göra överföringar till ett broinstitut. Kommitténs förslag till genomförande av direktivets bestämmelser om resolutionsändamålen (artikel 31) innebär att det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet bl.a. innefattar att säkerställa att kritisk verksamhet kan upprätthållas och att förebygga spridning av negativa effekter i det finansiella systemet; se kapitel 6. Av denna anledning bör användningen av broinstitutsverktyget inte begränsas till att upprätthålla kritisk verksamhet. Broinstitutsverktyget bör enligt kommitténs bedömning i stället få användas för att uppnå det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
636
finansiella systemet. En annan sak är att upprätthållande av kritisk verksamhet i praktiken troligen kommer att vara den vanligaste anledningen till att broinstitutsverktyget används.
Med anledning av det nu sagda bör det tas in en bestämmelse i lag som innebär att resolutionsmyndigheten endast får använda broinstitutsverktyget för att uppnå det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet.
Överföring från flera företag under resolution
Det är möjligt att använda ett visst broinstitut för att överta verksamhet från flera olika företag under resolution. Detsamma gäller äganderättsinstrument som har getts ut av sådana företag. En situation där flera finansiella företag drabbas av problem samtidigt kan på så sätt lösas genom att flera av dessa företag försätts i resolution och överförs till ett broinstitut. Det gör det även möjligt att etablera en liknande konstruktion som i Danmark, där ett särskilt företag (Finansiell Stabilitet A/S) har till uppdrag att ta över fallerande banker. En fördel med en sådan konstruktion är att staten över tid kan bygga upp en för ändamålet lämplig organisation och kompetens i broinstitutet. Därutöver synes det vara en praktiskt smidig lösning, eftersom det då inte finns behov av att etablera ett (eller flera) nya broinstitut när en kris väl slår till.
I det här sammanhanget bör dock noteras att direktivet ställer krav på att den verksamhet som överförs till ett broinstitut ska avvecklas inom viss tid efter överföringen (se avsnitt 13.8.1). Om inkråm från flera företag under resolution överförs till ett broinstitut, måste de olika verksamheterna kunna separeras för att avveckling ska kunna ske i rätt tid. Om det endast är aktier som överförs blir broinstitutet i stället moderbolag till företagen under resolution. Därigenom kan man inom koncernen samordna vissa delar av de överförda verksamheterna och centralisera vissa funktioner samtidigt som det är möjligt att uppfylla direktivets krav på avveckling inom viss tid.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
637
Resolutionsreglernas företräde
Resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser som innebär att resolutionsmyndigheten inte behöver ta hänsyn till bestämmelser i nationell rätt som skulle kunna inskränka användningen av resolutionsverktygen (t.ex. broinstitutsverktyget) eller resolutionsbefogenheterna. Detsamma gäller inskränkningar som gäller enligt avtal eller på annan grund. Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 8.2.
13.2.2 Kompletterande överföringar och återföring
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får efter en
överföring föra tillbaka
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under
resolution, eller
2. äganderättsinstrument som getts ut av företaget under
resolution till den ursprungliga innehavaren.
Återföring får ske om
möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om överföring, eller
överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller de villkor som anges i beslutet om överföring.
Den som fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen vid en återföring. Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.
De villkor som ska gälla för återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om den tid under vilken återföring får ske.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
638
Resolutionsdirektivet
När resolutionsmyndigheten använder broinstitutsverktyget får den utöva överföringsbefogenheten mer än en gång för att göra kompletterande överföringar till broinstitutet (artikel 40.5).
Vidare kan resolutionsmyndigheten efter att broinstitutsverktyget har använts för att överföra vissa tillgångar, rättigheter, skulder
eller
äganderättsinstrument föra tillbaka dessa till den
ursprunglige ägaren (artikel 40.6). Företaget under resolution och de ursprungliga innehavarna av äganderättsinstrumenten är i dessa fall skyldiga att ta tillbaka tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna respektive äganderättsinstrumenten i fråga.
För att en återföring ska få ske krävs dock enligt bestämmelserna i artikel 40.7 att (i) möjligheten att återföra tillgångar, rättigheter, skulder eller
äganderättsinstrument uttryckligen framgår av beslutet om överföring till broinstitutet, eller
(ii) tillgångarna, rättigheterna, skulderna eller äganderätts-
instrumenten inte omfattas av, eller inte uppfyller villkoren för överföring i, beslutet om överföring.
En återföring ska äga rum inom den tidsperiod som anges i beslutet om överföring och ska ske i enlighet med de övriga villkor för återföringen som anges i det beslutet.
Skälen för kommitténs förslag
I likhet med vad som gäller för försäljningsverktyget finns vid användning av broinstitutsverktyget möjlighet att göra kompletterande överföringar samt att återföra tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument. Kommitténs förslag till införlivande av de ovan angivna direktivbestämmelserna överensstämmer i stort med vårt förslag till genomförande av motsvarande artiklar avseende försäljningsverktyget. Den enda skillnaden är att det vid användning av broinstitutsverktyget inte krävs samtycke från förvärvaren (det vill säga broinstitutet) för att en återföring ska få ske. Detta kan förklaras med att resolutionsmyndigheten kontrollerar broinstitutet. Det kan därför sägas ligga i sakens natur att broinstitutet inte har några invändningar mot en återföring som initieras av resolutionsmyndigheten.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
639
För en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del hänvisas till kommitténs förslag till genomförande av motsvarande artiklar avseende försäljningsverktyget; se avsnitt 12.2.2.
13.2.3 Skyddsregler
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder
för att införliva artikel 40.8 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 40.8 framgår att överföringar genom användning av broinstitutsverktyget ska omfattas av direktivets skyddsregler.
Skälen för kommitténs bedömning
Direktivets skyddsregler (artiklarna 73–80) behandlas i kapitel 19. Av skyddsreglerna framgår att dessa omfattar överföringar som sker genom användning av något av resolutionsverktygen, inklusive broinstitutsverktyget. Enligt kommitténs bedömning täcks artikel 40.8 av artiklarna 73–80. Något särskilt genomförande av artikel 40.8 behövs därför inte.
13.2.4 Värdet på de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs till broinstitutet
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten beslutar om
en överföring ska myndigheten se till att de skulder som överförs till broinstitutet inte överstiger värdet av de tillgångar som samtidigt överförs från företaget under resolution eller som tillförs från någon annan.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
640
Resolutionsdirektivet
Av artikel 40.3 framgår att resolutionsmyndigheten ska se till att de skulder som överförs till broinstitutet inte överstiger det totala värdet av de rättigheter och tillgångar som överförs från företaget under resolution eller som tillhandahålls från andra källor.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av såväl direktivet som kommitténs förslag till genomförande, ska resolutionsmyndigheten se till att de skulder som överförs till broinstitutet inte överstiger värdet på de tillgångar som överförs samt värdet på sådana tillgångar som tillförs broinstitutet på annat sätt än genom en överföring från det fallerande företaget. Enligt kommitténs bedömning är bestämmelsen tillämplig på såväl överföringar av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution som överföringar av äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag.
Ett skäl för en bestämmelse av det här slaget är att den bidrar till att säkerställa att det skapas förutsättningar för en sund och stabil verksamhet. Ett broinstitut ska inte till följd av överföringar med negativt substansvärde bli underkapitaliserat. Möjligen skulle i det här avseendet kunna hävdas att det borde räcka med kravet på att broinstitutet uppfyller relevanta rörelseregler (t.ex. kapitaltäckningskraven). Som framgår nedan (avsnitt 13.4) finns dock möjlighet att under en viss tid bedriva verksamheten i broinstitutet utan att samtliga de krav som annars ställs för att erhålla tillstånd uppfylls. Mot den bakgrunden bedömer kommittén att den nu aktuella bestämmelsen ger en viss garanti för stabilitet.
Ett annat skäl för en bestämmelse av det här slaget är att säkerställa att staten inte bär sådana kostnader som bör bäras av ägare och borgenärer till företaget under resolution. Direktivet inför strikta begränsningar för när statliga medel kan användas för att finansiera resolution. I artikel 101.2 anges att finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) inte ska användas direkt för att absorbera förluster eller kapitalisera ett företag under resolution. Vidare anges att om användningen av ett finansieringsarrangemang indirekt medför att delar av de förluster som drabbat ett företag förs över till finansieringsarrangemanget ska de principer som styr finansieringsarrangemangen enligt artikel 44 tillämpas. Det senare
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
641
innebär att bidrag från finansieringsarrangemanget till broinstitut och tillgångsförvaltningsbolag (eller för den delen till privata aktörer enligt artikel 101 andra stycket) inte får ske på ett sätt som överför förluster från borgenärer till finansieringsarrangemanget. Det innebär exempelvis att finansieringsarrangemanget som huvudregel inte får skjuta till mellanskillnaden vid en överföring av skulder överstigande tillgångarnas värde.1
Det bör dock betonas att det står resolutionsmyndigheten fritt att kombinera användningen av broinstitutsverktyget med skuldnedskrivningsverktyget. Detta innebär att resolutionsmyndigheten kan skriva ned kapitalbeloppet på de skulder som överförs så att överföringen uppfyller villkoren i artikel 40.3. Detta bör dock endast ske i den utsträckning som behövs för att absorbera det i resolution försatta företagets förluster och får inte användas för att direkt kapitalisera broinstitutet. Det betyder att förlusterna även vid en överföring till ett broinstitut i princip måste absorberas i företaget under resolution före överföringen, även om det i praktiken bör kunna ske efteråt, men i nära anslutning till en sådan överföring. För att kapitalisera ett broinstitut behöver i stället en konvertering av skulder till aktier i broinstitutet ske, vilket i sig är en tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
Som framkommer ovan anges i direktivet att de överförda skulderna inte ska överstiga värdet på de överförda tillgångarna samt värdet på sådana tillgångar som tillförs broinstitutet från någon annan. Med tillgångar som tillförs från någon annan torde i första hand avses kapital från finansieringsarrangemanget som tillförs broinstitutet för att detta ska kunna investera i tillgångar av olika slag.
13.2.5 Rätt till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna
Kommitténs förslag: Vid en överföring genom användning av
broinstitutsverktyget förlorar ägarna till företaget under resolution och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.
1 Det finns dock i artikel 44 undantag från detta förbud så att finansieringsarrangemanget får bidra till förlustabsorbering och kapitalisering av ett företag under resolution och följaktligen även ge förlustabsorberande bidrag till ett broinstitut om ägare och borgenärer först har bidragit till detta i viss utsträckning.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
642
Resolutionsdirektivet
Av artikel 40.11 framgår att ägare till ett företag under resolution eller dess borgenärer och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs till broinstitutet inte ska ha några rättigheter till eller avseende de till broinstitutet överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna eller avseende dess ledningsorgan eller verkställande ledning. Vidare anges att denna bestämmelse inte ska påverka direktivets skyddsregler.
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet innehåller en motsvarande artikel beträffande försäljningsverktyget. Lydelsen är i huvudsak densamma. En skillnad är skrivningen om att ägare till företaget under resolution eller dess borgenärer och andra tredje män inte ska ha några rättigheter avseende broinstitutets ledningsorgan eller verkställande ledning. Någon sådan skrivning finns inte i motsvarande artikel beträffande försäljningsverktyget (artikel 38.13).
Det framstår inte som helt klart vad som avses med sådana rättigheter. Det verkar troligt att man avser en rätt att ge instruktioner till ledningen i broinstitutet eller t.o.m. att utse ledamöter i styrelsen och/eller den verkställande direktören. Kommittén kan inte finna att svensk rätt i något fall ger en ägare till ett företag varifrån en överföring sker rätt att utse ledningen i det företag vartill en överföring sker. Detsamma gäller för borgenärer och andra tredje män. Någon bestämmelse som innebär att ägarna till ett företag under resolution eller dess borgenärer inte ska ha någon sådan rätt behöver enligt kommitténs bedömning därför inte tas in i svensk rätt.
Med anledning av det nu sagda föreslår kommittén att den ovan angivna artikeln (artikel 40.11) genomförs på samma sätt som föreslås beträffande försäljningsverktyget (artikel 38.13). Se därför avsnitt 12.2.4 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag till genomförande av direktivet i denna del.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
643
13.2.6 Hur påverkas de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs?
Kommitténs förslag: Skyldigheter eller ansvarsförbindelser
hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot broinstitutet om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.
Det som sägs ovan gäller inte beträffande vissa säkerhetsrätter som innehas av borgenärer.
Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt lagen (2015:000) om resolution utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som anges ovan.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 64.1 a framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att förordna att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts, med förbehåll för direktivets bestämmelser om skydd för arrangemang avseende säkerheter. Rätt till ersättning i enlighet med direktivet ska inte betraktas som en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet en befogenhet som innebär att resolutionsmyndigheten får förordna att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de överförda tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna. Denna artikel gäller även försäljningsverktyget. Genomförandet av artikeln i förhållande till försäljningsverktyget behandlas i avsnitt 12.2.5. Kommittén föreslår att artikeln genomförs på samma sätt i förhållande till broinstitutsverktyget. Se därför avsnitt 12.2.5 för en närmare redogörelse för vårt förslag i denna del.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
644
13.2.7 Broinstitutets rättsliga ställning efter överföringen
Kommitténs förslag: Vid en överföring genom användning av
broinstitutsverktyget övertas de rättigheter och förpliktelser som omfattas av överföringen av broinstitutet. Broinstitutet ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 40.9 framgår följande.
När det gäller att utöva rättigheter att tillhandahålla tjänster eller etablera sig i en annan medlemsstat i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (omarbetning), ska ett broinstitut betraktas som en fortsättning på företaget under resolution och får fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av företaget under resolution avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
För andra ändamål får resolutionsmyndigheterna kräva att ett broinstitut ska betraktas som en fortsättning på företaget under resolution och ska få fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av företaget under resolution avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
I artikel 40.10 anges följande. Medlemsstaterna ska se till att broinstitutet kan fortsätta att utöva sin rätt till medlemskap samt tillgång till betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, fondbörser, system för ersättning till investerare samt insättningsgarantisystem för företaget under resolution, förutsatt att det uppfyller kriterierna för medlemskap och deltagande i sådana system.
Trots vad som sägs ovan ska medlemsstaterna säkerställa att:
a) Tillgång inte nekas på grund av att broinstitutet saknar kredit-
betyg från ett kreditvärderingsinstitut eller att det kreditbetyget
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
645
inte stämmer överens med de kreditbetygsnivåer som krävs för att beviljas tillgång till de system som anges ovan.
b) Om broinstitutet inte uppfyller medlemskaps- eller deltagande-
kriterierna för relevanta betalnings-, clearing- eller avvecklingssystem, fondbörs, system för ersättning till investerare eller insättningsgarantisystem, utövas de rättigheter som avses ovan så länge som anges av resolutionsmyndigheten, dock maximalt 24 månader som kan förlängas av resolutionsmyndigheten på begäran av köparen. Av artikel 64.1 d och delar av artikel 64.1 f samt artikel 64.2–64.4 framgår slutligen följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att göra följande när de utövar en resolutionsbefogenhet.
Förordna att mottagaren vid en överlåtelse genom försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget behandlas som om denna var företaget under resolution när det gäller rättigheter eller skyldigheter för företaget under resolution, eller åtgärder som vidtagits av det, inbegripet, med förbehåll för direktivets bestämmelser om försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget, eventuella rättigheter eller skyldigheter som rör deltagande i en marknadsinfrastruktur.
Ersätta företaget under resolution med en mottagare som avtalspart.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva befogenheterna ovan om de anser att detta är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att vidta de åtgärder som krävs för att tillgodose kontinuitet för att säkerställa att resolutionsåtgärden är ändamålsenlig och, i tillämpliga fall, att den överförda verksamheten kan bedrivas av mottagaren. Åtgärder för att tillgodose kontinuitet ska särskilt omfatta följande. (a) Att avtal som ingåtts av företaget under resolution fortsätter att
vara gällande, så att mottagaren påtar sig de rättigheter och skyldigheter som företaget under resolution har i fråga om tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts och att
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
646
mottagaren ersätter företaget under resolution i alla relevanta avtalshandlingar. (b)Att ersätta företaget under resolution med mottagaren i alla
rättsliga förfaranden som avser tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts.
Befogenheten att förordna att mottagaren ska behandlas som om denna var företaget under resolution och befogenheten enligt (b) ovan ska inte påverka följande: (a) Rätten för en anställd i företaget under resolution att säga upp
ett anställningsavtal. (b)Rätten för en avtalspart att, med förbehåll för resolutions-
myndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa skyldigheter, ianspråktagande av säkerhetsrätter samt utövande av uppsägningsrätt (artiklarna 69–71), utöva de rättigheter som följer av avtalet, däribland rätten att säga upp avtalet, om avtalsvillkoren medger en sådan rätt till följd av en handling eller underlåtenhet som begåtts av företaget under resolution före den relevanta överföringen eller av mottagaren efter den relevanta överföringen.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet ett flertal artiklar som innebär att mottagaren vid användning av ett överföringsverktyg, det vill säga försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, ska ersätta företaget under resolution på olika sätt, t.ex. som part i avtal. Det uttrycks mer eller mindre utförligt på olika ställen, men innebörden är densamma. Genomförandet av dessa artiklar i förhållande till försäljningsverktyget behandlas i avsnitt 12.2.6. Kommittén föreslår att artiklarna i fråga genomförs på samma sätt i förhållande till broinstitutsverktyget. Se därför avsnitt 12.2.6 för en närmare redogörelse för vårt förslag i denna del.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
647
13.2.8 Samarbetsskyldighet
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får förelägga före-
taget under resolution och broinstitutet att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder. Föreläggandet får förenas med vite.
Resolutionsdirektivet
Av artiklarna 64.1 och 64.2 framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att begära att företaget under resolution och mottagaren informerar och bistår varandra.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva den befogenhet som anges ovan om den anser att det är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan ges resolutionsmyndigheten rätt enligt direktivet att kräva att företaget under resolution och en mottagare samarbetar när en överföring sker genom användning av något av överföringsverktygen. När det gäller broinstitutsverktyget innebär det således att företaget under resolution och broinstitutet ska bistå varandra med information eller annat understöd.
Genomförandet av artikeln i fråga i förhållande till försäljningsverktyget behandlas i avsnitt 12.2.7. Kommittén föreslår att artikeln genomförs på samma sätt i förhållande till broinstitutsverktyget. Se därför avsnitt 12.2.7 för en närmare redogörelse för vårt förslag i denna del.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
648
13.3 Villkor och ersättning vid överföring till ett broinstitut
Kommitténs förslag: En överföring genom användning av bro-
institutsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor. Vid en bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjordes när resolutionen inleddes beaktas.
Den ersättning som ska betalas av ett broinstitut vid en överföring ska tillfalla
(a) företaget under resolution, om överföringen avser tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget, och
(b) den ursprungliga innehavaren av äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution, om överföringen avser sådana instrument.
Från ovanstående ersättning får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som har uppstått i samband med användning av broinstitutsverktyget.
Resolutionsdirektivet
Resolutionsdirektivet innehåller inte några bestämmelser om vilka villkor som ska tillämpas på överföringen till ett broinstitut. Däremot finns vissa generella regler om värdering i direktivets artikel 36. I artikel 36.4 e anges att ett av syftena med värderingen är att den ska utgöra underlag till beslutet om vilken ersättning som ska betalas av broinstitutet i samband med användning av broinstitutsverktyget.
Av artikel 40.4 framgår att den ersättning som eventuellt betalas för de överförda tillgångarna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten ska tillfalla företaget under resolution respektive innehavaren av sådana äganderättsinstrument.
Avdrag får dock göras från den ersättningen för att resolutionsmyndigheten och eventuella finansieringsarrangemang ska få ersättning för rimliga, regelrätta kostnader som uppstått i samband med användningen av broinstitutsverktyget.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
649
Skälen för kommitténs förslag
Till att börja med kan konstateras att en överföring till ett broinstitut inte nödvändigtvis kommer att leda till att ersättning utgår över huvud taget. Detta beror på värdet av de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs. Inte ens om hela verksamheten överförs är det säkert att någon ersättning ska utgå, eftersom värdet på det fallerande företaget inte behöver vara positivt.
I den mån broinstitutet övertar mer tillgångar än skulder, inklusive den situationen att aktierna överförs, ska dock eventuell ersättning erläggas till den ursprungliga ägaren (företaget under resolution eller den urspungliga innehavaren av äganderättsinstrumenten). En bestämmelse med den innebörden, motsvarande artikel 40.4, bör införas i svensk rätt.
Detsamma bör gälla som en följd av kravet på affärsmässighet. Om exempelvis tillgångar överförs till ett värde som motsvarar beloppet på skulderna som samtidigt överförs, men överföringen av skulder ger ett mervärde genom att de exempelvis ger tillgång till en kundstock, bör broinstitutet betala ersättning för värdet av att få en kundstock. Detta är en situation då finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) kan användas för att finansiera broinstitutets köp; se kapitel 21.
Som framgår ovan finns dock ingenting i direktivets bestämmelser om broinstitutsverktyget som anger enligt vilka villkor överföringen till broinstitutet ska ske. Enligt vad som konstateras i föregående kapitel ska en överföring genom användning av försäljningsverktyget ske på affärsmässiga villkor. Det är enligt kommitténs bedömning rimligt att detta även gäller vid en överföring till ett broinstitut.
På ett principiellt plan synes det lämpligt att utfallet för de företag eller personer som en överföring sker från blir detsamma oavsett om överföring sker genom användning av försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget. Detta ligger i linje med kommitténs generella bedömning att resolution inte ska innebära en värdeöverföring mellan olika intressenter av andra skäl än de som anges i uttryckliga bestämmelser. Precis som att värderingen ska vara korrekt och ge en rättvisande bild av företagets ställning bör också överföringar utmärkas av affärsmässighet för att därigenom ge korrekta och rättvisa transaktioner. Sedan är det svårare att avgöra vad som är affärsmässigt, särskilt om det inte finns privata aktörer som är intresserade av att göra motsvarande transaktion.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
650
Med anledning av det nu sagda föreslår kommittén en bestämmelse som motsvarar den som föreslagits beträffande försäljningsverktyget, dvs. att överföringen ska ske på affärsmässiga villkor. Vad som avses med affärsmässiga villkor kan variera beroende på marknadsförhållandena. Hänsyn måste därvid tas till rådande omständigheter. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska hänsyn även tas till den värdering som gjordes när resolutionen inleddes. En bestämmelse med den innebörden ligger enligt kommitténs mening även i linje med artikel 36.4 e i direktivet i vilken det anges att ett av syftena med värderingen är att den ska utgöra underlag till beslutet om vilken ersättning som ska betalas till företaget under resolution (om det som överförs är tillgångar, rättigheter eller förpliktelser) eller till de urspungliga innehavarna av äganderättsinstrument (om det som överförs är äganderättsinstrument) i samband med användning av broinstitutsverktyget.
Det bör dock betonas att det inte går att avgöra vad som är affärsmässigt genom ett bjuda ut verksamhet till försäljning, eftersom ett privat förvärv av något skäl inte bedöms vara möjligt. Försök till detta kan ju ha gjorts, men misslyckats. Om exempelvis ingen för tillfället är beredd att köpa företaget så betyder ju inte det att det är värdelöst. För en närmare redogörelse för vad som avses med affärsmässiga villkor, se avsnitt 12.3.1.
En användning av broinstitutsverktyget bör också, på motsvarande sätt som gäller beträffande försäljningsverktyget, vara i överensstämmelse med unionens regler om statligt stöd.
13.4 Tillstånd och ägarprövning
Kommitténs förslag: Finansinspektionen får ge ett broinstitut
tillstånd att bedriva bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse utan att broinstitutet uppfyller samtliga de krav som gäller för att få bedriva sådan verksamhet.
Ett sådant tillstånd får endast ges om resolutionsmyndigheten har
1. bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå
resolutionsändamålen, och
2. lämnat in en begäran till Finansinspektionen om ett sådant
beslut.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
651
Ett tillstånd enligt ovan gäller under den tid som bestäms av Finansinspektionen.
Om en överföring genom användning av broinstitutsverktyget kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Resolutionsdirektivet
I artikel 41.1 e anges att medlemsstaterna ska se till att broinstitutet auktoriseras i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, beroende på vilket som är tillämpligt, och att det har den auktorisation som krävs enligt gällande rätt för att utföra verksamheter eller tjänster som det förvärvar genom en överföring som sker genom att resolutionsmyndigheten använder broinstitutsverktyget. I artikel 41.1 f anges vidare att medlemsstatarna ska se till att broinstitutet uppfyller kraven i, och är föremål för tillsyn enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013/EU av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, beroende på vilket som är tillämpligt.
Trots de bestämmelser som anges ovan får ett broinstitut enligt artikel 41.1 andra stycket, om det krävs för att uppnå resolutionsändamålen, etableras och auktoriseras utan att bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU är uppfyllda under en kort period efter att verksamheten inletts. Resolutionsmyndigheten ska lämna in en begäran med den innebörden till den behöriga myndigheten. Om den behöriga myndigheten beslutar att bevilja auktorisation utan att broinstitutet uppfyller samtliga krav ska den behöriga myndigheten ange under vilken tid broinstitutet är undantaget från kraven i de direktiven. Av artikel 40.1 g framgår att broinstitutets verksamhet under alla omständigheter ska vara förenlig med unionens regler om statligt stöd och resolutionsmyndigheten får specificera motsvarande begränsningar av dess verksamhet.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
652
Vad gäller ägarprövning finns i artikel 63.1 m en resolutionsbefogenhet som innebär att resolutionsmyndigheten ska ges befogenhet att kräva att den behöriga myndigheten i god tid bedömer köparen av ett kvalificerat innehav, genom undantag från de tidsgränser som anges i artikel 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU och artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU.
Skälen för kommitténs förslag
Som konstateras i föregående kapitel finns behov av särskilda regler för tillstånd och ägarprövning i samband med att resolutionsåtgärder vidtas. Det övergripande syftet med dessa regler är att säkerställa att åtgärderna kan vidtas inom den tid som krävs för att resolutionsändamålen ska uppnås. Om det är fråga om en överföring av aktier aktualiseras reglerna om ägarprövning. Om det i stället är fråga om en överföring av inkråm aktualiseras krav på verksamhetstillstånd (om den del av verksamheten som överförs är tillståndspliktig). Slutligen finns enligt gällande rätt krav på tillstånd för vissa större förvärv. Dessa regler kan vara tillämpliga både vid en överföring av inkråm och vid en överföring av äganderättsinstrument, under förutsättning att förvärvaren är ett företag som bedriver tillståndspliktig verksamhet.
På ett generellt plan kan konstateras att det vad gäller tillstånd och ägarprövning är fråga om samma typer av frågeställningar som vid användning av försäljningsverktyget. Diskussionen nedan kommer därför att fokusera framför allt på de skillnader som finns i direktivet när det gäller försäljningsverktyget respektive broinstitutsverktyget.
Tillstånd
Huvudregeln i direktivet är att ett broinstitut ska omfattas av samma krav på tillstånd, och vara föremål för samma typ av tillsyn, som andra företag som bedriver motsvarande verksamhet. Det kravet behöver inte införlivas i svensk rätt eftersom det redan följer av gällande rätt att exempelvis tillstånd krävs för viss verksamhet. Om broinstitutet övertar tillståndspliktig verksamhet kommer det därför att omfattas av samma krav som andra företag som bedriver
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
653
motsvarande verksamhet. I kapitel 12 finns en översiktlig beskrivning av vilken typ av verksamhet som är tillståndspliktig; se även kapitel 3, där kommittén redogör för gällande rätt.
Direktivet möjliggör vissa avsteg från huvudregeln om krav på tillstånd. Som nämns ovan kan den behöriga myndigheten, på begäran av resolutionsmyndigheten, tillåta broinstitutet att bedriva viss verksamhet utan att det uppfyller samtliga de krav som annars ställs på ett företag som avser att bedriva sådan verksamhet. Man kan alltså beskriva det som att broinstitutet ges ett särskilt tillstånd som gäller under den tid den behöriga myndigheten beslutar. I det här sammanhanget kan även påminnas om att det i direktivet anges att förfarandet under alla omständigheter måste vara förenligt med unionens regler om statligt stöd.
Möjligheten att bevilja ett tillfälligt tillstånd ska ses i ljuset av betydelsen av att undvika avbrott i den verksamhet som överförs till broinstitutet. Det kan t.ex. vara så att det behövs viss tid för att kapitalisera broinstitutet. För att säkerställa att verksamheten inte ligger helt nere under tiden fram till att kapitaliseringen genomförts torde det krävas en bestämmelse av det slag som föreslagits. Den innebär att ett broinstitut får särbehandlas i viss utsträckning jämfört med andra finansiella företag som bedriver motsvarande verksamhet. Mot denna bakgrund är det av stor vikt att den föreslagna möjligheten till särbehandling inte utnyttjas mer än vad som är nödvändigt. Tillsynsmyndigheten föreslås endast få bevilja ett sådant tillstånd om resolutionsmyndigheten bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå resolutionsändamålen.
En bestämmelse som innebär att ett broinstitut kan erhålla ett särskilt tillstånd av det slag som anges ovan behöver införlivas i svensk rätt. Kommittén anser dock inte att det i den bestämmelsen behöver göras någon hänvisning till unionens regler om statligt stöd. Skälet till detta är detsamma som redogjorts för vid ett flertal tillfällen tidigare, dvs. att det är frågan om ett parallellt regelverk som ska beaktas oavsett om lagen gör en uttrycklig hänvisning till det eller inte.
I sammanhanget bör även noteras att möjligheten att erhålla tillstånd utan att uppfylla de krav som annars ställs torde innebära att de krav som normalt ställs på själva ansökan om tillstånd inte heller behöver vara uppfyllda. I praktiken skulle således broinstitutet kunna lämna in en förenklad ansökan (och med denna som grund få ett tillfälligt tillstånd) som sedan kompletteras med en fullständig ansökan (i syfte att erhålla ett vanligt tillstånd). Ytterst blir
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
654
det upp till Finansinspektionen att avgöra vilka krav som ska ställas på ansökan om tillstånd, men enligt kommitténs bedömning – och med hänsyn till den möjlighet som ges i direktivet att erhålla tillstånd utan att uppfylla samtliga förutsättningar för tillstånd – synes det lämpligt att Finansinspektionen i dessa fall gör en relativt generös bedömning.
Slutligen kan noteras att det vad gäller kravet på tillstånd föreligger en skillnad i direktivet mellan försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget. Vad gäller försäljningsverktyget måste förvärvaren uppfylla samtliga krav omedelbart när aktierna överförts. För att inte detta ska innebära ett alltför stort praktiskt problem har dock föreslagits att Finansinspektionen ska hantera ansökan om tillstånd skyndsamt. En trolig förklaring till skillnaden mellan broinstitutsverktyget och försäljningsverktyget i det här avseendet är att broinstitutet kontrolleras av resolutionsmyndigheten, vilket bör utgöra en viss garanti för en sund och stabil framtida verksamhet.
Ägarprövning
Vid en ägarprövning bedömer Finansinspektionen om förvärvaren är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i företaget och om det kan antas att det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt. Hänsyn ska därvid tas till förvärvarens sannolika påverkan på verksamheten i företaget (14 kap. 2 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 3 § lagen om värdepappersmarknaden).
Eftersom ett broinstitut alltid kontrolleras av resolutionsmyndigheten genom att myndigheten innehar rösträtten till aktierna på bolagsstämman (se avsnitt 13.5), blir en prövning av ägarna till ett broinstitut inte meningsfull. En sådan prövning får i stället ske om och när broinstitutet ombildas till ett vanligt rörelsedrivande företag; se avsnitt 13.8. Mot bakgrund av att verksamheten i ett broinstitut inte behöver avvecklas förrän det har gått två år från den sista överföringen till broinstitutet (se avsnitt 13.8.1) bedömer kommittén att det inte behöver införas någon bestämmelse som ålägger Finansinspektionen att handlägga en ansökan om tillstånd till förvärv av aktier (ägarprövning) skyndsamt på det sätt som föreslås beträffande försäljningsverktyget (se avsnitt 12.4).
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
655
Tillstånd till vissa förvärv
Som konstateras i föregående kapitel krävs även tillstånd till vissa större förvärv i det fall förvärvaren är ett företag som bedriver tillståndspliktig verksamhet. Dessa bestämmelser – som återfinns i 7 kap. 12 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 7 kap. 13 § lagen om värdepappersmarknaden – kan aktualiseras både vid en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser och vid en överföring av äganderättsinstrument. Vad gäller broinstitut torde dock reglerna framför allt aktualiseras vid en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser, eftersom reglerna endast aktualiseras om förvärvaren är ett företag som bedriver tillståndspliktig verksamhet. Om det i stället är aktier som överförs till broinstitutet, kommer ju broinstitutet som sådant inte att bedriva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse.
I likhet med försäljningsverktyget föreslår kommittén en lagbestämmelse som innebär att Finansinspektionen ska åläggas att genomföra prövningen enligt ovanstående bestämmelser skyndsamt om egendomen förvärvas genom användning av broinstitutsverktyget.
13.5 Definition av broinstitut
Kommitténs förslag: Med ett broinstitut avses ett aktiebolag
som (a) ägs helt eller delvis av staten, (b) har bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller för-
pliktelser från ett eller flera företag under resolution eller äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag från innehavaren av ett sådant instrument, och
(c) avser att fortsätta utföra funktioner eller erbjuda tjänster
som har utförts eller erbjudits av företaget under resolution, vare sig det sker direkt eller indirekt genom ett dotterföretag.
Det som anges i (b) och (c) ska framgå av broinstitutets bolagsordning.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
656
Resolutionsmyndigheten ska företräda aktierna vid bolagsstämman i broinstitutet.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 40.2 framgår de krav som ska vara uppfyllda för att ett företag ska anses vara ett broinstitut. Av den angivna artikeln framgår att ett broinstitut är en juridisk person som (i) ägs helt eller delvis av en eller flera myndigheter, vilket kan omfatta resolutionsmyndigheten eller finansieringsarrangemanget för resolution, och kontrolleras av resolutionsmyndigheten, och (ii) har bildats i syfte att ta emot och inneha vissa eller samtliga av de aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett företag under resolution eller vissa eller samtliga av tillgångarna, rättigheterna och skulderna i ett eller flera företag under resolution i syfte att upprätthålla tillgång till kritisk verksamhet och att sälja företaget under resolution.
I artikel 40.2 tydliggörs även att användningen av skuldnedskrivningsverktyget i syfte att kapitalisera ett broinstitut inte ska påverka resolutionsmyndighetens möjlighet att kontrollera broinstitutet.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan ska broinstitutet ägas helt eller delvis av en eller flera myndigheter, och kontrolleras av resolutionsmyndigheten. Direktivet bygger således på en modell där ett delvis privat ägt broinstitut i sig är tillåtet, men där kontrollen alltid ska finnas hos resolutionsmyndigheten.
Aktiebolag
Som framgår ovan anges i direktivet att broinstitutet ska vara en juridisk person. I svensk rätt omfattar begreppet juridisk person en rad olika typer av rättssubjekt, t.ex. aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. En viktig aspekt att beakta i det här sammanhanget är att associationsformen ska göra det möjligt att använda skuldnedskrivningsverktyget för att konvertera fordringar
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
657
som överförs till broinstitutet till äganderättsinstrument i broinstitutet (se kapitel 15). Av detta följer att broinstitutet måste vara en juridisk person där det finns äganderättsinstrument. Detta utesluter sådana juridiska personer där det inte finns några ägare, t.ex. stiftelser.
I praktiken torde det enligt kommitténs bedömning även uteslutas att skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder till andelar i handelsbolag eller ekonomiska föreningar. Vad gäller handelsbolag hade en konvertering krävt att de tidigare borgenärerna behövt tillträda relevant bolagsavtal. Vad gäller ekonomiska föreningar finns krav på att medlemmarna deltar i företagets verksamhet, exempelvis som konsumenter. I praktiken kommer därför broinstitutet att vara ett aktiebolag. Kommittén föreslår därför att broinstitut endast ska kunna vara aktiebolag.
Statligt ägande
Som framkommer ovan anges i direktivet att broinstitutet – i vart fall delvis – ska ägas av en eller flera statliga myndigheter, medan det i kommitténs förslag till genomförande endast anges att broinstitutet ska ägas helt eller delvis av staten. Förklaringen till detta är att en myndighet i formell mening inte kan äga egendom eftersom en myndighet enligt svensk rätt inte är en självständig juridisk person.
Det är inte osannolikt att ett broinstitut endast delvis blir statligt ägt eftersom det kan finnas behov, inte minst mot bakgrund av begränsningarna i att använda statliga medel i resolution, av att kapitalisera ett broinstitut genom att skulder konverteras till aktier genom användning av skuldnedskrivningsverktyget. Eftersom resolutionsmyndigheten kontrollerar ett broinstitut kan dock konstateras att inkonverterade ägare, eller, om det skulle förekomma, frivilliga privata investerare i ett broinstitut inte skulle få något inflytande över verksamheten. Det torde i praktiken därför vara ovanligt med frivilliga privata investerare i ett broinstitut.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
658
Ett broinstituts ändamål
Enligt direktivet, och kommitténs förslag till genomförande, ska ett broinstitut ha bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller äganderättsinstrument som getts ut av ett sådant företag. Utöver detta krävs att avsikten är att direkt eller indirekt genom ett dotterföretag fortsätta utföra samtliga eller vissa av de funktioner, eller erbjuda samtliga eller vissa av de tjänster, som utförts eller erbjudits av företaget under resolution.
Det är viktigt att understryka att avsikten med ett broinstitut är att säkerställa fortsatt drift av hela eller vissa delar av verksamheten i det fallerande företaget. Det är mot denna bakgrund troligt att broinstitutsverktyget kommer att användas för att överföra kritisk verksamhet från det fallerande företaget även om det i sig inte är uteslutet att även annan typ av verksamhet överförs i den utsträckning som krävs för att uppnå det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet.
Resolutionsmyndighetens kontroll
Som framgår ovan anges i artikel 40.2 att ett broinstitut ska kontrolleras av resolutionsmyndigheten. Några närmare riktlinjer för hur kontrollen ska utövas, eller kontrollens omfattning, ges inte i direktivet.
Enligt kommitténs mening bör med kontroll i det här avseendet avses en rätt för resolutionsmyndigheten att vid bolagsstämman utöva den rösträtt som är förenad med aktierna i broinstitutet, oavsett om dessa ägs av staten eller inte. Att endast överta exempelvis ledningens bestämmanderätt medför således enligt vår mening inte att myndigheten kan sägas ha kontroll över broinstitutet.
Med anledning av det nu sagda bör en bestämmelse om resolutionsmyndighetens kontroll tas in i lag. Av bestämmelsen bör framgå att resolutionsmyndigheten företräder aktierna vid bolagsstämman i ett broinstitut.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
659
13.6 Verksamheten i ett broinstitut
Kommitténs förslag: Ledningen i ett broinstitut ska se till att
verksamheten bedrivs i syfte att uppnå resolutionsändamålen.
Ledningen i ett broinstitut ska sträva efter att sälja de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförts till broinstitutet. En sådan försäljning ska ske vid en lämplig tidpunkt, dock senast två år efter den dag då den sista överföringen till broinstitutet skedde eller om förutsättningarna för en förlängning är uppfyllda, när den tiden löper ut.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 41.2 följer att ledningen i ett broinstitut ska bedriva verksamheten i syfte att upprätthålla tillgång till kritisk verksamhet och att sälja företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller skulder. En sådan försäljning ska ske när det är lämpligt och inom den tidsperiod som broinstitutets verksamhet ska avvecklas.
I artikel 41.2 anges även att kravet på att bedriva verksamheten på ett visst sätt, inklusive att verka för en försäljning till en eller flera privata aktörer, är villkorat av de krav som följer av gemenskapsrättsliga och nationella konkurrensregelverk.
Av artikel 40.12 framgår slutligen att broinstitutet inte ska ha mål som innebär skyldigheter eller ansvar gentemot ägare till företaget under resolution eller dess borgenärer. Ledningsorganet eller den verkställande ledningen ska inte ha någon ansvarsskyldighet gentemot sådana ägare eller borgenärer när det gäller åtgärder som de vidtagit eller underlåtit att vidta i samband med fullgörandet av sina uppgifter, såvida inte handlingen eller underlåtenheten innebär grov oaktsamhet eller allvarlig försummelse enligt nationell rätt.
Medlemsstaterna får ytterligare begränsa ett broinstituts och dess ledningsorgans eller verkställande lednings skyldighet i enlighet med nationell rätt när det gäller åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av deras uppgifter.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
660
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan ställs i direktivet vissa krav på verksamheten i ett broinstitut. Dessa krav bör framgå även av svensk rätt. En bestämmelse motsvarande artikel 41.2 bör därför tas in i lag. Förslaget till införlivande av den angivna artikeln skiljer sig i materiellt hänseende från direktivet på två punkter. Dessa båda punkter utvecklas nedan.
Vad gäller direktivets bestämmelser om att medlemsstaterna under vissa omständigheter får begränsa ansvaret för ett broinstitut eller ledningen i ett broinstitut kan konstareras att svensk rätt inte innehåller några bestämmelser av det slaget. Några sådana bestämmelser föreslås inte heller. Det innebär att ett broinstitut och dess ledning kommer att ansvara i samma utsträckning som andra företag och ledningar.
Upprätthålla kritisk verksamhet
I direktivet anges att ledningen i ett broinstitut ska bedriva verksamheten i syfte att upprätthålla tillgång till kritisk verksamhet. I kommitténs förslag till införlivande anges dock att verksamheten ska bedrivas i syfte att uppnå resolutionsändamålen. Det är naturligt att ledningen i ett broinstitut beaktar samtliga resolutionsändamål när den bedriver verksamheten. Direktivet kan inte anses uttömmande i denna del.
Eftersom syftet med verksamheten i ett broinstitut och verksamhetsföremålet avviker från vad som normalt gäller för aktiebolag bör det framgå av bolagordningen (se 3 kap. 1 § första stycket 3 och 3 § aktiebolagslagen [2005:551]).
Hänvisning till konkurrensregler
Av direktivet framgår att de krav som ställs på verksamheten i ett broinstitut är villkorade av att gemenskapsrättsliga och nationella konkurrensregelverk efterlevs. Det faktum att ledningen ska sträva efter att sälja den verksamhet som överförts till broinstitutet innebär således inte att man kan åsidosätta de krav som följer av konkurrensrätten.
I likhet med unionens regler om statligt stöd är det konkurrensrättsliga regelverket ett parallellt regelverk till resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
661
Det är således tillämpligt oavsett om detta uttryckligen anges i de bestämmelser som införlivar resolutionsdirektivet eller inte. Kommittén anser därför inte att det behöver göras någon uttrycklig hänvisning till konkurrensregelverken i samband med införlivandet av artikel 41.2 i direktivet.
Förhållandet till unionens regler om statligt stöd
Slutligen bör några kommentarer göras om förhållandet till unionens regler om statligt stöd, även om någon hänvisning till dessa regler inte görs i artikel 41.2 i direktivet.
Unionens regler om statligt stöd behandlas i avsnitt 3.15. Som framgår där ställs bl.a. krav på rekonstruktion av ett företag som får statligt stöd. Vidare innebär mottagandet av statligt stöd vissa restriktioner vad gäller möjligheten att expandera verksamheten, exempelvis genom att starta nya verksamhetsområden. För en närmare diskussion om detta hänvisas till avsnitt 3.15.
Det torde inte vara ovanligt att ett broinstitut behöver kapitaliseras delvis med statliga medel. Det är visserligen möjligt att genomföra en kapitalisering även på andra sätt, t.ex. genom att skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder som överförs till broinstitutet till aktier. I den mån det inte är möjligt eller lämpligt att använda skuldnedskrivningsverktyget på tillräckligt många skulder som överförts (se vidare kapitel 15), kan dock statligt stöd från resolutionsreserven krävas. I dessa fall ska unionens regler om statligt stöd tillämpas.
Av ovanstående följer bl.a. att en rekonstruktionsplan kan behöva tas fram i samband med överföringen till ett broinstitut, såvida man inte genom själva överföringen (dvs. genom att välja att överföra endast vissa tillgångar, rättigheter eller förpliktelser) kan anses ha uppfyllt kravet på rekonstruktion. Vidare bör verksamheten inte bedrivas alltför expansivt.
13.7 Styrning av ett broinstitut
Utöver bestämmelser om resolutionsmyndighetens kontroll över ett broinstitut innehåller direktivet även vissa bestämmelser som kan sägas röra styrningen av ett broinstitut. Som exempel kan nämnas att resolutionsmyndigheten enligt direktivet ska godkänna
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
662
broinstitutets bolagsordning, utse dess ledning samt godkänna dess strategi och riskprofil.
13.7.1 Vissa specifika bestämmelser om styrning av ett broinstitut
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska
1. godkänna den verkställande direktören i broinstitutet,
2. fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet
med vad som anges i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen (2005:551), samt
3. godkänna broinstitutets strategiska mål och riskstrategi.
Resolutionsmyndigheten får besluta att sälja tillgångar, rättigheter, förpliktelser och äganderättsinstrument som överförts till ett broinstitut.
Resolutionsdirektivet
Som redan nämnts innehåller resolutionsdirektivet, utöver det generella kravet på kontroll i artikel 40.2, även vissa specifika bestämmelser som rör styrningen av verksamheten i ett broinstitut.
I artikel 41.1 a – d anges att resolutionsmyndigheten ska (i) godkänna innehållet i broinstitutets stadgar (ii) utse eller godkänna broinstitutets ledning, godkänna ledningens ersättning samt bestämma respektive ledningsmedlems ansvarsområde, och (iii) godkänna broinstitutets strategi och riskprofil.
Vidare anges i artikel 40.6 b att resolutionsmyndigheten får överföra äganderättsinstrument, eller tillgångar, rättigheter eller skulder, från ett broinstitut till en annan mottagare.
Skälen för kommitténs förslag
Eftersom kommittén föreslår att resolutionsmyndigheten ska företräda aktierna vid bolagsstämman i ett broinstitut finns till att börja med anledning att bedöma huruvida de krav som ställs på styrning av verksamheten i ett broinstitut ryms inom den besluts-
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
663
kompetens som följer av ett utövande av rösträtten på bolagsstämman. Om resolutionsmyndigheten kan vidta de aktuella åtgärderna genom utövande av sin rösträtt, finns enligt kommitténs mening inte anledning att ge myndigheten någon särskild och ytterligare befogenhet.
Godkännande av bolagsordning
Av aktiebolagslagen följer att det är bolagsstämman som fastställer bolagsordningen. Då resolutionsmyndigheten föreslås företräda aktierna vid bolagsstämman behöver det i svensk rätt inte införas någon särskild bestämmelse som innebär att resolutionsmyndigheten ska godkänna bolagsordningen i ett broinstitut.
Utseende eller godkännande av broinstitutets ledning
Bolagsstämman kommer att utse broinstitutets styrelse; se 8 kap. 8 § aktiebolagslagen. Därutöver finns regler om arbetstagarrepresentanter i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för privatanställda och i lagen (2008:9) om arbetstagares medverkan vid gränsöverskridande fusioner.
Eftersom resolutionsmyndigheten föreslås få rätt att företräda aktierna vid bolagsstämman i ett broinstitut, behöver det enligt vår bedömning inte införas någon särskild bestämmelse i svensk rätt enligt vilken myndigheten ges befogenhet att utse eller godkänna broinstitutets styrelse. Det innebär visserligen att resolutionsmyndigheten inte kommer att ha något inflytande över vilka som utses som eventuella arbetstagarrepresentanter eftersom dessa inte utses av stämman (å andra sidan ska inte resolutionsåtgärder påverka de anställdas rätt till arbetstagarrepresentanter i styrelsen; se avsnitt 8.14). Syftet med direktivet uppnås dock enligt kommitténs bedömning även om myndigheten endast utser de styrelseledamöter som inte är arbetstagarrepresentanter.
I direktivet anges inte något om den lämplighetsprövning som den behöriga myndigheten ska göra av en person som ska ingå i ledningen i ett företag som driver bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse. Kommittén anser att dessa bestämmelser inte ska påverkas av resolutionsmyndighetens befogenhet att utse eller godkänna ett broinstituts ledning. Myndigheten kommer
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
664
således endast att kunna utse sådana styrelseledamöter som Finansinspektionen anser lämpliga.
I ett broinstituts ledning ingår även den verkställande direktören. Enligt aktiebolagslagen utses den verkställande direktören av styrelsen. Stämman har således inte något direkt inflytande över valet av verkställande direktör. Däremot kan bolagsstämman sägas ha indirekt kontroll, genom att den kan utse styrelseledamöter som i sin tur utser den verkställande direktör som stämman föredrar.
Enligt direktivet krävs att resolutionsmyndigheten utser eller godkänner den verkställande direktören i broinstitutet. Enligt kommitténs mening bör det vara tillräckligt att myndigheten godkänner den verkställande direktören. Som framgår ovan ska den verkställande direktören även godkännas av Finansinspektionen.
Godkännande av broinstitutets strategi och riskprofil
Enligt kommitténs bedömning bör ett beslut om godkännande av ett företags strategi och riskprofil typiskt sett anses vara en förvaltningsåtgärd och därigenom inte omfattas av bolagsstämmans beslutskompetens. Dessutom finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU ett uttryckligt krav på att ledningen ska godkänna och övervaka genomförandet av bl.a. företagets strategiska mål och riskstrategi.
Av det ovanstående följer att direktivets krav på att resolutionsmyndigheten ska godkänna ett broinstituts strategi och riskprofil behöver införlivas i svensk rätt genom en särskild bestämmelse, dvs. det är inte tillräckligt med den generella bestämmelsen om övertagande av bolagsstämmans beslutskompetens.
Enligt kommitténs förslag till genomförande bör ”strategi” och ”riskprofil ”uttryckas som ”strategiska mål” och ”riskstrategi”, eftersom det är dessa begrepp som används i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU.
Beslut om ledningens ansvarsområde och ersättning
Slutligen, vad gäller beslut om ledningens ansvarsområde och ersättning kan följande noteras. Enligt aktiebolagslagen ansvarar styrelsen för att fastställa sin egen arbetsordning i vilken det bl.a., i förekommande fall, ska framgå hur arbetet ska fördelas mellan de
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
665
olika styrelseledamöterna. Vidare väljer styrelsen som huvudregel sin egen ordförande, om inte annat anges i bolagsordningen eller har beslutats av bolagsstämman.2 Även denna bestämmelse i direktivet behöver alltså enligt kommitténs bedömning införlivas i svensk rätt genom att en uttrycklig befogenhet ges resolutionsmyndigheten. Befogenheten bör enligt vår mening utformas som en befogenhet för myndigheten att bestämma styrelsens arbetsordning i enlighet med det som sägs i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen. Däremot behöver det inte införas någon särskild bestämmelse enligt vilken resolutionsmyndigheten godkänner styrelseledamöternas ersättning eftersom detta enligt aktiebolagslagen omfattas av bolagsstämmans beslutskompetens.
Försäljning av broinstitutets tillgångar, rättigheter eller förpliktelser
Av direktivet framgår att ett broinstitut får besluta att sälja tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som överförts till ett broinstitut (artikel 40.6 b). En sådan försäljning är ett naturligt inslag i den verksamhet som bedrivs av ett broinstitut. En bestämmelse med den innebörden bör därför tas in i lag.
13.8 Upphörande av verksamheten i ett broinstitut
I det här avsnittet behandlas upphörandet av verksamheten i ett broinstitut. Bland annat behandlas de omständigheter som medför att verksamheten i broinstitutet ska upphöra och de villkor som gäller i samband med en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser.
13.8.1 Avveckling av verksamheten i ett broinstitut
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska fatta beslut
om avveckling av ett broinstitut eller om försäljning av ett broinstituts aktier om (a) broinstitutet inte längre uppfyller villkoren för att vara ett
broinstitut,
2 Vad gäller företag vars aktier är upptagna till handel på reglerad marknad anges dock i Svensk kod för bolagsstyrning att stämman ska utse styrelseordförande.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
666
(b) en väsentlig del av broinstitutets tillgångar, rättigheter och
förpliktelser säljs till en tredje part, eller (c) det har gått två år från dagen för den sista överföringen
från ett företag under resolution till broinstitutet.
Om tillgångar, rättigheter eller förpliktelser har överförts till ett broinstitut från flera företag under resolution ska ett upphörande enligt b och c ske genom att de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som hänförs till respektive företag under resolution säljs eller avvecklas.
Den tid som anges i c får förlängas av resolutionsmyndigheten med en eller flera ettårsperioder om (a) en förlängning ökar sannolikheten att någon av de
omständigheter som anges i a och b ovan inträffar, (b) det är sannolikt att en förlängning leder till att bro-
institutet fusioneras med ett annat företag, eller (c) en förlängning är nödvändig för att säkerställa att
resolutionsändamålen uppnås.
Ett beslut av resolutionsmyndigheten om förlängning får endast meddelas om det framgår att det med hänsyn till marknadsförhållanden och övriga omständigheter är motiverat.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 41.3 ska resolutionsmyndigheten besluta att ett broinstitut inte längre är ett broinstitut, i något av följande fall, beroende på vilket som inträffar först: (a) Broinstitutet fusioneras med en annan enhet. (b) Broinstitutet inte längre uppfyller villkoren för att vara ett
broinstitut.
(c) Alla, eller praktiskt taget alla broinstitutets tillgångar, rättig-
heter eller skulder säljs till en tredje part.
(d) De tidsperioder som anges i direktivet för under vilken tid
broinstitut får bedriva verksamhet löper ut.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
667
(e) Broinstitutets tillgångar avvecklas helt och dess skulder
fullgörs.
I artikel 41.8 första stycket anges vidare att när verksamheten i ett broinstitut avslutas p.g.a. att någon av de omständigheter som anges i 41.3 c och d ovan inträffar ska broinstitutet avvecklas genom normala insolvensförfaranden. Om broinstitutet används för att göra överföringar från flera företag under resolution följer av artikel 41.9 att kravet på avveckling enligt normala insolvensförfaranden ska gälla de tillgångar och skulder som överförts från respektive företag under resolution och inte broinstitutet i sig.
Av artikel 41.5 framgår att om inget av det som anges i 41.3 a, b, c eller e uppnås ska resolutionsmyndigheten avsluta broinstitutets verksamhet snarast möjligt och i vilket fall senast två år efter den dag då den sista överföringen skedde genom användning av broinstitutsverktyget.
Enligt artikel 41.6 får resolutionsmyndigheten förlänga den tidsperioden med en eller flera ytterligare ettårsperioder om en sådan förlängning stöder de resultat som avses i 41.3 a, b, c eller e eller om en förlängning är nödvändig för att säkerställa att viktiga banktjänster eller finansiella tjänster upprätthålls. Av artikel 41.7 framgår slutligen att ett beslut om förlängning ska motiveras samt innehålla en utförlig bedömning av situationen, inbegripet förhållandena och utsikterna på marknaden, som visar att förlängningen är motiverad.
Skälen för kommitténs förslag
Som påpekas ovan är avsikten med ett broinstitut att det ska utgöra en tillfällig lösning i avvaktan på att verksamheten kan säljas till en annan marknadsaktör eller avvecklas på annat sätt. Tanken kommer bl.a. till uttryck i artikel 41.3 i vilken det anges under vilka omständigheter verksamheten i ett broinstitut ska avslutas.
Till att börja med kan noteras att det i direktivet anges att verksamheten i broinstitutet ska avslutas om någon av de omständigheter som anges i den angivna artikeln inträffar. Det är inte alldeles lätt att veta vad som avses med direktivets krav på att verksamheten ska avslutas. De punkter som tas upp innebär t.ex. både att verksamheten faktiskt avvecklas och att den tillåtna tidsfristen för att vara ett broinstitut har gått ut. En avveckling föreskrivs således
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
668
såväl när det inte längre finns någon verksamhet som när villkoren för att fortsätta driva verksamheten inte längre uppfylls. Det är alltså fråga om materiellt olikartade situationer som kräver olika åtgärder för avvecklingen. Om det är tidsfristen som gått ut eller något annat formellt villkor som inte är uppfyllt, måste verksamheten faktiskt avvecklas eller broinstitutet upphöra att vara ett broinstitut. För det fall verksamheten i broinstitutet faktiskt har avvecklats blir det fråga om att formellt upphöra med broinstitutet, antingen genom konkurs eller likvidation av bolaget eller genom att se till att det inte längre är ett broinstitut. Ett krav på detta rimmar dock illa med den diskuterade möjligheten att hålla ett broinstitut i ständig beredskap för kommande finansiella kriser.
Nedan följer en närmare redogörelse för kommitténs förslag till införlivande av ovan angivna artiklar i direktivet.
Fusion
I artikel 41.3 a anges att verksamheten i ett broinstitut ska avslutas om broinstitutet fusioneras med ett annat företag. En fusion innebär att två eller flera företag går samman genom att samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser i ett eller flera av företagen övertas av ett företag mot eventuell ersättning till ägarna av det eller de överlåtande företagen. Vid fusion upplöses det eller de överlåtande företagen utan likvidation.
Fusion kan således vara ett alternativ till försäljning i det fall det finns en förvärvare som är intresserad av att överta broinstitutet. Efter att fusionen avslutats kommer broinstitutet, enligt vad som konstateras ovan, att ha upphört. I dessa fall krävs således inte något likvidationsförfarande.
Avveckling av tillgångar
Av artikel 41.3 e framgår att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra om dess tillgångar avvecklas och samtliga dess skulder fullgörs. Vad gäller avveckling av tillgångar sker det t.ex. därför att fordringar löper till sin förfallodag och lånen inte förnyas. Det kan inte vara fråga om att tillgångarna överlåts till någon annan eftersom det behandlas i artikel 41.3 c.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
669
Om ett broinstitut inte längre har några tillgångar, rättigheter eller förpliktelser uppfylls inte längre de krav som ställs för att det ska vara ett broinstitut. Ett av dessa krav är ju, som framgår av avsnitt 13.5, att broinstitutet avser att fortsätta bedriva den verksamhet som övertagits av företaget under resolution.
Av artikel 41.3 b följer att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra om broinstitutet inte längre uppfyller villkoren för att vara ett broinstitut. Detta innebär att det i den bestämmelse som genomför artikel 41.3 inte särskilt behöver anges att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra om dess tillgångar har avvecklats och dess skulder fullgjorts eftersom broinstitutet i denna situation inte längre kan anses uppfylla villkoren för att vara ett broinstitut.
Hur avveckling kan ske
I artikel 41.8 första stycket anges vissa omständigheter som – om de föreligger – medför ett krav på att verksamheten i broinstitutet ska avvecklas enligt normala insolvensförfaranden. För svensk del innebär det att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation.
En avveckling av verksamheten i ett broinstitut bör enligt kommitténs bedömning emellertid inte begränsas till att broinstitutet försätts i konkurs eller går i likvidation. Ett krav på likvidation framstår som orimligt om broinstitutet har privata ägare som t.ex. har blivit inkonverterade genom att resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget. Avveckling bör därför också kunna ske genom att staten säljer sina aktier i broinstitutet. När staten säljer aktierna kommer resolutionsmyndigheten att upphöra att utöva kontroll över broinstitutet och aktieägarna ges rösträtt på bolagsstämman. Då kan aktieägarna besluta om nödvändiga ändringar av bolagsordningen m.m.
Avveckling bör också kunna ske genom att de förvaltade tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna säljs utan att broinstitutet för den skull måste gå i likvidation. I denna situation kommer det inte bedrivas någon verksamhet i bolaget efter att tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna har sålts. Genom denna möjlighet till avveckling av broinstitutets verksamhet kan staten ha ett broinstitut stående i beredskap.
Att avveckling sålunda ska kunna ske på andra sätt än genom fusion samt konkurs och likvidation kan enligt vår bedömning inte
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
670
anses strida mot direktivet. Direktivet tycks i det här sammanhanget se som det mest angelägna att verksamheten i broinstitutet upphör.
Möjlighet till förlängning
Som framkommer ovan ska verksamheten i ett broinstitut normalt avvecklas inom två år från det att den sista överföringen från ett företag under resolution gjordes. Den perioden får dock förlängas med ytterligare ettårsperioder i vissa fall. Vad gäller kommitténs förslag till införlivande av denna direktivbestämmelse bör följande noteras.
En omständighet som enligt direktivet kan ligga till grund för en förlängning är att det är sannolikt att förlängningen bidrar till att företaget kan avvecklas till följd av bestämmelserna i artikel 41.3 a, b, c eller e. Kommitténs förslag till införlivande av dessa direktivbestämmelser diskuteras ovan. Där konstateras bl.a. att vi inte anser att det vid genomförandet finns skäl att uttryckligen ange att avveckling kan ske genom att tillgångarna avvecklas och skulderna fullgörs. Av den anledningen anges det inte heller vid genomförandet av den nu behandlade artikeln (41.8).
Vidare anges i direktivet att en förlängning kan ske om det är nödvändigt för att säkerställa att viktiga banktjänster eller finansiella tjänster upprätthålls. Kommittén anser att direktivets generella utgångspunkt är att samtliga resolutionsändamål ska beaktas vid tillämpningen av resolutionsåtgärder, inte bara det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet. Vi anser därför att det är inkonsekvent att endast tala om viktiga banktjänster och andra finansiella tjänster i detta sammanhang, och har i förslaget till genomförande i stället valt att hänvisa till resolutionsändamålen.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
671
Överföringar från flera företag under resolution till ett och samma broinstitut
Som konstateras i avsnitt 13.2.1 är det möjligt att använda broinstitutsverktyget för att göra överföringar från flera företag under resolution till ett och samma broinstitut. I artikel 41.8 första stycket anges att kravet på avveckling enligt normala insolvensförfaranden i dessa fall avser de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförts från respektive företag under resolution, och således inte broinstitutet i sig självt. För svensk del innebär detta att tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna ska avvecklas eller säljas.
Den situationen att äganderättsinstrument överförts till broinstitutet nämns inte särskilt i artikel 41.8 första stycket. Direktivets syfte torde dock vara att principen i artikel 41.9 ska tillämpas oavsett om det är tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget under resolution, eller äganderättsinstrument som har getts ut av företaget, som överförts till broinstitutet.
Om det är fråga om en överföring av exempelvis aktier är det relativt oproblematiskt att tillämpa artikel 41.9. I princip handlar det i dessa fall endast om att se till att aktierna i det överförda företaget (som i det här läget är dotterföretag till broinstitutet) säljs när den tidsperiod som anges i artikel 41.5 och 41.6 har löpt ut eller samtliga dess tillgångar, rättigheter och förpliktelser sålts. Det är i princip likvärdigt med att försäljningsverktyget används, fast med en längre tidsfrist.
Om broinstitutet övertagit inkråm från flera olika företag under resolution får i stället en avveckling eller försäljning ske av de aktuella tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna när tiden är inne. Broinstitutet måste således hålla de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts från olika företag under resolution separerade så att en avveckling eller försäljning kan ske i tid.
13.8.2 Villkor och ersättning i samband med en försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser
Kommitténs förslag: En försäljning av ett broinstitut eller dess
tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska ske på affärsmässiga villkor.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
672
Från den ersättning som ska betalas vid en sådan försäljning får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med användning av broinstitutsverktyget.
Resolutionsdirektivet
I artikel 41.4 andra stycket anges att en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller skulder ska ske på affärsmässiga villkor, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och i enlighet med unionens regler om statligt stöd.
Enligt artikel 41.8 andra stycket ska eventuella intäkter till följd av att broinstitutets verksamhet avslutas tillfalla aktieägarna i broinstitutet. Från dessa intäkter kan avdrag göras för att resolutionsmyndigheten och eventuella finansieringsarrangemang ska få ersättning för rimliga, regelrätta kostnader som uppstått i samband med användningen av broinstitutsverktyget (artikel 37.7 a).
Skälen för kommitténs förslag
I materiellt hänseende överensstämmer bestämmelserna i artikel 41.4 andra stycket med motsvarande bestämmelser beträffande försäljningsverktyget. Kommittén föreslår därför att artikeln i fråga genomförs på samma sätt som föreslås beträffande försäljningsverktyget. För en närmare redogörelse för de villkor som ska tillämpas vid försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser hänvisas till motsvarande förslag beträffande försäljningsverktyget, se avsnitt 12.6.
En skillnad är dock att det vid genomförandet av artikel 41.4 andra stycket inte anges att affärsmässiga villkor ska bedömas med hänsyn till den värdering som gjordes när resolutionsförfarandet inleddes. Anledningen till detta är att när broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser säljs torde det ha gått en tid sedan beslutet om resolution. Om det redan vid resolutionens inledande funnits en köpare är det troligt att resolutionsmyndigheten i stället valt att använda försäljningsverktyget.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
673
Som nämns ovan anges i artikel 41.8 andra stycket att eventuella intäkter från en avveckling av verksamheten i broinstitut ska tillfalla aktieägarna i broinstitutet.
Kommittén anser inte att artikel 41.8 och kravet på att ersättningen ska tillfalla aktieägarna behöver införas i svensk rätt genom någon särskild bestämmelse. Om ett broinstitut likvideras följer av gällande rätt att eventuellt överskott utskiftas till ägarna. Kravet i artikel 41.8 är därmed uppfyllt. För tydlighets skull kan även nämnas att om aktierna i broinstitutet säljs kommer också intäkterna att tillfalla aktieägarna, i egenskap av säljare. Inte heller detta behöver regleras särskilt.
En bestämmelse som motsvarar artikel 37.7 a behöver dock tas in i svensk rätt. Denna bestämmelse bör utformas som en rätt för resolutionsmyndigheten, att för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag från den ersättning som en köpare betalar för kostnader som uppstått i samband med användningen av broinstitutsverktyget.
13.8.3 Försäljningsprocessen
Kommitténs förslag: Vid en försäljning av ett broinstitut eller
dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser bjudas ut till försäljning på ett sätt som är öppet för insyn.
Försäljningsprocessen ska
1. ge en rättsvisande bild av broinstitutet och dess tillgångar,
rättigheter och förpliktelser, och
2. inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna någon
potentiell köpare.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 41.4 första stycket ska resolutionsmyndigheten, när den försöker sälja broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller skulder se till att broinstitutet eller de aktuella tillgångarna eller skulderna bjuds ut till försäljning på ett öppet och transparent sätt och att försäljningen inte ger en i sak missvisande bild av dem eller
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
674
på ett otillbörligt sätt gynnar eller missgynnar olika potentiella köpare.
Skälen för kommitténs förslag
I artikel 41.4 första stycket anges vissa principer som ska tillämpas vid en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar eller förpliktelser. I den angivna artikeln omnämns inte rättigheter. Avsikten måste emellertid vara att även rättigheter ska omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde.
Det bör i svensk rätt framgå vilka principer som ska tillämpas vid en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. En bestämmelse motsvarande artikel 41.4 första stycket bör därför tas in i lag. Denna artikel motsvarar delar av artikel 39.2 som rör försäljningsverktyget. För en närmare redogörelse för kommitténs förslag till genomförande av artikel 41.4 första stycket, se därför avsnitt 12.6.
675
14 Avskiljandeverktyget
I de två föregående kapitlen ger kommittén förslag till införlivande av direktivets bestämmelser avseende försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget. Vi har bl.a. konstaterat att ett av de övergripande syftena med dessa två verktyg är göra det möjligt för resolutionsmyndigheten att säkerställa en fortsatt drift av företaget under resolution. Detta bidrar i sin tur till att resolutionsändamålen kan uppnås.
I vissa fall kan det dock vara lämpligt, eller t.o.m. nödvändigt, att avskilja vissa av det fallerande företagets tillgångar till ett företag som bildas särskilt i syfte att förvalta dessa. Detta kan t.ex. vara fallet om det finns vissa problemtillgångar som, om de överförs till exempelvis ett broinstitut, hade kunnat medföra en osäkerhet kring broinstitutets ekonomiska ställning, vilket i sin tur hade kunnat försvåra dess finansiering och möjlighet att säljas. Vidare kan det vara så att – om försäljningsverktyget i stället används – en köpare helt enkelt inte är beredd att överta hela det fallerande företagets inkråm.
Ett alternativ i båda dessa fall (dvs. oavsett om broinstitutsverktyget eller försäljningsverktyget används) är att hantera de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som inte kan eller bör följa med företaget i konkurs. En allmän utgångspunkt i direktivet är ju att den del av ett företag under resolution som inte blir föremål för någon resolutionsåtgärd ska – som huvudregel relativt omgående – försättas i konkurs.
Det är därför inte tillräckligt att de aktuella tillgångarna inte kan eller bör överföras till en annan mottagare för att avskiljandeverktyget ska få användas. För att verktyget ska få användas krävs även något särskilt skäl till att dessa tillgångar inte kan säljas omedelbart, antingen av företaget eller som en del av en avveckling genom konkurs, och att det inte heller är lämpligt att tillgångarna följer med i den verksamhet som ska drivas vidare.
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
676
I det här sammanhanget kan även nämnas att direktivet ställer upp vissa ytterligare villkor – dvs. utöver de generella förutsättningarna för resolution – för att använda avskiljandeverktyget. Dessa ytterligare villkor diskuteras närmare i avsnitt 14.2. På ett övergripande plan kan dock konstateras att de alla handlar om att en omedelbar försäljning inte är lämplig, dels med hänsyn till det försäljningspris som tillgångarna kan förväntas inbringa vid det aktuella tillfället, dels med hänsyn till den negativa påverkan som en sådan avveckling kan få på tillgångspriser och, i förlängningen, andra finansiella företag.
I princip kan man se avskiljandeverktyget som ett förfarande för att sälja eller avveckla tillgångar med lite andra hänsyn och över lite längre tid än som kan åstadkommas genom en konkurs. Detta sker genom att tillgångarna (och i förekommande fall skulder) förs över till ett tillgångsförvaltningsbolag som har till syfte att avveckla dessa på ett sätt som maximerar värdet samtidigt som syftena med själva åtgärden uppnås. Ett tillgångsförvaltningsbolag är med andra ord detsamma som populärt brukar kallas för en ”bad bank” och som är en beprövad teknik för att hantera problemtillgångar, bl.a. använd i samband med den svenska bankkrisen på 1990-talet.
Enligt direktivet är det inte möjligt att använda avskiljandeverktyget separat, dvs. utan att samtidigt använda något av de övriga resolutionsverktygen. I skälen till direktivet (skäl 66) motiveras detta med att en separat användning av avskiljandeverktyget hade kunnat innebära en otillbörlig konkurrensfördel för det problemtyngda företaget.
I likhet med vad som konstateras i föregående kapitel finns många bestämmelser rörande avskiljandeverktyget som liknar eller överensstämmer med de bestämmelser som gäller för övriga överföringsverktyg. I den utsträckning en viss bestämmelse diskuteras i tidigare kapitel kommer därför en hänvisning att ske dit.
14.1 Definition av avskiljandeverktyget
Kommitténs förslag: Med avskiljandeverktyget avses en över-
föring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution eller ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
677
Resolutionsdirektivet
Med avskiljandeverktyget avses enligt artikel 2.1.55 en mekanism för en resolutionsmyndighets överföring av tillgångar, rättigheter eller skulder från ett företag under resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag. Möjligheten att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett broinstitut framgår av artikel 42.8 där det anges att ett tillgångsförvaltningsbolag, efter det att broinstitutsverktyget har använts, får förvärva tillgångar, rättigheter eller skulder från broinstitutet.
Skälen för kommitténs förslag
Från vilka företag kan överföring ske?
Enligt direktivet är det möjligt att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution eller ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag. Som nämns ovan är det övergripande syftet med att använda avskiljandeverktyget att ta hand om sådana tillgångar, rättigheter och förpliktelser som varken kan eller bör avyttras omedelbart eller överföras genom användning av något annat resolutionsverktyg. Sannolikt kan man identifiera dessa tillgångar, rättigheter och förpliktelser på ett tillräckligt tidigt stadium för att överföringen till tillgångsförvaltningsbolaget ska kunna ske direkt från företaget under resolution. Försäljningsverktyget skulle t.ex. kunna används för att överföra det fallerande företaget till en privat köpare. Om köparen inte vill förvärva vissa specifika tillgångar kan dessa i denna situation i stället överföras till ett tillgångsförvaltningsbolag. Vidare synes det inte osannolikt att broinstitutsverktyget kombineras med avskiljandeverktyget genom att – lite förenklat – de bra tillgångarna överförs till ett broinstitut och de dåliga tillgångarna överförs till ett tillgångsförvaltningsbolag. I båda dessa fall identifieras således de aktuella tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna på ett tillräckligt tidigt stadium (dvs. i samband med att ett annat resolutionsverktyg används) för att överföringen ska kunna ske direkt från företaget under resolution.
Utöver överföringar från ett företag under resolution möjliggör direktivet även överföringar från broinstitut. På det sättet kan man hantera situationen att resolutionsmyndigheten inte kan bedöma vad som är bra respektive dåliga tillgångar tillräckligt snabbt eller
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
678
att den bedömningen ändras. Om resolutionsmyndigheten exempelvis överfört hela verksamheten till ett broinstitut kan myndigheten en tid senare, om det behövs, flytta vissa av de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna till ett tillgångsförvaltningsbolag.
I artikel 42.2 b anges att tillgångar, rättigheter och förpliktelser ska kunna överföras från flera företag under resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag. På samma sätt som ett broinstitut kan användas för att överta tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från flera olika företag under resolution kan således ett tillgångsförvaltningsbolag förvalta tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som tagits emot från olika företag under resolution. På så sätt underlättas exempelvis arbetet med att bygga upp en effektiv organisation i tillgångsförvaltningsbolaget genom att lämplig kompetens kan samlas i ett och samma företag. Man kan även uppnå värdehöjande effekter genom att slå samman likartade portföljer.
Med anledning av det nu sagda är det lämpligt att även möjliggöra överföringar från flera broinstitut. Direktivet är dock inte tydligt på denna punkt. I artikel 42.2 talas endast om överföringar från ett broinstitut, och inte som i fallet med företaget under resolution om ett eller flera. Det är dock enligt kommitténs mening svårt att se något skäl till en sådan begränsning. Direktivet bör förstås på så sätt att det är möjligt att göra överföringar även från flera olika broinstitut. Vi har därför utformat vårt förslag till införlivande på detta sätt. Visst stöd för vår tolkning ges även i artikel 42.8 i direktivet där det anges att ett tillgångsförvaltningsbolag, efter det att broinstitutsverktyget har använts, får förvärva tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från broinstitutet. Man borde ju då kunna hävda att om flera broinstitut bildats är det möjligt att överta tillgångar, rättigheter och förpliktelser från samtliga dessa.
14.2 Villkor för att få använda avskiljandeverktyget
Kommitténs förslag: Avskiljandeverktyget får användas om
1. förhållandena på marknaden för de tillgångar som överförs
är sådana att en omedelbar avyttring av tillgångarna skulle få negativa effekter på någon finansiell marknad,
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
679
2. en överföring är nödvändig för att verksamheten i ett före-
tag under resolution eller ett broinstitut ska fungera tillfredsställande, eller
3. överföringen är nödvändig för att maximera intäkterna från
avvecklingen av ett företag under resolution.
Avskiljandeverktyget får endast användas i förening med ett annat resolutionsverktyg.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 37.5 framgår att resolutionsmyndigheterna endast får använda avskiljandeverktyget i förening med något annat resolutionsverktyg.
I artikel 42.5 anges vidare att resolutionsmyndigheten får överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution eller ett broinstitut till en eller flera tillgångsförvaltningsbolag om (a) förhållandena på den specifika marknaden för dessa tillgångar
är sådana att en likvidation enligt normala insolvensförfaranden skulle kunna få negativa effekter på en eller flera finansiella marknader,
(b) en överföring är nödvändig för att se till att företaget under
resolution eller broinstitutet fungerar väl, eller
(c) en överföring är nödvändig för att maximera behållningen
efter likvidation.
Skälen för kommitténs förslag
Som konstateras inledningsvis i det här kapitlet skiljer sig avskiljandeverktyget från övriga resolutionsverktyg genom att det ställs upp vissa särskilda villkor för dess användning. För att en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska få ske till ett tillgångsförvaltningsbolag räcker det således inte att de generella förutsättningarna för resolution är uppfyllda (se kapitel 7). Dit hör kravet i artikel 37.5 på att verktyget endast får användas i förening
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
680
med andra resolutionsverktyg. Men hit hör också de villkor som anges i artikel 42.5.
Det bör i sammanhanget noteras att det i direktivet inte uttryckligen anges att en överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag endast får göras i de fall som anges i artikel 42.5. Den aktuella bestämmelsen anger – om man ser strikt till dess ordalydelse – bara att en överföring får ske i de situationer som nämns. Möjligen skulle man därför kunna hävda att det är tillåtet att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser även i andra fall. Det mest rimliga synes dock vara att tolka artikel 42.5 som att den anger de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att avskiljandeverktyget ska få användas och att en överföring således inte kan ske i något annat fall. En annan tolkning hade i princip medfört att artikeln saknat materiell betydelse.
Det bör dock framhållas att villkoren i artikel 42.5 snarare bör ses som preciseringar av syftena med åtgärden och att det i slutändan är upp till resolutionsmyndigheten att bedöma om de är uppfyllda eller inte. De är enligt vår mening lämpliga motiveringar till varför tillgångar ska överföras till ett tillgångsförvaltningsbolag och därmed särbehandlas i någon utsträckning. Nedan följer en mer utförlig genomgång av dessa villkor.
I förening med något annat resolutionsverktyg
Avskiljandeverktyget får enligt bestämmelserna i artikel 37.5 inte användas ensamt utan bara om något annat verktyg (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller skuldnedskrivningsverktyget) används samtidigt. Som framgår ovan motiveras det med att en separat användning av verktyget hade kunnat innebära en otillbörlig konkurrensfördel för företaget under resolution (skäl 66 i direktivet).
Kommittén föreslår att en bestämmelse motsvarande artikel 37.5 tas in i lag.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
681
Överföring i syfte att förhindra negativa effekter på en eller flera finansiella marknader
Den första omständigheten som enligt direktivet möjliggör en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till ett tillgångsförvaltningsbolag är om en avveckling enligt normala insolvensförfaranden kan medföra negativa effekter på de finansiella marknaderna.
Ett exempel är att en snabb och framtvingad försäljning kan medföra kraftiga fall i tillgångspriser om den sker i samband med en avveckling genom konkurs, vilket i sin tur kan påverka den finansiella ställningen hos andra aktörer på marknaden. Enligt kommitténs bedömning är detta ett exempel på när avskiljandeverktyget skulle kunna användas för att förhindra negativa effekter på den finansiella marknaden. Kommittén anser också att detta villkor utgör en motivering till varför man ska behandla dessa tillgångar (och skulder) på annat sätt än att omedelbart sälja dem eller låta dem följa med i konkurs.
Med anledning av det ovanstående bör en bestämmelse motsvarande artikel 42.5 a tas in i lag.
Överföring i syfte att säkerställa en fungerande verksamhet i det företag från vilket överföringen sker
Ytterligare en omständighet som enligt direktivet möjliggör användning av avskiljandeverktyget är att överföringen är nödvändig för att säkerställa att verksamheten i det företag från vilket överföringen sker (dvs. företaget under resolution eller broinstitutet) fungerar tillfredsställande. Kommittén föreslår att en motsvarande bestämmelse införs i svensk rätt.
Villkoret bör även kunna tillämpas på tillgångar som har överförts till ett broinstitut. Ett broinstitut syftar till att säkerställa fortsatt drift av den verksamhet som bedrivits av företaget under resolution. För att broinstitutet ska kunna fylla den funktionen kan det i vissa fall vara lämpligt, eller t.o.m. nödvändigt, att lyfta bort vissa problemtillgångar från dess balansräkning. Det finns kanske inte alltid tid till att bedöma vilka tillgångar som ska överföras innan broinstitutsverktyget används. Inte minst bör en sådan överföring kunna bidra till ökat förtroende för broinstitutets finansiella ställning. Enligt kommitténs bedömning är det här ett exempel på
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
682
när en överföring genom användning av avskiljandeverktyget från ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag uppfyller det villkor som nu diskuteras, dvs. att överföringen är nödvändig för att säkerställa att verksamheten i det företag från vilket överföringen sker fungerar tillfredsställande.
Överföring i syfte att maximera intäkterna från avvecklingen
Den tredje och sista omständigheten som enligt direktivet möjliggör en överföring genom användning av avskiljandeverktyget är att överföringen är nödvändig för att maximera intäkterna från avvecklingen. Enkelt uttryckt handlar det således om en situation där en förvaltning av tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna i ett tillgångsförvaltningsbolag förväntas ge ett bättre ekonomiskt utfall än en avveckling genom konkurs eller likvidation. För att införliva direktivet behöver en bestämmelse med den innebörden tas in i lag. Detta kan ses som en konkretion och specificering av principen att resolutionsmyndigheten ska sträva efter att minimera resolutionskostnaderna och undvika värdeförstörelse.
Mot den bakgrunden kan konstateras att om myndigheten bedömer att en överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag medför ett högre värde vid en avveckling av det fallerande företaget än om de aktuella tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna får vara kvar, bör myndigheten som huvudregel överföra tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna dit. Man kan alltså säga att om det villkor för att få använda avskiljandeverktyget som nu behandlas väl är uppfyllt, inträder samtidigt i det närmaste ett åtagande för myndigheten att överföra tillgångar, rättigheter och förpliktelser till tillgångsförvaltningsbolaget (under förutsättning att en sådan överföring inte på något annat sätt är olämplig, exempelvis därför att den motverkar att resolutionsändamålen uppfylls). Detta villkor blir enligt vår bedömning således endast aktuellt vid överföringar från ett företag under resolution (inte från ett broinstitut).
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
683
14.3 Generellt om överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag
I det här avsnittet behandlar kommittén vissa generella bestämmelser om överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag. Bland annat behandlas vad som får överföras, kompletterande överföringar och återföring samt tillgångsförvaltningsbolagets rättsliga ställning efter en överföring.
14.3.1 Vad får överföras?
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får använda
avskiljandeverktyget för att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett eller flera företag under resolution eller broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag.
Resolutionsdirektivet
I artikel 42.1 anges att medlemsstaterna, för att avskiljandeverktyget ska fungera väl, ska se till att resolutionsmyndigheten har befogenhet att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution eller ett broinstitut till ett eller flera tillgångsförvaltningsbolag.
Vidare anges att en överföring får genomföras utan att medgivande erhållits från ägarna i företaget under resolution eller från andra tredje män än tillgångsförvaltningsbolaget och utan att eventuella förfarandekrav enligt bolags- eller värdepapperslagstiftningen iakttas. Detta undantag ska dock inte påverka direktivets bestämmelser om förhandsgodkännande och överklagande.
Av artikel 63.1 d framgår vidare följande. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har alla de befogenheter som är nödvändiga för att använda resolutionsverktygen gentemot företag under resolution. Resolutionsmyndigheterna ska särskilt ha befogenhet att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution till en mottagare med denna mottagares samtycke.
I artikel 63.2 anges slutligen följande. Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverk-
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
684
tygen och utövar resolutionsbefogenheterna inte omfattas av något av följande krav som annars skulle gälla enligt nationell rätt, avtal eller på annan grund: (a) Krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig
eller privat person, inklusive ägarna i företaget under resolution eller dess borgenärer med förbehåll för den information som ska lämnas till det behöriga ministeriet och eventuellt godkännande från detta innan beslut genomförs enligt direktivet och vid förhandsgodkännande av rättslig myndighet.
(b) Förfarandekrav om att underrätta vissa personer, inklusive
eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet, innan befogenheterna utövas.
Medlemsstaterna ska särskilt se till att resolutionsmyndigheterna kan utöva befogenheterna enligt denna artikel oberoende av eventuella begränsningar eller krav på medgivande för överföring av berörda tillgångar, rättigheter eller skulder som annars skulle tillämpas.
Det som anges i (b) ovan ska inte påverka tillämpningen av de krav på underrättelser och procedurkrav som anges i direktivet och eventuella krav på anmälan enligt unionens regler om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
I de två föregående kapitlen betonar kommittén att det är viktigt att resolutionsmyndigheten ges en viss grad av flexibilitet i sin användning av de olika resolutionsverktygen. I detta ingår bl.a. flexibilitet avseende vilken typ av tillgångar, rättigheter och förpliktelser som får överföras till en förvärvare respektive ett broinstitut.
Behovet av flexibilitet gäller även vid användning av avskiljandeverktyget. Av den anledningen möjliggör direktivet en överföring av olika sorters tillgångar, rättigheter och förpliktelser. I praktiken torde det primärt vara tillgångar som behöver överföras (notera benämningen ”tillgångsförvaltningsbolag”), men det kan finnas omständigheter under vilka även en överföring av skulder och andra förpliktelser behöver ske. Ett exempel är att tillgångsförvalt-
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
685
ningsbolaget betalar för de överförda tillgångarna genom att samtidigt överta vissa skulder.
En väsentlig skillnad jämfört med försäljningsverktyget och broinstutsverktyget är att resolutionsmyndigheten inte kan överföra äganderättsinstrument till ett tillgångsförvaltningsbolag. En förklaring till denna skillnad är att verksamheten i ett tillgångsförvaltningsbolag handlar om avveckling av tillgångar och inte om fortsatt drift av en rörelse. Det övergripande syftet med försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget är – som framgår av tidigare resonemang – att säkerställa en fortsatt drift av hela eller delar av den verksamhet som bedrivs av företaget under resolution. Många gånger kan det mest praktiska sättet att uppnå detta syfte vara att överföra företagets aktier. På så sätt berörs exempelvis inte de tillstånd som företaget har, vilket även diskuteras i kapitel 12 och 13. Vidare kommer man runt flera av de problem som kan uppstå vid byte av avtalspart. Sammantaget innebär därför en överföring av aktier att det finns goda möjligheter att fortsätta driva den övertagna verksamheten utan något (tillfälligt) stopp.
Avskiljandeverktyget handlar i stället om att möjliggöra en särskild förvaltning av sådana tillgångar som varken kan eller bör överföras till en förvärvare eller ett broinstitut eller avvecklas genom att det företag som har försatts i resolution försätts i konkurs eller går i likvidation. Det är mot denna bakgrund logiskt att det inte är möjligt att överföra aktier och andra äganderättsinstrument som getts ut av företaget under resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag.
Resolutionsdirektivet innehåller inte någon begränsning vad gäller omfattningen av den överföring som får göras genom användning av avskiljandeverktyget. Det innebär alltså att det – om man endast ser till ordalydelsen i direktivet – skulle vara möjligt att överlåta samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser i ett företag under resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag. Mot bakgrund av att syftet inte är att fortsätta bedriva den verksamhet som bedrivits av företaget under resolution kan det tyckas märkligt att det är möjligt att överföra samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser. Det skulle i så fall i princip handla om ett alternativt likvidationsförfarande. Med tanke på hur bestämmelserna om avskiljandeverktyget är utformade anser dock kommittén att det vid genomförandet av den aktuella artikeln inte går att begränsa omfattningen av en sådan överföring, även om man skulle komma fram till att det vore lämpligt.
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
686
För att genomföra direktivet bör en bestämmelse motsvarande artiklarna 42.1 och 63.1 d tas in i lag. Vi föreslår att artiklarna i fråga genomförs på i huvudsak samma sätt som föreslås beträffande motsvarande bestämmelser för försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget (med de undantag som anges ovan). För en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del hänvisas därför till avsnitten 12.2.1 och 13.2.1.
Resolutionsreglernas företräde
Resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser som innebär att resolutionsmyndigheten inte behöver ta hänsyn till bestämmelser i nationell rätt som skulle kunna inskränka användningen av resolutionsverktygen (t.ex. avskiljandeverktyget) eller resolutionsbefogenheterna. Detsamma gäller inskränkningar som gäller enligt avtal eller på annan grund. Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 8.2.
14.3.2 Kompletterande överföringar och återföring
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får efter en
överföring föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till ett företag under resolution eller ett broinstitut.
Återföring får ske om (a) möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om
överföring, eller
(b) överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller de
villkor som anges i beslutet om överföring.
Den som fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen vid en återföring. Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.
De villkor som ska gälla för återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om den tid under vilken återföring får ske.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
687
Resolutionsdirektivet
I artikel 42.9 anges att resolutionsmyndigheten får överföra tillgångar, rättigheter eller skulder från ett företag under resolution till en eller flera tillgångsförvaltningsbolag vid mer än ett tillfälle och återföra tillgångar, rättigheter eller skulder från en eller flera tillgångsförvaltningsbolag till företaget under resolution. Företaget under resolution är i dessa fall skyldigt att återta tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
I artikel 42.10 anges att resolutionsmyndigheten endast får föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller skulder från tillgångsförvaltningsenheten till företaget under resolution i något av följande fall. (a) Möjligheten att kunna föra tillbaka de specifika tillgångarna,
rättigheterna eller skulderna anges uttryckligen i det beslut enligt vilket överföringen gjordes.
(b) De specifika tillgångarna, rättigheterna eller skulderna omfattas
inte av, eller uppfyller inte villkoren för överföring som anges i, det beslut genom vilket överföringen gjordes.
I båda de fall som avses i (a) och (b) ovan får återföring ske inom en i beslutet angiven tidsperiod, varvid även eventuella andra villkor som anges i beslutet ska iakttas.
Skälen för kommitténs förslag
Ovanstående bestämmelser är i princip identiska med motsvarande bestämmelser beträffande broinstitutsverktyget. Kommittén föreslår att de nu behandlade direktivbestämmelserna genomförs på samma sätt som föreslås beträffande broinstitutsverktyget med den skillnad som framgår nedan. Se därför avsnitt 13.2.2 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del.
Kompletterande överföringar från, och återföringar till, ett broinstitut
Enligt ordalydelsen i direktivet är det inte möjligt att göra kompletterande överföringar från ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag eller att återföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till ett broinstitut. Kommittén kan inte se att det finns något skäl till att möjliggöra en initial överföring från ett broinstitut, men att
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
688
samtidigt begränsa möjligheten att göra ytterligare överföringar från broinstitutet eller att återföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till broinstitutet.
Det ligger i sakens natur att resolutionsmyndigheten får göra kompletterande överföringar till samma tillgångsförvaltningsbolag när den använder avskiljandeverktyget. Resolutionsmyndigheten bör dock ges en uttrycklig befogenhet att återföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till både ett företag under resolution och ett broinstitut. Eftersom resolutionsdirektivet är ett minimidirektiv finns det möjlighet för medlemsstaterna att införa mer långtgående regler än de som finns i direktivet (artikel 1.2). Med anledning av det nu sagda föreslår kommittén att en bestämmelse med den innebörden tas in i lag.
14.3.3 Skyddsregler
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder
för att införliva artikel 42.11 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 42.11 framgår att överföringar mellan ett företag under resolution och en tillgångsförvaltningsbolag ska omfattas av de skyddsregler som föreskrivs i direktivet.
Skälen för kommitténs förslag
I likhet med försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget framgår av skyddsreglerna (artiklarna 73–80) att dessa omfattar överföringar som sker genom användning av något av resolutionsverktygen, inklusive avskiljandeverktyget. Enligt kommitténs bedömning täcks artikel 42.11 av artiklarna 73–80. Något särskilt genomförande av artikel 42.11 behövs därför inte.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
689
14.3.4 Rätt till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna
Kommitténs förslag: Vid en överföring genom användning av
avskiljandeverktyget förlorar ägarna till företaget under resolution eller broinstitutet och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 42.12 framgår att ägare till företaget under resolution eller dess borgenärer och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs till en tillgångsförvaltningsbolag inte ska ha några rättigheter till eller avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna eller avseende tillgångsförvaltningsbolagets ledningsorgan eller dess verkställande ledning. Vidare anges att denna bestämmelse inte ska påverka direktivets skyddsregler.
Skälen för kommitténs förslag
Precis som i fallet med försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget anges i direktivet att ägare till företaget under resolution och dess borgenärer och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller förpliktelser inte överförs till tillgångsförvaltningsbolaget inte ska ha några rättigheter till eller avseende de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförts. Det är värt att notera att det inte nämns något om vad som gäller vid överföringar från ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag. Rimligen bör motsvarande regel gälla även i dessa fall. Kommittén har därför inkluderat även överföringar från ett broinstitut i förslaget till genomförande av den angivna artikeln. Kommitténs förslag till genomförande överensstämmer i övrigt med förslaget till genomförande av motsvarande artiklar beträffande försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget. Se därför avsnitten 12.2.4 och 13.2.5 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del.
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
690
14.3.5 Hur påverkas de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs?
Kommitténs förslag: Skyldigheter eller ansvarsförbindelser
hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot tillgångsförvaltningsbolaget om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.
Det som sägs ovan gäller inte beträffande vissa säkerhetsrätter som innehas av borgenärer.
Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt lagen (2015:000) om resolution utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som anges ovan.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 64.1 a framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet, har befogenhet att förordna att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts, med förbehåll för direktivets bestämmelser om skydd för arrangemang avseende säkerheter. Rätt till ersättning enligt direktivet ska inte betraktas som en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse.
Skälen för kommitténs bedömning
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet en befogenhet som innebär att resolutionsmyndigheten får förordna att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de överförda tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna. Denna artikel gäller även i förhållande till försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget. Genomförandet av artikeln i fråga i förhållande till dessa verktyg behandlas i avsnitten 12.2.5 och 13.2.6. Kommittén föreslår att artikeln genomförs på samma sätt i förhållande till avskiljandeverktyget. Se därför avsnitten 12.2.5 och 13.2.6 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
691
14.3.6 Tillgångsförvaltningsbolagets rättsliga ställning efter överföringen
Kommitténs förslag: Vid en överföring genom användning av
avskiljandeverktyget ska de rättigheter och förpliktelser som omfattas av överföringen övertas av tillgångsförvaltningsbolaget. Tillgångsförvaltningsbolaget ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 64.1 d och delar av artikel 64.1 f samt 64.2–64.4 framgår följande:
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att göra följande när de utövar en resolutionsbefogenhet:
a) Förordna att mottagaren vid en överföring genom användning
av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget behandlas som om denna var företaget under resolution när det gäller rättigheter eller skyldigheter för företaget under resolution, eller åtgärder som vidtagits av det, inklusive, med förbehåll för direktivets bestämmelser om försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget, eventuella rättigheter eller skyldigheter som rör deltagande i en marknadsinfrastruktur.
b) Ersätta företaget under resolution med en mottagare som
avtalspart.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva befogenheterna ovan om de anser att detta är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Medlemsstaterna ska vidare se till att resolutionsmyndigheterna, när de utövar en resolutionsbefogenhet, har befogenhet att vidta de åtgärder som krävs för att tillgodose kontinuitet för att säkerställa att resolutionsåtgärden är ändamålsenlig och, i tillämpliga fall, att den överförda verksamheten kan bedrivas av mottagaren. Åtgärder för att tillgodose kontinuitet ska särskilt omfatta följande. (a)Att avtal som ingåtts av företaget under resolution fortsätter att
vara gällande, så att mottagaren påtar sig de rättigheter och
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
692
skyldigheter som företaget under resolution har i fråga om tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts och att mottagaren ersätter företaget under resolution i alla relevanta avtalshandlingar. (b)Att ersätta företaget under resolution med mottagaren i alla
rättsliga förfaranden som avser tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts.
Befogenheten att förordna att mottagaren ska behandlas som om denna var företaget under resolution och befogenheten enligt (b) ovan ska inte påverka följande: (a) Rätten för en anställd i företaget under resolution att säga upp
ett anställningsavtal. (b) Rätten för en avtalspart att, med förbehåll för resolutions-
myndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa skyldigheter, ianspråktagande av säkerhetsrätter samt utövande av uppsägningsrätt (artiklarna 69–71) utöva de rättigheter som följer av avtalet, däribland rätten att säga upp avtalet, om avtalsvillkoren medger en sådan rätt till följd av en handling eller underlåtenhet som begåtts av företaget under resolution före den relevanta överföringen eller av mottagaren efter den relevanta överföringen.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet ett flertal artiklar som innebär att mottagaren vid användning av ett överföringsverktyg ska ersätta företaget under resolution på olika sätt, t.ex. som part i avtal. Det uttrycks mer eller mindre utförligt på olika ställen, men innebörden är densamma. Genomförandet av dessa artiklar i förhållande till försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget behandlas i avsnitten 12.2.6 och 13.2.7. Kommittén föreslår att artiklarna i fråga genomförs på samma sätt i förhållande till avskiljandeverktyget. Se därför avsnitten 12.2.6 och 13.2.7 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del. Genomförandet är dock begränsat till att gälla överföringar av tillgångar, rättigheter och förpliktelser, eftersom äganderättsinstrument inte kan överföras genom avskiljandeverktyget.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
693
14.3.7 Samarbetsskyldighet
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får förelägga ett
företag under resolution eller ett broinstitut och tillgångsförvaltningsbolaget att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder. Föreläggandet får förenas med vite.
Resolutionsdirektivet
Av artiklarna 64.1 e och 64.2 framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, när de utövar en resolutionsbefogenhet, har befogenhet att begära att företaget under resolution eller mottagaren informerar och bistår varandra.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva den befogenhet som anges ovan om den anser att detta är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan ges resolutionsmyndigheten rätt att kräva att företaget under resolution och en mottagare samarbetar när en överföring sker genom användning av något överföringsverktyg. När det gäller avskiljandeverktyget innebär det således att företaget under resolution eller broinstitutet och tillgångsförvaltningsbolaget ska bistå varandra med information eller annat understöd.
Genomförandet av artikeln i fråga i förhållande till försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget behandlas i avsnitten 12.2.7 och 13.2.8. Kommittén föreslår att artiklarna i fråga genomförs på samma sätt i förhållande till avskiljandeverktyget. Se därför avsnitten 12.2.7 och 13.2.8 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del.
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
694
14.4 Villkor och ersättning vid överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag
Kommitténs förslag: En överföring av tillgångar, rättigheter
eller förpliktelser genom användning av avskiljandeverktyget ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjordes när resolutionen inleddes beaktas.
Den ersättning som betalas av ett tillgångsförvaltningsbolag vid en överföring ska tillfalla det företag under resolution eller det broinstitut från vilket överföringen skedde.
Från den ersättning som anges ovan får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med användning av avskiljandeverktyget.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 42.6 ska resolutionsmyndigheten när den använder avskiljandeverktyget fastställa ersättningen för de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som ska överföras till tillgångsförvaltningsbolaget i enlighet med den värdering som ska ske i samband med resolutionen samt i enlighet med unionens regler om statligt stöd.
Av artikel 42.7 framgår att eventuell ersättning som betalas av tillgångsförvaltningsbolaget avseende de förvärvade tillgångarna, rättigheterna eller skulderna ska tillfalla företaget under resolution. Av artikeln framgår även att ersättning får betalas i form av skuld som utfärdas av tillgångsförvaltningsbolaget. Avdrag får ske från en eventuell ersättning som en mottagare betalar till företaget under resolution för att resolutionsmyndigheten och ett eventuellt finansieringsarrangemang ska få ersättning för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår i samband med användningen av resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna (artikel 37.7).
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
695
Skälen för kommitténs förslag
I direktivet finns inget uttryckligt krav på att överföringen till tillgångsförvaltningsbolaget ska ske på affärsmässiga villkor. Däremot anges att ersättningen ska fastställas i enlighet med den värdering som ska ske i samband med att resolutionen inleds.
Som konstateras i föregående kapitel ser kommittén ett värde i att tillämpa samma principer avseende värdering och ersättning oavsett vilket resolutionsverktyg som används. Av den anledningen föreslår kommittén att den bestämmelse som genomför de ovan angivna artiklarna utformas på samma sätt som motsvarande bestämmelser beträffande försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget, dvs. att överföringen ska ske på affärsmässiga villkor och att detta ska fastställas med beaktande av den värdering som gjordes när resolutionen inleddes.
Vi anser att den föreslagna bestämmelsen inte behöver innehålla någon hänvisning till unionens regler om statligt stöd. Dessa regler gäller ändå, enligt vad som konstateras i tidigare kapitel. Enligt vår bedömning behöver det heller inte uttryckligen anges att tillgångsförvaltningsbolaget kan betala genom att utfärda skuldebrev. Den möjligheten finns även om det inte anges särskilt, förutsatt att det ryms inom vad som kan anses vara affärsmässigt.
Slutligen kan nämnas att det i direktivet anges att ersättningen vid en överföring ska tillfalla företaget under resolution. Eftersom det även är möjligt att göra överföringar från ett broinstitut bör detta återspeglas i bestämmelserna om ersättning. En bestämmelse i vilken det anges till vem ersättningen ska betalas samt att avdrag från ersättningen får ske för att täcka kostnader som har uppstått för resolutionsmyndigheten eller resolutionsreserven när avskiljandeverktyget har använts bör tas in lag. På så sätt genomförs artiklarna 37.7 a och 42.7 i resolutionsdirektivet.
14.5 Definition av tillgångsförvaltningsbolag
Med tillgångsförvaltningsbolag avses ett aktiebolag som
1. ägs helt eller delvis av staten,
2. har bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller för-
pliktelser från ett eller flera företag under resolution eller broinstitut, och
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
696
3. avser att förvalta överförda tillgångar, rättigheter och för-
pliktelser i syfte att maximera dessas värden vid en framtida försäljning eller avveckling.
Resolutionsmyndigheten ska företräda aktierna vid bolagsstämman i tillgångsförvaltningsbolaget.
Resolutionsdirektivet
I artikel 42.2 anges de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att ett institut ska anses vara ett tillgångsförvaltningsbolag. Av artikeln framgår att ett tillgångsförvaltningsbolag ska vara en juridisk person som (i) ägs helt eller delvis av en eller flera myndigheter, vilket kan omfatta resolutionsmyndigheten eller finansieringsarrangemanget för resolution, och kontrolleras av resolutionsmyndigheten, och (ii) har bildats i syfte att ta emot vissa eller samtliga tillgångar, rättigheter och skulder i ett eller flera företag under resolution eller ett broinstitut.
Av artikel 42.3 framgår att tillgångsförvaltningsbolaget ska förvalta de tillgångar som överförts till den i syfte att maximera värdet på tillgångarna genom en slutlig försäljning eller ordnad avveckling.
Skälen för kommitténs förslag
På samma sätt som i fallet med broinstitutsverktyget är det av betydelse hur man definierar ett tillgångsförvaltningsbolag. Vilket resolutionsverktyg som används får betydelse för vilka bestämmelser som ska tillämpas på såväl själva överföringen som hanteringen av tillgångarna samt – i ett bredare perspektiv – kontrollen och driften av bolaget, efter det att överföringen har skett.
Vad gäller skillnaderna mellan direktivet och kommitténs förslag till införlivande av de ovan angivna artiklarna bör följande noteras. Till att börja med finns vissa skillnader som diskuteras även i anslutning till vårt förslag till införlivande av direktivets bestämmelser om broinstitutsverktyget. I denna kategori ingår att ett tillgångsförvaltningsbolag (precis som ett broinstitut) ska vara under resolutionsmyndighetens kontroll oavsett hur ägandet ser ut, samt att det i förslaget till genomförande inte uttryckligen anges att tillgångsförvaltningsbolaget kan ägas av en eller flera myndigheter.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
697
Dessa delar utvecklas därför inte ytterligare i detta avsnitt, utan den diskussion som förs i kapitel 13 är relevant även beträffande avskiljandeverktyget.
Som konstateras i avsnitt 14.2 är det möjligt att använda avskiljandeverktyget för att förhindra negativa effekter på en eller flera finansiella marknader, för att säkerställa att verksamheten i det företag från vilket överföringen sker fungerar tillfredsställande eller för att det är nödvändigt för att maximera intäkterna från avvecklingen av ett företag under resolution.
Det är dock viktigt att göra skillnad mellan i vilket syfte avskiljandeverktyget används och syftet med förvaltningen av tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna. Vad gäller det sistnämnda anges i direktivet att syftet ska vara att förvalta tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna på ett sätt som maximerar avvecklingsvärdet.
Mot bakgrund av att avskiljandeverktyget kan användas i andra syften än att maximera värdet på de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs kan det tyckas vara inkonsekvent att uppställa ett krav på att tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna ska förvaltas på ett sätt som just maximerar värdet. Detta hänger dock till stor del ihop med vid vilken tidpunkt syftet med avskiljandeverktyget uppnås.
Enligt kommitténs bedömning bör syftet med att använda ett tillgångsförvaltningsbolag ofta kunna uppnås redan genom överföringen, eftersom poängen är just att lyfta bort vissa tillgångar, rättigheter och förpliktelser från det företag som överföringen sker. Att man därefter kräver att tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna förvaltas på ett sätt som maximerar dessas värden synes i det här fallet rimligt och ligger dessutom i linje med det generella krav som direktivet ställer på resolutionsmyndigheterna att sträva efter att undvika onödig värdeförstöring (se ovan och kapitel 8).
Kommittén bedömer det som osannolikt att syftet med förvaltningen kan motverka de ursprungliga syftena med själva överföringen. Anta exempelvis att syftet i ett visst fall är att undvika negativa effekter på den finansiella marknaden. Anta att det syftet uppnås redan genom att överföringen sker till tillgångsförvaltningsbolaget och att tillgångarna inte omedelbart säljs. Det torde då inte vara några problem att kräva att tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna efter överföringen förvaltas på ett sätt som syftar till att maximera dessas värden.
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
698
Även om syftet ofta bör kunna uppfyllas redan genom den initiala överföringen kan det inte uteslutas att även vissa efterföljande åtgärder har betydelse i det här avseendet. En försäljning av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som förvaltas av tillgångsförvaltningsbolaget, med hänvisning till syftet att maximera värdet, bör följaktligen också ske med hänsyn till marknadens funktionssätt och inte ske när det leder till stora prisfall och därmed ett fallande värde på tillgångsförvaltningsbolaget. Kommitténs bedömning är att eventuella avvägningar mellan de ursprungliga syftena för att göra överföringen och målet med förvaltningen att maximera värdet vid en framtida försäljning eller avveckling effektivt kan hanteras genom resolutionsmyndighetens kontroll över tillgångsförvaltningsbolaget.
En jämförelse med den föreslagna definitionen av broinstitut
Som konstateras ovan är syftet med ett tillgångsförvaltningsbolag att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller broinstitut. Detta motsvarar i stort ett av syftena med ett broinstitut, nämligen att ”ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag från innehavaren av ett sådant instrument” (se kapitel 13). Det är dock viktigt att poängtera att ett broinstitut utöver detta även ”avser att fortsätta utföra funktioner, eller erbjuda tjänster, som utförts eller erbjudits av företaget under resolution”. Ett tillgångsförvaltningsbolag däremot avser att förvalta det överförda inkråmet för att maximera värdet på detta vid en framtida försäljning eller avveckling. Det är också detta som utgör den avgörande skillnaden mellan de två verktygen och, mer konkret, mellan definitionerna av ett tillgångsförvaltningsbolag och ett broinstitut.
14.6 Styrning av tillgångsförvaltningsbolaget
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska
1. godkänna den verkställande direktören i tillgångsförvalt-
ningsbolaget,
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
699
2. fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet
3. godkänna tillgångsförvaltningsbolagets strategiska mål och
riskstrategi.
Resolutionsdirektivet
I artikel 42.4 anges att medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheten (i) godkänner innehållet i tillgångsförvaltningsbolagets stadgar, (ii) utser eller godkänner tillgångsförvaltningsebolagets ledning, godkänner ledningens ersättning samt fastställer lämpliga ansvarsområden för dem, och (iii) godkänner tillgångsförvaltningsbolagets strategi och riskprofil.
Av artikel 42.13 framgår vidare följande. Tillgångsförvaltningsbolaget ska inte ha mål som innebär några skyldigheter eller något ansvar gentemot ägare till företaget under resolution eller dess borgenärer. Ledningsorganet eller den verkställande ledningen ska inte ha någon ansvarsskyldighet gentemot sådana ägare eller borgenärer när det gäller åtgärder som de vidtagit eller underlåtit att vidta i samband med fullgörandet av sina uppgifter, såvida inte handlingen eller underlåtenheten innebär grov oaktsamhet eller allvarlig försummelse enligt nationell rätt.
Medlemsstaterna får ytterligare begränsa en tillgångsförvaltningsbolags och dess ledningsorgans eller verkställande lednings ansvar i enlighet med nationell rätt för åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av deras uppgifter.
Skälen för kommitténs förslag
Som framkommer ovan överensstämmer direktivets bestämmelser om styrning av ett tillgångsförvaltningsbolag i princip med de bestämmelser som gäller för styrning av ett broinstitut. Den enda skillnaden är att det beträffande avskiljandeverktyget inte anges att resolutionsmyndigheten ska ges befogenhet att sälja tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som förvaltas av tillgångsförvaltningsbolaget. Kommittén finner inte heller något skäl att föreslå en bestämmelse av den innebörden. Det bör dock påpekas att myndigheten – i och med att den kontrollerar tillgångsförvaltningsbolaget – likväl kommer att kunna fatta beslut om försäljning i många fall.
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
700
Kommittén föreslår att artikeln i fråga genomförs på samma sätt som föreslås beträffande motsvarande artikel för broinstitutsverktyget. För en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del hänvisas därför till avsnitt 13.7.1.
Av bestämmelserna i artikel 42.13 följer slutligen att medlemsstaterna får begränsa ansvaret för ett tillgångsförvaltningsbolag eller ledningen i ett sådant bolag i enlighet med nationell rätt. En motsvarande direktivbestämmelse finns avseende broinstitutsverktyget och behandlas i avsnitt 13.6. Enligt kommitténs bedömning kräver inte den angivna artikeln några lagstiftningsåtgärder. För en närmare redogörelse för kommitténs bedömning i detta avseende, se avsnitt 13.6.
701
15 Skuldnedskrivningsverktyget
15.1 Inledning
Ett av de fyra resolutionsverktygen i direktivet är skuldnedskrivningsverktyget. Detta verktyg gör det möjligt för resolutionsmyndigheten att, efter det att ägarna burit sin del av förlusten, skriva ned vissa skulder i företaget under resolution eller konvertera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument i företaget under resolution, i dess moderföretag, i ett broinstitut eller i ett tillgångsförvaltningsföretag. En nedskrivning syftar till att absorbera förluster. En konvertering innebär att företagets skulder överförs till aktiekapitalet och förbättrar därmed företagets kapitalstyrka. Bestämmelserna om skuldnedskrivningsverktyget finns i artiklarna 43–55. I detta kapital föreslår vi hur detta verktyg ska införlivas i svensk lagstiftning. Artikel 45 om minimikravet på nedskrivningsbara skulder behandlar vi särskilt i kapitel 17.
15.2 Definition av skuldnedskrivningsverktyget
Kommitténs förslag: Med skuldnedskrivningsverktyget avses
1. nedskrivning av det i resolution försatta företagets skulder,
eller
2. konvertering av det i resolution försatta företagets skulder
till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget eller ett berört moderföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
702
Följande skulder får skrivas ned eller konverteras genom skuldnedskrivningsverktyget
1. relevanta kapitalinstrument, och
2. kvalificerade skulder.
Resolutionsdirektivet
I artikel 2.1.57 definieras begreppet skuldnedskrivningsverktyg som en mekanism för en resolutionsmyndighets utövande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter med avseende på skulder i ett företag under resolution i enlighet med artikel 43.
Nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter definieras i sin tur som de befogenheter som fastställs i artikel 59.2 och artikel 63.1 e–i (artikel 2.1.66). Dessa artiklar behandlas längre fram i detta kapitel.
Skälen för kommitténs förslag
Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten kunna skriva ned vissa så kallade kvalificerade skulder och även kunna konvertera sådana skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument genom att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget. Användningen av detta verktyg ska följa det förfarande som beskrivs i direktivet specifikt och för resolutionsåtgärder generellt.
Alla skulder är inte lämpliga att skriva ned eller konvertera. Direktivet anger vilka skulder som inte ska skrivas ned och innehåller även en möjlighet att beroende på omständigheter i det enskilda fallet undanta sådana skulder som är tillåtna att skriva ned; se avsnitt 15.5.
Skulder som får räknas in i kapitalbasen, s.k. relevanta kapitalinstrument (övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument), räknas inte till de kvalificerade skulderna. Direktivet anger dock att även dessa ska kunna skrivas ned eller konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument genom tillämpning av särskilda befogenheter såväl utanför som i resolution. I vårt förslag till införlivande har vi valt att separera nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför respektive i resolution. I kapitel 30 behandlas nedskrivning eller konvertering utanför resolution.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
703
När det gäller nedskrivning eller konvertering i resolution föreslår vi att detta ska vara en del av skuldnedskrivningsverktyget. Detta eftersom det i vissa fall kan vara värdefullt att kombinera nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument, som ju också är skulder, och kvalificerade skulder i en resolutionsprocess. Kommittén har inte heller identifierat några skäl till att behandla dem separat.
Skuldnedskrivningsverktyget är således en mekanism, eller ett förfarande, för att skriva ned eller konvertera kvalificerade och relevanta kapitalinstrument i ett företag under resolution i enlighet med artikel 43. Verktyget innefattar alltså per definition nedskrivning eller konvertering av skulder för de ändamål och enligt den process som anges i resolutionsdirektivet. Konverteringen får ske till aktier eller andra äganderättsinstrument i företaget under resolution, i dess moderinstitut, i ett broinstitut eller i ett tillgångsförvaltningsbolag. Vi föreslår därför att det införs följande definition av skuldnedskrivningsverktyget:
1. nedskrivning av det i resolution försatta företagets skulder, eller
2. konvertering av det i resolution försatta företagets skulder till
aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget eller ett berört moderföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
Det är dock inte alla skulder som får skrivas ned. Endast de så kallade kvalificerade skulderna (se nedan) och de skulder som får räknas in i kapitalbasen, det vill säga övriga primärkapital- och supplementärkapitalinstrument (de i direktivet så kallade relevanta kapitalinstrumenten) kan bli föremål för nedskrivning och konvertering. Kommittén föreslår därför en bestämmelse som förtydligar vilka skulder som verktyget får användas på.
Det bör dock framhållas att när skuldnedskrivningsverktyget tillämpas ska först åtgärder vidtas som säkerställer att ägarna bär förluster före borgenärerna; se kapitel 11. En skillnad från direktivet i detta avseende är att vi föreslår att dessa åtgärder ska omfatta även innehavare av preferensaktier och detta oavsett om de ingår i kapitalbasen eller inte. Det bör också framhållas att åtgärder som gör att ägare och borgenärer drabbas av förluster till följd av att de lämnas kvar i ett företag som försätts i konkurs samtidigt som visst inkråm överförs till någon annan aktör, vilket ibland kallas för
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
704
syntetisk nedskrivning, inte formellt är en del av skuldnedskrivningsverktyget.
15.3 Skuldnedskrivningsverktygets användningsområde
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får använda
skuldnedskrivningsverktyget för att:
1. kapitalisera ett företag i resolution i kombination med en
omstrukturering av företaget, om det finns rimliga utsikter att det kommer att återge företaget dess långsiktiga livskraft,
2. konvertera skulder som överförs till ett broinstitut till aktier
eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp, i syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet, eller
3. inom ramen för försäljningsverktyget eller avskiljande-
verktyget, konverterera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp.
För att använda skuldnedskrivningsverktyget i kombination med omstrukturering får resolutionsmyndigheten besluta att en sparbank ska ombildas till aktiebolag.
Ombildningen ska genomföras genom att sparbankens rörelse överlåts till ett bankaktiebolag. Dessa aktier ska utan ersättning överlämnas till en stiftelse, som har bildats av en eller flera sparbanker och vars huvudsakliga ändamål är att främja sparsamhet i Sverige på det sätt som framgår närmare av stiftelseförordnandet.
Resolutionsdirektivet
Liksom för de övriga verktygen anger direktivet när skuldnedskrivningsverktyget får användas. Dessa bestämmelser finns i artikel 43 som anger två olika ändamål.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
705
För det första får skuldnedskrivningsverktyget användas för att rekonstruera ett företag. Det innebär att man bevarar den juridiska person som företaget under resolution utgör, men skriver ned eller konverterar dess skulder samtidigt som man omstrukturerar verksamheten enligt en omstruktureringsplan (se artikel 46). Då är skuldnedskrivningsverktyget ett från de övriga verktygen fristående verktyg. Det får dock även kombineras med de övriga verktygen (se artikel 37.2). I artikel 43.3 anges att skuldnedskrivning (och följaktligen även en omstrukturering av företaget i befintlig juridisk person) får användas endast om det finns rimliga utsikter att användningen av verktyget, tillsammans med andra relevanta åtgärder, t.ex. åtgärder som vidtas i enlighet med den omstruktureringsplan för verksamheten som krävs enligt artikel 52, förutom att uppnå de relevanta resolutionsändamålen kommer att återställa den sunda finansiella ställningen och den långsiktiga livskraften1hos institutet eller koncernföretaget. Om dessa villkor inte uppfylls ska medlemsstaterna, enligt artikel 43.3 andra stycket, se till att resolutionsmyndigheten får tillämpa något av de övriga verktygen och den andra varianten av skuldnedskrivningsverktyget.
Den andra möjliga tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget är att skriva ned eller konvertera skulder som överförs till ett broinstitut, till ett tillgångsförvaltingsbolag eller genom försäljningsverktyget. I detta fall används skuldnedskrivningsverktyget som ett komplement till de övriga verktygen. Enligt artikel 43.2 b får skuldnedskrivningsverktyget mer precist användas för att konvertera till eget kapital eller minska kapitalbeloppet av fordringar eller skuldinstrument som överförs
1. till ett broinstitut i syfte att tillhandahålla kapital till bro-
institutet, eller
2. inom ramen för verktyget för försäljningsverktyget eller avskilj-
andeverktyget.
Det kan i sammanhanget även påpekas att av artikel 40.2 framgår att användningen av skuldnedskrivningsverktyget för sist angivna ändamål inte ska påverka resolutionsmyndighetens möjlighet att kontrollera broinstitutet.
1 Direktivet talar om ”bärkraft”, men kommittén anser att livskraft är ett mer adekvat svenskt uttryck för det som direktivet syftar på.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
706
Associationsformen
Enligt artikel 43.4 ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna får använda skuldnedskrivningsverktyget på alla företag som kan bli föremål för resolution, samtidigt som man i varje enskilt fall respekterar det berörda företagets juridiska form eller får ändra den juridiska formen.
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsmyndigheten får skriva ned eller konvertera skulder om detta behövs för att absorbera eventuella förluster som ägarkapitalet inte har haft kapacitet att absorbera eller för att kapitalisera det företag som driver verksamheten från det fallerade företaget vidare. Av direktivet framgår mer specifikt att skuldnedskrivningsverktyget – eller rättare sagt den rätt att skriva ned och konvertera som detta verktyg tillhandahåller – kan användas på egen hand för att rekonstruera företaget under resolution, alternativt i kombination med något av de andra resolutionsverktygen. Det första alternativet som innebär en rekonstruktion av företaget under resolution är tydligt avskilt från de övriga verktygen (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget). Det andra alternativet innebär att en nedskrivning eller konvertering får användas i kombination med något av de andra verktygen. För att införliva direktivets artikel 43 bör det framgå att skuldnedskrivningsverktyget får användas på båda dessa sätt. I det följande beskriver vi dessa användningsområden något utförligare.
Nedskrivning eller konvertering i kombination med omstrukturering
Det första alternativet innebär att skuldnedskrivningsverktyget tillämpas för att rekonstruera företaget under resolution. Enklast är att tänka sig ett förfarande i två steg. Först skrivs skulder ned till dess att förlusterna är absorberade fullt ut, det vill säga substansvärdet i företaget är noll. Därefter konverteras skulder till aktier för att ge företaget en tillräcklig kapitalisering. Inget hindrar att dessa två steg görs samtidigt. Det kan dock noteras, vilket vi återkommer till senare, att vid nedskrivning för förlustabsorbering ska ingen ersättning till borgenären utgå. Däremot ska full ersättning utgå för den del av skulden som konverteras till aktier eller något annat
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
707
instrument, dvs. de instrument som ges ut vid konverteringen ska tillfalla borgenärerna.
Direktivet ställer också krav på att en omstruktureringsplan ska upprättas i samband med att skuldnedskrivningsverktyget tillämpas för att rekonstruera företaget under resolution. I avsnitt 15.4 behandlas artikel 47 och vilka krav som ska ställas på innehållet i en omstruktureringsplan.
Detta alternativ får endast utnyttjas om det finns rimliga utsikter att användningen av verktyget, tillsammans med andra relevanta åtgärder, t.ex. åtgärder som vidtas i enlighet med omstruktureringsplanen, förutom att uppnå de relevanta resolutionsändamålen kommer att återge företaget under resolution dess långsiktiga livskraft. Såväl kravet på upprättandet av en omstruktureringsplan som förutsättningen för detta alternativ behöver framgå av lag. Att det handlar om den långsiktiga livskraften torde vara ett uttryck för att denna i många fall inte kan återges utan att andra omstruktureringsåtgärder av verksamheten genomförs och att dessa kan ta tid. Kommittén föreslår att detta villkor, som behöver framgå av lag, ska uttryckas som att det finns rimliga utsikter att de åtgärder som vidtas kommer att återge företaget dess långsiktiga livskraft.
Nedan diskuterar vi kortfattat hur skuldnedskrivningsverktyget kan användas i inom ramen för det andra alternativet, det vill säga i kombination med andra resolutionsverktyg.
Skuldnedskrivning i samband med försäljningsverktyget
Skuldnedskrivningsverktyget kan kombineras med försäljningsverktyget. Till att börja med kan konstateras att det i dessa fall inte är möjligt att skriva ned eller konvertera skulder som redan har överförts till en privat köpare. Däremot skulle det kunna uppkomma en situation där en användning av skuldnedskrivningsverktyget är nödvändig för att kunna genomföra försäljningen.
Det kan exempelvis vara så att det fallerande företaget har ett negativt substansvärde, dvs. dess skulder överstiger dess tillgångar. Om verksamheten ska säljas i sin helhet torde det i ett sådant läge vara svårt att hitta en köpare som är villig att överta företaget ens utan krav på ersättning. Genom en nedskrivning av skulder skulle substansvärdet kunna återställas till noll och en försäljning eventuellt kunna genomföras. Dessutom kan förluster på det här sättet
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
708
absorberas av företagets ägare och tidigare finansiärer och osäkerheten kring det fallerande företagets finansiella ställning minska.
Av direktivet följer att finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) inte får användas för att direkt eller indirekt absorbera förluster. Om det skulle vara nödvändigt att betala en förvärvare för att överta verksamhet som drivits av ett företag i resolution, måste skulderna därför först skrivas ned eller konverteras. I en sådan situation kan dock i stället broinstitutsverktyget vara ett alternativ.
Nedskrivning eller konvertering i samband med överföring av skulder till ett broinstitut
Enligt direktivets artikel 43 är det möjligt att använda skuldnedskrivningsverktyget avseende sådana skulder som överförs till ett broinstitut i syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet och minska kapitalbeloppet för skulder som överförs. Åtgärderna ska alltså endast avse sådana skulder som har uppkommit före resolutionsbeslutet och som överförs från ett företag under resolution.
Tillämpningen av verktyget kan precis som i fallet med försäljningsverktyget innebära att kapitalbeloppet av de skulder som förs över minskas. Det kan vara nödvändigt då direktivet anger att beloppet på skulderna inte får överstiga värdet på tillgångarna som överförs. Viss hänsyn kan tas till bidrag från andra källor.
Generellt handlar det dock om att direktivet inte tillåter att förluster direkt eller indirekt förs över på finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven), vilket skulle kunna bli följden om skulder förs över utan någon nedskrivning. Man kan alltså principiellt se det på precis på samma sätt som vid rekonstruktion av ett företag, dvs. att först måste förlusterna absorberas fullt ut genom nedskrivning innan en kapitalisering, och i detta fall överföring, genomförs.
När skuldnedskrivningsverktyget kombineras med broinstitutsverktyget kan det också användas för att kapitalisera broinstitutet genom att borgenärer i utbyte mot sina skulder erhåller aktier i broinstitutet. Borgenärerna bidrar alltså genom konverteringen till att finansiera kapitaliseringen av broinstitutet, men ska då få kompensation för detta precis som vid konvertering till aktier i företaget under resolution.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
709
Nedskrivning och konvertering i samband med överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag
Slutligen kan nämnas att det även är möjligt att använda skuldnedskrivningsverktyget tillsammans med avskiljandeverktyget. Genom att exempelvis överföra skulder till ett tillgångsförvaltningsbolag och sedan skriva ned eller konvertera dessa kan tillgångsförvaltningsbolaget kapitaliseras. Det bör nämnas att det även är möjligt att använda avskiljandeverktyget för att ta hand om vissa tillgångar och skulder som överförs inom ramen för en omstrukturering genom skuldnedskrivningsverktyget. I det fallet är det dock frågan om en användning av skuldnedskrivningsverktyget för att omorganisera det fallerande företaget i syfte att det ska kunna fortsätta bedriva in verksamhet.
Associationsformen
I det föregående har fokus legat på aktiebolagsformen. Det ska emellertid vara möjligt att använda skuldnedskrivningsverktyget även på sparbanker och medlemsbanker. För dessa företagstyper kommer skuldnedskrivningsverktyget framför allt att användas i samband med en inkråmsöverlåtelse till ett broinstitut eller en privat aktör. I broinstitutsfallet kan man då också tänka sig att skulderna konverteras till aktier i broinstitutet. För att öka möjligheterna att använda skuldnedskrivningsverktyget på sparbanker föreslår vi dock att resolutionsmyndigheten ska få besluta att en sparbank under resolution ska ombildas till bankaktiebolag. För ett sådant beslut ska inte bestämmelserna om ombildning till bankaktiebolag i 8 kap. sparbankslagen (1987:619) gälla.
Av bestämmelsen bör det framgå att resolutionsmyndigheten om den använder skuldnedskrivningsverktyget för att rekonstruera en sparbank som är försatt i resolution, får besluta att den ska ombildas till aktiebolag. Ombildningen ska genomföras genom att sparbankens rörelse överlåts till ett bankaktiebolag. Dessa aktier ska utan ersättning överlämnas till en stiftelse, som har bildats av en eller flera sparbanker och vars huvudsakliga ändamål är att främja sparsamhet i Sverige på det sätt som framgår närmare av stiftelseförordnandet.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
710
När ombildningen har skett kan nedskrivning eller konvertering ske. Ofta torde det dock vara tillräckligt att använda broinstitutsverktyget på en sparbank.
Övrigt
Eftersom resolutionsmyndigheten kommer att ha tillgång till alla direktivets resolutionsverktyg behövs ingen uttrycklig bestämmelse för att införliva artikel 43.3 andra stycket. Där anges att resolutionsmyndigheten ska kunna vidta andra åtgärder om det inte finns rimliga förutsättningar för att skuldnedskrivningsverktyget, tillsammans med andra åtgärder, ska återge företaget under resolution dess livskraft.
15.4 Omstruktureringsplaner
Kommitténs förslag: När skuldnedskrivningsverktyget används
för att rekonstruera ett företag, ska företaget upprätta en omstruktureringsplan. Den ska beskriva de åtgärder som ska vidtas för att återge företaget dess långsiktiga livskraft. Resolutionsmyndigheten ska efter samråd med Finansinspektionen besluta om planen ska godkännas. Om planen inte godkänns får företaget ges möjlighet att ändra den. Om det bedöms att det inte finns några förutsättningar för att godkänna planen, får resolutionsmyndigheten besluta att använda något annat verktyg.
Om skuldnedskrivningsverktyget, eller motsvarande verktyg i ett annat land inom EES, ska användas för att rekonstruera två eller flera företag i samma koncern, ska inte vart och ett av dessa företag upprätta en omstruktureringsplan. I stället ska moderinstitutet inom EES upprätta en plan för samtliga företag inom koncernen.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en omstruktureringsplan ska innehålla.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
711
Resolutionsdirektivet
Upprättandet av en omstruktureringsplan
Som har nämnts i det föregående måste det upprättas en omstruktureringsplan om skuldnedskrivningsverktyget används för att rekonstruera ett företag inom ramen för den befintliga juridiska personen. Av artikel 51.1 framgår att medlemsstaterna ska se till att omstruktureringsplanen upprättas och genomförs i enlighet med artikel 52. Vidare får enligt artikel 51.2 dessa åtgärder omfatta att resolutionsmyndighetens tillsätter en person eller personer som utsetts i enlighet med artikel 72.1 och som ska upprätta och genomföra den omstruktureringsplan för verksamheten som krävs enligt artikel 52.
Enligt artikel 52.1 ska ledningsorganet, eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1, inom en månad efter det att skuldnedskrivningsverktyget har använts i enlighet med artikel 43.2 a utarbeta och förelägga resolutionsmyndigheten en omstruktureringsplan för verksamheten som uppfyller de krav som anges nedan. Om unionens regler för statligt stöd är tillämpliga ska medlemsstaterna se till att planen är förenlig med den omstruktureringsplan som institutet eller koncernföretaget ska lägga fram för kommissionen i enlighet med de reglerna.
När skuldnedskrivningsverktyget enligt artikel 43.2 a tillämpas på två eller flera koncernföretag ska omstruktureringsplanen för verksamheten enligt artikel 52.2 utarbetas av moderinstitutet inom EES och omfatta samtliga institut inom koncernen i enlighet med det förfarande som anges i artiklarna 7 och 8 och översändas till resolutionsmyndigheten på koncernnivå. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska överlämna planen till övriga berörda resolutionsmyndigheter och till Eba.
I undantagsfall, och om det är nödvändigt för att resolutionsändamålen ska uppnås, får resolutionsmyndigheten förlänga perioden i artikel 52.1 upp till högst två månader efter tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget.
Om omstruktureringsplanen för verksamheten också ska anmälas inom unionens regler om statligt stöd, får resolutionsmyndigheten förlänga perioden i artikel 52.1 upp till maximalt två månader efter tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget eller fram till den tidsfrist som fastställs av unionens regler om statligt stöd, beroende på vad som inträffar först.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
712
Omstruktureringsplanens innehåll
Enligt artikel 52.4 ska det i en omstruktureringsplan för verksamheten fastställas åtgärder som syftar till att inom en rimlig tid återge företaget under resolution, eller delar av dess verksamhet, livskraften på lång sikt. Åtgärderna ska baseras på realistiska antaganden vad gäller de ekonomiska och finansiella marknadsförhållanden enligt vilka företaget kommer att vara verksamt.
Omstruktureringsplanen ska ta hänsyn till bland annat den rådande situationen och framtidsutsikterna på finansiella marknaden, på grundval av antaganden om bästa och värsta möjliga utfall, inbegripet en kombination av händelser för att identifiera företagets största svagheter. Antagandena ska jämföras med lämpliga sektorsövergripande riktmärken.
Planen ska vidare enligt artikel 52.5 åtminstone omfatta följande:
a) En detaljerad analys av de faktorer och problem som lett till att
institutet eller koncernföretaget kommit eller sannolikt kommer att fallera, och av de omständigheter som lett till dessa svårigheter.
b) En beskrivning av de åtgärder som syftar till att återställa livs-
kraften hos institutet eller koncernföretaget på lång sikt.
c) En tidsplan för genomförandet av de åtgärderna.
Enligt artikel 52.6 får åtgärder för att återställa livskraften hos företaget på lång sikt omfatta följande:
a) Omstrukturering av verksamheten för institutet eller koncern-
företaget.
b) Förändringar av de operativa systemen och infrastrukturen
inom institutet.
c) Avyttring av förlustbringande verksamheter.
d) Omstrukturering av befintlig verksamhet som kan bli kon-
kurrenskraftig.
e) Försäljning av tillgångar eller verksamhetsgrenar.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
713
Bedömningen av planen
I artikel 52.7-9 anges hur resolutionsmyndighetens bedömning av omstruktureringsplanen ska gå till och vad som händer om myndigheten anser att planen inte håller måttet.
Inom en månad från det datum då omstruktureringsplanen för en verksamhet lades fram ska den berörda resolutionsmyndigheten bedöma sannolikheten för att planen, om den genomförs, kommer att återge den långsiktiga livskraften hos företaget under resolution. Bedömningen ska slutföras i samförstånd med den berörda behöriga myndigheten.
Om resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten finner att planen skulle uppnå detta mål ska resolutionsmyndigheten godkänna planen. Om resolutionsmyndigheten däremot inte finner att planen skulle uppnå det mål som avses i artikel 52.7 ska den enligt artikel 52.9, i samförstånd med den behöriga myndigheten, underrätta ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1, om sina betänkligheter och begära att planen ändras på ett sätt som bemöter dessa betänkligheter.
Ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts enligt artikel 72.1 ska inom två veckor från det datum då den underrättelse som avses i artikel 57.8 mottogs lägga fram en ändrad omstruktureringsplan för resolutionsmyndighetens godkännande. Resolutionsmyndigheten ska granska den ändrade planen och inom en vecka underrätta ledningsorganet, eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1, om huruvida myndigheten finner att den ändrade planen åtgärdar de betänkligheter som framförts eller om det krävs ytterligare ändringar.
Genomförande av planen
Artikel 52.10 föreskriver att ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1 ska genomföra omstruktureringsplanen i enlighet med vad som överenskommits med resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten och ska sända in en rapport till resolutionsmyndigheten minst var sjätte månad om framsteg som gjorts i fråga om genomförandet av planen.
I artikel 52.11 anges att ledningsorganet, eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1, ska, om det enligt
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
714
resolutionsmyndighetens mening och med den behöriga myndighetens samtycke, är nödvändigt revidera planen för att uppnå det mål som avses i artikel 57.4. Ledningsorganet, eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1, ska lägga fram varje revidering för resolutionsmyndighetens godkännande.
Tekniska standarder
Eba ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera följande:
a) Vad som minst bör ingå i en omstruktureringsplan för verk-
samheten enligt artikel 52.5.
b) Minimiinnehållet i rapporterna enligt artikel 52.10.
Eba ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 januari 2016.
Eba ska senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer för att närmare specificera de minimikriterier som en omstruktureringsplan för verksamheten ska uppfylla för att få resolutionsmyndighetens godkännande enligt artikel 52.7. Med beaktande av den erfarenhet som i förekommande fall gjorts vid tillämpningen av riktlinjerna får Eba utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att närmare specificera de minimikriterier som en omstruktureringsplan för verksamheten ska uppfylla för att resolutionsmyndigheten ska godkänna den.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses ovan.
Skälen för kommitténs förslag
Ett krav för att få använda skuldnedskrivningsverktyget i syfte att rekonstruera ett företag under resolution är att nedskrivningen och konverteringen kombineras med omstruktureringsåtgärder som exempelvis att avyttra förlustbringande verksamhet. Dessa omstruktureringsåtgärder ska anges i en omstruktureringsplan som företaget, eller närmare bestämt dess styrelse, ska presentera för resolutionsmyndigheten inom en månad från beslutet att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget. Att notera är att resolutionsmyndigheten kan ge en person (exempelvis en särskild förvaltare; se kapitel
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
715
9) i uppdrag att för företagets räkning ta fram ett förslag på omstruktureringsplan i stället för styrelsen.
Det bör framgå av lag att en omstruktureringsplan ska upprättas och att företaget under resolution är skyldigt att inom en månad ta fram ett förslag till omstruktureringsplan. Detta liksom de övriga direktivbestämmelser som beskriver processen för godkännande bör framgå av lag. Som framgår av direktivet ska resolutionsmyndigheten fatta sina beslut efter samråd med Finansinspektionen.
Om skuldnedskrivningsverktyget tillämpas på mer än ett företag i en koncern så är det moderinstitutet inom EES i stället för de respektive företagen som är skyldiga att upprätta en omstruktureringsplan. Detta är rimligt eftersom om två företag i en koncern skulle upprätta separata omstruktureringsplaner kunde dessa hamna i konflikt med varandra. Det är även tänkbart att möjliga synergier vid en omstrukturering av verksamhet inte tillvaratas. Att moderföretaget är skyldigt att upprätta omstruktureringsplanen i detta fall bör framgå av lag. Omstruktureringsplanen ska enligt direktivet omfatta alla institut. Tanken bör dock vara att moderföretaget ska ta ett helhetsperspektiv på alla företag i koncernen som berörs av omstruktureringen, åtminstone alla företag som är försatta i resolution även om de inte är institut. Kommittén föreslår därför att i den svenska bestämmelsen ska moderföretagets omstruktureringsplan omfatta samtliga företag i koncernen. I praktiken blir det dock endast relevant att skriva något om ett givet företag i den mån det berörs av omstruktureringen.
Direktivet ställer krav på att en omstruktureringsplan ska innehålla ett antal komponenter. Den uppräkning som görs i direktivet är ändå inte uttömmande utan kan komma att kompletteras. Enligt direktivet ska kommissionen i tekniska standarder precisera vad en omstruktureringsplan ska innehålla. Dessa tekniska standarder kommer att vara direkt tillämpliga. Kommittén anser att syftet med planen, det vill säga att planen ska beskriva de åtgärder som ska vidtas för att återge företaget eller delar av det långsiktig livskraft, är så centralt att det bör framgå av lagen. Med utgångspunkt från detta kan planens mer detaljerade innehåll sedan regleras genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Genom ett sådant bemyndigande blir det möjligt att införliva artikel 52 i dess helhet. Att notera är att bestämmelser om innehållet i en omstruktureringsplan kan med den föreslagna regleringen finnas både i föreskrifter och tekniska standarder. Självfallet behöver regeringen eller resolutionsmyndig-
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
716
heten inte utfärda föreskrifter om den bedömer att den information som finns i de tekniska standarderna är tillräckligt uttömmande.
15.5
Kvalificerade skulder
Kommitténs förslag: En kvalificerad skuld är en skuld som inte
räknas som ett primärkapitalinstrument eller ett supplementärkapitalinstrument och som inte är något av det som anges i det följande.
1. En garanterad insättning.
2. En skuld som är säkerställd, till den del skulden täcks av säkerhet.
3. En skuld som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel, förutsatt att kunden är skyddad vid konkurs enligt tillämplig lag.
4. En skuld som hänför sig till en förtroenderelation mellan företaget under resolution och en annan person, förutsatt att den sistnämnde, enligt tillämplig lag, är skyddad vid konkurs, motsvarande utländskt förfarande eller på annan grund.
5. En skuld till ett institut eller ett utländskt institut som inte ingår i samma koncern som företaget under resolution, med en ursprunglig löptid som är kortare än sju dagar.
6. En skuld med en kortare återstående löptid än sju dagar, som hänför sig till system eller operatörer i ett anmält avvecklingssystem eller deras deltagare.
7. En skuld till anställda avseende inarbetad lön, pensionsförmåner eller annan fast ersättning, med undantag för den rörliga delen av ersättning som inte regleras av kollektivavtal eller utgår till en risktagare med väsentlig inverkan.
8. En skuld till en borgenär inom affärs- eller handelssektorn, där skulden hänför sig till att företaget under resolution har tillhandahållits varor eller tjänster som är kritiska för dess löpande verksamhet.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
717
9. En skuld till en skatte- eller en socialförsäkringsmyndighet, förutsatt att skulden har förmånsrätt enligt det lands lag som är tillämplig på skulden. 10. En skuld till garantimyndigheten till följd av en avgift som ska betalas i enlighet med 14 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.
Förslaget omfattar även motsvarande skulder enligt lagen i tredjeland.
Resolutionsdirektivet
Utgångspunkten i direktivet är alltså att skuldnedskrivningsverktyget ska användas på samtliga skulder, utom vissa angivna undantag. Det här kommer till uttryck i artikel 44.1.
Av artikel 44.2 framgår att resolutionsmyndigheten inte får använda skuldnedskrivningsverktyget avseende följande skulder när de regleras i en medlemsstats, eller i ett tredjelands, rätt.
a) Garanterade insättningar.
b) Skulder med säkerhet, inbegripet säkerställda obligationer och
skulder i form av finansiella instrument som används för att säkra tillgångar som ingår som en integrerad del av säkerhetspoolen och som enligt nationell rätt är säkrade på ett liknande sätt som säkerställda obligationer.
c) Skulder som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel hos
institutet eller koncernföretaget inbegripet kundtillgångar eller kundmedel som innehas på uppdrag av UCITS-fonder enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2009/65/EG eller AIF-fonder enligt definitionen i artikel 4.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder, under förutsättning att en sådan kund är skyddad enligt tillämplig insolvensrätt
d) Skulder som hänför sig till en förtroenderelation mellan
institutet eller koncernföretaget (som förvaltare) och en annan person (som mottagare), under förutsättning att en sådan mot-
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
718
tagare åtnjuter skydd enligt tillämplig insolvensrätt eller civilrätt.
e) Skulder till institut, med undantag för företag inom en och
samma koncern, med en ursprunglig löptid på mindre än sju dagar.
f) Skulder med en återstående löptid på mindre än sju dagar som
hänför sig till system eller operatörer av system som är utformade för ändamålen i direktiv 98/26/EG eller till deras deltagare och som uppstår till följd av deltagandet i ett sådant system.
g) En skuld till någon av följande:
i) en anställd, vad gäller inarbetad lön, pensionsförmåner eller
annan fast ersättning, med undantag av den rörliga delen av ersättning som inte regleras av kollektivavtal,
ii) en borgenär inom affärs- eller handelssektorn, där skulden
hänför sig till att institutet eller koncernföretaget tillhandahållits varor eller tjänster som är kritiska för dess löpande verksamhet, däribland IT-tjänster, försörjningstjänster och hyra, förvaltning och underhåll av lokaler,
iii) skatte- och socialförsäkringsmyndigheter, förutsatt att de
skulderna är prioriterade enligt tillämplig rätt,
iv) insättningsgarantisystem till följd av bidrag som ska betalas
i enlighet med direktiv 2014/49/EU.
Det som sägs i 44.2 g ska dock inte tillämpas på den rörliga delen av ersättning med väsentlig inverkan2 enligt definitionen i artikel 92.2 i
2 Den engelska versionen talar om ”variable component of the remuneration of material risk takers as identified in Article 92(2)”. Den engelska lydelsen av artikel 92.2 i kapitaltäckningsdirektivet (CRD IV) lyder: ”Competent authorities shall ensure that, when establishing and applying the total remuneration policies, inclusive of salaries and discretionary pension benefits, for categories of staff including senior management, risk takers, staff engaged in control functions and any employee receiving total remuneration that takes them into the same remuneration bracket as senior management and risk takers, whose professional activities have a material impact on their risk profile, institutions comply with the following principles …”.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
719
kapitaltäckningsdirektivet (2013/36/EU). Enligt artikel 92.2 ska de behöriga myndigheterna se till att instituten iakttar vissa principer när de fastställer och tillämpar sin totala ersättningspolicy, inklusive löner och diskretionära pensionsförmåner för olika personalkategorier, inbegripet verkställande ledning, risktagare, personal som utövar kontrollfunktioner och alla anställda vars totala ersättning medför att de kommer i samma ersättningsklass som den verkställande ledningen och risktagare vars yrkesutövning har väsentlig inverkan på institutens riskprofil.
Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att säkrade tillgångar som hänför sig till säkerställda obligationer i en täckt säkerhetsmassa inte påverkas och förblir separerade med tillräcklig finansiering. Varken det kravet eller bestämmelsen i artikel 44.2 b ovan ska förhindra resolutionsmyndigheterna från att, vid behov (”where appropriate”), utöva de befogenheterna avseende någon del av en säkrad skuld eller en prioriterad fordran för vilken säkerhet har ställts till ett värde som överstiger värdet på de tillgångar, den panträtt, den företagsinteckning eller någon annan säkerhet som ställts för fordran.3 Det är alltså, enkelt uttryckt, endast den säkerställda delen som undantas.
På samma sätt som med säkerställda skulder anges i direktivet att undantaget avseende insättningar (se beskrivning av artikel 44.2 a ovan) inte ska hindra resolutionsmyndigheten från att vid behov (”where appropriate”) använda skuldnedskrivningsverktyget avseende insättningsbelopp som överstiger det garanterade belopp som föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2014/49/EU. Vidare bör noteras att insättningsgarantifonden enligt artikel 99 i direktivet ska kompensera för det belopp som garanterade insättningar hade blivit nedskrivna om skuldnedskrivningsverktyget gällt även avseende dessa. Det här diskuteras vidare i kapitel 21.
Definitionen av skuld som är säkerställd
I artikel 44.2 tredje stycket görs undantag för skulder mot säkerhet (se 44.2 b i uppräkningen ovan). Det begreppet definieras i artikel 2.1.67 som en skuld där borgenärens rätt till betalning eller annan
3 Den engelska versionen talar om ”secured liabilty or a liability for which collateral has been pledged that exceeds the value of the assets, pledge, lien or collateral against which it is secured”.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
720
form av fullgörande är säkrad genom inteckning, panträtt i egendom, eller avtal om andra säkerheter inklusive skuldförpliktelser till följd av återköpstransaktioner eller övriga avtal om säkerheter för överförande av äganderätt.
Skälen för kommitténs förslag
Skuldnedskrivningsverktyget används för att stärka ett företags finansiella ställning. Det handlar här om att, när aktiekapital och liknande har burit förluster, reducera värdet på skulder till den del som de överstiger tillgångarna eller konvertera dem till aktier för att kapitalisera företaget. Dessa åtgärder kommer också att påverka storleken på företagets förlustabsorberande kapital, kapitalbasen. Utgångspunkten för dessa åtgärder är företagets skulder enligt den balansräkning som upprättas vid värderingen.
Utgångspunkten är att alla skulder som ett företag har och som har uppkommit före resolutionsbeslutet ska kunna skrivas ned eller konverteras. Från detta görs dock vissa undantag. På ett övergripande plan kan de flesta undantagen ovan sägas vara ett utflöde av de ändamål och principer som ligger bakom resolutionsdirektivet. Det här är tydligt vad gäller t.ex. de undantag som avser garanterade insättningar, kundmedel och kundtillgångar samt undantaget avseende vissa (kortfristiga) skulder till andra institut, eftersom det utan ett sådant undantag hade varit svårare för ett problemtyngt finansiellt företag att finansiera sin verksamhet, vilket i sin tur hade ökat risken för fallissemang, liksom för spridningseffekter till andra företag. Även undantaget avseende skulder som är kopplade till tjänster som är avgörande för företagets löpande verksamhet kan motiveras genom en hänvisning till det övergripande syftet med direktivet, eftersom det utan ett sådant undantag hade funnits risk för att företaget inte fått tillgång till de tjänster som krävs för att kunna bedriva sin verksamhet på ett effektivt sätt.
Därutöver finns vissa undantag som inte är lika tydligt kopplade till direktivets mål men som har ansetts skyddsvärda av andra skäl. I det här sammanhanget kan t.ex. nämnas den möjlighet som finns att undanta skulder till skatte- och socialförsäkringsmyndigheter i den utsträckning som dessa skyddas enligt nationell förmånsrätt. Också skydd avseende inarbetad lön skulle kunna läggas till den här kategorin, även om det i skälen till direktivet (skäl 70) framhålls att det här undantaget också kan motiveras av hänsyn till finansiell
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
721
stabilitet. Man har alltså gjort bedömningen att det är viktigt för ett problemtyngt företag att kunna behålla sin personal och att detta underlättas av att personalen inte behöver oroa sig för att få sin lönefordran nedskriven eller konverterad.
För att införliva de delar av direktivet som berörts ovan i det här avsnittet behöver motsvarande bestämmelser införas i svensk rätt. Vissa anpassningar bör dock göras, bl.a. därför att resolutionsdirektivet hänvisar till vissa EU-direktiv medan det i svensk rätt i viss utsträckning bör hänvisas till det svenska införlivande av dessa direktiv. Det måste emellertid beaktas att bestämmelserna är tillämpliga på skulder som finns i en annan stat inom EES eller lyder under en sådan stats lagstiftning. För ett anställningsavtal gäller exempelvis det landets lag som är tillämpligt på anställningsavtalet. Likaså hanteras det sakrättsliga skyddet för finansiella instrument som kontoförts av lagen i det land där kontoföringen skett. Nedan följer några kommentarer kring bl.a. dessa delar.
Hänvisningen till direktiv 98/26/EU
I resolutionsdirektivets artikel 44.2 f hänvisas till direktiv 98/26/EU. Detta direktiv har i svensk rätt införlivats genom lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. I vårt förslag till införlivande av direktivets bestämmelse används samma definition av anmälda avvecklingssystem som i den lagen. Begreppet anmält avvecklingssystem i den lagen inkluderar system i stater inom EES.
Skulder som hänför sig till kundtillgångar och tillgångar som förvaltas av ett förvaringsinstitut
I direktivet anges att skulder som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel hos ett institut eller ett annat företag som är föremål för resolution undantas. En förutsättning för detta är dock att kunden skyddas enligt tillämplig insolvenslagstiftning. I ett svenskt perspektiv innebär detta bl.a. att skulder som hänförs till egendom för vilken s.k. separationsrätt vid konkurs föreligger inte ska vara föremål för skuldnedskrivningsverktyget. Bestämmelser om detta finns exempelvis i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
722
Om ett svenskt företag försätts i resolution kommer svensk rätt att reglera vad som i och för sig kan ingå i konkursen, men det sakrättsliga skydd som viss egendom har beror på innehållet i utländsk rätt. I det här sammanhanget finns inte anledning att i detalj redogöra för de omständigheter under vilka sakrättsligt skydd kan finnas enligt svensk rätt och det är inte möjligt att göra någon heltäckande analys av regelverken i andra medlemsstater inom EES. Det viktiga i det här sammanhanget är att nedskrivningsverktyget – enligt direktivets artikel 44.2 c – inte ska tillämpas avseende sådana skulder som hänför sig till medel och tillgångar som skyddas enligt insolvensregleringen i en annan medlemsstat. Enligt svensk rätt handlar det något förenklat om egendom som enligt konkurslagen inte ingår i företagets konkursbo. Det här kan också sägas ligga i linje med det generella kravet på att det ekonomiska utfallet för borgenärer vid resolutionsåtgärder inte ska vara sämre än vid en (hypotetisk) konkurs. Eftersom svenska myndigheter kan komma att behöva beakta utländska regelverk, bör dock införlivandet av resolutionsdirektivets bestämmelse ges en utformning som täcker även utländsk rätt.
Om kundmedel eller kundtillgångar i en given situation inte skyddas av insolvensrättsliga bestämmelser utan civilrättsliga sådana, torde som regel bestämmelsen om skulder som hänför sig till en förtroenderelation vara tillämplig; se nedan.
Skulder som hänför sig till en förtroenderelation
Av samma skäl som anförts ovan bör definitionen av skulder som hänför sig till en förtroenderelation utformas på ett sätt som gör den tillämplig oavsett om svensk eller utländsk rätt är tillämplig på skulden.
I detta fall är dock skulden undantagen både om den är skyddad enligt tillämplig insolvensrätt och civilrätt.
Skulder till skatte- och socialförsäkringsmyndigheter
I direktivets artikel 44.2 f (iii) anges att skulder till skatte- och socialförsäkringsmyndigheter ska undantas ifrån skuldnedskrivningsverktygets omfattning i det fall dessa skulder är prioriterade enligt tillämplig insolvenslagstiftning eller civilrätt. Någon prioritet för
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
723
dessa skulder finns inte i svensk rätt. Eftersom bestämmelsen ska kunna tillämpas även på motsvarande utländska skulder, bör dock bestämmelsen tas in i svensk rätt.
Skulder till insättningsgarantisystemet
Institut som tar emot garanterade insättningar som omfattas av insättningsgarantin ska betala en årlig avgift till garantimyndigheten (14 § lagen [1995:1571] om insättningsgaranti). En skuld som avser en sådan avgift är inte en kvalificerad skuld.
Eftersom 2014 års insättningsgarantidirektiv ännu inte införlivats med svensk rätt hänvisas till 1995 års lag om insättningsgaranti. Vårt förslag behöver ses över i samband med införlivandet av det nya insättningsgarantidirektivet (2014/49/EU).
Möjlighet att skriva ned och konvertera det belopp av en insättning som inte är garanterat
I direktivet anges särskilt att den del av en insättning som överstiger det belopp som omfattas av insättningsgarantin kan bli föremål för nedskrivning eller konvertering genom en användning av skuldnedskrivningsverktyget. Vi anser att detta följer redan av det faktum att det är ”garanterade insättningar” som undantas och enligt vår bedömning behöver detta inte förtydligas ytterligare. I vårt förslag till införlivande inkluderas därför inte någon skrivning som motsvarar direktivet i denna del.
Säkerställda obligationer
Enligt direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att alla säkrade tillgångar som hänför sig till säkerställda obligationer inte påverkas och förblir separerade med tillräcklig finansiering. Syftet med denna bestämmelse torde vara att se till att den säkerhet som obligationsinnehavarna har inte försämras.
Enligt 4 kap. 1 § lagen (2003:1223) om säkerställda obligationer gäller förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (1970:979) i de tillgångar som registrerats som säkerhetsmassa. Förmånsrätt gäller även i medel som vid tidpunkten för konkursbeslutet finns hos emittentinstitutet och som härrör från säkerhetsmassan eller derivat-
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
724
avtal och vissa medel som flyter in under konkursen. Enligt 4 kap. lagen om säkerställda obligationer ska vidare tillgångar i säkerhetsmassan, derivatavtal och obligationer hållas åtskilda från konkursboets tillgångar och skulder om de uppfyller de villkor som ställs i lagen. Det betyder att poolen ska vara solvent och att det ska vara möjligt att fullgöra betalningarna till obligationsinnehavare och derivatmotparter.4 Förvaltaren får då för konkursboets räkning bl.a. ta upp lån, ingå derivatavtal, återköpsavtal och andra avtal i syfte att uppnå balans mellan å ena sidan betalningsflöden, valutor, räntor och räntebindningsperioder enligt de finansiella villkoren för tillgångarna i säkerhetsmassan och ingångna derivatavtal och å andra sidan emittentinstitutets förpliktelser enligt säkerställda obligationer och derivatavtal (4 kap. 5 § lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer). Om poolen inte kan fullgöra betalningar, ska konkursförvaltaren avveckla poolen, vilket innebär att tillgångarna inte längre hålls åtskilda. Obligationsinnehavarna och derivatmotparterna har dock bästa förmånsrätt i säkerhetsmassan och andra tillgångar som omfattas av förmånsrätten.
Som vi beskriver i kapitel 19 ska obligationer, säkerhetsmassa och derivatavtal hållas ihop som en enhet om ett företag försätts i resolution. Det gäller även om förutsättningarna i lagen om säkerställda obligationer inte är helt uppfyllda. Beroende på vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten beslutar om finns det därför möjlighet att hålla ihop säkerhetsmassan med obligationer och derivat vid konkurs eller genom att verksamheten förs över till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsföretag. Detta bör tillgodose direktivets krav. Detsamma torde vara fallet om företaget under resolution rekonstrueras inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget.
Om verksamheten däremot skulle komma att lämnas kvar i företaget under resolution som ska avvecklas genom konkurs, men detta inte sker omgående, finns det inte några bestämmelser som säkerställer att tillgångarna i säkerhetsmassan förblir avskilda och med tillräcklig finansiering. Vi föreslår därför att det tas in en uttrycklig bestämmelse om detta. Eftersom den delen av skulden som inte täcks av säkerhet får skrivas ned bör poolen vara solvent om säkerställda obligationer undantas från nedskrivning.
4Prop. 2002/03:107 .s. 88.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
725
Skulden överstiger säkerheten
Som framgår av direktivet ska resolutionsmyndigheten vid behov (”where appropriate”) kunna skriva ned eller konvertera den del av en skuld som överstiger värdet på den säkerhet som ställs för den. Detta gäller både säkerställda obligationer och andra skulder. Att denna möjlighet finns bör framgå av den bestämmelse som införlivar direktivet.
Ett sätt att genomföra åtgärden på är att helt enkelt skriva ned det belopp som överstiger säkerhetens värde. Ett alternativ skulle dock kunna vara att träffa en överenskommelse med borgenären om att denne nöjer sig med säkerheten mot att skulden avskrivs. Även detta innebär i praktiken att den del som överstiger säkerhetens värde skrivs ned. Vilken lösning som är lämpligast får bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet.
Fordringar som lyder under lagstiftningen i tredje land
I det föregående har vi resonerat utifrån EES-förhållanden. Det är en naturlig utgångspunkt om ett svenskt företag försätts i resolution. Företaget kan dock ha ingått av förbindelser som omfattas av lagstiftningen i tredjeland. Även sådana förbindelser bör i överensstämmelse med direktivet vara undantagna i samma utsträckning som de som lyder under svensk rätt. I annat fall skulle regelverket diskriminera mellan olika borgenärer med samma rätt enbart beroende på vilket lands lag som är tillämplig på skulden. Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse som innebär att undantagen blir tillämpliga även på skulder som lyder under lagen i tredjeland.
15.6 Omfattningen av nedskrivning och konvertering
Kommitténs förslag: Innan resolutionsmyndigheten använder
skuldnedskrivningsverktyget ska den fastställa det totala belopp med vilket skulderna måste
1. skrivas ned för att värdet av företaget under resolution ska
vara lika med noll, och
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
726
2. konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument så att
företaget under resolution, eller ett broinstitut, uppnår en kärnprimärkapitalrelation som gör det möjligt för företaget att under åtminstone ett års tid uppfylla villkoren för sitt tillstånd och ger ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget.
För ett broinstitut får hänsyn tas till eventuella bidrag från resolutionsreserven vid bedömningen av kärnprimärkapitalrelationen.
För ett tillgångsförvaltningsbolag ska det belopp med vilket skulderna behöver minskas fastställas med hänsyn till en försiktig uppskattning av företagets kapitalbehov.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 46.1 framgår att när resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget ska den, på grundval av värderingen enligt artikel 36, bedöma det totala
a) belopp, när relevant, med vilket relevanta kapitalinstrument
och kvalificerade skulder måste skrivas ned för att säkerställa att substansvärdet i företaget under resolution är lika med noll, och
b) belopp, när relevant, med vilket relevanta kapitalinstrument
och kvalificerade skulder måste konverteras till aktier eller andra typer av kapitalinstrument för att kärnprimärkapitalrelationen ska kunna återställas hos antingen företaget under resolution eller broinstitutet.
Det kan påpekas att en värdering enligt artikel 36 också ska innehålla en indelning av borgenärerna i klasser enligt deras prioritetsnivåer enligt tillämplig insolvensrätt och en uppskattning av vilken behandling varje klass av aktieägare och borgenärer skulle ha förväntats få om företaget hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden.
Enligt artikel 46.2 ska resolutionsmyndigheten vid bedömningen fastställa det belopp med vilket skulder behöver skrivas ned eller konverteras för att återställa kärnprimärkapitalrelationen i företaget under resolution, eller i tillämpliga fall, fastställa
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
727
relationen för broinstitutet med hänsyn till alla eventuella kapitalbidrag från finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) i enlighet med artikel 101.1 d5 och för att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget under resolution eller broinstitutet och göra det möjligt för det att under en tidsperiod på åtminstone ett år fortsätta att uppfylla villkoren för auktorisation och fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU.
Det framgår vidare att när resolutionsmyndigheten avser att använda avskiljandeverktyget ska det belopp med vilket de skulderna måste minskas fastställas med hänsyn till en försiktig uppskattning av tillgångsförvaltningsbolagets kapitalbehov.
I artikel 46.4 anges vidare att resolutionsmyndigheten ska fastställa och upprätthålla arrangemang för att säkerställa att bedömningen och värderingen grundas på så aktuella och omfattande uppgifter som möjligt om tillgångarna och skulderna i ett företag under resolution.
Begreppet totalbelopp
Den bedömning som görs enligt artikel 46 ligger sedan till grund för de konkreta åtgärder för nedskrivning och konvertering som resolutionsmyndigheten vidtar.
På olika ställen i direktivet används begreppet totalbelopp. Det definieras i artikel 2.1.70 som det totala belopp som resolutionsmyndigheten har bedömt att relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder ska skrivas ned eller konverteras med i enlighet med artikel 46.1.
Skälen för kommitténs förslag
De ovan beskrivna bestämmelserna ålägger resolutionsmyndigheten att på grundval av den värdering som görs av en oberoende värderare, för egen del bedöma förlustabsorberings- och konverteringsbehovet. Den bedömningen ska sedan ligga till grund för den
5 Enligt artikel 101.1 d får finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) användas för att lämna bidrag till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
728
nedskrivning eller konvertering som resolutionsmyndigheten beslutar om vid användningen av skuldnedskrivningsverktyget.
Kommittén kan konstatera, vilket utvecklas närmare i kapitlet om värdering, att den här typen av värderingar behöver kompletteras med en bedömning av kapitalbehovet med utgångspunkt i kapitaltäckningsregelverket. Det senare faller inom Finansinspektionens expertis. Resolutionsmyndigheten behöver därför ett nära samarbete med Finansinspektionen för att erhålla inspektionens bedömning av kapitalbehovet med avseende på relevanta tillsynskrav. Skyldigheten att göra en bedömning av nedskrivnings- eller konverteringsbehovet bör framgå av en uttrycklig bestämmelse i svensk rätt.
Resolutionsmyndighetens bedömning ska göras med utgångspunkt från värderingen enligt artikel 36, det vill säga den eller de värderingar som görs inför ett beslut om resolution respektive ett beslut om resolutionsåtgärder. Eftersom den värderingen innebär en fortlevandevärdering av företagets tillgångar och skulder, kommer nedskrivnings- och konverteringsbehovet att bedömas utifrån att verksamheten ska bedrivas vidare.
I direktivets artikel 46.1 anges för det första att en bedömning ska göras av de belopp med vilket skulder (dvs. relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder) måste skrivas ned för att få tillgångar och skulder i balans, dvs. att substansvärdet ska bli lika med noll. Det ska vidare för det andra göras en bedömning av med vilket belopp skulder måste konverteras till aktier eller andra kapitalinstrument för att kärnprimärkapitalrelationen ska kunna återställas hos antingen företaget under resolution eller ett broinstitut. Genom att summera dessa två delar får man fram det totalbelopp som resolutionsmyndighetens åtgärder ska avse.
Artikel 46 behandlar enbart nedskrivning eller konvertering av kvalificerade skulder. Behovet av detta påverkas dock av hur mycket aktiekapitalet minskas och hur mycket relevanta kapitalinstrument skrivs ned eller konverteras. Eftersom vi föreslår att nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i resolution ska ske inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget föreslår vi att resolutionsmyndigheten ska bedöma det totalbelopp med vilket skulderna, det vill säga både skulder som räknas som relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder måste skrivas ned eller konverteras.
I direktivet görs det skillnad mellan det belopp som behöver skrivas ned för att substansvärdet ska bli lika med noll och det
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
729
belopp med vilket skulder måste konverteras. Det bör dock noteras att utöver den nedskrivning som behövs för att substansvärdet ska bli lika med noll, innebär även konverteringen att skulderna reduceras i en viss relation till ökningen av det egna kapitalet. I en sådan situation erhåller borgenärerna bara ett annat instrument, t.ex. aktier, som kompensation för att skuldens kapitalbelopp minskat. Artikel 46 behandlar dock inte hur denna kompensation ska beräknas utan bestämmelser om detta finns i artikel 50 Vi behandlar kompensationsfrågan i avsnitt 15.11.
Som framgår av de befogenheter som resolutionsmyndigheten tilldelas – att konvertera till äganderättsinstrument – behöver all konvertering inte ske till just kärnprimärkapitalinstrument. I grunden är dock kärnprimärkapitalet, exempelvis aktier, det bästa kapitalet.
När det gäller frågan om vilken kärnprimärkapitalnivå som resolutionsmyndigheten bör ha som riktmärke kan kommittén konstatera att detta bör bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan som en utgångspunkt noteras att det inte är tillräckligt med en kärnprimärkapitalrelation motsvarande den lägsta möjliga nivån 5,125 procent.6 Hänsyn måste också tas till eventuella buffertkrav samt det kapital som kan gå åt i samband med omstruktureringen av verksamheten och för att täcka resolutionsmyndighetens kostnader i samband med användning av verktygen. Som uttryckligen framgår i direktivet måste dessutom hänsyn tas till marknadens krav på kapitalstyrka. I direktivet anges detta som att omfattningen av konverteringen ska bedömas utifrån att ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget under resolution eller broinstitutet ska bevaras. Detta torde kunna tolkas som att dessa företag ska kunna erhålla marknadsfinansiering på likartade villkor som jämförbara företag.
Vid en bedömning av hur stor del av skulderna som behöver konverteras för att uppnå en lämplig kärnprimärkapitalrelation i ett broinstitut ska hänsyn tas till eventuella bidrag som lämnas från resolutionsreserven för att kapitalisera broinstitutet (se artikel 101.1 d). Sådana bidrag kommer att minska behovet av konvertering. Det bör dock noteras att det inte är fritt fram att lämna sådana bidrag eftersom resolutionsreserven inte får användas för att direkt eller indirekt absorbera förluster.
6 Om kärnprimärkapitalrelationen understiger detta belopp ska relevanta kapitalinstrument konverteras till kärnprimärkapital.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
730
Som framgår av kapitel 13 får ett broinstitut driva verksamhet även om det inte uppfyller alla auktorisationskrav under en kort tid i början av sin verksamhet. Tillsynsmyndigheten, dvs. Finansinspektionen, kommer att ange hur lång denna övergångsperiod får vara. Denna undantagsmöjlighet innebär dock inte att resolutionsmyndigheten ska låta bli att besluta om nedskrivning eller konvertering i den omfattning som behövs för att broinstitutet ska uppnå kraven. Däremot kan det gå en tid innan beslutet verkställs.
Direktivet behandlar också uttryckligen situationen då nedskrivningar kan ske som ett led i kapitaliseringen av ett tillgångsförvaltningsbolag. Syftet med en överföring av tillgångar och skulder till ett tillgångsförvaltningsbolag är att kunna avveckla ”problemtillgångar” på ett sätt, och i en takt, som innebär mindre värdeförstöring eller bidrar till stabilitet på berörda finansiella marknader; se vidare kapitel 14. Det är inte nödvändigtvis så att ett tillgångsförvaltningsbolag för detta ändamål behöver ha verksamhetstillstånd. Det finns då inga kapitaltäckningskrav som behöver uppfyllas. Däremot behöver tillgångsförvaltningsbolaget ha tillräckligt med kapital för att kunna finansiera sig på marknaden och kunna genomföra avvecklingen av tillgångarna över tid. Detta behöver komma till uttryck i lagbestämmelsen.
Slutligen kan man möjligen diskutera hur kravet på att resolutionsmyndigheten ska säkerställa att bedömningen och värderingen grundas på så aktuella och omfattande uppgifter som möjligt förhåller sig till de generella reglerna om värdering. Det bör redan av dessa generella regler följa att värderingen ska grundas på så aktuella och omfattande uppgifter som möjligt avseende tillgångarna och skulderna. Dessutom ska ju värderingen som huvudregel göras av en oberoende värderare och inte av resolutionsmyndigheten. Vi bedömer att direktivet i denna del införlivas genom bestämmelserna om värdering; se kapitel 18.
15.6.1 Uppvärderingsmekanism
Kommitténs bedömning: Artikel 46.3 införlivas genom
bestämmelser som föreslås i kapitlet om värdering.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
731
Resolutionsdirektivet
Som framgår av kapitel 18 kan det upprättas en preliminär värdering som i så fall så snart som möjligt ska följas upp med en slutgiltig värdering (jfr artikel 36.10). I artikel 46.3 finns det bestämmelser om vad som gäller om den preliminära värderingen ger vid handen att det föreligger ett större nedskrivnings- eller konverteringsbehov än det som föreligger enligt den slutgiltiga värderingen. Enligt direktivet får då en uppvärderingsmekanism tillämpas för att ersätta borgenärerna och därefter aktieägarna i den utsträckning som det är nödvändigt. Bestämmelsen är tillämplig både vid nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument och vid användning av skuldnedskrivningsverktyget. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 36.11 rörande värderingen; se avsnitt 18.4.5.
Skälen för kommitténs förslag
Den uppskrivningsmekanism som beskrivits ovan skiljer sig från den kompensation som medlemsstaterna ska betala ur resolutionsreserven om det visar sig att ägare eller borgenärer har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs. I det nu aktuella fallet handlar det i stället om att den nedskrivning eller konvertering som har skett med stöd av den preliminära värderingen överstiger vad som behövs enligt den slutgiltiga värderingen. Kommittén föreslår i avsnitt 18.4.5 en bestämmelse som föreskriver att om den slutgiltiga värderingen utvisar ett högre substansvärde än den preliminära värderingen anger ska resolutionsmyndigheten fatta beslut om att öka värdet av de fordringar som har skrivits ned genom skuldnedskrivningsverktyget. Kommittén bedömer att någon ytterligare införlivandeåtgärd i samband med artikel 46.3 inte är nödvändig.
15.7 Ordningsföljd vid nedskrivning och konvertering av skulder
Kommitténs förslag: För att uppnå totalbeloppet för nedskriv-
ning eller konvertering ska resolutionsmyndigheten vidta en eller flera av följande åtgärder.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
732
1. Först ska någon av de åtgärder beträffande aktier eller annat eget kapital i företaget under resolution vidtas.
2. Därefter ska de relevanta kapitalinstrumentens kapitalbelopp skrivas ned eller konverteras i följande ordning a. övriga primärkapitalinstrument, b. supplementärkapitalinstrument.
3. Om åtgärderna i 1 och 2 inte är tillräckliga, ska kapitalbeloppet för kvalificerade skulder skrivas ned för att absorbera förluster eller konverteras till aktier eller andar äganderättsinstrument enligt förmånsrättsordningen.
Resolutionsdirektivet
I artikel 48.1 anges att, med förbehåll för eventuella undantag inom ramen för bestämmelserna i artikel 44.2 och 44.3, ska resolutionsmyndigheten när den använder skuldnedskrivningsverktyget iaktta följande krav:
a) Kärnprimärkapitalsposter (t.ex. stamaktier) minskas i enlighet
med artikel 60.1 (dvs. bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument).
b) Endast om den totala minskningen enligt led a är mindre än
summan av det totalbelopp som anges i artikel 47.3 b och c ska resolutionsmyndigheten sänka kapitalbeloppet i övriga primärkapitaltillskott i den utsträckning som krävs och upp till deras kapacitet. c) Endast om den totala minskningen enligt 47.3 a och b är mindre
än totalbeloppet, ska myndigheterna sänka kapitalbeloppet i supplementärkapitalinstrument i den utsträckning som krävs och upp till deras kapacitet.
d) Endast om den totala nedsättningen av aktier eller andra ägande-
rättsinstrument, övriga primärkapitaltillskott och supplementärkapitalinstrument är mindre än totalbeloppet, ska myndigheterna i den utsträckning som krävs och i överensstämmelse med rangordningen av fordringar vid normala insolvensförfaranden sänka kapitalbeloppet för efterställda skulder som
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
733
inte räknas in i kapitalbasen i kombination med nedskrivningen enligt a, b och c för att uppnå totalbeloppet. e)7 Endast om den totala nedsättningen av aktier eller andra ägande-
rättsinstrument, övriga primärkapitaltillskott och supplementärkapitalinstrument, och efterställda kvalificerade skulder i enlighet med a–d är mindre än totalbeloppet ska myndigheterna i den utsträckning som krävs och i enlighet med rangordningen av fordringar vid normala insolvensförfaranden (inklusive den rangordning av insättningar som föreskrivs i artikel 108) sänka kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, resten av de kvalificerade skulderna, enligt artikel 44, i kombination med den nedskrivning som avses i a, b, c och d för att uppnå totalbeloppet.
Förlusterna fördelas lika mellan instrument med samma prioritet
När resolutionsmyndigheterna utövar nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna ska de, enligt artikel 48.2, fördela de förluster som ingår i totalbeloppet jämnt mellan aktier eller andra äganderättsinstrument och kvalificerade skulder med samma rangordning genom att minska kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, dessa aktier eller andra äganderättsinstrument och kvalificerade skulder i samma utsträckning i förhållande till deras värde, utom när en annan fördelning av förluster bland skulder med samma rangordning är tillåten under de omständigheter som avses i artikel 44.3. Detta ska dock inte förhindra att skulder som i enlighet med artikel 44.2 och 44.3 undantagits från skuldnedskrivning ges en förmånligare behandling än kvalificerade skulder med samma rangordning vid normala insolvensförfaranden.
7 Notera att punkten e i direktivet hänvisar till artikel 47.3 b och d. Det ska sannolikt vara b och c eftersom någon 47.3 d inte finns.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
734
Skälen för kommitténs förslag
Ordningsföljden
Prioritetsordningen är central för att fördela risker mellan olika typer av finansiering, vilket är nödvändigt för att kunna prissätta ett företags finansiering korrekt. Det är därför viktigt att prioritetsordningen behålls även i resolution och att det finns tydliga regler som anger hur detta ska gå till.
Om åtgärder inte redan har vidtagits mot ägarna som innebär att det egna kapitalet bär förluster i första hand, ska dessa vidtas först. Detta följer av direktivet som anger att det egna kapitalet (dvs. kärnprimärkapitalposter) ska bära förluster först.
Om det egna kapitalet, eller ägarkapitalet, inte är tillräckligt för att absorbera förlusterna, ska de efterställda skulderna skrivas ned. De efterställda skulderna kan i sin tur rangordnas beroende på graden av efterställdhet. Efterställda skulder som får räknas in i kapitalbasen, så kallade relevanta kapitalinstrument, utgörs av övrigt primärkapitaltillskott som per definition är mer efterställda än sådana skulder som utgör supplementärkapital som i sin tur per definition är mer efterställda än andra efterställda skulder. Följaktligen ska de skulder som får räknas in i kapitalbasen skrivas ned (eller konverteras) först. Så långt överensstämmer alltså resolutionsdirektivet med normal svensk förmånsrättsordning. Beträffande de instrument som utgör övrigt primärkapitaltillskott och supplementärkapital stämmer det också överens med det som gäller enligt bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument enligt artikel 60; se kapitel 30.
Därefter klumpar direktivet ihop andra kvalificerade skulder i enlighet med rangordningen vid normala insolvensförfaranden. Av detta följer att först ska de oprioriterade borgenärerna – i den mån deras skulder är kvalificerade – bära förluster och förlusterna ska fördelas lika mellan dem. Därefter ska skulder med allmän förmånsrätt bära förluster i den ordning som framgår av förmånsrättslagen, däribland de kvalificerade insättningarna. Det bör noteras att varken fordringar med särskild förmånsrätt eller garanterade insättningar behöver skrivas ned eller konverteras eftersom de inte är kvalificerade skulder. Om förlusterna är så stora att insättarna hade fått bära förluster om de inte varit undantagna, kan dock insättningsgarantisystemet komma att träda in (se avsnitt 21.4.7).
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
735
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den prioritetsordning som direktivet ställer upp stämmer väl överens med den svenska förmånsrättordningen och det som skulle ha gällt om man utifrån den rangordnade i vilken ordning ägare och borgenärer ska bära förluster.
Även om det är en av direktivets grundläggande principer att behålla prioritetsordningen är det av sådan vikt att den behålls vid en nedskrivning att det bör uttryckas i en särskild bestämmelse i lag. Ordningsföljden bör därför framgå av den nya lagen, men när det handlar om kvalificerade skulder anser vi att det, som i direktivet, räcker med att hänvisa till att nedskrivningen eller konverteringen ska följa förmånsrättsordningen.
Enligt artikel 48.5 får resolutionsmyndigheten inte vid ett beslut om att skulder ska konverteras till aktiekapital konvertera en viss klass av skulder samtidigt som en klass av skulder som är efterställd denna klass väsentligen förblir okonverterad till aktiekapital, om inte något annat föreskrivs enligt artikel 44.2 eller 44.3. Även detta anser vi följer av bestämmelsen att skulder ska tas i anspråk för nedskrivning och konvertering i enlighet med deras prioritet enligt förmånsrättsordningen.
Förlusterna fördelas lika mellan instrument med samma prioritet
Nedskrivningen ska alltså följa den gängse prioritetsordningen. I artikel 48.2 anges hur förluster ska fördelas mellan olika aktieslag eller skulder med samma rangordning. Den säger helt enkelt att förlusterna ska fördelas jämnt mellan instrument med samma rangordning i förhållande till storleken på respektive fordran, utom när en annan fördelning av förluster bland skulder med samma rangordning är tillåten till följd av att vissa skulder undantas från nedskrivning. Detta är en precisering av den grundläggande principen i artikel 34.1 f att borgenärer i samma klass ska behandlas likvärdigt. Detta betyder helt enkelt att om vi har ett nedskrivningsbehov på 50 miljoner kronor och vi har två borgenärer med samma rangordning och som vardera har en fordran på 50 miljoner kronor så ska deras fordringar skrivas ned med 25 miljoner kronor var. Att förluster ska fördelas jämnt följer dock av den svenska förmånsrättordningen och det behöver därför inte införas någon särskild lagbestämmelse.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
736
Samarbete med Finansinspektionen
Som vi föreslår i kapitel 30 ska Finansinspektionen ansvara för nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument som genomförs utanför resolution. Finansinspektionen är också ansvarig tillsynsmyndighet. Finansinspektionen torde därför komma att ha större erfarenheter av hur nedskrivningen eller konverteringen bör genomföras än resolutionsmyndigheten och, som inledningsvis nämns i detta avsnitt, besitter även nödvändig kompetens att bedöma kapitalbehovet ur ett tillsynsperspektiv. Mot denna bakgrund, och då det av rättsäkerhetsskäl är fördelaktigt om åtgärderna kan utformas på samma sätt inom och utanför resolution, bör resolutionsmyndigheten samråda med inspektionen om de konkreta åtgärdernas utformning, konverteringskurs etc. innan åtgärderna vidtas. Detta behöver dock inte framgå av lag utan kan framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Det bör dock noteras att samrådet inte får gå så långt att det strider mot instruktionsförbudet. Finansinspektionen ansvarar för tillsynen över företaget under resolution eller ett broinstitut. Därför är det också viktigt att hålla en åtskillnad mellan resolution och tillsyn.
15.8 Instrument som ska skrivas ned eller konverteras enligt de avtalsvillkor som gäller för dem
Kommitténs bedömning: Innan resolutionsmyndigheten
skriver ned eller konverterar skulder kommer myndigheten att säkerställa att avtalsvillkor om nedskrivning eller konvertering vid händelser som berör den finansiella situationen, solvensen eller kapitalbasen för företaget under resolution har utlösts i enlighet med avtalsvillkoren.
Resolutionsdirektivet
I det föregående avsnittet beskriver kommittén den generella ordningsföljden för nedskrivning och konvertering. Direktivet anger dock att innan resolutionsmyndigheten skriver ned skulder som inte är efterställda ska den, enligt artikel 48.3, konvertera eller minska kapitalbeloppet för de efterställda instrumenten som räknas
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
737
upp i artikel 48.1 b–d i de fall de instrumenten innehåller följande villkor och ännu inte har konverterats:
a) Villkor om att instrumentets kapitalbelopp ska sänkas vid
eventuella händelser som berör den finansiella situationen, solvensen eller kapitalbasen för institutet eller koncernföretaget.
b) Villkor om att instrumenten ska konverteras till aktier eller
andra äganderättsinstrument om en sådan händelse inträffar.
I artikel 48.4 anges vidare att när ett instruments kapitalbelopp före skuldnedskrivningen har sänkts, men inte till noll, i enlighet med villkor av det slag som avses i a ovan, ska resolutionsmyndigheterna tillämpa nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna på det resterande beloppet av det kapitalbeloppet i enlighet med den ordningsföljd som räknas upp i artikel 48.1, dvs. kärnprimärkapitalinstrument först och därefter efterställda skulder efter graden av efterställdhet.
Skälen för kommitténs bedömning
Innan resolutionsmyndigheten skriver ned eller konverterar skulder som inte är efterställda ska den, enligt direktivet, skriva ned eller konvertera alla efterställda instrument med avtalsvillkor om nedskrivning eller konvertering vid händelser som berör den finansiella situationen, solvensen eller kapitalbasen hos företaget i enlighet med avtalsvillkoren. Resolutionsmyndigheten bör alltså först utlösa villkoren i instrumenten. Därefter ska de behandlas i enlighet med den nya typen av instrument som de har konverterats till. Det senare följer enligt vår bedömning av, för det första, artikel 48.4. Den säger att när ett instruments kapitalbelopp har sänkts före skuldnedskrivningen, men inte till noll, i enlighet med avtalsvillkor, ska resolutionsmyndigheterna tillämpa nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna på det resterande beloppet av det kapitalbeloppet. För det andra säger artikel 47.2 att nedskrivning och konvertering också ska vidtas gentemot aktieägare vars aktier eller andra äganderättsinstrument emitterats eller tilldelats genom omvandling av skuldinstrument till aktier i enlighet med avtalsvillkor före eller samtidigt med resolutionsbeslutet eller till följd av konvertering av relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument enligt artikel 52.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
738
Det är också i linje med att behålla prioritetsordningen att avtalsvillkor som borde ha utlösts vid ett fallissemang blir utlösta. Det är kommitténs uppfattning att detta bör göras före det att skulder, såväl sådana skulder som räknas som relevanta kapitalinstrument som kvalificerade skulder, över huvud taget skrivs ned och inte som direktivet anger före det att icke-efterställda skulder skrivs ned. Då detta följer av avtalsvillkor så bedömer kommittén att resolutionsmyndigheten naturligt kommer att säkerställa att dylika avtalsvillkor har utlösts och en nedskrivning eller en konvertering har skett i enlighet med avtalsvillkoren. Ytterligare genomförandeåtgärd är med andra ord inte nödvändig. Vi menar vidare att det följer av bestämmelserna för skuldnedskrivning att dessa borgenärer bör behandlas i enlighet med reglerna för de nya instrument som de har erhållit, vilket därför inte behöver framgå av lag.
15.9 Minskning av skulderna
Kommitténs förslag: För att skriva ned skulder får resolutions-
myndigheten besluta att
1. skuldernas kapitalbelopp ska skrivas ned permanent, och
2. skuldinstrument som utfärdats av företaget under resolution
ska dras in.
Skulder som är säkerställda får inte dras in.
Resolutionsdirektivet
De befogenheter som resolutionsmyndigheterna har att skriva ned kvalificerade skulder anges i artikel 63.1 e och g. De är (e) befogenheten att sänka, även sänka till noll, kapitalbeloppet
för, eller det utestående beloppet avseende, kvalificerade skulder i ett företag under resolution, och
(g) befogenhet att dra in (”cancel”) skuldinstrument som
utfärdats av ett företag under resolution, med undantag för skulder med säkerhet som omfattas av artikel 44.2.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
739
Av artikel 53 framgår att minskningen eller indragningen ska få verkan och vara omedelbart bindande för företaget under resolution och för berörda borgenärer och aktieägare.
Beträffande relevanta kapitalinstrument finns motsvarande bestämmelser i artikel 59.2.
Skälen för kommitténs förslag
Syftet med en nedskrivning av skulder är att absorbera förluster så att värdet av företagets totala skulder blir lika stort som de totala tillgångarna. Eftersom förlusterna ska absorberas av ägarkapital och skulder enligt prioritetsordningen, blir nedskrivning av skulder aktuell först när aktiekapitalet (och andra poster i kärnprimärkapitalet) har absorberat förluster (se beskrivningen i avsnitt 15.7).
De åtgärder som kan vidtas för att skriva ned skulder är antingen att kapitalbeloppet, eller det utestående beloppet, sänks eller att skuldinstrument dras in. Dessa åtgärder beskrivs utförligare nedan.
De åtgärder som vidtas är resultatet av ett myndighetsbeslut och ska följa de bestämmelser, inbegripet reglerna för att säkerställa egendomsskyddet, som finns i lagen om resolution. Det bör framgå av lag att resolutionsmyndigheten har rätt att fatta beslut om nedskrivning av kvalificerade skulder genom att sänka dess kapitalbelopp och dra in skuldinstrument. Resolutionsmyndighetens beslut om nedskrivning eller indragningen är bindande för företaget under resolution och för berörda borgenärer och aktieägare oavsett vad som föreskrivs i annan lag. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären, dvs. företaget under resolution, svarar för fordringen.
Sänkning av kapitalbeloppet
För att skulder ska absorbera förluster måste deras kapitalbelopp minskas, dvs. skriva ned. Av artikel 63.1 e framgår att resolutionsmyndigheten ska kunna sänka kapitalbeloppet helt, dvs. till noll, eller delvis. Vilket alternativ som väljs torde bero på hur stora förluster företaget gjort.
Rent konkret innebär en nedskrivning av skuldernas kapitalbelopp att fordringsförhållandet förändras och att borgenären inte
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
740
längre kan göra gällande sin fordran enligt det ursprungliga fordringsavtalet. I stället har han enbart rätt till det belopp som eventuellt återstår efter nedskrivningen. Nedskrivningen görs när skulderna är större än tillgångarna. Det innebär att om företaget i stället hade gått i konkurs så hade borgenärernas fordringar inte haft något värde. Av detta skäl är det rimligt och förenligt med egendomsskyddet att ingen ersättning utgår vid en ren nedskrivning.
Indragning av skuldinstrument
När det handlar om skuldinstrument kan resolutionsmyndigheten i stället för att sätta kapitalbeloppet till noll välja att dra in dem. Skuldinstrument definieras i artikel 2.1.48 som obligationer eller andra former av överlåtbara skuldförbindelser, instrument som skapar eller bekräftar en skuld samt instrument som ger rätt att förvärva skuldinstrument.
I det föregående har vi beskrivit sänkningen av ett skuldbelopp. Indragningen avser dock själva instrumentet. Den ger dock samma resultat som en sänkning av kapitalbeloppet till noll i en obligation. Det är således ingen skillnad i resultat utan det rör sig snarare om olika tekniker för att uppnå samma resultat.
15.10 Konvertering av skulder
Kommitténs förslag: För att konvertera relevanta kapital-
instrument eller kvalificerade skulder får resolutionsmyndigheten besluta att skulder i ett företag under resolution ska konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget, i det berörda moderföretaget eller i ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till vilket tillgångar rättigheter eller skulder som hör till företaget överförs.
Beslut om konvertering är bindande för företaget under resolution och för berörda ägare och borgenärer. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären, dvs. företaget i resolution, svarar för fordringen.
Den kapitalökning som konverteringen innebär ska vara fastställd när den har blivit registrerad.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
741
Resolutionsdirektivet
Resolutionsmyndigheternas befogenheter att vidta åtgärder för att genomföra konverteringen av kvalificerade skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument finns i artikel 63.1 f. Där anges att resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att konvertera kvalificerade skulder i ett företag under resolution till stamaktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget, i ett berört moderinstitut eller i ett broinstitut till vilket tillgångar, rättigheter eller skulder som hör till företaget överförs. Motsvarande bestämmelser angående relevanta kapitalinstrument finns i artikel 59.2 och 60.1.
Av artikel 53 framgår att konverteringen får verkan och ska vara omedelbart bindande för företaget under resolution och för berörda borgenärer.
Det bör noteras att termen ”berört moderinstitut” inte bara syftar på institut utan även inkluderar sådana holdingföretag som kan bli försatta i resolution (se artikel 2.1.79).
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet anger att resolutionsmyndigheten ska kunna konvertera kvalificerade skulder i företaget under resolution till aktier i det företaget, i ett berört moderföretag eller i ett broinstitut.
Vid konverteringen byter borgenären ställning i förhållande till bolaget, från borgenär till aktieägare. Vid konverteringen överförs bolagets skuld nämligen till aktiekapitalet och om konvertering har skett till en kurs som överstiger aktiernas kvotvärde, till överkursfonden. Antalet aktier som borgenären får beror på det pris som ska betalas för en aktie vid konverteringen, konverteringskursen. Hur konverteringskursen bestäms behandlas i avsnitt 15.11.
För att införliva direktivet bör det införas en bestämmelse som anger att resolutionsmyndigheten får besluta att skulder i ett företag under resolution ska konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget, i det berörda moderföretaget eller i ett broinstitut till vilket tillgångar rättigheter eller skulder som hör till företaget överförs. Vidare bör det framgå att resolutionsmyndighetens beslut om konvertering är bindande för företaget under resolution och för berörda ägare och borgenärer. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären, dvs. företaget i resolution, svarar för
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
742
fordringen. Det bör också framgå av lag att den kapitalökning som konverteringen innebär ska, i enlighet med vad som gäller enligt exempelvis aktiebolagslagen, vara fastställd när den har blivit registrerad. För att täcka in kapitalökningar som kan bli följden av resolutionsmyndighetens beslut eller förelägganden (se avsnitt 15.15) föreslås denna bestämmelse i den nya lagen formuleras så att den omfattar alla sådana kapitalökningar.
15.11 Konverteringskursen
Kommitténs förslag: Den konverteringskurs som används när
skulder konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument, ska ge en borgenär kompensation för den minskning av borgenärens fordran som konverteringen innebär. Konverteringskursen bör om det är möjligt bestämmas så att den motsvarar det fulla värdet av borgenärens fordran enligt värderingen. Den ska minst motsvara det fulla värdet av det belopp som borgenären skulle erhållit vid en konkurs eller likvidation.
Om det behövs för att upprätthålla resolutionsändamålen och principen om att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation, får resolutionsmyndigheten besluta att olika konverteringskurser ska gälla för borgenärer med olika prioritet enligt förmånsrättsordningen. Ett sådant beslut ska innebära att konverteringskursen är lägre för efterställda skulder än för övriga skulder.
Resolutionsdirektivet
Som beskrivits i det föregående kan resolutionsmyndigheten besluta om att skulder ska konverteras till aktier om substansvärdet i företaget under resolution är positivt men kapitalet är otillräckligt för fortsatt verksamhet i linje med resolutionsmålen. Enligt artikel 47.1 b ii ska konverteringen göras till en konverteringskurs som väsentligt späder ut existerande aktieinnehav och innehav av andra äganderättsinstrument. Med konverteringskurs menas enligt artikel 2.1.75 den faktor som fastställer det antal aktier eller andra äganderättsinstrument som en skuld i en särskild skuldklass ska konverteras till, med hänvisning till antingen ett enda skuldinstrument
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
743
i skuldklassen i fråga eller till ett särskilt värde per enhet av en fordran.
Särskilda bestämmelser om konverteringskursen finns i artikel 50. Artikel 50.1 anger att resolutionsmyndigheten när den utövar de befogenheter som anges i artikel 59.3 och 63.1 f får tillämpa olika konverteringskurser för olika skuldklasser i enlighet med en av eller båda de principer som anges nedan. I artikel 50.2 anges att konverteringskursen ska utgöra en lämplig kompensation för den berörda borgenären för den förlust som denne åsamkats på grund av att nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna utövats. I artikel 50.3 anges att när olika konverteringskurser används ska den konverteringskurs som tillämpas för skulder som anses vara prioriterade enligt tillämplig insolvensrätt vara högre än konverteringskursen för efterställda skulder. Avslutningsvis anges i 50.4 att Eba ska utarbeta riktlinjer för fastställande av konverteringskurser. Dessa riktlinjer ska särskilt ange hur berörda borgenärer får kompenseras på lämpligt sätt genom konverteringskursen och de relativa konverteringskurser som kan vara lämpliga för att återspegla att prioriterade skulder har företräde enligt tillämplig insolvensrätt.
Skälen för kommitténs förslag
Kravet på kompensation
Konverteringskursen ska enligt direktivet vara lämplig. Ytterst begränsas detta i direktivet av vad som kan vara en otillräcklig kompensation, det vill säga en kompensation som skulle innebära att en borgenär efter konvertering får ett sämre ekonomiskt utfall än vid en konkurs. Vad som närmare menas med en lämplig konverteringskurs framgår dock inte. Det får dock förutsättas att bestämmelsen syftar på ersättning som är förenlig med EUFfördraget (se kapitel 19). För svensk del måste kompensationen också vara förenlig med regeringsformen. I regeringsformen 2 kap. 15 § andra stycket föreskrivs att den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag.
För att kursen ska vara lämplig torde summan av borgenärens återstående skuld och dennes nya innehav av aktier eller andra
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
744
äganderättsinstrument behöver vara åtminstone lika stor som det belopp som denne hade fått vid konkurs. Det kan noteras att direktivet anger att en värdering i enlighet med artikel 36 som ska föregå och utgöra underlag för beslut om resolutionsåtgärder ska inkludera en uppskattning av borgenärernas ekonomiska utfall vid en konkurs. Myndigheten kommer att ha tillgång till en uppskattning av utfallet vid konkurs eller likvidation beroende på vad som vore alternativet till resolution i det enskilda fallet som underlag i fastställandet av konverteringskursen. Det bör påpekas att nämnda uppskattning vid en artikel 36-värdering av borgenärernas utfall är skild från den särskilda värdering som enligt artikel 74 ska göras i efterhand för att avgöra om någon borgenär hade fått ett bättre utfall vid konkurs eller likvidation; se kapitel 18 för mer om olika värderingar.
Borgenären har alltså inte rätt till ersättning för hela sin fordran utan endast den del som enligt värderingen inte skulle behöva tas i anspråk för förlustabsorbering om företaget fortlever. Genom att skulder tas i anspråk i prioritetsordning och vid konverteringen tilldelas ett värde som motsvarar den fordran som de har på företaget, behöver ingen borgenär få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs (eller likvidation) om inte konkursvärderingen (eller motsvarande för en likvidation) ger ett bättre utfall än en fortlevandevärdering.
Kommittén föreslår en lagbestämmelse som anger borgenärer ska få kompensation för sin minskade fordran och att ersättning som utgångpunkt bör utgå med det fulla värdet av borgenärens fordran enligt värderingen som ligger till grund för konverteringen, men att ersättning minst ska utgå med det belopp som borgenären skulle ha erhållit vid en konkurs eller likvidation enligt den uppskattning av detta belopp som ska göras särskilt (se kapitel 18).
Olika konverteringskurser
Resolutionsmyndigheten får använda olika konverteringskurser, varvid den kompensation som en borgenär ska få ska utgöra en kompensation för den minskning av dennes fordran som konverteringen innebär. Det framgår inte närmare av direktivet när det kan vara lämpligt att tillämpa olika konverteringskurser.
Resolutionsmyndigheten bör som princip inte göra godtyckliga förmögenhetsöverföringar mellan olika borgenärer och av detta
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
745
skäl kan samma konverteringskurs vara principiellt eftersträvansvärd. Olika konverteringskurser kan dock vara nödvändiga för att uppnå resolutionsändamålen när skulder undantas eller för att uppfylla de allmänna principer som gäller för resolution, såsom att en borgenär inte ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller att ägare ska bära de första förlusterna och därefter borgenärerna i prioritetsordning. I dessa fall kan skilda konverteringskurser vara ett sätt att säkerställa detta. Skilda konverteringskurser bör dock inte direkt resultera i att någon borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall och att resolutionsreserven behöver tas i anspråk.
Även om konverteringskurserna kan vara olika för olika skuldklasser bör borgenärer som har samma prioritet enligt förmånsrättsordningen behandlas lika vid en konvertering, vilket följer av artikel 29.1 f. Detta bör framgå av den lagbestämmelse som införlivar direktivet.
Som framgår av artikel 45.3 ska konverteringskursen för efterställda skulder vara lägre än för övriga skulder. Även detta bör framgå av lagen. Det bör dock noteras att bestämmelsen inte hindrar att resolutionsmyndigheten gör skillnad mellan olika efterställda skulder beroende på deras efterställdhet.
Eba ska ta fram riktlinjer om tillämpningen av olika konverteringskurser. Närmare reglering utöver vad vi föreslår generellt för konverteringen bör därför avvakta dessa riktlinjer. Kommitténs förslag innebär en viss konkretion av direktivets bestämmelser om lämplig kompensation för att uppnå förenlighet med regeringsformens krav på expropriativa åtgärder. Denna konkretisering kan dock komma att hamna i konflikt med Ebas riktlinjer. Det kan å andra sidan inte heller uteslutas att Ebas riktlinjer – även om de är förenliga med EUF-fördraget och Europakonventionen för mänskliga rättigheter – skulle kunna bedömas stå i strid med regeringsformen.
15.12 Resolutionsmyndighetens rätt att ställa krav på nyemission
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får förelägga ett
företag under resolution eller ett berört moderföretag att ge ut nya aktier eller andra äganderättsinstrument.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
746
Resolutionsdirektivet
I artikel 63.1 i tilldelas resolutionsmyndigheten befogenhet att kräva att ett företag under resolution eller ett berört moderinstitut emitterar nya aktier, andra äganderättsinstrument eller andra kapitalinstrument, inbegripet preferensaktier och villkorade konvertibla instrument.
Det bör noteras att termen ”berört moderinstitut” inte bara syftar på institut utan även inkluderar sådana holdingföretag som kan bli försatta i resolution (se artikel 2.1.79).
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att kräva att ett företag eller berört moderföretag ger ut nya aktier eller andra typer av instrument. Att resolutionsmyndigheten har rätt att förelägga ett företag, eller ett berört moderföretag, att ge ut nya aktier eller andra äganderättsinstrument kan i första hand behövas när en skuldavskrivning och konvertering behöver kompletteras med externa medel, från resolutionsreserven för att stärka ett företags soliditet eller när de statliga stabiliseringsverktygen används; se kapitel 21 respektive kapitel 16. Kommittén föreslår därför att det i lag ska lämnas öppet vem som erhåller, eller kan teckna sig, för de nya aktierna eller äganderättsinstrumenten.
Beslut om emissioner fattas normalt av bolagsstämman, ibland efter en ändring av bolagsordningen. Styrelsen kan också fatta beslut om emission, antingen efter bolagsstämmans föregående bemyndigande eller under förutsättning av bolagsstämmans godkännande i efterhand. Resolutionsmyndigheten behöver därför kunna ställa krav på företaget att det ska ge ut aktier. Resolutionsmyndighetens rätt att kräva att ett företag under resolution eller dess moderföretag ska ge ut aktier eller andra instrument som ett led i ett resolutionsförfarande bör alltså införlivas som en särskild maktbefogenhet i resolutionslagen. Ett sådant beslut är företaget skyldigt att verkställa. Detta bör framgå av lag. Vi påminner om den bestämmelse vi föreslagit ovan som anger att kapitalökning som följer av resolutionsmyndighetens utövande av maktbefogenheter blir fastställd när den har blivit registrerad.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
747
Mot denna bakgrund föreslår vi i en bestämmelse som anger att resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag att besluta om nyemission.
15.13 Behandling av derivat vid nedskrivning och konvertering
Kommitténs förslag: Innan resolutionsmyndigheten får skriva
ned eller konvertera en skuld som hänför sig till ett derivat ska derivatavtalet avslutas.
Resolutionsmyndigheten får för detta ändamål besluta att ett avtal eller ett finansiellt avtal ska upphöra att gälla. Därefter ska resolutionsmyndigheten fastställa skuldens storlek.
Om det finns ett nettningsavtal mellan företaget i resolution och motparten, ska resolutionsmyndigheten tillämpa det för att fastställa skuldens nettobelopp.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur storleken på de skulder som är hänförliga till derivat ska beräknas.
Resolutionsdirektivet
Artikel 49.1 och 49.2 anger att medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheten inte ska utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna avseende en skuld som hänför sig till ett derivat förrän den har avslutat derivaten. Resolutionsmyndigheten ska för detta ändamål ha en särskild befogenhet som anges i artikel 63.1 k att avsluta och säga upp finansiella avtal och derivatkontrakt för det ändamålet. Likt alla 63.1-befogenheter ska enligt artikel 53.1 ett beslut vara omedelbart bindande för företaget under resolution och berörda borgenärer. Av artikel 63.2 följer även att åtgärden ska kunna vidtas utan att omfattas av krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig eller privat person eller förfarandekrav om att underrätta vissa personer.
I artikel 49.2 andra stycket sägs att i de fall en derivatskuld inom ramen för artikel 44.3 har undantagits från användningen av skuldnedskrivningsverktyget ska resolutionsmyndigheter inte vara förpliktade att avsluta eller säga upp derivatkontraktet.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
748
Om derivattransaktioner omfattas av ett nettningsavtal ska enligt artikel 49.3 resolutionsmyndigheten eller en oberoende värderare som en del av värderingen inom ramen för artikel 36 fastställa de skulder som hänför sig till de transaktionerna på nettobasis i enlighet med avtalsvillkoren. Artikel 49.4 anger vidare att resolutionsmyndigheterna ska fastställa värdet av skulder som hänför sig till derivat i enlighet med följande:
a) Lämpliga metoder för att fastställa värdet på klass av derivat,
inbegripet transaktioner som omfattas av nettningsavtal.
b) Principer för att fastställa den relevanta tidpunkt då värdet på
derivatpositioner bör fastställas.
c) Lämpliga metoder för att jämföra den värdeförstörelse som
skulle bli följden av avslutandet och skuldnedskrivningen av derivat med det belopp för förluster som derivat skulle behöva stå för vid en skuldnedskrivning.
Tekniska standarder
I artikel 49.5 anges att Eba, efter samråd med Esma, ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de metoder och principer som avses i artikel 49.4 a, b och c avseende värderingen av skulder som hänför sig till derivat. För derivattransaktioner som omfattas av nettningsavtal ska Eba beakta avslutningsmetoden i nettningsavtalet. Eba ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 januari 2016 Kommissionen ska ges befogenhet att anta ovannämnda tekniska standarder för tillsyn.
Skälen för kommitténs förslag
En derivattransaktion innebär att två parter ingår ett avtal vars värde beror på förändringar i ett underliggande instrument, exempelvis en aktie eller en obligation. Avtalet kan löpa under flera månader eller år och transaktionen avvecklas först i och med att avtalet förfaller. Om en skuld hänförlig till ett derivat ska skrivas ned så måste först positionen stängas. Därefter måste man avgöra vad som ska betalas av vem, det vill säga hur stor fordran som motparten kan ha på företaget under resolution till följd av transak-
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
749
tionen. Ofta omfattas derivattransaktionen även av nettningsavtal, vilket innebär att två eller flera parter kvittar sina bruttoskulder mot varandra så att betalning endast avser nettobeloppen. Nettning har flera fördelar. Bland annat minskar det antalet betalningar, vilket kan vara en fördel även sett ur ett resolutionsperspektiv.
För att få skriva ned eller konvertera skulder som uppstår genom derivattransaktioner behöver resolutionsmyndigheten stänga positionerna, det vill säga avsluta avtalet. För detta ändamål ska resolutionsmyndigheterna ha rätt att avsluta derivatavtal och finansiella avtal. Denna beslutanderätt ska kunna genomföras oberoende av vad som står i avtalet, vilket följer av artikel 63.2. Detta behöver framgå av svensk lag och kommittén föreslår därför en bestämmelse med denna innebörd.
I artikel 63 anges att inte bara derivatavtal utan även finansiella avtal ska kunna avslutas. Finansiella avtal definieras i artikel 2.1.100 som bland annat värdepappersavtal, råvaruavtal, future- och forwardavtal, swappavtal, avtal om interbanklån med kortare löptid än tre månader och ramavtal eller överenskommelser om denna typ av avtal. Det bör noteras att definitionen inte är uttömmande. Eftersom befogenheten ska tillämpas för ändamålet i artikel 49 som är nedskrivning (eller konvertering) av derivatskulder är det svårt att se att det ska handla om att avsluta andra avtal än sådana som är derivat. Kommittén konstaterar även att om andra avtal än derivat som företaget under resolution har ingått skulle behöva avslutas, kan det göra det med stöd av befogenheten i artikel 64.1 f som ger resolutionsmyndigheten rätt att annullera eller ändra villkor i ett avtal som företaget under resolution är part i; se avsnitt 10.7.1. Även om rätten att avsluta derivat också skulle kunna sägas täckas av artikel 64.1 f är det kommitténs bedömning att det blir tydligare om behandlingen av derivat vid skuldnedskrivning anges särskilt. Därför föreslår vi att det av lagbestämmelsen bör framgå att resolutionsmyndigheten har rätt att avsluta derivatavtal oavsett vad avtalsvillkoren stipulerar.
Direktivet anger även att beräkningen av en derivatskuld ska följa vad som gäller enligt nettningsavtal i förekommande fall. Det behöver uttryckas i en bestämmelse att derivatskuldens nettobelopp ska beräknas i enlighet med nettningsavtalet om derivattransaktionen omfattas av sådant. Det behöver dock inte framgå av lag att beräkningen av detta kan ske inom ramen för den värdering som den oberoende värderaren gör och som ska ligga till grund för åtgärden.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
750
Avslutningsvis anger direktivet att resolutionsmyndigheten ska fastställa värdet av derivatskulder i enlighet med lämpliga metoder för att fastställa värdet på klass av derivat, principer för att fastställa den relevanta tidpunkt då värdet på derivatpositioner bör fastställas samt lämpliga metoder för att jämföra den värdeförstörelse som skulle bli följden av avslutandet och skuldnedskrivningen av derivat med det belopp för förluster som derivat skulle behöva stå för vid en skuldnedskrivning. Kommittén konstaterar att Eba, i samråd med Esma, ska ta fram förslag på tekniska standarder rörande just dessa aspekter av hur beräkningen ska genomföras. Kommittén föreslår därför att närmare reglering om hur en derivatskuld ska beräknas får meddelas genom föreskrifter.
15.14 Ägarprövning
Kommitténs förslag: Om skuldnedskrivningsverktyget används
för att konvertera skulder i sådan omfattning att det leder till ett förvärv som kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Om en konvertering av skulder leder till ett förvärv som kräver tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt. Motsvarande gäller om en konvertering innebär en överföring som kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen om värdepappersmarknaden.
Resolutionsdirektivet
Konvertering av kvalificerade skulder till nya aktier kommer – oavsett på vilket sätt resolutionsmyndigheten behandlar de befintliga ägarna – att innebära att det berörda företaget får nya ägare. Om någon ägare efter konverteringen får ett så stort innehav att innehavet är kvalificerat måste den nya ägaren ägarprövas. En sådan prövning ska normalt göras före förvärvet, enligt en viss process och inom viss tid.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
751
Artikel 47.4 innehåller emellertid undantag från ägarprövningsreglerna. Där sägs att med avvikelse från artiklarna 22–25 i direktiv 2013/36/EU, kravet på att inkomma med en underrättelse i artikel 26 i direktiv 2013/36/EU, artiklarna 10.3, 11.1, 11.2, 12 och 13 i direktiv 2014/65/EU och kravet på att inkomma med en underrättelse i artikel 11.3 i direktiv 2014/65/EU ska, om användning av skuldnedskrivningsverktyget eller konvertering av kapitalinstrument skulle leda till ett förvärv eller en ökning av ett kvalificerat innehav i ett institut som avses i artikel 22.1 i direktiv 2013/36/EG eller artikel 11.1 i direktiv 2014/65/EU, behöriga myndigheter utföra den bedömning som krävs enligt de artiklarna i så god tid att det inte försenar användningen av skuldnedskrivningsverktyget eller konverteringen av kapitalinstrument eller hindrar att resolutionsåtgärden uppnår de relevanta resolutionsmålen.
Om den behöriga myndigheten för det företaget inte senast dagen för användning av skuldnedskrivningsverktyget har slutfört den bedömning som krävs ska dock, enligt artikel 47.5, artikel 38.9 vara tillämplig på en förvärvares alla eventuella förvärv av eller ökningar av ett kvalificerat innehav till följd av användningen av skuldnedskrivningsverktyget.
Skälen för kommitténs förslag
Kommittén föreslår att samma regler rörande ägandeprövning ska gälla vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget som vi föreslår för försäljningsverktyget. Vi hänvisar till avsnitt 12.4 för en utförlig diskussion.
15.15 Registrering och notering
Kommitténs förslag: För att genomföra en nedskrivning eller konvertering får resolutionsmyndigheten besluta om ändring av alla relevanta register.
Resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag under resolution att det ska ansöka om att uppta aktier, andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument till handel på en reglerad marknadsplats.
För skuldinstrument som före en nedskrivning har varit upptagna till handel på en reglerad marknadsplats gäller inte kravet
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
752
på utfärdande av prospekt vid en ansökan om upptagande till handel.
Resolutionsdirektivet
Artikel 53.2 anger att resolutionsmyndigheten ska kunna genomföra eller kräva genomförande av alla administrativa och förfarandemässiga uppgifter som är nödvändiga för att ge verkan åt utövandet av de befogenheter som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e–i, däribland följande:
a) Ändring av alla relevanta register.
b) Avlistning eller avförande från handel av aktier eller andra
äganderättsinstrument eller skuldinstrument.
c) Listning eller upptagande till handel av nya aktier eller andra
äganderättsinstrument.
d) Återlistning eller förnyat upptagande till handel av eventuella
skuldinstrument som skrivits ned, utan kravet på utfärdande av ett prospekt enligt direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv.
Artikel 64.1 c innehåller den så kallade kompletterande befogenheten att resolutionsmyndigheten ska ha kunna kräva att den relevanta myndigheten avbryter eller uppskjuter godkännandet för upptagande till handel på en reglerad marknad eller upptagandet till officiell notering av finansiella instrument enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/34/EG av den 28 maj 2001 om upptagande av värdepapper till officiell notering och om uppgifter som skall offentliggöras beträffande sådana värdepapper. Som framgår av artikel 62.2 får dock resolutionsmyndigheten utöva denna befogenhet bara om den anser att detta är nödvändigt för att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
753
Skälen för kommitténs förslag
Registrering
Aktier och finansiella instrument hanteras i olika register som anger vem som äger instrumenten. Alla aktiebolag ska ha en aktiebok. Enligt aktiebolagslagen (5 kap.) finns det två olika system för förande av aktiebok. Det ena är avsett för bolag i vars aktier det sker handel och det andra systemet är för övriga bolag.
De bolag som vill att handel enkelt ska kunna ske i deras aktier intar i sin bolagsordning ett s.k. avstämningsförbehåll och blir därigenom ett avstämningsbolag med de regler som följer av detta rörande aktiebok, bolagsstämma, utdelning m.m.
För avstämningsbolag handhar Euroclear Sweden (tidigare VPC) förandet av aktieboken. För dessa bolag utfärdas inga aktiebrev utan aktieägaren skaffar sig ett VP-konto i eget namn i Euroclear hos ett kontoförande institut, vanligen en bank. Detta kallas ägarregistering. På detta konto registreras sedan personens samtliga aktier i alla bolag som har ett avstämningsförbehåll i sin bolagsordning.
Aktier kan också förvaltarregistreras. Innehavaren har då i stället aktierna placerade i en depå i till exempel en bank eller ett värdepappersinstitut. Depåförvaltaren har i sin tur ett så kallat förvaltarkonto hos Euroclear där alla depåkundernas innehav är samlade. För övriga bolag som ibland kallas för kupongbolag ansvarar styrelsen för förandet av aktieboken.
Euroclear för också register över räntebärande värdepapper som handlas på de svenska finansiella marknaderna som hålls på innehavarens VP-konto hos kontoförande institutet eller på depå.
Bolagsverket för inte register över aktieinnehav, utan detta görs av Euroclear, men åtgärder inom ramen för en nedskrivning eller konvertering kan ändå leda till förändringar som ska anmälas och registreras hos Bolagsverket. Bolagsverket för också register över företag i Sverige.
Ovan har vi angett ett antal register som kan behöva ändras i samband med tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget. Vilka register som kan bli aktuella kan dock variera över tid och från fall till fall. Kommittén föreslår därför att resolutionsmyndigheten ska tilldelas en bred befogenhet att kräva ändring av alla relevanta register.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
754
Avlistning eller avförande från handel av aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument.
Denna befogenhet kräver ingen åtgärd då kommittén bedömer att den införlivas genom befogenheten i artikel 64.1 c om att resolutionsmyndigheten ska kunna kräva att den relevanta myndigheten avbryter eller uppskjuter godkännandet för upptagande till handel på en reglerad marknad; se kapitel 10.
Om återupptagande till handel
Direktivet anger även att resolutionsmyndigheten ska ha rätt att besluta om att uppta, eventuellt återuppta, en aktie eller annat äganderättsinstrument till handel på en reglerad marknadsplats.
Det är kommitténs åsikt att frågan om nya eller gamla och avnoterade aktier ska upptas till handel är något som företaget ska ansöka om. Företagets ansökan ska behandlas av marknadsplatsen på sedvanligt sätt, det vill säga marknadsplatsen ska bedöma om företaget uppfyller kraven för notering. Det finns enligt vår bedömning inget värde i att kräva att en marknadsplats ska ta upp en aktie till notering om det inte skulle ske normalt. Tvärtom skulle detta kunna vara skadligt för förtroendet för de finansiella marknaderna, liksom för företaget. Motsvarande argument kan anföras för notering av företaget utgivna skuldinstrument. Resolutionsmyndigheten bör därför ha rätt att förelägga företaget att det ska göra en sådan ansökan om notering av aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument.
Enligt 48.2 d gäller inte kravet på utfärdande av ett prospekt enligt direktiv 2003/71/EG när handel återupptas av ett skuldinstrument som har blivit nedskrivet. Dessa regler har i svensk rätt införlivats i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Det behöver framgå av en lagbestämmelse att prospektskyldigheten i 2 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument inte är tillämplig i den här situationen.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
755
15.16 Undantag från nedskrivning eller konvertering för kvalificerade skulder
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får helt eller del-
vis undanta kvalificerade skulder från nedskrivning eller konvertering, om
1. det inte är möjligt att skriva ned eller konvertera den
kvalificerade skulden inom rimlig tid,
2. undantaget är nödvändigt och proportionellt för att företaget
i resolution eller någon som har övertagit verksamheten från företaget ska kunna upprätthålla kritisk verksamhet eller affärsverksamhet som är viktig för företagets intjäning och lönsamhet,
3. undantaget är nödvändigt och proportionellt för att undvika
omfattande spridning av negativa effekter som leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet, eller
4. nedskrivningen eller konverteringen skulle leda till värde-
förstörelse, som innebär att förlusterna för andra borgenärer blir högre än om skulderna undantas.
Inför ett beslut om undantag för kvalificerade skulder ska resolutionsmyndigheten beakta:
a) Principen att förluster i första hand ska drabba ägare och
därefter borgenärerna i företaget under resolution i prioritetsordning.
b) Vilken förlustabsorberingskapacitet som företaget under
resolution har kvar, om skulderna undantas.
c) Behovet av att behålla tillräckliga resurser för finansiering av
resolution.
Resolutionsdirektivet
De skulder som ska omfattas av nedskrivning och konvertering är, som nämnts, de relevanta kapitalinstrumenten och de kvalificerade skulderna. Såsom nämns ovan innehåller resolutionsdirektivet en möjlighet att undanta även vissa kvalificerade skulder från ned-
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
756
skrivning och konvertering när skuldnedskrivningsverktyget används. Den här möjligheten får dock endast tillämpas i undantagsfall. Mer konkret anges i artikel 44.3 att resolutionsmyndigheten under exceptionella omständigheter får undanta (helt eller delvis) vissa skulder från nedskrivning och konvertering i något av följande fall:
a) Det är trots de ansträngningar som i god tro görs av
resolutionsmyndigheten inte möjligt att skriva ned skulden inom rimlig tid.
b) Undantaget är absolut nödvändigt och står i proportion till upp-
nåendet av kontinuitet i kritisk verksamhet och kärnaffärsområden på ett sätt som gör att företaget under resolution kan fortsätta med centrala verksamheter, tjänster och transaktioner.
c) Undantaget är absolut nödvändigt och står i proportion till
insatserna för att undvika omfattande spridningseffekter, särskilt när det gäller kvalificerade insättningar som gjorts av fysiska personer och mikroföretag samt små och medelstora företag, som allvarligt skulle störa finansiella marknaders funktion, inbegripet finansiell marknadsinfrastruktur, på ett sätt som allvarligt skulle störa ekonomin i en medlemsstat eller unionen.
d) Tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget på de skulderna
skulle leda till en sådan värdeförstörelse att förlusterna för andra borgenärer skulle bli högre än om dessa skulder undantogs ifrån skuldnedskrivning.
Enligt artikel 44.10 ska undantaget enligt ovan göras antingen för att helt undanta en skuld från nedskrivning eller för att minska omfattningen av den nedskrivning som görs av skulden.
Av artikel 44.11 framgår vidare att kommissionen har befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 103 för att närmare ange under vilka omständigheter det är nödvändigt att undanta skulder för att uppnå de mål som anges i undantagen ovan.
När resolutionsmyndigheten utövar sin rätt att undanta vissa kvalificerade skulder ska den enligt artikel 44.9 beakta:
a) Principen att förluster i första hand ska drabba aktieägare och
därefter, i allmänhet, borgenärerna för företaget under resolution i prioritetsordning.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
757
b) Återstående förlusttäckningskapacitetsnivå hos företaget
under resolution om skulden eller skuldkategorin undantas.
c) Behovet av att behålla tillräckliga resurser för finansiering av
resolution.
Av artikel 44.12 framgår att resolutionsmyndigheten ska underrätta kommissionen innan den utnyttjar undantaget ovan.
Skälen för kommitténs förslag
Det är inte utan risk för den finansiella stabiliteten att låta borgenärerna bära en del av förlusterna. De omfattande finansiella kopplingarna mellan finansiella företag innebär nämligen att när långivarna får bära förluster så är det i stor utsträckning andra finansiella företag som får sin finansiella ställning försämrad. Eftersom informationen om dessa kopplingar är bristfällig kan, särskilt i en period av allmän osäkerhet i det finansiella systemet, spridningseffekter uppstå genom att lånefinansiärer drar tillbaka sin finansiering och finansiella företag blir mer motvilliga att ta exponeringar mot varandra även om en sådan reaktion är ogrundad. Dessutom kan långivare bli mer benägna, och vid ett tidigare skede än i dag, att dra tillbaka sin finansiering.
Dessa risker utgör ytterligare skäl till att en myndighet ska besluta om i vilken omfattning som borgenärer ska bära förluster, eftersom detta behöver göras med vederbörlig hänsyn till effekterna på den finansiella stabiliteten. För att undvika avbrott i kritisk verksamhet, eller andra risker för den finansiella stabiliteten mer generellt, kan dessutom vissa skulder som normalt ska vara föremål för nedskrivning och konvertering behöva undantas i ett enskilt fall. Detta är också något som direktivet i viss utsträckning ger möjlighet till. När detta görs innebär det dock att resolutionsmyndigheten frångår prioritetsordningen eftersom borgenärer med samma eller bättre prioritet än den undantagna borgenären kan drabbas av förluster. Det måste därför göras en avvägning mellan skälen för undantaget – finansiell stabilitet – och effekterna för övriga berörda, t.ex. borgenärer som inte undantas.
Mot denna bakgrund är vår utgångspunkt att de undantagsmöjligheter som direktivet innehåller är nödvändiga och bör tas in i den nya lagen genom en bestämmelse liknande den i direktivet.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
758
Den närmare innebörden av denna bestämmelse behandlas i det följande.
Undantaget avser kvalificerade skulder
Bestämmelsen är enbart tillämplig på det som direktivets definierar som kvalificerade skulder. Av detta följer att medlemsstaterna inte får undanta några instrument som får ingå i kapitalbasen från nedskrivning eller konvertering. Det bör framgå av det svenska genomförandet att de relevanta kapitalinstrumenten aldrig får undantas.
Undantaget avser nedskrivning
Som framgår av artikel 44.10 fokuserar undantaget på storleken på själva nedskrivningen. Det är möjligt att helt undanta en skuld från nedskrivning eller minska omfattningen av nedskrivningen.
Nedskrivningen kan ske enbart för att absorbera förluster och då får den nedskrivne inte något i utbyte. Skulden kan också minskas som ett led i en konvertering.
Om en skuld inte kan skrivas ned inom rimlig tid är det som regel inte heller möjligt att konvertera den. En del av det nedskrivna beloppet används ju för att ”betala för” kärnprimärkapitalinstrumenten. Beträffande de övriga undantagen kommer dock möjligheten att genomföra en nedskrivning i kombination med en konvertering att behöva bedömas från fall till fall. Vi föreslår därför att undantag görs från nedskrivning eller konvertering av kvalificerade skulder.
Närmare om de olika kriterierna för undantaget
Den svenska bestämmelsen bör räkna upp samma kriterier för undantag som de som anges i direktivet. Dessa innebär sammanfattningsvis att det blir möjligt att undanta kvalificerade skulder om det inte är möjligt att skriva ned eller konvertera dem inom rimlig tid eller om det annars skulle orsaka allvarliga problem för företaget, realekonomin och borgenärer. Vad gäller möjligheten att tillämpa dessa undantag i praktiken har de delegerade akter som kommissionen ges befogenhet att anta (se ovan) stor betydelse. Dessa har ännu inte antagits. Vi avser därför inte att gå igenom de
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
759
grundläggande förutsättningarna för att undanta vissa kvalificerade skulder i detalj.
Det bör dock noteras att undantaget i 44.3 b syftar till att bl.a. göra det möjligt att fortsätta med central verksamhet, centrala tjänster och centrala transaktioner. Vi anser dock att det är förenligt med direktivets övergripande syfte att utsträcka det här undantaget till att även gälla en sådan part till vilket verksamheten i det fallerande företaget överförts genom en användning av något resolutionsverktyg. Om exempelvis skuldnedskrivningsverktyget tillämpas avseende sådana skulder som överförts till ett broinstitut i syfte att kapitalisera broinstitutet, är det väsentligt att detta inte negativt påverkar broinstitutets möjlighet att bedriva central verksamhet. Det är ju som huvudregel just i syfte att säkerställa fortsatt drift av den typen av verksamhet som ett broinstitut används.
Bedömning i varje enskilt fall
Direktivbestämmelsen ger resolutionsmyndigheten en möjlighet, inte en skyldighet, att undanta kvalificerade skulder när skuldnedskrivningsverktyget används. Myndigheten har alltså viss flexibilitet. Resolutionsändamålen bör stå i fokus. Resolutionsmyndigheten bör också väga behovet av undantag och dess utformning mot principerna i artikel 44.9 (se nedan). Dessutom kan det finnas skäl att beakta effekterna av att kostnader övervältras på andra företag, t.ex. genom att dessa får bära en del av de förluster som skulle ha burits av andra borgenärer eller att andra företags bidrag till resolutionsreserven ökar om resolutionsreserven till följd av stödet kommer att underskrida målnivån.
Om det visar sig att de kvalificerade skulder som återstår när undantag har gjorts inte är tillräckligt stora för att absorbera förluster eller genomföra den konvertering som är nödvändig, får statligt stöd ges genom resolutionsreserven, men bara under vissa förutsättningar (se mer om detta i avsnitt 15.16.2). Om dessa förutsättningar inte är uppfyllda innebär det motsatsvis att undantag inte får göras. Det som vid en första anblick verkar vara ett tämligen generöst undantag begränsas alltså i viss utsträckning av de efterföljande bestämmelserna.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
760
Principer som ska beaktas
Som framgår ovan räknar artikel 44.9 upp ett antal principer som resolutionsmyndigheterna ska ta med i bedömningen vid ett beslut om undantag. Bestämmelsen innebär att när resolutionsmyndigheten har beslutat att förutsättningarna för undantag är uppfyllda ska den väga behovet av ett undantag och dess utformning mot de uppräknande principerna.
Den första principen är att förluster först ska bäras av ägarna och därefter av borgenärerna i prioritetsordning. Det innebär bl.a. att ägarna ska ”ta första smällen”. På ett sätt kan det tyckas märkligt att hänvisa till den här principen i de bestämmelser som rör möjligheten att undanta vissa skulder ifrån nedskrivning eller konvertering eftersom möjligheten till undantag utgör ett avsteg ifrån just den principen. Det ligger i sakens natur att det är svårt att undanta vissa skulder samtidigt som man respekterar principen om att skulder med samma prioritet ska behandlas likvärdigt.
Det faktum att man trots detta valt att hänvisa till den grundläggande principen om likabehandling i det här sammanhanget bör enligt vår bedömning förstås på så sätt att myndigheten ska sträva efter att tillämpa möjligheten att undanta skulder på ett sätt som i största möjliga mån respekterar likabehandlingsprincipen. I praktiken bör detta till exempel kunna innebära att det i vissa fall är mer lämpligt att delvis undanta flera skulder med samma prioritetsordning (givet att samtliga dessa skulder uppfyller villkoren för att undantas) än att helt undanta en viss skuld.
Principen att man ska beakta återstående förlusttäckningskapacitet hos företaget under resolution bör i praktiken innebära att utrymmet för att undanta skulder är mer begränsat om beloppet av de kvarvarande skulderna är litet. På liknande sätt skulle den tredje principen att man ska beakta behovet av att behålla tillräckliga resurser för finansiering av resolution, kunna påverka möjligheten att göra undantag. Enligt vad som vidare diskuteras nedan finns nämligen en möjlighet att kompensera för sådana skulder som undantagits genom medel från resolutionsreserven. Givet att reserven är välkapitaliserad (och det därmed finns gott om resurser för att finansiera framtida resolutionsåtgärder) skulle alltså möjligheten att undanta skulder öka. Om fonden däremot har lite medel skulle möjligheten att undanta skulder minska.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
761
Eftersom dessa principer ska beaktas när resolutionsmyndigheten beslutar om den ska göra undantag och hur undantaget ska utformas, bör de också uttryckligen framgå av den nya lagen.
Underrättelse till kommissionen
Avslutningsvis bör det också framgå av den nya lagen att kommissionen ska underrättas innan resolutionsmyndigheten beslutar om undantag.
15.16.1 Möjlighet att kompensera för undantag
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta att
skulder som inte undantagits från nedskrivning eller konvertering, ska skrivas ned eller konverteras för att täcka de förluster som skulle ha burits av de undantagna skulderna. Det får dock inte innebära att borgenärer får ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation.
Resolutionsdirektivet
Om vissa kvalificerade skulder – helt eller delvis – undantas från nedskrivning/konvertering ska de övriga kvalificerade skulderna användas för att täcka nedskrivnings- och/eller konverteringsbehovet. Direktivets utgångspunkt är att de återstående kvalificerade skulderna ska tas i anspråk åtminstone i samma utsträckning som om inte några skulder undantagits, dvs. som om totalbeloppet för nedskrivning och konvertering hade slagits ut på alla kvalificerade skulder.
Av artikel 44.3 andra stycket framgår emellertid att när en eller flera skulder har undantagits från tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget får den nedskrivnings- och konverteringsnivå som tillämpas på andra kvalificerade skulder ökas för att ta hänsyn till de undantag som gjorts, under förutsättning att den nedskrivnings-
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
762
och konverteringsnivå som tillämpas på andra kvalificerade skulder följer principen i artikel 34.1 g.8
Skälen för kommitténs förslag
Möjligheten att öka nedskrivnings- och konverteringsnivån avseende övriga skulder till följd av att vissa skulder undantagits från verktygets tillämpningsområde bör framgå även i svensk lag. Det bör noteras att direktivet inte medger att de övriga borgenärernas kvalificerade skulder skrivs ned eller konverteras så att det ekonomiska utfallet för dessa blir sämre än vid konkurs eller likvidation.
Bestämmelsen bör, i överensstämmelse med direktivet, utformas som en ”får-bestämmelse”, dvs. den bör ge resolutionsmyndigheten en möjlighet att välja om den vill skriva ned de återstående kvalificerade skulderna eller inte. Enligt vår bedömning bör dock möjligheten som regel utnyttjas om det är nödvändigt för att resolutionsreserven ska få användas för att ge stöd när det behövs eller om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen.
I nästa avsnitt behandlar vi vad som gäller när vissa skulder undantas men de återstående kvalificerade skulderna inte täcker eller används för att täcka det totala nedskrivnings- och konverteringsbehovet.
15.16.2 Statligt stöd via resolutionsreserven när undantaget utnyttjas
Kommitténs förslag: Om resolutionsmyndigheten undantar
kvalificerade skulder får den använda medel från resolutionsreserven om det behövs för att absorbera förluster i eller ge kapitaltillskott till företaget. Ägare och borgenärer ska emellertid också bidra genom nedskrivning eller konvertering upp till en viss minsta nivå.
8 Ingen borgenär ska åsamkas större förluster än vad som skulle ha varit fallet om institutet eller koncernföretaget hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden i enlighet med skyddsåtgärderna i artiklarna 65–67.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
763
Resolutionsdirektivet
Allmänt om möjligheten att använda resolutionsreserven
Enligt vad som ovan framkommit finns det en möjlighet att undanta vissa kvalificerade skulder från nedskrivning eller konvertering. När ett sådant undantag görs kan, som nämnts ovan, nedskrivnings- och konverteringsnivån ökas avseende övriga skulder för att kompensera för de undantagna skulderna. Det är dock inte säkert att detta är tillräckligt för att täcka de förluster som finns och för att kapitalisera det fallerande företaget, särskilt med beaktande av att resolutionsmyndigheten under alla omständigheter inte kan skriva ned eller konvertera i en utsträckning som innebär att borgenärerna får ett ekonomiskt sämre utfall än vid (en hypotetisk) konkurs eller likvidation.
För att absorbera förluster eller kapitalisera ett företag under resolution får resolutionsreserven skjuta till medel för att kompensera för de kvalificerade skulder som undantagits. Det framgår av artikel i artikel 44.4. Där anges att i de fall resolutionsmyndigheten beslutar att helt eller delvis undanta en skuld eller en kategori av skulder i enlighet med artikel 44, och de förluster som skulle ha tillkommit dessa skulder inte fullt ut har överförts på andra borgenärer, får ett bidrag göras ifrån finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) till företaget under resolution för att
a) absorbera eventuella förluster som inte har absorberats av
kvalificerade skulder och återställa substansvärdet i institutet under resolution till noll i enlighet med punkt 46.1 a,
b) förvärva aktier eller andra äganderättsinstrument eller kapital-
instrument i företaget under resolution för att i enlighet med artikel 46.1 b kapitalisera institutet.
Att finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) får användas för detta ändamål framgår av artikel 101.1.
För att finansieringsarrangemanget ska få användas ställs det dock upp vissa krav. För det första ska företagets ägare och borgenärer vara med och dela på bördan genom nedskrivning eller konvertering. Direktivet innehåller två olika alternativ för att bestämma hur stort detta bidrag minst måste vara. Dessutom innehåller direktivet särskilda bestämmelser om hur stort bidraget från resolutionsreserven får vara.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
764
Bördefördelning motsvarande åtta procent av företagets skulder och eget kapital
Enligt det första alternativet (artikel 44.5) ska det bidrag till förlustabsorbering och kapitalisering som har gjorts av ägare och innehavare av andra äganderättsinstrument, borgenärer motsvara ett belopp som minst motsvarar 8 procent av de sammanlagda skulderna, inklusive kapitalbasen i företaget under resolution, beräknat vid tidpunkten för resolutionsåtgärden i överensstämmelse med den värdering som föreskrivs i artikel 36.
Bördefördelning motsvarande 20 procent av företagets riskvägda tillgångar
Enligt det andra alternativet (artikel 44.5) får med avvikelse från vad som sägs om att borgenärerna ska bidra med 8 procent av de totala skulderna inklusive kapitalbasen, ett bidrag från finansieringsarrangemanget också ges under förutsättning att (a) bidraget till förlustabsorbering och rekapitalisering uppgår till
ett belopp på minst 20 procent av det berörda företagets riskvägda tillgångar,
(b) finansieringsarrangemanget i den berörda medlemsstaten,
genom förhandsbidrag (exklusive bidrag till ett insättningsgarantisystem) som anskaffats i enlighet med artiklarna 100.6 och 103, har tillgång till ett belopp som uppgår till minst tre procent av de garanterade insättningarna vid samtliga kreditinstitut som är auktoriserade inom den medlemsstatens territorium, och
(c) det berörda företaget har konsoliderade tillgångar på mindre
än 900 miljarder euro.
Storleken på stödet från staten
I båda de fall som nämns ovan är huvudregeln att stödet från finansieringsarrangemanget för resolution inte får överstiga fem procent av de totala skulderna och det egna kapitalet i företaget under resolution enligt en värdering enligt artikel 36 vid tidpunkten
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
765
för beslut om resolution eller beslut om resolutionsåtgärder, beroende på vad som är tillämpligt.
Enligt artikel 44.7 är dock inte femprocentsgränsen absolut, utan får överskridas under exceptionella förhållanden. En ytterligare förutsättning är att alla oprioriterade skulder utan säkerheter, utom kvalificerade insättningar, fullt ut skrivits ned eller konverterats.
Anmälan till kommissionen
Som vi har nämnt tidigare ska resolutionsmyndigheten innan den undantar en skuld underrätta kommissionen. I de fall där undantaget skulle kräva ett bidrag från finansieringsarrangemanget eller en alternativ finansieringskälla får kommissionen, för att slå vakt om den inre marknadens integritet, inom 24 timmar räknat från mottagandet av underrättelsen, eller med resolutionsmyndighetens samtycke inom en längre tidsperiod, förbjuda det föreslagna undantaget, eller kräva att det ändras, om kraven i denna artikel och delegerade akter inte är uppfyllda. Detta ska inte påverka kommissionens tillämpning av regler om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
Av bestämmelserna i det föregående framgår när resolutionsreserven får användas för att absorbera förluster respektive skjuta till kapital när undantaget använts. Enligt kommitténs bedömning bör möjligheter motsvarande de i direktivet införas i svensk rätt. Bestämmelsens närmare innebörd behandlas i det följande.
Vad får stödet avse?
Det bör noteras att stödet bara får användas för att kompensera för det kapital som undantagits från nedskrivning eller konvertering. Den får därmed inte användas för att täcka upp för andra underskott. Ytterst bestäms storleken på stödet från resolutionsreserven av det totalbelopp för förlustabsorbering och konvertering som fastställts enligt en värdering. Stödet från resolutionsreserven får inte överstiga det beloppet. Dessutom får reserven inte användas för någon annan typ av kapitalförstärkning.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
766
När medel tas ur resolutionsreserven innebär det att det är reserven som förvärvar de äganderätts- och kapitalinstrument som behövs för att kapitalisera institutet. Enligt artikel 44.4 får resolutionsfonden användas för att förvärva aktier eller andra äganderättsinstrument eller kapitalinstrument i företaget under resolution. Av detta följer att resolutionsmyndigheten kan komma att förvärva t.ex. aktier, konvertibler eller optioner.
Bördefördelning motsvarande åtta procent av företagets tillgångar och egna kapital
När resolutionsmyndigheten beräknar totalbeloppet för förlustabsorbering och konvertering behöver det göras på grundval av en värdering. En sådan värdering ska också ligga till grund för beräkningen av hur stor andel av de totala skulderna och det egna kapitalet som ägare och borgenärer respektive resolutionsmyndigheten har bidragit med. Värderingen ska ha gjorts i anslutning till åtgärden. Som framgår ska ägarna och borgenärerna bidra med minst 8 procent av de totala skulderna och det egna kapitalet. Basen för beräkningen omfattar alltså mer än de kvalificerade skulderna.
Vid beräkningen av åttaprocentsgränsen räknar man med bidrag som har gjorts av ägare och andra innehavare av äganderättsinstrument och borgenärer. Bidragen ska ha lämnats genom nedskrivning eller konvertering eller på annat sätt. Av detta framgår exempelvis att nedskrivning eller konvertering som har gjorts av relevanta kapitalinstrument får räknas med. Värderingstidpunkten avgör dock vad som får räknas med. Förluster som absorberats av t.ex. ägare genom en minskning av aktiekapitalet före en sådan värdering ingår exempelvis inte i beräkningen av om gränsvärdet uppfylls (se även skäl 75 i resolutionsdirektivet). Dessutom kan medel komma att skjutas till från insättningsgarantifonden.
Enligt direktivet ska bl.a. ”kapitalbasen” räknas in vid bedömningen av hur stort bidraget från aktieägare, borgenärer m.fl. måste vara. Enligt den definition som används i direktivet, som hänvisar till tillsynsförordningen, avses med kapitalbasen de poster som får ingå i kapitalbasen med vissa avdrag. Trots ordalydelsen är det dock knappast detta som varit avsikten med direktivet. Avsikten har sannolikt varit att man ska räkna med de poster som får ingå i kapitalbasen, det vill säga vissa skulder samt eget kapital. Vi föreslår därför att den svenska bestämmelse som förlivar direktivet
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
767
använder uttryckssättet totala skulder och eget kapital i stället för totala skulder inklusive kapitalbasen. Detta kommer dock att innebära att basen blir lite större än om kapitalbasen används.
Enligt direktivet får bidraget från resolutionsreserven uppgå till högst fem procent av företagets totala skulder och eget kapital. Som huvudregel kommer alltså de privata aktörernas bidrag vara större än resolutionsreservens. Under exceptionella förhållanden får det dock överstiga femprocentsnivån och i det fallet utgör den övre gränsen det belopp som undantagits från nedskrivning eller konvertering eller det belopp som räknats fram enligt avsnitt 15.6 (artikel 46) beroende på vilket som är lägst.
Bördefördelning motsvarande tjugo procent av företagets riskvägda tillgångar
Som alternativ får resolutionsmyndigheten kräva att ägare och borgenärer bidrar med tjugo procent av de riskvägda tillgångarna.
Begreppet riskvägda tillgångar definieras varken i resolutionsdirektivet eller i tillsynsförordningen. Enligt tillsynsförordningen används i stället begreppet ”det totala riskvägda exponeringsbeloppet” för att beteckna summan av de krav för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker som ska ligga till grund för beräkningen av kapitalbaskravet. I detta ingår den ”riskvägda exponeringen” för kreditrisker, utspädningsrisker och motpartsrisker. I dessa riskvägda exponeringar ingår dock inte bara tillgångar utan även åtaganden utanför balansräkningen (t.ex. garantier som företaget har ställt ut) som inte är tillgångar i egentlig mening utan snarare förpliktelser (se artikel 5 i tillsynsförordningen). Eftersom begreppet exponering alltså är ett vidare begrepp än tillgång drar vi slutsatsen att direktivet syftar enbart på de tillgångarna i balansräkningen och inte på posterna utanför balansräkningen. Detta är också utgångspunkten för det fortsatta resonemanget. Enligt vår bedömning ska de riskvägda tillgångarna beräknas på individuell nivå och inte på gruppnivå.
Det statliga stödet från resolutionsreserven blir som huvudregel större om detta undantag används i stället för åttaprocentregeln (statsstödsreglerna kan dock förändra detta; se nedan). För att väga upp detta ställs det upp ett krav på hur stor resolutionsreserven minst måste vara för att undantaget ska få användas. Detta är satt till tre procent av de garanterade insättarna i medlemsstaten. Det är
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
768
dock enbart belopp som byggts upp med förhandsbidrag som får räknas med. Dessförinnan får alltså inte undantaget utnyttjas. Ytterst kommer det sannolikt att vara resolutionsreservens storlek som avgör om undantaget är möjligt att tillämpa eller inte. Om inte resolutionsreserven är mycket stor är det sannolikt att undantaget endast kan utnyttjas för en bank i taget. Därefter måste resolutionsreservens byggas upp så att det uppgår till tre procent av de garanterade insättningarna innan den får användas igen. Under den tiden måste i stället åttaprocentsregeln tillämpas. En annan begränsning är att det berörda företaget ska ha konsoliderade tillgångar på mindre än 900 miljarder euro. Detta krav uppfylls dock av samtliga av de fyra stora svenska bankkoncernerna.
Valet mellan de två alternativen
Som har beskrivits i det föregående får resolutionsmyndigheten välja mellan två alternativ när den bestämmer hur stort bidraget från ägare och borgenärer ska vara. Direktivet innehåller inte några anvisningar om när den ena eller den andra metoden ska användas. Enligt vår bedömning bör dock det alternativ som ger den minsta nedskrivningen eller konverteringen och därmed ett större bidrag från resolutionsreserven användas. Vi anser vidare att det är värdefullt om resolutionsmyndigheten i ett enskilt fall kan välja mellan de båda undantagen. Av det skälet anser vi att det är ett rimligt mål att resolutionsreserven ska uppgå till tre procent av garanterade insättningar; se kapitel 21.
Särskilt om statsstödsreglerna
Om resolutionsreserven används för att skjuta till kapital till ett företag under resolution, omfattas stödet av statsstödsregelverket. Som vi beskriver i avsnitt 3.15 innehåller statsstödsreglerna bestämmelser om att ägare och borgenärer ska vara med och dela på bördan bl.a. genom minskning aktiekapitalet och nedskrivning eller konvertering av efterställda skulder. För att det statliga stödet ska godkännas kan därför samtliga efterställda skulder behöva skrivas ned. Detta gäller även om något av direktivets gränsvärden (åtta procent av skulder och eget kapital eller tjugo procent av de riskvägda tillgångar) har uppnåtts. En tillämpning av statsstödsreglerna
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
769
kan därför innebära att bidraget från borgenärerna måste vara större än enligt de båda modeller som beskrivs ovan för att stödet ska godkännas.
Hur stort får bidraget från resolutionsreserven vara?
Enligt direktivet får bidraget från resolutionsreserven uppgå till högst fem procent av företagets skulder och egna kapital. Under exceptionella omständigheter får det dock överstiga denna nivå.
Direktivets uttryck ”exceptionella omständigheter” är inte definierat. Samma begrepp används i artikel 52.3 rörande resolutionsmyndighetens möjligheter att förlänga tidsperioden då en omstruktureringsplan ska upprättas. Vi kan vidare konstatera att ordet ”exceptionell” också återfinns i artikel 37.10 som hänvisar till ”en mycket exceptionell situation med en systemkris” som en förutsättning för att få använda de statliga stabiliseringsverktygen.
Av detta drar kommittén slutsatsen att ”exceptionella omständigheter” inte behöver innefatta en så pass allvarlig situation som en systemkris. Med tanke på att direktivet också anger att krav kan ställas på företagen att ha tillräckligt med aktiekapital och nedskrivningsbara skulder för att resolution ska vara möjligt, och mer generellt på att resolutionsmyndigheten ska upprätta resolutionsplaner, torde det vara en presumtion i direktivet att det normalt ska vara möjligt att kapitalisera ett företag i tillräcklig omfattning genom att konvertera fordringar, eventuellt i kombination med ett bidrag från resolutionsreserven motsvarande fem procent av berört företags skulder och egna kapital. Vi tolkar därför att ”exceptionella omständigheter” ska förstås som ”i undantagsfall”. Vad som inryms i detta begrepp får överlämnas till rättstillämpningen, däribland kommissionens avgöranden i statsstödsärenden.
En ytterligare förutsättning för att stödet från resolutionsreserven ska få överstiga fem procent av skulder och eget kapital är att alla oprioriterade kvalificerade skulder utan säkerhet förutom kvalificerade insättningar har skrivits ned fullt ut eller konverterats. Det betyder att de övriga kvalificerade skulderna (utom de kvalificerade insättningarna) ska vara helt nedskrivna. Det handlar alltså här om att se till att bördan bärs av de kvalificerade skulder som inte undantagits, i vart fall om stödet överstiger fem procent. Nedskrivningen får dock inte innebära att borgenärerna får ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
770
Som nämns ovan behöver dock inte de kvalificerade insättningarna skrivas ned. Av detta följer att kvalificerade insättare får undantas från den extra nedskrivning och konvertering som kan krävas för att kompensera för undantaget. De ska dock skrivas ned så att de bär den börda som de skulle ha burit om inget undantag hade gjorts (om de inte undantagits).
15.16.3 Finansiering av stödet från resolutionsreserven
Kommitténs förslag: Det statliga stödet från resolutions-
reserven får beroende på omständigheterna finanseras genom förhandsbidrag till resolutionsreserven, genom extra uttag från företagen, lån från Riksgäldskontoret eller andra alternativa finansieringskällor.
Resolutionsdirektivet
Som vi beskriver i föregående avsnitt får statligt stöd ges från resolutionsreserven under vissa förutsättningar. Resolutionsdirektivet innehåller också bestämmelser om hur detta stöd ska finansieras. Bestämmelserna ser lite olika ut beroende på om stödet över- eller understiger fem procent av skulder och eget kapital.
Hur får bidraget från resolutionsreserven upp till fem procent av de totala skulderna finansieras?
Om bidraget inte är större än fem procent av skulder och eget kapital får stödet från resolutionsreserven enligt artikel 44.6 finansieras enligt följande. a. Det belopp som finansieringsarrangemanget har tillgång till och
som har anskaffats genom bidrag från företag i enlighet med artikel 100.6 och 103. b. Genom det belopp som kan anskaffas genom efterhandsbidrag i
enlighet med artikel 104 inom en period av tre år. c. Belopp som anskaffas från alternativa finansieringskällor i enlig-
het med artikel 105, i de fall där de belopp som avses i a och b ovan inte är tillräckliga.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
771
Hur får stödet från resolutionsreserven över fem procent av de totala skulderna finansieras?
Om stödet från resolutionsreserven överstiger fem procent gäller enligt artikel 44.7 att ytterligare finansiering får sökas från alternativa finansieringskällor. I stället för eller utöver detta får stödet ges med användning av ännu outnyttjade medel som anskaffats genom förhandsbidrag i enlighet med artiklarna 100.6 och 103.
Skälen för kommitténs förslag
Hur får bidraget från resolutionsreserven finansieras?
I direktivet finns det särskilda bestämmelser om hur bidrag från resolutionsreserven ska finansieras. Först och främst får medel tas från medel som redan finns i resolutionsreserven till följd av redan inbetalda förhandsbidrag. När dessa medel har utnyttjats får bidraget finansieras genom medel som kan inhämtas genom efterhandsbidrag (artikel 104) inom en period av tre år. Det bör noteras att för många svenska institut – däribland de fyra svenska storbankerna – är de garanterade insättningarna betydligt mindre än de skulder inklusive insättningar som avses i artikel 44.
Om varken resolutionsreserven eller efterhandsbidragen räcker till får resterande belopp anskaffas genom alternativa finansieringskällor. För svensk del innebär det upplåning från Riksgäldskontoret eller någon annan del av staten, eller krediter från andra EU-länders finansieringsarrangemang; se kapitel 21.
För att återställa resolutionsreserven kan företagen, förutom att betala efterhandsbidragen, komma att behöva betala in för att återställa resolutionsreserven till dess målnivå inom sex år. I sista hand kommer kravet på efterhandsavgifter att bestämmas av relationen mellan det stöd som finansierats med medel från resolutionsreserven och värdet på de tillgångar som förs till reserven.
Ytterligare bidrag
I artikel 44 framgår de förutsättningar som ska vara uppfylla för att resolutionsreserven ska få bidra till förlustabsorberingen och kapitalisering av ett företag under resolution samt i vilken omfattningen detta får ske och hur de offentliga medlen som används ska
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
772
finansieras. I artikel 44.7 anges att bidraget i undantagsfall får överstiga 5 procent.
Direktivet ger möjlighet att finansiera detta bidrag genom att finansieringsarrangemanget utnyttjar alternativa finansieringskällor. Även inbetalda och ännu outnyttjade förhandsbidrag får utnyttjas. Däremot får inte ett bidrag till ett företag under resolution som överstiger 5 procent finansieras genom ytterligare uttag av efterhandsbidrag (artikel 104-bidrag).
Syftet med det senare är rimligen att begränsa hur mycket företagen kollektivt direkt ska bidra till finansieringen av ett specifikt resolutionsärende. Om bidraget innebär att resolutionsreserven bär förluster och detta leder till att fondens medel understiger de av direktivet reglerade nivåerna, innebär det dock att företagen indirekt bidrar till finansieringen genom en förhöjd förhandsavgift för att återställa nivån på fondens behållning.
Kommissionens prövning
Som framgår av artikel 44.12 ska en medlemsstat anmäla bidraget från resolutionsreserven till kommissionen. Kommissionen får då förbjuda undantaget eller kräva ändring av det om det inte uppfyller kraven i artikel 44 eller delegerade akter. Eftersom bidrag från resolutionsreserven utgör statliga medel ska bidraget också statsstödsprövas (se avsnitt 3.15).
773
16 De statliga stabiliseringsverktygen
16.1 Inledning
I detta kapitel behandlas artiklarna 56–58 som rör möjligheterna för staten att skjuta till kapital eller tillfälligt ta över ägandet i ett företag genom att använda medel som inte kommer från resolutionsreserven. Dessa åtgärder kallas för de statliga stabiliseringsverktygen. En möjlighet att besluta om statligt kapitaltillskott eller om ett tillfälligt statligt övertagande är inte medlemstaternas skyldiga att införa enligt direktivet, men som diskuteras nedan föreslår kommittén att de ska införas i svensk rätt.
Det kan också inledningsvis påpekas att direktivet anger att statliga kapitaltillskott och ett tillfälligt statligt övertagande enligt artiklarna 57 respektive 58 kan vara en del av ett resolutionsförfarande eller vidtas i stället för resolution när ett företag uppfyller förutsättningarna för resolution. Kommittén föreslår det förstnämnda av skäl som anförs nedan, det vill säga att dessa statliga stabiliseringsverktyg ska tillämpas inom ramen för resolution.
16.2 Definition av de statliga stabiliseringsverktygen
Kommitténs förslag: Med de statliga stabiliseringsverktygen
avses annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven som ges av regeringen för att
1. delta i kapitaliseringen av ett företag genom att tillhandahålla
medel i utbyte mot kärnprimärkapitalinstrument, övriga primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument, i enlighet med kraven i tillsynsförordningen (verktyget för kapitalstöd), eller
De statliga stabiliseringsverktygen SOU 2014:52
774
2. tillfälligt ta över ägandet av ett företag under resolution genom
att göra en eller flera överföringar av aktier till staten, eller ett av staten helägt bolag (verktyget för tillfälligt offentligt ägande).
Resolutionsdirektivet
Artikel 37.10 anger att i en mycket exceptionell situation med en systemkris får resolutionsmyndigheten söka finansiering från alternativa finansieringskällor genom att använda de statliga stabiliseringsverktyg som avses i artiklarna 56–58. I artikel 56.5 definieras de statliga stabilitetsverktygen som
a) ett verktyg för offentligt aktiekapitalstöd som avses i artikel 57,
samt som
b) ett verktyg för tillfälligt offentligt ägande som avses i artikel 58.
Med en systemkris avses störningar i det finansiella systemet som skulle kunna medföra allvarliga negativa konsekvenser för den inre marknaden och realekonomin (artikel 2.1.30).
Verktyget för kapitalstöd
I artikel 57.1 anges att medlemsstaterna får, under förutsättning att nationell bolagsrätt respekteras, delta i en rekapitalisering av ett institut eller ett koncernföretag genom att tillhandahålla kapital till företaget i utbyte mot följande instrument, i enlighet med kraven i förordning (EU) nr 575/2013: (a) kärnprimärkapital, och (b) övriga primärkapitaltillskott eller supplementärkapitalinstrument.
Verktyget för tillfälligt offentligt ägande
I artikel 58.1 anges att medlemsstaterna får ta ett institut eller ett koncernföretag i tillfälligt offentligt ägande genom att, enligt artikel 58.2, göra en eller flera aktieöverföringar där mottagaren är (a) ett ombud för medlemsstaten, eller (b) ett av medlemsstaten helägt bolag.
SOU 2014:52 De statliga stabiliseringsverktygent
775
Ansvarig myndighet
Enligt artikel 56 ska det behöriga departementet eller regeringen fatta beslut om tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen och inte resolutionsmyndigheten, även om regeringen ska besluta i nära samarbete med resolutionsmyndigheten (se mer om detta nedan).
Skälen för kommitténs förslag
Ibland är det nödvändigt för att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet att staten skjuter till kapital eller tar över ägandet av problemdrabbade institut. En sådan möjlighet finns till exempel i stödlagen som ger möjlighet för regeringen att, under vissa förutsättningar, besluta om tvångsinlösen av aktier i ett kreditinstitut.
Det är därför ändamålsenligt att direktivet ger möjlighet till detta genom de så kallade statliga stabiliseringsverktygen och även att offentliga medel kan tillföras från andra källor än resolutionsreserven. Det sistnämnda beror inte i första hand på att resolutionsreserven skulle sakna medel. Enligt vårt förslag är det knutet en lånerätt i Riksgäldskontoret till reserven. Snarare handlar det om att det i dessa fall är fråga om en kris av sådan dignitet och omfattning att det inte framstår som realistiskt att lägga ansvaret på det finansiella systemet att täcka kostnaderna för krisen i form av återbetalning av dessa lån via framtida krav på avgifter. Om kostnaderna framstår som en så tung börda att de övriga bankernas långsiktiga soliditet börjar ifrågasättas, blir det omöjligt att uppnå resolutionsändamålen enbart med medel från resolutionsreserven. I stället måste offentliga medel kunna sättas in. Andra sidan av detta är att avkastningen från stödet ska tillfalla staten och inte reserven.
Kommittén föreslår att stabilitetsfonden ska kunna användas till detta ändamål; se kapitel 21. Men eftersom direktivet inte ställer krav på varifrån dessa medel ska tas finner vi inte heller skäl att begränsa detta i svensk rätt genom att ange att de alltid ska komma från stabilitetsfonden. Annan finansiering kommer dock att kräva ett särskilt bemyndigande från riksdagen. Däremot behöver möjligheten att vidta de åtgärder som innefattas i de statliga stabiliseringsverktygen framgå av lag.
Kommittén bedömer också att det sätt på vilket direktivet anger att detta ska ske är uttömmande i så måtto att andra sätt inte är
De statliga stabiliseringsverktygen SOU 2014:52
776
tillåtna. I syfte att inte oavsiktligt begränsa flexibiliteten föreslår vi ett införlivande som ligger nära direktivets formulering.
I artikel 37.10 anges att det är resolutionsmyndigheten som kan söka finansiering från alternativa finansieringskällor genom att använda de statliga stabiliseringsverktygen. Av artikel 56.1 framgår att sådana insatser ska utföras under ledning av det behöriga ministeriet eller regeringen i nära samarbete med resolutionsmyndigheten. Kommittén anser att den senare lösningen bättre avspeglar den dignitet som ett beslut av denna karaktär har. Det innebär att vi föreslår att det är regeringen som ska fatta beslut om de åtgärder som diskuteras i detta avsnitt. Vi återkommer nedan till frågan om hur regeringen ska samarbeta med inblandade myndigheter.
Kommittén konstaterar vidare att direktivet anger att de statliga stabiliseringsverktygen får tillämpas i en ”mycket exceptionell situation med en systemkris” och att en systemkris definieras som störningar i det finansiella systemet som skulle kunna medföra allvarliga negativa konsekvenser för den inre marknaden och realekonomin. Kommittén kan konstatera att användningen av störningsbegreppet i definitionen av en systemkris ligger nära vår formulering av resolutionsändamålet: ”att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet”.
Mot den bakgrunden har kommittén övervägt att omformulera uttrycket ”mycket exceptionell situation med en systemkris”. Vi har dock valt att avstå från att föreslå detta. Skälet till detta är att kommissionen, enligt skäl 57, när den bedömer om statligt stöd ska godkännas, vilket är en förutsättning för att de statliga stabiliseringsverktygen ska få användas, uttryckligen ska bedöma om det föreligger en mycket exceptionell situation med en systemkris.
Det framgår av artikel 56.1 (se nedan) att dessa åtgärder ska vidtas i syfte att uppnå målen för resolution enligt artikel 31.2 när det gäller medlemsstaten eller unionen som helhet, dvs. det som vi kallar för resolutionsändamålen. Det räcker dock inte med att åtgärden behövs för att uppnå något resolutionsändamål. Direktivet innehåller en uppsättning villkor som begränsar användningen av de statliga stabiliseringsverktygen till en sista utväg när det föreligger ett allvarligt systemhot och när resolutionsverktygen och andra resolutionsåtgärder inte är tillräckliga; se nedan.
SOU 2014:52 De statliga stabiliseringsverktygent
777
16.3 Förutsättningar för att använda verktygen
Kommitténs förslag: I en mycket exceptionell situation med en
systemkris får regeringen besluta att använda de statliga stabiliseringsverktygen för att uppnå resolutionsändamålen om:
1. företaget är försatt i resolution,
2. ägare, innehavare av andra äganderättsinstrument och borgenärer genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt bidragit till förlustabsorberingen i, eller kapitaliseringen av, företaget med ett belopp som minst motsvarar 8 procent av företagets totala skulder och eget kapital,
3. stödet är godkänt i förväg och slutgiltigt enligt reglerna om statligt stöd, och
4. regeringen, efter samråd med resolutionsmyndigheten, Finansinspektionen och Riksbanken, har fastställt att någon av följande förutsättningar föreligger:
a) att användningen av något annat resolutionsverktyg inte skulle vara tillräckligt för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet,
b) att andra resolutionsåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att företaget beviljats extraordinärt likviditetsstöd från Riksbanken, eller
c) när det gäller verktyget för tillfälligt offentligt ägande, att andra resolutionssåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att regeringen har använt verktyget för kapitalstöd.
Resolutionsdirektivet
Artikel 56.1 anger att medlemsstaterna får tillhandahålla extraordinärt offentligt finansiellt stöd genom ytterligare finansiella stabiliseringsverktyg i enlighet med 56.3 och artikel 31.10 samt i enlighet med unionens regler om statligt stöd, för att bidra till resolutionen
De statliga stabiliseringsverktygen SOU 2014:52
778
av ett företag, inbegripet genom att ingripa direkt för att undvika dess avveckling, i syfte att uppnå målen för resolution enligt artikel 31.2 när det gäller medlemsstaten eller unionen som helhet. Sådana insatser ska utföras under ledning av det behöriga ministeriet eller regeringen i nära samarbete med resolutionsmyndigheten.
I artikel 56.3 framgår att de statliga stabiliseringsverktygen ska tillgripas som en sista utväg efter det att andra resolutionsverktyg så långt som det är praktiskt möjligt har bedömts och utnyttjats samtidigt som den finansiella stabiliteten upprätthållits, i enlighet med det behöriga ministeriets eller regeringens bedömning efter samråd med resolutionsmyndigheten.
Ytterligare villkor för användningen av verktygen återfinns i 56.4 som anger att vid tillämpningen av de statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga ministerierna eller regeringarna och resolutionsmyndigheten endast tillämpar verktygen när alla villkor i artikel 32.1 är uppfyllda och något av följande villkor har uppfyllts:
a) Det behöriga ministeriet eller regeringen och resolutions-
myndigheten efter samråd med centralbanken och den behöriga myndigheten avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen inte skulle vara tillräcklig för att undvika betydande negativa följdverkningar på den finansiella stabiliteten.
b) Det behöriga ministeriet eller regeringen och resolutions-
myndigheten avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen inte skulle vara tillräcklig för att skydda allmänintresset efter det att företaget beviljats extraordinärt likviditetsstöd från centralbanken.
c) När det gäller verktyget för tillfälligt offentligt ägande, det
behöriga ministeriet eller regeringen efter samråd med den behöriga myndigheten och resolutionsmyndigheten avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen inte skulle vara tillräcklig för att skydda allmänintresset efter det att företaget beviljats kapitalstöd genom verktyget för kapitalstöd (artikel 57).
I artikel 37.10, som hänvisas till i artiklarna 56–58, anges vidare att de statliga stabiliseringsverktyg får användas när följande villkor är uppfyllda:
SOU 2014:52 De statliga stabiliseringsverktygent
779
1. Ett bidrag till förlustabsorbering och rekapitalisering motsvarande ett belopp som minst motsvarar åtta procent av de sammanlagda skulderna, inklusive kapitalbasen i institutet under resolution, beräknat vid tidpunkten för resolutionsåtgärden i överensstämmelse med den värdering som föreskrivs i artikel 36, har gjorts av ägare och innehavare av andra äganderättsinstrument, innehavare av relevanta kapitalinstrument och andra kvalificerade skulder genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt.
2. De ska villkoras av ett godkännande i förväg och ett slutgiltigt godkännande enligt reglerna om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet anger vilka villkor som ska vara uppfyllda för att det statliga verktyget ska användas. Flera av dessa moment ska bedömas av regeringen i nära samarbete med resolutionsmyndigheten. Motsvarande bestämmelser bör tas in i lag. Som vi har nämnt i föregående avsnitt bör den svenska regleringen ligga nära direktivets. Direktivet anger att flera av förutsättningarna ska bedömas av regeringen i samråd med resolutionsmyndigheten. Såvida inte regeringen är resolutionsmyndighet skulle detta vara en främmande lösning för svensk del, det vill säga att regeringen bara ska fatta beslut om en förvaltningsmyndighet godkänner det. Därför föreslår kommittén att regeringen ska besluta efter samråd med de relevanta myndigheterna – resolutionsmyndigheten, Finansinspektionen och Riksbanken – oavsett vilken av förutsättningarna som ska bedömas. Eftersom användandet av de statliga stabiliseringsverktygen förutsätter att resolutionsmyndigheten har försatt företaget i resolution får resolutionsmyndigheten därigenom indirekt påverka beslutet om de statliga stabiliseringsverktygen.
16.3.1 De statliga stabiliseringsverktygen bör tillämpas inom ramen för resolution
Kommitténs förslag: För att kunna bli föremål för statligt stöd
genom tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen ska företaget vara försatt i resolution.
De statliga stabiliseringsverktygen SOU 2014:52
780
Resolutionsdirektivet
Artikel 56.2 anger att för att de statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska bli verkningsfulla ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga ministerierna eller regeringarna har de relevanta resolutionsbefogenheter som anges i artiklarna 53-74 och att artiklarna 66, 68, 83 och 117 tillämpas.
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsdirektivet anger att de statliga stabiliseringsverktygen får tillämpas för att bidra till rekonstruktionen av ett företag som är försatt i resolution, men de kan också användas för att direkt ingripa för att undvika företagets avveckling (artikel 56.1). Det betyder alltså att i stället för att inleda resolution skulle regeringen kunna fatta beslut om statligt stöd genom tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen. En förutsättning för ett sådant beslut är dock att förutsättningarna för resolution är uppfyllda (artikel 56.3).
För att de statliga stabiliseringsverktygen ska bli verkningsfulla, behöver resolutionsåtgärder kunna vidtas mot företaget i fråga. Det handlar till exempel initialt om kontrolltagande, men också om att kunna minska aktiekapitalet och dra in aktierna och att skriva ned borgenärernas skulder. Vi anser att denna del av direktivet kan införlivas genom att införa en bestämmelse att de statliga stabiliseringsverktygen endast får tillämpas när ett företag är försatt i resolution. Därigenom kan resolutionsmyndigheten vidta andra resolutionsåtgärder mot företaget i den mån dessa behövs för att komplettera eller möjliggöra de statliga stabiliseringsverktygen.
Eftersom företaget först behöver vara försatt i resolution anser kommittén att de statliga stabiliseringsverktygen bör betraktas som resolutionsåtgärder och att dessa därför också ska omfattas av definitionen av resolutionsåtgärder (se avsnitt 5.3). Som en följd av detta behöver det inte framgå av lag att de underrättelseskyldigheter som resolutionsmyndigheten har enligt artikel 75 vid resolutionsåtgärder även gäller för ett beslut (av regeringen) om att tillämpa de statliga stabiliseringsverktygen.
SOU 2014:52 De statliga stabiliseringsverktygent
781
16.4 Staten som ägare och avveckling av statligt ägande
Kommitténs förslag: Regeringen ska, i den utsträckning som
dess aktieinnehav i ett företag tillåter, se till att företaget förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder.
Regeringen ska se till att dess aktieinnehav i företaget överförs till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter.
Resolutionsdirektivet
Artikel 57.2 anger att medlemsstaterna ska, i den utsträckning som deras aktieinnehav i ett företag eller ett koncernföretag tillåter, se till att företaget som är föremål för verktyget för offentligt kapitalstöd i enlighet med denna artikel förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder. I 57.3 framgår att när en medlemsstat ger offentligt kapitalstöd ska den säkerställa att dess andel i företaget överförs till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter.
Motsvarande bestämmelser finns för verktyget för offentligt ägande i artikel 58.3 som säger att medlemsstaten ska se till att institut eller koncernföretag som är föremål för verktyget för tillfälligt offentligt ägande förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder och att de överförs till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter.
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet anger att ett företag som staten helt eller delvis äger ska förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder. Detta är en viktig princip för statligt ägande av företag i konkurrensutsatt verksamhet i de flesta sammanhang och även i detta. Principen bör framgå av lag. Vidare så anger direktivet att staten ska avveckla sitt aktieinnehav i företag som har uppkommit genom tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter. Även denna princip föreslås framgå av lag.
783
17 Minimikravet på nedskrivningsbara skulder
17.1 Inledning
I kapitel 15 beskriver vi hur skuldnedskrivningsverktyget fungerar. Som framgår där innebär det att relevanta skuldinstrument och kvalificerade skulder – efter det att det egna kapitalet tagits i anspråk – skrivs ned eller konverteras. För att verktyget ska vara effektivt måste det finnas tillräckligt med nedskrivningsbara skulder. Eventuella förluster måste kunna absorberas och det egna kapitalet återställas om ett företag försätts i resolution. Som vi beskriver i avsnitt 15.5 är det inte alla skulder som får skrivas ned eller konverteras. Detta skulle kunna ge instituten incitament att försöka finansiera sig genom skulder som inte är kvalificerade eftersom dessa skulder sannolikt ger en billigare finansiering än de kvalificerade.
Direktivet innehåller dock bestämmelser som ska begränsa risken för att ett institut som fallerar och blir föremål för resolution inte har tillräckligt med kapital och kvalificerade skulder som kan absorbera förluster eller konverteras (skäl 79). Närmare bestämt innebär dessa regler att det ställs ett minimikrav – liknande kapitaltäckningskravet – på hur stora de kvalificerade skulderna och kapitalbasen tillsammans minst måste vara för att institutet om det i framtiden fallerar ska kunna hanteras inom ramen för resolution på ett sätt som uppfyller resolutionsändamålen. Detta krav mäts inte med hjälp av någon konkret förbestämd metod utan bestäms med utgångspunkt från ett antal kriterier. Kravet är alltså inte fast utan varierar mellan olika institut.
Man kan dela in det nedskrivnings- och konverteringsbara kapitalet och skulderna i två huvudsakliga delar, nämligen dels skulder och eget kapital som får ingå i kapitalbasen, dels kvalificerade skulder (se avsnitt 15.5). Det är samma poster som får
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
784
ingå när man beräknar om minimikravet är uppfyllt. För att posterna ska vara medräkningsbara måste de kunna förväntas finnas där när de behövs (se avsnitt 17.4).
Det kan vara svårt att förutse hur stor andel nedskrivningsbart kapital och nedskrivningsbara skulder som ett företag behöver om det i framtiden kommer att försättas i resolution. Det beror bl.a. på hur stora förluster företaget i fråga har gjort. Det beror emellertid också på vilken strategi och vilka verktyg som resolutionsmyndigheten avser att använda sig av om företaget skulle fallera. Om företaget ska försättas i konkurs, behövs det inte något nedskrivningsbart kapital, eftersom skuldnedskrivningsverktyget då inte kommer att användas. Som vi återkommer till i det följande ska minimikravet på nedskrivningsbara skulder beslutas parallellt med resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner. Kravet ska, liksom koncernresolutionsplanerna, diskuteras i resolutionskollegierna. Besluten om minimikravet på nedskrivningsbara skulder utgör alltså en del av det förberedelsearbete som resolutionsmyndigheterna ägnar sig åt.
Enligt direktivet är det resolutionsmyndigheten som ska besluta om minimikravet på nedskrivningsbara skulder. Som framgår av kapitel 25 överlämnar vi till regeringen att bestämma vilken myndighet som ska vara resolutionsmyndighet. Vi föreslår dock att Finansinspektionen ska vara den myndighet som beslutar om minimikravet. När vi i det följande talar om resolutionsmyndigheten är det därför Finansinspektionen vi har i åtanke. När vi i detta avsnitt talar om Finansinspektionen, avser vi inspektionen i dess roll som tillsynsmyndighet.
Direktivet kan sägas behandla sju separata frågor:
1. Det övergripande kravet på att ett instituts kapitalbas och kvalificerade skulder tillsammans ska vara tillräckligt stora.
2. Vilka kriterier som ligger till grund för beslutet om hur stora skulderna och kapitalbasen tillsammans ska vara i ett enskilt fall.
3. Vilka krav som ställs på de kvalificerade skulderna för att de ska var medräkningsbara, dvs. för att de faktiskt ska finnas där när de behövs.
4. Myndighetens möjlighet att besluta att kravet ska uppfyllas med en viss typ av kapital eller skuldinstrument.
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
785
5. På vilken nivå – institut, grupp eller moderföretag – som kraven ska vara uppfyllda.
6. Överenskommelser mellan medlemsstaterna om nivån på kravet för en koncern.
7. Undantag för vissa institut.
Som framgår av artikel 45.19 och 45.20 ska Eba senast den 31 december 2016 lämna en rapport till kommissionen om olika aspekter på kravet. Det bör också noteras att G20 vid ett möte i Sankt Petersburg i september 2013 beslutade att ”call on the FSB, in consultation with standard setting bodies, to assess and develop proposals by end-2014 on the adequacy of global systemically important financial institutions’ loss absorbing capacity when they fail”. Det finns mot denna bakgrund anledning att tro att kravet kommer att förändras inom en inte allt för avlägsen framtid som en konsekvens av dessa arbeten.
17.2 Minimikravet på nedskrivningsbara skulder
Kommitténs förslag: Med minimikravet på nedskrivningsbara
skulder avses ett krav uttryckt i procent som styr hur stora företagets medräkningsbara kvalificerade skulder och kapitalbas minst måste vara, i relation till företagets totala skulder och kapitalbas.
Vid beräkningen av de totala skuldernas ska derivatskulder tas upp till det belopp som återstår när hänsyn har tagits till motparters rätt till nettning.
Kravet ska beslutas i anslutning till upprättande av resolutionsplanerna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken information om kravet som ett företag ska lämna till resolutionsmyndigheten och vid vilken tidpunkt.
Resolutionsdirektivet
Att det ska ställas ett minimikrav på institutens kapitalbas och kvalificerade skulder framgår av artikel 45.1. Där sägs att minimikravet ska beräknas som ett belopp för kapitalbas och kvalificerade
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
786
skulder uttryckt som en procentandel av de totala skulderna och kapitalbasen i institutet.
Vid tillämpningen av minimikravet ska derivatskulder inkluderas i de totala skulderna på basis av att nettningsrättigheter gentemot motparter erkänns fullt ut.
Av artikel 45.15 framgår att resolutionsmyndigheten ska, samordnat med behöriga myndigheter, kräva och kontrollera att instituten uppfyller det minimikrav för kapitalbas och kvalificerande skulder som avses i punkt 1 och i tillämpliga fall det krav som föreskrivs i punkt 13 genom instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning (se avsnitt 17.5) och ska fatta eventuella beslut i enlighet med artikel 45 parallellt med utarbetandet och upprätthållandet av resolutionsplaner.
Undantag för utgivare av säkerställda obligationer
I artikel 45.3 finns en skyldighet att undanta vissa typer av utgivare av säkerställda obligationer från minimikravet. Där sägs att resolutionsmyndigheten ska undanta hypoteksinstitut som finansieras genom säkerställda obligationer, som enligt nationell rätt inte får ta emot insättningar eftersom
a) de instituten kommer att avvecklas genom nationella insolvens-
förfaranden eller andra typer av förfaranden som genomförs i enlighet med artiklarna 38 (försäljningsverktyget), 40 (broinstitutsverktyget) eller 42 (avskiljandeverktyget) och som är särskilt utformade för de instituten,
b) sådana nationella insolvensförfaranden eller andra typer av för-
faranden kommer att säkerställa att borgenärer i de instituten, inbegripet innehavare av säkerställda obligationer i förekommande fall, skulle åsamkas förluster på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen.
Skälen för kommitténs förslag
Övergripande om kravet och dess beståndsdelar
Enligt direktivet ska varje institut uppfylla ett minimikrav som kan uttryckas på följande sätt:
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
787
Kvalificerade skulder* + kapitalbas ————————–——————— = X % Totala skulder + kapitalbas
* Inte alla kvalificerade skulder är medräkningsbara.
Av avsnitt 15.5 framgår vilka skulder som kan vara kvalificerade. Som vi återkommer till i avsnitt 17.4 är det dock inte alla kvalificerade skulder som är medräkningsbara vid beräkningen av minimikravet utan bara de som kan förväntas vara tillgängliga vid ett framtida fallissemang. För att de kvalificerade skulderna ska få räknas med ska de uppfylla vissa ytterligare kriterier. Dessa behandlas i avsnitt 17.4.
Direktivet anger inte hur stor X procent ska vara utan det får bestämmas i varje enskilt fall med utgångspunkt från vissa i förväg bestämda kriterier; se avsnitt 17.3.
Det minimikrav som direktivet ställer upp gäller inte utöver det vanliga kapitalbaskravet. Samma kapitalbas får användas vid beräkningen av kravet på nedskrivningsbara skulder som vid beräkningen av kapitalbaskravet för kreditrisker etc. Om kapitalbasens andel av de totala skulderna är mindre än den beslutade andelen, behöver dock även andra poster, nämligen de (medräkningsbara) kvalificerade skulderna på balansräkningens skuldsida, räknas med vid bedömningen av om minimikravet är uppfyllt. Eftersom minimikravet är ett krav fristående från kapitalbaskravet, bör det framgå av en ny bestämmelse som tas in i lag. Det generella minimikravet bör ges samma utformning som i direktivet. Som framgår av direktivet bör kravet också beslutas i anslutning till upprättandet av resolutionsplanerna.
Exakt vad som avses med de totala skulderna framgår inte av direktivet. En rimlig tolkning är dock att direktivet syftar på sådana skulder som inte ingår i kapitalbasen. Annars skulle det nämligen bli en viss överlappning av begreppen kapitalbas och totala skulder. Vi avstår dock från att definiera detta begrepp. Oavsett vilka tal man sätter i täljaren eller nämnaren, är det centrala att summan av kapitalbas och eget kapital bedöms vara tillräckligt stor för att hantera företaget i resolution (se avsnitt 17.3).
Om det har ställts säkerheter för derivatskulderna ingår de inte i de kvalificerade skulderna (se avsnitt 15.5). De ingår dock i de totala skulderna, men bara till det värde de har efter nettning mot
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
788
derivattillgångar när dessa nettningsrättigheter erkänns fullt ut.1Vi föreslår därför att det tas in en uttrycklig bestämmelse som anger att vid beräkningen av de totala skuldernas ska derivatskulder tas upp till det belopp som återstår när hänsyn har tagits till motparters rätt till nettning.
Undantaget för vissa utgivare av säkerställda obligationer
De undantag som finns i artikel 45.3 för utgivare som ger ut säkerställda obligationer bör inte införas i svensk rätt. Svensk rätt förbjuder nämligen inte utgivarna från att ta emot insättningar och de kan dessutom driva annan verksamhet. Något undantag behöver därför inte införas.
Kravet ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt
Enligt artikel 45.15 ska minimikravet beslutas och kontrolleras parallellt med resolutionsplaneringen. Det är emellertid inte tillräckligt att det är uppfyllt just då. Av artikel 45.1 framgår nämligen att kravet ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt. Av artikeln följer vidare att resolutionsmyndigheten ska övervaka att kravet uppfylls och att den ska koordinera sin övervakning med den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten. En särskild bestämmelse om detta bör föras in i den nya lagen. Dessutom bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vilken information om kravet som ett företag ska lämna och vid vilken tidpunkt.
Om ett institut inte kan uppfylla kravet, bör Finansinspektionen intensifiera sin tillsyn. Ett institut ska som huvudregel få uppfylla hela minimikravet med kärnprimärkapitalinstrument, t.ex. aktier. Om det varken kan öka det egna kapitalet eller emittera kvalificerade skulder, har det sannolikt större problem än problem med att uppfylla minimikravet.
Finansinspektionen utövar inte löpande tillsyn över holdingföretag. I kapitel 31 föreslår vi dock ändringar i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, som innebär att Finansinspektionen får möjlig-
1 I artikel 296 i tillsynsförordningen finns det bestämmelser om vilka kriterier som ska vara uppfyllda för godkännande av nettningsavtal vid användningen av metoden med interna modellen. Dessa kan ge vägledning även här.
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
789
het att ingripa även mot holdingföretag. Dessa bestämmelser blir tillämpliga även om ett holdingföretag inte kan uppfylla minimiravet.
17.3 Kriterier till grund för beslutet om kravets storlek
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska besluta
vilket krav på nedskrivningsbara skulder som ett institut ska uppfylla. Kravet ska säkerställa att ett företag, om det kan komma att försättas i resolution, har kvalificerade skulder och en kapitalbas som tillsammans är tillräckligt stora för att det ska vara möjligt att vidta resolutionsåtgärder som uppfyller resolutionsändamålen.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka kriterier som ska ligga till grund för beslutet om minimikravet.
Kommitténs bedömning: Av föreskrifter meddelade av
regeringen bör det framgå att samråd ska ske med Finansinspektionen innan föreskrifterna beslutas.
Resolutionsdirektivet
Minimikriterier
Av artikel 45.6 framgår att det särskilda kravet för kvalificerade skulder för varje institut ska, efter samråd med den behöriga myndigheten, fastställas av resolutionsmyndigheten på grundval av minst följande kriterier:
a) Behovet av att säkerställa att institutet kan försättas i resolution
med tillämpning av resolutionsverktygen, inbegripet, i tillämpliga fall, skuldnedskrivningsverktyget, på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen.
b) Behovet av att, i tillämpliga fall, säkerställa att institutet innehar
tillräckliga kvalificerade skulder för att, om skuldnedskrivningsverktyget används, säkerställa att förluster kan absorberas och institutets kärnprimärkapitalrelation kan återställas till den nivå som krävs för att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet och göra det möjligt för institutet att fortsätta att
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
790
uppfylla villkoren för auktorisation och fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU samt att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet eller enheten.
c) Behovet av att, om det i resolutionsplanen förutses att vissa
klasser av kvalificerade skulder skulle kunna komma att inom ramen för artikel 44.3 undantas från skuldnedskrivning eller att vissa klasser av kvalificerade skulder skulle kunna komma att överföras i sin helhet till en mottagande enhet inom ramen för en delvis överföring, säkerställa att institutet har tillräckligt med andra kvalificerade skulder för att se till att förluster skulle kunna absorberas och institutets kärnprimärkapitalkvot återställas till en nivå som krävs för att göra det möjligt för institutet att fortsätta uppfylla villkoren för auktorisation och fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU.
d) Institutets storlek, affärsmodell, finansieringsmodell och risk-
profil.
e) I vilken utsträckning insättningsgarantisystemet kan bidra till
att finansiera resolutionen, i enlighet med artikel 109.
f) I vilken utsträckning institutets obestånd skulle få negativa
effekter på den finansiella stabiliteten, vilket med hänsyn till hur förbundet institutet är med andra institut eller med resten av det finansiella systemet inbegriper spridning av negativa effekter.
I artiklarna 35.9 och 45.10 preciseras ytterligare vilka kriterier som ska ligga till grund för ett beslut om kravet för ett företag som ingår i en koncern.
Kriteriernas närmare innebörd preciseras genom tekniska standarder
Eba ska, för antagande av kommissionen, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn i syfte att ytterligare specificera de bedömningskriterier som anges i punkterna ovan och som ska ligga till grund för fastställandet av ett minimikrav för kapitalbas och kvalificerande skulder, inbegripet efterställda skulder samt prioriterade osäkrade skulder med minst 12 månader kvar på löptiden
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
791
som omfattas av nedskrivningsbefogenheten och de skulder som kan räknas som kapitalbas.
Skälen för kommitténs förslag
Bedömningen av minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska enligt direktivet göras i varje enskilt fall. Även om resolutionsdirektivet inte innehåller några miniminivåer för kravet kan det ändå sägas finnas en sådan. Som framgår av kapitel 15 och kapitel 21 får nämligen resolutionsmyndigheten inte använda medel ur resolutionsreserven om inte institutets borgenärer eller ägare först har bidragit genom nedskrivning eller konvertering med antingen åtta procent av skulderna eller 20 procent av de riskvägda tillgångarna. För ett företag för vilket skuldnedskrivningsverktyget eller något av de statliga verktygen kan vara ett alternativ, måste dessa nivåer beaktas och kommer därmed att bli den faktiska miniminivån. Dessa gränsvärden kommer sannolikt också att påverka hur stora nedskrivnings- och konverteringsbara skulder som ett företag måste ha. I likhet med direktivet föreslår vi emellertid inget fast krav utan överlämnar till resolutionsmyndigheten att bedöma minimikravets storlek från fall till fall. Ett skäl för detta är att det kan finnas företag för vilka resolution aldrig bedöms vara något alternativ.
Även om bedömningen av minimikravet på nedskrivningsbara skulder (uttryckt som en procentsats av de totala skulderna och kapitalbasen) ska göras i varje enskilt fall är det, inte minst av rättsäkerhetsskäl, viktigt att alla institut bedöms med utgångspunkt från samma kriterier. Dessa kriterier bör vara kända i förväg och ska åtminstone inkludera de kriterier som räknas upp i direktivet. Det är dock möjligt för medlemsstaterna att lägga till ytterligare kriterier som då ska beaktas. Dessa kriterier bör, förutom att vara förenliga med syftet med kravet, även fungera i en gränsöverskridande miljö.
Kravet ska fastställas parallellt med resolutionsplaneringen. Planerna kommer att innehålla både en beskrivning av den verksamhet som drivs av institutet och den eller de strategier som resolutionsmyndigheten anser vara mest sannolik vid en eventuell framtida resolution. Sannolikheten för att resolutionsmyndigheten kommer att vidta resolutionsåtgärder i stället för att försätta institutet i konkurs torde komma att bli en viktig faktor i bedöm-
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
792
ningen av kravets storlek. Om inga resolutionsåtgärder planeras, torde kravet kunna sättas väldigt lågt. De resolutionsåtgärder som planeras kan vidare skilja sig åt mellan instituten beroende på den verksamhet de bedriver (kritisk verksamhet), deras kopplingar till andra företag m.m. Om resolutionsmyndigheten avser att använda sig av skuldnedskrivningsverktyget ska dessutom de kvalificerade skulderna vara tillräckligt stora både för att absorbera förluster (skuldnedskrivning) och för att återställa kärnprimärkapitalnivån (konvertering).
Som framgår kan insättningsgarantin komma att skjuta till medel. Vilken vikt som ska fästas vid detta kommer att framgå av de tekniska standarder som kommer att antas av kommissionen. Enligt artikel 9.2 i 2014 års insättningsgarantidirektiv får dock insättningsgarantifonden en fordran mot ett kreditinstitut om den gör utbetalningar inom ramen för ett resolutionsförfarande för det institutet. Om institutet försätts i konkurs kommer insättningsgarantifonden att överta insättarnas förmånsrätt (se kapitel 20). Vid en gäldenärsrekonstruktion, som ju bygger på att institutet fortlever, kommer dock insättningsgarantifonden att kunna rikta ett regresskrav mot institutet.
Kriterierna skulle kunna komma till uttryck på flera sätt. Ett sätt är att göra en uttömmande uppräkning i lag. Lagen skulle då kunna innehålla såväl de kriterier som anges i direktivet som andra kriterier. Den lösningen är förutsebar men inte så flexibel. Om den internationella utvecklingen går mot att ytterligare eller andra kriterier bör beaktas – vilket inte är osannolikt med hänsyn till att kravet är tämligen nytt – krävs det en lagändring.
Ett andra alternativ är att överlämna till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka kriterier som ska beaktas av resolutionsmyndigheten. I detta fall måste kriterierna i direktivet tas in i föreskrifterna men ytterligare kriterier kan inkluderas. Även med denna lösning är det känt i förväg vilka kriterierna är men regleringen blir – på gott och ont, beroende på vilket perspektiv man har – något mer flexibel.
Ett tredje alternativ är att i lag ange vilka kriterier som ska ligga till grund för bedömningen och överlämna till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att även ytterligare kriterier ska beaktas. Denna lösning blir visserligen flexibel men inte helt lättöverskådlig eftersom kriterierna kommer att finnas i två regelverk.
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
793
Kommittén förspråkar alternativ 2, nämligen att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka kriterier som ska beaktas. Den lösningen är både förutsebar och flexibel. Denna lösning bedöms också vara förenlig med regeringsformen, eftersom kravet syftar till att säkerställa att det är möjligt att genomföra en framtida resolution men inte avser själva resolutionsförfarandet. Vilka kriterier som ska ligga till grund för bedömningen av kravet bör därför framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Med denna lagstiftningsteknik bör emellertid gränserna för föreskriftsrätten avgränsas genom att syftet med minimikravet framgår av lag. Syftet med minimikravet är – som framgår ovan– att säkerställa att ett företag, om det kan komma att försättas i resolution, har kvalificerade skulder och en kapitalbas som tillsammans är tillräckligt stor för att det ska vara möjligt att vidta resolutionsåtgärder som uppfyller resolutionsändamålen.
Syftet med detta krav är alltså inte att öka institutets förlustabsorberade kapacitet generellt utan att se till att det finns instrument som är tillgängliga vid ett instituts fallissemang.
De tekniska standarderna
Kommissionen kommer via tekniska standarder att precisera bedömningskriterierna i artikel 45.6. Dessa standarder kommer att bli direkt tillämpliga i Sverige. De eventuella ytterligare kriterier som medlemsstaterna inför får inte komma i konflikt med direktivet eller de tekniska standarderna (se artikel 1).
17.4 Medräkningsbara kvalificerade skulder
Kommitténs förslag: Under vilka förutsättningar kvalificerade
skulder ska får räknas med vid bedömningen av om ett institut uppfyller kravet ska framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
794
Resolutionsdirektivet
Som nämns i det föregående är det inte alla kvalificerade skulder som kan bli föremål för nedskrivning eller konvertering som får beaktas när det bedöms om institutet uppfyller kravet. Vilka övriga kriterier som ska vara uppfyllda framgår av reglerna i artikel 45.4 (se även artikel 45.2) och artikel 45.5.
Medräkningsbara skulder
Enligt artikel 45.4 ska kvalificerade skulder ingå i det belopp av kapitalbas och kvalificerade skulder endast om de uppfyller följande villkor:
a) Instrumentet är emitterat och fullt betalt.
b) Skulden är inte till det egna institutet och institutet har inte
ställt någon säkerhet eller garanti för skulden.
c) Förvärvet av instrumentet har inte direkt eller indirekt finansi-
erats av institutet.
d) Skuldens återstående löptid är minst ett år.
e) Skulden hänför sig inte till ett derivat.
f) Skulden hänför sig inte till en insättning som är prioriterad i den
nationella rangordningen vid insolvens i enlighet med artikel 108.
I de fall där en skuld ger ägaren rätt till förskottsutbetalning ska vid tillämpning av led d förfallodagen för den skulden vara den första dag då en sådan rätt uppkommer.
Om utländsk rätt gäller för skulden
Enligt artikel 45.5 får i de fall där en skuld lyder under lagstiftningen i tredje land resolutionsmyndigheter kräva att institutet visar att ett eventuellt beslut från en resolutionsmyndighet att skriva ned eller konvertera den skulden skulle verkställas enligt lagen i det tredje landet, med beaktande av villkoren i det avtal som skulden faller under, internationella avtal om erkännande av resolutionsförfaranden och andra relevanta frågor. Om resolutions-
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
795
myndigheten inte är övertygad om att ett eventuellt beslut skulle verkställas enligt lagen i den jurisdiktionen, ska den skulden inte räknas med när det gäller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder.
Skälen för kommitténs förslag
De villkor som ställs upp i artikel 45.4 motsvarar några av de villkor som ställs upp för att ett primärkapitaltillskott ska få ingå i det övriga primärkapitalet; se artikel 52.1 a–c i tillsynsförordningen. Beloppen ska vara inbetalda och institutet ska inte på ett eller annat sätt riskera att stå för de förluster som en sådan nedskrivning/konvertering genererar. Kravet att skulden ska ha en återstående löptid på minst ett år syftar till att säkerställa att pengarna faktiskt finns där när de behövs. Eftersom minimikravet ska vara uppfyllt hela tiden, måste fordringar med en kortare löptid än ett år ersättas med andra fordringar med längre löptid vid beräkning av kravet. Inte heller derivatskulder eller garanterade och vissa kvalificerade insättningar med förmånsrätt ska räknas med.
Om utländsk rätt gäller för en skuld, kan möjligheten till nedskrivning bero på innehållet i den rättsordningen. Om ett institut vill räkna in en sådan skuld vid beräkningen av om kravet är uppfyllt, är det därför rimligt att det kan belägga att den kommer att kunna utnyttjas för nedskrivning eller konvertering. Såsom anges i artikel 45.5 får resolutionsmyndigheten kräva att institutet visar att så är fallet för att skulden ska få räknas in.
I artikel 45.4 och 45.5 handlar det alltså om att säkerställa att enbart sådana skulder som faktiskt kan bli föremål för nedskrivning eller konvertering räknas med. Eftersom direktivet inom vissa ramar är ett minimidirektiv skulle man kunna tänka sig att det ställs högre krav på vilka kvalificerade skulder som får räknas med än de som finns i direktivet. Vilka ytterligare kriterier som det skulle kunna vara bör baseras på erfarenhet av resolutionsförfarandet och en djupare analys av vilka ytterligare krav som lämpligen bör ställas upp. Något sådant förslag lämnas därför inte här.
Bestämmelserna om det särskilda kravet på nedskrivningsbara skulder syftar till att skapa goda förutsättningar för att genomföra en framtida resolution, men de avser inte själva resolutionsförfarandet. Under vilka förutsättningar de kvalificerade skulderna får räknas med vid bedömningen av om ett institut uppfyller kravet
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
796
bör därför kunna framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
17.5 Beslut om att kravet ska uppfyllas med vissa typer av instrument
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta ett
institut ska uppfylla kravet helt eller delvis med en viss typ av kvalificerade skulder.
Resolutionsdirektivet
Enligt skäl 79 får resolutionsmyndigheten från fall till fall kräva att minimikravet helt eller delvis består av kapitalbas eller en viss typ av skulder. Denna möjlighet konkretiseras genom bestämmelserna i artikel 45.13 och 45.14 om s.k. instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning.
Av artikel 45.13 framgår för det första att i det beslut som fattas i enlighet med artikel 45 får det föreskrivas att minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder delvis ska uppfyllas på konsoliderad nivå eller individuell nivå genom instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning.
För att ett instrument ska räknas som ett instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning ska dock enligt artikel 45.14 resolutionsmyndigheten vara övertygad om att det
a) innehåller ett avtalsvillkor om att instrumentet, i de fall där en
resolutionsmyndighet beslutar att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget på det institutet, ska skrivas ned eller konverteras i den utsträckning som krävs innan andra kvalificerade skulder skrivs ned eller konverteras, och
b) är föremål för ett avtal, ett åtagande eller en bestämmelse om
prioritering som är bindande och innebär att det vid normala insolvensförfaranden har lägre prioritet än andra kvalificerade skulder och inte kan återbetalas förrän andra då utestående skulder har reglerats.
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
797
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet förutsätter att resolutionsmyndigheten har möjlighet att kräva att kravet uppfyllts genom instrument med avtallsvillkor om att instrumentet ska skrivas ned eller konvertereras när resolutionsmyndigheten beslutar om det. Av de återgivna bestämmelserna framgår också under vilka förutsättningar som instrument som innehåller kontraktsklausuler som medger skuldnedskrivning får räknas in i de kvalificerade skulderna.
Vi föreslår en uttrycklig bestämmelse om att kravet ska uppfyllas med denna typ av instrument. Enligt vår bedömning bör det emellertid inte, som anges i skäl 79, vara möjligt att kräva att kravet ska vara uppfyllt enbart med eget kapital. Kravet på nedskrivningsbara skulder är inte något ytterligare kapitalbaskrav. Instituten får, förutom i det fall som nämns ovan, själva bestämma med vilket kapital kraven ska vara uppfyllda (kapitalbasinstrument) eller andra kvalificerade skulder.
De bör noteras att ett företag som närmar sig resolution som regel ha gjort förluster som minskat kapitalbasen från ursprungsnivån. Den nivå vid vilken Finansinspektionen väljer att ingripa kommer sannolikt att variera från fall till fall. Det kan därför inte uteslutas att resolutionsmyndigheten beaktar osäkerheten om hur stor kapitalbasen kommer att vara vid resolution genom att höja kraven på de kvalificerade skulderna. Om det finns en betydande osäkerhet om hur stor del av institutets kapitalbas som kommer att finnas kvar vid institutets resolution, kan kapitalbasens storlek komma att få mindre betydelse vid bedömningen av minimikravet.
17.6 Kravet ska vara uppfyllt på individuell nivå och på gruppnivå
Kommitténs förslag: Kravet ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt
och ska uppfyllas av institut på individuell nivå och av moderföretaget inom EES på gruppnivå. Resolutionsmyndigheten får också besluta att ett finansiellt institut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska uppfylla kraven.
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
798
Resolutionsdirektivet
Som beskrivs i avsnitt 5.6 ska de kapitalbaskrav som ställs upp i kapitaltäckningsregelverket uppfyllas på individuell nivå, gruppnivå och undergruppsnivå. Liknande bestämmelser finns i resolutionsdirektivet.
Enligt artikel 45.7 ska instituten iaktta minimikravet på individuell nivå.
En resolutionsmyndighet får vidare, efter samråd med en behörig myndighet, besluta att tillämpa minimikravet på finansiella institut som är dotterföretag till institutet och vissa holdingföretag.
Enligt artikel 45.8 ska dessutom moderföretag inom unionen uppfylla de minimikrav som föreskrivs i artikeln på konsoliderad basis.
Enligt samma bestämmelse ska vidare minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder på konsoliderad nivå för ett moderföretag inom unionen bestämmas av den samordnande resolutionsmyndigheten (resolutionsmyndigheten på koncernnivå), efter samråd med den samordnande tillsynsmyndigheten, i enlighet med punkt 9, på grundval av åtminstone de kriterier som beskrivs i punkt 6 och huruvida koncernens dotterföretag i tredjeländer ska försättas i resolution separat enligt resolutionsplanen.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av direktivet ska kravet uppfyllas både på individuell nivå och på gruppnivå. Det gruppbaserade (konsoliderade) kravet på nedskrivningsbara skulder ska enligt direktivet inte uppfyllas på undergruppsnivå utan enbart för gruppen i dess helhet med utgångspunkt från moderföretaget inom EU. Ett sådant moderföretag kan vara ett institut, ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag.
Som framgår av direktivet får resolutionsmyndigheten också bestämma att de finansiella instituten och de holdingföretag som kan bli föremål för resolution ska uppfylla kravet.
Vi föreslår att svensk rätt ges samma innebörd som direktivet. Av artikeln framgår att det krav som ska bestämmas för moderföretaget på gruppnivå ska basera sig på de kriterier som anges i artikel 45.6. Av detta följer att det som i den bestämmelsen sägs om
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
799
institut i artikel 45.6 gäller även för moderföretaget när det gruppbaserade kravet bestäms.
17.7 Beslut som avser företag i en koncern
Kommitténs förslag: För en företagsgrupp ska resolutionsmyn-
digheterna försöka komma överens både om kravet på gruppnivå och om kravet på individuell nivå inom fyra månader. Om myndigheterna inte kommer överens, ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om kravet på gruppnivå och de myndigheter som ansvarar för individuella institut i företagsgruppen ska fatta beslut om kravet på individuell nivå. Om frågan inom fyramånadersperioden hänskjuts till Eba för bindande medling ska resolutionsmyndigheten följa Ebas beslut.
Resolutionsdirektivet
Som beskrivs i det föregående ska kravet för en koncern bestämmas både på konsoliderad nivå (den gruppbaserade tillsynen) och för varje individuellt institut inom gruppen. Bestämmelserna om hur det ska gå till finns i artikel 45.9.
Beslut om minimikravet på gruppnivå
Enligt artikel 45.9 ska den samordnande resolutionsmyndigheten och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på individuell nivå göra allt som står i deras makt för att nå ett gemensamt beslut om vilket minimikravsbelopp som ska tillämpas på konsoliderad nivå. Av artikel 45.8 framgår att beslutet ska fattas efter samråd med den samordnande myndigheten.
Den samordnande resolutionsmyndigheten (resolutionsmyndigheten på koncernnivå) ska lämna det gemensamma beslutet, med en fullständig motivering, till moderföretaget inom unionen.
Om det inom fyra månader inte har fattats ett sådant gemensamt beslut ska den samordnande resolutionsmyndigheten, efter att vederbörligen ha beaktat de relevanta resolutionsmyndigheternas bedömning av dotterföretag, fatta ett beslut om minimikravet på koncernnivå.
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
800
Om någon av de berörda resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska vidare den samordnande resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att denna tidsperiod har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från den samordnande resolutionsmyndigheten tillämpas.
Det gemensamma beslutet och det beslut som den samordnande resolutionsmyndigheten fattar om inget gemensamt beslut har fattats ska vara bindande för resolutionsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
Det gemensamma beslutet och alla eventuella beslut som fattas om inget gemensamt beslut har fattats ska ses över och i tillämpliga fall uppdateras regelbundet.
Beslut om minimikrav för de individuella instituten
Enligt artikel 45.10 ska resolutionsmyndigheter fastställa det minimikrav som ska tillämpas på koncernens dotterföretag på individuell basis. De minimikraven ska fastställas på en nivå som är lämplig för dotterföretaget med beaktande av följande:
a) De kriterier som räknas upp i punkt 6, särskilt dotterföretagets
storlek, affärsmodell och riskprofil, inklusive dess kapitalbas.
b) Det konsoliderade krav som inom ramen för punkt 9 fastställts
för koncernen.
Den samordnande resolutionsmyndigheten (resolutionsmyndigheten på koncernnivå) och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på individuell nivå ska göra allt som står i deras makt för att nå ett gemensamt beslut om vilket minimikravsbelopp som ska tillämpas på varje enskilt dotterföretag på individuell nivå.
Resolutionsmyndigheten för dotterföretagen och den samordnande resolutionsmyndigheten ska lämna det gemensamma
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
801
beslutet, med en fullständig motivering, till dotterföretagen respektive moderföretaget inom unionen.
Om något sådant gemensamt beslut av resolutionsmyndigheterna inte har antagits inom en period på fyra månader ska respektive resolutionsmyndigheter för dotterföretagen fatta beslutet, med vederbörlig hänsyn till de synpunkter och reservationer som den samordnande resolutionsmyndigheten gett uttryck för.
Om den samordnande resolutionsmyndigheten vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på individuell nivå skjuta upp sina beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att denna tidsperiod har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska inte hänskjuta frågan till Eba för bindande medling i de fall där det belopp som fastställts av dotterföretagets resolutionsmyndighet med mindre än en procentenhet skiljer sig från det belopp på konsoliderad nivå som fastställts inom ramen för artikel 45.9.
Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska besluten från resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen gälla.
De gemensamma besluten och alla eventuella beslut som resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen fattar om inget gemensamt beslut har fattats ska vara bindande för de berörda resolutionsmyndigheterna.
Det gemensamma beslutet och alla eventuella beslut som fattas om inget gemensamt beslut har fattats ska ses över och i tillämpliga fall uppdateras regelbundet.
Skälen för kommitténs förslag
För en företagsgrupp ska resolutionsmyndigheterna försöka komma överens både om kravet på gruppnivå (dvs. konsoliderad nivå) och om kravet på individuell nivå inom fyra månader. Det framgår dock
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
802
inte uttryckligen av direktivet från vilken tidpunkt fyramånadersperioden ska räknas.
Myndigheterna kommer sannolikt att arbeta parallellt med kravet på gruppnivå och individuell nivå. Eftersom kravet på gruppnivå ska vägleda även beslutet på individuell nivå måste det vara känt när beslutet fattas på individuell nivå. Som understryks i skäl 80, bör resolutionsmyndigheterna se till att förlusttäckningskapaciteten inom en koncern är fördelad över koncernen alltefter risknivån för de juridiska personer som ingår i den. En separat bedömning av vilket minimikrav som är nödvändigt bör göras för varje enskilt dotterföretag. Dessutom bör resolutionsmyndigheterna se till att allt kapital och alla skulder som räknas med när det gäller koncernminimikravet antingen finns hos företag där det är sannolikt att förluster kommer att uppstå eller på annat sätt finns att tillgå för att absorbera förluster.
Kravet bör vidare återspegla den resolutionsstrategi som är lämplig för koncernen i enlighet med resolutionsplanen och bör möjliggöra resolution med en enda ingångspunkt eller med flera ingångspunkter, beroende på vad planen anger. Samtidigt är det viktigt att beakta att det kan finnas omständigheter då en annan metod än den som finns i planen kommer att användas eftersom den till exempel möjliggör att resolutionsmålen uppnås mer effektivt. Mot denna bakgrund bör, oavsett om myndigheten har valt metoden med en enda ingångspunkt eller den med flera ingångspunkter, alla koncernföretag uppfylla robusta krav så att risken för spridningseffekter kan undvikas.
Om medlemsstaterna inte kommer överens ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om kravet på gruppnivå och de myndigheter som ansvarar för individuella institut i företagsgruppen ska fatta beslut om kravet på individuell nivå. Om frågan inom fyramånadersperioden hänskjuts till Eba för bindande medling ska resolutionsmyndigheten följa Ebas beslut. Det gemensamma liksom de separata besluten ska uppdateras regelbundet. Eftersom kravet ska beslutas parallellt med resolutionsplaneringen, kommer det sannolikt att uppdateras med samma frekvens. Även om det inte framgår uttryckligen av direktivet, är det vår bedömning att den särskilda beslutsprocessen initieras vid varje uppdatering.
Den beslutsprocess som beskrivs i direktivet ska införlivas med svensk rätt genom bestämmelser i den nya lagen. De eventuella
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
803
överenskommelser som resolutionsmyndigheten ingår utgör internationella överenskommelser i regeringsformens mening.
Den internationella överenskommelsen är bara bindande för resolutionsmyndigheten. För att den ska bli bindande för det berörda företaget krävs att myndigheten fattar ett beslut riktat till institutet i frågan. Härigenom blir också kravet överklagbart. Det som talar emot att resolutionsmyndigheten ska fatta ett beslut som innebär att kravet ska bli bindande mot institutet är dock att regeringen – beträffande i princip likalydande bestämmelser – har ansett att den överenskommelse som Finansinspektionen ingår med andra myndigheter inte behöver omsättas i ett bindande pelare 2-krav. Propositionen har dock ännu inte antagits av riksdagen.
Enligt vår bedömning talar utformningen av resolutionsdirektivet för att resolutionsmyndigheten bör fatta ett beslut som blir bindande för institutet.
17.8 Undantag för ett moderinstitut inom EU på individuell nivå
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får undanta ett
moderinstitut inom EES från att uppfylla kravet på individuell nivå om moderinstitutet
1. är undantaget från kapitalkravet på individuell nivå med stöd av
artikel 7.3 i tillsynsförordningen, och
2. uppfyller det minimikrav som har fastställs för moderföretaget
inom EES på gruppnivå.
Resolutionsdirektivet
Artikel 45.11 innehåller en bestämmelse som gör det möjligt att undanta ett moderinstitut inom EU från att tillämpa minimikravet på individuell nivå. När ett sådant undantag görs tillämpas bara kravet på gruppnivå. Av bestämmelsen framgår att den samordnande resolutionsmyndigheten får avstå helt från att tillämpa det individuella minimikravet på ett moderinstitut inom unionen om följande villkor är uppfyllda:
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
804
a) Moderinstitutet inom unionen uppfyller på konsoliderad basis
det minimikrav som fastställts inom ramen för punkt 8.
b) Den behöriga myndigheten för moderinstitutet inom unionen
har helt avstått från att tillämpa individuella krav på institutet i enlighet med artikel 7.3 i tillsynsförordningen.
Skälen för kommitténs förslag
Det uppställs två kriterier för att få undanta ett moderinstitut inom EU från det särskilda kravet på nedskrivningsbara skulder. För det första ska moderinstitutet uppfylla det minimikrav på gruppnivå som har beslutats. Dessutom ska det vara undantaget från den individuella tillsynen med stöd av artikel 7.3 i tillsynsförordningen.
Enligt artikel 7.3 i tillsynsförordningen får de behöriga myndigheterna (dvs. tillsynsmyndigheterna) avstå från att tillämpa artikel 6.1 på ett moderinstitut i en medlemsstat om institutet omfattas av auktorisation och tillsyn i den berörda medlemsstaten och av den gruppbaserade tillsynen, och alla följande villkor är uppfyllda, i syfte att säkerställa att kapitalbasen är lämpligt fördelad mellan moderföretag och dotterföretag:
a) Det finns inte några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för att snabbt överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder till moderinstitutet i en medlemsstat.
b) De förfaranden för bedömning, värdering och kontroll av risk som är av betydelse för gruppbaserad tillsyn omfattar moderinstitutet i en medlemsstat.
Tillsynsförordningen innehåller en möjlighet – inte en skyldighet – att undanta moderinstituten. Ytterst syftar bestämmelsen till att säkerställa att kapitalet kan omfördelas inom gruppen. För den bedömningen kan förekomsten av avtal inom en grupp ha betydelse.
Vi behöver inte införliva undantagsbestämmelsen i resolutionsdirektivet eftersom direktivet är ett minimidirektiv. Eftersom det genom tillsynsförordningen blivit möjligt att undanta ett institut från kapitalkravet för kreditrisker etc. är det dock rimligt att en korresponderande möjlighet införs beträffande minimikravet. Såsom är fallet enligt tillsynsförordningen, och i enlighet med resolutionsdirektivet, bör därför den svenska bestämmelsen ge resolutionsmyndigheten en möjlighet att undanta ett moderinstitut inom EES från kravet.
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
805
Den första förutsättningen för ett sådant undantag är att moderinstitutet uppfyller minimikravet på nedskrivningsbara skulder på gruppnivå. Om det finns tillräckligt med kapital i gruppen bör det nämligen täcka även moderinstitutets behov. För att det ska anses vara fallet ska emellertid även moderinstitutet vara undantaget från att uppfylla kapitaltäckningskraven enligt tillsynsförordningen på gruppnivå. Som framgår av beskrivningen ovan syftar den sistnämnda bestämmelsen till att säkerställa att kapitalbasen är lämpligt fördelad inom gruppen. Vi föreslår därför att i enlighet med direktivet får resolutionsmyndigheten undanta ett moderinstitut inom EU från att uppfylla kravet på individuell nivå om
1. moderinstitutet är undantaget från kapitalkravet på individuell
nivå med stöd av artikel 7.3 i tillsynsförordningen, och
2. moderinstitutet uppfyller det minimikrav som har fastställs för
moderföretaget inom EES på gruppnivå.
17.9 Undantag för ett dotterinstitut
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får undanta ett
dotterinstitut som omfattas av gruppbaserad tillsyn från att uppfylla kravet om
1. villkoren i artikel 7.1 i tillsynsförordningen är uppfyllda,
2. institutet är undantaget från tillsyn på individuell nivå med
stöd av artikel 7.1 i tillsynsförordningen, och
3. moderinstitutet i Sverige, om det inte också är moder-
institutet inom EES, uppfyller kravet som ställs på det och på dotterföretaget på gruppnivå.
Resolutionsdirektivet
Direktivet innehåller i artikel 45.12 en möjlighet att undanta ett dotterföretag från att uppfylla minimikravet på individuell nivå. Där sägs att resolutionsmyndigheten för ett dotterföretag helt får avstå från att tillämpa punkt 7 på det dotterföretaget om följande villkor är uppfyllda:
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
806
a) Dotterföretaget och dess moderföretag är båda föremål för
auktorisation och tillsyn från en och samma medlemsstats sida.
b) Dotterföretaget innefattas i den gruppbaserade tillsynen över
det institut som utgör moderföretaget.
c) Koncerninstitutet på högsta nivå i dotterföretagets medlemsstat
uppfyller, om det skiljer sig från moderinstitutet inom unionen, på lägre än konsoliderad nivå det minimikrav som fastställts inom ramen för punkt 7.
d) Det finns inte några rådande eller förutsebara väsentliga
praktiska eller rättsliga hinder för att moderföretaget snabbt till dotterföretaget ska kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder.
e) Moderföretaget uppfyller behöriga myndigheters krav på sund
förvaltning av dotterföretaget och har åtagit sig att, med den behöriga myndighetens samtycke, svara för dotterföretagets åtaganden, alternativt löper dotterföretaget endast försumbara risker.
f) Moderföretagets förfaranden för bedömning, värdering och
kontroll av risker omfattar även dotterföretaget.
g) Moderföretaget innehar mer än 50 % av rösträtten knuten till
aktier och andelar i dotterföretagets kapital eller har rätt att utse eller avsätta en majoritet av medlemmarna i dotterföretagets ledningsorgan.
h) Den behöriga myndigheten för dotterföretaget har inom ramen
för artikel 7.1 i förordning (EU) nr 575/2013 helt avstått från att tillämpa individuella kapitalkrav på dotterföretaget.
Skälen för kommitténs förslag
Möjligheten att göra undantag för dotterinstitut förutsätter att dotterinstitutet även har undantagits från individuell tillsyn enligt tillsynsförordningen. Här är dock den relevanta bestämmelsen artikel 7.1 i nämnda förordning.
Enligt artikel 7.1 i tillsynsförordningen får de behöriga myndigheterna välja att inte tillämpa artikel 6.1 på ett dotterföretag till ett institut, om både dotterföretaget och institutet omfattas av auktorisation och tillsyn i den berörda medlemsstaten, dotterföretaget omfattas av den grupp-
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
807
baserade tillsynen över det institut som är dess moderföretag och samtliga följande villkor är uppfyllda, i syfte att säkerställa att kapitalbasen är lämpligt fördelad mellan moderföretag och dotterföretag:
a) Det finns inte några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för att moderföretaget snabbt ska kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder.
b) Moderföretaget uppfyller behöriga myndigheters krav på sund förvaltning av dotterföretaget och har åtagit sig att, med samtycke av den behöriga myndigheten, svara för dotterföretagets åtaganden, alternativt löper dotterföretaget endast försumbara risker.
c) Moderföretagets förfaranden för bedömning, värdering och kontroll av risker omfattar även dotterföretaget.
d) Moderföretaget innehar mer än 50 % av rösträtten knuten till aktier och andelar i dotterföretagets kapital eller har rätt att utse eller avsätta en majoritet av medlemmarna i dotterföretagets ledningsorgan.
Dessutom ska dotterinstitutet uppfylla ett antal kriterier som räknas upp i resolutionsdirektivet. Av dessa överensstämmer de flesta med kriterierna i artikel 7.1 i tillsynsförordningen.
Det enda nya kriteriet är det som finns i artikel 45.12 c. Av den bestämmelsen framgår att moderinstitutet i medlemsstaten, i vårt fall moderinstitutet i Sverige, ska uppfylla det krav som ställts på dotterföretaget som undantas och moderföretaget på konsoliderad nivå. Ordalydelsen kunde ha varit mer konkret angående vad som avses, men det är den enda rimliga tolkningen. Det ligger också i linje med att bestämmelsen inte gäller om moderinstitutet i medlemsstaten tillika är moderinstitutet inom EU.
Direktivet anger dock inte vad som gäller i stället, vilket torde innebära att huvudregeln gäller. Det betyder att moderinstitutet inom EU i ett sådant fall ska uppfylla minimikravet på individuell nivå och, om det också är moderföretag inom EU, på konsoliderad nivå. Om moderinstitutet inom EU inte tillika är moderföretaget inom EU behöver det bara uppfylla kravet på individuell nivå. I det fallet har emellertid resolutionsmyndigheten genom sin övervakning av minimikravet kontroll över att gruppen som sådan uppfyller kravet på gruppnivå.
Vi föreslår att det införs en bestämmelse som anger att resolutionsmyndigheten får undanta ett dotterinstitut som omfattas av gruppbaserad tillsyn från att uppfylla kravet om
1. villkoren i artikel 7.1 i tillsynsförordningen är uppfyllda,
2. institutet är undantaget från tillsyn på individuell nivå med stöd
artikel 7.1 i tillsynsförordningen, och
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
808
3. moderinstitutet i Sverige, om det inte också är moderinstitutet
inom EES, uppfyller kravet som ställs på det och på dotterföretaget på undergruppsnivå.
809
18 Värdering
18.1 Inledning
I resolutionsdirektivet anges att värderingar ska göras i olika syften. En värdering av företaget, dess tillgångar och skulder ska göras innan ett företag försätts i resolution och ska utgöra underlag för beslutet om att inleda resolution. En värdering ska också göras innan resolutionsmyndigheten vidtar någon resolutionsåtgärd. Den ska då ligga till grund för valet av lämpliga resolutionsåtgärder och åtgärdernas närmare utformning. Huruvida samma värdering kan användas eller om det behövs flera värderingar får visa sig i det enskilda fallet. Bestämmelserna för hur dessa värderingar, som direktivet kallar ”värdering i resolutionssyfte”, ska göras finns i artikel 36. I artikel 74 ställs det krav på en annan värdering med syftet att bedöma om ägare och borgenärer till följd av vidtagna åtgärder har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation och av detta skäl är berättigade till ersättning från finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven).
Detta kapitel inleds med ett antal bedömningar om vad som bör utmärka värderingar som görs i resolutionssyfte. Därefter föreslår kommittén hur resolutionsdirektivet kan införlivas rörande värderingar enligt artikel 36 följt av förslag till införlivande av värderingen enligt artikel 74.
18.2 Kommitténs bedömningar rörande värdering
18.2.1 Rättvisande bild
Kommitténs bedömning: Värderingen bör syfta till att ge en
rättvisande bild av företaget och dess tillgångar och skulder.
Värdering SOU 2014:52
810
Skälen för kommitténs bedömning
Värderingar ska ge en korrekt bild av värdet på företaget och dess tillgångar och skulder. Att en värdering ska ge en korrekt bild kan tyckas självklart, men det finns skäl att poängtera varför detta är viktigt.
En för låg värdering av företaget som helhet riskerar att snedvrida fördelningen mellan olika intressegrupper, såsom befintliga aktieägare och borgenärer respektive nytillkommande aktieägare. En för hög värdering å andra sidan riskerar att medföra såväl fördelningskonsekvenser som risker för förtroendet för det företag som rekonstruerats.
Det bör påpekas att värderingar som utförs i samband med resolution sker under stor osäkerhet. De principiella resonemang som förs nedan kan felaktig ge intrycket av att värdet på olika tillgångar kan fastställas med säkerhet, men så är det inte. Det innebär dock inte att man bör avstå från att lägga fast principer i syfte att ge ett så bra resultat av värderingarna som möjligt.
Om värderingen blir för låg så innebär det att borgenärer (och ägare) riskerar att bli nedskrivna mer än vad som är nödvändigt för att ge företaget tillräcklig kapitalstyrka. Detta kan komma att gynna de som blir nya ägare eftersom det egna kapitalet (skillnaden mellan värdet på tillgångarna och skulderna) blir större än avsett. Vid en konvertering kan detta innebära att de nya ägarna får en alltför stor andel av företaget till följd av en för gynnsam konverteringskurs. På motsvarande sätt kommer vid en försäljning köparen att kunna erhålla tillgångar till ett för lågt pris. En för låg värdering innebär med andra ord att värden överförs från befintliga ägare och borgenärer till nya ägare.
Om värderingen å andra sidan är för hög innebär det att de förluster som gjort att företaget hamnat i resolution underskattas. Som nämnts ovan har det både fördelningskonsekvenser och förtroendekonsekvenser. Fördelningskonsekvensen är att befintliga ägare och borgenärer inte i tillräcklig utsträckning kommer att bära förluster, antingen genom att nedskrivningarna blir för små eller genom att ett för högt pris betalas för tillgångar som till exempel förs över till ett broinstitut. En för hög värdering kan också försvåra resolutionen genom att det blir svårare att hitta en köpare till företaget eller tillgångarna beroende på vad som bjuds ut.
För att återskapa förtroendet för företaget, och för det finansiella systemet, är det av stor vikt att samtliga förluster snabbt iden-
Värdering
811
tifieras och hanteras. En för generös värdering riskerar därför att inte ingjuta förtroende. En överhängande risk är även att ytterligare åtgärder kommer att behöva vidtas när den verkliga storleken på förlusterna klarnar, vilket riskerar att skada förtroendet för själva krishanteringen.
Ett viktigt syfte med resolution är att förluster ska bäras av ägarna och borgenärerna enligt deras inbördes prioritet. Det innebär att om värderingen blir för låg eller för hög leder det till ogrundade värderöverföringar mellan olika intressenter. Som kommittén framhåller i andra kapitel bör resolutionsmyndigheten inte medverka till värdeöverföringar om detta inte är nödvändigt för att uppnå något resolutionsändamål och bara om det finns särskilda bestämmelser rörande detta i lag. I vart fall ska inte missvisande värderingar användas för att genomföra dolda värdeöverföringar. Därför är det viktigt att värderingen blir så korrekt som möjligt.
Som nämns inledningsvis är problemet i praktiken att det är mycket svårt att göra en korrekt värdering. Vad gäller banker är detta svårt under alla förhållanden och under resolution accentueras dessa problem. Frågan vad något egentligen är värt är alltid svår och vid värdering av företag används därför olika angreppssätt. Även om värdet som kommer ut ur värderingen är exakt i en matematisk mening så är en värdering i grund och botten en bedömning. Resultatet kan därför kan variera beroende på vem som utför den, vilken metod som används och vilka antagande som görs rörande de faktorer som påverkar värderingen enligt den valda metoden.
Utmaningen att fastställa vad något är värt kan vara extra stor när det handlar om vissa typer av finansiella tillgångar. Vissa tillgångar är förknippade med en stor del privat information, exempelvis banklån till små och medelstora företag, och handlas därför inte på marknader. I tider av oro på de finansiella marknaderna kan värderingen vara särskilt svår. Oron bottnar ju ofta i en genuin osäkerhet om värdet på vissa tillgångar, som i sin tur hänger samman med genuin osäkerhet om hur det bakomliggande krisförloppet ser ut och kommer att utvecklas. Dessutom kan mer generellt minskad likviditet på tillgångs- och finansieringsmarknader påverka marknadernas funktionssätt. I sådana situationer kan marknadspriset för tillgångar som normalt handlas på likvida marknader ha en lägre tillförlitlighet. I praktiken är det därför ofta svårt att på kort tid värdera finansiella tillgångar.
Värdering SOU 2014:52
812
Att värderingen korrekt ska avspegla värdet på företaget, eller vad som nu är det specifika värderingsobjektet, motsvaras inom redovisningen av uttrycket att värderingen ska ge en rättvisande bild. I årsredovisningslagen är kravet på rättvisande bild en grundläggande bestämmelse, som härrör ur unionsrätten, och är att betrakta som en målsättning som ska vara styrande för all redovisning. Själva begreppet rättvisande bild har dock ingen klar definition. Det går alltså att diskutera vad begreppet innebär, men generellt anses det betyda att redovisningen ska vara korrekt och fri från systematiska skevheter – så kallad bias. I praktiken innebär det en överensstämmelse med rådande redovisningsprinciper som anger att redovisningen ska återspegla de faktiska ekonomiska förhållandena och vara objektiv. Om avvikelse vid värderingen av poster i redovisningen görs från vad som följer av allmänna råd eller rekommendationer från normgivande organ, ska det upplysas om detta och skälen för avvikelsen ska motiveras.
18.2.2 Försiktighetsprincipen
Kommitténs bedömning: Värderingen bör beakta försiktig-
hetsprincipen.
Skälen för kommitténs bedömning
Försiktighetsprincipen är en etablerad princip inom redovisningen. Den säger i korthet att värdering ska ske med en rimlig försiktighet. Principen innebär mer konkret att alla förväntade kostnader ska tas med, men endast kontrakterade intäkter.
Syftet med försiktighetsprincipen är inte att undervärdera tillgångar och övervärdera skulder och bygga upp dolda reserver utan det handlar om att hantera den osäkerhet som finns kring exempelvis värdering av en tillgång. Avsikten är delvis också att skydda ett företags borgenärer då försiktighetsprincipen hindrar att företag dräneras genom utdelning av orealiserade vinster.
Principen innebär också att risken för kreditgivare inte underskattas. Praktiskt bör försiktighetsprincipen tillämpas så att i valet mellan två sannolika värden ska man välja det lägsta värdet vid värdering av en tillgång och det högsta värdet vid värdering av en skuld. Det finns med andra ord en systematisk skevhet för hur
Värdering
813
kostnader och intäkter behandlas i redovisningen. Det betyder att försiktighetsprincipen måste användas med aktsamhet så redovisningen inte hamnar i konflikt med att visa en rättvisande bild av bolagets finansiella ställning och resultat.
I resolution framstår försiktighetsprincipen som relevant då det är centralt för bland annat förtroendet för såväl institutet under resolution som krishanteringen generellt att förluster korrekt identifieras och att särskilt risken för negativa överraskningar framöver reduceras. Negativa överraskningar skulle kunna få till följd att vidtagna resolutionsåtgärder är otillräckliga, vilket riskerar att göra resolutionen mer utdragen eller, om den är avslutad, att företaget ånyo behöver försättas i resolution.
Det är också troligt att värderingen i ett resolutionsförfarande är behäftad med en icke-obetydlig osäkerhet beroende på svårigheterna med att värdera finansiella tillgångar och särskilt då i tider av oro i det finansiella systemet. Kommittén anser därför att inom ramen för att värderingen bör ge en rättvisande bild av företaget, dess tillgångar och skulder så bör värderingen också utmärkas av försiktighet.
18.2.3 Värderingsobjektets förutsättningar
Kommitténs bedömning: Värderingen bör utgå från förutsätt-
ningarna för företagets fortsatta verksamhet.
Skälen för kommitténs bedömning
En central fråga i värderingen av företag är vilka förutsättningar som gäller för företagets fortsatta verksamhet. Ska verksamheten drivas vidare så handlar det om att uppskatta vad rörelsen är värd eller vad tillgångarna är värda när de används i företagets verksamhet. Om företaget och dess verksamhet ska avvecklas så handlar det i stället om att uppskatta vilka intäkter en avveckling kan generera. Skillnaden mellan dessa båda värderingar kan vara betydande. Det finns flera skäl till detta. När det gäller banker är värderingen av lämnade krediter (fordringar) beroende av privat information rörande gäldenären. Vid ett försäljningsförsök är potentiella köpare medvetna om detta och kräver en premie som kompensation. De erbjuder därmed inte fullt betalt för kreditfordringarna. Det här är
Värdering SOU 2014:52
814
ett av grundproblemen med bankverksamhet som återkommer i olika skepnader.
När det handlar om värderingar med olika förutsättningar skiljer man inom redovisningen mellan värdering vid fortlevnad (”going concern”) och konkurs (”gone concern”).
Principen för fortlevnad innebär att man utgår från att bolagets verksamhet ska fortsätta att bedrivas under normala förhållanden. Denna princip innebär att man i redovisningen utgår från att företagets verksamhet pågår och förväntas fortsätta. Ur ett värderingsperspektiv innebär det att tillgångarna ska värderas på basis av företagets fortlöpande verksamhet och inte som ett utförsäljningsobjekt i en avvecklingssituation. Om det däremot finns ett beslut om att bolaget ska likvideras, ska fortlevnadsprincipen inte tillämpas.
Om bolaget har gått i konkurs ska konkursförvaltaren upprätta en bouppteckning på tillgångarna samt skulderna i konkursboet med ”noggrant uppskattade värden”.1Konkurslagen är inte tydligare än så avseende hur en värdering av tillgångar och skulder ska ske. I praktiken betyder det dock att man måste beakta samtliga kända omständigheter som kan inverka på värdet. I normalfallet är bolagets värde vid fortlevnad högre än i en konkurssituation, eftersom det typiskt sett uppstår kostnader (förluster) när ett företags tillgångar säljs var för sig.
Egentligen följer det av att värderingen ska vara korrekt att värderingen också ska baseras på förutsättningarna för verksamheten. Om företaget ska avvecklas ska värderingen också baseras på vad avvecklingen kan generera eftersom det de facto är vad företaget (eller dess inkråm) är värt. Om rörelsen ska drivas vidare så bör värderingen göras med detta som utgångspunkt. Här bör observeras att det kan vara möjligt att driva rörelsen vidare i en annan juridisk dräkt, det vill säga det befintliga bolaget ska upphöra men rörelsen ska drivas vidare i ett annat bolag (genom en inkråmsöverlåtelse). Värderingen av den del av verksamheten som ska drivas vidare ska då ske med fortlevnadsansatsen även om bolaget som den fram till resolutionen drivits i ska avvecklas.
Kommittén anser att det bör vara en princip för värderingen att den ska avspegla förutsättningarna för verksamheten vid resolutionstidpunkten och framöver. Generellt handlar resolution om att undvika avveckling genom konkurs och driva större eller mindre
1 Se konkurslagen 7 kap. 13 §.
Värdering
815
delar av verksamheten vidare. Därför bör värderingen i samband med att företag försätts i resolution också utgå från en fortlevnadsansats. Vi återkommer till detta när vi behandlar förslagen till införlivande.
18.3 Om förslagen till införlivande av värderingar i direktivet
Direktivet innehåller som nämnts krav på två olika värderingar. I artikel 36 anges att en värdering ska göras i resolutionssyfte innan resolutionsmyndigheten beslutar om resolution eller beslutar om resolutionsåtgärder. En sådan värdering ska bl.a. utgöra underlag vid bedömningen av om förutsättningarna för resolution föreligger, vilka resolutionsåtgärder som är lämpliga och hur dessa ska utformas. I artikel 74 anges att det ska göras en värdering av skillnad i behandling i syfte att bedöma om aktieägare och borgenärer skulle ha fått ett bättre ekonomiskt utfall om företaget i stället för resolution hade varit föremål för normala insolvensförfaranden. Det är viktigt att påtala att detta är en separat värdering från den i artikel 36. Innan vi föreslår ett införlivande av dessa båda artiklar bör ett par utgångspunkter för dessa förslag nämnas.
Utgångspunkter för vårt förlag till införlivande
En första utgångspunkt för införlivandet är att direktivet anger att Eba, och i vissa fall Esma, ska eller får utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera ett antal centrala kriterier vid värderingar enligt såväl artikel 36 som artikel 74. Kommissionen har befogenhet att sedermera anta dessa standarder. Detta innebär att vårt förslag till införlivande av artikel 36 och artikel 74 måste beakta att detta arbete pågår på EU-nivå.
En andra utgångspunkt är att eftersom ett resolution är ingripande i ägares och eventuellt också i borgenärers rättigheter måste förslagen vara förenliga med regleringen av det grundläggande skyddet för egendom i regeringsformen. I regeringsformen 2 kap. 15 § stadgas bl.a. att den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag.
Värdering SOU 2014:52
816
I förarbetena till bestämmelsen står bl.a. att även med en grundlagsfäst huvudprincip om full ersättning finns det utrymme att i vanlig lag utforma exempelvis värderingsregler och regler om vilka typer av förluster som ska vara ersättningsgilla på olika sätt. Regeln att ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag ger utrymme för sådana närmare principer för ersättningens bestämmande som exempelvis för närvarande finns i expropriationslagen. För förslaget till införlivande betyder detta att den avvägning som normalt görs av hur mycket som behöver framgå i lag och vad som kan regleras i författning på lägre nivå får vad gäller värderingen göras mot bakgrund av ifrågavarande bestämmelse i regeringsformen.
18.4 Värdering i resolutionssyfte
18.4.1 Övergripande
Kommitténs förslag: Innan ett beslut om resolution eller en
resolutionsåtgärd fattas ska resolutionsmyndigheten säkerställa att en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering av företagets tillgångar och skulder utförs.
Tillgångarna och skulderna ska värderas utifrån försiktiga antaganden.
Värderingen ska utföras av en person med oberoende ställning i förhållande till myndigheter och till det företag som är föremål för värderingen.
Resolutionsdirektivet
Om tidpunkt
Artikel 36.1 anger att innan resolutionsmyndigheterna vidtar resolutionsåtgärder, vilket i direktivet inkluderar beslut om resolution (se artikel 2.1.40), eller utövar befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument, ska den säkerställa att en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering av tillgångarna och skulderna i det berörda företaget.
Värdering
817
Försiktighetsprincipen och hantering av framtida extraordinärt finansiellt stöd samt resolutionskostnader
Artikel 36.5 anger att utan att det i tillämpliga fall påverkar tillämpningen av unionens regler om statligt stöd ska värderingen grundas på försiktiga antaganden, inbegripet vad gäller andelen uteblivna betalningar och förlusternas storlek. Värderingen får inte förutsätta potentiellt framtida tillhandahållande av statligt stöd eller akut likviditetsstöd från centralbanker, eller annat likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser, till det berörda företaget från och med den tidpunkt då resolutionsåtgärder vidtas eller befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument utövas. Dessutom ska, om ett resolutionsverktyg tillämpas, värderingen beakta att
a) resolutionsmyndigheten och finansieringsarrangemang som
agerar enligt 101 får ersättning från företaget under resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår, i enlighet med artikel 37.7,
b) finansieringsarrangemanget för resolutionen får ta ut ränta eller
avgifter med avseende på eventuella lån eller garantier som tillhandahållits företaget under resolution, i enlighet med artikel 101.
Krav på oberoende person
Värderingen ska enligt 36.1 utföras av en person med oberoende ställning i förhållande till offentliga myndigheter, inbegripet resolutionsmyndigheten, och företaget.
Skälen för kommitténs förslag
Om tidpunkten
Av direktivet framgår att en värdering ska vara utförd innan ett företag försätts i resolution och innan någon resolutionsåtgärd vidtas. Det framgår även att en värdering ska göras innan relevanta kapitalinstrument skrivs ned eller konverteras utanför resolution, vilket vi föreslår ska vara befogenheter som Finansinspektionen ska tillämpa; se kapitel 30. Att notera är att direktivet ger resolutions-
Värdering SOU 2014:52
818
myndigheten möjlighet att göra en preliminär värdering om det inte finns tid att göra en komplett värdering; se nedan. Det kan vara samma värdering som ligger till grund för beslutet att försätta ett företag i resolution och som ligger till grund för beslut om resolutionsåtgärder, men det behöver inte vara det. Beroende på omständigheterna i varje enskilt fall kommer de beslut som blir aktuella, och för vilka en värdering ska utgöra underlag för, att fattas under en viss tidsperiod.
Eftersom värderingen ska spegla situationen i företaget vid tidpunkten för aktuell åtgärd, kan det bli aktuellt att justera den värdering som låg till grund för exempelvis själva resolutionsbeslutet genom att värdena förändras beroende på en i värderingen fastlagd metod eller att göra en ny värdering. Att värderingen behöver justeras eller en ny värdering behövs kan bero på att den ekonomiska situationen i företaget har ändrats i de fall ett beslut om tillämpningen av ett resolutionsverktyg fattas en viss tid efter själva resolutionsbeslutet. Men det kan också bero på att en värdering som ska utgöra underlag för ett beslut om resolution och en värdering som ska utgöra underlag för en resolutionsåtgärd kan göras med lite olika metoder (se nedan). Oavsett om en eller flera värderingar görs ska de styras av samma bestämmelser.
Själva värderingstidpunkten ska ligga så nära som möjligt i tiden för den åtgärd den utgör grund till. Detta gäller också oavsett om värderingen är preliminär eller slutlig. Att en värdering ska göras innan ett beslut om resolution och innan resolutionsåtgärder vidtas samt innan Finansinspektionen skriver ned eller konverterar relevanta kapitalinstrument behöver framgå av lag.
Om rättvis, väl avvägd och realistisk värdering
Kommitténs bedömning är att direktivet i denna del avser att med begreppen rättvis, väl avvägd och realistisk hänvisa till att värderingen i princip ska ge vad som motsvarar begreppet en rättvisande bild av företagets ställning. Som nämns ovan anser kommittén att principen om en rättvisande bild, i likhet med i all redovisning, bör vara den övergripande målsättningen för värderingen även i resolution. Det handlar mer konkret om att värderingen ska utföras enligt rådande värderingsprinciper och praxis samt vara fri från systematiska skevheter (bias). Värderingen bör alltså som en utgångspunkt göras i enlighet med hur företag i allmänhet normalt
Värdering
819
värderar och redovisar tillgångar och skulder samt i enlighet med de regler som finns för detta.
Det bör dock framhållas att detta inte innebär att den värdering som företaget tidigare har gjort som en del av sin redovisning därmed blir styrande. I praktiken kan företagets tidigare värdering (redovisningens bokförda värden) komma att skilja sig kraftigt åt från en ny värdering vid resolution, exempelvis till följd av att de omvärldsfaktorer som påverkar värderingen har förändrats kraftigt på kort tid.
I en rättvisande och realistisk värdering ligger även att den ska utgå ifrån de förutsättningar som gäller för verksamheten framöver. Detta skulle kunna innebära att såväl en värdering baserad på ett antagande om fortlevnad som en konkursvärdering kan göras. Eftersom resolution syftar till att låta verksamheter fortgå i motsats till (omedelbar) avveckling kommer fortlevnad i praktiken att vara huvudprincipen i värderingen när resolution inleds.
Om resolutionsmyndigheten exempelvis tillämpar skuldnedskrivningsverktyget i syfte att rekonstruera företaget så är tanken att företaget och (merparten) av dess verksamhet ska drivas vidare. En del av skuldnedskrivningsverktyget är att skriva ned skulder tills substansvärdet är noll, samt att konvertera skulder så att kapitaltäckningen blir tillräcklig för att klara tillståndsvillkoren (i minst ett år) och för att behålla marknadens förtroende. I detta fall gäller det en verksamhet som ska drivas vidare, vilket betyder att värderingen ska göras enligt en fortlevandeansats. Om tillgångarna skulle ha värderats till konkursvärde, vilket sannolikt inneburit ett betydligt lägre värde, hade kapitalbehovet blivit större och följaktligen hade det krävs större nedskrivningar och konverteringar. När sedan företaget därefter värderas enligt fortlevnadsansatsen hade då sannolikt en betydande överkapitalisering uppstått. Det hade med andra ord skett en värderöverföring från de befintliga borgenärerna till de nya ägarna något som kommittén, som nämnts, anser bör undvikas. En överföring av tillgångar och skulder till ett broinstitut syftar även det till att driva verksamhet vidare så av motsvarande skäl bör en fortlevandeansats användas även här.
När det handlar om överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag så är läget mer komplicerat. Detta handlar om verksamheter eller tillgångar som inte behöver drivas vidare utan som skulle ha avvecklats, exempelvis genom att följa med i en konkurs, men som av något skäl bedöms olämpliga att avveckla vid just den tidpunkten. Det framstår dock som lämpligt att använda fortlevnadsansat-
Värdering SOU 2014:52
820
sen även i detta fall eftersom tillgångarna trots allt inte ska avvecklas med en gång. Det framstår även som rimligt att tillgångsförvaltningsbolaget sedermera i sin redovisning inte kommer att värdera sitt innehav till konkursvärde och därmed kan problemen med överkapitalisering undvikas vid en fortlevandeansats. Rörande de tillgångar som blir föremål för överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag är det dock sannolikt att skillnaderna i praktiken mellan en konkursvärdering och en fortlevandevärdering är relativt liten.
Det finns även skäl att tolka direktivet som att fortlevnadsansatsen är huvudprincipen vid en artikel 36-värdering (i motsats till en artikel 74-värdering). Ett skäl till detta är att om huvudprincipen hade varit konkursvärdering så hade artikel 74 inte fyllt någon funktion (det finns exempelvis inga krav på att dessa värderingar ska göras av olika personer). Om konkursvärdering skulle användas som huvudprincip innebär det också att resolution lätt riskerar att inkräkta på egendomsskyddet med åtföljande behov av att kompensera ägare och borgenärer med medel från resolutionsreserven.
Ett annat skäl är den roll som direktivet tillmäter företagets bokförda värden. Dessa ska biläggas värderingen och avvikelser från dessa ska motiveras. De bokförda värdena baseras även de normalt på fortlevnadsansatsen. Det kan även framhållas att direktivet anger att värderingen också ska innehålla en uppskattning av utfallet för ägare och borgenärer vid konkurs (se nedan).
Mot bakgrund av att det pågår ett arbete på EU-nivå med att ta fram tekniska standarder, föreslår vi att en vidare precisering av värderingens angreppssätt och metod inte görs i lag.
Om försiktiga antaganden
Direktivet anger även att värderingen av företagets tillgångar och skulder ska göras baserat på försiktiga antaganden, vilket kommittén tolkar som att det handlar om att den så kallade försiktighetsprincipen. Kommittén har ovan bedömt att det är lämpligt att beaktas denna vid en resolutionsvärdering. Direktivet anger vidare särskilt att försiktiga antaganden ska gälla vid en framåtblickande bedömning av andelen uteblivna betalningar och förlusternas storlek. I linje med principen om försiktiga antaganden ska värderingen inte heller förutsätta framtida extraordinärt offentligt finansiellt stöd eller nödkredit från Riksbanken eller annat likviditetsstöd från
Värdering
821
Riksbanken som inte beviljas enligt standardmässiga villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser från och med den tidpunkt när resolutionsåtgärder vidtas eller befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument utövas. Även framtida kostnader som företaget kommer att drabbas av enligt bestämmelser i direktivet ska beaktas. Här avses resolutionsmyndighetens rätt till ersättning från företaget i resolution för kostnader som uppstår i ett resolutionsförfarande och finansieringsarrangemangets rätt att ta ut ränta eller avgifter med avseende på eventuella lån eller garantier som tillhandahållits företaget under resolution.
Vår bedömning är att det bör framgå av lag att värderingen ska baseras på försiktiga antanden, men att direktivets mer detaljerade innehåll i detta avseende följer av en tillämpning av försiktighetsprincipen.
Det bör vidare framgå att ett syfte med värderingen är att säkerställa att eventuella förluster avseende företagets tillgångar till fullo redovisas. Det är viktigt för att resolutionen ska bli förtroendeskapande att företagets förluster verkligen redovisas så att de åtgärder som vidtas inte ska visa sig otillräckliga. Direktivet anger även ett antal beslut som värderingen ska utgöra underlag för.
Om oberoende person
Kravet på oberoende person är tydligt i direktivet såtillvida att det ska vara en person som är oberoende från offentliga myndigheter och det företag som är föremål för värderingen. Även på denna punkt ska Eba utarbeta tekniska standarder vad avser de omständigheter som ska föreligga för att en person ska anses oberoende enligt ovan. Sannolikt går uppdraget till en revisionsbyrå eller en person som är knuten till en revisionsbyrå som sedan utför den med stöd av en större eller mindre grupp kollegor. Detta betyder att det inte endast är en fysisk person som i praktiken utför värderingen. Även kravet på en oberoende person behöver framgå i lag. Kommittén föreslår i detta sammanhang en direktivnära text mot bakgrund av kommande tekniska standarder.
Värdering SOU 2014:52
822
18.4.2 Syfte med värderingen
Kommitténs förslag: Värderingen ska säkerställa att eventuella
förluster avseende tillgångarna i institutet till fullo redovisas vid den tidpunkt då resolutionsåtgärder vidtas.
Värderingen ska ligga till grund för följande beslut:
1. Beslut om resolution.
2. Beslut om vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas avseende företaget under resolution.
3. Åtgärder mot ägare. Beslut om minskningen av aktiekapital, omfattningen av indragning, överföring eller utspädning av aktier eller minskning av värdet av andelar.
4. Försäljningsverktyget. Beslut om vilka tillgångar, rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras samt för resolutionsmyndighetens bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor
5. Broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget. Beslut om vilka tillgångar, rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och beslut om värdet av en eventuell ersättning som ska betalas till institutet under resolution eller, allt efter omständigheterna, till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument.
6. Skuldnedskrivningsverktyget. Beslut om omfattningen av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder.
Resolutionsdirektivet
Värderingens syfte anges i artikel 36.3 som att värderingen ska bedöma värdet av tillgångarna och skulderna i företaget som uppfyller villkoren för resolution enligt artiklarna 32 och 33. I artikel 36.4 preciseras syftena ytterligare:
a) att fungera som underlag vid fastställandet av huruvida villkoren
för resolution eller villkoren för nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument är uppfyllda,
Värdering
823
b) att, om villkoren för resolution är uppfyllda, fungera som
underlag för beslutet om vilka lämpliga rekonstruktionsåtgärder som ska vidtas med avseende på företaget,
c) att, när befogenheten att skriva ned eller konvertera kapital-
instrument tillämpas, fungera som underlag för beslutet om omfattningen av indragning eller utspädning av aktier eller andra äganderättsinstrument, och omfattningen av nedskrivning eller konvertering av berörda kapitalinstrument,
d) att, när skuldnedskrivningsverktyget tillämpas, fungera som
underlag för beslutet om omfattningen av nedskrivning eller konvertering av kvalificerade skulder,
e) att, när broinstitutverktyget eller verktyget för avskiljande av till-
gångar används, fungera som underlag för beslutet om vilka tillgångar, rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och beslutet om värdet av en eventuell ersättning som ska betalas till företaget under resolution eller, allt efter omständigheterna, till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument,
f) att, när verktyget för försäljning av verksamhet används, fungera
som underlag för beslutet om vilka tillgångar, rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och fungera som underlag för resolutionsmyndighetens bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor vid tillämpning av artikel 38,
g) att i samtliga fall säkerställa att eventuella förluster avseende
tillgångarna i företaget till fullo redovisas vid den tidpunkt då resolutionsverktygen används eller befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument utövas.
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet anger att värderingar enligt artikel 36 ska göras i olika syften. Exempelvis ska en värdering ligga till grund för beslutet att försätta ett företag i resolution. En värdering ska också ligga till grund för valet av lämpliga resolutionsåtgärder och för den valda åtgärdens närmare utformning, exempelvis hur mycket skulderna ska skrivas ned vid användning av skuldnedskrivningsverktyget. På motsvarande sätt ska värderingen ligga till grund för en nedskriv-
Värdering SOU 2014:52
824
ning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution. Vad som sägs om resolutionsåtgärder i detta kapitel gäller alltså även för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution.
När det handlar om vilken, eller vilka, värderingsmetoder som bör användas kan kommittén konstatera att sambandet mellan värderingsmetod och resolutionsåtgärd inte är helt enkelt. I viss mån styrs valet av resolutionsåtgärd av hur värderingar utfaller, men när väl det är bestämt vilken resolutionsåtgärd som ska användas så styr det vilka värderingsmetoder som lämpligen ska användas. Valet mellan att försöka sälja aktierna i ett företag under resolution och att överföra en del av tillgångarna till ett broinstitut styrs till exempel sannolikt i hög grad av en utvärdering av företagets ekonomiska styrka och tillgångarnas skick.
Inför en aktieförsäljning behöver man vidare genomföra en mer precis och ändamålsenlig värdering av aktierna för att kunna ta ställning till eventuella bud. Om det ska ske en överföring av delar av verksamheten till en privat aktör, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag kan det handla om en substansvärdering (i korthet en värdering av skillnaderna mellan värdet på företagets tillgångar och beloppet av dess skulder) eller en inkråmsvärdering (i princip en värdring av företagets rörelse). En inkråmsvärdering kan vara ett viktigt komplement eftersom skulder är en del av en banks rörelse på ett annat sätt än för vanliga företag. En inlåningsstock är till exempel ofta inte bara skulder utan har också ett värde i form av att det är en kundstock som innebär att den som köper inlåningsstocken får möjlighet att generera intäkter från dessa kunder i form av utlåning, provisioner och olika kringtjänster.
Det bör också påpekas att när det handlar om en användning av försäljningsverktyget så kommer en försäljning (och inte bara en överföring) att ske i bemärkelsen att förvärvet är frivilligt. Direktivet anger också ett antal bestämmelser för att säkerställa att försäljningen sker på affärsmässiga grunder. Eftersom det kommer att finnas ett pris i denna situation som fastställs i en marknadstransaktion är värderingen av mindre betydelse och tjänar i huvudsak som ytterligare underlag för resolutionsmyndighetens bedömning av att det pris som köparen erbjuder är rimligt.
Om resolutionsmyndigheten ska skriva ned skulder behöver en substansvärdering göras då ett syfte är att få tillgångar och skulder i balans. Därefter ska skulder konverteras tills en tillräcklig kapitalstyrka nås. Detta handlar dels om att kunna få marknadens
Värdering
825
förtroende, dels om att (med viss marginal) kunna klara kapitaltäckningskraven. Det bör dock framhållas att kapitaltäckningskraven beräknas med utgångspunkt i en värdering av ett företags tillgångar enligt vanliga redovisningsprinciper, men sedan tillkommer specialregler och inte minst en riskviktning av tillgångarna. Det innebär att för en given andel eget kapital kan kapitaltäckning i två olika banker se drastiskt olika ut beroende på vilken typ av tillgångar bankerna har och vilka riskvikter deras respektive tillgångar har. Om ett företag har använt interna modeller för att beräkna riskvikter, kan det finnas skäl att vid en omstrukturering av företaget ompröva dessa och eventuellt övergå till standardiserade riskvikter. Konsekvensen av högre riskvikter blir att företaget behöver mer kapital i absoluta termer för att kunna uppfylla en viss kapitaltäckningsrelation, det vill säga behovet av skuldkonvertering ökar. Värderingen måste med andra ord kompletteras med en bedömning av kapitalbehovet med utgångspunkt i vilken kapitaltäckningsgrad som tillgångarna implicerar och hur mycket skulder som behöver konverteras till aktier (eller andra kapitalbasinstrument) för att klara av tillämpliga kapitalkrav. Det sistnämnda är bedömningarna som i första hand faller inom tillsynsmyndigheternas expertis och verksamhetsområde. Värderingen måste, om den ska ligga till grund för hur mycket skulder som ska konverteras, med andra ord ta hänsyn till tillsynsmyndighetens bedömningar av hur mycket kapital som behövs ur regleringssynpunkt.
Det bör avslutningsvis påpekas att en värdering av företagets tillgångar och skulder behövs för flera av syftena. Det behövs som underlag för bedömningen av om resolution ska inledas och för att säkerställa att förluster avseende företagets tillgångar identifieras och för tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
Mot bakgrund av dessa exempel kan vi sluta oss till att en substansvärdering, det vill säga en värdering av ett företags tillgångar och skulder, i princip alltid är nödvändig. Direktivet anger att värderingen ska göras för att bedöma värdet på företagets tillgångar och skulder. Det bör framgå av genomförandet att värderingen ska avse företagets tillgångar och skulder, det vill säga att en substansvärdering ska göras. Detta utesluter inte att värderaren i tillägg till detta också väljer andra angreppsätt, exempelvis en aktievärdering, vilket kan vara relevant vid en aktieförsäljning. Mot bakgrund av att det pågående arbetet på EU-nivå med att ta fram tekniska standarder föreslår vi ingen närmare precisering av vilka angreppssätt och metoder som ska användas i relationen till de olika syften som en
Värdering SOU 2014:52
826
värdering enligt artikel 36 kan ha. Kommittén föreslår att de syften som preciseras i artikel 36.4 ska framgå av svensk lag.
18.4.3 Informationskrav
Kommitténs förslag: Till värderingen ska biläggas följande
information såsom den framgår av företagets räkenskapsinformation.
1. En uppdaterad balansräkning och en rapport över den finansiella ställningen för företaget.
2. En analys och en uppskattning av tillgångarnas bokföringsmässiga värde.
3. En förteckning över de utestående skulder i och utanför balansräkningen som framgår av räkenskaperna för företaget, med angivande av respektive skulds prioritet enligt förmånsrättslagen (1970:979).
Till grund för beslut om försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget får vid behov den information som ska biläggas värderingen kompletteras med en analys och en uppskattning av värdet av tillgångarna och skulderna i företaget med utgångspunkt i marknadsvärdet.
Värderingen ska innehålla en uppskattning av det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer om företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation.
Resolutionsmyndigheten ska ange om uppskattningen ska utgå från konkurs eller likvidation.
Resolutionsdirektivet
Värderingen ska enligt artikel 30.6 kompletteras med följande information, såsom den anges i bokföringen för företaget:
a) En uppdaterad balansräkning och en rapport över den finansiella
ställningen för företaget.
Värdering
827
b) En analys och en uppskattning av tillgångarnas bokförings-
mässiga värde.
c) En förteckning över de utestående skulder i och utanför balans-
räkningen som framgår av räkenskaperna för företaget, med en angivelse av respektive krediter och prioritetsnivåer enligt tillämplig insolvenslagstiftning.
I artikel 36.7 anges att för att underbygga besluten i artikel 36.4 e och f får vid behov informationen i artikel 36.6 b kompletteras med en analys och en uppskattning av värdet av tillgångarna och skulderna i företaget med utgångspunkt i marknadsvärdet. Besluten i artikel 36.4 e och f handlar om vad som ska överföras till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag och ersättningen för överföringen respektive beslut om vad som ska säljas och bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor vid tillämpning av försäljningsverktyget.
Artikel 36.8 anger även att värderingen ska innehålla en indelning av borgenärerna i klasser enligt deras prioritetsnivåer enligt tillämplig insolvenslagstiftning och en uppskattning av vilken behandling varje klass av aktieägare och borgenärer skulle ha förväntats få, om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Andra stycket förtydligar att denna uppskattning inte ska påverka tillämpningen av regeln om ”inte sämre villkor för borgenär” enligt artikel 74.
Skälen för kommitténs förslag
Av bestämmelsen framgår vilken information som ska biläggas värderingen. Det framgår då att information om tillgångar och skulder så som den anges i företagets räkenskapsinformation alltid ska biläggas. Vid tillämpningen av antingen försäljningsverktyget broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget kan dessutom en analys och uppskattning av tillgångarnas och skuldernas marknadsvärde biläggas värderingen. Av detta skäl föreslår vi att en bestämmelse liknande den i direktivet införs i svensk rätt.
Vi vill betona att även om de bokförda värdena utgör ett viktigt underlag för värderaren och ska biläggas värderingen så betyder inte det att denne behöver använda samma värderingsmetoder som har använts i företagets redovisning. Värderaren kan göra andra bedömningar av lämpliga metoder för att uppnå målet om att vär-
Värdering SOU 2014:52
828
deringen ska ge en rättvisande bild. Exempelvis kan värderaren anse att vissa tillgångar som företaget har värderat enligt anskaffningsvärde mer rättvisande ska värderas till marknadsvärde. Tillgångar som har värderats till marknadsvärde baserat på marknadspris i bokföringen kan en värderare också behöva värdera med hjälp av modeller om de finansiella marknaderna vid resolutionstillfället är illikvida. Förutom den här typen av exempel kan en värderare göra andra val avseende parametrar och omvärldsbedömningar än vad företaget har gjort i sin tidigare värdering. Av dessa skäl är det vår bedömning att värderingen som görs i resolution inte handlar om att justera bokförda värden utan avser en ny värdering som värderaren är relativt fri att göra baserat på sin kompetens i dessa frågor och relevanta bedömningar gjorda på grundval av denna och tillgänglig information.
Direktivet anger också att värderingen ska innehålla en indelning av borgenärerna i klasser utefter prioritetsordning i enlighet med förmånsrättslagen och en uppskattning av det ekonomiska utfallet för respektive klass av aktieägare och borgenärer om företaget hade försatts i konkurs eller likvidation. Detta är viktig information för att resolutionsmyndigheten ska kunna vidta resolutionsåtgärder som inte leder till att ägare och borgenärer får ett sämre ekonomiska utfall ut än om resolution inte hade inletts, det vill säga om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Resolutionsmyndigheten bör dock vid värderingen ange om den ska utgå från ett alternativt scenario som är konkurs eller likvidation. Det bör framgå i lag att värderingen ska innehålla en uppskattning av det ekonomiska utfallet vid konkurs eller likvidation för ägare och borgenärer samt att resolutionsmyndigheten ska ange om konkurs eller likvidation är alternativet till resolution i det specifika fallet. En indelning av ägare och borgenärer i klasser baserat på deras prioritet är nödvändig för att kunna göra en sådan uppskattning.
18.4.4 Slutlig och preliminär värdering
Kommitténs förslag: Om det på grund av brådska inte är möj-
ligt att uppfylla kravet på oberoende person eller att den information som ska framgå av värderingen inte är komplett, ska en preliminär värdering genomföras.
Värdering
829
En preliminär värdering ska innehålla en buffert för ytterligare förluster.
En preliminär värdering som genomförs i enlighet med denna lag utgör tillräcklig grund för att vidta resolutionsåtgärder.
En värdering ska betraktas som preliminär tills en oberoende person har utfört en värdering som fullt ut uppfyller bestämmelserna för en värdering enligt denna lag.
Resolutionsmyndigheten ska så snart som möjligt se till att den preliminära värderingen kompletteras för att uppfylla bestämmelserna för en värdering enligt denna lag och därmed bli slutlig.
Resolutionsdirektivet
I artikel 36.1 fastslås att, om inte annat följer av punkt 13 i denna artikel och artikel 85, ska om alla de krav som fastställs i denna artikel uppfylls, värderingen betraktas som definitiv.
I artikel 36.2 framgår att om en oberoende värdering enligt 36.1 inte är möjlig får resolutionsmyndigheterna göra en preliminär värdering av tillgångarna och skulderna i institutet eller koncernföretaget. I artikel 36.9 utvecklas vad som gäller för en preliminär värdering. Om det grund av brådskande omständigheter i fallet antingen inte är möjligt att uppfylla kraven i 36.6 och 36.8, eller i 36.2 där den är tillämplig, ska en preliminär värdering genomföras. Vid den preliminära värderingen ska man iaktta att kraven i 36.3 följas och, så långt det är praktiskt möjligt med beaktande av omständigheterna, kraven i 36.1, 6 och 8.
I artikel 36.9 andra stycket anges att den preliminära värdering som avses i denna punkt ska inbegripa en buffert för ytterligare förluster, med lämplig motivering.
I artikel 36.10 framgår att en värdering som inte uppfyller alla de villkor som fastställs i denna artikel ska betraktas som preliminär tills en oberoende person har utfört en värdering som fullt ut uppfyller alla de villkor som fastställs i denna artikel. Den definitiva värderingen i efterhand ska genomföras så snart det är praktiskt möjligt. Den får endera genomföras separat från värderingen enligt artikel 74 eller samtidigt som denna värdering och genom samma oberoende person som denna värdering, men den ska vara fristående.
Värdering SOU 2014:52
830
Syftet med den definitiva efterhandsvärderingen är mer precist enligt artikel 36.10 andra stycket att
a) säkerställa att eventuella förluster med avseende på tillgångarna i
företaget till fullo redovisas i räkenskaperna för företaget, och
b) att fungera som underlag för ett beslut om att återföra borge-
närers fordringar eller öka värdet av den ersättning som betalas, i enlighet med 36.11.
I artikel 36.12 förtydligas att en preliminär värdering som utförs i enlighet med 36.9 och 10 ska utgöra en giltig grund för resolutionsmyndigheterna att vidta resolutionsåtgärder.
Skälen för kommitténs förslag
Det är kommitténs bedömning att beroende på omständigheterna måste det finnas en möjlighet att gå vidare och vidta relevanta åtgärder även om en fullständig värdering inte har hunnit utföras. Komplexiteten i uppgiften att värdera ett finansiellt företag i sig och därtill i en situation med eventuellt turbulenta marknader skulle annars kunna medföra att resolutionsmyndigheten är tvungen att avvakta med att fatta adekvata beslut med risk för betydande samhällsekonomiska kostnader som följd. För att skapa förtroende i marknaderna och för att minimera risken för spridningseffekter är det centralt att snabbt sätta in adekvata åtgärder.
Eftersom direktivet anger en relativt omständlig process för värdering, inte minst genom kravet på en oberoende värderare, är det nödvändigt att den möjlighet som direktivet ger att göra en av myndigheten själv genomförd preliminär värdering också införs i svensk lag. Det är också att föredra att det läggs fast en tydlig process för detta i lag. Eftersom det troligen inte kommer att kunna göras en lika grundlig bedömning av bl.a. tillgångarnas kvalitet i den preliminära värderingen, är det också rimligt att denna inbegriper en buffert för ytterligare förluster. En sådan buffert är också i linje med förslaget att värderingen ska göras utefter försiktiga antaganden. Eba ska utarbeta förslag till tekniska standarder vad gäller metod för hur denna buffert ska räknas fram och hur den ska inbegripas i värderingen.
Det bör vidare framgå av svensk rätt att en värdering inte ska anses vara slutlig förrän den har utförts av en oberoende person
Värdering
831
och den information och de analyser som ska komplettera värderingen är komplett. En värdering ska också anses preliminär ifall de uppgifter som framgår av artikel 36.6 och 36.8 inte finns med. Det bör också framgå av lagen att resolutionsmyndigheten ska se till att en preliminär värdering så snart som möjligt kompletteras så att den uppfyller alla kraven på en värdering i detta sammanhang och därmed blir slutlig.
18.4.5 Vid skillnad mellan slutlig och preliminär värdering
Kommitténs förslag: Om den slutliga värderingen utvisar ett
högre värde än den preliminära värderingen ska resolutionsmyndigheten
a) fatta beslut om att öka värdet av fordringarna som har skri-
vits ned genom skuldnedskrivningsverktyget, eller
b) besluta att ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag
ska göra ytterligare en betalning av ersättning med avseende på tillgångar, rättigheter och skulder till företaget under resolution, eller, allt efter omständigheterna, med avseende på aktier eller äganderättsinstrument till ägarna av dessa.
Resolutionsdirektivet
I artikel 36.11 anges att den definitiva efterhandsvärderingen kommer fram till en högre uppskattning av det berörda företagets substansvärde än den preliminära värderingen så får resolutionsmyndigheten
i) utöva sin befogenhet att öka värdet av fordringar från borge-
närer eller ägare till tillämpliga kapitalinstrument som har skrivits ned enligt skuldnedskrivningsverktyget, ii) beordra ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag att
göra ytterligare en betalning av ersättning med avseende på tillgångar, rättigheter och skulder till företaget under resolution, eller, allt efter omständigheterna, med avseende på aktier eller äganderättsinstrument till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument.
Värdering SOU 2014:52
832
Skälen för kommitténs förslag
Kommittén bedömer, trots vad direktivet anger som huvudregel, att i praktiken kommer den preliminära värderingen i de flesta fall att ligga till grund för resolutionsåtgärder. Det troliga är också att den slutliga värderingen utvisar ett annat värde än den preliminära värderingen.
För det fall slutliga värderingen utvisar ett lägre värde, trots den extra förlustbufferten i den preliminära värderingen, så är vad som händer härnäst, exempelvis om borgenärernas fordringar ska skrivas ned mer eller inte, enligt kommitténs bedömning ytterst en fråga om ytterligare resolutionsåtgärder är nödvändiga eller inte. Ytterligare bestämmelser behövs därför inte. Det finns inte heller någon bestämmelse i direktivet om att fordringar i detta fall ska, eller får, skrivas ned mer.
För det fall den slutliga värderingen utvisar ett högre värde regleras detta i direktivet på så sätt att resolutionsmyndigheten kan gottskriva borgenärer vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget eller öka den ersättning som ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet ska utge till berörda. Genom att resolutionsmyndigheten i den preliminära värderingen har underskattat företagets värde och baserat på den vidtagit resolutionsåtgärder har den också sannolikt gjort värdeöverföringar från en borgenär till en annan. För att undvika sådana värdeöverföringar bör resolutionsmyndigheten korrigera resolutionsåtgärderna baserat på den slutliga värderingen.
Det är därför kommitténs förslag att det i svensk lag ska finnas en skyldighet för resolutionsmyndigheten att utge ersättning motsvarande det värde som den slutliga värderingen utvisar. Det innebär att direktivets bestämmelse om att resolutionsmyndigheten får öka värdet av fordringar från borgenärer som har skrivits ned med skuldnedskrivningsverktyget eller beordra ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag att göra ytterligare en betalning av ersättning till företaget under resolution eller, allt efter omständigheterna, till aktieägarna till aktierna föreslås införlivas som att resolutionsmyndigheten ska vidta ovan nämnda åtgärder.
Värdering
833
18.4.6 Överklagande
Kommitténs förslag: En slutlig värdering kan endast bli föremål
för rättslig prövning i samband med överklagande av det beslut om åtgärd för vilken värderingen utgör underlag.
Resolutionsdirektivet
I artikel 36.13 anges att värderingen ska vara en integrerad del av beslutet om att använda ett resolutionsverktyg eller utöva en resolutionsbefogenhet. Värderingen ska inte vara föremål för en separat rättslig prövning utan endast för rättslig prövning tillsammans med beslutet, i enlighet med artikel 85.
Skälen för kommitténs förslag
Det är rimligt att värderingen endast kan komma under rättslig prövning i samband med beslutet om en resolutionsåtgärd i sin helhet och som värderingen har utgjort underlag för. Det skulle riskera att fördröja resolutionsåtgärder, med betydande samhällsekonomiska kostnader som följd, om resolutionsmyndigheten skulle behöva invänta en prövning av enbart värderingen i de situationer då resolutionsåtgärder bedöms nödvändiga.
Det bör vidare vara den slutliga värdering som ligger till grund för resolutionsåtgärden som kan komma under rättslig prövning, det vill säga i de fall en preliminär värdering ligger till grund för ett beslut ska denna inte komma under rättslig prövning. Skälet till detta är att resolutionsmyndigheten först bör få möjlighet att korrigera eventuella fel i den värderingen, exempelvis genom att öka värdet på fordringar som har blivit nedskrivna genom skuldnedskrivningsverktyget, innan resolutionsåtgärden genomgår rättslig prövning.
Värdering SOU 2014:52
834
18.4.7 Införlivande av artikel 36 avseende nedskrivning eller konvertering av kapitalsinstrument utanför resolution
Kommitténs förslag: Finansinspektionen ska inför ett beslut
om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument låta göra en värdering av företaget eller koncernen.
Värderingen ska utgöra grund för Finansinspektionens beslut att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument samt att fungera som underlag för beslutet om minskningen av kärnprimärkapital, omfattningen av indragning/överföring av kärnprimärkapitalinstrument eller utspädning kärnprimärkapitalinstrument, samt omfattningen av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av beskrivningen av resolutionsdirektivet ovan ska resolutionsmyndigheten genomföra en artikel 36-värdering även när den skriver ned eller konverterar relevanta kaptialinstrumen utanför resolution. Kommittén föreslår att Finansinspektionen ska få ansvar för att genomföra denna åtgärd; se kapitel 30. Rörande värderingen föreslår kommittén därför att det införs en bestämmelse som anger att Finansinspektionen ska göra en värdering i enlighet med de bestämmelser som gäller för en värdering i resolutionssyfte och att detta ska göras innan beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument samt vad värderingen ska utgöra grund för.
18.5 Värdering för att avgöra skillnad i ekonomiskt utfall
Kommitténs förslag: I syfte att bedöma om det ekonomiska
utfallet för ägare, borgenärer och insättningsgarantisystemet skulle ha blivit bättre om ett företaget i stället för resolution blivit föremål för konkurs eller gått i likvidation ska resolutionsmyndigheten se till att en värdering görs av en oberoende person så snart som möjligt efter det att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna har verkställts.
Värdering
835
Värderingen ska fastställa
1. vilket ekonomiskt utfall ägare och borgenärer skulle ha fått
om företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation vid den tidpunkt då beslutet att försätta företaget i resolution fattades,
2. vilket ekonomiskt utfall som ägare och borgenärer faktiskt
har fått vid resolutionen av företaget, och
3. vilken skillnaden är mellan det ekonomiska utfallet enligt 1
och 2.
Värderingen enligt första stycket ska bortse från eventuellt statligt stöd till företaget under resolution.
Resolutionsmyndigheten ska i uppdraget till värderaren ange om jämförelsen med utfallet vid resolution ska avse konkurs eller likvidation.
Resolutionsdirektivet
I artikel 74.1 anges att värderingens syfte är att bedöma om aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om institutet under resolution hade genomgått normala insolvensförfaranden, bland annat men inte enbart vid tillämpning av artikel 73. Medlemsstaterna ska säkerställa att en värdering görs av en oberoende person så snart som möjligt efter det att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna har verkställts. Värderingen ska skilja sig från den som genomförs enligt artikel 36.
I artikel 74.2 framgår att värderingen ska fastställa
a) vilken behandling ägare och borgenärer skulle ha fått om
företaget som resolutionssåtgärderna berör skulle ha inlett ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades,
b) den faktiska behandling som ägare och borgenärer har fått vid
resolutionen av företaget under resolution, och
c) om det är någon skillnad mellan behandlingen enligt punkt a
och behandlingen enligt punkt b.
Värdering SOU 2014:52
836
I 74.3 framgår vidare att värderingen ska
a) anta att företaget under resolution som resolutionsåtgärden eller
resolutionsåtgärderna berör skulle ha inlett ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades,
b) anta att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna inte har
genomförts,
c) bortse från eventuellt statligt stöd till företaget under resolution.
I artikel 74.4 framgår att Eba får utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar metoden för den värdering som avses i denna artikel, särskilt metoden för att bedöma den behandling som ägare och borgenärer skulle ha fått om företaget under resolution hade inlett ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades. Kommissionen har befogenhet att anta dessa tekniska standarder för tillsyn.
Skälen för kommitténs förslag
Att ingen borgenär (eller ägare) ska som en följd av resolutionsåtgärder få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation är en grundläggande princip i direktivet. Den syftar ytterst till att upprätthålla egendomsskyddet. Om någon borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall än om resolution inte hade inletts och företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, är denne berättigad till ersättning från finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven); se kapitel 21.
För att kunna bedöma om någon, inklusive insättningsgarantisystemet, har drabbats hårdare än vid en konkurs eller likvidation så behövs det göras en värdering som syftar till att ta reda på detta. Direktivet anger i artikel 74 vilka krav som kan ställas på en sådan värdering. Det kan särskilt framhållas att det följer av direktivet att en sådan värdering alltid ska göras och att den, i likhet med värderingen enligt artikel 36, ska göras av en oberoende värderare.
Värderingen ska så långt möjligt också utföras under antagandet att företaget i stället för att bli försatt i resolution hade försatts i konkurs eller likvidation. Kommitténs bedömning är att normalt kommer ett företags tillgångar att värderas snarlikt om konkurs eller likvidation är det alternativa scenariot. Däremot kan konkurs-
Värdering
837
kostnaderna vara högre än motsvarande kostnader vid likvidation. Uppskattningen av utfallet vid konkurs eller likvidation ska göras som om företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation vid tidpunkten då beslutet om resolution fattades och värderingen ska också bortse från eventuellt statligt stöd som kan ha utgått som ett led i resolutionen. Att en sådan värdering ska genomföras, vad den syftar till och att statligt stöd ska bortses från bör framgå av svensk lag i linje med vad som anges i direktivet. Det bör vidare framgå i lag att resolutionsmyndigheten ska ange om värderingen ska utgå från att konkurs respektive likvidation hade varit alternativet till resolution.
839
19 Skyddsregler
19.1 Inledning
Resolution innebär ett ingrepp i ägarnas och borgenärernas rättigheter. Detta ingrepp är befogat med tanke på det övergripande behovet av att skydda den finansiella stabiliteten och skattebetalarna. Resolutionsdirektivet innehållet emellertid också skyddsregler som ska förhindra att de negativa effekterna för ägarna och borgenärerna blir alltför långtgående i relation till bl.a. allmänna regler om egendomsskydd. En utgångspunkt är att ägarna och borgenärerna till ett företag under resolution inte ska drabbas av större förluster än vad som skulle ha varit fallet om företaget under resolution hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden. Direktivet innehåller särskilda bestämmelser som säkerställer detta.
För motparter till ett företag under resolution har det vidare ansetts föreligga ett särskilt behov av skydd när det gäller vissa finansiella avtal och arrangemang. Direktivet innehåller därför bl.a. regler som syftar till att förhindra att tillgångar, rättigheter och förpliktelser som omfattas av samma avtal eller arrangemang separeras vid en partiell överföring.
I detta kapitel behandlas de skyddsregler som blir tillämpliga när ett företag försätts i resolution.
19.2 Behandling av ägare och borgenärer
Kommitténs förslag: När försäljningsverktyget, broinstituts-
verktyget eller avskiljandeverktyget används för att överföra vissa tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution, ska resolutionsmyndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vars fordringar
Skyddsregler SOU 2014:52
840
inte överförts inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.
När skuldnedskrivningsverktyget används, ska resolutionsmyndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för de ägare och borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier eller andra äganderättsinstrument inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.
När medel från insättningsgarantisystemet tillförs enligt 7 § lagen (1995:157) om insättningsgaranti ska resolutionsmyndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för insättningsgarantisystemet inte blir än om sämre företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.
Rätt till ersättning ur resolutionsreserven föreligger om det av den värdering som ska ske för att fastställa det ekonomiska utfallet, framgår att utfallet för ägare, borgenärer eller insättningsgarantisystemet blivit sämre än vad det hade blivit om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Ersättningen ska motsvara mellanskillnaden mellan det faktiska utfallet och utfallet i den situationen att företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation.
Om resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget i förening med något annat resolutionsverktyg, har ägare och borgenärer endast rätt till ersättning till följd av resolutionsmyndighetens användning av skuldnedskrivningsverktyget.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 73 framgår följande.
Medlemsstaterna ska säkerställa att ägarna och de borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats inte drabbas av större förluster än om företaget under resolution hade avvecklats under normala insolvensförfaranden omedelbart vid resolutionsmyndighetens beslut om resolution i fall resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget.
SOU 2014:52 Skyddsregler
841
Om det ovanstående inte blir tillämpligt ska medlemsstaterna, om resolutionsmyndigheten överför vissa av de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som tillhör företaget under resolution, säkerställa att ägarna och de borgenärer vars fordringar inte överförts åtminstone får så mycket gottgörelse för sina fordringar som de skulle ha fått om företaget under resolution hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden vid resolutionsmyndighetens beslut om resolution.
Av artikel 75 i resolutionsdirektivet framgår följande. Om det vid en värdering för att fastställa det ekonomiska utfallet framgår att utfallet för ägare eller borgenärer, eller insättningsgarantisystemet enligt de bestämmelser som reglerar när systemet får tas i anspråk vid en resolution, blivit sämre än vad det hade blivit om företaget i stället hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden, ska medlemsstaterna se till att dessa har rätt att få mellanskillnaden betald från finansieringsarrangemangen för resolution.
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser som innebär att ägare och borgenärer till ett företag under resolution inte ska få ett sämre ekonomiskt utfall till följd av resolution än vad som hade varit fallet om företaget hade avvecklats enligt normala förfaranden, dvs. genom likvidation eller konkurs. När det gäller borgenärer brukar denna princip kallas ”the no creditor worse off principle” och kommer till uttryck i bl.a. artikel 34.1 g i direktivet. Den artikeln behandlas i avsnitt 8.8.
I artiklarna 73 och 75 regleras vissa specifika situationer som, om de uppstår, kan ge ägare och borgenärer rätt till ersättning ur resolutionsreserven (i direktivet benämnt finansieringsarrangemangen för resolution). Det gäller om det ekonomiska utfallet i resolution blivit sämre för dem än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, om resolutionsmyndigheten använt något av överföringsföringsverktygen för att genomföra en partiell överföring eller skuldnedskrivningsverktyget. Genom hänvisningen i artikel 34.1 g i direktivet till de angivna artiklarna gäller dock samma rätt till ersättning och samma förfarande för fastställande av ersättningen som föreskrivs i de angivna artiklarna även i andra situationer som täcks av artikel 34.1 g.
Skyddsregler SOU 2014:52
842
De som i det angivna fallet kan få ersättning är, om resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget, ägarna och de borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier (artiklarna 73 b och 75). Om resolutionsmyndigheten har beslutat om en partiell överföring, är det ägarna och de borgenärer vars fordringar inte överförs som kan få ersättning (artiklarna 73 a och 75). Även insättningsgarantisystemet tillhör de som kan få ersättning (artikel 75).
Om rätt till ersättning har uppkommit för att resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget (artikel 73 b) kan en ersättningsberättigad inte också få rätt till ersättning för att resolutionsmyndigheten har beslutat om partiell överföring (artikel 73 a). Detta följer av artikel 73 a i direktivet som inleds med ”om inte led b är tillämpligt”.
Det är inte helt klart vad som är avsikten med denna skrivning. Enligt kommitténs uppfattning kan skrivningen dock inte uppfattas på annat sätt än att man vill förhindra dubbelkompensation, dvs. att en ersättningsberättigad ersätts två gånger. Utan skrivningen i fråga skulle, åtminstone i teorin, en ersättningsberättigad kunna få ersättning två gånger; först när resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget, därefter när resolutionsmyndigheten använder ett annat resolutionsverktyg som innebär att myndigheten beslutar om partiell överföring.
Så skulle kunna bli fallet om resolutionsmyndigheten först skriver ned en fordran för att därefter överföra delar av den till ett broinstitut. Om resolutionsmyndigheten t.ex. skriver ned en fordran från 100 kronor till 50 kronor och denna fordran enligt den särskilda värdering som ska ske skulle vara värd 60 kronor om företaget i stället skulle ha avvecklas genom konkurs eller likvidation så har borgenären drabbats av en förlust på 10 kronor. För denna förlust har borgenären rätt till ersättning ur resolutionsreserven. Om resolutionsmyndigheten därefter överför 50 procent av fordran till ett broinstitut är den återstående delen av fordran värd 25 kronor. Vid en avveckling genom konkurs eller likvidation skulle motsvarande del av fordran vara värd 30 kronor. Borgenären skulle då kunna hävda att han i och med överföringen har drabbats av en förlust på 5 kronor jämfört med vad som hade varit fallet om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Denna förlust har borgenären emellertid redan fått ersatt i samband med skuldnedskrivningen. Om borgenären skulle erhålla ersättning även i samband med den partiella överföringen skulle borgenären i denna
SOU 2014:52 Skyddsregler
843
situation få samma förlust ersatt två gånger. Det torde vara sådana situationer som skrivningen ”om inte led b är tillämpligt” är avsedd att träffa.
Av resolutionsdirektivet framgår även att insättningsgarantisystemet har rätt till ersättning om det har drabbats av förluster som är större än vad som skulle ha varit fallet om företaget under resolution hade avvecklats genom konkurs eller likvidation; se artikel 75 i resolutionsdirektivet som hänvisar till artikel 109.1. Av den sistnämnda artikeln framgår under vilka förutsättningar insättningsgarantisystemet ska ersätta insättare när ett företag har försatts i resolution.
Om insättningsgarantisystemet tvingas betala ut sådana ersättningar som anges ovan till insättare får det en fordran på företaget under resolution. Om värdet av den fordran är mindre i resolution än vad som skulle ha varit fallet om företaget under resolution hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, har insättningsgarantisystemet således rätt till ersättning från resolutionsreserven.
Bestämmelser motsvarande artiklarna 73 och 75 bör tas in i lag varvid bestämmelserna motsvarande artikel 73 bör formuleras så att dubbelkompensation förhindras.
Direktivet innehåller inte några bestämmelser om hur en ersättningsberättigad ska gå till väga för att få en förlust fastställd och ersättning utbetald. Värderingen enligt artikel 74 är en del av resolutionsförfarandet. Det krävs således inte att en ersättningsberättigad begär en värdering för att en sådan ska utföras. Om det vid en värdering fastställs att en ersättningsberättigad har drabbats av en förlust som ger rätt till ersättning, är också utbetalning från resolutionsreserven något som ska hanteras utan att den ersättningsberättigade behöver framställa någon särskild begäran om det. Av den anledningen behöver det inte införas några särskilda lagbestämmelser som rör själva förfarandet för utbetalning från resolutionsreserven.
19.3 Skyddsregler för motparter
Kommitténs förslag: Skyddsreglerna ska tillämpas när resolu-
tionsmyndigheten beslutar
1. om en partiell överföring genom användning av försäljnings-
verktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget,
Skyddsregler SOU 2014:52
844
2. att säga upp eller ändra villkor i ett avtal som företaget under
resolution är part i, eller
3. att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett
broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en annan mottagare, om överföringen är partiell och sker genom användning av ett resolutionsverktyg.
Resolutionsdirektivet
Av artiklarna 76.1 och 76.3 framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att vissa särskilda arrangemang skyddas när en resolutionsmyndighet överför vissa, men inte alla, tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett institut under resolution till en mottagare eller från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en mottagare, om det sker genom användning av ett resolutionsverktyg. Detsamma ska gälla när resolutionsmyndigheten häver eller ändrar villkor i ett avtal som företaget under resolution är part i eller när resolutionsmyndigheten ersätter företaget med en mottagare som avtalspart.
Skyddsreglerna ska tillämpas oavsett hur många parter som omfattas av arrangemangen och oavsett om arrangemangen har uppstått genom avtal, trust, lag eller på annat sätt. Detta inkluderar även arrangemang som har uppstått till följd av lagstiftningen i ett annat land, eller som helt eller delvis regleras av den.
Skälen för kommitténs förslag
Försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget ger resolutionsmyndigheten möjlighet att överföra samtliga, eller endast vissa, tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution till en förvärvare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag. En partiell överföring, dvs. att endast vissa tillgångar, rättigheter eller förpliktelser överförs, kan ibland vara det bästa sättet att uppnå resolutionsändamålen. En partiell överföring kan t.ex. ske genom att den livskraftiga delen av verksamheten i ett företag under resolution förs över till en privat förvärvare medan företaget försätts i konkurs. En annan situation där det kan bli aktuellt med en partiell överföring är när vissa tillgångar överförs till ett broinstitut. Resolutionsmyndigheten kan t.ex. ha
SOU 2014:52 Skyddsregler
845
bedömt att en försäljning av vissa tillgångar skulle kunna ha spridningseffekter om den ägde rum i direkt anslutning till resolutionsförfarandet. En tredje variant av partiell överföring är när företaget under resolution ska omstruktureras och drivas vidare. Den problemfyllda delen av verksamheten kan då överföras till ett tillgångsförvaltningsbolag.
Partiella överföringar av de slag som anges ovan kan ha negativ påverkan på motparter till företaget under resolution om tillgångar, rättigheter och förpliktelser som har koppling till varandra separeras vid en sådan överföring. Direktivet innehåller bestämmelser som syftar till att förhindra sådana negativa effekter.
Resolutionsmyndighetens möjlighet att besluta om partiella överföringar samt häva och ändra avtalsvillkor bör begränsas på det sätt direktivet föreskriver. Bestämmelser motsvarande artikel 76.1 bör därför tas in i lag. I direktivet föreskrivs att samma begränsningar ska gälla när resolutionsmyndigheten beslutar om partsbyte enligt artikel 64.1 f. Kommitténs förslag till genomförande av direktivets bestämmelser om partsbyte behandlas i avsnitten 12.2.6, 13.2.7 och 14.3.6. Där framgår bl.a. att de rättigheter och förpliktelser som omfattas av en överföring som sker genom användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget övertas av mottagaren och att mottagaren ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.
Enligt kommitténs bedömning behövs inga särskilda skyddsregler vid partsbyte. Ett partsbyte blir den rättsliga följden av en överföring. Således kommer de skyddsregler som gäller vid en överföring alltid att vara tillämpliga om ett partsbyte sker.
I den svenska översättningen av direktivet har ”liabilities” översatts med ”skulder”. När det gäller skyddsreglerna torde det snarare handla om ”förpliktelser” eftersom överföringsverktygen i dessa fall används till att överföra delar av verksamheten i ett företag under resolution. Ett sådant företag kan t.ex. ha ingått avtal som ger upphov till andra förpliktelser än skulder för företaget, t.ex. förpliktelser att leverera värdepapper eller valuta. I kommitténs förslag till genomförande av direktivets skyddsregler används därför ordet ”förpliktelser” i stället för ”skulder” (se motsvarande diskussion i kapitel 12 beträffande försäljningsverktyget).
Som framgår av artikel 76.3 ska skyddsreglerna tillämpas oavsett hur många parter som omfattas av de skyddade arrangemangen och oavsett hur arrangemangen har uppstått. Sådana arrangemang kan nämligen uppstå på olika sätt. Avtal torde vara det vanligaste sättet,
Skyddsregler SOU 2014:52
846
men det går inte att utesluta att arrangemangen, i åtminstone vissa utländska rättsordningar, också kan uppstå på annat sätt, t.ex. genom lag.
Kommittén föreslår att artikel 76.3 i genomförs tillsammans med artiklarna 77-79. Se därför avsnitten 19.3.1–19.3.3 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del.
Att skyddsreglerna ska tillämpas oavsett hur många parter som omfattas av arrangemangen i fråga ligger inom ordalydelsen av de bestämmelser som föreslås i avsnitt 19.3.1-19.3.3 (artiklarna 77-79).
19.3.1 Skydd för säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning
Kommitténs förslag: Vid en partiell överföring genom använd-
ning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget får inte tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som följer av ett avtal eller annat arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning överföras om det innebär att en motpart till företaget under resolution inte får
1. kvitta en fordran som företaget under resolution har på mot-
parten, eller en förpliktelse som företaget under resolution ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget under resolution, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget under resolution,
2. omvandla en fordran som motparten har på företaget under
resolution, eller en förpliktelse som företaget under resolution ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse, eller
3. tillämpa en slutavräkningsklausul.
Resolutionsmyndigheten får inte fatta beslut om att upphäva eller ändra villkor i ett avtal eller annat arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning om det innebär att de rättigheter eller förpliktelser som skyddas av avtalet eller arrangemanget upphävs eller ändras.
Om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insättningarna är tillgängliga för insättarna, får resolutionsmyndigheten, utan hinder av vad som sägs ovan,
SOU 2014:52 Skyddsregler
847
1. överföra garanterade insättningar som omfattas av ett avtal
eller annat arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning utan att samtidigt överföra andra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av samma avtal eller arrangemang,
2. överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfat-
tas av ett sådant avtal eller arrangemang utan att samtidigt överföra garanterade insättningar som omfattas av samma avtal eller arrangemang, och
3. upphäva eller ändra villkor som rör sådana tillgångar, rättig-
heter eller förpliktelser.
Begreppen arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning definieras i lag.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 2.97–2.99 framgår följande.
Med arrangemang om finansiell äganderättsöverföring avses det som anges i artikel 2.1 b i direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet, dvs. avtal (inklusive återköpsavtal) enligt vilka en säkerhetsställare överför full äganderätt till, eller full rätt att utnyttja, en finansiell säkerhet till en säkerhetstagare för att säkerställa eller på annat sätt täcka fullgörandet av de relevanta ekonomiska förpliktelserna (säkerhetsöverlåtelse).
Med nettningsarrangemang avses ett arrangemang som innebär att ett antal fordringar eller förpliktelser kan omvandlas till en enda nettofordran. Detta inkluderar avtal om slutavräkning där fullgörandet av parternas skyldigheter påskyndas när en utlösande händelse inträffar (oavsett hur och var denna definieras) så att de ska fullgöras omedelbart eller avslutas, och i varje fall omvandlas till eller ersättas av en enda nettofordran. Detta omfattar även slutavräkningsklausuler enligt definitionen i artikel 2.1 n i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG, dvs. en klausul i vilken det föreskrivs att en utlösande händelse ska få till följd att den tidpunkt vid vilken parterna ska uppfylla sina förpliktelser tidigareläggs, eller att en beräkning görs av vad varje part är skyldig den andre med avseende på dessa förpliktelser och en nettosumma motsvarande saldot på kontot ska betalas av den part som har den
Skyddsregler SOU 2014:52
848
största skulden till den andra parten. Med nettningsarrangemang avses även nettning enligt definitionen i artikel 2 k i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper, dvs. att fordringar och förpliktelser som följer av ett överföringsuppdrag omvandas till en nettofordran eller en nettoförpliktelse.
Med arrangemang om kvittning avses arrangemang som innebär att två eller flera ömsesidiga fordringar eller förpliktelser som institutet under resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra.
Av artikel 76.2 b-d samt sista stycket i artikel 76.2 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska säkerställa lämpligt skydd för följande arrangemang och för de motparter som omfattas av arrangemangen:
1. Arrangemang om finansiell äganderättsöverföring där säkerhet som ställs för att säkerställa eller täcka fullgörandet av vissa förpliktelser tillhandahålls genom att hela äganderätten till vissa tillgångar överförs från säkerhetsställaren till säkerhetstagaren, på villkor att säkerhetstagaren för tillbaka tillgångarna om förpliktelserna fullgörs.
2. Kvittningsarrangemang där två eller flera ömsesidiga fordringar eller förpliktelser som institutet under resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra.
3. Nettningsarrangemang.
Skyddsreglerna ska omfattas av direktivets bestämmelser om inskränkningar av vissa avtalsvillkor (artikel 68) samt resolutionsmyndighetens befogenhet att begränsa
1. fullgörelse av vissa skyldigheter (artikel 69),
2. rätten att göra säkerhetsrätter gällande (artikel 70), och
3. rätten att utöva vissa avtalsrättigheter (artikel 71).
Av artikel 77 framgår slutligen följande.
Medlemsstaterna ska se till att det finns lämpligt skydd för arrangemang om finansiell äganderättsöverföring, kvittningsarrangemang och nettningsarrangemang för att förhindra att vissa,
SOU 2014:52 Skyddsregler
849
men inte alla, rättigheter och skulder som skyddas av ett sådant arrangemang överförs från företaget under resolution till en annan mottagare. Medlemsstaterna ska också se till att det finns lämpligt skydd för att förhindra att rättigheter och förpliktelser som skyddas av ett sådant arrangemang ändras eller upphävs genom att resolutionsmyndigheten använder kompletterande befogenheter.
Rättigheter och skulder ska behandlas som skyddade enligt ett sådant arrangemang om parterna har rätt att kvitta eller netta de rättigheterna och skulderna.
Utan hinder av vad som anges ovan får resolutionsmyndigheten, när det är nödvändigt för att säkerställa tillgång till garanterade insättningar, överföra garanterade insättningar som omfattas av något av dessa arrangemang utan att överföra andra tillgångar, rättigheter eller skulder som omfattas av samma arrangemang samt överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna utan att överföra de garanterade insättningarna.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet bestämmelser som syftar till att skydda motparter till ett företag under resolution när det gäller arrangemang om finansiell äganderättsöverföring, kvittning och nettning. Enligt direktivets ordalydelse blir skyddsreglerna endast tillämpliga vid partiella överföringar av rättigheter och förpliktelser. Kommittén ser inget skäl till att tillgångar utesluts, varför tillgångar inkluderas i kommitténs förslag till genomförande av den angivna artikeln.
Direktivet innehåller definitioner av arrangemang om finansiell äganderättsöverföring, kvittning och nettning. Med finansiell äganderättsöverföring avses det som i svensk rätt benämns säkerhetsöverlåtelse.
I den svenska översättningen av direktivet används begreppen arrangemang och avtal omväxlande när det gäller översättningen av ”arrangement”. Att man i direktivets engelska version valt att benämna detta som ”arrangement” beror på att man avser en tillämpning som omfattar även andra rättsfigurer än avtal. Detta framgår uttryckligen av artikel 76.3 i direktivet. För svensk del torde inte säkerhetsöverlåtelser och rätt till nettning kunna uppstå utan att parterna avtalar om det. Rätt till kvittning däremot följer av allmänna rättsgrundsatser och gäller således utan att det särskilt
Skyddsregler SOU 2014:52
850
avtalats om det. För att inte utesluta rättigheter eller förpliktelser som uppstår på annat sätt än genom avtal bör vid genomförandet av artikel 77 i svensk rätt ”arrangemang för finansiell äganderättsöverföring, kvittning och nettning” uttryckas som ”avtal eller andra arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning”. Därigenom genomförs även artikel 76.3 i direktivet.
Av direktivet följer att de rättigheter och förpliktelser som skyddas av nämnda avtal och arrangemang ska anses skyddade om avtalsparterna har rätt att kvitta eller netta dessa (artikel 77). I och med uttrycket ”avtalsparterna” (”the parties to the arrangement”) jämställs företaget under resolution med motparten. Skyddsreglerna syftar dock främst till att skydda motparterna till ett företag under resolution. I artikel 76, i vilken det bl.a. anges när de specifika skyddsreglerna ska tillämpas, talas det huvudsakligen om skydd av motparterna (”safeguard for counterparties”). Vid genomförandet av artikel 77 bör därför skyddsreglerna i fråga uttryckas som ett förbud för resolutionsmyndigheten att besluta om en partiell överföring om det får till följd att en motpart inte kan göra gällande sina rättigheter enligt avtalet eller arrangemanget.
Artikel 77.1 innebär vidare att resolutionsmyndigheten inte får fatta beslut om att upphäva eller ändra villkoren i ett arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning om det innebär att de rättigheter eller förpliktelser som skyddas av arrangemanget upphävs eller ändras.
Kommittén föreslår lagbestämmelser motsvarande artikel 77.1. Från dessa bestämmelserna i artikel 77.1 görs vissa undantag (artikel 77.2). Resolutionsmyndigheten får, om det är nödvändigt för att säkerställa tillgång till garanterade insättningar, bl.a. överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser utan att samtidigt överföra de garanterade insättningarna, samt ändra eller upphäva villkor som rör sådana tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. I direktivet uttrycks detta som “överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller skulderna utan att överföra de garanterade insättningarna” (”transfer, modify or terminate those assets, rights or liabilities without transferring the covered deposits”). Det torde inte vara möjligt att ändra eller upphäva en tillgång. Formuleringen ”modify or terminate” bör i stället tolkas som att den tar sikte på myndighetens rätt att besluta om att ändra eller upphäva villkor som rör sådana rättigheter eller förpliktelser som omfattas av ett avtal eller annat arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning.
SOU 2014:52 Skyddsregler
851
Syftet med dessa bestämmelser torde vara att skydda garanterade insättare, vilket är ett av resolutionsändamålen (artikel 31.2 d). Bestämmelser motsvarande artikel 77.2 föreslås bli intagna i lag.
19.3.2 Skydd för säkerhetsrätter
Kommitténs förslag: Vid en partiell överföring genom
användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget får inte, beträffande ett avtal eller annat arrangemang om säkerheter,
1. en tillgång som utgör säkerhet för en viss förpliktelse över-
föras om inte förpliktelsen och säkerhetsrätten också överförs,
2. en förpliktelse för vilken säkerhet har ställts överföras om
inte säkerhetsrätten också överförs, eller
3. säkerhetsrätten överföras om inte förpliktelsen för vilken
säkerhet har ställts också överförs.
Resolutionsmyndigheten får inte fatta beslut om att upphäva eller ändra villkor i ett avtal eller annat arrangemang om säkerheter om det får till följd att säkerheten upphör.
Om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insättningarna är tillgängliga för insättarna, får resolutionsmyndigheten, utan hinder av vad som sägs ovan,
1. överföra garanterade insättningar som omfattas av ett avtal
eller annat arrangemang om säkerheter utan att samtidigt överföra andra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av samma avtal eller arrangemang,
2. överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som om-
fattas av ett sådant avtal eller arrangemang utan att samtidigt överföra garanterade insättningar som omfattas av samma avtal eller arrangemang, och
3. ändra eller upphäva villkor som rör sådana tillgångar, rät-
tigheter eller förpliktelser.
Begreppet arrangemang om säkerheter definieras i lag.
Skyddsregler SOU 2014:52
852
Resolutionsdirektivet
Av artikel 76.2 a och sista stycket i artikel 76.2 framgår följande.
Medlemsstaterna ska säkerställa lämpligt skydd av följande arrangemang och av motparterna vid följande arrangemang.
Arrangemang om säkerheter där en person genom en säkerhet har ett faktiskt eller villkorat intresse i de tillgångar eller de rättigheter som omfattas av överföringen, oavsett om detta intresse är säkrat genom särskilda tillgångar eller särskilda rättigheter eller genom en företagsinteckning eller liknande arrangemang.
Skyddsreglerna ska omfattas av direktivets bestämmelser om inskränkningar av vissa avtalsvillkor (artikel 68) samt resolutionsmyndighetens befogenhet att begränsa
1. fullgörelse av vissa skyldigheter (artikel 69),
2. rätten att göra säkerhetsrätter gällande (artikel 70), och
3. rätten att utöva vissa avtalsrättigheter (artikel 71).
Av artikel 78 framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att det finns lämpligt skydd för skulder som är skyddade enligt ett arrangemang om säkerheter för att förhindra följande.
1. Överföring av tillgångar som utgör säkerhet för skulden om inte skulden och förmånen av säkerheten också överförs.
2. Överföring av en skuld för vilken säkerhet har ställts om inte tillgång till säkerheten också överförs.
3. Överföring av tillgång till säkerheten om inte skulden för vilken säkerhet har ställts också överförs.
4. Ändring eller upphävande av arrangemang om säkerheter genom resolutionsmyndighetens användning av kompletterande befogenheter, om det får till följd att skulden i fråga inte längre täcks av en säkerhet.
Utan hinder av vad som anges ovan får resolutionsmyndigheten, när det är nödvändigt för att säkerställa tillgång till garanterade insättningar,
1. överföra garanterade insättningar som omfattas av något av
dessa arrangemang utan att överföra andra tillgångar, rättigheter eller skulder som omfattas av samma arrangemang, samt
SOU 2014:52 Skyddsregler
853
2. överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller
skulderna utan att överföra de garanterade insättningarna.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet regler till skydd för arrangemang om säkerheter. Utifrån direktivets definition av arrangemang om säkerheter torde för svensk del sådana arrangemang omfatta dels sedvanliga avtal om säkerhet där den som ställer säkerheten behåller äganderätten (dvs. det som i svensk rätt brukar kallas pantavtal), dels avtal genom vilka äganderätten övergår till den som tar emot säkerheten. Även andra säkerhetsrätter bör omfattas av definitionen.
Giltigheten av en säkerhetsrätt varierar med vilken typ av egendom som säkerhet har ställts för. I obligationsrättsligt hänseende krävs i regel ett avtal mellan parterna. Det går dock inte att utesluta att säkerhetsrätter också kan uppstå på annat sätt än genom avtal. För att inte utesluta sådana säkerhetsrätter bör vid genomförandet av artikel 78 i svensk rätt, på motsvarande sätt som föreslås beträffande arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning (avsnitt 19.3.1), ”arrangemang om säkerheter” uttryckas som ”avtal eller andra arrangemang om säkerheter”. Därigenom genomförs även artikel 76.3 i direktivet.
För att uppnå sakrättsligt skydd krävs i regel ytterligare ett moment utöver avtalet om säkerhet, nämligen att egendomen traderas. Det innebär som huvudregel att egendomen överlämnats så att den som ställt säkerheten inte längre kan förfoga över den.
I direktivet anges bl.a. att tillgångar som har ställts som säkerhet för en viss förpliktelse inte får överföras om inte också förpliktelsen för vilken säkerheten är utställd överförs. Med anledning av kravet på att den egendom som har ställts som säkerhet måste traderas för att sakrättsligt skydd ska uppnås torde tillgångarna i fråga sällan finnas hos det företag som har ställt ut säkerheten, i det här fallet företaget under resolution. En överföring bör dock inte hindras av att tillgångarna de facto finns hos någon annan.
I direktivet förekommer begreppet ”benefit of the security” när det gäller skyddsreglerna i fråga. I den svenska översättningen av direktivet används begreppen ”förmånen av säkerheten” och ”tillgång till säkerheten” omväxlande vid översättningen av det begreppet. Det framstår inte som helt klart vad som avses med begreppet
Skyddsregler SOU 2014:52
854
”benefit of the security”. Direktivets regler innebär bl.a. att en tillgång som har ställts som säkerhet för en viss förpliktelse, eller en förpliktelse för vilken det har ställts en säkerhet, inte får omfattas av en överföring om inte ”the benefit of the security” också överförs. Vid en tolkning ligger det närmast till hands att anta att det som avses är säkerhetsrätten, dvs. rätten att hålla säkerheten och realisera den.
Kommittén föreslår att bestämmelser med den innebörden, motsvarande artikel 78.1 a–c, tas in i lag.
Av direktivet framgår vidare att resolutionsmyndigheten inte får upphäva eller ändra villkor beträffande ett avtal eller annat arrangemang om säkerheter om det får till följd att säkerheten upphör (artikel 78.1 d). Kommittén föreslår lagbestämmelser av motsvarande innebörd.
På motsvarande sätt som gäller för artikel 77 görs i artikel 78.2 vissa undantag när det gäller de skyddsregler som gäller för avtal eller andra arrangemang om säkerheter. Det sakliga innehållet i artikel 78.2 motsvaras av artikel 77.2. Kommittén föreslår därför att den nu angivna artikeln genomförs på samma sätt som föreslås beträffande artikel 77.2. För en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del, se därför avsnitt 19.3.1.
19.3.3 Skydd för strukturerad finansiering
Kommitténs förslag: Vid en partiell överföring genom använd-
ning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget ska samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser som omfattas av ett avtal eller annat arrangemang om strukturerad finansiering överföras samtidigt.
Resolutionsmyndigheten får inte fatta beslut om att upphäva eller ändra villkor i ett avtal eller annat arrangemang om strukturerad finansiering om det får till följd att de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av avtalet eller arrangemanget påverkas.
Om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insättningarna är tillgängliga för insättarna, får resolutionsmyndigheten, utan hinder av vad som sägs ovan,
1. överföra garanterade insättningar som omfattas av ett avtal
eller annat arrangemang om strukturerad finansiering utan
SOU 2014:52 Skyddsregler
855
att samtidigt överföra andra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av samma avtal eller arrangemang,
2. överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som
omfattas av ett sådant avtal eller arrangemang utan att samtidigt överföra garanterade insättningar som omfattas av samma avtal eller arrangemang, och
3. ändra eller upphäva villkor som rör sådana tillgångar, rät-
tigheter eller förpliktelser.
Begreppet arrangemang om strukturerad finansiering definieras i lag.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 76.2 e och f samt sista stycket i artikel 76.2 framgår följande.
Medlemsstaterna ska säkerställa lämpligt skydd för arrangemang om strukturerad finansiering och av motparterna vid sådana arrangemang. Sådant skydd ska också omfatta säkerställda obligationer. Begreppet säkerställda obligationer avser sådana instrument som anges i artikel 52.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (UCITS-direktivet)(jfr artikel 2.1.96).
Med arrangemang om strukturerad finansiering avses arrangemang som innebär att en avtalspart eller en förvaltare, en agent eller ett ombud ställer och innehar en säkerhet, inklusive värdepapperiseringar och instrument som används för att säkra tillgångar som ingår som en integrerad del av säkerhetsmassan och som enligt nationell rätt är säkrade på ett liknande sätt som säkerställda obligationer.
Skyddsreglerna ska omfattas av direktivets bestämmelser om inskränkningar av vissa avtalsvillkor (artikel 68) samt resolutionsmyndighetens befogenhet att begränsa
1. fullgörelse av vissa skyldigheter (artikel 69),
2. rätten att göra säkerhetsrätter gällande (artikel 70), och
Skyddsregler SOU 2014:52
856
3. rätten att utöva vissa avtalsrättigheter (artikel 71).
Av artikel 79 framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att det finns tillräckligt skydd för arrangemang om strukturerad finansiering, inbegripet säkerställda obligationer, för att förhindra
1. överföring av vissa, men inte alla, tillgångar, rättigheter eller
skulder som utgör eller ingår i ett arrangemang om strukturerad finansiering i vilket institutet under resolution är part, och
2. upphävande eller ändring av tillgångar, rättigheter eller för-
pliktelser som utgör eller ingår i ett arrangemang om strukturerad finansiering i vilket institutet under resolution är part, om resolutionsmyndigheten utövar kompletterande befogenheter.
Utan hinder av vad som anges ovan får resolutionsmyndigheten, om det är nödvändigt för att säkerställa tillgång till garanterade insättningar,
1. överföra garanterade insättningar som omfattas av ett arrange-
mang om strukturerad finansiering utan att överföra andra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av samma arrangemang, samt
2. överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller
förpliktelserna utan att överföra de garanterade insättningarna.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet särskilda skyddsregler för arrangemang om strukturerad finansiering. Definitionen av ett sådant arrangemang är inte helt lätt att tolka och det är därför inte helt klart vad som avses med strukturerad finansiering i direktivets mening.
Av artikel 79 framgår att säkerställda obligationer ska anses utgöra ett slags arrangemang om strukturerad finansiering. Säkerställda obligationer definieras genom en hänvisning till artikel 52.4 i UCITS-direktivet. Av den artikeln framgår bl.a. att sådana instrument ska ha getts ut av ett kreditinstitut som har sitt säte i en medlemsstat och som enligt lag omfattas av särskild offentlig till-
SOU 2014:52 Skyddsregler
857
syn avsedd att skydda obligationsinnehavare. Av artikeln framgår vidare att kapital som härrör från en emission av sådana obligationer ska placeras i tillgångar som, under obligationernas hela giltighetstid, kan täcka de med obligationerna förenade fordringarna och som i händelse av emittentens fallissemang med prioritet ska användas för återbetalning av kapital och upplupen ränta.
För svensk del finns en särskild lag om säkerställda obligationer, lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer. I 1 kap. 2 § den lagen definieras säkerställda obligationer som sådana obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i emittentinstitutets säkerhetsmassa.
När det gäller definitionen av arrangemang för strukturerad finansiering i resolutionsdirektivet och formuleringen ”instrument som används för att säkra tillgångar som ingår som en integrerad del av den täckta säkerhetsmassan och som enligt nationell rätt är säkrade på ett liknande sätt som säkerställda obligationer” (”instruments used for hedging purposes which form an integral part of the cover pool and which according to national law are secured in a way similiar to the covered bonds”) så torde det för svensk del syfta på derivatavtal enligt lagen om utgivning av säkerställda obligationer. Med derivatavtal avses avtal som träffats i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna. Sådana avtal ingås mellan ett emittentinstitut och vissa i lagen uppräknande ”säkra” motparter som t.ex. svenska staten, Europeiska unionen samt kreditinstitut och värdepappersbolag med tillstånd enlig t 2 kap. 2 § första stycket 2 och 8 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (1 kap. 2 § lagen om utgivning av säkerställda obligationer).
Säkerställda obligationer får endast ges ut av kreditinstitut (2 kap. 1 § lagen om utgivning av säkerställda obligationer). Den som innehar en säkerställd obligation har en direkt säkerhet i den underliggande säkerhetsmassan. Om det emitterande institutet skulle gå i konkurs har således innehavaren av obligationen förmånsrätt i de tillgångar som ingår i säkerhetsmassan (4 kap. 1 § lagen om utgivning av säkerställda obligationer). Det är alltjämt institutet som innehar tillgångarna och därmed står kreditrisken för dem.
Av definitionen av arrangemang om strukturerad finansiering i resolutionsdirektivet framgår uttryckligen att även värdepapperisering utgör ett sådant arrangemang. Även när det gäller värdepapper
Skyddsregler SOU 2014:52
858
som har tillkommit genom värdepapperisering har investeraren en fordran med säkerhet i en underliggande säkerhetsmassa.
Värdepapperisering är ett förfarande som innebär att relativt homogena tillgångar med förutsägbara betalningsflöden omvandlas till obligationer eller andra lätt omsättningsbara värdepapper. Fordringar säljs till en juridisk person som enbart äger fordringarna och emitterar obligationer för sin finansiering. Det säljande företaget benämns ofta originator, och det förvärvande företaget specialföretag. Vanligtvis är originatorn ett kreditinstitut som identifierar en avskiljbar del av sin kreditstock. Originatorn bildar själv eller genom någon annan ett specialföretag och säljer fordringarna till detta företag. Specialföretagets verksamhet är begränsad till att äga fordringarna och att finansiera sitt förvärv av fordringar genom att emittera obligationer eller andra liknande värdepapper (se prop. 2000/2001:19 s. 9 och 10)
Eftersom specialföretagets verksamhet är begränsad till att äga fordringarna i fråga kan ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag aldrig vara ett specialföretag. Sådana företag kan endast vara originatorer. Ur originatorns perspektiv är värdepapperisering en källa till finansiering som kompletterar eller ersätter andra finansieringskällor, men värdepapperisering kan också vara ett sätt att minska riskerna i originatorns verksamhet (se prop. 2000/2001:19 s. 11).
Som framgår ovan kvarstår tillgångarna i säkerhetsmassan hos det emitterande institutet om det som getts ut är säkerställda obligationer. Vid värdepapperisering överförs tillgångarna i säkerhetsmassan till ett specialföretag. Vid värdepapperisering har investeraren således endast en fordran på den underliggande säkerhetsmassan. Det innebär att kreditrisken övergår till investeraren.
Ett undantag från det sagda är syntetisk värdepapperisering. Med syntetisk värdepapperisering avses värdepapperisering vid vilken uppdelningen på trancher görs genom kreditderivat eller garantier, medan gruppen av exponeringar inte avlägsnas från balansräkningen för det företag som är originator. I en traditionell värdepapperisering uppnår originatorn både en finansieringseffekt och en överföring av kreditrisk till en eller flera andra parter. I en syntetisk värdepapperisering är syftet enbart att uppnå en överföring av kreditrisk. De underliggande exponeringarna finns kvar i originatorns balansräkning, men kreditrisken är i större eller mindre grad överförd till andra parter som ställt ut skydd, i form av
SOU 2014:52 Skyddsregler
859
en garanti eller ett kreditderivat, för olika delar av den samlade kreditrisken i exponeringarna (se prop. 2006/07:5 s. 245).
Så vad är då ett arrangemang om strukturerad finansiering i direktivets mening? Utgår man från de konkreta exempel som ges i direktivet, dvs. värdepapperisering och säkerställda obligationer, så verkar den gemensamma nämnaren vara att de värdepapper som ges ut ska ge investeraren en fordran på en specifik, underliggande säkerhetsmassa. Förutom instrument som ger innehavaren en fordran i en viss säkerhetsmassa ska även sådana finansiella instrument som används för att säkra tillgångar som ingår i säkerhetsmassan och som är säkrade på ett sätt som motsvarar det som gäller för säkerställda obligationer omfattas av ett sådant arrangemang. Sådana instrument torde som framgår ovan avse t.ex. derivatavtal enligt lagen om utgivning av säkerställda obligationer. Eftersom svenska kreditinstitut kan ge ut obligationer enligt utländsk lagstiftning bör även utländska motsvarigheter till sådana derivatavtal omfattas.
En definition som täcker de ovan nämnda företeelserna bör tas in i lag.
Arrangemang om strukturerad finansiering torde i svensk rätt endast kunna uppstå genom avtal. För att inte utesluta sådana arrangemang som skulle kunna uppstå på annat sätt än genom avtal – i andra rättsordningar – bör vid genomförandet av artikel 79, på motsvarande sätt som föreslås beträffande arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning samt säkerheter (avsnitten 19.3.1 och 19.3.2) ”arrangemang för strukturerad finansiering” uttryckas som ”avtal eller andra arrangemang om strukturerad finansiering”. Därigenom genomförs även artikel 76.3.
De skyddsregler som föreskrivs i direktivet när det gäller avtal eller andra arrangemang om strukturerad finansiering innebär att resolutionsmyndigheten vid en partiell överföring är förhindrad att överföra endast vissa tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av ett sådant avtal eller arrangemang. Tillgångar som ingår i en säkerhetsmassa bör därför inte kunna överföras om inte också förpliktelsen (skulden) för vilken säkerheten har ställts ut överförs. Bestämmelser med det innehållet, motsvarande artikel 79.1, bör tas in i lag.
När det gäller avtal eller andra arrangemang om strukturerad finansiering i form av värdepapperisering så torde skyddsreglerna i praktiken endast aktualiseras vid syntetisk värdepapperisering. Vid traditionell värdepapperisering har ju tillgångarna i vilka säkerhet
Skyddsregler SOU 2014:52
860
har ställts ut för de emitterade värdepapperen övergått till specialföretaget. Detsamma gäller äganderätten till tillgångarna. I denna situation torde därför inte skyddsreglerna bli tillämpliga.
Syntetisk värdepapperisering sker enbart i syfte att uppnå en överföring av kreditrisk och inte i finansieringssyfte. Detta ligger inte helt i linje med begreppet ”arrangemang om strukturerad finansiering”. Mot bakgrund av hur värdepapperisering är uppbyggd har dock kommittén svårt att se hur skyddsreglerna i fråga skulle kunna tillämpas.
Av direktivet följer även att resolutionsmyndigheten inte får upphäva eller ändra villkor i ett avtal eller annat arrangemang om strukturerad finansiering om det får till följd att de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av avtalet eller arrangemanget påverkas (artikel 79.1 b). Bestämmelser av motsvarande innebörd bör tas in i lag.
På motsvarande sätt som gäller för artiklarna 77 och 78 görs i artikel 79.2 vissa undantag från de skyddsregler som blir tillämpliga på avtal eller andra arrangemang om strukturerad finansiering. Denna artikel bör genomföras på samma sätt som föreslås beträffande artiklarna 77 och 78 och av samma skäl. Se därför avsnitten 19.3.1 och 19.3.2 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag till genomförande av direktivet i denna del.
19.3.4 Skyddsregler för avvecklingssystem
Kommitténs förslag: Ett anmält avvecklingssystem eller de
regler som gäller för ett sådant system får inte påverkas av
1. en partiell överföring genom användning av försäljnings-
verktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, eller
2. en uppsägning eller ändring av villkoren i ett avtal som ett
företag under resolution är part i.
En definition av anmälda avvecklingssystem tas in i lag.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 80 framgår följande.
SOU 2014:52 Skyddsregler
861
Medlemsstaterna ska se till att tillämpningen av ett resolutionsverktyg inte påverkar användningen av system eller regler i system som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper när resolutionsmyndigheten
1. överför vissa, men inte alla tillgångar, rättigheter eller skulder i
ett institut under resolution till en mottagare, eller
2. utövar befogenheter för att häva eller ändra villkoren i ett avtal
där institutet under resolution är part, eller för att ersätta institutet under resolution med en mottagare som part i ett avtal.
I synnerhet ska en sådan överföring, en sådan hävning eller en sådan ändring inte återkalla ett överföringsuppdrag och ska inte ändra eller upphäva
1. möjligheten att verkställa ett överföringsuppdrag eller en nett-
ning,
2. användningen av medel, värdepapper eller kreditfacilititer, eller
3. skyddet av en säkerhet.
Skälen för kommitténs förslag
För att förhindra spridningseffekter och negativ påverkan på den finansiella stabiliteten är det viktigt att resolutionsmyndighetens beslut om partiell överföring eller användning av befogenheten att säga upp eller ändra villkor i ett avtal som företaget under resolution är part i, eller att ersätta företaget under resolution med en förvärvare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag som part i ett avtal, inte påverkar sådana system som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG. Det angivna direktivet har i svensk rätt genomförts i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. Som exempel på system som är anmälda enligt den lagen kan nämnas Riksbankens betalningssystem (RIX), Bankgirocentralens betalningssystem, Euroclears (tidigare VPC:s) värdepappersavvecklingssystem samt OMX:s system för clearing och avveckling av derivataffärer. Kreditinstitut och värdepappersbolag deltar emellertid inte bara i svenska betalnings- och avvecklings-system. Vid genom-
Skyddsregler SOU 2014:52
862
förandet av artikeln i fråga bör därför en hänvisning ske till Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG och inte till lagen om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden.
Artikel 80.2 utgör enligt kommitténs bedömning endast en exemplifiering av när ett sådant beslut som anges ovan kan anses påverka sådana system som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG, eller de regler som gäller för sådana system. Det som sägs i artikel 80.2 täcks således av det som sägs i artikel 80.1. Bestämmelser som motsvarar artikel 80.2 behöver enligt kommitténs uppfattning därför inte införas.
Som framgår av avsnitt 19.3 bedömer kommittén att det inte behövs några särskilda skyddsregler vid partsbyte eftersom ett partsbyte blir den rättsliga följden av en överföring. De skyddsregler som gäller med avseende på avvecklingssystem vid en överföring kommer således alltid att vara tillämpliga om ett partsbyte sker.
Bestämmelser motsvarande artikel 80.1 bör tas in i lag i enlighet med de ställningstaganden kommittén gjort ovan.
863
20 Förmånsrätt för insättningar m.m.
20.1 Förmånsrätt för insättningar
Kommitténs förslag: Allmän förmånsrätt ska gälla för insätt-
ningar som omfattas av insättningsgaranti enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti upp till det belopp som är ersättningsgillt enligt 4 § samma lag.
Allmän förmånsrätt med prioritet därefter ska vidare gälla för insättningar som omfattas av insättningsgarantin enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti utöver det belopp som är ersättningsgillt enligt 4 § samma lag, avseende
1. fysiska personer,
2. mikroföretag samt små och medelstora företag enligt
kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003, och
3. insättningar som har gjorts via en filial utanför EES till ett
institut och som skulle betraktas som insättningar från personer eller företag som avses i 1 och 2 om de inte hade gjorts via filialen.
Ett kreditinstitut och ett värdepappersbolag ska ha system som förmår identifiera insättningar till fysiska personer samt mikro-, små- och medelstora företag.
Kommitténs bedömning: Det behövs inte någon ny bestäm-
melse som uttryckligen anger att staten övertar insättarnas förmånsrätt. Det följer redan av 19 § lagen om insättningsgaranti.
Förmånsrätt för insättningar m.m. SOU 2014:52
864
Resolutionsdirektivet
Direktivet innehåller ett antal bestämmelser som särbehandlar insättningar vid resolution. Exempelvis ska insättningar som omfattas av insättningsgarantin upp till ersättningsnivån 100 000 euro (s.k. garanterade insättningar) inte skrivas ned eller konverteras när skuldnedskrivningsverktyget används. När det är lämpligt kan dessutom resolutionsmyndigheten undanta insättningar som överskrider ersättningsnivån 100 000 euro (s.k. kvalificerade insättningar).
Direktivet innehåller emellertid också bestämmelser om förmånsrätter för garanterade insättningar och vissa kvalificerade insättningar. De förmånsrätterna kommer för svensk del att gälla vid konkurs. De nya förmånsrätterna kommer också att få betydelse för i vilken ordning skulder ska skrivas ned eller konverteras när skuldnedskrivningsverktyget används (se kapitel 15).
Bestämmelserna om de nya förmånsrätterna finns i artikel 108 i resolutionsdirektivet. Där anges att medlemsstaterna ska säkerställa följande i nationell rätt som reglerar normala insolvensförfaranden:
a) Att följande ges samma prioritet, som är högre än den prioritet
som ges vanliga oprioriterade borgenärers fordringar:
i) den del av kvalificerade insättningar från fysiska personer och
mikroföretag samt små och medelstora företag som överstiger den täckningsnivå som avses i artikel 6 i direktiv 2014/49/EU (2014 års insättningsgarantidirektiv), ii) insättningar som skulle utgöra kvalificerade insättningar från
fysiska personer, mikroföretag och små och medelstora företag om de inte hade gjorts genom filialer belägna utanför unionen av institut som är etablerade inom unionen.
b) Att följande ges samma prioritet, som är högre än den prioritet
som ges enligt a:
i) garanterade insättningar, ii) insättningsgarantiordningar som ersätter rättigheterna och
skyldigheterna för garanterade insättare vid insolvens.
SOU 2014:52 Förmånsrätt för insättningar m.m.
865
Definitioner av mikroföretag samt små och medelstora företag
I artikel 2.1.107 definieras mikroföretag samt små och medelstora företag som mikroföretag samt små och medelstora företag enligt definitionen vad avser kriteriet om årlig omsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG.
Skälen för kommitténs förslag
Vad gäller prioritetsordningen vid konkurs, dvs. i vilken ordning borgenärerna får betalt, så framgår denna av förmånsrättslagen (1970:979) och konkurslagen (1987:672). Förmånsrättslagen innebär att konkursfordringarna delas upp i prioriterade fordringar, med särskild eller allmän förmånsrätt, oprioriterade fordringar och efterställda fordringar. Särskild förmånsrätt har som regel företräde framför allmän förmånsrätt som i sin tur har företräde framför de oprioriterade fordringarna (inklusive efterställda fordringar).
En borgenär med särskild förmånsrätt har företrädesrätt till betalning av sin fordran ur viss egendom. De särskilda förmånsrätterna gäller som huvudregel inbördes efter paragrafernas numrering i lagen och därefter efter numreringen i paragrafen. Den restfordran som eventuellt uppkommer när borgenären har fått betalt ur egendomen är oprioriterad. Eventuellt överskott fördelas mellan övriga borgenärer.
De allmänna förmånsrätterna ger företrädesrätt till betalning ur boets samtliga tillgångar. De har inbördes den företrädesordningen som följer av paragrafernas placering i förmånsrättslagen. Fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma paragraf har inbördes lika rätt till betalning.
Borgenärer med oprioriterade fordringar får betalt först när de förmånsberättigade fordringarna har fått fullt betalt. Dessa fordringar har inbördes lika rätt till betalning, men efterställda fordringar betalas först efter övriga borgenärer. Böter, viten och fordringar på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott får vid konkurs dock utdelning först efter övriga borgenärer.
Om flera fordringar har lika rätt till betalning ska utdelning i konkurs (betalning) ske i förhållande till fordringarnas storlek, dvs. utdelningen ska beräknas proportionellt.
Förmånsrätt för insättningar m.m. SOU 2014:52
866
Insättningsgarantisystemet
Europaparlamentet och rådet har nyligen antagit ett nytt insättningsgarantidirektiv, direktiv 2014/49/EU. Ändringarna i direktivet ska vara införlivat med svensk rätt senast den 4 juli 2015. De insättningsgarantibestämmelser som kommer att gälla parallellt med resolutionsbestämmelserna har alltså ännu inte införlivats med svensk rätt. Våra lagförslag måste därför utgå från lagen (1995:1571) om insättningsgaranti i dess nuvarande lydelse. De nedan förslagna bestämmelserna kommer därför att behöva ses över i samband med införlivandet av det nya direktivet.
Slutsatser
Enligt direktivet ska kvalificerade och garanterade insättningar få företräde framför vanliga oprioriterade fordringar vid konkurs. Varken begreppet garanterade insättningar eller kvalificerade insättningar används i lagen om insättningsgaranti och det är i skrivandes stund inte känt om begreppen kommer att användas vid införlivandet av direktiv 2014 års insättningsgarantidirektiv.
Definitionen av kvalificerade insättningar och garanterade insättningar behandlas i kapitel 5. Där framgår att kvalificerade insättningar är alla insättningar som får omfattas av insättningsgarantin medan garanterade insättningar är kvalificerade insättningar som inte överstiger ersättningsnivån för garantin, 100 000 euro.
Bestämmelserna om förmånsrätt för garanterade insättningar och kvalificerade insättningar bör tas in i förmånsrättslagen. Vi anser dock att det är mindre lämpligt att föra in separata definitionerna av garanterade insättningar och kvalificerade insättningar i den lagen. I stället bör den närmare innebörden av begreppen framgå direkt av de nya bestämmelserna i förmånsrättslagen.
Den förmånligare behandlingen för s.k. kvalificerade insättningar rör dock bara insättningar avseende mikroföretag samt små och medelstora företag. Enligt artikel 2.1 i bilagan till rekommendation 2003/361/EG är utgångspunkten för definitionerna av dessa företagstyper antalet anställda, men detta kompletteras med ett finansiellt kriterium (omsättning och balansomslutning). Gränsen går vid 250 anställda och en årsomsättning som inte överstiger 50 miljoner euro eller vars balansomslutning inte överstiger 43 mil-
SOU 2014:52 Förmånsrätt för insättningar m.m.
867
joner euro. Inom dessa ramar sker indelningen i mikro-, små och medelstora företag. Trösklarna är dock maximivärden och medlemsstaterna kan fastställa lägre trösklar. I det aktuella fallet skulle det emellertid innebära att insättare av dessa kategorier behandlas sämre än enligt direktivet och detta är inte aktuellt.
Med beaktande av definitionerna i rekommendationen bör därför begreppet, i likhet med den lösning som har valts i exempelvis förordningen (2012:31) om stöd till insatser på skogsområdet och i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder, definieras genom en hänvisning till bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG. I det aktuella fallet är det emellertid bara kriterierna för årlig omsättning i artikel 2.1 som är relevant.
Som direktivet är utformat skulle insättarna enligt svensk rätt få rätt till betalning före de oprioriterade fordringarna. Det framgår dock inte av direktivet hur mycket bättre rätt som en medlemsstat är skyldig att ge dem. Valet står här mellan att ge dem bästa eller sämsta allmänna förmånsrätt.
I dag har insättarna ingen förmånsrätt alls. Även den sämsta allmänna förmånsrätten innebär därför en förbättring. Man skulle emellertid kunna tänka sig att insättningarna ges bättre förmånsrätt än de fordringar som enligt förmånsrättslagen har allmän förmånsrätt. Det skulle innebära att insättningarna får bättre rätt till betalning än exempelvis kostnaderna för att försätta en gäldenär i konkurs, arvode och kostnadsersättning till en rekonstruktör enligt lagen om företagsrekonstruktion och en arbetstagares fordran på lön som överstiger lönegarantins tak. Ingen av dessa eller de övriga allmänna förmånsrätterna avser som regel några större belopp. Frågan om insättningarna, och för de garanterade insättningarna som regel staten genom insättningsgarantisystemet, ska ges en bättre förmånsrätt än de befintliga allmänna förmånsrätterna kräver dock rättspolitiska överväganden som det inte finns utrymme för kommittén att göra. Vi föreslår därför att insättningar som omfattas av insättningsgarantin ges den sämsta allmänna förmånsrätten. Den inbördes förmånsrätten för garanterade och kvalificerade insättningar bör vara densamma som den som framgår av resolutionsdirektivet.
Med hänsyn till det vi anfört ovan föreslår vi därför att det i förmånsrättslagen införs en bestämmelse som anger att allmän förmånsrätt gäller efter de nuvarande allmänna förmånsrätterna för insättningar som omfattas av insättningsgaranti enligt lagen
Förmånsrätt för insättningar m.m. SOU 2014:52
868
(1995:1571)om insättningsgaranti upp till det belopp som är ersättningsgillt enligt 4 § samma lag.
Allmän förmånsrätt följer därefter för insättningar som omfattas av insättningsgarantin enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti utöver det belopp som är ersättningsgillt enligt 4 § samma lag, avseende
1. fysiska personer,
2. mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet
för årsomsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003, och
3. insättningar som har gjorts via en filial utanför EES till ett
institut och som skulle betraktas som insättningar från personer eller företag som avses i 1 och 2 om de inte hade gjorts via filialen.
Enligt 19 § lagen om insättningsgaranti träder staten in i insättarens rätt mot institutet med företrädesrätt framför insättaren intill det utgivna beloppet. Denna inträdesrätt gäller även de garanterade insättarnas förmånsrätt enligt den bestämmelse som föreslås ovan. Det behövs därför inte någon bestämmelse som uttryckligen anger att staten övertar insättarnas förmånsrätt.
Eftersom de garanterade insättningarna är undantagna från skuldnedskrivning och konvertering inom ramen för resolution, får undantaget inte särskilt stor betydelse för insättarna när skuldnedskrivningsverktyget används. Eftersom insättningsgarantisystemet får bära de förluster som skulle ha burits av de garanterade insättarna enligt den normala prioritetsordningen (se kapitel 21.4.7 för en närmare beskrivning), kommer emellertid bestämmelserna att påverka insättningsgarantisystemets förmånsrätt. Detsamma blir fallet vid konkurs eftersom insättningsgarantisystemet när ersättningen har betalats ut till de gamla insättarna övertar deras förmånsrätt
När skuldnedskrivningsverktyget används följer det av bestämmelsen att de kvalificerade insättningarna får bättre prioritet än övriga kvalificerade skulder. De kommer därför att skrivas ned eller konverteras först när övriga fordringar – utom insättningsgarantins fordringar för de garanterade insättningarna – tagits i anspråk.
Direktiv 2014/49/EU innehåller vidare bestämmelser om insättningsgarantifondens regressrätt om den har gjort utbetalningar i
SOU 2014:52 Förmånsrätt för insättningar m.m.
869
samband med resolution. Dessa bestämmelser behandlas dock inte i detta betänkande.
Identifieringen av garanterade och kvalificerade insättningar
Under ett resolutionsförfarande är det viktigt att resolutionsmyndigheten kan få tillgång till information om såväl vilka insättningar som är kvalificerade som vilka som är garanterade. Av artikel 5.4 i direktiv 2014/49/EU framgår att medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut märker kvalificerade insättningar på ett sådant sätt att de omedelbart kan identifieras. I vårt fall handlar det emellertid om att det vid varje tidpunkt ska vara möjligt att identifiera de kvalificerade insättningarna till fysiska personer samt små- och medelstora företag.
Enligt 6 kap. 3 a lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 8 kap. 36 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska ett kreditinstituts respektive ett värdepappersbolags system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar vara sådana att kreditinstitutet utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över institutets samtliga insättare och deras respektive insättningar. Vi föreslår att det i dessa bestämmelser anges att systemet även ska förmå att identifiera insättningar till fysiska personer samt till mikroföretag samt små och medelstora företag enligt definitionen ovan.
871
21 Finansieringsarrangemang
21.1 Bakgrund
I Sverige finns två olika system för finansiering av offentliga ingripanden i problemdrabbade finansiella företag: dels stabilitetsfonden som kan användas för att ge stöd till kreditinstitut om det bedöms nödvändigt för att värna den finansiella stabiliteten, dels insättningsgarantifonden som används för att finansiera skyddet av insättningar.
Stabilitetsfonden infördes under finanskrisen 2008. Systemet består av en stabilitetsfond och en stabilitetsavgift. Avgiften tas ut av de företag som kan bli föremål för stöd enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen).
Insättningsgarantin utgår från ett EU-direktiv och infördes i Sverige 1996 genom lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Systemet skyddar insättningar i banker, kreditmarknadsföretag och vissa värdepappersföretag. Även detta system innehåller en fond – insättningsgarantifonden – samt en insättningsgarantiavgift.
I kommitténs delbetänkande (SOU 2013:6) Att förebygga och hantera finansiella kriser (kapitel 12) gjordes – i avvaktan på att resolutions- och insättningsgarantidirektiven skulle färdigställas – en rad preliminära ställningstaganden kring hur finansieringsarrangemangen för statliga stödinsatser bör konstrueras. De båda direktiven har nu färdigförhandlats.
I detta kapitel lämnar vi förslag på hur resolutionsdirektivets bestämmelser kring finansiering av resolution och vissa andra statliga ingripanden ska genomföras i svensk lag.
Kommitténs uppdrag innefattar inte att lägga förslag om hur det nya insättningsgarantidirektivet ska genomföras. Ställningstagandena om finansieringsarrangemangen i resolutionsdirektivet har emellertid vissa beröringspunkter med de frågor som behandlas i insättningsgarantidirektivet. Exempelvis regleras i resolutionsdirektivet
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
872
att medel ur insättningsgarantifonden i vissa fall ska kunna användas i samband med samband med ett resolutionsförfarande. Vi har därför valt att nedan även beskriva förslagen om finansieringsarrangemang i det nya insättningsgarantidirektivet och vår syn på hur dessa regler bör samverka med resolutionsdirektivets regler.
21.1.1 Stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften
Stabilitetsfonden inrättades 2008 i samband med att riksdagen antog regeringens så kallade stabilitetspaket. Ett syfte bakom införandet var att säkerställa att regeringen hade finansiella befogenheter att snabbt vidta de åtgärder som kunde krävas för att motverka hot mot den finansiella stabiliteten. Därför kopplades en obegränsad kredit till fonden. Skapandet av fonden var också ett sätt att markera att staten hade finansiella resurser att hantera krisen. Av den anledningen beslutade riksdagen att föra 15 miljarder kronor av budgetmedel till fondens konto.
I propositionen angav regeringen också ett mer långsiktigt mål, nämligen att kreditinstituten själva ska bära kostnaderna för hanteringen av framtida finansiella kriser. Den ambitionen ligger bakom införandet av stabilitetsavgiften. Det bedömdes som olämpligt att införa avgiften redan 2008, men genom en ändring i stödlagen beslutade riksdagen att stabilitetsavgiften skulle börja betalas från 2009. Att kreditinstitut finansierar stabilitetsfonden angavs också skapa en mer långsiktigt hållbar finansiering samtidigt som statsfinanserna stärks inför kommande kriser. Att kreditinstituten själva bär kostnaderna för framtida kriser avsåg även att bidra till ett sundare risktagande.
Målsättningen var att stabilitetsfonden tillsammans med insättningsgarantifonden i genomsnitt skulle uppgå till 2,5 procent av BNP inom 15 år (år 2023).1 Nivån bestämdes med 1990-talets bankkris som utgångspunkt. De statsfinansiella kostnaderna för denna angavs i regeringens proposition till 3–4 procent av BNP. Jämförelser gjordes också med andra europeiska länder (bl.a. Danmark och Tyskland) som under hösten 2008 upprättade liknande fonder.
1Prop. 2008/09:61 om stabilitetsstärkande åtgärder för det svenska finansiella systemet.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
873
Stabilitetsfonden utgörs av ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret samt sådana tillgångar som staten erhåller i samband med att stöd lämnas (t.ex. kreditfordringar eller aktieinnehav i en bank). Till fonden förs de årliga stabilitetsavgifter som kreditinstituten betalar samt de avgifter och andra intäkter som genomförda stödinsatser genererar.
Fonden får användas till finansiering av stödåtgärder enligt stödlagen. Medlen får även användas för att finansiera stödmyndighetens och Prövningsnämndens förvaltningskostnader samt kostnader för förordnande av god man i nämndens ärenden samt kostnader som enligt bestämmelser i förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska stanna på staten. Om stödåtgärder leder till utbetalningar som överstiger de medel som finns på kontot, får medel lånas upp till ett obegränsat belopp i Riksgäldskontoret.
Stabilitetsavgiften har bestämts till en fast procentsats (0,036 procent) av skuldsidan i den avgiftsskyldiges balansräkning med avdrag för eget kapital och vissa koncernlån, efterställda lån samt lån som garanterats av staten inom ramen för det statliga garantiprogram som var öppet under krisen. Avgiften tas ut i efterhand och grundas på institutets fastställda balansräkning i slutet av respektive år.
För statens finanser innebär införandet av en stabilitetsavgift isolerat en förbättring av det finansiella sparandet liksom av statsbudgetens saldo. Statens lånebehov, liksom statsskulden, minskar när avgifterna betalas in. Det är en följd av att avgifterna förs till ett konto i Riksgäldskontoret och inte placeras i värdepapper.
I augusti 2013 meddelade regeringen att den avser reformera stabilitetsfonden genom att göra om fonden från ett konto till en riktig fond med egna finansiella tillgångar. Vid samma tidpunkt meddelade regeringen också att fondens målnivå bör tas bort. Fondens syfte ska dock fortsatt vara att finansiera statens åtgärder inom ramen för gällande stödlagstiftning. Intäkter från stödåtgärderna, liksom en reformerad årlig stabilitetsavgift, ska tillföras fonden. Hur stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften i framtiden ska se ut utreds för närvarande inom Regeringskansliet.
I tabellen nedan visas stabilitetsfondens behållning per den 28 februari 2014. Vid denna tidpunkt uppgick fonden till 49,6 mil-
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
874
jarder, vilket motsvarar cirka 1,4 procent av BNP eller 3,8 procent av garanterade insättningar.2
Utöver statens initiala anslag på 15 miljarder har fonden huvudsakligen byggts upp genom de årliga stabilitetsavgifterna (8,7 miljarder) samt intäkter från statens olika stödinsatser (garanti- och kapitaltillskottsprogrammet samt övertagandet av Carnegie Investment Bank).
Garantiprogrammet har hittills inbringat 5,9 miljarder kronor i avgifter samtidigt som inga infrianden har skett. De sista garantierna förfaller år 2015.
Inom ramen för kapitaltillskottsprogrammet deltog staten (genom Riksgäldskontoret) i Nordeas nyemission 2009. De aktier som förvärvades fördes till fonden och hölls där tills de avyttrades 2013. Sammantaget gav Nordeainnehavet fonden ett överskott på närmare 19 miljarder.
Stödet till Carnegie bestod av ett lån på 2,4 miljarder kronor. Hela lånebelopp har återvunnits och nettovinsten för insatsen i Carnegie uppgår hittills 266 miljoner kronor (efter avdrag för Riksgäldskontorets förvaltningskostnader).
2 Garanterade insättningar avser rapporterade siffror per den 31 december 2012.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
875
21.1.2 Insättningsgarantifonden och insättningsgarantiavgiften
Insättningsgarantin baseras på ett EU-direktiv och infördes i Sverige 1996 genom lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Systemet garanterar kontoinsättningar i svenska och vissa utländska kreditinstitut och värdepappersföretag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto. Ersättningen uppgår till maximalt motsvarande 100 000 euro per person och institut.
De totala garanterade insättningarna uppgick till 1 313 miljarder kronor vid utgången av 2012. För närvarande omfattas 141 institut, varav 110 har garanterade insättningar.
Systemet finansieras med avgifter från de institut som omfattas av garantin. Avgifterna tas ut årligen och förs till en fond där medlen placeras i svenska statsobligationer. Fondens behållning uppgick den 30 november 2013 till 29,4 miljarder kronor eller 2,2 procent av de garanterade insättningarna.
Den totala årliga insättningsgarantiavgiften ska uppgå till 0,1 procent av de garanterade insättningarna. Avgifterna för varje enskilt institut differentieras inom ett intervall på 60 procent till 140 procent av den samlade årliga avgiften på 0,1 procent, dvs. 0,06–0,14 procent. Var inom detta intervall avgiften hamnar styrs av hur institutets kapitaltäckningsgrad förhåller sig till övriga instituts kapitaltäckningsgrad på så sätt att ett institut med högre kapitaltäckningsgrad än genomsnittet betalar en lägre avgift. Kapitaltäckningsgraden används således som grund för ett slags riskdifferentiering.
Insättningsgarantiutredningens förslag
I 2005 års insättningsgarantiutredning identifierades ett antal brister i den nuvarande finansieringen av insättningsgarantin.3Framför allt konstaterade utredningen att den nuvarande avgiftsmodellen inte ger en korrekt återspegling av systemets risker, varken för de enskilda instituten eller för systemet som helhet. Orsaken till detta är att lagen ställer upp kvantitativa begräsningar på avgiftsuttaget, dels avseende storleken på det totala avgiftsuttaget, dels avseende hur mycket institutens individuella avgifter får differentieras med hänsyn till dess risker.
3 Se SOU 2005:16.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
876
Mot bakgrund av detta föreslog utredningen att insättningsgarantin skulle organiseras som en renodlad statlig garanti och anpassas till de regler som gäller för andra statliga garantier. Av sådan anpassning följer att finansieringen av garantin måste reformeras på ett antal avgörande punkter.
Bland annat förutsätts att avgiftsmodellen görs om så att summan av avgifterna över tid förväntas täcka systemets åtaganden, i form av förväntad förlust samt systemets administrationskostnader (självkostnadsprincipen). På så sätt skulle den generella avgiftsnivån relateras till den absoluta risken i systemet. Av denna avgiftsmodell följer att avgifter ska tas ut löpande, likt en försäkringspremie, utan hänsyn till hur mycket avgifter som tidigare samlats in eller till hur stora ersättningsfall som tidigare inträffat. Utredningen ansåg inte att det skulle finnas någon möjlighet till efterhandsavgifter. Enligt förslaget skulle avgiftsmodellen inte heller ta någon hänsyn till sannolikheten för eventuella ingripanden från statens sida för att förhindra fallissemang i ett institut.
I linje med vad som gäller för statens garantigivning i övrigt föreslog utredningen också att insättningsgarantifonden skulle omvandlas till en garantireserv. Det innebär att insamlade medel placeras på konto i Riksgäldskontoret i stället för att placeras i värdepapper. Fördelen med en sådan konstruktion är att den bidrar till en effektivare finansförvaltning för staten som helhet i och till att statens resurser inte låses för specifika ändamål.
21.2 Kommitténs tidigare ställningstaganden
I delbetänkandet gjorde kommittén – i avvaktan på att resolutions- och insättningsgarantidirektivet skulle färdigställas – en rad preliminära ställningstaganden kring hur finansieringsarrangemangen för statliga stödinsatser bör konstrueras. I detta avsnitt redogör vi översiktligt för dessa ställningstaganden. I förekommande fall indikeras huruvida våra preliminära ställningstaganden är förenliga med direktivens slutliga utformning.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
877
Antalet fonder
I delbetänkandet föreslog vi att stabilitets- och insättningsgarantifonden på sikt bör slås samman till en gemensam bankkrisreserv, vilken också skulle innefatta de åtaganden som följer av det nya resolutionsdirektivet.
Som skäl för en sammanslagning pekade vi för det första på att det är svårt att på förhand avgöra om ett företag kommer att bedömas vara systemviktigt i en kris eller inte. Det medför att det är svårt att avgöra till vilken fond som avgifterna ska samlas in. Nackdelen med två (eller flera) fonder är att statliga medel låses upp och riskerar inte kunna användas vid en kris för att de insamlats till ändamål som inte aktualiseras i just det läget. Av detta skäl ansåg vi att det vore praktiskt att samla medlen i en enda fond.
För det andra menade kommittén att den nuvarande ordningen innebär att insättningsgarantisystemet kommer att gå med ett systematiskt överskott över tid. Systemviktiga institut betalar in majoriteteten av garantiavgifterna. Dessa medel kommer sannolikt aldrig att komma till användning då dessa institut kommer att behöva tas om hand på annat sätt än genom en utbetalning till insättarna vid en kris. Samtidigt kan statliga medel komma att behövas för att hantera dessa banker vid en kris.
Att de båda fonderna borde slås samman på sikt aviserades också av regeringen i samband med att stabilitetsfonden infördes.4Med anledning av att ett nytt insättningsgarantidirektiv började förhandlas på EU-nivå 2011 har regeringen emellertid väntat med att lägga fram förslag om en sådan sammanslagning.
Kommittén kan nu konstatera att de bägge nya EU-direktiven inte tillåter att insättningsgarantifonden slås samman med finansieringsarrangemanget för resolution. Kommitténs och regeringens ställningstaganden måste därför omprövas i denna del.
Dessutom medför resolutionsdirektivet vissa begräsningar i hur finansieringsarrangemanget för resolution får användas. Detta innebär att om stabilitetsfonden skulle göras om till den fond som används vid resolution skulle det samtidigt inte vara möjligt att använda den för vissa av de åtgärder den kan användas till i dag. Även detta medför ett behov av att ompröva kommitténs tidigare slutsatser.
4 Proposition 2008/09:61.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
878
Antalet avgifter
I samband med att stabilitetsavgiften infördes uttryckte regeringen även att avgifterna till insättningsgarantin och stabilitetsfonden på sikt borde slås samman till en avgift. Kommittén framför i delbetänkandet, till skillnad från regeringen, att det finns skäl att fortsätta ta ut två avgifter.
Insättningsgarantin har stora likheter med en reguljär statlig garanti. Det ligger därmed nära till hands att tillämpa de allmänna principer som finns för statlig garantigivning. Med en avgift som motsvarar statens förväntade kostnad kan det förväntas att detta system kommer att uppvisa ett nollresultat över tid.
Stabilitetsavgiften har inte samma egenskaper som insättningsgarantiavgiften. Det är således inte möjligt att på samma sätt bestämma nivån på avgiften på försäkringsmässiga grunder. Det finns heller ingen etablerad teknik för att beräkna denna typ av avgift. Kommittén förordade därför i delbetänkandet att två avgifter även fortsättningsvis skulle tas ut och noterade att det härigenom skulle kunna finnas utrymme för att använda stabilitetsavgiften mer i styrande syfte. Stabilitetsavgiften skulle för att fylla den funktionen exempelvis kunna tas ut på ett annat avgiftsunderlag än insättningsgarantiavgiften och med en annan metodik.
Kommittén kan nu konstatera att de nya EU-direktiven kräver separata avgifter för insättningsgaranti och resolution. Vidare kan konstateras att direktiven förskriver vilken bas som ska användas vid respektive avgiftsberäkning och relativt detaljerade anvisningar om vilka faktorer som ska vägas in vid avgiftsberäkningen.
I delbetänkandet gjorde kommittén vidare bedömningen att kretsen institut som är skyldiga att betala respektive avgift borde förbli oförändrad. I dag betalar alla institut som tar emot inlåning på konto insättningsgarantiavgift och de institut som kan erhålla stöd enligt stödlagen stabilitetsavgift. Kommittén kan nu konstatera att de institut som kan motta stöd enligt det nya resolutionsdirektivet kommer att utvidgas till att omfatta också värdepappersbolag medan stödlagen endast omfattar kreditinstitut. Det medför att kommitténs preliminära ställningstagande måste omprövas i denna del.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
879
Kontoplacering i stället för faktisk fond
Kommittén argumenterade i sitt delbetänkande för att den sammanslagna insättningsgaranti- och stabilitetsfondens medel skulle placeras på samma sätt som dagens stabilitetsfond, dvs. på räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Som konstateras ovan tillåter dock inte resolutionsdirektivet en sammanslagning av fonderna på det sätt som kommittén såg framför sig i delbetänkandet. Detta gör att frågan om kontoplaceringar kontra fysiska fonder måste prövas för de respektive finansieringsarrangemangen var för sig.
Enligt kommitténs uppfattning är en viktig generell princip i hanteringen av statens finanser att inkomster inte bör öronmärkas och låsas upp i finansiella placeringar. Sådana placeringar omgärdas ofta av regelverk som gör att de enbart kan användas för vissa specifika ändamål. Om inbetalda medel däremot placeras på konto i Riksgäldskontoret reduceras statsskulden, vilket gör att statens finanser därmed blir bättre rustade för framtida kriser samtidigt som det tydligt går att följa upp hur avgifter och kostnader utfaller.
De nya direktiven förhindrar inte att finansieringsarrangemangen för resolution och insättningsgarantin ordnas på detta sätt. Däremot meddelade regeringen i augusti 2013 att den avser att återkomma med förslag som innebär att stabilitetsfonden ska göras om från att vara ett räntebärande konto på Riksgäldskontoret till att placeras i finansiella tillgångar. Eftersom något sådant förslag ännu inte offentliggjorts utgår emellertid kommittén från att den rådande kontomodellen tills vidare gäller. Även för de statliga åtaganden som kommer att ligga utanför stabilitetsfonden förespråkar kommittén en kontomodell (se avsnitt 21.4.1).
Kommittén argumenterade också i sitt delbetänkande för att en obegränsad kredit hos Riksgäldskontoret borde knytas till den samlade reserven. Liknande lånefaciliteter finns i dag tillgängliga för både insättningsgaranti- och stabilitetsfonden. De nya direktiven förskriver att medlemsstater ska se till att motsvarande lånemöjligheter ska finnas för de båda finansieringsarrangemangen. I ljuset av att direktiven också innehåller vissa krav på hur dessa lånemöjligheter ska vara utformade behöver kommittén ta förnyad ställning till hur kreditfaciliteterna för de svenska finansieringsarrangemangen bör ordnas, t.ex. huruvida den föreslagna krediten är förenlig med direktivets krav och om det finns behov av att inrätta andra kompletterande lånemöjligheter. Direktivets krav på separata finansieringsarrangemang för insättningsgaranti och resolution
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
880
påverkar dock inte denna fråga i annat än att det kommer att behöva upprättas separata lånemöjligheter för vart och ett av de finansieringsarrangemang som skapas.
Förhands- eller efterhandsavgifter?
Kommittén lyfte i sitt delbetänkande fram att stabilitetsavgiftens huvudsakliga syfte bör vara att de företag som kan bli föremål för statliga åtgärder också ska stå för de direkta kostnaderna för åtgärderna (finansierande syfte). Därtill ska avgiften ge företagen incitament till minskat risktagande (styrande syfte).
För uppfyllande av det första syftet konstaterar kommittén att både förhands- och efterhandsavgifter är möjliga lösningar. Med förhandsavgifter avses att avgiftsuttaget sker i förväg, dvs. utifrån uppskattningar av kostnaden för framtida stödåtgärder. Efterhandsavgifter tas i stället ut i efterhand, då stöd har utbetalats och kostnaderna är kända.
Fördelen med efterhandsavgifter är att de kan kalibreras utifrån kända kostnader. Därigenom uppnås en exakthet i avgiftsuttaget som inte kan åstadkommas på samma sätt med en avgiftsmodell som enbart bygger på förhandsavgifter. En betydande svaghet är dock att det är osäkert om kostnaderna de facto kommer att kunna täckas. Visserligen har företagen en lagstadgad skyldighet att betala kostnaderna i efterhand vilket ger staten en fordran. En fordran bör dock betraktas som mer osäker än medel som på förhand samlats in, exempelvis om man bedömer att kostnaderna är så stora att ett avgiftsutkrävande skulle kunna stjälpa företag.
Omvänt innebär en avgiftsmodell med renodlade förhandsavgifter att staten med säkerhet kommer att få in de avgifter som åläggs företagen. Däremot uppnås inte samma precision i avgiftsuttaget som i en efterhandsmodell. Eftersom avgiften baseras på förväntningar om framtida kostnader kan avgifterna komma att bli både högre och lägre än de faktiska utgifterna för krishantering.
För att uppnå ett styrande syfte är det inte avgörande att avgifterna speglar de förväntade eller faktiska kostnaden för statens krisåtgärder. Det centrala är i stället att utforma avgiften så att företagen ges incitament att hantera sina risker på ett ändamålsenligt sätt. En förutsättning för att uppnå en styrande effekt är att avgifterna tas ut i förhand.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
881
Ett alternativ till renodlade förhands- och efterhandsavgifter är en modell som kombinerar de båda avgiftstyperna. Detta är också den lösning som ligger närmast den som anges i resolutions- och insättningsgarantidirektiven. I en sådan modell tas förhandsavgifter ut till dess insamlade medel uppnått en given målnivå. Därefter upphör avgiftsuttaget till dess fonden faller under målnivån. Först då återupptar man avgiftsuttaget. En avgörande brist i en kombinerad avgiftsmodell är att avgiftens styrande funktion upphör eller minskar när målnivån väl är uppnådd.
Utifrån resonemangen ovan kan konstateras att en ändamålsenlig avgiftsmodell kan se olika ut beroende på om syftet är finansierande eller styrande. På grund av detta måste avgiftsmodellen utformas med hänsyn till vilket syfte som ska vara det huvudsakliga. Kommittén har gjort bedömningen att finansieringssyftet bör vara det primära. Skälet till detta är att företagens risktagande regleras genom annan lagstiftning (t.ex. kapitaltäckningsregler). Vi anser dock att avgiftsmodellen bör kalibreras så att den även har viss styrande verkan. Detta eftersom avgiften kan bidra till att minska skadliga incitament och snedvridningar som inte fångas upp genom annan lagstiftning.
Med utgångspunkt i detta synsätt slog kommittén fast i delbetänkandet att det inte bör finnas någon målsatt nivå i fonden där avgiftsuttaget upphör. Förhandsavgifter bör i stället tas ut kontinuerligt för att säkerställa att den styrande effekten inte upphör. Bland annat för att undvika procykliska effekter bedömde kommittén dessutom att det inte bör finnas möjlighet att ta ut efterhandsavgifter.
I motsats till kommitténs uppfattning föreskriver resolutionsdirektivet att avgifterna ska kopplas till fonderingsnivån i finansieringsarrangemanget för resolution. Dock ställer direktivet inga krav på att avgiftsuttaget måste upphöra vid en viss nivå. Detta gör att det är möjligt att tillämpa en avgiftsmodell där avgiftsuttaget sker löpande och inte upphör vid en given målnivå. Däremot kräver direktivet att efterhandsavgifter ska kunna tas ut om fondens behållning blir negativ. I denna del kan alltså delbetänkandets lösning inte genomföras.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
882
21.3 EU-direktiven och finansieringsarrangemangen
Nedan redogör kommittén översiktligt för resolutions- och insättningsgarantidirektivens reglering av finansieringsarrangemangen.
21.3.1 Finansiering av resolutionsåtgärder
Resolutionsdirektivets artiklar 99–109 innehåller bestämmelser rörande medlemsstaternas särskilda finansieringsarrangemang för resolutionsåtgärder.
Varje medlemsstat ska utse en resolutionsmyndighet med ansvar att etablera och förvalta finansieringsarrangemanget. Denna myndighet kan vidta vissa åtgärder emot ett företag under resolution och därmed ta finansieringsarrangemangets resurser i anspråk.
Medlemsstaterna ska också säkerställa att finansieringsarrangemangen har tillräckliga resurser. För detta ändamål ska det vara möjligt att ta ut avgifter av de institut som omfattas av regelverket. Myndigheten ska även kunna ta upp lån om de inbetalda medlen inte är tillräckliga.
De insamlade avgiftsmedlen ska föras till en särskild fond. Medlemsstater kan dock välja att inte upprätta en fond utan endast ta ut en särskild avgift eller skatt som förs direkt till statsbudgeten. En förutsättning för en sådan ordning är att medlemsstaten kan garantera att medel finns omedelbart tillgängliga på annat sätt.
Finansieringsarrangemangen ska enbart kunna användas i samband med resolution och för vissa i direktivet angivna åtgärder. Dessa innefattar bl.a. upplåningsgarantier, lån, kapitaltillskott och tillgångsköp. Medlen får inte användas för att täcka direkta förluster eller för att rekapitalisera företag om inte företagets ägare och borgenärer först har bidragit med motsvarande minst 8 procent av företagets totala skulder och egna kapital alternativt 20 procent av företagets riskvägda tillgångar. Finansieringsarrangemanget för resolution får inte heller användas för att finansiera kostnaderna för det obligatoriska skyddet av insättarnas medel vid resolution. Dessa kostnader ska i stället bäras av insättningsgarantisystemets finansieringsarrangemang.
Varje medlemsstat ska se till att tillgängliga medel uppgår till minst motsvarande 1 procent av de garanterade insättningarna. Målnivån ska nås senast den 1 januari 2025. När målnivån är upp-
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
883
nådd kan medlemsstater välja att upphöra att ta ut avgifter. För det fall de tillgängliga medlen i fonden efter uppbyggnadsperioden faller under målnivån ska avgiftsuttag återupptas till dess miniminivån åter är uppnådd.
De avgifter som ska tas ut för att uppnå målnivån (förhandsavgifter) ska tas ut minst en gång per år. Avgiften för respektive företag ska baseras på företagens totala skulder med avdrag för garanterade insättningar och skulder som medräknas i kapitalbasen. Vidare ska avgiften riskjusteras enligt givna kriterier.
Utöver förhandsavgifterna får betalningsåtaganden ställda mot säkerhet med låg risk räknas med för att uppnå målnivån. Därutöver får även oåterkalleliga betalningsåtaganden tas i beaktande.5Dessa får dock inte utgöra mer än 30 procent av fondens totala behållning.
De intäkter som inflyter till följd av resolutionsåtgärder ska tillgodoräknas fonden.
Om de förinbetalda medlen inte räcker för att täcka kostnaderna för resolution ska medlemsstaterna se till att efterhandsavgifter tas ut. Dessa avgifter ska tas ut enligt samma principer som förhandsavgifterna. Efterhandsavgifterna får inte vara större än tre gånger de årliga ordinarie förhandsavgifterna.
Därtill ska medlemsstaterna se till att finansieringsarrangemangen har möjlighet att ta upp lån från institut eller från tredje part. Lånemöjligheterna ska utnyttjas då medlen i fonden inte är tillräckliga och då efterhandsavgifter inte är omedelbart tillgängliga.
Medlemsstater ska även kunna begära att få låna medel från andra finansieringsarrangemang inom unionen. Detta ska kunna göras då förhandsbidragen inte är tillräckliga och efterhandsavgifter och lån från institut eller andra tredjeparter inte är omedelbart tillgängliga.
En lånebegäran ska rikta sig till alla finansieringsarrangemang inom unionen, men varje nationellt finansieringsarrangemang avgör självständigt om en sådan begäran ska tillmötesgås. Alla medverkande långivare ska få samma villkor om inte samtliga långivare överenskommer om något annat. Storleken på vad varje medlemsstat lånar ut ska stå i proportion till dess andel av garanterade insättningar i relation till samtliga garanterade insättningar i de medverkande medlemsstaterna. Utestående lån ska betraktas som
5 Detta ska vara icke-pantsatta säkerheter.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
884
en tillgång för långivaren och får tas med i beräkningen av finansieringsarrangemangets målnivå.
Då en koncern är föremål för resolution ska nationella finansieringsarrangemang där koncernen är verksam bidra till att finansiera resolutionsåtgärder. Resolutionsmyndigheten i den medlemsstat där koncernen har sitt säte ska då utarbeta en finansieringsplan som om möjligt ska godkännas av övriga resolutionsmyndigheter där koncernen är verksam. Finansieringsplanen ska bl.a. innehålla uppgifter om hur mycket respektive berörd medlemsstat ska bidra med.
21.3.2 Finansiering av insättningsgarantin
Enligt EU:s nuvarande insättningsgarantidirektiv ska insättningsgarantisystemen vara finansierade av instituten själva.6 Det sägs dock inget om avgifternas utformning eller ens om finansieringen ska ske via garantiavgifter i förväg (förhandsavgifter) eller om avgiftsuttag ska ske efter ett infriande inträffat (efterhandsavgifter).
En konsekvens av detta – eller möjligen en anledning till att direktivet fick denna utformning – är att majoriteten av insättningsgarantisystemen i EU inte tar ut förhandsavgifter och inte har några medel fonderade.
I den senaste finanskrisen blev det tydligt att insättningsgarantisystemen i Europa i flera fall inte levde upp till målet i insättningsgarantidirektivet om att upprätthålla insättarnas förtroende och därmed också bidra till att bevara den finansiella stabiliteten. Bristerna gäller både otillräcklig finansiell styrka i kristider och bristande harmonisering.
I det nya insättningsdirektivet (direktiv 2014/49/EU) ställs krav på att förhandsavgifter tas ut från instituten minst en gång per år. Avgifterna ska placeras i tillgångar med låg risk och med tillfredsställande diversifiering. Insättningsgarantisystemen ska ha tillgängliga finansiella medel om minst 0,8 procent av garanterade insättningar efter en uppbyggnadsperiod på högst tio år.7 Givet att
6 Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar. 7 Uppbyggnadsperioden får förlängas med som längst fyra år om insättningsgarantifonden sammanlagt gjort ersättningsutbetalningar som överstiger 0,8 procent av garanterade insättningar.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
885
vissa villkor är uppfyllda kan dock EU-kommissionen ge ett medlemsland dispens för att tillämpa en lägre målnivå, dock lägst 0,5 procent av garanterade insättningar.
I likhet med resolutionsdirektivet saknas krav på fortsatt avgiftsuttag när målnivån har uppnåtts. Avgiftsuttag måste dock, på samma sätt som i resolutionsdirektivet, återupptas när fonderingsnivån faller under målnivån.
Om de fonderade medlen inte räcker till vid ett ersättningsfall så ska efterhandsavgifter kunna tas ut. Sådana efterhandsavgifter får maximalt uppgå till 0,5 procent av garanterade insättningar per år. I Sveriges fall motsvarar det 6,6 miljarder kronor baserat på garanterade insättningar vid utgången av 2012.8
Avgifterna för enskilda institut ska vara riskdifferentierade. Direktivet anger vissa kvalitativa parametrar som måste beaktas i avgiftssättningen, men anger inte specifikt hur avgiftsmodellen ska se ut, t.ex. graden av riskdifferentiering.
Avslutningsvis innebär det nya direktivet också att användningen av insättningsgarantimedel breddas till att omfatta andra ändamål än direkta utbetalningar av ersättning till garanterade insättare. Det införs bland annat en skyldighet för insättningsgarantisystemet att finansiera det skydd som insättarna alltid har vid resolution. Därutöver ska insättningsgarantimedlen under vissa villkor kunna användas för krisförebyggande åtgärder (tidiga ingripanden). För andra åtgärder än direkt utbetalning av ersättning gäller dock att insättningsgarantisystemets kostnader för åtgärden inte får överstiga kostnaden för en direkt ersättningsutbetalning (kostnadsminimeringsprincipen).
21.4 Kommitténs övergripande förslag till finansieringsarrangemang
21.4.1 Fondering
Kommitténs förslag: Statliga insatser i samband med generella
finansiella kriser respektive vid kriser i enskilda finansiella företag ska finansieras ur tre separata fonder.
Statliga åtgärder rörande företag under resolution ska finansieras med medel ur en nybildad resolutionsreserv.
8 Högre efterhandsavgifter får tas ut, men endast om tillsynsmyndigheten medger detta.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
886
Förebyggande statliga stödåtgärder som vidtas i förhållande till kreditinstitut som inte är föremål för resolution (t.ex. garantier och kapitaltillskott som ges i förebyggande syfte) ska finansieras med medel ur stabilitetsfonden. Stabilitetsfonden ska även kunna användas för att finansiera statligt stöd till företag under resolution genom användning av de statliga stabiliseringsverktygen.
Insättningsgarantifonden ska användas för att finansiera ersättningar från insättningsgarantin samt det skydd som garanterade insättare har i resolution.
Till resolutionsreserven ska från stabilitetsfonden föras över hittills influtna stabilitetsavgifter samt nettoresultatet från stödet till Carnegie Investment Bank (jämte ränta på dessa medel).
Skälen för kommitténs förslag
Som ovan konstateras gjorde kommittén i delbetänkandet bedömningen att stabilitetsfonden och insättningsgarantifonden borde slås samman till en reserv. Som också framgår tillåter dock inte slutversionen av resolutionsdirektivet en sådan sammanslagning. Direktivet föreskriver i stället att separata finansieringsarrangemang ska upprättas för insättningsgarantin respektive resolutionsåtgärder. Av direktivets krav följer alltså att det måste finnas minst två finansieringsarrangemang i varje medlemsstat.
För svensk del vore en närliggande lösning att ge den nuvarande stabilitetsfonden rollen som finansieringsarrangemang enligt resolutionsdirektivet. Därigenom skulle det finnas två finansieringsarrangemang, ett för insättningsgarantin och ett för resolution. Kommittén anser emellertid att det finns skäl att i stället bilda ett nytt tredje finansieringsarrangemang vid sidan av de existerande fonderna och behålla stabilitetsfonden som en nationell fond med särskilda uppgifter.
Det nya finansieringsarrangemanget, vars användningsområde ska vara att finansiera resolution, bör benämnas resolutionsreserven. Detta avspeglar att vi förordar att disponibla medel, likt den nuvarande stabilitetsfonden, bör placeras på konto i Riksgäldskontoret, och inte investeras i värdepapper.
Skälet till att stabilitetsfonden bör behållas som en separat och nationellt reglerad fond är att resolutionsdirektivet lägger ett antal restriktioner på användningen av resolutionsreserven.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
887
Som en generell restriktion gäller att resolutionsreserven enbart får användas i samband med ett resolution. Dessutom finns i direktivets artikel 101 en uppräkning av ett antal specifika ändamål som resolutionsreserven får användas till. En motsvarande uppräkning finns i det nya insättningsgarantidirektivet gällande användningen av finansieringsarrangemanget för insättningsgaranti. Kommittén uppfattar bägge dessa listor som uttömmande, dvs. det går inte att på nationell nivå addera ytterligare ändamål.
Dessa begränsningar gör att varken resolutionsreserven eller insättningsgarantifonden kan utnyttjas för alla de ändamål som den nuvarande stabilitetsfonden kan göra enligt stödlagen. Exempelvis skulle det inte vara möjligt att finansiera den typ av generella stödåtgärder till solida banker som gjordes med hjälp av stabilitetsfonden under finanskrisen 2008–2009. Då etablerades garantiprogrammet för bankernas värdepappersupplåning samt kapitaltillskottsprogrammet. Sådana åtgärder kommer emellertid även fortsättningsvis att vara tillåtna enligt resolutionsdirektivet, i form av s.k. förebyggande statligt stöd (se kapitel 26). Men eftersom detta är åtgärder som vidtas utanför resolution kan de alltså inte finansieras med medel ur resolutionsreserven.
Kommittén anser att det inom staten bör finnas en fortsatt finansiell beredskap även för denna typ av åtgärder. En sådan beredskap kan uppnås genom att stabilitetsfonden behålls och används för åtgärder som faller utanför resolutionsreservens tillämpningsområde.
En annan omständighet som talar för att stabilitetsfonden bör behållas är att även i samband med resolution kan det bli aktuellt med åtgärder som ska finansieras på annat sätt än via finansieringsarrangemanget för resolution. Det handlar om de statliga stabiliseringsverktygen som innebär att staten, i en systemkris, kan göra kapitalinsatser i företaget under resolution; se kapitel 16. Det statliga stöd som dessa kapitalinsatser utgör får dock inte finansieras genom resolutionsreserven. Det måste i stället ske via en alternativ finansieringskälla. Kommittén anser att det är lämpligt att stabilitetsfonden (i första hand) utgör alternativ finansieringskälla i detta fall. Även detta talar alltså för att stabilitetsfonden bör kvarstår som ett separat finansieringsarrangemang.
Med kommitténs förslag kommer det alltså framöver att finnas tre separata finansieringsarrangemang för statliga ingripanden i krisdrabbade företag.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
888
Vad beträffar insättningsgarantisystemet ska detta även fortsättningsvis användas för utbetalning av ersättningar till insättare. Till följd av resolutionsdirektivet bestämmelser kommer det också att kunna användas för att finansiera det skydd mot förluster som de garanterade insättarna har i samband med att resolutionsåtgärder vidtas (se avsnitt 21.4.7). Till detta ska också läggas de ytterligare användningsområden som introduceras via det nya insättningsgarantidirektivet. Eftersom det ligger utanför kommitténs uppdrag att ta ställning till hur det direktivet ska genomföras i svensk rätt behandlas dock inte dessa användningsområden närmare i detta betänkande.
Som noterats tidigare föreslog kommittén i delbetänkandet att det sammanslagna finansieringssystemet för insättningsgarantin och stabilitetsfonden skulle ordnas i form av reserv. Som en följd av detta skulle insättningsgarantifondens befintliga placeringar i statsobligationer avvecklas och i stället placeras på konto i Riksgäldskontoret. Trots att en sammanslagning inte längre är möjlig är kommittén fortsatt av uppfattningen att insättningsgarantisystemet bör ordnas i form av en reserv och således placera medel på konto i Riksgäldskontoret och inte i värdepapper som i dag. Något lagförslag presenteras emellertid inte i detta betänkande. Frågan bör behandlas i samband med införandet av det nya insättningsgarantidirektivet.
Uppdelning av nuvarande stabilitetsfondmedel
I och med att resolutionsreserven etableras kommer vissa av de åtaganden som i dag ligger på stabilitetsfonden att överföras till reserven. Kommittén anser därför att det är rimligt att stabilitetsfondens nuvarande medel delas upp mellan resolutionsreserven och stabilitetsfonden.
Uppdelningen bör göras med utgångspunkt i hur stabilitetsfondens medel har genererats. Fondmedel som avser krisinsatser i enskilda institut (dvs. motsvarande resolution) bör överföras till resolutionsreserven medan medel som avser generella stödåtgärder bör kvarstå i stabilitetsfonden. En sådan uppdelning återspeglar också direktivets princip, nämligen att resolutionsreserven ska användas för krisinsatser i enskilda företag.
Av detta följer att två poster ur stabilitetsfonden bör överföras till resolutionsreserven. Den första posten är de stabilitetsavgifter
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
889
som instituten hittills betalat in till stabilitetsfonden. Inkluderat upplupen ränta uppgår dessa till cirka 9 miljarder kronor. Den andra posten är det resultat som genererats från bankstödsåtgärder riktade till enskilda banker i kris. I detta ingår det nettoresultat som statens hantering av Carnegie Investment Bank gett (med avdrag för externa kostnader för konsulter samt ränta).
De medel som kommer att kvarstå i stabilitetsfonden inkluderar det överskott som genererats genom de generella stödinsatser som gjordes under krisen 2008–2009. Dessa insatser bestod av ett garantiprogram och ett kapitaltillskottsprogram, vilka gett ett överskott på närmare 6 respektive närmare 19 miljarder.
En särskild fråga är hur det initiala anslaget på 15 miljarder kronor som tillsköts stabilitetsfonden i samband med att den etablerades ska hanteras. Som ovan nämnts anser kommittén att resolutionsreserven inte bör byggas upp med statliga medel. Detta vore dessutom oförenligt med reglerna i resolutionsdirektivet. Medlen bör därför inte föras över till resolutionsreserven.
Ett alternativ till att behålla medlen i stabilitetsfonden vore att återföra den initiala överföringen från statsbudgeten tillbaka till statskassan genom att föra summan till inkomsttitel. Kommittén diskuterade denna fråga i sitt delbetänkande (avsnitt 12.3.4, s. 451 ff.). Vi drog då den preliminära slutsatsen att staten inte borde dra tillbaka dessa pengar då en sådan indragning inte skulle få någon reell effekt vare sig på statens finanser eller på avgifterna till kreditinstituten.
Kommittén konstaterade dock att det kunde finnas skäl att ompröva denna slutsats för det fall en målnivå för fonden etablerades och efterhandsavgifter infördes. Vi pekade också på att en skyldighet för svenska staten att låna ut pengar till andra länders finansarrangemang skulle kunna påverka ett ställningstagande till en återföring. Det kan dock konstateras att så länge det initiala bidraget från staten inte överförs till resolutionsreserven, utan ligger kvar i stabilitetsfonden som regleras på nationell nivå (utan målnivå och utan avgifter), kommer en överföring inte att påverka företagens avgifter eller svenska statens skyldighet att låna ut medel. Kommittén vidhåller därför sin uppfattning att den initiala överföringen till stabilitetsfonden inte bör återföras till staten.
Med den uppdelning som föreslås ovan skulle resolutionsreserven få ett startkapital på omkring 12 miljarder kronor den 1 januari 2015. Detta belopp inkluderar de 9 miljarder som överförs enligt den ovan föreslagna modellen samt de stabilitetsavgifter
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
890
(uppskattningsvis 3 miljarder) som kommer att betalas in under 2014. (Beräkningen förutsätter att fonden under perioden inte utnyttjas för något stödärende.)
Det kan konstateras att behållningen därmed redan från start nästan kommer att nå upp till den målsatta nivå på 1 procent av garanterade insättningar som uppställs i resolutionsdirektivet. Under 2015, efter det att 2014 års stabilitetsavgifter betalats in, kommer denna målnivå att vara uppfylld, dvs. drygt nio år före den tidpunkt (den 1 januari 2025) då direktivet föreskriver att den ska vara nådd. Direktivets krav är således väl tillgodosedda med en sådan lösning.
Däremot bör noteras att behållningen inte når upp till de 3 procent av garanterade insättningar som krävs för att Sverige ska få utnyttja det särskilda undantag från skuldnedskrivning som anges i artikel 44 i direktivet; se kapitel 15. Kommittén kan dock konstatera att en överföring av ytterligare medel från stabilitetsfonden inte skulle ha någon betydelse i sammanhanget eftersom artikeln uttryckligen föreskriver att de medel som får räknas in för att kunna utnyttja det nämnda undantaget enbart får innefatta medel som har samlats in med förhandsavgifter enligt artikel 103 i direktivet. Detta betyder att även om det skulle vara tillåtet att överföra statens initiala anslag på 15 miljarder och överskottet från de generella stödprogrammen till resolutionsreserven skulle dessa poster inte få tillgodoräknas vid beräkning av kravet. Nivån på 3 procent kan således enbart uppnås genom de avgifter som tas ut till resolutionsreserven.
Med antagande om en framtida resolutionsavgift som motsvarar dagens stabilitetsavgift och under förutsättning att det inte uppstår några stödärenden skulle resolutionsreserven år 2026 nå den nivå där undantaget kan nyttjas.9 Ett högre avgiftsuttag skulle resultera i att nivån kunde uppnås tidigare. Eftersom resolutionsmyndigheten kan tillämpa nedskrivningsverktyget med större flexibilitet om nivån på 3 procent av garanterade insättningar är uppnådd anser kommittén att det finns anledning att konstruera avgiftsmodellen med beaktande av denna nivå (se vidare avgiftsavsnittet nedan).
9 Beräkningen bygger på följande antaganden: 1) resolutionsreserven tillförs initialt 9 miljarder kronor, 2) de årliga avgifter som tillförs reserven motsvarar nivån på 2012 års stabilitetsavgift med en årlig uppräkning på 4 procent, 3) reserven utnyttjas inte för några stödärenden under perioden, 4) räntan på resolutionsreservens behållning uppgår till den prognosticerade reporäntan, 5) garanterade insättningar växer varje år med 4 procent.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
891
När det gäller stabilitetsfonden skulle behållningen, efter ovan nämnda överföringar till resolutionsreserven, uppgå till cirka 40 miljarder kronor. Kommittén kan konstatera att en fondering i denna storleksordning knappast låter sig motiveras av framtida garantiprogram. Sådana program kräver inte kapital för att kunna genomföras, särskilt inte om det kan antas att staten kommer att förhindra större banker från att gå omkull och därmed inte behöver infria några garantier. Däremot går det att motivera att fonden upprätthåller ett visst kapital för att kunna finansiera de rekapitaliseringsåtgärder som ska genomföras med hjälp av fonden (generella kapitaltillskottsprogram och andra förebyggande kapitaliseringsåtgärder, samt även i vissa fall rekapitaliseringsinsatser i institut som är föremål för resolution).
Huruvida de kvarstående 40 miljarderna i stabilitetsfonden är ett lämpligt belopp för dessa ändamål kan inte enkelt besvaras. Kommittén kan dock konstatera att beloppet ger regeringen ansenliga resurser att göra krisinsatser. Någon ytterligare uppbyggnad av fonden är därför tills vidare inte nödvändig.
21.4.2 Avgifter
Kommitténs förslag: Staten ska framöver ta ut avgifter för två
ändamål: dels för finansiering av insättningsgarantin, dels för finansiering av resolution. Avgifter för insättningsgarantiändamål ska föras till insättningsgarantifonden och avgifter för resolutionsändamål ska föras till resolutionsreserven efter det att resolutionsmyndigheten och garantimyndigheten täckt sina respektive administrativa kostnader ur avgiftsmedlen. De administrativa kostnader som är hänförliga till resolutionsåtgärder ska dock inte belasta resolutionsreserven, utan av företaget under resolution.
Kommitténs bedömning: Till stabilitetsfonden bör det tills vidare
inte föras någon avgift.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Som ovan nämnts diskuteras i kommitténs delbetänkande frågan om en sammanläggning av stabilitetsavgiften och insättningsgarantiavgiften (avsnitt 12.2.3, sid. 441 ff). Frågan togs även upp av
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
892
regeringen i prop. 2009/10:30. I propositionen aviserades ett framtida förslag om sammanslagning. Kommittén deklarerade å sin sida att vi skulle förorda att två separata avgifter togs ut. Vi menade att insättningsgarantin hade stora likheter med en statlig garanti och principerna för statlig garantigivning kunde användas för denna avgift, medan stabilitetsavgiften skulle kunna användas i mer styrande syfte.
Vi kan nu konstatera att resolutionsdirektivet och insättningsgarantidirektivet kräver att separata avgifter tas ut för resolutions- och insättningsgarantiändamål och slår fast relativt detaljerade regler för hur de respektive avgifterna ska beräknas (se avsnitt 21.4.3 nedan). Någon möjlighet att på nationell nivå slå samman avgifterna ger direktiven inte. Därmed måste det alltså finnas separata avgifter för resolutions- respektive insättningsgarantiändamål.
Det faktum att kommittén ovan föreslår att stabilitetsfonden behålls aktualiserar också frågan om hur den nuvarande stabilitetsavgiften bör hanteras. I delbetänkandet utgick kommittén ifrån att åtagandena inom den nuvarande stabilitetsfonden och de åtaganden som följer av det nya resolutionsdirektivet skulle kunna samlas inom ett och samma finansieringsarrangemang, och att det till detta finansieringsarrangemang skulle föras en avgift. Denna avgift skulle utgöras av stabilitetsavgiften anpassad utifrån de krav som resolutionsdirektivet ställer på avgifterna till finansieringsarrangemanget för resolution.
Trots att stabilitetsfonden nu föreslås kvarstå som ett separat finansieringsarrangemang anser kommittén att det inte bör utgå någon separat avgift till fonden. Som konstateras i det föregående avsnittet bedömer kommittén att någon ytterligare uppbyggnad av stabilitetsfonden tills vidare inte är nödvändig.
I grunden ska kommitténs förslag ses som en anpassning av stabilitetsavgiften till resolutionsdirektivets krav, även om avgifterna inte längre förs till stabilitetsfonden eller benämns stabilitetsavgift. Regleringen av avgiften bör därför också flyttas till den nya resolutionslagen.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
893
Administrativa kostnader
I direktivets lista över vilka ändamål resolutionsreserven får användas för ingår inte resolutionsmyndighetens egna administrativa kostnader. För direkta resolutionsåtgärder, som exempelvis kostnader för rådgivare före, under eller efter en stödåtgärd, ger direktivet stöd för att dessa finansieras genom att kostnaderna påförs de företag som är föremål för stöd (artikel 37.7). Däremot sägs inget om hur kostnaderna för resolutionsmyndighetens förberedande arbete ska finansieras. Kommittén anser att det är rimligt att företagen bär även dessa kostnader och förordar därför att den modell som i dag används för insättningsgarantin tillämpas även för resolutionsmyndigheten.
Denna modell bygger på att löpande kostnader för administrationen av insättningsgarantin täcks genom att avgiftsmedel motsvarande garantimyndighetens kostnader för förra året avskiljs innan de årliga avgifterna tillförs insättningsgarantifonden. De avskilda medlen förs till inkomsttitel i statens budget.
När det gäller administrativa kostnader för åtgärder som vidtas inom ramen för stödlagen bör dessa även fortsättningsvis täckas med medel från stabilitetsfonden.
21.4.3 Avgifter till resolutionsreserven
Kommitténs förslag: Institut och EES-filialer med tillstånd att
driva verksamhet i Sverige ska betala årliga avgifter till resolutionsreserven bestående av en resolutionsavgift och – om behov uppstår – en tilläggsavgift. Avgifterna ska betalas i efterskott, dvs. avse det närmast föregående året.
Avgiftsunderlaget för avgifterna ska utgöras av de avgiftsskyldigas totala skulder, med avdrag för garanterade insättningar och skuldinstrument som medräknas i kapitalbasen. För avgiftsskyldiga som ingår i en koncern ska skulder till andra avgiftsskyldiga inom koncernen dras av från avgiftsunderlaget. Avgiftsunderlaget ska avse skulder och garanterade insättningar vid utgången av närmast föregående år.
Resolutionsavgiften ska bestå av två komponenter: en riskavgift och en grundavgift.
Riskavgiften ska spegla de avgiftsskyldigas förväntade belastning på resolutionsreserven och ska vara oberoende av
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
894
fonderingsnivån i resolutionsreserven. För avgiftsskyldiga som inte bedöms som systemviktiga ska riskavgiften kunna sättas till noll. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om hur riskavgiften ska beräknas.
Grundavgiften ska enbart utgå om fonderingsnivån i resolutionsreserven understiger 3 procent av garanterade insättningar. Grundavgiften ska uppgå till minst 0,01 procent av avgiftsunderlaget och betalas av samtliga avgiftsskyldiga. För det fall resolutionsreservens behållning faller under 0,67 procent av garanterade insättningar ska grundavgiften kunna höjas så att den tillsammans med riskavgiften blir tillräcklig för att återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av garanterade insättningar inom sex år (höjd grundavgift). Maximalt får den förhöjda grundavgiften uppgå till en nivå som motsvarar 0,17 procent av garanterade insättningar.
Om särskilda skäl föreligger får regeringen eller den myndighet regering utser sätta ned resolutionsavgiften.
Om behållningen i resolutionsreserven blir negativ ska det, utöver resolutionsavgiften, utgå en särskild tilläggsavgift. Tilläggsavgiften ska bestämmas så att underskottet i reserven täcks. Maximalt får dock tilläggsavgiften under ett år uppgå till tre gånger resolutionsavgiftens storlek, exklusive eventuella höjningar av grundavgiften. En enskild avgiftsskyldigs tilläggsavgift ska fastställas utifrån den andel av de totala resolutionsavgifterna som den betalar.
Tilläggsavgiften ska tas ut årligen till dess hela underskottet, jämte finansieringskostnader, har täckts. Om inte särskilda skäl föreligger ska tilläggsavgiften tas ut vid samma tidpunkt som resolutionsavgiften.
Enskilda avgiftsskyldiga kan få anstånd med att betala tilläggsavgift upp till maximalt sex månader om det är motiverat för att skydda företagets finansiella ställning. Anståndet kan förlängas på företagets begäran, men avgiften måste betalas vid en senare tidpunkt när den inte längre hotar företagets finansiella ställning.
Den som är avgiftsskyldig ska lämna de uppgifter som resolutionsmyndigheten behöver för att fastställa avgifterna. Uppgifterna ska vara granskade av revisor. Beslut om avgifter ska kunna fattas även om en avgiftsskyldig inte fullgjort sin uppgiftsskyldighet.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
895
Skälen för kommitténs förslag
Kommittén föreslår i det föregående avsnittet att den nuvarande stabilitetsavgiften ersätts av de avgifter som enligt direktivet ska tas ut till finansieringsarrangemanget för resolution (resolutionsreserven). I princip kommer dessa avgifter att ha samma funktion som den nuvarande stabilitetsavgiften. På grund av direktivets krav på avgifternas utformning kommer det dock att finnas flera viktiga skillnader mellan stabilitetsavgiften och de avgifter som ska betalas till resolutionsreserven.
Principiella utgångspunkter
I delbetänkandet konstaterade kommittén att syftet med de avgifter som samlas in för krishanteringsändamål ska vara att de institut som kan bli föremål för statliga krisåtgärder (i betydande grad) ska stå för de direkta kostnaderna, och att statsfinanserna ska stärkas inför framtida kriser. Därutöver ska avgifterna ge företagen incitament till lägre risktagande. Detta förutsätter i praktiken en avgiftsmodell där avgifterna tas ut i förväg och anpassas till företagets riskprofil. För att den styrande effekten inte ska upphöra måste dessutom avgiftsuttaget ske kontinuerligt, dvs. inte upphöra vid någon viss målnivå för reserven. Kommittén anser därför att avgifter till resolutionsreserven ska tas ut oavsett reservens storlek. Som framgår nedan anser vi att en sådan konstruktion är förenlig med direktivets regler.
Kommittén har också argumenterat för att avgiftsmodellen inte bör innehålla inslag av efterhandsavgifter eftersom den styrande effekten på företagens risktagande minskar om man förlitar sig på att kostnaderna för resolution helt eller delvis ska täckas i efterhand. Dessutom kan sådana avgifter få procykliska effekter. Vi bedömer dock att direktivets krav på efterhandsavgifter är tvingande.
I delbetänkandet resonerade kommittén kring möjligheten att införa en avgiftsmodell motsvarande den som tillämpas för statlig garantigivning generellt. En sådan modell har ett antal fördelar jämfört med de modeller som för närvarande tillämpas för stabilitets- och insättningsgarantiavgiften. Framför allt skulle den ge en mer korrekt avspegling av riskerna i statens åtagande gentemot den finansiella sektorn. En sådan modell förutsätter att
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
896
avgifterna sätts helt utifrån de enskilda företagens risker och det totala avgiftsuttaget kommer då att utgöra summan av de individuella avgifterna (en s.k. bottom-up-metod).
Direktivets regler innebär dock att resolutionsavgiften måste uppgå till en viss nivå när resolutionsreserven underskrider vissa nivåer. I dessa lägen kan inte en bottom-up-modell tillämpas fullt ut. För det fall fonderingsnivån överskrider den i direktivet angivna målnivån finns inte dessa restriktioner. Det är således möjligt att tillämpa en renodlad bottom-up-modell vid avgiftsuttag vid en fonderingsnivå över 1 procent av garanterade insättningar. Kommittén förordar en sådan modell.
Avgiftsskyldighet
En ytterligare fråga av principiell natur är huruvida samtliga företag som omfattas av resolutionsregelverket ska betala avgifter till resolutionsreserven. Som konstateras i kapitel 7 kan resolutionsåtgärder i princip enbart komma i fråga för systemviktiga företag. Det kan ifrågasättas om företag som med stor sannolikhet aldrig kommer att bedömas som systemviktiga – och därmed aldrig kommer att göra att resolutionsreservens resurser måste tas i anspråk – över huvud taget ska betala någon avgift.
I denna fråga kan konstateras att direktivets avgiftsskyldighet innefattar alla institut som omfattas av regelverket inklusive EESfilialer. Även om avgifterna skulle kunna sättas till noll för icke systemviktiga företag är det svårt att se att det är direktivets avsikt. Det kan också konstateras att det inte helt går att utesluta att även mindre institut i särskilda situationer kommer att betraktas som systemviktiga och att det av detta skäl inte är lämpligt att helt befria vissa företag från avgift. Dessutom, och som också framfördes i delbetänkandet, syftar de åtgärder som kan vidtas med medel ur resolutionsreserven till att upprätthålla stabiliteten i det finansiella systemet som helhet. Åtgärderna kommer således att gagna även de företag som inte är direkt föremål för åtgärder, vilket utgör en ytterligare anledning till avgifterna inte enbart bör begränsas till vissa företag.
Sammantaget anser kommittén att argumenten ovan talar för att samtliga företag som omfattas av regelverket, dvs. även EES-filialer, ska betala avgifter till resolutionsreserven, men att avgiftsmodellen
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
897
samtidigt bör utformas så att de enskilda företagens förväntade belastning på resolutionsreserven beaktas.
Avgiftsnivån kopplas till resolutionsreservens behållning
I artikel 102 i direktivet regleras hur mycket medel som ska finnas tillgängliga i finansieringsarrangemanget för resolution (fonderingsnivå). Dessa reglers enda funktion är att styra vilka avgifter som ska tas ut från företagen.
I nämnda artikel framgår att medlen i finansieringsarrangemanget ska uppgå till minst 1 procent av garanterade insättningar (målnivån).10 Kommittén bedömer att artikel 102.1 inte innebär något krav på att en medlemsstat ska fastställa en uttalad målnivå i lag för sitt finansieringsarrangemang. Däremot medför den att avgifterna måste anpassas så att en fonderingsnivå på 1 procent av garanterade insättningar uppnås inom de tidsramar som anges i direktivet.
Initialt gäller att målnivån ska uppfyllas senast den 31 december 2024, dvs. tio år från det att direktivets regler börjar gälla. Den överföring av medel från stabilitetsfonden som kommittén föreslår i avsnitt 21.4.1 kommer att tillgodoräknas resolutionsreserven och som framgår ovan är det kommitténs bedömning att denna överföring gör att resolutionsreserven redan det första året kommer att uppfylla direktivets målnivå. Därmed kommer någon hänsyn till de särskilda avgiftsregler som ska gälla under den initiala uppbyggnadsfasen inte att behöva tas i svensk lag. Exempelvis finns det inget behov av att genomföra direktivets regel att avgifterna under den initiala uppbyggnadsperioden ska spridas så jämnt som möjligt.
Om fonderingsnivån faller under målnivån efter det att den initialt uppnåtts är medlemsstaterna skyldiga att ta ut avgifter till dess att målet åter nås. Om behållningen dessutom faller under vissa tröskelvärden ställs särskilda krav på hur avgifterna ska utformas. Dels sägs att om fonderingsgraden understiger 2/3 av målnivån ska avgifterna sättas så att målnivån återställs inom sex år. Dels sägs att om behållning blir negativ ska avgifter tas ut så att balansen i finansieringsarrangemanget återställs. Dessa regler, som måste införas i svensk lag, diskuteras i närmare detalj nedan.
10 Av artikel 102.1 framgår också att medlemsstater får fastställa målnivåer som överstiger minimikravet på 1 procent.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
898
Det ska också tilläggas att direktivet tillåter att medlemsstaterna sätter en högre målnivå än den 1 procent som anges i direktivet. En högre målnivå skulle påverka avgifterna i två avseenden. Dels skulle avgiftsuttaget för att uppnå den valda målnivån senast den 1 januari 2025 bli högre (givet att målnivån inte helt kan uppfyllas genom tillgodoräknande av avgifter som tidigare betalats in till befintliga finansieringsarrangemang), dels skulle det tröskelvärde där avgiften måste justeras för att återfå målnivån inom sex år hamna på en högre (absolut) fonderingsnivå.
Som tidigare nämnts är kommitténs principiella uppfattning att det inte bör finnas någon målnivå för resolutionsreserven. Ett skäl till detta är att undvika att avgiften justeras uppåt vid tillfällen då det finansiella systemet är som svagast. Det är att föredra att ha ett långsiktigt jämnt avgiftsuttag utan koppling till fondstyrka. Givet direktivets utformning är det dock inte möjligt att införa ett avgiftssystem som är helt oberoende av fonderingsnivån i systemet. Däremot kan risken för att dessa effekter ska uppstå begränsas genom att koppla avgifterna till den lägsta möjliga fonderingsnivån.
Mot denna bakgrund anser kommittén dels att det inte bör införas någon uttrycklig målnivå för resolutionsreserven, dels att det tröskelvärde där avgiftsuttaget måste justeras för att återställa fonden inom sex år sätts i relation till den miniminivå som anges i direktivet, dvs. 1 procent av garanterade insättningar. Av skäl som framgår nedan föreslår dock kommittén också att det införs ytterligare ett tröskelvärde för reserven på 3 procent av garanterade insättningar. Innan detta tröskelvärde är uppnått ska det, som en del i det löpande avgiftsuttaget, ingå en särskild grundavgift.
Särskilt om möjligheten att ta ut avgifter över direktivets målnivå (löpande avgiftsuttag)
Kommitténs principiella uppfattning är att avgifterna till resolutionsreserven inte bör upphöra vid en viss fonderingsnivå. Vår bedömning är att en sådan konstruktion är förenlig med direktivets krav. Till stöd för denna bedömning anför kommittén följande.
I artikel 103:1 anges att avgifter ska tas ut från de avgiftsskyldiga företagen under den initiala uppbyggnadsfasen (fram till den 1 januari 2025). Därefter ska avgiftsuttag återupptas när fonderingsnivån faller under 1 procent av garanterade insättningar. I den mån en medlemsstat utnyttjar direktivets möjlighet att ha en högre
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
899
målnivå än 1 procent ska avgiftsuttaget kalibreras utifrån denna nivå i stället för direktivets.
Det som är styrande för vilka avgifter medlemsstaterna är skyldiga att ta ut är således hur behållningen i resolutionsreserven förhåller sig till direktivets målnivå (eller den högre nivå som medlemsstaten fastställt). Vad som ska gälla ovanför målnivån regleras inte i direktivet; det finns varken någon skyldighet eller något förbud mot att en medlemsstat tar ut avgifter över målnivån.
Det finns inte heller något i direktivet som indirekt motsäger att avgifter får tas ut över målnivån. Bestämmelserna rörande hur avgiften ska tas ut bör således inte ses som gräns för när avgiftsuttaget ska upphöra, utan snarare som en skyldighet att säkerställa att finansieringsarrangemangen återfår en viss lägsta nivå även efter det att medel ur fonden har använts.
Denna tolkning styrks av det faktum att direktivet tillåter medlemsstaterna att sätta en hur hög målnivå som helst över miniminivån. Det är nämligen svårt att se syftet med att förhindra ett fortsatt avgiftsuttag om medlemsstaterna – genom att tillämpa en högre målnivå än direktivets – kan uppnå detta genom att välja en högre fonderingsnivå än 1 procent av garanterade insättningar.
Mer allmänt gäller att harmoniseringen av avgifter och finansieringsarrangemang torde syfta till att det ska finnas fungerande finansieringsarrangemang i alla medlemsstater (för att t.ex. förhindra spridningseffekter till följd av att en stat p.g.a. av bristande resurser inte kan hantera en kris) och att företag i vissa stater inte ska få konkurrensfördelar genom att de inte behöver bidra i minst samma utsträckning till finansieringen i förhand. Det skulle även kunna ifrågasättas om det är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen att föreskriva att avgifter inte får tas ut över en viss nivå.11
De konkurrensnackdelar som eventuellt skulle kunna uppstå för företag i medlemsstater som tar ut avgifter över målnivån skulle även uppstå om medlemsstaten sätter en målnivå som är högre än direktivets miniminivå. Det senare är uttryckligen tillåtet enligt direktivet (se artikel 103.1).
11 Dessutom rör frågan användandet av budgetmedel i en medlemsstat, genom att medlemsstaten riskerar att få stå för kostnaderna om finansieringsarrangemangen inte är tillräckliga (dvs. medlemsstaten kan ha ett intresse av skydda statsfinanserna genom att ta ut högre avgifter). I skäl 76 anges att inget i direktivet bör kräva att medlemsstater finansierar finansieringsarrangemangen med medel från deras allmänna budget. Detta talar för att avgifter får tas ut över målnivåerna.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
900
Kommitténs slutsats är därmed att direktivets reglering vad gäller målnivå endast är en minimireglering och att det därför inte finns något som hindrar en medlemsstat från att fortsätta ta ut avgifter efter det att målnivån har uppnåtts.
Avgiftsmodellen
För att skapa en avgiftsmodell som lever upp till direktivets krav och samtidigt uppfyller de principer som kommittén anser vara angelägna föreslår kommittén att avgifterna till resolutionsreserven ska bestå av en avgift som löpande betalas av företagen och en avgift som betalas om det uppstår underskott i reserven. Den löpande avgiften bör benämnas resolutionsavgift och ska bestå av två komponenter; en riskavgift och en grundavgift. Den avgift som tillkommer om reserven får en negativ behållning bör benämnas tilläggsavgift.
Resolutionsavgiften
Vi föreslår alltså att resolutionsavgiften ska delas upp i två komponenter, en riskavgift och en grundavgift.
Riskavgiften ska tas ut löpande och nivån ska inte påverkas av resolutionsreservens behållning. Den ska spegla företagets förväntade belastning på resolutionsreserven under den aktuella avgiftsperioden. Det innebär att såväl sannolikheten för fallissemang som sannolikheten för att företaget försätts i resolution (givet ett fallissemang) måste beaktas i beräkningen av avgiften. En sådan konstruktion medför att avgiften kan sättas lågt, eller t.o.m. till noll, för institut som inte bedöms som systemviktiga och därmed sannolikt inte kommer att hanteras genom resolution.
Beräkning av riskavgiften ska ske utifrån direktivets krav på riskdifferentiering. Som diskuteras mer ingående nedan bör dock de närmare bestämmelserna kring riskdifferentieringen inte framgå av lag. Dessa bestämmelser kommer i stället att ges av direktverkande föreskrifter från kommissionen, samt i den mån det behövs, kompletterande föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Grundavgiften ska enbart tas ut om fonderingsnivån i resolutionsreserven understiger 3 procent av garanterade insättningar.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
901
Grundavgiften tillkommer ovanpå riskavgiften och ska betalas av alla avgiftsskyldiga som omfattas av resolutionsregelverket. För det fall resolutionsreservens behållning faller under 0,67 procent av garanterade insättningar ska resolutionsmyndigheten höja grundavgiften så att den tillsammans med riskavgiften blir tillräcklig för att återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av garanterade insättningar inom sex år (höjd grundavgift).
Det faktum att det kommer att vara möjligt att sätta riskavgiften till noll för icke systemviktiga företag gör att vissa företag enbart kommer att betala resolutionsavgift när fonderingsnivån i resolutionsreserven ligger under 3 procent av garanterade insättningar. Att ett visst avgiftsuttag görs av företag vars förväntade belastning på resolutionsreserven är noll kan som ovan anförts motiveras dels utifrån att det inte helt går att utesluta resolutionsåtgärder även för mindre företag, dels utifrån att icke-systemviktiga företag kommer att få nytta av statens resolutionsinsatser även om de själva inte är direkt föremål för insatserna.
I det följande diskuteras konstruktionen av resolutionsavgiftens två komponenter närmare.
Riskavgift
Genom riskavgiften uppfylls direktivets krav på att resolutionsavgiften ska differentieras utifrån de enskilda avgiftsskyldigas risker. Enligt artikel 103.7 ska riskdifferentieringen ske med utgångspunkt i följande faktorer: - Företagets riskexponering, bland annat omfattningen av dess värdepappershandel, dess exponeringar utanför balansräkningen12 och dess skuldsättningsgrad. - Stabiliteten och graden av diversifiering i företagets finansieringskällor, samt icke pantsatta likvida tillgångar. - Företagets finansiella ställning. - Sannolikheten för att företaget försätts i resolution. - Omfattningen av tidigare statligt stöd till företaget. - Komplexiteten i företagets legala struktur och hinder för resolution av företaget.
12 Sådana exponeringar avser ansvarsförbindelser och åtaganden som redovisas inom linjen.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
902
- Företagets betydelse för stabiliteten i det finansiella systemet eller ekonomin i en eller flera av unionens medlemsstater. - Företagets deltagande i ett institutionellt system (IPS).
Kommittén anser att listan över de faktorer som ska beaktas vid riskdifferentiering inte är uttömmande. Det är således möjligt att använda även andra faktorer i avgiftssättningen. Kommittén anser emellertid att den närmare regleringen av metoden för riskdifferentieringen inte bör framgå av lag. För detta talar två skäl.
För det första föreskriver artikel 103.7 att kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter för att precisera hur ett företags avgift ska justeras i proportion till dess riskprofil. Dessa akter får direkt verkan i Sverige. Om Sverige skulle välja att i lag närmare precisera hur en riskbaserad modell ska utformas riskerar dessa regler att strida mot de regler som kommissionen utfärdar.
För det andra är det kommitténs uppfattning att den typ av detaljregler som direktivets lista utgör inte lämpar sig i lag. Lagen bör i stället ges ett mer principiellt innehåll som enbart på ett övergripande plan reglerar hur riskavgiften ska beräknas. Närmare bestämmelser om metoder för differentiering bör, om behov finns efter kommissionens reglering, meddelas via föreskrifter från regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Gällande frågan vilket innehåll lagen bör ges anser vi att det är tillräckligt att det i lagen regleras att riskavgiftens storlek ska reflektera varje enskilt företags förväntande belastning på resolutionsreserven. Av detta följer att den avgiftsansvariga myndigheten måste uppskatta följande parametrar för varje enskilt institut: - sannolikheten för att företaget fallerar, - sannolikheten för att företaget försätts i resolution (givet ett fallissemang), och - resolutionsreservens (uppskattade) nettokostnader för att genomföra nödvändiga resolutionsåtgärder.
Produkten av dessa parametrar utgör tillsammans den förväntade belastningen. Vid beräkningen av dessa parametrar kommer myndigheten att behöva beakta de mer detaljerade faktorer som framgår av direktivets lista.
Kommittén anser vidare att det inte bör införas någon begränsning av riskavgiftens storlek i lag, varken ett golv eller ett tak.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
903
Sådana begränsningar skulle nämligen innebära att parametrarna ovan inte skulle tillåts slå igenom fullt ut i beräkningsmodellen och att skattningen av den förväntade belastningen därmed skulle bli missvisande. Exempelvis skulle ett golv för riskavgiften innebära att de företag vars uppskattade sannolikhet för att hamna resolution är noll skulle få betala riskavgift trots att den förväntade belastningen på reserven är noll. Omvänt skulle ett tak innebära en risk att vissa institut skulle få en för låg riskavgift.
Samtidigt som avgiftsberäkningen bör göras med dessa principer som grund är det viktigt att beakta att beräkningen av företagens förväntade belastning inte kommer att kunna göras med exakt precision. De kvantitativa skattningarna av riskavgiften kommer alltid att vara behäftade med osäkerhet och kommer av nödvändighet att behöva kompletteras av kvalitativa bedömningar från resolutionsmyndigheten. Av detta skäl är det rimligt att myndigheten ska kunna ställa upp kvantitativa begränsningar på riskavgiften, även om lagen i sig inte ger uttryck för detta.
En ytterligare aspekt gällande beräkningen av riskavgiften är att de parametrar som ska ingå vid beräkningen av förväntad belastning kommer att variera över tid. Exempelvis är det troligt att både sannolikheten för fallissemang och sannolikheten för resolution kommer att stiga markant i perioder av finansiell oro. Även om det är grunden är rimligt att detta ska ge utslag i avgiftsmodellen blir risken för procykliska effekter stor om avgifterna baseras på alltför kortsiktiga bedömningar. Den ansvariga myndigheten bör därför uppskatta de ingående parametrarna över tidsperioder som är tillräckligt långa för att undvika överdrivna svängningar i riskavgiftens storlek över tid.
Avslutningsvis vill kommittén även belysa att vårt förslag kring riskavgiften utformning ökar behovet av att reformera avgiftsmodellen för insättningsgarantin. Som framgår ovan i detta kapitel kan ett företag som fallerar antingen hanteras inom ramen för resolution eller tillåtas att gå i konkurs och därmed, om tillämpligt, utlösa insättningsgarantin. Avsikten med riskavgiften är att den ska återspegla sannolikheten för att det enskilda företaget måste hanteras inom ramen för resolution. I den mån företaget inte förväntas bli föremål för resolution utan i stället hanteras genom insättningsgarantisystemet ska ingen riskavgift utgå. För att staten fullt ut ska få kompensation för sitt totala åtagande gentemot företagen krävs att insättningsgarantisystemet har en avgiftsmodell som bygger på motsvarande principer, dvs. att insättningsgaranti-
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
904
avgiften återspeglar varje instituts förväntade belastning på det systemet. En sådan modell har tidigare föreslagits men ännu inte genomförts för det svenska insättningsgarantisystemet.
Grundavgift
Eftersom riskavgiften inte kommer att nivåbestämmas i lag är det inte givet att den enskilt är tillräcklig för att resolutionsavgiften ska kunna uppfylla direktivets avgiftskrav. Grundavgiftens huvudsakliga syfte blir således att säkerställa ett avgiftsuttag som uppfyller dessa krav.
Här gäller för det första att avgiften ska sättas så att direktivets målnivå på 1 procent av garanterade insättningar kan nås senast 2025. Som framgår ovan bedöms resolutionsreserven ha uppnått denna nivå redan inom ett år efter tidpunkten då direktivet börjar gälla. Någon hänsyn till de särskilda regler som ska gälla under den initiala uppbyggnadsfasen behöver således inte tas vid utformning av grundavgiften.
För det andra ska avgiften – för det fall resolutionsreserven faller under två tredjedelar av direktivets målnivå (0,67 procent av garanterade insättningar) – sättas så att målnivån på 1 procent uppnås igen senast efter sex år. Eftersom det enligt direktivet ska utgå en särskild tilläggsavgift (efterhandsavgift) om fondens behållning är negativ är kommitténs tolkning av direktivet att grundavgiften enbart ska avse underskott i intervallet 0 till 100 procent av målnivån. Det innebär att den som mest skulle komma att uppgå till 1/6 av den i direktivet angivna målnivån för fonden, dvs. 0,17 procent av garanterade insättningar (1/6 * 1 procent garanterade insättningar = 0,17).
Enligt direktivet ställs inga kvantitativa krav på avgiftens storlek förrän fonden underskrider 0,67 procent. Det skulle således vara möjligt att låta resolutionsavgiften enbart bestå av riskavgiften så länge fonderingsnivån i reserven överskrider 0,67 procent av garanterade insättningar.
Som framgår ovan ställer dock direktivet upp särskilda krav på fonderingsnivån för att kunna tillämpa det särskilda undantag från skuldnedskrivning som anges i artikel 44 i direktivet. Här gäller att behållningen måste överstiga 3 procent av garanterade insättningar för att undantaget ska kunna tillämpas. Kommittén konstaterar i kapitel 15 att möjligheten att utnyttja detta undantag ger staten ökad flexibilitet vid resolution, och att det därför i utformningen av avgifts-
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
905
modellen finns anledning att beakta behovet av att resolutionsreserven har en behållning på 3 procent av garanterade insättningar.
Av detta skäl anser kommittén att grundavgiften bör aktiveras när resolutionsreservens behållning är lägre än 3 procent av garanterade insättningar. På detta sätt kommer resolutionsreserven att kunna nå 3 procents-nivån snabbare än om resolutionsavgiften enbart hade bestått av riskavgiften.
Till skillnad från riskavgiften anser kommittén att grundavgiften bör uppgå till en enhetlig nivå för alla företag som omfattas av regelverket. Detta innebär alltså att även de företag som inte betalar riskavgift (p.g.a. av att deras förväntade belastning på resolutionsreserven är noll) får vara med och dela på avgiftsbördan när resolutionsreservens behållning befinner sig under tre procent av garanterade insättningar.
Genom denna konstruktion anser kommittén att det uppnås en rimlig balans mellan principerna att resolutionsavgiften å ena sidan ska betalas av alla företag som potentiellt kan försättas i resolution och å andra sidan ska avspegla företagens förväntade belastning på resolutionsreserven. Dessutom bidrar en fördelning av avgiftsbördan på flera företag när resolutionsreservens behållning är låg till att minska procyklikaliteten i avgiftsmodellen. Detta beror på att uttag av grundavgiften (i normalfallet) kommer att ske efter att reserven har nyttjats, dvs. i en situation då det finansiella systemet sannolikt är försvagat. Genom att i ett sådant läge fördela avgifterna på ett större kollektiv kan avgiftsuttagets eventuella negativa effekter på den finansiella stabiliteten minskas.
Givet att grundavgiftens funktion är att återställa resolutionsreservens storlek till tre procent av garanterade insättningar har valet av nivån på avgiften mindre betydelse för den totala avgiftsbelastningen på företagen över tid. Nivån på avgiften kommer enbart att styra hur fort fonderingsnivån kommer att uppnås. En viktig aspekt att beakta i valet av nivå är dock att den kommer att vara styrande för tilläggsavgiftens maximala nivå (se följande avsnitt). Mot bakgrund av detta är det angeläget att grundavgiften inte sätts så att tilläggsavgiften blir prohibitiv hög. Samtidigt är det också angeläget att grundavgiften inte sätts så lågt att det tar orimligt lång tid att återställa reservens nivå till tre procent av garanterade insättningar.
Mot bakgrund av dessa övervägande anser kommittén att det är rimligt att grunddelen sätts till 0,01 procent av avgiftsunderlaget
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
906
per år. Denna nivå skulle utifrån dagens förutsättningar motsvara cirka 0,7 miljarder kronor per år.
Detta kommer alltså att vara den nivå på grundavgiften som ska gälla när fonderingsnivån i resolutionsreserven befinner sig mellan 0,67 och 3 procent av garanterade insättningar.
I syfte att uppfylla direktivets krav på återställning av fonderingsnivån till 1 procent av garanterade insättningar inom sex år kan det dock finnas behov av att höja grundavgiften när resolutionsreserven faller under 0,67 procent av garanterade insättningar (höjd grundavgift). Den ska då höjas till en nivå som gör att den totala resolutionsavgiften blir tillräcklig för att återställa fonderingsnivån till 1 procent av garanterade insättningar.
Den höjda grundavgiften kommer att bestämmas utifrån riskavgiftens sammanlagda storlek. Om riskavgiften är tillräcklig för att återställa fonderingsnivån till 1 procent inom sex år kommer det inte finnas något behov av att höja grundavgiften. Under den orealistiska förutsättningen att riskavgiften är satt till noll för samtliga institut skulle däremot den förhöjda grundavgiften att behöva uppgå till maximala 0,17 procent av garanterade insättningar.
I och med att den höjda grundavgiften kommer att vara beroende riskavgiftens storlek är det inte möjligt att fastslå den exakta nivån för den förhöjda grundavgiften i lag. Av detta skäl bör den höjda grundavgiften i stället bestämmas av regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, utifrån de restriktioner som ges i lag.
En särskild fråga rörande den höjda grundavgiften är vid vilken tidpunkt den ska bestämmas. Fastställandet av det belopp som ska återhämtas med hjälp av den höjda grundavgiften måste rimligtvis ske redan vid den tidpunkt då avgiftsbehovet uppstår, dvs. när reserven underskrider 0,67 procent av garanterade insättningar. Detta i syfte att undvika att transaktioner i reserven påverkar storleken på den förhöjda grundavgiften.
Eftersom den höjda grundavgiften är beroende av riskavgiften storlek är det däremot inte lämpligt att själva avgiftsnivån läggs fast vid tidpunkten då avgiftsbehovet uppstår och för hela sexårsperioden framåt. På grund av årliga variationer i riskavgiften nivå skulle detta nämligen kunna medföra att den sammanlagda resolutionsavgiften (exklusive tilläggsavgiften) antingen blir för hög eller för låg för att nå en fonderingsnivå på 1 procent av garanterade insättningar inom sex år. I stället är det rimligt att den höjda grundavgiften bestäms år för år fram till dess att målnivån har återställts.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
907
En annan fråga är hur den höjda avgiften ska beräknas om det skulle ske nya utbetalningar ur fonden innan ett tidigare underskott hunnit återhämtas. Kommittén anser att det inte är rimligt att kräva att underskottet ska inhämtas under den sexårsperiod som gäller för det ursprungliga underskottet, eftersom detta i praktiken skulle innebära att det underskott som avser den nya utbetalningen skulle behöva återhämtas inom en kortare period än vad direktivet kräver. I stället bör den höjda avgiften beräknas utifrån en ny sexårsperiod och avse det totala underskottet, dvs. både det tidigare underskott som ännu inte återhämtats och det nya.
Möjlighet till nedsatt resolutionsavgift
Enligt artikel 102.3 i direktivet ska de avgifter som tas ut för att uppnå direktivets målnivå sättas med beaktande av konjunkturcykeln och de negativa effekter som procykliska avgifter kan få. Regeringen eller den myndighet regeringen utser bör därför få möjlighet att justera ned grundavgiften och den höjda grundavgiften om särskilda skäl föreligger. Det gäller exempelvis om den finansiella stabiliteten i Sverige hotas genom avgiftsuttaget. Denna möjlighet bör även innefatta riskavgiften.
Tilläggsavgift
Om resolutionsreserven inte räcker för att täcka förluster, kostnader eller andra utgifter kräver direktivet att extraordinära avgifter ska tas ut från instituten för att täcka underskottet (tilläggsavgift). Här blir det alltså fråga om en ytterligare avgift, utöver resolutionsavgiften, för det fall behållningen i reserven blir negativ. Denna tilläggsavgift har enbart till uppgift att eliminera underskott i reserven, inte återställa behållningen till direktivets målnivå på en procent av garanterade insättningar. Den senare uppgiften uppfylls av resolutionsavgiften som kommer att tas ut parallellt med tilläggsavgiften.
Direktivet säger inget om inom vilken tidsrymd ett underskott ska inhämtas. Vår tolkning är emellertid att direktivets avsikt är att hela underskottet som huvudregel ska inhämtas vid ett och samma tillfälle. Ett uttryckligt undantag finns dock. Avgifterna får maximalt uppgå till tre gånger den årliga avgift som tas ut för att uppnå
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
908
direktivets målnivå. Kommitténs tolkning är att det som här avses med årlig avgift inte innefattar eventuellt förhöjda årliga avgifter till följd av att målnivån måste återställas inom sex år, utan enbart de årliga avgifter som normalt tas ut när det inte finns några tidsbundna krav på återställning. Givet den konstruktion kommittén föreslår avseende resolutionsavgiften innebär detta att tilläggsavgiften maximalt kommer att kunna uppgå till tre gånger resolutionsavgiften, exklusive höjd grundavgift.
Den övre gränsen för tilläggsavgiften innebär att det kan komma att ta flera år innan ett större underskott har eliminerats. Under denna period kommer också resolutionsavgiften att tas ut. Detta gör att behållningen i reserven kan komma att vara positiv utan att hela underskottet hunnits betalts in med tilläggsavgift. Detta faktum innebär att uttaget av tilläggsavgiften inte kan hängas upp på att ett underskott i reserven föreligger vid tidpunkten för avgiftsuttaget. I stället måste tilläggsavgiften vid större underskott fastställas vid tidpunkten då underskottet uppstår och för flera år framåt, så att den förväntade avgiftssumman uppgår till underskottets storlek.
Om det skulle uppstå ett nytt underskott i reserven innan det gamla har återhämtas, ska tilläggsavgiften beräknas utifrån det sammanlagda underskottet. Givet att det gamla underskottet var så högt att det betingade maximal tilläggsavgift kommer det nya underskottet inte att påverka storleken på avgiften. Däremot kommer det innebära att tilläggsavgiften kommer att behöva tas ut under en längre period.
I resolutionsdirektivet ställs också krav på att tilläggsavgiften ska fördelas mellan instituten på samma sätt som de avgifter som tas ut när fonderingsnivån är positiv. Således krävs att tilläggsavgiften riskdifferentieras på samma sätt som resolutionsavgiften. För att åstadkomma detta föreslår vi en bestämmelse med innebörden att tilläggsavgiften för varje enskilt institut ska fastställas utifrån den andel av de totala resolutionsavgifterna som institutet betalar.
När det gäller tidpunkten för uttaget av tilläggsavgiften innehåller direktivet inga explicita krav. Skrivningarna kan dock tolkas som att avgifterna ska tas ut så att underskottet i reserven omedelbart ska kunna täckas, dvs. utan att underskottet ska behöva finansieras på annat sätt (t.ex. i form av lån) i väntan på att tilläggsavgifterna flyter in. Kommittén bedömer dock att det i praktiken kommer vara svårt, eller till och med omöjligt, att ta ut avgifter så
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
909
snabbt att annan tillfällig finansiering inte ska behövas. Detta gäller särskilt om resolutionsmyndigheten måste göra en ny insamling av de uppgifter som krävs för att fastställa avgiften. Detta senare problem skulle förvisso kunna undvikas om resolutionsmyndigheten tilläts göra avgiftsuttaget baserat på uppgifter från det närmaste föregående avgiftsbeslutet. Men även om så vore fallet är kommitténs bedömning att det inte kommer vara möjligt att göra avgiftsuttaget inom de tidsramar som krävs för att annan tillfällig finansiering inte ska vara nödvändig.
Det kan också tilläggas att ett avgiftsuttag som måste ske separat från det ordinarie årliga uttaget av resolutionsavgiften kommer att innebära en administrativ belastning på både instituten och resolutionsmyndigheten. Dessutom kommer det att ske vid en tidpunkt när resolutionsmyndighet sannolikt är hårt belastad med att hantera ett eller flera resolutionsärenden.
Av dessa skäl föreslår kommittén att tilläggsavgiften som huvudregel bör tas ut vid samma tidpunkt som resolutionsavgiften. Endast om särskilda skäl föreligger ska myndigheten kunna ta ut tilläggsavgiften vid en annan tidpunkt. Det skulle exempelvis kunna vara motiverat att tidigarelägga avgiftsuttaget om resolutionsreserven inte kan utnyttja de lånemöjligheter som föreslås i avsnitt 21.4.6, eller om sådana lån enbart kan tas upp till ofördelaktiga villkor. När ett sådant avgiftsuttag aktualiseras bör resolutionsmyndighet inte göra någon ny insamling av uppgifter från företagen utan i stället basera avgiftsbeslutet på uppgifter från närmaste föregående avgiftsbeslut.
Under den period som det föreligger ett underskott i reserven kommer detta att behöva finansiera med ovan nämnda lånemöjligheter. Kostnaderna för denna finansiering bör i sin helhet täckas med tilläggsavgifterna.
Anstånd med tilläggsavgift
Enligt artikel 104.3 i direktivet får resolutionsmyndigheten, helt eller delvis, undanta företag från skyldigheten att betala tilläggsavgift om det är nödvändigt för att skydda företagets finansiella ställning. Ett sådant undantag får dock inte beviljas för längre tid än sex månader, men undantaget kan förnyas på företagets begäran. Den avgift som undantaget gäller ska dock betalas vid en senare
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
910
tidpunkt när det inte längre hotar skada företagets finansiella ställning. Denna regel bör införas i svensk lag.
Avgiftsunderlaget
Avgiftsunderlaget för dagens stabilitetsavgift utgörs av summan av de avgiftsskyldiga företagens skulder och avsättningar (exklusive obeskattade reserver), minskat med efterställda skuldförbindelser som får ingå i kapitalbasen.13 För företag som ingår i en koncern ska dessutom skulder till andra avgiftsskyldiga företag inom koncernen dras av från avgiftsunderlaget.
I och med att insättningar som omfattas av insättningsgarantin ingår i företagens skulder, och därmed medräknas i avgiftsunderlaget för stabilitetsavgiften, betalar företagen i dag dubbla avgifter för dessa, dels insättningsgarantiavgift, dels stabilitetsavgift.
Med resolutionsdirektivet regler kommer denna dubblering att upphöra, eftersom det där föreskrivs att underlaget för avgifterna till finansieringsarrangemanget för resolution ska utgöras av företagens skulder (exklusive primärt och supplementärt kapital) med avdrag för garanterade insättningar. I förhållande till vad som gäller för dagens stabilitetsavgift kommer detta alltså att innebära att avgiftsunderlaget minskar med ett belopp motsvarande summan av garanterade insättningar.
Den minskningen motverkas till viss del av att resolutionsavgift fortsättningsvis även kommer att betalas av värdepappersbolag. Dessa bolag ingår inte i kretsen av avgiftsskyldiga företag enligt den nuvarande stödlagen. Sammantaget innebär de nya reglerna att avgiftsbasen för resolutionsavgiften, om den beräknas på data för 2012, skulle uppgå till cirka 7 200 miljarder kronor. Detta kan jämföras med det avgiftsunderlag som låg till grund för stabilitetsavgiften samma år, vilken uppgick till 8 535 miljarder kronor.14
13 Enligt lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Detta avser sådana skuldförbindelser som har en ursprunglig löptid om minst fem år. 14 Avdraget för garanterade insättningar minskar avgiftsbasen med 1 313 miljarder kronor medan inkluderingen av värdepappersbolagen ökar basen med knappt 23 miljarder kronor.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
911
Resolutionsreserven ska finansieras helt med avgifter från instituten
Enligt artikel 103.3 får upp till 30 procent av målnivån för fonden utgöras av betalningsåtaganden. Kommittén förordar att detta undantag inte förs in i svensk lag utan att resolutionsreserven i sin helhet ska finansieras via avgifter från företagen, samt sådana medel som inflyter i samband med resolutionsärenden.
Uppgiftsskyldighet
För att beräkna och fatta beslut om avgifterna till resolutionsreserven krävs bl.a. information om företagens garanterade insättningar och övriga skulder. I lagen bör därför införas en skyldighet för företagen att – på motsvarande sätt som gäller för insättningsgaranti- och stabilitetsavgiften – lämna de uppgifter som resolutionsmyndigheten behöver för att fastställa resolutionsavgiften. Samtliga uppgifter som företagen lämnar ska vara granskade och godkända av revisor.
Beslut om avgifter
I den föreslagna avgiftsmodellen förutsätter beslut om resolutions- och tilläggsavgiften uppgifter om företagens totala volym av garanterade insättningar. Avgifterna ska sedan beräknas som en andel av företagens skulder minskat med garanterade insättningar (avgiftsunderlaget). Att avgifterna ska fördelas utifrån hela avgiftskollektivets garanterade insättningar gör att beräkning och uttag av avgifterna blir beroende av att samtliga institut har fullgjort sin uppgiftsskyldighet.
Erfarenheterna från insättningsgaranti, vars nuvarande avgiftsmodell är uppbyggd på motsvarande sätt, visar att avgiftsuttaget kan bli kraftigt försenat p.g.a. av att avgiftsmodellen har denna egenskap. Sådana förseningar innebär förlorade ränteintäkter för fonden.
För att undvika detta föreslår kommittén att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ges rätt att fatta beslut om avgifterna till resolutionsreserven även om den inte har fått in uppgifter från samtliga företag. För dessa företag är det rimligt att myndigheten i stället gör en uppskattning av de poster som behövs för att fastställa avgiften. (Denna uppskattning bör
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
912
göras utifrån försiktiga antaganden till nackdel för dem som inte lämnat uppgift.) Om det i efterhand visar sig att ett företags faktiska uppgifter skiljer sig från dem som uppskattats ska avgiften kunna justeras för de företag som inte fullgjort sin avgiftsskyldighet. För övriga företag ska avgifterna ligga fast.
Möjligheten att fatta beslut om resolutionsavgiften på detta sätt bör emellertid inte gälla om de uppgifter som saknas kan förväntas ge väsentlig påverkan på det totala avgiftsuttaget. Detta medför att bestämmelsen i praktiken enbart blir tillämplig i fråga om mindre företag. En sådan ordning måste dock anses rimlig mot bakgrund av de stora felaktigheter i avgiftsuttaget som skulle kunna uppstå om det gjordes oriktiga uppskattningar av de större företagens garanterade insättningar och övriga skulder.
Krav på företagens efterlevande av avgiftsskyldigheten
Medlemsstaterna ska enligt artikel 103.4 se till att skyldigheten att betala avgifter är bindande enligt nationell lagstiftning. Medlemsstaterna ska vidare enligt artikel 103.4 andra stycket upprätta nödvändiga rutiner för uppföljning och kontroll av att avgifter betalas fullständigt och korrekt.
Slutligen anges i artikel 103.8 att kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter för att specificera hur uppföljning och kontroll av företagens fullgörande av sin avgiftsskyldighet ska ske.
Kommittén föreslår att avgiftsskyldigheten ska regleras i lag. Avgifterna föreslås vara baseras på uppgifter ur företagens av revisorer granskade årsredovisningar samt på uppgifter om garanterade insättningar som redan i dag lämnas till garantimyndigheten i särskild ordning. De senare uppgifterna ska vara stärkta genom revisorsintyg. Kommittén anser inte att någon ytterligare reglering behövs för att uppfylla direktivets krav i denna del.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
913
21.4.4 Användning av resolutionsreserven
Kommitténs förslag: I samband med resolution får resolutions-
reserven användas för utbetalningar som avser följande ändamål:
Garantier avseende tillgångar och skulder för ett företag under resolution eller dess dotterbolag, ett broinstitut, eller ett tillgångsförvaltningsbolag. Lån till ett företag under resolution eller dess dotterbolag, ett broinstitut, eller ett tillgångsförvaltningsbolag. Förvärv av tillgångar från ett företag under resolution. Tillskott av medel till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag. Ersättning till ägare eller borgenärer i ett företag under resolution för det fall en värdering visar att dessa grupper får ett sämre ekonomiskt utfall vid resolution än vid konkurs eller likvidation. Medel som lämnas som kompensation till ett företag under resolution i syfte att gottgöra den förlust som skulle ha burits av de borgenärer som resolutionsmyndigheten beslutar att undanta från nedskrivning vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
Resolutionsreserven får även användas för dessa ändamål i förhållande till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.
Om en ovan åtgärd innebär att förluster som drabbat företaget under resolution direkt eller indirekt förs över till resolutionsreserven gäller de krav som ställs för att resolutionsreserven ska få användas för att kompensera för skulder som undantas inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget.
Skälen för kommitténs förslag
För att möjliggöra resolution kan det krävas att resolutionsmyndigheten vidtar vissa finansiella stödåtgärder gentemot ett företag under resolution eller ett bolag som övertar hela eller delar av företagets verksamhet (en köpare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag).
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
914
Denna typ av åtgärder ska alltid ske med beaktande av resolutionsdirektivet huvudprincip att förluster och andra kostnader i samband med resolution i första hand ska bäras av företagets ägare följt av dess borgenärer. Till följd av direktivets regler kan det dock uppkomma situationer där resolutionsmyndigheten indirekt tvingas bära vissa förluster hos ett företag. Det gäller exempelvis om resolutionsmyndigheten vidtagit åtgärder som gör att företagets ägare och borgenärer får ett sämre ekonomiskt utfall än vad de skulle ha fått om företaget i stället hade försatts i konkurs eller gått i likvidation.
I artikel 101.1 regleras de åtgärder för vilka resolutionsmyndigheten får använda medel hämtade från resolutionsreserven. Myndigheten ska bland annat kunna utfärda garantier, ge lån, eller köpa tillgångar av ett företag under resolution, dess dotterbolag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag. Det finns också möjlighet att tillskjuta medel till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
Utöver dessa åtgärder ska myndigheten under vissa omständigheter kunna betala ut kompensation till företaget eller dess ägare och borgenärer med medel från resolutionsreserven. Detta kan göras i två olika fall.
Det första fallet avser en situation där en värdering (enligt artikel 74) utvisar att ägare, borgenärer eller insättningsgarantisystemet fått ett sämre ekonomiskt utfall vid resolution än vid konkurs eller likvidation; se kapitel 18.
Det andra fallet avser en situation där resolutionsmyndigheten väljer att diskretionärt undanta vissa skulder i samband med att skuldnedskrivningsverktyget tillämpas enligt artikel 44.3; se avsnitt 15.16. Som huvudregel får denna kompensation maximalt uppgå till motsvarande 5 procent av företagets totala skulder och egna kapital. I undantagsfall är det dock tillåtet att använda ytterligare medel ur finansieringsarrangemanget.
Av artikeln framgår också att samtliga ovan angivna åtgärder ska kunna finansieras även i förhållande till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.
Avslutningsvis medger artikeln att finansieringsarrangemanget ska kunna användas för att ge lån till motsvarande arrangemang inom Europeiska unionen. Denna fråga avhandlas separat i avsnitt 21.4.6 nedan.
En fråga som uppkommer i anslutning till detta är huruvida det är möjligt för medlemsstaterna att använda finansieringsarrange-
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
915
manget (i Sveriges fall resolutionsreserven) för andra ändamål än de som specificeras i artikel 101.1.
Av den allmänna princip som reglerar användningen av finansieringsarrangemanget för resolution (artikel 101.2) framgår att finansieringsarrangemanget inte får användas för direkt täckning av ett företags förluster eller för att kapitalisera ett företag. I det fall någon av åtgärderna resulterar i en indirekt täckning av företagets förluster ska de principer för hur finansieringsarrangemanget får användas vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget tillämpas (artikel 44). Dessa principer säger att undantag från skuldnedskrivning bara får göras i undantagsfall samt att resolutionsreserven – för det fall sådana undantag gjorts – bara får användas om en viss andel av företagets skulder (kapitalet inkluderat) först har skrivits ned eller konverterats. Mot bakgrund av direktivets krav föreslår kommittén föreslår att det framgår av svensk lag att om resolutionsreserven direkt eller indirekt bär förluster som skulle ha burits av företaget under resolution ska de krav som ställs på ägare och borgenärer att bidra till förlustabsorbering och kapitalisering inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget tillämpas.
Som konstateras i avsnitt 21.4.1 är det därför kommitténs uppfattning att artikel 101.1 är att betrakta som en uttömmande lista av åtgärder där medel från resolutionsreserven får användas. Det finns således ingen möjlighet att introducera ytterligare användningsområden för resolutionsreserven i nationell rätt.
Detta gör att det exempelvis inte kommer vara möjligt att använda reserven för den typ av generella stödåtgärder som vidtogs i Sverige under finanskrisen 2008–2009. Enligt direktivet kommer sådana åtgärder även fortsättningsvis att vara möjliga att genomföra även om de inte får finansieras via resolutionsreserven. Som kommittén konstaterar ovan gör detta att det finns ett behov av att behålla den nuvarande stabilitetsfonden.
21.4.5 Finansiering under resolution
Kommitténs bedömning: Om det behövs för att säkerställa att
ett företag under resolution eller ett broinstitut har tillräcklig finansiering, bör resolutionsmyndigheten i första hand utfärda garantier för ny marknadsfinansiering med resolutionsreserven som bas. Om finansieringen via sådana garantier inte är till-
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
916
räcklig, bör Riksbanken inom ramen för befintlig lagstiftning kunna bidra till resolutionen genom att ge nödkredit.
Skälen för kommitténs bedömning
Ett företag som försätts i resolution har sannolikt likviditetsproblem (eller har haft, men har erhållit nödkredit). Om företaget inte har haft problem tidigare så riskerar det i vart fall att få det i och med resolutionsbeslutet. Generellt torde brist på likvida medel vara ett av de största problemen under rekonstruktioner av alla slag. Det är kommitténs bedömning att detta kan vara ett problem även med beaktande av de tillsynskrav som tillkommit sedan dess rörande likviditetsreserver och stabil finansiering.
Som framgår ovan kan resolutionsmyndigheten använda resolutionsreserven till att utfärda garantier för, eller bevilja krediter till, ett företag under resolution eller ett broinstitut.
Kommittén bedömer att finansieringen i första hand bör säkerställas genom garantier. Garantier har flera fördelar jämfört med lån. Den främsta är att marknadskanalerna upprätthålls, vilket förenklar övergången till ett läge där företaget ska klara sig på egen hand. Garantier innebär vidare att staten inte behöver låna upp medel i eget namn och statens behov av upplåning påverkas inte förrän garantin eventuellt behöver infrias. Om företaget drivs vidare inom ramen för resolution och så småningom (i någon form) återgår till reguljär verksamhet, kan staten helt undvika att behöva låna upp medel. En nackdel med garantier är att det kan ta en tid innan tillräckligt mycket ny garanterad marknadsfinansiering kan uppbringas. Därför kan det vara nödvändigt att med ett lån snabbt ge företaget tillräckligt med likvida medel för att det ska kunna fortsätta att bedriva den kritiska verksamhet som utgör själva grunden för att det försatts i resolution.
Även om garantier bör användas i första hand eftersom sådana inte omedelbart behöver finansieras och sannolikt ger ett enklare utträde ur resolution. Krediter kan emellertid behöva komplettera utfärdandet av garantier om företaget under resolution har akut brist på likvida medel och ny (garanterad) finansiering inte tillräckligt snabbt kan uppbringas. Dessa bör dock ersättas så snabbt som möjligt med (garanterad) marknadsfinansiering. Krediter i detta sammanhang bör alltså ses som ett tillfälligt likviditetstöd i avvaktan på att tillräcklig marknadsfinansiering kan erhållas.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
917
Riksbanken bör kunna bistå med kredit
Även om resolutionsmyndigheten kan använda resolutionsreserven för att bevilja krediter anser kommittén att en samhällsekonomiskt effektivare lösning är att Riksbanken i första hand ansvarar för denna typ av likviditetsstöd. En centralbank har en unik förmåga att skapa pengar i den inhemska valutan och kan på så sätt snabbt ge krediter av i princip obegränsad storlek. Det är därför ändamålsenligt att Riksbanken i första hand ansvarar för tillfälliga likviditetstöd i den egna valutan till företag under resolution, vilket även är i linje med Riksbankens likviditetsstödjande roll generellt. När det gäller likviditetstöd i utländsk valuta har centralbanker ingen naturlig fördel jämfört med exempelvis skuldförvaltningsmyndigheter. Däremot har Riksbanken en valutareserv och vissa möjligheter att låna av andra centralbanker, vilket innebär att Riksbanken även bör kunna bistå med likviditetsstöd i utländsk valuta.
En kredit från Riksbanken till ett företag under resolution bör vara föremål för en garanti. Såtillvida är det ingen skillnad mot när resolutionsmyndigheten garanterar privat finansiering. Lån från Riksbanken bör bli aktuella först när ny (garanterad) marknadsfinansiering inte kan erhållas tillräckligt snabbt och det förefaller rimligt att centralbankskrediter ska ges på samma villkor, det vill säga mot garanti. Riksbanken bör i en sådan här situation betraktas som att den tillfälligt ersätter andra marknadsaktörer snarare än att den träder in i stället för resolutionsmyndigheten. Att på detta sätt tillfälligt ersätta marknadsaktörer som av något skäl inte finansierar ett företag motsvarar Riksbankens roll vid reguljärt tillfälligt likviditetsstöd till solida företag som inte är försatta i resolution.
Men i detta fall finns det också ett i grunden viktigare skäl för garantin och det är att se till att kostnaderna inte överförs på staten genom att Riksbanken gör förluster som överförs till staten via minskad vinstutdelning från (eller behov av kapitaltillskott till) Riksbanken. En bärande tanke i direktivet och i konstruktionen av resolutionsreserven är att kostnader för resolution i slutändan ska bäras av den finansiella sektorn. Om någon annan statlig aktör än resolutionsmyndigheten ger ett lån till ett företag under resolution blir garantier uppbackade av reserven av vikt för att kreditrisk inte ska överföras från den privata sektorn till staten. Syftet med en garanti till förmån för centralbanken är således i detta fall att säkerställa att eventuella kostnader bärs av den finansiella sektorn via resolutionsreserven och det krav på nya avgifter som uppstår
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
918
om reserven tas i anspråk. I så måtto är det inte fråga om en inomstatlig garanti, där staten (via statsbudgeten) förbinder sig att kompensera Riksbanken för eventuella kreditförluster. Eftersom staten i grunden alltid ansvarar för att Riksbanken har tillräckligt kapital för att vara finansiellt oberoende har sådana garantier litet praktiskt värde.15
Kommitténs bedömning är att en tillfällig kredit till ett företag under resolution eller ett broinstitut ryms inom såväl Riksbankens uppdrag om att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende som inom nödkreditbestämmelsen i 6 kap. 8 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank (riksbankslagen).
Nödkrediter enligt 6 kap. 8 § riksbankslagen får bara ges om det finns synnerliga skäl. Som framgår på åtskilliga ställen i detta betänkande anser kommittén att resolution endast kan komma ifråga om det föreligger ett systemhot. Uppenbart bör det då finnas synnerliga skäl för en kredit.
En nödkredit får inte heller ges till företag som av Riksbanken bedöms vara uppenbarligen insolvent. Motsvarande krav ställs även inom unionsrätten som en del av förbudet mot monetär finansiering och kraven på centralbankens oberoende. I bilaga 6 i kommitténs delbetänkande (SOU 2013:6) ges en utförlig beskrivning av unionsrätten och det nationella manöverutrymmet den ger Sverige; se även avsnitt 3.15.
Bakgrunden till bestämmelser om att centralbanker inte ska ge stöd till företag som inte är livskraftiga, och således riskerar att fallera, är att man har velat förhindra att centralbanksfinansiering används till att hålla fallerande företag i fortsatt drift utan att reella rekonstruktionsåtgärder vidtas. Men i och med företaget är försatt i resolution har dessa invändningar inte någon bäring. Företaget är under statlig kontroll och själva syftet med resolutionen är att återge företaget dess livskraft.
Vår bedömning är dessutom att ett företag under resolution eller ett broinstitut kan betraktas som solvent. I detta sammanhang bör insolvensbegreppet handla om att företaget inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte bara är tillfällig, det vill säga att företaget kan antas vara ur stånd att infria sina skulder allteftersom de förfaller till betalning, trots utnyttjande av alla tänkbara resurser som förvärvsförmåga och eventuell ny kredit. Av
15 Dessa förhållanden utreds och förklaras i SOU 2013:9.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
919
detta följer att insolvensbegreppet är långsiktigt till sin karaktär och att insolvensbedömningen som regel förutsätter en prognos.
Ett företag som uppfyller förutsättningarna för att försättas i resolution kan sannolikt inte vid det tillfället betraktas som solvent. Men i och med resolutionsbeslutet ändras situationen. Beslutet att försätta ett företag i resolution fattas för att kunna fortsätta att bedriva åtminstone delar av verksamheten eller avveckla den under ordnade former. För att verksamhet ska drivas vidare så företaget förr eller senare bli livskraftigt. Så även om den verksamhet som resolutionsåtgärderna avser tillfälligt bedrivs i ett insolvent företag kommer detta tillstånd inte att bli bestående.
Eftersom insolvensbegreppet bygger på prognoser, bör det därmed vara möjligt för Riksbanken att bevilja en tillfällig kredit till ett företag i resolution. När Riksbanken gör en prognos bör den således baseras på att resolutionsmyndigheten har satt företaget i resolution och det ska rekonstrueras, till större eller mindre del. Det är då rimligt att förutsätta att resolutionsåtgärderna kommer att få avsedd effekt, dvs. att företaget kan lösa sina betalningsproblem. Följaktligen är företaget inte att betrakta som insolvent.
Även broinstitut upprättas i syfte att driva verksamhet vidare. Av detta skäl bör därför även prognosen för ett broinstitut vara att det kommer att vara livskraftigt och därmed inte är insolvent.
Mot denna bakgrund är det kommitténs bedömning att en konflikt med solvenskravet inte bör uppstå. Ett företag under resolution som resolutionsmyndigheten har aviserat ska rekonstrueras (eller fortleva) eller ett broinstitut är närmst definitionsmässigt att betrakta som solventa företag.
För det fall företaget under resolution som fått en kredit från Riksbanken försätts i likvidation eller konkurs ska lånet från Riksbanken, i likhet med andra nya lån, återbetalas. Riksbanken kommer med andra ord inte att ligga kvar med krediten i ett företag som avvecklas.
Det finns även bestämmelser inom unionsrätten om förbud mot monetär finansiering. För att stödet inte ska stå i strid med det förbudet måste det vara systemstabilitetsaspekter på spel och Riksbanken ska kunna fatta ett självständigt beslut om att bevilja stödet. Beslut enligt 6 kap. 8 § riksbankslagen är föremål för Riksbankens självständiga beslut och som framgår ovan så ska resolution endast inledas om det förligger ett systemhot. Inte heller ur dessa aspekter ser alltså kommittén några hinder för Riksbanken att bistå med krediter i resolution.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
920
Avslutningsvis kan det påpekas att det inte är osannolikt att Riksbanken har gett nödkredit till ett företag innan det försätts i resolution. Denna kredit kommer då att bli föremål för exempelvis nedskrivning och konvertering i det följande resolutionsförfarandet. Huruvida detta är en lämplig ordning, särskilt i ljuset av att kostnaderna för krishanteringen i första hand ska bäras av det privata, har kommittén inte haft tid att analysera utan lämnar frågan till att utredas i särskild ordning.
21.4.6 Finansiering av koncernresolution
Kommitténs förslag: Om resolutionsmyndigheten som ett led i
resolution av en gränsöverskridande koncern ingår en överenskommelse med andra länder om gemensam finansiering av resolutionsåtgärder, ska resolutionsreserven svara för Sveriges del av kostnaderna.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av kapitel 7 ska resolution av gränsöverskridande koncerner genomföras enligt särskilda procedurer. Kortfattat innebär dessa att om ett eller flera företag i en gränsöverskridande koncern uppfyller villkoren för resolution ska den samordnande resolutionsmyndigheten upprätta en koncernresolutionsordning. Den ska delges resolutionskollegiet och beslut ska fattas gemensamt av de resolutionsmyndigheter inom kollegiet som är ansvariga för de delar av gruppen som berörs av åtgärderna. I koncernresolutionsordningen ska det ingå en särskild plan för hur resolutionsåtgärderna ska finansieras (finansieringsplan).
I artikel 107.1 och 107.2 regleras de närmare villkoren för finansiering av koncernresolution. Här framgår att varje medlemsstat är skyldig att säkerställa att det nationella finansieringsarrangemanget för resolutionsåtgärder ska kunna bidra till finansieringen av koncernresolution, i enlighet med vad som överenskommits i finansieringsplanen. I artikel 107.6 sägs vidare att varje medlemsstat i förhand ska fastställa regler och förfaranden så att det nationella finansieringsarrangemanget kan verkställa sitt bidrag omedelbart efter att en finansieringsplan har överenskommits.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
921
En förutsättning för att den här typen av bidrag ska aktualiseras är att två eller flera länder/resolutionsmyndigheter har kommit överens om att genomföra koncernresolution och finansiera denna gemensamt. Mot bakgrund av att direktivet saknar mekanismer för att tvinga medlemsstater att acceptera koncernresolutionsåtgärder, inklusive finansieringen av dessa, är det inte givet att någon överenskommelse de facto kommer till stånd. I ett sådant fall blir det upp till varje enskild medlemsstat att fatta egna beslut om hur resolution ska genomföras och finansieras för de delar av koncernen som omfattas av det egna landets regler.
Av detta följer att resolutionsreserven endast kommer att komma till användning vid koncernresolution i det fall den svenska resolutionsmyndigheten, eventuellt efter regeringens godkännande, nått en överenskommelse med en eller flera utländska resolutionsmyndigheter. Detta bör komma till uttryck i lag.
Av artikel 107.7 följer vidare att medlemsstaterna ska säkerställa att ett finansieringsarrangemang för koncernresolution ska ha samma rätt som det nationella finansieringsarrangemanget att ta upp lån eller erhålla andra former av stöd för att fullgöra sina åtagande. I artikel 107.8 sägs också att det nationella finansieringsarrangemanget ska ha möjlighet att ställa ut garantier för den upplåning som sker inom ramen för ett finansieringsarrangemang för koncernresolution.
Till skillnad från de tidigare bestämmelserna i artikel 107 antyds här att finansieringsarrangemanget för koncernresolution ska utgöra ett självständigt subjekt som har möjlighet att ta upp egna lån som kan garanteras av de nationella finansieringsarrangemangen.
Kommitténs bedömning är emellertid att om den svenska resolutionsmyndigheten träffar en överenskommelse om koncernresolution, bör den svenska resolutionsreserven anses utgöra en del av ett finansieringsarrangemang för koncernresolution. Genom att resolutionsreservens tillgång till olika kreditfaciliteter (se avsnitt 21.4.6) uppfylls därmed per automatik direktivets krav på att finansieringsarrangemanget för koncernresolution ska ha samma rätt som det nationella finansieringsarrangemanget att ta upp lån eller erhålla andra former av stöd. Eftersom det kan handla om att finansiera åtgärder som vidtagits av utländska myndigheter, bör det klargöras genom en uttrycklig lagbestämmelse.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
922
Det bör också klargöras att det nationella finansieringsarrangemanget har möjlighet att ställa ut garantier för de lån som tas upp av finansieringsarrangemang för koncernresolution.
Intäkter till följd av finansiering av koncernresolution
I artikel 107.9 föreskrivs att alla intäkter som uppstår i samband med användning av ett finansieringsarrangemang för koncernresolution ska tillfalla det nationella finansieringsarrangemanget i enlighet med deras bidrag till finansieringen. Denna regel införs i svensk rätt genom den föreslagna bestämmelsen att de tillgångar, medel, räntor, återvinningar eller annan kompensation som resolutionsmyndigheten eller garantimyndigheten erhåller som i samband med resolution ska tillfalla resolutionsreserven (se avsnitt 21.4.8). Om resolutionsmyndigheten är den myndighet som leder koncernresolutionen, kommer dock intäkterna att inflyta till resolutionsreserven. För att säkerställa att dessa intäkter får fördelas mellan de övriga resolutionsmyndigheterna bör det införas en uttrycklig bestämmelse om detta.
21.4.7 Finansiering av insättarnas skydd vid resolution
Kommitténs förslag: Om resolutionsmyndigheten använder
skuldnedskrivningsverktyget, ska insättningsgarantisystemet bidra till resolutionen genom att betala ett belopp som motsvarar det som de garanterade insättningarna skulle ha skrivits ned med enligt lagen om resolution om de inte hade varit undantagna skuldnedskrivning.
Om resolutionsmyndigheten använder försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, ska insättningsgarantisystemet bidra till resolutionen genom att betala ett belopp som motsvarar det som de garanterade insättarna skulle ha burit om förlusterna fördelats mellan borgenärerna enligt förmånsrättsordningen.
Det ska även vara möjligt för insättningsgarantisystemet att bidra till en kapitalisering av ett institut eller ett broinstitut, i sådan omfattning som motsvarar den mängd garanterade insättningar som i ett resolutionsförfarande hade konverterats till kapital om de saknat skydd. Insättningsgarantisystemet ska delta på samma villkor som övriga borgenärer med samma prioritet.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
923
Skälen för kommitténs förslag
En bärande princip i direktivet är att insättare som skyddas av insättningsgarantin aldrig ska bära några förluster i samband med resolution. Detta tar sig bland annat uttryck i att skyddade insättningar ska undantas från nedskrivning eller konvertering vid tillämpning av nedskrivningsverktyget.
Skyddet av de garanterade insättarna innebär att förlusterna i företag under resolution måste bäras av någon annan part. Här finns två möjliga alternativ – antingen påförs företagets övriga borgenärer dessa förluster eller så tillförs externa medel för att kompensera förlusterna. I direktivet har det senare alternativet valts, vilket kan ses som ett uttryck för principen att respektera prioritetsordningen i konkurs. För att förfarandet även i andra avseenden ska motsvara en konkurs anges dessutom att medlem ska hämtas från insättningsgarantisystemet, som ju hade fått bära kostnaderna om företaget inte satts i resolution och insättningsgarantin utlösts.
Av artikel 109 framgår således att om resolutionsmyndigheten vidtar en resolutionsåtgärd som medför att borgenärer måste bära förluster samtidigt som garanterade insättare får fortsatt tillgång till sina insatta medel, ska insättningsgarantisystemet utbetala ersättning till ett belopp som motsvarar de förluster som garanterade insättare hade vållats om de saknat skydd. Detta ska gälla vid tillämpning av samtliga resolutionsverktyg. Åtagandet ska enligt artikel 109.3 fullgöras genom en utbetalning i kontanta medel.
Som direktivet anger ska ersättningsbeloppet beräknas utifrån de förluster de garanterade insättarna hade gjort om de inte hade åtnjutit skydd. Det är således inte fråga om att utbetala ersättning med ett belopp motsvarande hela värdet av de garanterade insättningar utan enbart den andel av insättningarna som hade gått förlorade om insättarna i resolution hade hanterats i enlighet med den prioritetsordning som gäller vid konkurs. Enbart om garanterade insättningar hade behövt skrivas ner till 100 procent kommer ersättningsbeloppet att sammanfalla med det totala värdet av garanterade insättningar. Att detta skulle behöva ske förfaller osannolikt, inte minst mot bakgrund av att garanterade insättningar enligt direktivet ska få förmånsrätt (se kapitel 20).
Som huvudregel gäller alltså att det är insättningsgarantisystemet som ska svara för insättarnas skydd. Detta åtagande begränsas dock i tre olika avseenden.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
924
För det första ska insättningsgarantisystemets bidrag till resolution inte vara större än de som systemet hade fått stå för vid ett ordinärt insolvensförfarande, dvs. vid ett ersättningsfall. Om en värdering (enligt artikel 74) utvisar att så trots allt är fallet, ska resolutionsreserven vara skyldig att kompensera insättningsgarantisystemet med ett belopp motsvarande mellanskillnaden.
Eftersom ett konkursförfarande i regel torde leda till en väsentligt större värdeförstöring än resolution, är det i grunden osannolikt att insättningsgarantisystemets kostnader skulle bli högre vid resolution. På grund av resolutionsmyndighetens befogenhet att under vissa omständigheter undanta nedskrivningsbara skulder från konvertering eller nedskrivning är det dock inte uteslutet att detta kan inträffa. I detta fall är det möjligt att insättningsgarantisystemets kostnader skulle kunna bli högre även om ett konkursförande hade förorsakat en större värdeförstöring.
För det andra ska insättningsgarantisystemet inte vara skyldigt att bidra till en kapitalisering av ett företag eller broinstitut i samband med tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget. Kommitténs tolkning av denna bestämmelse är att den inte innebär något förbud mot att insättningsgarantisystemet bidrar till en kapitalisering, utan enbart att systemet inte ska vara skyldigt att göra detta. Därmed uppstår frågan om det är lämpligt att låta insättningsgarantisystemet bidra till en kapitalisering.
Ett argument som talar för insättningsgarantisystemet ska kunna bidra till en kapitalisering är att det skapas ett ytterligare alternativ, vid sidan av resolutionsreserven, för att genomföra kapitalisering med externa medel. Dessutom är det kommitténs tolkning att kapitalisering via insättningsgarantifonden inte omfattas av samma begränsningar som gäller i fråga om resolutionsreserven, dvs. att ett bidrag motsvarande 8 procent av totala skulder och eget kapital, alternativt 20 procent av riskvägda tillgångar måste ha gjorts av företagets ägare och borgenärer innan externt kapital får tillföras.
Mot bakgrund av att denna möjlighet ger staten ett ytterligare handlingsalternativ, och därmed bidrar till ett mer flexibelt resolutionsförfarande, anser kommittén att lagen bör tillåta att insättningsgarantisystemet tillskjuter medel för att kapitalisera ett företag under resolution eller ett broinstitut. Insättningsgarantisystemet ska delta på samma villkor som övriga borgenärer med samma prioritet.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
925
För det tredje sägs i artikel 109.5 att insättningsgarantisystemets åtagande inte i något fall ska vara större än ett belopp motsvarande 50 procent av den målnivå som ska gälla för insättningsgarantireserven enligt tillämpliga EU-regler. Enligt samma artikel tillåts dock medlemsstaterna, med beaktande av särdragen hos deras nationella banksystem, sätta en annan procentsats än 50 procent. De EU-regler som här åsyftas är det nya insättningsgarantidirektivet. Enligt detta direktiv ska insättningsgarantisystemet ha en målnivå för fondering på minst 0,8 procent. Givet att denna målnivå tillämpas i kombination med begränsningen på 50 procent begränsas alltså användningen av insättningsgarantimedel vid resolution till ett belopp motsvarande 0,4 procent av garanterade insättningar.
Att insättningsgarantisystemets åtagande begränsas på detta sätt innebär inte att insättarnas skydd försämras. De insättningar som faller under garantins maximala ersättningsbelopp ska enligt direktivet alltid skyddas fullt ut vid resolution. Däremot medför regeln att det kan uppstå situationer där den kompensation som ska utgå till företaget under resolution inte kommer att kunna finansieras fullt ut med medel ur insättningsgarantifonden. Hur ett eventuellt sådant finansieringsunderskott ska hanteras regleras emellertid inte i direktivet.
Vi gör här tolkningen att det inte är direktivets avsikt att företaget ska bära dessa kostnader. En sådan ordning skulle medföra att insättarna skyddades på andra borgenärers bekostnad. För det fall det inte finns några återstående nedskrivningsbara skulder skulle det dessutom innebära att kapitalbristen i företaget inte kommer att kunna lösas.
Den rimliga tolkningen är i stället att finansiering måste komma från en extern källa. Under förutsättning att villkoren för att få använda finansieringsarrangemanget för resolution för förlusttäckning är uppfyllda kan resolutionsreserven utnyttjas. Om villkoren däremot inte är uppfyllda måste finansieringen komma från att annat håll (för att resolution ska kunna genomföras utan skada för insättarna).
Eftersom direktivet inte anger hur detta ska gå till kan inte vi se att det ska kunna ske på något annat sätt än via statliga stödåtgärder. Dessa måste i vanlig ordning prövas mot EU:s statsstödsregler.
För att minska risken för en sådan situation ska uppstå är det möjligt att antingen sätta en högre målnivå för insättningsgaranti-
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
926
fonden eller utnyttja direktivets möjlighet att sätta en högre procentsats för hur mycket insättningsgarantimedel som får användas.
Den svenska insättningsgarantifonden har i dag ingen fastställd målnivå. Det är därför inte möjligt uttrycka en begränsningsregel som en procentsats av målnivån utan att samtidigt fastslå vad målnivån bör vara. Det ingår dock inte i kommitténs uppdrag att ta ställning till hur det nya insättningsgarantidirektivets bestämmelser, inklusive kraven på målnivå för fonden, ska införlivas i svensk rätt. Kommittén anser därför att det närmare ställningstagandet kring begränsningen av insättningsgarantifondens åtagande bör göras i samband med genomförandet av insättningsgarantidirektivet.
21.4.8 Särskilt om hantering av insättare vid tillämpning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget
Kommitténs förslag: Om resolutionsmyndigheten i samband med
tillämpning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget överför samtliga garanterade insättningar i ett institut försatt i resolution, ska de kvalificerade insättningar som kvarstår i institutet efter överföringen inte vara ersättningsberättigade enligt lagen om insättningsgaranti. Om garanterade insättningar helt eller delvis kvarlämnas i institutet under resolution, ska insättningsgarantin enbart gälla till ett belopp motsvarande mellanskillnaden mellan insättningsgarantins maximala ersättningsbelopp och det belopp som överförts från institutet.
Skälen för kommitténs förslag
I samband med tillämpning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget kan resolutionsmyndighet välja att överföra hela eller delar av ett företags tillgångar och skulder från företaget under resolution till en köpare eller ett broinstitut. För företagets fordringsägare blir det alltså här fråga om ett byte av gäldenär; den fordran som gällde i förhållande till företaget övergår i och med överföringen till ny gäldenär. Vad gäller fordringar i form av insättningar blir en särskild fråga i detta sammanhang vad som ska gälla avseendet skyddet från insättningsgarantin.
I artikel 109.4 i resolutionsdirektivet regleras insättningsgarantins omfattning i förhållande till insättningar som lämnas kvar
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
927
i ett institut i samband med att försäljnings- eller broinstitutsverktyget tillämpas. Under förutsättning att de medel som överförs till en köpare eller ett broinstitut motsvarar eller överskrider den sammanlagda ersättningsnivå som ges i insättningsgarantidirektivet ska de insättare som kvarstår i institutet under resolution inte ha någon fordran på insättningsgarantin.
Denna bestämmelse syftar till är att säkerställa att insättare som har insättningar över det maximala ersättningsbeloppet i det institut som blir föremål för resolution inte ska kunna få ett bättre skydd vid resolution än vad de skulle ha fått om institutet hanterats i annan ordning. Utan bestämmelsen skulle detta exempelvis kunna inträffa om samtliga insättningar som faller under insättningsgarantins maximala ersättningsbelopp överförs till ett broinstitut medan de som överstiger det maximala ersättningsbeloppet lämnas kvar i institutet under resolution. Eftersom insättningarna i det nya institutet kommer att omfattas av insättningsgarantin, skulle insättarna få ett skydd som överstiger det maximala ersättningsbeloppet om även de insättningar som kvarlämnas omfattades av insättningsgarantin.
För att insättarna inte ska riskera att få ett sämre skydd är dock en förutsättning att samtliga garanterade insättningar i institutet under resolution överförs till det nya institutet. Om en sådan överföring av garanterade insättningar inte sker, eller bara görs till viss del, bör insättningsgarantin fortsatt gälla för de garanterade insättningar som kvarlämnas i institutet under resolution.
21.5 Lånemöjligheter för resolutionsreserven och stabilitetsfonden
Både insättningsgarantin och stabilitetsfonden har i dag en obegränsad kredit hos Riksgäldskontoret. Syftet med krediterna är att säkerställa att staten vid varje tidpunkt ska kunna fullgöra sina (beslutade) åtagande i samband med en finansiell kris.
Kommittén konstaterade i vårt delbetänkande att en motsvarande kreditmöjlighet bör införas för den gemensamma bankkrisreserv som kommittén förordade. Vi gjorde bedömningen att krediten åtminstone bör kunna utnyttjas för att täcka infriande inom insättningsgarantin. I fråga om stödlagsåtgärder tog inte kommittén ställning till en fortsatt obegränsad kreditmöjlighet
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
928
utan aviserade att vi skulle återkomma till den frågan i slutbetänkandet.
Som framgått ovan avviker slutbetänkandets förslag från delbetänkandets i och med att det innefattar tre finansieringsarrangemang i stället för ett. Dels inrättas en ny resolutionsreserv som ska användas för finansiering av resolution, dels behålls de nuvarande stabilitets- och insättningsgarantifonderna. I resolutionsdirektivet ställs dessutom krav på att resolutionsreserven under vissa omständigheter ska kunna ge lån till motsvarande arrangemang till andra länder. En motsvarande utlåningsmöjlighet ska enligt det nya insättningsgarantidirektivet finnas för finansieringsarrangemanget för insättningsgarantin.
Allt detta gör att frågan om finansieringsarrangemangens lånemöjligheter delvis hamnar i nytt ljus. I det följande föreslår kommittén vad som bör gälla i fråga om lån till och från resolutionsreserven och stabilitetsfonden.
21.5.1 Resolutionsreserven möjligheter att ta upp lån
Kommitténs förslag: Riksdagen ska varje år fatta beslut om en
låneram för resolutionsreserven. Låneramen ska kunna nyttjas för det fall medlen i reserven inte räcker för att utbetala stöd, kompensation eller andra åtgärder som kan vidtas med stöd av resolutionslagen. Upplåningen ska kunna ske i följande former och i angiven ordning:
1. Krediter från Riksgäldskontoret eller från tredje part som inte utgör en del av svenska staten. Den låneform som ger de mest fördelaktiga villkoren ska väljas.
2. Krediter från andra EU-länders finansieringsarrangemang, förutsatt att upplåning i annan form inte är möjlig att genomföra inom rimlig tid och till rimliga villkor.
Upplåning från Riksgäldskontoret ska ske till de villkor som Riksgäldskontoret tillämpar vid utlåning till myndigheter. Låneramen får utnyttjas även om det finns tillgångar i reserven som erhållits i samband med ett resolutionsärende och som inte är medel på konto (t.ex. aktier eller lån).
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
929
Skälen för kommitténs förslag
De åtaganden som ska finansieras via resolutionsreserven kan komma att innebära omfattande utgifter och kostnader. Även om avsikten är att dessa åtaganden ska finansieras via de avgifter som samlas in från instituten kan det uppkomma situationer där medel måste lånas upp för att finansiera (tillfälliga) underskott i reserven.
I resolutionsdirektivet ställs vissa krav på hur sådan finansiering ska ordnas. Av artikel 105 framgår att medlemsstaterna ska vara skyldiga att se till att finansieringsarrangemanget för resolution kan ta upp lån eller erhålla andra former av stöd från 1) kreditinstitut och värdepappersbolag etablerade inom EU, 2) andra finansiella institut samt 3) annan tredje part. I artikel 106 sägs dessutom att för det fall dessa alternativa finansieringskällor inte kan tas i anspråk omedelbart och till rimliga villkor ska finansieringsarrangemanget kunna begära att få låna från alla andra finansieringsarrangemang inom EU.
För den svenska insättningsgarantifonden och för stabilitetsfonden har en ordning valts där de respektive fonderna har rätt att låna från Riksgäldskontoret. Detta är också den ordning som gäller generellt för svenska myndigheter som är bemyndigande att ta upp lån för sin verksamhet.
Att all statlig upplåning sker centraliserat hos Riksgäldskontoret har flera fördelar. Framför allt innebär det att staten som helhet kan minimera sina kostnader för att låna. Kommittén anser att det är en rimlig utgångpunkt att samma ordning bör gälla för resolutionsreserven som för resterande delar av staten. Samtidigt måste dock de krav och begränsningar som ställs upp i direktivet beaktas vid utformningen av reservens lånemöjligheter.
En första fråga handlar om huruvida direktivet tillåter att statliga krediter används som alternativ finansieringskälla. Här kan å ena sidan konstateras att statliga krediter inte finns med i uppräkningen av alternativa finansieringskällor, vilket skulle kunna ses som ett uttryck för att sådana krediter inte är tillåtna. Å andra sidan innehåller direktivet inte heller något förbud mot ett statligt kreditarrangemang.
Med beaktande av hur direktivet som helhet är utformat är det kommitténs bedömning att statliga krediter är tillåtna. Denna bedömning grundas på det faktum att det är medlemsstaterna som enligt direktivet ska ansvara för att det finns fungerande system för resolution i varje land. För att dessa system ska fungera krävs i sin
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
930
tur att det finns ett finansieringsarrangemang som har tillräcklig kapacitet att vid alla tillfällen kunna användas för de ändamål som resolutionsmyndigheten fattar beslut om i syfte att uppnå resolutionsändamålen. Vem som ska vara huvudman för finansieringsarrangemanget regleras inte i direktivet. Däremot åligger det medlemsstaterna att se till att finansieringsarrangemanget har tillräckliga finansiella resurser.
Av detta drar vi slutsatsen att staten i slutändan är ansvarig för finansieringsarrangemangets förpliktelser och att detta måste anses gälla oavsett om finansieringsarrangemanget förvaltas inom eller utanför staten och oavsett om finansieringsarrangemanget lånat medel från staten eller från någon annan part. Skyldigheten för medlemsstaterna att fullgöra direktivets åtagande medför nämligen också ett ansvar för att se till att dessa åtaganden kan finansieras. Går inte detta att göra med hjälp av avgifter från företagen eller med krediter från andra aktörer kommer staten att behöva förse finansieringsarrangemanget med de medel som krävs. Även i det fall finansieringsarrangemanget tagit upp krediter från andra aktörer som inte kan återbetalas med avgiftsmedel måste det rimligtvis anses ligga på statens ansvar att krediterna återbetalas. Detta gäller inte minst som finansieringsarrangemanget är statligt administrerat och en underlåtelse att fullgöra ett kreditavtal i så fall vore att betrakta som ett fallissemang för staten.
Givet att staten i och med detta måste ses som den slutgiltiga garanten för att resolutionsåtgärder kan finansieras (och att de lån som tas upp för detta ändamål kan återbetalas) är det svårt att se något egentligt motiv till att det skulle finnas ett förbud mot statliga lån. Med den ordning som kommittén föreslår skulle ett sådant förbud innebära att resolutionsreserven skulle behöva låna i eget namn – trots att den utgör en del av svenska staten. Riksgäldskontoret och resolutionsreserven skulle därmed bli två aktörer i samma upplåningsmarknad, vilket skulle innebära betydande kostnadsmässiga och praktiska nackdelar. Att direktivet skulle tillåta (eller kräva) att resolutionsverksamheten utgör en del av staten samtidigt som det skulle förbjuda en centralisering av den upplåning som följer av denna verksamhet kan rimligen inte vara avsikten.
En andra fråga rör möjligheten att samordna användandet av de medel som staten samlar in för att hantera problemdrabbade företag. I kommitténs delbetänkande föreslog vi att den nuvarande stabilitets- och insättningsgarantifonden skulle slås samman till en
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
931
gemensam bankkrisreserv. Kommittén resonerade även kring möjligheten att låta bankkrisreserven utgöra finansieringsarrangemang för resolutionsåtgärder. Med en sådan konstruktion skulle det enbart finnas ett gemensamt finansieringssystem för samtliga de ingripanden som staten kan göra i samband med en finansiell kris.
Som framgår tidigare i detta kapitel omöjliggör dock direktivet en sammanslagning av insättningsgarantifonden och resolutionsreserven. Dessutom innebär restriktionerna kring resolutionsreservens användning att den nuvarande stabilitetsfonden bör behållas. Sammantaget innebär detta att det bör finnas tre finansieringsarrangemang i stället för ett gemensamt.
Som kommittén berörde i sitt delbetänkande är separata finansieringsarrangemang förknippade med två huvudsakliga problem. För det första finns en risk att det uppstår under- och överskott i de respektive finansieringsarrangemangen. Detta beror på att de åtgärder som arrangemangen är avsedda att finansiera i stor utsträckning är ömsesidigt uteslutande. Om staten exempelvis hanterar ett problemdrabbat institut med hjälp av stödlagens verktyg, kommer insättningsgarantifonden (med största sannolikhet) inte att behöva tas i bruk för samma institut. Styrande för vilket finansieringsarrangemang som kommer att utnyttjas är huvudsakligen huruvida det krisdrabbade institutet är systemviktigt eller ej. Eftersom det på förhand inte med säkerhet går att avgöra vilka institut som är systemviktiga, går det heller inte att veta vilket av finansieringsarrangemangen som kommer att behöva nyttjas. Alltså kan det komma att uppstå under- och överskott i de olika finansieringsarrangemangen även om arrangemangen totalt sett skulle vara i balans. På grund av direktivets krav på separation kan kommittén dock inte se hur detta problem kan undvikas.
För det andra riskerar separata finansieringsarrangemang att leda till en mindre effektiv finansförvaltning i staten om de medel som disponeras av finansieringsarrangemangen är inlåsta (i faktiska fonder) och inte kan disponeras på ett flexibelt sätt vid en finansiell kris. Detta problem skulle emellertid kunna hanteras genom att tillåta finansieringsarrangemangen att låna av varandra. Därmed skulle eventuella lånebehov hos något av arrangemangen kunna lösas utan att staten som helhet behöver öka sin upplåning (vilket däremot skulle bli fallet om lånebehoven löstes genom lån hos Riksgäldskontoret eller genom upplåning i eget namn).
Här ska dock noteras att en ökad upplåning för staten enbart kan undvikas om det utlånande finansieringsarrangemanget utgörs
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
932
av en faktisk fond (likt den nuvarande insättningsgarantifonden). Om finansieringsarrangemanget i stället är konstruerat som den nuvarande stabilitetsfonden – dvs. i form av ett konto i Riksgäldskontoret – finns ingen poäng med att ställa krav på att lån ska kunna ges till andra finansieringsarrangemang. Effekten av sådan utlåning skulle ändå bli att statens samlade upplåning ökade.
I och med att kommittén föreslår att resolutionsreserven inte ska vara en faktisk fond finns således inget skäl att införa ett krav på att utlåning ska kunna ske från reserven. Dessutom är det kommitténs bedömning att direktivet inte tillåter att reserven används för detta ändamål. Eftersom stabilitetsfonden i dagsläget utgörs av ett konto i Riksgäldskontoret finns det heller inte skäl att införa en bestämmelse som möjliggör lån till reserven från stabilitetsfonden.
Som ovan noterats har dock regeringen aviserat att stabilitetsfonden ska göras om till en faktisk fond. Skulle en sådan ordning bli verklighet kan en bestämmelse övervägas som möjliggör att resolutionsreserven kan låna medel ur stabilitetsfonden. I syfte att säkerställa en effektiv finansförvaltning i staten bör det i så fall ställas krav på att resolutionsreserven ska utnyttja denna lånemöjlighet framför övriga låneformer.
I fråga om insättningsgarantifonden förespråkar kommittén i avsnitt 21.4.1 att den omvandlas till en reserv bestående av kontoplacering i Riksgäldskontoret. Genomförs detta förslag finns inte heller i detta fall något behov av en lånemekanism. Behålls den nuvarande fondkonstruktionen bör dock en utlåningsskyldighet även övervägas i fråga om insättningsgarantifonden.16
Utifrån vad som anförts ovan anser kommittén att det både är lämpligt och möjligt att införa en ordning som innebär att resolutionsreserven har rätt att ta upp lån i staten. Detta bör i första hand ske genom lån i Riksgäldskontoret. Enligt direktivet krävs dock även att resolutionsreserven ska ha möjlighet att ta upp lån i eget namn (eller erhålla andra former av stöd). Kommittén föreslår därför att resolutionsreserven också ska ges rätt att ta upp lån från tredje part som inte utgör en del av svenska staten. Detta ska dock enbart kunna ske om villkoren för sådana lån är mer fördelaktiga än de villkor som kan erhållas vid lån från Riksgäldskontoret. I
16 Till skillnad från stabilitetsfonden styrs insättningsgarantifondens användning av EUregler. Möjligheten att införa en lånemekanism från insättningsgarantifonden till resolutionsreserven måste således prövas mot dessa regler.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
933
praktiken torde låneerbjudanden som uppfyller detta villkor inte finnas att tillgå.
Därutöver bör det införas en bestämmelse med innebörden att resolutionsreserven även ska kunna ta upp lån från motsvarande finansieringsarrangemang i andra EU-länder. I enlighet med direktivets lydelse bör dock detta enbart kunna göras i det fall all annan upplåning inte är möjlig att genomföra inom rimlig tid och till rimliga villkor.
Låneram för resolutionsreserven
Resolutionsreserven ska kunna användas för att finansiera de åtaganden som resolutionsmyndigheten beslutar om i samband med att resolution genomförs (t.ex. lån eller garantier till ett institut under resolution). Det kommer alltså att vara en myndighets diskretionära beslut, eventuellt efter regeringens godkännande, som kommer att vara styrande för hur stora anspråk som kommer att göras på reserven. I detta avseende finns likheter med den nuvarande stabilitetsfonden i meningen att reserven kan användas för att bestrida utgifter för (potentiellt mycket omfattande) åtaganden som inte uttryckligen har beslutats av riksdagen.
I kommitténs delbetänkande konstaterades att en sådan ordning innebär ett avsteg från normala konstitutionella principer, nämligen att beslut om statens inkomster och utgifter som huvudregel ska fattas av riksdagen. Detta utgör grunden i den så kallade finansmakten. Mot bakgrund av detta ifrågasatte kommittén lämpligheten i att behålla den obegränsade krediten för stabilitetsfonden. Med tanke på likheten i hur de båda finansieringssystemen kan användas är denna invändning giltigt även i fråga om resolutionsreserven.
Som diskuterats ovan kräver direktivet att resolutionsreserven har möjlighet att låna medel vid behov. Emellertid regleras inte hur stor denna kreditmöjlighet måste vara. För att tillfredsställa direktivet utan att på samma gång göra avsteg från den grundlagsfästa fördelningen av finansmakten anser kommittén att det bör införas en ordning där riksdagen beslutar om årlig låneram som står till resolutionsreservens förfogande. Denna ram ska utgöra ett tak för hur stora åtaganden resolutionsmyndigheten (eller regeringen) får fatta beslut om utan att inhämta ett nytt godkännande från riksdagen. I det fall det uppkommer behov av att låna medel över
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
934
ramen ska regeringen således begära att riksdagen fattar beslut om en utökad ram.
Särskilt om villkoren för resolutionsreservens krediter
Givet att resolutionsreserven som huvudregel inte ska låna i eget namn av tredje part blir en separat fråga hur villkoren för upplåningen från Riksgäldskontoret ska regleras. Här måste direktivets princip om att kostnaderna för de krishanteringsåtgärder som vidtas (i första hand) ska bäras av finanssektorn och inte belasta medlemsstaternas budgetar beaktas.
För att uppfylla denna princip måste den ränta som reserven betalar till fullo spegla statens finansieringskostnader vid tidpunkten för lånet. Den modell som i dag tillämpas inom staten för utlåning till myndigheter, inklusive till stabilitetsfonden, bygger på att lånen prissätts utifrån denna ansats, dvs. priset på lånen baseras på de upplåningskostnader som Riksgäldskontoret har när den lånar för statens räkning på kapitalmarknaden. Kommitténs bedömning är att denna modell även bör kunna tillämpas i fråga om resolutionsreservens lån i Riksgäldskontoret.
21.5.2 Resolutionsreservens möjligheter att ge lån
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får efter godkän-
nande av regeringen besluta att låna ut medel ur resolutionsreserven till andra finansieringsarrangemang inom EES. Villkoren för lånen ska fastställas efter överenskommelse med de övriga finansieringsarrangemang som medverkar till att ge lån. Fordran ska tas upp som en tillgång i resolutionsreserven.
Skälen för kommitténs förslag
I artikel 106.2 i resolutionsdirektivet ställs krav på att finansieringsarrangemanget för resolution ska ha möjlighet att ge lån till andra finansieringsarrangemang inom EU. Medlemsstaterna får enligt artikel 106.3 lägga fast att beslut om att ge sådana lån ska lämnas först efter samråd med eller samtycke från det behöriga ministeriet.
Av detta följer att en bestämmelse måste införas i svensk rätt som medger att lån kan ges ur resolutionsreserven till andra
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
935
finansieringsarrangemang inom EU. Beslut om att ge lån bör vara föremål för regeringens godkännande. Vidare ska krävas att lånen ryms inom den av riksdagen beslutade låneramen för resolutionsreserven.
Vad beträffar villkoren för lånen ska dessa enligt artikel 106.3 fastställas mellan det upplånande finansieringsarrangemanget och de övriga finansieringsarrangemang som har beslutat att ge lån. Samma villkor ska tillämpas för samtliga lån, om inte långivarna enas om något annat. Vidare säger direktivet att det totala lånebeloppet ska fördelas proportionellt mellan långivarna utifrån det egna landets garanterade insättningar i förhållande samtliga långivande länders garanterade insättningar. Även i detta fall kan långivarna komma överens om en annan fördelning.
De lån som ges ska enligt direktivet tas upp som tillgång för det långivande finansieringsarrangemanget. Hur tillgångar och intäkter som genereras ur resolutionsreservens användning ska hanteras beskrivs närmare i avsnitt 21.4.8 nedan.
21.5.3 Stabilitetsfondens möjligheter att ta upp lån
Kommitténs förslag: Stabilitetsfondens nuvarande obegränsade
kredit ska avvecklas och ersättas med en ordning där riksdagen beslutar om en årlig låneram för stabilitetsfonden. Låneramen ska kunna nyttjas för det fall medlen i fonden inte räcker för att finansiera stöd, ersättningar eller andra åtgärder som vidtas inom ramen för lagen om förebyggande statligt stöd. Upplåning ska ske i form av krediter från Riksgäldskontoret och till sådana villkor som Riksgäldskontoret normalt tillämpar vid utlåning till myndigheter.
Låneramen får nyttjas även om det finns tillgångar i reserven som inte är medel på konto (t.ex. aktier, lån).
Skälen för kommitténs förslag
Lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) ger regeringen långtgående befogenheter att fatta beslut om stödåtgärder utan att först inhämta riksdagens godkännande. I och med den obegränsade kredit som finns kopplad till stabilitetsfonden finns i praktiken inget tak på hur stora åtaganden regeringen kan
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
936
ikläda den svenska staten. Att denna lösning valdes ska ses i ljuset av de extraordinära omständigheter som rådde när stödlagstiftningen och stabilitetsfonden infördes i samband med krisen 2008–2009. Som diskuteras i föregående avsnitt innebär emellertid detta ett avsteg från den grundlagsfästa principen att beslut om statens inkomster och utgifter ska underställas riksdagen.
Kommittén konstaterar i avsnitt 21.4.1 att det finns ett fortsatt behov av en lagstiftning som möjliggör den typen av generella stödåtgärder som vidtogs under finanskrisen 2008–2009. Vi föreslår därför en ny lag om förebyggande statligt stod till kreditinstitut; se vidare kapitel 26. Enligt det förslaget ska den nuvarande stabilitetsfonden behållas för att kunna finansiera sådana förebyggande åtgärder. För att säkerställa att detta åtagande kan fullgöras måste det även fortsättningsvis finnas möjlighet för regeringen (eller resolutionsmyndigheten) att kunna låna medel vid behov.
Hur denna lånemöjlighet ordnas styrs inte av resolutionsdirektivet eftersom det där inte närmare regleras hur åtgärder som vidtas utanför resolution ska finansieras. Därmed finns inga EUrättsliga hinder mot att stabilitetsfondens nuvarande kredit behålls i oförändrad form.
Mot bakgrund av de skäl som framförs i delbetänkandet anser kommittén emellertid att det är lämpligt att det införs en begränsning av regeringens möjlighet att på egen hand kunna fatta beslut om stödåtgärder. Detta bör enligt kommitténs uppfattning åstadkommas genom att stabilitetsfondens obegränsade kredit avskaffas och ersätts med en motsvarande ordning som föreslås för resolutionsreserven, dvs. att riksdagen ska fatta ett beslut om en årlig låneram för stabilitetsfonden under vilken samtliga åtgärder som regeringen fattar beslut ska rymmas.
Till skillnad från resolutionsreserven bör stabilitetsfonden inte ges någon möjlighet att ta upp lån i eget namn från tredje part. All eventuell upplåning ska i stället göras i form av lån i Riksgäldskontoret. Kostnaderna för sådan upplåning ska bäras av fonden, vilket bör ske genom att lånen prissätts i enlighet med de villkor som Riksgäldskontoret tillämpar vid utlåning till myndigheter.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
937
21.5.4 Särskilda garantiramar för resolutionsreserven och stabilitetsfonden
Kommitténs förslag: Till resolutionsreserven och stabilitets-
fonden bör kopplas var sin garantiram som fastställs årligen av riksdagen.
Skälen för kommitténs förslag
Både inom ramen för resolutionslagen och den nya stödlagen kommer det att vara möjligt att ställa ut garantier. När en sådan garanti ställs ut uppstår inga omedelbara utgifter för resolutionsreserven respektive stabilitetsfonden. Däremot kan finansieringsarrangemangen komma att belastas vid en senare tidpunkt, för det fall ett institut fallerar och garantier måste infrias.
Eftersom garantier inte ger upphov till någon initial utgift kommer regeringen eller den myndighet som förfogar över garantiinstrumentet inte att vara begränsad av den låneram som riksdagen beslutat för de respektive finansieringsarrangemangen. Av samma skäl som anges i de nyss nämnda avsnitten anser dock kommittén att det är lämpligt att en sådan begränsning införs.
Eftersom garantier i regel kommer att vara beloppsmässigt betydligt mer omfattande än andra typer av stödåtgärder är det emellertid otillräckligt att befogenheten att ställa ut garantier begränsas till låneramens storlek. Av detta skäl föreslår kommittén att riksdagen ska fastställa en separat garantiram för resolutionsreserven respektive stabilitetsfonden.
21.6 Hantering av tillgångar och intäkter
Kommitténs förslag: Tillgångar, intäkter och annan kompensa-
tion som har koppling till resolutionsreservens eller stabilitetsfondens användande ska föras till reserven respektive fonden.
Skälen för kommitténs förslag
Som beskrivs ovan i detta kapitel ska resolutionsreserven och stabilitetsfonden kunna användas för en rad olika ändamål, t.ex. för att finansiera stödåtgärder, utbetala olika former av kompensation,
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
938
ge lån till andra finansieringsarrangemang i och utanför Sverige. I samband med att detta görs kommer reserven i regel att erhålla olika typer av tillgångar (lånefordringar, aktier etc.) och/eller vara berättigad till ersättningar av olika slag (räntor, vinstmedel etc.).
I fråga om ersättningar säger direktivet (artikel 103.6) att medel som mottagits från ett företag under resolution eller ett broinstitut, räntor och andra vinstmedel från investeringar samt alla andra vinstmedel får tillgodoräknas finansieringsarrangemanget. Således är det klart att faktiska ekonomiska flöden från resolutionsinsatser kan tillgodoräknas finansieringsarrangemanget (och därmed också kunna medräknas vid avstämning av fonderingsnivån i resolutionsreserven mot miniminivån). På motsvarande sätt säger artikel 106.6 att utestående lån till en annan medlemsstats finansieringsarrangemang ska tas upp som en tillgång i resolutionsreserven och tillgodoräknas vid avstämning av fonderingsnivån mot den målsatta nivån för reserven.
Däremot saknar direktivet bestämmelser kring hur andra slags tillgångar ska hanteras, t.ex. hur lån och kapitaltillskott som görs via resolutionsreserven ska redovisas och värderas.
Kommittén anser att det är rimligt att samtliga tillgångar som erhålls i samband med att resolutionsreserven används tillfaller reserven och därmed också tillgodoräknas vid avstämning mot de tröskelvärden som styr resolutionsavgiftens storlek.
Värdering av tillgångar
Givet detta förslag blir en följdfråga hur resolutionsreservens tillgångar ska värderas. Med tanke på att resolutionsavgiften är beroende av resolutionsreservens behållning har denna fråga mer än redovisningsmässig betydelse.
En aspekt att ta hänsyn till i valet av värderingsmodell är det faktum att resolutionsavgifterna styrs av resolutionsreservens storlek. Variationer i värdet på reservens tillgångar kommer således att kunna ge upphov till avgiftsförändringar, såväl höjningar som sänkningar. Här kan exempelvis noteras att om tillgångarna värderas utifrån rådande marknadsförhållanden finns det en uppenbar risk att resolutionsreservens värde sjunker kraftigt i perioder när det finansiella systemet är svagt. Eftersom ett minskat värde i reserven i sin tur kan orsaka en höjning av resolutionsavgiften, får en värderingsmetod som (fullt ut) baseras på marknadsför-
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
939
hållanden procykliska inslag. Detta talar för en metod som ger mer stabila värderingar och som inte riskerar ett ge upphov till onödigt stora svängningar reservens redovisade värde över tid.
En annan aspekt att beakta är att resolutionsreserven kan komma att innefatta många olika sorters tillgångar, t.ex. aktier i broinstitut och kapitalförvaltningsbolag, regressfordringar från infriande garantier, utgivna lån etc. Värderingsmetoden måste därför vara tillräckligt flexibel för att kunna värdera tillgångar med vitt skilda egenskaper. I många fall kommer dessutom resolutionsreservens tillgångar att vara sådana som av olika skäl inte kan omsättas på en marknad. Därför kommer det inte vara möjligt att under krisperioder förlita sig på marknadsvärden i värderingen.
Givet att det varken är möjligt eller önskvärt att marknadsvärdera resolutionsreservens tillgångar ligger det närmast till hands att värderingen av resolutionsreservens tillgångar sker till anskaffningsvärde, dvs. det värde tillgångarna hade när de tillföll reserven.
21.6.2 Placering av kontanta medel
Kommitténs förslag: Medel som tillförs och disponeras av
resolutionsreserven ska placeras på ett konto i Riksgäldskontoret. Stabilitetsfonden ska även fortsättningsvis placeras på samma sätt.
Kommitténs bedömning: I likhet med resolutionsreserven bör
kontanta medel som tillförs och disponeras av insättningsgarantin placeras på ett konto i Riksgäldskontoret.
Skälen för kommitténs förslag
Som ovan nämns förordade kommittén i sitt delbetänkande att den föreslagna bankkrisreservens medel skulle föras till ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Kommittén pekade på nackdelarna med att öronmärka vissa inkomster och låsa upp dem i finansiella placeringar. Öronmärkta fonder begränsar statens finansiella flexibilitet, eftersom de omges av regelverk som gör att de kan användas endast om en viss sorts kris uppstår. En fond som placeras i finansiella tillgångar låser upp statens upplåningsutrymme och är till ingen nytta om det i stället för en finanskris till exempel är en allvarlig kärnkraftsolycka som ska hanteras.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
940
Den modell som kommittén förespråkar är konsistent med den ordning som generellt tillämpas för statliga garantier. Modellen bygger på att det skapas konton i Riksgäldskontoret där inbetalade medel redovisas. Inkomsterna används därigenom automatiskt för att reducera statsskulden.
Kommittén ser inga skäl att välja någon särlösning för statens åtagande inom den finansiella sektorn och är därför av den principiella uppfattningen att samtliga finansieringsarrangemang bör ordnas i enlighet med denna modell. Våra lagförslag är utformade med denna princip som utgångspunkt. Kommitténs principiella uppfattning är, som framgår ovan, att denna modell även bör tillämpas för insättningsgarantin.
21.6.3 Användningen av stabilitetsfonden
Kommitténs förslag: En fond som i huvudsak motsvarar den
nuvarande stabilitetsfonden ska finnas för att finansiera förebyggande statligt stöd. Även statligt stöd till ett företag under resolution genom användning av de statliga stabilitetsverktygen får, efter beslut av regeringen, finansieras med medel från stabilitetsfonden.
Medel på kontot ska även användas för att täcka förvaltningskostnader för förebyggande stöd, samt ersättning som betalats ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av kapitel 26 föreslår kommittén att det ska införas en lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut. Den nya lagen ersätter de delar av stödlagen som avser just förebyggande stöd. För finansiering av stöd enligt den föreslagna lagen ska en stabilitetsfond med de kännetecken som framgår av de föregående avsnitten i detta kapitel finnas.
Stabilitetfonden ska även kunna användas för finansiering av vissa andra ändamål. Ett är kopplat till resolutionsdirektivet, det andra till en bestämmelse i den nuvarande stödlagen.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
941
Finansiering av de statliga stabiliseringsverktygen
Resolutionsdirektivet ger regeringen möjlighet att i vissa mycket exceptionella fall, definierat som en systemkris, i syfte att uppnå resolutionsändamålen besluta att använda de statliga stabiliseringsverktygen. Dessa innebär att staten, genom statligt stöd, kan ge kapitaltillskott till ett företag under resolution eller tillfälligt ta över ägandet till ett företag under resolution. De närmare villkoren för sådant stöd och hur kommittén föreslår att de ska föras in i resolutionslagen behandlas i kapitel 16.
Där framgår också att sådant stöd måste finansieras i särskild ordning. Resolutionsreserven är således inte tillgänglig. Kommittén bedömer att medel från stabilitetsfonden är ett lämpligt sätt att finansiera sådant stöd. Det ger den snabbhet i agerandet som kan krävas i en akut krissituation. Det ansluter också till att stabilitetsfonden kan användas för att kapitalisera kreditinstitut som staten tar över med stöd av den nuvarande stödlagen.
Kommittén föreslår därför att en bestämmelse med denna innebörd ska införas i lagen om förebyggande statligt stöd, där övriga regler rörande stabilitetsfonden återfinns. En hänvisning till bestämmelsen bör införas i resolutionslagen.
Med tanke på allvaret i ett läge där de statliga stabiliseringsverktygen kan användas är det självklart att regeringen är involverad. Detta är också ett krav enligt resolutionsdirektivet. För tydlighets skull bör det likväl anges även i lagen om förebyggande stöd att endast regeringen har rätt att besluta att använda stabilitetsfondens medel för detta ändamål.
Givet att medel hämtas från stabilitetsfonden bör de kapitalinstrument som staten blir ägare till genom de statliga stabiliseringsverktygen tillföras stabilitetsfonden. Det är samma symmetriregel som finns i den nuvarande stödlagen och i resolutionsregelverket avseende resolutionsreserven.
Garantier till insättare i utländska instituts filialer
Enligt stödlagen kan medel ur stabilitetsfonden även användas för att finansiera ersättning som betalats ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige. Kommittén har inte närmare analyserat denna bestämmelse, men vi har heller inte funnit skäl att
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
942
överväga en annan form för finansiering av sådant stöd. Vi föreslår därför att den bestämmelsen förs över från stödlagen.
943
22 Gränsöverskridande samarbete
22.1 Inledning
De svenska instituten, dvs. kreditinstitut och värdepapperbolag, bedriver inte sällan verksamhet i andra länder via filialer eller dotterbolag. Det är därför viktigt att skapa ett regelverk som inte bara förmår hantera nationella företags verksamhet och eventuella resolution utan även gränsöverskridande koncerners.
För att tillsynen över gränsöverskridande institut och koncerner ska bli effektiv, samarbetar Finansinspektionen redan i dag nära med utländska tillsynsmyndigheter. En stor del av detta samarbete sker inom ramen för s.k. tillsynskollegier som har inrättats med stöd av EU-direktiv.
Precis som det är viktigt att samarbeta om tillsynen är det viktigt att samarbeta i frågor som rör hanteringen av fallerande företag. Ett väl fungerande samarbete och informationsutbyte är viktigt i alla led från de förberedelser som sker exempelvis genom upprättande av resolutionsplaner till de beslut om resolution eller motsvarande utländska förfaranden och genomförande av sådana beslut.
För länderna inom EES innehåller resolutionsdirektivet konkreta bestämmelser om hur myndigheterna ska samarbeta och utbyta information för att om möjligt komma fram till gemensamma beslut, se t.ex. kapitel 23 om resolutionsplaner och kapitel 17 om minimikravet på nedskrivningsbara skulder: Resolutionsdirektivet förutsätter vidare att det inrättas resolutionskollegier för samarbete och informationsutbyte mellan myndigheterna i de olika medlemsstaterna. Dessa kollegier behandlas i avsnitt 22.3. Direktivet innehåller dessutom vissa generella principer som resolutionsmyndigheterna ska beakta när de fattar beslut eller vidtar åtgärder som kan påverka en annan medlemsstat; se avsnitt 22.2.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
944
I kapitel 7 beskriver vi den process som ska föregå ett beslut om resolution av ett individuellt företag respektive en gränsöverskridande koncern. Ett eventuellt beslut om resolution fattas i båda fallen av de resolutionsmyndigheter som finns i samma medlemsstat som den tillsynsmyndighet som auktoriserat företaget. I detta kapitel behandlar vi vilken verkan ett sådant beslut har i andra medlemsstater; avsnitt 22.4.
Det är viktigt att resolutionsmyndigheten har ett fungerande samarbete även med myndigheter i länder utanför EES (tredjeland). Resolutionsdirektivet reglerar dock inte samarbetet mellan medlemsstaterna och tredjeland på samma sätt som samarbetet mellan medlemsstaterna. Länder utanför EU/EES är nämligen inte bundna av EU-direktiv. Ett sådant samarbete är i stället tänkt att baseras på överenskommelser om samarbete och på erkännande av resolutionsförfaranden som har beslutats i sådana länder; se avsnitt 22.5.
22.2 Allmänna principer för beslutsfattande som involverar myndigheter i flera medlemsstater
Kommitténs bedömning: De allmänna principerna för besluts-
fattandet bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.
Resolutionsdirektivet
Som nämns inledningsvis innehåller resolutionsdirektivet både bestämmelser om hur samarbetet mellan myndigheter i olika medlemsstater ska gå till och principer som anger vad myndigheterna ska beakta när de fattar beslut eller vidtar åtgärder som kan påverka en annan medlemsstat. Dessa principer, som finns i artikel 87 i resolutionsdirektivet, behandlas i det följande.
Enligt nämnda artikel ska medlemsstaterna se till att deras myndigheter, vid beslut eller åtgärder enligt direktivet som kan få effekt i en eller flera andra medlemsstater, tar hänsyn till följande allmänna principer:
a) Kravet på effektivt beslutsfattande och på att hålla resolutions-
kostnaderna så låga som möjligt när resolutionsåtgärder vidtas.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
945
b) Beslut fattas och åtgärder vidtas i tid och med vederbörlig
skyndsamhet när så krävs.
c) Resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och andra myn-
digheter samarbetar med varandra för att se till att beslut fattas och åtgärder vidtas på ett samordnat och effektivt sätt.
d) Roller och ansvar för berörda myndigheter inom varje med-
lemsstat är tydligt definierade.
e) Vederbörlig hänsyn tas till intressena i de medlemsstater där
moderföretag inom unionen är etablerade, särskilt effekten av beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten, skattemedel, resolutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i de medlemsstaterna.
f) Vederbörlig hänsyn tas till intressena i varje enskild medlemsstat
där ett dotterföretag är etablerat, särskilt effekten av beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten, skattemedel, resolutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i dessa medlemsstater.
g) Vederbörlig hänsyn tas till intressena i de medlemsstater där
betydande filialer är etablerade eller belägna, särskilt effekten av beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten i dessa medlemsstater.
h) Vederbörlig hänsyn tas till målen om en avvägning mellan de
olika berörda medlemsstaternas intressen och behovet av att undvika en viss medlemsstats intressen äventyras eller skyddas på ett orättvist sätt, inbegripet av att undvika en orättvis fördelning av bördan mellan medlemsstaterna.
i) En skyldighet enligt detta direktiv att samråda med en myn-
dighet innan beslut fattas eller åtgärder vidtas som åtminstone innebär en skyldighet att samråda med den myndigheten om de inslagen i det föreslagna beslutet eller den föreslagna åtgärden som har eller som sannolikt kan få effekt på moderföretaget inom unionen, dotterföretaget eller filialen, och få effekt på stabiliteten i den medlemsstat där moderföretaget inom unionen, dotterföretaget eller filialen har etablerats eller är beläget.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
946
j) Resolutionsmyndigheter ska när de vidtar resolutionsåtgärder
beakta och följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13, såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av omständigheterna i fallet anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna.
k) Kravet på transparens när ett beslut eller en åtgärd som föreslås
sannolikt kan få konsekvenser för den finansiella stabiliteten, budgetmedel, resolutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i berörda medlemsstater.
l) Erkännande av att det är mest sannolikt att man med samord-
ning och samarbete når ett resultat med lägre totalkostnad för resolutionen.
Skälen för kommitténs bedömning
De principer som beskrivs ovan har lite olika inriktning.
Artikel 87 c och i innehåller bestämmelser som på ett övergripande plan behandlar samarbetet mellan myndigheter i olika länder. Samarbete förutsätter som regel informationsutbyte. Informationsutbytet mellan myndigheter behandlas närmare i kapitel 32.
De övriga principerna behandlar vikten av en tydlig rollfördelning och andra principer som myndigheterna ska beakta vid sitt arbete med att avvärja resolution liksom när den hanterar ett företag i resolution. Enligt kommitténs bedömning behöver dessa övergripande principer inte tas in i lag. De kan i stället tas om hand av föreskrifter meddelade av regeringen.
Principen i 87 j är mer av anvisningskaraktär. Den anger nämligen att resolutionsmyndigheten när den vidtar resolutionsåtgärder som huvudregel ska beakta och följa de koncernresolutionsplaner som överenskommits eller de planer som myndigheterna i avsaknad av en gemensam överenskommelse har beslutat om. Den bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.3 om koncernresolutionsplaner och i avsnitt 7.5 om beslut om resolution i en gränsöverskridande koncern.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
947
22.3 Resolutionskollegier
22.3.1 Resolutionskollegier för finansiella koncerner inom EES
Kommitténs bedömning: De svenska myndigheternas skyldig-
heter att delta i och inrätta resolutionskollegier följer av en generell bestämmelse om samarbete och informationsutbyte och bör i övrigt framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.
Resolutionsdirektivet
Inrättande av resolutionskollegier
Enligt resolutionsdirektivet ska det för varje gränsöverskridande koncern inrättas ett resolutionskollegium. Kollegiet ska inrättas av den samordnande resolutionsmyndigheten (artikel 88.1 första stycket). Denna myndighet ska också vara ordförande i kollegiet och har i denna egenskap tilldelats särskilda uppgifter, se nedan.
Den samordnande resolutionsmyndigheten är inte skyldig att etablera ett resolutionskollegium om andra grupper eller kollegier utför samma funktioner och uppgifter som specificeras i artikel 88 och uppfyller alla villkor och förfaranden, även de som omfattar medlemskap och deltagande i resolutionskollegier, som anges i nämnda artikel och i artikel 90 om informationsutbyte. I detta fall ska alla hänvisningar till resolutionskollegier i direktivet även tolkas som hänvisningar till dessa andra grupper eller kollegier (artikel 88.6).
I artikel 2.1.46 definieras ett resolutionskollegium som ett kollegium som inrättas enligt artikel 88 för att utföra de uppgifter som avses i artikel 88.1.
Resolutionskollegiernas uppgifter
Resolutionskollegierna är inte beslutsfattande utan är enbart en plattform för att underlätta de nationella myndigheternas beslutsfattande. De beslut som fattas, gemensamt eller nationellt, fattas av de berörda nationella myndigheterna (skäl 98).
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
948
I artikel 88.1 framgår vilka uppgifter som resolutionskollegier ska ha. Resolutionskollegierna ska utföra särskilda uppgifter som rör
resolutionsplaner och avlägsnande av resolutionshinder enligt artiklarna 12, 13, 16 och 18,
genomförande av koncernresolution enligt artiklarna 91och 92,
de minimikrav som ställs på storleken på institutens kapitalbas och kvalificerade skulder(kravet på nedskrivningsbara skulder) enligt artikel 45.
Dessutom ska resolutionskollegierna säkerställa samarbete och samordning med resolutionsmyndigheter i tredjeländer där så är lämpligt (artikel 88.1 första stycket).
Vidare ska resolutionskollegierna i synnerhet tillhandahålla en ram för resolutionsmyndigheterna och när det är lämpligt den samordnande tillsynsmyndigheten för att utföra följande uppgifter.
a) Utbyte av uppgifter som är relevanta för upprättandet av kon-
cernresolutionsplaner, för tillämpningen av förberedande och förebyggande befogenheter på koncerner och för koncernresolution.
b) Upprättandet av koncernresolutionsplaner enligt artiklarna 12
och 13.
c) Bedömning av möjligheten till resolution av koncerner enligt
artikel 16.
d) Utövande av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för
resolution av koncerner enligt artikel 18.
e) Beslut om behovet av att fastställa en koncernresolutionsord-
ning som avses i artiklarna 91 eller 92.
f) Uppnående av enighet om en koncernresolutionsordning1 som
har föreslagits i enlighet med artiklarna 91 eller 92.
g) Samordning av information till allmänheten om strategier och
ordningar för koncernresolution.
h) Samordning av tillämpningen av finansieringsarrangemang som
har fastställts enligt avdelning VII.
1 I den svenska översättningen står det koncernresolutionsplan. Det är en felaktig översättning.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
949
i) Fastställande av minimikrav för koncerner på konsoliderad nivå
eller dotterföretagsnivå enligt artikel 45.
Dessutom kan resolutionskollegier enligt 88.1 användas som ett forum för diskussion om frågor som rör resolution av gränsöverskridande koncerner. Vid en kris bör resolutionskollegierna utgöra ett forum för informationsutbyte och samordning av resolutionsåtgärder (skäl 96).
Medlemmarna i ett resolutionskollegium
De myndigheter som är involverade i ärenden om krishantering är framför allt resolutionsmyndigheterna och tillsynsmyndigheterna. I direktivet finns det en uppräkning av vilka resolutionsmyndigheter och tillsynsmyndigheter som ska vara medlemmar i ett kollegium: - Den samordnande resolutionsmyndigheten. - Resolutionsmyndigheterna i varje medlemsstat där ett dotterföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn är etablerat. - Resolutionsmyndigheterna i medlemsstater där ett eller flera instituts moderföretag i koncernen, som är en sådan enhet som avses i artikel 1.1 d, är etablerade. - Resolutionsmyndigheterna i medlemsstater där betydande filialer är belägna. - Samordnande tillsynsmyndighet och de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där resolutionsmyndigheten är medlem i resolutionskollegiet. När den behöriga myndigheten i en medlemsstat inte är medlemsstatens centralbank får den behöriga myndigheten besluta att den ska åtföljas av en företrädare för medlemsstatens centralbank.
Det är emellertid inte bara resolutionsmyndigheter och tillsynsmyndigheter som ska delta i kollegierna utan till medlemmarna ska även höra följande nationella myndigheter: - De behöriga ministerierna, i de fall där de resolutionsmyndigheter som är medlemmar i resolutionskollegiet inte är de behöriga ministerierna.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
950
- Den myndighet som är ansvarig för en medlemsstats insättningsgarantisystem, om den medlemsstatens resolutionsmyndighet är medlem i ett resolutionskollegium.
Eba ska också delta i de resolutionskollegier som bildas. Ebas roll är enligt 88.4 att bidra till att främja och övervaka effektivitet, ändamålsenlighet och konsekvens i tillsynskollegiernas arbete i överensstämmelse med internationella standarder. Eba ska med tanke på detta bjudas in att delta i resolutionskollegiernas möten. Eba ska inte ha någon rösträtt i den mån omröstningar äger rum inom ramen för resolutionskollegierna.
Observatörer
Dessutom får enligt artikel 88.3 resolutionsmyndigheterna i tredjeland där ett moderföretag eller ett institut som är etablerat inom unionen har dotterinstitut eller en filial som skulle betraktas som betydande om den fanns i unionen, efter egen begäran bjudas in att delta som observatörer i resolutionskollegiet förutsatt att de omfattas av sekretesskrav som, enligt den samordnande resolutionsmyndigheten, motsvarar kraven i artikel 98.
Den samordnande resolutionsmyndigheten särskilda uppgifter
Den samordnande resolutionsmyndigheten ska inrätta ett kollegium och vara dess ordförande. Den har vidare enligt artiklarna 88.1 och 88.5 i egenskap av ordförande för kollegiet tilldelats särskilda uppgifter rörande arbetet i kollegiet:
Rätten att bestämma vilka medlemmar som deltar vid ett möte. Att de uppräknande nationella myndigheterna ska vara medlemmar i ett resolutionskollegium betyder inte att de måste eller kan kräva att vara med vid alla möten. I stället är det den samordnande resolutionsmyndigheten som beslutar vilka medlemmar och observatörer som ska bjudas in och delta vid särskilda möten på grundval av särskilda behov. Bedömningen görs med beaktande av relevansen för dessa medlemmar och observatörer av den fråga som ska diskuteras, i synnerhet de potentiella effekterna på den finansiella stabiliteten i den berörda medlemsstaten. En resolutionsmyndighet ska dock alltid ha rätt att delta
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
951
i ett resolutionskollegiums möten när frågor som måste beslutas gemensamt eller som berör en koncernenhet inom deras jurisdiktion står på dagordningen. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska alltid underrätta medlemmarna i resolutionskollegiet om planerade möten så att de kan begära att få delta.
Andra uppgifter Förutom att besluta vilka medlemmar och observatörer som ska bjudas in att delta vid olika möten i kollegiet, ska myndigheten skriftligen fastställa arrangemang och förfaranden för resolutionskollegiets arbete, efter samråd med övriga medlemmar i resolutionskollegiet, samordna resolutionskollegiets alla aktiviteter, sammankalla och leda alla möten och på förhand hålla alla medlemmar av resolutionskollegiet fullt informerade om att möten anordnas med resolutionskollegiet, om de huvudfrågor som ska diskuteras och om de punkter som kommer att tas upp, och i tid ge alla kollegiemedlemmar information om de beslut som har fattats vid mötena samt om resultaten av mötena.
De medlemmar som deltar i resolutionskollegiet ska ha ett nära samarbete.
Kommissionen ska besluta tekniska standarder för kollegiernas funktionssätt
Artikel 88.7 anger att Eba, med beaktande av internationella standarder, ska utarbeta förslag till standarder för tillsyn i syfte att fastställa resolutionskollegiernas operativa funktionssätt för fullgörandet av uppgifterna som avses i artikel 88.1. Kommissionen ska ges befogenhet att anta dessa tekniska standarder för tillsyn.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
952
Skälen för kommitténs bedömning
Regleringen av resolutionskollegierna
Det ska finnas resolutionskollegier för gränsöverskridande finansiella koncerner. Resolutionskollegierna är inte beslutande organ utan forum för samarbete och informationsutbyte som ska underlätta de nationella myndigheternas beslutsfattande. De beslut som ska fattas av de individuella myndigheterna ska dock i vissa fall fattas inom ramen resolutionskollegiets struktur.
För de svenska myndigheterna – resolutionsmyndigheten, Finansinspektionen, Finansdepartementet (Regeringskansliet genom Finansdepartementet) och garantimyndigheten – innebär direktivets bestämmelser att de ska delta i samarbetet i resolutionskollegier i den omfattning som direktivet kräver. För att införliva direktivet bör denna skyldighet framgå av svensk rätt. Den generella samarbetsbestämmelse som för resolutionsmyndighetens, Finansinspektionens och regeringens del föreslås i artikel 32, omfattar dock även kollegiesamarbetet.2 För dessa myndigheter föreslår kommittén inte någon särskild bestämmelse om samarbete.
Samarbetet i resolutionskollegierna berör emellertid även garantimyndigheten. Denna myndighets skyldighet att delta i kollegierna behöver dock inte regleras i lag utan bör i stället framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Riksbanken åläggs inte heller någon skyldighet att delta i kollegiesamarbetet men kan på Finansinspektionens begäran komma att bistå inspektionen. Någon uttrycklig bestämmelse om detta föreslås inte.
Kommissionens tekniska standarder
Kommissionen ska i form av en EU-förordning utfärda tekniska standarder som preciserar formerna för samarbetet mellan myndigheterna. Dessa standarder kommer att bli direkt tillämpliga i Sverige.
2 Se prop. 2011/12:70 s. 68 beträffande motsvarande ställningstagande beträffande tillsynskollegier.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
953
22.3.2 Europeiska resolutionskollegier
Kommitténs bedömning: De svenska myndigheternas skyldig-
heter att delta i och inrätta europeiska resolutionskollegier följer av en generell bestämmelse om samarbete och informationsutbyte och bör i övrigt framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.
Resolutionsdirektivet
I föregående avsnitt har vi beskrivit resolutionskollegier för finansiella koncerner hemmahörande inom EES. Det kan dock finnas fall då institutens moderföretag finns i tredjeland. Artikel 89 behandlar inrättandet av s.k. europeiska resolutionskollegier för sådana institut.
När ska det bildas europeiska resolutionskollegier?
Om ett institut i tredjeland eller ett moderföretag i tredjeland har dotterföretag inom unionen som är etablerade i två eller flera medlemsstater, eller två eller flera unionsfilialer som betraktas som betydande av två eller flera medlemsstater, ska resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där de dotterföretagen inom unionen är etablerade eller där de betydande filialerna är belägna upprätta ett europeiskt resolutionskollegium (artikel 89.1).
Ett europeiskt resolutionskollegium behöver dock inte alltid inrättas. Enligt artikel 89.4 får medlemsstaterna, i samförstånd med alla berörda parter, bortse från kravet på att inrätta ett europeiskt resolutionskollegium om andra grupper eller kollegier, även ett resolutionskollegium som inrättats enligt artikel 88, utför samma funktioner och uppgifter som specificeras i artikel 89 och uppfyller alla villkor och förfaranden, även de som omfattar medlemskap och deltagande i europeiska resolutionskollegier, som anges i artiklarna 89 och 90. I sådana fall ska alla hänvisningar till europeiska resolutionskollegier i resolutionsdirektivet även tolkas som hänvisningar till de andra grupperna eller kollegierna.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
954
De europeiska resolutionsmyndigheternas uppgifter
Av artiklarna 89.2 och 89.5 framgår att ett europeiskt resolutionskollegium, om inte annat följer av artiklarna 89.3 och 89.4, ska utföra de funktioner och de uppgifter som anges i artikel 88 med avseende på dotterinstituten och, i den mån de uppgifterna är relevanta, med avseende på filialerna.
Av artikel 89.3 framgår att om dotterföretagen inom unionen ägs av eller de betydande filialerna hör till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat inom unionen i enlighet med artikel 127.3 tredje stycket i kapitaltäckningsdirektivet3, ska det europeiska resolutionskollegiet ledas av den resolutionsmyndighet som finns i samma medlemsstat som den samordnande tillsynsmyndighet som utövar den gruppbaserade tillsynen enligt kapitaltäckningsdirektivet. Av artikel 89.3 andra stycket i resolutionsdirektivet framgår att om detta inte är tillämpligt ska det europeiska resolutionskollegiets medlemmar utse och godkänna ordföranden.
Skälen för kommitténs bedömning
Regleringen av resolutionskollegierna och kommissionens tekniska standarder
I dessa frågor görs samma bedömning som beträffande de andra resolutionskollegierna; se avsnitt 22.3.1.
Internationella överenskommelser
Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att direktivet ger de berörda myndigheterna rätt att i samförstånd avstå från att inrätta ett europeiskt resolutionskollegium. Dessutom kan den svenska resolutionsmyndigheten när den ingår i ett europeiskt resolutionskollegium behöva komma överens med andra resolutionsmyndigheter om vem som ska vara ordföranden i kollegiet och utföra de uppgifter som följer med ordförandeskapet. I båda dessa fall kommer resolutionsmyndighetenen och övriga berörda myndigheter behöva komma överens.
3 Artikel 127.3 tredje stycket i kapitaltäckningsdirektivet behandlar möjligheten för de behöriga myndigheterna att kräva att det inrättas ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag när den gruppbaserade tillsyn som utövas i tredjeland inte bedöms likvärdig med den som utövas inom unionen.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
955
Ur ett svenskt perspektiv är dessa överenskommelser internationella överenskommelser enligt 10 kap. regeringsformen.4Sådana överenskommelser ingås som huvudregel av regeringen, men regeringen får ge en förvaltningsmyndighet i uppdrag att ingå dem, om överenskommelsen inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Riksdagens godkännande krävs innan regeringen ingår en för riket bindande internationell överenskommelse som förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller i övrigt gäller ett ämne som riksdagen ska besluta om (t.ex. anslag). Riksdagens godkännande krävs också innan regeringen ingår en överenskommelse som är av större vikt, men regeringen kan i ett sådant fall avstå från att inhämta riksdagens godkännande, om rikets intresse kräver det. Regeringen ska då i stället överlägga med Utrikesnämnden innan överenskommelsen ingås (10 kap.1–3 §§regeringsformen).
De överenskommelser som beskrivs ovan rör inte ett ämne som riksdagen ska bestämma om eller är av större vikt. I linje med detta bör regeringen i en förordning kunna ge myndigheterna i uppdrag att ingå de internationella överenskommelser som det kan bli aktuellt att ingå enligt artikel 89.
22.4 Erkännande och verkställighet av resolutionsförfaranden beslutade inom EES
Ett svenskt företag kan ha tillgångar och skulder i ett annat land. Det kan vara fråga om aktier i dotterbolag eller i investeringssyfte eller andra tillgångar. Företaget kan också driva verksamhet utomlands, t.ex. via filial eller dotterföretag. På motsvarande sätt kan ett utländskt företag driva verksamhet i Sverige. Frågan är vad som gäller för beslut i Sverige respektive i utlandet om att ett internationellt verksamt företag ska försättas i resolution. Eftersom resolution är ett helt nytt instrument finns det inte några säkra svar på den frågan. I det följande beskriver vi dock hur de svenska myndigheterna bedömer sådana frågor när ett institut försätts i konkurs.
4 Jfr prop. 2005/06:45 s. 151.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
956
Svenska insolvensförfaranden
I svensk rätt är utgångspunkten att en svensk domstol är behörig att besluta att en gäldenär ska försättas i konkurs om gäldenären har hemvist i Sverige, har ingått avtal här eller på annat sätt har ådragit sig en skuld i Sverige.
När gäldenären har hemvist i Sverige anses enligt det svenska synsättet konkursen vara en domicilkonkurs som omfattar all gäldenärens egendom varhelst i världen den befinner sig. I de två andra fallen betraktas konkurserna som särkonkurser som inte gör anspråk på att omfatta annat än den egendom som finns i Sverige.
I vissa fall kan det vara svårt att avgöra om en viss egendom finns i Sverige eller någon annanstans. Så länge det rör sig om lös egendom är det dock tämligen enkelt och när det gäller fast egendom är det ännu enklarare. Enligt svensk rätt anses fordringar grundat på löpande skuldebrev eller motsvarande finnas där själva skuldebrevet (eller motsvarande handling finns). Andra fordringar anses finnas där gäldenären har sitt hemvist, dvs. om fordringen är en tillgång hos konkursgäldenären anses den finnas hos dennes gäldenär.5
Utgångspunkten i svensk rätt är att konkurslandets lag, för ett svenskt insolvensförfarande, tillämpas på konkursen. Svensk rätt är exempelvis tillämplig på rena förfarandefrågor och på frågor som endast kan uppstå i ett insolvensrättsligt sammanhang om de är knutna till konkursförfarandets huvudsyften.6 I andra fall ska den rättsordning som pekas ut av svenska icke-konkursrättsliga kollissionsnormer gälla (lagvalsregler).
Beträffande lagvalsfrågor bör det nämnas att den svenska internationella insolvensrätten har mycket gemensamt med andra staters internationella insolvensrätt och den vedertagna lagvalsregleringen utgör sällan ett problemområde för det internationella insolvensrättliga området.
Enligt svensk rätt har en konkursgäldenär en i princip obegränsad skyldighet att lämna upplysningar till konkursförvaltaren och ska så långt som möjligt medverka till att utländska tillgångar som ingår i konkursen tillförs boet. Om konkursgäldenären inte är benägen att medverka på ett sätt som fordras för att konkursförvaltningen ska kunna lägga beslag på egendomen utomlands, kan frågan uppkomma vilka möjligheter borgenärerna har att få till
5Ds 2007:6 s. 41 f. 6 För vilka andra frågor det kan vara hänvisas till Ds 2007:6 s. 54 ff.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
957
stånd specialexekution i andra länder. Svaret på denna fråga finns inte att hämta i svensk rätt. Det är i stället en fråga som avgörs av hur man i det aktuella tillgångslandet ställer sig till den svenska konkursen. Om man där tillerkänner det svenska konkursbeslutet beslagsverkan är problemet löst. Egendomen kan då med bistånd av tillgångslandets myndigheter ställas till konkursförvaltningens förfogande.
Verkan av utländska insolvensförfaranden
Det är allmänt erkänt i svensk internationell insolvensrätt att utländska konkursbon har både rättskapacitet och partshabilitet i Sverige. Ett främmande konkursbo kan alltså inneha rättigheter och skyldigheter i en svensk rättegång eller m.a.o. vara ett rättsubjekt. Det innebär dock inte med någon sorts automatik att boet också har rätt att lägga beslag på egendom som hör till boet, rätt att vidta andra förvaltningsåtgärder m.m. Huruvida det främmande boet verkligen kan agera och genomföra förvaltningsåtgärder i Sverige har att göra med i vilken mån det främmande konkursbeslutet anses ha beslagsverkan i Sverige.7 Att beslutet har beslagsverkan betyder, något förenklat, att beslutet innebär att konkursförvaltningen tillerkänns rätten till den egendom som omfattas av den aktuella konkursen.8
Om egendomen finns i konkurslandet är den förhärskande uppfattningen i Sverige att egendomen i fråga omfattas av konkursen, om uppfattningen i konkurslandet är att den gör det. Konkurslandets lag gäller alltså för frågan om vilken egendom som ingår i konkursboet och den utländska konkursförvaltningens anspråk på egendomen respekteras alltså i svensk internationell insolvensrätt så snart egendomen enligt konkurslandets lag omfattas av konkursen.9
Om det företag som har försatts i konkurs har egendom i Sverige och det främmande konkursbeslutet motsvarar en svensk särkonkurs saknar det beslagsverkan i Sverige. Ett sådant beslut har inte heller ambitionen att lägga beslag på gäldenärens egendom i Sverige.
Även när den främmande konkursen motsvarar en svensk domicilkonkurs är dock – förmodligen – den svenska utgångspunkten
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
958
att den egendom som finns i Sverige inte omfattas av det utländska konkursförfarandet. Även i detta fall saknar alltså beslutet beslagsverkan.10
Om ett land tillerkänner ett främmande konkursförfarande hindersverkan innebär det normalt att det utgör hinder mot såväl generalexekution (konkurs) eller specialexekution (t.ex. utmätning). Med svenska ögon sett anses dock inte utländska konkursbeslut ha hindersverkan i Sverige. En gäldenär som är försatt i konkurs i ett annat land kan alltså bli föremål för konkurs eller utsökning även i Sverige.11
Erkännande av utländska förfaranden
Situationen är dock en annan än den som beskrivs i det föregående, om svenska myndigheter har erkänt det utländska förfarandet. För insolvensförfaranden beslutade inom EES finns det särskilda bestämmelser baserade på en EU-förordning och två EU-direktiv:
1. Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden.
2. Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag.
3. Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (i det följande winding up-direktivet).
För de frågor som behandlas här är det främst den sistnämnda rättsakten – winding up-direktivet – som av intresse för den fortsatta framställningen. De övriga två rättsakterna behandlas därför inte i den fortsatta redogörelsen. Insolvensförordningen är visserligen enligt gällande rätt tillämplig på värdepappersbolag och de finansiella institut och holdingföretag som kan bli föremål för resolution men, det förändras delvis genom resolutionsdirektivet (se nedan).
10Ds 2007:6 s. 72 f. 11Ds 2007:6 s. 73.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
959
Winding up-direktivet
Winding up-direktivet är tillämpligt både på rekonstruktionsåtgärder och på likvidationsförfaranden (artikel 1.1) som vidtas beträffande kreditinstitut.
Direktivet innehåller bestämmelser om bl.a.
1. vilket lands myndigheter som har rätt att besluta om resolutions-
åtgärder och likvidationsförfaranden,
2. erkännande av andra medlemsstaters beslut,
3. vilken ställning en rekonstruktör eller förvaltare har,
4. lagval, och
5. information och samarbete.
Vilken medlemstat får vidta rekonstruktionsåtgärder eller inleda ett likvidationsförfarande?
Enligt winding up-direktivet är det bara den medlemsstat som auktoriserat ett kreditinstitut (hemlandet) som får vidta en rekonstruktionsåtgärd eller inleda ett likvidationsförfarande mot det (artiklarna 3.1 och 9.1 första stycket). Det finns alltså inte någon möjlighet för medlemsstaterna att inleda territoriellt begränsade förfaranden mot exempelvis filialer.
Rekonstruktionsåtgärder
Med rekonstruktionsåtgärder avses enligt winding up-direktivet åtgärder som är avsedda att bevara eller återställa ett kreditinstituts finansiella situation och som kan påverka tredje mans redan befintliga rättigheter, däribland åtgärder som kan komma att innebära inställande av betalningar, inställande av verkställighetsåtgärder eller nedskrivning av fordringar,
Rekonstruktionsåtgärderna ska enligt artikel 3.2 i winding updirektivet tillämpas i enlighet med de lagar, förordningar och förfaranden som gäller i hemlandet, om inte annat föreskrivs i direktivets efterföljande lagvalsregler (artiklarna 20–27 och 30–32). Åtgärderna ska, i enlighet med den medlemsstatens lagar, ha full verkan i hela gemenskapen utan vidare formaliteter också mot tredje man i andra
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
960
medlemsstater. Detta gäller även om de regler i värdlandet som är tillämpliga på dem inte föreskriver sådana åtgärder eller ställer upp villkor för deras genomförande som inte är uppfyllda. Rekonstruktionsåtgärderna ska ha verkan i hela gemenskapen så snart som de får verkan i den medlemsstat där de har vidtagits.
Likvidationsförfaranden
Med likvidationsförfarande avses ett kollektivt förfarande som inleds och kontrolleras av de administrativa eller rättsliga myndigheterna i en medlemsstat i syfte att avyttra tillgångar under tillsyn av dessa myndigheter, även när förfarandet avslutas med ackord eller annan motsvarande åtgärd. Dit hör enligt svensk rätt konkurs och tvångslikvidation.
Även ett beslut att inleda ett likvidationsförfarande i ett land inom EES ska erkännas i övriga EES-stater (artikel 9.1 andra stycket i winding up-direktivet). Ett kreditinstitut ska enligt artikel 10 i samma direktiv likvideras i enlighet med de lagar, förordningar och förfaranden som är tillämpliga i hemlandet om inte annat föreskrivs i direktivets lagvalsregler. Direktivet räknar också upp frågor som ska avgöras av hemlandets lag.
Rekonstruktören och förvaltaren
Rekonstruktörer och förvaltare ska enligt artikel 28.2 i winding updirektivet vara berättigade att på samtliga medlemsstaters territorier utöva alla de befogenheter som de är berättigade att utöva på hemlandets territorium. En rekonstruktör eller en förvaltare ska vid utövandet av sina befogenheter följa lagen i de medlemsstater på vilkas territorier han ämnar agera, i synnerhet när det gäller förfaranden för avyttring av tillgångar och information till arbetstagare. Dessa befogenheter får inte omfatta användning av tvång eller rätt att avgöra tvister eller meningsskiljaktigheter (artikel 28.3).
Vilken lag införlivar direktivet?
Winding up-direktivet har införlivats med svensk rätt genom bl.a. lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
961
22.4.1 Erkännande av resolution beslutad inom EES
Kommitténs förslag: Lagen (2005:1047) om internationella för-
hållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens ska ändras för att inkludera värdepappersföretag och andra företag som kan bli föremål för resolution. Dessutom ska lagens bestämmelser om rekonstruktionsåtgärder omfatta även resolutionsåtgärder.
Resolutionsdirektivet
Genom artikel 117 i resolutionsdirektivet görs det ett antal ändringar i winding up-direktivet.
Som har nämnts i det föregående är direktivet tillämpligt på bl.a. rekonstruktionsåtgärder. Rekonstruktionsåtgärder definierades i direktivets ursprungliga lydelse som åtgärder som är avsedda att bevara eller återställa ett kreditinstituts finansiella situation och som kan påverka tredje mans redan befintliga rättigheter, däribland åtgärder som kan komma att innebära inställande av betalningar, inställande av verkställighetsåtgärder eller nedskrivning av fordringar.12
Genom artikel 117.2 i resolutionsdirektivet görs nu tillägget att begreppet rekonstruktionsåtgärder ska inkludera tillämpningen av resolutionsverktyg och utövande resolutionsbefogenheter enligt resolutionsdirektivet. Detta inkluderar enligt artikel 56.2 i resolutionsdirektivet de situationer då de statliga stabiliseringsverktygen används.
Dessutom görs direktivet, som i dag enbart är tillämpligt på kreditinstitut, även tillämpligt på värdepappersföretag enligt definitionen i tillsynsförordningen och deras filialer. Vidare ska bestämmelserna i direktivet också tillämpas på finansiella institut och andra företag som omfattas av resolutionsdirektivets tillämpningsområde, om resolutionsverktygen används eller befogenheterna utövas.
De ändringar som görs av definitionerna av hemland, värdland, filial och behörig myndighet syftar enbart till att se till att dessa definitioner är tillämpliga även på värdepappersföretag och att
12 Det bör observeras att begreppet ”reorganisation measure” som i direktiv 2001/24/EG översätts med rekonstruktionsåtgärd, i artikel 117 i resolutionsdirektivet översätts med resolutionsåtgärd. Det bör stå rekonstruktionsåtgärd även i den svenska översättningen av resolutionsdirektivet. (”Winding up proceedings” översätts vidare med avvecklingsförfarande i resolutionsdirektivet, men med likvidationsförfarande i direktiv 2001/24/EG).
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
962
anpassa definitionerna till tillsynsförordningen. Definitionen av behörig myndighet utvidgas till att – vid sidan om tillsynsmyndigheter – innefatta resolutionsmyndigheter.
Definitionerna i winding up-direktivet av rekonstruktör, administrativa och rättsliga myndigheter, förvaltare, likvidationsförfarande, reglerad marknad och instrument är oförändrade, förutom att de två sistnämnda definitionerna hänvisar till senare antagna direktiv.
Enligt artikel 117 i resolutionsdirektivet ska inte artikel 4 i winding up-direktivet om information till de behöriga myndigheterna i värdlandet och artikel 7 om skyldighet att underrätta kända borgenärer och rätt att anmäla fordringar i winding up-direktivet tillämpas när artikel 75 i resolutionsdirektivet tillämpas. Artikel 75 i resolutionsdirektivet handlar om skyddsåtgärder för ägare och borgenärer.13
Enligt artikel 117 i resolutionsdirektivet ska inte artikel 33 i winding up-direktivet om tystnadsplikt, tillämpas när artikel 76 i resolutionsdirektivet tillämpas. Artikel 76 i resolutionsdirektivet handlar om skyddsåtgärder för motparter vid delvis överföring.
Artikel 117 i resolutionsdirektivet innehåller också ändringar av några av winding up-direktivets lagvalsregler men de behandlas i kapitel 29.
Skälen för kommitténs förslag
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut har som nämns ovan införlivats i svensk rätt genom lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Av den lagen framgår att den gäller vid en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande för bl.a. ett kreditinstitut hemmahörande i ett land inom EES. Termen ”rekonstruktionsåtgärd” definieras åtgärd som har beslutats av domstol eller annan myndighet för att bevara eller återställa ett företags eller ett instituts finansiella ställning och som kan påverka andras rätt. Enligt svensk rätt finns det dock i dagsläget inte några rekonstruktionsåtgärder som får vidtas mot ett kreditinstitut. Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion är nämligen inte tillämplig på kreditinstitut.
13 Ersättnings ska betalas ur resolutionsreserven eller motsvarande finansieringsarrangemang om det ekonomiska utfallet vid resolution blir sämre än vid konkurs.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
963
Lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens är dock tillämplig på utländska rekonstruktionsåtgärder. 14
De svenska likvidationsförfarandena är konkurs eller tvångslikvidation.
För att införliva resolutionsdirektivets ändringar i winding updirektivet föreslår kommittén att lagen – inklusive lagens rubrik – ändras för att inkludera värdepappersföretag, och de övriga företag som kan bli föremål för resolution. Dessutom bör definitionen av begreppet rekonstruktionsåtgärd utvidgas genom tillägget ”inklusive en resolutionsåtgärd”.
Vidare bör en definition av begreppet resolutionsåtgärd tas in i lagen. Den bör, liksom direktivet, träffa resolutionsbefogenheter och resolutionsverktygen liksom användningen av de statliga stabiliseringsverktygen.
Vi kan konstatera att resolutionsdirektivet inte innehåller några ändringar i de övriga artiklarna i winding up-direktivet som genomgående talar om kreditinstitut. De ändringar som görs av definitionerna bör dock rimligtvis slå igenom även på dessa bestämmelser. Av detta följer exempelvis att det som sägs om kreditinstitut ska gälla även värdepappersbolag(institut).
Den svenska lagens lagvalsregler är enbart tillämplig på svenska likvidationsförfaranden, eftersom det vid lagens införande inte fanns några rekonstruktionsförfaranden som var tillämpliga på kreditinstitut. När nu lagen görs tillämplig på resolutionsåtgärder, behöver de direktivbestämmelser som är tillämpliga på rekonstruktionsåtgärder göras tillämpliga på sådana åtgärder.
Att winding up-direktivet, liksom den svenska lag som införlivar direktivet, ska omfatta även resolutionsåtgärder innebär att, de utländska resolutionsåtgärder som beslutas inom EES ska erkännas här omedelbart och utan krav på särskilt beslut.
Att så är fallet framgår av 4 § lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Där anges att en rekonstruktionsåtgärd som vidtas i en annan stat inom EES har verkan i Sverige i enlighet med vad som gäller i den staten. Enligt propositionens författningskommentar innebär det att åtgärden respektive förfarandet ska erkännas här omedelbart och utan krav på särskilt beslut. Det är lagen i hemlandet som avgör bl.a. vilka tillgångar som omfattas. Detsamma gäller t.ex. vilken
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
964
verkan som tillkommer icke lagakraftvunna beslut. Så snart beslutet får verkan i hemlandet, får det samma verkan i Sverige (prop. 2005/06:37 s. 53).
I samma paragraf anges att rekonstruktörens behörighet gäller här. Det betyder, enligt förarbetena till bestämmelsen att en rekonstruktör eller en förvaltare i en annan stat inom EES har behörighet att agera i Sverige. Det kan bli aktuellt t.ex. om företaget eller institutet har en filial eller egendom i Sverige som ska avyttras.15Enligt kommitténs bedömning bör exempelvis särskilda förvaltare ha samma behörighet som en rekonstruktör har enligt lagen.
Sammanfattningsvis innebär de ändringar som har gjorts i winding up-direktivet att resolution för ett institut bara får beslutas i den medlemsstat som auktoriserat institutet. Ett sådant beslut erkänns automatiskt i Sverige och får samma verkan som den har i den beslutande medlemsstaten. Av detta följer att resolutionsåtgärder som beslutas beträffande egendom som finns i Sverige har både beslagsverkan och hindersverkan. För själva resolutionsförfarandet gäller lagen i den medlemsstat som beslutat om resolutionen. Detta inkluderar bl.a. förutsättningarna för att besluta om resolution och möjligheten att överklaga sådana beslut. Det torde exempelvis inte vara möjligt att i Sverige bestrida ett beslut om att använda ett verktyg eller hur det används.
Utvidgningen av definitionen av behörig myndighet till att omfatta resolutionsmyndigheten innebär inga ändringar i lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. I 16 § finns det visserligen en bestämmelse om underrättelseskyldighet och registrering. Det är dock lämpligt att Finansinspektionen fortsätter att fullgöra denna uppgift. Resolutionsmyndigheten bör dock informeras om inledda förfaranden. Detta kan framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Några lagändringar krävs inte heller för att införliva undantagen från artiklarna 4, 7 eller 33.
15 Genom bestämmelserna genomförs delar av artiklarna 3.2 och 9.1 i winding up-direktivet (prop. 2005/06:37 s. 53). Nämnda bestämmelser införlivar dock även i princip reglerna i artikel 28.2 och 28.3 som enligt propositionen (s. 39) inte motiverar någon lagstiftning.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
965
22.4.2 Verkan av resolutionsförfaranden beslutade inom EES
Kommitténs förslag: En överföring som har beslutats inom
ramen för resolution i ett annat land inom EES, har verkan och ska genomföras i Sverige även när överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som finns i Sverige eller som lyder under svensk rätt. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.
Om en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES, utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter avseende instrument eller skulder som lyder under svensk rätt eller skulder till borgenärer som är hemmahörande i Sverige, har det beslutet verkan och ska genomföras här. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.
Resolutionsdirektivet
Av beskrivningen i föregående avsnitt framgår att resolutionsåtgärder som beslutas i ett annat land inom EES omedelbart och utan särskilt beslut gäller i Sverige till följd av ändringarna i winding updirektivet. I artikel 66 i resolutionsdirektivet finns det ytterligare bestämmelser som ska säkerställa att åtgärder – krishanterande och krisföravvärjande – som har beslutats i en medlemsstat kan genomföras i de övriga.
Enligt artikel 66.1 ska medlemsstaterna se till att om en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder omfattar tillgångar som finns i en annan medlemsstat än resolutionsmyndighetens medlemsstat, eller rättigheter eller skyldigheter enligt en annan medlemsstats rätt än resolutionsmyndighetens medlemsstat, ska överföringen få verkan i den andra medlemsstaten eller enligt dess rätt.
Medlemsstaterna ska vidare enligt artikel 66.2 tillhandahålla den resolutionsmyndighet som gjort eller avser att göra överföringen allt rimligt bistånd för att säkerställa att aktierna eller de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna överförs till den mottagande enheten enligt gällande krav i nationell rätt.
Dessutom anges i artikel 66.3 att medlemsstaterna ska se till att aktieägare, borgenärer och tredje män som berörs av överföringen av de aktier, andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
966
eller skulder som avses i artikel 66.1 inte har rätt att förhindra, bestrida eller bortse från överföringen enligt en bestämmelse i rätten i den medlemsstat där tillgångarna finns eller i den lagstiftning som reglerar aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, rättigheterna eller skyldigheterna.
Enligt artikel 66.4 ska, om resolutionsmyndigheten i en medlemsstat (medlemsstat A) utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna, däribland avseende kapitalinstrument i enlighet med artikel 59, och de kvalificerade skulderna eller de relevanta kapitalinstrumenten i företaget under resolution omfattar
a) instrument eller skulder som regleras av rätten i en medlemsstat
som inte är den resolutionsmyndighets medlemsstat som utövade nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna (medlemsstat B),
b) skulder till borgenärer som är etablerade i medlemsstat B.
Medlemsstat B ska se till att kapitalbeloppet av dessa skulder eller instrument minskas, eller att skulder eller instrument konverteras, i enlighet med resolutionsmyndighetens i medlemsstat A utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter.
Vidare ska enligt artikel 66.5 medlemsstaterna se till att borgenärer som berörs av utövandet av de nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter som avses i artikel 66. 4 inte har rätt att bestrida minskningen av kapitalbeloppet av instrumentet eller skulden eller dess konvertering, beroende på vad som är tillämpligt, enligt en bestämmelse i lagstiftningen i medlemsstat B.
Slutligen anger artikel 66.6 att varje medlemsstat ska se till att följande fastställs i enlighet med rätten i resolutionsmyndighetens medlemsstat:
a) Rätten för aktieägare, borgenärer och tredje män att genom
rättslig prövning enligt artikel 85 bestrida en överföring av de aktier, andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i artikel 66.1.
b) Rätten för borgenärer att överklaga enligt artikel 85 minsk-
ningen av kapitalbeloppet eller konverteringen av ett instrument eller skuld som omfattas av artikel 66.4 a eller artikel 66.4 b.
c) Skyddsåtgärder för partiell överföring som avses i kapitel VII
avseende tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i artikel 66.1.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
967
Skälen för kommitténs förslag
Överföringar ska ha verkan i Sverige
Av artikel 66.1 följer att en överföring som beslutats inom ramen för resolution i en annan stat inom EES och som avser antingen aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som finns i Sverige eller rättigheter eller skulder som lyder under svensk rätt, har verkan och ska genomföras i Sverige.
Vi föreslår att en motsvarande bestämmelse införs i svensk rätt för att hantera de situationer som inte omfattas av lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Härigenom säkerställs att en resolutionsåtgärd som beslutas i ett annat land inom EES får genomslag i Sverige.
Resolutionsmyndigheten ska bistå en utländsk resolutionsmyndighet
Att en åtgärd har verkan och får genomföras avseende egendom i Sverige är dock inte samma sak som att den faktiskt utan vidare går att genomföra i Sverige, i vart fall inte utan bistånd av svenska myndigheter. Det kan exempelvis gälla registrering av egendom hos svenska myndigheter eller tvister som innebär att den utländska myndigheten inte kan genomföra överföringen som planerat. Av bestämmelsen i artikel 66.2 följer att Sverige då, inom rimlighetens gränser, ska ge den utländska myndigheten det stöd den behöver. Någon sådan uttrycklig bestämmelse behöver inte införas i svensk rätt för att den utländska myndigheten ska få hjälp. Eftersom resolutionsmyndigheten har en särskild roll att spela även i utländska resolutionsförfaranden är det dock rimligt att regeringen i föreskrifter anger att resolutionsmyndigheten inom rimlighetens gränser ska ge en utländsk resolutionsmyndighet hemmahörande inom EES den hjälp och det stöd som den behöver för att genomföra en överföring av aktier och andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter och skulder.
Förhindrande och bestridande av en överföring
Enligt artikel 66.3 ska medlemsstaterna se till att aktieägare, borgenärer och andra personer som påverkas av en överföring inte har rätt att förhindra, bestrida eller bortse från överföringen enligt
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
968
bestämmelser i svensk rätt. Som nämns i det föregående har en överföring inom ramen för resolution verkan i Sverige. Redan av den ovan föreslagna bestämmelsen om att det utländska bestlutet har verkan och får genomföras i Sverige följer att de berörda borgenärerna eller ägarna inte får förhindra eller bortse från överföringen. Detta bör dock kompletteras med en bestämmelse som anger att talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.
Nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter och skydd för motparter
Artikel 66.4 behandlar utövande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter, Dessa befogenheter kan utövas både inom ramen för resolution och utanför resolution. Åtgärder som vidtas utanfrö resolution omfattas inte av åtgärder för erkännande av resolutionsåtgärder. För att införliva direktivet föreslår vi att det i svensk rätt tas in en bestämmelse som anger att om en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES, utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter avseende instrument eller skulder som lyder under svensk rätt eller skulder till borgenärer som är hemmahörande i Sverige, har det beslutet verkan och ska genomföras här. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige. En sådan bestämmelse täcker även in bestämmelsen i artikel 66.5 om att borgenärer inte ska kunna bestrida nedskrivningen eller konverteringen.
Tillämplig lag för överklagande och skydd för motparter
Enligt artikel 66.6 ska medlemsstaterna säkerställa att rätten att bestrida besluten respektive skyddsåtgärder bestäms av lagen i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten hör hemma. Detta följer dock redan av förslagen i det föregående om att ett beslut av en utländsk resolutionsmyndighet har verkan i Sverige, liksom av bestämmelserna om överklaganden i svensk rätt. Det behövs därför enligt vår bedömning inte någon ytterligare bestämmelse för att införliva bestämmelserna om överklaganden artikel 66.6.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
969
22.5 Relationer med tredjeland
I det föregående har vi behandlat bestämmelser om samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter hemmahörande i länder inom EES och vilken verkan en resolutionsåtgärd som beslutas av en myndighet i ett sådant land har.
Liknande frågeställningar kan emellertid uppkomma i förhållande länder utanför EES, s.k. tredjeland. Det finns nämligen stora internationella banker eller bankkoncerner som driver verksamhet i olika delar av världen genom filialer eller dotterföretag. För att på planeringsstadiet få en heltäckande bild av vilka åtgärder som det är möjligt att genomföra om företaget försätts i resolution måste även de företag som finns i tredjeland, beaktas. Det är därför viktigt att kunna samordna resolutionsplaneringen och eventuella åtgärder som kan komma att vidtas när ett företag inom EES försätts i resolution eller när ett motsvarande förfarande inleds i tredjeland. För att säkerställa att myndigheterna vet vad som förväntas av dem bör samarbetsformerna, inklusive informationsutbytet diskuteras igenom i förväg. Dessa kan behöva komma till uttryck i överenskommelser mellan de berörda länderna.
Utgångspunkten är att länderna själva kan ingå överenskommelser med tredjeland om krisavvärjande och krishanterande åtgärder (se avsnitt 22.5.3). Direktivet erinrar emellertid om att bindande avtal får ingås av unionen enligt artiklarna 216–218 i EUFfördraget16 (se avsnitt 22.5.1). Länderna får bara ingå avtal med tredjeland om unionen inte har ingått ett avtal som omfattar samma fråga. Om unionen inte har ingått avtal i ett ämne får också Eba ingå inte bindande ramaavtal som länderna sedan kan lägga till grund för sina avtal med tredjeland (se avsnitt 22.5.2).
De avtal som av unionen, Eba eller länderna ingår med tredjeland kommer att sannolikt innehålla såväl krisavvärjande och krishanterande åtgärder. De kan innehålla bestämmelser om bl.a. resolutionsplanering och en analys av vilka resolutionsåtgärder som det kan bli aktuellt att vidta om ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland fallerar. En resolutionsåtgärd som en resolutionsmyndighet i tredjeland vidtar mot ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland erkänns dock inte enligt gällande rätt i Sverige och kan inte verkställas här (det har inte beslagsverkan). Myndigheten i tredjeland kan därför stöta på problem när det gäller att verkställa beslut som rör egendom som finns i Sverige. Reso-
16 Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
970
lutionsdirektivet innehåller dock bestämmelser om erkännande och verkställighet av tredjelandsförfaranden (se avsnitten 22.5.4–22.5.6).
I vissa situationer är de åtgärder som vidtas i tredjeland inte tillräckliga. I direktivet tilldelas därför medlemsstaternas resolutionsmyndigheter rätt att vidta åtgärder mot ett svenskt moderföretag till ett tredjelandsinstitut och mot en filial till ett tredjelandsinstitut under vissa särskilda förutsättningar (se avsnitten 22.5.7 och 22.5.8).
Ett väl fungerande gränsöverskridande samarbete förutsätter att de involverade myndigheterna iakttar sekretess när det behövs. Resolutionsdirektivets bestämmelser om sekretess behandlas i kapitel 32.
I Financial Stability Board:s (FSB) Key Attributes for Effective Resolutions Regimes for Financial Institutions17 finns det principer som behandlar vikten av ett fungerande samarbete mellan myndigheter i olika länder. För medlemsstaterna i EU tas dessa principer om hand genom resolutionsdirektivet.
22.5.1 Unionens överenskommelser
Kommitténs bedömning: Det behöver inte införas någon
svensk bestämmelse för att införliva den direktivbestämmelse som erinrar om att kommissionen kan lämna förslag till rådet beträffande förhandlingar om avtal med tredjeland
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 93.1 kan kommissionen i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget ställa förslag till rådet om förhandling av avtal med ett eller flera tredjeländer om metoderna för samarbete mellan resolutionsmyndigheterna och de berörda myndigheterna i tredjeländer, bl.a. för ändamålet att sprida information i samband med återhämtnings- och resolutionsplanering som rör institut, finansiella institut, moderföretag och tredjelandsinstitut, med avseende på följande situationer:
a) I fall där ett moderinstitut i tredjeland har dotterinstitut eller
betydande filialer i två eller flera medlemsstater.
17 Promemorian finns tillgänglig på http://www.financialstabilityboard.org/, 21 juni 2014.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
971
b) I fall där ett moderföretag som är etablerat i en medlemsstat och
som har ett dotterföretag eller en betydande filial i minst en annan medlemsstat har ett eller flera dotterinstitut i tredjeland.
c) I fall där ett institut som är etablerat i en medlemsstat och som
har ett moderföretag, ett dotterföretag eller en betydande filial i minst en annan medlemsstat har en eller flera filialer i ett eller flera tredjeländer.
Enligt artikel 93.2 ska de avtal som avses i artikel 93.1 ska särskilt säkerställa inrättandet av processer och arrangemang mellan resolutionsmyndigheterna och relevanta myndigheter i tredjeland för samarbete vid genomförande av vissa eller alla uppgifter och vid utnyttjande av vissa eller alla befogenheter som anges i artikel 97; se även artikel 94.1.
De avtal som avses i artikel 93.1 ska enligt artikel 93.3 inte gälla enskilda institut, finansinstitut, moderföretag eller institut i tredjeländer.
Om inte ett sådant avtal har ingåtts, eller fram till dess att ett sådant avtal ingås, får medlemsstater enligt artiklarna 93.4 och 94.1 ingå ett bilateralt avtal med tredjeland.
Skälen för kommitténs bedömning
Enligt artikel 216.1 i EUF-fördraget har unionen kompetens att ingå vissa typer av avtal med tredjeländer. Sådana avtal är bindande för unionens institutioner och medlemsstaterna.
Artikel 218 i EUF-fördraget ger kommissionen rätt att ställa förslag till rådet att inleda förhandlingar och om inriktningen av sådana förfarandet. Rådet har rätt att uppdra åt kommissionen att inleda förhandlingar och får också ge kommissionen förhandlingsdirektiv. Förfarandet för att ingå avtal, liksom rådets och Europaparlamentets roll, framgår av artikel 218.
Artikel 93 i resolutionsdirektivet behandlar kommissionens rätt att ställa förslag enligt artikel 218 i EUF-fördraget. Eftersom unionens avtal liksom förfarandet att ingå dem är fördragsstyrda behövs det enligt kommitténs bedömning inte någon bestämmelse i svensk rätt för att införliva artikel 93 i resolutionsdirektivet.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
972
22.5.2 Ebas ramavtal om samarbete med tredjeland
Kommitténs bedömning: Det bör inte införas någon bestäm-
melse i lag om de ramavtal som Eba får ta fram med tredjeland.
Resolutionsdirektivet
I artikel 97 i resolutionsdirektivet finns det bestämmelser om Ebas rätt att enligt Eba-förordningen ta fram ramavtal med länder utan för EES.
Bestämmelserna i artikeln tillämpas enligt artikel 97.1 på samarbete med ett tredjeland såvida inte och fram till dess att ett internationellt avtal som avses i artikel 93.1 träder i kraft med det berörda tredjelandet. Det ska även tillämpas efter ikraftträdandet av ett internationellt avtal enligt artikel 93.1 med det berörda tredjelandet i den omfattning som innehållet i den här artikeln inte omfattas av det avtalet.
Enligt artikel 97.2 får Eba ingå icke-bindande samarbetsavtal med följande behöriga myndigheter i tredjeland:
a) För fall där ett dotterföretag inom unionen är etablerat i två
eller flera medlemsstater, de relevanta myndigheter i det tredjeland där moderföretaget eller ett företag som avses i artikel 1.1 c och d är etablerat.
b) I fall där ett institut i tredjeland har unionsfilialer i två eller flera
medlemsstater, den relevanta myndigheten i det tredjeland där det institutet är etablerat.
c) I fall där ett moderföretag eller ett företag som anges i artikel
1.1 c och d är etablerat i en medlemsstat med ett dotterföretag eller en betydande filial i en annan medlemsstat även har en eller flera dotterinstitut i tredjeland, de relevanta myndigheterna i de tredjeländer där de dotterinstituten är etablerade.
d) I fall där ett institut med ett dotterföretag eller en betydande
filial i en annan medlemsstat har etablerat en eller flera filialer i ett eller flera tredjeländer, de relevanta myndigheterna i de tredjeländer där de filialerna är belägna.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
973
De arrangemang som avses i artikel 97.2 ska inte innehålla bestämmelser som avser enskilda institut. De ska inte innebära att medlemsstaterna åläggs rättsliga förpliktelser.
Enligt artikel 97.3 ska de samarbetsavtal som ingås innehålla bestämmelser om förfaranden och arrangemang för utbyte av information som är nödvändig för och samarbete mellan de deltagande myndigheterna vid genomförandet av vissa av eller alla följande uppgifter och vid utövandet av vissa av eller alla följande befogenheter när det gäller institut som avses i artikel 97.2 a-d eller koncerner med sådana institut:
a) Utarbetandet av resolutionsplaner i enlighet med artiklarna 10–
13 och liknande krav enligt de berörda tredjeländernas rätt.
b) Bedömningen av möjligheterna till resolution av sådana institut
och koncerner i enlighet med artiklarna 15 och 16 och liknande krav i de berörda tredjeländernas rätt.
c) Tillämpningen av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder
för resolution enligt artiklarna 17 och 18 och eventuella liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
d) Tillämpningen av åtgärder för tidigt ingripande enligt artikel 27
och liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
e) Tillämpningen av resolutionsverktyg och utövandet av reso-
lutionsbefogenheter och liknande befogenheter som kan utövas av de berörda myndigheterna i tredjeland.
Artikel 97.4 anger att behöriga myndigheter eller resolutionsmyndigheter ska, när så är lämpligt, ingå icke bindande arrangemang för samarbete i linje med Ebas arrangemang med de relevanta myndigheter i tredjeland som anges i artikel 97.2. Vidare framgår att artikel 97 inte ska hindra medlemsstater eller deras behöriga myndigheter från att ingå bilaterala eller multilaterala avtal med tredjeland i enlighet med artikel 33 i förordning (EU) nr 1093/2010.
I artikel 97.5 anges att arrangemang för samarbete som ingås mellan resolutionsmyndigheter i medlemsstater och i tredjeland i enlighet med artikel 97 får omfatta bestämmelser om följande:
a) Utbyte av information som är nödvändig för utarbetandet och
underhållet av resolutionsplaner.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
974
b) Samråd och samarbete vid utarbetandet av resolutionsplaner,
inklusive principer för utövandet av befogenheter enligt artiklarna 94 och 96 och liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
c) Utbyte av information som är nödvändig för tillämpningen av
resolutionsverktyg och utövandet av resolutionsbefogenheter och liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
d) Varningssystem eller samråd med samarbetsarrangemangets
parter, innan sådana omfattande åtgärder vidtas enligt detta direktiv eller de berörda tredjeländernas rätt som påverkar det institut eller den koncern som arrangemanget gäller.
e) Samordning av information till allmänheten vid gemensamma
resolutionsåtgärder.
f) Förfaranden och arrangemang för utbyte av information och
samarbete enligt a–e, om så är lämpligt bland annat genom inrättande och användning av krishanteringsgrupper.
Av artikel 97.6 framgår att medlemsstaterna ska underrätta Eba om varje samarbetsarrangemang som resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter har ingått i enlighet med artikel 97.
Skälen för kommitténs bedömning
Artikel 97 behandlar avtal som ingås av Eba när unionen inte har ingått sådana avtal som förutses i artikel 93 (se avsnitt 22.5.1). De avtal som beskrivs i artikel 97 är sådana som anges i artikel 33.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (senast ändrad genom förordning (EU) nr 1022/2013). Där anges att Eba, utan att det påverkar medlemsstaternas och unionsinstitutionernas respektive behörighetsområden, får utveckla kontakter och ingå administrativa avtal med tillsynsmyndigheter, internationella organisationer och förvaltningar i tredjeländer. Dessa avtal får inte medföra några juridiska förpliktelser för unionen och dess medlemsstater, och de få inte heller hindra med-
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
975
lemsstaterna och deras behöriga myndigheter från att ingå bilaterala eller multilaterala avtal med dessa tredjeländer.
Sådana avtal som behandlas i artikel 97 ska behandla formerna för informationsutbyte och samarbete avseende institut eller koncerner som har kopplingar till tredjeland. Avtalen ska bl.a. ange formerna för framtagande av resolutionsplaner och åtgärder för att undanröja hinder mot resolution, tidiga ingripanden och beslut om resolutionsåtgärder och likande åtgärder som resolutionsmyndigheten i tredjeland kan vidta. Mer precist kan avtalen innehålla exempelvis principer för utövande av befogenheterna om erkännande och verkställighet av tredjelandsbeslut enligt artikel 94 (se avsnitt 22.5.4) och resolution av inhemska filialer (se avsnitt 22.5.8)
Tillsynsmyndigheterna och resolutionsmyndigheterna får ingå icke bindande avtal som är i linje med Ebas ramavtal med berörda myndigheter i tredjeland. I överensstämmelse med artikel 33.1 i Eba-förordningen förhindrar dock artikel 97 inte att medlemsstaterna själva ingår avtal med tredjeland.
Artikel 97 behöver enligt kommitténs bedömning inte införlivas i svensk rätt genom någon uttrycklig bestämmelse. Om myndigheternas överenskommelser med tredjeland inte är juridiskt bindande är de inte internationella överenskommelser enligt artikel regeringsformen. Myndigheterna behöver då inte något bemyndigande att ingå överenskommelserna.
22.5.3 Resolutionsmyndighetens överenskommelser med tredjeland
Kommitténs bedömning: Det behövs inte något bemyndigande
i lag för att resolutionsmyndigheten ska kunna ingå bilaterala överenskommelser med myndigheter i tredjeland om samarbete och informationsutbyte.
Resolutionsdirektivet
I det föregående har vi behandlat rådets mandat att ingå avtal med tredjeland och verkan av sådana avtal samt Ebas framtagande av ramavtal i samma frågor. Om rådet inte har ingått något avtal följer det av artikel 93.4 att en myndighet i ett land inom EES under vissa
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
976
förutsättningar får ingå sådana avtal (se avsnitt 22.5.1). Dessa avtal behandlas dock inte närmare i resolutionsdirektivet.
Skälen för kommitténs bedömning
Som vi har nämnt i det föregående är det viktigt att resolutionsmyndigheten har ett väl fungerande samarbete med myndigheter i tredjeland. För att säkerställa att de berörda myndigheterna vet vad som förväntas av dem är det viktigt att samarbetsformerna och informationsutbytet diskuteras i förväg och om möjligt kommer till uttryck genom en överenskommelse mellan länderna. Det behövs inte något bemyndigande i lag för att resolutionsmyndigheten ska kunna ingå bilaterala överenskommelser med myndigheter i tredjeland om samarbete och informationsutbyte. Om överenskommelserna inte är bindande är det upp till myndigheterna att bestämma om de vill ingå dem eller inte. Om däremot överenskommelsen är bindande är det fråga om en internationell överenskommelse i regeringsformens mening. En sådan får bara ingås av regeringen eller av en myndighet som har bemyndigats av regeringen. Ett sådant bemyndigande kan ges för varje överenskommelse eller tas in i föreskrifter meddelade av regeringen. En överenskommelse som ingås med stöd av ett sådant bemyndigande får dock inte hålla någon bestämmelse som strider mot lag eller som är av större vikt.
22.5.4 Processen för erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får erkänna ett
resolutionsförfarande i tredjeland för ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland som har
1. ett dotterföretag som är ett institut eller en EES-filial i
Sverige som är väsentlig, eller
2. tillgångar rättigheter och skulder som finns i Sverige eller som
lyder under svensk lag.
Om det finns ett europeiskt resolutionskollegium enligt artikel 89 i resolutionsdirektivet, ska resolutionsmyndigheten försöka
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
977
komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna i kollegiet om att erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland beträffande ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland.
En sådan överenskommelse är bindande för resolutionsmyndigheten och ska verkställas i Sverige.
Om resolutionsmyndigheten inte kan komma överens med de utländska myndigheterna i det europeiska resolutionskollegiet eller om det inte finns något resolutionskollegium, ska resolutionsmyndigheten självt besluta om ifall ett resolutionsförfarande i tredjeland ska erkännas.
Resolutionsmyndigheten ska då beakta intressena i varje land inom EES där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland verkar.
Resolutionsdirektivet
Särskilt om erkännande av tredjelandsförfaranden
För erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland gäller de särskilda bestämmelser som finns i artiklarna 94 och 95 och som beskrivs i det följande. Definitionen av resolutionsförfarande i tredjeland är centralt eftersom det är det som erkännandet ska avse. I artikel 2.1.88 definieras resolutionsförfarande i tredjeland som en åtgärd enligt rätten i ett tredjeland som syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller ett tredjelandsmoderföretag som är jämförbar, i termer av mål och förväntade resultat, med resolutionsåtgärder enligt detta direktiv.
Resolutionsdirektivets utgångspunkt är att de europeiska tillsynskollegierna (se avsnitt 22.3.2) ska ta ställning till om ifall ett resolutionsförfarande som beslutats i tredjeland ska erkännas eller inte. Om ett europeiskt resolutionskollegium har inrättats ska nämligen kollegiet fatta ett gemensamt beslut om att erkänna, förutom enligt artikel 95, resolutionsförfaranden i tredjeland för ett institut i tredjeland eller ett moderföretag som
a) har dotterföretag inom unionen som är etablerade i eller unions-
filialer som är belägna i och betraktas som betydande av två eller flera medlemsstater, eller
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
978
b) har tillgångar, rättigheter och skulder som finns i två eller flera
medlemsstater eller som regleras av rätten i de medlemsstaterna.
När det gemensamma beslutet om erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland har fattats, ska de nationella resolutionsmyndigheterna verkställa de erkända resolutionsförfarandena i tredjeland i enlighet med sin nationella rätt.
I artikel 94.3 framgår att om myndigheterna inte kan komma överens, eller i avsaknad av ett europeiskt resolutionskollegium, ska varje berörd resolutionsmyndighet fatta sitt eget beslut om att erkänna, förutom enligt artikel 95, resolutionsförfaranden i tredjeland för ett institut i tredjeland eller ett moderföretag.
Detta beslut ska, enligt artikel 94.3 andra stycket, vederbörligen beakta intressena i varje enskild medlemsstat där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag verkar, särskilt de potentiella effekterna av erkännandet och verkställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland för andra delar av koncernen och på den finansiella stabiliteten i de medlemsstaterna.
I de ovan återgivna bestämmelserna finns ett antal begrepp som definieras i artikel 2.1.86–90 (se avsnitt 5.11).
Skälen för kommitténs förslag
Erkännande av tredjelandsförfaranden
Den i direktivet beskrivna processen för att erkänna tredjelandsförfaranden måste införlivas med svensk rätt.
I överensstämmelse med direktivet ska resolutionsmyndigheten få erkänna tredjelandsförfaranden. Det finns dock inte någon anledning att begränsa denna möjlighet till situationer då det finns kopplingar även till andra länder inom EES. Vi föreslår därför att resolutionsmyndigheten får erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland för ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretaget i tredjeland som har
1. ett dotterföretag som är ett institut eller en EES-filial i Sverige
som är väsentlig, eller
2. tillgångar rättigheter och skulder som finns i Sverige eller som
lyder under svensk lag.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
979
Utgångspunkten i resolutionsdirektivet är att om det finns ett europeiskt resolutionskollegium enligt artikel 89, ska resolutionsmyndigheten försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna i kollegiet om att erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland beträffande ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland. Detsamma bör vara utgångspunkten i svensk rätt. Liksom andra överenskommelser som beskrivs i detta betänkande blir en sådan överenskommelse en internationell överenskommelse enligt regeringsformen. Om resolutionsmyndigheten ingår en sådan överenskommelse ska tredjelandsförfarandet sedan verkställas enligt svensk rätt. På vilka grunder resolutionsmyndigheten kan vägra att erkänna ett tredjelandsförfarande eller att verkställa det behandlas i avsnitt 22.5.6.
Om resolutionsmyndigheten inte kan komma överens med de utländska myndigheterna i det europeiska resolutionskollegiet eller om det inte finns något resolutionskollegium, ska resolutionsmyndigheten själv besluta om ifall ett resolutionsförfarande i tredjeland ska erkännas. Resolutionsmyndigheten ska beakta intressen i varje enskilt land där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland verkar. Även detta bör framgå av svensk rätt.
Vilken betydelse ett erkännande får behandlas i nästa avsnitt.
22.5.5 Verkställighet av erkända resolutionsförfaranden
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten har erkänt
ett resolutionsförfarande i tredjeland får den besluta att verkställa det genom att
1. besluta om resolutionsåtgärder beträffande
a. tillgångar som ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretagi
tredjeland har i Sverige eller som lyder under svensk lag,
b. rättigheter och skulder som ett tredjelandsinstitut bokfört i
EES-filialen i Sverige eller som lyder under svensk lag eller fordringar som hänför sig till sådana rättigheter och skulder som kan göras gällande i Sverige,
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
980
3. vidta eller förelägga någon annan att vidta åtgärder för att till
ett tredjelandsinstitut eller moderföretag i tredjeland, överföra aktier eller andra äganderättsinstrument som innehas av ett dotterinstitut i Sverige till tredjelandsinstitutet eller moderföretaget,
4. under vissa förutsättningar besluta om förbud att fullgöra
vissa förpliktelser, ta i anspråk säkerheter, att utöva vissa rättshandlingar beträffande en motpart till ett dotterinstitut till ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland eller till en EES-filial i Sverige som är väsentlig eller andra koncernföretag.
Resolutionsdirektivet
Verkställigheten av ett erkännande
Artiklarna 94.2 och 94.3 i resolutionsdirektivet behandlar processen för hur ett erkännande av ett resolutionsförfarande i tredjeland ska gå till. Av artikel 94.4 framgår vilken effekt ett sådant erkännande åtminstone ska ha beträffande beslut som har fattats av den relevanta myndigheten i tredjeland. Effekten är inte lika långtgående som enligt winding up-direktivet
Enligt artikel 94.4. ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheterna åtminstone ges befogenhet att göra följande:
a) Utöva resolutionsbefogenheterna för följande:
i) Tillgångar som innehas av ett institut i tredjeland eller ett
moderföretag och som är belägna i medlemsstaten eller regleras av rätten i denna. ii) Rättigheter eller skulder som innehas av ett institut i tredje-
land och som bokförts av unionsfilialen i medlemsstaten eller regleras av rätten i denna, eller när fordringar som hänför sig till sådana rättigheter och skulder kan göras gällande i medlemsstaten.
b) Genomföra, inklusive att föreskriva en annan person att vidta
åtgärder för att genomföra en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument som innehas av ett dotterföretag inom
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
981
unionen som är etablerat i medlemsstaten som utsett myndigheterna.
c) Utöva sina befogenheter enligt artiklarna 69, 70 eller 71 när det
gäller rätten för en part att ingå avtal med en enhet som avses i artikel 94.2 där sådana befogenheter krävs för att verkställa resolutionsförfarandena i tredjelandet.
d) Göra ogiltiga alla rättigheter att säga upp, avveckla eller påskynda
avtal eller påverka avtalsenliga rättigheter som företag enligt artikel 94.2 och andra koncernföretag har, om sådana rättigheter härrör från resolutionsåtgärder som har vidtagits avseende institutet i tredjeland, sådana enheters moderföretag eller andra koncernenheter, antingen av resolutionsmyndigheten i tredjeland själv eller enligt rättsliga eller tillsynsmässiga krav avseende resolutionsarrangemang i det landet, förutsatt att de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inbegripet betalnings- och leveransskyldigheter, även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls.
Erkännande och verkställighet ska inte förhindra nationella insolvensförfaranden
Enligt artikel 94.6 i resolutionsdirektivet ska erkännandet och verkställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland i förekommande fall inte påverka normala insolvensförfaranden enligt tillämplig nationell rätt i enlighet med detta direktiv.
Skälen för kommitténs förslag
Verkställigheten av ett erkännande
Av direktivet framgår att det som resolutionsmyndigheten får erkänna är resolutionsförfaranden beträffande individuella tredjelandsinstitut och moderföretag i tredjeland. Genom att erkänna ett förfarande förklarar sig resolutionsmyndigheten beredd att efter en särskild prövning av hur åtgärden påverkar förhållandena i Sverige eller andra medlemsstater (se avsnitt 22.5.6) verkställa det beslut som tredjelandsmyndigheten fattat i Sverige. Erkännandet av resolutionsförfarandet i tredjeland innebär alltså inte att alla åtgärder som beslutas med automatik får genomföras i Sverige (eller i någon
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
982
annan medlemsstat). Det är också rimligt eftersom resolutionsförfaranden kan variera ganska mycket mellan olika tredjeländer, även om FSB:s Key Attributes borgar för att förfarandena ska innehålla vissa grundläggande beståndsdelar. Det kan inte heller uteslutas att tredjelandsmyndigheten inte tar tillräcklig hänsyn till svenska förhållanden, t.ex. den finansiella stabiliteten eller insättare som finns här, och därför beslutar om åtgärder som är olämpliga att genomföra. Det kan också vara en fördel att resolutionsmyndigheten kan besluta att vissa åtgärder får genomföras men inte alla, om alternativet i stället hade varit att inte några åtgärder alls får genomföras. Som vi återkommer till i det följande finns det också några typfall då resolutionsmyndigheten får avstå från att erkänna eller verkställa ett resolutionsförfarande beslutat i tredjeland.
Mot denna bakgrund föreslår vi att det införs en bestämmelse motsvarande den i direktivet som innebär att erkännandet av ett tredjelandsförfarande innebär att resolutionsmyndigheten, för att verkställa beslut som fattas i tredjeland, får besluta om någon av de åtgärder som räknas upp i resolutionsdirektivet.
Erkännande och verkställighet ska inte förhindra nationella insolvensförfaranden
Enligt resolutionsdirektivet har erkännandet och verkställigheten inte heller hindersverkan. Enligt artikel 94.6 förhindrar nämligen inte sådana beslut att det inleds ett normalt insolvensförfarande. Det behöver dock inte framgå av någon uttrycklig bestämmelse i svensk rätt utan följer av att beslutet inte innebär konkurshinder.
22.5.6 Skäl att inte erkänna eller verkställa ett resolutionsförfarande
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten behöver inte
godkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland eller vidta åtgärder för att verkställa ett sådant förfarande om
1. resolutionsförfarandet skulle ha negativ effekt på den
finansiella stabiliteten i Sverige eller i en annan medlemsstat,
2. det är nödvändigt att vidta separata resolutionsåtgärder mot
en EES-filial för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål,
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
983
3. resolutionsförfarandet innebär att insättare och andra bor-
genärer som är hemmahörande i EES eller som ska betalas i EES inte skulle få samma behandling som insättare och andra borgenärer med liknande rättigheter i det land där det utländska resolutionsförfarandet beslutats,
4. erkännandet eller verkställigheten av resolutionsförfarandet
skulle få avsevärda budgetkonsekvenser för Sverige, eller
5. effekterna av ett sådant erkännande eller en sådan verk-
ställighet skulle strida mot svensk rätt.
Resolutionsdirektivet
I det föregående har vi beskrivit den process som kan leda till att ett tredjelandsförfarande kan erkännas och vilka åtgärder som resolutionsmyndigheter får vidta för att verkställa tredjelandsbesluten. Direktivet preciserar emellertid också i artikel 95 när resolutionsmyndigheterna får avstå från att erkänna eller verkställa ett förfarande.
I artikel 95 anges att resolutionsmyndigheten får, efter samråd med andra resolutionsmyndigheter, när ett europeiskt resolutionskollegium har inrättats enligt artikel 89, vägra att erkänna eller verkställa resolutionsförfaranden i tredjeland enligt artikel 94.2 om den anser
a) att resolutionsförfarandena i tredjeland skulle ha motsatt effekt
på den finansiella stabiliteten i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten är belägen eller att förfarandena skulle få motsatt effekt på den finansiella stabiliteten i en annan medlemsstat,
b) att en separat resolutionsåtgärd enligt artikel 96 som avser en
unionsfilial är nödvändig för att uppnå ett eller flera resolutionsmål,
c) att borgenärer, särskilt insättare som är etablerade eller ska
betalas i en medlemsstat, inte skulle få samma behandling som borgenärer och insättare i tredjeland med liknande rättigheter enligt resolutionsförfaranden i det egna tredjelandet,
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
984
d) att erkännandet eller verkställigheten av resolutionsförfarandena
i tredjelandet skulle ha avsevärda budgetkonsekvenser för medlemsstaten, eller
e) att effekterna av ett sådant erkännande eller en sådan verk-
ställighet skulle strida mot den nationella rätten.
Skälen för kommitténs förslag
Enligt resolutionsdirektivet får resolutionsmyndigheten vägra ett erkänna eller verkställa tredjelandsförfaranden under de förutsättningar som anges i direktivet. Kriterierna syftar på förfaranden eller åtgärder som skulle kunna ge innebära negativa effekter för Sverige eller någon annan medlemsstat eller för borgenärer där. Det räcker med att ett av kriterierna föreligger. Det är enligt vår bedömning rimligt att resolutionsmyndigheten kan välja att vägra erkännande eller verkställighet i alla de angivna fallen.
Enligt direktivet får myndigheten vägra att erkänna eller verkställa ett tredjelandsförfarande om något av de angivna kriterierna föreligger men den är inte skyldig inte göra det. Det ger resolutionsmyndigheten utrymme att godkänna ett tredjelandsförfarande även om något av de angivna kriterierna är uppfyllda, men tredjelandsförfarandet erbjuder den bästa globala lösningen jämfört med alternativen.
I överensstämmelse med direktivet föreslår vi därför att resolutionsmyndigheten får vägra att erkänna och verkställa ett tredjelandsförfarande om de omständigheter som anges i direktivet föreligger. Att resolutionsmyndigheten ska samråda med andra resolutionsmyndigheter i ett relevant europeiskt resolutionskollegium, följer av den generella bestämmelsen om samarbete, se kapitel 32.
22.5.7 Åtgärder mot ett svenskt moderföretag
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta att
ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag till ett tredjelandsinstitut ska försättas i resolution, om
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
985
1. en myndighet i detta tredjeland har beslutat att tredjelands-
institutet uppfyller förutsättningarna för resolution, och
2. det är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse.
Resolutionsdirektivet
I det föregående har vi beskrivit vilka åtgärder den svenska resolutionsmyndigheten får vidta för att verkställa ett erkänt tredjelandsförfarande. I vissa situationer kan det emellertid finnas skäl att vidta åtgärder mot i Sverige hemmahörande företag som inte direkt träffas av resolutionsbeslutet i tredjeland.
Enligt artikel 94.5 får resolutionsmyndigheterna, om det är nödvändigt med hänsyn till allmänintresset, vidta resolutionsåtgärder avseende ett moderföretag när den berörda myndigheten i tredjelandet avgör att ett institut som är registrerat i det tredjelandet uppfyller villkoren för resolution enligt rätten i det tredjelandet. För att möjliggöra detta ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att utöva resolutionsbefogenheter avseende det moderföretaget, och artikel 68 ska tillämpas.
Skälen för kommitténs förslag
I avsnitt 7.4 behandlar vi artikel 33 och beskriver vi under vilka förutsättningar som resolutionsmyndigheten får vidta åtgärder mot finansiella institut och vissa holdingföretag hemmahörande inom EES. Bestämmelsen i artikel 94.5 behandlar en liknande situation men här finns institutet i tredje land.
För ett institut som uppfyller förutsättningarna för resolution och vars moderföretag finns i Sverige, får resolutionsmyndigheten då besluta att moderföretaget ska försättas i resolution och vidta de resolutionsåtgärder som är motiverade. Även om direktivbestämmelsen talar om ”moderföretaget” såsom vilket moderföretag som helst, torde dock avsikten ha varit att träffa just de kategorier holdingföretag som kan bli föremål för resolution (finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet).
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
986
För att kunna bidra till att resolutionsförfaranden med anknytning till tredjeland kan genomföras på bästa sätt, föreslår vi att en motsvarande bestämmelse införs i svensk rätt.
Det bör noteras att ingenting hindrar att resolutionsmyndigheten inleder resolution mot institut eller andra företag när de övriga förutsättningar som beskrivs i kapitel 7 är uppfyllda.
22.5.8 Åtgärder mot en EES-filial etablerad i Sverige
Kommitténs förslag: Om en EES-filial inte omfattas av ett
resolutionsförfarande i tredjeland eller om resolutionsmyndigheten inte har erkänt resolutionsförfarandet, får myndigheten besluta att hantera filialen genom resolution, om det är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse och någon av följande förutsättningar är uppfyllda:
1. Filialen uppfyller inte längre eller kommer sannolikt inte längre att uppfylla villkoren för filialtillståndet och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle förhindra det eller att den fallerar.
2. Resolutionsmyndigheten bedömer att tredjelandsinstitutet inte kan eller vill eller sannolikt inte kommer att kunna fullgöra sina förpliktelser mot sina borgenärer inom EES, eller förpliktelser som filialen ingått eller bokfört här när de förfaller till betalning och resolutionsmyndigheten är försäkrad om att det inte har inletts eller kommer att inledas något resolutionsförfarande eller något annat insolvensförfarande mot institutet inom rimlig tid.
3. En myndighet i tredjeland har inlett ett resolutionsförfarande mot tredjelandsinstitutet eller har underrättat resolutionsmyndigheten att det avser att inleda ett sådant förfarande.
Resolutionsdirektivet
Resolutionsmyndigheten innehåller också en möjlighet att vidta resolutionsåtgärder mot filialer till tredjelandsinstitut. Av artikel 96.1 framgår nämligen att medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheter har de nödvändiga befogenheterna för att
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
987
agera i fråga om en EES-filial (benämnt unionsfilial i direktivet)som inte omfattas av några resolutionsförfaranden i tredjeland eller som omfattas av förfaranden i ett tredjeland och någon av de omständigheter som avses i artikel 95 föreligger. I andra stycket framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att artikel 68 tillämpas på utövandet av sådana befogenheter.
Enligt artikel 96.2 ska medlemsstater säkerställa att de befogenheter som krävs i artikel 96.1 får utövas av resolutionsmyndigheter om resolutionsmyndigheten anser att åtgärder är nödvändiga med hänsyn till allmänintresset och att ett eller flera av följande villkor är uppfyllt:
a) EES-filialen uppfyller inte längre, eller kommer sannolikt inte
att uppfylla, de nationella lagstadgade villkoren för dess auktorisation och verksamhet i den medlemsstaten och det inte finns några utsikter för att någon åtgärd av privata köpare, tillsyn eller relevant tredjeland skulle återställa filialens efterlevnad eller förhindra fallissemang inom rimlig tid.
b) Institutet i tredjeland enligt resolutionsmyndighetens mening
kan inte eller vill inte eller kommer sannolikt inte att kunna fullgöra sina förpliktelser gentemot borgenärer i unionen eller förpliktelser som filialen ingått eller bokfört när de förfaller till betalning, och resolutionsmyndigheten är försäkrad om att inga resolutionsförfaranden eller insolvensförfarande i tredjeland har eller kommer att inledas avseende detta institut i tredjeland inom rimlig tid.
c) Den berörda myndigheten i tredjeland har inlett resolutions-
förfaranden i ett tredjeland som avser institutet i tredjeland, eller har underrättat resolutionsmyndigheten om att den avser att inleda ett sådant förfarande. I artikel 96.3 framgår att om en resolutionsmyndighet vidtar en separat åtgärd som avser en EES-filial ska den beakta resolutionsmålen och vidta åtgärden i enlighet med följande principer och krav, i den mån de är relevanta:
a) Principerna i artikel 34.
b) Kraven gällande tillämpningen av resolutionsverktygen i avdel-
ning IV kapitel III.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
988
Skälen för kommitténs förslag
Artikel 96 anger medlemsstaterna ska ha möjlighet att inleda ett förfarande mot en inhemsk filial om förutsättningarna i direktivet är uppfyllda. Syftet med den bestämmelsen är att säkerställa att det är möjligt att vidta åtgärder mot en filial när de åtgärder som beslutas av eller kan förväntas bli beslutade är otillräckliga. En bestämmelse motsvarande den i direktivet bör enligt kommitténs bedömning införas i svensk rätt.
Direktivet talar inte om resolutionsåtgärder utan om åtgärder. Det torde bero på att filialen själv inte kan bli föremål för resolution. Det framgår dock inte av direktivet vilken typ av åtgärder som resolutionsmyndigheten ska kunna vidta. Eftersom åtgärderna ska vara nödvändiga i det allmännas intresse och de åtgärder som vidtas ska ta hänsyn till resolutionsändamålen är det knappast konkurs eller liknande som man tänker sig.
Enligt vår bedömning är det rimligt att resolutionsmyndigheten ges samma befogenhet att vidta resolutionsåtgärder mot en filial som mot ett företag som försätts i resolution. Genom att det anges att filialen får hanteras genom resolution blir bl.a. alla resolutionsåtgärder tillgängliga för resolutionsmyndigheten. Dessa åtgärder får sedan användas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till filialstrukturen. På detta sätt blir resolutionsändamålen och viktiga principer tillämpliga även på åtgärder som vidtas mot en filial.
22.5.9 Åtgärder avseende egendom m.m. i ett land utanför EES
Kommitténs förslag: Om tillgångar som finns i tredjeland eller
aktier eller andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skyldigheter som lyder under rätten i tredjeland överförs till en mottagare, får resolutionsmyndigheten begära att mottagaren vidtar åtgärder för att se till att överföringen eller någon annan resolutionsåtgärd som har beslutats får verkan. Resolutionsmyndigheten får förelägga den som inte vidtar åtgärder att göra det.
Om resolutionsmyndigheten har beslutat att vidta en resolutionsåtgärd som avser tillgångar som finns i tredjeland eller aktier eller andra äganderättsinstrument, rättigheter eller för-
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
989
pliktelser som omfattas av lagen i tredjeland ska resolutionsmyndigheten.
1. om det behövs förvalta aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna eller rättigheterna eller uppfyller skyldigheterna för mottagarens räkning, till dess beslutet får verkan, eller
2. besluta att en överföring, nedskrivning, konvertering eller annan åtgärd inte ska gälla, om det när beslutet har fattats visar sig vara högst osannolikt att åtgärden kommer att få avsedd verkan.
Om en åtgärd förklaras ogiltigt ska situationen återställas till den som förelåg före beslutet. Mottagaren är skyldig att lämna tillbaka de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som beslutet avser. Den ersättning som har betalats för det överförda ska betalas tillbaka.
Resolutionsdirektivet
De bestämmelser om erkännande och verkställighet som har behandlats i det föregående har avsett resolutionsförfaranden beslutade i tredjeland. Det är inte möjligt att i svensk rätt eller inom EU reglera tredjelands erkännande av och verkställighet av resolutionsförfarande beslutade i Sverige eller i någon annan medlemsstat. Däremot är det möjligt att reglera hur resolutionsmyndigheter m.fl. inom EU ska agera i förhållande till tredjeland när här beslutad resolution berör exempelvis egendom i tredjeland. Sådana bestämmelser finns i artikel 67 i resolutionsdirektivet.
Enligt artikel 67.1 ska medlemsstaterna föreskriva att i fall där resolutionsåtgärder omfattar åtgärder som vidtas avseende tillgångar som är belägna i tredjeland eller aktier, andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skyldigheter styrs av rätten i tredjeland, får resolutionsmyndigheterna kräva att
a) förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person som
utövar kontroll över företaget under resolution samt den mottagande enheten vidtar alla nödvändiga åtgärder för att se till att överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden får verkan,
b) förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person som utövar
kontroll över institutet under resolution förvaltar aktierna, de
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
990
andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna eller rättigheterna eller uppfyller skyldigheterna för den mottagande enhetens räkning till dess att överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden fått verkan,
c) rimliga, regelrätta kostnader som den mottagande enheten ådrar
sig för att utföra någon av de åtgärder som krävs enligt 67.1 a och b betalas på något av de sätt som avses i artikel 37.7.
Enligt artikel 67.2 ska resolutionsmyndigheten om den bedömer att det, trots alla de nödvändiga åtgärder som vidtas av förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person i enlighet med punkt 1a, är högst osannolikt att överföringen, konverteringen eller åtgärden kommer att få verkan avseende vissa tillgångar som är belägna i tredjeland eller vissa aktier, andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skulder som styrs av tredjelandets rätt, ska resolutionsmyndigheten inte gå vidare med överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden. Om den redan har beställt överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden ska den beställningen vara ogiltig avseende de tillgångar, de aktier, de äganderättsinstrument, de rättigheter eller de skulder som berörs.
Skälen för kommitténs förslag
Det ligger i sakens natur att resolutionsmyndigheten ska göra det som står i dess makt för att de åtgärder den har beslutat om ska få avsedd effekt. Enligt kommitténs bedömning behövs det inte någon uttrycklig lagbestämmelse för att uttrycka detta.
Resolutionsmyndigheten kommer att ha kontroll över företaget under resolution. Om resolutionsmyndigheten tillsätter en särskild förvaltare eller ger någon annan person i uppdrag att utföra vissa uppgifter, kan den i uppdragsbeskrivningen precisera vilka skyldigheter denne har, t.ex. beträffande egendom i tredjeland. En konkursförvaltare kommer aldrig att ha kontroll över ett företag under resolution. Enligt kommitténs bedömning behövs det därför inte heller för dessa personalkategorier någon uttrycklig bestämmelse om deras skyldigheter beträffande egendom i tredjeland.
Enligt artikel 67.1 b ska förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person som utövar kontroll över företaget under resolution förvalta tillgångar och skulder för det mottagande företagets räkning till dess att överföringen, nedskrivningen, konverteringen
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
991
eller åtgärden fått verkan. Utgångspunkten är enligt vår mening att resolutionsmyndigheten, som kommer att ha kontroll över företaget under resolution, förvaltar egendomen om den inte ger någon i uppdrag att göra det. Eftersom det här handlar om en konkret uppgift för resolutionsmyndigheten – att förvalta egendomen – bör den dock nämnas uttryckligen i lag. Resolutionsmyndigheten har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg som har uppkommit i samband med användningen för att se till att dess beslut får verkan eller för att förvalta egendom m.m. (se avsnitt 8.10).
Enligt artikel 67.1 a får resolutionsmyndigheten också kräva att mottagaren ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att för att den av resolutionsmyndigheten beslutade åtgärder ska få verkan. Resolutionsmyndigheten har inte kontroll över mottagaren. Mottagarens skyldigheter när det gäller överförd egendom skulle dock kunna regleras i avtalet mellan resolutionsmyndigheten och mottagaren. För att underlätta sådana avtal och för att klarlägga vad som gäller om det inte finns något sådant avtal, föreslår kommittén en bestämmelse som anger att om en resolutionsåtgärd innebär att hela eller delar av verksamheten överförs till en mottagare och verksamhet finns i tredjeland, får resolutionsmyndigheten begära att mottagaren vidtar åtgärder för att se till att överföring får effekt. Resolutionsmyndigheten bör också kunna förelägga den som inte följer dess begäran att göra det. Vi föreslår vidare att mottagaren ska ha samma rätt till ersättning som resolutionsmyndigheten för de åtgärder som han eller hon vidtar.
Att resolutionsmyndigheten, såsom föreskrivs i artikel 67.2, inte ska gå vidare med en åtgärd som högst osannolikt kommer att få verkan i tredjeland behöver inte anges uttryckligen i lag. Om åtgärderna inte kan genomföras saknar de betydelse för hur resolutionsändamålen kan uppnås. När skuldnedskrivningsverktyget används finns det också en möjlighet att göra undantag för skulder som inte kan skriva ned inom rimlig tid.
Om resolutionsmyndigheten har beslutat om en åtgärd som visar sig ogenomförbar bör den dock kunna ompröva sitt tidigare beslut och fatta ett nytt beslut om lämpliga åtgärder. Villkor om vad som ska gälla om en överföring etc. inte kan verkställas, skulle kunna tas in i en överenskommelse med en förvärvare. Inom ramen för försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget finns det också möjligheter att besluta om återföring. Återgången kan emellertid vara till nackdel för mottagaren.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
992
Dessutom kan åtgärden avse nedskrivning eller konvertering. Kommittén föreslår därför att det tas in en uttrycklig bestämmelse om att resolutionsmyndigheten får besluta att en resolutionsåtgärd ska vara ogiltig om det när beslutet har fattats visar sig vara högst osannolikt att åtgärden får avsedd verkan.
När resolutionsmyndigheten förklarar ett tidigare beslut ogiltigt bör situationen återställas till den som förelåg före beslutet. Även detta bör framgå av lag. Detta bör kombineras med en bestämmelse om att mottagaren är skyldig att lämna tillbaka de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som beslutet avser. Den ersättning som har betalats för det överförda ska betalas tillbaka.
Resolution
En ny metod för att hantera banker i kris
Vol 2
Slutbetänkande av Finanskriskommittén
Stockholm 2014
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. Beställningsadress: Fritzes kundtjänst, 106 47 Stockholm Ordertelefon: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se fritzes.se
För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Svara på remiss – hur och varför. Statsrådsberedningen, SB PM 2003:3 (reviderad 2009-05-02)
En kort handledning för dem som ska svara på remiss. Häftet är gratis och kan laddas ner som pdf från eller beställas på regeringen.se/remiss.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet. Omslag: Elanders Sverige AB. Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2014.
ISBN 978-91-38-24145-5
ISSN 0375-250X
993
23 Resolutionsplaner
23.1 Bakgrund och utgångspunkter
Enligt artikel 9.1 i direktivet ska resolutionsmyndigheten göra resolutionsplaner för institut som inte är del av grupp som är föremål för viss konsoliderad tillsyn (och för de sistnämnda finns motsvarande krav på planering fast i något andra former). Planen ska ange de åtgärder resolutionsmyndigheten kan komma att vidta om ett institut måste sättas i resolution. Som ett led i planeringen ska resolutionsmyndigheten identifiera väsentliga hinder mot att hantera institutet genom resolution, konkurs eller likvidation och beskriva lämpliga åtgärder för att komma till rätta med sådana hinder.
Kraven på vad en komplett resolutionsplan ska innehålla är omfattande och detaljerade. Direktivet är mer kortfattat när det gäller att förklara varför sådana planeringsinsatser behövs. I skäl (25) sägs endast: ”Resolutionsplanering är en nyckelkomponent i effektiv resolution.”
Kommittén hade gärna sett ett mer utförligt resonemang kring syftet med och värdet av planer, helst underbyggt av exempel på kriser där planer av denna karaktär verksamt bidragit till att underlätta hantering. Även avvägningar mellan mer övergripande strategier för resolution och detaljrika planer hade förtjänat en mer ingående analys.
Det är inte svårt att i allmänna termer instämma i att planering kan vara en viktig förutsättning för framgångsrik resolution. En allvarlig kris i ett institut handlar närmast definitionsmässigt om att det uppstått brist på kapital, eventuellt åtföljt av likviditetsproblem. Att då på förhand tänka igenom hur ett instituts kapital- och likviditetsproblem kan hanteras underlättar beslutsfattandet om och när problemen materialiseras. Det är också rimligt att på förhand göra
Resolutionsplaner SOU 2014:52
994
en preliminär bedömning av vilka företag som ska försättas i resolution och vilka som kan hanteras via konkurs eller likvidation.
Kommittén inser också att förberedelser kan vara extra viktiga i samband med resolution i institut med verksamhet i flera länder. I sådana fall måste beslutsfattare från alla berörda länder komma fram till vilka åtgärder som ska vidtas. Det är lätt att föreställa sig att det då kan uppstå intressekonflikter, t.ex. om på vilket sätt kapital ska tas fram för att skapa förutsättningar att fortsätta att bedriva de systemviktiga verksamheter som föranleder att institutet sätts i resolution. Många aktörer med skilda intressen gör att samordningsproblemen riskerar att växa exponentiellt, vilket kan få allvarliga följder om krisen dyker upp oväntat och kräver snabba åtgärder. I bästa fall kan risken för fördröjningar reduceras om de berörda beslutsfattarna på förhand diskuterat igenom tänkbara handlingsalternativ.
Av detta följer emellertid inte att mer detaljerade planer i alla lägen är bättre. För det första är det inte givet att planen kommer att kunna tillämpas i den kris som beslutsfattarna till slut står inför; att planen i sådana lägen inte behöver följas framgår av skäl (54). Ju mer specifika planerna är, desto större torde risken vara att de inte visar sig tillämpbara i en faktisk kris.
För det andra bör kostnaderna – både de direkta och indirekta – för att upprätta planerna tas i beaktande. Den ansats som direktivet anvisar förutsätter omfattande informationsinsamling, bearbetning och analys. Huruvida den arbetsinsatsen som detta kräver är motiverad är en öppen fråga.
Det är dessutom rimligen svårare att på förhand enas om en detaljerad plan, vilket gör planeringsfasen mer komplicerad. Den möjligheten avspeglas i direktivet via detaljerade regler om hur koncernresolutionsplaner ska tas fram om de deltagande myndigheterna inte kan enas.
Men om planer tagits fram på detta sätt och utan att enighet nåtts på förhand, är det inte svårt att föreställa sig att myndigheterna inte heller kommer att vara överens om vilka åtgärder som ska vidtas i en konkret kris. Finns det motsättningar om hur hanteringen ska gå till talar mycket för att de kommer fram även i de ofrånkomliga diskussionerna mellan myndigheter från olika länder om vad som ska göras i en akut kris. Även om man nått enighet på förhand kan det uppstå spänningar om den aktuella krisen har inslag som inte förutsetts och därmed får andra effekter än besluts-
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
995
fattarna föreställde sig nära planerna drogs upp. På nytt finns farhågor för att det ska visa sig att planerna har gjorts förgäves.
Dessa tveksamheter utgör inte skäl för att avstå från att införa direktivets regler om resolutionsplaner i svensk rätt. Däremot kan det ge grund för antagandet att reglerna kommer att behöva ses över när erfarenheter av att tillämpa dem börjar växa fram. Detta kan i sin tur tala för att gå stegvis fram i utformningen av resolutionsplaner.
Likaså kan det finnas anledning att ta fram förenklade resolutionsplaner i den utsträckning det är möjligt. En proportionalitetsbedömning, som alltid ska göras vid tillämpning av direktivets regler, framstår som särskilt viktig i detta sammanhang. Kommittén noterar dessutom att riktlinjer för undantag kommer att finnas på plats först ett år efter det att direktivet träder i kraft och att det kan dröja ända upp till tre år innan bindande regler antas; se artiklarna 4.5 och 4.6.
Mot denna bakgrund redovisar kommittén i det följande våra överväganden och förslag avseende direktivets regler om resolutionsplaner.
23.2 Resolutionsdirektivets innehåll i stora drag
Enligt resolutionsdirektivet ska resolutionsplaner upprättas av resolutionsmyndigheter. Dessa planer ska innehålla de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta om exempelvis ett institut uppfyller villkoren för resolution (artiklarna 10.1 och 12.1). Planerna kommer att skilja sig åt mellan olika institut och koncerner, bl.a. beroende på vilken verksamhet de bedriver och hur de är organiserade. En vattendelare går exempelvis mellan gränsöverskridande och inte gränsöverskridande koncerner.
Planeringen syftar till att underlätta resolutionsmyndigheternas framtida agerande när ett institut får problem och att göra det möjligt för resolutionsmyndigheten att identifiera och i förekommande fall undanröja hinder mot resolution eller avveckling.
För institut som inte ingår i en koncern som omfattas av viss gruppbaserad tillsyn ska resolutionsmyndigheten upprätta en individuell resolutionsplan för det enskilda institutet (artikel 10.1). Om ett institut ingår i en koncern som är föremål för gruppbaserad tillsyn ska det i stället upprättas en resolutionsplan för koncernen (artikel 12.1), inklusive vissa individuella företag i den. Resolut-
Resolutionsplaner SOU 2014:52
996
ionsplanerna ska ses över och vid behov uppdateras åtminstone en gång om året (artiklarna 9.3 och 12.3).
Enligt resolutionsdirektivet är utgångspunkten att alla institut ska omfattas antingen av en individuell plan eller av en koncernplan, men det finns vissa möjligheter för myndigheten att bl.a. besluta att enbart upprätta en förenklad plan (artikel 4).
En resolutionsplan ska basera sig på information om institutet som resolutionsmyndigheten får antingen direkt från institutet eller ett koncernföretag eller från tillsynsmyndigheten. (artiklarna 11 och 13.1). Resolutionsmyndigheten kan också begära att ett institut hjälper till med utarbetandet och uppdateringen av planen (artikel 10.5). Baserat på denna information ska resolutionsmyndigheten upprätta en resolutionsplan, i förekommande fall efter samråd med andra berörda myndigheter (artiklarna 9.1 och 12.2). Planen beslutas av resolutionsmyndigheten för ett individuellt institut och av flera resolutionsmyndigheter för en gränsöverskridande koncern (artiklarna 10.1 och 13.4–13.10).
När resolutionsmyndigheten upprättar en resolutionsplan ska den också göra en bedömning av i vilken utsträckning det är möjligt att hantera ett fallerande institut inom ramen för konkurs eller likvidation eller resolution (artiklarna 15 och 16).
Om myndigheten konstaterar att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut får resolutionsmyndigheten, om institutet inte själv vidtar tillräckliga åtgärder, förelägga institutet att vidta åtgärder, t.ex. att göra ändringar i verksamheten eller organisationsstrukturen (artikel 17). Detta sker i en särskild process vid sidan om upprättandet av resolutionsplanerna, men myndigheternas bedömningar ska framgå av planerna (artiklarna 10.7 e och 12.4). Beträffande resolutionsplaner för en koncern ska bedömningen göras i samarbete mellan resolutionsmyndigheter. Dessa ska om möjligt enas om en gemensam bedömning respektive ett gemensamt beslut om åtgärder.
När en koncernresolutionsplan har upprättats ska den följas såvida inte resolutionsmyndigheterna med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet anser att målen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna (skäl 54 och artiklarna 87 j, 91.8 och 92.4). Resolutionsplanerna ska också ligga till grund för bedömningen av hur stor summan av ett instituts kvalificerande skulder och kapitalbas ska vara (dvs. minimikravet på nedskrivningsbara skulder se artikel 45.15).
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
997
23.3 Resolutionsplaner för institut som inte ingår i en gränsöverskridande grupp
23.3.1 Skyldigheten att upprätta resolutionsplaner
Kommitténs förslag: För ett institut som inte tillsammans med
andra koncernföretag är föremål för gruppbaserad tillsyn ska resolutionsmyndigheten upprätta och vid behov uppdatera en resolutionsplan. Planen ska identifiera vilka resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta om institutet uppfyller förutsättningarna för resolution. Resolutionsplanen ska upprättas efter samråd med Finansinspektionen och med resolutionsmyndigheter i de medlemsstater där det finns väsentliga filialer.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 10.1 ska resolutionsmyndigheten efter samråd med den behöriga myndigheten och efter samråd med resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där eventuella betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen, upprätta en resolutionsplan för varje institut som inte utgör en del av en koncern som är föremål för gruppbaserad tillsyn enligt artiklarna 111 och 112 i kapitaltäckningsdirektivet. Resolutionsplanen ska innehålla de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta om institutet uppfyller villkoren för rekonstruktion.
Skälen för kommitténs förslag
I överensstämmelse med direktivet bör svensk rätt innehålla en skyldighet för resolutionsmyndigheten att upprätta resolutionsplaner för de individuella institut som inte omfattas av gruppbaserad tillsyn. Detta är en uppgift som regeringen kan ge en av sina myndigheter, såsom resolutionsmyndigheten, i uppdrag att utföra. Bestämmelserna om resolutionsmyndighetens skyldighet att upprätta resolutionsplaner skulle därför kunna framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Med hänsyn till planernas avsedda betydelse för möjligheten att rekonstruera eller avveckla ett institut, liksom planernas koppling till bestämmelserna om myndighetens
Resolutionsplaner SOU 2014:52
998
skyldighet att göra en bedömning av möjligheten att hantera ett institut inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution och för minimikravet på nedskrivningsbara skulder, anser dock kommittén att resolutionsmyndighetens skyldighet att upprätta resolutionsplaner bör framgå av lag. Av bestämmelsen bör det framgå att planen ska identifiera vilka resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta om institutet uppfyller förutsättningarna för resolution.
Enligt direktivet ska sådana planer upprättas efter samråd med Finansinspektionen och med resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer som berörs av planen. Även detta bör framgå av lag.
För ett institut som står under gruppbaserad tillsyn ska det i stället upprättas en koncernåterhämtningsplan. Oavsett om en sådan koncern är helt nationell eller gränsöverskridande finns det nämligen samma behov av att kunna göra en samlad bedömning av möjligheten att genomföra en resolution av koncernen och överväga den lämpligaste resolutionsstrategin. Koncernresolutionsplaner behandlas i avsnitt 23.4.
Proportionalitet
Vid tillämpningen av resolutionsdirektivet ska åtgärderna vara proportionerliga med hänsyn till det enskilda företagets förutsättningar; se artikel 1.1 andra stycket resolutionsdirektivet och skäl (14) och (21). I skäl (14) anförs bl.a. att myndigheter bör säkerställa att de administrativa bördorna i samband med förpliktelsen att utarbeta resolutionsplaner minimeras. Innehållet och informationen som preciseras i direktivet och i bilagorna B och C till det sätter minimistandarden för institut med uppenbar systemrelevans, men myndigheterna är tillåtna att specifikt tillämpa andra och betydligt mer begränsade krav på resolutionsplanering och information för ett institut och med mindre frekventa uppdateringar än ett år. Om ett institut bedöms kunna avvecklas via konkurs eller likvidation bör resolutionsplanen kunna förenklas.
Även om resolutionsplaner ska upprättas finns det alltså utrymme att anpassa kraven till situationen. Proportionalitetsprincipen kommer visserligen att gälla för alla åtgärder som vidtas, men det kan finnas ett värde att ha den i särskild åtanke i den fortsatta framställningen.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
999
23.3.2 Processen för att upprätta resolutionsplaner
Kommitténs förslag: Ett institut och ett företag som ingår i
samma koncern som institutet ska lämna resolutionsmyndigheten de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt resolutionslagen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett institut eller ett koncernföretag ska lämna.
På begäran av resolutionsmyndigheten ska ett institut ge resolutionsmyndigheten det stöd eller den hjälp den behöver med att upprätta en resolutionsplan för institutet.
Resolutionsdirektivet
En resolutionsplan ska basera sig på information om institutet som resolutionsmyndigheten får antingen direkt från institutet eller från tillsynsmyndigheten (artikel 11). Resolutionsmyndigheten får också begära att institutet hjälper till med upprättandet av planen (artikel 10.5). I det följande beskriver vi hur resolutionsmyndigheten ska få tillgång till den information och det stöd den behöver.
Resolutionsmyndighetens rätt till information om institutet
Enligt artikel 11.1 ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att begära att berörda institut (a) samarbetar i den utsträckning som krävs för att upprätta
resolutionsplaner,
(b) förser dem, endera direkt eller genom den behöriga myndig-
heten, med all nödvändig information för att upprätta och genomföra resolutionsplaner.
Resolutionsmyndigheterna ska särskilt ha befogenhet att, bland annan information, begära in den information och analys som specificeras i avsnitt B i bilagan om uppgifter som resolutionsmyndigheter får begära från institut för utarbetande och uppdatering av resolutionsplaner. Dit hör en beskrivning av bl.a. institutets organisationsstruktur, ägare, kritiska verksamheter och centrala verksam-
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1000
hetsområden, skulder, kritiska motparter, styrinformationssystem samt vilka betalnings- clearing eller avvecklingssystem som institutet ingår i.
Samarbete mellan behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter
Enligt artikel 11.2 ska de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna samarbeta med resolutionsmyndigheterna för att kontrollera huruvida delar av eller all den informationen som avses i artikel 11.1 redan finns tillgänglig. Om sådan information är tillgänglig, ska de behöriga myndigheterna lämna den informationen till resolutionsmyndigheterna.
Tekniska standarder för genomförande
Enligt artikel 11.3 ska Eba utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande och kommissionen får befogenhet att anta dem, för att specificera förfaranden och en minimiuppsättning standardformulär och mallar och för överlämnande av informationen.
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsmyndighetens rätt till information om institutet
Eftersom en resolutionsplan bl.a. ska utmynna i en bedömning av om det är möjligt att rekonstruera eller avveckla ett institut och innehålla en beskrivning av vilka åtgärder som myndigheten lämpligen kan vidta, kommer resolutionsmyndigheten att behöva tämligen detaljerad information om institutet. Den information som resolutionsmyndigheten behöver finns i vissa fall redan hos Finansinspektionen och bör då kunna inhämtas den vägen. Om den inte gör det, måste resolutionsmyndigheten kunna vända sig direkt till institutet.
Direktivet anger inte hur resolutionsmyndigheten ska inhämta sin information, men artikel 11.1 förutsätter att resolutionsmyndigheten ska kunna kräva att instituten lämnar den information som behövs, om än genom Finansinspektionen. Detta utesluter dock inte att resolutionsmyndigheten vänder sig till inspektionen för att få tillgång till den information som finns där för att därige-
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1001
nom minska den administrativa bördan för institutet. Det är snarast den lösningen som förespråkas i artikel 10.2. Att resolutionsmyndigheten har båda dessa möjligheter bör därför framgå av svensk rätt.
Mot denna bakgrund, och för att införliva direktivet, bör det finnas en bestämmelse som anger att Finansinspektionen ska lämna resolutionsmyndigheten de uppgifter den behöver i sin verksamhet enligt den nya lagen. Vi behandlar informationsutbytet mellan svenska myndigheter i kapitel 32. Den bestämmelse vi föreslår där medger det informationsutbyte som behövs mellan myndigheterna. Det är emellertid viktigt att Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna samarbetar vid upprättandet av planerna. Kartläggningen av vilken information som finns tillgänglig förutsätter nämligen sannolikt ett organiserat samarbete mellan myndigheterna och kanske också gemensamma databaser.
Om Finansinspektionen har de uppgifter som resolutionsmyndigheten behöver, är inspektionen med stöd av den bestämmelse som föreslås i kapitel 32 skyldig att överlämna uppgifterna till resolutionsmyndigheten. Enligt direktivet ska dock resolutionsmyndigheten kunna inhämta informationen direkt från instituten. Det kan exempelvis bli aktuellt om uppgifterna inte finns tillgängliga hos inspektionen. Kommittén föreslår därför att det införs en bestämmelse i den nya lagen som anger att ett institut eller ett företag som ingår i samma koncern som institutet ska lämna resolutionsmyndigheten de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt resolutionslagen. Denna bestämmelse ger resolutionsmyndigheten möjlighet att inhämta all information som den behöver direkt från institutet. Resolutionsmyndigheten bör dock i första hand kontrollera vilken information som redan finns tillgänglig hos Finansinspektionen.
Den föreslagna bestämmelsen ger resolutionsmyndigheten möjlighet att anpassa sitt uppgiftsinhämtande till situationen i varje enskilt fall. Det bör dock också finnas en möjlighet att i förväg meddela föreskrifter om vilken information som instituten ska lämna. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett institut eller ett koncernföretag ska lämna till resolutionsmyndigheten.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1002
Tekniska standarder
De tekniska standarder som ska antas kommer att komplettera de direktivbestämmelser som införlivas genom föreskrifter och i lag. De tekniska standarderna kommer att bli bindande för myndigheter och institut. Dessa kommer därför att behöva beakta både lag, föreskrifter och tekniska standarder.
Institutets hjälp och stöd
Enligt artikel 10.5 ska resolutionsmyndigheten också kunna begära att instituten bistår myndigheten vid utarbetandet av och uppdateringen av resolutionsplanerna. En liknande bestämmelse finns i artikel 11 som anger att resolutionsmyndigheten ska kunna kräva att ett institut samarbetar vid upprättandet av resolutionsplaner. Man skulle kunna tycka att det är tillräckligt att instituten lämnar resolutionsmyndigheten den information den behöver. Denna information kan sedan tas in i planen. Direktivet går dock ett steg längre och anger att resolutionsmyndigheten får begära att instituten samarbetar. Institutens skyldighet att göra detta bör också enligt kommitténs bedömning framgå av lag.
Bestämmelsen bör ange att instituten är skyldiga, förutom att lämna upplysningar, på resolutionsmyndighetens begäran, att ge resolutionsmyndigheten det stöd eller den hjälp den begär med att upprätta resolutionsplanen för institutet.
23.3.3 Planernas innehåll och upprättande m.m.
Kommitténs förslag: Vad resolutionsplaner ska innehålla och
vad som ska beaktas vid deras utformning, liksom när de ska upprättas och hur ofta de behöver uppdateras, ska framgå av föreskrifter beslutade av regeringen.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1003
Resolutionsdirektivet
En resolutionsplans innehåll
Enligt artikel 10.1 andra meningen ska en resolutionsplan innehålla de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheterna får vidta om ett institut uppfyller villkoren för resolution. Resolutionsmyndigheten ska vidare när den upprättar planen identifiera alla väsentliga hinder för resolution1 och då så är nödvändigt och proportionerligt, beskriva relevanta åtgärder för hur dessa hinder kan undanröjas (artikel 10.2).
Resolutionsplanen ska enligt artikel 10.3 beakta relevanta scenarier, inberäknat att fallissemangshändelsen kan vara en isolerad händelse eller kan inträffa i en tid av mer omfattande finansiell instabilitet eller övergripande systempåverkande händelser. Resolutionsplanen får inte förutsätta (a) Tillgång till statligt stöd förutom tillämpningen av de finansi-
eringsarrangemang som fastställs i enlighet med artikel 100. (b)Akut likviditetsstöd från centralbanker.2(c) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga
villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser.
Resolutionsplanen ska dock enligt artikel 10.4 innehålla en analys av hur och när ett institut, i enlighet med de villkor som anges i planen, får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och ska identifiera de tillgångarna som kan förväntas godtas som säkerhet.
I artikel 10.7 beskrivs närmare vad resolutionsplanen ska innehålla. Enligt artikeln ska planen ange alternativ när det gäller användning av resolutionsverktygen på institutet och innehålla en beskrivning av bl.a. hur kritisk verksamhet och kärnaffärsområden skulle kunna avskiljas, hur lång tid det tar att genomföra väsentliga delar av planen, myndighetens bedömning av möjligheterna till resolution, vilka åtgärder som krävs för att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution, en detaljerad beskrivning av förfarandena för
1 ”Impediments for resolvability” har i direktivet översatts med hinder mot resolution. En mer korrekt beskrivning är att det handlar om hinder att avveckla eller rekonstruera ett företag genom normala insolvensförfaranden eller resolution (se artikel 15). 2 I artikel 2.1.29 definieras akut likviditetsstöd som en centralbanks tillhandahållande av centralbankspengar, eller något annat stöd som kan leda till ökade centralbankspengar, till ett solitt finansinstitut eller en koncern av solida finansinstitut som har tillfälliga likviditetsproblem, utan att dessa transaktioner är en del av penningpolitiken.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1004
att fastställa värdet på liksom möjligheten att sälja ut institutets kritiska verksamheter, kärnaffärsområden och tillgångar, hur resolutionsalternativen skulle kunna finansieras, olika resolutionsstrategier och olika alternativ för att upprätthålla tillgången till den finansiella infrastrukturen. Planen ska också innehålla en sammanfattning av huvudinslagen i planen. Enligt artikel 10.1 ska det berörda institutet få del av den sammanfattningen.
Hur ofta ska resolutionsplanerna ses över?
Enligt artikel 10.6 ska resolutionsplaner ses över, och i tillämpliga fall uppdateras, minst en gång om året och efter varje väsentlig förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur eller dess affärsverksamhet eller dess finansiella ställning som skulle kunna ha en väsentlig inverkan på planens effektivitet eller på annat sätt framtvingar en översyn av rekonstruktionsplanen. När det gäller sådana översyner eller uppdateringar av resolutionsplaner ska instituten och de behöriga myndigheterna omedelbart informera resolutionsmyndigheterna om alla förändringar som kräver en sådan översyn eller uppdatering.
Förenklade resolutionsplaner
I artikel 4 finns det bestämmelser som gör det möjligt för resolutionsmyndigheterna att besluta om förenklade resolutionsplaner för vissa institut. Det är i princip samma undantag som föreskrivs i fråga om upprättande av återhämtningsplaner (se kapitel 27). Artikel 4 anger:
Med hänsyn till de effekter som ett instituts fallissemang skulle kunna ha3, till följd av arten av dess verksamhet, dess aktieägarstruktur, dess juridiska form, dess riskprofil, dess storlek och juridiska ställning, dess grad av sammankoppling med andra institut eller med det finansiella systemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos dess verksamheter, dess medlemskap i ett institutionellt skyddssystem eller någon annan form av system för solidariskt ansvar enligt artikel 113.6 i tillsynsförordningen och eventuellt tillhandahållande av investeringstjänster eller verksam-
3 Orden ”skulle kunna ha” (could have) har fallit bort i den svenska översättningen.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1005
heter enligt artikel 4.1.2 i direktiv 2014/65/EU, och huruvida dess fallissemang och därpå följande avveckling under normala insolvensförfaranden sannolikt skulle få en betydande negativ påverkan på finansmarknaderna, på andra institut, på finansieringsvillkor eller på ekonomin i stort, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter fastställer följande: (a) Innehåll och närmare uppgifter i återhämtnings– och reso-
lutionsplaner som föreskrivs i artiklarna 5–12.
(b) Det datum före vilket de första återhämtnings- och resolu-
tionsplanerna ska upprättas och de intervall med vilka återhämtnings- och resolutionsplaner ska upprättas vilka kan vara längre än de som föreskrivs i artiklarna 5.2, 7.5, 10.6 och 13.3.
(c) Innehåll och närmare uppgifter i den information som institut
är skyldiga att lämna enligt artiklarna 5.5, 11.1 och 12.2 samt i avsnitten A och B i bilagan.
(d) Detaljnivån på den bedömning av möjligheten till resolution
som föreskrivs i artiklarna 15 och 16 och i avsnitt C i bilagan.
Skälen för kommitténs förslag
Som nämns inledningsvis och i överensstämmelse med resolutionsdirektivet, anser vi att resolutionsmyndigheten bör vara skyldig att upprätta resolutionsplaner.
En resolutionsplan är upprättad när den har beslutats av resolutionsmyndigheten. Instituten ska då få del av sammanfattningen i planen. I planen kommer resolutionsmyndigheten att dra upp riktlinjerna för hur den avser att agera om ett visst institut fallerar i framtiden. I planen kommer myndigheten vidare att redovisa sin bedömning av möjligheten att rekonstruera eller avveckla institutet (se avsnitt 23.3.4). Dessutom kommer det att framgå vilka åtgärder som myndigheten anser bör vidtas för att undanröja eller minska potentiella väsentliga hinder för resolution eller avveckling.
En plan beskriver hur myndigheten avser att agera om de förutsättningar som myndigheten har ställt upp föreligger. Den har dock inte någon rättsverkan mot eller innebär några andra direkta skyldigheter för institutet. Om myndigheten anser att något institut behöver vidta åtgärder, kommer myndigheten att fatta ett separat
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1006
beslut riktat till institutet, t.ex. för att institutet ska undanröja eller minska hinder mot avveckling eller resolution. Den processen behandlas mer ingående i avsnitt 23.3.5. Även de beslut som rör minimikravet på nedskrivningsbara skulder kommer att framgå av särskilda bestämmelser i lag.
Kommittén anser därför att det bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen vad resolutionsplaner ska innehålla och vad som ska beaktas vid deras utformning liksom när de ska upprättas och hur ofta de behöver uppdateras
Som nämns i det föregående ska dock instituten och Finansinspektionen informera resolutionsmyndigheten om förändringar av verksamheten som medföra att planen behöver ändras. Information från institutet om sådana förändringar kan tas in från institutet med stöd av den bestämmelse som anger att ett institut ska lämna resolutionsmyndigheter de uppgifter den behöver för sin verksamhet och därtill kopplade föreskrifter. Resolutionsplaneringen är nämligen en av de uppgifter som resolutionsmyndigheten tilldelas i lagen. Finansinspektionens skyldighet bör dock framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.
Av detta följer också att de undantag som framgår av artikel 4 i resolutionsdirektivet får framgå av föreskrifter meddelade av regeringen i motsvarande mån.
23.3.4 Bedömningen av om det är möjligt att hantera ett fallerande institut
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten upprättar en
resolutionsplan för ett institut, ska den bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet genom konkurs, likvidation eller resolution på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.
Bedömningen ska göras efter samråd med Finansinspektionen och med resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1007
Vilka omständigheter som ska läggas till grund för resolutionsmyndighetens bedömning får framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.
Samtidigt som en resolutionsmyndighet upprättar en resolutionsplan för ett institut ska den göra en bedömning av i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet (artiklarna 10.2 och 15.3). Som har nämns i föregående avsnitt ska denna bedömning redovisas i planen. I detta avsnitt beskrivs vilka omständigheter som enligt direktivet ska beaktas vid bedömningen.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 15.1 ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheterna, efter den samrått med den behöriga myndigheten och resolutionsmyndigheter i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen, bedömer i vilken utsträckning resolution av institut som inte utgör en del av en koncern är möjlig utan att förutsätta tillgång till något av följande. (a) Statligt stöd förutom tillämpningen av de finansierings-
arrangemang som fastställs i enlighet med artikel 100.
(b) Akut likviditetsstöd från centralbanker. (c) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga
villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser.
En resolution av ett institut ska anses möjlig om det är rimligt och trovärdigt att resolutionsmyndigheten antingen kan avveckla institutet eller koncernen enligt normala insolvensförfaranden eller försätta institutet i resolution med tillämpning av de olika resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna samtidigt som väsentliga negativa konsekvenser för de finansiella systemen i största möjliga mån undviks, inklusive mer omfattande instabila finansiella förhållanden eller systemomfattande händelser, i den medlemsstat i vilken institutet är beläget, eller i andra medlemsstater eller i unionen och för att säkerställa att institutets kritiska funktioner kan upprätthållas. Resolutionsmyndigheterna ska upplysa Eba i tid när en resolution av ett institut inte anses vara möjlig.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1008
Enligt artikel 15.2 ska resolutionsmyndigheterna för bedömning av möjligheten till resolution, åtminstone, bedöma de frågeställningar som närmare anges i avsnitt C i bilagan. Enligt avsnitt C ska vid bedömning av möjligheterna till resolution (resolvability) av ett institut resolutionsmyndigheten beakta följande:
1. Institutets förmåga att klarlägga centrala affärsområden och kritisk verksamhet för de juridiska personerna.
2. Graden av anpassning mellan juridiska strukturer och företagsstrukturer i förhållande till centrala affärsområden och kritisk verksamhet.
3. I vilken mån det finns arrangemang för att tillhandahålla nödvändig personal, infrastruktur, finansiering, likviditet och kapital för att stödja och upprätthålla centrala affärsområden och kritisk verksamhet.
4. I vilken mån serviceavtal som institutet ingått kan hävdas om institutet avvecklas.
5. I vilken mån institutets styrningsstruktur är lämplig för att hantera och säkra efterlevnaden av institutets interna riktlinjer för servicenivåavtal.
6. I vilken mån institutet har ett förfarande för att föra över tjänster som tillhandahållits tredjeparter inom ramen för ett servicenivåavtal, ifall kritiska funktioner eller centrala affärsområden skulle separeras.
7. I vilken mån det finns beredskapsplaner och åtgärder för att garantera fortsatt tillgång till betalnings- och avvecklingssystem.
8. I vilken mån ledningsinformationssystemen garanterar att resolutionsmyndigheterna kan inhämta korrekta och fullständiga uppgifter om centrala affärsområden och kritisk verksamhet i syfte att påskynda beslutsprocessen.
9. Ledningsinformationssystemens kapacitet att tillhandahålla uppgifter som är väsentliga för att när som helst på ett effektivt sätt kunna försätta institutet i resolution även under mycket föränderliga förhållanden. 10. I vilken mån institutet har testat sina ledningsinformationssystem i det stresscenario som fastställts av resolutionsmyndigheten. 11. I vilken mån institutet kan garantera att dess ledningsinformationssystem kommer att fortsätta att fungera för både det berörda och det nya institutet ifall den kritiska verksamheten och centrala affärsområden avskiljs från den övriga verksamheten och övriga affärsområden.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1009
12. I vilken mån institutet inrättat lämpliga förfaranden för att säkerställa att resolutionsmyndigheten får nödvändiga uppgifter för att identifiera insättare och de belopp som omfattas av insättningsgarantisystemen. 13. Ifall koncernen använder koncerninterna säkerheter – i vilken mån dessa säkerheter tillhandhålls på marknadsvillkor och om riskhanteringssystemen för dessa säkerheter är stabila. 14. Ifall koncernen tillämpar ömsesidiga transaktioner – i vilken mån dessa transaktioner görs på marknadsvillkor och om riskhanteringssystemen för denna transaktionsverksamhet är stabila. 15. I vilken mån användningen av koncerninterna säkerheter eller ömsesidigt bokförda transaktioner ökar spridningseffekten inom koncernen. 16. I vilken mån koncernens juridiska struktur utgör ett hinder för att resolutionsverktygen används på grund av antalet juridiska personer, koncernstrukturens komplexitet eller problem med att föra affärsområden till koncernenheter. 17. Institutets antal och typ av kvalificerade skulder. 18. Ifall bedömningen omfattar ett holdingföretag med blandad verksamhet – i vilken mån en resolution av koncernenheter för det institutet eller finansiella instituten skulle få negativa konsekvenser för koncernens icke finansiella del. 19. Förekomst av och stabilitet hos servicenivåavtal. 20. Huruvida myndigheter i tredjeland har de nödvändiga resolutionsverktygen för att stödja resolutionsåtgärder från unionens resolutionsmyndigheter, och omfattningen av samordnade åtgärder mellan unionen och myndigheter i tredjeland. 21. Möjligheten att använda resolutionsverktyg på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen med tanke på de tillgängliga verktygen och institutets struktur. 22. I vilken omfattning koncernstrukturen tillåter att resolutionsmyndigheten i syfte att maximera värdet på koncernen som helhet avvecklar hela koncernen eller en eller flera av dess koncernenheter utan att orsaka en betydande direkt eller indirekt negativ effekt på det finansiella systemet, marknadens förtroende eller ekonomin. 23. De arrangemang och åtgärder genom vilka resolutionen kunde underlättas i fall där koncerner har dotterföretag som är etablerade i olika jurisdiktioner. 24. Trovärdigheten i att använda resolutionsverktyg på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen, med tanke på eventuella följder för borgenärer, motparter, kunder och anställda, och eventuella åtgärder som myndigheter i tredjeland kan vidta.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1010
25. I den mån effekterna av institutets resolution på det finansiella systemet och på finansiella marknadens förtroende kan utvärderas tillräckligt. 26. I den mån resolutionen av institutet kan komma att ha en betydande direkt eller indirekt negativ effekt på det finansiella systemet, marknadens förtroende eller ekonomin. 27. I den mån spridning till andra institut eller till finansiella marknaderna skulle kunna begränsas genom tillämpningen av resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna. 28. I den mån resolutionen av institutet kunde komma att ha en betydande effekt på betalnings- och avvecklingssystem.
Enligt artikel 15.4 ska det tas fram tekniska standarder för tillsyn för att ytterligare specificera de frågor och kriterier som ska granskas för bedömningen av möjligheten till resolution av institut eller koncerner som anges i punkt 2 (som hänvisar till bilaga C) och i artikel 16.
Undantag
I artikel 4 anges vilka i vilka fall resolutionsmyndigheten får upprätta förenklade planer. Av den bestämmelsen framgår att förenklingen bl.a. får avse detaljnivån på den bedömning av möjligheten till rekonstruktion som föreskrivs i artikel 15 och i avsnitt C i bilagan.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av resolutionsdirektivet ska resolutionsmyndigheten i samband med att den upprättar en resolutionsplan ta ställning till i vilken utsträckning det är möjligt att hantera institutet inom ramen för antingen konkurs eller likvidation eller resolution utan att det orsakar allvarliga störningar i det finansiella systemet, inklusive avbrott i kritiska funktioner. Vissa störningar får man dock alltid räkna med, särskilt när ett stort institut fallerar, och därför ska störningar bara undvikas ”i största möjliga mån”.4
4 I den svenska versionen används ordet ”resolvable” i betydelse möjlighet till resolution. Som framgår av den bedömning som ska ligga till grund för prövningen ska emellertid även möjligheten att avveckla ett institut genom normala insolvensförfaranden beaktas.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1011
Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten basera sin bedömning av om ett institut är möjligt att hantera inom ramen för resolution på ett antal uppräknade frågeställningar. Den uppräkning som görs i direktivet är dock en minimiförteckning. Det är därför möjligt att addera fler frågeställningar.
Med hänsyn till de befogenheter som resolutionsmyndigheten tillsammans med Finansinspektionen tilldelas (se avsnitt 23.3.5) om det bedöms föreligga väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet, bör det framgå av lag att resolutionsmyndigheten ska bedöma möjligheten att rekonstruera eller avveckla ett institut och utgångspunkterna för den bedömningen. För tydlighetens skull bör det också anges att det ska ske i samband med att planen upprättas. Av bestämmelsen bör det därför framgå att när resolutionsmyndigheten upprättar en resolutionsplan för ett institut, ska den bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet genom konkurs, likvidation eller resolution på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.
Bedömningen ska göras efter samråd med Finansinspektionen och när det är relevant med resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer.
Det förefaller mindre lämpligt att i lag ange vilka kriterier som bedömningen ska grunda sig på (se listan i bilaga C till direktivet som återges ovan). Synen på vilka frågeställningar som är relevanta kommer sannolikt att utvecklas allteftersom erfarenheterna av att upprätta planer ökar. Kommittén anser därför att regeringen bör bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka omständigheter som ska ligga till grund för bedömningen.
Behovet av föreskrifter från regeringen torde bero på utformningen av de tekniska standarder som ska specificera de frågor och kriterier som ska granskas för bedömningen. Dessa tekniska standarder kommer att bli bindande och ska följas av resolutionsmyndigheten. Myndigheten kan därför komma att behöva beakta både de mer generella föreskrifter beslutade av regeringen och de mer detaljerade tekniska standarderna antagna av kommissionen.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1012
Undantag
Möjligheten att meddela undantag från denna bestämmelse bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Även om artikel 4 i resolutionsdirektivet även hänvisar till artikel 15, bedömer vi att det inte är möjligt att meddela något undantag från detaljeringsnivån i den tämligen generellt hållna lagbestämmelse som vi föreslår för att införliva artikel 15. Undantagen bör avse de omständigheter som ska ligga till grund för bedömningen (såsom de omständigheter som räknas upp i avsnitt C i bilagan).
23.3.5 Befogenheter att åtgärda hinder mot resolution av ett institut
Kommitténs förslag: Om resolutionsmyndigheten efter samråd
med Finansinspektionen, bedömer att det finns väsentliga hinder mot att avveckla eller rekonstruera ett institut, ska den förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som den anser kan undanröja eller minska de väsentliga hinder som resolutionsmyndigheten identifierar.
Om resolutionsmyndigheten bedömer att de åtgärder som institutet föreslår inte effektivt undanröjer eller minskar de väsentliga hindren, får resolutionsmyndigheten under vissa förutsättningar besluta att överlämna ärendet till Finansinspektionen. Finansinspektionen får därefter besluta vilka åtgärder som institutet ska vidta för att undanröja eller minska hindren. Vilka åtgärder Finansinspektionen har att välja mellan ska räknas upp i lag.
Resolutionsdirektivet
Som nämns ovan ska en resolutionsmyndighet ta ställning till om det är sannolikt att det går att rekonstruera eller avveckla ett institut utan betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten. När resolutionsmyndigheten vid en sådan bedömning och efter samråd med den behöriga myndigheten slår fast att det finns väsentliga hinder för möjligheten att rekonstruera eller avveckla institutet, ska den enligt artikel 17.1 skriftligen meddela det beslutet till det berörda institutet, den behöriga myndigheten och reso-
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1013
lutionsmyndigheten i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna.
Efter ett sådant meddelande ska enligt artikel 17.2 kravet på resolutionsmyndigheterna att upprätta resolutionsplaner i artikel 10.1 tillfälligt upphävas tills åtgärderna för att undanröja de väsentliga hindren för möjligheten att försätta ett institut i resolution godtagits av resolutionsmyndigheten enligt artikel 17.3 eller beslutats enligt artikel 17.4.
Enligt artikel 17.3 ska institutet inom fyra månader från mottagandet av ett sådant meddelande, till resolutionsmyndigheten föreslå möjliga åtgärder för att åtgärda eller avlägsna de väsentliga hinder som angetts i meddelandet. Resolutionsmyndigheten ska, efter samråd med den behöriga myndigheten, bedöma huruvida de åtgärderna effektivt minskar eller avlägsnar de ifrågavarande väsentliga hindren.
Om resolutionsmyndigheten bedömer att de av ett institut föreslagna åtgärderna inte effektivt minskar eller avlägsnar de ifrågavarande hindren, ska den enligt artikel 17.4, antingen direkt eller indirekt genom den behöriga myndigheten, kräva att institutet vidtar alternativa åtgärder som skulle kunna uppnå det målet samt skriftligt meddela institutet dessa åtgärder, vilket inom en månad ska föreslå en plan för att genomföra dem.
När resolutionsmyndigheten identifierar alternativa åtgärder ska den visa på vilket sätt de av institutet föreslagna åtgärderna inte kunde avlägsna hindren för möjligheten till resolution och hur de föreslagna alternativa åtgärderna är proportionerliga för att avlägsna hindren. Resolutionsmyndigheten ska beakta det hot som de hindren för möjligheten till resolution innebär för den finansiella stabiliteten samt den inverkan åtgärderna har på institutets verksamhet, dess stabilitet och dess förmåga att bidra till ekonomin.
Enligt artikel 17.5 ska resolutionsmyndigheten ha befogenhet att vidta någon av följande åtgärder.
a) Kräva att institutet ser över koncerninterna finansieringsar-
rangemang eller omprövar avsaknaden av sådana, eller upprättar serviceavtal (antingen koncerninterna avtal eller avtal med tredje man) för att säkra tillhandahållandet av kritiska funktioner.
b) Kräva att institutet begränsar sina maximala enskilda eller totala
exponeringar. Enligt artikel 44.2 ska medlemsstaterna för att möjliggöra resolution av institut och koncerner säkerställa att
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1014
resolutionsmyndigheterna begränsar, hur mycket kvalificerade skulder för skuldnedskrivningsverktyg andra institut innehar, utom skulder som innehas hos enheter som tillhör samma koncern.
c) Införa särskilda eller regelbundna kompletterande informat-
ionskrav som är relevanta för resolutionsändamål.
d) Kräva att institutet avyttrar särskilda tillgångar.
e) Kräva att institutet begränsar eller upphör med specifik befintlig
eller föreslagen verksamhet.
f) Begränsa eller förhindra utveckling av nya eller befintliga
affärsområden eller försäljning av nya eller befintliga produkter.
g) Kräva förändringar av de juridiska eller operativa strukturerna
för institutet eller varje koncernenhet som direkt eller indirekt står under dess kontroll så att komplexiteten minskas för att säkerställa att det kan gå att juridiskt och operativt avskilja kritiska funktioner från övriga funktioner genom tillämpningen av resolutionsverktygen.
h) Kräva att ett institut eller ett moderföretag bildar ett finansiellt
moderholdingföretag i en medlemsstat eller ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen.
i) Kräva att ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1
b, c eller d emitterar kvalificerande skulder för att uppfylla kraven i artikel 45.
j) Kräva att ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1
b, c eller d vidtar åtgärder för att uppfylla minimikraven för kapitalbas och kvalificerande skulder enligt artikel 45, och inte minst försöker omförhandla kvalificerande skulder, primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument som det eller den har utfärdat, för att säkerställa att resolutionsmyndighetens eventuella beslut om att skriva ned eller konvertera den skulden eller det instrumentet verkställs enligt rätten i den jurisdiktion som skulden eller instrumentet omfattas av.
k) Om ett institut är ett dotterföretag till ett holdingföretag med
blandad verksamhet, kräva att holdingföretaget med blandad verksamhet bildar ett separat finansiellt holdingföretag för att kontrollera institutet, om detta är nödvändigt för att underlätta
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1015
resolutionen av institutet och för att undvika att tillämpningen av resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna får negativa konsekvenser för den icke-finansiella delen av koncernen.
Enligt artikel 17.6 ska ett beslut i enlighet med artikel 17.1 eller 17.4 uppfylla följande krav:
a) Det ska underbyggas med angivande av motiven till bedöm-
ningen eller fastställandet i fråga.
b) Det ska ange hur bedömningen eller fastställandet uppfyller
kravet på proportionalitet i tillämpningen som föreskrivs i punkt 4.
c) Det ska kunna överklagas.
Enligt artikel 17.7 ska resolutionsmyndigheterna, efter samråd med de behöriga myndigheterna och de utsedda makrotillsynsmyndigheterna, innan de identifierar eventuella ytterligare åtgärder enligt punkt 4, noggrant överväga åtgärdernas potentiella effekter på institutet i fråga, på den inre marknaden för finansiella tjänster, på den finansiella stabiliteten i andra medlemsstater och i unionen som helhet.
Enligt artikel 17.8 ska Eba inom 12 månader från ikraftträdande av direktivet utarbeta riktlinjer för att specificera ytterligare detaljer beträffande de åtgärder som anges i punkt 5 och de omständigheter under vilka var och en av åtgärderna får tillämpas.
Skälen för kommitténs förslag
Väsentliga hinder för resolution eller avveckling
Som har beskrivits ovan ska resolutionsmyndigheten bedöma om det är möjligt att hantera ett fallerande institut antingen inom ramen för resolution eller genom konkurs eller likvidation. Om myndigheten konstaterar att detta inte kommer att vara möjligt, behöver det finnas utrymme att kräva proportionerliga förändringar av verksamheten. Det är viktigt att påkallade förändringar är proportionerliga till syftet. Att åtgärderna är proportionerliga är viktigt eftersom de kan innebära ingrepp i institutets affärsverksamhet och begränsa ägares och styrelsens beslutanderätt.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1016
Som nämns i det föregående ska resolutionsmyndighetens bedömning av om ett institut är möjligt att hantera inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution göras i samband med upprättande av resolutionsplanen. Om myndigheten bedömer att hindren är väsentliga, sätts dock en särskild process i gång för att se till att institutet vidtar åtgärder för att undanröja eller begränsa dessa hinder.
Direktivet ger ingen vägledning för bedömning av om ett hinder är väsentligt. Det är dock rimligt att anta att hindren är väsentliga om resolution eller avveckling genom konkurs eller likvidation sannolikt leder till betydande negativa konsekvenser för det finansiella systemet inklusive möjligheten att upprätthålla kritiska verksamheter.
Processens gång
Den process som inleds om resolutionsmyndigheten bedömer att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut måste införlivas med svensk rätt. Eftersom processen kan utmynna i att institutet föreläggs att ändra sin verksamhet och liknande ingripande åtgärder, bör bestämmelserna tas in i lag. Det bör därför framgå att om resolutionsmyndigheten, vid bedömningen konstaterar, efter samråd med Finansinspektionen, att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet, ska resolutionsmyndigheten underrätta institutet, Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer. Resolutionsmyndigheten ska samtidigt förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som det anser kan undanröja eller minska de väsentliga hinder som resolutionsmyndigheten identifierar.
Av en sådan underrättelse ska det framgå vilka hindren är (artikel 14.2). En sådan underrättelse ska vara motiverad och kunna överklagas (artikel 14.6). Av detta, och omständigheterna i övrigt, följer att underrättelsen är ett myndighetsbeslut. Som framgår av artikel 14.1a ska resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut om resolutionsplanen i avvaktan på att processen kan avslutas.
När institutet har mottagit beslutet har det fyra månader på sig att återkomma till resolutionsmyndigheten och ange hur det avser att åtgärda problemen. Resolutionsmyndigheten ska därefter efter samråd med Finansinspektionen ta ställning till om de åtgärder
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1017
institutet har föreslagit är tillräckliga i betydelsen att de effektivt undanröjer eller minskar de väsentliga hindren i fråga.
Frågan är när åtgärderna kan anses ”effektivt undanröja eller minska” de aktuella hindren. Med hänsyn till att resolutionsmyndighetens befogenhet att vidta åtgärder är knuten till att hindret ska vara väsentligt och det är tämligen ingripande befogenheter knutna till åtgärder mot väsentliga hinder, anser kommittén att de åtgärder som institutet föreslår ska anses tillräckliga om hindren inte längre bedöms vara väsentliga. Huruvida hindren kan undanröjas eller om det är tillräckligt att de minskas framstår som mindre betydelsefullt. Det avgörande är om hindren vid en förnyad prövning är av en sådan vikt att de motiverar ingripanden. Är de inte längre väsentliga är så uppenbart inte fallet.
Om resolutionsmyndigheten bedömer att åtgärderna är tillräckliga, avslutas processen (under förutsättning att institutet också vidtar åtgärderna).
Om resolutionsmyndigheten bedömer och kan visa att åtgärderna inte räcker till för att hindren inte längre ska vara väsentliga, ska resolutionsmyndigheten enligt direktivet direkt eller indirekt genom Finansinspektionen kräva att institutet vidtar alternativa åtgärder som uppnår syftet (artikel 17.4). Resolutionsmyndigheten bör dock gå vidare bara om den kan visa att dels att de åtgärder som föreslagits av institutet inte är tillräckliga, dels att de alternativa åtgärder som resolutionsmyndigheten identifierar, föreslår är proportionerliga och vid den bedömningen ta särskilda hänsyn (artikel 17.4 och 17.7). Enligt direktivet finns det inte något utrymme för myndigheten att avstå från att precisera vilka åtgärder som den anser bör vidtas.
Av bestämmelsen framgår att föreläggandet till institutet antingen ska beslutas av resolutionsmyndigheten eller indirekt via tillsynsmyndigheten. Avsikten med denna bestämmelse är knappast att tillsynsmyndigheten, i Sverige Finansinspektionen, ska fatta ett beslut som dikteras av resolutionsmyndigheten utan att inspektionen ska fatta ett beslut som enligt dess bedömning löser de problem som resolutionsmyndigheten har identifierat. Härigenom löser man eventuella konflikter som kan finnas mellan vad resolutionsmyndigheten anser nödvändigt ur resolutionssynpunkt och Finansinspektionen anser olämpligt ur tillsynssynpunkt. För att bestämmelsen ska få en sådan effekt kan det emellertid inte överlämnas till resolutionsmyndigheten att från fall till fall bestämma om den ska fatta beslutet självt eller överlämna beslutsfattandet till
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1018
Finansinspektionen. I stället bör ettdera alternativet väljas vid införlivandet.
De beslut som fattas har nära samband med upprättande av resolutionsplanerna och den bedömning som görs av om det är möjligt att hantera ett fallerande institut inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution. De åtgärder som kan aktualiseras har emellertid stora likheter med de åtgärder som institutet kan föreläggas att vidta inom ramen för tillsynen och kan påverka utformningen av dessa. Det är inte heller självklart att de åtgärder som resolutionsmyndigheten anser nödvändiga också anses lämpliga av Finansinspektionen.
Enligt vår bedömning är det viktigt att försöka tillgodose båda myndigheternas intressen. Det kan man göra genom att införa en bestämmelse som anger att resolutionsmyndigheten ska underrätta Finansinspektionen om vilka väsentliga hinder som den identifierat och vilka åtgärder den anser kan undanröja dessa hinder.
Finansinspektionen ska, på basis av resolutionsmyndighetens bedömning, ta ställning till vilka åtgärder som institutet bör vidta för att undanröja de hinder som resolutionsmyndigheten har identifierat. Inspektionen är dock inte bunden av de alternativa åtgärder som resolutionsmyndigheten identifierat. Även de åtgärder som Finansinspektionen förelägger institutet att vidta ska naturligtvis vara proportionerliga.
När Finansinspektionen har fattat beslut med anledning av överlämnandet är processen i denna del avslutad. Institutets efterlevnad av beslutet är föremål för inspektionens tillsyn.
Resolutionsmyndigheten ska sedan återuppta arbetet med framtagandet av planen. Av planen kommer det då att framgå vilken bedömning som resolutionsmyndigheten har gjort av möjligheten att rekonstruera eller avveckla företaget och vilka åtgärder som krävts för att åtgärda dem. Finansinspektionen kommer med denna lösning att få en samlad överblick över återhämtningsplanerna och resolutionsplanerna.
Finansinspektionen bör kunna förelägga institutet att vidta någon av de åtgärder som räknas upp i artikel 17.5, bl.a. att begränsa sina exponeringar, kräva att institutet avyttrar vissa tillgångar eller begränsar eller upphör med viss verksamhet. De åtgärder som räknas upp i direktivet är medlemsstaterna skyldiga att införa.
Enligt kommitténs bedömning bör de åtgärder som Finansinspektionen får förelägga ett företag att vidta om det finns väsent-
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1019
liga hinder mot att avveckla eller rekonstruera ett institut räknas upp i lagen. När dessa åtgärder inte är tillräckliga är antingen hindren inte väsentliga eller så är problemen av den karaktären att de bör lösas av Finansinspektionen inom ramen för dess vanliga tillsyn. Om erfarenheterna sedan visar att de uppräknade åtgärderna är otillräckliga, bör åtgärderna kunna kompletteras.
För att införliva resolutionsdirektivet bör det därför framgå av den nya lagen att om resolutionsmyndigheten, efter samråd med Finansinspektionen, bedömer att de åtgärder som institutet anger, inte effektivt minskar eller undanröjer de väsentliga hindren ska resolutionsmyndigheten identifiera alternativa åtgärder och besluta att överlämna ärendet till Finansinspektionen.
Resolutionsmyndigheten får fatta ett sådant beslut bara om den kan visa på vilket sätt de av institutet föreslagna åtgärderna undanröjer eller minskar de väsentliga hindren och att de åtgärder som den identifierar står i proportion till de hinder som ska undanröjas eller minskas. varvid myndigheten ska beakta effekterna för institutet, det finansiella systemet, den inre marknaden och samhällsekonomin.
Om resolutionsmyndigheten har överlämnat ärendet till Finansinspektionen, får Finansinspektionen fatta beslut om åtgärder. Ett sådant beslut får dock bara avse sådana åtgärder som står i proportion till de hinder som ska undanröjas eller minskas. varvid inspektionen ska beakta effekterna för institutet, det finansiella systemet, den inre marknaden och realekonomin.
Finansinspektionen får:
1. Förelägga företaget att se över sina koncerninterna arrangemang för finansiering eller ompröva avsaknaden av sådana, eller upprätta serviceavtal, antingen koncerninterna avtal eller avtal med tredje man, för att säkra tillhandahållandet av kritiska funktioner.
2. Förelägga institutet att begränsa sina maximala enskilda eller totala exponeringar.
3. Införa särskilda eller regelbundna kompletterande informationskrav som är relevanta för resolutionsändamål.
4. Förelägga företaget att avyttra särskilda tillgångar.
5. Förelägga företaget att begränsa eller upphör med specifik befintlig eller föreslagen verksamhet.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1020
6. Förelägga företaget att begränsa eller förhindra utveckling av nya eller befintliga affärsområden eller försäljning av nya eller befintliga produkter.
7. Kräva förändringar av de juridiska eller operativa strukturerna för institutet eller ett koncernföretag som direkt eller indirekt står under dess kontroll så att komplexiteten minskas för att kunna säkerställa att det kan gå att juridiskt och operativt avskilja kritiska funktioner från övriga funktioner genom användningen av resolutionsverktygen.
8. Förelägga ett institut eller ett moderföretag att inrätta ett finansiellt moderholdingföretag i Sverige eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES.
9. Förelägga ett institut eller ett sådant företag som avses i 1 kap. 1 § andra stycket 2 att ge ut kvalificerande skulder eller att vidta andra åtgärder för att uppfylla minimikraven på nedskrivningsbara skulder. 10. Förelägga ett holdingbolag med blandad verksamhet som är moderföretag till ett institut att inrätta ett blandat finansiellt holdingföretag för att kontrollerainstitutet, om det är nödvändigt för att underlätta resolution och undvika att resolutionsförfarandet får negativ effekt på den icke-finansiella delen av koncernen.
Finansinspektionen ska också förelägga det berörda företaget att inom en månad ta fram en plan för hur det avser att genomföra de åtgärder som föreläggandet avser.
Vissa av dessa åtgärder rör bara institut som ingår i koncerner. Vi ser dock ett värde i att hålla ihop alla de åtgärder som Finansinspektionen kan förelägga ett institut eller ett annat företag att vidta.
Beslutet ska vara överklagbart och motiverat
Resolutionsmyndighetens och Finansinspektionens ställningstaganden ska framgå av ett överklagbart beslut som är motiverat och av vilket det framgår vilken bedömning som myndigheterna har gjort i proportionalitetsfrågan. I förvaltningslagen (1986:223) finns det bestämmelser om en förvaltningsmyndighets skyldighet
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1021
att i sina beslut ange de skäl och omständigheter som har bestämt utgången. Endast i vissa speciella fall får skälen utelämnas helt eller delvis, t.ex. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande. Direktivets krav på att ett beslut ska vara motiverat, inklusive den del som avser proportionalitetsprincipen bör därför anses uppfyllt genom förvaltningslagens reglering.
Ebas riktlinjer
Enligt artikel 17.8 ska Eba utarbeta riktlinjer för att specificera ytterligare detaljer beträffande de åtgärder som anges artikel 17.4 och de omständigheter under vilka var och en av åtgärderna får tillämpas.
Även om dessa inte är direkt bindande för myndigheterna eller instituten ska de dock enligt artikel 16.3 i Eba-förordningen med alla tillgängliga medel söka följa dessa riktlinjer och rekommendationer. Eftersom denna bestämmelse finns i en förordning som är direkt tillämplig, är resolutionsmyndigheten och instituten skyldig att sträva efter att följa riktlinjer och rekommendationer. Dessa riktlinjer kommer därför att få betydelse för vilka åtgärder som myndigheten väljer att vidta.
Myndighetssamråd
Enligt artiklarna 10.1 och 15.1 ska resolutionsmyndigheten samråda med den nationella tillsynsmyndigheten och resolutionsmyndigheter i de medlemsstater där det finns betydande filialer inför upprättandet av en resolutionsplan och vid bedömningen av om ett institut är möjligt att hantera inom ramen för konkurs eller resolution. Besluten om ifall det finns möjliga väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet ska resolutionsmyndigheten dock fatta enbart efter samråd med Finansinspektionen (artikel 17.1). Resolutionsmyndigheten ska samråda med Finansinspektionen innan den bedömer om de åtgärder som ett institut föreslår för att undanröja potentiella hinder mot resolution eller avveckling är tillräckliga (artikel 17.3). Vi har valt att ta in resolutionsmyndighetens samrådsskyldighet i lag för att denna ska ge en helhetsbild.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1022
Dessutom bör resolutionsmyndigheten ha en dialog med Finansinspektionen och Riksbanken om de föreslagna åtgärdernas eventuella effekt på den finansiella stabiliteten. Denna dialog bör inte vara begränsad till effekten i andra medlemsstater utan bör även avse effekten på den finansiella stabiliteten i Sverige. För övrigt bör resolutionsmyndigheten ha en dialog med utländska myndigheter i den omfattning som behövs för att säkerställa att beslutsunderlaget blir tillräckligt bra. Informationsutbytet mellan myndigheter behandlas i kapitel 32.
23.4 Resolution av en koncern
Om ett institut ingår i en gränsöverskridande koncern ställs det helt andra krav på samordning än om institutet inte gör det. Av direktivet framgår att samordningen ska ske inom ramen för resolutionskollegier (se kapitel 22).
I artikel 2.1.42 definieras resolution av en koncern som
a) vidtagande av resolutionsåtgärder på moderföretagsnivå eller på
nivån för det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn, eller
b) den samordnade tillämpningen av resolutionsverktyg och resolut-
ionsmyndigheternas utövande av sina befogenheter med avseende på koncernenheter som uppfyller villkoren för resolution.
Det finns enligt FSB två huvudsakliga inriktningar för resolutionsstrategierna: resolution med en enda ingångspunkt (Single Point of Entry, SPE) och resolution med flera ingångspunkter (Multiple Point of Entry, MPE). Resolution med en enda ingångspunkt innebär att en enskild nationell resolutionsmyndighet ingriper på moderbolagsnivå. Den åtgärden vidtas sannolikt av den samordnande resolutionsmyndigheten mot moderföretaget. Resolutionsåtgärderna vidtas då mot koncernen som helhet och dotterbolagens tillgångar och verksamheten drivs vidare som going concern.
Resolution med flera ingångspunkter innebär att en eller flera resolutionsmyndigheter vidtar resolutionsåtgärderna mot flera företag i koncernen (i bästa fall samtidigt).
Oavsett vilken lösning som väljs är enligt direktivet en grundbult i resolution av en gränsöverskridandekoncern att myndigheterna samarbetar och om möjligt enas om vilka åtgärder som ska vidtas och vilken strategi som ska tillämpas. Om myndigheterna i
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1023
de olika länderna inte lyckas enas kan man tänka sig olika lösningar. Den ena är att ett lands myndighet bestämmer. Den andra lösningen innebär att var och en av myndigheterna bestämmer över sina företag. Resolutionsdirektivet innehåller anvisningar – dock inte lättlästa – om processen för framtagande av resolutionsplaner för gränsöverskridande koncerner.
En koncernresolutionsplan är tänkt att vägleda myndigheterna om ett institut i koncernen skulle fallera. Enligt artikel 87 j i direktivet ska resolutionsmyndigheter när de vidtar resolutionsåtgärder beakta och följer de koncernresolutionsplaner som antagits, såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av omständigheterna i fallet anser att målen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna (se även artiklarna 91 och 92).
23.4.1 Koncernresolutionsplaner
Kommitténs förslag: Ett institut som ingår i en koncern som
står under gruppbaserad tillsyn, ska omfattas av en koncernresolutionsplan. Planen ska identifiera vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten eller i förekommande fall en utländsk resolutionsmyndighet avser att vidta om institutet eller ett eller flera andra koncernföretag uppfyller förutsättningarna för resolution.
Resolutionsdirektivet
Bestämmelserna om koncernresolutionsplaner finns i artiklarna 12 och 13. Artikel 12 handlar om vad de ska innehålla och artikel 13 om hur medlemsstaternas samarbete för att nå fram till en överenskommelse ska gå till.
Enligt artikel 12.1 ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheterna på koncernnivå (dvs. den samordnande resolutionsmyndigheten) tillsammans med resolutionsmyndigheterna för dotterföretag och efter samråd med resolutionsmyndigheterna för de betydande filialerna i den mån det är relevant för den betydande filialen, upprättar koncernresolutionsplaner. Koncernresolutionsplaner ska inbegripa en plan för resolution av koncernen som helhet när dess moderföretag är ett moderföretag inom
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1024
unionen, endera genom resolution på nivån för moderföretaget (resolutions med en enda ingångspunkt) eller genom uppdelning och resolution av dotterföretagen (resolution med flera ingångspunkter). I koncernresolutionsplanen ska åtgärder anges för resolution av (a) moderföretaget inom unionen, (b) de dotterföretag som utgör en del av koncernen och som är
belägna i unionen,
(c) de enheter som avses i artikel 1 c och d, dvs. de finansiella
institut och holdingföretag som kan bli föremål för resolution, och
(d) om inte annat följer av avdelning VI, de dotterföretag som
utgör en del av koncernen och som är belägna utanför unionen.
Skälen för kommitténs förslag
En koncernresolutionsplan är i grunden detsamma som en resolutionsplan, men med den skillnaden att det ska vara möjligt att hantera finansiella problem som påverkar hela koncernen. En koncernresolutionsplan ska emellertid också innehålla resolutionsplaner för de individuella företag och institut som räknas upp i artikeln. Till dessa hör, förutom de företag som kan bli föremål för resolution i en medlemsstat, dotterföretag som är etablerade utanför EES om inte annat följer av överenskommelser som träffats med tredje land (se avsnitt 22.5).
Av samma skäl som anförts beträffande resolutionsplanerna bör det av den nya lagen framgå att det ska antas en koncernresolutionsplan. Bestämmelsen bör ange att ett institut som tillsammans med andra koncernföretag omfattas av gruppbaserad tillsyn, ska omfattas av en koncernresolutionsplan som identifierar vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten eller i förekommande fall en utländsk resolutionsmyndighet avser att vidta om institutet eller ett annat koncernföretag uppfyller förutsättningarna för resolution.
Bestämmelserna i direktivet behandlar framför allt olika aspekter på gränsöverskridande koncerner. Som vi har konstaterat i avsnitt 23.3.1 finns det emellertid behov av att upprätta en koncernåterhämtningsplan även för nationella koncerner som inne-
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1025
håller institut som står under gruppbaserad tillsyn. Bestämmelserna bör därför i lämpligt anpassad form tillämpas även i sådana fall.
23.4.2 Koncernresolutionsplanernas innehåll och upprättande m.m.
Kommitténs förslag: Av en koncernresolutionsplan bör det
framgå hur resolutionen ska finansieras. Den får innebära att kostnaderna för åtgärderna fördelas mellan resolutionsreserven och de övriga finansieringsarrangemangen,
Regeringen får meddela föreskrifter om vad en koncernresolutionsplan ska innehålla och vad som ska beaktas vid dess utformning liksom när den ska upprättas och hur ofta den behöver uppdateras.
Resolutionsdirektivet
Som nämns i det föregående ska en koncernresolutionsplan innehålla en plan för resolution av koncernen som helhet. Den ska också innehålla åtgärder som ska vidtas beträffande enskilda företag i koncernen. Bestämmelserna om vad en koncernresolutionsplan mer konkret ska innehålla finnas i artikel 12.3. Dit hör vilka åtgärder som ska vidtas och hur de ska finansieras. Enligt artikel 12.3 ska en koncernresolutionsplan mer precist:
a) fastställa resolutionsåtgärder som ska vidtas med avseende på
koncernenheter, både genom resolutionsåtgärder för de enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d, moderföretaget och dotterinstituten samt genom samordnade resolutionsåtgärder med avseende på dotterinstitut, i de scenarier som anges i artikel 10.3,
b) undersöka i vilken utsträckning det skulle vara möjligt att använda
resolutionsverktyg och utöva resolutionsbefogenheter på ett samordnat sätt på koncernenheter belägna i unionen, inklusive åtgärder för att underlätta tredje mans köp av hela koncernen eller enskilda affärsområden eller aktiviteter som tillhandahålls av ett flertal koncernenheter, eller av särskilda koncernenheter, samt identifiera eventuella potentiella hinder för en samordnad resolution,
c) om en koncern inbegriper enheter med säte i tredjeländer, identifi-
era lämpliga arrangemang för samarbete och samordning med de relevanta myndigheterna i de tredjeländerna och följderna av resolutionen inom unionen,
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1026
d) identifiera åtgärder som är nödvändiga för att underlätta koncern-
resolution när villkoren för resolution är uppfyllda, inklusive att juridiskt och ekonomiskt avskilja särskilda funktioner eller affärsområden,
e) fastställa eventuella ytterligare åtgärder som inte avses i detta
direktiv men som den samordnande resolutionsmyndigheten har för avsikt att vidta inom ramen för resolutionen av koncernen,
f) identifiera hur koncernresolutionsåtgärderna skulle kunna finansie-
ras och, där finansieringsarrangemangen skulle behövas, ange principer för att dela upp ansvaret för den finansieringen mellan finansieringskällor i olika medlemsstater. Resolutionsplanen får inte förutsätta något av följande:
i) extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen
av de finansieringsarrangemang som fastställs i enlighet med artikel 100, ii) akut likviditetsstöd från centralbanker, eller iii) likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga vill-
kor för säkerheter, löptider och räntesatser.
De principerna ska fastställas på grundval av rättvisa och välavvägda kriterier och ska särskilt beakta artikel 107.5 och effekterna på den finansiella stabiliteten i alla berörda medlemsstater.
Enligt artikel 12.4 ska vidare en koncernresolutionsplan innehålla en detaljerad beskrivning av den bedömning av möjligheterna till resolution som gjorts i enlighet med artikel 16. Den bedömningen ska göras samtidigt som koncernresolutionsplanen upprättas och uppdateras. Vi återkommer till den bedömningen i avsnitt 23.4.4.
Enligt artikel 12.5 får koncernresolutionsplaner inte ha en oproportionerlig verkan på någon medlemsstat.
Enligt artikel 12.6 ska Eba – efter samråd med ESRB – för antagande av kommissionen utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar innehållet i koncernresolutionsplaner, med beaktande av de många olika affärsmodeller som koncerner på den inre marknaden har.
Upprättande av koncernresolutionsplaner
Av artikel 12.4 framgår att en koncernresolutionsplan ska upprättas med samma regelbundenhet som en resolutionsplan.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1027
Skälen för kommitténs förslag
Av samma skäl som anges i avsnitt 23.3 bör utgångspunkten vara att en koncernresolutionsplans innehåll m.m. får framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen. Som vi återkommer till i det följande måste ska resolutionsmyndigheten för en gränsöverskridande koncern emellertid försöka komma överens om en koncernresolutionsplan med de övriga berörda resolutionsmyndigheterna. En sådan överenskommelse blir en internationell överenskommelse enligt regeringsformen. Sådana överenskommelser ingås av regeringen. Regeringen får dock ge en förvaltningsmyndighet, t.ex. resolutionsmyndigheten, i uppdrag att ingå en internationell överenskommelse i en fråga där överenskommelsen inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Riksdagens godkännande krävs innan regeringen ingår en för riket bindande internationell överenskommelse som
1. förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stif-
tas, eller
2. i övrigt gäller ett ämne som riksdagen ska besluta om.
Även i andra fall krävs riksdagens godkännande innan regeringen ingår en för riket bindande internationell överenskommelse, om överenskommelsen är av större vikt. Regeringen kan dock avstå från att inhämta riksdagens godkännande, om rikets intresse kräver det. Regeringen ska då i stället överlägga med Utrikesnämnden innan överenskommelsen ingås.
En koncernresolutionsplan kan innebära resolution genom en eller flera ingångspunkter eller en kombination av dessa strategier. Som vi föreslår i avsnitt 7.3 behöver resolutionsmyndigheten inte besluta om resolution av ett institut om det vidtas resolutionsåtgärder mot moderföretaget och det inte är nödvändigt att vidta separata åtgärder mot institutet för att uppnå resolutionsändamålen.
En överenskommelse om resolution genom en enda ingångspunkt kan innebära att resolutionsmyndigheten åtar sig att hantera hela koncernens problem genom ett svenskt moderföretag. Det kan emellertid också innebära det motsatta, dvs. att resolutionsmyndigheten för en gränsöverskridande koncern kommer överens om att åtgärder för att lösa koncernens problem, inklusive det svenska dotterföretagets, ska vidtas av en utländsk myndighet. Vid
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1028
resolution genom flera ingångspunkter kommer resolutionen att innebära att var och en av resolutionsmyndigheterna hanterar sina egna företag.
Kostnaderna kommer att fördelas på olika sätt beroende på vilken resolutionsstrategi myndigheterna väljer. Om inget särskilt överenskoms skulle det innebära att samtliga kostnader för en resolution med en enda ingångspunkt får bäras av den ansvariga resolutionsmyndigheten, trots att åtgärderna genomförs för att lösa hela koncernens problem. Resolutionsdirektivet förutsätter därför att en resolutionsplan ska identifiera hur koncernresolutionsåtgärderna skulle kunna finansieras och ange principerna för att dela upp ansvaret för den finansieringen mellan finansieringskällor i olika medlemsstater. Den ska också om det är nödvändigt föreslå en finansieringsplan som en del av den koncernresolutionsordning som ska tas fram när koncernresolutionsåtgärder aktualiseras (se avsnitt 7.5).
Direktivet förutsätter att koncernresolutionsplanen ska innehålla såväl en resolutionsstrategi som lösningar för hur resolutionen ska finansieras. För att säkerställa att det inte råder något tvivel om att resolutionsmyndigheten får ingå överenskommelser med denna innebörd föreslår vi att det införs en uttrycklig lagbestämmelse. Bestämmelsen bör ange att det av en koncernresolutionsplan bör framgå hur resolutionen ska finansieras Den får för en gränsöverskridande koncern innebära att kostnaderna för åtgärderna fördelas mellan den svenska resolutionsreserven och de övriga finansieringsarrangemangen.
När resolutionsmyndigheten träffar en överenskommelse med utländska myndigheter om fördelningen av kostnaderna resolutionsmyndighetens ska bära sin del av kostnaderna. En sådan överenskommelse är alltså något annat än utlåning mellan finansieringsarrangemangen; se avsnitt 23.4.2.
Bestämmelserna om att resolutionsmyndigheten ska bära sina kostnader gäller bara om myndigheterna kommer överens om att kostnaderna ska fördelas mellan dem.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1029
23.4.3 Processen för att komma överens om en koncernresolutionsplan för en gränsöverskridande koncern
Kommitténs förslag: Processen för att komma överens om en
koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern ska framgå av lag. Av bestämmelserna ska det framgå bl.a. att resolutionsmyndigheten inom fyra månader ska försöka komma överens med de berörda utländska resolutionsmyndigheterna om en koncernresolutionsplan. Om myndigheterna inte lyckas enas, ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om koncernresolutionsplanen och de övriga resolutionsmyndigheterna ska upprätta planer för de koncernföretag för vilka de ansvarar. Ärendena får hänskjutas till Eba för bindande medling. Resolutionsmyndigheten ska beakta och följa de resolutionsplaner som beslutas om den inte med hänsyn till omständigheterna i fallet anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen.
Resolutionsdirektivet
Det är flera resolutionsmyndigheter involverade i upprättandet av en koncernresolutionsplan. I artikel 13 finns det bestämmelser om hur de ska gå till väga för att komma överens om en sådan plan.
Enligt artikel 13.1 inleds processen med att moderföretag inom EU till den samordnande resolutionsmyndigheten inkommer med den information som får krävas i enlighet med artikel 11 i direktivet. Denna information ska röra moderföretaget inom unionen och i den utsträckning som krävs var och en av koncernenheterna, inbegripet de enheter som avses i artikel 1.1 c och d.
Tillsynsmyndigheten på koncernnivå ska, under förutsättning att sekretesskraven som föreskrivs enligt detta direktiv tillämpas, översända den information som tillhandahålls i enlighet med denna punkt till (a) Eba, (b) resolutionsmyndigheterna för dotterföretag,
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1030
(c) resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande
filialer är belägna i den mån det är relevant för den betydande filialen,
(d) de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115
och 116 i kapitaltäckningsdirektivet, och
(e) resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där de enheter
som avses i artikel 1.1 c och d är etablerade.
Information som tillhandahållits av den samordnande resolutionsmyndigheten till resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna för dotterföretagen, till resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna samt till de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115 och 116 i kapitaltäckningsdirektivet, ska åtminstone innehålla all information som är relevant för dotterföretaget eller den betydande filialen. Information som lämnas till Eba ska innehålla all information som är relevant för Ebas roll inom ramen för koncernresolutionsplanerna. När det gäller information som avser dotterföretag i tredjeländer, ska den samordnande resolutionsmyndigheten inte ha någon skyldighet att överlämna informationen utan samtycke från relevant tillsynsmyndighet eller resolutionsmyndighet i tredjelandet.
Därefter anges i artikel 13.2 att medlemsstaterna ska säkerställa att de samordnande resolutionsmyndigheterna, efter samverkan med de resolutionsmyndigheter som avses i punkt 1 andra stycket, i resolutionskollegier och efter samråd med de relevanta behöriga myndigheterna, inbegripet med behöriga myndigheter i de medlemsstatsjurisdiktioner där betydande filialer är belägna, upprättar och uppdaterar koncernresolutionsplaner. De samordnande resolutionsmyndigheterna får om de så önskar, och med förbehåll för att de uppfyller de sekretesskrav som fastställs i artikel 98, i arbetet med att upprätta och upprätthålla koncernresolutionsplaner inbegripa ett tredjelands resolutionsmyndigheter från de jurisdiktioner där koncernen har etablerat dotterföretag eller finansiella holdingföretag eller betydande filialer i den mening som avses i artikel 51 i kapitaltäckningsdirektivet.
Enligt artikel 13.4 ska antagandet av koncernresolutionsplanen ha formen av ett gemensamt beslut av den samordnande resolutionsmyndigheten och resolutionsmyndigheterna för dotterföretag. Dessa resolutionsmyndigheter ska fatta ett gemensamt beslut inom
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1031
fyra månader från det att den samordnande resolutionsmyndigheten översänt den information som avses i artikel 13.1 andra stycket till de där nämna myndigheterna.
Eba får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheten när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010 (dvs. inte bindande medling).
Om resolutionsmyndigheterna inte har nått ett gemensamt beslut inom fyra månader, ska den samordnande resolutionsmyndigheten enligt artikel 13.5 fatta ett eget beslut om koncernresolutionsplanen. Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutionsmyndigheterna har fört fram. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska lämna beslutet till moderföretaget inom unionen.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till Eba i enlighet artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande resolutionsmyndigheten, om inte annat följer av artikel 13.9, skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från den samordnande resolutionsmyndigheten gälla.
Om ett gemensamt beslut av resolutionsmyndigheterna inte har antagits inom fyra månader (varken via den vanliga processen eller via Ebas ingripande), ska varje resolutionsmyndighet som är ansvarig för ett dotterföretag, enligt artikel 13.6, fatta ett eget beslut och utforma och upprätthålla en resolutionsplan för de enheter som omfattas av dess jurisdiktion. Varje enskilt beslut ska innehålla en fullständig motivering, ange skälen till invändningarna till den föreslagna koncernresolutionsplanen och beakta synpunkter och reservationer som de övriga behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna fört fram. Varje resolutionsmyndighet ska meddela sitt beslut till de andra medlemmarna i resolutionskollegiet.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den berörda resolutionsmyn-
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1032
digheten, om inte annat följer av artikel 13.9, skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av dotterföretagets resolutionsmyndighet tillämpas.
Enligt artikel 13.7 får de övriga resolutionsmyndigheter som inte har invändningar enligt artikel 13.6 fatta ett gemensamt beslut om en koncernresolutionsplan som omfattar koncernenheter som faller inom deras jurisdiktion.
Av artikel 13.8 framgår att de gemensamma beslut som avses i artiklarna13.4 och 13.7 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut enligt artiklarna 13.5 och 13.6 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av de övriga berörda resolutionsmyndigheterna.
Enligt artikel 13.9 får, i enlighet med artiklarna 13.5 och 13.6, Eba, på begäran av en resolutionsmyndighet, bistå resolutionsmyndigheterna med att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010 såvida inte någon av de berörda resolutionsmyndigheterna bedömer att det omtvistade ärendet på något sätt kan inkräkta på deras medlemsstaters finanspolitiska ansvar.
Slutligen anges i artikel 13.10 att i de fall gemensamma beslut fattas i enlighet med artiklarna 13.4 och 13.7 och om en resolutionsmyndighet bedömer att den omtvistade frågan avseende koncernresolutionsplanerna inkräktar på dess medlemsstats finanspolitiska ansvar, ska den samordnande resolutionsmyndigheten företa en ny bedömning av koncernresolutionsplanen, inbegripet minimikravet för kapitalbas och kvalificerande skulder (dvs. minimikravet för nedskrivningsbara skulder).
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av beskrivningen ovan kan processen för upprättande av koncernresolutionsplaner bli synnerligen komplicerad. Om man beaktar att planerna ska ses över årligen och beslutsprocessen då
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1033
rimligen kan tas om, finns vid oenighet risken att de berörda myndigheterna mer eller mindre oavbrutet är upptagna med förhandlingar om planer. Kommittén har svårt att bedöma förutsättningarna att med hjälp av den tänkta processen nå fram till beslut om planer som kan få någon praktisk betydelse, särskilt om de inte tagits fram gemensamt. Direktivet behandlar inte den frågan utan ansatsen är att lägga fast regler som oavsett förutsättningarna ska leda fram till att det upprättas en plan (eller flera).
Tvivel rörande processens effektivitet utgör dock inte grund för att avstå från att införa motsvarande bestämmelser i svensk lag. Tvärtom framstår det som väsentligt att ligga nära direktivets utformning. Dessa regler lägger grunden för samarbetet med andra medlemsstaters resolutionsmyndigheter och bör därför vara så likformiga som möjligt inom unionen. Vårt förslag är utformat med denna utgångspunkt. Tillämpningen lär utvisa om EU här har tagit fram en fungerande ordning.
Processen för upprättande av koncernresolutionsplaner inleds på samma sätt som upprättandet av en resolutionsplan, nämligen genom att ett företag, i det här fallet, moderföretaget inom EES, lämnar information. Beträffande informationsgivningen hänvisas därför till vad som anförts i avsnitt 23.3.2. Denna information ska sedan sändas till de myndigheter som räknas upp i artikel 13.1 i de avseenden som informationen är relevant för respektive myndighet.
Därefter ska den samordnande resolutionsmyndigheten, efter samråd med de myndigheter som nämns i artikel 13.2 och tillsammans med resolutionsmyndigheter för dotterföretag och väsentliga filialer och i förekommande fall resolutionsmyndigheter i tredje land utforma och upprätta en koncernåterhämtningsplan. Själva antagandet av planen ska ta formen av ett gemensamt beslut som fattas av den samordnande resolutionsmyndigheten och resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen enligt de närmare bestämmelserna i direktivet. Ett sådant beslut ska fattas inom fyra månader från det att den samordnande myndigheten översänt information om koncernen till de övriga berörda myndigheterna.
Om myndigheterna inte enas inom denna tid ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om koncernresolutionsplanen. De övriga resolutionsmyndigheterna ska besluta om en resolutionsplan för de institut för vilka de ansvarar. I båda fall kan Eba bidra genom bindande medling.
Processen för de överenskommelser som träffas beträffande resolutionsplanerna liknar den som rör andra frågor, t.ex. återhämt-
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1034
ningsplanerna. De eventuella överenskommelser som träffas blir bindande för myndigheterna. Som framgår av artiklarna 87 j, 91 och 92 ska resolutionsmyndigheterna när de vidtar resolutionsåtgärder beakta och följa de resolutionsplanerna, om resolutionsmyndigheterna inte med hänsyn till omständigheterna i fallet anser att målen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna. Att resolutionsplanerna på detta sätt som utgångspunkt är bindande bör, liksom processen i övrigt, framgå av lag.
Direktivet anger inte den exakta gränsdragningen mellan myndigheternas beslutsfattande vid oenighet om planen. I skäl (33) anges dock att om en enskild resolutionsplan har utarbetats bör tillämpningsområdet för den koncernresolutionsplan som den samordnande resolutionsmyndigheten fattat beslut om inte omfatta de koncernenheter för vilka enskilda planer har bedömts eller utarbetats av de berörda myndigheterna.
23.4.4 Bedömningen av om det är möjligt att hantera fallissemang inom en koncern
Kommitténs förslag: När det upprättas en koncernresolutions-
plan som inkluderar ett institut ska resolutionsmyndigheten bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla koncernföretagen genom konkurs, likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.
Bedömningen ska göras efter samråd med de behöriga myndigheterna för dotterföretagen och resolutionsmyndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer. För en gränsöverskridande koncern ska bedömningen göras tillsammans med resolutionsmyndigheterna för andra koncernföretag.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1035
Resolutionsdirektivet
Som nämns ovan ska det när en koncernresolutionsplan upprättas också göras en bedömning av om koncernen, eller rättare sagt företagen i koncernen, är möjliga att hantera inom ramen för konkurs eller likvidation (eller motsvarande utländska förfaranden) eller resolution (se artiklarna 12.4 och 16.3). Vad bedömningen ska avse framgår av artikel 16.
Enligt artikel 16.1 ska medlemsstaterna säkerställa att de samordnande resolutionsmyndigheterna, tillsammans med resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen, efter samråd med den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för sådana dotterföretag, och resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna i den mån det är relevant för den betydande filialen, bedömer i vilken utsträckning en rekonstruktion av koncerner är möjlig utan att förutsätta tillgång till något av följande: (a) statligt stöd förutom tillämpningen av de finansierings-
arrangemang som fastställs i enlighet med artikel 100.
(b) Akut likviditetsstöd från centralbanker. (c) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga
villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser.
En resolution av en koncern ska anses möjlig om det är rimligt och trovärdigt att resolutionsmyndigheterna antingen kan avveckla koncernenheter enligt normala insolvensförfaranden eller försätta koncernenheter i resolution med tillämpning av resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna på koncernenheterna samtidigt som väsentliga negativa konsekvenser för de finansiella systemen i största möjliga mån undviks, inklusive mer omfattande instabila finansiella förhållanden eller systemomfattande händelser, i de medlemsstater i vilka koncernenheter är belägna, eller i andra medlemsstater eller i unionen och för att säkerställa att koncernenheternas kritiska funktioner kan upprätthållas om de utan svårigheter kan avskiljas vid lämplig tidpunkt eller på annat sätt. Koncernresolutionsmyndigheterna ska meddela Eba i tid när en resolution av en koncern inte anses vara möjlig.
Bedömningen av en koncerns möjlighet till resolution ska beaktas av de resolutionskollegier som avses i artikel 88.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1036
Enligt artikel 16.2 ska resolutionsmyndigheten vid bedömningen av möjligheten till koncernresolution, åtminstone, bedöma de frågeställningar som närmare anges i avsnitt C i bilagan.
Bedömningen av möjligheten till koncernresolution ska enligt artikel 16.3 ske samtidigt som koncernresolutionsplanerna upprättas och uppdateras i enlighet med artikel 12. Bedömningen ska ske i enligt beslutsprocessen som fastställs i artikel 13.
Skälen för kommitténs förslag
Av en koncernresolutionsplan kommer det att framgå vilka åtgärder som myndigheterna avser att vidta om ett eller flera företag i koncernen fallerar. En sådan plan ska emellertid också innehålla en analys av om de åtgärder som planeras är genomförbara. Det är det som artikel 16 handlar om.
Bedömningen ska avse koncernen men eftersom det är de individuella företagen som är föremål för resolution, avser bedömningen möjligheten att hantera de individuella företagen som ingår i koncernen. Var och en av dem ska kunna bli föremål för ett insolvensförfarande utan att någon av de negativa konsekvenser som nämns i direktivet inträffar, däribland möjligheten att upprätthålla kritiska funktioner som tillhandahålls av koncernen. Ofta torde dock ett koncernföretags problem vara ett tecken på att även andra företag i koncernen har problem Möjligheten att hantera koncernen beror då på vilken strategi som väljs; resolution med en ingångspunkt eller resolution med flera ingångspunkter.
Bedömningen av en koncern kommer sannolikt att vara mer komplicerad än av institut. Liksom vi anför i avsnitt 23.3.4 och av samma skäl, ska dock enbart grunderna för bedömningen framgå av lag och de kriterier som ligger till grund för bedömningen framgå av föreskrifter beslutade av regeringen.
Som framgår av artiklarna16.3 och 12.4 ska bedömningen göras samtidigt som koncernresolutionsplanen upprättas. Planen ska också innehålla en detaljerad beskrivning av bedömningen. Prövningen ska därför göras inom den tid som myndigheterna har på sig att komma överens om planen. Kommittén föreslår därför att det i den nya lagen tas in en bestämmelse som anger att när det upprättas en koncernresolutionsplan som inkluderar ett institut ska resolutionsmyndigheten bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla koncernföretagen genom konkurs,
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1037
likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.
Det bör vidare framgå att bedömningen ska göras efter samråd med de behöriga myndigheterna för dotterföretagen och resolutionsmyndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer. För en gränsöverskridande koncern ska bedömningen göras tillsammans med resolutionsmyndigheterna för andra koncernföretag.
Om resolutionsmyndigheten eller en utländsk resolutionsmyndigheterna anser att det inte går att hantera ett individuellt institut som den ansvarar för, ska den myndigheten sända en underrättelse till institutet och det förfarande som beskrivs i avsnitt 23.4.2 inleds. Som framgår av artikel 17.2 skjuts då beslutet om resolutionsplanen framåt i avvaktan på att myndigheten är nöjd med de åtgärder som vidtagits.
Samtidigt inleds en process som syftar till att säkerställa att de åtgärder som vidtasför att undanröja eller minska väsentliga hinder beträffande individuella företag i koncernen är konsekventa och gynnar koncernen. För en gränsöverskridande koncern beskrivs den processen i nästa avsnitt.
23.4.5 Processen för att åtgärda eller avlägsna resolutionshinder
Kommitténs förslag: För en gränsöverskridande koncern ska
resolutionsmyndigheterna försöka komma överens om hur väsentliga hinder att hantera ett fallerande koncernföretag ska undanröjas eller minskas. För detta gäller delvis en annan process än för individuella institut. Om myndigheterna inte kan komma överens ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut på koncernnivå och de övriga resolutionsmyndigheterna ska fatta beslut beträffande de individuella instituten. Ärendena kan hänskjutas till Eba för bindande medling.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1038
Resolutionsdirektivet
Som framgår av artikel 16 ska den bedömning som görs inom ramen för upprättandet av koncernresolutionsplanerna läggas till grund för bedömningen av vilka åtgärder som behöver vidtas för att undanröja eventuella resolutionshinder.
Enligt artikel 18 ska den samordnande resolutionsmyndigheten tillsammans med resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen, efter samråd med tillsynskollegiet och resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen, beakta den bedömning som krävs enligt artikel 16 inom rekonstruktionskollegiet och vidta alla rimliga mått och steg för att nå ett gemensamt beslut i fråga om tillämpningen av åtgärder som har fastställts i enlighet med artikel 17.45 med avseende på samtliga institut som ingår i koncernen.
Den samordnande resolutionsmyndigheten ska därför enligt artikel 18.2, i samarbete med den samordnande tillsynsmyndigheten och Eba, i enlighet med artikel 25.1 i förordning (EU) nr 1093/2010, utarbeta och överlämna en rapport till moderföretaget inom unionen, till dotterföretagens resolutionsmyndigheter, som överlämnar den till de dotterföretag som de har tillsyn över, och till resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna. Rapporten ska utarbetas efter samråd med de behöriga myndigheterna och ska analysera de väsentliga hindren för en effektiv tillämpning av resolutionsverktygen och utövandet av resolutionsbefogenheterna vad avser koncernen. Rapporten ska beakta effekterna på institutets affärsmodell och rekommendera proportionerliga och riktade åtgärder som, enligt myndighetens uppfattning, är nödvändiga eller lämpliga för att avlägsna de hindren.
Inom fyra månader från mottagandet av en sådan rapport får moderföretaget inom unionen enligt artikel 18.3 inkomma med synpunkter och för resolutionsmyndigheten på koncernnivå föreslå alternativa åtgärder för att lösa de hinder som konstaterats i rapporten.
Av artikel 18.4 följer vidare att den samordnande resolutionsmyndigheten ska meddela alla eventuella åtgärdsförslag från moderföretaget inom unionen till den samordnande tillsynsmyndigheten, Eba, dotterföretagens resolutionsmyndigheter och resolutions-
5 The application of all measures identified in accordance with Article 17(4).
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1039
myndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen. De samordnande resolutionsmyndigheterna och resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen ska, efter samråd med de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, göra allt som står i deras makt för att inom resolutionskollegiet nå ett gemensamt beslut om fastställandet av de väsentliga hindren, och om så krävs, bedömningen av de åtgärder som har föreslagits av moderföretaget inom unionen och av de åtgärder som krävts av myndigheterna för att åtgärda eller avlägsna hindren, med hänsyn tagen till de potentiella effekter som åtgärderna kan ha i alla de medlemsstater där koncernen är verksam.
Det gemensamma beslutet ska enligt artikel 18.5 nås inom fyra månader från det att moderföretaget inom unionen inkommit med yttrande eller utgången av den fyramånadersperiod som avses i artikel 18.3 beroende på vilket som inträffar först. Det ska motiveras och fastställas i ett dokument som den samordnande resolutionsmyndigheten ska tillställa moderföretaget inom unionen.
Eba får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheten när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010 (inte bindande medling).
Om ett gemensamt beslut inte nås inom fyra månader från det att den rapport som avses i artikel 18.5, ska enligt artikel 18.6 den samordnande resolutionsmyndigheten fatta ett eget beslut om de lämpliga åtgärder som i enlighet med artikel 17.4 ska vidtas på koncernnivå. Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutionsmyndigheterna har fört fram. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska lämna beslutet till moderföretaget inom unionen.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som nämns i punkt 9 till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att fyramånadersperioden löpt ut eller efter det att ett gemen-
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1040
samt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från resolutionsmyndigheten på koncernnivå tillämpas.
Enligt artikel 18.7 ska, om inget gemensamt beslut föreligger, resolutionsmyndigheterna för dotterföretag fatta sina egna beslut om de lämpliga åtgärder som i enlighet med artikel 17 ska vidtas av dotterföretag på individuell nivå. Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutionsmyndigheterna har fört fram. Beslutet ska lämnas till det berörda dotterföretaget och till den samordnande resolutionsmyndigheten.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som nämns i punkt 9 till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska dotterföretagets resolutionsmyndighet skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att denna tidsperiod har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av dotterföretagets resolutionsmyndighet för dotterföretaget tillämpas.
Enligt artikel 18.8 ska det gemensamma beslut som avses i artikel 18.5 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut som avses i artikel 18.6 erkännas som slutgiltiga och tillämpas av de övriga berörda resolutionsmyndigheterna.
Enligt artikel 18.9 får vidare Eba i avsaknad av ett gemensamt beslut om vidtagande av någon av de åtgärder som avses i artikel 17.5 g, h eller k på begäran av en resolutionsmyndighet i enlighet med artikel 18.6 och 18.7, bistå resolutionsmyndigheterna med att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1041
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan ska resolutionsmyndigheterna göra en bedömning av möjligheten att utan allvarliga störningar i det finansiella systemet hantera ett koncernföretag genom konkurs, likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden. Frågan är om de eventuella hindren som identifierats är väsentliga och motiverar att ett institut eller annat företag ska föreläggas att vidta åtgärder för att minska eller undanröja hindren.
Av artikel 18 framgår att för en gränsöverskridande koncern ska resolutionsmyndigheterna göra allt som står i deras makt att komma överens med de utländska resolutionsmyndigheter som ansvarar för företag i koncernen om vilka åtgärder som ska vidtas beträffande varje koncernföretag för att kunna hantera dem inom ramen för resolution. En sådan överenskommelse blir en internationell överenskommelse (se avsnitt 23.4.2). Om myndigheterna inte kan enas ska den samordnande resolutionsmyndigheten besluta om vilka åtgärder som bör vidtas på koncernivå och de övriga resolutionsmyndigheterna ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas beträffande de individuella instituten. Myndigheternas beslut kan bli föremål för bindande medling från Eba i olika avseenden. Dessa direktivbestämmelser bör införlivas med svensk rätt.
1043
24 Övrigt förberedande arbete
24.1 Inledning
I det föregående kapitlet behandlar kommittén resolutionsplanering och annat resolutionsförberedande arbete som relaterar till denna. I detta kapitel behandlas vissa specifika förberedelser för skuldnedskrivning och konvertering.
Specifikt handlar det om de krav som enligt direktivet ska ställas på företag att i avtal ange att en skuld kan komma att skrivas ned eller konverteras (artikel 55) respektive resolutionsmyndighetens möjlighet att se till att företag som kan bli föremål för resolution har ett tillräckligt aktiekapital för att en konvertering ska kunna genomföras (artikel 63). Avslutningsvis behandlas resolutionsmyndigheten rätt att kräva att företag som kan bli föremål för resolution ska upprätta register över avtal (artiklarna 5.8, 10.8 och 71).
24.2 Avtalsenlig skuldnedskrivning
Kommitténs förslag: Ett företag ska i avtalen för sina skulder,
ta in villkor som innebär att borgenärererna erkänner att skulden kan komma att skrivas ned eller konverteras och accepterar en eventuell minskning av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, eller konverteringar eller indragningar som kan bli följden av ett beslut om resolution eller nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
Om det inte framgår något annat av tekniska standarder beslutade av kommissionen, gäller detta för alla relevanta kapitalinstrument och alla kvalificerade skulder utom kvalificerade insättningar som lyder under lagen i tredjeland.
Övrigt förberedande arbete SOU 2014:52
1044
En skuld behöver inte innehålla de villkor som anges ovan, om det följer av lagen i det land som skulden lyder under eller av en bindande överenskommelse som ingåtts med tredjeland att ett beslut om att skriva ned eller konvertera skulder får verkställas i det andra landet.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag.
Resolutionsdirektivet
I artikel 55 i resolutionsdirektivet finns det bestämmelser vars utgångspunkt är att de inom EES hemmahörande företagen ska se till att behandla frågan om skuldnedskrivning och konvertering i avtalet med borgenären.
Medlemsstaterna ska kräva att företag som kan försättas i resolution inkluderar ett villkor enligt vilket den borgenär eller avtalspart i ett avtal som upprättar skulden medger att skulden kan komma att omfattas av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter och går med på att vara bunden av alla minskningar av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, konverteringar eller indragningar som påverkas av resolutionsmyndighetens utövande av de befogenheterna, förutsatt att sådan skuld
a) inte är utesluten enligt artikel 44.2,
b) inte är en insättning i enlighet med artikel 108 a i (dvs.
kvalificerade insättningar),
c) omfattas av lagstiftningen i en stat som inte är en medlemsstat,
och
d) getts ut, eller ingåtts, efter det datum när en medlemsstat
tillämpar de bestämmelser som antagits för att införliva direktivavsnittet om skuldnedskrivning.
Detta gäller dock inte om resolutionsmyndigheten i en medlemsstat fastställer att de skulder eller instrument som avses ovan kan komma att omfattas av en medlemsstats resolutionsmyndighets nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter i enlighet med tredjelands rätt eller till följd av ett bindande avtal som ingåtts med berört tredjeland.
SOU 2014:52 Övrigt förberedande arbete
1045
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får kräva att företag som kan försättas i resolution till myndigheter lämnar ett rättsutlåtande om ett sådant villkors rättsliga verkställbarhet och verkan.
Av artikel 55.2 framgår vidare att om ett företag underlåter att i de avtalsvillkor som reglerar en viss skuld inkludera ett villkor som krävs enligt ovan ska denna underlåtelse inte förhindra resolutionsmyndigheten från att utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter avseende den skulden.
I artikel 55.3 sägs avslutningsvis att Eba ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att närmare specificera den förteckning över skulder för vilka undantagen i tillämpas enligt artikel 55.1 ovan, och innehållet i villkoren enligt samma artikel, med beaktande av bankernas olika affärsmodeller.
Eba ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Skälen för kommitténs förslag
För de skulder som ett företag tar upp finns det avtal som reglerar olika förhållanden. Dit hör bl.a. under vilket lands lag avtalet ska lyda. Om ett företag vill söka finansiering på en viss marknad, t.ex. USA eller Japan, är det inte ovanligt att avtalsvillkoren anger att samma lands lag också gäller för skulden. Det kan bli svårt att verkställa ett beslut om nedskrivning eller konvertering om det andra landet inte erkänner att beslutet får verkställas även beträffande egendom i det landet. Eftersom stater hemmahörande inom EES har åtagit sig att erkänna och verkställa varandras beslut, är detta ett potentiellt problem framför allt i förhållande till tredjeland. Om skulderna i tredjeland inte går att skriva ned eller konvertera skulle det kunna leda till att borgenärerna inom EU eller resolutionsreserven får bära den kostnad som annars skulle ha burits av borgenärerna i tredje land (se artikel 44.3 i resolutionsdirektivet).
Av dessa skäl är det viktigt att skapa förutsättningar för att skuldinstrument som har getts ut av ett företag i Sverige, men som lyder under ett annat lands lag, får skrivas ned eller konverteras inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget. Det behövs därför en lagbestämmelse som införlivar artikel 55 med svensk rätt.
Den bestämmelsen bör utformas som en skyldighet för företagen att se till att de avtal som de ingår beträffande de relevanta
Övrigt förberedande arbete SOU 2014:52
1046
skulderna innehåller den typ av avtalsvillkor som anges i direktivet. Resolutionsmyndigheten bör kontrollera att kraven följs. Det kommer den att göra åtminstone vid de tillfällen då den kontrollerar om företaget uppfyller minimikravet på nedskrivningsbara skulder (se kapitel 17). Även tillsynsmyndigheten (Finansinspektionen) kan komma att uppmärksamma eventuella regelöverträdelser.
Det ska inte behövas någon särskild avtalsreglering beträffande sådana skulder som inte är kvalificerade eller som utgör kvalificerade insättningar. För övriga skulder ska det dock, när bestämmelserna om skuldnedskrivningsverktyget har trätt i kraft, finnas villkor som innebär att borgenären medger att skulden kan komma att skrivas ned eller konverteras och accepterar eventuell minskning eller konvertering som ett sådant beslut kan leda till.
Som framgår av direktivet kommer kommissionen att besluta om tekniska standarder som närmare specificerar dels vilka skulder som ska innehålla den typ av villkor som vi beskrivit ovan, dels innehållet i dessa villkor. Dessa tekniska standarder kommer att bli direkt bindande för instituten och myndigheterna. Kommittén har i dagsläget inte någon närmare information om vad de tekniska standarderna kan komma att innehålla. Direktivets upplägg ger dock närmast vid handen att inte alla skulder kommer att behöva innehålla särskilda avtalsvillkor om nedskrivning och konvertering. Vi föreslår därför att den svenska bestämmelse som införlivar direktivet anger att ett företag som kan bli föremål för resolution ska i avtalsvillkoren för de skulder som det ger ut ta in villkor som innebär att borgenären erkänner att skulden kan komma att skrivas ned eller konverteras och accepterar en eventuell minskning av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet eller konverteringar eller indragningar som kan bli följden av ett beslut om resolution eller nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument. Om det inte framgår något annat av tekniska standarder beslutade av kommissionen, gäller detta för alla relevanta kapitalinstrument och alla kvalificerade skulder utom kvalificerade insättningar som lyder under lagen i tredjeland.
Med hänsyn till den stora betydelsen av att villkoren får den avsedda effekten bör resolutionsmyndigheten vid behov kunna begära in ett rättsutlåtande avseende villkorets verkan och verkställbarhet.
Om resolutionsmyndigheten vet att ett beslut om nedskrivning eller konvertering får verkställas enligt lagstiftningen i tredjeland eller om det följer av en bindande internationell överenskommelse
SOU 2014:52 Övrigt förberedande arbete
1047
som ingåtts med relevant tredjeland, behöver företaget inte inkludera något villkor i avtalet. Om resolutionsmyndigheten konstaterar att det följer av tredjelands lag, kommer det att få effekt för alla företag som har skulder i det landet. Ett avtal kan dock avse enbart ett visst företag. I så fall kan i stället undantaget framgå av ett beslut riktat till företaget i fråga. Resolutionsmyndighetens beslut bör, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, kunna komma till uttryck på båda dessa sätt.
Artikel 55 är placerat i avsnittet om skuldnedskrivningsverktyget. Någon motsvarande bestämmelse finns inte beträffande bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution (se artiklarna 59-63). Enligt vår bedömning finns det inte anledning att ha olika synsätt på kvalificerade skulder och relevanta kapitalinstrument.
Det torde som regel vara lämpligt att företaget upplyser om eventuella villkor med denna innebörd i avtalet. Den lag som skulden lyder under får borgenären dock förutsättas känna till själv.
Som framgår av direktivet är förekomsten av ett avtalsvillkor av ovan berört slag inte någon förutsättning för att skulden ska få skrivas ned eller konverteras. Denna befogenhet får utövas även utan ett sådant villkor. Det är först om ett nedskrivnings- eller konverteringsbeslut inte blir verkställbart i det tredje landet som problem uppstår, vilket dock inte behöver komma till uttryck i någon särskild bestämmelse.
24.3 Undanröjande av hinder mot skuldnedskrivning och konvertering
Kommitténs förslag: I samband med resolutionsplaneringen
ska resolutionsmyndigheten överväga om det aktiekapital som anges i företagets bolagsordning är tillräckligt stort. Om det behövs för att underlätta genomförandet av resolutionsåtgärder, får resolutionsmyndigheten förelägga ett bolag som kan bli föremål för resolution att höja sitt maximikapital.
Övrigt förberedande arbete SOU 2014:52
1048
Resolutionsdirektivet
Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 63.1 i, i tillämpliga fall kräva att företag som kan försättas i resolution alltid innehar ett tillräckligt aktiekapital, eller andra kärnprimärkapitalinstrument, för att företaget, om resolutionsmyndigheten utövar de befogenheter som avses i artikel 63.1 e och f avseende företaget eller något av dess dotterföretag, inte ska vara förhindrat att ge ut tillräckligt många nya aktier eller andra äganderättsinstrument för att säkerställa att konverteringen av skulder till stamaktier eller andra äganderättsinstrument kan genomföras på ett effektivt sätt.
Enligt artikel 54.2 ska resolutionsmyndigheterna bedöma om det är lämpligt att ställa det krav som anges i ovan avseende ett visst företag i samband med utarbetandet och upprätthållandet av resolutionsplanen för det institutet eller den koncernen, med beaktande av i synnerhet de resolutionsåtgärder som behandlas i planen. Om det i resolutionsplanen anges att skuldnedskrivningsverktyget kan komma att användas ska myndigheterna kontrollera att aktiekapitalet är tillräckligt stort för att täcka summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c (dvs. det sammanlagda nedskrivnings- och konverteringsbeloppet [totalbeloppet]).
Medlemsstaterna ska se till att det inte finns några förfarandemässiga hinder för att konvertera skulder till stamaktier eller andra äganderättsinstrument som kan finnas med stöd av bolagsordningar eller stadgar, inbegripet företrädesrätt för aktieägare eller krav på aktieägarnas medgivande för att öka kapitalet.
I artikel 54.4 sägs dock att bestämmelserna ovan inte ska påverka de ändringar av direktiven 82/891/EEG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU och 2012/30/EU som föreskrivs i avdelning X, dvs. artiklarna 116–126, i direktivet.
Skälen för kommitténs förslag
Den beskrivna artikeln syftar till att underlätta konverteringen av kvalificerade skulder till aktiekapital. Ett sätt att göra detta är att se till företaget i bolagsordningen anger en maximinivå för aktiekapitalet som överstiger det befintliga aktiekapitalet. Då behöver det inte göras någon ändring av bolagsordningen i samband med konverteringen om aktiekapitalet efter konverteringen blir större än
SOU 2014:52 Övrigt förberedande arbete
1049
vad det var tidigare. Det är också detta som åsyftas i artikel 49 i direktivet.
Enligt artikel 54.1 i direktivet är det medlemsstaterna som ska kräva att bolagsordningen innehåller ett tillräckligt högt maximikapital, men enligt artikel 54.2 ska resolutionsmyndigheten, i samband med resolutionsplaneringen, ta ställning till om det är lämpligt att ställa ett särskilt krav på maximikapitalet. Vi föreslår därför att det införs en särskilt bestämmelse som anger att i samband med resolutionsplaneringen ska resolutionsmyndigheten överväga om det aktiekapital som anges i företagets bolagsordning är tillräckligt stort. Om det behövs för att underlätta genomförande av resolutionsåtgärder, får resolutionsmyndigheten förelägga ett bolag som kan bli föremål för resolution att höja sitt maximikapital.
24.4 Register över avtal
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta att
ett företag som kan bli föremål för resolution ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet. Detta bör kombineras med en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka företag som ska upprätta register över sådana avtal, vad registren ska innehålla och inom vilken tid institut ska kunna ta fram register för olika typer av avtal. En liknande bestämmelse ska införas för Finansinspektionen.
Resolutionsdirektivet
I resolutionsdirektivet finns det bestämmelser som ger resolutionsmyndighet respektive de behöriga myndigheterna möjlighet att kräva att ett institut eller ett annat företag som kan bli föremål för resolution för register över finansiella avtal. Bestämmelserna har något olika lydelser.
Övrigt förberedande arbete SOU 2014:52
1050
Artikel 5.8
Enligt artikel 5.8 får medlemsstaterna får föreskriva att behöriga myndigheter har befogenhet att kräva att ett institut för detaljerade register över finansiella avtal där det berörda institutet är part. Den bestämmelsen finns i anslutning till bestämmelserna om institutens skyldigheter att upprätta återhämtningsplaner.
Artikel 10.8
Enligt artikel 10.8 ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheter har befogenhet att kräva att ett institut eller ett koncernföretag som kan bli föremål för resolution för detaljerade register över finansiella avtal där institutet eller företaget är part. Resolutionsmyndigheten får ange en tidsfrist inom vilken institutet eller koncernföretaget ska inkomma med registren. Samma tidsfrist ska gälla för samtliga företag som kan bli föremål för resolution och som omfattas av myndighetens jurisdiktion. Resolutionsmyndigheten får besluta att fastställa olika tidsfrister för de olika finansiella avtalstyper som avses i artikel 2.1.100. Denna bestämmelse ska inte påverka den behöriga myndighetens befogenhet att samla in information.
Denna bestämmelse finns i anslutning till resolutionsmyndighetens skyldighet att upprätta resolutionsplaner.
Artikel 71
Enligt artikel 71.7 får de behöriga myndigheterna eller resolutionsmyndigheterna kräva att ett institut eller ett koncernföretag för detaljerade register över finansiella avtal. Enligt artikel 71.8 ska Eba utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som ska beslutas av kommissionen för att specificera: (a) Den information om finansiella avtal som de detaljerade
registren minst bör omfatta.
(b) Under vilka omständigheter kravet bör åläggas.
Bestämmelsen finns i anslutning till bestämmelserna om resolutionsmyndighetens möjlighet att tillfälligt skjuta fram uppsägnings-
SOU 2014:52 Övrigt förberedande arbete
1051
rätten för avtal som någon har ingått med ett företag under resolution.
Skälen för kommitténs förslag
För att myndigheterna snabbt ska kunna bilda sig en uppfattning om vilka avtal som ett företag har ingått bör myndigheten kunna kräva att ett institut och andra företag som kan bli föremål för resolution löpande för register över ingångna finansiella avtal, se artiklarna 5.8, 10.8 och 71.7 i resolutionsdirektivet. Av dessa artiklar framgår inte när i tiden myndigheterna kan ställa ett sådant krav. Avsikten torde vara att de när som helst ska kunna kräva att ett företag upprättar och för ett sådant register. För resolutionsmyndighetens del kan det handla om att säkerställa att den kommer att kunna få tillgång till den information som behövs om företaget i fråga försätts i resolution. Detta främjar resolutionens effektivitet. Detta bör uppmärksammas redan vid resolutionsplaneringen. För Finansinspektionens del kan informationen vara till nytta i tillsynen. Som framgår av direktivet kommer dock kommissionen att besluta om tekniska standarder om när kravet bör åläggas.
I direktivet avgränsas de avtal som ska registreras till att endast avse finansiella avtal. Det finns ett värde i att även andra typer av avtal som är av särskilt stor betydelse för institutets verksamhet registreras. Som exempel på sådana avtal kan nämnas IT-avtal som är hänförliga till institutets kritiska verksamhet. Eftersom resolutionsdirektivet är ett minimidirektiv är det möjligt att införa en sådan mer långtgående regel (artikel 1.2).
Vi föreslår det införs en möjlighet för både resolutionsmyndigheten och resolutionsmyndigheten att kräva att företagen registererar såväl finansiella avtal som avtal av särskilt stor betydelse för institutets verksamhet.
Resolutionsmyndighetens befogenheter
Enligt kommitténs bedömning bör alltså resolutionsmyndigheten ges möjlighet att kräva att institut eller ett företag som kan bli föremål för resolution för sådana register. Ett sådant krav bör kunna ställas både genom beslut i enskilda fall och genom föreskrifter. Enligt artikel 10.8 i direktivet får resolutionsmyndigheten för olika
Övrigt förberedande arbete SOU 2014:52
1052
typer av avtal precisera inom vilken tid företagen ska kunna ge in registren. Denna tid kan variera mellan olika typer av finansiella avtal men den ska vara densamma för alla företag. Av detta följer att tidsfristerna bör framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Dessa bestämmelser gäller enligt artikel 10.8 visserligen bara finansiella avtal, men eftersom vi utvidgar dessa bestämmelser till att inkludera även andra typer av kontrakt bör föreskriftsrätten även gälla dem.
De tekniska standarder som enligt artikel 71.8 ska beslutas av kommissionen, ska ange vilken information som registren minst bör innehålla. Standarderna utesluter alltså inte att medlemsstaterna beslutar att registren ska innehålla ytterligare bestämmelser. Dessutom föreslår vi att resolutionsmyndigheten ska kunna besluta att även andra typer av avtal än finansiella avtal ska tas in i registren. Mot denna bakgrund föreslår vi att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska kunna meddela föreskrifter om, vilka uppgifter som ska framgå av registren. Dessa föreskrifter kommer dock att behöva anpassas till de tekniska standarderna.
Sammanfattningsvis menar alltså kommittén att det bör framgå av lag att resolutionsmyndigheten får besluta att ett företag som kan bli föremål för resolution ska föra register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet. Detta bör kombineras med en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka företag som ska föra register, vad registren ska innehålla och inom vilken tid företagen ska kunna ge in register för olika typer av avtal.
Finansinspektionens befogenhet
Enligt artikel 71.7 får resolutionsmyndigheterna eller de behöriga myndigheterna kräva att företag som kan bli föremål för resolution ska föra detaljerade register över finansiella avtal. Dessutom är det möjlighet att med stöd av artikel 5.8 föreskriva att Finansinspektionen får begära att ett företag för detaljerade register över finansiella avtal där det berörda företaget är part.
Om både Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten ges samma befogenheter – och föreskriftsrätt – finns en uppenbar risk för dubbelkommando. Om myndigheterna ställer samma krav
SOU 2014:52 Övrigt förberedande arbete
1053
innebär detta förhållande inte någon extra belastning för företagen. Om myndigheterna ställer olika krav, har de å andra sidan sannolikt identifierat olika orsaker till att registren bör föras. Med hänsyn till detta, och direktivets utformning, föreslår vi därför att Finansinspektionen ges samma befogenhet som resolutionsmyndigheten. Myndigheterna bör dock samordna sina krav för att undvika omotiverade skillnader beträffande de krav som ställs på företagen.
1055
25 Resolutionsmyndigheten
25.1 Inledning
Enligt artikel 3.1 i direktivet ska varje medlemsstat ange en myndighet som ges befogenhet att vidta resolutionsåtgärder. Denna myndighet kallas i direktivet resolutionsmyndigheten. Direktivet anger också en rad andra uppgifter som resolutionsmyndigheten ska ansvara för. Till exempel ska den utarbeta resolutionsplaner. Som ett led i det arbetet ska myndigheten även bedöma huruvida det finns allvarliga hinder i företagens verksamhet och organisation mot att hantera dem via resolution och, om så är fallet, vidta åtgärder för att ta bort sådana hinder.
Resolutionsmyndigheten kan vara en separat myndighet, men uppdraget kan även ges till ett departement, centralbanken eller tillsynsmyndigheten; se artikel 3.2. Särskilda krav gäller enligt samma artikel om resolutionsuppdraget ges till tillsynsmyndigheten. Bland annat ska åtgärder vidtas för att säkerställa operativt oberoende mellan resolutions- och tillsynsfunktionerna. Samtidigt krävs, enligt artikel 3.4, att myndigheter som ägnar sig åt tillsyn respektive resolution (och deras medarbetare) ska samarbeta nära vid förberedelser, planering och tillämpning av resolution.
Direktivet talar genomgående om resolutionsmyndigheten i bestämd form, men lämnar öppet för en medlemsstat att fördela befogenheterna mellan flera myndigheter. En förutsättning för att sådan uppdelning ska få ske är att uppgifterna fördelas på så att behovet av samordning tillmötesgås; se artikel 3.7. Samma krav på samordning anges i artikel 3.4, men i det fallet nämns även vikten av samordning när resolutionsuppgifterna utförs inom en myndighet. Om medlemsstaterna utser mer än en myndighet ska den lämna en fullständig motivering av valet till Eba och kommissionen; se artikel 3.7. Dessutom ska en av de myndigheterna utses till kontaktmyndighet; se artikel 3.8.
Resolutionsmyndigheten SOU 2014:52
1056
Enligt artikel 3.4 a ska medlemsstaterna också utse ett departement som ska vara behörigt departement enligt direktivets bestämmelser. Detta berörs inte ytterligare i det följande utan vi överlämnar till regeringen att, exempelvis i förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet, peka ut ett departement. Vi antar dock att resolutionsärenden kommer att hanteras av Finansdepartementet. Det bör noteras att Finansdepartementet inte är någon egen myndighet utan ingår i myndigheten Regeringskansliet. Regeringskansliet är i sin tur ett beredningsorgan för regeringen.
I detta kapitel redovisar kommittén överväganden och förslag avseende hur direktivets regler om resolutionsmyndigheten bör införas i svensk rätt. Som en bakgrund jämför vi resolutionsdirektivets regler med hur ansvarsfördelningen ser ut i det nuvarande svenska systemet för krishantering, i första hand byggt på stödlagen. Stödlagen anger att det ska finnas en stödmyndighet med befogenheter och uppgifter som delvis motsvarar dem som resolutionsmyndigheten enligt direktivet ska ha.
25.1.1 En jämförelse med gällande ordning i Sverige
Som framgår i kapitel 26 har lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) inslag som liknar resolutionsregelverket, inklusive rätt att under vissa omständigheter ta kontroll över kreditinstitut som hamnar i kris, låt vara att det endast kan ske via tvångsinlösen av aktier. En annan likhet är att stödlagen anger att det ska finnas en stödmyndighet med uppgift att förbereda och hantera åtgärder som vidtas med stöd av stödlagen. När stödlagen tillkom beslutade regeringen att utse Riksgäldskontoret till stödmyndighet.
Bortsett från vissa mindre frågor i själva hanteringen av lämnat stöd som anges i stödlagen har stödmyndigheten formella befogenheter enbart i den mån regeringen överlåter dem. Så skedde under finanskrisen genom att regeringen i särskilda förordningar delegerade vissa befogenheter att besluta om stöd till Riksgäldskontoret. Den viktigaste var rätten att ställa ut garantier för nyemitterade värdepapper inom ramen för garantiprogrammet. I kapitaltillskottsprogrammet fick Riksgäldskontoret rätt att besluta om stöd, men beslutet skulle godkännas av regeringen, vilket kan tolkas som att delegeringen var mer formell än reell.
SOU 2014:52 Resolutionsmyndigheten
1057
En orsak till att delegeringen är så begränsad är att en situation där stöd enligt stödlagen är aktuellt förutsätter allvarliga hot mot den finansiella stabiliteten och därmed mot hela samhällsekonomin. Till detta kommer att riksdagen i stödlagen delegerar i princip obegränsade finansiella befogenheter och att stöd därmed kan få betydande statsfinansiella följder. Regeringen bör närmast självklart ta ansvaret för att hantera ett så stort och samhällsviktigt mandat.
Resolutionsdirektivet bygger på en annan ordning. Här ligger huvudansvaret för att genomföra resolutionsåtgärder på den ansvariga myndigheten (som i och för sig kan vara ett departement). Delegationen är dock inte obetingad. Enligt artikel 3.5 ska resolutionsmyndigheten informera ansvarigt departement och, om inte annat anges i nationell rätt, få departementets godkännande innan den genomför beslut som har ”direkt statsfinansiellt genomslag eller systemmässiga effekter”. Det pekar i samma riktning som det svenska regelverket, dvs. ansvaret för beslut av större betydelse delegeras inte till resolutionsmyndigheten.
Större skillnader mellan de båda regelverken finns när det gäller möjligheter att på förhand vidta åtgärder mot företag. Denna typ av regler saknas i stödlagen. Där kan åtgärder vidtas först om ett kreditinstitut är i behov av stöd. Enligt huvudregeln ska stöd dessutom lämnas baserat på avtal, dvs. bygga på en i princip frivillig överenskommelse med institutet. Mer handfasta ingripandemöjligheter ges först om ett kreditinstitut vägrar att vidta åtgärder enligt ett förslag till avtal om stöd som prövningsnämnden funnit vara skäligt. Stödmyndigheten har heller ingen makt att utanför kris påverka institutens verksamhet eller agerande i övrigt.
Här ger resolutionsdirektivet helt andra möjligheter. Resolutionsmyndigheten ska således göra en plan för hur enskilda företag som kan bli föremål för resolution ska hanteras om de måste försättas i resolution; se vidare kapital 23, där reglerna kring resolutionsplaner behandlas. Som ett led i denna plan ska resolutionsmyndigheten bedöma om det finns väsentliga hinder i företagets organisation eller verksamhet mot att genomföra en framgångsrik resolution. I så fall har myndigheten rätt att förelägga ett företag att vidta åtgärder för att undanröja de utpekade hindren. Resolutionsmyndigheten ska också lägga fast ett minimikrav på hur mycket nedskrivningsbara skulder som ett företag måste ha.
Dessa möjligheter att agera utanför resolution gör att resolutionsmyndigheten har befogenheter som i viktiga avseenden påminner om tillsynsmyndighetens. I vissa fall, t.ex. vid beslut om mini-
Resolutionsmyndigheten SOU 2014:52
1058
mikravet på nedskrivningsbara skulder, rör besluten dessutom storheter som även tillsynsmyndigheten har inflytande över via kapitaltäckningsregler. Även möjligheten att ingripa mot hur verksamheten är organiserad har motsvarigheter i tillsynsregelverket. Dessa åtgärder, liksom utformningen av resolutionsplaner, kräver dessutom information och kunskap om företagen som har likheter med den som tillsynsmyndigheten använder i sin verksamhet.
Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten samråda med tillsynsmyndigheten inför beslut i denna typ av frågor. Det faktum att två myndigheter kan få mandat att besluta om åtgärder med likartade eller till och med identiska effekter för att påverka företagen ställer likväl krav på noggranna överväganden om ansvarsfördelningen mellan myndigheter som inte varit aktuella i samband med stödlagen.
Ett tredje område där regelverken skiljer sig åt är metoder för kontrolltagande. Den aspekten har dock mindre relevans för frågan om hur myndighetsansvaret ska organiseras och berörs därför inte närmare i detta kapitel.
25.2 Ansvarsfördelningen mellan myndigheter
25.2.1 Övergripande ordning
Kommitténs förslag: Regeringen ska ange vilken eller vilka
myndigheter som ska ges i uppdrag att utföra de uppgifter som enligt direktivet ska vila på resolutionsmyndigheten. Regeringen ska också kunna avstå från att delegera uppgifter.
Kommitténs bedömning: Regeringen bör delegera huvuddelen
av resolutionsuppgifterna och fördela dem mellan Riksgäldskontoret och Finansinspektionen.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Stödlagen anger inte vilken myndighet som ska fungera som stödmyndighet utan riksdagen har överlåtit det beslutet till regeringen. Utgångspunkten i regeringsformen är nämligen att det faller under regeringens kompetensområde att bestämma vilken av dess myndigheter som ska göra vad. Kommittén föreslår att samma ordning
SOU 2014:52 Resolutionsmyndigheten
1059
ska gälla avseende resolutionsmyndighetens befogenheter. Detta ger regeringen flexibilitet att anpassa organisationen av ansvaret för de olika delarna av resolutionsuppdraget till de erfarenheter som vinns när regelverket börjar tillämpas.
Kommitténs förslag gör att regeringen även har möjlighet att avstå från att delegera befogenheter till en underordnad myndighet. Enligt direktivet kan en medlemsstat välja att dela upp resolutionsbefogenheterna mellan flera myndigheter och ett departement är tänkbart som resolutionsmyndighet. Kommittén bedömer att det är ändamålsenligt att delegera huvuddelen av resolutionsuppgifterna till en eller flera myndigheter. Många av uppgifterna är av operativ karaktär och kräver löpande hantering liksom löpande förvaltningsbeslut. I den svenska förvaltningsmodellen passar den typen av beslut inte att hanteras inom Regeringskansliet eller att beslutas av regeringen. Det torde därför inte vara ändamålsenligt att regeringen tar hela det ansvar som enligt direktivet vilar på resolutionsmyndigheten.
Kommittén anser dock att det inte är aktuellt att utnyttja möjligheten enligt direktivet att i lag delegera beslut med stor betydelse för statsfinanserna eller den finansiella stabiliteten till en myndighet. Dessa frågor är av sådan principiell och samhällsekonomisk vikt att regeringen, precis som enligt stödlagen, bör behålla ansvaret. Det är däremot varken möjligt eller lämpligt att i lag försöka definiera vilka beslut i anslutning till resolution som ska godkännas (eller fattas) på regeringsnivå. Den närmare ansvarsfördelningen mellan regeringen och resolutionsmyndigheten bör i stället, med hänsyn tagen till instruktionsförbudet i 12 kap. 2 § regeringsformen, anges i förordning.
I det sammanhanget måste regeringen även ta ställning till om det ska finnas en enda resolutionsmyndighet eller om befogenheterna ska fördelas på flera händer. Kommittén har inte anledning att lägga mer precisa förslag om hur ansvarsfördelningen bör se ut, eftersom det bör regleras i förordning. Som underlag redovisar vi dock i det följande våra bedömningar av hur en lämplig fördelning av de olika resolutionsuppgifterna mellan myndigheter kan se ut.
Resolutionsmyndigheten SOU 2014:52
1060
25.2.2 Delegering av resolutionsuppgifter
Kommittén bedömer att de myndigheter som kan komma i fråga för de resolutionsuppgifter regeringen väljer att delegera är Riksgäldskontoret (i egenskap av stödmyndighet) och Finansinspektionen (i egenskap av tillsynsmyndighet). Att inrätta en ny myndighet enbart för att hantera resolution framstår inte som ändamålsenligt. Även om resolution innefattar mer av löpande arbete, inte minst i form av planering (se vidare kapitel 23), menar vi att de argument som ledde till beslutet att göra Riksgäldskontoret till stödmyndighet har bäring även i detta fall. Det kan gå många år utan att ett företag sätts i resolution samtidigt som det kan krävas stora resurser när så sker. Det talar för att inordna uppdraget i en befintlig myndighet, som har kapacitet att omfördela resurser från annan verksamhet. Kopplingarna till Riksgäldskontorets uppgift som insättningsgarantimyndighet är likaledes relevanta även för uppdraget som resolutionsmyndighet.
I direktivet nämns även möjligheten att lägga resolutionsuppgifter på centralbanken. Det är dock knappast aktuellt i ett svenskt sammanhang. Även om Riksbanken har god information om läget i banksektorn, avser informationen banksystemet i stort snarare än detaljinformation om de enskilda företagen. Av direktivet följer vidare att regeringen (via ett angivet departement) ska vara ytterst ansvarig för viktiga resolutionsbeslut. Eftersom Riksbanken bara kan ges uppgifter i lag skulle en sådan ordning inte ge den flexibilitet som vi anser behövs, i synnerhet fram till dess metoderna för att tillämpa resolutionsregelverket tagit fastare former.
I detta avsnitt redovisar kommittén våra överväganden och bedömningar kring den lämpliga ansvarsfördelningen mellan Riksgäldskontoret och Finansinspektionen. Vi vill redan inledningsvis påpeka att direktivets krav på att resolutionsmyndigheten ska ha långtgående befogenheter att ingripa mot företag utanför resolution är en komplicerande faktor. Kommitténs principiella uppfattning är att Sverige i görligaste mån bör undvika att inrätta två myndigheter med överlappande befogenheter. I våra överväganden navigerar vi därför mellan en strävan att upprätthålla en tydlig separation mellan resolution och tillsyn, å ena sidan, och direktivets krav på att resolutionsförberedelser ska innefatta åtgärder med tillsynliknande egenskaper och följder, å den andra.
SOU 2014:52 Resolutionsmyndigheten
1061
25.2.3 Hantering av företag under resolution
Kommitténs bedömning: Ansvaret för hanteringen av företag
under resolution bör ligga på Riksgäldskontoret. I det ansvaret bör också ligga att besluta om resolutionsavgifter och att förfoga över resolutionsreserven.
Skälen för kommitténs bedömning
Kommittén bedömer att huvudansvaret för hantering av företag under resolution bör ligga på Riksgäldskontoret. Resolution är en utveckling av det uppdrag Riksgäldskontoret sedan 2008 har i egenskap av stödmyndighet. Myndigheten har visserligen bara en gång haft anledning att ta kontroll över ett företag i kris, nämligen Carnegie. Det skedde dessutom på grundval av ett civilrättsligt avtal, snarare än med stöd av befogenheterna i stödlagen. I kombination med uppdraget som insättningsgarantimyndighet har dock Riksgäldskontoret erfarenheter från den förra krisen och dess efterspel som är användbara vid hantering av företag i kris med de medel som finns i resolutionsregelverket.
I det uppdraget bör även ingå att besluta om resolutionsavgifter och förfoga över resolutionsreserven; se kapitel 21. Medel i reserven ska finnas till förfogande för att finansiera resolutionsåtgärder och bör därför hanteras i anslutning till dessa beslut. Även detta ansluter till den gällande ordningen enligt stödlagen. Vilken reell förfoganderätt över reserven som den ansvariga myndigheten får kommer att styras av vilka beslut regeringen väljer att inte delegera vidare.
Till skälen att göra Riksgäldskontoret – och inte Finansinspektionen – ansvarig för resolutionshanteringen hör även att resolution kan innebära att den ansvariga myndigheten – direkt eller via förvaltare – tar över skötseln av ett företag som fortsätter att bedriva finansiell verksamhet. Även ett företag under resolution – liksom ett broinstitut – måste ha tillstånd från Finansinspektionen för detta och ska därmed även stå under tillsyn. Det är olämpligt att Finansinspektionen ska ansvara för att leda verksamheten i ett företag som står under dess tillsyn.
I artikel 3.3 i direktivet anges att tillsynsmyndigheten endast i undantagsfall får utses till resolutionsmyndighet. I så fall ska åtgärder vidtas för att säkerställa operativt oberoende och undvika
Resolutionsmyndigheten SOU 2014:52
1062
intressekonflikter mellan tillsynsfunktioner och resolutionsfunktioner. Det finns samtidigt anledning att notera att direktivet i artikel 3.4 även betonar att en medlemsstat ska kräva att myndigheter som utövar tillsyns- respektive resolutionsfunktioner ska samarbeta nära i förberedelser, planering och genomförande av resolutionsbeslut, dvs. i alla led av resolutionsarbetet. Det är inte uppenbart hur kraven på nära samarbete och på operativt oberoende ska kunna kombineras. Kommittén anser att vid sidan av beslut om resolutionsåtgärder bör tonvikten ligga på nära samarbete mellan resolutions- och tillsynsansvariga snarare än på operativt oberoende. Detta synsätt påverkar våra bedömningar i det följande.
Kommittén vill samtidigt betona att resonemangen nedan avser ansvarsfördelningen mellan svenska myndigheter. Det är endast denna – och därtill kopplade krav på samråd och samarbete – som direkt kan styras av det svenska regelverket. I många fall ska resolutionsuppgifter – både före och i kris – utföras i resolutionskollegier och därmed i samverkan med myndigheter från andra länder. Detta innebär, som framgår i andra delar av betänkandet, en avsevärd komplikation. Vi bedömer dock att den har liten betydelse för hur den nationella ansvarsfördelningen bör se ut. Bland annat gäller att oavsett den formella ansvarsfördelningen ingår inte bara resolutionsmyndigheterna i resolutionskollegiet utan även tillsynsmyndigheterna och berörda departement från respektive land.
25.2.4 Upprättande av resolutionsplaner
Kommitténs bedömning: Ansvaret för upprättande av resolu-
tionsplaner bör ligga på Riksgäldskontoret. Uppdraget ska utföras i nära samarbete med Finansinspektionen.
Skälen för kommitténs bedömning
Som framgår av bland annat kapitel 23 lägger direktivet stor vikt vid planering som ett medel att säkerställa effektiv och framgångsrik resolution. Dessa resolutionsplaner ska enligt huvudregeln vara utomordentligt detaljerade. Regelverket kommer dessutom att kompletteras med bindande tekniska anvisningar. Samtidigt framgår att planerna inte behöver följas om resolutionsmyndigheten
SOU 2014:52 Resolutionsmyndigheten
1063
bedömer att resolutionsmålen kan uppnås mer effektivt med andra åtgärder i den situation som uppstår.
Kommittén är inte övertygad om att nyckeln till framgångsrik krishantering ligger i omfattande och detaljerade planer. Förslaget är heller inte tydligt kopplat till några praktiska erfarenheter av framgångsrik krishantering där planer har varit av avgörande betydelse.
Det ligger också i allvarliga krisers natur att de innefattar oförutsedda inslag. Händelser som kan förutses leder mer sällan till allvarliga problem. Det betyder att i de situationer då mest står på spel kommer planerna sannolikt att göra begränsad nytta, eftersom de med nödvändighet bygger på scenarier med förutsebara händelser.
Nu ställer direktivet krav på resolutionsplaner. Följaktligen är upprättande av resolutionsplaner en uppgift som måste utföras och därmed bör läggas på en myndighet. (Se vidare kapitel 23 där kommitténs överväganden och förslag avseende resolutionsplaner redovisas.)
Kommittén bedömer att Riksgäldskontoret är bäst lämpat för den uppgiften. Givet att Riksgäldskontoret ges ansvar för att hantera företag under resolution torde myndigheten också ha bäst förutsättningar att göra planer för hur detta uppdrag bör lösas. I de fall det visar sig att det går att omsätta planerna i praktisk krishantering fungerar det dessutom rimligen bättre om båda uppdragen has om hand av samma myndighet.
Artikel 9.1 i direktivet anger att resolutionsplaner ska upprättas efter samråd med tillsynsmyndigheten. På motsvarande sätt anger, som nämns ovan, artikel 3.4 att resolutionsplanering ska skötas i nära samarbete mellan resolutionsmyndigheten och tillsynsmyndigheten. Kommittén bedömer att det är viktigt att den princip som kommer till uttryck i dessa bestämmelser präglar andan i samarbetet mellan Riksgäldskontoret och Finansinspektionen. Detta kräver dock ingen lagreglering.
25.2.5 Hanteringen av hinder mot resolution och minimikrav på nedskrivningsbara skulder
Kommitténs bedömning: Finansinspektionen bör ges ansvaret
att besluta om åtgärder för att undanröja hinder mot att hantera
Resolutionsmyndigheten SOU 2014:52
1064
företag genom resolution och minimikravet på nedskrivningsbara skulder. Underlag till beslut bör tas fram i nära samarbete med Riksgäldskontoret.
Skälen för kommitténs bedömning
Kommitténs anser att ansvarsfördelningen rörande uppdragen att analysera och undanröja hinder mot resolution och att ange minimikrav på nedskrivningsbara skulder (se kapitel 17) som det svåraste området när det gäller att hitta en lämplig ansvarsfördelning inom staten. Å ena sidan finns det skäl som talar för att den instans som har i uppdrag att sköta själva resolutionen också är bäst skickad att bedöma huruvida det finns hinder mot resolution. Liknande argument finns när det gäller beslut om minimikravet på nedskrivningsbara skulder. Å andra sidan innefattar detta uppdrag överväganden och beslut som enligt gällande ordning ligger på tillsynsmyndigheten, t.ex. att bedöma om företaget har en ändamålsenlig organisation och tillräckligt med kapital i förhållande till verksamhetens natur. Att ge ytterligare en myndighet mandat att ingripa mot företagen och styra deras verksamhetsförutsättningar, delvis med samma styrmedel som används i tillsynen, framstår som problematiskt.
Ytterst handlar detta om att väga fördelarna med en eventuellt något mer strömlinjeformad hantering i en framtida resolution mot nackdelarna med att skapa dubbla tillsynsfunktioner i staten. Kommittén bedömer att nackdelarna med två tillsynsfunktioner överväger. Det gäller särskilt eftersom en ordning med dubblerad tillsyn ofrånkomligen skulle påverka den löpande verksamheten i finanssektorn och i staten medan eventuella effekter på hanteringen av företag under resolution bara uppträder i ett krisläge.
Kommittén anser således att det inte är rimligt att två olika myndigheter kan förelägga företag att lägga om sin verksamhet eller ändra sammansättningen av sin balansräkning. Det skulle skapa oklarhet om ansvarsfördelningen inom staten, liksom i relationen mellan staten och de företag som har att följa (måhända svårförenliga) anvisningar från två statliga instanser. Med tanke på att Finansinspektionen redan är tillsynsmyndighet är det naturligt att ge inspektionen det yttersta ansvaret för de beslut inom ramen
SOU 2014:52 Resolutionsmyndigheten
1065
för resolutionsregelverket som har utpräglad tillsynskaraktär.1Sverige bör därför utnyttja möjligheten enligt artikel 3.3 att ge resolutionsuppgifter till tillsynsmyndigheten. Vi bedömer att fördelarna med att undvika dubblerad tillsyn utgör tillräckliga skäl för att göra ett sådant undantag. För detta talar även att inga nämnvärda intressekonflikter torde behöva uppstå mellan tillsynsfunktionen och uppgiften att besluta om hinder mot resolution. I båda fallen handlar det ytterst om att säkerställa att företagen har en robust och tydlig organisation. Det finns inte heller anledning anta att Finansinspektionens beslut om ett företags kapitaltäckning skulle hamna i konflikt med beslut om minimikravet på nedskrivningsbara skulder. Farhågor för intressekonflikter uppstår snarare, som kommittén noterar ovan, i samband med att ett företag är i resolution och bedriver tillståndspliktig verksamhet.
Kommittén vill understryka att en sådan ordning inte innebär att Finansinspektionen blir resolutionsmyndighet i egentlig mening. Den benämningen bör användas för den myndighet som har i uppdrag att hantera företag under resolution och vidta resolutionsåtgärder, dvs. enligt vår bedömning Riksgäldskontoret. Vi menar vidare att en ordning där Riksgäldskontoret har möjlighet att bidra med underlag till Finansinspektionens beslut ger tillräckliga förutsättningar för att Riksgäldskontoret ska kunna fullgöra sitt uppdrag om ett företag måste sättas i resolution.
I detta ingår att om Riksgäldskontoret i sitt arbete med resolutionsplaner observerar hinder mot resolution bör dessa redovisas för Finansinspektionen som underlag för beslut om åtgärder för att undanröja sådana hinder. Givet att Finansinspektionen gör samma analys består skillnaden mot en fullt integrerad resolutionsprocess endast i vem som fattar beslut om att ingripa mot ett företag. På samma sätt torde beslut om minimikravet på nedskrivningsbara skulder inte påverkas av var den formella beslutsrätten läggs; se kapitel 17 för en närmare analys av relationen mellan kapitaltäckningsreglerna och minimikravet.
Kommittén noterar att det i artikel 3.3 andra stycket ställs krav på att medarbetare som arbetar med resolutionsfunktioner är ”strukturellt separerade” från och har andra rapporteringslinjer än
1 Av i grunden likartade skäl anser kommittén att Finansinspektionen ska ges ansvar för att bedöma om ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera (se kapitel 7) samt fatta beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution (se kapitel 30).
Resolutionsmyndigheten SOU 2014:52
1066
de som arbetar med tillsyn. Samtidigt sägs i artikel 3.4 att personer som utöver tillsynsfunktioner ska samarbeta nära med dem som sköter resolutionsfunktioner.
Kommittén tolkar dessa artiklar så att den första avser den formella strukturen och beslutsordningen medan den andra rör det mer informella samarbetet och informationsutbytet som enligt många skrivningar i direktivet ska ske mellan de ansvariga för tillsyns- respektive resolutionsfunktioner. Det får ankomma på Finansinspektionen att organisera arbetet kring beslut om åtgärder mot resolutionshinder och minimikravet på nedskrivningsbara skulder på ett sådant sätt att det formella separationskravet upprätthålls.
1067
26 Förebyggande statligt stöd m.m.
26.1 Inledning
I kommitténs uppdrag ingår att se över lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen). Det finns flera skäl till att en sådan översyn behöver göras.
För det första har stödlagen inslag som liknar resolutionsregelverket, inklusive rätt att under vissa omständigheter ta kontroll över kreditinstitut som hamnar i kris. I och med att nya och effektivare regler för kontrolltagande kommer på plats är det rimligt att dessa delar av stödlagen avskaffas.
För det andra ger direktivet utrymme för en medlemsstat att i krisförebyggande syfte ge lån, garantier eller kapitaltillskott till solida företag; se artikel 32.4 d. Det motsvarar den typ av stödåtgärder som regeringen vidtog under 2008 och 2009 med hjälp av garantiprogrammet för bankers värdepappersfinansiering och kapitaltillskottsprogrammet. Dessa grundades på stödlagen. Det är därför viktigt att säkerställa att bestämmelserna i svensk lag om sådana åtgärder är förenliga med villkoren i direktivet. Dessa hänger i sin tur nära samman med statsstödsreglerna; se avsnitt 3.15.
För det tredje ger direktivet regeringen möjlighet att i vissa mycket exceptionella fall, definierat som en systemkris, i syfte att uppnå resolutionsändamålen besluta att ge statligt stöd genom de så kallade statliga stabiliseringsverktygen till ett företag under resolution; se kapitel 16. Sådant stöd måste finansieras i särskild ordning, vid sidan av finansieringsarrangemanget för resolution (resolutionsreserven). Kommittén anser att sådana åtgärder, i likhet med ett statligt kapitaltillskott enligt stödlagen, bör finansieras med medel från stabilitetsfonden. Reglerna avseende stabilitetsfonden bör därför anpassas så att regeringen har möjlighet att vid
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1068
behov snabbt kunna finansiera den typen av statligt stöd med medel ur fonden; se även kapitel 21.
För det fjärde är stödlagen ett slags beredskapslag. Det framgår av det sätt på vilken den tillkom; se kapitel 5 i kommitténs delbetänkande (SOU 2013:6). Stödlagen har dock även materiella inslag som visar på dess extraordinära karaktär. Det gäller framför allt de finansiella befogenheter som stödlagen ger regeringen. Regeringen ges således rätt att ställa ut garantier och ge lån, liksom att göra kapitaltillskott (i praktiken att teckna aktier) utan riksdagens godkännande i varje enskilt fall. Enligt budgetlagen (2011:203) krävs normalt riksdagens bemyndigande för sådana beslut. Dessa åtgärder finansieras med medel från stabilitetsfonden, som är ett konto i Riksgäldskontoret med obegränsad kredit. Det finns således inte heller någon beloppsmässig gräns för hur stora åtaganden regeringen kan göra. Stödlagen innebär på så sätt en i princip obegränsad delegation av finansiella befogenheter till regeringen. Begränsningen är att åtgärderna ska vara nödvändiga för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet. Bedömningen av att så är fallet är dock också delegerad till regeringen.
Kommittén anser, av skäl som utvecklas i vårt delbetänkande, att det var rätt och nödvändigt att ge regeringen dessa extraordinära befogenheter i det läge som rådde hösten 2008. Då krävdes stor flexibilitet för att hantera allvarliga och svårförutsebara förlopp. Däremot framstår det som olämpligt att permanenta så långtgående undantag från de grundläggande reglerna rörande ansvarsfördelningen mellan riksdagen och regeringen. Samtidigt gäller det att skapa tillräcklig flexibilitet för att säkerställa att regeringen kan hantera förebyggande stöd utanför resolution och kapitalinsatser till företag under resolution utan krav på brådskande lagstiftning eller andra riksdagsbeslut i varje enskilt fall.
I detta kapitel redovisar kommittén våra överväganden och förslag med anledning av direktivets regler om förebyggande statligt stöd utanför resolution och statligt stöd till företag under resolution genom tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen, samt vissa angränsande frågor. Utgångspunkt tas i den gällande stödlagen. Kärnan i förslaget är att reglerna om stöd i stödlagen bevaras, men i något modifierad form och i en ny lag.
Därutöver föreslår vi, som framgår i kapitel 21 om finansieringsarrangemang, att det ska sättas en gräns för hur stora åtaganden som regeringen ska kunna göra som led i krisförebyggande stöd till solida kreditinstitut. För att finansiera sådant stöd föreslår vi att
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1069
stabilitetsfonden behålls, men att den inte längre ska kombineras med en obegränsad kredit. Behövs stöd eller krävs kapitalinsatser i företag under resolution som går utöver tillgångarna i fonden, får regeringen vända sig till riksdagen i särskild ordning.
Förslaget innebär samtidigt att de regler i stödlagen som gäller hantering av kreditinstitut i kris försvinner och ersätts av reglerna i resolutionsregelverket. Av skäl som kommittén utvecklar i kapitel 21 om finansieringsarrangemang föreslår vi även att avgiften till stabilitetsfonden tas bort. Där behandlar vi även frågan om uppdelningen av medlen i stabilitetsfonden mellan den nya resolutionsreserven och den modifierade stabilitetsfond som vi föreslår nedan.
26.2 Direktivets regler om förebyggande statligt stöd
Direktivets regler för förebyggande statligt stöd återfinns i artikel 32.4 d. De är utformade som undantag från villkoret att mottagande av statligt stöd ska anses utgöra grund för bedömningen att ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera (se kapital 7 rörande grunderna för resolution). Förutsättningen är att det statliga stödet syftar till att motverka en allvarlig störning i medlemsstatens ekonomi och bevara den finansiella stabiliteten. Stöd av tre slag kan vara godtagbart:
1. En statlig garanti för att backa upp likviditetsstöd som centralbanken gett i enlighet med villkor beslutad av centralbanken.
2. En statlig garanti för nyemitterade skuldförbindelser.
3. Tillskott av egna medel eller köp av kapitalinstrument på villkor som inte ger företaget en fördel, samtidigt som inget av de övriga villkor som gör att företaget bedöms fallera eller sannolikt kommer att fallera är uppfyllda när stödet ges.
Vidare anges att stöd ska vara begränsat till solida företag och att det förutsätter godkännande enligt EU:s statsstödsregler. Stödet ska vara förebyggande, tidsbegränsat och avpassat (”proportional”) till att motverka den allvarliga störningen. Det får inte användas för att kompensera för förluster som företaget har ådragit sig eller sannolikt kommer att ådra sig i en nära framtid.
Tillskott under 3 är begränsade till vad som är nödvändigt för att rätta till kapitalbrister som identifierats i stresstester, analyser av tillgångskvalitet eller motsvarande som genomförts och
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1070
bekräftats av tillsynsmyndighet. Direktivet anger dessutom att kommissionen senast den 1 januari 2016 ska se över om stöd enligt 3 fortfarande behövs och rapportera sina slutsatser och förslag till parlamentet och rådet.
Ytterligare bestämmelser med bäring på förebyggande stödåtgärder finns i artikel 59 i direktivet. Den behandlar krav på nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument i samband med att ett företag behöver statligt stöd. Av artikel 59.3 e framgår att sådan nedskrivning ska göras med undantag för förebyggande stöd i form av kapitaltillskott enligt artikel 32.4 d (iii). Det betyder, tolkat enligt direktivets ordalydelse, att garantier för likviditetsstöd från centralbanken och för nyemitterade i princip motiverar en nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
Av artikel 59.1 framgår att nedskrivning och konvertering ska ske i proportion till hur stora förluster som måste absorberas och i den mån som krävs för att resolutionsändamålen ska uppnås. Artikel 59.10 anger att bedömningen av storleken på behovet av nedskrivning och konvertering ska bygga på en värdering i enlighet med artikel 36; se kapital 18.
Kommittén noterar att direktivets regler i denna del är motsägelsefulla. För det första är det oklart varför undantag endast görs för förebyggande statligt stöd i form av kapitaltillskott och inte för övriga stödformer. Om en skillnad skulle göras borde det snarare gå i motsatt riktning i och med att kapitaltillskott i många fall är ett kraftfullare stöd än garantier. För det andra är det svårt att förstå tanken bakom att kräva nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i företag som enligt kraven i artikel 32.4 d är solida eller varför det görs en koppling till vad som krävs för att uppnå resolutionsändamålen i fall där företag inte är försatt i resolution.
Kommittén gör bedömningen att avsikten rimligen varit att undanta alla tre stödformerna. Då skulle det märkliga kravet att ta hänsyn till förluster och resolutionsändamål i fall där inga icke absorberade förluster föreligger och förutsättningarna för resolution inte är uppfyllda inte aktualiseras.1 Men nu ingår bestämmelser med denna innebörd i direktivet i dess slutliga form.
1 I kapitel 30 föreslår kommittén bestämmelser som ska ge Finansinspektionen möjlighet att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument och andra efterställda skulder i detta syfte.
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1071
Kommittén redovisar i det följande hur vi anser att det utrymme direktivet ger en medlemsstat att i krisförebyggande syfte ge lån, garantier eller kapitaltillskott till solida kreditinstitut bör hanteras för att säkerställa att möjligheterna till förebyggande statligt stöd ska kunna tas till vara.
26.3 Lag om förebyggande statligt stöd
26.3.1 Behovet av en ny lag
Kommitténs bedömning: Stödlagens regler om stöd till
livskraftiga kreditinstitut och finansieringen av sådant stöd bör i tillämpliga delar och justerade för att ansluta till direktivets regler föras över till en ny lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut.
De uppgifter som Prövningsnämnden har enligt stödlagen har ingen relevans i samband med den typ av stöd som ska kunna ges enligt den nya lagen. Bestämmelserna om tvistlösning i anslutning till resolution bör hanteras i resolutionslagen.
Skälen för kommitténs bedömning
Som framgår ovan ger direktivet möjlighet att under vissa förutsättningar sätta in stödåtgärder av samma slag som användes under finanskrisen 2008-2009. Analysen i kommitténs delbetänkande visar att garantiprogrammet var en viktig åtgärd för att motverka risken för en kraftig kreditåtstramning. Motsvarande problem för solida banker att finansiera sig kan uppstå på nytt.
Kapitaltillskottsprogrammet hade mindre direkt betydelse, men det berodde bland annat på att krisen fick ett sådant förlopp att de svenska bankernas kapitalposition inte försämrades nämnvärt och att det kapital som behövdes för att tillfredsställa marknadernas kapitalkrav kunde tas fram av ägarna. Lägen där det kan vara svårt att i tillräcklig utsträckning och tillräckligt snabbt skjuta till riskkapital i den mängd som behövs för att säkerställa bankernas tillgång till finansiering och på så sätt deras möjlighet att upprätthålla kreditförsörjningen kan uppstå i en framtida krissituation.
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1072
Kommittén bedömer därför att staten bör ha möjlighet att snabbt och effektivt kunna sätta in sådana åtgärder som anges i artikel 32.4 d.
Det finns till och med skäl att anta att garantier för nyupplåning kan vara särskilt viktiga för att förhindra spridningseffekter när resolutionsreglerna kommit på plats. Anta att en stor bank drabbats av så stora förluster att skuldnedskrivningar krävs. Om det då inte är uppenbart att problemen är begränsade till den banken, kan långivare till övriga banker befaras dra tillbaka finansiering, vilket skulle kunna leda till allvarliga störningar av samhällsekonomin och den finansiella stabiliteten. Om myndigheterna (och regeringen) gör bedömningen att de övriga bankerna inte har motsvarande finansiella problem utan är solida, kan ett garantiprogram säkerställa att finansieringen fungerar till dess bankerna hunnit övertyga sina långivare om att de fortsatt är kreditvärdiga.
Möjligheten att sätta in statliga garantier kan på så sätt vara ett viktigt medel för att göra skuldnedskrivningsverktyget mer användbart och därmed mer trovärdigt. Följderna av att ta det i bruk kan i avsaknad av sådana stödmöjligheter befaras vara så svårhanterliga att myndigheterna tvekar (eller förväntas tveka) att använda skuldnedskrivningar. Det kan vara tillräckligt för att regelverkets tänkta effekter på marknadsdisciplinen ska tunnas ut.
Mot denna bakgrund är det problematiskt om ett garantiprogram skulle åtföljas av ett krav på nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i deltagande kreditinstitut. Ett villkor som innebär att aktieägarna i ett solitt kreditinstitut för att få del av garantiprogrammet måste skriva ned sina fordringar eller konvertera relevanta kaptialinstrument på ett sådant sätt att deras ägarandel späds ut skulle kunna göra att inga kreditinstitut vill delta. Och om de ändå deltar skulle det ske till priset av en i relation till syftet med åtgärden helt omotiverad överföring till övriga fordringsägare.
Stöd till solida banker med likartade effekter som statliga garantier kan lämnas i form av lån från centralbanken. Riksbankens uppdrag i detta avseende kvarstår, men som erfarenheterna från 2008 visar kan det vara ändamålsenligt att ge likviditetsstöd på mer än ett sätt. Precis som regler för likviditetsstöd från Riksbanken är på plats oavsett det aktuella läget i den finansiella sektorn bör det därför finnas möjlighet för regeringen (eller den myndighet regeringen beslutar) att snabbt sätta i gång ett garantiprogram eller vidta motsvarande åtgärder.
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1073
Detta förutsätter att det finns lagstöd på plats när behov av att vidta åtgärder uppkommer. Bestämmelser med denna innebörd finns i stödlagen, men den lagen innehåller därutöver en rad bestämmelser som inte är relevanta vid den typ av stöd som avses här och direktivet tar sikte på. Det är också viktigt att säkerställa att villkoren för att ge sådant stöd överensstämmer med reglerna i direktivet.
Genom att resolutionsdirektivet omfattar andra institut än kreditinstitut är det möjligt att vidga kretsen till värdepappersbolag, vilka inte omfattas av stödlagen. Kommittén har dock svårt att föreställa sig en situation där ett värdepappersbolag (eller för den delen något annat företag än kreditinstitut som kan bli föremål för resolution) skulle uppfylla kriterierna för när förebyggande statligt stöd kan ges och ser därmed ingen poäng i att vidga kretsen i förhållande till stödlagen.
Kommittén föreslår därför i det följande en ny lag – kallad lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut – dit relevanta delar av den nuvarande stödlagens befogenheter förs över. Kommitténs förslag innebär att den nuvarande stödlagen avskaffas. De delar av stödlagen som rör övertagande av banker, värdering etc. ersätts av bestämmelser i den nya resolutionslagen.
Stödlagen innehåller också regler om att tvister rörande stöd ska hanteras via Prövningsnämnden, potentiellt med möjlighet för staten att ålägga ett kreditinstitut att ta emot föreslaget stöd och, om institutet ändå vägrar, tvångsinlösa aktierna i kreditinstitutet. Den typ av stöd som är aktuellt enligt den nya lagen kommer – på samma sätt som garanti- och kapitaltillskottsprogrammen – att bygga på frivillighet. Det är inte rimligt att staten med hänvisning till att en solid bank valt att inte ingå avtal om t.ex. kreditgarantier ska ha möjlighet att begära att en särskild nämnd ska pröva om villkoren är skäliga och kunna förelägga kreditinstitutet att delta. Än mer oproportionerligt vore om en vägran från institutets sida att ingå avtalet ska utgöra grund för staten att ta över ägandet av ett i grunden solitt kreditinstitut.
Eftersom det inte finns skäl att lösa eventuella tvister kring stöd enligt den nya lagen genom den speciella instansen Prövningsnämnden, bör bestämmelserna om nämnden inte föras över till den nya lagen. Här bör normala vägar för hantering av avtalstvister vara tillfyllest.
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1074
Däremot kan det finnas behov av tvistlösningsmekanismer i samband med resolution. Kommittén behandlar denna fråga i kapitel 33.
Kommittén noterar att Prövningsnämnden en gällande rätt har en roll även i samband med överklagande av ett beslut av Finansinspektionen att utlösa insättningsgarantin. Vi lämnar dock inget förslag om hur nämndens roll i detta sammanhang bör hanteras. Den frågan bör förslagsvis hanteras i samband med genomförandet av det nya insättningsgarantidirektivet.
26.3.2 Lagens ändamål
Kommitténs förslag: Om det behövs för att motverka en all-
varlig störning i det finansiella systemet i Sverige, får förebyggande statligt stöd lämnas till kreditinstitut.
Skälen för kommitténs förslag
Den förslagna formuleringen av lagens ändamål ansluter nära till 2 § stödlagen. Den ligger i sin tur nära formuleringen i direktivet. Direktivets formulering ”för att undvika eller avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi och för att den finansiella stabiliteten ska kunna bevaras” får anses likvärdig med stödlagens ”motverka en risk för allvarlig störning av det finansiella systemet”. Det är oundvikligt att en allvarlig störning av det finansiella systemet riskerar att påverka samhällsekonomin.
Det kan noteras att ändamålet för förebyggande stöd enligt direktivet skiljer sig från resolutionsändamålen; se kapitel 6. Vid en jämförelse framstår det nu aktuella ändamålet som i grunden mer adekvat och lättolkat genom att entydigt fokusera på stabilitetsmålet. Det stöder således den rangordning av resolutionsändamålen som kommittén förordar.
Enligt stödlagen kan stöd ges vid risk för allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige. Direktivet talar på motsvarande sätt om ”i en medlemsstats ekonomi”. Kommittén har övervägt det ändamålsenliga i denna begränsning och hur den ska tolkas.
Principiellt är det förvånande att direktivet i detta sammanhang anlägger ett så uttalat nationellt perspektiv. Ett grundläggande syfte med direktivet är ju att skapa förutsättningar för att hantera
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1075
störningar på ett sådant sätt att den finansiella stabiliteten i hela EU kan bevaras. Det verkar därför motsägelsefullt att begränsa en medlemsstat till att vidta åtgärder som har förebyggande effekter enbart med hänsyn till förhållandena inom landets gränser. Ett vidare mandat synes ligga mer i linje med direktivets syfte och anda.
Även från ett svenskt perspektiv kan det tänkas uppstå situationer där stödåtgärder som har direkta effekter i ett annat land samtidigt har förebyggande effekter på den finansiella stabiliteten i Sverige, t.ex. genom att förhindra spridningseffekter från ett land där en svensk bank har stor verksamhet. Kommittén menar dock att även med begränsningen ”i Sverige” ska stödåtgärder kunna vidtas i ett sådant fall. Syftet är ju att motverka att störningen sprider sig på ett sådant sätt att den påverkar det finansiella systemet i Sverige. Genom att definitionen av kreditinstitut i den föreslagna lagen (i likhet med stödlagen) hänvisar till lagen (2004:297) om bank och finansieringsrörelse följer också att stöd endast kan ges till institut som har säte i Sverige. Oavsett var störningen uppstår kan det således inte bli fråga om att ge direkt stöd till utländska kreditinstitut. Mot den bakgrunden föreslår kommittén att hänvisningen till det finansiella systemet i Sverige ska finnas kvar.
26.3.3 Stödformer
Kommitténs förslag: Stöd kan lämnas genom lån, garantier av
nyemitterade skuldförbindelser eller kapitaltillskott. Garantier ska även kunna ges till förmån för Riksbanken i samband med likviditetsstöd som banken lämnat.
Kommitténs bedömning: I och med att förebyggande stöd
endast kan ges till solida kreditinstitut bör värderingen sannolikt visa att behovet av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument uppgår till noll kronor.
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1076
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
När det gäller de former i vilka stöd kan ges talar direktivet endast om garantier och kapitaltillskott, dvs. lån nämns inte. En tanke kan vara att i de fall stöd i form av lån behövs ska de ges av centralbanken, eventuellt med uppbackning av en statlig kreditgaranti till förmån för centralbanken; se nedan.
Kommittén menar dock att även om centralbanken har huvudansvaret för likviditetsstöd finns det inte anledning att utesluta lån från staten. En hundraprocentig garanti för ett lån som någon annan än staten ger innefattar dessutom samma grad av stöd till mottagaren som ett direkt lån från staten, dvs. de ekonomiska effekterna är likvärdiga.
Från det stödmottagande kreditinstitutets synpunkt finns det heller ingen principiell skillnad mellan ett lån från centralbanken respektive ett lån från en annan del av staten. Skillnaden ligger i att centralbanken har unika möjligheter att ge likviditetsstöd, dvs. det handlar i första hand om att ha en effektiv ansvarsfördelning inom staten, inte om stödets effekter.2
Prövning måste dessutom i samtliga fall göras utifrån statsstödsreglerna. Därvid går det att analysera villkoren i form av räntor på lån respektive avgifter för garantier på ett konsistent sätt. Statsstödsprövningen bör därför vara det som avgör om stödet är tillåtet eller inte. Valet mellan lån och garantier bör vara sekundärt. Kommittén föreslår därför att lån ska ingå bland de möjliga stödformerna.
Direktivet anger att garantier ska avse nyemitterade skuldförbindelser. Denna begränsning, som inte finns i stödlagen, bör införas i den nya lagen. Med tanke på att garantiprogrammet avsåg just nyemitterade skuldförbindelser kan detta ses som en anpassning till hur den krisen hanterades. Detta gör det omöjligt att med stöd av denna lag garantera redan emitterade skuldförbindelser, liksom att utfärda en generell garanti motsvarande den som tillkom under 1990-talskrisen. Kommittén bedömer att så långtgående åtgärder ändå inte bör ingå i det mandat regeringen utan särskilt beslut av riksdagen har till sitt förfogande och ser därmed ingen nackdel med denna begränsning.
2 Relationen mellan olika typer av statligt likviditetsstöd analyseras närmare i kapitel 11 i kommittén delbetänkande (SOU 2013:6).
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1077
Vi bedömer dessutom att tillägget i stödlagen att stöd även kan lämnas ”på annat sätt”, dvs. på annat sätt än via lån garantier och kapitaltillskott, bör tas bort. Det riskerar att skapa oklarhet om överensstämmelsen mellan de svenska reglerna och direktivet, liksom med statsstödsreglerna.
Som framgår ovan ställer direktivet krav på att förebyggande statligt stöd ska åtföljas av en värdering av behovet av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument. Kommittén bedömer, som också framgått, att detta är ett förbiseende, men vi ser inget alternativ till att införa ett sådant krav i svensk lag.
Den praktiska konsekvensen torde bli att den soliditetsbedömning som måste föregå beslutet om att ge förebyggande statligt stöd inte endast kan grundas på tillsynsmyndighetens värdering av kreditinstitutets ställning. Dessutom måste det göras en värdering enligt villkoren i artikel 36, vilket bl.a. innebär att den ska göras av en oberoende part. Givet att principerna för värdering inom den löpande tillsynen och enligt artikel 36 är någorlunda överensstämmande kommer dock värderingen enligt artikel 36 av ett enligt tillsynsmyndigheten solitt institut rimligen att visa att det inte föreligger några förluster som måste absorberas. Därmed kommer resultatet av värderingen att bli att nedskrivning ska göras med noll kronor. Detta betyder att förbiseendet i direktivtexten inte får andra effekter än att processen blir något mer tids- och kostnadskrävande. Kommittén bedömer således att det finns möjlighet att uppfylla direktivets krav utan att detta sätter stopp för möjligheten att ställa ut statliga garantier till solida kreditinstitut.3
Särskilt om garantier till centralbanken
I artikel 32.4 d finns, som framgår ovan, en särskild bestämmelse om garantier till förmån för centralbanken. Den anger att garantier som staten ställer ut till förmån för centralbanken i samband med att den ger likviditetsstöd inte är att betrakta som statligt stöd som ska leda till resolution, om de övriga kraven för förebyggande stöd är uppfyllda.
3 Det kan påpekas att det förutom direktivets krav på nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument vid förebyggande statligt stöd också ställs krav i det generella statsstödsregelverket på att i vissa situationer skriva ned eller konvertera även andra efterställda skulder än de relevanta kapitalinstrumenten, se avsnitt 3.15.7 och avsnitt 30.2.
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1078
Av andra bestämmelser i direktivet framgår att likviditetsstöd från centralbanken inte utgör ett tillräckligt villkor för att ett företag ska anses fallera. Kommittén delar den syn som direktivet här ger uttryck för. Om sådant stöd vore en resolutionsgrund, skulle hela tanken bakom att centralbanken har i uppdrag att stötta solida och livskraftiga banker (eller hela banksystemet) om de drabbas av tillfälliga likviditetsproblem förfelas. Detta synsätt är också rimligt sett i ett svenskt perspektiv med tanke på att Riksbanken har mandat att ge likviditetsstöd till just sådana banker.
Frågan är vad garantier från staten till förmån för Riksbanken tillför. Riksbanken är en del av staten, låt vara med en egen balansräkning. En kreditgaranti till förmån för Riksbanken är således i princip en inomstatlig garanti.
Dessutom är relationen mellan Riksbanken och staten sådan att eventuella förluster i samband med likviditetsstöd ändå bärs av staten. Det sker genom att Sverige, enligt EU:s regler, är som medlemsstat skyldig att säkerställa att Riksbanken har tillräckligt kapital för att upprätthålla sitt finansiella oberoende. En förlust till följd av likviditetsstöd måste således täckas antingen genom att reglerna om vinstutdelning från Riksbanken till staten gör att en förlust begränsar utdelningen till staten till dess kapitalet är återställt eller genom ett direkt kapitaltillskott i form av budgetmedel. Även i det försnämnda fallet är det i praktiken budgetmedel som tas i anspråk i och med att staten via lägre utdelning får mindre medel över till annan verksamhet.
Tydliga vinstdelningsregler saknas i riksbankslagen, vilket föranlett kritik mot Sverige för brister i genomförandet av EUF-fördraget. Men i SOU 2013:9 presenteras ett förslag som anpassar kapital- och vinstdelningsreglerna i riksbankslagen till dem som gäller för ECB. De innebär att staten explicit bär förluster som Riksbankens ådrar sig. Det gäller för övrigt även för förluster som har andra orsaker än likviditetsstöd, dvs. staten föreslås ge Riksbanken en generell rekapitaliseringsgaranti.
Kommittén förutsätter att oklarheten om riksbankslagens förenlighet med EUF-fördraget kommer att rättas till med en ändring i riksbankslagen som gör att regler avseende kapital och vinstdelning införs som – i likhet med det nämnda utredningsförslaget – bygger på principerna i ECB-stadgan. På den grunden framstår det
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1079
som överflödigt att ställa ut särskilda garantier för just förebyggande likviditetsstöd.4
Å andra sidan gör det faktum att staten redan garanterar Riksbanken att det inte finns anledning att ställa upp hinder mot den typ av särskild garanti för centralbanken som direktivet pekar ut. Det kan uppstå situationer där Riksbanken tvekar om ett kreditinstitut är solitt medan regeringen (eller stödmyndigheten) bedömer att institutet kan och bör ges stöd. Då kan en explicit garanti tänkas påskynda beslutsprocessen.
Som kommittén konstaterade i vårt delbetänkande och i kapitel 4 finns det även utestående frågor kring ansvarsfördelningen mellan Riksbanken och regeringen (och dess myndigheter) när det gäller likviditetsstöd. Vi har dock inte haft möjlighet att belysa dessa frågor närmare utan de bör behandlas i ett annat sammanhang. Här nöjer sig kommittén med att föreslå att det ska vara möjligt att ställa ut garantier till förmån för Riksbanken för lämnat likviditetsstöd.
26.3.4 Beslut om stöd
Kommitténs förslag: Beslut om förebyggande stöd fattas av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (stödmyndigheten).
Kommitténs bedömning: Riksgäldskontoret bör även framöver
– och i kombination med sin roll som resolutionsmyndighet – ges uppdraget som stödmyndighet.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
När det gäller beslutsordningen avseende förebyggande statligt stöd ger direktivet inga anvisningar. Kommittén föreslår att reglerna i stödlagen ska kvarstå, dvs. mandatet att besluta om stöd
4 Notera att diskussionen här rör likviditetsstöd till solida banker utanför resolution. Det ska hållas åtskilt från det läge där resolutionsmyndigheten ger garantier för finansiering av företaget under resolution till centralbanken på samma villkor som andra långivare som kommer in sedan företaget satts i resolution. Det senare fallet behandlas i kapitel 21.
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1080
ges till regeringen som har möjlighet att delegera hela eller delar vidare till en stödmyndighet.
Kommittén vill samtidigt framhålla att möjligheten att ge lån, garantier och kapitaltillskott utan precisa riktlinjer från riksdagen är en extraordinär befogenhet. Den bör därför inte delegeras vidare till en myndighet utan tydligt angivna ramar. Den ordning som etablerades under finanskrisen, där Riksgäldskontoret i egenskap av stödmyndigheten i förordning fick anvisningar från regeringen om hur ett garantiprogram skulle utformas, bör därför tillämpas även framöver.
Det ankommer på regeringen att ta ställning till om förordningar som anger stödmyndighetens befogenheter ska vara i kraft hela tiden eller aktiveras först när regeringen bedömer att en allvarlig störning har inträffat eller kan befaras inträffa. Kommittén bedömer dock att även i det senare fallet bör förordningar som preciserar tänkbara stödåtgärder finnas förberedda så att stödåtgärder vid behov kan sättas in snabbt.
Regeringen beslutade när stödlagen tillkom att utse Riksgäldskontoret till stödmyndighet. Uppdraget innefattar både renodlade stödåtgärder och befogenheter av resolutionskaraktär. Med Riksgäldskontoret som stödmyndighet enligt den nya lagen och som huvudansvarig för resolution enligt resolutionslagen behålls den ordningen (se kapitel 25 angående kommitténs bedömningar om hur ansvaret för resolution bör fördelas mellan myndigheter).
Det bör samtidigt noteras att denna kombination av roller inte är fri från komplikationer. Om ett institut som fått stöd via garantier senare sätts i resolution, kan Riksgäldskontoret under vissa omständigheter behöva fatta beslut om att skriva ner garanterade värdepapper, vilket i så fall utlöser garantin.
En annan möjlighet är att garanterade värdepapper konverteras till aktier. En garanti kan i så fall betyda att långivaren ska få fullt betalt för sina värdepapper varvid aktierna övergår till garantigivaren. Riksgäldskontoret i egenskap av stödmyndighet ska i det läget förvalta aktier i en bank under resolution, som samtidigt kontrolleras av Riksgäldskontoret i egenskap av resolutionsmyndighet. Samma situation kan dock uppstå om Riksgäldskontoret som resolutionsmyndighet går in med medel från resolutionsreserven. Den enda skillnaden är att den då agerar utifrån sitt uppdrag som resolutionsmyndighet.
Det är viktigt att dessa olika roller hanteras på ett ansvarsfullt och tydligt sätt. Samtidigt bör det noteras att de intressemotsätt-
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1081
ningar som här kan uppkomma i grunden har att göra med att staten ikläder sig flera olika roller i relation till kreditinstitut (i och utanför kris). Regeringen ansvarar för att balansera statens olika roller, oavsett hur ansvarsfördelningen mellan dess myndigheter utformas. En långtgående renodling mellan myndigheter skulle därmed inte lösa det grundläggande problemet. Samtidigt skulle en sådan uppdelning kunna få till följd att de enskilda myndigheterna blir så små att de inte i praktiken förmår lösa sina uppgifter när en kris uppstår.
Kommittén anser följaktligen att ansvarsfördelningen på detta område, precis som när det gäller resolution (se kapitel 25), bör bygga på en avvägning mellan principiella hänsyn och praktiska realiteter. Vid en sådan bedömning framstår det som rimligt att liksom hittills samla statens funktioner för krisförebyggande stödåtgärder respektive krishantering i en myndighet och att denna myndighet är Riksgäldskontoret.
26.3.5 Villkor för de statliga stödåtgärderna
Kommitténs förslag: Stöd får bara lämnas för fortsatt verksam-
het i kreditinstitut som är livskraftiga. Stöd ska vara tillfälligt och proportionerligt i förhållande till den störning som inträffat. Stöd förutsätter godkännande enligt EU:s statsstödsregler.
Det förebyggande stödet ska behandlas som näringsbidrag enligt inkomstskattelagen (1999:1229). Detsamma gäller stöd som lämnas enligt lagen om resolution.
Stödet ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en otillbörlig snedvridning av konkurrensen förhindras. Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt. Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås.
Skälen för kommitténs förslag
Grundkravet enligt direktivet är att stöd bara får ges till solida kreditinstitut. I den gällande stödlagen används uttrycket ”livskraftig”. Det senare fångar väl den bredare bedömning som bör göras, dvs. att stödet inte får användas för att undvika att ett
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1082
allvarligt försvagat kreditinstitut behöver sättas i resolution. Kommittén föreslår därför att det nuvarande uttrycket i stödlagen förs över till den nya lagen.
Därtill krävs att stödet utformas så att det kan godkännas enligt EU:s statsstödsregler. Nödvändiga villkor för det är att stödet är tillfälligt och proportionerligt i förhållande till den störning som inträffat. Av skälen i direktivet framgår också att staten ska ha skälig ersättning från kreditinstitut som får del av garantin. Motsvarande krav anges i stödlagen genom att det sägs att stödet så långt som möjligt ska utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en otillbörlig snedvridning av konkurrensen förhindras. I direktivet används begreppet affärsmässigt bland annat i anslutning till försäljningsverktyget och det bör tolkas på likartat sätt här. Dessa krav bör därför framgå av lagtexten. (Mer om hur EU:s statsstödsregler fungerar i redovisas i avsnitt 3.15.)
Det är vidare en grundprincip i direktivet och ett uttryckligt krav i stödlagen att statens kostnader och risker ska begränsas. Att staten tar ut avgifter för garantier och lån bidrar också till att detta syfte uppnås. Kommittén föreslår att dessa krav ordagrant förs över från stödlagen.
Direktivet anger som ett särskilt villkor för ett kapitaltillskott att det ska vara begränsat av vad som krävs för att rätta till en kapitalbrist som identifierats i ett stresstest eller motsvarande analys gjord av tillsynsmyndigheten. Kommittén bedömer att det kravet inte särskilt behöver anges i lagtexten. Bedömningen av om det villkoret är uppfyllt kommer ändå att göras av EU-kommissionen i samband med prövningen i förhållande till statsstödsreglerna.
Stöd som lämnas enligt lagen om statligt stöd till kreditinstitut är enligt inkomstskattelagen (1999:1229) ett skattepliktigt näringsbidrag om det inte redovisas som en skuld i räkenskaperna eller avser betalning för nyemitterade eller egna aktier. När nu lagen om statligt stöd till kreditinstitut upphävs kommer stöd som ges enligt den lagen att ges enligt lagen om förebyggande statligt stöd eller lagen om resolution. Inkomstskattelagens bestämmelser bör därför ändras så att stöd enligt de nya lagarna blir skattepliktigt näringsbidrag.
1083
27 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
27.1 Inledning
Artiklarna 19–26 i direktivet innehåller bestämmelser om finansiellt stöd mellan företag, belägna i olika länder, inom en koncern. Finansiellt stöd mellan företag inom samma koncern kan vara ett effektivt sätt att förebygga en eventuell kris i ett eller flera av koncernens företag. Mot den bakgrunden innehåller direktivet en skyldighet för medlemsstaterna att tillse att det inte finns juridiska hinder för att lämna finansiellt stöd mellan företag inom samma koncern förutsatt att vissa villkor är uppfyllda (se skäl 38). Finansiellt stöd kan enligt direktivets bestämmelser lämnas i form av penninglån, garantier och tillhandhållande av säkerheter, eller som en kombination av dessa stödformer.
Direktivet utgår från en modell där tillsynsmyndigheten på förhand godkänner avtal om finansiellt stöd som sedan ska beslutas av varje företags bolagsstämma. Innan stöd utgår har dessutom tillsynsmyndigheten möjlighet att invända mot att finansiellt stöd utgår enligt det redan godkända avtalet.
I Sverige samt i en del övriga länder finns emellertid nationella regler vilka går ut på att motverka vissa former av värdeöverföring från ett bolag i syfte att skydda borgenärer och minoritetsägare. Dessa regler återfinns främst inom bolagsrätten. Artiklarna 19–26 syftar således även till att undanröja eventuella hinder för denna typ av stöd samt att uppställa villkor för när denna typ av stöd kan utgå mellan enheter inom samma koncern.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1084
27.1.1 Syfte
Koncerninternt finansiellt stöd är ett stödarrangemang som bygger på frivillighet genom avtal mellan företagsenheter inom en koncern belägna i olika länder och som, om det ingås, ska godkännas av tillsynsmyndighet. Syftet med att möjliggöra koncerninternt finansiellt stöd är ett eller flera företag inom en koncern ska kunna hjälpa andra delar av koncernen i syfte att motverka att dessa företag kommer under allvarlig finansiell stress.
Koncerninternt finansiellt stöd är inte ett medel som står till myndigheternas förfogande. Tvärtom stadgar direktivet uttryckligen att medlemsstaterna inte bör uppställa ingåendet av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som ett etableringskrav (skäl 38). Koncerninternt finansiellt stöd ska ses som en möjlighet för de enheter inom en koncern som väljer att ingå dylika avtal. Det är således inte fråga om ett verktyg för återhämtning. Genom att underlätta genomförandet av avtal om koncerninternt finansiellt stöd sätts fokus på koncernintresset i förhållande till skyddet för varje enskild företagsenhets borgenärer och aktieägare. Härigenom beaktas det indirekta intresse som varje företagsenhet i en koncern har av hela koncernens framgång i en större utsträckning.
Till följd av regler som begränsar finansiella instituts möjlighet att ge finansiellt stöd till företag inom samma koncern belägna i ett annat land riskerar tillgångar att låsas in i en medlemsstat. Genom att införa en skyldighet för medlemsstaterna att se till så att koncerninternt finansiellt stöd mellan enheter belägna i olika länder kan utgå begränsas därmed inlåsning av tillgångar i en framtida gränsöverskridande kris. Ett sådant tidigt finansiellt stöd kan förhindra att finansiella problem utvecklas i enskilda koncernenheter. Bestämmelserna i artikel 19–26 i direktivet syftar således till att motverka vad som ibland benämns som finansiell protektionism, det vill säga att gränsöverskridande finansiella verksamheter begränsas i syfte att gynna den inhemska finansmarknaden.
27.1.2 Utformning
Koncerninternt finansiellt stöd ska i grunden bygga på ett avtal som ingås frivilligt mellan två eller flera företag inom samma koncern. Företagen ska dock vara belägna i olika länder för att vara omfattade av direktivets bestämmelser. Direktivets bestämmelser
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1085
omfattar således inte en situation vari ett svenskt moderbolag önskar ge koncerninternt finansiellt stöd till sitt svenska dotterbolag. Det är dock givetvis möjligt för det svenska moderbolaget att ge koncerninternt finansiellt stöd till – exempelvis – sitt lettiska dotterbolag som i sin tur ger finansiellt stöd till det svenska dotterbolaget i koncernen.
Varje företag som ger eller tar emot finansiellt stöd får bedöma om det är i dess intresse att ingå ett sådant avtal, samt vilka företag i koncernen som ska vara parter till avtalet. Det är även upp till de enskilda företagen att själva besluta om stödets utformning inklusive den ersättning som ska utgå för stödet. Med detta sagt åligger det de ansvariga tillsynsmyndigheterna att bedöma huruvida stödet ska utgå med hänsyn tagen till bland annat den finansiella situationen i det stödgivande företaget.
En förutsättning för stöd mellan företagsenheter i multinationella bankkoncerner är även att stödet bedöms bevara eller återställa hela koncernens finansiella stabilitet. Ett godkännande av den samordnande tillsynsmyndigheten för koncernen är en förutsättning för att stöd ska få utgå enligt direktivets regler. Ett godkännande av stödet ska även ges av bolagsstämman i samtliga företag vilka är parter till avtalet. Innan stödet utbetalas, men efter det har godkänts av samordnande tillsynsmyndighet och bolagsstämma, har tillsynsmyndigheten för det stödgivande företaget en möjlighet att invända mot att det utbetalas.
De regler som gäller för att koncerninternt finansiellt stöd ska få utgå syftar till att minimera riskerna för att ett avtal om finansiellt stöd kan medföra finansiella svårigheter för avtalsparterna eller för det finansiella systemet i helhet. Vidare syftar villkoren till att säkerställa att avtalet om stöd ingåtts frivilligt av varje avtalspart. Reglerna syftar även till att erbjuda ett skydd för det givande samt det mottagande företagens aktieägare genom att införa ett krav på att bolagsstämman ska godkänna avtal om finansiellt stöd. Det givande företagets aktieägare kan ha ett intresse av att begränsa värdeöverföringen från företaget medan det mottagande företagets aktieägare kan ha ett intresse av att tillse att ersättningen som utgår för stödet är rimlig.
Vad gäller skyddet för det stödgivande företagets borgenärer bör följande nämnas. Direktivet uppställer regler vilka begränsar möjligheterna för ett bolag som befinner sig i en finansiellt utsatt situation att ge koncerninternt finansiellt stöd. Exempelvis är det en förutsättning för att stöd ska få utgå att det givande företaget
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1086
inte är insolvent eller riskerar att bli det om koncerninternt finansiellt stöd utgår (artikel 23.1 e). Med det sagt torde ändå direktivets regler om koncerninternt finansiellt stöd medföra en viss försvagning av borgenärernas ställning i och med att vissa värdeöverföringar från bolag som inte skulle vara tillåtna enligt gällande aktiebolagsrättsliga regler nu föreslås bli möjliga.
27.1.3 Disposition
Efter denna inledande beskrivning av direktivets bestämmelser om koncerninternt finansiellt stöd samt dessas syften och utformning, följer i det kommande avsnittet en mer detaljerad beskrivning av direktivets regler. I avsnitt 27.3 ges en redogörelse över de nationella regler vilka berörs av direktivets regler om koncerninternt finansiellt stöd. Avsnitt 27.4 innehåller kommitténs överväganden samt våra förslag till författningsändringar.
27.2 Direktivets förslag
Nedan ges en mer utförlig översikt över direktivets regler gällande koncerninternt finansiellt stöd. Reglerna återfinns i artiklarna 19– 26 i direktivet. I rubriken till varje underavsnitt anges i vilken/vilka artikel/artiklar i direktivet de under rubriken behandlade reglerna återfinns.
27.2.1 Allmänt om stödets former (artikel 19)
Den inledande artikel 19 gällande koncerninternt finansiellt stöd är utformad som en skyldighet för medlemsstaterna att tillse att de avtal om finansiellt stöd som uppfyller direktivets villkor kan genomföras. Medlemsstaterna förbehålls dock rätten att behålla begränsningar i nationell rätt mot avtal om koncerninternt finansiellt stöd om sådana begränsningar är motiverade av att separera olika företag inom samma koncern av hänsyn till finansiell stabilitet.
Avtal om finansiellt stöd kan ingås mellan å ena sidan ett moderinstitut, ett finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett holdingföretag eller ett moderholdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom unionen, och å den andra sidan ett
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1087
dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utom unionen. Detta förutsatt att det sistnämnda företaget omfattas av samma gruppbaserade tillsyn som moderföretaget. Stödet kan ges mellan dotterföretag, från moder- till dotterföretag eller från dotter- till moderföretag.
Skyldigheten för medlemsstaterna att tillse att denna typ av avtal får ingås samt att stöd i enlighet med dessa avtal kan lämnas omfattar samtliga koncerner vars moderinstitut är belägna inom unionen. Skyldigheten omfattar – utöver dessa moderinstituts dotterföretag inom unionen – även sådana dotterföretag som är belägna utanför unionen, förutsatt att de omfattas av moderföretagets gruppbaserade tillsyn.
Slutligen förpliktar direktivet medlemsstaterna att tillse att det endast är avtalsparterna som kan disponera över de rättigheter som följer enligt avtalet, vilket alltså utesluter att tredje man får rättigheter enligt avtalet.
27.2.2 Avtal om koncerninternt finansiellt stöd (artikel 19.7)
Artikel 19.7 innehåller ett antal bestämmelser gällande själva avtalet om finansiellt stöd.
Som nämndes i inledningen är det här fråga om en frivillig stödform. Ett grundläggande krav för att ett avtal om finansiellt stöd ska godkännas är, mot denna bakgrund, att avtalet har ingåtts av fri vilja. Varje företag som ingår avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska således bedöma om det vill ingå ett sådant avtal samt vilka företag inom koncernen som ska vara avtalsparter. Till följd av kravet på frivillighet stadgar direktivet uttryckligen att ett avtal om finansiellt stöd inte får vara ett villkor för att få verka i en medlemsstat.
Vidare får ett avtal om finansiellt stöd inte vara ett villkor för att koncerninternt stöd ska få utgå under förutsättning att stödet inte medför en risk för koncernen som helhet. Det ska alltså inte vara möjligt för en medlemsstat att förbjuda att koncerninternt finansiellt stöd ges enbart på den grunden att ett avtal därom saknas, om inte stödet medför en risk för koncernen som helhet.
Principerna för beräkningen av ersättning för de transaktioner som äger rum till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska framgå av avtalet. Vad gäller storleken på denna ersättning sägs enbart att varje part ska agera för att tillvarata sina egna intres-
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1088
sen. Varje part får då ta hänsyn till eventuella direkta och indirekta fördelar som denne kan komma i åtnjutande av till följd av avtalet. Det finns dock inget uttryckligt krav på att avtalet ifråga ska vara av affärsmässig karaktär (jfr 17 kap. 1 § 4 aktiebolagslagen, ABL).
Av direktivet framgår även att ersättningen för stödet får fastställas på grundval av sådan information som den ena parten besitter på grund av att den befinner sig i ett koncernförhållande med den andra parten. Vidare behöver man vid beräkningen av ersättningen inte beakta eventuell förväntad tillfällig påverkan på marknadspriserna vilka följer av händelser som inte är hänförliga till koncernen.
Slutligen innehåller artikel 19.7 ett stadgande om att den givande parten ska ges full insyn i relevant information från samtliga mottagare av det finansiella stödet i samband med beslutet att ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd eller vid bestämmandet av ersättningen för sådant stöd.
27.2.3 Villkor för godkännande av stöd (artiklarna 23 och 19.8)
Utöver de ovan nämnda reglerna gällande avtal om koncerninternt finansiellt stöd, innehåller direktivet ett antal villkor vilka måste vara uppfyllda för att ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska godkännas av den samordnande tillsynsmyndigheten för den koncern inom vilken stödet ifråga ska utgå.
Ett grundläggande syfte bakom denna reglering är, som ovan nämnts, att underlätta för företag inom samma koncern att hjälpa varandra ur en svår finansiell situation. Ett krav för att ett avtal om stöd ska godkännas är därför att det finns rimliga utsikter att det tillhandahållna stödet i betydande grad kan avhjälpa de finansiella svårigheter som finns i det mottagande företaget, samt att det finansiella stödet därmed syftar till bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något enskilt mottagande företag.
Det krävs även att ledningsorganet för den givande enheten vid tidpunkten för beslutet om finansiellt stöd rimligen kan anta att den utlånade summan inklusive den överenskomna räntan återbetalas.
Vad gäller eventuella pantsäkerheter krävs att ledningsorganet rimligen kan anta att dessa återlämnas samt att ersättningen för
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1089
nyttjandet av dem betalas. Samma sak gäller i förhållande till den skuld som uppkommer ifall det finansiella stödet består av en garanti eller annan slags säkerhet och den garantin eller säkerheten utnyttjas.
Direktivet uppställer vidare ett antal krav gällande den finansiella situationen i de företag som är parter till avtalet om finansiellt stöd. Tillhandahållandet av finansiellt stöd får inte medföra att likviditeten eller soliditeten i den enhet som ger stödet äventyras. Vidare får tillhandahållandet av stödet inte medföra ett hot mot den finansiella stabiliteten i en eller flera medlemsstater. Varken det givande eller det mottagande företaget får vid avtalsingåendet, enligt deras respektive behöriga myndigheter, uppfylla de villkor som gäller för tidigt ingripande enligt artikel 27 i direktivet (se kapitel 29).
Det företag som ger stödet ska vid den tidpunkt stödet ges uppfylla de krav som kapitaltäckningsdirektivet ställer på kapitalbas och likviditet och övriga krav som ställs i artikel 104.2 i det direktivet, och ska fortsatt uppfylla dessa krav efter det att stödet har getts. Den enhet som ger stödet ska också, vid den tidpunkt stödet beviljas och även efter den tidpunkt stödet har effektuerats, uppfylla kapitaltäckningsdirektivets, tillsynsförordningens samt den nationella rättens eventuella bestämmelser om stora exponeringar och ska fortsatt uppfylla dessa krav efter det att stödet har getts. Slutligen får tillhandahållandet av stödet inte äventyra möjligheten till resolution av den givande enheten.
Eba ska utfärda riktlinjer för att understödja en samstämmig tolkning och tillämpning av ovannämnda villkor.
27.2.4 Godkännande och granskning av avtal om finansiellt stöd (artiklarna 20, 21, 22 och 24)
Direktivet anger att avtal om finansiellt stöd ska granskas och godkännas av såväl avtalsparterna som tillsynsmyndigheter innan det undertecknas. Direktivet föreskriver tämligen detaljerat hur dessa gransknings- och godkännandeprocesser ska gå till.
Moderinstitut i den koncern inom vilken avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska utgå ska lämna in en ansökan till den samordnade tillsynsmyndigheten för koncernen. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska i sin tur vidarebefordra ansökan till varje behörig tillsynsmyndighet för de enheter som föreslås vara parter i
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1090
avtalet om finansiellt stöd. Samtliga berörda tillsynsmyndigheter ska därvid göra en individuell bedömning av om de villkor som uppställs i artikel 23.1 (inklusive artikel 19.7) är uppfyllda (se ovan under avsnitt 27.2.2 samt 27.2.3), och i första hand komma fram till ett gemensamt beslut inom fyra månader från att de mottagit ansökan ifråga. Nås inte ett gemensamt beslut inom denna tidsram ska den samordnande tillsynsmyndigheten fatta det avgörande beslutet. De behöriga myndigheterna har även möjlighet att hänskjuta frågan till Eba för medling.
De avtalsutkast som har godkänts av tillsynsmyndigheterna ska därefter godkännas av respektive företags bolagsstämma. Avtalet blir inte giltigt i förhållande till de företag vars stämmor inte har godkänt avtalet. Bolagsstämman ska också besluta att företagets ledningsorgan ska fatta beslut om att ge eller motta stöd enligt avtalet. Det ska inte krävas ytterligare beslut av bolagsstämman i anledning av avtalet. Ledningsorganet ska rapportera till bolagsstämman varje år om eventuella beslut enligt avtalet.
Det är således ledningsorganet i den givande företagsenheten som ska fatta själva beslutet att ge stöd. Beslutet ska motiveras och målet för det finansiella stödet ska framgå. I beslutet ska särskilt anges hur det finansiella stödet ifråga uppfyller de villkor som gäller för stödet (se ovan). Även mottagande enhets styrelse ska fatta beslut om att motta stödet.
27.2.5 Behöriga myndigheters invändningsrätt (artikel 25)
Ledningsorganet i den givande enheten ska, innan det finansiella stödet ges, anmäla till sin behöriga tillsynsmyndighet samt till Eba att den avser att besluta om stöd i enlighet med ett upprättat och godkänt avtal. Ledningsorganet ska även anmäla detta till den samordnande tillsynsmyndigheten samt till den behöriga myndigheten för den mottagande enheten om dessa inte redan blivit underrättade i sin egenskap av behörig myndighet för den givande enheten.
Anmälan ska innehålla ledningsorganets motiverade beslut enligt artikel 24, närmare uppgifter om det finansiella stödet samt en kopia av själva avtalet. Den behöriga tillsynsmyndigheten kan förbjuda eller begränsa stödet ifall den anser att villkoren för stödet enligt artikel 23.1 (inklusive artikel 19.7) inte är uppfyllda. De berörda myndigheterna bereds därmed möjlighet att få göra en ny prövning av avtalet om koncerninternt finansiellt stöd. Ett beslut
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1091
att förbjuda eller begränsa stödet måste fattas inom fem dagar från det att en komplett ansökan inkommit till myndigheten. Fattas inget sådant beslut inom den angivna tidsramen får stödet ges enligt de villkor som framgår av anmälan. Det rör sig såldes om en betydligt snabbare process än vad som gäller för godkännande av avtal (jfr ovan under avsnitt 27.2.4).
Om den samordnande tillsynsmyndigheten eller den behöriga myndigheten för det mottagande företaget har invändningar mot ett beslut att förbjuda eller stoppa stödet kan dessa myndigheter inom två dagar hänskjuta frågan till Eba för icke-bindande medling i enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010. Om ingen överenskommelse nås står det ursprungliga beslutet av den behöriga myndigheten för det givande företaget fast.
Oavsett vilket beslut som fattas gällande det finansiella stödet ska beslutet omedelbart anmälas till den samordnande myndigheten, den behöriga myndigheten för den enhet som mottar stödet samt till Eba. Den samordnande myndigheten ska i sin tur informera de övriga medlemmarna i tillsynskollegiet samt i resolutionskollegiet.
27.2.6 Offentliggörande av avtal (artikel 26)
Medlemsstaterna ska se till så att de företag som ingått avtal om finansiellt stöd offentliggör att de gjort så samt att de offentliggör namnen på samtliga avtalsparter och därutöver ger en allmän beskrivning av avtalsvillkoren. Denna information ska uppdateras minst en gång om året.
Eba ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförandet av bestämmelserna i denna artikel.
27.3 Gällande rätt
Som nämns i inledningen till detta kapitel är de aktuella bestämmelserna i direktivet främst utformade som en skyldighet för medlemsstaterna att tillse så att koncerninternt finansiellt stöd kan utgå under vissa förutsättningar. Detta aktualiserar frågan om förenligheten av den gällande associationsrättsliga regleringen angående värdeöverföring från bolag med direktivets regler i detta hänseende. I detta avsnitt beskrivs relevant svensk gällande rätt. Syftet med
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1092
denna beskrivning är att utgöra en bakgrund till den fortsatta diskussionen i detta kapitel.
27.3.1 Det aktiebolagsrättsliga värdeöverföringsbegreppet
En grundläggande aktiebolagsrättslig princip är att aktieägarna inte har ett personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser (1 kap. 3 § ABL). Således kan endast bolagets förmögenhet tas i anspråk för fullgörelse av dess förpliktelser. I syfte att skydda bolagets borgenärer och aktieägare innehåller aktiebolagslagen begränsningar i bolagets rätt att vederlagsfritt minska tillgångarna eller öka skulderna. Bestämmelserna i 17–21 kap. ABL om värdeöverföringar är en central del av dessa s.k. kapitalskyddsregler.
I 17 kap. 1 § ABL anges vad som menas med värdeöverföring i lagens mening:
1. Vinstutdelning,
2. förvärv av egna aktier,
3. minskning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning
till aktieägarna, och
4. annan affärshändelse som medför att bolagets förmögenhet
minskar och inte har rent affärsmässig karaktär för bolaget.
Av intresse för diskussionen i detta sammanhang är främst 4 som kan sägas innebära ett förbud mot så kallade förtäckta värdeöverföringar. Med förtäckt värdeöverföring menas sådana transaktioner som innefattar ett helt eller delvis vederlagsfritt förfogande över bolagets förmögenhet.1 De värdeöverföringar som får ske enligt aktiebolagslagen (17 kap. 2 §) är
1. vinstutdelning,
2. förvärv av egna aktier,
3. minskning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning
till aktieägarna, och
4. gåva för allmännyttigt ändamål.
1 Jan Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag, 5 uppl. 2005, s 40.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1093
Om samtliga aktieägare är överens kan de fatta beslut om värdeöverföring i annan form än de som anges i 17 kap. 2 § ABL.2
Enligt 17 kap. 3 § första stycket ABL är överföring av medel från bolaget förbjuden om det inte efter överföringen finns full täckning för bolagets bundna egna kapital. Med bundet eget kapital avses bolagets aktiekapital, uppskrivningsfond, reservfond och kapitalandelsfond (5 kap. 14 § första stycket ÅRL). Regeln om skyddet för bolagets bundna egna kapital kompletteras av den så kallade försiktighetsregeln i paragrafens andra stycke.
Även om det inte finns något hinder enligt första stycket får bolaget, enligt nämnda regel, enbart genomföra en värdeöverföring till aktieägare eller annan om den framstår som försvarlig med hänsyn till de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställer på storleken av det egna kapitalet, och bolagets konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt. En värdeöverföring får aldrig ske i strid med borgenärsskyddsreglerna i 17 kap. 3 § ABL oavsett om samtliga aktieägare skulle vara överens.3
27.3.2 Särskilt om låneförbudet för finansiella institut
Utöver de allmänna reglerna om värdeöverföring i 17 kap. ABL finns det i 21 kap. samma lag regler om låneförbud, vilka innebär att aktieägare och närstående inte får låna från bolaget oavsett villkor (21 kap. 1 § ABL). Med penninglån likställs även ställande av säkerhet eller garanti för annans penninglån (21 kap. 3 § ABL). Finansiellt stöd enligt artikel 19 i direktivet, i den mån det avser lån till aktieägare, omfattas alltså i och för sig av det aktiebolagsrättsliga låneförbudet i 21 kap. ABL.
Från låneförbudet i 21 kap. 1 § ABL finns ett betydelsefullt undantag intaget i 21 kap. 2 § 2 samma lag. Det medger lån till en gäldenär som befinner sig i samma koncern som det långivande företaget. Begreppet koncern omfattar i detta sammanhang, bland annat, samtliga företagsgrupper i vilka moderföretaget är en svensk bokföringsskyldig juridisk person, eller en motsvarande juridisk person med hemvist inom EES (21 kap. 2 § andra stycket ABL). Vidare föreligger det en möjlighet för Finansinspektionen att medge dispens från de nämnda låneförbuden om det finns synnerliga skäl (21 kap. 8 § ABL).
2Prop. 2004/05:85 Ny aktiebolagslag, s. 373. 3 Jan Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag, 5 uppl. 2005, s. 10.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1094
Vad gäller kreditinstitut finns en särreglering i lagen om bank- och finansieringsrörelse (LBF) vilken intar en ställning av lex specialis i förhållande till det allmänna aktiebolagsrättsliga låneförbudet i 21 kap. ABL. LBF innehåller en särskild reglering avseende ett kreditinstituts möjlighet att ingå avtal om tjänster med juridiska och fysiska personer som är bolaget närstående (jävskretsen). I begreppet tjänst ingår här, vid sidan av penninglån, även ingående av borgen samt ställande av garantiförbindelse m.m.4 I jävskretsen finns bland annat den person, med undantag av staten, som äger andelar eller aktier i det kreditgivande företaget som uppgår till mer än tre procent av kapitalet (8 kap. 5 § första stycket 4 LBF).
Ett kreditinstitut får enligt den aktuella bestämmelsen inte ingå ett avtal på villkor som inte är affärsmässigt betingade till förmån för en sådan juridisk eller fysisk person. Ingås ett avtal med en person inom jävskretsen, ska beslutet fattas av institutets styrelse samt antecknas i en särskild förteckning (8 kap. 6 § LBF). Syftet med bestämmelserna är att motverka så kallade jävskrediter.5
I den aktuella bestämmelsen definieras emellertid inte uttrycket ”affärsmässigt betingade” närmare. I förarbetena diskuterades hur detta begrepp skulle tolkas. Ifall ett marknadsvärde finns för den tjänst som tillhandahållits, kan detta användas som ett slags måttstock. För det fall en sådan måttstock inte är tillgänglig blir det, enligt förarbetena, fråga om att göra en allmän uppskattning av de olika prestationernas värde. I anslutning härmed uttalades även att det knappast blir tal om att tillämpa jävsbestämmelsen på ett avtal som med någorlunda trovärdighet kan betecknas som affärsmässigt betingat.6 De villkor som i direktivet uppställs för att koncerninternt finansiellt stöd ska få utgå föranleder dock att ett sådant stöd alltid kan betraktas som förenligt med den ovan diskuterade regleringen i LBF.
För de institut som omfattas av lagen om värdepappersmarknaden (LVM) gäller de allmänna reglerna i 21 kap. ABL i samtliga fall utom då ett lån ges till en kund för att denne ska finansiera ett köp av ett eller flera finansiella instrument (8 kap. 38 § första stycket LVM).
Det bör dock noteras att ett penninglån eller annat finansiellt stöd som får ges enligt LBF:s eller enligt 21 kap. ABL:s regler, samtidigt kan vara otillåtet enligt reglerna i 17 kap. 3–4 §§ ABL för det
4Prop. 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse, s. 333 f. 5 A.a. s. 329 ff. 6 A.a. s. 332.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1095
fall det långivande bolaget saknade täckning för bolagets bundna egna kapital eller värdeöverföringen översteg det belopp som enligt lagens bestämmelser var tillgängligt för värdeöverföring. Som tidigare nämnt blir reglerna i 17 kap. 3–4 §§ ABL enbart tillämpliga om det rör sig om en värdeöverföring i den lagens mening, det vill säga om transaktionen ifråga medfört att bolagets förmögenhet minskar och att transaktionen inte har en rent affärsmässig karaktär (se 17 kap. 1 § första stycket 4 ABL).
27.3.3 Återvinning
Av relevans i detta sammanhang är även konkurslagens (KL) regler om återvinning. Återvinningsreglerna, vilka återfinns i konkurslagens fjärde kapitel, ger förvaltaren av ett konkursbo möjligheten att under vissa omständigheter kräva att egendom går åter till konkursboet. Av 4 kap. 5 § KL framgår att en rättshandling ska gå åter om en borgenär otillbörligen gynnats, gäldenärens egendom har undandragits borgenärerna eller gäldenärens skulder har ökats om gäldenären var, eller genom förfarandet blev, insolvent. Detta förutsatt att gäldenärens motpart kände till eller borde ha känt till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.
Är det fråga om en gåva ställs det inga krav på att motparten ska ha känt till eller borde ha känt till de nämnda omständigheterna (4 kap. 6 § KL). Av intresse i detta sammanhang är även 4 kap. 12 § KL som innehåller regler gällande återgång av en säkerhet som konkursgäldenären ställt.
Mot bakgrund av de nyss redovisade reglerna kan man tänka sig det hypotetiska fallet att finansiellt stöd som utbetalats i enlighet med ett avtal som godkänts enligt direktivets regler sedermera blir föremål för återvinning för det fall det givande företag skulle gå i konkurs.
27.4 Kommitténs överväganden
Detta avsnitt innehåller kommitténs överväganden gällande svensk rätts förenlighet med direktivets regler om koncerninternt finansiellt stöd inklusive de författningsändringar som enligt vår mening är nödvändiga att genomföra.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1096
27.4.1 Aktiebolagslagens värdeöverföringsregler
Kommitténs bedömning: Ett koncerninternt finansiellt stöd
kan under vissa omständigheter vara att betrakta som en värdeöverföring i ABL:s mening. Kommittén bedömer dock att det är osannolikt att regeln om skydd för bolagets bundna egna kapital (17 kap. 3 § första stycket ABL) överträds med tanke på de gällande kapitaltäckningskraven. De krav som ställs i den så kallade försiktighetsregeln i 17 kap. 3 § andra stycket ABL bedöms vara uppfyllda genom de kraven på det givande företagets soliditet och likviditet i den relevanta sektorslagstiftningen för att avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska få utgå. Finansinspektionen bör i samband med sitt beslut att godkänna ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd även beakta försiktighetsregeln.
Kommitténs förslag: Ett stadgande ska införas i 17 kap. 2 §
ABL med innebörden att en transaktion som sker till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som godkänts i enlighet med tillämplig lagstiftning ska få ske.
Skälen för kommitténs bedömning och förslag
Kan avtal om koncerninternt finansiellt stöd medföra värdeöverföring i aktiebolagslagens mening?
En central fråga i detta sammanhang är huruvida de svenska associationsrättsliga reglerna som begränsar värdeöverföringar från bolag är förenliga med direktivets regler om koncerninternt finansiellt stöd. I detta sammanhang väcks först frågan om ett stöd enligt artikel 19 i direktivet är att anse som en värdeöverföring i aktiebolagslagens mening. Som tidigare nämnts avses med värdeöverföring i ABL:s mening, bland annat, sådan affärshändelse som medför att bolagets förmögenhet minskar och som inte är av en rent affärsmässig karaktär för bolaget (se 17 kap. 1 § 1 stycket 4 ABL). Huruvida en affärshändelse är att betrakta som en värdeöverföring är avgörande för tillämpningen av reglerna i 17 kap. 2 och 3 §§ ABL.
Ett första rekvisit som behöver vara uppfyllt för att en värdeöverföring enligt 17 kap. 1 § 1 st. 4 ABL ska vara för handen är att det givande företagets förmögenhet minskar till följd av utbetalan-
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1097
det av det finansiella stödet. När finansiellt stöd utbetalas uppstår en motsvarande fordran hos det givande företaget. Det är alltså inte givet att företagets förmögenhet därigenom har minskat. Det är dock möjligt att den fordran som uppstår till följd av att koncerninternt finansiellt stöd utgår inte kan värderas till samma belopp som det utgivna finansiella stödet. Att så skulle kunna vara fallet kan vara att förklara med att en fordran på ett bolag i en finansiellt utsatt situation inte kan upptas till dess nominella belopp. I sammanhanget bör det dock uppmärksammas att en förutsättning för att ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska få ges är att det mottagande företaget inte uppfyller villkoren för tidigt ingripande enligt artikel 27 i direktivet samt att det givande företaget vid tidpunkten för beslutet om stödet rimligen kunde anta att stödet, samt ersättningen därför, kommer att återbetalas (artikel 23.1 d).
Trots detta kan man givetvis tänka sig en situation där det givande företagets förmögenhet minskar som en konsekvens av att koncerninternt finansiellt stöd utbetalas. Frågan blir i detta skede om utbetalandet av stödet ifråga kan anses vara av rent affärsmässig karaktär eller ej. En affärshändelse som anses vara av rent affärsmässig karaktär för det givande företaget ska inte vara att betrakta som en värdeöverföring i ABL:s mening.7 Frågan är därvid om artikel 19 i direktivet förutsätter att stödet ska ges på affärsmässiga villkor eller om artikeln stadgar en skyldighet för medlemsstaterna att möjliggöra finansiellt stöd mellan företag inom samma koncern även för det fall stödet inte skulle vara av en rent affärsmässig karaktär.
Som vi redogör för ovan förutsätter direktivet att avtalet om finansiellt stöd ingås av fri vilja samt att varje part vid avtalsingåendet agerat för att tillvarata sina egna intressen (artikel 19.7 a och b). Innebär dessa krav att avtalet samtidigt ska anses vara av rent affärsmässig karaktär i ABL:s mening?
Av förarbetena till ABL framgår följande:8
Frågan om en viss transaktion skall anses ha affärsmässig karaktär för bolaget får i det enskilda fallet avgöras främst med hänsyn till utåt iakttagbara omständigheter kring händelsen. Särskild betydelse får tillmätas skillnaden mellan parternas prestationer (värdediskrepansen). Det förhållandet att transaktionen är oförmånlig för bolaget och förmånlig för motparten medför dock inte i och för sig att den är att betrakta som en värdeöverföring. En ”dålig affär” är sålunda inte
7 Att så är fallet följer av en motsatsvis läsning av 17 kap. 1 § 1 st. 4 ABL. 8Prop. 2004/05:85 Ny aktiebolagslag, s. 748.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1098
någon värdeöverföring i paragrafens mening. Av stor betydelse är också om transaktionen framstår som förenlig med den verksamhet som bolaget normalt bedriver. Utgör den ett normalt led i verksamheten får den anses ha affärsmässig karaktär. Vid denna bedömning kan det finnas skäl att väga in sådant som transaktionens rättsliga form (köp, pant, borgen, löneutbetalning, etc.) och mottagarens relation till bolaget (vilket faktiskt inflytande eller formell ställning han eller hon har i bolaget). Om det är fråga om en transaktion mellan en aktieägare i ett fåmansbolag och dennes bolag, torde redan en ganska liten skillnad mellan parternas prestationer ge anledning att betrakta transaktionen som en värdeöverföring, eftersom det i den situationen typiskt sett finns anledning att anta att syftet med transaktionen är att gynna ägaren. En transaktion som samma bolag genomför med en utomstående person kan däremot innefatta större skillnader mellan parternas prestationer men ändå inte vara att anse som en värdeöverföring. Bedömningen måste grundas på förhållandena i det enskilda fallet.
Av de citerade förarbetsuttalandena framgår att ett antal bedömningskriterier kan användas vid bedömningen huruvida en viss transaktion är att anse som en sådan förtäckt värdeöverföring som avses i 17 kap. 1 § första stycket 4 ABL. Dessa är:
Värdediskrepansen mellan avtalsparternas prestationer.
Förenligheten med bolagets normala verksamhet.
Transaktionens rättsliga form och mottagarens relation till det givande bolaget.
Förhållandena i det enskilda fallet.
Som vi beskriver ovan rör det sig här om finansiellt stöd vilket ska ges på sådana villkor att de är godtagbara för samtliga avtalsparter. Frågan är därvid om det ovan nämnda kravet i direktivet på att avtalsparterna enbart ska ha sitt eget bästa för ögonen vid ingåendet av ett avtal om finansiellt stöd bör medföra att avtalet på den grunden ska anses vara av affärsmässig karaktär. Ett bolag inom en koncern kan ha helt andra intressen av att ge lånet än ett externt bolag. Medan det externa bolagets agerande normalt får anses vara motiverat av affärsmässiga hänsyn, kan ett bolag inom koncernen ingå avtal om finansiellt stöd motiverat av andra hänsyn.
Ett bolags vilja att hjälpa ett annat bolag inom samma koncern ur finansiella svårigheter kan föranleda att ett avtal om finansiellt stöd ingås på villkor som inte objektivt sett skulle vara affärsmässigt motiverade. Som framgår av det ovan citerade uttalandet är inte förhållandet att transaktionen är oförmånlig för bolaget och för-
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1099
månlig för motparten tillräckligt för att transaktionen ifråga ska vara att betrakta som en värdeöverföring i ABL:s mening. Det finns dock en möjlighet att ett koncerninternt finansiellt stöd enligt artikel 19 i direktivet kan ges på sådana villkor att det inte kan vara att betrakta såsom varande av affärsmässig karaktär.
Vad gäller de övriga kriterierna bör följande nämnas. Det finansiella stödet ska enligt direktivet ges i form av penninglån, ställande av säkerhet eller garanti. Med tanke på att det givande företaget ska vara ett institut torde det i normalfallet föreligga ett naturligt samband mellan dess verksamhet och ett eventuellt koncerninternt finansiellt stöd.
Av relevans i sammanhanget är även faktumet att det i detta sammanhang rör sig om en transaktion som sker i syfte att förhindra att det företag som tar emot stödet drabbas av finansiella svårigheter samt att stödet behöver godkännas av tillsynsmyndigheten innan det utbetalas. Dessa omständigheter talar emot att ett koncerninternt finansiellt stöd som ges i enlighet med direktivets regler ska vara att betrakta som en värdeöverföring i ABL:s mening. Trots detta finns det, som ovan påpekats, en möjlighet att ett stöd som utbetalas enligt ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd kan utgöra en värdeöverföring enligt 17 kap. 1 st. 4 ABL.
Minoritetsskydd ( 17 kap. 2 § ABL )
Medför ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd en värdeöverföring i ABL:s mening, aktualiseras tillämpningen av 2 och 3 §§ i samma kapitel. Dessa bestämmelser syftar till att erbjuda ett skydd för bolagets minoritetsaktieägare respektive borgenärer. En allmän aktiebolagsrättslig princip är att regler som uteslutande är uppställda till aktieägarnas skydd kan frångås om samtliga aktieägare samtycker till det. Det innebär att värdeöverföringar från bolaget till en aktieägare kan vara giltiga även om de inte har beslutats i de former som lagen anger.9
Av direktivets regler följer, som ovan nämnts, att bolagsstämmans godkännande krävs för att ett koncerninternt finansiellt stöd ska få utgå. Ett enhälligt beslut av bolagsstämman medför således att en värdeöverföring kan få ske oaktat regeln i 17 kap. 2 § ABL. Den aktuella bestämmelsen hindrar alltså inte ett helägt
9 A.a. s. 373.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1100
dotterbolag att ge finansiellt stöd till moderbolaget eller till ett annat dotterbolag inom koncernen.
I sammanhanget kan det därför vara av intresse att nämna att samtliga svenska storbankers (Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank) dotterbolag i dagsläget ägs helt av respektive moderbolag. Detta är emellertid ett förhållande som med tiden kan komma att ändras. Det finns vidare ett fåtal svenska dotterbolag till mindre svenska banker i vilka minoritetsägare finns.
Uppnås inte enighet bland aktieägarna gällande frågan huruvida ett koncerninternt finansiellt stöd ska utgå förhindrar i nuläget regleringen i 17 kap. 2 § ABL att stödet utgår. Detta eftersom ett sådant koncerninternt finansiellt stöd inte kan inordnas under någon av kategorierna av tillåtna värdeöverföringar som uppräknas i den nämnda paragrafen. Kommittén anser mot denna bakgrund att den nuvarande regleringen i 17 kap. 2 § ABL behöver kompletteras med ett stadgande av vilket det framgår att en värdeöverföring som sker till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som godkänts i enlighet med tillämpliga regler i sektorslagstiftningen inte ska vara förbjuden enligt denna bestämmelse.
Skyddet för bolagets borgenärer ( 17 kap. 3 § ABL )
Även om en värdeöverföring kan ske utan hinder av reglerna i 17 kap. 2 § ABL, måste reglerna om skyddet för bolagets bundna egna kapital samt den så kallade försiktighetsregeln i 17 kap. 3 § ABL beaktas. Eftersom den nämnda paragrafen innehåller regler till skydd för bolagets borgenärer kan de inte frångås även om samtliga aktieägare skulle vara överens om ett avsteg.10
Som framgår ovan erbjuder 17 kap. 3 § första stycket ABL ett skydd för aktiebolagets egna bundna kapital. Med eget bundet kapital avses bolagets aktiekapital, uppskrivningsfond, reservfond och kapitalandelsfond (5 kap. 14 § första stycket ÅRL). De kapitalkrav som i dagsläget gäller för banker och andra finansiella institut föreskriver emellertid ett betydligt högre krav avseende bolagets kapital varför denna regel i sig inte kan anses utgöra ett hinder mot en transaktion till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd.
Vid sidan om regeln om skydd för bolagets bundna egna kapital i 17 kap. 3 § första stycket ABL kan den så kallade försiktighets-
10 A.a. s. 370.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1101
regeln i paragrafens andra stycke förhindra att en värdeöverföring får ske. Enligt försiktighetsregeln får en värdeöverföring enbart ske om den kan anses som försvarlig med tanke på bolagets behov av eget kapital, dess konsolideringsbehov, dess behov av likviditet samt dess ställning i övrigt.
Med tanke på att direktivet uppställer som förutsättning för att koncerninternt finansiellt stöd ska få utgå att, bland annat, det givande bolagets likviditet eller soliditet inte därmed äventyras (artikel 23.1 e), torde därmed försiktighetsregelns krav vara uppfyllda. Vid sin bedömning huruvida ett avtal om finansiellt stöd ska godkännas, bör därför Finansinspektionen beakta den nämnda försiktighetsregeln. Sammanfattningsvis torde inte reglerna i 17 kap. 3 § ABL uppställa några hinder mot att ett koncerninternt finansiellt stöd utgår i enlighet med direktivets regler.
27.4.2 Konkurslagens regler om återvinning
Kommitténs bedömning: Ändringar i gällande konkurslagstift-
ning är inte motiverade av hänsyn till reglerna om finansiellt stöd inom koncerner.
Skälen för kommitténs förslag
Som ovan nämnt stadgar direktivet en skyldighet för medlemsstaterna att tillse så att avtal om koncerninternt finansiellt stöd får ingås (artikel 19.1). Återvinning är något som kan ske efter det att avtalet ingås. Det rör sig således inte om ett hinder mot ingåendet av denna form av avtal. Med hänsyn till de krav på bland annat soliditet som gäller för godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd torde det därutöver vara tämligen osannolikt att ett företag försätts i konkurs i samband med att stödet utbetalas. Mot denna bakgrund anser kommittén att ändringar i gällande konkurslagstiftning inte är motiverade.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1102
27.4.3 Avtal om koncerninternt finansiellt stöd
Kommitténs förslag: Regler gällande avtal om koncerninternt
finansiellt stöd ska införas i relevant sektorslagstiftning (lagen om bank- och finansieringsrörelse samt lagen om värdepappersmarknaden).
Av lag ska det framgå att ett sådant avtal kan ingås mellan å ena sidan ett moderinstitut, ett finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett holdingföretag eller ett moderholdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom unionen, och å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utom unionen.
Kommitténs bedömning: Direktivets krav på att avtal om
koncerninternt stöd ska ingås frivilligt samt att varje avtalspart vid slutandet av ett sådant avtal ska agera i syfte att tillvarata sina egna intressen följer av gällande rätt varför en lagregel med sådant innehåll inte behöver införas. Direktivets krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att alla rättigheter, ersättningsanspråk eller åtgärder som följer av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd enbart ska kunna hävdas av avtalsparterna, med uteslutande av tredje man, föranleder inte införandet av en särskild lagbestämmelse.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Avtalsparter
Ett avtal om finansiellt stöd ska kunna ingås mellan å ena sidan ett moderinstitut, ett finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett holdingföretag eller ett moderholdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom unionen, och å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utom EU. Detta förutsatt att det sistnämnda företaget omfattas av samma gruppbaserade tillsyn som moderföretaget. Stödet ska kunna ges mellan dotterföretag, från moder- till dotterföretag eller från dotter- till moderföretag.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1103
Stöd ska dock inte kunna ges av eller till ett företag som vid tidpunkten för avtalets ingående uppfyller villkoren för tidigt ingripande enligt artikel 27 i direktivet. Finansinspektionen ska således inte godkänna att avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås eller att stöd utbetalas om inspektionen anser att det givande eller det mottagande företaget uppfyller dessa villkor.
Situationen vid avtalets ingående
Som ovan nämns uppställer direktivet krav på att avtalet ska ha ingåtts frivilligt. Det torde följa av allmänna avtalsrättsliga principer att avtal ingås frivilligt. Avtalslagens regler om tvång (28 samt 29 §§) förhindrar att ett avtal blir bindande gentemot den som blivit rättsstridigt tvingad att ingå avtalet ifråga. Kommittén anser mot den bakgrunden att skäl saknas för att införa en uttrycklig reglering med detta innehåll. Även vad gäller direktivets bestämmelse om att varje part i avtalsförhandlingarna måste agera för att tillvarata sina egna intressen, anser vi att skäl saknas för att införa en reglering med ett sådant innehåll.
Direktivet förutsätter även att det givande företaget ska ges full insyn i relevant information från det givande företaget innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås. Vi anser att även en reglering med ett sådant innehåll inte bör införas i lag. För det fall det givande företaget av det mottagande företaget inte ges insyn i relevant information från detta, bör det vara upp till det förstnämnda företaget att inte ingå avtalet ifråga.
Tredje mans ställning
Slutligen ska här diskuteras kravet i artikel 19.9 i direktivet på att medlemsstaterna ska säkerställa att alla rättigheter, ersättningsanspråk eller åtgärder som följer av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd enbart ska kunna hävdas av avtalsparterna, med uteslutande av tredje man. Det ska alltså inte vara möjligt för den som inte är part till avtalet att påkalla en åtgärd med stöd av det. Exempelvis ska ett annat bolag inom koncernen, en tillsynsmyndighet eller en annan tredje part inte ha möjlighet att påkalla att en stödåtgärd enligt avtalet ska genomföras. Att så är fallet torde ligga väl i linje med stödformens frivilliga karaktär samt den
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1104
inom avtalsrätten grundläggande principen om avtalets subjektiva begräsning. Denna princip innebär som huvudregel att ett avtal enbart skapar rättigheter och skyldigheter för de som är parter till avtalet ifråga.
En särskild fråga som behöver belysas i detta sammanhang är huruvida aktieägare i ett bolag som är part till avtalet ska kunna kräva skadestånd av bolaget på grund av en åtgärd som vidtagits med stöd av avtalet ifråga. En sådan skadeståndsskyldighet skulle teoretiskt sett kunna uppstå ifall en organledamot (såsom en styrelseledamot eller en verkställande direktör) i dennes egenskap av organ för bolaget orsakar aktieägare eller annan tredje man skada (organansvar). Detta ansvar innebär att ledamotens vållande tillräknas bolaget som dess eget.
Enligt gällande rätt kan stiftare, styrelseledamot samt verkställande direktör behöva utge skadestånd till aktieägare om han eller hon vid fullgörande av sitt uppdrag överträtt ABL, ÅRL eller bolagsordningen och därvid orsakat en aktieägare skada (29 kap. 1 § första stycket ABL). Man kan visserligen tänka sig det fallet att styrelsen i ett bolag beslutar att ge koncerninternt finansiellt stöd i strid med ABL:s regler varigenom en aktieägare lider skada.11 Mot bakgrund av den ovan förda diskussionen i avsnitt 27.4.1 ska det inte vara möjligt för styrelsen att på egen hand ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Detta eftersom ett sådant avtal ska godkännas av bolagsstämman eller Finansinspektionen.12
Mot bakgrund av detta resonemang torde det i dagsläget inte vara möjligt för en aktieägare i ett bolag som är part till ett sådant avtal att på grund av avtalet föra en framgångsrik talan om skadestånd mot bolaget ifråga. Det torde således inte vara möjligt enligt gällande rätt för tredje man att hävda rättigheter, ersättningsanspråk eller att påkalla åtgärder med stöd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Av den anledningen anser kommittén inte
11 En sådan skada skulle sannolikt bestå i att bolagets ekonomiska ställning skulle ha försämrats. Att en åtgärd försämrar bolagets ekonomiska ställning medför, enligt Högsta domstolens avgörande i NJA 1979 s. 157, inte rätt till ersättning för borgenären, om bolaget efter åtgärdens vidtagande fortfarande bedöms kunna betala sina skulder allt efter som de förfaller. Blir däremot bolaget insolvent i samband med åtgärden kan man tänka sig att aktieägare har rätt att föra en skadeståndstalan. Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som riskerar att göra det givande bolaget insolvent ska emellertid inte godkännas av varken Finansinspektionen eller bolagsstämman. 12 För det fall styrelsen i ett bolag skulle besluta att ge koncerninternt finansiellt stöd i strid med tillämpliga regler, utgör artikel 19(9) i direktivet i sig inget hinder mot att skadestånd kan utgå till en aktieägare eller annan tredje man.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1105
att bestämmelsen i artikel 19.9 i direktivet behöver implementeras i svensk rätt genom införandet av en särskild lagregel.
27.4.4 Företagens anmälningsskyldighet innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås
Kommitténs förslag: Regler ska införas i relevant sektors-
lagstiftning gällande moderföretagets ansvar för att ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd görs till den samordnande tillsynsmyndigheten för koncernen. Finansinspektionen ska i sin egenskap av samordnande tillsynsmyndighet vidarebefordra en sådan ansökan till de behöriga myndigheterna för varje avtalspart.
Skälen för kommitténs förslag
Moderföretaget i en koncern inom vilken ett avtal om finansiellt stöd mellan två eller flera företag har ingåtts ska vara skyldigt att göra en ansökan till den samordnande tillsynsmyndigheten. Till ansökan ska bifogas ledningsorganets motiverade beslut enligt vad som anges i avsnitt 27.4.6 nedan. Vidare ska ledningsorganet för det givande företaget bifoga texten till det föreslagna avtalet samt ange vilka företag som föreslås vara avtalsparter.
27.4.5 Finansinspektionens prövning av förslag till avtal om koncerninternt finansiellt stöd
Kommitténs förslag: Regler ska införas i relevant sektors-
lagstiftning gällande Finansinspektionens rätt att godkänna avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Finansinspektionen ska pröva huruvida avtalet om koncerninternt finansiellt stöd uppfyller de i artikel 23 samt artikel 19.7 i direktivet stadgade villkoren. Finansinspektionen ska ges rätten att besluta att ett avtal som inte uppfyller dessa villkor inte ska betraktas som ett avtal om koncerninternt stöd i enlighet med direktivets regler.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1106
Kommitténs bedömning: Koncerninternt finansiellt stöd som
ges i strid med Finansinspektionens beslut kan leda till att transaktionen förbjuds med stöd av aktiebolagsrättsliga regler. Detta sammanhänger med att en sådan transaktion inte omfattas av det föreslagna undantaget i aktiebolagslagen.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Som vi redogör för ovan innehåller direktivet tämligen omfattande regler gällande tillsynsmyndigheternas roll i nu aktuellt hänseende. Finansinspektionen ska mot den bakgrunden pröva huruvida ett förslag till avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska godkännas, underkännas eller begränsas. Denna prövning ska ske i de fall då inspektionen är samordnande tillsynsmyndighet för den koncern inom vilken stöd ska utgå.
De villkor som gäller för godkännande av avtal om finansiellt stöd bör framgå av lag. Dessa villkor ska vara desamma som följer av direktivets regler (se ovan i avsnitt 27.2.3 samt 27.2.4). Finansinspektion ska ha möjlighet att medge undantag från de krav som ställs på det stödgivande företagets uppfyllelse av relevanta regler gällande kapitalbas, likviditet samt stora exponeringar.
Hur Finansinspektionen ska hantera ansökan om godkännande gällande förslag till avtal om koncerninternt finansiellt stöd torde kunna regleras genom annan författningsform än lag. Detta inbegriper Finansinspektionens skyldighet att till resolutionsmyndigheten överlämna de avtal om finansiellt stöd som den godkänt enligt vad som stadgas i artikel 22 i direktivet.
I detta sammanhang uppkommer frågan om konsekvensen av att Finansinspektionen underkänner en ansökan om godkännande av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Med tanke på att det – som ovan diskuterats – rör sig om en frivillig stödform som inte ska påverka andra koncerninterna finansiella arrangemang, bör Finansinspektionen inte ha möjlighet att förbjuda att stöd utbetalas förutsatt att inte gällande rörelsereglering ger inspektionen en sådan möjlighet. Konsekvensen av ett underkännande blir således att stödet, om det utbetalas, kan komma att förbjudas med stöd av aktiebolagsrättsliga regler (se diskussionen ovan i avsnitt 27.4.1).
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1107
27.4.6 Företagens beslut om koncerninternt finansiellt stöd
Kommitténs förslag: Bestämmelser ska införas i relevant
sektorslagstiftning gällande kravet på att bolagsstämman i det givande samt i det mottagande företaget ska godkänna utkast till avtal om koncerninternt finansiellt stöd samt bemyndiga ledningsorganet att ge respektive ta emot stödet ifråga. I lag ska det även anges vilka uppgifter som ska framgå av bolagsstämmans beslut. Slutligen ska ledningsorganets skyldighet att till bolagsstämman årligen rapportera om de åtgärder som vidtagits med stöd av ett tidigare godkänt avtal om koncerninternt finansiellt stöd framgå av lag.
Skälen för kommitténs förslag
Beslutet om att ge sådant finansiellt stöd som avses i artikel 19 i direktivet ska enligt artikel 24 fattas av ledningsorganet för det bolag som ger stödet. Även ledningsorganet i det företag som tar emot stödet ska enligt samma artikel fatta beslut om att godkänna stödet (se även ovan i avsnitt 27.2.4).
Enligt artikel 2.1.24 i direktivet ska definitionen avseende ledningsorgan vara densamma som i artikel 3.7 i kapitaltäckningsdirektivet. Enligt den sistnämnda artikeln utgörs ledningsorganet av det eller de organ i institutet som enligt nationell rätt har befogenhet att fastställa institutets strategi, mål och allmänna inriktning och som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande samt de personer som i praktiken leder institutets verksamhet.
Det har tidigare konstaterats att formuleringen i artikel 3.7 i kapitaltäckningsdirektivet är densamma som använts i bestämmelserna om ledningsprövning i övriga direktiv inom det finansiella området (se exempelvis artikel 11 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv) och artikel 13 direktiv 2002/87/EG (konglomeratdirektivet). Detta har lett till slutsatsen att begreppet ledningsorgan i kapitaltäckningsdirektivet ska omfatta de bolagsorgan som är omfattade av reglerna om ledningsprövning, dvs. styrelse och verkställande direktör.13
13SOU 2013:65, s. 353, samt 2013 års värdepappersmarknadsutrednings och 2012 års marknadsmissbruksutrednings promemoria om sanktioner enligt CRD IV, s. 59 f.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1108
Föreliggande direktiv pekar dock ut ett bolagsorgan som exempelvis ska ansvara för att ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt stöd sker på föreskrivet vis. Det är mot den bakgrunden inte lämpligt att utpeka två olika bolagsorgan (styrelse och verkställande direktör) som ansvariga för de uppgifter som enligt direktivet åligger företagets ledningsorgan. Begreppet ledningsorgan ska således för svenskt vidkommande motsvara företagets styrelse.
När det gäller de rättsliga förutsättningar som i dagsläget föreligger för en styrelse i ett aktiebolag att fatta ett beslut om att ge respektive ta emot sådant finansiellt stöd, bör följande framhållas. Av 8 kap. 4 § ABL följer att det är styrelsen som svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Det följer vidare av 8 kap. 35 § samma lag att styrelsen tecknar bolagets firma. Redan av dessa bestämmelser följer det att styrelsen, enligt gällande rätt, har rätt att underteckna ett sådant avtal om finansiellt stöd som avses i artikel 19 i direktivet, med mindre en lagregel därigenom överträds (jfr avsnitt 27.4.1 ovan gällande reglerna om värdeöverföring).
Att direktivet kräver att bolagsstämman ska bemyndiga styrelserna i såväl de givande som i de mottagande företagen att ge respektive ta emot stödet ifråga utgör därmed ett ytterligare krav i förhållande till gällande svensk rätt på detta område. Vid sin behandling av denna fråga bör de ordinarie reglerna om omröstning på bolagsstämma gälla (se 8 kap. 40 § ABL). Av bolagsstämmans beslut ska det framgå vilka uppgifter som det grundats på, vilka företag som avtalet slutits med, för vilket ändamål stödet ges, samt på vilket vis de krav som ställs i tillämplig lagstiftning är uppfyllda.
Direktivet stadgar i detta hänseende en skyldighet för medlemsstaterna att kräva att avtalet blir godkänt på ovan beskrivet vis. Förhållandet att bolagsstämman ska bemyndiga styrelsen att ingå dylikt avtal bör därför framgå av lag. Finansinspektionen ska inte godkänna ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd om det inte blivit godkänt av bolagsstämman i respektive bolag i behörig ordning.
Slutligen bör skyldigheten för de företag som ingått avtal om finansiellt stöd att publicera information om detsamma, i enlighet med artikel 26 i direktivet, också framgå av lag. Lagreglerna kompletteras med fördel av föreskrifter i annan form än lag.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1109
27.4.7 Företagens anmälningsskyldighet innan koncerninternt
finansiellt stöd utbetalas
Kommitténs förslag: Regler ska införas i relevant sektors-
lagstiftning gällande det givande företagets skyldighet att göra en anmälan till Finansinspektionen innan koncerninternt finansiellt stöd utbetalas. Av lag ska det även framgå vilka uppgifter en sådan anmälan ska innehålla.
Skälen för kommitténs förslag
Det företag som avser att ge stöd i enlighet med ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska vara ansvarigt för att en anmälan görs till Finansinspektionen. En sådan anmälan ska innehålla styrelsens beslut enligt vad som diskuterats i avsnitt 27.4.6 ovan. Därutöver ska anmälan innehålla detaljerade uppgifter kring det stöd som ska utbetalas inklusive en kopia av avtalet. Detaljerade uppgifter kring innehållet i denna anmälan föreslås kunna meddelas i annan författningsform än lag.
27.4.8 Finansinspektionens invändningsrätt
Kommitténs förslag: Regler ska införas i relevant sektors-
lagstiftning gällande Finansinspektionens möjlighet att invända mot att stöd utgår enligt ett tidigare godkänt avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Finansinspektionen ska ges möjlighet att antingen godkänna att stödet utgår, eller besluta om att stödet ska begränsas alternativt inte utgå alls. Finansinspektionen ska vara skyldig att informera den samordnande tillsynsmyndigheten (om inte den är samordnande tillsynsmyndighet), det mottagande företagets behöriga myndighet (om inte den är det mottagande företagets behöriga myndighet), samt Europeiska bankmyndigheten.
Utnyttjar inspektionen inte sin invändningsrätt inom fem dagar från det att anmälan inkommit ska stödet få ges i enlighet med de villkor som framgår av anmälan. I sin egenskap av behörig myndighet för det mottagande företaget eller samordnande tillsynsmyndighet ska Finansinspektionen ges rätten att
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1110
hänskjuta eventuella invändningar mot det beslut som den behöriga myndigheten för det givande företaget fattat till Eba med begäran om bistånd enligt artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Skälen för kommitténs förslag
Finansinspektionen ska ges rätten av invända emot att stöd utbetalas enligt ett avtal som tidigare godkänts. Denna rätt tillkommer Finansinspektionen i dess roll som behörig myndighet för det givande företaget. Agerar inte myndigheten inom fem arbetsdagar räknat från det att den tog emot en komplett anmälan, får stödet utgå.
Finansinspektionen kan besluta att underkänna eller begränsa det koncerninterna finansiella stödet för det fall myndigheten bedömer att de villkor som gäller för dess godkännande inte skulle vara uppfyllda. Konsekvensen av att ett stöd utbetalas trots ett underkännande eller en begränsning i detta skede är detsamma som om ett stöd utbetalas utan att det godkänts i behörig ordning (se avsnitt 27.4.5 ovan).
För det fall Finansinspektionen skulle vara behörig myndighet för det mottagande företaget eller samordnande tillsynsmyndighet utan att samtidigt vara behörig myndighet för det givande företaget, ska inspektionen ha rätt att hänskjuta eventuella invändningar mot det beslut som den behöriga myndigheten för det givande företaget fattat till Eba med begäran om bistånd enligt artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.
27.4.9 Publicering av avtal om koncerninternt finansiellt stöd
Kommitténs förslag: Regler ska införas i relevant sektors-
lagstiftning gällande det givande samt det mottagande företagens skyldighet att publicera information gällande avtal om koncerninternt finansiellt stöd.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1111
Skälen för kommitténs förslag
Styrelsen i varje företag som är part till ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska vara skyldig att offentliggöra att det ingått ett sådant avtal samt vilka som varit parter till avtalet. Styrelsen ska även offentliggöra en översiktlig beskrivning av avtalsinnehållet. Styrelsen ska också uppdatera den information som offentliggörs enligt första stycket minst en gång årligen. Vi föreslår att närmare detaljer kring utformningen av denna information ska kunna föreskrivas i annan författningsform än lag.
1113
28 Återhämtningsplaner
28.1 Övergripande om återhämtningsplaner
28.1.1 Bakgrund och utgångspunkter
Resolutionsdirektivet reglerar tre olika faser av arbetet med finansiell stabilitet: förebyggandefasen, återhämtningsfasen och resolutionsfasen. I den förebyggande fasen ska ett institut eller dess moderföretag upprätta en så kallad återhämtningsplan, som förberedelse för eventuella åtgärder om det utsätts för påfrestningar. När ett företag hamnar under stark press ska alltså det redan ha funderat kring eventuella åtgärder baserat på olika typscenarier. När dessa planer sätts i verket definierar återhämtningsfasen. Om återhämtningsåtgärderna visar sig vara otillräckliga inträder resolutionsfasen, under förutsättning att företaget uppfyller villkoren för resolution. I annat fall ska det avvecklas via konkurs eller likvidation.
Återhämtningsplaner ska instituten upprätta i fredstid, oavsett hur sannolikt det är för respektive institut att hamna i en sådan situation. Planerna ska granskas av den ansvariga tillsynsmyndigheten. Upprättandet av återhämtningsplaner är alltså ytterligare ett instrument för Finansinspektionens och andra tillsynsmyndigheters tillsyn.
Återhämtningsplanerna ska skiljas från resolutionsplanerna, som är planer som resolutionsmyndigheterna ska upprätta för att planera för en rekonstruktion eller avveckling av ett institut eller en koncern. Kommittén behandlar resolutionsplaner i kapitel 23.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1114
28.1.2 Syftet med återhämtningsplaner
Före krisen låg fokus framför allt på riskhanteringssystem för den löpande verksamheten. En bank som gav krediter skulle identifiera och hantera risker som kunde leda till kreditförluster. Ett värdepappersbolag som gjorde värdepappersaffärer för egen eller andras räkning byggde upp system för att skydda sig mot förluster i den verksamheten, t.ex. till följd av att värdepapperen minskade i värde. När företagen fick problem upprättade de särskilda åtgärdsplaner. Historiskt har emellertid ofta orsakerna till att en bank hamnar under press berott på externa faktorer, såsom en allmän ekonomisk nedgång eller att problem spritt sig från andra finansiella företag. Historien visar också att instituten inte i tillräckligt hög utsträckning har funderat kring situationer där extrema åtgärder måste vidtas.
Återhämtningsplanerna ska till stor del behandla institutens styrning och riskkontroll. Syftet med att ställa krav på återhämtningsplaner är att instituten redan ska ha funderat igenom vissa typscenarier, och lämpliga åtgärder att vidta om något av dessa scenarier – eller något som liknar det beskrivna scenariot – inträffar. Tanken är även att instituten ska använda sig av planerna i det stressade läget.
Det nya med återhämtningsplanerna är att de ställer krav på beredskapsplanering även för scenarier som är mer osannolika än vad instituten tidigare arbetat med. De flesta finansiella kriser eller institutspecifika problem är unika och det är inte en realistisk eller pragmatisk strategi att planera i detalj för varje möjligt scenario. Dock, genom att fundera kring typscenarion, och därtill kopplade åtgärder bör ett instituts beredskap att hantera även det unika stressade scenariot markant höjas. Institutens återhämtningsplaner kommer inte bara att öka medvetenheten och beredskapen för stressade scenarier. Även den praktiska tillämpningen av dessa åtgärder bör bli bättre, genom att det redan finns processer och en organisation för att vidta sådana åtgärder. Arbetet med återhämtningsplanerna förväntas också öka institutens medvetenhet om hur sårbara de är.
kapitel 28). Det finns dock varken ett krav på att instituten endast får tillämpa planerna när förutsättningarna för ingripanden är uppfyllda, eller att instituten måste tillämpa planen då. Inte heller är indikatorer, som instituten ska ha identifierat bindande för institutet. Återhämtningsplanerna är alltså inte planer som auto-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1115
matiskt ska aktiveras i händelse av stress, utan de ska tillämpas efter bästa omdöme. Tillsynsmyndigheterna kommer emellertid att kunna kräva att institut tillämpar hela eller delar av återhämtningsplanerna om förutsättningarna för ingripanden uppfylls.
28.1.3 Om resolutionsdirektivets innehåll
Med en återhämtningsplan avses enligt resolutionsdirektivet en plan som utarbetats av ett institut eller ett moderföretag till ett institut och som beskriver vilka åtgärder som de företag som berörs av planen ska vidta för att återställa ett instituts eller en koncerns finansiella ställning efter en betydande försämring av den finansiella situationen. Planerna bör vara detaljerade och baseras på realistiska antaganden om en rad detaljerade och strikta scenarier (skäl 21). Vad en återhämtningsplan ska innehålla beskrivs närmare i avsnitten 28.2.2 och 28.3.2.
Återhämtningsplanerna utgör ett av de instrument instituten ska använda för sin företagsstyrning (styrform) och omfattas av de behöriga myndigheternas löpande tillsyn. Planerna identifierar alltså vilka åtgärder instituten eller de andra koncernföretagen kan vidta men det finns inte någon skyldighet att följa dem om det när de ska verkställas visar sig olämpligt (se avsnitt 28.2.7).
Resolutionsdirektivet skiljer mellan återhämtningsplaner för koncerner och för individuella institut (artiklarna 5 och 7). Ett individuellt institut som inte ingår i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn ska upprätta en återhämtningsplan för sin verksamhet. De individuella institutens återhämtningsplaner behandlas i avsnitt 28.2. För institut som ingår i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn ska det i stället upprättas en s.k. koncernåterhämtningsplan som omfattar koncernföretagen i gruppen. Dessa planer beskrivs närmare i avsnitt 28.3.
Tillsynsmyndigheten har möjlighet att medge att vissa institut upprättar förenklade planer. Det finns också begränsade möjligheter att undanta vissa typer av institut från att upprätta återhämtningsplaner (artikel 4); se avsnitt 28.4. De planer som upprättas ska godkännas av ledningen i det ansvariga företaget och ges in till tillsynsmyndigheten (artiklarna 5.9 och 7.7); se avsnitt 28.2.4 och 28.3.3. Återhämtningsplanerna är levande dokument, som kontinuerligt ska uppdateras; se avsnitt 28.2.3 och 28.3.2).
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1116
Om tillsynsmyndigheten bedömer att det finns väsentliga brister i planen, ska institutet ges tillfälle att ändra planen eller föreslå ändringar sin (affärs)verksamhet. Om institutet inte gör några ändringar eller om tillsynsmyndigheten inte är nöjd med de ändringar som föreslås, får myndigheten under vissa förutsättningar förelägga institutet att vidta de åtgärder som den anser behövs. Det kan handla om konkreta ändringar i planen eller förändringar i affärsverksamheten. Åtgärderna ska vara nödvändiga och proportionerliga (artikel 6.6). Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 28.2.6. och 28.3.4
För en koncern ska bedömningen av koncernåterhämtningsplanen göras av den samordnande tillsynsmyndigheten, dock tillsammans med vissa andra behöriga myndigheter. Dessa myndigheter ska försöka fatta ett gemensamt beslut. Om de inte lyckas med det ska den samordnande myndigheten fatta beslut i vissa frågor och de övriga myndigheterna i vissa andra. Det är dock möjligt att hänskjuta en fråga till Eba för bindande medling. När Eba har fattat sitt beslut är myndigheterna skyldiga att följa det (artikel 8). Denna process behandlas närmare i avsnitt 28.3.4.
28.2 Återhämtningsplaner för individuella institut som inte står under gruppbaserad tillsyn
28.2.1 Vad är en återhämtningsplan?
Kommitténs förslag: En återhämtningsplan är en plan som
upprättas av ett institut i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som institutet avser att vidta för att bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen.
Ett institut som inte tillsammans med andra koncernföretag är föremål för gruppbaserad tillsyn ska upprätta och uppdatera en återhämtningsplan.
Av en återhämtningsplanen ska det framgå att 1. de åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att institutet kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft, och. 2. planen och de åtgärder som identifieras i den rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansi-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1117
ell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.
De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet inom ramen för resolution.
Resolutionsdirektivet
En återhämtningsplan är en plan som utformas och underhålls av ett institut i enlighet med artikel 5 (se definition i artikel 2.1.32).
Enligt artikel 5.1 ska medlemsstaterna säkerställa att varje institut som inte utgör en del av en koncern som är föremål för gruppbaserad tillsyn i enlighet med artiklarna 111 och 112 i kapitaltäckningsdirektivet, upprättar och underhåller en återhämtningsplan som innehåller åtgärder som ska vidtas av institutet för att återställa dess finansiella ställning efter en betydande försämring av dess finansiella situation. Av de övriga bestämmelserna i artikel 5 framgår mer i detalj vad en återhämtningsplan ska innehålla, att en plan ska uppdateras åtminstone årligen och att den ska godkännas av ledningen innan den ges in till den behöriga myndigheten. De sistnämnda bestämmelserna behandlas inte här utan i avsnitt 28.2– 28.4.
Återhämtningsplaner utgör en styrform,
Återhämtningsplaner ska anses utgöra en styrform i den mening som avses i artikel 74 i kapitaltäckningsdirektivet. Till de övriga styrformerna hör exempelvis de processer och rutiner för att hantera kreditrisker och andra risker.
Vilka krav ställs på utformningen av en återhämtningsplan?
Enligt artikel 6.1 ska instituten på ett tillfredsställande sätt visa den behöriga myndigheten att:
1. Genomförandet av de föreslagna arrangemangen i planen rimligen kan förväntas upprätthålla eller återställa institutets
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1118
eller koncernens livskraft1 och finansiella ställning, med beaktande av de förberedande åtgärder som institutet har vidtagit eller planerar att vidta.
2. Planen och de specifika alternativen i planen rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt i situationer av finansiell stress och i största möjliga utsträckning undvika några betydande negativa effekter på det finansiella systemet, inbegripet scenarier som skulle leda till att andra institut skulle genomföra återhämtningsplaner under samma tidsperiod.
Skälen för kommitténs förslag
Individuella institut ska upprätta återhämtningsplaner
Av artikel 5.1 i resolutionsdirektivet framgår att ett institut som inte tillsammans med andra koncernföretag är föremål för gruppbaserad tillsyn ska upprätta en återhämtningsplan. En motsvarande skyldighet bör införas i svensk rätt. Av detta kommer det då att följa att en återhämtningsplan ska upprättas av ett helt fristående institut eller institut som har ett holdingföretag med blandad verksamhet som moderföretag eller vars dotterföretag inte bedriver finansiell verksamhet.
Som framgår av avsnitt 28.3 ska det upprättas koncernåterhämtningsplaner för nationella och gränsöverskridande koncerner.
Vad är en återhämtningsplan?
En återhämtningsplan, i resolutionsdirektivets betydelse, behandlar inte hur instituten ska organisera sin verksamhet för att hantera kreditrisker, marknadsrisker eller operativa risker. Sådana risker hanteras i stället i särskilda riktlinjer och instruktioner som styr den löpande verksamheten. Återhämtningsplanerna syftar i stället till att beskriva ett bredare spektrum av åtgärder som institut kan vidta när det uppstår situationer där deras finansiella ställning är hotad. Det är alltså inte fråga om ”business as usual options” utan
1 I direktivet används ordet ”bärkraft”. Kommittén anser att ”livskraft” är ett bättre svenskt uttryck för det som direktivet avser.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1119
om extraordinära åtgärder för allvarliga hot mot ett instituts finansiella ställning och livskraft.
Syftet med en återhämtningsplan är inte att förutse de faktorer som kan utlösa en kris utan snarare att identifiera de alternativ som finns tillgängliga för att motverka en kris och bedöma om de är tillräckligt robusta och om de är tillräckligt varierande för att möta ett brett spektrum av chocker.
Ett instituts finansiella situation kan försämras av olika anledningar, t.ex. genom förluster. Varje förlust leder dock inte till att återhämtningsplanen aktiveras. Om den händelse som inträffar leder till institutets finansiella situation försämras avsevärt eller förväntas försämras avsevärt bör dock institutet ha förberett åtgärder som förhindrar att dess finansiella ställning försämras ytterligare. Dessa åtgärder behöver enligt direktivet inte avse tillskott av kapital eller alternativ för att hantera likviditetschocker utan kan också avse ändringar, t.ex. neddragningar av verksamheten eller omstrukturering av skulder.
Med utgångspunkt från direktivets bestämmelser kan alltså en återhämtningsplan definieras som en plan som upprättas av ett institut i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som institutet avser att vidta för att bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen. Åtgärderna ska alltså vara genomförbara men institutet behöver inte vidta dem om de bedöms vara olämpliga när en händelse som anges i planen inträffar (se avsnitt 28.2.7)
Vi har ännu inte gått närmare in på vad en återhämtningsplan ska innehålla. Det kan dock redan här konstateras att för en återhämtningsplan ska fylla sitt syfte kommer instituten att behöva ta ställning till om det sätt på vilket verksamheten drivs, gör det möjligt att vidta adekvata åtgärder när det behövs. Kartläggningen av verksamheten, inklusive den för instituten viktiga affärsverksamheten, är därför ett viktigt led i upprättande av återhämtningsplanerna. Instituten måste också ha system etc. som gör det möjligt att upptäcka hot och kunna vidta adekvata åtgärder i tid. Återhämtningsplanerna måste därför vara en integrerad del i företagens verksamhet och organisation.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1120
Vilka krav ska ställas på utformningen av en återhämtningsplan?
Som har nämnts i det föregående ska en återhämtningsplan identifiera olika åtgärder som ett institut kan vidta i olika möjliga framtid stressade scenarier. Det är dock inte på planeringsstadiet möjligt eller rimligt att säga med säkerhet om åtgärder som framstår som verkningsfulla på planeringsstadiet faktiskt kommer att få avsedd effekt när det blir skarpt läge. För att en återhämtningsplan ska uppfylla sitt syfte är det dock samtidigt viktigt att de åtgärder som finns i planen kan förväntas fungera. Med direktivets sätt att uttrycka det kan man alltså säga att instituten på ett tillfredsställande sätt ska kunna visa att de återhämtningsalternativ som identifieras rimligen kan förväntas ge förväntad effekt och vara genomförbara när det råder finansiell stress samtidigt som de i största möjliga utsträckning undviker att skapa negativa effekter på det finansiella systemet.
Den lagtekniska lösningen
Som framgår skiljer sig återhämtningsplanerna i vissa avseende från andra styrformer genom att de inte i första hand fokuserar på risker m.m. i den löpande verksamheten utan syftar till att säkerställa att det finns återhämtningsalternativ som fungerar när institutets finansiella situation försämrats avsevärt. Arbetet med att göra planer är också resurskrävande för instituten och kommer att kräva att särskilda resurser avsätts hos Finansinspektionen samt ha stor betydelse för det internationella samarbetet.
Till detta kommer att det inte är tillräckligt att de åtgärder som institutet beskriver i planen förmår lösa dess egna problem utan instituten ska även i största möjliga utsträckning beakta vilka effekter åtgärderna får för det finansiella systemet i stort. Att instituten ska ta hänsyn till det finansiella systemet regleras inte i befintlig lagstiftning. Mot denna bakgrund anser vi att institutens skyldighet att upprätta återhämtningsplaner, inklusive en definition av begreppet återhämtningsplan, liksom de kvalitativa krav som ställs på en återhämtningsplan bör framgå av lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden. Med hänsyn till direktivets utformning bör det också tydligt framgå att det är institutet som ska kunna visa att kraven är uppfyllda.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1121
Vi föreslår därför att det tas en bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden som anger att det av en återhämtningsplan ska framgå att:
Av en återhämtningsplanen ska det framgå att
1. de åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att
institutet kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft, och
2. planen och de åtgärder som identifieras i den rimligen kan
förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansiell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.
Enligt kommitténs bedömning är det också rimligt att de åtgärder som föreslås inte skapar väsentliga hinder för resolutionsmyndighetens möjlighet att rekonstruera eller avveckla institutet. Detta sägs visserligen inte uttryckligen men följer indirekt av att Finansinspektionen kommer att vara skyldig att ge resolutionsmyndigheten möjlighet att granska planen i syfte att identifiera åtgärder i återhämtningsplanen som kan ha en negativ effekt på möjligheten att rekonstruera eller avveckla institutet och ge rekommendationer till den behöriga myndigheten i dessa frågor (se avsnitt 28.2.5).
Det skulle dock föra för långt att ålägga institutet att visa att åtgärder i planen inte kommer att försvåra genomförandet av resolution. Det bör dock åligga Finansinspektionen att granska detta vid sin utvärdering av planen (se avsnitt 28.2.5). Det bör därför anges att de åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan inte får leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet inom ramen för resolution.
Proportionalitet
Som har nämnts i det föregående är återhämtningsplanerna en styrform. För upprättande av sådana gäller enligt artikel 74 i kapitaltäckningsdirektivet en proportionalitetsprincip. Av 6 kap. 4 § a LBF och 8 kap. 6 § gäller att de ska tillämpas i proportion till arten och omfattningen av institutets verksamhet och dess komplexitetsgrad.
Även vid tillämpningen av resolutionsdirektivet ska åtgärderna vara proportionerliga med hänsyn till det enskilda företagets förut-
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1122
sättningar; se artikel 1 andra stycket och skälen 14 och 21 i resolutionsdirektivet. I skäl 14 anförs bl.a. att myndigheter bör säkerställa att de administrativa bördorna i samband med förpliktelsen att utarbeta återhämtningsplaner minimeras. Innehållet och informationen som preciseras i direktivet och bilaga A sätter minimistandarden för institut med uppenbar systemrelevans, men myndigheterna är tillåtna att specifikt tillämpa andra och betydligt mer begränsade krav på återhämtningsplanering och information för ett institut och med mindre frekventa uppdateringar än ett år. För ett litet institut med låg grad av sammanlänkning och komplexitet skulle en återhämtningsplan kunna begränsas till viss basinformation om dess struktur, utlösare för återhämtningsåtgärder och återhämtningsval.
Även om alla institut är skyldiga att upprätta återhämtningsplaner finns det alltså utrymme att anpassa kraven i det enskilda fallet.
28.2.2 Vad ska en återhämtningsplan innehålla?
Kommitténs förslag: Regeringen eller den myndighet rege-
ringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en återhämtningsplan ska innehålla.
Resolutionsdirektivet
En återhämtningsplan ska identifiera de åtgärder som ett institut avser att vidta för att återställa sin finansiella ställning och livskraft. I direktivet finns det emellertid också bestämmelser som mer konkret beskriver vad en återhämtningsplan ska innehålla. Dessa behandlas i det följande.
En plan får inte förutsätta tillgång till statligt stöd
Enligt artikel 5.3 och 5.4 får återhämtningsplanerna inte förutsätta tillgång till eller erhållande av statligt stöd, men ska i tillämpliga fall inbegripa en analys av hur och när ett institut i enlighet med de villkor som anges i planen, får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och identifiera de tillgångar som förväntas godtas som säkerhet för sådana faciliteter.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1123
Information som ska ingå i planen
Enligt artikel 5.5 ska medlemsstaterna säkerställa att återhämtningsplanerna inbegriper de uppgifter som räknas upp i avsnitt A i bilagan. Medlemsstaterna får kräva att ytterligare information ska ingå i återhämtningsplanerna. Av direktivet framgår vidare att återhämtningsplanerna också ska innehålla åtgärder som är möjliga för institutet att vidta när förutsättningarna för tidiga ingripanden enligt artikel 27 är uppfyllda (se kapitel 28). Enligt bilagan ska en återhämtningsplan innehålla följande uppgifter:
1. En sammanfattning av huvudinslagen i planen och en sammanfattning av den totala återhämtningskapaciteten. 2. En sammanfattning av de väsentliga förändringarna för institutet sedan den senast inlämnade återhämtningsplanen. 3. En kommunikations- och informationsplan med redogörelse för hur företaget avser att hantera eventuellt negativa marknadsreaktioner. 4. Ett antal kapital- och likviditetsåtgärder som krävs för att upprätthålla eller återställa bärkraften i institutets finansiella ställning. 5. En uppskattning av tidsramen för att genomföra varje väsentlig del av planen. 6. En detaljerad beskrivning av alla väsentliga hinder för ett effektivt och snabbt verkställande av planen, vilket inbegriper beaktande av följderna för resten av koncernen, kunderna och motparterna. 7. Identifiering av kritiska funktioner. 8. En detaljerad beskrivning av förfarandena för att fastställa värdet på och möjligheten att avyttra institutets centrala affärsområden, verksamhet och tillgångar. 9. En detaljerad beskrivning av hur återhämtningsplaneringen införlivas i institutets bolagsstyrningsstruktur samt politiken och förfarandena för godkännandet av återhämtningsplanen och fastställande av vilka personer i organisationen som ska ansvara för att utarbeta och genomföra planen. 10. Arrangemang och åtgärder för att bevara eller återställa institutets kapitalbas. 11. Arrangemang och åtgärder för att säkerställa att institutet har tillräcklig tillgång till beredskapsfinansieringskällor, däribland potentiella likvida medel, bedömning av tillgängliga säkerheter och av möjligheterna att föra över likvida medel mellan koncernenheter och affärsområden för att garantera att institutet kan
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1124
bedriva sin verksamhet och fullgöra sina åtaganden när de förfaller till betalning.
12. Arrangemang och åtgärder för att minska riskerna och skuldsättningen. 13. Arrangemang och åtgärder för skuldomläggning. 14. Arrangemang och åtgärder för omstrukturering av verksamheterna. 15. Arrangemang och åtgärder som krävs för kontinuerlig tillgång till finansiella marknadernas infrastruktur. 16. Arrangemang och åtgärder som är nödvändiga för att fortlöpande upprätthålla institutets operativa verksamhet, däribland infrastruktur och it-tjänster. 17. Förberedande åtgärder för att underlätta försäljning av tillgångar eller affärsområden med en lämplig tidsfrist för återställandet av institutets finansiella ställning. 18. Andra styråtgärder eller strategier för att återställa den finansiella ställningen och förutse de finansiella effekterna av dessa åtgärder och strategier. 19. Förberedande åtgärder som institutet vidtagit eller planerar vidta för att underlätta genomförandet av återhämtningsplanen, däribland åtgärder som är nödvändiga för att snabbt rekapitalisera institutet. 20. En ram med indikatorer som identifierar tidpunkterna för när planens olika åtgärder får vidtas.
Enligt artikel 5.10 ska Eba utarbeta tekniska standarder för tillsyn för antagande av kommissionen. Dessa standarder ska ytterligare specificera information som återhämtningsplanen ska innehålla.
Åtgärder i rätt tid och för olika scenarier
Enligt artikel 5.6 ska de behöriga myndigheterna kräva att återhämtningsplaner omfattar lämpliga villkor och förfaranden för att säkerställa att återhämtningsåtgärder genomförs i rätt tid samt ett brett spektrum av återhämtningsalternativ. Medlemsstaterna ska kräva att återhämtningsplaner beaktar en rad olika scenarier som inbegriper svår makroekonomisk och finansiell stress som är relevant för institutets specifika förhållanden, bland annat systemom-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1125
fattande händelser och2 finansiell stress som särskilt avser juridiska personer och koncerner.
Enligt artikel 5.7 ska Eba i nära samarbete med Europeiska systemrisknämnden (ESRB), utfärda riktlinjer som ytterligare specificerar de olika scenarier som ska användas vid tillämpningen av artikel 5.6.
Planerna ska innehålla indikatorer för när åtgärder vidtas
Enligt artikel 9 ska de behöriga myndigheterna kräva att alla återhämtningsplaner innehåller en ram med indikatorer som fastställts av institutet och som identifierar tidpunkterna för när planens åtgärder får vidtas. De behöriga myndigheterna ska komma överens om sådana indikatorer i samband med bedömningen av återhämtningsplaner i enlighet med artiklarna 6 och 8. Indikatorerna kan vara av kvalitativ eller kvantitativ art beroende på institutets finansiella ställning och ska enkelt kunna övervakas. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten inför lämpliga arrangemang för en regelbunden övervakning av indikatorerna.
Eba ska utfärda riktlinjer som specificerar minimiförteckningen över kvalitativa och kvantitativa indikatorer.
Skälen för kommitténs förslag
Av resolutionsdirektivet framgår bl.a. att återhämtningsplaner ska innehålla olika typer av information. Man kan dela in en återhämtningsplan i följande delar: En sammanfattning (punkterna 1 och 2 i avsnitt A i bilagan), en kommunikations- och informationsplan (punkten 3), en strategisk analys av vilka åtgärder institutet kan vidta för att upprätthålla central affärsverksamhet och hur det kan återställa eller bevara sin finansiella ställning (punkterna (4–8 och 10–18 och 20), institutets styrning (punkten 9) och åtgärder som institutet har vidtagit eller planerar att vidta för att underlätta genomförandet av planen (punkten 19).
En viktig komponent i återhämtningsplanen är identifieringen av centrala affärsområden och vilka åtgärder som ska vidtas i förhållande till dem. Det är emellertid inte tillräckligt att instituten i
2 Ordet ”och” har fallit bort i den svenska översättningen.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1126
den strategiska analysen identifierar ett brett spektrum av åtgärder utan de ska också utvärdera dem emot olika scenarier; både systemkriser och institutsspecifika kriser samt en kombination av dessa typer av kriser (artikel 5.6). Till detta kommer att de ska ange vilka indikatorer som kan aktivera olika typer av åtgärder. Dessutom ska instituten ha rutiner och förfaranden som gör det möjligt att identifiera aktiveringstidpunkter och genomföra åtgärderna. En återhämtningsplan ska också inkludera åtgärder som är möjliga att vidta när förutsättningarna för ingripanden mot instituten är uppfyllda. De indikatorer som kommer att tas fram av Eba för sådana ingripanden (se avsnitt 28.3) kommer därför att påverka även återhämtningsplanernas utformning. Återhämtningsplaner bör dock sannolikt aktivera åtgärder vid ett tidigare skede än så, t.ex. om buffertkraven överträds eller några andra händelser inträffar. En annan sak är att de åtgärder som instituten bör vidta trappas upp med problemens allvarlighet.
En återhämtningsplan för större institut bedöms innebära en stor arbetsinsats från institutet. Detta gäller särskilt första gången institutet upprättar en återhämtningsplan. Den uppräkning som görs i direktivet är ändå inte uttömmande utan kan komma att kompletteras med nationella krav (artikel 5.5). Enligt kommitténs bedömning är det därför lämpligt att införliva direktivets bestämmelser genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Genom ett sådant bemyndigande blir det möjligt att införliva artiklarna 5.3, 5.4, 5.6 och 99.
Enligt direktivet ska kommissionen i tekniska standarder precisera vad en återhämtningsplan ska innehålla. Dessa tekniska standarder kommer att vara direkt tillämpliga. Bestämmelser om innehållet i en återhämtningsplan kan med den föreslagna regleringen därför finnas både i föreskrifter och tekniska standarder. Självfallet är det inte nödvändigt att utfärda nationella föreskrifter om den information som anges i de tekniska standarderna bedöms vara tillräckligt uttömmande.
28.2.3 Hur ofta ska en återhämtningsplan uppdateras?
Kommitténs förslag: Regeringen eller den myndighet rege-
ringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur ofta en återhämtningsplan ska uppdateras.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1127
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 5.2 ska medlemsstaterna säkerställa att instituten uppdaterar sina återhämtningsplaner minst en gång om året eller efter en förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur, dess affärsverksamhet eller dess finansiella situation som skulle kunna ha en väsentlig inverkan på eller nödvändiggöra en ändring av återhämtningsplanen. Behöriga myndigheter får kräva att institut uppdaterar sina återhämtningsplaner oftare.
Skälen för kommitténs förslag
Av nämnda bestämmelse framgår hur ofta en återhämtningsplan ska uppdateras. En motsvarande bestämmelse bör tas in i svensk rätt. Det bör vara institutet självt som ska uppmärksamma behovet av att ändra planen om de angivna förutsättningarna föreligger på grund av väsentliga förändringar i verksamheten. Som framgår av kapitel 28 om tidiga ingripanden får Finansinspektionen dessutom i samband med ett ingripande mot ett institut kräva att ett institut uppdaterar sin återhämtningsplan när den ingriper mot instituten. Det ska vidare vara möjligt att kräva att återhämtningsplaner ska upprättas oftare än årligen.
Kommittén anser att den regelbundenhet med vilken återhämtningsplanerna ska uppdateras bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Särskilt bör det i föreskrifterna förtydligas vad som avses med sådana ändringar i verksamheten som har en väsentlig inverkan, samt om det ska ställas olika krav på olika typer av institut.
28.2.4 På vilken nivå i institutet beslutas en återhämtningsplan?
Kommitténs förslag: Institutet styrelse ska godkänna åter-
hämtningsplanen. Den ska därefter ges in till Finansinspektionen för granskning och bedömning.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1128
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 6.1 första meningen ska medlemsstaterna kräva att institut som är skyldiga att upprätta återhämtningsplaner lämnar in dessa återhämtningsplaner till den behöriga myndigheten för granskning. Enligt artikel 5.9 ska institutets ledningsorgan godkänna återhämtningsplanen innan den inlämnas till den behöriga myndigheten.
Skälen för kommitténs förslag
Med hänsyn till direktivets innehåll bör det även av svensk rätt framgå att institutets ledning ska godkänna en återhämtningsplan innan den ges in till Finansinspektionen. Med ledningsorganet avses här styrelsen.
Styrelsen i ett kreditinstitut ansvarar för att kraven i 6 kap. 1– 3 §§ LBF och soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning uppfylls. Enligt 6 kap. 5 § ska styrelsen i ett kreditinstitut se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att uppfylla dessa krav och kravet på sundhet och för i övrigt styra rörelsen. Motsvarande bestämmelser för värdepappersbolag finns i 6 kap. 3–5, 7 och 8 §§ LVM. Vi menar dock att dessa bestämmelser bör kompletteras av en skyldighet för ett instituts styrelse att godkänna en återhämtningsplan innan den ges i till Finansinspektionen för granskning och bedömning. Denna bestämmelse bör tas in i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden.
28.2.5 Granskningen av en återhämtningsplan
Kommitténs förslag: Finansinspektionen ska granska de åter-
hämtningsplaner som ges in till den. Det ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de medlemsstater där det finns betydande filialer i den mån det är relevant för den filialen
I föregående avsnitt anges vad ett institut ska beakta när det upprättar en återhämtningsplan. Det är också viktigt att säkerställa att det finns adekvat tillsyn över att planerna uppfyller det syfte och de
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1129
kriterier som direktivet innehåller. I resolutionsdirektivet finns det konkreta bestämmelser om vad tillsynen ska avse.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 6.2 ska de behöriga myndigheterna inom sex månader efter det att varje plan lämnats in, och efter samråd med de behöriga myndigheterna i de värdmedlemsstater där det finns betydande filialer, i den mån det är relevant för den filialen, granska planerna och bedöma hur väl varje plan uppfyller de krav som anges i artikel 5 samt följande kriterier3:
a) Genomförandet av de föreslagna arrangemangen i planen kan
rimligen förväntas upprätthålla eller återställa institutets eller koncernens livskraft och finansiella ställning, med beaktande av de förberedande åtgärder som institutet har vidtagit eller planerar att vidta.
b) Planen och de specifika alternativen i planen kan rimligen för-
väntas bli genomförda snabbt och effektivt i situationer av finansiell stress och i största möjliga utsträckning undvika några betydande negativa effekter på det finansiella systemet, inbegripet scenarier som skulle leda till att andra institut skulle genomföra återhämtningsplaner under samma period.
Enligt artikel 6.3 ska den behöriga myndigheten när den bedömer återhämtningsplanerna ta hänsyn till lämpligheten av institutets kapital- och finansieringsstruktur i förhållande till komplexitetsgraden hos dess organisatoriska struktur och dess riskprofil.
Enligt artikel 6.4 ska den behöriga myndigheten tillhandahålla resolutionsmyndigheten återhämtningsplanen. Resolutionsmyndigheten får granska återhämtningsplanen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på institutets möjlighet till resolution och att lämna rekommendationer till den behöriga myndigheten med avseende på de frågorna.
Enligt artikel 6.8 ska Eba, för antagande av kommissionen, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar de
3 Detta är samma kriterier som ett institut enligt artikel 6.1 ska kunna visa resolutionsmyndigheten att det uppfyller.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1130
minimikriterier4 som den behöriga myndigheten måste utvärdera för bedömningen enligt artiklarna 6.2 och 8.1.
Av artikel 6.5 framgår att den behöriga myndigheten ska vidta särskilda åtgärder om den bedömer ett det finns väsentliga brister eller väsentliga hinder mot att genomföra en återhämtningsplan. Den process som då inleds behandlas dock separat i avsnitt 28.2.6.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Tillsynen över återhämtningsplanerna
Utgångspunkten är alltså att instituten är skyldiga att upprätta verkningsfulla återhämtningsplaner med ett visst innehåll och som uppfyller särskilda krav. Planerna ska enligt direktivet granskas av Finansinspektionen.
Av 13 kap. 2 § LBF och 23 kap. 1 § LVM framgår att Finansinspektionen har tillsyn över att instituts verksamhet drivs enligt dessa lagar och andra författningar som reglerar institutets verksamhet. Av detta följer också att Finansinspektionen ska se till att återhämtningsplanerna uppfyller de krav som ställs på dem i lagen, inspektionens föreskrifter och kommissionens tekniska standarder. Direktivet kräver inte heller uttryckligen att inspektionen godkänner planen, bara att den ska bedöma planen och vidta åtgärder om den identifierar brister i den. Vi avstår därför från att införa någon uttrycklig bestämmelse om att planen ska godkännas av Finansinspektionen. Tillsynen över återhämtningsplanerna bör i stället vara ett led i Finansinspektionens löpande tillsyn. För tydlighetens skull föreslår vi dock en bestämmelse som, i enlighet med direktivet, klargör att inspektionen ska granska planen. Ett beslut om att planen inte uppfyller kraven leder till en särskild process.
Som framgår av artikel 6.3 ska Finansinspektionen vid bedömningen även beakta institutets kapital- och finansieringsstruktur. Denna skyldighet behöver dock inte framgå av lag utan kan framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Enligt kommitténs bedömning behövs det dock inte något uttryckligt bemyndigande till regeringen för att meddela sådana föreskrifter.
4 I den svenska översättningen nämns, till skillnad från den engelska, även förfaranden.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1131
Samråd med utländska myndigheter
Återhämtningsplanen för ett institut kommer att inkludera även sådan gränsöverskridande verksamhet som drivs i andra länder via filialer. Enligt direktivet ska Finansinspektionen samråda med tillsynsmyndigheter i länder där institutet i fråga har betydande filialer. Med betydande filialer avses sådana filialer som avses i artikel 51 i kapitaltäckningsdirektivet (se avsnitt 5.8). Även skyldigheten att samråda bör för fullständighetens skull framgå av lag.
Enligt direktivet ska Finansinspektionen ge resolutionsmyndigheten tillfälle att lämna synpunkter på återhämtningsplanen. Enligt kommitténs bedömning är de rekommendationer från resolutionsmyndigheten som nämns i direktivet inte bindande för Finansinspektionen utan ska närmast betraktas som förslag. Med tanke på den kompetens på området som resolutionsmyndigheten sannolikt kommer att ha bör de dock tillmätas stor betydelse.
Finansinspektionen kan i vissa fall vara värdlandsmyndighet för en betydande filial (t.ex. Danske bank). I detta fall kan Finansinspektionen samråda med den ansvariga tillsynsmyndigheten med stöd av bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse om inspektionens skyldighet att samarbeta och utbyta information med utländska tillsynsmyndigheter. En liknande bestämmelse finns i lagen om värdepappersmarknaden men den täcker inte resolutionsdirektivet. Det kan lösas genom att inspektionens samrådsskyldighet för detta fall behandlas i föreskrifter beslutade av regeringen.
28.2.6 Åtgärder för att undanröja brister i en återhämtningsplan
Kommitténs förslag: Om Finansinspektionen identifierar
väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i den, ska inspektionen underrätta institutet om vilka väsentliga brister eller hinder den identifierar och ge institutet tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om institutets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin bedömning, ska inspektionen förelägga institutet att inom två månader komma in med en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På institutets begäran får
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1132
Finansinspektionen besluta att förlänga denna tid med ytterligare en månad.
Om ett institut inte följer inspektionens föreläggande eller om de ändringar som institutet gjort inte åtgärdar de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen 1. förelägga institutet att göra konkreta ändringar i återhämtningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller 2. om sådana konkreta ändringar som avses i 1 inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga institutet vilka ändringar av affärsverksamheten som det kan göra för att åtgärda de väsentliga bristerna eller hindren.
Om det trots ett föreläggande fortfarande finns väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen för att komma till rätta med situationen förelägga institutet att vidta konkreta åtgärder som innebär att det inom viss tid begränsar eller minskar riskerna i rörelsen i något avseende, eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen.
Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på institutets affärsverksamhet.
Resolutionsdirektivet
Som har beskrivits i föregående avsnitt ska de behöriga myndigheterna granska återhämtningsplanerna och ta ställning till om de uppfyller kriterierna i artikel 6.2. Enligt artikel 6.5 ska i de fall den behöriga myndigheten bedömer att det finns väsentliga brister i återhämtningsplanen, eller väsentliga hinder för dess genomförande, myndigheten meddela institutet (eller koncernens moderföretag) sin bedömning och kräva att institutet inom två månader, som med myndigheternas godkännande kan förlängas med en månad, inkommer med en reviderad plan som visar hur de bristerna eller hindren har tagits itu med. Av andra stycket följer att innan den behöriga myndigheten kräver att ett institut ska lämna in en
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1133
reviderad återhämtningsplan ska den ge institutet möjlighet att yttra sig om det kravet. Artikel 6.3 tredje stycket anger att om den behöriga myndigheten inte anser att det i den reviderade planen har tagits itu med bristerna och hindren på ett adekvat sätt får den beordra institutet att göra vissa specifika ändringar av planen.
Artikel 6.6 säger att om institutet underlåter att inkomma med en reviderad återhämtningsplan eller om den behöriga myndigheten slår fast att den reviderade återhämtningsplanen inte på ett tillfredsställande sätt åtgärdar de brister eller potentiella hinder som myndigheten konstaterade i sin ursprungliga bedömning, och det inte är möjligt att på ett adekvat sätt åtgärda bristerna eller hindren genom att ge order om att vissa specifika ändringar ska göras, ska den behöriga myndigheten ålägga institutet att inom rimlig tid identifiera de ändringar av affärsverksamheten som det kan göra för att ta itu med bristerna i eller hindren för genomförandet av återhämtningsplanen.
I artikel 6.6 andra stycket anges att om institutet inte identifierar sådana ändringar inom den tidsram som den behöriga myndigheten satt, eller om den behöriga myndigheten bedömer att de av institutet föreslagna åtgärderna inte innebär att institutet på ett adekvat sätt tar itu med bristerna eller hindren, får den behöriga myndigheten beordra institutet att vidta de åtgärder som myndigheten anser vara nödvändiga och proportionerliga, varvid hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på institutets affärsverksamhet.
Den behöriga myndigheten får enligt 6.6 tredje stycket, utan att det påverkar artikel 104 i kapitaltäckningsdirektivet, beordra institutet att
a) reducera riskprofilen i institutet, även likviditetsrisken,
b) möjliggöra kapitaliseringsåtgärder i rätt tid,
c) se över institutets strategi och struktur,
d) vidta ändringar i finansieringsstrategin för att förstärka mot-
ståndskraften i kärnaffärsområdena och de kritiska funktionerna,
e) vidta förändringar i institutets styrningsstruktur.
Förteckningen över åtgärder ovan ska inte hindra medlemsstaterna enligt att bemyndiga de behöriga myndigheterna att vidta ytterligare åtgärder i enlighet med nationell rätt.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1134
Om den behöriga myndigheten kräver att ett institut vidtar åtgärder i enlighet med artikel 6.6 ska enligt artikel 6.7 dess beslut om åtgärderna vara motiverade och proportionerliga. Beslutet ska meddelas institutet skriftligen och vara möjligt att överklaga.
Skälen för kommitténs förslag
Brister och hinder
Har en plan väsentliga brister eller finns väsentliga hinder mot att genomföra den ska en särskild process inledas, som beskrivs närmare nedan. Om någon plan över huvud taget inte har getts in bör dock inspektionen i stället t.ex. förelägga institutet att göra det (se artikel 111). Detsamma gäller om planen inte har godkänts av institutets styrelse. Det förefaller inte meningsfullt att initiera granskningen förrän planen ingivits eller godkänts på vederbörlig nivå i institutet. Detta utesluter inte att det dessförinnan har förekommit underhandskontakter mellan institutet och Finansinspektionen.
Det framgår inte av direktivet när en brist eller ett hinder är väsentligt. Detta ska bedömas med utgångspunkt från hur väl en plan uppfyller de kriterier som finns i artikel 6.2 och i övrigt framgår av artikel 5 (om de innehåller det de ska, hur verkningsfulla och genomförbara åtgärderna är och deras eventuella påverkan på det övriga finansiella systemet) i kombination med de tekniska standarder som beslutas av kommissionen (se artikel 6.8). Bristerna kan exempelvis bestå i att planen är ofullständig, att de åtgärder som föreslås inte är tillräckliga för att bevara eller återställa institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser eller inte vara möjlig att genomföra p.g.a. brister i styrsystem och liknande. Hindren kan bestå i att åtgärderna inte är möjliga att vidta på grund de negativa effekter de skulle få på det övriga finansiella systemet. Åtgärderna, kan också om de vidtas, komma att innebära att en eventuell resolution av institutet försvåras avsevärt.
Det bör som regel kunna ställas högre krav på ett institut vars fallissemang kan ha stor systempåverkan än på ett som har mindre. Inspektionen bör redan när den inleder processen på grund av väsentliga brister eller hinder ha en bild av vilka åtgärder som kan aktualiseras. Om institutet har utelämnat väsentliga uppgifter som ska finnas i planen, torde utgångspunkten vara att den ska kom-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1135
pletteras. Om de åtgärder som finns i planen bedöms vara otillräckliga kan det dock bli fråga om att uppdatera planen eller vidta åtgärder avseende verksamheten, men det torde bero på vari problemen består.
Processen
När Finansinspektionen har identifierat väsentliga brister eller hinder mot att genomföra planen ska den underrätta institutet om sin bedömning och förelägga institutet att göra ändringar i planen. Innan inspektionen utfärdar ett sådant föreläggande ska den emellertid ge institutet tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om institutets yttrande inte leder till att Finansinspektionen ändrar sig ska inspektionen kräva att institutet inom två månader ger in en ändrad återhämtningsplan som undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren. På institutets begäran kan denna tid förlängas med ytterligare en månad.
Om institutet inte ger in en ändrad återhämtningsplan eller om denna plan inte på ett tillfredsställande sätt undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren ska Finansinspektionen ange vilka ändringar som institutet ska göra i planen för att undanröja bristerna eller hindren. Det kan emellertid finnas fall då bristerna i planen snarare beror på hur instituten bedrivit och organiserat sin verksamhet än på innehållet i återhämtningsplanen. I ett sådant fall kan det vara nödvändigt med ändringar av verksamheten för att öka återhämtningskapaciteten i stället för att kräva ändringar i planen. För att säkerställa att instituten kan vidta åtgärder för att återställa sin finansiella ställning, bör inspektionen ha befogenhet att kräva att bristerna undanröjas oavsett orsak.
Mot denna bakgrund och för att införliva direktivet bör det införas en bestämmelse som anger att om ett institut inte ändrar återhämtningsplanen eller om de ändringar som institutet gjort inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen ange vilka konkreta ändringar i återhämtningsplanen som institutet inom en viss tid kan göra för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren eller, om sådana konkreta ändringar som avses i det föregående inte på ett adekvat sätt kan undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, förelägga institutet att inom en viss tid identifiera vilka ändringar av affärsverksamheten som det kan göra. Självfallet bör inspektionen inte kräva mer
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1136
långtgående åtgärder än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vid den bedömningen har exempelvis institutets systemviktighet betydelse.
Om Finansinspektionen bedömer att de ändringar av sin affärsverksamhet som institutet föreslår inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, får inspektionen ange vilka åtgärder som institutet ska vidta avseende sin verksamhet eller organisation och liknande för att undanröja dem. Även dessa åtgärder ska stå i proportion till problemen och vid den bedömningen ska inspektionen beakta hur allvarliga bristerna eller hindren är och vilken effekt institutets fallissemang kan får för det finansiella systemet.
Om det som framför allt saknas är uppgifter som ska ingå i planen, är det dock inte nödvändigt att förelägga institutet att göra ändringar i sin verksamhet. Vad tillsynsmyndigheten ska göra i stället behandlas dock inte i direktivet. En rimlig, och med resolutionsdirektivet förenlig lösning, är emellertid att inspektionen i den situationen får skärpa föreläggandet genom att kombinera det med vite eller välja någon av de mer ingripande sanktionerna som finns i 15 kap. LBF. Ytterst kan de då bli fråga om tillståndsåterkallelse.5
För det fall Finansinspektionen bedömer att det är proportionerligt att förelägga institutet att göra ändringar i verksamheten, bör det noteras att resolutionsdirektivets uppräkning av vilka åtgärder som Finansinspektionen kan begära av institutet inte är uttömmande. Det är alltså möjligt att tilldela inspektionen ytterligare befogenheter förutom de som anges i direktivet.
Enligt 15 kap. 1 § LBF och 25 kap. 1 § LVM i den lydelse som föreslås i prop. 2013/14:228 ska om ett institut har åsidosatt sina skyldigheter enligt någon av dessa lagar, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet, Finansinspektionen ingripa. Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller räntebetalningar eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med
5 Enligt artikel 18 i kapitaltäckningsdirektivet får ett kreditinstituts tillstånd återkallas om det begår en överträdelse som avses i artikel 67.1. Enligt artikel 67.1 d nämns den situationen att ett institut inte har inrättat företagsstyrning enligt kraven i artikel 74. Artikel 74 inkluderar upprättande av återhämtningsplaner. Av bl.a. artikel 64 och 65 framgår att de behörigheterna även får tilldelas andra tillsynsbefogenheter att ingripa.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1137
situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller genom att göra en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig ska kreditinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande, om det är sannolikt att ett institut inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt dessa lagar eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet.
Vid valet av sanktion ska enligt 15 kap. 1 a § LBF i dess lydelse enligt nämnda proposition hänsyn tas hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. I 15 kap. 1 b § i nämnda proposition föreslås ytterligare bestämmelser om försvårande och förmildrande omständigheter vid valet av sanktion. Motsvarande bestämmelser för värdepappersbolag föreslås i 25 kap. 1-1 b §§ LVM.
I prop. 2013/14:228 föreslås det också bestämmelser om särskilda kapitalbas- och likviditetskrav i 2 kap. 1 och 3 §§ lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag.
Enligt vår bedömning bör även brister i en återhämtningsplan undanröjas genom föreläggande att vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen. Institutet har nämligen visat sig oförmöget att upprätta en återhämtningsplan som identifierar åtgärder kan förväntas hantera eventuella framtida problem. Däremot bör det som regel inte i detta skede vara aktuellt att besluta om anmärkning, varning eller återkallelse. Dessa åtgärder bör aktualiseras först om ett institut inte följer ett föreläggande från inspektionen Av direktivet framgår dock att medlemsstaterna får tilldela Finansinspektionen fler befogenheter än de som anges i direktivet.
Vi anser att det är lämpligt att peka ut vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten konkret får vidta om återhämtningsplanen har väsentliga brister eller om det finns väsentliga hinder mot att genomföra dem. Bestämmelsens bör dock ges samma utformning som i 15 kap. LBF och 25 kap. LVM i stället för den uttömmande uppräkningen i direktivet.
Vi föreslår därför en bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse och i lagen om värdepappersmarknaden enligt följande: Om det trots ett föreläggande enligt ovan fortfarande finns
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1138
väsentliga brister i en plan, eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen för att komma till rätta med situationen utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen. Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på institutets affärsverksamhet.
Om institutets problem inte enbart är isolerade till upprättande av återhämtningsplanen utan visar på andra brister i verksamheten, gäller Finansinspektionens vanliga sanktionsbestämmelser.
Beslutet ska vara överklagbart och motiverat
Finansinspektionens föreläggande till institutet om att vidta åtgärder som innebär förändringar av verksamheten ska framgå av ett överklagbart beslut som är motiverat och av vilket det framgår vilken bedömning som myndigheten har gjorts i proportionalitetsfrågan.
I förvaltningslagen (1986:223) finns det bestämmelser om en förvaltningsmyndighets skyldighet att i sina beslut ange de skäl och omständigheter som har bestämt utgången. Endast i vissa speciella fall får skälen utelämnas helt eller delvis, t.ex. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande. Direktivets krav på att ett beslut ska vara motiverat, inklusive den del som avser proportionalitetsfrågan bör därför anses uppfyllt genom förvaltningslagens reglering.
28.2.7 Ska ett institut vara skyldigt att följa sin återhämtningsplan
Kommitténs bedömning: Ett institut är inte skyldigt att vidta
de åtgärder som anges i återhämtningsplanen om åtgärden inte är lämplig eller tillräcklig i det aktuella fallet.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1139
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 9.1 ska återhämtningsplanen ange indikatorer för när åtgärder i planen ska vidtas. Av samma bestämmelse framgår vidare att ett institut får
a) vidta åtgärder enligt sin återhämtningsplan även när den
relevanta indikatorn inte har uppfyllts men när institutets ledningsorgan anser det vara lämpligt med tanke på omständigheterna, eller
b) avstå från att vidta sådana åtgärder om institutets ledningsorgan
inte anser det vara lämpligt med tanke på omständigheterna.
Ett beslut om att vidta någon av de åtgärder som avses i återhämtningsplanen eller att avstå från att vidta en sådan åtgärd måste utan dröjsmål meddelas den behöriga myndigheten.
Skälen för kommitténs bedömning
I föregående avsnitt har vi beskrivit vad en återhämtningsplan ska innehålla och vilka åtgärder Finansinspektionen får kräva att institutet vidtar om planen har brister eller om det finns hinder mot att genomföra den. Med hänsyn till det arbete som läggs ned på att utarbeta planerna och att dess huvudsakliga syfte är att bevara den finansiella stabiliteten bör utgångspunkten, om förutsättningarna för att använda åtgärderna i planen föreligger, vara att instituten ska följa de upprättade planerna.
Denna regel kan dock inte vara ovillkorlig utan det måste finnas en viss flexibilitet. Det kan nämligen visa sig att de tilltänkta åtgärderna är olämpliga eller otillräckliga i det aktuella fallet, exempelvis på grund av de rådande marknadsförhållandena. Planen är skriven utifrån vissa typscenarier, men eftersom varje stressituation innefattar unika omständigheter kan det vara fallet att vissa åtgärder är olämpliga.
I avsnitt 28.2.2 framgår att ett institut ska ange vilka indikatorer som ska utlösa vilka åtgärder. Även om indikatorerna visar att det är dags att vidta en åtgärd får dock institutet enligt resolutionsdirektivet avstå från att vidta åtgärden om institutets ledning bedömer att det är lämpligt. Åtgärderna får också vidtas tidigare än vad återhämtningsplanen visar om institutets ledning bedömer att det
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1140
lämpligt. Direktivet preciserar alltså inte närmare när det kan anses lämpligt utan överlämnar den bedömningen till institutets ledning.
Av direktivet framgår vidare att ett institut som vidtar någon åtgärd som anges i planen eller som avstår från att vidta åtgärder som anges i planen ska underrätta tillsynsmyndigheten, dvs. Finansinspektionen. Detta bör även inkludera den situationen då ett institut i ett stressat läge vidtar andra åtgärder än sådana som förutsetts i planen. Om institutet har vidtagit en åtgärd är det information som är värdefull för inspektionens tillsyn. Om institutet har avstått från att vidta en åtgärd och inspektionen i den situationen gör en annan bedömning än institutet om behovet av att åtgärderna vidtas för att komma till rätta med situationen kan den förelägga institutet att vidta åtgärderna.
Syftet är alltså att planerna ska vara flexibla utifrån gällande marknadsförhållanden, men att institut inte ska kunna undvika att tillämpa åtgärder av fel skäl, såsom att de räknar med statligt stöd. I de flesta fall torde instituten ha samma intresse som staten att vidta lämpliga åtgärder. Dock kan bedömningen kring detta skilja sig mellan institutet och Finansinspektionen.
28.3 Koncernåterhämtningsplaner
I det följande behandlar kommittén direktivets bestämmelser om koncernåterhämtningsplaner. Eftersom det finns stora likheter mellan återhämtningsplaner för individuella institut och koncernåterhämtningsplaner, hänvisar vi dock i stor utsträckning till de förslag som lämnats och de bedömningar som gjort i föregående avsnitt.
Det ställs dock vissa specifika krav på koncernåterhämtningsplanerna, dels på grund av behovet av samordning mellan de olika gruppföretagen, dels för att myndighetssamarbetet för en gränsöverskridande koncern ska fungera.
28.3.1 Vad är en koncernåterhämtningsplan?
Kommitténs förslag: Ett institut som ingår i en koncern som
står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av en koncernåterhämtningsplan som upprättas och uppdateras av moderföretaget
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1141
inom EES. Det ska upprättas en individuell återhämtningsplan enbart om Finansinspektionen beslutar det.
En koncernåterhämtningsplan ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att vidta på nivån för moderföretaget inom EES och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
En koncernåterhämtningsplan ska uppfylla samma kriterier som en återhämtningsplan, men även koncernens samlade finansiella ställning ska beaktas.
Resolutionsdirektivet
Med en koncernåterhämtningsplan avses enligt artikel 2.1.33 en plan som utformas och underhålls i enlighet med artikel 7. Enligt artikel 7.1 ska medlemsstaterna säkerställa att moderföretag inom unionen upprättar och till den samordnande tillsynsmyndigheten lämnar in en koncernåterhämtningsplan. Koncernåterhämtningsplaner ska bestå av en återhämtningsplan för koncernen som helhet när dess moderföretag är ett moderföretag inom unionen. Koncernåterhämtningsplanen ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att genomföra på nivån för moderföretaget inom unionen och på nivån för varje enskilt dotterföretag.
Enligt artikel 7.2 får dock de behöriga myndigheterna i enlighet med artikel 8 begära att dotterföretag upprättar och lämnar in återhämtningsplaner på individuell basis.
Enligt artikel 7.4 ska koncernåterhämtningsplanen syfta till att uppnå en stabilisering av koncernen som helhet, eller av ett institut som ingår i koncernen, när den befinner sig i ett ansträngt läge för att åtgärda eller avlägsna orsakerna till nödsituationen och återställa koncernens eller institutets finansiella ställning, samtidigt som hänsyn tas till andra koncernenheters finansiella ställning.
Samma principiella krav ställs också på utformningen av en koncernåterhämtningsplan som på en återhämtningsplan (se avsnitt 28.2 ovan).
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1142
Skälen för kommitténs förslag
Koncernåterhämtningsplaner ska upprättas av moderföretaget inom EES
Av bestämmelsen i artikel 7.1 framgår att för varje identifierad grupp ska det företag i gruppen som är moderföretaget inom EES upprätta och ge in koncernåterhämtningsplanen. En motsvarande bestämmelse bör införas i svensk rätt.
Som framgår i avsnitt 5.6 är det dock inte vilka grupper som helst som avses utan grupper där det finns institut som moderföretag och/eller bland dotterföretagen. Ett moderföretag inom EES kan vara antingen ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES. Planen ska alltså upprättas och ges in av det av dessa företag som finns i toppen av gruppen inom EES. Av detta följer att det ska finnas en enda koncernåterhämtningsplan för en EES-grupp och att koncernåterhämtningsplaner inte ska upprättas på undergruppsnivå.
Precis som beträffande resolutionsplanerna anser vi att det bör upprättas koncernåterhämtningsplaner för såväl nationella koncerner som för gränsöverskridande sådana. Några återhämtningsplaner ska dock inte upprättas för undergrupper. Däremot bör Finansinspektionen kunna besluta att ett individuellt institut i en koncern ska upprätta en individuell återhämtningsplan. För en gränsöverskridande koncern ska dock ett sådant beslut fattas enligt den process som anges i avsnitt 28.3.4.
Vad är en koncernåterhämtningsplan?
Enligt direktivet är en koncernåterhämtningsplan en plan som uppfyller utformas och upprätthålls enligt artikel 7. Om man skulle försöka sig på en något konkretare men ändå övergripande definition av en koncernåterhämtningsplan, är det rimligt att utgå från syftet med återhämtningsplanerna som de beskrivs i artikel 7.4. Den bestämmelsen motsvarar den i artikel 5.1 men den har utformats för att täcka in koncernsituationen. Ordvalet är också ett annat. Kommittén har dock inte identifierat någon saklig skillnad i den övergripande definitionen mellan återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner. Vi föreslår därför att en koncernåterhämtningsplan definieras som en plan som upprättas av ett moder-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1143
företag inom EES i syfte att identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att vidta på nivån för moderföretaget inom EES och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
Samma principiella krav bör också ställas på en koncernåterhämtningsplan som på en återhämtningsplan. Bestämmelsen bör dock utformas så att den passar för koncernsituationen. Det bör vidare noteras att artikel 6.1. anger ”de institut som är skyldiga att utforma en återhämtningsplan”. Skyldigheten att utforma en koncernåterhämtningsplan kan emellertid vila på ett moderföretag som inte är ett institut. Det är därför rimligt att anta att avsikten har varit att ställa samma krav på utformningen oavsett om den upprättats av ett moderinstitut eller ett moderföretag som inte är ett institut. Den svenska bestämmelsen bör utformas i enlighet med den som föreslås i avsnitt 28.2 men med beaktande av att det är fråga om en koncern.
Koncernföretag behandlas i koncernåterhämtningsplanerna
Koncernåterhämtningsplanen ska ange vilka åtgärder som ska vidtas beträffande moderföretaget i gruppen och dess dotterföretag. Företag som moderföretaget har ägarintressen eller liknande med ska alltså inte omfattas av planen.
Till vilken myndighet ska koncernåterhämtningsplanen ges in?
Koncernåterhämtningsplanen ska ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten, dvs. till den myndighet som ansvarig för tillsynen på den högsta nivå och nedåt (se definitionen i avsnitt 5.9). Den process som därefter följer beskrivs i avsnitt 28.3.4.
28.3.2 Vad ska en koncernåterhämtningsplan innehålla och hur ofta ska den uppdateras?
Kommitténs förslag: Regeringen eller den myndighet rege-
ringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en koncernåterhämtningsplan ska innehålla och om dess upprättande.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1144
Resolutionsdirektivet
Innehållet i en koncernåterhämtningsplan mer i detalj
Enligt artikel 7.4 andra stycket ska koncernåterhämtningsplanen inbegripa arrangemang för att säkerställa att de åtgärder som man planerar att vidtas på nivån för moderföretaget inom unionen och på nivån för de enheter som det hänvisas till i artikel 1 c och d, liksom åtgärder som man planerar att vidta på nivån för dotterföretagen och, i tillämpliga fall i enlighet med kapitalkravsdirektivet, på nivån för de betydande filialerna, är samordnade och konsekventa.
Enligt artikel 7.5 ska koncernåterhämtningsplanen, och eventuella planer som upprättas för ett enskilt dotterföretag, innehålla de inslag som specificeras i artikel 5. De planerna ska i tillämpliga fall innehålla arrangemang för finansiellt stöd inom koncernen som antas enligt ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som har ingåtts i enlighet med kommitténs förslag i kapitel 26.
Enligt artikel 7.6 ska koncernåterhämtningsplaner innehålla ett antal återhämtningsalternativ med åtgärder för att hantera de scenarier som anges i artikel 5.6. För vart och ett av scenarierna ska det i koncernåterhämtningsplanen anges huruvida det finns hinder för genomförandet av återhämtningsåtgärder inom koncernen, inbegripet på nivån för de enskilda enheter som planen omfattar, och huruvida det finns väsentliga praktiska eller juridiska hinder för att utan dröjsmål överföra kapitalbasen eller betala skulder eller tillgångar inom koncernen.
Även bestämmelserna i artikel 9 om indikatorer är tillämplig på en koncernåterhämtningsplan.
Skälen för kommitténs förslag
En koncernåterhämtningsplan ska i grunden innehålla samma information som en återhämtningsplan. De skillnader som finns beror just på att det i en grupp ingår flera företag och att det därför krävs mer samordning och analys. Avsikten är alltså att de åtgärder som enligt planen ska vidtas i de olika koncernföretagen (eller beträffande de betydande filialerna) ska vara koordinerade. Dessutom ska en koncernåterhämtningsplan innehålla en beskrivning av hur gruppen har organiserat stöden mellan de olika koncernföretagen när det finns ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd (se kapitel 27). Det krävs också en analys av om åtgärderna är genom-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1145
förbara, dvs. att det inte finns praktiska och juridiska hinder för att genomföra de åtgärder som planen innehåller. Det sistnämnda blir särskilt viktigt för gränsöverskridande koncerner eftersom de nationella bestämmelserna kan se olika ut.
Av samma skäl som anförs i avsnitt 28.2.1 om en återhämtningsplan för ett individuellt institut är det lämpligt att införliva direktivets bestämmelser om vad direktivet ska innehålla genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Artikel 7.5 hänvisar till hela artikeln 5. Det inkluderar artikel 5.2 om hur ofta en återhämtningsplan ska uppdateras. Det är inte troligt att avsikten har varit att lämna upprättandefrekvensen för koncernåterhämtningsplaneran oreglerad. Samma frekvens torde vara avsedd att gälla.
28.3.3 På vilken nivå beslutas en koncernåterhämtningsplan?
Kommitténs förslag: En koncernåterhämtningsplan ska god-
kännas av styrelsen för moderföretaget inom EES innan den ges in till Finansinspektionen.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 7.7 ska ledningen för moderföretaget inom unionen godkänna koncernåterhämtningsplanen innan den inlämnas till den samordnande tillsynsmyndigheten.
Skälen för kommitténs förslag
Av de skäl som anförs i avsnitt 28.2.4 bör bestämmelsen om vem som fattar beslut om koncernåterhämtningsplanen tas in i lag.
28.3.4 Myndigheternas granskning av en koncernåterhämtningsplan
Kommitténs förslag: Finansinspektionen får förelägga ett
moderföretag inom EES som inte är ett institut att vidta åtgär-
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1146
der för att komma till rätta med väsentliga brister eller väsentliga hinder mot att genomföra återhämtningsplanen.
Processen för att komma överens om en koncernåterhämtningsplan ska framgå av lag. Av bestämmelserna ska det framgå bl.a. att Finansinspektionen inom fyra månader ska försöka komma överens med utländska behöriga myndigheter om
1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtnings-
planen,
2. om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt
institut i koncernen, och
3. om åtgärder som moderföretaget inom EES eller institut som
står under tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den. Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader ska Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om i samtliga situationer som nämns ovan för moderföretaget och för institut i Sverige. Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet ensamt fatta beslut enligt punkterna 2 och 3 beträffande instituten i koncernen.
Ärendena får hänskjutas till Eba för bindande medling.
Resolutionsdirektivet
I artikel 6 finns det bestämmelser om hur granskningen av en återhämtningsplan ska gå till. Dessa bestämmelser är tillämpliga även på en koncernåterhämtningsplan och det som har sagts i avsnitt 28.2.5 upprepas inte här upprepas inte här. Det bör dock noteras att artikel 6.5 i resolutionsdirektivet talar om underrättelser till både ett institut och ett moderföretag, medan de åtgärder som sedan beskrivs enbart ska vidtas mot institut (artiklarna 6.5 och 6.6).
För en gränsöverskridande koncern finns det emellertid särskilda bestämmelser om hur myndigheterna ska gå till väga för att komma fram till ett beslut om vilka åtgärder som ska vidtas för att komma till rätta väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra den (artikel 8). Samma process är tillämplig när myndigheterna ska försöka enas om ett indi-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1147
viduellt institut i en koncern ska upprätta en återhämtningsplan. Denna process beskrivs närmare i det följande.
Enligt artikel 7.1 ska koncernåterhämtningsplanen ges in till den samordnade tillsynsmyndigheten Enligt artikel 7.3 ska den samordnande tillsynsmyndigheten därefter, under förutsättning att sekretesskraven enligt direktivet gäller, översända koncernåterhämtningsplanerna till a. de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115
och 116 i kapitaltäckningsdirektivet, b. de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där det finns
betydande filialer, i den mån det är relevant för den filialen, c. resolutionsmyndigheten på koncernnivå, och d. dotterföretagens resolutionsmyndigheter.
Den samordnande tillsynsmyndigheten ska, enligt artikel 8.1, tillsammans med de behöriga myndigheterna för dotterföretag, efter samråd med de behöriga myndigheter som avses i artikel 116 kapitaltäckningsdirektivet (medlemmarna i tillsynskollegierna) och med de behöriga myndigheter som är ansvariga för de betydande filialerna i den mån det är relevant för den betydande filialen, granska koncernåterhämtningsplanen och bedöma i vilken utsträckning den uppfyller de krav och kriterier som anges i artiklarna 6 och
7. Den bedömningen ska göras i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 6 och bestämmelserna i artikel 8 och ska beakta potentiella effekter av återhämtningsåtgärderna på den finansiella stabiliteten i alla medlemsstater där koncernen verkar. Enligt artikel 8.2 ska den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för dotterföretag eftersträva att nå ett gemensamt beslut om i. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen, ii. huruvida en återhämtningsplan ska upprättas på individuell basis för institut som ingår i koncernen, och iii. om tillämpningen av de åtgärder som avses i artikel 6.5 och 6.6.
Parterna ska eftersträva att nå ett gemensamt beslut inom fyra månader från det datum då den samordnande tillsynsmyndigheten översände koncernåterhämtningsplanen i enlighet med artikel 7.3.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1148
Eba får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 8.3 anger att i avsaknad av ett gemensamt beslut mellan de behöriga myndigheterna inom fyra månader om granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen eller om åtgärder som moderföretaget inom unionen ska vidta i enlighet med artikel 6.5 och 6.6, ska den samordnande tillsynsmyndigheten fatta sitt eget beslut i dessa ärenden. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska fatta beslut under beaktande av de synpunkter och reservationer från övriga behöriga myndigheter som uttryckts under fyramånadersperioden. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska meddela beslutet till moderföretaget inom unionen och till de övriga behöriga myndigheterna.
Andra stycket 8.3 anger att om någon av de behöriga myndigheter som avses i 8.2 vid den fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som anges i artikel 8.7 till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande tillsynsmyndigheten skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta enligt artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Fyramånadersperioden ska anses utgöra förlikningsskedet i den mening som avses i förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att perioden på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska den samordnande tillsynsmyndighetens beslut gälla.
Enligt artikel 8.4 ska om de behöriga myndigheterna inte har nått ett gemensamt beslut inom fyra månader ska varje behörig myndighet fatta sitt eget beslut i ärenden om
i) huruvida en återhämtningsplan ska upprättas på individuell basis
för institut som omfattas av myndigheternas jurisdiktion, och ii) tillämpningen på dotterföretagsnivå av de åtgärder som avses i
artikel 6.5 och 6.6.
I artikel 8.4 andra stycket anges att om någon av de berörda behöriga myndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som anges i artikel 8.7 till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den behöriga myndigheten för dotterföretaget skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1149
som Eba får fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Fyramånadersperioden ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att perioden på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av den behöriga myndighet som är ansvarig för dotterföretaget på individuell nivå gälla.
Enligt artikel 8.5 får de övriga behöriga myndigheter som inte har invändningar fatta ett gemensamt beslut om en koncernåterhämtningsplan som omfattar koncernenheter som faller inom deras jurisdiktion.
Enligt artikel 8.6 ska det gemensamma beslut som avses i artiklarna 8.2 och 8.5 och varje beslut som fattas av de berörda myndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut enligt artiklarna 8.3 och 8.4 erkännas som slutgiltigt och tillämpas av de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
Enligt artikel 8.7 får Eba på begäran av en behörig myndighet i enlighet med artiklarna 8.3 och 8.4 endast bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning nr (EG) 1093/2010 med avseende på bedömningen av återhämtningsplaner och genomförandet av åtgärderna i artikel 6.6 a, b och d.
Skälen för kommitténs förslag
Den beskrivna processen för hur en koncernåterhämtningsplan ska hanteras när myndigheter i olika länder är berörda måste införas i svensk rätt för att säkerställa att Finansinspektionen får agera i enlighet med direktivet. För att säkerställa att det blir möjligt för Finansinspektionen att samarbeta med de utländska myndigheterna på det sätt direktivet föreskriver, föreslår vi att bestämmelsen tas in i den nya lagen utan större avvikelser från bestämmelserna i resolutionsdirektivet. Som framgår nedan finns det bestämmelser i gällande rätt som föreslås bli använda som förebild även vid utformningen av den bestämmelse som införlivar resolutionsdirektivet.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1150
Åtgärder beträffande moderinstitut inom unionen
Som har nämnts i det föregående ska bedömningen av återhämtningsplanerna göras med utgångspunkt från artikel 6.2. Eventuella åtgärder för att hantera brister m.m. i dem vidtas enligt artiklarna 6.5 och 6.6. Artiklarna 6.5 och 6.6 behandlar dock framför allt institut och endast i begränsad omfattning moderföretaget inom EES. Ett moderföretag som ansvarar för upprättandet av en koncernåterhämtningsplan behöver dock inte vara ett institut. Av bestämmelserna i artikel 8, och särskilt artikel 8.3, drar vi dock slutsatsen att åtgärder som avses i artiklarna 6.5 och 6.6 även får vidtas mot moderföretaget inom EES. I artikel 8.3 sägs nämligen att den samordnande myndigheten, i avsaknad av en överenskommelse med andra myndigheter, ska fatta beslut om bedömningen av återhämtningsplaner och vilka åtgärder som moderföretaget inom unionen ska vidta enligt artiklarna 6.5 och 6.6.
Vi föreslår också i övrigt att Finansinspektionen ges samma möjlighet att ingripa mot ett moderföretag inom EES som mot ett institut. Av bestämmelsen bör det framgå att om det trots ett föreläggande fortfarande finns väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen för att komma till rätta med situationen förelägga institutet att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen. Om ändringarna rör även andra institut i gruppen bör dock de berörda tillsynsmyndigheterna sträva efter en enhetlig syn på återhämtningsplanerna. I specifika fall där en enskild återhämtningsplan utarbetats bör tillämpningsområdet för den koncernåterhämtningsplan som bedömts av den samordnande tillsynsmyndigheten emellertid inte omfatta de koncernföretag för vilka enskilda planer har bedömts eller utarbetats av de berörda myndigheterna (skäl 33).
Internationella överenskommelser
När det sedan gäller samarbetet med andra behöriga myndigheter bör bestämmelsen utformas så att den enbart träffar situationen att Finansinspektionen berörs av en återhämtningsplan. Finansinspektionen kan komma att ingå i processen antingen i egenskap av samordnande tillsynsmyndighet eller i egenskap av tillsynsmyndig-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1151
het för något av dotterföretagen. Den svenska regleringen bör täcka båda dessa situationer.
För svensk del bör också beaktas att det gemensamma beslut som myndigheterna enas om är en internationell överenskommelse enligt regeringsformen. När Finansinspektionen tillsammans med andra myndigheter fattar beslut i någon av dessa egenskaper, blir inspektionen, liksom de övriga myndigheterna bundna av beslutet. För att ett institut ska bli bundet av överenskommelse måste dock inspektionen fatta ett nationellt beslut med samma innehåll.
Den process som beskrivs ovan bör införlivas med svensk rätt. Den kan komma att utmynna i att Finansinspektionen förelägger ett institut att vidta åtgärder för att komma till rätta med brister i en återhämtningsplan. Det torde nämligen inte komma på fråga att någon annan myndighet än Finansinspektionen förelägger ett svenskt institut att vidta någon specifik åtgärd.
28.4 Undantag från bestämmelserna om återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner
I det föregående har vi beskrivit vilka företag som är skyldiga att upprätta återhämtningsplaner respektive koncernåterhämtningsplaner, hur ofta de ska uppdateras och vad de ska innehålla. Alla institut (eller koncerner), med något begränsat undantag som beskrivs i det följande, är skyldiga att upprätta sådana planer. Vissa av dem kan dock få upprätta förenklade planer.
I detta avsnitt behandlas vi dels under vilka förutsättningar förenklade planer kan få upprättas, dels när undantag från att upprätta en plan kan göras. Undantagsbestämmelserna är desamma som för skyldigheten att upprätta resolutionsplaner (se kapitel 23).
28.4.1 Begränsade återhämtningsplaner
Kommitténs bedömning: Möjligheten att göra undantag bör
framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1152
Resolutionsdirektivet
Artikel 4 handlar om förenklade skyldigheter för vissa företag. Artikel 4.1 anger att med hänsyn till de effekter som ett instituts fallissemang skulle kunna ha6 till följd av arten av dess verksamhet, dess aktieägarstruktur, dess juridiska form, dess riskprofil, dess storlek och juridiska ställning, dess grad av sammankoppling med andra institut eller med det finansiella systemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos dess verksamheter, dess medlemskap i ett institutionellt skyddssystem eller någon annan form av system för solidariskt ansvar enligt artikel 113.6 i tillsynsförordningen och eventuellt tillhandahållande av investeringstjänster eller verksamheter enligt definitionen i artikel 4.1.2 i direktiv 2014/65/EU, och huruvida dess fallissemang och därpå följande avveckling under normala insolvensförfaranden sannolikt skulle få en betydande negativ påverkan på finansmarknaderna, på andra institut, på finansieringsvillkor eller på ekonomin i stort, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter fastställer följande:
a) Innehåll och närmare uppgifter i återhämtnings- och
resolutionsplaner som föreskrivs i artiklarna 5–12.
b) Det datum före vilket de första återhämtnings- och resolut-
ionsplanerna ska upprättas och de intervall med vilka återhämtnings- och resolutionsplaner ska upprättas vilka kan vara längre än de som föreskrivs i artiklarna 5.2, 7.5,10.6 och 13.3.
c) Innehåll och närmare uppgifter i den information som institut
är skyldiga att lämna enligt artiklarna 5.5, 11.1 och 12.2 samt i avsnitten A och B i bilagan.
Enligt artikel 4.2 ska de behöriga myndigheterna och i förekommande fall resolutionsmyndigheterna göra den bedömning som avses i artikel 4.1, om så är lämpligt efter samråd med det nationella makrotillsynsorganet.
Artikel 4.3 anger att när förenklade skyldigheter tillämpas ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna och i förekommande fall resolutionsmyndigheterna när som helst kan införa fullständiga, icke-förenklade skyldigheter.
6 Orden ”skulle kunna ha” (could have) har fallit bort i den svenska översättningen.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1153
I artikel 4.4 sägs att medlemsstaterna ska säkerställa att enbart tillämpningen av förenklade skyldigheter inte påverkar den behöriga myndighetens och i förekommande fall resolutionsmyndighetens befogenheter att vidta en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd.
Eba ska enligt artikel 4.5 utfärda riktlinjer för att specificera de kriterier som det hänvisas till i artikel 4.1, för att i överensstämmelse med den artikeln bedöma effekterna av ett instituts fallissemang på de finansiella marknaderna, på andra institut och på finansieringsvillkor.
I artikel 4.6 anges att med beaktande, när så är lämpligt, av den erfarenhet som gjorts vid tillämpningen av de riktlinjer som avses artikel 4.5 ska Eba ha befogenhet att, för antagande av kommissionen, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de kriterier som avses i artikel 4.1, för att i överensstämmelse med den artikeln bedöma effekterna av ett instituts fallissemang på de finansiella marknaderna, på andra institut och på finansieringsvillkor.
Behöriga myndigheter ska enligt artikel 4.7 informera Eba om hur de har tillämpat artiklarna 4.1, 4.8, 4.9 och 4.10 på institut inom deras jurisdiktion. Eba ska senast den 31 december 2017 lämna en rapport till Europaparlamentet, rådet och kommissionen om genomförandet av de artiklarna. Rapporten ska särskilt identifiera eventuella skillnader i genomförandet på nationell nivå av de olika artiklarna.
Skälen för kommitténs bedömning
Av artikel 4.1 i resolutionsdirektivet framgår att alla institut ska upprätta återhämtningsplaner men att Finansinspektionen, liksom andra behöriga myndigheter ska ta ställning hur omfattande återhämtningsplanen ska vara och hur ofta den ska upprättas. Det ska ses mot bakgrund av att skyldigheten att upprätta återhämtningsplaner styrs av proportionalitetsprincipen (artikel 1.1 och skäl 14). Direktivets utgångspunkt är därför att det inte behöver ställas samma långtgående krav på exempelvis ett litet nationellt verksamt institut, t.ex. en liten sparbank, som på en stor gränsöverskridande bankkoncern, såsom Nordea. Kommittén delar detta synsätt.
Av direktivet framgår vilka omständigheter som ska föreligga för att ett institut ska få upprätta förenklade planer. Förenklat
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1154
handlar det om en bedömning av vilken effekt ett instituts fallissemang skulle få på finansiella marknader, andra institut, finansieringsförhållanden eller den vidare ekonomin om det hanterades inom ramen för det normala insolvensförfarandet.
Undantagen får avse den uppräknande information som en återhämtningsplan ska innehålla (artikel 4.4, se även avsnitten 28.2.2 och 28.3.2). Dessutom behöver inte alla institut upprätta återhämtningsplanerna med den frekvens som anges i direktivet (se avsnitten 28.2 .3 och 28.3.2) utan kan få upprätta dem mer sällan (artikel 4.3). Vid sidan om dessa två undantag får Finansinspektionen medge undantag från de övriga bestämmelser som anger vad en återhämtningsplan ska innehålla och hur den ska utformas (artikel 4.4). Den sistnämnda bestämmelsen gör det exempelvis möjligt att undanta ett institut från att använda sig av indikatorerna (se artikel 9 i direktivet, se även avsnitt 28.2.2). Eftersom detta är frågor som kommer att behandlas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, kommer även möjligheten att ge undantag att framgå av föreskrifter.
Enligt direktivet ska beslutet som sådant inte påverka tillsynsmyndighetens befogenheter att inom ramen för tillsynen kräva att institutet vidtar krisförebyggande åtgärder. Detta behöver dock inte sägas särskilt.
28.4.2 Undantag från skyldigheten att upprätta en återhämtningsplan
Kommitténs bedömning: Något undantag från skyldigheten att
upprätta återhämtningsplaner behöver inte införas i svensk rätt.
Skälen för kommitténs bedömning
Enligt artikel 4.8 får Finansinspektionen (och andra behöriga myndigheter) undanta institut som är underställda en central företagsenhet och som helt eller delvis är undantagna från tillsynskraven i nationell rätt i enlighet med artikel 10 i tillsynsförordningen eller som är medlemmar i ett institutionellt skyddssystem. Inte något av dessa undantag är aktuella för svenska institut. Följaktligen behöver detta undantag inte införas i svensk rätt.
1155
29 Tidiga ingripanden
29.1 Inledning
Tidiga ingripanden utgör en egen avdelning i direktivet. Artikel 27 behandlar åtgärder vid tidiga ingripanden, artikel 28 behandlar möjligheten att kräva att ett institut byter ut sin ledning, artikel 29 behandlar tillfällig förvaltning och artikel 30 behandlar koordinering av åtgärder enligt artiklarna 27 och 29 i förhållande till koncerner.
Artiklarna om tidiga ingripanden syftar till att ge tillsynsmyndigheten möjligheter att förhindra en försämring av ett instituts finansiella och ekonomiska situation innan någon annan utväg finns än att inleda ett resolutionsförfarande. Direktivet innehåller därför ett antal åtgärder som tillsynsmyndigheten ska kunna kräva att enskilda institut ska vidta.
Dessa ingripandemöjligheter är både till sin utformning och till sin karaktär mycket lika de som tillsynsmyndigheten ska kunna vidta enligt kapitaltäckningsdirektivet. Vidare är utgångspunkten i bägge fall att institutet bryter mot eller sannolikt kommer att bryta mot kraven i kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen och att det handlar om att förelägga ett institut i ”going concern”, det vill säga före ett eventuellt beslut om att inleda resolution, att vidta en viss åtgärd. Det är i bägge avseenden fråga om en minimilista med åtgärder som tillsynsmyndigheten ska kunna förelägga instituten att vidta, dvs. det är möjligt att på nationell nivå införa strängare regler.
När ett institut uppfyller förutsättningarna för ett tidigt ingripande, utlöses en skyldighet för tillsynsmyndigheten att informera resolutionsmyndigheten. Motsvarande informationsskyldighet utlöses enligt artikel 30 om ett institut i en koncern för vilken det finns ett tillsynskollegium uppfyller förutsättningarna för tidigt ingripande. I samma artikel finns bestämmelser om samråd med
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1156
kollegiets medlemmar inför ett eventuellt beslut om tidigt ingripande.
Eba har fått i uppdrag att utforma riktlinjer om de faktorer (indikatorer) som bör utlösa ett tidigt ingripande. Eba har därutöver getts möjlighet att utarbeta förslag till tekniska standarder för en minimiuppsättning av utlösande faktorer (indikatorer) för tidiga ingripanden om erfarenheter från tillämpningen av riktlinjerna ger anledning till det.1
I det följande analyseras närmare hur direktivets innehåll om tidiga ingripanden bör införlivas med svensk rätt. Först ger vi dock en beskrivning av Finansinspektionens ingripandemöjligheter och hur tidiga ingripanden bör förhållas till dessa.
29.2 Finansinspektionens ingripandemöjligheter
I svensk rätt finns regler om ingripande gentemot kreditinstitut och värdepappersinstitut i framför allt 15 kap. LBF respektive 25 kap. LVM (se avsnitt 3.8). Bestämmelserna i de båda lagarna bygger på samma systematik. Beskrivningen i det följande beaktar förslagen i prop. 2013/14:228 Förstärkta kapitaltäckningsregler.
Avgörande för om Finansinspektionen ska ingripa är om ett kreditinstitut respektive värdepappersbolag har åsidosatt sina skyldigheter enligt respektive lag, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet.
När en överträdelse har skett ska inspektionen välja den åtgärd som är mest ändamålsenlig i det enskilda fallet. Valet av åtgärd ska i första hand bero på hur allvarlig en överträdelse är.
Den allvarligaste formen av ingripande är återkallelse av tillståndet. Om det är tillräckligt kan Finansinspektionen emellertid välja den mindre ingripande åtgärden varning. Varning är ett alternativ till återkallelse, som kan tillgripas när förutsättningarna för återkallelse i och för sig föreligger men varning i det enskilda fallet framstår som en tillräcklig åtgärd.
Vid överträdelser som inte är så allvarliga att tillståndet ska återkallas kan Finansinspektionen ingripa genom föreläggande att inom
1 Triggers har översatts med indikatorer i artikel 27.1 men med faktorer i artikel 27.4 och 27.5.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1157
viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller ränte-betalningar eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller genom att göra en anmärkning.
Av särskild betydelse i det här sammanhanget är möjligheten att utfärda föreläggande, eftersom det motsvarar de åtgärder som tillsynsmyndigheten ska kunna vidta i form av tidiga ingripanden. I prop. 2013/14:228 föreslås att Finansinspektionen, förutom i de fall som nämns ovan även ska kunna ingripa genom att utfärda ett föreläggande att vidta åtgärder om det är sannolikt att ett kreditinstitut inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet.
Kapitaltäckningsdirektivet, som införlivas genom ovan nämnda bestämmelser, anger också mer specifikt vilka befogenheter som tillsynsmyndigheten ska ha i detta avseende och för att även i övrigt fullgöra de åtaganden som följer av direktivet och tillsynsförordningen. Som i resolutionsdirektivet är uppräkningen i kapitaltäckningsdirektivet inte uttömmande utan utgör en minimilista på ett antal åtgärder som myndigheten ska ha möjlighet att kräva instituten på, av vilka följande är exempel:
Ålägga institutet att lägga fram en plan för hur institutet ska uppnå kraven enligt direktivet och förordningen och fastställa en tidsfrist för dess genomförande, inklusive förbättringar av planens omfattning och tidsfrist (artikel 104.1 c).
Begränsa eller förbjuda utdelningar och räntebetalningar till aktieägare, medlemmar eller innehavare av övriga primärkapitalinstrument, så vida förbudet inte föranleder att institutet underlåter att fullgöra en betalningsskyldighet (artikel 104.1 i).
Kräva extra eller mer frekvent rapportering, inklusive rapporter om kapital- och likviditetspositioner (artikel 104.1 j).
Införa särskilda likviditetskrav, inklusive begräsningar i fråga om löptidsobalanser mellan tillgångar och skulder (artikel 104.1 k).
Ställa ytterligare krav på offentliggörande av information (artikel 100.1 k).
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1158
Lagstiftaren har tidigare ansett att de åtgärder som direktivet räknar upp ryms i Finansinspektionens generella möjlighet att förelägga företag att vidta viss åtgärd. Samma slutsats dras i prop. 2013/14:228. Något särskilt behov av att i lag räkna upp vilka åtgärder som ska kunna vidtas bedömdes därför inte föreligga.
29.2.1 Regler för att förelägga institut ett särskilt kapitalbaskrav
Utöver de möjligheter att förelägga institut att vidta åtgärder som finns i 15 kap. LBF, kan Finansinspektionen förelägga institut ett särskilt kapitalbaskrav enligt 2 kap. 1 § lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. Bestämmelsen erbjuder en möjlighet för inspektionen att besluta om ett högre kapitalbaskrav än det som annars gäller, om det finns brister i institutens riskhanteringssystem, om institutet inte är genomlysbart eller saknar tillräckliga riktlinjer och instruktioner för verksamheten, eller om det i samband med en översyn och utvärdering av institutet framkommer behov av att öka kapitalbaskravet för att täcka de risker som institutet är eller kan bli exponerat för. Regeln förutsätter alltså inte att det skett en faktisk överträdelse. Därutöver kan inspektionen besluta om att institutet ska uppfylla ett särskilt likviditetskrav.
Vid den kvalitativa utvärdering granskar de behöriga myndigheter de styrformer, strategier, metoder och rutiner som instituten infört för att uppfylla kraven i kapitaltäckningsdirektivet och tillsynsförordningen, samt utvärdera de risker som instituten är eller kan vara exponerade mot, den risk som ett institut utgör för det finansiella systemet och risker som påvisats vid stresstester. Det är på grundval av denna utvärdering som inspektionen ska bedöma om instituten har en kapitalbas och likviditet som är tillräcklig för att säkerställa en sund hantering av de risker som de är exponerade för. (För en utförlig redogörelse av Finansinspektionens tillsyn inklusive översyn och utvärderingsprocessen, se kommitténs delbetänkande, SOU 2013:6, s. 236 ff.)
Motsvarande översyn och utvärderingsprocess görs på europeisk nivå inom ramen för s.k. tillsynskollegier. Ett sådant kollegium bildas för varje gränsöverskridande finansiellt företag av större betydelse. Det består av de nationella tillsynsmyndigheter som berörs av företagets verksamhet, med hemlandsmyndigheten som
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1159
ordförande. Finansinspektionen har ansvaret att leda arbetet inom för närvarande sju sådana kollegier på bankområdet.
En viktig del av det arbetet är den så kallade Joint Risk Assessment and Decision-processen som ska utmynna i ett gemensamt beslut om kapitalbehovet för respektive bank och dotterbank. Eba har utvecklat riktlinjer för att harmonisera de processer och metoder som används för tillsynsmyndigheternas översyn och utvärderingsprocess.
29.3 Vid vilken tidpunkt och under vilka förutsättningar ska tidiga ingripanden användas?
Kommitténs bedömning: Det finns inget behov av att i lag göra
någon skillnad mellan ingripanden i resolutionsdirektivets mening och ingripanden enligt sektorslagstiftningen. Vissa typer av överträdelser eller förväntade överträdelser bör utlösa en skyldighet för Finansinspektionen att underrätta resolutionsmyndigheten. Vilka typer av överträdelser som normalt ska utlösa underrättelseskyldigheten bör inte framgå av lag utan lämnas åt Finansinspektionen att avgöra med hjälp av riktlinjer från Eba.
Om Finansinspektionen ingriper mot ett institut när förutsättningarna för en underrättelseskyldighet enligt ovan är uppfyllda, ska Finansinspektionen besluta att detta är en krisavvärjande åtgärd i resolutionslagens mening.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 27.1 framgår att om ett institut överträder, eller till följd av bland annat en snabbt försämrad finansiell ställning, inbegripet en försämrad likviditetssituation, ökad hävstång, nödlidande lån eller koncentration av exponeringar, på grundval av en uppsättning indikatorer, som kan inbegripa institutets kapitalbaskrav plus 1,5 procentenheter, inom en snar framtid sannolikt kommer att överträda kraven i tillsynsförordningen eller kapitaltäckningsdirektivet eller avdelning II i direktiv 2014/65/EU eller någon av artiklarna 3-7, 14-17, samt 24, 25 och 26 i förordning (EU) nr 600/2014, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndig-
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1160
heter, utan att det påverkar de åtgärder som avses i artikel 104 i kapitaltäckningsdirektivet, i tillämpliga fall åtminstone förfogar över vissa åtgärder (se avsnitt 29.4). Dessa åtgärder definierar med andra ord vad som utgör åtgärder för tidiga ingripanden.
Skälen för kommitténs förslag
Krisavvärjande åtgärder eller tidiga ingripanden är i sig ingen ny företeelse i tillsynen av kreditinstitut. Av direktivet framgår att åtgärder för tidiga ingripanden ska användas när ett institut bryter mot eller sannolikt inom en nära framtid kommer att bryta mot någon av bestämmelserna i kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen. Som redan konstaterats så är det i sak samma grunder för ingripande som i kapitaltäckningsdirektivet med skillnaden att kapitaltäckningsdirektivet uttryckligen definierar en nära framtid som tolv månader. Den formella möjligheten för Finansinspektionen att utnyttja möjligheten till tidigt ingripande inträder alltså samtidigt som inspektionens ordinarie ingripandemöjligheter.
Artikel 27 ger emellertid en tydlig fingervisning om vilka typer av förväntade överträdelser som bör föranleda ett tidigt ingripande. Av artikeln framgår att följande situationer utgör sådana exempel: ”en snabbt försämrad finansiell ställning, inbegripet en försämrad likviditetssituation, ökad nivå på skuldsättningsnivå, nödlidande lån eller koncentration av exponeringar, på grundval av en uppsättning indikatorer, som kan inbegripa institutets minimikapitalkrav plus 1,5 procentenheter”. Det är alltså främst situationer som väsentligen kan påverka institutets kapital- eller likviditetssituation i negativ riktning som bör föranleda ett tidigt ingripande.
Detta kan synas självklart eftersom det givetvis inte är avsikten med direktivet att tidiga ingripanden ska användas i situationer där ordinarie ingripanden eller andra tillsynsåtgärder är tillräckliga för att komma till rätta med missförhållanden i livskraftiga institut. Det kan emellertid uppstå situationer där det kan vara svårt att avgöra huruvida Finansinspektionen bör ingripa enligt gällande rätt eller ingripa tidigt i resolutionsdirektivets mening. Som sagt inträder förutsättningarna för dessa ingripandemöjligheter formellt sett samtidigt. Det bör därför övervägas om det är lämpligt att införa någon form av objektiva kriterier för att inspektionen lättare ska kunna avgöra vilken typ av ingripande som situationen kräver, och
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1161
för att i så stor utsträckning som möjligt skapa förutsebarhet kring dessa.
Kommittén har tidigare redogjort för sin uppfattning i frågan om huruvida det bör införas regler som ålägger tillsynsmyndigheten att ingripa på ett visst sätt i en viss situation (jfr SOU 2013:6, s. 261 ff.). Av betänkandet framgår att kommittén anser att en metodik som baseras på att specifika åtgärder med automatik utlöses av vissa definierade ”triggers” står i klar motsatsställning till den modell med kvalitativt inriktad tillsyn som praktiseras i Sverige. Vid en samlad bedömning av för- och nackdelarna kom kommittén fram till att en modell med en mer eller mindre automatisk/mekanisk regeltillämpning och sanktionering inte är ett attraktivt alternativ till den rådande modellen för finansiell tillsyn. Kommittén har inte ändrat uppfattning.
Vi anser, för det första, att befarad eftergivenhet hos tillsynsmyndigheten, som i realiteten varit huvudskälet till denna typ av reglering i andra länder, inte har varit eller är ett problem för den svenska tillsynen. Detta är naturligtvis inte någon garanti för att något sådant inte skulle kunna uppstå i framtiden, men det går i vart fall inte att hävda att en sådan erfarenhet skulle peka på nödvändigheten av en ny typ av ingripanderegim för att säkerställa finansiell stabilitet.
För det andra är det svårt att välja och utforma rättvisande indikatorer som ska initiera ingripanden, och det finns dessutom risk att den typen av mått kan kringgås.
För det tredje kan ett system med automatiserade ingripanden bidra till ett mer reaktivt förhållningssätt i tillsynen, där man i vissa lägen kan få konsekvensen att ett ingripande fördröjs i väntan på att den valda indikatorn ska ge signal.
För det fjärde blir det, närmast per definition, fråga om mindre situationsanpassade och mer fyrkantiga ingripanden.
Kommitténs principiella uppfattning som återges ovan, uttrycktes visserligen i ett bredare sammanhang, men denna kan även göras gällande i de överväganden som måste göras i samband med införlivandet av resolutionsdirektivets bestämmelser om tidiga ingripanden.
Det ska i sammanhanget nämnas att direktivet inte ställer upp något krav på att tidiga ingripanden ska göras vid en viss tidpunkt. Att villkoren för tidiga ingripanden är uppfyllda är inte heller en förutsättning för möjligheten att vidta någon annan åtgärd såsom att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument utanför
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1162
resolution enligt artiklarna 59–62 eller ett omedelbart beslut om att inleda ett resolutionsförfarande och vidta resolutionsåtgärder enligt artiklarna direktivets avdelning III. Sådana mer ingripande åtgärder ska enligt direktivet tillgripas om inga andra åtgärder inklusive tidigt ingripande bedöms tillräckliga för att rädda ett institut från att fallera. I denna bedömning kommer inte bara Ebas riktlinjer om indikatorer för tidiga ingripanden få stor betydelse, utan även Ebas riktlinjer om huruvida ett institut är fallerar eller sannolikt kommer att fallera torde behöva beaktas för att avgöra om ett tidigt ingripande är en tillräcklig åtgärd.
Mot denna bakgrund och i och med att de exempel som ges i artikel 27.1 i direktivet ger viss ledning för vilka förutsättningar som ska föreligga vid ett tidigt ingripande samt att Eba ska utarbeta riktlinjer för vilka indikatorer som i normalfallet bör utlösa detsamma saknas det skäl att utöver detta uttrycka i lag de situationer i vilka Finansinspektionen ska göra ett tidigt ingripande. Eftersom villkoren för tidiga ingripanden dessutom är kopplade till andra bestämmelser i direktivet som bl.a. får betydelse på koncernnivå, är det också önskvärt att i så stor utsträckning som möjligt harmonisera sådana kriterier på EU-nivå. Därmed inte sagt att Finansinspektionens handlingsutrymme bör begränsas till att endast omfatta situationer som på förhand definieras av Eba. Tvärtom så måste inspektionen kunna utvärdera en situation utifrån nationella och för institutet specifika förhållanden. Finansinspektionens handlingsutrymme bör därför inte heller av denna anledning begränsas i lag utan i stället vägledas av de harmoniseringsåtgärder som vidtas på EU-nivå.
Det kan i sammanhanget noteras att medlemsstaterna har möjlighet att införa strängare eller kompletterande regler så länge dessa inte står i strid med direktivet eller delegerade akter som baserats på direktivet. Medlemsstater kan alltså redan mot denna bakgrund ha delade uppfattningar om vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att det ska vara ett s.k. tidigt ingripande och vid vilken tidpunkt olika typer av ingripanden ska vidtas. Gemensamt för samtliga medlemsstater kommer emellertid vara Ebas riktlinjer och eventuella tekniska standarder som kommer ligga till grund för bedömningen av när förutsättningarna för ingripande är uppfyllda.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1163
Fordras formell åtskillnad enligt direktivet?
Som framgår ovan anser kommittén att det saknas skäl att göra en formell åtskillnad mellan ordinarie ingripanden och tidiga ingripanden enligt direktivet. Denna skillnad kan som framgår nedan i stället göras genom utformningen av Finansinspektionens skyldighet att underrätta resolutionsmyndigheten. Det behöver emellertid även utredas huruvida direktivet i andra avseende ställer upp krav på att det går att avgöra huruvida ett ingripande har gjorts enligt artikel 27 eller enligt sektorslagstiftningen. Direktivet innehåller ett antal artiklar som på olika sätt förhåller sig till dels tillämpningen av åtgärder för tidiga ingripanden, dels villkoren för tidiga ingripanden. Dessa artiklar behandlas i sitt sammanhang i andra avsnitt i betänkandet, men för att kunna göra en bedömning av huruvida bestämmelserna om ingripanden enligt artikel 27 fordrar särskilt genomförande görs nedan en kortare redogörelse av hur dessa artiklar förhåller sig till artikel 27.
Krisavvärjande åtgärder
Av artikel 2.1.101 framgår att tillämpningen av någon av åtgärderna för tidiga ingripanden enligt artikel 27 utgör en bland flera åtgärder som i direktivets mening är en krisavvärjande åtgärd.2 Krisavvärjande åtgärder som samlingsbegrepp förekommer i artiklarna 66, 68, 81 och 85. Artikel 66 anger vad som ska gälla i förhållande till nationell lagstiftning i annat land i vissa givna situationer. Dessa situationer anges uttryckligen utan hänvisningar till vare sig krisavvärjande åtgärder eller ingripanden enligt artikel 27 varför det för tillämpningen av denna artikel saknar betydelse om någon skillnad görs mellan ingripanden enligt artikel 27 och ingripanden enligt sektorslagstiftningen.
Av artikel 68 framgår att en krisavvärjande åtgärd inte i sig ska utgöra en ”utlösande åtgärd” enligt direktiv 2002/47/EU (säkerhetsdirektivet) under förutsättning att avtalsparten fortsätter att uppfylla sina åtaganden enligt avtalet. I avsnitt 10.3 föreslår vi ett införlivande av artikel 68 och hänvisar dit för närmare redogörelse för hur denna fråga hanteras. Vi kan här konstatera att om artikel
2 Direktivet kallar det för krisförebyggande åtgärder, men vi anser att krisavvärjande åtgärder är ett mer adekvat svenskt uttryck.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1164
68 ska införlivas till fullo måste det framgå när en krisavvärjande åtgärd har vidtagits och som inte ska få ligga till grund för en uppsägning av ett avtal. Kommittén föreslår därför att det införs en bestämmelse i sektorslagstiftningen om att Finansinspektionen, när den ingriper mot ett institut och förutsättningarna för underrättelseskyldigheten till resolutionsmyndigheten är uppfyllda, ska besluta om att ingripandet är en krisavvärjande åtgärd i resolutionslagens mening.
Artikel 81 anger att den behöriga myndigheten ska informera resolutionsmyndigheten bl.a. i de fall de vidtar någon krisavvärjande åtgärd eller någon åtgärd enligt artikel 104 i kapitaltäckningsdirektivet. Artikel 104 har som framgår ovan genomförts dels genom Finansinspektionens generella möjlighet att förelägga företag att vidta vissa åtgärder, dels genom möjligheten att ålägga institut högre likviditets- eller kapitalbaskrav. Kommitténs förslag att låta ingripanden enligt artikel 27 omfattas av de ingripandemöjligheter Finansinspektionen redan har påverkar alltså inte denna informationsskyldighet. Informationsskyldigheten enligt artikel 81 behandlas utförligare i avsnitt 7.6.
Artikel 85 anger att krisavvärjande åtgärder ska kunna överklagas, vilket redan följer av svensk rätt.
Finansiellt stöd inom koncerner
Av artikel 19 framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att företag som ingår i en koncern för vilken medlemsstaten har det konsoliderade tillsynsansvaret ska kunna ingå avtal om finansiellt stöd till företag i koncernen (se kapitel 26). Ett sådant avtal får emellertid inte ingås om någon av parterna uppfyller förutsättningarna för ingripande enligt artikel 27 vid tidpunkten för avtalets ingående. Utöver de särskilda villkor som ska vara uppfyllda för såväl avtalets ingående som verkställande gäller alltså att det mottagande institutet vid tidpunkten för verkställande av avtalet inte uppfyller villkoren för ingripande enligt artikel 27. Det fordras alltså inte något faktiskt ingripande för att avgöra om ett avtal får ingås eller inte, utan det är i stället förutsättningarna för ingripande som är avgörande.
Av artikel 25 framgår att den behöriga myndigheten kan förbjuda eller begränsa det finansiella stödet om inte villkoren för det i artikel 23 är uppfyllda. Dessa villkor handlar främst om intressena
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1165
av att bevara finansiell stabilitet i såväl de berörda instituten som på nationell nivå. Det framgår emellertid inte av direktivet att den behöriga myndigheten kan förbjuda eller begränsa det finansiella stödet utifrån en bedömning av att det mottagande institutet inte uppfyller den yttersta grundförutsättningen, dvs. villkoren för tidiga ingripanden enligt artikel 27. Det framgår av artikel 20 att berörda myndigheter vid avtalets ingående ska göra en gemensam bedömning av huruvida förutsättningarna i artikel 27 är uppfyllda, men att någon motsvarande bedömning ska göras vid den faktiska utbetalningen av det finansiella stödet kommer inte till direkt uttryck i direktivet. Utgångspunkten torde vara att ansvaret för den bedömningen vilar på den behöriga myndigheten för det mottagande institutet. I praktiken torde detta inte vålla några problem eftersom utbetalning av gränsöverskridande finansiellt stöd sannolikt alltid föregås av en dialog mellan berörda myndigheter.
Sammanfattningsvis kan konstateras att bestämmelserna om finansiellt stöd inte är beroende av ett konkret ingripande. Av denna anledning fordras ingen skillnad mellan ordinarie ingripanden och ingripanden enligt artikel 27 för tillämpningen av dessa bestämmelser. Däremot fordras det en bedömning av huruvida förutsättningarna för ingripande är uppfyllda när ett avtal om finansiellt stöd ska ingås samt för svenskt vidkommande i de fall det är ett svenskt institut som är mottagande av finansiellt stöd enligt avtalet.
Konvertering eller nedskrivning av relevanta kapitalinstrument
Därutöver ställs som krav för såväl konvertering eller nedskrivning av relevanta kapitalinstrument som för beslut om resolution att andra tillsynsåtgärder inklusive tidiga ingripanden enligt artikel 27 bedöms otillräckliga för att komma tillrätta med situationen. Vid ett eventuellt beslut om konvertering/nedskrivning eller resolution ska alltså en sådan bedömning göras oberoende av om ett ingripande enligt artikel 27 har gjorts eller inte. Eftersom dessa mer ingripande åtgärder ska kunna vidtas utan att de föregås av ett ingripande enligt artikel 27, och att samtliga eventuella tillsynsåtgärder i övrigt ska ha beaktats, saknar det betydelse för tillämpningen av dessa bestämmelser om det görs en formell skillnad mellan ingripanden enligt sektorslagstiftningen och ingripanden enligt artikel 27.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1166
Av ovanstående kan slutsatsen dras att för tillämpningen av direktivet såvitt avser tidiga ingripanden, och även i övrigt, fordras ingen formell uppdelning av ingripanden enligt sektorslagstiftningen och ingripanden enligt artikel 27 i direktivet. Däremot behöver det i ett antal avseenden konstateras huruvida förutsättningarna för ingripande är uppfyllda. Sådana överväganden behandlas nedan i avsnitt 29.4.
29.4 Fordras genomförandeåtgärder för de olika typerna av förelägganden i artikel 27?
Kommitténs bedömning: De åtgärder som den behöriga myn-
digheten ska kunna vidta ryms i Finansinspektionens befintliga möjligheter att ingripa enligt sektorslagstiftningen. Någon ytterligare genomförandeåtgärd bedöms därför inte nödvändig.
Resolutionsdirektivet
Enligt 27.1 ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter, utan att det påverkar de åtgärder som avses i artikel 104 i kapitaltäckningsdirektivet, i tillämpliga fall åtminstone förfogar över åtgärder för att göra följande:
a) Kräva att institutets ledningsorgan genomför ett eller flera av de
arrangemang eller åtgärder som anges i återhämtningsplanen eller i enlighet med artikel 5.2 uppdaterar sådana återhämtningsplaner när de omständigheter som ledde till det tidiga ingripandet skiljer sig från de antaganden som fastställts i den ursprungliga återhämtningsplanen och genomföra ett eller flera av de arrangemang eller åtgärder som fastställs i den uppdaterade planen inom en viss tidsram för att säkerställa att de situationer som avses i inledningen inte längre är tillämpliga.
b) Kräva att institutets ledningsorgan analyserar situationen, fast-
ställer åtgärder för att komma till rätta med de problem som har konstaterats och utformar ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med dessa problem och en tidtabell för att genomföra åtgärderna.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1167
c) Kräva att institutets ledningsorgan sammankallar, eller om led-
ningsorganet inte följer det kravet, själva direkt sammankalla institutets bolagsstämma, och i bägge fallen fastställa dagordningen och kräva att antagande av vissa beslut ska övervägas av aktieägarna.
d) Kräva att en eller flera personer i ledningsorganet eller i den
verkställande ledningen avsätts eller byts ut om de har konstaterats vara olämpliga att utföra sina uppdrag enligt artikel 13 i kapitaltäckningsdirektivet eller artikel 9 i direktiv 2014/.../EU.
e) Kräva att institutets ledningsorgan upprättar en förhandlings-
plan om skuldomläggning med vissa eller alla av sina borgenärer i enlighet med återhämtningsplanen, i tillämpliga fall.
f) Kräva ändringar av institutets affärsstrategi.
g) Kräva ändringar av institutets juridiska eller operativa struk-
turer.
h) Hämta in, även genom inspektioner på plats, och till resolutions-
myndigheten överlämna all den information som krävs för att uppdatera resolutionsplanen och förbereda en möjlig resolution av institutet och en värdering av institutets tillgångar och skulder i enlighet med artikel 36.
I artikel 27.3 anges vidare att för varje åtgärd som avses i artikel 27.1 ska de behöriga myndigheterna fastställa en lämplig tidsfrist och se till att åtgärdens effektivitet kan utvärderas.
Skälen för kommitténs förslag
Inledningsvis kan det upprepas att Finansinspektionen har en generell möjlighet enligt sektorslagstiftningen att förelägga institut att vidta de åtgärder som bedöms nödvändiga för att komma tillrätta med de brister som ligger till grund för inspektionens ingripande. Lagstiftaren har tidigare gjort bedömningen att inspektionen bör ha möjlighet att anpassa ingripandet till varje situation varför någon uppräkning av vilka typer av föreläggande som inspektionen kan vidta inte är lämplig. Kommittén delar lagstiftarens tidigare bedömningar och anser att även de åtgärder som räknas upp i artikel 27.1 bör omfattas av den generella möjligheten att utfärda före-
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1168
lägganden. Någon särskild genomförandeåtgärd fordras därför inte för det ändamålet.
Nedan behandlas artikel 27.1. a-h i den ordningen med kommentar efter varje befogenhet. a) Kräva att institutets ledningsorgan genomför ett eller flera av de arrangemang och åtgärder som anges i återhämtningsplanen eller i enlighet med artikel 5.2 att uppdatera sådana återhämtningsplaner när de omständigheter som ledde till det tidiga ingripandet skiljer sig från de antaganden som fastställts i den ursprungliga återhämtningsplanen och genomföra en eller flera av de arrangemang eller åtgärder som fastställs i den uppdaterade planen inom en viss tidsram för att säkerställa att de situationer som avses i första stycket inte längre är tillämpliga.
Återhämtningsplaner behandlas i kapitel 28. Utgångspunkten är att ett institut i sin återhämtningsplan ska ange vilka indikatorer som ska utlösa en viss åtgärd. Återhämtningsplaner ska däribland omfatta möjliga åtgärder som institut ska kunna vidta när villkoren för tidiga ingripanden enligt artikel 27 är uppfyllda. Som framgår av avsnitt 28.2.7 får ett institut avstå från att vidta en viss åtgärd om institutets ledning finner det lämpligt. Åtgärderna får också vidtas tidigare än vad återhämtningsplanen visar om institutets ledning bedömer det lämpligt. Direktivet preciserar alltså inte närmare när det kan anses lämpligt utan överlämnar den bedömningen till institutets ledning. Om institutet har avstått från att vidta en åtgärd och inspektionen i den situationen gör en annan bedömning än institut om behovet av åtgärder kan den förelägga institutet att vidta åtgärden enligt planen.
Ett sådant föreläggande skiljer sig i princip inte från inspektionens nuvarande möjligheter att utfärda förelägganden; skillnaden är att det är kopplat till en i återhämtningsplanen i förväg identifierad åtgärd. Eftersom inspektionen enligt sektorslagstiftningen har en generell möjlighet att utfärda förelägganden är inspektionen inte heller bunden till de åtgärder som har definierats i återhämtningsplanen. Alla situationer kan inte förutses och det kan tänkas uppstå situationer som de i förväg identifierade åtgärderna inte bedöms kunna komma till rätta med. I en sådan situation bör Finansinspektionens handlingsutrymme inte inskränkas till att endast omfatta de scenarier som återhämtningsplanen specificerar, utan
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1169
inspektionen kan i likhet med gällande rätt förelägga institutet att vidta den åtgärd som situationen kräver.
Av artikeln framgår att tillsynsmyndigheten ska kunna begära en uppdaterad återhämtningsplan om situationen kräver det med nya åtgärder som anpassats till den uppdaterade planen. Detta är i princip ett sätt att åstadkomma just den flexibilitet som Finansinspektionen redan har eftersom tillsynsmyndigheten i en sådan situation kan styra innehållet i återhämtningsplanen till att omfatta de åtgärder som myndigheten anser nödvändiga. Den omständigheten att inspektionen förelägger ett institut att vidta en åtgärd som identifierats i återhämtningsplanen ska inte per automatik innebära att förelägganden betraktas som ett ingripande i den mening som avses i artikel 27. Som konstateras i avsnitt 29.2 är det i stället en samlad bedömning av bl.a. överträdelsernas art eller omfattning och institutets tillstånd som bör vara avgörande i den bedömningen. b) Kräva att institutets ledningsorgan analyserar situationen, fastställer åtgärder för att komma till rätta med de problem som har konstaterats och utformar ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med dessa problem och en tidtabell för att genomföra åtgärderna.
Denna åtgärd påminner närmast om en alternativ åtgärdsplan. En liknande regel finns i artikel 104.1 c i kapitaltäckningsdirektivet. Den har genomförts genom att låta den omfattas av Finansinspektionens generella befogenhet att utfärda förelägganden om att vidta viss åtgärd. c) Kräva att institutets ledningsorgan sammankallar, eller om ledningsorganet inte följer detta krav, själva direkt sammankalla, institutets bolagsstämma, och i bägge fallen fastställer dagordningen och kräver att antagande av vissa beslut ska övervägas av aktieägarna.
Finansinspektionen har enligt 13 kap. 12 § LBF och 23 kap. 11 § LVM möjlighet att sammankalla ett instituts styrelse eller stämma. Eftersom inspektionen kallar till stämman har man därmed också möjlighet att sätta agendan för stämman. Denna möjlighet är inte ett ingripande och kan inte överklagas. För det fall Finansinspektionen av någon anledning anser det lämpligare att uppnå samma sak genom ingripande så kan inspektionen i stället förelägga institutet att sammankalla stämman på det sätt som direktivet
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1170
föreskriver. Det sistnämnda blir nödvändigt om denna åtgärd skulle vara den enda åtgärd institutet föreläggs att vidta i den mening som avses i artikel 27. En sådan situation torde sannolikt aldrig uppstå, men i sådant fall bedöms Finansinspektionen redan ha denna möjlighet enligt gällande rätt varför någon särskild genomförandeåtgärd inte är nödvändig. d) Kräva att en eller flera personer i ledningsorganet eller i den verkställande ledningen avsätts eller byts ut om de har konstaterats vara olämpliga att utföra sina uppdrag enligt artikel 13 i kapitaltäckningsdirektivet eller artikel 9 i direktiv 2014/65/EU.
De åtgärder som kan vidtas enligt gällande rätt hör till stor del samman med den lednings- och ägarprövning som Finansinspektionen är skyldig att göra inför ett beslut om tillstånd att bedriva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse. Ledningsprövningen har begränsats till att omfatta de personer som har det yttersta ansvaret för hur verksamheten bedrivs, närmare bestämt styrelseledamöter och verkställande direktör samt ersättare för dessa, dvs. suppleant för styrelseledamot samt vice verkställande direktör eller, i förekommande fall, ställföreträdare för denne. Om någon som ingår i ett instituts styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller lagens krav på lämplighet, kan Finansinspektionen, i stället för att återkalla institutets tillstånd, ingripa mot den enskilde styrelseledamoten, styrelsen som helhet eller den verkställande direktören genom att besluta att de inte längre får ha kvar sitt uppdrag. Det är också dessa personer som i svensk rätt motsvarar de personer som avses i artikel 13 i kapitaltäckningsdirektivet som artikel 27.1 d refererar till. De åtgärder som ska kunna vidtas ryms alltså redan i Finansinspektionens möjligheter att ingripa. e) Kräva att institutets ledningsorgan upprättar en förhandlingsplan om skuldomläggning med vissa eller alla av sina borgenärer i enlighet med återhämtningsplanen, i tillämpliga fall.
Bestämmelsen innebär att tillsynsmyndigheten ska kunna förelägga institutet att upprätta en plan för att omförhandla sina skulder i enlighet med institutets åtgärdsplan när det är tillämpligt. Bestämmelsen synes alltså inte skilja sig nämnvärt från den generella möjligheten att förelägga institut att vidta åtgärder enligt åtgärdsplanen.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1171
Av bestämmelsens ordalydelse går det alltså inte att avgöra huruvida myndigheten även ska ha rätt att kräva av företaget att verkställa planen, dvs. att faktiskt kräva att i den mån institutet har framgång i en sådan överenskommelse också ändrar villkoren för sina skulder. Mot bakgrund av syftet med artikeln, dvs. förhindra en försämring av institutets finansiella och ekonomiska situation, får det anses rymma en befogenhet för myndigheten att också kräva att skulderna faktiskt ändras i den mån långivarna accepterar de nya villkoren. Det är emellertid vår bedömning att även denna åtgärd ryms inom ramen för Finansinspektionens generella bemyndigande att utfärda förelägganden varför en sådan tolkning är överflödig. I det generella bemyndigandet ryms ju som sagt alla möjliga åtgärder inspektionen finner nödvändiga för institutet att vidta för att komma tillrätta med situationen. Som framgår av resonemanget ovan så är det ju inte ingripandet i sig som är avgörande utan skälen bakom och eventuella farhågor om framtiden. Inte heller i detta avseende bedöms därför någon genomförandeåtgärd nödvändig. f) Kräva ändringar av institutets affärsstrategi. g) Kräva ändringar av institutets juridiska eller operativa strukturer.
Dessa punkter behandlar åtgärder som på ett eller annat sätt kommer att omfattas av de åtgärder som anges i institutets åtgärdsplan. Det kan givetvis råda delade meningar om de närmare detaljerna kring hur dessa åtgärder bör vidtas och omfattningen av dem. I detta avseende hänvisas till resonemanget rörande 27.1 a.
Det kan på en principiell nivå även göras en jämförelse med artikel 104.1 e i kapitaltäckningsdirektivet av vilken framgår att den behöriga myndigheten ska kunna begränsa instituts verksamhet, transaktioner eller nätverk eller kräva avyttring av verksamheter som innebär överdriva risker för institutets sundhet. I likhet med lagstiftarens uppfattning att dessa möjligheter ryms i Finansinspektionens generella befogenhet att utfärda förelägganden om att vidta viss åtgärd anser kommittén att det inte finns något behov av särskild lagstiftningsåtgärd heller i detta avseende. h) Hämta in, även genom inspektioner på plats, och till resolutionsmyndigheten överlämna all den information som krävs för att uppdatera resolutionsplanen och förbereda en möjlig
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1172
resolution av institutet och en värdering av institutets tillgångar och skulder i enlighet med artikel 36.
Artikel 27.1 h skiljer sig från övriga möjligheter tillsynsmyndigheten ska ha att vidta åtgärder i så måtto den inte ger uttryck för ett ingripande. Ett institut ska enligt 13 kap. 3 § LBF lämna de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som Finansinspektionen begär. Av 13 kap. 4 § framgår att inspektionen även får göra platsbesök när det bedöms nödvändigt. De formella förutsättningarna för att uppfylla direktivet i detta avseende är därmed uppfyllda.
Att inspektionen gör platsbesök och inhämtar information kan svårligen betraktas som ett ingripande, utan bestämmelsen ger snarare uttryck för resolutionsmyndighetens möjligheter att förbereda ett eventuellt resolutionsförfarande. Dessa möjligheter som enligt artikeln handlar om uppdatering av resolutionsplanen och förbereda ett eventuellt resolutionsförfarande samt förbereda en värdering av skulder och tillgångar enligt artikel 36 behandlas därför inte vidare här utan i kapitlen 18 och 23.
För att resolutionsmyndigheten ska kunna göra dessa förberedelser fordras att Finansinspektionen lämnar den information som behövs för ändamålet. Mot bakgrund av att ett eventuellt beslut om resolution ska fattas i samråd med tillsynsmyndigheten så är det inget orimligt i sig; tvärtom får det anses vara en förutsättning för den dialog som myndigheterna ska föra inför ett eventuellt resolutionsbeslut. Eftersom bestämmelsen anger att tillsynsmyndigheten ska ha möjlighet att lämna information och inte vara skyldiga att lämna information, är det närmast en fråga om tillämpning av sekretessbestämmelserna offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) vilka behandlas i kapitel 32.
Sammanfattningsvis kan det alltså sägas att för alla åtgärder enligt 27.1 a-h som innebär möjligheter för tillsynsmyndigheten att utfärda förelägganden får anses rymmas i Finansinspektionens befintliga befogenheter. Någon särskild genomförandeåtgärd för att tillgodose direktivet i detta avseende bedöms därför inte nödvändig. Av artikel 27.3 framgår att för de åtgärder som avses i artikel 27.1 ska tillsynsmyndigheten fastställa en tidsfrist inom vilken åtgärden ska ha vidtagits av företaget. Motsvarande krav finns redan i 15 kap. 1 § LBF varför det inte fordras någon särskild genomförandeåtgärd i det avseendet.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1173
29.4.1 Tillsynsmyndighetens skyldighet att underrätta resolutionsmyndigheten
Kommitténs förslag: När Finansinspektionen har anledning att
ingripa mot ett institut och det dessutom finns anledning att anta att institutet kan komma att omfattas av ett resolutionsförfarande ska inspektionen underrätta resolutionsmyndigheten om detta. Finansinspektionen ska efter en sådan underrättelse vara skyldig att lämna resolutionsmyndigheten den information som myndigheten behöver för att förbereda en eventuell resolution.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 27.2 framgår att tillsynsmyndigheten ska underrätta resolutionsmyndigheten utan dröjsmål så snart ett institut uppfyller förutsättningarna för ingripande, dvs. bryter mot eller i en nära framtid sannolikt kommer att bryta mot någon av bestämmelserna i kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen. Resolutionsmyndigheten ska i händelse av en sådan underrättelse ha befogenhet att åtminstone kräva att företaget kontaktar potentiella köpare i syfte att förbereda eventuell resolution. Resolutionsmyndighetens befogenheter i detta avseende behandlas i avsnitt 29.4.2.
I artikel 27.4 framkommer att Eba ska utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att främja en konsekvent tillämpning av den utlösande indikatorer för tillgripande av de åtgärder som avses i punkt 1 i denna här artikeln. Med beaktande av den erfarenhet som i förekommande fall gjorts vid tillämpningen av de riktlinjer får Eba enligt artikel 27.5 utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera den minimiuppsättningen av utlösande indikatorer för tillgripande av de åtgärder som avses i artikel 27.1. I artikel 27.5 andra stycket anges att Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i det första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1174
Skälen för kommitténs förslag
Det fordras enligt artikel 27.2 inget faktiskt ingripande från Finansinspektionen för att skyldigheten att informera resolutionsmyndigheten ska utlösas, utan det räcker att förutsättningarna för att ingripa enligt artikel 27 är uppfyllda. En anledning till att underrättelseskyldigheten inte görs beroende av ett faktiskt ingripande är att situationen i institutet kan vara sådan att det fordras andra typer av åtgärder. Sådana åtgärder är nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument, utseende av tillfällig förvaltare eller beslut om resolution. Samtliga dessa åtgärder ska kunna vidtas utan att de föregås av ett ingripande. Gemensamt för dessa åtgärder är dessutom att de inte får vidtas innan det har bedömts otillräckligt att förelägga institutet att vidta andra åtgärder för att komma tillrätta med situationen. Grund för ingripande föreligger alltså alltid innan eller i vart fall åtminstone samtidigt som det finns anledning att vidta någon av åtgärder som räknas upp ovan.
Genom att knyta underrättelseskyldigheten till tidpunkten för när förutsättningarna för ingripande enligt artikel 27 är uppfyllda tillgodoses även direktivets krav i övrigt där en sådan bedömning ska kunna göras. De omständigheter som ska ligga till grund för Finansinspektionens underrättelseskyldighet bör därför framgå av lag. Det innebär att Finansinspektionen ska underrätta resolutionsmyndigheten när det finns anledning att ingripa enligt sektorslagstiftningen och överträdelserna är av sådan art och omfattning att det finns skäl att anta att institutet kan komma att omfattas av resolution.
Eftersom kommittén inte föreslår några särskilda ingripanderegler utöver de som redan finns i sektorslagstiftningen är följaktligen de hänsyn som Finansinspektionen ska ta med i bedömningen av huruvida det finns skäl att ingripa desamma som gäller för dessa bestämmelser i övrigt. Däremot kommer Finansinspektionen att behöva kunna avgöra vilka överträdelser som är av sådan art och omfattning att det finns skäl att anta att institutet kan komma att omfattas av resolution. Kommitténs principiella uppfattning kring vilka hänsyn Finansinspektionen ska ta i detta avseende har redogjorts för ovan i avsnitt 29.3, som i allt väsentligt innebär att det bör lämnas åt inspektionen att göra en kvalitativ utvärdering av situationen utifrån det enskilda institutets specifika förhållanden. Till hjälp i den utvärderingen kommer inspektionen främst att ha
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1175
riktlinjer från Eba om vilka faktorer som bör innebära att ett institut uppfyller förutsättningarna för ett tidigt ingripande.
Ebas riktlinjer kommer att bestå av indikatorer som ska vara vägledande för myndigheterna i bedömningen av om förutsättningarna för ingripande i direktivets mening är uppfyllda. Även om dessa inte är tvingande till sin natur ska de behöriga myndigheterna ”med alla tillgängliga medel söka följa” sådana riktlinjer. Utgångspunkten är därför att Finansinspektionen kommer att följa riktlinjerna i den andan. Den möjlighet som direktivet ger Eba att utveckla riktlinjerna till tekniska standarder torde inte göra någon skillnad eftersom det endast innebär att vissa kriterier per automatik innebär att förutsättningarna för ingripande enligt artikel 27 är uppfyllda. Eftersom direktivet inte stipulerar någon skyldighet för de behöriga myndigheterna att ingripa enligt artikel 27 innebär det endast att de behöriga myndigheterna blir skyldiga att informera resolutionsmyndigheten och medlemmar i tillsynskollegiet. Huruvida Eba framöver utarbetar tekniska standarder eller inte påverkar således inte kommitténs uppfattning om att det inte finns behov av att göra skillnad på ingripanden enligt sektorslagstiftningen och ingripanden enligt direktivet.
Det ska understrykas att utgångspunkten för Ebas riktlinjer är att det är fråga om en överträdelse, eller mer sannolikt förväntade överträdelser av kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen. I de fall Ebas riktlinjer visar att förutsättningarna för ingripande enligt artikel 27 är uppfyllda torde det även finnas anledning för Finansinspektionen att ingripa enligt sektorslagstiftningen. Någon egentlig skillnad i de hänsyn som inspektionen ska ta i förhållande till respektive regelverk torde därmed inte finnas. Ebas riktlinjer är som sagt vägledande och enbart den omständigheten att de visar på överträdelser som typiskt sett bör föranleda ett ingripande enligt artikel 27 är Finansinspektionen inte bunden av dessa såvitt avser vare sig ingripande eller underrättelseskyldigheten.
Även i det fall Finansinspektionen förelägger ett institut att vidta en åtgärd som finns i institutets återhämtningsplan behöver det inte innebära att situationen i institutet är så allvarlig att ett resolutionsförfarande eller andra mer ingripande åtgärder kan befaras behöva vidtas. På motsvarande sätt bör inte Finansinspektionens möjligheter att bedöma ett instituts tillstånd begränsas av Ebas riktlinjer. I de fall Finansinspektionen underrättar resolutionsmyndigheten i enlighet med den föreslagna lagen innebär det i direkti-
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1176
vets mening att förutsättningarna för ingripande enligt artikel 27 är uppfyllda i den mån det kan få betydelse i det gränsöverskridande myndighetssamarbetet.
29.4.2 Resolutionsmyndighetens rätt att förelägga ett företag att kontakta potentiella köpare
Kommitténs förslag: Efter underrättelse från Finansinspekt-
ionen om att ett företag kan komma att omfattas av resolution får resolutionsmyndigheten förelägga ett företag att kontakta potentiella köpare i syfta att förbereda en resolution av företaget.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan så anger artikel 27.2 att resolutionsmyndigheten i händelse av en sådan underrättelse från Finansinspektionen enligt ovan ha befogenheter att åtminstone kräva att företaget kontaktar potentiella köpare i syfte att förbereda en eventuell resolution. För att genomföra direktivet behöver en bestämmelse införas om att resolutionsmyndigheten ska kunna förelägga ett företag att kontakta en potentiell köpare i syfte att förbereda eventuell resolution efter en underrättelse enligt ovan från Finansinspektionen.
Med beaktande av att snabbhet är viktigt för en effektiv resolution och inte minst att direktivet i sig innebär ett antal formkrav, exempelvis rörande värdering, som gör det viktigt att komma igång tidigt med förberedelserna för resolution om förfarandet inte ska dra ut på tiden. Detta gäller särskilt om försäljningsverktyget ska eftersom potentiella köpare kommer att vilja att ha tid att undersöka företaget och dess verksamhet om de över huvud taget ska vara intresserade av att lämna anbud i en eventuell försäljningsprocess.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1177
29.5 Byte av styrelse och verkställande ledning
Kommitténs bedömning: Det finns inget behov av att ändra
eller utöka Finansinspektionens möjligheter att byta ut ledningen i ett institut enligt sektorslagstiftningen.
Resolutionsdirektivet
Artikel 28 anger att när det föreligger en väsentlig försämring av ett instituts finansiella ställning eller när det föreligger allvarliga överträdelser av lagar, föreskrifter eller institutets stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter, och när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 27 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter får kräva att institutets verkställande ledning eller ledningsorgan avsätts, i sin helhet eller vissa personer. Tillsättningen av den nya verkställande ledningen eller det nya ledningsorganet ska ske i enlighet med nationell rätt och unionsrätten och ska kräva godkännande eller medgivande av den behöriga myndigheten.
Skälen för kommitténs bedömning
Av artikel 28 framgår att när det är fråga om en väsentlig försämrad finansiell situation i ett institut, allvarliga regelöverträdelser av författningar eller bolagsordningen och om åtgärder som vidtagits enligt artikel 27 inte visat sig tillräckliga ska tillsynsmyndigheten kunna kräva av institutet att det byter ut upp till samtliga ledamöter i styrelsen och/eller den verkställande ledningen. Utnämnande av nya ledamöter eller verkställande ledning ska ske enligt nationell lag och unionsrätten.
Till skillnad mot artikel 27 är det alltså inte längre enbart fråga om överträdelser av kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen som ska ligga till grund för ingripande utan antingen en väsentlig försämring av institutets finansiella situation eller allvarliga överträdelser av någon av de författningar som reglerar institutets verksamhet. Utöver att något av dessa två rekvisit ska vara uppfyllda anges i artikeln att andra åtgärder som vidtagits enligt artikel 27 ska ha visat sig otillräckliga, vilket torde innebära att byte av ledning enligt artikel 28 inte kan göras med mindre än att till-
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1178
synsmyndigheten har uttömt de möjligheter som avses i artikel 27, utan att önskat resultat uppnåtts.
Mot bakgrund av att förutsättningarna för ingripande i artikel 27 ska vara uppfyllda innan artikel 28 kan beaktas, torde det innebära att en ”väsentligt försämrad finansiell situation” i den mening som avses i artikel 28 ska förstås som en kraftigt försämrad finansiell situation som tar sig uttryck i att institutet bryter mot, eller inom en nära framtid sannolikt kommer att bryta mot kraven i kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen.
Det är svårt att dra några klara slutsatser kring hur artikel 28 ska förhållas till artikel 27.1 d, vilken vi redogör för ovan, och de ingripandemöjligheter som Finansinspektionen har enligt sektorslagstiftningen. Av artikel 27.1 d framgår att tillsynsmyndigheten har möjlighet att kräva att en eller flera av institutets styrelseledamöter eller verkställande ledning avlägsnas eller byts ut om de inte längre kan anses uppfylla lämplighetskraven i artikel 13 i kapitaltäckningsdirektivet som i svensk rätt motsvaras av lämplighetskraven i 3 kap. 1 § 4 LBF och 3 kap. 1 § 5 LVM. Någon motsvarande lämplighetsbedömning kommer inte till direkt uttryck i artikel 28. Av nämnda lämplighetskrav i LBF och LVM framgår att den som ska ingå i styrelsen för företaget eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett institut och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Vid bedömningen ska även beaktas som styrelsen som helhet har tillräcklig kunskap och erfarenhet för att leda institutet. Finansinspektionen har getts bemyndigande att meddela föreskrifter som genomför kapitaltäckningsdirektivet mer specifika krav i detta avseende
Frågan är om det bör tillmätas någon betydelse att artikel 28 inte gör någon direkt hänvisning till lämplighetskraven motsvarande den som görs i artikel 27.1 d och i sektorslagstiftningen. Av skäl som framgår av avsnitt 29.6 om tillfällig förvaltare anser kommittén att det inte bör införas någon möjlighet för Finansinspektionen att byta ut ledningen i ett institut av skäl som inte hänför sig till vederbörandes lämplighet.
I de fall ett institut får en kraftigt försämrad finansiell situation till följd av överträdelser av reglerna i kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen eller gör sig skyldig till andra allvarliga överträdelser till följd av ledningens agerande eller underlåtenhet att agera, har Finansinspektionen redan tillräckliga möjligheter att
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1179
vidta de åtgärder som avses i artikel 28 oavsett om andra åtgärder har vidtagits innan eller inte.
Det finns därför enligt kommittén inget behov av ytterligare genomförandeåtgärder i det avseendet. Artikel 28 behandlas även utförligt i nästa avsnitt om tillfällig förvaltare.
29.6 Tillfällig förvaltare
29.6.1 Förutsättningar för ingripande
Kommitténs förslag: Finansinspektionen får besluta att utse en
eller flera tillfälliga förvaltare för ett institut om det finns skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för resolution, och institutet har en finansiell situation som föranlett Finansinspektionen att ingripa, men utan att den finansiella situationen väsentligen förbättras och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen, eller Finansinspektionen har meddelat institutet en varning.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 29.1 framgår att när byte av ledning enligt artikel 28 bedöms otillräckligt för att komma tillrätta med situationen ska medlemsstaterna säkerställa att den behöriga myndigheten får förordna en eller flera tillfälliga förvaltare i institutet.
Skälen för kommitténs förslag
Det framgår av artikel 29 att tillfällig förvaltare endast får förordnas när byte av ledning enligt artikel 28 bedöms otillräckligt för att komma tillrätta med situationen. Som framgår av avsnitt 29.5 ovan bedömer kommittén att det saknas skäl att införa en särskild regel som genomför artikel 28 mot bakgrund av de i sektorslagstiftningen redan existerande möjligheterna för Finansinspektionen att byta ut ledningen i ett institut.
Förutsättningarna för att byta ut ledningen enligt artikel 28 skiljer sig från dem som gäller enligt sektorslagstiftningen i framför allt två avseenden. Dels ska åtgärder enligt artikel 28 redan ha
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1180
vidtagits och visat sig otillräckliga, dels finns inget uttryckligt krav på att de personer som ska bytas ut inte längre ska anses lämpliga för sina uppdrag. Av artikel 28 framgår att för dess tillämpning ska det vara fråga om en kraftigt försämrad finansiell situation som tar sig uttryck i överträdelser eller sannolika överträdelser av kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen eller allvarlig överträdelser av lag, föreskrifter och stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter. Det kan visserligen hävdas att sådana överträdelser i sig tyder på att ledningen i institutet inte längre kan anses lämplig för sitt uppdrag, men det kan inte uteslutas att nämnda överträdelser går att hänföra till skäl som inte påverkar bedömningen av ledningens lämplighet.
Att avskilja en person från dennes uppdrag får anses vara en mycket ingripande åtgärd som även om beslutet formellt riktar sig mot institutet kan medföra stora konsekvenser för den enskilde. En person som blivit avsatt kommer att ha svårigheter att under en tid framöver få nya uppdrag i finansiella institut, och ett sådant beslut kan också få betydelse i eventuella efterföljande processer om ansvarsskyldighet. Ett sådant beslut ska enligt svensk rätt motiveras med skäl som anger varför den person som beslutet ytterst berör inte längre bedöms vara lämplig. Detta är viktigt inte minst för att denne ska kunna ta tillvara sin rätt i ett eventuellt överklagande av beslutet. Det vore en utifrån svensk rätt främmande ordning att införa en möjlighet att avsätta personer i institutets ledning av andra skäl än sådana som direkt hänför sig till den berörda personens lämplighet. Enligt kommittén bör därför Finansinspektionens möjligheter att avsätta personer i institutets ledning även fortsättningsvis vara beroende av att dessa personer inte bedöms lämpliga att utföra sina uppdrag. Den nuvarande ordningen bör därför behållas.
Eftersom kommittén inte föreslår någon regel som återger artikel 28 så måste de överväganden som ska ha gjorts enligt artikel 28 i stället göras inom ramen för den regel som genomför artikel 29. Som framgår ovan ska byte av ledning enligt artikel 28 ha beaktats och inte bedömts tillräckligt för att den behöriga myndigheten ska kunna utse en tillfällig förvaltare. Genom att bestämmelsen är utformad som att det inte ska anses ”tillräckligt”, är utgångspunkten alltså att det finns grund för byte av ledningen i institutet. Enligt den svenska sektorslagstiftningen är Finansinspektionen skyldig att avsätta personer i ledningen när det finns grund för det och tillståndet inte ska återkallas. Detta får betydelse för vilka för-
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1181
utsättningar som ska gälla för tillämpningen av den regel som genomför artikel 29 i svensk rätt.
Eftersom kommittén föreslår att lämplighetskraven i sektorslagstiftningen även fortsättningsvis ska ligga till grund för beslut om byte av ledningen kan inte förordnande av tillfällig förvaltare göras beroende av en bedömning av huruvida det är tillräckligt att byta ut ledningen eller inte. Enligt den svenska sektorslagstiftningen skulle ett sådant rekvisit innebära att byte av ledning är en förutsättning för att förordna en tillfällig förvaltare och att denne ska ersätta ledningen. Det vore en inskränkning i direktivets bestämmelser eftersom någon lämplighetsbedömning inte fordras enligt direktivet.
Det ska enligt direktivet dessutom vara möjligt att förordna en tillfällig förvaltare att arbeta tillsammans med ledningen efter sådant övervägande, vilket alltså inte heller skulle vara möjligt eftersom ledningen ovillkorligen måste bytas ut när det finns grund för det. Av samma skäl går det inte att föreskriva om tillfällig förvaltare som ett alternativ till byte av ledning, eftersom det även i detta fall behöver göras en bedömning utifrån ledningens lämplighet vilket inte torde vara förenligt med direktivet.
Rekvisitet ”allvarliga överträdelser”
Av artikel 28 framgår att när det är fråga om en kraftigt försämrad finansiell situation eller allvarliga överträdelser av lag, föreskrifter eller stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter och när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 27 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen, ska den behöriga myndigheten kunna avsätta ledningen i institutet. Eftersom kommittén inte föreslår någon regel som genomför artikel 28 behöver de hänsyn som ska tas enligt artikeln i stället tas inför ett förordnande av en tillfällig förvaltare. Detta för att inte rubba den systematik som direktivet föreskriver. Följaktligen utgör allvarliga överträdelser en möjlig förutsättning för att förordna en tillfällig förvaltare.
Av den svenska sektorslagstiftningen framgår att om ett institut gör sig skyldigt till allvarliga överträdelser ska tillståndet återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. Kommittén är av den principiella uppfattningen att tillfällig förvaltare inte är ett särskilt lämpligt verktyg att använda i ett skede där institutet fortfarande är ”going concern” och ägarna har kontroll över institutet. Det finns
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1182
en uppenbar risk att en av staten utsedd tillfällig förvaltare uppfattas som en implicit statsgaranti i så måtto att även om det föreligger så grava missförhållanden i ett institut att det i normalfallet innebär ett indraget tillstånd så kommer institutet ändå att drivas vidare utan andra inskränkningar eller konsekvenser för institutets ägare. Tillfälligt förvaltarskap bör därför inte ses som ett alternativ till återkallelse av tillståndet, utan i de fall det är fråga om allvarliga överträdelser så bör tillståndet normalt återkallas eller institutet bli föremål för ett resolutionsförfarande eller avvecklas på annat sätt. Följaktligen anser kommittén att sektorslagstiftningens huvudregel för ingripande inte bör ändras. Detta utesluter inte att i de fall ingripandet stannar vid en varning, att varningen efterföljs eller kombineras med ett beslut att förordna en tillfällig förvaltare. Ett sådant krav skulle dessutom tillgodose direktivets avsikt att det t.ex. ska vara fråga om allvarliga överträdelser varför det också bör framgå av lag.
Rekvisitet ”väsentlig försämring av institutets finansiella ställning”
Av artikel 28 framgår att som alternativ till allvarliga överträdelser så kan en väsentlig försämring av institutets finansiella ställning utgöra grund för byte av ledningen, med den ytterligare förutsättningen att redan vidtagna åtgärder enligt artikel 27 inte visat sig tillräckliga. Eftersom kommittén inte föreslår någon uttrycklig regel som genomför artikel 28 så behövs motsvarande bedömning göras inför ett eventuellt beslut om att utse en tillfällig förvaltare. Som redogjorts för i avsnitt 29.3 så ska de behöriga myndigheterna kunna ingripa mot ett institut som till följd av bland annat en snabbt försämrad finansiell ställning inom en snar framtid sannolikt kommer att överträda något av kraven i tillsynsförordningen, kapitaltäckningsdirektivet eller direktiv 2014/65/EU.
När en snabb försämring av institutets finansiella situation ska anses ha övergått i en väsentlig försämring i direktivets mening är svårt att dra några klara slutsatser kring. Men i de fall en redan dålig finansiell situation inte förbättras genom valda åtgärder, eller till och med försämras ytterligare, så är det inte orimligt att betrakta en sådan finansiell situation som väsentligen försämrad i förhållande till vad den borde ha varit för att inspektionen skulle ha avstått från att ingripa.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1183
Utgångspunkten för att det ska vara aktuellt att förordna en tillfällig förvaltare i detta avseende bör därför vara att ingripanden som Finansinspektionen gjort för att förbättra en finansiell situation som tar sig uttryck i överträdelser ska ha visat sig otillräckliga. Syftet med att direktivet ställer upp som krav att andra åtgärder enligt artikel 27 ska ha visat sig otillräckliga torde vara att illustrera en viss systematik. Eftersom förordnande av tillfällig förvaltare får anses utgöra ett kraftigare ingripande än föreläggande att vidta viss åtgärd så är det inte orimligt att ha som utgångspunkt att mindre ingripande åtgärder ska ha uttömts innan tillfällig förvaltare kan bli aktuellt. Den systematiken som också ger uttryck för proportionalitetsprincipen kommer till uttryck på flera ställen i direktivet och bör på samma sätt komma till uttryck i lag.
Kommittén föreslår därför att Finansinspektionen får förordna en eller flera tillfälliga förvaltare för ett institut om det finns skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande, och
1. institutet har en finansiell situation som föranlett Finansin-
spektionen att ingripa enligt 1 eller 2 §§ LBF respektive 1, 2 eller 4 §§ LVM, men utan att den finansiella situationen väsentligen förbättras och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen, eller
2. Finansinspektionen har meddelat institutet en varning enligt 1 § LBF respektive 1 § LVM.
Genom att den föreslagna regeln inte uttryckligen förutsätter att inspektionen ska överväga byte av ledning kan det möjligen hävdas att den är strängare än vad direktivet föreskriver. Alternativet är att ge Finansinspektionen en möjlighet att avsätta personer i institutets ledning av skäl som inte uttryckligen hänför sig till vederbörandes lämplighet. En sådan ordning vore, av skäl som framgår ovan, enligt kommittén mindre lämplig än den nu valda.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1184
29.6.2 Formen för ingripande och den tillfällige förvaltarens ställning
Kommitténs förslag: Det ska finnas två typer av tillfällig för-
valtning. Finansinspektionen får utse en eller flera tillfälliga förvaltare antingen för att tillfälligt ersätta ledningen i institutet eller för att arbeta tillsammans med ledningen i institutet.
Finansinspektionen ska i samband med att en tillfällig förvaltare utses lämna en uppdragsbeskrivning och samtidigt ange om några särskilda villkor ska gälla för uppdraget.
Den tillfällige förvaltaren får inte kalla till bolagsstämma i institutet utan inspektionens medgivande.
Om den tillfällige förvaltaren utses att arbeta tillsammans med ledningen i institutet, får Finansinspektionen ange i beslutet om att utse den tillfällige förvaltaren att vissa beslut eller åtgärder får vidtas endast efter samråd med eller samtycke från den tillfällige förvaltaren. Institutets ledning behåller rätten att teckna firman och avsaknad av samråd med eller samtycke från förvaltaren medför inte att institutets rättshandlingar blir ogiltiga.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 29.1 framgår att den behöriga myndigheten får, beroende på vad som är lämpligt i det enskilda fallet, utse en tillfällig förvaltare antingen för att tillfälligt byta ut institutets ledningsorgan eller tillfälligt arbeta med institutets ledningsorgan, och den behöriga myndigheten ska meddela sitt beslut vid tidpunkten för tillsättningen. Om den behöriga myndigheten utser en tillfällig förvaltare för att arbeta med institutets ledningsorgan, ska den behöriga myndigheten vid tidpunkten för tillsättningen specificera den tillfälliga förvaltarens roll, uppgifter och befogenheter samt eventuella krav på att institutets ledningsorgan ska samråda med eller erhålla medgivande från den tillfälliga förvaltaren innan den fattar specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder.
Artikel 29.2 föreskriver att den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens befogenheter vid tidpunkten för dennes tillsättning utifrån vad som står i proportion till det enskilda fallet. Sådana befogenheter får innefatta några eller samtliga av de befogenheter som institutets ledningsorgan har enligt
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1185
bolagsordningen och enligt nationell rätt, inklusive befogenheten att utöva några eller samtliga av institutets ledningsorgans förvaltningsfunktioner. Den tillfälliga förvaltarens befogenheter med avseende på institutet ska följa tillämplig bolagsrätt.
I artikel 29.3 sägs att den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens roll och uppgifter vid tidpunkten för dennes tillsättning, och dessa får innefatta verifiering av institutets finansiella ställning, ledning av institutets affärsverksamhet eller en del av denna för att upprätthålla eller återupprätta institutets finansiella ställning och vidta åtgärder för att återupprätta en sund och ansvarsfull ledning av institutets affärsverksamhet. Den behöriga myndigheten ska ange eventuella begränsningar för den tillfälliga förvaltarens roll och uppgifter vid tidpunkten för dennes tillsättning.
Artikel 29.5 första stycket anger att den behöriga myndigheten får kräva att vissa av den tillfälliga förvaltarens åtgärder underställs den behöriga myndighetens förhandsgodkännande. Den behöriga myndigheten ska ange alla sådana krav vid tidpunkten för tillsättning av den tillfälliga förvaltaren eller vid den tidpunkt då villkoren ändras för den tillfälliga förvaltaren. I andra stycket anges att den tillfälliga förvaltaren får i vilket fall endast utöva befogenheten att sammankalla institutets bolagsstämma och bestämma dagordningen för en sådan med den behöriga myndighetens förhandsgodkännande.
Enligt artikel 29.9 får medlemsstaterna begränsa en tillfällig förvaltares ansvar i enlighet med nationell rätt om åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av dennes uppgifter i egenskap av tillfällig förvaltare i enlighet med artikel 29.3. Artikel 29.10 anger att en tillfällig förvaltare som har utsetts enligt denna artikel ska inte anses vara en "shadow director" eller den person som faktiskt styr företaget enligt nationell rätt.
Artikel 29.8 anger att med förbehåll för denna artikel ska tillsättningen av en tillfällig förvaltare inte påverka de rättigheter för aktieägarna i enlighet med unionens bolagsrätt eller nationell bolagsrätt.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1186
Skälen för kommitténs förslag
Tillfälligt ersätta ledningen
Eftersom direktivet inte ger någon tydlig vägledning om vad som i strikt juridisk mening avses med ”ersätta”, får det anses öppet för medlemsstaterna att själva närmare definiera innebörden av begreppet inom de ramar som direktivet ändå ställer upp.
Av artikel 29.10 framgår att den tillfällige förvaltaren inte ska anses vara en ”shadow director” eller den som faktiskt styr företaget enligt nationell rätt (eng. ”de facto director”). Begreppet är definierat i den brittiska bolagsrätten som en person vars instruktioner företagets ledning vanemässigt följer.3 Personen i fråga har ingen formell organställning men kan i ansvarsfrågor enligt exv. brittisk rätt alltjämt komma att behandlas som om det vore så.
I svensk lagstiftning finns ingen motsvarande definition, och det synes inte finnas någon vedertagen praxis. Gissningsvis har denna bestämmelse uppkommit för att undanröja vissa gränsdragningsproblem som kan uppstå i vissa medlemsstater kring vilken formell ställning en tillfällig förvaltare ska anses ha. Eftersom kommittén föreslår att den tillfällige förvaltaren antingen ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe alternativt arbeta tillsammans med ledningen utan någon behörighet att företräda institutet bör bestämmelsen inte påverka genomförandet av direktivet i svensk rätt.
Det framgår av artikel 29.9 att medlemsstaterna får begränsa en tillfällig förvaltares ansvar i enlighet med nationell rätt för åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av dennes uppgifter i egenskap av tillfällig förvaltare. Utgångspunkten för dessa båda bestämmelser torde således vara att en tillfällig förvaltare ska betraktas ha den formella organställning som de personer som ersätts, dvs. ”de jure” i motsats till ”de facto”. I svensk rätt motsvaras dessa av institutets styrelse och verkställande direktör.
Förordnande av tillfällig förvaltare får anses vara en mycket ingripande åtgärd, särskilt mot bakgrund av att institutet fortfarande är going concern och aktieägarnas ställning ska, i den mån det inte är oförenligt med direktivet, behållas oförändrad. Även om det föreligger allvarliga missförhållanden i institutet eller en mycket
3
Section 251 of the UK Companies Act 2006 and Section 27 of the Irish Companies Act 1990.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1187
dålig finansiell situation så har institutet inte bedömts uppfylla villkoren för resolution eller ens villkoren för nedskrivning av kapitalinstrument. I detta skede kommer givetvis de beslut som fattas och de åtgärder som vidtas att få stor betydelse för möjligheterna att få institutet på fötter igen.
Det torde enligt kommittén vara en mycket sällsynt situation att ett institut befinner sig tillräckligt länge i gränslandet där ingripandeåtgärder inte längre bedöms tillräckliga och nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument eller resolutionsåtgärder inte är påkallade, så att det blir aktuellt att ersätta ledningen med en tillfällig förvaltare. I den mån det ändå förekommer måste det av framför allt hänsyn till aktieägarnas rättigheter i så stor utsträckning det är möjligt framgå av lag vem som bär ansvar för de åtgärder som vidtas under den perioden.
Kommittén föreslår därför att utgångspunkten bör vara att den tillfällige förvaltaren träder i styrelsens och den verkställande direktörens ställe likt vad som t.ex. gäller för syssloman eller likvidator enligt 25 kap. 23 och 30 §§ ABL. Med förvaltaruppdraget följer alltså alla de rättigheter och skyldigheter som annars ankommer på ledningen i den mån annat inte framgår av uppdraget. Det innebär t.ex. att förvaltaren ansvarar för att verksamheten drivs i enlighet med de regler som gäller för verksamheten.
I och med beslutet förlorar styrelsen och den verkställande direktören sin behörighet att företräda bolaget. Under förutsättning att institutet inte ska gå över i resolution eller likvidation återinträder styrelsen och den verkställande direktören när den tillfällige förvaltarens uppdrag upphör.
Av artikel 29.2 framgår att den behöriga myndigheten ska specificera den tillfällige förvaltarens befogenheter utifrån vad som står i proportion till det enskilda fallet. Sådana befogenheter får innefatta några eller samtliga av de befogenheter som institutets ledning har enligt bolagsordningen och nationell rätt inklusive befogenheten att utöva några eller samtliga av institutets ledningsorgans förvaltningsfunktioner. Den tillfällige förvaltarens befogenheter med avseende på institutet ska följa tillämplig bolagsrätt. Eftersom förvaltaren träder i ledningens ställe bör utgångspunkten vara att förvaltaren har samtliga de befogenheter som ledningen normalt sett har.
Det innebär att Finansinspektionen i stället för att specificera den tillfälliga förvaltarens befogenheter i samband med att denne förordnas, ska specificera eventuella begränsningar i hans eller hen-
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1188
nes befogenheter. Det skulle kunna handla om befogenheter som inte bedöms behövas för att utföra uppdraget eller krav på att vissa beslut eller åtgärder kräver Finansinspektionens medgivande. I den mån Finansinspektionen begränsar den tillfällige förvaltarens befogenheter i förhållande till bolagsordningen, bolagsrätten eller näringsrätten, begränsas följaktligen även ansvaret i motsvarande omfattning så att det står i direkt förhållande till uppdraget. Av direktivet framgår att den tillfälliga förvaltaren i vilket fall endast får utöva befogenheten att sammankalla institutets bolagsstämma och bestämma dagordningen för en sådan med den behöriga myndighetens förhandsgodkännande. Det bör framgå av lag.
Av artikel 29.3 framgår att den behöriga myndigheten ska specificera den tillfällige förvaltarens roll och uppgifter. Dessa får innefatta verifiering av institutets finansiella ställning, ledning av institutets affärsverksamhet eller del av denna för att upprätthålla eller återuppta institutets finansiella ställning och vidta åtgärder för att återuppta en sund och ansvarsfull ledning av institutets affärsverksamhet. Eventuella begränsningar i uppdraget ska anges vid tidpunkten för tillsättningen.
Bestämmelsen torde innebära att uppdraget specificeras i vid bemärkelse. I den mån det går att specificera vilka åtgärder som ska vidtas skulle det kunna åstadkommas genom att Finansinspektionen i stället förelägger institutet att vidta den eller de åtgärder som bedöms nödvändiga i det enskilda fallet. Det utesluter emellertid inte att det kan finnas behov av att förvaltaren ska vidta någon viss åtgärd som en del av det vidare uppdraget. Eftersom beslut om tillfällig förvaltare är ett ingripande av Finansinspektionen ska ett sådant beslut motiveras med de skäl som föranleder beslutet. Utgångspunkten bör följaktligen vara att den tillfällige förvaltarens uppdrag knyter an till de skäl som ligger bakom beslutet att förordna den tillfällige förvaltaren. Det torde vara utifrån den mer övergripande uppdragsbeskrivningen som Finansinspektionen gör eventuella inskränkningar i den tillfällige förvaltarens befogenheter. Finansinspektionens skyldighet att specificera eventuella begränsningar i förvaltarens befogenheter och dennes uppdrag bör framgå av lag.
Kommittén anser att det bör stå Finansinspektionen fritt att avgöra vilken roll och vilka uppgifter som förvaltaren ska ha. Det behöver därför inte i lag uttryckas en möjlighet för inspektionen att låta dessa innefatta de exempel som framgår av direktivet. Ett krav på att Finansinspektionen ska specificera den tillfällige förval-
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1189
tarens uppdrag får anses omfatta vilken roll förvaltaren ska ha och vilka uppgifter denne ska utföra. Skyldigheten att specificera den tillfällige förvaltarens befogenheter kan lämpligen uttryckas som att Finansinspektionen ska ange eventuella villkor för uppdraget. Det innebär att alla förvaltarens skyldigheter eller åligganden gentemot såväl institutet eller inspektionen ska framgå av beslutet.
Tillfälligt arbeta tillsammans med ledningen
Av artikel 29.1 framgår att om den behöriga myndigheten utser en tillfällig förvaltare för att arbeta med institutets ledning så ska myndigheten specificera förvaltarens roll, uppgifter och befogenheter samt eventuella krav på att institutets ledning ska samråda med eller erhålla medgivande från den tillfällige förvaltaren innan den fattar specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder. I de fall den tillfällige förvaltaren förordnas att arbeta tillsammans med ledningen kommer ledningen följaktligen inte att ersättas utan att ha kvar sina uppdrag.
Om än osannolikt så utesluter detta inte den situationen att Finansinspektionen har skäl att avsätta ledningen och att den tillfällige förvaltaren förordnas att arbeta tillsammans med den nya ledningen som valts av stämman i vederbörlig ordning. En tillfällig förvaltare som förordnas att arbeta tillsammans med ledningen intar inte någon formell organställning i institutet. Att kalla denne för ”förvaltare” är därför missvisande eftersom han eller hon inte har något egentligt mandat att förvalta institutets angelägenheter likt en tillfällig förvaltare som ersätter ledningen i institutet. Den ställning som förvaltaren är tänkt att ha enligt direktivet påminner, utan några jämförelser med rekonstruktion i övrigt, om den ställning som en rekonstruktör har enligt 2 kap.14 och 15 §§ lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion (rekonstruktionslagen).
Av nämnda bestämmelser framgår att gäldenären (den näringsidkare som är föremål för rekonstruktion) är skyldig att lämna rekonstruktören alla upplysningar om ekonomiska förhållanden som är av betydelse för rekonstruktionen samt ska följa rekonstruktörens anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas. Vidare räknas det upp ett antal åtgärder som gäldenären inte får vidta utan rekonstruktörens samtycke. Dessa bestämmelser riktar sig alltså gentemot gäldenären och anger dennes skyldigheter gentemot rekonstruktören.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1190
Enligt direktivet ska den behöriga myndigheten specificera eventuella krav på att institutets ledning ska samråda med eller erhålla medgivande från den tillfällige förvaltaren innan den fattar specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder. Såväl direktivet som rekonstruktionslagen gör skillnad mellan samråd och samtycke. Enligt direktivet ska det finnas möjlighet för Finansinspektionen att från fall till fall specificera eventuella krav för styrelsen och verkställande ledning att samråda med eller inhämta samtycke från den tillfällige förvaltaren. Det är inte möjligt att i förväg avgöra vilka beslut eller åtgärder som är av särskild betydelse i ett institut när en tillfällig förvaltare utses. I stället bör kraven på samråd och samtycke kunna anpassas till den specifika situationen och även kunna ändras under den tid som institutet är under tillfällig förvaltning. Det bör därför i enlighet med direktivet framgå av lag att Finansinspektionen i beslutet ska specificera vilka åtgärder eller beslut som fordrar den tillfällige förvaltarens samtycke.
Av direktivet framgår att den behöriga myndigheten ska specificera den tillfällige förvaltarens befogenheter. Som framgår ovan är utgångspunkten att en tillfällig förvaltare som ersätter ledningen har de befogenheter som ledningen annars har med de eventuella begränsningar som följer av Finansinspektionens beslut. Såvitt avser den förvaltare som ska arbeta tillsammans med institutet anser kommittén att samrådsplikt och krav på förvaltarens samtycke för vissa åtgärder och beslut innebär tillräckliga möjligheter för förvaltaren att påverka verksamheten i önskad riktning. Det främsta skälet till att inte låta den tillfällige förvaltaren som utses att arbeta tillsammans med ledningen få ytterligare befogenheter är att det är svårt att bedöma vilka konsekvenser det får. Om Finansinspektionen skulle ges möjlighet att tilldela förvaltaren befogenheter skulle det sannolikt kunna innebära inskränkningar i institutets rådighet med konsekvenser för styrelsens ansvar och andra skadeståndsrättsliga frågor som är svåra att förutse. Det är kommitténs uppfattning att de föreslagna lagreglerna om tillfällig förvaltare tillgodoser direktivets syften varför möjligheten att tilldela tillfälliga förvaltare ytterligare befogenheter inte bedöms vare sig lämpligt eller nödvändigt. Därigenom skapas också en tydlig skillnad mellan förvaltare som ersätter ledningen och förvaltare som utses att arbeta tillsammans med ledningen.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1191
Institutets rådighet och ägarnas rättigheter
En fråga som bör behandlas är vad som bör gälla om någon rättshandling som kräver förvaltarens samtycke företas utan sådant samtycke. I förarbetena till rekonstruktionslagen ansåg lagstiftaren att rättshandlingen ändå bör vara giltig och att detta bör gälla oavsett om motparten är i god tro eller inte. En sådan reglering ansåg lagstiftaren föranleda minsta möjliga komplikationer samtidigt som behovet av en ogiltighetspåföljd inte ansågs stort.
Kommittén anser att samma resonemang kan göras gällande såvitt avser reglerna om tillfällig förvaltare. Utöver de anledningar som institutet av egenintresse har att samarbeta med förvaltaren så riskerar ett institut som inte lever upp till sina skyldigheter att drabbas av ingripanden från Finansinspektionen. Det kan bli fråga om att avsätta personer i ledningen eller som yttersta åtgärd återkalla institutets tillstånd. I de fall institutets bolagsstämma agerar i strid med förvaltarens anvisningar kan inspektionen dessutom ingripa mot institutets ägare genom att besluta att dessa inte får företräda aktierna eller andelarna vid stämman eller förelägga ägarna att avyttra en så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet inte längre är kvalificerat. Utöver att det inte torde finnas något behov av en ogiltighetspåföljd så skulle en sådan regel kunna få civilrättsliga konsekvenser som är svåra att förutse.
Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag att rådigheten över institutet lämnas oinskränkt. Det innebär att institutets ledning behåller rätten att teckna firman och att rättshandlingar som institutet vidtar utan att iaktta ett krav på samtycke inte drabbas av civilrättslig ogiltighet. Det sistnämnda bör framgå av lag.
Det är vidare kommitténs bedömning att förslaget till införlivande innebär att artikel 29.8 som anger att med förbehåll för denna artikel ska tillsättningen av en tillfällig förvaltare inte påverka de rättigheter för aktieägarna i enlighet med unionens bolagsrätt eller nationell bolagsrätt säkerställs utan ytterligare genomförandeåtgärd.
Val av ingripande
Av direktivet framgår att den behöriga myndigheten ska ha möjlighet att välja vilken typ av tillfällig förvaltning som är mest lämplig i det enskilda fallet. En tillfällig förvaltare som ersätter ledningen får
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1192
anses vara en mer ingripande åtgärd än en tillfällig förvaltare som utses att arbeta tillsammans med institutets ledning. Den typen av tillfällig förvaltning torde därför endast bli aktuell när den befintliga ledningen inte bedöms ha viljan att genomföra de åtgärder som bedöms nödvändiga för att komma tillrätta med problemen i institutet. Det vanligast förekommande torde vara att ledningen av ett eller annat skäl saknar förmåga att åstadkomma nödvändiga förändringar. Under förutsättning att institutets ledning visar samarbetsvilja torde det dessutom vara till nytta för förvaltaren att ha ledningen kvar. Det är trots allt ledningen som känner till institutets specifika förhållanden bäst och med hjälp av förvaltarens anvisningar kan komma tillrätta med problemen. Oavsett bevekelsegrunder bör det lämnas åt Finansinspektionen att avgöra. Skälen till inspektionens val kommer att framgå av motiveringen till beslutet att utse förvaltaren. Någon särskild bestämmelse härom bedöms därför inte nödvändig.
29.6.3 Förvaltarens skyldigheter
Kommitténs bedömning: Det kan lämnas åt Finansinspekt-
ionen att inom ramen för uppdragsbeskrivningen ange om, när, och hur ofta rapportering bör ske.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 29.6 i direktivet framgår att den behöriga myndigheten får kräva att en tillfällig förvaltare upprättar rapporter om institutets finansiella ställning och om de åtgärder som denne har vidtagit under sin period som förvaltare, med en regelbundenhet som ska fastställas av den behöriga myndigheten och i slutet av förvaltarens uppdrag.
Skälen för kommitténs förslag
Kommitténs bedömning är att någon särskild genomförandeåtgärd inte är nödvändig med anledning av artikel 29.6, utan att det kan lämnas åt Finansinspektionen att inom ramen för uppdragsbeskrivningen ange om, när, och hur ofta rapportering bör ske.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1193
29.6.4 Vem som ska kunna utses till förvaltare
Kommitténs förslag: En tillfällig förvaltare ska uppfylla de krav
på insikt, erfarenhet och lämplighet som gäller för ledningspersoner i kreditinstitut och värdepappersbolag. Den tillfällige förvaltaren ska inte stå i ett jävsförhållande som kan rubba förtroendet för att han eller hon opartiskt ska utföra sitt uppdrag. Den som utses till tillfällig förvaltare ska genast underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 29.1 framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att alla tillfälliga förvaltare har de kvalifikationer, den förmåga och erfarenhet som krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag och att det inte föreligger någon intressekonflikt.
Skälen för kommitténs förslag
Utgångspunkten bör vara att Finansinspektionen utser den eller de tillfälliga förvaltare som är bäst lämpade att utföra uppdraget. Det ligger givetvis i sakens natur att vederbörande också är villig att ta sig an uppdraget. Grundförutsättningen för att komma i fråga som tillfällig förvaltare är givetvis att han eller hon uppfyller de kvalifikationskrav som gäller för de personer som han eller hon ska ersätta eller arbeta tillsammans med.
Det kommer sannolikt därutöver att krävas särskild kompetens för att åstadkomma en tillfredsställande förvaltning. Vilken typ av kompetens som fordras torde bero på ett antal faktorer såsom typen av brister, institut, verksamheter osv.
De överväganden som kommer behöva göras i samband med att en tillfällig förvaltare utses bör lämnas åt Finansinspektionen. För att inte riskera att begränsa inspektionens möjligheter att utse den eller de personer som bedöms bäst skickade att utföra uppdraget föreslås inga ytterligare kvalifikationskrav.
Av direktivet framgår även att medlemsstaterna ska säkerställa att det inte föreligger någon intressekonflikt. En tillfällig förvaltare ska därför inte stå i ett jävsförhållande som kan rubba förtroendet
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1194
för att denne opartiskt ska utföra sitt uppdrag. Förvaltaren ska genast underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne så att inspektionen kan avgöra om jäv föreligger.
29.6.5 Tiden för förvaltningen
Kommitténs förslag: En tillfällig förvaltare får utses för en tid
om högst ett år med möjlighet till förlängning. Finansinspektionen får närsomhelst entlediga en tillfällig förvaltare. En tillfällig förvaltare ska också entledigas om denne begär det.
Resolutionsdirektivet
I artikel 29.7 anges att den tillfälliga förvaltarens mandat ska löpa under högst ett år. Den perioden får undantagsvis förlängas om villkoren för att utse den tillfälliga förvaltaren fortsatt är uppfyllda. Den behöriga myndigheten ska ansvara för att avgöra huruvida villkoren är lämpliga för att behålla en tillfällig förvaltare och för att motivera ett sådant beslut gentemot aktieägarna.
Av artikel 29.4 framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna har en exklusiv behörighet att utse och avsätta en tillfällig förvaltare. Den behöriga myndigheten får avsätta den tillfälliga förvaltaren när som helst och på vilka grunder som helst. Den behöriga myndigheten får när som helst ändra villkoren för tillsättning av en tillfällig förvaltare med förbehåll för denna artikel.
Skälen för kommitténs förslag
I enlighet med direktivet föreslås en lagregel som innebär att en tillfällig förvaltare får utses under en tid om högst ett år med möjlighet för Finansinspektionen att förlänga tiden. Det bedöms obehövligt att i lag ange att tiden endast får förlängas i undantagsfall om villkoren fortsatt är uppfyllda eftersom det annars inte finns skäl att förlänga uppdraget. Det torde dessutom inte vara särskilt sannolikt att tillfällig förvaltning pågår längre än ett år. Skälen till att tillfällig förvaltning har inletts är ju att det föreligger allvarliga
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1195
brister i institutet. Om den tillfällige förvaltaren eller institutet med hjälp av denne inte har lyckats komma tillrätta med problemen under ett år, torde andra åtgärder behövas aktualiseras.
Av direktivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna har en exklusiv behörighet att utse och avsätta en tillfällig förvaltare. Den behöriga myndigheten får avsätta den tillfällige förvaltaren när som helst och på vilka grunder som helst. Kommittén föreslår därför att det av lag ska framgå att Finansinspektionen när som helst får återkalla ett förordnande av tillfällig förvaltare. Att Finansinspektionen när som helst får ändra villkoren för uppdraget får anses rymmas i befogenheten att besluta om förordnande och återkalla detsamma genom att inspektionen fattar nytt beslut. Eftersom Finansinspektionens beslut i detta avseende alltid ska motiveras enligt förvaltningslagen fordras inget särskilt sådant krav i lag.
29.7 Förändrade kallelseregler vid kapitalökning
Kommitténs förslag: I bolagsordningarna får föreskrivas att
styrelsen får kalla till bolagsstämma för att besluta om kapitalökning när Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution. En sådan kallelse får dock inte utfärdas senare än tio dagar innan bolagsstämman äger rum. Bestämmelser om aktieägares initiativrätt och tidpunkt för tillhandahållande av aktiebok i avstämningsbolag ska inte tillämpas för kallelser i dessa fall.
Resolutionsdirektivet
Artikel 121.2 i resolutionsdirektivet föreskriver ändringar i artikel 5 i direktiv 2007/36/EG om utnyttjande av vissa av aktieägares rättigheter i börsnoterade företag genom tillägg av två punkter med följande innehåll.
5. Medlemsstaterna ska för tillämpningen av direktiv 2014/59/EU se till att bolagsstämman, med en majoritet av två tredjedelar av de avlagda giltiga rösterna, får besluta eller ändra bolagsordningen för att föreskriva att en kallelse till bolagsstämma för att fatta beslut om en kapitalökning ska utfärdas med kortare varsel än vad som föreskrivs i punkt 1 i den här artikeln, förutsatt att stämman inte äger rum inom
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1196
tio kalenderdagar från kallelsen och att villkoren i artiklarna 27 eller 29 i direktiv 2014/59/EU uppfylls samt att kapitalökningen är nödvändig för att undvika de villkor för resolution som föreskrivs i artiklarna 32 och 33 i det direktivet.
6. Vid tillämpningen av punkt 5 ska skyldigheten för varje medlemsstat att fastställa en enda tidpunkt enligt artikel 6.3, skyldigheten att se till att en reviderad dagordning enligt artikel 6.4 finns tillgänglig i tid och skyldigheten för varje medlemsstat att fastställa en bestämd avstämningsdag enligt artikel 7.3 inte tillämpas.
Skälen för kommitténs förslag
Genom den ändring i EU-direktiv 2007/36/EG som framgår av resolutionsdirektivet införs en möjlighet för aktiebolag att snabbt kunna besluta att öka kapitalet under vissa förutsättningar.
Styrelsen ska kunna använda sig av denna kortare kallelsetid om företaget befinner sig i en sådan ekonomisk situation att det kan bli föremål för krisavvärjande åtgärder. Dessutom ska kapitalökningen vara nödvändig för att företaget ska undvika att komma i en situation som kan innebära att det fallerar eller sannolikt fallerar i betydelsen enligt bestämmelserna i resolutionslagen. I sådana situationer bör det finnas en möjlighet att med kort varsel sammankalla en bolagsstämma.
Eftersom det är Finansinspektionen som gör dessa bedömningar av företagens ekonomiska ställning är det således Finansinspektionen som kan ge företaget klartecken att situationen är sådan att kallelse till bolagsstämma enligt detta förfarande är tillåtet. Av kommitténs förslag till ändring i lagen om bank- och finansieringsrörelse framgår att Finansinspektionen ska underrätta företaget när den anser att det finns skäl att anta att företaget kan komma att omfattas av resolution. Enligt kommitténs förslag till resolutionslag framgår det att det ingår i Finansinspektionens uppdrag att bedöma om privata åtgärder eller tillsynsåtgärder kan förhindra att företaget blir försatt i resolution. Huruvida det blir ett beslut om kapitalökning får stämman avgöra enligt de bestämmelser som gäller för beslut om kapitalökning.
Enligt direktivet är det aktieägarna som ska besluta om företaget ska kunna ha denna möjlighet till kortare kallelsetid, exempelvis genom att föreskriva detta i bolagsordningen. Ett beslut om ändring av bolagsordningen fattas med en majoritet av två tredjedelar av de avlagda giltiga rösterna.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1197
Det är kommitténs bedömning att bestämmelsen bör införlivas genom att det i lag anges när denna förkortade kallelsetid får användas. Om den kan användas i praktiken för det enskilda företaget är emellertid ett beslut som varje företag fattar genom att införa nödvändiga bestämmelser i sin bolagsordning.
Följande bestämmelser ska inte tillämpas i de fall företaget kallar till bolagsstämma i dessa fall. - Bestämmelser om tidpunkter i form av ett bestämt antal dagar före bolagsstämman eller kallelsen fram till vilken aktieägare får utnyttja sina rättigheter att föra upp punkter på dagordningen för bolagsstämman eller att lägga fram förslag till beslut om punkter som har förts eller ska föras upp på dagordningen för en bolagsstämma. - Bestämmelser om reviderad dagordning. - Bestämmelser om fastställelse av bestämd avstämningsdag.
Undantagen bör framgå av lag.
29.8 Samordning vid ingripanden i en koncern
Kommitténs förslag: Finansinspektionen ska samråda med
andra berörda myndigheter innan den vidtar åtgärder mot ett koncernföretag som har gjort sig skyldig till en överträdelse som är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att institutet kan komma att omfattas av resolution eller om förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare är uppfyllda. Om det övervägs åtgärder mot flera koncernföretag ska Finansinspektionen försöka komma överens med övriga behöriga myndigheter om samordnade åtgärder. Om myndigheterna inte enas får dock var och en av dem fatta beslut självständigt. Finansinspektionen är bunden av Ebas beslut i vissa frågor.
Resolutionsdirektivet
För företag som ingår i en koncern ställs det särskilda krav på samordning om en tillsynsmyndighet vill förelägga någon att vidta åtgärder för att förutsättningarna tidiga ingripanden är uppfyllda
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1198
eller utse en särskild förvaltare. Även om vi inte gör skillnad mellan olika typer av ingripanden, finns det en skyldighet att samarbeta med myndigheter i andra länder i den omfattning som direktivet kräver det. Detsamma gäller när en tillfällig förvaltare utses.
Enligt artikel 31.1 ska, om villkoren för att ålägga krav enligt artikel 27 eller utse en tillfällig förvaltare i enlighet med artikel 29 är uppfyllda med avseende på ett moderföretag inom unionen, den samordnande tillsynsmyndigheten underrätta Eba och samråda med övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet.
Efter den underrättelsen och det samrådet ska enligt artikel 30.2 den samordnande tillsynsmyndigheten besluta om någon av åtgärderna i artikel 27 ska tillämpas eller om en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 ska utses med avseende på det berörda moderföretaget inom unionen, med beaktande av effekterna av dessa åtgärder på koncernenheter i andra medlemsstater. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska meddela beslutet till övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet och till Eba.
Enligt artikel 30.3 ska om villkoren för att ålägga krav enligt artikel 27 eller utse en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 är uppfyllda med avseende på ett dotterföretag till ett moderföretag inom unionen, den behöriga myndighet som är ansvarig för tillsyn på individuell nivå och som avser att vidta en åtgärd i enlighet med de artiklarna underrätta och samråda med den samordnande tillsynsmyndigheten.
Den samordnande tillsynsmyndigheten kan, när den mottagit underrättelsen, bedöma de sannolika effekterna av att ålägga krav enligt artikel 27 eller att utse en tillfällig förvaltare i enlighet med artikel 29 för institutet i fråga, på koncernen eller koncernenheter i andra medlemsstater. Den ska meddela den behöriga myndigheten om den bedömningen inom tre dagar.
Efter den underrättelsen och det samrådet ska den behöriga myndigheten besluta om någon av åtgärderna i artikel 27 ska tillämpas eller om en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 ska utses. Beslutet ska fattas med vederbörligt beaktande av den samordnande tillsynsmyndighetens eventuella bedömning. Den behöriga myndigheten ska meddela beslutet till den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet och till Eba.
Enligt artikel 30.4 ska när mer än en behörig myndighet avser att utse en tillfällig förvaltare för, eller tillämpa någon av åtgärderna i artikel 27 på, mer än ett institut i samma koncern, den samord-
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1199
nande tillsynsmyndigheten och övriga relevanta behöriga myndigheter överväga huruvida det är lämpligare att utse samma tillfälliga förvaltare för alla de berörda enheterna eller samordna tillämpningen av någon av åtgärderna i artikel 27 på mer än ett institut för att underlätta lösningar som återupprättar det berörda institutets finansiella ställning. Bedömningen ska utformas som ett gemensamt beslut av den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga relevanta behöriga myndigheterna. Det gemensamma beslutet ska fattas inom fem dagar från dagen för den underrättelse som avses i artikel 30.1. Det gemensamma beslutet ska motiveras och fastställas i ett dokument som den samordnande tillsynsmyndigheten ska tillställa moderföretaget inom unionen.
Eba får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.
I avsaknad av ett gemensamt beslut inom fem dagar får den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för dotterföretagen fatta sina egna beslut om tillsättningen av tillfälliga förvaltare för institut som de ansvarar för och om tillämpningen av någon av åtgärderna i artikel 27.
Om en berörd behörig myndighet har invändningar mot det beslut som meddelats i enlighet med artikel 30.1 eller 30.3, eller i avsaknad av ett gemensamt beslut enligt artikel 30.4, får den behöriga myndigheten enligt artikel 30.5 hänskjuta ärendet till Eba i enlighet med artikel 30.6.
Eba får enligt artikel 30.6 på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheter som avser att tillämpa en eller flera av åtgärderna i artikel 27.1 a i detta direktiv med avseende på punkterna 4, 10, 11 och 19 i avsnitt A i bilagan till detta direktiv, i artikel 27.1 e i detta direktiv eller i artikel 27.1 g i detta direktiv när det gäller att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Varje behörig myndighets beslut ska enligt artikel 30.7 motiveras. Beslutet ska beakta de synpunkter och reservationer som de övriga behöriga myndigheterna har uttryckt under den samrådsperiod som avses i artikel 30.1 eller 30.3 eller den femdagarsperiod som avses i 30.4 samt beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda medlemsstaterna. Besluten ska av den samordnande tillsynsmyndigheten tillställas moderföretaget inom unionen och av respektive behöriga myndigheter tillställas dotterföretagen.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1200
Om, i de fall som avses i artikel 30.6 , någon av de berörda behöriga myndigheterna före utgången av den samrådsperiod som avses i artiklarna 30.1 och 30. 3 eller vid utgången av den femdagarsperiod som avses i artikel 30.4 har hänskjutit ärendet till Eba i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga behöriga myndigheterna skjuta upp sina beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sina beslut i enlighet med Ebas beslut. Femdagarsperioden ska anses utgöra förlikningsskedet i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom tre dagar. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att femdagarsperioden har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom tre dagar har fattat sitt beslut ska enligt artikel 30.8 de enskilda beslut som fattats i enlighet med artiklarna 30.1, 30.3 eller 30.4 andra stycket tillämpas.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av beskrivningen ovan ska Finansinspektionen samråda med andra berörda behöriga myndigheter när förutsättningarna för tidiga ingripanden är uppfyllda eller förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare är uppfyllda. Om de åtgärder som övervägs eller tillsättandet av den tillfälliga förvaltaren berör flera medlemsstater, ska myndigheterna också försöka komma samordna åtgärderna eller att utse samma förvaltare. Om myndigheterna inte enas får dock var och en av dem fatta beslut självständigt. Enligt direktivet får också medlemsstaterna hänskjuta ett ärende till Eba men det rör bara vissa särskilt specificerade frågor. Ebas medling är bindande.
En process som den som beskrivs i direktivet måste föras in i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden.
Som vi har beskrivit i det föregående anser vi inte att det finns någon anledning att skilja mellan situationen då förutsättningarna för tidiga ingripanden föreligger och när förutsättningar för ”andra” ingripanden föreligger. Den ovan beskrivna processen gäller dock enbart i det förstnämnda fallet. Vi måste därför skilja mellan ”tidiga ingripanden” och ”andra ingripanden”. För att göra detta föreslår vi att samrådsskyldigheten och den övriga processen
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1201
ska gälla när det är fråga om överträdelser av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att institutet kan komma att omfattas av resolution (jfr avsnitt 29.4.1). Det kan också vara fråga om överträdelser som innebär att förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare är uppfyllda.
1203
30 Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
30.1 Inledning
Resolutionsdirektivets artiklar 59–62 handlar om nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument. Med relevanta kapitalinstrument menas sådana skuldinstrument som får räknas in i kapitalbasen och som utgörs av det övriga primärkapitalet och supplementärkapitalet.
Bestämmelserna som behandlar när dessa instrument skrivs ned eller konverteras inom ramen för resolution införlivar vi som en del av skuldnedskrivningsverktyget; se kapitel 15. Men direktivet anger att i vissa situationer ska de relevanta kapitalinstrumenten skrivas ned eller konverteras även utanför resolution. Det är dessa situationer som vi behandlar i detta kapitel.
Huvudsyftet med en nedskrivning eller konvertering utanför resolution är att undvika att företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera och därmed också att undvika resolution.1 Metoden för att uppnå syftet är att genom nedskrivning absorbera eventuella förluster och genom konvertering stärka företagets kapitalbas genom att kapitalbasinstrument av lägre kvalitet (de relevanta kapitalinstrumenten) omvandlas till kärnprimärkapital som är av högst kvalitet. Att kapitalbasen är av tillräcklig storlek och kvalitet för att kunna absorbera förluster är en central del av företagets varaktiga livskraft. För att stärka kapitalbasen, snarare än att genomföra en genomgripande finansiell rekonstruktion av företaget som i resolution, ska de relevanta kapitalinstrumenten i detta fall uttryckligen konverteras till kärnprimärkapitalinstrument och
1 De skuldinstrument som också är relevanta kapitalinstrument omfattas självklart också av skuldnedskrivningsverktyget.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1204
inte till något annat äganderättsinstrument som inte räknas in i kärnprimärkapitalet.
Ett annat skäl till att åtgärden fokuserar på dessa skulder är att en nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument är mindre ingripande än resolution. Företagets ägarbild kan visserligen komma att ändras, men ägarna (inklusive de nya) behåller rådigheten över företaget. Av resolutionsdirektivet och EU:s statstödsregler följer även att nedskrivning och konvertering som huvudregel ska ske när ett företag behöver statligt stöd, vilket utgör en annan typ av bevekelsegrund för åtgärden.
När de relevanta kapitalinstrumenten skrivs ned innebär det att innehavarna av dessa instrument, som är borgenärer, drabbas av förluster. Det vore att frångå den prioritetsordning som normalt gäller och tanken att kärnprimärkapitalet ska vara det första att bära förluster. Därför ska, enligt direktivet, på motsvarande vis som vid resolution principen gälla att före någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran konverterad ska åtgärder vidtas mot ägare. I detta fall är borgenärerna innehavarna av de relevanta kapitalinstrumenten och ägarna är endast innehavarna av kärnprimärkapitalinstrument, dvs. innehavare av exempelvis preferensaktier som inte räknas in kärnprimärkapitalet omfattas inte av åtgärderna i detta kapitel.
Kort om ansvariga myndigheter
Enligt direktivet involverar nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument två typer av myndigheter; de berörda myndigheterna och resolutionsmyndigheterna. De berörda myndigheterna ska fastställa om nedskrivning eller konvertering är nödvändig för att förhindra att företaget eller koncernen fallerar, medan resolutionsmyndigheten ska genomföra själva nedskrivningen eller konverteringen. Eftersom nedskrivnings- eller konverteringsåtgärder utanför resolution görs om det behövs för att undvika att ett företag eller en koncern fallerar liknar åtgärderna andra tillsynsåtgärder. Åtgärderna kan vidtas tillsammans med eller i kombination med andra tillsynsåtgärder, t.ex. sådana som klassas som tidiga ingripanden (se kapitel 29). Mot den bakgrunden, som utvecklas närmare nedan, anser kommittén att Finansinspektionen bör vara både fastställande myndighet (berörd myndighet) och verkställande myndighet (resolutionsmyndighet) i detta fall. I fråga
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1205
om gränsöverskridande koncernen ska vidare de berörda myndigheternas beslut som regel föregås av en särskild process (se kapitel 22).
Kort om tidigare och gällande rätt
Före 2014 fanns det uttryckliga bestämmelser i svensk rätt om att vissa primärkapitaltillskott skulle kunna konverteras i en kritisk situation eller på den behöriga myndighetens initiativ på grund av institutets finansiella situation och soliditet.2 Några motsvarande bestämmelser togs inte in i tillsynkravsförordningen utan det ansågs att dessa bestämmelser borde införlivas i unionsrätten genom resolutionsdirektivet.3
Baselkommitténs beslut av den 10 januari 2011
Av betydelse i detta sammanhang är också ett beslut av Baselkommittén för banktillsyn som fått stöd av Group of Governors and Heads of Supervision (GHOS) den 10 januari 2011.4 Enligt det ska relevanta nationella myndigheter kunna besluta att samtliga primärkapitaltillskott och supplementärkapitaltillskott i ett institut ska kunna skrivas ner fullständigt och permanent eller helt omvandlas till kärnprimärkapital vid den tidigaste av följande tidpunkter:
1. Det fastställs att institutet utan dessa åtgärder inte längre är livskraftigt.
2 Förenklat gällde det om instituten ville emittera primärkapitaltillskott så att det utgjorde mer än 35 (men inte 50) procent av det egna kapitlet. 3 I skäl 45 i tillsynskravsförordningen anförs att i linje med Baselkommittén för banktillsyns beslut och med stöd av GHOS den 10 januari 2011, ska samtliga primärkapitaltillskott och supplementärkapitaltillskott i ett institut kunna skrivas ner fullständigt och permanent eller helt omvandlas till kärnprimärkapital vid den tidpunkt då institutet inte längre är livskraftigt. Lagstiftning som är nödvändig för att säkerställa att kapitalbasinstrument omfattas av mekanismen för absorbering av ytterligare förluster bör införlivas i unionsrätten som en del av de krav som avser återhämtning och rekonstruktion av institut. Om den unionsrätt som styr kravet på att kapitalinstrument fullständigt och permanent bör kunna skrivas ner till noll eller omvandlas till kärnprimärkapitaltillskott om ett institut inte längre anses livskraftigt ännu inte har antagits den 31 december 2015 bör kommissionen se över och rapportera om frågan huruvida en sådan bestämmelse bör införas i denna förordning och, mot bakgrund av den översynen, lägga fram lämpliga lagstiftningsförslag. 4 Press release, Bank for International Settlement, Ref no 03/2011.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1206
2. Ett beslut om statligt stöd eller liknande stöd, om företaget utan ett sådant stöd inte längre hade varit livskraftigt.
Genom resolutionsdirektivet kommer de regler som Baselkommittén har angett att bli en del av EU-rätten.
30.2 Beslut om nedskrivning eller konvertering
Kommitténs förslag: Finansinspektionen ska – något förenklat
– skyndsamt besluta att relevanta kapitalinstrument som har getts ut av ett företag som kan bli föremål för resolution ska skrivas ned eller konverteras, om företaget eller den koncern som den ingår i fallerar eller sannolikt kommer att fallera och om åtgärden är tillräckligt för att undvika fallissemang och några alternativa åtgärder för att uppnå detta finns inte tillgångliga. Om företaget är ett dotterföretag som har gett ut relevanta kapitalinstrument som får beaktas både vid bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå och gruppnivå, ska Finansinspektionen fatta ett sådant beslut bara efter överenskommelse med den samordnande berörda myndigheten.
Nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument ska också (med vissa undantag) ske om företaget behöver statligt stöd.
Om ett företag behöver statligt stöd får Finansinspektionen även skriva ned eller konvertera efterställda skulder som inte räknas in i kapitalbasen om det krävs för att stödet ska vara förenligt med unionsrätten.
Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument eller andra efterställda skulder får emellertid inte ske om stödet behövs i förebyggande syfte och sådana åtgärder skulle hota den finansiella stabiliteten eller leda till oproportionerliga resultat.
Resolutionsdirektivet
Artikel 59.3 beskriver fyra olika situationer då relevanta kapitalinstrument som har emitterats av ett företag ska skrivas ned eller konverteras. De situationer som beskrivs skiljer sig åt dels i fråga om det är problem i ett enskilt institut eller i den koncern som institutet ingår som i behöver åtgärdas, dels i fråga om företaget är
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1207
ett dotterföretag eller moderföretag. I tre av de fyra fallen görs en prövning av livskraften5 (”bärkraften”). I det fjärde fallet behöver företaget statligt stöd.
Artikeln anger att medlemsstaterna ska kräva av resolutionsmyndigheten att dessa utövar nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten utan dröjsmål avseende relevanta6 kapitalinstrument som har getts ut av ett företag som kan bli föremål för resolution om en eller flera av följande omständigheter föreligger:
1. Den berörda myndigheten fastställer att företaget inte längre kommer att vara livskraftigt om inte nedskrivningsbefogenheten utövas avseende det relevanta kapitalinstrumentet.
2. I fråga om relevanta kapitalinstrument som har getts ut av ett dotterföretag och som bedöms fullgöra kraven på kapitalbas individuellt och gruppbaserat, den berörda myndigheten i den samordnande tillsynsmyndighetens medlemsstat och den berörda myndigheten i dotterföretagets gör ett gemensamt fastställande i form av ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 92.3 och 92.4 om att koncernen inte längre kommer att vara livskraftig om nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten inte utövas avseende de instrumenten.
3. I fråga om relevanta kapitalinstrument som har getts ut av moderföretaget och som bedöms fullgöra kraven på kapitalbas på individuell basis med avseende på moderföretaget eller på gruppbasis, och den berörda myndigheten i den samordnande tillsynsmyndighetens medlemsstat fastställer att koncernen inte längre kommer att vara livskraftig om nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten inte utövas avseende de instrumenten. Institutet eller koncernföretaget behöver statligt stöd, med undantag för någon av de omständigheter som anges i artikel 32.4 d (iii).
Bestämmelserna om när ett företag eller en koncern inte är livskraftig finns i artikel 59.4 Där sägs att ett företag eller en koncern inte längre anses vara livskraftigt om båda av följande villkor är uppfyllda:
5 Kommittén anser att livskraft är lämpligare svenskt uttryck än bärkraft för det som direktivet avser. 6 I direktivet står det tillämpliga kapitalinstrument. Kommittén anser att relevanta kapitalinstrument är ett bättre uttryck och som ligger närmare den engelska versionens ”relevant capital instruments”.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1208
a) Företaget eller koncernen fallerar eller sannolikt kommer att
fallera.
b) Det finns, med beaktande av tidsaspekter och andra relevanta
omständigheter, inga rimliga utsikter att några åtgärder, inbegripet alternativa åtgärder från privata sektorn eller tillsynsåtgärder (inbegripet åtgärder för tidigt ingripande), förutom nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument, på egen hand eller i kombination med resolutionsåtgärder, inom rimlig tid skulle kunna förhindra att företaget eller koncernen kommer att fallera.
Den närmare innebörden av begreppet framgår av artikel 59.1 b för individuella företag och av artikel 59.1 c för en koncern.
Enligt artikel 59.1 b ska ett företag anses fallera eller sannolikt kunna komma att fallera om en eller flera av de omständigheter som anges i artikel 32.4 föreligger.
Enligt bestämmelsen i artikel 59.1 c anses en koncern fallera eller sannolikt kunna komma att fallera om den inte uppfyller, eller det föreligger objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att koncernen inom den närmaste framtiden inte kommer att kunna uppfylla, sina tillsynskrav på gruppbasis på ett sådant sätt att det kan föranleda de behöriga myndigheterna att vidta åtgärder på grund av bland annat, men inte enbart, det faktum att koncernen har drabbats eller sannolikt kommer att drabbas av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av dess kapitalbas.
När involverar fastställelsebeslutet svenska myndigheter?
Artikel 59.3 beskriver förutsättningarna för att ett beslut om nedskrivning eller konvertering ska fattas, men den anger inte vilket lands berörda myndigheter som ska fastställa att behovet föreligger. Bestämmelser om detta finns i artikel 61 såvitt avser artikel 51.1 b-e. Direktivet innehåller dock inte några uttryckliga bestämmelser om vilket lands resolutionsmyndighet som ska verkställa den berörda myndighetens beslut.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1209
Skälen för kommitténs förslag
Involverade myndigheter
Enligt direktivet är potentiellt två myndigheter i Sverige involverade i den process som leder fram till nedskrivningen eller konverteringen. Det är den berörda myndigheten som fastställer att nedskrivning eller konvertering behövs. Det är resolutionsmyndigheten som verkställer beslutet. Kommitténs bedömning är att när det handlar om nedskrivning eller konvertering utanför resolution så är detta att betrakta som tillsynsåtgärder och såväl fastställande som verkställande bör därför göras av Finansinspektionen. Det är kommitténs åsikt att nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten i resolutionsdirektivet bör ses som ett komplement till tillsynsförordningens bestämmelser om konvertering av primärkapitaltillskott när kärnprimärrelationen understiger 5,125 eller vid andra nivåer eller händelser som framgår avtalsvillkoren för instrumentet. I vissa fall kan det även vara nödvändigt att kombinera nedskrivning och konvertering med andra tillsynsåtgärder. Det handlar då i praktiken om en omstrukturering utanför resolution.
Fortsättningsvis i detta kapital kommer vi därför att skriva Finansinspektionen när vi menar berörd myndighet respektive resolutionsmyndighet. Det kan tilläggas att i ett resolutionsförfarande bör myndigheten som är ansvarig för detta, det vill säga resolutionsmyndigheten, tilldelas motsvarande maktbefogenheter för att kunna skriva ned eller konvertera kapitalinstrument.
Förutsättningar för nedskrivning eller konvertering
Som vi nämner inledningsvis är en förutsättning för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument att det är nödvändigt för att förhindra att ett företag eller en koncern fallerar och åtgärden vidtas som en sista utväg när andra alternativ – såväl tillsynsåtgärder som privata åtgärder – är uttömda. Det är en förenklande omskrivning av direktivets bestämmelser om när nedskrivning eller konvertering behöver genomföras. Direktivet anger att nedskrivning eller konvertering ska ske när företaget eller koncernen inte längre är livskraftigt. I detta sammanhang framgår vad som direktivet menar med livskraftig i artikel 59.1 a, 59.1 b och 59.1 c. Av dessa framgår i korthet att det med livskraftig avses om
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1210
ett företag eller en koncern fallerar (eller sannolikt kommer att fallera) och inga alternativa åtgärder förutom nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument kan förhindra ett sådant fallissemang. Vårt förslag innebär alltså ingen förändring i sak.
Bedömningen av om ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera grundar sig på samma kriterier som vid resolution. För en beskrivning av dessa fallissemangsgrunder hänvisar vi därför till kapitel 7. Vidare ska det bedömas om det med beaktande av tidsaspekter och andra relevanta omständigheter finns några andra åtgärder som rimligen skulle kunna åtgärda problemen. Det är här fråga om en bedömning av om det över huvud taget finns några alternativ som är genomförbara med hänsyn till hur allvarlig och brådskande situationen är. Som exempel på alternativa åtgärder kan nämns åtgärder vidtagna av den privata sektorn – t.ex. i form av kapitaltillskott – eller tidiga ingripanden eller andra tillsynsåtgärder (se artikel 62.4). Det handlar här om att åtgärderna ska göra nedskrivning eller konvertering onödig. Om företaget kan skaffa det kapital som behövs genom exempelvis nyemission till befintliga aktieägare, ska myndigheten inte framtvinga nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
Även om nedskrivningen och konverteringen av relevanta kapitalinstrument är en ingripande åtgärd är den för ägare och borgenärer sannolikt som regel inte lika ingripande som resolution. Det kan påminnas om att utan befogenheten att skriva ned eller konvertera skulle alternativet vara resolution med åtföljande nedskrivning eller konvertering (se kapitel 15) eller tillståndsåterkallelse eventuellt åtföljt av konkurs. Även bedömningen av om det finna alternativa åtgärder att tillgå liknar den som görs vid resolution; se kapitel 7. Skillnaden är att det – om övriga förutsättningar är uppfyllda – blir fråga om nedskrivning eller konvertering om dessa åtgärder bedöms förhindra att institutet fallerar medan det kan bli fråga om resolution om sådana åtgärder bedöms otillräckliga. Om inte nedskrivning eller konvertering tillsammans med andra tillsynsåtgärder kommer att förhindra att företaget fallerar, kommer företagets tillstånd att återkallas eller företaget försättas i resolution.
Bedömningen av om nedskrivning eller konvertering är nödvändigt för att koncernen inte ska fallera görs med utgångspunkt från samma två kriterier som ovan beskrivits för ett företag; fallissemang eller sannolikt fallissemang och alternativa åtgärder. Bedömningen av om koncernen anses fallera eller sannolikt kommer att
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1211
fallera görs dock med utgångspunkt från delvis andra kriterier än för ett företag. Kriterierna har ändå stora likheter med dem som gäller vid resolution.
Enligt direktivet är en första förutsättning för att en koncern ska anses fallera eller sannolikt kommer att fallera att koncernen inte kan uppfylla kapitalkraven på gruppnivå. Kommittén noterar att det är lite oegentligt att tala om att koncernen fallerar. Det är ju de enskilda företagen i koncernen som fallerar och som inte gemensamt uppfyller de gruppbaserade kraven på gruppnivå, men vi använder detta begrepp, liksom direktivet, för enkelhetens skull.
Bedömningen av om en koncern sannolikt kommer att fallera ska grunda sig på objektiva faktorer som tyder på att koncernen inom den närmast tiden inte kommer att uppfylla tillsynskrav på gruppnivå. Objektiva faktorer torde ha samma innebörd här som vid bedömningen av om förutsättningarna för resolution är uppfyllda.
För att en koncern ska anses fallera eller sannolikt kommer att fallera ska överträdelsen av tillsynsregelverket kunna föranleda tillsynsmyndigheterna att vidta åtgärder på grund av, men inte enbart, det faktum att koncernen har drabbats, eller sannolikt kommer att drabbas, av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av dess kapitalbas. Samtidigt ska det vara fråga om problem som inte går att åtgärda genom mindre ingripande åtgärder än nedskrivning eller konvertering. Överträdelserna ska alltså vara tämligen allvarliga.
Bestämmelser rörande fastställande av förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering
De bestämmelser som införlivas med svensk rätt ska enbart avse sådana situationer då det är Finansinspektionen som ska utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna. Av artikel 61 följer att den svenska berörda myndigheten, dvs. Finansinspektionen, är ansvarig för ett svenskt institut, dvs. ett institut som har fått tillstånd av Finansinspektionen. Finansinspektionen är också ansvarig för företag som inte är tillståndspliktiga, men som är hemmahörande i Sverige. Finansinspektionen kan följaktligen behöva fatta beslut om nedskrivning och konvertering i fyra olika scenarier:
1. När förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering föreligger gentemot ett svenskt företag.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1212
2. När ett svenskt företag är ett dotterföretag i en koncern som uppfyller förutsättningarna för nedskrivning och konvertering.
3. När ett svenskt företag är ett moderföretag i en koncern som uppfyller förutsättningarna för nedskrivning och konvertering.
4. När ett svenskt företag behöver statligt stöd.
Kommittén föreslår därför att fyra bestämmelser införs i svensk rätt som hanterar vardera en av situationerna ovan. Nedan beskriver vi dessa mer i detalj.
Företaget uppfyller förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering
Det första fallet avser den situationen att Finansinspektionen fastställer att förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering föreligger gentemot företaget och en sådan åtgärd bedöms kunna förhindra ett fallissemang. Om Finansinspektionen bedömer att dessa förutsättningar föreligger ska den enligt direktivet besluta om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument. Detta behöver framgå av svensk lag. I direktivets anges även att detta beslut (liksom övriga beslut nedan) ska ske utan dröjsmål, vilket i svensk lag lämpligen uttrycks som skyndsamt.
Koncernen uppfyller förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering – åtgärder mot dotterföretag
Det andra fallet rör situationen när kapitalinstrument som getts ut av ett dotterföretag behöver skrivas ned eller konverteras för att koncernen inte ska fallera. Åtgärderna ska vidtas mot dotterföretaget och inte mot koncernen som sådan (koncernen är inte någon juridisk person).
De kapitalinstrument som får skrivas ned eller konverteras är sådana som enligt tillsynsförordningen erkänns som primär- eller supplementärkapital vid bedömningen av om dotterföretaget uppfyller kapitalbaskravet på individuell nivå och om koncernen (eller rättare sagt institutet i toppen på koncernen) uppfyller kravet på gruppnivå. Begreppet krav på kapitalbas definieras i artikel 2.1.51 som de krav som avses i artiklarna 92-98 i tillsynsförordningen.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1213
Eftersom det handlar om att skriva ned instrument i ett dotterföretag för koncernens räkning kommer beslutet att involvera flera myndigheter, både den berörda myndigheten i den medlemsstat där den samordnande tillsynsmyndigheten finns och den berörda medlemsstaten i den medlemsstat där dotterföretaget finns. Ägarbilden i moderföretaget kommer att förändras om dessa aktiekapitalet förändras.
Det är sannolikt den berörda myndigheten där den samordnande tillsynsmyndigheten finns som kommer att initiera åtgärderna eftersom det är därifrån som ansvaret för grupptillsynen utövas. För att nedskrivning eller konvertering ska få ske måste emellertid båda myndigheterna komma överens om detta i ett gemensamt beslut (se kapitel 22).
Enligt artikel 61 är den svenska berörda myndigheten involverad om dotterföretaget har auktoriserats eller är hemmahörande här eller om Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet (dvs. ansvarig för tillsynen på gruppnivå). I det sistnämnda fallet kan dock dotterföretaget finnas i en annan medlemsstat. Det bör därför framgå av svensk rätt att den svenska berörda myndigheten även kan vara involverad i eventuella beslut avseende utländska dotterföretag.
En förutsättning för att nedskrivning eller konvertering ska ske är att det är nödvändigt för att förhindra att koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Detta utesluter dock inte enligt vår bedömning att möjligheten utövas i stället för att besluta om resolution även om ett annat institut i koncernen är i resolution. Så kan exempelvis vara fallet om ett företag i en koncern är resolution, men att det för att koncernen i övrigt ska vara bärkraftigt är tillräckligt med att de relevanta kapitalinstrumenten skrivs ned eller konverteras.
Koncernen uppfyller förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering – åtgärder mot moderföretag
Det tredje fallet rör moderföretaget i koncern. De företag som avses här är ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen (se definitionen av moderföretag inom EES).
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1214
Här ska de relevanta kapitalinstrumenten – till skillnad från vad som gäller för dotterföretagsfallet ovan – beaktas vid bedömningen av om moderföreaget uppfyller kraven på individuell eller gruppnivå. Den berörda myndigheten (i samma land som den samordnande tillsynsmyndigheten) fattar beslutet ensam. Den samordnande myndigheten kan finnas i en annan medlemstat än i Sverige även om moderföretaget är svenskt. Enligt artikel 61 berörs också den svenska berörda myndigheten när Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet och moderföretaget är utländskt. Det bör därför framgå av en särskild bestämmelse att den svenska berörda myndigheten ska fatta beslut beträffande moderföretaget när Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet.
Företaget behöver statligt stöd
Det fjärde fallet då nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument ska ske är när ett företag som kan försättas i resolution behöver statligt stöd. Det ska ses mot bakgrund av att ägare och borgenärer bör vara med och dela på bördan både för att minska behovet av statligt stöd och för att upprätthålla marknadsdisciplinen. Enligt artikel 61 ska den svenska berörda myndigheten fatta beslut om företaget i fråga auktoriserats i Sverige eller är hemmahörande här.
Bestämmelsen är för det första tillämplig på stöd som inte uppfyller kriterierna i artikel 32, t.ex. stöd som ges till företag som inte längre är solida. Som beskrivs i avsnitt 3.15 kan gränsen mellan tillåtet statligt stöd och sådant stöd som kan föranleda resolution vara svår att dra. Det är i princip samma problem här.
När det gäller statligt stöd som uppfyller kriterierna enligt artikel 32 och som kommittén föreslår ska kunna ges till kreditinstitut med stöd av en ny lag om förebyggande statligt stöd (se kapitel 26) gäller följande.
Befogenheterna behöver inte utnyttjas om det är fråga om en sådan förebyggande (avvärjande) rekapitalisering som avses i artikel 32.4 d (iii).
Bestämmelserna får vidare tillämpas för någon av de övriga stödformerna i artikel 32.4 d (statlig garanti för en centralbankers likviditetsstöd och statliga garantier för nya skuldförbindelser) eftersom undantag inte görs för dessa. Av detta följer att nedskrivning eller konvertering i princip ska ske även när sådant statligt
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1215
stöd ges. Detta kommer bl.a. att påverka utformningen av eventuella garantiprogram för obligationer liknande det som fanns under den senaste krisen. Som framgår av den diskuterade bestämmelsen finns det inte någon möjlighet för Finansinspektionen att avstå från nedskrivning eller konvertering om något av kriterierna är uppfyllda, t.ex. förekomsten av statligt stöd i form av garantier för nya skuldförbindelser.
Hur omfattande åtgärderna blir ska emellertid basera sig på en värdering och bedömning av hur stor nedskrivningen behöver vara för att absorbera förluster eller kapitalisera kreditinstitutet (eller koncernen). Om kreditinstitutet bedöms vara solitt, vilket är en förutsättning för att garantier enligt artikel 32.4 d ska kunna ges, måste det kunna förutsättas att det inte föreligger några förluster som inte redan absorberats. I så fall bör värderingen leda till att nedskrivning kan göras med noll kronor.
Kommittén bedömer därför att kravet på nedskrivning i samband med garantier enligt artikel 32.4 d i materiellt hänseende är överflödigt. För kreditinstitut som kan få garantier är nedskrivningsbehovet sannolikt noll; se kapitel 26.
Vi ser heller ingen anledning att staten ska kombinera en garanti till ett solitt kreditinstitut med en nedskrivning som från institutets sida får karaktären av en sanktion, t.ex. därför att den leder till en påtvingad utspädning av aktiernas värde. Den rationella lösningen är att staten tar ut en avgift för garantin; se vidare 26.
Möjligheten av att tillämpa befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument är alltså undantagen om statligt stöd ges i form av ett förebyggande kapitaltillskott och detta uppfyller de krav på detta som anges i artikel 32 i direktivet. Däremot gäller EU:s statsstödsregler som säger att för att ett sådant kapitaltillskott ska godkännas måste statstödsreglernas krav på bördefördelning upprätthållas. För att det statliga stödet ska godkännas av kommissionen krävs en strängare nedskrivning eller konvertering alternativt utspädning än den som enligt resolutionsdirektivet ska göras av relevanta kapitalinstrument.7 Statstödsreglerna inkluderar nämligen även nedskrivning eller konvertering av andra efterställda skulder än sådana som räknas som relevanta kapitalinstrument. Om statligt stöd ska ges ställer alltså både resolutionsdirektivet och statsstödsregelverket krav på föregående nedskrivning eller konvertering. För förebyggande kapitaltillskott kan dock enligt stat-
7 Not till bankmeddelandet från 2013.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1216
stödsreglerna endast konvertering komma i fråga. Vidare finns det enligt statsstödsreglerna möjlighet att göra undantag från kravet på konvertering om en sådan åtgärd i sig skulle hota den finansiella stabiliteten eller leda till ett oproportionerligt resultat. Vid nedskrivningen eller konvertering förutsätts vidare enligt statsstödsreglerna att principen att ingen borgenär ska drabbas värre än vid konkurs följs. Ett sådant krav får också anses följa av proportionalitetsprincipen och rätten till egendomsskydd.
Det är kommitténs åsikt att det vore märkligt om Finansinspektionen får besluta om nedskrivning eller konvertering vid vissa former av statligt stöd (exempelvis en garanti för nyupplåningen) då detta inte krävs enligt statsstödsreglerna, men inte får besluta om konvertering vid förebyggande kapitaltillskott när statsstödsreglerna kräver detta. Kommittén föreslår därför att relevanta kapitalinstrument i regel ska konverteras vid förebyggande kapitaltillskott. För att se till att Finansinspektionen har möjlighet att vidta de åtgärder som krävs för att statsstöd ska godkännas enligt statsstödsreglerna föreslås även att det införs en bestämmelse som ger Finansinspektionen rätt att på motsvarande sätt skriva ned eller konvertera andra efterställda skulder än relevanta kapitalinstrument. Det senare innebär att de krav på gränsöverskridande samarbete som ställs på nedskrivning och konvertering av kapitalbasinstrument blir tillämpliga även vid denna åtgärd. Kommittén föreslår också en bestämmelse som ger Finansinspektionen samma möjlighet att göra undantag från kravet på konvertering vid förebyggande kapitaltillskott som finns enligt statsstödsreglerna.
30.2.2 Underrättelse till resolutionsmyndigheten
Kommitténs bedömning: Eftersom berörd myndighet och
resolutionsmyndighet är densamma i detta fall behövs ingen åtgärd.
Resolutionsdirektivet och skälen för kommitténs bedömning
Om en berörd myndighet fastställer att fastställer att nedskrivning eller konvertering är nödvändig för att institutet eller koncernen ska förbli livskraftigt, ska den enligt artikel 51.3 omedelbart underrätta den resolutionsmyndighet som är ansvarig för det företaget i
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1217
fråga, om det är en annan myndighet. Eftersom i vårt förslag till införlivande Finansinspektionen är både berörd myndighet och resolutionsmyndighet behövs ingen bestämmelse om underrättelse. Det innebär inte att Finansinspektionen inte ska informera resolutionsmyndigheten och andra involverade myndigheter i den utsträckning som är lämpligt. Direktivets bestämmelse syftar däremot på en situation då resolutionsmyndigheten, om den är en annan myndighet än den berörda myndigheten, snabbt behöver få kännedom om den berörda myndighetens beslut för att den ska kunna utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten.
30.3 Värdering för att uppskatta behovet av nedskrivning eller konvertering
Kommitténs förslag: Innan resolutionsmyndigheten fattar
beslut om att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument, ska den låta göra en värdering motsvarande den som ska ske inför ett beslut om resolution respektive beslut om resolutionsåtgärder.
Resolutionsdirektivet
I artikel 59.10 finns det bestämmelser om värdering. Artikeln anger att resolutionsmyndigheten, innan den utövar befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalbasinstrument, ska se till att en värdering görs av tillgångarna och skulderna i institutet eller ett företag som kan bli föremål för resolution i enlighet med artikel 36. Denna värdering ska ligga till grund för beräkningen av den nedskrivning som ska tillämpas på kapitalbasinstrumenten i syfte att absorbera förluster samt den konverteringsnivå som ska tillämpas på relevanta kapitalbasinstrument i syfte att kapitalisera institutet eller koncernföretaget.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av resolutionsdirektivet ska resolutionsmyndigheten innan den skriver ned eller konverterar relevanta kapitalinstrument göra en värdering motsvarande den som ska göras inför ett beslut
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1218
om resolution respektive inför vidtagande av resolutionsåtgärder. Artikel 59.10 anger mer specifikt att värderingen av nedskrivningsbehovet ska göras enligt artikel 36, det vill säga med särskilda formkrav, inklusive att den ska göras av en oberoende värderare; se kapitel 18.
Med utgångspunkt från värderingen ska resolutionsmyndigheten beräkna hur stor nedskrivningen respektive konverteringen behöver vara för att dels absorbera förluster, dels kapitalisera företaget för att det eller den koncern den ingår i ska undvika ett fallissemang (eller sannolikt fallissemang). Vägledning om vad som ska styra omfattningen av en eventuell konvertering finns i artikel 60. Där sägs att kapitalbeloppet för kapitalinstrumenten ska skrivas ned eller konverteras i den utsträckning som krävs för att uppfylla de samhällsintressen som täcks in av resolutionsändamålen.
När det handlar om en nedskrivning och konvertering för att ett företag behöver statsstöd har kommittén det svårt att se några egentliga skäl till att värderingen i detta fall ska göras enligt artikel 36. I grunden handlar det från företagets synpunkt om ett gynnande beslut och institutet väljer frivilligt att ta emot exempelvis en garanti. Eftersom företagets ägare och ledning sannolikt inte beaktar hur borgenärerna påverkas av statligt stöd kan det dock ändå i vissa fall vara relevant. Direktivets ordalydelse gör dock att det är svårt att undvika kravet på en oberoende värdering. Vi bedömer dock att det i detta sammanhang ska ses som ett formkrav.
För att genomföra direktivet föreslår kommittén att det i lagen förs in en bestämmelse som anger att innan Finansinspektionen fattar beslut om att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument, ska den låta göra en värdering motsvarande den som görs inför ett beslut om resolution respektive beslut om, och utformningen av, resolutionsåtgärder.
30.4 Åtgärder för att skriva ned eller konvertera och åtgärdernas ordningsföljd
Kommitténs förslag: Innan Finansinspektionen skriver ned
eller konverterar relevanta kapitalinstrument ska den besluta att minska kärnprimärkapitalet i proportion till förlusterna.
Om företaget som uppfyller förutsättningarna för nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument har ett
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1219
positivt värde, får Finansinspektionen späda ut äganderätten för existerande aktieägare genom att konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument.
Finansinspektionen får i samband med beslut om minskning av kärnprimärkapitalet även besluta att vidta någon eller några av följande åtgärder.
1. Dra in befintliga kärnprimärkapitalinstrument.
2. Överföra befintliga kärnprimärkapitalinstrument till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.
Finansinspektionen ska permanent skriva ned kapitalbeloppet för relevanta kapitalinstrument eller konvertera dessa till kärnprimärkapitalinstrument i enlighet med instrumentens inbördes förmånsrätt och i den utsträckning som krävs för att företaget eller koncernen inte längre ska bedömas fallera eller kommer sannolikt att fallera.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 60.1 ska resolutionsmyndigheterna när de iakttar de krav som anges i artikel 59 utöva nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten i enlighet med fordringarnas prioritetsgrad vid normala insolvensförfaranden på ett sätt som ger följande resultat:
a) Poster i kärnprimärkapitalet minskas först i proportion till
förlusterna och upp till deras kapacitet och resolutionsmyndigheten vidtar en eller båda av de åtgärder som anges i artikel 47.1 gentemot innehavarna av kärnprimärkapitalinstrumenten.
b) Kapitalbeloppet för övriga primärkapitalinstrument skrivs ned
eller konverteras till kärnprimärkapitalinstrument, eller bådadera, i den utsträckning som krävs för att uppfylla de resolutionsändamål som fastställs i artikel 31 eller upp till de instrumentens kapacitet, beroende på vilket som är lägst.
c) Kapitalbeloppet för supplementärkapitalinstrument skrivs ned
eller konverteras till kärnprimärkapitalinstrument, eller bådadera, i den utsträckning som krävs för att uppfylla de resolutionsändamål som fastställs i artikel 31 eller upp till de instrumentens kapacitet, beroende på vilket som är lägst.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1220
Artikel 60.2 anger att i de fall där kapitalbeloppet för ett relevant kapitalinstrument skrivs ned
a) ska sänkningen av detta kapitalbelopp vara permanent, med för-
behåll för eventuella uppvärderingar i enlighet med återbetalningsmekanismen i artikel 46.3,
b) får inga skulder kvarstå till innehavaren av det relevanta kapital-
instrumentet enligt eller i samband med det belopp för instrumentet som har skrivits ned, med undantag för upplupna skulder och skadeståndsskulder som uppkommit till följd av en rättslig prövning av lagenligheten av nedskrivningsbefogenheten,
c) ska ingen ersättning betalas till innehavaren av det relevanta
kapitalinstrumentet annat än i enlighet med 60.3.
Artikel 60.2 b ovan ska inte hindra att kärnprimärkapitalinstrument tillhandahålls en innehavare av relevanta kapitalinstrument i enlighet med 60.3.
De maktmedel som resolutionsmyndigheten tilldelas beträffande de relevanta kapitalinstrumenten är identiska med vissa av de befogenheter som resolutionsmyndigheten tilldelas för att kunna genomföra skuldnedskrivning eller konvertering beträffande ett företag i resolution.
Som framgår av artikel 59.2 ska medlemsstaterna för det första se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument till aktier eller andra äganderättsinstrument i institut och berörda företag. Detta är i princip samma befogenhet som i artikel 63.1 e tilldelas resolutionsmyndigheten under resolution men då beträffande kvalificerade skulder (se kapitel 15). Beträffande den närmare innebörden av den befogenheten hänvisar vi därför till nämnda kapitel.
Enligt artikel 60.1 a ska resolutionsmyndigheten besluta att minskningen av kärnprimärkapitalinstrumenten ska ske på något av de sätt som anges i artikel 42. Enligt artikel 42 ska aktier och andra äganderättsinstrument kunna dras in, överföras eller spädas ut.
Enligt artikel 60.2 ska resolutionsmyndigheten vidare kunna besluta om att ett företag ska emittera kärnprimärkapitalinstrument till innehavarna av de relevanta kapitalinstrumenten.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1221
Skälen för kommitténs förslag
Av artikel 60 framgår hur nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna ska utövas.
Som nämns i det föregående syftar denna befogenhet på åtgärder som ska vidtas med relevanta kapitalinstrument. De ska antingen skrivas ned eller konverteras till kärnprimärkapitalinstrument, t.ex. aktier. Inbegripet i denna åtgärd är åtgärder som kan vidtas mot aktieägare och andra innehavare av kärnprimärkapitalinstrument. De senare åtgärderna motsvaras övergripande av de åtgärder som vidtas mot ägare inom ramen för resolution; se kapitel 11.
Åtgärder mot innehavare av kärnprimärkapitalinstrument
För att upprätthålla prioritetsordningen ska Finansinspektionen först fokusera på posterna i kärnprimärkapitalet. Alltså ska kärnprimärkapitalet, i princip det egna kapitalet, i första hand bära förluster genom att detta minskas. Det egna kapitalet består i sin tur i princip av det kapital som aktieägarna eller andelsinnehavare har satt in och det överskott eller underskott som företagets verksamhet har genererat. Om tillgångarnas värde understiger skulderna är det egna kapitalet negativt. I en sådan situation är aktiekapitalet eller det kapital som andelsinnehavare har satsat förbrukat. Vid en konkurs hade dessa intressenter inte fått något tillbaka av sina satsade medel. Aktieägarna eller andelsinnehavarna bör i en sådan situation inte längre ha något anspråk på företaget och aktier eller andelar bör dras in i bemärkelsen att instrumenten utraderas eller överförs till nedskrivna borgenärer. Av detta skäl bör Finansinspektionen kunna besluta om att minska poster i kärnprimärkapitalet exempelvis aktiekapitalet så att förluster absorberas. I samband med detta beslut får Finansinspektionen också besluta om att dra in eller överföra aktier eller andra kärnprimärkapitalinstrument.
Om företaget har ett positivt eget kapital får Finansinspektionen även besluta om att konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument med följd att de befintliga aktieägarna ägarandel späds ut. Finansinspektionen ska också kunna kombinera indragning, överföring och utspädning. Åtgärderna indragning, överföring och utspädning överensstämmer med de åtgärder som
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1222
resolutionsmyndigheten ska kunna vidta, eller åstadkomma, vid en tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget och för en utförligare diskussion av dessa hänvisas till kapitel 15.
Det bör dock noteras att dessa åtgärder riktade mot aktieägare och andra innehavare av kärnprimärkapitalinstrument aldrig genomförs separat utan alltid står i relation till den nedskrivning eller konvertering som görs av de relevanta kapitalinstrumenten. För att införliva direktivet bör det tas in en bestämmelse om att Finansinspektionen kan vidta åtgärder rörande kärnprimärkapitalet som motsvarar resolutionsmyndighetens befogenheter gentemot ägare.
Åtgärder mot innehavare av relevanta kapitalinstrument
När det egna kapitalet som utgör poster i kärnprimärkapitalet har förbrukats för att absorbera förlusterna kan relevanta kapitalinstrument tas i anspråk för att absorbera kvarvarande förluster. Detta sker genom att Finansinspektionen beslutar om att instrumentens kapitalbelopp ska skrivas ned, ända till noll om så krävs.
När väl förlusterna har absorberats kan de relevanta kapitalinstrumenten tas i anspråk för att stärka kärnprimärkapitalrelationen genom att Finansinspektionen beslutar om konvertering, det vill säga att dessa kapitalinstrument som i grunden är skulder blir omvandlade till kärnprimärkapitalinstrument som aktier. Det behöver alltså framgå av en bestämmelse att Finansinspektionen har rätt att skriva ned relevanta kapitalinstruments kapitalbelopp och att Finansinspektionen konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument.
Hur stor nedskrivningen eller konverteringen ska vara får bedömas från fall till fall. Utgångspunkten bör vara att åtgärderna ska vara tillräckligt kraftfulla för att företaget eller koncernen inte längre ska anses fallera eller sannolikt komma att fallera.8 Om den nedskrivning eller konvertering som kan göras inte är tillräckligt stor för att uppfylla dessa ändamål, ska den inte beslutas i första skedet. I ett sådant fall bör myndigheterna i stället inleda den pro-
8 En liknande bestämmelse finns när nedskrivning eller konvertering görs av ett övrigt primärkapitaltillskott enligt tillsynsförordningen, men då ska det totala belopp som måste skrivas ned inte vara lägre än det lägsta av det belopp som krävs för att fullständigt återställa institutets kärnprimärkapitalkvot till 5,125 procent eller instrumentets fullständiga belopp, se artikel 54.4 i nämnda förordning.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1223
cess som kan leda till resolution eller tillståndsåterkallselse, beroende på om det finns något allmänintresse.
Även när Finansinspektionen tillämpar sin beslutanderätt avseende relevanta kapitalinstrument ska prioritetsordningen följas. Det innebär att instrument som räknas till det övriga primärkapitalet ska tas i anspråk före instrument som räknas till supplementärkapitalet. I korthet innebär det att instrumenten ska tas i anspråk i den ordningsföljd som ges av deras inbördes grad av efterställdhet eller förmånsrätt. Att nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument ska ske i enlighet med prioritetsordningen bör framgå i svensk rätt.
Genom dessa bestämmelser anser vi inte att det finns behov att införliva artikel 60.2 som i detta sammanhang innebär att Finansinspektionen ska i samband med en konvertering kunna förelägga ett företag att ge ut kärnprimärkapitalinstrument till innehavarna av relevanta kapitalinstrument.
En nedskrivning ska vara permanent
I artikel 60.1 a finns en bestämmelse som gäller vid nedskrivning men inte vid konvertering. Det anges sammanfattningsvis att sänkningen av skuldens kapitalbelopp ska vara permanent, att det inte får finnas någon kvarstående skuld för det belopp som skrivits ned och att ingen ersättning får betalas till borgenären i samband med nedsättningen. Dessa bestämmelser ska dock inte förhindra att en konvertering genomförs.
Enligt artikel 60.1 m i tillsynsförordningen kan den nedskrivning eller konvertering som sker med stöd av avtalsvillkoren vara tillfällig eller permanent. För att tydliggöra skillnaden mellan de båda direktivens regelverk, bör det därför klargöras att den av resolutionsmyndigheten beslutade nedskrivningen eller konverteringen ska vara permanent. Att konverteringen ska vara permanent sägs visserligen inte uttryckligen i direktivet men konvertering till kärnprimärkapitalinstrument resulterar automatiskt i eviga instrument; se artikel 28.1 e i tillsynsförordningen. Det torde därför inte vara några problem med att ange att både nedskrivningen och konverteringen ska vara permanent.
Att det inte får finnas några kvarstående skulder på den nedsatta delen och att ingen ersättning ska betalas till borgenärerna följer av bestämmelserna om hur nedskrivningen och konverteringen
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1224
genomförs. Det behöver därför inte framgå av någon uttrycklig bestämmelse.
Av bestämmelsen framgår emellertid att direktivets bestämmelser om återbetalningsmekanismen i artikel 41.2 a. är tillämpliga även i detta fall. I likhet med vad kommittén har bedömt rörande skuldnedskrivningsverktyget införlivas dessa genom de generella reglerna för värdering.
Närmare om bestämmelsens effekt
Av bestämmelsen framgår att det som ska skrivas ned eller konverteras är relevanta kapitalinstrument. En nedskrivning kommer att innebära att de relevanta kapitalinstrumentens kapitalbelopp sänks, det vill säga att företagets skulder minskar.
Den konvertering som sker kommer sannolikt att resultera i att företaget får nya delägare. Beroende på storleken på de nya aktieinnehaven kan de nya ägarnas lämplighet behöva prövas av tillsynsmyndigheten. Den prövningen ska normalt ske innan aktier byter ägare. Kommittén anser att, precis som i fallet med skuldnedskrivningsverktyget, ska en ägarprövning göras innan nya ägare kan förfoga över sina aktier.
Det bör i det här sammanhanget noteras att nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten avser alla instrument som uppfyller kraven för att få ingå i kapitalbasen och detta oavsett om instrumentet i det enskilda fallet får räknas in i kapitalbasen. Så kan exempelvis vara fallet om ett företag har emitterat instrument till ett större belopp än vad som får ingå i kvoten.
Principen att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation
När skuldnedskrivningsverktyget tillämpas gäller enligt direktivet principen ”no creditor worse off”, som innebär att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer inte ska bli sämre än vid konkurs eller likvidation. Den principen gäller dock inte vid tillämpningen av bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution. Som berörts i det föregående förutsätts emellertid enligt statsstödsreglerna att principen följs vid konvertering eller nedskrivning av efterställda skulder.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1225
30.5 Några särskilda förutsättningar för konvertering
Kommitténs förslag Vid konvertering av relevanta kapital-
instrument gäller följande.
1. De kärnprimärkapitalinstrumenten som konverteringen ska avse är utgivna av företaget i fråga eller av dess moderföretaget, beroende på vad Finansinspektionen beslutar och, om instrumenten ska ges ut av moderföretaget, har godkänts av resolutionsmyndigheten för moderföretaget.
2. Kärnprimärkapitalinstrumentet har getts ut innan företaget ger ut aktier eller andra äganderättsinstrument i syfte att erhålla kapital från staten eller ett offentligt organ.
3. Kärnprimärkapitalinstrumenten tilldelas och överförs utan dröjsmål efter beslutet att konvertera de relevanta kapitalinstrumenten.
4. Konverteringskursen för de relevanta kapitalinstrumentens konvertering till kärnprimärkapitalinstrument bestäms enligt de principer som gäller vid konvertering av skulder till aktier och andra äganderättsinstrument när skuldnedskrivningsverktyget tillämpas.
Resolutionsdirektivet
Direktivet ställer i artikel 60.2 upp ett antal principer för att relevanta kapitalinstrument ska få konverteras till kärnprimärkapitalinstrument. Enligt den artikeln får kapitalinstrumenten konverteras bara om följande villkor är uppfyllda:
a) Kärnprimärkapitalinstrumenten ges ut av det företag eller av ett
moderföretag till företaget i fråga, med samtycke från resolutionsmyndigheten för företaget eller, i tillämpliga fall, resolutionsmyndigheten för moderföretaget.
b) Kärnprimärkapitalinstrumenten ges ut innan företaget ger ut
aktier eller äganderättsinstrument i syfte att tillhandahålla kapital från staten eller ett offentligt organ.
c) Kärnprimärkapitalinstrumenten tilldelas och överförs utan
dröjsmål efter utövandet av konverteringsbefogenheten.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1226
d) Den konverteringskurs som avgör det antal kärnprimärkapi-
talinstrument som ska tillhandahållas avseende varje relevant kapitalinstrument iakttar principerna i artikel 45 och eventuella riktlinjer som utarbetats av Eba i enlighet med artikel 45.4.
Skälen för kommitténs förslag
Förutsättningarna för konvertering kan förstås både som anvisningar till Finansinspektionen om hur konverteringen ska genomföras och ett förbud mot att genomföra konverteringen om de angivna förutsättningarna inte är uppfyllda. Det framgår inte av direktivet vilket av dessa alternativ som avses. Eftersom det finns en skyldighet för Finansinspektionen att genomföra en nedskrivning eller konvertering i vissa fall är det sannolikt det förstnämnda. Finansinspektionen ska alltså aktivt verka för att uppfylla de angivna förutsättningarna och om någon av förutsättningarna inte går att uppfylla behöver alternativa åtgärder övervägas, inklusive resolution.
Den första förutsättningen för att konvertering ska få ske är att de kärnprimärkapitalinstrument som lämnas i utbyte ges ut av det berörda företaget eller av dess moderföretag. Resolutionsmyndighet för det företaget eller moderföretaget, beroende på vilken av dem som ska ge ut instrumentet ska samtycka till att instrumenten ges ut av företaget i fråga. I praktiken innebär det att Finansinspektionen om den överväger att besluta om en konvertering till aktier i det berörda företagets moderföretag, måste det ske med samtycke från resolutionsmyndigheten för moderföretaget.
Eftersom konverteringen kan ske genom kärnprimärkapitalinstrument som innehas av t.ex. aktieägare förs över till borgenärer, ställer dock bestämmelsen inte upp några krav på nyemission av aktier i varje enskilt fall.
Emissionen ska för det andra göras innan företaget gör en emission av aktier eller andra äganderättsinstrument i syfte att erhålla kapital från staten. Bestämmelsen återspeglar principen att företagets ägare ska bära förluster först och därefter företagets borgenärer, innan staten går in med kapital. Genom denna bestämmelse riskerar staten inte någon utspädning av sitt innehav.
För det tredje ska instrumenten överföras till borgenärerna i direkt anslutning till beslutet om konvertering. Beslutet ska alltså resultera i en direkt kapitalisering av företaget.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1227
För det fjärde ska konverteringskursen vara förenlig med de principer som gäller vid resolution (se avsnitt 15.11). Av artikel 60.2 d framgår mer precist att Finansinspektionen ska fastställa konverteringskursen för de relevanta kapitalinstrumenten med utgångspunkt i vissa angivna kriterier. Det är samma kriterier som gäller när resolutionsmyndigheten beslutar om konvertering av kvalificerade skulder under resolution. Dessa kriterier behandlas i avsnitt 15.10.
30.6 Nedskrivning och konvertering i koncerner
Kommitténs förslag: När ett relevant kapitalinstrument som
getts ut av ett dotterföretag ska skrivas ned eller konverteras, får nedskrivningen eller konverteringen inte vara mer omfattande eller göras på sämre villkor än de relevanta kapitalinstrument med samma rangordning som har skrivits ned eller konverterats på moderföretagsnivå.
Resolutionsdirektivet
Av direktivets artikel 51.1 d framgår vidare att ett relevant kapitalinstrument som emitterats av ett dotterföretag inte ska skrivas ned eller konverteras i större utsträckning eller till sämre villkor än kapitalinstrument med samma rangordning på moderföretagsnivå som har skrivits ned eller konverterats.
Skälen för kommitténs förslag
När åtgärder vidtas mot ett moderföretag i en koncern och dess dotterföretag behöver bördan fördelas mellan företagen. Vi föreslår att det i detta avseende tas in en bestämmelse motsvarande den i direktivet i svensk rätt.
Det bör noteras att bestämmelsen inte kräver att moderföretagets kapitalinstrument ska skrivas ned samtidigt som dotterföretagets eller att samtliga dotterföretags kapitalinstrument ska skrivas ned. Det är för det första tämligen osannolikt att en koncerns problem kan lösas enbart genom åtgärder mot ett dotterföretag, dvs. utan att några åtgärder samtidigt vidtas mot moderföretaget.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1228
Åtgärderna mot ett dotterföretag kan initieras av den berörda myndigheten i toppen av koncernen för att genom samordnande åtgärder försöka lösa hela koncernens problem. Om det är möjligt och den berörda myndighet som ansvarar för dotterföretaget går med på detta, får det förutsättas att åtgärden är motiverad i det enskilda fallet.
Det kan däremot inte uteslutas att nedskrivning eller konvertering enbart sker på moderföretagsnivå, dvs. en sorts Single Point of Entry lösning (se kapitel 23).
30.7 Beslut om nedskrivning och konvertering är myndighetsbeslut
Kommitténs förslag: Ett beslut om nedskrivning eller konver-
tering är bindande för företaget som uppfyller förutsättningarna för detta och för innehavarna av kärnprimärkapitalinstrument och relevanta kapitalinstrument.
En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären, dvs. företaget i resolution, svarar för fordringen.
Den kapitalökning som konverteringen innebär ska vara fastställd när den har blivit registrerad.
Skälen för kommitténs förslag
Om Finansinspektionen beslutar om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument så är detta ett myndighetsbeslut som är bindande för innehavarna av dessa instrument. Om Finansinspektionen beslutar att till exempel ett relevant kapitalinstrument ska skrivas ned till noll så är detta beslut bindande och ska verkställas på ett sätt som uppnår denna konsekvens.
Som vi tidigare har angett så är Finansinspektionens åtgärder gentemot innehavarna av kärnprimärkapitalinstrument, exempelvis aktier, en del av förfarandet vid nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument. Även dessa åtgärder som inbegriper att poster i kärnprimärkapitalet ska minskas, exempelvis genom att aktiekapitlet minskas, eventuellt i kombination med att motsvarande instrument permanent fråntas innehavarna genom att aktier
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1229
dras in eller blir överförda alternativt att befintligt ägandet minskas genom utspädning vidtas efter myndighetsbeslut. Det innebär att de är bindande gentemot företaget som måste verkställa minskningen av kärnprimärkapitalet och gentemot innehavarna av kärnprimärkapitalinstrument som till följd av kan få sina instrument indragna.
För att en konvertering ska kunna ske kan företagets kapital behöva öka. Även om detta kan Finansinspektionen besluta och med följd att detta beslut blir bindande för företaget. Det är kommitténs bedömning att det är lämpligt att i en bestämmelse erinra om att de beslut som Finansinspektionen fattar inom ramen för en nedskrivning eller konvertering är direkt bindande för företaget och innehavare av berörda instrument och att dessa beslut ska verkställas oberoende av vad som är föreskrivet om liknande åtgärder på annat håll, exempelvis i aktiebolagslagen. Det kan också nämnas att det finns olika sätt som beslut av denna typ rent tekniskt kan verkställas på.
En konvertering innebär att det relevanta kapitalinstrumentet omvandlas till ett kärnprimärkapitalinstrument exempelvis aktier. Borgenären (eller innehavaren av det relevanta kapitalinstrumentet) byter ställning till ägare. Vid konverteringen överförs skuld till eget kapital, vilket stärker företagets finansiella ställning. I termer av kapitaltäckningsregelverket innebär det att företagets kärnprimärkapitalrelation ökar vilket förbättrar kvaliteten på kapitalbasen även om storleken på kapitalbasen förblir oförändrad. Se även avsnitt 15.10 för mer om konvertering av skulder till aktier och andra äganderättsinstrument vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
Det bör precis som med skuldnedskrivningsverktyget införas en bestämmelse som anger att Finansinspektionen får besluta att i ett företag som uppfyller förutsättningarna för nedskrivning/konvertering ska relevanta kapitalinstrument konverteras till kärnprimärkapitalinstrument, exempelvis aktier, i det företaget. Detta beslut om konvertering ska vara bindande för företaget, för berörda borgenärer och ägare. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären, dvs. företaget i resolution, svarar för fordringen. Det bör också framgå av lag att den kapitalökning som konverteringen innebär ska, i enlighet med vad som gäller i exempelvis aktiebolagslagen, vara fastställd när den har blivit registrerad.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1230
30.8 Förberedande åtgärder
Kommitténs förslag: Finansinspektionen får förelägga ett bolag
som kan bli föremål för resolution att styrelsen ska ha det bemyndigande som krävs för att bolaget ska kunna ge ut ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 60.3 får resolutionsmyndigheten för tillhandahållande av kärnprimärkapitalinstrument i samband med en tvångskonvertering kräva att de berörda företagen alltid har det bemyndigande som krävs för att emittera det relevanta antalet kärnprimärkapitalinstrument.
Skälen för kommitténs förslag
Artikel 60.3 innebär att Finansinspektionen ska kunna kräva av ett företag att det alltid har de bemyndiganden som krävs för att ge ut ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument. En liknande bestämmelse finns i artikel 54.6 i tillsynsförordningen för primärkapitalinstrument som ska konverteras vid en utlösande händelse. Det handlar exempelvis om att se till att det i bolagsordningen angivna aktiekapitalet är tillräckligt stort för att en nyemission ska kunna göras utan bolagsstämmobeslut i kombination med ett bemyndigande till styrelsen att besluta om nyemission utan företrädesrätt för aktieägarna.
Det bör därför föras in en bestämmelse i svensk rätt som anger att resolutionsmyndigheten får förelägga ett bolag som kan bli föremål för resolution att vidta åtgärder för att säkerställa att styrelsen får fatta beslut om nyemission enligt 13 kap. 35 § aktiebolagslagen.
30.9 Tillämpning på gruppnivå
Kommitténs förslag: Beslut om att förutsättningarna för ned-
skrivning eller konvertering föreligger gentemot ett företag ska föregås av den process som föreskrivs i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1231
Resolutionsdirektivet
Direktivet anger vissa särskilda förfarandekrav som avser konsoliderad tillämpning av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten. Dessa påminner om de bestämmelser som avser samarbete mellan olika nationella myndigheter i samband med att resolutionsåtgärder vidtas (se kapitel 22).
Krav på underrättelse
Av artikel 62 framgår att den berörda myndigheten innan den gör ett fastställande enligt artikel 59 (dvs. ett fastställande av att villkoren för att använda nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten är uppfyllda) avseende ett dotterföretag som ger ut relevanta kapitalinstrument som bedöms fullgöra kravet på kapitalbas på individuell basis och på gruppbasis ska uppfylla följande krav.
a) En berörd myndighet som överväger om den ska göra ett fast-
ställande enligt artikel 59.3 b–e ska utan dröjsmål underrätta den samordnande tillsynsmyndigheten och den berörda myndigheten i den medlemsstat där den samordnande tillsynsmyndigheten finns om annan myndighet.
b) En berörd myndighet som överväger om den ska göra ett fast-
ställande enligt artikel 59.3 c ska underrätta, utan dröjsmål, den behöriga myndighet som är ansvarig för varje institut eller koncernföretag som har gett ut de relevanta kapitalinstrumenten avseende vilka nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten ska utövas om ett fastställande görs, och de berörda myndigheterna i de medlemsstater där de behöriga myndigheterna och den samordnande tillsynsmyndigheten finns om andra myndigheter.
När de berörda myndigheterna gör ett fastställande i enlighet med artikel 59.3 c–e när det gäller ett företag eller en koncern med gränsöverskridande verksamhet ska de ta hänsyn till de potentiella konsekvenserna av resolutionen9 i alla medlemsstater där företaget eller koncernen bedriver verksamhet.
9 Bör nog vara fastställandet.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1232
Till den underrättelse som ska lämnas enligt ovan ska bifogas en förklaring till skälen för att man överväger att fastställa att villkoren i artikel 62.1 är uppfyllda (artikel 62.3).
Krav på samråd
Om en underrättelse har lämnats enligt 62.1 ovan ska enligt artikel 62.4 den berörda myndigheten som lämnat underrättelsen i samråd med de berörda myndigheter som underrättats göra en bedömning av följande.
a) Huruvida det finns någon alternativ åtgärd till utövandet av ned-
skrivnings- eller konverteringsbefogenheten i enlighet med artikel 59.3.
b) Om det finns någon sådan alternativ åtgärd, huruvida det är
möjligt att tillämpa den.
c) Om det är möjligt att tillämpa en alternativ åtgärd, huruvida det
finns realistiska utsikter att den inom en rimlig tidsram skulle åtgärda de omständigheter som annars skulle kräva ett fastställande enligt artikel 59.3.
Vid de bedömningar som angetts ovan och som ska göras av de olika berörda myndigheterna avses med alternativa åtgärder sådana åtgärder för tidigt ingripande som avses i direktivets artikel 27, åtgärder som avses i artikel 104.1 av direktivet 2013/36/EU eller en överföring av medel eller kapital från moderföretaget (artikel 62.5).
Krav på att vidta alternativa åtgärder i vissa fall
Om den berörda myndigheten efter samråd med de underrättande myndigheterna kommer fram till att det finns en eller flera alternativa åtgärder, att det är möjligt att tillämpa dem och att det finns realistiska utsikter att de inom en rimlig tidsram skulle åtgärda de omständigheter som annars skulle kräva ett fastställande enligt artikel 59.3, ska de se till att åtgärderna tillämpas.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1233
Möjlighet för berörd myndighet att fatta beslut på egen hand i vissa fall
Om den berörda myndigheten i ett sådant fall som avses i 60.1 a efter samråd med de underrättade myndigheterna kommer fram till att det inte finns några alternativa åtgärder som skulle ge det resultat som avses i punkt 60,4 c ska den berörda myndigheten besluta huruvida det fastställande enligt artikel 59.3 som övervägs är lämpligt.
Underrättelse om beslut om fastställande i vissa fall
Om en berörd myndighet beslutar att göra ett fastställande enligt punkt 59.3 c ska den omedelbart underrätta de berörda myndigheterna i de medlemsstater där de berörda dotterföretagen är belägna, och fastställandet ska göras i form av ett gemensamt beslut i enlighet med vad som anges i artikel 92.3 och 92.6. Om inget gemensamt beslut föreligger får inget fastställande inom ramen för artikel 59.3 c göras.
Artiklarna 92.3 och 92.6 behandlas i avsnitt 7.5.2. Artiklarna 92.3 och 92.6 har följande lydelser.
Om de åtgärder som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå enligt 92.1 inbegriper en koncernresolutionsordning, ska denna ha formen av ett gemensamt beslut av resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretag som omfattas av koncernresolutionsordningen.
Eba får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010 (artikel 92.3). Det gemensamma beslut som avses i 92.3 eller 92.5 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut som avses i 92.4 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutionsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna (artikel 92.6).
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1234
Skyldighet att verkställa beslut att skriva ned och konvertera kapitalinstrument
Resolutionsmyndigheten i den jurisdiktion där vart och ett av de berörda dotterföretagen är beläget ska utan dröjsmål verkställa ett i enlighet med artikel 62 fattat beslut att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument, med vederbörligt beaktande av hur brådskande omständigheterna är.
Skälen för kommitténs förslag
Den process som beskrivits i det föregående måste införlivas med svensk rätt. Eftersom processen sannolikt kommer att utmynna i att företaget i fråga föreläggs att vidta åtgärder eller ett beslut om nedskrivning eller konvertering, bör bestämmelserna tas in i lag.
Om de berörda myndigheterna kommer överens ska det framgå av ett gemensamt beslut enligt bestämmelserna i artikel 92 (se kapitel 23). Om inte myndigheterna kan enas, ska det enligt artikel 62 inte ske någon nedskrivning eller konvertering. Hänvisningen till artikel 92 får därför förstås som att den myndighet som motsätter sig åtgärden ska motivera sitt beslut och underrätta de övriga myndigheterna om det och om vilka alternativa åtgärder som den avser att vidta.
Bestämmelserna i artikel 62.1 a om att myndigheterna ska beakta potentiella konsekvenser i alla medlemsstater införlivas genom föreskrifter meddelande av regeringen. Artikel 62.7 om att resolutionsmyndigheten ska vidta åtgärder utan dröjsmål har tagits om hand genom att Finansinspektionen ska skyndsamt besluta om nedskrivning eller konvertering; se avsnitt 30.2 ovan.
1235
31 Sanktioner
31.1 Inledning
Artiklarna 110–114 i resolutionsdirektivet medför skyldigheter för medlemsstaterna att införa bestämmelser om sanktionsåtgärder vid överträdelser av direktivet. Resolutionsdirektivets sanktionsbestämmelser överensstämmer med motsvarande bestämmelser i andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet som nyligen antagits eller befinner sig i slutskedet av förhandlingsprocessen (t.ex. kapitaltäckningsdirektivet1 och MiFID22). Utgångspunkten vid genomförandet av sanktionsbestämmelserna i resolutionsdirektivet bör därför vara att de ska ligga i linje med hur andra EUdirektiv på området genomförs i svensk rätt.
31.2 Ingripande
Kommitténs förslag:
Finansinspektionens ingripande-
befogenheter enligt 15 kap. lagen (2004:297) om bank-och finansieringsrörelse och 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska omfatta finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut som åsidosatt sina skyldigheter enligt den lagen, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om särskild tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG. 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU.
Sanktioner SOU 2014:52
1236
Kommitténs bedömning: Sanktionsbestämmelserna i reso-
lutionsdirektivet kan, till den del de riktar sig mot kreditinstitut och värdepappersbolag, anses genomförda i svensk rätt genom lagen om bank-och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden under förutsättning att nämnda lagar uppdateras för att bättre motsvara sanktionsbestämmelserna i nyligen antagna rättsakter på finansmarknadsområdet.
Resolutionsdirektivet
Resolutionsdirektivet innehåller skyldigheter för medlemsstaterna att införa bestämmelser om sanktioner. Resolutionsdirektivet föreskriver bl.a. vilka typer av administrativa sanktioner som ska införas (artikel 111.2), under vilka förutsättningar beslut om sanktioner ska offentliggöras (artikel 112) och vilka omständigheter som ska beaktas vid beslut om typen av och nivån på sanktioner (artikel 114). Enligt artikel 111.1 ska medlemsstaterna föreskriva sanktioner för åtminstone ett antal överträdelser, bl.a. vid underlåtenhet att utforma, upprätthålla eller uppdatera återhämtnings- och koncernåterhämtningsplaner (jfr artiklarna 5 och 7 i resolutionsdirektivet).
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Flertalet av de institut och företag som omfattas av skyldigheter enligt resolutionsdirektivet är redan i dag föremål för reglering i svensk rätt, bl.a. genom lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Nämnda lagar innehåller omfattande rörelsereglering men även bestämmelser om ingripandemöjligheter för Finansinspektionen vid överträdelser av de aktuella lagarna, andra författningar som reglerar verksamheten, bolagsordningen, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet (15 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden).
Utöver kreditinstitut och värdepappersbolag omfattar resolutionsdirektivet finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och
SOU 2014:52 Sanktioner
1237
finansiella institut. Direktivet föreskriver att medlemsstaterna ska införa sanktionsmöjligheter för vissa specifika överträdelser av direktivet. Att dessa skyldigheter gäller även finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut ska därför framgå av lagtexten. För att Finansinspektionen ska kunna besluta om sanktioner även mot sådana företag bör de omfattas av relevanta ingripandebestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden. Vilken form av ingripandeåtgärd som bör tillämpas i förhållande till holdingföretag och finansiella institut får avgöras genom en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.
Såsom anges i resolutionsdirektivet bör det också vara möjligt för Finansinspektionen att besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör i ett finansiellt holdingföretag, eller ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt institut inte längre får vara det. Den möjligheten är ingripande och bör därför reserveras för allvarliga överträdelser. En ytterligare förutsättning bör vara att olämpligheten kommer till uttryck genom överträdelse av någon av de bestämmelser som medlemsstaterna enligt direktivet är skyldiga att sanktionera. Det är:
1. Underlåtenhet att utforma, upprätthålla eller uppdatera återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner, i överträdelse mot artiklarna 5 eller 7.
2. Underlåtenhet att underrätta den behöriga myndigheten om en avsikt att ge finansiellt stöd inom koncernen, i överträdelse mot artikel 25.
3. Underlåtenhet att tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter för utarbetandet av resolutionsplaner, i överträdelse mot artikel 11.
4. Underlåtenhet av ett instituts ledningsorgan eller ledningsorganet för en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d att underrätta den behöriga myndigheten när institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d kommit eller sannolikt kommer att fallera, i överträdelse mot artikel 81.1.
Av de skyldigheter som följer av resolutionsdirektivet ska flera fall fullgöras i förhållande till resolutionsmyndigheten ). Resolutionsdirektivet ger medlemsstaterna möjlighet att fördela sanktionsbefogenheterna mellan den behöriga myndigheten och reso-
Sanktioner SOU 2014:52
1238
lutionsmyndigheten, artikel 110.3. Det kan framföras synpunkter på en ordning där en annan myndighet än den som ansvarar för hanteringen av en viss uppgift är behörig att meddela föreläggande om fullgörande av en skyldighet eller att besluta om sanktioner vid åsidosättande av en skyldighet. Kommittén anser dock att det saknas skäl att inom ramen för detta regelverk frångå gällande ordning där Finansinspektionen utgör behörig myndighet att besluta om sanktioner vid åsidosättande av bestämmelser på finansmarknadsområdet. Det förefaller olämpligt om en annan myndighet, parallellt med Finansinspektionen, ska ges möjlighet att förelägga ett institut eller annat företag som omfattas av resolutionsdirektivet att fullgöra en skyldighet eller ingripa på annat sätt. Även i övrigt framstår Finansinspektionen som den myndighet som är mest lämpad för att ansvara för tillsynen och att besluta om sanktioner vid överträdelser av resolutionsdirektivet.
I maj 2014 överlämnade regeringen prop. 2013/14:228 om förstärkta kapitaltäckningsregler till riksdagen. Propositionen innehåller bl.a. förslag på ändringar av ingripandebestämmelserna i 25 kap. lagen om värdepappersmarknaden och 15 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse. I april 2014 överlämnades en promemoria om genomförande av sanktionsbestämmelserna i kapitaltäckningsdirektivet till Finansdepartementet av 2013 års värdepappersmarkandsutredning och 2012 års marknadsmissbruksutredning3 (härefter benämnd CRD IV-promemorian). Även CRD IV-promemorian innehåller förslag på ändringar av ingripandebestämmelserna i lagen om värdepappersmarknaden och lagen om bank- och finansieringsrörelse. I CRD IV-promemorian föreslås bl.a. separata processer vid ingripande mot juridiska respektive fysiska personer. CRD IV-promemorian har remitterats till berörda aktörer och remisstiden löpte ut den 30 maj 2014. Eftersom det pågår ett arbete med att uppdatera ingripandebestämmelserna i lagen om värdepappersmarknaden och lagen om bank- och finansieringsrörelse för att bättre motsvara sanktionsbestämmelserna i nyligen antagna EU-rättsakter på finansmarknadsområdet saknas det skäl för kommittén att lämna ytterligare förslag till ändringar av ingripandebestämmelserna i nämnda lagar. Kommittén förutsätter därmed att ingripandebestämmelserna, som de
3 Promemoria om sanktioner enligt CRD IV av 2013 års Värdepappersmarknadsutredning och 2012 års Marknadsmissbruksutredning. Promemorian finns tillgänglig på Finansdepartementet, diarienummer Fi2014/1356.
SOU 2014:52 Sanktioner
1239
slutligen kommer att utformas, väl kommer svara mot kraven även i resolutionsdirektivet.
31.3 Offentliggörande av administrativa sanktioner
Kommitténs förslag: Skyldigheten att publicera sanktionsbeslut
bör genomföras genom föreskrifter på regeringsnivå.
Resolutionsdirektivet
I artikel 112 i resolutionsdirektivet finns krav på att resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna under vissa förutsättningar ska offentliggöra beslut om sanktioner.
Skälen för kommitténs förslag
Mot bakgrund av resolutionsdirektivet krav på offentliggörande av sanktionsbeslut uppkommer frågan om sådana offentliggöranden är förenliga med de svenska sekretessreglerna. De sekretessbestämmelser som är tillämpliga på Finansinspektionens verksamhet och som aktualiseras är 30 kap. 4 och 5 §§ i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL). Dessa bestämmelser innebär sekretess för vissa uppgifter som förekommer Finansinspektionens tillståndsgivnings- och tillsynsverksamhet.
Sekretessen enligt 30 kap. 5 § OSL gäller i särskilt angivna ärenden för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Sekretessen gäller dock aldrig för uppgifter i beslut, 30 kap. 5 § andra stycket OSL. Enligt kommitténs mening kan bestämmelsen därför inte utgöra ett hinder för ett offentliggörande i enlighet med artikel 112.
Enligt 30 kap. 4 § första stycket 1 OSL, gäller sekretess för uppgift om affärs- eller driftsförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han eller hon lider skada om uppgiften röjs. Något undantag för uppgifter i beslut i likhet med vad som föreligger enligt 30 kap. 5 § andra stycket OSL föreligger inte enligt 30 kap. 4 § OSL. Det föreligger alltså en presumtion för att Finansinspektionen får offentliggöra uppgifter om åtgärder eller sanktioner, men sekretess råder om det kan antas
Sanktioner SOU 2014:52
1240
att den berörde lider skada om uppgiften röjs. Vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet, som innehåller en motsvarande artikel om publicering av sanktionsbeslut som artikel 112 i resolutionsdirektivet (artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet), gjorde regeringen bedömningen att 30 kap. 4 § OSL inte utgör hinder för Finansinspektionen att publicera beslut om sanktioner (prop. 2013/14:228 s. 234). Regeringen konstaterade också att påbudet om offentliggörande av beslut tillåter att besluten publiceras utan att avslöja identiteten på den som beslutet avser, om en publicering av identiteten utgör en oproportionerlig åtgärd eller bedöms orsaka en oproportionell skada för berörda institut eller de fysiska personer som berörs. Kommittén instämmer i regeringens bedömning och finner inte skäl att göra en annan bedömning när det gäller publicering av sanktionsbeslut enligt artikel 112 i resolutionsdirektivet.
Mot bakgrund härav bör Finansinspektionens skyldigheter att offentliggöra sina beslut framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.
31.4 Information till Eba
Kommitténs förslag: Regeringen bör bemyndigas att meddela
närmare föreskrifter om Finansinspektionens informationsskyldighet gentemot Eba och om användningen av Ebas databas.
Kommitténs bedömning: Några nationella genomförande-
åtgärder krävs inte avseende Ebas skyldigheter enligt artikel 113 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 113.1 i resolutionsdirektivet ska, om inte annat följer av konfidentialitetskravet i artikel 84, resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter informera Eba om alla administrativa sanktioner som åläggs av dem enligt artikel 111 samt om överklagandets status och resultatet av detta. Eba ska upprätthålla en central databas över sanktioner som rapporteras där syftet endast är utbyte av information mellan resolutionsmyndigheter och som ska vara tillgänglig endast för resolutionsmyndigheter och uppdateras
SOU 2014:52 Sanktioner
1241
på grundval av den information som dessa lämnar. Eba ska upprätthålla en central databas över sanktioner som rapporteras där syftet endast är utbyte av information mellan behöriga myndigheter och som ska vara tillgänglig endast för behöriga myndigheter och uppdateras på grundval av den information som lämnas av dessa.
Enligt artikel 113.2 ska Eba upprätthålla en webbplats med länkar till varje resolutionsmyndighets offentliggörande av sanktioner och varje behörig myndighets offentliggörande av sanktioner enligt artikel 112 och ange den tidsperiod under vilken varje medlemsstat offentliggör sanktioner.
Skälen för kommitténs förslag
Vid motsvarande informationsskyldighet för Finansinspektionen som i artikel 113 i resolutionsdirektivet har det i annan EU-rättslig reglering på finansmarknadsområdet överlåtits till regeringen att meddela de närmare föreskrifter som krävs (jfr t.ex. förordningen (2004:329) om bank- och finansieringsrörelse). Så bör vara fallet även vid informationsskyldighet enligt resolutionsdirektivet. Den närmare utformningen av informationsskyldigheten gentemot Eba bör alltså överlåtas till regeringen att besluta om.
Artikel 113 kräver, i de delar bestämmelsen riktar sig till Eba, inga nationella genomförandeåtgärder.
1243
32 Sekretess och informationsutbyte
32.1 Inledning
I detta kapitel ges ett förslag till införlivande av direktivets artiklar som rör sekretess, informationsutbyte och tystnadsplikt.
32.2 Sekretess hos vissa myndigheter och personer
32.2.1 Resolutionsdirektivets innehåll rörande sekretess
Enligt artikel 84.1 ska kravet på konfidentialitet vara bindande för
a) resolutionsmyndigheter,
b) behöriga myndigheter och Eba,
c) behöriga ministerier,
d) särskilda förvaltare eller tillfälliga förvaltare som har utsetts i
enlighet med detta direktiv,
e) potentiella förvärvare som kontaktas av behöriga myndigheter
eller som resolutionsmyndigheterna försöker värva, oavsett om kontakten eller värvningen syftat till att förbereda försäljning av verksamheten, och oavsett om värvningen resulterade i ett förvärv,
f) auktoriserade revisorer, revisorer, juridiska och professionella
rådgivare, värderare och andra experter som direkt eller indirekt anlitats av resolutionsmyndigheterna, behöriga myndigheter, behöriga ministerier eller av de potentiella förvärvare som avses i led e,
g) organ som förvaltar insättningsgarantisystem,
h) organ som förvaltar system för ersättning till investerare,
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1244
i) det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen för
resolutionen,
j) centralbanker och andra myndigheter som medverkar i reso-
lutionsprocessen,
k) ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag,
l) övriga personer som tillhandahåller eller har tillhandahållit
tjänster, direkt eller indirekt, permanent eller tillfälligt, till de personer som avses i a–k, och
m) verkställande ledningen, medlemmar av ledningsorganet och
anställda inom de organ eller enheter som avses i a–k före, under och efter deras tillsättning.
Enligt artikel 84.3 ska, utan att det påverkar allmängiltigheten i kraven i 84.1, de personer som avses i denna punkt förbjudas att röja konfidentiella uppgifter som erhålls i tjänsten, eller från en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet i samband med tjänsteutövning enligt direktivet, till personer eller myndigheter, såvida det inte sker inom ramen för utövandet av deras uppgifter enligt direktivet, i sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda institut eller koncernföretag eller med uttryckligt samtycke på förhand från myndigheten eller institutet eller koncernföretaget som tillhandahöll uppgifterna.
Vidare ska medlemsstaterna se till att ingen konfidentiell information röjs av de personer som avses i 84.1 och att en utvärdering görs av de effekter som röjandet av information skulle kunna få för allmänintresset när det gäller den finansiella, monetära eller ekonomiska politiken, för fysiska och juridiska personers affärsintressen, för syftet med inspektioner, utredningar och revisioner.
Förfarandet för att kontrollera effekterna av ett röjande av information ska inbegripa en specifik bedömning av effekterna av ett röjande av innehållet och de närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplaner som avses i artiklarna 5, 7, 10, 11 och 12 och resultatet av bedömningar som genomförts enligt artiklarna 6, 8 och 15.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1245
32.2.2 Utgångspunkter för den fortsatta bedömningen
Kravet på konfidentialitet innebär att vissa myndigheter och andra personer ska förbjudas att röja konfidentiella uppgifter som de fått kännedom om i sin tjänst eller tjänsteutövning enligt direktivet. Vad som utgör konfidentiella uppgifter är inte närmare definierat i direktivet. Det får i stället avgöras i det enskilda fallet utifrån en bedömning av de effekter som röjandet av information kan få för vissa allmänna eller enskilda intressen. Föremålet för sekretessen är kopplat till allmänintresset när det gäller den finansiella, monetära eller ekonomiska politiken, fysiska och juridiska personers affärsintressen samt syftet med inspektioner, utredningar och revisioner. Direktivet anger också att förfarandet ska innefatta en särskild bedömning av effekterna av ett röjande av innehållet och de närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplaner och resultatet av myndigheternas bedömningar av dessa planer. I praktiken kommer dock utgångspunkterna för sekretessprövningen att vara olika beroende på vem som gör prövningen och vilka uppgifter som prövas.
I det allmännas verksamhet åstadkoms en sådan prövning i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL) samt i offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641, OSF) genom sekretessbestämmelser som innehåller skaderekvisit. Med sekretess avses enligt 3 kap. 1 § OSL förbud att röja en uppgift, vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av en allmän handling eller på något annat sätt. Beroende på vilken typ av skaderekvisit som används har den som gör bedömningen om en uppgift omfattas av sekretess eller inte att pröva antingen om ett röjande av uppgiften kan antas leda till viss skada (rakt skaderekvisit) eller om det står klart att uppgiften kan röjas utan att viss skada uppkommer (omvänt skaderekvisit). Eftersom direktivet är ett minimidirektiv finns det dock inte hinder att säkerställa sekretessen för vissa uppgifter med bestämmelser om absolut sekretess. I sådana fall används inget skaderekvisit, utan uppgifterna som är föremål för sekretess ska hemlighållas utan att någon skadeprövning sker. Genom användningen av skaderekvisit säkerställs att uppgifter inte beläggs med mer sekretess än vad som är oundgängligen nödvändigt för att skydda det intresse som föranlett bestämmelsen.
Sekretessen gäller enligt 2 kap. 1 § OSL inte bara för myndigheter utan även för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verk-
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1246
samhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, tjänsteplikt eller på annan liknande grund. När det gäller personer som inte räknas till det allmännas verksamhet får sekretessen säkerställas på annat sätt, genom antingen bestämmelser i en lag vid sidan av den allmänna sekretesslagstiftningen, sekretessavtal eller utlämnande av sekretessbelagda uppgifter med förbehåll (jfr prop. 1979/80:2 Del A, s. 128).
OSL innehåller redan vissa sekretessbestämmelser som är tillämpliga hos myndigheterna som avses i artikel 84.1 i direktivet. Således gäller sekretess redan för vissa uppgifter hos Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Riksbanken och Regeringskansliet. Utgångspunkten för bedömningen av om ytterligare sekretessbestämmelser behövs bör därför vara i vilken mån de uppgifter som direktivet avser att skydda redan omfattas av sekretess enligt befintliga bestämmelser. I det följande behandlas därför gällande sekretessbestämmelser i OSL och OSF samt, i anslutning till det, vår bedömning av om dessa uppfyller de krav som direktivet ställer.
32.2.3 Sekretess till skydd för allmänna intressen
Kommitténs bedömning: Befintliga sekretessbestämmelser i
OSL till skydd för allmänna intressen uppfyller de krav som direktivet ställer på konfidentialitet hos myndigheter i det avseendet.
Skälen för kommitténs bedömning
Statsfinanssekretess
Sekretess gäller enligt 16 kap. 1 § första stycket OSL hos regeringen, Riksbanken och Riksgäldskontoret för uppgift som rör rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas om uppgiften röjs (s.k. statsfinanssekretess). Av andra paragrafen samma kapitel framgår att om en myndighet får en uppgift som är sekretessreglerad i 1 § från en myndighet som avses där, blir 1 § tillämplig på uppgiften också hos den mottagande myndigheten.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1247
Statsfinanssekretessen är i första hand tillämplig hos regeringen och de myndigheter som är ansvariga för de politikområden som nämns i bestämmelsen. Sekretessen för uppgifter enligt denna bestämmelse överförs dock till annan myndighet för det fallet regeringen, Riksbanken eller Riksgäldskontoret lämnar ut uppgifter till myndigheten. I förhållande till enskilda finns det möjlighet att lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess enligt bestämmelsen med förbehåll enlig 10 kap. 14 § OSL, vilket innebär att det uppkommer en tystnadsplikt för mottagaren av uppgiften. Statsfinanssekretessen får därmed anses motsvara det krav som direktivet ställer på en skadebedömning utifrån allmänintresset när det gäller den finansiella, monetära eller ekonomiska politiken.
Inspektion, revision eller annan granskning
Sekretess gäller enligt 17 kap. 1 § OSL för uppgift om planläggning eller andra förberedelser för sådan inspektion, revision eller annan granskning som en myndighet ska göra, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs.
Sekretessbestämmelsen i 17 kap. 1 § OSL är bl.a. tillämplig på den inspektionsverksamhet på skilda områden som statliga myndigheter, exempelvis Finansinspektionen, bedriver i fråga om enskilda. Även här finns möjlighet att till enskilda lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess enligt bestämmelsen med förbehåll enligt 10 kap. 14 § OSL. Sekretessprövningen som ska göras enligt denna bestämmelse motsvarar den som direktivet ställer för syftet med inspektioner, utredningar och revisioner.
Risk- och sårbarhetsanalyser m.m.
Sekretess gäller enligt 18 kap. 13 § OSL för uppgift som hänför sig till en myndighets verksamhet som består i risk- och sårbarhetsanalyser avseende fredstida krissituationer, planering och förberedelser inför sådana situationer eller hantering av sådana situationer, om det kan antas att det allmännas möjligheter att förebygga och hantera fredstida kriser motverkas om uppgiften röjs.
Av förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap framgår att varje statlig myndighet under regeringen, med
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1248
undantag för bl.a. Regeringskansliet, ska göra risk- och sårbarhetsanalyser samt planering och förberedelser som avses i bestämmelsen. Sekretessen täcker uppgifter i sådan verksamhet samt uppgifter som uppkommer under en kris. Sekretessen följer med en uppgift som har insamlats eller producerats i den angivna verksamheten när en sådan uppgift lämnas till en annan myndighet. Eftersom sekretessbestämmelsen även gäller hos den mottagande myndigheten, kan det inte antas att det allmännas möjligheter att förebygga och hantera fredstida kriser motverkas om uppgiften lämnas till en mottagande myndighet. Någon särskild sekretessbrytande regel för utlämnande av uppgifter myndigheterna emellan finns därför inte. Uppgifter som omfattas av sekretess enligt bestämmelsen kan lämnas ut till enskilda med förbehåll enligt 10 kap. 14 § OSL eller, om förbehåll inte kan uppställas och ett utlämnande anses nödvändigt för att myndigheten ska kunna utföra analys-, förberedelse- eller planeringsarbetet, med stöd av 10 kap. 2 § OSL (jfr prop. 2004/05:5 s. 262 ff.).
Det är i och för sig inte i första hand finansiella kriser som lagstiftaren hade i åtanke när 18 kap. 13 § OSL infördes. Ordalydelsen utesluter dock inte att den tillämpas på sådana kriser. De myndigheter som är involverade i arbetet med finansiell stabilitet upprättar visserligen inga risk- och sårbarbetsanalyser för finansiella kriser men däremot olika typer av planer och vidtar andra förberedelseåtgärder för att förebygga sådana kriser. Myndigheternas planering och förberedelser liksom deras hantering, baserar sig emellertid på den analys de gör av var risken kan uppkomma och hur den påverkar det finansiella systemet. Enligt vår bedömning är alltså riskanalysen en integrerad del i myndigheternas planerings- och förberedelsearbete och i krishanteringen. Även denna bestämmelse får i viss mån anses tillgodose direktivets krav på skadebedömning med avseende på syftet med inspektioner, utredningar och revisioner.
Sammanfattande bedömning
Mot bakgrund av det anförda anser kommittén att gällande rätt uppfyller de krav som direktivet föreskriver när det gäller utvärdering av de effekter som röjandet av information skulle kunna få för allmänintresset när det gäller den finansiella, monetära
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1249
eller ekonomiska politiken och syftet med inspektioner, utredningar och revisioner.
32.2.4 Sekretess till skydd för enskilda intressen
Kommitténs förslag: Sekretessbestämmelsen för ärende enligt
lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) ska ändras till att gälla i ärende om förebyggande statligt stöd och i ärende om statligt stöd som ges med hjälp av de statliga stabiliseringsverktygen.
I ett resolutionsärende ska det gälla motsvarande sekretess som i ärenden om förebyggande statligt stöd och statligt stöd med hjälp av de statliga stabiliseringsverktygen.
I andra ärenden hos resolutionsmyndigheten ska sekretess gälla för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
Om en myndighet i ett ärende som nu nämnts får en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, ska den sekretessen överföras till ärendet.
Tystnadsplikten ska i pågående ärenden om statligt stöd respektive resolution ha företräde framför meddelarfriheten. I avslutade sådana ärenden, liksom i resolutionsmyndighetens andra ärenden, ska tystnadsplikten ha företräde framför meddelarfriheten för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
Skälen för kommitténs förslag
Tillståndsgivning och tillsyn på finansiella marknader
Sekretess gäller enligt 30 kap. 4 § första stycket 1 OSL i en statlig myndighets verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet för uppgift om affärs- eller drift-
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1250
förhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att denne lider skada om uppgiften röjs. Enligt punkten 2 i samma stycke gäller sekretess i nämnda verksamhet även för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser.
Begreppet ”tillsyn” ska enligt förarbetena inte ges en alltför snäv tolkning utan får anses omfatta alla de fall där en myndighet har en övervakande eller styrande funktion (prop. 1979/80:2 Del A, s. 233). Bestämmelsen är tillämplig både på Finansinspektionens löpande tillsyn och på den del av inspektionens verksamhet som syftar till att förebygga en finansiell kris. Även verksamheten som syftar till att förhindra problem i bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden och försäkringsväsendet kan nämligen klassas som tillsyn. Bestämmelsen är också tillämplig på Riksbankens verksamhet som består i övervakning av bank- och kreditväsendet (jfr a.s.). Den är däremot inte enligt gällande rätt tillämplig på Riksgäldskontorets verksamhet, eftersom den myndigheten inte uttryckligen i lag eller annan författning har tilldelats någon roll i övervakningen av finansmarknaden.
Övrig tillsyn m.m. som utövas av statlig myndighet
Enligt 30 kap. 23 § OSL gäller sekretess, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i utredning, planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.
Regeringen har med stöd av denna bestämmelse meddelat föreskrifter om sekretess i 9 § OSF och bilagan till OSF. Föreskrifterna innebär att sekretess gäller för sådana uppgifter och under samma förutsättningar som anges i 30 kap. 23 § OSL bl.a. i statliga myndigheters utredning och planering enligt förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap, som berörts i det före-
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1251
gående, eller enligt motsvarande äldre bestämmelser. Vidare gäller sekretess i samma utsträckning i utredning och planering hos Riksgäldskontoret i frågor som rör bank- och kreditväsendet. Bestämmelsen får bl.a. tillämpas på uppgifter som tas in i eventuella resolutionsplaner som upprättas av myndigheten.
Vidare har regeringen med stöd av 30 kap. 23 § OSL meddelat föreskrifter om sekretess i 9 § OSF och bilagan till OSF som innebär att sekretess gäller för utredning, planering, tillståndsgivning, prisreglering, tillsyn och stödverksamhet hos regeringen i frågor som rör näringslivet. Enligt denna bestämmelse kan de uppgifter om enskilda institut som regeringen kan komma att få del av vid planering, utredning eller tillsyn omfattas av sekretess. Enligt bestämmelsen gäller visserligen sekretess för statlig myndighets verksamhet som består i utredning etc. Även regeringens, och inte minst Regeringskansliets, krisförebyggande och krisförberedande uppgifter utgör emellertid sådan verksamhet.
Insättningsgaranti och investerarskydd
Sekretess gäller enligt 30 kap. 10 § första stycket 1 OSL hos garantimyndighet enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och lagen (1999:158) om investerarskydd i myndighetens verksamhet enligt dessa lagar för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Vidare gäller sekretess enligt samma stycke 2 i garantimyndighetens verksamhet enligt dessa lagar för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för någon annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser eller med ett utländskt institut med filial i Sverige som endast omfattas av ett utländskt garantisystem.
Riksgäldskontoret är garantimyndighet enligt de två lagar som bestämmelsen hänvisar till. I likhet med vad som gäller hos Finansinspektionen enligt 30 kap. 4 § OSL utgår sekretessprövningen enligt denna bestämmelse från en presumtion för offentlighet med avseende på affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser. Med uttrycket ”den som myndighetens verksamhet avser” åsyftas dock i detta sammanhang endast vissa värdepappersföretag, kreditinstitut och deras filialer (jfr prop. 1996/97:23 s. 7). För uppgifter om ekonomiska eller personliga
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1252
förhållanden för någon annan som trätt i förbindelse med den som garantimyndighetens verksamhet avser råder absolut sekretess.
Statligt stöd till kreditinstitut
Sekretess gäller enligt 30 kap. 12 § första stycket OSL i ärende enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen), till dess ärendet har slutförts för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, och för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser. Enligt andra stycket samma paragraf gäller sekretess i ett avslutat ärende som avses i första stycket för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser. Sekretessen gäller inte beslut i ärende.
Sekretessbestämmelserna är tillämpliga hos alla instanser där ärenden om statligt stöd hanteras, dvs. hos Riksgäldskontoret i egenskap av stödmyndighet, Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut och regeringen. Sekretessen i första stycket gäller pågående ärenden enligt stödlagen och omfattar samma typ av uppgifter som de som omfattas av sekretess enligt 30 kap. 4 och 10 §§. För att de stödåtgärder som övervägs inte ska motverkas genom att uppgifter som kan visa sig orsaka skada röjs är dock sekretessen under hanteringen av ärendena enligt stödlagen absolut (jfr prop. 2008/09:61 s. 60).
Riksbankens verksamhet
Enligt 31 kap. 1 § första stycket OSL gäller sekretess i Riksbankens kassarörelse, valutahandel, in- och utlåningsrörelse, betalningsutjämning samt handel med värdepapper eller med rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana tillgångar för uppgift om en enskilds ekonomiska förhållanden. Till denna verksamhet hänförs bl.a. hanteringen av sedlar och mynt, köp och försäljning av utländsk valuta, förvaltning av valutareserven, in- och utlåning från respektive till staten, banker m.fl. samt värdepapperstransaktioner.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1253
Till Riksbankens utlåningsrörelse räknas bl.a. handlingar rörande avtal om likviditetsstöd till bank (jfr RÅ 2008 not 172 och HFD:s dom den 6 oktober 2009, mål nr 4270-09). Sekretessen enligt denna bestämmelse är absolut. I det fallet Riksbanken med stöd av en sekretessbrytande bestämmelse lämnar en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket till en myndighet i ett ärende som avses i 30 kap. 12 § blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i det ärendet.
Behovet av ändrade och nya sekretessbestämmelser
Som framgår av det föregående råder sekretess i olika omfattning för uppgifter som förekommer i ärenden och verksamhet hos de myndigheter som kommer att involveras i det förberedande arbetet och i resolution enligt direktivet. De svenska myndigheternas uppgifter och befogenheter kommer dock i vissa avseenden att skilja sig åt från de som de har i dag när det gäller hantering av kriser i institut. En ny myndighet, eller i vart fall en ny funktion inom en redan befintlig myndighet, kommer att skapas och nya ärendetyper kommer att uppkomma för myndigheten att handlägga. Uppgifter som i dag förekommer i ärenden enligt stödlagen och skyddas enligt 30 kap. 12 § OSL kommer, efter direktivets genomförande, att förekomma i ärenden enligt annan lagstiftning. Kommitténs förslag i det föregående innebär att sådana uppgifter kommer att förekomma i ärenden enligt lagen om förebyggande statligt stöd (se kapitel 26), i ärenden om statligt stöd som ges av regeringen med tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen (se kapitel 16) eller i ärenden om resolution enligt den nya lagen om resolution. Genomförandet av direktivet innebär dessutom att statligt stöd inte kommer att vara det primära verktyget för att hantera ett företag under resolution. Som kommittén tidigare har redogjort för föreskriver nämligen direktivet nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder innan statligt stöd, annat än förebyggande sådant, kan komma i fråga. EU:s statsstödregler innebär vidare att statligt stöd, även förebyggande sådant, i regel måste föregås av nedskrivning eller konvertering av efterställda skulder.1 Uppgifterna om det
1 Se punkterna 43–45 i kommissionens meddelande om tillämpning, från och med den 1 augusti 2013, av reglerna om statligt stöd på stödåtgärder till förmån för banker i samband med finanskrisen (bankmeddelandet), 2013/C 216/01. Undantag från kravet på konvertering eller
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1254
berörda företagets affärs- och driftförhållanden kan antas vara lika känsliga, oavsett om uppgifterna förekommer i ett ärende om statligt stöd eller resolution.
Den förberedande eller krisavvärjande fasen består bl.a. i upprättande av återhämtnings- och resolutionsplaner, liksom Finansinspektionens respektive resolutionsmyndighetens bedömningar av de planerna. Såväl planerna i sig liksom myndigheternas bedömning av desamma kommer att innehålla känslig information som, om den görs offentlig, kan orsaka skada för såväl företaget i fråga som för dess kunder. Som anförs i det föregående skyddas sådana uppgifter i dagsläget av den sekretess som gäller hos dels Finansinspektionen enligt 30 kap. 4 § OSL, dels Riksgäldskontoret enligt 30 kap. 23 § samma lag och 9 § OSF. Även vissa andra ärenden som kan uppkomma i den förberedande eller förebyggande fasen bör dock omfattas av Finansinspektionens tillsynssekretess. Exempelvis torde ”tidigt ingripande”, tillsättande av tillfällig förvaltare samt konvertering eller nedskrivning av kapitalinstrument utanför resolution kunna utgöra sådana tillsynsåtgärder, vilket innebär att sekretess för vissa uppgifter i sådana ärenden gäller enligt 30 kap. 4 § OSL. Om Finansinspektionen lämnar uppgifter som sekretessregleras i den bestämmelsen till resolutionsmyndigheten blir emellertid uppgifterna offentliga, såvida inte sekretess följer av en primär sekretessbestämmelse som är tillämplig där eller av en bestämmelse om överföring av sekretess. I detta sammanhang kan konstateras att uppgiftslämnande myndigheterna emellan kommer att vara ganska vanligt (jfr nedan om informationsutbyte) och att det inte finns någon bestämmelse om överföring av sekretessen som är tillämplig i sådana fall. Vidare är frågan om gällande sekretessbestämmelser kan ge ett heltäckande skydd för känsliga uppgifter i den krisförberedande eller krisförebyggande fasen ytterst avhängig vilken myndighet som kommer att bli resolutionsmyndighet och hur uppgifterna enligt direktivet kommer att fördelas mellan denna myndighet och Finansinspektionen. Som framgått under avsnittet om resolutionsmyndigheten (kapitel 25) är detta frågor som det ankommer på regeringen att besluta om. Sekretessen i ärendena som nu avses bör emellertid inte vara beroende av hos vilken myndighet som ärendena handläggs.
nedskrivning av efterställda skulder förutsätter att sådana åtgärder skulle äventyra den finansiella stabiliteten eller leda till orimliga resultat (se avsnitt 3.15).
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1255
Mot den bakgrunden föreslås att 30 kap. 12 § OSL ska ändras till att gälla i ärenden om dels förebyggande statligt stöd, dels statligt stöd som regeringen ger med hjälp av de statliga stabiliseringsverktygen. Vidare föreslås två nya bestämmelser, 30 kap. 12 a och 12 b §§, som ska reglera sekretessen i ärenden om resolution respektive ärenden i den föreberedande eller krisavvärjande verksamheten hos resolutionsmyndigheten.
Sekretessens föremål och räckvidd m.m.
Sekretessens föremål i bestämmelserna bör, liksom nuvarande 30 kap. 12 § OSL, vara uppgift om dels affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, dels ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser. Liksom nuvarande ordning bör 30 kap. 12 § OSL vara tillämplig hos alla instanser där ärenden om statligt stöd hanteras. På samma sätt bör de nya 30 kap. 12 a och 12 b §§ vara tillämpliga hos alla myndigheter där ärenden om resolution av institut eller koncernföretag hanteras.
Den nya 30 kap. 12 a § OSL ska reglera sekretessen för uppgifter i resolutionsärenden, medan den nya 30 kap. 12 b § OSL ska reglera sekretessen för uppgifter i andra ärenden hos resolutionsmyndigheten. När det gäller gränsdragningen mellan resolutionsärenden och resolutionsmyndighetens övriga ärenden kan följande konstateras. Av artikel 82.1 i direktivet framgår att ett resolutionsärende kan inledas hos resolutionsmyndigheten på ett av två olika sätt. För det första kan det inledas genom tillsynsmyndighetens underrättelse till resolutionsmyndigheten att institutet faktiskt eller sannolikt fallerar och att alternativa privata åtgärder eller tillsynsåtgärder inte kommer att förhindra fallissemang inom en rimlig tidsram. Direktivet ställer inga formkrav på underrättelsen, men Eba har fått i uppgift att närmare specificera dess procedur och innehåll i tekniska standarder. För det andra kan enligt direktivet ärendet inledas på resolutionsmyndighetens eget initiativ. Enligt vårt förslag en dock en förutsättning för resolution att Finansinspektionen har prövat om företaget fallerar eller sannolikt kommer att faller och om det finns andra åtgärder än resolution som inom rimlig tid skulle förhindra att företaget fallerar. Finansinspektionen kan göra en sådan prövning på eget initiativ eller på begäran av regeringen, resolutionsmyndigheten
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1256
eller Riksbanken. I det fallet kan det möjligtvis uppstå gränsdragningssvårigheter i förhållande till myndighetens övriga verksamhet som rör planering och utredning i frågor som rör bank- och kreditväsendet. Enligt kommitténs bedömning bör dock ett resolutionsärende anses inlett när myndigheten begär att inspektionen ska pröva om ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera I sådana fall bör ärendet avskiljas från myndighetens övriga verksamhet och tilldelas ett eget registrerings- eller diarienummer2. Det förutsätts således inte att villkoren för resolution har bedömts uppfyllda för att ett resolutionsärende ska anses inlett, utan bedömningen av om så är fallet ankommer på resolutionsmyndigheten att göra efter att ärendet är inlett. Det förutsätts inte heller att det sker en värdering, nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument och tillämpning av resolutionsverktyg för att bestämmelsen ska vara tillämplig. Ett resolutionsärende kan avslutas utan att några sådana åtgärder vidtas. Resolutionsmyndighetens övriga ärenden hänför sig till den förberedande fasen i krishanteringen, som exempel kan upprättande av resolutionsplaner nämnas.
Undantag från sekretess och sekretessbrytande bestämmelser behandlas nedan.
Sekretessens styrka
Behovet av och styrkan i en sekretess kan inte bestämmas enbart med hänsyn till uppgifternas skyddsvärde. En sekretessregels utformning ska vara ett resultat av en avvägning mellan insyns- och sekretessintressena (se prop. 1979/80:2 Del A s. 75 f.).
Kommittén konstaterar att allmänheten och media har ett stort intresse av insyn i myndigheternas verksamhet i fråga om finansiell krishantering, inte minst sedan finanskrisen som utbröt år 2008. För det allmänna förtroendet för myndigheterna är det också viktigt att information som rör hur myndigheterna agerar i en krissituation kan offentliggöras i så stor utsträckning som möjligt. Bristande förtroende kan både medföra svårigheter som annars inte skulle ha uppstått, och försvåra krishanteringen. Mot detta ska emellertid ställas de potentiella konsekvenser som kan komma av ett offentliggörande av känsliga uppgifter för ett företag i behov av statligt stöd eller i ett resolutionsärende.
2 Jfr Wennergren, Offentlig förvaltning i arbete, 2008, s. 49.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1257
Enligt kommitténs bedömning är argumenten som anfördes vid införandet av 30 kap. 12 § OSL fortfarande giltiga för statliga stödåtgärder. Som skäl för att sekretessen under hanteringen av ett ärende om statligt stöd bör vara absolut anförde regeringen att de stödåtgärder som övervägs inte ska motverkas genom att uppgifter som kan visa sig orsaka skada röjs. I detta sammanhang påpekade också regeringen att det är uppenbart att ett röjande av känsliga affärsuppgifter som hämtats in i ett ärende kan få stora negativa konsekvenser både för kreditinstitutet i fråga och för tredje part samt att det i en pågående krissituation kan vara svårt att skaffa sig en överblick över vilka uppgifter som är känsliga för institutet och vilka som inte är det (se prop. 2008/09:61 s. 60). Sekretessen för uppgifter i pågående ärenden om statligt stöd, oaktat om detta är av förebyggande eller annat slag, bör därför alltjämt vara absolut. Samma argument gör sig enligt kommitténs bedömning gällande även för pågående ärenden om resolution. Som kommittén anfört i det föregående torde uppgifterna som förekommer i ett resolutionsärende vara lika känsliga som i ett ärende om statligt stöd, oavsett vilka resolutionsåtgärder övervägs. Kommittén anser därför att sekretessen ska vara absolut i pågående ärenden om statligt stöd eller resolution.
Även när det gäller avslutade sådana ärenden bör sekretessens styrka vara densamma som i nuvarande 30 kap. 12 § OSL. I avslutade ärenden om statligt stöd eller resolution bör därför sekretessen vara absolut med avseende på uppgifter om ekonomiska eller personliga förhållanden för den som trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som årgärden avser. För uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, ska dock sekretessen gälla endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.
När det gäller andra ärenden hos resolutionsmyndigheten, dvs. ärenden i den krisförberedande eller krisavärjande fasen, kan konstateras att befogenheterna liknar de tillsynsbefogenheter som tillkommer tillsynsmyndigheten enligt artikel 104 kapitaltäckningsdirektivet.3 Sekretessen i ärenden av det senare slaget kommer att regleras av 30 kap. 4 § OSL. Kommittén anser därför att motsvarande styrka på sekretessen bör gälla för uppgifter i sådana
3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1258
ärenden som här avses. Till uppgifter om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser ska således kopplas ett rakt skaderekvisit, medan sekretessen ska vara absolut för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
En annan sak är att de handlingar som upprättats i den förberedande eller förebyggande fasen och som tillförs resolutionsärendet, kommer att omfattas av den starkare sekretess som gäller i sådana ärenden. Exempelvis kommer resolutionsplanen i ett sådant fall att omfattas av absolut sekretess även med avseende på uppgifter som hänför sig till det aktuella institutet. Detsamma gäller för myndighetens bedömning av planen.
Sekretesstid m.m.
Nuvarande 30 kap. 12 § OSL begränsar, liksom övriga sekretessbestämmelser i 30 kap. som har behandlats i det föregående, sekretessen till att gälla i högst tjugo år. Sekretesstiden bör vara densamma i de bestämmelser som nu föreslås. Vidare bör rubriken närmast före 30 kap. 10 § OSL ändras så att den även omfattar resolutionsärenden och andra ärenden som kan uppkomma enligt resolutionsdirektivet.
Överföring av sekretess
Om en myndighet i ett ärende som avses i 30 kap. 12 § OSL får en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, blir enligt 30 kap. 13 § sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i ärendet. Denna överföring av sekretess är fortfarande motiverad för att säkerställa att uppgifter som omfattas av absolut sekretess hos Riksbanken eller Riksgäldskontoret och som lämnas till stödmyndigheten i ett ärende om statligt stöd även ska gälla i ärendet där. Kommittén anser att motsvarande överföring av sekretess bör gälla i ärenden hos resolutionsmyndigheten. 30 kap. 13 § OSL ska därför ändras i enlighet härmed.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1259
Dispens från regeringen
Enligt 30 kap. 14 § OSL får regeringen för ett särskilt fall besluta om undantag från sekretessen enligt 10 § första stycket 1 samt 12 § första stycket 1 och andra stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. Som skäl för denna bestämmelse anförde regeringen bl.a. följande (prop. 2008/09:61 s. 62). När samhället står inför eller befinner sig i en finansiell kris kan det uppstå situationer där det framstår som nödvändigt att andra marknadsaktörer och allmänheten i övrigt får information om vad som sker, t.ex. för att stabiliteten i samhället och tilltron till det finansiella systemet ska kunna värnas. För att ha möjlighet att möta intressekonflikter av det slag som då uppstår bör regeringen få befogenhet att för särskilt fall förordna om undantag från den sekretess som gäller för uppgift om affärs- och driftförhållanden hos den som ärendet avser, om regeringen finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. Enligt kommitténs mening bör denna befogenhet kvarstå vad gäller ärenden om statligt stöd. Detta åstadkoms genom ändringen av 30 kap. 12 § OSL.
Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter
Tystnadsplikten som följer av gällande 30 kap. 12 § OSL har företräde framför meddelarfriheten förutom i det fallet ärendet är avslutat och uppgifterna rör affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser. Som skäl för detta anfördes vid bestämmelsens införande i huvudsak följande (prop. 2008/09:61 s. 63). En enskild som står i affärsförbindelse med ett berört kreditinstitut är inte själv föremål för någon stödåtgärd enligt den föreslagna lagen och uppgift som rör den enskildes ekonomiska och personliga förhållanden föreslås skyddas av absolut sekretess. Regeringen anser att det inte bör gälla någon meddelarfrihet för sådana uppgifter. Regeringen anser att det inte heller bör gälla någon meddelarfrihet för uppgifter om affärs- och driftförhållanden hos det berörda kreditinstitutet så länge uppgifterna omfattas av absolut sekretess, dvs. under ett pågående ärende. När ärendet har avslutats omfattas sådana uppgifter av ett rakt skaderekvisit, dvs. presumtionen är att uppgifterna är offentliga. I ett sådant skede anser regeringen att övervägande skäl talar för att meddelarfriheten bör ha företräde framför tystnadsplikten avseende sådana uppgifter.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1260
Eftersom nya sekretessbestämmelser föreslås måste skälen till att låta tystnadsplikten enligt bestämmelserna ha företräde framför meddelarfriheten prövas. Utgångspunkten är att stor återhållsamhet ska iakttas vid prövningen av om undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter bör göras i ett särskilt fall. Den enskilda sekretessbestämmelsens konstruktion kan ge viss vägledning. När det är fråga om bestämmelser om absolut sekretess kan det finnas större anledning att överväga undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter än i andra fall (jfr prop. 1979/80:2, Del A s. 111 f.).
De skäl som regeringen anförde vid införande av sekretesslagens motsvarighet till 30 kap. 12 § OSL gör sig även gällande i ärenden om statligt stöd enligt de nya lagarna och i resolutionsärenden. Med hänsyn härtill och till kommitténs bedömning i det föregående bör tystnadsplikten ha företräde framför meddelarfriheten i pågående stöd- respektive resolutionsärenden och, såvitt avser uppgifter som hänför sig till den som trätt i affärsförbindelse eller motsvarande förbindelse med den som åtgärden avser, avslutade sådana ärenden. Meddelarfriheten bör dock ha företräde framför tystnadsplikten för uppgift om den som åtgärden avser i avslutade stöd- respektive resolutionsärenden.
När det gäller ärenden i den förberedande eller krisavvärjande fasen bör undantag från meddelarfriheten göras i samma utsträckning som när sekretess gäller enligt 30 kap. 4 § OSL. I sådana fall ska tystnadsplikten för uppgifter som hänför sig till den som trätt i affärsförbindelse eller motsvarande förbindelse med den som åtgärden avser ha företräde framför meddelarfriheten, medan meddelarfriheten ska ha företräde framför tystnadsplikten för uppgift om den som åtgärden avser. 30 kap. 30 § OSL ska därför ändras i enlighet härmed.
32.2.5 Undantag från sekretess
Kommitténs bedömning: De sekretessbrytande bestäm-
melserna i OSL tillgodoser möjligheterna att göra undantag från sekretessen i enlighet med direktivet.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1261
Skälen för kommitténs bedömning
Av artikel 84.3 i direktivet framgår att personerna som omfattas av konfidentialitetskravet, trots detta får röja konfidentiella uppgifter för personer eller myndigheter under vissa förutsättningar. De fall som tas upp i direktivet är röjande som sker - inom ramen för utövandet av uppgifter enligt direktivet, - i sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda institut eller av koncernföretag, eller - efter uttryckligt samtycke från myndigheten eller institutet eller koncernföretaget som tillhandahöll uppgifterna.
Vidare framgår av artikel 84.6 att konfidentialitetskravet inte påverkar tillämpningen av nationell rätt om röjande av uppgifter i samband med straffrättsliga eller civilrättsliga förfaranden.
Möjligheten att röja uppgifter i samband med utövandet av uppgifterna enligt direktivet motsvaras av vissa sekretessbrytande bestämmelser i 10 kap. OSL, däribland bestämmelsen om nödvändigt utlämnande i 10 kap. 2 § OSL.
Ett utlämnande av uppgifterna på ett sätt som omöjliggör identifiering av den som uppgiften avser kan i viss mån sägas motsvara den möjligheten som finns i svensk rätt att lämna sekretessbelagda uppgifter i avidentifierat skick (jfr prop. 1979/80:2 Del A, s. 84).
Utlämnande med den enskildes samtycke har sin motsvarighet i 10 kap. 1 § OSL. Någon motsvarande möjlighet för myndigheter att efterge sekretessen finns dock inte enligt OSL och bör inte heller införas i svensk rätt. En sådan möjlighet står i strid med den grundläggande principen att myndigheten som förvarar en handling ska, utifrån tillämpliga sekretessbestämmelser och förutsättningarna i det enskilda fallet, pröva om uppgifterna i den kan röjas. I detta sammanhang kan emellertid konstateras att det i vissa andra EU-länders sekretesslagstiftning förekommer en möjlighet för den myndighet som tillhandahåller andra myndigheter sekretessbelagda uppgifter att kontrollera till vem handlingen lämnas vidare, s.k. originator control. Med hänsyn till den potentiella skada som skulle kunna uppkomma om sekretessbelagda uppgifter blev offentliga genom överlämnandet kan dock förutsättas att den kontrollerande myndigheten noggrant bedömer vilket sekretesskydd som uppgifterna skulle ha hos mottagaren och, särskilt om sådant skydd
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1262
skulle saknas, intresset av att uppgifterna lämnas vidare. För svenska myndigheter finns det möjlighet att göra motsvarande överväganden vid tillämpning av 10 kap. 27 § OSL. Vidare ger sekretessen enligt 15 kap. 1 a § OSL möjlighet att tillgodose en utländsk myndighets önskemål att uppgift som den tillhandahållit en svensk myndighet inom ramen för krishanteringsramverket inte lämnas vidare (jfr prop. 2012/13:192 s. 11 och 29 ff.).
I 10 kap. OSL finns vidare bestämmelser som bryter sekretessen i samband med civilrättsliga eller straffrättsliga förfaranden. Bestämmelserna i OSL tillgodoser därmed möjligheterna att göra undantag från sekretessen i enlighet med direktivet.
32.3 Sekretess för andra än de som omfattas av OSL och OSF
Kommitténs förslag: Enskilda personer som deltar eller deltagit
i resolutionsprocessen enligt direktivet får inte obehörigen röja eller utnyttja uppgifter som de genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller sådana uppgifter som hänför sig till risk- och sårbarhetsanalyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer.
Kommitténs bedömning: För enskilda personer som inte
ska delta i resolutionsprocessen, men som ändå måste få ta del av information som hänför sig till processen, kan sekretessen för känsliga uppgifter säkerställas genom utlämnande med förbehåll eller genom sekretessavtal.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Som anförts i det föregående föreskriver direktivet konfidentialitet även för vissa andra personer än de som omfattas av OSL och OSF och som kan komma att medverka i resolutionsprocessen enligt direktivet. För dessa personer får sekretessen för känsliga uppgifter säkerställas på annat sätt, genom antingen bestämmelser i en lag vid sidan av den allmänna sekretesslagstiftningen, sekretessavtal eller utlämnande av sekretessbelagda uppgifter med förbehåll (jfr prop. 1979/80:2 Del A, s. 128).
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1263
Det får förutsättas att myndigheterna som har informationen i varje enskilt fall prövar om uppgifter kan lämnas ut till någon av de personer som nu avses. I det fallet uppgifterna som behöver lämnas ut inte omfattas av någon bestämmelse om tystnadsplikt borde det i flera fall vara möjligt för myndigheten att lämna ut uppgifterna med förbehåll enligt 10 kap. 14 § OSL. Genom förbehållet uppkommer en tystnadsplikt för mottagaren som inskränker både yttrande- och meddelarfriheten. Det finns dock fall då utlämnande med förbehåll inte är möjligt eller lämpligt. Uppgifter som omfattas av absolut sekretess kan exempelvis inte lämnas ut med förbehåll eftersom 10 kap. 14 § OSL förutsätter att sekretessbestämmelsen som reglerar uppgifterna i handlingen har ett skaderekvisit. Med hänsyn till kommitténs förslag i det föregående kan resolutionsmyndigheten inte använda sig av möjligheten att lämna ut sekretessbelagda uppgifter med förbehåll i resolutionsärenden. Vidare kan ett förbehåll inte meddelas generellt utan att ange vilken person, inom exempelvis ett broinstitut, det riktar sig till och det kan inte heller i meddelas i förväg för viss typ av information.
Flera av de personer som nämns i artikel 84.1 f har tystnadsplikt i fråga om vissa uppgifter och under vissa förutsättningar enligt speciallagstiftning. Som exempel kan tystnadsplikten för advokater (8 kap. 4 § RB), godkända och auktoriserade revisorer (26 § revisorslagen [2001:883]) och andra revisorer (35 § revisionslagen [1999:1079]) nämnas. Personerna som räknas upp i denna punkt torde dessutom i de flesta fall då de anlitats av resolutionsmyndigheten, Finansinspektionen eller Regeringskansliet vara sådana konsulter som omfattas av myndigheternas sekretess. Det omvända kan dock antas vara fallet om de anlitats av en potentiell förvärvare. Detsamma får förmodas gälla för övriga personer som tillhandahåller eller har tillhandahållit tjänster till potentiella förvärvare eller tillfälliga eller särskilda förvaltare, broinstitut eller tillgångsförvaltningsenheter som intar en i förhållande till myndigheten självständig ställning.
Särskilda eller tillfälliga förvaltares rättsliga ställning har tidigare berörts i respektive avsnitt (avsnitten 9.4 och 29.6 och). Den föreslagna ordningen innebär sannolikt att en tillfällig förvaltare som ska arbeta tillsammans med ledningen kommer att omfattas av OSL:s sekretessbestämmelser för myndigheten som har förordnat honom eller henne, dvs. Finansinspektionens tillsynssekretess enligt 30 kap. 4 § OSL, eftersom förvaltaren får anses som osjälv-
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1264
ständig i förhållande till myndigheten. En tillfällig förvaltare som ska ersätta ledningen ska dock, liksom en särskild förvaltare, i princip träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe likt vad som gäller för en likvidator eller syssloman enligt ABL. Även om förvaltarna ska utöva sina befogenheter under myndighetens kontroll, kommer de i vissa avseenden att inta en i förhållande till myndigheten självständig ställning. Vid sådana förhållanden torde förvaltarna inte anses vara sådana uppdragstagare som enligt 2 kap. 1 OSL omfattas av samma sekretessbestämmelser som myndigheten. För att dessa personer ska kunna utföra sina uppgifter behöver de tillgång till information om såväl institutet som dess kunder. I sådana fall är det inte praktiskt möjligt att reglera sekretessen för uppgifter som de får kännedom om i sin tjänsteutövning genom utlämnande med förbehåll enligt 10 kap. 14 § OSL. Med hänsyn till att det rör sig om åtgärder som myndigheterna måste ha möjlighet att tillgripa framstår det inte heller som lämpligt att göra sekretessen beroende av avtal. Detsamma gäller för broinstitut och tillgångsförvaltningsbolag som är självständiga i förhållande till myndigheten. Ett broinstitut skulle i och för sig kunna omfattas av tystnadsplikten i 1 kap. 10 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Tystnadsplikten i den bestämmelsen är emellertid begränsad till att avse enskildas förhållanden till kreditinstitutet, vilket inte kan anses tillgodose det skydd för uppgifter som direktivet föreskriver.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser kommittén att det finns behov av en allmänt utformad bestämmelse om tystnadsplikt för enskilda personer som deltar eller deltagit i resolutions– processen. Bestämmelsen ska tillämpas för dessa personer i såväl den förberedande fasen, exempelvis i samband med upprättande av resolutionsplaner, som i resolutionsfasen. Metoden att använda skaderekvisit för att begränsa sekretessen är i sådana fall inte ändamålsenlig. En anledning till det är att de detaljerade reglerna i OSL för det allmännas verksamhet svarar mot den grundläggande offentlighetsprincipen inom detta område. För enskilda finns ingen motsvarande principiell skyldighet att hålla uppgifter tillgängliga. Ett sätt att avgränsa tystnadsplikten för enskilda är att ange att de inte obehörigen får röja eller utnyttja vad de får veta inom ramen för sitt arbete. Vid bedömningen av vad som är obehörigt blir det naturligt att söka ledning i det skaderekvisit som finns i OSL:s motsvarande bestämmelser, dvs. vad som typiskt sett skulle vara
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1265
obehörigt respektive behörigt inom det allmännas verksamhet4. Som obehörigt röjande avses således inte att uppgifterna lämnas med stöd av lag eller uppgiftslämnande som är nödvändigt för att den enskilde personen ska kunna fullgöra sina uppgifter i resolutionsprocessen. Uppgiftslämnande som krävs för att myndigheterna som involveras i resolutionsprocessen ska kunna planera eller utföra en resolutionsåtgärd anses inte heller som obehörigt röjande. Tystnadsplikten bör, liksom för det allmänna, omfatta uppgifter om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller risk- och sårbarhetsanalyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer.
Bestämmelsen ska vara tillämplig på fysiska personer som deltar eller deltagit i resolutionsprocessen, oavsett i vilket skede, och som inte omfattas av OSL:s och OSF:s bestämmelser. Det kan röra sig om experter som anlitats av annan än myndigheterna i samband med upprättande av resolutionsplaner i den förberedande fasen. I den krisförebyggande fasen kan bestämmelsen bl.a. vara tillämplig på tillfälliga förvaltare. Som exempel på personer som deltar i den krishanterande fasen och som omfattas av bestämmelsen kan särskilda förvaltare och förvärvare av företaget under resolution nämnas. I juridiska personer ska tystnadsplikten gälla för den verkställande ledningen, medlemmar av ledningsorganet och anställda. Tystnadsplikten ska gälla både under fullgörande av uppdrag, anställning eller motsvarande och efter att detta avslutats. Potentiella förvärvare, liksom de konsulter som en sådan person anlitar inför ett förvärv, omfattas emellertid inte av denna bestämmelse. Tystnadsplikt för sådana personer får i stället åstadkommas genom utlämnande av uppgifter med förbehåll enligt 10 kap. 14 § OSL eller med sekretessavtal.
4 Jfr prop. 1979/80:80 s. 48 och prop. 1980/81:28 s. 22 f.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1266
32.4 Informationsutbyte
32.4.1 Resolutionsdirektivets innehåll om informationsutbyte
Enligt artikel 84.4. ska denna artikel inte förhindra
a) anställda vid och experter från de organ eller de enheter som
avses i 84.1 a–j från att utbyta uppgifter med varandra inom varje organ eller enhet,
b) resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter, inklusive
deras anställda och experter, från att utbyta uppgifter med varandra och med andra resolutionsmyndigheter i unionen, andra behöriga myndigheter i unionen, behöriga ministerier, centralbanker, insättningsgarantisystem, system för ersättning till investerare, myndigheter med ansvar för normala insolvensförfaranden, myndigheter med ansvar för att bevara det finansiella systemets stabilitet i medlemsstaterna genom användande av makrotillsynsregler, personer som har till uppgift att utföra obligatorisk revision av räkenskaper, Eba, eller om inte annat följer av artikel 98, myndigheter i tredjeland, som utövar uppgifter som motsvarar resolutionsmyndigheternas uppgifter, eller, i enlighet med strikta sekretessregler till en potentiell förvärvare i syfte att planera eller verkställa en resolutionsåtgärd.
Vidare får medlemsstaterna enligt artikel 84.5, utan hinder av andra bestämmelser i denna artikel, tillåta utbyte av information med
a) andra personer som omfattas av strikta sekretessregler när det är
nödvändigt i syfte att planera eller utföra en resolutionsåtgärd
b) parlamentariska undersökningskommittéer i det egna landet,
revisionsrätter i det egna landet och andra enheter som är ansvariga för undersökningar i det egna landet enligt lämpliga villkor, och
c) nationella myndigheter som är ansvariga för att övervaka något
av följande: betalningssystem, myndigheter med ansvar för normala insolvensförfaranden, myndigheter som fått i uppgift att tillse finansiella marknader och försäkringsföretag och tillsynspersonal som företräder sådana organ, myndigheter i medlemsstaterna med ansvar för att bevara det finansiella systemets stabilitet i medlemsstaterna genom användande av makrotillsynsregler, myndigheter med uppdrag att bevara stabiliteten i
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1267
det finansiella systemet och personer med ansvar för obligatorisk revision.
Enligt artikel 90 ska resolutionsmyndigheterna och behöriga myndigheter, om inte annat följer av artikel 84, på begäran lämna alla upplysningar till varandra som är relevanta för dem när de ska fullgöra sina uppgifter enligt direktivet. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska samordna flödet av alla relevanta upplysningar mellan resolutionsmyndigheterna. När upplysningar begärts och erhållits från ett tredjelands resolutionsmyndighet, ska tillstånd sökas av resolutionsmyndigheten till att upplysningarna vidarebefordras, utom i fall där tredjelandets resolutionsmyndighet redan har gett sitt samtycke till att de upplysningarna vidarebefordras. Resolutionsmyndigheter ska inte vara skyldiga att vidarebefordra information som har tillhandahållits av en resolutionsmyndighet i tredjeland, såvida inte resolutionsmyndigheten i tredjeland har samtyckt till att informationen översänds. Resolutionsmyndigheterna ska dela upplysningarna med det behöriga ministeriet när de gäller ett beslut eller en fråga som kräver underrättelse till, samråd med eller godkännande av det behöriga ministeriet eller som kan få konsekvenser för offentliga medel.
Enligt artikel 98.1 ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och behöriga ministerier utbyter konfidentiella uppgifter, inbegripet återhämtningsplaner, med berörda myndigheter i tredjeland endast om följande villkor uppfylls:
a) De myndigheterna i tredjeland omfattas av krav och standarder
för sekretess som av samtliga berörda myndigheter minst anses vara likvärdiga med dem som föreskrivs i artikel 84. I den mån utbytet av information gäller personuppgifter ska hanteringen och överföringen av dessa personuppgifter till myndigheter i tredjeland regleras av tillämplig dataskyddsrätt i unionen och nationell dataskyddsrätt.
b) Uppgifterna är nödvändiga för att de berörda myndigheterna i
tredjeland ska kunna fullgöra sina i nationell rätt föreskrivna resolutionsuppgifter som är likvärdiga med dem som fastställs i detta direktiv och, om inte annat följer av 98.1 a, inte används för andra ändamål.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1268
Om de konfidentiella uppgifterna kommer från en annan medlemsstat ska enligt artikel 98.2 resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och behöriga ministerier inte lämna ut de uppgifterna till de berörda myndigheterna i tredjeland, såvida inte följande villkor uppfylls:
a) Den behöriga myndigheten i den medlemsstat varifrån upp-
gifterna kommer (nedan kallad uppgiftslämnande myndighet) samtycker till att de lämnas ut.
b) Uppgifterna lämnas ut endast för de ändamål som den uppgifts-
lämnande myndigheten har godkänt.
För tillämpningen av artikel 98 bedöms uppgifter vara konfidentiella, om de omfattas av sekretesskrav enligt unionsrätten.
32.4.2 Utbyte av information inom myndigheten m.fl.
Kommitténs förslag: Riksgäldskontoret ska förse stödmyndig-
heten och resolutionsmyndigheten med de uppgifter som myndigheten behöver i sin verksamhet som rör förebyggande statligt stöd respektive statligt stöd som ges med hjälp av de statliga stabiliseringsverktygen. Uppgiftsskyldigheten ska vara sekretessbrytande.
Kommitténs bedömning: I övrigt finns inte anledning att
införa särskilda bestämmelser för att åstadkomma informationsutbyte inom myndigheter och andra personer som deltar i resolutionsprocessen.
Det finns inte heller skäl att införa bestämmelser för att åstadkomma intern sekretess mellan resolutionsmyndighetens olika verksamhetsgrenar.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Som framgår ovan ska enligt artikel 84.4 a anställda vid och experter från de organ eller de enheter som avses artikel 84.1 a–j inte vara förhindrade från att utbyta uppgifter med varandra inom varje organ eller enhet.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1269
I syfte att säkerställa att de konfidentialitetskrav som fastställs i artikel 84.1 och 3 respekteras ska enligt artikel 84.2 de personer som avses i punkt 1 a, b, c, g, h, j och k försäkra sig om att det finns interna bestämmelser, inbegripet bestämmelser för att säkra konfidentialiteten för information som utbyts mellan personer som direkt medverkar i resolutionsprocessen.
Vad särskilt gäller resolutionsmyndigheten framgår vidare av artikel 3.3 att resolutionsmyndighetens funktion ska vara operativt oberoende från berörda myndigheters andra funktioner och personalen som utför resolutionsmyndighetens funktioner ska vara strukturellt separerad från och följa andra rapporteringsvägar än den personal som utför uppgifterna enligt tillsynsförordningen5och kapitaltäckningsdirektivet eller från den berörda myndighetens andra funktioner. Medlemsstaten eller resolutionsmyndigheten ska därför anta och offentliggöra de relevanta interna regler som krävs, inbegripet regler som rör tystnadsplikten och informationsutbyten mellan de olika funktionerna.
Svensk rätt ger ingen möjlighet för myndigheter att anta egna regler om tystnadsplikt eftersom sekretessregleringen i det allmännas verksamhet är förbehållen riksdagens och regeringens normgivning. Sekretessen i det allmännas verksamhet gäller enligt 8 kap. 1 § OSL mot enskilda och andra myndigheter, varför det normalt sett inte finns hinder för anställda m.fl. inom samma myndighet att utbyta sekretessbelagda uppgifter med varandra. Om det inom en myndighet finns olika verksamhetsgrenar som är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra gäller emellertid sekretessen enligt 8 kap. 2 § OSL även mellan de olika verksamhetsgrenarna. Av förarbetena framgår att det är fråga om olika verksamhetsgrenar om det finns olika delar av en myndighets verksamhet som har att tillämpa sinsemellan helt olika set av sekretessbestämmelser. Om verksamheterna bedöms utgöra olika verksamhetsgrenar måste det därefter göras en bedömning av om de också har organiserats på ett sådant sätt att de förhåller sig självständiga till varandra. Det är bara om båda dessa kriterier är uppfyllda som det uppstår en sekretessgräns inom en myndighet (jfr prop. 2008/09:150 s. 360).
Kommittén anser att gällande rätt ger tillräckliga förutsättningar för att garantera informationsutbyte inom myndigheter och andra
5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1270
personer som deltar i resolutionsprocessen. Gällande rätt ger också möjlighet att tillgodose behovet av sekretess inom respektive myndighet. Ytterst är dock den interna sekretessen beroende av vilken verksamhet som myndigheten bedriver och hur denna är organiserad. I detta sammanhang kan följande konstateras.
Utöver uppdraget som stödmyndighet bedriver Riksgäldskontoret även annan verksamhet, däribland statens upplåningsverksamhet. För att uppgiftslämnande från den senare verksamheten till den förra inte ska vara beroende av hur myndigheten är organiserad har Riksgäldskontoret enligt 8 kap. 2 stödlagen en uppgiftsskyldighet gentemot stödmyndigheten (jfr prop. 2008/09:61 s. 61 f.). Som framgår av avsnitten om förebyggande statligt stöd och resolutionsmyndigheten anser kommittén att Riksgäldskontoret även fortsättningsvis ska hantera sådana ärenden där statligt stöd kan komma i fråga. För att säkerställa ett motsvarande informationsutbyte som i dag gäller i ärenden enligt stödlagen bör liknande bestämmelser om uppgiftsskyldighet införas i de lagar som här föreslås ska reglera statligt stöd. I enlighet med vad kommittén anfört i sitt delbetänkande (s. 501 ff.) bör dock uppgiftsskyldigheten utvidgas till att avse uppgifter som stödmyndigheten behöver i sin verksamhet, i stället för i ärenden, enligt de lagarna.
Kommittén har i avsnittet om resolutionsmyndigheten (kapitel 25) föreslagit att regeringen ska bestämma vilken eller vilka myndigheter som ska utföra de uppgifter som enligt direktivet ankommer på resolutionsmyndigheten att utföra. I samma avsnitt har kommittén bedömt att huvuddelen av dessa uppgifter bör delegeras och fördelas mellan Riksgäldskontoret och Finansinspektionen samtidigt som regeringen kan avstå från att delegera vissa uppgifter, exempelvis när det gäller beslut med stor betydelse för statsfinanserna eller den finansiella stabiliteten. Enligt kommitténs bedömning bör Riksgäldskontoret ha ansvaret för hanteringen av företag under resolution och upprättande av resolutionsplaner medan Finansinspektionen bör ges ansvaret för att besluta om åtgärder för att undanröja hinder mot att hantera företag i resolution och minimikrav på nedskrivningsbara skulder. För de närmare överväganden som ligger bakom kommitténs bedömning i dessa avseenden hänvisas till kapitel 25.
I detta sammanhang kan dock konstateras att det, förutsatt att resolutionsfunktionen förläggs hos Riksgäldskontoret eller en annan befintlig myndighet, finns behov av en sekretessgräns mellan denna funktion och myndighetens övriga verksamhet. Enligt
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1271
kommitténs bedömning bör de nya sekretessbestämmelser som föreslagits i det föregående, dvs. 30 kap. 12 a och 12 b §§ OSL, kunna ingå i det särskilda set med sekretessbestämmelser som gäller för resolutionsfunktionen och som innebär att det uppstår en sekretessgräns mellan denna funktion och övriga verksamhetsgrenar. Vidare får förutsättas att den myndighet som utses till resolutionsmyndighet organiserar sin verksamhet på ett sätt så att det uppstår en sekretessgräns mellan resolutionsverksamheten och myndighetens övriga verksamhet. Det finns mot den bakgrunden inte anledning att införa några bestämmelser för att åstadkomma intern sekretess mellan resolutionsmyndighetens olika verksamhetsgrenar.
32.4.3 Utbyte av information med myndigheter och andra personer inom EES
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten och Finans-
inspektionen ska samarbeta och utbyta uppgifter med varandra och regeringen samt med motsvarande utländska myndigheter inom EES och med Europeiska bankmyndigheten i den utsträckning som följer av resolutionsdirektivet.
Riksbanken och Finansinspektionen ska förse stödmyndigheten och resolutionsmyndigheten med de uppgifter som myndigheten behöver i sin verksamhet som rör förebyggande statligt stöd respektive statligt stöd som ges med hjälp av de statliga stabiliseringsverktygen.
Uppgiftsskyldigheten ska i samtliga fall ovan vara sekretessbrytande.
Utan hinder av sekretess får Finansinspektionen lämna sekretessbelagda uppgifter i ett tillsynsärende till en enskild person som deltar i resolutionsprocessen om denne behöver uppgifterna i syfte att planera eller utföra en resolutionsåtgärd. Resolutionsmyndigheten ska ha motsvarande möjlighet att bryta sekretessen i sina ärenden enligt resolutionsdirektivet.
Riksbanken ska lämna regeringen, Finansinspektionen, stödmyndigheten enligt lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och resolutionsmyndigheten enligt lagen om resolution de uppgifter som rör genomförda likviditetsstödjande åtgärder som den myndigheten behöver för sin verksamhet.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1272
Kommitténs bedömning: Det saknas behov av att införa
uppgiftsskyldighet i förhållande till andra myndigheter eller personer inom EES än de som anges ovan.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Informationsutbyte mellan myndigheter
Som framgår av övriga avsnitt i betänkandet finns det flera bestämmelser som förutsätter att samarbete och informationsutbyte sker mellan myndigheter som är involverade i resolutionsprocessen. Det gäller bl.a. för att upprättandet av återhämtnings- och resolutionsplaner i gränsöverskridande koncerner och arbetet i resolutionskollegier ska kunna fungera såsom det är tänkt.
Uppgiftsskyldigheten när det gäller resolution av gränsöverskridande koncerner framgår av artikel 90 i direktivet. Enligt denna bestämmelse ska resolutionsmyndigheterna och behöriga myndigheter på begäran lämna alla upplysningar till varandra som är relevanta för dem när de ska fullgöra sina uppgifter enligt direktivet. Resolutionsmyndigheterna är skyldiga att dela upplysningarna med det behöriga ministeriet när det gäller ett beslut eller en fråga som kräver underrättelse till, samråd med eller godkännande av det behöriga ministeriet eller som kan få konsekvenser för offentliga medel. Uppgiftsskyldigheten enligt denna artikel begränsas dock av konfidentialitetskraven i artikel 84. Vidare finns det ingen skyldighet för resolutionsmyndigheterna att vidarebefordra information som har tillhandahållits av en resolutionsmyndighet i tredjeland, såvida inte resolutionsmyndigheten i tredjeland har samtyckt till att informationen översänds.
Utöver denna uppgiftsskyldighet finns bestämmelser i artikel 84 som möjliggör informationsutbyte mellan andra myndigheter och personer som involveras i resolutionsprocessen. Informationsutbytet av konfidentiella uppgifter med myndigheter i tredjeland begränsas emellertid enligt artikel 98 av vissa villkor. För ett sådant informationsutbyte förutsätts att mottagande myndigheter i tredjeland omfattas av åtminstone likvärdiga sekretesskrav som i artikel 84 och att uppgifterna är nödvändiga för att fullgöra motsvarande resolutionsuppgifter som i direktivet och, annat än i undantagsfall, inte används för andra ändamål.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1273
Sekretessen i det allmännas verksamhet gäller enligt 8 kap. 1 § OSL även för uppgiftslämnande mellan myndigheter, om det inte finns någon undantags- eller sekretessbrytande bestämmelse i OSL eller i lag eller förordning som OSL hänvisar till. I 10 kap. OSL finns generella bestämmelser som under vissa förutsättningar möjliggör överlämnande av uppgifter som är sekretessbelagda hos en myndighet till en annan myndighet. Exempelvis hindrar inte sekretessen att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet. Ett annat exempel är den s.k. generalklausulen enligt vilken en sekretessbelagd uppgift får lämnas till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Rutinmässigt uppgiftsutbyte ska dock i regel vara särskilt författningsreglerat6.
Av 8 kap. 3 § OSL framgår förutsättningarna för informationsutbyte med utländska myndigheter när det gäller uppgifter som är sekretessbelagda enligt den lagen. Enligt bestämmelsen får sådana uppgifter inte röjas för en utländsk myndighet, om inte
1. utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller
förordning, eller
2. uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk
myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten.
I sitt delbetänkande (s. 507 ff.) konstaterade kommittén att det på finansmarknadsområdet finns flera möjligheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till utländska myndigheter på någon av dessa grunder. I tidigare lagstiftningsärenden har det också bedömts att exempelvis Finansinspektionen har goda möjligheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter enligt 30 kap. 4 § OSL till utländska myndigheter i den utsträckning som olika EU-direktiv föreskriver (se bl.a. prop. 2004/05:142 s. 50 och 2005/06:140 s. 87). Det som då avsågs var den samarbets- och informationsskyldighet som följde av vissa direktiv och som numera är lagfäst i bl.a. 13 kap. 6 a § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Det finns emellertid ingen heltäckande författningsreglering av samarbets- och informationsskyldighet på finansmarknadsområdet. Möjlig-
6 Jfr Zeteo, lagkommentar till 10 kap. 27 §.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1274
heten att lämna ut sekretessbelagda uppgifter enligt 8 kap. 3 § OSL innebär inte heller någon förpliktelse att lämna ut uppgifter till en utländsk myndighet.
I sitt delbetänkande (s. 510) fann kommittén att det då inte fanns skäl att införa en allmän bestämmelse om att uppgifter alltid får lämnas till utländska myndigheter. Bedömningen grundades bl.a. på förhållandet att det med en sådan bestämmelse inte skulle vara möjligt att förutse vilken information som kommer att begäras ut, vilken sekretess som gäller hos mottagaren eller om det kan vara förenat med några olägenheter. Kommittén ansåg också att en bestämmelse om uppgiftsskyldighet gentemot utländska myndigheter i stället bör reserveras för de områden där det finns ett identifierat behov. Ett område där det finns ett sådant behov är det krishanteringsramverk som fastställs i resolutionsdirektivet.
När det gäller sekretessen anser kommittén att den slutliga utformningen av bestämmelserna i direktivet ger ett bra skydd för de uppgifter som svenska myndigheter kan behöva lämna ut till varandra och motsvarande utländska myndigheter samt Eba inom ramen för krishanteringsramverket. Artikel 84 innebär i princip att tystnadsplikt råder hos alla myndigheter och andra personer som är involverade i resolutionsprocessen. Artikeln säkerställer att uppgifter inte får röjas utan att det först sker en bedömning av den skada som ett röjande av uppgifterna kan få för vissa allmänna och enskilda intressen. Direktivet föreskriver således en skadebedömning liknande den som gäller för de flesta sekretessreglerade uppgifter enligt OSL och OSF. Som kommittén varit inne på i det föregående finns det också bestämmelser i OSL och OSF, vars sekretessföremål är desamma som direktivet anger. Möjligheten enligt direktivet att trots tystnadsplikten röja sekretessbelagda uppgifter är begränsad till vissa särskilda fall som också har sina motsvarigheter i svensk sekretesslagstiftning. Tillsammans med bestämmelserna om informationsutbyte ger bestämmelserna om sekretess i direktivet myndigheterna en god överblick vilken information som kommer att behöva lämnas ut och vilken sekretess som gäller hos mottagaren.
Vid sådana förhållanden bör det framgå av författning i vilka fall och till vem som de aktuella uppgifterna ska lämnas ut. Kommittén anser att den sekretessbrytande uppgiftsskyldigheten som svenska myndigheter bör ha inom krishanteringsramverket, gentemot såväl varandra som utländska myndigheter, bör samlas i en och samma bestämmelse. Det kan därvid konstateras att direktivet föreskriver
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1275
uppgiftsskyldighet mellan resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter samt, i vissa fall, uppgiftsskyldighet för resolutionsmyndigheten gentemot behöriga ministerier. För svensk del får den senare anses gälla i förhållande till regeringen. I olika delar i direktivet föreskrivs också en uppgiftsskyldighet gentemot Eba.
Kommittén ser ingen anledning att föreskriva en uppgiftsskyldighet till en vidare krets av myndigheter än den som direktivet anger. I direktivet förutsätts visserligen informationsutbyte med fler myndigheter och organ än de som nu har nämnts, vilket framgår indirekt av artikel 84 och bestämmelserna om resolutionskollegier. I dessa delar föreskriver direktivet emellertid ingen skyldighet, utan en rättighet, att trots sekretessen lämna ut uppgifter. Enligt kommitténs bedömning ger de sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. OSL och, när det gäller uppgiftslämnande till utländska myndigheter, 8 kap. 3 § samma lag tillräckliga förutsättningar för att tillgodose sådant informationsutbyte. Det finns dock flera bestämmelser, t.ex. i artikel 83, som förutsätter att information sänds till de myndigheter som räknas upp. För sådana procedurkrav kan det också övervägas om skyldigheten att informera ska framgå av föreskrifter beslutade av regeringen.
Vidare bör Riksbankens och Finansinspektionens uppgiftsskyldighet gentemot stödmyndigheten enligt stödlagen överföras och anpassas till de lagar som föreslås reglera statligt stöd. Skälen som regeringen anförde vid införande av denna uppgiftsskyldighet gör sig alltjämt gällande (jfr prop. 2008/09:61 s. 61 f.). I likhet med vad som i det föregående föreslagits för Riksgäldskontorets uppgiftsskyldighet bör dock uppgiftsskyldigheten även för dessa myndigheter utvidgas till att avse uppgifter som stödmyndigheten behöver i sin verksamhet, i stället för i ärenden, enligt de lagarna.
Den nya bestämmelse, 6 kap. 8 a § i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, som föreslagits av kommittén i delbetänkandet bör också anpassas till de lagförslag som nu förs fram. Därför föreslår nu kommittén att Riksbanken ska lämna regeringen, Finansinspektionen, stödmyndigheten enligt lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut eller resolutionsmyndigheten enligt lagen om resolution, de uppgifter som rör genomförda likviditetsstödjande åtgärder som den myndigheten behöver för sin verksamhet.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1276
Informationsutbyte med enskilda
I såväl Finansinspektionens tillstånds- och tillsynsverksamhet som i resolutionsmyndighetens ärenden kan det förekomma uppgifter som enskilda personer som deltar i resolutionsprocessen kan behöva för att fullgöra sina uppgifter enligt resolutionsdirektivet. Informationsutbyte som är nödvändigt för planering eller utförande av resolutionsåtgärder som vederbörande är involverade i bör därför vara möjligt, vilket också förutsätts i direktivet. Som anförts i det föregående är det inte i alla fall möjligt eller lämpligt för myndigheterna att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till dessa personer med stöd av sekretessbrytande bestämmelser i 10 kap. OSL eller sekretessavtal. För att möjliggöra utlämnande av uppgifter som omfattas av sekretess i 30 kap. 4 § OSL respektive i de nya bestämmelser som föreslås gälla i resolutionsmyndighetens ärenden behövs särskilda bestämmelser som bryter sekretessen.
För införande av sådana bestämmelser krävs i princip att behovet av offentlighet uppväger det intrång i den enskildes integritet som bestämmelserna kan komma att innebära. Förhållandet att praktiska skäl och inte offentlighetsintressen varit motivet till sekretessgenombrottet, har inte ansetts stå i något avgörande motsatsförhållande till detta principiella synsätt när det rört sig om genombrott av sekretessen i begränsad omfattning (jfr prop. 1993/64:165 s. 52).
De uppgifter som myndigheterna skulle kunna lämna ut med stöd av sekretessbrytande bestämmelser kan visserligen vara av känslig art, såväl för institutet som ärendet avser som för dess affärskontrahenter. Det allmänna intresset av att skapa goda förutsättningar för resolutionsplanering och hanteringen av fallerande företag väger dock tungt i detta sammanhang. Dessutom skulle lättnaden i sekretessen i praktiken få en begränsad omfattning eftersom de enskilda personer som sekretessbelagda uppgifter skulle kunna lämnas ut till med stöd av bestämmelserna ska ha tystnadsplikt för uppgifter som de tagit del av inom ramen för sitt deltagande i resolutionsprocessen. Vid sådana förhållanden bör därför Finansinspektionen få möjlighet att lämna ut uppgifter som är sekretessbelagda enligt 30 kap. 4 § OSL till en enskild person som deltar i resolutionsprocessen, förutsatt att det behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd. Resolutionsmyndigheten bör ha motsvarande möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter i sina ärenden enligt lagen om resolution. Det bör emellertid
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1277
inte föreligga någon skyldighet för dessa myndigheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till dessa personer, och inte heller någon motsvarande rättighet för de enskilda personerna att få ta del av uppgifterna. Myndigheterna ska således kunna diskretionärt pröva om uppgifter ska lämnas ut eller inte, en prövning som kan ske på eget initiativ eller förfrågan från en sådan enskild som det nu är fråga om.
Vid denna prövning har myndigheterna också att beakta om uppgifterna får lämnas ut enligt andra sekretessbestämmelser som är tillämpliga för uppgifterna, däribland bestämmelserna till skydd för det allmänna intresset som har gåtts igenom i det föregående. Bestämmelserna som nu föreslås bryter inte sekretessen i de bestämmelserna. Enligt kommitténs mening torde dock uppgiftslämnande enligt de föreslagna bestämmelserna normalt sett inte kunna antas leda till skada för de allmänna intressena i 16 kap. 1 §, 17 kap. 1 § eller 18 kap. 13 § OSL. De föreslagna bestämmelserna omfattar nämligen endast uppgifter som är nödvändiga för resolutionsplanering eller utförande av resolutionsåtgärder, dvs. uppgifter som det torde ligga i det allmänna intresset att lämna ut. Till detta kommer att uppgiftslämnandet endast får ske till personer som deltar i resolutionsprocessen och som varken får obehörigen röja eller utnyttja sekretessbelagda uppgifter som de fått kännedom om i processen. Ett obehörigt röjande av uppgifterna är dessutom straffbelagt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
32.4.4 Utbyte av information med myndighet i tredjeland
Kommitténs bedömning: Utlämnande av sekretessbelagda
uppgifter till myndigheter i tredjeland får ske med stöd av befintliga bestämmelser i OSL och endast under de förutsättningar som anges i direktivet.
Skälen för kommitténs bedömning
Av direktivet framgår att resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen i regel får lämna information till myndigheter i tredjeland som fyller samma funktion som resolutionsmyndigheten. Konfidentiella uppgifter får emellertid endast lämnas ut till berörda myndigheter i tredjeland under de förutsättningar som
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1278
anges i artikel 98. Med konfidentiella uppgifter avses i detta sammanhang sådana uppgifter som omfattas av sekretesskrav enligt unionsrätten. Uppgiftslämnandet begränsas således inte endast av vad som anses konfidentiellt enligt resolutionsdirektivet, utan även uppgifter som anses konfidentiella på andra rättsområden i EU omfattas.
För att konfidentiella uppgifter ska få lämnas ut till sådana myndigheter som nu är i fråga krävs att de omfattas av motsvarande sekretesskrav som gäller för resolutionsmyndigheten och att uppgifterna är nödvändiga för att myndigheterna i tredjeland ska kunna fullgöra motsvarande uppgifter som resolutionsmyndighetens samt inte används för andra ändamål. Om uppgifterna har erhållits från en myndighet i en annan medlemsstat får de inte lämnas ut till myndigheter i tredjeland, utan den uppgiftslämnande myndighetens samtycke eller för annat ändamål än det som den uppgiftslämnande myndigheten har godkänt.
Den svenska sekretesslagstiftningen innehåller inga uttryckliga bestämmelser med motsvarande innehåll. Samtidigt finns det ingen skyldighet i OSL för svenska myndigheter att lämna ut sekretessbeslagda uppgifter till utländska myndigheter. Svenska myndigheter har emellertid rätt att, under de förutsättningar som anges i 8 kap. 3 § OSL, röja sekretessbelagda uppgifter för utländska myndigheter. För ett sådant uppgiftslämnande krävs antingen stöd i lag eller förordning eller att uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet och det står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas ut.
Enligt kommitténs mening framstår inte en författningsreglerad uppgiftsskyldighet gentemot myndigheter i tredjeland som lämplig, även om den begränsas på sätt som direktivet föreskriver. En sådan reglering bör, såsom anförts i det föregående, vara förbehållen de situationer där det finns rutinmässigt behov av informationsutbyte. Myndighet i tredje land kan visserligen få delta som observatör i resolutionskollegier som svenska myndigheter är medlemmar i. Sådant deltagande kommer dock beslutas av ordföranden i kollegiet på ad hoc basis, varför svenska myndigheters möjligheter att påverka vilka myndigheter i tredjeland som ska få delta och därmed också få ta del av information är begränsad. Av artikel 93 och artikel 97 i direktivet framgår vidare att samarbetet och informationsutbytet med myndigheter i tredjeland i regel kommer att hanteras genom internationella avtal (jfr avsnittet om gränsöverskridande samarbete, kapitel 22). Vid sådana förhållanden framstår
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1279
inte en författningsreglerad skyldighet för svenska myndigheter att tillmötesgå en begäran om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter som lämplig.
Informationsutbyte med myndigheter i tredjeland blir därmed, såvida det inte finns någon annan författningsreglerad uppgiftsskyldighet, att bedöma utifrån 8 kap. 3 § 2 OSL. Inom ramen för den bedömning som görs enligt denna bestämmelse finns möjlighet att tillgodose de krav som direktivet ställer för uppgiftslämnande till myndigheter i tredjeland. En bestämmelse som kan utgöra grund för ett sådant uppgiftslämnande är generalklausulen i 10 kap. OSL som berörts i det föregående. Av förarbetena till den bestämmelsen framgår att förhållandet om uppgiften är sekretesskyddad hos den mottagande myndigheten särskilt ska beaktas vid bedömningen. Om en uppgift inte skyddas av sekretess hos den mottagande myndigheten kan risken för att skada ska uppkomma vara så stor att uppgiften inte bör lämnas ut (prop. 1979/80: 2 Del A s. 91). Den allmänna bestämmelsen om sekretess i det internationella samarbetet i 15 kap. 1 a § OSL ger också viss möjlighet att tillgodose direktivets krav att uppgiften inte får lämnas ut om den kommer från en myndighet i annan medlemsstat och denna inte samtycker till utlämnande. Av bestämmelsen framgår att uppgift som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett av EU ingånget eller av riksdagen godkänt avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, inte lämnas ut om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller också för uppgift som en myndighet har inhämtat i syfte att överlämna den till ett utländskt organ i enlighet med en sådan rättsakt eller ett sådant avtal. Av bestämmelsen framgår vidare att vissa sekretessbrytande bestämmelser i 10 kap. OSL, däribland generalklausulen inte får tillämpas på sådana uppgifter.
Till detta kommer att det enligt 8 kap. 3 § 2 OSL ska ligga i svenskt intresse att lämna ut uppgiften. Så kan självklart endast vara fallet om de villkor som direktivet uppställer för uppgiftslämnande till myndighet i tredjeland är uppfyllda. Vad särskilt gäller uppgiftslämnande till myndigheter i tredjeland, som omfattas av ett sådant avtal som avses i artikel 93 eller artikel 97 och uppfyller villkoren i artikel 98, får i regel förutsättas att det ligger i svenskt intresse att lämna ut för samarbetet relevanta uppgifter (jfr prop. 1981/82:186 s. 58 f.) Sekretessbestämmelsen i 8 kap. 3 § 2 OSL är därför
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1280
tillräcklig för att säkerställa att uppgifter lämnas ut till myndigheter i tredjeland endast om villkoren i artikel 98 i direktivet är uppfyllda.
32.5 Överträdelser av tystnadsplikt
Kommitténs bedömning: Det finns inte anledning att införa
några särskilda bestämmelser för att säkerställa att överträdelser av konfidentialitetskravet i artikel 84 utgör grund för skadeståndsskyldighet.
Skälen för kommitténs bedömning
En person eller enhet som avses i artikel 84.1 ska bli föremål för skadeståndsskyldighet (civil liability) om denna artikel överträds, i enlighet med nationell rätt. Överträdelse av bestämmelser om tystnadsplikt är som huvudregel straffbara enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Det gäller emellertid inte för överträdelser av tystnadsplikt som uppkommer genom avtal, exempelvis sekretessavtal. En sådan överträdelse kan dock, liksom straffbara överträdelser, leda till skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagen (1972:207). Kommittén finner inte skäl att här utveckla förutsättningarna för att skadeståndsskyldighet ska uppstå, utan hänvisar i stället till vad som i allmänhet gäller i sådana sammanhang.
1281
33 Överklagande
33.1 Om resolutionsdirektivets innehåll
Av direktivets artikel 85 framgår följande.
Medlemsstaterna kan införa en ordning som innebär att beslut om att vidta en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd godkänns på förhand av en rättslig myndighet, förutsatt att den nationella rätten vid beslut om vidtagande av en krishanteringsåtgärd föreskriver skyndsamt förfarande för ansökan om godkännande och domstolens behandling.
Medlemsstaterna ska i nationell rätt föreskriva rätt att överklaga ett beslut om att vidta en krisförebyggande åtgärd eller ett beslut om att utöva någon annan befogenhet än avseende en krishanteringsåtgärd enligt direktivet.
Medlemsstaterna ska säkerställa att alla personer som berörs av ett beslut att vidta en krishanteringsåtgärd ska ha rätt att överklaga beslutet. Medlemsstaterna ska säkerställa en skyndsam prövning och se till att de nationella domstolarna använder den ekonomiska bedömning som utförts av resolutionsmyndigheten som grund för sin egen bedömning.
Följande bestämmelser gäller för rätten att överklaga beslut att vidta krishanteringsåtgärder: - inlämnande av överklagande ska inte innebära automatiskt uppskjutande av det bestridda beslutet, och - resolutionsmyndighetens beslut ska träda i kraft omedelbart och det ska skapa en presumtion som kan motbevisas att det skulle strida mot allmänintresset att skjuta upp verkställandet av beslutet.
När det är nödvändigt att skydda tredje mans intressen, när dessa i god tro har förvärvat aktier, andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution,
Överklagande SOU 2014:52
1282
genom att resolutionsmyndigheten använder resolutionsverktyg eller utövar resolutionsbefogenheter ska annulleringen av en resolutionsmyndighets beslut inte påverka några efterföljande administrativa åtgärder eller transaktioner som den berörda resolutionsmyndigheten beslutat om och som baserade sig på det annullerade beslutet. I det fallet ska korrigerande åtgärder för att rätta till ett felaktigt beslut eller en felaktig åtgärd av resolutionsmyndigheterna begränsas till ersättning för den förlust som den sökande lidit till följd av beslutet eller åtgärden.
I skälen till artikeln utvecklas bland annat följande.1När det gäller de specifika förutsättningar som ställs upp för domstolens prövning av beslut om krishanterande åtgärder anges bl.a. att en möjlighet att skjuta upp ett beslut av resolutionsmyndigheten skulle förhindra kontinuiteten för kritiska funktioner och det är därför nödvändigt att föreskriva att en ansökan om omprövning inte automatiskt skjuter upp verkan av det beslut som ansökan gäller och att resolutionsmyndighetens beslut bör vara verkställbart omedelbart med en presumtion att det skulle strida mot det allmännas intresse att skjuta upp verkställandet.
Vidare anges att det är viktigt att säkerställa att domstolen i sin prövning av beslut om krishanterande åtgärder lägger de komplicerade ekonomiska bedömningar som görs av resolutionsmyndigheten till grund för sin bedömning. Dessa till sin karaktär mycket komplicerade ekonomiska bedömningar bör dock inte hindra nationella domstolar från att undersöka om de bevis som resolutionsmyndigheterna åberopar är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, om dessa omständigheter utgör samtliga relevanta uppgifter som bör beaktas för att bedöma en komplicerad situation och om de styrker de slutsatser som framgår av resolutionsmyndighetens beslut.
33.1.1 Åtgärdernas karaktär
De beslut som enligt direktivet ska kunna överklagas delas in i beslut om krisförebyggande åtgärder och beslut om krishanteringsåtgärder beroende på om beslutet fattas när ett institut är i resolution eller i tiden före ett (eventuellt) resolutionsbeslut.
Dessa begrepp definieras i direktivet enligt följande:
1 Skäl 89–90.
SOU 2014:52 Överklagande
1283
Krisförebyggande åtgärder2: - att utöva befogenheter att direkt avlägsna brister eller hinder för återhämtning enligt artikel 6.6, - utöva befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution enligt artikel 17 eller 18, - att tillämpa någon av åtgärderna för tidigt ingripande enligt artikel 27, tillsättningen av en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 eller utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna enligt artikel 59.
Att notera är att åtgärden att skriva ner eller konvertera kapitalinstrument kan vidtas både i den krisförebyggande fasen och i resolution tillsammans med en resolutionsåtgärd. Tillsynsmyndigheten beslutar om åtgärder att direkt avlägsna brister eller hinder för återhämtning (artikel 6.6), tillämpning av någon av åtgärderna för tidigt ingripande (artikel 27) och tillsättning av en tillfällig förvaltare (artikel 29) samt har befogenheten att skriva ner eller konvertera kapitalinstrument utanför resolution.
Krishanteringsåtgärder 3 :
- att vidta en resolutionsåtgärd,4 - att utse en särskild förvaltare enligt artikel 35, - att utse en person för att i resolutionsmyndighetens ställe utöva kontroll över företaget udner resolution (artikel 72.1) och, i förekommande fall, upprätta och implementera en affärsomorganisationsplan vid användning av skuldnedskrivningsverktyget (artikel 51.2).
I förslaget till lag om resolution (2015:000) använder kommittén begreppet krisavvärjande åtgärd istället för krisförebyggande åtgärd. Kommitténs definition av resolutionsåtgärd omfattar samtliga krishanterande åtgärder enligt direktivet förutom beslut om resolution.5 Vi använder därför fortsättningsvis begreppen kris-
2 Artikel 2, definition 101. 3 Artikel 2, definition 102. 4 Artikel 2, definition 40. 5 Jfr 1 kap. 2 § förslaget till lag om resolution (2015:000).
Överklagande SOU 2014:52
1284
avvärjande åtgärder och beslut om resolution och resolutionsåtgärder.
33.2 Skälen för kommitténs förslag
33.2.1 Förhandsprövningar
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndighetens beslut om kris-
avvärjande åtgärder och beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska inte behöva föregås av godkännande på förhand av domstol.
Direktivet öppnar för en möjlighet att införa en rättslig förhandsprövning av beslut om krisavvärjande åtgärder och beslut om resolution och resolutionsåtgärder. I skälen till bestämmelsen anges följande. Den förhandsprövning som direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att införa förutsätter, som framgår av artikeltexten, ett skyndsamt förfarande vad avser förhandsgodkännande av beslut om resolution och resolutionsåtgärder. Domstolen bör i dessa fall meddela beslut inom 24 timmar och myndigheten ska därefter omedelbart kunna fatta sitt beslut. Det anges vidare att en sådan ordning (med förhandsprövning) inte ska påverka parters rätt att lämna en ansökan till domstolen om att upphäva en resolutionssåtgärd under en begränsad period efter det att resolutionsmyndigheten har fattat beslut om resolutionssåtgärden. Generellt har inte svenska myndigheter något krav eller någon möjlighet att begära förhandsprövningar i domstol. En sådan beslutsprocess är udda i ett system med självständiga myndigheter.
De krisavvärjande åtgärder som Finansinspektionen har att besluta om enligt det nya regelverket påminner till sin karaktär till viss del om befintliga tillsynsåtgärder och ryms i flertalet fall inom befintliga bemyndiganden och möjligheter till ingripanden enlig lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersmarknaden. Det finns inte i dag något krav på förhandsgodkännande av Finansinspektionens beslut och det finns enligt kommitténs uppfattning inget som skulle motivera ett införande av förhandsgodkännande för de typer av åtgärder som nu föreslås.
När det gäller beslut om resolution och resolutionsåtgärder konstaterar kommittén följande. Beslut om resolution och resolutionsåtgärder är ett delvis nytt slag av åtgärdsbeslut för en
SOU 2014:52 Överklagande
1285
myndighet som inte är domstol. Det handlar om åtgärder som innebär ingrepp i grundläggande rättigheter, framför allt egendomsskyddet. Det är i synnerhet beslutet att inleda resolution som innefattar en bedömning av allmänintresset och dess betydelse i det enskilda fallet som öppnar upp för efterföljande beslut om resolutionsåtgärder. Kommittén konstaterar emellertid att direktivet kräver att medlemsstaterna säkerställer att varje resolutionsmyndighet har den sakkunskap, de resurser och den operativa kapacitet som krävs för att tillämpa resolutionsåtgärder.6 Kommittén ser därför ingen anledning att göra någon annan bedömning för beslut om resolution och resolutionssåtgärder än för de krisavvärjande åtgärderna i detta fall.
33.2.2 Överklagande av beslut om krisavvärjande åtgärder och resolutionsåtgärder
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndighetens och Finans-
inspektionens beslut enligt lagen om resolution får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Resolutionsmyndighetens beslut om resolution och resolutionsåtgärder gäller omedelbart.
Resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen får bestämma att andra beslut enligt lagen om resolution ska gälla omedelbart.
Dessa bestämmelser gäller inte beslut som regeringen fattar enligt lagen om resolution.
Mål vari beslut om resolution eller resolutionsåtgärder prövas ska handläggas skyndsamt.
De ekonomiska bedömningar som har legat till grund för resolutionsmyndighetens beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska vara del av rättens prövning av det överklagade beslutet.
Kommitténs bedömning: Finansinspektionens övriga beslut
med anledning av föreslagna regler ryms inom de ingripandemöjligheter som föreskrivs i gällande rätt och bör överklagas enligt ordinarie instansordning för beslut som fattats av förvalt-
6 Jämför artikel 3.8.
Överklagande SOU 2014:52
1286
ningsmyndighet i likhet med vad som föreskrivs för Finansinspektionens beslut enligt gällande rätt.
Överklagande av krisavvärjande åtgärder
De beslut som Finansinspektionen kommer att fatta inom ramen för den krisavvärjande verksamheten kommer i likhet med dagens ordning att kunna bli föremål för ingripanden av myndigheten i form av förelägganden, förbud att verkställa beslut eller anmärkning. Vid allvarliga överträdelser kan varning meddelas eller institutets tillstånd återkallas.
De krisavvärjande åtgärder som Finansinspektionen beslutar om har behandlats i kapitel 28 (återhämtningsplaner) och kapitel 29 (tidiga ingripanden och tillfällig förvaltare). Därav framgår att dessa ryms inom ramen för befintliga bemyndiganden och ingripandemöjligheter enligt sektorslagstiftningen. Överklaganden av dessa beslut regleras således redan, dvs. de följer ordinarie instansordning för beslut fattade av förvaltningsmyndighet.
Resolutionsmyndigheten beslut om krisavvärjande åtgärder avser framför allt resolutionsplaneringen och åtgärder för att undanröja hinder för resolution och kommer att framgå av lagen om resolution. Dessa bestämmelser har behandlats i kapitel 23 och 17. Även Finansinspektionens möjlighet att besluta om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution kommer att framgå av resolutionslagen. Dessa beslut ska kunna överklagas. Det finns ingen anledning att frångå ordinarie instansordning för förvaltningsmyndighets beslut för resolutionsmyndighetens eller Finansinspektionens beslut i dessa fall. Överklagande bör därför ske till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. Det bör införas en bestämmelse som ger myndigheterna möjlighet att bestämma att beslutet ska gälla omedelbart.
Överklagande av beslut om resolution och resolutionsåtgärder
De åtgärder som blir föremål för beslut inom ramen för den krisavvärjande verksamheten knyter i mångt och mycket an till befintliga tillsynsåtgärder och kommande sådana inom ramen för CRR/CRD. När det gäller beslut om resolution och resolutions-
SOU 2014:52 Överklagande
1287
åtgärder är det inte lika självklart att dra paralleller till liknande typer av beslut som fattas av förvaltningsmyndigheter i dag. Resolution innefattar ett brett spektrum av åtgärder som rymmer komplexa ekonomiska bedömningar, avvägningar mellan enskilda och allmänna intressen och bedömningar med statsfinansiella implikationer.
Bestämmelser av denna karaktär finns dock i stödlagen. Där har lagstiftaren valt en särskild beslutsordning med en prövningsnämnd. Enligt kommitténs förslag i denna del upphävs emellertid den nuvarande stödlagen för att ersättas med en ny lag vars bestämmelser inte föranleder någon överprövning. Frågan i detta sammanhang är huruvida det är aktuellt att införa en motsvarande särskild beslutsordning i samband med resolution. För att besvara denna fråga analyseras nedan förutsättningarna för överklagande med utgångspunkt i den ordinarie instansordningen för förvaltningsbeslut.
Förvaltningsprocesslagen (1971:291) är tillämplig på förvaltningsdomstolarnas rättsskipande verksamhet. Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen är subsidiära. Om det i lag har meddelats bestämmelser som avviker från den lagen, gäller den bestämmelsen.
Skyndsam prövning
Överklagade beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska prövas skyndsamt. Direktivet anger dock inte någon konkret tidsperiod för vad som avses med skyndsam i denna situation i motsats till vad som anges för förhandsprövningar av resolutionsmyndighetens beslut. När ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd överklagas har dock själva åtgärden redan vidtagits och de allvarliga finansiella stabilitetsrisker som har förelegat har bemötts med vad resolutionsmyndigheten har bedömt som den mest lämpliga åtgärden i det aktuella fallet. Det är däremot angeläget för klagande part att ett felaktigt beslut kan upphävas så snart möjligt. Förvaltningsprocesslagen innehåller inga bestämmelser om handläggningsfrister för denna typ av mål. Resolutionslagen bör därför kompletteras med särskilda bestämmelser om skyndsamhet i handläggningen. Att i lag ange en exakt tidsperiod inom vilken domstolen ska ta upp målet till avgörande anser kommittén mindre lämpligt. Här får rätten i stället själv bevaka rättssäkerheten inom ramen för ett allmänt utformat skyndsamhetsrekvisit.
Överklagande SOU 2014:52
1288
Resolutionsmyndighetens ekonomiska bedömningar
Det följer av direktivet att medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndighetens ekonomiska bedömningar ska ligga till grund för domstolens bedömning av överklagandet. Enligt förvaltningsprocesslagen ska rättens avgörande grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet.7 Rätten har också en skyldighet att se till att ett mål blir utrett som dess beskaffenhet kräver.8 Det är kommitténs uppfattning att om de ekonomiska bedömningar som resolutionsmyndigheten har lagt till grund för sitt beslut blir en del av målet kommer domstolen, enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen, att lägga dessa till grund för sitt beslut på det sätt direktivet föreskriver. Kommittén fäster då särskild vikt vid att de nationella domstolarna på intet vis är förhindrade att undersöka om de bevis som åberopas av resolutionsmyndigheten är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, om de utgör samtliga relevanta uppgifter som bör beaktas för att bedöma en komplicerad situation och om de styrker de slutsatser som dragits.
En bestämmelse med innebörd att resolutionsmyndighetens ekonomiska bedömningar som har legat till grund för det bestridda beslutet ska vara en del av målet bör tas in i resolutionslagen.
Uppskjutande av omedelbart gällande beslut
Enligt förvaltningsprocesslagen kan rätten förordna att det överklagade beslutet, om det träder i tillämpning omedelbart, tills vidare inte ska gälla. Bestämmelsen ger uttryck för det s.k. inhibitionsinstitutet. Förutsättningar för att inhibera beslut är först och främst att beslutet gäller omedelbart, alltså utan att laga kraft måste inväntas. De materiella förutsättningarna för inhibition kan sammanfattas så att för inhibition krävs dels att det är sannolikt att talan kommer att bifallas, dels att verkställighetsförbudet är ägnat att förhindra att ett allmänt eller enskilt intresse åsamkas beaktansvärd skada.9 Direktivet anger att resolutionsmyndighetens beslut ska träda i kraft omedelbart samt att inlämnande av ett överklag-
7 Jfr 30 §. 8 Jfr 8 §. 9 Bertil Wennergren och Ulrik von Essen, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar. version den 1 september 2013 (sjätte upplagan med tillägg och ändringar) Zeteo, 28 §, författningskommentar.
SOU 2014:52 Överklagande
1289
ande inte ska innebära automatiskt uppskjutande av det bestridda beslutet. Eftersom ett beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska gälla omedelbart skulle detta, enligt förvaltningsprocesslagen, kunna bli föremål för inhibition vid ett överklagande av beslutet. Även direktivet öppnar enligt sin ordalydelse för en möjlighet för domstolen att skjuta upp det överklagade beslutet (”inte innebära automatiskt uppskjutande av”). Enligt direktivet ska emellertid beslutet om en resolutionsåtgärd ge upphov till en presumtion att det skulle strida mot det allmännas intresse att skjuta upp verkställandet av beslutet. Denna presumtion ska vara motbevisbar. Någon sådan förutsättning finns inte för prövningen enligt förvaltningsprocesslagen. Prövningen utgår istället ifrån en bedömning av sannolikheten för ett slutligt bifall till själva sakfrågan i målet. I praxis har i allmänhet uppställts en tämligen hög grad av sannolikhet för att meddela inhibition. Om målet är av sådan karaktär att det för den enskilde kan antas medföra betydande olägenheter om beslutet ska gälla omedelbart kan kravet sättas lägre. I ett sådant fall kan inhibition meddelas redan om utgången är oviss. Detta förutsätter emellertid att det inte finns starka motstående intressen som med sådan styrka talar för att beslutet likväl ska gälla omedelbart.10
I mål vari beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska prövas föreligger mycket starka allmänintressen. Att inhibera ett beslut om resolution eller ett beslut att vidta en resolutionsåtgärd skulle kunna förhindra kontinuiteten för kritisk verksamhet, skada förtroendet för det finansiella systemet och i vissa situationer även ge upphov till en systemkris.
Det allmänna intresset av finansiell stabilitet och det faktum att detta inte kan upprätthållas om inte skyndsamma åtgärder vidtas bör enligt kommitténs uppfattning tala för en mycket restriktiv hållning vad avser utrymmet att meddela inhibition i dessa mål. Till resonemanget hör också de ersättningsregler som framgår av resolutionslagen. Ägare och borgenärer är berättigade till ersättning som lägst motsvarar vad de skulle ha erhållit i konkurs. De riskerar därmed inte att lida någon ekonomisk skada genom att ett överklagat beslut omresolution och resolutionsåtgärder inte inhiberas eftersom alternativet till resolution och resolutionsåtgärder skulle ha varit konkurs. Kommittén bedömer därför att direktivet i denna
10 Se fotnot 9.
Överklagande SOU 2014:52
1290
del inte föranleder någon begränsning av möjligheterna att meddela inhibition enligt förvaltningsprocesslagen.
Följden av ett upphävt beslut
Som framgår av direktivet ska domstolens upphävande av resolutionsmyndighetens beslut inte påverka några efterföljande administrativa åtgärder eller transaktioner som den berörda resolutionsmyndigheten beslutat om och som baserade sig på det upphävda beslutet. Följden av ett upphävt beslut blir en möjlighet för sökanden att ansöka om ersättning för den förlust som den sökande har lidit. Denna process bör föras i allmän domstol.
Sammanfattande kommentarer
Det finns enligt kommitténs bedömning inte skäl att frångå ordinarie instansordning för överprövning av förvaltningsrättsliga beslut i resolution. Kompletterande bestämmelser till förvaltningsprocesslagen vad avser skyndsam handläggning och utredning i målet bedöms vara tillräckligt för att införliva direktivet i denna del.
1291
34 Övergångsbestämmelser
Kommitténs förslag: Bestämmelser om avtalsenlig skuld-
nedskrivning ska tillämpas på skulder som getts ut eller ingåtts efter den 31 december 2015.
Resolutionsavgift tas ut första gången 2016 och ska avse år 2015.
Skuldnedskrivning
I avsnitt 15.15 behandlar vi avtalsenlig skuldnedskrivning och vikten av att säkerställa att skuldinstrument som lyder under ett annat lands lag, i praktiken länder utanför EES, kan skrivas ner eller konverteras inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget. Enligt kommitténs förslag ska företagen bli skyldiga att låta de skulder som det ger ut omfattas av avtalsklausuler som erkänner att skulderna kan komma att skrivas ned eller konverteras till följd av ett beslut om resolution av svenska myndigheter. Verkställigheten av resolutionsmyndighetens beslut säkerställs därmed oavsett om lagstiftningen i det land där resolutionsmyndighetens beslut ska verkställas erkänner att ett sådant beslut får verkställas i landet eller inte.
Av övergångsbestämmelserna bör det framgå att bestämmelsen tillämpas på skulder som getts ut eller ingåtts efter den 31 december 2015, dvs. från den tidpunkt när skuldnedskrivningsverktyget är tillämpbart.
Övergångsbestämmelser SOU 2014:52
1292
Resolutionsavgift
I kapitel 21 om Finansieringsarrangemang behandlar vi bland annat resolutionsavgiften. Institut och EES-filialer med tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige (avgiftsskyldiga) ska betala årliga avgifter till resolutionsreserven bestående av en resolutionsavgift och – om behov uppstår – en tilläggsavgift. Avgifterna ska betalas i efterskott, dvs. avse det närmast föregående året.
Det bör införas en övergångsbestämmelse i lagen som anger att resolutionsavgift tas ut första gången 2016 och ska avse år 2015.
1293
35 Konsekvenser av kommitténs förslag
35.1 Kravet på konsekvensanalys
I kommittéförordningen (1998:1474) finns ett generellt krav på att statliga kommittéer ska bedöma och diskutera konsekvenserna av de förslag de lägger fram. När det gäller de ekonomiska konsekvenserna ska kommittén beskriva hur kostnader och intäkter påverkar både offentliga och privata aktörer och utifrån detta hur det samhällsekonomiska utfallet kan förväntas bli. I den mån förslagen innebär kostnadsökningar eller inkomstminskningar för stat, kommuner eller landsting ska utredningen också föreslå finansiering. Utöver de ekonomiska konsekvenserna anger kommittéförordningen att kommittén ska beskriva konsekvenserna för den kommunala självstyrelsen, för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för utvecklingen i ett regionalt perspektiv, för de mindre företagens situation relativt större företag, för jämställdheten samt vad avser de integrationspolitiska målen.
Om det handlar om nya eller ändrade regler ska konsekvenserna också diskuteras utifrån de krav som ställs i förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. Här krävs bland annat att kommittén ska redovisa vilket problem den avser lösa och på vilket sätt, ska diskutera tänkbara alternativa lösningar, vilka som berörs av de nya eller förändrade reglerna och hur och de kostnadsmässiga konsekvenserna för olika alternativ. Om regelförslagen berör företag ska man bl.a. beskriva vilka typer av företag som berörs, deras antal och storlek och påverkan på deras administrativa och andra kostnader och konkurrensförhållanden. Särskild uppmärksamhet ska ägnas situationen för mindre företag. När det gäller påverkan på företag har Regelrådet utvecklat anvisningar och råd för hur detta ska mätas, analyseras och bedömas. Regelrådet har
Konsekvenser av kommitténs förslag SOU 2014:52
1294
också uppgiften att granska och bedöma de konsekvensutredningar som görs av kommittéer och av myndigheter.
35.1.1 Genomförande av EU-direktiv
Kommittén ger i detta betänkande förslag på genomförande av EU:s resolutionsdirektiv. Detta direktiv ska vara införlivat den 1 januari 2015. Med undantag för reglerna om skuldnedskrivningsverktyget ska bestämmelserna även tillämpas från den tidpunkten. Bestämmelserna om skuldnedskrivningsverktyget ska vara införda i lag till den 1 januari 2015, men behöver inte tillämpas förrän den 1 januari 2016.
De nya bestämmelserna kommer att få konsekvenser för riskerna för finansiella kriser, företagens finansieringskostnader, konkurrensen bland finansiella företag och för den administrativa bördan för företag och myndigheter. Kommissionen har gjort en konsekvensanalys beträffande sitt förslag till direktiv.1 Förhandlingar har sedan skett mellan EU:s medlemsstater i rådet och med Europaparlamentet om den slutliga utformningen av direktivet. Eftersom medlemsstaterna är skyldiga att genomföra direktiv i nationell rätt är det viktigt att konsekvensanalyser görs löpande under förhandlingarna.
Kommittén har i uppdrag att ge förslag på hur EU:s resolutionsdirektiv ska genomföras i svensk lagstiftning. Direktivet är bindande med avseende på det resultat som ska uppnås. Konsekvensen av förslagen är i den meningen given. Form och tillvägagångssätt för genomförandet är dock upp till medlemsstaten och olika sätt att genomföra direktivet kan möjligen leda till olika konsekvenser. Därtill kommer att direktivet innehåller en rad oklarheter, i vissa fall av sådan karaktär att bestämmelser framstår som inbördes oförenliga, som innebär att tolkningen av direktivet långt ifrån alltid är självklar. Kommittén har löpande redovisat sina ståndpunkter vad gäller genomförandet, men har prioriterat att komma med ett fullständigt förslag till hur direktivet ska genomföras i svensk rätt framför att endast genomföra delar och göra utförliga konsekvensanalyser av dessa förslag. Som framgår av inledningen, har tid bedömts vara viktigare än kvalitet. Direktivet är vidare ett s.k. minimidirektiv, dvs. syftar till införandet av gemen-
1 Commission Staff Working Document Impact Assessment, Brussels, 6.6.2012 SWD (2012) 166 final.
SOU 2014:52 Konsekvenser av kommitténs förslag
1295
samma harmoniserade minimiregler för återhämtning och resolution i medlemsstaterna, vilket innebär att Sverige får införa eller behålla regler som är striktare eller kompletterar de som finns i direktivet under förutsättning att de inte står i strid med direktivet (eller med de delegerade akter och genomförandeakter som antas på grundval av direktivet). I de fall som kommittén föreslår striktare regler förs ett resonemang om fördelarna med det, men även i dessa fall har fullständiga konsekvensanalyser av förslagen prioriterats ned.
Kommittén föreslår även en ny lag rörande förebyggande statligt stöd. Denna lag föreslås ersätta stödlagen och föreslås inte innehålla några nya bestämmelser jämfört med den lagen som inte följer av resolutionsdirektivet. För dessa bestämmelser gäller samma avvägningar som de som har redovisats ovan.
35.1.2 Förslagen syftar till minskade samhällsekonomiska kostnader
Finansiella kriser kan ge upphov till stora samhällsekonomiska kostnader. Det handlar om kostnader för den offentliga sektorn, för företagen och för de enskilda medborgarna. Förutom de direkta statsfinansiella kostnaderna för att hantera en kris medför finansiella kriser stora realekonomiska kostnader. Enligt IMF:s beräkningar uppgick kostnaderna av krisen för de europeiska bankerna under åren 2007–2010 till nästan 1 000 miljarder euro eller åtta procent av EU:s BNP.2 Eurostat har också beräknat att den ekonomiska nedgång som följde av finanskrisen medförde ett produktionsbortfall i EU på sex procent under 2009. Utöver det produktionsbortfall som inträffar i samband med finansiella kriser kan dessa även leda till långsiktiga effekter genom att, för en överskådlig framtid, BNP ligger på en lägre nivå och arbetslösheten på en högre nivå än om krisen inte hade inträffat.
Den globala finanskrisen medförde också omfattande statsfinansiella kostnader. Mellan oktober 2008 och oktober 2011 godkände Europeiska kommissionen 4 500 miljarder euro, vilket motsvarar 37 procent av EU:s BNP, i statligt stöd till finansiella företag.3 De offentliga finanserna pressades också av minskade skatte-
2 Commission Staff Working Paper. Executive Summary of Impact Assessment, Brussels 20.7.2011 SEC (2011) 949 final, s. 1. 3 Commission Staff Working Paper. Executive Summary of Impact Assessment, Brussels 6.6.2012 SWD (2012) 167 final, s. 1.
Konsekvenser av kommitténs förslag SOU 2014:52
1296
intäkter till följd av den ekonomiska nedgången. Denna sammanlagda påfrestning bidrog till statsfinansiella problem i flera EUländer och som därmed även underbyggde den statsfinansiella krisen i euroområdet som följde på den globala finanskrisen.
Kommittén konstaterade i sitt delbetänkande (SOU 2013:6) att även om de bakomliggande och utlösande faktorerna till de olika finansiella kriser som har ägt rum runt om i världen är likartade så har effekterna på den reala ekonomin, konsekvenserna för bankerna och staten skiljt sig åt mellan kriserna. Även hur stort tillväxtfallet i samband med krisen och hur långdragna effekterna blivit har varierat. En viktig faktor konstaterade kommittén var hur exportberoende det krisdrabbade landet var och om krisen sammanföll med en global hög- eller lågkonjunktur. Det är därför inte möjligt att ange med exakthet värdet av att undvika finansiella kriser, men kommittén kan konstatera att detta värde kan potentiellt vara mycket stort för samhället och för enskilda.
Utgångpunkten för de nya rättsakterna är att stärka möjligheterna för myndigheter i medlemsstaterna att kunna rekonstruera och avveckla institut och finansiella koncerner på ett ordnat sätt, dvs. utan spridningseffekter och med bevarandet av kritiska verksamheter, och så att ägare och borgenärer bär kostnaderna för detta i stället för skattebetalarna. Därigenom stärks marknadsdisciplinen, vilket bidrar till att främja ett sunt risktagande. Ett sunt risktagande minskar i sin tur riskerna för framtida finansiella kriser.
De huvudsakliga vinsterna med det nya regelverket är alltså den minskade sannolikheten för framtida kriser. Även de nya kraven på förberedelser och planering minskar risken för att en finansiell kris uppstår. Nyttan av det arbetet bör dock vägas mot den ökade administrativa börda det innebär för företag och myndigheter. Det är i praktiken en avvägning som myndigheterna kommer att få göra.
Om ett enskilt företag hamnar i kris så innebär de föreslagna reglerna att det nu finns verktyg för att kunna ta kontroll över företaget i syfte att genomföra en ordnad rekonstruktion och avveckling om så behövs för att undvika en finansiell kris. Möjligheter till detta fanns även tidigare i Sverige genom stödlagen, men kommittén bedömer att de nya reglerna ger ett effektivare kontrolltagande och inte minst möjligheter att låta borgenärer bidra till resolutionen. Om offentliga medel behöver användas för att finansiera resolutionen av ett företag ska dessa över tid finansieras av avgifter från företagen som kan bli föremål för resolution. Detta är
SOU 2014:52 Konsekvenser av kommitténs förslag
1297
dock i princip ingen skillnad mot i dag då stabilitetsavgiften tas ut för ett motsvarande ändamål.
Eftersom vissa finansiella företag, framför allt stora och komplexa banker, har varit för viktiga för det finansiella systemet för att gå omkull, har lånefinansiärerna vetat om att konkurs inte är ett realistiskt alternativ för staten. Då det inte heller har funnits tvångsmedel för att låta borgenärer bidra till resolutionen har det varit förknippat med en låg risk att ge lån till systemviktiga banker. Denna implicita statsgaranti har inneburit att de systemviktiga företagen har fått lägre finansieringskostnader och därmed fått en konkurrensfördel gentemot mindre institut som kan tillåtas gå i konkurs. Riksbanken har exempelvis uppskattat värdet på den implicita statsgarantin för de fyra svenska storbankerna till i genomsnitt 30 miljarder kronor per år mellan 2002–2010, vilket motsvarar runt 55 procent av den genomsnittliga vinsten under motsvarande år.4 De föreslagna bestämmelserna syftar till att även stora systemviktiga institut ska kunna avvecklas och rekonstrueras och även borgenärer ska vara med och bära förluster och därmed minska den implicita statsgarantin. Detta kommer att innebära, allt annat lika, dels ett mindre behov av offentliga medel för att finansiera resolution, dels en utjämnad konkurrens på bankmarknaden. En bättre konkurrens gynnar allmänheten.
35.2 Konsekvenser för företagen
Även för finanssektorn som helhet har de föreslagna reglerna positiva effekter. Inte minst genom att risken för finansiella kriser minskar och en utjämnad konkurrens mellan systemviktiga och icke-systemviktiga företag. En del av de förslag kommittén lägger fram i detta betänkande kommer emellertid att innebära ökade kostnader för vissa finansiella företag. En minskad statsgaranti innebär att finansieringskostnaderna för de företag som tidigare har åtnjutit en sådan ökar. Riksbankens uppskattning av värdet av den implicita garantin som refererades till ovan tyder på att denna effekt är potentiellt stor. Samtidigt syftar det föreslagna regelverket till att minska de reala kostnaderna av en avveckling, vilket delvis skulle motverka denna effekt. Kommittén har dock av samma skäl som redovisats tidigare inte gjort en närmare beräkning av vad för-
4 Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, Sveriges riksbank, december 2011.
Konsekvenser av kommitténs förslag SOU 2014:52
1298
slagen kan tänkas innebära i form av ökade finansieringskostnader för institut som av marknaden har betraktats som systemviktiga. Den kostnadsökningen är dock en avsedd konsekvens av det nya regelverket, eftersom den representerar värdet av en minskad risk för att skattebetalarnas medel ska behöva användas till att rädda systemviktiga företag och innebär en utjämning av snedvridande konkurrensförhållanden mellan olika finansiella företag.
Förslagen kommer även att innebära kostnader för företagen i form av ökade krav på planering och nya krav som ska efterlevas. Det är kostnader som har bedömts motiverade av kommissionen, Europeiska rådet och Europaparlamentet i syfte att minska risken för finansiella kriser och öka effektiviteten i hanteringen om en kris ändå skulle uppstå. Dessa kostnader riskerar att bli betydande och kommittén ifrågasätter effektiviteten i mycket långtgående förberedelsearbete i form av omfattande planer, men det blir en fråga för myndigheterna att avväga inom ramen för regelverken. Kommittén har i dessa avseenden inte gått längre än vad vi bedömt att direktivet kräver.
Kommittén föreslår även i enlighet med resolutionsdirektivet att avgifter ska tas ut av de företag som omfattas av resolutionsregelverket och som har tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige. En ny resolutionsavgift ska införas för dessa företag och den stabilitetsavgift som i dag tas ut av kreditinstitut ska avskaffas. För kreditinstitut kommer således stabilitetsavgiften bytas ut mot en resolutionsavgift. För de övriga företag som omfattas av resolution blir resolutionsavgiften en ny pålaga.
Enligt direktivet ska avgiften för respektive företag baseras på företagets totala skulder exklusive eget kapital minus garanterade insättningar. Således är avgiftsbasen annorlunda än för stabilitetsavgiften. Enligt beräkningar som Riksgäldskontoret har gjort kommer den totala avgiftsbasen vara något mindre med de nya reglerna.
Direktivet reglerar inte hur stor resolutionsavgiften ska vara, men varje medlemsstat ska se till att omfattningen av dess finansieringsarrangemang för resolution uppgår till minst motsvarande en procent av de garanterade insättningarna senast den 1 januari 2025. När målnivån är uppnådd kan medlemsstater välja att upphöra att ta ut avgifter. För det fall de tillgängliga medlen i fonden efter uppbyggnadsperioden faller under målnivån ska avgiftsuttag återupptas till dess miniminivån åter är uppnådd. Kommittén föreslår att delar av stabilitetsfonden ska föras över till resolutionsreserven. Det
SOU 2014:52 Konsekvenser av kommitténs förslag
1299
skulle innebära att resolutionsreserven redan från början kommer att uppgå till den minsta tillåtna målnivån. Kommittén föreslår emellertid att Sverige ska ha som mål att bygga upp reserven till tre procent av garanterade insättningar då en reserv av den storleken skapar större flexibilitet för resolutionsmyndigheten vid nedskrivning och konvertering av skulder.
Direktivet anger att avgiften ska riskjusteras enligt givna kriterier. Kommittén anser att en riskavgift alltid ska tas ut oavsett om målnivån är uppnådd eller inte av alla företag som har en substantiell sannolikhet att medföra framtida kostnader för resolutionsreserven. Ett viktigt motiv för detta är att införandet av avgifter inte bara bör ske mot bakgrund av behovet att finansiera resolution utan bör även motiveras av att avgifter kan styra beteende och bidra till ett sunt risktagande. Kommittén anser att nivån på riskavgiften inte bör fastslås i lag, utan bestämmas av resolutionsmyndigheten baserat på de förväntade kostnader som kan komma att belasta reserven. Dessa beräkningar ska göras med utgångspunkt i direktivets regler för hur avgiften ska riskdifferentieras, vilka kommer att preciseras närmare genom riktlinjer från Eba. Av detta skäl är det inte möjligt för kommittén att beräkna vilka ändrade kostnader som det nya avgiftssystemet kommer att medföra för de olika företagen.
Kommittén föreslår dock att avgiften ska vara minst 0,01 procent av avgiftsbasen för alla institut så länge reserven understiger tre procent av garanterade insättningar. Enligt beräkningar som Riksgäldskontoret har gjort baserat på data från 2012 svarar det mot ett avgiftsuttag på cirka 0,7 miljarder per år. Avgiften kommer emellertid bli högre än 0,01 procent för alla företag som har en substantiell sannolikhet att medföra framtida kostnader för resolutionsreserven och huruvida resolutionsavgiften kommer innebära ett högre samlat avgiftsintag än dagens stabilitetsavgift som ger ca tre miljarder går av ovan angivna skäl inte att avgöra. Däremot är det klart att vissa företag som idag inte betalar stabilitetsavgift, men som ska betala resolutionsavgift, såsom t.ex. värdepappersföretag, kommer att få en ökad kostnad under den tid som resolutionsreserven byggs upp då de föreslås betala en avgift svarande mot åtminstone 0,01 procent av deras avgiftsbas under denna tid.
Vidare innehåller betänkandet förslag på nya regler om informationsutbyte som ska underlätta samarbetet myndigheterna emellan. Ett effektivt myndighetssamarbete borde om något gynna företagen.
Konsekvenser av kommitténs förslag SOU 2014:52
1300
35.3 Konsekvenser för myndigheter och domstolar
Kommitténs förslag innebär att myndigheterna tilldelas nya uppgifter. När det kan leda till kostnadsökningar handlar det främst om planering och förberedelser för resolution. Merparten av dessa ökade kostnader ska dock finanserias av företagen då resolutionsmyndigheten ges rätt att dra av kostnader för den löpande förvaltningen innan inbetalda resolutionsavgifter tillförs resolutionsreserven.
Det bör betonas att planering och föreberedelser för resolution är till övervägande del nya uppgifter både för svenska och utländska myndigheter. Det är därför svårt att förutse hur detta arbete kommer att utvecklas över tid och hur tidskrävande dessa uppgifter kommer att bli. Kommitténs bedömning är att även om planering inför en kris har fördelar så ska dessa inte överdrivas. Som ovan nämnt är alla kriser olika och har sina särdrag. Detta gör nyttan av en alltför detaljerad planering begränsad. Det är därför viktigt att tillämpningen av de föreslagna reglerna över tid uppnår en lämplig balans mellan nyttan av planering och kostnaderna för detta.
Obeaktat detta så kommer förslagen att leda till kostnadsökningar för myndigheterna. Ökade kostnader kommer att bli en följd av ett ökat behov av personalresurser för att genomföra uppgifterna, utveckling av metoder för uppgifternas genomförande, utbildningsinsatser och konsulttjänster. Konsulttjänster kan exempelvis handla om juridiska analyser i operationaliseringen av regelverket och om IT-stöd.
Riksgäldskontoret har i rapporten Riksgäldens åtgärder för att stärka stabiliteten i det finansiella systemet (2013:2) uppskattat bemanningsbehovet till mellan 10–15 nya årsarbetskrafter för att genomföra de uppgifter som åläggs resolutionsmyndigheten enligt direktivet. Detta är uppgifter som i princip inte utförs i Sverige i dag. Riksgäldskontoret menar vidare att merparten av denna bemanningsförstärkning rör det förberedande arbetet, det vill säga utanför kris. Givet att kommittén föreslår att regeringen ska fördela resolutionsmyndighetens uppgifter mellan Finansinspektionen och Riksgäldskontoret bör en mer detaljerad analys av vilka kostnadsökningar som kan uppstå och hur dessa ska hanteras, dvs. genom omprioriteringar av befintliga resurser eller genom anslagsökningar, göras i samband med att arbetsfördelning slås fast.
Det är sannolikt att ett resolutionsförfarande kommer att leda till rättsliga tvister. Det innebär att regelverket kan leda till en extra börda för domstolarna. Kommitténs bedömning är dock att
SOU 2014:52 Konsekvenser av kommitténs förslag
1301
resolution kommer att vara så pass sällsynt att denna konsekvens är försumbar.
35.4 Övriga aspekter
Några direkta effekter av våra förslag när det gäller samhällsmål som brottsbekämpning, regional balans, jämställdhet, integration, kommunal självstyrelse och att förbättra småföretagens verksamhetsförutsättningar, bedömer kommittén som osannolika. Till detta ska dock, återigen, läggas att i den mån förslagen förverkligas och uppnår sina syften – att minska riskerna för och genomslaget av finansiella kriser – blir den långsiktiga ekonomiska utvecklingen i landet bättre. Mer resurser kommer därmed att stå till förfogande, både för enskilda och för den offentliga sektorn. Den vägen torde förutsättningarna att uppnå även dessa samhällsmål generellt förbättras.
1303
36 Författningskommentar
36.1 Förslaget till lag om resolution
1 kap. Inledande bestämmelser
1 §
Paragrafen beskriver lagens innehåll. Av bestämmelsen framgår att lagen innehåller bestämmelser om ett särskilt insolvensförfarande för de typer av företag som räknas upp.
Lagen innehåller också bestämmelser som ska förbereda resolution och undvika fallissemang. Resolutionsmyndigheten ska t.ex. upprätta planer för hur de avser att genomföra resolution för ett visst företag om det blir aktuellt. Dessa och liknande bestämmelser finns i kapitlen 3–6. Det är viktigt att resolutionsmyndigheten samarbetar nära med utländska resolutionsmyndigheter när det handlar om resolution av företag som ingår i en gränsöverskridande koncern. Direktivet innehåller också bestämmelser om hur det ska gå till.
2 §
Av paragrafen framgår att lagen är indelad i avdelningar, vilka det är och vilka kapitel som finns i respektive avdelning.
3–5 §§
Paragraferna genomför artikel 3 i direktivet.
I paragraferna framgår vilka tre myndigheter som är de beslutsfattande myndigheterna enligt lagen och vilka uppgifter de ansvarar för. Det framgår också av lagen vilken myndighet som ansvara för beslutet i varje enskilt fall.
Författningskommentar SOU 2014:52
1304
Resolutionsmyndigheten är den myndighet som har det huvudsakliga ansvaret för beslut om resolution och beträffande åtgärder för att förbereda och underlätta resolution. Resolutionsmyndigheten beslutar om alla resolutionsåtgärder utom det statliga stabiliseringsverktygen. Den är också involverad i erkännanden av tredjelandsförfaranden.
Finansinspektionen beslutar om nedskrivning eller konvertering utanför resolution (6 kap.). Finansinspektionen fattar också beslut om vilka åtgärder som ett företag ska vidta för att undanröja hinder mot konkurs, likvidation eller resolution (3 kap.).
Regeringen beslutar om användandet av de statliga stabilitetsverktygen.
Dessa myndigheter ska samarbeta nära med varandra och med motsvarande utländska myndigheter. Samarbetet inkluderar också bl.a. insättningsgarantisystem och centralbanker.
Bestämmelserna behandlas i kapitel 23, kapitel 25 och avsnitt 30.1.
6 §
Paragrafen genomför artikel 34.1 a, b och f i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar ägare och borgenärers rätt till betalning. I första stycket behandlas två principer som står i fokus för resolution. Det ska för det första genomföras på ett sätt som innebär att ägarna ska bära förluster före borgenärerna. Därefter ska borgenärerna bära förluster och ha inbördes rätt till betalningen enligt den prioritetsordning som vid konkurs följer av förmånsrättslagen och konkurslagen. Av förmånsrättslagen följer vidare att borgenärer som tillhör samma kategori ska behandlas likvärdigt.
De angivna principerna gäller dock bara om det inte finns konkreta bestämmelser som hanterar verktyget eller befogenheten. Sådana bestämmelser finns exempelvis i 22 kap. 16 § om skuldnedskrivningsverktyget.
Av andra stycket framgår förpliktelser som ett företag åtar sig under resolution, liksom vederlagskrav för prestationer som företaget utnyttjar under resolution ska tillgodoses helt. Det finns ytterligare bestämmelser om hur resolutionsmyndigheten ska göra med sådana skulder i 25 kap.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 8.7.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1305
7 §
Paragrafen genomför artikel 34.1 g i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar principen att utfallet för ägare och borgenärer inte får bli sämre än vid konkurs eller likvidation. I lagen finns ytterligare bestämmelser om detta, se 13 kap. 9–11 §§ och 24 kap. 8 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.8.
8 §
Paragrafen genomför delar av artikel 1.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen handlar om krav på proportionalitet. Paragrafens första stycke erinrar om att proportionalitetsprincipen, gäller vid beslut enligt lagen. Av bestämmelsen framgår att ett beslut om en åtgärd endast får fattas om skälen för beslutet uppväger det intrång eller men i övrigt som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse. Det ska med andra ord finnas en rimlig balans mellan fördelarna för det allmänna och de nackdelar som åtgärden innebär för den enskilde. En liknande bestämmelse finns exempelvis i 2 kap. 5 § skatteförfarandelagen (2011:1244). Principen kommer också till uttryck i enskilda lagbestämmelser, t.ex. de i 9 kap. om förutsättningarna för ett beslut om resolution. Se även 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
Av det andra stycket framgår att resolutionsmyndigheten, och i förekommande fall Finansinspektionen, ska ta hänsyn till de angivna omständigheterna när de tillämpar bestämmelserna på ett enskilt företag.
De omständigheter som räknas är företagsspecifika. Av dem följer exempelvis att det inte behöver ställas lika långtgående krav på en återhämtningsplan för en liten lokal sparbank som för en systemviktig affärsbank. Kraven ska visserligen uppfyllas men hur det görs kan alltså variera från fall till fall.
De omständigheter som ska beaktas är arten och omfattningen av företagets verksamhet och dess komplexitet. Det ska tolkas i vid bemärkelse. Det inkluderar företagets aktieägarstruktur, dess juridiska form, dess riskprofil, dess storlek och juridiska ställning,
Författningskommentar SOU 2014:52
1306
dess grad av sammankoppling med andra institut eller med det finansiella systemet i allmänhet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.3.
2 kap. Definitioner
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller definitioner. De behandlas i kapitel 5 eller i de avsnitt till vilket det hänvisar. Definitionen av anmält avvecklingssystem berörs dock inte där. Det är dock samma definition som i 2 § lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. Begreppet finansieringsarrangemang behandlas i avsnitt 24.3.
Bestämmelsen behandlas i kapitel 5.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 44.2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller en definition av kvalificerad skuld. En kvalificerad skuld är en skuld som får skrivas ned eller konverteras. Definitionen inkluderar dock inte sådana relevanta kapitalinstrument som också kan skrivas ned eller konverteras.
Enligt punkten 2 är inte en skuld som är säkerställd en kvalificerad skuld. Med skuld som är säkerställd avses detsamma som ”skuld med säkerhet dvs. en skuld som är säkrad genom inteckning, panträtt eller ett avtal om säkerhet. Begreppet inkluderar även säkerställda obligationer och skulder i form av sådana finansiella instrument som används i syfte att säkra tillgångar som ingår i säkerhetsmassan och som är säkrade på ett sätt som motsvarar det som gäller för säkerställda obligationer. Skulden undantas dock bara till den del den täcks av säkerheten.
Punkten 4 behandlar en skuld som hänför sig till kundmedel och kundtillgångar. Dit hör exempelvis pengar och värdepapper som innehas för en privatpersons räkning. Det inkludera också kundtillgångar eller kundmedel som innehas på uppdrag av UCITS-fonder enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2009/65/EG eller AIF-fonder enligt definitionen i artikel 4.1 a i Europaparlamentets och rådets
SOU 2014:52 Författningskommentar
1307
direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder.
Punkten 7 undantar skulder till anställda. En sådan skuld undantas dock inte avseende den rörliga delen av ersättningen om denna del av ersättningen inte regleras i ett kollektivavtal eller avser en risktagare med väsentlig inverkan. Med risktagare med väsentlig inverkan avses detsamma som i artikel 92.2 i kapitaltäckningsdirektivet.
Punkten 8 behandlar en skuld till en borgenär inom affärs eller handelssektorn. Som exempel på sådana skulder kan nämnas ITtjänster, försörjningstjänster och hyra, förvaltning och underhåll av lokaler.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.5.
3 §
Av paragrafen framgår var det finns andra definitioner och förklaringar än de i 1 och 2.
3 kap. Resolutionsplaner
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 10.1 och 10.6 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att det för ett institut som inte tillsammans med andra företag står under gruppbaserad tillsyn ska upprättas en återhämtningsplan. Vad en sådan plan ska innehålla hur ofta den ska upprättas m.m. framgår av föreskrifter meddelade av regeringen med stöd av 30 kap. 2 §.
Upprättandet av resolutionsplanen ska enligt andra stycket föregås av samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna där väsentliga filialer är belägna. Omfattningen av samrådet de resolutionsmyndigheter som ansvarar för de väsentliga filialerna får anpassas till behovet i varje enskilt fall.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.1.
Författningskommentar SOU 2014:52
1308
2 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 10.2 och 15 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att resolutionsmyndigheten när den upprättar en resolutionsplan för ett visst institut samtidigt ska göra en bedömning av i vilken utsträckning det är möjligt att hantera institutets fallissemang inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution utan någon av de negativa konsekvenser som anges i bestämmelsen. Den bedömning som görs får dock inte förutsätta att Riksbanken eller någon annan centralbank kommer att ge likviditetsstöd eller något annat statligt stöd. Planen får dock förutsätta att resolutionsreserven används för sitt ändamål, men däremot inte något annat statligt stöd.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten ska bedöma om det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet. I det ligger bl.a. att resolutionsmyndigheten ska ta hänsyn till om de åtgärder den överväger är rimliga och trovärdiga. Om det inte är trovärdigt att resolutionsmyndigheten kommer att vidta åtgärden är den alltså inte möjlig att vidta.
Av bestämmelsen framgår vidare att åtgärderna inte ska leda till allvarliga störningar i det finansiella systemet. I detta ligger också att de inte ska resultera i avbrott i kritiska verksamheter. Begreppet kritiska verksamheter definieras i 2 kap. 1 §.
Resolutionsåtgärder mot systemviktiga institut kan förväntas leda till störningar av något slag, men så kan vara fallet oavsett vilken åtgärd som vidtas. Det får tas med i bedömningen vid om det är möjligt att rekonstruera eller avveckla ett institut. Åtgärderna ska i största möjliga mån inte resultera i allvarliga störningar i det finansiella systemet.
Enligt andra stycket ska bedömningen föregås av samråd med de där nämnda myndigheterna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.4.
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 17.1–17.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten ska vidta om den vid bedömningen enligt 2 § identifierar väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut
SOU 2014:52 Författningskommentar
1309
genom konkurs, likvidation eller resolution. Om resolutionsmyndigheten identifierar sådana hinder ska den enligt första stycket, förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som institutet kan vidta för att minska hindren så att de inte längre är väsentliga eller undanröja de väsentliga hindren.
Av andra stycket framgår att upprättandet resolutionsplanen vilar medan processen för att undanröja de väsentliga hindren pågår.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.5.
4 §
Paragrafen genomför artiklarna 17.4 och 17.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten ska vidta om den bedömer att de åtgärder som institutet föreslår är otillräckliga för att effektivt minska eller undanröja de väsentliga hindren. Resolutionsmyndigheten ska då, efter samråd med Finansinspektionen, fatta ett beslut om att överlämna ärendet till Finansinspektionen. Av det beslutet ska det framgå vilka väsentliga hinder som resolutionsmyndigheten identifierat och vilka åtgärder som den har identifierat för att åtgärda dem. Resolutionsmyndigheten får dock, enligt andra stycket, fatta ett sådant beslut bara om den kan visa att de åtgärder som institutet föreslagit inte är tillräckliga för att undanröja eller minska de väsentliga hindren och att de åtgärder som den föreslår är proportionerliga.
Vid proportionalitetsbedömningen ska resolutionsmyndigheten beakta det hot som de identifierade hindren utgör mot det finansiella systemets stabilitet och väga det mot den inverkan som de identifierade åtgärderna har på institutets verksamhet, dess stabilitet och dess förmåga att bidra till ekonomin. Resolutionsmyndigheterna ska också ta hänsyn till vilka effekter åtgärderna kan få för den inre marknaden för finansiella tjänster, den finansiella stabiliteten inom EES. Resolutionsmyndigetens bedömning i den frågan ska framgå av beslutet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.5.
Författningskommentar SOU 2014:52
1310
5 §
Paragrafen genomför artiklarna 17.4 och 17.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilka åtgärder som Finansinspektionen ska vidta när den har fått ett ärende överlämnat till sig. Inspektionen ska, med utgångspunkt från de väsentliga hinder som resolutionsmyndigheten har identifierat, besluta om föreläggande enligt 26 §. Dessa åtgärder ska dock vara proportionerliga till det hinder som ska undanröjas. Här hänvisas till författningskommentaren till 4 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.5.
6 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 12.1, 12.2, 13.2 och 13.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen första stycke framgår att om ett institut ingår i en koncern ska den omfattas av en koncernresolutionsplan. Den planen ska identifiera vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta mot företaget i fråga och, i förekommande fall vilka åtgärder som utländska resolutionsmyndigheter avser att vidta mot där hemmahörande företag.
En koncern kan bestå av enbart företag i Sverige. I den kan det emellertid också finnas företag i andra länder inom EES. I båda dessa fall ska det upprättas koncernresolutionsplaner. För en gränsöverskridande koncern beror dock innehållet i planen på vad myndigheterna kan komma överens om, se följande paragrafer. En gränsöverskridande koncern definieras i 2 kap. 2 § som en koncern med moder- och dotterföretag i flera länder inom EES.
Enligt andra stycket bör en plan också ange hur resolutionen ska finansieras. Planen får i så fall innehålla en överenskommelse om att kostnaderna ska fördelas mellan finansieringsarrangemangen i de olika länderna. Resolutionsmyndigheten ska i ett sådant fall bära sin del av kostnaderna. Hur kostnaderna ska fördelas mellan de olika finansieringsarrangemangen kommer sannolikt att framgå av olika fördelningsnycklar. Den överenskommelse som träffas om finansieringen kommer att ligga till grund för överenskommelser om hur kostnaderna faktiskt ska fördelas om företaget fallerar. Finansieringsplaner är nämligen en del av de koncernresolutions-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1311
ordningar som myndigheterna ska försöka komma överens om enligt 10 kap.
Tredje stycket beskriver vem som ska upprätta en koncernresolutionsplan för en inte gränsöverskridande koncern och med vem samråd ska ske.
Av fjärde stycket framgår att det är den samordnande resolutionsmyndigheten som ska upprätta planen. Planen ska tas fram inom ramen för resolutionskollegiet. Planen ska tas fram tillsammans med de berörda resolutionsmyndigheterna och eftersamråd med relevanta behöriga myndigheter. Den samordnande resolutionsmyndigheten får involvera resolutionsmyndigheter från tredjeland (se artikel 13.2 i resolutionsdirektivet).
Resolutionsmyndigheten kan ingå i samarbetet antingen som samordnande resolutionsmyndighet eller i egenskap av resolutionsmyndighet för något av dotterföretagen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 23.4.1 och 23.4.2.
7 §
Paragrafen genomför artiklarna 13.4 första stycket, 13.7 och 13.10 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar överenskommelser om koncernresolutionsplaner för en gränsöverskridande koncern.
Resolutionsmyndigheten ska enligt första och andra styckena, oavsett om den är samordnande resolutionsmyndighet eller ansvarig för ett dotterföretag ska försöka komma överens med de övriga relevanta resolutionsmyndigheterna om en koncernresolutionsplan för en gränsöverskridande koncern. En sådan överenskommelse ska träffas inom fyra månader. Som framgår av 16 § kan dock denna tid förlängas i avvaktan på att myndigheterna utreder vilka åtgärder som ska vidtas för att undanröja eventuella väsentliga hinder mot att hantera ett institut inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution.
Av tredje stycket framgår att resolutionsmyndigheten när den är samordnande resolutionsmyndighet, ska ompröva ett gemensamt beslut i där angivna fall.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.3.
Författningskommentar SOU 2014:52
1312
8 och 9 §§
Paragraferna genomför artikel 13.5 första stycket och artikel 13.6 första stycket i resolutionsdirektivet.
Paragraferna beskriver vad som gäller om myndigheterna inte lyckas komma överens enligt 7 §. Då ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om koncernåterhämtningsplanen. De övriga resolutionsmyndigheterna ska upprätta och anta planer för de individuella instituten och besluta om dem. Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de utländska myndigheterna. Av detta följer också att resolutionsmyndigheten i beslutet ska ange vilken hänsyn den tagit till de övriga myndigheternas synpunkter och varför den avviker från den bedömning som gjorts av de övriga myndigheterna. Att besluten ska vara motiverade följer av förvaltningslagen (1986:223).
Bestämmelserna behandlats i avsnitt 23.4.3.
10 §
Paragrafen genomför artiklarna 13.5 andra stycket, 13.6 andra stycket och artikel 13.9 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår vad som gälle om en utländsk resolutionsmyndighet inom fristen hänskjuter ett ärende som avses i 8 eller 9 § till Eba för bindande medling. Resolutionsmyndigheten ska följa ett beslut från Eba. Om Eba inte yttrar sig inom en månad får resolutionsmyndigheten fatta sitt beslut. Detta gäller dock inte om resolutionsmyndigheten anser att det på något sätt kan inkräkta på Sveriges finanspolitiska ansvar.
Som framgår av andra stycket får resolutionsmyndigheten inte hänskjuta ett ärende till Eba efter fyramånadersfristens utgång, se även 29 kap. 7 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.3.
11 §
Paragrafen genomför artikel 13.8 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten är bunden av beslut som fattas av utländska resolutionsmyndigheter och detta även om resolutionsmyndigheten inte har deltagit i beslutet. Sådana
SOU 2014:52 Författningskommentar
1313
beslut som fattas av utländska myndigheter kommer dock inte direkt att binda de svenska företagen, men kanske deras moderföretag. De beslutade planerna kommer exempelvis att ligga till grund för resolutionsmyndighetens beslut om hur stort minimikravet på de nedskrivningsbara skulderna ska vara enligt 4 kap. i lagen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.3.
12 §
Paragrafen genomför artikel 13.10 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten är skyldig att underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten om den anser att en koncernresolutionsplan som beslutats strider mot Sveriges finanspolitiska ansvar.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.3.
13 §
Paragrafen genomför artikel 87 j i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår bl.a. att en koncernresolutionsplan som beslutas för en gränsöverskridande koncern som huvudregel ska följas av resolutionsmyndigheten. Den får dock avvika från planen om den bedömer att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder. Se även exempelvis 10 kap. 4 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.3.
14 §
Paragrafen genomför delar av artikel 16 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilken bedömning som ska göras av möjligheten att hantera en koncern om ett eller flera institut i den fallerar. Den bedömningen ska göras med utgångspunkt från möjligheten att hantera respektive koncernföretag. Beträffande bedömningen i övrigt hänvisas till författningskommentaren till 2 §. Bestämmelserna är tillämpliga både på en gränsöverskridande och en inte gränsöverskridande koncern.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.4.
Författningskommentar SOU 2014:52
1314
15 och 16 §§
Paragraferna genomför artikel 17.2 i resolutionsdirektivet.
Av 12 § framgår att resolutionsmyndigheten ska underrätta bl.a. det institut som myndigheten anser att det finns väsentliga hinder mot att hantera de inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution. En sådan underrättelse, från resolutionsmyndigheten eller en utländsk resolutionsmyndighet, leder enligt 16 § till att den tid som myndigheterna har på sig att fatta ett beslut skjuts fram. Man kan säga att klockan stannar medan processen pågår.
För en gränsöverskridande koncern ska ett eventuellt beslut föregås av den process som beskrivs i 16–25 §§.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 23.4.5.
17 §
Paragrafen genomför artikel 18.1 i resolutionsdirektivet.
När ett institut ingår i en gränsöverskridande koncern ska resolutionsmyndigheten enligt bestämmelsen i denna paragraf försöka komma överens med de övriga resolutionsmyndigheterna om vilka åtgärder som ska vidtas för att undanröja eller minska eventuella hinder. Detta beslut hanteras enligt den process som beskrivs i 18–25 §§.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
18 och 19 §§
Paragraferna genomför delar av artiklarna 18.2–18.4 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna i 18 och 19 §§ beskriver inledningen av processen för att komma fram till vilka åtgärder som ska vidtas för att undanröja eller minska eventuella hinder mot att rekonstruera eller avveckla en gränsöverskridande koncern. Den liknar den process som gäller för en individuell resolutionsplan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1315
20 §
Paragrafen genomför delar av artikel 18.4 och artikel 18.5 första meningen i resolutionsdirektivet
Paragrafens första stycke beskriver vad myndigheterna ska försöka komma överens om när resolutionsmyndigheten är den samordnande resolutionsmyndigheten. Överenskommelsen ska träffas inom den tid som anges i andra stycket. Av tredje stycket framgår att detsamma gäller när resolutionsmyndigheten ansvarar för något av dotterföretagen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
21 §
Paragrafen genomför artikel 18.5 andra meningen i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att den överenskommelse som myndigheterna träffar ska vara motiverad och vilka det ska skickas till. Överenskommelsen är bindande för resolutionsmyndigheten. Den ska enligt andra stycket omsätta beslutet i åtgärder mot institutet när det behövs. Det kan t.ex. bli nödvändigt om överenskommelsen innebär att ett svenskt institut ska ändra något i sin verksamhet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
22 och 23 §
Paragraferna genomför delar av artikel 18.6 första och andra styckena och av artikel 18.7 första stycket i resolutionsdirektivet.
Av paragraferna framgår att om myndigheterna inte kommer överens inom tidsfristen, ska resolutionsmyndigheten inleda den process som beskrivs i 3–5 §, beroende på vilket beslut det är fråga om. Eventuella beslut om åtgärder överlämnas alltså till Finansinspektionen. Om resolutionsmyndigheten inte är samordnande resolutionsmyndighet bör den beakta den samordnande resolutionsmyndighetens beslut. Att besluten ska vara motiverade framgår av förvaltningslagen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
Författningskommentar SOU 2014:52
1316
24 §
Paragrafen genomför artiklarna 18.6 tredje stycket, 18.7 andra stycket och 18.9 i resolutionsdirektivet.
Paragrafens behandlar Ebas bindande medling i olika avseenden, se författningskommentaren till 10 §. Punkterna g, h och k i artikel 17.5 motsvarar dem i 26 § första stycket 7, 8 och 10.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
25 §
Paragrafen genomför artikel 18.8 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att beslut som fattas i enligt 20 § liksom beslut motsvarande de i 22 eller 23 § som fattas av utländska myndigheter är bindande för resolutionsmyndigheten och ska ligga till grund för eventuella beslut som den fattar.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
26 §
Paragrafen genomför artikel 17.5 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilka åtgärder ett institut eller ett annat koncernföretag kan föreläggas att vidta för att undanröja eller minska väsentliga hinder.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.5.
27 §
Paragrafen genomför artiklarna 10.5, 11.1, 13.1.
Av bestämmelsen framgår att ett institut eller ett moderföretag inom EES ska ge resolutionsmyndigheten den hjälp och det stöd som den behöver för att upprätta planen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.2.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1317
4 kap. Minimikravet på nedskrivningsbara skulder
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 45.1, 45.4, 45.5 och 45.14 i resolutionsdirektivet
Paragrafens första stycke innehåller en definition av minimikravet på nedskrivningsbara skulder.
Vilka skulder som är kvalificerade framgår av 2 kap. 2 §. Det är emellertid inte alla kvalificerade skulder som får räknas med när kravet bestäms utan bara de som är ”medräkningsbara”. Vilka de är framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 30 kap. 1 §. Detta framgår av andra stycket
Av tredje stycket framgår hur derivatskulderna ska tas med vid beräkningen av de totala skulderna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.2.
2 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 45.7 och 45.8 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen första stycke framgår att resolutionsmyndigheten i varje enskilt fall ska besluta om minimikravet på nedskrivningsbara skulder. Beslutet ska fattas efter samråd med Finansinspektionen. Av 3 § framgår vilka övergripanden omständigheter som ska beaktas när kravet fastställs. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får precisera kriterierna närmare, se 30 kap. 1 §.
Av paragrafens andra stycke framgår att ett krav ska uppfyllas även på gruppnivå. Beslutet fattas av den samordnande resolutionsmyndigheten När resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndigheten ska den samråda med Finansinspektionen. För en gränsöverskridande koncern ska beslutet fattas enligt den process som beskrivs i 6–10 §§.
Av tredje stycket framgår att resolutionsmyndigheten får besluta att kravet ska tillämpas av vissa andra företag på individuell nivå. Även ett sådant beslut ska fattas efter samråd med Finansinspektionen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 17.3 och 17.6.
Författningskommentar SOU 2014:52
1318
3 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 45.6, 45.8 andra stycket och 45.15 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vad som är vägledandende för storleken på det krav som ställs på företaget i fråga. Det handlar om att säkerställa att det kan hanteras inom ramen för resolution. Om resolutionsmyndigheten bedömer att ett institut inte kommer att försättas i resolution kan dock kravet sättas till noll.
Kravet ska beslutas i anslutning till resolutionsplaneringen och en resolutionsplan ska innehålla information om kravet. Om det i samband med den planeringen bedöms att det finns väsentliga hinder mot att hantera ett institut genom resolution, kan institutet föreläggas att ändra detta, exempelvis genom att emittera nya skulder.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka kriterier som får ligga till grund för den bedömningen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 45.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens först stycke framgår att kravet ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt, Av 13 § framgår att resolutionsmyndigheten ska övervaka att så är fallet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.2.
5 §
Paragrafen genomför artikel 45.13 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten kan kräva att det berörda företaget uppfyller kravet med vissa typer av kvalificerade skulder.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.5.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1319
6–10 §§
Paragraferna genomför artiklarna 45.9 och 45.10 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna beskriver om hur myndigheterna ska försöka komma överens om kravet för en gränsöverskridandekoncern och vad som händer om de inte gör det.
Processen behandlas närmare i avsnitt 17.7.
11 och 12 §§
Paragraferna genomför artiklarna 45.11 och 45.12 i resolutionsdirektivet.
Av paragraferna framgår vilka möjligheter det finns för att göra undantag för vissa institut.
Bestämmelserna behandlas i avsnitten 17.8 och 17.9.
13 §
Paragrafen genomför delar av artikel 45.15 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten ska övervaka att kravet uppfylls. Övervakningen ska avse både individuella och gruppbaserade krav, beroende på vad som är tillämpligt. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva vilken information ska rapporteras lämna till resolutionsmyndigheten för dess övervakning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.2.
5 kap. Åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 68.1, 68.3, 68.5 och 68.6 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 12 kap. 4–7 och 9 §§. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
Författningskommentar SOU 2014:52
1320
2 och 3 §
Paragraferna genomför artikel 55 i resolutionsdirektivet.
För att säkerställa att det är möjligt att skriva ned eller konvertera skulder, ska de nämnda företagen i sina skulder ta in villkor som innebär att borgenären erkänner att skulden kan komma att skrivas ned eller konverteras och accepterar en eventuell minskning av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet eller konverteringar eller indragningar som kan bli följden av antingen ett beslut om inom ramen för resolution eller utanför resolution enligt 5 kap. Bestämmelsen är tillämplig på relevanta skuldinstrument eller kvalificerade skulder som omfattas av lagstiftningen i tredje land, utom de uppräknade kvalificerade insättningarna.
Detta gäller dock bara om det inte framgår något annat av kommissionens tekniska standarder eller om resolutionsmyndigheten har beslutat något annat i ett enskilt fall eller med stöd av föreskrifter meddelade med stöd av 30 kap. 1 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 24.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 27.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag att kontakta potentiella köpare i syfte att förebreda en eventuell resolution av företaget. Av bestämmelsen framgår att ett sådant föreläggande endast får utfärdas efter en underrättelse från Finansinspektionen enligt 15 kap 2 b § LBF eller25 kap. 2 b § LVM.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.4.2.
5 §
Paragrafen genomför artiklarna 10.8 och 71.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får kräva att ett företag för register över ingångna avtal. Myndigheten kan när som helst kräva att företaget upprättar ett sådant register.
De avtal som ska registreras är finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet. Med den sistnämnda typen av avtal avses bl.a. avtal som är hänförliga till den företagskritiska verksamheten, t.ex. IT-avtal.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1321
Av artikel 71.8 framgår att Eba ska ta fram förslag till tekniska standarder för tillsyn angående den information om finansiella avtal som registren minst bör omfatta samt under vilka omständigheter myndigheterna bör kräva av ett företag att det upprättar ett sådant register. För att få en fullständig bild av regleringen måste dessa tekniska standarder beaktas. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om bl.a. registrens innehåll, se 30 kap. 1 §.
Beträffande Finansinspektionens rätt att besluta om upprättande av register hänvisas till 13 kap. 8 a LBF och 23 kap. 3 b § LVM.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 24.4.
6 §
Paragrafen genomför artiklarna 54.1 och 54.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten i samband med resolutionsplaneringen får förelägga ett företag att höja sitt maximikapital för att underlätta den nedskrivning eller konvertering som kan komma att ske om företaget försätts i resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 24.3.
6 kap. Nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 36.4 och artikel 59.10 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller två olika delar. För det första anger den att innan Finansinspektionen beslutar om nedskrivning eller konvertering ska den se till att det finns en sådan värdering som anges i 7 kap. 1 §. Jämför författningskommentaren till nämnda bestämmelse och 7 kap. 3 §.
Med utgångspunkt från den värderingen ska den sedan fastställa hur mycket kapitalinstrumenten behöver skrivas ned för att absorbera förluster så att substansvärdet blir noll, dvs. så att tillgångar och skulder är lika stora. Den ska också fastställa med vilket
Författningskommentar SOU 2014:52
1322
belopp de kapitalinstrumenten behöver konverteras till kärnprimärkapital.
Konverteringsbehovet kommer att styras av vad som krävs för att företaget eller koncernen inte längre ska fallera eller sannolikt, dvs. att genom åtgärden ska företagets återges livskraften.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 30.3.
2–4 §§
Paragraferna genomför artikel 59.3 b–d i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelserna framgår när Finansinspektionen ska fatta beslut om skuldnedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument för ett företag som är hemmahörande i Sverige.
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitten 30.2 och 30.9.
5 §
Paragrafen genomför artikel 59.3 e i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår hur Finansinspektionen ska besluta om nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument om ett företag behöver statligt stöd samt möjligheten för Finansinspektionen att på motsvarande sätt skriva ned eller konvertera alla efterställda skulder i en sådan situation.
Bestämmelsen behandlas utförligt i avsnitt 30.9.
6 §
Bestämmelsen har behandlats utförligt i avsnitt 30.9.
7–10 §§
Paragraferna genomför artiklarna 62.1 och 62.3 och 62.8 i resolutionsdirektivet.
Av paragraferna framgår att Finansinspektionen ska underrätta andra myndigheter när den överväger att fatta ett beslut om nedskrivning eller konvertering. Tillsammans med de underrättade myndigheterna ska den överväga om det finns några realistiska alternativa åtgärder som kan vidtas inom rimlig tid. Med alternativa
SOU 2014:52 Författningskommentar
1323
åtgärder avses tidiga ingripanden och andra tillsynsåtgärder. Dit hör också tillskott av eget kapital eller andra medel som kan bidra till att företagets eller koncernens problem åtgärdas.
Av paragraferna framgår att Finansinspektionen ska försöka komma överens med den utländska berörda myndigheten om behovet att vidta åtgärder.
Om det finns alternativa åtgärder ska den berörda myndigheten se till att de vidtas. Om de inte kommer att vidtas får myndigheten ompröva sitt beslut.
Bestämmelsen behandlas utförligt i avsnitt 30.9.
11–13 §§
Paragraferna genomför artiklarna 60.1a och 47.1 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen motsvaras av 17 kap 1–4 §§. Skillnaden här är att åtgärderna endast avser poster i kärnprimärkapitalet. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till de paragraferna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 30.4.
14 §
Paragrafen genomför delar av artikel 60.1 och artikel 60.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen motsvaras av 22 kap 16 §. Skillnaden här är att denna paragraf endast avser sådana skulder som får räknas in i kapitalbasen, de s.k. relevanta kapitalinstrumenten. Därför hänvisas till författningskommentaren till den paragrafen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 30.4.
15 §
Paragrafen genomför artikel 60.3 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen innehåller ett antal anvisningar som Finansinspektionen ska alltså aktivt verka för att uppfylla de vid en konvertering. Om någon av punkterna 1–4 inte kan uppfyllas bör alternativa åtgärder övervägas, inklusive resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 30.5.
Författningskommentar SOU 2014:52
1324
16 §
Paragrafen genomför artikel 53.1 i resolutionsdirektivet.
Motsvarande bestämmelse finns i 22 kap 22 § Därför hänvisas till författningskommentaren för dem bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 30.7.
17 §
Paragrafen genomför artikel 59.7 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlas utförligt i avsnitt 30.6.
18 §
Paragrafen genomför artikel 60.4 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger att Finansinspektionen får förelägga ett företag som kan bli föremål för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument att stämman i företaget ska ge styrelsen i företaget det bemyndigande som krävs för att företaget utan ytterligare stämmobeslut ska kunna ge ut ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument. Vad som menas med ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument får bestämmas i det enskilda fallet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 30.8.
7 kap. Värdering
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 36.1.
Det är resolutionsmyndighetens ansvar att en värdering som beaktar alla krav i 7 kap. är utförd innan resolutionsåtgärder vidtas. En värdering enligt 7 kap. ska även vidtas innan nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument genomförs. I dessa fall är det Finansinspektionens ansvar att denna värdering utförs, se författningskommentar till 6 kap. 1 §. En värdering ska också vara utförd innan resolutionsmyndigheten fattar beslut att ett visst institut uppfyller villkoren för resolution.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1325
Resolutionsmyndigheten bör se till att värderingen påbörjas så tidigt som möjligt och behöver därför information på ett tidigt stadium om ett institut visar tecken på finansiella problem. Finansinspektionen ska exempelvis underrätta resolutionsmyndigheten när krisavvärjande åtgärder planeras vilket kan vara en anledning för resolutionsmyndigheten att påbörja arbetet med en värdering.
Av bestämmelsen framgår att värderingen ska vara utförd innan resolutionsåtgärder vidtas. Beroende på omständigheterna i varje enskilt fall kommer beslut om resolutionsåtgärder, för vilka värderingen ska utgöra grund, att fattas under en mer eller mindre utdragen tidsperiod. Eftersom värderingen ska spegla situationen i institutet vid tidpunkten för den aktuella åtgärden, kan det bli aktuellt att justera den värdering som låg till grund för exempelvis själva resolutionsbeslutet. Den ekonomiska situationen i institutet kan nämligen ha ändrats i de fall ett beslut om en resolutionsåtgärd fattas en viss tid efter själva resolutionsbeslutet. Utgångspunkten bör vara att själva värderingstidpunkten ska ligga så nära som möjligt i tiden för den åtgärd den utgör grund till. Det är en värdering som utförs och denna justeras för att vara rättvis, väl avvägd och realistisk vid tidpunkten för respektive åtgärd.
Av paragrafen framgår att syftet med värderingen är att värdera institutets tillgångar och skulder. Det är fråga om en initial värdering som differentieras efterhand utefter vilken åtgärd som ska vidtas och vid vilken tidpunkt åtgärden vidtas.
Värderingen ska vara rättvis, väl avvägd och realistisk. Direktivet anger vissa principer och antaganden som värderingen ska beakta. Följer man dessa principer och antaganden uppnås en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering i direktivets bemärkelse. Den närmare metoden för att bedöma värdet av ett instituts tillgångar och skulder ska specificeras i tekniska standarder för tillsyn. I avvaktan på dessa behandlas inte innebörden av rättvis, väl avvägd och realistisk mer i detalj.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.1.
2 §
Paragrafen genomför artikel 36.5 och 36.4g i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1326
Av paragrafen framgår att tillgångar och skulder ska värderas i enlighet med principen om försiktiga antaganden. I direktivbestämmelsen anges specifikt att detta även ska gälla andelen uteblivna betalningar och förlusternas storlek som blir en framåtblickande bedömning. I linje med principen om försiktiga antaganden ska värderingen inte heller förutsätta eventuellt framtida statligt stöd eller nödkredit från riksbanken eller annat likviditetsstöd från riksbanken som inte beviljas enligt standardmässiga villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser från och med den tidpunkt när resolutionsåtgärder vidtas eller befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument utövas.
Värderingen ska även beakta framtida kostnader som institutet kommer att drabbas av. Här avses resolutionsmyndighetens rätt till ersättning från institutet i resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår enligt 25 kap. 5 § och finansieringsarrangemangets för resolutionen rätt att ta ut ränta eller avgifter med avseende på eventuella lån eller garantier som tillhandahållits institutet under resolution, i enlighet med 28 kap. 1 §. Detta ligger också i linje med principen om försiktiga antaganden.
Bestämmelsen i andra stycket slår fast att ett övergripande syfte med värderingen är att säkerställa att institutets förluster identifieras till fullo.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.1 och 18.4.2.
3 §
Paragrafen genomför artikel 36.4 a–f i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår för vilka beslut värderingen ska utgöra underlag. Se kommentaren till 1 § vad avser värderingens syfte. Jämför även kommentaren till 6 kap. 1 § om nedskrivning och konvertering innan resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 36.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger att den som utses till värderare ska ha en oberoende ställning i förhållande till offentliga myndigheter och till det institut som är föremål för värderingen. Europeiska bank-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1327
myndigheten ska utfärda tekniska standarder för tillsyn för att specificera de omständigheter under vilka en person är oberoende i paragrafens mening.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.1.
5 §
Paragrafen genomför artikel 36.6 i resolutionsdirektivet.
Den information som framgår av paragrafens första stycke ska alltid biläggas värderingen. Informationen ska hämtas från institutets räkenskapsinformation. En analys och en uppskattning av det bokförda värdet ska alltid biläggas och bör därför alltid bli ett referensvärde till det värde som blir resultatet av värderingen enligt 7 kap. 1 §.
Av andra stycket framgår att en analys och en uppskattning av tillgångarnas (och skuldernas) marknadsvärde kan, om det är lämpligt, komplettera den analys och uppskattning av det bokförda värdet som framgår av institutets räkenskapsinformation. Detta får ske när något av överföringsverktygen tillämpas (3 § punkterna 4 och 5). En sådan analys med utgångspunkt i marknadsvärdet tas fram under värderingen, till skillnad från det bokförda värdet som framgår av och ska hämtas från institutets räkenskapsinformation.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 18.4.3.
6 §
Paragrafen genomför artikel 36.8 i resolutionsdirektivet.
Som framgår av paragrafen ska värderingen innehålla en uppskattning av det ekonomiska utfallet för respektive klass av aktieägare och borgenärer om institutet hade gått i konkurs eller likvidation. Tillämpningen av denna bestämmelse ska inte påverka den värdering som ska utföras enligt 12 §. Avsikten med att denna information ska vara en del av värderingen är att den ska utgöra underlag och vägledning för resolutionsåtgärder som exempelvis skuldnedskrivningsverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.4.3.
Författningskommentar SOU 2014:52
1328
7 §
Bestämmelsen innehåller en upplysning om vilka bestämmelser som ska vara uppfyllda för att värderingen ska anses slutlig.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.4.
8–10 §§
Paragraferna genomför artikel 36.9 i resolutionsdirektivet.
8 § behandlar de situationer då omständigheterna är så brådskande att det inte är möjligt att uppfylla samtliga de krav som framgår av 1–6 §§ och som är en förutsättning för att värderingen ska anses slutlig. Resolutionsmyndigheten ska då göra en preliminär värdering.
9 § anger de förutsättningar som ska föreligga för att en preliminär värdering ska kunna ligga till grund för beslut om resolutionsåtgärder och nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument. Vad som följer av 4 §, 5 § första stycket och 6 § ska beaktas så långt möjligt.
Den preliminära värderingen ska innehålla en buffert för eventuella ytterligare förluster. Med detta avses att försiktighetsprincipen i den preliminära värderingen tillämpas i högre grad för att skapa denna buffert. Det ska framgå av den preliminära värderingen hur buffertkravet enligt paragrafen har beaktats. Eba får utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för metoden för beräkning och införande av en buffert för ytterligare förluster i den preliminära värderingen.
En preliminär värdering som uppfyller kraven i 9 § utgör tillräcklig grund för resolutionsmyndigheten att vidta resolutionsåtgärder eller att utöva befogenheten att skriva ner eller konvertera kapitalinstrument.
10 § anger att en värdering så snart möjligt ska kompletteras för att uppfylla kraven för en slutlig värdering.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.4.
11 §
Paragrafen genomför artikel 36.11 i resolutionsdirektivet.
Den preliminära värderingen ska kompletteras så snart möjligt för att en slutlig värdering ska kunna fastställas. Denna kompletterande efterhandsvärdering kan utföras samtidigt med den värdering som ska
SOU 2014:52 Författningskommentar
1329
utföras enligt 12 § och av samma oberoende person så länge som de båda värderingarna hålls åtskilda.
Syftena med den slutliga värderingen är att säkerställa att förlusterna vad avser institutets tillgångar till fullo har identifierats och att utgöra underlag till resolutionsmyndighetens beslut enligt denna paragraf.
Av paragrafen framgår vad resolutionsmyndigheten ska göra för det fall den slutliga värderingen utvisar en högre uppskattning av substansvärdet än den preliminära värderingen. Det handlar dels om att utöva befogenheten att öka värdet av fordringar från borgenärer eller ägare till tillämpliga kapitalinstrument som har skrivits ned enligt skuldnedskrivningsverktyget, dels att beordra ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag att göra ytterligare betalningar av ersättning med avseende på tillgångar, rättigheter och skulder till institutet under resolution eller, allt efter omständigheterna, med avseende på aktier eller äganderättsinstrument till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.5.
12 §
Paragrafen genomför artikel 74 i resolutionsdirektivet.
Detta förslag behandlar den jämförelse i efterhand som ska visa om ägare och borgenärer skulle få ett bättre ekonomiskt utfall om företaget under resolution i stället för resolution hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Paragrafens första stycke behandlar den värdering som ska göras för att säkerställa att en av resolutionsregelverkets grundläggande principer att ingen borgenär eller ägare ska få ett sämre ekonomiskt utfall ut än vid konkurs eller likvidation upprätthålls. Det är fråga om en jämförelse mellan det faktiska utfall som ägare och borgenärer fått vid resolution och vad de skulle ha fått om ett konkurs- eller likvidationsförfarande i stället hade inletts vid den tidpunkt som resolutionsbeslutet fattades. Om det konstateras att ägare och borgenärer som betalning, eller kompensation för, sin egendom eller sina fordringar fått ut ett motsvarande lägre belopp än vad de hade erhållit vid konkurs eller likvisation, har de rätt att få ut mellanskillnaden.
Denna värdering ska, i likhet med värderingen inför resolution utföras av en oberoende person, men ska utföras separat från denna. Det behöver dock inte innebära att det är olika personer som gör de
Författningskommentar SOU 2014:52
1330
olika värderingarna. Till skillnad från värderingen inför resolution kan denna värdering överklagas separat från beslutet om resolutionsåtgärd.
Det andra stycket anger att värderingen ska bortse från eventuellt statligt stöd till företaget under resolution.
Det tredje stycket anger att resolutionsmyndigheten ska i uppdraget till värderaren ange om konkurs eller likvidation hade varit alternativet till resolution, vilket följaktligen avgör om det ekonomiska utfallet vid resolution ska jämförs med ett hypotetiskt utfall vid konkurs eller likvidation.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.5.
8 kap. Övergripande om resolution
1 §
Paragrafen genomför artikel 31.2 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen definieras de s.k. resolutionsändamålen. Resolutionsändamålen har, som framgår av andra bestämmelser i lagen, central betydelse för beslutet om ett institut ska försättas i resolution liksom för bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas.
Det första ändamålet är att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet till följd av ett instituts fallissemang. Med begreppet allvarlig störning avses att ett företags fallissemang riskerar att skada det finansiella systemets förmåga att upprätthålla betalningsförmedling, kapitalförsörjning eller riskhantering i en omfattning som kan medföra stora realekonomiska kostnader. Att motverka en allvarlig störning kan handla om att säkerställa att kritiska funktioner kan upprätthållas, dvs. att se till att ovan nämnda samhällsviktiga funktioner finns tillgängliga.
Begreppet kritiska verksamheter behandlas i 2 kap. 1 § och avsnitt 5.5. En kritisk verksamhet i ett fallerande företag kan upprätthållas t.ex. genom att verksamheten som sådan drivs vidare av företaget i fråga eller genom att verksamheten säljs till en privat aktör eller ett broinstitut. I syfte att motverka en allvarlig störning kan åtgärder också behöva vidtas för att förebygga att ett instituts fallissemang leder till betydande negativa spridningseffekter. Detta kan handla om att säkerställa fortsatt drift i någon form, men det kan också handla om att undanta vissa skulder som annars skulle ha omfattats av en skuldnedskrivning.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1331
Det andra ändamålet är att upprätthålla marknadsdisciplinen. Åtgärder som vidtas för att uppfylla något av de övriga resolutionsändamålen kan innebära att ägare och borgenärer behandlas annorlunda än vid konkurs. Om detta innebär att ägare och borgenärer får ett förmånligare ekonomiskt utfall än vid en konkurs kan det skapa förväntningar om att så även kommer att ske framöver. Detta kan i sin tur bl.a. bidra till ett osunt risktagande och konkurrenssnedvridningar.
Det tredje ändamålet är att skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på statligt stöd. Statligt stöd kan vara nödvändigt för att motverka att ett instituts problem ger upphov till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Ändamålet syftar till att säkerställa att offentliga medel används som en sista utväg och att företag och resolutionsmyndigheten i det resolutionsförberedande arbetet, t.ex. vid upprättandet av resolutionsplaner, inte ska förlita sig mer än nödvändigt på att statligt stöd ska användas.
Det fjärde ändamålet tillhandahåller ett skydd för vissa insättare och investerare som omfattas av investerarskyddet. Insättarna kan behöva skyddas för att säkerställa att de får obruten tillgång till sina pengar och möjlighet att genomföra betalningar. Det handlar om att upprätthålla det konsumentskydd som t.ex. insättarna i egenskap av konsumenter förväntar sig. När det anses behövas ett skydd för insättarna kan det tillhandahållas genom att verksamheten (eller de delar som påverkar insättarnas situation) överlåts till en privat aktör eller till ett broinstitut. Att skydda investerare kan exempelvis handla om att vidta åtgärder inom ramen för resolution som syftar till att bevara en obruten möjlighet för värdepappersinnehavare att disponera sina värdepapper.
Det femte ändamålet är att tillhandahålla ett skydd för kundmedel och kundtillgångar medel som omfattas av redovisningsskyldighet, men som inte omfattas av investerarskyddet.
Vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka allvarliga störningar, skydda insättare etc. framgår dock inte av förvarande bestämmelsen utan får bedömas från fall till fall och utifrån de mål som är relevanta i det enskilda fallet, dvs. de ändamål som kan hotas av företagets fallissemang. Till exempel, om ett fallissemang i ett företag kan leda till att kritiska verksamheter hos ett annat företag upphör, men inte hos det fallerande företaget slås ut, är det som regel spridningsrisken som är relevant och inte de kritiska verksamheterna (vilket inte utesluter att det kan finnas flera
Författningskommentar SOU 2014:52
1332
resolutionsändamål). Situationen kan emellertid vara en annan om fallissemanget kan leda till eller förväntas leda till att flera andra företag med liknande verksamhet får problem och att detta sammantaget kan leda till problem med att upprätthålla någon grundläggande funktion. Det kan då finnas skäl att beakta verksamheten som kritisk även hos det fallerande företaget, trots att den inte är kritisk isolerat sett.
Som beskrivs i avsnitt 3.5.2 kommer Finansinspektionen att vara skyldig att peka ut vilka institut är systemviktiga och eventuellt besluta om en buffert för systemviktiga institut. Denna förteckning kan ge en fingervisning om vilka institut som bedriver kritisk verksamhet eller som på annat sätt är av betydelse för ett stabilt finansiellt system. Bedömningen av vilken effekt ett företags eventuella fallissemang kan få på den reala ekonomin görs inte bara när Finansinspektionen identifierar och sätter eventuella buffertkrav på de systemviktiga instituten, utan även vid upprättandet av återhämtningsplaner, resolutionsplaner och vid ett beslut om att försätta ett företag i resolution. Det är därför viktigt att Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten samråder med varandra.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 6.1 och 6.2.
2 §
Paragrafen behandlar när Finansinspektionens ska ta ställning till om ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera och om det finns några andra åtgärder än resolution som inom rimlig tid skulle förhindra att företaget fallerar. Som framgår av 3 § är det först när Finansinspektionen har faststället detta som resolutionsmyndigheten får pröva frågan om resolution.
Finansinspektionen får enligt paragrafen fastställa om dessa förutsättningar föreligger på eget initiativ. Det kommer nog också att vara det vanliga eftersom det är Finansinspektionen som har den bästa inblicken i företagens finansiella ställning. Om regeringskansliet, resolutionsmyndigheten eller Riksbanken begär att inspektionen tar upp frågorna till prövning ska Finansinspektionen göra det. I paragrafen finns en erinran om detta vilket också följer av allmänna principer.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1333
Oavsett anledningen till att Finansinspektionen behandlar frågan om fallissemang m.m., ska prövningen föregås av samråd med regeringskansliet, resolutionsmyndigheten och Riksbanken.
3 §
Av paragrafen framgår när resolutionsmyndigheten får pröva om ett företag ska försättas i resolution. En nödvändig förutsättning för detta är att Finansinspektionen har fastställt att företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera och att det inte finns några andra åtgärder än resolution som inom rimlig tid skulle förhindra att företaget fallerar. Att 9 kap. 1 § framgår att resolutionsmyndigheten inte får göra någon egen prövning av dessa frågor.
I 9 kap. utvecklar vi också när ett företag anses fallera eller sannolikt komma att fallera och bedömningen av om det finns några alternativa åtgärder.
Det som beskrivits ovan gäller inte vid beslut om resolution som har samband med resolutionsförfaranden i tredjeland. I fråga om resolution av ett holdingföretag gäller då att en myndighet i tredjeland som ska ha prövat om tredjelandsinstitutet uppfyller förutsättningarna för resolution. I fråga om en EES-filial görs hela prövningen av resolutionsmyndigheten.
4 §
Av paragrafen framgår genom en hänvisning till 9 kap. när resolutionsmyndigheten ska besluta att försätta ett institut eller ett sådant företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket i resolution.
5 §
I paragrafen finns en påminnelse om att beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska föregås av en värdering enligt 7 kap.
6 §
Av 7 § framgår vilka resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten får besluta att vidta. Ett beslut om att försätta ett
Författningskommentar SOU 2014:52
1334
företag i resolution har även vissa rättsverkningar som resolutionsmyndigheten inte behöver besluta om. Vilka de är framgår av 11 och 12 kap.
7 §
Av paragrafen framgår att när ett företag har försatts i resolution får resolutionsmyndigheten besluta att vidta resolutionsåtgärder. Vilka resolutionsåtgärderna är framgår av 13 kap. 1 §. Ett annat alternativ är att ansöka om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation.
8 §
Paragrafen hänvisar till de skyddsåtgärder som resolutionsmyndigheten ska beakta när den vidtar resolutionsåtgärder.
9 §
Paragrafen hänvisar till kapitels 25 som behandlar hur en resolution avslutas och därmed sammanhängande bestämmelser.
10 §
Paragrafen innehåller en hänvisning till vissa bestämmelser som ska göra det möjligt respektive underlätta för utländska myndigheter att verkställa där beslutade förfaranden i Sverige. I 26 kap. finns det för det första bestämmelser som ska säkerställa att det inte finns några hinder i svensk rätt mot att en myndighet inom EES kan verkställa resolutionsåtgärder här. Dessa bestämmelser kompletterar lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Vi föreslår också ändringar i den lagen.
Dessutom finns det bestämmelser om erkännanden av resolutionsförfaranden i tredjeland beträffande tredjelandsinstitut och deras moderföretag. Dessa bestämmelser finns i kapitel 27.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1335
11 §
I paragrafen finns det en påminnelse om bestämmelserna 28 kap. om hur resolutionen ska finansieras.
9 kap. Beslut om resolution
1 §
Paragrafen genomför artiklarna 32.1, 82 och 81.3 i direktivet.
Paragrafen anger vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att resolutionsmyndigheten ska kunna försätta ett institut i resolution och vidta resolutionsåtgärder mot ett institut. Samtliga dessa förutsättningar ska vara uppfyllda. Det kan här erinras om att ett av syftena med värderingen enligt 7 kap. 1 § är att ligga till grund för beslutet om förutsättningarna för resolution är uppfyllda.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen, i samråd med regeringskansliet, resolutionsmyndigheten och Riksbanken ska fastställa att förutsättningarna enligt punkterna 1–2 föreligger och att resolutionsmyndigheten i samråd med regeringskansliet, Finansinspektionen och Riksbanken ska fastställa förutsättningen enligt punkten 3.
Angående punkten 1. Det är Finansinspektionen som ska fastställa om ett institut fallerar eller sannolikt fallerar. I 2 § anges vilka omständigheter som ska föreligga för att ett institut ska fallera eller sannolikt fallera i lagens mening. Dessa omständigheter är uttömmande för betydelsen av fallissemang i enlighet med denna lag. Det är tillräckligt att en av dessa omständigheter föreligger eller sannolikt kommer att föreligga för att ett institut ska anses fallera eller anses sannolikt fallera i lagens mening.
Angående punkten 2. Det är Finansinspektionen som ska fastställa om det finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle förhindra att institutet fallerar. Med alternativa åtgärder avses både privata alternativ och tillsynsåtgärder exempelvis krisavvärjande åtgärder, nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution, eller andra åtgärder som Finansinspektionen har möjlighet att vidta. Även andra myndighetsåtgärder som ett särskilt likviditetsstöd enligt 6 kap. 8 § riksbankslagen kan utgöra en sådan alternativ åtgärd som avses i bestämmelsen.
Angående punkten 3. Det är resolutionsmyndigheten som fastställer om resolution är nödvändigt med hänsyn till det allmännas
Författningskommentar SOU 2014:52
1336
intresse. Innebörden av att en resolutionsåtgärd ska vara nödvändig av hänsyn till allmänhetens intresse, beskrivs i kommentaren till 4 §. Innan myndigheterna fastställer om förutsättningar enligt punkterna 1–3 föreligger ska de samråda med de myndigheter som framgår av respektive punkt. Om samtliga förutsättningar är uppfyllda ska resolutionsmyndigheten besluta om resolution.
Huvudregeln i första stycket är att ett institut ska försättas i resolution om förutsättningarna är uppfyllda. Av andra stycket framgår att dock att det finns ett undantag. Detta undantag är tillämpligt när resolutionen kan genomföras med en enda ingångspunkt, dvs. genom moderföretaget. I det fallet försätts moderföretaget i resolution och alla åtgärder som behöver vidtas för koncernen, inklusive det svenska dotterföretaget, vidtas där. I en sådan situation är dock en förutsättning för att kreditinstitutet eller värdepappersbolaget inte ska försättas i resolution att resolutionsmyndigheten inte bedömer det nödvändigt för att uppnå resolutionsändamålen.
Frågan om en resolution av en gränsöverskridande koncern ska ske genom en eller flera ingångspunkter kommer att bestämmas inom ramen för den process som beskrivs i avsnitt 7.5.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.2 och 7.3.
2 och 3 §§
Paragraferna genomför artikel 32.4a–d.
Förslaget anger, tillsammans med den situation som beskrivs i 3 §, i vilka situationer ett institut ska anses fallera eller sannolikt fallera i lagens mening. Det är tillräckligt att Finansinspektionen kan fastställa att en av de situationer som paragrafen anger föreligger. Situationerna är:
Punkten 1, institutet överträder sina skyldigheter på ett sätt som kan medföra att institutets tillstånd återkallas. Det kan bl.a. avse att institutet har drabbats av förluster eller sannolikt kommer att drabbas av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av institutets egna kapital.
Punkten 2, värdet på institutets tillgångar underskrider värdet på dess skulder.
Punkten 3, institutet kan inte betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning.
Punkten 4, institutet är i behov av statligt stöd. Till denna punkt finns ett antal undantag. Dessa formuleras enligt följande. Undan-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1337
tag görs när sådant stöd ges till ett solitt institut för att undvika eller avhjälpa en allvarlig störning i ekonomin i ett land inom EES och för att den finansiella stabiliteten ska kunna bevaras, och
1. Stödet antar någon av följande former: a. en statlig garanti för att garantera likviditetsfaciliteter som tillhandahålls av centralbanker på deras villkor. Här avses nödkredit. Enbart behovet av ett brådskande likviditetsstöd från en centralbank bör inte vara ett villkor som ger tillräckligt stöd för att ett solitt institut är oförmöget att betala sina skulder när de förfaller till betalning. b. en statlig garanti för nya skuldförbindelser. Denna punkt omfattar sådana statliga garantier som framgår av förordning (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl. c. ett tillskott av kapitalbas eller förvärv av kapitalinstrument till priser och på villkor som inte ger företaget någon fördel, när varken omständigheterna som avses i 2 § 1, 2, eller 3 eller förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument föreligger när det offentliga stödet beviljas. Detta slag av statligt stöd medger att stater kan kapitalisera livskraftiga banker om en bank behöver öka sitt eget kapital som ett resultat av högre kapitalkrav på grund av ett stresstest fastställt på nationell nivå eller inom EES och inte kan anskaffa kapital privat på marknaderna. Tillskott av kapital kan enligt denna punkt ske utan att använda skuldnedskrivningsverktyget vilket förutsätter resolution. Denna punkt omfattar det s.k. kapitaltillskottsprogrammet enligt förordning (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl. För vart och ett av undantagen ovan gäller att de ska vara godkända enligt unionens regler om statligt stöd samt att de är tidsbegränsade skyddsåtgärder som är proportionerliga för att motverka konsekvenserna av den allvarliga störningen. De får inte användas för att kompensera för förluster som institutet har ådragit sig eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att ådra sig. Ett institut kan inte anses sannolikt fallera enligt denna bestämmelse. Det krävs att behovet av statligt stöd föreligger och att det inte föreligger undantag enligt ovan för att ett institut ska anses fallera enligt denna bestämmelse. Eba ska utfärda riktlinjer beträffande tolkningen av de olika omständigheter under vilka ett institut ska anses fallera.
Författningskommentar SOU 2014:52
1338
Av 2 § andra stycket framgår att när det gäller 2 § punkterna 1–3 kan det vara fråga om situationer som faktiskt föreligger, de är pågående, eller så kan det föreligga objektiva faktorer till stöd för att dessa situationer, inom den närmaste framtiden, kommer att föreligga i förhållande till institutet. I det sistnämnda fallet ska det anses sannolikt att institutet fallerar.
Eba ska utfärda riktlinjer beträffande tolkningen av de olika omständigheter under vilka ett institut ska anses fallera eller sannolikt kommer att fallera.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.2.
4 §
Paragrafen genomför artikel 32.5. i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen förklarar hur den förutsättning som anges i 1 § första stycket tredje punkten, ska tolkas med avseende på innebörden av nödvändig med hänsyn till det allmännas intresse. För det första klargörs att de allmänintressen som är relevanta uttrycks i de resolutionsändamål som framgår av 8 kap. 1 §. Ett resolutionsförfarande, inbegripet tillämpningen av minst ett resolutionsverktyg, är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse om den är nödvändigt för att uppnå ett eller flera av ändamålen och det är proportionellt till ändamålen. Därtill ska resolutionsmyndigheten komma fram till att en avveckling av institutet genom likvidation eller konkurs inte i samma utsträckning skulle uppnå dessa ändamål.
Första ledet av bedömningen, att ett resolutionsförfarande är nödvändigt för att uppnå ändamålen, bör ta som utgångspunkt institutets finansiella situation och de problem som har identifierats i bedömningen av grunden till fallissemang och omfattningen av dessa problem. Det kan inte vara fråga om att endast konstatera att ändamålen kommer att påverkas om inte resolutionsmyndigheten ingriper utan bedömningen bör vara att påverkan blir så stor att det är nödvändigt att försätta institutet i resolution för att uppnå ett eller flera av målen. I dessa fall bör typiskt sett ett resolutionsförfarande anses nödvändigt. Alternativet till att inleda ett resolutionsförfarande i den beslutssituation som resolutionsmyndigheten befinner sig i är likvidation eller konkurs.
Detta sista, att alternativet till resolution är en avveckling genom likvidation eller konkurs, blir kanske än viktigare i den andra
SOU 2014:52 Författningskommentar
1339
bedömningen, att ett resolutionsförfarande, inbegripet tillämpningen av ett eller flera resolutionsverktyg, är proportionerligt till ett eller flera av ändamålen. Resolutionsförfarandet ska stå i rimlig proportion till det eller de ändamål som ska uppfyllas. Med utgångspunkt i att ett resolutionsförfarande är nödvändigt bör en avvägning göras som landar i att detta kan tänkas vara tillräckligt effektivt för att uppfylla resolutionsändamålen men inte gå därutöver. Även i denna bedömning bör institutets kopplingar till andra institut och till finansmarknaderna och inriktningen på affärsverksamheten beaktas. Omfattningen av det berörda företagets verksamhet och dess komplexitetsgrad och den inverkan på de allmänintressen som uttrycks i ändamålen som ett fallissemang av ifrågavarande institut skulle få i den rådande situationen får tas i beaktande.
Det är viktigt att understryka att resolutionsmyndigheten ska göra en självständig bedömning i varje enskilt fall och i den bedömningen ska vara oförhindrad att beakta alla de omständigheter den finner relevanta hänförliga till institutet i fråga och situationen på finansmarknaderna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.2.
5 §
Paragrafen genomför artikel 33.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att ett finansiellt institut som är dotterföretag till ett institut eller utländskt institut får försättas i resolution. Det finns enligt första stycket inte någon skyldighet att försätta ett finansiellt institut i resolution. Det torde dock kunna bli aktuellt vid resolution av en koncern med flera ingångspunkter för att lösa koncernens samlade problem. Om ett institut är i resolution och det kommer in en ansökan om att det finansiella institutet ska försättas i konkurs, kan resolution vara ett bättre alternativ för att få till stånd en samordnad avveckling av moder- och dotterföretag.
Det svenska finansiella institutet kan vara dotterföretag till ett institut i Sverige eller ett institut i ett annat land inom EES. Dessa ska uppfylla de förutsättningar för resolution som gäller för dem. I det förstnämnda fallet ska förutsättningarna för resolution vara uppfyllda enligt 1 §. I fråga om ett utländskt institut gäller dock bestämmelserna om resolution i det landet. De torde dock likna dem i svensk rätt eftersom de ska införliva resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1340
En ytterligare förutsättning för att det finansiella institut ska försättas i resolution, är att även det uppfyller de förutsättningar som räknas upp i 1 §, jämförd med 2–4 §§. Om ett institut uppfyller förutsättningarna för resolution kan det, beroende på kopplingarna mellan företagen, öka sannolikheten för att även det finansiella institutet fallerar. Huruvida det är tillräckligt för att det ska anses föreligger objektiva grunder för ett fallissemang även i det finansiella institutet, får bedömas från fall till fall. För att det finansiella institutet ska försättas i resolution ska emellertid också alternativa åtgärder vara uttömda. Dessutom ska det vara i det allmännas intresse. I fråga om ett finansiellt institut kan allmänintresset vara knutet såväl till det individuella finansiella institutet och till möjligheterna att genomföra en resolution av en koncern.
Det kan också vara tillräckligt att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument i institutet och då behöver det finansiella institutet inte försättas i resolution.
Av andra stycket framgår att det är den utländska resolutionsmyndighet som ansvarar för det utländska moderinstitutet som ska pröva om förutsättningarna för resolution är uppfyllda beträffande det.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.4
6 §
Paragrafen genomför artikel 33.2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafens första stycke behandlar när ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet får försättas i resolution. Dessa begrepp definieras i 2 kap. Det är här fråga om ett moderföretag till ett institut. Det är samma förutsättningar som ska vara uppfyllda för att ett holdingföretag ska försättas i resolution som för ett finansiellt institut som är dotterföretag. Vi hänvisar därför till författningskommentaren till 5 §.
Dotterinstitutet som ska uppfylla förutsättningarna för resolution kan finnas både i EES eller i ett tredjeland.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.4.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1341
7 §
Paragrafen genomför artikel 33.4 första stycket i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår när de uppräknade holdingföretagen får försättas i resolution trots att de själva inte uppfyller förutsättningarna. Förutsättningarna ska dock vara uppfyllda av ett institut eller ett utländskt institut. Det är här fråga om situationer då ett svenskt eller utländskt instituts fallissemang hotar ett annat sådant institut eller hela koncernens finansiella ställning (jfr 10 kap.). Resolution av moderföretaget ska också vara nödvändigt för att hantera dessa problem. I en situation som den som behandlas i paragrafen kan det för rekonstruktionen eller avvecklingen vara tillräckligt att vidta åtgärder mot holdingföretaget. Bestämmelsen utesluter dock inte att fler företag än holdingföretaget försätts i resolution, såsom vid resolution med flera ingångspunkter.
Det institut som fallerar ska finnas inom EES och fallissemanget ska påverka andra institut hemmahörande inom EES. Om det är fråga om ett tredjelandsinstitut gäller 10 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.4.
8 §
Paragrafen genomför artikel 33.3 i resolutionsdirektivet.
För att vara ett holdingföretag med blandad verksamhet räcker det med att det finns ett institut i koncernen och den övriga verksamheten är artskild. Ett sådant företag får inte försättas i resolution för att hantera koncernens problem om det finns ett finansiellt holdingföretag som direkt eller indirekt innehar aktier eller andelar i institutet. I så fall ska åtgärderna vidtas via det finansiella holdingföretaget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.4.
9 §
Paragrafen genomför artikel 33.4 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Som nämns i det föregående ska ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag till ett i 6 och 7 §§ nämnt holdingföretag uppfylla förutsättningar för resolution. Det är inte
Författningskommentar SOU 2014:52
1342
osannolikt att det finns koncerninterna avtal av olika slag och att dessa avtal leder till att kapital kan skjutas till av ett dotterföretag till institutet för att täcka förluster som det har gjort. Företagen kan också ha kommit överens om att fördela förlusterna mellan varandra på ett visst sätt. Myndigheterna kan också ha beslutat att förlusterna ska fördelas på ett visst sätt mellan koncernföretagen genom nedskrivning eller konvertering av relevanta instrument. Enligt denna paragraf är det möjligt att bortse från denna typ av kapitalöverföringar eller förlustdelningsarrangemang under vissa förutsättningar.
Enligt första stycket får resolutionsmyndigheten självt fatta beslut om koncernen inte är gränsöverskridande.
Enligt andra stycket får resolutionsmyndigheten komma överens med en utländsk myndighet hemmahörande inom EES om att bortse från kapitalöverföringar och förlustdelningsarrangemang. Den utländska myndighet som avses är den som ansvarar för holdingföretaget.
Tredje stycket behandlar den situationen att resolutionsmyndigheten ansvarar för holdingföretaget. Den får då komma överens med den myndighet som ansvarar för det utländska institutet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.4.
10 §
Paragrafen genomför artikel 94.5 i resolutionsdirektivet.
Som framgår av 26 kap. får resolutionsmyndigheten under vissa förutsättningar erkänna resolutionsförfaranden initierade i tredjeland. Resolutionsmyndigheten får emellertid också besluta att vidta resolutionsåtgärder mot moderföretaget till institutet i tredjeland om de förutsättningar som anges i denna paragraf är uppfyllda. För det förfarandet gäller då svensk rätt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.7.
11 §
Paragrafen genomför artikel 96 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår under vilka förutsättningar som resolutionsmyndigheten får besluta att vidta åtgärder mot en filial till ett institut hemmahörande i ett land utanför EES. Tredjelands-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1343
institut får bara driva verksamhet efter tillstånd från Finansinspektionen, se 4 kap. 4 § LBF och 4 kap. 4 § LVM.
De åtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta är desamma som de som vidtas mot ett institut men med den skillnaden att de bara avser egendom i filialen. Det är alltså inte fråga om att försätta tredjelandsinstitutet i resolution utan att hantera filialens verksamhet. Det kommer därför att innebära vissa begränsningar av vilka åtgärder som är möjliga att vidta.
Exempelvis är bestämmelserna i 12 kap. tillämpliga även i detta fall.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.8.
12 §
Paragrafen genomför delar av artikel 83 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att beslutet om att försätta ett institut under resolution ska offentliggöras av resolutionsmyndigheten så snart som möjligt. De närmare bestämmelserna om var beslutet ska offentliggöras kommer att framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.7.
10 kap. Beslut om resolution som rör gränsöverskridande koncerner
1 §
Paragrafen genomför artikel 91.1 i resolutionsdirektivet.
I denna och efterföljande paragrafer beskrivs det förfarande som ska tillämpas om resolutionsmyndigheten fastställer att förutsättningarna är uppfyllda för att försätta ett dotterföretag som ingår i en gränsöverskridande finansiell koncern i resolution. Enlig denna bestämmelse ska resolutionsmyndigheten då omgående underrätta dels den samordnande tillsynsmyndigheten, dels alla de övriga myndigheter som är medlemmar i resolutionskollegiet för koncernen. En sådan underrättelse ska dock föregås av ett beslut av resolutionsmyndigheten där den konstaterar dels att företaget uppfyller förutsättningarna för resolution, dels vilka åtgärder som bör vidtas. Det fastställande som resolutionsmyndigheten gör i detta skede utgör dock inte något beslut om resolution enligt
Författningskommentar SOU 2014:52
1344
9 kap. Ett sådant beslut får fattas när den process som beskrivs i efterföljande paragrafer är avslutad. I princip kommer dock underrättelsen att ha samma innehåll som det planerade beslutet. Detta hindrar dock inte att beslutet kommer att få ett delvis annat innehåll efter överläggningarna med myndigheterna i de andra EESstaterna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
2 §
Paragrafen genomför artiklarna 91.3 och 91.5 i resolutionsdirektivet.
Av artikel 91.2 följer att en resolutionsmyndighet på koncernivå när den mottar en underrättelse som avses i 1 § efter samråd med övriga medlemmar i det berörda resolutionskollegiet, ska bedöma bl.a. om resolutionsåtgärderna eller andra åtgärder sannolikt skulle leda till att villkoren för resolution uppfylls för ett koncernföretag koncernenhet i en annan stat inom EES.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten får fatta beslut om den samordnande resolutionsmyndigheten inte har lagt fram någon koncernresolutionsordning inom den angivna tidsfristen. I praktiken kan detta komma till uttryck på de två olika sätt som beskrivs i artikel 91.3 och 91.5. Det kan komma till uttryck genom att den samordnande resolutionsmyndigheten underrättar resolutionsmyndigheten om att de åtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta enligt 1 § 2 sannolikt inte leder till att villkoren för resolution i artiklarna 32 eller 33 i resolutionsdirektivet uppfylls för något annat företag i koncernen som är etablerat i en annan EESstat. Någon koncernresolutionsordning upprättas då inte. Om den samordnande resolutionsmyndigheten inte har hört av sig inom den angivna tidsfristen får resolutionsmyndigheten också fatta beslut.
Den samordnande resolutionsmyndigheten ska som huvudregel göra sin bedömning inom 24 timmar. Resolutionsmyndigheten samtycka till att resolutionsmyndigheten får längre tid på sig. I praktiken baserar detta sig på en överenskommelse mellan myndigheterna.
Ett beslut som resolutionsmyndigheten fattar får bara innehålla de åtgärder som framgår av underrättelsen enligt 1 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1345
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 91.4. 91.7 och 91.9 i resolutionsdirektivet.
Enligt 2 kap. 1 § är en koncernresolutionsordning en plan för resolution av en koncern som upprättas enligt artikel 91.6 i resolutionsdirektivet. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska föreslå en koncernresolutionsordning om de åtgärder som resolutionsmyndigheten har angett att den avser att vidta enligt 1 § 2 sannolikt leder till att villkoren för resolution i artikel 32 eller 33 uppfylls för ett koncernföretag i ett annat land inom EES. En koncernresolutionsordning kan innehålla en finansieringsplan enligt artikel 107 i resolutionsdirektivet.
Av den föreslagna bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten ska försöka komma överens med den samordnande resolutionsmyndigheten och de övriga berörda resolutionsmyndigheterna om planen. En sådan överenskommelse är en internationell överenskommelse enligt 10 kap. regeringsformen. En sådan internationell överenskommelse är bindande för Sverige och resolutionsmyndigheten får inte fatta något beslut som strider mot den. Direktivet anger inte någon tidsgräns inom vilken myndigheterna ska komma överens om koncernresolutionsordningen eller fatta sina separata beslut. Svårigheterna att komma överens torde variera från fall till fall. Ytterst styrs dock den tid myndigheterna har på sig att komma överens av hur brådskande situationen är (artikel 91.11 i resolutionsdirektivet) Som regel torde dock myndigheterna behöva komma överens inom några dagar snarare än några veckor, men det kan inte uteslutas att myndigheter i olika länder har olika syn på hur brådskande situationen är. Det är dock inte möjligt att ange någon tid inom vilken resolutionsmyndigheten ska ta ställning till något av alternativet utan den bedömningen överlämnas till resolutionsmyndigheten, som i denna fråga kan behöva samråda med de berörda svenska myndigheterna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
4 §
Paragrafen genomför artiklarna 91.8 och 91.11 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1346
Om resolutionsmyndigheten inte kan komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna får den enligt första stycket fatta ett eget beslut i frågan. Ett sådant beslut får dock bara fattas om de förutsättningar som anges i andra stycket är uppfyllda.
Det kan inte uteslutas att den dialog som förekommer mellan myndigheterna leder till förändringar i koncernresolutionsordningen så att den kan accepteras av resolutionsmyndigheten. Om inte ska resolutionsmyndigheten fatta ett separat beslut om resolution. De övriga berörda resolutionsmyndigheterna kan antingen gå med på att tillämpa koncernresolutionsordningen eller fatta separata beslut. Myndigheterna ska dock samarbeta nära med varandra i syfte att trots de olika besluten koordinera sin strategi (se artikel 91.12 och 91.13).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
5 §
Paragrafen genomför artikel 91.10 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att de beslut som fattas av en utländsk myndighet med anledning av överenskommelsen gäller i Sverige och är bindande för resolutionsmyndigheten. Resolutionsmyndigheten får alltså inte fatta beslut som strider mot den utländska myndighetens beslut. En utländsk myndighets beslut får dock inte avse en resolution av ett svenskt företag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
6 §
Paragrafem genomför artikel 91.1 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår vilka bestämmelser som gäller när resolutionsmyndigheten i egenskap av samordnande resolutionsmyndighet mottar en underrättelse som avses i artikel 91.1, dvs. en sådan underrättelse som resolutionsmyndigheten enligt 1 § kan behöva lämna för fallerande dotterföretag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1347
7 §
Paragrafen genomför artiklarna 91.2 och 91.3 i resolutionsdirektivet.
När resolutionsmyndigheten får en underrättelse enligt 6 § är den enligt paragrafens första stycke skyldig bedöma de sannolika effekterna av resolutionsåtgärderna eller de andra åtgärder som meddelats i enlighet med punkt 91.1 b, på koncernen och företagen i andra EES-stater. Bestämmelsen i artikel 91.1 b motsvarar den i 1 § 2.
Om resolutionsmyndigheten bedömer att de planerade åtgärderna leder till att även andra företag i koncernen kan bli föremål för nationella åtgärder motsvarande resolution, ska myndigheten föreslå en koncernresolutionsordning.
Av paragrafens andra stycke framgår att resolutionsmyndigheten ska samråda med medlemmarna resolutionskollegiet innan den gör sin bedömning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
8 §
Paragrafen genomför artiklarna 91.7 och 91.11 i resolutionsdirektivet.
Enligt paragrafen ska resolutionsmyndigheten om den föreslår en koncernresolutionsordning ska den enligt den föreslagna bestämmelsen försöka komma överens med de övriga berörda resolutionsmyndigheterna om att den ska genomföras, se författningskommentaren till 3 §. En sådan överenskommelse är en internationell överenskommelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
9 §
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten om den inte kan komma överens med de utländska myndigheterna får fatta ett separat beslut för de företag de ansvarar för. Resolutionsmyndigheten behöver alltså inte inleda något nytt förfarande enligt 12 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
Författningskommentar SOU 2014:52
1348
10 §
Paragrafen genomför artikel 91.10 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att beslut som fattas av en utländsk myndighet såväl efter en överenskommelse enlig 8 § som när myndigheterna inte kommit överens gäller även i Sverige. Ett sådant beslut får dock inte avse resolution av ett svenskt företag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.
11 §
Paragrafen genomför artiklarna 91.7–91.9 och 91.11 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att 3–5 §§ gäller om den process som beskrivs i artikel 91.1 avser ett utländskt företag och resolutionsmyndigheten blir involverade för att det ansvarar för hanteringen av ett dotterföretag som varken är det fallerande dotterföretaget eller moderföretaget i koncernen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
12 §
Paragrafen genomför artikel 92.1 i resolutionsdirektivet.
Om resolutionsmyndigheten konstaterar att ett moderföretag som det ansvarar för uppfyller förutsättningarna för resolution ska den enligt första stycket fastställa det och ange vilka åtgärder den avser att vidta. Beslutet ska sedan sändas till den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga medlemmar i tillsynskollegiet. Så långt överensstämmer förfarandet med det som gäller när resolutionsmyndigheten ansvarar för ett dotterföretag i en gränsöverskridande finansiell koncern (se 1 §).
Till de åtgärder som resolutionsmyndigheten kan komma att föreslå hör att resolutionen ska genomföras på koncernnivå. Resolutionen ska i så fall grunda sig på en koncernresolutionsordning som läggs fram av resolutionsmyndigheten. En sådan ordning får dock läggas fram bara om förutsättningarna i andra stycket är uppfyllda Sammanfattningsvis handlar det om att huruvida koncernresolution bedöms vara mest lämplig bedöms utifrån några olika förutsättningar. Det framgår inte av direktivet vilken myndighet som ska göra bedömningen, men det bör
SOU 2014:52 Författningskommentar
1349
rimligen vara resolutionsmyndigheten. Om inte de övriga myndigheterna delar resolutionsmyndighetens bedömning får de förkasta förslaget. Det framgår av 13 § som i sin tur hänvisar till 8 och 9 §§.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.2.
13 §
Paragrafen genomför artikel 92.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vad som gäller om resolutionsmyndigheten inte föreslår en koncernresolutionsordning. Den ska då fatta beslut om resolution enligt 9 kap. Den ska dock först samråda med de övriga medlemmarna i kollegiet. Den ska också beakta och följa den koncernresolutionsplan som beslutats, se 3 kap. Det behöver den dock inte göra om den bedömer resolutionsändamålen uppnås effektivare med andra åtgärder än de som finns i planen. Resolutionsmyndigheten ska också inför sitt beslut beakta den finansiella stabiliteten i de övriga EES-länderna.
Senast i samband med underrättelsen enligt 12 § kommer de myndigheterna i de övriga myndigheterna inom EES att få kännedom om moderföretagets problem. Om resolutionsmyndigheten inte avser att genomföra en koncernresolution kan de inte förhindra det utan bara försöka påverka den. Om de bedömer att åtgärderna kommer att påverka de dotterföretag som de ansvarar för bör de i stället vidta de nationella åtgärder som de anser nödvändiga.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.2.
14 §
Paragrafen genomför artiklarna 92.3 och 92.6 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att det som sägs i 8 och 9 §§ gäller om resolutionsmyndigheten lägger fram en koncernresolutionsordning. Av hänvisningen framgår att myndigheten om möjligt ska ingå en internationell överenskommelse med övriga berörda företag om koncernresolutionsordningen eller, om detta inte är möjligt, fatta ett individuellt beslut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.2.
Författningskommentar SOU 2014:52
1350
15 §
Paragrafen genomför artiklarna 92.3–92.7 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att vad som gäller när resolutionsmyndigheten ansvarar för hanteringen av ett dotterföretag som varken är det fallerande dotterföretaget eller moderföretaget i koncernen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.2.
11 kap. Följder av ett beslut om resolution för ägare och ledning
1 §
Paragrafen genomför artikel 63.1 b och delar av artikel 72.
I den föreslagna paragrafen framgår att ett beslut om att försätta ett institut eller något annat företag i resolution, automatiskt innebär att ägare i ett företag eller, i förekommande fall, huvudmännen i en sparbank inte längre får besluta i frågor som ska hanteras av stämman. I stället övertas denna rätt av resolutionsmyndigheten. Detta är en rättsverkan av beslutet om resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.
2 §
Paragrafen genomför artikel 63.1 b och delar av artikel 72.
Den kontroll som resolutionsmyndigheten får över företaget innefattar, förutom ägares och huvudmäns befogenheter, även styrelses och verkställande direktörens befogenheter. När resolutionsmyndigheten har bytt ut styrelseledamöter och verkställande direktör (se 3 §) ska den i beslut ange att den inte längre innehar styrelsens eller den verkställande direktörens befogenheter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 34.1c och 63.1 l i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten ska utse en ny styrelse och verkställande direktör i ett företag när det blir
SOU 2014:52 Författningskommentar
1351
försatt i resolution. Detta innebär också att personer som har varit styrelseledamöter eller verkställande direktör inte får fortsätta att vara verksamma i samma eller liknande positioner i företag som fortsätter att driva verksamheten. Den bestämmelsen är för det första tillämplig på företaget under resolution. Om institutet under resolution försätts i konkurs i anslutning till resolutionsbeslutet behöver dock inte personerna bytas ut. Hur lång tid som är rimlig för att konkursen ska anses inträffa i anslutning till resolutionsbeslutet får bedömas från fall till fall.
Om resolutionsmyndigheten inrättar ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag, innebär bestämmelsen för det andra att styrelseledamöter och den verkställande direktören normalt inte får hämtas från företaget under resolution.
Styrelseledamöter som har suttit i styrelsen under den tid som företagets problem har uppkommit, torde som regel inte kunna ges nya eller fortsatta uppdrag i företaget. En eller flera av styrelsens ledamöter eller dess verkställande direktör får dock fortsätta att vara verksam i företaget under resolution eller något företag som bildats som ett led i resolutionen, om det är nödvändigt för att uppnå resolutionsändamålen. Så kan exempelvis vara fallet om det nyligen har tillsatts en ny styrelse med tydliga ambitioner att lösa institutets problem och institutet ska omstruktureras.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2.
12 kap. Hinder mot exekutiva åtgärder och vissa rättshandlingar kopplade till resolution
1 §
Paragrafen genomför artikel 86.1.
Av paragrafen framgår, genom en hänvisning till konkurslagen, att bara resolutionsmyndigheten får ansöka om att ett företag under resolution ska försättas i konkurs.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.9.2.
2 §
Paragrafen saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsens först stycke framgår att utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte får äga rum mot ett
Författningskommentar SOU 2014:52
1352
företag under resolution. Bestämmelsen har i huvudsak samma innebörd som motsvarande bestämmelse i 2 kap. 17 § första meningen lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.
Uppräkningen är uttömmande. Det innebär att det t.ex. inte finns något hinder mot att en pågående rättegång om inte resolutionsmyndigheten med stöd av 3 § ansöker om, och får, vilandeförklaring.
Förbudet mot utmätning avser såväl beslut om utmätning som vidare åtgärder för verkställighet av ett sådant beslut. En utmätning som beslutats innan resolutionsmyndigheten beslutade om resolution får alltså inte genomföras.
Andra stycket behandlar beslut om kvarstad eller betalningssäkring. Enligt första stycket får det inte ske verkställighet av sådana beslut Av bestämmelsen framgår att en domstol inte heller får besluta om kvarstad och betalningssäkring.
Av tredje stycket framgår att det inte finns något hinder mot utmätning m.m. för förpliktelser som uppkommit efter det att företaget i fråga har försatts i resolution.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.2
3 §
Paragrafen genomför artikel 86.3.
Bestämmelsen har behandlats utförligt i avsnitt 10.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 68.1 och 68.3 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att en motpart till ett sådant företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket inte får vidta vissa åtgärder med avseende på ett avtal som ingåtts med företaget enbart på grund av att resolutionsmyndigheten har beslutat om resolution eller resolutionsåtgärder. Detsamma gäller för händelser som har direkt koppling till ett sådant beslut. En sådan händelse kan t.ex. vara ett gäldenärsbyte som sker till följd av att resolutionsmyndigheten överför verksamhet genom försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget. En sådan händelse kan också vara ett ägarbyte som sker till följd av att aktierna i ett
SOU 2014:52 Författningskommentar
1353
företag under resolution överförs genom försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget. Ett avtalsvillkor som innebär att ett avtal får sägas upp vid ett gäldenärsbyte eller ett ägarbyte är således utan verkan om gäldenärsbytet eller ägarbytet sker som ett resultat av resolutionsmyndighetens användning av något av överföringsverktygen (se 5 §). Vad som avses med resolutionsåtgärder framgår av 13 kap. 1 §.
I första punkten anges att en motpart inte får säga upp eller häva ett avtal med företaget enbart p.g.a. ett sådant beslut eller en sådan händelse som anges ovan. Av andra punkten följer att en motpart inte heller får ändra villkoren i ett avtal på den grunden. Det skulle t.ex. kunna gälla ändringar av pris eller leveranstid. I tredje punkten anges vidare att en motpart inte får ställa in fullgörelsen eller hålla inne sin prestation, t.ex. betalning, mot ett sådant företag.
Fjärde punkten handlar om så kallad kvittning och innebär att en motpart till ett företag t.ex. inte får kvitta en fordran som företaget har på motparten mot en fordran som motparten har på företaget enbart p.g.a. av ett sådant beslut eller en sådan händelse som anges ovan.
Femte och sjätte punkterna behandlar så kallad nettning och syftar dels på avtalsvillkor med innebörden att ett antal fordringar eller skyldigheter omvandlas till en enda nettofordran eller nettoförpliktelse, dels på avtalsvillkor om slutavräkning som innebär att förpliktelser mellan parterna ska slutavräknas. Båda dessa villkor innebär typiskt sett att den tidpunkt vid vilken parterna ska uppfylla sina förpliktelser enligt ett avtal tidigareläggs, så att de antingen omedelbart ska infrias och uttrycks som en förpliktelse att betala ett belopp som motsvarar deras beräknade aktuella värde, eller upphävs och ersätts med en förpliktelse att betala samma belopp. Det kan också uttryckas som att en beräkning görs av vad varje part är skyldig den andre med avseende på dessa förpliktelser och att en nettosumma ska betalas av den part som har den största skulden till den andra parten. Innebörden av femte och sjätte punkten är således att enbart ett beslut om resolution eller resolutionsåtgärder, eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut, inte ger en motpart rätt att utöva nettning på det sätt som beskrivs ovan.
Av sjunde punkten framgår att ett sådant beslut eller en sådan händelse i sig inte heller ger en motpart rätt att ta vidta vissa åtgärder med avseende på säkerhetsrätter i tillgångar som tillhör företaget. När det gäller att förfoga över säkerheter innebär det
Författningskommentar SOU 2014:52
1354
t.ex. att en panthavare är förhindrad att låna ut en pant till en tredje part enbart på den grunden.
Av andra stycket framgår att en motpart inte får göra gällande att ett beslut om resolution eller resolutionsåtgärder, eller en händelse med direkt koppling till ett sådant beslut, är ett kollektivt obeståndsförfarande enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden.
Av tredje stycket framgår att förbudet mot att vidta de åtgärder som anges i första stycket och att göra gällande kollektivt obeståndsförfarande endast gäller om företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten. Med väsentliga avtalsförpliktelser avses bl.a. betalnings- och leveransskyldighet samt tillhandahållande av säkerheter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
5 §
Paragrafen saknar direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilken rättsverkan ett avtalsvillkor i strid med det som sägs i 4 § har.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
6 §
Paragrafen genomför artikel 68.5. i resolutionsdirektivet.
De beslut som resolutionsmyndigheten kan fatta med stöd av 14 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § är av sådan karaktär att de skulle kunna innebära att ett företag inte anses fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser gentemot sina motparter. Resolutionsmyndigheten kan med stöd av dessa bestämmelser t.ex. tillfälligt fatta beslut om att stoppa ett företags betalningar. Om ett företag inte betalar en motpart i tid kan det utgöra ett väsentligt avtalsbrott som skulle ge en motpart rätt att vidta de åtgärder som anges i 4 § första stycket. Av paragrafen framgår att ett sådant beslut av resolutionsmyndigheten inte ska betraktas som bristande fullgörelse av företaget vid tillämpning av bestämmelserna i det här kapitlet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1355
7 §
Paragrafen genomför delar av artikel 68.1 och delar av artikel 68.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att ett förbud enligt 4 § under vissa omständigheter också gäller för motparter till andra koncernföretag. I första punkten anges att så är fallet beträffande avtal som ingåtts av ett dotterföretag till ett företag under resolution, om ett koncernföretag svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser. Med detta avses bl.a. moderbolagsgarantier men även annat stöd kan komma i fråga.
Detsamma gäller enligt andra punkten beträffande avtal som ingåtts av ett koncernföretag, om avtalet innehåller så kallade ”cross-default provisions”.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
8 §
Paragrafen genomför artikel 68.2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen ska tillämpas när ett företag som är etablerat i ett land utanför EES har försatts i resolution eller resolutionsåtgärder har vidtagits mot det i det landet, om företaget har dotterföretag eller filialer som är etablerade i Sverige. En förutsättning för tillämpning är att resolutionsmyndigheten har erkänt resolutionsförfarandet i det land utanför EES där företaget i fråga är etablerat. Resolutionsmyndigheten kan erkänna ett sådant resolutionsförfarande med stöd av 27 kap. 2 §. Ett sådant erkännande innebär att 4–7 §§ ska tillämpas i förhållande till dotterföretag eller filialer som är etablerade i Sverige.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
9 §
Paragrafen genomför artikel 68.6 i resolutionsdirektivet.
I artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 anges att internationellt tvingande regler i lagen i det land där vissa avtalsförpliktelser ska utföras, eller har utförts, kan tillerkännas verkan om dessa regler får till följd att avtalets innehåll strider mot lag. Vid bedömningen av om sådana regler ska till-
Författningskommentar SOU 2014:52
1356
erkännas verkan ska enligt förordningen hänsyn tas till deras art och syfte liksom till följderna av en eventuell tillämpning.
Av paragrafen framgår att 4–8 §§ ska ha status av sådana internationellt tvingande regler. Detta innebär att bestämmelserna i fråga kan få företräde framför de bestämmelser som annars skulle gälla enligt svenska lagvalsregler. För att så ska ske krävs att vissa avtalsförpliktelser ska utföras, eller har utförts, i Sverige och att en tillämpning av bestämmelserna i fråga får till följd att avtalets innehåll strider mot lag. Så skulle t.ex. kunna bli fallet vid en tillämpning av 4 § då ett avtalsvillkor i strid med 4 § är ogiltigt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
13 kap. Om resolutionsåtgärder
1 §
Paragrafen genomför artikel 2.1.40 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar resolutionsåtgärderna. Av paragrafen framgår att när resolutionsmyndigheten har beslutat om att försätta ett företag i resolution får den också besluta om resolutionsåtgärder.
Resolutionsåtgärder är de åtgärder som får vidtas för att genomföra rekonstruktionen eller avvecklingen av ett företag som försatts i resolution. De kan delas in i två huvudsakliga grupper; tillämpningen av ett resolutionsverktyg och övriga åtgärder. Som regel är det resolutionsmyndigheten som beslutar om resolutionsåtgärderna. Det finns dock ett undantag från detta. Det är att det är regeringen som beslutar om användningen av de statliga stabiliseringsverktygen.
Var de närmare bestämmelserna om respektive verktyg och annan åtgärd finns framgår av hänvisningarna. Där förklarar vi också vad som avses med respektive resolutionsåtgärd.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.3.
2 §
Paragrafen genomför artiklarna 31.1, 31.2 andra stycket och 31.3 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1357
Av bestämmelserna framgår vad resolutionsmyndigheten ska beakta vid valet mellan olika resolutionsåtgärder och vid utformningen av dem.
Av bestämmelsen i första stycket i den aktuella paragrafen, ska resolutionsmyndigheten för välja de resolutionsåtgärder som bäst uppfyller de resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet. De resolutionsändamål som är relevanta är inte bara de utgör samhällsintressen enligt beslutet om resolution utan även de övriga mål som är av betydelse för företaget. Resolutionsmyndigheten bör alltså om möjligt inte vidta åtgärder som kommer i konflikt med något av resolutionsändamålen.
Bedömningen av vilka resolutionsåtgärder som ska användas beror på det första av vilken typ åtgärder som har bedömts vara nödvändiga och proportionerliga i resolutionsbeslutet. De resolutionsåtgärder som väljs ska dock inte resultera en mer ingripande behandling av företaget, dess aktieägare eller dess borgenärer än vad situationen kräver. Vid bedömningen vilka resolutionsåtgärder som ska användas måste därför hänsyn tas till andra omständigheter än ändamålen. Dit hör bl.a. det fallerande företagets situation, orsakerna till fallissemanget och den samhällsekonomiska situationen liksom till möjligheten i det enskilda fallet att använda ett visst verktyg. Som regel torde det krävas mindre ingripande åtgärder mot ett företag som alltjämt har ett positivt eget kapital jämfört med ett företag vars egna kapital är utraderat. Ytterst styrs dock valet av åtgärder av de bestämmelser som anger när de får användas. Resolutionsmyndigheten ska emellertid också sträva efter att undvika onödig värdeförstörelse och minimera resolutionskostnaderna. Resolutionsändamålen står dock i fokus En värdeförstörelse är inte onödig om den åtgärd som vidtogs behöver vidtas för att uppnå resolutionsändamålen.
Resolutionsmyndigheten ska välja de resolutionsåtgärder som enligt dess bedömning är bäst. Att myndighetens bedömning står i fokus ska ses mot bakgrund att myndigheten kan behöva välja mellan flera bra lösningar. Vilken av dessa som är bäst i det enskilda fallet kan vara en bedömningsfråga. Myndighetens bedömning ska dock grunda sig på objektiva omständigheter som redovisas i beslutet.
Den kan också enligt andra stycket komma att behöva göra en avvägning mellan de olika ändamålen.
Beträffande rangordningen av ändamålen är utgångspunkten att det eller de mål som i det enskilda fallet har identifierats som det
Författningskommentar SOU 2014:52
1358
centrala samhällsintresse som motiverar att företaget försätts resolution, också torde vara det viktigast. Generellt kan det dock konstateras att ändamålen att säkerställa att viktiga funktioner kan upprätthållas och att undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten som regel torde ha företräde framför övriga ändamål. Skyddet för garanterade insättare och investerare torde som regel ha företräde framför ändamålet att skydda statliga medel. I vissa fall kan det emellertid vara nödvändigt att skjuta till offentliga medel för att undvika störningar i den finansiella stabiliteten. Utgångspunkten är dock att de åtgärder som vidtas, utformas på ett sätt som minimerar behovet av statligt stöd.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.4.
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 38.1 andra stycket, 40.1 andra stycket, 42.1 andra stycket och 63.2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen ger uttryck för att det är resolutionslagen som ska tillämpas när ett institut är under resolution och att resolutionsmyndighetens beslut blir giltigt oavsett vad som sägs i annan lag eller avtal. Detta innebär att resolutionsmyndigheten när den beslutar om och tillämpar resolutionsåtgärder inte behöver inhämta godkännande eller medgivande från någon offentlig eller privat person, inbegripet aktieägarna eller borgenärerna i institutet under resolution eller beakta förfarandekrav om att underrätta vissa personer, vilket institutet skulle ha behövt göra för motsvarande åtgärder enligt associationsrättslig lagstiftning. Resolutionsmyndigheten ska däremot följa de förfarandekrav som följer av resolutionslagen. I ordet underrätta inbegrips eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 83 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att beslutet om resolutionsåtgärder ska offentliggöras så snart som möjligt. De närmare bestämmelserna om var beslutet ska offentliggöras kommer att framgå av föreskrifter
SOU 2014:52 Författningskommentar
1359
meddelade avregeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Bestämmelsen kompletterar den i 9 kap. 12 §.
Även ett beslut om att vidta åtgärder mot en EES-filial ska offentliggöras.
Av bestämmelsen i andra stycket framgår att beslut om att offentliggörandet av vissa resolutionsåtgärder i kapitel 14 som handlar om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att utöva vissa rättshandlingar ska inkludera villkoren för åtgärden och under vilken tid som åtgärden gäller.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 7.7.
5 §
Paragrafen genomför artikel 34.2 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten ska använda resolutionsåtgärder på ett sätt som i minsta möjliga mån påverkar andra koncernföretag eller koncernen i dess helhet och som minimerar de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten inom EES. Resolutionsmyndighetens val av resolutionsåtgärder liksom dess användning styrs dock enligt andra stycket primärt av vilka resolutionsändamål som är relevanta och deras rangordning jämte strävan att undvika onödig värdeförstörelse och minimera resolutionskostnaderna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.13.
6 §
Paragrafen genomför artikel 34.6 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten vidtar inte påverkar de anställdas rätt till arbetstagarrepresentanter. Det gäller även vid byte av styrelse eller tillsättande av en särskild förvaltare.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.14.
7 §
Paragrafen genomför artikel 34.5 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1360
Av bestämmelsen i paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten bör informera och samråda med representanter för de anställda innan den vidtar en resolutionsåtgärd. Skyligheten är dock inte absolut. I detta ligger att resolutionsmyndigheten får avstå från information och samråd om det inte är lämpligt. Grunderna för ett sådant ställningstagande ska kunna verifieras i efterhand.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.14.
8 §
Paragrafen genomför artikel 44.2 tredje stycket i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller en anvisning till resolutionsmyndigheten om hur de ska agera om företaget under resolution har gett ut säkerställda obligationer. Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten då ska hålla tillgångar och derivat avtal avskilda från de övriga tillgångar som ett institut under resolution har. Den ska också se till att tillgångarna tillförs tillräcklig finansiering.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.5.
9 §
Paragrafen genomför delar av artikel 73 a i resolutionsdirektivet.
Paragrafen preciserar den allmänna princip som gäller enligt 1 kap. 7 §, om att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vid resolution inte får bli sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Paragrafen blir tillämplig när resolutionsmyndigheten använder något av överföringsverktygen, dvs. försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget för att göra en partiell överföring.
Bestämmelsen innebär att resolutionsmyndigheten ska säkerställa att det ekonomiska utfallet för ägare och de borgenärer vars fordringar inte överförts inte blir sämre än om företaget under resolution hade försatts i konkurs eller gått i likvidation. Ett sådant säkerställande sker genom att en oberoende person gör en värdering enligt 7 kap. 12 § varvid det fastställs om det ekonomiska utfallet blivit sämre för ägarna eller borgenärerna. Om så är fallet ska ersättning utgå ur resolutionsreserven i enlighet med vad som anges i 24 kap. 8 §.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1361
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.2.
10 §
Paragrafen genomför artikel 73 b i resolutionsdirektivet.
I likhet med 9 § utgör denna paragraf en precisering av den allmänna princip som gäller enligt 1 kap. 7 §, om att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vid resolution inte får bli sämre än om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Paragrafen blir tillämplig om resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget. Resolutionsmyndigheten ska då säkerställa att det ekonomiska utfallet för ägare och de borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier eller andra äganderättsinstrument inte blir sämre än om företaget i stället hade försatts i konkurs eller gått i likvidation. Hur ett sådant säkerställande ska gå till framgår av författningskommentaren till 9 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.2.
11 §
Paragrafen genomför artikel 109.1 andra stycket resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen motsvarar de i 10 och 11 §§ men avser insättningsgarantisystemet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 19.2 och 21.4.7.
12 §
Paragrafen genomför delar av artikel 67.
Av paragrens första stycke framgår vilka skyldigheter resolutionsmyndigheten är skyldig att vidta beträffande egendom i tredje land. Utgångspunkten är att resolutionsmyndigheten – eller den ger i uppdrag att kontrollera företaget under resolution – ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att den beslutade resolutionsåtgärden får avsedd effekt. Intill det sker, är resolutionsmyndigheten – eller den som får uppdraget av myndigheten – skyldig att förvalta tillgångar etc. eller fullgöra förpliktelser som följer med dem.
Författningskommentar SOU 2014:52
1362
Om det efter det att beslutet har fattats visar sig att det är högst osannolikt att åtgärden kommer att få effekt, ska resolutionsmyndigheten besluta att åtgärden inte längre ska gälla. Enligt andra stycket ska då åtgärderna återgå. Det betyder exempelvis att beslut om nedskrivning eller konvertering som har fattats ska återställas. Egendom som har överförts till en privat aktör ska återföras och resolutionsmyndigheten ska betala tillbaka den ersättning som den mottagit. Villkoren för detta bör framgå av de avtal som resolutionsmyndigheten upprättar. För att genomföra en resolution kommer resolutionsmyndigheten sannolikt att besluta om andra åtgärder i stället för de som inte gäller. Det gäller inte minst i fråga om nedskrivning eller konvertering.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.9.
14 kap. Beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att utöva vissa rättshandlingar
1 §
Paragrafen genomför artikel 63.1 j i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger att resolutionsmyndigheten får ändra de angivna avtalsvillkoren i avtal om kvalificerade skulder eller om relevanta kapitalinstrument som ett företag under resolution har ingått. Resolutionsmyndigheten kan besluta om ändrade avtalsvillkor i enligheten med bestämmelsen som en del av skuldnedskrivningsverktyget, men också helt fristående från tillämpning av detta verktyg.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.4.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 69.1 och artikel 69.3 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen ges resolutionsmyndigheten befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av betalnings- och leveransförpliktelser som följer av ett avtal som har ingåtts av ett företag under resolution. Ett sådant tillfälligt fullgörelseförbud kan vara helt eller partiellt. Det kan t.ex. avse endast vissa förpliktelser i ett avtal, eller
SOU 2014:52 Författningskommentar
1363
en viss typ av avtal. Med leveransförpliktelser avses t.ex. förpliktelser att leverera värdepapper eller valuta.
Ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud gäller även motpartens förpliktelser enligt det aktuella avtalet. Motparten är i så fall inte skyldig att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet. Bestämmelsen innebär dock inte ett förbud för motparten att fullgöra förpliktelserna. Motparten har därför trots ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud rätt att med befriande verkan fullgöra sina förpliktelser.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.2.
3 §
Paragrafen genomför delar av artikel 69.1 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen anges den maximala tid som ett tillfälligt fullgörelseförbud får gälla och hur den tiden ska beräknas. Bankdag definieras i 2 kap. 1 § 2.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.2.
4 §
Paragrafen genomför artikel 69.2 i resolutionsdirektivet.
Fullgörelse av en betalnings- eller leveransförpliktelse kan infalla under den tidsperiod som anges i 2 §. Av paragrafen framgår att fullgörelse i sådana fall ska ske omedelbart efter utgången av den tidsperioden. Detta gäller förpliktelser för både företaget under resolution och för dess motpart.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.2.
5 §
Paragrafen genomför artikel 69.4 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsmyndighetens beslut om tillfälligt fullgörelseförbud får inte avse alla typer betalnings- och leveransförpliktelser. Av paragrafen framgår vilka förpliktelser som undantas.
I första punkten anges att förpliktelser som omfattas av insättningsgarantin undantas. Ett företag under resolution kan således trots ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud göra utbetalningar till insättare som omfattas av insättningsgarantin.
Författningskommentar SOU 2014:52
1364
Av andra punkten framgår att överföringsuppdrag avseende betalningar eller leveranser av finansiella instrument som har lagts in i ett anmält avvecklingssystem. Anmält avvecklingssystem definieras i 2 kap. 1 § 1. Exempel på sådana avvecklingssystem är Riksbankens betalningssystem (RIX), Bankgirocentralens betalningssystem, Euroclears (tidigare VPC:s) värdepappersavvecklingssystem samt OMX:s system för clearing och avveckling av derivataffärer. Undantaget gäller även för administratörer av sådana system. Av definitionen framgår att även vissa utländska avvecklingssystem omfattas.
Av tredje punkten följer att ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud inte heller får avse betalnings- eller leveransförpliktelser som ska fullgöras mot centrala motparter eller centralbanker. Med centrala motparter avses samma sak som i artikel 2(1) i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.
I fjärde punkten anges slutligen att även sådana finansiella instrument och medel som omfattas av lagen (1999:158) om investerarskydd ska undantas. Det rör sig således om sådana tillgångar som ett företag hanterar när det utför så kallade investeringstjänster åt kunder. Med investeringstjänst avses bland annat köp, försäljning eller förvaring av t.ex. överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument och derivatinstrument.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.2.
6 §
Paragrafen saknar direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet. Den har utformats med 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) som förebild.
Av paragrafen framgår vilken rättsverkan en fullgörelse i strid med resolutionsmyndighetens beslut enligt 2 § har. En bedömning måste då göras av om motparten är i ond eller god tro om beslutet. I denna bedömning bör särskild hänsyn tas till att ett sådant beslut ska offentliggöras på särskilt sätt, och att förbudet gäller först från och med den tidpunkten. Det torde i normalfallet bli svårt att hävda god tro efter ett offentliggörande, med tanke på hur snabbt information om ett sådant beslut kan spridas bland finansmarknadens aktörer.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1365
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.2.
7 §
Paragrafen genomför delar av artikel 70.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket ges resolutionsmyndigheten befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter i tillgångar som tillhör ett företag under resolution. Ett sådant förbud kan, i likhet med ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud enligt 2 §, vara helt eller partiellt. Det kan t.ex. avse endast en viss typ av säkerhet, eller en viss säkerhet som innehas av en viss borgenär.
I andra stycket anges den maximala tid som ett förbud enligt första stycket får gälla och hur den tiden ska beräknas. Bankdag definieras i 2 kap. 1 § 2.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.5.3.
8 §
Paragrafen genomför artikel 70.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten under vissa omständigheter ska fatta ett särskilt beslut om förbud att ta i anspråk säkerheter även med avseende på andra företag inom koncernen. Det sakliga innehållet i det beslutet ska motsvara det sakliga innehållet i det beslut som avses i 7 §. Det innebär att om ett beslut enligt 7 § är begränsat till att endast avse t.ex. marginalsäkerheter så ska samma begränsning gälla med avseende på samtliga dessa koncernföretag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.3.
9 §
Paragrafen genomför artikel 70.2 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att vissa typer av säkerheter ska undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk en säkerhet. I första punkten anges att säkerheter som har ställts ut i samband med deltagande i ett avvecklingssystem undantas, vilket bl.a. omfattar alla realiserbara tillgångar som tillhandahålls genom pantsättning, ett återköpsavtal eller liknande avtal eller på annat sätt för att säkra rättigheter och förpliktelser som kan uppstå i samband med ett system. Detta
Författningskommentar SOU 2014:52
1366
inkluderar finansiella säkerheter enligt artikel 1.4 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet.
För exempel på sådana avvecklingssystem som avses i första punkten, se författningskommentaren till 5 §. Undantaget gäller även i förhållande till administratörer av sådana system.
Av andra punkten följer att även säkerheter som innehas av centralbanker eller centrala motparter undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk en säkerhet. Med centrala motparter avses i detta sammanhang samma sak som i artikel 2(1) i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.
Av andra stycket följer att två olika typer av säkerheter – marginalsäkerhet och annan panträtt – undantas om de har ställts ut till någon av de parter som anges i första stycket. Med marginalsäkerhet avses i allmänhet säkerhet uttryckt i en andel av värdet på ett finansiellt instrument, t.ex. ett derivatkontrakt, som måste finnas på ett visst konto för att positionen (kontraktet) ska kunna vidmakthållas. Det krävs regelmässigt att säkerhet ställs vid avtalets ingående i form av initial marginalsäkerhet och löpande under kontraktets giltighetstid i takt med att marknadsvärdet på kontraktet ändras i form av tilläggsmarginalsäkerhet. Behovet av tilläggsmarginalsäkerhet förändras, i allmänhet fortlöpande. Motparten gör löpande bedömningen av om det ska krävas ytterligare säkerhet i förhållande till kontraktet. Om så är fallet, underrättas investeraren ifråga. (Ds 2013:68 s. 46–47).
Med den andra typen av säkerhet, ”vanlig” panträtt, avses att viss egendom har ställts till en panthavares förfogande som säkerhet för en viss förpliktelse. Panträtten ger panthavaren rätt att själv tillgodogöra sig prestationens värde ur den pantsatta egendomen, om den prestation som säkerställs inte fullgörs på rätt sätt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.3.
10 §
Paragrafen saknar direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet. Den har utformats med 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) som förebild.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1367
Av paragrafen framgår vilken rättsverkan en rättshandling i strid med resolutionsmyndighetens beslut enligt 7 eller 8 § har. En bedömning måste då göras av om motparten är i ond eller god tro om beslutet. Denna bedömning ska ske på samma sätt som en bedömning enligt 6 §, se författningskommentaren till den paragrafen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.3.
11 §
Paragrafen genomför delar av artikel 71.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket ges resolutionsmyndigheten befogenhet att tillfälligt förbjuda en motpart till ett företag under resolution att utöva vissa rättigheter som följer av ett avtal som motparten ingått med företaget. Se författningskommentaren till 12 kap. 4 § för en närmare redogörelse för innebörden av dessa åtgärder. Beslutet kan avse t.ex. en viss typ av avtal, ett visst bestämt avtal eller vissa specifika avtalsrättigheter.
I andra stycket anges att en förutsättning för att myndigheten ska få fatta ett sådant beslut är att företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser. Se författningskommentaren till 12 kap. 4 § för en redogörelse för vad som avses med väsentliga avtalsförpliktelser.
Av andra stycket framgår den maximala tid som ett beslut enligt första stycket får gälla och hur den tiden ska beräknas. Bankdag definieras i 2 kap. 1 § 2.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
12 §
Paragrafen genomför delar av artikel 71.2 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att resolutionsmyndigheten under vissa omständigheter också får förbjuda motparter till ett dotterföretag till ett företag under resolution att vidta sådana åtgärder som anges i 11 § första stycket beträffande ett avtal med dotterföretaget. Ett sådant beslut får enligt första punkten endast fattas om företaget under resolution har åtagit sig att svara för dotterföretagets förpliktelser. Med detta torde främst avses moderbolagsgarantier men även annat stöd torde kunna komma i fråga. Ytterligare ett
Författningskommentar SOU 2014:52
1368
krav för att bestämmelsen ska bli tillämplig är enligt andra punkten att grunden för att vidta åtgärden är obestånd hos företaget under resolution eller dess finansiella ställning i övrigt. Med det sistnämnda avses t.ex. ett avtalsvillkor som ger motparten rätt att säga upp avtalet om företagets under resolution finansiella ställning är ogynnsam.
Av andra stycket följer att den tid som ett förbud enligt första stycket får gälla är densamma som för ett förbud för en motpart till ett företag under resolution att utöva rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med det företaget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
13 §
Paragrafen genomför delar av artikel 71.2 i resolutionsdirektivet.
Om resolutionsmyndigheten har använt, eller kan komma att använda, något av överföringsverktygen (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget) för att göra en överföring, får ett beslut om tillfälligt förbud för en motpart att vidta åtgärder enligt 12 § som huvudregel endast fattas om samtliga dotterföretagets tillgångar, rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet också har överförts eller kan komma att överföras. Om endast en del av dessa tillgångar, rättigheter och förpliktelser överförs kan resolutionsmyndigheten ändå fatta ett sådant beslut under förutsättning att myndigheten själv ser till att de förpliktelser som följer av avtalet mellan dotterföretaget och motparten säkerställs på ett tillfredsställande sätt. Det kan t.ex. ske genom att resolutionsmyndigheten lämnar garantier motsvarande de som lämnats av företaget under resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
14 §
Paragrafen genomför artikel 71.3 i resolutionsdirektivet.
Av första punkten framgår att avtal som är hänförliga till deltagande i ett anmält avvecklingssystem ska undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet att fatta beslut enligt 11 och 12 §§. Anmält avvecklingssystem definieras i 2 kap. 1 § 1. För exempel på
SOU 2014:52 Författningskommentar
1369
sådana system, se författningskommentaren till 5 §. Undantaget gäller även i förhållande till administratörer av sådana system.
Av andra punkten följer att ett förbud enligt 11 eller 12 § inte heller får avse avtal med centrala motparter eller centralbanker. Med centrala motparter avses samma sak som i artikel 2(1) i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
15 §
Paragrafen genomför artikel 71.4 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen ges en motpart till ett företag under resolution eller dess dotterföretag möjlighet att vidta åtgärder enligt 11 § första stycket trots att resolutionsmyndigheten har fattat ett beslut enligt 11 eller 12 §. En förutsättning för detta är att resolutionsmyndigheten har bedömt att företaget i fråga kan fortsätta sin verksamhet som en ”going concern” och att företagets tillgångar, rättigheter och förpliktelser därför inte ska överföras eller dess skulder bli föremål för nedskrivning eller konvertering genom användning av skuldnedskrivningsverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
16 §
Paragrafen genomför artikel 71.5 a i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar en motpart får vidta åtgärder enligt 11 § första stycket, om de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet har överförts genom användning av något överföringsverktyg (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget). Ett sådant avtal får t.ex. inte sägas upp enbart på grund av ett beslut om resolution, se 12 kap. 4 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
Författningskommentar SOU 2014:52
1370
17 §
Paragrafen saknar direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet. Den har utformats med 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) som förebild.
Av paragrafen framgår vilken rättsverkan en uppsägning i strid med resolutionsmyndighetens beslut enligt 11 eller 12 § har. En bedömning måste då göras av om motparten är i ond eller god tro om beslutet. Denna bedömning ska ske på samma sätt som en bedömning enligt 6 § och 10 §, se författningskommentarerna till de paragraferna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
18 §
Paragrafen genomför artiklarna 69.5, 70.4 och 71.6 i resolutionsdirektivet.
Ett beslut enligt 2, 7, 8, 11 eller 12 § kan påverka det finansiella systemet. Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten ska ta särskild hänsyn till detta när den fattar ett sådant beslut. Om myndigheten bedömer att ett beslut skulle kunna påverka det finansiella systemet negativt kan det sammantaget, även med hänsyn till vad myndigheten i övrigt har att beakta vid sin prövning, vara motiverat att avstå från att fatta ett sådant beslut. Prövningen får ske med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 10.5.2, 10.5.3 och 10.5.4.
15 kap. Kompletterande åtgärder
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 64.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att en förutsättning för att resolutionsmyndigheten ska få besluta om sådana åtgärder som anges i 2–4 §§ är att den gör det i anslutning till att den fattar beslut om resolution eller vidtar en annan resolutionsåtgärd. De åtgärder som anges i dessa paragrafer kan således inte vidtas självständigt. Resolutionsmyndigheten får endast vidta åtgärderna om den anser att det är nödvändigt för att säkerställa att ett beslut om resolution
SOU 2014:52 Författningskommentar
1371
eller en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
2 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 b i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får förbjuda en innehavare av äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution att förvärva ytterligare sådana instrument. Med äganderättsinstrument torde avses aktier, teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter utgivna enligt aktiebolagslagen (2005:551). Ett sådant beslut kan t.ex. innebära att teckning av nya aktier med utnyttjande av optionsrätt inte kan ske.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 53.2 b och 64.1c i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att resolutionsmyndigheten får begära att en börs, ett värdepappersinstitut eller Finansinspektionen fattar vissa beslut med avseende på finansiella instrument som har getts ut ett företag under resolution.
I första punkten anges att myndigheten får begära att en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en reglerad marknad av finansiella instrument som har getts ut av ett företag under resolution eller att ett sådant instrument ska avnoteras.
Av andra punkten följer att myndigheten får framställa en motsvarande begäran till ett värdepappersinstitut avseende handel på handelsplattformar.
Av tredje punkten framgår att myndigheten även får begära att Finansinspektionen beslutar att stoppa handeln med finansiella instrument som har getts ut av ett företag under resolution.
I lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden finns bestämmelser som innebär att en börs, ett värdepappersinstitut och Finansinspektionen ska efterkomma en sådan begäran (11 kap. 11 a §, 15 kap. 11 § och 22 kap. 2 a §).
Författningskommentar SOU 2014:52
1372
I andra stycket anges att resolutionsmyndigheten även får begära att en behörig myndighet inom EES fattar ett beslut som motsvarar något av de beslut som anges i första stycket. Att det finns möjlighet för dessa myndigheter att fatta ett sådant beslut följer av EU-rätten. Vid utövandet av den befogenheten kommer de behöriga myndigheterna att tillämpa den nationella lagstiftning som genomför EU-rätten och inte vare sig EU-rätten direkt eller svenska bestämmelser. Det kommer i paragrafen till uttryck genom formuleringen motsvarande beslut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
4 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 63 k och 64.1 f i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får besluta att säga upp ett avtal med omedelbar verkan eller ändra villkoren i ett avtal som ett företag under resolution är part i. Ett sådant beslut är ingripande för motparten och ska föregås av en proportionalitetsbedömning. Det får exempelvis inte leda till att det ekonomiska utfallet för en borgenär blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, se 1 kap. 7 § och författningskommentaren till den bestämmelsen.
Många gånger torde de problem som uppstår i anslutning till att resolutionsmyndigheten beslutar om resolution eller vidtar en resolutionsåtgärd kunna hanteras genom användning av någon annan befogenhet. Beslut enligt den angivna paragrafen kan därför inte förväntas bli särskilt vanligt förekommande.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
5 §
Paragrafen genomför delar av artikel 49 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger hur resolutionsmyndigheten ska gå till väga vid nedskrivning eller konvertering av en skuld som hänför till ett derivat.
Nettningsavtal definieras i 24 kap. 1 § 5.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1373
Eba, efter samråd med Esma, ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de metoder och principer avseende värderingen av skulder som hänför sig till derivat.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.12.
16 kap. Särskild förvaltare
1§
Paragrafen genomför artiklarna 35.1, 35.2, 35.3., 35.4, 59.1 och 72.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att resolutionsmyndigheten får besluta att utse en särskild förvaltare för ett företag som är försatt i resolution. Resolutionsmyndigheten får ge den särskilda förvaltaren i uppdrag att utföra uppgifter som normalt åligger stämman och styrelsen. Av andra stycket framgår att den särskilda förvaltaren ska följa de instruktioner som resolutionsmyndigheten utfärdar för denne. Detta innebär att den särskilda förvaltaren utövar befogenheterna under resolutionsmyndighetens kontroll. Det är upp till resolutionsmyndigheten att i varje enskilt fall besluta om myndigheten vill begränsa omfattningen av de uppgifter den särskilda förvaltaren ska utföra. Resolutionsmyndigheten kan också ställa krav på dess medgivande för vissa åtgärder. Den särskilda förvaltarens mandat fastställs närmare genom avtal som upprättas mellan myndigheten och den särskilda förvaltaren.
Av tredje stycket framgår att den som utses till särskild förvaltare är ålagd att främja de relevanta resolutionsändamålen och att genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens beslut. Denna uppgift ska vara överordnad alla andra ledningsuppgifter i enlighet med bolagsordningen och nationell rätt, i den mån de är oförenliga. De åtgärderna kan inbegripa kapitalökning, en omorganisation av institutets ägarstruktur eller att andra finansiellt och organisatoriskt sunda institut tar över institutet i enlighet med ett resolutionsverktyg.
Av fjärde stycket framgår att resolutionsmyndigheten ska offentliggöra tillsättandet av en särskild förvaltare. Detta görs lämpligen på myndighetens webbplats.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.4.
Författningskommentar SOU 2014:52
1374
2 §
Paragrafen genomför artikel 35.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger att den särskilda förvaltaren behöver ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Ett exempel på när resolutionsmyndigheten kan finna det lämpligt att utse en särskild förvaltare är när den vill säkerställa att företagets verksamhet bedrivs på ett sätt som främjar resolutionsändamålen samtidigt som resolutionsmyndigheten inte själv vill överta uppgifterna. Följaktligen behöver den särskilda förvaltaren ha insikt i resolutionsändamålen och hur företagets verksamhet kan påverka dessa. Paragrafen innebär dock att kraven på insikt och erfarenhet anpassas efter hur förvaltningsuppdraget är utformat.
Av andra och tredje stycket framgår att den särskilda förvaltaren inte får stå i ett jävsförhållande till någon ägare eller borgenär eller någon annan som gör att förtroendet för den särskilda förvaltaren rubbas. Om så är fallet ska den särskilda förvaltaren omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten om detta. Det är viktigt att det finns förtroende för att resolutionsmyndigheten tar de hänsyn till olika intressen som följer av denna lag och inte agerar på ett sätt som utan grund i lagens ändamål gynnar någon enskild aktör. Av detta följer att om myndigheten utser en särskild förvaltare att utföra uppgifter på dess uppdrag får det inte heller föreligga risk att denna står i ett förhållande som kan rubba förtroendet för resolutionsmyndighetens opartiskhet.
Av fjärde stycket framgår att om förvaltaren visar godtagbara skäl för att avsäga sig uppdraget ska resolutionsmyndigheten entlediga den särskilda förvaltaren.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.4.
3 §
Paragrafen genomför artikel 35.5 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar den särskilda förvaltarens skyldighet att upprätta en skriftlig berättelse. Förutom i början och slutet av den särskilda förvaltarens uppdrag får resolutionsmyndigheten bestämma att den särskilda förvaltaren ska lämna en skriftlig berättelse även vid andra tillfällen.
Den skriftliga berättelsen ska innehålla förvaltarens bedömning av företagets ekonomiska och finansiella situation och, i före-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1375
kommande fall, de åtgärder som förvaltaren har vidtagit. För att hinna skaffa sig en god uppfattning av företagets ekonomiska ställning är det rimligt att förvaltaren får ett par veckor på sig efter att denne tillträtt uppdraget för att lämna in den första skriftliga berättelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.4.
4 §
Paragrafen genomför artikel 35.4 och 35.6. Paragrafen anger att en särskild förvaltare får utses som längst för en period av ett år. Uppdraget kan dock förlängas om grunderna för att tillsätta förvaltaren alltjämt föreligger.
I andra stycket framgår att resolutionsmyndigheten med omedelbar verkan kan skilja en särskild förvaltare från sitt uppdrag utan att behöva motivera detta. Denna möjlighet ska finnas oavsett vad som har avtalats mellan resolutionsmyndigheten och den särskilde förvaltaren.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.4.
5 §
Av paragrafen framgår att den särskilda förvaltaren ansvarar för skada som denne åsamkat bolaget inom ramen för sitt uppdrag om det har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Ansvarsfrågan i det enskilda fallet får bedömas utifrån uppdragets omfattning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.4.
17 kap. Åtgärder mot ägare
1 §
Paragrafen genomför artikel 37.2, delar av 47.1, delar av artikel 60 och artikel 63.1 h i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger att resolutionsmyndigheten ska besluta om att aktiekapitalet i ett företag under resolution ska minskas i proportion till företagets förluster enligt värderingen i 7 kap. 1 §.
Syftet är att säkerställa att principen i 1 kap. 6 § upprätthålls. Bestämmelsen är tillämplig på aktiebolag.
Författningskommentar SOU 2014:52
1376
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.3.
2 §
Paragrafen genomför artikel 47.1 b i resolutionsdirektivet.
Om företaget under resolution, enligt värderingen i 7 kap 1 §, har ett positivt eget kapital får resolutionsmyndigheten späda ut befintliga aktieägares ägarandel exempelvis genom att konvertera skulder till nya aktier.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.3.
3 §
Paragrafen genomför artikel 47.1 a i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får kombinera ett beslut enligt 1 § med ett beslut om indragning av aktier eller en överföring av aktier till borgenärer som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.
Resolutionsmyndigheten kan besluta om att vida en eller flera av åtgärderna i bestämmelsen.
Åtgärderna i bestämmelsen ska också vidtas beträffande sådana personer som har tilldelats, eller för vars räkning det har getts ut, aktier till följd av en utlösande händelse som inträffat före eller samtidigt som företaget försattes i resolution.
Eba ska utfärda riktlinjer om de omständigheter då var och en av de åtgärder som anges i denna bestämmelse skulle vara lämplig.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.
4 §
Paragrafen genomför artikel 37.2, delar av 47.1 och delar av artikel 60.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten ska kunna vidta motsvarande åtgärder som i 1 och 2 §§ om företaget under resolution är en ekonomisk förening – inklusive en kreditmarknadsförening – eller en medlemsbank.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.5.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1377
5 §
Paragrafen genomför artikel 53.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen har samma materiella innehåll som 22 kap. 22 § (skuldnedskrivningsverktyget). Därför hänvisas till författningskommentaren där.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.6.
18 kap. Försäljningsverktyget
1 §
Paragrafen genomför artikel 2.58 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen definieras försäljningsverktyget. Genom hänvisningen till 2 § framgår att det ska vara fråga om en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution eller av äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag. Överföringen kan omfatta samtliga eller vissa av tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna. Detsamma gäller om det är äganderättsinstrument som överförs.
Av paragrafen framgår vidare att mottagaren vid en överföring ska vara en förvärvare som inte är ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag, t.ex. en privat köpare. Vad som avses med broinstitut och tillgångsförvaltningsbolag framgår av 19 kap. 17 § och 20 kap. 13 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.1.
2 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 38.1 och 63.1 c och d i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vad som får överföras genom användning av försäljningsverktyget.
I första punkten anges att tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution får överföras. Dessa kan vara av vilken typ som helst. Det finns således inte några begränsningar i det avseendet.
Av andra punkten framgår vidare att äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution får överföras. De äganderättsinstrument som torde kunna komma i fråga är aktier,
Författningskommentar SOU 2014:52
1378
teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter (se avsnitt 12.2.1). Sådana äganderättsinstrument kan endast ges ut av aktiebolag. När det gäller företag under resolution som är medlemsbanker eller sparbanker torde det i praktiken endast bli aktuellt med inkråmsöverlåtelser.
En överföring enligt andra punkten kommer i de flesta fall sannolikt att ske i två steg. Först löser resolutionsmyndigheten in instrumenten från innehavaren och därefter överförs de till förvärvaren. I praktiken kommer således instrumenten att överföras från resolutionsmyndigheten, inte från den ursprungliga innehavaren av instrumenten.
Resolutionsmyndigheten får göra flera överföringar från ett företag under resolution till samma förvärvare. Det sker då inom ramen för samma beslut. Eftersom försäljningsverktyget enligt definitionen används för att göra överföringar från ett företag under resolution är det däremot inte möjligt att göra kompletterande överföringar efter att ett företag under resolution har försatts i konkurs.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 12.2.1 och 12.2.2.
3 §
Paragrafen genomför delar av artikel 38.6 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att resolutionsmyndigheten får göra så kallade återföringar, dvs. föra tillbaka sådant som har överförts genom användning av försäljningsverktyget till den ursprungliga ägaren.
I första punkten anges att myndigheten får föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution. I likhet med vad som gäller vid en överföring enligt 2 § kan en återföring inte ske till företaget om det har försatts i konkurs.
En återföring kan enligt andra punkten även omfatta äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution. Sådana instrument får föras tillbaka till den ursprungliga innehavaren av instrumenten. Vad som avses med äganderättsinstrument framgår av författningskommentaren till 2 §.
Av andra stycket framgår under vilka förutsättningar resolutionsmyndigheten får göra en återföring.
I första punkten anges att så får ske om möjligheten till återföring framgår av beslutet om överföring.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1379
Enligt andra punkten föreligger en sådan möjlighet också om överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller villkoren i beslutet om överföring. Enkelt uttryckt handlar det i dessa fall om att fel tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument har överförts.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.2.
4 §
Paragrafen saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att det av beslutet om överföring ska framgå under vilken tid återföring får ske. Det är upp till resolutionsmyndigheten att utifrån omständigheterna i det enskilda fallet avgöra hur lång denna tid ska vara.
I paragrafen anges vidare att även eventuella övriga villkor för en återföring ska framgå av beslutet om överföring. Den ersättning som ska utgå vid återföring regleras i 5 §. Villkor enligt detta stycke skulle kunna bestå i formerna för överföring, när själva överföringen ska äga rum eller om alla berörda instrument ska överföras samtidigt eller vid olika tillfällen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.2.
5 §
Första stycket saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet och har utformats med 4 kap. 14 § konkurslagen (1987:672) som förebild. Andra stycket genomför delar av artikel 38.6 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges att den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring ska ske. Ersättningen ska motsvara den ersättning som erhölls från, eller betalades till, förvärvaren i samband med överföringen. Det behöver dock inte vara fråga om samma typ av ersättning. Om förvärvaren exempelvis betalat för vissa tillgångar genom att överta vissa skulder kan dessa tillgångar återlämnas mot ersättning i form av kontanta medel. Om skulder återförs ska förvärvaren ersätta företaget under resolution med ett belopp som motsvarar skulden. Av andra stycket framgår även att mottagaren vid en återföring är skyldig att ta emot det som återförs.
Författningskommentar SOU 2014:52
1380
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.2.
6 §
Paragrafen genomför artikel 38.13 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen följer att ägare och borgenärer vars fordringar inte har överförts till förvärvaren inte har rätt till de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som har överförts. Detta gäller oavsett grunden för ett eventuellt anspråk.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.4.
7 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 a i resolutionsdirektivet.
Den befogenhet för resolutionsmyndigheten som anges i första stycket innebär att myndigheten kan besluta att skyldigheter eller ansvarsförbindelser som är hänförliga till tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs inte ska gälla mot förvärvaren. Det kan t.ex. röra sig om optionsrätter, nyttjanderätter eller licensrätter. Befogenheten har potentiellt långtgående effekter för berörda parter, varför kravet på proportionalitet och nödvändighet blir extra viktigt när resolutionsmyndigheten utövar befogenheten. Resolutionsmyndigheten får exempelvis inte utöva befogenheten på ett sätt som innebär att det ekonomiska utfallet för en ägare eller en borgenär blir sämre än om resolution inte inletts utan företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.
I andra stycket görs undantag för sådana säkerhetsrätter som omfattas av lagens skyddsregler (se 24 kap. 4 §).
I tredje stycket anges att rätt till ersättning enligt direktivet inte utgör en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket. Sådan ersättning kan t.ex. vara ersättning som betalas av en förvärvare vid en överföring genom försäljningsverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.5.
8 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 d, delar av artikel 64.1 f samt 64.2–64.4 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1381
Av paragrafen framgår att en förvärvare ska överta samtliga rättigheter och förpliktelser som omfattas av en överföring genom användning av försäljningsverktyget. Om exempelvis en pantsatt tillgång överförs övertar förvärvaren den förpliktelse som pantsättningen innebär. Paragrafen omfattar även rättsliga förfaranden som avser de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs.
Avtal som har ingåtts av företaget under resolution fortsätter att vara gällande. Avtalsvillkoren är desamma och en motpart har således rätt att utöva de rättigheter som följer av avtalet, däribland rätten att säga upp avtalet, om avtalsvillkoren medger en sådan rätt till följd av en handling eller underlåtenhet som begåtts av företaget under resolution före den relevanta överföringen eller av förvärvaren efter den relevanta överföringen. Ett beslut enligt 14 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § har dock alltid företräde, se författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.6.
9 §
Paragrafen genomför artiklarna 64.1e och 64.2 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen ges resolutionsmyndigheten rätt att ålägga företaget under resolution och förvärvaren att samarbeta på visst sätt. Ett sådant föreläggande får förenas med vite enligt lagen (1985:286) om viten, se 29 kap. 9 § och författningskommentaren till den bestämmelsen. Det handlar främst om att lämna information men även andra understödsåtgärder är tänkbara.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.7.
10 §
Paragrafen genomför artikel 38.2 och 38.3 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen anges att en överföring genom användning av försäljningsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjordes i samband med att resolutionen inleddes beaktas, se 7 kap. 1 § och författningskommentaren till den bestämmelsen. I övrigt får hänsyn tas till rådande omständigheter. Innebörden av
Författningskommentar SOU 2014:52
1382
affärsmässiga villkor kan således variera beroende på marknadsförhållandena. En viss ersättning kan exempelvis anses vara affärsmässig i en systemkris då det finns ont om köpare, medan samma ersättning inte anses vara affärsmässig i en stabil marknad. Det finns således inget absolut krav på att den ersättning som betalas motsvarar det värde som fastställts i värderingen. Av kravet på att värderingen ska beaktas följer dock att en avvikelse från denna ska kunna motiveras, exempelvis med att marknadsförhållandena har förändrats sedan tidpunkten för värdering.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.3.1.
11 §
Paragrafen genomför artikel 39.1 och delar av artikel 39.2 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att de äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution eller de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget som ska överföras genom användning av försäljningsverktyget först ska bjudas ut till försäljning på marknaden. Resolutionsmyndigheten kan använda olika tillvägagångssätt när den lämnar ett erbjudande om försäljning på marknaden. Vissa tillgångar och förpliktelser kan exempelvis bjudas ut till försäljning separat. Allt som ska överföras måste dock bjudas ut till försäljning.
Av andra stycket följer de krav som erbjudandet om försäljning måste uppfylla.
I första punkten anges att erbjudandet om försäljning ska vara öppet för insyn, vilket innebär att det ska vara så öppet som möjligt med beaktande av rådande omständigheter och intresset av att uppnå resolutionsändamålen. Att erbjudandet om försäljning ska vara öppet för insyn innebär exempelvis att de olika potentiella köparna ges information om hur processen kommer att gå till, preliminär tidsplan etc. Det är viktigt att notera att den här bestämmelsen inte innebär något krav på offentliggörande till allmänheten. Syftet är endast att säkerställa att försäljningsprocessen är öppen för insyn för de parter som medverkar i den.
Av andra punkten framgår att erbjudandet om försäljning ska ge en rättvisande bild av företaget under resolution och dess tillgångar, rättigheter och förpliktelser. Detsamma gäller sådana äganderättsinstrument som har getts ut av företaget. När det gäller
SOU 2014:52 Författningskommentar
1383
den närmare innebörden av uttrycket rättvisande bild torde ledning kunna hämtas i hur detta begrepp använts på redovisningsområdet (se årsredovisningslagen [1995:1554]).
I tredje punkten anges att erbjudandet om försäljning inte ska gynna eller missgynna potentiella köpare på ett otillbörligt sätt. Med det avses exempelvis att myndigheten inte ska ge en viss potentiell köpare tillgång till information som övriga potentiella köpare inte har tillgång till liksom att samtliga potentiella köpare bör tillåtas att lämna bud. Bestämmelserna innebär vidare att resolutionsmyndigheten ska tillämpa objektiva grunder vid bedömningen av de olika buden. Det innebär dock inte nödvändigtvis att försäljning ska ske till den person som lämnar det högsta budet om resolutionsmyndigheten bedömer att resolutionsändamålen bäst uppnås genom försäljning till en annan person.
Av fjärde punkten följer att erbjudandet om försäljning ska vara fritt från intressekonflikter. Det innebär exempelvis att det ska säkerställas att myndigheten, såväl som de personer på myndigheten som är inblandade i försäljningsprocessen, inte har några kopplingar till de olika budgivarna som kan medföra att intressekonflikter uppstår.
Av femte punkten framgår att myndigheten ska beakta behovet av att uppnå en snabb resolution.
I sjätte punkten anges slutligen att resolutionsmyndigheten ska sträva efter att maximera försäljningspriset. Eftersom det handlar om en strävan efter att maximera försäljningspriset utesluter det inte att om myndigheten väljer mellan två olika intressenter kan det således vara möjligt att sälja till en förvärvare även om denne inte erbjuder mest om denna förvärvare ändå bedöms vara lämpligare med hänsyn till resolutionsändamålen. Det kan exempelvis handla om att myndigheten bedömer att denna förvärvare har bättre möjlighet att säkerställa en fortsatt drift av kritisk verksamhet. En förutsättning torde dock vara att ersättningen bedöms vara affärsmässig, jämför kravet i 10 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.6.1.
12 §
Paragrafen genomför artikel 39.3 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att resolutionsmyndigheten i vissa fall får använda försäljningsverktyget utan att iaktta kravet på erbjud-
Författningskommentar SOU 2014:52
1384
ande om försäljning. Så är fallet om ett sådant erbjudande sannolikt hade förhindrat eller försvårat uppnåendet av resolutionsändamålen. Även om det inte anges uttryckligen krävs för att helt avstå från kravet på erbjudande om försäljning att ett sådant erbjudande skulle förhindra eller försvåra uppnåendet av resolutionsändamålen på ett inte obetydligt sätt.
I andra stycket anges att första stycket ska tillämpas på motsvarande sätt beträffande enskilda krav i 11 § andra stycket. Resolutionsmyndigheten kan således lämna ett erbjudande om försäljning utan att uppfylla samtliga de krav som följer av 11 § andra stycket om det skulle förhindra eller försvåra uppnåendet av resolutionsändamålen på ett inte obetydligt sätt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.6.2.
13 §
Paragrafen genomför artiklarna 37.7 a och 38.4 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår till vem förvärvaren ska betala ersättning vid en överföring genom användning av försäljningsverktyget. Om det som överförs är tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska ersättningen betalas till företaget under resolution. Om det är äganderättsinstrument som överförs ska ersättningen betalas till den ursprungliga innehavaren av äganderättsinstrumenten.
I andra stycket anges att resolutionsmyndigheten och resolutionsreserven har möjlighet att få ersättning för kostnader som uppstått i samband med användningen av försäljningsverktyget genom att avdrag görs från den ersättning som betalas av förvärvaren. De kostnader som ska täckas ska vara rimliga.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.3.2.
14 §
Paragrafen genomför artiklarna 38.8 och 63.1 m i resolutionsdirektivet.
Om en överföring genom användning av försäljningsverktyget innebär att aktier överförs i sådan omfattning att innehavet är att betrakta som kvalificerat och därmed kräver tillstånd av Finansinspektionen framgår av paragrafen att inspektionen ska
SOU 2014:52 Författningskommentar
1385
handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt. Överföringen får inte äga rum förrän Finansinspektionen har godkänt förvärvet.
Enligt gällande rätt ska beslut i ett sådant ärende (ägarprövning) fattas inom 60 arbetsdagar från det att Finansinspektionen har bekräftat att den tagit emot tillståndsansökan. Vad som avses med skyndsamt får bedömas utifrån de aktuella omständigheterna, men mot bakgrund av bestämmelsens syfte, att inte försena användningen av försäljningsverktyget och försvåra uppnåendet av resolutionsändamålen, bör utgångspunkten vara att ansökan handläggs så snabbt som möjligt. Det ligger dock i sakens natur att olika ansökningar kan ta olika lång tid att handlägga, bl.a. beroende på ägarstrukturen och andra förhållanden hos förvärvaren. Dessutom skulle det kunna vara så att ansökan behöver kompletteras med ytterligare uppgifter för att Finansinspektionen ska kunna fatta ett beslut.
Vid prövningen av en sådan tillståndsansökan ska undantag göras från vissa bestämmelser i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, se 14 kap. 1 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive 24 kap. 1 a § lagen om värdepappersmarknaden.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.4.1.
15 §
Första stycket i paragrafen genomför artikel 38.7 i resolutionsdirektivet. Andra stycket saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden gäller krav på tillstånd för att bedriva bank- och finansieringsrörelse respektive värdepappersrörelse. Om försäljningsverktyget används för att överföra verksamhet som är tillståndspliktig måste således förvärvaren ha tillstånd att bedriva den aktuella verksamheten. Om förvärvaren inte sedan tidigare har tillstånd behöver en ansökan om tillstånd lämnas in till Finansinspektionen.
I första stycket anges att Finansinspektionen ska handlägga en sådan tillståndsansökan skyndsamt. Vad som avses med skyndsamt får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, men i likhet med 14 § bör utgångspunkten vara att ansökan handläggs så snabbt som möjligt.
Författningskommentar SOU 2014:52
1386
Enligt gällande rätt krävs också tillstånd av Finansinspektionen om ett företag som bedriver bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse förvärvar egendom av viss storlek. Dessa bestämmelser kan aktualiseras både vid överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser och vid överföring av äganderättsinstrument, under förutsättning att förvärvaren bedriver tillståndspliktig verksamhet.
I andra stycket anges att Finansinspektionen ska handlägga en sådan tillståndsansökan skyndsamt. Även detta skyndsamhetskrav innebär att ansökan ska handläggas så snabbt som möjligt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.5.
19 kap. Broinstitutsverktyget
1 §
Paragrafen genomför artikel 2.1 60 samt delar av artikel 40.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket definieras broinstitutsverktyget. Av paragrafen framgår genom hänvisningen till 2 § att det ska vara fråga om en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution från det företaget eller äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution från en innehavare av ett sådant instrument. Med äganderättsinstrument torde avses aktier, teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter (se avsnitt 13.2.1 som hänvisar till avsnitt 12.2.1). Överföringen kan omfatta samtliga eller vissa av tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna i ett företag under resolution. Detsamma gäller om det är äganderättsinstrument som överförs.
Av paragrafen framgår vidare att mottagaren vid en överföring ska vara ett broinstitut. Vad som avses med ett broinstitut framgår av 17 §.
Av andra stycket följer att resolutionsmyndigheten endast får använda broinstitutsverktyget för att uppnå det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet (se 8 kap. 1 § 1 och författningskommentaren till den bestämmelsen för en beskrivning av det resolutionsändamålet).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.1.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1387
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 40.1 samt artikel 63.1c och d i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras i huvudsak av 18 kap. 2 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.1.
3 §
Paragrafen genomför delar av artikel 40.6 och delar av artikel 40.7 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 3 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 40.7 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 4 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den paragrafen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.2.
5 §
Första stycket saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet och har utformats med 4 kap. 14 § konkurslagen (1987:672) som förebild. Andra stycket genomför delar av artikel 40.6 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 5 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.2.
6 §
Paragrafen genomför artikel 40.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att de skulder som överförs till ett broinstitut inte får överstiga värdet av de tillgångar som överförs.
Författningskommentar SOU 2014:52
1388
Det är det totala värdet som ska jämföras, vilket innebär att om kompletterande överföringar sker ska skulderna och värdet på de överförda tillgångarna räknas samman.
Det är möjligt att överföra mer skulder än tillgångar från ett företag under resolution, om tillgångar överförs till broinstitutet på annat sätt i sådan omfattning att värdet på broinstitutets tillgångar överstiger de skulder som överförts från företaget under resolution. Medel från resolutionsreserven skulle exempelvis kunna användas för att kapitalisera broinstitutet.
Vid tillämpning av paragrafen ska hänsyn tas till en eventuell användning av skuldnedskrivningsverktyget. Det innebär att det är möjligt att överföra mer skulder än tillgångar, under förutsättning att skuldnedskrivningsverktyget därefter används för att skriva ned skulder i sådan omfattning att kravet i paragrafen uppfylls. För att kunna beaktas måste en sådan nedskrivning ske mer eller mindre omedelbart efter att skulderna överförts till broinstitutet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.4.
7 §
Paragrafen genomför artikel 40.11 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 6 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.5.
8 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 a i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 7 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.6.
9 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 d, delar av artikel 64.1 f samt 64.2–64.4 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 8 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.7.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1389
10 §
Paragrafen genomför artiklarna 64.1 e och 64.2 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 9 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.8.
11 §
Paragrafen saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 10 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.3.
12 §
Paragrafen genomför artiklarna 37.7 a och 40.4 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 13 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.3.
13 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.4 och delar av artikel 41.8 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att en försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska ske på affärsmässiga villkor. Både när överföring sker till ett broinstitut och från ett broinstitut (eller när broinstitutet som sådant säljs) ska således affärsmässiga villkor tillämpas. Det bör noteras att det inte innebär att samma villkor behöver tillämpas vid en överföring till respektive från ett broinstitut. Med tanke på att det kan gå viss tid mellan de båda överföringstillfällena är det troligt att förhållandena på marknaden generellt såväl som i den aktuella verksamheten har förändrats, vilket kan påverka bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor.
Författningskommentar SOU 2014:52
1390
Det sakliga innehållet i andra stycket motsvaras av 18 kap. 13 § andra stycket. Därför hänvisas till författningskommentaren till den paragrafen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.8.2.
14 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.1 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Som utgångspunkt ställs samma krav på verksamhetstillstånd för ett broinstitut som för andra företag som bedriver motsvarande verksamhet. Om broinstitutsverktyget används för att överföra verksamhet från ett företag under resolution som innebär att broinstitutet efter överföringen kommer att bedriva bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse krävs därför att broinstitutet ges tillstånd av Finansinspektionen.
Av första stycket följer att ett broinstitut kan ges tillstånd att bedriva sådan verksamhet utan att uppfylla samtliga de krav som gäller enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden för att få bedriva sådan verksamhet. Vilka krav som inte behöver uppfyllas avgörs av Finansinspektionen. Inspektionen bör därvid göra en avvägning mellan, å ena sidan, intresset av att resolutionsändamålen uppfylls och, å andra sidan, intresset av att säkerställa en sund och stabil verksamhet i broinstitutet och av att undvika att ge broinstitutet konkurrensfördelar jämfört med andra företag som bedriver motsvarande verksamhet. Bestämmelsen innebär även att de krav som normalt ställs på utformningen av och innehållet i en ansökan om tillstånd kan frångås. Det är Finansinspektionen som avgör vilken information som är nödvändig för att kunna fatta beslut.
Av andra stycket framgår att Finansinspektionen ska bestämma under hur lång tid det särskilda tillståndet ska gälla. En intresseavvägning av det slag som beskrivs ovan bör föregå även en sådan bedömning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.4.
15 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.1 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1391
Paragrafen avgränsar tillämpningsområdet för föregående paragraf. Av första punkten framgår att Finansinspektionen endast får ge tillstånd enligt 14 § om resolutionsmyndigheten bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att resolutionsändamålen ska uppnås, vilket bör framgå av den begäran som myndigheten ska lämna in till Finansinspektionen enligt andra punkten. Finansinspektionen kan endast ge tillstånd enligt 14 § om resolutionsmyndigheten begär det.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.4.
16 §
Paragrafen saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 15 § andra stycket. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlats i avsnitt 13.4.
17 §
Paragrafen genomför delar av artikel 40.2 i resolutionsdirektivet.
I första stycket definieras broinstitut. Av första punkten framgår att broinstitutet ska ägas helt eller delvis av staten. Ett broinstitut kan således vara delvis privat ägt. Så kan exempelvisa vara fallet om borgenärer har fått sina fordringar konverterade till aktier i broinstitutet.
Av andra punkten följer att företaget ska ha bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution från innehavaren av ett sådant instrument. Med äganderättsinstrument torde avses aktier, teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter (se avsnitt 13.2.1 som hänvisar till 12.2.1).
Av tredje punkten framgår att syftet med broinstitutet ska vara att fortsätta utföra de funktioner eller erbjuda de tjänster som utförts eller erbjudits av företaget under resolution. Det kan vara vissa eller samtliga av de funktioner eller tjänster som utfördes respektive erbjöds av företaget under resolution. En överföring av verksamhet till ett broinstitut kan således inte ske i syfte att avveckla den. Detta utesluter dock inte att hela verksamheten
Författningskommentar SOU 2014:52
1392
överförs och att vissa delar av verksamheten därefter avvecklas. I dessa fall får en bedömning göras av huruvida det huvudsakliga syftet är att driva verksamheten vidare eller avveckla den.
I andra stycket anges vissa uppgifter som ska framgå av broinstitutets bolagsordning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.5.
18 §
Paragrafen genomför delar av artikel 40.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår hur resolutionsmyndigheten utövar kontroll över ett broinstitut. Det sker genom att myndigheten företräder aktierna vid bolagsstämman i broinstitutet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.5.
19 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att ledningen ska se till att verksamheten i ett broinstitut bedrivs i syfte att uppnå resolutionsändamålen. Verksamheten ska i princip bedrivas i syfte att uppnå samtliga resolutionsändamål. Detta gäller trots att det endast är det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet som ligger till grund för ett beslut att använda broinstitutsverktyget. I den mån de olika resolutionsändamålen skulle komma i konflikt med varandra bör dock det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet ha företräde.
På ett generellt plan kan konstateras att resolutionsändamålen uppnås genom att broinstitutet bedriver en sund och stabil verksamhet. Mer specifikt innebär bestämmelsen exempelvis att verksamheten ska bedrivas så att kritisk verksamhet upprätthålls.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.6.
20 §
Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 41.2 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1393
Av första stycket framgår att ledningen i ett broinstitut ska ha som målsättning att sälja de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts till det. Det bör dock noteras att ledningen måste verka inom ramen för tillämpliga regelverk, t.ex. vad gäller konkurrensbegränsande åtgärder. Av detta följer att det inte är säkert att en försäljning kan ske till vilken privat aktör som helst.
I andra stycket anges att försäljningen ska ske vid lämplig tidpunkt. Vid en bedömning av vad som utgör lämplig tidpunkt är utgångspunkten att ledningen bör sträva efter att genomföra försäljningen så snart som möjligt. I vissa fall kan det dock vara motiverat att avvakta något med försäljningen. Ledningen skulle t.ex. kunna bedöma att resolutionsändamålen bäst uppnås genom att fortsätta att bedriva verksamheten ytterligare en tid.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.6.
21 §
Paragrafen genomför artikel 40.6 b i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får sälja broinstitutets tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till exempelvis en privat köpare. En sådan försäljning är ett naturligt inslag i den verksamhet som bedrivs av ett broinstitut och är ett av de sätt som broinstitutets verksamhet kan avvecklas på, se 23 § första stycket 2 och författningskommentaren till den paragrafen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.7.
22 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.1 i resolutionsdirektivet.
I första punkten anges att resolutionsmyndigheten ska godkänna den verkställande direktören i broinstitutet. Det innebär att styrelsen eller stämman ger förslag till verkställande direktör och att resolutionsmyndigheten sedan tar ställning till huruvida denna person ska godkännas som verkställande direktör. Om en viss person ska godkännas eller inte får avgöras av myndigheten utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Om broinstitutet har tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersörelse ska den verkställande direktören även ledningsprövas av Finansinspektionen.
Författningskommentar SOU 2014:52
1394
Av andra punkten framgår att resolutionsmyndigheten ska fastställa arbetsordningen för styrelsen i ett broinstitut i enlighet med de bestämmelser som gäller för fastställande av arbetsordning enligt aktiebolagslagen. Normalt sett är det styrelsen i ett aktiebolag som fastställer arbetsordningen för sitt arbete. Förutom det faktum att det är resolutionsmyndigheten som beslutar om arbetsordningen ska alltså aktiebolagslagens bestämmelser tillämpas även i övrigt när det gäller arbetsordningen, t.ex. vad gäller innehållet i den.
I tredje punkten anges att resolutionsmyndigheten ska godkänna broinstitutets strategiska mål och riskstrategi. Detta inkluderar även ändringar av eller tillägg till broinstitutets strategiska mål och riskstrategi. Om resolutionsmyndigheten inte godkänner broinstitutets strategiska mål eller riskstrategi ska dessa inte införlivas i verksamheten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.7.
23 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.3 samt artiklarna 41.5 och 41.9 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges under vilka omständigheter resolutionsmyndigheten ska besluta om avveckling av ett broinstitut eller om försäljning av ett broinstituts aktier.
Enligt första punkten ska verksamheten i ett broinstitut upphöra om broinstitutet inte längre uppfyller villkoren för att vara ett broinstitut. Så ska exempelvis ske om syftet med broinstitutets verksamhet inte längre är att utföra de funktioner, eller erbjuda de tjänster, som utförts eller erbjudits av det företag under resolution från vilket överföringen skedde.
Av andra punkten framgår att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra om en väsentlig del av broinstitutets tillgångar, rättigheter och förpliktelser säljs. Det kan noteras att det finns en viss överlappning mellan första och andra punkten eftersom en försäljning av en väsentlig del av broinstitutets tillgångar, rättigheter och förpliktelser ofta torde innebära att broinstitutet inte längre avser att utföra de funktioner eller erbjuda de tjänster som utförts respektive erbjudits av företaget under resolution. De omständigheter som anges i första punkten kan dock vara uppfyllda även i andra fall.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1395
I tredje punkten anges slutligen att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra när det har gått två år från dagen för den sista överföringen från ett företag under resolution. I fall broinstitutsverktyget har använts för att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser vid flera tillfällen är det alltså den sista överföringen som är relevant i sammanhanget.
Avveckling av ett broinstituts verksamhet kan ske genom fusion, delning eller genom att broinstitutet går i likvidation. Det kan också ske genom att staten säljer sina aktier i broinstitutet. En sådan försäljning kan t.ex. bli aktuell om broinstitutet har privata ägare som har blivit inkonverterade genom att resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget. Om staten säljer sina aktier kommer resolutionsmyndigheten att upphöra med att utöva kontroll över broinstitutet genom att aktieägarna ges rösträtt på bolagsstämman.
Avveckling bör också kunna ske genom att de förvaltade tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna säljs utan att broinstitutet går i likvidation. I denna situation kommer det inte bedrivas någon verksamhet i bolaget efter att tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna har sålts. Staten kommer fortfarande äga bolaget och kommer därmed att ha ett ”stående broinstitut” som snabbt kan tas i bruk om situationen kräver det.
Av andra stycket följer att om tillgångar, rättigheter eller förpliktelser har överförts till ett broinstitut från flera företag under resolution ska förvaltningen av de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts enligt första stycket 2 och 3 upphöra genom att de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som hänförs till respektive företag under resolution säljs eller avvecklas. Det innebär således att det är möjligt att använda ett broinstitut under längre tid än vad som följer av första stycket om institutet har övertagit tillgångar, rättigheter och förpliktelser från flera olika företag under resolution vid olika tillfällen. I princip finns i dessa fall ingen bortre gräns för hur länge ett broinstitut kan bedriva verksamheten. Det är dock nödvändigt att avveckla de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som hänförs till respektive företag inom den tidsperiod som anges första stycket tredje punkten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.8.1.
Författningskommentar SOU 2014:52
1396
24 §
Paragrafen genomför artiklarna 41.6 och 41.7 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges under vilka omständigheter den tidsperiod som anges i 24 § första stycket 3 får förlängas.
Av första punkten följer att förlängning får ske om det är sannolikt att den leder till att en väsentlig del av broinstitutets tillgångar, rättigheter och förpliktelser säljs eller att broinstitutet inte längre uppfyller förutsättningarna för att vara ett broinstitut. Så kan exempelvis bli fallet om broinstitutets tillgångar avvecklas och dess skulder infrias i sådan omfattning att syftet med broinstitutet inte längre kan sägas vara att fortsätta bedriva den verksamhet som bedrevs av företaget under resolution.
I andra punkten anges att förlängning får ske om det är sannolikt att den leder till att broinstitutet fusioneras med ett annat företag. Det faktum att det uppställs krav på sannolikhet innebär att det måste finnas objektiva faktorer till stöd för att en fusion kan komma till stånd, t.ex. genom att diskussioner förs med ett annat företag om fusion.
Av tredje punkten följer slutligen att förlängning även får ske om det anses nödvändigt för att säkerställa att resolutionsändamålen uppnås. Det kan t.ex. handla om att broinstitutet bedriver kritisk verksamhet vars upphörande kan påverka den finansiella stabiliteten negativt.
I andra stycket anges att resolutionsmyndigheten endast får fatta beslut om förlängning om det är motiverat med hänsyn till marknadsförhållandena och övriga omständigheter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.8.1.
25 §
Paragrafen genomför artikel 41.4 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av delar av 18 kap. 11 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.8.3.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1397
20 kap. Avskiljandeverktyget
1 §
Paragrafen genomför artikel 2.1 55 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen definieras avskiljandeverktyget. Av bestämmelsen framgår genom hänvisningen till 3 § att det ska vara fråga om en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution eller ett broinstitut. Vidare framgår att överföringen ska ske till ett tillgångsförvaltningsbolag. Vad som avses med tillgångsförvaltningsbolag framgår av 13 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.1.
2 §
Paragrafen genomför artiklarna 37.5 och 42.5 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges under vilka förutsättningar avskiljandeverktyget får användas.
Av första punkten framgår att avskiljandeverktyget får användas om förhållandena på marknaden för de tillgångar som överförs är sådana att en omedelbar avyttring av tillgångarna skulle få negativa effekter på någon finansiell marknad. Så skulle exempelvis kunna bli fallet om en försäljning av tillgångar i samband med en avveckling genom konkurs bedöms kunna leda till kraftiga fall i tillgångspriser, eftersom detta i sin tur kan påverka den finansiella ställningen hos andra aktörer på marknaden.
Av andra punkten följer vidare att avskiljandeverktyget får användas om överföringen är nödvändig för att verksamheten i det företag från vilket tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna överförs ska fungera tillfredsställande. Så kan t.ex. vara fallet om det finns vissa problemtillgångar i ett företag under resolution som skapar osäkerhet kring dess finansiella ställning och därmed försvårar för företaget att finansiera sig på marknaden.
I tredje punkten anges slutligen att avskiljandeverktyget får användas om överföringen är nödvändig för att maximera intäkterna från avvecklingen av ett företag under resolution. Det handlar således om en situation där förvaltning i ett tillgångsförvaltningsbolag förväntas ge ett bättre ekonomiskt utfall än en avveckling genom konkurs eller likvidation.
Författningskommentar SOU 2014:52
1398
Av andra stycket framgår att avskiljandeverktyget endast får användas i förening med ett annat resolutionsverktyg, dvs. i förening med försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller skuldnedskrivningsverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.2.
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 42.1, 42.8 och 63.1 d i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilka tillgångar, rättigheter och förpliktelser som får överföras genom användning av avskiljandeverktyget. Det är möjligt att överföra samtliga eller endast vissa tillgångar, rättigheter och förpliktelser i ett eller flera företag under resolution eller broinstitut. Det är dock inte möjligt att överföra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag. Detta är en skillnad jämfört med försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.1.
4 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 42.9 och 42.10 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 3 § och 19 kap. 3 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.2.
5 §
Paragrafen genomför delar av artikel 42.10 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 4 § och 19 kap. 4 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.2.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1399
6 §
Första stycket saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet och har utformats med 4 kap. 14 § konkurslagen (1987:672) som förebild. Andra stycket genomför delar av artikel 42.9 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 5 § och 19 kap. 5 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.2.
7 §
Paragrafen genomför artikel 42.12 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 6 § och 19 kap. 7 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.4.
8 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 a i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 7 § och 19 kap. 8 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.5.
9 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 d och delar av 64.1 f samt 64.2– 64.4 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 8 § och 19 kap. 9 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.6.
Författningskommentar SOU 2014:52
1400
10 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 e och 64.2 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 9 § och 19 kap. 10 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlats i avsnitt 14.3.7.
11 §
I paragrafen genomförs delar av artikel 42.6 i resolutionsdirektivet. Dessutom innehåller paragrafen bestämmelser utan motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 10 § och 19 kap. 11 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.4.
12 §
Paragrafen genomför artiklarna 37.7 a och 42.7 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras i huvudsak av 18 kap. 13 § och 19 kap. 12 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.4.
13 §
Paragrafen genomför delar av artikel 42.2 och artikel 42.3 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen definieras ett tillgångsförvaltningsbolag. Av första punkten framgår att tillgångsförvaltningsbolaget ska ägas helt eller delvis av staten. Ett tillgångsförvaltningsbolag kan således vara delvis privat ägt.
I andra punkten anges att företaget ska ha bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller broinstitut.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1401
Av tredje punkten följer att förvaltningen av de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts ska ske i syfte att maximera dessas värden vid en framtida försäljning eller avveckling. Det bör dock noteras att om syftet med förvaltningen kommer i konflikt med resolutionsändamålen så har resolutionsändamålen företräde. Det innebär exempelvis att om en försäljning är motiverad vid en viss tidpunkt med hänvisning till att det kan antas maximera värdet på de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som säljs, men försäljningen samtidigt kan leda till att ett visst resolutionsändamål (t.ex. att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet) inte uppnås, ska en försäljning inte ske vid den aktuella tidpunkten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.5.
14 §
Paragrafen genomför delar av artikel 42.2 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 19 kap. 18 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.5.
15 §
Paragrafen genomför artikel 42.4 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 19 kap. 22 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.6.
21 kap. Kompletterande befogenheter vid överföring
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 65.1 och artikel 65.3 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsmyndigheten kan, genom att använda försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, överföra verksamhet till en förvärvare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag. Av första stycket framgår att resolutionsmyndigheten i dessa situationer får besluta att företaget under
Författningskommentar SOU 2014:52
1402
resolution ska tillhandahålla vissa tjänster till en sådan mottagare om det är nödvändigt för att den verksamhet som har överförts ska kunna drivas på ett effektivt sätt. Ett sådant behov torde främst aktualiseras om kritisk verksamhet har överförts. Det kan t.ex. handla om IT-tjänster.
I andra stycket anges att resolutionsmyndigheten får besluta att även andra koncernföretag ska tillhandahålla sådana tjänster och resurser.
Ett beslut enligt paragrafen kan fattas för att kräva fortsatt tillgång till sådana tjänster som företaget under resolution hade tillgång till vid tidpunkten för resolution. Beslutet kan även innebära att andra typer av tjänster ska tillhandahållas, dvs. sådana som inte tillhandahölls vid tidpunkten för resolution.
Av artikel 65.5 i resolutionsdirektivet framgår att Eba ska utarbeta riktlinjer om vilka tjänster och resurser som ska anses nödvändiga för att en mottagare ska kunna bedriva den verksamhet som överförs till den på ett effektivt sätt. För att få en fullständig bild av regleringen måste hänsyn tas till Ebas kommande riktlinjer.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.6.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 65.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får fatta ett beslut enligt 1 § utan hinder av att det företag som ska tillhandahålla tjänsterna är försatt i konkurs eller har gått i likvidation.
Ett sådant beslut kan leda till att en konkursförvaltare tvingas fortsätta driften av verksamheten i ett konkursbolag längre än vad som annars skulle följa enligt 7 kap. 8 § första stycket konkurslagen (1987:672). Det kan också medföra att en likvidation inte kan slutföras genom skifte enligt exempelvis 25 kap. 38 § aktiebolagslagen (2005:551) (ABL) förrän beslutet om tillhandahållande av tjänster har upphört att gälla.
Paragrafen avser också den situationen att ett företag under likvidation försätts i konkurs under den tid som likvidation genomförs (se 25 kap. 36 § ABL).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.6.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1403
3 §
Paragrafen genomför artikel 65.4 i resolutionsdirektivet.
Särskilda villkor ska tillämpas på tillhandahållandet av tjänster och resurser enligt 1 §. Av första stycket framgår att om företaget under resolution redan före tidpunkten för resolution hade ingått ett avtal med ett koncernföretag om tillhandahållande av sådana tjänster eller resurser så ska de villkor som gäller enligt det avtalet gälla även vid tillhandahållandet av tjänsterna eller resurserna till mottagaren av den överförda verksamheten.
I andra stycket regleras situationen att det inte finns något sådant avtal. Det kan t.ex. vara så att företaget under resolution aldrig har ingått något avtal om sådana tjänster med ett koncernföretag eller så kan avtalet ha löpt ut. Andra stycket blir också tillämpligt om det är företaget under resolution som ska tillhandahålla tjänsterna eller resurserna till mottagaren. Dessa tjänster eller resurser ska då tillhandahållas på skäliga villkor. Med detta avses bl.a. att det företag som tillhandahåller tjänsterna eller resurserna erhåller marknadsmässig ersättning. Vad som utgör skäliga villkor i det enskilda fallet får prövas utifrån de konkreta omständigheter som då föreligger.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.6.
4 §
Paragrafen genomför artikel 65.2 i resolutionsdirektivet.
Ett företag under resolution kan ingå i gränsöverskridande koncerner. Situationen skulle t.ex. kunna vara den att ett företag som är under resolution i Tyskland har ett dotterföretag i Sverige. Dotterföretaget har tillhandahållit företaget under resolution vissa tjänster. Om den tyska resolutionsmyndigheten inom ramen för resolutionsförfarandet i Tyskland har beslutat att överföra viss verksamhet till en privat köpare och därefter beslutar att det svenska dotterföretaget ska tillhandahålla den privata köparen de tjänster som den tidigare tillhandahöll företaget under resolution så gäller inte det beslutet per automatik i Sverige. Den tyska resolutionsmyndigheten måste då ansöka om att det beslut som den fattat gäller i Sverige. För att resolutionsförfarandet ska fungera effektivt även vid gränsöverskridande situationer torde resolutionsmyndigheten regelmässigt godkänna sådana beslut. Den svenska
Författningskommentar SOU 2014:52
1404
resolutionsmyndigheten kan framställa en motsvarande begäran till en utländsk resolutionsmyndighet inom EES.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.6.
5 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 67.1 och 67.2 i resolutionsdirektivet
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten får begära att, och ytterst förelägga, den som i samband med en överföring har mottagit egendom vidtar åtgärder för att en åtgärd ska få verkan. Denne har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.9.
22 kap. Skuldnedskrivningsverktyget
1 §
Paragrafen genomför artikel 2.1.57 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vad som menas med skuldnedskrivningsverktyget och vilka huvudsakliga åtgärder som vidtas inom ramen för verktyget.
Med berört moderföretag menas ett sådant moderföretag till det företag som är försatt i resolution som anges i artikel 2.1.79 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlat i avsnitt 15.2.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 44 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger att de skulder som får skrivas ned eller konverteras genom skuldnedskrivningsverktyget är skulder som är övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument (relevanta kapitalinstrument) eller kvalificerade enligt definitionen i 2 kap. 2 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.2.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1405
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 43.2 och 43.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår i vilket syfte som skuldnedskrivningsverktyget får användas.
Av första stycket 1 framgår att skuldnedskrivningsverktyget får användas för att rekonstruera företaget under resolution. En förutsättning för att verktyget för ska få användas i detta syfte är att det finns rimliga utsikter att åtgärderna kommer att lyckas med att återge företaget dess långsiktiga livskraft. Det är ett tämligen lågt ställt krav, men det måste självfallet finnas konkreta omständigheter som stödjer bedömningen. Av 5 § framgår det att det ska upprättas en omstruktureringsplan när skuldnedskrivningsverktyget används för att rekonstruera företaget under resolution.
Enligt första stycket 2 får skuldnedskrivningsverktyget användas tillsammans med broinstitutsverktyget. När broinstitutsverktyget används kommer tillgångar och skulder eller aktier överföras, exempelvis för att upprätthålla kritiska verksamheter. Resolutionsmyndigheten får då använda skuldnedskrivningsverktyget dels för att minska kapitalbeloppet av skulder för att värdet på de tillgångar som överförs inte ska understiga beloppet av de skulder som överförs, alternativt, vid en överföring av företagets aktier, i syfte att substansvärdet i företaget under resolution inte ska vara mindre än noll (nedskrivning), dels för att kapitalisera broinstitutet (konvertering).
Enligt första stycket 3 får dessutom skuldnedskrivningsverktyget användas i kombination med försäljningsverktyget och avskiljandeverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.3.
4 §
Paragrafen genomför artiklarna 43.4 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsens första stycke framgår att resolutionsmyndigheten när det tillämpar skuldnedskrivningsverktyget i syfte att rekonstruera företaget under resolution och om detta företag är en sparbank får besluta att sparbanken ombildas till aktiebolag.
Andra stycket anger hur ombildningen ska gå till.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 15.2.
Författningskommentar SOU 2014:52
1406
5 §
Paragrafen genomför artiklarna 51.1 och 52.4 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger att när skuldnedskrivningsverktyget används för att rekonstruera ett företag under resolution enligt 3 § första stycket ska en omstruktureringsplan upprättas som ska beskriva de åtgärder som ska vidtas för att återge företaget dess livskraft.
Eba ska utarbeta tekniska standarder för tillsyn som närmare ska specificera innehållet i en omstruktureringsplan.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 15.4.
6–12 §§
Paragrafen genomför artiklarna 51.2, 52.1, 52.3, 52.7, 52.9 och 52.10 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna anger hur upprättandet av en omstruktureringsplan ska gå till.
Om resolutionsmyndigheten efter samråd med Finansinspektionen inte godkänner en omstruktureringsplan eller beslutar att det inte finns utsikter att godkänna planen kan inte resolutionen avslutas. Resolutionsmyndigheten måste i en sådan situation överväga andra resolutionsåtgärder som exempelvis en överföring av delar av företagets verksamhet till ett broinstitut.
Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 15.4.
13§
Paragrafen genomför artikel 52.2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger vad som gäller särskilt för omstruktureringsplaner om skuldnedskrivningsverktyget, eller motsvarande verktyg i ett annat land inom EES, ska användas för att rekonstruera två eller flera företag inom samma koncern.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 15.4.
14 §
Paragrafen genomför artiklarna 46.1, 46.2 och 59.10 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1407
Av paragrafen framgår att innan resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget ska den först fastställa dels det belopp som relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder behöver skrivas ned för att substansvärdet i företaget under resolution ska vara lika med noll, dels det belopp med vilket relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulderna behöver konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument.
Av bestämmelsen framgår vilka kriterier som ska ligga till grund för det belopp som fastställs för ett företag under resolution och för ett broinstitut. Att omfattningen av konverteringen ska bedömas utifrån att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget under resolution eller broinstitutet kan exempelvis handla om att dessa företag ska kunna erhålla marknadsfinansiering på likartade villkor som jämförbara företag. Ett broinstitut får driva verksamhet även om det inte uppfyller alla auktorisationskrav under en kort tid i början av sin verksamhet se 19 kap 14 §. Denna undantagsmöjlighet innebär inte att resolutionsmyndigheten ska låta bli att besluta om nedskrivning eller konvertering i den omfattning som behövs för att broinstitutet ska uppnå kraven. Vid bedömning av kapitalbehovet för ett broinstitut ska hänsyn tas till eventuella kapitalbidrag från resolutionsreserven.
Begreppet kvalificerade skulder behandlas i 2 kap. 2 §. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.6.
15 §
Paragrafen genomför artikel 46.2.
Av bestämmelsen framgår hur bedömningen av kapitalbehovet för ett tillgångsförvaltningsbolag ska gå till.
Bedömningen ska utgå från en försiktig bedömning av hur mycket kapital som tillgångsförvaltningsbolaget behöver ha för att kunna finansiera sig på marknaden och kunna genomföra avvecklingen av tillgångarna över tid. Med försiktig bedömning avses att säkerställa att tillgångsförvaltningsbolaget inte ska få kapitalbrist och därigenom tvingas avveckla verksamheten på ett sätt som inte fullt ut uppnår syftena med bolagets bildande.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.6.
Författningskommentar SOU 2014:52
1408
16 §
Paragrafen genomför artiklarna 48.1 och 48.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger i vilken ordningsföljd som skulder ska tas i anspråk för nedskrivning och konvertering.
I bestämmelsen erinras att innan någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad ska ägarna först bära förluster genom vidtagandet av åtgärder i 11 kap.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.7.
17 §
Paragrafen genomför artiklarna 63.1 e och f och 59.2.
Bestämmelsen anger vad resolutionsmyndigheten får besluta om i syfte att skriva ned eller konvertera skulder.
Den sänkning som görs av kapitalbeloppet ska vara permanent. Vid en nedskrivning av kapitalbeloppet följer det också av detta att det inte får finnas några kvarstående skulder till innehavaren med anledning av nedskrivningen. Av att det är fråga om en nedskrivning följer också att det inte ska utgå någon ersättning för nedskrivning som sker utan samband med konvertering. Om kapitalinstrument konverteras till aktier får dock borgenärerna kompensation för den minskning av borgenärens fordran som samtidigt sker. Hur ersättningen beräknas framgår av 20 §.
En motsvarande bestämmelse finns rörande nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i 6 kap 14 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 15.8 och 15.9.
18 §
Paragrafen genomför artikel 49.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger att derivatavtal ska avslutas innan en skuld hänförlig till det avtalet skrivs ned eller konverteras.
I 15 kap.5 § anges den rätt som resolutionsmyndigheten har att avsluta derivatavtal.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.12.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1409
19 §
Paragrafen genomför artikel 63.1 i i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag under resolution eller dess moderföretag att ge ut nya aktier eller andra äganderättsinstrument.
Syftet med att företaget ska ge ut nya aktier är exempelvis för att kunna tillföra kapital från resolutionsreserven enligt 28 kap 1 § eller ge ett statligt kapitaltillskott enligt 23 kap 1 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.11.
20 §
Paragrafen genomför artikel 50.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger vad som gäller för den konverteringskurs som ska tillämpas.
Med konverteringskurs menas den faktor som fastställer det antal aktier eller andra äganderättsinstrument som en skuld i en särskild skuldklass ska konverteras till, med hänvisning till antingen ett enda skuldinstrument i skuldklassen i fråga eller till ett särskilt värde per enhet av en fordran.
För att konverteringskursen ska innebära en kompensation för borgenärerna som är förenlig med 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen ska den ge full ersättning för det belopp som en borgenärs fordran minskar med till följd av konverteringen.
Eba ska utarbeta riktlinjer för fastställande av konverteringskurser. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.10.
21 §
Paragrafen genomför artiklarna 50.1 och 50.3.
Bestämmelsen anger under vilka förutsättningar som resolutionsmyndigheten får besluta om olika konverteringskurser.
Eba ska ta fram riktlinjer om tillämpningen av olika konverteringskurser.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.10.
Författningskommentar SOU 2014:52
1410
22 §
Paragrafen genomför artikel 53.1 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlar den rättsverkan som resolutionsmyndighetens beslut om nedskrivning och konvertering enligt 17– 21 §§ har för berört företag, berörda ägare och berörda borgenärer.
Av andra stycket framgår den kapitalökning som konverteringen eller ett förläggande om nyemission innebär ska, i enlighet med vad som gäller i exempelvis aktiebolagslagen, vara fastställd när den har blivit registrerad.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.11.
23 och 24 §§
Paragrafen genomför artikel 47.4 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger vad som sker om skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder till aktier i sådan omfattning att innehavet kräver tillstånd.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 14 och 15 §§. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.13.
25 §
Paragrafen genomför artikel 53.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlas utförligt i avsnitt 15.14.
26 §
Paragrafen genomför artikel 44.3 första stycket i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar kvalificerade skulder får undantas från nedskrivning eller konvertering.
De skulder som berörs får undantas helt eller delvis. Det betyder att de får undantas helt eller till en viss procentsats. Man kan också tänka sig att vissa skulder undantas från nedskrivning men inte från konvertering
SOU 2014:52 Författningskommentar
1411
Den första punkten avser sådana fall då det helt enkelt inte är möjligt att skriva ned en kvalificerad skuld. Så kan exempelvis vara fallet om tredjelands lagstiftning förhindrar det.
Andra–fjärde punkterna rör olika situationer har nära samband med resolutionsändamålen, se 8 kap. 1 §. Andra punkten handlar om att företaget som sådant inte kan tillhandahålla kritiska verksamheter eller affärsverksamhet som är viktig för företagets intjäning eller lönsamhet, om inte undantag görs. Enligt den tredje punkten får undantag göras för att undvika omfattande spridning av negativa effekter som kan ge upphov till allvarliga störningar i det finansiella systemet. Om begreppet allvarliga störningar se 8 kap 1 §. Nedskrivning av vissa kvalificerade skulder kan också ge upphov till värdeförstörelse. Om värdeförstörelsen är tillräckligt omfattande kommer det ekonomiska utfallet för borgenärerna bli sämre än om inte någon nedskrivning eller konvertering görs. I fjärde punkten finns det ett en bestämmelse som gör det möjligt att göra undantag i sådana fall.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.15.
27 §
Paragrafen genomför artikel 44.9 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger några omständigheter som resolutionsmyndigheten ska beakta när den överväger att undanta vissa skulder eller skuldslag från nedskrivning eller konvertering enligt 26 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.15.
28 §
Paragrafen genomför artikel 44.3 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Om inte något undantag görs ska samtliga kvalificerade skulder skrivas ned eller konverteras i den omfattning som behövs. Hur stor nedskrivningen eller konverteringen behöver vara framgår av 14 § som anger hur resolutionsmyndigheten ska räkna fram hur stor nedskrivningen respektive konverteringen behöver vara.
Om vissa skulder undantas ska som huvudregel de andra borgenärerna bara bära sin andel av de totala skulderna. Av denna
Författningskommentar SOU 2014:52
1412
paragraf framgår emellertid resolutionsmyndigheten får besluta att de undantagna skuldernas andel helt eller delvis kan fördelas mellan en eller flera av de inte undantagna skulderna. Det senare får endast göras om det inte leder till att någon borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall än vid en konkurs.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.15.1.
29 §
Paragrafen genomför artiklarna 44.4, 44.5 och 44.8 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar som det är möjligt att låta exempelvis ge bidrag från resolutionsreserven eller från alternativa finansieringskällor för att kompensera för undantag som har beslutats enligt 26 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.15.2.
30 §
Paragrafen genomför artikel 44.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att det belopp som resolutionsreserven får skjuta till är begränsat i två olika avseenden. Resolutionsreserven får för det första inte bidra med ett större belopp än de undantagna fordringarna skulle ha burit. Dessutom får bidraget inte vara större än det belopp för förlustabsorbering och kapitalisering som fastställts enligt 14 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.15.2.
31 och 32 §§
Paragraferna genomför artiklarna 44.6 och 44.7 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna anger förutsättningarna för resolutionsmyndigheten att besluta om att resolutionsreserven ska ge ett bidrag till resolutionen av ett företag och hur detta bidrag får finansieras beroende på bidragets storlek i relation till företagets skulder och egna kapital.
Bestämmelserna behandlas i avsnitten 15.15.2 och 15.15.3.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1413
33 §
Paragrafen genomför artikel 44.12 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår resolutionsmyndighetens underrättelseskyldighet till kommissionen om den dels beslutar om att undanta kvalificerade skulder, dels beslutar om ett bidrag från resolutionsreserven enligt 29 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 15.15.2 och 15.15.3.
23 kap. De statliga stabiliseringsverktygen
1 §
Paragrafen genomför artiklarna 37.10, 57.1 och 58.2 i resolutiondirektivet.
Bestämmelsen anger vilka former som staten, genom tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen, kan tillhandahålla statligt stöd från andar källor än resolutionsreserven.
Kommissionen ska, enligt skäl 57, när den bedömer om statligt stöd ska godkännas, vilket är en förutsättning för att de statliga stabiliseringsverktygens ska få användas, bedöma om det föreligger en mycket exceptionell situation med en systemkris. En systemkris definieras i artikel 2.1.30 som störningar i det finansiella systemet som skulle kunna medföra allvarliga negativa konsekvenser för den inre marknaden och realekonomin.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 16.2.
2 §
Paragrafen genomför artiklarna 37.10, 56.2 och 56.4.
Av paragrafen framgår, förutom vad som gäller enligt 1 §, förutsättningarna för att regeringen får besluta om användningen av de statliga stabiliseringsverktygen och den process varmed förutsättningarna ska fastställas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 16.3.
Författningskommentar SOU 2014:52
1414
3 och 4 §§
Paragrafen genomför artiklarna 57.2, 57.3 och 58.3 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna behandlar hur regeringen ska se till att det statliga ägandet som uppstår till följd av beslut om statligt stöd enligt 1 § förvaltas och avvecklas.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 16.4.
24 kap. Skydd för motparter
1 §
Paragrafen genomför artikel 2.1.97–2.1.99 och delar av artikel 76.2 i resolutionsdirektivet.
Av första punkten framgår vad som avses med arrangemang om strukturerad finansiering. Med sådana arrangemang avses t.ex. avtal som omfattar säkerställda obligationer och avtal om värdepapperisering. Det centrala är att den säkerhet som har ställts för de emitterade värdepapprena avser en viss avskild säkerhetsmassa. Arrangemang om strukturerad finansiering omfattar även sådana finansiella instrument som används för att säkra tillgångar som ingår i säkerhetsmassan och som är säkrade på ett sätt som motsvarar det som gäller för säkerställda obligationer. Med sådana finansiella instrument avses t.ex. derivatavtal enligt lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer. Även utländska motsvarigheter till sådana instrument omfattas.
Av andra punkten framgår vad som avses med arrangemang om säkerheter. Sådana arrangemang omfattar bl.a. pantavtal och säkerhetsöverlåtelser. Även andra säkerhetsrätter omfattas av definitionen.
I tredje punkten definieras arrangemang om säkerhetsöverlåtelser. Sådana arrangemang uppstår vanligtvis genom avtal och innebär att äganderätten till, eller en rätt att förfoga över, en viss tillgång övergår till den som tar emot säkerheten. I definitionen ingår bl.a. så kallade återköpsavtal eller repor. Sådana avtal innebär att värdepapperet säljs samtidigt som säljaren förbinder sig att återköpa papperet efter en viss tid till ett överenskommet pris. Denna typ av avtal kan användas i syfte att ge förvärvaren en säkerhet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1415
Punkten 4 anger vad som ska avses med kvittningsarrangemang.
Ett sådant arrangemang kan t.ex. ge en motpart till ett företag under resolution rätt att kvitta en fordran som företaget har på motparten mot en fordran som motparten har på företaget. Rätt till kvittning följer enligt svensk rätt av allmänna rättgrundsatser, men kan uppstå på annat sätt enligt utländska rättsordningar.
I punkten 5 definieras nettningsarrangemang. Ett sådant arrangemang uppstår vanligtvis genom avtal och innebär att ett antal fordringar eller förpliktelser omvandlas till en enda nettofordran eller nettoförpliktelse. Ett nettningsarrangemang kan också innebära att slutavräkning ska ske, dvs. att förpliktelser mellan parterna ska slutavräknas. Sådana arrangemang innebär typiskt sett att den tidpunkt vid vilken parterna ska uppfylla sina förpliktelser enligt ett avtal tidigareläggs, så att de antingen omedelbart ska infrias och uttrycks som en förpliktelse att betala ett belopp som motsvarar deras beräknade aktuella värde, eller upphävs och ersätts med en förpliktelse att betala samma belopp. Det kan också uttryckas som att en beräkning görs av vad varje part är skyldig den andre med avseende på dessa förpliktelser och att en nettosumma ska betalas av den part som har den största skulden till den andra parten.
Av punkten 6 framgår vad som avses med partiell överföring. En sådan överföring omfattar endast vissa av de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som tillhör ett företag under resolution. Resolutionsmyndigheten kan besluta om en partiell överföring vid användning av samtliga överföringsverktyg, dvs. försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 19.3.1–19.3.3.
2 §
Paragrafen genomför artikel 76.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges under vilka förutsättningar skyddsreglerna i 3–7 §§ ska tillämpas. Av första punkten framgår att så är fallet när resolutionsmyndigheten beslutar om en partiell överföring. Det rör sig således om en överföring av vissa, men inte alla, tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution till en förvärvare (försäljningsverktyget), till ett broinstitut (broinstitutsverktyget) eller till ett tillgångsförvaltningsbolag (avskiljandeverktyget). Av andra punkten framgår att skyddsreglerna även ska
Författningskommentar SOU 2014:52
1416
tillämpas när resolutionsmyndigheten beslutar att säga upp eller ändra villkor i ett avtal som företaget under resolution är part i. Se mer om denna befogenhet i avsnitt 10.7.1. Vilka avtal som avses framgår av 3–5 §§.
Av andra stycket följer att skyddsreglerna även blir tillämpliga om tillgångar, rättigheter eller förpliktelser överförs från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en annan mottagare. En sådan överföring kan i praktiken ske utan att resolutionsmyndigheten använder ett resolutionsverktyg. Skyddsreglerna blir dock endast tillämpliga om överföringen sker genom att myndigheten använder ett sådant verktyg, t.ex. genom att använda försäljningsverktyget för att göra en överföring från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en privat köpare.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.3.
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 76.2 b–d, 76.3 och 77.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges att resolutionsmyndigheten inte får besluta om en partiell överföring om det innebär att en motpart till ett företag under resolution inte får utöva rättigheter som följer av ett arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, ett kvittningsarrangemang eller ett nettningsarrangemang. I 1 § 3, 4 och 5 definieras sådana arrangemang.
Av första punkten framgår att en partiell överföring inte får förhindra kvittning för en motpart till ett företag under resolution. Det gäller kvittning av såväl fordringar som andra förpliktelser. När det gäller säkerhetsöverlåtelser innebär kvittning att en innehavare av en säkerhetsöverlåtelse behåller äganderätten till tillgången mot att skulden för vilken den har ställts ut får anses infriad.
I andra punkten anges att en partiell överföring inte får hindra en motpart till ett företag under resolution från att utöva nettning och i tredje punkten att en sådan överföring inte heller får hindra en motpart till ett företag under resolution från att tillämpa en slutavräkningsklausul. Av författningskommentaren till 12 kap. 4 § framgår vad som avses med nettning respektive en slutavräkningsklausul.
I andra stycket anges att resolutionsmyndigheten inte får utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § om det innebär att de
SOU 2014:52 Författningskommentar
1417
rättigheter och förpliktelser som skyddas av ett arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning upphävs eller ändras. Det skulle t.ex. kunna röra sig om en ändring i ett nettningsavtal som får till följd att nettning inte får ske på samma villkor som parterna ursprungligen kommit överens om, eller att nettning inte får ske över huvud taget. Bestämmelsen hindrar myndigheten från att använda befogenheten i fråga på ett sätt som får sådana effekter.
Vid tillämpningen av paragrafen har det som anges i 12 kap. 4– 9 §§ och 14 kap. 2–18 §§ företräde, även om det innebär att myndigheten fattar ett beslut i strid med förevarande paragraf. Det rör sig bl.a. om tillfälliga förbud som varar i maximalt 48 timmar, se avsnitten 10.3 och 10.5.
Av artikel 76.4 i resolutionsdirektivet framgår att kommissionen ska anta delegerade akter som ytterligare specificerar de arrangemang som omfattas av tillämpningsområdet för denna paragraf. För att få en fullständig bild av regleringen måste hänsyn tas till dessa delegerade akter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.3.1.
4 §
Paragrafen genomför artiklarna 76.3 och 78.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges under vilka förutsättningar resolutionsmyndigheten får överföra en tillgång som har ställts som säkerhet för en viss förpliktelse, en förpliktelse för vilken säkerhet har ställts ut eller en säkerhetsrätt, som följer av ett arrangemang om säkerheter. Så får endast ske om tillgången, förpliktelsen och säkerhetsrätten överförs samtidigt. Skulle en uppdelning ske skulle det kunna få till följd att en säkerhet upphör att gälla. Bestämmelsen i fråga hindrar således myndigheten från att fatta beslut som får den effekten. I 1 § 2 definieras arrangemang om säkerheter. De säkerhetsrätter som omfattas är bl.a. panträtter och säkerhetsöverlåtelser.
Av andra stycket framgår att resolutionsmyndigheten inte får utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § beträffande ett arrangemang om säkerheter om det innebär att säkerheten upphör att gälla. Bestämmelsen hindrar myndigheten från att använda befogenheten i fråga på ett sätt som får sådana effekter.
Författningskommentar SOU 2014:52
1418
Vid tillämpningen av paragrafen har det som anges i 12 kap. 4–9 §§ och 14 kap. 2–18 §§ företräde, se författningskommentaren till 3 §.
Av artikel 76.4 i resolutionsdirektivet framgår att kommissionen ska anta delegerade akter som ytterligare specificerar de arrangemang som omfattas av tillämpningsområdet för denna paragraf. För att få en fullständig bild av regleringen måste därför, på samma sätt som gäller för 3 och 5 §§, hänsyn tas till dessa delegerade akter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.3.2.
5 §
Paragrafen genomför artiklarna 76.3 och 79.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges under vilka förutsättningar resolutionsmyndigheten får besluta om överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av ett arrangemang om strukturerad finansiering. Så får endast ske om tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna överförs samtidigt. Skulle en uppdelning ske skulle det kunna få till följd att den som t.ex. innehar en obligation skulle förlora sin säkerhet. Bestämmelsen i fråga hindrar, i likhet med bestämmelserna i 3 och 4 §§, myndigheten från att fatta beslut som får den effekten. Se författningskommentaren till 1 § 1 för en beskrivning av vad som avses med ett arrangemang om strukturerad finansiering.
Av andra stycket framgår att resolutionsmyndigheten inte får utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § beträffande ett arrangemang om strukturerad finansiering om det innebär att de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av avtalet påverkas.
Vid tillämpningen av paragrafen har det som anges i 12 kap. 4–9 §§ och 14 kap. 2–18 §§ företräde, se författningskommentaren till 3 §.
Av artikel 76.4 i resolutionsdirektivet framgår att kommissionen ska anta delegerade akter som ytterligare specificerar de arrangemang som omfattas av tillämpningsområdet för denna paragraf. För att få en fullständig bild av regleringen måste därför, på samma sätt som gäller för 3 och 4 §§, hänsyn tas till dessa delegerade akter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.3.3.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1419
6 §
Paragrafen genomför artiklarna 77.2, 78.2 och 79.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten i vissa fall får avstå från att tillämpa skyddsreglerna i 3–5 §§. Det kan ske genom att resolutionsmyndigheten genom användning av något överföringsverktyg överför garanterade insättningar utan att samtidigt överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av samma arrangemang som de garanterade insättningarna och vice versa. Det kan också ske genom att myndigheten ändrar eller upphäver villkor som rör sådana tillgångar, rättigheter eller förpliktelser.
Resolutionsmyndigheten får endast avstå från att tillämpa skyddsreglerna enligt vad som anges ovan om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insättningarna är tillgängliga för de garanterade insättarna. En sådan överföring eller användning av befogenheterna måste således föregås av en bedömning av att kravet på nödvändighet är uppfyllt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 19.3.1–19.3.3.
7 §
Paragrafen genomför artikel 80.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten ska se till att anmälda avvecklingssystem eller de regler som gäller för sådana system inte påverkas när resolutionsmyndigheten beslutar om en partiell överföring genom användning av något överföringsverktyg (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget) eller när den utövar sådana befogenheter som anges i 15 kap. 4 §. Anmält avvecklingssystem definieras i 2 kap. 1 § 1. För svensk del utgörs sådana system t.ex. av Riksbankens betalningssystem (RIX), Bankgirocentralens betalningssystem, Euroclears (tidigare VPC:s) värdepappersavvecklingssystem samt OMX:s system för clearing och avveckling av derivataffärer. Av definitionen framgår att även vissa utländska avvecklingssystem omfattas. Med regler i system avses systemets regler (se t.ex. artikel 2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper).
Författningskommentar SOU 2014:52
1420
Skyddsreglerna innebär att en partiell överföring eller ett beslut om uppsägning av ett avtal eller en ändring av villkoren i ett avtal som ett företag under resolution är part i inte får påverka användningen av sådana system eller de regler som gäller för dem. Det innebär t.ex. att ett sådant beslut av myndigheten inte får leda till att ett överföringsuppdrag återkallas eller att möjligheten att verkställa ett överföringsuppdrag eller en så kallad nettning påverkas. Ett sådant beslut får inte heller leda till att användningen av medel, värdepapper eller kreditfaciliteter eller skyddet av en säkerhet påverkas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.3.4.
8 §
Paragrafen genomför delar av artikel 73 a och artikel 75 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att ersättning ska utgå ur resolutionsreserven, om det vid den värdering som ska ske enligt 7 kap. 12 § har fastställts att det ekonomiska utfallet för någon ägare, borgenär eller insättningsgarantisystemet hade blivit sämre än om företaget under resolution i stället hade försatts i konkurs
eller
gått i
likvidation. Den ersättning som ska utgå ska motsvara mellanskillnaden, vilken ska framgå av värderingen. Beslut om utbetalning ur resolutionsreserven ska fattas även om något yrkande om detta inte framställts, dvs. ex officio.
Resolutionsmyndigheten kan använda flera resolutionsverktyg i kombination. Därmed skulle både 13 kap. 9 och 10 §§ kunna aktualiseras beträffande samma ägare eller borgenärer. Av andra stycket framgår att om det ekonomiska utfallet vid en resolution i en sådan situation blir sämre för en ägare eller en borgenär än om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation har denne endast rätt till ersättning till följd av myndighetens användning av skuldnedskrivningsverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.2.
25 kap. Avslutningen av en resolution
1 §
Paragrafen har ingen motsvarighet i direktivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1421
Bestämmelsen anger att resolutionsmyndigheten ska fatta beslut om att resolutionen ska avslutas så snart som möjligt efter det att den har bedömt att fler resolutionsåtgärder inte behövs. Resolutionsåtgärder definieras i 2 kap. 1 § genom en hänvisning till 13 kap. 1 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.17.
2 §
Paragrafen genomför artikel 37.6 i resolutionsdirektivet.
Om resolutionsmyndigheten gör en partiell överföring till en privat aktör, till ett broinstitut eller till ett tillgångsförvaltningsbolag, kommer det att finnas egendom eller skulder kvar i boet. I så fall ska företaget enligt första stycket antingen försättas i konkurs eller gå i likvidation, beroende på vad som är tillämpligt. Resolutionsmyndigheten ska ge in en ansökan om detta inom rimlig tid. Skyldigheten att ansöka om att ett företag i resolution ska avvecklas gäller dock även i andra fall. Undantag görs dock om avsikten är att verksamheten ska drivas vidare, såsom vid rekonstruktion i kombination med skuldnedskrivning.
Av bestämmelsen följer också att resolutionsmyndigheten också är behörig att ansöka om konkurs. En sådan ansökan ska enligt andra stycket behandlas som en ansökan från gäldenären.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.1.
3 §
Paragrafen genomför artikel 37.8.
Enligt bestämmelsen får tillgångar m.m. som resolutionsmyndigheten har överförts från ett företag under resolution får inte återvinnas vid en efterföljande konkurs av företaget i resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.2.
4 §
Paragrafen har ingen motsvarighet i direktivet.
Ett företag under resolution kan av olika orsaker ha tagit upp lån eller liknande från privata aktörer. Av bestämmelsen i denna paragraf framgår att resolutionsmyndigheten antingen ska överföra
Författningskommentar SOU 2014:52
1422
dessa lån till en privat aktör, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag, beroende på vad som är relevant. Om det inte görs ska lånet i stället betalas tillbaka i samband med överföringen men i vart fall inte senare än när resolutionsmyndigheten ansöker om att företaget under resolution ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Om institutet under resolution ska leva vidare (såsom t.ex. är fallet när skuldenedskrivning kombineras med resolution) upphör rätten till den förmånligare behandlingen när resolutionen upphör (se 1 §). Denna bestämmelse hindrar inte att en borgenär genom avtal (t.ex. garantier) förstärker sin rätt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.10.
5 §
Paragrafen genomför artikel 37.7 i resolutionsdirektivet.
Den rätt till ersättning som resolutionsmyndigheten inkluderar de kostnader för en värdering enligt 7 kap. som uppkommer inför ett beslut om resolution. Även kostnader för sådana åtgärder som resolutionsmyndigheten vidtar enligt 13 kap. 12 § och i övrigt för att se till att resolutionsåtgärder som den beslutar om får verkan i tredje land kan ersättas enligt denna paragraf.
Bestämmelsen är inte tillämplig på sådana kostnader som ska betalas ur resolutionsreserven.
Kostnaderna får tas ut ur företaget under resolution allt eftersom de uppkommer. I 18 kap. 13 § andra stycket, 19 kap. 12 § andra stycket, 19 kap. 13 § andra stycket, 20 kap. 12 § andra stycket finns ytterligare bestämmelser som anger hur resolutionsmyndigheten får ta ut ersättningen för sina kostnader.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.11.
26 kap. Verkan av vissa resolutionsåtgärder som har beslutats inom EES
Paragraferna i kapitlet genomför delar av artikel 66 i resolutionsdirektivet.
Av paragraferna framgår att beslut om överföringar eller om nedskrivning och konvertering avseende instrument och skulder som finns i Sverige eller lyder under svensk rätt, gäller i Sverige och får genomföras här. Det är alltså inte möjligt att i svensk rätt vägra
SOU 2014:52 Författningskommentar
1423
att genomföra beslutet. Det är inte heller möjligt för den som berörs att föra talan som avser beslutet.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 22.4.2.
27 kap. Erkännande av resolution i tredjeland
1 §
Paragrafen genomför artikel 94.1 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att det som sägs i detta kapitel inte gäller om det strider mot ett avtal som ingåtts med stöd av artikel 218 i EUF-fördraget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.1.
2 §
Paragrafen genomför artikel 94.2 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår när resolutionsmyndigheten får erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland. Bestämmelsen har ett något vidare tillämpningsområde än resolutionsdirektivet och gör det möjligt för resolutionsmyndigheten att erkänna ett förfarande även om det inte finns någon anknytning till något annat land inom EES. När så är fallet kommer det emellertid inte att finnas något europeiskt resolutionskollegium.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.4.
3–4 §§
Paragraferna genomför artiklarna 94.2 och 94.3 i resolutionsdirektivet.
Paragraferna beskriver processen för erkännande av ett tredjelandsförfarande.
Av 3 § framgår att resolutionsmyndigheterna i första hand ska försöka komma överens med övriga resolutionsmyndigheter i det europeiska resolutionskollegiet. En sådan överenskommelse är bindande för resolutionsmyndigheten och får erkännas i Sverige.
4 § första stycket anger när resolutionsmyndigheten självt ska fatta ett eget beslut om att erkänna ett resolutionsförfarande. Ett sådant beslut ska fattas dels när det inte finns något resolutions-
Författningskommentar SOU 2014:52
1424
kollegium, dels när myndigheterna inte har kunnat komma överens inom resolutionskollegiet.
Av 4 § andra stycket framgår det att resolutionsmyndigheten ska beakta intressen i varje enskilt land inom EES där det finns ett utländskt institut eller ett moderföretag. Resolutionsmyndigheten ska då särskilt beakta de potentiella effekterna av erkännandet av tredjelandsförfarandet för andra delar av koncernen och på den finansiella stabiliteten inom EES.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.4.
5 §
Paragrafen genomför artikel 94.4 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen räknar upp vilka resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten får besluta att vidta med anledning av erkännandet av tredjelandsförfarandet. Av bestämmelsen följer att det utländska förfarandet bara får verkställas genom resolutionsmyndighetens nationellt beslutade åtgärder. De åtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta syftar i huvudsak till att verkställa de beslut som tredjelandsmyndigheten fattat. Åtgärden i punkten 5 kan dock även användas för att skydda delar av den svenska verksamheten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.5.
6 §
Paragrafen genomför artikel 95 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår när resolutionsmyndigheten får avstå från att erkänna eller verkställa ett resolutionsförfarande initierat i tredjeland.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.6.
28 kap. Finansiering av resolution
1 §
Paragrafen genomför artikel 101 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger de åtgärder som regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, kan besluta om i samband med
SOU 2014:52 Författningskommentar
1425
resolution i syfte att finansiera resolution. Åtgärderna i paragrafen är också de åtgärder som kan finansieras med medel från den resolutionsreserv som ska upprättas enligt 2 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.4.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 100 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att för att finansiera de åtgärder som anges i 1 § ska det upprättas en resolutionsreserv. Det är alltså endast utgifter som uppstår till följd av åtgärderna i 1 § som ska täckas med medel från resolutionsreserven eller kontot. Utgifterna som anges i bestämmelsen är tillsammans med utgifter enligt 4, 5 och 11 §§ uttömmande avseende de utgifter som resolutionsreserven får användas till.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.
3 §
Paragrafen genomför artikel 101.2 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att om resolutionsreserven används för att direkt eller indirekt absorbera förluster som föreaget under resolution gäller vad som sägs i 22 kap. 29 §. Det handlar till exempel om att ägare och borgenärer först ska ha bidragit till förlustabsorbering i, eller kaptiasleringen av, företaget under resolution motsvarande 8 procent av totala skulder och eget kapital. Exempel på indirekt förlustabsorbering är om aktierna i ett företag under resolution överförs till ett broinstitut medan företaget fortfarande har ett negativt substansvärde. Om resolutionsreserven skulle användas för att skjuta till kapital till broinstitut kommer det nya kapitalet indirekt att absorbera gamla förluster. Detta får inte ske om inte ägare och borgenärer först, eller samtidigt, bidrar till förlustabsorbering eller kapitalisering i den omfattning som anges 22 kap. 29 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.4.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 107 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1426
Paragrafens behandlar finansieringen av en koncernresolution som har överenskommits i enlighet med 10 kap. 3,4, 8, 9, 14 och 15 §§ mellan resolutionsmyndigheten och de övriga deltagande finansieringsarrangemangen. Den kommer att framgå av en s.k. finansieringsplan. Av bestämmelsen framgår att medel ur resolutionsreserven får vid koncernresolution användas i enlighet med finansieringsplanen för att finansiera sådana åtgärder som avses i 1 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.6.
5 §
Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens framgår att de kostnader som uppstår med anledning av utbetalningar som görs enligt 2 och 4 §§ ska stanna på resolutionsreserven. Syftet är att säkerställa att kostnader i samband med resolution ska över tid ska bäras av de företag som kan bli föremål för resolution och ska inte föras över på staten och skattebetalarna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.4.
6 §
Paragrafen genomfört artiklarna 100.1, 100.3 och 103.6.
Av bestämmelsens första stycke framgår vilka inbetalningar som ska föras till resolutionsreserven. Bestämmelser om resolutionsavgifter, tilläggsavgifter och dröjsmålsränta vid försenad betalning av nämnda avgifter framgår i detta kapitel. Av punkten 4 framgår att tillgångar, återbetalningar, ersättning, ränta eller annan kompensation som resolutionsmyndigheten erhåller avseende åtgärder vidtagna enligt denna lag och som finansieras med medel från resolutionsreserven ska föras till kontot.
Av andra stycket framgår att innan de inbetalade resolutionsavgifterna förs till resolutionsreserven ska resolutionsmyndigheten avräkna sina förvaltningskostnader. I förvaltningskostnaderna ska inte inberäknas sådana kostnader som resolutionsmyndigheten haft avseende ett resolutionsärende och vilka resolutionsmyndigheten har rätt att begära ersättning för enligt 25 kap. 5 §.
Bestämmelsen behandlas i 21.4.1.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1427
7 §
Paragrafen genomför artikel 100.4 och artikel 105 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelse framgår resolutionsmyndighetens rätt att ta upp lån för resolutionsreserven. Lån får tas upp för ändamålen i 1, 2 och 4 §§, och i den utsträckning som medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för dessa ändamål.
Resolutionsmyndigheten får ta upp lån för resolutionsreserven enligt 8–10 §§ efter och i enlighet med det särskilda beloppsbegränsade bemyndigande som lämnas av riksdagen för ett budgetår i sänder.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.5.1.
8 §
Paragrafen genomför artikel 105 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsens första stycke framgår att resolutionsmyndigheten får i de fall som anges i 7 § för resolutionsreserven låna medel i Riksgäldskontoret. Detta gäller även om det finns andra tillgångar i reserven. Av andra stycket framgår att för sådana lån ska utgå en ränta som motsvara den ränta statliga myndigheter betalar för lån i Riksgäldskontoret. Sådana lån ska återbetalas så snart nya medel förs till resolutionsreserven.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.5.1.
9 §
Paragrafen genomför artikel 105 i resolutionsdirektivet.
Enligt bestämmelsen får resolutionsmyndigheten i de fall som anges i 7 § ta upp lån för resolutionsreserven från ett institut eller annan tredje part om det är ekonomiskt mer fördelaktigt än att ta upp lån i Riksgäldskontoret enligt 8 §,
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.5.1.
10 §
Paragrafen genomför artikel 105 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1428
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får i de fall som anges i 7 § för resolutionsreserven ta upp lån från annat finansieringsarrangemang inom EES om medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för de ändamål som anges i 1, 2 och 4 §§, om det inte är möjligt att omedelbart tillföra reserven ytterligare medel genom avgifter, och om det inte är möjligt för resolutionsreserven att ta upp lån till skäliga villkor enligt 8 eller 9 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.5.1.
11 och 12§§
Paragraferna genomför artikel 106 i resolutionsdirektivet.
Av paragraferna framgår att resolutionsmyndigheten får efter godkännande från regeringen låna ut medel ur resolutionsreserven till annat finansieringsarrangemang inom EES och vilka villkor som ska gälla för ett sådant lån.
Denna utlåning motsvarande ett sådant lån som resolutionsmyndigheten kan ta upp för resolutionsreserven enligt 10 §. Ett lån från resolutionsreserven till ett annat utländskt finansieringsarrangemang får endast lämnas endast om villkoren i artikel 106 i resolutionsdirektivet är uppfyllda. Av 11 § andra stycket framgår att resolutionsreservens fordran på annat finansieringsarrangemang inom EES är en sådan tillgång som avses i 6 § först stycket 4.
I 12 § anges att de villkor som ska gälla för lån som upptas av resolutionsmyndigheten från andra finansieringsarrangemang och villkoren för lån som lämnas av resolutionsmyndigheten till annat finansieringsarrangemang ska överenskommas mellan resolutionsmyndigheten och de deltagande finansieringsarrangemangen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.5.2.
13 §
Paragrafen har ingen motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen anges att resolutionsreservens medel ska föras till ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Detta motsvarar förvaltningen av stabilitetsfonden enligt den föreslagna 3 kap. 1 § lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.6.2.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1429
14 §
Paragrafen genomför artiklarna 103.1 och 103.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår de avgifter som de avgiftsskyldiga företagen ska betala till resolutionsreserven.
De avgiftsskyldiga företagen är institut och EES-filialer med tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige. Institut och EES-filial definieras i 2 kap. 1 §.
Avgifterna är en årlig resolutionsavgift och en tilläggsavgift som ska tas ut om resolutionsreserven har ett underskott.
Av paragrafen framgår även att resolutionsavgiften består av två avgifter. En riskavgift vars fastställande och uttag anges i 15 §. Den andra avgiften är en grundavgift som ska tas ut när behållningen i resolutionsreserven beräknas enligt 6 § understiger tre procent. Grundavgiftens fastställande och uttag anges 16 och 17 §§,
Av det andra stycket framgår att grundavgiften, riskavgiften och tilläggsavgiften bestäms enligt 15–19 §§ som en procentandel av det avgiftsunderlag som beräknas enligt 20 §. Grundavgiften ska som procentandel av avgiftsunderlaget vara desamma för alla avgiftsskyldiga. Riskavgiften ska enligt 15 § uppgå till den förväntade kostnad som det avgiftsskyldiga företagets kan komma att belasta resolutionsreserven med och kan sättas till noll för företag som har en mycket låg sannolikhet för att de kommer att försättas i resolution. Tilläggsavgiften ska enligt 18 § baseras på företagets andel av det underskott som behållningen i resolutionsreserven uppvisar som motsvarar företagets andel av de totala resolutionsavgifterna. Då riskavgiften är olika för olika avgiftsskyldiga företag kommer även tilläggsavgiften att vara så.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 21.4.3.
15 §
Paragrafen genomför delar av artikel 103.
Paragrafen handlar om riskavgiften. Av paragrafens första stycke framgår att riskavgift alltid ska utgå, det vill säga oavsett behållning i resolutionsreserven. Riskavgiften ska vidare fastställas så att för varje avgiftsskyldigt företag uppgå till den förväntade kostnad som kan komma att belasta resolutionsreserven avseende den avgiftsskyldige. Alla avgiftsskyldiga företag
Författningskommentar SOU 2014:52
1430
behöver dock inte betala riskavgift. För företag för vilka sannolikheten att de kommer att försättas i resolution är mycket låg, och därmed också sannolikhet att resolutionsreserven kommer att belastas, får riskavgiften sättas till noll. Det framgår av andra stycket.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur riskavgiften ska bestämmas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
16 §
Paragrafen genomför delar av artikel 103.
Av bestämmelsen framgår att en grundavgift ska utgå om behållningen i resolutionsreserven beräknat enligt 6 § vid utgången av det år avgiften avser understiger 3 procent av de garanterade insättningarna. Bestämmelsen anger även att grundavgiften ska för varje avgiftsskyldigt företag enligt 14 § uppgå till 0,01 procent av avgiftsunderlaget beräknat enligt 20 §.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 21.4.3.
17 §
Paragrafen genomför delar av artikel 103.
Av paragrafen framgår att grundavgiften under vissa förutsättningar ska sättas högre än vad som anges i 16 §.
Förutsättningen för en högre grundavgift är enligt första stycket att behållningen i resolutionsreserven beräknat enligt 6 § understiger 0,67 procent av de garanterade insättningarna vid utgången av det år avgiften avser. En höjning ska inte heller ske om det inte är nödvändigt för att återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade insättningarna inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67 procent av de garanterade insättningarna.
Av andra stycket framgår att den höjda grundavgiften ska bestämmas till en procentandel av avgiftsunderlaget enligt 20 § som medför att summan av alla de avgiftsskyldiga företagens resolutionsavgifter uppgår till ett belopp som beräknas vara tillräckligt för att inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67
SOU 2014:52 Författningskommentar
1431
procent av de garanterade insättningarna, återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade insättningarna.
Det tredje stycket anger att om behållningen i resolutionsreserven minskar ytterligare på grund av ytterligare utbetalningar ur resolutionsreserven under den tidsperiod som en högre grundavgift tas ut enligt andra stycket, ska en ny sexårsperiod för beräkning av höjd grundavgift börja löpa vid denna tidpunkt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
18 §
Paragrafen genomför delar av artikel 104.1 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår när en tilläggsavgift ska utgå och hur den ska fastställas.
En tilläggsavgift ska enligt första stycket utgå när det uppstår ett underskott i resolutionsreservens behållning beräknat enligt 6 §. Summan av alla tilläggsavgifter som tas ut ska motsvara underskottet resolutionsreserven. I 19 § anges hur tilläggsavgiften fördelas på enskilda avgiftsskyldiga företag. Tilläggsavgifter ska tas ut tills dess att summan av tilläggsavgifter uppgår till det ursprungliga underskottet plus den finansieringskostnad som belastat resolutionsreserven avseende underskottet.
Av andra stycket framgår att tilläggsavgiften avser att täcka ett eventuellt underskott som uppstår i resolutionsreserven, dvs. tilläggsavgifterna ska täcka underskottet upp till noll. Resolutionsavgiften, som består av en riskavgift och i vissa fall en grundavgift, ska däremot alltid tas ut, oavsett resolutionsreservens behållning. I händelse av att ett underskott uppstått kommer alltså tilläggsavgift och resolutionsavgift utgå samtidigt.
Om underskottet inte kan täckas omedelbart med tilläggsavgifter (på grund av begränsningen i 19 § andra stycket), ska uttaget av tilläggsavgift fortgå under flera år till dess att summan av tilläggsavgifterna uppgår till det ursprungliga underskottet (plus reservens finansieringskostnader). Detta gäller oberoende av vad behållningen i reserven är vid tidpunkten för tilläggsavgiften. I och med att resolutionsavgiften tas ut parallellt innebär detta att tilläggsavgift kan utgå även om behållningen i resolutionsreserven är positiv. Detta blir aktuellt när summan av alla inbetalda tilläggsavgifter inte uppgår till det urspungliga underskottet (plus reservens
Författningskommentar SOU 2014:52
1432
finansieringskostnader), men summan av inbetalda resolutionsavgifter och tilläggsavgifter gör att behållningen är positiv.
Om behållningen minskar ytterligare på grund av nya utbetalningar ur reserven under en period då tilläggsavgift utgår kan detta medföra att finns ett behov av att ta ut tilläggsavgifter under en längre period. Det avser en situation där inbetalda tilläggsavgifterna inte har täckt det ursprungliga underskottet. När den nya utbetalningen görs kan reservens totala behållning antingen vara negativ eller positiv.
Om reservens behållning är negativ vid utbetalningen ska summan av den minskning av reservens behållning som utbetalningen medför läggas till det ursprungliga underskottet. Detta nya ursprungliga underskott ska användas för att avgöra summan av de tilläggsavgifter som ska utgå.
Exempel: År 1 uppstår ett underskott i reserven om 100. År 4 har underskottet minskat till 40. Då inträffar en händelse som gör att reserven på grund av en utbetalning minskar med ytterligare 30. För beräkning av tilläggsavgift läggs i det fallet 30 till 100 (det ursprungliga underskottet). Tilläggsavgifter ska i exemplet utgå till dess att summan av alla tilläggsavgifter uppgår till 130 (plus finansieringskostnad), inräknat de tilläggsavgifter som inbetalats från år 1.
Reservens behållning kan även vara positiv vid tidpunkten för den nya utbetalningen samtidigt som tilläggsavgift utgår på grunda av att summan av tilläggsavgifterna inte uppgår till det urspungliga underskottet. Behållningen kan vara positiv på grund av att resolutionsavgifter också har utgått under den aktuella perioden. I sådant fall ska det uppkomna överskottet i första hand finansiera utbetalningen. Det innebär att om överskottet är tillräckligt för att täcka den minskning av reserven som utbetalningen medför, påverkas inte tilläggsavgiften. Det ursprungliga underskottet förblir oförändrat. Om överskottet däremot inte är tillräckligt så ska endast den del som inte täcks av överskottet läggas till det ursprungliga underskottet. Det innebär att tillägget inte ska överstiga reservens underskott efter utbetalningen.
Exempel: År 1 uppstår ett underskott i reserven om 100. År 4 har så mycket tilläggsavgifter och resolutionsavgifter inbetalats att reserven har ett överskott om 10. Tilläggsavgift ska dock fortsätta att utgå eftersom summan av alla tilläggsavgifter inte uppgår till 100 (t.ex. kan tilläggsavgifter ha utgått med 70 och resolutionsavgifter med 40). Då inträffar en händelse som gör att reserven på grund av
SOU 2014:52 Författningskommentar
1433
en utbetalning minskar med ytterligare 30. Efter utbetalningen har reserven alltså ett underskott om 20. För beräkning av tilläggsavgift läggs i det fallet 20 till 100 (det ursprungliga underskottet). Tilläggsavgifter ska i exemplet utgå till dess att summan av alla tilläggsavgifter uppgår till 120 (plus finansieringskostnad), inberäknat de tilläggsavgifter som inbetalats från år 1.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 21.4.3.
19 §
Paragrafen genomför delar av artikel 104.1 och artikel 104.2 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsens första stycke framgår när beslut om tilläggsavgift ska fattas, skyldigheten för avgiftsskyldiga företag att betala tilläggsavgift samt hur en avgiftsskyldigt företags tilläggsavgift ska beräknas.
I andra stycket anges att för ett enskilt avgiftsskyldigt företag får inte tilläggsavgiften under ett år överstiga tre gånger institutets resolutionsavgift, det vill säga summan av företagets grundavgift enligt 16 § och riskavgift enligt 15 §, exklusive eventuella höjningar av grundavgiften enligt 17 §.
Av det tredje stycket framgår att resolutionsmyndigheten får om det föreligger särskilda skäl besluta om tilläggsavgift vid annan tidpunkt än den som avses i första stycket. Särskilda skäl skulle exempelvis kunna vara att resolutionsreserven har ett omedelbart behov av medel och att annan finansiering av något skäl skulle vara mindre lämplig.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
20 §
Paragrafen genomför artikel 103.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsens första stycke anger hur avgiftsunderlaget ska beräknas för ett enligt 14 § avgiftsskyldigt företag.
Andra stycket anger hur avgiftsunderlaget sak beräknas om ett företag under året har upphört att tillhöra någon av de företagskategorier som avses i 14 §.
Författningskommentar SOU 2014:52
1434
Det tredje stycket anger särskilt hur skulderna som en del av avgiftsunderlaget ska beräknas och vad som gäller för ett avgiftsskyldigt företag som ingår i en koncern med andra avgiftsskyldiga företag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
21 §
Paragrafen har ingen motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger hur resolutionsavgift och eventuell tilläggsavgift ska fastställas för ett företag som endast varit avgiftsskyldigt en del av ett kalenderår.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
22 och 23 §§
Paragraferna har inge direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna anger att ett avgiftsskyldigt företag ska lämna de uppgifter till resolutionsmyndigheten som den behöver för att fastställa den avgiftsskyldiges avgift, att de uppgifter som sak lämnas ska vara granskade av revisor i enlighet med tillämplig lagstiftning och resolutionsmyndighetens rätt att uppskatta avgiftsunderlaget om det avgiftsskyldiga företaget, trots påminnelser, inte lämnar de erforderliga uppgifterna, vad som sker om resolutionsmyndighetens uppskattning skiljer sig från det verkliga avgiftsunderlaget.
Bestämmelsen i 22 § motsvaras av 16 § lagen om lagen (1995:971) om insättningsgaranti.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
24 §
Paragrafen genomför artikel 103.4 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten ska besluta om resolutionsavgift och tilläggsavgift för varje avgiftsskyldig och att avgiften ska betalas inom en månad från dagen för myndighetens beslut. Av andra stycket framgår att dröjsmålsränta ska utgå på en avgift som inte betalas i rätt tid. Dröjsmålsräntan ska
SOU 2014:52 Författningskommentar
1435
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
25 §
Paragrafen genomför artikel 104.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får sätta ned resolutionsavgiften genom att sätta ned antingen riskavgiften enligt 15 § eller grundavgiften enligt 16 § om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl kan exempelvis handla om att en nedsättning behövs för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet.
När det handlar om tilläggsavgiften enligt 18 § anges i bestämmelsen andra stycke att ett företag kan få anstånd upp till sex månader om det finns särskilda skäl med hänsyn till institutets finansiella ställning. Särskilda skäl har samma innebörd som ovan, men för att motivera ett anstånd med tilläggsavgiften krävs även att det enskilda företagets finansiella ställning är sådan att ett avgiftsuttag kan allvarligt skulle försämras denna. Vidare framgår at företaget får ansöka om att anståndet förlängas. En förlängning bör ge som förutsättningarna för anståndet kvarstår.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
26 §
Paragrafen har ingen motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna anger undantag från 15, 16 och 18 §§ rörande summan av de totala resolutionsavgifterna eller tilläggsavgifterna om enskilt avgiftsskyldigt företag inte har varit avgiftsskyldig ett helt kalenderår (21 §), företaget inte har lämnat uppgifter i tid så att 23 § är tillämplig, företaget har beviljats nedsättning eller anstånd enligt 25 §, avgifterna bestäms genom omprövning enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223), eller bestäms av allmän förvaltningsdomstol efter överklagande.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
Författningskommentar SOU 2014:52
1436
27 §
Paragrafen genomför artikel 103.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsavgift och tilläggsavgift enligt 11 § får verkställas enligt utsökningsbalken.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
29 kap. Samarbete och informationsutbyte
1 §
Paragrafen genomför artikel 11.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att institut liksom företag som ingår i samma koncern som ett institut ska lämna resolutionsmyndigheten de uppgifter den behöver för sina uppgifter enligt lagen. Sådana uppgifter kan behöva lämnas både vid vissa särskilda händelser eller rapporteras löpande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ska lämnas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.2.
2 §
Paragrafen genomför artiklarna 34.1 d och 63.1 a i resolutionsdirektivet och har utformats med 23 kap. 3 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden som förebild.
Av första stycket framgår att resolutionsmyndigheten har rätt att begära information om det behövs för att den ska kunna förbereda och besluta om resolution eller resolutionsåtgärder.
I första punkten anges att sådan information får begäras både av det företag som berörs och av andra. Andra personer kan t.ex. vara företagets revisor eller enskilda anställda. Det kan också vara personer som arbetar på företag till vilka det berörda företaget har lagt ut verksamhet genom delegering. Bestämmelsen är också tillämplig på ledningspersoner som var verksamma i företaget när beslutet om resolution fattades men även på tidigare befattningshavare i företaget.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1437
Uppgiftsskyldigheten kan avse exempelvis viss egendom, orsakerna till fallissemanget eller lönsamheten i viss verksamhet. En befattningshavare är inte skyldig att lämna uppgifter om sina egna eller andra befattningshavares eventuella tillkortakommanden eller brottsliga verksamhet.
Av andra punkten följer att myndigheten får begära att den som kan lämna information ska inställa sig hos resolutionsmyndigheten för att lämna informationen.
Andra stycket innehåller bestämmelser om undantag från informationsskyldigheten.
Av tredje stycket följer slutligen att myndigheten får förelägga den som inte följer myndighetens begäran att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande får förenas med vite, se 29 kap. 9 § och författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 9.3 och 10.7.2.
3 §
Paragrafen genomför art. 84.1 d–f och k–m såvitt avser enskilda personer som deltar i resolutionsprocessen och för vilka sekretess inte gäller enligt OSL och OSF.
Bestämmelsen är tillämplig på fysiska personer. I juridiska personer gäller tystnadsplikten för den verkställande ledningen, medlemmar av ledningsorganet och anställda. Tystnadsplikten gäller både under fullgörande av uppdrag, anställning eller motsvarande och efter att detta avslutats.
Tystnadsplikten enligt denna paragraf gäller även för särskilda förvaltare som intar en självständig ställning i förhållande till myndigheterna.
Paragrafen är också tillämplig på förvärvare av hela eller delar av det företag som resolutionsprocessen avser.
Tystnadsplikten gäller vidare för uppdragstagare som intar en självständig ställning i förhållande till myndigheterna som deltar i resolutionsprocessen. Som exempel kan experter som anlitas av förvärvare nämnas.
Slutligen är paragrafen också tillämplig i broinstitut och tillgångsförvaltningsbolag.
Tystnadsplikten enligt paragrafen gäller för vissa uppgifter som vederbörande har fått kännedom om vid fullgörande av sina uppgifter enligt lagen om resolution. Föremålet för sekretessen är
Författningskommentar SOU 2014:52
1438
kopplat till enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller sådana uppgifter som hänför sig till risk- och sårbarhetsanalyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer. Bestämmelsen är inte utformad med ett skaderekvisit, utan tystnadspliktens avgränsning ligger i rekvisitet ”obehörigen röja eller utnyttja en uppgift”. När det gäller innebörden av obehörighetsrekvisitet får man ta utgångspunkt i de sekretessbestämmelser som kommer att tillämpas av myndigheterna i deras verksamhet enligt lagen om resolution. Detta blir naturligt eftersom offentliga funktionärer och enskilda som deltar i samma verksamhet kommer att behöva ta del av samma information. Som obehörigt röjande avses således inte att uppgifterna lämnas med stöd av lag eller uppgiftslämnande som är nödvändigt för att den enskilde personen ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt lagen om resolution. Uppgiftslämnande som krävs för att myndigheterna som involveras i resolutionsprocessen ska kunna planera eller utföra en resolutionsåtgärd anses inte heller som obehörigt röjande.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.3.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 84 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att Riksbanken, Riksgäldskontoret och Finansinspektionen ska på resolutionsmyndighetens begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 8 kap. 2 § stödlagen. Ingen ändring i sak är avsedd.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.4.2.
5 §
Paragrafen genomför artikel 90 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen har samarbets- och uppgiftsskyldighet gentemot varandra samt gentemot regeringen i den utsträckning som följer av resolutionsdirektivet. Skyldigheterna för resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen att samarbeta och utbyta uppgifter med varandra gäller på flera olika områden i direktivet. I förhållande till
SOU 2014:52 Författningskommentar
1439
regeringen har resolutionsmyndigheten uppgiftsskyldighet när det gäller ett beslut eller en fråga som kräver underrättelse till, samråd med eller godkännande av regeringen eller som kan få konsekvenser för offentliga medel. Av bestämmelsen framgår vidare att resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen har samarbets- och uppgiftsskyldighet i förhållande till motsvarande utländska myndigheter inom EES och med Europeiska bankmyndigheten i den utsträckning som följer av resolutionsdirektivet. Skyldigheterna i förhållande till dessa myndigheter gäller vid resolutionsplanering och resolution av gränsöverskridande koncerner.
Uppgiftsskyldigheten enligt bestämmelsen är sekretessbrytande. Av bestämmelsen i paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten är skyldig att lämna de uppgifter som räknas upp de upplysningar som följer av resolutionsdirektivet. De ska också utväxlas på det sätt som anges i direktivet, t.ex. genom resolutionskollegier.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.4.3.
6 §
Paragrafen har ingen motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Om ett företag under resolution försätts i konkurs, tar en konkursförvaltare respektive en likvidator över avvecklingen. Om de behöver uppgifter för att upprätta konkursbouppteckningen, ska resolutionsmyndigheten enligt denna paragraf lämna dem upplysningar.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.1.
7 §
Paragrafen genomför artiklarna 13.5 andra stycket, 13.6 andra stycket, 18.6 tredje stycket och 18.7 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar resolutionsmyndighetens möjligheter att hänskjuta ett ärende till Eba för tvistlösning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 23.4.3 och 23.4.5.
Författningskommentar SOU 2014:52
1440
8 §
Paragrafen genomför artiklarna 13.4 tredje stycket, 18.5 tredje stycket, 91.7 andra stycket och 92.3 andra stycket.
Paragrafen räknar upp ärenden för vilka resolutionsmyndigheten får begära Ebas bistånd enligt artikel 31 c i förordning nr 1093/2010.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 7.5.1, 7.5.2, 23.4.3 och 23.4.5.
9 §
Paragrafen saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att ett föreläggande enligt denna lag får förenas med vite.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 10.7.2, 12.2.7, 13.2.8, 14.3.7 och 22.5.9.
30 kap. Bemyndiganden
Kapitlet innehåller bemyndiganden.
Kap. 31 Överklagande
1§
Paragrafen genomför delar av artikel 85 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att överklagande av resolutionsmyndighetens och Finansinspektionens beslut sker enligt ordinarie instansordning för förvaltningsmyndighets beslut. Av andra stycket följer att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Av tredje stycket framgår att resolutionsmyndighetens beslut enligt 9 kap. 1 §, 5, 6 och 7 §§ och 10 och 11 §§ (beslut om resolution) och 13 kap. 1 § (beslut om resolutionsåtgärder) gäller omedelbart. Detta är beslut som fattas när ett företag är under resolution. Av fjärde stycket framgår att resolutionsmyndigheten och Finasinspektionen får bestämma att andra beslut än de som framgår av tredje stycket får gälla omedelbart. Av femte stycket framgår att paragrafens bestämmelser inte gäller för beslut som
SOU 2014:52 Författningskommentar
1441
regeringen fattar enligt resolutionslagen. Regeringens beslut kan prövas enligt lagen om rättsprövning av vissa regeringsbeslut (2006:304).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 33.2.2.
2§
Paragrafen genomför artikel 36.13 i resolutionsdirektivet.
Den värdering som ska ligga till grund för resolutionsåtgärder eller nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution ska anses slutlig när samtliga de förutsättningar som framgår av kap. 7 1–6 §§ är uppfyllda. Det ska alltid finnas en värdering enligt kapitel 7 till grund för beslut om resolutionsåtgärder. Denna värdering kan inte överklagas separat utan endast i samband med överklagande av den åtgärd för vilken värderingen ligger till grund.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.6.
3§
Paragrafen genomför delar av artikel 85 i resolutionsdirektivet.
Denna paragraf är en bestämmelse som avser handläggningen hos domstolen i mål om prövning av överklagade beslut som framgår av 1 § tredje stycket, det vill säga beslut om resolution och beslut om resolutionsåtgärder. Bestämmelserna kompletterar de bestämmelser som framgår av förvaltningsprocesslagen (1971:291). Av första stycket framgår att handläggningen ska ske skyndsamt. Någon bestämd tidsperiod inom vilken myndigheten ska avgöra målet framgår däremot inte av bestämmelsen. Rätten får istället bevaka rättssäkerheten inom ramen för ett allmänt skyndsamhetsrekvisit. Av andra stycket framgår att de ekonomiska bedömningar som legat till grund för resolutionsmyndighetens beslut ska utgöra en del av rättens prövning av det överklagade beslutet. Genom bestämmelsen i andra stycket förtydligas kravet på den utredning som ska föreligga i mål vari beslut om resolution och resolutionsåtgärder prövas och säkerställer att resolutionsmyndighetens ekonomiska bedömningar blir en del av rättens prövning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 33.2.2.
Författningskommentar SOU 2014:52
1442
36.2 Förslaget till lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut
1 kap. Inledande bestämmelser
1 §
Paragrafen innehåller en upplysning om de huvudsakliga delarna i lagen.
2 §
Paragrafen anger i första stycket att statligt stöd får lämnas om det behövs för att motverka en allvarlig störning av samhällsekonomin och det finansiella systemet i Sverige. Lydelsen avviker från lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) genom att inte ange att stöd ska ges för att motverka en risk för en allvarlig störning. Någon påtaglig skillnad i sak är inte avsedd. Motsvarande skillnad finns också mellan stödlagen och lagen (2015:000) om resolution. Därför hänvisas till författningskommentaren till 8 kap. 1 § lagen om resolution.
Det framgår även av bestämmelsen att stöd ska ges i förebyggande syfte. I motsats till lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut innehåller denna lag inga bestämmelser om hanteringen av enskilda företag. Dessa bestämmelser finns i ställe ti lagen (2014:000) om resolution.
Stödet får lämnas genom lån, garantier eller kapitaltillskott. Att de tillåtna stödformerna anges innebär en inskränkning av lydelsen i stödlagen. Anledningen till detta är att endast dessa stödformer är undantagna från kravet att förtaget annars ska försättas i resolution enligt EU:s resolutionsdirektiv. Lån, garantier och kapitaltillskott var dock de stödformer som i första hand avsågs med stödlagen och som gavs med stöd av den lagen.
Av bestämmelsen framgår att statligt stöd även kan ta formen av garantier för återbetalning av likviditetsstöd som Riksbanken lämnat till kreditinstitut. Även detta är en form av statligt stöd som kan ges utan att resolution måste inledas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 26.3.2 och 26.3.3.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1443
3 §
Enligt bestämmelsen beslutar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om stöd. Bestämmelsen är identisk med 1 kap. 3 § i lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 26.3.4.
4 §
Av bestämmelsen framgår att stöd ska lämnas efter avtal mellan staten och stödmottagaren. Det första stycket är identiskt med första stycket 1 kap. 4 § lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen).
Av andra stycket framgår att garantier enligt 2 § andra stycket får lämnas efter överenskommelse mellan Riksbanken och regeringen eller stödmyndigheten.
Andra stycket i motsvarande paragraf i stödlagen (1 kap. 4 §) utgår eftersom denna lag endast avser frivilligt stöd och som endast ska ges till solida och livskraftiga kreditinstitut enligt 2 kap 2 §. Det finns i denna lag inga möjligheter för staten att tvingas en stödmottagare att acceptera ett avtal om stöd. Den situation som paragrafen i stödlagen syftade på avser stöd till kreditinstitut som inte är solida. Sådana institut ska i stället försättas i resolution om det behövs av systemskyddskäl. Därför behövs det inte heller någon prövningsnämnd varefter alla bestämmelser om den utgår.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 26.3.1.
2 kap. Villkor för förebyggande statliga stödåtgärderna
1 §
Av paragrafen framgår att stöd endast får lämnas för fortsatt verksamhet i kreditinstitut som är livskraftiga. Någon skillnad jämfört med vad som gällde i lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) föreligger inte. Däremot så utgår 2 kap 1 § punkten 2 i stödlagen eftersom den avser stöd i samband med resolution, vilket ör en situation som ska hanteras genom bestämmelserna i lagen (2014:000) om resolution. För att statligt stöd inte ska föranledda resolution måste det ges till företag som vid stödtillfället är solida se 9 kap. 3 § lagen om resolution.
Författningskommentar SOU 2014:52
1444
Av andra stycket framkommer att stödet ska vara tillfälligt och proportionerligt mot följderna av den störning som inträffat. Denna bestämmelse följer av de krav som ställs på statligt stöd för at det ska godkännas enligt EU:s statsstödsregler. Bestämmelsen bör därför tolkas i ljuset av dessa regler och praxis statsstödsärenden.
Det tredje stycket anger att en förutsättning för att ett stöd ska lämnas är godkännande enligt statsstödsregler.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 26.3.5.
2 §
Paragrafen anger med vilka villkor som stöd bör förenas. Paragrafen är identisk med 2 kap. 2 § i lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 26.3.5.
3 kap. Stabilitetsfonden
1 §
Av paragrafen anges att för de ändamål som anges i 1 kap. 2 § ska det finnas ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. De medel som tillförts kontot utgör, tillsammans med de övriga tillgångar som anskaffats med stöd av denna lag, stabilitetsfonden. I sak motsvaras detta av första stycket 7 kap. 1 § stödlagen. En skillnad är att det till stabilitetsfonden inte längre ska föras några avgifter. Stabilitetsfonden ska istället utgöras av de medel som tillförts kontot, eller kommer att tillföras kontot, genom inbetalda ersättningar för förebyggande stöd enligt 2 kap. 2 §, tillgångar som anskaffats med medel från stabilitetsfonden, och medel som staten återfått och som avser lämnat stöd enligt denna lag samt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.
Av andra stycket framgår att regeringen, eller efter regeringens bemyndigande stödmyndighet, får meddela föreskrifter rörande förvaltningen av stabilitetsfondens tillgångar.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 21.4.1 och 21.6.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1445
2 §
Paragrafen anger vilka utgifter som ska täckas med medel från kontot. Bestämmelsen motsvaras av andra stycket 7 kap. 1 stödlagen. En skillnad är att 7 kap 1 § 3 och 4 stödlagen, vilka rör kostander för god man enligt 6 kap. 4 § stödlagen och kostnader som ska stanna på staten enligt 6 kap. 2 § i förvaltningsprocesslagen (1971:291), utgår eftersom hela 6 kap. i stödlagen utgår. Skälet till detta är att det i denna lag, i motsats till stödlagen, inte finns några tvångsmedel för staten.
En annan skillnad mot stödlagen är at en utgift tillkommer i 2. Denna ger möjlighet att använda stabilitetsfonden vid entillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen inom ramen för resolution enligt 23 kap. lagen om resolution. Detta är då ett avsteg från regeln att stöd enligt denna lag endast lämnas till solida och livskraftiga kreditinstitut eftersom denna bestämmelse dels medger stöd för att rekonstruera ett fallerat företag, dels kan lämnas till företag som kan bli föremål för resolution enligt 1 kap. 1 § lagen om resolution och som inte behöver vara kreditinstitut. Exempelvis så är resolutionslagen, och även denna bestämmelse i denna del, tillämplig på värdepappersföretag.
Av bestämmelsens andra stycke framgår att beslut om stöd enligt 2 bara får fattas av regeringen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.1.
3 §
Av paragrafen framgår att om riksdagen har lämnat ett särskilt beloppsbegränsat bemyndigande får en kredit i Riksgäldskontoret användas, i den mån medlen i stabilitetsfonden inte räcker till. Detta innebär att den rätt till obegränsad kredit i Riksgäldskontoret som anges i andra stycket 7 kap. 1 § andra stycket upphör.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.5.3.
4 kap. Avslutande bestämmelser
1 §
Bestämmelsen motsvaras av 8 kap. 1 § lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut. Ingen ändring i sak är avsedd.
Författningskommentar SOU 2014:52
1446
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.1.
2 §
Av paragrafen framgår att Riksbanken, Riksgäldskontoret, resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen ska på stödmyndighetens begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet med avseende på förebyggande statligt stöd. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 8 kap. 2 § stödlagen, men en skillnad är att resolutionsmyndigheten har lagts till. Ingen annan ändring i sak är avsedd.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.1.
3 §
Bestämmelsen är identisk med 8 kap. 2 a § lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.1.
4 §
Bestämmelsen är identisk med 8 kap. 4 § lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.1.
36.3 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
12 §
Paragrafen ändras som en följd av att det införs ett nytt förfarande i svensk rätt; resolution.
Ändringen i första stycket innebär att det som enligt bestämmelserna gäller om en konkurs har föregåtts av en företagsrekonstruktion utvidgas till att även gälla om en konkurs har föregåtts av en resolution enligt lagen om resolution. De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.15.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1447
13a och 13b §§
Paragraferna genomför artikel 108 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna i 13 a och 13 b §§ om förmånsrätt för insättare är nya. Enligt 19 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti träder staten in i insättarnas rätt mot institutet. Detta inkluderar även insättarnas förmånsrätt enligt 13 a §. Med ett svenskt institut avses ett kreditinstitut enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse och ett värdepappersbolag enligt lagen om värdepappersmarknaden.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 20.1.
36.4 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1974:981 ) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
2 a §
Paragrafen ändras som en följd av att det införs ett nytt förfarande i svensk rätt; resolution.
Ändringen innebär att det som enligt bestämmelsen gäller vid konkurs utvidgas till att även gälla vid resolution. De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.15.
36.5 Förslaget till lag om ändring i semesterlagen (1977:480)
31 §
Paragrafen ändras som en följd av att det införs ett nytt förfarande i svensk rätt; resolution.
Ändringen i första stycket innebär att det som enligt bestämmelsen gäller vid konkurs utvidgas till att även gälla vid resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.15.
Författningskommentar SOU 2014:52
1448
36.6 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1982:80 ) om anställningsskydd
3 §
Paragrafen ändras som en följd av att det införs ett nytt förfarande i svensk rätt; resolution.
Ändringen i första stycket 2 innebär att det som enligt bestämmelsen gäller vid konkurs utvidgas till att även gälla vid resolution. De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.15.
6 b §
Den ändrade lydelsen genomför artikel 34.4 i resolutionsdirektivet.
I andra stycket införs en ny grund för när rättigheter och skyldigheter p.g.a. anställningsavtal och anställningsförhållanden inte ska övergå till en ny arbetsgivare vid överlåtelse av verksamhet. De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.15.
25 §
Paragrafen ändras som en följd av att det införs ett nytt förfarande i svensk rätt; resolution.
Ändringen i andra stycket innebär att det som enligt bestämmelserna gäller vid konkurs utvidgas till att även gälla vid resolution. De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.15.
36.7 Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)
6 kap.
1 a §
Paragrafen, genomför delar av artikel 86.1 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1449
Av paragrafens framgår att en sparbank som är i resolution inte får försättas i likvidation. Ett sådant beslut får dock fattas efter ansökan av resolutionsmyndigheten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.2.
36.8 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1987:667 ) om ekonomiska föreningar
11 kap.
2 a §
Paragrafen, genomför delar av artikel 86.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att en ekonomisk förening som är i resolution inte får försättas i likvidation. Ett sådant beslut får dock fattas efter ansökan av resolutionsmyndigheten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
36.9 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
1 kap.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 86.1 i resolutionsdirektivet.
Av ändringen i paragrafens första stycke framgår att det är bara är resolutionsmyndigheten som får ansöka om att ett företag under resolution ska försättas i konkurs. Som framgår av 25 kap. 1 § lagen om resolution, avslutas resolutionen av ett företag när resolutionsmyndigheten beslutar det. Av 25 kap. 2 § samma lag framgår vidare att resolutionsmyndigheten som regel ska ansöka om att ett företag ska försättas i konkurs eller gå i likvidation när den har vidtagit de resolutionsåtgärder som behövs.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
Författningskommentar SOU 2014:52
1450
2 kap.
10 b §
Paragrafen genomför delar av artikel 86.1 och delar av artikel 86.2.
I paragrafen, som är ny, beskrivs vad rätten ska göra om den får en ansökan om att försätta ett sådant företag som kan bli föremål för resolution i konkurs. Det första som rätten då ska göra är att vilandeförklara ansökan. Därefter ska den underrätta resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen om ansökan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
10 c §
Paragrafen genomför delar av artikel 86.2.
Av paragrafen, som är ny, framgår när vilandeförklaringen ska upphävas. Bestämmelsen innebär att när resolutionsmyndigheten har fått en underrättelse enligt 10 b §, har den sju dagar på sig att bestämma hur den ska agera. Om resolutionsmyndigheten inte hör av sig till rätten inom denna tid får rätten ta upp målet igen. Om resolutionsmyndigheten däremot beslutar att försätta företaget i resolution ska ansökningen avvisas, se 10 e §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
10 d §
Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
I paragrafen, som är ny, klargörs det att det som sägs i 10 b och 10 c §§ inte gäller när resolutionsmyndigheten ansöker om konkurs.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
10 e §
Paragrafen genomför delar av artikel 86.1.
Av paragrafen, som är ny, framgår att rätten inte får försätta ett företag som är i resolution i konkurs. Det gäller även om ansökan har tagits upp till prövning, t.ex. för att resolutionsmyndigheten
SOU 2014:52 Författningskommentar
1451
inte hört av sig, men resolutionsmyndigheten försätter företaget i resolution innan rätten hinner pröva ansökan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
36.10 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1988:1385 ) om Sveriges riksbank
6 kap.
8 a §
Paragrafen behandlar Riksbankens uppgiftsskyldighet avseende genomförda likviditetsåtgärder. Bestämmelsen avser uppgifter som rör såväl generella likviditetsåtgärder som nödkrediter. Av bestämmelsen följer att information får lämnas exempelvis om vilka aktörer som utnyttjat en kreditmöjlighet och till vilket belopp. Uppgiftsskyldigheten förutsätter inte att myndigheterna begär att få uppgifterna.
När förutsättningarna är uppfyllda bryter bestämmelsen sekretessen i 31 kap. 1 § första stycket OSL.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.4.3.
36.11 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1995:1570 ) om medlemsbanker
9 kap.
1 a §
Paragrafen genomför delar av artikel 86.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att en medlemsbank som är i resolution inte får försättas i likvidation. Ett sådant beslut får dock fattas efter ansökan av resolutionsmyndigheten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
Författningskommentar SOU 2014:52
1452
36.12 Förslaget till lag om ändring av lagen ( 1995:1571 ) om insättningsgaranti
2 §
I paragrafen föreslås en ny definition. Det är definitionerna av garanterad insättning och resolutionsmyndighet.
Definitionerna behandlas i avsnitten 5.9 och 5.14.
3 §
I paragrafen görs det en ändring i första stycket för att klargöra att insättningsgarantin inte omfattar de belopp som anges i 3 a §. Den närmare innebörden av den ändringen framgår av författningskommentaren till 3 a §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.8.
3 a
Paragrafen genomför artikel 109.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen som är ny, framgår med vilket belopp en insättare har rätt till ersättning från institutet under resolution om hela eller delar av dennes insättning har överförts till en privat aktör med hjälp av försäljningsverktyget eller till ett broinstituts med hjälp av broinstitutsverktyget. Om insättningarna har överförts till något annat institut gäller insättningsgarantin dock för insättningarna i det institutet.
Enligt första stycket har en insättare inte rätt till ersättning om hela hans eller hennes insättning helt och hållet har överförts till en privat aktör eller till ett broinstitut. Han eller hon har inte heller rätt till ersättning om insättningen visserligen inte överförts i sin helhet men till ett belopp som motsvarar det som är ersättningsgillt enligt insättningsgarantin, 100 000 euro,
Om inte hela insättningen har förts över och värdet av den överförda insättningen understiger motsvarande 100 000 euro, har insättaren rätt till ersättning från garantin om institutet under resolution försätts i konkurs eller Finansinspektionen förklarar insättningarna indisponibla. Det framgår av andra stycket.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.8.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1453
7 §
Paragrafen genomför delar av artikel 109.1.
Av paragrafen framgår vilket belopp insättningsgarantisystemet kan få skjuta till för att absorbera de förluster som de garanterade insättningarna skulle ha burit om de inte hade getts en förmånlig behandling. Av 13 kap. 11 § lagen om resolution framgår att resolutionsmyndigheten ska säkerställa att det ekonomiska utfallet för insättningsgarantisystemet inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.7.
7 a
Paragrafen genomför delar av artikel 109.1 i resolutionsdirektivet Paragrafen behandlar möjligheten att använda medel ur insättningsgarantifonden för att kapitalisera ett institut i resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.7.
36.13 Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
29 kap.
2 §
Ändringen i andra stycket är en följd av att lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut upphävs. Stöd som tidigare lämnats med stöd av den lagen får nu lämnas med stöd av två nya lagar; lagen om resolution och lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut. I övrigt är någon saklig skillnad inte avsedd.
Bestämmelsen innebär alltså att som näringsbidrag avses stöd enligt de nämnda lagarna, om stödet inte redovisas som en skuld i räkenskaperna eller avser betalning för nyemitterade eller egna aktier. Regeln innebär alltså att sådana stöd – oavsett förekomst och utformning av villkor om återbetalning – skattemässigt ska behandlas som näringsbidrag och därmed tas upp som intäkt, om och till den del stödet inte redovisas som en skuld i räkenskaperna eller avser betalning för nyemitterade eller egna aktier. Ett stöd
Författningskommentar SOU 2014:52
1454
som lämnas i form av en utställd statlig garanti, dvs. i princip en borgensförbindelse, medför inte några skattemässiga effekter för institutet. Om och när ett stöd, som tagits upp till beskattning, betalas tillbaka får det återbetalda beloppet dras av. Detta följer av 5 § andra stycket (prop. 2008/09:61 s. 83 f).
36.14 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse
1 kap.
5 §
Paragrafen genomför delar av artikel 2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller flera nya definitioner som är relevanta för de nya bestämmelser som föreslås i lagen.
I den nya punkten 34 definieras begreppet återhämtningsplan. En sådan plan avser ett individuellt institut, jfr koncernåterhämtningsplaner som avser koncerner. Syftet med en sådan plan är att identifiera olika åtgärder som det institut som upprättar planen kan vidta när de får allvarliga finansiella problem. Vilka olika scenarier som kan bli aktuella planens innehåll i övrig kommer att framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Planen ska dock inte enbart beskriva de olika alternativ som ett institut identifierar utan det ska också vara möjligt att utläsa av planen bl.a. om den kan rimligen kan förväntas ge önskat resultat.
Eftersom det inte är möjligt att förutse alla tänkbara situationer kan det när planen ska verkställas visa sig omöjligt, Om institutet då inte reder ut situationen självt kan det komma att bli föremål för exempelvis åtgärder för ingripanden, se 6 a kap.
Åtgärderna ska vidtas vid en avsevärd försämring av ett instituts finansiella situation. Det är alltså inte fråga om mindre svängningar i resultatet utan en försämring som kan påverka institutets överlevnadsförmåga. Planen ska dessutom inte hantera enbart inträffade försämringar. Den ska även hantera situationer som sannolikt leder till en avsevärd försämring, baserat på t.ex. olika typer av indikatorer.
Det föreslås också en definition av begreppet koncernåterhämtningsplan (punkten 18). Det detsamma som en återhämtningsplan,
SOU 2014:52 Författningskommentar
1455
men den behandlar ett företag i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn. Om det finns andra företag i koncernen, t.ex. industriföretag, ska de dock inte ingå. Det inkluderar både nationella koncerner och gränsöverskridande sådana.
Definitionerna behandlas i kapitel 5 och 28.
6 kap.
2 §
Paragrafen genomför artikel 5.1 i resolutionsdirektivet
I paragrafens första stycke görs det en ändring för att klargöra att återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner omfattas av bestämmelserna i nämnda paragraf. Planerna är nämligen en styrform i kapitaltäckningsdirektivets mening. Av ändringen följer att om någon annan bestämmelse hänvisar till denna paragraf så omfattar hänvisningen även återhämtningsplanerna. Som exempel på en sådan hänvisning kan nämnas den i 2 kap. 1 § lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. Enligt den bestämmelsen ska ett företag som bryter mot den här paragrafen åläggas ett särskilt kapitalbaskrav.
Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 28.2.1.
3 a §
Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av den föreslagna ändringen i paragrafen framgår att ett kreditinstituts system även göra det möjligt att identifiera den typ av kvalificerade insättningar som räknas upp.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 20.1.
6 a kap.
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 5.1 och artikel 5.9 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1456
Av bestämmelsens första stycke framgår att ett kreditinstitut som ingår i en koncern som inte står under gruppbaserad tillsyn ska upprätta en återhämtningsplan. Det som åsyftas är exempelvis ett kreditinstitut som är helt fristående och som inte ingår i en koncern över huvud taget eller ett kreditinstitut som visserligen ingår i en koncern, men de övriga koncernföretagen inte är sådana som omfattas av gruppbaserad tillsyn. Om kreditinstitut ingår i en utländsk koncern som står under gruppbaserad tillsyn av en utländsk behörig myndighet behöver den inte heller upprätta återhämtningsplaner enligt denna bestämmelse.
När en återhämtningsplan ska upprättas och hur ofta den ska uppdateras kommer att framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndigheten regeringen bestämmer. Detsamma gäller planens närmare innehåll. Bemyndigandet finns i 16 kap. 1 §.
En återhämtningsplan är inte bara ett internt styrdokument. Den ska också granskas och bedömas av Finansinspektionen. Innan planen ges in till inspektionen ska den dock enligt bestämmelsens andra stycke godkännas av kreditinstitutets styrelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 28.2.1 och 28.2.2.
2 §
Paragrafen genomför artikel 7.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar koncernåterhämtningsplaner. För en koncern som består av företag som står under gruppbaserad tillsyn ska enligt första stycket moderföretaget inom EES upprätta en koncernåterhämtningsplan. Om ett svenskt kreditinstitut ingår i en sådan koncern ska den alltså omfattas av planen. Vad ett moderinstitut inom EES är framgår av definitionen i 1 kap. 5 §. En koncernåterhämtningsplan upprättas endast på gruppnivå och inte på undergruppsnivå. Bestämmelsen är dock tillämplig på både nationella och gränsöverskridande koncerner. Med en gränsöverskridande koncern avses en koncern med moder- och dotterföretag inom EES.
Ett individuellt institut som ingår i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn behöver inte upprätta en individuell plan om inte Finansinspektionen beslutar om det. Om det är fråga om en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt den process som beskrivs i 8–11.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1457
En koncernåterhämtningsplan ska dock enligt andra stycket identifiera åtgärder som kan behöva vidtas såväl av moderföretaget inom EES och av ett dotterföretag som står under gruppbaserad tillsyn.
När en koncernåterhämtningsplan ska upprättas och hur ofta den ska uppdateras kommer att framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndigheten regeringen bestämmer. Detsamma gäller planens närmare innehåll. Bemyndigandet finns i 16 kap.
En koncernåterhämtningsplan är inte bara ett internt styrdokument. Den ska också granskas av Finansinspektionen, om inspektionen är berörd. Innan planen ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten, se definitionen i 1 kap. 5 § ska den dock enligt bestämmelsens tredje stycke godkännas av moderföretagets styrelse.
Om Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska den sända över koncernåterhämtningsplanen berörda behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter (se artikel 7.3 i resolutionsdirektivet).
När Finansinspektionen ansvarar för ett dotterföretag i en gränsöverskridande koncern, får den i stället planen sänd till sig.
Den process som därefter följer beskrivs i det följande. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 28.2.1.
3 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 4–7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilka krav som ställs på en återhämtningsplan. En sådan plan ska enligt första stycket innehålla de uppgifter som framgår av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer eller som framgår av tekniska standarder beslutade av kommissionen, beroende på vad som är tillämpligt. Om planen inte innehåller dessa uppgifter är den ofullständig.
Därutöver ska det enligt andra stycket framgå av planen att ytterligare två kriterier är uppfyllda. För att detta ska framgå av planen är det tillräckligt att det på ett tillfredsställande sätt ska kunna utläsa av planen.
Av uppgifterna i planen ska det för det första framgå att de åtgärder som kreditinstitutet identifierat rimligen kan förväntas
Författningskommentar SOU 2014:52
1458
bevara eller återställa kreditinstitutets finansiella ställning och livskraft (punkten 1). Eftersom det är fråga om en bedömning av framtida scenarier behöver det dock inte föreligga full säkerhet i denna fråga. Vid den bedömningen ska hänsyn även tas till förberedande åtgärder som kreditinstitutet vidtagit eller planerar att vidta.
Det är inte tillräckligt att planen anger vad kreditinstitutet ska göra Det ska också framgå att kreditinstitutet har en fungerande organisation för att åtgärdena rimligen kan förväntas ge önskat resultat. Det ska också vara möjligt att utläsa när åtgärderna, dvs. för vilka scenarier åtgärderna ska användas. Planer som innehåller åtgärder av typen ”om vi får problem ska vi göra en nyemission”, är därför som regel otillräckliga.
Av planen ska det för det andra framgå att planen och åtgärderna i den rimligen kan genomföras bl.a. snabbt och effektivt (punkten 2). Åtgärderna i planen ska inte leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Eftersom störningar aldrig kan uteslutas får bedömningen göras utifrån vad som är realistiskt. Störningarna ska dock undvikas i största möjliga utsträckning. Bestämmelsen är tillämplig även för scenarier som skulle leda till att andra återhämtningsplaner eller koncernåterhämtningsplaner genomfördes under samma tidsperiod.
Enligt bestämmelsens tredje stycke får de åtgärder som planeras, inte leda till att det uppstår problem med att rekonstruera eller avveckla ett kreditinstitut. Detta är dock ett kriterium som det kan vara svårt för ett kreditinstitut att bedöma. Det är därför inte något som kreditinstitutet åläggs att beakta, men det kan få betydelse för bedömningen av en återhämtningsplan. se 4 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 28.2.2 och 28.3.2.
4 §
Paragrafen genomför artiklarna 6.2–6.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen ska granska planen och bedöma om den uppfyller kriterierna enligt 3 §. Om Finansinspektionen inte identifierar några väsentliga brister i planen eller hinder mot att genomföra planen behöver den inte göra något. Om Finansinspektionen identifierar väsentliga brister eller hinder gäller emellertid 5–7.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1459
För koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern gäller en särskild process se 8–11 §§.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 28.2.5 och 28.3.4.
5 §
Paragrafen genomför artikel 6.5 i resolutionsdirektivet.
Av denna paragraf tillsammans med 6 och 7 §§ framgår vilka åtgärder som Finansinspektionen ska vidta om det finns väsentliga brister eller hinder i en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 28.2.6 och 28.3.4.
6 §
Paragrafen genomför artikel 6.6 första stycket i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 28.2.6 och 28.3.4.
7 §
Paragrafen genomför artikel 6.6 andra–fjärde styckena i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår vad som gäller om ett kreditinstitut inte följer ett föreläggande från inspektionen om att göra ändringar i återhämtningsplanen eller om de ändringar i verksamheten som kreditinstitutet föreslår är otillräckliga för att bristerna eller hindren inte längre ska vara väsentliga. Om det fortfarande finns brister eller hinder men dessa inte längre är väsentliga ska dock planen godkännas.
I första stycket beskrivs vilka åtgärder som Finansinspektionen får vidta mot ett kreditinstitut. De åtgärder som Finansinspektionen ägnade att komma till rätta med situationen och ska inte vara mer långtgående än vad som krävs. Till den typ av åtgärder som Finansinspektionen får förelägga ett kreditinstitut att vidta hör de åtgärder som räknas upp i artikel 6.6 i resolutionsdirektivet nämligen att
1. reducera riskprofilen i institutet, även likviditetsrisken,
2. möjliggöra kapitaliseringsåtgärder i rätt tid,
Författningskommentar SOU 2014:52
1460
3. se över institutets strategi och struktur,
4. vidta ändringar i finansieringsstrategin för att förstärka motståndskraften i kärnaffärsområdena och de kritiska verksamheterna, och
5. vidta förändringar i institutets styrningsstruktur. Av andra stycket framgår vilka åtgärder som Finansinspektionen får vidta mot ett moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut.
Bestämmelserna behandlas i avsnitten 28.2.6 och 28.3.4.
8 §
Paragrafen genomför artiklarna 8.1, 8.2 och 8.5 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar, tillsammans med bestämmelserna i 9–11 §§, vad som gäller för överenskommelser mellan myndigheter om en koncernåterhämtningsplan som involverar kreditinstitut i olika länder inom EES.
Av bestämmelsens första stycke framgår inom vilken tid de behöriga myndigheter som är berörda av en koncernåterhämtningsplan ska försöka komma överens om och vad överenskommelsen om möjligt ska omfatta. En sådan överenskommelse ska föregås av samråd enligt andra stycket.
Bestämmelsen är tillämplig både när Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet och när inspektionen ansvarar för tillsynen över något av dotterföretagen i gruppen. Myndigheterna kan enas om en eller flera av de frågor som räknas upp i första stycket. En överenskommelse som träffas är bindande för Finansinspektionen, se 11 §. Finansinspektionen ska också agera i enlighet med överenskommelsen, se tredje stycket. Om myndigheterna exempelvis har kommit överens om att en svensk bank ska upprätta en individuell återhämtningsplan ska Finansinspektionen fatta beslut om det och sedan utöva tillsyn över planen enligt bestämmelserna enligt 2 § första stycket.
Finansinspektionen behöver inte träffa överenskommelsen med alla övriga berörda myndigheter. Om enbart några av myndigheterna, inklusive den samordnande myndigheten, kan komma överens får dessa myndigheter fatta beslutet. Självfallet gäller ett sådant beslut i så fall bara de kreditinstitut som står under de relevanta myndigheternas tillsyn.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1461
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 28.3.4.
9 §
Paragrafen genomför artiklarna 8.3 första stycket och 8.4 första stycket i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar vad som gäller om myndigheterna inte kommer överens enligt 9 § (se även 11 §). Om Finansinspektionen då är samordnande myndighet ska den fatta beslut i de frågor som räknas upp i första stycket och i andra fall i de frågor som räknas upp i andra stycket. När den fattar beslutet ska den dock enligt tredje stycket beakta synpunkter och reservationer som har framförts av övriga berörda behöriga myndigheterna. Detta gäller – i överensstämmelse med direktivet – uttryckligen bara i de frågor som rör koncernåterhämtningsplaner. Finansinspektionen bör dock även i andra fall ta vederbörlig hänsyn till uppfattningar som redovisats av andra myndigheter.
Enligt resolutionsdirektivet ska Finansinspektionen underrätta de övriga myndigheterna och moderföretaget och kreditinstitutet, om sitt beslut. Det sistnämnda följer av förvaltningslagen. Det förstnämnda av skyldigheten att samarbeta och utbyta information i 13 kap. 6 §.
Ett sådant beslut som Finansinspektionen fattar med stöd av denna paragraf blir direkt bindande för det berörda företaget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 28.3.4.
10 §
Paragrafen genomför artiklarna 8.3 andra stycket och 8.4 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att om en behörig myndighet har hänskjutit ärendet till Eba inom tidsfristen, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut och sedan fatta beslut i enlighet med Ebas beslut. Om Eba inte har fattat beslut i saken inom en månad gäller dock det beslut Finansinspektionen fattar.
Av paragrafens andra stycke framgår att Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Eba inom samma tid.
Ebas bindande medling är begränsad till de frågor som anges i tredje stycket. Av det följer att Eba inte får fatta beslut om andra
Författningskommentar SOU 2014:52
1462
frågor. Finansinspektionen får inte heller hänskjuta någon annan fråga till Eba enligt andra stycket (se även 13 kap. 6 b §).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 28.3.4.
11 §
Paragrafen genomför artikel 8.6 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 28.3.4.
6 b kap.
1 §
Paragrafen innehåller definitioner av ett par begrepp.
Definitionen av finansiellt stöd anknyter till direktivets (artikel 19(5)(b)). Med finansiellt stöd avses således penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer. Koncerninternt finansiellt stöd avser således sådant finansiellt stöd som utgår mellan två eller flera företag inom en och samma koncern.
2 §
Paragrafen genomför artikel 19 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar vissa grundläggande krav gällande avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Paragrafens bestämmelser återspeglar därmed artikel 19 i direktivet.
I paragrafen anges vilka företag som kan vara parter till ett avtal om koncerninternt finansiellt såsom det avses i detta sammanhang. Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får alltså ingås mellan å ena sidan ett moderinstitut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag eller ett moderholdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom EES, och å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utom EES.
Vad gäller de omfattade företagens associationsform kan följande sägas. Lagen om bank- och finansieringsrörelse (LBF) omfattar banker vilka kan vara bankaktiebolag, medlemsbanker eller sparbanker (1 kap. 5 § 3 och 10 LBF), men även kreditmarknads-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1463
företag vilka bland annat kan vara sådana ekonomiska föreningar som fått tillstånd att bedriva finansieringsrörelse (1 kap. 5 § 10, 11 och 13 LBF). Kapitlets bestämmelser omfattar således bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker samt sådana ekonomiska föreningar som fått tillstånd att driva finansieringsrörelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.3.
3 §
Paragrafen genomför delar av artikel 20 i resolutionsdirektivet.
Denna paragraf samt de därpå följande två paragraferna behandlar processen för handläggning av ansökan om godkännande av ett avtal om finansiellt stöd. De motsvarande bestämmelserna återfinns i artikel 17 i direktivet.
Det framgår av paragrafens första stycke att en ansökan ska göras till den samordnande tillsynsmyndigheten innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås.
Av det andra stycket framgår att ansökan ska göras av moderinstitutet i den koncern inom vilken avtalet om koncerninternt finansiellt stöd ingåtts, oavsett om detta företag är part till det aktuella avtalet. I sin egenskap av samordnande tillsynsmyndighet ska Finansinspektionen enligt tredje stycket vidarebefordra ansökan till de behöriga myndigheterna för varje avtalspart.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.4.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 20 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilka uppgifter som en ansökan enligt den föregående paragrafen ska innehålla. Ansökan ska innehålla uppgift om vilka företag som föreslås vara parter till avtalet, ansökan ska även innehålla texten till det föreslagna avtalet.
Närmare föreskrifter om ansökans innehåll föreslås få meddelas av Finansinspektionen (se 20 §).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.4.
5 §
Paragrafen genomför delar av artikel 20 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1464
Enligt paragrafens första stycke ska Finansinspektionen, för det fall den är samordnande tillsynsmyndighet, pröva frågan om koncerninternt finansiellt stöd ska utgå.
Av det andra stycke framgår det att Finansinspektionen efter en prövning av de krav som uppställs i 7 § ska besluta att antingen godkänna eller underkänna det avtal som följer av ansökan enligt föregående paragraf.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.5.
6 §
Paragrafen genomför artikel 23(1) i resolutionsdirektivet.
Denna paragraf innehåller de villkor som gäller för godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd.
Paragrafens första stycke innehåller villkor med avseende på själva det finansiella stödet. Ett grundläggande krav för att ett avtal om stöd ska godkännas är att det finns rimliga utsikter att det tillhandahållna stödet i betydande grad kan avhjälpa de finansiella svårigheter som finns i det mottagande företaget samt att det finansiella stödet därmed syftar till bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något enskilt mottagande företag. Vidare får tillhandahållandet av stödet inte medföra ett hot mot den finansiella stabiliteten i ett eller flera länder inom EES. Vid sin bedömning enligt detta stycke bör Finansinspektionen även göra en prövning av stödets förenlighet med den så kallade försiktighetsregeln i 17 kap. 3 § 2 st. ABL.
I paragrafens andra stycke uppställs ett antal krav gällande det givande företaget. Det första av dessa krav berör det givande företagets ledningsorgan. Vid implementeringen av direktivets bestämmelser om avtal om koncerninternt finansiellt stöd anses termen ledningsorgan motsvara företagets styrelse. Det krävs inledningsvis att styrelsen för det givande företaget vid tidpunkten för beslutet om finansiellt stöd rimligen kan anta att ersättningen för stödet kommer att återbetalas samt, ifall det rör sig om ett lån, även själva kapitalbeloppet återbetalas. Samma sak gäller i förhållande till den skuld som uppkommer ifall det finansiella stödet består av en garanti eller annan slags säkerhet och den garantin eller säkerheten utnyttjas.
Det företag som ger stödet ska vid den tidpunkt stödet ges uppfylla de krav som kapitaltäckningsdirektivet ställer på kapitalbas
SOU 2014:52 Författningskommentar
1465
och likviditet och övriga krav som ställs i artikel 104.2 i det direktivet, och ska fortsatt uppfylla dessa krav efter det att stödet har tillhandahållits. Detta inkluderar den nationella implementeringen av denna bestämmelse i svensk lag. Det stödgivande företaget ska också, vid den tidpunkt stödet beviljas, och även efter den tidpunkt då stödet har effektuerats, uppfylla de krav som gäller för stora exponeringar och ska fortsatt uppfylla dessa krav efter det att stödet har tillhandahållits. Dessa regler återfinns främst i tillsynsförordningen, men även i Finansinspektionens föreskrifter. Samtliga de krav gällande stora exponeringar avseende det stödgivande företaget som vid tillfället för Finansinspektionens prövning följer av gällande rätt, ska således beaktas. Finansinspektionens möjlighet att bevilja undantag från de två sistnämnda kraven framgår av paragrafens tredje stycke.
Tillhandahållandet av finansiellt stöd får inte heller medföra att likviditeten eller soliditeten i det företag som ger stödet äventyras. Slutligen får tillhandahållandet av stödet inte äventyra möjligheten till rekonstruktion av det givande företaget.
Av direktivet framgår att Europeiska bankmyndigheten (Eba) ges i uppdrag att utfärda riktlinjer för att främja en enhetligare praxis för specificeringen av flertalet av dessa villkor. Mot den bakgrunden föreslås Finansinspektionen få möjlighet att utfärda föreskrifter gällande prövningen av dessa villkor (se 20 §).
Av paragrafens tredje stycke framgår det att Finansinspektionen ska ha rätt att bevilja undantag från de krav som uppställs i andra stycket 4 och 5 dvs. kraven på det stödgivande företagets uppfyllelse av reglerna gällande kapitalbas, likviditet samt stora exponeringar.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.5.
7 §
Paragrafen genomför artikel 22 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen ska vidarebefordra samtliga avtal om koncerninternt finansiellt stöd som den godkänt, inklusive ändringar av dessa, till resolutionsmyndigheten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.5.
Författningskommentar SOU 2014:52
1466
8 §
Paragrafen genomför artikel 21 i resolutionsdirektivet.
Paragraferna 9–13 innehåller regler gällande avtalsparternas godkännande av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd. De återspeglar således reglerna i artiklarna 21 och 24 i direktivet.
Av förevarande bestämmelse framgår att de avtalsutkast som har godkänts av Finansinspektionen, eller av en utländsk samordnande tillsynsmyndighet, ska godkännas av bolagsstämman i respektive avtalspart. Av 8 kap. 4 § ABL följer att det är styrelsen som svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Det följer vidare av 8 kap. 35 § samma lag att styrelsen tecknar bolagets firma.
Redan av dessa bestämmelser torde det följa att styrelsen, enligt gällande rätt, har rätt att underteckna ett sådant avtal om finansiellt stöd som avses i artikel 19 i direktivet, med mindre en lagregel därigenom överträds. Att direktivet kräver att bolagsstämman ska bemyndiga styrelserna i såväl de givande som i de mottagande företagen att ge respektive ta emot stödet ifråga, utgör därmed ett ytterligare krav. Vid sin behandling av denna fråga bör de ordinarie reglerna om omröstning i 8 kap. 40 § ABL gälla.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.6.
9 §
Paragrafen genomför artikel 21 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att bolagsstämmans beslut enligt 9 § ska innehålla ett bemyndigande för styrelsen att ingå själva avtalet om koncerninternt finansiellt stöd. Avtalet ska således ingås av styrelsen efter bolagsstämmans bemyndigande.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.6.
10 §
Paragrafen genomför artikel 24 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges att det är styrelsen i det stödgivande företaget fattar beslut om det koncerninterna finansiella stödet i enlighet med bolagsstämmans bemyndigande enligt 9 §.
I paragrafens andra stycke anges de uppgifter vilka ska framgå av styrelsens beslut. Styrelsebeslutet ska innehålla uppgift om det
SOU 2014:52 Författningskommentar
1467
mottagande företaget eller de mottagande företagen. Styrelsen ska vidare motivera sitt beslut och uppge vilka uppgifter som beslutet grundats på och vilka överväganden som gjorts. I beslutet ska särskilt anges hur det finansiella stödet ifråga uppfyller de villkor som gäller för stödet enligt 7 §. Finansinspektionen föreslås få möjlighet att utfärda föreskrifter gällande det närmare innehållet i styrelsens beslut enligt denna paragraf (se 20 §).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.6.
11 §
Paragrafen genomför artikel 24 i resolutionsdirektivet.
Det mottagande företagets styrelse ska fatta beslut om att motta stödet. Det uppställs inga formkrav gällande detta beslut. Ett sådant beslut får dock inte fattas om styrelsen i det mottagande företaget inte fått ett bemyndigande från bolagsstämman i enlighet med 10 § ovan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.6.
12 §
Paragrafen genomför artikel 21 i resolutionsdirektivet.
Styrelsen i varje företag som är part till ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska årligen rapportera till bolagsstämman om vilka åtgärder som styrelsen vidtagit med stöd av det bemyndigande den fått enligt 9 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.6.
13 §
Paragrafen genomför delar av artikel 25 i resolutionsdirektivet.
Paragraferna 14–18 innehåller bestämmelser gällande Finansinspektionens rätt att invända mot ett avtal som redan godkänts. Finansinspektionen ges möjlighet att invända mot ett avtal innan det finansiella stödet betalas ut. Bestämmelserna speglar således artikel 25 i direktivet.
Första stycket i denna paragraf stadgar en skyldighet för det givande företaget att göra en anmälan till Finansinspektionen samt till Eba innan det koncerninterna finansiella stödet utgår.
Författningskommentar SOU 2014:52
1468
I det andra stycket behandlas fallet att Finansinspektionen inte även är behörig myndighet för det mottagande företaget. I sådant fall ska anmälan enligt första stycket också göras till den myndigheten.
Av paragrafens tredje stycke framgår att en anmälan enligt första stycket även ska göras till den samordnande tillsynsmyndigheten om denna myndighet inte samtidigt är behörig myndighet för det givande eller mottagande företaget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.7.
14 §
Paragrafen genomför delar av artikel 25 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser gällande innehållet i den anmälan som avses i 13 §. Anmälan ska innehålla en detaljerad beskrivning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som avses i anmälan. Till anmälan ska en kopia av det aktuella avtalet bifogas.
Den närmare utformningen av en dylik anmälan föreslås bli reglerad i föreskrift beslutad av Finansinspektionen (se 20 §).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.7.
15 §
Paragrafen genomför delar av artikel 25 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen i sin egenskap av behörig myndighet för det givande företaget kan besluta att antingen förbjuda, begränsa eller godkänna det koncerninterna finansiella stödet enligt den anmälan som gjorts enligt 13 §. Till skillnad från vad som gäller enligt 3 § om ansökan om godkännande av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd, är det alltså den behöriga myndigheten för det givande företaget som har att ensam fatta beslut i frågan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.8.
16 §
Paragrafen genomför delar av artikel 25 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1469
Paragrafens första stycke stadgar en skyldighet för Finansinspektionen att omedelbart efter det att den fattat sitt beslut anmäla detsamma till den samordnande tillsynsmyndigheten, den behöriga myndigheten för det mottagande företaget samt till Eba.
Av det andra stycket framgår att Finansinspektionen i sin egenskap av antingen samordnande tillsynsmyndigheten för koncernen inom vilket stödet ska utgå, eller i sin egenskap av behörig myndighet för det mottagande företaget kan hänskjuta eventuella invändningar mot ett beslut av den behöriga myndigheten för det givande företaget till Eba med begäran om bistånd enligt artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010. Ett sådant hänskjutande ska ske inom två dagar från det att anmälan enligt 14 § gjorts till Finansinspektionen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.8.
17 §
Paragrafen genomför delar av artikel 25 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller en bestämmelse vilken innebär att om Finansinspektionen inom fem arbetsdagar räknat från det att den mottog en fullständig anmälan enligt 13 §, inte har fattat ett beslut i frågan, har den därmed gått miste om sin invändningsrätt och det finansiella stödet får utgå i enlighet med villkoren i det avtal som följer av anmälan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.8.
18 §
Paragrafen genomför artikel 26 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen motsvarar artikel 26 i direktivet vilken stadgar en skyldighet för styrelsen i varje företag som ingått ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd att offentliggöra viss information om avtalet. Av den ifrågavarande informationen ska det bland annat framgå att företaget ifråga ingått ett sådant avtal samt med vilka andra företag inom koncernen som avtalet ingåtts. Vidare ska en översiktlig beskrivning av avtalets innehåll offentliggöras.
Av det andra stycket framgår att den offentliggjorda informationen ska uppdateras minst en gång årligen.
Författningskommentar SOU 2014:52
1470
Den närmare utformningen av detta offentliggörande föreslås bli reglerad i föreskrift beslutad av Finansinspektionen (se 20 §).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.9.
13 kap.
4 a §
Paragrafen är ny och genomför artikel 83.1 och 83.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår den skyldighet som ett institut har att informera Finansinspektionen om företaget bedömer att det fallerar eller sannolikt kommit att fallera enligt lagen om resolution. Med fallera eller sannolikt kommer att fallera avses detsamma som i den lagen, se 9 kap. 2 och 3 §§ nämnda lag. Finansinspektionen ska omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten och andra berörda myndigheter, dvs. utländska tillsynsmyndigheter, om en sådan underrättelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.6.
5 b §
Paragrafen är ny och genomför artiklarna 83.1 och 83.2 i resolutionsdirektivet.
Det materiella innehållet motsvaras av artikel 4 a §. Skillnaden är att denna bestämmelse är tillämplig på andra företag än institut som lagen om resolution är tillämplig på. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till 13 kap 4a §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.6.
6 b och 6 d §§
Paragraferna genomför delar av artiklarna 8.2–8.4, 20.5, 20.7, 25.4 och 30.4–30.7.
I 6 b § anges ett antal situationer då Finansinspektionen har möjlighet att hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning. Den föreslagna ändringen innebär att denna möjlighet
SOU 2014:52 Författningskommentar
1471
utökas till att omfatta de artiklar i resolutionsdirektivet som räknas upp.
I bestämmelsen i 6 d §, som är ny, anges när Finansinspektionen får begära att Eba bistår de behöriga myndigheterna enligt artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010 att komma överens med andra behöriga myndigheter. Det handlar i samtliga fall om överenskommelser enligt resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 27.4.8, 28.3.4,och 29.8.
8 a§
Paragrafen genomför artikel 5.8 och 71.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får kräva att ett företag som är ett kreditinstitut eller ett koncernföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn ska föra register över ingångna avtal. Myndigheten kan när som helst kräva att företaget upprättar ett sådant register.
De avtal som ska registreras är finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet. Med den sistnämnda typen av avtal avses bl.a. avtal som är hänförliga till den företagskritiska verksamheten, t.ex. IT-avtal.
Av artikel 71.7 framgår att Eba ska ta fram förslag till tekniska standarder för tillsyn angående den information om finansiella avtal som registren minst bör omfatta samt under vilka omständigheter myndigheterna bör kräva av ett företag att det upprättar ett sådant register. För att få en fullständig bild av regleringen måste dessa tekniska standarder beaktas. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om bl.a. registrens innehåll, se 16 kap. 1 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 24.4.
14 kap.
1 a §
Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 38.8 och artikel 47.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen följer att vissa bestämmelser i detta kapitel inte ska gälla om bestämmelserna aktualiseras som ett resultat av att
Författningskommentar SOU 2014:52
1472
resolutionsmyndigheten har vidtagit vissa åtgärder enligt lagen om resolution. Det rör sig om beslut av resolutionsmyndigheten att
1. överföra tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument genom användning av försäljningsverktyget (18 kap. 2 § lagen om resolution),
2. minska eller konvertera äganderättsinstrument genom nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument (6 kap. 11, 13 eller 14 § lagen om resolution),
3. vidta åtgärder mot ägare (17 kap. 1, 3 eller 4 § lagen om resolution) eller
4. använda skuldnedskrivningsverktyget (22 kap. 17 § lagen om resolution).
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 12.4.2 och 15.3.
15 kap.
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112 i resolutionsdirektivet.
Paragrafens första stycke har ändrats för att Finansinspektionen ska kunna ingripa mot, utöver kreditinstitut, finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut som åsidosatt skyldigheter enligt lagen, andra författningar, bolagsordningen, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet. Av det följer att Finansinspektionen kan ingripa mot nämnda företag när de har åsidosatt sina skyldigheter enligt lagen om resolution. Vilken form av ingripandeåtgärd som lämpligen bör tillämpas får avgöras genom en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.
Som en följd av ändringen i första stycket och i syfte att tydliggöra att varning och återkallelse av tillstånd endast kan aktualiseras i förhållande till kreditinstitut har paragrafens andra stycke ändrats.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
1 a och 1 b §§
Paragraferna genomför delar av artiklarna 111 och 112 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1473
Av ändringarna följer att paragrafen, utöver kreditinstut, omfattar sådana företag som omfattas av flertalet av ingripandebestämmelserna i kapitlet, dvs. finansiella holdingföretag blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
2 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112 i resolutionsdirektivet.
Genom fjärde stycket, som är nytt, tydliggörs att Finansinspektionen får ingripa mot ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt institut genom att besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör i företaget inte längre får vara det. Det förutsätter dock att företaget gör sig skyldig till någon av de överträdelser som nämns och att överträdelsen är så allvarlig att det bedöms olämpligt att en styrelseledamot eller en verkställande direktör inte längre bör vara detta.
Av ändringen i femte stycket följer att Finansinspektionen ska utse en ersättare för styrelseledamot eller verkställande direktör i såväl ett kreditinstitut som ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt institut om inspektionen beslutat att en styrelseledamot eller verkställande direktör i ett sådant företag inte får vara det. Ändringen innebär också att tidsperioden för ersättarens uppdrag är densamma för samtliga dessa företag.
Övriga ändringar är redaktionella. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2
2 b §
Paragrafen, som är ny, genomför delar av artikel 27.2, delar av artikel 81.2 och delar av artikel 121.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att Finansinspektionen ska besluta att underrätta resolutionsmyndigheten när inspektionen har anledning att ingripa mot ett institut och överträdelserna är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att institutet
Författningskommentar SOU 2014:52
1474
kan komma att omfattas av sådant resolutionsförfarande som avses i lagen om resolution. Det innebär således att det inte fordras något konkret ingripande från inspektionen för att underrättelseskyldigheten ska utlösas, utan det räcker med att inspektionen i sin tillsyn har konstaterat att grund för ingripande föreligger. Anledningen till att underrättelseskyldigheten inte gjorts beroende av ett konkret ingripande är att resolutionsmyndigheten i ett tidigt skede ska kunna förbereda ett eventuellt resolutionsförfarande även om något konkret ingripande enligt 1 eller 2 §§ inte görs. En sådan situation är t.ex. om andra åtgärder kan behöva vidtas såsom nedskrivning eller konvertering av skuldinstrument, utseende av tillfällig förvaltare eller beslut om resolution. Med överträdelser avses även sådana situationer som anges i 15 kap. 1 § tredje stycket (i lydelse enligt prop. 2013/14:228). Av bestämmelsen framgår att det endast är överträdelser som ger skäl att anta att institutet kan komma att omfattas av ett eventuellt resolutionsförfarande som ska utlösa underrättelseskyldigheten. Vidare framgår att Finansinspektionen ska lämna de uppgifter som resolutionsmyndigheten behöver för att förbereda åtgärder, t.ex. kontakta potentiella köpare enligt 5 kap. 4 § lagen om resolution.
Av andra stycket framgår att Finansinspektionen ska underrätta företaget i de fall förutsättningarna enligt första stycket är uppfyllda och inspektionen bedömer att en kapitalökning i företaget är nödvändig för att företaget inte ska fallera. Innebörden av fallera i denna bestämmelse är densamma som enligt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen om resolution. Bestämmelsen får betydelse för de aktiebolag som i sin bolagsordning beslutar att ta in bestämmelser om förkortad kallelsetid till bolagsstämma för beslut om kapitalökning, jämför 7 kap. 20 § aktiebolagslagen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.6, 29.4.2. och 29.7.
2 c §
Paragrafen, som är ny, genomför delar av artikel 27.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen föreskriver att om Finansinspektionen ingriper mot ett institut när förutsättningarna i 2 b § är uppfyllda ska Finansinspektionen också besluta om att ingripandet är en krisavvärjande åtgärd. En krisavvärjande åtgärd definieras i 2 kap. lagen om resolution. Ett sådant beslut innebär att en motpart till
SOU 2014:52 Författningskommentar
1475
företaget gentemot vilket Finansinspektionen ingriper, inte kan häva ett avtal med företaget på grund av Finansinspektionens ingripande. Detta följer av 5 kap. 1 § lagen om resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.3.
7 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112.
Enligt ändringen i paragrafens första stycke får Finansinspektionen besluta om sanktionsavgift dels för kreditinstitut, finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut som har meddelats beslut om anmärkning, dels för kreditinstitut som meddelats varning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
8 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112.
I paragrafens första stycke framgår det högsta beloppet som sanktionsavgiften får fastställas till. Eftersom Finasinspektionen kan besluta om att ta ut sanktionsavgift även från finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut har punkten 1 ändrats. En följdändring har också gjorts i andra stycket.
Genom ändringen i tredje stycket tydliggörs det att begränsningen av sanktionsavgiften i det stycket endast kan aktualiseras i förhållande till kreditinstitut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
9 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112.
Av paragrafen följer vilka omständigheter som ska beaktas vid fastställande av sanktionsavgiftens storlek. Av ändringarna framgår att paragrafen ska tillämpas vid fastställande av sanktionsavgiften för såväl kreditinstut som finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut.
Författningskommentar SOU 2014:52
1476
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
15a kap. Tillfällig förvaltning
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 29.1 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår vilka förutsättningar som ska föreligga för att Finansinspektionen ska få utse en eller flera tillfälliga förvaltare.
Av första punkten framgår att institutets finansiella situation ska vara sådan att Finansinspektionen redan ingripit mot institutet enligt 15 kap. 1–2§§ utan att den finansiella situationen väsentligen förbättrats och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen. Anledningen till att Finansinspektionen ingriper mot institutet ska ha en viss nivå. Detta framgår av inledningen till bestämmelsen som anger att det ska finnas skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande som avses i lagen (2015:000) om resolution. Jämför författningskommentaren till 15 kap. 2b§ vad gäller överträdelsernas art.
Vad avser att den finansiella situationen väsentligen förbättrats är, i de fall en redan dålig finansiell situation inte förbättras genom valda åtgärder eller till och med försämras ytterligare, det inte orimligt att betrakta en sådan finansiell situation som väsentligen försämrad i förhållande till vad den borde ha varit för att inspektionen skulle ha avstått från att ingripa. Utgångspunkten för att det ska vara aktuellt att förordna en tillfällig förvaltare i detta avseende bör därför vara att ingripanden som Finansinspektionen gjort för att förbättra en finansiell situation som tar sig uttryck i överträdelser ska ha visat sig otillräckliga.
Av första stycket andra punkten framgår att i de fall Finansinspektionen meddelat institutet en varning föreligger tillräckliga skäl att utse en tillfällig förvaltare.
Av andra stycket framgår att det finns två typer av tillfällig förvaltning. Finansinspektionen ska besluta om den tillfällige förvaltaren ska arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören eller om denne ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe. Ett beslut om det senare ska offentliggöras och registreras hos Bolagsverket.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1477
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.6.1. och 29.6.2.
2 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 29.1–29.6 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att beslutet att utse en tillfällig förvaltare ska innehålla en beskrivning av uppdraget och eventuella villkor för detta. När den tillfällige förvaltaren tillsätts för att träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe bör utgångspunkten vara att förvaltaren får samtliga befogenheter som dessa har. Det blir därför i beslutet i dessa fall främst aktuellt att ange begränsningar av dessa befogenheter utefter vad som är proportionerligt i det enskilda fallet. Det skulle kunna avse befogenheter som inte bedöms behövas för att utföra uppdraget eller krav på att vissa beslut eller åtgärder kräver Finansinspektionens medgivande.
Andra stycket behandlar det fallet att den tillfällige förvaltaren utses för att arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören. Uppdragsbeskrivning ska då ange vilka beslut eller åtgärder av styrelse och verkställande direktör som ska föregås av samråd eller samtycke från den tillfällige förvaltaren.
Uppdragsbeskrivningarna kan ange om den tillfällige förvaltaren ska lämna rapporter om institutets finansiella ställning och om de åtgärder som denne har vidtagit och med vilken regelbundenhet sådana rapporter ska lämnas.
Den tillfällige förvaltarens befogenheter med avseende på institutet ska följa tillämplig bolagsrätt.
Av tredje stycket följer att, i de fall den tillfällige förvaltaren utses att arbeta tillsammans med styrelse och verkställande direktör, beslut eller åtgärd som företaget verkställer eller vidtar utan föregående samråd eller samtycke i enlighet med en uppdragsbeskrivning i det enskilda fallet inte blir civilrättsligt ogiltigt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.6.2.
3 §
Paragrafen genomför delar av artikel 29.5 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger att för att kalla till bolagsstämma krävs medgivande från Finansinspektionen. Att det framgår av lag
Författningskommentar SOU 2014:52
1478
innebär att denna befogenhet aldrig kan omfattas av förvaltarens uppdrag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.6.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 29.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att den som utses till tillfällig förvaltare ska uppfylla de krav som gäller för styrelseledamot eller verkställande direktör enligt 3 kap. 2 § punkten 4. Den tillfällige förvaltaren ska sålunda ha den insikt och erfarenhet som krävs för att delta i ledningen av ett institut och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift.
Andra stycket anger att det inte får föreligga någon omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för den tillfällige förvaltarens opartiskhet i utövandet av dennes uppdrag.
Tredje stycket anger att den tillfällige förvaltaren har en anmälningsplikt i fråga om förhållanden som kan utgöra jäv mot honom eller henne. Den tillfällige förvaltaren ska omedelbart anmäla sådana förhållanden till Finansinspektionen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.6.4.
5 §
Paragrafen genomför artikel 29.7 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar uppdragets tidsperiod. En tillfällig förvaltare kan utses för en tid av högst ett år. Därefter får Finansinspektionen göra en bedömning om förutsättningarna alltjämt föreligger och det finns skäl till fortsatt tillfällig förvaltning. Uppdraget kan förlängas en gång med högst ett år.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.6.5.
6 §
Paragrafen genomför artikel 29.4 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar Finansinspektionens rätt att entlediga den tillfällige förvaltaren. Ett entledigande kan ske när som helst under uppdraget.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1479
Av andra stycket framgår att Finansinspektionen ska entlediga den tillfällige förvaltaren om denne begär det och visar skäl därtill.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.6.5.
7 §
Paragrafen genomför art. 84.1 d–f och k–m såvitt avser tillfälliga förvaltare och för vilka sekretess inte gäller enligt OSL och OSF.
Tystnadsplikten enligt denna paragraf gäller för tillfälliga förvaltare som intar en självständig ställning i förhållande till myndigheterna. Bestämmelsen är emellertid inte tillämplig på tillfälliga förvaltare som ska arbeta tillsammans med ledningen, eftersom förvaltaren i det fallet intar en osjälvständig ställning i förhållande till myndigheten. För en sådan förvaltare gäller i stället bestämmelserna i OSL.
Se även författningskommentaren till 29 kap. 3 § lagen om resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.3.
15 b Beslut om vissa ingripanden och tillfällig förvaltning avseende koncerner
1 och 2 §§
Paragraferna genomför delar av artiklarna 30.1–30.3 och 30.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragraferna, som är nya, framgår hur Finansinspektionen ska agera när förutsättningarna för tidiga ingripanden enligt artikel 27 i resolutionsdirektivet (jfr 15 kap. 2 b §) eller att utse en tillfällig förvaltare enligt artikel 28 i samma direktiv (se 15 a kap.) är uppfyllda beträffande ett moderföretag inom EES eller ett dotterföretag.
Om Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet ska den underrätta Eba och samråda med myndigheterna i tillsynskollegiet. Detta framgår av 1 §.
Om åtgärderna ska vidtas mot ett dotterföretag räcker det dock med att underrätta och samråda med den samordnande myndigheten. Beträffande dotterföreagen föreligger det en skyldighet att samråda bara om inspektionen också avser att vidta åtgärder. Detta framgår av 2 §.
Författningskommentar SOU 2014:52
1480
I båda fallet ska inspektionen ta hänsyn till vad som kommit fram vid samrådet på det sätt som beskrivs i paragraferna.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 29.7.
3 §
Paragrafen genomför delar av artikel 30.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att det gäller särskilda bestämmelser om mer än en tillsynsmyndighet vill vidta åtgärder av nämnt slag mot ett koncernföretag. Utgångspunkten är då att de ska försöka komma överens om de ska samordna åtgärderna eller om de ska utse samma tillfälliga förvaltare. En sådan överenskommelse ska fattas inom fem dagar. En sådan överenskommelse är en internationell överenskommelse som är bindande för inspektionen och den ska fatta de nationella beslut som behövs till följd av dem. Om överenskommelsen exempelvis innebär att Finansinspektionen ska vidta en viss typ av åtgärder, ska inspektionen också fatta ett beslut med denna innebörd.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.7.
4 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 30.4 och 30.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vad som händer om myndigheterna inte kommer överens enligt 3 §. Då ska var och en av myndigheterna fatta ett eget beslut i frågan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.7.
5 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 30.5 och 30.6 och 30.7 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar Ebas bindande medling när ett ärende hänskjuts till den. Ett sådant hänskjutande får dock bara avse de frågor som räknas upp i artikel 30.6 i resolutionsdirektivet.
I första stycket beskrivs vad som gäller om en utländsk myndighet hänskjutet ärendet till Eba. Då ska inspektionen skjuta upp sitt beslut under tre dagar. Om Eba meddelar ett beslut är
SOU 2014:52 Författningskommentar
1481
Finansinspektionen skyldig att följa det. I annat fall får inspektionen fatta det beslut den avsåg.
Av andra stycket följer att Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Eba inom den utsatta tidsfristen. Att ärendet får hänskjutas framgår av 13 kap. 6 b §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.7.
16 kap.
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 4, 5, 7, 9, 20, 24-26 och avsnitt A i bilagan till resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter på vissa specifika områden. Här föreslås sju nya bemyndiganden.
I en ny punkt 5 finns bemyndiganden avseende om vad en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan ska innehålla och hur ofta den ska uppdateras.
De nya punkterna 6–10 innehåller bemyndiganden som avser avtal om koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap.
I den nya punkten 14 ges bemyndigande att meddela föreskrifter som rör sådana register över avtal som avses i 13 kap. 8 a §.
Bestämmelserna behandlas i avsnitten 24.4, 27.4.6–27.4.9 och , 28.2.2, 28.2.3 och 28.3.2
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 23 och artiklarna 112 och 113 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen föreslås att regeringen får tre nya bemyndiganden till regeringen. Dessa finns i punkterna 1, 3 och 4.
Den första punkten behandlar Finansinspektionens anmälan om och prövning av koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap.
I den tredje punkten, som är ny, föreslås ett bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldigheten för Finansinspektionen att offentliggöra information om sanktionsbeslut, se artikel 112 i resolutionsdirektivet.
I fjärde punkten föreslås ett bemyndigande att meddela föreskrifter om de närmare förutsättningarna för Finansinspektionens
Författningskommentar SOU 2014:52
1482
informationsskyldighet gentemot Europeiska bankmyndigheten (EBA) och om användningen av Ebas databas.
Bemyndigandena behandlas i avsnitten 27.4.6, 31.3 och 31.4.
36.15 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)
7 kap.
20 §
Paragrafen genomför artikel 121.2 i resolutionsdirektivet.
Förslaget innebär att ett nytt tredje stycke införs. Av bestämmelsen framgår att när kallelse utfärdas till extra bolagsstämma under de förutsättningar som framgår av bestämmelsen gäller inte bestämmelsen om kallelsetid i första stycket. I stället gäller att kallelse ska utfärdas senast tio dagar innan bolagsstämman ska äga rum.
För att aktiebolaget ska kunna använda sig av kallelsebestämmelsen i tredje stycket gäller att det framgår av bolagsordningen att styrelsen får kalla till bolagsstämma för att besluta om kapitalökning i de fall Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen (2015:000) om resolution, jämför 15 kap. 2 b § lagen om bank och finansieringsrörelse och 25 kap. 2 b § lagen om värdepappersmarknaden.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.7.
17 kap.
2 §
Paragrafen har inte någon direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Till paragrafen fogas ett andra stycke i vilket det framgår att en värdeöverföring från bolaget till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska vara en tillåten värdeöverföringsform. Detta under förutsättning att avtalet godkänts i behörig ordning. Affärshändelse som sker enligt ett avtal som inte godkänts är således inte undantagen från aktiebolagslagens bestämmelser om
SOU 2014:52 Författningskommentar
1483
värdeöverföring och kan, om förutsättningarna därför är uppfyllda, förbjudas i enlighet med aktiebolagslagens regler. Ett företag ska dock vara oförhindrat att utge finansiellt stöd som uppfyller aktiebolagslagens regler utan att behöva ansöka om tillstånd på det sätt som föreskrivs i lagen om bank- och finansieringsrörelse samt lagen om värdepappersmarknaden. Det föreslagna stycket tar enbart sikte på sådant finansiellt stöd som inte skulle vara tillåtet enligt aktiebolagslagens regler.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.1.
25 kap.
10 a §
Paragrafen genomför delar av artikel 86.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att ett aktiebolag som är i resolution inte får försättas i likvidation. Ett sådant beslut får dock fattas efter ansökan av resolutionsmyndigheten
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.2.
36.16 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2005:1047 ) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 117.1 och 117.2 i resolutionsdirektivet.
Genom ändringen i paragrafens första stycke utvidgas lagens tillämpningsområde för det första till att omfatta värdepappersföretag. Det framgår av att ordet kreditinstitut har bytts ut mot institut. Med institut avses nämligen kreditinstitut och värdepappersföretag se definitionen av institut i 2 §. Det gäller oavsett om förfarandet är konkurs eller rekonstruktion.
För det andra görs det en ändring som innebär att beträffande resolutionsåtgärder blir lagen tillämplig på sådana finansiella institut och holdingföretag som kan försättas i resolution. För de
Författningskommentar SOU 2014:52
1484
sistnämnda tillämpas insolvensförordningen vid konkurs och denna lag vid resolution.
Ändringen i andra stycket innebär att bestämmelsen utvidgas till att omfatta även värdepappersföretag hemmahörande utanför EES som driver verksamhet i Sverige via filial. Att resolutionsåtgärder får vidtas mot sådana filialer framgår av 9 kap. 11 § lagen om resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.4.1.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 117.2
Genom de ändringar som föreslås i paragrafen klargörs att definitionen av ordet ”rekonstruktion” inkluderar även resolutionsåtgärder enligt lagen om resolution. Det införs också en definition av resolution. Detta begrepp inkluderar resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och de statliga stabiliseringsverktygen enligt resolutionsdirektivet.
Det har vidare införts en definition av ordet institut. Med det avses dels kreditinstitut (se beträffande det begreppet prop. 2005/06:37 s. 35 och 51), dels ett värdepappersföretag. Med värdepappersföretag avses dels svenska värdepappersbolag och motsvarande utländska företag som avses i artikel 4.12 tillsynsförordningen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.4.1.
3 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 117.1 och 117.2 i resolutionsdirektivet.
Ändringen i paragrafen är en följd av att lagen nu är tillämplig på resolutionsåtgärder. Att bestämmelsen inte gäller övriga rekonstruktionsåtgärder beror på att det inte finns några sådana som är tillämpliga på svenska institut och försäkringsföretag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.4.1.
4 §
Ändringarna i paragrafens andra stycke är endast redaktionella.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1485
I paragrafens nya tredje stycke hänvisas till bestämmelser som också behandlar verkan av vissa resolutionsåtgärder som har beslutats i en stat inom EES.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 22.4.1 och 22.4.2.
5 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 117.1 och 117.2 i resolutionsdirektivet.
Ändringen i paragrafen är en följd av att lagen nu är tillämplig på resolutionsåtgärder. Att bestämmelsen inte gäller övriga rekonstruktionsåtgärder beror på att det inte finns några sådana som är tillämpliga på svenska institut och försäkringsföretag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.4.1.
16 §
Paragrafen genomför delar av artikel 117.2 i resolutionsdirektivet.
Ändringen i fjärde stycket innebär att bestämmelsen är tillämplig även på resolutionsåtgärder. I det fallet är det emellertid resolutionsmyndigheten som ska se till att registreringen sker.
Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.4.1.
36.17 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2007:528 ) om värdepappersmarknaden
1 kap.
5 §
Paragrafen genomför delar av artikel 2 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen föreslås ett antal nya definitioner som har samband med de lagändringar som föreslås.
Definitionerna behandlas i kapitel 5.
Författningskommentar SOU 2014:52
1486
8 kap.
4 §
Paragrafen genomför artikel 5.1 i resolutionsdirektivet.
I paragrafens första stycke görs det en ändring för att klargöra att återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner omfattas av bestämmelserna i nämnda paragraf. Planerna är nämligen en styrform i kapitaltäckningsdirektivets mening. Av ändringen följer att om någon annan bestämmelse hänvisar till denna paragraf så omfattar hänvisningen även återhämtningsplanerna. Som exempel på en sådan hänvisning kan nämnas den i 2 kap. 1 § lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. Enligt den bestämmelsen ska ett företag som bryter mot den här paragrafen åläggas ett särskilt kapitalbaskrav.
Det är dock inte alla värdepappersbolag som är skyldiga att upprätta en återhämtningsplan, se 8 a kap. 1 §. De som undantas kan dock komma att ingå i återhämtningsplaner som upprättas av andra företag men då i egenskap av finansiella institut.
Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.2.1.
36 §
Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av det nya andra stycket framgår att ett värdepappersbolags system även göra det möjligt att identifiera den typ av kvalificerade insättningar som räknas upp.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 20.1.
8 a kap.
Kapitlet innehåller bestämmelser om återhämtningsplaner motsvarande dem i 6 a kap. LBF. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelserna i 2–12 §§ hänvisas därför till bestämmelserna i den lagen. Bemyndigandet i 13 § motsvarar bemyndigandet i 16 kap. 1 § 5 LBF.
Av bestämmelsen i 1 § framgår vilka företag som är skyldiga att upprätta återhämtningsplaner. Det är samma värdepappersbolag som omfattas av bestämmelserna i lagen om resolution (se 5 kap).
SOU 2014:52 Författningskommentar
1487
8 b kap.
1 §
Paragrafen innehåller definitioner av ett par begrepp.
Definitionen av finansiellt stöd anknyter till direktivets (artikel 19(5)(b)). Med finansiellt stöd avses således penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer. Koncerninternt finansiellt stöd avser således sådant finansiellt stöd som utgår mellan två eller flera företag inom en och samma koncern.
2 §
Paragrafen genomför artikel 19 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar vissa grundläggande krav gällande avtal om koncerninternt finansiellt stöd.
I paragrafen anges vilka företag som kan vara parter till ett avtal om koncerninternt finansiellt såsom det avses i detta sammanhang. Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får alltså ingås mellan å ena sidan ett värdepappersbolag som är moderinstitut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom EES, och å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utom EES.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.3.
3-18 §§
Bestämmelserna i 3-18 §§ motsvarar dem i 6 b kap. lagen om bank och finansieringsrörelse. Beträffande den närmare innebörden av 3-18 §§ hänvisas därför till bestämmelserna i den lagen.
19 §
Paragrafen innehåller en rad bemyndiganden till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att utfärda föreskrifter i vissa fall. Bemyndigandena i paragrafen motsvarar dem i 16 kap 1 § lagen om bank och finansieringsrörelse.
Författningskommentar SOU 2014:52
1488
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.6. och 27.4.7.
11 kap.
11 a §
Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet.
I paragrafen införs en skyldighet för ett värdepappersinstitut med tillstånd till drift av handelsplattformar att avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel om resolutionsmyndigheten begär det. Samma skyldighet gäller om en utländsk resolutionsmyndighet framställer en sådan begäran.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
15 kap.
11 §
Genom den ändrade lydelsen genomförs delar av artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet.
En ny grund för när en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en reglerad marknad eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel har lagts till i första stycket.
De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
22 kap.
2 a §
Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet.
I paragrafen införs bestämmelser som innebär att Finansinspektionen är skyldig att besluta om handelsstopp om resolutionsmyndigheten begär det. Samma skyldighet gäller om en utländsk resolutionsmyndighet framställer en sådan begäran.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1489
23 kap.
3 a §
Paragrafen är ny och genomför artikel 83.1 och 83.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen motsvarar de i 13 kap. 4 a och 4 b § LBF. Skillnaden är att den behandlar samtliga relevanta företag i samma paragraf. Skillnaden beror på lagarnas olika strukturer. Beträffande bestämmelsens närmare innebörd hänvisas till nämnda bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.6.
3 b §
Paragrafen genomför artiklarna 5.8 och 71.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får kräva att ett företag som är ett kreditinstitut eller ett koncernföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn ska föra register över ingångna avtal. Myndigheten kan när som helst kräva att företaget upprättar ett sådant register.
Bestämmelsen motsvarar den i 15 kap. 8 a LBF. Beträffande bestämmelsens närmare innebörd hänvisas till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 24.4.
5 a
Paragrafen genomför delar av artiklarna 8.2–8.4, 20.5, 20.7, 25.4 och 30.4–30.7 i resolutionsdirektivet.
De ändringar som föreslås i andra och tredje styckena motsvarar dem i 13 kap. 6 b och d §§, varför det hänvisas till författningskommentaren till den paragrafen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 27.4.8, 28.3.4,och 29.8.
15 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 5.8 och 71.7 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1490
Den föreslagna ändringen i paragrafen innebär att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter i anslutning till bestämmelsen i 3 b §. De övriga ändringarna är redaktionella.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 24.4.
24 kap.
1 a §
Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 38.8 och artikel 47.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen följer att vissa bestämmelser i detta kapitel inte ska gälla om bestämmelserna aktualiseras som ett resultat av att resolutionsmyndigheten har vidtagit vissa åtgärder enligt lagen (2015:000) om resolution. Det rör sig om beslut av resolutionsmyndigheten att
1. överföra tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument genom användning av försäljningsverktyget (18 kap. 2 § lagen om resolution),
2. minska eller konvertera äganderättsinstrument genom nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument (6 kap. 11, 13 eller 14 § lagen om resolution),
3. vidta åtgärder mot ägare (17 kap. 1, 3 eller 4 § lagen om resolution) eller
4. använda skuldnedskrivningsverktyget (22 kap. 17 § lagen om resolution).
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 12.4.2 och 15.3.
25 kap.
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112 i resolutionsdirektivet.
Den föreslagna ändringen motsvarar den i 15 kap. 1 § LBF varför det hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1491
2 b §
Paragrafen genomför delar av artikel 27.2, delar av artikel 81.2 och delar av 121.2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen, som är ny, motsvarar den i 15 kap. 2 b § LBF, varför det hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.6, 29.4.2. och 29.7
2 c §
Paragrafen genomför delar av artikel 27.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen, som är ny, motsvarar den i 15 kap. 2 c § LBF, varför det hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.3.
4 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112 i resolutionsdirektivet.
Den föreslagna ändringen motsvarar den i 15 kap. 2 § LBF varför det hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
8 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112 i resolutionsdirektivet.
Den föreslagna ändringen motsvarar den i 15 kap. 7 § LBF varför det hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
30 §
Paragrafen genomför artiklarna 112 och 113 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen, som är ny, innehåller två nya bemyndiganden till regeringen.
I den första punkten föreslås ett bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldigheten för Finansinspektionen att offentliggöra
Författningskommentar SOU 2014:52
1492
information om sanktionsbeslut, se artikel 112 i resolutionsdirektivet.
I andra punkten föreslås ett bemyndigande att meddela föreskrifter om de närmare förutsättningarna för Finansinspektionens informationsskyldighet gentemot Europeiska bankmyndigheten (EBA) och om användningen av Ebas databas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 31.3 och 31.4.
25 a kap.
Bestämmelserna i detta kapitel motsvarar dem i 15 a kap. i lagen om bank och finansieringsrörelse. Vi hänvisar därför till det kapitlet.
25 b kap .
Bestämmelserna i detta kapitel motsvarar dem i 15 b kap. lagen om bank och finansieringsrörelse. Vi hänvisar därför till det kapitlet.
36.18 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
30 kap.
8 a §
Paragrafen genomför delar av artikel 84 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen innebär att Finansinspektionen får lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess enligt 4 § första stycket till enskilda personer som deltar i en resolutionsprocess gällande ett kreditinstitut eller värdepappersföretag, förutsatt att uppgifterna behövs i syfte att planera eller utföra resolutionsåtgärder. Bestämmelsen innebär ingen skyldighet för myndigheten att lämna ut uppgifterna, utan det ligger inom myndighetens diskretion att i det enskilda fallet pröva om uppgifter ska lämnas ut eller inte, en prövning som kan ske på eget initiativ eller förfrågan från en sådan enskild som det nu är fråga om.
Vid denna prövning måste myndigheterna också att beakta om uppgifterna får lämnas ut enligt andra sekretessbestämmelser som
SOU 2014:52 Författningskommentar
1493
är tillämpliga för uppgifterna, exempelvis sekretessbestämmelser till skydd för det allmänna intresset.
De enskilda personer som här avses är desamma som har tystnadsplikt enligt 29 kap. 3 § lagen om resolution. För en närmare redogörelse för vilka enskilda personer som berörs hänvisas därför till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Förslaget behandlas i avsnitt 32.4.3.
12 §
Paragrafen genomför delar av artikel 84.
Sedan tidigare gäller sekretess enligt denna bestämmelse till skydd för vissa uppgifter om enskildas förhållanden i pågående respektive avslutade ärenden enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut. I ett pågående sådant ärende är sekretessen absolut för uppgift om dels affärs- eller driftförhållande hos berört kreditinstitut, dels ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med institutet. I ett avslutat ärende gäller sekretessen till skydd för institutet om det kan antas att det lider skada om uppgiften röjs. För uppgift om den som står i affärsförbindelse eller motsvarande med institutet gäller absolut sekretess även i ett avslutat ärende. Bestämmelsens utformning innebär att den är tillämplig hos alla de instanser där ärenden om statligt stöd till kreditinstitut kan komma att hanteras. En uppgift som en myndighet har fått i ett sådant ärende från Riksbanken eller Riksgäldskontoret och som omfattas av absolut sekretess enligt i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § OSL, skyddas av motsvarande sekretess i ärendet. Sekretessen gäller dock inte för beslut i ärendet.
Genom ändringen är bestämmelsen tillämplig i ärenden enligt lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och i ärenden om statligt stöd i resolution enligt lagen om resolution. Det innebär att sekretessen för uppgifter i ärenden där statligt stöd till kreditinstitut kan komma i fråga fortsatt gäller med samma räckvidd och styrka som redogjorts för ovan, oavsett om stödet är av förebyggande eller annat slag. Ingen ändring i sak är avsedd.
Förslaget behandlas i avsnitt 32.2.4.
Författningskommentar SOU 2014:52
1494
12 a §
Paragrafen genomför delar av artikel 84.
Bestämmelsen innebär att motsvarande sekretess som gäller i ärenden enligt 12 § gäller i ärenden om resolution av kreditinstitut, värdepappersbolag och andra företag som kan bli föremål för resolution. Det hänvisas därför till författningskommentaren till den paragrafen.
Med resolutionsärende avses ett ärende som inleds hos resolutionsmyndigheten för att fastställa om förutsättningarna för resolution är uppfyllda för ett företag. Bestämmelsen är emellertid inte tillämplig i den förberedande fasen i krishanteringen. Denna fas består bl.a. i upprättande av återhämtnings- och resolutionsplaner, liksom de behöriga myndigheternas bedömningar av de planerna. Till den förberedande fasen räknas, utöver arbetet med återhämtnings- och resolutionsplaner, även myndigheternas preventiva åtgärder för att undanröja hinder för resolution, avtal om finansiellt stöd inom koncerner och de behöriga myndigheternas tidiga ingripanden. För uppgifter i dessa delar gäller i stället sekretess enligt 30 kap. 4 och 12 b §§ OSL.
Förslaget behandlas i avsnitt 32.2.4.
12 b §
Paragrafen genomför delar av artikel 84.
Paragrafen är tillämplig i andra ärenden enligt lagen om resolution än ärenden om extraordinärt statligt stöd och resolution. Ärenden som här avses rör den förberedande eller förebyggande fasen i krishanteringen, bl.a. resolutionsmyndighetens upprättande av resolutionsplaner.
Förslaget behandlas i avsnitt 32.2.4.
12 c §
Paragrafen genomför delar av artikel 84.
Bestämmelsen innebär att resolutionsmyndigheten får lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess enligt 12 b eller 12 c § till enskilda personer som deltar i en resolutionsprocess gällande ett kreditinstitut eller värdepappersföretag, förutsatt att uppgifterna behövs i syfte att planera eller utföra resolutionsåtgärder. Bestäm-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1495
melsen innebär ingen skyldighet för myndigheten att lämna ut uppgifterna, utan det ligger inom myndighetens diskretion att i det enskilda fallet pröva om uppgifter ska lämnas ut eller inte, en prövning som kan ske på eget initiativ eller förfrågan från en sådan enskild som det nu är fråga om. Vid denna prövning måste myndigheterna också att beakta om uppgifterna får lämnas ut enligt andra sekretessbestämmelser som är tillämpliga för uppgifterna, exempelvis sekretessbestämmelser till skydd för det allmänna intresset.
De enskilda personer som här avses är desamma som har tystnadsplikt enligt 29 kap. 3 § i lagen om resolution. För en närmare redogörelse för vilka enskilda personer som berörs hänvisas därför till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Förslaget behandlas i avsnitt 32.4.3.
13 §
I bestämmelsen har en följdändring gjorts med anledning av de nya 12 a och 12 b §§.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.2.4.
30 §
I bestämmelsen har en följdändring gjorts med anledning av de nya 12 a och 12 b §§.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.2.4.
Bilaga 1
1497
Kommittédirektiv 2011:6
Översyn av regelverket för hantering av finansiella kriser
Beslut vid regeringssammanträde den 3 februari 2011
Sammanfattning av uppdraget
En kommitté ska göra en översyn av det svenska regelverket för hantering av finansiella kriser bl.a. mot bakgrund av de lärdomar som kan dras av utvecklingen och hanteringen av den finansiella kris som hösten 2008 drabbade världen med full kraft. Det är viktigt att ha tydliga och effektiva regelverk för att hantera olika slag av finansiella kriser så att det finansiella systemets funktion kan upprätthållas och kostnaderna för samhället minimeras.
Kommittén ska föreslå åtgärder för att förbättra det nuvarande regelverket. Kommittén ska överväga hur den svenska lagstiftningen kan anpassas för att effektivt mildra verkningarna av och omhänderta en finansiell kris i såväl ett rent nationellt institut som ett institut med gränsöverskridande verksamhet, samtidigt som regelverket blir förenligt med det arbete som pågår inom EU, IMF och G20-gruppen.
Det övergripande syftet med översynen är att säkerställa att regelverket är utformat så att olika slag av finansiella kriser i första hand kan mildras genom förebyggande åtgärder och i andra hand lösas på ett effektivt sätt, samtidigt som skattebetalarnas intressen värnas och allmänhetens förtroende för det finansiella systemets funktion säkerställs. Statens långsiktiga kostnader i samband med en finansiell kris ska minimeras, och staten ska så långt som möjligt kompenseras för sina utgifter med anledning av krisen.
Givet det övergripande syftet att säkerställa skattebetalarnas intressen har regeringen och riksdagen en central roll i statliga krisåtgärder.
Bilaga 1 SOU 2014:52
1498
Kommittén ska bl.a.
analysera och dra slutsatser av hanteringen, såväl i Sverige som internationellt, av den senaste globala finansiella krisen,
göra en översyn av det nuvarande institutionella ramverket för krishantering, analysera ansvarsfördelningen och samspelet mellan Riksbanken, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen och Regeringskansliet (främst Finansdepartementet) samt av möjligheten till ansvarsutkrävande av myndigheterna och föreslå nödvändiga förbättringar,
analysera och föreslå förbättringar i fråga om det regelverk för ingripanden som gäller för Finansinspektionen, bl.a. om det i lag ska anges att vissa åtgärder ska vidtas i vissa situationer,
analysera och föreslå förbättringar av regelverket för Riksbankens hantering av frågor som rör finansiell stabilitet, inklusive lämnande av likviditetsstöd samt uppgifter och medel i sin roll att främja finansiell stabilitet och god marknadsfunktion,
analysera om regelverket för övertagande och rekonstruktion och avveckling av finansiella institut med problem är tillräckligt och effektivt samt föreslå nödvändiga förbättringar,
analysera hur ett låneinstrument som konverteras till kapital vid vissa situationer kan utgöra ett effektivt verktyg vid såväl privata lösningar som vid offentligt övertagande och rekonstruktion,
utreda och föreslå en riskdifferentierad avgift för stabilitetsfonden,
analysera regelverket för överprövning av myndighetsbeslut i frågor av betydelse för den finansiella stabiliteten, inklusive vilken roll Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut ska ha,
analysera om sekretessbestämmelserna ger Regeringskansliet och de berörda myndigheterna möjlighet till effektivt informationsutbyte mellan varandra och motsvarande utländska myndigheter,
analysera hur de föreslagna lösningarna förhåller sig till EU:s statsstödsregler,
utarbeta nödvändiga författningsförslag i de avseenden kommittén kommer fram till att regelverken behöver ändras.
Bilaga 1
1499
Uppdraget ska redovisas senast den 15 augusti 2012.
Bakgrund
Den globala finansiella krisen
Den finansiella krisen föregicks av en lång period med växande globala obalanser, stark kreditexpansion, låga internationella realräntor och god tillgång till likviditet. Dessa makroekonomiska förhållanden bidrog till en systematisk undervärdering av risk och mycket låga riskpremier på finansmarknaderna. Samverkande systemrisker underskattades kraftigt, vilket tillsammans med bristande reglering och tillsyn skapade snedvridna incitament för finansiella institut. Skuldsättningsgraden ökade i bankerna och därmed sårbarheten för stigande förluster. Problemen blev först tydliga på den amerikanska fastighetsmarknaden där huspriserna ökat kraftigt under mer än ett decennium. En bidragande faktor var att hushåll med svag betalningsförmåga fick bolån till initialt förmånliga villkor, s.k. subprime-lån. Detta sammanföll med en generell lättnad av bankernas kreditgivningspolicy. I takt med att den ekonomiska aktiviteten började avta fick emellertid dessa hushåll allt svårare att betala sina lån och huspriserna började falla. Kreditförlusterna började öka i de amerikanska bolåneinstituten.
Parallellt med kreditexpansionen hade nya finansiella instrument, särskilt derivatprodukter, utvecklats i en omfattning som saknar motstycke. De finansiella institut som ursprungligen stått för bostadslånen hade paketerat om och sålt dessa vidare i form av komplexa finansiella instrument, s.k. Collateralised Debt Obligations (CDO). Riskerna, som kreditvärderingsinstituten i otillräcklig grad lyckats bedöma, hade således spridits såväl geografiskt som till olika typer av aktörer. Dessa spridningsmekanismer gav återverkningar även i länder vars banker hade begränsad exponering mot de komplexa värdepapperna. Allteftersom risken för solvensproblem i enskilda institut steg ökade osäkerheten kring motparternas riskexponering. Det sämre förtroendet resulterade i stigande korta räntor för bankernas likviditet och rena finansieringsproblem för vissa institut.
Under sommaren och hösten 2007 började signalerna bli allt tydligare om att det finansiella systemet inte fungerade normalt.
Bilaga 1 SOU 2014:52
1500
Till en början drabbades främst institut med direkt exponering mot bolån och stort beroende av finansiering via marknaden. I september 2007 tvingades den brittiska centralbanken rädda bolåneinstitutet Northern Rock efter att insättarna tagit ut medel i stor omfattning. I USA gick många bolåneinstitut och mindre banker omkull eller togs över av andra banker. Oro kring solvensen i investmentbanken Bear Stearns, med betydande exponering mot bolåneinstrument, ledde till att banken i mars 2008 hastigt togs över av JP Morgan.
Hösten 2008 kulminerade problemen när investmentbanken Lehman Brothers ansökte om konkursskydd. Marknaden för bankfinansiering upphörde då att fungera och det finansiella systemet hotades av en generell likviditetskris. Eftersom en bank som förlorar sin finansiering snabbt kan bringas på fall, även om den i utgångsläget är solvent, drabbades alla institut mer eller mindre. En generell förtroendekris spreds genom systemet. Särskilt sårbara var banker med högt beroende av marknadsfinansiering och stora förväntade förluster, exempelvis investmentbankerna, det isländska banksystemet och de brittiska bankerna HBOS och Royal Bank of Scotland. Som en följd av bankernas problem fick företagen allt svårare att finansiera sig. Det internationella finansiella systemet stod på randen till en kollaps som sannolikt materialiserats, om inte centralbanker och regeringar världen över vidtagit kraftfulla åtgärder och tagit över den roll som internationella finansmarknader i vanliga fall fyller.
Efter att den akuta likviditetskrisen avvärjts skiftade fokus till andra problemområden. De svenska bankerna hade små exponeringar mot komplexa amerikanska bolåneprodukter. Krisen och det kraftiga konjunkturfallet slog emellertid hårt mot de överhettade ekonomierna i Baltikum och Ukraina, där flera av de svenska bankerna har betydande verksamhet. Förväntningarna om fallande BNP och valutaförsvagningar i dessa länder skapade farhågor för stora kreditförluster i delar av det svenska banksystemet. Detta bidrog till att de svenska banker som hade störst exponering mot Baltikum fick svårt att finansiera sig på marknaderna. Kostnaderna för att finansiera sig steg dock för alla institut då svenska bankcertifikat och bostadsobligationer blev mer svårsålda till internationella aktörer.
Det stod samtidigt klart internationellt att kapitaliseringen i banksystemen var alltför låg i förhållande till förväntade förluster. Marknadens krav på bankernas kapital höjdes. Banker världen över
Bilaga 1
1501
sökte därför nytt riskkapital från marknaden och i flera länder gick staten in med kapital i bankerna, eller tvingades helt att ta över banker. I Sverige tog flera av de stora affärsbankerna in kapital via marknaden. Staten deltog som ägare med kapital till Nordea.
Den finansiella krisen har därefter gått in i ett andra skede där många länder har alltför stora budgetunderskott och för hög statsskuldsnivå. EU har mot bakgrund av detta enats om ett omfattande konsolideringsarbete i de berörda länderna.
Hanteringen av krisen internationellt och i Sverige
Efter Lehman Brothers konkurs var risken uppenbar att betalningsinställelser skulle leda till en systemkollaps. Centralbankerna världen över tillförde därför systemet likviditet (genom extraordinära åtgärder och i vissa fall nödkrediter). Det fanns också sedan tidigare en reell risk för att instituten skulle dra in på sin kreditgivning (en "credit crunch") i brist på finansiering och kapital. De realekonomiska konsekvenserna av en sådan åtstramning riskerade att bli betydande med krisen på 1930-talet som avskräckande exempel. Det är mot denna bakgrund man ska se de insatser som gjordes i länder världen över för att komma till rätta med bankers och andra kreditinstituts problem med likviditet och brist på kapital.
Räntorna sänktes till mycket låga nivåer. I syfte att stabilisera marknaderna och motverka kreditåtstramningen blev metoderna för likviditetsstöd snabbt alltmer okonventionella. Flera av centralbankerna började köpa värdepapper, såsom företagscertifikat och obligationer, direkt i marknaderna.
De statliga stödåtgärderna efter Lehman Brothers fall inriktades på att hantera individuella problem. Så gav t.ex. den amerikanska staten stöd till försäkringsbolaget AIG samtidigt som Benelux-länderna fick hantera problemen i Fortis och Dexia. Allteftersom problemen växte framstod dock detta angreppssätt som ineffektivt. Stödåtgärderna krävde en synkronisering mellan länderna för att förhindra otillbörlig konkurrens, bl.a. via statliga garantier. G7länderna enades i oktober 2008 om principerna för stöd och inom EU antogs en deklaration om huvuddragen för en europeisk åtgärdsplan. Åtgärderna var gemensamma för de flesta av EU-länderna, även om behovet varierade beroende på problemen i respektive lands finansiella sektor. Insättningsgarantin utvidgades till en miniminivå på 50 000 euro. Statliga lånegarantier enligt fastställd
Bilaga 1 SOU 2014:52
1502
prissättning utfärdades för att underlätta bankernas längre finansiering. Vidare sjösattes program i syfte att tillföra statliga kapitaltillskott till banker för att hantera uppkomna och förutsedda solvensproblem och stärka förtroendet.
Andra åtgärder inkluderade köp eller garantier av s.k. dåliga tillgångar i syfte att begränsa bankernas exponering mot framtida förluster. Storbritannien tillkännagav en sådan lösning i januari 2009. Redan tidigare, i oktober 2008, presenterades det amerikanska s.k. Troubled Asset Relief Program (TARP) som avsåg köp eller försäkran av förlusttyngda värdepapper. Detta program följdes upp i februari 2009 när den nya administrationen i Washington lade fram sin plan för finansiell stabilitet, vilken innehöll s.k. stresstester för de största bankerna, kapitaltillskott och stödköp av vissa värdepapper.
I Sverige vidtogs flera åtgärder inom ramen för den europeiska planen. Regeringens utgångspunkt i utformandet av krisåtgärder har varit att staten inte ska ta över dåliga tillgångar utan att också överta ägandet, och därmed kunna få del av eventuella värdeökningar. Övertagande av dåliga tillgångar undanröjer osäkerhet om risker i bankers balansräkning, men det är svårt att ha en prissättning som värnar skattebetalarnas intressen. Därför bör dåliga tillgångar endast övertas i samband med kapitaltillskott, där även ägandet övertas. Med denna utgångspunkt utformades de svenska stödåtgärderna. I syfte att skydda spararna och minska risken för att institut skulle drabbas av stora uttag höjdes insättarskyddet till 500 000 kronor. Den 29 oktober 2008 antog riksdagen en stabilitetsplan och lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen). I denna plan för finansiell stabilitet har regeringen ett mandat från riksdagen att vidta nödvändiga åtgärder för att stödja det finansiella systemet. Som en del i stabilitetsplanen har en stabilitetsfond skapats, till vilken instituten betalar en årlig avgift med syfte att den finansiella sektorn på sikt ska bära sina egna kostnader för finansiell stabilitet.
Riksgäldskontoret har utsetts till regeringens stödmyndighet. Regeringen har beslutat tre huvudsakliga stödförordningar inom ramen för mandatet i stödlagen:
Förordningen (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl. Banker, bolåneinstitut och institut med betydande utlåning till kommuner ges möjlighet att mot en avgift låna medelfristigt med statlig garanti.
Bilaga 1
1503
Förordningen (2008:820) om statligt stöd till kreditinstitut. Staten får ge kapitaltillskott vid en allvarlig störning i det finansiella systemet.
Förordningen (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl. I syfte att underlätta kreditgivningen kan solventa banker m.fl. ansöka om statligt kapitaltillskott.
Därutöver innefattar stödlagen möjligheter till tvångsinlösen av aktier i ett institut under vissa förutsättningar. En sådan förutsättning är att det är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt och att institutet inte accepterar de villkor för stöd som Riksgäldskontoret erbjudit och Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut funnit skäliga. En annan situation då inlösen får ske är om institutets kapitalbas understiger en fjärdedel av det lagstadgade kravet.
I förarbetena till stödlagen (prop. 2008/2009:61) anges vissa principer som ska ligga till grund för stödåtgärderna. Det stöd som lämnas ska förenas med villkor i syfte att säkerställa att en sund incitamentsstruktur upprätthålls i vilken kreditinstitutets eget ansvar bevaras, att statens långsiktiga kostnader för stöd minimeras, att det i första hand är institutet och dess ägare som får stå för eventuella förluster samt att staten, om inte synnerliga skäl finns, ska få ersättning för sitt risktagande och del i den värdestegring i institutet som stödet föranleder. I syfte att motverka ett instituts benägenhet att engagera sig i riskfyllda verksamheter vidtas åtgärder riktade mot företagsledningens belöningssystem i samband med stödåtgärder. Staten har också, som tidigare nämnts, under vissa förutsättningar rätt att lösa in aktier i ett kreditinstitut, och därmed överta ägandet.
Som en del i stabilitetsplanen har en stabilitetsfond skapats till vilken instituten betalar en årlig avgift med syfte att den finansiella sektorn på sikt ska bära sina egna kostnader för finansiell stabilitet. Regeringens stabilitetspaket innebär ett tydliggörande av finanssektorns ansvar för den egna situationen. Den etablerade stabilitetsfonden, som i längden ska vara självfinansierad med avgifter från kreditinstituten, svarar mot de långsiktiga kostnaderna för krislösningar.
Under hösten och vintern 2009 kunde allt fler banker kunnat låna utan statliga garantier och i några länder, t.ex. USA, har bankerna även börjat betala tillbaka det statliga stödet. Sedan våren 2010 har dock krisen gått in i ett andra skede där de flesta länder
Bilaga 1 SOU 2014:52
1504
inom EU har alltför stora budgetunderskott och för hög statsskuldsnivå. Detta förhållande gäller dock inte i Sverige.
Den svenska bankkrisen på 1990-talet
Sverige genomgick i början av 1990-talet en allvarlig kris som föranledde ett stort statligt åtagande i banksektorn. Det svenska ramverket för krishantering har sitt ursprung i hanteringen av 90–talskrisen. Bakomliggande orsaker till den krisen var bl.a. en snabb kreditexpansion och kraftig prisuppgång på den svenska kommersiella fastighetsmarknaden under slutet av 1980-talet till följd av förväntningar om låga realräntor och spekulation i stigande fastighetspriser. När utsikterna radikalt förändrades i kölvattnet av ett konjunkturfall och kraftigt stigande realräntor, började utlåningen mot säkerhet i kommersiella fastigheter att bli en alltmer omfattande förlustkälla för bankerna. Allteftersom utländska bedömare ställde sig skeptiska till många svenska kreditinstitut blev deras finansieringssituation problematisk. Eftersom beroendet av upplåning på interbankmarknaderna i Sverige och utomlands var stort, bedömdes risken för en "bankpanik" som betydande.
Under hösten 1992 och första halvåret 1993 vidtog regeringen och riksdagen därför en rad extraordinära åtgärder för att säkra det finansiella systemets funktion och stabilitet. Regeringen bemyndigades att besluta om stödåtgärder med avsikten att minimera statens långsiktiga kostnader och återvinna utbetalt stöd. Staten garanterade därigenom att banker och vissa andra kreditinstitut kunde fullgöra sina förpliktelser i rätt tid, dvs. en allmän bankgaranti infördes, med undantag för aktiekapital och eviga förlagslån. Stöd i form av garantier, lån eller kapitaltillskott, utlovades till på sikt livskraftiga institut.
Riksdagen beslutade vidare att inrätta en särskild myndighet, Bankstödsnämnden, för att sköta stödsystemet och besluta om åtgärder. Under våren 1993 beslutade riksdagen lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut. Syftet med lagen var att säkerställa att överenskommelser om stöd kunde uppnås på de villkor som förutsatts i regelverket. En ny myndighet, Prövningsnämnden för bankstödsfrågor, inrättades vars uppgift var att pröva villkoren för statligt stöd. Lagstiftningen innebar vidare att staten hade rätt till inlösen av aktierna i ett institut enligt vissa förutsättningar. För en sparbank, föreningsbank eller ett hypo-
Bilaga 1
1505
teksinstitut gällde att institutet kunde ställas under tvångsförvaltning. Bestämmelserna i lagen om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut om möjlighet att pröva villkoren för statligt stöd och om inlösen och tvångsförvaltning var emellertid tidsbegränsade och upphörde att gälla år 1996. Det statliga stödet fyllde sin funktion att stabilisera banksystemet. Staten kunde allteftersom återvinna det stöd som getts.
En jämförelse mellan den globala finanskris som bröt ut 2008 och den svenska bankkrisen i början på 1990-talet visar på flera likheter, men också betydande skillnader. Båda kriserna har sitt ursprung i en överdriven långivning till fastighetssektorn. Även när det gäller de utlösande faktorerna finns likheter. I båda fallen var det sämre tillväxtutsikter och fallande fastighetspriser som påbörjade förloppet. Skillnaderna är emellertid större. Den globala spridningen och komplexiteten i den senaste krisen ledde till större förtroendeförluster. Marknaderna slutade på sina håll att fungera. En annan viktig skillnad är att svenska banker generellt inte haft några solvensproblem under den senaste krisen. I stället har deras finansieringsmöjligheter i mycket påverkats av problemen på de internationella marknaderna. Problemen har också varit koncentrerade till de banker som riskerade stora kreditförluster till följd av utvecklingen i Baltikum och Ukraina. Dessa banker har kunnat stärka sina kapitalbaser genom nyemissioner. Det extremt låga ränteläget har också allmänt bidragit till bankernas motståndskraft. För svenskt vidkommande är således skillnaderna mellan de båda finansiella kriserna stora när det gäller behovet av åtgärder och statens åtagande.
I ljuset av 1990-talets kris tillsattes Banklagskommittén för att utreda behovet av en reformerad rörelsereglering samt särskilda regler för situationer när en enskild bank har råkat i finansiella svårigheter. En ny rörelsereglering infördes i början av 2000-talet. Kommitténs betänkande Offentlig administration av banker i kris (SOU 2000:66) har tillsammans med utvecklingen av krisregleringsfrågor internationellt legat till grund för ett analys- och utvecklingsarbete i Regeringskansliet (Finansdepartementet). Någon ny reglering hade emellertid inte kommit på plats innan nästa kris inträffade.
I januari 2007 genomförde Internationella valutafonden (IMF) som ett led i ett s.k. artikel 4 förfarande, ett besök i Stockholm i syfte att bl.a. undersöka det svenska regelverket för att omhänderta finansiella kriser. IMF redovisar sina slutsatser om det svenska
Bilaga 1 SOU 2014:52
1506
regelverket i en promemoria som överlämnades till Finansdepartementet i mars 2007.
Behovet av översyn
Allmänt
Behovet av en översyn ska ses mot bakgrund av dels senare års globala finansiella systemkris, dels andra mer avgränsade bankkriser, som t.ex. den svenska 1990-talskrisen. Det nuvarande regelverket för krishantering togs fram under stor tidspress och baserades till stor del på krislagstiftningen från 1990-talet. Regelverket anpassades till den globala kris och brist på förtroende som genomsyrade hela det internationella finanssystemet.
Det finns därför skäl att göra en bred översyn av stödlagen för att säkerställa att den ger tillräckliga möjligheter att på ett effektivt sätt hantera olika slag av kriser på ett sätt som värnar skattebetalarnas intressen. Bland annat behövs en översyn av de lagstadgade möjligheterna för regeringen och berörda myndigheter att genom ett stegvis agerande hantera systemviktiga institut som befinner sig i olika grad av problem, inklusive möjligheten att överta ägandet och rekonstruera och avveckla banken. En sådan översyn ska säkerställa att regeringen och de berörda myndigheterna har tillräckliga och adekvata instrument för ett sådant stegvis agerande, bl.a. genom kapitaltillskott som kan konstrueras så att ett låneinstrument konverteras till eget kapital vid vissa situationer ("contingent capital"). Stöd enligt stödlagen kan lämnas endast när det är påkallat för att motverka en risk för allvarlig störning i det finansiella systemet i landet (systemrisk). Det finns dock behov av att även se över det regelverk som ska tillämpas för att avveckla banker och andra kreditinstitut vid en ordinarie process, närmare bestämt konkurslagen (1987:672) och bestämmelserna om likvidation av bankaktiebolag. Översynen ska göras för att säkerställa att dessa regelverk anpassas för att på ett effektivt sätt omhänderta finansiella institut vars avveckling inte anses innebära systemrisk eller av annan anledning inte får stöd enligt stödlagen. I översynen bör beaktas att konkurslagen i och för sig är tillämpbar på bankrörelse men att förfarandet enligt denna lag i praktiken inte fungerar för denna typ av rörelse.
Bilaga 1
1507
Rekonstruktion m.m.
Översynen bör även omfatta möjligheterna till att rekonstruera finansiella företag. För närvarande är lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion inte tillämplig på finansiella institut.
Det bör övervägas hur reglerna om rekonstruktion bör utformas för att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för motiverade rekonstruktioner med hjälp av den privata sektorn och privata medel. Ett exempel på en ordning som bör utredas för att underlätta en rekonstruktion är att skapa möjligheter att sätta ned icke säkerställda fordringar efter det att aktiekapitalet fullt ut skrivits ned (en s.k. bail in). Ett annat arrangemang som bör utredas är, som nyss nämnts, möjligheten till kapitaltillskott som kan konstrueras så att ett låneinstrument konverteras till eget kapital vid vissa situationer. Med sådana legala möjligheter kan förutsättningarna att genomföra en rekonstruktion med hjälp av den privata sektorn och privata medel öka. Det bör även långsiktigt kunna bidra till ökad marknadsdisciplin och minskat risktagande. Det kan också finnas skäl att överväga om staten vid ett övertagande har tillräckliga rättsliga instrument att tillgå för att med olika metoder, t.ex. försäljning av olika delar, uppstyckning där "inkråmet" i en rörelse skiljs ut men banken i övrigt likvideras eller på andra sätt, effektivt genomföra en önskvärd rekonstruktion, avveckling eller försäljning. I detta sammanhang bör även EU-kommissionens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter beaktas (EUT C 244, 1.0.2004, s. 2). Även den pågående översynen av dessa riktlinjer bör beaktas.
Denna inriktning av utredningsarbetet ligger i linje med det internationella arbete och diskussioner som förs i EU, IMF och G20-gruppen om effektiv hantering av gränsöverskridande bankkriser. En effektiv hantering och reglering av institut med problem behöver ta hänsyn till de internationella aspekterna och till den gränsöverskridande verksamhet och företagsstruktur som numera präglar den finansiella sektorn i Sverige och internationellt. Det är nödvändigt att analysera och väga in de krav detta kan ställa på ett nationellt regelverk.
Bilaga 1 SOU 2014:52
1508
Stabilitetsfonden
En särskild komponent i det nuvarande regelverket är den ovan nämnda stabilitetsfonden. Fondens huvudsakliga syfte är att kreditinstituten själva långsiktigt ska bära kostnaderna för hanteringen av finansiella kriser. Att kreditinstitut finansierar stabilitetsfonden skapar en mer långsiktigt hållbar finansiering och stärker statsfinanserna inför framtida kriser. Kostnaderna för finansiell instabilitet internaliseras i högre utsträckning än vad som tidigare varit fallet på instituten. Detta bör i sin tur leda till minskade incitament för ett överdrivet risktagande. Stabilitetsfonden inrättades för att finansiera dels stödåtgärder enligt stödlagen, dels stödmyndighetens och prövningsnämndens förvaltningskostnader. För att tillföra stabilitetsfonden de medel som behövs har, utöver ett särskilt anvisat anslag på 15 miljarder kronor, en årlig stabilitetsavgift införts som ska betalas av samtliga kreditinstitut.
I förarbetena till stödlagen lovade regeringen att återkomma när det gäller stabilitetsavgiftens konstruktion. I det sammanhanget uttalades också att det i ett längre perspektiv fanns skäl att överväga på vilket sätt ett gemensamt system för stabilitetsfonden och insättningsgarantin kan bidra till en effektiv krishantering. Om systemen samordnades, skulle en enda avgift kunna tas ut från instituten och medlen användas på lämpligt sätt i en kris anpassat efter den situation som är för handen. Det pågår för närvarade ett harmoniseringsarbete på EU-nivå både avseende stabilitetsfonder och insättningsgarantisystem. Att på nationell nivå föregå detta arbete med en sammanslagning av stabilitetsfonden och insättningsgarantifonden är därmed inte lämpligt. Regeringen fortsätter att aktivt delta i beredningen av frågorna inom EU. Det är viktigt att resultatet av detta arbete beaktas vid utformningen och översynen av det svenska ramverket för krishantering.
Finansinspektionens befogenheter och ansvar
Finansinspektionens olika befogenheter och redskap att tidigt avvärja möjliga problem utgör den centrala förebyggande delen av en heltäckande reglering för att värna den finansiella stabiliteten. I en översyn av hela ramverket för krishantering behöver därför de medel Finansinspektionen har till sitt förfogande analyseras. Av särskild betydelse för ett regelverk för tidigt ingripande är Finans-
Bilaga 1
1509
inspektionens möjlighet att under den s.k. Pelare II-regleringen (riskbedömning och tillsyn) göra en samlad kapitalbedömning som kan leda till högre kapitalkrav för ett enskilt företag. Utredningen bör undersöka behovet av ett förtydligande av Finansinspektionens mandat i ljuset av den ökade fokus som läggs på detta regelverk, bl.a. i samband med tillsynen över gränsöverskridande företag.
I det sammanhanget skulle en skyldighet för Finansinspektionen att under vissa förutbestämda förutsättningar (t.ex. olika kapitaltäckningsnivåer) vidta åtgärder, kunna vara av intresse ("prompt corrective action"). Sådana verktyg har tidigare inte bedömts nödvändiga i det svenska systemet, men behovet av dem bör nu utredas på nytt.
Riksbankens roll och ansvar
Under finanskrisen har Riksbanken varit en av huvudaktörerna genom sin likviditetsstödjande roll och rollen att främja ett stabilt betalningssystem. En central fråga är villkoren och förutsättningarna för Riksbankens likviditetsstöd, inklusive vilka företag som kan få stöd, och behovet av eventuellt ändrade eller tydligare regler med beaktande av gällande instruktionsförbud. Här berörs bl.a. hur, i olika skeden av ett krisförlopp, Riksbankens roll och ansvar för krishanteringen relaterar till stödmyndighetens uppgifter och ansvar. I det sammanhanget bör också frågan om Riksbankens möjligheter att disponera över statspapper i syfte att bidra till en god marknadsfunktion övervägas. Därvid aktualiseras viktiga rättsliga frågor om förbudet mot monetär finansiering. När det gäller Riksbankens uppgifter att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende är det oklart vad som ingår i detta. Principiellt kan dock sägas att finansiell stabilitet förutsätter såväl fungerande betalningar som en effektiv kreditförsörjning i samhället. I det grundläggande uppdraget att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende ligger därför ett visst ansvar för det finansiella systemets stabilitet. Mot bakgrund av behovet av en tydlig rollfördelning mellan myndigheterna finns skäl att överväga Riksbankens ansvarsområde för den finansiella stabiliteten i förhållande till det ansvar Finansinspektionen har. Detta omfattar bl.a. vilka instrument som ska stå till bankens förfogande för att värna den finansiella stabiliteten, inklusive användningen av kassakrav som inte bara ett penningpolitiskt instrument, utan även som ett instrument för
Bilaga 1 SOU 2014:52
1510
finansiell stabilitet. Frågan ska också ses mot bakgrund av EU:s olika arrangemang för stabilitet, och att kassakrav inom eurozonen endast används i penningpolitiskt syfte. Inom ramen för en ny tillsynsstruktur har det tillskapats ett nytt organ på EU-nivå för makrotillsyn med uppgift att svara för en mer övergripande bevakning av stabilitet på makronivå och ge tidiga signaler om obalanser i ekonomin inklusive behov av åtgärder. Här förutses en viktig roll för bl.a. centralbankerna. Riksbankens och Finansinspektionens roller, uppgifter och verktyg i dessa sammanhang behöver fastläggas närmare.
Ansvarsfördelning och samarbete myndigheterna emellan
De olika regleringsområden och myndighetsfunktioner som ovan lyfts fram, utgör alla viktiga delar i ett ramverk för att värna den finansiella stabiliteten. Som framgått är det av lika stor betydelse att de enskilda delarna utgör ett sammanhängande system där de finansiella myndigheterna dels har tydligt definierade roller och ansvarsområden i en kris, dels har väl fungerande strukturer och regler för kommunikation och samordning. Lika viktigt är det att möjligheten till ansvarsutkrävande finns. Brister samspelet och samordningen mellan myndigheterna riskerar i sig effektiva legala ordningar att hanteras på ett icke optimalt sätt och krishanteringen i stort bli mindre effektiv. Detta framstår som särskilt viktigt i Sverige där det utöver de sedvanliga berörda myndigheterna nämligen Riksbanken, Finansinspektionen och Regeringskansliet (främst Finansdepartementet) numera finns en särskild stödmyndighet (Riksgäldskontoret). Mellan dessa myndigheter finns en överenskommelse om samarbete i stabilitets- och krishanteringsfrågor samt en ordning för samråd i det s.k. stabilitetsrådet. Erfarenheterna från finanskrisen visade på vikten av löpande och periodvis täta samråd för informationsutbyte och gemensamma bedömningar. En central bedömningsfråga och grund för många av myndigheternas åtgärder är då om den finansiella stabiliteten är hotad och systemrisker föreligger. Det finns skäl att överväga om en författningsreglering av begreppet finansiell stabilitet bör införas.
Vid tidpunkten för stödlagens ikraftträdande ansåg regeringen att det var mest ändamålsenligt att utse Riksgäldskontoret till stödmyndighet. Det finns nu anledning att se över om de uppgifter som ska utföras av stödmyndigheten alltjämt ska handhas av
Bilaga 1
1511
Riksgäldskontoret. Kommittén ska därför se över alternativen till den nuvarande ordningen och mot bakgrund av sina slutsatser i övrigt lämna förslag på vad som är mest effektivt ur organisationssynpunkt.
Andra viktiga frågor är om möjligheterna till ett effektivt informationsutbyte är fullt tillgodosedda liksom behovet av sekretess i olika avseenden. En effektiv myndighetsutövning i samband med finansiella kriser aktualiserar också frågor om hur myndighetsbeslut ska kunna ges en reell och effektiv prövning, inklusive möjligheten till inhibition.
Pågående arbete på global nivå och inom EU
Ett övergripande förhållande som alltmer påverkar den nationella krisregleringen och som måste beaktas är att krishanteringen sällan kan ske isolerat från omvärlden. Detta följer av den finansiella sektorns gränsöverskridande företagsstruktur men också av de betydande kopplingar som normalt finns mellan olika institut. Erfarenheterna från finanskrisen har tydliggjort behovet av dels ett mer samordnat internationellt arbete för effektivare krishantering, dels mer likartade legala ordningar och befogenheter för ansvariga myndigheter. Som ovan nämnts pågår inom EU ett omfattande analys- och beredningsarbete i detta syfte men även i andra globala forum, bl.a. Baselkommittén och G20, diskuteras dessa frågor. I juni 2010 kom G20-länderna överens om att utforma och implementera ett system för hantering av finansiella institut i kris som inte förutsätter att skattebetalarnas medel ska användas för att finansiera bankernas förluster. Kommissionen har därefter i ett meddelande som offentliggjordes den 20 oktober 2010 presenterat ett förslag till ett omfattande framtida EU-ramverk för hanteringen av banker och vissa investeringsbolag i kris. Förslaget syftar bl.a. till att säkerställa ett sunt beteende på den finansiella marknaden och minska sannolikheten för att det uppstår finansiella kriser, samt minska risken för att skattebetalarna får bära de kostnader som normalt uppstår i en finansiell kris. Förslaget innehåller bl.a. åtgärder för att förbättra och förstärka tillsynsmyndigheternas befogenheter att med olika verktyg tidigt ingripa mot institut som har finansiella problem, samt skapa ett trovärdigt regelverk för att rekonstruera och avveckla systemviktiga institut. Kommissionen avser att följa upp meddelandet med ett lagstiftningsförslag i juni
Bilaga 1 SOU 2014:52
1512
2011. Av särskild relevans för ett kommande svenskt regelverk är vidare den nya tillsynsstruktur som nu etableras inom EU med bl.a. ökat fokus på preventiva åtgärder mot hotande obalanser och risker för den finansiella stabiliteten. Frågor om särskilda avgifter för att finansiera statliga kostnader vid finansiella kriser diskuteras också närmare inom EU och i internationella finansiella forum. Kommissionen har i maj 2010 lagt fram riktlinjer om införande av harmoniserade nationella stabilitetsfonder. Kommissionen presenterade under juli 2010 ett förslag till omarbetat insättningsgarantidirektiv. Kommissionens ansats är att såväl stabilitetsfonder som insättningsgarantifondernas finansiering och användning ska harmoniseras inom EU. Fonderna ska hållas åtskilda. Kommittén ska beakta den internationella utvecklingen i dessa frågor. För svensk del kommer det internationella samarbetet i praktiken i mycket att knytas till den nordisk-baltiska regionen som utgör hemmamarknad för de större svenska bankgrupperna. Den träffade överenskommelsen om samarbete i krishanteringsfrågor mellan ländernas finansdepartement, tillsynsmyndigheter och centralbanker kan sägas utgöra ett mer detaljerat samarbetsåtagande i förhållande till det som finns inom hela EU.
Andra aspekter
En reglering för effektiv krishantering är ett brett och komplext regleringsområde som berör alla finansiella myndigheter. Till bilden hör de problem med oförsiktigt och överdrivet risktagande (s.k. moral hazard) som följer av att staten i slutändan alltid måste tillförsäkra en nödvändig stabilitet i det finansiella systemet.
Det nya regelverket behöver även spegla en viktig balansgång mellan å ena sidan att minska en uppbyggnad av risker som kan leda till framtida finansiella kriser, och å andra sidan att inte hämma kreditgivningen till hushåll och företag och därmed försämra den ekonomiska utvecklingen. Det är viktigt att den balansen finns i åtanke såväl i EU som i Sverige när nya regleringsansatser övervägs och föreslås.
Bilaga 1
1513
Prövningsnämnden
Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut inrättades genom stödlagen. Prövningsnämnden prövar tvister som rör avtal om stöd enlig stödlagen och inlösen av aktier i ett kreditinstitut. Prövningsnämndens beslut är inte möjliga att överklaga. Det är uppenbart att de frågor som kan prövas av prövningsnämnden typiskt sett kräver en skyndsam behandling. Förfarandereglerna för nämnden har därför utformats med utgångspunkt i förvaltningsprocesslagen. Enligt lagmotiven skapas på detta sätt förutsättningar för ett snabbt och flexibelt förfarande. Hittills har bara ett ärende förts till prövningsnämnden. Någon egentlig erfarenhet av om ordningen med en särskild inrättad nämnd är den mest lämpliga och robusta ordningen för hanteringen av nämnda slag av tvister saknas därför. Det ärende som nu finns hos prövningsnämnden gäller värderingen av aktierna i ett stödmottagande kreditinstitut. Ärendet anhängiggjordes hos prövningsnämnden för ca två år sedan. Det kan utifrån detta ärende sättas i fråga om avgränsningen av de tvister som ska kunna prövas av prövningsnämnden är optimal och om inte åtminstone vissa av frågorna i stället borde hanteras av domstol eller genom ett skiljemannaförfarande.
Uppdrag
Utgångspunkter
Ett antal principer och förutsättningar ska ligga till grund för kommitténs arbete. Det övergripande syftet är att säkerställa att regelverket är utformat så att olika slag av finansiella kriser i första hand kan mildras genom förebyggande åtgärder, och i andra hand innehåller åtgärder som effektivt kan lösa en kris samtidigt som skattebetalarnas intressen värnas. Insättarna ska skyddas främst genom en väl fungerande insättningsgaranti. Regelverket måste även ta hänsyn till den gränsöverskridande verksamhet som präglar de större finansiella instituten samt den krisreglering som utvecklas i EU och i övrigt diskuteras på global nivå.
Ett statligt ingripande på finansmarknadsområdet ska motiveras utifrån riskerna i det finansiella systemet och de problem som det kan medföra för hela ekonomin. Samtidigt är det viktigt att det är kreditinstituten själva, och framför allt dess aktieägare och andra som har skjutit till riskkapital, som i första hand ska bära eventuella
Bilaga 1 SOU 2014:52
1514
förluster. Detta minskar problemen med oönskat risktagande. En grundläggande utgångspunkt för den svenska krishanteringen är att staten inte tar över administrationen av en bank utan att samtidigt överta ägandet. I de fall staten finansierar en krisåtgärd ska staten även ha del av ett eventuellt positivt utfall. De långsiktiga kostnaderna för staten och samhällsekonomin i övrigt ska minimeras och de insatser som staten gör ska kunna återfås så långt som möjligt. En fortsatt uppbyggnad av stabilitetsfonden utgör ett viktigt instrument för att finansiera de långsiktiga kostnaderna för krislösningar, och gör att kostnader för finansiell instabilitet i en högre grad internaliseras av kreditinstituten. Ett instituts benägenhet att engagera sig i riskfyllda verksamheter påverkas vidare starkt av de incitaments- och belöningssystem som gäller för instituten. Olämpligt utformade kan dessa leda till kortsiktighet, ett osunt ekonomiskt agerande och ett oönskat riskbeteende. Detta är negativt från stabilitetssynpunkt och ska beaktas i kommitténs arbete. Kommittén ska också utifrån ett konsumentperspektiv ta hänsyn till hur förbättrad transparens och informationsgivning kan säkerställa konsumenternas förtroende för det finansiella systemet. Alla åtgärder syftar till att återskapa och bibehålla förtroendet för det finansiella systemet, utan att i onödan hämma kreditgivning och långsiktigt hållbar tillväxt. Ett krav på hög transparens både från institut och myndigheter om problem men också om vidtagna och planerade åtgärder ska därvid beaktas.
Ett regelverk för finanskrishantering
Kommittén ska analysera och dra slutsatser av hanteringen av den senaste finansiella krisen såväl i Sverige som internationellt. Vidare ska kommittén mot den bakgrunden, och som utgångspunkt för arbetet, göra en översyn av och analysera det nuvarande regelverket för krishantering, inte minst möjligheten att vidta preventiva åtgärder i syfte att undvika att institut får problem och begränsa spridningen av en finansiell kris och föreslå förbättringar i det nuvarande svenska regelverket. Översynen ska även innehålla förslag på om det nuvarande regelverket vid en ordinarie process, närmare bestämt konkurslagen och bestämmelserna om likvidation av bankaktiebolag, bör anpassas för att på ett mer effektivt sätt omhänderta finansiella institut vars tillstånd inte anses utgöra risk för allvarlig störning av det finansiella systemet. Utgångspunkten ska
Bilaga 1
1515
vara att de generella reglerna ska vara tillämpliga även beträffande dessa institut om det inte finns tungt vägande skäl för en särskild reglering.
Den kommande regleringen ska stå i överensstämmelse med allmänna insolvensrättsliga principer, som t.ex. principen om att borgenärer ska behandlas lika, såvida det inte finns tungt vägande skäl för annat. Kommittén ska analysera ansvarsfördelningen och samspelet mellan Riksbanken, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen och Regeringskansliet (främst Finansdepartementet) samt möjligheten till ansvarsutkrävande. Det senare är viktiga aspekter i analysen av ansvarsfördelning och verktyg i krishantering. Givet det övergripande syftet att värna stabiliteten och skattebetalarnas intressen har regeringen en central och viktig roll i all krishantering. En förutsättning för en effektiv krishantering är att ansvarsområdena är tydligt angivna och ändamålsenligt utformade i författningar. Kommittén ska beakta hur den nationella regleringen för myndigheterna ska anpassas för att fungera för institut med gränsöverskridande verksamhet och hur regelverket är förenligt med det arbete som pågår på global nivå och inom EU, liksom med EUF-fördragets regler om statligt stöd (artiklarna 107-109), bl.a. EU-kommissionens riktlinjer och meddelanden beträffande statliga stödåtgärder till förmån för institut med anledning av den globala finanskrisen.
Kommittén ska även analysera och föreslå förbättringar vad gäller regelverket för Finansinspektionens ingripanden för att i tid avvärja uppkommande stabilitetsproblem, bl.a. avseende kapitaltäckningsregelverkets Pelare II, och om det i lag ska anges att vissa åtgärder ska vara påkallade i vissa situationer. Sådana åtgärder ("prompt corrective action") bör utredas i skenet av den senaste finansiella krisen. Det måste dock säkerställas att regelverket blir tillräckligt flexibelt för att fungera effektivt i en kris.
Kommittén ska utreda om det ytterligare behöver förtydligas att utgångspunkten i all krishantering är att värna den finansiella stabiliteten och skattebetalarnas pengar, bl.a. bör det utredas om det i stödmyndighetens instruktion bör skrivas in att detta är syftet.
Kommittén ska även överväga om en författningsreglering av begreppet finansiell stabilitet bör införas.
Kommittén ska också analysera och föreslå förbättringar vad gäller regelverket för Riksbankens krishantering och hur detta regelverk förhåller sig till instruktionsförbudet och unionsrätten i övrigt. I det sammanhanget ska villkor och förutsättningar för lik-
Bilaga 1 SOU 2014:52
1516
viditetsstöd utredas liksom frågan om vem som avgör solvens- och likviditetsproblem. Det ska även övervägas hur Riksbankens krishantering relaterar till stödmyndighetens hantering i olika skeden av ett krisförlopp.
Kommittén ska även överväga hur Riksbankens uppgifter för finansiell stabilitet kan tydliggöras inklusive frågan om ansvaret för stabilitet på makronivå bl.a. i förhållande till Finansinspektionens uppgifter. EU:s olika arrangemang för stabilitet inklusive nya tillsynsstruktur ska beaktas i det sammanhanget. Kommittén ska se över de verktyg Riksbanken och Finansinspektionen har i sin stabilitetsfrämjande roll och vid behov föreslå författningsändringar.
Om staten går in med kapitaltillskott i en bank eller annat kreditinstitut som har allvarliga ekonomiska problem, kan staten överta ägandet av institutet. Därigenom får staten del av de eventuella framtida värdestegringar i institutet som kapitaltillskottet och övertagandet kan resultera i. Vid ett statligt övertagande av ägandet kan dessutom en snabb rekonstruktion av institutet genomföras. Det är också ett effektivt sätt att motverka problem med oönskat riskbeteende. Är institutets ägare medvetna om att staten har en möjlighet att ta över ägandet och byta ut ledningen, samtidigt som det innebär att ägarna själva får bära förlusterna, så minskar deras vilja till överdrivet risktagande i institutets verksamhet. Kommittén ska därför utreda om möjligheterna för staten att under vissa förutsättningar överta ägandet vid en rekonstruktion och avveckling är tillräckligt starka för att säkerställa att inget institut kan få orättmätiga fördelar på det allmännas eller andra borgenärers bekostnad, samt att de åtgärder som föreslås inte snedvrider konkurrensen på marknaden. Kraven på rättsäkerheten för aktieägare och andra intressenter måste dessutom beaktas.
Vidare behövs en översyn av de lagstadgade möjligheterna som säkerställer att regeringen och berörda myndigheter har tillräckliga och adekvata instrument för att genom ett stegvis agerande effektivt hantera institut som befinner sig i olika grader av ekonomiska problem. I ett sådant stegvis förfarande behöver de lagstadgade möjligheterna för staten att ge kapitaltillskott i form av ett låneinstrument som konverteras till kapital vid vissa situationer utredas. I översynen ingår också att utreda och överväga kompletterande verktyg för att effektivt och till låga statliga kostnader genomföra en lämplig rekonstruktion och avveckling av ett institut med ekonomiska problem, bl.a. genom möjligheten att även fordringar utan säkerhet till viss del ska kunna påverkas. Kommittén ska också
Bilaga 1
1517
utreda om stödmyndighetens uppgifter alltjämt ska skötas av Riksgäldskontoret.
Sekretess
Kommittén ska vidare se över om nuvarande sekretessbestämmelser ger myndigheterna, inklusive Regeringskansliet, möjlighet till ett effektivt informationsutbyte dels mellan myndigheterna, dels mellan motsvarande utländska myndigheter. För att detta ska fungera är det viktigt att det finns en väl avvägd sekretess dels för den information som utväxlas mellan myndigheterna inom ramen för löpande tillsyn och övervakning eller i samband med en finansiell kris, dels för information som rör myndigheternas krisberedskap och krishantering. En analys av reglerna om informationsutbyte och sekretess för de berörda myndigheterna behöver därför göras.
Riskdifferentierad avgift
Kommittén ska utreda och föreslå ett system för stabilitetsfonden med en riskdifferentierad avgift.
Som ovan beskrivits inrättades genom stödlagen en stabilitetsfond för att finansiera statliga kostnader i samband med stödåtgärder. Fonden tillförs medel genom en årlig stabilitetsavgift som betalas av samtliga kreditinstitut. Avgiften tas ut som en fast procentsats (0,036 procent) på ett underlag som består av förpliktelserna i den avgiftsskyldiges balansräkning, med avdrag för vissa koncernlån och efterställda skulder. Avgiften betalas fr.o.m. 2009. Endast halv avgift togs ut åren 2009 och 2010.
Med en riskavspeglande avgift minskar institutens benägenhet att ta risk, och institut som troligare kommer att orsaka systemet kostnader får betala en högre avgift. Avgiften ska fånga riskerna i institutens verksamhet inklusive ersättningsprinciper samt hur väl tillgångar och skulder är matchade, liksom om det finns förpliktelser utanför balansräkningen. Som angetts tidigare kan olämpligt utformade incitaments- och belöningssystem leda till kortsiktighet och ett osunt ekonomiskt agerande. Detta är negativt från stabilitetssynpunkt och ska beaktas vid utformningen av avgiften. Översynen ska innehålla en utvärdering av om det nuvarande avgiftsunderlaget är ändamålsenligt utformat. Vidare ska kommittén utvärdera för- och nackdelar med en målsatt nivå för stabilitetsfonden.
Bilaga 1 SOU 2014:52
1518
Frågan om särskilda avgifter för att finansiera statliga kostnader vid finansiella kriser diskuteras närmare i EU och i globala internationella finansiella forum. Kommittén ska beakta den internationella utvecklingen i frågan.
Överprövning av myndighetsbeslut
Kommittén ska analysera regelverket för överprövning av myndighetsbeslut som av finansiella stabilitetsskäl måste kunna gälla omedelbart. Detta har tidigare uppmärksammats när det gäller överklaganden av Finansinspektionens beslut och då särskilt vid beslut om återkallelse av tillstånd eller koncession.
Prövningsnämnden
Kommittén ska överväga om ordningen med en särskild inrättad prövningsnämnd för tvister som rör statligt stöd till och inlösen av aktier i kreditinstitut i ett framtida regelverk för hantering av finansiella kriser är ändamålsenlig. Om kommittén kommer fram till att denna ordning bör behållas, ska den se över vilka tvistefrågor som alltjämt bör prövas av prövningsnämnden.
Författningsförslag
Kommittén ska utarbeta nödvändiga författningsförslag i de avseenden kommittén kommer fram till att regelverken behöver ändras. Regelverken ska vara förenliga med EU-rätten. Det är därför av stor vikt att rättsutvecklingen inom EU beaktas.
Konsekvensbeskrivningar
De ekonomiska konsekvenserna för instituten och för kunderna av de förslag som lämnas ska redovisas. I den mån förslagen innebär ökade kostnader för staten ska förslag till finansiering lämnas. Förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning ska beaktas liksom Regelrådets anvisningar vad avser förslagens påverkan på institutens administration.
Bilaga 1
1519
Samråd och redovisning av uppdraget
Kommittén ska i sitt arbete samråda med berörda myndigheter och organisationer. De myndigheter som främst berörs är Riksbanken, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen och Regeringskansliet (främst Finansdepartementet).
Kommittén ska hålla sig informerad om arbetet inom Finansdepartementet om insättningsgarantin samt om departementets arbete i EU avseende krisreglering.
Uppdraget ska redovisas senast den 15 augusti 2012.
(Finansdepartementet)
Bilaga 2
1521
Kommittédirektiv 2012:81
Tilläggsdirektiv till Finanskriskommittén (Fi 2011:02)
Beslut vid regeringssammanträde den 19 juli 2012
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 3 februari 2011 att tillsätta en kommitté som ska göra en översyn av regelverket för hantering av finansiella kriser (dir. 2011:6). Kommittén har tagit namnet Finanskriskommittén. Det övergripande syftet är att förbättra regelverket så att framtida finansiella kriser i första hand kan mildras genom förebyggande åtgärder och i andra hand lösas på ett effektivt sätt. Samtidigt ska skattebetalarnas intressen värnas och allmänhetens förtroende för det finansiella systemet säkerställas. En viktig del av kommitténs arbete består i att beakta hur den nationella regleringen är förenlig med det arbete som pågår inom EU när det gäller krishantering av banker. Enligt utredningens direktiv skulle uppdraget redovisas senast den 15 augusti 2012.
Utredningstiden förlängs. Kommittén ska i stället redovisa ett delbetänkande senast den 31 december 2012, som omfattar samtliga delar av uppdraget förutom de som rör genomförandet av det s.k. krishanteringsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en ram för återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 77/91/EEG och 82/891/EG och direktiven 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG och 2011/35/EG samt förordning (EU) nr 1093/2010). Uppdraget i övrigt ska slutredovisas senast den 31 maj 2013.
(Finansdepartementet)
Bilaga 3
1523
Kommittédirektiv 2013:60
Tilläggsdirektiv till Finanskriskommittén (Fi 2011:02)
Beslut vid regeringssammanträde den 23 maj 2013
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 3 februari 2011 att tillsätta en kommitté som ska göra en översyn av regelverket för hantering av finansiella kriser (dir. 2011:6).
Kommitténs uppdrag skulle enligt de ursprungliga direktiven redovisats senast den 15 augusti 2012. Regeringen beslutade den 19 juli 2012 att uppdraget i stället skulle redovisas i ett delbetänkande senast den 31 december 2012 och att uppdraget i övrigt skulle slutredovisas senast den 31 maj 2013 (dir. 2012:81). Kommittén lämnade i januari 2013 delbetänkandet Att förebygga och hantera finansiella kriser (SOU 2013:6).
Utredningstiden förlängs ytterligare. Uppdraget ska i stället slutredovisas senast den 31 december 2013.
(Finansdepartementet)
Bilaga 4
1525
Kommittédirektiv 2013:124
Tilläggsdirektiv till Finanskriskommittén (Fi 2011:02)
Beslut vid regeringssammanträde den 19 december 2013
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 3 februari 2011 att tillsätta en kommitté som ska göra en översyn av regelverket för hantering av finansiella kriser (dir. 2011:6).
Kommitténs uppdrag skulle enligt de ursprungliga direktiven redovisats senast den 15 augusti 2012. Regeringen beslutade den 19 juli 2012 att uppdraget i stället skulle redovisas i ett delbetänkande senast den 31 december 2012 och att uppdraget i övrigt skulle slutredovisas senast den 31 maj 2013 (dir. 2012:81). Kommittén lämnade i januari 2013 delbetänkandet Att förebygga och hantera finansiella kriser (SOU 2013:6). Regeringen beslutade den 23 maj 2013 att förlänga tiden för slutredovisning av uppdraget till senast den 31 december 2013.
Utredningstiden förlängs nu ytterligare. Uppdraget ska i stället slutredovisas senast den 30 juni 2014.
(Finansdepartementet)
1527
Bilaga 5
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2014/59/EU
av den 15 maj 2014
om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag
och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv
2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och
2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU)
nr 648/2012
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande ( 1 ),
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande ( 2 ),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 3 ), och
av följande skäl:
(1)
Finanskrisen har visat att det finns en klar brist på lämpliga verktyg på unionsnivå för att effektivt hantera
kreditinstitut med osunda finanser eller fallissemang och värdepappersföretag (nedan kallade institut). Sådana
verktyg behövs särskilt för att förebygga insolvens, eller när insolvens är ett faktum, för att minska de negativa
följdverkningarna genom att bevara systemviktiga funktioner inom det berörda institutet. Under krisen var dessa
problem en viktig orsak till att medlemsstater tvingades rädda institut med hjälp av skattebetalarnas pengar. Målet
för en trovärdig återhämtnings- och resolutionsram är att i största möjliga utsträckning förebygga behovet av
sådana åtgärder.
(2)
Finanskrisen var systematisk i den bemärkelsen att den påverkade tillgången till finansiering för en stor del av
kreditinstituten. För att undvika fallissemang, med följder för hela ekonomin, kräver en sådan kris åtgärder som
syftar till att säkra tillgången till finansiering på likvärdiga villkor för alla kreditinstitut som annars är solventa.
Sådana åtgärder innebär likviditetsstöd från centralbanker och garantier från medlemsstater för värdepapper som
emitterats av solventa kreditinstitut.
(3)
Unionens finansiella marknader är mycket integrerade och inbegriper många institut med stor gränsöverskridande
verksamhet. Om ett institut med gränsöverskridande verksamhet fallerat, torde detta påverka de finansiella mark
nadernas stabilitet i de olika medlemsstater där det är verksamt. Medlemsstaternas oförmåga att ta kontroll över ett
institut på obestånd och försätta det i resolution på ett sätt som effektivt förhindrar omfattande systemskador kan
undergräva medlemsstaternas ömsesidiga förtroende och den inre marknadens trovärdighet när det gäller finansi
ella tjänster. De finansiella marknadernas stabilitet är därför en väsentlig förutsättning för upprättandet av den inre
marknaden och dess funktion.
SV
L 173/190
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) EUT C 39, 12.2.2013, s. 1.
( 2 ) EUT C 44, 15.2.2013, s. 68.
( 3 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 15 april 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 6 maj 2014.
1528
SOU 2014:52
Bilaga 5
(4)
På unionsnivå finns det för närvarande ingen harmonisering av resolutionsförfaranden för institut. För institut
använder vissa medlemsstater samma förfaranden som för andra företag som fallerat, i vissa fall anpassade till
institut. Mellan medlemsstaterna finns det betydande materiella och formella skillnader mellan lagar och andra
författningar om insolvens för institut. Dessutom har finanskrisen visat det faktum att de allmänna insolvens
förfarandena för företag inte alltid är lämpliga för institut, eftersom de inte alltid medger tillräckligt snabba
ingrepp, fortsatt fungerande kritiska funktioner inom institut och bevarad finansiell stabilitet.
(5)
Därför behövs det en ordning som ger myndigheter en trovärdig uppsättning verktyg för att ingripa tillräckligt
tidigt och snabbt i institut med osunda finanser eller på obestånd, så att deras kritiska finansiella och ekonomiska
funktioner kan fortsätta, samtidigt som det innebär att institutens fallissemang minimalt påverkar ekonomin och
det finansiella systemet. Ordningen bör säkerställa att aktieägare bär förluster först och att borgenärer bär förluster
efter aktieägare, under förutsättning att ingen borgenär åsamkas större förluster än vad som skulle ha varit fallet
om institutet hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden i enlighet med den princip om ”inte sämre
villkor för borgenär” som anges i detta direktiv. Med nya befogenheter bör myndigheterna t.ex. kunna säkra
oavbruten tillgång till insättningar och betalningstransaktioner, vid behov sälja bärkraftiga delar av institutet och
fördela förluster på ett rimligt och förutsägbart sätt. Med de målen bör en destabilisering av finansiella marknader
kunna undvikas och skattebetalarnas kostnader minimeras.
(6)
Den pågående översynen av regelverket, särskilt förstärkningen av kapital- och likviditetsbuffertar och bättre
verktyg för makrotillsynspolitik, bör minska sannolikheten för framtida kriser och öka institutens motståndskraft
mot ekonomisk stress, oavsett om detta orsakas av systemstörningar eller händelser som är specifika för det
enskilda institutet. Det är dock inte möjligt att utforma ett regelverk eller tillsynsramar som kan hindra de
instituten från att någonsin råka i svårigheter. Medlemsstaterna bör därför vara förberedda och ha lämpliga
återhämtnings- och resolutionsverktyg för att hantera situationer med både systemkriser och enskilda institut
som fallerar. Sådana verktyg bör innefatta mekanismer som gör det möjligt för myndigheterna att effektivt hantera
institut som fallerar eller sannolikt kommer att fallera.
(7)
När sådana befogenheter utövas och åtgärderna vidtas bör de omständigheter under vilka fallissemang uppstår
beaktas. Om problemet uppstår i ett enskilt institut och resten av det finansiella systemet inte berörs bör
myndigheterna kunna utöva sina resolutionsbefogenheter utan större hänsyn till spridningseffekter. I ett skört
läge bör dock större hänsyn tas för att undvika destabilisering av finansiella marknaderna.
(8)
Resolution av ett institut för att säkra dess fortlevnad kan som en sista åtgärd innebära statliga finansstabiliserings
verktyg, inbegripet tillfälligt offentligt ägande. Det är därför avgörande att utforma resolutionsbefogenheterna och
finansieringsarrangemangen för resolution på ett sådant sätt att skattebetalarna blir förmånstagare till alla överskott
som kan bli resultatet av att ett institut räddas tillbaka till stabil grund av myndigheterna. Ansvar och övertagande
av risk bör åtföljas av en belöning.
(9)
Vissa medlemsstater har redan ändrat lagstiftningen och infört mekanismer för resolution av fallerande institut, och
andra har meddelat sina avsikter att införa sådana mekanismer, om de inte antas på unionsnivå. Avsaknaden av
gemensamma villkor, befogenheter och förfaranden för resolution av institut torde utgöra ett hinder för en väl
fungerande inre marknad samt hindra samarbete mellan nationella myndigheter vid hanterandet av fallerande
gränsöverskridande institutkoncerner. Så är särskilt fallet när olika angreppssätt gör att nationella myndigheter
inte har samma kontrollmöjligheter eller möjligheter att försätta institut i resolution. Skiljaktiga resolutionsför
faranden kan göra att institutens finansieringskostnader påverkas olika i olika medlemsstater och snedvrida kon
kurrensen mellan institut. Effektiva resolutionsförfaranden i alla medlemsstater krävs för att säkerställa att instituts
etableringsfrihet på den inre marknaden inte begränsas av hemmedlemsstatens finansiella kapacitet att hantera
institutens fallissemang.
(10)
Dessa hinder bör undanröjas och regler bör antas för att säkerställa att inremarknadsbestämmelserna inte åsido
sätts. I detta syfte bör resolutionsregler för institut bli föremål för gemensamma harmoniserade minimiregler.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/191
1529
SOU 2014:52
Bilaga 5
(11)
För att säkerställa överensstämmelse med gällande unionslagstiftning om finansiella tjänster och största möjliga
finansiella stabilitet över hela spektrumet av institut, bör resolutionsordningen tillämpas på institut och med
beaktande av tillsynskraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 ( 1 ) och Europaparlamen
tets och rådets direktiv 2013/36/EU ( 2 ). Ordningen bör också tillämpas på finansiella holdingföretag, blandade
finansiella holdingföretag enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG ( 3 ), finansiella holdingföretag
med blandad verksamhet samt finansinstitut, om de senare är dotterföretag till ett institut eller till ett finansiellt
holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag med blandad verksamhet
och som omfattas av tillsynen över moderbolaget på grundval av gruppbaserad tillsyn. Krisen har visat att om en
företagsenhet i en koncern blir insolvent, kan detta snabbt påverka hela koncernens solvens och på detta sätt få sin
egen systempåverkan. I de företagsenheternas fall bör myndigheter därför ha effektiva handlingsmöjligheter för att
kunna förebygga spridningseffekter och utforma en heltäckande resolutionslösning för koncernen, i och med att en
enskild företagsenhets fallissemang snabbt kan påverka hela koncernens solvens.
(12)
För att säkerställa en enhetlig rättslig ram bör centrala motparter enligt definitionen i Europaparlamentets och
rådets förordning (EU) nr 648/2012 ( 4 ) och värdepapperscentraler enligt definitionen i Europaparlamentets och
rådets kommande förordning om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepappers
centraler kunna omfattas av ett separat lagstiftningsinitiativ för att inrätta en återhämtnings- och resolutionsram för
de företagsenheterna.
(13)
Användningen av resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter enligt detta direktiv kan inkräkta på aktieägares
och borgenärers rättigheter. Myndigheternas befogenhet att utan aktieägarnas medgivande överföra ett instituts
aktier eller helt eller delvis överföra dess tillgångar till en privat köpare påverkar särskilt aktieägares äganderätt.
Dessutom kan likabehandlingen av borgenärer påverkas av befogenheten att kunna besluta vilka skulder som ska
lyftas ur ett fallerande institut, för att trygga fortsatt tillhandahållande av tjänster och undvika negativa effekter på
den finansiella stabiliteten. Följaktligen bör resolutionsåtgärder endast vidtas i de fall där de är nödvändiga av
hänsyn till allmänintresset, och alla eventuella ingrepp i aktieägares och borgenärers rättigheter till följd av reso
lutionsåtgärder bör vara förenliga med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan
kallad stadgan). I synnerhet gäller att skiljaktig behandling av borgenärer i samma klass inom ramen för reso
lutionsåtgärder bör motiveras av allmänintresset och stå i proportion till de risker som hanteras och bör varken
direkt eller indirekt vara diskriminerande på grund av nationalitet.
(14)
Myndigheter bör beakta vilken art av affärsverksamhet som ett institut bedriver, dess aktieägarstruktur, juridiska
form, riskprofil, storlek, juridiska ställning och graden av sammanlänkning med andra institut eller med finans
systemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos institutets verksamheter, samt om institutet ingår i ett
institutionellt skyddssystem eller är underställt andra former av solidariskt ansvar, om det utför några investerings
tjänster eller driver någon verksamhet, och om dess fallissemang och därpå följande avveckling under normala
insolvensförfaranden sannolikt skulle få en betydande negativ påverkan på finansiella marknaderna, andra institut,
finansieringsvillkor eller ekonomin i stort, i samband med återhämtnings- och resolutionsplaner, och vid använd
ning av olika tillgängliga befogenheter och verktyg bör de säkerställa att ordningen tillämpas på ett lämpligt och
proportionerligt sätt samt att de administrativa bördorna i samband med förpliktelsen att utarbeta återhämtnings-
och resolutionsplaner minimeras. Innehållet och informationen som preciseras i detta direktiv och i dess bilaga
sätter minimistandarden för institut med uppenbar systemrelevans, men myndigheterna är tillåtna att specifikt
tillämpa andra och betydligt mer begränsade krav på återhämtnings- och resolutionsplanering och information för
ett institut och med mindre frekventa uppdateringar än ett år. För ett litet institut med låg grad av samman
länkning och komplexitet skulle en återhämtningsplan kunna begränsas till viss basinformation om dess struktur,
utlösare för återhämtningsåtgärder och återhämtningsval. Om ett institut skulle tillåtas att bli insolvent
SV
L 173/192
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepap
persföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).
( 2 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om
tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG
och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).
( 3 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag
och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG,
92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG (EUT L 35,
11.2.2003, s. 1).
( 4 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och trans
aktionsregister (EUT L 201, 7.2.2012, s. 1).
1530
SOU 2014:52
Bilaga 5
skulle resolutionsplanen kunna begränsas. Dessutom bör ordningen tillämpas så att finansiella marknaders stabilitet
inte äventyras. Särskilt i situationer som kännetecknas av mer övergripande problem eller till och med tvivel om
många instituts motståndskraft är det avgörande att myndigheterna beaktar spridningsriskerna av de åtgärder som
vidtas avseende ett enskilt institut.
(15)
För att säkerställa behovet av snabba ingrepp, garantera oberoendet gentemot ekonomiska aktörer och undvika
intressekonflikter bör medlemsstaterna välja offentliga administrativa myndigheter eller myndigheter med förvalt
ningsbefogenheter att utföra resolutionsfunktionerna och resolutionsuppgifterna enligt detta direktiv. Medlems
staterna bör se till att de resolutionsmyndigheterna får adekvata resurser. Att offentliga myndigheter utses bör
inte utesluta delegering, under en resolutionsmyndighets ansvar. Det är dock inte nödvändigt att exakt föreskriva
vilken eller vilka slags myndigheter medlemsstaterna bör utse till resolutionsmyndighet. Även om en harmonisering
här kan underlätta samordningen, skulle den väsentligt inkräkta på medlemsstaternas författningar och förvalt
ningssystem. Tillräcklig samordning kan ändå uppnås med ett mindre inkräktande krav: att alla nationella myn
digheter som handlägger resolution av institut bör vara företrädda i resolutionskollegier som samordnar över
gränserna eller på unionsnivå. Medlemsstater bör därför fritt kunna välja vilka myndigheter som ska tillämpa de
resolutionsverktyg och utöva de befogenheter som föreskrivs i detta direktiv. När en medlemsstat utser den
myndighet som ansvarar för tillsyn över institut (nedan kallad behörig myndighet) till resolutionsmyndighet bör
lämpliga strukturarrangemang finnas för att separera tillsyns- och resolutionsfunktionerna. Den separationen bör
inte hindra resolutionsfunktionen från att få tillgång till all information som tillsynsfunktionen har tillgång till.
(16)
Med tanke på vilka konsekvenser ett instituts fallissemang kan få för en medlemsstats finansiella system och
ekonomi och att offentliga medel kan krävas för en krislösning, bör finansministerierna eller andra relevanta
ministerier i medlemsstaterna redan på ett tidigt stadium involveras i krishantering och resolution.
(17)
En effektiv resolution av institut eller koncernenheter som verkar över hela unionen kräver ett samarbete mellan
behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter inom tillsyns- och resolutionskollegier i alla led som omfattas
av detta direktiv, från förberedandet av återhämtnings- och resolutionsplaner till institutets faktiska resolution. I
händelse av oenighet mellan nationella myndigheter om beslut om institut som ska fattas i enlighet med detta
direktiv, bör den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA), som inrättats genom
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 ( 1 ) i de fall som anges i detta direktiv, som en sista
utväg svara för medling. I vissa fall föreskrivs i detta direktiv bindande medling från EBA:s sida i enlighet med
artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. Sådan bindande medling förhindrar inte icke-bindande medling i
enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010 i andra fall.
(18)
När det gäller resolution av institut eller koncerner som verkar över hela unionen bör de beslut som fattas också
syfta till att bevara den finansiella stabiliteten och minimera de ekonomiska och sociala effekterna i den medlems
stat där institutet eller koncernen verkar.
(19)
För att effektivt hantera fallerande institut bör myndigheterna ha befogenhet att vidta förberedande och förebyg
gande åtgärder.
(20)
Med hänsyn till utökningen av EBA:s ansvarsområden och uppgifter som följer av detta direktiv, bör Europapar
lamentet, rådet och kommissionen säkerställa att tillräckliga personalresurser och finansiella medel ställs till för
fogande utan dröjsmål. I detta syfte bör det förfarande för fastställande och genomförande av samt kontroll över
dess budget som anges i artiklarna 63 och 64 i förordning (EU) nr 1093/2010 ta vederbörlig hänsyn till de
uppgifterna. Europaparlamentet och rådet bör se till att högsta effektivitetsstandarder uppfylls.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/193
( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsyns
myndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut
2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).
1531
SOU 2014:52
Bilaga 5
(21)
Det är viktigt att institut utarbetar och regelbundet uppdaterar återhämtningsplaner med åtgärder som de ska vidta
för återställandet av sin finansiella ställning efter en betydande försämring. Planerna bör vara detaljerade och
baseras på realistiska antaganden om en rad olika detaljerade och strikta scenarier. Kravet på att ta fram en
återhämtningsplan bör dock tillämpas proportionerligt och återspegla institutets eller koncernens systemvikt och
dess sammanlänkningar, även genom ömsesidiga garantiordningar. Sålunda bör det krävas att planen anger
institutets finansieringskällor, även genom finansiering i form av ömsesidiga garantier eller skyldigheter, och i
vilken utsträckning man rimligen kan påräkna koncernens stöd. Det bör krävas att institut lämnar in sina planer
till behöriga myndigheter för en fullständig bedömning, inklusive av om planerna är heltäckande och om de i tid
torde kunna återställa ett instituts bärkraft, även under perioder av allvarlig finansiell stress.
(22)
Återhämtningsplaner bör omfatta möjliga åtgärder som institutets ledning skulle kunna vidta när villkoren för
tidigt ingripande är uppfyllda.
(23)
Vid bedömningen av huruvida åtgärder från den privata sektorn kan förhindra att institutet fallerar inom en rimlig
tid bör den berörda myndigheten beakta effektiviteten av åtgärder för tidigt ingripande som vidtas inom den
tidsram som bestämts i förväg av den behöriga myndigheten. När det gäller koncernåterhämtningsplaner bör
potentiella följder av återhämtningsåtgärder i alla medlemsstater där koncernen verkar beaktas vid utarbetandet
av planerna.
(24)
Om ett institut inte lägger fram en lämplig återhämtningsplan, bör de behöriga myndigheterna ha befogenhet att
kräva att det vidtar åtgärder som är nödvändiga för att avhjälpa planens väsentliga brister. Det kravet kan påverka
näringsfriheten som garanteras genom artikel 16 i stadgan. Begränsningen av denna grundläggande rättighet är
dock nödvändig för att uppfylla målen om finansiell stabilitet. En sådan begränsning är särskilt nödvändig för att
stärka institutens verksamhet och undvika att de växer för mycket eller tar alltför stora risker, utan att kunna
hantera bakslag och förluster och återställa sin kapitalbas. Begränsningen är proportionerlig, eftersom den möj
liggör förebyggande åtgärder i den utsträckning som är nödvändig för att ta itu med bristerna, och är därför
förenlig med artikel 52 i stadgan.
(25)
Resolutionsplanering är en nyckelkomponent i effektiv resolution. Myndigheterna bör ha all nödvändig infor
mation för att identifiera kritiska funktioner och säkerställa att dessa kan upprätthållas. Innehållet i en resolutions
plan bör dock stå i proportion till institutets eller koncernens systemvikt.
(26)
Eftersom instituten har en unik kunskap om den egna verksamheten och de problem som kan uppstå i samband
med denna, bör resolutionsmyndigheterna ta fram resolutionsplanerna bland annat på grundval av den information
som tillhandahålls av det berörda institutet.
(27)
För att proportionalitetsprincipen ska kunna följas och en alltför stor administrativ börda ska kunna undvikas bör
behöriga myndigheter och, när så är lämpligt, resolutionsmyndigheter ha möjlighet att, i de begränsade fall som
anges i detta direktiv, från fall till fall bevilja undantag från de krav som avser utarbetande av återhämtnings- och
resolutionsplaner. Sådana fall innefattar institut som är underställda en central företagsenhet och som helt eller
delvis är undantagna från tillsynskraven i nationell rätt i enlighet med artikel 21 i direktiv 2013/36/EU och institut
som ingår i ett institutionellt skyddssystem i enlighet med artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013. I varje fall
bör ett undantag endast beviljas på de villkor som anges i det här direktivet.
(28)
Med hänsyn till kapitalstrukturen för institut som är underställda en central företagsenhet bör, vid tillämpningen av
detta direktiv, de instituten inte vara ålagda att var för sig upprätta separata återhämtnings- och resolutionsplaner
enbart på grund av att den centrala företagsenheten som de är underställda står under direkt tillsyn från Europeiska
centralbanken.
SV
L 173/194
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1532
SOU 2014:52
Bilaga 5
(29)
Resolutionsmyndigheter bör, på grundval av de berörda resolutionsmyndigheternas bedömning av möjligheterna
till resolution, ha befogenhet att kräva ändringar av ett instituts eller koncerners struktur och organisation, direkt
eller indirekt genom de behöriga myndigheterna, att vidta åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga för att
minska eller undanröja väsentliga hinder för tillämpningen av resolutionsverktyg och säkerställa att berörda
företagsenheter kan försättas i resolution. Alla instituts potentiella systempåverkan gör det viktigt att myndighe
terna har möjlighet att försätta vilka institut som helst i resolution för att bevara den finansiella stabiliteten. Av
hänsyn till rätten till näringsfriheten enligt artikel 16 i stadgan, bör myndigheternas bestämmanderätt begränsas till
vad som är nödvändigt för att förenkla institutets struktur och drift och därmed underlätta dess resolution. Alla
åtgärder som vidtas i detta syfte bör vara förenliga med unionsrätten. Åtgärder bör varken direkt eller indirekt vara
diskriminerande på grund av nationalitet och bör ytterst motiveras av allmänintresset av finansiell stabilitet.
Dessutom bör en åtgärd inte gå utöver vad som är absolut nödvändigt för att uppnå de tänkta målen. Vid
övervägandet av vilka åtgärder som ska vidtas, bör resolutionsmyndigheter beakta varningar och rekommendatio
ner från Europeiska systemrisknämnden, inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 1092/2010 ( 1 ).
(30)
Insatser för att åtgärda eller undanröja hinder för ett instituts eller en koncerns resolution bör inte hindra dessa
från att utöva sin etableringsfrihet enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
(31)
Återhämtnings- och resolutionsplaner bör inte förutsätta tillgång till extraordinärt offentligt finansiellt stöd eller
utsätta skattebetalarna för risker för förluster.
(32)
Den koncernbehandling av återhämtnings- och resolutionsplanering som föreskrivs i detta direktiv bör tillämpas på
alla institutkoncerner som står under gruppbaserad tillsyn, inbegripet företag som har ett förhållande till varandra
enligt artikel 22.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU ( 2 ). Återhämtnings- och resolutionspla
nerna bör beakta den relevanta koncernens finansiella och tekniska struktur samt dess affärsstruktur. Om enskilda
återhämtnings- och resolutionsplaner för institut som ingår i en koncern utarbetas bör berörda myndigheter i
största möjliga mån eftersträva samstämmighet med återhämtnings- och resolutionsplaner för resten av koncernen.
(33)
Som allmän regel bör gälla att koncernåterhämtnings- och koncernresolutionsplaner utarbetas för hela koncernen
och att åtgärder i sådana anges med avseende på såväl ett moderinstitut som på samtliga enskilda dotterföretag
som ingår i en koncern. De berörda myndigheterna bör i samverkan inom ett resolutionskollegium göra allt som
står i deras makt för att nå ett gemensamt beslut om bedömningen och antagandet av de planerna. I specifika fall
där en enskild återhämtnings- respektive resolutionsplan har utarbetats bör tillämpningsområdet för den koncer
nåterhämtningsplan som bedömts av den samordnande tillsynsmyndigheten eller den koncernresolutionsplan som
resolutionsmyndigheten på koncernnivå fattat beslut om emellertid inte omfatta de koncernenheter för vilka
enskilda planer har bedömts eller utarbetats av de berörda myndigheterna.
(34)
När det gäller koncernresolutionsplaner bör de potentiella effekterna av resolutionsåtgärderna i alla medlemsstater
där koncernen verkar särskilt beaktas vid utarbetandet av koncernresolutionsplanerna. Resolutionsmyndigheterna i
de medlemsstater där koncernen har dotterföretag bör delta i utarbetandet av planen.
(35)
Återhämtnings- och resolutionsplaner bör när så är lämpligt inbegripa förfaranden för information till och samråd
med anställda och deras representanter under hela återhämtnings- och resolutionsprocessen. I det avseendet bör i
tillämpliga fall kollektivavtal eller andra arrangemang som arbetsmarknadens parter fastställt efterlevas, liksom
nationell rätt och unionsrätten om fackföreningars och arbetstagarföreträdares deltagande i omstrukturering av
företag.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/195
( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotillsyn av det finansiella systemet
på EU-nivå och om inrättande av en europeisk systemrisknämnd (EUT L 331, 15.12.2010, s. 1).
( 2 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa
typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv
78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).
1533
SOU 2014:52
Bilaga 5
(36)
Med tanke på hur känslig informationen i återhämtnings- och resolutionsplaner är bör sekretessbelagd information
i dessa omfattas av sekretessbestämmelserna enligt detta direktiv.
(37)
De behöriga myndigheterna bör översända återhämtningsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de berörda
resolutionsmyndigheterna, som i sin tur bör översända resolutionsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de
behöriga myndigheterna, så att samtliga berörda myndigheter är fullständigt informerade.
(38)
Finansiellt stöd från en företagsenhet i en multinationell koncern till en annan i samma koncern omfattas för
närvarande av en rad begränsningar enligt vissa medlemsstaters nationella rätt. Syftet med dessa är att skydda varje
företagsenhets borgenärer och aktieägare. Emellertid tar de ingen hänsyn till företagsenheternas ömsesidiga bero
ende inom en viss koncern. Det är därför lämpligt att uppställa villkor för finansiellt stöd mellan företagsenheter i
multinationella institutkoncerner, för säkerställande av hela koncernens finansiella stabilitet utan att äventyra
likviditeten eller solvensen i den koncernenhet som ger stödet. Finansiellt stöd mellan koncernenheter bör vara
frivilligt och föremål för lämpliga skyddsåtgärder. Det är lämpligt att medlemsstaterna inte direkt eller indirekt
förenar utövandet av etableringsrätten med villkor om att det finns ett avtal om finansiellt stöd. Bestämmelserna
om koncerninternt finansiellt stöd i detta direktiv inverkar inte på avtalsgrundade eller lagstadgade ansvarssystem
mellan institut som skyddar de medverkande instituten genom ömsesidiga garantier och motsvarande arrange
mang. Om en behörig myndighet begränsar eller förbjuder koncerninternt finansiellt stöd och om koncernåter
hämtningsplanen hänvisar till koncerninternt finansiellt stöd bör ett sådant förbud eller en sådan begränsning anses
vara en väsentlig förändring som föranleder en översyn av resolutionsplanen.
(39)
Under återhämtningsfasen och fasen med tidigt ingripande enligt detta direktiv bör aktieägarna behålla fullt ansvar
för och kontroll över institutet, utom när en tillfällig förvaltare utsetts av den behöriga myndigheten. De bör inte
längre behålla sådant ansvar när institutet väl satts under resolution.
(40)
För att säkerställa bevarad finansiell stabilitet är det viktigt att behöriga myndigheter kan åtgärda ett instituts
försämrade finansiella och ekonomiska situation, innan detta når en punkt där myndigheterna inte har något annat
alternativ än att försätta det i resolution. I det syftet bör behöriga myndigheter ges befogenheter att ingripa tidigt,
inklusive befogenheten att utse en tillfällig förvaltare för att antingen ersätta eller tillfälligt arbeta tillsammans med
ett instituts ledningsorgan och verkställande ledning. Den tillfällige förvaltarens uppgift bör vara att utöva alla
befogenheter som ges denne, i syfte att verka för lösningar som återställer institutets finansiella ställning. Till
sättandet av den tillfällige förvaltaren får dock inte på otillbörligt sätt inkräkta på aktieägarnas eller ägarnas
rättigheter eller avvika från formella förfarandekrav som fastställs i unionens eller medlemsstaternas bolagsrätt
och bör följa unionens eller medlemsstaternas internationella skyldigheter när det gäller investeringsskydd. Befo
genheter att tidigt ingripa bör även inbegripa de som redan anges i direktiv 2013/36/EU för andra fall än tidigt
ingripande och fall där det anses nödvändigt att återställa ett instituts finanser.
(41)
Resolutionsramen bör sörja för att finansinstitut träder i resolution i tid, innan det är insolvent och innan hela
kapitalbasen förbrukats. Resolution bör inledas när en behörig myndighet, efter samråd med en resolutionsmyn
dighet, fastställer att ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera och att sådana alternativa åtgärder som
anges i detta direktiv inom rimlig tid skulle kunna förhindra att det fallerar. I undantagsfall får medlemsstaterna
föreskriva att inte bara den behöriga myndigheten utan även resolutionsmyndigheten, efter samråd med den
behöriga myndigheten, får avgöra huruvida ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Det faktum att
ett institut inte uppfyller villkoren för auktorisation bör i sig inte motivera att det träder i resolution, särskilt om
institutet fortfarande är, eller sannolikt är, bärkraftigt. Ett institut bör anses fallera, eller sannolikt komma att fallera
inom den närmaste framtiden, när det bryter mot eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att bryta
mot kraven för fortsatt auktorisation, när institutets tillgångar understiger eller inom den närmaste framtiden
sannolikt kommer att understiga dess skulder, när institutet är eller inom den närmaste framtiden sannolikt
kommer att vara oförmöget att betala sina skulder när de förfaller till betalning, eller när institutet kräver
extraordinärt offentligt finansiellt stöd, utom under de särskilda omständigheter som anges i detta direktiv. Enbart
behovet av ett brådskande likviditetsstöd från en centralbank bör inte vara ett villkor som ger tillräckligt stöd för
att ett institut är eller inom den närmaste framtiden kommer att bli oförmöget att betala sina skulder när de
förfaller till betalning.
SV
L 173/196
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1534
SOU 2014:52
Bilaga 5
Om den faciliteten garanteras av en stat bör ett institut som utnyttjar en sådan facilitet bli föremål för reglerna om
statligt stöd. För att bevara den finansiella stabiliteten, bland annat vid systembetingad likviditetsbrist, bör statliga
garantier för centralbankers likviditetsfaciliteter eller statliga garantier för nyligen emitterade skulder för att avhjälpa
en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi inte utlösa resolution, förutsatt att ett antal villkor är uppfyllda.
Särskilt bör de statliga garantiåtgärderna godkännas enligt regelverket om statligt stöd och bör inte vara en del av
ett större stödpaket, och användningen av garantiåtgärderna bör vara strikt tidsbegränsad. Garantier för aktieägares
fordringar bör förbjudas. När en garanti ges för nyligen emitterade skulder som inte är kapitalandelar bör med
lemsstaten säkerställa att institutet ger tillräcklig ersättning för garantin. Dessutom bör tillhandahållande av ex
traordinärt offentligt finansiellt stöd inte utlösa resolution i de fall där en medlemsstat, som en säkerhetsåtgärd,
förvärvar en kapitalandel i ett institut, inbegripet i ett offentligägt institut, som uppfyller sina kapitalkrav. Detta kan
till exempel vara fallet när ett institut på grund av utfallet av ett scenariobaserat stresstest eller motsvarande test
som utförs av makrotillsynsmyndigheter som innehåller ett krav som syftar till upprätthålla finansiell stabilitet i
samband med en systemkris, är tvunget att anskaffa nytt kapital men inte kan anskaffa kapital privat på mark
naderna. Ett institut bör inte anses fallera eller sannolikt komma att fallera av den enda anledningen att extraor
dinärt offentligt finansiellt stöd gavs innan detta direktiv trädde i kraft. Tillgång till likviditetsstöd, inbegripet akut
likviditetsstöd från centralbanker, kan slutligen utgöra statligt stöd enligt reglerna om statligt stöd.
(42)
Vid en resolution av en koncern med gränsöverskridande verksamhet bör alla resolutionsåtgärder beakta de
potentiella effekterna av resolutionen i alla de medlemsstater där institutet eller gruppen bedriver verksamhet.
(43) Resolutionsmyndigheternas befogenheter bör även tillämpas på holdingföretag, om holdingföretaget fallerar eller
sannolikt kommer att fallera och även ett dotterföretag, inom unionen eller i ett tredjeland, fallerar eller sannolikt
kommer att fallera. Dessutom bör resolutionsmyndigheternas befogenheter också omfatta holdingföretaget, om ett
eller flera institut som är dess dotterföretag uppfyller villkoren för resolution eller ett tredjelandsinstitut uppfyller
villkoren för resolution i det tredjelandet och verktygen och befogenheterna för detta måste tillämpas på holding
företaget för att kunna försätta ett eller flera av dess dotterföretag eller hela koncernen i resolution, detta gäller
utan hinder av om holdingföretaget inte har fallerat eller sannolikt kommer att fallera.
(44)
Om ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera, bör nationella resolutionsmyndigheter ha en harmoni
serad minsta uppsättning verktyg och befogenheter för resolution. Användningen bör regleras av allmänna villkor,
syften och allmänna principer. När resolutionsmyndigheten har fattat beslutet om att institutet ska bli föremål för
resolution, bör normala insolvensförfaranden inte komma i fråga, utom i fall där de behöver kombineras med
användningen av resolutionsverktyg och på initiativ av resolutionsmyndigheten. Medlemsstaterna bör kunna ge
resolutionsmyndigheterna befogenheter och verktyg utöver dem som de har enligt detta direktiv. Användningen av
de kompletterande verktygen och befogenheterna bör emellertid vara förenlig med principerna och målen för
resolution enligt detta direktiv. Särskilt bör användningen av sådana verktyg eller befogenheter inte inkräkta på en
effektiv resolution av gränsöverskridande koncerner.
(45)
För att undvika s.k. moralisk risk bör alla fallerade institut, oberoende av storlek och sammanlänkningar, kunna
utträda från marknaden utan att detta leder till systemstörningar. Ett fallerat institut bör i princip avvecklas enligt
normala insolvensförfaranden. Emellertid kan avveckling enligt sådana normala förfaranden äventyra den finansiella
stabiliteten, tillhandahållandet av kritiska funktioner och inverka på insättarskyddet. I ett sådant fall är det högst
sannolikt att det skulle föreligga ett allmänintresse i att försätta institutet i resolution och tillämpa resolutions
verktygen snarare än att använda normala insolvensförfaranden. Målen med resolution bör därför vara att säker
ställa kontinuitet för kritiska funktioner för att undvika negativa effekter på den finansiella stabiliteten, för att
skydda offentliga medel genom att minimera att fallerade institut förlitar sig på extraordinärt offentligt finansiellt
stöd till fallerade institut och för att skydda garanterade insättare, investerare, kundmedel och kundtillgångar.
(46)
Det bör alltid övervägas att ett fallerat institut avvecklas genom normala insolvensförfaranden innan resolutions
verktyg tillämpas. Ett fallerat institut bör genom användning av resolutionsverktyg i största möjliga utsträckning
drivas vidare med användning av privata medel. Detta kan antingen ske genom försäljning till eller samman
slagning med en privat köpare, genom att institutets skulder skrivs ned eller dess skulder konverteras till aktier för
en rekapitalisering.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/197
1535
SOU 2014:52
Bilaga 5
(47)
När resolutionsmyndigheter använder resolutionsverktyg och utövar resolutionsbefogenheter bör de vidta alla
nödvändiga åtgärder för att tillse att resolutionsåtgärder vidtas i enlighet med vissa principer, bl.a. att aktieägare
och borgenärer bär en rimlig del av förlusterna, att ledningen i princip byts ut, att institutets resolutionskostnader
minimeras och att borgenärer med samma förmånsrätt behandlas likvärdigt. I synnerhet gäller att skiljaktig
behandling av borgenärer i samma klass av förmånsrätt inom ramen för resolutionsåtgärder bör motiveras av
allmänintresset och varken direkt eller indirekt vara nationellt diskriminerande. När användningen av resolutions
verktyg även inbegriper beviljande av statligt stöd, bör ingripandena bedömas i enlighet med de relevanta be
stämmelserna om statligt stöd. Statligt stöd kan bland annat förekomma, om resolutions- eller insättningsgaran
timedel används för att bistå resolutionen av fallerade institut.
(48)
När resolutionsmyndigheterna tillämpar resolutionsverktyg och utövar resolutionsbefogenheter bör de vid behov
informera och samråda med de anställda och deras representanter. I tillämpliga fall bör kollektivavtal eller andra
arrangemang som fastställts av arbetsmarknadens parter beaktas fullt ut i det avseendet.
(49)
Begränsandet av aktieägares och borgenärers rättigheter bör följa artikel 52 i stadgan. Resolutionsverktyg bör
därför bara tillämpas på de institut som fallerar eller sannolikt kommer att fallera, och bara om det är nödvändigt
för att tillgodose det allmänna intresset av finansiell stabilitet. I synnerhet bör resolutionsverktyg tillämpas om
institutet inte kan avvecklas genom normala insolvensförfaranden och utan att destabilisera det finansiella systemet,
om åtgärderna krävs för att trygga en snabb överföring och upprätthålla systemviktiga funktioner, och om det inte
finns några rimliga utsikter till andra alternativa privata lösningar, inklusive kapitaltillskott från befintliga aktieägare
eller någon tredje part, tillräckligt för att återställa institutets fulla bärkraft. Vid tillämpning av resolutionsåtgärder
och utövandet av resolutionsbefogenheter bör dessutom proportionalitetsprincipen och särdragen i ett kreditinsti
tuts juridiska form beaktas.
(50)
Inskränkandet av äganderätten bör inte vara oproportionerligt. Om aktieägare och borgenärer påverkas bör de inte
drabbas av större förluster än vad de skulle ha burit om institutet hade avvecklats vid den tidpunkt då resolutions
beslutet fattas. Om delar av tillgångarna hos ett institut under resolution överförts till en privat köpare eller en
brobank, bör institutets återstående del avvecklas genom normala insolvensförfaranden. Aktieägare och borgenärer
som blir föremål för institutets avvecklingsförfaranden bör skyddas, genom att vid avvecklingen vara berättigade att
för sina fordringar inte få ut lägre belopp, eller kompensation, än vad de hade fått ut om hela institutet hade
avvecklats genom normala insolvensförfaranden.
(51)
För att säkra aktieägares och borgenärers rätt, bör tydliga skyldigheter fastställas för värderingen av tillgångar och
skulder hos institutet under resolution och, i de fall där det krävs enligt detta direktiv, en värdering av hur
aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats om hela institutet hade avvecklats genom normala insolvensför
faranden. Det bör vara möjligt att inleda en värdering redan under den tidiga ingripandefasen. Innan någon
resolutionsåtgärd vidtas, bör en rättvis och realistisk värdering göras av institutets tillgångar och skulder. Sådana
värderingar bör bli föremål för en rätt att överklaga endast tillsammans med resolutionsbeslutet. I de fall där det
krävs enligt detta direktiv bör det dessutom, efter att resolutionsverktygen tillämpats, genomföras en efterhands
jämförelse mellan den behandling som aktieägare och borgenärer faktiskt fått och hur de skulle ha behandlats vid
normala insolvensförfaranden. Om det konstateras att aktieägare och borgenärer som betalning, eller kompensa
tion för, sina fordringar fått ut ett motsvarande lägre belopp än vad de hade erhållit vid normala insolvens
förfaranden, bör de i de fall där det krävs inom ramen för detta direktiv ha rätt att få ut mellanskillnaden. I motsats
till värderingen före resolutionsåtgärden bör det vara möjligt att bestrida den jämförelsen separat från resolutions
beslutet. Medlemsstaterna bör ha frihet att besluta om förfarandet för hur utbetalning av eventuell mellanskillnad
ska ske till aktieägare och borgenärer. Den eventuella mellanskillnaden bör betalas med hjälp av de finansiella
arrangemang som fastställs i enlighet med detta direktiv.
(52)
Det är viktigt att förlusterna fastställs när institutet har fallerat. Värderingen av sådana instituts tillgångar och
skulder bör baseras på rättvisa, försiktiga och realistiska antaganden vid tidpunkten då resolutionsverktygen
används. Värdet på skulderna bör dock inte påverkas av värderingen av institutets finansiella ställning. Det bör
vara möjligt för resolutionsmyndigheterna att i brådskande fall skyndsamt värdera ett sådant instituts tillgångar
eller skulder. Den värderingen bör vara provisorisk och tillämpas till dess att en oberoende värdering görs. De
SV
L 173/198
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1536
SOU 2014:52
Bilaga 5
bindande tekniska standarderna från EBA avseende värderingsmetoderna bör fastställa ett ramverk med principer
som ska tillämpas vid utförandet av sådana värderingar och bör möjliggöra att olika specifika metoder tillämpas av
resolutionsmyndigheter och, när så är lämpligt, oberoende värderare.
(53)
Det krävs skyndsamma och samordnade åtgärder för att behålla marknadens förtroende och minimera spridnings
effekterna. När det har bedömts att ett institut fallerat eller sannolikt kommer att fallera och det inte finns några
rimliga utsikter att någon annan alternativ åtgärd från privata sektorn eller tillsynsåtgärd inom rimlig tid skulle
kunna förhindra att institutet fallerar, bör resolutionsmyndigheterna vidta lämpliga och samordnade resolutions
åtgärder i allmänhetens intresse utan dröjsmål. Resolutionsmyndigheter bör kunna vidta resolutionsåtgärder utan
att först vara skyldiga att använda tidiga insatsbefogenheter, om omständigheterna för ett instituts fallissemang
föranleder detta, särskilt i en eventuellt brådskande situation.
(54)
Resolutionsmyndigheterna bör när de vidtar resolutionsåtgärder beakta och följa de åtgärder som anges i reso
lutionsplanerna såvida resolutionsmyndigheterna inte, med beaktande av omständigheterna i fallet, gör bedöm
ningen att målen skulle uppnås effektivare genom att vidta åtgärder som inte anges i resolutionsplanerna.
(55)
Resolutionsverktygen bör, om inget annat uttryckligen anges i detta direktiv, användas före eventuella offentliga
kapitaltillskott eller motsvarande extraordinärt offentligt finansiellt stöd till ett institut. Detta bör emellertid inte
förhindra användning av medel från insättningsgarantisystem eller resolutionsfonder för att absorbera förluster som
insättare som omfattas av garantin eller diskretionärt undantagna borgenärer annars skulle ha drabbats av. Rele
vanta bestämmelser om statligt stöd bör i det avseendet följas vid användning av extraordinärt offentligt finansiellt
stöd, resolutionsfonder, eller insättningsgarantisystem, för att bistå resolutionen av fallerade institut.
(56)
Problem på finansiella marknader i unionen som uppstår till följd av systemomfattande händelser kan få negativa
effekter på unionens ekonomi och medborgare. Därför bör resolutionsverktyg utformas och vara lämpliga för att
möta en bred uppsättning av i hög grad oförutsägbara scenarier, med beaktande av att det kan vara en skillnad
mellan ett enstaka institut i kris och en bredare systemomfattande bankkris.
(57)
När kommissionen bedömer statligt stöd enligt artikel 107 i EUF-fördraget genom de statliga stabiliseringsverktyg
som avses i detta direktiv, bör den göra en separat bedömning huruvida de statliga stabiliseringsverktyg som
anmälts inte strider mot någon relaterad bestämmelse i unionsrätten, inbegripet bestämmelser avseende minimi
förlustabsorberingskravet på 8 % i detta direktiv, samt huruvida det föreligger en mycket exceptionell situation med
en systemkris som motiverar tillgripandet av de verktygen enligt detta direktiv, och samtidigt säkerställa lika
spelregler på den inre marknaden. I enlighet med artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget ska denna bedömning
göras innan något statligt stabiliseringsverktyg får börja tillämpas.
(58)
Tillämpningen av statliga stabiliseringsverktyg bör vara budgetneutrala på medellång sikt.
(59)
Resolutionsverktygen bör omfatta en försäljning av verksamheten vid eller aktierna i institutet under resolution,
inrättande av ett broinstitut, avskiljande av lönsamma tillgångar från osäkra eller underpresterande tillgångar hos
det fallerade institutet samt skuldnedskrivning (”bail-in”) för aktieägarna och borgenärerna.
(60)
Om resolutionsverktygen har använts för att överföra ett instituts systemviktiga tjänster eller bärkraftiga verk
samhet till en företagsenhet med sunda finanser, exempelvis en privat köpare eller ett broinstitut, bör resten av
verksamheten avvecklas, vilket bör ske inom en lämplig tidsram, med beaktande av behovet av att det fallerade
institutet tillhandahåller tjänster eller bistår köparen eller broinstitutet vid fortsättandet av de verksamheter eller
tjänster som överförts till dessa.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/199
1537
SOU 2014:52
Bilaga 5
(61)
Verktyget försäljning av verksamhet bör kunna ge myndigheterna möjlighet att avyttra institutet eller delar av dess
verksamhet till en eller flera köpare, utan aktieägarnas medgivande. Vid tillämpningen av detta verktyg bör
myndigheterna vidta åtgärder för saluföring av det institutet eller en del av dess verksamhet genom ett öppet,
transparent och icke-diskriminerande förfarande, och samtidigt eftersträva högsta möjliga försäljningspris. Om ett
sådant förfarande på grund av sakens brådskande natur är omöjligt bör myndigheterna vidta åtgärder för att
motverka skadliga effekter på konkurrensen och den inre marknaden.
(62)
Eventuella nettoinkomster från överföringen av tillgångarna eller skulderna hos institutet under resolution vid
tillämpning av verktyget för försäljning av verksamhet bör komma institutet som blivit föremål för avvecklings
förfaranden till godo. Vid överförande av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av institutet
under resolution vid tillämpning av verktyget för försäljning av verksamhet, bör eventuella nettointäkter från
överföringen komma ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrumenten till godo. Intäkterna bör beräknas
netto, efter avdrag för de kostnader som uppstått genom institutets fallissemang och resolutionsförfarandet.
(63)
För att i tid genomföra försäljningen av en verksamhet och skydda den finansiella stabiliteten bör, genom undantag
från de tidsfrister och förfaranden som anges i direktiv 2013/36/EU och Europaparlamentets och rådets direktiv
2014/65/EU ( 1 ), bedömningen av köparen av ett kvalificerat innehav göras i så god tid att det inte försenar
användningen av verktyget för försäljning av verksamhet i enlighet med det här direktivet.
(64)
Information beträffande saluföringen av ett fallerat institut och förhandlingarna med potentiella köpare före till
lämpningen av verktyget försäljning av verksamhet är sannolikt systemviktig. För att säkerställa finansiell stabilitet
är det viktigt att offentliggörandet till allmänheten av sådan information som föreskrivs i Europaparlamentets och
rådets förordning (EU) nr 596/2014 ( 2 ) får uppskjutas så länge som det krävs för att planera och organisera
resolutionen av institutet i enlighet med tidsfrister som tillåts enligt ordningen om marknadsmissbruk.
(65)
Ett broinstitut som helt eller delvis ägs eller kontrolleras av en eller flera offentliga myndigheter eller kontrolleras
av resolutionsmyndigheten, skulle ha som huvudsakligt syfte att säkerställa att väsentliga finansiella tjänster
fortsätter att tillhandahållas kunder till det fallerade institutet och att väsentlig finansiell verksamhet fortsätter
att bedrivas. Broinstitutet bör drivas som en bärkraftig fortsatt verksamhet och antingen återintroduceras på
marknaden när villkoren för det är lämpliga och inom den tidsperiod som anges i detta direktiv eller avvecklas
om det inte är bärkraftigt.
(66)
Verktyget avskiljande av tillgångar bör ge myndigheterna möjlighet att föra över tillgångar, rättigheter eller skulder
som hör till ett institut under resolution till en separat förvaltningsenhet. Det verktyget bör bara användas i
förening med andra verktyg, för att förhindra att det fallerade institutet får en otillbörlig konkurrensfördel.
(67)
En effektiv resolutionsordning bör minimera de kostnader som drabbar skattebetalarna för resolutionen av ett
fallerat institut. Den bör säkerställa att systemviktiga institut kan omstruktureras utan att den finansiella stabiliteten
äventyras. Skuldnedskrivningsverktyget uppfyller det målet genom att säkerställa att aktieägare och borgenärer i det
fallerade institutet lider relevanta förluster och bär en lämplig del av de kostnaderna till följd av det fallerade
institutet. Skuldnedskrivningsverktyget kommer därför att ge instituts aktieägare och borgenärer starkare incitament
att övervaka ett instituts hälsotillstånd under normala omständigheter och följa FSB:s rekommendation att lag
stadgade skuldnedskrivnings- och konverteringsbefogenheter ingår i en resolutionsram, som ett ytterligare alter
nativ i förening med andra resolutionsverktyg.
(68)
För att säkerställa att resolutionsmyndigheter har den tillräckliga flexibiliteten att fördela förluster till borgenärer
under en rad olika omständigheter, är det lämpligt att myndigheterna i fråga kan använda skuldnedskrivnings
verktyget både när syftet är att försätta det fallerade institutet i resolution som en verksamhet i fortsatt drift om det
finns en realistisk möjlighet att återställa institutets bärkraft, och när systemviktiga tjänster överförs till ett bro
institut medan driften i institutets övriga verksamhet upphör och avvecklas.
SV
L 173/200
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europarlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av
direktiven 2002/92/EG och 2011/61/EU (se sidan 349 i detta nummer av EUT).
( 2 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksför
ordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG,
2003/125/EG och 2004/72/EG (se sidan 1 i detta nummer av EUT).
1538
SOU 2014:52
Bilaga 5
(69)
Om skuldnedskrivningsverktyget används för att återställa kapitalet i det fallerade institutet för att möjliggöra
fortsatt drift bör en resolution genom skuldnedskrivning åtföljas av ett utbyte av ledningen, utom i de fall då det
anses lämpligt och nödvändigt att behålla ledningen för att kunna uppfylla resolutionsmålen, och en påföljande
omstrukturering av institutet och dess verksamhet på ett sätt som åtgärdar orsakerna till dess fallissemang. Den
omstruktureringen bör åstadkommas genom att en plan för omorganisering av verksamheten genomförs. I före
kommande fall bör sådana planer vara förenliga med den omstruktureringsplan som institutet är skyldigt att
inkomma med till kommissionen enligt regler om statligt stöd. I synnerhet bör planen, förutom åtgärder som
syftar till att återställa institutets långsiktiga bärkraft, inkludera åtgärder för att begränsa stödet till minimiför
delning av bördorna, samt åtgärder för att begränsa snedvridning av konkurrensen.
(70)
Det är inte lämpligt att använda skuldnedskrivningsverktyget på fordringar som är säkrade av inteckningar, panter
eller på annat sätt garanterade. För att säkerställa att skuldnedskrivningsverktyget är effektivt och ändamålsenligt är
det dock önskvärt att det kan tillämpas på så många av skulderna utan säkerhet som möjligt i det fallerade
institutet. Det är dock lämpligt att skuldnedskrivningsverktyget inte används på vissa typer av skulder utan
säkerhet. För att skydda personer som har garanterade insättningar bör skuldnedskrivningsverktyget inte tillämpas
på de insättningar som är skyddade enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU ( 1 ). För att säker
ställa kontinuiteten för kritiska funktioner bör skuldnedskrivningsverktyget inte tillämpas på vissa skulder gentemot
anställda i det fallerade institutet eller på affärsmässiga fordringar som avser varor och tjänster som är kritiska för
institutets löpande drift. För att pensionsrättigheter och pensionsbelopp som tillkommer pensionsorgan och
pensionsförvaltare ska kunna fullgöras bör skuldnedskrivningsverktyget inte tillämpas på de skulder som ett fallerat
institut har till ett pensionssystem. Skuldnedskrivningsverktyget skulle vara tillämpligt på skulder för pensions
förmåner som hänför sig till rörlig ersättning som inte grundas på kollektivavtal, samt på den rörliga delen av
ersättning till risktagare med väsentlig inverkan. För att minska risken för spridningseffekter på systemnivå bör
skuldnedskrivningsverktyget inte tillämpas på skulder som hänför sig till deltagande i betalningssystem med en
återstående löptid på mindre än sju dagar eller på skulder till institut, med undantag för enheter inom en och
samma koncern, med en ursprunglig löptid på mindre än sju dagar.
(71)
Eftersom skyddet av garanterade insättare är ett av de viktigaste resolutionsmålen bör garanterade insättningar inte
omfattas av tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget. Insättningsgarantisystemet bör emellertid bidra till att
finansiera resolutionsprocessen genom att absorbera förluster till en omfattning av de nettoförluster som det skulle
ha behövt lida efter att ha ersatt insättarna inom ramen för normala insolvensförfaranden. Utövandet av skuld
nedskrivningsbefogenheterna skulle säkerställa att insättare fortsätter att kunna förfoga över sina insättningar,
åtminstone upp till täckningsnivån, vilket är den huvudsakliga anledningen till inrättandet av insättningsgaranti
systemen. Att inte fastställa medverkan av de ordningarna i sådana fall skulle innebära en oberättigad fördel i
förhållande till de övriga borgenärer som skulle omfattas av resolutionsmyndighetens utövande av sina befogen
heter.
(72)
Resolutionsmyndigheterna bör under flera olika omständigheter helt eller delvis kunna undanta skulder, bland
annat i de fall där sådana skulder inte kan skrivas ned inom rimlig tid, där undantaget är absolut nödvändigt och
står i proportion till uppnåendet av kontinuitet för kritiska funktioner och kärnaffärsområden eller där tillämp
ningen av skuldnedskrivningsverktyget på skulder skulle leda till en sådan värdeförstörelse att förlusterna för andra
borgenärer skulle bli högre än om de skulderna inte undantogs från skuldnedskrivning. Resolutionsmyndigheterna
bör kunna undanta eller delvis undanta skulder när detta är nödvändigt för att undvika spridningseffekter och
finansiell instabilitet som kan förorsaka allvarliga störningar av en medlemsstats ekonomi. När resolutionsmyn
digheterna genomför de bedömningarna bör de beakta följderna av en möjlig nedskrivning av skulder som består
av kvalificerade insättningar som tillhör fysiska personer och mikroföretag och små och medelstora företag över
den täckningsnivå som föreskrivs i direktiv 2014/49/EU.
(73)
I de fall där de undantagen tillämpas får nedskrivnings- och konverteringsnivån avseende andra kvalificerade
skulder höjas för att ta hänsyn till sådana undantag, under förutsättning att principen om ”inte sämre villkor
för borgenär än vid normala insolvensförfaranden” följs. I de fall där förlusterna inte kan överföras på andra
borgenärer får ett bidrag göras från finansieringsarrangemanget för resolution till institutet under resolution på ett
antal stränga villkor, bl.a. att förluster på minst 8 % av de totala skulderna inklusive kapitalbasen redan har
absorberats och att finansieringen från resolutionsfonden begränsas till mindre än 5 % av de totala skulderna
inklusive kapitalbasen eller de medel som resolutionsfonden har tillgång till och det belopp som kan uppbringas
genom efterhandsbidrag inom tre år.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/201
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (se sidan 149 i detta nummer
av EUT).
1539
SOU 2014:52
Bilaga 5
(74)
Under exceptionella omständigheter bör resolutionsmyndigheten kunna söka finansiering från alternativ finansie
ring i de fall där skulder har undantagits och resolutionsfonden i stället för till de skulderna har använts för att ge
ett bidrag till nedskrivningen till och med det tak som kan tillåtas.
(75)
Miniminedskrivningsbeloppet för bidraget till förlustabsorbering och rekapitalisering på 8 % av de totala skulderna,
inklusive kapitalbasen, eller, i tillämpliga fall, 20 % av riskvägda tillgångar, bör beräknas med utgångspunkt i
värderingen vid tillämpning av resolutionen i enlighet med detta direktiv. Tidigare förluster som absorberats av
aktieägare genom en minskning av kapitalbasen redan före en sådan värdering bör inte inbegripas i de procent
talen.
(76)
Inget i detta direktiv bör kräva att medlemsstaterna finansierar finansieringsarrangemang för resolution med medel
från deras allmänna budget.
(77)
Om inte annat anges i detta direktiv bör resolutionsmyndigheter tillämpa skuldnedskrivningsverktyget så att
borgenärerna behandlas lika och fordringars prioritet respekteras enligt gällande insolvensrätt. Förluster bör först
absorberas av kapitalbasinstrument och bör fördelas på aktieägare antingen genom indragning eller överföring av
aktier eller genom kraftig utspädning. Där de instrumenten inte är tillräckliga, bör efterställda skulder konverteras
eller skrivas ned. Skulder med hög förmånsrätt bör konverteras eller nedskrivas om de efterställda skuldklasserna
har konverterats eller skrivits ned helt.
(78) När det finns undantag för skulder, till exempel för betalnings- och avvecklingssystem, borgenärer som är anställda
eller har kommersiella fordringar, eller en förmånsrätt, till exempel för insättningar gjorda av fysiska personer och
mikroföretag och små och medelstora företag, bör de tillämpas både i tredjeländer och i unionen. För att säker
ställa en möjlighet att vid behov skriva ned eller konvertera skulder i tredjeländer, bör den möjligheten inkluderas i
de avtalsbestämmelser som omfattas av tredjelandets rätt, i synnerhet när det gäller de skulder inom borgenärs
hierarkin som rankas lägre. Det bör inte krävas ett sådant avtalsvillkor för skulder som undantas från nedskriv
ningar för insättningar som gjorts av fysiska personer, mikroföretag och små och medelstora företag, eller i de fall
tredjelandets rätt eller ett bindande avtal som ingåtts med det berörda tredjelandet tillåter medlemsstatens reso
lutionsmyndighet att utöva sina nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter.
(79)
För att undvika att institut strukturerar sina skulder på ett sätt som förhindrar att skuldnedskrivningsverktyget blir
verkningsfullt är det lämpligt att fastställa att instituten vid varje tidpunkt uppfyller minimikravet på kapitalbasen
och de kvalificerade skulderna uttryckt i procent av institutets totala skulder och kapitalbas. Resolutionsmyndig
heter bör från fall till fall kunna kräva att den procentandelen helt eller delvis består av kapitalbas eller en viss typ
av skulder.
(80)
I detta direktiv bestäms minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder inom en koncern enligt ”uppifrån-och-
ned”-modellen. Enligt modellen vidtas resolutionsåtgärder mot en enskild juridisk person och det är helt avgörande
att den juridiska person inom koncernen där förlusterna uppstår har, eller har tillgång till, förlustabsorberings
kapacitet. Därför bör resolutionsmyndigheterna se till att förlusttäckningskapaciteten inom en koncern är fördelad
över koncernen alltefter risknivån för de juridiska personer som ingår i den. En separat bedömning av vilket
minimikrav som är nödvändigt bör göras för varje enskilt dotterföretag. Dessutom bör resolutionsmyndigheterna
se till att allt kapital och alla skulder som räknas med när det gäller koncernminimikravet antingen finns hos
enheter där det är sannolikt att förluster kommer att uppstå eller på annat sätt finns att tillgå för att absorbera
förluster. Detta direktiv bör möjliggöra resolution med flera ingångspunkter eller med en enda ingångspunkt.
Minimikraven för kapitalbas och kvalificerade skulder bör återspegla en resolutionsstrategi som är lämplig för
koncernen i enlighet med resolutionsplanen. Dessa minimikrav bör i synnerhet gälla på lämplig nivå i koncernen
för att återspegla en metod med flera ingångspunkter eller med en enda ingångspunkt, i enlighet med resolutions
planen, samtidigt som det beaktas att det kan finnas omständigheter då en annan metod än den som finns i planen
används eftersom den till exempel möjliggör att resolutionsmålen uppnås mer effektivt. Mot den bakgrunden,
oavsett om koncernen har valt metoden med en enda ingångspunkt eller den med flera ingångspunkter, bör alla
institut och andra juridiska personer i koncernen om det krävs av resolutionsmyndigheterna alltid ha robusta
minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder så att risken för en spridningseffekt eller bankrusning kan
undvikas.
SV
L 173/202
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1540
SOU 2014:52
Bilaga 5
(81)
Medlemsstaterna bör säkerställa att instrument som utgör övrigt primärkapital och supplementärt kapital fullt ut
tas i anspråk för att absorbera förluster vid den tidpunkt då ett utfärdande institut inte längre är bärkraftigt.
Följaktligen bör resolutionsmyndigheterna uppmanas att skriva ned de instrumenten till hela beloppet eller kon
vertera dem till kärnprimärkapitalinstrument, vid den tidpunkt då institutet inte längre är bärkraftigt och innan
resolutionsåtgärder vidtas. Den tidpunkt då ett institut inte längre är bärkraftigt bör i det sammanhanget förstås
som den tidpunkt då den berörda myndigheten fastslår att institutet uppfyller villkoren för resolution eller den
tidpunkt då myndigheten beslutar att institutet upphör att vara bärkraftigt om de kapitalinstrumenten inte skrivs
ned eller konverteras. Det faktum att instrumenten kommer att skrivas ned eller konverteras av myndigheterna om
de omständigheter som krävs enligt detta direktiv föreligger, bör anges i de villkor som reglerar instrumenten och i
alla prospekt eller emissionsdokument som offentliggörs eller lämnas i förbindelse med instrumenten.
(82)
För att möjliggöra effektiva resolutionsresultat bör det vara möjligt att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget före
den 1 januari 2016.
(83)
Resolutionsmyndigheterna bör kunna tillämpa skuldnedskrivningsverktyget endast delvis om en bedömning av de
potentiella effekterna på det finansiella systemets stabilitet i de berörda medlemsstaterna och i övriga unionen visar
att en tillämpning fullt ut skulle strida mot medlemsstatens eller unionens övergripande allmänintresse.
(84)
Resolutionsmyndigheter bör ha alla rättsliga befogenheter som krävs och som i olika kombinationer får utövas när
resolutionsverktygen används. I dessa bör ingå befogenheter att överföra aktier, tillgångar, rättigheter eller skulder i
ett fallerat institut till en annan enhet, som exempelvis ett annat institut eller ett broinstitut, befogenheter att skriva
ned eller dra in aktier, eller skriva ned eller konvertera skulder i ett fallerat institut, befogenheten att byta ut
ledningen och befogenhet för att införa en tillfällig inställning av betalningen av fordringar. Kompletterande
befogenheter behövs, exempelvis befogenheten att kräva fortsatt upprätthållna bastjänster från andra delar av
koncernen.
(85)
Det är inte nödvändigt att exakt föreskriva hur resolutionsmyndigheterna bör ingripa i det fallerade institutet.
Resolutionsmyndigheterna bör kunna välja mellan att ta över kontroll genom ett direkt ingripande i institutet eller
genom föreskrifter. De bör besluta med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det förefaller inte
nödvändigt att föreskriva en enhetlig modell på detta stadium för att säkerställa ett effektivt samarbete mellan
medlemsstater.
(86)
Resolutionsramen bör innehålla procedurkrav för att säkerställa att resolutionsåtgärder vederbörligen meddelas och,
med de begränsade undantag som anges i detta direktiv, offentliggörs. Eftersom uppgifter som resolutionsmyn
digheter och deras yrkesmässiga rådgivare inhämtar under resolutionsförfarandet sannolikt är känsliga innan
resolutionsbeslutet offentliggörs, bör emellertid sådana uppgifter omfattas av en effektiv sekretessordning. Det
måste beaktas att information om innehållet och de närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplanerna
och resultatet av en bedömning av de planerna kan få vittgående konsekvenser, särskilt på företagen i fråga. All
information som tillhandahålls om ett beslut innan det fattas måste antas få effekter på offentliga och privata
intressen som berörs av åtgärden, oavsett om det gäller huruvida villkoren för resolution är uppfyllda eller till
lämpningen av ett specifikt verktyg eller någon åtgärd under förfarandena. Redan uppgiften om att resolutions
myndigheten undersöker ett visst institut skulle enbart det emellertid kunna få negativa följder för det institutet.
Det är därför nödvändigt att säkerställa att det finns lämpliga mekanismer för att upprätthålla sekretessen kring
sådan information, såsom innehållet och de närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplaner och
resultatet av bedömningar som genomförts i det sammanhanget.
(87)
Resolutionsmyndigheter bör ha ytterligare befogenheter för att säkerställa att överföringen av aktier eller skuld
instrument, tillgångar, rättigheter och skulder effektivt genomförs. Befogenheterna bör, med förbehåll för de
skyddsåtgärder som anges i detta direktiv, inkludera befogenheten att avlägsna tredje mäns rättigheter från de
överförda instrumenten eller tillgångarna och befogenheten att verkställa avtal och att tillgodose kontinuitet i
överenskommelser gentemot mottagaren av de överförda tillgångarna och aktierna. Emellertid bör anställdas rätt
att säga upp ett anställningsavtal inte påverkas. En parts rätt att säga upp ett avtal med ett institut under resolution
eller en koncernenhet till ett sådant av andra skäl än resolution av ett fallerat institut bör inte heller påverkas.
Resolutionsmyndigheterna bör ha den kompletterande befogenheten att kräva att den resterande delen av ett
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/203
1541
SOU 2014:52
Bilaga 5
institut som avvecklas enligt normala insolvensförfaranden tillhandahåller tjänster som är nödvändiga för att
institutet till vilket tillgångar eller aktier har överförts genom användning av verktyget försäljning av verksamhet
eller broinstitutverktyget ska kunna bedriva sin verksamhet.
(88)
I enlighet med artikel 47 i stadgan har de berörda parterna rätt till en rättvis rättegång och till ett effektivt
rättsmedel mot åtgärder som berör dem. Därför bör beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna kunna över
klagas.
(89)
Krishanteringsåtgärder som vidtas av nationella resolutionsmyndigheter kan kräva en komplicerad ekonomisk
bedömning och ett stort handlingsutrymme. De nationella resolutionsmyndigheterna har specifikt utrustats med
den expertis som behövs för att utföra de bedömningarna och besluta om lämplig användning av handlings
utrymmet. Det är därför viktigt att säkerställa att de komplicerade ekonomiska bedömningar som görs i det
sammanhanget av de nationella resolutionsmyndigheterna används som grund av de nationella domstolarna när
de ser över de berörda krishanteringsåtgärderna. De bedömningarnas komplicerade karaktär bör dock inte hindra
nationella domstolar från att undersöka om de bevis som resolutionsmyndigheter åberopar är materiellt riktiga,
tillförlitliga och samstämmiga, om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som bör beaktas för att bedöma
en komplicerad situation och om de styrker de slutsatser som dragits.
(90)
Eftersom detta direktiv syftar till att täcka synnerligen brådskande situationer och eftersom uppskjutandet av ett
beslut av resolutionsmyndigheterna skulle kunna förhindra kontinuiteten för kritiska funktioner, är det nödvändigt
att föreskriva att inlämnandet av en ansökan om omprövning inte automatiskt bör skjuta upp verkan av det beslut
som ansökan gäller och att resolutionsmyndighetens beslut bör vara verkställbart omedelbart med en presumtion
att det skulle strida mot allmänintresset att skjuta upp det.
(91)
Där det behövs för att skydda tredje män som i god tro har förvärvat tillgångar, rättigheter och skulder i institutet
under resolution genom myndigheternas utövande av sina resolutionsbefogenheter, och för att säkerställa sta
biliteten på de finansiella marknaderna, bör ett överklagande vidare inte påverka någon senare förvaltningshandling
eller transaktion som ingåtts på grundval av ett ogiltigförklarat beslut. Rättsverkningar vid ett felaktigt beslut bör
därför i sådana fall begränsas till ersättning för den skada som de berörda personerna lidit.
(92)
Eftersom krishanteringsåtgärder får vidtas akut på grund av allvarliga finansiella stabilitetsrisker i medlemsstaten
och unionen, bör den nationella rätten föreskriva skyndsamma förfaranden avseende en ansökan till en rättslig
myndighet om förhandsgodkännande av en krishanteringsåtgärd och domstolens behandling av en sådan ansökan.
Med tanke på kravet att en krishanteringsåtgärd måste vidtas brådskande, bör domstolen ge sitt svar inom 24
timmar och medlemsstaterna bör säkerställa att den berörda myndigheten kan fatta sitt beslut omedelbart efter det
att domstolen gett sitt godkännande. Detta påverkar inte den rätt som de berörda parterna kan ha att lämna en
ansökan till domstolen om att upphäva en krishanteringsåtgärd under en begränsad period efter det att reso
lutionsmyndigheten fattat krishanteringsåtgärden.
(93)
För att uppnå en effektiv resolution och för att undvika lagvalskonflikter är det väsentligt att inga normala
insolvensförfaranden med avseende på det fallerade institutet inleds eller fortgår medan resolutionsmyndigheten
utövar sina resolutionsbefogenheter eller tillämpar resolutionsverktygen, utom på resolutionsmyndighetens initiativ
eller med dess samtycke. Det är lämpligt och nödvändigt att för en begränsad period uppskjuta vissa avtalsför
pliktelser, för att ge resolutionsmyndigheten tid att faktiskt tillämpa resolutionsverktygen. Detta bör dock inte gälla
förpliktelser avseende system som förtecknas i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG ( 1 ), centrala
motparter och centralbanker. Direktiv 98/26/EG minskar risken som är förknippad med att delta i system för
överföring av betalningar och värdepapper, i synnerhet genom att minska störningarna i händelse av att en
deltagare i systemet blir insolvent. För att säkerställa att de skydden tillämpas korrekt i krissituationer, samtidigt
som lämplig säkerhet för operatörer av system för överföring av betalningar och värdepapper och andra mark
nadsaktörer upprätthålls, föreskriver detta direktiv att en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd inte
ensamt anses vara insolvensförfaranden i den mening som avses i direktiv 98/26/EG, under förutsättning att
väsentliga förpliktelser enligt avtalet fortsätter att uppfyllas. Ingenting i detta direktiv inkräktar dock på driften
av ett system enligt direktiv 98/26/EG eller den rätt till säkerhet som garanteras i artikel 9 i direktiv 98/26/EG.
SV
L 173/204
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar
och värdepapper (EGT L 166, 11.6.1998, s. 45).
1542
SOU 2014:52
Bilaga 5
(94)
För att säkerställa att resolutionsmyndigheter, när de överför tillgångar och skulder till en privat köpare eller ett
broinstitut, har en tillräcklig period för att identifiera avtal som behöver överföras, kan det vara lämpligt att införa
proportionerliga begränsningar för motparters rätt att säga upp, påskynda eller på annat sätt avsluta finansiella
avtal innan överföringen görs. Sådana begränsningar skulle vara nödvändiga för att myndigheterna ska kunna få en
rättvisande bild av balansräkningen för det fallerade institutet, utan de förändringar av värden och omfattning som
en utbredd användning av rättigheter att säga upp avtal skulle medföra. För att i så liten utsträckning som möjligt
ingripa i motparters avtalsmässiga rättigheter, bör begränsningen av rättigheter att säga upp avtal enbart gälla med
avseende på den krisförebyggande åtgärden eller krishanteringsåtgärden, inbegripet en inträffad händelse med
direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd, medan rättigheter att säga upp avtal på grund av försum
melser, inklusive underlåtenhet att betala eller tillhandahålla marginalsäkerheter, bör kvarstå.
(95)
För att bevara rättmätiga kapitalmarknadsarrangemang vid överföring av vissa, men inte alla, tillgångar, rättigheter
och skulder i ett fallerat institut, är det lämpligt att inkludera skyddsåtgärder för att i förekommande fall förhindra
uppdelning av skulder med koppling till varandra, rättigheter och avtal. En sådan begränsning av viss praxis i
samband med avtal med koppling till varandra bör utsträckas till att även gälla avtal med samma motpart som
täcks av säkerhetsarrangemang, finansiella säkerhetsarrangemang med överföring av äganderätt, kvittnings- eller
nettningsarrangemang och strukturerade finansieringsarrangemang. Om skyddsåtgärden är tillämplig bör reso
lutionsmyndigheterna vara skyldiga att överföra alla avtal med koppling till varandra i ett skyddat arrangemang
eller låta alla ligga kvar i det resterande fallerande institutet. Skyddsåtgärderna bör säkerställa att behandlingen av
exponeringar som täcks av ett nettningsavtal i enlighet med direktiv 2013/36/EU inte påverkas vid beräkning av
lagstadgat kapital.
(96) Säkerställandet av att resolutionsmyndigheter förfogar över samma verktyg och befogenheter kommer att under
lätta samordnade insatser om en gränsöverskridande fallerande koncern, men samtidigt framstår ytterligare insatser
nödvändiga för att främja samarbete och förhindra splittrade nationella reaktioner. Resolutionsmyndigheter bör
vara skyldiga att samråda och samarbeta inom resolutionskollegier när de försätter koncernenheter i resolution för
att kunna enas om en koncernresolutionsordning. Resolutionskollegier bör inrättas kring en kärna bestående av de
redan befintliga tillsynskollegierna, genom att inkludera resolutionsmyndigheter, med deltagande av behöriga
ministerier, centralbanker, EBA och, där så är lämpligt, myndigheter med ansvar för tillsyn av insättningsgaranti
systemen. Vid en kris bör resolutionskollegiet utgöra ett forum för informationsutbyte och samordning av reso
lutionsåtgärder.
(97)
Vid resolution av gränsöverskridande koncerner bör en avvägning göras mellan, å ena sidan, behovet av för
faranden som tar hänsyn till situationens brådskande karaktär och möjliggör effektiva, rättvisa och snabba lös
ningar för koncernen som helhet, och, å andra sidan, behovet av att skydda den finansiella stabiliteten i alla de
medlemsstater som koncernen är verksam i. De olika resolutionsmyndigheterna bör dela med sig av sina syn
punkter i resolutionskollegiet. Resolutionsåtgärder som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå bör
utarbetas och diskuteras mellan olika resolutionsmyndigheter inom ramen för koncernresolutionsplanerna. Reso
lutionskollegier bör införliva synpunkterna från resolutionsmyndigheterna i alla de medlemsstater där koncernen är
verksam, i syfte att underlätta snabba och gemensamma beslut närhelst möjligt. När resolutionsmyndigheten vidtar
åtgärder på koncernnivå bör den alltid beakta effekterna på den finansiella stabiliteten i de medlemsstater där
koncernen är verksam. Detta bör säkerställas genom möjligheten för resolutionsmyndigheterna i den medlemsstat
där dotterföretaget är etablerat att invända mot koncernresolutionsmyndighetens beslut, inte enbart om reso
lutionsåtgärdernas lämplighet, utan även med hänvisning till behovet att skydda den finansiella stabiliteten i den
medlemsstaten.
(98)
Resolutionskollegiet bör inte vara ett beslutsfattande organ utan ett forum som gör det lättare för nationella
myndigheter att fatta beslut. De gemensamma besluten bör fattas av de berörda nationella myndigheterna.
(99)
Framtagandet av en koncernresolutionsordning bör underlätta en samordnad resolution som mer sannolikt ger det
bästa resultatet för koncernens alla institut. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå bör föreslå koncernreso
lutionsordningen och överlämna den till resolutionskollegiet. Nationella resolutionsmyndigheter som inte samtyc
ker till ordningen eller beslutar att vidta andra separata resolutionsåtgärder bör ange skälen till invändningarna och
underrätta resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de övriga resolutionsmyndigheter som omfattas av kon
cernresolutionsordningen om de skälen tillsammans med uppgifter om alla eventuella separata resolutionsåtgärder
de avser att vidta. En nationell myndighet som beslutar att avvika från koncernresolutionsordningen bör noggrant
överväga de potentiella effekterna på den finansiella stabiliteten i de medlemsstater där övriga resolutionsmyndig
heter är belägna och de potentiella effekterna på andra delar av koncernen.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/205
1543
SOU 2014:52
Bilaga 5
(100)
Som en del av koncernresolutionsordningen bör myndigheter uppmanas använda samma verktyg på juridiska
personer som uppfyller kraven för resolution. Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå bör ha befogenhet att
använda broinstitut-verktyget på koncernnivå för att stabilisera koncernen som helhet (vilket där så är lämpligt kan
inbegripa överenskommelser om bördefördelning). Äganderätten till dotterföretag kan överföras till brobanken för
att senare säljas vidare, antingen som ett helhetspaket eller var för sig, på rimliga marknadsvillkor. Vidare bör
resolutionsmyndigheterna på koncernnivå ha befogenhet att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget på moderföre
tagsnivå.
(101)
En effektiv resolution av internationellt verksamma institut och koncerner kräver samarbete mellan unionen,
medlemsstater och resolutionsmyndigheter i tredjeland. Samarbetet kommer att underlättas, om tredjeländers
resolutionsordningar baseras på gemensamma principer och strategier som håller på att utvecklas av rådet för
finansiell stabilitet och G20-gruppen. EBA bör i det syftet ges befogenhet att utarbeta och ingå icke-bindande
ramavtal för samarbete med myndigheter i tredjeland i enlighet med artikel 33 i förordning (EU) nr 1093/2010
och nationella myndigheter bör ha tillåtelse att ingå bilaterala överenskommelser som ligger i linje med EBA:s
ramavtal. Utvecklingen av de överenskommelserna mellan nationella myndigheter som ansvarar för hanteringen av
fallerande globala företag bör vara ett sätt att säkerställa effektiv planering, effektivt beslutsfattande och samordning
vad gäller internationella koncerner. Arrangemangen bör generellt sett vara ömsesidiga. Nationella resolutions
myndigheter bör, i förekommande fall som en del av ett europeiskt resolutionskollegium, erkänna och verkställa
tredjelands resolutionsförfaranden under de omständigheter som anges i detta direktiv.
(102)
Samarbete bör äga rum både med avseende på dotterföretag inom unionen eller tredjelandskoncerner och med
avseende på filialer till unionsinstitut eller institut i tredjeland. Dotterföretag till tredjelandskoncerner är företag
som är etablerade i unionen och därför omfattas fullt ut av unionsrätten, inklusive de resolutionsverktyg som
föreskrivs i detta direktiv. Det är emellertid nödvändigt att medlemsstaterna behåller rätten att agera i fråga om
filialer till institut med huvudkontor i tredjeland, när erkännandet och tillämpningen av resolutionsförfaranden i
tredjeland i samband med en filial skulle äventyra den finansiella stabiliteten i unionen eller när insättare i unionen
inte skulle behandlas likvärdigt med insättare från tredjeland. Under de omständigheterna och under övriga
omständigheter som anges i detta direktiv bör medlemsstaterna, efter samråd med de nationella resolutionsmyn
digheterna, ha rätten att vägra erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland med avseende på unionsfilialer till
tredjelandsinstitut.
(103)
Det finns omständigheter där de tillämpade resolutionsverktygens effektivitet kan bero på tillgången till kortfristig
finansiering för ett institut eller ett broinstitut, utställandet av garantier till potentiella köpare eller tillhandahål
landet av kapital till broinstitutet. Oberoende av centralbankernas uppgift att tillhandahålla likvida medel till det
finansiella systemet även i svåra tider, är det viktigt att medlemsstaterna upprättar finansieringsordningar för att
undvika att de medel som krävs för sådana ändamål tas från de nationella budgetarna. Det bör vara finanssektorn
som helhet som finansierar stabiliseringen av det finansiella systemet.
(104)
Som en allmän regel bör medlemsstaterna inrätta sina nationella finansieringsarrangemang genom fonder som
kontrolleras av resolutionsmyndigheterna och som ska användas för de ändamål som anges i detta direktiv. Det
bör dock anges ett strängt avgränsat undantag som, under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda, tillåter
medlemsstater att inrätta sina nationella finansieringsarrangemang genom obligatoriska bidrag från institut som
är auktoriserade inom deras territorium och som inte ägs genom fonder som kontrolleras av deras resolutions
myndigheter.
(105)
I princip bör bidrag insamlas från finanssektorn före och oberoende av en eventuell resolutionsinsats. Om sådan
förhandsfinansiering inte räcker till för att täcka de förluster eller kostnader som tillämpningen av finansierings
ordningarna ger upphov till, bör ytterligare bidrag insamlas för att bära den ytterligare kostnaden eller förlusten.
(106)
För att uppnå en kritisk massa och undvika procykliska effekter som skulle uppstå om finansieringsordningar
enbart byggde på bidrag i efterhand i en systemkris, är det absolut nödvändigt att de på förhand tillgängliga
finansiella medlen i de nationella finansieringsordningarna som minimum uppgår till en viss lägsta målnivå.
SV
L 173/206
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1544
SOU 2014:52
Bilaga 5
(107)
För att säkerställa en rättvis beräkning av bidragen och ge incitament att driva verksamhet enligt en mindre
riskfylld modell, bör bidrag till nationella finansieringsordningar spegla den grad av kredit-, likviditets- och mark
nadsrisk som instituten har tagit på sig.
(108)
Att säkerställa effektiv resolution av fallerande institut inom unionen utgör en väsentlig del i fullbordandet av den
inre marknaden. Sådana instituts fallissemang påverkar inte bara den finansiella stabiliteten på de marknader där de
är verksamma, utan också hela unionens finansiella marknad. Med fullbordandet av den inre marknaden för
finansiella tjänster har växelverkan mellan de olika nationella finansiella systemen förstärkts. Institut är verksamma
utanför den medlemsstat där de är etablerade och är sammankopplade genom interbankmarknaden och andra
marknader som i huvudsak är alleuropeiska. Säkerställande av en effektiv finansiering av resolutionen av de
instituten i alla medlemsstater ligger inte bara i de medlemsstaters intresse i vilka instituten är verksamma utan
också i alla medlemsstaters allmänna intresse som ett medel att säkerställa likvärdiga spelregler och få inre
marknaden för finansiella tjänster att fungera bättre. Inrättande av ett europeiskt system för finansieringsordningar
bör säkerställa att alla institut som är verksamma inom unionen omfattas av lika effektiva finansieringsordningar
för resolution och bidra till den inre marknadens stabilitet.
(109)
För att bygga upp motståndskraften hos det europeiska systemet för finansieringsordningar, och i enlighet med det
uppställda kravet att finansieringen i första hand bör komma från aktieägare och borgenärer i institutet under
resolution och sedan från finanssektorn snarare än från offentliga budgetar, får finansieringsordningar vid behov
begära att få lån från andra finansieringsordningar. Likaledes bör de ha befogenhet att bevilja lån till andra
ordningar som har behov. Sådan utlåning bör vara helt frivillig. Beslutet att låna ut till andra ordningar bör fattas
av den utlånande finansieringsordningen, men medlemsstaterna bör med anledning av potentiella budgetkon
sekvenser kunna kräva samråd med eller samtycke från det behöriga ministeriet.
(110)
Även om finansieringsordningar upprättas på nationell nivå, bör de göras ömsesidiga när det gäller resolution av
koncerner under förutsättning att nationella myndigheter kan komma överens om resolutionen av institutet.
Insättningar som omfattas av insättningsgarantisystem bör inte bära några förluster under resolutionsprocessen.
När en resolutionsåtgärd säkerställer att insättare fortsätter att ha tillgång till sina insättningar, bör de insättnings
garantisystem som ett institut under resolution är anslutet till vara skyldiga att lämna ett bidrag som högst uppgår
till de förluster som de skulle ha drabbats av om institutet hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden.
(111)
Även om garanterade insättningar är skyddade från förluster vid resolution kan andra kvalificerade insättningar
finnas tillgängliga för att absorbera förluster. För att ge ett visst skydd åt fysiska personer och mikroföretag samt
små och medelstora företag som har kvalificerade insättningar som överstiger beloppet för garanterade insättningar
bör sådana insättningar i den nationella rätten som reglerar normala insolvensförfaranden ges högre prioritet än
fordringar från vanliga oprioriterade borgenärer. Insättningsgarantisystemets fordring bör i sådan nationell rätt ges
ännu högre prioritet än de ovannämnda kategorierna kvalificerade insättningar. Det behövs en harmonisering av
nationell insolvensrätt inom det området för att minimera exponeringen för medlemsstaters resolutionsfonder
enligt principen om ”inte sämre villkor för borgenär” som anges i detta direktiv.
(112)
När insättningar överförs till ett annat kreditinstitut i samband med resolutionen av ett institut, bör insättare inte
försäkras utöver den garantinivå för insättningar som föreskrivs i direktiv 2014/49/EU. Därför bör fordringar som
avser kvarvarande insättningar i institutet under resolution begränsas till skillnaden mellan de medel som överförts
och insättningsgarantinivån som anges i direktiv 2014/49/EU. I de fall överförda insättningar överskrider insätt
ningsgarantinivån, bör insättaren inte ha någon fordran på insättningsgarantisystemet vad gäller kvarvarande
insättningar i institutet under resolution.
(113)
Upprättandet av finansiella ordningar som inrättar det europeiska system för finansieringsordningar som fastställs i
detta direktiv bör säkerställa samordning av användningen av tillgängliga medel för resolution på nationell nivå.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/207
1545
SOU 2014:52
Bilaga 5
(114)
Befogenheten att anta akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget bör delegeras till kommissionen för att specificera
kriterier för definition av kritiska funktioner och kärnaffärsområden vid tillämpningen av detta direktiv, de om
ständigheter när uteslutning av skulder från nedskrivning eller krav för omvandling enligt detta direktiv är
nödvändiga, ordningsklasserna för vilka medlemsstaterna ska säkerställa lämpligt skydd genom partiella överföring
ar, sättet på vilket institutets bidrag till finansiella arrangemang vid resolution bör anpassas i förhållande till deras
riskprofil, skyldigheter i fråga om registrering, redovisning och rapportering och andra skyldigheter för att säker
ställa att förhandsbidrag faktiskt betalas, och enligt vilka omständigheter och på vilka villkor ett institut tillfälligt får
undantas från att betala efterhandsbidrag. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd
under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade
akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker
så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.
(115)
När det anges i detta direktiv är det är lämpligt att EBA bör främja konvergens i nationella myndigheters praxis
genom riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010. På de områden som inte omfattas av
tekniska standarder för tillsyn eller genomförande kan EBA på eget initiativ utfärda riktlinjer och rekommenda
tioner om tillämpningen av unionsrätten.
(116)
Europaparlamentet och rådet bör kunna invända mot den delegerade akten inom en period på tre månader från
delgivningsdatum. Europaparlamentet och rådet bör kunna underrätta de andra institutionerna om sina avsikter att
inte invända.
(117)
Tekniska standarder på området för finansiella tjänster bör underlätta en konsekvent harmonisering och ett till
fredsställande skydd för insättare, investerare och konsumenter över hela unionen. Det skulle i de fall som anges i
detta direktiv vara effektivt och lämpligt att anförtro EBA, som är ett organ med mycket specialiserad sakkunskap,
uppdraget att utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn och genomförande som inte inbegriper politiska
val, att läggas fram för kommissionen.
(118)
Kommissionen bör, när så anges i detta direktiv, anta förslag till tekniska standarder för tillsyn som utarbetats av
EBA genom delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU)
nr 1093/2010. Kommissionen bör, när så anges i detta direktiv, anta förslag till tekniska standarder för genom
förande som utarbetats av EBA genom genomförandeakter enligt artikel 291 i EUF-fördraget, i enlighet med
artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
(119)
Ömsesidigt erkännande och verkställighet i alla medlemsstater av beslut om resolution eller likvidation av institut
med filialer i andra medlemsstater än där institutet har sitt säte regleras av Europaparlamentets och rådets direktiv
2001/24/EG ( 1 ). I det direktivet säkerställs att alla institutets tillgångar och skulder, oberoende av det land där de
finns, hanteras med ett enda förfarande i hemmedlemsstaten och att borgenärer i värdmedlemsstaterna behandlas
på samma sätt som borgenärer i hemmedlemsstaten. För att uppnå en effektiv resolution bör direktiv 2001/24/EG
vara tillämpligt vid användningen av resolutionsverktygen både när de instrumenten tillämpas på institut och när
de tillämpas på andra enheter som täcks av resolutionssystemet. Direktiv 2001/24/EG bör därför ändras i enlighet
med detta.
(120)
Unionens bolagsrättsdirektiv innehåller tvingande regler för skyddet av aktieägare och borgenärer i institut som
omfattas av tillämpningsområdet för de direktiven. I en situation där resolutionsmyndigheter måste agera snabbt,
kan reglerna hindra effektiva insatser från resolutionsmyndigheters sida och deras användning av resolutionsverktyg
och resolutionsbefogenheter, och lämpliga undantag bör anges i detta direktiv. För att garantera största möjliga
rättsliga förutsebarhet för intressenter bör undantagen vara tydligt och snävt definierade, och de bör endast
användas i allmänintresset och när de utlösande villkoren för resolution har uppfyllts. Användningen av reso
lutionsverktyg förutsätter att de resolutionsmål och villkor för resolution som anges i detta direktiv har uppfyllts.
SV
L 173/208
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut
(EGT L 125, 5.5.2001, s. 15).
1546
SOU 2014:52
Bilaga 5
(121)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/30/EU ( 1 ) innehåller regler om aktieägares rättigheter att besluta om
ökningar och minskningar av kapitalet, om deras rättighet att delta i en eventuell ny kontant aktieemission, om
borgenärsskydd i fall av nedsättning av kapitalet och sammankallande av bolagsstämma i händelse av allvarlig
kapitalförlust. Dessa regler kan förhindra snabba ingrepp från resolutionsmyndigheters sida och det bör föreskrivas
lämpliga undantag från dem.
(122)
I Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU ( 2 ) fastställs regler bland annat om att fusioner ska godkän
nas av bolagsstämman i varje fusionerande bolag, om kraven på skriftlig fusionsplan, redogörelser från ledning och
sakkunniga samt om borgenärsskydd. Rådets direktiv 82/891/EEG ( 3 ) innehåller liknande regler om delning av
aktiebolag. I Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG ( 4 ) fastställs motsvarande regler för gränsöver
skridande fusioner av bolag med begränsat ansvar. Det bör införas lämpliga undantag från de direktiven för att
möjliggöra snabba åtgärder från resolutionsmyndigheters sida.
(123)
I Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG ( 5 ) föreskrivs en skyldighet att lämna ett obligatoriskt upp
köpserbjudande för alla bolagets aktier till skäligt pris, som definieras i det direktivet, om en aktieägare, direkt eller
indirekt och ensam eller i samförstånd med andra, förvärvar en viss procentandel av det bolagets aktier, vilket ger
denne kontroll över bolaget och definieras i nationell rätt. Syftet med regeln om obligatoriskt uppköpserbjudande
är att skydda minoritetsägarna i händelse av förändringar av kontrollen över bolaget. Emellertid kan en sådan
kostsam skyldighet avskräcka möjliga investerare i det berörda institutet, och därigenom göra det svårt för reso
lutionsmyndigheterna att utöva alla sina resolutionsbefogenheter. Det bör föreskrivas lämpliga undantag från regeln
om obligatoriskt uppköpserbjudande i den mån som utövandet av resolutionsbefogenheterna så kräver. Efter
resolutionsperioden bör emellertid regeln om obligatoriskt uppköpserbjudande tillämpas på alla aktieägare som
förvärvar kontrollen över det berörda institutet.
(124)
I Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG ( 6 ) föreskrivs om aktieägares processuella rättigheter i sam
band med bolagsstämmor. I direktiv 2007/36/EG föreskrivs bland annat om minimitiden för kallelser till bolags
stämmor och om innehållet i kallelsen till bolagsstämma. De reglerna kan förhindra snabba insatser från reso
lutionsmyndigheters sida och lämpliga undantag från direktivet bör föreskrivas. Före en resolution kan det finnas
behov av en snabb ökning av kapitalet, när institutet inte uppfyller eller sannolikt inte kommer att uppfylla kraven
i förordning (EU) nr 575/2013/EG och direktiv 2013/36/EU och en ökning av kapitalet sannolikt kan återställa
den finansiella situationen och undvika en situation där tröskelvillkoren för resolution är uppfyllda. I sådana
situationer bör det tillåtas en möjlighet att med kort varsel sammankalla en bolagsstämma. Emellertid bör ak
tieägarna ha fortsatt beslutanderätt om ökningen och om en förkortad tid för kallelser till bolagsstämmor.
Lämpliga undantag från direktiv 2007/36/EG bör föreskrivas för införandet av den mekanismen.
(125)
För att se till att resolutionsmyndigheter är representerade i det europeiska system för finansiell
tillsyn som inrättades genom förordning (EU) nr 1092/2010, förordning (EU) nr 1093/2010, Europaparlamentets
och rådets förordning (EU) nr
1094/2010
( 7 ) och Europaparlamentet och rådets förordning (EU)
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/209
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/30/EU av den 25 oktober 2012 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i
medlemsstaterna av de i artikel 54 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avsedda bolagen i bolagsmännens
och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skydds
åtgärderna likvärdiga (EUT L 315, 14.11.2012, s. 74).
( 2 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU av den 5 april 2011 om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat
ansvar (EUT L 110, 29.4.2011, s. 1).
( 3 ) Rådets sjätte direktiv 82/891/EEG av den 17 december 1982 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om delning av aktiebolag
(EGT L 378, 31.12.1982, s. 47).
( 4 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG av den 26 oktober 2005 om gränsöverskridande fusioner av bolag med
begränsat ansvar (EUT L 310, 25.11.2005, s. 1).
( 5 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden (EUT L 142, 30.4.2004, s. 12).
( 6 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG av den 11 juli 2007 om utnyttjande av vissa av aktieägares rättigheter i
börsnoterade företag (EUT L 184, 14.7.2007, s. 17).
( 7 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsyns
myndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av
kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 48).
1547
SOU 2014:52
Bilaga 5
nr 1095/2010 ( 1 ) och för att säkerställa att EBA har den sakkunskap som krävs för att utföra de uppgifter som
föreskrivs i detta direktiv, bör förordning (EU) nr 1093/2010 ändras för att inkludera nationella resolutionsmyn
digheter enligt definitionen i detta direktiv i det begrepp behöriga myndigheter som fastställs genom den för
ordningen. Ett sådant likställande av resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter enligt förordning (EU)
nr 1093/2010 är förenligt med de uppgifter som tilldelas EBA enligt artikel 25 i förordning (EU) nr 1093/2010
för att bidra till och aktivt delta i utvecklingen och samordningen av effektiva och konsekventa planer för
återhämtning och resolution och att eftersträva att underlätta en resolution av fallerande institut och särskilt
gränsöverskridande koncerner.
(126)
För att säkerställa att institut, de som i praktiken kontrollerar deras affärsverksamhet och deras ledningsorgan
fullgör de skyldigheter som följer av detta direktiv och för att säkerställa att de behandlas på ett likartat sätt i hela
unionen bör medlemsstaterna vara skyldiga att föreskriva administrativa sanktioner och andra administrativa
åtgärder som är effektiva, proportionerliga och avskräckande. Administrativa sanktioner och andra administrativa
åtgärder som fastställs av medlemsstaterna bör därför uppfylla vissa väsentliga krav vad gäller adressater, kriterier
som bör beaktas när en sanktion eller annan administrativ åtgärd tillämpas, offentliggörande av sanktioner eller
andra administrativa åtgärder, centrala sanktioneringsbefogenheter och nivåer för administrativa avgifter. EBA bör,
under sträng sekretess, upprätthålla en central databas över alla administrativa sanktioner och information om de
överklaganden som behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter rapporterat till EBA.
(127)
I detta direktiv hänvisas till både administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder för att täcka in alla
åtgärder som vidtas efter det att en överträdelse har begåtts och som är ägnade att förebygga nya överträdelser,
oavsett om åtgärderna i nationell rätt uppfyller kraven för en sanktion eller en annan administrativ åtgärd.
(128)
Även om inget hindrar medlemsstaterna från att fastställa regler om såväl administrativa sanktioner som straff
rättsliga påföljder för samma överträdelser bör medlemsstaterna inte åläggas att fastställa regler om administrativa
sanktioner vid de överträdelser av detta direktiv som omfattas av nationell straffrätt. Medlemsstaterna är i enlighet
med nationell rätt inte skyldiga att utdöma såväl administrativa sanktioner som straffrättsliga påföljder för samma
brott, men kan göra det om deras nationella rätt tillåter det. Bibehållandet av straffrättsliga påföljder snarare än
administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder vid överträdelser mot detta direktiv bör dock inte
minska eller på annat sätt påverka resolutionsmyndigheters och behöriga myndigheters förmåga att inom fastställd
tid samarbeta och få tillgång till och utbyta information med resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter i
andra medlemsstater vid tillämpning av detta direktiv, även efter det att dessa överträdelser har överlämnats till de
behöriga rättsliga myndigheterna för lagföring.
(129)
I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och
kommissionen om förklarande dokument ( 2 ) har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta
anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika
delarna i ett direktiv och motsvarande delar i nationella instrument för införlivande. Med avseende på detta direktiv
anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.
(130)
Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de rättigheter, friheter och principer som
erkänns särskilt i stadgan, och särskilt rätten till egendom, rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk
domstol samt rätten till försvar.
(131)
Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att harmonisera regler och förfaranden för resolution av institut, inte i
tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva utan snarare, på grund av hur instituts fallissemang
kan påverka hela unionen, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med sub
sidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i
samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
SV
L 173/210
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsyns
myndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av
kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 84).
( 2 ) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.
1548
SOU 2014:52
Bilaga 5
(132)
När behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter fattar beslut eller vidtar åtgärder inom ramen för detta
direktiv bör de alltid dels ta vederbörlig hänsyn till vilka effekter deras beslut och åtgärder får för den finansiella
stabiliteten i andra medlemsstater och för den ekonomiska situationen i andra medlemsstater, dels beakta vikten av
alla eventuella dotterföretag eller filialer för finanssektorn och ekonomin i den medlemsstat där dotterföretaget eller
filialen i fråga är etablerad eller belägen, även i fall där dotterföretaget eller filialen i fråga är av mindre vikt för
koncernen som helhet.
(133)
Kommissionen kommer att se över den allmänna tillämpningen av detta direktiv och då särskilt, mot bakgrund av
de åtgärder som vidtas inom ramen för en unionsrättsakt om inrättande av en resolutionsmekanism som omfattar
mer än en medlemsstat, beakta utövandet av EBA:s befogenheter enligt detta direktiv att medla mellan en reso
lutionsmyndighet i en medlemsstat som omfattas av mekanismen och en resolutionsmyndighet i en medlemsstat
som inte omfattas av den.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
AVDELNING I
TILLÄMPNINGSOMRÅDE, DEFINITIONER OCH MYNDIGHETER
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
1. I detta direktiv fastställs regler och förfaranden för återhämtning och resolution av följande typer av enheter:
a) Institut som är etablerade i unionen.
b) Finansinstitut som är etablerade i unionen och som är dotterföretag till ett kreditinstitut eller värdepappersföretag, eller
till ett företag som avses i led c eller d, och som omfattas av tillsynen över moderföretaget på grundval av grupp
baserad tillsyn i enlighet med artiklarna 6–17 i förordning (EU) nr 575/2013.
c) Finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet som är
etablerade i unionen.
d) Finansiella moderholdingföretag i en medlemsstat, finansiella moderholdingföretag inom unionen, blandade finansiella
moderholdingföretag i en medlemsstat, blandade finansiella moderholdingföretag inom unionen.
e) Filialer till institut som är etablerade utanför unionen i enlighet med de särskilda villkor som föreskrivs i detta direktiv.
Resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter ska när de fastställer och tillämpar kraven enligt detta direktiv, och
använder de olika verktyg som de har till sitt förfogande på en enhet som avses i första stycket, och i överensstämmelse
med specifika bestämmelser, ta hänsyn till dess verksamhets art, dess aktieägarstruktur, dess juridiska form, dess riskprofil,
storlek och juridiska ställning, graden av sammankoppling med andra institut eller med finanssystemet i allmänhet,
omfattningen och komplexiteten hos dess verksamheter, dess medlemskap i institutionella skyddssystem som uppfyller
kraven i artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013 eller andra system för solidariskt ansvar enligt artikel 113.6 i den
förordningen samt huruvida det tillhandahåller några investeringstjänster eller bedriver de verksamheter som avses i
artikel 4.1.2 i direktiv 2014/65/EU.
2. Medlemsstaterna får anta eller behålla regler som är striktare eller kompletterar de som fastställs i detta direktiv och
i de delegerade akter och genomförandeakter som antas på grundval av detta direktiv, under förutsättning att de äger
allmän giltighet och inte står i strid med detta direktiv och de delegerade akter och genomförandeakter som antagits på
grundval av detta direktiv.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/211
1549
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 2
Definitioner
1. I detta direktiv gäller följande definitioner:
1. resolution: tillämpning av ett resolutionsverktyg eller ett verktyg som avses i artikel 37.9 för att uppnå ett eller flera
av de resolutionsmål som fastställs i artikel 31.2.
2. kreditinstitut: kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i förordning (EU) nr 575/2013, med undantag för de
enheter som avses i artikel 2.5 i direktiv 2013/36/EU.
3. värdepappersföretag: värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.2 i förordning (EU) nr 575/2013 som
omfattas av de krav på startkapital som föreskrivs i artikel 28.2 i direktiv 2013/36/EU.
4. finansinstitut: finansinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.26 i förordning (EU) nr 575/2013.
5. dotterföretag: dotterföretag enligt definitionen i artikel 4.1.16 i förordning (EU) nr 575/2013.
6. moderföretag: ett moderföretag enligt definitionen i artikel 4.1.15 a i förordning (EU) nr 575/2013.
7. gruppbaserad: på grundval av den konsoliderade ställningen enligt definitionen i artikel 4.1.47 i förordning (EU)
nr 575/2013.
8. institutionellt skyddssystem: ett system som uppfyller kraven i artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013.
9. finansiellt holdingföretag: ett finansiellt holdingföretag enligt definitionen i artikel 4.1.20 i förordning (EU)
nr 575/2013.
10. blandat finansiellt holdingföretag: ett blandat finansiellt holdingföretag enligt definitionen i artikel 4.1.21 i förordning
(EU) nr 575/2013.
11. holdingföretag med blandad verksamhet: ett holdingföretag med blandad verksamhet enligt definitionen i artikel 4.1.22
i förordning (EU) nr 575/2013.
12. moderholdingföretag i en medlemsstat: ett moderholdingföretag i en medlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1.30 i
förordning (EU) nr 575/2013.
13. finansiellt moderholdingföretag inom unionen: ett finansiellt moderholdingföretag inom EU enligt definitionen i arti
kel 4.1.31 i förordning (EU) nr 575/2013.
14. blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat: ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat
enligt definitionen i artikel 4.1.32 i förordning (EU) nr 575/2013.
15. blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen: ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EU enligt
definitionen i artikel 4.1.33 i förordning (EU) nr 575/2013.
16. resolutionsmål: de resolutionsmål som avses i artikel 31.2.
17. filial: filial enligt definitionen i artikel 4.1.17 i förordning (EU) nr 575/2013.
SV
L 173/212
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1550
SOU 2014:52
Bilaga 5
18. resolutionsmyndighet: den myndighet som en medlemsstat har utsett i enlighet med artikel 3.
19. resolutionsverktyg: ett resolutionsverktyg som avses i artikel 37.3.
20. resolutionsbefogenhet: befogenhet som avses i artiklarna 63–72.
21. behörig myndighet: en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i förordning (EU) nr 575/2013, in
begripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU)
nr 1024/2013 ( 1 ).
22. behöriga ministerier: finansministerier eller andra ministerier i medlemsstaterna med ansvar för ekonomiska, finan
siella och budgetmässiga frågor på nationell nivå enligt nationell uppdelning av ansvarsområden och som utsetts i
enlighet med artikel 3.5.
23. institut: ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag.
24. ledningsorgan: ett ledningsorgan enligt definitionen i artikel 3.1.7 i direktiv 2013/36/EU.
25. verkställande ledning: verkställande ledning enligt definitionen i artikel 3.1.9 i direktiv 2013/36/EU.
26. koncern: ett moderföretag och dess dotterföretag.
27. gränsöverskridande koncern: koncern med koncernenheter etablerade i fler än en medlemsstat.
28. extraordinärt offentligt finansiellt stöd: statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, eller något
annat offentligt finansiellt stöd på överstatlig nivå som skulle utgöra statligt stöd om det gavs på nationell nivå,
vilket ges för att bevara eller återställa bärkraften, likviditeten eller solvensen hos ett institut eller en enhet som
avses i artikel 1.1 b, c eller d eller en koncern vilken ett sådant institut eller en sådan enhet tillhör.
29. akut likviditetsstöd: en centralbanks tillhandahållande av centralbankspengar, eller något annat stöd som kan leda till
ökade centralbankspengar, till ett solitt finansinstitut eller en koncern av solida finansinstitut som har tillfälliga
likviditetsproblem, utan att en sådan transaktion är en del av penningpolitiken.
30. systemkris: störningar i det finansiella systemet som skulle kunna medföra allvarliga negativa konsekvenser för den
inre marknaden och realekonomin. Alla typer av finansiella mellanhänder, marknader och infrastrukturer är
potentiellt systemviktiga i någon utsträckning.
31. koncernenhet: juridisk person som är del av en koncern.
32. återhämtningsplan: en återhämtningsplan som utformas och underhålls av ett institut i enlighet med artikel 5.
33. koncernåterhämtningsplan: en koncernåterhämtningsplan som utformas och upprätthålls i enlighet med artikel 7.
34. betydande filial: en filial som skulle anses vara betydande i en värdmedlemsstat i enlighet med artikel 51.1 i direktiv
2013/36/EU.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/213
( 1 ) Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i
fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 29.10.2013, s. 63).
1551
SOU 2014:52
Bilaga 5
35. kritiska funktioner: aktiviteter, tjänster eller transaktioner som om de upphörde sannolikt skulle leda till störningar av
tjänster som är avgörande för realekonomin eller störa den finansiella stabiliteten på grund av institutets eller
koncernens storlek, marknadsandel, externa och interna sammanlänkning, komplexitet eller gränsöverskridande
verksamhet, i en eller flera medlemsstater, särskilt med avseende på dessa aktiviteters, tjänsters eller transaktioners
utbytbarhet.
36. kärnaffärsområden: affärsområden och kringtjänster som utgör faktiska källor till inkomst, vinst eller har ett fran
chisevärde för ett institut eller en koncern som institutet tillhör.
37. samordnande tillsynsmyndighet: samordnande tillsynsmyndighet enligt definitionen i artikel 4.1.41 i förordning (EU)
nr 575/2013.
38. kapitalbas: kapitalbas enligt definitionen i artikel 4.1.118 i förordning (EU) nr 575/2013.
39. villkor för resolution: de villkor som avses i artikel 32.1.
40. resolutionsåtgärd: ett beslut att placera ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d under resolution
enligt artikel 32 eller 33, tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller utövandet av en eller flera resolutions
befogenheter.
41. resolutionsplan: en resolutionsplan för ett institut som upprättats i enlighet med artikel 10.
42. resolution av en koncern:
a) vidtagande av resolutionsåtgärder på moderföretagsnivå eller på nivån för det institut som omfattas av grupp
baserad tillsyn, eller
b) den samordnade tillämpningen av resolutionsverktyg och resolutionsmyndigheternas utövande av sina befogen
heter med avseende på koncernenheter som uppfyller villkoren för resolution.
43. koncernresolutionsplan: en plan för resolution av en koncern upprättad i enlighet med artiklarna 12 och 13.
44. resolutionsmyndighet på koncernnivå: resolutionsmyndigheten i den medlemsstat i vilken den samordnande tillsyns
myndigheten är belägen.
45. koncernresolutionsordning: en plan som upprättats för resolution av en koncern i enlighet med artikel 91.
46. resolutionskollegium: ett kollegium som inrättats i enlighet med artikel 88 för att utföra de uppgifter som avses i
artikel 88.1.
47. normala insolvensförfaranden: kollektiva insolvensförfaranden som innebär total eller delvis avyttring av en gäldenärs
tillgångar och tillsättande av en likvidator eller förvaltare och som normalt gäller för institut enligt nationell rätt
och antingen specifikt för de instituten eller generellt för alla fysiska eller juridiska personer.
48. skuldinstrument som avses i artikel 63.1 g och j: obligationer och andra former av överlåtbara skuldförbindelser,
instrument som skapar eller bekräftar en skuld samt instrument som ger rätt att förvärva skuldinstrument.
49. moderinstitut i en medlemsstat: ett moderinstitut i en medlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1.28 i förordning (EU)
nr 575/2013.
SV
L 173/214
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1552
SOU 2014:52
Bilaga 5
50. moderinstitut inom unionen: moderinstitut inom EU enligt definitionen i artikel 4.1.29 i förordning (EU)
nr 575/2013.
51. krav på kapitalbas: de krav som anges i artiklarna 92–98 i förordning (EU) nr 575/2013.
52. tillsynskollegium: kollegium av tillsynsmyndigheter som upprättats i enlighet med artikel 116 i direktiv 2013/36/EU.
53. unionens regler om statligt stöd: den ram som fastställs genom artiklarna 107, 108 och 109 i EUF-fördraget samt
förordningar och alla unionsrättsakter, inbegripet riktlinjer, meddelanden och tillkännagivanden, som utfärdats eller
antagits med stöd av artikel 108.4 eller 109 i EUF-fördraget.
54. avveckling: avveckling av tillgångarna i ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
55. verktyg för avskiljande av tillgångar: mekanism för en resolutionsmyndighets överföring av tillgångar, rättigheter eller
skulder i ett institut under resolution till en tillgångsförvaltningsenhet i enlighet med artikel 42.
56. tillgångsförvaltningsenhet: juridisk person som uppfyller kraven i artikel 42.2.
57. skuldnedskrivningsverktyg: mekanism för en resolutionsmyndighets utövande av nedskrivnings- och konverterings
befogenheter med avseende på skulder i ett institut under resolution i enlighet med artikel 43.
58. verktyg för försäljning av verksamhet: mekanism för en resolutionsmyndighets överföring av aktier eller andra ägande
rättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut
under resolution till en köpare som inte är ett broinstitut, i enlighet med artikel 38.
59. broinstitut: juridisk person som uppfyller samtliga krav i artikel 40.2.
60. broinstitutverktyg: mekanism för överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut
under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution, till ett broinstitut, i enlighet
med artikel 40.
61. äganderättsinstrument: aktier, andra instrument som ger äganderätt, instrument som kan konverteras till eller ge rätt
att förvärva aktier eller andra äganderättsinstrument, samt instrument som utgör intressen i aktier eller andra
äganderättsinstrument.
62. aktieägare: aktieägare eller innehavare av andra äganderättsinstrument.
63. överföringsbefogenheter: de befogenheter som specificeras i artikel 63.1 c eller d och avser överföring av aktier, andra
äganderättsinstrument, skuldinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder, eller en kombination av dessa från ett
institut under resolution till en mottagande enhet.
64. central motpart: en central motpart enligt definitionen i artikel 2.1 i förordning (EU) nr 648/2012.
65. derivat: ett derivat enligt definitionen i artikel 2.5 i förordning (EU) nr 648/2012.
66. nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter: de befogenheter som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e-i.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/215
1553
SOU 2014:52
Bilaga 5
67. skuld med säkerhet: en skuld där borgenärens rätt till betalning eller annan form av fullgörande är säkrad genom
inteckning, pantsättning eller panträtt i egendom, eller avtal om säkerheter inklusive skuldförpliktelser till följd av
återköpstransaktioner eller övriga avtal om säkerheter för överförande av äganderätt.
68. kärnprimärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–28.4, 29.1–29.5 eller 31.1 i
förordning (EU) nr 575/2013.
69. övriga primärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i förordning (EU)
nr 575/2013.
70. totalbelopp: det totala belopp som resolutionsmyndigheten har bedömt att kvalificerade skulder ska skrivas ned med
eller konverteras med, i enlighet med artikel 46.1.
71. kvalificerade skulder: skulder och kapitalinstrument som inte räknas som kärnprimärkapitalinstrument, övriga pri
märkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument för ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d och som inte är undantagna från tillämpningsområdet för skuldnedskrivningsverktyget enligt artikel 44.2.
72. insättningsgarantisystem: ett av en medlemsstat infört och officiellt godkänt system för garanti av insättningar i
enlighet med artikel 4 i direktiv 2014/49/EU.
73. supplementärkapitalinstrument: kapitalinstrument eller efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i förordning
(EU) nr 575/2013.
74. tillämpliga kapitalinstrument: övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument vid tillämpning av
avdelning IV kapitel IV avsnitt 5 och avdelning IV kapitel V.
75. konverteringskurs: den faktor som fastställer det antal aktier eller andra äganderättsinstrument som en skuld i en
särskild skuldklass ska konverteras till, med hänvisning till antingen ett enda skuldinstrument i skuldklassen i fråga
eller till ett särskilt värde per enhet av en fordran.
76. drabbad borgenär: borgenär vars krav hänför sig till en skuld som skrivits ned eller konverterats till aktier eller andra
äganderättsinstrument genom utövandet av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten i samband med till
lämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
77. drabbad innehavare: en innehavare av äganderättsinstrument vars äganderättsinstrument dras in genom utövande av
den befogenhet som avses i artikel 63.1 h.
78. berörd myndighet: myndighet i den medlemsstat som i enlighet med artikel 61 identifierats som ansvarig enligt den
statens nationella rätt för att fatta de fastställanden som avses i artikel 59.3.
79. berört moderinstitut: ett moderinstitut i en medlemsstat, ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt holding
företag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett finansiellt moderhol
dingföretag i en medlemsstat, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen, ett blandat finansiellt moderhol
dingföretag i en medlemsstat, eller blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen med avseende på vilket
skuldnedskrivningsverktyget tillämpas.
80. mottagande enhet: en enhet till vilken aktier, andra äganderättsinstrument, skuldinstrument, tillgångar, rättigheter
eller skulder, eller en kombination av dessa poster överförs från ett institut under resolution.
81. bankdag: en dag förutom lördag, söndag eller dag som är allmän helgdag i den berörda medlemsstaten.
SV
L 173/216
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1554
SOU 2014:52
Bilaga 5
82. uppsägningsrätt: rätten att säga upp ett avtal, rättigheter att påskynda, avräkna eller kvitta skyldigheter eller liknande
bestämmelser som upphäver, modifierar eller skjuter upp en avtalsparts skyldighet eller en bestämmelse som
hindrar en skyldighet enligt avtalet från att uppkomma som annars skulle uppkomma.
83. institut under resolution: ett institut, ett finansiellt institut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holding
företag, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, ett
finansiellt moderholdingföretag inom unionen, ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, eller
ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen med avseende på vilket resolutionsåtgärder vidtas.
84. dotterföretag inom unionen: institut som är etablerat i en medlemsstat och som är ett dotterföretag till ett institut eller
ett moderföretag i ett tredjeland.
85. moderföretag inom unionen: ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen eller
ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen.
86. tredjelandsinstitut: en enhet vars huvudkontor är etablerat i ett tredjeland, som skulle omfattas av definitionen av ett
institut om det var etablerat inom unionen.
87. moderföretag i tredjeland: ett moderinstitut, ett finansiellt moderholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderhol
dingföretag som är etablerat i ett tredjeland.
88. resolutionsförfaranden i tredjeland: en åtgärd enligt rätten i ett tredjeland som syftar till att hantera en kris i ett
tredjelandsinstitut eller ett tredjelandsmoderföretag som är jämförbar, i termer av mål och förväntade resultat, med
resolutionsåtgärder enligt detta direktiv.
89. unionsfilial: en filial till ett tredjelandsinstitut som är belägen i en medlemsstat.
90. relevant myndighet i tredjeland: myndighet i tredjeland med ansvar för uppgifter som är jämförbara med de uppgifter
som utförs av resolutionsmyndigheter eller behöriga myndigheter enligt detta direktiv.
91. koncernfinansieringsarrangemang: de finansieringsarrangemang eller arrangemang som medlemsstaten för resolutions
myndigheten på koncernnivå tillämpar.
92. rygg mot rygg transaktion: en transaktion som ingås mellan två koncernenheter för att helt eller delvis överföra den
risk som är förenad med en annan transaktion som har ingåtts mellan en av dessa koncernenheter och en tredje
man.
93. koncerninterna garantier: ett kontrakt genom vilket en koncernenhet garanterar en annan koncernenhets förpliktelser
gentemot en tredje man.
94. garanterade insättningar: garanterade insättningar enligt definitionen i artikel 2.1.5 i direktiv 2014/49/EU.
95. kvalificerade insättningar: kvalificerade insättningar enligt definitionen i artikel 2.1.4 i direktiv 2014/49/EU.
96. säkerställd obligation: instrument som avses i artikel 52.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG ( 1 ).
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/217
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser
företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).
1555
SOU 2014:52
Bilaga 5
97. avtal om finansiell äganderättsöverföring: avtal om finansiell äganderättsöverföring enligt definitionen i artikel 2.1 b i
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG ( 1 ).
98. nettningsavtal: ett avtal i enlighet med vilket ett antal fordringar eller skyldigheter kan omvandlas till en enda
nettofordran, inklusive avtal om slutavräkning där fullgörandet av parternas skyldigheter påskyndas när en utlö
sande händelse inträffar (oavsett hur och var denna definieras) så att de ska fullgöras omedelbart eller avslutas, och i
varje fall omvandlas till eller ersätts av en enda nettofordran, inbegripet slutavräkningsklausuler enligt definitionen i
artikel 2.1 n i i direktiv 2002/47/EG och nettning enligt definitionen i artikel 2 k i direktiv 98/26/EG.
99. kvittningsavtal: avtal i enlighet med vilket två eller flera ömsesidiga fordringar eller skyldigheter som institutet under
resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra.
100. finansiella avtal: bland annat följande avtal och överenskommelser:
a) Värdepappersavtal, inbegripet
i) avtal om köp, försäljning eller lån av ett värdepapper, en grupp eller ett index av värdepapper,
ii) optioner på ett värdepapper eller en grupp eller ett index av värdepapper,
iii) återköps- eller omvända återköpstransaktioner (repor) för ett sådant värdepapper, en sådan grupp eller en
sådant index.
b) Råvaruavtal, inbegripet
i) avtal om köp, försäljning eller lån av en råvara, en råvarugrupp eller ett råvaruindex för framtida leverans,
ii) optioner på en råvara eller råvarugrupp eller ett råvaruindex,
iii) återköps- eller omvända återköpstransaktioner (repor) för en sådan råvara eller råvarugrupp eller ett sådant
råvaruindex.
c) Future- och forwardavtal, inbegripet avtal (som inte är råvaruavtal) om inköp, försäljning eller överföring av en
råvara eller en egendom av någon annan art, tjänst, rättighet eller intresse för ett fastställt pris vid ett framtida
datum.
d) Swappavtal, inbegripet
i) swappar och optioner avseende räntesatser, avista- eller andra växelkurser, valuta, aktieindex eller aktier,
skuldindex eller skuld, råvaruindex eller råvaror, väder, utsläpp eller inflation,
ii) totalavkastningsswappar, kreditspreadsswappar eller kreditswappar,
iii) varje avtal eller transaktion som liknar dem som avses i led i eller ii och som är föremål för återkommande
handel på swapp- eller derivatmarknaderna.
e) Avtal om interbanklån där lånetiden är tre månader eller mindre.
f) Ramavtal för något av de avtal eller överenskommelser som avses i leden a–e.
SV
L 173/218
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet (EGT L 168, 27.6.2002,
s. 43).
1556
SOU 2014:52
Bilaga 5
101. krisförebyggande åtgärd: utövande av befogenheter att direkt avlägsna brister eller hinder för återhämtning enligt
artikel 6.6, utövande av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution enligt artikel 17 eller 18,
tillämpning av någon av åtgärderna för tidigt ingripande enligt artikel 27, tillsättning av en tillfällig förvaltare enligt
artikel 29 eller utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna enligt artikel 59.
102. krishanteringsåtgärd: en resolutionsåtgärd eller tillsättning av en särskild förvaltare enligt artikel 35 eller en person
enligt artikel 51.2 eller 72.1.
103. återhämtningskapacitet: ett instituts förmåga att återställa sin finansiella ställning efter en betydande försämring.
104. insättare: en insättare enligt definitionen i artikel 2.1.6 i direktiv 2014/49/EU.
105. investerare: en investerare i den mening som avses i artikel 1.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG ( 1 ).
106. utsett nationellt makrotillsynsorgan: den myndighet som har anförtrotts genomförandet av den politik för makrop
rudentiell tillsyn som avses i punkt 1 i rekommendation B i rekommendationen från Europeiska systemrisknämn
den av den 22 december 2011 om de nationella myndigheternas mandat för makrotillsyn (ESRB/2011/3).
107. mikroföretag samt små och medelstora företag: mikroföretag samt små och medelstora företag enligt definitionen vad
avser kriteriet om årlig omsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG ( 2 ).
108. reglerad marknad: reglerad marknad enligt definitionen i artikel 4.1.21 i direktiv 2014/65/EU.
2. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 115 för att specificera kriterierna för
fastställande av de aktiviteter, tjänster och transaktioner som avses i led 35 i första stycket när det gäller definitionen av
kritiska funktioner och kriterierna för fastställande av de affärsområden och kringtjänster som avses i led 36 i första stycket
när det gäller definitionen av kärnaffärsområden.
Artikel 3
Utseende av myndigheter med ansvar för resolution
1. Medlemsstaterna ska utse en eller i undantagsfall flera resolutionsmyndigheter med befogenhet att tillämpa reso
lutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna.
2. Resolutionsmyndigheten ska vara en offentlig förvaltningsmyndighet eller myndigheter med förvaltningsbefogenhe
ter.
3. Resolutionsmyndigheter får vara nationella centralbanker, behöriga ministerier eller andra offentliga förvaltnings
myndigheter eller myndigheter med förvaltningsbefogenheter. Medlemsstaterna får i undantagsfall föreskriva att reso
lutionsmyndigheter är de behöriga myndigheterna för tillsynen enligt förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv
2013/36/EU. Adekvata strukturella arrangemang ska finnas för att säkerställa operativt oberoende och för att undvika
intressekonflikter mellan tillsynsfunktionerna enligt förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv 2013/36/EU eller den
behöriga myndighetens övriga funktioner samt resolutionsmyndigheternas funktioner enligt detta direktiv, utan att det
påverkar det informationsutbyte och samarbete som krävs i punkt 4. Medlemsstaterna ska i synnerhet säkerställa att den
behöriga myndigheten, de nationella centralbankerna, de behöriga ministerierna eller de andra myndigheterna är operativt
oberoende av resolutionsfunktionen och den relevanta myndighetens tillsynsfunktion eller övriga funktioner.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/219
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare (EGT L 84, 26.3.1997,
s. 22).
( 2 ) Kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora
företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36).
1557
SOU 2014:52
Bilaga 5
Den personal som utför resolutionsmyndighetens funktioner enligt detta direktiv ska vara strukturellt separerad från och
följa andra rapporteringsvägar än den personal som utför uppgifterna enligt förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv
2013/36/EU eller från den berörda myndighetens andra funktioner.
Vid tillämpningen av denna punkt ska medlemsstaten eller resolutionsmyndigheten anta och offentliggöra de relevanta
interna regler som krävs, inbegripet regler som rör tystnadsplikten och informationsutbyten mellan de olika funktionerna.
4. Medlemsstaterna ska kräva att de myndigheter som utövar tillsyns- och resolutionsfunktioner och de personer som
utövar de funktionerna på myndigheternas vägnar samarbetar nära vid förberedandet, planeringen och tillämpningen av
resolutionsbeslut, både när resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten är separata enheter och när funktio
nerna utförs inom samma enhet.
5. Varje medlemsstat ska utse ett enda ministerium som ansvarigt för att utöva det behöriga ministeriets funktioner
enligt detta direktiv.
6. I de fall resolutionsmyndigheten i en medlemsstat inte är det behöriga ministeriet ska den informera det behöriga
ministeriet om besluten enligt detta direktiv och, om inte annat framgår av nationell rätt, få dess godkännande innan
beslut genomförs som kan få direkta budgeteffekter eller systemeffekter.
7. När behöriga myndigheter, resolutionsmyndigheter och EBA fattar beslut enligt detta direktiv ska de beakta de
möjliga följderna av besluten i alla medlemsstater där institutet eller koncernen verkar och minimera de negativa
effekterna för den finansiella stabiliteten och de negativa ekonomiska och sociala effekterna i de medlemsstaterna. Beslut
av EBA omfattas av artikel 38 i förordning (EU) nr 1093/2010.
8. Medlemsstaterna ska säkerställa att varje resolutionsmyndighet har den sakkunskap, de resurser och den operativa
kapacitet som krävs för att tillämpa resolutionsåtgärder, och ges möjlighet att utöva sina befogenheter med den skynd
samhet och flexibilitet som krävs för att uppnå resolutionsmålen.
9. EBA ska, i samarbete med behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter, utveckla den sakkunskap, de resurser
och den operativa kapacitet som krävs och ska övervaka genomförandet av punkt 8, bland annat genom regelbundna
inbördes utvärderingar.
10. Om en medlemsstat i enlighet med punkt 1 utser mer än en myndighet för att tillämpa resolutionsverktygen och
utöva resolutionsbefogenheterna, ska den lämna en fullständig motivering till EBA och kommissionen för detta och den
ska tydligt fördela funktioner och ansvarsområden mellan de myndigheterna, säkerställa lämplig samordning dem emellan
och utse en enda myndighet som kontaktmyndighet för samarbete och samordning med de relevanta myndigheterna i
övriga medlemsstater.
11. Medlemsstaterna ska informera EBA om vilken nationell myndighet eller vilka nationella myndigheter som har
utsetts till resolutionsmyndigheter och om kontaktmyndigheten och, där så krävs, om deras specifika funktioner och
ansvarsområden. EBA ska offentliggöra förteckningen över de resolutionsmyndigheterna och kontaktmyndigheterna.
12. Utan att det påverkar artikel 85 får medlemsstaterna begränsa resolutionsmyndighetens, den behöriga myndighe
tens och deras respektive personals ansvar i enlighet med nationell rätt när det gäller åtgärder och underlåtenhet att
handla vid utförandet av sina uppgifter enligt detta direktiv.
SV
L 173/220
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1558
SOU 2014:52
Bilaga 5
AVDELNING II
BEREDNING
KAPITEL I
Planer för återhämtning och resolution
A v s n i t t 1
A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r
Artikel 4
Förenklade skyldigheter för vissa institut
1. Med hänsyn till de effekter som ett instituts fallissemang, till följd av arten av dess verksamhet, dess aktieägar
struktur, dess juridiska form, dess riskprofil, dess storlek och juridiska ställning, dess grad av sammankoppling med andra
institut eller med det finansiella systemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos dess verksamheter, dess
medlemskap i ett institutionellt skyddssystem eller någon annan form av system för solidariskt ansvar enligt artikel 113.7
i förordning (EU) nr 575/2013 och eventuellt tillhandahållande av investeringstjänster eller verksamheter enligt defini
tionen i artikel 4.1.2 i direktiv 2014/65/EU, och huruvida dess fallissemang och därpå följande avveckling under normala
insolvensförfaranden sannolikt skulle få en betydande negativ påverkan på finansmarknaderna, på andra institut, på
finansieringsvillkor eller på ekonomin i stort, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter och resolutions
myndigheter fastställer följande:
a) Innehåll och närmare uppgifter i återhämtnings– och resolutionsplaner som föreskrivs i artiklarna 5–12.
b) Det datum före vilket de första återhämtnings- och resolutionsplanerna ska upprättas och de intervall med vilka
återhämtnings- och resolutionsplaner ska upprättas vilka kan vara längre än de som föreskrivs i artiklarna 5.2, 7.5,
10.6 och 13.3.
c) Innehåll och närmare uppgifter i den information som institut är skyldiga att lämna enligt artiklarna 5.5, 11.1 och
12.2 samt i avsnitten A och B i bilagan.
d) Detaljnivån på den bedömning av möjligheten till resolution som föreskrivs i artiklarna 15 och 16 och i avsnitt C i
bilagan.
2. De behöriga myndigheterna och i förekommande fall resolutionsmyndigheterna ska göra den bedömning som avses
i punkt 1, om så är lämpligt efter samråd med det nationella makrotillsynsorganet.
3. När förenklade skyldigheter tillämpas ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna och i före
kommande fall resolutionsmyndigheterna när som helst kan införa fullständiga, icke-förenklade skyldigheter.
4. Medlemsstaterna ska säkerställa att enbart tillämpningen av förenklade skyldigheter inte påverkar den behöriga
myndighetens och i förekommande fall resolutionsmyndighetens befogenheter att vidta en krisförebyggande åtgärd eller
en krishanteringsåtgärd.
5. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
specificera de kriterier som det hänvisas till i punkt 1, för att i överensstämmelse med den punkten bedöma effekterna av
ett instituts fallissemang på de finansiella marknaderna, på andra institut och på finansieringsvillkor.
6. Med beaktande, när så är lämpligt, av den erfarenhet som gjorts vid tillämpningen av de riktlinjer som avses i punkt
5 ska EBA ha befogenhet att utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de kriterier som avses i
punkt 1, för att i överensstämmelse med den punkten bedöma effekterna av ett instituts fallissemang på de finansiella
marknaderna, på andra institut och på finansieringsvillkor.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2017.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/221
1559
SOU 2014:52
Bilaga 5
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i
enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
7. Behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter ska informera EBA om hur de har tillämpat punkterna 1, 8, 9
och 10 på institut inom deras jurisdiktion. EBA ska senast den 31 december 2017 lämna in en rapport till Europapar
lamentet, rådet och kommissionen om genomförandet av punkterna 1, 8, 9 och10. Rapporten ska särskilt identifiera
eventuella skillnader i genomförandet på nationell nivå av punkterna 1, 8, 9 och 10.
8. Om inte annat följer av punkterna 9 och 10 ska medlemsstaterna se till att behöriga myndigheter och i före
kommande fall resolutionsmyndigheter får bevilja undantag för tillämpningen av
a) kraven i avsnitten 2 och 3 i detta kapitel på institut som är underställda en central företagsenhet och som helt eller
delvis är undantagna från tillsynskraven i nationell rätt i enlighet med artikel 10 i förordning (EU) nr 575/2013.
b) kraven i avsnitt 2 på institut som är medlemmar i ett institutionellt skyddssystem.
9. Om ett undantag enligt punkt 8 beviljas ska medlemsstaterna
a) tillämpa kraven i avsnitten 2 och 3 i detta kapitel på konsoliderad basis på den centrala företagsenheten och institut
som är underställda denna i enlighet med artikel 10 i förordning (EU) nr 575/2013.
b) kräva att det institutionella skyddssystemet uppfyller kraven i avsnitt 2 i samarbete med var och en av dess med
lemmar som beviljats undantag.
I det syftet ska varje hänvisning till en koncern i avsnitten 2 och 3 i detta kapitel omfatta en central företagsenhet och
institut som är underställda denna i den mening som avses i artikel 10 i förordning (EU) nr 575/2013 och deras
dotterföretag, och varje hänvisning till moderföretag eller institut som är föremål för gruppbaserad tillsyn enligt arti
kel 111 i direktiv 2013/36/EU ska omfatta den centrala företagsenheten.
10. Institut som står under direkt tillsyn av Europeiska centralbanken enligt artikel 6.4 i förordning (EU)
nr 1024/2013 eller utgör en betydande andel av en medlemsstats finansiella system ska utarbeta sina egna återhämt
ningsplaner i enlighet med avsnitt 2 i detta kapitel och ska bli föremål för enskilda resolutionsplaner i enlighet med
avsnitt 3.
Vid tillämpningen av denna punkt ska verksamheten i ett institut anses utgöra en betydande del av den medlemsstatens
finansiella system om något av följande villkor är uppfyllda:
a) Det totala värdet av dess tillgångar överstiger 30 000 000 000 EUR.
b) Andelen av dess totala tillgångar i förhållande till etableringsmedlemsstatens BNP överstiger 20 %, såvida det totala
värdet av dess tillgångar inte understiger 5 000 000 000 EUR.
11. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för att närmare ange enhetliga format, mallar
och definitioner för behöriga myndigheters och resolutionsmyndigheters identifiering och överföring av information till
EBA vid tillämpning av punkt 7, med förbehåll för proportionalitetsprincipen.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i enlighet
med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
L 173/222
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1560
SOU 2014:52
Bilaga 5
A v s n i t t 2
Å t e r h ä m t n i n g s p l a n e r i n g
Artikel 5
Återhämtningsplaner
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att varje institut som inte utgör en del av en koncern som är föremål för grupp
baserad tillsyn i enlighet med artiklarna 111 och 112 i direktiv 2013/36/EU upprättar och underhåller en återhämt
ningsplan som innehåller åtgärder som ska vidtas av institutet för att återställa dess finansiella ställning efter en betydande
försämring av dess finansiella situation. Återhämtningsplaner ska anses utgöra en styrform i den mening som avses i
artikel 74 i direktiv 2013/36/EU.
2. De behöriga myndigheterna ska säkerställa att instituten uppdaterar sina återhämtningsplaner minst en gång om
året eller efter en förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur, dess affärsverksamhet eller dess finan
siella situation som kan ha en väsentlig inverkan på eller nödvändiggöra en ändring av återhämtningsplanen. Behöriga
myndigheter får kräva att institut uppdaterar sina återhämtningsplaner oftare.
3. Återhämtningsplaner får inte förutsätta tillgång till eller erhållande av extraordinärt offentligt finansiellt stöd.
4. Återhämtningsplaner ska dock vid behov innehålla en analys av hur och när ett institut, i enlighet med de villkor
som anges i planen, får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och identifiera de tillgångar som kan förväntas
godtas som säkerhet.
5. Utan att det påverkar artikel 4 ska medlemsstaterna säkerställa att återhämtningsplanerna inbegriper de uppgifter
som räknas upp i avsnitt A i bilagan. Medlemsstaterna får kräva att ytterligare uppgifter ska ingå i återhämtningsplanerna.
Återhämtningsplaner ska även omfatta möjliga åtgärder som institutet skulle kunna vidta när villkoren för tidigt ingri
pande enligt artikel 27 är uppfyllda.
6. Medlemsstaterna ska kräva att återhämtningsplaner omfattar lämpliga villkor och förfaranden för att säkerställa att
återhämtningsåtgärder genomförs i rätt tid samt ett brett spektrum av återhämtningsalternativ. Medlemsstaterna ska kräva
att återhämtningsplaner beaktar en rad olika scenarier som inbegriper svår makroekonomisk och finansiell stress som är
relevant för institutets specifika förhållanden, bland annat systemomfattande händelser, finansiell stress som särskilt avser
enskilda juridiska personer och koncerner.
7. EBA ska i nära samarbete med Europeiska systemrisknämnden (ESRB) senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i
enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 som ytterligare specificerar de olika scenarier som ska användas
vid tillämpningen av punkt 6 i den här artikeln.
8. Medlemsstaterna får föreskriva att behöriga myndigheter har befogenhet att kräva att ett institut för detaljerade
register över finansiella avtal där det berörda institutet är part.
9. Ledningsorganet för det institut som avses i punkt 1 ska bedöma och godkänna återhämtningsplanen innan den
inlämnas till den behöriga myndigheten.
10. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder som, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4, ytterligare
specificerar den information som återhämtningsplanen som det hänvisas till i punkt 5 i den här artikeln ska innehålla.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/223
1561
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 6
Bedömning av återhämtningsplaner
1. Medlemsstaterna ska kräva att de institut som är skyldiga att utarbeta återhämtningsplaner i enlighet med artiklarna
5.1 och 7.1 lämnar in de återhämtningsplanerna till den behöriga myndigheten för granskning. Medlemsstaterna ska
kräva att instituten på tillfredsställande sätt kan visa den behöriga myndigheten att dessa planer uppfyller kriterierna i
punkt 2.
2. De behöriga myndigheterna ska, inom sex månader efter det att varje plan lämnats in, och efter samråd med de
behöriga myndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer, i den mån det är relevant för den filialen,
granska planen och bedöma hur väl den plan uppfyller de krav som fastställs i artikel 5 samt följande kriterier:
a) Genomförandet av de föreslagna arrangemangen i planen kan rimligen förväntas upprätthålla eller återställa institutets
eller koncernens bärkraft och finansiella ställning, med beaktande av de förberedande åtgärder som institutet har
vidtagit eller planerar att vidta.
b) Planen och de specifika alternativen i planen kan rimligen förväntas bli genomförda snabbt och effektivt i situationer
av finansiell stress och i största möjliga utsträckning undvika några betydande negativa effekter på det finansiella
systemet, inbegripet scenarier som skulle leda till att andra institut skulle genomföra återhämtningsplaner under
samma period.
3. När den behöriga myndigheten bedömer återhämtningsplanernas lämplighet ska den ta hänsyn till lämpligheten av
institutets kapital- och finansieringsstruktur i förhållande till komplexitetsgraden hos dess organisatoriska struktur och
dess riskprofil.
4. Den behöriga myndigheten ska tillhandahålla resolutionsmyndigheten återhämtningsplanen. Resolutionsmyndighe
ten får granska återhämtningsplanen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt
på institutets möjlighet till resolution och att lämna rekommendationer till den behöriga myndigheten med avseende på
de frågorna.
5. I de fall den behöriga myndigheten bedömer att det finns väsentliga brister i återhämtningsplanen, eller väsentliga
hinder för dess genomförande, ska den meddela institutet eller koncernens moderföretag sin bedömning och kräva att
institutet inom två månader, som med myndigheternas godkännande kan förlängas med en månad, inkommer med en
reviderad plan som visar hur de bristerna eller hindren har tagits itu med.
Innan den behöriga myndigheten kräver att ett institut ska lämna in en reviderad återhämtningsplan ska den ge institutet
möjlighet att yttra sig om det kravet.
Om den behöriga myndigheten inte anser att det i den reviderade planen har tagits itu med bristerna och hindren på ett
adekvat sätt får den beordra institutet att göra vissa specifika ändringar av planen.
6. Om institutet underlåter att inkomma med en reviderad återhämtningsplan, eller om den behöriga myndigheten slår
fast att den reviderade återhämtningsplanen inte på ett tillfredsställande sätt åtgärdar de brister eller potentiella hinder
som myndigheten konstaterade i sin ursprungliga bedömning, och det inte är möjligt att på ett adekvat sätt åtgärda
bristerna eller hindren genom att ge order om att vissa specifika ändringar ska göras, ska den behöriga myndigheten
ålägga institutet att inom rimlig tid identifiera de ändringar av affärsverksamheten som det kan göra för att ta itu med
bristerna i eller hindren för genomförandet av återhämtningsplanen.
Om institutet inte identifierar sådana ändringar inom den tidsram som den behöriga myndigheten satt, eller om den
behöriga myndigheten bedömer att de av institutet föreslagna åtgärderna inte innebär att institutet på ett adekvat sätt tar
itu med bristerna eller hindren, får den behöriga myndigheten beordra institutet att vidta de åtgärder som myndigheten
anser vara nödvändiga och proportionerliga, varvid hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt
som åtgärderna skulle ha på institutets affärsverksamhet.
SV
L 173/224
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1562
SOU 2014:52
Bilaga 5
Den behöriga myndigheten får, utan att det påverkar artikel 104 i direktiv 2013/36/EU, beordra institutet att
a) reducera riskprofilen i institutet, även likviditetsrisken,
b) möjliggöra rekapitaliseringsåtgärder i rätt tid,
c) se över institutets strategi och struktur,
d) vidta ändringar i finansieringsstrategin för att förstärka motståndskraften i kärnaffärsområdena och de kritiska funk
tionerna,
e) vidta förändringar i institutets styrningsstruktur.
Den förteckning över åtgärder som avses i denna punkt ska inte hindra medlemsstaterna att bemyndiga de behöriga
myndigheterna att vidta ytterligare åtgärder i enlighet med nationell rätt.
7. Om den behöriga myndigheten kräver att ett institut vidtar åtgärder enligt punkt 6 ska dess beslut om åtgärderna
vara motiverade och proportionerliga. Beslutet ska meddelas institutet skriftligen och vara möjligt att överklaga.
8. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar de minimikriterier och förfaranden som
den behöriga myndigheten ska utvärdera för bedömningen enligt punkt 2 i den här artikeln och artikel 8.1.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 7
Återhämtningsplaner på koncernnivå
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att moderföretag inom unionen upprättar och till den samordnande tillsynsmyn
digheten lämnar in en koncernåterhämtningsplan. Koncernåterhämtningsplaner ska bestå av en återhämtningsplan för
koncernen som helhet när dess moderföretag är ett moderföretag inom unionen. Koncernåterhämtningsplanen ska
identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att genomföra på nivån för moderföretaget inom unionen och på nivån
för varje enskilt dotterföretag.
2. I enlighet med artikel 8 får de behöriga myndigheterna begära att dotterföretag upprättar och lämnar in återhämt
ningsplaner på individuell basis.
3. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska, under förutsättning att sekretesskraven enligt detta direktiv gäller,
översända koncernåterhämtningsplaner till:
a) de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115 och 116 i direktiv 2013/36/EU,
b) de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer, i den mån det är relevant för den
filialen,
c) resolutionsmyndigheten på koncernnivå, och
d) dotterföretagens resolutionsmyndigheter.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/225
1563
SOU 2014:52
Bilaga 5
4. Koncernåterhämtningsplanen ska syfta till att uppnå en stabilisering av koncernen som helhet, eller av ett institut
som ingår i koncernen, när den befinner sig i ett ansträngt läge för att åtgärda eller avlägsna orsakerna till nödsituationen
och återställa koncernens eller institutets finansiella ställning, samtidigt som hänsyn tas till andra koncernenheters
finansiella ställning.
Koncernåterhämtningsplanen ska inbegripa arrangemang för att säkerställa att de åtgärder som planeras att vidtas på
nivån för moderföretaget inom unionen och på nivån för de enheter som det hänvisas till i artikel 1.1 c och d, liksom
åtgärder som planeras att vidtas på nivån för dotterföretagen och, i tillämpliga fall i enlighet med i direktiv 2013/36/EU,
på nivån för de betydande filialerna, är samordnade och konsekventa.
5. Koncernåterhämtningsplanen, och eventuella planer som upprättats för ett enskilt dotterföretag, ska innehålla de
inslag som specificeras i artikel 5. De planerna ska i tillämpliga fall innehålla arrangemang för finansiellt stöd inom
koncernen som antas enligt ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som har ingåtts i enlighet med kapitel III.
6. Koncernåterhämtningsplaner ska innehålla ett antal återhämtningsalternativ med åtgärder för att hantera de scena
rier som anges i artikel 5.6.
För vart och ett av scenarierna ska det i koncernåterhämtningsplanen anges huruvida det finns hinder för genomförandet
av återhämtningsåtgärder inom koncernen, inbegripet på nivån för de enskilda enheter som planen omfattar, och huru
vida det finns väsentliga praktiska eller juridiska hinder för att utan dröjsmål överföra kapitalbasen eller betala skulder
eller tillgångar inom koncernen.
7. Ledningsorganet för den enhet som upprättar koncernåterhämtningsplanen enligt punkt 1 ska bedöma och god
känna koncernåterhämtningsplanen innan den inlämnas till den samordnande tillsynsmyndigheten.
Artikel 8
Bedömning av koncernåterhämtningsplaner
1. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska, tillsammans med de behöriga myndigheterna för dotterföretag, efter
samråd med de behöriga myndigheter som avses i artikel 116 i direktiv 2013/36/EU och med de behöriga myndigheter
som är ansvariga för de betydande filialerna i den mån det är relevant för den betydande filialen, granska koncernåter
hämtningsplanen och bedöma i vilken utsträckning den uppfyller de krav och kriterier som anges i artiklarna 6 och 7.
Den bedömningen ska göras i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 6 och med denna artikel och ska beakta
potentiella effekter av återhämtningsåtgärderna på den finansiella stabiliteten i alla medlemsstater där koncernen verkar.
2. Den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för dotterföretag ska eftersträva att nå ett
gemensamt beslut om
a) granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,
b) huruvida en återhämtningsplan ska upprättas på individuell basis för institut som ingår i koncernen, och
c) tillämpningen av de åtgärder som anges i artikel 6.5 och 6.6.
Parterna ska eftersträva att nå ett gemensamt beslut inom fyra månader från det datum då den samordnande tillsyns
myndigheten översände koncernåterhämtningsplanen i enlighet med artikel 7.3.
EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i
enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
L 173/226
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1564
SOU 2014:52
Bilaga 5
3. I avsaknad av ett gemensamt beslut mellan de behöriga myndigheterna, inom fyra månader från datum för
översändande, om granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen eller om åtgärder som moderföreta
get inom unionen ska vidta i enlighet med artikel 6.5 och 6.6, ska den samordnande tillsynsmyndigheten fatta sitt eget
beslut med avseende på de ärendena. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska fatta sitt beslut med beaktande av de
synpunkter och reservationer från övriga behöriga myndigheter som uttryckts under fyramånadersperioden. Den sam
ordnande tillsynsmyndigheten ska meddela beslutet till moderföretaget inom unionen och till de övriga behöriga myn
digheterna.
Om någon av de behöriga myndigheter som avses i punkt 2 vid den fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende
som anges i punkt 7 till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande tillsyns
myndigheten skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta enligt artikel 19.3 i den förordningen
och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Fyramånadersperioden ska anses utgöra förlikningsskedet i den
mening som avses i förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det
att perioden på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om EBA inte inom en månad
har fattat sitt beslut ska den samordnande tillsynsmyndighetens beslut gälla.
4. I avsaknad av ett gemensamt beslut mellan de behöriga myndigheterna, inom fyra månader från datum för
översändande, om
a) huruvida en återhämtningsplan ska upprättas på individuell basis för institut som omfattas av myndigheternas juris
diktion, eller
b) tillämpningen på dotterföretagsnivå av de åtgärder som avses i artikel 6.5 och 6.6,
ska varje behörig myndighet fatta sitt eget beslut i det ärendet.
Om någon av de berörda behöriga myndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som anges i
punkt 7 till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den behöriga myndigheten för dotter
företaget skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA får fatta i enlighet med artikel 19.3 i den
förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Fyramånadersperioden ska anses utgöra förliknings
perioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att perioden på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats.
Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av den behöriga myndighet som är ansvarig för
dotterföretaget på individuell nivå gälla.
5. De övriga behöriga myndigheter som inte har invändningar enligt punkt 4 får fatta ett gemensamt beslut om en
koncernåterhämtningsplan som omfattar koncernenheter som faller inom deras jurisdiktion.
6. Det gemensamma beslut som avses i punkt 2 eller 5 och varje beslut som fattas av de berörda myndigheterna i
avsaknad av ett gemensamt beslut enligt punkterna 3 och 4 ska erkännas som slutgiltigt och tillämpas av de behöriga
myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
7.
EBA får på begäran av en behörig myndighet i enlighet med punkt 3 eller 4 endast bistå de behöriga myndigheterna
när det gäller att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010 med avseende på
bedömningen av återhämtningsplaner och genomförandet av åtgärderna i artikel 6.6 a, b och d.
Artikel 9
Indikatorer för återhämtningsplanen
1. Vid tillämpningen av artiklarna 5–8 ska de behöriga myndigheterna kräva att alla återhämtningsplaner innehåller en
ram med indikatorer som fastställts av institutet och som identifierar tidpunkterna för när planens åtgärder får vidtas. De
behöriga myndigheterna ska komma överens om sådana indikatorer i samband med bedömningen av återhämtnings
planer i enlighet med artiklarna 6 och 8. Indikatorerna kan vara av kvalitativ eller kvantitativ art beroende på institutets
finansiella ställning och ska enkelt kunna övervakas. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten inför lämpliga
arrangemang för en regelbunden övervakning av indikatorerna.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/227
1565
SOU 2014:52
Bilaga 5
Trots första stycket får ett institut
a) vidta åtgärder enligt sin återhämtningsplan även när den relevanta indikatorn inte har uppfyllts men när institutets
ledningsorgan anser det vara lämpligt med tanke på omständigheterna, eller
b) avstå från att vidta en sådan åtgärd om institutets ledningsorgan inte anser det vara lämpligt med tanke på omstän
digheterna.
Ett beslut om att vidta någon av de åtgärder som avses i återhämtningsplanen eller ett beslut om att avstå från att vidta
en sådan åtgärd ska utan dröjsmål meddelas den behöriga myndigheten.
2. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
specificera den minimiförteckning över kvalitativa och kvantitativa indikatorer som avses i punkt 1.
A v s n i t t 3
r e s o l u t i o n s p l a n e r i n g
Artikel 10
Resolutionsplaner
1. Resolutionsmyndigheten ska efter samråd med den behöriga myndigheten och efter samråd med resolutionsmyn
digheterna i de jurisdiktioner där eventuella betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande
filialen, upprätta en resolutionsplan för varje institut som inte utgör en del av en koncern som är föremål för grupp
baserad tillsyn enligt artiklarna 111 och 112 i direktiv 2013/36/EU. Resolutionsplanen ska innehålla de resolutions
åtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta om institutet uppfyller villkoren för resolution. Information som avses i
punkt 7 a ska meddelas det berörda institutet.
2. Resolutionsmyndigheten ska när den upprättar resolutionsplanen identifiera alla väsentliga hinder för resolution och
då så är nödvändigt och proportionerligt, beskriva relevanta åtgärder för hur de hindren kan undanröjas, enligt kapitel II i
denna avdelning.
3.
Resolutionsplanen ska beakta relevanta scenarier inberäknat att fallissemangshändelsen kan vara en isolerad händelse
eller kan inträffa i en tid av mer omfattande finansiell instabilitet eller övergripande systempåverkande händelser. Reso
lutionsplanen får inte förutsätta något av följande:
a) Tillgång till extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fast
ställs i enlighet med artikel 100.
b) Akut likviditetsstöd från centralbanker.
c) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.
4. Resolutionsplanen ska innehålla en analys av hur och när ett institut, i enlighet med de villkor som anges i planen,
får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och ska identifiera de tillgångarna som kan förväntas godtas som
säkerhet.
5. Resolutionsmyndigheter får begära att instituten bistår dem vid utarbetandet och uppdateringen av planerna.
6. Resolutionsplaner ska ses över, och i tillämpliga fall uppdateras, minst en gång om året och efter varje väsentlig
förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur eller dess affärsverksamhet eller dess finansiella ställning
som skulle kunna ha en väsentlig inverkan på planens effektivitet eller på annat sätt framtvingar en översyn av reso
lutionsplanen.
SV
L 173/228
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1566
SOU 2014:52
Bilaga 5
När det gäller översyner eller uppdateringar av resolutionsplaner enligt första stycket ska instituten och de behöriga
myndigheterna omedelbart informera resolutionsmyndigheterna om alla förändringar som kräver en sådan översyn eller
uppdatering.
7. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 ska resolutionsplanen ange alternativ när det gäller användning av
de resolutionsverktyg som det hänvisas till i avsnitt IV på institutet. Denna ska innehålla följande, kvantifierat när så är
lämpligt och möjligt:
a) En sammanfattning av huvudinslagen i planen.
b) En sammanfattning av de väsentliga förändringar för institutet som inträffat sedan den senaste resolutionsinfor
mationen lämnades in.
c) En beskrivning av hur kritiska funktioner och kärnaffärsområden, i den utsträckning som krävs, skulle kunna avskiljas
juridiskt och ekonomiskt från övriga funktioner för att säkerställa fortsatt verksamhet efter institutets fallissemang.
d) En uppskattning av tidsramen för att genomföra varje väsentlig del av planen.
e) En detaljerad beskrivning av den bedömning av möjligheterna till resolution som gjorts i enlighet med punkt 2 i
denna artikel och artikel 15.
f) En beskrivning av alla åtgärder som krävs enligt artikel 17 för att åtgärda eller avlägsna identifierade hinder för
resolution som ett resultat av den bedömning som gjorts i enlighet med artikel 15.
g) En detaljerad beskrivning av förfarandena för att fastställa värdet och möjligheten att sälja ut institutets kritiska
funktioner, kärnaffärsområden och tillgångar.
h) En detaljerad beskrivning av arrangemangen för att säkerställa att den begärda informationen enligt artikel 11 är
aktuell och att den alltid är tillgänglig för resolutionsmyndigheterna.
i) En förklaring från resolutionsmyndigheten av hur resolutionsalternativen skulle kunna finansieras utan ett antagande
om något av följande:
i) Extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fastställs i
enlighet med artikel 100.
ii) Akut likviditetsstöd från centralbanker.
iii) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.
j) En detaljerad beskrivning av de olika resolutionsstrategier som skulle kunna tillämpas enligt de olika möjliga scena
rierna samt de tillämpliga tidsfristerna.
k) En beskrivning av kritiska ömsesidiga beroenden.
l) En beskrivning av handlingsalternativen för att bevara tillgång till betalnings- och clearingtjänster och annan infra
struktur och en bedömning av överförbarheten för kunders positioner.
m) En analys av planens effekter på institutets anställda, inbegripet en bedömning av därmed förknippade kostnader, och
en beskrivning av planerade förfaranden för samråd med personalen under resolutionsprocessen, i tillämpliga fall med
beaktande av nationella system för dialog mellan arbetsmarknadens parter.
n) En plan för kommunikation med media och allmänheten.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/229
1567
SOU 2014:52
Bilaga 5
o) Minimikravet för kapitalbasen och de kvalificerade skulderna i enlighet med artikel 45.1, och i förekommande fall en
tidsfrist för att nå avsedd nivå.
p) Minimikravet för kapitalbasen och instrumenten för avtalsenlig skuldnedskrivning enligt artikel 45.1, och i före
kommande fall en tidsfrist för att nå avsedd nivå.
q) En beskrivning av grundläggande operationer och system för kontinuerlig drift av institutets operativa processer.
r) I förekommande fall eventuella yttranden från institutet om resolutionsplanen.
8. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheter har befogenhet att kräva att ett institut eller en enhet
som avses i artikel 1.1 b, c eller d för detaljerade register över finansiella avtal där institutet eller enheten är part.
Resolutionsmyndigheten får ange en tidsfrist inom vilken institutet eller enheten som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska
inkomma med de registren. Samma tidsfrist ska gälla för samtliga institut och samtliga enheter som avses i artikel 1.1 b, c
och d som omfattas av myndighetens jurisdiktion. Resolutionsmyndigheten får besluta att fastställa olika tidsfrister för de
olika finansiella avtalstyper som avses i artikel 2.100. Denna punkt ska inte påverka den behöriga myndighetens
befogenhet att samla in information.
9. EBA ska, efter samråd med ESRB, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som ytterligare specificerar
innehållet i resolutionsplanerna.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 11
Information för tillämpningen av resolutionsplaner och samarbete från institutets sida
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheter har befogenhet att begära att berörda institut
a) samarbetar i den utsträckning som krävs för att upprätta resolutionsplaner,
b) förser dem, endera direkt eller genom den behöriga myndigheten, med all nödvändig information för att upprätta och
genomföra resolutionsplaner.
Resolutionsmyndigheterna ska särskilt ha befogenhet att, bland annan information, begära in den information och analys
som specificeras i avsnitt B i bilagan.
2. De behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna ska samarbeta med resolutionsmyndigheterna för att
kontrollera huruvida delar av eller all den informationen som avses i punkt 1 redan finns tillgänglig. Om sådan infor
mation är tillgänglig ska de behöriga myndigheterna lämna den informationen till resolutionsmyndigheterna.
3. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för att specificera förfaranden och en minimi
uppsättning standardformulär och mallar för överlämnande av information enligt denna artikel.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i enlighet
med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
L 173/230
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1568
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 12
Koncernresolutionsplaner
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna på koncernnivå tillsammans med resolutionsmyndig
heterna för dotterföretag och efter samråd med resolutionsmyndigheterna för de betydande filialerna i den mån det är
relevant för den betydande filialen, upprättar koncernresolutionsplaner. Koncernresolutionsplaner ska inbegripa en plan
för resolution av koncernen som helhet när dess moderföretag är ett moderföretag inom unionen, endera genom
resolution på nivån för moderföretaget eller genom uppdelning och resolution av dotterföretagen. I koncernresolutions
planen ska åtgärder anges för resolution av
a) moderföretaget inom unionen,
b) de dotterföretag som utgör en del av koncernen och som är belägna i unionen,
c) de enheter som avses i artikel 1.1 c och d, och
d) om inte annat följer av avdelning VI, de dotterföretag som utgör en del av koncernen och som är belägna utanför
unionen.
2. Koncernresolutionsplanen ska upprättas på grundval av den information som lämnas enligt artikel 11.
3. Koncernresolutionsplanen ska
a) fastställa resolutionsåtgärder som ska vidtas med avseende på koncernenheter, både genom resolutionsåtgärder för de
enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d, moderföretaget och dotterinstituten samt genom samordnade resolutions
åtgärder med avseende på dotterinstitut, i de scenarier som anges i artikel 10.3,
b) undersöka i vilken utsträckning det skulle vara möjligt att använda resolutionsverktyg och utöva resolutionsbefogen
heter på ett samordnat sätt på koncernenheter etablerade i unionen, inklusive åtgärder för att underlätta tredje mans
köp av hela koncernen eller enskilda affärsområden eller aktiviteter som tillhandahålls av ett flertal koncernenheter,
eller av särskilda koncernenheter, samt identifiera eventuella potentiella hinder för en samordnad resolution,
c) om en koncern inbegriper enheter med säte i tredjeländer, identifiera lämpliga arrangemang för samarbete och
samordning med de relevanta myndigheterna i de tredjeländerna och följderna av resolutionen inom unionen,
d) identifiera åtgärder som är nödvändiga för att underlätta koncernresolution när villkoren för resolution är uppfyllda,
inklusive att juridiskt och ekonomiskt avskilja särskilda funktioner eller affärsområden,
e) fastställa eventuella ytterligare åtgärder som inte avses i detta direktiv men som resolutionsmyndigheten på koncern
nivå har för avsikt att vidta inom ramen för resolutionen av koncernen,
f) identifiera hur koncernresolutionsåtgärderna skulle kunna finansieras och, där finansieringsarrangemangen skulle
behövas, ange principer för att dela upp ansvaret för den finansieringen mellan finansieringskällor i olika medlems
stater. Resolutionsplanen får inte förutsätta något av följande:
i) Extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fastställs i
enlighet med artikel 100.
ii) Akut likviditetsstöd från centralbanker.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/231
1569
SOU 2014:52
Bilaga 5
iii) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.
De principerna ska fastställas på grundval av rättvisa och välavvägda kriterier och ska särskilt beakta artikel 107.5 och
effekterna på den finansiella stabiliteten i alla berörda medlemsstater.
4. Bedömningen av möjligheten till en resolution av koncernen enligt artikel 16 ska ske samtidigt som koncernreso
lutionsplanen upprättas och uppdateras i enlighet med denna artikel. En detaljerad beskrivning av den bedömning av
möjligheterna till resolution som gjorts i enlighet med artikel 16 ska ingå i koncernresolutionsplanen.
5. Koncernresolutionsplaner får inte ha en oproportionerlig verkan på någon medlemsstat.
6. EBA ska, efter samråd med ESRB, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar innehållet i
koncernresolutionsplaner, med beaktande av de många olika affärsmodeller som koncerner på den inre marknaden har.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 13
Krav och förfaranden för koncernresolutionsplaner
1. Moderföretag inom unionen ska till resolutionsmyndigheten på koncernnivå inkomma med den information som
får krävas i enlighet med artikel 11. Denna information ska röra det moderföretag inom unionen och i den utsträckning
som krävs var och en av koncernenheterna, inbegripet de enheter som avses i artikel 1.1 c och d.
Tillsynsmyndigheten på koncernnivå ska, under förutsättning att sekretesskraven som föreskrivs i detta direktiv tillämpas,
översända den information som tillhandahålls i enlighet med denna punkt till
a) EBA,
b) resolutionsmyndigheterna för dotterföretag,
c) resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna i den mån det är relevant för den betydande
filialen,
d) de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115 och 116 i direktiv 2013/36/EU, och
e) resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där de enheter som avses i artikel 1.1 c och d är etablerade.
Information som tillhandahållits av resolutionsmyndigheten på koncernnivå till resolutionsmyndigheterna och de behö
riga myndigheterna för dotterföretagen, till resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna
samt till de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115 och 116 i direktiv 2013/36/EU, ska åtminstone
innehålla all information som är relevant för dotterföretaget eller den betydande filialen. Information som lämnas till EBA
ska innehålla all information som är relevant för EBA:s roll inom ramen för koncernresolutionsplanerna. När det gäller
information som avser dotterföretag i tredjeländer, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå inte ha någon skyldighet
att överlämna den informationen utan samtycke från relevant tillsynsmyndighet eller resolutionsmyndighet i tredjelandet.
SV
L 173/232
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1570
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheter på koncernnivå, efter samverkan med de resolutions
myndigheter som avses i punkt 1 andra stycket i denna artikel, i resolutionskollegier och efter samråd med de relevanta
behöriga myndigheterna, inbegripet med behöriga myndigheter i de medlemsstatsjurisdiktioner där betydande filialer är
belägna, upprättar och uppdaterar koncernresolutionsplaner. Resolutionsmyndigheter på koncernnivå får om de så öns
kar, och med förbehåll för att de uppfyller de sekretesskrav som fastställs i artikel 98 i detta direktiv, i arbetet med att
upprätta och upprätthålla koncernresolutionsplaner inbegripa ett tredjelands resolutionsmyndigheter från de jurisdiktioner
där koncernen har etablerat dotterföretag eller finansiella holdingföretag eller betydande filialer i den mening som avses i
artikel 51 i direktiv 2013/36/EU.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att koncernresolutionsplaner ses över, och om så är lämpligt, uppdateras minst en
gång om året, samt efter varje förändring som avser den juridiska eller organisatoriska strukturen, affärsverksamheten eller
finansiella ställningen inom koncernen, inbegripet varje koncernenhet, som kan ha en väsentlig inverkan på eller
nödvändiggöra en ändring av planen.
4. Antagandet av koncernresolutionsplanen ska ha formen av ett gemensamt beslut av resolutionsmyndigheten på
koncernnivå och resolutionsmyndigheterna för dotterföretag.
De resolutionsmyndigheterna ska fatta ett gemensamt beslut inom fyra månader från det att resolutionsmyndigheten på
koncernnivå översänt den information som avses i punkt 1 andra stycket.
EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheten när det gäller att nå ett gemensamt beslut i
enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
5. Om resolutionsmyndigheterna inte har nått ett gemensamt beslut inom fyra månader, ska resolutionsmyndigheten
på koncernnivå fatta ett eget beslut om koncernresolutionsplanen. Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och
beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutionsmyndigheterna har fört fram. Resolutionsmyndigheten på
koncernnivå ska lämna beslutet till moderföretaget inom unionen.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med
artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, om inte annat följer av punkt 9 i
den här artikeln, skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA får fatta i enlighet med artikel 19.3 i den
förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik
ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har
fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från resolutionsmyndigheten på koncernnivå
tillämpas.
6. Om ett gemensamt beslut av resolutionsmyndigheterna inte har antagits inom fyra månader ska varje resolutions
myndighet som är ansvarig för ett dotterföretag fatta ett eget beslut och utforma och upprätthålla en resolutionsplan för
de enheter som omfattas av dess jurisdiktion. Varje enskilt beslut ska innehålla en fullständig motivering, ange skälen till
invändningarna till den föreslagna koncernresolutionsplanen och beakta synpunkter och reservationer som de övriga
behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna fört fram. Varje resolutionsmyndighet ska meddela sitt beslut till
de andra medlemmarna i resolutionskollegiet.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med
artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den berörda resolutionsmyndigheten, om inte annat följer av punkt 9 i
den här artikeln, skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA får fatta i enlighet med artikel 19.3 i den
förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik
ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har
fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av dotterföretagets resolutionsmyndighet tillämpas.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/233
1571
SOU 2014:52
Bilaga 5
7. De övriga resolutionsmyndigheter som inte har invändningar enligt punkt 6 får fatta ett gemensamt beslut om en
koncernresolutionsplan som omfattar koncernenheter som faller inom deras jurisdiktion.
8. De gemensamma beslut som avses i punkterna 4 och 7 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i
avsaknad av ett gemensamt beslut enligt punkterna 5 och 6 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av de övriga
berörda resolutionsmyndigheterna.
9. I enlighet med punkterna 5 och 6 i den här artikeln får EBA, på begäran av en resolutionsmyndighet, bistå
resolutionsmyndigheterna med att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010
såvida inte någon av de berörda resolutionsmyndigheterna bedömer att det omtvistade ärendet på något sätt kan inkräkta
på deras medlemsstaters finanspolitiska ansvar.
10. Om gemensamma beslut fattas enligt punkterna 4 och 7 och om en resolutionsmyndighet enligt punkt 9 bedömer
att den omtvistade frågan avseende koncernresolutionsplanerna inkräktar på dess medlemsstats finanspolitiska ansvar, ska
resolutionsmyndigheten på koncernnivå företa en ny bedömning av koncernresolutionsplanen, inbegripet minimikravet
för kapitalbas och kvalificerade skulder.
Artikel 14
Översändande av resolutionsplaner till behöriga myndigheterna
1. Resolutionsmyndigheten ska översända resolutionsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de berörda behö
riga myndigheterna.
2. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska översända resolutionsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de
berörda behöriga myndigheterna.
KAPITEL II
Möjlighet till resolution
Artikel 15
Bedömning av instituts möjlighet till resolution
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheten, efter att den samrått med den behöriga myndigheten
och med resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den
betydande filialen, bedömer i vilken utsträckning en resolution av institut som inte utgör en del av en koncern är möjlig
utan att förutsätta tillgång till något av följande:
a) Extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fastställs i enlighet
med artikel 100.
b) Akut likviditetsstöd från centralbanker.
c) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.
En resolution av ett institut ska anses möjlig om det är rimligt och trovärdigt att resolutionsmyndigheten antingen kan
avveckla institutet enligt normala insolvensförfaranden eller försätta institutet i resolution med tillämpning av de olika
resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna samtidigt som betydande negativa effekter på de finansiella systemen
i största möjliga mån undviks, inklusive mer omfattande instabila finansiella förhållanden eller systemomfattande hän
delser, i den medlemsstat i vilken institutet är etablerat, eller i andra medlemsstater eller i unionen och för att säkerställa
att institutets kritiska funktioner kan upprätthållas. Resolutionsmyndigheterna ska upplysa EBA i tid när en resolution av
ett institut inte anses vara möjlig.
SV
L 173/234
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1572
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. För den bedömning av möjligheten till resolution som avses i punkt 1 ska resolutionsmyndigheten åtminstone
bedöma de frågeställningar som närmare anges i avsnitt C i bilagan.
3. Resolutionsmyndigheten ska göra en bedömning av möjligheten till en resolution enligt denna artikel samtidigt som
den upprättar och uppdaterar resolutionsplanen i enlighet med artikel 10.
4. EBA ska, efter samråd med ESRB, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de frågor och
kriterier som ska granskas för bedömningen av möjligheten till resolution av institut eller koncerner som anges i punkt 2
i den här artikeln och i artikel 16.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i
enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 16
Bedömning av koncerners möjlighet till resolution
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna på koncernnivå, tillsammans med resolutionsmyndig
heterna för dotterföretagen, efter samråd med den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för
sådana dotterföretag, och resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna i den mån det är
relevant för den betydande filialen, bedömer i vilken utsträckning en resolution av koncerner är möjlig utan att förutsätta
tillgång till något av följande:
a) Extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fastställs i enlighet
med artikel 100.
b) Akut likviditetsstöd från centralbanker.
c) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.
En resolution av en koncern ska anses möjlig om det är rimligt och trovärdigt att resolutionsmyndigheterna antingen kan
avveckla koncernenheter enligt normala insolvensförfaranden eller försätta koncernenheter i resolution med tillämpning
av resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna på koncernenheterna samtidigt som betydande negativa effekter
på de finansiella systemen i största möjliga mån undviks, inklusive mer omfattande instabila finansiella förhållanden eller
systemomfattande händelser, i de medlemsstater i vilka koncernenheter är etablerade, eller i andra medlemsstater eller i
unionen och för att säkerställa att koncernenheternas kritiska funktioner kan upprätthållas om de utan svårigheter kan
avskiljas vid lämplig tidpunkt eller på annat sätt. Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå ska meddela EBA i tid när en
resolution av en koncern inte anses vara möjlig.
Bedömningen av en koncerns möjlighet till resolution ska beaktas av de resolutionskollegier som avses i artikel 88.
2. För den bedömning av möjligheten till koncernresolution ska resolutionsmyndigheterna, åtminstone, bedöma de
frågeställningar som närmare anges i avsnitt C i bilagan.
3. Bedömningen av möjligheten till en koncernresolution enligt denna artikel ska ske samtidigt som koncernreso
lutionsplanerna upprättas och uppdateras i enlighet med artikel 12. Bedömningen ska ske i enlighet med den besluts
process som anges i artikel 13.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/235
1573
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 17
Befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att när en resolutionsmyndighet, efter att ha gjort en bedömning av resolutions
möjligheterna för ett institut i enlighet med artiklarna 15 och 16, efter samråd med den behöriga myndigheten, slår fast
att det finns väsentliga hinder för möjligheten att försätta det institutet i resolution, ska resolutionsmyndigheten skriftligen
meddela det beslutet till det berörda institutet, till den behöriga myndigheten och till resolutionsmyndigheterna i de
jurisdiktioner där betydande filialer är belägna.
2. Kravet på resolutionsmyndigheterna att upprätta resolutionsplaner och på de berörda resolutionsmyndigheterna att
komma fram till ett gemensamt beslut om koncernresolutionsplanerna i artikel 10.1 respektive artikel 13.4 ska efter det
meddelande som anges i punkt 1 i den här artikeln tillfälligt upphävas tills åtgärderna för att undanröja de väsentliga
hinder för möjligheten att försätta ett institut i resolution godtagits av resolutionsmyndigheten enligt punkt 3 i den här
artikeln eller beslutats enligt punkt 4 i den här artikeln.
3. Inom fyra månader från mottagandet av ett meddelande i enlighet med punkt 1, ska institutet till resolutions
myndigheten föreslå möjliga åtgärder för att åtgärda eller avlägsna de väsentliga hinder som angetts i meddelandet.
Resolutionsmyndigheten ska, efter samråd med den behöriga myndigheten, bedöma huruvida de åtgärderna effektivt
minskar eller avlägsnar de ifrågavarande väsentliga hindren.
4. Om resolutionsmyndigheten bedömer att de av ett institut föreslagna åtgärderna i enlighet med punkt 3 inte
effektivt minskar eller avlägsnar de ifrågavarande hindren, ska den, antingen direkt eller indirekt genom den behöriga
myndigheten, kräva att institutet vidtar alternativa åtgärder som skulle kunna uppnå det målet samt skriftligt meddela
institutet dessa åtgärder, vilket inom en månad ska föreslå en plan för att genomföra dem.
När resolutionsmyndigheten identifierar alternativa åtgärder ska den visa på vilket sätt de av institutet föreslagna åtgär
derna inte skulle kunna avlägsna hindren för möjligheten till resolution och hur de föreslagna alternativa åtgärderna är
proportionerliga för att avlägsna hindren. Resolutionsmyndigheten ska beakta det hot som de hindren för möjligheten till
resolution innebär för den finansiella stabiliteten samt den inverkan åtgärderna har på institutets verksamhet, dess
stabilitet och dess förmåga att bidra till ekonomin.
5. Vid tillämpning av punkt 4 ska resolutionsmyndigheterna ha befogenhet att vidta någon av följande åtgärder:
a) Kräva att institutet ser över koncerninterna finansieringsarrangemang eller omprövar avsaknaden av sådana, eller
upprättar serviceavtal, antingen koncerninterna avtal eller avtal med tredje man, för att säkra tillhandahållandet av
kritiska funktioner.
b) Kräva att institutet begränsar sina maximala enskilda och totala exponeringar.
c) Införa särskilda eller regelbundna kompletterande informationskrav som är relevanta för resolutionsändamål.
d) Kräva att institutet avyttrar särskilda tillgångar.
e) Kräva att institutet begränsar eller upphör med specifik befintlig eller föreslagen verksamhet.
f) Begränsa eller förhindra utveckling av nya eller befintliga affärsområden eller försäljning av nya eller befintliga
produkter.
g) Kräva förändringar av de juridiska eller operativa strukturerna för institutet eller varje koncernenhet som direkt eller
indirekt står under dess kontroll så att komplexiteten minskas för att säkerställa att det kan gå att juridiskt och
operativt avskilja kritiska funktioner från övriga funktioner genom tillämpningen av resolutionsverktygen.
SV
L 173/236
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1574
SOU 2014:52
Bilaga 5
h) Kräva att ett institut eller ett moderföretag bildar ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat eller ett
finansiellt moderholdingföretag inom unionen.
i) Kräva att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d emitterar kvalificerade skulder för att uppfylla
kraven i artikel 45.
j) Kräva att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d vidtar åtgärder för att uppfylla minimikraven för
kapitalbas och kvalificerade skulder enligt artikel 45, och inte minst försöker omförhandla kvalificerade skulder, övriga
primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument som det eller den har utfärdat, för att säkerställa att
resolutionsmyndighetens eventuella beslut om att skriva ned eller konvertera den skulden eller det instrumentet
verkställs enligt rätten i den jurisdiktion som skulden eller instrumentet omfattas av.
k) Om ett institut är ett dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet, kräva att holdingföretaget med
blandad verksamhet bildar ett separat finansiellt holdingföretag för att kontrollera institutet, om nödvändigt för att
underlätta resolutionen av institutet och för att undvika att tillämpningen av de resolutionsverktyg och resolutions
befogenheter som avses i avsnitt IV får negativa konsekvenser för den icke-finansiella delen av koncernen.
6. Ett beslut enligt punkt 1 eller 4 ska uppfylla följande krav:
a) De ska underbyggas med angivande av motiven till bedömningen eller fastställandet i fråga.
b) Det ska ange hur bedömningen eller fastställandet uppfyller kravet på proportionalitet i tillämpningen som föreskrivs i
punkt 4.
c) Det ska kunna överklagas.
7. Innan resolutionsmyndigheten identifierar eventuella åtgärder enligt punkt 4, ska resolutionsmyndigheten, efter
samråd med den behöriga myndigheten och i förekommande fall den utsedda nationella makrotillsynsmyndigheten,
noggrant överväga åtgärdernas potentiella effekter på institutet i fråga, på den inre marknaden för finansiella tjänster,
på den finansiella stabiliteten i andra medlemsstater och i unionen som helhet.
8. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
specificera närmare uppgifter om åtgärderna som anges i punkt 5 och de omständigheter under vilka var och en av
åtgärderna får tillämpas.
Artikel 18
Befogenheter att åtgärda eller avlägsna resolutionshinder: behandling av koncerner
1. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska tillsammans med resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen, efter
samråd med tillsynskollegiet och resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det
är relevant för den betydande filialen, beakta den bedömning som krävs enligt artikel 16 inom resolutionskollegiet och
vidta alla rimliga mått och steg för att nå ett gemensamt beslut i fråga om tillämpningen av åtgärder som har fastställts i
enlighet med artikel 17.4 med avseende på samtliga institut som ingår i koncernen.
2. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska, i samarbete med den samordnande tillsynsmyndigheten och EBA, i
enlighet med artikel 25.1 i förordning (EU) nr 1093/2010, utarbeta och överlämna en rapport till moderföretaget inom
unionen, till dotterföretagens resolutionsmyndigheter, som överlämnar den till de dotterföretag som de har tillsyn över,
och till resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna. Rapporten ska utarbetas efter
samråd med de behöriga myndigheterna och ska analysera de väsentliga hindren för en effektiv tillämpning av reso
lutionsverktygen och utövandet av resolutionsbefogenheterna vad avser koncernen. Rapporten ska beakta effekterna på
institutets affärsmodell och rekommendera proportionerliga och riktade åtgärder som, enligt myndighetens uppfattning, är
nödvändiga eller lämpliga för att avlägsna de hindren.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/237
1575
SOU 2014:52
Bilaga 5
3. Inom fyra månader från mottagandet av en sådan rapport får moderföretaget inom unionen inkomma med
synpunkter och för resolutionsmyndigheten på koncernnivå föreslå alternativa åtgärder för att lösa de hinder som
konstaterats i rapporten.
4. Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå ska meddela alla eventuella åtgärdsförslag från moderföretaget inom
unionen till den samordnande tillsynsmyndigheten, EBA, dotterföretagens resolutionsmyndigheter och resolutionsmyn
digheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen.
Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå och resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen ska, efter samråd med de
behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, göra allt som står
i deras makt för att inom resolutionskollegiet nå ett gemensamt beslut om fastställandet av de väsentliga hindren, och om
så krävs, bedömningen av de åtgärder som har föreslagits av moderföretaget inom unionen och av de åtgärder som krävts
av myndigheterna för att åtgärda eller avlägsna hindren, med hänsyn tagen till de potentiella effekter som åtgärderna kan
ha i alla de medlemsstater där koncernen är verksam.
5. Det gemensamma beslutet ska nås inom fyra månader från det att moderföretaget i unionen inkommit med
yttranden, eller vid utgången av den fyramånadersperiod som avses i punkt 3, beroende på vilket som inträffar först.
Det ska motiveras och fastställas i ett dokument som resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska tillställa moderföretaget
inom unionen.
EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheten när det gäller att nå ett gemensamt beslut i
enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
6. Om ett gemensamt beslut inte nås inom den period som avses i punkt 5, ska resolutionsmyndigheten på koncern
nivå fatta ett eget beslut om de lämpliga åtgärder som i enlighet med artikel 17.4 ska vidtas på koncernnivå.
Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutions
myndigheterna har fört fram. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska lämna beslutet till moderföretaget inom
unionen.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som nämns i punkt 9 i
den här artikeln till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten på
koncernnivå skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den
förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik
ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att fyramånadersperioden löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om EBA
inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från resolutionsmyndigheten på koncernnivå tillämpas.
7. Om inget gemensamt beslut föreligger ska resolutionsmyndigheterna för dotterföretag fatta sina egna beslut om de
lämpliga åtgärder som i enlighet med artikel 17.4 ska vidtas av dotterföretag på individuell nivå. Beslutet ska innehålla en
fullständig motivering och beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutionsmyndigheterna har fört fram.
Beslutet ska lämnas till det berörda dotterföretaget och till resolutionsmyndigheten på koncernnivå.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som nämns i punkt 9 i
den här artikeln till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska dotterföretagets resolutions
myndighet skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den
förordningen, och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik
ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har
fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av dotterföretagets resolutionsmyndighet för
dotterföretaget tillämpas.
SV
L 173/238
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1576
SOU 2014:52
Bilaga 5
8. Det gemensamma beslut som avses i punkt 5 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av
ett gemensamt beslut som avses i punkt 6 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av de övriga berörda resolutions
myndigheterna.
9. I avsaknad av ett gemensamt beslut om vidtagande av någon av de åtgärder som avses i artikel 17.5 g, h eller k får
EBA, på begäran av en resolutionsmyndighet i enlighet med punkterna 6 eller 7 i den här artikeln, bistå resolutions
myndigheterna med att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010.
KAPITEL III
Finansiellt stöd inom koncerner
Artikel 19
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att ett moderinstitut i en medlemsstat, ett moderinstitut inom unionen, eller en
enhet som avses i artikel 1.1 c eller d och dess dotterföretag i andra medlemsstater eller tredjeländer, som är institut eller
finansinstitut som omfattas av moderföretagets gruppbaserade tillsyn, får ingå avtal om att bevilja finansiellt stöd till varje
annan avtalspart som uppfyller villkoren för tidigt ingripande enligt artikel 27, förutsatt att de villkor som fastställs i detta
kapitel är uppfyllda.
2. Detta kapitel är inte tillämpligt på koncerninterna finansiella arrangemang, däribland finansieringsarrangemang och
användning av centraliserade finansieringsarrangemang under förutsättning att ingen av parterna i sådana arrangemang
uppfyller villkoren för tidigt ingripande.
3. Ett avtal om finansiellt stöd inom koncerner får inte vara ett villkor för att
a) ge finansiellt stöd inom koncerner till varje koncernenhet som har finansiella svårigheter om institutet bestämmer sig
för att göra det, på grundval av beslut som fattas från fall till fall och i enlighet med koncernens riktlinjer, förutsatt att
det inte medför någon risk för koncernen som helhet, eller
b) få verka i en medlemsstat.
4. Medlemsstaterna ska undanröja alla rättsliga hinder i nationell rätt mot koncerninterna finansiella stödtransaktioner
som utförs i enlighet med detta kapitel under förutsättning att inget i detta kapitel hindrar medlemsstaterna från att
ålägga begränsningar med avseende på koncerninterna transaktioner med anknytning till nationell rätt som utnyttjar
möjligheterna som föreskrivs i förordning (EU) nr 575/2013, införlivar direktiv 2013/36/EU eller uppställer krav på att
delar av en koncern eller av verksamheter som genomförs inom en koncern av skäl hänförliga till finansiell stabilitet ska
separeras.
5. Avtalet om finansiellt stöd inom koncerner får
a) omfatta ett eller flera koncerndotterföretag, och får stadga om finansiellt stöd från moderföretaget till dotterföretag,
från dotterföretag till moderföretaget, mellan dotterföretag inom koncernen som är parter i avtalet, eller någon
kombination av de enheterna,
b) stadga om finansiellt stöd i form av ett lån, utställande av garantier, tillhandahållande av tillgångar som ställs som
säkerhet eller någon kombination av dessa former av finansiellt stöd inom ramen för en eller flera transaktioner,
inbegripet mellan stödmottagaren och en tredje man.
6. Om en koncernenhet, i enlighet med villkoren för avtalet om finansiellt stöd inom koncerner, samtycker till att ge
finansiellt stöd till en annan koncernenhet, får avtalet inbegripa en motsvarande avtalsutfästelse från den koncernenhet
som mottar stödet om att ge finansiellt stöd till den koncernenhet som ger stödet.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/239
1577
SOU 2014:52
Bilaga 5
7. Avtalet om finansiellt stöd inom koncerner ska specificera principerna för beräkningen av ersättningen för varje
transaktion som görs enligt avtalet. De principerna ska innefatta ett krav på att ersättningen ska bestämmas vid den
tidpunkt då det finansiella stödet tillhandahålls. Avtalet, inklusive principerna för beräkning av ersättningen för till
handahållande av det finansiella stödet och övriga avtalsvillkor, ska vara förenligt med följande principer:
a) Varje part ska ingå avtalet av fri vilja.
b) När avtal ingås och när ersättningen för tillhandahållandet av finansiellt stöd bestäms måste varje part agera för att
tillvarata sina egna intressen och får därvid ta hänsyn till eventuella direkta eller indirekta fördelar som en part kan
komma i åtnjutande av som ett resultat av det tillhandahållna finansiella stödet.
c) Varje part som tillhandahåller finansiellt stöd måste ha full insyn i relevant information från varje part som tar emot
finansiellt stöd innan ersättningen för tillhandahållandet av det finansiella stödet bestäms och innan ett eventuellt
beslut om att tillhandahålla finansiellt stöd fattas.
d) Ersättningen för tillhandahållande av finansiellt stöd får fastställas med beaktande av information som den part som
ger stödet förfogar över med anledning av att denna ingår i samma koncern som den stödmottagande parten och som
inte är tillgänglig för marknaden.
e) Principerna för beräkningen av ersättningen för tillhandahållande av finansiellt stöd behöver inte fastställas med
beaktande av eventuell förväntad tillfällig påverkan på marknadspriserna som följer av händelser som inte är hänförliga
till koncernen.
8. Avtalet om finansiellt stöd inom koncerner får endast ingås om ingen av parterna, vid den tidpunkt då det
föreslagna avtalet ingås, enligt deras respektive behöriga myndigheter, uppfyller villkoren för tidigt ingripande.
9. Medlemsstaterna ska säkerställa att alla rättigheter, ersättningsanspråk eller åtgärder som följer av avtalet om
finansiellt stöd inom koncerner endast får hävdas av avtalsparterna, med uteslutande av tredje man.
Artikel 20
Behöriga myndigheters granskning av det föreslagna avtalet samt medling
1. Moderinstitutet inom unionen ska till den samordnande tillsynsmyndigheten inkomma med en ansökan om till
stånd för varje avtal om koncerninternt finansiellt stöd som föreslås enligt artikel 19. Ansökan ska innehålla texten till det
föreslagna avtalet och ange vilka koncernenheter som föreslås vara avtalsparter.
2. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål vidarebefordra ansökan till de behöriga myndigheterna för
varje dotterföretag som föreslås vara avtalspart så att ett gemensamt beslut kan fattas.
3. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i punkterna 5 och 6 i
denna artikel, bevilja auktorisation om villkoren i det föreslagna avtalet är förenliga med de villkor för finansiellt stöd som
fastställs i artikel 23.
4. Den samordnande tillsynsmyndigheten får, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i punkterna 5 och 6 i den
här artikeln, förbjuda att det föreslagna avtalet ingås om det kan anses oförenligt med de villkor för finansiellt stöd som
fastställs i artikel 23.
5. De behöriga myndigheterna ska göra allt som står i deras makt för att, inom fyra månader från den dag då den
samordnande tillsynsmyndigheten mottog ansökan, nå ett gemensamt beslut, som tar hänsyn till de potentiella effekterna,
inbegripet budgeteffekter, som verkställandet av avtalet kan få i alla de medlemsstater där koncernen verkar, om huruvida
villkoren i det föreslagna avtalet är förenliga med villkoren för finansiellt stöd som fastställs i artikel 23. Det gemen
samma beslutet ska fastställas i ett dokument tillsammans med en fullständig motivering till beslutet, som den sam
ordnande tillsynsmyndigheten ska överlämna till sökanden.
SV
L 173/240
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1578
SOU 2014:52
Bilaga 5
EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse i
enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.
6. Om de berörda tillsynsmyndigheterna inte nått ett gemensamt beslut inom fyra månader, ska den samordnande
tillsynsmyndigheten fatta ett eget beslut om ansökan. Detta beslut ska redovisas i ett dokument med fullständig moti
vering och ska beakta synpunkter och reservationer som de övriga behöriga myndigheterna har uttryckt under fyramå
nadersperioden. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska meddela sitt beslut till den sökande och de övriga behöriga
myndigheterna.
7. Om någon av de berörda behöriga myndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till EBA i
enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande tillsynsmyndigheten skjuta upp sitt beslut
och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i
enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den
förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att tidsperioden på
fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats.
Artikel 21
Aktieägares godkännande av ett föreslaget avtal
1. Medlemsstaterna ska kräva att ett föreslaget avtal som godkänts av de behöriga myndigheterna ska godkännas av
aktieägarna i varje koncernenhet som föreslås bli avtalspart. I ett sådant fall ska avtalet endast gälla för de parter vars
aktieägare har godkänt avtalet i enlighet med punkt 2.
2. Ett avtal om finansiellt stöd inom en koncern ska vara giltigt med avseende på en koncernenhet endast om dess
aktieägare har godkänt att ledningsorganet för ifrågavarande koncernenhet fattar ett beslut om att koncernenheten ska
tillhandahålla eller ta emot finansiellt stöd i enlighet med avtalsvillkoren och i enlighet med villkoren som fastställs i detta
kapitel, och detta godkännande från aktieägarna inte har återkallats.
3. Ledningsorganet för varje enhet som är avtalspart ska varje år lämna en rapport till aktieägarna om hur avtalet
fungerar och om genomförande av eventuella beslut som fattats enligt avtalet.
Artikel 22
Överlämnande av avtalen om finansiellt stöd inom koncerner till resolutionsmyndigheter
Behöriga myndigheter ska lämna över de avtal om finansiellt stöd inom koncerner som de har godkänt och alla ändringar
till dessa till de berörda resolutionsmyndigheterna.
Artikel 23
Villkor för finansiellt stöd inom koncerner
1. En koncernenhet får endast tillhandahålla finansiellt stöd i enlighet med artikel 19 om samtliga följande villkor är
uppfyllda:
a) Det finns rimliga utsikter att det tillhandahållna stödet i betydande grad avhjälper de finansiella svårigheterna i den
koncernenhet som mottar stödet.
b) Tillhandahållandet av finansiellt stöd syftar till att bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som
helhet eller i någon av koncernenheterna och innebär att den koncernenhet som ger stödet gagnar sina egna intressen.
c) Det finansiella stödet ges på vissa villkor, inklusive ersättning i enlighet med artikel 19.7.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/241
1579
SOU 2014:52
Bilaga 5
d) På grundval av den information som ledningsorganet för den koncernenhet som ger stödet hade tillgång till vid
tidpunkten då beslutet om att ge finansiellt stöd fattades, kan det rimligen antas att ersättningen för stödet kommer att
betalas och, om stödet utges i form av lån, att den stödmottagande koncernenheten återbetalar lånet. Om stödet ges i
form av en garanti eller annan slags säkerhet ska samma villkor tillämpas med avseende på den skuld som upp
kommer hos mottagaren om garantin eller säkerheten utlöses.
e) Tillhandahållandet av det finansiella stödet äventyrar inte likviditeten eller solvensen i den koncernenhet som ger
stödet.
f) Tillhandahållandet av det finansiella stödet skapar inte något hot mot den finansiella stabiliteten, i synnerhet inte i den
medlemsstat där den koncernenhet som ger stödet är belägen.
g) Den koncernenhet som ger stödet uppfyller de krav som uppställs med avseende på kapitalbas eller likviditet i direktiv
2013/36/EU och alla övriga krav som uppställs enligt artikel 104.2 i direktiv 2013/36/EU vid den tidpunkt då stödet
tillhandahålls, och den omständigheten att finansiellt stöd har tillhandahållits leder inte till att koncernenheten över
träder de kraven, såvida inte tillstånd till detta har getts av den behöriga myndighet som är ansvarig för tillsyn på
individuell nivå av den enhet som ger stödet.
h) Den koncernenhet som ger stödet uppfyller de krav på stora exponeringar som fastställs i förordning (EU)
nr 575/2013 och i direktiv 2013/36/EU vid den tidpunkt då stödet tillhandahålls, inbegripet eventuell nationell
rätt om utnyttjande av de där föreskrivna alternativen, och den omständigheten att finansiellt stöd har tillhandahållits
leder inte till att koncernenheten överträder de kraven, såvida inte tillstånd till detta har getts av den behöriga
myndighet som är ansvarig för tillsyn på individuell nivå av den koncernenhet som ger stödet.
i) Tillhandahållandet av finansiellt stöd äventyrar inte möjligheten till resolution av den koncernenhet som ger stödet.
2. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn i syfte att specificera villkoren som fastställs i punkt 1 a,
c, e och i.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i
enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
3. EBA ska senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för
att främja en enhetligare praxis för specificeringen av de villkor som fastställs i punkt 1 b, d, f, g och h i den här artikeln.
Artikel 24
Beslut om att ge finansiellt stöd
Beslutet om att ge finansiellt stöd inom koncerner i enlighet med avtalet ska fattas av ledningsorganet för den kon
cernenhet som tillhandahåller det finansiella stödet. Det beslutet ska motiveras och i beslutet ska målet för det föreslagna
finansiella stödet anges. I beslutet ska särskilt anges hur tillhandahållandet av det finansiella stödet uppfyller de villkor
som fastställs i artikel 23.1. Beslutet om att godkänna finansiellt stöd inom en koncern i enlighet med avtalet ska fattas av
ledningsorganet för den koncernenhet som tar emot det finansiella stödet.
Artikel 25
Behöriga myndigheters invändningsrätt
1. Innan finansiellt stöd ges i enlighet med ett avtal om finansiellt stöd inom koncerner ska ledningsorganet för den
koncernenhet som avser att ge finansiellt stöd anmäla detta till
a) sin behöriga myndighet,
SV
L 173/242
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1580
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) i förekommande fall den samordnande tillsynsmyndigheten, om denna inte är den myndighet som avses i leden a och
c,
c) den behöriga myndigheten för den koncernenhet som mottar stödet, om denna inte är den myndighet som avses i
leden a och b, och
d) EBA.
Anmälan ska innehålla ledningsorganets motiverade beslut i enlighet med artikel 24 och de närmare uppgifterna om det
föreslagna finansiella stödet, inklusive en kopia på avtalet om finansiellt stöd inom koncernen.
2. Den behöriga myndigheten för den koncernenhet som ger stödet får, inom fem bankdagar från mottagandet av en
fullständig anmälan, förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av finansiellt stöd om den bedömer att villkoren för
finansiellt stöd inom koncerner som fastställs i artikel 23 inte är uppfyllda. Ett beslut av den behöriga myndigheten
att förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska motiveras.
3. Beslutet av den behöriga myndigheten att godkänna, förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska omedelbart
anmälas till
a) den samordnande tillsynsmyndigheten,
b) den behöriga myndigheten för den koncernenhet som mottar stödet, och
c) EBA.
Den samordnande tillsynsmyndigheten ska omedelbart informera de övriga medlemmarna i tillsynskollegiet och med
lemmarna i resolutionskollegiet.
4. Om den samordnande tillsynsmyndigheten eller den behöriga myndigheten med ansvar för den stödmottagande
koncernenheten har invändningar mot beslutet att förbjuda eller begränsa det finansiella stödet får de inom två dagar
hänskjuta frågan till EBA och begära dess bistånd i enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.
5. Om den behöriga myndigheten inte förbjuder eller begränsar det finansiella stödet inom den tidsperiod som anges i
punkt 2, eller före utgången av den perioden har godkänt det stödet, får det finansiella stödet ges i enlighet med de villkor
som anmälts till den behöriga myndigheten.
6. Beslutet av institutets ledningsorgan att tillhandahålla finansiellt stöd ska översändas till
a) den behöriga myndigheten,
b) i förekommande fall den samordnande tillsynsmyndigheten, om denna inte är samma som myndigheten enligt leden a
och c,
c) den behöriga myndigheten för den koncernenhet som mottar stödet, om denna är en annan än myndigheten enligt
leden a och b, och
d) EBA.
Den samordnande tillsynsmyndigheten ska omedelbart informera de övriga medlemmarna i tillsynskollegiet och med
lemmarna i resolutionskollegiet.
7. Om den behöriga myndigheten begränsar eller förbjuder finansiellt stöd inom koncernen enligt punkt 2 i den här
artikeln och om koncernresolutionsplanen enligt artikel 7.5 hänvisar till koncerninternt finansiellt stöd, får den behöriga
myndigheten för den koncernenhet till vilken stöd begränsas eller förbjuds begära att den samordnande tillsynsmyndig
heten gör en omprövning av koncernresolutionsplanen enligt artikel 8, eller när en resolutionsplan upprättas på indi
viduell basis, begära att koncernenheten lämnar in en reviderad resolutionsplan.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/243
1581
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 26
Offentliggörande
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att koncernenheter offentliggör om de har ingått ett avtal om finansiellt stöd inom
koncerner enligt artikel 19 och offentliggör en beskrivning av avtalets allmänna villkor och namnen på de koncernenheter
som är avtalsparter samt uppdaterar den informationen minst en gång om året.
Artiklarna 431–434 i förordning (EU) nr 575/2013 ska tillämpas.
2.
EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för att specificera formen för och innehållet i den
beskrivning som avses i punkt 1.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta förslagen till de tekniska standarder för genomförande som avses i första
stycket i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
AVDELNING III
TIDIGT INGRIPANDE
Artikel 27
Åtgärder för tidigt ingripande
1. Om ett institut överträder, eller till följd av bland annat en snabbt försämrad finansiell ställning, inbegripet en
försämrad likviditetssituation, ökad hävstång, nödlidande lån eller koncentration av exponeringar, på grundval av en
uppsättning indikatorer, som kan inbegripa institutets kapitalbaskrav plus 1,5 procentenheter, inom en snar framtid
sannolikt kommer att överträda kraven i förordning (EU) nr 575/2013, direktiv 2013/36/EU, avdelning II i direktiv
2014/65/EU eller någon av artiklarna 3–7, 14–17, samt 24, 25 och 26 i förordning (EU) nr 600/2014, ska medlems
staterna säkerställa att behöriga myndigheter, utan att det påverkar de åtgärder som avses i artikel 104 i direktiv
2013/36/EU, i tillämpliga fall åtminstone förfogar över åtgärder för att göra följande:
a) Kräva att institutets ledningsorgan genomför ett eller flera av de arrangemang eller åtgärder som anges i återhämt
ningsplanen eller i enlighet med artikel 5.2 uppdaterar sådana återhämtningsplaner när de omständigheter som ledde
till det tidiga ingripandet skiljer sig från de antaganden som fastställts i den ursprungliga återhämtningsplanen och
genomföra ett eller flera av de arrangemang eller åtgärder som fastställs i den uppdaterade planen inom en viss
tidsram för att säkerställa att de situationer som avses i inledningen inte längre är tillämpliga.
b) Kräva att institutets ledningsorgan analyserar situationen, fastställer åtgärder för att komma till rätta med de problem
som har konstaterats och utformar ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med dessa problem och en tidtabell för
att genomföra åtgärderna.
c) Kräva att institutets ledningsorgan sammankallar, eller om ledningsorganet inte följer det kravet, själva direkt samman
kalla institutets bolagsstämma, och i bägge fallen fastställa dagordningen och kräva att antagande av vissa beslut ska
övervägas av aktieägarna.
d) Kräva att en eller flera personer i ledningsorganet eller i den verkställande ledningen avsätts eller byts ut om de har
konstaterats vara olämpliga att utföra sina uppdrag enligt artikel 13 i direktiv 2013/36/EU eller artikel 9 i direktiv
2014/65/EU.
e) Kräva att institutets ledningsorgan upprättar en förhandlingsplan om skuldomläggning med vissa eller alla av sina
borgenärer i enlighet med återhämtningsplanen, i tillämpliga fall.
SV
L 173/244
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1582
SOU 2014:52
Bilaga 5
f) Kräva ändringar av institutets affärsstrategi.
g) Kräva ändringar av institutets juridiska eller operativa strukturer.
h) Hämta in, även genom inspektioner på plats, och till resolutionsmyndigheten överlämna all den information som
krävs för att uppdatera resolutionsplanen och förbereda en möjlig resolution av institutet och en värdering av
institutets tillgångar och skulder i enlighet med artikel 36.
2. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna, så snart de har kunnat fastställa att villkoren som
fastställs i punkt 1 uppfylls med avseende på ett institut, utan dröjsmål underrättar resolutionsmyndigheterna om detta
och att resolutionsmyndigheterna bland annat har befogenhet att kräva att institutet kontaktar potentiella köpare för att
förbereda en resolution av institutet, med förbehåll för de villkor som fastställs i artikel 39.2 och de sekretessbestäm
melser som fastställs i artikel 84.
3. För varje åtgärd som avses i punkt 1 ska de behöriga myndigheterna fastställa en lämplig tidsfrist och se till att
åtgärdens effektivitet kan utvärderas.
4. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
främja en konsekvent tillämpning av den utlösande faktorn för tillgripande av de åtgärder som avses i punkt 1 i den här
artikeln.
5. Med beaktande av den erfarenhet som i förekommande fall gjorts vid tillämpningen av de riktlinjer som avses i
punkt 4 får EBA utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera den minimiuppsättningen av
utlösande faktorer för tillgripande av de åtgärder som avses i punkt 1.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i det första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 28
Avsättning av den verkställande ledningen och ledningsorganet
När det föreligger en väsentlig försämring av ett instituts finansiella ställning eller när det föreligger allvarliga överträdelser
av lagar, föreskrifter eller institutets stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter, och när andra åtgärder som
vidtagits i enlighet med artikel 27 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen, ska medlemsstaterna
säkerställa att behöriga myndigheter får kräva att institutets verkställande ledning eller ledningsorgan avsätts, i sin helhet
eller vissa personer. Tillsättningen av den nya verkställande ledningen eller det nya ledningsorganet ska ske i enlighet med
nationell rätt och unionsrätten och ska kräva godkännande eller medgivande av den behöriga myndigheten.
Artikel 29
Tillfällig förvaltare
1. När ett byte av den verkställande ledningen eller ledningsorganet i enlighet med artikel 28 inte anses tillräckligt av
den behöriga myndigheten för att åtgärda situationen ska medlemsstaterna se till att de behöriga myndigheterna får utse
en eller flera tillfälliga förvaltare av institutet. Beroende på vad som är lämpligt i det enskilda fallet får behöriga
myndigheter utse en tillfällig förvaltare antingen för att tillfälligt byta ut institutets ledningsorgan eller tillfälligt arbeta
med institutets ledningsorgan, och den behöriga myndigheten ska meddela sitt beslut vid tidpunkten för tillsättningen.
Om den behöriga myndigheten utser en tillfällig förvaltare för att arbeta med institutets ledningsorgan, ska den behöriga
myndigheten vid tidpunkten för tillsättningen specificera den tillfälliga förvaltarens roll, uppgifter och befogenheter samt
eventuella krav på att institutets ledningsorgan ska samråda med eller erhålla medgivande från den tillfälliga förvaltaren
innan den fattar specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder. Den behöriga myndigheten ska vara skyldig att offentlig
göra alla tillsättningar av tillfälliga förvaltare utom när den tillfälliga förvaltaren saknar befogenhet att representera
institutet. Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att alla tillfälliga förvaltare har de kvalifikationer, den förmåga och
erfarenhet som krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag och att det inte föreligger någon intressekonflikt.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/245
1583
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens befogenheter vid tidpunkten för dennes till
sättning utifrån vad som står i proportion till det enskilda fallet. Sådana befogenheter får innefatta några eller samtliga av
de befogenheter som institutets ledningsorgan har enligt bolagsordningen och enligt nationell rätt, inklusive befogenheten
att utöva några eller samtliga av institutets ledningsorgans förvaltningsfunktioner. Den tillfälliga förvaltarens befogenheter
med avseende på institutet ska följa tillämplig bolagsrätt.
3. Den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens roll och uppgifter vid tidpunkten för dennes
tillsättning, och dessa får innefatta verifiering av institutets finansiella ställning, ledning av institutets affärsverksamhet eller
en del av denna för att upprätthålla eller återupprätta institutets finansiella ställning och vidta åtgärder för att återupprätta
en sund och ansvarsfull ledning av institutets affärsverksamhet. Den behöriga myndigheten ska ange eventuella begräns
ningar för den tillfälliga förvaltarens roll och uppgifter vid tidpunkten för dennes tillsättning.
4. Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna har en exklusiv behörighet att utse och avsätta en
tillfällig förvaltare. Den behöriga myndigheten får avsätta den tillfälliga förvaltaren när som helst och på vilka grunder
som helst. Den behöriga myndigheten får när som helst ändra villkoren för tillsättning av en tillfällig förvaltare med
förbehåll för denna artikel.
5. Den behöriga myndigheten får kräva att vissa av den tillfälliga förvaltarens åtgärder underställs den behöriga
myndighetens förhandsgodkännande. Den behöriga myndigheten ska ange alla sådana krav vid tidpunkten för tillsättning
av den tillfälliga förvaltaren eller vid den tidpunkt då villkoren ändras för den tillfälliga förvaltaren.
Den tillfälliga förvaltaren får i vilket fall endast utöva befogenheten att sammankalla institutets bolagsstämma och
bestämma dagordningen för en sådan med den behöriga myndighetens förhandsgodkännande.
6. Den behöriga myndigheten får kräva att en tillfällig förvaltare upprättar rapporter om institutets finansiella ställning
och om de åtgärder som denne har vidtagit under sin period som förvaltare, med en regelbundenhet som ska fastställas
av den behöriga myndigheten och i slutet av förvaltarens uppdrag.
7.
Den tillfälliga förvaltarens mandat ska löpa under högst ett år. Den perioden får undantagsvis förlängas om villkoren
för att utse den tillfälliga förvaltaren fortsatt är uppfyllda. Den behöriga myndigheten ska ansvara för att avgöra huruvida
villkoren är lämpliga för att behålla en tillfällig förvaltare och för att motivera ett sådant beslut gentemot aktieägarna.
8. Med förbehåll för denna artikel ska tillsättningen av en tillfällig förvaltare inte påverka de rättigheter för aktieägarna
i enlighet med unionens bolagsrätt eller nationell bolagsrätt.
9. Medlemsstaterna får begränsa en tillfällig förvaltares ansvar i enlighet med nationell rätt om åtgärder och under
låtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av dennes uppgifter i egenskap av tillfällig förvaltare i enlighet med punkt 3.
10. En tillfällig förvaltare som har utsetts enligt denna artikel ska inte anses vara en ”shadow director” eller den person
som faktiskt styr företaget enligt nationell rätt.
Artikel 30
Samordning av åtgärder för tidigt ingripande och tillsättning av tillfälliga förvaltare vad avser koncerner
1. Om villkoren för att ålägga krav enligt artikel 27 eller utse en tillfällig förvaltare i enlighet med artikel 29 är
uppfyllda med avseende på ett moderföretag inom unionen, ska den samordnande tillsynsmyndigheten underrätta EBA
och samråda med övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet.
SV
L 173/246
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1584
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Efter den underrättelsen och det samrådet ska den samordnande tillsynsmyndigheten besluta om någon av åtgär
derna i artikel 27 ska tillämpas eller om en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 ska utses med avseende på det berörda
moderföretaget inom unionen, med beaktande av effekterna av dessa åtgärder på koncernenheter i andra medlemsstater.
Den samordnande tillsynsmyndigheten ska meddela beslutet till övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet och till
EBA.
3. Om villkoren för att ålägga krav enligt artikel 27 eller utse en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 är uppfyllda med
avseende på ett dotterföretag till ett moderföretag inom unionen, ska den behöriga myndighet som är ansvarig för tillsyn
på individuell nivå och som avser att vidta en åtgärd i enlighet med de artiklarna underrätta och samråda med den
samordnande tillsynsmyndigheten.
Den samordnande tillsynsmyndigheten kan, när den mottagit underrättelsen, bedöma de sannolika effekterna av att ålägga
krav enligt artikel 27 eller att utse en tillfällig förvaltare i enlighet med artikel 29 för institutet i fråga, på koncernen eller
koncernenheter i andra medlemsstater. Den ska meddela den behöriga myndigheten om den bedömningen inom tre
dagar.
Efter den underrättelsen och det samrådet ska den behöriga myndigheten besluta om någon av åtgärderna i artikel 27 ska
tillämpas eller om en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 ska utses. Beslutet ska fattas med vederbörligt beaktande av den
samordnande tillsynsmyndighetens eventuella bedömning. Den behöriga myndigheten ska meddela beslutet till den
samordnande tillsynsmyndigheten och övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet och till EBA.
4. När mer än en behörig myndighet avser att utse en tillfällig förvaltare för, eller tillämpa någon av åtgärderna i
artikel 27 på, mer än ett institut i samma koncern, ska den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga relevanta
behöriga myndigheter överväga huruvida det är lämpligare att utse samma tillfälliga förvaltare för alla de berörda
enheterna eller samordna tillämpningen av någon av åtgärderna i artikel 27 på mer än ett institut för att underlätta
lösningar som återupprättar det berörda institutets finansiella ställning. Bedömningen ska utformas som ett gemensamt
beslut av den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga relevanta behöriga myndigheterna. Det gemensamma
beslutet ska fattas inom fem dagar från dagen för den underrättelse som avses i punkt 1. Det gemensamma beslutet
ska motiveras och fastställas i ett dokument som den samordnande tillsynsmyndigheten ska tillställa moderföretaget inom
unionen.
EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse i
enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.
I avsaknad av ett gemensamt beslut inom fem dagar får den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myn
digheterna för dotterföretagen fatta sina egna beslut om tillsättningen av tillfälliga förvaltare för institut som de ansvarar
för och om tillämpningen av någon av åtgärderna i artikel 27.
5. Om en berörd behörig myndighet har invändningar mot det beslut som meddelats i enlighet med punkt 1 eller 3,
eller i avsaknad av ett gemensamt beslut enligt punkt 4, får den behöriga myndigheten hänskjuta ärendet till EBA i
enlighet med punkt 6.
6. EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheter som avser att tillämpa en eller flera av
åtgärderna i artikel 27.1 a i detta direktiv med avseende på punkterna 4, 10, 11 och 19 i avsnitt A i bilagan till detta
direktiv, i artikel 27.1 e i detta direktiv eller i artikel 27.1 g i detta direktiv när det gäller att nå en överenskommelse i
enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/247
1585
SOU 2014:52
Bilaga 5
7. Varje behörig myndighets beslut ska motiveras. Beslutet ska beakta de synpunkter och reservationer som de övriga
behöriga myndigheterna har uttryckt under den samrådsperiod som avses i punkt 1 eller 3 eller den femdagarsperiod som
avses i punkt 4 samt beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda medlemsstaterna. Besluten
ska av den samordnande tillsynsmyndigheten tillställas moderföretaget inom unionen och av respektive behöriga myn
digheter tillställas dotterföretagen.
Om, i de fall som avses i punkt 6 i den här artikeln, någon av de berörda behöriga myndigheterna före utgången av den
samrådsperiod som avses i punkterna 1 och 3 i den här artikeln eller vid utgången av den femdagarsperiod som avses i
punkt 4 i den här artikeln har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska
den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga behöriga myndigheterna skjuta upp sina beslut och invänta even
tuella beslut som EBA kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sina beslut i enlighet med
EBA:s beslut. Femdagarsperioden ska anses utgöra förlikningsskedet i den mening som avses i den förordningen. EBA ska
fatta sitt beslut inom tre dagar. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att femdagarsperioden har löpt ut eller efter
det att ett gemensamt beslut har fattats.
8. Om EBA inte inom tre dagar har fattat sitt beslut ska de enskilda beslut som fattats i enlighet med punkterna 1 eller
3 eller punkt 4 tredje stycket tillämpas.
AVDELNING IV
RESOLUTION
KAPITEL I
Mål, villkor och allmänna principer
Artikel 31
Resolutionsmål
1. När resolutionsmyndigheterna använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna ska de ta hän
syn till resolutionsmålen och välja de verktyg och befogenheter som bäst uppfyller de mål som är relevanta beroende på
omständigheterna i varje enskilt fall.
2. De resolutionsmål som avses i punkt 1 är följande:
a) Säkerställa att kritiska funktioner upprätthålls.
b) Undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten, i synnerhet genom att förebygga spridning av
negativa effekter, även på marknadsinfrastruktur, och genom att upprätthålla marknadsdisciplin.
c) Skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på extraordinärt offentligt finansiellt stöd.
d) Skydda insättare som omfattas av direktiv 2014/49/EU och investerare som omfattas av direktiv 97/9/EG.
e) Skydda kundmedel och kundtillgångar.
Resolutionsmyndigheten ska i strävandet att uppfylla ovannämnda mål försöka att minimera resolutionskostnaderna och
undvika värdeförstörelse såvida detta inte krävs för att uppnå resolutionsmålen.
SV
L 173/248
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1586
SOU 2014:52
Bilaga 5
3. Med förbehåll för olika bestämmelser i detta direktiv är resolutionsmålen likvärdiga och resolutionsmyndigheterna
ska göra en lämplig avvägning mellan dem beroende på arten av och omständigheterna i varje enskilt fall.
Artikel 32
Villkor för resolution
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna ska vidta en resolutionsåtgärd gentemot ett institut
som avses i artikel 1.1 a endast om resolutionsmyndigheten anser att samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) Fastställandet att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera har gjorts av den behöriga myndigheten, efter
samråd med resolutionsmyndigheten, eller med förbehåll för de villkor som avses i punkt 2, av resolutionsmyndig
heten efter samråd med den behöriga myndigheten.
b) Det finns, med beaktande av tidsaspekter och andra relevanta omständigheter, inga rimliga utsikter att några alterna
tiva åtgärder från privata sektorn, inbegripet åtgärder av ett institutionellt garantisystem, eller tillsynsåtgärder, inbegri
pet åtgärder för tidigt ingripande eller nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i enlighet med
artikel 59.2, avseende institutet inom rimlig tid skulle kunna förhindra att institutet fallerar.
c) En resolutionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till allmänintresset enligt punkt 5.
2. Medlemsstaterna får föreskriva att inte bara den behöriga myndigheten utan även resolutionsmyndigheten efter
samråd med den behöriga myndigheten får fastställa huruvida ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt
punkt 1 a, när resolutionsmyndigheterna enligt nationell rätt har de verktyg som krävs för ett sådant fastställande, särskilt
adekvat tillgång till relevant information. Den behöriga myndigheten ska utan dröjsmål lämna all den relevanta infor
mation till resolutionsmyndigheten som denna begär för att kunna utföra sin bedömning.
3. En tidigare vidtagen åtgärd för tidigt ingripande enligt artikel 27 är inte ett villkor för att vidta resolutionsåtgärder.
4. Vid tillämpningen av punkt 1 a ska ett institut anses fallera eller sannolikt kunna fallera om en eller flera av följande
omständigheter föreligger:
a) Institutet överträder, eller det föreligger objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att institutet inom den närmaste
framtiden kommer att överträda kraven på ett sådant sätt att det kan föranleda de behöriga myndigheterna att dra in
auktorisationen bland annat, men inte enbart, på grund av att institutet har drabbats eller sannolikt kommer att
drabbas av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av dess egna kapital.
b) Institutets tillgångar underskrider eller det finns objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att institutets tillgångar
inom den närmaste framtiden kommer att underskrida dess skulder.
c) Institutet kan inte eller det finns objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att institutet inom den närmaste
framtiden inte kommer att kunna betala sina skulder när de förfaller till betalning.
d) Extraordinärt offentligt finansiellt stöd krävs, utom när det extraordinära offentliga finansiella stödet, för att undvika
eller avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi och för att den finansiella stabiliteten ska kunna bevaras,
antar någon av följande former:
i) En statlig garanti för att garantera likviditetsfaciliteter som tillhandahålls av centralbanker på dessas villkor.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/249
1587
SOU 2014:52
Bilaga 5
ii) En statlig garanti för nya skuldförbindelser.
iii) Ett tillskott av kapitalbas eller förvärv av kapitalinstrument till priser och på villkor som inte ger institutet någon
fördel, när varken omständigheterna som avses i leden a, b eller c i denna punkt eller omständigheterna som avses
i artikel 59.3 föreligger vid tidpunkten för beviljande av det offentliga stödet.
I vart och ett av de fall som avses i leden d i, d ii och d iii i första stycket ska de garantiåtgärder eller likvärdiga åtgärder
som avses där vara begränsade till solida institut och villkorade av ett slutligt godkännande enligt unionens regler om
statligt stöd. De åtgärderna ska vara tidsbegränsade skyddsåtgärder som är proportionerliga för att avhjälpa följdverk
ningarna av den allvarliga störningen, och får inte användas för att kompensera förluster som institutet har ådragit sig
eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att ådra sig.
Stödåtgärder enligt led d iii i första stycket ska begränsas till tillskott som krävs för att åtgärda kapitalunderskott som
fastställts i stresstest på nationell nivå, unionsnivå eller inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, tillgångs
översyner eller motsvarande genomgångar som Europeiska centralbanken, EBA eller nationella myndigheter genomfört
och som i förekommande fall bekräftats av den behöriga myndigheten.
EBA ska senast den 3 januari 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 om den
typ av tester, granskningar eller genomgångar som avses ovan och som kan leda till sådant stöd.
Senast den 31 december 2015 ska kommissionen se över huruvida det finns ett fortsatt behov av att tillåta stödåtgärder
enligt led d iii i första stycket, och de villkor som i så fall måste vara uppfyllda, och rapportera om detta till Europa
parlamentet och rådet. Om så är lämpligt ska den rapporten åtföljas av ett lagstiftningsförslag.
5. Vid tillämpningen av punkt 1 c i den här artikeln ska en resolutionsåtgärd anses vara i allmänintresset om den är
nödvändig för att uppfylla och står i proportion till ett eller flera av de resolutionsmål som avses i artikel 31 och en
avveckling av institutet enligt normala insolvensförfaranden inte skulle uppfylla dessa resolutionsmål i samma utsträck
ning.
6. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
främja konvergensen i tillsyns- och resolutionsmetoder beträffande tolkningen av de olika omständigheter under vilka ett
institut ska anses fallera eller sannolikt kommer att fallera.
Artikel 33
Resolutionsvillkor med avseende på finansinstitut och holdingföretag
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna får vidta en resolutionsåtgärd gentemot ett finans
institut som avses i artikel 1.1 b om de villkor som fastställs i artikel 32.1 är uppfyllda med avseende på både finans
institutet och det moderföretag som är föremål för gruppbaserad tillsyn.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna får vidta en resolutionsåtgärd gentemot en enhet som
avses i artikel 1.1 c eller d om de villkor som fastställs i artikel 32.1 är uppfyllda med avseende på både den enheten som
avses i artikel 1.1 c eller d och med avseende på ett eller flera dotterföretag som är institut, eller om dotterföretaget inte
är etablerat i unionen, den tredjelandsmyndighet som har fastställt att den uppfyller villkoren för resolution enligt lagen i
det tredjelandet.
3. Om dotterinstituten till ett holdingföretag med blandad verksamhet innehas direkt eller indirekt av ett mellanva
rande finansiellt holdingföretag ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsåtgärder för koncernresolution vidtas gente
mot det mellanvarande finansiella holdingföretaget, och de ska inte vidta resolutionsåtgärder för koncernresolution
gentemot holdingföretaget med blandad verksamhet.
SV
L 173/250
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1588
SOU 2014:52
Bilaga 5
4. Med förbehåll för punkt 3 i den här artikeln får resolutionsmyndigheterna vidta resolutionsåtgärder gentemot en
enhet som avses i artikel 1.1 c eller d trots att den inte uppfyller villkoren i artikel 32.1 om ett eller flera av de
dotterföretag som är institut uppfyller villkoren i artikel 32.1, 32.4 och 32.5 och deras tillgångar och skulder är sådana
att ett fallissemang hotar koncernen som helhet eller om insolvensrätten i medlemsstaten kräver att koncernerna
behandlas som en helhet och resolutionsåtgärderna gentemot den enhet som avses i artikel 1.1 c eller d är nödvändiga
för resolutionen av sådana dotterföretag som är institut eller för resolutionen av koncernen som helhet.
Vid tillämpningen av punkt 2 och första stycket i denna punkt får resolutionsmyndigheten för institutet och resolutions
myndigheten för den enhet som avses i artikel 1.1 c eller d, vid bedömningen av huruvida villkoren i artikel 32.1 är
uppfyllda för ett eller flera dotterföretag som är institut, efter gemensam överenskommelse bortse från koncerninterna
överföringar av kapital eller förluster mellan enheter, inbegripet utövandet av nedskrivnings- eller konverteringsbefogen
heter.
Artikel 34
Allmänna principer för resolution
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverktygen och utövar
resolutionsbefogenheterna vidtar alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att resolutionsåtgärderna vidtas i enlighet
med följande principer:
a) Aktieägarna i institutet under resolution ska bära de första förlusterna.
b) Borgenärer i institutet under resolution ska bära förluster efter aktieägarna i enlighet med deras fordringars prioritets
ordning enligt normala insolvensförfaranden, utom om det uttryckligen föreskrivs något annat i detta direktiv.
c) Ledningsorganet och den verkställande ledningen för institutet under resolution ska ersättas, utom i de fall då det
anses nödvändigt att helt eller delvis, beroende på omständigheterna, behålla ledningsorganet och den verkställande
ledningen för att kunna uppfylla resolutionsmålen.
d) Ledningsorganet och den verkställande ledningen för institutet under resolution ska bistå med all hjälp som krävs för
att uppfylla resolutionsmålen.
e) Fysiska och juridiska personer ska göras ansvariga i överensstämmelse med civil- eller straffrätt i medlemsstaten för
deras ansvar för att institutet har fallerat.
f) Om inte annat anges i detta direktiv ska borgenärer i samma klass behandlas likvärdigt.
g) Ingen borgenär ska åsamkas större förluster än vad som skulle ha varit fallet om institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden i enlighet med skyddsåtgärderna i artiklarna
73–75.
h) Garanterade insättningar ska skyddas helt.
i) Resolutionsåtgärder ska vidtas i enlighet med skyddsåtgärderna i detta direktiv.
2. Om institutet är en koncernenhet ska resolutionsmyndigheterna, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31,
använda resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna på ett sätt som minimerar påverkan på andra kon
cernenheter och på koncernen som helhet och minimerar de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten i unionen
och dess medlemsstater, särskilt i de länder där koncernen är verksam.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/251
1589
SOU 2014:52
Bilaga 5
3.
När medlemsstaterna använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna ska de säkerställa att de, i
tillämpliga fall, iakttar unionens regler om statligt stöd.
4. Om verktyget för försäljning av verksamhet, broinstitutverktyget eller verktyget för avskiljande av tillgångar används
gentemot ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska det institutet eller enheten anses vara föremål för
konkursförfarande eller motsvarande insolvensförfarande vid tillämpningen av artikel 5.1 i rådets direktiv 2001/23/EG ( 1 ).
5. När resolutionsmyndigheterna tillämpar resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheter bör de när så är
lämpligt informera och samråda med de anställda och deras representanter.
6. Resolutionsmyndigheter ska tillämpa resolutionsverktyg och utöva resolutionsbefogenheter utan att det påverkar
tillämpningen av bestämmelser om arbetstagarrepresentationen i ledningsorgan enligt nationell rätt eller praxis.
KAPITEL II
Särskild förvaltning
Artikel 35
Särskild förvaltning
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får utse en särskild förvaltare som ersätter ledningsorganet
för institutet under resolution. Resolutionsmyndigheterna ska offentliggöra tillsättningen av en särskild förvaltare. Med
lemsstaterna ska vidare säkerställa att den särskilda förvaltaren har de kvalifikationer, den förmåga och erfarenhet som
krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag.
2. Den särskilda förvaltaren ska ha alla befogenheter som institutets aktieägare och ledningsorgan har. Den särskilda
förvaltaren får dock endast utöva sådana befogenheter under resolutionsmyndighetens kontroll.
3. Den särskilda förvaltaren ska ha en lagstadgad skyldighet att vidta de åtgärder som krävs för att nå de resolutions
mål som avses i artikel 31 och genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens beslut. När så är
nödvändigt ska den uppgiften vara överordnad alla andra ledningsuppgifter i enlighet med bolagsordningen eller nationell
rätt, i den mån de är oförenliga. De åtgärderna får inbegripa en kapitalökning, en omorganisation av institutets ägar
struktur eller att andra finansiellt och organisatoriskt sunda institut tar över institutet i enlighet med de resolutionsverktyg
som avses i kapitel IV.
4. Resolutionsmyndigheterna får sätta gränser för den särskilda förvaltarens åtgärder eller kräva att vissa av den
särskilda förvaltarens åtgärder underställs den behöriga myndighetens förhandsgodkännande. Resolutionsmyndigheterna
får när som helst avsätta den särskilda förvaltaren.
5. Medlemsstaterna ska kräva att en särskild förvaltare, regelbundet med ett intervall som ska fastställas av resolutions
myndigheten och i början och slutet av förvaltarens uppdrag, upprättar rapporter för den tillsättande resolutionsmyn
digheten om institutets ekonomiska och finansiella ställning och om de åtgärder som förvaltaren har vidtagit i sin
tjänsteutövning.
6. En särskild förvaltare får inte utses för mer än ett år. Den perioden kan undantagsvis förlängas om resolutions
myndigheten beslutar att villkoren för att utse en särskild förvaltare fortsatt är uppfyllda.
7. När mer än en resolutionsmyndighet avser att utse en särskild förvaltare med avseende på en enhet som tillhör en
koncern, ska myndigheterna överväga huruvida det är lämpligare att utse samma särskilda förvaltare för alla de berörda
enheterna för att underlätta lösningar som återställer den finansiella sundheten för de berörda enheterna.
SV
L 173/252
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares
rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 22.3.2001, s. 16).
1590
SOU 2014:52
Bilaga 5
8. I händelse av insolvens, då nationell rätt föreskriver att en insolvensförvaltning ska utses, får denna förvaltning
utgöra den särskilda förvaltning som avses i denna artikel.
KAPITEL III
Värdering
Artikel 36
Värdering i resolutionssyfte
1. Innan resolutionsmyndigheterna vidtar resolutionsåtgärder eller utövar befogenheten att skriva ned eller konvertera
berörda kapitalinstrument, ska de säkerställa att en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering av tillgångarna och
skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d utförs av en person med oberoende ställning
i förhållande till offentliga myndigheter, inbegripet resolutionsmyndigheten, och institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d. Om inte annat följer av punkt 13 i den här artikeln och artikel 85 ska, om alla de krav som
fastställs i den här artikeln uppfylls, värderingen betraktas som definitiv.
2. Om en oberoende värdering enligt punkt 1 inte är möjlig får resolutionsmyndigheterna göra en preliminär vär
dering av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, i enlighet med punkt 9
i den här artikeln.
3. Värderingens syfte ska vara att bedöma värdet av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d som uppfyller villkoren för resolution enligt artiklarna 32 och 33.
4. Syftena med värderingen är
a) att fungera som underlag vid fastställandet av huruvida villkoren för resolution eller villkoren för nedskrivning eller
konvertering av kapitalinstrument är uppfyllda,
b) att, om villkoren för resolution är uppfyllda, fungera som underlag för beslutet om vilka lämpliga resolutionsåtgärder
som ska vidtas med avseende på institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d,
c) att, när befogenheten att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument tillämpas, fungera som underlag för
beslutet om omfattningen av indragning eller utspädning av aktier eller andra äganderättsinstrument, och omfatt
ningen av nedskrivning eller konvertering av berörda kapitalinstrument,
d) att, när skuldnedskrivningsverktyget tillämpas, fungera som underlag för beslutet om omfattningen av nedskrivning
eller konvertering av kvalificerade skulder,
e) att, när broinstitutverktyget eller verktyget för avskiljande av tillgångar används, fungera som underlag för beslutet om
vilka tillgångar, rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och beslutet om
värdet av en eventuell ersättning som ska betalas till institutet under resolution eller, allt efter omständigheterna, till
ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument,
f) att, när verktyget för försäljning av verksamhet används, fungera som underlag för beslutet om vilka tillgångar,
rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och fungera som underlag för
resolutionsmyndighetens bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor vid tillämpning av artikel 38,
g) att i samtliga fall säkerställa att eventuella förluster avseende tillgångarna i institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d till fullo redovisas vid den tidpunkt då resolutionsverktygen används eller befogenheten att
skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument utövas.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/253
1591
SOU 2014:52
Bilaga 5
5. Utan att det i tillämpliga fall påverkar tillämpningen av unionens regler om statligt stöd ska värderingen grundas på
försiktiga antaganden, inbegripet vad gäller andelen uteblivna betalningar och förlusternas storlek. Värderingen får inte
förutsätta potentiellt framtida tillhandahållande av extraordinärt offentligt finansiellt stöd eller akut likviditetsstöd från
centralbanker, eller annat likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och
räntesatser, till institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d från och med den tidpunkt då resolutions
åtgärder vidtas eller befogenheten att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument utövas. Dessutom ska, om ett
resolutionsverktyg tillämpas, värderingen beakta att
a) resolutionsmyndigheten och finansieringsarrangemang som agerar enligt artikel 101 får ersättning från institutet under
resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår, i enlighet med artikel 37.7,
b) finansieringsarrangemanget för resolutionen får ta ut ränta eller avgifter med avseende på eventuella lån eller garantier
som tillhandahållits institutet under resolution, i enlighet med artikel 101.
6. Värderingen ska kompletteras med följande information, såsom den anges i bokföringen för institutet eller den
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d:
a) En uppdaterad balansräkning och en rapport över den finansiella ställningen för institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d.
b) En analys och en uppskattning av tillgångarnas bokföringsmässiga värde.
c) En förteckning över de utestående skulder i och utanför balansräkningen som framgår av räkenskaperna för institutet
eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, med en angivelse av respektive krediter och prioritetsnivåer enligt
tillämplig insolvensrätt.
7. För att underbygga besluten i punkt 4 e och f får vid behov informationen i punkt 6 b kompletteras med en analys
och en uppskattning av värdet av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d,
med utgångspunkt i marknadsvärdet.
8. Värderingen ska innehålla en indelning av borgenärerna i klasser enligt deras prioritetsnivåer enligt tillämplig
insolvensrätt och en uppskattning av vilken behandling varje klass av aktieägare och borgenärer skulle ha förväntats
få, om institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden.
Den uppskattningen ska inte påverka tillämpningen av principen om ”inte sämre villkor för borgenär” enligt artikel 74.
9. Om det på grund av brådskande omständigheter i fallet inte är möjligt att uppfylla kraven i punkterna 6 och 8, eller
punkt 2 är tillämplig, ska det genomföras en preliminär värdering. Vid den preliminära värderingen ska kraven i punkt 3
följas och, så långt det är praktiskt möjligt med beaktande av omständigheterna, kraven i punkterna 1, 6 och 8.
Den preliminära värdering som avses i denna punkt ska inbegripa en buffert för ytterligare förluster, med lämplig
motivering.
10. En värdering som inte uppfyller alla de villkor som fastställs i denna artikel ska betraktas som preliminär tills en
oberoende person har utfört en värdering som fullt ut uppfyller alla de villkor som fastställs i denna artikel. Den definitiva
värderingen i efterhand ska genomföras så snart det är praktiskt möjligt. Den får endera genomföras separat från
värderingen som avses i artikel 74 eller samtidigt som denna värdering och genom samma oberoende person som denna
värdering, men den ska vara fristående.
SV
L 173/254
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1592
SOU 2014:52
Bilaga 5
Den definitiva värderingen i efterhand ska syfta till
a) att säkerställa att eventuella förluster med avseende på tillgångarna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b,
c eller d till fullo redovisas i räkenskaperna för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d,
b) att fungera som underlag för ett beslut om att återföra borgenärers fordringar eller öka värdet av den ersättning som
betalas, i enlighet med punkt 11.
11. Om den definitiva efterhandsvärderingens uppskattning av substansvärdet av institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d är högre än den preliminära värderingens uppskattning av substansvärdet av institutet eller den
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, får resolutionsmyndigheten
a) utöva sin befogenhet att öka värdet av fordringar från borgenärer eller ägare till tillämpliga kapitalinstrument som har
skrivits ned enligt skuldnedskrivningsverktyget,
b) beordra ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet att göra ytterligare en betalning av ersättning med avseende
på tillgångar, rättigheter och skulder till institutet under resolution, eller, allt efter omständigheterna, med avseende på
aktier eller äganderättsinstrument till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument.
12.
Trots vad som sägs i punkt 1 ska en preliminär värdering som utförs i enlighet med punkterna 9 och 10 utgöra en
giltig grund för resolutionsmyndigheterna att vidta resolutionsåtgärder, inbegripet att ta kontroll över ett fallerat institut
eller fallerad enhet i enlighet med artikel 1.1 b, c eller d, eller utöva befogenheten att skriva ned eller konvertera
kapitalinstrument.
13. Värderingen ska vara en integrerad del av beslutet om att använda ett resolutionsverktyg eller utöva en reso
lutionsbefogenhet, eller beslutet att utöva befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument. Värderingen ska
i sig inte vara föremål för ett separat överklagande utan för överklagande tillsammans med beslutet, i enlighet med
artikel 85.
14. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de omständigheter under vilka en
person är oberoende i förhållande till resolutionsmyndigheten och institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d, vid tillämpningen av punkt 1 i den här artikeln och för tillämpningen av artikel 74.
15. EBA får utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera följande kriterier vid tillämpningen av
punkterna 1, 3 och 9 i den här artikeln, och vid tillämpningen av artikel 74:
a) Metoden för att bedöma värdet av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d.
b) Åtskillnaden mellan värderingarna enligt artiklarna 36 och 74.
c) Metoden för beräkning och införande av en buffert för ytterligare förluster i den preliminära värderingen.
16. EBA ska överlämna de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i punkt 14 till kommissionen senast
den.3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i punkterna 14 och 15
i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/255
1593
SOU 2014:52
Bilaga 5
KAPITEL IV
Resolutionsverktyg
A v s n i t t 1
A l l m ä n n a p r i n c i p e r
Artikel 37
Allmänna principer för resolutionsverktyg
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har de befogenheter som är nödvändiga för att använda
resolutionsverktygen gentemot institut och gentemot enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d som uppfyller villkoren
för resolution.
2. En resolutionsmyndighet ska, om den beslutar att tillämpa ett resolutionsverktyg gentemot ett institut eller en sådan
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, och denna resolutionsåtgärd skulle resultera i att förluster får bäras av borgenärer
eller att deras fordringar konverteras, utöva befogenheten att skriva ned och konvertera kapitalinstrument i enlighet med
artikel 59 omedelbart innan eller samtidigt som resolutionsverktyget tillämpas.
3. De resolutionsverktyg som avses i punkt 1 är följande:
a) Verktyget försäljning av affärsverksamhet.
b) Broinstitutverktyget.
c) Verktyget avskiljande av tillgångar.
d) Skuldnedskrivningsverktyget.
4. Om inte annat följer av punkt 5 får resolutionsmyndigheterna använda resolutionsverktygen individuellt eller i
någon kombination.
5. Resolutionsmyndigheterna får använda verktyget avskiljande av tillgångar endast tillsammans med ett annat reso
lutionsverktyg.
6. När enbart de resolutionsverktyg som avses i punkt 3 a eller b i den här artikeln används, och de används för att
överföra endast delar av tillgångar, rättigheter eller skulder i institutet under resolution, ska den resterande delen av
institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d varifrån tillgångarna, rättigheterna eller skulderna har överförts
avvecklas enligt normala insolvensförfaranden. Denna avveckling ska ske inom rimlig tid, med hänsyn till eventuella
behov för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d att tillhandahålla tjänster eller stöd enligt artikel 65
för att göra det möjligt för den mottagande enheten att utöva de verksamheter eller tjänster som förvärvats genom
överföringen, och eventuella andra skäl som innebär att den resterande delen av institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d måste fortsätta att fungera för att resolutionsmålen ska kunna uppnås eller för att principerna som
avses i artikel 34 ska kunna följas.
7. Resolutionsmyndigheten och eventuella finansieringsarrangemang enligt artikel 101 kan få ersättning från institutet
under resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår i samband med användningen av resolutionsverktygen eller
statliga finansiella stabiliseringsverktyg på ett eller flera av följande sätt:
a) I form av ett avdrag från en eventuell ersättning som en mottagande enhet betalar till institutet under resolution eller,
alltefter omständigheterna, till ägarna till aktierna eller till andra äganderättsinstrument.
SV
L 173/256
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1594
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Som prioriterad borgenär från institutet under resolution.
c) Som prioriterad borgenär från eventuella inkomster som uppkommer till följd av att broinstitutets eller tillgångs
förvaltningsenhetens verksamhet avslutas.
8. Medlemsstaterna ska se till att bestämmelser i nationell insolvensrätt avseende möjligheten att förklara rättshand
lingar som är till skada för borgenärer ogiltiga eller icke verkställbara inte gäller vid överföring av tillgångar, rättigheter
eller skulder från ett institut under resolution till en annan enhet genom användning av ett resolutionsverktyg eller av
statliga finansiella stabiliseringsverktyg.
9. Medlemsstaterna får ge resolutionsmyndigheterna ytterligare verktyg och befogenheter som kan utövas när ett
institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d uppfyller villkoren för resolution, under förutsättning att
a) de ytterligare befogenheterna, om de tillämpas på en gränsöverskridande koncern, inte utgör hinder för en effektiv
koncernresolution, och
b) de är förenliga med resolutionsmålen och de allmänna principerna för resolution som avses i artiklarna 31 och 34.
10. I en mycket exceptionell situation med en systemkris får resolutionsmyndigheten söka finansiering från alternativa
finansieringskällor genom att använda de statliga stabiliseringsverktyg som avses i artiklarna 56–58 när följande villkor är
uppfyllda:
a) Ett bidrag till förlustabsorbering och rekapitalisering motsvarande ett belopp som minst motsvarar 8 % av de samman
lagda skulderna, inklusive kapitalbasen i institutet under resolution, beräknat vid tidpunkten för resolutionsåtgärden i
överensstämmelse med den värdering som föreskrivs i artikel 36, har gjorts av aktieägare och innehavare av andra
äganderättsinstrument, innehavare av tillämpliga kapitalinstrument och andra kvalificerade skulder genom nedskriv
ning, konvertering eller på annat sätt.
b) De ska villkoras av ett godkännande i förväg och ett slutgiltigt godkännande enligt unionens regler om statligt stöd.
A v s n i t t 2
V e r k t y g e t f ö r s ä l j n i n g a v v e r k s a m h e t
Artikel 38
Verktyget försäljning av verksamhet
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att överföra följande till en köpare som inte
är ett broinstitut:
a) Aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution.
b) Alla eller vissa tillgångar, rättigheter och skulder i ett institut under resolution.
Den överföring som avses i första stycket ska, med förbehåll för punkterna 8 och 9 i den här artikeln samt artikel 85, äga
rum utan att medgivande erhålls från aktieägarna i institutet under resolution eller från andra tredje män än köparen och
utan att några andra förfarandekrav enligt bolags- eller värdepappersrätten än de som ingår i artikel 39 iakttas.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/257
1595
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. En överföring enligt punkt 1 ska göras på affärsmässiga villkor, med beaktande av omständigheterna, och i över
ensstämmelse med unionens regler om statligt stöd.
3. Resolutionsmyndigheterna ska i enlighet med punkt 2 i den här artikeln vidta alla rimliga åtgärder för att erhålla
affärsmässiga villkor för överföringen som med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet är förenliga med den
värdering som utförts enligt artikel 36.
4. All eventuell ersättning som betalas av köparen ska med förbehåll för artikel 37.7 gagna
a) ägarna till aktierna eller de andra äganderättsinstrumenten, om försäljningen av affärsverksamhet har skett genom
överföring av aktier eller äganderättsinstrument som emitterats av institutet under resolution från innehavarna av
aktierna eller instrumenten till köparen,
b) institutet under resolution, om försäljningen av affärsverksamhet har skett genom överföring av vissa eller samtliga av
tillgångarna eller skulderna i institutet under resolution till köparen.
5. När resolutionsmyndigheten använder verktyget försäljning av verksamhet får den utöva överföringsbefogenheten
mer än en gång för att göra kompletterande överföringar av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett
institut under resolution eller, allt efter omständigheterna, av tillgångar, rättigheter och skulder i institutet under reso
lution.
6. Efter att ha använt verktyget försäljning av verksamhet får resolutionsmyndigheterna med köparens medgivande
utöva överföringsbefogenheterna avseende tillgångar, rättigheter och skulder som har överförts till köparen i syfte att föra
tillbaka tillgångarna, rättigheterna eller skulderna till institutet under resolution, eller aktierna eller andra äganderätt
sinstrument till deras ursprungliga ägare, och institutet under resolution eller de ursprungliga ägarna ska ha skyldighet att
återta sådana tillgångar, rättigheter eller skulder, eller aktier eller andra äganderättsinstrument.
7. En köpare ska ha ett lämpligt bemyndigande att fortsätta att bedriva den affärsverksamhet som förvärvats om
överföringen sker enligt punkt 1. De behöriga myndigheterna ska se till att en ansökan om tillstånd tas under över
vägande inom rimlig tid i samband med överföringen.
8. Med avvikelse från artiklarna 22–25 i direktiv 2013/36/EU, kravet på att informera de behöriga myndigheterna i
artikel 26 i direktiv 2013/36/EU, artiklarna 10.3, 11.1, 11.2, 12 och 13 i. direktiv 2014/65/EU och kravet på att
inkomma med en underrättelse i artikel 11.3 i det direktivet ska, om en överföring av aktier eller andra äganderätt
sinstrument med användning av verktyget försäljning av verksamhet skulle leda till ett förvärv eller en ökning av ett
kvalificerat innehav i ett institut av det slag som avses i artikel 22.1 i direktiv 2013/36/EU eller artikel 11.1 i direktiv
2014/65/EU, de behöriga myndigheterna för det institutet utföra den bedömning som krävs enligt de artiklarna i så god
tid att det inte försenar användningen av verktyget försäljning av verksamhet och hindrar att resolutionsåtgärden uppnår
de relevanta resolutionsmålen.
9. Medlemsstaterna ska se till att följande bestämmelser gäller i det fall dagen för överföringen av aktierna eller de
andra äganderättsinstrumenten vid resolutionsmyndighetens tillämpning av verktyget försäljning av verksamhet infaller
utan att den behöriga myndigheten för det institutet har slutfört den bedömning som avses i punkt 8:
a) Överföringen av aktier eller andra äganderättsinstrument till förvärvaren ska omedelbart få rättslig verkan.
b) Under bedömningsperioden och under en eventuell sådan avyttringsperiod som fastställs genom led f ska förvärvarens
rösträtt som är knuten till sådana aktier eller andra äganderättsinstrument tillfälligt dras in och uteslutande innehas av
resolutionsmyndigheten, vilken inte ska ha någon skyldighet att utöva sådan rösträtt och vilken inte ska någon som
helst skyldighet när det gäller att utöva eller avstå från att utöva sådan eventuell rösträtt.
SV
L 173/258
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1596
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) Under bedömningsperioden och under en eventuell sådan avyttringsperiod som föreskrivs genom led f ska de
sanktioner och andra åtgärder vid överträdelser av krav för förvärv eller avyttring av kvalificerade innehav som anges
i artiklarna 66, 67 och 68 i direktiv 2013/36/EU inte tillämpas för en överföring av aktier eller andra äganderätt
sinstrument.
d) Den behöriga myndigheten ska efter att den slutfört bedömningen utan dröjsmål skriftligt meddela resolutionsmyn
digheten och förvärvaren huruvida den behöriga myndigheten godkänner eller, i enlighet med artikel 22.5 i direktiv
2013/36/EU motsätter sig en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument till förvärvaren.
e) Om den behöriga myndigheten godkänner en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument till förvärvaren
ska förvärvaren anses inneha rösträtten som är knuten till sådana aktier eller andra äganderättsinstrument omedelbart
efter att resolutionsmyndigheten och förvärvaren mottagit meddelandet om godkännande från den behöriga myndig
heten.
f) Om den behöriga myndigheten motsätter sig en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument till förvärvaren
gäller följande:
i) Den rösträtt som är knuten till sådana aktier eller andra äganderättsinstrument som fastställs genom led b ska
fortsatta att ha full kraft och verkan.
ii) Resolutionsmyndigheten får kräva att förvärvaren avyttrar sådana aktier eller andra äganderättsinstrument inom en
avyttringsperiod som resolutionsmyndigheten fastställer efter att ha beaktat rådande marknadsvillkor.
iii) Om förvärvaren inte fullbordar avyttringen inom den avyttringsperiod som resolutionsmyndigheten fastställt får
den behöriga myndigheten, med resolutionsmyndighetens medgivande, ålägga förvärvaren sanktioner och andra
åtgärder vid överträdelser av krav för förvärv eller avyttring av kvalificerade innehav såsom anges i artiklarna 66,
67 och 68 i direktiv 2013/36/EU.
10. Överföringar som görs genom verktyget försäljning av verksamhet ska omfattas av de skyddsåtgärder som avses i
kapitel VII i avdelning IV.
11. När det gäller att utöva rättigheter att tillhandahålla tjänster eller etablera sig i en annan medlemsstat i enlighet
med direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU, ska köparen betraktas som en fortsättning på institutet under
resolution och får fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av institutet under resolution avseende de
överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
12. Medlemsstaterna ska se till att den köpare som avses i punkt 1 får fortsätta att utöva sin rätt till medlemskap samt
till tillgång till betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, fondbörser, system för ersättning till investerare samt insätt
ningsgarantisystem för institutet under resolution, förutsatt att den uppfyller kriterierna för medlemskap och deltagande i
sådana system.
Trots vad som sägs i första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att:
a) Tillgång inte nekas på grund av att köparen saknar kreditbetyg från ett kreditvärderingsinstitut eller att det kreditbe
tyget inte överensstämmer med de kreditbetygsnivåer som krävs för att beviljas tillgång till systemen som avses i första
stycket.
b) Om köparen inte uppfyller medlemskaps- eller deltagandekriterierna för relevant betalnings-, clearing- eller avveck
lingssystem, fondbörs, system för ersättning till investerare eller insättningsgarantisystem utövas de rättigheter som
avses i första stycket så länge som anges av resolutionsmyndigheten, maximalt 24 månader som kan förlängas av
resolutionsmyndigheten på begäran av köparen.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/259
1597
SOU 2014:52
Bilaga 5
13. Utan att detta påverkar tillämpningen av kapitel VII i avdelning IV ska aktieägare eller borgenärer i institutet under
resolution och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs inte ha några rättigheter till eller
avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
Artikel 39
Verktyget försäljning av verksamhet: förfarandekrav
1. Om inte annat följer av punkt 3 i den här artikeln ska en resolutionsmyndighet, när den använder verktyget
försäljning av verksamhet avseende ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, bjuda ut till försäljning, eller
vidta åtgärder för att bjuda ut till försäljning, de av institutets tillgångar, rättigheter eller skulder, aktier eller andra
äganderättsinstrument som myndigheten avser att överföra. Grupper av rättigheter, tillgångar och skulder får saluföras
separat.
2. Utan att det i förekommande fall påverkar tillämpningen av unionens regler om statligt stöd ska den saluföring som
avses i punkt 1 utföras i enlighet med följande kriterier:
a) Den ska vara så transparent som möjligt och får inte ge en i sak missvisande bild av det institutets tillgångar,
rättigheter, skulder, aktier eller andra äganderättsinstrument som myndigheten avser att överföra, med beaktande av
omständigheterna och särskilt behovet av att bevara finansiell stabilitet.
b) Den ska inte på otillbörligt sätt favorisera eller diskriminera potentiella köpare.
c) Den ska vara fri från intressekonflikter.
d) Den ska inte ge en potentiell köpare otillbörliga fördelar.
e) Den ska beakta behovet av att uppnå en snabb resolution.
f) Den ska sträva efter att i största möjliga utsträckning maximera försäljningspriset för de berörda aktierna eller de andra
äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
De principer som avses i denna punkt ska, med förbehåll för första stycket led b, inte förhindra resolutionsmyndigheten
från att värva särskilda potentiella köpare.
Varje offentliggörande av saluföringen av ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i detta direktiv
som annars skulle krävas enligt artikel 17.1 i förordning (EU) nr 596/2014 får skjutas upp i enlighet med artikel 17.4
eller 17.5 i den förordningen.
3. Resolutionsmyndigheten får använda verktyget försäljning av verksamhet utan att iaktta det saluföringskrav som
anges i punkt 1 om den finner att iakttagande av de kraven sannolikt skulle undergräva ett eller flera av resolutionsmålen,
och särskilt om följande villkor är uppfyllda:
a) Den anser att det föreligger ett reellt hot mot den finansiella stabiliteten som orsakas eller förvärras av att institutet
under resolution har fallerat eller sannolikt kan komma att fallera, och
b) den anser att efterlevnad av de kraven sannolikt skulle undergräva effektiviteten i verktyget försäljning av verksamhet
när det gäller att hantera hotet eller uppnå det resolutionsmål som avses i artikel 31.2 b.
SV
L 173/260
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1598
SOU 2014:52
Bilaga 5
4. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
specificera de faktiska omständigheter som utgör ett reellt hot och de kriterier avseende effektiviteten för verktyget
försäljning av affärsverksamhet som avses i punkt 3 a och b.
A v s n i t t 3
B r o i n s t i t u t v e r k t y g e t
Artikel 40
Broinstitutverktyget
1. För att broinstitutverktyget ska vara verkningsfullt, och med hänsyn till behovet av att upprätthålla kritiska funk
tioner inom broinstitutet, ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att till ett broinstitut
överföra
a) aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett eller flera institut under resolution,
b) alla eller vissa tillgångar, rättigheter eller skulder i ett eller flera institut under resolution.
Den överföring som avses i första stycket får med förbehåll för artikel 85 äga rum utan att medgivande erhålls från
aktieägarna i instituten under resolution eller från andra tredje män än broinstitutet och utan att eventuella förfarandekrav
enligt bolags- eller värdepappersrätten iakttas.
2. Broinstitutet ska vara en juridisk person som uppfyller samtliga av följande kriterier:
a) Den ägs helt eller delvis eller kontrolleras av en eller flera offentliga myndigheter vilket kan omfatta resolutions
myndigheten eller finansieringsarrangemanget för resolution och kontrolleras av resolutionsmyndigheten.
b) Enheten har bildats i syfte att ta emot och inneha vissa eller samtliga av de aktier eller andra äganderättsinstrument
som emitterats av ett institut under resolution eller vissa eller samtliga av tillgångarna, rättigheterna och skulderna i ett
eller flera institut under resolution i syfte att bibehålla tillgång till kritiska funktioner och att sälja det institut eller den
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
Användningen av skuldnedskrivningsverktyget för det ändamål som avses i artikel 43.2 b ska inte påverka resolutions
myndighetens möjlighet att kontrollera broinstitutet.
3. När resolutionsmyndigheten använder broinstitutverktyget ska den se till att det totala värdet av de skulder som
överförs till broinstitutet inte överstiger det totala värdet av de rättigheter och tillgångar som överförs från institutet under
resolution eller som tillhandahålls genom andra källor.
4. All eventuell ersättning som betalas av broinstitutet ska med förbehåll för artikel 37.7 gagna
a) ägarna till aktierna eller äganderättsinstrumenten, om överföringen till broinstitutet har skett genom att aktier eller
äganderättsinstrument som emitterats av institutet under resolution överförts från innehavarna av aktierna eller
instrumenten till broinstitutet,
b) institutet under resolution, om överföringen till broinstitutet har skett genom att vissa eller alla tillgångar eller skulder i
institutet under resolution överförts till broinstitutet.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/261
1599
SOU 2014:52
Bilaga 5
5. När resolutionsmyndigheten tillämpar broinstitutverktyget får den utöva överföringsbefogenheten mer än en gång
för att göra kompletterande överföringar av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under
resolution eller, allt efter omständigheterna, av tillgångar, rättigheter och skulder i institutet under resolution.
6. Resolutionsmyndigheten får efter tillämpning av broinstitutverktyget
a) föra tillbaka rättigheter, tillgångar eller skulder från broinstitutet till institutet under resolution, eller föra tillbaka
aktierna eller andra äganderättsinstrument till deras ursprungliga ägare, och institutet under resolution eller de ur
sprungliga ägarna ska ha skyldighet att återta sådana tillgångar, rättigheter eller skulder, eller aktier eller andra
äganderättsinstrument, under förutsättning att de villkor som fastställs i punkt 7 är uppfyllda,
b) överföra aktier eller andra äganderättsinstrument, eller tillgångar, rättigheter eller skulder från broinstitutet till en tredje
man.
7. Resolutionsmyndigheterna får föra tillbaka aktier eller andra äganderättsinstrument eller tillgångar, rättigheter eller
skulder från broinstitutet i något av följande fall:
a) Möjligheten att kunna föra tillbaka de specifika aktierna eller andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna
eller skulderna anges uttryckligen i det instrument genom vilket överföringen gjordes.
b) De specifika aktierna eller andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna omfattas inte av de
klasser av, eller uppfyller inte de villkor för överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättig
heter eller skulder som anges i det instrument genom vilket överföringen gjordes.
Ett sådant återförande får göras inom en period som anges i instrumentet och ska göras med iakttagande av eventuella
andra villkor som anges däri.
8. Överföringar mellan institutet under resolution, eller de ursprungliga ägarna till aktierna eller andra äganderätt
sinstrument, å ena sidan, och broinstitutet, å andra sidan, ska omfattas av de skyddsåtgärder som avses i kapitel VII i
avdelning IV.
9. När det gäller att utöva rättigheter att tillhandahålla tjänster eller etablera sig i en annan medlemsstat i enlighet med
direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU, ska ett broinstitut betraktas som en fortsättning på institutet under
resolution och får fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av institutet under resolution avseende de
överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
För andra ändamål får resolutionsmyndigheter kräva att ett broinstitut ska betraktas som en fortsättning på institutet
under resolution och ska få fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av institutet under resolution avseende
de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
10. Medlemsstaterna ska se till att broinstitutet kan fortsätta att utöva sin rätt till medlemskap samt till tillgång till
betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, fondbörser, system för ersättning till investerare samt insättningsgaranti
system för institutet under resolution, förutsatt att det uppfyller kriterierna för medlemskap och deltagande i sådana
system.
Trots vad som sägs i första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att:
a) Tillgång inte nekas på grund av att broinstitutet saknar kreditbetyg från ett kreditvärderingsinstitut eller att det
kreditbetyget inte överensstämmer med de kreditbetygsnivåer som krävs för att beviljas tillgång till systemen som
avses i första stycket.
SV
L 173/262
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1600
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Om broinstitutet inte uppfyller medlemskaps- eller deltagandekriterierna för relevanta betalnings-, clearing- eller
avvecklingssystem, fondbörser, system för ersättning till investerare eller insättningsgarantisystem utövas de rättigheter
som avses i första stycket så länge som anges av resolutionsmyndigheten, maximalt 24 månader som kan förlängas av
resolutionsmyndigheten på begäran av broinstitutet.
11. Utan att detta påverkar tillämpningen av kapitel VII i avdelning IV ska aktieägare eller borgenärer i institutet under
resolution och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs till broinstitutet inte ha några
rättigheter till eller avseende de till broinstitutet överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna eller avseende dess
ledningsorgan eller verkställande ledning.
12. Broinstitutet ska inte ha mål som innebär några skyldigheter eller något ansvar gentemot aktieägare eller borge
närer i institutet under resolution, och ledningsorganet eller den verkställande ledningen ska inte ha någon ansvars
skyldighet gentemot sådana aktieägare eller borgenärer när det gäller åtgärder som de vidtagit eller inte vidtagit i samband
med fullgörandet av sina uppgifter, såvida inte handlingen eller underlåtenheten innebär grov oaktsamhet eller allvarlig
försummelse i enlighet med den nationella rätt som direkt påverkar sådana aktieägares eller borgenärers rättigheter.
Medlemsstaterna får ytterligare begränsa ett broinstituts och dess ledningsorgans eller verkställande lednings skyldighet i
enlighet med nationell rätt om åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av deras uppgifter.
Artikel 41
Broinstitutets verksamhet
1. Medlemsstaterna ska se till att ett broinstituts verksamhet iakttar följande krav:
a) Resolutionsmyndigheten ska godkänna innehållet i broinstitutets stadgar.
b) Resolutionsmyndigheten ska, beroende på broinstitutets ägarstruktur, endera utse eller godkänna broinstitutets led
ningsorgan.
c) Resolutionsmyndigheten ska godkänna ersättningen till medlemmarna av ledningsorganet och fastställa lämpliga
ansvarsområden för dem.
d) Resolutionsmyndigheten ska godkänna broinstitutets strategi och riskprofil.
e) Broinstitutet ska auktoriseras i enlighet med direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU, beroende på vilket som är
tillämpligt, och ha den auktorisation som krävs enligt gällande nationell rätt för att utöva verksamheter eller tjänster
som det förvärvar genom en överföring som görs enligt artikel 63 i det här direktivet.
f) Broinstitutet ska uppfylla kraven i, och är föremål för tillsyn i enlighet med förordning (EU) nr 575/2013 och
direktiven 2013/36/EU och 2014/65/EU, beroende på vad som är tillämpligt.
g) Broinstitutets verksamhet ska vara i enlighet med unionens regler om statligt stöd och resolutionsmyndigheten får
specificera motsvarande begränsningar av dess verksamhet.
Trots de bestämmelser som avses i leden e och f i första stycket, och när detta krävs för att uppnå resolutionsmålen, får
broinstitutet etableras och godkännas utan att direktiv 2013/36/EU eller 2014/65/EU är uppfyllda under en kort period i
början av dess verksamhet. Resolutionsmyndigheten ska lämna in en begäran med den innebörden till den behöriga
myndigheten. Om den behöriga myndigheten beslutar att bevilja en sådan auktorisation ska den ange under vilken period
broinstitutet är undantaget från kraven i de direktiven.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/263
1601
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Med förbehåll för begränsningar som åläggs i enlighet med unionens konkurrensregler eller nationella konkurrens
regler, ska broinstitutets ledning bedriva broinstitutets verksamhet i syfte att upprätthålla tillgången till kritiska funktioner
och sälja institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, dess tillgångar, rättigheter eller skulder, till en eller
flera köpare inom den privata sektorn när villkoren för detta är lämpliga och inom den tidsperiod som anges i punkt 4 i
den här artikeln eller, i tillämpliga fall, punkt 6 i den här artikeln.
3. Resolutionsmyndigheten ska fatta ett beslut om att broinstitutet inte längre är ett broinstitut enligt artikel 40.2, i
något av följande fall, beroende på vilket som inträffar först:
a) Broinstitutet slås samman med en annan enhet.
b) Broinstitutet upphör att uppfylla kraven i artikel 40.2.
c) Alla eller praktiskt taget alla broinstitutets tillgångar, rättigheter eller skulder säljs till tredje man.
d) Den tidsperiod som anges i punkt 5, eller i tillämpliga fall punkt 6, löper ut.
e) Broinstitutets tillgångar avvecklas helt och dess skulder infrias fullt ut.
4. Medlemsstaterna ska i fall där resolutionsmyndigheten försöker sälja broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter
eller skulder se till att broinstitutet eller de aktuella tillgångarna eller skulderna saluförs öppet och transparent och att
försäljningen inte ger en i sak missvisande bild av dem eller på otillbörligt sätt gynnar eller missgynnar olika potentiella
köpare.
Varje försäljning ska göras på marknadsmässiga villkor, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och i
enlighet med unionens regler om statligt stöd.
5. Om inget av de resultat som avses i punkt 3 a, b, c och e är tillämpligt ska resolutionsmyndigheten avsluta
broinstitutets verksamhet snarast möjligt och i vilket fall två år efter den dag då den sista överföringen från ett institut
under resolution i enlighet med broinstitutverktyget gjordes.
6. Resolutionsmyndigheten får förlänga den tidsperiod som anges i punkt 5 med en eller flera ytterligare ettårsperioder
om en sådan förlängning
a) stöder de resultat som avses i punkt 3 a, b, c eller e, eller
b) är nödvändig för att säkerställa att viktiga banktjänster eller finansiella tjänster upprätthålls.
7. Beslut av resolutionsmyndigheten att förlänga den period som avses i punkt 5 ska motiveras samt innehålla en
utförlig bedömning av situationen, inbegripet förhållandena och utsikterna på marknaden, som visar att förlängningen är
motiverad.
8. Om ett broinstituts verksamhet avslutas under de omständigheter som avses i punkt 3 c eller d ska broinstitutet
avvecklas genom normala insolvensförfaranden.
Eventuella inkomster som uppkommer till följd av att broinstitutets verksamhet avslutas ska med förbehåll för artikel 37.7
komma aktieägarna i broinstitutet till godo.
SV
L 173/264
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1602
SOU 2014:52
Bilaga 5
9. Om ett broinstitut används för att överföra tillgångar och skulder i fler än ett institut under resolution ska den
skyldighet som avses i punkt 8 avse de tillgångar och skulder som överförts från vart och ett av instituten under
resolution och inte broinstitutet i sig.
A v s n i t t 4
V e r k t y g e t a v s k i l j a n d e a v t i l l g å n g a r
Artikel 42
Verktyget avskiljande av tillgångar
1. För att verktyget avskiljande av tillgångar ska fungera väl ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna
har befogenhet att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution eller ett broinstitut till en eller
flera tillgångsförvaltningsenheter.
Den överföring som avses i första stycket får med förbehåll för artikel 85 äga rum utan att medgivande erhålls från
aktieägarna i instituten under resolution eller från andra tredje män än broinstitutet och utan att eventuella förfarandekrav
enligt bolags- eller värdepappersrätten iakttas.
2. Vid tillämpningen av verktyget avskiljande av tillgångar ska en tillgångsförvaltningsenhet vara en juridisk person
som uppfyller samtliga följande krav:
a) Den ägs helt eller delvis eller kontrolleras av en eller flera offentliga myndigheter vilket kan omfatta resolutions
myndigheten eller finansieringsarrangemanget för resolution och kontrolleras av resolutionsmyndigheten.
b) Den har upprättats i syfte att ta emot vissa eller alla tillgångar, rättigheter och skulder i ett eller flera institut under
resolution eller ett broinstitut.
3. Tillgångsförvaltningsenheten ska förvalta de tillgångar som överförts till den i syfte att maximera värdet på till
gångarna genom en slutlig försäljning eller ordnad avveckling.
4. Medlemsstaterna ska se till att en tillgångsförvaltningsenhets verksamhet sker i enlighet med följande bestämmelser:
a) Resolutionsmyndigheten ska godkänna innehållet i tillgångsförvaltningsenhetens stadgar.
b) Resolutionsmyndigheten ska, beroende på tillgångsförvaltningsenhetens ägarstruktur, utse eller godkänna broinstitutets
ledningsorgan.
c) Resolutionsmyndigheten ska godkänna ersättningen till medlemmarna av ledningsorganet och fastställa lämpliga
ansvarsområden för dem.
d) Resolutionsmyndigheten ska godkänna tillgångsförvaltningsenhetens strategi och riskprofil.
5. Resolutionsmyndigheterna får utöva de befogenheter som anges i punkt 1 för att överföra tillgångar, rättigheter eller
skulder endast om
a) förhållandena på den specifika marknaden för de tillgångarna är sådana att en likvidation av de tillgångarna enligt
normala insolvensförfaranden kan få negativa effekter på en eller flera finansiella marknader,
b) en sådan överföring är nödvändig för att se till att institutet under resolution eller broinstitutet fungerar väl, eller
c) en sådan överföring är nödvändig för att maximera behållningen efter likvidation.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/265
1603
SOU 2014:52
Bilaga 5
6. När resolutionsmyndigheterna använder verktyget avskiljande av tillgångar ska de fastställa ersättningen för de
tillgångar, rättigheter och skulder som ska överföras till tillgångsförvaltningsenheten på grundval av de principer som
anges i artikel 36 och i enlighet med unionens regler om statligt stöd. Denna punkt hindrar inte att ersättningen kan vara
ett nominellt eller negativt belopp.
7. All eventuell ersättning som betalas av tillgångsförvaltningsenheten med avseende på de tillgångar, rättigheter eller
skulder som förvärvas direkt från institutet under resolution ska med förbehåll för artikel 37.7 komma institutet under
resolution till godo. Ersättningen får betalas i form av skuld som utfärdas av tillgångsförvaltningsenheten.
8. När broinstitutverktyget använts får en tillgångsförvaltningsenhet efter det att broinstitutverktyget har använts
förvärva tillgångar, rättigheter eller skulder från broinstitutet.
9. Resolutionsmyndigheterna får överföra tillgångar, rättigheter eller skulder från institutet under resolution till en eller
flera tillgångsförvaltningsenheter vid mer än ett tillfälle och föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller skulder från en eller
flera tillgångsförvaltningsenheter till institutet under resolution, under förutsättning att de villkor som anges i punkt 10 är
uppfyllda.
Institutet under resolution ska vara skyldigt att återta eventuella sådana tillgångar, rättigheter eller skulder.
10. Resolutionsmyndigheterna får föra tillbaka rättigheter, tillgångar eller skulder från tillgångsförvaltningsenheten till
institutet under resolution i något av följande fall:
a) Möjligheten att kunna föra tillbaka de specifika rättigheterna, tillgångarna eller skulderna anges uttryckligen i det
instrument genom vilket överföringen gjordes.
b) De specifika rättigheterna, tillgångarna eller skulderna omfattas inte av de klasser av, eller uppfyller inte de villkor för
överföring av rättigheter, tillgångar eller skulder som anges i det instrument genom vilket överföringen gjordes.
I båda de fall som avses i leden a och b får överföringen tillbaka göras inom en i instrumentet angiven period, varvid även
eventuella andra villkor som anges i föreläggandet för det relevanta ändamålet ska iakttas.
11. Överföringar mellan institutet under resolution och tillgångsförvaltningsenheten ska omfattas av de skyddsåtgärder
för delvis egendomsöverföring som föreskrivs i kapitel VII i avdelning IV.
12. Utan att detta påverkar tillämpningen av kapitel VII i avdelning IV ska aktieägare eller borgenärer i institutet under
resolution och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs till tillgångsförvaltningsenheten inte
ha några rättigheter till eller avseende de till tillgångsförvaltningsenheten överförda tillgångarna, rättigheterna eller skul
derna eller till ledningsorganet eller den verkställande ledningen.
13. Tillgångsförvaltningsenheten ska inte ha mål som innebär några skyldigheter eller något ansvar gentemot aktieä
gare eller borgenärer i institutet under resolution, och ledningsorganet eller den verkställande ledningen ska inte ha någon
ansvarsskyldighet gentemot sådana aktieägare eller borgenärer när det gäller åtgärder som de vidtagit eller inte vidtagit i
samband med fullgörandet av sina uppgifter, såvida inte handlingen eller underlåtenheten innebär grov oaktsamhet eller
allvarlig försummelse enligt den nationella rätten som direkt påverkar sådana aktieägares eller borgenärers rättigheter.
Medlemsstaterna får ytterligare begränsa en tillgångsförvaltningsenhets och dess ledningsorgans eller verkställande led
nings ansvar i enlighet med nationell rätt för åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av deras
uppgifter.
SV
L 173/266
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1604
SOU 2014:52
Bilaga 5
14. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
främja konvergensen i tillsyns- och resolutionsmetoder avseende fastställandet av när, i enlighet med punkt 5 i denna
artikel, likvidation av tillgångarna eller skulderna enligt normala insolvensförfaranden kan få negativa effekter på en eller
flera finansiella marknader.
A v s n i t t 5
S k u l d n e d s k r i v n i n g s v e r k t y g e t
U n d e r a v s n i t t 1
S k u l d n e d s k r i v n i n g s v e r k t y g e t s s y f t e o c h t i l l ä m p n i n g s o m r å d e
Artikel 43
Skuldnedskrivningsverktyget
1. För att skuldnedskrivningsverktyget ska vara verkningsfullt ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna
har de resolutionsbefogenheter som avses i artikel 63.1.
2. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får använda skuldnedskrivningsverktyget i syfte att uppfylla
de mål som specificeras i artikel 31, i enlighet med de resolutionsprinciper som anges i artikel 34, för något av följande
ändamål:
a) För att rekapitalisera ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i detta direktiv som uppfyller
villkoren för resolution i den utsträckning som krävs för att återställa institutets möjligheter att uppfylla villkoren för
auktorisation (i den mån de villkoren är tillämpliga på enheten) och att fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka
det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU, i det fall enheten är auktoriserad inom
ramen för de direktiven, samt att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet eller enheten.
b) För att konvertera till eget kapital eller minska kapitalbeloppet av fordringar eller skuldinstrument som överförs
i) till ett broinstitut i syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet eller
ii) inom ramen för verktyget för försäljning av verksamhet eller verktyget för avskiljande av tillgångar.
3. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får använda skuldnedskrivningsverktyget för det ändamål
som avses i punkt 2 a i denna artikel endast om det finns rimliga utsikter att användningen av detta verktyg, tillsammans
med andra relevanta åtgärder, t.ex. åtgärder som vidtas i enlighet med den omstruktureringsplan för verksamheten som
krävs enligt artikel 52, förutom att uppnå de relevanta resolutionsmålen kommer att återställa den sunda finansiella
ställningen och den långsiktiga bärkraften hos institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
Om de villkor som anges i första stycket inte uppfylls ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheter får tillämpa
något av de resolutionsverktyg som avses i artikel 37.3 a, b och c och det skuldnedskrivningsverktyg som avses i punkt 2
b i den här artikeln.
4. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får använda skuldnedskrivningsverktyget på alla institut
eller de enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d, samtidigt som man i varje enskilt fall respekterar det berörda institutets
eller den berörda enhetens juridiska form eller får ändra den juridiska formen.
Artikel 44
Skuldnedskrivningsverktygets tillämpningsområde
1. Medlemsstaterna ska se till att skuldnedskrivningsverktyget får användas för alla skulder i ett institut eller en sådan
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d som inte är uteslutna från tillämpningsområdet för det verktyget enligt punkterna
2 eller 3 i den här artikeln.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/267
1605
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Resolutionsmyndigheterna får inte använda skuldnedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter avseende följande
skulder när de regleras i en medlemsstats eller ett tredjelands rätt:
a) Garanterade insättningar.
b) Skulder med säkerhet inbegripet säkerställda obligationer och skulder i form av finansiella instrument som används för
att säkra tillgångar som ingår som en integrerad del av säkerhetspoolen och som enligt nationell rätt är säkrade på ett
liknande sätt som säkerställda obligationer.
c) Skulder som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel hos institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d i detta direktiv, inbegripet kundtillgångar eller kundmedel som innehas på uppdrag av fondföretag enligt
definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2009/65/EG eller AIF-fonder enligt definitionen i artikel 4.1 a i Europaparlamentets
och rådets direktiv 2011/61/EU ( 1 ), under förutsättning att en sådan kund är skyddad enligt tillämplig insolvensrätt.
d) Skulder som hänför sig till en förtroenderelation mellan institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d
(som förvaltare) och en annan person (som mottagare), under förutsättning att en sådan mottagare åtnjuter skydd
enligt tillämplig insolvensrätt eller civilrätt.
e) Skulder till institut, med undantag för enheter inom en och samma koncern, med en ursprunglig löptid på mindre än
sju dagar.
f) Skulder med en återstående löptid på mindre än sju dagar som hänför sig till system eller operatörer av system som är
utformade för ändamålen i direktiv 98/26/EG eller till deras deltagare och som uppstår till följd av deltagandet i ett
sådant system.
g) En skuld till någon av följande:
i) En anställd, vad gäller inarbetad lön, pensionsförmåner eller annan fast ersättning, med undantag av den rörliga
delen av ersättning som inte regleras av kollektivavtal.
ii) En borgenär inom affärs- eller handelssektorn där skulden hänför sig till att institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d tillhandhållits varor eller tjänster som är kritiska för dess löpande verksamhet, däribland IT-
tjänster, försörjningstjänster och hyra, förvaltning och underhåll av lokaler.
iii) Skatte- och socialförsäkringsmyndigheter, förutsatt att de skulderna är prioriterade enligt tillämplig rätt.
iv) Insättningsgarantisystem till följd av bidrag som ska betalas i enlighet med direktiv 2014/49/EU.
Led g i i första stycket ska inte tillämpas på den rörliga delen av ersättning till risktagare med väsentlig inverkan enligt
definitionen i artikel 92.2 i direktiv 2013/36/EU.
Medlemsstaterna ska säkerställa att alla säkrade tillgångar som hänför sig till säkerställda obligationer i en täckt säkerhets
massa inte påverkas och förblir separerade med tillräcklig finansiering. Varken det kravet eller första stycket led b ska
förhindra resolutionsmyndigheterna från att, vid behov, utöva de befogenheterna med avseende på någon del av en säkrad
skuld eller en prioriterad fordran för vilken säkerhet har ställts till ett värde som överstiger värdet på de tillgångar, den
pantsättning, den företagsinteckning eller den säkerhet som ställts för fordran.
SV
L 173/268
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om
ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174,
1.7.2011, s. 1).
1606
SOU 2014:52
Bilaga 5
Första stycket led a ska inte förhindra resolutionsmyndigheterna från att vid behov utöva de befogenheterna avseende
insättningsbelopp som överstiger det garantibelopp som föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2014/49/EU.
Utan att det påverkar reglerna om stora exponeringar i förordning (EU) nr 575/2013 och direktiv 2013/36/EU ska
medlemsstaterna för att möjliggöra resolution av institut och koncerner säkerställa att resolutionsmyndigheterna begrän
sar, i enlighet med artikel 17.5 b i det här direktivet, hur mycket kvalificerade skulder för skuldnedskrivningsverktyg
andra institut innehar, utom skulder som innehas hos enheter som tillhör samma koncern.
3. Under exceptionella omständigheter får resolutionsmyndigheten, när skuldnedskrivningsverktyget används, från till
lämpningen av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna helt eller delvis undanta vissa skulder i något av följande
fall:
a) Det är trots de ansträngningar som i god tro görs av resolutionsmyndigheten inte möjligt att skriva ned den skulden
inom rimlig tid.
b) Undantaget är absolut nödvändigt och står i proportion till uppnåendet av kontinuitet i kritiska funktioner och
kärnaffärsområden på ett sätt som gör att institutet under resolution kan fortsätta med centrala verksamheter, tjänster
och transaktioner.
c) Undantaget är absolut nödvändigt och står i proportion till insatserna för att undvika omfattande spridningseffekter,
särskilt när det gäller kvalificerade insättningar som gjorts av fysiska personer och mikroföretag samt små och
medelstora företag, som allvarligt skulle störa finansiella marknaders funktion, inbegripet finansiell marknadsinfra
struktur, på ett sätt som allvarligt skulle störa ekonomin i en medlemsstat eller unionen.
d) Tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget på de skulderna skulle leda till en sådan värdeförstörelse att förlusterna
för andra borgenärer skulle bli högre än om de skulderna undantogs från skuldnedskrivning.
I de fall där en resolutionsmyndighet beslutar att inom ramen för denna punkt helt eller delvis undanta en kvalificerad
skuld eller en klass kvalificerade skulder får den nedskrivnings- eller konverteringsnivå som tillämpas på andra kvalifi
cerade skulder ökas för att ta hänsyn till sådana undantag, under förutsättning att den nedskrivnings- och konverterings
nivå som tillämpas på andra kvalificerade skulder följer principen i artikel 34.1 g.
4. I de fall där en resolutionsmyndighet beslutar att helt eller delvis undanta en kvalificerad skuld eller klass kvalifi
cerade skulder enligt denna artikel, och de förluster som skulle ha tillkommit de skulderna inte fullt ut har överförts på
andra borgenärer, får ett bidrag göras från finansieringsarrangemanget för resolution till institutet under resolution för att
göra ett eller flera av följande:
a) Absorbera eventuella förluster som inte har absorberats av kvalificerade skulder och återställa substansvärdet i in
stitutet under resolution till noll i enlighet med artikel 46.1 a.
b) Förvärva aktier eller andra äganderättsinstrument eller kapitalinstrument i institutet under resolution för att i enlighet
med artikel 46.1 b rekapitalisera institutet.
5. Ett sådant bidrag som avses i punkt 4 från finansieringsarrangemanget för resolution får endast göras när:
a) Ett bidrag till förlustabsorbering och rekapitalisering motsvarande ett belopp som minst motsvarar 8 % av de samman
lagda skulderna, inklusive kapitalbasen i institutet under resolution, beräknat vid tidpunkten för resolutionsåtgärden i
enlighet med den värdering som föreskrivs i artikel 36, har gjorts av aktieägare och innehavare av andra äganderätt
sinstrument, innehavare av tillämpliga kapitalinstrument och andra kvalificerade skulder genom nedskrivning, kon
vertering eller på annat sätt.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/269
1607
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Bidraget från finansieringsarrangemanget för resolution överstiger inte 5 % av de totala skulderna inklusive kapital
basen i institutet under resolution enligt en uppmätning vid tidpunkten för resolutionsåtgärder i enlighet med den
värdering som föreskrivs i artikel 36.
6. Bidraget från finansieringsarrangemanget för resolution som avses i punkt 4 får finansieras med följande:
a) Det belopp som finansieringsarrangemanget för resolution har tillgång till och som har anskaffats genom bidrag från
institut och unionsfilialer i enlighet med artiklarna 100.6 och 103.
b) Genom det beloppet som kan anskaffas genom bidrag i efterhand i enlighet med artikel 104 inom tre år.
c) Belopp som anskaffas från alternativa finansieringskällor i enlighet med artikel 105, i de fall där de belopp som avses i
leden a och b i denna punkt inte är tillräckliga.
7. Under exceptionella omständigheter får resolutionsmyndigheten söka ytterligare finansiering från alternativa finan
sieringskällor efter det att
a) den gräns på 5 % som anges i punkt 5 b har uppnåtts, och
b) alla oprioriterade skulder utan säkerheter, förutom kvalificerade insättningar, fullt ut har skrivits ner eller konverterats.
I stället för eller utöver detta får ett bidrag från finansieringsarrangemanget för resolution, när villkoren som fastställs i
första stycket är uppfyllda, ges med användning av ännu outnyttjade medel som anskaffats genom förhandsbidrag i
enlighet med artiklarna 100.6 och 103.
8. Med avvikelse från vad som sägs i punkt 5 a får ett bidrag från finansieringsarrangemanget för resolution som avses
i punkt 4 också ges under förutsättning att
a) det bidrag till förlustabsorbering och rekapitalisering som avses i punkt 5 a uppgår till ett belopp på minst 20 % av det
berörda institutets riskvägda tillgångar,
b) finansieringsarrangemanget för resolution i den berörda medlemsstaten, genom förhandsbidrag (exklusive bidrag till ett
insättningsgarantisystem) som anskaffats i enlighet med artiklarna 100.6 och 103, har tillgång till ett belopp som
uppgår till minst 3 % av de garanterade insättningarna vid samtliga kreditinstitut som är auktoriserade inom den
medlemsstatens territorium, och
c) det berörda institutet har konsoliderade tillgångar på mindre än 900 miljarder EUR.
9. När resolutionsmyndigheter utövar sin bestämmanderätt inom ramen för punkt 3 ska de vederbörligen beakta
följande:
a) Principen att förluster bör bäras i första hand av aktieägare och därefter, generellt, av borgenärer i institutet under
resolution i prioritetsordning.
b) Den nivå på förlustabsorberingskapaciteten som skulle återstå i institutet under resolution om skulden eller skuldslaget
undantogs.
c) Behovet att bibehålla tillräckliga medel för resolutionsfinansiering.
SV
L 173/270
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1608
SOU 2014:52
Bilaga 5
10. Undantag inom ramen för punkt 3 får göras antingen för att helt undanta en skuld från nedskrivning eller för att
minska omfattningen av den nedskrivning som görs av den skulden.
11. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 115 för att närmare ange under vilka
omständigheter det är nödvändigt att undanta skulder för att uppnå de mål som anges i punkt 3 i den här artikeln.
12. Innan en resolutionsmyndighet utövar bestämmanderätten att undanta en skuld inom ramen för punkt 3 ska den
underrätta kommissionen. I de fall där undantaget skulle kräva ett bidrag från finansieringsarrangemanget för resolution
eller en alternativ finansieringskälla inom ramen för punkterna 4 - 8 får kommissionen, för att slå vakt om den inre
marknadens integritet, inom 24 timmar räknat från mottagandet av underrättelsen, eller med resolutionsmyndighetens
samtycke inom en längre tidsperiod, förbjuda det föreslagna undantaget, eller kräva att det ändras, om kraven i denna
artikel och delegerade akter inte är uppfyllda. Detta påverkar inte kommissionens tillämpning av unionens regler om
statligt stöd.
U n d e r a v s n i t t 2
M i n i m i k r a v f ö r k v a l i f i c e r a d e s k u l d e r
Artikel 45
Tillämpning av minimikravet
1. Medlemsstaterna ska se till att instituten alltid uppfyller ett minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder.
Minimikravet ska beräknas som ett belopp för kapitalbas och kvalificerade skulder uttryckt som en procentandel av de
totala skulderna och kapitalbasen i institutet.
Vid tillämpningen av det första stycket ska derivatskulder inkluderas i de totala skulderna på basis av att nettnings
rättigheter gentemot motparter erkänns fullt ut.
2. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn i syfte att ytterligare specificera de bedömningskriterier
som anges i punkt 6 a–f och som ska ligga till grund för fastställandet av ett minimikrav för kapitalbas och kvalificerade
skulder, inbegripet efterställda skulder samt prioriterade osäkrade skulder med minst 12 månader kvar på löptiden som
omfattas av nedskrivningsbefogenheten och de skulder som kan räknas som kapitalbas, för varje institut.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10-14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Medlemsstaterna får föreskriva ytterligare kriterier på grundval av vilka minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder
ska fastställas.
3. Trots vad som sägs i punkt 1 ska resolutionsmyndigheterna undanta hypoteksinstitut som finansieras genom
säkerställda obligationer, som enligt nationell rätt inte får ta emot insättningar, från kravet att alltid uppfylla minimikravet
för kapitalbas och kvalificerade skulder eftersom
a) de instituten kommer att avvecklas genom nationella insolvensförfaranden eller andra typer av förfaranden som
genomförs i enlighet med artiklarna 38, 40 eller 42 i detta direktiv och som är utformade för de instituten,
b) sådana nationella insolvensförfaranden eller andra typer av förfaranden kommer att säkerställa att borgenärer i de
instituten, inbegripet innehavare av säkerställda obligationer i förekommande fall, kommer att åsamkas förluster på ett
sätt som uppfyller resolutionsmålen.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/271
1609
SOU 2014:52
Bilaga 5
4. Kvalificerade skulder ska ingå i det belopp av kapitalbas och kvalificerade skulder som avses i punkt 1 endast om de
uppfyller följande villkor:
a) Instrumentet är emitterat och fullt betalt.
b) Skulden är inte till det egna institutet och institutet har inte ställt någon säkerhet eller garanti för skulden.
c) Förvärvet av instrumentet har inte direkt eller indirekt finansierats av institutet.
d) Skuldens återstående löptid är minst ett år.
e) Skulden hänför sig inte till ett derivat.
f) Skulden hänför sig inte till en insättning som är prioriterad i den nationella rangordningen vid insolvens i enlighet
med artikel 108.
I de fall där en skuld ger ägaren rätt till förskottsutbetalning ska vid tillämpning av led d förfallodagen för den skulden
vara den första dag då en sådan rätt uppkommer.
5. I de fall där en skuld lyder under lagstiftningen i ett tredjeland får resolutionsmyndigheter kräva att institutet visar
att ett eventuellt beslut från en resolutionsmyndighet att skriva ner eller konvertera den skulden skulle ha verkan enligt
lagen i det tredjelandet, med beaktande av villkoren i det avtal som skulden faller under, internationella avtal om
erkännande av resolutionsförfaranden och andra relevanta frågor. Om resolutionsmyndigheten inte är övertygad om
att ett eventuellt beslut skulle ha verkan enligt lagen i det tredjelandet ska den skulden inte räknas med när det gäller
minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder.
6. Det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder för varje institut enligt punkt 1 ska, efter samråd med den
behöriga myndigheten, fastställas av resolutionsmyndigheten på grundval av minst följande kriterier:
a) Behovet av att säkerställa att institutet kan försättas i resolution med tillämpning av resolutionsverktygen, inbegripet, i
tillämpliga fall, skuldnedskrivningsverktyget, på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen.
b) Behovet av att, i tillämpliga fall, säkerställa att institutet innehar tillräckliga kvalificerade skulder för att, om skuld
nedskrivningsverktyget används, säkerställa att förluster kan absorberas och institutets kärnprimärkapitalrelation kan
återställas till den nivå som krävs för att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet och göra det möjligt
för institutet att fortsätta att uppfylla villkoren för auktorisation och fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det
har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller i direktiv 2014/65/EU samt att bevara ett tillräckligt marknads
förtroende för institutet eller enheten.
c) Behovet av att, om det i resolutionsplanen förutses att vissa klasser av kvalificerade skulder skulle kunna komma att
inom ramen för artikel 44.3 undantas från skuldnedskrivning eller att vissa klasser av kvalificerade skulder skulle
kunna komma att överföras i sin helhet till en mottagande enhet inom ramen för en delvis överföring, säkerställa att
institutet har tillräckligt med andra kvalificerade skulder för att se till att förluster skulle kunna absorberas och
institutets kärnprimärkapitalrelation återställas till en nivå som krävs för att göra det möjligt för institutet ska fortsätta
uppfylla villkoren för auktorisation och fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt
direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU.
d) Institutets storlek, affärsmodell, finansieringsmodell och riskprofil.
e) I vilken utsträckning insättningsgarantisystemet kan bidra till att finansiera resolutionen, i enlighet med artikel 109.
SV
L 173/272
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1610
SOU 2014:52
Bilaga 5
f) I vilken utsträckning institutets fallissemang skulle få negativa effekter på den finansiella stabiliteten, vilket med hänsyn
till hur förbundet institutet är med andra institut eller med resten av det finansiella systemet inbegriper spridning av
negativa effekter.
7. Instituten ska iaktta de minimikrav som föreskrivs i denna artikel på individuell nivå.
En resolutionsmyndighet får, efter samråd med en behörig myndighet, besluta att tillämpa det minimikrav som föreskrivs
i denna artikel på en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
8. Moderföretag inom unionen ska, utöver punkt 7, uppfylla de minimikrav som föreskrivs i denna artikel på
konsoliderad basis.
Minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder på konsoliderad nivå för ett moderföretag inom unionen ska
bestämmas av resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med den samordnande tillsynsmyndigheten, i en
lighet med punkt 9, på grundval av åtminstone de kriterier som fastställs i punkt 6 och huruvida koncernens dotter
företag i tredjeländer ska försättas i resolution separat enligt resolutionsplanen.
9. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på indi
viduell nivå ska göra allt som står i deras makt för att nå ett gemensamt beslut om vilket minimikravsbelopp som ska
tillämpas på konsoliderad nivå.
Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska lämna det gemensamma beslutet, med en fullständig motivering, till mo
derföretaget inom unionen.
Om det inom fyra månader inte har fattats ett sådant gemensamt beslut ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter
att vederbörligen ha beaktat de relevanta resolutionsmyndigheternas bedömning av dotterföretag, fatta ett beslut om
minimikravet på koncernnivå. Om någon av de berörda resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har
hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten på
koncernnivå skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den
förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik
ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har
fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från resolutionsmyndigheten på koncernnivå
tillämpas.
Det gemensamma beslutet och det beslut som resolutionsmyndigheten på koncernnivå fattar om inget gemensamt beslut
har fattats ska vara bindande för resolutionsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
Det gemensamma beslutet och alla eventuella beslut som fattas om inget gemensamt beslut har fattats ska ses över och i
tillämpliga fall uppdateras regelbundet.
10. Resolutionsmyndigheter ska fastställa det minimikrav som ska tillämpas på koncernens dotterföretag på individuell
basis. De minimikraven ska fastställas på en nivå som är lämplig för dotterföretaget med beaktande av följande:
a) De kriterier som räknas upp i punkt 6, särskilt dotterföretagets storlek, affärsmodell och riskprofil, inklusive dess
kapitalbas.
b) Det konsoliderade krav som inom ramen för punkt 9 fastställts för koncernen.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/273
1611
SOU 2014:52
Bilaga 5
Resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på individuell
nivå ska göra allt som står i deras makt för att nå ett gemensamt beslut om vilket minimikravsbelopp som ska tillämpas
på varje enskilt dotterföretag på individuell nivå.
Resolutionsmyndigheten för dotterföretagen och resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska lämna det gemensamma
beslutet, med en fullständig motivering, till dotterföretagen respektive moderföretaget inom unionen.
Om något sådant gemensamt beslut av resolutionsmyndigheterna inte har antagits inom en period på fyra månader ska
respektive resolutionsmyndigheter för dotterföretagen fatta beslutet, med vederbörlig hänsyn till de synpunkter och
reservationer som resolutionsmyndigheten på koncernnivå gett uttryck för.
Om resolutionsmyndigheten på koncernnivå vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med
artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på individuell
nivå skjuta upp sina beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den för
ordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förliknings
perioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har
fattats. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska inte hänskjuta frågan till EBA för bindande medling i de fall där det
belopp som fastställts av dotterföretagets resolutionsmyndighet med mindre än en procentenhet skiljer sig från det belopp
på konsoliderad nivå som fastställts inom ramen för punkt 9 i den här artikeln.
Om EBA inte har fattat sitt beslut inom en månad ska besluten från resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen gälla.
Det gemensamma beslutet och alla eventuella beslut som resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen fattar om inget
gemensamt beslut har fattats ska vara bindande för de berörda resolutionsmyndigheterna.
Det gemensamma beslutet och alla eventuella beslut som fattas om inget gemensamt beslut har fattats ska ses över och i
tillämpliga fall uppdateras regelbundet.
11. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå får helt avstå från att tillämpa det individuella minimikravet på ett
moderinstitut inom unionen om följande villkor är uppfyllda:
a) Moderinstitutet inom unionen uppfyller på konsoliderad basis det minimikrav som fastställts inom ramen för punkt 8.
b) Den behöriga myndigheten för moderinstitutet inom unionen har helt avstått från att tillämpa individuella kapitalkrav
på institutet i enlighet med artikel 7.3 i förordning (EU) nr 575/2013.
12. Resolutionsmyndigheten för ett dotterföretag får helt avstå från att tillämpa punkt 7 på det dotterföretaget om
följande villkor är uppfyllda:
a) Dotterföretaget och dess moderföretag är båda föremål för auktorisation och tillsyn från en och samma medlemsstats
sida.
b) Dotterföretaget innefattas i den gruppbaserade tillsynen över det institut som utgör moderföretaget.
c) Koncerninstitutet på högsta nivå i dotterföretagets medlemsstat uppfyller, om det skiljer sig från moderinstitutet inom
unionen, på lägre än konsoliderad nivå det minimikrav som fastställts inom ramen för punkt 7.
SV
L 173/274
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1612
SOU 2014:52
Bilaga 5
d) Det finns inte några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för att moderföretaget snabbt
till dotterföretaget ska kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder.
e) Moderföretaget uppfyller behöriga myndigheters krav på sund förvaltning av dotterföretaget och har åtagit sig att, med
den behöriga myndighetens samtycke, svara för dotterföretagets åtaganden, alternativt löper dotterföretaget endast
försumbara risker.
f) Moderföretagets förfaranden för bedömning, värdering och kontroll av risker omfattar även dotterföretaget.
g) Moderföretaget innehar mer än 50 % av rösträtten knuten till aktier och andelar i dotterföretagets kapital eller har rätt
att utse eller avsätta en majoritet av medlemmarna i dotterföretagets ledningsorgan.
h) Den behöriga myndigheten för dotterföretaget har inom ramen för artikel 7.1 i förordning (EU) nr 575/2013 helt
avstått från att tillämpa individuella kapitalkrav på dotterföretaget.
13. I de beslut som fattas i enlighet med denna artikel får det föreskrivas att minimikravet för kapitalbas och
kvalificerade skulder delvis uppfylls på konsoliderad nivå eller individuell nivå genom instrument för avtalsenlig skuld
nedskrivning.
14. För att ett instrument ska räknas som ett instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning inom ramen för punkt 13
ska resolutionsmyndigheten vara övertygad om att det
a) innehåller ett avtalsvillkor om att instrumentet, i de fall där en resolutionsmyndighet beslutar att tillämpa skuld
nedskrivningsverktyget på det institutet, ska skrivas ner eller konverteras i den utsträckning som krävs innan andra
kvalificerade skulder skrivs ner eller konverteras, och
b) är föremål för ett avtal, ett åtagande eller en bestämmelse om prioritering som är bindande och innebär att det vid
normala insolvensförfaranden har lägre prioritet än andra kvalificerade skulder och inte kan återbetalas förrän andra då
utestående skulder har reglerats.
15. Resolutionsmyndigheter ska, samordnat med behöriga myndigheter, kräva och kontrollera att instituten uppfyller
det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som föreskrivs i punkt 1 och i tillämpliga fall det krav som
föreskrivs i punkt 13 och ska fatta eventuella beslut i enlighet med denna artikel parallellt med utarbetandet och
upprätthållandet av resolutionsplaner.
16. Resolutionsmyndigheter ska, samordnat med samordning med behöriga myndigheter, underrätta EBA om det
minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder, och i tillämpliga fall om det krav som föreskrivs i punkt 13, som
fastställts för varje institut inom deras behörighetsområde.
17. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för att närmare ange enhetliga format, mallar
och definitioner för resolutionsmyndigheters identifiering och överföring, efter samordning med behöriga myndigheter, av
information till EBA vid tillämpning av punkt 16.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i enlighet
med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/275
1613
SOU 2014:52
Bilaga 5
18. Med utgångspunkt i resultaten av den rapport som avses i punkt 19 ska kommissionen, om så är lämpligt, senast
den 31 december 2016 förelägga Europaparlamentet och rådet ett lagstiftningsförslag om enhetlig tillämpning av minimi
kravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Det förslaget ska, där så är lämpligt, innefatta förslag om införande av ett
lämpligt antal miniminivåer för minimikravet, med hänsyn tagen till instituts och koncerners olika affärsmodeller.
Förslaget ska innefatta eventuella lämpliga ändringar av parametrarna för minimikravet och, vid behov, lämpliga ändringar
av hur minimikravet tillämpas på koncerner.
19. EBA ska senast den 31 oktober 2016 lämna in en rapport till kommissionen åtminstone om följande:
a) Hur minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder har tillämpats på nationell nivå och då i synnerhet huruvida
olika medlemsstater har fastställt olika nivåer för jämförbara institut.
b) Hur olika medlemsstater har begagnat sig av befogenheten att kräva att institut uppfyller minimikravet genom
instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning, och huruvida olika tillvägagångssätt har använts.
c) Identifiering av affärsmodeller som återspeglar institutens totala riskprofiler.
d) Vilken nivå på minimikravet som är lämplig för de olika affärsmodeller som fastställts enligt led c.
e) Huruvida ett spann för minimikravet för de olika affärsmodellerna bör upprättas.
f) Inom vilken övergångsperiod institut lämpligen måste ha uppnått efterlevnad av eventuella föreskrivna enhetliga
miniminivåer.
g) Huruvida de krav som föreskrivs i artikel 45 är tillräckliga för att säkerställa att varje enskilt institut har en nöjaktig
förlustabsorberingskapacitet och, om detta inte är fallet, vilka ytterligare förbättringar som krävs för att det målet ska
kunna uppnås.
h) Huruvida de beräkningsmetoder som föreskrivs i denna artikel behöver ändras för att se till att minimikravet kan
användas som en adekvat indikator för ett instituts förlustabsorberingskapacitet.
i) Huruvida utgångspunkten för kravet bör vara totala skulder och kapitalbas och då särskilt huruvida det vore bättre att
använda institutets riskvägda tillgångar som nämnare.
j) Huruvida tillvägagångssättet i denna artikel när det gäller hur minimikravet tillämpas på koncerner är lämpligt, och då
särskilt huruvida tillvägagångssättet på ett tillräckligt sätt ser till att de enheter där förlusterna kan tänkas uppstå har,
eller har tillgång till, förlustabsorberingskapaciteten inom koncernen.
k) Huruvida villkoren för undantag från minimikravet är lämpliga och då särskilt huruvida sådana undantag bör kunna
beviljas dotterföretag på gränsöverskridande basis.
l) Huruvida resolutionsmyndigheter lämpligen får kräva att minimikravet ska uppfyllas med hjälp av instrument för
avtalsenlig skuldnedskrivning och huruvida det är lämpligt att göra upplägget med instrument för avtalsenlig skuld
nedskrivning mer enhetligt.
m) Huruvida kraven på instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning som fastställs i punkt 14 är lämplig.
n) Huruvida det lämpligen får krävas att institut och koncerner yppar sina minimikrav för kapitalbas och kvalificerade
skulder, eller den egna nivån för kapitalbas och kvalificerade skulder, och i så fall hur ofta och i vilket format detta
ska göras.
SV
L 173/276
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1614
SOU 2014:52
Bilaga 5
20. Rapporten i punkt 19 ska minst omfatta perioden från och med den 2 juli 2014 till och med den 30 juni 2016
och där ska åtminstone följande beaktas:
a) Effekten av minimikravet, och av alla eventuella harmoniserade nivåer för minimikravet, på följande:
i) Finansiella marknader i allmänhet och marknader för osäkrade skulder och derivat i synnerhet.
ii) Instituts affärsmodeller och hur institutens balansräkningar är uppbyggda, i synnerhet institutens finansierings
profil och finansieringsstrategi samt koncerners juridiska struktur och driftsstruktur.
iii) Institutens lönsamhet, i synnerhet deras finansieringskostnader.
iv) Flyttning av exponeringar till enheter som inte omfattas av tillsyn.
v) Innovation på finansområdet.
vi) Hur utbrett det är med instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning, hur sådana instrument är beskaffade och hur
möjligt det är att avyttra dem.
vii) Institutens riskbeteende.
viii) Hur mycket intecknade tillgångar som instituten har.
ix) Vilka åtgärder som instituten vidtar för att uppfylla minimikraven och då särskilt i vilken utsträckning minimi
kraven har uppfyllts genom att minska skuldsättningen i fråga om tillgångar, emittera långfristig skuld och
anskaffa kapital.
x) Kreditinstitutens utlåningsnivåer, särskilt i fråga om utlåning till mikroföretag samt små och medelstora företag,
lokala myndigheter, regionala myndigheter och enheter inom den offentliga sektorn och finansiering av handel,
inbegripet utlåning inom ramen för offentliga exportkreditförsäkringssystem.
b) Samspelet mellan å ena sidan minimikraven och å andra sidan de kapitalbaskrav, den skuldsättningsgrad och de
likviditetskrav som föreskrivs i förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv 2013/36/EU.
c) Institutens kapacitet att på egen hand anskaffa kapital eller finansiering från marknaderna för att uppfylla eventuella
harmoniserade minimikrav som föreslås.
d) Konsekvens säkerställs med minimikraven enligt internationella standarder som utarbetats i internationella fora.
U n d e r a v s n i t t 3
T i l l ä m p n i n g a v s k u l d n e d s k r i v n i n g s v e r k t y g e t
Artikel 46
Bedömning av beloppet för skuldnedskrivning
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de använder skuldnedskrivningsverktyget på grundval
av en värdering som uppfyller artikel 36 bedömer det totala
a) belopp, när relevant, med vilket kvalificerade skulder måste skrivas ned för att säkerställa att substansvärdet i institutet
under resolution är lika med noll, och
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/277
1615
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) belopp, när relevant, med vilket kvalificerade skulder måste konverteras till aktier eller andra typer av kapitalinstru
ment för att kärnprimärkapitalrelationen ska kunna återställas hos antingen
i) institutet under resolution eller
ii) broinstitutet.
2. Bedömningen som avses i punkt 1 i den här artikeln ska fastställa det belopp med vilket kvalificerade skulder
behöver skrivas ned eller konverteras för att återställa kärnprimärkapitalrelationen i institutet under resolution eller i
tillämpliga fall fastställa kvoten för broinstitutet med hänsyn till alla eventuella kapitalbidrag från resolutionsfonden enligt
artikel 101.1 d i detta direktiv och för att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet under resolution eller
broinstitutet och göra det möjligt för det att under åtminstone ett år fortsätta att uppfylla villkoren för auktorisation och
fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU.
När resolutionsmyndigheterna avser att använda verktyget för avskiljande av tillgångar som avses i artikel 42 ska det
belopp som de kvalificerade skulderna måste minskas med fastställas med hänsyn till en försiktig uppskattning av
tillgångsförvaltningsenhetens kapitalbehov.
3. Om kapital har skrivits ned i enlighet med artiklarna 59–62 och skuldnedskrivningsverktyget har använts enligt
artikel 43.2 och nedskrivningsnivån grundad på den preliminära värderingen enligt artikel 36 visar sig överstiga kraven
när den jämförs med den definitiva värderingen enligt artikel 36.10, får en uppvärderingsmekanism tillämpas för att
ersätta borgenärerna och därefter aktieägarna i den utsträckning det är nödvändigt.
4. Resolutionsmyndigheterna ska fastställa och upprätthålla arrangemang för att säkerställa att bedömningen och
värderingen grundas på så aktuella och omfattande uppgifter som möjligt om tillgångarna och skulderna i ett institut
under resolution.
Artikel 47
Behandling av aktieägare vid skuldnedskrivning eller nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de använder skuldnedskrivningsverktyget i artikel 43.2
eller nedskrivningen eller konverteringen av kapitalinstrument i artikel 59 vidtar någon av eller båda följande åtgärder
gentemot aktieägarna och innehavare av andra äganderättsinstrument:
a) Dra in existerande aktier eller andra äganderättsinstrument eller överföra dem till borgenärer som fått sina anspråk
nedskrivna.
b) Under förutsättning att institutet under resolution, i enlighet med den värdering som gjorts enligt artikel 36, har ett
positivt substansvärde, späda ut äganderätten för existerande aktieägare och innehavare av andra äganderättsinstrument
till följd av konvertering till aktier eller andra äganderättsinstrument av
i) tillämpliga kapitalinstrument emitterade av institutet enligt den befogenhet som avses i artikel 59.2 eller
ii) kvalificerade skulder emitterade av institutet under resolution enligt den befogenhet som avses i artikel 63.1 f.
Med avseende på led b i första stycket ska konverteringen göras till en omräkningskurs som väsentligt spär ut existerande
aktieinnehav och innehav av andra äganderättsinstrument.
SV
L 173/278
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1616
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. De åtgärder som avses i punkt 1 ska också vidtas gentemot aktieägare och innehavare av andra äganderättsin
strument vars aktier eller andra äganderättsinstrument emitterats eller tilldelats under följande omständigheter:
a) Till följd av omvandling av skuldinstrument till aktier eller andra äganderättsinstrument i enlighet med avtalsvillkor i
de ursprungliga skuldinstrumenten utlöst av en händelse som inträffade före eller samtidigt som resolutionsmyndig
hetens bedömning av att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d uppfyllde villkoren för resolution.
b) Till följd av konvertering av tillämpliga kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument enligt artikel 60.
3. När resolutionsmyndigheterna överväger vilken åtgärd de ska vidta enligt punkt 1 ska de beakta
a) den värdering som gjorts i enlighet med artikel 36,
b) det belopp genom vilket resolutionsmyndigheten har bedömt att kärnprimärkapitalposter måste minskas och berörda
kapitalinstrument måste skrivas ned eller konverteras i enlighet med artikel 60.1, och
c) det totalbelopp som resolutionsmyndigheten bedömt enligt artikel 46.
4. Med avvikelse från artiklarna 22–25 i direktiv 2013/36/EU, kravet på att inkomma med en underrättelse i artikel 26
i direktiv 2013/36/EU, artiklarna 10.3, 11.1, 11.2, 12 och 13 i direktiv 2014/65/EU och kravet på att inkomma med en
underrättelse i artikel 11.3 i direktiv 2014/65/EU ska, om användning av skuldnedskrivningsverktyget eller konvertering
av kapitalinstrument skulle leda till ett förvärv eller en ökning av ett kvalificerat innehav i ett institut som avses i
artikel 22.1 i direktiv 2013/36/EU eller artikel 11.1 i direktiv 2014/65/EU, behöriga myndigheter utföra den bedömning
som krävs enligt de artiklarna i så god tid att det inte försenar användningen av skuldnedskrivningsverktyget eller
konverteringen av kapitalinstrument eller hindrar att resolutionsåtgärden uppnår de relevanta resolutionsmålen.
5. Om den behöriga myndigheten för det institutet inte senast dagen för användning av skuldnedskrivningsverktyget
eller konvertering av kapitalinstrument har slutfört den bedömning som krävs inom ramen för punkt 4 ska artikel 38.9
vara tillämplig på en förvärvares alla eventuella förvärv av eller ökningar av ett kvalificerat innehav till följd av använd
ningen av skuldnedskrivningsverktyget eller konverteringen av kapitalinstrument.
6. EBA ska senast den 3 juli 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 i fråga
om de omständigheter då var och en av de åtgärder som anges i punkt 1 i den här artikeln i denna artikel skulle vara
lämpliga, med beaktande av de faktorer som avses i punkt 3 i den här artikeln.
Artikel 48
Ordningsföljd för nedskrivning och konvertering
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, när de använder skuldnedskrivningsverktyget, med för
behåll för eventuella undantag inom ramen för artikel 44.2 och 44.3, utövar nedskrivnings- och konverteringsbefogen
heterna med iakttagande av följande krav:
a) Kärnprimärkapitalsposter minskas i enlighet med artikel 60.1 a.
b) Endast om den totala minskningen enligt led a är mindre än summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c
ska myndigheterna sänka kapitalbeloppet i övriga primärkapitalinstrument i den utsträckning som krävs och upp till
deras kapacitet.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/279
1617
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) Endast om den totala minskningen enligt leden a och b är mindre än summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b
och c ska myndigheterna sänka kapitalbeloppet i supplementärkapitalinstrument i den utsträckning som krävs och upp
till deras kapacitet.
d) Endast om den totala nedsättningen av aktier eller andra äganderättsinstrument och tillämpliga kapitalinstrument
enligt leden a, b och c är mindre än summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c ska myndigheterna i
den utsträckning som krävs och i överensstämmelse med rangordningen av fordringar vid normala insolvensförfaran
den sänka kapitalbeloppet för efterställda skulder som inte räknas som övrigt primärt eller supplementärt kapital, i
kombination med nedskrivningen enligt leden a, b och c för att uppnå summan av de belopp som avses i artikel 47.3
b och c.
e) Endast om den totala nedsättningen av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillämpliga kapitalinstrument och
kvalificerade skulder i enlighet med leden a–d i denna punkt är mindre än summan av de belopp som avses i
artikel 47.3 b och d ska myndigheterna i den utsträckning som krävs och i enlighet med rangordningen av fordringar
vid normala insolvensförfaranden inklusive den rangordning av insättningar som föreskrivs i artikel 108 sänka
kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, resten av de kvalificerade skulder, enligt artikel 44, i
kombination med den nedskrivning som avses i leden a, b, c och d i denna punkt för att uppnå summan av de
belopp som avses i artikel 47.3 b och c.
2. När resolutionsmyndigheterna utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna ska de fördela de förluster
som ingår i summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c jämnt mellan aktier eller andra äganderättsinstrument
och kvalificerade skulder med samma rangordning genom att minska kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet
avseende, dessa aktier eller andra äganderättsinstrument och kvalificerade skulder i samma utsträckning i förhållande till
deras värde, utom när en annan fördelning av förluster bland skulder med samma rangordning är tillåten under de
omständigheter som avses i artikel 44.3.
Denna punkt ska inte förhindra att skulder som i enlighet med artikel 44.2. och 44.3 undantagits från skuldnedskrivning
ges en förmånligare behandling än kvalificerade skulder med samma rangordning vid normala insolvensförfaranden.
3. Innan de gör den nedskrivning eller konvertering som avses i punkt 1 e ska resolutionsmyndigheter konvertera eller
minska kapitalbeloppet för de instrument som avses i punkt 1 b, c och d i de fall där de instrumenten innehåller följande
villkor och ännu inte har konverterats:
a) Villkor om att instrumentets kapitalbelopp ska sänkas vid eventuella händelser som berör den finansiella situationen,
solvensen eller kapitalbasen för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
b) Villkor om att instrumenten ska konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument om en sådan händelse
inträffar.
4. När ett instruments kapitalbelopp före skuldnedskrivningen enligt punkt 1 har sänkts, men inte till noll, i enlighet
med villkor av det slag som avses i punkt 3 a, ska resolutionsmyndigheterna tillämpa nedskrivnings- och konverterings
befogenheterna på det resterande beloppet av det kapitalbeloppet i enlighet med punkt 1.
5. Vid beslut om huruvida skulder ska skrivas ned eller konverteras till aktiekapital ska resolutionsmyndigheterna inte
konvertera en viss klass av skulder samtidigt som en klass av skulder som är efterställd denna klass väsentligen förblir
okonverterad till aktiekapital eller inte nedskriven, om inte något annat föreskrivs enligt artikel 44.2 och 44.3.
SV
L 173/280
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1618
SOU 2014:52
Bilaga 5
6. För tillämpningen av denna artikel ska EBA senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i
förordning (EU) nr 1093/2010 för alla tolkningar som rör samspelet mellan bestämmelserna i detta direktiv och be
stämmelserna i förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv 2013/36/EU.
Artikel 49
Derivat
1. Medlemsstaterna ska se till att denna artikel följs när resolutionsmyndigheterna utövar nedskrivnings- och kon
verteringsbefogenheterna avseende skulder som hänför sig till derivat.
2. Resolutionsmyndigheterna ska inte utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna avseende en skuld som
hänför sig till ett derivat förrän de har avslutat derivaten. Efter inledningen av resolutionsförfarandet ska resolutions
myndigheterna ges befogenhet att avsluta och säga upp eventuella derivatkontrakt för det ändamålet.
I de fall en derivatskuld inom ramen för artikel 44.3 har undantagits från användningen av skuldnedskrivningsverktyget
ska resolutionsmyndigheter inte vara förpliktade att avsluta eller säga upp derivatkontraktet.
3. Om derivattransaktioner omfattas av ett nettningsavtal ska resolutionsmyndigheten eller en oberoende värderare
som en del av värderingen inom ramen för artikel 36 fastställa de skulder som hänför sig till de transaktionerna på
nettobasis i enlighet med avtalsvillkoren.
4. Resolutionsmyndigheterna ska fastställa värdet av skulder som hänför sig till derivat i enlighet med följande:
a) Lämpliga metoder för att fastställa värdet på klass av derivat, inbegripet transaktioner som omfattas av nettningsavtal.
b) Principer för att fastställa den relevanta tidpunkt då värdet på derivatpositioner bör fastställas.
c) Lämpliga metoder för att jämföra den värdeförstörelse som skulle bli följden av avslutandet och skuldnedskrivningen
av derivat med det belopp för förluster som derivat skulle behöva stå för vid en skuldnedskrivning.
5. EBA ska, efter samråd med den Europiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndighe
ten (nedan kallad Esma), inrättad genom förordning (EU) nr 1095/2010 utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn
för att specificera de metoder och principer som avses i punkt 4 a, b och c avseende värderingen av skulder som hänför
sig till derivat.
För derivattransaktioner som omfattas av nettningsavtal ska EBA beakta avslutningsmetoden i nettningsavtalet.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 januari 2016.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/281
1619
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 50
Kurs för konvertering av skulder till eget kapital
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, när de utövar de befogenheter som anges i artiklarna 59.3
och 63.1 f, får tillämpa olika konverteringskurser för olika kapitalinstruments- och skuldklasser i enlighet med en av eller
båda de principer som avses i punkterna 2 och 3 i den här artikeln.
2. Konverteringskursen ska utgöra en lämplig kompensation för den berörda borgenären för eventuell förlust som
åsamkats på grund av att nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna utövats.
3. När olika konverteringskurser används enligt punkt 1 ska den konverteringskurs som tillämpas för skulder som
anses vara prioriterade enligt tillämplig insolvensrätt vara högre än konverteringskursen för efterställda skulder.
4. EBA ska senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för
fastställande av konverteringskurser
De riktlinjerna ska särskilt ange hur berörda borgenärer får kompenseras på lämpligt sätt genom konverteringskursen och
de relativa konverteringskurser som kan vara lämpliga för att återspegla att prioriterade skulder har företräde enligt till
lämplig insolvensrätt.
Artikel 51
Återhämtnings- och omstruktureringsåtgärder vid skuldnedskrivning
1. Medlemsstaterna ska se till att det när resolutionsmyndigheterna använder skuldnedskrivningsverktyget för att i
enlighet med artikel 43.2 a rekapitalisera ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d vidtas åtgärder för att
säkerställa att en omstruktureringsplan för institutet eller enhet upprättas och genomförs i enlighet med artikel 52.
2. De åtgärder som avses i punkt 1 i denna artikel får omfatta tillsättning från resolutionsmyndighetens sida av en
person eller personer som utsetts i enlighet med artikel 72.1 som ska upprätta och genomföra den omstruktureringsplan
för verksamheten som krävs enligt artikel 52.
Artikel 52
Omstruktureringsplan för verksamheten
1. Medlemsstaterna ska kräva att ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1,
inom en månad efter det att skuldnedskrivningsverktyget har använts avseende ett institut eller en sådan enhet som avses
i artikel 1.1 b, c eller d i enlighet med artikel 43.2 a utarbetar och förelägger resolutionsmyndigheten en omstruk
tureringsplan för verksamheten som uppfyller kraven i punkterna 4 och 5 i den här artikeln. Om unionens regler för
statligt stöd är tillämpliga ska medlemsstaterna se till att planen är förenlig med den omstruktureringsplan som institutet
eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska lägga fram för kommissionen i enlighet med de reglerna.
2. När skuldnedskrivningsverktyget i artikel 43.2 a tillämpas på två eller flera koncernenheter ska omstrukturerings
planen för verksamheten utarbetas av moderinstitutet inom unionen och omfatta samtliga institut inom koncernen i
enlighet med det förfarande som anges i artiklarna 7 och 8 och översändas till resolutionsmyndigheten på koncernnivå.
Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska överlämna planen till övriga berörda resolutionsmyndigheter och till EBA.
3. Under exceptionella omständigheter och om det är nödvändigt för att resolutionsmålen ska uppnås får resolutions
myndigheten förlänga perioden i punkt 1 upp till högst två månader efter tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget.
SV
L 173/282
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1620
SOU 2014:52
Bilaga 5
Om omstruktureringsplanen för verksamheten också ska anmälas inom unionens regler om statligt stöd får resolutions
myndigheten förlänga perioden i punkt 1 upp till maximalt två månader efter tillämpningen av skuldnedskrivnings
verktyget eller fram till den tidsfrist som fastställs av unionens regler om statligt stöd, beroende på vad som inträffar först.
4. I en omstruktureringsplan för verksamheten ska det fastställas åtgärder som syftar till att återställa bärkraften på
lång sikt för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller delar av dess verksamhet inom en rimlig tid.
De åtgärderna ska baseras på realistiska antaganden vad gäller de ekonomiska och finansiella marknadsförhållanden enligt
vilka institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d kommer att vara verksamt.
Omstruktureringsplanen ska ta hänsyn till bland annat den rådande situationen och framtidsutsikterna på finansiella
marknaden, på grundval av antaganden om bästa och värsta möjliga utfall, inbegripet en kombination av händelser för att
identifiera institutets största svagheter. Antagandena ska jämföras med lämpliga sektorsövergripande riktmärken.
5. En omstruktureringsplan för verksamheten ska åtminstone omfatta följande:
a) En detaljerad analys av de faktorer och problem som lett till att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d kommit eller sannolikt kommer att fallera, och av de omständigheter som lett till dessa svårigheter.
b) En beskrivning av de åtgärder som syftar till att återställa bärkraften hos institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d på lång sikt.
c) En tidsplan för genomförandet av de åtgärderna.
6. Åtgärder för att återställa bärkraften hos ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d på lång
sikt får omfatta följande:
a) Omstrukturering av verksamheten för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
b) Förändringar av de operativa systemen och infrastrukturen inom institutet.
c) Avyttring av förlustbringande verksamheter.
d) Omstrukturering av befintlig verksamhet som kan bli konkurrenskraftig.
e) Försäljning av tillgångar eller verksamhetsgrenar.
7. Inom en månad från det datum då omstruktureringsplanen för en verksamhet lades fram ska den berörda reso
lutionsmyndigheten bedöma sannolikheten för att planen, om den genomförs, kommer att återställa den långsiktiga
bärkraften hos ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d. Bedömningen ska slutföras i sam
förstånd med den berörda behöriga myndigheten.
Om resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten finner att planen skulle uppnå detta mål ska resolutions
myndigheten godkänna planen.
8. Om resolutionsmyndigheten inte finner att planen skulle uppnå det mål som avses i punkt 7 ska den, i samförstånd
med den behöriga myndigheten, underrätta ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med
artikel 72.1, om sina betänkligheter och begära att planen ändras på ett sätt som bemöter dessa betänkligheter.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/283
1621
SOU 2014:52
Bilaga 5
9. Ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts enligt artikel 72.1 ska inom två veckor från det datum då
den underrättelse som avses i punkt 8 mottogs lägga fram en ändrad omstruktureringsplan för resolutionsmyndighetens
godkännande. Resolutionsmyndigheten ska granska den ändrade planen och ska inom en vecka underrätta lednings
organet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1 om huruvida den finner att den ändrade
planen åtgärdar de betänkligheter som framförts eller om det krävs ytterligare ändringar.
10. Ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1 ska genomföra omstruk
tureringsplanen i enlighet med vad som överenskommits med resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten
och ska sända in en rapport till resolutionsmyndigheten minst var sjätte månad om framsteg som gjorts i fråga om
genomförandet av planen.
11. Ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1 ska om det, enligt resolutions
myndighetens mening och med den behöriga myndighetens samtycke, är nödvändigt revidera planen för att uppnå det
mål som avses i punkt 4 och ska lägga fram varje revidering för resolutionsmyndighetens godkännande.
12. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera följande:
a) Vad som minst bör ingå i en omstruktureringsplan för verksamheten enligt punkt 5.
b) Minimiinnehållet i rapporterna enligt punkt 10.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 januari 2016.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
13. EBA ska senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för
att närmare specificera de minimikriterier som en omstruktureringsplan för verksamheten ska uppfylla för att få reso
lutionsmyndighetens godkännande enligt punkt 7.
14. Med beaktande av den erfarenhet som i förekommande fall gjorts vid tillämpningen av riktlinjerna som avses i
punkt 13 får EBA utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att närmare specificera de minimikriterier som en
omstruktureringsplan för verksamheten ska uppfylla för att resolutionsmyndigheten ska godkänna den enligt punkt 7.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i det första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
U n d e r a v s n i t t 4
S k u l d n e d s k r i v n i n g s v e r k t y g e t : k o m p l e t t e r a n d e b e s t ä m m e l s e r
Artikel 53
Skuldnedskrivningsverktygets effekter
1. Medlemsstaterna ska se till att om en resolutionsmyndighet utövar en befogenhet som avses i artikel 59.2 och
artikel 63.1 e-i ska minskningen av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, konverteringen eller indragningen få
verkan och vara omedelbart bindande för institutet under resolution och för berörda borgenärer och aktieägare.
SV
L 173/284
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1622
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheten har befogenhet att genomföra eller kräva genomförande av
alla administrativa och förfarandemässiga uppgifter som är nödvändiga för att ge verkan åt utövandet av de befogenheter
som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e–i, däribland följande:
a) Ändring av alla relevanta register.
b) Avlistning eller avförande från handel av aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument.
c) Listning eller upptagande till handel av nya aktier eller andra äganderättsinstrument.
d) Återlistning eller förnyat upptagande till handel av eventuella skuldinstrument som skrivits ned, utan kravet på
utfärdande av ett prospekt enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG ( 1 ).
3. Om en resolutionsmyndighet sänker kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, en skuld genom
den befogenhet som avses i artikel 63.1 e ska den skulden och eventuella skyldigheter eller fordringar som hänför sig till
den skulden som inte har uppstått vid den tidpunkt då befogenheten utövas i alla hänseenden betraktas som infriade och
ska inte kunna göras gällande i senare förfaranden gentemot institutet under resolution eller en efterföljande enhet vid en
eventuell senare avveckling.
4. Om en resolutionsmyndighet delvis men inte helt sänker kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende,
en skuld genom den befogenhet som avses i artikel 63.1 e ska följande gälla:
a) Skulden ska vara infriad i förhållande till den sänkning som har gjorts av beloppet.
b) Det relevanta instrument eller avtal som gav upphov till den ursprungliga skulden ska fortsätta att gälla för det
återstående kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, skulden, med förbehåll för eventuella ändringar
av den ränta som hänför sig till sänkningen av kapitalbeloppet och eventuella ytterligare ändringar av villkoren som
resolutionsmyndigheten kan komma att göra genom den befogenhet som avses i artikel 63.1 j.
Artikel 54
Undanröjande av förfarandehinder för skuldnedskrivning
1. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 63.1 i, i tillämpliga fall kräva att institut och
enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d alltid innehar ett tillräckligt aktiekapital, eller andra kärnprimärkapitalinstru
ment, för att institutet eller enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d, om resolutionsmyndigheten utövar de befogen
heter som avses i artikel 63.1 e och f avseende ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller något av
dess dotterföretag, inte ska vara förhindrat att emittera tillräckligt många nya aktier eller andra äganderättsinstrument för
att säkerställa att konverteringen av skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument kan genomföras på ett effektivt
sätt.
2. Resolutionsmyndigheterna ska bedöma om det är lämpligt att ställa det krav som fastställs i punkt 1 avseende ett
visst institut eller en viss enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i samband med utarbetandet och upprätthållandet av
resolutionsplanen för det institutet eller den koncernen, med beaktande av i synnerhet de resolutionsåtgärder som
behandlas i planen. Om det i resolutionsplanen anges att skuldnedskrivningsverktyget kan komma att användas ska
myndigheterna kontrollera att aktiekapitalet eller andra kärnprimärkapitalinstrument är tillräckligt stora för att täcka
summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/285
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när
värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 345, 31.12.2003,
s. 64).
1623
SOU 2014:52
Bilaga 5
3.
Medlemsstaterna ska se till att det inte finns några förfarandemässiga hinder för att konvertera skulder till aktier eller
andra äganderättsinstrument som finns med stöd av institutens bolagsordningar eller stadgar, inbegripet företrädesrätt för
aktieägare eller krav på aktieägarnas medgivande för att öka kapitalet.
4. Denna artikel ska inte påverka de ändringar av direktiven 82/891/EEG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU och direktiv 2012/30/EU som föreskrivs i avdelning X i det här direktivet.
Artikel 55
Avtalsenligt erkännande av skuldnedskrivning
1. Medlemsstaterna ska kräva att instituten och de enheter som avses i artikel 1 b, c och d inkluderar ett villkor enligt
vilket den borgenär eller avtalspart i ett avtal som upprättar skulden medger att skulden kan komma att omfattas av
nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter och går med på att vara bunden av alla minskningar av kapitalbeloppet
eller det utestående beloppet, konverteringar eller indragningar som påverkas av resolutionsmyndighetens utövande av de
befogenheterna, förutsatt att sådan skuld
a) inte är utesluten enligt artikel 44.2,
b) inte är en insättning som avses i artikel 108 a,
c) omfattas av lagstiftningen i ett tredjeland, och
d) som emitterats eller ingåtts efter det datum när en medlemsstat tillämpar de bestämmelser som antagits för att
införliva detta avsnitt.
Första stycket ska inte tillämpas om resolutionsmyndigheten i en medlemsstat fastställer att de skulder eller instrument
som avses i första stycket kan komma att omfattas av en medlemsstats resolutionsmyndighets nedskrivnings- och
konverteringsbefogenheter enligt tredjelandets rätt eller av ett bindande avtal som ingåtts med det berörda tredjelandet.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheter får kräva att institut och sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c
och d till myndigheter lämnar ett rättsutlåtande om ett sådant villkors rättsliga verkställbarhet och verkan.
2. Om ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d underlåter att i de avtalsvillkor som reglerar
en viss skuld inkludera ett villkor som krävs i enlighet med punkt 1 ska den underlåtelsen inte förhindra resolutions
myndigheten från att utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter avseende den skulden.
3. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att närmare specificera den förteckning över de
skulder för vilka undantagen i punkt 1 tillämpas, och innehållet i villkoren den punkten, med beaktande av bankernas
olika affärsmodeller.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
L 173/286
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1624
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 56
Statliga finansiella stabiliseringsverktyg
1. Medlemsstaterna får tillhandahålla extraordinärt offentligt finansiellt stöd genom ytterligare finansiella stabiliserings
verktyg i enlighet med punkt 3 i den här artikeln och med artikel 37.10 samt i enlighet med unionens regler om statligt
stöd, för att bidra till resolutionen av ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, inbegripet genom att
ingripa direkt för att undvika dess avveckling, i syfte att uppnå målen för resolution som avses i artikel 31.2 när det gäller
medlemsstaten eller unionen som helhet. En sådan insats ska utföras under ledning av det behöriga ministeriet eller
regeringen i nära samarbete med resolutionsmyndigheten.
2. För att de statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska bli verkningsfulla ska medlemsstaterna säkerställa att de
behöriga ministerierna eller regeringarna har de relevanta resolutionsbefogenheter som anges i artiklarna 63–72 och att
artiklarna 66, 68, 83 och 117 tillämpas.
3. De statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska tillgripas som en sista utväg efter det att andra resolutionsverktyg
så långt som det är praktiskt möjligt har bedömts och utnyttjats samtidigt som den finansiella stabiliteten upprätthållits, i
enlighet med det behöriga ministeriets eller regeringens bedömning efter samråd med resolutionsmyndigheten.
4. Vid tillämpningen av de statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska medlemsstaterna säkerställa att deras behöriga
ministerier och resolutionsmyndigheten endast tillämpar verktygen när alla villkor i artikel 32.1 samt något av följande
villkor har uppfyllts:
a) Det behöriga ministeriet eller regeringen och resolutionsmyndigheten efter samråd med centralbanken och den
behöriga myndigheten avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen inte skulle vara tillräcklig för att undvika
betydande negativa följdverkningar på den finansiella stabiliteten.
b) Det behöriga ministeriet eller regeringen och resolutionsmyndigheten avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen
inte skulle vara tillräcklig för att skydda allmänintresset efter det att institutet beviljats extraordinärt likviditetsstöd från
centralbanken.
c) När det gäller verktyget för tillfälligt offentligt ägande, det behöriga ministeriet eller regeringen, efter samråd med den
behöriga myndigheten och resolutionsmyndigheten, avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen inte skulle vara
tillräcklig för att skydda allmänintresset efter det att institutet beviljats offentliga aktiekapitalstöd genom verktyget för
aktiekapitalstöd.
5. De statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska omfatta
a) ett verktyg för offentligt aktiekapitalstöd som avses i artikel 57,
b) ett verktyg för tillfälligt offentligt ägande som avses i artikel 58.
Artikel 57
Verktyg för offentligt aktiekapitalstöd
1. Medlemsstaterna får, under förutsättning att nationell bolagsrätt respekteras, delta i en rekapitalisering av ett institut
eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i detta direktiv genom att tillhandahålla kapital till institutet eller enheten
i utbyte mot följande instrument, i enlighet med kraven i förordning (EU) nr 575/2013:
a) Kärnprimärkapitalinstrument.
b) Övriga primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/287
1625
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Medlemsstaterna ska, i den utsträckning som deras aktieinnehav i ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b,
c eller d tillåter, se till att institut eller enheter som är föremål för verktyget för offentligt aktiekapitalstöd i enlighet med
denna artikel förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder.
3. När en medlemsstat ger offentligt aktiekapitalstöd i enlighet med denna artikel ska den säkerställa att dess andel i
institutet eller i en enhet enligt artikel 1.1 b, c eller d överförs till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och
finansiella omständigheterna tillåter.
Artikel 58
Verktyget för tillfälligt offentligt ägande
1. Medlemsstaterna får ta ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i tillfälligt offentligt ägande.
2. I detta syfte får en medlemsstat göra en eller flera aktieöverföringar där mottagaren är
a) ett ombud för medlemsstaten, eller
b) ett av medlemsstaten helägt bolag.
3. Medlemsstaten ska se till att institut eller enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d som är föremål för verktyget för
tillfälligt offentligt ägande i enlighet med denna artikel förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder och att
de överförs till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter.
KAPITEL V
Nedskrivning av kapitalinstrument
Artikel 59
Krav på nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument
1. Befogenheten att skriva ned eller konvertera tillämpliga kapitalinstrument får utövas antingen
a) oberoende av en resolutionsåtgärd, eller
b) i kombination med en resolutionsåtgärd, om de villkor för resolution som anges i artiklarna 32 och 33 är uppfyllda.
2. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skriva ned eller konvertera tillämpliga
kapitalinstrument till aktier eller andra äganderättsinstrument i institut och sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c
och d.
3. Medlemsstaterna ska kräva att resolutionsmyndigheterna utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten i
enlighet med artikel 60 och utan dröjsmål avseende tillämpliga kapitalinstrument som emitterats av ett institut eller en
sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d om en eller flera av följande omständigheter föreligger:
a) Det har fastställts att villkoren för resolution som anges i artiklarna 32 och 33 är uppfyllda, innan någon resolutions
åtgärd vidtas.
b) Den berörda myndigheten fastställer att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d inte längre
kommer att vara bärkraftigt om inte befogenheten utövas avseende det tillämpliga kapitalinstrumentet.
SV
L 173/288
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1626
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) I fråga om tillämpliga kapitalinstrument som emitterats av ett dotterföretag och som bedöms fullgöra kraven på
kapitalbas individuellt och gruppbaserat, gör den berörda myndigheten i den samordnande tillsynsmyndighetens
medlemsstat och den berörda myndigheten i dotterföretaget ett gemensamt fastställande i form av ett gemensamt
beslut i enlighet med artikel 92.3 och 92.4 om att koncernen inte längre kommer att vara bärkraftig om nedskriv
nings- eller konverteringsbefogenheten inte utövas avseende de instrumenten.
d) I fråga om tillämpliga kapitalinstrument som emitterats av moderföretaget och som bedöms fullgöra kraven på
kapitalbas på individuell basis med avseende på moderföretaget eller på gruppbasis, och den berörda myndigheten
i den samordnande tillsynsmyndighetens medlemsstat fastställer att koncernen inte längre kommer att vara bärkraftig
om nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten inte utövas avseende de instrumenten.
e) Institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d behöver extraordinärt offentligt finansiellt stöd, med
undantag för någon av de omständigheter som anges i artikel 32.4 d iii.
4.
Vid tillämpningen av punkt 3 ska ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller en koncern
anses inte längre vara bärkraftigt endast om båda av följande villkor är uppfyllda:
a) Institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller koncernen fallerar eller sannolikt kunna komma att
fallera.
b) Det finns, med beaktande av tidsaspekter och andra relevanta omständigheter, inga rimliga utsikter att några åtgärder,
inbegripet alternativa åtgärder från privata sektorn eller tillsynsåtgärder (inbegripet åtgärder för tidigt ingripande),
förutom nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument, på egen hand eller i kombination med resolutions
åtgärder, inom rimlig tid skulle kunna förhindra att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller
koncernen kommer att fallera.
5. Vid tillämpningen av punkt 4 a i den här artikeln ska ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d anses fallera eller sannolikt kunna komma att fallera om en eller flera av de omständigheter som anges i
artikel 32.4 föreligger.
6. Vid tillämpningen av punkt 4 a ska en koncern anses fallera eller sannolikt kunna komma att fallera om den inte
uppfyller, eller det föreligger objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att koncernen inom den närmaste framtiden
inte kommer att kunna uppfylla, sina tillsynskrav på gruppbasis på ett sådant sätt att det kan föranleda de behöriga
myndigheterna att vidta åtgärder på grund av bland annat, men inte enbart, det faktum att koncernen har drabbats eller
sannolikt kommer att drabbas av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av dess kapitalbas.
7. Ett tillämpligt kapitalinstrument som emitterats av ett dotterföretag ska inte skrivas ned eller konverteras enligt
punkt 3 c i större utsträckning eller till sämre villkor än kapitalinstrument med samma rangordning på moderföretagsnivå
som har skrivits ned eller konverterats.
8. Om en berörd myndighet gör ett sådant fastställande som avses i punkt 3 i den här artikeln ska den omedelbart
underrätta den resolutionsmyndighet som är ansvarig för det institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i
fråga, om det är en annan myndighet.
9. Innan den gör ett fastställande som avses i punkt 3 c i den här artikeln avseende ett dotterföretag som emitterar
tillämpliga kapitalinstrument som bedöms uppfylla kraven på kapitalbas på individuell basis och på gruppbasis ska den
berörda myndigheten iaktta de krav på underrättelse och samråd som fastställs i artikel 62.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/289
1627
SOU 2014:52
Bilaga 5
10. Resolutionsmyndigheterna ska, innan de utövar befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument, se
till att en värdering görs av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i
enlighet med artikel 36. Den värderingen ska ligga till grund för beräkningen av den nedskrivning som ska tillämpas på
de tillämpliga kapitalinstrumenten i syfte att absorbera förluster samt den konverteringsnivå som ska tillämpas på till
lämpliga kapitalinstrument i syfte att rekapitalisera institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
Artikel 60
Bestämmelser om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument
1. När resolutionsmyndigheterna iakttar de krav som fastställs i artikel 59 ska de utöva nedskrivnings- eller kon
verteringsbefogenheten i enlighet med fordringarnas prioritetsgrad vid normala insolvensförfaranden på ett sätt som ger
följande resultat:
a) Poster i kärnprimärkapitalet minskas först i proportion till förlusterna och upp till deras kapacitet och resolutions
myndigheten vidtar en eller båda av de åtgärder som anges i artikel 47.1 gentemot innehavarna av kärnprimärka
pitalinstrumenten.
b) Kapitalbeloppet för tillämpliga övriga primärkapitalinstrument skrivs ned eller konverteras till kärnprimärkapitalinstru
ment, eller bådadera, i den utsträckning som krävs för att uppfylla de resolutionsmål som fastställs i artikel 31 eller
upp till de tillämpliga kapitalinstrumentens kapacitet, beroende på vilket som är lägst.
c) Kapitalbeloppet för tillämpliga supplementärkapitalinstrument skrivs ned eller konverteras till kärnprimärkapitalinstru
ment, eller bådadera, i den utsträckning som krävs för att uppfylla de resolutionsmål som fastställs i artikel 31 eller
upp till de tillämpliga kapitalinstrumentens kapacitet, beroende på vilket som är lägst.
2. I de fall där kapitalbeloppet för ett tillämpligt kapitalinstrument skrivs ned
a) ska sänkningen av det kapitalbeloppet vara permanent, med förbehåll för eventuella uppvärderingar i enlighet med
återbetalningsmekanismen i artikel 46.3,
b) inga skulder får kvarstå till innehavaren av det tillämpliga kapitalinstrumentet enligt eller i samband med det belopp
för instrumentet som har skrivits ned, med undantag för upplupna skulder och skadeståndsskulder som uppkommit
till följd av ett överklagande av lagenligheten av nedskrivningsbefogenheten,
c) ingen ersättning betalas till innehavaren av det tillämpliga kapitalinstrumentet annat än i enlighet med punkt 3.
Led b i denna punkt ska inte hindra att kärnprimärkapitalinstrument tillhandahålls en innehavare av tillämpliga kapital
instrument i enlighet med punkt 3.
3. Resolutionsmyndigheterna får, i syfte att utföra en konvertering av tillämpliga kapitalinstrument enligt punkt 1 b i
den här artikeln, kräva att institut och sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d emitterar kärnprimärkapital
instrument till innehavarna av de tillämpliga kapitalinstrumenten. Tillämpliga kapitalinstrument får endast konverteras om
följande villkor är uppfyllda:
a) Kärnprimärkapitalinstrumenten emitteras av det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller av ett
moderföretag till det institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, med samtycke från resolutions
myndigheten för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller, i tillämpliga fall, resolutions
myndigheten för moderföretaget.
SV
L 173/290
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1628
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Kärnprimärkapitalinstrumenten emitteras innan det institutet eller den enheten som avses i artikel 1.1 b, c eller d
emitterar aktier eller äganderättsinstrument i syfte att tillhandahålla kapital från staten eller ett offentligt organ.
c) Kärnprimärkapitalinstrumenten tilldelas och överförs utan dröjsmål efter utövandet av konverteringsbefogenheten.
d) Den konverteringskurs som avgör det antal kärnprimärkapitalinstrument som ska tillhandahållas avseende varje till
lämpligt kapitalinstrument iakttar principerna i artikel 50 och eventuella riktlinjer som utarbetats av EBA i enlighet
med artikel 50.4.
4.
Vid tillhandahållande av kärnprimärkapitalinstrument i enlighet med punkt 3 får resolutionsmyndigheterna kräva att
instituten och de enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d alltid har det bemyndigande som krävs för att emittera det
relevanta antalet kärnprimärkapitalinstrument.
5. Om ett institut uppfyller kraven för resolution och resolutionsmyndigheten beslutar att använda ett resolutions
verktyg avseende institutet, ska resolutionsmyndigheten iaktta kraven som fastställs i artikel 59.3 innan den använder
resolutionsverktyget.
Artikel 61
Myndigheter som är ansvariga för fastställanden
1. Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som anges i den här artikeln ska vara ansvariga för att göra de
fastställanden som avses i artikel 59.3.
2. Varje medlemsstat ska i nationell rätt utse den berörda myndighet som ska vara ansvarig för att göra fastställanden
enligt artikel 59. Den berörda myndigheten kan vara den behöriga myndigheten eller resolutionsmyndigheten, i enlighet
med artikel 32.
3.
Om de tillämpliga kapitalinstrumenten bedöms fullgöra kapitalbaskravet på individuell basis i enlighet med artikel 92
i förordning (EU) nr 575/2013 ska den myndighet som är ansvarig för att göra de fastställanden som avses i artikel 59.3 i
det här direktivet vara den berörda myndigheten i den medlemsstat där institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b,
c eller d har auktoriserats i enlighet med avdelning III i direktiv 2013/36/EU.
4. Om de tillämpliga kapitalinstrumenten har emitterats av ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d som är ett dotterföretag och som har bedömts fullgöra kapitalbaskraven på individuell basis och på gruppbasis, ska
följande myndighet vara ansvarig för att göra de fastställanden som avses i artikel 59.3:
a) Den berörda myndigheten i den medlemsstat där det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det
här direktivet som emitterat de instrumenten är etablerat i enlighet med avdelning III i direktiv 2013/36/EU ska vara
ansvarig för att göra de fastställanden som avses i artikel 59.3 b i det här direktivet.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/291
1629
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Den berörda myndigheten i den medlemsstat där den samordnande tillsynsmyndigheten är belägen och den berörda
myndigheten i den medlemsstat där institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det här direktivet
som emitterat de instrumenten är etablerat i enlighet med avdelning III i direktiv 2013/36/EU ska vara ansvariga för
att göra det gemensamma fastställandet i form av ett gemensamt beslut som avses i artikel 59.3 c i det här direktivet.
Artikel 62
Konsoliderad tillämpning: Förfaranden för fastställanden
1. Medlemsstaterna ska se till att berörda myndigheter innan de gör ett fastställande som avses i artikel 59.3 b, c, d
eller e avseende ett dotterföretag som emitterar tillämpliga kapitalinstrument som bedöms fullgöra kravet på kapitalbas på
individuell basis och på gruppbasis uppfyller följande krav:
a) En berörd myndighet som överväger om den ska göra ett fastställande enligt artikel 59.3 b, c, d eller e underrättar
utan dröjsmål den samordnande tillsynsmyndigheten, och den berörda myndigheten i den medlemsstat där den
samordnande tillsynsmyndigheten finns, om det är en annan myndighet.
b) En berörd myndighet som överväger om den ska göra ett fastställande som avses i artikel 59.3 c underrättar den
behöriga myndighet, utan dröjsmål, som är ansvarig för varje institut eller sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller
d som har emitterat de tillämpliga kapitalinstrumenten avseende vilka nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten
ska utövas om ett fastställande görs, och de berörda myndigheterna i de medlemsstater där de behöriga myndigheterna
och den samordnande tillsynsmyndigheten finns, om det är andra myndigheter.
2. När de berörda myndigheterna gör ett fastställande i enlighet med artikel 59.3 c, d eller e när det gäller ett institut
eller en koncern med gränsöverskridande verksamhet, ska de ta hänsyn till de potentiella konsekvenserna av resolutionen
i alla medlemsstater där institutet eller koncernen bedriver verksamhet.
3. En berörd myndighet ska till underrättelsen enligt punkt 1 bifoga en förklaring av skälen för att den överväger att
göra fastställandet i fråga.
4. Om en underrättelse har lämnats enligt punkt 1 ska den berörda myndigheten efter samråd med de myndigheter
som underrättats bedöma följande frågor:
a) Huruvida det finns någon alternativ åtgärd till utövandet av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten i enlighet
med artikel 59.3.
b) Om det finns en sådan alternativ åtgärd, huruvida det är möjligt att tillämpa den.
c) Om det är möjligt att tillämpa en alternativ åtgärd, huruvida det finns realistiska utsikter att den inom en rimlig
tidsram skulle åtgärda de omständigheter som annars skulle kräva ett fastställande enligt artikel 59.3.
5. Vid tillämpningen av punkt 4 i den här artikeln avses med alternativa åtgärder sådana åtgärder för tidigt ingripande
som avses i artikel 27 i det här direktivet, åtgärder som avses i artikel 104.1 i direktiv 2013/36/EU eller en överföring av
medel eller kapital från moderföretaget.
6. Om den berörda myndigheten efter samråd med de underrättade myndigheterna i enlighet med punkt 4 bedömer
att det finns en eller flera alternativa åtgärder, att det är möjligt att tillämpa dem och att de skulle ge det resultat som
avses i led c i den punkten ska den se till att de åtgärderna tillämpas.
7. Om den berörda myndigheten i ett sådant fall som avses i punkt 1 a efter samråd med de underrättade myndig
heterna enligt punkt 4 bedömer att det inte finns några alternativa åtgärder som skulle ge det resultat som avses i punkt 4
c ska den berörda myndigheten besluta huruvida det fastställande enligt artikel 59.3 som övervägs är lämpligt.
SV
L 173/292
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1630
SOU 2014:52
Bilaga 5
8. Om en berörd myndighet beslutar att göra ett fastställande enligt punkt 59.3 c ska den omedelbart underrätta de
berörda myndigheterna i de medlemsstater där de berörda dotterföretagen är belägna, och fastställandet ska göras i form
av ett gemensamt beslut i enlighet med vad som anges i artikel 92.3 och 92.4. Om inget gemensamt beslut föreligger får
inget fastställande inom ramen för artikel 59.3 c göras.
9. Resolutionsmyndigheten i de medlemsstater där vart och ett av de berörda dotterföretagen är beläget ska utan
dröjsmål genomföra ett i enlighet med denna artikel fattat beslut att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument, med
vederbörligt beaktande av hur brådskande omständigheterna är.
KAPITEL VI
Resolutionsbefogenheter
Artikel 63
Allmänna befogenheter
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har alla de befogenheter som är nödvändiga för att
använda resolutionsverktygen gentemot institut och sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d som uppfyller
villkoren för resolution. Resolutionsmyndigheterna ska särskilt ha följande resolutionsbefogenheter, som de får utöva var
för sig eller i kombination:
a) Befogenhet att kräva av vilken person som helst att lämna den information som krävs för att resolutionsmyndigheten
ska kunna besluta om och förbereda en resolutionsåtgärd, inbegripet uppdateringar och kompletteringar av infor
mation som lämnats i resolutionsplanerna och krav på att information lämnas vid inspektioner på plats.
b) Befogenhet att ta kontroll över ett institut under resolution och att utöva alla de rättigheter och befogenheter som
tilldelats aktieägarna, andra ägare och ledningsorganet för institutet under resolution.
c) Befogenhet att överföra aktier och andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution.
d) Befogenhet att till en annan enhet, med denna enhets samtycke, överföra rättigheter, tillgångar eller skulder i ett
institut under resolution.
e) Befogenhet att sänka, även sänka till noll, kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, kvalificerade
skulder i ett institut under resolution.
f) Befogenhet att konvertera kvalificerade skulder i ett institut under resolution till ordinarie aktier eller andra ägande
rättsinstrument i det institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, i ett relevant moderinstitut eller i ett
broinstitut till vilket tillgångar, rättigheter eller skulder som hör till institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b,
c eller d överförs.
g) Befogenhet att dra in skuldinstrument som utfärdats av ett institut under resolution, med undantag för skulder med
säkerhet som omfattas av artikel 44.2.
h) Befogenhet att sänka, även sänka till noll, kvotvärdet för aktier eller andra äganderättsinstrument i ett institut under
resolution och att dra in sådana aktier eller andra äganderättsinstrument.
i) Befogenhet att kräva att ett institut under resolution eller ett berört moderinstitut emitterar nya aktier, andra ägande
rättsinstrument eller andra kapitalinstrument, inbegripet preferensaktier och villkorade konvertibla instrument.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/293
1631
SOU 2014:52
Bilaga 5
j) Befogenhet att ändra eller anpassa löptiden för skuldinstrument och andra kvalificerade skulder som emitterats av ett
institut under resolution eller att ändra den ränta som ska betalas för sådana instrument och andra kvalificerade
skulder, eller dagen då räntan förfaller till betalning, däribland genom temporär betalningsinställelse, med undantag
för skulder med säkerhet som omfattas av artikel 44.2.
k) Befogenhet att säga upp och avsluta finansiella avtal eller derivatkontrakt vid tillämpningen av artikel 49.
l) Befogenhet att avsätta eller ersätta ledningsorganet och den verkställande ledningen i ett institut under resolution.
m) Befogenhet att kräva att den behöriga myndigheten i god tid bedömer köparen av ett kvalificerat innehav, genom
undantag från de tidsgränser som fastställs i artikel 22 i direktiv 2013/36/EU och artikel 12 i direktiv 2014/65/EU.
2. Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att resolutionsmyndigheterna när de använder
resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna inte omfattas av något av följande krav som annars skulle
gälla enligt nationell rätt, avtal eller på annan grund:
a) Krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig eller privat person, inbegripet aktieägarna eller borgenä
rerna i institutet under resolution, med förbehåll för artiklarna 3.6 och 85.1.
b) Förfarandekrav om att underrätta vissa personer, inbegripet eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller
prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet, innan befogenheterna utövas.
Medlemsstaterna ska särskilt se till att resolutionsmyndigheterna kan utöva befogenheterna enligt denna artikel oberoende
av eventuella begränsningar eller krav på medgivande för överföring av berörda finansiella instrument, rättigheter, till
gångar eller skulder som annars skulle tillämpas.
Första stycket b i första stycket påverkar inte tillämpningen av de krav som fastställs i artiklarna 81 och 83 och eventuella
krav på anmälan enligt unionens regler om statligt stöd.
3. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, i den mån någon eller några av de befogenheter som
räknas upp i punkt 1 i den här artikeln inte är tillämpliga på en enhet som omfattas av artikel 1.1 i detta direktiv till följd
av dess särskilda juridiska form, har befogenheter som är så snarlika dessa som möjligt, även vad gäller deras verkan.
4. Medlemsstaterna ska se till att skyddsåtgärderna i detta direktiv eller skyddsåtgärder som ger samma verkan, till
lämpas när resolutionsmyndigheterna utövar befogenheterna enligt punkt 3 på de berörda personerna, inbegripet ak
tieägare, borgenärer och motparter.
Artikel 64
Kompletterande befogenheter
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att
göra följande:
a) Förordna om att en överföring ska få verkan utan att det uppstår några skyldigheter eller ansvarsförbindelser som
påverkar de överförda finansiella instrumenten, rättigheterna, tillgångarna eller skulderna, med förbehåll för artikel 78,
en rätt till ersättning i enlighet med detta direktiv ska i detta syfte inte betraktas som en skyldighet eller ansvars
förbindelse.
SV
L 173/294
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1632
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Upphäva rätten att förvärva ytterligare aktier eller andra äganderättsinstrument.
c) Kräva att den relevanta myndigheten avbryter eller uppskjuter godkännandet för upptagande till handel på en reglerad
marknad eller upptagandet till officiell notering av finansiella instrument enligt Europaparlamentets och rådets direktiv
2001/34/EG ( 1 ).
d) Förordna om att den mottagande enheten behandlas som om denna var institutet under resolution när det gäller
rättigheter eller skyldigheter för institutet under resolution, eller åtgärder som vidtagits av det, inbegripet, med
förbehåll för artiklarna 38 och 40, eventuella rättigheter eller skyldigheter som rör deltagande i en marknadsinfra
struktur.
e) Begära att institutet under resolution eller den mottagande enheten informerar och bistår den andra parten.
f) Annullera eller ändra villkoren i ett avtal som institutet under resolution är part i eller ersätta institutet under
resolution med en mottagande enhet som avtalspart.
2. Resolutionsmyndigheterna ska utöva de befogenheter som anges i punkt 1 om den anser att detta är nödvändigt för
att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsmål.
3. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att
vidta de åtgärder för att tillgodose kontinuitet som krävs för att säkerställa att resolutionsåtgärden är ändamålsenlig och, i
tillämpliga fall, att den överförda verksamheten kan bedrivas av den mottagande enheten. Åtgärder för att tillgodose
kontinuitet ska särskilt omfatta följande:
a) Att avtal som ingåtts av institutet under resolution fortsätter att vara gällande, så att den mottagande enheten påtar sig
de rättigheter och skyldigheter som institutet under resolution har i fråga om finansiella instrument, rättigheter,
tillgångar eller skulder som har överförts och att den mottagande enheten ersätter institutet under resolution, ut
tryckligen eller underförstått, i alla relevanta avtalshandlingar.
b) Att ersätta institutet under resolution med den mottagande enheten i alla rättsliga förfaranden som avser finansiella
instrument, rättigheter, tillgångar eller skulder som överförts.
4. De befogenheter som anges i punkterna 1 d och 3 b ska inte påverka följande:
a) Rätten för en anställd i institutet under resolution att säga upp ett anställningsavtal.
b) Rätten för en avtalspart att med förbehåll för artiklarna 69, 70 och 71 utöva de rättigheter som följer av avtalet,
däribland rätten att säga upp avtalet, om avtalsvillkoren medger en sådan rätt till följd av en handling eller under
låtenhet som begåtts av institutet under resolution före den relevanta överföringen eller av den mottagande enheten
efter den relevanta överföringen.
Artikel 65
Befogenhet att kräva att tjänster och faciliteter tillhandahålls
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att kräva att ett institut under resolution,
eller någon av dess koncernenheter, tillhandahåller alla tjänster och faciliteter som är nödvändiga för att en mottagande
enhet ska kunna driva den verksamhet som överförts till den effektivt.
Första stycket ska även tillämpas när ett institut under resolution eller den berörda koncernenheten har inlett normala
insolvensförfaranden.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/295
( 1 ) Europaparlamentets och Rådets direktiv 2001/34/EG av den 28 maj 2001 om upptagande av värdepapper till officiell notering och
om uppgifter som skall offentliggöras beträffande sådana värdepapper (EGT L 184, 6.7.2001, s. 1).
1633
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Medlemsstaterna ska se till att deras resolutionsmyndigheter har befogenhet att genomdriva skyldigheter som
resolutionsmyndigheter i andra medlemsstater har ålagt enligt punkt 1 avseende koncernenheter som är etablerade på
deras territorium.
3. De tjänster och faciliteter som avses i punkterna 1 och 2 är begränsade till operativa tjänster och faciliteter och
inbegriper inte någon form av finansiellt stöd.
4. De tjänster och faciliteter som tillhandahålls i enlighet med punkterna 1 och 2 ska tillhandahållas på följande
villkor:
a) På samma villkor under hela avtalsperioden, om tjänsterna och faciliteterna tillhandahållits institutet under resolution
omedelbart före det att resolutionsåtgärden vidtogs enligt ett avtal.
b) På rimliga villkor om det inte finns något avtal eller om avtalet har löpt ut.
5. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
specificera den minimiförteckning över tjänster eller faciliteter som är nödvändiga för att en mottagande enhet effektivt
ska kunna driva den verksamhet som överförts till den.
Artikel 66
Befogenhet att se till att krishanteringsåtgärder eller krisförebyggande åtgärder vidtas av andra medlemsstater
1. Medlemsstaterna ska se till att om en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter
eller skulder omfattar tillgångar som finns i en annan medlemsstat än resolutionsmyndighetens medlemsstat, eller
rättigheter eller skyldigheter enligt en annan medlemsstats rätt än resolutionsmyndighetens medlemsstat, ska överföringen
få verkan i den andra medlemsstaten eller enligt dess rätt.
2. Medlemsstaterna ska tillhandahålla den resolutionsmyndighet som gjort eller avser att göra överföringen allt rimligt
bistånd för att säkerställa att aktierna eller de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna
överförs till den mottagande enheten enligt gällande krav i nationell rätt.
3. Medlemsstaterna ska se till att aktieägare, borgenärer och tredje män som berörs av överföringen av de aktier, andra
äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i punkt 1 inte har rätt att förhindra, bestrida eller
bortse från överföringen enligt en bestämmelse i rätten i den medlemsstat där tillgångarna finns eller i den rätt som
reglerar aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, rättigheterna eller skyldigheterna.
4. Om resolutionsmyndigheten i en medlemsstat (medlemsstat A) utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogen
heterna, däribland avseende kapitalinstrument i enlighet med artikel 59, och de kvalificerade skulderna eller de tillämpliga
kapitalinstrumenten i institutet under resolution omfattar följande:
a) Instrument eller skulder som regleras av rätten i en medlemsstat som inte är den rekonstruktionsmyndighets medlems
stat som utövade nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna (medlemsstat B).
b) Skulder till borgenärer i medlemsstat B.
Medlemsstat B ska se till att kapitalbeloppet av dessa skulder eller instrument minskas, eller att skulder eller instrument
konverteras, i enlighet med resolutionsmyndighetens i medlemsstat A utövande av nedskrivnings- eller konverterings
befogenheter.
SV
L 173/296
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1634
SOU 2014:52
Bilaga 5
5. Medlemsstaterna ska se till att borgenärer som berörs av utövandet av de nedskrivnings- eller konverteringsbefo
genheter som avses i punkt 4 inte har rätt att bestrida minskningen av kapitalbeloppet av instrumentet eller skulden eller
dess konvertering, beroende på vad som är tillämpligt, enligt en bestämmelse i rätten i medlemsstat B.
6. Varje medlemsstat ska se till att följande fastställs i enlighet med rätten i resolutionsmyndighetens medlemsstat:
a) Rätten för aktieägare, borgenärer och tredje män att överklaga enligt artikel 85 en överföring av de aktier, andra
äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i punkt 1 i den här artikeln.
b) Rätten för borgenärer att överklaga enligt artikel 85 minskningen av kapitalbeloppet eller konverteringen av ett
instrument eller skuld som omfattas av punkt 4 a eller b i den här artikeln.
c) Skyddsåtgärder för delvis överföring som avses i kapitel VII avseende tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i
punkt 1.
Artikel 67
Befogenhet avseende tillgångar, rättigheter, skulder, aktier och andra äganderättsinstrument som är belägna i
tredjeland
1. Medlemsstaterna ska föreskriva att i fall där resolutionsåtgärder omfattar åtgärder som vidtas avseende tillgångar
som är belägna i ett tredjeland eller aktier, andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skyldigheter styrs av rätten i ett
tredjeland, får resolutionsmyndigheterna kräva att
a) förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person som utövar kontroll över institutet under resolution samt den
mottagande enheten vidtar alla nödvändiga åtgärder för att se till att överföringen, nedskrivningen, konverteringen
eller åtgärden får verkan,
b) förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person som utövar kontroll över institutet under resolution förvaltar
aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna eller rättigheterna eller uppfyller skyldigheterna för den
mottagande enhetens räkning till dess att överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden fått verkan,
c) rimliga, regelrätta kostnader som den mottagande enheten ådrar sig för att utföra någon av de åtgärder som krävs
enligt leden a och b i denna punkt betalas på något av de sätt som avses i artikel 37.7.
2. Om resolutionsmyndigheten bedömer att det, trots alla de nödvändiga åtgärder som vidtas av förvaltaren, konkurs
förvaltaren eller en annan person i enlighet med punkt 1a, är högst osannolikt att överföringen, konverteringen eller
åtgärden kommer att få verkan avseende vissa tillgångar som är belägna i tredjeland eller vissa aktier, andra äganderätt
sinstrument, rättigheter eller skulder som styrs av tredjelandets rätt, ska resolutionsmyndigheten inte gå vidare med
överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden. Om den redan har beställt överföringen, nedskrivningen,
konverteringen eller åtgärden ska den beställningen vara ogiltig avseende de tillgångar, de aktier, de äganderättsinstru
ment, de rättigheter eller de skulder som berörs.
Artikel 68
Uteslutande av vissa avtalsvillkor vid tidigt ingripande och resolution
1. Enbart en krisförebyggande åtgärd eller krishanteringsåtgärd som vidtas avseende en enhet i enlighet med det här
direktivet, inbegripet inträffade händelser med direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd, ska i sig inte inom
ramen för ett avtal som ingåtts av enheten anses som en utlösande händelse i den mening som avses i direktiv
2002/47/EG eller som insolvensförfaranden i den mening som avses i direktiv 98/26/EG, förutsatt att de väsentliga
skyldigheterna enligt avtalet, inbegripet betalnings- och leveransskyldigheter, även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter
tillhandahålls.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/297
1635
SOU 2014:52
Bilaga 5
En krisförebyggande åtgärd eller krishanteringsåtgärd ska dessutom inte ensam bedömas som en utlösande händelse eller
ett insolvensförfarande, inom ramen för ett avtal som ingåtts av
a) ett dotterföretag till det institut som den ingår i, där avtalsskyldigheterna som garanteras eller understöds på annat sätt
av moderföretaget eller av en koncernenhet, eller
b) en enhet i samma koncern som institutet som inbegriper korsvisa fallissemangsklausuler.
2. I de fall där resolutions- och avvecklingsförfaranden i ett tredjeland erkänns enligt artikel 94, eller om en reso
lutionsmyndighet så beslutar, ska sådana förfaranden vid tillämpning av den här artikeln utgöra en krishanteringsåtgärd.
3. Under förutsättning att de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inbegripet betalnings- och leveransskyldigheter,
även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls, ska en krisförebyggande åtgärd eller krishanteringsåtgärd
ensam, inbegripet inträffade händelser med direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd, inte göra det möjligt
för någon att
a) utöva någon uppsägnings, uppskjutande-, ändrings-, nettnings- eller kvittningsrätt, inbegripet i samband med avtal
som ingåtts av
i) ett dotterföretag, där avtalsskyldigheterna garanteras eller på annat sätt stöds av en koncernenhet,
ii) en koncernenhet som inbegriper korsvisa fallissemangsklausuler,
b) komma i besittning av, utöva kontroll över eller göra gällande säkerhetsrätter avseende egendom som tillhör det
berörda institutet eller den berörda enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, eller en koncernenhet i samband med
avtal som inbegriper korsvisa fallissemangsklausuler,
c) påverka avtalsenliga rättigheter som det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d har eller en
koncernenhet i samband med avtal som inbegriper korsvisa fallissemangsklausuler.
4. Denna artikel ska inte påverka en persons rätt att vidta en åtgärd som avses i punkt 3 om den rätten hänför sig till
någon annan händelse än den krisförebyggande åtgärden, krishanteringsåtgärden eller en inträffad händelse med direkt
koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd.
5. Ett uppskjutande eller en begränsning enligt artikel 69, 70 eller 71 ska inte utgöra underlåtenhet att fullgöra en
avtalsförpliktelse vid tillämpningen av punkterna 1 och 2 i den här artikeln.
6. Bestämmelserna i denna artikel ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 ( 1 ).
Artikel 69
Befogenhet att skjuta upp vissa skyldigheter
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp en betalning eller en
leveransskyldighet som följer av ett avtal som institutet under resolution är part i från och med offentliggörandet av
en underrättelse om uppskjutande i enlighet med artikel 83.4 till och med midnatt i den medlemsstat där resolutions
myndigheten för institutet under resolution är etablerad på den bankdag som följer på dagen för offentliggörandet.
SV
L 173/298
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)
(EUT L 177, 4.7.2008, s. 6).
1636
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Om en betalnings- eller leveransskyldighet skulle ha fullgjorts under perioden för uppskjutandet ska betalnings- eller
leveransskyldigheten fullgöras omedelbart efter utgången av perioden för uppskjutandet.
3. Om betalnings- eller leveransskyldigheterna för ett institut under resolution enligt ett avtal skjuts upp enligt punkt 1
ska betalnings- eller leveransskyldigheterna för motparterna till institutet under resolution enligt samma avtal skjutas upp
under samma tidsperiod.
4. Ett uppskjutande enligt punkt 1 i denna artikel ska inte gälla för
a) kvalificerade insättningar,
b) betalnings- och leveranskrav som hänför sig till system eller operatörer av system som är utsedda enligt direktiv
98/26/EG, centrala motparter och centralbanker,
c) fordringar vid tillämpning av direktiv 97/9/EG.
5. Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar en befogenhet enligt denna artikel, ta hänsyn till vilken effekt ut
övandet av befogenheten kan få på finansiella marknadernas korrekta funktion.
Artikel 70
Befogenhet att begränsa möjligheter att göra säkerhetsrätt gällande
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att begränsa möjligheterna för borgenärer
med säkerhetsrätt i ett institut under resolution att göra säkerhetsrätter gällande avseende tillgångar i det institutet under
resolution från det att en underrättelse om begränsningen i enlighet med artikel 83.4 har offentliggjorts och fram till
midnatt i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten för institutet under resolution är etablerad på den bankdag som
följer efter offentliggörandet.
2. Resolutionsmyndigheterna ska inte utöva den befogenhet som avses i punkt 1 avseende säkerhetsrätter som system
eller operatörer av system som är utformade för ändamålen i direktiv 98/26/EG, centrala motparter och centralbanker
innehar i tillgångar som institutet under resolution har pantsatt eller tillhandahållit genom marginalsäkerhet eller full
säkerhet.
3. Om artikel 80 är tillämplig ska resolutionsmyndigheterna se till att alla begränsningar av den befogenhet som avses
i punkt 1 i den här artikeln tillämpas konsekvent på alla koncernenheter avseende vilka en resolutionsåtgärd vidtas.
4. Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar en befogenhet enligt denna artikel, ta hänsyn till vilken effekt ut
övandet av befogenheten kan få på finansiella marknadernas korrekta funktion.
Artikel 71
Befogenhet att tillfälligt uppskjuta uppsägningsrätt
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp uppsägningsrätten för en
part i ett avtal med ett institut under resolution från och med offentliggörandet av en underrättelse om uppskjutande i
enlighet med artikel 83.4 och fram till midnatt i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten för institutet under
resolution är etablerad på den bankdag som följer offentliggörandet, förutsatt att betalnings- och leveransskyldigheter
även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls.
2. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp uppsägningsrätten för en
part i ett avtal med ett dotterföretag till ett institut under resolution om
a) avtalsskyldigheterna garanteras eller understöds på annat sätt av institutet under resolution,
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/299
1637
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) uppsägningsrätten enligt det avtalet grundas enbart på insolvens eller finansiell ställning för institutet under resolution,
och
c) överföringsbefogenheten har utövats, eller får utövas, i förhållande till institutet under resolution, om
i) alla tillgångar och skulder i dotterföretaget vilka avser det avtalet har överförts till och övertagits av, eller får
överföras till och övertas av, den mottagande enheten, eller
ii) resolutionsmyndigheten på något annat sätt tillhandahåller ett adekvat skydd för sådana skyldigheter.
Uppskjutandet ska få verkan från och med offentliggörandet av underrättelsen enligt artikel 83.4 till och med midnatt i
den medlemsstat där dotterföretaget till institutet under resolution är etablerat i slutet på den bankdag som följer efter det
offentliggörandet.
3. Uppskjutande enligt punkt 1 eller 2 ska inte gälla för system eller operatörer av system som är utformade för
ändamålen i direktiv 98/26/EG, centrala motparter eller centralbanker.
4. En person får utöva en uppsägningsrätt enligt ett avtal före utgången av den tidsperiod som avses i punkt 1 eller 2
om den personen underrättas av resolutionsmyndigheten om att de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet
inte ska
a) överföras till en annan enhet, eller
b) bli föremål för nedskrivning eller konvertering vid tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget i enlighet med
artikel 43.2 a.
5. Om en resolutionsmyndighet utövar den befogenhet att uppskjuta uppsägningsrätt som anges i punkt 1 eller 2 i
den här artikeln utan underrättelse enligt punkt 4 i den här artikeln får de rättigheterna utövas efter utgången av perioden
för uppskjutande, om inte annat följer av artikel 68, enligt följande:
a) Om de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet har överförts till en annan enhet får en motpart utöva
uppsägningsrätt i enlighet med villkoren i det avtalet endast vid en fortlöpande eller efterföljande utlösande händelse
från den mottagande enhetens sida.
b) Om de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet stannar kvar hos institutet under resolution och reso
lutionsmyndigheten inte har använt skuldnedskrivningsverktyget i enlighet med artikel 43.2 a avseende det avtalet, får
en motpart utöva uppsägningsrätt i enlighet med villkoren i det avtalet då uppskjutandet enligt punkt 1 upphör.
6. Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar en befogenhet enligt denna artikel, ta hänsyn till vilken effekt ut
övandet av befogenheten kan få på finansiella marknadernas korrekta funktion.
7. De behöriga myndigheterna eller resolutionsmyndigheterna får kräva att ett institut eller en sådan enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d för detaljerade register över finansiella avtal.
Ett transaktionsregister ska, på begäran av en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet, tillhandahålla nödvändiga
uppgifter till de behöriga myndigheterna eller resolutionsmyndigheterna så att de kan fullgöra sina respektive skyldigheter
och uppdrag i enlighet med artikel 81 i förordning (EU) nr 648/2012.
SV
L 173/300
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1638
SOU 2014:52
Bilaga 5
8. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera följande aspekter för tillämpningen av
punkt 7:
a) Den information om finansiella avtal som de detaljerade registren minst bör omfatta.
b) Under vilka omständigheter kravet bör åläggas.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 72
Utövande av resolutionsbefogenheter
1. Medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna, för att de ska kunna vidta en resolutionsåtgärd, kan utöva
kontroll över institutet under resolution i syfte att
a) driva verksamheten och tillhandahålla tjänsterna i institutet under resolution med alla de befogenheter som dess
aktieägare och ledningsorgan har,
b) förvalta och förfoga över tillgångar och egendom i institutet under resolution.
Den kontroll som avses i första stycket får utövas direkt av resolutionsmyndigheten eller indirekt av en eller flera personer
som utsetts av resolutionsmyndigheten. Medlemsstaterna ska se till att rösträtter som är förenade med aktier i eller andra
äganderättsinstrument avseende institutet under resolution inte kan utövas under resolutionsperioden.
2. Medlemsstaterna ska med förbehåll för artikel 85.1 se till att resolutionsmyndigheterna kan vidta en resolutions
åtgärd genom verkställighetsföreskrifter i enlighet med nationella administrativa befogenheter och förfaranden, utan att
utöva kontroll över institutet under resolution.
3.
Resolutionsmyndigheterna ska i varje enskilt fall besluta om det är lämpligt att genomföra resolutionsåtgärden enligt
de metoder som anges i punkt 1 eller punkt 2, med beaktande av resolutionsmålen och de allmänna principerna för
resolution, de särskilda omständigheter som gäller för institutet under resolution i fråga och behovet av att underlätta en
effektiv resolution av gränsöverskridande koncerner.
4. Resolutionsmyndigheter ska inte anses vara en ”shadow director” eller den person som faktiskt styr företaget enligt
nationell rätt.
KAPITEL VII
Skyddsåtgärder
Artikel 73
Behandling av aktieägare och borgenärer vid delvis överföring och tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget
Medlemsstaterna ska, om ett eller flera resolutionsverktyg har tillämpats och, särskilt för det ändamål som avses i
artikel 75, säkerställa att
a) om inte led b är tillämpligt, aktieägarna och de borgenärer vars fordringar ännu inte överförts åtminstone får så
mycket gottgörelse för sina fordringar som de skulle ha fått om institutet under resolution hade avvecklats under
normala insolvensförfaranden vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades, i fall då resolutionsmyndigheterna
enbart överför delar av de rättigheter, tillgångar och skulder som hör till institutet under resolution,
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/301
1639
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) de aktieägare och borgenärer vars fordringar har skrivits ner eller konverterats till aktier inte drabbas av större förluster
än om institutet under resolution hade avvecklats under normala insolvensförfaranden omedelbart vid den tidpunkt då
beslutet som avses i artikel 82 fattades, i fall då resolutionsmyndigheter tillämpar skuldnedskrivningsverktyget.
Artikel 74
Värdering av skillnad i behandling
1. I syfte att bedöma om aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om institutet under resolution hade
genomgått normala insolvensförfaranden, bland annat men inte enbart vid tillämpning av artikel 73, ska medlemsstaterna
säkerställa att en värdering görs av en oberoende person så snart som möjligt efter det att resolutionsåtgärden eller
resolutionsåtgärderna har verkställts. Den värderingen ska skilja sig från den som genomförs enligt artikel 36.
2. Värderingen i punkt 1 ska fastställa
a) vilken behandling aktieägare och borgenärer eller de berörda insättningsgarantisystemen skulle ha fått om institutet
under resolution som resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna berör skulle ha inlett ett normalt insolvensför
farande vid den tidpunkt då beslutet som avses i artikel 82 fattades,
b) den faktiska behandling som aktieägare och borgenärer har fått vid resolutionen av institutet under resolution, och
c) om det är någon skillnad mellan behandlingen som avses i led a och behandlingen som avses i led b.
3. Värderingen ska
a) anta att institutet under resolution som resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna berör skulle ha inlett ett
normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades,
b) anta att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna inte har genomförts,
c) bortse från eventuellt extraordinärt offentligt finansiellt stöd till institutet under resolution.
4. EBA får utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar metoden för den värdering som avses i
denna artikel, särskilt metoden för att bedöma den behandling som aktieägare och borgenärer skulle ha fått om institutet
under resolution hade inlett ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 75
Skyddsåtgärder för aktieägare och borgenärer
Om det vid den värdering som genomförts enligt artikel 74 fastställs att de aktieägare eller borgenärer som avses i
artikel 73, eller insättningsgarantisystemet i enlighet med artikel 109.1, har drabbats av större förluster än vid en
avveckling under normala insolvensförfaranden, ska medlemsstaterna se till att dessa har rätt att få mellanskillnaden
betald från finansieringsarrangemangen för resolution.
SV
L 173/302
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1640
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 76
Skyddsåtgärder för motparter vid delvis överföring
1. Medlemsstaterna ska se till att det skydd som föreskrivs i punkt 2 är tillämpligt när
a) en resolutionsmyndighet överför vissa delar av tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution till en
annan enhet eller, genom användning av ett resolutionsverktyg, från ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet
till en annan person,
b) en resolutionsmyndighet utövar de befogenheter som anges i artikel 64.1 f.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa lämpligt skydd av följande arrangemang och av motparterna vid följande arrange
mang:
a) Arrangemang om säkerheter där en person genom en säkerhet har ett faktiskt eller villkorat intresse i de tillgångar
eller de rättigheter som omfattas av överföringen, oavsett om detta intresse är säkrat genom särskilda tillgångar eller
särskilda rättigheter eller genom en företagsinteckning eller liknande arrangemang.
b) Avtal om finansiell äganderättsöverföring där säkerhet som ställs för att säkerställa eller täcka fullgörandet av angivna
skyldigheter tillhandahålls genom att hela äganderätten till tillgångar överförs från säkerhetsställaren till säkerhets
tagaren, på villkor att säkerhetstagaren överför tillgångarna om de särskilda åtagandena fullgörs.
c) Kvittningsavtal där två eller flera ömsesidiga fordringar eller skyldigheter som institutet under resolution och en
motpart har kan kvittas mot varandra.
d) Nettningsavtal.
e) Säkerställda obligationer.
f) Avtal om strukturerad finansiering, inklusive värdepapperiseringar och instrument som används för att säkra tillgångar
som ingår som en integrerad del av den täckta säkerhetsmassan och som enligt nationell rätt är säkrade på ett
liknande sätt som säkerställda obligationer, som innebär att en avtalspart eller en förvaltare, agent eller ett ombud
ställer och innehar en säkerhet.
Den lämpliga formen av skydd för tillämpningen av denna punkt och för de klasser av arrangemang som anges i leden
a–f i denna punkt anges närmare i artiklarna 77–80 och ska omfattas av de begränsningar som anges i artiklarna 68–71.
3. Kravet i punkt 2 tillämpas oavsett antalet parter som omfattas av arrangemangen och oavsett om arrangemangen
a) åstadkoms genom avtal, fullmakter eller på annat sätt, eller uppstår automatiskt på grund av lag,
b) uppstår enligt eller helt eller delvis regleras av en annan medlemsstats eller tredjelands rätt.
4. Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 115, som ytterligare specificerar de klasser av arrangemang
som omfattas av tillämpningsområdet för punkt 2 a–f i den här artikeln.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/303
1641
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 77
Skydd av avtal om finansiell säkerhet, kvittning och nettning
1. Medlemsstaterna ska se till att det finns lämpligt skydd för avtal om finansiell äganderättsöverföring, kvittningsavtal
och nettningsavtal för att förhindra att vissa, men inte alla, rättigheter och skulder som skyddas av ett avtal om finansiell
äganderättsöverföring, kvittningsavtal eller nettningsavtal överförs mellan institutet under resolution och en annan person,
och förhindra att rättigheter och skulder som skyddas av ett sådant avtal om finansiell äganderättsöverföring, kvittnings
avtal eller nettningsavtal ändras eller upphävs genom tillämpning av kompletterande befogenheter.
För tillämpningarna av första stycket ska rättigheter och skulder behandlas som skyddade enligt ett sådant avtal om
avtalsparterna har rätt att kvitta eller netta de rättigheterna och skulder.
2. Utan hinder av punkt 1, när det är nödvändigt för att säkerställa tillgången till de garanterade insättningarna, får
resolutionsmyndigheten
a) överföra garanterade insättningar som omfattas av något av de arrangemang som avses i punkt 1 utan att överföra
andra tillgångar, rättigheter eller skulder som omfattas av samma arrangemang, och
b) överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller skulderna utan att överföra de garanterade insättning
arna.
Artikel 78
Skydd av arrangemang om säkerheter
1. Medlemsstaterna ska se till att det finns lämpligt skydd för skulder som är skyddade enligt ett arrangemang om
säkerheter för att förhindra endera av följande:
a) Överföring av tillgångar som utgör säkerhet för skulden om inte skulden och förmånen av säkerheten också överförs.
b) Överföring av en skuld med säkerhet såvida inte tillgång till säkerhet också överförs.
c) Överföring av tillgång till säkerheten såvida inte skulden med säkerhet också överförs.
d) Ändring eller upphävande av arrangemanget om säkerheter genom tillämpning av kompletterande befogenheter, om
denna ändring eller detta upphävande leder till att skulden inte längre har en säkerhet.
2. Utan hinder av punkt 1, när det är nödvändigt för att säkerställa tillgången till de garanterade insättningarna, får
resolutionsmyndigheten
a) överföra garanterade insättningar som omfattas av något av de arrangemang som avses i punkt 1 utan att överföra
andra tillgångar, rättigheter eller skulder som omfattas av samma arrangemang, och
b) överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller skulderna utan att överföra de garanterade insättning
arna.
Artikel 79
Skydd av arrangemang om strukturerad finansiering och säkerställda obligationer
1. Medlemsstaterna ska se till att det finns tillräckligt skydd för arrangemang om strukturerad finansiering, inbegripet
arrangemang som avses i artikel 76.2 e och f, för att förhindra något av följande:
a) Överföring av vissa delar av tillgångar, rättigheter och skulder som utgör eller ingår i ett avtal om strukturerad
finansiering, inbegripet arrangemang som avses i artikel 76.2 e och f, i vilket kreditinstitutet under resolution är
en part.
SV
L 173/304
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1642
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Upphävande eller ändring, genom tillämpning av kompletterande befogenheter, av tillgångar, rättigheter och skulder
som utgör eller ingår i ett avtal om strukturerad finansiering, inbegripet arrangemang som avses i artikel 76.2 e och f,
i vilket institutet under resolution är en part.
2. Trots vad som sägs i punkt 1, när det är nödvändigt för att säkerställa tillgångarna till de garanterade insättningarna,
får resolutionsmyndigheten
a) överföra garanterade insättningar som omfattas av något av de arrangemang som avses i punkt 1 utan att överföra
andra tillgångar, rättigheter eller skulder som omfattas av samma arrangemang, och
b) överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller skulderna utan att överföra de garanterade insättning
arna.
Artikel 80
Delvis överföring: skydd av handels-, clearing- och avvecklingssystem
1. Medlemsstaterna ska se till att tillämpningen av ett resolutionsverktyg inte påverkar användningen av system eller
regler i system som omfattas av direktiv 98/26/EG när resolutionsmyndigheten
a) överför vissa men inte alla delar av tillgångarna, rättigheterna eller skulderna i ett institut under resolution till en
annan enhet, eller
b) utövar befogenheter enligt artikel 64 för att upphäva eller ändra villkoren i ett avtal där institutet under resolution eller
avveckling är en part, eller för att träda i en mottagande enhets ställe som part.
2. I synnerhet ska en överföring, upphävande eller ändring som avses i punkt 1 i den här artikeln inte återkalla ett
överföringsuppdrag i strid mot artikel 5 i direktiv 98/26/EG, och ska inte ändra eller upphäva verkställbarheten av
överföringsuppdrag och nettning i enlighet med artiklarna 3 och 5 i det direktivet, användningen av medel, värdepapper
eller kreditfaciliteter i enlighet med artikel 4 i det direktivet eller skyddet av en säkerhet i enlighet med artikel 9 i det
direktivet.
KAPITEL VIII
Förfaranderegler
Artikel 81
Krav på underrättelse
1. Medlemsstaterna ska föreskriva att ledningsorganet för ett institut eller varje annan enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d underrättar den behöriga myndigheten om de anser att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d
kommit eller sannolikt kommer att fallera, i enlighet med vad som avses i artikel 32.4.
2. Behöriga myndigheter ska underrätta berörda resolutionsmyndigheter om alla underrättelser de har mottagit enligt
punkt 1 i den här artikeln och om alla krisförebyggande åtgärder eller åtgärder som avses i artikel 104 i direktiv
2013/36/EU som de kräver att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det här direktivet ska vidta.
3. I fall där en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet bedömer att de villkor som avses i artikel 32.1 a och b
uppnås för ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, ska myndigheten omgående överlämna den
bedömningen till följande myndigheter, om det inte är samma myndighet:
a) Resolutionsmyndigheten för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
b) Den behöriga myndigheten för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/305
1643
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) Den behöriga myndigheten för en filial till institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
d) Resolutionsmyndigheten för en filial till institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
e) Centralbanken.
f) Det insättningsgarantisystem till vilket ett kreditinstitut hör, där så krävs för att insättningsgarantisystemets funktioner
ska kunna fullgöras.
g) Det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen, där så krävs för att finansieringsarrangemangens funktioner
ska kunna fullgöras.
h) Resolutionsmyndigheten på koncernnivå, i tillämpliga fall.
i) Det behöriga ministeriet.
j) Den samordnande tillsynsmyndigheten, i de fall då institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det här
direktivet omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt avdelning VII kapitel 3 i direktiv 2013/36/EU.
k) ESRB och de utsedda nationella makrotillsynsmyndigheterna.
4. Om den överföring av information som avses i punkterna 3 f och 3 g inte garanterar lämplig sekretessnivå, ska den
behöriga myndigheten eller resolutionsmyndigheten införa alternativa kommunikationsförfaranden som uppfyller samma
mål samtidigt som de säkerställer lämplig sekretessnivå.
Artikel 82
Resolutionsmyndighetens beslut
1. Resolutionsmyndigheten ska, när den får en underrättelse från den behöriga myndigheten enligt artikel 81.3 eller på
eget initiativ, fastställa om villkoren för resolution i enlighet med artiklarna 32.1 och 33, uppfylls av ifrågavarande institut
eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
2.
Beslut om huruvida resolutionsåtgärder ska vidtas av ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska
innehålla följande uppgifter:
a) Grunderna för det beslutet, inbegripet fastställandet av om institutet uppfyller villkoren för resolution.
b) Den åtgärd som resolutionsmyndigheten har för avsikt att vidta, vilket i förekommande fall inbegriper viljan att ansöka
om avveckling, utseende av en förvaltare eller en annan åtgärd enligt gällande normala insolvensförfaranden eller
nationell rätt, om inte annat följer av artikel 37.9.
3. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn i syfte att specificera förfarandena och innehållet för
följande krav:
a) De underrättelser som avses i artikel 81.1, 81.2 och 81.3.
SV
L 173/306
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1644
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Den underrättelse om upphävande som avses i artikel 83.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 83
Resolutionsmyndigheters procedurkrav
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna så snart som möjligt efter att ha vidtagit en resolutions
åtgärd uppfyller de krav som fastställs i punkterna 2, 3 och 4.
2. Resolutionsmyndigheten ska underrätta institutet under resolution och följande myndigheter, om det inte är samma
myndighet:
a) Den behöriga myndigheten för det institutet under resolution.
b) Den behöriga myndigheten för filialerna för det institutet under resolution.
c) Centralbanken.
d) Det insättningsgarantisystem till vilket det kreditinstitutet under resolution hör.
e) Det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen för resolutionen.
f) Resolutionsmyndigheten på koncernnivå, i tillämpliga fall.
g) Det behöriga ministeriet.
h) Den samordnande tillsynsmyndigheten, i de fall då institutet under resolution omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt
avdelning VII kapitel 3 i direktiv 2013/36/EU.
i) Det utsedda nationella makrotillsynsorganet och ESRB.
j) Kommissionen, Europeiska centralbanken, Esma, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) som
inrättats enligt förordning (EU) nr 1094/2010 och EBA.
k) Om institutet under resolution är ett institut enligt definitionen i artikel 2 b i direktiv 98/26/EG, operatörerna av de
system som institutet deltar i.
3. En underrättelse som avses i punkt 2 ska inkludera en kopia av alla beslut eller instrument enligt vilka de relevanta
befogenheterna utövas och ange datumet för när resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna träder i kraft.
4. Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra eller se till att en kopia av beslutet eller instrumentet som ligger till grund
för en resolutionsåtgärd, eller en underrättelse som redogör för effekterna av en resolutionsåtgärd offentliggörs och
särskilt effekterna för slutkunder och, i tillämpliga fall, villkoren och perioden för uppskjutandet eller begränsningen
som avses i artiklarna 69, 70 och 71, på följande sätt:
a) På myndighetens webbplats.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/307
1645
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) På den behöriga myndighetens webbplats, om denna är en annan än resolutionsmyndigheten, och på EBA:s webbplats.
c) På den webbplats som institutet under resolution har.
d) Om de aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument som innehas av institutet under resolution tas
upp till handel på en reglerad marknad, genom offentliggörande av obligatorisk information om institutet under
resolution i enlighet med artikel 21.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG ( 1 ).
5. Om aktierna, äganderättsinstrumenten eller skuldinstrumenten inte är upptagna till handel på en reglerad marknad
ska resolutionsmyndigheten säkerställa att de dokument som bevisar att de instrument som avses i punkt 4 skickas till de
aktieägare och borgenärer i institutet under resolution som är kända genom det berörda institutets register eller databaser
och som är tillgängliga för resolutionsmyndigheten.
Artikel 84
Konfidentialitet
1. Kravet på konfidentialitet ska vara bindande för följande personer:
a) Resolutionsmyndigheter.
b) Behöriga myndigheter och EBA.
c) Behöriga ministerier.
d) Särskilda förvaltare eller tillfälliga förvaltare som har utsetts i enlighet med detta direktiv.
e) Potentiella förvärvare som kontaktas av behöriga myndigheter eller som resolutionsmyndigheterna försöker värva,
oavsett om kontakten eller värvningen syftat till att förbereda försäljning av verksamheten, och oavsett om värvningen
resulterade i ett förvärv.
f) Auktoriserade revisorer, revisorer, juridiska och professionella rådgivare, värderare och andra experter som direkt eller
indirekt anlitats av resolutionsmyndigheterna, behöriga myndigheter, behöriga ministerier eller av de potentiella
förvärvare som avses i led e.
g) Organ som förvaltar insättningsgarantisystem.
h) Organ som förvaltar system för ersättning till investerare.
i) Det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen för resolutionen.
j) Centralbanker och andra myndigheter som medverkar i resolutionsprocessen.
k) Ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet.
l) Övriga personer som tillhandahåller eller har tillhandahållit tjänster, direkt eller indirekt, permanent eller tillfälligt, till
de personer som avses i leden a till k.
SV
L 173/308
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående
upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv
2001/34/EG (EUT L 390, 31.12.2004, s. 38).
1646
SOU 2014:52
Bilaga 5
m) Verkställande ledningen, medlemmar av ledningsorganet och anställda inom de organ eller enheter som avses i leden
a–k före, under och efter deras tillsättning.
2. I syfte att säkerställa att de konfidentialitetskrav som fastställs i punkterna 1 och 3 följs ska de personer som avses i
punkt 1 a, b, c, g, h, j och k försäkra sig om att det finns interna bestämmelser, inbegripet bestämmelser för att säkra
konfidentialiteten för information som utbyts mellan personer som direkt medverkar i resolutionsprocessen.
3. Utan att det påverkar allmängiltigheten i kraven i punkt 1, ska de personer som avses i denna punkt förbjudas att
röja konfidentiella uppgifter som erhålls i tjänsten, eller från en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet i samband
med tjänsteutövning enligt detta direktiv, till personer eller myndigheter, såvida det inte sker inom ramen för utövandet
av deras uppgifter enligt detta direktiv, i sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda
institut eller de enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller med uttryckligt samtycke på förhand från myndigheten
eller institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d som tillhandahöll uppgifterna.
Medlemsstaterna ska se till att ingen konfidentiell information röjs av de personer som avses i punkt 1 och att en
utvärdering görs av de effekter som röjandet av information skulle kunna få för allmänintresset när det gäller den
finansiella, monetära eller ekonomiska politiken, för fysiska och juridiska personers affärsintressen, för syftet med
inspektioner, utredningar och revisioner.
Förfarandet för att kontrollera effekterna av ett röjande av information ska inbegripa en specifik bedömning av effekterna
av ett röjande av innehållet och de närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplaner som avses i artiklarna 5,
7, 10, 11 och 12 och resultatet av bedömningar som genomförts enligt artiklarna 6, 8 och 15.
En person eller enhet som avses i punkt 1 ska bli föremål för civilrättsliga förfaranden om denna artikel överträds, i
enlighet med nationell rätt.
4. Denna artikel ska inte förhindra
a) anställda vid och experter från de organ eller de enheter som avses i punkt 1 a–j från att utbyta uppgifter med
varandra inom varje organ eller enhet, eller
b) resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter, inklusive deras anställda och experter, från att utbyta uppgifter
med varandra och med andra resolutionsmyndigheter i unionen, andra behöriga myndigheter i unionen, behöriga
ministerier, centralbanker, insättningsgarantisystem, system för ersättning till investerare, myndigheter med ansvar för
normala insolvensförfaranden, myndigheter med ansvar för att bevara det finansiella systemets stabilitet i medlems
staterna genom användande av makrotillsynsregler, personer som har till uppgift att utföra obligatorisk revision av
räkenskaper, EBA, eller om inte annat följer av artikel 98, myndigheter i tredjeland, som utövar uppgifter som
motsvarar resolutionsmyndigheternas uppgifter, eller, i enlighet med strikta sekretessregler till en potentiell förvärvare
i syfte att planera eller verkställa en resolutionsåtgärd.
5. Utan hinder av andra bestämmelser i denna artikel får medlemsstaterna tillåta utbyte av information med
a) andra personer som omfattas av strikta sekretessregler när det är nödvändigt i syfte att planera eller utföra en
resolutionsåtgärd
b) parlamentariska undersökningskommittéer i det egna landet, revisionsrätter i det egna landet och andra enheter som är
ansvariga för undersökningar i det egna landet enligt lämpliga villkor, och
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/309
1647
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) nationella myndigheter som är ansvariga för att övervaka: betalningssystem, myndigheter med ansvar för nor mala
insolvensförfaranden, myndigheter som fått i uppgift att tillse finansiella marknader och försäkringsföretag och till
synspersonal som företräder sådana organ, myndigheter i medlemsstaterna med ansvar för att bevara det finansiella
systemets stabilitet i medlemsstaterna genom användande av makrotillsynsregler, myndigheter med uppdrag att bevara
stabiliteten i det finansiella systemet och personer med ansvar för obligatorisk revision.
6. Denna artikel påverkar inte tillämpningen av nationell rätt om röjande av uppgifter i samband med straffrättsliga
eller civilrättsliga förfaranden.
7. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
specificera hur uppgifter ska tillhandahållas i sammandrag eller i sammanställning vid tillämpning av punkt 3.
KAPITEL IX
Rätten att överklaga och uteslutande av andra åtgärder
Artikel 85
Förhandsgodkännande som ges av en rättslig myndighet och rätten att överklaga beslut
1. Medlemsstaterna får kräva att ett beslut om att vidta en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd
godkänns på förhand av en rättslig myndighet, förutsatt att den nationella rätten vid beslut om vidtagande av en
krishanteringsåtgärd föreskriver skyndsamt förfarande för ansökan om godkännande och domstolens behandling.
2. Medlemsstaterna ska i nationell rätt föreskriva rätt att överklaga ett beslut om att vidta en krisförebyggande åtgärd
eller ett beslut om att utöva någon annan befogenhet än avseende en krishanteringsåtgärd enligt detta direktiv.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att alla personer som berörs av ett beslut att vidta en krishanteringsåtgärd har rätt
att överklaga beslutet. Medlemsstaterna ska säkerställa en skyndsam prövning och se till att de nationella domstolarna
använder den komplexa ekonomiska bedömning som utförts av resolutionsmyndigheten som grund för sin egen
bedömning.
4. Följande bestämmelser gäller för rätten att överklaga som avses i punkt 3:
a) Inlämnande av överklagande ska inte innebära automatiskt uppskjutande av det bestridda beslutet.
b) Resolutionsmyndighetens beslut ska träda i kraft omedelbart och det ska skapa en presumtion som kan motbevisas att
det skulle strida mot allmänintresset att skjuta upp verkställandet av beslutet.
När det är nödvändigt att skydda tredje mans intressen, när denne i god tro har förvärvat aktier, andra äganderätt
sinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution, genom att resolutionsmyndigheten använder
resolutionsverktyg eller utövar resolutionsbefogenheter ska annulleringen av en resolutionsmyndighets beslut inte påverka
några efterföljande administrativa åtgärder eller transaktioner som den berörda resolutionsmyndigheten beslutat om och
som baserade sig på det annullerade beslutet. I det fallet, ska korrigerande åtgärder för att rätta till ett felaktigt beslut eller
en felaktig åtgärd av resolutionsmyndigheterna begränsas till ersättning för den förlust som den sökande lidit till följd av
beslutet eller åtgärden.
Artikel 86
Begränsning av övriga förfaranden
1. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 82.2 b, se till att normala insolvensförfaranden
för ett institut under resolution eller ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, när det har fastställts att
villkoren för resolution är uppfyllda, endast ska inledas på initiativ av resolutionsmyndigheten och att ett beslut om att ett
institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska omfattas av normala insolvensförfaranden inte kan fattas utan
att resolutionsmyndigheten har godkänt detta.
SV
L 173/310
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1648
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Medlemsstaterna ska i enlighet med punkt 1 se till att
a) behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter utan dröjsmål underrättas om eventuella ansökningar om att få
inleda normala insolvensförfaranden gentemot ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, oavsett om
institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d är under resolution eller ett beslut offentliggjorts i enlighet
med artikel 83.4 och 83.5,
b) ansökan inte fastställs om inte underrättelse enligt led a har skett och endera av följande inträffar:
i) Resolutionsmyndigheten har underrättat de myndigheter som ansvarar för normala insolvensförfaranden om att
den inte avser vidta några resolutionsåtgärder för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
ii) En period på sju dagar med början från dagen då underrättelserna som avses i led a gjordes har löpt ut.
3. Utan att det påverkar eventuella begränsningar när det gäller att göra säkerheter gällande enligt artikel 70, ska
medlemsstaterna se till – om så krävs för att resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna ska fungera på till
fredsställande sätt – att resolutionsmyndigheterna får begära att domstolen inför ett lämpligt anstånd i enlighet med det
uppsatta målet, för alla rättsliga åtgärder eller förfaranden som institutet under resolution är eller blir delaktigt i.
AVDELNING V
RESOLUTION AV GRÄNSÖVERSKRIDANDE KONCERNER
Artikel 87
Allmänna principer vid beslutsfattande som omfattar mer än en medlemsstat
Medlemsstaterna ska se till att deras myndigheter, vid beslut eller åtgärder enligt detta direktiv som kan få effekt i en eller
flera andra medlemsstater, tar hänsyn till följande allmänna principer:
a) Kravet på effektivt beslutsfattande och på att hålla resolutionskostnaderna så låga som möjligt när resolutionsåtgärder
vidtas.
b) Beslut fattas och åtgärder vidtas i tid och med vederbörlig skyndsamhet när så krävs.
c) Resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och andra myndigheter samarbetar med varandra för att se till att
beslut fattas och åtgärder vidtas på ett samordnat och effektivt sätt.
d) Roller och ansvar för berörda myndigheter inom varje medlemsstat är tydligt definierade.
e) Vederbörlig hänsyn tas till intressena i de medlemsstater där moderföretag inom unionen är etablerade, särskilt
effekten av beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten, skattemedel, reso
lutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i de medlemsstaterna.
f) Vederbörlig hänsyn tas till intressena i varje enskild medlemsstat där ett dotterföretag är etablerat, särskilt effekten av
beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten, skattemedel, resolutionsfonder,
insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i dessa medlemsstater.
g) Vederbörlig hänsyn tas till intressena i de medlemsstater där betydande filialer är etablerade eller belägna, särskilt
effekten av beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten i dessa medlemsstater.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/311
1649
SOU 2014:52
Bilaga 5
h) Vederbörlig hänsyn tas till målen om en avvägning mellan de olika berörda medlemsstaternas intressen och behovet av
att undvika en viss medlemsstats intressen äventyras eller skyddas på ett orättvist sätt, inbegripet av att undvika en
orättvis fördelning av bördan mellan medlemsstaterna.
i) En skyldighet enligt detta direktiv att samråda med en myndighet innan beslut fattas eller åtgärder vidtas som
åtminstone innebär en skyldighet att samråda med den myndigheten om de inslagen i det föreslagna beslutet eller
den föreslagna åtgärden som har eller som sannolikt kan
i) få effekt på moderföretaget inom unionen, dotterföretaget eller filialen, och
ii) få effekt på stabiliteten i den medlemsstat där moderföretaget inom unionen, dotterföretaget eller filialen har
etablerats eller är beläget.
j) Resolutionsmyndigheter ska när de vidtar resolutionsåtgärder beaktar och följer de resolutionsplaner som avses i
artikel 13, såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av omständigheterna i fallet anser att resolutionsmålen
skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna.
k) Kravet på transparens när ett beslut eller en åtgärd som föreslås sannolikt kan få konsekvenser för den finansiella
stabiliteten, budgetmedel, resolutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i be
rörda medlemsstater.
l) Erkännande av att det är mest sannolikt att man med samordning och samarbete når ett resultat med lägre totalkost
nad för resolutionen.
Artikel 88
Resolutionskollegier
1. Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå ska inrätta resolutionskollegier som ska utföra de uppgifter som avses i
artiklarna 12, 13, 16, 18, 45, 91 och 92 och säkerställa samarbete och samordning med resolutionsmyndigheter i
tredjeländer där så är lämpligt.
Resolutionskollegierna ska i synnerhet tillhandahålla en ram för resolutionsmyndigheten på koncernnivå, övriga reso
lutionsmyndigheter och, i tillämpliga fall, berörda samordnande tillsynsmyndigheter när följande uppgifter ska utföras:
a) Utbyte av uppgifter som är relevanta för upprättandet av koncernresolutionsplaner, för tillämpningen av förberedande
och förebyggande befogenheter på koncerner och för koncernresolution.
b) Upprättandet av koncernresolutionsplaner enligt artiklarna 12 och 13.
c) Bedömning av möjligheten till resolution av koncerner enligt artikel 16.
d) Utövande av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution av koncerner enligt artikel 18.
e) Beslut om behovet av att fastställa en koncernresolutionsordning som avses i artiklarna 91 eller 92.
f) Uppnående av enighet om en koncernresolutionsplan som har föreslagits i enlighet med artiklarna 91 eller 92.
g) Samordning av information till allmänheten om strategier och ordningar för koncernresolution.
h) Samordning av tillämpningen av finansieringsarrangemang som har fastställts enligt avdelning VII.
SV
L 173/312
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1650
SOU 2014:52
Bilaga 5
i) Fastställande av minimikrav för koncerner på konsoliderad nivå eller dotterföretagsnivå enligt artikel 45.
Resolutionskollegier kan dessutom användas som ett forum för diskussion om frågor som rör resolution av gränsöver
skridande koncerner.
2. Följande ska vara medlemmar i resolutionskollegiet:
a) Resolutionsmyndigheten på koncernnivå.
b) Resolutionsmyndigheterna i varje medlemsstat där ett dotterföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn är etablerat.
c) Resolutionsmyndigheterna i medlemsstater där ett eller flera instituts moderföretag i koncernen, som är en sådan enhet
som avses i artikel 1.1 d, är etablerade.
d) Resolutionsmyndigheterna i medlemsstater där betydande filialer är belägna.
e) Samordnande tillsynsmyndighet och de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där resolutionsmyndigheten är
medlem i resolutionskollegiet. När den behöriga myndigheten i en medlemsstat inte är medlemsstatens centralbank får
den behöriga myndigheten besluta att den ska åtföljas av en företrädare för medlemsstatens centralbank.
f) De behöriga ministerierna, i de fall där de resolutionsmyndigheter som är medlemmar i resolutionskollegiet inte är de
behöriga ministerierna.
g) Den myndighet som är ansvarig för en medlemsstats insättningsgarantisystem, om den medlemsstatens resolutions
myndighet är medlem i ett resolutionskollegium.
h) EBA, om inte annat följer av punkt 4.
3. Resolutionsmyndigheterna i tredjeland där ett moderföretag eller ett institut som är etablerat inom unionen har
dotterinstitut eller en filial som skulle betraktas som betydande om den var belägen i unionen, får efter egen begäran
bjudas in att delta som observatörer i resolutionskollegiet förutsatt att de omfattas av sekretesskrav som, enligt reso
lutionsmyndigheten på koncernnivå, motsvarar kraven i artikel 98.
4. EBA ska bidra till att främja och övervaka effektivitet, ändamålsenlighet och konsekvens i tillsynskollegiernas arbete
i överensstämmelse med internationella standarder. EBA ska med tanke på detta bjudas in att delta i resolutionskollegiets
möten. EBA ska inte ha någon rösträtt i den mån omröstningar äger rum inom ramen för resolutionskollegierna.
5. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska vara ordförande för resolutionskollegiet. I den egenskapen ska den
a) skriftligen fastställa arrangemang och förfaranden för resolutionskollegiets arbete, efter samråd med övriga medlemmar
i resolutionskollegiet,
b) samordna resolutionskollegiets alla aktiviteter,
c) sammankalla och leda alla dess möten och på förhand hålla alla medlemmar av resolutionskollegiet fullt informerade
om att möten anordnas med resolutionskollegiet, om de huvudfrågor som ska diskuteras och om de punkter som
kommer att tas upp,
d) underrätta medlemmarna i resolutionskollegiet om planerade möten så att de kan begära att få delta,
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/313
1651
SOU 2014:52
Bilaga 5
e) besluta vilka medlemmar och observatörer som ska bjudas in att delta vid särskilda möten i resolutionskollegiet, på
grundval av särskilda behov, med beaktande av relevansen för de medlemmarna och observatörerna av den fråga som
ska diskuteras, i synnerhet de potentiella effekterna på den finansiella stabiliteten i de berörda medlemsstaterna,
f) i tid ge alla kollegiemedlemmar information om de beslut som har fattats vid dessa möten samt om resultaten av
mötena.
De medlemmar som deltar i resolutionskollegiet ska ha ett nära samarbete.
Utan hinder av led e ska resolutionsmyndigheter ha rätt att delta i resolutionskollegiets möten när frågor som måste
beslutas gemensamt eller som berör en koncernenhet inom deras medlemsstat står på dagordningen.
6. Resolutionsmyndigheter på koncernnivå är inte skyldiga att etablera ett resolutionskollegium om andra koncerner
eller kollegier utför samma funktioner och uppgifter som specificeras i den här artikeln och uppfyller alla villkor och
förfaranden, även de som omfattar medlemskap och deltagande i resolutionskollegier, som är etablerade i den här artikeln
och artikel 90. I sådana fall ska alla hänvisningar till resolutionskollegier i detta direktiv även tolkas som hänvisningar till
de andra koncernerna eller kollegierna.
7. EBA ska, med beaktande av internationella standarder, utarbeta förslag till standarder för tillsyn i syfte att fastställa
resolutionskollegiernas operativa funktionssätt för fullgörandet av uppgifterna som avses i punkt 1.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 89
Europeiska resolutionskollegier
1. Om ett institut i tredjeland eller ett moderföretag i tredjeland har dotterföretag inom unionen som är etablerade i
två eller flera medlemsstater, eller två eller flera unionsfilialer som betraktas som betydande av två eller flera medlems
stater, ska resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där de dotterföretagen inom unionen är etablerade eller där de
betydande filialerna är belägna upprätta ett europeiskt resolutionskollegium.
2. Det europeiska resolutionskollegiet ska utföra de funktioner och de uppgifter som anges i artikel 88 med avseende
på dotterinstituten och, i den mån de uppgifterna är relevanta, på filialer.
3. Om dotterföretagen inom unionen ägs av eller de betydande filialerna hör till ett finansiellt holdingföretag som är
etablerat inom unionen i enlighet med artikel 127.3 tredje stycket i direktiv 2013/36/EU, ska det europeiska resolutions
kollegiet ledas av resolutionsmyndigheten i den medlemsstat där den samordnande tillsynsmyndigheten är belägen för
tillämpningen av gruppbaserad tillsyn enligt det direktivet.
Om första stycket inte är tillämpligt ska det europeiska resolutionskollegiets medlemmar utse och godkänna ordföranden.
4. Medlemsstaterna får, i samförstånd med alla berörda parter, bortse från kravet på att inrätta ett europeiskt reso
lutionskollegium om andra koncerner eller kollegier, även ett resolutionskollegium som inrättats enligt artikel 88, utför
samma funktioner och uppgifter som specificeras i den här artikeln och uppfyller alla villkor och förfaranden, även de
som omfattar medlemskap och deltagande i europeiska resolutionskollegier, som är inrättade i den här artikeln och
artikel 90. I sådana fall ska alla hänvisningar till europeiska resolutionskollegier i detta direktiv även tolkas som hänvis
ningar till de andra koncernerna eller kollegierna.
SV
L 173/314
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1652
SOU 2014:52
Bilaga 5
5. Om inte annat följer av punkterna 3 och 4 i den här artikeln ska det europeiska resolutionskollegiet annars fullgöra
uppgifterna enligt artikel 88.
Artikel 90
Informationsutbyte
1. Om inte annat följer av artikel 84 ska resolutionsmyndigheterna och behöriga myndigheter på begäran lämna alla
upplysningar till varandra som är relevanta för dem när de ska fullgöra sina uppgifter enligt detta direktiv.
2. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska samordna flödet av alla relevanta upplysningar mellan resolutions
myndigheterna. I synnerhet ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå tillhandahålla resolutionsmyndigheterna i andra
medlemsstater alla relevanta upplysningar i tid för att underlätta fullgörandet av de uppgifter som avses i artikel 88.1
andra stycket leden b–i.
3. När upplysningar begärts och erhållits från ett tredjelands resolutionsmyndighet, ska tillstånd sökas av resolutions
myndigheten till att upplysningarna vidarebefordras, utom i fall där tredjelandets resolutionsmyndighet redan har gett sitt
samtycke till att de upplysningarna vidarebefordras.
Resolutionsmyndigheter ska inte vara skyldiga att vidarebefordra information som har tillhandahållits av en resolutions
myndighet i tredjeland, såvida inte resolutionsmyndigheten i tredjeland har samtyckt till att informationen översänds.
4. Resolutionsmyndigheterna ska dela upplysningarna med det behöriga ministeriet när de gäller ett beslut eller en
fråga som kräver underrättelse till, samråd med eller godkännande av det behöriga ministeriet eller som kan få kon
sekvenser för offentliga medel.
Artikel 91
Resolution på koncernnivå som berör ett dotterföretag till koncernen
1. Om en resolutionsmyndighet fastställer att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d som är ett
dotterföretag inom en koncern uppfyller villkoren som avses i artikel 32 eller 33, ska den myndigheten omgående
underrätta resolutionsmyndigheten på koncernnivå, den samordnande tillsynsmyndigheten om det är en annan myndig
het samt medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen om följande:
a) Fastställandet att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d uppfyller villkoren i artikel 32 eller 33.
b) De resolutionsåtgärder eller insolvensåtgärder som resolutionsmyndigheten anser är lämpliga för institutet eller den
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
2. Vid mottagandet av en underrättelse enligt punkt 1 ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med
övriga medlemmar i det berörda resolutionskollegiet, bedöma de sannolika effekterna av resolutionsåtgärderna eller de
andra åtgärder som meddelats i enlighet med punkt 1 b, på koncernen och koncernenheterna i andra medlemsstater, och
särskilt om resolutionsåtgärderna eller andra åtgärder sannolikt skulle leda till att villkoren för resolution uppfylls för en
koncernenhet i en annan medlemsstat.
3. Om resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet,
bedömer att de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som meddelats i enlighet med punkt 1 b, sannolikt inte leder
till att villkoren som fastställs i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat, får den
resolutionsmyndighet som ansvarar för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d vidta de resolutions
åtgärder eller andra åtgärder som myndigheten har meddelat enligt punkt 1 b i den här artikeln.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/315
1653
SOU 2014:52
Bilaga 5
4. Om resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet,
bedömer att de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som meddelats i enlighet med punkt 1 b i den här artikeln,
sannolikt leder till att villkoren som fastställs i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat,
ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, senast 24 timmar efter mottagandet av underrättelsen enligt punkt 1, föreslå
en koncernresolutionsordning och överlämna den till resolutionskollegiet. Den 24-timmarsperioden får förlängas efter
godkännande av den resolutionsmyndighet som lämnade den underrättelse som avses i punkt 1 i den här artikeln.
5. I avsaknad av en bedömning från resolutionsmyndigheten på koncernnivå inom 24 timmar, eller efter en längre
period som överenskommits, får den resolutionsmyndighet som lämnade den underrättelse som avses i punkt 1, efter
mottagandet av underrättelsen enligt punkt 1, vidta de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som den meddelat i
enlighet med led b i den punkten.
6. En koncernresolutionsordning enligt punkt 4 ska
a) beakta och följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13, såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av
omständigheterna i fallet gör bedömningen att resolutionsmålen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som
inte föreskrivs i resolutionsplanerna,
b) beskriva de resolutionsåtgärder som de berörda resolutionsmyndigheterna bör vidta med avseende på moderföretaget
inom unionen eller särskilda koncernenheter i syfte att uppfylla resolutionsmålen och principerna för resolution som
avses i artiklarna 31 och 34,
c) ange hur de resolutionsåtgärderna bör samordnas,
d) etablera en finansieringsplan som beaktar koncernresolutionsplanen, principerna för att dela upp ansvaret som fast
ställts i enlighet med led f i artikel 12.3 och för ömsesidighet som avses i artikel 107.
7. Om inte annat följer av punkt 8 ska koncernresolutionsordningen utformas som ett gemensamt beslut av reso
lutionsmyndigheten på koncernnivå och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretag som omfattas av
koncernresolutionsordningen.
EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut
i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
8. Om en resolutionsmyndighet har invändningar mot eller avviker från den koncernresolutionsordning som föreslås
av resolutionsmyndigheten på koncernnivå eller anser att den behöver vidta andra separata resolutionsåtgärder än de som
föreslås i ordningen med avseende på ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d med hänsyn till
finansiell stabilitet, ska den i detalj ange skälen till invändningarna eller till avvikelsen från koncernresolutionsordningen,
underrätta resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de övriga resolutionsmyndigheter som omfattas av koncernreso
lutionsordningen om skälen och informera dem om de åtgärder den kommer att vidta. När den anger skälen till sina
invändningar ska den resolutionsmyndigheten beakta de resolutionsplaner som avses i artikel 13, åtgärdernas potentiella
effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda medlemsstaterna och åtgärdernas potentiella effekter på andra
delar av koncernen.
9. De resolutionsmyndigheter som inte hade invändningar enligt punkt 8 får fatta ett gemensamt beslut om en
koncernresolutionsordning som omfattar koncernenheter i deras medlemsstat.
10. Det gemensamma beslut som avses i punkt 7 eller 9 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i
avsaknad av ett gemensamt beslut som avses i punkt 8 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutions
myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
SV
L 173/316
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1654
SOU 2014:52
Bilaga 5
11. Myndigheterna ska utan dröjsmål vidta alla åtgärder enligt denna artikel med vederbörlig hänsyn till hur bråds
kande situationen är.
12. Om en koncernresolutionsordning inte genomförs och resolutionsmyndigheter vidtar resolutionsåtgärder som
avser en koncernenhet, ska de resolutionsmyndigheterna bedriva ett nära samarbete inom resolutionskollegiet för att
uppnå en samordnad resolutionsstrategi för alla koncernenheter som fallerar eller sannolikt kommer att fallera.
13. Resolutionsmyndigheter som vidtar resolutionsåtgärder som avser koncernenheter ska regelbundet ge fullständig
information till medlemmarna i resolutionskollegiet om de åtgärderna och hur de utvecklas.
Artikel 92
Resolution på koncernnivå
1. Om en resolutionsmyndighet på koncernnivå fastställer att ett moderföretag inom unionen inom dess ansvars
område uppfyller villkoren som avses i artikel 32 eller 33, ska den utan dröjsmål lämna de upplysningar som anges i
artikel 91.1 a och b till den samordnande tillsynsmyndigheten, om det är en annan myndighet, och till de övriga
medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen.
Resolutionsåtgärder eller insolvensåtgärder för tillämpningen av artikel 91.1 b får omfatta genomförandet av en kon
cernresolutionsordning som är utformad i enlighet med artikel 91.6 om något av följande fall föreligger:
a) Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå som underrättats i enlighet med artikel 91.1 b, gör det
sannolikt att villkoren som fastställs i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat.
b) Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå är inte tillräckliga för att stabilisera situationen eller
kommer sannolikt inte att leda till ett optimalt resultat.
c) Ett eller flera dotterföretag uppfyller villkoren som avses i artikel 32 eller 33 enligt ett fastställande av de resolutions
myndigheter som ansvarar för de dotterföretagen.
d) Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på koncernnivå kommer att omfatta dotterföretag till koncernen på ett sätt
som gör en koncernresolutionsordning lämplig.
2. Om de åtgärder som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå enligt punkt 1 inte inbegriper en kon
cernresolutionsordning, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå fatta sitt beslut efter samråd med medlemmarna i
resolutionskollegiet.
Beslutet av resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska beakta
a) och följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13 och följa dessa planer, såvida resolutionsmyndigheterna inte med
beaktande av omständigheterna i fallet gör bedömningen att resolutionsmålen skulle uppnås effektivare med hjälp av
åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna,
b) den finansiella stabiliteten i de berörda medlemsstaterna.
3. Om de åtgärder som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå enligt punkt 1 inbegriper en koncernreso
lutionsordning, ska denna ha formen av ett gemensamt beslut av resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de reso
lutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretag som omfattas av koncernresolutionsordningen.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/317
1655
SOU 2014:52
Bilaga 5
EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut
i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
4. Om en resolutionsmyndighet har invändningar mot eller avviker från den koncernresolutionsordning som föreslås
av resolutionsmyndigheten på koncernnivå eller anser att den behöver vidta andra separata resolutionsåtgärder än de som
föreslås i ordningen med avseende på ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d med hänsyn till
finansiell stabilitet, ska den i detalj ange skälen till invändningarna eller till avvikelsen från koncernresolutionsordningen,
underrätta resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de övriga resolutionsmyndigheter som omfattas av koncernreso
lutionsordningen om skälen och informera dem om de åtgärder den kommer att vidta. När den anger skälen till sina
invändningar ska den resolutionsmyndigheten beakta de resolutionsplaner som avses i artikel 13, åtgärdernas potentiella
effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda medlemsstaterna och åtgärdernas potentiella effekter på andra
delar av koncernen.
5. Resolutionsmyndigheter som inte hade invändningar mot koncernresolutionsordningen enligt punkt 4 får fatta ett
gemensamt beslut om en koncernresolutionsordning som omfattar koncernenheter i deras medlemsstat.
6. Det gemensamma beslut som avses i punkt 3 eller 5 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i
avsaknad av ett gemensamt beslut som avses i punkt 4 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutions
myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
7. Myndigheterna ska utan dröjsmål vidta alla åtgärder enligt denna artikel med vederbörlig hänsyn till hur brådskande
situationen är.
Om en koncernresolutionsordning inte genomförs och resolutionsmyndigheter vidtar resolutionsåtgärder som avser en
koncernenhet, ska de resolutionsmyndigheterna bedriva ett nära samarbete inom resolutionskollegiet för att uppnå en
samordnad resolutionsstrategi för alla berörda koncernenheter.
Resolutionsmyndigheter som vidtar resolutionsåtgärder som avser koncernenheter ska regelbundet ge fullständig infor
mation till medlemmarna i resolutionskollegiet om de åtgärderna och hur de utvecklas.
AVDELNING VI
FÖRBINDELSER MED TREDJELAND
Artikel 93
Avtal med tredjeland
1. Kommissionen får i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget ställa förslag till rådet i fråga om förhandlingar om
avtal med ett eller flera tredjeland om metoderna för samarbete mellan resolutionsmyndigheterna och de relevanta
myndigheterna i tredjeland, bl.a. för ändamålet att sprida information i samband med återhämtnings- och resolutions
planering som rör institut, finansinstitut, moderföretag och tredjelandsinstitut, med avseende på följande situationer:
a) I fall där ett moderinstitut i tredjeland har dotterinstitut eller betydande filialer i två eller flera medlemsstater.
b) I fall där ett moderföretag som är etablerat i en medlemsstat och som har ett dotterföretag eller en betydande filial i
minst en annan medlemsstat har ett eller flera dotterinstitut i tredjeland.
c) I fall där ett institut som är etablerat i en medlemsstat och som har ett moderföretag, ett dotterföretag eller en
betydande filial i minst en annan medlemsstat har en eller flera filialer i ett eller flera tredjeländer.
SV
L 173/318
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1656
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. De avtal som avses i punkt 1 ska särskilt säkerställa inrättandet av processer och arrangemang mellan resolutions
myndigheterna och relevanta myndigheter i tredjeland för samarbete vid genomförande av vissa eller alla uppgifter och
vid utnyttjande av vissa eller alla befogenheter som anges i artikel 97.
3. De avtal som avses i punkt 1 ska inte gälla enskilda institut, finansinstitut, moderföretag eller institut i tredjeland.
4. Medlemsstater får ingå bilaterala avtal med tredjeland om de frågor som avses i punkterna 1 och 2 till dess att ett
avtal som avses i punkt 1 med det berörda tredjelandet träder i kraft i den mån som sådana bilaterala avtal inte är
oförenliga med denna avdelning.
Artikel 94
Erkännande och verkställighet av resolutionsförfaranden i tredjeland
1. Denna artikel ska tillämpas på resolutionsförfaranden i tredjeland såvida inte och fram till dess att ett internationellt
avtal som avses i artikel 93.1 träder i kraft med det berörda tredjelandet. Den ska även tillämpas efter ikraftträdandet av
ett internationellt avtal som avses i artikel 93.1 med det berörda tredjelandet i den mån som erkännandet och verk
ställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland inte regleras av det avtalet.
2. Där ett europeiskt resolutionskollegium har inrättats i enlighet med artikel 89, ska det fatta ett gemensamt beslut
om att erkänna, förutom enligt artikel 95, resolutionsförfaranden i tredjeland för ett institut i tredjeland eller ett
moderföretag som
a) har dotterföretag inom unionen som är etablerade i eller unionsfilialer som är belägna i och betraktas som betydande
av två eller flera medlemsstater, eller
b) har tillgångar, rättigheter och skulder som finns i två eller flera medlemsstater eller som regleras av rätten i de
medlemsstaterna.
När det gemensamma beslutet om erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland har fattats, ska de nationella reso
lutionsmyndigheterna verkställa de erkända resolutionsförfarandena i tredjeland i enlighet med sin nationella rätt.
3. I avsaknad av ett gemensamt beslut mellan de resolutionsmyndigheter som deltar i det europeiska resolutions
kollegiet, eller i avsaknad av ett europeiskt resolutionskollegium, ska varje berörd resolutionsmyndighet fatta sitt eget
beslut om att erkänna, förutom enligt artikel 95, resolutionsförfaranden i tredjeland för ett institut i tredjeland eller ett
moderföretag.
Detta beslut ska vederbörligen beakta intressena i varje enskild medlemsstat där ett tredjelandsinstitut eller ett moderfö
retag verkar, särskilt de potentiella effekterna av erkännandet och verkställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland
för andra delar av koncernen och på den finansiella stabiliteten i de medlemsstaterna.
4. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna åtminstone ges befogenhet att göra följande:
a) Utöva resolutionsbefogenheterna för följande:
i) Tillgångar som innehas av ett institut i tredjeland eller ett moderföretag och som är belägna i medlemsstaten eller
regleras av rätten i denna.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/319
1657
SOU 2014:52
Bilaga 5
ii) Rättigheter eller skulder som innehas av ett institut i tredjeland och som bokförts av unionsfilialen i medlemsstaten
eller regleras av rätten i denna, eller när fordringar som hänför sig till sådana rättigheter och skulder kan göras
gällande i medlemsstaten.
b) Genomföra, inklusive att föreskriva en annan person att vidta åtgärder för att genomföra en överföring av aktier eller
andra äganderättsinstrument som innehas av ett dotterföretag inom unionen som är etablerat i medlemsstaten som
utsett myndigheterna.
c) Utöva sina befogenheter enligt artiklarna 69, 70 eller 71 när det gäller rätten för en part att ingå avtal med en enhet
som avses i punkt 2 i den här artikeln där sådana befogenheter krävs för att verkställa resolutionsförfarandena i
tredjelandet.
d) Göra ogiltiga alla rättigheter att säga upp, avveckla eller påskynda avtal eller påverka avtalsenliga rättigheter som
enheter enligt punkt 2 och andra koncernenheter har, om sådana rättigheter härrör från resolutionsåtgärder som har
vidtagits avseende institutet i tredjeland, sådana enheters moderföretag eller andra koncernenheter, antingen av reso
lutionsmyndigheten i tredjeland själv eller enligt rättsliga eller tillsynsmässiga krav avseende resolutionsarrangemang i
det landet, förutsatt att de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inbegripet betalnings- och leveransskyldigheter, även
fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls.
5. Resolutionsmyndigheterna får, om det är nödvändigt med hänsyn till allmänintresset, vidta resolutionsåtgärder
avseende ett moderföretag när den berörda myndigheten i tredjelandet avgör att ett institut som är registrerat i det
tredjelandet uppfyller villkoren för resolution enligt rätten i det tredjelandet. För att möjliggöra detta ska medlemsstaterna
säkerställa att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att utöva resolutionsbefogenheter avseende det moderföretaget,
och artikel 68 ska tillämpas.
6. Erkännandet och verkställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland ska i förekommande fall inte påverka
normala insolvensförfaranden enligt tillämplig nationell rätt i enlighet med detta direktiv.
Artikel 95
Rätten att vägra erkänna eller verkställa resolutionsförfaranden i tredjeland
Resolutionsmyndigheten får, efter samråd med andra resolutionsmyndigheter, när ett europeiskt resolutionskollegium har
inrättats enligt artikel 89, vägra att erkänna eller verkställa resolutionsförfaranden i tredjeland enligt artikel 94.2 om den
anser
a) att resolutionsförfarandena i tredjeland skulle ha motsatt effekt på den finansiella stabiliteten i den medlemsstat där
resolutionsmyndigheten är belägen eller att förfarandena skulle få motsatt effekt på den finansiella stabiliteten i en
annan medlemsstat,
b) att en separat resolutionsåtgärd enligt artikel 96 som avser en unionsfilial är nödvändig för att uppnå ett eller flera
resolutionsmål,
c) att borgenärer, särskilt insättare som är etablerade eller ska betalas i en medlemsstat, inte skulle få samma behandling
som borgenärer och insättare i tredjeland med liknande rättigheter enligt resolutionsförfaranden i det egna tredjelandet,
d) att erkännandet eller verkställigheten av resolutionsförfarandena i tredjelandet skulle ha avsevärda budgetkonsekvenser
för medlemsstaten, eller
e) att effekterna av ett sådant erkännande eller en sådan verkställighet skulle strida mot den nationella rätten.
SV
L 173/320
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1658
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 96
Resolution av unionsfilialer
1. Medlemsstater ska säkerställa att resolutionsmyndigheter har de nödvändiga befogenheterna för att agera i fråga om
en unionsfilial som inte omfattas av några resolutionsförfaranden i tredjeland eller som omfattas av förfaranden i ett
tredjeland och någon av de omständigheter som avses i artikel 95 föreligger.
Medlemsstaterna ska säkerställa att artikel 68 tillämpas på utövandet av sådana befogenheter.
2. Medlemsstater ska säkerställa att de befogenheter som krävs i punkt 1 får utövas av resolutionsmyndigheter om
resolutionsmyndigheten anser att åtgärder är nödvändiga med hänsyn till allmänintresset och att ett eller flera av följande
villkor är uppfyllt:
a) Unionsfilialen uppfyller inte längre, eller kommer sannolikt inte att uppfylla, de nationella lagstadgade villkoren för
dess auktorisation och verksamhet i den medlemsstaten och det inte finns några utsikter för att någon åtgärd av
privata köpare, tillsyn eller relevant tredjeland skulle återställa filialens efterlevnad eller förhindra fallissemang inom
rimlig tid.
b) Institutet i tredje land enligt resolutionsmyndighetens mening kan inte eller vill inte eller kommer sannolikt inte att
kunna fullgöra sina förpliktelser gentemot borgenärer i unionen eller förpliktelser som filialen ingått eller bokfört när
de förfaller till betalning, och resolutionsmyndigheten är försäkrad om att inga resolutionsförfaranden eller insolvens
förfarande i tredjeland har eller kommer att inledas avseende detta institut i tredjeland inom rimlig tid.
c) Den berörda myndigheten i tredjeland har inlett resolutionsförfaranden i ett tredjeland som avser institutet i tredjeland,
eller har underrättat resolutionsmyndigheten om att den avser att inleda ett sådant förfarande.
3. Om en resolutionsmyndighet vidtar en separat åtgärd som avser en unionsfilial ska den beakta resolutionsmålen och
vidta åtgärden i enlighet med följande principer och krav, i den mån de är relevanta:
a) Principerna i artikel 34.
b) Kraven gällande tillämpningen av resolutionsverktygen i avdelning IV kapitel III.
Artikel 97
Samarbete med myndigheter i tredjeland
1. Denna artikel ska tillämpas på samarbete med ett tredjeland såvida inte och fram till dess att ett internationellt avtal
som avses i artikel 93.1 träder i kraft med det berörda tredjelandet. Det ska även tillämpas efter ikraftträdandet av ett
internationellt avtal enligt artikel 93.1 med det berörda tredjelandet i den omfattning som innehållet i den här artikeln
inte omfattas av det avtalet.
2. EBA får ingå icke-bindande samarbetsformer med följande behöriga myndigheter i tredjeland:
a) För fall där ett dotterföretag inom unionen är etablerat i två eller flera medlemsstater, de relevanta myndigheter i det
tredjeland där moderföretaget eller ett företag som avses i artikel 1.1 c och d är etablerat.
b) I fall där ett institut i tredjeland har unionsfilialer i två eller flera medlemsstater, den relevanta myndigheten i det
tredjeland där det institutet är etablerat.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/321
1659
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) I fall där ett moderföretag eller ett företag som anges i artikel 1.1 c och d är etablerat i en medlemsstat med ett
dotterföretag eller en betydande filial i en annan medlemsstat även har en eller flera dotterinstitut i tredjeland, de
relevanta myndigheterna i de tredjeländer där de dotterinstituten är etablerade.
d) I fall där ett institut med ett dotterföretag eller en betydande filial i en annan medlemsstat har etablerat en eller flera
filialer i ett eller flera tredjeländer, de relevanta myndigheterna i de tredjeländer där de filialerna är belägna.
De arrangemang som avses i denna punkt ska inte innehålla bestämmelser som avser enskilda institut. De ska inte
innebära att medlemsstaterna åläggs rättsliga förpliktelser.
3. De samarbetsavtal som ingås som avses i punkt 2 ska innehålla bestämmelser om förfaranden och arrangemang för
utbyte av information som är nödvändig för och samarbete mellan de deltagande myndigheterna vid genomförandet av
vissa av eller alla följande uppgifter och vid utövandet av vissa av eller alla följande befogenheter när det gäller institut
som avses i punkt 2 a–d eller koncerner med sådana institut:
a) Utarbetandet av resolutionsplaner i enlighet med artiklarna 10–13 och liknande krav enligt de berörda tredjeländernas
rätt.
b) Bedömningen av möjligheterna till resolution av sådana institut och koncerner i enlighet med artiklarna 15 och 16
och liknande krav i de berörda tredjeländernas rätt.
c) Tillämpningen av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution enligt artiklarna 17 och 18 och
eventuella liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
d) Tillämpningen av åtgärder för tidigt ingripande enligt artikel 27 och liknande befogenheter enligt de berörda tredje
ländernas rätt.
e) Tillämpningen av resolutionsverktyg och utövandet av resolutionsbefogenheter och liknande befogenheter som kan
utövas av de berörda myndigheterna i tredjeland.
4. Behöriga myndigheter eller resolutionsmyndigheter ska när så är lämpligt ingå icke-bindande arrangemang för
samarbete i linje med EBA:s arrangemang med de relevanta myndigheterna i tredjeland som anges i punkt 2.
Denna artikel ska inte hindra medlemsstater eller deras behöriga myndigheter från att ingå bilaterala eller multilaterala
avtal med tredjeland i enlighet med artikel 33 i förordning (EU) nr 1093/2010.
5. Arrangemang för samarbete som ingås mellan resolutionsmyndigheter i medlemsstater och i tredjeland i enlighet
med denna artikel får omfatta bestämmelser om följande:
a) Utbyte av information som är nödvändig för utarbetandet och underhållet av resolutionsplaner.
b) Samråd och samarbete vid utarbetandet av resolutionsplaner, inklusive principer för utövandet av befogenheter enligt
artiklarna 94 och 96 och liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
c) Utbyte av information som är nödvändig för tillämpningen av resolutionsverktyg och utövandet av resolutionsbefo
genheter och liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
SV
L 173/322
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1660
SOU 2014:52
Bilaga 5
d) Varningssystem eller samråd med samarbetsarrangemangets parter, innan sådana omfattande åtgärder vidtas enligt
detta direktiv eller de berörda tredjeländernas rätt som påverkar det institut eller den koncern som arrangemanget
gäller.
e) Samordning av information till allmänheten vid gemensamma resolutionsåtgärder.
f) Förfaranden och arrangemang för utbyte av information och samarbete enligt leden a–e, om så är lämpligt bland annat
genom inrättande och användning av krishanteringsgrupper.
6. Medlemsstaterna ska underrätta EBA om varje samarbetsarrangemang som resolutionsmyndigheter och behöriga
myndigheter har ingått i enlighet med denna artikel.
Artikel 98
Utbyte av konfidentiella uppgifter
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och behöriga ministerier utbyter
konfidentiella uppgifter, inbegripet återhämtningsplaner, med berörda myndigheter i tredjeland endast om följande villkor
uppfylls:
a) De myndigheterna i tredjeland omfattas av krav och standarder för sekretess som av samtliga berörda myndigheter
minst anses vara likvärdiga med dem som föreskrivs i artikel 84.
I den mån utbytet av uppgifter gäller personuppgifter ska hanteringen och överföringen av dessa personuppgifter till
myndigheter i tredjeland regleras av tillämplig dataskyddsrätt i unionen och nationell dataskyddsrätt.
b) Uppgifterna är nödvändiga för att de berörda myndigheterna i tredjeland ska kunna fullgöra sina i nationell rätt
föreskrivna resolutionsuppgifter som är likvärdiga med dem som fastställs i detta direktiv och, om inte annat följer av
punkt 1 a, inte används för andra ändamål.
2. Om de konfidentiella uppgifterna kommer från en annan medlemsstat ska resolutionsmyndigheter, behöriga myn
digheter och behöriga ministerier inte lämna ut de uppgifterna till de berörda myndigheterna i tredjeland, såvida inte
följande villkor uppfylls:
a) Den behöriga myndigheten i den medlemsstat varifrån uppgifterna kommer (nedan kallad uppgiftslämnande myndighet)
samtycker till att de lämnas ut.
b) Uppgifterna lämnas ut endast för de ändamål som den uppgiftslämnande myndigheten har godkänt.
3. För tillämpningen av denna artikel bedöms uppgifter vara konfidentiella, om de omfattas av sekretesskrav enligt
unionsrätten.
AVDELNING VII
FINANSIERINGSARRANGEMANG
Artikel 99
Europeiskt system för finansieringsarrangemang
Ett europeiskt system för finansieringsarrangemang ska upprättas och bestå av
a) nationella finansieringsarrangemang som har upprättats i enlighet med artikel 100,
b) lån mellan nationella finansieringsarrangemang enligt vad som anges i artikel 106,
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/323
1661
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) övergången till ömsesidig bolagsform för nationella finansieringsarrangemang i fall av koncernresolution som avses i
artikel 107.
Artikel 100
Krav på upprättande av finansieringsarrangemang för resolution
1. Medlemsstaterna ska fastställa ett eller flera finansieringsarrangemang för att säkerställa att resolutionsmyndigheten
på ett effektivt sätt kan tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna.
Medlemsstaterna ska se till att en utsedd offentlig myndighet eller en myndighet med förvaltningsbefogenheter får
framkalla användandet av finansieringsarrangemangen.
Dessa finansieringsarrangemang ska endast användas i enlighet med de resolutionsmål och principer som anges i
artiklarna 31 och 34.
2. Medlemsstaterna får använda samma administrativa struktur för insättningsgarantisystemet som för sina finansie
ringsarrangemang.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att finansieringsarrangemangen har tillräckliga resurser.
4. Vid tillämpning av punkt 3 ska finansieringsarrangemangen särskilt ha befogenhet att
a) samla in förhandsbidrag som avses i artikel 103 i syfte att nå den målnivå som anges i artikel 102,
b) ta upp extraordinära efterhandsbidrag enligt vad som avses i artikel 104, om de bidrag som anges i led a är otill
räckliga, och
c) ta upp offentliga lån och andra former av stöd enligt vad som avses i artikel 105.
5. Med undantag för de fall som tillåts enligt punkt 6 ska varje medlemsstat inrätta sina nationella finansierings
arrangemang genom en fond som dess resolutionsmyndighet kan framkalla användandet av, för de ändamål som anges i
artikel 101.1.
6. Trots vad som sägs i punkt 5 i den här artikeln får en medlemsstat, för att fullgöra sina skyldigheter inom ramen
för punkt 1 i den här artikeln, inrätta sitt nationella finansieringsarrangemang genom obligatoriska bidrag, som baseras på
de kriterier som avses i artikel 103.7 och inte innehas genom en fond som kontrolleras av dess resolutionsmyndighet,
från institut som är auktoriserade inom dess territorium under förutsättning att alla följande villkor är uppfyllda:
a) Det belopp som anskaffas med hjälp av bidrag är åtminstone lika stort som det belopp som måste anskaffas enligt
artikel 102.
b) Medlemsstatens resolutionsmyndighet har rätt till ett belopp som uppgår till beloppet för sådana bidrag, vilket
medlemsstaten omedelbart ställer till den resolutionsmyndighetens förfogande på den resolutionsmyndighetens begä
ran, för användning uteslutande för de ändamål som anges i artikel 101.
c) Medlemsstaten underrättar kommissionen om sitt beslut att göra bruk av bestämmanderätten att konstruera sitt
finansieringsarrangemang i enlighet med denna punkt.
d) Medlemsstaten minst en gång om året underrättar kommissionen om det belopp som avses i b.
e) Med undantag för vad som fastställs i denna punkt, följer finansieringsarrangemanget artiklarna 99–102, 103.1–103.4
och 103.6 samt 104–109.
SV
L 173/324
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1662
SOU 2014:52
Bilaga 5
Vid tillämpning av detta stycke får de tillgängliga finansiella medel som beaktas för att uppnå den målnivå som anges i
artikel 102 innefatta obligatoriska bidrag från alla eventuella system som en medlemsstat när som helst mellan den
17 juni 2010 och den 2 juli 2014 inrättat för obligatoriska bidrag från institut inom dess territorium för att täcka de
kostnader som avser systemrisk, att institut fallerat och resolution av institut, under förutsättning att medlemsstaten följer
denna avdelning. Bidrag till insättningsgarantisystem ska inte räknas med vid beräkningen av den målnivå för finan
sieringsarrangemang för resolution som anges i artikel 102.
Artikel 101
Användning av finansieringsarrangemangen för resolution
1. De finansieringsarrangemang som är inrättade i enlighet med artikel 100 får endast användas av resolutionsmyn
digheten i den utsträckning som är nödvändig för att säkerställa en ändamålsenlig användning av resolutionsverktygen för
följande ändamål:
a) För att garantera de tillgångar eller skulder institutet under resolution, dess dotterföretag, ett broinstitut eller en
tillgångsförvaltningsenhet har.
b) För att lämna lån till institutet under resolution, dess dotterföretag, ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet.
c) För att köpa tillgångar som institutet under resolution har.
d) För att lämna bidrag till ett broinstitut och en tillgångsförvaltningsenhet.
e) För att betala ersättning till aktieägare eller borgenärer i enlighet med artikel 75.
f) För att bidra till institutet under resolution som en ersättning för nedskrivningen eller skuldkonverteringen av vissa
borgenärers fordringar, när skuldnedskrivningsverktyget används och när resolutionsmyndigheten beslutar att utesluta
vissa borgenärer från skuldnedskrivningen i enlighet med artikel 44.3–44.8.
g) För att låna ut till andra finansieringsarrangemang på frivillig grund i enlighet med artikel 106.
h) För att kombinera åtgärder enligt leden a–g.
Finansieringsarrangemangen får användas för att vidta de åtgärder som avses i första stycket även när det gäller köparen i
samband med försäljningsverktyget.
2. Finansieringsarrangemanget för resolution ska inte användas direkt för att absorbera förlusterna för ett institut eller
en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller för att rekapitalisera ett institut eller en sådan enhet. Om användningen
av finansieringsarrangemang för resolution enligt punkt 1 i den här artikeln indirekt medför att delar av de förluster som
drabbat ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d förs över till finansieringsarrangemangen för
resolution, ska de principer som styr finansieringsarrangemangen för resolution enligt artikel 44 tillämpas.
Artikel 102
Målnivå
1. Senast den 31 december 2024 ska medlemsstaterna säkerställa att de finansiella tillgångarna för deras finansierings
arrangemang uppgår till minst 1 % av alla garanterade insättningar i auktoriserade institut inom deras territorium.
Medlemsstaterna får fastställa målnivåer som är högre än det beloppet.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/325
1663
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Under den inledande tidsperiod som avses i punkt 1, ska bidrag till de finansieringsarrangemang som tas upp i
enlighet med artikel 103 fördelas så jämnt som möjligt över perioden tills målnivån uppnås, men med vederbörlig hänsyn
till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska avgifter kan ha på de bidragande institutens finansiella
ställning.
Medlemsstaterna får förlänga den inledande tidsperioden med högst fyra år om det genom finansieringsarrangemangens
har gjorts sammanlagda utbetalningar som är högre än 0,5 % av de garanterade insättningarna i alla auktoriserade institut
inom deras territorium som är garanterade enligt direktiv 2014/49/EU.
3. Om de tillgängliga finansiella medlen efter den inledande tidsperiod som avses i punkt 1 underskrider den målnivå
som fastställs i den punkten ska de regelbundna bidrag som tagits upp i enlighet med artikel 103 återupptas till dess att
målnivån uppnås. Efter det att målnivån initialt har uppnåtts och de tillgängliga finansiella medlen därefter har minskats
till mindre än två tredjedelar av målnivån ska de bidragen uppgå till en nivå som gör det möjligt att uppnå målnivån
inom sex år.
Vid fastställandet av det regelbundna bidraget ska vederbörlig hänsyn tas till fasen i konjunkturcykeln och till den
påverkan som procykliska bidrag kan ha när de årliga bidragen fastställs inom ramen för denna punkt.
4. EBA ska senast den 31 oktober 2016 överlämna en rapport till kommissionen med rekommendationer om den
lämpliga referenspunkten för fastställande av målnivån för ett finansieringsarrangemang för resolution och då särskilt
huruvida totala skulder utgör en lämpligare utgångspunkt än garanterade insättningar.
5. Med utgångspunkt i utfallet av den rapport som avses i punkt 4 ska kommissionen, om så är lämpligt, senast den
31 december 2016 överlämna ett lagstiftningsförslag till Europaparlamentet och rådet om utgångspunkten för målnivån
för finansieringsarrangemang för resolution.
Artikel 103
Förhandsbidrag
1. För att kunna uppnå den målnivå som anges i artikel 102 ska medlemsstaterna säkerställa att bidrag samlas in
minst en gång per år från institut som är auktoriserade på deras territorium, inbegripet unionsfilialer.
2. Bidraget från varje institut ska vara proportionellt mot dess skulder (exklusive kapitalbas) minus garanterade insätt
ningar när de gäller de sammanlagda skulderna (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar för alla auktoriserade
institut inom medlemsstatens territorium.
De bidragen ska justeras i förhållande till institutens riskprofil, i enlighet med det kriterium som antas enligt punkt 7.
3. De tillgängliga finansiella medel som ska tas i beaktande för att uppnå den målnivå som anges i artikel 102 får
omfatta oåterkalleliga betalningsåtaganden, med vederbörlig säkerhet i form av lågrisktillgångar som inte är belastade av
tredje parts inteckningar och som står till fritt förfogande samt är öronmärkta uteslutande för användning av resolutions
myndigheterna för de ändamål som anges i artikel 101.1. Andelen icke indrivningsbara betalningsåtaganden ska inte vara
högre än 30 % av de totala bidrag som tagits upp i enlighet med den här artikeln.
4. Medlemsstaterna ska se till att skyldigheten att betala de bidrag som anges i denna artikel är bindande enligt
nationell rätt, och att förfallande bidrag betalas helt.
SV
L 173/326
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1664
SOU 2014:52
Bilaga 5
Medlemsstaterna ska upprätta lämpliga krav på tillsyn, registrering redovisning, rapportering och andra krav för att
säkerställa att bidrag som förfallit till betalning betalas helt. Medlemsstaterna ska säkerställa åtgärder för ändamålsenlig
kontroll av huruvida bidrag har betalats korrekt. Medlemsstaterna ska säkerställa bestämmelser för att förebygga und
andragande, flykt och missbruk.
5. De belopp som samlas in i enlighet med den här artikeln ska enbart användas för de syften som anges i
artikel 101.1.
6. Med förbehåll för artiklarna 37, 38, 40, 41 och 42 får de belopp som mottagits från institutet under resolution eller
broinstitutet, räntan och andra vinstmedel för investeringar samt alla andra vinstmedel gagna finansieringsarrangemangen.
7. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 115 för att specificera begreppet
bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil enligt vad som avses i punkt 2, i den här artikeln med hänsyn till
följande:
a) Institutets riskexponering, bland annat omfattningen av dess handel, dess exponeringar utanför balansräkningen och
dess skuldsättningsnivå.
b) Stabiliteten och variationen i företagets finansieringskällor och obelastade och höglikvida tillgångar.
c) Institutets finansiella situation.
d) Sannolikheten för att en ordnad resolution av institutet inleds.
e) Omfattningen av tidigare extraordinärt offentligt finansiellt stöd till institutet.
f) Komplexiteten i institutets struktur och möjligheten till dess resolution.
g) Institutets betydelse för stabiliteten i det finansiella systemet eller ekonomin i en eller flera av unionens medlemsstater.
h) Att institutet ingår i ett institutionellt skyddssystem.
8. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 115 för att specificera
a) den registrering, redovisning, de rapporteringskrav och andra krav som anges i punkt 4 med syfte att säkerställa att
bidragen faktiskt betalas,
b) de åtgärder som anges i punkt 4 för att säkerställa ändamålsenlig kontroll av huruvida bidragen har betalats korrekt.
Artikel 104
Extraordinära efterhandsbidrag
1. Om de medel som tagits upp inte räcker för att täcka förlusterna, kostnaderna eller andra utgifter som uppstår
genom användningen av finansieringsarrangemangen, ska medlemsstaterna säkerställa att extraordinära efterhandsbidrag
tagits upp från institut inom deras territorium, för att täcka de supplementära beloppen. De extraordinära efterhands
bidragen ska fördelas mellan institut i enlighet med de regler som fastställs i artikel 103.2.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/327
1665
SOU 2014:52
Bilaga 5
Extraordinära efterhandsbidrag får inte vara högre än tre gånger det årliga beloppet för bidrag som fastställs i enlighet
med artikel 103.
2. Artikel 103.4–103.8 ska tillämpas på bidrag som tas upp enligt den här artikeln.
3. Resolutionsmyndigheten får helt eller delvis skjuta upp ett instituts betalning av extraordinärt efterhandsbidrag till
finansieringsarrangemanget för resolution om betalningen av de bidragen skulle äventyra institutets likviditet eller solvens.
Ett sådant uppskjutande ska beviljas på högst sex månader men får förlängas på begäran av institutet. Bidrag som skjutits
upp enligt denna punkt ska betalas då sådan betalning inte längre äventyrar institutets likviditet eller solvens.
4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 115 för att fastställa de omständigheter
och villkor under vilka ett instituts betalning av bidrag tillfälligt kan skjutas upp enligt punkt 3 i den här artikeln.
Artikel 105
Alternativa finansieringssätt
Medlemsstaterna ska se till att finansieringsarrangemang under deras jurisdiktion har möjlighet att ta upp offentliga lån
eller andra former av stöd från institut, finansinstitut eller andra tredje parter, i händelse att beloppen som tas upp i
enlighet med artikel 103 inte är tillräckliga för att täcka förlusterna, kostnaderna eller andra utgifter som uppstår genom
användningen av finansieringsarrangemangen, och de extraordinära efterhandsbidragen enligt artikel 104 inte omedelbart
är tillgängliga eller tillräckliga.
Artikel 106
Lån mellan finansieringsarrangemang
1. Medlemsstaterna ska se till att finansieringsarrangemang under deras jurisdiktion får begära att få låna från alla
andra finansieringsarrangemang inom unionen, i händelse att
a) beloppen som tagits upp enligt artikel 103 inte är tillräckliga för att täcka förlusterna, kostnaderna eller andra utgifter
som uppstår genom användningen av finansieringsarrangemangen,
b) sådana extraordinära efterhandsbidrag som regleras i artikel 104 inte är omedelbart tillgängliga, och
c) alternativa finansieringsarrangemang enligt artikel 105 inte är omedelbart tillgängliga på rimliga villkor.
2. Medlemsstaterna ska se till att finansieringsarrangemang under deras jurisdiktion har befogenhet att låna ut till
andra finansieringsarrangemang inom unionen under de omständigheter som specificeras i punkt 1.
3. Efter en begäran enligt punkt 1 ska vart och ett av de övriga finansieringsarrangemangen i unionen besluta om de
ska låna ut till det finansieringsarrangemang som lämnat begäran. Medlemsstaterna får kräva att det beslutet fattas efter
samråd med, eller med samtycke från, det behöriga ministeriet eller regeringen. Beslutet ska fattas med vederbörlig
skyndsamhet.
4. Ränta, återbetalningsperiod och andra villkor för lånen ska fastställas mellan det upplånande finansieringsarrange
manget och de övriga finansieringsarrangemang som beslutat att delta. Lånen från varje deltagande finansieringsarran
gemang ska ha samma ränta, återbetalningsperiod och andra villkor såvida inte alla deltagande finansieringsarrangemang
enas om något annat.
SV
L 173/328
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1666
SOU 2014:52
Bilaga 5
5. Det belopp som lånas ut av varje deltagande finansieringsarrangemang för resolution ska vara proportionellt mot de
garanterade insättningarna i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution, med avseende på de totala
garanterade insättningarna i medlemsstaterna för deltagande finansieringsarrangemang för resolution. De bidragssatserna
får varieras genom överenskommelse mellan alla deltagande finansieringsarrangemang.
6. Ett utestående lån till en annan medlemsstats finansieringsarrangemang för resolution enligt denna artikel ska
behandlas som en tillgång för det finansieringsarrangemang för resolution som tillhandahöll lånet och får räknas in i
målnivån för det finansieringsarrangemanget.
Artikel 107
Nationella finansieringsarrangemangs ömsesidighet vid en koncernresolution
1. Medlemsstaterna ska, vid en koncernresolution som avses i artiklarna 91 eller 92, säkerställa att det nationella
finansieringsarrangemanget för varje institut som är en del av en koncern bidrar till finansieringen av koncernresolutionen
i enlighet med denna artikel.
2. Vid tillämpningen av punkt 1 ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med resolutionsmyndig
heten för instituten som är en del av koncernen, om nödvändigt före någon resolutionsåtgärd vidtas, föreslå en finan
sieringsplan som del av koncernresolutionsordningen enligt artiklarna 91 och 92.
Finansieringsplanen ska godkännas i enlighet med beslutsförfarandet som avses i artiklarna 91 och 92.
3. Finansieringsplanen ska innehålla följande:
a) En värdering i enlighet med artikel 36 avseende de berörda koncernenheterna.
b) De förluster som ska redovisas av varje berörd koncernenhet vid den tidpunkt då resolutionsverktygen används.
c) För varje berörd koncernenhet, de förluster som skulle drabba varje klass av aktieägare och borgenärer.
d) Bidrag som insättningsgarantisystemen skulle vara skyldiga att lämna i enlighet med artikel 109.1.
e) Det totala bidraget genom finansieringsarrangemang för resolution och syftet med och formen för bidraget.
f) Grunden för beräkning av det belopp som varje nationellt finansieringsarrangemang i de medlemsstater där berörda
koncernenheter är belägna, är skyldigt att bidra med till finansieringen av koncernresolutionen för att bygga upp det
totala bidrag som avses i led e.
g) Det belopp som det nationella finansieringsarrangemanget för varje berörd koncernenhet är skyldigt att bidra med till
finansieringen av koncernresolutionen och formen för de bidragen.
h) Det lånebelopp som finansieringsarrangemangen i de medlemsstater där de berörda koncernenheterna är belägna
kommer att ta upp från institut, finansinstitut och övriga tredje parter enligt artikel 105.
i) Tidsramen för användningen av finansieringsarrangemangen i de medlemsstater där berörda koncernenheter är be
lägna, vilken bör vara möjlig att förlänga vid behov.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/329
1667
SOU 2014:52
Bilaga 5
4. Grunden för fördelningen av det bidrag som avses i punkt 3 e ska överensstämma med punkt 5 i den här artikeln
och med principerna i koncernresolutionsplanen i enlighet med artikel 12.3 f, såvida inte någonting annat överenskoms i
finansieringsplanen.
5. Såvida inte någonting annat överenskoms i finansieringsplanen ska beräkningsgrunden för bidraget från varje
nationellt finansieringsarrangemang särskilt beakta
a) den andel av koncernens riskvägda tillgångar som innehas av institut och enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d
som är etablerade i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution,
b) den andel av koncernens tillgångar som innehas av institut och enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d som är
etablerade i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution,
c) andelen förluster som har orsakat behovet av koncernresolution och som härrör från koncernenheter under tillsyn av
behöriga myndigheter i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution, och
d) andelen medel i finansieringsarrangemangen för resolution som enligt finansieringsplanen förväntas användas för att
direkt gagna koncernenheter som är etablerade i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution.
6. Medlemsstaterna ska i förväg fastställa regler och förfaranden för att säkerställa att varje nationellt finansierings
arrangemang kan verkställa sitt bidrag till finansieringen av koncernresolutionen omedelbart utan att det påverkar till
lämpningen av punkt 2.
7. Medlemsstaterna ska vid tillämpning av den här artikeln säkerställa att koncernfinansieringsarrangemang enligt de
villkor som anges i artikel 105 har rätt till offentliga lån eller andra former av stöd från institut, finansinstitut eller andra
tredje parter.
8. Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella finansieringsarrangemang under deras jurisdiktion får garantera alla
lån som avtalats av koncernfinansieringsarrangemanget i enlighet med punkt 7.
9. Medlemsstaterna ska säkerställa att alla eventuella inkomster eller förmåner som uppstår i samband med använd
ningen av koncernfinansieringsarrangemangen tilldelas nationella finansieringsarrangemang i enlighet med deras bidrag
till finansieringen av resolutionen enligt punkt 2.
Artikel 108
Insättningarnas rangordning vid insolvens
Medlemsstaterna ska säkerställa följande i nationell rätt som reglerar normala insolvensförfaranden:
a) Att följande ges samma prioritet, som är högre än den prioritet som ges fordringar från vanliga oprioriterade
borgenärer utan säkerhet:
i) den del av kvalificerade insättningar från fysiska personer och mikroföretag samt små och medelstora företag som
överstiger den täckningsnivå som avses i artikel 6 i direktiv 2014/49/EU,
ii) insättningar som skulle utgöra kvalificerade insättningar från fysiska personer, mikroföretag och små och medels
tora företag om de inte hade gjorts genom filialer belägna utanför unionen av institut som är etablerade inom
unionen.
SV
L 173/330
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1668
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Att följande ges samma prioritet, som är högre än den prioritet som ges enligt led a:
i) garanterade insättningar,
ii) insättningsgarantiordningar som ersätter rättigheterna och skyldigheterna för garanterade insättare vid insolvens.
Artikel 109
Användning av insättningsgarantisystem vid resolution
1. I fall då resolutionsmyndigheterna vidtar resolutionsåtgärder, och förutsatt att den åtgärden säkerställer att insättare
fortsätter att ha tillgång till sina tillgodohavanden, ska medlemsstaterna säkerställa att det insättningsgarantisystem till
vilket institutet hör är ansvarigt för följande:
a) När skuldnedskrivningsverktyget används, det belopp med vilket insättningar som omfattas av garantin skulle ha
skrivits ned för att absorbera förlusterna i institutet enligt artikel 46.1 a om garanterade insättningar hade omfattats av
skuldnedskrivning och skrivits ned i samma utsträckning som borgenärer på samma prioritetsnivå enligt nationell rätt
som reglerar normala insolvensförfaranden.
b) När ett eller flera andra resolutionsverktyg än skuldnedskrivningsverktyg används, beloppet för förluster som garan
terade insättare skulle ha drabbats av om de skulle ha drabbats av förluster i proportion till de förluster som
borgenärer på samma prioritetsnivå enligt nationell rätt som reglerar normala insolvensförfaranden.
Insättningsgarantisystemets ansvar ska inte i något fall vara större än beloppet för förluster som det hade varit tvunget att
stå för om institutet hade avvecklats under normala insolvensförfaranden.
När skuldnedskrivningsinstrumentet används ska insättningsgarantisystemet inte omfattas av någon skyldighet att lämna
bidrag till kostnaderna för att återkapitalisera institutet eller broinstitutet enligt artikel 46.1 b.
I de fall där det fastställs vid en värdering enligt artikel 74 att insättningsgarantisystemets bidrag till resolution var större
än de nettoförluster som det skulle ha drabbats av om institutet avvecklats under normala insolvensförfaranden, ska
insättningsgarantisystemet ha rätt att få mellanskillnaden betald från finansieringsarrangemang för resolution i enlighet
med artikel 75.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att fastställandet av beloppet för vilket insättningsgarantisystemet är ansvarigt i
enlighet med punkt 1 i den här artikeln överensstämmer med villkoren som avses i artikel 36.
3. Bidraget från insättningsgarantisystemet vid tillämpningen av punkt 1 ska göras kontant.
4. I fall då kvalificerade insättningar hos ett institut under resolution överförs till en annan enhet genom försäljning av
försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget, har insättarna inga fordringar enligt direktiv 2014/49/EU, mot insätt
ningsgarantisystemet vad gäller någon av deras depositioner hos institutet under resolution som inte har överförts,
förutsatt att kapitalbasen som överförs motsvarar eller överskrider den aggregerade garantinivån i artikel 6 i direktiv
2014/49/EU.
5.
Utan hinder av punkterna 1–4, om de tillgängliga medlen inom ett insättningsgarantisystem används för dess syften,
och därefter minskas till mindre än två tredjedelar av målnivån för insättningsgarantisystemen, ska det regelbundna
bidraget till insättningsgarantisystemen uppgå till en nivå som gör det möjligt att uppnå målnivån inom sex år.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/331
1669
SOU 2014:52
Bilaga 5
Ett insättningsgarantisystems ansvar ska inte under några omständigheter överskrida ett belopp som motsvarar 50 % av
dess målnivå enligt artikel 10 i direktiv 2014/49/EU. Medlemsstaterna får med beaktande av särdragen för deras
nationella banksektor fastställa en andel som inte överstiger 50 %.
Under inga omständigheter ska insättningsgarantisystemets deltagande enligt detta direktiv överskrida de förluster det
skulle ha gjort vid en avveckling under normala insolvensförfaranden.
AVDELNING VIII
SANKTIONER
Artikel 110
Administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder
1. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar deras rätt att föreskriva och ålägga straffrättsliga påföljder, fastställa
regler för administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som ska tillämpas när de nationella bestämmelser
som antagits vid införlivandet av detta direktiv inte har uppfyllts, och vidta alla åtgärder som krävs för att se till att de
genomförs. Om medlemsstaterna beslutar att inte fastställa regler för administrativa sanktioner vid överträdelser som
omfattas av nationell straffrätt, ska de informera kommissionen om de relevanta straffrättsliga reglerna. De administrativa
sanktionerna och de andra administrativa åtgärderna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att administrativa sanktioner, i fall där de skyldigheter som avses i punkt 1 gäller för
institut, finansinstitut och moderföretag inom unionen, kan tillämpas vid en överträdelse, om inte annat följer enligt de
villkor som föreskrivs i nationell rätt, på ledamöterna i ledningsorganet, och andra fysiska personer som enligt nationell
rätt är ansvariga för överträdelsen.
3. Befogenheterna att utdöma administrativa sanktioner som avses i detta direktiv ska tillfalla resolutionsmyndighe
terna eller, om det är en annan myndighet, behöriga myndigheter, beroende på typ av överträdelse. Resolutionsmyndig
heter och berörda myndigheter ska ha alla befogenheter att samla information och alla de tillsyns- och utrednings
befogenheter som de behöver för att utföra sina respektive uppgifter. När resolutionsmyndigheterna och de behöriga
myndigheterna utövar sina befogenheter att utdöma sanktionerna ska de fungera i nära samarbete för att se till att de
administrativa sanktionerna eller de andra administrativa åtgärderna ger önskat resultat, och de ska samordna sina
åtgärder när de hanterar gränsöverskridande fall.
4. Resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna ska utöva sina administrativa befogenheter att utdöma
sanktioner i enlighet med detta direktiv och nationell rätt på något av följande sätt:
a) Direkt.
b) I samarbete med andra myndigheter.
c) På eget ansvar genom delegering till sådana myndigheter.
d) Genom hänvändelse till de behöriga rättsliga myndigheterna.
Artikel 111
Särskilda bestämmelser
1. Medlemsstaterna ska se till att det i deras lagar och andra författningar föreskrivs sanktioner och andra administ
rativa åtgärder för åtminstone följande situationer:
a) Underlåtenhet att utforma, upprätthålla eller uppdatera återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner, i över
trädelse mot artiklarna 5 eller 7.
SV
L 173/332
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1670
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Underlåtenhet att underrätta den behöriga myndigheten om en avsikt att ge finansiellt stöd inom koncernerna, i
överträdelse mot artikel 25.
c) Underlåtenhet att tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter för utarbetandet av resolutionsplaner, i överträdelse mot
artikel 11.
d) Underlåtenhet av ett instituts ledningsorgan eller ledningsorganet för en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d att
underrätta den behöriga myndigheten när institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d kommit eller
sannolikt kommer att fallera, i överträdelse mot artikel 81.1.
2. Medlemsstaterna ska se till att de administrativa sanktionerna och andra administrativa åtgärder som kan tillämpas i
de fall som avses i punkt 1 åtminstone inbegriper följande:
a) Ett offentlig uttalande som fastställer ansvariga fysiska personer, institut, finansiella institut, moderföretag inom
unionen eller andra juridiska personer och överträdelsens karaktär.
b) Ett föreläggande enligt vilken det krävs att den ansvariga fysiska eller juridiska personen upphör med sitt agerande och
inte upprepar detta.
c) Ett tillfälligt förbud för en ledamot av institutets ledningsorgan eller ledningsorganet för den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c, eller d eller annan fysisk person som hålls ansvarig att utöva uppdrag i institut eller sådana enheter
som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
d) I fråga om en juridisk person, administrativa avgifter på upp till 10 % av den juridiska personens totala årliga
nettoomsättning under det föregående räkenskapsåret. I fall där den juridiska personen är ett dotterföretag till ett
moderföretag, ska den relevanta omsättningen vara den omsättning som följer av de konsoliderade räkenskaperna för
det sista moderföretaget under det föregående räkenskapsåret.
e) I fråga om en fysisk person, administrativa avgifter på upp till 5 000 000 EUR eller, i medlemsstater där den officiella
valutan inte är euro, motsvarande värde i nationell valuta den 2 juli 2014.
f) Administrativa avgifter på upp till två gånger beloppet för den vinst som har erhållits genom överträdelsen, i fall där
den vinsten kan fastställas.
Artikel 112
Offentliggörande av administrativa sanktioner
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna på sin officiella webbplats
åtminstone offentliggör varje administrativ sanktion som har ålagts av dem till följd av överträdelser av de nationella
bestämmelser för att införliva detta direktiv när sådana sanktioner inte har överklagats eller möjligheterna till omprövning
har uttömts. Sådant offentliggörande ska göras utan onödigt dröjsmål, efter det att den fysiska eller juridiska personen har
underrättats om denna sanktion, inklusive information om överträdelsens typ och karaktär samt om identiteten på den
fysiska eller juridiska person som sanktionen gäller.
Om medlemsstaterna tillåter offentliggörande av sanktioner som kan överklagas, ska resolutionsmyndigheterna och de
behöriga myndigheterna utan otillbörligt dröjsmål på sin officiella webbplats offentliggöra information om överklagandets
status, och om resultatet av detta.
2. Resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter ska offentliggöra sanktioner som ålagts av dem på anonym
grund, på ett sätt som är förenligt med nationell rätt, under någon av följande omständigheter:
a) Om sanktionen har ålagts en fysisk person och ett offentliggörande av personuppgifter visar sig vara oproportionerligt
genom en obligatorisk förhandsbedömning av proportionaliteten i ett sådant offentliggörande.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/333
1671
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Om ett offentliggörande skulle utgöra ett hot mot de finansiella marknadernas stabilitet eller äventyra en pågående
brottsutredning.
c) Om ett offentliggörande skulle orsaka, i den mån det kan fastställas, oproportionerlig skada för institut eller sådana
enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller berörda fysiska personer.
Alternativt får i sådana fall offentliggörandet av de berörda uppgifterna skjutas upp under en rimlig tidsperiod om det
förväntas att skälen till att sanktionerna offentliggörs på anonym grund inte längre kommer att föreligga efter denna
tidsperiod.
3. Resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna ska säkerställa att alla offentliggöranden som görs i
enlighet med denna artikel finns kvar på deras officiella webbplats i minst fem år. Personuppgifter som ingår i den
offentliggjorda informationen ska endast ligga kvar på resolutionsmyndighetens eller den behöriga myndighetens officiella
webbplats under den tidsperiod som är nödvändig i överensstämmelse med tillämpliga regler om uppgiftsskydd.
4. Senast den 3 juli 2016 ska EBA lägga fram en rapport för kommissionen om medlemsstaternas offentliggörande av
sanktioner på anonym grund enligt punkt 2 och, särskilt om det har funnits betydande skillnader mellan medlemsstaterna
i det avseendet. Den rapporten ska även behandla alla betydande skillnader i varaktigheten av offentliggörandet av
sanktioner i enlighet med medlemsstaternas nationella rätt om offentliggörande av sanktioner.
Artikel 113
EBA:s upprätthållande av en central databas
1. Om inte annat följer av konfidentialitetskravet enligt artikel 84, ska resolutionsmyndigheter och behöriga myndig
heter informera EBA om alla administrativa sanktioner som åläggs av dem enligt artikel 111 samt om överklagandets
status och resultatet av detta. EBA ska upprätthålla en central databas över sanktioner som rapporteras där syftet endast är
utbyte av information mellan resolutionsmyndigheter och som ska vara tillgänglig endast för resolutionsmyndigheter och
uppdateras på grundval av den information som dessa lämnar. EBA ska upprätthålla en central databas över sanktioner
som rapporteras där syftet endast är utbyte av information mellan behöriga myndigheter och som ska vara tillgänglig
endast för behöriga myndigheter och uppdateras på grundval av den information som lämnas av dessa.
2. EBA ska upprätthålla en webbplats med länkar till varje resolutionsmyndighets offentliggörande av sanktioner och
varje behörig myndighets offentliggörande av sanktioner enligt artikel 112 och ange den period under vilken varje
medlemsstat offentliggör sanktioner.
Artikel 114
Verkningsfull tillämpning av sanktioner och de behöriga myndigheternas och resolutionsmyndigheternas
utövande av befogenheterna att utdöma sanktioner
Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna när de fastställer typen av
administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder och nivån på administrativa avgifter tar hänsyn till alla
relevanta omständigheter, inbegripet, i förekommande fall, följande:
a) Överträdelsens allvar och varaktighet.
b) Den ansvariga fysiska eller juridiska personens grad av ansvar.
c) Den ansvariga fysiska eller juridiska personens finansiella ställning, som den indikeras genom exempelvis den ansvariga
juridiska personens totala årliga omsättning eller den ansvariga fysiska personens årsinkomst.
d) Beloppet av de vinster som gjorts eller de förluster som undvikits av den ansvariga fysiska eller juridiska personen, i
den mån detta kan fastställas.
SV
L 173/334
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1672
SOU 2014:52
Bilaga 5
e) De förluster för tredjeparter som har orsakats av överträdelsen, i den mån detta kan fastställas.
f) Den ansvariga fysiska eller juridiska personens vilja att samarbeta med den behöriga myndigheten och resolutions
myndigheten.
g) Tidigare överträdelser som den ansvariga fysiska eller juridiska personen har gjort sig skyldig till.
h) Överträdelsens eventuella konsekvenser för det finansiella systemet.
AVDELNING IX
VERKSTÄLLANDE BEFOGENHETER
Artikel 115
Utövande av delegeringen
1.
Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.
2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 2 andra stycket, artiklarna 44.11, 76.4, artikel 103.7
och 103.8 och artikel 104.4 ska ges till kommissionen tills vidare från och med den 2 juli 2014.
3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 2 andra stycket, artiklarna 44.11, 76.4, 103.7 och 103.8 samt
104.4 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av
den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska
unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som
redan har trätt i kraft.
4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
5. En delegerad akt som antas enligt artikel 2 andra stycket, artiklarna 44.11, 76.4, 103.7 och 103.8 eller 104.4 ska
träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom tre
månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före
utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas
med tre månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.
6. Kommissionen ska inte anta delegerade akter om Europaparlamentets granskningstid på grund av ett uppehåll
reduceras till mindre än fem månader inräknat förlängningen.
AVDELNING X
ÄNDRINGAR AV DIREKTIV 82/891/EEG, 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU,
2012/30/EU OCH 2013/36/EU OCH AV FÖRORDNING (EU) nr 1093/2010 OCH (EU) nr 648/2012
Artikel 116
Ändring av direktiv 82/891/EEG
Artikel 1.4 i direktiv 82/891/EEG ska ersättas med följande:
”4. Artikel 1.2, 1.3 och 1.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU (*) ska tillämpas.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU av den 5 april 2011 om gränsöverskridande fusioner av bolag
med begränsat ansvar (EUT L 110, 29.4.2011, s. 1).”
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/335
1673
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 117
Ändringar av direktiv 2001/24/EG
Direktiv 2001/24/EG ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 1 ska följande punkter läggas till:
”3. Detta direktiv ska även gälla för värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.2 i Europaparlamentets och
rådets förordning (EU) nr 575/2013 (*) och deras filialer som är belägna i andra medlemsstater än de där värdepap
persföretagen har sitt huvudkontor.
4. Vid tillämpning av de resolutionsverktyg och utövande av de resolutionsbefogenheter som fastställs i Europa
parlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (**) ska det här direktivet även gälla för finansiella institut, företag och
moderföretag som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/59/EU.
5. Artiklarna 4 och 7 i det här direktivet ska inte tillämpas när artikel 75 i direktiv 2014/59/EU tillämpas.
6. Artikel 33 i det här direktivet ska inte tillämpas när artikel 84 i direktiv 2014/59/EU tillämpas.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kredit
institut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).
(**) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för åter
hämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG
och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
2. Artikel 2 ska ersättas med följande:
”Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv avses med
— hemmedlemsstat: hemmedlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1.43 i förordning (EU) nr 575/2013,
— värdmedlemsstat: värdmedlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1.44 i förordning (EU) nr 575/2013,
— filial: filial enligt definitionen i artikel 4.1.17 i förordning (EU) nr 575/2013,
— behörig myndighet: behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i förordning (EU) nr 575/2013, eller en
resolutionsmyndighet i den mening som avses i artikel 2.1.18 i direktiv 2014/59/EU avseende omorganisations
åtgärder som vidtas enligt det direktivet.
SV
L 173/336
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1674
SOU 2014:52
Bilaga 5
— rekonstruktör: en person eller ett organ som utses av de administrativa eller rättsliga myndigheterna och vars
uppgift är att förvalta resolutionsåtgärder,
— administrativa eller rättsliga myndigheter: sådana administrativa eller rättsliga myndigheter i medlemsstaterna som är
behöriga i fråga om resolutionsåtgärder eller avvecklingsförfaranden,
— resolutionsåtgärder: åtgärder som är avsedda att bevara eller återställa ett kreditinstituts eller ett värdepappersföretags
finansiella situation enligt definitionen i artikel 4.1.2 i förordning (EU) nr 575/2013 och som kan påverka tredje
mans redan befintliga rättigheter, däribland åtgärder som kan komma att innebära inställande av betalningar,
uppskjutande av verkställighetsåtgärder eller nedskrivning av fordringar; de åtgärderna omfattar tillämpningen av
de resolutionsverktyg och utövandet av de resolutionsbefogenheter som fastställs i direktiv 2014/59/EU,
— förvaltare: en person eller ett organ som utses av de administrativa eller rättsliga myndigheterna och vars uppgift är
att förvalta ett avvecklingsförfarande,
— avvecklingsförfarande: kollektivt förfarande som inleds och kontrolleras av de administrativa eller rättsliga myndig
heterna i en medlemsstat i syfte att avyttra tillgångar under tillsyn av de myndigheter, även när förfarandet
avslutas med ackord eller annan motsvarande åtgärd,
— reglerad marknad: reglerad marknad enligt definitionen i artikel 4.1.21 i Europaparlamentets och rådets direktiv
2014/65/EU (*),
— instrument: finansiellt instrument enligt definitionen i artikel 4.1.50 b i förordning (EU) nr 575/2013,
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument
och om ändring av direktiv 2002/92/EG och direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 12.6.2014, s. 349).”
3. Artikel 25 ska ersättas med följande:
”Artikel 25
Nettningsavtal
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 68 och 71 i direktiv 2014/59/EU, ska nettningsavtal uteslutande
regleras av den avtalsrätt som är tillämplig på dessa avtal.”
4. Artikel 26 ska ersättas med följande:
”Artikel 26
Återköpsavtal
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 68 och 71 i direktiv 2014/59/EU och artikel 24 i detta direktiv, ska
återköpsavtal uteslutande regleras av den avtalsrätt som är tillämplig på sådana avtal.”
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/337
1675
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 118
Ändring av direktiv 2002/47/EG
Direktiv 2002/47/EG ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 1 ska följande punkt läggas till:
”6. Artiklarna 4–7 i detta direktiv ska inte tillämpas på någon restriktion av verkställigheten av avtal om finansiellt
säkerhetsställande eller någon restriktion av verkan av ett avtal om finansiell säkerhet, slutavräknings- eller kvittnings
bestämmelse med stöd av avdelning IV kapitel V eller VI i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*) eller
på någon restriktion med stöd av liknande befogenheter i en medlemsstats rätt för att underlätta en ordnad resolution
av en enhet som avses i punkt 2 c iv och 2 d och som är föremål för skyddsåtgärder som åtminstone är likvärdiga
med dem som fastställs i avdelning IV kapitel VII i direktiv 2013/59/EU.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
2. Artikel 9a ska ersättas med följande:
”Artikel 9a
Direktiven 2008/48/EG och 2014/59/EU
Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av direktiven 2008/48/EG och 2014/59/EU.”
Artikel 119
Ändring av direktiv 2004/25/EG
I artikel 4.5 i direktiv 2004/25/EG ska följande stycke läggas till:
”Medlemsstaterna ska säkerställa att artikel 5.1 i detta direktiv inte tillämpas om de resolutionsverktyg, resolutions
befogenheter och resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning IV i Europaparlamentets och rådets direktiv
2014/59/EU (*) används.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
Artikel 120
Ändring av direktiv 2005/56/EG
I artikel 3 i direktiv 2005/56/EG ska följande punkt läggas till:
”4. Medlemsstater ska säkerställa att detta direktiv inte tillämpas på det företag eller de företag som är föremål för
användningen av resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning IV i
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*).
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
SV
L 173/338
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1676
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 121
Ändringar av direktiv 2007/36/EG
Direktiv 2007/36/EG ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 1 ska följande punkt läggas till:
”4. Medlemsstaterna ska säkerställa att detta direktiv inte tillämpas om resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter
och resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning IV i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*)
används.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
2. I artikel 5 ska följande punkter läggas till:
”5. Medlemsstaterna ska för tillämpningen av direktiv 2014/59/EU se till att bolagsstämman, med en majoritet av
två tredjedelar av de avlagda giltiga rösterna, får besluta eller ändra bolagsordningen för att föreskriva att en kallelse till
bolagsstämma för att fatta beslut om en kapitalökning ska utfärdas med kortare varsel än vad som föreskrivs i punkt 1
i den här artikeln, förutsatt att stämman inte äger rum inom tio kalenderdagar från kallelsen och att villkoren i
artiklarna 27 eller 29 i direktiv 2014/59/EU uppfylls samt att kapitalökningen är nödvändig för att undvika de villkor
för resolution som föreskrivs i artiklarna 32 och 33 i det direktivet.
6. Vid tillämpningen av punkt 5 ska skyldigheten för varje medlemsstat att fastställa en enda tidpunkt enligt
artikel 6.3, skyldigheten att se till att en reviderad dagordning enligt artikel 6.4 finns tillgänglig i tid och skyldigheten
för varje medlemsstat att fastställa en bestämd avstämningsdag enligt artikel 7.3 inte tillämpas.”
Artikel 122
Ändring av direktiv 2011/35/EU
I artikel 1 i direktiv 2011/35/EU ska följande punkt läggas till:
”4. Medlemsstater ska säkerställa att det här direktivet inte tillämpas på det företag eller de företag som är föremål
för användningen av resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning
IV i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*).
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/339
1677
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 123
Ändring av direktiv 2012/30/EU
I artikel 45 i direktiv 2012/30/EU ska följande punkt läggas till:
”3. Medlemsstaterna ska säkerställa att artiklarna 10, 19.1, 29.1, 29.2 och 29.3, artikel 31.2 första stycket, artiklarna
33–36 och 40, 41 och 42 i det här direktivet inte tillämpas om de resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och
resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning IV i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*) används.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
Artikel 124
Ändring av direktiv 2013/36/EU
I artikel 74 i direktiv 2013/36/EU ska punkt 4 utgå.
Artikel 125
Ändring av förordning (EU) nr 1093/2010
Förordning (EU) nr 1093/2010 ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 4 ska led 2 ersättas med följande:
”2. behörig myndighet innebär
i) behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i förordning (EU) nr 575/2013 samt i den mening som avses
i direktiven 2007/64/EG och 2009/110/EG,
ii) när det gäller direktiven 2002/65/EG och 2005/60/EG, de myndigheter som har behörighet att säkerställa att
kreditinstitut och finansiella institut uppfyller kraven i de direktiven,
iii) när det gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU (*), utsedd myndighet enligt definitionen i
artikel 2.1.18 i det direktivet,
iv) när det gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (**), en resolutionsmyndighet såsom den defi
nieras i artikel 2.1.18 i det direktivet.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT
L 173, 12.6.2014, s. 149).
(**) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för åter
hämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG
och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
SV
L 173/340
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1678
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. I artikel 40.6 ska följande stycke läggas till:
”Ledamöter i tillsynsstyrelsen som avses i punkt 1 b får när frågor inom tillämpningsområdet för Europaparlamentets
och rådets direktiv 2014/59/EU behandlas, om så krävs, åtföljas av en företrädare (utan rösträtt) för resolutions
myndigheten i varje medlemsstat.”
Artikel 126
Ändring av förordning (EU) nr 648/2012
I artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 ska följande stycke läggas till:
”k) Resolutionsmyndigheter som utsetts enligt artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*).
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
AVDELNING XI
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 127
EBA:s resolutionskommitté
EBA ska inrätta en permanent intern kommitté enligt artikel 41 i förordning (EU) nr 1093/2010 i syfte att förbereda de
beslut från EBA som ska fattas i enlighet med artikel 44 i den förordningen, däribland beslut avseende förslag till tekniska
standarder för tillsyn och förslag till tekniska standarder för genomförande i samband med uppgifter som ålagts reso
lutionsmyndigheterna i enlighet med detta direktiv. I synnerhet ska EBA i enlighet med artikel 38.1 i förordning (EU)
nr 1093/2010 säkerställa att inget beslut på något sätt inkräktar på medlemsstaternas finanspolitiska ansvar. Den interna
kommittén ska bestå av de resolutionsmyndigheter som avses i artikel 3 i detta direktiv.
Vid tillämpningen av detta direktiv ska EBA samarbeta med Eiopa och Esma inom ramen för den gemensamma kommitté
för de europeiska tillsynsmyndigheterna som inrättas genom artikel 54 i förordning (EU) nr 1093/2010, förordning (EU)
nr 1094/2010 och förordning (EU) nr 1095/2010.
Vid tillämpningen av detta direktiv ska EBA säkerställa en strukturell åtskillnad mellan resolutionskommittén och andra
funktioner som avses i förordning (EU) nr 1093/2010. Resolutionskommittén ska främja utvecklingen och samordningen
av resolutionsplaner och utforma metoder för resolution av fallerande institut.
Artikel 128
Samarbete med EBA
De behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna ska samarbeta med EBA vid tillämpningen av detta direktiv, i
enlighet med förordning (EU) nr 1093/2010.
De behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna ska utan dröjsmål förse EBA med alla uppgifter som EBA
behöver för att utföra sina uppgifter i enlighet med artikel 35 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/341
1679
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 129
Granskning
Senast den 1 juni 2018 ska kommissionen se över genomförandet av detta direktiv och lämna en rapport om detta till
Europaparlamentet och rådet. Kommissionen ska särskilt göra en bedömning av följande:
a) Behovet, på grundval av den rapport från EBA som avses i artikel 4.7, av anpassningar vad gäller att minska
skillnaderna på nationell nivå.
b) Behovet, på grundval av den rapport från EBA som avses i artikel 45.19 av anpassningar vad gäller att minska
skillnaderna på nationell nivå.
c) Funktionen och effektiviteten när det gäller den roll som getts till EBA genom detta direktiv, inbegripet att svara för
medling.
Där så är lämpligt ska den rapporten åtföljas av ett lagstiftningsförslag.
Utan hinder av vad som sägs i den översyn som föreskrivs i första stycket ska kommissionen, senast den 3 juli 2017 för
att ta hänsyn till den framtida utvecklingen inom rätt avseende finansiella tjänster, uttryckligen se över tillämpningen av
artiklarna 13, 18 och 45 vad gäller EBA:s befogenhet att svara för bindande medling. Den rapporten och eventuella
åtföljande förslag ska överlämnas till Europaparlamentet och rådet.
Artikel 130
Införlivande
1. Medlemsstaterna ska senast den 31 december 2014 anta och offentliggöra de lagar, och andra författningar som är
nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.
Medlemsstaterna ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 januari 2015.
Medlemsstaterna ska dock tillämpa bestämmelser som antagits för att uppfylla avdelning IV kapitel IV avsnitt 5 senast
från och med den 1 januari 2016.
2. När en medlemsstat antar de bestämmelser som avses i punkt 1 ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv
eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje
medlemsstat själv utfärda.
3. Medlemsstaterna ska till kommissionen och EBA överlämna texterna till de centrala bestämmelser i nationell
lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 131
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 124 träder i kraft den 1 januari 2015.
SV
L 173/342
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1680
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 132
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 15 maj 2014.
På Europaparlamentets vägnar
M. SCHULZ
Ordförande
På rådets vägnar
D. KOURKOULAS
Ordförande
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/343
1681
SOU 2014:52
Bilaga 5
BILAGA
AVSNITT A
Uppgifter som ska ingå i återhämtningsplanerna
Återhämtningsplanen ska innehålla följande uppgifter:
1. En sammanfattning av huvudinslagen i planen och en sammanfattning av den totala återhämtningskapaciteten.
2. En sammanfattning av de väsentliga förändringarna för institutet sedan den senast inlämnade återhämtningsplanen.
3. En kommunikations- och informationsplan med redogörelse för hur företaget avser att hantera eventuellt negativa
marknadsreaktioner.
4. Ett antal kapital- och likviditetsåtgärder som krävs för att upprätthålla eller återställa bärkraften i institutets finansiella
ställning.
5. En uppskattning av tidsramen för att genomföra varje väsentlig del av planen.
6. En detaljerad beskrivning av alla väsentliga hinder för ett effektivt och snabbt verkställande av planen, vilket
inbegriper beaktande av följderna för resten av koncernen, kunderna och motparterna.
7. Identifiering av kritiska funktioner.
8. En detaljerad beskrivning av förfarandena för att fastställa värdet på och möjligheten att avyttra institutets centrala
affärsområden, verksamhet och tillgångar.
9. En detaljerad beskrivning av hur återhämtningsplaneringen införlivas i institutets bolagsstyrningsstruktur samt poli
tiken och förfarandena för godkännandet av återhämtningsplanen och fastställande av vilka personer i organisationen
som ska ansvara för att utarbeta och genomföra planen.
10. Arrangemang och åtgärder för att bevara eller återställa institutets kapitalbas.
11. Arrangemang och åtgärder för att säkerställa att institutet har tillräcklig tillgång till beredskapsfinansieringskällor,
däribland potentiella likvida medel, bedömning av tillgängliga säkerheter och av möjligheterna att föra över likvida
medel mellan koncernenheter och affärsområden för att garantera att institutet kan fortsätta att bedriva sin verk
samhet och fullgöra sina åtaganden när de förfaller till betalning.
12. Arrangemang och åtgärder för att minska riskerna och skuldsättningen.
13. Arrangemang och åtgärder för skuldomläggning.
14. Arrangemang och åtgärder för omstrukturering av verksamheterna.
15. Arrangemang och åtgärder som krävs för kontinuerlig tillgång till finansiella marknadernas infrastruktur.
16. Arrangemang och åtgärder som är nödvändiga för att fortlöpande upprätthålla institutets operativa verksamhet,
däribland infrastruktur och it-tjänster.
17. Förberedande åtgärder för att underlätta försäljning av tillgångar eller affärsområden med en lämplig tidsfrist för
återställandet av institutets finansiella ställning.
18. Andra styråtgärder eller strategier för att återställa den finansiella ställningen och förutse de finansiella effekterna av
dessa åtgärder och strategier.
SV
L 173/344
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1682
SOU 2014:52
Bilaga 5
19. Förberedande åtgärder som institutet vidtagit eller planerar vidta för att underlätta genomförandet av återhämtnings
planen, däribland åtgärder som är nödvändiga för att snabbt rekapitalisera institutet.
20. En ram med indikatorer som identifierar tidpunkterna för när planens olika åtgärder får vidtas.
AVSNITT B
Uppgifter som resolutionsmyndigheter får begära från institut för utarbetande och uppdatering av resolutionsplaner
Resolutionsmyndigheter får begära åtminstone följande uppgifter från institut för utarbetande och uppdatering av reso
lutionsplaner:
1. En detaljerad beskrivning av institutets organisationsstruktur, däribland en förteckning över samtliga juridiska per
soner.
2. Uppgifter om varje juridisk persons direkta ägare och andelen med och utan rösträtt.
3. Varje juridisk persons etableringsort, registreringsland, verksamhetstillstånd och ledning.
4. Översikt över institutets kritiska funktioner och centrala affärsområden, däribland betydande innehav av tillgångar
och skulder kopplade till sådan verksamhet och sådana affärsområden, redovisat per juridisk person.
5. En detaljerad beskrivning av institutets struktur och samtliga juridiska enheters skuldstruktur, indelat i åtminstone
typer av och belopp för kort- och långfristiga skulder, skulder med och utan säkerhet samt efterställda skulder.
6. Detaljerade uppgifter om institutets kvalificerade skulder.
7. Metoderna för att fastställa till vem institutet ställt säkerheter, vem som innehar säkerheten och den jurisdiktion där
säkerheten befinner sig.
8. Redogörelse för institutets och dess juridiska enheters exponeringar utanför balansräkningen, översikt över dess
kritiska funktioner och centrala affärsområden.
9. Institutets väsentliga säkringar, inklusive per juridisk person.
10. Fastställande av institutets största och mest kritiska motparter samt analys av hur av stora motparters fallissemang
påverkar institutets finansiella situation.
11. Varje system i vilket institutet har en siffer- eller värdemässigt betydande handelsvolym, inklusive per juridisk person,
kritisk verksamhet och centrala affärsområden.
12. Varje betalnings-, clearing- eller avvecklingssystem som institutet direkt eller indirekt ingår i, inklusive per juridisk
person, kritisk verksamhet och centrala affärsområden.
13. En detaljerad uppräkning och beskrivning av institutets centrala styrinformationssystem, däribland system för risk
hantering, redovisning, finansiell och lagstadgad rapportering, inklusive per juridisk person, kritisk verksamhet och
centrala affärsområden.
14. Uppgifter om ägarna till de system som avses i led 13, tillhörande servicenivåavtal och alla datorprogram, system
eller verksamhetstillstånd, inklusive per juridiska enheter, kritisk verksamhet och centrala affärsområden.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/345
1683
SOU 2014:52
Bilaga 5
15. Redovisning av och översikt över juridiska personer, kopplingar och ömsesidigt beroende mellan de olika juridiska
personerna, till exempel
— gemensam eller delad personal, gemensamma eller delade anläggningar och system,
— kapital-, finansierings- eller likviditetsarrangemang,
— befintlig eller villkorad kreditexponering,
— korsvisa garantiavtal, korsvisa arrangemang för säkerheter, korsvisa fallissemangsklausuler och korsvisa nettnings
avtal,
— risköverföring och back-to-back-handelsavtal, servicenivåavtal
16. Behörig myndighet och resolutionsmyndighet per juridisk person.
17. Den person i ledningsorganet som har ansvar för att tillhandahålla de uppgifter som är nödvändiga för att utarbeta
institutets resolutionsplan, samt ansvariga personer (om det rör sig om andra personer) för de olika juridiska
personerna, den kritiska verksamheten och centrala affärsområden.
18. Beskrivning av institutets arrangemang för att säkerställa att resolutionsmyndigheten vid en eventuell resolution har
tillgång till alla nödvändiga uppgifter som fastställs av resolutionsmyndigheten, för att kunna använda resolutions
verktygen och utöva resolutionsbefogenheterna.
19. Alla arrangemang som institutet och dess juridiska enheter ingått med tredjeparter och som skulle kunna sägas upp
till följd av ett beslut från myndigheten att använda ett resolutionsverktyg och i vilken mån uppsägningen skulle
kunna påverka användningen av resolutionsverktyget.
20. En beskrivning av möjliga likvida medel till stöd för resolution.
21. Uppgifter om inteckning av tillgångar, likvida tillgångar, poster utanför balansräkningen och konteringspraxis.
AVSNITT C
Aspekter att beaktas av resolutionsmyndigheten vid beaktande av möjligheterna till resolution av ett institut eller en koncern
Vid bedömning av möjligheterna till resolution av ett institut eller en koncern ska resolutionsmyndigheten beakta
följande:
Vid bedömning av möjligheterna till resolution av en koncern ska hänvisningar till ett institut anses inkludera alla institut
eller enheter som avses i artikel 1.1 c eller d inom koncernen:
1. Institutets förmåga att klarlägga centrala affärsområden och kritisk verksamhet för de juridiska personerna.
2. Graden av anpassning mellan juridiska strukturer och företagsstrukturer i förhållande till centrala affärsområden och
kritisk verksamhet.
3. I vilken mån det finns arrangemang för att tillhandahålla nödvändig personal, infrastruktur, finansiering, likviditet och
kapital för att stödja och upprätthålla centrala affärsområden och kritisk verksamhet.
4. I vilken mån serviceavtal som institutet ingått kan hävdas om institutet avvecklas.
5. I vilken mån institutets styrningsstruktur är lämplig för att hantera och säkra efterlevnaden av institutets interna
riktlinjer för servicenivåavtal.
SV
L 173/346
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1684
SOU 2014:52
Bilaga 5
6. I vilken mån institutet har ett förfarande för att föra över tjänster som tillhandahållits tredjeparter inom ramen för ett
servicenivåavtal, ifall kritiska funktioner eller centrala affärsområden skulle separeras.
7. I vilken mån det finns beredskapsplaner och åtgärder för att garantera fortsatt tillgång till betalnings- och avveck
lingssystem.
8. I vilken mån ledningsinformationssystemen garanterar att resolutionsmyndigheterna kan inhämta korrekta och full
ständiga uppgifter om centrala affärsområden och kritisk verksamhet i syfte att påskynda beslutsprocessen.
9. Ledningsinformationssystemens kapacitet att tillhandahålla uppgifter som är väsentliga för att när som helst på ett
effektivt sätt kunna försätta institutet i resolution även under mycket föränderliga förhållanden.
10. I vilken mån institutet har testat sina ledningsinformationssystem i det stresscenario som fastställts av resolutions
myndigheten.
11. I vilken mån institutet kan garantera att dess ledningsinformationssystem kommer att fortsätta att fungera för både
det berörda och det nya institutet ifall den kritiska verksamheten och centrala affärsområden avskiljs från den övriga
verksamheten och övriga affärsområden.
12. I vilken mån institutet inrättat lämpliga förfaranden för att säkerställa att resolutionsmyndigheten får nödvändiga
uppgifter för att identifiera insättare och de belopp som omfattas av insättningsgarantisystemen.
13. Ifall koncernen använder koncerninterna säkerheter – i vilken mån dessa säkerheter tillhandhålls på marknadsvillkor
och om riskhanteringssystemen för dessa säkerheter är stabila.
14. Ifall koncernen tillämpar ömsesidiga transaktioner – i vilken mån dessa transaktioner görs på marknadsvillkor och
om riskhanteringssystemen för denna transaktionsverksamhet är stabila.
15. I vilken mån användningen av koncerninterna säkerheter eller ömsesidigt bokförda transaktioner ökar spridnings
effekten inom koncernen.
16. I vilken mån koncernens juridiska struktur utgör ett hinder för att resolutionsverktygen används på grund av antalet
juridiska personer, koncernstrukturens komplexitet eller problem med att föra affärsområden till koncernenheter.
17. Institutets antal och typ av kvalificerade skulder.
18. Ifall bedömningen omfattar ett holdingföretag med blandad verksamhet – i vilken mån en resolution av koncernen
heter för det institutet eller finansiella instituten skulle få negativa konsekvenser för koncernens icke finansiella del.
19. Förekomst av och stabilitet hos servicenivåavtal.
20. Huruvida myndigheter i tredjeland har de nödvändiga resolutionsverktygen för att stödja resolutionsåtgärder från
unionens resolutionsmyndigheter, och omfattningen av samordnade åtgärder mellan unionen och myndigheter i
tredjeland.
21. Möjligheten att använda resolutionsverktyg på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen med tanke på de tillgängliga
verktygen och institutets struktur.
22. I vilken omfattning koncernstrukturen tillåter att resolutionsmyndigheten i syfte att maximera värdet på koncernen
som helhet avvecklar hela koncernen eller en eller flera av dess koncernenheter utan att orsaka en betydande direkt
eller indirekt negativ effekt på det finansiella systemet, marknadens förtroende eller ekonomin.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/347
1685
SOU 2014:52
Bilaga 5
23. De arrangemang och åtgärder genom vilka resolutionen kunde underlättas i fall där koncerner har dotterföretag som
är etablerade i olika jurisdiktioner.
24. Trovärdigheten i att använda resolutionsverktyg på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen, med tanke på eventuella
följder för borgenärer, motparter, kunder och anställda, och eventuella åtgärder som myndigheter i tredjeland kan
vidta.
25. I den mån effekterna av institutets resolution på det finansiella systemet och på finansiella marknadens förtroende
kan utvärderas tillräckligt.
26. I den mån resolutionen av institutet kan komma att ha en betydande direkt eller indirekt negativ effekt på det
finansiella systemet, marknadens förtroende eller ekonomin.
27. I den mån spridning till andra institut eller till finansiella marknaderna skulle kunna begränsas genom tillämpningen
av resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna.
28. I den mån resolutionen av institutet kunde komma att ha en betydande effekt på betalnings- och avvecklingssystem.
SV
L 173/348
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
5
Innehåll
Sammanfattning ................................................................ 27
Summary .......................................................................... 33
Författningsförslag ............................................................. 39
1 Förslag till lag om resolution .................................................. 39
2 Förslag till lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut .......................................................................... 134 3 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) .............................................................................. 137
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning ........................ 141 5 Förslag till lag om ändring i semesterlagen (1977:480) ....... 142
6 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd ................................................................... 143 7 Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) ..... 147
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar .......................................................... 148 9 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) ........ 149
10 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank .................................................................... 151 11 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker ...................................................................... 152
Innehåll SOU 2014:52
6
12 Förslag till lag om ändring av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti ................................................................... 153 13 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) ............................................................................. 157
14 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ......................................................... 158 15 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) ... 188
16 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens .................................................. 190 17 Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden......................................................... 194
18 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ...................................................... 227
1 Inledning ................................................................. 233
1.1 Kommitténs uppdrag ............................................................. 233
1.2 Kommitténs arbete ................................................................. 234 1.3 Om förutsättningarna för arbetet ......................................... 234
2 Finansiella kriser, krishantering och resolution ............ 237
2.1 Inledning ................................................................................. 237 2.2 Det finansiella systemets funktioner och känslighet ........... 237 2.2.1 En enkel skiss av det finansiella systemet: tjänster
och sårbarheter ............................................................ 238
2.3 Det finansiella systemets dynamik och risker för instabilitet ............................................................................... 242 2.3.1 Risken för bristande funktion i oroliga tider ............ 242 2.3.2 Risken för avbrott i verksamheten ............................. 243 2.3.3 Systemviktiga företag .................................................. 244 2.3.4 Externa effekter ........................................................... 246
Innehåll
7
2.4 Värnandet av finansiell stabilitet ........................................... 247 2.4.1 Reglering och tillsyn ................................................... 248 2.4.2 Krishantering .............................................................. 249 2.4.3 Moral hazard-problemet – att värna finansiell
stabilitet på sikt ........................................................... 254
3 Gällande rätt ............................................................ 257
3.1 Inledning ................................................................................. 257
3.2 Instituten och deras funktioner ............................................ 257 3.3 Närmare om innehållet i detta kapitel .................................. 259
3.4 Övergripande krav på institutens riskhantering och genomlysning. ........................................................................ 261 3.5 Kapitalkrav.............................................................................. 262 3.5.1 Kapitalbaskravet .......................................................... 262 3.5.2 Buffertkrav .................................................................. 263 3.5.3 Ett särskilt kapitalbaskrav (pelare 2-krav) ................ 264 3.6 Likviditetskraven .................................................................... 265
3.7 Tillstånd innan verksamheten påbörjas ................................ 265 3.8 Tillsyn ..................................................................................... 265 3.8.1 Allmänt ........................................................................ 265 3.8.2 Den samlade kapitalbedömningen ............................. 266 3.9 Administrativa sanktioner ..................................................... 267 3.9.1 Ingripanden vid regelöverträdelser m.m. .................. 267 3.9.2 Avveckling efter tillståndsåterkallelse ....................... 270 3.10 Några olika reaktioner på likviditets- och kapitalproblem ....................................................................... 270
3.11 Associationsrätten ................................................................. 272 3.11.1 Inledning ..................................................................... 272 3.11.2 Aktiebolagslagen ......................................................... 272 3.11.3 Bolagsorganen ............................................................. 273 3.11.4 Kapitalanskaffning i aktiebolag .................................. 275 3.11.5 Bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och
värdepappersbolag ...................................................... 282
3.11.6 Kapitalanskaffning i ekonomiska föreningar ............ 282
Innehåll SOU 2014:52
8
3.11.7 Medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar ....... 284 3.11.8 Sparbanker ................................................................... 285 3.12 Riksbankens nödkrediter ....................................................... 286
3.13 Likvidation .............................................................................. 288 3.13.1 Likvidation enligt aktiebolagslagen ............................ 288 3.13.2 Likvidation av ekonomiska föreningar ...................... 290 3.13.3 Likvidation av sparbanker ........................................... 292 3.14 Företagsrekonstruktion och konkurs ................................... 293 3.14.1 Företagsrekonstruktion .............................................. 294 3.14.2 Konkurs ....................................................................... 299 3.14.3 Förmånsrätt ................................................................. 306 3.14.4 Insättarskyddet............................................................ 307 3.14.5 Investerarskyddets inträde ......................................... 311 3.15 Unionens regler om statligt stöd ........................................... 312 3.15.1 Regleringen i stora drag .............................................. 312 3.15.2 Statligt stöd ................................................................. 312 3.15.3 Tillåtet statsstöd .......................................................... 313 3.15.4 Den rättsliga betydelsen av kommissionens
meddelanden ................................................................ 314
3.15.5 Kommissionens krismeddelanden ............................. 314 3.15.6 2013 års bankmeddelande ........................................... 317 3.15.7 Omstruktureringsstöd genom rekapitalisering och övertagande av värdeminskade tillgångar ........... 318 3.15.8 Kommissionens bedömning av statsstödsärenden.... 327
4 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag ................................................... 329
4.1 Inledning ................................................................................. 329
4.2 En översikt av resolutionsdirektivet ..................................... 329 4.3 Generellt om införlivande av direktiv och andra EUnormer ..................................................................................... 334 4.3.1 Kompletterande rättsakter ......................................... 334 4.3.2 Harmoniseringsnivån .................................................. 336 4.3.3 Sammanfattande kommentarer .................................. 337
Innehåll
9
4.4 Om förslaget till införlivande ................................................ 337 4.4.1 Kommitténs utgångspunkter ..................................... 337 4.4.2 Lagstiftningsåtgärder .................................................. 341 4.4.3 Skiljelinjen mellan tillsyn,
resolutionsförberedelser och resolution ................... 342
4.5 Kort om resolution i praktiken och vägval i införlivandet ........................................................................... 344 4.5.1 Ändamålen med resolution ........................................ 345 4.5.2 När kan resolution inledas? ....................................... 346 4.5.3 Generellt om genomförandet av resolution .............. 347 4.5.4 Resolutionsåtgärdernas företräde .............................. 347 4.5.5 Kontrolltagande .......................................................... 348 4.5.6 Rådrum, kontinuitet och andra kompletterande
åtgärder ........................................................................ 348
4.5.7 Åtgärder för att rekonstruera eller avveckla ............. 349 4.5.8 Skyddet för ägare och borgenärer .............................. 354 4.5.9 Resolutionsreserven.................................................... 354 4.5.10 En ny lag om förebyggande statligt stöd................... 355 4.6 Avslutande reflektioner ......................................................... 356
5 Definitioner ............................................................. 357
5.1 Inledning ................................................................................. 357 5.2 Krisavvärjande initiativ och åtgärder .................................... 358
5.3 Krishanteringsåtgärder .......................................................... 361 5.4 Normala insolvensförfaranden och avveckling .................... 366
5.5 Kritiska verksamheter och kärnaffärsområden .................... 367 5.6 Vilka företag ska omfattas av regleringen ............................. 371
5.7 Gruppbaserad tillsyn .............................................................. 384 5.8 Filialer ..................................................................................... 386
5.9 Inblandande myndigheter ...................................................... 388 5.10 Tillsynskollegier och resolutionskollegier ............................ 391
5.11 Tredjelandsrelaterade definitioner ........................................ 392
Innehåll SOU 2014:52
10
5.12 Kapitaltäckningsrelaterade definitioner och kvalificerade 5.13 Statsstödsrelaterade definitioner ........................................... 398
5.14 Insättningsgarantin och investerarskyddet ........................... 399 5.15 Ledningsorgan och verkställande ledning ............................. 403
5.16 Övriga definitioner ................................................................. 405
6 Resolutionsändamålen .............................................. 407
6.1 Inledning ................................................................................. 407
6.2 Ändamålen med resolution .................................................... 407
7 Förutsättningar för beslut om resolution ...................... 421
7.1 Inledning ................................................................................. 421
7.2 Förutsättningar för resolution ............................................... 422 7.3 Beslut om resolution av ett institut ....................................... 437
7.4 Beslut om resolution av koncernföretag ............................... 442 7.5 Beslut om resolution i en gränsöverskridande koncern ....... 448 7.5.1 Processen när ett dotterföretag i en finansiell
koncern fallerar ........................................................... 449
7.5.2 Resolution på koncernivå ........................................... 456 7.6 Företagens och Finansinspektionens underrättelsekrav ...... 458
7.7 Resolutionsmyndighetens underrättelsekrav ....................... 461
8 Generellt om genomförandet av resolution ................... 465
8.1 Inledning ................................................................................. 465
8.2 Resolutionslagens verkan ....................................................... 465 8.3 Proportionalitet ...................................................................... 468
8.4 Val av resolutionsåtgärder ...................................................... 470 8.5 Relationen mellan de olika ändamålen .................................. 473
Innehåll
11
8.6 Att undvika värdeförstörelse och minimera resolutionskostnader ............................................................. 474 8.7 Att behålla prioritetsordningen ............................................ 476
8.8 Ingen ägare eller borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än om resolution inletts ............................................... 481 8.9 Relationen mellan resolution, konkurs och likvidation....... 484 8.9.1 Om avveckling av företaget under resolution ........... 484 8.9.2 Relationen till konkurs och likvidation utanför
resolution .................................................................... 487
8.10 Fordringar som uppkommer efter resolutionsbeslutet ....... 490
8.11 Resolutionsmyndighetens rätt till ersättning ....................... 492 8.12 Statsstödsreglerna .................................................................. 494
8.13 Särskilda hänsyn vid resolution av ett koncernföretag ........ 495 8.14 Resolution och de anställda i företaget ................................. 496
8.15 Resolution och den arbetsrättsliga regleringen .................... 497 8.16 Garanterade insättare ska skyddas helt ................................. 499
8.17 Resolutionens avslutande ...................................................... 499 8.18 Undantag från vissa bestämmelser i EU-direktiv ................ 501 8.18.1 Undantag från bestämmelser i vissa av
bolagsdirektiven .......................................................... 501
8.18.2 Undantag från vissa bestämmelser i winding updirektivet ..................................................................... 502 8.18.3 Undantag från vissa bestämmelser i säkerhetsdirektivet ...................................................... 504
9 Kontroll och styrning av ett företag under resolution .... 507
9.1 Kontrolltagande ..................................................................... 508 9.2 Om ledningen i företag under resolution ............................. 514 9.2.1 Ledningen ska ersättas ................................................ 514
Innehåll SOU 2014:52
12
9.3 Om ledningens skyldigheter att bistå resolutionsmyndigheten ........................................................ 516 9.4 Särskild förvaltare ................................................................... 518
10 Rådrum och kontinuitet ............................................. 525
10.1 Inledning ................................................................................. 525 10.2 Hinder mot exekutiva åtgärder och vilandeförklaring av rättsprocesser .......................................................................... 526
10.4 Förändra avtalsvillkor i existerande skulder ......................... 534 10.5 Rådrum .................................................................................... 536 10.5.1 Inledning ...................................................................... 536 10.5.2 Befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av
vissa förpliktelser ........................................................ 537
10.5.3 Befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter ................................................ 542 10.5.4 Befogenhet att tillfälligt förbjuda utövande av vissa avtalsrättigheter .................................................. 547 10.6 Kontinuitet ............................................................................. 555
10.7 Några resolutionsåtgärder ..................................................... 559 10.7.1 Kompletterande befogenheter ................................... 559 10.7.2 Befogenhet att kräva information .............................. 565
11 Åtgärder mot ägare ................................................... 569
11.1 Inledning ................................................................................. 569
11.2 Aktier och andra andelar ........................................................ 569 11.3 Minskning av aktiekapitalet och spädning av ägarandelar ... 570
11.4 Åtgärder i samband med minskning av aktiekapitalet ......... 574 11.5 Åtgärder mot andelsinnehavare ............................................. 579
11.6 Besluten är bindande .............................................................. 580
Innehåll
13
12 Försäljningsverktyget ................................................ 583
12.1 Definition av försäljningsverktyget ...................................... 584
12.2 Generellt om överföring ........................................................ 585 12.2.1 Vad får överföras? ....................................................... 585 12.2.2 Kompletterande överföringar och återföring ........... 591 12.2.3 Skyddsregler ................................................................ 596 12.2.4 Rätt till de överförda tillgångarna, rättigheterna
eller förpliktelserna ..................................................... 597
12.2.5 Hur påverkas de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs? ........................................ 598 12.2.6 Förvärvarens rättsliga ställning efter överföringen .. 599 12.2.7 Samarbetsskyldighet ................................................... 604 12.3 Villkor och ersättning vid överföring ................................... 605 12.3.1 Villkor vid en överföring ............................................ 605 12.3.2 Ersättning vid överföring ........................................... 606 12.4 Ägarprövning ......................................................................... 608 12.4.1 Nya bestämmelser om ägarprövning ......................... 610 12.4.2 Behov av undantag från gällande rätt ........................ 614 12.5 Tillstånd .................................................................................. 620 12.6 Försäljningsprocessen ............................................................ 623 12.6.1 Kravet på att bjuda ut företaget under resolution
eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till försäljning på marknaden ..................................... 623
12.6.2 Undantag från kravet på erbjudande om försäljning ................................................................... 626 12.6.3 Undantag från krav på offentliggörande ................... 628
13 Broinstitutsverktyget ................................................. 631
13.1 Definition av broinstitutsverktyget ...................................... 632 13.2 Generellt om överföring till ett broinstitut .......................... 633 13.2.1 Vad får överföras? ....................................................... 633 13.2.2 Kompletterande överföringar och återföring ........... 637 13.2.3 Skyddsregler ................................................................ 639 13.2.4 Värdet på de tillgångar, rättigheter och
förpliktelser som överförs till broinstitutet .............. 639
Innehåll SOU 2014:52
14
13.2.5 Rätt till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna ...................................................... 641 13.2.6 Hur påverkas de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs? ........................................ 643 13.2.7 Broinstitutets rättsliga ställning efter överföringen ................................................................ 644 13.2.8 Samarbetsskyldighet ................................................... 647 13.3 Villkor och ersättning vid överföring till ett broinstitut ..... 648 13.4 Tillstånd och ägarprövning .................................................... 650
13.5 Definition av broinstitut ........................................................ 655 13.6 Verksamheten i ett broinstitut .............................................. 659
13.7 Styrning av ett broinstitut ..................................................... 661 13.7.1 Vissa specifika bestämmelser om styrning av ett
broinstitut .................................................................... 662
13.8 Upphörande av verksamheten i ett broinstitut .................... 665 13.8.1 Avveckling av verksamheten i ett broinstitut ........... 665 13.8.2 Villkor och ersättning i samband med en
försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ...................................... 671
13.8.3 Försäljningsprocessen ................................................. 673
14 Avskiljandeverktyget.................................................. 675
14.1 Definition av avskiljandeverktyget ........................................ 676
14.2 Villkor för att få använda avskiljandeverktyget .................... 678 14.3 Generellt om överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag ...................................................... 683 14.3.1 Vad får överföras? ....................................................... 683 14.3.2 Kompletterande överföringar och återföring ............ 686 14.3.3 Skyddsregler ................................................................ 688 14.3.4 Rätt till de överförda tillgångarna, rättigheterna
och förpliktelserna ...................................................... 689
14.3.5 Hur påverkas de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs? ........................................ 690
Innehåll
15
14.3.6 Tillgångsförvaltningsbolagets rättsliga ställning efter överföringen ....................................................... 691 14.3.7 Samarbetsskyldighet ................................................... 693
14.4 Villkor och ersättning vid överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag ..................................................... 694 14.5 Definition av tillgångsförvaltningsbolag .............................. 695
14.6 Styrning av tillgångsförvaltningsbolaget .............................. 698
15 Skuldnedskrivningsverktyget ...................................... 701
15.1 Inledning ................................................................................. 701
15.2 Definition av skuldnedskrivningsverktyget ......................... 701 15.3 Skuldnedskrivningsverktygets användningsområde ............ 704
15.4 Omstruktureringsplaner ........................................................ 710 15.5 Kvalificerade skulder .............................................................. 716
15.6 Omfattningen av nedskrivning och konvertering ................ 725 15.6.1 Uppvärderingsmekanism ........................................... 730 15.7 Ordningsföljd vid nedskrivning och konvertering av skulder .................................................................................... 731 15.8 Instrument som ska skrivas ned eller konverteras enligt de avtalsvillkor som gäller för dem ....................................... 736
15.9 Minskning av skulderna ......................................................... 738 15.10 Konvertering av skulder ........................................................ 740
15.11 Konverteringskursen ............................................................. 742 15.12 Resolutionsmyndighetens rätt att ställa krav på nyemission ............................................................................. 745
15.13 Behandling av derivat vid nedskrivning och konvertering .......................................................................... 747 15.14 Ägarprövning ........................................................................ 750
15.15 Registrering och notering ..................................................... 751
Innehåll SOU 2014:52
16
15.16 Undantag från nedskrivning eller konvertering för kvalificerade skulder ............................................................... 755 15.16.1 Möjlighet att kompensera för undantag .............. 761 15.16.2 Statligt stöd via resolutionsreserven när
undantaget utnyttjas ................................................... 762
15.16.3 Finansiering av stödet från resolutionsreserven ..................................................... 770
16 De statliga stabiliseringsverktygen .............................. 773
16.1 Inledning ................................................................................. 773 16.2 Definition av de statliga stabiliseringsverktygen .................. 773
16.3 Förutsättningar för att använda verktygen ........................... 777 16.3.1 De statliga stabiliseringsverktygen bör tillämpas
inom ramen för resolution ......................................... 779
16.4 Staten som ägare och avveckling av statligt ägande .............. 781
17 Minimikravet på nedskrivningsbara skulder ................. 783
17.1 Inledning ................................................................................. 783 17.2 Minimikravet på nedskrivningsbara skulder ......................... 785
17.3 Kriterier till grund för beslutet om kravets storlek .............. 789 17.4 Medräkningsbara kvalificerade skulder ................................. 793
17.5 Beslut om att kravet ska uppfyllas med vissa typer av instrument ............................................................................... 796 17.6 Kravet ska vara uppfyllt på individuell nivå och på gruppnivå ................................................................................ 797
17.7 Beslut som avser företag i en koncern .................................. 799 17.8 Undantag för ett moderinstitut inom EU på individuell nivå .......................................................................................... 803
17.9 Undantag för ett dotterinstitut ............................................. 805
Innehåll
17
18 Värdering ................................................................. 809
18.1 Inledning ................................................................................. 809
18.2 Kommitténs bedömningar rörande värdering ...................... 809 18.2.1 Rättvisande bild .......................................................... 809 18.2.2 Försiktighetsprincipen ............................................... 812 18.2.3 Värderingsobjektets förutsättningar ......................... 813 18.3 Om förslagen till införlivande av värderingar i direktivet ... 815 18.4 Värdering i resolutionssyfte .................................................. 816 18.4.1 Övergripande .............................................................. 816 18.4.2 Syfte med värderingen ................................................ 822 18.4.3 Informationskrav ........................................................ 826 18.4.4 Slutlig och preliminär värdering ................................. 828 18.4.5 Vid skillnad mellan slutlig och preliminär
värdering ...................................................................... 831
18.4.6 Överklagande .............................................................. 833 18.4.7 Införlivande av artikel 36 avseende nedskrivning eller konvertering av kapitalsinstrument utanför resolution .................................................................... 834 18.5 Värdering för att avgöra skillnad i ekonomiskt utfall .......... 834
19 Skyddsregler ............................................................ 839
19.1 Inledning ................................................................................. 839
19.2 Behandling av ägare och borgenärer ..................................... 839 19.3 Skyddsregler för motparter ................................................... 843 19.3.1 Skydd för säkerhetsöverlåtelser, kvittning och
nettning ....................................................................... 846
19.3.2 Skydd för säkerhetsrätter ........................................... 851 19.3.3 Skydd för strukturerad finansiering .......................... 854 19.3.4 Skyddsregler för avvecklingssystem .......................... 860
20 Förmånsrätt för insättningar m.m. .............................. 863
20.1 Förmånsrätt för insättningar ................................................. 863
Innehåll SOU 2014:52
18
21 Finansieringsarrangemang ......................................... 871
21.1 Bakgrund ................................................................................. 871 21.1.1 Stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften .................... 872 21.1.2 Insättningsgarantifonden och
insättningsgarantiavgiften........................................... 875
21.2 Kommitténs tidigare ställningstaganden .............................. 876
21.3 EU-direktiven och finansieringsarrangemangen .................. 882 21.3.1 Finansiering av resolutionsåtgärder ........................... 882 21.3.2 Finansiering av insättningsgarantin ........................... 884 21.4 Kommitténs övergripande förslag till finansieringsarrangemang ...................................................... 885 21.4.1 Fondering .................................................................... 885 21.4.2 Avgifter ........................................................................ 891 21.4.3 Avgifter till resolutionsreserven ................................. 893 21.4.4 Användning av resolutionsreserven ........................... 913 21.4.5 Finansiering under resolution .................................... 915 21.4.6 Finansiering av koncernresolution ............................. 920 21.4.7 Finansiering av insättarnas skydd vid resolution ...... 922 21.4.8 Särskilt om hantering av insättare vid tillämpning
av försäljnings- eller broinstitutsverktyget................ 926
21.5 Lånemöjligheter för resolutionsreserven och stabilitetsfonden ..................................................................... 927 21.5.1 Resolutionsreserven möjligheter att ta upp lån ......... 928 21.5.2 Resolutionsreservens möjligheter att ge lån .............. 934 21.5.3 Stabilitetsfondens möjligheter att ta upp lån ............ 935 21.5.4 Särskilda garantiramar för resolutionsreserven
och stabilitetsfonden ................................................... 937
21.6 Hantering av tillgångar och intäkter ..................................... 937 Skälen för kommitténs förslag .............................................. 937 21.6.2 Placering av kontanta medel ....................................... 939 21.6.3 Användningen av stabilitetsfonden ............................ 940
22 Gränsöverskridande samarbete ................................... 943
22.1 Inledning ................................................................................. 943
Innehåll
19
22.2 Allmänna principer för beslutsfattande som involverar myndigheter i flera medlemsstater ........................................ 944 22.3 Resolutionskollegier .............................................................. 947 22.3.1 Resolutionskollegier för finansiella koncerner
inom EES ..................................................................... 947
22.3.2 Europeiska resolutionskollegier ................................ 953 22.4 Erkännande och verkställighet av resolutionsförfaranden beslutade inom EES ........................ 955 22.4.1 Erkännande av resolution beslutad inom EES .......... 961 22.4.2 Verkan av resolutionsförfaranden beslutade inom
EES .............................................................................. 965
22.5 Relationer med tredjeland ..................................................... 969 22.5.1 Unionens överenskommelser .................................... 970 22.5.2 Ebas ramavtal om samarbete med tredjeland ............ 972 22.5.3 Resolutionsmyndighetens överenskommelser
med tredjeland ............................................................ 975
22.5.4 Processen för erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland ........................... 976 22.5.5 Verkställighet av erkända resolutionsförfaranden .... 979 22.5.6 Skäl att inte erkänna eller verkställa ett resolutionsförfarande ................................................. 982 22.5.7 Åtgärder mot ett svenskt moderföretag .................... 984 22.5.8 Åtgärder mot en EES-filial etablerad i Sverige ......... 986 22.5.9 Åtgärder avseende egendom m.m. i ett land utanför EES ................................................................. 988
Volym 2
23 Resolutionsplaner ..................................................... 993
23.1 Bakgrund och utgångspunkter .............................................. 993
23.2 Resolutionsdirektivets innehåll i stora drag ......................... 995 23.3 Resolutionsplaner för institut som inte ingår i en gränsöverskridande grupp ..................................................... 997 23.3.1 Skyldigheten att upprätta resolutionsplaner ............. 997 23.3.2 Processen för att upprätta resolutionsplaner ............ 999 23.3.3 Planernas innehåll och upprättande m.m. ............... 1002
Innehåll SOU 2014:52
20
23.3.4 Bedömningen av om det är möjligt att hantera ett fallerande institut ...................................................... 1006 23.3.5 Befogenheter att åtgärda hinder mot resolution av ett institut ............................................................. 1012 23.4 Resolution av en koncern .................................................... 1022 23.4.1 Koncernresolutionsplaner ........................................ 1023 23.4.2 Koncernresolutionsplanernas innehåll och
upprättande m.m. ...................................................... 1025
23.4.3 Processen för att komma överens om en koncernresolutionsplan för en gränsöverskridande koncern .................................... 1029 23.4.4 Bedömningen av om det är möjligt att hantera fallissemang inom en koncern .................................. 1034 23.4.5 Processen för att åtgärda eller avlägsna resolutionshinder ...................................................... 1037
24 Övrigt förberedande arbete ...................................... 1043
24.1 Inledning ............................................................................... 1043 24.2 Avtalsenlig skuldnedskrivning ............................................. 1043
24.3 Undanröjande av hinder mot skuldnedskrivning och konvertering ......................................................................... 1047 Resolutionsdirektivet ........................................................... 1048 Skälen för kommitténs förslag ............................................ 1048 24.4 Register över avtal ................................................................ 1049
25 Resolutionsmyndigheten ......................................... 1055
25.1 Inledning ............................................................................... 1055 25.1.1 En jämförelse med gällande ordning i Sverige ......... 1056 25.2 Ansvarsfördelningen mellan myndigheter .......................... 1058 25.2.1 Övergripande ordning .............................................. 1058 25.2.2 Delegering av resolutionsuppgifter .......................... 1060 25.2.3 Hantering av företag under resolution .................... 1061 25.2.4 Upprättande av resolutionsplaner ............................ 1062 25.2.5 Hanteringen av hinder mot resolution och
minimikrav på nedskrivningsbara skulder ............... 1063
Innehåll
21
26 Förebyggande statligt stöd m.m. .............................. 1067
26.1 Inledning ............................................................................... 1067
26.2 Direktivets regler om förebyggande statligt stöd .............. 1069 26.3 Lag om förebyggande statligt stöd ..................................... 1071 26.3.1 Behovet av en ny lag ................................................. 1071 26.3.2 Lagens ändamål ......................................................... 1074 26.3.3 Stödformer ................................................................ 1075 26.3.4 Beslut om stöd .......................................................... 1079 26.3.5 Villkor för de statliga stödåtgärderna ...................... 1081
27 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner .................. 1083
27.1 Inledning ............................................................................... 1083 27.1.1 Syfte ........................................................................... 1084 27.1.2 Utformning ............................................................... 1084 27.1.3 Disposition ................................................................ 1086 27.2 Direktivets förslag ............................................................... 1086 27.2.1 Allmänt om stödets former (artikel 19) .................. 1086 27.2.2 Avtal om koncerninternt finansiellt stöd (artikel
19.7) ........................................................................... 1087
27.2.3 Villkor för godkännande av stöd (artiklarna 23 och 19.8) .................................................................... 1088 27.2.4 Godkännande och granskning av avtal om finansiellt stöd (artiklarna 20, 21, 22 och 24) ......... 1089 27.2.5 Behöriga myndigheters invändningsrätt (artikel 25) .............................................................................. 1090 27.2.6 Offentliggörande av avtal (artikel 26) ..................... 1091 27.3 Gällande rätt ......................................................................... 1091 27.3.1 Det aktiebolagsrättsliga
värdeöverföringsbegreppet ....................................... 1092
27.3.2 Särskilt om låneförbudet för finansiella institut ..... 1093 27.3.3 Återvinning ............................................................... 1095 27.4 Kommitténs överväganden .................................................. 1095 27.4.1 Aktiebolagslagens värdeöverföringsregler .............. 1096 27.4.2 Konkurslagens regler om återvinning ..................... 1101 27.4.3 Avtal om koncerninternt finansiellt stöd ................ 1102
Innehåll SOU 2014:52
22
27.4.4 Företagens anmälningsskyldighet innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås ....................... 1105 27.4.5 Finansinspektionens prövning av förslag till avtal om koncerninternt finansiellt stöd .......................... 1105 27.4.6 Företagens beslut om koncerninternt finansiellt stöd ............................................................................ 1107 27.4.7 Företagens anmälningsskyldighet innan koncerninternt finansiellt stöd utbetalas ................. 1109 27.4.8 Finansinspektionens invändningsrätt ...................... 1109 27.4.9 Publicering av avtal om koncerninternt finansiellt stöd ............................................................................ 1110
28 Återhämtningsplaner ............................................... 1113
28.1 Övergripande om återhämtningsplaner .............................. 1113 28.1.1 Bakgrund och utgångspunkter ................................. 1113 28.1.2 Syftet med återhämtningsplaner .............................. 1114 28.1.3 Om resolutionsdirektivets innehåll ......................... 1115 28.2 Återhämtningsplaner för individuella institut som inte står under gruppbaserad tillsyn ........................................... 1116 28.2.1 Vad är en återhämtningsplan? .................................. 1116 28.2.2 Vad ska en återhämtningsplan innehålla? ................ 1122 28.2.3 Hur ofta ska en återhämtningsplan uppdateras? ..... 1126 28.2.4 På vilken nivå i institutet beslutas en
återhämtningsplan? ................................................... 1127
28.2.5 Granskningen av en återhämtningsplan .................. 1128 28.2.6 Åtgärder för att undanröja brister i en återhämtningsplan ..................................................... 1131 28.2.7 Ska ett institut vara skyldigt att följa sin återhämtningsplan ..................................................... 1138 28.3 Koncernåterhämtningsplaner .............................................. 1140 28.3.1 Vad är en koncernåterhämtningsplan? .................... 1140 28.3.2 Vad ska en koncernåterhämtningsplan innehålla
och hur ofta ska den uppdateras? ............................. 1143
28.3.3 På vilken nivå beslutas en koncernåterhämtningsplan? ..................................... 1145 28.3.4 Myndigheternas granskning av en koncernåterhämtningsplan ....................................... 1145
Innehåll
23
28.4 Undantag från bestämmelserna om återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner ....................................... 1151 28.4.1 Begränsade återhämtningsplaner ............................. 1151 28.4.2 Undantag från skyldigheten att upprätta en
återhämtningsplan .................................................... 1154
29 Tidiga ingripanden ................................................. 1155
29.1 Inledning ............................................................................... 1155 29.2 Finansinspektionens ingripandemöjligheter ...................... 1156 29.2.1 Regler för att förelägga institut ett särskilt
kapitalbaskrav ............................................................ 1158
29.3 Vid vilken tidpunkt och under vilka förutsättningar ska tidiga ingripanden användas? ............................................... 1159 29.4 Fordras genomförandeåtgärder för de olika typerna av förelägganden i artikel 27? ................................................... 1166 29.4.1 Tillsynsmyndighetens skyldighet att underrätta
resolutionsmyndigheten ........................................... 1173
29.4.2 Resolutionsmyndighetens rätt att förelägga ett företag att kontakta potentiella köpare ................... 1176 29.5 Byte av styrelse och verkställande ledning ......................... 1177 29.6 Tillfällig förvaltare ................................................................ 1179 29.6.1 Förutsättningar för ingripande ................................ 1179 29.6.2 Formen för ingripande och den tillfällige
förvaltarens ställning ................................................ 1184
29.6.3 Förvaltarens skyldigheter ......................................... 1192 29.6.4 Vem som ska kunna utses till förvaltare .................. 1193 29.6.5 Tiden för förvaltningen ............................................ 1194 29.7 Förändrade kallelseregler vid kapitalökning ....................... 1195 29.8 Samordning vid ingripanden i en koncern .......................... 1197
30 Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution ................................................... 1203
30.1 Inledning ............................................................................... 1203
Innehåll SOU 2014:52
24
30.2 Beslut om nedskrivning eller konvertering ......................... 1206 30.2.2 Underrättelse till resolutionsmyndigheten ............. 1216
30.3 Värdering för att uppskatta behovet av nedskrivning eller konvertering ................................................................. 1217 30.4 Åtgärder för att skriva ned eller konvertera och åtgärdernas ordningsföljd .................................................... 1218
30.5 Några särskilda förutsättningar för konvertering .............. 1225 30.6 Nedskrivning och konvertering i koncerner ...................... 1227
30.7 Beslut om nedskrivning och konvertering är myndighetsbeslut ................................................................. 1228 30.8 Förberedande åtgärder ......................................................... 1230
30.9 Tillämpning på gruppnivå .................................................... 1230
31 Sanktioner ............................................................. 1235
31.1 Inledning ............................................................................... 1235
31.2 Ingripande ............................................................................. 1235 31.3 Offentliggörande av administrativa sanktioner .................. 1239
31.4 Information till Eba ............................................................. 1240
32 Sekretess och informationsutbyte ............................. 1243
32.1 Inledning ............................................................................... 1243
32.2 Sekretess hos vissa myndigheter och personer ................... 1243 32.2.1 Resolutionsdirektivets innehåll rörande sekretess .. 1243 32.2.2 Utgångspunkter för den fortsatta bedömningen .... 1245 32.2.3 Sekretess till skydd för allmänna intressen .............. 1246 32.2.4 Sekretess till skydd för enskilda intressen ............... 1249 32.2.5 Undantag från sekretess ........................................... 1260 32.3 Sekretess för andra än de som omfattas av OSL och OSF ....................................................................................... 1262
Innehåll
25
32.4 Informationsutbyte .............................................................. 1266 32.4.1 Resolutionsdirektivets innehåll om
informationsutbyte ................................................... 1266
32.4.2 Utbyte av information inom myndigheten m.fl. .... 1268 32.4.3 Utbyte av information med myndigheter och andra personer inom EES ......................................... 1271 32.4.4 Utbyte av information med myndighet i tredjeland ................................................................... 1277 32.5 Överträdelser av tystnadsplikt ............................................ 1280
33 Överklagande ......................................................... 1281
33.1 Om resolutionsdirektivets innehåll .................................... 1281 33.1.1 Åtgärdernas karaktär ................................................ 1282 33.2 Skälen för kommitténs förslag ............................................ 1284 33.2.1 Förhandsprövningar ................................................. 1284 33.2.2 Överklagande av beslut om krisavvärjande
åtgärder och resolutionsåtgärder ............................. 1285
34 Övergångsbestämmelser .......................................... 1291
35 Konsekvenser av kommitténs förslag ........................ 1293
35.1 Kravet på konsekvensanalys ................................................ 1293 35.1.1 Genomförande av EU-direktiv ................................ 1294 35.1.2 Förslagen syftar till minskade
samhällsekonomiska kostnader ............................... 1295
35.2 Konsekvenser för företagen ................................................ 1297
35.3 Konsekvenser för myndigheter och domstolar .................. 1300 35.4 Övriga aspekter .................................................................... 1301
36 Författningskommentar ........................................... 1303
Innehåll SOU 2014:52
26
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2011:6 ............................................... 1497
Bilaga 2 Tilläggsdirektiv 2012:81 ................................................. 1521 Bilaga 3 Tilläggsdirektiv 2013:60 ................................................. 1523
Bilaga 4 Tilläggsdirektiv 2013:124 ............................................... 1525 Bilaga 5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU . 1527
27
Sammanfattning
Bakgrund
Finansiella kriser kan leda till betydande samhällsekonomiska kostnader eftersom tillgång till det finansiella systemets grundläggande funktioner – betalningsförmedling, kapitalförsörjning och hantering av risk – är nödvändiga för att ekonomin ska fungera. En finansiell kris kan utlösas genom att ett systemviktigt företag fallerar. Ett företag kan vara systemviktigt för att det bedriver verksamhet som är kritisk för någon av det finansiella systemets funktioner eller för att dess fallissemang ger upphov till betydande spridningseffekter.
För att förhindra att en finansiell kris ska sprida sig har stater många gånger tvingats gripa in och rädda systemviktiga företag. Ofta har en sådan räddning behövt ske till förmånliga villkor för företagets långivare och ibland också dess ägare. Dessutom kan förväntningar om en statlig räddning leda till att systemviktiga företag kan ta högre risker och få billigare finansiering, vilket kan öka riskerna för en finansiell kris framöver och leda till en snedvridning av konkurrensen.
Därför behövs ett alternativt förfarande för att rekonstruera eller avveckla systemviktiga företag på ett sätt som inte riskerar att utlösa en finansiell kris och som samtidigt innebär att företagets ägare och lånefinansiärer får bära kostnader som ankommer på dem till följd av företagets fallissemang. Ett sådan förfarande kallas resolution.
Den 15 april 2014 respektive den 6 maj 2014 antog Europaparlamentet och ministerrådet slutligt Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag(”resolutionsdirektivet”). Resolutionsdirektivet utgör ett ramverk för resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag, samt företag som ingår i samma
Sammanfattning SOU 2014:52
28
koncern som sådana företag. Direktivet syftar inte bara till att ge möjligheter att rekonstruera eller avveckla ovan nämnda företag utan ett annat syfte med ramverket är att undvika att enskilda företag hamnar i problem som kan framtvinga resolution. Resolutionsdirektivet innehåller därför bestämmelser rörande resolution, förberedelser för ett sådant förfarande och förebyggande tillsynsåtgärder.
I detta betänkande föreslås ett införlivande av resolutionsdirektivet i svensk rätt. Detta föranleder, förutom ett antal ändringar i befintliga lagar, två helt ny lagar som ska ersätta stödlagen från 2008: en ny lag om resolution och en ny lag om förebyggande statligt stöd till solida kreditinstitut. Kommittén lägger även förslag rörande stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften.1
Krisavvärjande arbete
Resolutionsdirektivet innehåller som nämnts bestämmelser som rör det krisavvärjande arbetet. Till detta räknas både förberedelser för resolution och rena tillsynsåtgärder. Nya krav ska ställas på upprättandet av så kallade återhämtningsplaner och resolutionsplaner. Det ska också vara möjligt att kräva att företag avlägsnar hinder för en effektiv resolution. Till det krisavvärjande arbetet räknas även så kallade tidiga ingripanden, inklusive tillsättandet av en tillfällig förvaltare. Tidiga ingripanden handlar om att ge tillsynsmyndigheterna möjligheter att förhindra att en försämring av ett företags finansiella ställning fortgår ända till dess att resolution är enda alternativet. Med undantag för tillsättandet av en tillfällig förvaltare, ryms dessa ingripanden inom de ingripanden som Finansinspektionen kan göra i dag. Det ska även finnas möjlighet att i krisavvärjande syfte skriva ned och konvertera skulder som får räknas in i kapitalbasen och ställa krav på att företag har tillräckligt mycket nedskrivningsbara skulder. Med undantag för resolutionsplaneringen anser kommittén att Finansinspektionen bör vara ansvarig myndighet i Sverige för det krisavvärjande arbetet. Detta för att undvika en situation med i princip två myndigheter med tillsynsansvar som annars skulle kunna uppstå.
1 För en längre beskrivning av resolutionsdirektivet och kommitténs förslag till införlivande hänvisas till kapitel 4.
SOU 2014:52 Sammanfattning
29
Resolution
Det grundläggande syftet med resolution är att rekonstruera eller avveckla finansiella företag som fallerar, dvs. hamnar i kris, utan betydande störningar och avbrott i samhällsviktig verksamhet. Resolution ska alltså kunna inledas som ett alternativ till konkurs eller likvidation. En resolutionsmyndighet ska vara ansvarig för förfarandet och för att se till att ändamålen med förfarandet, i första hand att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet, uppnås på bästa sätt. Kommittén bedömer att Riksgäldskontoret, som i dag är stödmyndighet, är lämplig som resolutionsmyndighet.
När ett företag försätts i resolution övergår kontrollen över företaget till resolutionsmyndigheten. Resolutionsbeslutet medför också ett antal andra rättsverkningar, som utmätningsförbud. Resolutionsmyndigheten får även rätt att exempelvis stoppa fullgörande av avtal eller kräva fullgörande.
Ett huvudskäl till att försätta ett fallerande företag i resolution är att det bedriver verksamhet som måste fortgå om inte det ska uppstå en allvarlig störning i det finansiella systemet. Därför behöver verksamheten antingen överföras till en finansiellt stark aktör eller så behöver företaget rekonstrueras. För detta ändamål finns fyra så kallade resolutionsverktyg: -
Försäljningsverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna sälja inkråm och aktier i ett företag under resolution till en privat förvärvare. - Broinstitutsverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna överföra inkråm eller aktier från företaget under resolution till ett tillfälligt upprättat broinstitut som kontrolleras av resolutionsmyndigheten. - Avskiljandeverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna överföra inkråm som inte lämpar sig för omedelbar avyttring till ett särskilt upprättat tillgångsförvaltningsbolag som i stället avvecklar verksamheten över tid. Detta verktyg får endast tillämpas i kombination med något annat resolutionsverktyg. - Skuldnedskrivningsverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna dels skriva ned skulder i ett företag under resolution, dels konvertera skulder till aktier. Skulder kan konverteras till aktier i såväl företaget under resolution som i dess
Sammanfattning SOU 2014:52
30
moderföretag. Konvertering kan också ske till aktier i ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
Som en förutsättning för att kunna använda verktygen har resolutionsmyndigheten ett antal befogenheter att ingripa mot ett företag i resolution, och dess ägare och lånefinansiärer. Under vissa omständigheter kan dessa befogenheter även användas självständigt, utan koppling till ett visst instrument.
Innan resolutionsmyndigheten använder något verktyg eller befogenhet som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster ska resolutionsmyndigheten vidta åtgärder som innebär att ägarna bär förluster först, och fullt ut. Detta görs i syfte att behålla den prioritetsordning som hade tillämpats om företaget i stället satts i konkurs.
Resolution medför ingripanden i enskildas rättigheter. Av detta skäl finns det ett antal bestämmelser som begränsar och ställer krav på resolutionsförfarandet i syfte att upprätthålla ett grundläggande egendomsskydd för olika intressenter. Ett viktigt inslag i dessa är att det alltid ska göras en bedömning av om någon ägare eller borgenär har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid en konkurs eller likvidation. Om detta inträffar har den drabbade rätt till ersättning.
Användning av statliga medel och resolutionsreserven
Även om staten som huvudregel ska använda skuldnedskrivningsverktyget för att kapitalisera företag under resolution så kan det vara nödvändigt att tillföra externa medel i form av statligt stöd för att resolutionen ska lyckas. Ett skäl till detta är att skulder, trots krav på nivån på nedskrivningsbara skulder, kan behöva undantas från nedskrivning och konvertering av systemstabilitetsskäl.
För att kunna finansiera statligt stöd i samband med resolutionsåtgärder ställer direktivet krav på att ett särskilt finansieringsarrangemang för resolution ska upprättas. Det ska finansieras av avgifter som betalas av de företag som kan bli föremål för resolution. Användningen av finansieringsarrangemangen omgärdas av särskilda regler.
I Sverige finns för närvarande två olika system för finansiering av offentliga ingripanden i problemdrabbade finansiella institut, dels stabilitetsfonden som kan användas för att ge stöd till kreditin-
SOU 2014:52 Sammanfattning
31
stitut om det bedöms nödvändigt för att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet, dels insättningsgarantifonden som används för att finansiera skyddet av insättningar. För att främja en så effektiv och flexibel finansiering av statliga ingripanden som möjligt föreslår kommittén att statliga insatser i samband med generella finansiella kriser respektive vid kriser i enskilda finansiella institut ska finansieras ur tre separata fonder. Statliga åtgärder rörande företag under resolution ska huvudsakligen finansieras med medel ur en nybildad resolutionsreserv. Statliga stödåtgärder som vidtas i förebyggande syfte i förhållande till företag som inte är föremål för resolution (t.ex. garantier och kapitaltillskott till solventa institut;) ska finansieras med medel ur stabilitetsfonden. Insättningsgarantifonden ska användas för att finansiera ersättningar från insättningsgarantin samt det skydd som insättare åtnjuter i resolution. Kommittén föreslår även hur avgifter till resolutionsreserven ska utformas och att avgiften till stabilitetsfonden tas bort. Vidare föreslås en uppdelning av medlen i stabilitetsfonden mellan den nya resolutionsreserven och den modifierade stabilitetsfonden.
Direktivet innehåller dock begränsningar för användningen av resolutionsreserven och andra statliga medel i resolution. Ett krav för att få tillföra offentliga medel är att ägare och borgenärer har fått sina fordringar nedskrivna eller konverterade med motsvarande åtta procent av företaget totala skulder och egna kapital. Alternativt kan kravet beräknas som att ägare och borgenärer har bidragit med motsvarande 20 procent av företagets riskvägda tillgångar. För att få beräkna kravet på sistnämnda sätt krävs dock bl.a. att resolutionsreserven uppgår till minst tre procent av de garanterade insättningarna. För att svenska myndigheter ska ha så stor handlingsfrihet som möjlighet föreslår kommittén att resolutionsreserven ska uppgå till minst tre procent av garanterade insättningar.
Därutöver finns möjlighet att under vissa omständigheter använda helt statliga medel inom ramen för resolution för att ge kapitaltillskott eller för att staten tillfälligt ska ta över ägandet av ett företaget. Dessa åtgärder, de så kallade statliga stabiliseringsverktygen, måste enligt direktivet inte införlivas. Kommittén föreslår att de ska införlivas i svensk lag och även att stabilitetsfonden ska kunna användas för finansiering av dylika statliga ingripanden.
Sammanfattning SOU 2014:52
32
En ny lag om förebyggande statligt stöd
Förslaget till en ny lag om resolution innebär att de regler i stödlagen som gäller hantering av kreditinstitut i kris försvinner och ersätts av reglerna i resolutionsregelverket. Vidare så föreslår kommittén att stödlagens regler om stöd till livskraftiga kreditinstitut och finansieringen av sådant stöd justeras för att ansluta till direktivets regler för detta genom en ny lag om förebyggande statligt stöd. Konkret föreslås att stöd kan lämnas genom lån, garantier av nyemitterade skuldförbindelser eller kapitaltillskott. Garantier ska även kunna ges till förmån för Riksbanken i samband med likviditetsstöd som Riksbanken lämnat.
33
Summary
Background
Financial crises may lead to significant economic costs as the financial system’s core functions – payment services, access to capital and risk management – are essential for the economy to work properly. A financial crisis may be triggered by the failure of a systemically important financial institution. An institution may be systemically important because it performs activities critical for the functioning of the financial system or because its failure would have significant spillover effects.
To prevent a financial crisis from spreading, governments have many times been forced to intervene and rescue systemically important institutions. These rescues have often had to be made on favourable terms for the institution’s creditors and sometimes also for its owners. Furthermore, expectations of a government rescue may lead systemically important institutions to take greater risks and provide them with less costly financing. This may increase the risk of a financial crisis in the future and cause a distortion of competition.
There therefore needs to be an alternative procedure for reconstructing or winding down systemically important institutions in a way that does not risk triggering a financial crisis. It should also ensure that the institution’s owners and creditors bear an appropriate share of the costs resulting from the institution’s failure. This procedure is called resolution.
On 15 April 2014 and 6 May 2014 respectively, the European Parliament and the Council of Ministers adopted the final European Parliament’s and the Council’s Bank Recovery and Resolution Directive (BRRD). BRRD provides a framework for the resolution of credit institutions and investment firms, as well as companies belonging to the same group as the aforementioned. The purpose
Summary SOU 2014:52
34
of the Directive is to provide opportunities for reconstructing or winding down these institutions. But another aim of the framework is to avoid that individual institutions develop problems that could necessitate resolution. BRRD therefore contains provisions about resolution, preparations for this procedure and precautionary supervisory measures.
This report presents a proposal incorporating BRRD into Swedish law. In addition to a number of changes in existing laws, this requires two completely new laws, which will replace the Act on Government Support to Credit Institutions from 2008: a new law on resolution and a new law on precautionary state aid for sound credit institutions. The Committee also presents proposals concerning the Stability Fund and the stability fee.
Crisis Prevention
As mentioned, BRRD contains provisions on crisis prevention. These include both preparations for resolution and purely supervisory measures. There will be new requirements for the establishment of recovery plans and resolution plans, as well as the possibility of requiring institutions to remove obstacles to an effective resolution. Early intervention, including the appointment of a temporary administrator, is also part of the crisis prevention framework. Early intervention gives the supervisory authorities the chance to prevent a deterioration of the institution’s financial position to the point where resolution is the only alternative. With the exception of the appointment of a temporary administrator, these interventions can be accommodated in Finansinspektionen’s (the Swedish Financial Supervisory Authority) interventions as they now stand. The crisis prevention work will also include the option of writing down and converting debts that can be included in the capital base and requiring institutions to have sufficient liabilities suitable for bail-in. With the exception of resolution planning, it is the Committee’s opinion that Finansinspektionen should be the authority in Sweden responsible for the crisis prevention work. This is to avoid a situation where there might otherwise be two authorities with supervisory functions.
Summary
35
Resolution
The basic aim of resolution is to reconstruct or wind down financial institutions that fail, i.e. are in financial distress, without causing considerable disturbance and interruption of essential services. Resolution can thus be initiated as an alternative to bankruptcy or liquidation. A resolution authority should be responsible for managing the procedure and see that the purpose of the procedure, which is primarily to address serious disruptions in the financial system, is achieved in the best possible way. In the Committee’s opinion, the Swedish National Debt Office, which is currently bank support authority, would be the appropriate resolution authority.
When an institution is placed under resolution, control of the institution is transferred to the resolution authority. The resolution decision also entails a number of other legal consequences such as prohibiting the seizure of assets. The resolution authority also has the right to stop the fulfilment of contracts or require fulfilment.
One of the main reasons for placing a failing institution under resolution is that the continuance of its activities is essential to avoid serious disruptions in the financial system. Therefore, either the activity has to be transferred to a financially strong actor or the company has to be reconstructed. There are four resolution tools for this purpose: -
The sale of business tool whereby the resolution authority can sell assets, liabilities and shares in an institution under resolution to a private purchaser. - The bridge institution tool whereby the resolution authority can transfer assets, liabilities or shares from the institution under resolution to a temporarily established institution controlled by the resolution authority. - The asset separation tool, whereby the resolution authority can transfers assets that do not lend themselves to immediate disposal to a specially established asset management company, which instead winds down the business over time. This tool may only be applied together with another resolution tool. - The bail-in tool whereby the resolution authority can write down the liabilities of an institution under resolution or convert
Summary SOU 2014:52
36
them to shares. Liabilities can be converted to shares in both an institution under resolution and its parent company, but can also be converted to shares in a bridge institution or an asset management company.
The resolution authority’s use of resolution tools is based on a number of powers enabling it to intervene in an institution under resolution and take action against its owners and creditors. In certain circumstances, these powers may also be used independently, without associating them with a particular tool.
Before the resolution authority uses any tool or power that may lead to any creditor losses, the resolution authority is to take measures forcing owners to bear losses first and fully. This is to maintain the order of precedence that would have applied if the institution had instead been forced into bankruptcy.
Resolution involves intervention in individuals’ rights. For this reason, there are a number of provisions that limit and impose requirements on the resolution procedure in order to preserve a fundamental right to property for different stakeholders. One important provision of this kind is the requirement for an assessment of whether any owner’s or creditor’s financial outcome is worse than in a normal insolvency procedure. If so, the affected party has the right to compensation.
Use of state financing and the resolution reserve
Even if the state generally uses the bail-in tool to capitalise the institution under resolution, it may be necessary to provide external financing in the form of state aid in order for the resolution to succeed. One reason for this is that liabilities, despite the requirement on the level of liabilities suitable for bail-in, may need to be exempted from write-downs and conversion because of system stability concerns.
To enable the use of state aid in connection with resolution measures, BRRD requires the establishment of a special financing arrangement for resolution. A financing arrangement is to be financed by fees paid by institutions that could be subject to resolution. There are special rules governing the use of the financing arrangement.
Summary
37
In Sweden there are currently two different systems for financing public intervention in distressed financial institutions: the Stability Fund, which can be used to provide state aid to credit institutions if it is considered necessary to safeguard financial stability, and the Deposit Insurance Fund, which is used to finance depositor protection. To promote the most effective and flexible financing of government intervention possible, the Committee proposes that the financing for government support in connection with general financial crises and crises in individual financial institutions come from three separate funds. Government measures concerning institutions under resolution should mainly be financed by funds from a newly formed resolution reserve. State measures taken as precautionary measures related to credit institutions that are not subject to resolution (such as guarantees and capital injections for solvent institutions) should be financed from the Stability Fund. The Deposit Guarantee Fund should be used to finance compensation from the deposit insurance scheme and the protection depositors are entitled to in resolution. The Committee also makes a proposal on how the fees for the resolution reserve should be designed and recommends that the fee for the Stability Fund be abolished. It also proposes a division of the funds currently in the Stability Fund between the new resolution reserve and the modified Stability Fund.
However, the Directive contains limitations on the use of the resolution reserve and other state funds in resolution. Before public funds can be provided, a write-down or conversion of owners’ and creditors’ claims equivalent to 8 per cent of the institution’s total liabilities and capital is required. Alternatively, the requirement can be calculated as a contribution by owners and creditors of the equivalent of 20 per cent of the institution’s riskweighted assets. But to be able to calculate the requirement in the latter way, the resolution reserve must amount to at least 3 per cent of the deposits guaranteed. For the Swedish authorities to have as much freedom of action as possible, the Committee proposes that the resolution reserve be at least 3 per cent of guaranteed deposits.
Moreover, it is possible in certain circumstances to use regular government funds within the framework of resolution to provide a capital injection or for the government to temporarily assume ownership of a company in resolution. According to BRRD, these measures – the government stabilisation tools – do not have to be incorporated into law. The Committee proposes that they be
Summary SOU 2014:52
38
incorporated into Swedish law and that it be possible to use the Stability Fund for financing such government interventions.
A new law on precautionary state support
The proposal for a new law on resolution entails replacing the rules in the Act on Government Support to Credit Institutions that apply to handling institutions in crisis with the rules in the resolution regime. The Committee also proposes adjusting the rules in the Act on Government Support to Credit Institutions on support to sound credit institutions and the financing of support of this kind in order to comply with BRRD’s rules in this respect by means of a new law on precautionary state support. It is proposed that support can be provided through loans, guarantees of newly issued debt instruments or capital injections. It should also be possible to provide the Riksbank with guarantees in connection with its liquidity support.
39
Författningsförslag
1 Förslag till lag om resolution
Härigenom föreskrivs följande.
AVDELNING I. INLEDANDE BESTÄMMELSER
1 kap. Övergripande om lagen
Lagens innehåll
1 § I denna lag finns bestämmelser om ett särskilt förfarande under statlig kontroll för rekonstruktion eller avveckling (resolution) av finansiell verksamhet som bedrivs av
1. kreditinstitut och värdepappersbolag,
2. i Sverige hemmahörande företag som är a. finansiella institut som är dotterföretag till ett institut eller ett utländskt institut och som omfattas av den gruppbaserade tillsynen,
b. finansiella holdingföretag, c. blandade finansiella holdingföretag, och d. holdingföretag med blandad verksamhet,
3. EES-filialer. Lagen innehåller också bestämmelser om åtgärder som syftar till att förbereda resolution, undvika fallissemang och om samarbete med utländska myndigheter.
2 § Innehållet i lagen är uppdelat enligt följande.
AVDELNING I. INLEDANDE BESTÄMMELSER 1 kap. – Övergripande om lagen 2 kap. – Definitioner
Författningsförslag SOU 2014:52
40
AVDELNING II. ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖRBEREDA RESOLUTION OCH UNDVIKA FALLISSEMANG
3 kap. – Resolutionsplaner 4 kap. – Minimikrav på nedskrivningsbara skulder 5 kap. – Ytterligare åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang
6 kap. – Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
7 kap. – Värdering AVDELNING III. RESOLUTION 8 kap. – Övergripande om resolution 9 kap. – Beslut om resolution 10 kap. – Processen för beslut om resolution för gränsöverskridande koncerner
11 kap. – Följder av ett beslut om resolution för ägare och ledning
12 kap. – Hinder mot exekutiva åtgärder och rättshandlingar kopplade till resolution
13 kap. – Om resolutionsåtgärder 14 kap. – Beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att utöva vissa rättshandlingar
15 kap. – Kompletterande åtgärder 16 kap. – Särskild förvaltare 17 kap. – Åtgärder mot ägare 18 kap. – Försäljningsverktyget 19 kap. – Broinstitutverktyget 20 kap. – Avskiljandeverktyget 21 kap. – Kompletterande åtgärder vid överföring 22 kap. – Skuldnedskrivningsverktyget 23 kap. – De statliga stabilitetsverktygen 24 kap. – Skydd för motparter 25 kap. – Avslutningen av en resolution 26 kap. – Verkan av vissa beslut fattade av resolutionsmyndigheter i andra länder inom EES
27 kap. – Erkännande av resolution i tredjeland 28 kap. – Finansiering av resolution AVDELNING IV. AVSLUTANDE BESTÄMMELSER 29 kap. – Samarbete och informationsutbyte 30 kap. – Bemyndiganden 31 kap. – Överklaganden
SOU 2014:52 Författningsförslag
41
Ansvariga myndigheter
Resolutionsmyndigheten
3 § Beslut om resolution och resolutionsåtgärder, liksom beslut enligt denna lag om åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang, fattas av resolutionsmyndigheten, om inte annat följer av 4 eller 5 §.
Resolutionsmyndigheten är regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Finansinspektionen
4 § Beslut om åtgärder för att undanröja hinder mot rekonstruktion eller avveckling enligt 3 kap., liksom beslut om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution enligt 6 kap., fattas av Finansinspektionen.
Regeringen
5 § Beslut om användning av de statliga stabilitetsverktygen enligt 23 kap. fattas av regeringen.
Övergripande principer
Prioritetsordningen ska upprätthållas
6 § Om inte annat anges i denna lag ska en resolution genomföras och resolutionsplaner utformas på ett sätt som medför att
1. företagets aktie- eller andelsägare ska vara de första att bära
förluster, och
2. företagets borgenärer bär förluster, efter ägarna, i den inbördes
ordning som gällt om företaget varit försatt i konkurs.
Nya förpliktelser som företaget åtar sig under resolutionen, liksom vederlagskrav för prestationer som företaget utnyttjar under resolutionen, ska tillgodoses fullt.
Författningsförslag SOU 2014:52
42
Det ekonomiska utfallet vid resolution ska inte bli sämre än vid konkurs eller likvidation
7 § Det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer ska inte bli sämre vid resolution än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.
Proportionalitet
8 § Ett beslut enligt denna lag får fattas bara om skälen för beslutet uppväger det intrång eller de men i övrigt som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse.
Lagens bestämmelser ska beträffande ett visst företag tillämpas på ett sätt som står proportion till arten och omfattningen av det berörda företagets verksamhet och dess komplexitetsgrad.
2 kap. Definitioner
1 § I denna lag avses med
1. anmält avvecklingssystem: ett avvecklingssystem som en land inom EES har anmält till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten eller till Eftas övervakningsmyndighet,
2. bankdag: en dag som inte är en lördag, en söndag eller en allmän helgdag,
3. behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och beträffande övriga länder inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut1,
4. berörd myndighet: i Sverige Finansinspektionen och beträffande övriga länder inom EES, den myndighet som länderna identifierat enligt artikel 61.2 i resolutionsdirektivet,
5. betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,
1 EUT L 287, 29.10.2013, s. 63 (Celex 32013R1024).
SOU 2014:52 Författningsförslag
43
6. blandat finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen,
7. blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. annat blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
8. dotterföretag: ett dotterföretag enligt artikel 4.1.16 i tillsynsförordningen,
9. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 10. EES-filial: en filial till ett tredjelandsinstitut som är etablerad i ett land inom EES, 11. filial: en filial enligt artikel 4.1.17 i tillsynsförordningen, 12. finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen, 14. finansiellt institut: ett företag enligt artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen, 15. finansieringsplan: en plan enligt artikel 107 i resolutionsdirektivet, 16. finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller b. annat finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES, 17. finansieringsarrangemang: finansieringsarrangemang som upprättats av ett land inom EES enligt artikel 100 i resolutionsdirektivet, 18. garanterad insättning: en insättning som omfattas av insättningsgarantin enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti till den del den inte överstiger ett belopp motsvarande 100 000 euro, 19. gruppbaserad: på grundval av den konsoliderade situationen enligt artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen, 20. gränsöverskridande koncern: en koncern med moder- och dotterföretag i flera länder inom EES, 21. holdingföretag med blandad verksamhet: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen, 22. institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,
Författningsförslag SOU 2014:52
44
23. kapitalbas: detsamma som i artikel 4.1.118 i tillsynsförordningen,
24. kapitaltäckningsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG2,
25. koncern: ett moderföretag och dess dotterföretag, 26. koncernresolutionsordning: en plan enligt artikel 91.6 i resolutionsdirektivet,
27. kreditinstitut: banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
28. krisavvärjande åtgärd: a. en åtgärd för att undanröja väsentliga brister eller väsentliga hinder för återhämtning enligt 6 a kap. 6 och 7 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse och 8 a kap.7 och 8 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
b. en åtgärd för att undanröja eller minska väsentliga hinder för rekonstruktion eller avveckling enligt 3 kap. 3–5 och 15–26 §§,
c. en åtgärd som enligt beslut av Finansinspektionen är en krisavvärjande åtgärd enligt 15 kap. 2 c § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 25 kap. 2 c § lagen om värdepappersmarknaden,
d. ett beslut av Finansinspektionen om att tillsätta en tillfällig förvaltare enligt 15 a kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 25 a kap. lagen om värdepappersmarknaden, eller
e. nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument enligt 6 kap.,
29. kritisk verksamhet: en tjänst eller en transaktion som om den upphörde sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet,
30. kvalificerad insättning: en sådan insättning som omfattas av insättningsgarantin enligt lagen om insättningsgaranti,
31. kärnprimärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–4, 29.1–5 eller 31.1 i tillsynsförordningen,
32. moderföretag: ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 a i tillsynsförordningen,
2 EUT L 176, 27.6.2013, s. 338 (Celex 32013L0036).
SOU 2014:52 Författningsförslag
45
33. moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES,
34. moderföretag i tredjeland: ett moderinstitut, ett finansiellt moderholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag som är hemmahörande i ett land utanför EES,
35. moderinstitut inom EES: ett institut eller ett utländskt institut som auktoriserats inom EES och som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. annat institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
36. relevanta kapitalinstrument: övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument,
37. resolutionsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/20123,
38. resolutionsförfarande i tredjeland: en åtgärd som enligt rätten i ett land utanför EES syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller i ett moderföretag i tredjeland, om åtgärden är jämförbar med sådana resolutionsåtgärder som får vidtas enligt denna lag i fråga om ändamål och förväntat resultat,
39. resolutionsåtgärd: någon av de åtgärder som anges i 13 kap. 1 §,
40. samordnande berörd myndighet: den berörda myndigheten i samma land inom EES som den samordnande tillsynsmyndigheten,
41. samordnande resolutionsmyndighet: resolutionsmyndigheten i samma land inom EES som den samordnande tillsynsmyndigheten,
42. samordnande tillsynsmyndighet: en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EES och av institut som kontrolleras av finansiella moderholding-
3 EUT L 173, 12/06/2014, s. 190 (Celex 32014L0059).
Författningsförslag SOU 2014:52
46
företag inom EES eller blandade finansiella moderholdingföretag inom EES,
43. supplementärkapitalinstrument: kapitalinstrument och efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i tillsynsförordningen,
44. tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/20124 ,
45. tredjelandsinstitut: ett företag som har sitt huvudkontor i ett land utanför EES och som skulle vara ett institut om det vore hemmahörande inom EES,
46. utländskt institut: ett institut enligt 4.1.3 i tillsynsförordningen som är hemmahörande i ett annat land inom EES än Sverige,
47. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden, om det ska ha ett startkapital enligt 3 kap. 6 § samma lag på minst motsvarande 730 000 euro och har tillstånd
a. för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8 lagen om värdepappersmarknaden,
b. att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § 1 lagen om värdepappersmarknaden då bolaget har fått tillstånd för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5 samma lag, eller
c. att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen, och
48. övriga primärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i tillsynsförordningen.
Definition av kvalificerad skuld
2 § En kvalificerad skuld är en skuld som inte räknas som ett primärkapitalinstrument eller ett supplementärkapitalinstrument och som inte är något av det som anges i det följande.
1. En garanterad insättning.
4 EUT L 176, 27.6.2013, s. 1 (Celex 32013R0575).
SOU 2014:52 Författningsförslag
47
2. En skuld som är säkerställd, till den del skulden täcks av säkerhet.
3. En skuld som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel förutsatt att kunden, enligt tillämplig lag, är skyddad vid konkurs eller ett motsvarande utländskt förfarande.
4. En skuld som hänför sig till en förtroenderelation mellan företaget under resolution och en annan person, förutsatt att den sistnämnde, enligt tillämplig lag, är skyddad vid konkurs eller ett motsvarande utländskt förfarande eller på annan grund.
5. En skuld till ett institut eller ett utländskt institut som inte ingår i samma koncern som företaget under resolution, med en ursprunglig löptid som är kortare än sju dagar.
6. En skuld med en kortare återstående löptid än sju dagar, som hänför sig till system eller operatörer i ett anmält avvecklingssystem eller deras deltagare.
7. En skuld till anställda avseende inarbetad lön, pensionsförmåner eller annan fast ersättning, med undantag för den rörliga delen av ersättningen a. som inte regleras av kollektivavtal, eller b. avser en risktagare med väsentlig inverkan.
8. En skuld till en borgenär inom affärs- eller handelssektorn, där skulden hänför sig till att institutet eller det företag som avses i 1 kap. första stycket 2 har tillhandahållits varor eller tjänster som är kritiska för dess löpande verksamhet.
9. En skuld till en skatte- eller en socialförsäkringsmyndighet, förutsatt att skulden har förmånsrätt enligt tillämplig lag. 10. En skuld till garantimyndigheten till följd av avgifter som ska betalas i enlighet med 12 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Bestämmelsen omfattar även motsvarande skulder enligt lagen i tredjeland.
Var det finns definitioner och förklaringar
3 § Bestämmelser om betydelsen av följande begrepp, termer och uttryck finns i nedan angivna paragrafer. – Minimikravet på nedskrivningsbara skulder, 4 kap. 1 §. – Resolutionsändamålen, 8 kap. 1 §. – Fallera eller sannolikt fallera, 9 kap. 2 och 3 §§.
– Det allmännas intresse, 9 kap. 4 §.
Författningsförslag SOU 2014:52
48
– Arrangemang om strukturerad finansiering, 24 kap. 1 § 1. – Arrangemang om säkerheter, 24 kap. 1 § 2. – Arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, 24 kap. 1 § 3. – Kvittningsarrangemang, 24 kap. 1 § 4. – Nettningsarrangemang, 24 kap. 1 § 5. – Partiell överföring, 24 kap. 1 § 6.
AVDELNING II. ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖRBEREDA RESOLUTION OCH UNDVIKA FALLISSEMANG
3 kap. Resolutionsplaner
Resolutionsplaner för individuella institut som inte ingår i en finansiell koncern
1 § För ett institut som inte tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn, ska resolutionsmyndigheten upprätta och vid behov uppdatera en resolutionsplan.
Planen ska identifiera de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta om institutet uppfyller förutsättningarna för resolution.
Resolutionsplanen ska upprättas efter samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer.
2 § När resolutionsmyndigheten upprättar en resolutionsplan för ett institut, ska den bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet genom konkurs, likvidation eller resolution på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken eller någon annan centralbank eller något annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.
Bedömningen ska göras efter samråd med Finansinspektionen och med resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer.
SOU 2014:52 Författningsförslag
49
Åtgärder för att hantera väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut
3 § Om resolutionsmyndigheten, vid bedömningen enligt 2 §, efter samråd med Finansinspektionen, bedömer att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut, ska resolutionsmyndigheten underrätta institutet, Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer. Resolutionsmyndigheten ska samtidigt förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som det anser kan undanröja eller minska de väsentliga hinder som resolutionsmyndigheten identifierar.
Resolutionsmyndigheten ska skjuta fram beslutet om resolutionsplanen i avvaktan på att processen för att undanröja de väsentliga hindren avslutats.
4 § Om resolutionsmyndigheten, efter samråd med
Finansinspektionen, bedömer att de åtgärder som institutet anger, inte effektivt undanröjer eller minskar de väsentliga hindren ska resolutionsmyndigheten identifiera alternativa åtgärder och besluta att överlämna ärendet till Finansinspektionen.
Resolutionsmyndigheten får fatta ett sådant beslut bara om den kan visa dels på vilket sätt de åtgärder som institutet föreslagit inte undanröjer eller minskar de väsentliga hindren, dels att de åtgärder som den identifierar står i proportion till de hinder som ska undanröjas eller minskas. Vid den bedömningen ska myndigheten beakta det hot som hindren utgör för det finansiella systemet och den inverkan åtgärderna har på institutet, det finansiella systemet, den inre marknaden och samhällsekonomin.
5 § Om resolutionsmyndigheten överlämnar ett ärende till
Finansinspektionen, får inspektionen fatta beslut om vilka åtgärder som institutet ska vidta för att undanröja eller minska de hinder som resolutionsmyndigheten har identifierat. Ett sådant beslut får dock bara avse sådana åtgärder som anges i 26 §. Åtgärdena ska stå i proportion till de hinder som ska undanröjas eller minskas. Vid den bedömningen ska inspektionen beakta det hot som hindren utgör för det finansiella systemet och den inverkan åtgärderna har på institutet, det finansiella systemet, den inre marknaden och samhällsekonomin.
Författningsförslag SOU 2014:52
50
Koncernresolutionsplaner
6 § Ett institut som tillsammans med andra koncernföretag inom
EES är föremål för gruppbaserad tillsyn, ska omfattas av en av resolutionsmyndigheten antagen koncernresolutionsplan. Planen ska identifiera vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten, eller i förekommande fall en utländsk resolutionsmyndighet, avser att vidta om institutet eller ett annat koncernföretag uppfyller förutsättningarna för resolution.
Av planen bör det också framgå hur resolutionen ska finansieras. Den får innebära att kostnaderna för åtgärderna fördelas mellan resolutionsreserven och de övriga finansieringsarrangemangen.
För en koncern som inte är gränsöverskridande ska koncernresolutionsplanen upprättas, och vid behov uppdateras av resolutionsmyndigheten efter samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer.
För en gränsöverskridande koncern ska koncernresolutionsplanen upprättas, och vid behov uppdateras, av den samordnande resolutionsmyndigheten i resolutionskollegiet tillsammans med berörda resolutionsmyndigheter och efter samråd med relevanta behöriga myndigheter.
7 § När resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndighet för en gränsöverskridande koncern, ska den sända över den information den erhållit från moderföretaget inom EES enligt artikel 13.1 i resolutionsdirektivet. Resolutionsmyndigheten ska därefter inom fyra månader från det att informationen översänts
,
försöka komma överens med de berörda utländska resolutionsmyndigheterna om att anta koncernåterhämtningsplanen.
Om resolutionsmyndigheten inte är samordnande myndighet ska den inom fyra månader från det att den myndighet som är samordnande myndighet har sänt över informationen, försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om att anta koncernresolutionsplanen.
När resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndighet ska den göra en ny bedömning av planen, om den underrättas av en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES om att den myndigheten bedömer att en omtvistad fråga avseende koncernresolutionsplan inkräktar på detta lands finanspolitiska
SOU 2014:52 Författningsförslag
51
ansvar. Den ska då också göra en ny bedömning av minimikravet på nedskrivningsbara skulder enligt 4 kap.
8 § Om en överenskommelse enligt 7 § inte har träffats inom fyra månader ska resolutionsmyndigheten när den är samordnande resolutionsmyndighet, besluta om koncernresolutionsplanen.
Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de utländska resolutionsmyndigheterna.
9 § Om en överenskommelse enligt 7 § inte har träffats inom fyra månader ska resolutionsmyndigheten när den inte är samordnande resolutionsmyndighet, fatta beslut om en resolutionsplan för de dotterföretag för vilka den ansvarar.
Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de utländska resolutionsmyndigheterna och från behöriga myndigheter.
10 § Om någon utländsk resolutionsmyndighet inom fyramånadersfristen i 7 § har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG5, ska resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut enligt 8 eller 9 § med en månad och invänta det beslut som
Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Resolutionsmyndigheten ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten. Detta gäller dock inte om resolutionsmyndigheten anser att det på något sätt kan inkräkta på Sveriges finanspolitiska ansvar.
Resolutionsmyndigheten får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 29 kap. 7 § efter det att fyramånadersperioden har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
11 § Ett sådant beslut som avses i 7 § som fattas av en utländsk samordnande resolutionsmyndighet, efter en överenskommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter, eller på grund av att de
5 EUT L 331, 15.12.2010, s. 12 (Celex 32010R1093).
Författningsförslag SOU 2014:52
52
behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom fyra månader, gäller i Sverige och är bindande för resolutionsmyndigheten.
12 § Om resolutionsmyndigheten bedömer att en koncernresolutionsplan som beslutats av en utländsk myndighet strider mot Sveriges finanspolitiska ansvar, ska den underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten.
13 § Resolutionsmyndigheten ska beakta och följa de resolutionsplaner som beslutats, om den inte med hänsyn till omständigheterna i fallet anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen.
Bedömningen av möjligheten att rekonstruera eller avveckla en koncern
14 § När det upprättas en koncernresolutionsplan som inkluderar ett institut ska resolutionsmyndigheten, bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla koncernföretagen genom konkurs, likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.
Bedömningen ska göras efter samråd med de behöriga myndigheterna för dotterföretagen och resolutionsmyndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer. För en gränsöverskridande koncern ska bedömningen göras tillsammans med resolutionsmyndigheterna för andra koncernföretag.
15 § Om resolutionsmyndigheten bedömer att det finns väsentliga hinder mot att avveckla eller rekonstruera ett institut eller ett annat företag gäller 3 §. För en gränsöverskridande koncern gäller dessutom 16–25 §§.
16 § Om resolutionsmyndigheten eller en utländsk resolutionsmyndighet underrättar ett företag i en gränsöverskridande koncernen om att det finns väsentliga hinder mot rekonstruktion
SOU 2014:52 Författningsförslag
53
eller avveckling, ska resolutionsmyndigheterna skjuta fram sitt beslut om koncernresolutionsplanen till dess processen för att undanröja eller minska de väsentliga hindren avslutats.
17 § För en gränsöverskridande koncern ska resolutionsmyndigheten tillsammans med de utländska resolutionsmyndigheterna, efter samråd med tillsynskollegiet och resolutionsmyndigheterna där betydande filialer är belägna, vidta alla rimliga mått och steg för att komma fram till ett beslut om vilka åtgärder som ska vidtas beträffande samtliga institut i koncernen. Beslutet ska fattas med utgångspunkt från den bedömning av möjligheten att rekonstruera eller avveckla koncernen som gjorts enligt 14 §.
Processen för detta framgår av 18–25 §§.
18 § Med beaktande av bedömningen enligt 14 § ska resolutionsmyndigheten, om den är samordnande resolutionsmyndighet för en gränsöverskridande koncern, tillsammans med den samordnande tillsynsmyndigheten och Europeiska bankmyndigheten ta fram en rapport. Rapporten ska analysera de väsentliga hindren mot att vidta effektiva resolutionsåtgärder beträffande koncernen.
Rapporten ska beakta effekten på institutets affärsmodell och rekommendera proportionella och riktade åtgärder som enligt den samordnande resolutionsmyndigheten är nödvändiga och lämpliga för att undanröja eller minska hindren.
19 § Inom fyra månader från mottagandet av rapporten får moderföretaget inom EES komma in med synpunkter på rapporten och föreslå alternativa åtgärder för att undanröja eller minska de hinder som identifierats i rapporten.
20 § Om resolutionsmyndigheten är den samordnande resolutionsmyndigheten för den gränsöverskridande koncernen, ska den, efter samråd med behöriga myndigheter och med resolutionsmyndigheter i länder inom EES där det finns betydande filialer, försöka komma överens med resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen om
1. vilka väsentliga hinder som föreligger, och
2. vid behov bedömningen av de åtgärder som föreslagits av moderföretaget inom EES och vilka ytterligare åtgärder som krävs för att undanröja eller minska hindren.
Författningsförslag SOU 2014:52
54
Överenskommelsen ska träffas inom fyra månader från det att moderföretaget kommit in med yttrande över rapporten eller vid utgången av den fyramånadersperiod inom vilken den ska yttra sig, beroende på vilken tidpunkt som inträffar först.
Det som sägs i första stycket gäller också när resolutionsmyndigheten är ansvarig för ett dotterföretag i koncernen.
21 § Överenskommelsen ska redovisa de skäl som föreligger för ställningstagandet. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska skicka den till moderföretaget inom EES.
Resolutionsmyndigheten ska fatta de beslut som behövs i enlighet med överenskommelsen.
22 § Om en överenskommelse inte har träffats inom den tid som anges i 20 § andra stycket, ska resolutionsmyndigheten när den är samordnande myndighet fatta beslut om åtgärder som ska vidtas på koncernnivå enligt 4 §.
Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de övriga resolutionsmyndigheterna.
23 § Om resolutionsmyndigheten inte är den samordnande resolutionsmyndigheten, gäller 3–5 §§ om vilka åtgärder som ska vidtas.
Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de övriga behöriga myndigheterna.
24 § Om myndigheterna inte har kommit överens om någon av de åtgärder som anges i artikel 17.5 g, h eller k, och någon berörd utländsk resolutionsmyndighet inom tidsfristen i 20 § andra stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut enligt 22 eller 23 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Resolutionsmyndigheten ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.
Resolutionsmyndigheten får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 29 kap. 7 § efter det att fyramånadersfristen i 20 § andra stycket har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
SOU 2014:52 Författningsförslag
55
25 § Ett sådant beslut sin avses i 20 § som fattas av en utländsk samordnande resolutionsmyndighet efter en överenskommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom fyra månader gäller i Sverige. Beslutet är bindande för resolutionsmyndigheten och ska ligga till grund för dess beslutsfattande.
Åtgärder för att undanröja eller minska väsentliga hinder
26 § För att undanröja eller minska väsentliga hinder som har identifierats enligt 4 § eller 20–23 §§ får Finansinspektionen:
1. Förelägga företaget att se över sina koncerninterna arrangemang för finansiering eller omprövar avsaknaden av sådana, eller upprättar serviceavtal, antingen koncerninterna avtal eller avtal med tredje man, för att säkra tillhandahållandet av kritiska verksamheter.
2. Förelägga företaget att begränsa sina största enskilda eller totala exponeringar.
3. Införa särskilda eller regelbundna kompletterande informationskrav som är relevanta för resolutionsändamålen.
4. Förelägga företaget att avyttra särskilda tillgångar.
5. Förelägga företaget att begränsa eller upphöra med specifik befintlig eller föreslagen verksamhet.
6. Förelägga företaget att begränsa eller förhindra utveckling av nya eller befintliga affärsområden eller försäljning av nya eller befintliga produkter.
7. Kräva förändringar av de juridiska eller operativa strukturerna för institutet eller ett koncernföretag som direkt eller indirekt står under dess kontroll så att komplexiteten minskas för att kunna säkerställa att det kan gå att juridiskt och operativt avskilja kritiska verksamheter från övriga verksamheter genom användningen av resolutionsverktygen.
8. Förelägga ett institut eller ett moderföretag att inrätta ett finansiellt moderholdingföretag i Sverige eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES.
9. Förelägga ett institut eller ett sådant företag som avses i 1 kap. första stycket 2 att ge ut kvalificerade skulder eller att vidta åtgärder för att uppfylla minimikravet på nedskrivningsbara skulder.
Författningsförslag SOU 2014:52
56
10. Förelägga ett holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag till ett institut att inrätta ett finansiellt holdingföretag för att kontrollera institutet, om det är nödvändigt för att underlätta resolution och undvika att resolutionen får negativ effekt på den icke-finansiella delen av koncernen. Finansinspektionen ska också förelägga det berörda företaget att inom en månad ta fram en plan för hur det avser att genomföra de åtgärder som föreläggandet avser.
Institut och moderföretag ska ge stöd och hjälp
27 § På begäran av resolutionsmyndigheten ska ett institut eller ett moderföretag inom EES ge resolutionsmyndigheten det stöd eller den hjälp den behöver med att upprätta en resolutionsplan för institutet eller koncernen.
4 kap. Minimikravet på nedskrivningsbara skulder
Vad är minimikravet?
1 § Med minimikravet avses ett krav, uttryckt i procent, som anger hur stora företagets medräkningsbara kvalificerade skulder och kapitalbas minst måste vara i relation till företagets totala skulder och kapitalbas.
En kvalificerad skuld är medräkningsbar, om det inte framgår något annat av föreskrifter som meddelas med stöd av 30 kap. 1 §.
Vid beräkningen av de totala skulderna ska derivatskulder tas upp till det belopp som återstår när hänsyn har tagits till motparters rätt till nettning.
Beslut om minimikravets storlek
2 § Resolutionsmyndigheten ska, efter samråd med
Finansinspektionen, besluta om det minimikrav som ska uppfyllas av ett institut på individuell nivå.
Resolutionsmyndigheten ska dessutom, efter samråd med Finansinspektionen, besluta vilket minimikrav som ska uppfyllas av moderföretaget inom EES på gruppnivå. För en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt 6–10 §§.
SOU 2014:52 Författningsförslag
57
Resolutionsmyndigheten får, efter samråd med Finansinspektionen, besluta att ett svenskt finansiellt institut, finansiellt holdingföretag, blandat finansiellt holdingföretag eller holdingföretag med blandad verksamhet ska uppfylla ett minimikrav på nedskrivningsbara skulder på individuell nivå.
3 § Minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska beslutas i anslutning till resolutionsplaneringen i 3 kap. Det ska fastställas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, i syfte att säkerställa att ett företag, om det kan försättas i resolution, har kvalificerade skulder och en kapitalbas som tillsammans är tillräckligt stora för att kunna vidta resolutionsåtgärder som uppfyller resolutionsändamålen.
Om minimikravet avser ett institut som ingår i en finansiell koncern eller moderföretaget inom EES, ska beslutet fattas enligt den process som beskrivs i 5–10 §§.
4 § Minimikravet ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt.
5 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett företag ska uppfylla minimikravet med en viss typ av kvalificerade skulder.
Beslut om minimikravet beträffande företag som ingår i en gränsöverskridande koncern
6 § För en gränsöverskridande koncern, ska resolutionsmyndigheten försöka komma överens med de resolutionsmyndigheter som ansvarar för de utländska dotterinstituten och, om resolutionsmyndigheten inte är samordnande resolutionsmyndighet, den myndigheten, om storleken på kravet för
1. moderföretaget inom EES på gruppnivå, och
2. ett dotterinstitut och utländskt dotterinstitut på individuell nivå.
Vid bedömningen enligt första stycket 2, ska resolutionsmyndigheten beakta det krav som har fastställts på gruppnivå.
Om myndigheterna kommer överens, ska resolutionsmyndigheten fatta beslut om minimikravet enligt 1 § i enlighet med överenskommelsen.
Författningsförslag SOU 2014:52
58
7 § Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader ska resolutionsmyndigheten när den är samordnande resolutionsmyndighet fatta beslut om minimikravet för moderföretaget enligt 6 § första stycket 1 och för dotterinstituten enligt 6 § första stycket 2.
Om resolutionsmyndigheten inte är samordnande resolutionsmyndighet, ska den ensamt fatta beslut om minimikravet för de individuella instituten enligt 6 § första stycket 2.
8 § Om någon av de berörda utländska resolutionsmyndigheterna inom fyramånadersfristen i 7 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut enligt 7 § med en månad och invänta det beslut som
Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Resolutionsmyndigheten ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.
Resolutionsmyndigheten får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 29 kap. 7 § efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
9 § Ett sådant beslut som avses i 6 §, som fattas av en utländsk samordnande resolutionsmyndighet efter en överenskommelse med resolutionsmyndigheten, eller av en utländsk resolutionsmyndighet på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom fyra månader gäller i Sverige. Beslutet är bindande för resolutionsmyndigheten och ska ligga till grund för resolutionsmyndighetens övervakning av om minimikravet på nedskrivningsbara skulder är uppfyllt.
10 § En överenskommelse som ingåtts enligt 6 § och beslut som fattas enligt 7 § ska ses över och uppdateras regelbundet.
Undantag för institut som ingår i en koncern
11 § Resolutionsmyndigheten får undanta ett dotterinstitut från att uppfylla kravet på individuell nivå om,
1. villkoren i artikel 7.1 i tillsynsförordningen är uppfyllda.
2. institutet är undantaget från tillsyn på individuell nivå med stöd i artikel 7.1 i tillsynsförordningen.
SOU 2014:52 Författningsförslag
59
3. moderinstitutet i Sverige, om det inte också är moderinstitutet inom EES, uppfyller det krav som ställs på det och på dotterinstitutet.
12 § Resolutionsmyndigheten får, i egenskap av samordnande resolutionsmyndighet, undanta ett moderinstitut inom EES från att uppfylla kravet på individuell nivå om moderinstitutet,
1. är undantaget från kapitalbaskravet på individuell nivå med stöd av artikel 7.3 i tillsynsförordningen, och
2. uppfyller det särskilda kapitalkravet för resolution som har fastställs för moderföretaget inom EES på gruppnivå.
Resolutionsmyndighetens övervakning
13 § Resolutionsmyndigheten ska övervaka att minimikraven på nedskrivningsbara skulder uppfylls på individuell nivå och, i förekommande fall på gruppnivå. Myndigheten ska koordinera sin övervakning med den tillsyn som utövas av Finansinspektionen.
5 kap. Ytterligare åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang
Hinder mot att utöva vissa rättshandlingar
1 § För en motpart till ett företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket, gäller bestämmelserna i 12 kap. 4–7 och 9 §§ beträffande ett beslut om en krisavvärjande åtgärd eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut. Vad som sägs om ett beslut om resolution eller resolutionsåtgärder ska då avse ett beslut om krisavvärjande åtgärder.
Avtalsvillkor om erkännande av nedskrivning eller konvertering
2 § Ett företag som anges i 1 kap. första stycket 1 och 2 ska i avtalen för sina skulder, ta in villkor som innebär att borgenärerna erkänner att skulderna kan komma att skrivas ned eller konverteras och att borgenärerna accepterar en eventuell minskning av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, eller konverteringar eller indragningar som kan bli följden av ett beslut om resolution eller av
Författningsförslag SOU 2014:52
60
ett beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
Om det inte framgår något annat av tekniska standarder beslutade av kommissionen gäller detta för alla relevanta kapitalinstrument och alla kvalificerade skulder som lyder under lagen i tredjeland, utom kvalificerade insättningar avseende
1. fysiska personer,
2. mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 20036, och
3. insättningar via en filial utanför EES till ett svenskt institut och som skulle betraktas som insättningar avseende personer eller företag som avses i 1 eller 2 om de inte hade gjorts via filialen.
3 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en skuld inte behöver innehålla ett sådant villkor som anges i 2 § första stycket, om det följer av lagen i det land som skulden lyder under eller av en bindande överenskommelse som ingåtts med tredjeland, att ett beslut om att skriva ned eller konvertera skulder får verkställas i det andra landet.
Kontakt med potentiella köpare
4 § När resolutionsmyndigheten har fått en underrättelse från
Finansinspektionen enligt 15 kap. 2 b § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 15 kap. 2 b § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, får resolutionsmyndigheten förelägga det företaget att kontakta potentiella köpare i syfta att förbereda en resolution av företaget.
Upprättande av register
5 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet.
6 EUT L 124, 20.5.2003, s. 36 (Celex 32003H0361).
SOU 2014:52 Författningsförslag
61
Aktiekapitalets storlek
6 § I samband med resolutionsplaneringen ska resolutionsmyndigheten överväga om det aktiekapital som anges i bolagsordningen för ett bolag som anges i 1 kap. första stycket 1 och 2 är tillräckligt stort. Om det behövs för att underlätta genomförande av resolutionsåtgärder, får resolutionsmyndigheten förelägga ett sådant bolag att höja sitt maximikapital.
6 kap. Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
Värdering
1 § Finansinspektionen ska inför ett beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument låta göra en värdering enligt 7 kap. 1 § av det berörda företaget eller koncernen.
Värderingen ska utgöra grund för Finansinspektionens beslut att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument samt fungera som underlag för beslutet. Värderingen ska också utgöra grund för beslut om minskningen av kärnprimärkapital, omfattningen av indragning eller överföring av kärnprimärkapitalinstrument eller utspädning av aktier eller andra äganderättsinstrument, samt omfattningen av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
Beslut om nedskrivning och konvertering
2 § Finansinspektionen ska skyndsamt besluta att relevanta kapitalinstrument som har getts ut av ett institut eller ett sådant företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 ska skrivas ned eller konverteras om
1. företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt definitionerna i 9 kap. 2 och 3 §§, och
2. åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att undvika att företaget fallerar, eller sannolikt kommer att fallera, och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle undvika detta.
3 § Om ett dotterföretag som avses i 1 kap. 1 § första stycket har gett ut relevanta kapitalinstrument som får beaktas både vid
Författningsförslag SOU 2014:52
62
bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå och på gruppnivå, ska Finansinspektionen, skyndsamt besluta att instrumenten ska skrivas ned eller konverteras, om den kommer överens med den samordnande berörda myndigheten enligt 10 §, om att
1. koncernen ska anses fallera, eller sannolikt kommer att fallera, och
2. åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att undvika att koncernen ska anses fallera, eller sannolikt komma att fallera, och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle undvika detta.
En koncern ska anses fallera, eller sannolikt komma att fallera, om den inte uppfyller eller om det på objektiva grunder kan fastställas att koncernen i en nära framtid inte kommer att uppfylla tillsynskraven på gruppbasis i något väsentligt avseende.
4 § Om ett moderföretag har gett ut relevanta kapitalinstrument som får beaktas antingen vid bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå eller på gruppnivå, ska
Finansinspektionen om den är samordnande berörd myndighet skyndsamt besluta att skriva ned eller konvertera dessa instrument om
1. koncernen ska anses fallera, eller sannolikt komma att fallera, enligt 3 § andra stycket, och
2. åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att undvika att koncernen ska anses fallera, eller sannolikt komma att fallera, och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle undvika detta.
5 § Om ett institut eller ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket behöver statligt stöd, ska dess relevanta kapitalinstrument skrivas ned eller konverteras.
Om det krävs för att ett statligt stöd som avses i första stycket ska vara förenligt med unionsrätten, får Finansinspektionen besluta att andra efterställda skulder än de relevanta kapitalinstrument, ska skrivas ned eller konverteras.
Nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument eller andra efterställda skulder får emellertid inte ske om statligt stöd behövs i förebyggande syfte och en sådan nedskrivning eller konvertering skulle hota den finansiella stabiliteten eller leda till oproportionerliga resultat.
SOU 2014:52 Författningsförslag
63
6 § Utöver vad som framgår av 1–4 §§ ska Finansinspektionen när den är samordnande berörd myndighet, fatta beslut avseende ett
1. utländskt dotterföretag i den situation som beskrivs i artikel 59.3 c i resolutionsdirektivet, varvid beslutet ska fattas gemensamt med den berörda myndigheten för dotterföretaget,
2. utländskt moderföretag i den situation som beskrivs i artikel 59.3 d i resolutionsdirektivet.
Beslutsprocessen för en gränsöverskridande koncern
7 § När Finansinspektionen överväger att fatta beslut avseende ett dotterföretag enligt 2, 3, 4 eller 5 § ska den skyndsamt underrätta:
1. den samordnande tillsynsmyndigheten och den samordnande berörda myndigheten, och
2. den behöriga myndighet som är ansvarig för det institut eller företag som har gett ut de relevanta kapitalinstrument som eventuellt ska skrivas ned eller konverteras och den berörda myndigheten i samma land inom EES som den nämnda behöriga myndigheten samt den samordnande berörda myndigheten, innan den fattar ett beslut som avses i 3 §.
Av underrättelsen ska det framgå varför Finansinspektionen överväger att fatta beslutet.
8 § När Finansinspektionen har lämnat en underrättelse enligt 7 § ska den, efter samråd med de underrättade myndigheterna bedöma om det finns
1. någon alternativ åtgärd till att skriva ned eller konvertera de relevanta kapitalinstrumenten och om det i så fall är möjligt att tillämpa den, och
2. realistiska utsikter att den åtgärd som identifierats inom rimlig tid skulle förhindra att företaget eller koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera.
Om Finansinspektionen mottar en underrättelse motsvarande den i 7 §, ska den medverka i ett sådant samråd som avses första stycket.
9 § Om Finansinspektionen bedömer att det inte finns några alternativa åtgärder som har utsikter att förhindra att företaget eller
Författningsförslag SOU 2014:52
64
koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera, får den fatta beslut enligt 2, 4 eller 5 §.
10 § Om Finansinspektionen anser att det bör fattas ett beslut enligt 3 § ska den omedelbart underrätta de berörda myndigheterna där dotterföretaget hör hemma eller den samordnande berörda myndigheten, beroende på vad som är relevant.
Finansinspektionen ska försöka komma överens med den andra berörda myndigheten om ett beslut enligt 3 §. Om myndigheterna inte kan enas får Finansinspektionen inte fattas något beslut enligt 3 §.
Det som sägs i andra stycket gäller även när Finansinspektionen har mottagit en underrättelse från en utländsk berörd myndighet. Om Finansinspektionen motsätter sig ett beslut enligt 3 § ska den ange skälen för sin inställning och underrätta berörda myndigheter.
Verkställande av nedskrivning och konvertering
Åtgärder mot innehavare av kärnprimärkapitalinstrument
11 § Innan Finansinspektionen skriver ned eller konverterar relevanta kapitalinstrument ska den besluta att minska kärnprimärkapitalet i proportion till förlusterna.
12 § Om företaget har ett positivt värde, får Finansinspektionen späda ut äganderätten för existerande aktieägare genom att konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument.
13 § Finansinspektionen får i samband med beslut om minskning av kärnprimärkapitalet enligt 11 § besluta att vidta någon eller några av följande åtgärder.
1. Dra in befintliga kärnprimärkapitalinstrument.
2. Överföra befintliga kärnprimärkapitalinstrument till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.
SOU 2014:52 Författningsförslag
65
Nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument
14 § Finansinspektionen ska när kärnprimärkapitalet har minskats i proportion till förlusterna, permanent skriva ned kapitalbeloppet för relevanta kapitalinstrument eller konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument i den utsträckning som krävs för att företaget eller koncernen inte längre ska bedömas fallera eller sannolikt komma att fallera.
Relevanta kapitalinstrument ska skrivas ned eller konverteras till kärnprimärkapitalinstrument i följande ordning
a. övriga primärkapitalinstrument, b. supplementärkapitalinstrument.
15 § Vid konvertering av relevanta kapitalinstrument gäller följande.
1. De kärnprimärkapitalinstrumenten som konverteringen ska ske till ska vara utgivna av företaget i fråga eller av dess moderföretaget, beroende på vad Finansinspektionen beslutar. Finansinspektionen får dock besluta att instrumenten ska ges ut av moderföretaget, bara om det har godkänts av resolutionsmyndigheten för moderföretaget.
2. Kärnprimärkapitalinstrumentet ska ha getts ut innan företaget ger ut aktier eller andra äganderättsinstrument i syfte att erhålla kapital från staten eller ett offentligt organ.
3. Kärnprimärkapitalinstrumenten ska tilldelas och överföras utan dröjsmål efter beslutet att konvertera de relevanta kapitalinstrumenten.
4. Konverteringskursen för de relevanta kapitalinstrumentens konvertering till kärnprimärkapitalinstrument bestäms på samma sätt som i enlighet med 22 kap. 20 och 21 §§.
16 § Ett beslut om nedskrivning eller konvertering är bindande för företaget, alla innehavare av kärnprimärkapitalinstrument och relevanta kapitalinstrument.
Den som berörs av nedskrivningen eller konverteringen förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.
En av Finansinspektionen beslutad kapitalökning eller kapitalminskning är fastställd när den har registrerats i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.
Författningsförslag SOU 2014:52
66
17 § När ett relevant kapitalinstrument som har getts ut av ett dotterföretag ska skrivas ned eller konverteras, får nedskrivningen eller konverteringen inte vara mer omfattande eller göras på sämre villkor än för de relevanta kapitalinstrument med samma rangordning som har skrivits ned eller konverterats på moderföretagsnivå.
Förberedande åtgärder
18 § Finansinspektionen får förelägga ett bolag som anges i 1 kap. 1 § första stycket att se till att styrelsen i företaget har det bemyndigande som krävs för att bolaget ska kunna ge ut ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument.
7 kap. Värdering
Värdering inför ett beslut om resolution
1 § Innan ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd fattas ska resolutionsmyndigheten säkerställa att en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering av företagets tillgångar och skulder utförs.
2 § Tillgångarna och skulderna ska värderas utifrån försiktiga antaganden.
Värderingen ska säkerställa att eventuella förluster avseende tillgångarna i företaget till fullo redovisas vid den tidpunkt då resolutionsåtgärder vidtas.
3 § Värderingen ska ligga till grund för följande beslut:
1. Beslut om resolution.
2. Beslut om vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas avseende företaget under resolution.
3. Åtgärder mot ägare. Beslut om minskningen av aktiekapital, omfattningen av indragning, överföring eller utspädning av aktier eller minskning av värdet på andelar.
4. Försäljningsverktyget. Beslut om vilka tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras samt för resolutionsmyndighetens bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor.
SOU 2014:52 Författningsförslag
67
5. Broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget. Beslut om vilka tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och beslut om värdet av en eventuell ersättning som ska betalas till företaget under resolution eller, allt efter omständigheterna, till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument.
6. Skuldnedskrivningsverktyget. Beslut om omfattningen av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder.
4 § Värderingen ska utföras av en person med oberoende ställning i förhållande till myndigheter och till det företag som är föremål för värderingen.
5 § Till värderingen ska biläggas följande information såsom den framgår av företagets räkenskapsinformation.
1. En uppdaterad balansräkning och en rapport över den finansiella ställningen för företaget.
2. En analys och en uppskattning av tillgångarnas bokföringsmässiga värde.
3. En förteckning över de utestående skulder i och utanför balansräkningen som framgår av räkenskaperna för företaget, med angivande av respektive skulds prioritet enligt förmånsrättslagen (1970:979). Till grund för beslut enligt 3 § 4 och 5 får vid behov den information som ska biläggas värderingen enligt första stycket andra punkten kompletteras med en analys och en uppskattning av värdet av tillgångarna och skulderna i företaget med utgångspunkt i marknadsvärdet.
6 § Värderingen ska innehålla en uppskattning av det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer om företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation.
Resolutionsmyndigheten ska ange om uppskattning ska utgå från konkurs eller likvidation.
7 § När de krav som framgår av 1–6 §§ har uppfyllts är värderingen att anse som slutlig.
Författningsförslag SOU 2014:52
68
Preliminär värdering
8 § Om det på grund av brådska inte är möjligt att uppfylla kraven i 4 §, 5 § första stycket eller 6 § ska en preliminär värdering genomföras av resolutionsmyndigheten.
En preliminär värdering som genomförs i enlighet med 9 § utgör tillräcklig grund för att vidta resolutionsåtgärder.
9 § En preliminär värdering av företagets tillgångar och skulder ska så långt möjligt uppfylla kraven enligt 4 §, 5 § första stycket och 6 §. En preliminär värdering ska innehålla en buffert för eventuella ytterligare förluster.
En värdering ska betraktas som preliminär till dess en oberoende person har utfört en värdering som uppfyller 1–6 §§.
Komplettering av preliminär värdering
10 § Resolutionsmyndigheten ska så snart som möjligt se till att den preliminära värderingen kompletteras för att uppfylla 1–6 §§ och därmed bli slutlig.
11 § Om den slutliga värderingen utvisar ett högre värde än den preliminära värderingen ska resolutionsmyndigheten
1. fatta beslut om att öka värdet av borgenärernas fordringar som har skrivits ned genom skuldnedskrivningsverktyget,
2. besluta att ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag ska göra ytterligare en betalning av ersättning med avseende på tillgångar, rättigheter och skulder till företaget under resolution, eller, allt efter omständigheterna, med avseende på aktier eller andra äganderättsinstrument till ägarna av dessa.
Värdering när resolutionsåtgärder vidtagits
12 § I syfte att bedöma om det ekonomiska utfallet för ägare, borgenärer och insättningsgarantisystemet skulle ha blivit bättre om ett företag i stället för resolution hade blivit föremål för konkurs eller gått i likvidation, ska resolutionsmyndigheten se till att en person med oberoende ställning i förhållande till myndigheter och till det företag som är föremål för värderingen, så snart
SOU 2014:52 Författningsförslag
69
som möjligt efter det att resolutionsåtgärder har vidtagits gör en värdering som fastställer
1. vilket ekonomiskt utfall ägare och borgenärer skulle ha fått om företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation vid den tidpunkt då beslutet att försätta företaget i resolution fattades,
2. vilket ekonomiskt utfall ägare och borgenärer faktiskt har fått vid resolutionen av företaget, och
3. vilken skillnaden är mellan det ekonomiska utfallet enligt 1 och 2.
Värderingen enligt första stycket ska bortse från eventuellt statligt stöd till företaget under resolution.
Resolutionsmyndigheten ska i uppdraget till värderaren ange om jämförelsen med utfallet vid resolution ska avse konkurs eller likvidation.
AVDELNING III. RESOLUTION
8 kap. Övergripande om resolution
Ändamålen med resolution (resolutionsändamålen)
1 § Ändamålen med resolution (resolutionsändamålen) är att
1. motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet genom att bland annat
a. säkerställa att kritiska verksamheter kan upprätthållas, och b. förebygga spridning av negativa effekter i det finansiella systemet,
2. upprätthålla marknadsdisciplin,
3. skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på statligt stöd,
4. skydda garanterade insättare och investerare som omfattas av lagen (1999:158) om investerarskydd, och
5. skydda kundmedel och kundtillgångar.
Inledande av resolution
Finansinspektionen prövning av om ett företag fallerar
2 § Finansinspektionen ska på eget initiativ eller på begäran av regeringen, resolutionsmyndigheten eller Riksbanken pröva om ett
Författningsförslag SOU 2014:52
70
institut eller ett företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket 2 fallerar eller sannolikt kommer att fallera och om det finns andra åtgärder än resolution som inom rimlig tid skulle förhindra att företaget fallerar. Inför den prövningen ska Finansinspektionen samråda med Regeringskansliet, resolutionsmyndigheten och Riksbanken.
Resolutionsmyndighetens prövning
3 § Resolutionsmyndigheten ska pröva om ett företag ska försättas i resolution när den får en underrättelse från Finansinspektionen om att inspektionen har fastställt att företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera och om att det inte finns andra åtgärder än resolution som inom rimlig tid skulle förhindra att företaget fallerar.
Detta gäller dock inte i de fall som anges i 9 kap. 10 och 11 §§.
4 § Resolutionsmyndigheten får besluta att försätta ett företag i resolution om förutsättningarna för resolution är uppfyllda. Vilka förutsättningarna är framgår av 9 kap. För ett beslut om resolution beträffande ett företag som ingår i en gränsöverskridande koncern gäller dessutom processen i 10 kap.
5 § Ett beslut om resolution och om vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas ska föregås av en värdering enligt 7 kap.
Rättsverkningar av ett beslut om resolution
6 § Genom ett beslut om resolution utlöses vissa rättsverkningar som framgår av 11 och 12 kap.
Resolutionsåtgärder
7 § När ett företag har försatts i resolution ska resolutionsmyndigheten besluta om en eller flera resolutionsåtgärder eller ge in en ansökan om konkurs eller likvidation.
8 § När resolutionsmyndigheten vidtar resolutionsåtgärder gäller 24 kap. om skydd för motparter.
SOU 2014:52 Författningsförslag
71
Avslutningen av en resolution
9 § I 25 kap. finns bestämmelser om hur en resolution avslutas och vissa sammanhängande bestämmelser.
Beslut om resolutionsåtgärder i ett annat land
10 § För att säkerställa att resolution av en gränsöverskridande koncern kan genomföras effektivt finns det särskilda bestämmelser om verkan av beslut som har fattats i en annan stat inom EES och om erkännande av förfaranden i tredjeland. Dessa bestämmelser finns 26 och 27 kap.
Finansiering av resolution
11 § För att finansiera resolutionsåtgärderna ska det finnas en resolutionsreserv som beskrivs i 28 kap.
9 kap. Beslut om resolution
Institut
1 § Resolutionsmyndigheten ska besluta att försätta ett institut i resolution om samtliga följande förutsättningar är uppfyllda.
1. Finansinspektionen har, efter samråd med Regeringskansliet, resolutionsmyndigheten och Riksbanken, fastställt att institutet fallerar eller att det är sannolikt att institutet kommer att fallera.
2. Finansinspektionen har, efter samråd med Regeringskansliet, resolutionsmyndigheten och Riksbanken, fastställt att det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle förhindra att institutet fallerar.
3. Resolutionsmyndigheten har, efter samråd med Regeringskansliet, Finansinspektionen och Riksbanken, fastställt att resolution är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse. Resolutionsmyndigheten behöver inte försätta institutet i resolution, om det vidtas resolutionsåtgärder mot institutets moderföretag och det inte är nödvändigt att vidta separata åtgärder mot institutet för att uppnå resolutionsändamålen.
Författningsförslag SOU 2014:52
72
Fallera eller sannolikt fallera
2 § Ett institut ska anses fallera enligt 1 § första stycket 1 om en eller flera av följande situationer föreligger.
1. Institutet överträder sina skyldigheter på ett sätt som medför att institutets tillstånd ska återkallas.
2. Värdet på institutet tillgångar understiger värdet på dess skulder.
3. Institutet kan inte betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning.
4. Institutet behöver statligt stöd utom i de fall som anges i 3 §. Ett institut ska anses sannolikt fallera enligt 1 § första stycket 1 om det på objektiva grunder kan fastställas att institutet i en nära framtid kommer att befinna sig i en situation som avses i första stycket 1–3.
3 § Institut som behöver statligt stöd ska inte anses fallera om stödet ges till ett solitt institut för att undvika eller avhjälpa en allvarlig störning i ekonomin i ett land inom EES och för att den finansiella stabiliteten ska kunna bevaras, och
1. stödet antar någon av följande former: a. en statlig garanti för att garantera likviditetsfaciliteter som tillhandahålls av centralbanker på deras villkor,
b. en statlig garanti för nya skuldförbindelser, c. ett tillskott till kapitalbasen eller förvärv av kapitalinstrument till priser och på villkor som inte ger företaget någon fördel, när varken omständigheterna som avses i 2 § 1, 2 eller 3 eller förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument föreligger när det stödet beviljas,
2. stödet har godkänts slutligt enligt unionens regler om statligt stöd,
3. åtgärderna är tidsbegränsade skyddsåtgärder som är proportionerliga för att motverka konsekvenserna av den allvarliga störningen, och används inte för att kompensera för förluster som institut har ådragit sig eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att ådra sig, och
4. i fråga om kapitaltillskott är stödet begränsat till tillskott som krävs för att åtgärda kapitalunderskott som fastställts i stresstest på nationell nivå, unionsnivå eller inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, tillgångsöversyner eller motsvarande genomgångar som Europeiska centralbanken, Europeiska bankmyndigheten
SOU 2014:52 Författningsförslag
73
eller nationella myndigheter genomfört och som i förekommande fall bekräftats av den behöriga myndigheten.
Det allmännas intresse
4 § Resolution ska anses nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse om det är nödvändigt för att uppnå ett eller flera av resolutionsändamålen, är proportionerligt i förhållande till dessa och en avveckling av företaget genom konkurs eller likvidation inte skulle uppnå ändamålen i samma omfattning.
Finansiellt institut
5 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett finansiellt institut ska försättas i resolution, om
1. det moderinstitut som omfattas av den gruppbaserade tillsynen uppfyller förutsättningar för resolution, och
2. det finansiella institutet uppfyller de förutsättningar för resolution som anges i 1 §.
I fråga om ett utländskt moderinstitut ska den utländska myndighet som ansvarar för moderinstitutet ha konstaterat att förutsättningar för resolution är uppfyllda beträffande det.
Holdingföretag
6 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska försättas i resolution, om
1. ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag till holdingföretaget uppfyller förutsättningar för resolution, och
2. holdingföretaget uppfyller de förutsättningar för resolution som anges i 1 §.
I fråga om ett utländskt institut ska den utländska myndighet som ansvarar för institutet ha konstaterat att förutsättningar för resolution är uppfyllda beträffande det.
7 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska försättas i resolution trots att
Författningsförslag SOU 2014:52
74
holdingföretaget inte uppfyller förutsättningarna för resolution, om
1. ett institut eller ett utländskt institut hemmahörande inom EES som är dotterföretag till holdingföretaget uppfyller förutsättningar för resolution,
2. institutets eller det utländska institutets fallissemang kan leda till att ett annat institut eller utländskt institut hemmahörande inom EES fallerar eller att koncernen fallerar, och
3. det är nödvändigt att vidta resolutionsåtgärder mot holdingföretaget för rekonstruktion eller avveckling av ett institut eller ett utländskt institut hemmahörande inom EES eller av hela koncernen.
I fråga om ett utländskt institut ska den utländska myndighet som ansvarar för institutet ha konstaterat att förutsättningar för resolution är uppfyllda beträffande det.
8 § Resolutionsmyndigheten får inte med stöd av 6 eller 7 § besluta om resolution mot ett holdingföretag med blandad verksamhet för att hantera koncernens problem, om det fallerande institutet eller utländska institutet innehas direkt eller indirekt av ett finansiellt holdingföretag. I så fall ska resolutionsåtgärder i stället vidtas mot det finansiella holdingföretaget.
9 § Vid den bedömning som enligt 6 § första stycket 1 eller 7 § första stycket 1 ska göras av om ett institut uppfyller förutsättningarna för resolution, får resolutionsmyndigheten, bortse från koncerninterna kapitalöverföringar eller förlustdelningsarrangemang.
Om holdingföretaget är hemmahörande i ett annat land inom EES, gäller första stycket om resolutionsmyndigheten kommer överens om det med resolutionsmyndigheten för holdingföretaget.
Om resolutionsmyndigheten ansvarar för holdingföretaget, får resolutionsmyndigheten komma överens med den utländska resolutionsmyndighet i ett land inom EES som ansvarar för ett utländskt institut om att det ska bortse från koncerninterna kapitalöverföringar eller förlustdelningsarrangemang.
SOU 2014:52 Författningsförslag
75
Om resolution i samband med ett resolutionsförfarande i tredjeland
Moderföretag
10 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag till ett tredjelandsinstitut ska försättas i resolution, om
1. en myndighet i detta tredjeland har beslutat att tredjelandsinstitutet uppfyller förutsättningarna för resolution, och
2. det är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse.
EES-filialer
11 § Om en EES-filial inte omfattas av ett resolutionsförfarande i tredjeland eller om resolutionsmyndigheten inte har erkänt resolutionsförfarandet enligt 27 kap. 2–4 §§, får den besluta om hantera filialen genom resolution, om det är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse och någon av följande förutsättningar är uppfyllda:
1. Filialen uppfyller inte längre eller kommer sannolikt inte längre att uppfylla villkoren för filialtillståndet och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle förhindra det eller att den fallerar.
2. Resolutionsmyndigheten bedömer att a. tredjelandsinstitutet kan inte, vill inte eller kommer sannolikt inte att kunna fullgöra sina förpliktelser mot sina borgenärer inom EES, eller förpliktelser som filialen ingått eller bokfört här när de förfaller till betalning, och b. resolutionsmyndigheten är försäkrad om att det inte har inletts, eller kommer att inledas något resolutionsförfarande eller något annat insolvensförfarande mot institutet inom rimlig tid.
3. En myndighet i tredjeland har inlett ett resolutionsförfarande mot ett tredjelandsinstitut eller har underrättat resolutionsmyndigheten om att det avser att inleda ett sådant förfarande.
Författningsförslag SOU 2014:52
76
Offentliggörande
12 § Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra ett beslut om resolution så snart som möjligt.
10 kap. Processen för beslut om resolution som rör gränsöverskridande koncerner
Om resolutionsmyndigheten ansvarar för ett dotterföretag
1 § När resolutionsmyndigheten har fastställt att ett dotterföretag i en gränsöverskridande koncern uppfyller förutsättningarna för resolution enligt 9 kap. ska den omgående, och innan den får fatta beslut om resolution, underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten, den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen om,
1. fastställandet att dotterföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution, och
2. vilka resolutionsåtgärder eller andra insolvensåtgärder som resolutionsmyndigheten anser är lämpliga att vidta mot företaget.
2 § Om den samordnande resolutionsmyndigheten underrättar resolutionsmyndigheten om att den inte avser att lägga fram någon koncernresolutionsordning, får resolutionsmyndigheten fatta beslut om resolution och besluta att vidta de åtgärder som angetts i underrättelsen enligt 1 § 2. Detsamma gäller om det har gått 24 timmar från det att den samordnande resolutionsmyndigheten mottagit underrättelsen eller den längre tid som resolutionsmyndigheten har godkänt, och den samordnande resolutionsmyndigheten inte har lagt fram en koncernresolutionsordning.
3 § Om den samordnande resolutionsmyndigheten inom tidsfristen i 2 §, föreslår en koncernresolutionsordning, ska resolutionsmyndigheten inom den tid som är rimlig med hänsyn tagen till hur brådskande situationen är försöka komma överens med den samordnande resolutionsmyndigheten och andra berörda resolutionsmyndigheter om att genomföra koncernresolutionsordningen.
4 § Om någon överenskommelse inte träffas får resolutionsmyndigheten besluta att försätta företaget i resolution och vidta resolutionsåtgärder.
SOU 2014:52 Författningsförslag
77
Ett sådant beslut får fattas om resolutionsmyndigheten har invändningar mot koncernresolutionsordningen eller om den anser att den behöver vidta andra resolutionsåtgärder än de som föreslås i den. Inför beslutet ska resolutionsmyndigheten beakta innehållet i den koncernresolutionsplan som upprättats enligt 3 kap. Den ska också beakta åtgärdernas potentiella effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda staterna inom EES och på andra delar av koncernen.
Resolutionsmyndigheten ska underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten och de övriga berörda resolutionsmyndigheterna om sitt beslut, vilka åtgärder den avser att vidta och skälen för sitt beslut.
5 § Ett beslut som en utländsk myndighet fattar efter en överenskommelse som avses i 3 §, gäller i Sverige och är bindande för resolutionsmyndigheten.
Resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndighet
6 § Om resolutionsmyndigheten i egenskap av samordnande resolutionsmyndighet får en sådan underrättelse som avses i artikel 91.1 i resolutionsdirektivet från en resolutionsmyndighet i ett land inom EES gäller 7–10 §§.
7 § Resolutionsmyndigheten ska, inom 24 timmar efter mottagandet av en underrättelse enligt 6 §, eller den längre tid som godkänns av den underrättande myndigheten, bedöma de sannolika effekterna av de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som anges i underrättelsen för andra koncernföretag hemmahörande inom
EES. Om resolutionsmyndigheten då bedömer att de åtgärder som den underrättande myndigheten avser att vidta sannolikt leder till att förutsättningarna för resolution enligt artikel 32 eller 33 i resolutionsdirektivet uppfylls även för ett annat koncernföretag i ett annat land inom EES än den från vilken underrättelsen kom, ska den inom samma tid föreslå en koncernresolutionsordning.
Resolutionsmyndigheten ska göra bedömningen enligt första stycket efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen.
Författningsförslag SOU 2014:52
78
8 § Resolutionsmyndigheten ska, inom den tid som är rimlig med hänsyn tagen till hur brådskande situationen är, försöka komma överens med de övriga berörda resolutionsmyndigheterna om koncernresolutionsordningen. När en sådan överenskommelse ingås, ska resolutionsmyndigheten fatta ett beslut enligt överenskommelsen.
9 § Om det inte är möjligt att ingå en överenskommelse, får resolutionsmyndigheten, om förutsättningarna i 9 kap. är uppfyllda, besluta om att försätta ett företag i resolution och att vidta resolutionsåtgärder. I ett sådant fall behöver resolutionsmyndigheten inte lämna en underrättelse enligt 12 §.
10 § Ett beslut som en utländsk myndighet fattar efter den process som beskrivs i 6–9 §§ gäller i Sverige och är bindande för resolutionsmyndigheten.
Resolutionsmyndigheten ansvarar för ett dotterföretag men är inte underrättande myndighet
11 § Om resolutionsmyndigheten i andra fall än de som anges i 1 och 6 §§ ansvarar för ett företag som omfattas av en koncernresolutionsordning, gäller 3–5 §§.
Moderföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution
Resolutionsmyndigheten ansvarar för moderföretaget
12 § Om resolutionsmyndigheten fastställer att ett moderföretag inom EES i en gränsöverskridande koncern uppfyller förutsättningarna för resolution enligt 9 kap., ska den omgående och innan den får fatta beslut om resolution, underrätta den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen om
1. fastställandet att moderföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution, och
2. vilka resolutionsåtgärder eller andra insolvensåtgärder som resolutionsmyndigheten anser är lämpliga att vidta mot företaget.
Resolutionsmyndigheten får lägga fram en koncernresolutionsordning om
SOU 2014:52 Författningsförslag
79
1. de resolutionsåtgärder eller de andra åtgärder som resolutionsmyndigheten anser lämpliga för moderföretaget sannolikt leder till att villkoren i artikel 32 eller 33 uppfylls för något annat företag i koncernen,
2. resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå inte är tillräckliga för att stabilisera situationen eller kommer sannolikt inte att leda till ett optimalt resultat,
3. en utländsk resolutionsmyndighet anser att förutsättningarna för resolution enligt artikel 32 eller 33 är uppfyllda för de dotterföretag de ansvarar för, eller
4. resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på koncernnivå kommer att omfatta dotterföretag på ett sätt som gör att en koncernresolutionsordning är lämplig.
13 § Om resolutionsmyndigheten inte föreslår en koncernresolutionsordning får myndigheten efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet, fatta beslut om resolution och resolutionsåtgärder.
Resolutionsmyndigheten ska när den fattar sitt beslut
1. beakta och följa den koncernresolutionsplan som beslutats, om den inte med beaktande av omständigheterna i fallet anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen, och
2. beakta den finansiella stabiliteten i de länder inom EES som berörs.
14 § Om resolutionsmyndigheten föreslår en koncernresolutionsordning gäller 8 och 9 §§.
Om myndigheterna inte kan komma överens, gäller en utländsk myndighets beslut i Sverige och är bindande för resolutionsmyndigheten.
Resolutionsmyndigheten ansvarar för ett dotterföretag men inte det som fallerar
15 § Om en utländsk resolutionsmyndighet har lagt fram en koncernresolutionsordning för ett moderföretag till ett dotterföretag som resolutionsmyndigheten ansvarar, gäller 3–5 §§.
Författningsförslag SOU 2014:52
80
11 kap. Följder av ett beslut om resolution för ägare och ledning
Resolutionsmyndigheten tar kontroll
1 § När resolutionsmyndigheten har beslutat att ett företag ska försättas i resolution, får
1. ägarna inte längre företräda aktierna eller andelarna vid stämman, eller
2. huvudmännen i en sparbank inte längre besluta i ärenden vid sparbankstämman.
Ägarnas och huvudmännens rätt enligt första stycket övertas av resolutionsmyndigheten.
2 § Resolutionsmyndigheten övertar styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter, om inte myndigheten beslutar något annat.
Ledningen i ett företag i resolution
3 § Resolutionsmyndigheten ska utse en ny styrelse och verkställande direktör för ett företag under resolution. Detta gäller dock inte om det är nödvändigt för myndighetens arbete med att uppnå resolutionsändamålen att en eller flera personer fortsätter att ingå i ledningen.
12 kap. Hinder mot exekutiva åtgärder och vissa rättshandlingar kopplade till resolution
Hinder mot exekutiva åtgärder
1 § Av 1 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) framgår att bara resolutionsmyndigheten får ansöka om att ett företag under resolution ska försättas i konkurs.
2 § När ett företag har försatts i resolution får utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte äga rum mot företaget. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. får inte ske.
Under resolution får det inte heller meddelas beslut om kvarstad eller betalningssäkring.
SOU 2014:52 Författningsförslag
81
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för förpliktelser som uppkommit efter det att företaget försatts i resolution.
Begäran om vilandeförklaring av rättsprocesser
3 § När ett företag har försatts i resolution får resolutionsmyndigheten begära att en domstol, eller motsvarande organ, vilandeförklarar rättsprocesser som företaget under resolution är delaktigt i. Domstolen, eller det motsvarande organet, ska vilandeförklara rättsprocessen om det krävs för att uppnå resolutionsändamålen.
Hinder mot att utöva vissa rättshandlingar
4 § En motpart till ett företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket får på grund av ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd, eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut, inte
1. säga upp eller häva ett avtal med företaget,
2. ändra villkoren i ett avtal med företaget,
3. ställa in fullgörelsen och hålla inne sin prestation mot företaget,
4. kvitta en fordran som företaget har på motparten, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget,
5. omvandla en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse,
6. tillämpa en slutavräkningsklausul, eller
7. ta emot, förfoga över eller ta i anspråk en säkerhet i tillgångar som tillhör företaget.
En motpart till ett företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket får inte i förhållande till det företaget göra gällande att ett sådant beslut eller en sådan händelse som anges i första stycket är ett kollektivt obeståndsförfarande enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden enligt parternas avtal.
Författningsförslag SOU 2014:52
82
Det som sägs i första och andra styckena gäller endast om företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten.
5 § Ett avtalsvillkor i strid med det som sägs i 4 § är ogiltigt.
6 § Om företaget inte fullgör en avtalsförpliktelse till följd av ett beslut av resolutionsmyndigheten enligt 14 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § anses företaget ändå fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser på det sätt som anges i 4 § tredje stycket.
7 § Ett förbud enligt 4 § gäller även för en motpart till
1. ett dotterföretag till ett sådant företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket, om ett företag inom koncernen svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser, eller
2. ett annat företag inom koncernen, om motpartens rätt grundar sig på ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd som riktar sig mot något annat företag inom koncernen eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut.
8 § Om resolutionsmyndigheten har erkänt ett resolutionsförfarande i tredjeland i enlighet med 27 kap. 2 § ska ett sådant förfarande betraktas som ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd vid tillämpning av bestämmelserna 4–7 §§.
9 § Bestämmelserna i 4–8 §§ ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.
13 kap. Om resolutionsåtgärder
1 § När ett företag har försatts i resolution får resolutionsmyndigheten besluta om en eller flera av följande resolutionsåtgärder:
1. Vidta någon av de åtgärder som anges i 11 kap 3 §, 14 kap. 1, 2, 7, 8, 11 och 12 §, 15 kap. 2–5 §§, 17 kap. 1, 3 och 4 §§, 18 kap. 7 och 9 §§, 19 kap. 8 och 10 §§, 20 kap. 8 och 10 §§, 21 kap. 1 och 4 §§, 22 kap. 17 och 19 §§ samt 29 kap. 2 §.
2. Tillämpa av något av följande resolutionsverktyg: a. försäljningsverktyget, enligt 18 kap.,
SOU 2014:52 Författningsförslag
83
b. broinstitutsverktyget, enligt 19 kap., c. avskiljandeverktyget, enligt 20 kap., och d. skuldnedskrivningsverktyget enligt 22 kap.
3. Tillsätta en särskild förvaltare enligt 16 kap. 1 §. Dessutom får regeringen besluta att använda något av de statliga stabiliseringsverktygen enligt 23 kap.
2 § Resolutionsmyndigheten ska vidta de resolutionsåtgärder som enligt dess uppfattning bäst uppfyller de resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet. Den också sträva efter att minimera resolutionskostnaderna och undvika onödig värdeförstörelse.
Om det finns flera ändamål ska myndigheten, om inte annat framgår av denna lag, göra en avvägning mellan dem med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.
3 § Resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder är giltiga oavsett vad som anges i någon annan lag eller i ett företags bolagsordning eller stadgar eller i ett avtal.
Resolutionsmyndigheten behöver inte innan åtgärden vidtas, inhämta en annan myndighets eller persons samtycke till resolutionsåtgärden eller underrätta en myndighet eller annan person om beslutet.
Detta gäller inte om något annat framgår av denna lag eller föreskrifter som har beslutats med stöd av lagen.
Offentliggörande av beslut om resolutionsåtgärder
4 § Resolutionsmyndigheten ska så snart som möjligt offentliggöra ett beslut om att vidta resolutionsåtgärder.
Om resolutionsmyndigheten fattar beslut enligt 14 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § ska resolutionsmyndigheten även offentliggöra villkoren för åtgärden och under vilken tid som åtgärden gäller.
Resolutionsåtgärder beträffande ett företag i en koncern
5 § Om ett företag ingår i en koncern, ska resolutionsmyndigheten utforma de resolutionsåtgärder som vidtas så att de,
1. minimerar påverkan på andra koncernföretag och på koncernen som helhet, och
Författningsförslag SOU 2014:52
84
2. minimerar de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten inom EES i sin helhet och i enskilda länderna inom EES, särskilt i de länder där koncernen är verksam.
Anställda och deras representanter
6 § Resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder påverkar inte de anställdas rätt till arbetstagarrepresentanter i styrelsen.
7 § När resolutionsmyndigheten vidtar en resolutionsåtgärd bör den informera och samråda med representanter för de anställda.
Säkerställda obligationer
8 § I ett företag under resolution som har gett ut säkerställda obligationer ska tillgångar i säkerhetsmassan, derivatavtal och obligationer hållas åtskilda från övriga tillgångar och skulder. Resolutionsmyndigheten ska också se till att tillgångarna tillförs tillräcklig finansiering.
Det ekonomiska utfallet
9 § När försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget används för att överföra vissa tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution, ska resolutionsmyndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vars fordringar inte överförts inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.
10 § När skuldnedskrivningsverktyget används ska resolutionsmyndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier eller andra äganderättsinstrument inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.
SOU 2014:52 Författningsförslag
85
11 § När medel från insättningsgarantisystemet tillförs enligt 7 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, ska resolutionsmyndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för insättningsgarantisystemet inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.
Om egendom i tredjeland
12 § Om resolutionsmyndigheten har beslutat att vidta en resolutionsåtgärd som avser tillgångar som finns i tredjeland eller aktier eller andra äganderättsinstrument, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av lagen i tredjeland, ska resolutionsmyndigheten
1. när det behövs förvalta aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna eller rättigheterna eller uppfylla skyldigheterna för mottagarens räkning, till dess beslutet får verkan, eller
2. besluta att en överföring, nedskrivning, konvertering eller annan åtgärd inte längre ska gälla, om det när beslutet har fattats visar sig vara högst osannolikt att åtgärden kommer att få avsedd verkan.
Om en åtgärd är ogiltig enligt ett beslut enligt första stycket 2 ska situationen återställas till den som förelåg före beslutet. Mottagaren är skyldig att lämna tillbaka de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som beslutet avser. Den ersättning som har betalats för det överförda ska betalas tillbaka.
14 kap. Beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att utöva vissa rättshandlingar
Ändring av löptider och räntevillkor
1 § Resolutionsmyndigheten får beträffande kvalificerade skulder och relevanta kapitalinstrument som uppkommit innan ett företag försatts i resolution besluta att
1. ändra eller anpassa löptiden för skulden,
2. ändra den ränta som ska betalas för skulden, eller
3. ändra dagen då räntan förfaller till betalning. Detta gäller inte för en skuld som är säkerställd.
Författningsförslag SOU 2014:52
86
Förbud mot att fullgöra vissa förpliktelser
2 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett företag under resolution inte ska fullgöra en betalnings- eller en leveransförpliktelse som följer av ett avtal som har ingåtts av företaget. I så fall behöver inte heller motparten fullgöra sin betalnings- eller leveransförpliktelse enligt avtalet.
3 § Förbudet får gälla från och med offentliggörandet enligt 13 kap. 4 § och till och med midnatt den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.
4 § Om en betalnings- eller leveransförpliktelse skulle ha fullgjorts under den tid som anges i 3 § ska förpliktelsen fullgöras omedelbart efter utgången av den tidsperioden.
5 § Ett beslut enligt 2 § får inte avse
1. kvalificerade insättningar,
2. överföringsuppdrag avseende betalningar eller leveranser av finansiella instrument som har lagts in i ett anmält avvecklingssystem,
3. betalnings- eller leveransförpliktelser som ska fullgöras mot centrala motparter och centralbanker, eller
4. finansiella instrument och medel som omfattas av lagen (1999:158) om investerarskydd.
6 § Om ett företag under resolution fullgör en betalnings- eller leveransförpliktelse i strid med ett beslut enligt 2 § ska betalningen eller leveransen gälla, om det inte visas att motparten kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.
Förbud mot att ta i anspråk säkerheter
7 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en borgenär till ett företag under resolution inte får ta i anspråk en säkerhet som har ställts ut i tillgångar som tillhör företaget.
SOU 2014:52 Författningsförslag
87
Förbudet får gälla från och med offentliggörandet enligt 13 kap. 4 § till och med midnatt den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.
8 § Om resolutionsmyndigheten har beslutat att försätta något annat företag inom koncernen i resolution eller att vidta en sådan åtgärd som anges i 13 kap. 1 § första stycket 1 eller 2, eller andra stycket mot ett sådant företag, ska ett särskilt beslut om förbud mot att ta i anspråk säkerheter fattas med avseende på det företaget. Det sakliga innehållet i det beslutet ska motsvara det sakliga innehållet i det beslut som avses i 7 §.
9 § Ett beslut enligt 7 eller 8 § får inte avse
1. säkerheter som har ställts ut i samband med deltagande i ett anmält avvecklingssystem, eller
2. säkerheter som innehas av centralbanker eller centrala motparter.
Första stycket gäller endast om den säkerhet som har ställts ut är en marginalsäkerhet eller en annan panträtt.
10 § Om en borgenär tar i anspråk en säkerhet i strid med ett beslut enligt 7 eller 8 § ska rättshandlingen gälla, om det inte visas att borgenären kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav borgenären skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.
Förbud mot att utöva vissa rättshandlingar
11 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en motpart till ett företag under resolution inte får
1. säga upp eller häva ett avtal med företaget,
2. ändra villkoren i ett avtal med företaget,
3. ställa in fullgörelsen och hålla inne sin prestation mot företaget,
4. kvitta en fordran som företaget har på motparten, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget,
Författningsförslag SOU 2014:52
88
5. omvandla en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse, eller
6. tillämpa en slutavräkningsklausul. Det som sägs i första stycket gäller endast om företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten.
Förbudet får gälla från och med offentliggörandet enligt 13 kap. 4 § och till och med midnatt den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.
12 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en motpart till ett dotterföretag till ett företag under resolution inte får vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket beträffande ett avtal med dotterföretaget, om
1. företaget under resolution svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser, och
2. grunden för att vidta åtgärden är obestånd hos företaget under resolution eller dess finansiella ställning i övrigt.
Det som sägs i 11 § andra och tredje styckena ska tillämpas på motsvarande sätt vid ett beslut enligt första stycket.
13 § Om resolutionsmyndigheten har beslutat om en överföring enligt 18 kap. 2 §, 19 kap. 2 § eller 20 kap. 3 §, får myndigheten fatta ett beslut enligt 12 § endast om
1. samtliga dotterföretagets tillgångar, rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet har överförts till mottagaren, eller
2. resolutionsmyndigheten ser till att avtalsförpliktelserna säkerställs på annat sätt.
14 § Ett beslut enligt 11 eller 12 § får inte avse avtal som
1. är hänförliga till deltagande i ett anmält avvecklingssystem, eller
2. företaget under resolution har ingått med centralbanker eller centrala motparter.
15 § En motpart till ett sådant företag som anges i 11 eller 12 § får vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket före utgången av den tidsperiod som anges i 11 § tredje stycket, om resolutionsmyndigheten underrättar motparten om
SOU 2014:52 Författningsförslag
89
1. att de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet inte ska överföras till en mottagare, eller
2. att de skulder som omfattas av avtalet inte ska skrivas ned eller konverteras genom användning av skuldnedskrivningsverktyget.
16 § Om de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet har överförts till en mottagare får motparten efter utgången av den tidsperiod som anges i 11 § tredje stycket endast vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket om mottagaren inte fullgör väsentliga avtalsförpliktelser.
17 § Om en motpart till ett företag under resolution vidtar en åtgärd i strid med ett beslut enligt 11 eller 12 § ska åtgärden gälla, om det inte visas att motparten kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.
Övrigt
18 § När resolutionsmyndigheten utövar sin beslutanderätt enligt 2, 7, 8, 11 eller 12 § ska den ta hänsyn till hur de finansiella marknadernas funktionssätt kan påverkas av beslutet.
15 kap. Kompletterande åtgärder
Allmänna bestämmelser
1 § När resolutionsmyndigheten beslutar om resolution eller vidtar en resolutionsåtgärd får den besluta om sådana åtgärder som anges i 2–4 §.
Upphäva rätt att förvärva aktier
2 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en innehavare av aktier i ett företag under resolution eller av andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag, inte får förvärva ytterligare sådana aktier eller äganderättsinstrument.
Författningsförslag SOU 2014:52
90
Avbryta handel
3 § Resolutionsmyndigheten får begära att
1. en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en reglerad marknad av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel enligt 15 kap. 11 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
2. ett värdepappersinstitut med tillstånd enligt 2 kap. 1 § 8 lagen om värdepappersmarknaden ska avslå en begäran om upptagande till handel på en handelsplattform av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution, eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel enligt 11 kap. 11 a § lagen om värdepappersmarknaden,
3. Finansinspektionen ska besluta om handelsstopp enligt 22 kap. 2 a § lagen om värdepappersmarknaden. Resolutionsmyndigheten får även begära att en behörig myndighet i ett annat land inom EES fattar motsvarande beslut.
Säga upp avtal
4 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett avtal som ett företag under resolution är part i ska sägas upp med omedelbar verkan eller att villkoren i avtalet ska ändras.
Särskilt om avslutande av derivatavtal
5 § Resolutionsmyndigheten får för ändamålet i 22 kap. 18 § besluta att ett derivatavtal eller ett finansiellt avtal ska avslutas.
Därefter ska resolutionsmyndigheten fastställa skuldens storlek.
Om det finns ett nettningsavtal mellan företaget under resolution och motparten, ska resolutionsmyndigheten tillämpa det för att fastställa skuldens nettobelopp.
16 kap. Särskild förvaltare
1 § Resolutionsmyndigheten får besluta att utse en särskild förvaltare som får utöva stämmans och styrelsens befogenheter i ett företag under resolution.
SOU 2014:52 Författningsförslag
91
En särskild förvaltare ska följa de instruktioner som resolutionsmyndigheten utfärdar för denne.
Det åligger förvaltaren att inom sitt uppdrag vidta alla de åtgärder som främjar de relevanta resolutionsändamålen samt att genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens beslut.
Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra tillsättningen av en särskild förvaltare.
2 § En särskild förvaltare ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget.
Den som står i ett sådant förhållande till någon ägare, borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för att han eller hon opartiskt ska utföra sitt uppdrag får inte vara förvaltare. Detsamma gäller om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för honom eller henne kan rubbas.
Förvaltaren ska omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.
Om den särskilda förvaltaren begär att få avgå och visar skäl till det, ska resolutionsmyndigheten entlediga honom eller henne.
3 § Den särskilda förvaltaren ska upprätta, och till resolutionsmyndigheten inlämna, en skriftlig berättelse i samband med att förvaltarskapet inleds och avslutas. Resolutionsmyndigheten får vidare ange när förvaltaren ska inlämna sådana skriftliga berättelser under pågående uppdrag.
4 § En särskild förvaltare får utses för en period av högst ett år.
Därefter ska resolutionsmyndigheten pröva om det finns skäl att förlänga uppdraget.
Resolutionsmyndigheten får med omedelbar verkan skilja den särskilda förvaltaren från sitt uppdrag.
5 § En särskild förvaltare, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar företaget, dess ägare eller borgenärer ska ersätta skadan.
Författningsförslag SOU 2014:52
92
17 kap. Åtgärder mot ägare
1 § Om ett företag under resolution är ett aktiebolag ska resolutionsmyndigheten, innan eller i samband med att den vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att bolagets aktiekapital ska minskas i proportion till bolagets förluster enligt värderingen i 7 kap. 1 §.
2 § Om företaget under resolution har ett positivt värde, får resolutionsmyndigheten späda ut äganderätten för existerande aktieägare genom att konvertera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument.
3 § Resolutionsmyndigheten får i samband med beslut om att minska aktiekapitalet enligt 1 § besluta att vidta någon eller några av följande åtgärder.
1. Dra in befintliga aktier.
2. Överföra befintliga aktier till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.
4 § Om ett företag under resolution är en medlemsbank eller en ekonomisk förening ska resolutionsmyndigheten, innan eller i samband med att den vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att minska andelarnas värde i proportion till föreningens förluster enligt värderingen i 7 kap. 1 §.
5 § De beslut som resolutionsmyndigheten fattar enligt 1–4 §§ är bindande för företaget under resolution och för berörda ägare.
En av resolutionsmyndigheten beslutad kapitalminskning är fastställd när den har registrerats i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.
18 kap. Försäljningsverktyget
Definition av försäljningsverktyget
1 § Med försäljningsverktyget avses en sådan överföring som anges i 2 § till en förvärvare som inte är ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
SOU 2014:52 Författningsförslag
93
Generellt om överföring
2 § Resolutionsmyndigheten får använda försäljningsverktyget för att överföra
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser, från ett företag under resolution, eller
2. äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution, från innehavaren av ett sådant instrument.
Återföring
3 § Resolutionsmyndigheten får efter en överföring, med förvärvarens samtycke, föra tillbaka
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution, eller
2. äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution till den ursprungliga innehavaren.
En återföring enligt första stycket får ske om
1. möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om överföring, eller
2. överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller villkoren i beslutet om överföring.
4 § De villkor som ska gälla för en återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om under vilken tid återföring får ske.
5 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring sker.
Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.
Rätt till tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs
6 § Vid en överföring förlorar ägarna till företaget under resolution och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.
7 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska inte gälla
Författningsförslag SOU 2014:52
94
mot förvärvaren om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.
Det som sägs i första stycket gäller inte beträffande sådana säkerhetsrätter som avses i 24 kap. 4 §.
Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.
Förvärvarens rättsliga ställning efter en överföring
8 § Vid en överföring övertas de rättigheter och förpliktelser som omfattas av försäljningen av förvärvaren. Förvärvaren ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.
Samarbetsskyldighet
9 § Resolutionsmyndigheten får förelägga företaget under resolution och förvärvaren att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.
Villkor, försäljningsprocess och ersättning
10 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. 1 § beaktas.
11 § När försäljningsverktyget används ska resolutionsmyndigheten till försäljning på marknaden bjuda ut äganderättsinstrument som getts ut av företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser.
Ett erbjudande om försäljning enligt första stycket ska
1. vara öppet för insyn,
2. ge en rättvisande bild av företaget under resolution och dess tillgångar, rättigheter och förpliktelser, samt av äganderättsinstrument som har getts ut av företaget,
3. inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna potentiella köpare,
4. inte ge upphov till intressekonflikter,
5. beakta behovet av att uppnå en snabb resolution, och
SOU 2014:52 Författningsförslag
95
6. sträva efter att maximera försäljningspriset.
12 § Resolutionsmyndigheten får använda försäljningsverktyget utan att iaktta kravet i 11 § första stycket om ett sådant erbjudande förhindrar eller försvårar uppnåendet av resolutionsändamålen.
Det som anges i första stycket ska tillämpas på motsvarande sätt beträffande de enskilda krav som anges i 11 § andra stycket.
13 § Den ersättning som ska betalas av en förvärvare vid en överföring ska tillfalla
1. företaget under resolution, om överföringen avser tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget, och
2. den ursprungliga innehavaren av äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution, om överföringen avser sådana instrument.
Från den ersättning som avses i första stycket får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som har uppstått i samband med användning av försäljningsverktyget.
Prövning av ägares lämplighet
14 § Om försäljningsverktyget används för att överföra aktier i sådan omfattning att förvärvet kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Särskilt om tillståndsprövning
15 § Om en överföring kräver tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Första stycket ska tillämpas på motsvarande sätt om en överföring kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
Författningsförslag SOU 2014:52
96
19 kap. Broinstitutsverktyget
Definition och tillämpningsområde
1 § Med broinstitutsverktyget avses en sådan överföring som anges i 2 § till ett broinstitut.
Resolutionsmyndigheten får endast använda broinstitutsverktyget för att uppnå det resolutionsändamål som anges i 8 kap. 1 § 1.
Generellt om överföring
2 § Resolutionsmyndigheten får använda broinstitutsverktyget för att överföra
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett eller flera företag under resolution från det eller de företagen, eller
2. äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution från innehavaren av ett sådant instrument.
Återföring
3 § Resolutionsmyndigheten får efter en överföring föra tillbaka
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution, eller
2. äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution till den ursprungliga innehavaren.
En återföring enligt första stycket får ske om
1. möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om överföring, eller
2. överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller villkoren i beslutet om överföring.
4 § De villkor som ska gälla för en återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om under vilken tid återföring får ske.
5 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring sker.
Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.
SOU 2014:52 Författningsförslag
97
6 § När resolutionsmyndigheten beslutar om en överföring ska myndigheten se till att de skulder som överförs till broinstitutet inte överstiger värdet av de tillgångar som samtidigt överförs från företaget under resolution eller som tillförs från någon annan.
Rätt till tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs
7 § Vid en överföring förlorar ägare till företaget under resolution och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.
8 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot broinstitutet om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.
Det som sägs i första stycket gäller inte beträffande sådana säkerhetsrätter som avses i 24 kap. 4 §.
Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.
Broinstitutets rättsliga ställning efter en överföring
9 § Vid en överföring ska de rättigheter och förpliktelser som omfattas av överföringen övertas av broinstitutet. Broinstitutet ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.
Samarbetsskyldighet
10 § Resolutionsmyndigheten får förelägga företaget under resolution och broinstitutet att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.
Författningsförslag SOU 2014:52
98
Villkor och ersättning
11 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. 1 § beaktas.
12 § Den ersättning som ska betalas av ett broinstitut vid en överföring ska tillfalla
1. företaget under resolution, om överföringen avser tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget, och
2. den ursprungliga innehavaren av de äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution, om överföringen avser sådana instrument.
Från den ersättning som avses i första stycket får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med användning av broinstitutsverktyget.
13 § En försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska ske på affärsmässiga villkor.
Det som anges i 12 § andra stycket ska tillämpas på motsvarande sätt vid en sådan försäljning som avses i första stycket.
Tillstånd
14 § Finansinspektionen får ge ett broinstitut tillstånd att bedriva bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse utan att broinstitutet uppfyller samtliga de krav som gäller för att få bedriva sådan verksamhet.
Ett tillstånd enligt första stycket gäller under den tid som bestäms av Finansinspektionen.
15 § Det som sägs i 14 § gäller endast om resolutionsmyndigheten har
1. bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå resolutionsändamålen, och
2. lämnat in en begäran till Finansinspektionen om att ett beslut enligt 14 § ska fattas.
SOU 2014:52 Författningsförslag
99
16 § Om en överföring kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Definition av broinstitut
17 § Med ett broinstitut avses ett aktiebolag som
1. ägs helt eller delvis av staten,
2. har bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution från innehavaren av ett sådant instrument, och
3. avser att fortsätta utföra funktioner eller erbjuda tjänster som har utförts eller erbjudits av företaget under resolution, vare sig det sker direkt eller indirekt genom ett dotterföretag.
Det som anges i första stycket 2 och 3 ska framgå av broinstitutets bolagsordning.
Resolutionsmyndighetens kontroll
18 § Resolutionsmyndigheten ska företräda aktierna vid bolagsstämman i broinstitutet.
Verksamheten i ett broinstitut
19 § Ledningen i ett broinstitut ska se till att verksamheten bedrivs i syfte att uppnå resolutionsändamålen.
20 § Ledningen i ett broinstitut ska sträva efter att sälja de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts till broinstitutet.
En försäljning enligt första stycket ska ske vid lämplig tidpunkt, dock senast vid den tidpunkt som anges i 23 § första stycket 3 och 24 §.
Författningsförslag SOU 2014:52
100
Styrning av ett broinstitut
21 § Resolutionsmyndigheten får besluta att sälja tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som överförts till ett broinstitut.
22 § Resolutionsmyndigheten ska
1. godkänna den verkställande direktören i broinstitutet,
2. fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet med vad som anges i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen (2005:551), samt
3. godkänna broinstitutets strategiska mål och riskstrategi.
Upphörande av verksamheten i ett broinstitut
23 § Resolutionsmyndigheten ska besluta om avveckling av ett broinstitut eller om försäljning av ett broinstituts aktier om
1. broinstitutet inte längre uppfyller villkoren i 17 §,
2. en väsentlig del av broinstitutets tillgångar, rättigheter och förpliktelser säljs, eller
3. det har gått två år, eller den längre tid som följer av 24 §, från dagen för den sista överföringen
Om tillgångar, rättigheter eller förpliktelser har överförts till ett broinstitut från flera företag under resolution ska avveckling enligt första stycket 2 och 3 ske genom att de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som hänförs till respektive företag under resolution säljs eller avvecklas.
24 § Den tid som anges i 23 § första stycket 3 får förlängas av resolutionsmyndigheten med en eller flera ettårsperioder om
1. det är sannolikt att en förlängning leder till att någon av de omständigheter som anges i 23 § första stycket 1 eller 2 inträffar,
2. det är sannolikt att en förlängning leder till att broinstitutet fusioneras med ett annat företag, eller
3. en förlängning är nödvändig för att säkerställa att resolutionsändamålen uppnås.
Ett beslut av resolutionsmyndigheten om förlängning enligt första stycket får endast meddelas om det framgår att det med hänsyn till marknadsförhållandena och övriga omständigheter är motiverat.
SOU 2014:52 Författningsförslag
101
25 § Vid en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser bjudas ut till försäljning på ett sätt som är öppet för insyn.
Försäljningsprocessen ska
1. ge en rättvisande bild av broinstitutet och dess tillgångar, rättigheter och förpliktelser, samt
2. inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna någon potentiell köpare.
20 kap. Avskiljandeverktyget
Definition av avskiljandeverktyget
1 § Med avskiljandeverktyget avses en sådan överföring som anges i 3 § från ett företag under resolution eller ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag.
Villkor för att få använda avskiljandeverktyget
2 § Avskiljandeverktyget får användas om
1. förhållandena på marknaden för de tillgångar som överförs är sådana att en omedelbar avyttring av tillgångarna skulle få negativa effekter på någon finansiell marknad,
2. en överföring är nödvändig för att verksamheten i ett företag under resolution eller ett broinstitut ska fungera tillfredsställande, eller
3. överföringen är nödvändig för att maximera intäkterna från avvecklingen av ett företag under resolution.
Avskiljandeverktyget får endast användas i förening med ett annat resolutionsverktyg.
Generellt om överföring
3 § Resolutionsmyndigheten får använda avskiljandeverktyget för att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett eller flera företag under resolution eller broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag.
Författningsförslag SOU 2014:52
102
Återföring
4 § Resolutionsmyndigheten får efter en överföring föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution eller broinstitutet.
En återföring enligt första stycket får ske om
1. möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om överföring, eller
2. överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller de villkor som anges i beslutet om överföring.
5 § De villkor som ska gälla för en återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om under vilken tid återföring får ske.
6 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring ska ske.
Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.
Rätt till de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs
7 § Vid en överföring förlorar ägarna till företaget under resolution eller broinstitutet och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.
8 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot tillgångsförvaltningsbolaget om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.
Det som sägs i första stycket gäller inte beträffande sådana säkerhetsrätter som avses i 24 kap. 4 §.
Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.
SOU 2014:52 Författningsförslag
103
Tillgångsförvaltningsbolagets rättsliga ställning efter en överföring
9 § Vid en överföring ska de rättigheter och förpliktelser som omfattas av överföringen övertas av tillgångsförvaltningsbolaget.
Tillgångsförvaltningsbolaget ska ersätta företaget under resolution eller broinstitutet som part i de avtal som berörs.
Samarbetsskyldighet
10 § Resolutionsmyndigheten får förelägga företaget under resolution eller broinstitutet och tillgångsförvaltningsbolaget att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.
Villkor och ersättning
11 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. 1 § beaktas.
12 § Den ersättning som betalas av ett tillgångsförvaltningsbolag vid en överföring ska tillfalla det företag under resolution eller det broinstitut från vilket överföringen skedde.
Från den ersättning som avses i första stycket får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med användning av avskiljandeverktyget.
Definition av tillgångsförvaltningsbolag
13 § Med ett tillgångsförvaltningsbolag avses ett aktiebolag som
1. ägs helt eller delvis av staten,
2. har bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller broinstitut, och
3. avser att förvalta de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts till det i syfte att maximera dessas värden vid en framtida försäljning eller avveckling.
Författningsförslag SOU 2014:52
104
Resolutionsmyndighetens kontroll
14 § Resolutionsmyndigheten ska företräda aktierna vid bolagsstämman i tillgångsförvaltningsbolaget.
Styrning av tillgångsförvaltningsbolaget
15 § Resolutionsmyndigheten ska
1. godkänna den verkställande direktören i tillgångsförvaltningsbolaget,
2. fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet med vad som anges i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen (2005:551), samt
3. godkänna tillgångsförvaltningsbolagets strategiska mål och riskstrategi.
21 kap. Kompletterande åtgärder vid överföring
1 § Om verksamhet har överförts enligt 18 kap. 2 §, 19 kap. 2 § eller 20 kap. 3 § får resolutionsmyndigheten besluta att företaget under resolution ska tillhandahålla mottagaren de tjänster eller resurser som är nödvändiga för att mottagaren ska kunna driva den överförda verksamheten effektivt. Finansiellt stöd utgör inte sådana tjänster eller resurser.
Ett sådant beslut som avses i första stycket får också riktas mot företag som ingår i samma koncern som företaget under resolution.
2 § Det som sägs i 1 § gäller även om det företag som ska tillhandahålla tjänsterna eller resurserna har försatts i konkurs eller gått i likvidation.
3 § De tjänster eller resurser som avses i 1 § ska tillhandahållas på samma villkor som gäller enligt ett avtal om sådana tjänster eller resurser som företaget under resolution ingått innan det försattes i resolution.
Om det inte finns något sådant avtal som avses i första stycket ska tjänsterna eller resurserna tillhandahållas på skäliga villkor.
4 § Resolutionsmyndigheten får på ansökan av en resolutionsmyndighet etablerad i ett annat land inom EES förklara att ett
SOU 2014:52 Författningsförslag
105
beslut enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 65 i resolutionsdirektivet ska gälla i Sverige.
5 § Om tillgångar som finns i tredjeland eller aktier eller andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skyldigheter som lyder under rätten i tredjeland överförs till en mottagare, får resolutionsmyndigheten begära att mottagaren vidtar åtgärder för att se till att överföringen eller någon annan resolutionsåtgärd som har beslutats får verkan.
Resolutionsmyndigheten får förelägga den som inte vidtar åtgärder enligt första stycket att göra det.
Mottagaren har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg som uppkommit.
22 kap. Skuldnedskrivningsverktyget
Definition av skuldnedskrivningsverktyget
1 § Med skuldnedskrivningsverktyget avses
1. nedskrivning av det i resolution försatta företagets skulder, eller
2. konvertering av det i resolution försatta företagets skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget eller ett berört moderföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
2 § Följande skulder får skrivas ned eller konverteras genom skuldnedskrivningsverktyget
1. relevanta kapitalinstrument, och
2. kvalificerade skulder.
3 § Resolutionsmyndigheten får använda skuldnedskrivningsverktyget för att
1. kapitalisera ett företag under resolution i kombination med en omstrukturering av företaget, om det finns rimliga utsikter att det kommer att återge företaget dess långsiktiga livskraft,
2. konvertera skulder som överförs till ett broinstitut till aktier eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp, i syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet, eller
Författningsförslag SOU 2014:52
106
3. inom ramen för försäljningsverktyget eller avskiljandeverktyget, konverterera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp.
Ombildning av en sparbank
4 § För att använda skuldnedskrivningsverktyget enligt 3 § 1 i får resolutionsmyndigheten besluta att en sparbank ska ombildas till aktiebolag.
Ombildningen ska genomföras genom att sparbankens rörelse överlåts till ett bankaktiebolag. Dessa aktier ska utan ersättning överlämnas till en stiftelse, som har bildats av en eller flera sparbanker och vars huvudsakliga ändamål är att främja sparsamhet i Sverige på det sätt som framgår närmare av stiftelseförordnandet.
Omstruktureringsplaner
5 § När skuldnedskrivningsverktyget används enligt 3 § 1 ska företaget upprätta en omstruktureringsplan. Den ska beskriva de åtgärder som ska vidtas för att återge företaget dess långsiktiga livskraft.
6 § Planen ska upprättas av företagets styrelse. Resolutionsmyndigheten får ge en eller flera personer i uppdrag att upprätta planen i stället för styrelsen.
7 § Omstruktureringsplanen ska läggas fram för resolutionsmyndigheten inom en månad från beslutet att använda skuldnedskrivningsverktyget.
I undantagsfall, och om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen, får resolutionsmyndigheten förlänga tiden med en månad.
Om omstruktureringsplanen för verksamheten ska anmälas enligt unionens regler om statligt stöd, får resolutionsmyndigheten i stället förlänga tiden med högst en månad eller fram till den tidsfrist som följer av unionens regler om statligt stöd, beroende på vad som inträffar först.
SOU 2014:52 Författningsförslag
107
8 § Inom en månad från det att resolutionsmyndigheten har fått del av omstruktureringsplanen ska den, efter samråd med
Finansinspektionen, besluta att
1. godkänna planen,
2. ge företaget tillfälle att ändra planen, eller
3. det inte finns några utsikter att godkänna planen.
9 § Omstruktureringsplanen ska godkännas om den innehåller åtgärder som bedöms återge företaget dess långsiktiga livskraft.
10 § Om omstruktureringsplanen ska ändras ska den ändrade planen ges in inom två veckor. Resolutionsmyndigheten ska därefter på nytt fatta beslut enligt 8 §. Ett sådant beslut ska fattas inom en vecka.
11 § Styrelsen eller den eller de personer som utsetts av resolutionsmyndigheten, ska genomföra omstruktureringsplanen i enlighet med vad som överenskommits med resolutionsmyndigheten och
Finansinspektionen. Den ska sända in en rapport till resolutionsmyndigheten minst var sjätte månad. Av rapporten ska det framgå vilka framsteg som gjorts i fråga om genomförandet av planen.
12 § Resolutionsmyndigheten ska, efter samråd med
Finansinspektionen, besluta att företagets styrelse eller den eller de personer som utsetts av resolutionsmyndigheten, ska ändra omstruktureringsplanen. Resolutionsmyndigheten får fatta ett sådant beslut, om den bedömer att genomförandet av den befintliga planen inte kommer att återge företaget dess livskraft. Resolutionsmyndigheten ska fatta beslut om ändringen enligt 8– 10 §§.
Omstrukturering av flera koncernföretag
13 § Om skuldnedskrivningsverktyget, eller motsvarande verktyg i ett land inom EES, ska användas för att rekonstruera två eller flera företag i samma koncern, ska inte vart och ett av dessa företag upprätta en omstruktureringsplan. I stället ska moderinstitutet inom EES upprätta en plan för samtliga företag inom koncernen.
Planen ska ges in till den samordnande resolutionsmyndigheten.
Författningsförslag SOU 2014:52
108
Om resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndighet, gäller 5–12 §§ för den plan som upprättats av moderinstitutet inom EES.
Utformningen av nedskrivning och konvertering
Det totala belopp som ska skrivas ned eller konverteras
14 § Innan resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget ska den på basis av en värdering enligt 7 kap. 1 § fastställa det totala belopp med vilket skulderna måste
1. skrivas ned för att värdet av företaget under resolution ska bli lika med noll, och
2. konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument så att företaget under resolution, eller ett broinstitut, uppnår en kärnprimärkapitalrelation som
a. gör det möjligt för företaget att under minst ett års tid uppfylla villkoren för sitt tillstånd, och
b. ger ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget. För ett broinstitut ska hänsyn tas till eventuella bidrag från resolutionsreserven enligt 28 kap. 1 § vid bedömningen av kärnprimärkapitalrelationen.
15 § För ett tillgångsförvaltningsbolag ska det belopp med vilket skulderna behöver minskas fastställas med hänsyn till en försiktig uppskattning av tillgångsförvaltningsbolagets kapitalbehov.
Ordningsföljden
16 § För att uppnå totalbeloppet enligt 14 §, ska resolutionsmyndigheten vidta en eller flera av följande åtgärder.
1. Först ska någon av de åtgärder som anges i 17 kap. vidtas beträffande aktier eller andelar i företaget under resolution.
2. Därefter ska de relevanta kapitalinstrumenten skrivas ned eller konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i följande ordning a. övriga primärkapitalinstrument, b. supplementärkapitalinstrument.
SOU 2014:52 Författningsförslag
109
3. Om åtgärderna i 1 och 2 inte är tillräckliga, ska de kvalificerade skulderna skrivas ned eller konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument enligt förmånsrättsordningen.
17 § För att skriva ned eller konvertera skulder får resolutionsmyndigheten besluta att:
1. skuldernas kapitalbelopp ska skrivas ned permanent,
2. skuldinstrument som utfärdats av företaget under resolution, ska dras in, eller
3. skulder i ett företag under resolution ska konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget, i det berörda moderföretaget, eller i ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till vilket tillgångar, rättigheter eller skulder som hör till företaget överförs.
Skulder som är säkerställda får inte dras in.
18 § Innan resolutionsmyndigheten skriver ned eller konverterar en skuld som hänför till ett derivat ska derivatavtalet avslutas enligt 15 kap. 5 §.
19 § Resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag under resolution eller ett berört moderföretag att ge ut nya aktier eller andra äganderättsinstrument.
Konverteringskurs
20 § Den konverteringskurs som används när skulder konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument, ska ge borgenärna kompensation för den minskning av borgenärens fordran som konverteringen innebär. Konverteringskursen bör om det är möjligt bestämmas så att den motsvarar det fulla värdet av borgenärens fordran enligt värderingen. Den ska minst motsvara det fulla värdet av det belopp som borgenären skulle erhållit vid en konkurs eller likvidation.
21 § Om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen och principen om att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation, får resolutionsmyndigheten besluta att olika konverteringskurser ska gälla för borgenärer med olika prioritet enligt förmånsrättsordningen. Ett sådant beslut ska
Författningsförslag SOU 2014:52
110
innebära att konverteringskursen är lägre för efterställda skulder än för övriga skulder.
Övrigt
22 § De beslut som resolutionsmyndigheten fattar enligt 16–21 §§ är bindande för företaget under resolution och för berörda ägare och borgenärer. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot en borgensman eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.
En av resolutionsmyndigheten beslutad kapitalökning är fastställd när den har registrerats i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.
Ägar- och tillståndsprövning
23 § Om skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder i sådan omfattning att det leder till ett förvärv som kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
24 § Om en konvertering av skulder leder till ett förvärv som kräver tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Första stycket ska tillämpas på motsvarande sätt om en konvertering innebär att tillstånd krävs enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
Kompletterande åtgärder
25 § För att genomföra en nedskrivning eller konvertering får resolutionsmyndigheten
1. besluta om ändring av alla relevanta register,
SOU 2014:52 Författningsförslag
111
2. förelägga ett företag under resolution att det ska ansöka om att uppta aktier, andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument till handel på en reglerad marknad.
För skuldinstrument som före en nedskrivning har varit upptagna till handel på en reglerad marknad gäller inte kravet på utfärdande av prospekt enligt 2 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument vid en ansökan om upptagande till handel.
Undantag från nedskrivning eller konvertering
Förutsättningar för undantag
26 § Resolutionsmyndigheten får helt eller delvis undanta kvalificerade skulder från nedskrivning eller konvertering, om
1. det inte är möjligt att skriva ned eller konvertera den kvalificerade skulden inom rimlig tid,
2. undantaget är nödvändigt och proportionellt för att företaget under resolution eller någon som har övertagit verksamheten från företaget ska kunna upprätthålla kritisk verksamhet eller affärsverksamhet som är viktig för företagets intjäning eller lönsamhet,
3. undantaget är nödvändigt och proportionellt för att undvika omfattande spridning av negativa effekter som leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet, eller
4. nedskrivningen eller konverteringen skulle leda till värdeförstörelse, som innebär att förlusterna för andra borgenärer blir högre än om skulderna undantas.
27 § Inför ett beslut om undantag för kvalificerade skulder enligt 26 § ska resolutionsmyndigheten beakta
1. principen att förluster i första hand ska drabba ägare och därefter borgenärerna i företaget under resolution i prioritetsordning,
2. vilken förlustabsorberingskapacitet som företaget under resolution har kvar, om skulderna undantas, och
3. behovet av att behålla tillräckliga resurser för finansiering av resolution.
Författningsförslag SOU 2014:52
112
Omfördelning av bördan
28 § Resolutionsmyndigheten får besluta att skulder som inte undantagits från nedskrivning eller konvertering, ska skrivas ned eller konverteras för att täcka de förluster som skulle ha burits av de undantagna skulderna. Det får dock inte innebära att det ekonomiska utfallet för borgenärerna blir sämre än vad det hade blivit vid konkurs eller likvidation.
Bidrag från resolutionsreserven och alternativa finansieringskällor
29 § Om resolutionsmyndigheten beslutar att undanta kvalificerade skulder, får den använda medel från resolutionsreserven eller alternativa finansieringskällor enligt vad som anges i 28 kap. 1 och 7 §§, om det behövs för att absorbera förluster i eller ge kapitaltillskott till företaget. Det får dock bara göras om innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument, innehavare av relevanta kapitalinstrument eller kvalificerade skulder, genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt har absorberat förluster i eller bidragit till kapitaliseringen av företaget med ett belopp som minst motsvarar
1. 8 procent av totala skulder och eget kapital i företaget under resolution baserat på värderingen enligt 7 kap. 1 §, eller
2. 20 procent av det berörda företagets riskvägda tillgångar, baserat på värderingen enligt 7 kap. 1 §.
Alternativet i första stycket 2 får bara användas, om
1. resolutionsreserven har tillgång till ett belopp som anskaffats genom förhandsbidrag enligt 28 kap. 15 och 16 §§ motsvarande minst 3 procent av de totala garanterade insättningarna, och
2. det berörda institutets konsoliderade tillgångar är mindre än motsvarande 900 miljarder euro.
30 § De medel som resolutionsmyndigheten skjuter till får inte överstiga något av följande belopp:
1. Det belopp med vilket de undantagna skulderna skulle ha skrivits ned eller konverterats om inte något undantag hade gjorts.
2. Det belopp som framgår av 14 §.
31 § Resolutionsmyndigheten får besluta att resolutionsreserven ska bidra med upp till 5 procent av företagets skulder och eget
SOU 2014:52 Författningsförslag
113
kapital, baserat på värderingen enligt 7 kap. 1 §. Bidraget får finansieras genom:
1. medel som har tillförts resolutionsreserven genom förhandsbidrag enligt 28 kap. 15 och 16 §§,
2. belopp som får tas ut genom efterhandsbidrag enligt 28 kap. 18 § under tre år, och
3. upplåning enligt 28 kap. 7 §, om de belopp som anges i 1 och 2 inte är tillräckliga.
32 § Resolutionsmyndigheten får i undantagsfall besluta om ett bidrag som överstiger 5 procent av företagets skulder och eget kapital baserat på värderingen enligt 7 kap. 1 §. Ett sådant beslut får fattas bara om alla kvalificerade skulder utom de kvalificerade insättningarna, har skrivits ned eller konverterats helt.
Den del av bidraget som överstiger 5 procent av företagets skulder och eget kapital får finansieras genom
1. medel som har tillförts resolutionsreserven genom förhandsbidrag enligt 28 kap. 15 och 16 §§, och
2. upplåning enligt 28 kap. 7 §.
Underrättelse till kommissionen
33 § Innan resolutionsmyndigheten beslutar om att undanta kvalificerade skulder ska den underrätta kommissionen. Om beslutet innebär att bidraget enligt 31 eller 32 § behöver lämnas, får beslutet inte genomföras, om kommissionen inom 24 timmar från mottagandet av en sådan underrättelse förbjuder det eller kräver att det ändras. Resolutionsmyndigheten får komma överens med kommissionen om en längre tidsfrist än 24 timmar.
Detta gäller vid sidan om EUF-fördragets bestämmelser om statligt stöd.
23 kap. De statliga stabiliseringsverktygen
1 § Med de statliga stabiliseringsverktygen avses annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven och som ges av regeringen för att
1. delta i kapitaliseringen av ett företag genom att tillhandahålla medel i utbyte mot kärnprimärkapitalinstrument, övriga primär-
Författningsförslag SOU 2014:52
114
kapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument, i enlighet med kraven i tillsynsförordningen (verktyget för kapitalstöd), eller
2. tillfälligt ta över ägandet av ett företag under resolution genom att göra en eller flera överföringar av aktier till staten, eller ett av staten helägt bolag (verktyget för tillfälligt offentligt ägande).
2 § I en mycket exceptionell situation med en systemkris får regeringen besluta att använda de statliga stabiliseringsverktygen för att uppnå resolutionsändamålen, om:
1. Företaget är försatt i resolution.
2. Innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument eller borgenärer genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt bidragit till förlustabsorberingen i, eller kapitaliseringen av, företaget med ett belopp som minst motsvarar 8 procent av företagets totala skulder och eget kapital.
3. Stödet är godkänt i förväg och slutgiltigt enligt reglerna om statligt stöd.
4. Regeringen, efter samråd med resolutionsmyndigheten, Finansinspektionen och Riksbanken, har fastställt att
a) användningen av något annat resolutionsverktyg inte skulle vara tillräckligt för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet,
b) att andra resolutionsåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att företaget beviljats extraordinärt likviditetsstöd från Riksbanken, eller
c) när det gäller verktyget för tillfälligt offentligt ägande, att andra resolutionssåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att regeringen har använt verktyget för kapitalstöd.
3 § Regeringen ska, i den utsträckning som dess aktieinnehav tillåter det, se till att företaget förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder.
4 § Regeringen ska se till att dess aktieinnehav överförs till den privata sektorn så snart som de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna gör det möjligt.
SOU 2014:52 Författningsförslag
115
24 kap. Skydd för motparter
Definitioner
1 § I detta kapitel avses med
1. arrangemang om strukturerad finansiering: avtal eller annat arrangemang som omfattar
a) finansiella instrument som ger innehavaren av instrumentet säkerhet i en viss avskild underliggande säkerhetsmassa, eller
b) sådana finansiella instrument som används i syfte att säkra tillgångar som ingår i säkerhetsmassan och som är säkrade på ett sätt som motsvarar det som gäller för säkerställda obligationer,
2. arrangemang om säkerheter: avtal eller annat arrangemang som medför panträtt eller annan säkerhetsrätt i sådan egendom som överförs, oavsett om säkerhetsrätten gäller
a) i viss egendom, eller
b) avser en andel i den överförda förmögenhetsmassan eller bestäms på annat likartat sätt,
3. arrangemang om säkerhetsöverlåtelser: avtal eller annat arrangemang (inklusive återköpsavtal) enligt vilket en äganderätt till, eller en rätt att förfoga över, en finansiell tillgång överförs, för att säkerställa eller på annat sätt täcka fullgörandet av vissa förpliktelser på villkor att äganderätten återgår om dessa förpliktelser fullgörs,
4. kvittningsarrangemang: avtal eller annat arrangemang som innebär att två eller flera ömsesidiga fordringar eller förpliktelser som ett företag under resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra,
5. nettningsarrangemang: avtal eller annat arrangemang som innebär att ett antal fordringar eller förpliktelser kan omvandlas till en enda nettofordran eller nettoförpliktelse, inklusive slutavräkningsklausuler, och
6. partiell överföring: överföring av vissa, men inte alla, tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution.
Allmänna bestämmelser
2 § Bestämmelserna i 3–7 §§ ska tillämpas när resolutionsmyndigheten
1. beslutar om en partiell överföring enligt 18 kap. 2 §, 19 kap. 2 § eller 20 kap. 3 §, eller
2. utövar de befogenheter som anges i 15 kap. 4 §.
Författningsförslag SOU 2014:52
116
Det som sägs i första stycket gäller på motsvarande sätt beträffande partiella överföringar som sker från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en annan mottagare om överföringen sker genom användning av ett resolutionsverktyg. Vad som sägs om företag under resolution i 3–7 §§ ska då avse broinstitut eller tillgångsförvaltningsbolag.
Skydd för säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning
3 § Om resolutionsmyndigheten beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket, får myndigheten inte överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som följer av ett arrangemang som anges i 1 § 3, 4 eller 5 om det innebär att en motpart till företaget under resolution inte får
1. kvitta en fordran som företaget under resolution har på motparten, eller en förpliktelse som företaget under resolution ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget under resolution, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget under resolution,
2. omvandla en fordran som motparten har på företaget under resolution, eller en förpliktelse som företaget under resolution ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse, eller
3. tillämpa en slutavräkningsklausul. Resolutionsmyndigheten får inte utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § beträffande sådana arrangemang som avses i 1 § 3, 4 eller 5 om det innebär att de rättigheter eller förpliktelser som följer av arrangemanget upphävs eller ändras.
Skydd för säkerheter
4 § Om resolutionsmyndigheten beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket får den inte beträffande sådana arrangemang som avses i 1 § 2 överföra
1. en tillgång som utgör säkerhet för en viss förpliktelse om inte den förpliktelsen och säkerhetsrätten också överförs,
2. en förpliktelse för vilken säkerhet har ställts om inte säkerhetsrätten också överförs, eller
SOU 2014:52 Författningsförslag
117
3. en säkerhetsrätt om inte förpliktelsen för vilken säkerhet har ställts också överförs.
Resolutionsmyndigheten får inte utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § beträffande ett arrangemang som avses i 1 § 2 om det får till följd att säkerheten upphör.
Skydd för strukturerad finansiering
5 § Om resolutionsmyndigheten beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket ska samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser som följer av ett arrangemang som avses i 1 § 1 överföras samtidigt.
Resolutionsmyndigheten får inte utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § beträffande ett arrangemang som avses i 1 § 1 om det får till följd att de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av arrangemanget påverkas.
Undantag från skyddsreglerna
6 § Om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insättningarna är tillgängliga för insättarna, får resolutionsmyndigheten utan hinder av bestämmelserna i 3–5 §§,
1. överföra garanterade insättningar som omfattas av ett arrangemang som avses i 1 § 1–5 utan att samtidigt överföra andra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av samma arrangemang,
2. överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av ett arrangemang som anges i 1 § 1–5 utan att samtidigt överföra garanterade insättningar som omfattas av samma arrangemang, och
3. upphäva eller ändra villkor som rör sådana tillgångar, rättigheter eller förpliktelser.
Skydd för anmälda avvecklingssystem
7 § En sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket, eller utövandet av en sådan befogenhet som anges i 15 kap. 4 §, får endast ske om det inte påverkar användningen av ett anmält avvecklingssystem eller de regler som gäller för sådana system.
Författningsförslag SOU 2014:52
118
Ersättning vid sämre ekonomiskt utfall
8 § Om det av en värdering enligt 7 kap. 12 § framgår att det ekonomiska utfallet för någon ägare, borgenär eller för insättningsgarantisystemet har blivit sämre än vad det hade blivit om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, har en sådan ägare eller borgenär eller insättningsgarantisystemet rätt till ersättning ur resolutionsreserven för mellanskillnaden.
Om resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget i förening med något annat resolutionsverktyg, har ägare och borgenärer endast rätt till ersättning till följd av resolutionsmyndighetens användning av skuldnedskrivningsverktyget.
25 kap. Avslutningen av en resolution
När resolutionen är avslutad
1 § När resolutionsmyndigheten bedömer att det inte finns behov av att vidta några ytterligare resolutionsåtgärder, ska den så snart som möjligt fatta beslut om att resolutionen ska avslutas. När resolutionsmyndigheten har fattat ett sådant beslut är resolutionen avslutad.
Avveckling av företaget under resolution
2 § När resolutionsmyndigheten har vidtagit de resolutionsåtgärder som behövs för att uppnå resolutionsändamålen, ska den inom rimlig tid ansöka om att företaget under resolution ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Detta gäller dock inte om syftet med åtgärderna är att företaget ska drivas vidare.
En sådan ansökan ska behandlas som en ansökan av gäldenären vid prövningen enligt 2 kap. konkurslagen (1987:672).
Återvinning vid efterföljande konkurs
3 § Bestämmelserna om återvinning i 4 kap. konkurslagen (1987:672) är inte tillämpliga på tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som genom en resolutionsåtgärd överförts från ett företag under resolution eller ett broinstitut till någon annan.
SOU 2014:52 Författningsförslag
119
Fordringar som uppkommit efter beslutet om resolution
4 § Om resolutionsmyndigheten beslutar att en skuld som uppkommit efter det att ett företag har försatts i resolution, inte ska överföras genom användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, ska skulden betalas tillbaka senast när resolutionsmyndigheten ansöker om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation.
Resolutionsmyndighetens rätt till ersättning för sina kostnader
5 § Resolutionsmyndigheten har rätt till skälig ersättning för kost-
nader för arbete och utlägg som har uppkommit i samband med användningen av resolutionsverktyg eller de statliga stabiliseringsverktygen.
26 kap. Verkan av vissa beslut fattade av resolutionsmyndigheter i andra länder inom EES
1 § En överföring som har beslutats inom ramen för ett resolutionsförfarande i ett annat land inom EES, har verkan och ska genomföras i Sverige även när överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som finns i Sverige eller som lyder under svensk rätt. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.
2 § Om en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES, utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter avseende instrument eller skulder som lyder under svensk rätt eller skulder till borgenärer som är hemmahörande i Sverige, har det beslutet verkan och ska genomföras här. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.
27 kap. Erkännande av resolution i tredjeland
1 § Det som sägs i detta kapitel gäller bara om det inte strider mot ett internationellt avtal som ingåtts enligt artikel 93.1 i resolutionsdirektivet.
Författningsförslag SOU 2014:52
120
2 § Resolutionsmyndigheten får erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland för ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland som har
1. ett dotterföretag som är ett institut eller en EES-filial i Sverige som är väsentlig, eller
2. tillgångar, rättigheter och skulder som finns i Sverige eller som lyder under svensk lag.
3 § Om det finns ett europeiskt resolutionskollegium enligt artikel 89 i resolutionsdirektivet, ska resolutionsmyndigheten försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna i kollegiet om att erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland beträffande ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland.
En sådan överenskommelse är bindande för resolutionsmyndigheten och ska verkställas i Sverige.
4 § Om resolutionsmyndigheten inte kan komma överens med de utländska myndigheterna i det europeiska resolutionskollegiet eller om det inte finns något sådant resolutionskollegium, ska resolutionsmyndigheten självt besluta om ett resolutionsförfarande i tredjeland ska erkännas.
Resolutionsmyndigheten ska då beakta intressena i varje land inom EES där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland verkar.
5 § När resolutionsmyndigheten har erkänt ett resolutionsförfarande i tredjeland får den besluta att verkställa det genom att
1. besluta om resolutionsåtgärder beträffande a. tillgångar som ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland har i Sverige eller som lyder under svensk lag,
b. rättigheter och skulder som ett tredjelandsinstitut bokfört i EES-filialen i Sverige eller som lyder under svensk lag eller fordringar som hänför sig till sådana rättigheter och skulder som kan göras gällande i Sverige,
3. vidta eller förelägga någon annan att vidta åtgärder för att till ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland, överföra aktier eller andra äganderättsinstrument som innehas av ett dotterinstitut i Sverige till tredjelandsinstitutet eller moderföretaget,
4. besluta om en åtgärd i 14 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 §, beträffande en motpart till ett dotterinstitut till ett tredjelandsinstitut eller
SOU 2014:52 Författningsförslag
121
moderföretag i tredjeland eller beträffande en EES-filial som är väsentlig, när det är nödvändigt för att verkställa ett resolutionsförfarande i tredjeland, eller
5. besluta att en motpart till ett dotterinstitut till ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland eller till en EESfilial i Sverige som är väsentlig eller till andra koncernföretag, inte får vidta sådana åtgärder som anges i 14 kap. 11 § första stycket, om grunden för att vidta åtgärden är att resolutionsåtgärder har vidtagits mot ett tredjelandsinstitut, dess moderföretag eller andra koncernföretag.
Det som sägs i första stycket 5 gäller dock bara om dotterinstitutet i Sverige eller EES-filialen i Sverige, fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten.
6 § Resolutionsmyndigheten behöver inte godkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland eller vidta åtgärder för att verkställa ett sådant förfarande om
1. resolutionsförfarandet skulle ha negativ effekt på den finansiella stabiliteten i Sverige eller i ett annat land inom EES,
2. det är nödvändigt att vidta separata resolutionsåtgärder mot en EES-filial enligt 9 kap. 11 § för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål,
3. resolutionsförfarandet innebär att insättare och andra borgenärer som är hemmahörande i EES eller som ska betalas i EES, inte skulle få samma behandling som insättare och andra borgenärer med liknande rättigheter i det land där det utländska resolutionsförfarandet beslutats,
4. erkännandet eller verkställigheten av resolutionsförfarandet skulle få avsevärda budgetkonsekvenser för Sverige, eller
5. effekterna av ett sådant erkännande eller en sådan verkställighet skulle strida mot svensk rätt.
28 kap. Finansiering av resolution
Åtgärder för att finansiera resolution
1 § I samband med resolution får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta att
Författningsförslag SOU 2014:52
122
1. utfärda garantier avseende tillgångar och skulder för ett företag under resolution eller dess dotterföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag,
2. låna till ett företag under resolution eller dess dotterföretag, ett broinstitut, eller ett tillgångsförvaltningsbolag,
3. förvärva tillgångar från ett företag under resolution,
4. skjuta till medel till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag,
5. ersätta ägare eller borgenärer eller insättningsgarantisystemet som till följd av resolutionen har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation, eller
6. lämna medel som kompensation till ett företag under resolution i syfte att gottgöra den förlust som skulle ha burits av de borgenärer som resolutionsmyndigheten beslutar att undanta från nedskrivning vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
Åtgärderna i 1–6 får även beslutas i förhållande till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.
Resolutionsreserven
2 § För att finansiera de åtgärder som anges i 1 § ska en resolutionsreserv upprättas.
Medel ur resolutionsreserven ska även finansiera återbetalning och ränta för sådana lån som upptas enligt 7–10 §§.
Begränsning av finansiering av åtgärder
3 § Om en åtgärd innebär att förluster som drabbat företaget under resolution direkt eller indirekt förs över till resolutionsreserven gäller det som anges i 22 kap. 29 §.
Finansieringsplan för koncernresolution
4 § Om resolutionsmyndigheten i en koncernresolutionsordning har kommit överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om en finansieringsplan, får medel ur resolutionsreserven användas i enlighet med planen för att finansiera sådana åtgärder som avses i 1 § och motsvarande åtgärder som har vidtagits beträffande utländska företag som omfattas av koncernresolutionsordningen.
SOU 2014:52 Författningsförslag
123
Resolutionsreserven får också användas för att ställa ut garantier för lån som tagits upp av andra finansieringsarrangemang.
Kostnader som ska stanna på resolutionsreserven
5 § De kostnader som uppstår med anledning av de utbetalningar som görs enligt 2 och 4 §§ ska stanna på resolutionsreserven.
Medel som ska föras till resolutionsreserven
6 § Till resolutionsreserven ska föras:
1. resolutionsavgifter enligt 14 §,
2. tilläggsavgifter 18 §,
3. dröjsmålsränta enligt 24 §, och
4. tillgångar, återbetalningar, ersättning, ränta eller annan kompensation som resolutionsmyndigheten erhåller avseende åtgärder vidtagna enligt denna lag och som finansierats med medel ur resolutionsreserven.
Resolutionsmyndigheten ska avräkna sina förvaltningskostnader från de inbetalade resolutionsavgifterna innan de förs till resolutionsreserven. I förvaltningskostnaderna ska inte inräknas sådana kostnader som resolutionsmyndigheten haft avseende ett resolutionsärende och som enligt 25 kap. 5 § ska betalas av företaget under resolution.
Om kostnaderna för en koncernresolution enligt en överenskommen koncernresolutionsordning fördelas mellan flera länders finansieringsarrangemang, ska intäkter enligt första stycket 4 fördelas mellan resolutionsreserven och de utländska finansieringsarrangemangen i enlighet med bidragen till finansieringen.
Lån till resolutionsreserven
7 § I den utsträckning medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för de ändamål som anges i 1, 2 och 4 §§, eller för att resolutionsmyndigheten ska kunna fullgöra det den åtagit sig enligt en koncernresolutionsordning, får resolutionsmyndigheten ta upp lån för resolutionsreserven enligt 8–10 §§ och i enlighet med det särskilda beloppsbegränsade bemyndigande som lämnas av riksdagen för ett budgetår i sänder.
Författningsförslag SOU 2014:52
124
8 § Resolutionsmyndigheten får i de fall som anges i 7 § för resolutionsreserven låna medel i Riksgäldskontoret. Detta gäller även om det finns andra tillgångar i reserven.
För sådana lån ska utgå en ränta som motsvara den ränta statliga myndigheter betalar för lån i Riksgäldskontoret. Sådana lån ska återbetalas så snart nya medel förs till resolutionsreserven.
9 § Om det är ekonomisk mer fördelaktigt än att ta upp lån i
Riksgäldskontoret får resolutionsmyndigheten i de fall som anges i 7 §, ta upp lån för resolutionsreserven från ett institut eller en annan tredje part.
10 § Resolutionsmyndigheten får i de fall som anges i 7 § för resolutionsreserven ta upp lån från annat finansieringsarrangemang inom EES om
1. medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för de ändamål som anges i 1, 2 och 4 §§,
2. det inte är möjligt att omedelbart tillföra reserven ytterligare medel genom avgifter, och
3. det inte är möjligt för resolutionsreserven att ta upp lån till skäliga villkor enligt 8 eller 9 §§.
Lån till annat finansieringsarrangemang
11 § Resolutionsmyndigheten får efter godkännande från regeringen låna ut medel ur resolutionsreserven till annat finansieringsarrangemang inom EES. Sådana lån får lämnas endast om villkoren i artikel 106 resolutionsdirektivet är uppfyllda.
Resolutionsreservens fordran på annat finansieringsarrangemang inom EES är en sådan tillgång som avses i 6 § första stycket 4.
Villkor för lån mellan finansieringsarrangemang
12 § Villkoren för lån som upptas av resolutionsmyndigheten från andra finansieringsarrangemang och villkoren för lån som lämnas av resolutionsmyndigheten till annat finansieringsarrangemang ska överenskommas mellan resolutionsmyndigheten och de deltagande
SOU 2014:52 Författningsförslag
125
finansieringsarrangemangen. Vid sådan överenskommelse ska resolutionsmyndigheten beakta principerna i artikel 106 resolutionsdirektivet, om inget annat överenskoms mellan resolutionsmyndigheten och de deltagande finansieringsarrangemangen.
Tillgångsförvaltning
13 § Resolutionsreservens medel ska föras till ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret.
Avgiftsuttag
14 § Institut och EES-filialer med tillstånd att bedriva verksamhet i
Sverige (avgiftsskyldiga) ska betala en årlig resolutionsavgift och i de fall som anges i 18 § en tilläggsavgift. Resolutionsavgiften består av en
1. riskavgift, och
2. grundavgift. Avgifterna bestäms enligt 15– 19 §§ som en procentandel av det underlag som beräknas enligt 20 § (avgiftsunderlaget).
Riskavgift
15 § Riskavgiften ska för varje avgiftsskyldig spegla den förväntade kostnad som kan komma att belasta resolutionsreserven avseende den avgiftsskyldige.
För avgiftsskyldiga för vilka sannolikheten att de kommer att försättas i resolution är mycket låg får riskavgiften sättas till noll.
Grundavgift
16 § Grundavgiften ska utgå om behållningen i resolutionsreserven vid utgången av det år avgiften avser understiger 3 procent av de garanterade insättningarna. Grundavgiften uppgår för varje avgiftsskyldig till 0,01 procent av avgiftsunderlaget.
17 § Om behållningen i resolutionsreserven vid utgången av det år avgiften avser understiger 0,67 procent av de garanterade insätt-
Författningsförslag SOU 2014:52
126
ningarna ska grundavgiften höjas, om det är nödvändigt för att återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade insättningarna inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67 procent av de garanterade insättningarna.
Den höjda grundavgiften ska bestämmas till en procentandel av avgiftsunderlaget som medför att summan av alla avgiftsskyldigas resolutionsavgifter uppgår till ett belopp som beräknas vara tillräckligt för att inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67 procent av de garanterade insättningarna, återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade insättningarna.
Om behållningen i resolutionsreserven under den tidsperiod som avses i tredje stycket minskar ytterligare på grund av ytterligare utbetalningar ur resolutionsreserven, ska en ny sexårsperiod för beräkning av höjd grundavgift börja löpa vid denna tidpunkt.
Tilläggsavgift
18 § Om det uppstår ett underskott i resolutionsreserven ska tilläggsavgift utgå. De totala tilläggsavgifterna ska motsvara underskottet. Om underskottet inte, på grund av 19 § andra och tredje stycket, kan täckas med tilläggsavgifter under ett år ska tilläggsavgifter tas ut tills dess att summan av tilläggsavgifter uppgår till det ursprungliga underskottet tillsammans, med eventuella tillägg enligt andra stycket, och den finansieringskostnad som belastat resolutionsreserven avseende underskottet.
Om behållningen i resolutionsreserven under den tid tilläggsavgift utgår minskar ytterligare på grund av ytterligare utbetalningar ur resolutionsreserven, ska ett belopp som motsvarar den minskning av resolutionsreservens behållning som utbetalningen medför, läggas till det ursprungliga underskottet. Detta tillägg ska dock inte överstiga resolutionsreservens underskott vid den tidpunkt när resolutionsreserven har genomfört utbetalningen.
19 § Tilläggsavgift ska, om inte annat följer av tredje stycket, beslutas i samband med att den årliga resolutionsavgiften beslutas. En avgiftsskyldig som är skyldig att betala den årliga resolutionsavgiften är skyldig att betala tilläggsavgift.
SOU 2014:52 Författningsförslag
127
En avgiftsskyldigs tilläggsavgift ska uppgå till en andel av underskottet, inklusive den upplupna finansieringskostnaden, som motsvarar den avgiftsskyldiges andel av de totala resolutionsavgifterna enligt det beslut avseende resolutionsavgifter som tas i samband med att tilläggsavgifterna beslutas. Tilläggsavgiften under ett år får inte överstiga tre gånger företagets resolutionsavgift, exklusive eventuella höjningar av grundavgiften enligt 17 §.
Resolutionsmyndigheten får om det föreligger särskilda skäl besluta om tilläggsavgift vid annan tidpunkt än den som avses i första stycket. Ett sådant beslut ska baseras på uppgifter från det närmast föregående avgiftsbeslutet avseende resolutionsavgiften.
Avgiftsunderlaget
20 § Avgiftsunderlaget är summan av den avgiftsskyldiges skulder och garanterade insättningar minskat med de skulder som får ingå i den avgiftsskyldiges kapitalbas enligt tillsynsförordningen. Avgiftsunderlaget ska avse skulder och garanterade insättningar per den 31 december det år avgiften avser. Obeskattade reserver eller avsättningar för framtida resolutionsavgifter ska inte i något fall ingå i avgiftsunderlaget.
Om ett företag under året har upphört att tillhöra någon av de företagskategorier som avses i 14 §, ska uppgifterna enligt första stycket i stället avse den 31 december föregående år.
Skulderna ska beräknas på det sätt som gäller för upptagande av skulder i balansräkning enligt bestämmelserna i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. För en avgiftsskyldig som ingår i en koncern enligt årsredovisningslagen (1995:1554) ska avgiftsunderlaget minskas med skulder till andra avgiftsskyldiga företag i koncernen.
21 § Om någon har varit avgiftsskyldig bara för en del av ett kalenderår, ska avgifterna bestämmas med hänsyn till hur stor del av räkenskapsåret som avgiftsskyldighet förelegat.
Uppgiftsskyldighet
22 § Den som är avgiftsskyldig ska lämna de uppgifter till resolutionsmyndigheten som den behöver för att fastställa den
Författningsförslag SOU 2014:52
128
avgiftsskyldiges avgift. De uppgifter som myndigheten behöver för att fastställa ett företags avgift ska ha granskats av en revisor som utsetts av företaget i enlighet med 4 a kap. 1 § sparbankslagen (1987:619) respektive 7 a kap. 1 § lagen (1995:1570) om medlemsbanker eller, när det gäller bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag, 9 kap. 8 § aktiebolagslagen (2005:551) samt när det gäller kreditmarknadsföreningar, 8 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
23 § Om en avgiftsskyldig trots påminnelse inte kommer in med sådana uppgifter som avses i 22 § får resolutionsmyndigheten om det inte bedöms påverka de sammanlagda resolutionsavgifterna eller tilläggsavgifterna i väsentlig mån, uppskatta avgiftsunderlaget för den avgiftsskyldige och basera avgiftsbeslutet på det uppskattade avgiftsunderlaget.
Om det i efterhand visar sig att den avgift som fastställts för företaget utifrån det uppskattade avgiftsunderlaget understeg den avgift som skulle ha betalats om den avgiftsskyldige gett in ett korrekt avgiftsunderlag, ska den avgiftsskyldige betala mellanskillnaden. Dröjsmålsränta enligt 24 § andra stycket ska betalas från tidpunkten när avgiften skulle betalats till dess betalning sker.
Om det föreligger synnerliga skäl får resolutionsmyndigheten, om den avgiftsskyldige kan styrka att det uppskattade avgiftsunderlaget i väsentlig mån överstiger det verkliga avgiftsunderlaget, återbetala mellanskillnaden till den avgiftsskyldige.
Avgiftsbeslut
24 § Resolutionsmyndigheten beslutar om resolutionsavgift och tilläggsavgift för varje avgiftsskyldig. Avgiften ska betalas inom en månad från dagen för myndighetens beslut.
Dröjsmålsränta ska utgå på avgift som inte betalas i rätt tid. Dröjsmålsräntan ska beräknas enligt en räntefot som per år motsvarar den av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § räntelagen (1975:635) med ett tillägg av åtta procentenheter.
25 § Om det finns särskilda skäl får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, sätta ned resolutionsavgiften.
SOU 2014:52 Författningsförslag
129
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får bevilja anstånd med betalning av tilläggsavgiften om det finns särskilda skäl med hänsyn till företagets finansiella ställning. Anståndet får beviljas högst sex månader. På ansökan av företaget får denna tid förlängas.
26 § Bestämmelserna i 15, 16 och 18 §§ rörande summan av de totala resolutionsavgifterna och tilläggsavgifterna behöver inte tillämpas när avgiften för ett enskilt företag
1. bestäms enligt 21, 23 eller 25 §§,
2. bestäms genom omprövning enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223), eller
3. efter överklagande bestäms av allmän förvaltningsdomstol.
27 § Beslut enligt 24 § får verkställas enligt utsökningsbalken.
AVDELNING IV. AVSLUTANDE BESTÄMMELSER
29 kap. Samarbete och informationsutbyte
Uppgiftsskyldighet för institut och dess koncernföretag
1 § Ett institut liksom företag som ingår i samma koncern som institutet ska lämna resolutionsmyndigheten de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som myndigheten begär för sin verksamhet enligt denna lag.
Befogenhet att kräva information
2 § För att kunna förbereda och fatta beslut om resolution eller resolutionsåtgärder får resolutionsmyndigheten begära att
1. det berörda företaget eller någon annan tillhandahåller uppgifter, handlingar eller annat, och
2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken lämnar sådana upplysningar på tid och plats som myndigheten bestämmer.
Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.
Resolutionsmyndigheten får förelägga den som inte följer en begäran enligt första stycket att fullgöra sin skyldighet.
Författningsförslag SOU 2014:52
130
Tystnadsplikt
3 § Den som deltar eller deltagit i verksamheten enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller risk- och sårbarhetsanalyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter
4 § Riksbanken, Riksgäldskontoret och Finansinspektionen ska på resolutionsmyndighetens begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt denna lag.
5 § Resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen ska samarbeta och utbyta information med varandra och regeringen samt med motsvarande myndigheter inom EES och med Europeiska bankmyndigheten i den utsträckning som följer av resolutionsdirektivet.
Upplysningar till konkursförvaltare
6 § Om ett företag under resolution försätts i konkurs, ska resolutionsmyndigheten på begäran av konkursförvaltaren för företaget, lämna de upplysningar som konkursförvaltaren behöver för att upprätta konkursbouppteckningen enligt 7 kap. 13 § konkurslagen (1987:672) och berättelsen enligt 7 kap. 15 § samma lag.
Ärenden till Europeiska bankmyndigheten
7 § Resolutionsmyndigheten får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av följande artiklar i resolutionsdirektivet:
1. 13.5 andra stycket och 13.6 andra stycket.
2. 18.6 tredje stycket och 18.7 andra stycket.
3. 45.9 tredje stycket och 45.10 femte stycket.
SOU 2014:52 Författningsförslag
131
8 § Resolutionsmyndigheten får begära att Europeiska bankmyndigheten ska bistå myndigheterna att nå en överenskommelse i de fall som framgår av följande artiklar i resolutionsdirektivet:
1. 13.4 tredje stycket.
2. 18.5 andra stycket.
3. 91.7 andra stycket.
4. 92.3 andra stycket.
Vite
9 § Förelägganden enligt denna lag får förenas med vite.
30 kap. Bemyndiganden
1 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter, om
1. vilka kvalificerande skulder som är medräkningsbara vid beräkningen av det om minimikravet på nedskrivningsbara skulder är uppfyllt,
2. vilka kriterier som ska ligga till grund för beslutet om storleken på minimikravet på nedskrivningsbara skulder, enligt 4 kap. 2 §,
3. vilken information om minimikravet på nedskrivningsbara skulder som ett företag ska lämna till resolutionsmyndigheten och vid vilken tidpunkt,
4. undantag enligt 5 kap. 3 § från skyldigheten i 5 kap. 2 § om att ta in vissa villkor i avtalen för sina skulder,
5. vilka företag som ska upprätta register som avses i 5 kap. 5 §, vad registren ska innehålla och inom vilken tid institut ska kunna ge in register för olika typer av avtal,
6. vad en omstruktureringsplan enligt 22 kap. 5 § ska innehålla,
7. hur storleken på de skulder som är hänförliga till derivat enligt 15 kap. 5 § ska beräknas,
8. om riskavgiftens storlek och hur den ska bestämmas, enligt 28 kap. 15,
9. om resolutionsreserven enligt 28 kap. 2 §, 10. vilka uppgifter en avgiftsskyldig ska lämna till resolutionsmyndigheten enligt 28 kap. 22 §, och
Författningsförslag SOU 2014:52
132
11. vilka upplysningar som ett institut eller något annat koncernföretag ska lämna till resolutionsmyndigheten för dess verksamhet enligt denna lag.
2 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. vad resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner enligt 3 kap. ska innehålla och vad som ska beaktas vid deras utformning liksom när de ska upprättas och hur ofta de behöver uppdateras,
2. vilka omständigheter resolutionsmyndigheten ska beakta vid bedömningen av en resolutionsplan enligt 3 kap. 2 § och 3 kap. 14 §, och
3. när och var ett beslut om resolution enligt 9 kap. 12 § och ett beslut om resolutionsåtgärder enligt 13 kap. 4 § ska offentliggöras och vad offentliggörandet ska innehålla.
31 kap. Överklaganden
1 § Resolutionsmyndighetens och Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Resolutionsmyndighetens beslut enligt 9 kap. 1, 5–7, 10–11 och 13 kap. 1 § gäller omedelbart.
Resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen får bestämma att andra beslut enligt denna lag ska gälla omedelbart.
Dessa bestämmelser gäller inte beslut som regeringen fattar enligt denna lag.
2 § En värdering som utförs enligt 7 kap. 1 § kan endast överklagas i samband med överklagande av det beslut om åtgärd för vilken värderingen ligger till grund.
Bestämmelser om handläggningen
3 § Mål vari beslut som följer av 9 kap. 1, 5–7, 10–11 och 13 kap. 1 § prövas ska handläggas skyndsamt.
De ekonomiska bedömningar som har legat till grund för resolutionsmyndighetens beslut enligt 9 kap. 1, 5–7, 10–11 och 13 kap. 1 § ska vara del av rättens prövning av det överklagade beslutet.
SOU 2014:52 Författningsförslag
133
1. Denna lag träder i kraft den …
2. Det som sägs i 5 kap 4 § ska tillämpas på skulder som getts ut eller ingåtts efter den 1 januari 2016.
3. Resolutionsavgift tas ut första gången 2016 och ska avse år 2015.
Författningsförslag SOU 2014:52
134
2 Förslag till lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Lagen innehåller bestämmelser om
1. förebyggande statligt stöd till kreditinstitut som avses i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, och
2. en särskild fond för finansiering av sådant stöd som anges i 1 och av statligt stöd enligt 23 kap. lagen (2015:000) om resolution.
2 § Om det behövs för att motverka en allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige, får förebyggande statligt stöd lämnas till kreditinstitut. Sådant stöd kan lämnas genom lån, garantier eller kapitaltillskott.
Stödet kan även ta formen av garantier för återbetalning av likviditetsstöd som Riksbanken lämnat till kreditinstitut.
3 § Beslut om förebyggande statligt stöd enligt denna lag fattas av
1. regeringen, eller
2. den myndighet som regeringen bestämmer (stödmyndigheten).
4 § Förebyggande statligt stöd till kreditinstitut lämnas efter det att avtal som rör stöd har ingåtts mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare.
Garantier enligt 2 § andra stycket får lämnas efter överenskommelse mellan Riksbanken och regeringen eller stödmyndigheten.
2 kap. Villkor för förebyggande statligt stöd
1 § Förebyggande statligt stöd får bara lämnas för fortsatt verksamhet i kreditinstitut som är livskraftiga.
Stödet ska vara tillfälligt och proportionerligt mot följderna av den störning som inträffat.
Stöd förutsätter godkännande enligt EU:s statsstödsregler.
SOU 2014:52 Författningsförslag
135
2 § Stödet ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en snedvridning av konkurrensen förhindras. Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt.
Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås.
Staten ska, om inte synnerliga skäl finns, tillförsäkras ersättning eller annan kompensation för sitt risktagande.
Om det finns synnerliga skäl, får avsteg göras från det som föreskrivs om avgifter i 6 kap. 4 § budgetlagen (2011:203).
3 kap. Stabilitetsfonden
1 § För de ändamål som anges i 2 § ska det finnas ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. De medel som tillförts kontot utgör, tillsammans med de övriga tillgångar som anskaffats med stöd av denna lag, stabilitetsfonden.
Till stabilitetsfonden ska föras
1. inbetalda ersättningar för förebyggande statligt stöd enligt 2 kap. 2 §,
2. tillgångar som anskaffats med medel från stabilitetsfonden, och
3. medel som staten återfått och som avser lämnat stöd enligt denna lag samt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.
Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter rörande förvaltningen av stabilitetsfondens tillgångar.
2 § Följande kostnader ska täckas med medel från stabilitetsfonden:
1. statens utgifter för stöd enligt denna lag,
3. stödmyndighetens förvaltningskostnader, och
4. ersättning som betalats ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.
Beslut om stöd enligt 2 får bara fattas av regeringen.
Författningsförslag SOU 2014:52
136
3 § Om riksdagen har lämnat ett särskilt beloppsbegränsat bemyndigande får en kredit i Riksgäldskontoret användas, i den mån medlen i stabilitetsfonden inte räcker till. En sådan kredit får användas även om det finns andra tillgångar än medel på kontot i
Riksgäldskontoret i stabilitetsfonden.
4 kap. Avslutande bestämmelser
1 § Kreditinstitut ska lämna de uppgifter till regeringen och stödmyndigheten som de behöver för sin verksamhet enligt denna lag.
2 § Riksbanken, Riksgäldskontoret, resolutionsmyndigheten och
Finansinspektionen ska på stödmyndighetens begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt denna lag.
3 § Stödmyndigheten ska underrätta Finansinspektionen om ett kreditinstitut inte fullgör sina skyldigheter enligt avtal ingångna med stöd av denna lag.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om stöd enligt denna lag.
1. Denna lag träder i kraft den …
2. Genom denna lag upphävs lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
3. För stöd som lämnats enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut ska bestämmelserna i lagen om statligt stöd till kreditinstitut fortsätta att gälla.
4. Från stabilitetsfonden upprättad enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut ska xx miljarder kronor överföras till resolutionsreserven enlig lagen (2015:000) om resolution. Resterande medel och tillgångar ska överföras till stabilitetsfonden enligt denna lag.
5. Stabilitetsavgift för 2014 ska tas ut enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
6. Stabilitetsavgiften för 2014 ska efter den 1 juli 2015 föras till resolutionsreserven.
SOU 2014:52 Författningsförslag
137
3 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
Härigenom föreskrivs7 i fråga om förmånsrättslagen (1970:979)
dels att 12 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 13 a och 13 b §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §8
Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet och inom en månad därefter. Fordringarna får inte ha intjänats eller, om lönen eller ersättningen skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund, inte ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Om arbetstagaren inte har kunnat nå arbetsgivaren med en uppmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672), gäller i stället den längre tid som bedöms skälig. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1996:764)
Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet och inom en månad därefter. Fordringarna får inte ha intjänats eller, om lönen eller ersättningen ska bestämmas efter särskild beräkningsgrund, inte ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Om arbetstagaren inte har kunnat nå arbetsgivaren med en uppmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672), gäller i stället den längre tid som bedöms skälig. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1996:764)
7 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012. 8 Senaste lydelse 2003:535.
Författningsförslag SOU 2014:52
138
om företagsrekonstruktion och har konkursansökningen gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen upphörde, skall vid tillämpning av tredje meningen, om det är förmånligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktion skedde. I sådant fall skall det bortses från tiden mellan ansökningarna.
om företagsrekonstruktion eller lagen (2015:000) om resolution och har konkursansökningen gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen eller resolutionen upphörde, ska vid tillämpning av tredje meningen, om det är förmånligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företagsrekonstruktion skedde eller beslutet om resolution fattades. I sådant fall ska det bortses från tiden mellan ansökningarna.
Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som beräknats enlig t 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas av förmånsrätt skall
Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som beräknats enlig t 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägningslön för tid under vilken arbetstagaren inte utför arbete för konkursgäldenären eller annan och inte heller driver egen rörelse omfattas av förmånsrätt endast om arbetstagaren kan visa att han har anmält sig hos offentlig arbetsförmedling som arbetssökande. För uppsägningstid omfattar förmånsrätten endast lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser har haft av egen rörelse eller har förvärvat eller borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. Vid bestämmande av i vilken utsträckning fordran på lön eller ersättning under uppsägningstid omfattas av förmånsrätt ska med
SOU 2014:52 Författningsförslag
139
med samtidig inkomst i annan anställning jämställas aktivitetsstöd som lämnas till den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program, i den mån stödet avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till stödet efter uppsägningen.
samtidig inkomst i annan anställning jämställas aktivitetsstöd som lämnas till den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program, i den mån stödet avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till stödet efter uppsägningen.
Om en lönefordran, som har intjänats tidigare än tre månader före konkursansökningen, har varit föremål för tvist, omfattas den av förmånsrätt om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts inom fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt inom två månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.
Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkursansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret.
Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före konkursansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Om konkursgäldenären är näringsidkare, skall en arbetstagare som själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel av företaget och som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.
Om konkursgäldenären är näringsidkare, ska en arbetstagare som själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel av företaget och som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.
13 a §
Allmän förmånsrätt följer därefter för insättningar som omfattas
Författningsförslag SOU 2014:52
140
av insättningsgaranti enligt lagen ( 1995:1571 ) om insättningsgaranti intill det högsta belopp som kan ersättas enligt 4 § samma lag.
13 b §
Allmän förmånsrätt följer därefter för insättningar som omfattas av insättningsgaranti enligt lagen ( 1995:1571 ) om insättningsgaranti utöver det högsta belopp som kan ersättas enligt 4 § samma lag, avseende
1. fysiska personer,
2. mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 9 , och
3. insättningar som har gjorts via en filial utanför EES till ett svenskt institut och som skulle betraktas som insättningar avseende personer eller företag som avses i 1 och 2 om de inte hade gjorts genom filialen.
Denna lag träder i kraft den …
9 EUT L 124, 20.5.2003, s. 36 (Celex 32003H0361).
SOU 2014:52 Författningsförslag
141
4 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1974:981 ) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
Härigenom föreskrivs att 2 a § lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 a §10
Med övergång av företag eller del av företag enligt denna lag avses sådan övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som omfattas av 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Vad som i denna lag sägs om sådan övergång skall gälla även i det fallet att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs.
Med övergång av företag eller del av företag enligt denna lag avses sådan övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som omfattas av 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Vad som i denna lag sägs om sådan övergång ska gälla även i det fallet att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs eller resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.
Denna lag träder i kraft den …
10 Senaste lydels e 1994:1687.
Författningsförslag SOU 2014:52
142
5 Förslag till lag om ändring i semesterlagen (1977:480)
Härigenom föreskrivs att 31 § semesterlagen (1977:480) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
31 §11
En arbetstagares rätt enligt denna lag påverkas inte av att ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet, övergår till en ny arbetsgivare genom en sådan övergång som omfattas av 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Arbetstagarens rätt påverkas inte heller av att ett företag eller en del av ett företag övergår till en ny arbetsgivare i samband med konkurs.
En arbetstagares rätt enligt denna lag påverkas inte av att ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet, övergår till en ny arbetsgivare genom en sådan övergång som omfattas av 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Arbetstagarens rätt påverkas inte heller av att ett företag eller en del av ett företag övergår till en ny arbetsgivare i samband med konkurs eller resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.
Övergår en arbetstagare till en ny arbetsgivare inom samma koncern, ska arbetstagaren i semesterhänseende ha samma rätt i den nya anställningen som i den tidigare. Detta förutsätter dock, att arbetstagaren inte får semesterersättning av den tidigare arbetsgivaren och att arbetstagaren senast en månad efter anställningens upphörande förklarar för både den tidigare och den nye arbetsgivaren, att han eller hon vill överföra intjänade semesterförmåner till den nya anställningen.
I fall som avses i andra stycket är den nye arbetsgivaren berättigad att av den tidigare arbetsgivaren få ett belopp motsvarande den semesterersättning som den tidigare arbetsgivaren annars skulle ha betalat till arbetstagaren.
Denna lag träder i kraft …
11Senaste lydels e 2009:1439.
SOU 2014:52 Författningsförslag
143
6 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1982:80 ) om anställningsskydd
Härigenom föreskrivs12 att 3, 6 b och 25 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §13
Vid tillämpning av 5 § andra stycket, 11, 15, 22, 25, 26 och 39 §§ gäller följande särskilda bestämmelser om beräkning av anställningstid:
1. En arbetstagare, som byter anställning genom att övergå från en arbetsgivare till en annan, får i den senare anställningen tillgodoräkna sig också tiden i den förra, om arbetsgivarna vid tidpunkten för övergången tillhör samma koncern.
2. En arbetstagare, som byter anställning i samband med att ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet övergår från en arbetsgivare till en annan genom en sådan övergång som omfattas av 6 b §, får tillgodoräkna sig tiden hos den förre arbetsgivaren när anställningstid skall beräknas hos den senare. Detta gäller även vid byte av anställning i samband med konkurs.
3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i 1–2, får arbetstagaren räkna
2. En arbetstagare, som byter anställning i samband med att ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet övergår från en arbetsgivare till en annan genom en sådan övergång som omfattas av 6 b §, får tillgodoräkna sig tiden hos den förre arbetsgivaren när anställningstid ska beräknas hos den senare. Detta gäller även vid byte av anställning i samband med konkurs eller resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.
3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i 1 och 2, får arbetstagaren räkna
12 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012. 13 Senaste lydelse 2007:389.
Författningsförslag SOU 2014:52
144
samman anställningstiderna hos alla arbetsgivarna.
Arbetstagare som har fått återanställning enligt 25 § skall anses ha uppnått den anställningstid som fordras för besked enligt 15 § och företrädesrätt enligt 25 §.
samman anställningstiderna hos alla arbetsgivarna.
Arbetstagare som har fått återanställning enligt 25 § ska anses ha uppnått den anställningstid som fordras för besked enligt 15 § och företrädesrätt enligt 25 §.
6 b §14
Vid övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet från en arbetsgivare till en annan, övergår också de rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången på den nya arbetsgivaren. Den tidigare arbetsgivaren är dock också ansvarig gentemot arbetstagaren för ekonomiska förpliktelser som hänför sig till tiden före övergången. Detta stycke gäller även arbetstagare i allmän tjänst och på sjögående fartyg.
Första stycket gäller inte vid övergång i samband med konkurs.
Första stycket gäller inte vid övergång i samband med konkurs eller resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.
Första stycket gäller inte heller ålders-, invaliditets- eller efterlevandeförmåner.
Trots bestämmelserna i första stycket skall anställningsavtalet och anställningsförhållandet inte övergå till en ny arbetsgivare, om arbetstagaren motsätter sig detta.
Trots bestämmelserna i första stycket ska anställningsavtalet och anställningsförhållandet inte övergå till en ny arbetsgivare, om arbetstagaren motsätter sig detta.
25 §15
Arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta. Detsamma gäller arbetstagare som har anställts för begränsad tid enligt 5 § och som på grund av arbetsbrist inte har fått fortsatt anställning. En förutsättning för företrädesrätt är dock
14 Senaste lydelse 1994:1685. 15 Senaste lydelse 2007:390.
SOU 2014:52 Författningsförslag
145
att arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt mer än tolv månader under de senaste tre åren eller, när det gäller företrädesrätt till ny säsongsanställning för en tidigare säsongsanställd arbetstagare, sex månader under de senaste två åren och att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen.
Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägning skedde eller besked lämnades eller skulle ha lämnats enligt 15 § första stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den dag då anställningen upphörde. Vid säsongsanställning gäller företrädesrätten i stället från tidpunkten då besked lämnades eller skulle ha lämnats enligt 15 § andra stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den nya säsongens början. Har under de nu nämnda tidsperioderna företaget, verksamheten eller en del av verksamheten övergått till en ny arbetsgivare genom en sådan övergång som omfattas av 6 b §, gäller företrädesrätten mot den nya arbetsgivaren. Företrädesrätten gäller även i de fall att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs.
Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägning skedde eller besked lämnades eller skulle ha lämnats enligt 15 § första stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den dag då anställningen upphörde. Vid säsongsanställning gäller företrädesrätten i stället från tidpunkten då besked lämnades eller skulle ha lämnats enligt 15 § andra stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den nya säsongens början. Har under de nu nämnda tidsperioderna företaget, verksamheten eller en del av verksamheten övergått till en ny arbetsgivare genom en sådan övergång som omfattas av 6 b §, gäller företrädesrätten mot den nya arbetsgivaren. Företrädesrätten gäller även i de fall att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs eller resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.
Om arbetsgivaren har flera driftsenheter eller om det i arbetsgivarens verksamhet finns olika kollektivavtalsområden, gäller företrädesrätten anställning inom den enhet och det avtalsområde där arbetstagaren var sysselsatt när den tidigare anställningen
Om arbetsgivaren har flera driftsenheter eller om det i arbetsgivarens verksamhet finns olika kollektivavtalsområden, gäller företrädesrätten anställning inom den enhet och det avtalsområde där arbetstagaren var sysselsatt när den tidigare anställningen
Författningsförslag SOU 2014:52
146
upphörde. Finns det i ett sådant fall flera driftsenheter på samma ort, skall inom en arbetstagarorganisations avtalsområde företrädesrätten gälla arbetsgivarens samtliga enheter på orten, om organisationen begär det senast vid förhandlingar enligt 32 §.
upphörde. Finns det i ett sådant fall flera driftsenheter på samma ort, ska inom en arbetstagarorganisations avtalsområde företrädesrätten gälla arbetsgivarens samtliga enheter på orten, om organisationen begär det senast vid förhandlingar enligt 32 §.
Denna lag träder i kraft …
SOU 2014:52 Författningsförslag
147
7 Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)
Härigenom föreskrivs16 att det i sparbankslagen (1987:619)17närmast före rubriken ”Tvångslikvidation” ska införas en ny paragraf, 6 kap. 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
1 a § Bestämmelserna om likvida-
tion i 2 § gäller inte för en sparbank som är i resolution enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution.
Efter ansökan från resolutionsmyndigheten ska dock Bolagsverket besluta att en sparbank som är i resolution ska gå i likvidation. Beslutet om likvidation gäller omedelbart. Ett sådant beslut ska behandlas som ett beslut som fattats av Bolagsverket med stöd av 2 §.
Denna lag träder i kraft …
16 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012. 17 Lagen omtryckt 1996:1005.
Författningsförslag SOU 2014:52
148
8 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1987:667 ) om ekonomiska föreningar
Härigenom föreskrivs18 att det i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar närmast före rubriken ”Tvångslikvidation” ska införas en ny paragraf, 11 kap. 2 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
2 a §
Bestämmelserna om likvidation i 3–4 a §§ gäller inte för en ekonomisk förening som är i resolution enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution. Efter ansökan från resolutionsmyndigheten ska dock Bolagsverket besluta att en förening som är i resolution ska gå i likvidation. Beslutet om likvidation gäller omedelbart. Ett sådant beslut ska behandlas som ett beslut som fattats av Bolagsverket med stöd av 4 a §.
Denna lag träder i kraft den …
18 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
SOU 2014:52 Författningsförslag
149
9 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs19 i fråga om konkurslagen (1987:672)
dels att 1 kap. 2 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 2 kap. 10 b–10 e §§ med följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
En gäldenär som är på obestånd skall efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs, om inte annat är föreskrivet.
En gäldenär som är på obestånd ska efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs, om inte annat är föreskrivet. En gäldenär som är under resolution enligt lagen (2015:000) om resolution får dock endast försättas i konkurs efter ansökan av resolutionsmyndigheten.
Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig.
2 kap.
10 b §
En ansökan om konkurs avseende en sådan gäldenär som får försättas i resolution enligt 1 kap. 1 § första stycket lagen ( 2015:000 ) om resolution ska förklaras vilande av rätten.
Rätten ska därefter underrätta
19 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
Författningsförslag SOU 2014:52
150
resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen om ansökan.
10 c §
Vilandeförklaringen ska upphävas när det har gått sju dagar från det att resolutionsmyndigheten mottog underrättelsen, om
1. resolutionsmyndigheten har informerat rätten om att den inte avser att försätta företaget i resolution enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution, eller
2. resolutionsmyndigheten inte har informerat rätten om något ställningstagande.
10 d §
Bestämmelserna i 10 b och 10 c §§ gäller inte om det är resolutionsmyndigheten enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution som ansöker om att en gäldenär ska försättas i konkurs.
10 e §
Om resolutionsmyndigheten har försatt ett företag i resolution, ska konkursansökningen avvisas.
Denna lag träder i kraft den …
SOU 2014:52 Författningsförslag
151
10 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:1385 ) om Sveriges riksbank
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank20 ska införas en ny paragraf, 6 kap. 8 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
8 a §
Riksbanken ska lämna regeringen, Finansinspektionen, stödmyndigheten enligt lagen ( 2015:000 ) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och resolutionsmyndigheten enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution de uppgifter som rör genomförda likviditetsstödjande åtgärder som den myndigheten behöver för sin verksamhet.
Denna lag träder i kraft den …
20 Lagen omtryckt 1999:19.
Författningsförslag SOU 2014:52
152
11 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1995:1570 ) om medlemsbanker
Härigenom föreskrivs21 att det i lagen (1995:1570) om medlemsbanker närmast före rubriken ”Tvångslikvidation” ska införas en ny paragraf, 9 kap. 1 a §, av följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
1 a §
Bestämmelserna om likvidation i 2–4 a §§ gäller inte för en medlemsbank som är under resolution enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution. Efter ansökan från resolutionsmyndigheten ska dock Bolagsverket besluta att en medlemsbank som är under resolution ska gå i likvidation. Beslutet om likvidation gäller omedelbart. Ett sådant beslut ska behandlas som ett beslut som fattats av Bolagsverket med stöd av 4 § första stycket.
Denna lag träder i kraft den …
21 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
SOU 2014:52 Författningsförslag
153
12 Förslag till lag om ändring av lagen ( 1995:1571 ) om insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs22 i fråga om lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
dels att nuvarande 3 a § ska betecknas 3 b §,
dels att 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före nuvarande 3 a § ska sättas närmast före 3 b §,
dels att det i lagen ska införas tre nya paragrafer, 3 a, 7 och 7 a §§ av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §23
I denna lag betyder
1. institut: en svensk bank, ett utländskt bankföretag, ett svenskt kreditmarknadsföretag, ett utländskt kreditföretag samt ett svenskt värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag, om de har tillstånd att ta emot kunders medel på konto,
2. insättare: den som har en insättning i ett institut,
3. insättning: tillgodohavande som avser inlåning på konto,
4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och
5. garantimyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin.
4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
5. garantimyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin,
18. garanterad insättning: en insättning som omfattas av insättningsgarantin till den del den inte överstiger ett belopp motsvarande 100 000 euro, och
6. resolutionsmyndigheten:
22 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012. 23 Senaste lydelse 2008:811.
Författningsförslag SOU 2014:52
154
den myndighet som handlägger frågor om resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.
3 §24
En insättning omfattas av garantin, om insättningen finns hos ett svenskt institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt institut.
Garantimyndigheten får besluta att garantin också skall omfatta insättningar som finns hos
En insättning omfattas av garantin, om insättningen finns hos ett svenskt institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt institut, om inte något annat framgår av 3 a §.
Garantimyndigheten får besluta att garantin också ska omfatta insättningar som finns hos
1. en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut, eller
2. en filial här i landet till ett utländskt institut.
3 a §25Om resolutionsmyndigheten
överför en insättning som har gjorts i ett institut som försatts i resolution till någon annan antingen med hjälp av försäljningsverktyget enligt 18 kap. lagen ( 2015:000 ) om resolution eller till ett broinstitut med hjälp av broinstitutsverktyget enligt 19 kap. samma lag, gäller följande.
Insättningen omfattas inte längre av den insättningsgaranti som gäller för insättningar gjorda i institutet under resolution, om insättningen har överförts i sin helhet eller till en del som motsvarar ett belopp om minst 100 000 euro.
24 Senaste lydelse 2007:1433. 25 Senaste lydelse av tidigare 3 a § 2011:829.
SOU 2014:52 Författningsförslag
155
Om överföringen bara omfattar en del av insättningen och beloppet understiger motsvarande 100 000 euro, uppgår garantin för den del av insättningen som är kvar i institutet under resolution till mellanskillnaden mellan 100 000 euro och det överförda beloppet.
7 §26
Om ett institut försätts i resolution enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution ska insättningsgarantisystemet, i de fall som anges i andra och tredje styckena betala ut ersättning. Ersättningen ska betalas till den som resolutionsmyndigheten anvisar.
Om resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget enligt 22 kap. lagen om resolution, ska insättningsgarantisystemet betala ett belopp som motsvarar det som de garanterade insättningarna skulle ha skrivits ned med enligt 22 kap. 14 § första stycket 1 lagen om resolution om de inte hade varit undantagna skuldnedskrivning.
Om resolutionsmyndigheten överför en insättning med hjälp av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget enligt 18–20 kap. lagen om resolution, ska insättningsgarantisystemet betala ett belopp som motsvarar det som de garanterade insättningarna skulle ha burit om
26 Tidigare upphävd genom 2000:95.
Författningsförslag SOU 2014:52
156
förlusterna hade fördelats mellan borgenärerna enligt förmånsrättsordningen.
7 a §
Insättningsgarantin får om skuldnedskrivningsverktyget enligt 22 kap. lagen ( 2015:000 ) om resolution tillämpas, skjuta till medel vid en kapitalisering av ett institut under resolution i den utsträckning garanterade insättningar hade konverterats till eget kapital enligt 22 kap. 14 § första stycket 2, om de inte hade varit undantagna från konvertering. Insättningsgarantisystemet ska erhålla kapitalinstrument till ett värde som motsvarar de tillskjutna medlen.
Denna lag träder i kraft den …
SOU 2014:52 Författningsförslag
157
13 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
Härigenom föreskrivs att 29 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 kap.
2 §27
Med näringsbidrag avses stöd utan återbetalningsskyldighet som lämnas till en näringsidkare för näringsverksamheten av staten, Europeiska unionen eller Europeiska atomenergigemenskapen, landsting, kommuner, juridiska personer som avses i 7 kap. 16, 17 och 20 §§, allmänningsskogar enligt lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt stöd av detta slag som beslutas av en europeisk gruppering för territoriellt samarbete.
Med näringsbidrag avses också stöd som lämnas i form av
1. elcertifikat till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 a § 1,
2. utsläppsrätter till sådana skattskyldiga som avses i 1 kap. 22 b § första stycket,
3. utsläppsminskningsenheter och certifierade utsläppsminskningar till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 b § andra stycket 1, och
4. stöd enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut, om stödet inte
4. stöd enligt lagen (2015:000) om resolution eller lagen (2015:000) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut, om stödet inte
– redovisas som en skuld i räkenskaperna, eller
– avser betalning för nyemitterade eller egna aktier.
– redovisas som en skuld i räkenskaperna, eller
– avser betalning för nyemitterade eller egna aktier.
Denna lag träder i kraft den…
27 Senaste lydelse 2011:293.
Författningsförslag SOU 2014:52
158
14 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse
Härigenom föreskrivs28 i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
dels att 1 kap. 5 §, 6 kap. 2 §, 6 kap. 3 a §, 13 kap. 6 b §, 15 kap. 1–2, 7–9 §§ och 16 kap. 1 och 2 §§ samt rubriken närmast före 15 kap. 1 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas fyra nya kapitel, 6 a kap., 6 b kap. 15 a kap. och 15 b kap., sju nya paragrafer, 13 kap. 4 a, 5 b, 6 d och 8 a §§, 14 kap. 1 a § och 15 kap. 2 b och 2 c §§, samt närmast före 13 kap. 8 a § en ny rubrik av följande lydelse,
dels att det i 13 kap. närmast före rubriken ”Upplysningar från och undersökningar hos andra företag” ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
1 kap.
5 §
I denna lag betyder
1. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag,
2. bank: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank,
3. bankaktiebolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva bankrörelse,
4. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska kreditinstitut,
28 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
SOU 2014:52 Författningsförslag
159
5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
6. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt kreditinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,
7. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att
a) förvärva eller inneha aktier eller andelar,
b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen
5. betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,
6. blandat finansiellt holdingföretag: holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen,
7. blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. annat blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
8. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
9. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt kreditinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,
10. finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen,
11. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att
a) förvärva eller inneha aktier eller andelar,
b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen
Författningsförslag SOU 2014:52
160
(2007:528) om värdepappersmarknaden, eller
c) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10, 12 och 15 utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 §,
8. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd till rörelse som avses i denna lag,
9. kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/20124,
10. kreditinstitut: bank och kreditmarknadsföretag,
11. kapitaltäckningsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut
(2007:528) om värdepappersmarknaden, eller
c) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10, 12 och 15 utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 §,
12. finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. annat finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
13. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd till rörelse som avses i denna lag,
14. holdingföretag med blandad verksamhet: holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen,
15. kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i tillsynsförordningen,
16. kreditinstitut: bank och kreditmarknadsföretag,
17. kapitaltäckningsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut
SOU 2014:52 Författningsförslag
161
och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG,
12. kreditmarknadsbolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,
13. kreditmarknadsförening: en ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,
14. kreditmarknadsföretag: kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsförening,
15. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG29,
18. koncernåterhämtningsplan: en plan som upprättas av ett moderföretag inom EES i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som de företag i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn avser att vidta för att bevara eller återställa koncernens eller ett i den ingående kreditinstituts eller utländskt kreditinstituts finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen,
19. kreditmarknadsbolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,
20. kreditmarknadsförening: en ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,
21. kreditmarknadsföretag: kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsförening,
22. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
29 EUT L 176, 26.6.2013, s. 338 (Celex 32013L0036).
Författningsförslag SOU 2014:52
162
16. medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,
23. medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,
24. moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES,
25. moderinstitut inom EES: ett institut eller ett utländskt institut som auktoriserats inom EES och som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. annat institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
26. resolutionsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012
30
,
30 EUT L 173, 12/06/2014, s. 190 (Celex 32014L0059).
SOU 2014:52 Författningsförslag
163
17. sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619),
18. startkapital: det kapital som för kreditinstitut avses i artikel 4.51 i förordning (EU) nr 575/2013,
19. utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva bankrörelse,
20. utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansierings-rörelse, och
21. utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag.
27. samordnande tillsynsmyndighet: en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EES och av institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EES eller blandade finansiella moderholdingföretag i EES,
28. sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619),
29. startkapital: det kapital som för kreditinstitut avses i artikel 4.51 i tillsynsförordningen,
30. tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 31 ,
31. utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva bankrörelse,
32. utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansierings-rörelse,
33. utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag, och
34. återhämtningsplan: en plan som upprättas av ett institut i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som institutet avser att vidta för att bevara eller
31 EUT L 176, 27.6.2013, s. 1 (Celex 32013R0575).
Författningsförslag SOU 2014:52
164
återställa sin finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
2 §32
Ett kreditinstitut skall identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Institutet skall härvid se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.
Ett kreditinstitut skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav skall det åtminstone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Kreditinstitutet skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.
Ett kreditinstitut ska identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Institutet ska härvid se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.
Det ska också upprätta en återhämtningsplan eller koncernåterhämtningsplan enligt 6 a kap.
Ett kreditinstitut ska särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav ska det åtminstone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Kreditinstitutet ska utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.
32 Senast ändrad 2006:1387.
SOU 2014:52 Författningsförslag
165
6 kap.
3 a §33
Ett kreditinstituts system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar ska vara sådana att kreditinstitutet utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över institutets samtliga insättare och deras respektive insättningar.
Ett kreditinstituts system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar ska vara sådana att kreditinstitutet utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över
1. institutets samtliga insättare och deras respektive insättningar, och
2. insättningar som gjorts a. av fysiska personer, b. av mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 200334, och
c. via en filial utanför EES till ett svenskt kreditinstitut och som skulle betraktas som insättningar gjorda av personer eller företag som avses i 1 eller 2 om de inte hade gjorts genom filialen.
33 Senaste lydelse 2011:830. 34 EUT L 124, 20.5.2003, s. 36 (Celex 32003H0361).
Författningsförslag SOU 2014:52
166
Föreslagen lydelse
6a kap. Återhämtningsplaner
Upprättandet av en återhämtningsplan
1 § Ett kreditinstitut som inte tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn ska upprätta och uppdatera en återhämtningsplan.
Kreditinstitutets styrelse ska godkänna återhämtningsplanen. Den ska därefter ges in den till Finansinspektionen.
Upprättande av en koncernåterhämtningsplan
2 § Ett kreditinstitut som ingår i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av en koncernåterhämtningsplan som upprättas och uppdateras av moderföretaget inom EES. Det ska upprätta en individuell återhämtningsplan enbart om
Finansinspektionen beslutar det. För en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt 8 eller 9 §.
En koncernåterhämtningsplan ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att vidta på nivån för moderföretaget inom EES och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
Moderföretagets styrelse ska godkänna planen. Den ska därefter ges in till Finansinspektionen. För en gränsöverskridande koncern ska den i stället ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten. Om Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska inspektionen sända över planen till berörda behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter.
Krav på en återhämtningsplan
3 § En återhämtningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan ska innehålla uppgifter som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 16 kap. 1 § eller tekniska standarder beslutade av kommissionen enligt artikel 5.10 i resolutionsdirektivet.
Av innehållet i en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan ska det framgå att:
SOU 2014:52 Författningsförslag
167
1. De åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att kreditinstitutet eller koncernen kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft.
2. Planen och de åtgärder som identifieras i den rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansiell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet. De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett kreditinstitut eller, i förekommande fall, ett annat koncernföretag som omfattas av planen.
Väsentliga brister eller hinder i en plan
4 § Finansinspektionen ska granska en återhämtningsplan för att bedöma om den uppfyller kriterierna i 3 §. Det ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer.
Hur granskningen och bedömningen av en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern ska gå till framgår av 8–11 §§.
5 § Om Finansinspektionen identifierar väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i den ska den underrätta kreditinstitutet om vilka väsentliga brister eller hinder den identifierar och ge institutet tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om kreditinstitutets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin bedömning, ska inspektionen förelägga institutet att inom två månader komma in med en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På kreditinstitutets begäran får Finansinspektionen besluta att förlänga denna tid med ytterligare en månad.
För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första stycket sägs om ett kreditinstitut även för ett moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut.
6 § Om ett kreditinstitut inte följer inspektionens föreläggande eller om de ändringar som kreditinstitutet gjort inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen
Författningsförslag SOU 2014:52
168
1. förelägga kreditinstitutet att göra konkreta ändringar i återhämtningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller
2. om sådana konkreta ändringar som avses i 1 inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga institutet att identifiera vilka ändringar av sin affärsverksamhet som det kan göra för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren.
För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första stycket sägs om ett kreditinstitut även för ett moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut.
7 § Om det trots ett föreläggande enligt 6 § fortfarande finns väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen förelägga kreditinstitutet att vidta konkreta åtgärder som innebär att det inom viss tid begränsar eller minskar riskerna i rörelsen i något avseende eller vidtar någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen.
Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på kreditinstitutets affärsverksamhet.
För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första och andra styckena sägs om ett kreditinstitut även för ett moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut.
Överenskommelser om en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern
8 § Från det att den samordnande tillsynsmyndigheten för en gränsöverskridande koncern har sänt över en koncernåterhämtningsplan till de myndigheter som räknas upp i 2 § tredje stycket, ska inspektionen inom fyra månader från översändandet försöka komma överens med behöriga myndigheter som ingår i tillsynskollegiet för koncernen om
1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,
2. om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt kreditinstitut eller ett utländskt kreditinstitut som ingår i koncernen, och
SOU 2014:52 Författningsförslag
169
3. om tillämpningen av åtgärder som avses i artiklarna 6.5 och 6.6 i resolutionsdirektivet för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.
När Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska den se till att samråd sker med sådana behöriga myndigheter som avses i artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet och de myndigheter som ansvarar för betydande filialer.
Om myndigheterna kommer överens ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.
9 § Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader ska Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om
1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,
2. om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt kreditinstitut i koncernen, och
3. om åtgärder som moderföretaget inom EES eller ett kreditinstitut som står under inspektionens tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.
Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet, ska den ensamt fatta beslut enligt första stycket 2 och 3 beträffande kreditinstituten i koncernen.
Finansinspektionen ska inför beslutet om koncernåterhämtningsplanen enligt första stycket 1 och 3 beakta synpunkter och reservationer från de övriga behöriga myndigheterna.
10 § Om någon eller några av de behöriga myndigheterna inom fyramånadersfristen i 8 § första stycket har hänskjutit ärendet till
Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG35, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 9 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel
35 EUT L 331, 15.12.2010, s. 12 (Celex 32010R1093).
Författningsförslag SOU 2014:52
170
19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 13 kap. 6 b § efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
Första och andra styckena gäller bara bistånd att nå en överenskommelse om
1. bedömningen av koncernåterhämtningsplanen, och
2. åtgärder för att reducera riskprofilen, att möjliggöra kapitaliseringsåtgärder i rätt tid och vidta ändringar av finansieringsstrategin för att förstärka motståndskraften i kärnaffärsområden och de kritiska verksamheterna.
11 § Ett beslut enligt 8 § som fattas av en utländsk samordnande tillsynsmyndighet efter en överenskommelse med behöriga myndigheter eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom de tidsfrister som anges i 8 §, gäller i Sverige.
Beslutet är bindande för Finansinspektionen och ska ligga till grund för Finansinspektionens tillsyn.
6 b kap. Avtal om koncerninternt finansiellt stöd
Definitioner
1 § I detta kapitel betyder
1. finansiellt stöd: penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer, och
2. koncerninternt finansiellt stöd: finansiellt stöd som utgår mellan två eller flera företag inom samma koncern.
Allmänt om avtal om koncerninternt finansiellt stöd
2 § Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får ingås mellan å ena sidan ett kreditinstitut som är ett moderinstitut i en medlemsstat eller ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom EES, och å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utanför EES.
SOU 2014:52 Författningsförslag
171
Myndighets godkännande av avtal om finansiellt stöd
3 § Innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås, ska en ansökan göras till den samordnande tillsynsmyndigheten för den koncern inom vilken avtalet om koncerninternt finansiellt stöd ingåtts.
Finansinspektionen ska i sin egenskap av samordnande myndighet genast vidarebefordra ansökan till de behöriga myndigheterna för varje avtalspart.
Moderinstitutet inom EES ansvarar för att ansökan görs till den samordnande tillsynsmyndigheten.
4 § En ansökan enligt 3 § ska innehålla texten till det föreslagna avtalet samt innehålla uppgift om vilka företag som föreslås vara parter till avtalet.
5 § Finansinspektionen ska pröva ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd i de fall då inspektionen är samordnande tillsynsmyndighet för den koncern inom vilken finansiellt stöd ska utgå.
Finansinspektionen ska besluta att inte godkänna det föreslagna avtalet om avtalet kan anses oförenligt med de villkor som följer av 6 §.
6 § Ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska godkännas om Finansinspektionen bedömer att
1. tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet i betydande grad avhjälper de finansiella svårigheterna i det företag som tar emot det,
2. tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet syftar till att bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något av företagen inom koncernen, och
3. tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet inte äventyrar den finansiella stabiliteten, i synnerhet i den medlemsstat i vilken den stödgivande enheten är belägen.
Finansinspektionen ska även bedöma om följande krav är uppfyllda med avseende på det stödgivande företaget:
1. Det stödgivande företagets styrelse bedömer att det rimligen kan antas att ersättningen för stödet kommer att betalas samt, ifall det rör sig om ett lån, även själva kapitalbeloppet återbetalas. Om
Författningsförslag SOU 2014:52
172
stödet ges i form av en garanti eller annan slags säkerhet tillämpas samma villkor på den skuld som uppkommer ifall garantin eller säkerheten utlöses.
2. Det finansiella stödet ges på sådana villkor att det stödgivande företagets intressen gynnas.
3. Likviditeten eller solvensen i det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet.
4. Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller avseende kapitalbas och likviditet i kapitaltäckningsdirektivet samt de övriga krav som gäller enligt artikel 104.2 samma direktiv vid tidpunkten för tillhandahållandet av det finansiella stödet.
5. Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller för stora exponeringar.
6. Tillhandahållandet av det finansiella stödet leder inte till att de krav som nämns i 4 eller 5 överträds.
7. Möjligheten till resolution av det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet. Finansinspektionen har rätt att bevilja undantag från kraven i andra stycket 4 och 5.
7 § Finansinspektionen ska vidarebefordra varje avtal som inspektionen godkänt, inklusive ändringar av dessa avtal till resolutionsmyndigheten.
Avtalsparternas godkännande av avtal om finansiellt stöd
8 § Innan beslut fattas om att ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska bolagsstämman i samtliga företag vilka är parter till avtalet om koncerninternt finansiellt stöd godkänna avtalet.
9 § Ett beslut enligt 8 § ska innehålla ett bemyndigande för styrelsen att ge respektive motta koncerninternt finansiellt stöd.
10 § Beslut om att ge koncerninternt finansiellt stöd ska fattas av styrelsen i det stödgivande företaget.
Följande uppgifter ska framgå av ett beslut enligt första stycket:
1. De uppgifter som beslutet grundats på och de överväganden som gjorts.
SOU 2014:52 Författningsförslag
173
2. Mottagaren för det koncerninterna finansiella stödet samt för vilket ändamål stödet ges.
3. På vilket vis tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet uppfyller de villkor som uppställs i 6 §.
11 § Det stödmottagande företagets styrelse ska besluta om stödmottagande av koncerninternt finansiellt stöd.
12 § Styrelsen i det företag som är part till ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska årligen rapportera till bolagsstämman om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som bolagsstämman godkänt.
Anmälan om givande av stöd
13 § Innan koncerninternt finansiellt stöd ges, ska styrelsen för det stödgivande företaget göra en anmälan till Finansinspektionen samt till
Europeiska bankmyndigheten.
Om Finansinspektionen inte även är behörig myndighet för det stödmottagande företaget ska styrelsen för det stödgivande företaget göra en anmälan enligt första stycket även till den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget.
Anmälan enligt första stycket ska även göras till den samordnande myndigheten om denna myndighet inte samtidigt är behörig myndighet för det stödgivande eller för det stödmottagande företaget.
14 § En anmälan enligt 13 § ska innehålla styrelsens beslut enligt 10 § samt en detaljerad beskrivning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som anmälan avser, samt en kopia av avtalet.
15 § Finansinspektionen ska i sin egenskap av behörig myndighet för det stödgivande företaget besluta att förbjuda, begränsa eller godkänna koncerninternt finansiellt stöd enligt en anmälan enligt 13 §.
16 § Ett beslut av Finansinspektionen att godkänna, förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska omedelbart anmälas till den samordnande tillsynsmyndigheten, den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget samt till Europeiska bankmyndigheten.
Författningsförslag SOU 2014:52
174
17 § Om Finansinspektionen inom fem arbetsdagar, räknat från det att den mottog en fullständig anmälan enligt 13 §, inte har fattat ett beslut eller beslutat att godkänna det finansiella stödet, får stödet ges i enlighet med de avtalsvillkor som följer av anmälan.
Publicering av avtalet
18 § Styrelsen i varje företag som ingått ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska offentliggöra att företaget ingått ett sådant avtal samt vilka som varit parter till avtalet. Styrelsen ska även offentliggöra en översiktlig beskrivning av avtalsinnehållet.
Styrelsen ska uppdatera den information som offentliggörs enligt första stycket minst en gång årligen.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 kap.
4 a §
Ett kreditinstitut är skyldigt att informera Finansinspektionen om det anser att företaget kommer eller sannolikt kommer att fallera. Finansinspektionen ska omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten och andra berörda myndigheter om underrättelsen.
5 b§
Ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen ( 2015:000 ) om resolution är skyldigt att informera Finansinspektionen om det anser att företaget kommer eller sannolikt kommer att fallera. Finansinspektionen ska omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten och andra berörda myndigheter om underrättelsen.
SOU 2014:52 Författningsförslag
175
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
6 b §
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 112.2, 116 och 133 i kapitaltäckningsdirektivet.
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna
1. 112.2, 116 och 133 i kapitaltäckningsdirektivet,
2. 8.3 andra stycket, 8.4 andra stycket, 20.7 och 30.5–30.7 i resolutionsdirektivet.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 d §
Finansinspektionen får begära att Europeiska bankmyndigheten bistår de behöriga myndigheterna med att nå en överenskommelse i de fall som framgår av artiklarna 8.2 tredje stycket, 20.5 andra stycket, 25.4 och 30.4 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Register över avtal
8 a§
Finansinspektionen får besluta att ett kreditinstitut eller något annat koncernföretag som omfattas av samma gruppbaserade tillsyn som institutet ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet.
Författningsförslag SOU 2014:52
176
14 kap.
1 a §
Det som sägs i 2 a, 3 och 4 §§ ska inte gälla
vid beslut om över-
föring, minskning eller konvertering enligt
6 kap., 17 kap., 18 kap.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
Ingripande mot kreditinstitut Ingripande
15 kap.
1 §
Om ett kreditinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.
Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller räntebetalningar eller vidta
Om ett kreditinstitut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet eller ett finansiellt institut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.
Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller räntebetalningar eller vidta
SOU 2014:52 Författningsförslag
177
någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller genom att göra en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig ska kreditinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande i enlighet med andra stycket, om det är sannolikt att ett kreditinstitut inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet.
någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller genom att göra en anmärkning. Om ett kreditinstitut begått en allvarlig överträdelse ska institutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande i enlighet med andra stycket, om det är sannolikt att ett kreditinstitut, finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet eller ett finansiellt institut inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar som reglerar företagets verksamhet.
1 a §
Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar.
Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om kreditinstitutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
1 b §
Författningsförslag SOU 2014:52
178
Utöver det som anges i 1 a § ska i försvårande riktning beaktas om kreditinstitutet tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.
I förmildrande riktning ska beaktas om institutet
Utöver det som anges i 1 a § ska i försvårande riktning beaktas om företaget tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.
I förmildrande riktning ska beaktas om företaget
1. i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.
2 §
Om någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 3 kap. 2 § 4, ska Finansinspektionen återkalla institutets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först beslutat att anmärka på personen eller personerna och om denne eller dessa, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör
Första stycket gäller också om styrelsen i sin helhet inte uppfyller de krav som anges i 3 kap. 2 § 5.
I stället för att återkalla tillståndet, får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det.
Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess institutet utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
I stället för att återkalla tillståndet, får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det.
Finansinspektionen får besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör i ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansi-
SOU 2014:52 Författningsförslag
179
ellt holdingföretag eller ett finansiellt institut inte längre får vara det, om
1. företaget eller det finansiella institutet har brutit mot
a. 6 a kap. 2 § om upprättande av en koncernåterhämtningsplan,
b. 6 b kap. 13 § om anmälan om givande av stöd,
c. 13 kap. 5 b § om upplysningar om fallissemang, eller
d. 29 kap. 1 § lagen (2015:000) om resolution genom att underlåta att lämna resolutionsmyndigheten de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som resolutionsmyndigheten begär för sin verksamhet med resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner enligt 3 kap. i den lagen, och
2. det till följd av överträdelsen bedöms vara olämpligt att personen fortsätter att ingå i styrelsen eller vara verkställande direktör.
Om Finansinspektionen fattar ett beslut enligt tredje eller fjärde stycket får inspektionen förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess institutet utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 b §
När Finansinspektionen har anledning att ingripa mot ett kreditinstitut enligt 1 eller 2 § och överträdelserna är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att kreditinstitutet kan
Författningsförslag SOU 2014:52
180
komma att omfattas av resolution som avses i lagen ( 2015:000 ) om resolution, ska Finansinspektionen besluta att underrätta resolutionsmyndigheten om detta. Den ska också lämna de uppgifter till resolutionsmyndigheten som den behöver för att förbereda sådana åtgärder som avses i den lagen.
Finansinspektionen ska även besluta att underrätta kreditinstitutet om förutsättningarna i första stycket föreligger och inspektionen anser att en ökning av kapitalet i kreditinstitutet är nödvändigt för att institutet inte ska fallera.
2 c §
Om Finansinspektionen ingriper mot ett kreditinstitut när förutsättningarna i 2 b § är uppfyllda ska Finansinspektionen besluta att detta är en krisavvärjande åtgärd som avses i lagen ( 2015:000 ) om resolution.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
7 §
Om ett kreditinstitut har meddelats beslut om anmärkning eller varning enligt 1 § eller varning enligt 3 § första stycket 7 jämfört med andra stycket, får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en sanktionsavgift.
Om ett kreditinstitut, finansiellt holdingföretag, blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett finansiellt institut har meddelats beslut om anmärkning, eller om ett kreditinstitut har meddelats varning, enligt 1 § eller 3 § första stycket 7 jämfört med andra stycket, får Finans-
SOU 2014:52 Författningsförslag
181
inspektionen besluta att företaget ska betala en sanktionsavgift.
Avgiften tillfaller staten.
8 §
Sanktionsavgiften ska fastställas till högst
1. tio procent av kreditinstitutets omsättning närmast föregående räkenskapsår,
1. tio procent av företagets omsättning närmast föregående räkenskapsår,
2. två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller
3. två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.
Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 §.
Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.
Avgiften för ett kreditinstitut får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 §.
9 §
När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 a och 1 b §§ samt till institutets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som institutet erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.
När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 a och 1 b §§ samt till företagets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.
Författningsförslag SOU 2014:52
182
Föreslagen lydelse
15 a kap. Tillfällig förvaltning
1 § Finansinspektionen får utse en eller flera tillfälliga förvaltare i ett institut om det finns skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande som avses i lagen (2015:000) om resolution och:
1. institutet har en finansiell situation som föranlett Finansinspektionen att ingripa enligt 15 kap. 1 eller 2 §, men utan att den finansiella situationen väsentligen förbättrats och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen, eller
2. Finansinspektionen har meddelat institutet en varning enligt 15 kap. 1 §. Finansinspektionen får besluta att den tillfällige förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe, eller, besluta att den tillfällige förvaltaren ska arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören. Ett beslut om att den tillfällige förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe ska offentliggöras och registreras hos Bolagsverket.
2 § Finansinspektionen ska i beslutet om att utse en tillfällig förvaltare beskriva den tillfällige förvaltarens uppdrag och ange eventuella villkor för uppdraget.
När en tillfällig förvaltare utses för att arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören får Finansinspektionen föreskriva att vissa beslut eller åtgärder ska föregås av samråd med eller samtycke från den tillfällige förvaltaren.
Om ett företag verkställer beslut eller vidtar åtgärder utan föregående samråd eller samtycke enligt andra stycket inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet.
3 § En tillfällig förvaltare får inte kalla till bolagsstämma i institutet utan medgivande från Finansinspektionen.
4 § Den som utses till tillfällig förvaltare ska uppfylla kraven i 3 kap. 2 § 4.
SOU 2014:52 Författningsförslag
183
Den som står i sådant förhållande till institutet att det kan rubba förtroendet för att han eller hon ska utföra sitt uppdrag opartiskt får inte vara tillfällig förvaltare. Detsamma gäller om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för hans eller hennes opartiskhet kan rubbas.
Den tillfällige förvaltaren ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.
Tiden för förvaltningen
5 § Finansinspektionen ska besluta hur länge den tillfälliga förvaltningen ska pågå, dock högst ett år.
Om det vid utgången av den tid som bestämts finns skäl för fortsatt tillfällig förvaltning får Finansinspektionen förlänga tiden med högst ytterligare ett år.
Entledigande av tillfällig förvaltare
6 § Finansinspektionen får närsomhelst entlediga en tillfällig förvaltare. Om en tillfällig förvaltare begär att få avgå och visar skäl till det, ska Finansinspektionen entlediga den tillfällige förvaltaren.
Tystnadsplikt
7 § En tillfällig förvaltare som deltar eller deltagit i verksamheten enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller risk- och sårbarhetsanalyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Författningsförslag SOU 2014:52
184
15 b kap. Beslut om vissa ingripanden och tillfällig förvaltning avseende gränsöverskridande koncerner
1 § När Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet ska inspektionen underrätta Europeiska bankmyndigheten och samråda med de behöriga myndigheterna i tillsynskollegiet för koncernen, om moderföretag inom EES har gjort sig skyldig till en överträdelse
1. som är av sådan art eller omfattning som anges i 15 kap. 2 b §, eller
2. som innebär att förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare enligt 15 a kap. är uppfyllda.
Därefter får Finansinspektionen besluta om den ska vidta någon åtgärd. Inför beslutet ska Finansinspektionen beakta synpunkter och reservationer från de behöriga myndigheterna och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.
2 § Finansinspektionen ska samråda med den samordnande tillsynsmyndigheten när den i en situation som beskrivs i 1 § första stycket avser att vidta åtgärder mot ett dotterföretag till ett moderföretag inom EES.
Därefter får Finansinspektionen besluta om den ska vidta någon åtgärd. Inspektionen ska inför beslutet beakta den samordnande tillsynsmyndighetens och i förekommande fall synpunkter och reservationer som har förts fram av andra behöriga myndigheter och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.
3 § Om både Finansinspektionen och andra behöriga myndigheter avser att vidta åtgärder mot ett företag, ska Finansinspektionen inom fem dagar från en underrättelse enligt 1 § från den samordnande tillsynsmyndigheten, försöka komma överens med den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga berörda behöriga myndigheterna, om åtgärderna ska samordnas eller om samma tillfälliga förvaltare ska utses för de berörda företagen.
Om myndigheterna kommer överens ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.
Bestämmelserna i första och andra stycket gäller också när Finansinspektionen är samordnande myndighet.
SOU 2014:52 Författningsförslag
185
4 § Om en överenskommelse enligt 3 § inte har träffats inom fem dagar från underrättelsen, får Finansinspektionen fatta beslut om vilka åtgärder enligt 1 eller 2 § som ska vidtas.
Inför beslutet ska Finansinspektionen beakta synpunkter och reservationer från de behöriga myndigheterna och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.
5 § Om någon behörig myndighet före utgången av samrådsperioden enligt 1 eller 2 § eller utgången av den femdagarsperiod som anges i 3 § har hänskjutit ärendet som anges i artikel 30.6 i resolutionsdirektivet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska
Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 1, 2, 3 eller 4 § med tre dagar och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett sådant ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 13 kap. 6 b § efter det att femdagarsperioden har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
16 kap.
1 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilken information ett kreditinstitut ska lämna till sina kunder eller
2. de krav som ska gälla för deltagande i ledningen av ett kreditinstitut enligt 3 kap. 2 § första stycket 4 och 5 och 14 kap. 2 § andra stycket 1,
3. vilka poster som får räknas in i startkapitalet enligt 3 kap. 5– 7 §§,
4. vilka åtgärder som ett kreditinstitut ska vidta för att uppfylla de krav på soliditet och likviditet, riskhantering, genomlysning, system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar, sundhet samt riktlinjer och instruktioner som avses i 6 kap. 1–5 §§,
Författningsförslag SOU 2014:52
186
5. kreditinstituts mångfaldspolicy vid tillsättandet av styrelse samt resurser för introduktion och utbildning av styrelseledamöter,
6. vilka begränsningar som gäller när ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag tar emot egna aktier eller aktier i sitt moderbolag som pant enligt 10 kap. 12 §,
7. vilka upplysningar som ett kreditinstitut och sådana utländska kreditinstitut som inrättat filial i Sverige ska lämna till Finansinspektionen för dess
5. vad en återhämningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan ska innehålla och hur ofta den ska uppdateras,
6. utformningen av ansökan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 3 § första stycket,
7. utformningen av anmälan om givande av koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 13 §,
8. avgifter för ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 3 § första stycket. samt avgifter för anmälan om givande av koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 13 §,
9. utformningen av det beslut som styrelsen i det stödgivande företaget fattar enligt 6 b kap. 10 §, och
10. utformningen av den information som styrelsen ska publicera enligt 6 b kap. 18 §.
11. kreditinstituts mångfaldspolicy vid tillsättandet av styrelse samt resurser för introduktion och utbildning av styrelseledamöter,
12. vilka begränsningar som gäller när ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag tar emot egna aktier eller aktier i sitt moderbolag som pant enligt 10 kap. 12 §,
13. vilka upplysningar som ett kreditinstitut och sådana utländska kreditinstitut som inrättat filial i Sverige ska lämna till Finans-inspektionen för dess
SOU 2014:52 Författningsförslag
187
tillsynsverksamhet, och
8. sådana avgifter för tillsyn som avses i 13 kap. 16 §.
tillsyns-verksamhet,
14. vilka företag som ska upprätta register som avses i 13 kap. 8 a §, vad registren ska innehålla och inom vilken tid företaget ska kunna ge in registren för olika typer av avtal,
15. sådana avgifter för tillsyn som avses i 13 kap. 16 §.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §36
Regeringen får meddela föreskrifter om
handläggningen av tillståndsärenden enligt 14 kap. 1, 2 och 2 b.
Regeringen får meddela föreskrifter om
1. Finansinspektionens handläggning och prövning av anmälan om avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap.,
2. handläggningen av tillståndsärenden enligt 14 kap. 1, 2 och 2 b,
3. under vilka förutsättningar Finansinspektionen ska offentliggöra information om beslut om ingripande enligt 15 kap, och
4. de närmare förutsättningarna för Finansinspektionens informationsskyldighet gentemot Europeiska bankmyndigheten och om användningen av den Europeiska bankmyndighetens databas.
Denna lag träder i kraft den …
36 Senaste lydelse 2009:361.
Författningsförslag SOU 2014:52
188
15 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)
Härigenom föreskrivs37 i fråga om aktiebolagslagen (2005:551)
dels att 7 kap. 20 § och 17 kap. 2 § ska ha följande lydelse,
dels att det närmast före rubriken ”Tvångslikvidation på grund av Bolagsverkets beslut” ska införas en ny paragraf, 25 kap. 10 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
20 §38
Kallelse till annan extra bolagsstämma än en sådan som avses i 19 § ska utfärdas tidigast sex veckor och senast två veckor före bolagsstämman.
I fråga om publika aktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, gäller 55 a § i stället för denna paragraf.
Första stycket gäller inte om det i bolagsordningen föreskrivs att styrelsen får kalla till bolagsstämma för att besluta om kapitalökning när Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen om resolution ( 2015:000 ). En sådan kallelse får dock inte utfärdas senare än tio dagar före bolagsstämman. 16 § och 28 § tredje stycket ska inte tillämpas för kallelser enligt detta stycke.
37 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012. 38 Senaste lydelse 2010:1516.
SOU 2014:52 Författningsförslag
189
17 kap.
2 §
Värdeöverföringar från bolaget får ske endast enligt bestämmelserna i denna lag om
1. vinstutdelning,
2. förvärv av egna aktier,
3. minskning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning till aktieägarna, och
4. gåva som avses i 5 §.
Värdeöverföring från bolaget får även ske i enlighet med ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som godkänts enligt 6 b kap. 6 § lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse eller 25 b kap. 6 § lagen ( 2007:528 ) om värdepappersmarknaden.
25 kap.
10 a §
Bestämmelserna om likvidation i 11–23 §§ gäller inte för ett aktiebolag som är i resolution enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution. Efter ansökan från resolutionsmyndigheten ska dock Bolagsverket besluta att aktiebolag som är i resolution ska gå i likvidation. Beslutet om likvidation gäller omedelbart. Ett sådant beslut ska behandlas som ett beslut som fattats av Bolagsverket med stöd av 11 §.
Denna lag träder i kraft den …
Författningsförslag SOU 2014:52
190
16 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2005:1047 ) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens
Härigenom föreskrivs39 i fråga om lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens att rubriken till lagen samt 1–5 och 16 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens
Lag (2005:1047) om internationella förhållanden rörande finansiella företags insolvens
1 §
Denna lag gäller vid en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande för ett försäkringsföretag eller ett kreditinstitut hemmahörande i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
Lagen gäller också i tillämpliga delar för andra försäkringsföretag och kreditinstitut som
Denna lag gäller vid en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande för ett försäkringsföretag eller ett institut hemmahörande i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Beträffande resolutionsåtgärder gäller bestämmelserna i denna lag även för ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen (2015:000) om resolution och ett motsvarande utländskt företag hemmahörande inom EES.
Lagen gäller också i tillämpliga delar för andra försäkringsföretag och institut som har
39 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
SOU 2014:52 Författningsförslag
191
har beviljats tillstånd att bedriva verksamhet genom filial i en stat inom EES.
beviljats tillstånd att bedriva verksamhet genom filial i en stat inom EES.
Lagen gäller inte för sådana försäkringsföretag vars försäkringsrörelse omfattar endast återförsäkring.
2 §
I denna lag betyder
1. rekonstruktionsåtgärd: åtgärd som har beslutats av domstol eller annan myndighet för att bevara eller återställa ett företags eller ett instituts finansiella ställning och som kan påverka andras rätt,
2. likvidationsförfarande: tvångslikvidation, konkurs och
1. rekonstruktionsåtgärd: åtgärd som har beslutats av domstol eller annan myndighet för att bevara eller återställa ett företags eller ett instituts finansiella ställning och som kan påverka andras rätt, inklusive en resolutionsåtgärd,
2. resolutionsåtgärd: utövandet av en resolutionsbefogenhet eller användningen av ett resolutionsverktyg eller något av de statliga stabiliseringsverktygen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 40 ,
3. likvidationsförfarande: tvångslikvidation, konkurs och
40 EUT L 173, 12/06/2014, s. 190 (Celex 32014L0059).
Författningsförslag SOU 2014:52
192
liknande kollektivt tvingande förfarande som har beslutats av domstol eller annan myndighet och innebär att företagets eller institutets tillgångar avyttras och behållningen fördelas mellan borgenärerna, aktieägarna eller delägarna,
3. rekonstruktör: den som utses av en myndighet för att vidta en rekonstruktionsåtgärd,
4. förvaltare: den som utses av en myndighet för att ha hand om ett likvidationsförfarande.
liknande kollektivt tvingande förfarande som har beslutats av domstol eller annan myndighet och innebär att företagets eller institutets tillgångar avyttras och behållningen fördelas mellan borgenärerna, aktieägarna eller delägarna,
4. rekonstruktör: den som utses av en myndighet för att vidta en rekonstruktionsåtgärd,
5. förvaltare: den som utses av en myndighet för att ha hand om ett likvidationsförfarande, och
6. institut: kreditinstitut och värdepappersföretag.
3 §
Svensk domstol eller annan myndighet får ta upp en ansökan om ett likvidationsförfarande, endast om företaget eller institutet är hemmahörande i Sverige eller är hemmahörande utanför EES och har beviljats tillstånd att bedriva verksamhet genom filial här.
Svensk domstol eller annan myndighet får ta upp en ansökan om ett likvidationsförfarande eller besluta om en resolutionsåtgärd, endast om företaget eller institutet är hemmahörande i Sverige eller är hemmahörande utanför EES och har beviljats tillstånd att bedriva verksamhet genom filial här.
4 §
En rekonstruktionsåtgärd och ett likvidationsförfarande i en annan stat inom EES har verkan i Sverige i enlighet med vad som gäller i den staten. Rekonstruktörens eller förvaltarens behörighet gäller också här.
Rekonstruktörens eller förvaltarens behörighet skall anses styrkt genom förordnandet i original eller i bestyrkt kopia eller genom annat särskilt intyg. På begäran skall en svensk över-
Rekonstruktörens eller förvaltarens behörighet ska anses styrkt genom förordnandet i original eller i bestyrkt kopia eller genom annat särskilt intyg. På begäran ska en svensk över-
SOU 2014:52 Författningsförslag
193
sättning tillhandahållas. sättning tillhandahållas.
I 26 kap. lagen ( 2015:000 ) om resolution finns ytterligare bestämmelser om verkan av resolutionsåtgärder.
5 §
I ett svenskt likvidationsförfarande och i fråga om dess verkan tillämpas svensk lag, om inte annat följer av 6–15 §§.
I ett svenskt likvidationsförfarandes och när en svensk resolutionsåtgärd beslutas och i fråga om dess verkan tillämpas svensk lag, om inte annat följer av 6–15 §§.
16 §
Det som enligt svensk lag eller annan författning gäller i fråga om anteckning av beslut om konkurs i offentliga register gäller också när en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande har beslutats i en annan stat inom EES.
Beslutet skall anmälas till Finansinspektionen som skall underrätta den som för respektive register.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vad som skall framgå av anmälan om registrering.
Beslutet ska anmälas till Finansinspektionen som ska underrätta den som för respektive register.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vad som ska framgå av anmälan om registrering.
Om det av lagen i en annan stat inom EES följer att ett svenskt likvidationsförfarande skall registreras där, skall förvaltaren se till att detta sker.
Om det av lagen i en annan stat inom EES följer att ett svenskt likvidationsförfarande eller en resolutionsåtgärd ska registreras där, ska förvaltaren respektive resolutionsmyndigheten enligt lagen (2015:000) om resolution se till att detta sker.
Denna lag träder i kraft den …
Författningsförslag SOU 2014:52
194
17 Förslag till lag om ändring i lagen ( 2007:528 ) om värdepappersmarknaden
Härigenom föreskrivs41 i fråga om lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden
dels att 1 kap. 5 §, 8 kap. 4 och 36 §§, 15 kap. 11 §, 23 kap. 5 a och 15 §§, 25 kap. 1, 4 och 8 §§ samt rubriken närmast före 25 kap. 1 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas fyra nya kapitel 8 a kap., 8 b kap. 25 a kap. och 2 b kap., åtta nya paragrafer, 11 kap. 11 a §, 22 kap. 2 a §, 23 kap. 3 a och 3 b §§, 24 kap. 1 a §, 25 kap. 2 b, 2 c och 30 §§, samt närmast före 11 kap. 11 a §, 23 kap. 3 b § och 25 kap. 30 § nya rubriker av följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
1 kap.
5 §
I denna lag betyder
1. anknutet ombud: en fysisk eller juridisk person som har träffat avtal med ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt
2. värdepappersföretag som hör hemma inom EES om att för bara detta instituts eller företags räkning
a) marknadsföra investerings- eller sidotjänster,
b) ta emot eller vidarebefordra instruktioner eller order avseende investeringstjänster eller finansiella instrument,
c) placera finansiella instrument, eller
d) tillhandahålla investeringsrådgivning till kund avseende dessa instrument eller tjänster,
2. behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i särskilt angivna fall Bolagsverket och i övrigt en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska värdepappersföretag och företag som driver en reglerad marknad eller annan motsvarande marknad eller som har behörighet att utöva tillsyn över
41 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
SOU 2014:52 Författningsförslag
195
emittenter vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad,
3. betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,
4. blandat finansiellt holdingföretag: holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen,
5. blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. annat blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
3. börs: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att driva en eller flera reglerade marknader,
6. börs: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att driva en eller flera reglerade marknader,
4. clearingdeltagare: den som får delta i clearingverksamheten hos en clearingorganisation,
7. clearingdeltagare: den som får delta i clearingverksamheten hos en clearingorganisation,
5. clearingorganisation: ett företag som har fått tillstånd enligt 19 kap. eller förordning (EU) nr 648/2012 att driva clearingverksamhet,
8. clearingorganisation: ett företag som har fått tillstånd enligt 19 kap. eller förordning (EU) nr 648/2012 att driva clearingverksamhet,
6. clearingverksamhet: fortlöpande verksamhet som består i att
9. clearingverksamhet: fortlöpande verksamhet som består i att
a) på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta,
b) träda in som motpart till
a) på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta,
b) träda in som motpart till
Författningsförslag SOU 2014:52
196
både köpare och säljare av finansiella instrument, eller
både köpare och säljare av finansiella instrument, eller
c) på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument,
c) på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument,
7. direktivet om marknader för finansiella instrument: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU4,
10. direktivet om marknader för finansiella instrument: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG42, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU,
8. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
11. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
9. emittent: i fråga om aktier aktiebolaget och i fråga om annat finansiellt instrument utgivaren eller utfärdaren av instrumentet,
12. emittent: i fråga om aktier aktiebolaget och i fråga om annat finansiellt instrument utgivaren eller utfärdaren av instrumentet,
10. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt värdepappersföretags etablering av flera driftställen i Sverige ska anses som en enda filial,
13. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt värdepappersföretags etablering av flera driftställen i Sverige ska anses som en enda filial,
14. finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen,
15. finansiellt institut: ett finansiellt institut i artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen,
42 EUT L 145 30.4.2004 s. 1 (Celex 32004L0039).
SOU 2014:52 Författningsförslag
197
16. finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. annat finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
11. genomförandeförordningen: kommissionens förordning (EG) nr 1287/2006 av den 10 augusti 2006 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller dokumenteringsskyldigheter för värdepappersföretag, transaktionsrapportering, överblickbarhet på marknaden, upptagande av finansiella instrument till handel samt definitioner för tillämpning av det direktivet,
17. genomförandeförordningen: kommissionens förordning (EG) nr 1287/2006 av den 10 augusti 2006 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller dokumenteringsskyldigheter för värdepappersföretag, transaktionsrapportering, överblickbarhet på marknaden, upptagande av finansiella instrument till handel samt definitioner för tillämpning av det direktivet,
12 handelsplattform: ett multilateralt handelssystem (Multilateral Trading Facility, MTF) inom EES som drivs av ett värdepappersinstitut eller en börs och som sammanför ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut,
18. handelsplattform: ett multilateralt handelssystem (Multilateral Trading Facility, MTF) inom EES som drivs av ett värdepappersinstitut eller en börs och som sammanför ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut,
13. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,
19. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,
20. holdingföretag med blandad
Författningsförslag SOU 2014:52
198
verksamhet: holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen,
14. investeringstjänster och investeringsverksamheter: de tjänster och verksamheter som anges i 2 kap. 1 §,
21. investeringstjänster och investeringsverksamheter: de tjänster och verksamheter som anges i 2 kap. 1 §,
15. kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag,
22. kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i tillsynsförordningen,
16. koncern: detsamma som i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,
23. koncern: a. i 8 a kap., 8 b kap. och 25 b kap., detsamma som i 2 kap.
b. i övriga kapitel, detsamma som i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,
24. koncernåterhämtningsplan: en plan som upprättas av ett moderföretag inom EES i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som de företag i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn avser att vidta för att bevara eller återställa koncernens eller ett i den ingående värdepappersbolags eller utländskt värdepappersföretags finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen,
17. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som
25. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som
SOU 2014:52 Författningsförslag
199
driver bank- eller finansieringsrörelse från filial i Sverige,
driver bank- eller finansieringsrörelse från filial i Sverige,
18. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
26. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,
27. moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES,
28. moderinstitut inom EES: ett institut eller ett utländskt institut som auktoriserats inom EES och som inte självt är ett dotterföretag till ett
a. annat institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller
b. ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
19. professionell kund: en sådan kund som avses i 8 kap. 16 eller 17 §,
29. professionell kund: en sådan kund som avses i 8 kap. 16 eller 17 §,
20. reglerad marknad: ett multilateralt system inom EES som sammanför eller möjliggör sammanförande av ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – regelmässigt, inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut,
30. reglerad marknad: ett multilateralt system inom EES som sammanför eller möjliggör sammanförande av ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – regelmässigt, inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut,
Författningsförslag SOU 2014:52
200
31. resolutionsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012,
43
32. samordnande tillsynsmyndighet: en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EES och av institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EES eller blandade finansiella moderholdingföretag i EES,
21. sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §,
33. sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §,
22. sidoverksamheter:
a) för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§,
34. sidoverksamheter:
a) för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§,
b) för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och
b) för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och
c) för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §,
c) för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §,
23. startkapital: det kapital som 35. startkapital: det kapital som
43 EUT L 173, 12/06/2014, s. 190 (Celex 32014L0173).
SOU 2014:52 Författningsförslag
201
för värdepappersföretag avses i artikel 4.51 i förordning (EU) nr 575/2013,
för värdepappersföretag avses i artikel 4.51 i tillsynsförordningen,
24. systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt handlar för egen räkning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform,
36. systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt handlar för egen räkning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform,
37. tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 44 ,
25. utländskt värdepappersföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva värdepappersrörelse,
38. utländskt värdepappersföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva värdepappersrörelse,
26. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
39. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
27. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige,
40. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige,
28. värdepappersrörelse: verk-41. värdepappersrörelse: verk-
44 EUT L 176 27.6.2013, s. 1 (Celex 32013R0575).
Författningsförslag SOU 2014:52
202
samhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investeringsverksamhet, och
samhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investeringsverksamhet,
42. återhämtningsplan: en plan som upprättas av ett värdepappersbolag i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som institutet avser att vidta för att bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen, och
29 öppenhetsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG7, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU.
43. öppenhetsdirektivet:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG7, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
4 §
Ett värdepappersbolag skall identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Bolaget skall se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.
Ett värdepappersbolag ska identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Bolaget ska se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.
Sådana värdepappersbolag som anges i 8 a kap. 1 § ska också upprätta en återhämtningsplan eller
SOU 2014:52 Författningsförslag
203
koncernåterhämtningsplan enligt 8 a kap.
Ett värdepappersbolag skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav skall bolaget ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som bolaget är eller kan komma att bli exponerat för.
Ett värdepappersbolag ska särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav ska bolaget ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som bolaget är eller kan komma att bli exponerat för.
Bolaget skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.
Bolaget ska utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.
36 §45
Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag som enligt 2 kap. 2 § första stycket 8 tar emot medel på konto ska ha en betalningsberedskap som är tillräcklig med hänsyn till rörelsens art och omfattning. Bolagets eller företagets system för hantering av uppgifter om kunder och deras insättningar ska vara sådana att bolaget eller företaget utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över samtliga kunder som har medel på konto hos bolaget eller företaget och deras respektive insättningar.
Ett värdepappersbolags system ska vidare vara sådana att bolaget utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över
1. värdepappersbolagets samt-
45 Senaste lydelse 2011:831.
Författningsförslag SOU 2014:52
204
liga insättare och deras respektive insättningar, och
2. insättningar som gjorts av a. fysiska personer b. mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 46 , och
3. insättningar via en filial utanför EES till värdepappersbolaget och som skulle betraktas som insättningar gjorda av personer eller företag som avses i 1 eller 2 om de inte gjorts genom filialen.
När medel tas emot på konto, ska en skriftlig överenskommelse om detta träffas.
Föreslagen lydelse
8 a kap. Återhämtningsplaner
Kapitlets tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna i detta kapitel är bara tillämpliga på sådana värdepappersbolag som ska ha ett startkapital enligt 3 kap. 6 § som på minst motsvarande 730 000 euro och har tillstånd
a. för de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8, b. att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § 1 då bolaget har fått tillstånd för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5, eller
c. att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen.
46 EUT L 124, 20.5.2003, s. 36 (Celex 32003H0361).
SOU 2014:52 Författningsförslag
205
Upprättandet av en återhämtningsplan
2 § Ett värdepappersbolag som inte tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn ska upprätta och uppdatera en återhämtningsplan.
Bolagets styrelse ska godkänna återhämtningsplanen. Den ska därefter ges in den till Finansinspektionen.
Upprättande av en koncernåterhämtningsplan
3 § Ett värdepappersbolag som ingår i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av en koncernåterhämtningsplan som upprättas och uppdateras av moderföretaget inom EES. Det ska upprätta en individuell återhämtningsplan enbart om
Finansinspektionen beslutar det. För en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt 9 eller 10 §.
En koncernåterhämtningsplan ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att vidta på nivån för moderföretaget inom EES och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
Moderföretagets styrelse ska godkänna planen. Den ska därefter ges in till Finansinspektionen. För en gränsöverskridande koncern ska den i stället ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten. Om Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska inspektionen sända över planen till berörda behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter.
Krav på en återhämtningsplan
4 § En återhämtningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan ska innehålla uppgifter som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 16 kap. 1 § eller tekniska standarder beslutade av kommissionen enligt artikel 5.10 i resolutionsdirektivet.
Av innehållet i en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan ska det framgå att:
1. De åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att värdepappersbolaget eller koncernen kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft.
Författningsförslag SOU 2014:52
206
2. Planen och de åtgärder som identifieras i den rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansiell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet. De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett värdepappersbolag eller, i förekommande fall, ett annat koncernföretag som omfattas av planen.
Väsentliga brister eller hinder i en plan
5 § Finansinspektionen ska granska en återhämtningsplan för att bedöma om den uppfyller kriterierna i 4 §. Det ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer.
Hur granskningen och bedömningen av en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern ska gå till framgår av 9–12 §§.
6 § Om Finansinspektionen identifierar väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i den ska den underrätta värdepappersbolaget om vilka väsentliga brister eller hinder den identifierar och ge bolaget tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om värdepappersbolagets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin bedömning, ska inspektionen förelägga bolaget att inom två månader komma in med en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På värdepappersbolagets begäran får Finansinspektionen besluta att förlänga denna tid med ytterligare en månad.
För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första stycket sägs om ett värdepappersbolag även för ett moderföretag inom EES som inte är ett värdepappersbolag.
7 § Om ett värdepappersbolag inte följer inspektionens föreläggande eller om de ändringar som värdepappersbolaget gjort inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, ska
Finansinspektionen
1. förelägga värdepappersbolaget att göra konkreta ändringar i återhämtningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller
SOU 2014:52 Författningsförslag
207
2. om sådana konkreta ändringar som avses i 1 inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga värdepappersbolaget att identifiera vilka ändringar av sin affärsverksamhet som det kan göra för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren.
För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första stycket sägs om ett värdepappersbolag även för ett moderföretag inom EES som inte är ett värdepappersbolag.
8 § Om det trots ett föreläggande enligt 7 § fortfarande finns väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen förelägga värdepappersbolaget att vidta konkreta åtgärder som innebär att det inom viss tid begränsar eller minskar riskerna i rörelsen i något avseende eller vidtar någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen.
Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på värdepappersbolagets affärsverksamhet.
För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första och andra styckena sägs om ett värdepappersbolag även för ett moderföretag inom EES som inte är ett värdepappersbolag.
Överenskommelser om en koncernåterhämtningsplan
9 § Från det att den samordnande tillsynsmyndigheten har sänt över en koncernåterhämtningsplan till de myndigheter som räknas upp i 3 § tredje stycket, ska inspektionen inom fyra månader från översändandet försöka komma överens med behöriga myndigheter som ingår i tillsynskollegiet för koncernen om
1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,
2. om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt värdepappersbolag eller ett utländskt värdepappersföretag som ingår i koncernen, och
3. om tillämpningen av åtgärder som avses i artiklarna 6.5 och 6.6 i resolutionsdirektivet för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.
När Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska den se till att samråd sker med sådana behöriga myndig-
Författningsförslag SOU 2014:52
208
heter som avses i artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet och de myndigheter som ansvarar för betydande filialer.
Om myndigheterna kommer överens ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.
10 § Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader ska Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om
1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,
2. om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt värdepappersbolag i koncernen, och
3. om åtgärder som moderföretaget inom EES eller ett värdepappersbolag som står under inspektionens tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.
Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet, ska den ensamt fatta beslut enligt första stycket 2 och 3 beträffande värdepappersbolagen i koncernen.
Finansinspektionen ska inför beslutet om koncernåterhämtningsplanen enligt första stycket 1 och 3 beakta synpunkter och reservationer från de övriga behöriga myndigheterna.
11 § Om någon eller några av de behöriga myndigheterna inom fyramånadersfristen i 9 § första stycket har hänskjutit ärendet till
Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG47, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 10 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
47 EUT L 331, 15.12.2010, s. 12 (Celex 32010R1093).
SOU 2014:52 Författningsförslag
209
Första och andra styckena gäller bara bistånd att nå en överenskommelse om
1. bedömningen av koncernåterhämtningsplanen, och
2. åtgärder för att reducera riskprofilen, att möjliggöra kapitaliseringsåtgärder i rätt tid och vidta ändringar av finansieringsstrategin för att förstärka motståndskraften i kärnaffärsområden och de kritiska verksamheterna.
12 § Ett sådant beslut enligt 9 § som fattas av en utländsk samordnande tillsynsmyndighet efter en överenskommelse med behöriga myndigheter eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom de tidsfrister som anges i 9 §, gäller i
Sverige. Beslutet är bindande för Finansinspektionen och ska ligga till grund för Finansinspektionens tillsyn.
Bemyndigande
13 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en återhämningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan ska innehålla och hur ofta den ska uppdateras.
8 b kap. Avtal om koncerninternt finansiellt stöd
Definitioner
1 § I detta kapitel betyder
1. finansiellt stöd: penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer, och
2. koncerninternt finansiellt stöd: finansiellt stöd som utgår mellan två eller flera företag inom samma koncern.
Allmänt om avtal om koncerninternt finansiellt stöd
2 § Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får ingås mellan å ena sidan ett värdepappersbolag som är ett moderinstitut i en medlemsstat eller ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom EES, och
Författningsförslag SOU 2014:52
210
å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utanför EES.
Myndighets godkännande av avtal om finansiellt stöd
3 § Innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås, ska en ansökan göras till den samordnande tillsynsmyndigheten som ansvarar för den gruppbaserade tillsynen över den koncern inom vilken avtalet om koncerninternt finansiellt stöd ingåtts.
Finansinspektionen ska i sin egenskap av samordnande myndighet genast vidarebefordra ansökan till de behöriga myndigheterna för varje avtalspart.
Moderinstitutet inom EES ansvarar för att ansökan görs till den samordnande tillsynsmyndigheten.
4 § En ansökan enligt 3 § ska innehålla texten till det föreslagna avtalet samt innehålla uppgift om vilka företag som föreslås vara parter till avtalet.
5 § Finansinspektionen ska pröva ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd i de fall då inspektionen är samordnande tillsynsmyndighet för den koncern inom vilken finansiellt stöd ska utgå.
Finansinspektionen ska besluta att inte godkänna det föreslagna avtalet om avtalet kan anses oförenligt med de villkor som följer av 6 §.
6 § Ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska godkännas om Finansinspektionen bedömer att:
1. tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet i betydande grad avhjälper de finansiella svårigheterna i det företag som tar emot det,
2. tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet syftar till att bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något av företagen inom koncernen, och
3. tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet inte äventyrar den finansiella stabiliteten, i synnerhet i den medlemsstat i vilken den stödgivande enheten är belägen.
SOU 2014:52 Författningsförslag
211
Finansinspektionen ska även bedöma om följande krav är uppfyllda med avseende på det stödgivande företaget:
1. Det stödgivande företagets styrelse bedömer att det rimligen kan antas att ersättningen för stödet kommer att betalas samt, ifall det rör sig om ett lån, även själva kapitalbeloppet återbetalas. Om stödet ges i form av en garanti eller annan slags säkerhet tillämpas samma villkor på den skuld som uppkommer ifall garantin eller säkerheten utlöses.
2. Det finansiella stödet ges på sådana villkor att det stödgivande företagets intressen gynnas.
3. Likviditeten eller solvensen i det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet.
4. Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller avseende kapitalbas och likviditet i kapitaltäckningsdirektivet samt de övriga krav som gäller enligt artikel 104.2 samma direktiv vid tidpunkten för tillhandahållandet av det finansiella stödet.
5. Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller för stora exponeringar.
6. Tillhandahållandet av det finansiella stödet leder inte till att de krav som nämns i 4 eller 5 överträds.
7. Möjligheten till resolution av det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet. Finansinspektionen har rätt att bevilja undantag från kraven i andra stycket 4 och 5.
7 § Finansinspektionen ska vidarebefordra varje avtal som inspektionen godkänt, inklusive ändringar av dessa avtal till resolutionsmyndigheten.
Avtalsparternas godkännande av avtal om finansiellt stöd
8 § Innan beslut fattas om att ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska bolagsstämman i samtliga företag vilka är parter till avtalet om koncerninternt finansiellt stöd godkänna avtalet.
9 § Ett beslut enligt 8 § ska innehålla ett bemyndigande för styrelsen att ge respektive motta koncerninternt finansiellt stöd.
Författningsförslag SOU 2014:52
212
10 § Beslut om att ge koncerninternt finansiellt stöd ska fattas av styrelsen i det stödgivande företaget.
Följande uppgifter ska framgå av ett beslut enligt första stycket:
1. De uppgifter som beslutet grundats på och de överväganden som gjorts.
2. Mottagaren för det koncerninterna finansiella stödet samt för vilket ändamål stödet ges.
3. På vilket vis tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet uppfyller de villkor som uppställs i 6 §.
11 § Det stödmottagande företagets styrelse ska besluta om stödmottagande av koncerninternt finansiellt stöd.
12 § Styrelsen i det företag som är part till ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska årligen rapportera till bolagsstämman om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som bolagsstämman godkänt.
Anmälan om givande av stöd
13 § Innan koncerninternt finansiellt stöd ges, ska styrelsen för det stödgivande företaget göra en anmälan till Finansinspektionen samt till
Europeiska bankmyndigheten.
Om Finansinspektionen inte även är behörig myndighet för det stödmottagande företaget ska styrelsen för det stödgivande företaget göra en anmälan enligt första stycket även till den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget.
Anmälan enligt första stycket ska även göras till den samordnande myndigheten om denna myndighet inte samtidigt är behörig myndighet för det stödgivande eller för det stödmottagande företaget.
14 § En anmälan enligt 13 § ska innehålla styrelsens beslut enligt 10 § samt en detaljerad beskrivning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som anmälan avser, samt en kopia av avtalet.
15 § Finansinspektionen ska i sin egenskap av behörig myndighet för det stödgivande företaget besluta att förbjuda, begränsa eller godkänna koncerninternt finansiellt stöd enligt en anmälan enligt 13 §.
SOU 2014:52 Författningsförslag
213
16 § Ett beslut av Finansinspektionen att godkänna, förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska omedelbart anmälas till den samordnande tillsynsmyndigheten, den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget samt till Europeiska bankmyndigheten.
17 § Om Finansinspektionen inom fem arbetsdagar, räknat från det att den mottog en fullständig anmälan enligt 13 §, inte har fattat ett beslut eller beslutat att godkänna det finansiella stödet, får stödet ges i enlighet med de avtalsvillkor som följer av anmälan.
Publicering av avtalet
18 § Styrelsen i varje företag som ingått ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska offentliggöra att företaget ingått ett sådant avtal samt vilka som varit parter till avtalet. Styrelsen ska även offentliggöra en översiktlig beskrivning av avtalsinnehållet.
Styrelsen ska uppdatera den information som offentliggörs enligt första stycket minst en gång årligen.
Bemyndiganden
19 § Finansinspektionen får meddela föreskrifter om
1. utformningen av ansökan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 3 § första stycket.,
2. Finansinspektionens handläggning och prövning av ansökan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd,
3. utformningen av anmälan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 13 §,
4. Finansinspektionens handläggning och prövning av anmälan om avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd,
5. avgifter för ansökan om tillstånd gällande avtal om koncerninternt finansiellt stöd enligt 3 § första stycket samt avgifter för anmälan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 13 §,
6. utformningen av det beslut som styrelsen i det stödgivande företaget fattar enligt 10 §, och
7 utformningen av den information som styrelsen ska publicera enligt 18 §.
Författningsförslag SOU 2014:52
214
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Avnotering
11 kap.
11 a §
Ett värdepappersinstitut ska avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel på en handelsplattform (avnotering), om resolutionsmyndigheten begär det enligt 15 kap. 3 § första stycket 2 lagen om ( 2015:000 ) resolution eller en utländsk resolutionsmyndighet begär det enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet.
15 kap.
11 §
En börs skall avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre skall vara upptaget till handel (avnotering), om instrumentet inte uppfyller de krav som gäller för upptagande till handel eller om emittenten allvarligt åsidosätter sina förpliktelser enligt denna lag eller någon annan författning. Avnotering av ett finansiellt instrument som har tagits upp till handel skall även ske på begäran av den efter vars begäran instrumentet har tagits
En börs ska avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel (avnotering), om instrumentet inte uppfyller de krav som gäller för upptagande till handel eller om emittenten allvarligt åsidosätter sina förpliktelser enligt denna lag eller någon annan författning eller om resolutionsmyndigheten begär det enligt 15 kap. 3 § första stycket 1 lagen om (2015:000) resolution eller en utländsk resolutionsmyndighet
SOU 2014:52 Författningsförslag
215
upp till handel. Om det är lämpligt från allmän synpunkt, får avnotering skjutas upp.
begär det enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet. Avnotering av ett finansiellt instrument som har tagits upp till handel ska även ske på begäran av den efter vars begäran instrumentet har tagits upp till handel. Om det är lämpligt från allmän synpunkt, får avnotering skjutas upp.
Avnotering får inte beslutas utan att emittenten har fått tillfälle att yttra sig över det som har tillförts ärendet genom någon annan än emittenten själv, om det inte är uppenbart obehövligt eller om beslutet inte kan skjutas upp.
En börs skall omedelbart offentliggöra ett beslut om avnotering och informera Finansinspektionen om beslutet. Inspektionen skall därefter underrätta övriga behöriga myndigheter inom EES om beslutet.
En börs ska omedelbart offentliggöra ett beslut om avnotering och informera Finansinspektionen om beslutet. Inspektionen ska därefter underrätta övriga behöriga myndigheter inom EES om beslutet.
22 kap.
2 a §
Finansinspektionen ska fatta ett beslut enligt 2 § första eller andra stycket om resolutionsmyndigheten begär det enligt 15 kap. 3 § första stycket 3 lagen ( 2015:000 ) om resolution eller om en utländsk resolutionsmyndighet begär det enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet.
23 kap.
3 a §
Ett värdepappersbolag och ett sådant företag som avses i 1 kap. första stycket 2 lagen ( 2015:000 ) om resolution är skyldigt att
Författningsförslag SOU 2014:52
216
informera Finansinspektionen om det anser att det kommer eller sannolikt kommer att fallera. Finansinspektionen ska omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten och andra berörda myndigheter om underrättelsen.
Register över avtal
3 b §
Resolutionsmyndigheten får besluta att ett värdepappersbolag eller något annat koncernföretag som omfattas av samma gruppbaserade tillsyn som bolaget ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet.
5 a §48
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 58a, 62.1, 62.2 och 62.3 i direktivet om marknader för finansiella instrument och artikel 25.2a i öppenhetsdirektivet.
Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av 8.3 andra stycket, 8.4 andra stycket, 20.7 och 30.5–30.7 i resolutionsdirektivet.
Finansinspektionen får även begära att Europeiska bankmyn-
48 Senaste lydelse 2012:197.
SOU 2014:52 Författningsförslag
217
digheten bistår de behöriga myndigheterna med att nå en överenskommelse i de fall som framgår av artiklarna 8.2 tredje stycket, 20.5 andra stycket, 25.4 och 30.4 andra stycket i resolutionsdirektivet.
15 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. vilka upplysningar ett företag skall lämna till Finansinspektionen enligt 2 § första stycket och när upplysningarna skall lämnas,
2. hur uppgiftsskyldigheten enligt 3 § skall fullgöras,
1. vilka upplysningar ett företag ska lämna till Finansinspektionen enligt 2 § första stycket och när upplysningarna skall lämnas,
2. hur uppgiftsskyldigheten enligt 3 § ska fullgöras,
3. vilka företag som ska upprätta register som avses i 13 kap. 3 b §, vad registren ska innehålla och inom vilken tid företaget ska kunna ge in registren för olika typer av avtal,
3. löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning hos börser, clearingorganisationer samt sådana utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige, samt
4. löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning hos börser, clearingorganisationer samt sådana utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige, samt
4. sådana avgifter för tillsyn som avses i 12 och 13 §§.
5. sådana avgifter för tillsyn som avses i 12 och 13 §§.
24 kap.
1 a §
Det som sägs i 2, 4 och 5 §§ ska inte gälla vid beslut om överföring, minskning eller konvertering enligt 6 kap. , 17 kap. , 18 kap. eller 22 kap. lagen ( 2015:000 ) om resolution.
Författningsförslag SOU 2014:52
218
25 kap.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
Ingripande mot svenska värdepappersinstitut, börser och svenska clearingorganisationer
Ingripande
1 §
Om ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.
Om ett svenskt värdepappersinstitut, en börs, en svensk clearingorganisation, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett finansiellt institut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa.
Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller räntebetalningar eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller genom att göra en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig, ska företagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.
Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller räntebetalningar eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller genom att göra en anmärkning. Om ett svenskt värdepappersbolag, en börs eller en svensk clearingorganisation har begått en allvarlig överträdelse, ska företagets tillstånd återkallas eller, om det är
SOU 2014:52 Författningsförslag
219
tillräckligt, varning meddelas.
Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande i enlighet med andra stycket om det är sannolikt att ett värdepappersbolag inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar som reglerar bolagets verksamhet.
Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande i enlighet med andra stycket om det är sannolikt att ett värdepappersbolag, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett finansiellt institut inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar som reglerar företagets verksamhet.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 b §
När Finansinspektionen har anledning att ingripa mot ett värdepappersbolag enligt 1 eller 4 § och överträdelserna är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att värdepappersbolaget kan komma att omfattas av resolution som avses i lagen ( 2015:000 ) om resolution ska Finansinspektionen besluta att underrätta resolutionsmyndigheten om detta. Den ska också lämna de uppgifter till resolutionsmyndigheten som den behöver för att förbereda sådana åtgärder som avses i den lagen.
Finansinspektionen ska även besluta att underrätta värdepappersbolaget om förutsättningarna i första stycket föreligger och inspektionen anser att en
Författningsförslag SOU 2014:52
220
ökning av kapitalet i värdepappersbolaget är nödvändigt för att bolaget inte ska fallera.
2 c §
Om Finansinspektionen ingriper mot ett värdepappersbolag när förutsättningarna i 2 b § är uppfyllda ska Finansinspektionen besluta att detta är en krisavvärjande åtgärd som avses i lagen ( 2015:000 ) om resolution.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse
4 §
Om någon som ingår i ett värdepappersbolags, en börs eller en svensk clearingorganisations styrelse eller är verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 3 kap. 1 § första stycket 5, 12 kap. 2 § 4 och 19 kap. 3 § 4, ska Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Detta får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att påtala för företaget att personen eller personerna inte uppfyller kraven och om denne eller dessa, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör.
Första stycket gäller också om styrelsen i sin helhet inte uppfyller de krav som anges i 3 kap. 1 § 6.
I stället för att återkalla tillståndet, får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det. Inspektionen får då förordna en ersättare.
Ersättarens uppdrag gäller till dess företaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
I stället för att återkalla tillståndet, får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det.
Finansinspektionen får besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör i ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansi-
SOU 2014:52 Författningsförslag
221
ellt holdingföretag eller ett finansiellt institut inte längre får vara det, om
1. företaget eller det finansiella institutet har brutit mot
a. 8 a kap. 3 § om upprättande av en koncernåterhämtningsplan,
b. 8 b kap. 13 § om anmälan om givande av stöd,
c. 23 kap. 3 a § om upplysningar om fallissemang,
d. 29 kap. 1 § lagen ( 2015:000 ) om resolutions genom att underlåta att lämna resolutionsmyndigheten de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som resolutionsmyndigheten begär för sin verksamhet med resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner enligt 3 kap. i den lagen, och
2. det till följd av överträdelsen bedöms vara olämpliga att personen fortsätter att ingå i styrelsen eller vara verkställande direktör.
Det som sägs i första och tredje styckena ska tillämpas även på ställföreträdare för verkställande direktör.
Om Finansinspektionen fattar ett beslut enligt tredje och fjärde styckena får inspektionen förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess företaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör.
Det som sägs i första och tredje–femte styckena om verkställande direktör ska tillämpas även på en ställföreträdare för verkställande direktör.
8 §
Om ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en
Om ett svenskt värdepappersinstitut, en börs, en
Författningsförslag SOU 2014:52
222
svensk clearingorganisation har meddelats beslut om anmärkning eller varning enligt 1 § eller varning enligt 5 § första stycket 1 och 5 jämfört med andra stycket, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en sanktionsavgift.
svensk clearingorganisation, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett finansiellt institut, har meddelats beslut om anmärkning eller varning enligt 1 § eller varning enligt 5 § första stycket 1 och 5 jämfört med andra stycket, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en sanktionsavgift.
Avgiften tillfaller staten.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bemyndiganden
30 §
Regeringen får meddela föreskrifter om
1. under vilka förutsättningar Finansinspektionen ska offentliggöra information om beslut om ingripande, och
2. de närmare förutsättningarna för Finansinspektionens informationsskyldighet gentemot Europeiska bankmyndigheten och om användningen av Europeiska bankmyndighetens databas.
Föreslagen lydelse
25 a kap. Tillfällig förvaltning
1 § Finansinspektionen får utse en eller flera tillfälliga förvaltare i ett värdepappersbolag om det finns skäl att anta att värdepappersbolaget kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande som avses i lagen (2015:000) om resolution, och
SOU 2014:52 Författningsförslag
223
1. värdepappersbolaget har en finansiell situation som föranlett Finansinspektionen att ingripa enligt 25 kap. 1, 2 eller 4 §§, men utan att den finansiella situationen väsentligen förbättrats och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen, eller
2. Finansinspektionen har meddelat värdepappersbolaget en varning enligt 25 kap. 1 §. Finansinspektionen får besluta att den tillfällige förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe, eller, besluta att den tillfällige förvaltaren ska arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören. Ett beslut om att den tillfällige förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe ska offentliggöras och registreras hos Bolagsverket.
2 § Finansinspektionen ska i beslutet om att utse en tillfällig förvaltare beskriva den tillfällige förvaltarens uppdrag och ange eventuella villkor för uppdraget.
När en tillfällig förvaltare utses för att arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören får Finansinspektionen föreskriva att vissa beslut eller åtgärder ska föregås av samråd med eller samtycke från den tillfällige förvaltaren.
Om ett företag verkställer beslut eller vidtar åtgärder utan föregående samråd eller samtycke enligt andra stycket inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet.
3 § En tillfällig förvaltare får inte kalla till bolagsstämma i värdepappersbolaget utan medgivande från Finansinspektionen.
4 § Den som utses till tillfällig förvaltare ska uppfylla kraven i 3 kap. 1 § 5.
Den som står i sådant förhållande till värdepappersbolaget att det kan rubba förtroendet för att han eller hon ska utföra sitt uppdrag opartiskt får inte vara tillfällig förvaltare. Detsamma gäller om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för hans eller hennes opartiskhet kan rubbas.
Den tillfällige förvaltaren ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.
Författningsförslag SOU 2014:52
224
Tiden för förvaltningen
5 § Finansinspektionen ska besluta hur länge den tillfälliga förvaltningen ska pågå, dock högst ett år.
Om det vid utgången av den tid som bestämts finns skäl för fortsatt tillfällig förvaltning får Finansinspektionen förlänga tiden med högst ytterligare ett år.
Entledigande av tillfällig förvaltare
6 § Finansinspektionen får närsomhelst entlediga en tillfällig förvaltare. Om en tillfällig förvaltare begär att få avgå och visar skäl till det, ska Finansinspektionen entlediga den tillfällige förvaltaren.
Tystnadsplikt
7 § En tillfällig förvaltare som deltar eller deltagit i verksamheten enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller risk- och sårbarhetsanalyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
25 b kap. Beslut om vissa ingripanden och tillfällig förvaltning avseende gränsöverskridande koncerner
1 § När Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet ska inspektionen underrätta Europeiska bankmyndigheten och samråda med de behöriga myndigheterna i tillsynskollegiet för koncernen, om moderföretag inom EES har gjort sig skyldig till en överträdelse
1. som är av sådan art eller omfattning som anges i 25 kap. 2 b §, eller
2. som innebär att förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare enligt 25 a kap. är uppfyllda.
Därefter får Finansinspektionen besluta om den ska vidta någon åtgärd. Inför beslutet ska Finansinspektionen beakta synpunkter
SOU 2014:52 Författningsförslag
225
och reservationer från de behöriga myndigheterna och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.
2 § Finansinspektionen ska samråda med den samordnande tillsynsmyndigheten när den i en situation som beskrivs i 1 § första stycket avser att vidta åtgärder mot ett dotterföretag till ett moderföretag inom EES.
Därefter får Finansinspektionen besluta om den ska vidta någon åtgärd. Inspektionen ska inför beslutet beakta den samordnande tillsynsmyndighetens och i förekommande fall synpunkter och reservationer som har förts fram av andra behöriga myndigheter och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.
3 § Om både Finansinspektionen och andra behöriga myndigheter avser att vidta åtgärder mot ett företag, ska Finansinspektionen inom fem dagar från en underrättelse enligt 1 § från den samordnande tillsynsmyndigheten, försöka komma överens med den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga berörda behöriga myndigheterna, om åtgärderna ska samordnas eller om samma tillfälliga förvaltare ska utses för de berörda företagen.
Om myndigheterna kommer överens ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.
Bestämmelserna i första och andra stycket gäller också när Finansinspektionen är samordnande myndighet.
4 § Om en överenskommelse enligt 3 § inte har träffats inom fem dagar från underrättelsen, får Finansinspektionen fatta beslut om vilka åtgärder enligt 1 eller 2 § som ska vidtas.
Inför beslutet ska Finansinspektionen beakta synpunkter och reservationer från de behöriga myndigheterna och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.
5 § Om någon behörig myndighet före utgången av samrådsperioden enligt 1 eller 2 § eller utgången av den femdagarsperiod som anges i 3 § har hänskjutit ärendet som anges i artikel 30.6 i resolutionsdirektivet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska
Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 1, 2, 3 eller 4 § med tre dagar och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten
Författningsförslag SOU 2014:52
226
kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett sådant ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 23 kap. 5 a § efter det att femdagarsfristen har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.
Denna lag träder i kraft den …
SOU 2014:52 Författningsförslag
227
18 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs49 i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
dels att 30 kap. 12, 13 och 30 §§ ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 30 kap. 8 § ska lyda ”Sekretessbrytande bestämmelser,
dels att det i lagen ska införas fyra nya paragrafer, 30 kap. 8 a och 12 a–12 c §§, och närmast före 12 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
30 kap.
8 a §
Sekretess enligt 4 § första stycket hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild person som deltar i resolutionsprocessen enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution, om uppgiften behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd.
12 §
Sekretess gäller i ärende enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut, till dess ärendet har slutförts
Sekretess gäller i ärende om förebyggande statligt stöd enligt lagen (2015:000) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och i ärende om statligt stöd enligt 23 kap. lagen (2015:000) om resolution, till dess ärendet har slutförts
49 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.
Författningsförslag SOU 2014:52
228
1. för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, och
2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
I ett avslutat ärende som avses i första stycket gäller sekretess
1. för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och
2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
Sekretessen gäller inte beslut i ärende. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Resolution
12 a §
Sekretess gäller i resolutionsärende enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution, till dess ärendet har slutförts
1. för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, och
2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
I ett avslutat ärende som avses i första stycket gäller sekretess
1. för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och
2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärs-
SOU 2014:52 Författningsförslag
229
förbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
Sekretessen gäller inte beslut i ärende.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
12 b §
Sekretess gäller i andra ärenden enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution än de som avses i 12 och 12 a §§
1. för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och
2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
Sekretessbrytande bestämmelse
12 c §
Sekretess enligt 12 a och 12 b §§ hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild person som deltar i resolutionsprocessen enligt lagen ( 2015:000 ) om resolution, om uppgiften behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd.
Författningsförslag SOU 2014:52
230
13 §
Får en myndighet i ett ärende som avses i 12 § en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i ärendet.
Får en myndighet i ett ärende som avses i 12, 12 a eller 12 b § en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i ärendet.
Sekretessen gäller dock inte om uppgiften ingår i ett beslut av den mottagande myndigheten.
Lydelse enligt prop. 2013:14 :228 Föreslagen lydelse
30 §
Den tystnadsplikt som följer av 2 § första stycket första meningen, 4 § första stycket 2, 4 b §, 12 § första stycket och andra stycket 2, 13 §, 15 § första stycket 2, 23 § första stycket 2 och 27 § första stycket 2 och den tystnadsplikt som följer av ett förbehåll som gjorts med stöd av 9 § andra meningen, 14 § andra meningen, 26 § andra meningen eller 29 § andra meningen inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.
Den tystnadsplikt som följer av 2 § första stycket första meningen, 4 § första stycket 2, 4 b § 12 § första stycket och andra stycket 2, 12 a § första stycket och andra stycket 2, 12 b § första stycket 2, 13 §, 15 § första stycket 2, 23 § första stycket 2 och 27 § första stycket 2 och den tystnadsplikt som följer av ett förbehåll som gjorts med stöd av 9 § andra meningen, 14 § andra meningen, 26 § andra meningen eller 29 § andra meningen inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.
Den tystnadsplikt som följer av 24 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än affärs- och driftförhållanden för den som trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.
SOU 2014:52 Författningsförslag
231
Den tystnadsplikt som följer av 18 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om en enskilds personliga förhållanden vars röjande kan vålla allvarligt men.
1. Denna lag träder i kraft den ….
2. Äldre bestämmelser ska fortsätta att gälla för ärende som inletts enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
233
1 Inledning
1.1 Kommitténs uppdrag
Kommittén fick i februari 2011 i uppdrag att göra en översyn av det svenska regelverket för hantering av finansiella kriser. I kommittédirektiven angavs att det övergripande syftet med översynen är att säkerställa att regelverket är utformat så att olika slag av finansiella kriser i första hand kan mildras genom förebyggande åtgärder och i andra hand lösas på ett effektivt sätt, samtidigt som skattebetalarnas intressen värnas och allmänhetens förtroende för det finansiella systemets funktion säkerställs. Regelverket skulle också vara förenligt med det pågående internationella arbetet på området inom EU, IMF och G20-gruppen.
I juni 2012 presenterade kommissionen sitt förslag till resolutionsdirektiv (som då kallades krishanteringsdirektiv). Med resolution menas i korthet ett särskilt förfarande för att rekonstruera eller avveckla banker och vissa andra finansiella företag. Den 19 juli samma år fick kommittén tilläggsdirektiv med innebörd att uppdraget delades upp i en förebyggande del och en krishanterande del. Kommitténs förslag till regelverk för krishantering – eller resolution – av banker skulle utgå från kommissionens direktivförslag.
Den första delen av uppdraget, i huvudsak rörande det krisförebyggande arbetet, redovisade kommittén i januari 2013 i delbetänkandet Att förebygga och hantera finansiella kriser (SOU 2013:6).
Kommittén har därefter fått tilläggsdirektiv med förlängd tid den 23 maj 2013 och den 19 december 2013 på grund av att förhandlingsarbetet i EU med resolutionsdirektivet har dragit ut på tiden. Den 15 april 2014 respektive den 6 maj 2014 har Europaparlamentet och ministerrådet slutligt antagit Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (”resolutions-
Inledning SOU 2014:52
234
direktivet”). Direktivet publicerades i slutlig version den 12 juni 2014.1
I detta slutbetänkande redovisar kommittén den andra delen av uppdraget som innehåller förslag till införlivande av resolutionsdirektivet i svensk rätt. Det nya regelverket föranleder dessutom förslag om att lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) ska ersättas av en ny lag om förebyggande statligt stöd samt förslag vad avser stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften.
1.2 Kommitténs arbete
Arbetet med detta slutbetänkande påbörjades i januari 2013 efter att delbetänkandet hade färdigställts. Kommittén och experterna har tillsammans hållit 14 möten. Därutöver har kommittéledamöterna haft ytterligare tre möten. Kommittén har dessutom haft två möten för information och diskussion med Bankföreningen.
1.3 Om förutsättningarna för arbetet
Sammanfattningen av kommitténs uppdrag i de direktiv som regeringen beslutade i februari 2011 inleds på följande sätt: ”En kommitté ska göra en översyn av det svenska regelverket för hantering av finansiella kriser (…). Det är viktigt att ha tydliga och effektiva regelverk för att hantera olika slag av finansiella kriser så att det finansiella systemets funktion kan upprätthållas och kostnaderna för samhället minimeras.”2 Som en begränsning anges att kommittén ska beakta ”hur regelverket är förenligt med det arbete som bedrivs på global nivå och inom EU”. Direktiven indikerar dock att kommittén i princip ska analysera dessa frågor självständigt.
Under utredningsarbetets gång visade det sig att det internationella arbetet tog allt fastare former. Först i kedjan låg Financial Stability Board, vars förslag varit grundval för arbetet inom EU. I och med regeringens tilläggsdirektiv av den 19 juli 2012 har kommitténs arbete, som framgår ovan, utgått från det förslag
1 Direktivtexten redovisas i bilaga 5. 2 Kommittédirektiven och senare beslutade tilläggsdirektiven finns i bilagor till betänkandet.
Inledning
235
till resolutionsdirektiv som EU-kommissionen presenterade i juni 2012.
Den tänkta tidtabellen för EU-direktivet var sådan att vi förväntades redovisa vårt förslag senast den 31 maj 2013. Den visade sig vara orealistisk. Som ovan nämnts drog förhandlingsarbetet ut på tiden och en politisk överenskommelse om resolutionsdirektivet nåddes först i december 2013. Därefter följde granskningar (med inslag av förhandlingar). Direktivet publicerades, som nämns ovan, i sin slutliga version först den 12 juni, mindre än en månad innan kommittén skulle överlämna sitt betänkande.3
Av resolutionsdirektivet framgår att reglerna ska vara genomförda i nationell lagstiftning den 1 januari 2015. I formell mening har medlemsstaterna således gett sig själva omkring sju månader för att genomföra direktivets bestämmelser i nationell lagstiftning. Även om man utgår från tidpunkten för den politiska överenskommelsen är beredningstiden på nationell nivå inte längre än ett år. Med tanke på direktivets omfattning och komplexitet är det en mycket ambitiös tidsplan.
Dessa snäva tidsramar har i hög grad präglat kommitténs arbete. Vi har således inte haft förutsättningar att med den noggrannhet som hade varit önskvärd – och normal för en statlig utredning med uppdrag att förslå ny lagstiftning – arbeta igenom de lagförslag vi presenterar i detta betänkande.
Sett i relation till det ursprungliga uppdraget måste det således konstateras att kommittén inte självständigt kunnat analysera hur ett tydligt och effektivt regelverk bör utformas. Vi har varit tvungna att lägga vår energi på att analysera hur EU-direktivet ska genomföras i svensk lag.
Detta vore ett mindre problem om det regelverk som finns i EU-direktivet kunde anses vara ”tydligt och effektivt”. Kommitténs analyser av direktivet visar dock att det ingalunda är tydligt. Tvärtom innefattar det en rad oklarheter och inkonsekvenser, i vissa fall av sådan karaktär att bestämmelser framstår som inbördes oförenliga. Effektiviteten i ett regelverk är ofta svår att bedöma innan det tillämpats, men det är ofrånkomligt att bristerna minskar möjligheten att uppnå de mål som ligger bakom lagstiftningen.
3 Det bör noteras att förändringar i direktivtexten gjordes in i det sista. Följaktligen finns det mindre skillnader mellan kommitténs redogörelser för direktivets ordalydelse i betänkandet, som bygger på preliminära versioner, och den slutliga direktivtexten.
Inledning SOU 2014:52
236
Det finns även vissa inslag i direktivet som ger underlag för att ifrågasätta om det med fastlagda regler är möjligt att uppnå de mål som direktivet ställer upp. Tveksamheten rör inte minst om medlemstaterna ges ett tillräckligt handlingsutrymme att hantera en systemkris, en aspekt som vi återkommer till i kapitel 4.
En förklaring till de brister som kommittén funnit i direktivet är att det rör extremt komplexa frågor, både ekonomiskt och juridiskt. Genom det nya regelverket görs förändringar i de grundläggande förutsättningarna för bankers verksamhet. Det ålägger också medlemsstaterna att tillämpa styrmedel och vidta långtgående åtgärder som knappast prövats i praktiken. Parallellt görs ingrepp i centrala rättsområden som insolvensrätt och bolagsrätt.
Kommittén delar uppfattningen att det befintliga regelverket för att hantera såväl individuella banker i kris som systemkriser har brister och behöver förstärkas. Detta var åtminstone i Sverige väl känt långt före finanskrisen 2008.4 Med hänsyn till frågornas komplexitet och reglernas långtgående effekter hade det likväl varit tillrådligt att inom EU ge mer tid för analys och övervägande innan direktivet lades fast, liksom för genomförandet i nationell rätt. Kommittén kan dock konstatera att lagstiftarna valt att prioritera snabbhet framför kvalitet. Beslutsprocessen och det direktiv som blivit resultatet visar att det viktiga har ansetts vara att få ett krishanteringsregelverk på plats. Att säkerställa att det är tydligt och effektivt, vilket under normala förhållanden är en självklarhet i lagstiftningsarbete, har inte varit lika viktigt
Kommittén har många synpunkter på hur regelgivningsprocessen gått till. Men nu finns direktivet. Sverige är ålagt att genomföra det och kommitténs uppdrag har varit att lägga förslag om hur det ska gå till. I detta ingår att respektera tidtabellen i EUdirektivet.
Kommittén har därför bedömt att det varit vårt uppdrag att göra samma grundläggande prioritering som lagstiftaren på EU-nivå. Även i vårt arbete har således tid av nödvändighet varit viktigare än kvalitet. Vi har gjort vårt bästa för att ta fram förslag till tydliga och väl fungerande regler, men vi har gjort det inom de tidsramar som ges i direktivet.
4 Banklagskommittén (i vars arbete samtliga ledamöter i kommittén medverkade) presenterade ett förslag till ett krishanteringsregelverk i SOU 2000:66.
237
2 Finansiella kriser, krishantering och resolution
2.1 Inledning
I detta kapitel ger vi som en bakgrund till vårt förslag till införlivande av resolutionsdirektivet en övergripande redogörelse för varför det finansiella systemet är viktigt, varför finansiella kriser kan uppstå och snabbt spridas och varför detta i sin tur ger skäl för staten att både förebygga finansiella kriser och vara redo att hantera sådana om de inträffar.
2.2 Det finansiella systemets funktioner och känslighet
Man brukar säga att det finansiella systemet har tre grundläggande funktioner, nämligen betalningsförmedling, kapitalförsörjning och hantering av risk. Dessa funktioner beskrivs närmare i kapitel 2 i kommitténs delbetänkande (SOU 2013:6). Att det finansiella systemet fungerar väl är nödvändigt för att såväl ekonomi som vardagsliv ska fungera. En situation där betalningar inte kan genomföras, krediter inte kan ges eller där försäkringssystemet sätts ur spel skulle snabbt skapa enorma skadeverkningar för alla. Om betalningstrafiken stoppas upp, om så bara för en eller ett fåtal dagar, skapas stora problem för både företag och enskilda. Och om kreditförsörjningen förlamas tvingas företag slå igen, investeringsprojekt stoppas och byggande upphöra. Dessutom finns det risk för att företag som inte kan förlänga sina rörelsekrediter måste ställa in sina betalningar. Det drabbar i sin tur deras fordringsägare och det kan uppstå kumulativa likviditetsproblem som skulle leda till konkurser, både i och utanför den finansiella sektorn. Betydande störningar i kreditgivningen skulle på så sätt också
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
238
kunna smitta av sig på betalningsväsendet. Effekterna på sysselsättning, tillväxt och på samhällsekonomin i stort skulle snabbt bli allvarliga.
När det finansiella systemet bedöms kunna uppfylla sina grundläggande funktioner på ett ändamålsenligt sätt och utan störningar som innebär allvarliga samhällsekonomiska kostnader, brukar man säga att det råder finansiell stabilitet eller att det finansiella systemet är stabilt.
2.2.1 En enkel skiss av det finansiella systemet: tjänster och sårbarheter
I det finansiella systemet strömmar ett antal flöden. Företag och hushåll placerar sitt sparande genom att på olika sätt låna ut till andra företag och hushåll. Sparmedel kan placeras i en bank som i sin tur lånar ut dessa pengar till andra företag och hushåll. Sparare kan också investera i värdepapper som aktier och obligationer, antingen genom att köpa dessa direkt eller indirekt via exempelvis fondsparande. När företag lånar direkt från placerare kallas det för marknadsfinansiering. Genom sitt sparande i form av insättningar, fondandelar och värdepapper har företag och hushåll tillgång till medel som inom olika tidsramar kan användas för utgifter.
Betalningar genomförs i huvudsak genom att medel på inlåningskonton byter ägare. Medlen på kundernas transaktionskonton behöver därför vara omedelbart tillgängliga. Att frigöra betalningsmedel från andra sparformer kan ta mer tid. Värdepapper eller fondandelar behöver normalt först säljas och omvandlas till insättningar.
Om sparare vill kunna komma åt åtminstone en del av sina medel med kort varsel, för att exempelvis kunna göra betalningar, så vill låntagare inte bli återbetalningsskyldiga med kort varsel. Om ett hushåll lånar för att köpa en bostad vill hushållet kunna vara säker på att få behålla lånet fram till dess att huset säljs. Finansiella företag som banker och kreditmarknadsföretag tillfredsställer båda dessa gruppers preferenser genom att låna ut med lång löptid och låna upp med kort löptid. Detta kallas löptidsomvandling och är en viktig och samhällsnyttig tjänst som det finansiella systemet tillhandahåller.
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
239
Balansräkningen och kapitalets roll
Flödena i det finansiella systemet får ”fast form” på de inblandade parternas balansräkningar. Om ett hushåll sätter in pengar i en bank får banken en skuld till hushållet. Banken lånar i sin tur ut dessa pengar. Fordringen som lånet ger upphov till blir en tillgång för banken. En banks balansräknings tillgångssida består därför i stor utsträckning av fordringar på grund av lån medan skuldsidan består av insättningar och marknadsfinansiering.
Långivare vill att banker, eller egentligen låntagare generellt, ska delvis finansiera sig med eget kapital och/eller ställa säkerheter för lånet. Det egna kapitalet ska täcka förluster och skydda långivarna från att bär några förluster. Så länge det finns kapital kvar så kan ju banken betala sina skulder. Därigenom överförs kreditrisk, eller förlustrisk mer generellt, från långivare till bankens ägare. Kapitalet är med andra ord ett medel att ingjuta förtroende för banken hos dess långivare. Ju mer kapital, desto lägre risk för långivarna och desto billigare blir det för banken att låna.
Detta gäller även i ett dynamiskt perspektiv. Ju mer aktieägarna har att förlora, desto större skäl har de att inte låta banken ta stora risker. Naturligtvis gäller även det motsatta. Lite kapital gör ägarna mer riskbenägna, eftersom de har lite egna pengar att förlora och mycket att vinna om risktagandet går vägen. Samtidigt är kapital ett relativt dyrt finansieringsmedel för banken; delvis för att ägarna kan kräva kompensation för att ta den största förlustrisken, delvis av skatteskäl.
Svårvärderade tillgångar och sårbara balansräkningar
Lån, oavsett om de går till eller från en bank, handlar om flöden med pengar i ena riktningen och löften om att få pengar vid ett senare tillfälle i den andra. Eftersom framtiden är osäker finns en osäkerhet om vad dessa löften är värda. De finansiella företagen behöver utveckla särskild expertkunskap i att värdera dessa löften om de ska vara framgångsrika, en expertkunskap som kommer deras kunder till godo. En del tillgångar som traditionella banklån är dessutom svårvärderade för utomstående, det vill säga de är förknippade med privat information som kan ha genererats av en långvarig relation mellan banken och låntagaren. Av detta skäl kommer låntagarens löfte att betala tillbaks pengarna vara svårt att
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
240
värdera för andra långivare. Det gör fordringarna svåra att sälja snabbt och till rätt pris, det vill säga de är illikvida.
Finansiella företag som ägnar sig åt löptidsomvandling är sårbara. Oavsett om företag är finansiella eller icke-finansiella är det rationellt för enskilda långivare att säga upp sina lån vid misstanke om att företaget är i, eller kan hamna i, finansiell nöd. Detta kan leda till en huggsexa om företagets tillgångar. Finansiella företag som ägnar sig åt löptidsomvandling är särskilt sårbara för en sådan huggsexa, eftersom en betydande del av deras skulder, som insättningar, kan sägas upp snabbt samtidigt som deras tillgångar är illikvida och med lång löptid. Om exempelvis många insättare vill ha ut sina insättningar samtidigt, en så kallad uttagsanstormning, så kommer banken inte att kunna betala alla med en gång eftersom banken inte kan omvandla lånen till kontanter tillräckligt snabbt. Detta gör det än mer rationellt för insättare att försöka få ut sina pengar så snabbt som möjligt. Eftersom insättningar numera omfattas av en insättningsgaranti minskar incitamenten för en uttagsanstormning. Däremot kvarstår sårbarheten för en ”finansieringsflykt” när marknadsfinansiärer av oro för företagets finansiella ställning väljer att inte förnya sina lån. Särskilt kortfristig marknadsfinansiering kan snabbt och i betydande grad falla bort. Denna sårbarhet är alltså en följd av att banker producerar samhällsnyttig löptidsomvandling.
Finansiella kopplingar gör balansräkningarna ännu mer svårvärderade och sårbara
Många av ett finansiellt företags skulder är till andra finansiella företag. Dessa skulder kan exempelvis uppstå genom att företagen genomför betalningar för kunders räkning, genom lån som företagen ger varandra för att kunna jämna ut likviditeten, eller genom att företag köper värdepapper utgivna av andra finansiella företag. Att de finansiella företagen köper varandras värdepapper kan till exempel bero på att de vill kunna använda dessa som säkerheter.
Om en bank inte kan betala sina skulder i tid så drabbar detta alltså inte bara deras insättare utan även andra finansiella aktörer som har lånat ut till banken. På det viset kan problem sprida sig i det finansiella systemet.
Dessa finansiella kopplingar är svåra att överblicka och det gör det svårt att avgöra var förluster slutligen hamnar. I kombination
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
241
med problemen att värdera finansiella tillgångar är det därför inte enkelt för en utomstående att avgöra en aktörs finansiella ställning och särskilt i en situation då andra finansiella företag kan riskera att fallera. Dessutom har grupper av liknande finansiella företag likartad verksamhet och är utsatta för samma typ av risker. Det gör att om exempelvis en bank drabbas av problem kan farhågor snabbt uppstå om att andra banker har liknande problem. Rykten kan alltså snabbt bli självuppfyllande profetior. Sammantaget gör detta att finansiella företag, och särskilt sådana som ägnar sig åt löptidomvandling, är känsliga för rykten om finansiella problem.
Sårbara marknader
Svårigheten med att värdera tillgångar och aktörer gör också handeln på finansieringsmarknaderna sårbar. Informationen om såväl marknadsaktörer som tillgångar är ofta bristfällig och ojämnt fördelad, vilket gör att förtroendet lätt och snabbt kan förändras. Om förtroendet mellan aktörerna skadas, minskar också deras vilja att handla med varandra och marknadslikviditeten blir lägre. Aktörer kan också försvinna från vissa marknader för att de i oroliga tider hellre vill placera i vad som uppfattas som säkrare och mer likvida tillgångar, som exempelvis statspapper, eller konton hos centralbanken.
Aktörer kan även lämna vissa marknader om värdet på en tillgång plötsligt blir osäkert. En sådan osäkerhet kan förstärkas i oroliga tider då finansiella företag vill sälja sina tillgångar. De potentiella köparna kan då tro att säljaren i första hand försöker göra sig av med sina sämsta tillgångar. I oroliga tider kan marknadspriserna även falla kraftigt om många aktörer säljer samtidigt. Om det i en sådan situation inte finns tillräckligt med köpare så faller priset på tillgångar mer än vad som är fundamentalt motiverat i en situation då köparna hade haft full information. Ett kraftigt prisfall minskar värdet på företagens tillgångar, vilket i sin tur kan tvinga fram ytterligare försäljningar. Det kan lätt bli en nedåtgående spiral med fallande priser, lägre värderade tillgångar, ytterligare tvångsförsäljningar som i sin tur leder till fallande priser och så vidare. I det förloppet drabbas aktörerna av förluster som urholkar deras riskkapital. Det betyder att vad som kanske började som ogrundad misstro kan sluta med omfattande konkurser som skadar det finansiella systemets förmåga att fullgöra sina grund-
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
242
läggande funktioner och därmed ger allvarliga samhällsekonomiska störningar.
2.3 Det finansiella systemets dynamik och risker för instabilitet
När framtidsutsikterna ser ljusa ut och såväl finansiella aktörer som hushåll och företag är optimistiska blir kraven på kompensation och skydd för risk låga, vilket leder till låga kreditriskpåslag och generösa kreditvillkor. Det är lätt för finansiella företag att låna, vilket gör det lätt för företag och hushåll att i sin tur låna av dem. Detta bidrar till att kreditgivningen ökar och att tillgångspriserna stiger. När utsikterna försämras blir denna utlåning mer riskfylld, eller åtminstone upplevs den så, vilket märks i både högre krav på kompensation för risk och hårdare kreditvillkor.
En sådan omvärdering av tillgångar sker kontinuerligt och möjligheterna att låna ska också bero på framtidsutsikterna. Investeringar – reala och finansiella – ser helt enkelt bättre ut i en konjunkturuppgång än i dåliga tider. Detta ska också avspeglas i möjligheterna och villkoren för finansiering. Det är i så måtto inget anmärkningsvärt i att krediter och kreditvillkor varierar cykliskt, delvis i samspel med den allmänna ekonomiska utvecklingen.
2.3.1 Risken för bristande funktion i oroliga tider
Problemen uppstår när dåliga tider, eller utsikterna för sådana, leder till finansiell oro. Detta kan inträffa när osäkerheten om vad tillgångar är värda spiller över i osäkerhet om de finansiella företagen har en tillräcklig förmåga att absorbera befarade förluster, det vill säga om de har tillräckligt mycket kapital för att vara solida efter ett fall i tillgångarnas värde. Oron har med andra ord sin grund i att aktörerna befaras tidigare ha varit överdrivet optimistiska och tillåtit allt för stora risker i relation till motståndskraften. Beroende på kombinationen av att centrala delar av det finansiella systemet som banker och marknader är sårbara och de finansiella kopplingarna kan denna oro snabbt spridas och fördjupas.
Osäkerheten gör att de finansiella aktörerna väljer att placera i säkra tillgångar som exempelvis statspapper i stället för att låna ut till varandra. Marknadens krav på såväl kompensation för risk som
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
243
skydd mot risk ökar, det sistnämnda genom att kraven på säkerheter och förlustabsorberande kapital ökar. I första hand påverkas möjligheterna för banker och andra utlåningsföretag att finansiera utlåningen till realekonomin, men oron kan också leda till mer akuta likviditetsproblem som påverkar betalningsförmedlingen. Om oron påverkar funktionerna kan konjunkturnedgången förvärras och de mest pessimistiska framtidsutsikterna bli besannade. Landets ekonomi kan då stå inför en djup ekonomisk kris.
2.3.2 Risken för avbrott i verksamheten
Om det som sagts ovan beskriver ett krypande förlopp så kan utvecklingen också vara mer dramatisk. Om till exempel en bank plötsligt upphör med verksamheten drabbas deras kunder. Om insättare och värdepapperskunder (tillfälligt) förlorar möjligheten att disponera över sina pengar och värdepapper, kommer de inte att kunna genomföra betalningar.
När det gäller tillgången till krediter kan det i praktiken vara svårt för låntagare att ersätta en kreditgivare eftersom andra kreditgivare, som nämnts, inte har lika god information om låntagarna som den fallerande banken. Avbrott i finansieringen kan i sin tur leda till att kunderna tvingas tillfälligt upphöra eller avveckla sin verksamhet, vilket kan leda till onödig kapitalförstöring.
Om banken som upphör med sin verksamhet är relativt liten, kommer detta inte vara tillräckligt för att påverka samhällsekonomin. Om banken däremot är stor så att ett stort antal kunder får tillgången till viktiga tjänster avbruten, kommer detta att påverka samhällsekonomin negativt.
Om verksamheten plötsligt upphör i ett finansiellt företag som är en viktig leverantör av tjänster som andra finansiella företag utnyttjar kan krisen också stoppa andra viktiga flöden i det finansiella systemet.
I en situation där avbrottet inte är tillfälligt utan fallissemanget är definitivt kan företagets finansiella kopplingar leda till ytterligare störning i det finansiella systemet. Om det fallerade företaget har gjort förluster som gör att tillgångarna inte räcker för att betala skulderna så kommer förlusterna att fördelas på dess finansiärer. Detta kan i sin tur leda till att andra finansiella aktörer får soliditetsproblem. Det kan som nämnts räcka med oron för detta för att problemen ska sprida sig och leda till utbredda likviditets-
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
244
problem. Beroende på det fallerade företagets finansiella kopplingar liksom på tillståndet i det finansiella systemet och i ekonomin i övrigt vid tidpunkten, kan detta i sig utlösa en finansiell kris.
2.3.3 Systemviktiga företag
Ett företag brukar kallas för systemviktigt om bristande funktion i hela eller delar av företaget eller dess fallissemang skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Man kan säga att företagets systemviktighet beror på om åtminstone delar av verksamheten utgör en tillräcklig andel av någon av systemets grundläggande funktioner, är en förutsättning för att någon annan central del av det finansiella systemet ska fungera eller är förknippad med stora spridningsrisker.
När det gäller verksamhet som är nödvändig för en grundläggande funktion kan det handla om tjänster riktade till hushåll och företag, i första hand betalningsförmedling och krediter. Företagets systemviktighet blir då i stor utsträckning en funktion av dess storlek. När det gäller betalningsförmedling och kreditgivning handlar det i första hand om stora banker vilka har en central och omfattande roll i såväl betalningsförmedlingen som kreditförsörjningen.
Företagets systemviktiga verksamhet kan också vara en förutsättning för att någon annan del av det finansiella systemet ska fungera. Det handlar då om mer specialiserade tjänster som andra finansiella aktörer är beroende av. I det här fallet beror systemviktigheten i stor utsträckning på möjligheten att snabbt ersätta företaget med någon annan leverantör. Exempel på sådana tjänster kan vara clearing och avveckling, värdepappersförvaring och marknadsgaranthandel. Företag som kan vara leverantörer av den typen av systemviktiga tjänster är främst vissa clearingföretag, centrala motparter och stora banker.
Slutligen kan systemviktigheten bero på vilka spridningseffekter som bristande funktion eller ett fallissemang skulle medföra. Spridningseffekterna är starkast mellan banker, dels för att banker ofta har större exponeringar mot varandra än vad som är fallet med andra företag, dels för att de är känsliga för förtroendekriser eftersom det är svårt för bankens finansiärer att bedöma risken i verksamheten samtidigt som banken har mycket kort finansiering som snabbt kan dras tillbaka.
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
245
Fallet med Lehman Brothers konkurs 2008 visar emellertid att inte bara banker utan även stora värdepappersbolag kan ge upphov till spridningseffekter. Även ett kreditmarknadsföretag som har finansiering med kort löptid är utsatt för spridningsrisk. Stora försäkringsföretag kan i första hand påverka genom sin betydelse för centrala finansiella marknader.
Det kan dock påpekas att bedömningen av systemviktighet bör beakta att riskerna för de olika grundläggande funktionerna ser lite olika ut. Ett avbrott i betalningsförmedlingen skulle omedelbart få allvarliga konsekvenser genom att ekonomin i princip skulle lamslås. De andra grundläggande funktionerna påverkas sannolikt mindre dramatiskt och då genom att lån och riskhantering blir svårare och betydligt dyrare att få tillgång till. För att betydande samhällsekonomiska kostnader ska uppstå till följd av problem med kreditgivning eller riskhantering krävs att problemen varar under en längre period i motsats till betalningsförmedlingen som ger en omedelbar effekt.
Det förtjänar att understrykas att främst risken för förtroendeförluster i oroliga tider gör att det inte på förhand går att säga exakt vilka företag som är systemviktiga och vilka som inte är det. Bedömningen är situationsberoende.
Verksamheten i systemviktiga företag måste fortgå
Normalt när företag får likviditets- eller soliditetsproblem som inte är av övergående natur, och som företaget genom att sälja tillgångar, anskaffa mer kapital eller omförhandla sina skulder inte kan lösa, så inleds ett insolvensförfarande. Generellt innebär ett insolvensförfarande att det fallerade företaget antingen rekonstrueras eller avvecklas.
Ett övergripande syfte med insolvensregelverket är att undvika en oordnad avveckling som kan uppstå till följd av en huggsexa om företagets tillgångar. En huggsexa är samhällsekonomiskt kostsam då den kan leda till att företag avvecklas i onödan och på ett sätt som inte maximerar värdet på tillgångarna. Dessutom gör en oordnad avveckling att det inte finns någon turordning, så kallad prioritetsordning, för hur borgenärer ska få betalt. Prioritetsordningen är i sin tur central för att på förhand kunna differentiera kreditrisken och prissätta den därefter. Insolvensreglerna har alltså avgörande betydelse även för företags verksamhet i normala tider.
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
246
Vanliga insolvensförfaranden är dock av flera skäl inte lämpliga för vissa finansiella företag. Ett generellt problem är att en konkursförvaltare eller en företagsrekonstruktör i första hand ska se till borgenärernas respektive företagets bästa. Detta behöver inte vara förenligt med nödvändiga hänsyn till den finansiella stabiliteten. Exempelvis kan en snabb försäljning av tillgångar påverka andra aktörer negativt genom att sätta igång prisspiraler på marknaden.
Sedan finns det särskilda inslag i de vanliga insolvensförfarandena som är olämpliga att tillämpa på banker. Frysning av tillgångar och betalningsstopp kan få allvarliga konsekvenser, eftersom bankens skulder används av hushåll, företag och andra finansiella aktörer som betalningsmedel. Det går alltså inte att hindra en huggsexa om bankens tillgångar utan att påverka möjligheterna att genomföra betalningar.
Valet står alltså mellan en oordnad avveckling, vilket insolvensregelverket syftar till att undvika, och de kostnader som uppstår om företagets verksamhet i princip fryses. De finansiella kopplingarna, det vill säga att långivarna i stor utsträckning är andra finansiella företag, gör att ett betalningsstopp i ett företag snabbt kan leda till likviditetsproblem för andra företag.
Mer generellt kan man säga att konkurs eller företagsrekonstruktion inte är ett alternativ för de företag som levererar systemviktiga tjänster eller vars fallissemang kan leda till allvarliga spridningseffekter. Verksamheten och betalningsflödena i den typen av företag måste kunna fortgå utan längre avbrott.
2.3.4 Externa effekter
Kännetecknande för de problem som kan uppstå i det finansiella systemet är att de, om de är tillräckligt allvarliga, leder till betydande samhällsekonomiska kostnader. Om banker och andra utlåningsföretag i stor skala drar ner på sin kreditgivning för att de själva har svårt att få finansiering, innebär denna kapacitetsförlust att möjligheter som kräver lånefinansiering går förlorade, exempelvis kan företag tvingas att skjuta upp investeringar. Om betalningsförmedlingen, kreditförsörjningen eller riskhanteringen skulle drabbas av en kraftig funktionsnedsättning eller till och med upphöra skulle skadeverkningarna för samhället bli enorma.
Kostnaderna för samhället kan överstiga förlusterna för ägare och långivare. Företagen och deras intressenter, till exempel ägare
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
247
och långivare, har därmed inte skäl att fullt ut beakta konsekvenserna av sitt agerande för andra vare sig inom eller utanför det finansiella systemet. Konsekvenser som drabbar andra än de direkt inblandade kallas externa effekter.
Även aktiviteten på de finansiella marknaderna är förknippad med externa effekter. Dessa skiljer sig dock från de tidigare nämnda effekterna genom att de verkar via prisbildningen. Exempelvis har marknadsaktörerna i många fall inte vare sig anledning eller möjlighet att bry sig om vilka konsekvenser deras agerande får för marknadslikviditeten eller för andra aktörer när de i snabb takt tvingas sälja ut finansiella tillgångar. Andra aktörer påverkas i sin tur av ett prisfall då marknadspriser används för att värdera företag. Ett kraftigt fall i priserna kan därigenom innebära en försämrad finansiell ställning och ett förlorat förtroende för andra aktörer än den eller de som orsakade fallet. Denna effekt av ett visst agerande på marknaden är en extern effekt.
De svaga incitamenten till ett sunt risktagande förstärks ytterligare av förekomsten av moral hazard. Moral hazard uppstår när en aktör har incitament att ta stora risker till följd av att någon annan part skyddar aktören från de fulla konsekvenserna av sitt risktagande som utan detta skydd skulle ha drabbat aktören. När det handlar om finansiella företag uppkommer moral hazard främst genom att staten av samhällsekonomiska skäl på ett eller annat sätt måste rädda systemviktiga företag till fortsatt drift. Vi diskuterar detta närmare i avsnitt 2.4.3.
2.4 Värnandet av finansiell stabilitet
En period av finansiell instabilitet leder till betydande samhällsekonomiska kostnader. Hur stora kostnaderna blir beror på hur allvarligt och under hur lång tid funktionsförmågan är nedsatt. Men att de samhällsekonomiska kostnaderna kan bli enorma är uppenbart. Därför är det ett viktigt samhälleligt intresse att värna den finansiella stabiliteten.
Detta görs i första ledet genom att finansiella företag regleras särskilt och är föremål för tillsyn. Regler och tillsyn syftar till att förebygga risker för den finansiella stabiliteten genom att i korthet säkerställa att risktagandet står i proportion till företagens motståndskraft i form av olika buffertar. Men reglering och tillsyn ger inget absolut skydd mot att likviditets- och soliditetsproblem
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
248
uppstår i det finansiella systemet. Därför behöver staten – som ett andra led av skyddsåtgärder – också kunna hantera problem på systemnivå och i individuella företag om de sistnämnda utgör ett systemhot.
Målet för krishanteringen och det förebyggande arbetet är alltså detsamma: Att värna den finansiella stabiliteten. Det är inte utan kostnader att förebygga risker för den finansiella stabiliteten och inte utan kostnader att hantera kriser. Men dessa kostnader förbleknar i jämförelse med de kostnader som en finansiell kris kan medföra om den tillåts skena iväg utan motåtgärder.
2.4.1 Reglering och tillsyn
Den finansiella sektorns stora samhällsekonomiska betydelse i kombination med känsligheten för störningar och att företagen själva och dess intressenter inte har skäl att fullt ut beakta de samhällsekonomiska konsekvenserna av sitt risktagande motiverar en särskild reglering för att förebygga hot mot den finansiella stabiliteten. En central del av ett sådant regelverk är kapitalkrav. Kapital är centralt för att företagen ska kunna stå emot förluster, faktiska och befarade, utan att deras finansiering hotas. Generellt är kapitalkrav utformade för att vara framåtblickande och ta höjd för att framtidsutsikter försämras. En förändring efter den senaste finanskrisen är också att det införs kapitalkrav som ska anpassas till kredittillväxten och bygga motståndskraft i goda tider när risker byggs upp. Men krav finns också rörande hur mycket likvida tillgångar företagen ska hålla för att kunna hantera en situation då den korta finansieringen försvinner, exempelvis genom att marknaderna för certifikat av något skäl fryser. Även graden av löptidsomvandling är föremål för tillsyn. Till detta kommer ett stort antal krav rörande riskhantering, möjlighet till genomlysning, m.m.
Det är inom ramen för tillsynen som problem sannolikt först märks och kan åtgärdas. Om ett företag uppvisar en avtagande kapitalstyrka så har tillsynsmyndigheten möjlighet att kräva att denna återställs eller att företaget på andra sätt förbättrar sin finansiella ställning.
Det ska tilläggas att finansiella företag även regleras särskilt utifrån ett annat motiv än systemskydd nämligen konsumentskydd. Motiven för konsumentskydd är dels att konsumenter av finansiella tjänster i gemen har ett stort informationsunderläge visavi pro-
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
249
ducenten eftersom det är svårt att värdera finansiella tjänster, dels att många finansiella tjänster/produkter har stor ekonomisk betydelse för den enskilde.
Insättningsgarantin är en viktig del av ett sådant konsumentskydd. Den innebär att staten garanterar insättningar upp till ett visst värde. Därigenom minskar insättningsgarantin risken för uttagsanstormningar. Förvisso ger garantin också upphov till moral hazard eftersom insättarna vet att de inte kan förlora sina pengar upp till den garanterade nivån även om de kan bli avskurna från sina medel till dess att garantin har betalats ut. Insättningsgarantins negativa effekt på insättarnas incitament att välja mindre riskfyllda banker ska dock inte överdrivas, då det i praktiken är svårt för enskilda insättare att dels bedöma och jämföra olika bankers risknivåer, dels påverka bankernas risktagande. En explicit garanti kan också vara till fördel genom att det blir tydligare vilket belopp, på vilken typ av konton och i vilka företag som insättningarna skyddas.
2.4.2 Krishantering
Trots reglering och tillsyn kan det uppstå problem som kan hota den finansiella stabiliteten, dels om tillsynen missar problemen, dels om de inte kan lösas med tillsynens reguljära verktyg. Tillsynen kan till exempel inte tillföra pengar när sådana behövs för att undvika samhällsekonomiska kostnader. För detta behövs det andra åtgärder. Det finns också en gräns för hur mycket man inom ramen för tillsynen kan göra för att återställa ett företags finansiella ställning. Om dessutom regelbrotten är av en sådan natur att företagets tillstånd ska återkallas, är gränsen för vad som kan åstadkommas med tillsynen nådd. Av dessa skäl behöver staten också ha en beredskap för krishantering, det vill säga kunna vidta åtgärder för att begränsa kostnader för samhället av problem i det finansiella systemet.
I detta underavsnitt ges en översiktlig beskrivning av olika krishanteringsåtgärder. Beskrivningen utgår från en skissartad uppdelning i likviditetsproblem och soliditetsproblem.
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
250
Tillfälliga likviditetsproblem i enskilda solida företag – nödkredit
För banker och andra finansiella företag som ägnar sig åt löptidsomvandling är skulderna en del av affärsrörelsen, exempelvis att ta emot insättningar. Det gör dem som nämnt sårbara för mer eller mindre välgrundad finansieringsflykt från i första hand marknadsfinansiärer. Om osäkerheten om ett enskilt företags finansiella ställning tilltar, kan företaget snabbt få likviditetsproblem även om företaget i grunden har en fullgod soliditet. Blir utflödet tillräckligt kraftigt och svårigheterna att förnya marknadsfinansieringen tillräckligt omfattande, tvingas företaget att ställa in betalningarna och som en följd av det försättas i konkurs.
Betydande samhällsekonomiska kostnader skulle uppstå i samband med betalningsinställelsen; exempelvis skulle bankens låntagare kunna drabbas av avbrott i sin finansiering. Om företaget dessutom tvingas sälja tillgångar snabbt för att förhindra en betalningsinställelse eller som ett led i avvecklingen, kan en avsevärd rabatt behöva lämnas som en följd av att privat information som banken har om låntagaren går förlorad vid en överlåtelse. Detta kan påverka andra finansiella företag genom prisbildningen på marknaden. Spridningseffekter skulle även kunna uppstå som en följd av att försäljningen inte inbringar tillräckligt med pengar för att täcka alla skulder och därmed innebära att borgenärerna får vidkännas förluster. Fallissemanget kan med andra ord innebära att andra företag också drabbas av likviditetsproblem.
För att undvika de kostnader som är förknippade med ett fallissemang av i grunden solida företag som får likviditetsbrist kan centralbanken ge så kallad nödkredit. En nödkredit ges som regel mot säkerhet.
Systemlikviditetsproblem och i grunden solida banker – generellt likviditetsstöd, garantier och kapitaltillskott
I en situation där marknadsfinansiärer väljer att kraftigt skära ner sin finansiering till banker för att i stället placera medlen i andra tillgångar som upplevs vara säkrare eller lättare att omvandla till betalningsmedel, uppstår svårigheter för bankerna att i sin tur finansiera sin utlåning till hushåll och företag. Det kan finnas åtskilliga skäl till detta. Finansiärerna kan själva ha likviditetsproblem eller de kan vara osäkra på bankkollektivets finansiella
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
251
ställning. Oavsett skäl medför det en finansieringsflykt på systemnivå.
Den här typen av finansieringsproblem kan i första hand leda till bristande funktion i kreditförsörjningen, en kreditåtstramning, och medför därigenom samhällsekonomiska kostnader. Det kan också leda till en ökad sårbarhet då problemen initialt oftast rör den längre finansieringen. Bankerna kan då välja att finansiera sig alltmer kortfristigt, vilket genom att deras finansiering är kortare kan göra dem mer sårbara.
I en situation då bankerna är solida men har finansieringsproblem, kan bankernas finansiering stödjas genom generellt likviditetsstöd och genom statliga garantier. Generellt likviditetsstöd innebär i korthet att centralbanken erbjuder bankerna i gemen att låna på längre löptider än normalt och eventuellt mot andra säkerheter. Därigenom tillgodoses bankernas behov av likvida medel vilket gör att deras utlåning kan finansieras. Statliga garantier innebär att staten garanterar finansiärerna att bankens lån, exempelvis i form av obligationer, kommer att betalas som avtalat. Oavsett om stödet ges genom likviditetstöd eller garantier innebär det att staten tar på sig kreditrisk som normalt marknadsfinansiärer skulle ha burit. Att ett statligt ingripande är motiverat avspeglar att när solida banker inte kan få finansiering på rimliga villkor föreligger ett slags marknadsmisslyckande.
Ett alternativ till att direkt stödja finansieringen är att undanröja osäkerheten om de finansiella företagens ställning genom att staten antingen köper eller försäkrar problemtillgångar, det vill säga de tillgångar där osäkerheten om värdet har lett till att de inte går att sälja utan en ordentlig rabatt. Ett sådant förfarande innebär att staten tar över risken i dessa tillgångar mot en kompensation som understiger vad marknadsaktörerna kräver vid den aktuella tidpunkten. Uppenbart ställer ett sådant förfarande stora krav på statens förmåga att bedöma denna risk, vilket per definition är svårt i praktiken.
I en situation där oviljan att finansiera finansiella företag ökar kan bankerna behöva öka sitt kapital för att därmed ingjuta förtroende. I princip kan man se det som att marknadens kapitalkrav ökar i oroliga tider. Samtidigt kan det finnas en ovilja, av samma skäl, att investera i banker. Staten kan då bidra genom att skjuta till kapital. Genom att skjuta till kapital binder staten upp ekonomiska resurser. Det innebär ett visst risktagande. Förvisso får staten då också möjlighet att få uppsidan om det går bra. Det är
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
252
dock viktigt att komma ihåg att staten skjuter till kapital för att undvika de samhällsekonomiska kostnaderna som skulle uppstå om kreditförsörjningen till hushåll och företag försämras. På nytt kan det således sägas att ett marknadsmisslyckande – i detta fall i marknaden för riskkapital – ligger bakom att staten tvingas ingripa.
Soliditetsproblem
Ett finansiellt företag kan ha mer genomgripande finansiella problem om det har gjort förluster som innebär problem med att upprätthålla en tillräcklig soliditet. Att företaget har hamnat i problem kan bero på förluster från exempelvis en felsatsning i utlåningsverksamheten till en viss sektor eller felspekulationer i sin egenhandel. Förlusterna kan ha ackumulerats under tid och företaget kan då ha varit föremål för tillsynsåtgärder för att komma till rätta med problemen. Men förlusterna kan också komma, eller upptäckas, plötsligt. Om företaget inte redan har likviditetsproblem så kommer det att få det när företagets finansiella problem blir kända.
Om företaget är systemviktigt är konkurs ur samhällets perspektiv inte en möjlig väg att gå för att hantera företagets problem. Verksamheten måste, åtminstone till vissa delar, fortgå med tillräcklig funktionsförmåga. För att detta ska kunna ske måste företagets förluster absorberas, vilket kostar kapital. Samtidigt måste dess kapitalsituation återställas, i vart fall om företaget mer långsiktigt ska kunna fortsätta att bedriva finansiell verksamhet. Dessutom kan ytterligare verksamhetsförändringar vara nödvändiga för att återskapa företagets intjäningsförmåga.
Ett grundläggande problem är att ägarna, som tidigare nämnts, i ett för företaget kritiskt läge kan ha ett relativt litet intresse av att skjuta till mer kapital för att stabilisera företaget. Aktieägarna kan inte förlora mer än vad de har satsat. Om de skjuter till mer pengar till ett företag som är nära att fallera riskerar de helt enkelt att förlora mer pengar. Alternativt kan företaget välja att hushålla med kapitalet genom att drastiskt sälja av tillgångar eller dra ner på verksamheten på ett sätt som kan skada samhällsekonomin, i synnerhet om det är en stor bank.
När företaget har relativt lite kapital och ägarna har lite att förlora skapas dessutom incitament till ökat risktagande. Ägarna har alltså inte bara svaga incitament att skjuta till nytt kapital och
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
253
upprätthålla systemviktig verksamhet utan de är också särskilt riskbenägna, vilket ökar risken för såväl långivare som samhället. Det följer också av detta att det är rationellt för långivarna att sluta finansiera företaget om de börjar ifrågasätta dess kapitalstyrka.
Samtidigt har staten ett intresse av att verksamheten ska kunna fortgå eftersom en konkurs skulle skada den finansiella stabiliteten. Om ägarna inte kan, eller vill, stabilisera företaget så att samhällsviktiga funktioner fortsätter att fungera behöver staten säkerställa fortsatt drift. Om det saknas ett särskilt regelverk för detta måste staten förhandla med ägarna om en lösning som återger företaget dess livskraft. Ägarna vet att staten inte kan låta företaget, eller åtminstone dess systemviktiga verksamhet, gå i konkurs och därför är tvungen att investera det kapital som ägarna själva inte vill riskera. Statens förhandlingsposition är med andra ord svag och riskerar dessutom att försvagas i takt med att företagets kapital minskar. Resultatet av en sådan förhandling kan bli att staten tvingas rädda banken på förmånliga villkor för ägarna. Exempelvis kan staten tvingas köpa problemtillgångar eller aktierna till ett för ägarna förmånligt pris. Ägarna å sin sida undviker kostnaderna som skulle drabbat dem vid en konkurs. Förlusterna får i stället bäras av skattebetalarna.
Det är inte bara gentemot ägarna som staten har en svag förhandlingsposition utan även gentemot borgenärerna. Inom ramen för företagsrekonstruktion kan borgenärer gå med på att bära förluster och bidra till att stärka ett företags likviditets- och soliditetssituation genom så kallat ackord. Skälet till att de gör detta är i första hand att de tror att det leder till ett bättre ekonomiskt utfall än vid en konkurs. I fallet med ett systemviktigt företag vet borgenärerna att staten inte kan låta det gå i konkurs, så de kan med andra ord komma skadeslösa ur situationen. Uppenbart har de inga incitament att frivilligt gå med på att minska sina skulder. För att borgenärerna ska gå med på att bidra till att stärka företagets finansiella ställning, och därigenom också själva bära en del av de förluster som de annars skulle ha burit vid en konkurs, krävs särskilda maktmedel.
Redan när man bedömer att det finns en risk för att det egna kapitalet inte är tillräckligt stort för att hantera eventuella framtida förluster minskar ägarnas intresse av att skjuta till ytterligare kapital för att stabilisera företaget och långivarnas intresse av att finansiera det.
Finansiella kriser, krishantering och resolution SOU 2014:52
254
Om det problemdrabbade företaget inte är systemviktigt, eller med andra ord om det kan hanteras inom ramen för ett vanligt insolvensförfarande utan stora samhällsekonomiska kostnader, kan däremot staten låta företaget gå i konkurs på vanligt sätt. Ägare och borgenärer kommer då att drabbas av förluster på samma sätt som i andra företag.
En slutsats av detta är att staten måste se till att systemviktig verksamhet drivs vidare även om företaget drabbas av så allvarliga problem att det riskerar att fallera. I avsaknad av ett regelverk som gör det möjligt att hantera dessa företag i särskild ordning kommer staten att tvingas rädda banken på förmånliga villkor för ägare och långivare. Detta blir inte bara en dyr lösning i stunden, utan leder också till moral hazard som vi diskuterar mer härnäst.
2.4.3 Moral hazard-problemet – att värna finansiell stabilitet på sikt
I det föregående har vi beskrivit ett antal situationer då staten inom ramen för krishanteringen måste vidta åtgärder för att värna den finansiella stabiliteten. Det är i praktiken inget alternativ att låta kreditförsörjning, betalningsförmedling och riskhanteringen allvarligt försämras eller till och med upphöra eftersom det skulle skada samhällsekonomin allvarligt. Men en gemensam nämnare för alla åtgärderna ovan är att de kan fungera som en försäkring för ägare och långivare till systemviktiga företag, vilket kan leda till moral hazard. Moral hazard minskar incitamenten till ett sunt risktagande och till att bygga motståndskraft på ett sätt som är kostsamt för ägarna. Detta ökar risken för den finansiella stabiliteten på sikt. Men det innebär också att systemviktiga företag kan finansiera sig till en lägre kostnad, hålla mindre kapital och ta högre risker än icke-systemviktiga företag, vilket dels snedvrider konkurrensen och ger utrymme för ett slags övervinster, dels riskerar att det byggs upp obalanser i det finansiella systemet med finansiell instabilitet som följd.
Moral hazard-problematiken är alltså inte begränsad till situationer då staten finner det nödvändigt att rädda enskilda företag till fortsatt drift. Förväntningar om att så ska komma att ske påverkar beslutsfattandet även i många andra situationer. Om enskilda banker skulle kunna tas om hand utan att det gav upphov till moral hazard, skulle också en stor del av den övriga moral hazard-
SOU 2014:52 Finansiella kriser, krishantering och resolution
255
problematiken begränsas, eftersom det då skulle finns ett trovärdigt alternativ till att ge stöd i andra former.
I viss utsträckning kan effekterna av moral hazard motverkas av reglering och tillsyn, i synnerhet om de inriktas på att säkerställa att de finansiella företagen normalt är väl kapitaliserade. Men så länge konkurs, eller ett trovärdigt förfarande som leder till samma effekt som konkurs för ägare och långivare, inte fungerar för systemviktiga företag försvagas även tillsynens avskräckande effekt. Det beror på att tillsynens yttersta sanktion är att återkalla företagets tillstånd, vilket medför att företaget ska avvecklas genom likvidation. Men eftersom detta inte är ett tänkbart alternativ för staten behöver konsekvenserna av en återkallelse inte bli så allvarliga för ett systemviktigt företag (och dess finansiärer) som de borde bli.
Den ofrånkomliga slutsatsen är att det krävs ett regelverk som gör det möjligt för staten att på ett effektivt och trovärdigt sätt hantera banker som drabbas av kapitalproblem eller av andra skäl inte längre kan tillåtas fortsätta sin verksamhet i oförändrad form. Detta alternativa förfarande till det vanliga insolvensregelverket kallas för resolution. Resolution bör alltså syfta till att rädda fortsatt drift av systemviktig verksamhet samtidigt som moral hazard begränsas.
257
3 Gällande rätt
3.1 Inledning
Det finns flera typer av finansiella företag som är av betydelse för den finansiella stabiliteten (se avsnitt 7.5.1 i SOU 2013:6). I detta kapitel fokuserar vi framför allt på de regler som gäller för banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag (institut). Inledningsvis behandlar vi de funktioner som instituten tillhandahåller. Därefter behandlar vi de rörelseregler etc. som gäller för dem. Dessa regler baserar sig i stor utsträckning på EU-rätten. Sedan ger vi en bild av de associationsrättsliga bestämmelserna och beskriver de regler som blir tillämpliga när ett institut får finansiella problem. Avslutningsvis behandlar vi EU:s statsstödsregler.
3.2 Instituten och deras funktioner
Banker
Bankerna har en central roll för att de betalningar som behöver göras i ett samhälle kan genomföras. Banker tar emot medel på bankkonton som insättarna också använder för att utföra betalningar. Det finns dessutom ofta ett betal- eller kreditkort kopplat till kontot. Bankerna spelar också en avgörande roll för kreditförsörjningen till hushåll och företag. De får också tillhandahålla värdepapperstjänster. Bankerna får även bedriva annan finansiell verksamhet liksom verksamhet som har ett naturligt samband med den.
För banker finns de centrala rörelsereglerna liksom regler om tillstånd, tillsyn och sanktioner i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (LBF) och Europaparlamentets och rådets förordning nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förord-
Gällande rätt SOU 2014:52
258
ning (EU) nr 648/2012 (tillsynsförordningen). Regeringen har i prop. 2013/14:228 föreslagit en ny lag om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag och en ny lag om kapitalbuffertar. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 2 augusti 2014. De föreslagna lagarna, kompletterade med reglering på lägre nivå, syftar till att genomföra det s.k. kapitaltäckningsdirektivet1 och tillsynsförordningen. Beskrivningen av gällande rätt beaktar förslagen i propositionen.
Svenska banker kan vara bankaktiebolag, medlemsbanker eller sparbanker. Det finns 38 bankaktiebolag, 2 medlemsbanker och 49 sparbanker.2 De fyra storbankerna – Nordea, SE-banken, Handelsbanken och Swedbank – är bankaktiebolag. För bankaktiebolagen gäller i allt väsentligt de associationsrättsliga bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551), men vissa särbestämmelser finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse. De associationsrättsliga bestämmelserna för medlemsbanker och sparbanker finns i lagen (1995:1570) om medlemsbanker respektive sparbankslagen (1987:619). Bestämmelserna i lagen om medlemsbanker liknar dem i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.
Kreditmarknadsföretag
Kreditmarknadsföretagens kärnverksamhet består i kreditgivning som de finansierar på olika sätt; genom att ta emot inlåning, ge ut obligationer eller låna på marknaden på annat sätt. Kreditmarknadsföretagen får inte ägna sig åt betalningsförmedling via generella system3 och har därför inte samma centrala betydelse för betalningsförmedlingen som banker. I övrigt får dock ett kreditmarknadsföretag bedriva samma verksamhet som en bank. Vissa av bankerna har valt att lägga sin bolåneverksamhet i dotterbolag som drivs i kreditmarknadsföretag.
För kreditmarknadsföretagen gäller i allt väsentligt samma regelverk som för bankerna.
Kreditmarknadsföretagen kan vara antingen aktiebolag eller ekonomiska föreningar som tillämpar aktiebolagslagen respektive
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om särskild tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG. 2 Finansinspektionens företagsregister, 2013-07-28, www.fi.se 3 System för förmedling av betalningar från ett stort antal från varandra fristående betalare avsett att nå ett stort antal från varandra slutliga betalningar.
SOU 2014:52 Gällande rätt
259
lagen om ekonomiska föreningar tillsammans med de associationsrättsliga särbestämmelser som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Värdepappersbolag
Banker är alltså centrala för en fungerande betalningsförmedling och är tillsammans med kreditmarknadsföretagen (i synnerhet bolåneinstituten) viktiga för kreditförsörjningen. Båda dessa företagstyper kan dessutom, liksom värdepappersbolagen, driva värdepappersrörelse, t.ex. genom att handla med aktier och andra värdepapper för egen eller andras räkning, förmedling av kontakter mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller garantigivning vid emission av fondpapper och liknande. På så sätt bidrar även de företag som bedriver värdepappersrörelse till kapitalförsörjningen.
För värdepappersbolagen gäller bl.a. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (LVM). Den lagen innehåller specifika bestämmelser för värdepappersrörelsen.4 Den innehåller också bestämmelser om tillstånd, tillsyn och sanktioner som i stor utsträckning motsvarar dem som gäller för banker och kreditmarknadsföretag. Dessutom gäller – liksom för banker och kreditmarknadsföretag – tillsynsförordningen. Även de i prop. 2013/14:228 föreslagna lagarna om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag respektive om kapitalbuffertar gäller för värdepappersbolagen.
3.3 Närmare om innehållet i detta kapitel
Den verksamhet som instituten bedriver handlar i stor utsträckning om att omfördela och hantera finansiella risker i affärsrörelsen liksom att hantera andra risker i verksamheten.5 Av detta följer att det inte är möjligt att eliminera institutens risktagande utan risker utgör en naturlig del av deras rörelser. Institutens betydelse för realekonomin i kombination med deras störningskänslighet gör att det därför finns ett intresse av att de har en tillräcklig motståndskraft mot olika typer av störningar för att de inte ska fallera. Förenklat handlar det om att hitta en balans mellan institutens risk-
4 Dessa bestämmelser gäller även för banker och kreditmarknadsföretag som bedriver värdepappersrörelse. 5 Det förekommer även icke-finansiella risker i finansiella företag, varav en av de viktigaste är de s.k. operativa riskerna.
Gällande rätt SOU 2014:52
260
tagande och betydelse för det finansiella systemet å ena sidan och storleken på deras förlustabsorberande kapital och betalningsberedskap å den andra.
Instituten regleras därför mer ingående än de icke finansiella företagen och de krav som ställs på instituten är sammantaget strängare än de som ställs på icke finansiella företag. Till de mer centrala rörelsereglerna hör de som uttryckligen kräver att instituten är solida och likvida, och att de organiserar sin verksamhet så att de har en fungerande riskhantering och företagsstyrning och är genomlysbara (se avsnitt 3.4). Därutöver finns bl.a. mer konkreta kapital- och likviditetskrav, som lägger en miniminivå på storleken på institutens kapital respektive betalningsberedskap. Det är i första hand instituten själva som ansvarar för att reglerna följs. I det följande ges en övergripande beskrivning av den reglering som gäller för instituten. Den gör dock inte anspråk på att var uttömmande utan fokuserar på bestämmelser som vi har anledning att återkomma till i följande kapitel (se avsnitten 3.5–3.7).
För att säkerställa att ett företag som vill driva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse kan förväntas uppfylla de särskilda krav som ställs för respektive rörelse måste ett institut ha fått tillstånd innan det börjar driva verksamheten (se avsnitt 3.8). När ett institut har fått tillstånd ska det därefter hela tiden uppfylla kraven. För att säkerställa detta står instituten under tillsyn av Finansinspektionen. Finansinspektionen har tämligen långtgående befogenheter som gör det möjligt för inspektionen att kontrollera om instituten följer reglerna, identifiera åtgärder för att förebygga potentiella problem och uppmärksamma eventuella regelöverträdelser (avsnitt 3.9). Finansinspektionen får också ingripa med administrativa sanktioner mot ett institut som bryter eller sannolikt kommer att bryta mot reglerna. Ett sådant ingripande kan syfta till att framtvinga ett visst beteende, markera att ett visst beteende, som kan ha upphört, var felaktigt eller sätta stopp för ett institut som har gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse. Den mest långtgående sanktionen är tillståndsåterkallelse.
De krav som ställs på instituten ska i varierande grad uppfyllas både på individuell nivå och på gruppnivå (inklusive undergruppsnivå). När kraven ska vara uppfyllda på individuell nivå tas hänsyn enbart till institutets (inklusive dess filialers) egna verksamhet. När kraven ska vara uppfyllda på gruppnivå läggs institutets verksamhet ihop med bl.a. andra koncernföretags och ägarintressens verksamhet vid bedömningen av om institutet uppfyller kraven på exempel-
SOU 2014:52 Gällande rätt
261
vis finansiell styrka. Den gruppbaserade tillsynen inkluderar inte bara dotterföretag utan även vissa holdingföretag som äger institutet. I den följande beskrivningen av rörelsereglerna preciserar vi inte när reglerna är tillämpliga på individuell nivå och gruppnivå. I avsnitt 5.6 finns det en mer detaljerad beskrivning av vilka företag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
3.4 Övergripande krav på institutens riskhantering och genomlysning.
Till de rörelseregler som gäller för instituten hör de regler som syftar till att instituten ska veta vilka och hur stora risker de tar och att de har metoder och rutiner för att styra och kontrollera dem (6 kap. LBF och 8 kap. LVM). För att styra sina risker måste instituten exempelvis ha system och metoder för riskhantering och styrning och metoder som gör det möjligt att bedöma om kapitalet är tillräckligt stort i förhållande till institutets risker. En bank som ger krediter bör identifiera och hantera risker som kan leda till kreditförluster. Ett värdepappersbolag som gör värdepappersaffärer för egen eller andras räkning bygger upp system för att skydda sig mot förluster i den verksamheten, t.ex. till följd av att värdepapper minskar i värde. Ett institut ska vidare organiseras och drivas på ett sådant sätt att institutet är genomlysbart, dvs. så att institutets struktur, förbindelser med andra företag och ställning kan överblickas.
För tillämpningen av dessa bestämmelser gäller det en proportionalitetsprincip, som innebär att kraven varierar beroende på arten och omfattningen av institutets verksamhet och på dess komplexitetsgrad.
Det är ytterst institutets styrelse som ansvarar för att kraven uppfylls och den ska se till att det finns interna riktlinjer för att uppfylla kraven och för att i övrigt styra rörelsen.
Gällande rätt SOU 2014:52
262
3.5 Kapitalkrav
3.5.1 Kapitalbaskravet
De övergripande kraven på institutens organisation och riskhantering kombineras med konkreta kapitalbaskrav som instituten ska uppfylla. Ju större risker ett institut tar, desto större andel av dess finansiering ska bestå av förlustabsorberande kapital. Storleken på ett instituts kapitalkrav beror emellertid inte bara på vilka risker som det själv tar och utsätts för. Det beror också på vilka risker det utsätter det finansiella systemet för. Ett institut som i förväg kan identifieras som systemviktigt behöver därför normalt en större andel eget kapital än ett icke systemviktigt institut.
Institutens förlustabsorberande kapital kallas för kapitalbas. Hur stor kapitalbasen ska vara för ett individuellt institut berörs kortfattat nedan.
För att kapitalbasen ska fylla sin funktion måste den vara av tillräckligt bra kvalitet. Kapitalbasen måste exempelvis ha förmåga att faktiskt absorbera förluster som instituten gör. Kapitalet får inte heller vara så lättflyktigt att det kan dras tillbaka när ett institut får problem och behöver det som bäst. I ett företag är normalt det bästa och minst lättflyktiga kapitalet det bundna egna kapitalet, t.ex. aktiekapital.
Tillsynsförordningen innehåller särskilda bestämmelser om vilket kapital som får användas för förlusttäckning. Den delar in kapitalbasen i primärt kapital och supplementärt kapital. Det primära kapitalet utgör skydd i ”going concern” medan det supplementära kapitalet absorberar förluster i en ”gone concern”.
Utgångspunkten för beräkningen av hur stor kapitalbasen ska vara (kapitalbaskravet) är beräkningen av det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet för kreditrisker6, marknadsrisker7 och
6 Kreditrisk kan definieras som risken för att en part i en finansiell transaktion inte uppfyller villkoren i kontraktet och förorsakar fordringsägaren kapital- eller ränteförlust, eller ökade kostnader. Således är institutens innehav av kreditfordringar, certifikat och obligationer förenade med kreditrisk, dvs. risk för att låntagaren inte uppfyller sina åtaganden gentemot instituten vad gäller betalning av räntor och amorteringar på avtalad tid. 7 Handeln med finansiella instrument syftar i hög grad till att uppnå vinster genom att omsätta olika typer av tillgångar på de finansiella marknaderna. Med marknadsrisker avses exempelvis risken för att marknadsvärdet (priset) på en tillgång förändras i oönskad riktning. Förändringar i marknadsvärdet på exempelvis aktier, räntebärande instrument, råvaror eller valutakurser tillhör denna kategori av risk.
SOU 2014:52 Gällande rätt
263
operativa risker8. Av tillsynsförordningen framgår hur instituten ska gå till väga när dessa belopp räknas fram.
Ett institut ska som regel ha en kapitalbas som till sitt belopp är åtminstone lika stor som 8 procent av det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker.9 Kapitalbasen ska till största delen bestå av primärt kapital (6 procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet) av vilket större delen ska vara kärnprimärkapital (4,5 procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet) och får bara till en mindre del bestå supplementärt kapital (2 procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet). Ett institut kan välja att uppfylla hela det sammanlagda kapitalbaskravet med primärkapital eller med mer kärnprimärkapital än vad förordningen kräver.
Kapitalbaskravet är ett bindande krav. Det finns alltså inte något utrymme för att driva verksamheten vidare om kapitalbaskravet inte uppfylls. Om kravet underskrids, brukar instituten dock få viss tid på sig att vidta åtgärder för att på nytt uppfylla kapitalbaskravet. Om ett instituts kapitalbas inte motsvarar kapitalbaskravet kan det antingen öka sin kapitalbas eller minska sina risker, t.ex. genom att upphöra med viss utlåning för att därigenom minska sitt kapitalbehov.
3.5.2 Buffertkrav
Ovanpå kapitalbaskravet för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker ska instituten ha en buffert bestående av kärnprimärkapital. Syftet med bufferten är att stärka det finansiella systemets motståndskraft mot olika slags systemrisker.
Det finns fem olika buffertar med lite olika inriktning; kapitalkonserveringsbufferten, den kontracykliska kapitalbufferten, kapitalbufferten för globala systemviktiga institut, kapitalbufferten för övriga systemviktiga företag och systemriskbufferten.
Kapitalkonserveringsbufferten ska alltid uppgå till 2,5 procent.10Storleken på de övriga buffertkraven kan variera. Kapitalbuffertkraven ska läggas ihop och täckas med kärnprimärkapital. Eftersom alla institut – om inte undantag har gjorts – ska ha en kapitalkon-
8 Operativa risker är risker för förluster till följd av inte ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden eller system eller på grund av mänskliga fel eller yttre händelser, samt rättsligarisker. 9 Här ingår även kapitalbaskraven för stora exponeringar som överskrider vissa gränsvärden. 10 Vissa små och medelstora värdepappersbolag får dock undantas från att uppfylla den.
Gällande rätt SOU 2014:52
264
serveringsbuffert, uppgår det totala kapitalkravet alltid minst till 10,5 procent av det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet, av vilket kärnprimärkapitalet ska utgöra minst 7 procent. Det totala kapitalkravet beror emellertid på vilka övriga kapitalbuffertkrav som ställs.
Buffertkraven är till skillnad mot kapitalbaskravet inte ett bindande krav utan just en buffert. Konsekvensen av att ett institut bryter mot buffertkraven är något förenklat att det drabbas av utdelningsbegränsningar som står i relation till överträdelsens storlek och att institutet ska utarbeta en kapitalkonserveringsplan som det ger in till Finansinspektionen. Om inspektionen inte godkänner planen ska den antingen kräva att institutet ökar sin kapitalbas till angivna nivåer inom specificerade perioder eller införa ytterligare utdelningsrestriktioner. Om inte föreläggandet följs tillämpas vanliga sanktioner. För överträdelser av systemriskbuffertkravet gäller därutöver att inspektionen även får använda sig av andra sanktioner parallellt med utdelningsbegränsningarna.
3.5.3 Ett särskilt kapitalbaskrav (pelare 2-krav)
För risker som inte fångas upp av kapitalbaskravet eller buffertkravet får Finansinspektionen ålägga instituten ett särskilt kapitalbaskrav (2 kap. 1 § lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag). Det kravet gäller utöver de övriga krav som ställs. Det är ett krav som bestäms via individuella beslut för instituten, inte av föreskrifter. Det brukar kallas för ett pelare 2krav.
Finansinspektionen får besluta om ett särskilt kapitalbaskrav om det t.ex. finns brister i ett instituts soliditet och likviditet, riskhantering eller genomlysbarhet (se avsnitt 3.4). Ett sådant krav kan också åläggas om det finns skäl att anta att det är sannolikt att sådana brister kommer att uppkomma inom 12 månader. Ett särskilt kapitalbaskrav får också åläggas om det i samband med en översyn och utvärdering av institutet bedöms nödvändigt att täcka risker som institutet är eller kan bli exponerat för och risker det utsätter det finansiella systemet för.
När Finansinspektionen fattat beslut om ett särskilt kapitalbaskrav är det ett bindande krav precis som kapitalbaskravet.
SOU 2014:52 Gällande rätt
265
3.6 Likviditetskraven
Att ett institut får likviditetsproblem innebär att det inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller till betalning. Det kan i sin tur leda till soliditetsproblem.
Tillsynsförordningen innehåller bestämmelser om dels ett likviditetstäckningskrav, dels ett krav på stabil finansiering. Medlemsstaterna får dock fram till 2018 eller 2019, beroende på när likviditetstäckningskravet införts fullt ut, behålla eller införa nationella likviditetskrav som införts före 2015.
Finansinspektionen beslutade i november 2012 föreskrifter om krav på likviditetstäckningsgrad och rapportering av likvida tillgångar och kassaflöden (FFFS 2012:6). Det finns ännu inga bestämmelser om hur kraven på stabil finansiering ska beräknas.
Finansinspektionen får besluta att ett institut ska uppfylla ett särskilt likviditetskrav, om det behövs för att täcka de likviditetsrisker som institutet är eller kan bli exponerat för och de risker som ett institut utsätter det finansiella systemet för.
3.7 Tillstånd innan verksamheten påbörjas
Innan ett institut får påbörja sin verksamhet måste det uppfylla rörelsereglerna och dess ledning liksom dess ägare ska uppfylla vissa lämplighetskrav. Dessutom ska ett institut ha ett visst minsta startkapital. Detta startkapital kan variera beroende på vilken verksamhet institutet bedriver och verksamhetens storlek. Ett bankaktiebolag ska dock alltid ha ett startkapital som motsvarar minst fem miljoner euro medan en sparbank ska ha ett startkapital som motsvarar minst en miljon euro.
3.8 Tillsyn
3.8.1 Allmänt
Finansinspektionen utövar tillsyn över att instituten följer de rörelseregler och andra regler som gäller för deras verksamhet. Det gäller såväl de regler som finns i tillsynsförordningen och övriga regler som ställer krav på institutens finansiella styrka som de regler som styr dess organisation och övriga verksamhet. I kommitténs delbetänkande (SOU 2013:6 avsnitt 7.5.2) beskriver vi
Gällande rätt SOU 2014:52
266
hur Finansinspektionen bedriver sin tillsyn. Nedan koncentrerar vi oss i stället på vissa av de befogenheter Finansinspektionen har.
Eftersom ett institut ofta driver verksamhet i andra medlemsstater, antingen via filial eller via dotterföretag, är det nödvändigt att det finns vissa grundläggande bestämmelser om tillsynen och att Finansinspektionen samarbetar nära med tillsynsmyndigheter i andra medlemsstater. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller därför detaljerade bestämmelser om vad tillsynen över instituten på individuell- och gruppnivå ska omfatta och frekvensen på tillsynen, samt bestämmelser om tillsynssamordning mellan medlemsstaterna. Där finns exempelvis bestämmelser om vilken tillsynsmyndighet som har det övergripande ansvaret för tillsynen på gruppnivå, vilka specifika uppgifter en sådan myndighet har och om inrättande av tillsynskollegier, dvs. särskilda forum för samverkan mellan tillsynsmyndigheter.
Av svensk rätt följer bl.a. att inspektionen har en långtgående rätt till information för tillsynen från instituten och andra företag som ingår i samma koncern som instituten.
Filialer i Sverige till institut som är auktoriserade i ett annat EES-land står i första hand under tillsyn av hemlandets tillsynsmyndighet. Finansinspektionen har dock rätt att kräva information från här i landet inrättade filialer och göra undersökningar hos dem.
3.8.2 Den samlade kapitalbedömningen
En viktig del i Finansinspektionens tillsyn är den översyn och utvärdering som myndigheten ska göra med intervall som bestäms med beaktande av storleken, systemviktigheten och komplexiteten hos verksamheten i ett institut och med hänsyn taget till proportionalitetsprincipen. Denna process, som kallas, den samlade kapitalbedömningen, ska utmynna i att myndigheten fastställer om de styrformer, strategier, processer och rutiner som ett institut infört och den kapitalbas och likviditet det förfogar över är tillräckliga för att säkerställa en sund hantering och täckning av de risker som det är eller kan bli exponerat för eller som det utsätter det finansiella systemet för.
För gränsöverskridande företagsgrupper sker bedömningen inom ramen för tillsynskollegierna tillsammans med övriga berörda tillsynsmyndigheter. För en gränsöverskridande grupp ska myndigheterna försöka komma överens om vilket beslut som ska fattas om
SOU 2014:52 Gällande rätt
267
ett särskilt likviditetskrav med anledning av väsentliga resultat av likviditetstillsynen. De ska också försöka komma överens om ifall nivån på gruppens kapitalbas är tillräcklig med hänsyn till gruppens finansiella situation och riskprofil samt den kapitalbasnivå som krävs för att tillämpa det särskilda kapitalbaskravet på såväl enskilda enheter som gruppen som helhet.
Det är bara Finansinspektionen som blir bunden av överenskommelsen med de utländska myndigheterna. För att även instituten ska bli bundna krävs att Finansinspektionen fattar ett nationellt beslut riktat till dem.
Beträffande kapitalfrågan kommer Finansinspektionen enligt en nyligen remitterad promemoria i normalfallet inte att fatta något överklagbart beslut med anledning av en överenskommelse med utländska tillsynsmyndigheter.11 Med normalfall avser Finansinspektionen företag som har en kapitalbas som täcker det totala minimi- och buffertkapitalkravet och en kapitalpolicy som anger att institutet har som mål att hålla en kapitalbas som åtminstone motsvarar denna nivå så länge det inte är utsatt för en finansiell påfrestning som överstiger vad som motsvaras av en normal lågkonjunktur.
Ett pelare 2-krav blir inte heller bindande förrän Finansinspektionen fattar ett sådant formellt beslut. Innan ett formellt beslut fattas påverkar kapitalkravet inte de utdelningsrestriktioner som är kopplade till buffertkraven. Av detta kan man dra slutsatsen att innan ett beslut om ett särskilt kapitalbaskrav har fattats så är pelare-2 kravet närmast en buffert ovanpå kapitalbufferterna.
Instituten underrättas dock av Finansinspektionen om inspektionens bedömning av pelare 2-kravet och kan agera därefter.
3.9 Administrativa sanktioner
3.9.1 Ingripanden vid regelöverträdelser m.m.
I det följande beskriver vi vilka sanktioner som Finansinspektionen har tillgång till. Finansdepartementet har dock förslagit ändringar av regelverket.12 De regler som beskrivs i det följande kommer därför med all sannolikhet att ändras. De bestämmelser som
11 Se Finansinspektionens promemoria Kapitalkrav för svenska banker, den 8 maj 2014, dnr 14-6258. 12 Se Promemoria om sanktioner enligt CRD IV (dnr Fi2014/1356).
Gällande rätt SOU 2014:52
268
beskrivs i det följande finns i 15 kap. LBF och 25 kap. LVM. Beskrivningen avser dessa bestämmelsers lydelser enligt prop. 2013/14:228. Bestämmelserna i de båda lagarna bygger på samma systematik.
Avgörande för om inspektionen ska ingripa är om ett institut har åsidosatt sina skyldigheter enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersmarknaden, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet.
När Finansinspektionen väljer vilken sanktion den ska använda sig av med anledning av ingripandet ska den ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
I försvårande riktning ska även beaktas om kreditinstitutet tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna. I förmildrande riktning ska beaktas om institutet i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning och om institutet snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.
De sanktioner som Finansinspektionen kan välja mellan är
1. utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska
riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller räntebetalningar eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen,
2. meddela ett förbud att verkställa beslut, eller anmärkning,
3. varning, och
4. tillståndsåterkallelse.
Den allvarligaste formen av ingripande är återkallelse av tillståndet. Det ska användas om överträdelsen är allvarlig. Om det är tillräckligt kan Finansinspektionen emellertid välja den mindre ingripande
SOU 2014:52 Gällande rätt
269
åtgärden varning. Varning är ett alternativ till återkallelse, som kan tillgripas när förutsättningarna för återkallelse i och för sig föreligger, men varning i det enskilda fallet framstår som en tillräcklig åtgärd.
Ett föreläggande att vidta åtgärd (punkten 1) kan innebära både att något som företaget redan har gjort ska ändras, och att en åtgärd som inte vidtagits ska genomföras. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande, om det är sannolikt att ett institut inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt lag eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet.
Om Finansinspektionen beslutar om att tilldela ett institut anmärkning eller varning får Finansinspektionen besluta att institutet också ska betala en administrativ sanktionsavgift.
För ingripande mot filialer till utländska institut gäller särskilda bestämmelser.
Några andra grunder för tillståndsåterkallelse
Förutom i de fall som har nämnts ovan ska Finansinspektionen i några ytterligare fall återkalla ett kreditinstituts tillstånd. Ett sådant fall är att om institutet försätts i konkurs eller om beslut fattats om att institutet skall träda i tvångslikvidation. Tillståndet ska också återkallas om institutet har förklarat att det avstår från tillståndet eller om det har överlåtit hela sin rörelse.
Om någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de lämplighetskrav som ställs på honom eller henne ska Finansinspektionen också återkalla tillståndet. I stället för att återkalla tillståndet får inspektionen byta ut personen i fråga mot en av inspektionen förordnad person.
De övriga återkallelsegrunderna avser sådana situationer då rörelsen inte har påbörjats inom viss tid eller om institutet har fått tillstånd genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt.
Gällande rätt SOU 2014:52
270
Sanktioner mot holdingföretag och andra företag
För ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet gäller bl.a. att Finansinspektionen ska förelägga det att vidta åtgärder för att göra rättelse om holdingföretaget inte uppfyller de krav som ställs på det enligt tillsynsförordningen, lagen om särskild tillsyn över institut och värdepappersbolag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
3.9.2 Avveckling efter tillståndsåterkallelse
Om Finansinspektionen återkallar tillståndet för ett bankaktiebolag, en medlemsbank eller en sparbank, ska banken gå i likvidation och avvecklingen kommer då att ske under ledning av en likvidator enligt de associationsrättliga bestämmelserna. Undantag från likvidationsplikten gäller dock för det fall att ett bankaktiebolag eller en medlemsbank lämnats tillstånd av Finansinspektionen att i stället driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse.
Till skillnad från banker behöver ett kreditmarknadsföretag inte gå i likvidation när dess tillstånd har återkallats. Ett kreditmarknadsföretag får i stället sköta avvecklingen själv.
3.10 Några olika reaktioner på likviditets- och kapitalproblem
Om ett institut får finansiella problem kan det finnas flera tänkbara orsaker och händelseförlopp. Problemen kan upptäckas tidigt eller sent och händelseförloppet kan vara snabbt eller långsamt. Problemen kan identifieras på olika sätt, t.ex. av institutets styrelse eller som ett led i Finansinspektionens tillsyn; se avsnitt 3.8. De lösningar som väjs beror exempelvis på om institutet har kapitalbrist eller likviditetsproblem, hur problemen uppkommit, hur allvarliga de är och hur snabbt de behöver åtgärdas.
Ett alternativ är att institutet försöker lösa sina problem på egen hand med hjälp av kapitaltillskott eller lån. Hur det kan gå till för de olika associationsformer som instituten kan tillhöra behandlas i avsnitt 3.11. Om ett institut har tillfälliga likviditetsproblem kan
SOU 2014:52 Gällande rätt
271
Riksbanken ge likviditetsstöd i avvaktan på en mer permanent lösning; se avsnitt 3.12.
Om ett institut inte kan hantera sina problem på egen hand kan särskilda tillsynsåtgärder aktualiseras. Ett av dessa är nedskrivning eller konvertering av hybridkapital. Den mest långtgående åtgärden är tillståndsåterkallelse (se avsnitt 3.9). Om tillståndet återkallas ska verksamheten avvecklas.
Ofta torde det inte vara tillräckligt att åtgärda likviditets- eller kapitalproblemen utan de kapital- eller likviditetsstödjande åtgärderna behöver kombineras med omstruktureringsåtgärder av något slag, exempelvis avyttring av viss verksamhet eller minskning av skulderna. Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion är dock inte tillämplig på institutens verksamhet, vilket gör att ett institut vars skulder behöver minskas eller frysas som ett led i en omstrukturering måste träffa en frivillig överenskommelse med borgenärerna om skuldnedskrivning (se avsnitt 3.14.1). Lagen är dock tillämplig på finansiella institut eller holdingföretag som ingår i samma koncern som ett institut.
Det kan inte uteslutas att ett instituts kapitalsituation är sådan att domstol, innan Finansinspektionen beslutar om tillståndsåterkallelse, beslutar att institutet ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Konkurs- och likvidationsförfarandet beskrivs i avsnitten 3.13 och 3.14.2. Om en domstol beslutar om konkurs eller tvångslikvidation ska inspektionen återkalla tillståndet. Ett beslut om att försätta ett institut i konkurs leder också till ett beslut om att insättningsgarantin ska träda in (se avsnitt 3.14.4). Detsamma gäller om Finansinspektionen i ett beslut har konstaterat att ett institut inte har betalat sina insättare och att denna oförmåga inte är tillfällig. Om ett institut försätts i konkurs kan även investerarskyddet träda in (se avsnitt 3.14.5).
Om det behövs för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet i Sverige, kan ett kreditinstitut (men inte ett värdepappersbolag) få stöd enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen). Ett sådant stöd kan exempelvis ges för att undvika att ett systemviktigt kreditinstitut försätts i konkurs eller får sitt tillstånd återkallat (se kapitel 26).
Gällande rätt SOU 2014:52
272
3.11 Associationsrätten
3.11.1 Inledning
Ett institut kan vara ett aktiebolag, ett kooperativ (medlemsbank eller ekonomisk förening) eller en sparbank (se avsnitt 3.2). För var och en av dessa associationsformer finns det särskilda bestämmelser som syftar till att säkerställa att institutets kapital är tillräckligt. I detta avsnitt beskrivs inledningsvis några av de kapitalskyddsregler som gäller för de företag som drivs i form av aktiebolag och kooperativ och vilka åtgärder ett institut som bedrivs i någon av dessa företagsformer kan vidta för att återställa sin finansiella ställning. Vi inleder varje avsnitt med en beskrivning av de generella regelverken och behandlar därefter de eventuella särbestämmelser som gäller för instituten. Avslutningsvis behandlas motsvarande bestämmelser för sparbanker.
3.11.2 Aktiebolagslagen
Allmänt om ett aktiebolags egna kapital
För de företag – bl.a. bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepapperpappersbolag – som driver verksamhet i aktiebolagets form finns bestämmelser i aktiebolagslagen. I ett aktiebolag har aktieägarna som huvudregel inte något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser.13 De ska vid bolagets bildande förse bolaget med aktiekapital men kan inte senare tvingas att skjuta till mer kapital. Fordringsägarna är i stället hänvisade till bolagets förmögenhet, dvs. bolagets tillgångar minus dess skulder. Det finns därför regler i aktiebolagslagen som syftar till att se till att det verkligen skapas en bolagsförmögenhet när bolaget bildas och att denna förmögenhet om möjligt inte försvinner under bolagets verksamhet. I redovisningslagstiftningen finns det också bestämmelser om hur tillgångar och skulder ska redovisas och värderas för att ge en rättvisande bild av bolagets finansiella ställning.
Skyddsbestämmelserna finns för att skydda fordringsägarna. Om inte dessa bestämmelser fanns skulle det emellertid bli svårt för bolaget att låna pengar eller åta sig andra förpliktelser eller
SOU 2014:52 Gällande rätt
273
attrahera aktieägare. Man kan därför säga att reglerna finns även för bolagets egen skull.14
På skuldsidan i ett aktiebolags balansräkning ska ett aktiebolag lämna uppgifter om sitt eget kapital. Det egna kapitalet delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. I det bundna egna kapitalet ingår aktiekapital, uppskrivningsfond, reservfond och kapitalandelsfond. I det fria egna kapitalet ingår fria fonder var för sig (t.ex. överkursfonden) och balanserad vinst eller förlust samt vinst eller förlust för räkenskapsåret, varvid balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas upp som avdragsposter.
Storleken på ett aktiebolags egna kapital och dess övriga skulder ska svara mot värdet på bolagets tillgångar. Av ett aktiebolags balansräkning kan man alltså utläsa hur stor andel av tillgångarna som har finansierats genom lån respektive med företagets egna medel, dvs. eget kapital. Ett aktiebolags egna kapital kan minska/öka på grund av att bolaget gör förlust/vinst, att bolagets tillgångar minskar/ökar i värde eller genom att dess skulder ökar/minskar.
Ett aktiebolags egna kapital kan även minskas genom att bolaget använder det egna kapitalet för att göra en så kallad värdeöverföring. Med en värdeöverföring avses vinstutdelning, förvärv av egna aktier, minskning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning till aktieägarna och andra affärshändelser som medför att bolagets förmögenhet minskar och inte har rent affärsmässig karaktär för bolaget. Aktiebolagslagen innehåller bestämmelser som reglerar när och hur olika typer av värdeöverföringar får göras. Det är exempelvis bara det fria egna kapitalet som får användas för utdelning, koncernbidrag eller andra liknande värdeöverföringar till aktieägare eller annan.
3.11.3 Bolagsorganen
Bolagsstämman
Aktieägarnas beslutanderätt utövas vid bolagsstämman. Bolagsstämman är en sammankomst för aktieägarna i bolaget. Ett sammanträffande mellan aktieägare som tillhör viss aktieägargrupp eller har aktier av visst slag räknas inte som bolagsstämma.15
14 Rodhes aktiebolagsrätt, Rolf Skog, 23:e upplagan, 2011, s. 24. 15 Andersson, Johansson och Skog, Aktiebolagslagen, 2013, webbversion, kommentaren till 7 kap. 1 §.
Gällande rätt SOU 2014:52
274
Bolagsstämman ska besluta i de frågor som uttryckligen anges i aktiebolagslagen och får fatta beslut i nästan alla frågor som rör bolaget. Därutöver har i litteraturen antagits att det finns vissa för aktieägarna så ingripande beslut att de måste fattas på bolagsstämma trots att ingen bestämmelse om detta återfinns i lagtexten. Man brukar tala om en oskriven bolagsstämmokompetens. Även om gränserna för – och i viss utsträckning även existensen av – den oskrivna bolagsstämmokompetensen är omtvistad och framstår som oklar, torde man kunna utgå från att bolagsstämman, även utan uttryckligt krav i aktiebolagslagen, ska fatta beslut åtminstone i frågor där beslutets faktiska verkningar motsvarar de som uppkommer av beslut som enligt lagen måste fattas av bolagsstämman.16
Styrelsen
Ett aktiebolag ska också ha en styrelse med en eller flera ledamöter. Den utses av bolagsstämman. Styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Den ska fortlöpande bedöma bolagets och, om bolaget är moderbolag i en koncern, koncernens ekonomiska situation. Den ska också se till att bolagets organisation är utformad så att bokföringen, medelsförvaltningen och bolagets ekonomiska förhållanden i övrigt kontrolleras på ett betryggande sätt. Till styrelsens uppgifter hör även tillsättande och entledigande av verkställande direktör och firmatecknare.
Verkställande direktören
Styrelsen får utse en verkställande direktör som ska sköta den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Till den löpande förvaltningen räknas alla åtgärder som inte med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet är av osedvanlig beskaffenhet eller stor betydelse.17 Den verkställande direktören får dessutom utan styrelsens bemyndigande vidta åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet
16 Andersson, Johansson och Skog, Aktiebolagslagen, 2013, webbversion, kommentaren till 7 kap. 1 §. 17 Andersson, Johansson och Skog, Aktiebolagslagen, 2013, webbversion, kommentaren till 8 kap. 29 §.
SOU 2014:52 Gällande rätt
275
är av ovanligt slag eller av stor betydelse, om styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för bolagets verksamhet. I sådana fall ska styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgärden. Publika aktiebolag ska alltid ha en verkställande direktör.
3.11.4 Kapitalanskaffning i aktiebolag
När ett bolag bildas skjuter aktieägarna till tillgångar som motsvarar aktiebolagets aktiekapital och, i förekommande fall, överkursfond. Bolaget kommer emellertid sannolikt att behöva ytterligare medel för att finansiera sin verksamhet. Bolaget torde därför komma att ta upp lån av olika slag. Det kan också behöva, eller välja, att öka sitt aktiekapital. Ett aktiebolags aktiekapital kan ökas på något av följande sätt:
1. Aktiekapitalet tillförs belopp genom en fondemission.
2. Nya aktier tecknas enligt ett beslut om nyemission av aktier.
3. Nya aktier tecknas mot betalning med utnyttjande av teckningsoptioner som bolaget har gett ut.
4. Nya aktier lämnas i utbyte mot konvertibler som bolaget har gett ut.18
Ett bolag kan också öka sitt egna kapital genom s.k. kapitaltillskott. I det följande behandlas de ovan nämnda sätten att öka aktiekapitalet, kapitaltillskott och några särskilda låneformer.
Nyemission
Vad är en nyemission?
En nyemission innebär att någon mot betalning tecknar nya aktier i ett aktiebolag. Detta leder till att aktiekapitalet ökas. Betalningen för aktierna kan ske antingen i form av pengar eller, under vissa förutsättningar, kvittning (kontantemission) eller genom att någon annan egendom tillförs bolaget (apportemission).
Gällande rätt SOU 2014:52
276
Betalningen för aktierna
Det belopp som betalas för de aktier som emitteras får som huvudregel19 inte vara lägre än de tidigare aktiernas kvotvärde (underkursförbudet).20 Det är dock tillåtet att emittera aktier till överkurs, dvs. till en kurs som är högre än aktiernas kvotvärde. Det överskjutande beloppet ska då sättas av till överkursfonden. Överkursfonden är, till skillnad från aktiekapitalet, fritt eget kapital.
Beslutet om nyemission
Beslut om nyemission ska fattas av bolagsstämman.21 Förfarandet kan dock skyndas på genom att styrelsen beslutar om nyemission av aktier under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. Ett annat alternativ är att bolagsstämman i förväg bemyndigar styrelsen att fatta beslut om nyemission av aktier.22
Rätten till de nya aktierna
Vid nyemission har de befintliga aktieägarna vid kontantemission och kvittningsemission företräde i förhållande till de aktier som de äger. Någon företrädesrätt gäller dock inte om emissionen sker mot betalning med apportegendom eller om företrädesrätten regleras på annat sätt i bolagsordningen, emissionsbeslutet eller föreskrifter som har meddelats vid en tidigare emission av teckningsoptioner eller konvertibler.
Ett bolagsstämmobeslut som tas i samband med kontantemission (inklusive kvittningsemission) och som innebär en avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt förutsätter kvalificerad majoritet. Ett sådant beslut får dock inte ge en otillbörlig fördel åt en aktieägare eller någon annan till nackdel för bolaget eller någon annan aktieägare.23
19 I bolag vars aktier är noterade vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad får dock teckningskursen vara lägre, om ett belopp som motsvarar skillnaden mellan teckningskursen och aktiernas kvotvärde tillförs aktiekapitalet genom överföring från bolagets eget kapital i övrigt eller genom uppskrivning av värdet av anläggningstillgångar. En sådan överföring eller uppskrivning ska ske innan beslutet om nyemission registreras. 2013 kap. 19 § aktiebolagslagen. 2111 kap. 1 § aktiebolagslagen. 2213 kap. 35 § aktiebolagslagen. 23 13 kap. 1 och 2 § aktiebolagslagen och prop. 2004/05:85 s. 340 f.
SOU 2014:52 Gällande rätt
277
Teckningsoptioner
Vad är en teckningsoption?
Aktiekapitalet kan, som tidigare nämnts, ökas genom att nya aktier tecknas mot betalning med utnyttjande av en teckningsoption. En teckningsoption definieras som en utfästelse som har gjorts av ett aktiebolag om rätt att teckna nya aktier i bolaget mot betalning i pengar.24
Ökningen av aktiekapitalet sker i två led. I det första ledet ställs teckningsoptioner ut av bolaget och innehavare av optioner ges rätt att inom en bestämd tid teckna aktier till ett visst förutbestämt pris (teckningskursen). I ett andra led tecknar innehavaren av teckningsoptionen aktier i bolaget genom utnyttjande av optionsrätten, varvid aktiekapitalet ökas.
Ersättning för teckningsoptioner
Den kapitaltillförsel som motsvarar ökningen av aktiekapitalet sker först i samband med aktieteckningen. Det är därför från ett kapitalskyddsperspektiv av mindre betydelse vilken ersättning som bolaget får för emissionen av teckningsoptionerna. Det finns inte heller några bestämmelser om vilken egendom som får utgöra apportegendom eller om hur sådan egendom ska värderas utan detta har överlämnats till aktieägarna att bestämma. Teckningsoptioner kan ges ut gratis eller mot betalning i pengar. De får tecknas mot kvittningsrätt eller mot betalning med apportegendom.
Teckningsoptionerna kan vara fristående. Det kan emellertid också anges att bara den som lånar ut pengar till bolaget får förvärva en teckningsoption.25
Betalningen för aktierna vid utnyttjande av optionen
När optionen utnyttjas ska aktierna betalas med pengar. I publika bolag får de även betalas genom kvittning mot en fordran i bolaget om vissa villkor är uppfyllda.26 Aktierna kan alltså inte i detta fall betalas med apportegendom.
2411 kap. 4 § aktiebolagslagen. 25 14 kap. 5 § första stycket 7 aktiebolagslagen. 2614 kap.39, 40 och 47 §§aktiebolagslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
278
Teckningskursen för de nya aktierna får inte understiga de tidigare aktiernas kvotvärde (underkursförbudet).
Beslutet om emissionen av teckningsoptioner
Liksom vid nyemission av aktier ska beslutet om emission av teckningsoptioner som huvudregel fattas av bolagsstämman, men den kan också fattas av styrelsen under förutsättning av bolagsstämmans godkännande eller enligt bolagsstämmans bemyndigande.27Teckningen av nya aktier kräver dock inte något nytt bolagsstämmobeslut.
Rätten till teckningsoptionerna
Bestämmelserna om aktieägares företrädesrätt stämmer nära överens med motsvarande bestämmelser för nyemission. Huvudregeln är således att aktieägarna har företrädesrätt till teckningsoptionerna i förhållande till det antal aktier som de äger. Huvudregeln gäller om teckningsoptioner ges ut mot betalning i pengar eller om teckningsoptionerna ska betalas genom kvittning. En skillnad mellan nyemission av aktier och emission av teckningsoptioner är dock att optioner kan ges ut utan vederlag. Huvudregeln om lika företrädesrätt gäller även i det fallet. Huvudregeln gäller dock inte om emissionen sker mot betalning med apportegendom eller om företrädesrätten regleras på annat sätt i bolagsordningen, emissionsbeslutet eller föreskrifter som har meddelats vid en tidigare emission av teckningsoptioner eller konvertibler.
Ett beslut av bolagsstämman om avvikelse från företrädesrätt ska fattas med två tredjedelars majoritet av såväl de avgivna som de vid stämman företrädda aktierna.
Ökning av aktiekapitalet i utbyte mot konvertibler
Ökning av aktiekapitalet kan även ske genom utgivning av s.k. konvertibler, dvs. skuldförbindelser som har getts ut mot vederlag och som ger en rätt, eller en skyldighet, att helt eller delvis byta sin fordran mot aktier i bolaget.28 Aktiekapitalet ökas om konvertering
SOU 2014:52 Gällande rätt
279
sker. En konvertibel kännetecknas av att rätten att begära konvertering kan tillkomma konvertibelinnehavaren och/eller bolaget eller infalla vid viss tidpunkt eller då vissa omständigheter föreligger.29
Betalning för konvertibler
Konvertiblerna får betalas i pengar eller under vissa förutsättningar med apportegendom eller genom kvittning.30
Betalning för de nya aktierna i samband med konvertering
Konvertering innebär att skuldförbindelsen byts mot aktier, varvid skuldförbindelsens nominella belopp avräknas mot konverteringskursen. Konverteringskursen får emellertid som huvudregel inte vara lägre än att bolaget efter konvertering för varje aktie som lämnas i utbyte tillförs ett belopp som minst motsvarar de tidigare aktiernas kvotvärde. En lägre konverteringskurs får dock tillämpas om mellanskillnaden ska täckas genom betalning med pengar vid konverteringen. Apportegendom får alltså inte användas för att täcka mellanskillnaden.31
Beslutsordningen för ett beslut om emission av konvertibler
Beslut om dessa former av emissioner fattas som huvudregel av bolagsstämman. Styrelsen kan också fatta beslut om emission antingen efter bolagsstämmans föregående bemyndigande eller under förutsättning av bolagsstämmans godkännande i efterhand. När konvertering begärs behövs inte något nytt bolagsstämmobeslut.
Rätten till konvertibler
Beträffande aktieägarnas företrädesrätt till konvertibler gäller samma bestämmelser som för nyemission.
29 Andersson, Johansson och Skog, Aktiebolagslagen, 2013, webbversion, kommentaren till 11 kap. 4 §. 3015 kap.21–25 och 43 §§aktiebolagslagen. 3115 kap. 6 § tredje stycket aktiebolagslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
280
Fondemission
Vad är fondemission?
Kännetecknande för en fondemission är att ökningen sker utan tillskott utifrån. Vid fondemission ökas i stället aktiekapitalet genom att belopp överförs från reservfonden, uppskrivningsfonden eller fritt eget kapital eller genom att värdet av en anläggningstillgång skrivs upp. En fondemission kan ske med eller utan utgivande av nya aktier.32 Beroende på vilket alternativ som väljs innebär en fondemission antingen att kvotvärdet på befintliga aktier höjs, eller att antalet aktier ökar.
En fondemission ökar alltså inte bolagets förmögenhet utan är framför allt en bokföringsåtgärd vilken ökar aktiebolagets bundna kapital.
Beslutsordningen
Det är bolagsstämman som beslutar om fondemission.
Rätten till de nya aktierna
Vid fondemission ges de befintliga aktieägarna rätt även till de nya aktierna.33
Kapitaltillskott
Syftet med tillskottet är att stärka bolagets ställning, exempelvis för att hindra bolaget från att gå i likvidation. Genom kapitaltillskott tillförs ett aktiebolag medel omedelbart, dvs. utan föregående beslut av bolagsstämma, Tillskottet lämnas formlöst och utan samband med aktieteckning. Det lämnas oftast av en aktieägare men det kan även lämnas av någon annan. Ett kapitaltillskott ger inte upphov till någon skuld i bolagets balansräkning, men det ökar bolagets tillgångar. Därigenom ökar också bolagets egna kapital.
Tillskottet kan vara villkorat eller ovillkorat. Ett villkorat tillskott är ett kapitaltillskott som lämnas med förbehåll att det ska åter-
SOU 2014:52 Gällande rätt
281
betalas när det finns fritt eget kapital tillgängligt för detta ändamål. Ett ovillkorat kapitaltillskott är ett tillskott som lämnas utan ett sådant förbehåll.
Ett kapitaltillskott kan fullgöras genom inbetalning av pengar till bolaget, genom tillskott av sakvärden eller genom att det utfärdas en revers där tillskottsgivaren förklara sig ha en skuld till bolaget.
Några särskilda låneformer
Ett aktiebolag kan ha en checkräkningskredit eller andra typer av banklån. Det kan också finansiera sig på kapitalmarknaden, t.ex. genom att ge ut obligationer. Lån som ett aktiebolag tar förbättrar inte bolagets soliditet men kan förbättra dess likviditet. I det följande behandlas inte några av dessa lånetyper men väl förlagslån, kapitalandelslån och vinstandelslån.
Förlagslån (efterställd skuld)
Förlagslån är en s.k. efterställd skuldförbindelse, dvs. en skuldförbindelse som vid likvidation eller konkurs inte återbetalas förrän alla andra utestående skulder har reglerats.
På grund av sin konstruktion innebär ett förlagslån att vanliga långivare kan känna en större trygghet. Förlagslånen ska ju betalas först när övriga låntagare har fått betalt.
Vinstandelslån och kapitalandelslån
Vilka lån som ett bolag ska ta upp beslutas normalt av styrelsen utan stämmans bemyndigande. Om ett bolag vill ta upp ett vinstandelslån eller ett kapitalandelslån ska beslut emellertid fattas av bolagsstämman eller, efter bolagsstämmans bemyndigande, av styrelsen. Ett vinstandelslån är ett lån där räntan är helt eller delvis beror på utdelningen till aktieägare i bolaget, kursutvecklingen på bolagets aktier, bolagets resultat eller bolagets finansiella ställning. Ett kapitalandelslån är ett lån där kapitalbeloppet som ska återbetalas är knutet till någon av dessa faktorer.
Gällande rätt SOU 2014:52
282
3.11.5 Bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag
För bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag gäller aktiebolagslagens bestämmelser om kapitalanskaffning och kapitalskydd. Särskilt bankaktiebolag ger ut konvertibla obligationer som kan tas i anspråk för skuldtäckning t.ex. genom att de konverteras till aktier (hybridkapital), eftersom de får ingå i institutens kapitalbas (buffertkapital) om det uppfyller vissa kriterier, exempelvis om de konverteras till aktiekapital om vissa händelser inträffar. Sådana betingade konvertibla obligationer kallas ibland ”cocos”.
Ett sådant bolag ska, enligt regler i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden, ha en styrelse med minst tre ledamöter och det ska alltid ha en verkställande direktör.
3.11.6 Kapitalanskaffning i ekonomiska föreningar
Enligt lagen om ekonomiska föreningar har en ekonomisk förening till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom ekonomisk verksamhet i vilken medlemmarna deltar exempelvis som konsumenter.
En ekonomisk förening ska ha minst tre medlemmar. Medlemmarnas bestämmanderätt utövas vid föreningsstämman. Den ska vidare ha en styrelse med minst tre ledamöter som normalt utses av föreningsstämman. Styrelsen ska utse en verkställande direktör om antalet anställda i föreningen under vart och ett av de två räkenskapsåren i medeltal har överstigit 200.
Styrelsen svarar för föreningens organisation och för förvaltningen av föreningens angelägenheter. Styrelsen ska se till att organisationen beträffande bokföringen och medelsförvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll.
Den verkställande direktören ska ha hand om den löpande förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar. Den verkställande direktören får dock utan styrelsens bemyndigande vidta sådana åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av föreningens verksamhet är av osedvanlig beskaffenhet eller stor betydelse om styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för föreningens verksamhet. I
SOU 2014:52 Gällande rätt
283
sådana fall ska styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgärderna.
För en ekonomisk förenings förpliktelser svarar endast föreningens tillgångar. I tillgångarna inräknas insatser och avgifter som har förfallit till betalning, även om de ännu inte har betalts.
En ekonomisk förening, likaväl som ett aktiebolag, behöver ett visst eget kapital och att denna behöver ett visst skydd för att inte förflyktigas. Lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar innehåller därför flera bestämmelser av kapitalskyddande karaktär. Dessa är emellertid mindre omfattande än aktiebolagslagens motsvarande bestämmelser. Det sammanhänger bl.a. med att lagen inte uppställer något krav på att en ekonomisk förening ska ha ett visst minsta bundet eget kapital, motsvarande aktiekapitalet i ett aktiebolag.
Medlemsinsatser, förlagsinsatser, reservfond, kapitalandelsfond och eventuell uppskrivningsfond ingår i föreningens bundna egna kapital. Under fritt eget kapital ska tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst eller förlust samt vinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter.
Skyddet för en ekonomisk förenings kapital
Utdelning m.m.
Föreningslagen innehåller vissa bestämmelser om skydd för en ekonomisk förenings kapital. Kapitalskyddsbestämmelserna kompletteras av en bestämmelse som ålägger styrelsen att ta upp frågan om likvidation av föreningen vid föreningsstämma om föreningens ekonomiska ställning har försämrats på visst i lagen angivet sätt.
Utbetalning av medlemsinsatser
En medlem i en ekonomisk förening har en ovillkorlig rätt att lämna föreningen. Som huvudregel har han eller hon då också rätt att få tillbaka sin medlemsinsats. Medlemsinsatserna i en förening utgör därför ett över tiden föränderligt kapital. En medlem som har överinsatser i föreningen har rätt att få dessa återbetalda även om han eller hon inte går ur föreningen. Rätten att få tillbaka över-
Gällande rätt SOU 2014:52
284
insatser följer samma principer som gäller för en avgången medlems rätt att få ut medlemsinsatser.
3.11.7 Medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar
Både medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar bedrivs i föreningsform. En kreditmarknadsförening är en ekonomisk förening enligt lagen om ekonomiska föreningar och den lagen gäller med några undantag för kreditmarknadsföreningarna. För medlemsbanker gäller i stället lagen (1995:1570) om medlemsbanker. En medlemsbank är en ekonomisk förening som har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva bankverksamhet i vilken medlemmarna deltar genom att använda bankens tjänster som insättare eller på annat sätt. Bestämmelser i andra författningar om ekonomiska föreningar gäller även medlemsbanker, om inte annat anges. Även en medlemsbank ska ha minst tre medlemmar.34
För medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar är bestämmelserna om kapitalanskaffning och kapitalskydd i allt väsentligt desamma som för andra ekonomiska föreningar. Betalning av medlemsinsatser i en ekonomisk förening kan fullgöras i pengar men även på annat sätt. För medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar gäller däremot att medlemsinsatser – liksom förlagsinsatser – alltid ska betalas i pengar.
Förlagsinsatser kan utformas på ett sätt som gör det möjligt att ta i anspråk dem för att täcka förluster och kan då ingå i kapitalbasen.
Bestämmelserna om återbetalning av medlemsinsatser skiljer sig i ett par avseenden från de motsvarande bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar. Utbetalning får sålunda verkställas endast en gång per kvartal och endast efter Finansinspektionens tillstånd. Inspektionen ska ge tillstånd till utbetalning om inte bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. Också reglerna om hur det belopp som kan återbetalas ska bestämmas skiljer sig något från föreningslagens bestämmelser. Till detta kommer att bestämmelserna om storleken på de avsättningar som ska göras till reservfonden skiljer sig från föreningslagens bestämmelse.
34 2 kap. 1 § lagen om medlemsbanker.
SOU 2014:52 Gällande rätt
285
3.11.8 Sparbanker
En sparbank ska enligt sparbankslagen genom att driva bankrörelse främja sparsamhet inom ett visst geografiskt område.
I stället för ägare finns det 20 huvudmän som representerar insättarna. Huvudmännen övervakar sparbankens förvaltning och har de uppgifter som framgår av sparbankslagen. Hälften av huvudmännen utses av kommun- eller landstingsfullmäktige. Återstoden utses av huvudmännen själva bland insättarna. Huvudmännen utövar sin beslutanderätt vid sparbanksstämman. Sparbanksstämman utser bl.a. styrelsen.
Liksom för övriga associationsformer är det viktigt att säkerställa att en sparbank har tillräckligt med kapital. Eftersom en sparbank inte har några ägare sker dock kapitaluppbyggnaden på ett annat sätt än i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Å andra sidan finns det inte heller några ägare som gör anspråk på utdelning.
En sparbank ska han en styrelse med minst fem ledamöter. Styrelsen ska förvalta bolagets angelägenheter. Styrelsen ska utse en eller flera verkställande direktörer som under styrelsens överinseende ska leda verksamheten i sparbanken. Den verkställande direktören ska ingå i sparbankens styrelse. Finansinspektionen får dock medge att det inte utses någon verkställande direktör.
I samband med att en sparbank bildas ska det avsättas pengar till en grundfond. Grundfonden får löpa med ränta.
Sparbanken får också besluta att bilda en garantifond genom bidrag från huvudmän eller andra. Det kan utgå ränta på tillskjutna belopp. Garantifonden får återbetalas bara om utbetalningen inte äventyrar bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Garantifonden kan utformas så att den kan tas i anspråk för skuldtäckning och kan då komma att ingå i en sparbanks kapitalbas. Denna typ av instrument är dock ovanliga.
En sparbanks vinst ska i första hand användas för att täcka eventuella underskott i en grundfond eller en garantifond som har uppkommit på grund av att sparbanken har gjort förluster. Resten av vinsten ska avsättas till en reservfond.
Som regel återbär sparbankerna de belopp som har betalats in till grundfonden. En sådan återbäring får dock bara ske om reservfonden uppgår till ett belopp som överstiger 10 gånger grundfonden. Grundfonden får dock inte återbetalas om det finns en
Gällande rätt SOU 2014:52
286
garantifond som inte återbetalats eller om det skulle äventyra bankens förmåga att fullgöra sina förpliktelser.
I en sparbank delas det egna kapitalet upp i fonder och vinst eller förlust för räkenskapsåret. Med fonder avses grundfond, uppskrivningsfond, reservfond, kapitalandelsfond, fond för verkligt värde och garantifond.
En sparbank kan upplösas genom likvidation. Sparbanksstämman kan dock besluta att sparbanken kan upplösas utan likvidation för ombildning till aktiebolag. En sådan ombildning prövas av Finansinspektionen. Finansinspektionen prövar om ombildningen kan anses förenlig med insättarnas och fordringsägarnas intressen samt om ombildningen framstår som ändamålsenlig från allmän synpunkt.
3.12 Riksbankens nödkrediter
Enligt 6 kap. 8 § riksbankslagen i dess nuvarande lydelse får Riksbanken, om det finns synnerliga skäl, i likviditetsstödjande syfte på särskilda villkor bevilja kredit eller lämna garanti till sådana bankinstitut och svenska företag som står under tillsyn av Finansinspektionen (s.k. nödkrediter).
När bestämmelsen infördes i 1988 års riksbankslag var det enligt förarbetena för att undvika att Riksbankens handlingsmöjligheter blev för hårt beskurna av den då lydande bestämmelsen om krediter på penningpolitiska villkor. Den bestämmelse som infördes 1988 löd:
Riksbanken får på penningpolitiskt motiverade villkor bevilja kredit till och ta emot inlåning från svenska bankinstitut samt medverka i betalningsutjämning. Räntevillkoren för denna ut- och inlåning skall offentliggöras. Om det finns synnerliga skäl, får riksbanken även på andra villkor än som avses i första stycket bevilja kredit till svenska bankinstitut och till andra företag som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.
Enligt förarbetena till bestämmelsen skulle möjligheten att ge kredit på särskilda villkor ge Riksbanken en extraordinär möjlighet till utlåning om t.ex. konkurs hotar ett bankinstitut eller ett annat finansiellt företag och om en sådan utveckling enligt Riksbankens
SOU 2014:52 Gällande rätt
287
bedömning medför att förtroendet för landets kredit- och betalningssystem riskerar att allvarligt undergrävas.35
I samband med en större översyn av riksbankslagen i slutet av 1990-talet ändrades nödkreditbestämmelsen, varvid den fick sin nuvarande lydelse. Nedan beskriver vi med utgångspunkt från den propositionen den närmare innebörden av de övriga rekvisiten i bestämmelsen.36
Enligt förarbetena utkristalliserades under den svenska bankkrisen i början av 1990-talet en arbetsfördelning mellan regeringen och Riksbanken där regeringen gavs ansvar för åtgärder som avsåg att förbättra företagens soliditet medan Riksbanken gavs likviditetsstödjande uppgifter. Det fanns därför enligt förarbetena anledning att denna ansvarsfördelning slås fast i lag. Riksbankens dåvarande mandat borde därför begränsas till att endast avse likviditetsstödjande kreditgivning. Enligt förarbetena innebar detta att Riksbanken fortsättningsvis inte ges möjlighet att bevilja krediter till insolventa företag. Det anfördes vidare att frågor om nödkredit oftast är av en sådan karaktär att beslut måste fattas med mycket kort varsel och med bristfälligt underlag och att det i sådana sammanhang kan vara svårt att bedöma institutets finansiella ställning. Kredit bör dock inte beviljas i det fall institutet vid en sådan bedömning uppenbarligen är insolvent.
Enligt förarbetena kan det i vissa fall finnas lämpligare åtgärder att vidta än kreditgivning på särskilda villkor, t.ex. att Riksbanken utfärdar en garanti. För att Riksbanken ska kunna fullgöra sina likviditetsstödjande uppgifter bör banken därför uttryckligen få ge garanti som ett alternativ till att bevilja kredit.
Bestämmelsen ändrades också så att även vissa utländska företag skulle kunna få nödkredit. Det anfördes att utländska filialer deltar i det svenska betalningssystemet och att det därför under vissa omständigheter kan finnas skäl för Riksbanken att ge krediter också till dessa företag i syfte att undvika störningar i betalningssystemet. Regeringen ansåg därför att det saknades skäl att begränsa Riksbankens möjligheter att ge stöd till enbart svenska bankinstitut. Riksbanken gavs således möjlighet att ge likviditetsstödjande krediter till utländska bankfilialer i Sverige.
Med att lånen får ges ”på särskilda villkor” avses att för denna typ av lån kan det komma att gälla helt andra villkor än de som
35Prop. 1987/88:143 s. 69. 36 Se Prop. 1997/98:164.
Gällande rätt SOU 2014:52
288
sätts upp för de krediter som lämnas i penningpolitiskt syfte, exempelvis i fråga om fullgoda säkerheter.
3.13 Likvidation
Likvidation är, liksom konkurs, en metod för att avveckla ett företag. Likvidationsförfarandet innebär att rörelsens tillgångar förvandlas till pengar, skulderna betalas och eventuellt överskott fördelas. Bolaget är upplöst när tillgångarna skiftats och likvidatorn lagt fram sin slutredovisning.
För likvidation gäller delvis olika bestämmelser beroende på vilken associationsform det är fråga om. I det följande beskriver vi de likvidationsregler som gäller för aktiebolag och ekonomiska föreningar liksom för institut som drivs i någon av dessa associationsformer eller som är sparbanker.
3.13.1 Likvidation enligt aktiebolagslagen
Ett aktiebolag kan besluta att det ska gå i så kallad frivillig likvidation. Ett sådant beslut fattas av bolagsstämman.
Ett beslut att ett bolag ska gå i likvidation kan även fattas av Bolagsverket eller allmän domstol. Av särskilt intresse är domstolens möjlighet att besluta om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist. Ett sådant beslut får fattas om bolagets egna kapital understiger hälften av aktiekapitalet och bolaget, enligt ett förfarande som kan pågå i något mer än åtta månader, inte självt har beslutat om likvidation. Själva likvidationsbeslutet kan dock komma att dröja ytterligare ett par månader eftersom det föregås av en möjlighet för aktieägare m.fl. att yttra sig inför ett eventuellt beslut liksom ett kungörelseförfarande.37
Bestämmelserna om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist syftar enligt förarbetena till att säkerställa att aktieägarna i aktiebolag med alltför låg konsolideringsgrad utan dröjsmål antingen vidtar åtgärder för att stärka bolagets ställning eller inleder en ordnad avveckling av bolaget.38 Detta är ägnat att skydda bolagets borgenärer mot att bolagets hela kapital konsumeras innan avvecklingen av bolaget inleds. Bestämmelsen tillgodoser också aktie-
SOU 2014:52 Gällande rätt
289
ägarnas intressen av att i god tid bli varskodda om bolagets situation för att kunna överväga vilka åtgärder som lämpligen bör vidtas.
Bestämmelserna om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist tar sikte på bolagets soliditet och inte på dess insolvens. Likvidationsbestämmelserna slår dock till innan gäldenären blivit insufficient, dvs. innan gäldenärens skulder överstiger värdet av dennes tillgångar.39
Handläggningen av en likvidation
Bolagsstämman beslutar om likvidation, Bolagsverket utser en likvidator samtidigt som anmälan om likvidation registreras. När domstolen beslutar om tvångslikvidation på grund av kapitalbrist utser domstolen samtidigt likvidator.40
Likvidatorn träder i styrelsens och den verkställande direktörens ställe och har i uppdrag att genomföra likvidationen.41 Likvidatorn är bolagets ställföreträdare under likvidationen. Likvidatorn ersätter alltså även en sådan särskild firmatecknare som har utsetts av styrelsen. Likvidatorns befogenhet begränsas dock av ramen för hans eller hennes uppdrag, nämligen att ”genomföra likvidationen”. Detta innebär att de åtgärder som likvidatorn vidtar ska syfta till att få till stånd en skyndsam och för aktieägarna gynnsam avveckling av bolaget. I detta ligger bl.a. att likvidatorn inte får vidta åtgärder som innebär att bolagets rörelse fortsätter under längre tid än vad som behövs för en ordnad och ändamålsenlig avveckling.42
Bestämmelserna i aktiebolagslagen om bolagsstämman gäller även under likvidationen om inte annat följer av bestämmelserna om likvidation i aktiebolagslagen eller av ändamålet med likvidationen. Av det sistnämnda följer att stämman inte får besluta om vinstutdelning under likvidationen och får besluta om ökning av aktiekapitalet endast som ett led i genomförandet av likvidationen. Lagstiftaren har överlämnat till rättstillämpningen att avgöra vilka bolagsstämmobeslut som kan fattas, registreras och verkställas under likvidationen.43
Likvidatorn ska gå igenom bolagets ställning och inhämta uppgifter om dess tillgångar och skulder. Om bolaget är på obestånd
39 Rodhes aktiebolagsrätt, s. 84. 4025 kap. 24 § aktiebolagslagen. 4125 kap. 30 § aktiebolagslagen. 42Prop. 2000/01:150 s. 107. 43Prop. 2000/01:150 s. 108 f.
Gällande rätt SOU 2014:52
290
ska likvidatorn ansöka om att bolaget försätts i konkurs.44 För att få full säkerhet rörande skulderna ska likvidatorn ansöka om kallelse på okända borgenärer enligt lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer. En okänd borgenär förlorar sin rätt att göra fordran gällande efter utgången av kallelsetiden, som är sex månader.
Så snart det kan ske ska likvidatorn genom försäljning på offentlig auktion eller på annat lämpligt sätt förvandla bolagets egendom till pengar, i den utsträckning det behövs för likvidationen, samt för att betala bolagets skulder. Bolagets rörelse får fortsättas om det behövs för en ändamålsenlig avveckling eller för att de anställda ska få skälig tid att skaffa sig ny anställning.45 Likvidatorn har rätt att relativt fritt bedöma när försäljningen ska ske.
När likvidatorn har lagt fram slutredovisning för sin förvaltning, är bolaget upplöst.46
Likvidation av bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag
För bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag gäller i princip aktiebolagslagens alla bestämmelser om likvidation. Finansinspektionen får dock ansöka om likvidation i vissa fall, bl.a. om det finns grund för likvidation på grund av kapitalbrist. Dessutom finns det för bankaktiebolag, ytterligare en likvidationsgrund jämfört med aktiebolagslagen, nämligen att tillståndet återkallas.
För värdepappersbolag gäller bestämmelserna i aktiebolagslagen om likvidation.
3.13.2 Likvidation av ekonomiska föreningar
I en ekonomisk förening fattas beslut om frivillig likvidation av föreningsstämman. Dessutom kan Bolagsverket och allmän domstol besluta om tvångslikvidation Exempelvis ska styrelsen om antalet föreningsmedlemmar går ned under tre hänskjuta frågan om likvidation till föreningsstämman.47 Om inte det lägsta medlemsantalet återställs och stämman inte heller fattar beslut om likvidation, ska styrelsen hos rätten ansöka om att föreningen försätts i likvidation. Rätten ska besluta om likvidation om inte det
4425 kap. 36 § aktiebolagslagen. 4525 kap. 35 § aktiebolagslagen. 4625 kap. 41 § aktiebolagslagen. 47 11 kap. 3 § föreningslagen.
SOU 2014:52 Gällande rätt
291
lägsta medlemsantalet återställs under handläggningen vid tingsrätten. Därutöver ska rätten besluta att en förening ska gå i likvidation bl.a. om
föreningen enligt stadgarna är skyldig att gå i likvidation, eller
föreningens verksamhet drivs på ett sätt som uppenbarligen inte motsvarar de förutsättningar under vilka registrering har skett.48
Vidare ska Bolagsverket besluta om likvidation om föreningen inte på föreskrivet sätt har kommit in med anmälan om vissa föreningsfunktionärer.
Det finns också bestämmelser som berör kapitalbrist i en förening. Av föreningslagen framgår att styrelsen genast till föreningsstämman ska hänskjuta frågan om föreningen ska gå i likvidation, om det på grund av inträffade förluster eller av annan orsak finns anledning att anta att föreningens ställning fortgående kommer att försämras så att föreningens skulder inte täcks av tillgångarna. Någon skyldighet för stämman att besluta att föreningen ska gå i likvidation finns dock inte. Varken domstol eller Bolagsverket kan därför besluta om tvångslikvidation enbart på grund av föreningens ekonomiska situation. Detta har i tidigare lagstiftningsärenden motiverats med att insatskapitalet i en ekonomisk förening i princip varierar och att det därför är svårt och utan mening med en generell regel om tvångslikvidation vid konstaterad förlust av hela eller delar av det inbetalda medlemskapitalet.
Handläggningen av likvidationsfrågan följer i stort sett samma mönster enligt föreningslagen som enligt aktiebolagslagen.
Likvidation av kreditmarknadsföreningar
För de finansiella företag som drivs i föreningsform, gäller lagen om ekonomiska föreningar. Finansinspektionen får dock ansöka om likvidation i vissa fall.
48 11 kap. 4 § föreningslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
292
Likvidation av medlemsbanker
Bestämmelserna om likvidation i lagen om medlemsbanker överensstämmer i allt väsentligt med bestämmelserna i föreningslagen. Bestämmelserna om när företaget är skyldigt att gå i likvidation är dock något annorlunda utformade. Å ena sidan saknar lagen om medlemsbanker bestämmelser dels om att banken ska gå i likvidation om den drivs på ett sätt som uppenbarligen inte motsvarar de förutsättningar under vilka registrering har skett, dels om att banken ska gå i likvidation om den enligt bestämmelser i stadgarna är skyldig att gå i likvidation (jfr 11 kap. 4 § första stycket 1 och 2 föreningslagen). Å andra sidan är en medlemsbank skyldig att gå i likvidation i tre situationer som inte nämns i föreningslagen, dels om medlemsbankens rörelse inte har öppnats inom ett år från dess bildande, dels om tillståndet att driva bankrörelse har återkallats utan att banken i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse, dels om medlemsbanken efter en konkurs som avslutats med överskott inte inom föreskriven tid har fattat beslut om likvidation (se 9 kap. 4 § lagen om medlemsbanker).
Handläggningsreglerna liknar dem som gäller för aktiebolag. Det är dock Finansinspektionen som utser likvidator i banken.
3.13.3 Likvidation av sparbanker
Ett beslut om frivillig likvidation får fattas av sparbankstämman.
För sparbanker finns det två tvångslikvidationsgrunder. För det första ska Bolagsverket besluta att en sparbank ska gå i likvidation om tillståndet att driva bankrörelse har återkallats. För det andra ska rätten besluta att en sparbank ska gå i likvidation, om sparbanken har försatts i konkurs och denna avslutats med överskott.
Handläggningen av likvidationen följer ungefär samma gång som de som gäller för aktiebolag. För en sparbank är det dock Finansinspektionen som utser likvidator.
Om det finns ett överskott ska hälften av detta tillfalla sparbankernas säkerhetskassa. Den andra hälften ska användas för allmännyttiga eller därmed jämförliga ändamål enligt sparbanksstämmans beslut.
SOU 2014:52 Gällande rätt
293
3.14 Företagsrekonstruktion och konkurs
Om ett företag har betalningssvårigheter, dvs. likviditetsproblem som det inte kan lösa självt, är det inte i första hand likvidationsförfarandet som används.
Ett bolag som har likviditetsproblem kan vidta olika åtgärder för att lösa sina problem. Dit hör exempelvis:
En aktieägare eller någon annan gör ett kapitaltillskott.
Bolaget säljer vissa tillgångar för att därigenom kunna betala sina skulder.
Bolaget förhandlar under hand med borgenärerna om en ekonomisk uppgörelse.
Bolaget tar upp nya lån eller förhandlar om villkoren beträffande de befintliga lånen (och lånevillkoren anpassas efter bolagets likviditetsstruktur). Det kan dock vara svårt att hitta en långivare som vill ställa upp om bolagets situation är osäker.
Aktiekapitalet ökas genom nyemission.
Bolagsstämman beslutar om likvidation.
I det följande behandlas dock inte något av dessa alternativ. I stället berörs de två insolvensrättsliga alternativ som lagstiftaren tillhandahåller om bolaget inte lyckas komma till rätta med sina svårigheter: företagsrekonstruktion och konkurs.
Företagsrekonstruktion är ett förfarande som syftar till att ge en näringsidkare som har betalningssvårigheter ett rådrum under vilket han kan vidta åtgärder för att förbättra sin rörelses resultat och möjlighet att förhandla med sina borgenärer om ett ackord. En konkurs syftar till att i ett sammanhang ge en insolvent gäldenärs borgenärer så mycket betalt som möjligt ur gäldenärens samlade, men begränsade, tillgångar. Den ordning i vilken betalningsanspråken ska tillgodoses regleras i förmånsrättslagen.
Företagsrekonstruktion och konkurs utesluter i princip varandra. Ett företag som är föremål för företagsrekonstruktion kan som huvudregel inte bli föremål för konkurs och vice versa.
Man brukar i insolvensrätten skilja mellan verksamhetsrekonstruktion och gäldenärsrekonstruktion. Verksamhetsrekonstruktion innebär typiskt sett att den juridiska personen avvecklas men att verksamheten eller delar av den säljs till en annan fysisk eller
Gällande rätt SOU 2014:52
294
juridisk person. Gäldenärsrekonstruktion däremot innebär att den juridiska personen rekonstrueras. Verksamhetsrekonstruktion och avveckling är huvudalternativen i konkurslagen (1987:672), medan gäldenärsrekonstruktion är det tillvägagångssätt som normalt sker enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.
3.14.1 Företagsrekonstruktion
Lagen om företagsrekonstruktion infördes 1996. Syftet med lagen är att göra det möjligt att utan konkurs vidta åtgärder för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha utsikter till en fortsatt lönsam verksamhet. Enligt förarbetena till lagen bör en företagsrekonstruktion inriktas mot dels rekonstruktion i sak, dvs. att gäldenärens verksamhet förändras så att den åter kan bli lönsam, dels en finansiell rekonstruktion, dvs. såväl en uppgörelse med borgenärerna om hur de redan existerande skulderna ska kunna betalas som åtgärder för att gäldenären ska kunna erhålla ny eller fortsatt kredit (ackord).
Utgångspunkten är att förfarandet ska pågå i högst tre månader, men tiden kan om det finns särskilda eller synnerliga skäl förlängas med tre månader i taget. Företagsrekonstruktion får dock pågå under högst ett år om inte ackordsförhandlingar har beslutats.49
Förutsättningar för företagsrekonstruktion
En ansökan om företagsrekonstruktion får göras hos tingsrätt av gäldenären själv eller av en borgenär. Om ansökan har gjorts av en borgenär får dock ansökan bifallas bara om gäldenären medger den.50
En förutsättning för att företagsrekonstruktion ska beviljas är att en näringsidkare har betalningssvårigheter. I lagtexten anges detta som att det kan antas att gäldenären inte kan betala sina förfallna skulder eller att sådan oförmåga inträder inom kort. Lagstiftningen utgår alltså inte från det i konkurssammanhang använda begreppet insolvens, utan förutsättningen är i stället illikviditet eller befarad sådan. Skälet till att rekonstruktionsförfarandet ska kunna komma i gång tidigare än konkurs är att öka chanserna att
49 4 kap. 8 § lagen om företagsrekonstruktion. 50 2 kap. 1 § och 6 § tredje stycket lagen om företagsrekonstruktion.
SOU 2014:52 Gällande rätt
295
rädda företaget. Att ett företag har större skulder än värdet på dess tillgångar är inte tillräckligt för att inleda en företagsrekonstruktion.
Med illikviditet avses enligt förarbetena51 att gäldenären vid tiden för ansökningen inte kan betala sina förfallna skulder. Det innebär att kontanta medel och andra tillgångar som lätt kan omsättas i kontanter inte räcker till för betalning av förfallna skulder. Illikviditetsbegreppet är i lagen om företagsrekonstruktion momentant i så måtto att man vid en bestämd tidpunkt konstaterar om gäldenären kan, eller inte kan, betala de skulder som är förfallna vid den tidpunkten. Man tar därvid ingen hänsyn till framtida intäkter. Man tar inte heller hänsyn till skulder som inom en snar framtid förfaller till betalning.
För ett beslut om företagsrekonstruktion räcker det som nämnts att det kan antas att gäldenären är illikvid eller att det föreligger en risk för snar illikviditet. Det ska dessutom göras en bedömning av om rekonstruktionen kan bli framgångsrik. Ett beslut om företagsrekonstruktion får därför inte meddelas om det saknas skälig anledning att anta att syftet med företagsrekonstruktionen kan uppnås.
Rekonstruktören och borgenärerna
Om en ansökan om företagsrekonstruktion bifalls ska rätten samtidigt utse en rekonstruktör.52 Denne ska undersöka om den rörelse som gäldenären bedriver kan fortsättas helt eller delvis, och i så fall hur detta kan ske, samt om det finns förutsättningar för gäldenären att träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer (ackord). Rekonstruktören ska vid fullgörande av sitt uppdrag verka för att borgenärernas intressen inte åsidosätts. Rekonstruktören ska när han fullgör dessa uppgifter undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och i samråd med gäldenären upprätta en rekonstruktionsplan.
Lagen om företagsrekonstruktion reglerar inte närmare hur en företagsrekonstruktion ska gå till. Att en lämplig rekonstruktör utses av rätten är därför av avgörande betydelse för ett gott resultat liksom gäldenärens vilja och förmåga att bidra. Rekonstruktörens uppgift är att utreda företagets problem och lämna förslag till hur
51Prop. 1995/96:5 s. 180. 52 2 kap. 10 § lagen om företagsrekonstruktion.
Gällande rätt SOU 2014:52
296
de bör lösas. Rekonstruktören har delvis rollen som gäldenärens rådgivare, men ska samtidigt beakta borgenärernas bästa. Vidare tillämpas konkurslagens regler om återvinning, om offentligt ackord fastställs. En återvinningstalan får väckas av rekonstruktören eller en borgenär.53 Om beslut meddelats om företagsrekonstruktion påverkar det under vissa förutsättningar fristdagen för återvinning i konkurs i en senare beslutad konkurs.54
Borgenärernas förtroende är viktigt. Detta hänger bl.a. samman med att borgenärerna förutsätts delta i rekonstruktionsprocessen.
Verkningar av beslut om företagsrekonstruktion
Rekonstruktionsförfarandet bygger på gäldenärsföretagets frivilliga medverkan. Till skillnad mot vad som gäller vid konkurs behåller gäldenären rådigheten över rörelsen och dess tillgångar under förfarandet. Utgångspunkten är att inledande av företagsrekonstruktion inte påverkar gäldenärens avtal. Gäldenärens handlingsutrymme begränsas emellertid genom att han i lagen åläggs bl.a. en upplysnings-, lydnads- och samrådsplikt i förhållande till rekonstruktören.55
När en företagsrekonstruktion beslutas är huvudprincipen att gäldenärsföretagets befintliga tillgångar och skulder ska frysas vid den tidpunkten och alla prestationer som mottas därefter ska i princip betalas kontant. Frysningen av befintliga skulder innebär ett betalningsförbud, dvs. att inga skulder som uppkommit innan beslutet ska betalas. Betalningsförbudet ska hindra att borgenärernas inbördes rätt förskjuts. De ska i stället omfattas av ett eventuellt ackord. Förbudet innebär konkret att gäldenärsföretaget måste ha rekonstruktörens samtycke till betalning av äldre skulder eller ställande av säkerhet för sådana skulder. Rekonstruktören får samtycka till en sådan betalning endast om det föreligger synnerliga skäl. Gäldenärsföretaget får inte heller utan rekonstruktörens samtycke åta sig nya förpliktelser eller förfoga över egendom av väsentlig betydelse för företaget.
Det finns också bestämmelser som hindrar hävning av avtal som gäldenären ingått före beslutet om företagsrekonstruktion. De innebär i huvudsak att om gäldenärens motpart före beslutet om
53 3 kap. 5–7 §§ lagen om företagsrekonstruktion. 544 kap. 2 § andra stycket konkurslagen. 55 2 kap. 14 och 15 §§ lagen om företagsrekonstruktion.
SOU 2014:52 Gällande rätt
297
företagsrekonstruktion fått rätt att häva ett avtal på grund av inträffat eller befarat dröjsmål med betalning eller annan prestation får motparten inte häva avtalet på grund av dröjsmålet, om gäldenären med rekonstruktörens samtycke inom skälig tid begär att det ska fullföljas.56 Gäldenären ska då betala eller, i vissa fall, ställa säkerhet för de framtida prestationerna. Bestämmelsen gäller för alla typer av avtal utom för anställningsavtal.
Om gäldenären inte har gjort sig skyldig till något kontraktsbrott när företagsrekonstruktionen inleds kan motparten normalt inte häva avtalet.57 Om gäldenären senare gör sig skyldig till avtalsbrott kan motparten däremot häva avtalet. Om motparten redan har fullgjort sin del av avtalet anses dock motpartens fordran vara en ackordsfordran.58
Nya fordringar som uppkommer under företagsrekonstruktion omfattas inte av det ovan nämnda betalningsförbudet och de underliggande avtalen kan hävas av borgenären om gäldenären gör sig skyldig till avtalsbrott. Dessutom omfattas de nya fordringarna sannolikt inte av det verkställighetsförbud som gäller under förfarandet och de omfattas inte av ett offentligt ackord (se nedan). Om nytillkomna fordringar grundar sig på att avtal som har ingåtts med rekonstruktörens samtycke har fordringarna förmånsrätt vid en efterföljande konkurs.59 I andra fall har dock nytillkomna fordringar normalt inte någon sådan förmånsrätt.60
Ackord
Med ackord avses en ekonomisk uppgörelse som en gäldenär träffar med sina borgenärer.61 Det ingår i rekonstruktörens uppgift att undersöka om det finns förutsättningar för ackord.62 Ett avtal om ackord kan överenskommas på frivillig väg mellan gäldenären och dennes borgenärer (underhandsackord). För ett underhandsackord föreskrivs det inte något särskilt förfarande. Ett ackord kan emellertid också beslutas av rätten (offentligt ackord). Förutsättningarna för offentligt ackord behandlas i lagen om företagsrekonstruktion.
56 2 kap. 20 § lagen om företagsrekonstruktion. 57 Se dock 61 och 62 §§köplagen (1990:931). 58SOU 2001:80 s. 99. 5910 § förmånsrättslagen. 60 Förmånsrätt kan dock föreligga om säkerhet ställts. 61 1 kap. 2 § lagen om företagsrekonstruktion. 62 1 kap. 2 § lagen om företagsrekonstruktion.
Gällande rätt SOU 2014:52
298
Det offentliga ackordet innebär att företagets fordringar efter omröstning bland borgenärerna och domstols fastställelse sätts ned och betalas på ett närmare angivet sätt eller att gäldenären får anstånd med betalning eller annan särskild eftergift.63 Ackordet ska som regel ge alla likaberättigade oprioriterade borgenärer lika rätt (likabehandlingsprincipen) och minst 25 procent av fordringarnas belopp, om inte lägre ackordsprocent godkänns av samtliga borgenärer eller om det finns för särskilda skäl för lägre procent.64
Ett fastställt ackord binder bara de borgenärer (kända och okända) som har haft rätt att delta i ackordsförhandlingarna.65 Det är därför viktigt att kunna identifiera dessa borgenärer. I ackordsförhandlingarna deltar bara de borgenärer vars fordringar uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion.66 En borgenär som kan få täckning för sin fordran genom kvittning och en borgenär vars fordran är förenad med förmånsrätt eller återtagandeförbehåll deltar dock inte i ackordsförhandlingen.67 Som regel deltar inte heller borgenärer med efterställda fordringar i förhandlingen.68 En borgenär med efterställda fordringar har dock bara rätt till betalning av gäldenären, om övriga borgenärer som har haft rätt att delta får fullt betalt.69
Ett ackordsförslag som ger minst femtio procent av fordringsbeloppet ska anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackordsprocenten lägre, ska ackordsförslaget anses antaget om tre fjärdedelar av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp.70
När ett offentligt ackord har fastställts av domstolen blir bestämmelserna i konkurslagen om återvinning tillämpliga.
Ett fastställt ackord kan förverkas bl.a. om gäldenären uppenbart försummat sina åtaganden enligt ackordet.71
63 3 kap. 2 § första och tredje styckena lagen om företagsrekonstruktion. 64 3 kap. 2 § första och andra styckena lagen om företagsrekonstruktion. 65 3 kap. 8 § första stycket lagen om företagsrekonstruktion. 66 3 kap. 3 § första stycket och fjärde styckena första meningen lagen om företagsrekonstruktion. 67 3 kap. 3 § första stycket andra meningen samt andra och tredje styckena lagen om företagsrekonstruktion. 68 3 kap. 3 § första stycket tredje meningen lagen om företagsrekonstruktion. 69 3 kap. 8 § andra stycket lagen om företagsrekonstruktion. 70 3 kap. 4 § lagen om företagsrekonstruktion. 71 3 kap. 27 § lagen om företagsrekonstruktion.
SOU 2014:52 Gällande rätt
299
Skadestånd
Lagen om företagsrekonstruktion innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om rekonstruktörens skadeståndsansvar. Däremot föreskrivs att en borgenär som ger in en obefogad ansökan om företagsrekonstruktion kan bli skadeståndsskyldig. Rekonstruktören anses dock på allmän skadeståndsrättslig grund ändå kunna bli skadeståndsskyldig på i princip samma sätt som en konkursförvaltare (se nedan).72
Lagen är inte tillämplig på institut
Lagen om företagsrekonstruktion är inte tillämplig på kreditinstitut och värdepappersbolag (och vissa andra finansiella företag). I förarbetena till lagen om företagsrekonstruktion anförs att lagen om företagsrekonstruktion inte ansetts kunna tillämpas på ett verkningsfullt sätt för dessa företag. I förarbetena pekar man på att deras verksamhet kräver tillstånd av Finansinspektionen och står under tillsyn av inspektionen.73 God kreditvärdighet utgör också en grundläggande förutsättning för dessa bolags existens. Enligt förarbetena kännetecknas verksamheten vidare av att bolagen dagligen medverkar i ett stort antal finansiella affärer, ofta avseende betydande värden. I de lagar som reglerar bolagens verksamhet ställs speciella krav på att rörelsen ska bedrivas på ett sunt sätt. Bolagen omfattas också av särskilda regler om kapitaltäckning.
3.14.2 Konkurs
Bestämmelserna om konkurs finns i konkurslagen. Genom konkurs tar en gäldenärs (konkursgäldenären) samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar.74 Under konkursen omhändertas tillgångarna för borgenärens räkning av ett konkursbo. I en konkurs får i princip bara en fordran som har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades göras gällande.75
72 Hellners & Mellqvist s. 103. 73Prop. 1995/96:5 s. 64 f, som i och för sig avser kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag. 741 kap. 1 § första stycket konkurslagen755 kap. 1 § konkurslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
300
Syftet med en konkurs är att under ordnade former så långt som möjligt tillgodose borgenärskollektivets intressen på ett förutsebart sätt. I linje med detta är syftet med konkursförvaltningen att se till att utfallet för borgenärerna maximeras (eller förlusternas minimeras).76
Konkurs är dock som regel ett förhållandevis oekonomiskt sätt att avveckla en gäldenärs verksamhet. Konkursförfarandet medför avsevärda kostnader och en realisation av tillgångarna inom konkursens ram sker många gånger till underpris.
Det finns inte några tidsgränser för när konkursen ska vara avslutad.
Förutsättningar för konkurs
Ett konkursförfarande inleds med att gäldenären själv eller en borgenär ansöker om att gäldenären ska försättas i konkurs. Konkursansökan prövas av i första instans av en tingsrätt. En förutsättning för att en gäldenär ska försättas i konkurs är att denne är insolvent (eller med andra ord på obestånd). Med insolvens avses enligt konkurslagen att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte endast är tillfällig.77 En gäldenär som är insolvent är alltså mer än tillfälligt oförmögen att betala sina skulder. Insolvensbegreppet är långsiktigt till sin karaktär och insolvensbedömningen förutsätter som regel en prognos. Den skuld som åberopas behöver inte vara förfallen till betalning.
Utgångspunkten är att den som ger in konkursansökan ska bevisa att gäldenären är insolvent. Det finns dock lättnader i denna bevisbörderegel i form av presumtionsregler.78
76 Lars Welamson och Mikael Mellqvist, Konkurs och annan insolvensrätt, 2013, s. 25, webbversion. Upplaga 11, Utgivningsår 2013. 771 kap. 2 § konkurslagen. 78 Om gäldenären själv har ansökt om konkurs, ska en uppgift från en gäldenär om att han är insolvent godtas om det inte finns särskilda skäl att inte göra det. Om en gäldenär i en egen ansökan om konkurs uppger att han är insolvent eller om gäldenären med anledning av en borgenärs ansökan medger att han är insolvent, ska han alltså som regel försättas i konkurs. Om en borgenär har ansökt om konkurs, anses en gäldenär, om inte annat visas, vara insolvent om ett misslyckat utmätningsförsök har ägt rum inom sex månader från konkursansökan eller om gäldenären har förklarat sig ställa in betalningarna. För det tredje ska en bokföringsskyldig gäldenär anses vara insolvent om gäldenären har uppmanats av en borgenär att betala en klar och förfallen skuld men underlåtit att göra det inom en vecka och borgenären begär gäldenären i konkurs inom tre veckor därefter och skulden då ännu inte är betald. Betalningsuppmaningen, som ska delges gäldenären, ska dock innehålla en upplysning om att en konkursansökan kan följa. En borgenär har dock inte rätt att få gäldenären försatt i konkurs om borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i
SOU 2014:52 Gällande rätt
301
Det finns inte någon uttrycklig skyldighet enligt svensk lag för en gäldenär att söka sig i konkurs om denne är på obestånd. Det finns dock bestämmelser i brottsbalken om vårdslöshet mot borgenärer som kan vara tillämpliga om en gäldenär fortsätter en förlustbringande rörelse trots att denne är insolvent.
När insolvensgränsen har passerats har styrelsen att primärt agera i borgenärernas och inte ägarnas intresse. Så länge bolaget är solvent och har ett värde som överstiger skulderna har styrelsen en annan roll. Det visas bland annat av att ett beslut om att försätta bolaget i likvidation fattas av bolagsstämman, medan bolagets styrelse i princip alltid är behörig att söka bolaget i konkurs. Samma principiella skiljelinje upprätthålls under ett påbörjat likvidationsförfarande, där likvidatorn i styrelsens ställe är skyldig att vid uppkommen insolvens söka bolaget i konkurs. Styrelsen riskerar dessutom, såsom företrädare för bolaget, att ådra sig olika former av ansvar om den inte vid bolagets insolvens vidtar åtgärder för att åstadkomma en samlad uppgörelse i borgenärernas intresse. Detta innebär att möjligheterna för aktieägarna att blockera styrelseåtgärder som vid insolvens vidtas i borgenärernas intresse är små, liksom utrymmet för aktieägarna att genom giltiga avtal binda styrelsen att vid bolagets insolvens agera till förmån för dem i stället för borgenärerna.79
Konkursboet och dess förvaltare
Under en konkurs omhändertas tillgångarna för borgenärernas räkning av ett konkursbo.80 Konkursboet är en egen juridisk person. Konkursboet förvaltas av en eller flera förvaltare, som utses av rätten.81 Förvaltaren företräder konkursboet och bestämmer vilka åtgärder som ska vidtas beträffande dess tillgångar. Av detta följer att förvaltaren för konkursboets räkning får ingå avtal av olika slag.
Till en konkursförvaltares allmänna åligganden hör att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Detta hindrar dock inte att förvaltaren vid avvecklingen beaktar vad
egendom eller, i vissa fall, då säkerhet har ställts av tredje man. Dessutom är även en pågående företagsrekonstruktion som regel ett konkurshinder. 79 Se SOU 2010:2, del 1, s. 296 f. 801 kap. 1 § andra stycket konkurslagen. 811 kap. 3 § konkurslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
302
som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen, om det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas.82 Det finns emellertid inte i konkurslagen någon exakt uppräkning av vad en konkursförvaltare ska och bör göra eller av vad förvaltaren inte får göra. Förvaltaren ska helt enkelt inom ramen för lagens bestämmelser verka för att konkursens ändamål tillgodoses på bästa sätt.
Förvaltaren ska inom de ramar som ställs upp i konkurslagen i huvudsak självständigt besluta om boets förvaltning. Förvaltaren är inte skyldig att följa instruktioner av borgenärerna eller av någon annan. I vissa viktigare frågor ska förvaltaren dock höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer liksom gäldenären om det lämpligen kan ske.83 En förvaltare som missköter sig kan entledigas från uppdraget, drabbas av skadeståndsansvar eller dömas för brott. Konkursförvaltarens verksamhet betraktas dock inte som myndighetsutövning.
Förvaltaren ska ta hand om gäldenärens bo och upprätta en bouppteckning. I bouppteckningen ska tillgångarnas värden tas upp tillsammans med uppgift om borgenärerna.84 Förvaltaren ska också snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat utrönas, och om möjligt vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha inträtt.85
Förvaltningen av boet står under tillsyn av en tillsynsmyndighet, Tillsynsmyndigheten för konkurser är Kronofogdemyndigheten.
Konkursgäldenären
Konkursgäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten, dvs. rätten att disponera över egendomen och att ingå avtal som kan göras gällande i konkursen.86 Konkursgäldenären ska dock på
827 kap. 8 § konkurslagen. 837 kap. 10 § konkurslagen. 847 kap.12 och 13 §§konkurslagen. 85 Berättelsen ska vidare innehålla bl.a.
1. en översikt över tillgångar och skulder av olika slag,
2. en uppgift om huruvida det har förekommit något sådant förhållande som kan leda till
återvinning,
3. en uppgift om ifall det finns skälig anledning att anta återbära olovlig vinstutdelning eller
andra olovliga utbetalningar eller att utge skadestånd.
4. en uppgift i förekommande fall om vid vilken tidpunkt det har uppkommit skyldighet att
upprätta en kontrollbalansräkning,
5. hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts.
6. Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för vissa brott eller att någon bör meddelas näringsförbud ska åklagaren omedelbart underrättas (7 kap. 16 § konkurslagen). 863 kap. 1 § konkurslagen.
SOU 2014:52 Gällande rätt
303
olika sätt delta i konkursförfarandet, bl.a. genom att lämna uppgifter om tillgångarna och var de finns. För att säkerställa att gäldenären fullgör sina skyldigheter är dennes rörelsefrihet begränsad. Under konkursen företräds aktiebolag och ekonomiska föreningar som är konkursgäldenärer av den styrelse och verkställande direktör, eller de likvidatorer, som fanns vid konkursens början.87
Konkursborgenärer och massaborgenärer
Man skiljer mellan konkursborgenärer och massaborgenärer. En konkursborgenär är en person som har en fordran (konkursfordran) mot konkursgäldenären som uppkom innan konkursbeslutet meddelades och som därför kan komma i fråga för utdelning i konkursen. Konkurslagstiftningen präglas av principen att konkursborgenärerna ska behandlas lika. Denna likabehandlingsprincip gäller dock i praktiken inte fullt ut eftersom vissa borgenärer kan ha företrädesrätt enligt förmånsrättslagen.
En massaborgenär är den som har en fordran (massafordran) direkt mot konkursboet på grund av åtgärder som vidtagits efter konkursbeslutet. Massafordringar kan uppkomma exempelvis om förvaltaren ingår avtal för konkursboets räkning i samband med fortsatt drift av gäldenärens verksamhet eller inträder i dennes avtal.
En massaborgenär har rätt till betalning av konkursboet innan konkursborgenärerna får utdelning.88 Om en massaborgenär inte får betalt kan utmätning ske hos konkursboet eller boet sökas i konkurs. Om konkursboet blir insolvent har dock konkurskostnaderna företräde framför massaskulderna.89
Verkningar av konkurs
Konkursen omfattar i princip all egendom som tillhörde konkursgäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen.90 Konkursgäldenären har som regel ingått olika typer av avtal som ger denne rättigheter och skyldigheter, t.ex. hyresavtal, leveransavtal etc. För vissa avtalstyper finns det regler
8725 kap. 49 § aktiebolagslagen och 11 kap. 20 § andra stycket föreningslagen. 8811 kap. 1 § konkurslagen. 8914 kap.1 och 2 §§konkurslagen. 903 kap. 2 § konkurslagen, jfr 3 kap. 3 § konkurslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
304
som gäller vid en gäldenärs konkurs men för andra fall är frågan oreglerad. Som huvudregel gäller att ett konkursbo inte är skyldigt att inträda i en konkursgäldenärs avtal men har rätt att göra det.91När boet utnyttjar sin inträdesrätt inträder det enligt förarbetena i gäldenärens rättigheter och skyldigheter fullt ut i enlighet med avtalet.92 Det framgår inte av lag och förarbeten om boets inträdesrätt kan avtalas bort eller om det är en tvingande rätt. I doktrinen är den dominerande uppfattningen dock att konkursboets inträdesrätt inte kan avtalas bort.93
Genom konkursbeslutet blir det också möjligt för konkursboet att återvinna betalningar och vissa andra rättshandlingar, bl.a. om de gynnat en eller flera borgenärer på bekostnad av en eller flera andra borgenärer.94 Det som återvinns ska återlämnas till konkursboet.95
Försäljning av egendomen
Konkursboets egendom ska säljas så snart som det är lämpligt. Det finns dock några undantag från denna huvudregel. Undantag görs exempelvis då konkursboet fortsätter eller återupptar gäldenärens rörelse.96 Konkursboet får nämligen om det är ändamålsenligt fortsätta att driva eller återuppta en rörelse som har drivits av gäldenären, om det kan ske lagligen.97 Rörelsen får dock bara drivas vidare i ett år från edgångssammanträdet. Om det finns särskilda skäl får dock rörelsen fortsättas under längre tid.98
Närmare om aktieägarnas ställning i en konkurs
Normalt innebär en konkurs att de oprioriterade borgenärerna bara får någon eller några enstaka procents utdelning, att eventuella efterställda borgenärer inte får någon utdelning och att det inte finns något överskott att fördela till aktieägarna i ett bolagsrättsligt likvidationsförfarande.
9163 § köplagen. 92Prop. 1988/89:76 s. 184. 93 Hellner och Mellqvist s. 121. 944 kap.1–17 §§konkurslagen. 954 kap.14–18 §§konkurslagen. 96 8 kap. 1–5 §§ och 12 kap. 1 §. 978 kap. 1 § konkurslagen. 988 kap. 2 § konkurslagen.
SOU 2014:52 Gällande rätt
305
Konkursförvaltarens befogenhet att ta i anspråk allt värde i gäldenärsbolaget för borgenärernas räkning medför således att ägarnas aktieinnehav så gott som alltid är värdelöst. Ägarna kan inte räkna med framtida vinster i en fortsatt verksamhet om inte bättre prioriterade intressenter (borgenärerna) kan tvingas till eftergifter eller om nytt kapital tillskjuts vilket skapar ett värde på bolaget. Förvaltaren har med andra ord rätt, och normalt också skyldighet, att beröva aktieägarna allt innehåll i deras ägande. Däremot ges förvaltaren inte någon rätt att omedelbart överta aktierna, eftersom konkursförfarandet avser bolaget och inte dess ägare. Därmed kan det i undantagsfall finnas visst utrymme för ägarna att spekulera i att förfarandet kan komma att avslutas med överskott (t.ex. efter en vunnen stor återvinningsprocess) eller att aktierna under förfarandet mot förmodan kan säljas till någon som har nytta av dem (t.ex. för skattesyften). Om en aktieägare inte kan hitta någon sådan utväg, får dock konstateras att aktieinnehavet saknar värde även om det formella ägandet kvarstår intakt. Kan inga borgenärseftergifter eller externt kapital erhållas, återstår då för förvaltaren att avveckla verksamheten, realisera tillgångarna och avsluta förfarandet med underskott, varefter bolaget är upplöst.99
Slutredovisning och skadestånd
Förvaltaren ska avge slutredovisning för sin förvaltning. Slutredovisningen ska granskas av tillsynsmyndigheten.100
En förvaltare kan bli skadeståndsskyldig för de skador som han vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet har tillfogat boet, en konkursborgenär eller gäldenären. Även en borgenär som ger in en obefogad konkursansökan kan blir skadeståndsskyldig.101
99 Se SOU 2010:2, del 1, s. 296. 10013 kap. konkurslagen. 10117 kap. konkurslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
306
Bolagets upplösning efter konkurs
Om bolaget är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott är bolaget upplöst när konkursen avslutas. Om konkursen avslutas med överskott ska allmän domstol besluta att bolaget ska gå i likvidation.102
Konkurs för finansiella företag
Bestämmelserna om konkurs i konkurslagen är – åtminstone i teorin – tillämpliga på alla företagstyper. När en bank eller ett kreditmarknadsföretag försätts i konkurs, ska dock Finansinspektionen utse ett allmänt ombud. Det allmänna ombudet ska som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen.
3.14.3 Förmånsrätt
Som tidigare nämnts har principen om likabehandling av borgenärerna vid konkurs brutits främst genom reglerna i förmånsrättslagen om företrädesordningen mellan borgenärerna. Av den lagen framgår i vilken turordning olika fordringar ska få betalt i bl.a. en konkurs. Lagen reglerar uttömmande vilka fordringar som har förmånsrätt i en konkurs. Det finns dock bestämmelser i andra lagar som har betydelse för bedömningen av om det föreligger en förmånsberättigad fordran och deras inbördes företrädesrätt.
Man skiljer mellan de särskilda förmånsrätterna och de allmänna förmånsrätterna. De särskilda förmånsrätterna gäller vid både utmätning och konkurs medan de allmänna förmånsrätterna tillämpas endast i samband med en konkurs. De särskilda förmånsrätterna har som regel företräde framför de allmänna förmånsrätterna såvitt gäller de tillgångar som är belastade med särskild förmånsrätt.
Med särskild förmånsrätt avses att borgenären har företrädesrätt till betalning av sin fordran ur viss egendom. Bäst förmånsrätt har säkerställda obligationer. Därefter följer bl.a. förmånsrätterna för panträtter i olika slag av lös egendom, företagshypotek och panträtt i fast egendom. Panträtterna kan antingen följa av lag eller avtal. De särskilda förmånsrätterna gäller som huvudregel inbördes efter
10225 kap.50 och 51 §§aktiebolagslagen.
SOU 2014:52 Gällande rätt
307
paragrafernas numrering i förmånsrättslagen. Om flera förmånsrätter beskrivs i en och samma paragraf avgörs förmånsrätten av numreringen i paragrafen.
De allmänna förmånsrätterna ger företrädesrätt till betalning ur boets samtliga tillgångar. Till de allmänna förmånsrätterna hör bl.a. förmånsrätten för lönefordringar och liknande fordringar. De allmänna förmånsrätterna har inbördes den företrädesordningen som följer av föreskrifternas placering i förmånsrättslagen. Förmånsrätten för löner har mycket nära kopplingar till den statliga lönegarantin enligt lönegarantilagen (1992:497).
Borgenärer med fordringar utan förmånsrätt, s.k. oprioriterade fordringar, får betalt först efter det att samtliga förmånsberättigade fordringar har betalats fullt. Dessa fordringar har enligt 18 § förmånsrättslagen i en konkurs inbördes lika rätt. En borgenär kan dock enligt fordringsavtalet ha rätt till betalning först efter övriga borgenärer. Det ska i så fall beaktas vid fördelningen av gäldenärens tillgångar. Det är inte lagreglerat hur två eller flera efterställda fordringar förhåller sig till varandra. Utgångspunkten är dock att de har lika rätt. Vad parterna har avtalat torde vara avgörande.103Böter, viten och fordringar på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott får vid konkurs utdelning först efter övriga borgenärer.104
Har en fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men räcker egendomen inte för att betala fordringen, behandlas återstoden av denna som en fordran utan sådan förmånsrätt.105
3.14.4 Insättarskyddet
Insättarnas behov av skydd
Privatpersoner och företag lånar ut pengar till kreditinstitut och värdepappersbolag bl.a. genom att sätta in pengar på konton hos dem. För att insättarna ska våga sätta in sina pengar hos kreditinstituten och sedan lämna kvar dem där måste insättarna känna förtroende instituten. Insättningarna bidrar i olika grad till bankernas finansiering. I Sverige finansierar sparbankerna nästan helt sin verksamhet, i huvudsak kreditgivning, med inlåning. De stora
103 Walin, Gregow, Förmånsrätt, lönegarantilagen m.m., 2010. Webbversion. kommentaren till 18 § förmånsrättslagen. 10419 § förmånsrättslagen. 105 18 § andra stycket förmånsrättslagen.
Gällande rätt SOU 2014:52
308
bankaktiebolagen finansierar sig dock även via obligationer och liknande marknadsfinansiering. För dem svarar insättningarna därför för en mindre, men likväl väsentlig, del av finansieringen.
Att ta emot insättningar är emellertid inte bara ett sätt för banken att finansiera sin verksamhet. Tjänsten har också stor betydelse för insättarna. Till insättningskontona finns det nämligen ofta olika typer av betaltjänster kopplade. Det är därför viktigt att insättarna har tillgång till dessa konton för att göra betalningar (t.ex. betala räkningar) och ta emot betalningar (lön etc.). De insättningar som görs kan också vara en del av ett långsiktigt sparande eller vara en betalning för något som insättaren sålt, t.ex. en fastighet. I det sistnämnda fallet kan det röra sig om för insättaren stora belopp.
Privatpersoner och småföretagare har som regel inte samma möjlighet att bedöma ett kreditinstituts finansiella ställning som en professionell investerare. Insättarna har alltså ett informationsunderläge i förhållande till instituten samtidigt som banktjänsten har betydelse för deras privatekonomi och möjligheter att genomföra betalningar. Insättningarna har även betydelse för kreditinstitutens finansiering och utgör en viktig beståndsdel i de grundläggande funktionerna betalningsförmedling och kreditgivning.
Huvuddelen av bankers inlåning är enligt avtalet omedelbart tillgänglig för insättarna. Banker har dock som regel inte tillräckligt med likvida medel för att återbetala alla insättare på en gång, eftersom deras tillgångar, ofta lån till företag och privatpersoner, inte är lika likvida som insättningarna. Om insättarna tror att deras insättningar inte är säkra och vill ta ut sina pengar samtidigt får banken därför problem att fullgöra sitt åtagande. Detta kan påverka den finansiella stabiliteten.
För att skydda insättarna om ett institut inte kan betala finns det en insättningsgaranti som ska säkerställa att insättarna inom en viss tid får tillbaka sina medel upp till ett visst belopp. Syftet med insättningsgarantin är även förbättra den finansiella stabiliteten genom att stärka insättarnas förtroende och skydda deras tillgångar.106
Den svenska insättningsgarantin regleras i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Bestämmelserna i lagen baserar sig på Europa-
106 Commission staff working document, Impact Assessment, Proposal for a directive …/…/EU of the Parliament and of the council on deposit guarantee schemes, SEC(2010) 834/2, s. 27 ff.
SOU 2014:52 Gällande rätt
309
parlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar, med senare ändringar.
Lagen om insättningsgaranti
Den svenska insättningsgarantin säkerställer att den som har satt in pengar i en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett värdepappersbolag ska få tillbaka sina pengar upp till motsvarande 100 000 euro, exempelvis om institutet i fråga går i konkurs (se mer om detta nedan). Garantin hanteras av en myndighet, i lagen kallad garantimyndigheten. Det är alltså fråga om en statlig garanti av gjorda insättningar. Enligt beslut av regeringen är det Riksgäldskontoret som sköter insättningsgarantisystemet, dvs. är garantimyndighet.
Med en insättning avses tillgodohavanden som avser inlåning på konto. Alla insättare som har gjort insättningar omfattas av garantin utom banker, kreditmarknadsföretag, sådana värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto eller motsvarande utländska företag.
Den svenska insättningsgarantin gäller för insättningar i svenska banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag eller i deras filialer inom EES. Riksgäldskontoret får besluta att garantin också ska omfatta insättningar som görs i ett svenskt instituts filial i ett land utanför EES. Myndigheten kan vidare besluta att garantin ska gälla för insättningar som görs i en filial till ett utländskt institut.
Insättningsgarantin inträder vid ett instituts betalningsoförmåga. Denna betalningsoförmåga ska ha kommit till uttryck på något av följande två sätt:107
1. Finansinspektionen genom ett beslut har funnit att – en insättning som har förfallit till betalning inte har återbetalats av institutet enligt de rättsliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga och – oförmågan att betala beror på institutets finansiella situation och inte endast är tillfällig.
2. Institutet försätts i konkurs.
107 Om det är fråga om en insättning i en filial till ett utländskt institut inträder rätten till ersättning när det har fattats ett beslut i institutets hemland om att insättningarna inte är tillgängliga.
Gällande rätt SOU 2014:52
310
Ersättningen ska betalas ut inom 20 arbetsdagar från Finansinspektionens beslut, beslutet om konkurs eller, för här etablerade filialer, när en utländsk myndighets beslutat att insättningarna är indisponibla.108 Insättaren behöver inte vara aktiv och begära ersättning. Myndigheten betalar nämligen ut ersättningen utan en sådan begäran.
Till stöd för sina utbetalningar har myndigheten först och främst bankens egna uppgifter. För att säkerställa att insättningarna ska kunna utbetalas inom utbetalningsfristen, ska ett institut ha system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar vilka är sådana att institutet utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över samtliga insättare och deras insättningar.109 Ett institut ska också utan dröjsmål lämna garantimyndigheten de uppgifter den i övrigt behöver för sin verksamhet. Dessutom får garantimyndigheten, när den anser att det är nödvändigt genomföra en undersökning hos institutet.110
Ett nytt insättningsgarantidirektiv
Den 16 april 2014 antog Europaparlamentet och rådet direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem. Det innebär bl.a. följande.
Garantin löses liksom i dag ut av beslut av tillsynsmyndighet eller om konkurs.
Utbetalningsfristen ska kortas till sju dagar över tid.
Ersättningsbeloppet kommer att fortsätta att vara 100 000 euro, men beloppet får vara högre i vissa fall, bl.a. i fråga om insättningar som härrör från transaktioner med bostadsfastigheter.
Kretsen ersättningsberättigade minskas. Det nya direktivet exkluderar samtliga finansiella företag (inte bara kreditinstitut och värdepappersföretag) och även myndigheter från rätten att få ersättning. Vad gäller kommuner med en årlig budget över 500 000 euro kan medlemsstaterna välja att exkludera även dessa från ersättning i nationell lag.
108 Tiden kan dock förlängas med högst 10 arbetsdagar om det finns synnerliga skäl. 109 6 kap. 3 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 8 kap. 36 § lagen om värdepappersmarknaden. 110 16 § lagen om insättningsgaranti.
SOU 2014:52 Gällande rätt
311
Medlemsstaterna får, under vissa förutsättningar, besluta att de medel som finns i insättningsgarantifonden får användas för vissa förebyggande åtgärder innan ett institut har försatts i resolution.
Det nya direktivets innebär en viss harmonisering av finansieringen av garantin.
3.14.5 Investerarskyddets inträde
Om ett företag har försatts i konkurs kan investerarskyddet komma att träda in. Ett system för investerarskydd utgör en motsvarighet till insättningsgaranti, men med den skillnaden att systemet skyddar en konsuments tillgångar i samband med en investeringstjänst i stället för pengar som förvaras på konto. Dessa tillgångars värde kommer att bero på företagets finansiella situation endast om det förekommit oegentligheter. Med investeringstjänster kan exempelvis menas köp, försäljning och förvaring av värdepapper såsom aktier, obligationer eller derivat. Om det finns medel som kan ersättas genom insättningsgarantin, finns inte någon rätt till ersättning genom investerarskyddet.
Investerarskyddet infördes 1999 genom lagen (1999:158) om investerarskydd. Lagen bygger på EU-direktivet 97/9/EG om system för ersättning till investerare.
Rätten till ersättning inträder om ett värdepappersinstitut, ett fondbolag eller ett förvaltningsbolag som tillhör skyddet går i konkurs och investeraren inte kan få ut sina finansiella instrument eller medel från institutet.
Att medlen eller de finansiella instrumenten inte finns tillgängliga hos institutet kan bero på att de t.ex. sammanblandats med institutets egna tillgångar på ett sådant sätt att separationsrätt inte föreligger eller att medlen och de finansiella instrumenten försvunnit ur institutet på grund av brottslig handling.
Gällande rätt SOU 2014:52
312
3.15 Unionens regler om statligt stöd
3.15.1 Regleringen i stora drag
111
Unionens regler om statligt stöd återfinns i artiklarna 107–109 i EUF-fördraget112 och syftar till att förhindra att konkurrensförhållandena inom unionen snedvrids genom att en medlemsstat otillbörligt gynnar ett visst företag eller viss produktion ekonomiskt. Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är statligt stöd som utgångspunkt förbjudet. Av artikel 107.2 och 107.3 framgår emellertid att statligt stöd i vissa fall är, eller kan vara, förenligt med den inre marknaden och i så fall är tillåtet.
Det är upp till medlemsstaterna att avgöra om de vill ge statligt stöd och på vilka villkor. Det är dock kommissionens uppgift att säkerställa att ett sådant stöd inte orsakar konkurrensstörningar. Statsstödsreglerna bygger därför på ett system med förhandsgranskning. Enligt artikel 108.3 ska medlemsstaterna anmäla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder till kommissionen och de får inte genomföra åtgärderna förrän kommissionen genomfört ett föreskrivet granskningsförfarande. Statligt stöd som lämnas utan att det godkänts av kommissionen kallas för olagligt stöd. Om en medlemsstat ger ett olagligt statsstöd kan det prövas av nationella domstolar. Kommissionen är också skyldig att kräva att olagligt stöd återbetalas.113
3.15.2 Statligt stöd
Enligt artikel 107.1 är, om inte annat föreskrivs i fördragen, stöd som ges av en medlemsstat med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
För att det ska vara fråga om statligt stöd krävs alltså att stödet
1. ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel;
2. snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen;
111 Beskrivningen i detta avsnitt bygger på betänkandet Olagligt statsstöd (SOU 2011:66). 112 Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. 113 The effect of temporary State aid rules adopted in the context of the financial and economic crisis, Commission Staff Working Paper, Oktober 2011, s. 23.
SOU 2014:52 Gällande rätt
313
3. gynnar vissa företag eller viss produktion; och
4. påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
För att en åtgärd ska innebära statligt stöd krävs således att den gynnar vissa företag eller viss produktion. I detta krav ligger dels att åtgärden ska innebära en ekonomisk fördel för mottagaren, dels att åtgärden ska ge en selektiv fördel för någon. När det gäller frågan om en åtgärd innebär en ekonomisk fördel har EU-domstolen slagit fast att det, för att det ska kunna bedömas om en statlig åtgärd utgör stöd, måste avgöras om det mottagande företaget genom åtgärden får ekonomiska fördelar som det inte skulle ha erhållit under normala marknadsvillkor.
I den praktiska tillämpningen görs det ingen större skillnad mellan kraven på att det ska påverka konkurrensen (punkt 2 ovan) respektive handeln mellan medlemsstater (punkt 4 ovan). EUdomstolen har exempelvis uttalat att om statligt stöd förstärker ett företags konkurrenskraft i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln inom unionen så ska denna handel anses påverkas av stödet. Det är alltså inte nödvändigt att det stödmottagande företaget bedriver handel med andra medlemsstater. Det kan även noteras att det inte behöver vara frågan om direkta kapitaltillskott för att åtgärden ska vara statligt stöd, utan alla former av ekonomiskt stöd omfattas, t.ex. lån och garantier. Stödet behöver inte heller lämnas direkt av en medlemsstat utan kan även ges genom privata eller offentliga organ som utsetts av staten.
3.15.3 Tillåtet statsstöd
Från huvudregeln att statligt stöd är otillåtet görs i artikel 107.2 och 107.3 i EUF-fördraget vissa undantag för åtgärder som – trots att de i sig utgör statligt stöd – anses vara förenliga med den inre marknaden. Undantagen i artikel 107.2 är absoluta, dvs. stödet är alltid tillåtet om villkoren som anges där är uppfyllda.114 Undantagen i artikel 107.3 är däremot inte absoluta, utan ger kommission ett relativt omfattande utrymme för skönsmässig bedömning. Beträffande undantagen i artikel 107.3 har kommissionen antagit vissa förordningar om undantag från anmälningsplikten samt
114 I artikel 107. 2 undantas bl.a. vissa former av stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter samt stöd som ges för att avhjälpa skador orsakade av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser.
Gällande rätt SOU 2014:52
314
utfärdat en rad meddelanden och riktlinjer om vad den fäster vikt vid i bedömningen av om ett stöd är förenligt med den inre marknaden.
Som en reaktion på 2008 års finanskris tillämpades, och tillämpas fortfarande, undantaget i artikel 107.3 b i EUF-fördraget för banker och andra kreditinstitut. Den bestämmelsen gör det möjligt att godkänna stöd som ges för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi. Kommissionen har också beslutat om flera meddelanden med riktlinjer för stöd till banker på grundval av denna bestämmelse; de s.k. krismeddelandena (se avsnitt 3.15.5).
3.15.4 Den rättsliga betydelsen av kommissionens meddelanden
De meddelanden kommissionen antagit är formellt inte bindande men har ändå stor betydelse. Bakgrunden till detta är att artikel 107.3 EUF-fördraget tillåter kommissionen att skönsmässigt bevilja undantag från förbudet mot statsstöd i artikel 107.1. Genom meddelandena förklarar kommissionen hur den kommer att utnyttja sitt skönsmässiga utrymme i framtida beslut. EU-domstolen har uttalat att sådana meddelanden eller riktlinjer inte får stå i strid med andra sekundärrättsliga akter som grundar sig på en explicit rättslig grund i fördragen. Om riktlinjerna anger kriterier för hur kommissionen ska utöva sitt skönsmässiga utrymme begränsas detta utrymme genom utfärdandet av riktlinjerna. Eftersom domstolarnas roll i dessa fall är att kontrollera att kommissionen följt sina riktlinjer innebär det i praktiken att det formellt sett icke bindande instrumentet i realiteten har en bindande verkan i sådana fall.115
3.15.5 Kommissionens krismeddelanden
Som en reaktion på finanskrisen har kommissionen med stöd av artikel 107.3 b beslutat om sju olika krismeddelanden för kreditinstitut (även kallade "banker" i meddelandena) och vissa dotterbolag till banker.116
115 Hettne, EU-rättslig metod, 2011, webbversion, s. 47 f. 116 Enligt kommissionen kommer 2013 års bankmeddelande att tillämpas på kreditinstitut, inbegripet dotterbolag till sådana institut, som har betydande verksamhet i en medlemsstat.
SOU 2014:52 Gällande rätt
315
1. Meddelande från kommissionen om tillämpning, från och med den 1 augusti 2013, av reglerna om statligt stöd på stödåtgärder till förmån för banker i samband med finanskrisen (2013 års bankmeddelande).117 Genom detta meddelande upphävdes ett tidigare bankmeddelande från 2008 – Meddelandet om tillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut med anledning av den globala finanskrisen.118Meddelandet beskrivs närmare i det följande.
2. Meddelandet om rekapitalisering av finansinstitut under den rådande finanskrisen (rekapitaliseringsmeddelandet).119 Meddelandet tillhandahåller riktlinjer om prissättningen av de statliga kapitalinjektionerna, incitament att återbetala statliga kapitaltillskott och förhindrande av otillbörlig snedvridning av konkurrensen.
3. Meddelandet om värdeminskade tillgångar inom gemenskapens banksektor (meddelandet om värdeminskade tillgångar).120 Enligt meddelandet utgör offentliga räddningsåtgärder statligt stöd om de befriar den mottagande banken från, eller kompenserar den för, skyldigheten att registrera en förlust eller en reserv för en eventuell förlust på grund av dess värdeminskade tillgångar och/eller frigöra lagstadgat kapital för andra ändamål. Meddelandet fokuserar på frågor som medlemsstaterna ska ta ställning till när de överväger, utformar och genomför sådana åtgärder.
4. Meddelandet om återställande av lönsamheten och bedömningen av omstruktureringsåtgärder inom finanssektorn under den rådande krisen enligt reglerna om statligt stöd (omstruktureringsmeddelandet).121 Det behandlar bl.a. innehållet i omstruktureringsplaner.
Kommissionen kommer också vid behov att tillämpa de principer som anges meddelandet och alla krismeddelanden även på försäkringsbolag. 117 EUT C 216, 30.7.2013 s. 1. 118 EUT C 270, 25.10.2008, s. 8. 119 EUT C 10, 15.1.2009, s. 2. 120 EUT C 72, 26.3.2009, s. 1. 121 EUT C 195, 19.8 2009, s. 9.
Gällande rätt SOU 2014:52
316
5. Meddelandet om tillämpning, från och med den 1 januari 2011, av reglerna om statligt stöd på stödåtgärder till förmån för banker med anledning av finanskrisen (2010 års förlängningsmeddelande).122
6. Meddelandet om tillämpning, från och med den 1 januari 2012, av reglerna om statligt stöd på stödåtgärder till förmån för banker i samband med finanskrisen (2011 års förlängningsmeddelande).123
De tre först nämnda meddelandena anger på vilka villkor stöd i form av skuldgarantier, rekapitalisering och åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar är att anse som förenliga med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 b i EUF-fördraget. Stöd kan ges både inom ramen för ett statligt program eller utan sådana program direkt till individuella institut i den utsträckning meddelandena medger det. Det fjärde meddelandet, omstruktureringsmeddelandet, anger hur en omstruktureringsplan måste vara utformad. De två sistnämnda meddelanden förlänger tillämpningen av omstruktureringsmeddelandet (som från början var tidsbegränsat) och ändrar i skärpande riktning, eller kompletterar kriterierna för stöd, i de tre förstnämnda meddelandena.
Av krismeddelandena framgår vilka kriterier som kommissionen tillämpar när det uppkommer behov av krisrelaterat statligt stöd till banker. Det övergripande syftet är att säkerställa finansiell stabilitet och samtidigt minimera snedvridningen av konkurrensen mellan banker och medlemsstater på den inre marknaden och förhindra moral hazard.124 I krisens akuta skede var kriterierna för statligt stöd på grundval av artikel 107.3 b inte lika strikta som de är i dag. Exempelvis gjorde 2008 års bankmeddelande det möjligt för medlemsstaterna att införa särskilda räddningsprogram och att göra engångsinsatser för individuella institut både genom kapitalförstärkande och likviditetsförstärkande åtgärder. Med beaktande av krisens omfattning och det allmänt urholkade förtroendet inom hela finanssektorn i EU, som bland annat ledde till sinande utlåning mellan banker, beslutade kommissionen att godkänna alla nödvändiga åtgärder som medlemsstater vidtog för att bevara stabiliteten i det finansiella systemet.125 Omstruktureringsplaner
122 EUT C 329, 7.12.2010, s. 7. 123 EUT C 356, 6.12.2011, s. 7. 124 Punkterna 2, 7 och 15 i 2013 års bankmeddelande. 125 Punkt 22 i 2013 års bankmeddelande.
SOU 2014:52 Gällande rätt
317
aktualiserades då först i ett senare skede. Kriterierna för statligt stöd har dock successivt skärpts och sedan 2011 ska exempelvis alla banker som behöver kapitaliseras ge in en omstruktureringsplan eftersom alla sådana banker bedöms som nödlidande. Dessförinnan gällde olika regler för banker som var i grunden sunda och de som var nödlidande.
Det bör noteras att undantaget i artikel 107.3 b endast kan tillämpas så länge krissituationen fortsätter, och ger upphov till verkligen exceptionella omständigheter där hela den finansiella stabiliteten är hotad.126
3.15.6 2013 års bankmeddelande
Det huvudsakliga innehållet i 2013 års bankmeddelande
2013 års bankmeddelande innehåller riktlinjer som
1. fastställer principen att ingen rekapitaliseringsåtgärd eller åtgärd
för att skydda tillgångar kan beviljas utan förhandsgodkännande av en omstruktureringsplan, samt föreslår ett förfarande för permanent godkännande av sådana åtgärder,
2. kompletterar omstruktureringsmeddelandet genom att ge närmare
vägledning om bördefördelningen mellan aktieägare och innehavare av efterställda fordringar,
3. anpassar och kompletterar meddelandena om rekapitalisering
respektive värdeminskade tillgångar, varvid meddelandet gör skillnad mellan omstruktureringsstöd och undsättningsstöd,
4. ger vägledning om de kriterierna för förenlighet för likviditets-
stöd, och
5. ger vägledning om förenlighetskraven för avvecklingsstöd.127
126 Punkt 6 i 2013 års bankmeddelande. 127 Punkt 24 i 2013 års bankmeddelande.
Gällande rätt SOU 2014:52
318
3.15.7 Omstruktureringsstöd genom rekapitalisering och övertagande av värdeminskade tillgångar
Omstruktureringsplaner
Som har nämnts i det föregående är utgångspunkten att alla banker som ska bli föremål för rekapitalisering eller övertagande av värdeminskade tillgångar, ska upprätta en omstruktureringsplan som ska godkännas av kommissionen innan stöd får ges. Omstruktureringsplanens innehåll styrs av omstruktureringsmeddelandet och de bestämmelser i bankmeddelandet som kompletterar det. Omstruktureringsmeddelandet behandlas närmare nedan.
Kapitalanskaffningsplaner
Av de befintliga krismeddelandena framgår att för att begränsa snedvridningen av konkurrensen mellan banker och medlemsstater på den inre marknaden och hindra ett överdrivet risktagande bör stödet begränsas till vad som är absolut nödvändigt och stödmottagaren bör lämna ett lämpligt eget bidrag till omstruktureringskostnaderna. Genom 2013 års meddelande skärps och harmoniseras kraven på hur det ska gå till. De nya reglerna bygger på att det ska upprättas en kapitalanskaffningsplan med ett visst innehåll. Kapitalanskaffningsplanen innehåll framgår av 2013 års bankmeddelande.
Kort om processen för godkännande av stöd
Med tanke på att åtgärder för att täcka kapitalunderskott i praktiken är oåterkalleliga och med hänsyn till de statsfinansiella konsekvenserna för de beviljande medlemsstaterna och mot bakgrund av kommissionens beslutspraxis under krisen kan, enligt meddelandet, kommissionen i princip endast tillåta dem om den berörda medlemsstaten kan visa att allt har gjorts för att begränsa ett sådant stöd till ett minimum. Medlemsstaterna ska därför lämna in en kapitalanskaffningsplan före eller som en del av en omstruktureringsplan.
I meddelandet uppmanas medlemsstaterna att inleda kontakter med kommissionen redan före en anmälan om statligt stöd. Under loppet av dessa kontakter före anmälan kommer kommissionen att
SOU 2014:52 Gällande rätt
319
visa hur den ser till att omstruktureringsstödet är förenligt med den inre marknaden och särskilt hur kraven på bördefördelningen ska uppfyllas i enlighet med reglerna för statligt stöd. Grunden för förhandsanmälan kommer att vara kapitalanskaffningsplanen.
När kapitalanskaffningsplanen lämnats in och resultaten av översynen av kvaliteten på bankens tillgångar införlivats i planen och en framåtblickande bedömning av kapitaltäckningsgraden gjorts måste medlemsstaten fastställa det kvarstående kapitalunderskott som måste täckas med statligt stöd. Kommissionen kommer att erbjuda medlemsstaten en möjlighet att diskutera omstruktureringsplanen innan den anmäls. När samförstånd har nåtts om omstruktureringsplanen kan medlemsstaten lämna in en formell anmälan av omstruktureringsplanen. Kommissionen kommer att godkänna en rekapitaliseringsåtgärd eller en åtgärd som gäller värdeminskade tillgångar som omstruktureringsstöd först när samförstånd har nåtts om omstruktureringsplanen.
Vad ska en kapitalanskaffningsplan innehålla?
En kapitalanskaffningsplan ska utarbetas av medlemsstaten och banken och tillstyrkas av den behöriga tillsynsmyndigheten. Den bör omfatta
a) en förteckning över de kapitalanskaffningsåtgärder som banken
kommer att genomföra och (eventuella) åtgärder för bördefördelning för aktieägare och innehavare av efterställda fordringar, och
b) spärrar som hindrar ett utflöde av medel ur banken, vilket skulle
kunna hända om t.ex. banken förvärvar andelar i andra företag eller betalar utdelning eller kuponger.
Kapitalanskaffningsåtgärder
Till de kapitalanskaffningsåtgärder som ska framgå av kapitalanskaffningsplanen hör:
a) nyemissioner,
b) frivillig konvertering av efterställda skuldinstrument till eget
kapital på grundval av ett riskrelaterat incitament,
Gällande rätt SOU 2014:52
320
c) skuldförvaltningsåtgärder (liability management exercises) som
i princip bör vara kapitalgenererande till 100 procent om kapitalunderskottet inte kan bemästras fullständigt och det därför behövs statligt stöd,
d) kapitalgenererande försäljning av tillgångar och portföljer,
e) värdepapperisering av portföljer för att generera kapital från
annan verksamhet än kärnverksamheten,
f) innehållande av vinstmedel, och
g) andra åtgärder som minskar kapitalbehovet.
För att kunna betraktas som en kapitalanskaffningsåtgärd ska åtgärder som huvudregel kunna genomföras inom sex månader.
Om statligt stöd rimligen kunde ha undvikits genom åtgärder från ledningens sida, bör ett företag som är beroende av statligt stöd för omstrukturering eller ordnad avveckling normalt byta ut bankens verkställande direktör samt vid behov även styrelseledamöter. Det bör också finnas ett tak för ersättning till bl.a. företagsledningen och avgångsvederlag bör inte betalas med större belopp än vad som krävs i lag eller avtal.
Bördefördelning
En lämplig bördefördelning omfattar enligt meddelandet vanligtvis, efter det att förlusterna först absorberats av eget kapital, bidrag från innehavare av hybridkapital och innehavare av efterställda lån antingen via en utspädning eller via nedskrivning av instrumenten. Utbetalningar från stödmottagaren till innehavarna av sådana värdepapper ska förhindras så långt det är möjligt enligt lag.
Om kapitaltäckningsrelationen för den bank som lider av det konstaterade kapitalunderskottet fortfarande ligger över den miniminivå som EU-reglerna föreskriver, bör banken enligt meddelandet normalt sett kunna återställa kapitalpositionen på egen hand, särskilt genom kapitalanskaffningsåtgärder som anges ovan. Om det inte finns några andra möjligheter, till exempel andra tillsynsåtgärder för att råda bot på det underskott som bekräftats av den behöriga tillsyns- eller resolutionsmyndigheten, ska det efterställda lånet omvandlas till eget kapital, i princip innan statligt stöd beviljas.
SOU 2014:52 Gällande rätt
321
I fall där banken inte längre uppfyller de lagstadgade minimikapitalkraven ska efterställda skulder omvandlas eller skrivas ned, i princip innan statligt stöd beviljas. Statligt stöd får inte beviljas innan eget kapital, hybridkapital och efterställda skulder i full utsträckning har bidragit till att uppväga eventuella förluster.
Det kan göras undantag från kravet på bördefördelning, om genomförandet av dessa åtgärder skulle äventyra den finansiella stabiliteten eller leda till orimliga resultat. Detta undantag kan enligt meddelandet omfatta fall där det stödbelopp som ska tas emot är litet i förhållande till bankens riskvägda tillgångar och kapitalunderskottet har minskat avsevärt i synnerhet genom kapitalanskaffningsåtgärder. Oproportionerliga resultat eller ett hot mot den finansiella stabiliteten skulle också kunna hanteras genom en omprövning av i vilken ordning åtgärder för att avhjälpa kapitalunderskottet vidtas.
I samband med genomförandet av bördefördelningen bör principen ”inte sämre villkor för borgenär” följas. Efterställda fordringshavare bör således inte få mindre i ekonomiska termer än vad deras instrument skulle ha varit värt om inget statligt stöd beviljats.
Förhindra utflöde av medel före ett beslut om omstrukturering
Som har nämnts ovan ska kapitalanskaffningsplanen omfatta spärrar som hindrar ett utflöde av medel ur banken från den tidpunkt då kapitalbehovet är känt eller borde vara känt för banken. Av meddelandet framgår vilka typer av utflöden som bör begränsas. Dit hör bl.a. vinstutdelning, förvärv av egna aktier och vissa andelsförvärv.
Undsättningsstöd
Kommissionen kan efter anmälan från en medlemsstat undantagsvis godkänna att en medlemsstat tillfälligt beviljar undsättningsstöd innan en omstruktureringsplan godkänns, om stödet är nödvändigt för att bevara den finansiella stabiliteten. Om en medlemsstat vill utnyttja denna möjlighet, kommer kommissionen att begära att den behöriga tillsynsmyndigheten
Gällande rätt SOU 2014:52
322
- bekräftar att det föreligger ett aktuellt (inte framtida) kapitalunderskott, som skulle tvinga tillsynsmyndigheten att återkalla institutets tillstånd omedelbart om inga sådana åtgärder vidtas, och - visar att det exceptionella hotet mot den finansiella stabiliteten inte kan avvärjas med hjälp av privat kapital på tillräckligt kort tid eller med andra mindre snedvridande tillfälliga åtgärder, t.ex. en statlig garanti.
För att kommissionen tillfälligt ska godkänna en sådan åtgärd måste den vara förenlig med reglerna för ersättning och bördefördelning i rekapitaliseringsmeddelandet, 2011 års förlängningsmeddelande och, i förekommande fall, meddelandet om värdeminskade tillgångar. Dessutom får undsättningsstöd i form av åtgärder för rekapitalisering och övertagande av värdeminskade tillgångar inte hindra efterlevnaden av de krav på bördefördelning som ställs i 2013 års bankmeddelande.
När undsättningsstödet har godkänts ska medlemsstaten lämna in en omstruktureringsplan inom två månader efter kommissionens beslut att tillfälligt godkänna stödet. Omstruktureringsplanen kommer att bedömas på grundval av omstruktureringsmeddelandet, med beaktande av de principer om bördefördelning som beskrivs i 2013 års bankmeddelande.
Program för rekapitalisering och omstrukturering av små institut
Eftersom stöd till små banker enligt meddelandet tenderar att påverka konkurrensen mindre än stöd till större banker och av proportionalitetsskäl, är kommissionen beredd att tillåta ett enklare förfarande för små banker i form av särskilda program.
Garantier och likviditetsstöd som tillhandhålls av någon annan än en centralbank
Enligt meddelandet får medlemsstaterna efter en anmälan till kommissionen utfärda garantier och ge likviditetsstöd som tillfälligt kan godkännas som undsättningsstöd även om det inte finns någon omstruktureringsplan.
SOU 2014:52 Gällande rätt
323
Garantier och likviditetsstöd kan anmälas individuellt till kommissionen. Dessutom kan kommissionen för högst sex månader godkänna stödprogram som omfattar likviditetsåtgärder.
Stödprogrammen måste begränsas till banker som inte lider av ett kapitalunderskott. Om en bank med ett kapitalunderskott är i akut behov av likviditet, krävs det en individuell anmälan till kommissionen. Då kommer kommissionen att tillämpa det förfarande som gäller för rekapitalisering till banker med kapitalunderskott i tillämpliga delar, inklusive kravet på en omstrukturerings- eller avvecklingsplan, om inte stödet återbetalats inom två månader.
Av bankmeddelandet framgår vidare vilka krav individuella garantier och likviditetsstöd liksom stödprogram ska uppfylla för att godkännas av kommissionen.
Centralbankernas tillhandahållande av likviditet
Enligt meddelandet omfattas centralbankers penningpolitiska verksamhet, såsom operationer på den öppna marknaden och stående faciliteter, inte av reglerna om statligt stöd. Riktat stöd till ett visst kreditinstitut kan utgöra statligt stöd om inte samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) Finansinstitutet i fråga är tillfälligt illikvitt men solvent
(”illiquid but solvent”) vid den tidpunkt då likviditetsfaciliteten ställs till förfogande och denna facilitet inte är en undantagsåtgärd och en del av ett större stödpaket.
b) Faciliteten är fullständigt garanterad av säkerheter med värde-
ringsavdrag (”haircuts”) i förhållande till facilitetens kvalitet och marknadsvärde.
c) Centralbanken tar ut en straffränta av stödmottagaren.
d) Åtgärden vidtas på centralbankens eget initiativ, och backas
framför allt inte upp av någon motgaranti från staten.
Ianspråktagande av insättargarantisystem och avvecklingsfonder
Interventioner från insättargarantisystem för att ersätta insättarna i enlighet med medlemsstaternas skyldigheter till följd av direktiv 94/19/EG om system för garanti av insättningar utgör inte statligt stöd. Om detta slags ordningar eller liknande system används i
Gällande rätt SOU 2014:52
324
samband med omstrukturering av ett kreditinstitut kan de dock utgöra statligt stöd. Även om ordningen i fråga omfattar medel från den privata sektorn kan den anses utgöra statligt stöd i den mån som den står under statlig kontroll och om staten fattar beslut om dess tillämpning. Kommissionens bedömning av huruvida detta slags interventioner är förenliga med den inre marknaden kommer att ske enligt 2013 års bankmeddelande.
Bedömningen av huruvida statligt stöd från resolutionsfonder är förenligt med den inre marknaden kommer att ske enligt 2013 års bankmeddelande.
Särskilda överväganden rörande avvecklingsstöd
Enligt meddelandet bör medlemsstaterna uppmuntra att aktörer som inte är ekonomiskt bärkraftiga avvecklas, samtidigt som de ser till att avveckling kan ske under ordnade former så att den finansiella stabiliteten inte äventyras. En ordnad avveckling av ett kreditinstitut i svårigheter bör alltid övervägas när det inte är troligt att institutet i fråga kan återställa sin långsiktiga lönsamhet.
Statliga åtgärder för att stödja en avveckling av ett nödlidande kreditinstitut anses vara förenliga med den inre marknaden, under förutsättning att kapital och efterställda skulder i en bank som inte uppfyller de lagstadgade minimikapitalkraven har skrivits ned eller konverterats.
En avveckling under ordande former ska leda till att det nödlidande kreditinstitutets verksamhet upphör inom en föreskriven tid. Detta medför att det inte är möjligt att ingå några nya affärsförbindelser med tredje part. Det hindrar dock inte att pågående affärstransaktioner fullföljs i den mån detta leder till minskade avvecklingskostnaderna. Dessutom måste man vid en avveckling så långt som möjligt använda sig av ett konkurrensutsatt förfarande när man säljer av delar av verksamheten eller tillgångar. En avveckling under ordnade former innebär att intäkterna av all eventuell försäljning av tillgångar används för att täcka avvecklingskostnaderna.
Medlemsstaterna kan använda sig av ett antal olika instrument för att organisera avvecklingen av nödlidande kreditinstitut. Statliga stödåtgärder som genomförs till stöd för en sådan avveckling måste vara förenliga med de principer som anges nedan.
SOU 2014:52 Gällande rätt
325
En avvecklingsplan
Medlemsstaterna måste tillhandahålla en plan som anger hur avvecklingen av ett kreditinstitut under ordnade former ska gå till. Kommissionen kommer att bedöma om de åtgärder som vidtas för att rekonstruera ett kreditinstitut är förenliga med den inre marknaden, så som anges i omstruktureringsmeddelandet, med nödvändiga ändringar. De särskilda villkor som gäller för en avveckling under ordnade former beskrivs i det följande.
Begränsning av avvecklingskostnaderna
Medlemsstaterna bör visa att stödet ger kreditinstitutet möjlighet till en verklig ordnad avveckling, samtidigt som stödet begränsas till det nödvändiga för att hålla institutet flytande under avvecklingsfasen med beaktande av det uppsatta målet och i överensstämmelse med bördefördelningskraven i 2013 års bankmeddelande.
Begränsning av snedvridningen av konkurrensen
För att undvika otillbörlig snedvridning av konkurrensen bör avvecklingsfasen begränsas till den period som är absolut nödvändig för att avvecklingen ska kunna genomföras under ordnade former.
Så länge det stödmottagande kreditinstituten fortsätter sin verksamhet får det inte aktivt konkurrera på marknaden eller inleda ny verksamhet. Dess verksamhet ska i princip begränsas till en fortsättning och ett fullbordande av de pågående verksamheterna för befintliga kunder. Nya verksamheter med befintliga kunder ska begränsas till förändringar av avtalsvillkoren i befintliga kontrakt och omstrukturering av befintliga lån, så länge sådana ändringar förbättrar den berörda tillgångens nettonuvärde.
Ett kreditinstitut under avveckling måste utforma sin prissättningspolitik så att denna ger kunderna incitament att söka efter attraktivare alternativ.
Om det krävs ett tillstånd, t.ex. för en avvecklingsenhet (”rump bank”) eller ett tillfälligt institut som skapats enkom för en ordnad avveckling av ett kreditinstitut (s.k. broinstitut) ska dessa begränsas till de verksamheter som är absolut nödvändiga för avvecklingen. Den
Gällande rätt SOU 2014:52
326
behöriga tillsynsmyndigheten bör så snart som möjligt dra in tillståndet.
Bördefördelning
Vid en ordnad avveckling måste medlemsstaten se till att minimera moral hazard, bland annat genom att se till att inget ytterligare stöd ges som är till gagn för aktieägarna eller innehavarna av efterställda fordringar. Av denna anledning får inte de krav som aktieägarna och innehavarna av efterställda fordringar har överföras till någon pågående ekonomisk verksamhet.
Det som ovan sägs om omstruktureringsstöd och undsättningsstöd gäller i tillämpliga delar.
Försäljning av ett kreditinstitut under avveckling under ordnade former
Försäljning av ett kreditinstitut när en avveckling under ordnade former pågår kan innebära statligt stöd till köparen, såvida inte försäljningen sker genom ett öppet, ovillkorat och konkurrensutsatt anbudsförfarande och tillgångarna säljs till högstbjudande. Sådana konkurrensutsatta anbudsförfaranden ska, i förekommande fall, möjliggöra försäljning av delar av institutet till olika bjudande.
Vid bedömningen om det föreligger stöd till köparen av ett kreditinstitut, eller delar därav, ska kommissionen undersöka om - försäljningen sker på ett öppet, ovillkorat och icke-diskriminerande sätt, - försäljningen sker på marknadsvillkor, och - kreditinstitutet eller staten, beroende på vilken struktur som valts, söker att maximera försäljningspriset för de tillgångar och skulder som berörs.
Om stöd utgår till den ekonomiska verksamhet som säljs (till skillnad från köparen av verksamheten) kommer stödets förenlighet att granskas separat i ljuset av 2013 års bankmeddelande. Om avvecklingsförfarandet omfattar försäljning av en ekonomisk enhet som har en betydande marknadsandel, kommer kommissionen att bedöma huruvida det behövs åtgärder för att begränsa snedvrid-
SOU 2014:52 Gällande rätt
327
ningen av konkurrensen till följd av stödet till den ekonomiska enheten, och kontrollera att den enhet som uppstår till följd av försäljningen är bärkraftig. Vid denna bedömning kommer kommissionen att beakta köparens storlek och styrka i förhållande till den köpta verksamhetens storlek och styrka.
Villkor för godkännande av program för avveckling under ordnade former
Kommissionen anser att program för avvecklingsstöd för kreditinstitut av begränsad storlek kan godtas under vissa förutsättningar, bl.a. att de är utformade så att de överensstämmer med kraven på att aktieägare och innehavare av efterställda fordringar ska vara med och dela bördan och förebygger moral hazard och andra konkurrenshot.
3.15.8 Kommissionens bedömning av statsstödsärenden
I hanteringen av statsstödsärendena under den finansiella krisen bedömde kommissionen för varje åtgärd om den var lämplig, nödvändig och proportionerlig.128
Lämpligheten
Statsstöd skulle vara lämpligt för att uppnå målen i fördraget, dvs. att avhjälpa en allvarlig störning i medlemsstatens ekonomi. Kommissionen identifierade i sina meddelanden vilken typ av stöd som effektivt kunde bidra till det målet och säkerställa att stödet var riktat till att återställa den finansiella stabiliteten eller säkerställa utlåningen till realekonomin.
Nödvändigheten
Statsstödet skulle vara begränsat till vad som var nödvändigt för att uppnå målen. Kommissionen granskade nödvändigheten genom att
128 Beskrivningen är hämtad ur The effect of temporary State aid rules adopted in the context of the financial and economic crisis, Commission Staff Working Paper, Oktober 2011, s. 46 ff. Den beskrivning som lämnas här är generell. I dokumentet går kommissionen också igenom varje typ av stödåtgärd för sig.
Gällande rätt SOU 2014:52
328
övervaka att det var begränsat både i tiden129 och i tillämpningsområdet (”scope”). Kommissionen säkerställde alltså att alla åtgärder var tillfälliga och hade en fördefinierad och rimlig omfattning.
Proportionaliteten
Den positiva effekten av statsstöden balanserades mot störningar i konkurrensen för att säkerställa att de sistnämnda var begränsade till ett minimum. Kommissionen fokuserade på tre punkter, nämligen att säkerställa att:
1. den ersättning som betalades för stödet var tillräcklig och om
möjligt gav incitament till utträde från stödet,
2. tillräckliga åtgärder hade vidtagits för att begränsa konkurrens-
störningar, och
3. båda villkoren (ersättning och åtgärder) var strängare för nöd-
lidande banker än för i grunden sunda banker.
129 Det betydde exempelvis att de program som medlemsstaterna tillhandahöll var tidsbegränsade och förlängdes successivt. Stödet som gavs kunde dock ha längre löptid än programmet.
329
4 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
4.1 Inledning
I de inledande kapitlen framgår att med resolution menas ett särskilt förfarande för att rekonstruera eller avveckla fallerande finansiella företag som kan användas som ett alternativ till avveckling genom konkurs eller likvidation när en sådan skulle medföra stora samhällsekonomiska kostnader.
I detta kapitel beskriver kommittén först EU:s direktiv inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (resolutionsdirektivet) i korthet. Därefter redogör vi för vad vi behöver förhålla oss till när ett direktiv som detta och annan relaterad normgivning på EU-nivå ska införlivas, vilket är en central utgångspunkt för de författningsförslag som vi lägger. Därefter beskriver vi övergripande vårt förslag till genomförande, som i huvudsak innebär att två nya lagar föreslås ersätta den funktion som lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) har i dag, samt kortfattat om hur resolution kan tänkas fungera i praktiken.
4.2 En översikt av resolutionsdirektivet
Resolutionsdirektivet utgör ett ramverk för resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (institut) samt andra företag som ingår i samma koncern som ett institut. Resolution syftar som nämnts till att rekonstruera eller avveckla ovan nämnda företag på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Ett lika viktigt syfte med ramverket är dock att undvika att enskilda företag hamnar i problem som kan riskera att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet och därmed fram-
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
330
tvinga resolution. Om detta ändå sker ska medlemstaterna genom resolutionsregelverket kunna hantera det krisdrabbade företaget så att verksamhet som är kritisk för någon av det finansiella systemets grundläggande funktioner upprätthålls och på ett sätt som inte leder till betydande spridningseffekter. Kostnaderna för detta ska i första hand bäras av företaget under resolution och dess ägare, i andra hand av företagets borgenärer i prioritetsordning och först i sista hand ska offentliga medel användas. De insatser som görs med offentliga medel ska vidare som huvudregel över tid finansieras av den privata sektorn genom att särskilda avgifter tas ut av de företag som kan bli föremål för resolution.
För att uppnå dessa syften innehåller resolutionsdirektivet inte bara bestämmelser om det särskilda förfarande för rekonstruktion eller avveckling som resolution utgör utan även om hur man ska förbereda och underlätta för resolution samt bestämmelser som syftar till en harmonisering av krisavvärjande tillsynsåtgärder som ska sättas in när ett företags finansiella ställning försämras på ett sätt som gör att ett fallissemang och därmed resolution kan bli aktuellt i närtid, vilket direktivet kallar tidiga ingripanden. Skälet till benämningen torde vara att de är tidiga ur aspekten att ingripa mot ett företag som har finansiella problem av en art som kan leda till resolution. Tillsynsmyndigheten kan dock ha ingripit före det på basis av andra tillsynsregler.
Närmare om direktivets innehåll
Direktivet är organiserat i tio avdelningar. I det följande beskriver vi översiktligt resolutionsdirektivets olika delar.
Den första avdelningen (artiklarna 1–3) berör tillämpningsområde, definitioner och utseende av myndighet med ansvar för resolution (resolutionsmyndighet).
Den andra avdelningen (artiklarna 4–26) rör det förberedande arbetet. Här finns nya krav på upprättandet av så kallade återhämtningsplaner och resolutionsplaner, samt möjligheten för resolutionsmyndigheten, om den bedömer att ett företag inte kan rekonstrueras eller avvecklas på ett ordnat sätt genom resolution, kräva att hinder för en effektiv resolution avlägsnas. I denna avdelning finns även bestämmelser rörande möjligheten att teckna avtal om finansiellt bistånd inom en finansiell koncern.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
331
Den tredje avdelningen (artiklarna 27–30) rör tidiga ingripanden, inklusive tillsättandet av en tillfällig förvaltare. Tidiga ingripanden handlar om att ge tillsynsmyndigheterna möjligheter att genom åtgärder som företaget själv kan vidta förhindra att en försämring av ett företags finansiella ställning fortgår ända till dess att resolution är enda alternativet.
Den fjärde avdelningen (artiklarna 31–86) innehåller själva resolutionsordningen. Den inleds med resolutionsändamålen, som handlar om att upprätthålla kritiska funktioner, undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten, skydda offentliga medel samt att skydda insättare, investerare, kundmedel och kundtillgångar. Dessa ändamål ska dock inte bara styra ett enskilt resolutionsförfarande, utan även det förberedande arbetet och ramverket och dess bestämmelser i sin helhet. Därefter anges förutsättningarna för att försätta ett företag i resolution. I princip ska resolution endast inledas om konkurs eller likvidation är alternativet och om resolution är nödvändigt för att uppnå resolutionsändamålen.
Direktivet anger även ett antal generella principer för hur resolution ska utformas och genomföras. Flertalet av dessa återkommer i specifika bestämmelser i anslutning till resolutionsåtgärder, men i avsaknaden av sådana bestämmelser ska alltså dessa principer styra utformningen av resolution. Principerna handlar om att behålla prioritetsordningen genom att ägarna bär förluster före borgenärer och att borgenärer med samma prioritet behandlas likvärdigt, att ingen ägare eller borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall till följd av resolution än vad som blivit utfallet vid en konkurs, att företagsledningen byts ut, att resolutionskostnaderna och värdeförstörelsen minimeras samt att EU:s statsstödsregler efterlevs.
Mer konkret handlar resolution om att rekonstruera eller avveckla verksamhet. För detta ändamål behöver den ansvariga myndigheten (resolutionsmyndigheten) kunna vidta lämpliga åtgärder. I direktivet anges fyra resolutionsverktyg som alla medlemsländer ska införa. Dessa är: -
Försäljningsverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna sälja inkråm och aktier i ett företag under resolution till en privat förvärvare. - Broinstitutsverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna överföra inkråm eller aktier från företaget under
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
332
resolution till ett tillfälligt upprättat institut som kontrolleras av myndigheten. -
Avskiljandeverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna överföra inkråm som inte lämpar sig för omedelbar avyttring till ett särskilt upprättad tillgångsförvaltningsbolag som i stället avvecklar verksamheten över tid. Detta verktyg får endast tillämpas i kombination med något annat resolutionsverktyg. - Skuldnedskrivningsverktyget som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna dels skriva ned skulderna i ett företag under resolution, dels konvertera skulder till aktier. Skulder kan konverteras till aktier såväl i företaget under resolution som i dess moderföretag. Konvertering kan också ske till aktier i ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
En verktygslik befogenhet är rätten att skriva ned och konvertera sådana skuldinstrument som får räknas in i kapitalbasen, det vill säga primär- och supplementärkapitalinstrument. Denna möjlighet ska dels kunna utnyttjas i resolution, dels utanför resolution som en sista åtgärd för att undvika resolution.
Innan resolutionsmyndigheten använder något verktyg som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster ska myndigheten vidta åtgärder som innebär att ägarna bär förluster först, och fullt ut, innan någon borgenär gör detsamma.
För att säkerställa att företag har tillräcklig kapacitet på sina balansräkningar i form av såväl kapital som nedskrivningsbara skulder ska det införas ett särskilt krav på detta.
För att kunna tillämpa resolutionsverktygen anger direktivet ett antal särskilda befogenheter som ska finnas, exempelvis befogenhet att överföra inkråm och aktier, befogenhet att skriva ned kapitalbeloppet på skulder m.m. För att verktygen ska fungera effektivt krävs dessutom ett antal kompletterande befogenheter. Av dessa kan särskilt möjlighet att ta kontroll över företaget nämnas. I övrigt handlar det i stor utsträckning om att skaffa rådrum som att kunna stoppa vissa betalningar och om att se till att verksamhet som överförs inte drabbas av avbrott.
Även om man kan använda skuldnedskrivningsverktyget för att kapitalisera företag under resolution så kan det vara nödvändigt att tillföra externa medel i form av statligt stöd för att resolutionen ska lyckas. Ett skäl till detta är att skulder, trots krav på en viss nivå av
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
333
nedskrivningsbara skulder, kan behöva undantas från nedskrivning och konvertering av systemstabilitetsskäl.
Vidare kan det trots befogenheter att förhindra finansieringsflykt bli så att ett företag som försätts i resolution har eller får finansieringsproblem. Även för att avhjälpa dessa kan det krävas åtgärder och medel för att finansiera dessa. Direktivet anger av detta skäl att ett finansieringsarrangemang ska bildas och finansieras av företagen genom avgifter. Finansieringsarrangemanget ska sedan kunna användas för att bland annat utfärda garantier för att underlätta för företaget under resolution att erhålla finansiering och för att skjuta till kapital vid en skuldnedskrivning. Bestämmelserna om finansieringsarrangemanget finns i avdelning VII (artiklarna 99– 109), men hur medel från detta kan användas och när de inte kan användas framgår främst av bestämmelserna om specifika resolutionsverktyg i avdelning IV.
Det finns strikta krav på bördefördelning, det vill säga att ägare och borgenärer först ska ha burit förluster i viss utsträckning, innan medel från finansieringsarrangemanget kan användas till kapitalisering eller mer generellt bidra till resolutionen av ett företag. I en systemkris är det även tillåtet att skjuta till kapital från andra källor än finansieringsarrangemanget genom att tillämpa de så kallade statliga stabiliseringsverktygen som gör det möjligt med statliga kapitaltillskott eller att staten tillfälligt övertar ägandet till ett företag som fallerar.
Direktivet innehåller även bestämmelser om hur företaget under resolution ska värderas. En eller flera sådana värderingar ska ligga till grund för beslut om att försätta företaget i resolution och beslut om vilka åtgärder som ska vidtas och hur dessa ska utformas.
Resolution medför ingripanden i enskildas rättigheter. Av detta skäl finns det ett antal bestämmelser som begränsar och ställer krav på resolutionsförfarandet i syfte att upprätthålla ett grundläggande egendomsskydd för olika intressenter. Ett viktigt inslag i dessa är att det alltid ska göras en bedömning av om någon borgenär har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid en konkurs, vilket ju också är en grundläggande princip för resolution. I så fall är borgenären berättigad till ersättning för mellanskillnaden. Sådan ersättning ska betalas via finansieringsarrangemanget. Direktivet innehåller även regler om när och vem resolutionsmyndigheten ska underrätta om olika åtgärder, rätten att överklaga beslut om resolutionsåtgärder samt hur resolution relaterar till konkurs och andra legala förfaranden.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
334
Två viktiga dimensioner i resolutionsreglerna är att de ska fungera för att hantera hela koncerner och inte minst att de ska fungera i en gränsöverskridande kontext, framför allt inom, men även utanför unionen. Avdelning V (artiklarna 87–92) handlar just om processer m.m. rörande resolution av gränsöverskridande koncerner och avdelning VI (artiklarna 93–98) behandlar situationen då resolution inbegriper ett land utanför EES eller om ett sådant land inleder ett liknande förfarande.
Avslutningsvis innehåller avdelningarna VIII–XI bestämmelser om sanktioner (artiklarna 110–114), verkställande befogenheter (artikel 115), ändringar av andra EU-direktiv och förordningar (artiklarna 116–126) samt slutbestämmelser (artiklarna 127–131).
4.3 Generellt om införlivande av direktiv och andra EU-normer
4.3.1 Kompletterande rättsakter
Resolutionsdirektivet som kortfattat beskrivits ovan ska kompletteras med delegerade akter och tekniska standarder beslutade av kommissionen. Dessutom ska Europeiska bankmyndigheten (Eba) anta riktlinjer på en rad områden enligt direktivet. För att ge en bakgrund till vad detta får för inverkan på kommitténs arbete med att genomföra resolutionsdirektivet ges i det följande en kort beskrivning av var dessa olika rättsakter - direktiv, tekniska standarder och delegerade akter - hör hemma i unionens lagstiftningsprocess och hur de slår igenom i de nationella rättsordningarna.
Direktiv
Resolutionsdirektivet är antaget under det ordinarie lagstiftningsförfarandet vilket innebär att Europaparlamentet och ministerrådet gemensamt beslutar om direktivet efter förslag av kommissionen. Direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Tanken med direktivformen är att de skyldigheter som följer av direktivet ska kunna genomföras i nationell rätt på det sätt som bäst passar respektive medlemsstat. Ett direktiv kan ge
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
335
medlemsstaterna möjlighet att införa mer långtgående bestämmelser än de som finns i direktivet (minimidirektiv) men behöver inte göra det (fullharmoniseringsdirektiv). Det finns också direktiv som innehåller bestämmelser som är både av minimi- och fullharmoniseringskaraktär.
Delegerade akter och tekniska standarder
På vissa områden har Europaparlamentet och ministerrådet delegerat till kommissionen att komplettera resolutionsdirektivet. Kommissionen har då tilldelats befogenheten att anta delegerade akter. Villkoren för denna delegering till kommissionen framgår av EUF-fördraget. I stort innebär detta att kommissionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten.
Artikel 115 i resolutionsdirektivet anger på vilka områden kommissionen kan anta delegerade akter och hur delegationen får utövas.
På finansmarknadsområdet kan de tre europeiska tillsynsmyndigheterna – Eba, Esma och Eiopa – utarbeta förslag till kompletterande bestämmelser eller genomförandebestämmelser, s.k. tekniska standarder. Dessa tekniska standarder kan kommissionen, efter delegation, anta i form av delegerade akter eller genomförandeakter. Enligt resolutionsdirektivet har Eba och i vissa fall Esma fått i uppdrag att utarbeta förslag till tekniska standarder på ett flertal områden, vilket framgår av respektive artikel.
De tekniska standarderna beslutas enligt de förfaranden som beskrivs i Eba-förordningen. Av Eba-förordningen framgår även att dessa standarder – båda typerna – ska ges i form av EU-förordning eller EU-beslut. Detta innebär att regleringen i form av tekniska standarder kommer att vara direkt tillämplig i Sverige.
Ebas riktlinjer och rekommendationer
Enligt Eba-förordningen ska Eba i syfte att upprätta en konsekvent, ändamålsenlig och effektiv tillsynspraxis inom europeiska systemet för finansiell tillsyn (ESFS) och säkerställa en
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
336
gemensam, enhetlig och konsekvent tillämpning av unionsrätten, utfärda riktlinjer och rekommendationer
Riktlinjer och rekommendationer ska vara riktade till behöriga myndigheter (t.ex. Finansinspektionen) eller till finansiella företag. Riktlinjer och rekommendationer är inte rättsligt bindande i traditionell mening, men nationella tillsynsmyndigheter och kreditinstitut och värdepappersföretag som träffas av dessa riktlinjer och rekommendationer ”ska med alla tillgängliga medel söka följa dessa riktlinjer och rekommendationer” (på engelska ”every effort to comply”). Myndigheter, och i vissa fall företag, kommer att vara skyldiga att bekräfta efterlevnaden eller förklara varför riktlinjer och rekommendationer inte efterlevs. Denna typ av bestämmelser kallas ibland för ”följ eller förklara-regler” (engelska ”comply or explain”).
Av resolutionsdirektivet framgår att Eba dessutom ska utfärda riktlinjer i särskilda avseenden. Dessa riktlinjer är, liksom de övriga riktlinjer som Eba meddelar, i det närmaste bindande.
Finansinspektionen anser i en promemoria från den 8 februari 2013 att riktlinjer från de europeiska tillsynsmyndigheterna riktade till behöriga myndigheter eller finansmarknadsaktörer är att jämställa med svenska allmänna råd. Förordningarna för de europeiska tillsynsmyndigheterna (däribland Eba) innebär att behöriga myndigheter eller finansmarknadsaktörer direkt på grund av förordningarna med alla tillgängliga medel ska söka följa dessa riktlinjer. Eftersom förordningarna har direkt verkan kommer Finansinspektionen inte att utfärda några egna allmänna råd men när Finansinspektionen bedömer att det behövs kan riktlinjer komma att omarbetas till bindande regler i form av föreskrifter.
4.3.2 Harmoniseringsnivån
Resolutionsdirektivets bestämmelser är av karaktären gemensamma harmoniserade minimiregler för återhämtning och resolution. Detta innebär att medlemsstaterna får anta eller behålla regler som är striktare eller kompletterar de som fastställs i resolutionsdirektivet och i de delegerade akter och genomförandeakter som antas på grundval av detta direktiv, under förutsättning att de äger allmän giltighet och inte står i strid med resolutionsdirektivet och de delegerade akter och genomförandeakter som antagits på grundval av direktivet (artikel 1.2 i resolutionsdirektivet).
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
337
4.3.3 Sammanfattande kommentarer
Att resolutionsdirektivet är ett minimidirektiv ger alltså medlemsstaterna rätt att införa strängare regler än vad som följer av direktivet. Dessa regler får dock inte stå i strid med de delegerade akter eller genomförandebestämmelser som kommer att antas på grundval av direktivet. Detta är logiskt eftersom dessa rättsakter kommer att bli direkt gällande i medlemsstaterna.
Direktivet innehåller också bestämmelser som inte är så detaljerade eller som är oprecisa, närmast av ramkaraktär (exempelvis artikel 36 om värdering). Bestämmelser av sådan karaktär kan behöva fyllas ut för att kunna få sin fulla praktiska betydelse. På de områden där Eba ska utarbeta förslag till tekniska standarder av något slag är det, av samma skäl som ovan, enligt kommitténs mening inte lämpligt att föreslå nationella bestämmelser.
Det bör också noteras att det finns många bestämmelser som beskriver hur samarbetet mellan medlemsstaterna ska gå till och hur tvister mellan staterna ska lösas. Dessa kan inte ändras ensidigt av Sverige. Därtill torde det gränsöverskridande samarbetet underlättas om medlemsstaterna inte inför avvikande bestämmelser som de andra medlemsstaterna kan ha svårt att förhålla sig till.
Med beaktande av hur resolutionsdirektivet är utformat har kommitténs utgångspunkt varit att lämna ett förslag som nära ansluter till direktivet, lämnar öppet för kompletterande bestämmelser och som underlättar resolution av gränsöverskridande företag.
4.4 Om förslaget till införlivande
4.4.1 Kommitténs utgångspunkter
Kommittén har till uppgift att föreslå hur EU:s resolutionsdirektiv ska införlivas i svensk rätt. I detta arbete har kommittén haft att hantera ett komplext och omfattande regelverk. Direktivets utformning bidrar till komplexiteten, men den beror i hög grad på sakinnehållet. Att utforma ett regelverk som förmår att hantera banker i kris är en svår uppgift. Att göra det så att reglerna fungerar på ett likformigt sätt i banker med gränsöverskridande verksamhet är än svårare.
Både behovet av särskilda krishanteringsregler och att de är svåra att utforma på ett ändamålsenligt sätt har sin grund i att
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
338
banker har egenskaper som skiljer dem från andra företag. Dessa skillnader blir som mest framträdande just i krislägen, bland annat därför att banker har inbyggda stabilitetsproblem som gör att oro för ekonomiska problem i en bank kan bli självuppfyllande; se även kapitel 2.
Att hantera sådana förlopp är normalt inte det stora problemet, i vart fall så länge staten kan agera kraftfullt för att återställa förtroendet. Ett effektivt regelverk ska dock inte bara kunna hantera banker i kris. Det bör dessutom göra det på ett sådant sätt att kriser förebyggs. Det senare målet främjas om bankers ägare och finansiärer – på i princip samma sätt som i andra typer av företag – är införstådda med att de får bära det ekonomiska ansvaret om en bank får soliditetsproblem. I ett sådant fall handlar det om att ha tillgång till ett förfarande som i sina konsekvenser för ägare och långivare liknar en konkurs, men samtidigt inte ger upphov till stabilitetsproblem, t.ex. genom att skapa oro för soliditeten i banker som inte har gjort kreditförluster.
Om regelverket inte ger goda förutsättningar för att hantera denna balansgång, kan staten – som ytterst ansvarig för den samhällsekonomiska och finansiella stabiliteten – bli tvungen att ingripa på ett sådant sätt att kostnaderna för bankens förluster får bäras av skattebetalarna och inte dem som ansvarat för att styra eller finansiera banken. Detta är ineffektivt i meningen att det riskerar att ge oönskade subventioner till privata aktörer och skapa snedvridna incitament. Utan ett trovärdigt krishanteringssystem ökar sannolikheten att kriser ska uppstå genom att ägarnas och finansiärernas motiv att undvika överdrivet risktagande försvagas.
Det kan således inte råda någon tvekan om att ett effektivt finansiellt regelverk ska innefatta väl fungerande metoder för att hantera banker i kris. Kommittén har således inga problem att ställa sig bakom de syften som väglett arbetet med att ta fram resolutionsdirektivet. Dessa formuleras dessutom i huvudsak tydligt och väl i de skäl som redovisas i inledningen av direktivet.
Samtidigt framgår redan av den kortfattade beskrivningen ovan och kommer bli än mer tydligt i följande kapitel att utformningen av ett sådant regelverk innefattar svåra avvägningar. Ett tydligt exempel är hur man ska kunna kombinera omsorgen om stabiliteten i det finansiella systemet med strävan att finansiärer ska ta ansvar för förluster. Det senare kan skapa oro bland finansiärerna och utlösa kriser även i företag där det inte har uppstått några förluster.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
339
Kännetecknande för kriser är dessutom att de kan följa oförutsedda eller till och med oförutsebara förlopp. En åtgärd som bygger på en sund princip kan därför i praktiken visa sig vara orimlig att genomföra, eftersom den kan få konsekvenser som inte går att överblicka och i sista hand hotar att omkullkasta själva syftet med krishanteringen, dvs. att förhindra spridningseffekter. Här uppstår en direkt motsättning mellan behovet av flexibilitet att hantera oväntade inslag i en kris och strävan att genom harmoniserad lagstiftning binda EU:s medlemsstater till fixerade och lagfästa principer. Direktivets förhållningssätt kan i detta avseende kontrasteras mot den svenska stödlagen vars vägledande princip är största möjliga flexibilitet, just i syfte att ge utrymme att hantera även extrema – och oförutsedda – krisförlopp.
Resolution och hantering av systemkriser
Kommittén ser särskilda problem med att direktivet uttalat kräver att dess principer ska gälla mer eller mindre oberoende av krisens omfattning. Det framgår således på flera ställen att resolutionsregelverket ska tillämpas fullt ut även i systemkriser, dvs. då det råder utbredd osäkerhet om läget i hela eller stora delar av det finansiella systemet.
Kommittén bedömer det som uteslutet att i ett läge, där stora delar av det nationella (eller europeiska) banksystemet har drabbats – eller bara befaras ha drabbats – av stora förluster, tvinga bankernas finansiärer att bära de kostnaderna som då kan uppstå. Dels är risken för spridningseffekter uppenbar i ett så osäkert läge. Dels är de finansiärer som i så fall får bära förluster i stor utsträckning andra inhemska aktörer och förlusterna som de skulle åsamkas skulle även mer direkt kunna rubba den samhällsekonomiska stabiliteten.
Ett mer pragmatiskt förhållningssätt hade exempelvis kunnat innebära att ambitionsnivån i direktivet sattes till att kunna hantera enskilda institut – även stora sådana – på ett sätt som gör att ägare och finansiärer får bära ansvaret på samma sätt som i konkurs. Detta hade varit ett stort framsteg i förhållande till tidigare regelverk.
Kommittén bedömer att synsättet i direktivet bygger på en alltför långtgående tillämpning av principen att staten inte ska bära kostnader för finanskriser. Denna princip är i grunden sund, men
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
340
det kan uppstå lägen där staten måste kunna träda in och ta över kostnader i sin roll som den yttersta riskbäraren i samhället. Det är inte realistiskt att tänka sig att ett katastrofhot mot samhällsekonomin som har sitt centrum i den finansiella sektorn – vilket är vad en finansiell systemkris ytterst handlar om – ska kunna hanteras på ett helt annat sätt än motsvarande hot som uppstår i en annan samhällssektor.
Inom euroområdet har vissa länder så stora statsfinansiella problem att det uppstått osäkerhet kring deras möjlighet att ta det ansvar som i detta avseende vilar på en stat. Denna osäkerhet är sannolikt inte ogrundad, men det är ett ekonomiskt vågspel att utforma bankregelverket på denna grundval. Det binder dessutom även medlemsstater som inte har samma statsfinansiella trovärdighetsproblem, däribland Sverige.
Synpunkten att det föreslagna regelverket egentligen inte var anpassat för att hantera verkliga systemkriser och att medlemsstaterna borde ges större flexibilitet framfördes från den svenska regeringens sida under förhandlingarna. Direktivet har också fått vissa inslag som ökar flexibiliteten, t.ex. möjlighet för staten att på vissa villkor ta över ägandet till en bank under resolution. Det finns även möjligheter att utanför resolution och i förebyggande syfte erbjuda solida banker likviditetsstöd via centralbanken eller statliga garantier, t.ex. om de hotas av smittoeffekter från att andra banker måste sättas i resolution. Dessa åtgärder är dock omgärdade med sådana restriktioner att det reella utrymmet för att inom direktivets ram göra det som krävs för att förhindra spridning av kriser i enskilda banker likväl kan visa sig vara för litet.
Kommittén avstår från att försöka värdera hur stort detta problem kan tänkas vara i praktiken. Ytterst beror det på hur stor risken är att det finansiella systemet ska hamna i ett så allvarligt läge. Ett fundamentalt dilemma är dock att den risken är beroende av hur resolutionsregelverket förväntas fungera och hanteras i en verklig kris. Det faktum att regelverket inte är tydligt och möjligheterna att faktiskt tillämpa det i alla situationer där det formellt ska tillämpas är osäkra gör att det är svårt att ens i princip bedöma vilka effekter det kan tänkas få på aktörernas – i första hand finansiärernas – beteende. Det enda som framstår som säkert är att de som har att tillämpa regelverket kommer att behöva agera med största omsorg.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
341
4.4.2 Lagstiftningsåtgärder
Inom ramen för kommitténs uppdrag att föreslå hur resolutionsdirektivet ska införlivas i svensk rätt föreslår kommittén två nya lagar, förutom ett antal ändringar i befintliga lagar. En ny resolutionslag och en ny lag för förebyggande statligt stöd ska ersätta stödlagen från 2008.
Vi kan konstatera att stödlagen inte uppfyller de krav som EU:s direktiv ställer när det gäller enskilda företag som har soliditetsproblem. En övergripande skillnad är att stödlagen utgår ifrån möjligheten för staten att via avtal ge stöd till enskilda kreditinstitut i syfte att undvika en konkurs eller tillståndsåterkallelse. Den ger därutöver staten rätt till tvångsinlösen i vissa fall. EU:s resolutionsdirektiv utgör snarare ett alternativt insolvensförfarande där staten, genom en ansvarig myndighet, ges särskilda befogenheter.
Stödlagen medger heller inte att staten, med säkerhet eller över huvud taget, kan vidta de åtgärder som direktivet kräver att staten ska ha till sitt förfogande. Inte ens om staten tvångsinlöser aktierna och står som ensam ägare till företaget kan alla åtgärder som direktivet kräver genomföras. Exempelvis ger stödlagen inte staten något verktyg för att se till att borgenärer får vara med och bära förluster, som t.ex. att utanför konkurs skriva ner skulder eller konvertera skulder till aktier. Därtill är stödlagen endast tillämplig på kreditinstitut medan direktivet kräver att resolution ska kunna tillämpas på både kreditinstitut och värdepappersbolag samt företag som ingår i samma koncern som dessa.
Sammanfattningsvis är slutsatsen är att det behövs en ny lag för att införliva EU:s resolutionsdirektiv för enskilda institut (enligt EU:s definition).
Även om kommittén bedömer att stödlagen i princip ger fullgoda möjligheter att ge generellt stöd för att kunna upprätthålla den finansiella stabiliteten i oroliga tider och därigenom förhindra att samhällsekonomin i stort skadas föreslår vi att den ersätts av en ny lag. Detta gör vi för att stödlagen dels har inslag som liknar resolutionsregelverket när det kommer till att hantera enskilda institut och vi inte kan ha konkurrerande regelverk, dels för att resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser som har bäring på det generella stöd som kan ges med stödlagen.
Med vårt förslag rör resolutionslagen hantering av enskilda företag i kris, medan lagen om förebyggande statligt stöd hanterar
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
342
generellt stöd, samt finansiering av sådant stöd och av de statliga stabiliseringsverktygen som regeringen kan besluta om enligt resolutionslagen.
4.4.3 Skiljelinjen mellan tillsyn, resolutionsförberedelser och resolution
Resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser rörande resolution, förberedelser för ett sådant förfarande och rena tillsynsåtgärder.
När det gäller återhämtningsplaner och tidiga ingripanden anger direktivet att tillsynsmyndigheten, det vill säga Finansinspektionen, är den ansvariga myndigheten. Återhämtningsplaner är i korthet planer som företagen själva ska upprätta, vilka därefter ska granskas och godkännas av Finansinspektionen. Det nya med dessa är att de innehåller mer allvarliga scenarier än vad som krävts av den befintliga beredskapsplaneringen. Återhämtningsplanerna ska med andra ord ses som ett nytt tillsynsinstrument och ska följaktligen införas i sektorslagstiftningen. När det gäller tidiga ingripanden är det vår bedömning att Finansinspektionen redan kan vidta de åtgärder som avses, med undantag för tillsättandet av en tillfällig förvaltare. Vi föreslår därför endast mindre tillägg i sektorslagstiftningen med anledning av denna del av direktivet.
Sedan finns det ett antal uppgifter i resolutionsdirektivet som resolutionsmyndigheten ska ansvara för eller ges rätt att besluta om och som är av tillsynskaraktär eller rör förberedelser för resolution. Till dessa hör att bestämma minimikravet på nedskrivningsbara skulder, att förelägga företag att avlägsna hinder mot resolution, att upprätta resolutionsplaner och att skriva ned och konvertera skulder som får räknas in i kapitalbasen, inbegripet åtgärder mot ägarna, som en sista åtgärd för att förhindra ett fallissemang och eventuellt därpå följande resolution.
Direktivet tillåter att flera myndigheter utses till resolutionsmyndigheter, vilket innebär att det är fullt möjligt att dela upp uppgifterna. Även om vi föreslår att regeringen ska utse resolutionsmyndighet så är det vår bedömning att möjligheten till uppdelning bör utnyttjas. Riksgäldskontoret bör i linje med den befintliga ansvarsfördelningen i Sverige utses till resolutionsmyndighet med ansvar för hanteringen av företag i kris. Men för att undvika en situation med två myndigheter med direkta tillsynsuppgifter och ingripandemöjligheter mot företag anser vi att Finansinspektionen,
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
343
med undantag för resolutionsplaneringen, bör utses till resolutionsmyndighet för övriga uppgifter ovan. Kommittén förutsätter samtidigt att planeringen och hanteringen av resolution ska skötas i nära samarbete mellan de båda myndigheterna.
Även om arbetsfördelningen mellan myndigheter endast är en bedömning från kommitténs sida påverkar den ändå hur vi väljer att strukturera betänkandet och författningsförslagen.
Möjligheterna att tillämpa planer ska inte överskattas
Rörande de planer som direktivet kräver är kommittén tveksam till hur användbara de är i praktiken. Särskilt kan nyttan av dessa planer ifrågasättas i en systemkris. Detta är vad kommittén uppfattar som ytterligare ett område där direktivet har en orealistisk syn på systemkriser.
Ett exempel är att banker i återhämtningsplaner ska redogöra för hur de på egen hand ska ta sig ur de påfrestningar som kan uppstå om det finansiella systemet som helhet utsätts för stress. Tillsynsmyndigheten ska se till att planen i största möjliga mån undviker negativa effekter på det finansiella systemet. Om så inte är fallet, ska den ålägga institutet att göra om planen så att det villkoret uppfylls. På nytt kan detta framstå som en rimlig princip, men det är inte självklart att det är möjligt att lägga fast planer för alla berörda institut som uppfyller villkoret att samtliga ska fungera i en allvarlig stressituation.
Anta till exempel att en större bank sätts i resolution. Detta riskerar, som framgått, att utlösa osäkerhet om läget i andra svenska banker och påverka deras tillgång till finansiering. Gällande regler ålägger bankerna att ha likviditetsbuffertar i form av likvida värdepapper, i första hand statspapper, som ska kunna säljas eller belånas för att möta sådana påfrestningar. Men det är inte utan vidare möjligt för flera banker att samtidigt ta sina likviditetsbuffertar i anspråk. Det riskerar att utlösa den typ av förlopp som präglade finanskrisen 2008, nämligen att ett företags behov att sälja likvida tillgångar pressar priserna på dessa eller till och med gör att de inte längre är likvida. Detta utlöser i sin tur misstro mot andra företags förmåga att klara sina likviditetsbehov. Och ju längre prisfallet drivs, desto närmare ligger oro för att företagen ska drabbas av så stora förluster att de även får soliditetsproblem.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
344
Direktivet anger visserligen att en återhämtningsplan ska innefatta en beskrivning av hur banken avser använda sig av något som kallas centralbanksfaciliteter. Vad som ska anses utgöra sådana faciliteter vid en svensk tillämpning av reglerna är dock inte uppenbart, eftersom Riksbanken inte på förhand anger i vilka lägen den är beredd att ge likviditetsstöd till banker.
Kommittén bedömer därför att det inte är givet att det existerar en komplett uppsättning återhämtningsplaner som uppfyller direktivets krav, åtminstone inte utan långtgående ingrepp i hur banker tillåts bedriva sin verksamhet. Kommittén utesluter inte att sådana förändringar krävs, men de bör i så fall komma fram ur mer målinriktade analyser och överväganden än de som blir resultatet av tillsynsmyndigheters granskning av huruvida återhämtningsplaner uppfyller resolutionsdirektivets krav.
I det sammanhanget vill kommittén påpeka att det ingått i vårt uppdrag att analysera reglerna för riktat likviditetsstöd från Riksbanken. Vi tog inte upp den frågan i delbetänkandet, bland annat därför att den måste analyseras i ljuset av reglerna i resolutionsdirektivet. Omfattningen av arbetet med att föreslå hur själva direktivet ska genomföras har dock gjort att vi inte har haft tid att göra en sådan analys.
Kommittén bedömer därför, bland annat mot bakgrund av nyss nämnda oklarheter om vilka centralbanksfaciliteter som finns i Sverige, att det är angeläget att en översyn av reglerna för Riksbankens ansvar för likviditetsstöd görs i annat sammanhang, förslagsvis i den bredare översyn av riksbankslagen som riksdagen begärt.1 Vi bedömer att de krav på bankernas planering som ställs med anledning av resolutionsregelverket måste ges en framträdande plats i en sådan analys.
4.5 Kort om resolution i praktiken och vägval i införlivandet
I detta avsnitt redogör kommittén i korthet för hur vi har resonerat kring resolution i praktiken och hur detta har påverkat förslagen som läggs fram i detta betänkande.
1 Se Finansutskottets betänkande 2009/10 FiU36.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
345
4.5.1 Ändamålen med resolution
Ändamålen med regelverket har stor betydelse. Dessa ska vara styrande för såväl regelverkets utformning som för dess tillämpning. Direktivet räknar upp flera ändamål utan tydlig rangordning. Det grundläggande syftet med en resolutionsordning är dock att skapa regler för att kunna rekonstruera eller avveckla institut utan betydande störningar och avbrott i samhällsviktig verksamhet. Vi uttrycker detta som att resolution ska kunna inledas, som ett alternativ till konkurs eller likvidation, om det behövs för att kunna motverka en risk för en allvarlig störning i det finansiella systemet.
Men i ett resolutionsregelverk behöver också andra aspekter beaktas för att på ett lämpligt sätt vägleda i utformningen av specifika regler och sedermera i tillämpningen av regelverket. Ett effektivt sätt att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet är ju att staten skjuter till de pengar som behövs. Ibland är detta också nödvändigt. Men, förutom statens direkta risktagande, för ett sådant agerande med sig andra negativa effekter genom att det skyddar ägare och borgenärer från konsekvenserna av deras risktagande. I vetskap om detta minskar deras skäl till ett sunt risktagande. Vi kan då snabbt stå inför en ny kris i framtiden. Därför är det viktigt att regelverket också ställer trovärdiga krav på att ingripandet ska göras på ett sätt som upprätthåller marknadsdisciplinen och att företagen inte ska räkna med – och planera för – att staten kommer att rädda dem genom att erbjuda statligt stöd. Som framgår ovan hyser dock kommittén betänkligheter kring om inte restriktionerna för användningen av statliga medel som direktivet (och andra EU-regler som statsstödsregelverk) innebär har drivits för långt så att medlemstaternas utrymme att göra vad som krävs för att förhindra spridning av kriser i stora och komplexa banker kan vara för litet.
Att se till att det finansiella systemet är stabilt, i meningen att det kan upprätthålla sina grundläggande funktioner, är inte det enda skälet till att staten särskilt reglerar finansiell verksamhet. Ett annat viktigt skäl för reglering är konsumentskydd. Utan att åsidosätta den finansiella stabiliteten, finns det också skäl att i ett resolutionsförfarande beakta aspekter som närmast har att göra med konsumentskydd som att försöka förhindra att insättare och andra kunder drabbas av avbrott i tillgången till viktiga finansiella tjänster. Åtminstone bör inte ett resolutionsförfarande gå på tvärs med konsumentskyddet om det kan undvikas.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
346
4.5.2 När kan resolution inledas?
Resolution kan inledas när tre grundförutsättningar är uppfyllda. De två första grundförutsättningarna är att företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera respektive att alternativa åtgärder inte kan förhindra att företaget fallerar inom rimlig tid. Dessa förutsättningar syftar till att säkerställa att om resolution inte inleds så kommer företaget att hamna i konkurs eller i likvidation.
Den tredje grundförutsättningen är att resolution är nödvändigt för att uppnå något resolutionsändamål. Denna sista grundförutsättning ska också ses i ljuset av kraven på att regelverket ska tillgodose det grundläggande egendomsskyddet. Eftersom resolution är ingripande i ägares och sannolikt borgenärers rättigheter behöver förfarandet motiveras av att det är nödvändigt för att uppfylla ett allmänintresse. I vårt förslag fastställer Finansinspektionen om de två första grundförutsättningarna föreligger medan resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) bedömer den tredje grundförutsättningen och fattar beslut om resolution.
Vår bedömning är att det troligtvis måste handla om ett hot mot det finansiella systemets stabilitet för att ett så pass ingripande agerande i enskildas rättigheter som resolution innebär ska vara motiverat. Man kan då fråga sig vad de andra resolutionsändamålen, t.ex. de som kan kopplas till konsumentskydd, fyller för funktion. Direktivet skiljer dock på vilket sätt som ändamålen ska tas hänsyn till vid ett resolutionsbeslut och i genomförandet av ett resolutionsförfarande. För att försätta ett företag i resolution krävs att det är nödvändigt med hänsyn till något allmänintresse. När väl resolution är inledd ska dock resolutionsmyndigheten utforma förfarandet på det sätt som, enligt myndighetens bedömning, bäst uppfyller de relevanta ändamålen. Genom direktivets konstruktion så finns det alltså möjligheter att inom ramen för resolution låta ändamålen avspegla också andra aspekter som samhället normalt fäster vikt vid. Därför beskriver ändamålen olika typer av samhällsintressen med kopplingar till finansiell verksamhet som är tydligt urskiljbara och som kan motivera olika åtgärder.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
347
4.5.3 Generellt om genomförandet av resolution
Resolutionsändamålen utgör inte det enda som mer generellt ska styra genomförandet av resolution enligt direktivet. Resolutionsmyndigheten ska när den fullgör ändamålen också sträva efter att undvika onödig värdeförstörelse och minimera resolutionskostnaderna. Den ska vidare göra en lämplig avvägning mellan ändamålen beroende på arten och omständigheterna i varje enskilt fall. En annan viktig princip är att resolution ska genomföras på ett sätt som gör att prioritetsordningen behålls och att ägare och borgenärer är berättigade till minst samma ekonomiska utfall som vid konkurs eller likvidation. Båda dessa principer får dock konkreta uttryck även i andra bestämmelser och vi återkommer till dessa nedan.
4.5.4 Resolutionsåtgärdernas företräde
I och med att resolutionsmyndigheten fattar sitt beslut om att förutsättningarna för resolution är uppfyllda beträffande ett företag går ansvaret för att hantera detta företag över till staten företrädd av resolutionsmyndigheten. Resolutionsmyndighetens beslutanderätt över företaget under resolution framgår av resolutionslagen. Denna innehåller de maktbefogenheter som resolutionsmyndigheten behöver ha för att rekonstruera och avveckla ett företag på ett ordnat sätt. Det innebär att med stöd av dessa kan myndigheten exempelvis besluta att ledningen i ett företag under resolution ska bytas ut, att ett företag under resolution ska överföra inkråm till ett annat företag, att alla aktier i ett företag ska föras över till broinstitut eller att vissa skulder ska skrivas ned eller konverteras till aktier. Företaget, dess ägare och borgenärer är skyldiga att acceptera sådana beslut.
När det i lag ges särskilda maktbefogenheter på det sätt som kommer att vara fallet med resolutionslagen utövar myndigheten sin beslutanderätt direkt med stöd av lag och detta har företräde framför vad som i vanliga fall föreskrivs om motsvarande åtgärder. Detta är i enlighet med resolutionsdirektivets innehåll. Det kräver nämligen att resolutionsmyndigheten inte ska behöva ta hänsyn till bestämmelser i nationell rätt som skulle kunna inskränka användningen av resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
348
4.5.5 Kontrolltagande
I och med resolutionsbeslutet ska kontrollen över företaget övergå till resolutionsmyndigheten. Att resolutionsmyndigheten kan ta kontroll följer av direktivet, men att det är en automatisk rättsverkan är ett val kommittén gjort. Det finns flera skäl till detta.
För svenska förhållanden gäller inte minst att banksystemet domineras av fyra storbanker. Ett resolutionsförfarande gentemot banker av den storleken kräver fortsatt drift av verksamheten utan avbrott. Det är också rimligt att utgå ifrån att kriser i större banker svårligen kommer att kunna hanteras så snabbt att alla bitar är på plats efter en helg. Ett kontrolltagande är med andra ord nödvändigt i dessa situationer, inte minst för att avskärma ägarna från inflytande, och det leder till ökad förutsägbarhet om kontrolltagandet sker med automatik. Eftersom det inte är praktiskt möjligt att lägga hela det operativa och förvaltande ansvaret på resolutionsmyndigheten, bör själva kontrolltagandet ske på ett sätt som bevarar företagets beslutsstruktur. Rent praktiskt föreslås kontrolltagandet ske genom att resolutionsmyndigheten tvångsvis inträder i det associationsrättsliga systemet och övertar stämmans rösträtt.
4.5.6 Rådrum, kontinuitet och andra kompletterande åtgärder
Ett huvudskäl till att försätta ett företag i resolution är att det bedriver verksamhet som måste fortgå för att inte det ska uppstå en allvarlig störning i det finansiella systemet. Därför behöver verksamheten antingen överföras till en finansiellt stark aktör eller så behöver företaget rekonstrueras. Men för att verksamheten inte ska kollapsa under tiden som, eller i samband med att, en rekonstruktion av verksamheten genomförs kan resolutionsmyndigheten behöva vidta vissa åtgärder för att säkerställa företagets finansiering och se till att motparter inte säger upp avtal.
En bestämmelse som införs föreskriver att motparter inte får säga upp avtal till följd av ett resolutionsbeslut. Men det finns inget som hindrar att avtalsförhållanden ändå snabbt avslutas, exempelvis att långivare inte förnyar sina lån när de löper ut eller om företaget har brustit i någon förpliktelse enligt avtalet. Samtidigt måste vissa
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
349
finansiärer, som insättare, ha obruten tillgång till sina medel, för annars uppnås inte resolutionsändamålen.
Av dessa skäl kan resolutionsmyndigheten vilja göra tre saker. Det första är att stoppa företagets betalningar och leveranser av värdepapper. Det andra är att förhindra att borgenärer i sin tur kan säga upp avtal även om företaget har misslyckats med att fullgöra någon skyldighet. Det tredje är att säkerställa företagets finansiering under resolutionstiden, vilket kan innebära att resolutionsmyndigheten utfärdar garantier för företagets nya finansiering och att Riksbanken bidrar till finansieringen genom en tillfällig särskild kredit. Dessa åtgärder syftar övergripande till att stabilisera företagets verksamhet och ge resolutionsmyndigheten rådrum att genomföra nödvändiga resolutionsåtgärder. Förutom dessa åtgärder kan resolutionsmyndigheten även behöva vidta åtgärder som kompletterar användningen av verktyg.
4.5.7 Åtgärder för att rekonstruera eller avveckla
Behålla prioritetsordningen och se till att ägarna bär förluster först
Som vi nämnt är det en princip att resolution ska genomföras på ett sätt som behåller prioritetsordningen. Detta innebär att ägarna ska bära förluster först och fullt ut innan någon borgenär drabbas av förluster, eftersom ägarna endast ska få del av intäkterna från en avveckling av ett företag om några sådana finns kvar efter det att alla borgenärerna har fått fullt betalt. Av detta skäl ska resolutionsmyndigheten innan, eller i samband med, att den vidtar någon resolutionsåtgärd som kan resultera i att borgenärer bär förluster se till att ägarna bär förluster först.
Om företaget är ett aktiebolag, ska aktiekapitalet minskas i proportion till förlusterna, eller annorlunda uttryckt, justeras i paritet med det i värderingen uppskattade värdet på det egna kapitalet. Om företaget har ett negativt eget kapital ska de befintliga aktieägarnas innehav utraderas. Om företaget har ett positivt eget kapital är det tillräckligt att späda ut de befintliga aktieägarnas ägarandel. Om företaget är en medlemsbank eller en kreditmarknadsförening ska andelsinnehavarnas andelar minskas så att dessa hamnar i paritet med egna kapitalet.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
350
Tillämpning av resolutionsverktygen
När ägarna har tvingats att absorbera förluster kan resolutionsmyndigheten fokusera på åtgärder för att säkerställa att den skyddsvärda verksamheten fortgår eller avvecklas på ett ordnat sätt. För dessa ändamål ska resolutionsmyndigheten tillämpa något av resolutionsverktygen, det vill säga försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget, avskiljandeverktyget eller skuldnedskrivningsverktyget. Genom dessa fyra verktyg – och möjligheten att kombinera dem – ska resolutionsmyndigheten utforma ett förfarande som är lämpligt i det specifika fallet.
En möjlighet är att genomföra en rekonstruktion av företaget under resolution genom att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget. Resolutionsmyndigheten skriver då först ned skulderna i den mån förlusterna inte har täckts av ägarkapitalet. Om värdet på tillgångarna är lika stora som, eller större än, beloppet av skulderna kan resolutionsmyndigheten kapitalisera företaget genom att konvertera skulder till aktier. Skulderna ska tas i anspråk i relation till deras placering i prioritetsordningen. Särskilt kan nämnas att sådana skulder som får räknas in i kapitalbasen först ska tas i anspråk. Direktivet kräver att om resolutionsmyndigheten väljer att behålla företaget under resolution som en fungerande helhet, ska skuldnedskrivningen kombineras med en omstrukturering av verksamheten för att återställa företagets lönsamhet. Denna omstrukturering ska fastställas i en omstruktureringsplan som resolutionsmyndigheten ska godkänna.
En annan möjlighet är att överföra den verksamhet som är viktig för det finansiella systemet till en privat aktör genom en inkråmsförsäljning och låta företaget med kvarvarande verksamhet gå i konkurs. Detta är i så fall en fråga om en tillämpning av försäljningsverktyget. Resolutionsmyndigheten kan i stället för en inkråmsförsäljning sälja företaget i dess helhet genom att sälja aktierna till en privat aktör. Om det inte finns någon privat köpare kan resolutionsmyndigheten genomföra motsvarande överföringar genom broinstutsverktyget. Skillnaden är att resolutionsmyndigheten då åtar sig ett större ansvar för rekonstruktionen, eftersom broinstitutet kontrolleras av myndigheten. Om aktierna säljs till ett broinstitut, är det med avseende på resolutionsmyndighetens ansvar för rekonstruktionen att jämställa med det alternativet då resolutionsmyndigheten rekonstruerar företaget. Broinstitutet blir i detta fall moderföretag till företaget under resolution.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
351
Även om verktygen kan kombineras på lite olika sätt är möjligheterna att kombinera något av överföringsverktygen med skuldnedskrivningsverktyget sannolikt den kombination som skulle tillämpas i flertalet tänkbara fall. Det kan exempelvis vid en inkråmsöverföring handla om att skriva ned de skulder som överförs. Vid en överföring till ett broinstitut kan en sådan åtgärd vara nödvändig för att säkerställa att broinstitutet och i förlängningen offentliga medel inte indirekt bär förluster som företaget under resolution gjort, vilket är något som direktivet inte tillåter; se nedan. Vid tillämpning av broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget kan nedskrivna borgenärer också erhålla kompensation genom aktier i dessa företag på motsvarande sätt som vid en konvertering till aktier i företaget under resolution. Därigenom kan skuldnedskrivningsverktyget användas till att även kapitalisera broinstitut och tillgångsförvaltningsföretag.
Det bör även framhållas att avskiljandeverktyget, vilket egentligen är det enda verktyget för avveckling förutom konkurs och likvidation, endast är tillåtet att använda i kombination med något annat resolutionsverktyg.
Om användningen av statliga medel för att bidra till resolutionen
För att undvika eller begränsa en finansiell kris är det i vissa situationer nödvändigt att staten, som en sista utväg, skjuter till kapital till systemviktiga företag som är på väg att fallera. Alternativet att låta företaget gå i konkurs skulle vara samhällsekonomiskt förödande. Det är dock viktigt att sådant stöd inte ges på förmånliga villkor för ägare och borgenärer. Förväntningar om att resolutionsmyndigheten på förmånliga villkor ska rädda vissa fallerande företag och därigenom också skydda ägare och långivare från konsekvenserna av deras risktagande kan leda till att dessa företag kan ta högre risker och hålla mindre kapital än andra företag samtidigt som de kan finansiera sig till en lägre kostnad. Detta bidrar till högre risker för den finansiella stabiliteten på sikt och till minskad effektivitet i det finansiella systemet genom att snedvrida konkurrensen.
Ett statligt ingripande kan med andra ord (oavsett hur det finansieras; se vidare nedan) urvattna marknadsdisciplinen. Därför är det viktigt att kunna påföra ägare och borgenärer förluster även
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
352
om hela eller delar av det fallerade företaget fortlever. Skuldnedskrivningsverktyget ger en sådan möjlighet.
Samtidigt är det inte utan risker för den finansiella stabiliteten att påföra långivare förluster. De omfattande finansiella kopplingarna mellan finansiella företag innebär att när långivarna får bära förluster så är det i stor utsträckning andra finansiella företag som får sin finansiella ställning försämrad. Eftersom informationen om dessa kopplingar är bristfällig kan, särskilt i en period av allmän osäkerhet om tillståndet i det finansiella systemet, spridningseffekter uppstå genom att lånefinansiärer drar tillbaks sin finansiering och finansiella företag blir mer motvilliga att ta exponeringar mot varandra även om en sådan reaktion är ogrundad. Risken för en långivare att få sin fordran nedskriven inom ramen för resolution kan dessutom innebära att långivare bli mer benägna, och vid ett tidigare skede än i dag, att dra tillbaka sin finansiering.
Dessa risker utgör ytterligare skäl till att en myndighet ska besluta om i vilken omfattning som borgenärer ska bära förluster. Detta måste göras med vederbörlig hänsyn till effekterna på den finansiella stabiliteten. För att undvika avbrott i kritisk verksamhet eller andra risker för den finansiella stabiliteten mer generellt kan dessutom vissa skulder som normalt ska vara föremål för nedskrivning och konvertering behöva undantas helt. Detta är också något som direktivet i viss utsträckning ger möjlighet till. I en sådan situation behöver dessa skulder ersättas av andra medel för att resolutionen ska leda till att företaget återges sin livskraft.
För att möjliggöra en framgångsrik resolution kan det alltså krävas att resolutionsmyndigheten vidtar vissa finansiella stödåtgärder gentemot ett företag under resolution eller ett bolag som övertar hela eller delar av företagets verksamhet (en köpare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag). Direktivet anger att för bland annat detta ändamål ska ett finansieringsarrangemang skapas, vilket vi föreslår i Sverige ska ske genom upprättandet av en resolutionsreserv. Reserven ska finansieras av företagen kollektivt via särskilda avgifter. Innebörden är att om det visar sig vara nödvändigt att skjuta till offentliga medel i ett resolutionsförfarande så är det företagen som kollektiv, och inte skattebetalarna, som ska ansvara för finansieringen av detta. Det kan likväl leda till en viss uttunning av ansvaret för risktagandet, i och med att ägare och finansiärer till företag med högre risker kan övervältra kostnader för fallissemang på andra institut. För att motverka detta föreslås avgifterna till resolutionsreserven att vara riskavspeglande.
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
353
Sammanfattningsvis begränsar direktivet för vilka ändamål som finansieringsarrangemanget får användas, under vilka förutsättningar som bidrag får ges, hur stort detta bidrag får vara och hur det ska finansieras. Denna typ av åtgärder ska alltid göras med beaktande av resolutionsdirektivets huvudprincip att förluster och andra kostnader i samband med resolution i första hand ska bäras av företagens ägare och i andra hand dess borgenärer.
Även om kommittén kan sympatisera med vikten av att borgenärer i ett fallerat företag bidrar till resolutionen av det är dessa begränsningar olyckliga. Särskilt är det bekymmersamt att kräva att en viss nivå av kapital och skulder ska bli nedskrivna innan offentliga medel kan användas. Det grundläggande skälet för en resolutionsordning är att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet. Detta kan i vissa situationer kräva att offentliga medel används. Att ställa upp kvantitativa krav på omfattningen av nedskrivning (och konvertering) begränsar möjligheterna att använda skuldnedskrivningsverktyget på ett flexibelt sätt med det bästa för den finansiella stabiliteten för ögonen. I värsta fall kan det alltså leda till att resolutionen av ett företag om inte omöjliggörs så åtminstone ger ett betydligt sämre samhällsekonomiskt utfall.
Sådana begränsningar kan också resa frågor kring trovärdigheten av ett resolutionsingripande och i vilken utsträckning ett sådant i praktiken kan förhindra spridningseffekter. Att krishanteringen uppfattas som trovärdig är centralt för att den ska bli lyckad. Det finns dock inte några andra möjligheter än att införliva direktivet i denna del och med de begränsningar som detta innebär för användningen av medel ur resolutionsreserven.
Kommittén föreslår även mot denna bakgrund att de möjligheter som ändå finns att kunna tillföra offentliga medel ska hållas öppna. Ett krav för att få tillföra offentliga medel är att ägare och borgenärer har fått sina fordringar nedskrivna eller konverterade med motsvarande åtta procent av företagets totala skulder och egna kapital. Alternativt kan kravet beräknas som att ägare och borgenärer har bidragit med motsvarande 20 procent av företagets riskvägda tillgångar. För att få beräkna kravet på det sistnämnda sättet krävs dock bl.a. att finansieringsarrangemanget uppgår till minst tre procent av de garanterade insättningarna. För att ha så stor handlingsfrihet som möjlighet föreslår kommittén att resolutionsreserven ska över tid uppgå till minst tre procent av garanterade insättningar.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
354
Därutöver finns möjligheten att under vissa omständigheter använda helt statliga medel inom ramen för resolution för att ge kapitaltillskott eller för att staten tillfälligt ska ta över ägandet. Dessa åtgärder, de så kallade statliga stabiliseringsverktygen, måste enligt direktivet inte införlivas. Mot bakgrund av ovanstående diskussion föreslår kommittén dock att de ska införlivas i svensk lag. Kommittén föreslår även att stabilitetsfonden ska kunna användas för finansiering av dylika statliga ingripanden.
4.5.8 Skyddet för ägare och borgenärer
Resolution innebär ett ingrepp i ägarnas, och sannolikt också borgenärernas, rättigheter. Detta ingrepp är befogat med tanke på det övergripande behovet av att skydda den finansiella stabiliteten. Som en motvikt till detta innehåller resolutionsdirektivet bestämmelser som ska säkerställa att regelverket används proportionerligt och rättssäkert samt att de negativa effekterna för ägarna och borgenärerna inte blir alltför långtgående.
Utgångspunkten är att ägarna och borgenärerna till ett företaget under resolution inte ska drabbas av större förluster än vad som skulle ha varit fallet om företaget under resolution hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden. Direktivet innehåller särskilda bestämmelser som säkerställer detta, bland annat att en särskild värdering ska göras för att jämföra det hypotetiska utfallet vid konkurs eller likvidation med det faktiska utfallet till följd av resolution. En ägare eller borgenär som har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation är berättigad till ersättning för mellanskillnaden från resolutionsreserven. För motparter till ett företag under resolution innehåller lagen bl.a. regler som syftar till att förhindra att tillgångar, rättigheter och förpliktelser som omfattas av samma avtal separeras vid en överföring.
4.5.9 Resolutionsreserven
I Sverige finns det för närvarande två olika system för finansiering av offentliga ingripanden i problemdrabbade finansiella företag, dels stabilitetsfonden som kan användas för att ge stöd till kreditinstitut om det bedöms nödvändigt för att värna den finansiella stabiliteten, dels insättningsgarantifonden som används för att
SOU 2014:52 Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag
355
finansiera skyddet av insättningar. Direktivet ställer krav på att ett särskilt finansieringsarrangemang för resolution ska upprättas och omgärdas av särskilda regler. Mot denna bakgrund föreslår kommittén att statliga insatser i samband med generella finansiella kriser respektive vid kriser i enskilda finansiella företag ska finansieras ur tre separata fonder. Statliga åtgärder rörande företag under resolution ska finansieras med medel ur en nybildad resolutionsreserv, dock med undantag för de statliga stabiliseringsverktygen som måste finansieras på annat sätt än genom resolutionsreserven. Dessa åtgärder samt statliga stödåtgärder som vidtas i förebyggande syfte i förhållande till företag som inte är föremål för resolution (t.ex. garantier och kapitaltillskott till solida institut; se vidare avsnitt 4.5.10) ska finansieras med medel ur stabilitetsfonden. Insättningsgarantifonden ska användas för att finansiera ersättningar från insättningsgarantin samt det skydd som garanterade insättare åtnjuter i resolution.
Kommittén föreslår även hur avgifter till resolutionsreserven ska utformas och att avgiften till stabilitetsfonden bör tas bort. Vidare föreslås en uppdelning av medlen i stabilitetsfonden mellan den nya resolutionsreserven och den modifierade stabilitetsfonden.
4.5.10 En ny lag om förebyggande statligt stöd
I kommitténs uppdrag ingår att se över lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen). Det finns flera skäl till att en sådan översyn behöver göras som vi nämnt ovan. Förslaget till ny lag innebär att de regler i stödlagen som gäller hantering av kreditinstitut i kris försvinner och ersätts av reglerna i resolutionsregelverket. Vidare så innebär förslaget att stödlagens regler om stöd till solida kreditinstitut och finansieringen av sådant stöd justeras för att ansluta till direktivets regler. Konkret föreslås att stöd kan lämnas genom lån, garantier av nyemitterade skuldförbindelser eller kapitaltillskott. Garantier ska även kunna ges till förmån för Riksbanken i samband med likviditetsstöd som banken lämnat.
Övergripande om resolutionsdirektivet och kommitténs förslag SOU 2014:52
356
4.6 Avslutande reflektioner
Banker är komplexa företag. De bedriver ofta komplex och riskfylld verksamhet. Lagstiftarens reaktion på finanskrisen har blivit att skapa alltmer komplexa regelverk för att styra verksamheten och begränsa riskerna. Resolutionsdirektivet är bara ett i raden av dessa regelverk. När det gäller komplexitet går det dock längre än de flesta andra.
Kommittén har inte haft i uppdrag att värdera om komplexiteten i reglerna är i verklig mening ändamålsenlig, dvs. om den står i proportion till det samhällsekonomiska mål som ligger till grund för att lagstiftning är motiverad. Vi bedömer dock att om den svenska lagstiftaren haft större handlingsfrihet när det gäller bankregleringar i stort hade enklare ansatser kunnat övervägas.
Kommittén kan avslutningsvis konstatera att den internationella regelgivningsprocessen på bankområdet under de senaste åren varit sekventiell och illa samordnad. Kapitalregelverket har följt sin process och resolution sin. Det har därmed inte funnits utrymme för bredare avvägningar, t.ex. mellan kapitalkrav och krav på nedskrivningsbara skulder. Till detta kommer ett stort antal regleringsprojekt med inverkan på förutsättningarna för bankers och andra kreditinstituts verksamhet genomförs mer eller mindre samtidigt. Följden har blivit att de samlade effekterna av regelgivningen är omöjliga att överblicka.
Någon gång ska dock även de regler som nu kommer på plats ses över. Hur snart detta arbete kommer att aktualiseras torde inte minst bero på hur det nya regelverket visar sig fungera i praktiken, t.ex. om skuldnedskrivning går att förena med bevarad systemstabilitet.
Kommittén bedömer att det vore önskvärt att nästa gång ta ett mer samlat grepp och se på hur delarna i regelverket kan passas ihop till en fungerande och balanserad helhet. Den processen kan nog ta tid, men med hänsyn till frågornas vikt och komplexitet är detta rimligen det enda sättet att nå målet att ta fram ett regelverk för bankverksamhet som är i alla delar tydligt och effektivt.
357
5 Definitioner
5.1 Inledning
Direktivet innehåller ett stort antal artiklar som i sin tur innehåller ord och uttryck vars innebörd inte alltid är självklara. För att klargöra den närmare innebörden av viktigare ord och uttryck som används i direktivet innehåller artikel 2 i direktivet ett antal definitioner. Förutom att dessa definitioner kan underlätta förståelsen av direktivbestämmelserna avgränsar de också direktivets tillämpningsområde och ökar förutsättningarna för att det tillämpas på ett enhetligt sätt inom EES. I detta kapitel behandlar vi dessa definitioner och tar ställning till om de behöver införlivas med svensk rätt och i så fall hur.
Detta kapitel är framför allt en katalog över olika ord och uttryck som återkommande används i direktivet. Vissa ord och uttryck som definieras återkommer ofta i olika bestämmelser. Andra definitioner har mer begränsade användningsområden. Vi går dock, mer eller mindre utförligt, igenom samtliga definitioner som finns i direktivet. Beträffande vissa ord och uttryck som ingår i direktivets definitionslista tar vi ställning till behovet av en definition. Beträffande andra hänvisar vi till de avsnitt där de behandlas. Det sistnämnda gäller framför allt de bestämmelser som rör myndigheternas krisavvärjande arbete liksom ord och uttryck som framför allt förekommer i några avgränsade bestämmelser. Kapitlet innehåller emellertid också konkreta ställningstaganden som bl.a. påverkar vilka företag som kommer att omfattas av regleringen.
De bestämmelser som vi föreslår för att införliva direktivet ligger som regel tämligen nära direktivet. Flera av definitionerna hänvisar till motsvarande definitioner i tillsynsförordningen. I dessa fall är vår utgångspunkt att dessa definitioner bör ges samma innebörd som i förordningen.
Definitioner SOU 2014:52
358
5.2 Krisavvärjande initiativ och åtgärder
Kommitténs förslag: Med en krisavvärjande åtgärd avses:
1. en åtgärd för att undanröja väsentliga brister eller väsentliga
hinder för återhämtning,
2. en åtgärd för att minska eller undanröja väsentliga hinder för
avveckling eller rekonstruktion,
3. en åtgärd som Finansinspektionen vidtar när den över-
trädelse som motiverar åtgärden är av sådan art eller omfattning att ett institut kan komma att omfattas av resolution,
4. ett beslut av Finansinspektionen om att tillsätta en tillfällig
förvaltare, eller
5. nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
I direktivet finns det ett antal bestämmelser som ska bidra till att minska risken för att institut fallerar. De är alltså krisavvärjande. I direktivet används dock begreppet krisförebyggande åtgärder.
Skälen för kommitténs förslag
Återhämtningsplaner
Enligt direktivet ska individuella institut och s.k. moderföretag inom unionen upprätta återhämtningsplaner och ge in dem till den relevanta tillsynsmyndigheten för granskning och eventuella åtgärder. Dessa planer ska beskriva vilka åtgärder som ett företag avser att vidta när det har inträffat vissa händelser som försämrar företagets eller en koncerns finansiella ställning. Planerna ska upprättas för individuella företag och för koncerner. Begreppen återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner definieras i artikel 2.1.32 och 2.1.33. Dessa definitioner berörs inte närmare här utan i kapitel 28. Även definitionen i artikel 2.1.103 av termen återhämntningskapacitet har anknytning till återhämtningsplanerna.
SOU 2014:52 Definitioner
359
Resolutionsplaner
Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheterna upprätta s.k. resolutionsplaner. Av dessa planer ska det framgå bl.a. vilka strategier som ska användas i en eventuell framtida resolution av företag och koncerner. Planerna ska upprättas för vissa individuella företag och för koncerner. Om det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett företag genom konkurs, likvidation eller resolution, får resolutionsmyndigheten förelägga företagen att åtgärda problemen. Begreppen resolutionsplan, resolution av en koncern och koncernresolutionsplan definieras i artikel 2.1.41–43. Dessa definitioner berörs inte närmare här utan i kapitel 23.
Tidiga ingripanden och tillfällig förvaltare
Tillsynsmyndigheterna har tillsyn över att instituten inte bryter mot de regler som gäller för deras verksamhet. Om ett institut inte uppfyller eller inom den närmaste framtiden sannolikt inte kommer att uppfylla de krav som uppställs, ska myndigheterna ha befogenhet att kräva att instituten vidtar åtminstone de åtgärder som anges i artikel 27. Det kallas i direktivet för åtgärder för tidiga ingripanden. Under detta begrepp faller också resolutionsmyndigheternas befogenhet kräva att ett institut kontaktar potentiella köpare för att förbereda en resolution av institutet. Enligt artikel 29 får tillsynsmyndigheterna också under vissa förutsättningar tillsätta en tillfällig förvaltare. Tidiga ingripanden behandlas i kapitel 29 och berörs inte närmare här.
Nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter
Till de krisavvärjande initiativen hör också resolutionsmyndigheternas befogenhet att vid sidan om resolution skriva ned eller konvertera relevanta (tillämpliga) kapitalinstrument (dvs. övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument) utgivna av ett institut eller en koncern som inte är livskraftig eller som behöver statligt stöd. Begreppet nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter definieras i artikel 2.1.66 som de befogenheter som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e–i. Denna definition berörs inte närmare här utan i kapitlen 15 och 30.
Definitioner SOU 2014:52
360
Krisavvärjande åtgärder
Krisförebyggande åtgärder (dvs. krisavvärjande åtgärder) definieras i artikel 2.1.101 som utövande av befogenheter att
direkt avlägsna brister eller hinder för återhämtning enligt artikel 6.4,
utövande av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution enligt artikel 17 eller 18,
tillämpning av någon av åtgärderna för tidigt ingripande enligt artikel 27,
tillsättning av en tillfällig förvaltare enligt artikel 29, eller
utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna enligt artikel 59.
Av definitionen framgår att den syftar på de åtgärder som tillsynsmyndigheterna eller resolutionsmyndigheten kan vidta och inte på de planer som upprättas av institut eller resolutionsmyndigheter. Definitionen träffar exempelvis inte institutens skyldigheter att upprätta återhämtningsplaner eller resolutionsmyndigheternas skyldigheter att upprätta resolutionsplaner.
Begreppet krisavvärjande (krisförebyggande) åtgärder förekommer i
artikel 4.4 som anger att enbart den omständigheten att ett det upprättas förenklade återhämtningsplaner eller förenklade resolutionsplaner för ett företag inte ska förhindra att krisavvärjande åtgärder vidtas,
artikel 66 om svensk rätt ska innebära att vissa krisavvärjande åtgärder som beslutas av utländska myndigheter får vidtas i Sverige (och vice versa),
artikel 68 om att enbart vidtagande av krisavvärjande åtgärder inte ska vara en händelse som utlöser kontraktsvillkor om hävning etc.,
artikel 81 såvitt avser underrättelser om krisavvärjande åtgärder, och
artikel 85 om överklagande.
SOU 2014:52 Definitioner
361
Begreppet krisavärjande åtgärder kommer att användas i anslutning till införlivandet av artikel 68 (se kapitel 10). Det behöver därför definieras i den nya lagen.
5.3 Krishanteringsåtgärder
Kommitténs förslag: Med en resolutionsåtgärd avses de verktyg
som resolutionsmyndigheten får besluta om, de statliga stabiliseringsverktygen som regeringen får besluta om och de andra åtgärder som resolutionsmyndigheten får besluta om inom ramen för resolution.
När tillsynsåtgärder och andra krisföreavvärjande åtgärder inte kan förhindra att ett företag fallerar, kommer företagets tillstånd med stor sannolikhet att återkallas. Det kan också komma att gå i likvidation eller försättas i konkurs eller liknande. Genom direktivet införs emellertid resolution som ett alternativ till s.k. normala insolvensförfaranden.
I detta avsnitt behandlas inledningsvis begreppet krishanteringsåtgärder. Sedan beskrivs innebörden av några andra definitioner som rör resolutionsförfarandet.
Skälen för kommitténs förslag
Krishanteringsåtgärder
I artikel 2.1.102 definieras krishanteringsåtgärder som en resolutionsåtgärd eller tillsättning av en särskild förvaltare enligt artikel 35 eller en person enligt artikel 51.2 eller 72.1
Begreppet krishanteringsåtgärd används i samma artiklar och i samma sammanhang som begreppet krisförebyggande åtgärd (krisavvärjande åtgärd) men inte i artikel 81 (se ovan).
Även om just ordet ”krishanteringsåtgärd” inte är särskilt ofta förekommande, innehåller direktivet dock huvudsakligen bestämmelser om olika typer av krishanteringsåtgärder som får vidtas i stället för normala insolvensförfaranden.
Vi föreslår ingen definition av krishanteringsåtgärder i den nya lagen eftersom begreppet inte används i den.
Definitioner SOU 2014:52
362
Resolutionsåtgärder
En delmängd i begreppet krishanteringsåtgärd är de s.k. resolutionsåtgärderna. I artikel 2.1.40 definieras en resolutionsåtgärd som ett beslut att placera ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1 b, c eller d under resolution enligt artikel 32 eller 33, tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller utövandet av en eller flera resolutionsbefogenheter.
Begreppet resolutionsåtgärder används i den nya lagen och behöver därför definieras. Vår definition skiljer sig dock något från direktivets. Den inkluderar nämligen inte själva beslutet att försätta företaget i resolution. Den inkluderar de statliga stabiliseringsverktyg som regeringen får besluta om, trots att de inte är verktyg i direktivets mening (se nedan). Definitionen inkluderar även tillsättandet av en särskild förvaltare. Förändringen av definitionen är framför allt av framställningstekniska skäl och avsikten är inte att det ska innebära några materiella avvikelser från direktivet.
Resolution och resolutionsverktyg
Själva begreppet resolution definieras i artikel 2.1.1 som tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller ett verktyg som avses i artikel 37.9 för att uppnå ett eller flera av de resolutionsmål som fastställs i artikel 31.2.
Enligt artikel 2.1.19 avses med resolutionsverktyg de verktyg som avses i artikel 37.3 nämligen:
Verktyget försäljning av affärsverksamhet, dvs. en mekanism för en resolutionsmyndighets överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution till en köpare som inte är ett broinstitut, i enlighet med artikel 38 (artikel 2.1.58).
Broinstitutsverktyget, dvs. en mekanism för överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution, till ett broinstitut, i enlighet med artikel 40 (artikel 2.1.60).
SOU 2014:52 Definitioner
363
Verktyget för avskiljande av tillgångar, dvs. en mekanism för en resolutionsmyndighets överföring av tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution till en tillgångsförvaltningsenhet i enlighet med artikel 42 (artikel 2.1.55).
Skuldnedskrivningsverktyget, dvs. en mekanism för en resolutionsmyndighets utövande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter med avseende på skulder i ett institut under resolution i enlighet med artikel 43 (artikel 2.1.57).
Resolutionsförfarandet liksom resolutionsverktygen är det som står i fokus för regleringen. Begreppen behandlas i sitt sammanhang i kapitlen 12–15 . Detsamma gäller de begrepp som hör ihop med dessa, såsom broinstitut (artikel 2.1.59) tillgångsförvaltningsenhet (artikel 2.1.56), skuldinstrument (artikel 2.1.48), skuld med säkerhet (artikel 2.1.67), totalbelopp (artikel 2.1.70), konverteringskurs (artikel 2.1.75), drabbad borgenär (artikel 2.1.76), drabbad innehavare (artikel 2.1.77) och mottagande enhet (artikel 2.1.80).
Resolutions(ända)mål
Resolutionen ska syfta till att uppnå ett eller flera resolutionsmål. Dessa mål har därför betydelse för bl.a. vilket eller vilka verktyg som resolutionsmyndigheten väljer att använda. Av artikel 2.1.16 framgår att med resolutionsmål avses de mål som anges i artikel 31.2, nämligen att
säkerställa att kritiska funktioner upprätthålls,
undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten, i synnerhet genom att förebygga spridning av negativa effekter, även på marknadsinfrastruktur, och genom att upprätthålla marknadsdisciplin,
skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på extraordinärt offentligt finansiellt stöd,
skydda insättare som omfattas av direktiv 2014/49/EU (dvs. 2014 års insättningsgarantidirektiv) och investerare som omfattas av direktiv 97/9/EG (inversterarskyddsdirektivet), och
skydda kundmedel och kundtillgångar.
Definitioner SOU 2014:52
364
Resolutionsändamålen, som vi väljer att kalla dem, är av central betydelse för när resolutionsmyndigheten ska besluta att ett företag ska försättas i resolution och hur resolutionen sedan ska genomföras. Den närmare innebörden av vart och ett av ändamålen kräver också en egen analys. Beträffande definitionen av resolutionsändamål hänvisas därför till kapitel 6.
Resolutionsbefogenheter
I artikel 2.1.20 definieras resolutionsbefogenheter som befogenheter i artiklarna 63–72. Något förenklat är en resolutionsbefogenhet beteckningen på de konkreta åtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta eller initiera för att använda ett verktyg eller på annat sätt stödja resolutionen.
Som vi beskriver närmare i det följande har resolutionsmyndigheten tämligen långtgående befogenheter. Dit hör bl.a.:
Överföringsbefogenheterna, dvs. de befogenheter som specificeras i artikel 63.1 c eller d och avser överföring av aktier, andra äganderättsinstrument, skuldinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder, eller en kombination av dessa från ett institut under resolution till en mottagande enhet (artikel 2.1.63). Dessa befogenheter används för att genomföra försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget.
Nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter, dvs. de befogenheter som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e–i (artikel 2.1.66). Dessa befogenheter användas för att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget.
De enskilda befogenheterna behandlas i sitt sammanhang i det följande. Där framgår hur de föreslås bli införlivade med svensk rätt. Vi kommer inte att tala om befogenheter i den nya lagen. I stället kommer vi att ange vilken typ av åtgärder som resolutionsmyndigheten kommer att besluta om. Som vi beskriver ovan inkluderar begreppet resolutionsåtgärder användningen av de olika resolutionsverktygen och övriga åtgärder som resolutionsmyndigheten kan besluta om (befogenheterna). Eftersom begreppet resolutionsbefogenhet inte används i den nya lagen behöver det inte definieras. Vilka befogenheterna är kommer i stället att preciseras under definitionen av resolutionsåtgärder.
SOU 2014:52 Definitioner
365
Villkor för resolution
I artikel 2.1.39 definieras villkor för resolution genom en hänvisning till de villkor som anges i artikel 32.1, dvs. den artikel som anger under vilka förutsättningar resolutionsmyndigheten ska besluta att vidta resolutionsåtgärder mot ett institut. Den närmare innebörden av det begreppet framgår av kapitel 7. Begreppet behöver dock inte definieras i den nya lagen.
Resolution av en koncern
Om ett individuellt institut får problem kan det försättas i resolution. Om problemen inte är isolerat till det individuella institutet utan påverkar även andra företag i samma koncern och därigenom koncernens livskraft, kan åtgärder behöva vidtas även beträffande dessa. Beslutet om resolution och efterföljande åtgärder avser dock alltjämt individuella företag och inte koncerner. I direktivet används begreppet resolution av en koncern för att beskriva de olika strategier som finns. Resolution av en koncern definieras i artikel 2.1.42 som
a) vidtagande av resolutionsåtgärder på moderföretagsnivå eller på
nivån för det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn, eller
b) den samordnade tillämpningen av resolutionsverktyg och
resolutionsmyndigheternas utövande av sina befogenheter med avseende på koncernenheter som uppfyller villkoren för resolution.
Definitionen kan träffa såväl nationella som gränsöverskridande koncerner. Någon definition av begreppet föreslås dock inte.
Definitioner SOU 2014:52
366
Koncernresolutionsordning
Koncernresolutionsordning definieras i artikel 2.1.35 som en plan för rekonstruktion av en koncern upprättad enligt artikel 91 (se avsnitt 7.5). I artikel 91 beskrivs processen för att försätta ett institut i en gränsöverskridande koncern i resolution. En resolutionsordning är alltså en plan som beskriver hur resolutionen i den gränsöverskridande koncernen ska hanteras. Man kan alltså se det som en operationalisering av den resolutionsplan som myndigheterna upprättar i krisavvärjande syfte. Begreppet definieras i den nya lagen.
5.4 Normala insolvensförfaranden och avveckling
Kommitténs bedömning: Det behövs inte någon definition av
normala insolvensförfaranden eller avveckling.
Som har nämnts i det föregående är enligt direktivet resolution ett alternativ till s.k. normala insolvensförfarande. Om ett företag försätts i resolution ska dess borgenärer inte komma sämre ut än om normala insolvensförfaranden hade använts. I detta avsnitt behandlas resolutionsdirektivets definition av utrycken normala insolvensförfaranden och avveckling.
Skälen för kommitténs bedömning
Normala insolvensförfaranden
Normala insolvensförfaranden definieras i artikel 2.1.47 som kollektiva insolvensförfaranden som innebär total eller delvis avyttring av en gäldenärs tillgångar och tillsättande av en likvidator eller förvaltare som normalt gäller för kreditinstitut enligt nationell rätt och antingen specifikt för de instituten eller generellt för alla fysiska eller juridiska personer.
Med utgångspunkt från svensk rätt står det klart att konkurs enligt konkurslagen (1987:672) och likvidation enligt aktiebolagslagen (2005:551) m.fl. lagar innebär total eller delvis avyttring. Det är dock bara konkursförfarandet som är ett insolvensförfarande. Kravet på att förfarandet ska vara kollektivt utesluter vidare utmät-
SOU 2014:52 Definitioner
367
ning och andra specialexekutiva förfaranden. Kravet på att förfarandet ska inkludera total eller delvis avyttring (och tillsättande av en likvidator eller förvaltare) utesluter också företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion. Företagsrekonstruktion är för övrigt inte ett förfarande som får tillämpas på kreditinstitut eller värdepappersföretag.
I svensk rätt bör utgångspunkten vara att peka ut det svenska insolvensförfarande som avses, nämligen konkurs i stället för att tala om ”normala insolvensförfaranden”. I vissa fall när resolutionsdirektivet hänvisar till ”normala insolvensförfaranden” kan emellertid även likvidation vara ett alternativ. I dessa fall bör båda dessa förfaranden nämnas. När så är aktuellt har dock bedömts från fall till fall.
Avveckling
I artikel 2.1.54 definieras avveckling som avveckling av tillgångarna i ett institut eller ett sådant företag som avses i artikel 1.1. b, c eller d. Definitionen talar för sig själv och någon motsvarande definition behövs inte i svensk rätt.
5.5 Kritiska verksamheter och kärnaffärsområden
Kommitténs förslag: Kritiska verksamheter är tjänster som om
de upphörde sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.
Resolutionsdirektivet
I artikel 2.1.35 definieras kritiska funktioner som aktiviteter, tjänster eller transaktioner som om de upphörde sannolikt skulle leda till störningar av tjänster som är avgörande för realekonomin eller störa den finansiella stabiliteten på grund av institutets eller koncernens storlek, marknadsandel, externa och interna sammanlänkning, komplexitet eller gränsöverskridande verksamhet, i en eller flera medlemsstater, särskilt med avseende på dessa aktiviteters, tjänsters eller transaktioners utbytbarhet.
Definitioner SOU 2014:52
368
Det kan även framhållas att upprätthållande av kritiska funktioner är ett av resolutionsändamålen enligt artikel 31.2 a.
Kärnaffärsområde definieras i artikel 2.1.36 som affärsområden och kringtjänster som utgör faktiska källor till inkomst, vinst eller har ett franchisevärde för ett institut eller en koncern som institutet tillhör.
Skälen för kommitténs förslag
Kritiska verksamheter (funktioner)
Begreppet kritiska funktioner används i direktivet för att definiera verksamhet som om den plötsligt upphörde sannolikt skulle störa det finansiella systemets förmåga att tillhandahålla de grundläggande funktionerna till realekonomin vilket i förlängningen kan medföra betydande samhällsekonomiska kostnader.
Med de grundläggande funktionerna menas betalningsförmedling, kapitalförsörjning och riskhantering. För att undvika en sammanblandning mellan de kritiska och de grundläggande funktionerna benämner vi det förra kritisk verksamhet. Mer konkret kan en verksamhet i ett företag (eller en koncern) anses vara kritisk om den:
utgör en tillräcklig andel av någon av det finansiella systemets grundläggande funktioner, eller
är en förutsättning för att någon annan central del av det finansiella systemet ska fungera.
I fallet med företag vars verksamhet utgör en tillräcklig andel av någon grundläggande funktion kan det till exempel handla om en bank som har omfattande inlåningsverksamhet. Om banken skulle gå i konkurs, skulle ett stort antal hushåll och företag få problem med att genomföra betalningar under en tid. Detta kan leda till en störning i betalningsförmedlingen med omfattande samhällsekonomiska kostnader som följd. Det kan gälla även insättare vilkas medel omfattas av insättningsgarantin med tanke på att det kan dröja en viss tid (upp till sju arbetsdagar enligt det nya insättningsgarantidirektivet) innan garantin infrias.
Det skulle också kunna handla om en bank eller ett kreditinstitut som har en omfattande utlåningsverksamhet. Låntagare kan exempelvis ha svårt att snabbt ersätta en kreditgivare eftersom
SOU 2014:52 Definitioner
369
andra kreditgivare inte har lika god information med nedsatt funktion i kreditförsörjningen som följd. Avbrott i finansieringen kan i sin tur leda till att kunderna tvingas tillfälligt upphöra eller avveckla sin verksamhet, vilket kan leda till onödig kapitalförstöring och störningar i samhällsekonomin. Svårigheter med att få finansiering kan också leda till att företag och hushåll får likviditetsproblem, vilket kan spilla över till betalningsförmedlingen.
I fallet med att det problemdrabbade företagets verksamhet är en förutsättning för att någon annan central del av det finansiella systemet kan det handla om att företaget tillhandahåller specifika tjänster som är nödvändiga för att kunna genomföra centrala transaktioner i det finansiella systemet. Om verksamheten upphör leder det med andra ord till en risk för en allvarlig störning i det finansiella systemet. Det kan till exempel vara infrastrukturtjänster. Men det kan också handla om att företaget är en central aktör på en viss marknad. Exempelvis kan en bank som andra banker lånar av, eller placerar hos, vara svår att ersätta och om denna verksamhet upphör kan det leda till negativa effekter på interbankmarknaden. Ett annat exempel är att företaget är stor marknadsgarant på någon viktig värdepappersmarknad, som i sin tur har stor samhällsekonomisk betydelse. Bankens verksamhet kan i sådana fall vara en kritisk verksamhet i lagens mening.
Det följer av exemplen ovan att det är viktigt att beakta en verksamhets utbytbarhet vid bedömningen av om den är kritisk. Det räcker inte med att verksamheten i sig är viktig (eller stor), utan den ska också vara svår att ersätta på kort tid för att definieras som kritisk. Exempelvis så är det en viktig verksamhet att ta emot insättningar. Men det innebär inte att alla institut som tar emot insättningar ska anses bedriva kritisk verksamhet, inte ens om de har relativt stor marknadsandel. Det ska inte heller gå att snabbt byta ut företaget eftersom det är endast då företagets verksamhet inte är enkelt utbytbar som dess fallissemang kan leda till en störning som medför betydande konsekvenser för det finansiella systemets funktionsförmåga eller för realekonomin.
Eftersom begreppet kritisk verksamhet är av stor betydelse för utformningen av ett resolutionsförfarande, anser vi att det behöver definieras i lag. Vårt förslag till definition har samma innebörd som definitionen i resolutionsdirektivet. Vi väljer dock att ersätta direktivets text ”sannolikt skulle leda till störningar av tjänster som är avgörande för samhällsekonomin eller störa den finansiella stabiliteten” med ”sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i
Definitioner SOU 2014:52
370
det finansiella systemet”. En allvarlig störning i det finansiella systemet betyder en störning av en sådan omfattning att den riskerar att påverka systemets förmåga att upprätthålla sina grundläggande funktioner – att tillhandahålla betalningsförmedling, kapitalförsörjning och riskhantering till realekonomin. Vår formulering inbegriper alltså såväl situationen då verksamheten om den upphör sannolikt skulle leda till störningar i de grundläggande funktionerna som situationen då verksamhetens upphörande sannolikt kan störa den finansiella stabiliteten, i meningen det finansiella systemets förmåga att upprätthålla dessa grundläggande funktioner. Detta är i linje med hur vi väljer att uttrycka resolutionsändamålen.
Eftersom det följer att utbytbarhet är en del av bedömningen för att en verksamhet ska vara kritisk – om institutet eller koncernen enkelt kan bytas ut kan inte heller ett fallissemang ge upphov till en allvarlig störning med avseende på begreppet kritisk verksamhet – anser vi att det inte behöver inkluderas i definitionen.
Den del i direktivets definition som kännetecknar företag som kan bedriva kritisk verksamhet, det vill säga ”institutets eller koncernens storlek eller marknadsandel, externa och interna sammanlänkning, komplexitet eller gränsöverskridande verksamhet” är endast exempel på vilken typ av faktorer som kan tänkas påverka bedömningen av om ett företag bedriver kritisk verksamhet och behöver inte ingå i definitionen.
Kärnaffärsområden
Men kärnaffärsområden menas verksamhet som ett företag bedriver och som är central för dess intjäning. Det är med andra ord verksamhet som är kritisk ur ett företagsekonomiskt perspektiv. Det rör sig om affärsområden och kringtjänster som utgör faktiska källor till inkomst, vinst eller har ett franchisevärde för ett institut eller en koncern som institutet tillhör. Det begreppet används emellertid inte alls i den nya lagen och någon särskild definition behöver därför inte tas in i den.
SOU 2014:52 Definitioner
371
5.6 Vilka företag ska omfattas av regleringen
Kommitténs förslag: Den nya lagen ska vara tillämplig på i
Sverige hemmahörande kreditinstitut och värdepappersbolag, liksom på finansiella institut, finansiella holdingföretag blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och EES-filialer.
Med kreditinstitut avses banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Med värdepappersbolag avses ett svenskt aktiebolag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden, om det ska ha ett startkapital enligt 3 kap. 6 § samma lag på till minst motsvarande 730 000 euro och har tillstånd
1. för de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8 lagen om
värdepappersmarknaden,
2. att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders
räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § 1 lagen om värdepappersmarknaden då bolaget har fått tillstånd för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5 samma lag, eller
3. att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att
underlätta värdepappersrörelsen.
Följande uttryck och begrepp träffar samma typ av företag som tillsynsförordningen: Finansiellt institut, finansiellt holdingföretag, blandat finansiellt holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet, finansiellt moderholdingföretag inom EES, blandat finansiellt holdingföretag inom EES, moderinstitut inom EES.
Ett moderföretag inom EES är ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES.
Definitioner SOU 2014:52
372
Resolutionsdirektivet
Resolutionsdirektivet har sitt fokus på förfaranden för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag. Som framgår av artikel 1 i direktivet är det dock tillämpligt även på andra företag, nämligen:
Finansinstitut (dvs. finansiella institut) som är etablerade i unionen och som är dotterföretag till ett kreditinstitut eller värdepappersföretag, eller till ett holdingföretag av något av de slag som nämns nedan, och som omfattas av tillsynen över moderföretaget på grundval av gruppbaserad tillsyn i enlighet med artiklarna 6–17 i tillsynsförordningen.
Finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade i unionen.
Finansiella moderholdingföretag i en medlemsstat, finansiella moderholdingföretag inom unionen, blandade finansiella moderholdingföretag i en medlemsstat, blandade finansiella moderholdingföretag inom unionen.
Filialer till institut som är etablerade utanför unionen i enlighet med de särskilda villkor som föreskrivs i resolutionsdirektivet.
På vilket sätt de uppräknande företagen påverkas av direktivet framgår av direktivets olika bestämmelser. Av artikel 32 framgår exempelvis under vilka förutsättningar kreditinstitut och värdepappersföretag ska bli föremål för resolution. Dessutom får resolutionsåtgärder under vissa ytterligare förutsättningar vidtas även mot de finansiella institut eller holdingföretag som nämns ovan (se bl.a. artikel 33).
Institut och andra moderföretag inom unionen är också skyldiga att upprätta återhämtningsplaner antingen för individuella företag eller på koncernnivå och resolutionsplaner ska upprättas för samma företag.
I det följande analyserar vi vilken typ av företag som berörs av direktivet och går igenom de definitioner som har anknytning till detta. Det bör dock redan inledningsvis nämnas att den svenska regleringen måste inkludera de företag som anges i direktivet i de avseenden som direktivet kräver det. Vi får dock välja att införliva
SOU 2014:52 Definitioner
373
direktivet på ett sätt som inkluderar fler företag än de som omfattas av direktivets tillämpningsområde.
Det bör också noteras att de företag som räknas upp i resolutionsdirektivet är samma företag som står i fokus för tillsynen. Ett helt fristående kreditinstitut eller värdepappersföretag – dvs. som inte har moder- eller dotterföretag eller står i någon annan förbindelse med något annat företag – står under tillsyn på individuell nivå. Situationen är dock en annan om institutet ingår i samma koncern som eller har andra förbindelser med andra institut, finansiella institut eller finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag Då står institutet som regel under tillsyn både på individuell nivå och på gruppnivå eller undergruppsnivå på grundval av den relevanta gruppens konsoliderade situation. Det betyder att reglerna tillämpas på ett kreditinstitut eller värdepappersföretag som om det tillsammans med de andra företagen utgjorde ett enda företag. Vid tillsynen på gruppnivå är det, även om institutet kontrolleras av ett holdingföretag, institutet som står under tillsyn såvitt avser gruppens finansiella ställning. Holdingföretagets finansiella ställning tas dock med när gruppens finansiella ställning beräknas. Dessutom ställs det särskilda krav på ledningens kvalifikationer i finansiella holdingföretag och i blandade finansiella holdingföretag. Tillsynsmyndigheterna kan också begära att få viss information från sådana holdingbolag och göra platsundersökningar hos dem.
Vid tillsynen över ett instituts konsoliderade situation intresserar sig tillsynsmyndigheterna inte enbart för de koncernförbindelser som instituten har med andra finansiella institut eller relevanta holdingföretag. Dessutom kan företag som institutet har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med omfattas av konsolideringen, liksom s.k. joint venture-företag och andra företag som institutet har ägarintressen i.1 Även om de sistnämnda ägarintressena omfattas av konsolideringen ingår de dock inte i den gruppbaserade tillsynen.2
1 Konsolidering ska dock inte ske för andra former av kapitalbindningar med eller när ett institut utövar ett väsentligt inflytande över ett eller flera institut eller finansiella institut, utan att institutet innehar ett ägarintresse eller andra kapitalbindningar till dessa institut eller när två eller flera institut eller finansiella institut har samma ledning utan att det följer av avtal eller bestämmelser i stiftelseurkund eller motsvarande. (Finansinspektionens beslutspromemoria Nya föreskrifter om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, dnr 11–13269, s. 13). 2Artikel 18.5 i tillsynsförordningen och Finansinspektionens beslutspromemoria Nya föreskrifter om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, dnr 11–13269, s. 14).
Definitioner SOU 2014:52
374
De företag som nämns i det följande är alltså sådana företag som står under tillsyn på grupp- eller undergruppsnivå eller, som i fallet med holdingbolag med blandad verksamhet, har ålagts att lämna viss information till tillsynsmyndigheten. Holdingbolagen med blandad verksamhet omfattas alltså inte av den gruppbaserade tillsynen utan har en mindre långtgående informationsskyldighet till Finansinspektionen om koncernens transaktioner med institut i koncernen.
Även om de nämnda holdingföretagen inte står under tillsyn ska dock tillsynsmyndigheterna ha möjlighet att vidta administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder mot dem.
Ett institut kan ingå både i en grupp bestående av enbart företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn och i ett finansiellt konglomerat som består av företag som tillhör både bank- och värdepapperssektorn och försäkringssektorn. För att det ska vara ett konglomerat krävs dock bl.a. att de båda sektorerna uppnår en viss storlek. Att det finns ett försäkringsföretag i en bank- och värdepapperskoncern är alltså inte tillräckligt för att göra det till ett konglomerat.
Skälen för kommitténs förslag
I det nya regelverket ska land inom EES behandlas på samma sätt som EU:s medlemsländer. I det följande talar vi därför om ett företag inom EES och liknande när direktivet hänvisar till unionen.
Kreditinstitut
Enligt artikel 2.1.2 avses med kreditinstitut detsamma som i artikel 4.1.1 i tillsynsförordningen, dvs. företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja kredit för egen räkning.
Banker och kreditmarknadsföretag behandlas enligt svensk rätt som kreditinstitut och omfattas av de bestämmelser för tillsyn som EU-rätten ställer upp för kreditinstitut. Svenska banker behöver visserligen inte per definition vara ett kreditinstitut. Bankrörelse definieras nämligen i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse som rörelse i vilken det ingår dels betalningsförmedling via generella betalsystem, dels mottagande av medel som efter upp-
SOU 2014:52 Definitioner
375
sägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar. Definitionen syftar till att ringa in de företag som om de fallerar kan orsaka störningar i betalningssystemet. Mot den bakgrunden och då EU-direktivet inte förhindrar det, bör alla banker omfattas av resolutionsdirektivet.
Kreditinstitut bör därför definieras som banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Värdepappersbolag
Enligt direktivet ska det även vara tillämpligt på värdepappersföretag. Begreppet värdepappersföretag definieras som ett värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.2 i tillsynsförordningen som omfattas av de krav på startkapital som föreskrivs i artikel 28.2 i kapitaltäckningsdirektivet.
I tillsynförordningen definieras ett värdepappersföretag som en person som omfattas av de krav som åläggs genom artikel 4.1 i direktiv 2004/39/EG och som omfattas av de krav som åläggs genom det direktivet, med undantag av
i) kreditinstitut, ii) lokala företag, dvs. företag som handlar för egen räkning på
marknader för finansiella terminer eller optioner eller andra derivatinstrument och på kontantmarknader enbart i syfte att säkra positioner på derivatmarknader, eller som handlar för andra medlemmars räkning på de marknaderna och som är garanterade av clearingmedlemmar på samma marknader, där ansvaret för att säkerställa efterlevnaden av de avtal som ingås av sådana företag bärs av clearingmedlemmar på samma marknader, iii) företag som inte har tillstånd att tillhandahålla sådana sido-
tjänster som avses i bilaga I avsnitt B punkt 1 i direktiv 2004/39/EG som tillhandahåller endast en eller flera av de investeringstjänster eller den investeringsverksamhet som avses i punkterna 1, 2, 4 och 5 i avsnitt A i bilaga I till det direktivet, som inte får inneha kontanter eller värdepapper som tillhör företagets kunder och som därför aldrig får stå i skuld gentemot dessa.
Enligt i artikel 4.1 i direktiv 2004/39/EG definieras värdepappersföretag som juridisk person vars regelmässiga verksamhet
Definitioner SOU 2014:52
376
eller rörelse består i att yrkesmässigt tillhandahålla en eller flera investeringstjänster till tredje part och/eller att utföra en eller flera investeringsverksamheter. Medlemsstaterna får i definitionen av värdepappersföretag inkludera företag som inte är juridiska personer om vissa förutsättningar är uppfyllda. Sverige har dock inte utnyttjat den möjligheten.
Enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden definieras värdepappersbolag som svenska aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag (1 kap. 5 § 26).3 Eftersom syftet är att träffa företag som inte är kreditinstitut bör den definitionen tas som utgångspunkt även i lagen om resolution.
Enligt resolutionsdirektivet ska undantag göras för lokala företag. Enligt 2 kap. 5 § första stycket 14 lagen om värdepappersmarknaden behöver lokala företag som driver värdepappersrörelse inte tillstånd för den verksamheten. De är därför inte värdepappersbolag enligt definitionen i lagen om värdepappersmarknaden. I överensstämmelse med direktivet avstår vi från att inkludera dem i regleringen.
Resolutionsdirektivet undantar dessutom företag som
1. inte har tillstånd att tillhandahålla sidotjänsterna ”förvaring och
handhavande av finansiella instrument för kunders räkning, bland annat värdepappersförvaring och liknande tjänster, exempelvis handhavande av kontanta medel/finansiella säkerheter”,
2. tillhandahåller endast en eller flera av följande investerings-
tjänster eller investeringsverksamhet
a) mottagande och vidarebefordran av order beträffande ett eller
flera finansiella instrument,
b) utförande av order på kunders uppdrag,
c) portföljförvaltning,
d) investeringsrådgivning, och
3. inte innehar kontanter eller värdepapper som tillhör företagets
kunder och som därför aldrig får stå i skuld gentemot dessa.
3 I samma lag (1 kap. 5 § 29) definieras ett värdepappersinstitut som värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige.
SOU 2014:52 Definitioner
377
Resolution är tämligen ingripande för de företag som omfattas av det. Vi är därför tveksamma till att inkludera fler företag än de som faktiskt behöver omfattas av regleringen. Detta talar för att undantaget bör utformas i enlighet med direktivet.
I prop. 2013/14:228 om förstärkta kapitaltäckningsregler konstateras att svensk rätt tidigare inte gjort undantag för sådana företag som anges i artikel 4.1.2 c i tillsynsförordningen (s. 129). Det sägs vidare att om svensk rätt anpassas så att endast de värdepappersbolag som omfattas av definitionen av värdepappersföretag i tillsynsförordningen är skyldiga att tillämpa tillsynsförordningen kommer vissa bolag, till skillnad mot vad som gällde tidigare, inte att behöva följa reglerna om kapitaltäckning m.m. Eftersom tillsynsförordningen tillåter medlemsstaterna att utvidga tillämpningsområdet för förordningen, fanns det enligt regeringens mening inte skäl att ändra gällande rätt i fråga om vilka svenska värdepappersbolag som ska vara skyldiga att tillämpa reglerna om kapitaltäckning m.m. Enligt regeringen ska därför samma värdepappersbolag som tidigare vara skyldiga att tillämpa tillsynsförordningen. Regeringen konstaterade dock att det framöver finns ett behov av en översyn vad gäller kapitaltäckningsregelverkets tillämpning på olika typer av värdepappersbolag. Inom ramen för det lagstiftningsärendet ansågs det dock inte finnas utrymme för en sådan översyn. I propositionen föreslogs därför att ett värdepappersbolag definieras som ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Det finns inte heller inom ramen för detta betänkande utrymme att göra någon djupare analys av om ifall de företag som enligt tillsynsförordningen är undantagna men som enligt svensk rätt ska omfattas av kapitaltäckningsregelverket ska inkluderas i resolutionsregelverket.
När det nu är fråga om att införa ytterligare en betungande reglering föreslår vi dock, med ett undantag att enbart de värdepappersbolag som omfattas av definitionen av värdepappersföretag i resolutionsdirektivet också ska omfattas av den nya lagen. Undantaget avser värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen enligt 2 kap. 2 § 8 lagen om värdepappersmarknaden. Ett sådant tillstånd får bara ges tillsammans med ett tillstånd att lämna kunder kredit enligt 2 kap. 2 § 2 lagen om värdepappersmarknaden. Det
Definitioner SOU 2014:52
378
finns inte någon motsvarande tjänst enligt direktiv 2004/39/EG utan detta är en sidotjänst som har införts nationellt. Värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto anses som kreditinstitut i den mening som avses i EG-rätten (prop. 2006/07:115 s. 326).
Mot denna bakgrund bör ett värdepappersbolag definieras som ett svenskt aktiebolag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden, om det ska ha ett startkapital enligt 3 kap. 6 § samma lag på till minst motsvarande 730 000 euro och har tillstånd
1. för de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8 lagen om
värdepappersmarknaden,
2. att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders
räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § 1 lagen om värdepappersmarknaden då bolaget har fått tillstånd för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5 samma lag, eller
3. att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att
underlätta värdepappersrörelsen.
Även om vår utgångspunkt har varit att inte låta fler värdepappersbolag än nödvändigt omfattas av resolutionsdirektivets bestämmelser har denna ambition inte kunnat genomdrivas fullt ut. Vissa bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden föreslås nämligen bli tillämpliga på alla värdepappersbolag som omfattas av den lagen.
Institut
I direktivet definieras institut som ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag (artikel 2.1.23). Vi föreslår att samma definition införs i svensk rätt som samlingsbeteckning för kreditinstitut och värdepappersbolag. När de utländska motsvarigheterna avses används begreppet utländska institut.
I direktivet skiljer man mellan moderinstitut i en medlemsstat (artikel 2.1.49) och moderinstitut inom unionen (artikel 2.1.50). Av hänvisningen som där görs till artikel 4.1.28 respektive 4.1.29 i tillsynsförordningen framgår att ett moderinstitut i en medlemsstat är ett institut i en medlemsstat som
SOU 2014:52 Definitioner
379
har institut eller finansiella institut som dotterföretag eller har ägarintressen i sådana företag,
inte själv är dotterföretag till
a) ett annat institut som auktoriserats i samma medlemsstat,
eller
b) ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt
holdingföretag som är etablerat i samma medlemsstat.
Av denna definition framgår att ett moderinstitut i en medlemsstat är ett institut som finns i toppen av en grupp företag (institut eller finansiella institut) som tillhör bank- och värdepapperssektorn om man bara tittar på medlemsstaten i fråga. Det får inte ha ett sådant företag (men väl ett försäkringsföretag eller någon annan typ av företag) hemmahörande i samma medlemsstat som moderföretag men inget hindrar det finns ett moderföretag i en annan medlemsstat eller tredjeland.
Definitionen av ett moderinstitut inom unionen överensstämmer med definitionen av ett moderinstitut i en medlemsstat, med den skillnaden att man nu ser till toppen av gruppen inom unionen. Ett moderinstitut inom unionen får alltså inte ha ett företag hemmahörande inom unionen som tillhör bank- eller värdepapperssektorn som moderföretag. Ingenting hindrar dock att det finns ett moderföretag hemmahörande i tredjeland, t.ex. USA.
Begreppen institut, moderinstitut i en medlemsstat och moderinstitut inom EU bör träffa samma typer av företag som tillsynsförordningen. Någon definition av ett moderinstitut i en medlemsstat (eller rättare sagt ett land inom EES) behövs dock inte. Den definition av moderinstitut inom EES som vi föresllår träffar svenska företag i toppen av en koncern även om koncernen inte är gränsöverskridande.
Finansiella institut (finansinstitut)
Resolutionsdirektivet är även tillämpligt på finansiella institut. Med ett finansiellt institut (finansinstitut i direktivets svenska översättning) avses enligt artikel 2.1.4 i resolutionsdirektivet ett finansiellt institut enligt definitionen i artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen. I tillsynsförordningen definieras ett finansiellt institut som ett företag som inte är ett institut men vars huvud-
Definitioner SOU 2014:52
380
sakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som är upptagna i punkterna 2–12 och 15 i bilaga I till kapitaltäckningsdirektivet, inbegripet ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag och ett betalningsinstitut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden samt ett kapitalförvaltningsbolag, men däremot inte försäkringsholdingföretag och försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet enligt definitionen i artikel 212.1 g i direktiv 2009/138/EG.
Definitionen inkluderar exempelvis företag som driver finansiell verksamhet men utan att vara tillståndspliktigt, t.ex. kreditgivande företag. Det omfattar vidare betalningsinstitut enligt lagen (2010:751) om betaltjänster och institut för elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar. Den omfattar emellertid exempelvis inte försäkringsföretag eller de försäkringsrelaterade holdingföretag som nämns i definitionen. Begreppet finansiellt institut definieras också i 1 kap. 5 lagen om bank och finansieringsrörelse.
Vi föreslås att begreppet finansiellt institut definieras genom en hänvisning till tillsynsförordningen.
Finansiella holdingföretag
Även finansiella holdingföretag berörs av direktivet och måste i samma utsträckning omfattas av den svenska regleringen. I artikel 2.1.9 definieras ett finansiellt holdingföretag genom en hänvisning till artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen. I tillsynsförordningen definieras ett finansiellt holdingföretag som ett finansiellt institut (se definitionen ovan) vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen är institut eller finansiella institut, varvid minst ett av dotterföretagen ska vara ett institut, och som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag.
Som framgår av definitionen är ett finansiellt holdingföretag ett finansiellt institut som i huvudsak har finansiella företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn som dotterföretag, dvs. institut och finansiella institut (inte försäkringsföretag). Definitionen av dotterföretag behandlas i avsnitt 5.7 men den omfattar bl.a. den situationen att holdingföretaget innehar en majoritet av rösterna i företaget. Som framgår nedan skiljer man också mellan
SOU 2014:52 Definitioner
381
finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Vi behandlar den skillnaden under definitionen av de sistnämnda företagen.
Man skiljer också mellan ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat (artikel 2.1.12) och finansiellt moderholdingföretag inom unionen (artikel 2.1.13). Definitionerna är uppbyggda på samma sätt som definitionerna av moderinstitut i en medlemsstat och moderinstitut inom unionen, med den skillnaden att det finns ett holdingföretag i toppen (se ovan). Definitionen fångar alltså in ett finansiellt holdingföretag som finns i toppen av en finansiell grupp i en medlemsstat respektive inom unionen.
Begreppen finansiellt holdingföretag, ett finansiellt holdingföretag i en medlemsstat och ett finansiellt holdingföretag inom EES bör träffa samma typer av företag som tillsynsförordningen. Någon definition av ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat (eller rättare sagt ett land inom EES) behövs dock inte.
Blandade finansiella holdingföretag
Ett blandat finansiellt holdingföretag definieras genom en hänvisning till artikel 4.1.21 tillsynsförordningen. Där definieras ett blandat finansiellt holdingföretag genom en hänvisning till definitionen i artikel 2.15 i direktiv 2002/87/EG, dvs. konglomeratdirektivet. I det sistnämnda direktivet definieras ett blandat finansiellt holdingföretag som ett moderföretag som inte utgör en reglerad enhet men som tillsammans med sina dotterföretag, varav minst ett är en reglerad enhet med säte inom unionen, och andra enheter utgör ett finansiellt konglomerat.
Skillnaden mellan ett blandat finansiellt holdingföretag och ett finansiellt holdingföretag är att ett blandat finansiellt holdingföretag leder en grupp som består av företag som tillhör både bank- och försäkringssektorn (ett finansiellt konglomerat) medan ett finansiellt holdingbolag per definition leder en grupp med företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn och som inte utgör ett finansiellt konglomerat. Ett blandat finansiellt holdingföretag kan dock, vid sidan av att omfattas av den konglomeratsbaserade tillsynen, omfattas även av den gruppbaserade tillsynen över företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn (eller försäkringsgrupper om det förekommer). Att ett blandat finansiellt holding-
Definitioner SOU 2014:52
382
företag leder ett finansiellt konglomerat utesluter alltså inte att det samtidigt leder en annan finansiell grupp.
Beträffande definitionen av blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat (artikel 2.1.14) och av ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen (artikel 2.1.15) hänvisas till det som sagts angående motsvarande finansiella holdingföretag.
Begreppen ett blandat finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat och ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES bör träffa samma typer av företag som tillsynsförordningen. Någon definition av ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat (eller rättare sagt ett land inom EES) behövs dock inte.
Holdingföretag med blandad verksamhet
Definitionen av ett holdingföretag med blandad verksamhet i artikel 2.1.11 i resolutionsdirektivet hänvisar till artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen. Där definieras ett holdingföretag med blandad verksamhet som ett moderföretag som inte är ett finansiellt holdingföretag eller ett institut eller ett blandat finansiellt holdingföretag och som har minst ett institut bland sina dotterföretag. Av detta följer att det räcker med att det finns ett institut i en koncern för att dess moderföretag ska vara ett holdingföretag med blandad verksamhet.
Ett holdingföretag med blandad verksamhet ingår inte när den konsoliderade ställningen bestäms inom ramen för gruppbaserad tillsyn eller för ett finansiellt konglomerat.
Ett holdingföretag med blandad verksamhet bör definieras genom en hänvisning till tillsynsförordningen.
Institut under resolution
I direktivet används (något oegentligt) begreppet ”institut under resolution” för att beteckna ett institut, ett finansiellt institut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen, ett blandat finansiellt moderholdingföretag i
SOU 2014:52 Definitioner
383
en medlemsstat, eller blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen med avseende på vilket resolutionsåtgärder vidtas (artikel 2.1.83).
Definitionen pekar alltså ut ett företag – oavsett om det är ett institut, ett finansiellt institut eller ett holdingföretag – som är försatt i resolution. Parallellt med detta begrepp pekar direktivet dock som regel ut de företag som nämns i artikel 1.1 b, c och d. Dessa alternativa skrivningar torde dock träffa samma krets företag.
Ett liknande samlingsbegrepp behövs i svensk rätt. Vi föreslår därför att det införs en definition liknande den i direktivet. I stället för att tala om ”institut under resolution” använder vi i förekommande fall begreppet ”företag under resolution”, eftersom det är mer rättvisande. Någon definition av begreppet behövs dock inte.
Moderföretag inom EES
I artikel 2.1.85 definieras ett ”moderföretag inom unionen” som ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen.
Definitionen syftar alltså på det företag som finns i toppen av en koncern inom unionen (EES). Den utesluter dock holdingföretag med blandad verksamhet. Begreppet används exempelvis för att ringa in vilket moderföretag som är skyldigt att upprätta återhämningsplaner. Vi föreslår att en motsvarande definition införs i den nya lagen.
Berört moderinstitut
I artikel 2.1.79 definieras ett berört moderinstitut som ett moderinstitut i en medlemsstat, ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen, ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, eller blandat finansiellt moderholdingföretag inom
Definitioner SOU 2014:52
384
unionen med avseende på vilket skuldnedskrivningsverktyget tillämpas.
Termen används bl.a. i artikel 63.1 j som anger vilka företag som kan åläggas att ge ut nya aktier etc.
Någon definition av begreppet behövs inte.
EES-filialer
Även filialer till institut i tredjeland omfattas av vissa av direktivets bestämmelser. Begreppet filial behandlas i avsnitt 5.8. I avsnitt 5.11 behandlas vidare några andra begrepp som rör tredjeland.
5.7 Gruppbaserad tillsyn
Kommitténs förslag: Ett institut som står under gruppbaserad
tillsyn står under tillsyn på grundval av den konsoliderade situationen enligt artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen.
Koncern ska definieras som ett moderföretag och ett dotterföretag. Dotterföretag ska definieras genom en hänvisning till tillsynsförordningen. Ett moderföretag är ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 a i tillsynsförordningen. Även begreppet gränsöverskridande koncern ska definieras.
Som har nämnts i det föregående ska återhämtningsplaner, resolutionsplaner och resolutionsåtgärder upprättas respektive vidtas både beträffande institut och dotterföretag som är finansiella institut och mot vissa holdingföretag. Det förekommer också ett antal definitioner som tar sikte på dessa företag när de bildar en koncern.
Skälen för kommitténs förslag
Gruppbaserad
I 2.1.7 i resolutionsdirektivet definieras gruppbaserade (consolidated basis) som på grundval av den konsoliderade finansiella ställningen (consolidated situation) enligt definitionen i artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen. I artikel 4.1.47 definieras konsoliderad
SOU 2014:52 Definitioner
385
situation (consolidated situation) som den situation som blir resultatet av att kraven i del ett avdelning II kapitel 2 (artiklarna 11–17) i tillsynsförordningen tillämpas på ett institut på samma sätt som om det institutet tillsammans med ett eller flera andra enheter utgjorde ett enda institut.4
Begreppet gruppbaserad i samband med resolution har alltså samma innebörd vid resolution som vid tillsyn. Den nya lagen bör innehålla en definition motsvarande direktivets.
Dotterföretag, moderföretag, koncern, gränsöverskridande koncern och koncernenhet
För att avgränsa den relevanta finansiella gruppen är begreppet koncern och därmed sammanhängande begrepp relevanta.
En koncern definieras som ett moderföretag och dess dotterföretag (artikel 2.1.26). En gränsöverskridande koncern är vidare en koncern med koncernenheter etablerade i fler än en medlemsstat (artikel 2.1.27). En koncernenhet definieras i sin tur som en juridisk person som är del av en koncern (artikel 2.1.31).
Med dotterföretag avses ett dotterföretag enligt definitionen i artikel 4.1.16 i tillsynsförordningen (artikel 2.1.5). I tillsynsförordningen definieras ett dotterföretag som:
a) Ett dotterföretag enligt definitionen i artiklarna 1 och 2 i
direktiv 83/349/EEG.
b) Ett dotterföretag enligt definitionen i artikel 1.1 i direktiv
83/349/EEG samt alla företag över vilka ett moderföretag utövar ett faktiskt bestämmande inflytande.
Alla dotterföretag till dotterföretag ska också anses vara dotterföretag till det moderföretag som är överordnat dessa företag.
Med ett moderföretag avses ett moderföretag enligt definitionen i artikel 4.1.15 a i tillsynsförordning (artikel 2.1.6). I artikel 4.1.15 a i tillsynsförordningen definieras ett moderföretag som ett moderföretag i den mening som avses i artiklarna 1 och 2 i direktiv 83/349/EEG.
Direktiv 83/349/EEG har upphävts genom E uropaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut,
4 I artikel 4.1.48 i tillsynsförordningen definieras vidare ”på gruppnivå” (consolidated basis) som på grundval av den konsoliderade situationen.
Definitioner SOU 2014:52
386
koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG. Hänvisningen i artiklarna 1 och 2 i det direktivet motsvarar artikel 22.1 och 22.2 i det nya direktivet.
Med direktivet överensstämmande definitioner av koncern, gränsöverskridande koncern, moderföretag och dotterföretag bör tas in i den nya lagen. Någon definition av begreppen koncernenhet behövs dock inte.
5.8 Filialer
Kommitténs förslag: En betydande filial är en filial som är
betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet. Ordet filial har samma innebörd som i tillsynsförordningen.
Av beskrivningen av direktivets tillämpningsområde framgår att det också är tillämpligt på filialer till kreditinstitut i vissa avseenden.
Skälen för kommitténs förslag
Filialer
En filial definieras i artikel 2.1.17 i resolutionsdirektivet som ett driftsställe som utgör en rättsligt beroende del av ett institut och som självständigt utför alla eller vissa av de transaktioner som är hänförliga till verksamhet i institut. Det är samma definition som i artikel 4.1.17 i tillsynsförordningen.
Begreppet filial bör definieras genom en hänvisning till tillsynsförordningen.
Betydande filial
Ett institut kan bedriva verksamhet i andra länder exempelvis genom att etablera ett dotterföretag eller en filial. Dotterbolagssituationen har vi behandlat i det föregående. När ett institut väljer en filiallösning uppstår dock inte någon koncernrelation eftersom filialen inte är någon egen juridisk person. Tillsynen över
SOU 2014:52 Definitioner
387
filialens verksamhet utövas i allt väsentligt från hemlandet. Värdlandet och hemlandet ska dock samarbeta och utbyta information (se t.ex. artikel 50 i kapitaltäckningsdirektivet). Värdlandet har rätt till viss information från filialen och rätt att göra vissa platsundersökningar hos den.
En filial kan ha större eller mindre betydelse för den finansiella stabiliteten i värdlandet. För de viktigaste filialerna använder kapitaltäckningsdirektivet begreppet ”betydande filialer”. För betydande filialer ställer kapitaltäckningsdirektivet krav på ett djupare samarbete än för övriga filialer, bl.a. i fråga om krisförberedelser. De myndigheter som ansvarar för de betydande filialerna kan också delta i tillsynskollegier.
Begreppet betydande filialer används också i resolutionsdirektivet. Begreppet definieras i artikel 2.1.34 som en filial som skulle anses vara betydande i en värdmedlemsstat i enlighet med artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet.
Av artikel 51 framgår hur en betydande filial identifieras. Enligt den bestämmelsen ska den behöriga myndigheten i en värdmedlemsstat (dvs. där filialen finns) göra en framställning till den samordnande tillsynsmyndigheten (eller till hemlandsmyndigheten om det inte finns en grupp) om att en filial till ett institut (med undantag för vissa värdepappersföretag) ska betraktas som betydande. Framställningen ska innehålla skälen till varför filialen ska betraktas som betydande och därvid särskilt med avseende på följande, nämligen
a) om insättningarna i kreditinstitutets filial motsvarar en mark-
nadsandel som överskrider 2 procent i värdmedlemsstaten,
b) den troliga effekten av ett inställande eller en nedläggning av
kreditinstitutets verksamhet på den systemrelaterade likviditeten samt på betalnings- och clearing- och avvecklingssystem i värdmedlemsstaten, och
c) filialens storlek och betydelse vad gäller antalet kunder inom
ramen för värdmedlemsstatens bank- eller finanssystem.
Därefter följer en process under vilken tillsynsmyndigheterna ska försöka komma fram till ett gemensamt beslut om ifall filialen är betydande. Om myndigheterna inte kan enas bestämmer dock tillsynsmyndigheten i värdlandet.
Definitioner SOU 2014:52
388
Begreppet betydande filial kommer alltså att ha samma innebörd i kapitaltäckningsdirektivet som i resolutionsdirektivet. Vilka filialer som är betydande kommer därför att identifieras inom ramen för tillsynen. Det finns dock inte i svensk rätt några konkreta bestämmelser motsvarande artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet. Vi föreslår därför att begreppet betydande filial definieras såsom en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet.
5.9 Inblandande myndigheter
Kommitténs förslag: Med behörig myndighet avses i Sverige
Finansinspektionen, beträffande övriga stater inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut.
Även samordnande tillsynsmyndighet, samordnande resolutionsmyndighet, berörd myndighet och samordnande berörd myndighet ska definieras.
Skälen för kommitténs förslag
Behöriga (tillsynsansvariga) myndigheter
I Sverige utövas tillsynen över kreditinstitut och värdepappersbolag av Finansinspektionen. När man i kapitaltäckningsdirektivet, tillsynsförordningen och resolutionsdirektivet menar tillsynsmyndigheter använder man begreppet behörig myndighet (se artikel 2.1.21 i resolutionsdirektivet som i sin tur hänvisar till definitionen av behörig myndighet i tillsynsförordningen). Vi föreslår att behörig myndighet definieras som Finansinspektionen och beträffande övriga stater inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013.
SOU 2014:52 Definitioner
389
Samordnande tillsynsmyndighet
Man brukar också tala om samordnande myndighet (se artikel 2.1.37 som hänvisar till artikel 4.1.41 i tillsynförordningen). En samordnande myndighet är enligt den definitionen en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EU och av institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EU eller blandade finansiella holdingföretag inom EU. Hur den samordnande myndigheten utses framgår av artikel 111 i kapitaltäckningsdirektivet.
Av definitionen av samordnande myndighet följer att det bara kan finnas en samordnande myndighet för ett visst institut inom EES. Utgångspunkten är att den samordnande tillsynsmyndigheten är den myndighet som ansvarar för tillsynen över det institut som finns längst upp i gruppen, men det finns även anvisningar om hur myndigheten ska utses i mer komplicerade koncernstrukturer. Den samordnande tillsynsmyndigheten har en central roll för planering och samordning samarbetet och informationsutbytet i en koncern och ska inrätta tillsynskollegierna.
Enligt resolutionsdirektivet har den samordnande tillsynsmyndigheten en central roll i behandlingen av koncernåterhämtningsplanerna och resolutionsmyndigheten på koncernnivå (se definition nedan) ska samråda med den samordnande tillsynsmyndigheten i vissa frågor som rör resolutionsplanerna m.m. De är också involverade i andra frågor och deltar i kollegierna.
Vi föreslår att begreppet samordnande tillsynsmyndighet ges samma innebörd som i tillsynsförordningen.
Resolutionsmyndighet
I artikel 2.1.21 definieras resolutionsmyndighet som den myndighet som en medlemsstat har utsett i enlighet med artikel 3, det vill säga för att tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna. Vilken svensk myndighet som bör vara resolutionsmyndighet behandlas i kapitel 25 och hur valet av myndighet ska införlivas med svensk rätt behandlas i samma kapitel.
Definitioner SOU 2014:52
390
Behöriga ministerier
Även regeringarna är involverade i processen genom de departement/ministerier som utses. I artikel 2.1.22 definieras behöriga ministerier som finansministerierna eller andra ministerier i medlemsstaterna med ansvar för ekonomiska, finansiella och budgetmässiga frågor på nationell nivå enligt nationell uppdelning av ansvarsområden och som utsetts enligt artikel 3.5. I kapitel 25 behandlar vi regeringen och de behöriga ministeriets (Finansdepartementets) roll i det krisavvärjande och krishanterande arbetet. Vi föreslår dock inte någon definition av begreppet.
Samordnande resolutionsmyndighet (resolutionsmyndighet på koncernnivå)
I artikel 2.1.44 definieras resolutionsmyndighet på koncernnivå som resolutionsmyndigheten i den medlemsstat i vilken den samordnande tillsynsmyndigheten är belägen. Som har nämnts i det föregående är den samordnande tillsynsmyndigheten den myndighet som utövar tillsyn över ett moderinstitut inom EES enligt bestämmelserna i kapitaltäckningsdirektivet. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå är då den myndighet i samma land som har ansvar för resolutionsrelaterade ärenden.
För att få symmetri med vad som gäller för tillsynsmyndigheterna föreslår vi att begreppet ”samordnande resolutionsmyndighet” införs och definieras i den nya lagen i stället för ”resolutionsmyndighet på koncernnivå”. Begreppet ska dock ha samma innebörd som begreppet resolutionsmyndighet på koncernnivå.
Berörd myndighet
I artikel 2.1.78 definieras berörd myndighet som en myndighet i den medlemsstat som i enlighet med artikel 61 identifierats som ansvarig enligt den statens nationella rätt för att fatta de beslut som avses i artikel 59.3.
Innebörden av detta är att den berörda myndigheten är den myndighet som ska fastställa när det är nödvändigt att skriva ned eller konvertera vissa instrument som ingår i ett instituts kapitalbas till aktier eller andra kärnprimärkapitalinstrument. Den berörda
SOU 2014:52 Definitioner
391
myndighetens roll beskrivs närmare kapitel 30. Vi föreslår där att det anges direkt i lag vilken svensk myndighet som är berörd myndighet. Vi föreslår dock en definition av berörd myndighet för att fånga upp de utländska berörda myndigheterna liksom de samordnande berörda myndigheterna.
Utsett nationellt makrotillsynsorgan
I artikel 2.1.106 definieras begreppet utsett nationellt makrotillsynsorgan som den myndighet som har anförtrotts genomförandet av den politik för makroprudentiell tillsyn som avses i punkt 1 i rekommendation B i rekommendationen från Europeiska systemrisknämnden av den 22 december 2011 om de nationella myndigheternas mandat för makrotillsyn (ESRB/2011/3).
I Sverige är det Finansinspektionen som har utsetts till makrotillsynsorgan. Det är dock inte nödvändigt att införa någon definition av begreppet i lag.
5.10 Tillsynskollegier och resolutionskollegier
Kommitténs bedömning: Någon definition av begreppen
tillsynskollegier och resolutionskollegier bör inte införas.
Skälen för kommitténs bedömning
Tillsynskollegier
Tillsynsmyndigheter i flera länder samarbetar i så kallade tillsynskollegier om tillsynen av företag som verkar över landsgränserna. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller bestämmelser om samarbete och informationsutbyte både i och utanför kollegier. Att det ska inrättas tillsynskollegier framgår av artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet. Finansinspektionens samarbete i tillsynskollegier beskrivs i avsnitt 7.5.2 i vårt delbetänkande (2013:6).
I artikel 2.1.52 i resolutionsdirektivet definieras tillsynskollegier som kollegier av tillsynsmyndigheter som upprättas enligt artikel 116 i CRD.
Definitioner SOU 2014:52
392
Någon definition av begreppet tillsynskollegier behövs inte i det nya regelverket.
Resolutionskollegier
Precis som det finns tillsynskollegier ska det finnas resolutionskollegier. Kollegiernas sammansättning och uppgifter framgår av artikel 88. Begreppet resolutionskollegium definieras i artikel 2.1.46 just som ett kollegium som inrättats i enlighet med artikel 88 för att utföra de uppgifter som avses i artikel 88.1.
Någon definition av begreppet resolutionskollegier behövs inte i det nya regelverket.
5.11 Tredjelandsrelaterade definitioner
Kommitténs förslag: Ett tredjelandsinstitut är ett företag som
har sitt huvudkontor i ett land utanför EES och som skulle vara ett institut om det vore hemmahörande inom EES.
Ett moderföretag i tredjeland är ett moderinstitut, ett finansiellt moderholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag som är hemmahörande i ett land utanför EES.
Med ett resolutionsförfarande i tredjeland avses en åtgärd som enligt rätten i ett land utanför EES syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller i ett moderföretag i tredjeland, om åtgärden är jämförbar med sådana resolutionsåtgärder som får vidtas enligt resolutionsdirektivet i fråga om ändamål och förväntat resultat.
En EES-filial är en filial till ett tredjelandsinstitut som är etablerat i en medlemsstat.
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsdirektivet gäller direkt enbart för de företag som är etablerade inom EES. Ett företag hemmahörande inom EES kan emellertid ha sitt moderföretag utan för EES (dvs. i tredjeland) eller ha ett dotterföretag i ett sådant land. Direktivet innehåller särskilda bestämmelser om hur de myndigheter som är hemma-
SOU 2014:52 Definitioner
393
hörande inom EES bör agera för att möjliggöra samordnande åtgärder om en koncern med verksamhet innanför och utanför EES får sådana problem att en resolutionsmyndighet i EES eller tredjeland måste vidta resolutionsåtgärder. Detta beskrivs närmare i avsnitt 22.5. Det förekommer också ett antal begrepp som används just i relation till tredjeland. De är:
Dotterföretag inom unionen som definieras som ett institut som är etablerat i en medlemsstat och är dotterföretag till ett institut eller moderföretag i ett tredjeland (artikel 2.1.84).
Tredjelandsinstitut som definieras som en enhet vars huvudkontor är etablerat i ett tredjeland som skulle omfattas av definitionen av ett institut om det var etablerat inom unionen (artikel 2.1.86).
Moderföretag i tredjeland som definieras som ett moderinstitut, ett finansiellt moderholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag som är etablerat i ett tredjeland (artikel 2.1.87).
Resolutionsförfaranden i tredjeland som definieras som en åtgärd enligt rätten i ett tredjeland som syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller ett tredjelandsmoderföretag som är jämförbar, i termer av mål och förväntade resultat, med resolutionsåtgärder enligt detta direktiv (artikel 2.1.88).
Unionsfilial som definieras som en filial till ett tredjelandsinstitut som är etablerat i en medlemsstat (artikel 2.1.89).
Relevant myndighet i tredjeland som definieras som myndighet i tredjeland med ansvar för uppgifter som är jämförbara med de uppgifter som utförs av resolutionsmyndigheter eller behöriga myndigheter i enlighet med detta direktiv (artikel 2.1.90).
Dessa begrepp kommer att behandlas i sitt sammanhang i avsnitt 22.5 om hur direktivbestämmelserna om samverkan med myndigheter i tredjeland ska införlivas med svensk rätt. Vi föreslår att samtliga begrepp utom begreppen dotterföretag inom unionen och relevant myndighet i tredjeland, definieras i den nya lagen.
Definitioner SOU 2014:52
394
5.12 Kapitaltäckningsrelaterade definitioner och kvalificerade skulder
Kommitténs förslag: Termen kapitalbas definieras genom en
hänvisning till tillsynsförordningen.
Kärnprimärkapitalinstrument är kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–4, 29.1–5 eller 31.1 i tillsynsförordningen.
Övriga primärkapitalinstrument definieras som kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i tillsynsförordningen.
Supplementärkapitalinstrument är kapitalinstrument och efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i tillsynsförordningen.
Relevanta kapitalinstrument definieras som övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument.
Det finns regler, särskilt i tillsynsförordningen men även kapitaltäckningsdirektivet, som ska säkerställa att institutens förlustabsorberande kapital, den s.k. kapitalbasen, är tillräckligt stort i förhållande till deras risker. I dessa rättsakter finns det exempelvis regler som grupperar dessa risker och anger hur instituten ska beräkna hur stor deras kapitalbas behöver vara i relation till respektive risk. Som vi återkommer till i det följande anger tillsynsförordningen också bl.a. vilken typ av instrument som kapitalbasen får bestå av.
Tillämpningen av de nämnda regelverken kommer att resultera i ett kapitalbaskrav som instituten ska uppfylla individuellt eller på gruppnivå (kapitalbaskravet).
Skälen för kommitténs förslag
Kapitalbasens olika beståndsdelar
I det föregående har vi nämnt att institutens förlustabsorberande kapital kallas för kapitalbas. För att kapitalbasen ska stärka institutens motståndskraft måste den bestå av kapital som är av tillräckligt bra kvalitet. Kapitalet får inte heller vara så lättflyktigt att det kan dras tillbaka när ett institut får problem och behöver det som bäst. I ett företag är normalt det bästa och minst lättflyktiga
SOU 2014:52 Definitioner
395
kapitalet det bundna egna kapitalet, t.ex. aktiekapitalet i ett aktiebolag.
Kapitalbasen delas upp i primärkapital och supplementärkapital. Det primära kapitalet delas i sin tur in i kärnprimärkapital och övrigt primärkapital. Kärnprimärkapitalet är av bäst kvalitet och det supplementära kapitalet anses vara det sämsta av det som ingår i kapitalbasen. Man brukar också säga att det primära kapitalet utgör skydd i ”going concern”, dvs. mot att institutet fallerar, medan det supplementära kapitalet absorberar förluster i ”gone concern”, dvs. när institutet fallerar och avvecklas.
Kapitalbas
Med kapitalbas avser i resolutionsdirektivet detsamma som i artikel 4.1.118 i tillsynsförordningen (artikel 2.1.38 i resolutionsdirektivet). I tillsynsförordningen definieras kapitalbas som summan av primärkapital och supplementärkapital. Begreppet föreslås bli definierat genom en hänvisning till tillsynsförordningen.
Med kapitalbasen avses väldigt förenklat ett instituts primära och supplementära kapital. Kapitalbasens storlek beror dock även på andra omständigheter, som t.ex. vilka avdrag som ska göras från kapitalbasen. Kapitalbasens storlek är alltså inte identisk med summan av de poster som får ingå i det primära och supplementära kapitalet.
Krav på kapitalbas (kapitalbaskrav)
Begreppet krav på kapitalbas betyder enligt artikel 2.1.51 i resolutionsdirektivet de krav som anges i artiklarna 92–98 i tillsynsförordningen. Av dessa bestämmelser framgår hur det kapitalbaskrav som instituten ska uppfylla ska beräknas. Någon motsvarande bestämmelse behöver inte införas i den nya lagen.
Kärnprimärkapitalinstrument
I artikel 2.1.68 definieras kärnprimärkapitalinstrument som kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–4, 29.1–29.5 eller 31.1 i tillsynsförordningen.
Definitioner SOU 2014:52
396
Kärnprimärkapitalet består för ett aktiebolag något förenklat av aktiekapital och annat eget kapital, (men inte preferensaktier). Termen kärnprimärkapitalinstrument syftar dock, enligt svenska förhållanden, på aktier i ett aktiebolag. För en kreditmarknadsförening och en medlemsbank består kärnprimärkapitalinstrumenten av medlemsinsatser.
Sparbankerna ger enligt svensk rätt inte ut några instrument som klassas som kärnprimärkapitalinstrument. Deras kärnprimärkapital består av annat eget kapital, såsom reservfonden.
Begreppet kärnprimärkapitalinstrument bör definieras genom en hänvisning till de angivna bestämmelserna i tillsynsförordningen.
Övriga primärkapitalinstrument
Övriga primärkapitalinstrument definieras som kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i tillsynsförordningen (artikel 2.1.69). Det övriga primärkapitalet består av kapitalinstrument – s.k. primärkapitaltillskott (eller hybridkapital) – och överkursfonder relaterade till sådana instrument.
De övriga primärkapitalinstrumenten är instrument som är efterställda det supplementära kapitalet i händelse av institutets insolvens. Redovisningsmässigt kan kapitalinstrument tas upp antingen som skulder eller som eget kapital. Instrumenten ska ha evig löptid och uppfylla ett ytterligare antal förutsättningar som framgår av tillsynsförordningen. Till de villkor som ska vara uppfyllda hör att de bestämmelser som reglerar instrumentet ska kräva att instrumentets kapitalbelopp permanent eller tillfälligt skrivs ned eller omvandlas till kärnprimärkapitalinstrument (t.ex. aktier) när institutets kärnprimärkapitalrelation understiger 5,125 procent eller den högre nivå som institutet bestämt eller någon annan utlösande händelse som anges i de bestämmelser som reglerar instrumentet.
Begreppet övriga primärkapitalinstrument bör definieras genom en hänvisning till de angivna bestämmelserna i tillsynsförordningen.
SOU 2014:52 Definitioner
397
Supplementärkapitalinstrument
Supplementärkapitalinstrument definieras som kapitalinstrument eller efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i tillsynsförordningen (artikel 2.1.73).
I det supplementära kapitalet ingår bl.a. efterställda kapitalinstrument eller efterställda lån som har en ursprunglig löptid på minst fem år och som uppfyller ytterligare ett antal förutsättningar. Dit hör bl.a. att de ska vara helt efterställda alla fordringar från prioriterade (non-subordinated) fordringsägare. Något krav på att instrumentet ska vara nedskrivnings- eller konverteringsbart finns dock inte. Även överkursfonder relaterade till sådana instrument ingår i supplementärkapitalet, liksom vissa i sammanhanget mindre intressanta poster.
Begreppet supplementärkapitalinstrument bör definieras genom en hänvisning till de angivna bestämmelserna i tillsynsförordningen.
Relevanta kapitalinstrument (tillämpliga kapitalinstrument)
I artikel 2.1.74 definieras tillämpliga kapitalinstrument som övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument vid tillämpningen av avdelning IV, kapitel IV avsnitt 5 och avdelning IV kapitel V. En motsvarande definition bör tas in i svensk rätt. Vi använder dock termen relevanta kapitalinstrument.
Kvalificerade skulder
Kvalificerade skulder är sådana skulder och kapitalinstrument som inte räknas som kärnprimärkapitalinstrument, övriga primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument för ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d och som inte är undantagna från tillämpningsområdet för skuldnedskrivningsverktyget enligt artikel 44.2. Den definitionen utvecklas närmare i avsnitt 15.5.
Definitioner SOU 2014:52
398
Kapitalrelationer
I direktivet används även begreppet kärnprimärkapitalrelation. Någon definition av detta begrepp finns dock inte i artikel 2.
Instituten får inte fritt välja mellan hur mycket kärnprimärkapital, övrigt primärkapital eller supplementärkapital de ska ha. Av artikel 92 i tillsynsförordningen framgår att ett institut alltid ska uppfylla ett kapitalbaskrav som uppgår till 8 procent av det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet för kreditrisk, marknadsrisk och operativ risk. Av dessa 8 procent ska minst 4,5 procent vara kärnprimärkapital och det sammanlagda primära kapitalet (inklusive övrigt primärkapital) ska uppgå till minst 6 procent. Till detta kommer s.k. kapitalbuffertkrav som ska täckas enbart med kärnprimärkapital. Eftersom alla institut – med undantag för små och medelstora värdepappersföretag som får undantas om de inte utgör ett hot mot den finansiella stabiliteten – ska ha en kapitalkonserveringsbuffert, uppgår det totala kapitalkravet alltid minst till 10,5 procent av det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet, av vilket kärnprimärkapitalet utgör 7 procent. Det totala kapitalkravet beror emellertid på vilka övriga kapitalbuffertkrav som ställs. Till detta kommer individuella krav som kan ställas inom ramen för den särskilda processen för översyn och utvärdering (dvs. pelare 2-kravet).
5.13 Statsstödsrelaterade definitioner
Kommitténs bedömning: Det behövs inte någon definition av
extraordinärt offentligt finansiellt stöd.
Skälen för kommitténs bedömning
Bland annat om staten använder resolutionsreserven (se kapitel 21) för att ge stöd åt ett företag under resolution aktualiseras tillämpningen av statsstödsreglerna. Dessa regler kommer alltså att behöva beaktas när ett företag är i resolution. Det framgår också av flera bestämmelser i direktivet. Det finns också ett par definitioner med anknytning till statsstödsregelverket.
För det första definieras begreppet ”extraordinärt offentligt finansiellt stöd” som statligt stöd i den mening som avses i artikel
SOU 2014:52 Definitioner
399
107.1 i EUF-fördraget, eller något annat offentligt finansiellt stöd på överstatlig nivå som skulle utgöra statligt stöd om det gavs på nationell nivå, vilket ges för att bevara eller återställa bärkraften, likviditeten eller solvensen hos ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller en koncern vilken ett sådant institut eller en sådan enhet tillhör (artikel 2.1.28).
För det andra definieras unionens regler om statligt stöd som den ram som fastställs genom artiklarna 107, 108 och 109 i EUFfördraget samt förordningar och alla unionsrättsakter, inbegripet riktlinjer, meddelanden och tillkännagivanden, som utfärdats eller antagits med stöd av artikel 108.4 eller 109 i EUF-fördraget (artikel 2.1.53).
Vi beskriver bestämmelserna om statligt stöd närmare i kapitel 3. Här nöjer vi med att konstatera att det inte behövs någon definition av begreppen. De talar för sig själv i de sammanhang som de förekommer.
5.14 Insättningsgarantin och investerarskyddet
Kommitténs förslag: Kvalificerade insättningar är sådana
insättningar som omfattas av insättningsgarantin. Garanterade insättningar är kvalificerade insättningar som inte överstiger den maximala ersättningsnivån för garantin, 100 000 euro.
Resolutionsdirektivet refererar på flera ställen till insättare enligt direktivet om insättningsgaranti och investerare enligt direktivet om investerarskydd. I detta avsnitt behandlas några definitioner med anknytning till dem.
Europaparlamentet och rådet har den 16 april 2014 antagit direktiv 2014/49/EU om insättningsgarantisystem (omarbetning). Detta direktiv har ännu inte införlivats med svensk rätt. Våra lagförslag måste därför avse den nuvarande lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. De nedan förslagna bestämmelserna kommer därför att behöva ses över i samband med införlivandet av 2014 års insättningsgarantidirektiv.
Definitioner SOU 2014:52
400
Skälen för kommitténs förslag
Insättningsgarantisystem
Med insättningsgarantisystem avses enligt artikel 2.1.72 i resolutionsdirektivet ett av en medlemsstat infört och officiellt godkänt system för garanti av insättningar enligt artikel 4 i 2014 års insättningsgarantisystem. Det kan vara antingen
a) insättningsgarantisystem som regleras genom lagstiftning,
b) insättningsgarantisystem som regleras genom avtal och är
officiellt erkända som insättningsgarantisystem i enlighet med artikel 4.2, eller
c) institutionella skyddssystem som är officiellt erkända som
insättningsgarantisystem i enlighet med artikel 4.2.
Det svenska insättningsgarantisystemet är den insättningsgaranti som administreras av garantimyndigheten. Någon definition av insättningsgarantisystem föreslås dock inte i den nya lagen, eftersom det i Sverige bara finns ett system för insättningsgaranti.
Institutionellt skyddssystem
Som nämns kan ett institutionellt skyddssystem erkännas som insättningsgarantisystem. I artikel 2.1.8 definieras institutionellt skyddssystem som ett system som uppfyller kraven i artikel 113.7 i tillsynsförordningen. Det är samma definition som finns i 2014 års insättningsgarantidirektiv (artikel 2.1 b).
Det finns inte några institutionella skyddssystem i Sverige och begreppet används inte i lagen. Någon definition av begreppet behöver därför inte införas.
Skillnad mellan kvalificerade insättningar och garanterade insättningar
Direktivet skiljer mellan garanterade insättningar (artikel 2.1.94) och kvalificerade insättningar (artikel 2.1.95). Båda begreppen definieras genom en hänvisning till motsvarande definitioner i 2014 års insättningsgarantidirektiv (artiklarna 2.1.4 och 2.1.5 i insättningsgarantidirektivet).
SOU 2014:52 Definitioner
401
Kvalificerade insättningar
Kvalificerade insättningar definieras som kvalificerade insättningar enligt definitionen i artikel 2.1 c i 2014 års insättningsgarantidirektiv.
I insättningsgarantidirektivet definieras kvalificerade insättningar som insättningar som inte är undantagna från skydd i enlighet med artikel 5.
I artikel 5 anges att följande inte ska omfattas av återbetalning från ett insättningsgarantisystem:
a) Insättningar som andra kreditinstitut har gjort i eget namn och
för egen räkning, om inte annat följer av artikel 7.3 i direktivet.
b) Kapitalbas enligt definitionen i artikel 4.1.118 i tillsyns-
förordningen.
c) Insättningar som härrör från transaktioner i samband med vilka
en brottmålsdom för tvättning av pengar har meddelats, enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2005/60/EG.
d) Insättningar gjorda av finansiella institut enligt definitionen i
artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen.
e) Insättningar gjorda av värdepappersföretag enligt definitionen i
artikel 4.1.1 i direktiv 2004/39/EG.
f) Insättningar vars kontohavare aldrig har identifierats enligt
artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG, när dessa blir indisponibla.
g) Insättningar gjorda av sådana försäkringsföretag och åter-
försäkringsföretag som avses i artikel 13.1–13.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG. h Insättningar gjorda av företag för kollektiva investeringar.
i) Insättningar gjorda av pensionsfonder.
j) Insättningar gjorda av offentliga myndigheter.
k) Skuldebrev som kreditinstitut har ställt ut och skulder enligt
egna accepter eller egna växlar.
Medlemsstaterna får dock säkerställa att följande omfattas upp till den garantinivå som fastställs i artikel 6.1:
Definitioner SOU 2014:52
402
a) Innestående insättningar i små eller medelstora företags
personliga pensionsförsäkringssystem eller tjänstepensionsplaner.
b) Innestående insättningar från lokala myndigheter med en års-
budget på högst 500 000 euro.
Medlemsstater får vidare föreskriva att insättningar som i enlighet med nationell rätt endast får frigöras till förmån för kreditinstitutet eller ett annat institut som har insättningen för att betala av ett lån avseende fast egendom är uteslutna från återbetalning från ett insättningsgarantisystem.
Kvalificerade insättningar är alltså den typ av insättningar som får skydd av insättningsgarantidirektivet och de nationella bestämmelser som införlivar det direktivet. Om hela insättningen faktiskt skyddas beror dock på hur stor den är. Det maximala ersättningsbeloppet behandlas nedan under begreppet garanterade insättningar.
Begreppet kvalificerade insättningar behöver definieras i den nya lagen. 2014 års insättningsgarantidirektiv är dock ännu inte införlivat med svensk rätt. Vi kan därför inte luta oss mot den bestämmelse som införlivar det direktivet. Vi föreslår i stället att kvalificerade insättningar definieras som sådana insättningar som omfattas av insättningsgarantin.
Garanterade insättningar
Garanterade insättningar kan sägas vara en delmängd av de kvalificerade insättningarna. Om de kvalificerade insättningar är alla insättningar som får skydd av insättningsgarantin, är de garanterade insättningar kvalificerade insättningar som inte överstiger ersättningsnivån för garantin, 100 000 euro. En motsvarande definition av garanterade insättningar bör tas in i den nya lagen.
Insättare
Insättare definieras som en insättare enligt artikel 2.1.6 i 2014 års insättningsgarantidirektiv (artikel 2.1.104 i resolutionsdirektivet). I insättningsgarantidirektivet definieras insättare som kontohavaren eller, om det rör sig om ett gemensamt konto, var och en av de personer som är kontohavare.
SOU 2014:52 Definitioner
403
Som har nämnts i det föregående har 2014 års insättningsgarantidirektiv ännu inte införlivats med svensk rätt. I avvaktan på att så sker bör begreppet insättare ges samma innebörd som i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, nämligen den som har en insättning (dvs. tillgodohavande som avser inlåning på konto) i ett institut). Någon definition av insättare föreslås dock inte.
Investerare
Med en investerare avses detsamma som i artikel 1.4 Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG om system för ersättning till investerare. Där definieras investerare som, varje person som har anförtrott ett värdepappersföretag pengar eller instrument i samband med en investeringstjänst. Investerarskyddsdirektivet har införlivats i svensk rätt genom lagen (1999:158) om investerarskydd. Där definieras investerare som den som har anlitat ett värdepappersinstitut, ett fondbolag, ett förvaltningsbolag eller en svensk AIF-förvaltare för utförande av en investeringstjänst eller den för vars räkning tjänsten utförs.
Någon definition av investerare behövs inte.
5.15 Ledningsorgan och verkställande ledning
Kommitténs bedömning: De av resolutionsdirektivets bestäm-
melser som rör ledningsorgan och verkställande ledning syftar primärt på styrelsen respektive den verkställande direktören, men en bedömning får göras i varje enskilt fall. Det bör i varje särskilt fall anges om det är styrelsen eller styrelsen och verkställande direktören som omfattas av respektive bestämmelse.
Definitioner SOU 2014:52
404
Skälen för kommitténs bedömning
Begreppet ledningsorgan definieras i artikel 2.1.24 som ett ledningsorgan enligt definitionen i artikel 3.1.7 i kapitaltäckningsdirektivet. Där definieras ett ledningsorgan som ett instituts organ som utses enligt den nationella lagstiftningen och som har befogenhet att fastställa institutets strategi, mål och allmänna inriktning och som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande och de personer som i praktiken leder institutets verksamhet.
Den verkställande ledning definieras vidare som verkställande ledning enligt definitionen i artikel 3.1.9 i kapitaltäckningsdirektivet. Där definieras den verkställande ledningen som de fysiska personer som utövar verkställande funktioner vid ett institut och som är ansvariga och kan ställas till svars inför ledningsorganet för den dagliga ledningen av institutet.
Med ledningsorgan avses enligt svensk rätt primärt styrelsen. Den verkställande ledningen motsvarar enligt svensk rätt den verkställande direktören. Det är samma bedömning som regeringen har gjort i samband med införlivandet av kapitaltäckningsdirektivet (prop. 2013/14:228 s. 166 f). Där konstaterar emellertid regeringen också att kapitaltäckningsdirektivet är utformat för att tillämpas inom EU där det finns mycket skiftande bolagsrättsliga traditioner. Det innebär att bestämmelserna om ledningsorgan i vissa fall får anses ta sikte på såväl styrelsen som den verkställande direktören. I enlighet med svensk lagstiftningstradition bör det därför enligt regeringen i varje särskilt fall anges om det är styrelsen eller styrelsen och verkställande direktören som omfattas av respektive bestämmelse. Enligt regeringen avses likaså med styrelsen respektive verkställande direktör inte ersättare för dessa såvida inte det särskilt anges.
De ställningstagande som görs i prop. 2013/14:228 är relevanta även för de bedömningar som görs här. Även i detta betänkande bör det alltså i varje enskilt fall tas ställning till om begreppet ledningsorgan med beaktande av svenska förhållanden ska inkludera även den verkställande direktören. Begreppen styrelse och verkställande direktör bör användas i stället för termerna ledningsorgan och verkställande ledning.
SOU 2014:52 Definitioner
405
5.16 Övriga definitioner
I det föregående har vi grupperat definitioner som hör ihop under gemensamma rubriker. Direktivet innehåller emellertid ytterligare ett antal definitionser som, i den mån de behöver analysera närmare, med fördel kan behandlas i sina sammanhang. I det följande anger vi vilka de är och i förekommande fall var de behandlas närmare.
Äganderättsinstrument (artikel 2.1.61), se kapitlen 12–16. . Aktieägare (artikel 2.1.62). Central motpart (artikel 2.1.64). Derivat (artikel 2.1.65). Bankdag (artikel 2.1.81), se kapitel 10. Uppsägningsrätt (artikel 2.1.82), se kapitel 10. Koncernfinansieringsarrangemang (artikel 2.1.91), se kapitel 21. Rygg mot rygg transaktion (artikel 2.1.92). Koncerninterna garantier (artikel 2.1.93). Säkerställd obligation (artikel 2.1.96), se kapitlen 15 och 19. Avtal om finansiell äganderättsöverföring (artikel 2.1.97), se kapitel 19.
Nettningsavtal (artikel 2.1.98), se kapitel 19. Kvittningsavtal (artikel 2.1.99), se kapitel 19. Finansiella avtal (artikel 2.1.100), se kapitel 24. Mikroföretag samt små och medelstora företag (artikel 2.1.107), se kapitel 20.
Reglerad marknad (artikel 2.1.108).
407
6 Resolutionsändamålen
6.1 Inledning
De ändamål med resolution som direktivet innehåller finns i artikel 31. Ändamålen ska styra regelverkets utformning och tillämpning – t.ex. grunderna för att besluta om resolution och vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas. I detta kapitel fokuserar kommittén framför allt på ändamålen i sig. Deras betydelse för utformningen och tillämpningen av specifika regler i direktivet återkommer vi till i senare delar av betänkandet när detta aktualiseras.
Utgångspunkten för kommitténs förslag till genomförande är att det grundläggande syftet med resolution, och regelverket för detta, är att rekonstruera eller avveckla verksamhet på ett sätt som inte leder till betydande störningar och avbrott i samhällsviktig verksamhet. I ett resolutionsregelverk kan dock andra aspekter också behöva beaktas i utformningen av regelverket och sedermera i tillämpningen av detta regelverk. Exempelvis påverkar regelverket via förväntningarna om framtida krishantering företagens risktagande och därmed också riskerna för att framtida kriser. Vidare så regleras finansiell verksamhet även för att skydda kunder och den typen av aspekter kan också, i viss utsträckning, behöva beaktas vid resolution.
6.2 Ändamålen med resolution
Kommitténs förslag: Ändamålen med resolution, och förbe-
redelser för resolution, är att
1. motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet
genom att bland annat säkerställa att kritiska verksamheter kan upprätthållas och förebygga spridning av negativa effekter i det finansiella systemet,
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
408
2. upprätthålla marknadsdisciplin,
3. skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att
förlita sig på statligt stöd,
4. skydda garanterade insättare och investerare som omfattas av
investerarskyddet, och
5. skydda kundmedel och kundtillgångar.
Resolutionsdirektivet
De resolutions(ända)mål som räknas upp i artikel 31.2 första stycket är:
a) Säkerställa att kritiska funktioner upprätthålls.
b) Undvika betydande negativa effekter på den finansiella
stabiliteten, i synnerhet genom att förebygga spridning av negativa effekter, även på marknadsinfrastruktur, och genom att upprätthålla marknadsdisciplin.
c) Skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att
förlita sig på extraordinärt offentligt finansiellt stöd.
e) Skydda insättare som omfattas av direktiv 2014/…/EU [DGS]
och investerare som omfattas av direktiv 97/9/EG.
f) Skydda kundmedel och kundtillgångar.
Enligt artikel 31.2 andra stycket ska resolutionsmyndigheten i strävandet att uppfylla ovan nämnda ändamål försöka att undvika värdeförstörelse och minimera rekonstruktionskostnaderna.
Enligt artikel 31.3 är, med förbehåll för olika bestämmelser i resolutionsdirektivet, resolutionsändamålen likvärdiga och resolutionsmyndigheten ska göra en lämplig avvägning mellan ändamålen beroende på arten och omständigheterna i varje enskilt fall.
De resolutionsändamål som direktivet räknar upp ska ha en central betydelse för utformningen och tillämpning av resolutionsförfarandet. För att besluta om resolution så är exempelvis en förutsättning att en avveckling av företaget genom konkurs eller likvidation inte skulle uppfylla resolutionsändamålen i samma utsträckning som resolution (artikel 32.5). När myndigheten inom ramen för förfarandet använder resolutionsverktygen och utövar
SOU 2014:52 Resolutionsändamålen
409
resolutionsbefogenheterna ska den välja de åtgärder som enligt myndighetens bedömning bäst uppfyller de ändamål som är relevanta beroende på omständigheterna i varje enskilt fall (artikel 31.1).
Av direktivet framgår vidare att om medlemsstaterna väljer att tilldela resolutionsmyndigheterna fler verktyg än de som framgår av direktivet ska de vara förenliga med bl.a. resolutionsändamålen (artikel 31.7). De finansieringsarrangemang som inrättas i en medlemsstat ska bara användas i enlighet med bl.a. resolutionsändamålen (artikel 91.1).
Skälen för kommitténs förslag
Utgångspunkten för kommitténs förslag till införlivande är att det grundläggande syftet med en resolutionsordning är att på ett ordnat sätt kunna rekonstruera eller avveckla företag utan att det finansiella systemets funktionsförmåga påverkas negativt. Med det menas att resolution ska kunna inledas, som ett alternativ till konkurs eller likvidation, om det behövs för att kunna motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet och genomföras på ett sätt som uppfyller detta ändamål.
Som framgår av förslaget till införlivande föreslår kommittén fler ändamål än att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet. Detta kommer sig av två skäl.
Ett skäl är att vi anser att det behövs för att införliva direktivet. Syftet med direktivet är att på europeisk nivå etablera gemensamma harmoniserade minimiregler för resolution med särskilt angivna ändamål. För att införliva direktivet måste ändamålen för förfarandet styra förfarandet även i svensk rätt. Enligt vår mening finns det också ett värde i att ligga nära direktivet. Det kommer nämligen sannolikt att underlätta för resolutionsmyndigheten att kommunicera och samarbete med utländska myndigheter vid hanteringen av gränsöverskridande företagsgrupper (se exempelvis kapitel 22).
Ett annat skäl, som till viss del är en förklaring av direktivets innehåll, har att göra med vilken funktion ändamålen har i regelverket. Den ena funktionen är att ange ändamålen med resolutionsregelverket. De ska därför genomsyra utformningen av de konkreta bestämmelserna. Den andra funktionen är att ange de ändamål som resolutionsmyndigheten och andra berörda parter ska ta hänsyn till i sitt resolutionsförberedande arbete och vid användningen av de
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
410
maktbefogenheter som lagen innehåller. Ändamålen ska alltså även genomsyra utformningen av ett specifikt resolutionsförfarande. Ändamålen får i det senare avseendet en särskild betydelse i att vägleda resolutionsmyndigheten när det inte finns några tydliga bestämmelser eller anvisningar om vilka överväganden som ska ligga till grund för en åtgärd.
När det gäller ändamålens praktiska roll för ett specifikt resolutionsförfarande så bör det också uppmärksammas att direktivet skiljer på hur ändamålen beaktas vid beslutet om att försätta ett företag i resolution respektive i utformningen av ett resolutionsförfarande. Vi återkommer till detta i kapitel 7 respektive kapitel 8. Här räcker det att konstatera att enligt artikel 32 ska ett företag endast försättas i resolution om det är nödvändigt med hänsyn till något allmänintresse. Vad som kan utgöra allmänintresse fastslås av ändamålen. När väl resolution är inledd ska dock resolutionsmyndigheten utforma förfarandet, enligt artikel 31.1, på det sätt som, enligt myndighetens bedömning, bäst uppfyller de relevanta ändamålen förutsatt att resolutionen i sin helhet är nödvändig och proportionerlig med hänsyn till det hotade allmänintresset.
Kommitténs bedömning är att det troligtvis måste handla om ett hot mot det finansiella systemets stabilitet för att ett så pass ingripande agerande i enskildas rättigheter som resolution ska vara motiverat. Men genom direktivets konstruktion finns det möjligheter att inom ramen för resolution låta ändamålen avspegla också andra aspekter som samhället normalt fäster vikt vid. Därför beskriver ändamålen olika typer av samhällsintressen med kopplingar till finansiell verksamhet som är tydligt urskiljbara och som kan motivera olika åtgärder.
Kommittén vill också här påpeka att ändamålen inte utgör det enda som mer generellt ska styra utformningen av ett resolutionsförfarande enligt direktivet. Resolutionsmyndigheten ska också sträva efter att undvika onödig värdeförstörelse och minimera resolutionskostnaden. Den ska vidare göra en lämplig avvägning mellan ändamålen beroende på arten och omständigheterna i varje enskilt fall. Även dessa anvisningar till resolutionsmyndigheten bör framgå på ett lämpligt sätt. Eftersom dessa bestämmelser hänger nära samman med de åtgärder som ska vidtas i anslutning till resolution, behandlas dock bestämmelserna i kapitel 8.
Kommittén anser slutligen att för att ändamålen ska ges det genomslag som vi ovan angett bör de framgå av en uttrycklig
SOU 2014:52 Resolutionsändamålen
411
bestämmelse. I det följande går vi mer i detalj igenom innebörden av de olika ändamålen, hur dessa relaterar till direktivets innehåll samt hur de relaterar till regelverkets olika syften.
Motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet
Kommittén föreslår att ett ändamål med resolutionsregelverket ska vara att ”motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet”. Detta formulerar det grundläggande skälet till att resolution behövs som ett alternativ till konkurs eller likvidation. Följaktligen är det också detta ändamål som bör stå i fokus för såväl utformningen av lagens bestämmelser, beslutet om att försätta ett företag i resolution och hur resolutionen därefter bör utformas.
Själva formuleringen är i sak densamma som ändamålet i stödlagen.1 I prop. 2008/09:61, s. 31, anger regeringen angående stödlagen:
Syftet med det stöd som lämnas ska vara att motverka systemrisker, dvs. riskerna för en allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige, eftersom sådana störningar kan antas få allvarliga samhällsekonomiska konsekvenser. Systemrisken avser risken för att det finansiella systemet utsätts för en omfattande störning som innebär att systemets funktionsförmåga allvarligt skadas. Denna risk kan också uttryckas som faran för att en plötslig och oväntad kris i ett eller flera finansiella företag ska utlösa en kedjereaktion, med allvarliga konsekvenser för hela eller centrala delar av det finansiella systemet som följd. Något sådant skulle omedelbart få allvarliga återverkningar för företag och hushåll.
Det förtjänar att påpekas att störningsbegreppet även används i direktivets definition av systemkris (artikel 2.1.30). Det ligger också i linje med EU:s statsstödsregler som exempelvis tillåter statligt stöd om det behövs för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi. Som en följd av det används störningsbegreppet också i artikel 32.4 (d) som anger att vissa former av statligt stöd inte ska betraktas som grund för fallissemang om det också krävs ”för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi”.
Med begreppet ”allvarlig störning” understryker vi att störningen som uppstår till följd av ett fallissemang måste vara av en
1 I stödlagen anges motsvarande ändamål som ”motverka en risk för allvarlig störning i det finansiella systemet”. Eftersom uttrycket ”motverka en allvarlig störning” inkluderar att motverka riskerna för sådana är ingen skillnad i sak avsedd med denna omformulering.
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
412
viss omfattning. Störningar uppstår regelbundet i det finansiella systemet. En störning i det finansiella systemet behöver därför vara av en viss omfattning för att påverka systemets funktionsförmåga på ett sätt som riskerar att leda till finansiell instabilitet, det vill säga att det finansiella systemet inte kan upprätthålla sina grundläggande funktioner – betalningsförmedling, kapitalförsörjning och riskhantering. I vårt förslag särskiljer vi en störning av sådan omfattning genom att ange att den ska bedömas vara ”allvarlig” för att ett företag ska försättas i resolution.
Genom ändamålet ”att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet” föreslår vi alltså att direktivets ändamål (a) säkerställa att kritiska funktioner upprätthålls och (b) undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten, inbegripet att förebygga spridning av negativa effekter och upprätthålla marknadsdisciplin ska uttryckas på ett annat sätt. När det gäller den andra satsen i b) föreslår vi att den blir ett separat ändamål (se nedan). Som diskuteras i kapitel 5 har vi valt att använda termen kritisk verksamhet i stället för kritisk funktion. Vi redogör närmast för bedömningen att det föreslagna ändamålet är konsistent med direktivets med avseende på de andra delarna.
En allvarlig störning kan uppstå genom att kritisk verksamhet upphör. Detta följer av vårt förslag till definition av kritisk verksamhet i kapitel 5 som lyder:
Med kritiska verksamheter menas tjänster som om de upphörde sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.
Mer konkret kan ett företag anses bedriva kritisk verksamhet om den utgör en tillräcklig andel av någon av det finansiella systemets grundläggande funktioner, det vill säga betalningsförmedling, kapitalförsörjning och hantering av risk, eller om verksamheten är en förutsättning för att någon annan central del av det finansiella systemet ska fungera. Här kan vi konstatera att för att en verksamhet ska vara kritisk så ska den om den upphör, sannolikt leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Vi hänvisar till kapitel 7 för en utförligare diskussion kring begreppet kritisk verksamhet.
Ett annat sätt som en allvarlig störning kan uppstå är genom spridningseffekter eller, som det uttrycks i den citerade propositionen, kedjereaktioner. Behovet av att förhindra spridningseffekter kan bl.a. ses mot bakgrund av att även enskilda företag som inte bedriver kritisk verksamhet vid ett fallissemang eller en avveckling kan medföra problem som, via olika kanaler, snabbt
SOU 2014:52 Resolutionsändamålen
413
sprider sig vidare till andra finansiella företag och ger upphov till störningar i det finansiella systemet. Exempel på spridningskanaler är finansiella kopplingar som uppstår genom att de finansiella företagen har fordringar på varandra, otillräcklig information som innebär att insättares och andra finansiärers beteenden i hög grad styrs av förtroende och om dessa tappar förtroendet kan det medföra att de drar tillbaka sin finansiering från företaget, samt negativa prisspiraler till följd av snabba och stora försäljningar av finansiella tillgångar. Vi hänvisar till kapitel 2 för en mer utförlig beskrivning av dessa spridningskanaler.
Hur allvarliga störningar till följd av sådana spridningseffekter blir beror bl.a. på det fallerande företagets roll i det finansiella systemet och situationen i det finansiella systemet och ekonomin i stort. Här räcker det med att konstatera att spridningseffekter genom en eller flera av dessa kanaler kan leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Självklart kan även företag som bedriver kritisk verksamhet ge upphov till spridningseffekter utöver de som relaterar direkt till den kritiska verksamheten.
Såväl kritisk verksamhet som spridningseffekter kan alltså leda till allvarliga störningar. Vårt förslag till formulering av ändamål har därför samma innebörd som ändamålen om att upprätthålla kritiska funktioner och förebygga spridningseffekter i direktivet. Kommittén anser dock att det är lämpligt att i lag peka ut dessa som viktiga exempel på att motverka allvarliga störningar. Detta eftersom de konsekvenser som resolutionsmyndigheten vill undvika har bäring på vilka åtgärder som är lämpliga att vidta i ett resolutionsförfarande. Därför är det också viktigt att resolutionsmyndigheten identifierar eventuella spridningseffekter utöver dem som kan uppstå via kritisk verksamhet om myndigheten har identifierat sådana.
Kommittén vill dock framhålla att en konsekvens av vårt förslag till formulering är att resolution kommer att kunna motiveras med att det är nödvändigt och proportionerligt för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet. Detta följer av att ändamålet är att ”motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet”. Ett genomförande av direktivet som inneburit att kritisk verksamhet och spridningseffekter hade varit separata ändamål hade tvingat resolutionsmyndigheten att motivera ett resolutionsbeslut med att peka ut att resolution inleds för att upprätthålla kritisk verksamhet och/eller förebygga spridningseffekter.
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
414
Vidare anser kommittén att det inte behöver framgå i lag att spridningseffekterna ska inkludera sådana som ett fallissemang kan ge upphov till via finansiella infrastrukturer. Att beakta konsekvenserna av ett fallissemang med hänsyn till relevanta finansiella infrastrukturer är en central del av bedömningen av spridningseffekter och som dessutom är etablerad praxis i denna typ av bedömningar.
Som nämnts anser kommittén att detta ändamål uttrycker det grundläggande skälet till att en särskild resolutionsordning behövs för att hantera fallerande finansiella företag. Följaktligen bör detta ändamål också vara i fokus för de syften som förfarandet har.
Kommittén bedömer vidare att det är högst troligt att det endast är detta ändamål, av alla ändamål som vi föreslår, som kan motivera att resolution inleds. Den tröskel som finns i direktivet för att resolution ska kunna inledas är att det finns en tillräcklig samhällsnytta av att undvika en konkurs eller likvidation och att denna samhällsnytta står i proportion mot effekterna av ingripandet för enskilda (se kapitel 7). Samhällsnyttan av att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet är betydande. Om detta inte görs så kommer det finansiella systemet att bli instabilt, det vill säga att de grundläggande funktionerna som är nödvändiga för en fungerande ekonomi kommer att påverkas negativt, eller till och med upphöra, med omfattande samhällsekonomiska kostnader som följd. Eftersom samhällsnyttan är så pass stor, motiverar det även betydande ingrepp i privat egendom som kontrolltagande eller tvångsförsäljning av aktier. Även om kommitténs bedömning är att resolution endast kommer att inledas om det behövs för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet hindrar inte det att det kan finnas skäl att dessutom åberopa något av de andra ändamålen vid ett beslut om att försätta ett företag i resolution.
Upprätthålla marknadsdisciplin
Den finansiella stabiliteten kan uppnås på olika sätt. Under den senaste finansiella krisen gav flera länder exempelvis statligt stöd för att rädda systemviktiga företag på förmånliga villkor för borgenärer och ibland även ägare. Förväntningar om att staten på förmånliga villkor ska rädda vissa fallerande företag och därigenom också skydda ägare och långivare från konsekvenserna av sitt risktagande kan leda till att dessa företag kan ta högre risker och hålla
SOU 2014:52 Resolutionsändamålen
415
mindre kapital än andra företag samtidigt som de kan finansiera sig till en lägre kostnad. Detta bidrar till högre risker för den finansiella stabiliteten på sikt och minskad effektivitet i det finansiella systemet genom att snedvrida konkurrensen. Därför är det viktigt att ett resolutionsregelverk innehåller bestämmelser som gör att ägare och borgenärer kan påföras förluster även om hela eller delar av det fallerade företaget fortlever. Av detta skäl måste resolution, så långt som det är möjligt med hänsyn till den finansiella stabiliteten, genomföras på ett sätt som upprätthåller marknadsdisciplinen, det vill säga undviker att skydda ägare och borgenärer från konsekvenserna av deras risktagande. Därför anser kommittén att det är lämpligt att i lag ange upprätthålla marknadsdisciplinen som ett separat ändamål.
Som framgår ovan är detta ändamål av betydelse för utformningen av bestämmelserna och för genomförandet av resolution. Det kan dock inte, på egen hand, räcka som grund för att inleda resolution. En konkurs eller likvidation är ju det enklaste och sannolikt bästa sättet för att upprätthålla marknadsdisciplin så resolution är för det ändamålet (som bäst) överflödigt. Däremot blir ändamålet relevant i kombination med en resolution som innebär att ägare och borgenärer hanteras annorlunda än vid konkurs eller likvidation.
Även om ändamålet om att värna finansiella stabiliteten är i fokus kan resolutionsmyndigheten behöva göra avvägningar mellan att värna finansiell stabilitet och skapa förutsättningar för ett stabilt och effektivt finansiellt system på sikt. Om exempelvis resolutionsmyndigheten skriver ned ett företags skulder för att stärka dess kapitalsituation, kan det ske till en nivå där borgenärer bär de förluster som de skulle burit vid en konkurs. Genom att borgenärer får samma ekonomiska utfall som vid konkurs kan man säga att ändamålet om att upprätthålla marknadsdisciplinen uppnås. Men eftersom långivarna i många fall är andra finansiella företag kan en alltför långtgående skuldnedskrivning ge upphov till betydande spridningseffekter. Myndigheten kan alltså på marginalen behöva väga hur mycket negativa spridningseffekter den anser behöver förebyggas och i vilken utsträckning som marknadsdisciplinen behöver upprätthållas. Denna avvägning bör sedan styra hur åtgärderna utformas för att uppnå det samhällsekonomiskt bästa resultatet.
Det bör också i sammanhanget nämnas att risken för framtida kriser generellt kan begränsas genom effektiv tillsyn. Eftersom kriser närmast undantagslöst är förknippade med kostnader, är det
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
416
bättre att undvika dem. Att se dem som möjligheter att inskärpa marknadsdisciplin kan visa sig kostsamt, i vart fall om det är fråga om systemkriser.
Skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på statligt stöd
Det tredje ändamålet som räknas upp i direktivet är att skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på extraordinärt offentligt finansiellt stöd, dvs. stöd som ges av staten i syfte att bevara eller upprätthålla ett företags livskraft, likviditet eller soliditet (statligt stöd). Vissa former av statligt stöd är tillåtet om stödet krävs för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi (se artikel 32.4 d).
Även detta ändamål bör införlivas med svensk rätt genom att det framgår att ett av ändamålen med regleringen ska vara att skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på statligt stöd i en krissituation. Det är viktigt att påpeka att bestämmelsen inte utesluter sådant stöd. Däremot finns det i statsstödsreglerna och i andra delar av resolutionsdirektivet särskilda krav på under vilka omständigheter och på vilka villkor sådant stöd får ges (se exv. avsnitt 3.15). Mot denna bakgrund anser vi att detta ändamål inte i så hög grad syftar till att vägleda resolutionsmyndigheten i genomförandet av resolutionen i ett enskilt fall.
Ändamålet kommer dock till uttryck i utformningen av regelverket. Ett exempel på detta är de krav på bördefördelning som finns vid tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget, vilka syftar till att säkerställa att det i första hand är företaget under resolution självt, dess ägare och borgenärer som ska bära kostnaderna vid en resolution. Offentliga medel ska endast användas när ägarnas och borgenärernas bidrag i något avseende inte räcker till. Syftet med ändamålet är med andra ord att säkerställa att offentliga medel används som en sista utväg och att företag och resolutionsmyndigheter i det resolutionsförberedande arbetet, t.ex. vid upprättandet av resolutionsplaner, inte ska förlita sig mer än nödvändigt på att statligt stöd ska användas. De ska dessutom arbeta aktivt för att minska behovet av offentliga medel i händelse av ett fallissemang. Genom att minska sannolikheten för att offentliga medel kommer att användas så skyddas också dessa. Detta ändamål är också relaterat till ändamålet om att upprätthålla marknadsdisciplin genom att bidra
SOU 2014:52 Resolutionsändamålen
417
till att öka trovärdigheten i att ägare och borgenärer kommer att påföras förluster. Det är inte troligt att ändamålet om att skydda offentliga medel kommer att på egen hand kunna åberopas för att inleda resolution. Detta ändamål handlar ju i första hand om utformningen av bestämmelserna och om vad som ska beaktas i det resolutionsförberedande arbetet.
Skydda insättare
Enligt direktivet är skyddet för insättare som omfattas av insättningsgarantidirektivet 94/19/EG ett resolutionsändamål.
Den svenska insättningsgarantin garanterar insättningar i en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett värdepappersbolag upp till motsvarande 100 000 euro per kund.2 Insättningsgarantin inträder vid ett instituts betalningsoförmåga, vilken kan komma till utryck antingen i form av ett beslut från Finansinspektionen eller genom att institutet går i konkurs. Ersättningen ska betalas ut inom 20 arbetsdagar, vilket gradvis ska minska till sju dagar, från det att betalningsoförmågan inträtt (se även avsnitt 3.14.4).
Genom att insättningsgarantin skyddar insättare från förmögenhetsförluster (upp till den garanterade nivån) så är behovet ur samhällets perspektiv av att ytterligare skydda insättare litet. På nytt är det således svårt att se detta ändamål som ett självständigt skäl att inleda resolution.
Det är dock av värde för insättare att ha obruten tillgång till insättningar och betalningstransaktioner. Enligt skäl 5 i direktivet bör resolutionsverktygen möjliggöra för resolutionsmyndigheten att ge garanterade insättare obruten tillgång till insättningar och betaltjänster. Som regel torde även en fungerande insättningsgaranti med korta utbetalningstider leda till att insättarna avskärs från möjligheten att göra betalningar under den tid som det tar att skapa en ny bankrelation och få tillgång till nya betalningsinstrument. Resolutionsregelverket kan i den situationen förbättra konsumentskyddet för insättarna genom att inte bara ge dem ett förmögenhetsskydd utan även ett likviditetsskydd. Signalvärdet av att förfarandet uttryckligen skyddar insättarna ska inte heller underskattas, eftersom resolution ur insättarnas perspektiv bör vara förtroendeskapande.
2 Garantin bidrar även till finansiell stabilitet genom att öka kundernas förtroende för de företag som omfattas av garantin.
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
418
Skyddet för insättarna kan alltså både vara ett ändamål i sig och ett led i att upprätthålla insättarnas förtroende för inlåningsföretag generellt och därigenom också ett led i att förebygga spridningseffekter och upprätthålla kritiska verksamheter. Dessa kriterier har nära samband, men som har nämnts i det föregående kan det vara påkallat med olika åtgärder i olika situationer.
Detta ändamål kommer till uttryck på flera ställen i utformningen av bestämmelserna. Garanterade insättningar är exempelvis undantagna från att bli nedskrivna (de ersätts då av medel från insättningsgarantin) och resolutionsmyndigheten får inte heller lov att tillfälligt förhindra garanterade insättare att göra uttag genom tillämpning av reglerna i artikel 69 om att skjuta på fullgörandet av vissa åtaganden.
Kommitténs bedömning är att det, med beaktande av insättningsgarantin, inte kan vara proportionerligt att inleda resolution endast för att skydda insättare. Ändamålet kan däremot exempelvis bli relevant då resolutionsmyndigheten har bestämt att överföra kritisk verksamhet till ett annat företag. Om garanterade insättningar inte av andra skäl är en del av denna verksamhet kan det finnas skäl att ändå föra över även dessa för att därigenom ge insättarna en obruten tillgång till sina medel och till betaltjänster. Därigenom kan man undvika kostnaderna med att infria insättningsgarantin samtidigt som ingripandet i sig inte behöver bli oproportionerligt för ägare och borgenärer. Även om en sådan åtgärd delvis kan motiveras av andra mål och principer som exempelvis att minimera resolutionskostnader, framstår det som mer adekvat att resolutionsmyndigheten uttryckligen kan hänvisa till ändamålet om att skydda garanterade insättare.
Skydda investerare, kundmedel och kundtillgångar
Enligt direktivet är det också ett ändamål att skydda investerare som omfattas av direktiv 97/9/EG, det vill säga investerarskyddet (se även avsnitt 3.14.5). Ett annat av direktivets ändamål är att skydda kundmedel och kundtillgångar. Dessa båda ändamål är likartade då de båda avser tillgångar som ägs av kunderna och som endast förvaras av företaget, vilket innebär att de inte heller ska ingå i ett konkursbo. Om kunderna skulle få avbrott i sin möjlighet att disponera dessa tillgångar så kan det både leda till problem för den enskilda kunden och ge upphov till spridningseffekter.
SOU 2014:52 Resolutionsändamålen
419
Investerarskyddet omfattar värdepapper som ett företag förvarar för en kunds räkning och medel med redovisningsskyldighet som mottas i samband med att en investeringstjänst utförs, t.ex. utförande av order såsom köp eller försäljning av finansiella instrument och förvaring av värdepapper. Medel som mottagits med redovisningsskyldighet ska hållas avskilda från företagets egna medel och omfattas av separationsrätt, dvs. dessa ska inte vara en del av konkursboets tillgångar vid en konkurs eftersom dessa tillhör kunden och inte det fallerade företaget. Skyddet gäller även fondandelar som är förvaltarregistrerade.
Syftet med investerarskyddet är att skydda kunder som inte kan få ut de värdepapper eller pengar som företaget hanterat eller tagit emot för deras räkning. En sådan situation kan uppstå på grund av både slarv (t.ex. att kundens pengar sammanblandas med företagets pengar av misstag) eller brottslighet. Investerarskyddet omfattar inte pengar som har insatts på konto (dessa skyddas istället genom insättningsgarantin upp till den garanterade nivån). Ersättningen till en investerare får – tillsammans med eventuell utdelning i företagets konkurs, ersättning genom företagets ansvarsförsäkring och skadestånd – uppgå till maximalt 250 000 kronor för varje företag som omfattas av reglerna. Utbetalning enligt investerarskyddet ska ske senast 14 dagar efter det att ersättningsrätten fastställts, vilket dock kan ta betydande tid, särskilt vid komplicerade konkurser.
Investerarskyddet är alltså i första hand ett skydd mot slarv och oegentligheter och det ger inget skydd mot att investerare tillfälligt förlorar möjligheten att disponera sina värdepapper i en konkurs. Om ett företag som erbjuder värdepappersförvaring går i konkurs, kan kundernas tillgång till sina värdepapper frysas i avvaktan på att äganderätten till dessa fastställts. Detta kan skapa problem för kunderna, särskilt om dessa behöver t.ex. sälja eller pantsätta värdepapperen. Detsamma gäller om kunderna i sin tur innehar värdepapperen för någon annans räkning och denne behöver disponera över dessa. Eftersom värdepapper ofta lånas ut i långa kedjor, kan många kunder snabbt drabbas av en konkurs.
För att undvika att kunderna drabbas av avbrott kan det därför finnas skäl att inom ett resolutionsförfarande överföra värdepappersdepåer till andra företag. I likhet med vad vi anfört rörande insättare, kan en sådan åtgärd i första hand bli aktuell i samband med att en överföring av tillgångar och skulder ska ske av något annat skäl, t.ex. för att upprätthålla kritisk verksamhet. Vi kan också konstatera att detta ändamål kommer till uttryck i utform-
Resolutionsändamålen SOU 2014:52
420
ningen av direktivets bestämmelser. Resolutionsmyndigheten får inte lov att tillfälligt frysa tillgången till värdepapper och medel som omfattas av investerarskyddet vid en tillämpning av artikel 69.
Även frysning av andra kundtillgångar och medel än de som omfattas av investerarskyddet såsom betalningsmedel kan innebära stora problem för kunderna.3 Investerarskyddet ger därvidlag inget skydd. Eftersom ändamålet att skydda kundtillgångar och kundmedel avser kontanter eller andra tillgångar vilka i likhet med de medel som omfattas av investerarskyddet också omfattas av redovisningsskyldighet, men som däremot inte omfattas av investerarskyddet, är dessa ändamål nära relaterade när det gäller varför och i vilken omfattning som tillgångarna är skyddsvärda. I princip kan skyddet för kundernas tillgångar och medel, oavsett om dessa omfattas av investerarskyddet eller ej, sägas utgöra tydligt identifierbara omständigheter som syftar till att säkerställa att kunderna får tillgång till medel eller värdepapper i linje med befintlig reglering rörande detta. Hur dessa hanteras i resolutionsregelverket kan påverka förtroendet för viktiga tjänster. Det är därför inte orimligt att resolutionsmyndigheten även ska ta hänsyn till dessa aspekter. Detta kan också i viss utsträckning även bidra till ett stabilt och effektivt finansiellt system. Vi föreslår därför att även ändamålet skydda kundmedel och kundtillgångar ska anges i den svenska lagstiftningen. Vi kan dock konstatera att kundmedel med redovisningsskyldighet som inte omfattas av investerarskyddet får resolutionsmyndigheten däremot tillfälligt frysa vid en tillämpning av artikel 69.
Dessa ändamål, precis som ändamålet att skydda garanterade insättare, kan få genomslag i utformningen av resolutionen i ett enskilt fall, men inte på egen hand motivera att ett företag försätts i resolution. De åtgärder som behöver vidtas för att hantera dessa problem är delvis av annan karaktär än de åtgärder som kan behöva vidtas för att motverka störningar i det finansiella systemet. Av detta följer att det är rimligt att peka ut skyddet av investerare, kundmedel och kundtillgångar som ett separat ändamål som ska beaktas. Även i detta fall är signalvärdet viktigt.
3 Det bör i sammanhanget noteras att i den mån de problem som nu beskrivits medför spridningsrisker till andra finansiella företag bör resolutionsåtgärder många gånger kunna motiveras med stöd av syftet att bevara finansiell stabilitet. Den praktiska effekten kan då bli att ett kundskydd uppkommer, även om detta i sig inte var syftet med åtgärden.
421
7 Förutsättningar för beslut om resolution
7.1 Inledning
I detta kapitel beskriver vi vilka förutsättningar som ska gälla för att besluta om resolution. Resolution handlar om att rekonstruera eller avveckla verksamhet på ett sätt som bättre uppfyller resolutionsändamålen än vad som hade varit fallet om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Övergripande kan man därför säga att förutsättningarna för att inleda resolution måste säkerställa att det endast inleds som en sista utväg när andra alternativ är uttömda och endast när det är motiverat utifrån det allmännas intresse. Att i stället avveckla företaget på vanligt sätt genom konkurs eller likvidation bör alltid vara ett alternativ som analyseras.
Kapitlet är disponerat enligt följande. Först föreslås ett införlivande av direktivets artikel 32 som anger förutsättningarna för att försätta ett kreditinstitut eller värdepappersföretag (institut) i resolution. Därefter föreslås ett införlivande av artikel 82 som innehåller bestämmelser rörande beslutet om att försätta ett institut i resolution. Direktivet medger även att andra typer av företag än institut, men som ingår i samma koncern som ett institut, ska kunna försättas i resolution. Förutsättningarna för ett sådant beslut finns i artikel 33, som vi behandlar i avsnitt 7.4. Efter det föreslår vi hur bestämmelserna om den gränsöverskridande processen i artikel 91 ska införlivas. Kapitlet avslutas med de underrättelsekrav som åläggs företaget, Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten i samband med ett beslut om att inleda resolution eller vid beslut om att vidta resolutionsåtgärder.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
422
7.2 Förutsättningar för resolution
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska besluta att
försätta ett institut i resolution om samtliga följande förutsättningar är uppfyllda: (1) institutet fallerar eller kommer sannolikt att fallera, (2) alternativa åtgärder kan inte inom rimlig tid förhindra att institutet fallerar och (3) en resolutionsåtgärd är nödvändig med hänsyn till det allmännas intresse.
Ett institut ska anses fallera om en eller flera av följande omständigheter föreligger: (a) institutet överträder sina skyldigheter på ett sätt som kan medföra att tillståndet återkallas, (b) institutets tillgångar underskrider dess skulder, (c) institutet inte kan fullgöra sina skulder i takt med att de förfaller till betalning, eller (d) institutet behöver statligt stöd, med vissa undantag.
Det ska anses sannolikt att ett institut kommer att fallera i de fall det på objektiva grunder kan fastställas att institut i en nära framtid kommer att befinna sig i en situation som avses i (a)– (c).
Tillsynsmyndigheten ska, på eget initiativ eller på begäran av resolutionsmyndigheten, efter samråd med Regeringskansliet (Finansdepartementet), resolutionsmyndigheten och Riksbanken, bedöma om ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera samt om alternativa åtgärder inom rimlig tid kan förhindra att institutet fallerar.
Resolutionsmyndigheten ska, efter samråd med Regeringskansliet (Finansdepartmentet), tillsynsmyndigheten och Riksbanken, bedöma om det är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse att försätta ett institut i resolution.
Resolution ska anses nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse om det är nödvändigt för att uppnå ett eller flera av resolutionsändamålen, är proportionerligt i förhållande till dessa och en avveckling av företaget genom konkurs eller likvidation inte skulle uppnå ändamålen i samma omfattning.
Resolutionsdirektivet
Förutsättningarna för att inleda ett resolutionsförfarande beskrivs i direktivets artikel 32. I artikel 32.1 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheten ska vidta en resolutionsåt-
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
423
gärd mot ett institut om samtliga av följande villkor föreligger: (a) Behörig myndighet fastställer, efter samråd med resolutionsmyndigheten, att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. (b) Det finns med beaktande av tidsaspekten och andra relevanta omständigheter, inga rimliga utsikter att några alternativa åtgärder från privata sektorn, inbegripet åtgärder för institutionella garantisystem eller tillsynsåtgärder, inbegripet åtgärder för tidigt ingripande eller nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument som vidtas gentemot institutet inom rimlig tid skulle kunna förhindra att institutet fallerar. (c) En resolutionsåtgärd är nödvändig med hänsyn till det allmänna intresset. En resolutionsåtgärd ska, enligt artikel 32.5, anses vara i allmänhetens intresse om den är nödvändig för att uppfylla och står i proportion till ett eller flera av de resolutionsändamål som anges i artikel 31 och en avveckling av institutet enligt normala insolvensförfaranden inte skulle uppfylla dessa resolutionsändamål i samma utsträckning.
Angående (a) medger direktivet även att bedömningen om ett institut fallerar eller sannolikt fallerar kan göras av resolutionsmyndigheten, efter samråd med tillsynsmyndigheten, förutsatt att resolutionsmyndigheten har de nödvändiga verktygen för att göra en sådan bedömning.
I artikel 32.3 framgår uttryckligen att en tidigare vidtagen åtgärd för tidigt ingripande i enlighet med artikel 27 inte är ett villkor för att vidta resolutionsåtgärder.
I artikel 32.4 anges närmare förutsättningar för när ett institut ska anses fallera eller sannolikt kommer att fallera. Dessa är: (a) Att institutet inte uppfyller, eller det föreligger objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att institutet inom den närmaste framtiden inte kommer att kunna uppfylla kraven för fortsatt auktorisation på ett sådant sätt att det kan föranleda de behöriga myndigheterna att dra in auktorisationen bland annat, men inte enbart, på grund av att institutet har drabbats eller sannolikt kommer att drabbas av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av dess egna kapital.(b) Institutets tillgångar underskrider eller det finns objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att institutets tillgångar inom den närmaste framtiden kommer att underskrida dess skulder. (c) Institutet kan inte eller det finns objektiva faktorer till stöd för att fastställa att institutet inom den närmaste framtiden inte kommer att kunna betala sina skulder när de förfaller till betalning. (d) Extraordinärt offentligt finansiellt stöd krävs, utom när det extraordinära offentliga finansiella stödet
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
424
är till för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi och för att den finansiella stabiliteten ska kunna bevaras och antar någon av i direktivet specificerade former (se nedan).
Eba ska utfärda riktlinjer om den typ av tester, granskningar eller genomgångar som kan leda till stödåtgärder som är undantagna från (d) och för att främja konvergensen i tillsyns- och resolutionsmetoder beträffande tolkningen av de olika omständigheter under vilka ett institut ska anses fallera eller sannolikt komma att fallera.
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet anger tre grundförutsättningar för resolution. De två första grundförutsättningarna är att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera respektive att alternativa åtgärder inte kan förhindra att institutet fallerar inom rimlig tid. Dessa två grundförutsättningar syftar till att säkerställa att institutets problem är av en så allvarlig art att det kommer att bli föremål för konkurs eller likvidation och att inga andra alternativ än resolution står till buds för att undvika detta. Den tredje grundförutsättningen syftar till att säkerställa att resolution, inbegripet en eller flera resolutionsåtgärder, är nödvändigt för att uppfylla ett viktigt allmänintresse på ett sätt som inte kan uppnås genom konkurs eller likvidation samt att detta ingripande står i rimlig proportion till detta intresse.
Det är kommitténs bedömning att dessa grundförutsättningar behöver framgå av svensk lag. I det följande diskuterar vi mer i detalj dessa grundförutsättningar för resolution.
Innebörden av fallissemangsgrunderna
Att ett institut, eller ett koncernföretag, fallerar eller sannolikt kommer att fallera får sitt innehåll genom att direktivet anger ett antal grunder som ska anses utgöra fallissemang. Nedan diskuteras var och en av dessa grunder ur ett svenskt perspektiv.
Tillståndsåterkallelse: Den första fallissemangsgrunden avser omständigheter då ett institut inte uppfyller kraven för fortsatt tillstånd att bedriva rörelse. Direktivet nämner särskilt den omständigheten att ett institut har, eller sannolikt kommer att, drabbas av förluster som medför att allt eller merparten av institutets egna
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
425
kapital förbrukas. Av textens utformning att döma avses ett brett tillämpningsområde. Det kan dock noteras att alla företag som kan försättas i resolution inte behöver omfattas av tillståndsplikt. I sådant fall har denna fallissemangsgrund ingen bäring på dessa företag annat än genom att ett institut i samma koncern kan försättas i resolution på denna grund och detta är i sig en förutsättning för att även andra koncernföretag ska kunna försättas i resolution.
Enligt svensk rätt kan Finansinspektionen återkalla ett kreditinstituts tillstånd vid allvarlig överträdelse av författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet (15 kap. 1 § LBF). Bestämmelsen är avsedd att täcka alla överträdelser av bestämmelser som reglerar instituts verksamhet med undantag av ett par specialreglerade fall (se nedan angående 15 kap. 2–3 §§).
Bestämmelsen om soliditet och likviditet i 6 kap. 1 § LBF är central och innebär att ett instituts rörelse ska bedrivas på ett sådant sätt att dess förmåga att fullgöra förpliktelser inte äventyras. Av bestämmelsen följer alltså en skyldighet för en bank att dels anpassa storleken och risknivån i rörelsen efter kapitalstyrkan (soliditet), dels upprätthålla en tillräcklig likviditet, dvs. att sörja för en god betalningsförmåga på både lång och kort sikt. Bestämmelsen utgör en rambestämmelse vars närmare innebörd framgår av mer detaljerade bestämmelser i andra författningar, t.ex. kapitaltäckningsreglerna.
Andra grunder för ingripande avser institutens riskhantering (6 kap. 2 § LBF), genomlysning vad gäller hur rörelsen drivs och organiseras (6 kap. 3 § LBF) och sundhet (6 kap. 4 §). Ett par specialreglerade fall av överträdelser som kan föranleda att tillståndet återkallas avser de fall då en styrelseledamot eller verkställande direktör för ett kreditinstitut inte uppfyller lämplighetskraven (15 kap. 2 § LBF) samt kreditinstitut som av olika anledningar inte längre driver rörelse (15 kap. 3 § LBF).
Om tillståndet återkallas för ett bankaktiebolag, en medlemsbank eller en sparbank, ska banken gå i likvidation. Avvecklingen kommer då att ske under ledning av en likvidator enligt de associationsrättsliga bestämmelserna. Till skillnad från banker behöver ett kreditmarknadsföretag inte gå i likvidation när dess tillstånd har återkallats. Ett kreditmarknadsföretag får i stället, förutsatt att det inte är på obestånd, sköta avvecklingen av den tillståndspliktiga verksamheten själv.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
426
Att tillståndsåterkallelse behöver vara en fallissemangsgrund beror på två aspekter. Det ena skälet är att en återkallelse kan bero på att institutet har djupgående finansiella problem som gör att det inte klarar av att uppfylla auktorisationsvillkoren. I en sådan situation är det uppenbart att institutet behöver vidta åtgärder för att komma till rätta med sina finansiella problem och förbättra sin soliditet, likviditet och lönsamhet. Det kan då inte uteslutas att, om inga alternativa åtgärder är tillgängliga, resolution behöver genomföras för att komma till rätta med problemen på ett ordnat sätt.
Det andra skälet är att en tillståndsåterkallelse riskerar att starta en oordnad process och därigenom ge upphov till spridningseffekter som är oförenliga med uppnåendet av något resolutionsändamål. Detta kan alltså vara fallet även om institutet i grunden är finansiellt sunt och även om det, åtminstone initialt, inte finns företagsekonomiska skäl för omfattande rekonstruktion eller avveckling.
Det är angeläget att myndigheterna ges möjlighet att vidta resolutionsåtgärder när det behövs. Eftersom en tillståndsåterkallelse i sig kan utgöra en risk för en allvarlig störning i det finansiella systemet, bör myndigheten kunna ingripa när det finns grund för återkallelse oavsett om företaget har långtgående finansiella problem eller inte. Utan ett trovärdigt alternativ till återkallelse finns risk för att Finansinspektionen inte har tillräckligt med ingripandemöjligheter. Därför anser vi att en tillståndsåterkallelse, oavsett typen av regelöverträdelse, ska utgöra en fallissemangsgrund. En konsekvens av detta är alltså att resolution inte bara utgör ett alternativ till konkurs (och företagsrekonstruktion) utan också är ett alternativt förfarande till likvidation eller egen avveckling.
Däremot innebär inte detta att ett institut alltid ska försättas i resolution så snart det finns skäl att återkalla tillståndet. Om detta ska ske beror på om de andra förutsättningarna för resolution också är uppfyllda. Det kan också påpekas att om institutet försätts i resolution ska inte heller tillståndet återkallas.
Institutets tillgångar understiger skulderna (insufficiens): Om ett institut är insufficient, det vill säga att dess tillgångar underskrider dess skulder, bryter det mot kapitalkraven och är dessutom likvidationspliktigt. Det är därför svårt att se i vilken situation den omständigheten att ett instituts tillgångar understiger dess skulder får någon självständig betydelse vid sidan av återkallelsefallet ovan.
Däremot är denna fallissemangsgrund av betydelse vid bedömningen av om koncernföretag som inte är tillståndspliktiga uppfyller förutsättningarna för resolution.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
427
Institutet kan inte fullgöra sina betalningsskyldigheter: Ett institut som inte kan betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning har likviditetsproblem. Även denna situation kan föranleda att tillståndet återkallas om institutet systematiskt brister i sin likviditetshantering på ett sätt som medför att det inte kan fullgöra sina förpliktelser i tid.
Likviditetsproblem kan uppkomma på grund av brister hos det enskilda institutet men även på grund av marknadsstörningar. Bankers till stor del illikvida tillgångar kan medföra att likviditetsproblem kan uppstå utan att det finns kapitalproblem. Ett i övrigt solitt institut kan drabbas av betalningsproblem p.g.a. utomstående faktorer som misstro mot institutets förmåga eller förtroendeproblem för det finansiella systemet i stort. Likviditetsproblem i ett institut kan dessutom orsaka spridningseffekter på ett sätt som sviktande kapital inte gör. Det beror bland annat på att ett enskilt (större) instituts försök att få fram likviditet genom att sälja tillgångar kan sänka priset på värdepapper som även andra institut håller. Det leder dels till marknadsvärdesförluster som i första skedet är orealiserade, men om oron sprider sig kan detta skapa osäkerhet om kapitalsituationen i systemet som helhet, liksom om institutens likvida tillgångar räcker till.
Ett institut som står under tillsyn av Finansinspektionen och som i övrigt är solitt men drabbas av likviditetsproblem kan beviljas s.k. nödkredit av Riksbanken. Det är viktigt att påpeka att bara för att ett institut inte kan fullgöra en betalning så innebär inte det att institutet ska försättas i resolution. Nästa steg i bedömningen är ju om alternativa åtgärder – privata eller myndighetsåtgärder – inom rimlig tid kan göra att institutet åter kan fullgöra sina betalningsförpliktelser. Om institutet kan visa att betalningsoförmågan är övergående, och stannar processen där.
Direktivet anger specifikt i skäl (41) att ett behov av en nödkredit från centralbanken inte i sig innebär att institutet ska anses vara oförmöget att kunna fullgöra sina betalningsskyldigheter eller sannolikt inte kommer att kunna fullgöra dessa i en nära framtid. I princip kan man säga att kombinationen av denna fallissemangsgrund med villkoret om att alla alternativa åtgärder ska vara uttömda innebär att det i praktiken handlar om en oförmåga att fullgöra sina betalningar i tid och att denna oförmåga, med beaktande av alternativa åtgärder, inte är tillfällig eller övergående.
Statligt stöd: I de fall statligt stöd behövs ska institutet anses fallera. Stöd ska föreligga, det vill säga någon ”sannolikhetsbedöm-
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
428
ning” förutses inte i detta fall. Det finns emellertid ett antal undantag då stöd inte ska anses medföra att ett institut fallerar. Det gäller när stöd ges för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi och för att bevara finansiell stabilitet och stödet ges i följande former:
En statlig garanti för att garantera likviditetsfaciliteter som tillhandahålls av centralbanker på centralbankens villkor.
En statlig garanti för nya skuldförbindelser.
Ett tillskott av eget kapital eller förvärv av kapitalinstrument till priser och på villkor som inte ger institutet någon fördel, när inte någon av övriga fallissemangsgrunder eller omständigheterna i artikel 59.3 för nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument föreligger. Ett kapitaltillskott ska vidare vara begränsat till vad som krävs för att åtgärda kapitalunderskott som fastställts i stresstest på nationell nivå, unionsnivå eller inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, kapitalkvalitetsgranskningar eller motsvarande genomgångar som ECB, Eba eller nationella myndigheter har genomfört och som i förekommande fall bekräftats av den behöriga myndigheten.
För samtliga dessa fall gäller att garantierna eller likvärdiga åtgärder ska vara begränsade till solida institut och ska vara villkorade av slutligt godkännande enligt reglerna om statligt stöd. Åtgärderna ska vidare vara tidsbegränsade skyddsåtgärder som är proportionerliga för att avhjälpa följdverkningarna av den allvarliga störningen, och får inte användas för att kompensera för förluster som institutet har ådragit sig eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att ådra sig. Vi diskuterar närmare vad detta innebär för möjligheterna att ge statligt stöd i förebyggande syfte till solida institut i kapitel 26.
Det kan i sammanhanget också påpekas, med anledning av att ett institut som får betalningsproblem kan få nödkredit från Riksbanken, att en nödkredit (utan statlig garanti) inte utgör statligt stöd om ett antal villkor är uppfyllda; se avsnitt 3.15.6.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
429
Bedömningen av om ett institut sannolikt kommer att fallera
För en ändamålsenlig och effektiv resolution behöver resolutionsmyndigheten kunna ingripa med resolutionsåtgärder i ett tidigt skede. Ett tidigt agerande kan både bevara värden i det enskilda institutet och begränsa risken för att problemen sprids till andra institut, i och utanför koncernen. En förklaring till detta är att ägare och ledningen har incitament att öka risktagandet i takt med att institutets kapital minskar och utsikterna för företaget blir dystrare.
Mot denna bakgrund kan ett ingripande behöva ske innan ett tillstånd är återkallat eller någon av de andra fallissemangsgrunderna föreligger om det är sannolikt att en sådan grund kommer att föreligga i en nära framtid. Det kan med andra ord finnas situationer då det ännu inte finns anledning att exempelvis återkalla tillståndet för ett institut, men där det är möjligt att dra slutsatsen att det är sannolikt att institutet kommer att bryta mot regelverket inom den närmaste framtiden.
Så skulle exempelvis kunna vara fallet om det bedöms att institutet inte kommer att kunna stoppa en viss negativ händelseutveckling. Att i sådana situationer avvakta med att hantera situationen kan göra det svårare att hitta lämpliga lösningar på problemen, t.ex. i form av en ny ägare eller någon som vill köpa institutet eller dess inkråm.
På motsvarande sätt som bedömningen att institutet fallerar får sitt innehåll genom att direktivet anger ett antal grunder som ska anses utgöra fallissemang så bygger bedömningen av ett institut sannolikt kommer att fallera på samma grunder. Att institutet sannolikt kommer att fallera är således i korthet en bedömning av om dessa fallissemangsgrunder kommer att föreligga i en nära framtid. Undantaget är att institutet kräver statligt stöd där det inte förutsätts någon sannolikhetsbedömning.
Att beslut ska fattas på grundval av omständigheter som sannolikt kommer att föreligga gäller också för tidiga ingripandeåtgärder. Där kan behörig myndighet vidta vissa åtgärder om ett institut bryter eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att bryta mot något av kraven i kapitaltäckningsdirektivet (CRD IV) eller tillsynsförordningen (CRR). Även i tillsynsförordningen finns denna grund för beslut, men med en annan tidsaspekt. Där anges för tillsynsåtgärder att:
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
430
De behöriga myndigheterna ska kräva att ett institut i ett tidigt skede vidtar nödvändiga åtgärder för att ta itu med relevanta problem i följande fall:
a) Institutet uppfyller inte kraven i CRD IV eller i CRR.
b) De behöriga myndigheterna har bevis för att institutet sannolikt
kommer att bryta mot kraven i CRD IV eller CRR inom de följande tolv månaderna.
1
Angående b) anfördes i förarbetena till genomförandet av tillsynsförordningen att detta ger Finansinspektionen möjlighet att vidta åtgärder i ett tidigare skede än vad som enligt hittills gällande rätt har varit möjligt. Ett exempel på när en dylik situation skulle kunna inträffa är om ett instituts kapitaliseringsgrad är starkt beroende av utvecklingen på marknaden eller hos ett visst slag av motparter som institutet har stor exponering mot.2
Det förekommer sålunda ett antal bedömningar i regleringen på finansmarknadsområdet där det ska vara sannolikt att en viss situation inträffar inom en viss tidsperiod. Att något är sannolikt leder tankarna till en bedömning som görs med ett visst mått av osäkerhet eftersom den situation man bedömer kommer att inträffa de facto inte har inträffat. Emellertid framgår det av direktivets språkliga utformning av fallissemangsgrunderna att det ska föreligga objektiva grunder till stöd för att institutet företaget inom en nära framtid kommer att befinna sig i sådana omständigheter att det fallerar. Begreppen ”objektiva grunder” och ”inom en nära framtid” snävar in den sannolikhetsbedömning som ska göras och ger begreppet sannolikhetsbedömning en mer konkret innebörd i detta fall. Enligt kommitténs uppfattning torde det bara komma ifråga att fastställa att ett institut sannolikt kommer att fallera i situationer där något alternativt scenario på sakliga grunder framstår som osannolikt och att invänta ett faktiskt fallissemang skulle innebära en ytterligare försämring av institutets situation och minska chanserna till en effektiv resolution.
Med hänvisning till att Eba ska utfärda riktlinjer beträffande tolkningen av de olika omständigheter under vilka ett institut ska anses fallera eller sannolikt komma att fallera avstår kommittén från att i detta betänkande ge vägledning rörande vilka omständigheter som kan tänkas ligga till grund för att bedöma sannolikt fallissemang.
1 Artikel 102 CRR. 2Prop. 2013/14:228 s. 223.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
431
Alternativa åtgärder uttömda
För att inleda resolution ska det vidare konstateras att det inte finns någon annan åtgärd som inom rimlig tid kan förhindra att institutet fallerar. Här avses enligt direktivet både privata alternativ och tillsynsåtgärder, inklusive åtgärder som avser tidiga ingripanden och nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument. Det kan också handla om andra myndighetsåtgärder. Om företaget har likviditetsproblem kan en alternativ åtgärd, som nämnts, vara att Riksbanken beviljar nödkredit eller någon annan form av likviditetstöd.
Detta villkor syftar till att säkerställa att resolution endast inleds som en sista utväg när mindre ingripande alternativa åtgärder inte är tillräckliga för att undvika fallissemang inom rimlig tid. Detta villkor utgör därmed också ett skydd för aktieägare och borgenärer och blir en del av den nödvändighets- och proportionalitetsbedömning som ska utföras för att motivera det ingrepp i egendomsskyddet som tillämpningen av resolutionsåtgärder kan medföra.
Nödvändigt för allmänintresset att försätta ett institut i resolution
Om det står klart att ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera inom den närmaste framtiden och inga åtgärder finns att vidta som skulle förhindra fallissemanget inom rimlig tid, innebär det att institutet kommer att avvecklas genom konkurs eller genom likvidation. I direktivet anges att resolution ska vara ett alternativ till normala insolvensförfaranden. Med insolvensförfaranden menas i detta sammanhang ur ett svenskt perspektiv – åtminstone för institut – konkurs.3
Vi anser dock att avsikten med direktivet är att även kunna använda resolution som ett alternativ till likvidation och att resolution ska ha företräde framför dessa förfaranden; se avsnitt 8.9.2.
Detta innebär inte att det därmed alltid är motiverat med resolution. Resolution ska endast inledas om det leder till ett bättre utfall sett utifrån allmänintresset än vad som hade varit fallet vid en avveckling genom konkurs eller likvidation. I denna bedömning är det av vikt i det enskilda fallet att beakta institutets finansiella
3 Se bilaga A till Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden. Även företagsrekonstruktion räknas till insolvensförfaranden i svensk rätt, men lagen om företagsrekonstruktion är inte tillämplig på institut.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
432
situation för att fullt ut kunna bedöma vilka samhällsekonomiska risker och konsekvenser en konkurs eller likvidation medför. Det är denna bedömning som kommer till uttryck i den tredje grundförutsättningen, att en resolutionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till allmänintresset (artikel 32.1 c).
Direktivet definierar vad som ska avses med att en resolutionsåtgärd är nödvändig med hänsyn till allmänintresset. Det handlar om att en resolutionsåtgärd ska vara nödvändig för att uppfylla minst ett av resolutionsändamålen bättre än vad som hade blivit utfallet vid en konkurs (eller likvidation) samt att själva ingripandet – att försätta institutet i resolution – är proportionellt till ändamålen.
Bakgrunden till direktivets språkbruk är att resolution är ingripande i ägarnas och eventuellt också i borgenärernas rättigheter. Enskildas rättigheter skyddas bland annat i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, den s.k. rättighetsstadgan, som behandlar dessa rättigheters räckvidd och tolkning.4Där anges att ”… begränsningar i erkända rättigheter och friheter endast får göras, med beaktande av proportionalitetsprincipen, om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.”
I förklaringen till denna artikel i rättighetsstadgan anges följande: ”Det följer emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden, förutsatt att denna begränsning faktiskt svarar mot mål av allmänintresse som gemenskapen eftersträvar och i förhållande till dessa mål inte utgör ett orimligt och oacceptabelt ingripande som påverkar själva innehållet i dessa rättigheter.”5
Det är alltså bara utifrån ett allmänintresse som inskränkningar i egendomsskyddet kan göras. För att resolution, och de ingrepp i privat egendom det innebär eller kan innebära, ska vara förenligt med egendomsskyddet krävs med andra ord att ingreppet är nödvändigt för att uppnå ett allmänintresse och att ingreppet i sig är proportionerligt med hänsyn till detta allmänintresse. Genom
4 Artikel 52 i rättighetsstadgan. 5 Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (2007/C 303/02). Dessa förklaringar utarbetades ursprungligen på initiativ av presidiet för det konvent som utarbetade Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Förklaringarna i sig har inte rättslig status men utgör ett tolkningsverktyg avsett att klargöra stadgans bestämmelser.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
433
resolutionsändamålen anger direktivet de intressen som kan utgöra hotade allmänintressen när ett institut fallerar, eller står i begrepp att fallera, och som därför kan motivera att resolution är nödvändigt.
För att få begränsa rätten till egendom enligt rättighetsstadgan ska det, förutom att det är nödvändigt i meningen att samhällsnyttan kräver det, föreskrivas i lag och rättmätig ersättning för förlusten ska utgå i rätt tid.6 Dessutom kräver rättighetsstadgan att ett ingrepp i privat egendom ska beakta proportionalitetsprincipen.
Det som främst talar för att rättmätig ersättning ska kunna fastställas inom resolutionsordningen är att värderingen av institutets tillgångar och skulder ska utföras av en oberoende person och att lägsta ersättning som kan utges är den som skulle ha utgått om alternativet till resolutionsåtgärder nämligen konkurs hade tillämpats.
Det är emellertid inte tillräckligt att resolutionsordningen som sådan borgar för att rättmätig ersättning ska utgå. En bedömning av proportionaliteten i varje enskilt fall är en förutsättning för att ett resolutionsförfarande, ska kunna inledas. Även om en åtgärd är nödvändig för att uppnå ett allmänintresse och därmed kan berättiga att intrång görs i aktieägares och borgenärers egendomsskydd måste resolutionsmyndigheten också bedöma om ett sådant förfarande står i rimlig proportion till de ändamål, eller allmänintressen, som förfarandet är avsett att tillgodose. I bedömningen av proportionalitet ligger att väga den förmodade påverkan som ett fallissemang av institutet i fråga kan få, med tanke på dess verksamhet, storlek och koppling till andra institut eller det finansiella systemet i stort, på de ändamål som är identifierade som relevanta i sammanhanget.
Sammanfattningsvis ska tre bedömningar göras: 1) identifiera om ett eller flera resolutionsändamål föreligger, 2) bedöma om resolution är nödvändigt för att uppfylla ett eller flera av de ändamål som har identifierats vilket inbegriper att konkurs eller likvidation inte heller ska, i samma utsträckning som resolution, kunna uppfylla målen, och slutligen, 3) bedöma om resolution är proportionellt till det eller de ändamål som har identifierats.
6 Artikel 17.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
434
En helhetsbedömning av förutsättningarna för resolution
Vi anser att frågan om ett institut ska försättas i resolution eller inte ska vara föremål för en helhetsbedömning baserat på de tre grundförutsättningarna; fallissemang eller sannolikt fallissemang, alternativa åtgärder kan inte inom rimlig tid förhindra att institutet fallerar och en resolutionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till allmänintresset. Vi kan konstatera att de situationer som enligt direktivet ska utgöra grund för fallissemang överlappar varandra. Att överträda regler på sätt som kan medföra att tillståndet kan återkallas inbegriper bl.a. bestämmelser om likviditet, soliditet och riskhantering och torde därför typiskt sett även inbegripa betalningsproblem eller insufficiensproblem. Åtminstone bedömer vi att, om betalningsproblem eller insufficiensproblem inte redan föreligger, är det en överhängande risk att en tillståndsåterkallelse, oavsett vilken regelöverträdelse den beror på, kommer att göra att de föreligger inom den närmaste framtiden eftersom företaget eller åtminstone den tillståndpliktiga verksamheten ska avvecklas.
Däremot ska inte en tillståndsåterkallelse i sig leda till att institutet försätts i resolution, vilket också påtalas i skäl (41) i direktivet. Detta kan vara fallet om alternativa åtgärder som gör att grunden för återkallelsen upphävs är möjliga, t.ex. om nya och kapitalstarka ägare träder in, eller om konsekvenserna av en tillståndsåterkallelse, dvs. en likvidation, inte hotar något resolutionsändamål.
För att kunna avgöra om ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera behövs alltså en samlad – och framåtblickande – bedömning av samtliga fallissemangsgrunder i kombination med möjligheten till alternativa åtgärder. Men det avgörande i slutändan är ändå i vilken grad ett ingripande är nödvändigt – och lämpligt – för att värna något allmänintresse. Även denna del av bedömningen underbyggs i praktiken av att resolutionsmyndigheten känner till varför företaget fallerar (eller sannolikt fallerar) och företagets finansiella ställning, vilken typ av problem företaget har och i förekommande fall varför grund för tillståndsåterkallelse föreligger. Resolutionsmyndigheten bör därför ha en relativt god bild av företagets och koncernens problem, vilket skapar förutsättningar för att bedöma konsekvenserna av en avveckling genom konkurs eller likvidation och vilket behov av att tillämpa något resolutionsverktyg och kompletterande resolutionsåtgärder som föreligger samt vilket verktyg som är lämpligast att tillämpa.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
435
Vem ska göra bedömningen?
Detta reser frågan vem som ska göra dessa bedömningar och vilka aktörer som ska involveras i detta. Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten besluta om ett institut uppfyller förutsättningarna för resolution. Det är med andra ord resolutionsmyndigheten som ska ansvara för helhetsbedömningen. Att resolutionsmyndigheten har ansvaret för helhetsbedömningen hindrar inte att andra myndigheter ansvarar för att bedöma enskilda grundförutsättningar eller kan bidra till dessa bedömningar.
Enligt direktivet är det tillsynsmyndigheten som, efter samråd med resolutionsmyndigheten, ska bedöma om ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Direktivet öppnar förvisso för möjligheten att i stället låta resolutionsmyndigheten göra denna bedömning (efter samråd med tillsynsmyndigheten) om resolutionsmyndigheten har verktygen för att göra detta.
Vi anser dock att det är lämpligt att denna bedömning görs av tillsynsmyndigheten. Det är av central betydelse för bl.a. tydligheten i myndighetsutövningen och ansvarsfrågan att det upprätthålls en klar skiljelinje mellan resolutions- respektive tillsynsmyndigheternas roller och kompetensområden. Typiskt sett har tillsynsmyndigheten de bästa förutsättningarna att bedöma om ett institut fallerar, eftersom den har all den information och kunskap om institutet som dess tillsynsuppdrag medför. Mest uppenbart är det tillsynsmyndigheten som återkallar tillståndet om institutet begår allvarliga regelöverträdelser. I det sammanhanget är det dessutom tillsynsmyndigheten som har att bedöma allvaret i eventuella överträdelser.
När det kommer till bedömningen av den andra grundförutsättningen om att inga alternativa åtgärder står till buds för att förhindra fallissemanget pekar direktivet i artikel 32.1 b inte på samma sätt ut tillsynsmyndigheten som den som (i första hand) ska göra bedömningen. I skäl (41) anger direktivet däremot att resolution kan inledas efter det att tillsynsmyndigheten, efter samråd med resolutionsmyndigheten, har bedömt att ett institut fallerar eller sannolikt fallerar och alternativa åtgärder inte inom en rimlig tid kan förhindra fallissemanget.
Vi anser att det är lämpligt att lägga bedömningen av även denna grundförutsättning på tillsynsmyndigheten. Detta eftersom det är tillsynsmyndigheten som har den bästa kunskapen om skälen bakom institutets fallissemang och har dialog med institutets före-
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
436
trädare om vad som kan göras för att förhindra fallissemang. Inte minst är det tillsynsmyndigheten som kan vidta tillsynsåtgärder som möjligtvis kan förhindra fallissemanget. Argumentet stärks av vi föreslår att det är tillsynsmyndigheten som ska ansvara för nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution, vilket kan ses som en sista åtgärd för att komma till rätta med institutets finansiella problem; se kapitel 30. Bedömningen av alternativa åtgärder bör dock göras efter samråd med resolutionsmyndigheten. Eftersom en fallissemangsgrund är att institut inte kan fullgöra sina betalningsförpliktelser, eller sannolikt kommer att få problem att göra detta, och en alternativ åtgärd kan vara att institutet erhåller nödkredit från Riksbanken bör bedömningen av denna grund göras efter samråd även med Riksbanken.
Resolutionsmyndigheten bör däremot ansvara för att bedöma den tredje grundförutsättningen, det vill säga om ett resolutionsförfarande är nödvändigt för att uppnå något resolutionsändamål bättre än vad som skulle vara fallet vid en avveckling genom konkurs eller likvidation och att ingripandet är proportionerligt med hänsyn till detta ändamål. Som vi har nämnt ingår det i denna bedömning att ta hänsyn till varför institutet fallerar och hur djupgående dess problem är och vad konsekvenserna blir för resolutionsändamålen om inget ingripande görs, dvs. en avveckling genom konkurs eller likvidation. Det innebär att denna bedömning naturligt blir en helhetsbedömning som inkluderar vad som framkommit i tillsynsmyndighetens bedömning av att institutet fallerar, eller sannolikt kommer att fallera, och att inga möjligheter finns att undvika detta fallissemang.
Vi bedömer också att med beaktande av att resolutionsmyndigheten ska göra en helhetsbedömning baserat på de tre grundförutsättningarna så säkerställs att resolution endast kommer att inledas som en sista utväg och endast då det är absolut nödvändigt för att upprätthålla ett allmänintresse. Som vi diskuterade i kapitel 6 är det också vår bedömning att det måste handla om att institutets fallissemang och konsekvenserna av detta leder till en risk för en allvarlig störning i det finansiella systemet för att ett resolutionsförfarande ska vara motiverat att inleda.
När resolutionsmyndigheten bedömer om resolution är nödvändigt eller inte bör det ske efter samråd med Regeringskansliet (Finansdepartementet), tillsynsmyndigheten och Riksbanken. Eftersom myndigheterna har olika roller och olika perspektiv kan detta bidra till en allsidig belysning av de risker och konsekvenser
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
437
för det finansiella systemet som kan följa på ett fallissemang. Finansiella stabilitetsrådet (dir. 2013:120) ger ett naturligt forum för samråd mellan dessa parter och för generellt utbyte av erfarenheter rörande frågor kring den finansiella stabiliteten. Rådet ska också mer specifikt i händelse av en finansiell kris diskutera behovet av åtgärder för att hantera en sådan situation.
Att komma fram till ett beslut om att förutsättningarna för resolution är uppfyllda kräver ett nära samarbete och utbyte av information mellan i första hand resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen, men också med Riksbanken. Detta informationsutbyte börjar sannolikt inte när det gått så långt som till att bedöma förutsättningarna för resolution. Det är troligt att institutet har varit föremål för särskild uppmärksamhet eller ingripanden från tillsynsmyndigheten under en längre tid och om vilka de har informerat resolutionsmyndigheten. Det är därför vår bedömning att normalt kommer såväl bedömning om resolution ska inledas som själva resolutionsförfarandet att kunna förberedas en tid innan det blir aktuellt. Vi återkommer till frågan hur de berörda myndigheterna mer generellt ska samarbeta och informera varandra.
7.3 Beslut om resolution av ett institut
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska besluta om
att försätta ett institut i resolution när samtliga förutsättningar för resolution bedöms föreligga gentemot institutet.
Resolutionsmyndigheten behöver dock inte försätta institutet i resolution, om resolutionsmyndigheten eller en motsvarande utländsk myndighet vidtar resolutionsåtgärder mot ett moderföretag och det inte bedöms nödvändigt att vidta separata åtgärder mot institutet för att uppnå resolutionsändamålen.
Resolutionsdirektivet
Enligt resolutionsdirektivet artikel 82.1 ska resolutionsmyndigheten på eget initiativ, eller efter underrättelse från behörig myndighet i enlighet med artikel 81, fastställa om villkoren för resolution enligt artikel 32 och 33 är uppfyllda av det berörda institutet eller av ett företag som ingår i samma koncern som ett institut. Beslut om att resolutionsåtgärder ska vidtas ska enligt artikel 82.2
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
438
innehålla dels grunderna för beslutet inbegripet fastställandet av om institutet uppfyller förutsättningarna för resolution, dels åtgärd som resolutionsmyndigheten avser att vidta. Direktivet anger vidare att den åtgärd som myndigheten avser att vidta kan inbegripa viljan att ansöka om avveckling, utseende av en förvaltare eller en annan åtgärd enligt gällande normala insolvensförfaranden eller nationell rätt, om inget annat följer av artikel 37.9. Vidare definierar direktivet i artikel 2.1.40 en resolutionsåtgärd som ett beslut att placera ett institut eller ett koncernföretag under resolution enligt artikel 32 eller artikel 33, tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller utövandet av en eller flera resolutionsbefogenheter.
Skälen för kommitténs förslag
Bedömer resolutionsmyndigheten att samtliga förutsättningar för resolution är för handen avseende ett specifikt institut ska det som huvudregel försättas i resolution. Det är i grunden självklart att ett institut som uppfyller förutsättningarna för resolution också ska försättas i resolution eftersom detta är nödvändigt för att uppnå viktiga allmänintressen. Formellt sker detta genom att resolutionsmyndigheten fattar ett beslut om att försätta företaget i resolution. Det bör därför framgå i den svenska lagen att ett institut som uppfyller förutsättningarna för resolution som huvudregel ska försättas i resolution.
Det finns dock ett viktigt undantag när det inte är nödvändigt eller inte ens lämpligt att försätta ett institut i resolution även om det uppfyller förutsättningarna för det. Om resolutionsmyndigheten avser att tillämpa en så kallad Single Point of Entry strategi (resolution genom en ingångspunkt, se avsnitt 7.4) så sker ingripandet på moderföretagsnivå (se vidare avsnitt 7.4). Resolutionsverktygen tillämpas då för koncernen som helhet på moderföretagsnivå och dotterföretagen fortlever som vanligt. Vid tillämpningen av en sådan strategi är det alltså inte alltid nödvändigt och kan till och med vara olämpligt att försätta dotterföretaget i resolution eftersom det riskerar att leda till finansieringsbortfall och avbrott i verksamheten. Syftet är ju att institutets problem ska hanteras genom resolutionsåtgärder riktade mot moderföretaget. För att resolution genom en ingångspunkt ska lyckas krävs bland annat att det finns tillräckligt kapacitet att absorbera förluster och kapitalisera koncernen på moderföretagsnivå.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
439
Det är därför kommitténs bedömning att när direktivet anger att resolutionsåtgärder ska vidtas mot ett institut som uppfyller förutsättningarna för resolution inbegriper det åtgärder som i stället vidtas på moderföretagsnivå inom ramen för en SPE-strategi. I en sådan situation kan resolutionsmyndigheten avstå, i en avvikelse från huvudregeln, från att försätta institutet i resolution. Detta behöver framgå i lag. En förutsättning för att få tillämpa detta undantag bör vidare vara att det bedöms leda till att resolutionsändamålen uppnås i högre utsträckning.
Det kan även förtydligas att ett beslut om att ett företag uppfyller förutsättningarna för resolution och ska placeras i resolution, vilket vi uttrycker som att företaget försätts i resolution, är enligt definitionen i direktivet en resolutionsåtgärd i sig, men det får också en rad andra följder. En uppenbar följd är att beslutet ger resolutionsmyndigheten möjlighet att vidta ytterligare resolutionsåtgärder. Det begränsar även möjligheterna att inleda andra förfaranden, som konkurs, eller vidta andra rättsliga åtgärder mot institutet under resolution; se kapitel 8.
I det svenska införlivandet föreslår vi även att vissa åtgärder ska vidtas automatiskt som en följd av resolutionsbeslutet. Exempelvis föreslår vi att kontrollen över företaget ska övergå till resolutionsmyndigheten som en direkt följd av beslutet. I praktiken innebär detta att resolutionsmyndigheten måste fatta ett beslut om att försätta institutet i resolution.
Resolutionsmyndigheten ska pröva om förutsättningarna för resolution är uppfyllda eller inte och fatta beslut i saken. Resolutionsmyndigheten måste ändå avgöra ärendet genom beslut, särskilt eftersom tillsynsmyndigheten kommer att bedöma om institutet fallerar och om alternativa åtgärder kan förhindra detta och informera resolutionsmyndigheten om den bedömer att så inte är fallet. Vi kan även i detta sammanhang notera att i de fall som resolutionsmyndigheten har erhållit underrättelse från rätten om att en ansökan om att inleda konkurs har inkommit, har resolutionsmyndigheten sju dagar på sig att fatta beslut; se kapitel 8.
När det gäller formella krav på resolutionsbeslutet anger direktivet att det av beslutet ska framgå grunderna för resolutionsmyndighetens bedömning samt vilken åtgärd myndigheten avser att vidta. Mot bakgrund av att ett beslut om att försätta ett institut i resolution eller ej kan få betydande konsekvenserna för såväl samhället som för enskilda är det av vikt att resolutionsmyndigheten
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
440
tydligt motiverar sitt ställningstagande och redovisar beslutsgrunderna.
Vi anser att det i beslutsgrunderna klart ska framgå hur myndigheten har bedömt förutsättningarna för att försätta institutet i resolution. Särskilt ska myndigheten redovisa i vilken utsträckning ett resolutionsförfarande som alternativ till konkurs eller likvidation är nödvändigt för att uppfylla och står i proportion till resolutionsändamålen samt myndighetens avvägning mellan dessa. Vilket, eller vilka, ändamål som föranleder beslutet bör också framgå. Kommittén bedömer dock att dessa krav motsvaras av de krav på att myndigheter ska motivera sina beslut som föreskrivs i 20 § förvaltningslagen (1986:223) och ytterligare åtgärder inom ramen för införlivandet behövs därför inte. Kommittén vill dock understryka vikten av att resolutionsmyndigheten tydligt motiverar sitt beslut.
Enligt artikel 82.2 b ska det i beslutet framgå den åtgärd som resolutionsmyndigheten avser vidta. Vi anser att detta inte heller behöver framgå av lag. Det följer av vad som anges ovan att myndigheten måste fatta beslut om att försätta ett företag i resolution. När resolutionsmyndigheten vidtar ytterligare åtgärder, vilket den måste göra eftersom beslutet i sig (med följdverkningar) inte löser företagets eller koncernens problem, så måste dessa vara föremål för myndighetsbeslut. Det följer av förvaltningslagen att även dessa beslut ska motiveras med hänsyn till resolutionsändamålen, de allmänna principerna för resolution samt andra villkor knutna till den specifika åtgärden. Därmed är även denna del av direktivet hanterad genom förvaltningslagen.
En fråga är dock hur man ska förhålla sig till tidsaspekten. Måste myndigheten i beslutet om att försätta institutet i resolution också avisera de åtgärder som den tänker vidta? Vår bedömning är att så är fallet om resolutionsmyndigheten vid tidpunkten vet vilken åtgärd den avser vidta. Om resolutionsmyndigheten däremot inte vet vilken åtgärd den ska vidta, varken kan eller behöver resolutionsmyndigheten avisera någon åtgärd.
Vi kan också konstatera att ett beslut om att försätta ett institut i resolution i vårt förslag till införlivande innefattar åtminstone två led, dels beslutet att försätta företaget i resolution, dels beslutet om att myndigheten tar kontroll över företaget. Det finns med andra ord inte skäl ur ett rent införlivande-perspektiv att ställa särskilda krav på att myndigheten i resolutionsbeslutet ska avisera de åtgärder som den tänker vidta inom ramen för själva resolutionsförfarandet.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
441
Det finns dock flera skäl till att det är önskvärt att resolutionsmyndigheten skyndsamt, och om möjligt gärna redan i resolutionsbeslutet, anger vad den avser att göra med företaget. Ett skäl är att det är förtroendeskapande. Om man presenterar ett problem är det generellt sett bra att kunna peka ut en lösning samtidigt. Om institutet har gränsöverskridande verksamhet eller är en del av en gränsöverskridande koncern, underlättar det för berörda utländska resolutionsmyndigheter att förstå konsekvenserna för egen del och en sådan avsiktsförklaring borde också underlätta samarbetet mellan de berörda myndigheterna. Att underlätta gränsöverskridande resolution genom att införa harmoniserade verktyg är ju ett viktigt skäl för direktivet.
En förändring i detta avseende som stärker förutsättningarna för att myndigheten vet vilka åtgärder den avser att vidta är de resolutionsplaner som direktivet ålägger resolutionsmyndigheten att upprätta och som valet av åtgärd i första hand ska baseras på; se vidare kapitel 23.
Det kommer även att föreligga en ansenlig mängd information, främst avseende institutets finansiella situation, vid tiden för resolutionsbeslutet. Det gäller framför allt den information om institutet som finns hos tillsynsmyndigheten. Denna information kommer dock tillsynsmyndigheten inom ramen för myndighetssamarbetet naturligt att delge resolutionsmyndigheten. Men det handlar också om vad som framkommer i värderingen av institutets tillgångar och skulder; se kapitel 18. Det torde därmed i de allra flesta fallen vara tämligen klart för resolutionsmyndigheten vilken resolutionsåtgärd som kan bli aktuell.
Det kan emellertid finnas situationer där nödvändig information inte finns tillgänglig i beslutsögonblicket. Även om upprättandet av resolutionsplaner också kan ge viss vägledning är det inte realistiskt att tro att resolutionsmyndigheten har en tillräckligt klar bild i alla situationer av t.ex. vilket verktyg som är lämpligt att tillämpa i samband med att myndigheten kan konstatera att ett institut uppfyller förutsättningarna för resolution. Själva beslutet om vilken åtgärd som resolutionsmyndigheten avser att vidta behöver då komma vid ett senare tillfälle. Att ställa krav på att avisera en åtgärd i samband med resolutionsbeslutet riskerar att fördröja resolutionsbeslutet med ytterligare samhällsekonomiska kostnader som följd. Exempelvis skulle det innebära att ägare och ledning behåller kontrollen över företaget ytterligare en tid med de problem som är förknippade med detta.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
442
Det är enligt vår bedömning en avgörande skillnad mellan att kunna avgöra om ett resolutionsbeslut är nödvändigt och proportionellt respektive att fastställa exakt vilket verktyg som är bäst lämpat för att uppnå ett eller flera av ändamålen. Det bör därför inte krävas att resolutionsmyndigheten ska kommunicera vilken eller vilka åtgärder den avser att vidta i samband med resolutionsbeslutet.
7.4 Beslut om resolution av koncernföretag
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta
att ett finansiellt institut som är dotterföretag till ett institut eller utländskt institut ska försättas i resolution om institutet eller det utländska institutet uppfyller förutsättningarna för resolution, och det finansiella institutet uppfyller förutsättningarna för resolution.
Resolutionsmyndigheten får besluta att ett holdingföretag med finansiell verksamhet, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska försättas i resolution om
1. ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag
till holdingföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution, och
2. holdingföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution
Resolutionsmyndigheten får inte vidta åtgärder mot ett holdingföretag med blandad verksamhet, om det fallerande institutet eller utländska institutet innehas direkt eller indirekt av ett holdingföretag med finansiell verksamhet. I så fall ska resolutionsåtgärder i stället vidtas mot det finansiella holdingföretaget. Resolutionsmyndigheten får inte heller vidta åtgärder mot holdingföretaget med blandad verksamhet (koncernresolution).
Resolutionsmyndigheten får besluta att ett holdingföretag med finansiell verksamhet, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska försättas i resolution trots att holdingföretaget inte uppfyller förutsättningarna för resolution, om
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
443
1. ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag
holdingföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution,
2. institutets eller det utländska institutets fallissemang kan
leda till att ett annat institut eller koncernen fallerar, och
3. det är nödvändigt att vidta resolutionsåtgärder mot
holdingföretaget för resolutionen av dotterinstituten eller av hela koncernen/gruppen.
Vid beslut om resolution av holdingföretag enligt ovan får resolutionsmyndigheten, efter gemensam överenskommelse med den utländska resolutionsmyndigheten för dotterföretaget som är ett institut eller för holdingföretaget, bortse från koncerninterna överföringar av kapital eller förluster mellan företag, inbegripet nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument vid bedömning av om förutsättningarna för resolution föreligger för ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag.
Resolutionsdirektivet
I avsnitt 5.6 behandlas de olika företagstyper som kan omfattas av resolutionsordningen. Villkoren som de anges i artikel 32.1 syftar på kreditinstitut eller värdepappersföretag. Som framgår av resolutionsordningens tillämpningsområde är det även andra företagstyper som kan blir föremål för resolutionsåtgärder. Förutsättningarna för detta behandlas i artikel 33 enligt följande.
Artikel 33.1 anger att resolutionsmyndigheterna får vidta en resolutionsåtgärd gentemot ett finansinstitut (finansiella institut) som avses i artikel 1.1 b om de villkor som fastställs i artikel 32.1 är uppfyllda med avseende på både finansinstitutet och det moderföretag som är föremål för gruppbaserad tillsyn.
Av 33.2 framgår att resolutionsmyndigheten får vidta en resolutionsåtgärd gentemot en enhet som avses i artikel 1.1 c eller d om de villkor som fastställs i artikel 32.1 är uppfyllda med avseende på både den enheten som avses i artikel 1.1 c eller d och med avseende på ett eller flera dotterföretag som är institut, eller om dotterföretaget inte är etablerat i unionen, den tredjelandsmyndighet som har
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
444
fastställt att den uppfyller villkoren för resolution enligt lagen i det tredjelandet.
I 33.3 införs en viss begränsning av resolutionsmyndighetens agerande genom att om dotterinstituten till ett holdingföretag med blandad verksamhet innehas direkt eller indirekt av ett mellanvarande finansiellt holdingföretag ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsåtgärder för koncernresolution vidtas gentemot det mellanvarande finansiella holdingföretaget, och de ska inte vidta resolutionsåtgärder för koncernresolution gentemot holdingföretaget med blandad verksamhet.
Artikel 33.4 säger att med förbehåll för artikel 33.3 får resolutionsmyndigheterna vidta resolutionsåtgärder gentemot en enhet som avses i artikel 1.1 c eller d trots att den inte uppfyller villkoren i artikel 32.1 om ett eller flera av de dotterföretag som är institut uppfyller villkoren i artikel 32.1, 32.4 och 32.5 och deras tillgångar och skulder är sådana att ett fallissemang hotar koncernen som helhet eller om insolvensrätten i medlemsstaten kräver att koncernerna behandlas som en helhet och resolutionsåtgärderna gentemot den enhet som avses i artikel 1.1 c eller d är nödvändiga för resolutionen av sådana dotterföretag som är institut eller för resolutionen av koncernen som helhet.
Artikel 33.4 andra stycket anger att vid tillämpningen av artikel 33.2 och första stycket i artikel 33.4 får resolutionsmyndigheten för institutet och resolutionsmyndigheten för den enhet som avses i artikel 1.1 c eller d, vid bedömningen av huruvida villkoren i artikel 32.1 är uppfyllda för ett eller flera dotterföretag som är institut, efter gemensam överenskommelse bortse från koncerninterna överföringar av kapital eller förluster mellan enheter, inbegripet utövandet av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter.
Skälen för kommitténs förslag
Om ett individuellt institut får problem ska det försättas i resolution. Om problemen inte är isolerade till det individuella institutet utan påverkar även andra företag i samma koncern, kan åtgärder behöva vidtas även beträffande dessa. Om exempelvis ett dotterföretag i en finansiell koncern fallerar kan det bero på problem som är isolerade till det företaget, men fallissemanget kan också bero på mer djupgående problem i koncernen som först syns i dotterföretaget. Dotterföretaget kan vidare ha finansiella kopplingar till andra
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
445
företag i koncernen och dotterföretagets fallissemang kan därför medföra att även de andra företagen får finansiella problem av varierande svårighetsgrad.
Förutom omständigheter i det enskilda fallet spelar den resolutionsstrategi som myndigheterna avser att tillämpa roll för hur andra företag i en koncern kan behöva involveras. Det är därför generellt önskvärt att resolutionsmyndigheterna kan utforma en resolutionsstrategi som beaktar hela koncernens soliditet och förhindrar spridningsrisker till andra enheter. I direktivet används begreppet resolution av en koncern för att beskriva de olika strategier som finns. Resolution av en koncern definieras i artikel 2.1.42 som a) vidtagande av en resolutionsåtgärd på moderföretagsnivå eller på nivån för det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn, eller b) den samordnade tillämpningen av resolutionsverktyg och resolutionsmyndigheternas utövande av sina befogenheter med avseende på koncernenheter som uppfyller villkoren för resolution. Dessa två punkter refererar till de två huvudsakliga resolutionsstrategier som Financial Stability Board (FSB) anger i en gränsöverskridande kontext; Single Point of Entry (resolution genom en ingångspunkt) respektive Multiple Point of Entry (resolution genom flera ingångspunkterer. I korthet innebär en resolution genom en ingångspunkt som nämnt att en nationell resolutionsmyndighet ingriper på moderföretagsnivå. En resolution genom flera ingångspunkter däremot innebär att en eller flera resolutionsmyndigheter tillämpar resolutionsverktyg i flera delar av koncernen (i bästa fall samtidigt), vilket kan innebära att koncernen vid resolution delas upp i två eller flera helt separata delar. I båda dessa strategier kan det finnas behov av att försätta koncernföretag som inte är institut i resolution.
I en resolution genom en ingångspunkt försätts moderföretaget, som kan vara ett holdingföretag, i resolution och resolutionsmyndigheten vidtar därefter åtgärder på den nivån i koncernen. Sannolikt avstår resolutionsmyndigheten, som tidigare nämnts, i så fall ifrån att försätta dotterföretag i resolution.
I en resolution genom flera ingångspunkter däremot kan det finnas skäl att förutom institutet försätta andra koncernföretag i resolution för att kunna genomföra en koncernresolution. Även om man kan tala om en resolution av en koncern så bör det betonas att detta avser endast den strategi som används. Beslut om resolution och efterföljande åtgärder avser alltjämt individuella företag och inte koncerner. I det följande föreslår vi bestämmelser rörande
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
446
resolutionsmyndighetens möjligheter att försätta i resolution sådana företag som inte är institut (det vill säga kreditinstitut eller värderpappersföretag), men som ingår i samma koncern som ett institut som är under resolution, eller uppfyller förutsättningarna för detta.
Beslut om resolution av finansiella institut
Mer konkret kan behovet av att försätta koncernföretag i resolution handla om dotterföretag till institutet under resolution och som ingår i samma grupp. Sådana dotterföretag blir finansiella institut per definition. Direktivet anger (i artikel 33.1) att om ett finansiellt institut är dotterföretag till ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag (det vill säga institut) som uppfyller förutsättningarna för resolution och även det finansiella institutet självt uppfyller förutsättningarna för resolution, får resolutionsmyndigheten vidta resolutionsåtgärder mot detta företag. Det bör framgå av svensk lag att dessa kan försättas i resolution. Enligt kommitténs bedömning kan det inte finnas skäl att försätta andra dotterföretag som inte ingår i gruppen i resolution.
Beslut om resolution mot holdingföretag
Direktivet anger vidare i artikel 33.2 att resolutionsmyndigheten ska kunna försätta holdingföretag med finansiell verksamhet, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet (se avsnitt 5.6 för förklaring av dessa företagstyper) om detta företag uppfyller förutsättningarna för resolution och om ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag till holdingföretaget också uppfyller förutsättningarna för resolution. En bestämmelse behöver införas i svensk rätt om att resolutionsmyndigheten får försätta i resolution ett holdingföretag till ett institut som är försatt i resolution eller som uppfyller förutsättningarna för resolution förutsatt att också holdingföretaget självt uppfyller förutsättningarna för resolution.
I artikel 33.4 anges att resolutionsmyndigheten får besluta om resolution av ovan nämnda holdingföretag även om själva holdingföretaget inte uppfyller förutsättningarna för resolution. Detta förutsätter dock följande:
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
447
1. ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag till
holdingföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution,
2. institutets eller det utländska institutets fallissemang kan leda
till att ett annat institut eller koncernen fallerar, och
3. det är nödvändigt att vidta resolutionsåtgärder mot holding-
företaget för resolutionen av dotterinstituten eller av hela koncernen/gruppen.
Resolutionsåtgärderna mot holdingföretaget ska i dessa fall alltså anses vara nödvändiga för resolutionen av ett eller flera dotterföretag som är institut, eller för resolutionen av koncernen som helhet. Kommittén bedömer att det är rimligt att resolutionsåtgärder även får ske mot moderföretag som inte självständigt uppfyller förutsättningarna för resolution om det anses nödvändigt att företa resolutionsåtgärder även mot holdingföretaget för att få till stånd en effektiv resolution i övrigt. Detta kan ju exempelvis vara nödvändigt för att kunna genomföra resolution genom en ingångspunkt, vilket om en sådan inte kan genomföras riskerar att leda till en ineffektiv resolution för dotterföretaget och därmed att också hela koncernen riskerar att drabbas av spridningseffekter. Även detta bör framgå av lag.
Artikel 33.3 anger att om dotterinstituten till ett holdingföretag med blandad verksamhet innehas direkt eller indirekt av ett mellanvarande finansiellt holdingföretag ska resolutionsåtgärder vidtas gentemot det mellanvarande finansiella holdingföretaget, och inte gentemot holdingföretaget med blandad verksamhet. För att genomföra direktivet bör det framgå av svensk lag att resolutionsmyndigheten ska agera i enlighet med detta.
Avslutningsvis behöver det för att genomföra artikel 33.4 andra stycket framgå av svensk lagstiftning att resolutionsmyndigheten, när den beslutar om ett holdingföretag ska försättas i resolution får ingå en gemensam överenskommelse med en utländsk resolutionsmyndighet för dotterföretaget som är institut att bortse från koncerninterna överföringar av kapital eller förluster mellan företag, inbegripet nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument vid bedömning av om förutsättningarna för resolution föreligger för dotterföretaget. På motsvarande sätt får resolutionsmyndigheten avseende ett institut som är dotterföretag till ett utländskt holdingföretag ingå en motsvarande gemensam överenskommelse.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
448
7.5 Beslut om resolution i en gränsöverskridande koncern
Ovan har vi beskrivit vilka förutsättningar som ska föreligga för att resolutionsmyndigheten ska få vidta resolutionsåtgärder mot institut, finansiella institut och vissa holdingföretag. I detta avsnitt beskriver vi den beslutsordning som ska iakttas innan resolutionsmyndigheten fattar beslut om resolution beträffande ett företag som ingår i en gränsöverskridande koncern. Tyngdpunkten ligger på samarbetet mellan de olika resolutionsmyndigheterna som är inblandade i respektive situation.
Om ett företag i en koncern får finansiella problem, kan problemen påverka hela koncernens finansiella ställning. Det är därför värdefullt om resolutionsmyndigheterna för de berörda företagen kan enas om åtgärder som effektivt kan begränsa spridningsrisken. Om detta inte är möjligt, bör de åtgärder som vidtas av en eller flera resolutionsmyndigheter om möjligt vara heltäckande eller i vart fall samordnade. Även om var och en av resolutionsmyndigheterna främst beaktar effekterna på deras nationella finansiella system, kan konsekvenserna för hela det finansiella systemet bli mer djupgående än nödvändigt, om de inte också beaktar vilken effekt deras beslut får för det finansiella systemet i andra medlemsstater.
Det är inte ovanligt att finansiella koncerner är gränsöverskridande. Detta gäller inte minst nordiska banker eftersom de finansiella systemen i de nordiska och baltiska länderna i hög grad är integrerade. I direktivet anges bl.a. allmänna principer som myndigheter att beakta vid gränsöverskridande samarbete (artikel 87) och krav på att resolutionskollegium ska upprättas och hur dessa ska fungera (artiklarna 88–90). Vi återkommer till dessa mer övergripande frågor om gränsöverskridande samarbete i kapitel 22. Här fokuserar vi enbart på det samarbete som ska föregå ett resolutionsbeslut.
Generellt anförs i direktivets skäl (skäl 97) att det vid resolution av gränsöverskridande koncerner bör göras en avvägning mellan, å ena sidan, behovet av förfaranden som tar hänsyn till situationens brådskande karaktär och möjliggör effektiva, rättvisa och snabba lösningar för koncernen som helhet, och, å andra sidan, behovet av att skydda den finansiella stabiliteten i alla de medlemsstater som koncernen är verksam i. De olika resolutionsmyndigheterna bör dela med sig av sina synpunkter i resolutionskollegiet. Resolutions-
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
449
åtgärder som föreslås av den samordnande resolutionsmyndigheten bör utarbetas och diskuteras mellan olika resolutionsmyndigheter inom ramen för koncernresolutionsplanerna. Resolutionskollegier bör införliva synpunkterna från resolutionsmyndigheterna i alla de medlemsstater där koncernen är verksam, i syfte att underlätta snabba och gemensamma beslut när situationen så kräver. När resolutionsmyndigheten vidtar åtgärder på koncernnivå bör den alltid beakta effekterna på den finansiella stabiliteten i de medlemsstater där koncernen är verksam. Detta bör säkerställas genom möjligheten för resolutionsmyndigheterna i den medlemsstat där dotterföretaget är etablerat att invända mot koncernresolutionsmyndighetens beslut, inte enbart om resolutionsåtgärdernas lämplighet, utan även med hänvisning till behovet att skydda den finansiella stabiliteten i den medlemsstaten.
I skäl 99 anges vidare att framtagandet av en koncernresolutionsordning bör underlätta en samordnad resolution som mer sannolikt ger det bästa resultatet för koncernens alla institut. En nationell myndighet som beslutar att avvika från koncernresolutionsordningen bör noggrant överväga de potentiella effekterna på den finansiella stabiliteten i de medlemsstater där övriga resolutionsmyndigheter är belägna och de potentiella effekterna på andra delar av koncernen.
Sammantaget kan man säga att syftet med direktivet i detta avseende är att skapa goda förutsättningar för att ett fallerande institut rekonstrueras eller avvecklas på ett sätt som tar hänsyn till effekten på andra företag i samma koncern. För detta ändamål behövs det ett särskilt förfarande för myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
Artiklarna 91 och 92 behandlar genomgående institut eller ett annat företag som kan bli föremål för resolution. När vi i det följande talar om företag, moderföretag eller dotterföretag, syftar vi just på den typen av företag.
7.5.1 Processen när ett dotterföretag i en finansiell koncern fallerar
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndighetenen får inte fatta
beslut om resolution avseende ett företag i en finansiell koncern förrän den process som beskrivs i artikel 91 i resolutionssdirek-
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
450
tivet om resolution på koncernnivå som berör ett dotterföretag i koncernen har avslutats. Resolutionsmyndighetenen bemyndigas att ingå internationella överenskommelser med andra resolutionsmyndigheter om genomförande av en koncernresolutionsordning.
Resolutionsdirektivet
Enligt resolutionsdirektivet är processen om ett dotterföretag i en finansiell koncern fallerar följande.
Processen inleds med att en resolutionsmyndighet fastställer att ett företag som är ett dotterföretag inom en koncern (dotterföretag) uppfyller villkoren för resolution i artikel 32 eller 33.
När resolutionsmyndigheten fastställt att förutsättningar för resolution är uppfyllda för ett dotterföretag, ska den omgående underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten, den samordnande tillsynsmyndigheten om det är en annan myndighet och medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen. Underrättelsen ska innehålla:
a) Fastställandet att dotterföretaget uppfyller villkoren för
resolution i artikel 32 eller 33 (artikel 91.1 a).
b) De resolutionsåtgärder eller insolvensåtgärder som resolut-
ionsmyndigheten anser är lämpliga för dotterföretaget (artikel 91.1 b).
Den underrättande myndigheten får dock inte omedelbart genomföra de angivna åtgärderna utan ska avvakta besked från den samordnande resolutionsmyndigheten. Den sistnämnda myndigheten ska nämligen när den mottagit underrättelsen, efter samråd med övriga medlemmar i det berörda resolutionskollegiet, bedöma de sannolika effekterna av resolutionsåtgärderna eller de andra åtgärder som meddelats i enlighet med punkten b i föregående stycke, på koncernen och koncernenheterna i andra medlemsstater, och särskilt om resolutionsåtgärderna eller andra åtgärder sannolikt skulle leda till att villkoren för resolution uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat (artikel 91.2). Denna bedömning ska göras inom 24 timmar efter det att den samordnande resolutionsmyndigheten mottagit underrättelsen eller inom den längre tid som den underrättande resolutionsmyndigheten godkänner
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
451
Om den samordnande resolutionsmyndigheten inte har gjort någon bedömning inom 24 timmar eller den längre tid som överenskommits, får den resolutionsmyndighet som ansvarar för dotterföretaget vidta de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som den har meddelat i enlighet med punkten b ovan. (artikel 91.5)
Resolutionsmyndigheten som ansvarar för dotterföretaget får också vidta de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som den angett i underrättelsen om resolutionsmyndigheten på koncernnivå – efter samrådet – bedömer att åtgärderna sannolikt inte leder till att villkoren för resolution i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat (artikel 91.3).
Om däremot den samordnande resolutionsmyndigheten, efter samråd med de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet och inom den utsatta tiden, bedömer att de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som angetts i underrättelsen sannolikt leder till att villkoren för resolution i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat, ska den föreslå en koncernresolutionsordning och överlämna den till resolutionskollegiet (artikel 91.4).
En koncernresolutionsordning ska enligt artikel 91.6
a) beakta och följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13 (dvs.
koncernresolutionsplaner), såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av omständigheterna i fallet gör bedömningen att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna,
b) beskriva de resolutionsåtgärder som de berörda resolutions-
myndigheterna bör vidta med avseende på moderföretaget inom unionen eller särskilda koncernenheter i syfte att uppfylla målen och principerna för resolution i artiklarna 41 och 34,
c) ange hur dessa resolutionsåtgärder bör samordnas,
d) etablera en finansieringsplan som beaktar koncernresolutions-
planen, principerna för att dela upp ansvaret som fastställts i enlighet med led f i artikel 12.3 och allmänna principer för ömsesidighet som anges i artikel 107.
Om de andra resolutionsmyndigheterna inte har invändningar mot koncernresolutionsordningen, ska koncernresolutionsordningen utformas som ett gemensamt beslut av den samordnande resolutionsmyndigheten och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretag som omfattas av koncernresolutionsordningen (arti-
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
452
kel 91.7). Eba får på begäran av en behörig myndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
Om däremot någon resolutionsmyndighet har invändningar mot eller avviker från den koncernresolutionsordning som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå eller anser att den behöver vidta andra separata resolutionsåtgärder än de som föreslås i ordningen med avseende på ett företag med hänsyn till finansiell stabilitet, ska den i detalj ange skälen till invändningarna eller till avvikelsen från koncernresolutionsordningen, underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten och de övriga resolutionsmyndigheter som omfattas av koncernresolutionsordningen om skälen och informera dem om de åtgärder den kommer att vidta. När den anger skälen till sina invändningar ska resolutionsmyndigheten beakta de resolutionsplaner som avses i artikel 13, åtgärdernas potentiella effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda medlemsstaterna och åtgärdernas potentiella effekter på andra delar av koncernen (artikel 91.8). De invändande myndigheterna får då fatta beslut om hur resolutionen ska utformas beträffande dotterföretag i deras medlemsstater.
Om vissa men inte alla myndigheter har invändningar mot resolutionsordningen, får de resolutionsmyndigheter som inte hade invändningar fatta ett gemensamt beslut om en koncernresolutionsordning som omfattar koncernenheter i deras medlemsstater (artikel 91.9).
Det gemensamma beslut som fattas liksom de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutionsmyndigheten i de berörda medlemsstaterna (artikel 91.10).
Förutom den inledande fristen om 24 timmar innehåller direktivet inte någon tidsgräns inom vilken myndigheterna ska komma överens eller fatta individuella beslut. I artikel 91.11 finns det dock en allmän regel som anger att myndigheterna utan dröjsmål ska vidta alla åtgärder enligt artikel 91 med vederbörlig hänsyn tagen till hur brådskande situationen är.
Om en koncernresolutionsordning inte genomförs och resolutionsmyndigheter vidtar resolutionsåtgärder som avser en koncernenhet, ska dessa resolutionsmyndigheter bedriva ett nära samarbete inom resolutionskollegiet för att uppnå en samordnad resolutionsstrategi för alla koncernenheter som har hamnat eller sannolikt kommer att hamna på obestånd (artikel 91.12).
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
453
Resolutionsmyndigheter som vidtar resolutionsåtgärder som avser koncernenheter ska regelbundet ge fullständig information till medlemmarna i resolutionskollegiet om dessa åtgärder och hur de utvecklas (artikel 91.13).
Skälen för kommitténs förslag
Av de beskrivna artiklarna framgår hur besluten om resolution ska fattas när det finns en finansiell koncern med anknytning till flera länder. För att införliva direktivet måste svensk rätt ges en utformning som innebär att de svenska myndigheterna deltar i processen på det sätt som anges i direktivet. Det finns i princip inga möjligheter att avvika från direktivets bestämmelser.
Direktivet bygger på en kombination av samarbete, vilket ska leda fram till att myndigheterna fattar ett gemensamt beslut om hur resolutionen ska genomföras, och att var och en av myndigheterna fattar beslut om de företag de ansvarar för.
Om det är fråga om koncernresolution kommer den s.k. koncernresolutionsordningen att spela en central roll. En koncernresolutionsordning är en plan som beskriver hur en resolution ska genomföras i ett enskilt fall. Vad en sådan ordning ska innehålla framgår av artikel 91.6. Utgångspunkten för den är koncernresolutionsplanen.
Som vi utvecklar närmare i avsnitt 23.4.2 ska koncernresolutionsplanerna identifiera hur koncernresolutionsåtgärderna ska finansieras. De koncernresolutionsordningar som ska tas fram när det är aktuellt med att vidta resolutionsåtgärder avseende flera företag i en koncern, ska innehålla en finansieringsplan baserad på koncernresolutionsplanen. Koncernresolutionsordningen ska även beakta bestämmelserna om ömsesidighet i artikel 107. Enligt artikel 107 ska medlemsstaterna vid en koncernresolution säkerställa att det nationella finansieringsarrangemanget bidrar till finansieringen av koncernresolution enligt bestämmelserna i artikeln. Av artikeln framgår vidare vad en finansieringsplan ska innehålla och att den ska godkännas i samband med överenskommelsen om koncernresolution enligt artikel 91 eller 92. Planen ska bland annat ange grunden för beräkningen av vilket belopp som finansieringsarrangemangen ska bidra med och det belopp som varje finansieringsarrangemang ska bidra med. Grunden för fördelningen av bidraget beakta de principer som anges i artikel 107.5 och princi-
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
454
perna i koncernresolutionsplanen om inte något annat överenskoms i finansieringsplanen.
Vi föreslår att den process som beskrivs i det föregående ska införlivas med direktivet. Myndigheterna ska alltså försöka komma överens om en koncernresolutionsordning. En sådan överenskommelse är en internationell överenskommelse i regeringsformens mening. Vi föreslår vidare att en koncernresolutionsordning definieras genom en hänvisning till artikel 91 i resolutionsdirektivet. Där anges ge bland annat att en koncernresolutionsordning ska etablera en finansieringsplan som beaktar koncernresolutionsplanen, principerna för att dela upp ansvaret som fastställts i enlighet med artikel 12.3 f och för ömsesidighet som avses i artikel 107. Av detta följer att resolutionsmyndigheten får komma överens med övriga berörda myndigheter om en koncernresolutionsordning inklusive en finansieringsplan enligt artikel 91 och 107.
Av artikel 107.2 framgår att resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska samråda med övriga resolutionsmyndigheter innan de föreslår en finansieringsplan för de institut som är en del av koncernen. Någon uttrycklig bestämmelse behövs dock inte om detta vid sidan om de bestämmelser som följer av artiklarna 91 och 92.
Resolutionsmyndigheten kan komma att delta i processen i olika egenskaper. Den kan vara den myndighet som initierar processen att underrätta resolutionsmyndigheten på koncernivå om att förutsättningarna för resolution är uppfyllda och vilka åtgärder den vill vidta. Den kan också vara den myndighet som tar emot en sådan underrättelse i egenskap av resolutionsmyndighet på koncernivå. Den behöver vidare inte ha någon av dessa roller men kan ingå i ett kollegium där källan till problemen främst är något annat företag i koncernen.
Resolutionsmyndigheten har olika skyldigheter beroende på vilken roll den har. När resolutionsmyndigheten utgör den underrättande myndigheten innebär det att den inte får fatta beslut om resolution förrän processen är avslutad. I de andra fallen handlar det snarare om att resolution initieras hos resolutionsmyndigheten genom den underrättande myndigheten. Vi föreslår därför att resolutionsmyndighetens olika roller lagregleras på ett sätt som nära följer direktivet.
Även om bestämmelserna får något olika utformning beroende på om resolutionsmyndigheten är den underrättande myndigheten eller en myndighet som på koncernnivå eller medlem i resolutionskollegiet tar emot underrättelsen, är upplösningen alltid detsamma.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
455
Antingen kommer de berörda myndigheterna överens om ett gemensamt beslut om koncernresolutionsordningen eller så gör de det inte. I det sistnämnda fallet fattar de myndigheter som inte deltar i det gemensamma beslutet individuella beslut.
De gemensamma beslut som direktivet talar om är att betrakta som internationella överenskommelse i regeringsformens mening (se avsnitt 22.3.2) För att införliva direktivet bör resolutionsmyndigheten därför bemyndigas att ingå internationella överenskommelser med andra resolutionsmyndigheter om genomförande av en koncernresolutionsordning.
Genom att ingå en överenskommelse med övriga resolutionsmyndigheter åtar sig resolutionsmyndigheten när den är resolutionsmyndighet på koncernnivå att fatta ett nationellt beslut vars innehåll motsvarar innehållet i överenskommelsen, alternativt att avstå från att fatta något beslut utan överlämna det till resolutionsmyndigheten på koncernnivå. Vi föreslår vissa bestämmelser för att säkerställa att en finansieringsplan som finns i en överenskommen koncernresolutionsordning följs. För att säkerställa att det är möjligt måste dock myndigheten när den ingår överenskommelsen beakta såväl resolutionsreservens storlek som de beloppsbegränsningar som beslutats av riksdagen beträffande resolutionsreservens upplåningsrätt (se avsnitt 21.5).
Enligt artikel 91.10 ska det gemensamma beslut som fattas mellan resolutionsmyndigheterna och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut som avses i 91.8 erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutionsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna. Det betyder dock inte att resolutionsmyndigheten är skyldig att medverka i en koncernresolution om den inte deltagit i överenskommelsen.
Om resolutionsmyndigheten träffar en överenskommelse med en eller flera utländska myndigheter är den bunden av den och får inte vidta åtgärder som strider mot den. Detsamma gäller beslut som en utländsk myndighet fattar med stöd av en sådan överenskommelse. Den är dock inte direkt bindande för instituten och andra berörda dotterföretag utan det är först genom det nationella beslutet som rättsverkningar för företagen uppkommer. När resolutionsmyndigheten har fattat ett beslut på grundval av en internationell överenskommelse är beslutet på vanligt sätt bindande för den som det riktar sig till och ska kunna överklagas.
Om en domstol ändrar eller upphäver resolutionsmyndighetens beslut, t.ex. för att den strider mot lag, påverkar det inte utan
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
456
vidare överenskommelsens innehåll eller giltighet utan endast det överklagade beslutet. Detta innebär att följderna av att en domstol ändrar resolutionsmyndighetens eller någon annan myndighets beslut så att det inte längre står i överensstämmelse med överenskommelsen, måste hanteras av resolutionsmyndigheterna i samband med att de ingår överenskommelsen. Eftersom överenskommelsen ska mynna ut i ett överklagbart beslut, ligger det alltså i sakens natur att överenskommelsen utformas på ett sådant sätt att en domstols framtida ställningstagande kan beaktas, t.ex. genom att nya förhandlingar då ska inledas.
Om den svenska resolutionsmyndigheten och de andra berörda resolutionsmyndigheterna inte enas om ett gemensamt beslut ska resolutionsmyndigheten själv besluta om resolution. I detta fall föregås alltså inte det nationella beslutet av någon internationell överenskommelse. Även ett sådant beslut ska dock enligt direktivet erkännas som avgörande och tillämpas av de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna. En motsvarande bestämmelse bör tas in i svensk rätt.
Om ett svensk institut eller ett utländskt institut vill överklaga beslutet ska det överklagas i den medlemsstat där den behöriga myndighet som fattat beslutet hör hemma. Överklagandet kommer att hanteras i överensstämmelse med den medlemsstatens rättsordning.
Resolutionsmyndigheten ska inte fatta beslut om resolution avseende ett företag som ingår i en finansiell koncern förrän den process som beskrivs i artikel 91 i resolutionsdirektivet har avslutats.
7.5.2 Resolution på koncernivå
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndighetenen får inte fatta
beslut om resolution avseende ett företag i en finansiell koncern förrän den process som beskrivs i artikel 92 i resolutionsdirektivet om resolution på koncernnivå har avslutats. Resolutionsmyndighetenen bemyndigas att ingå internationella överenskommelser med andra resolutionsmyndigheter om genomförande av en koncernresolutionsordning.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
457
Resolutionsdirektivet
Om ett moderföretag i en finansiell företagsgrupp får problem gäller delvis andra regler än för när ett dotterföretag får problem; se artikel 92. Dessa beskrivs i det följande.
Förfarandet påbörjas på samma sätt som enligt artikel 91 när dotterföretag har problem. Det framgår av artikel 92.1 som anger att om en samordnande resolutionsmyndighet fastställer att ett moderföretag inom unionen inom dess ansvarsområde uppfyller villkoren för resolution i artikel 32 eller 33, ska den omgående lämna de upplysningar som anges i artikel 91.1 a och b till den samordnande tillsynsmyndigheten, om det är en annan myndighet, och till de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen (se avsnitt 22.4.1).
De resolutionsåtgärder eller insolvensåtgärder som resolutionsmyndigheten anser lämpliga får omfatta genomförandet av en koncernresolutionsordning som är utformad i enlighet med artikel 91.6 i något av följande fall:
a) Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå
som underrättats i enlighet med artikel 91.1 b, gör det sannolikt att villkoren i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat.
b) Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå
är inte tillräckliga för att stabilisera situationen eller kommer sannolikt inte att leda till ett optimalt resultat.
c) Ett eller flera dotterföretag uppfyller villkoren i artikel 32 eller
33 enligt ett fastställande av de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dessa dotterföretag.
d) Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på koncernnivå
kommer att omfatta dotterföretag till koncernen på ett sätt som gör en koncernresolutionsordning lämplig.
Om de åtgärder som föreslås av den samordnande resolutionsmyndigheten inte inbegriper en koncernresolutionsordning ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta sitt beslut efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet. Beslutet av den samordnande resolutionsmyndigheten ska
Beakta och följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13, såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av omständigheterna i fallet gör bedömningen att resolutionsändamålen
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
458
skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna.
Beakta den finansiella stabiliteten i de berörda medlemsstaterna. (artikel 92.2). Därefter följer enligt artiklarna 92.3–92.7 samma process som när ett dotterföretag får problem, dvs. medlemsstaterna ska försöka enas om ett gemensamt beslut om en koncernresolutionsordning.
Skälen för kommitténs förslag
De bestämmelser som beskrivs i det föregående avsnittet behandlar den situationen att problemen först uppkommer eller upptäcks i ett dotterföretag. Här handlar det i stället om när problemen upptäcks eller uppkommer i moderföretaget. Processerna har stora likheter med varandra. När ett moderföretag i en finansiell koncern uppfyller förutsättningarna för resolution, kan resolutionsmyndigheten involveras som ansvarig för moderföretaget eller för ett dotterföretag. I båda fallen ska exempelvis myndigheterna om det läggs fram en koncernresolutionsordning försöka enas om den och om det inte lyckas, fatta individuella beslut. Det är framför allt det sätt som förfarandet inleds som skiljer sig åt genom att resolutionsmyndigheten på koncernnivå i det skedet har en mer avgörande roll än när uppgiften är att hantera ett dotterföretag.
För att införliva direktivet måste även i detta fall svensk rätt ges en utformning som innebär att de svenska myndigheterna deltar i processen på det sätt som anges i direktivet och har möjlighet att ingå de internationella överenskommelser som behövs (se avsnitt 22.4.1). Det finns i princip inga möjligheter att avvika från direktivets bestämmelser.
7.6 Företagens och Finansinspektionens underrättelsekrav
Kommitténs förslag: Styrelsen i ett företag som omfattas av
resolutionslagen är skyldig att informera Finansinspektionen om den anser att företaget kommer eller sannolikt kommer att fallera.
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
459
Finansinspektionen ska omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten om sådana underrättelser som Finansinspektionen mottagit från ett företags styrelse.
Kommitténs bedömning: När Finansinspektionen fastställer
att ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera ska Finansinspektionen underrätta resolutionsmyndigheten och andra berörda myndigheter enligt resolutionsdirektivet och i samband med denna underrättelse överlämna den bedömning som ligger till grund fastställandet. Detta kan lämpligen regleras i förordning.
Resolutionsdirektivet
Artikel 81.1 anger att medlemsstaterna ska föreskriva att ledningsorganet för ett institut eller ett koncernföretag underrättar den behöriga myndigheten om de anser att företaget kommit eller sannolikt kommer att fallera, i enlighet med vad som avses i artikel 32.4.
Av artikel 81.2 framgår att behöriga myndigheter ska underrätta berörda resolutionsmyndigheter om alla underrättelser de har mottagit enligt 81.1 och om alla krisförebyggande åtgärder eller åtgärder som avses i artikel 104 i direktiv 2013/36/EU som de kräver att ett företag som avses i det här direktivet ska vidta.
I fall där en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet bedömer att de villkor som avses i artikel 32.1 a och b uppnås för ett företag, ska myndigheten enligt 81.3 omgående överlämna den bedömningen till följande myndigheter, om det inte är samma myndighet:
a) Resolutionsmyndigheten för företaget.
b) Den behöriga myndigheten för företaget.
c) Den behöriga myndigheten för en filial till institutet eller den
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
d) Resolutionsmyndigheten för en filial till institutet eller den
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
e) Centralbanken.
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
460
f) Det insättningsgarantisystem till vilket ett institut hör, där så
krävs för att insättningsgarantisystemets funktioner ska kunna fullgöras.
g) Det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen, där så
krävs för att finansieringsarrangemangens funktioner ska kunna fullgöras.
h) Resolutionsmyndigheten på koncernnivå, i tillämpliga fall.
i) Det behöriga ministeriet.
j) Den samordnande tillsynsmyndigheten, i de fall då institutet
eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det här direktivet omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt avdelning VII kapitel 3 i direktiv 2013/36/EU.
k) ESRB och de utsedda nationella makrotillsynsmyndigheterna.
Artikel 81.4 anger att om den överföring av information som avses i 81.3 f och g inte garanterar lämplig sekretessnivå, ska den behöriga myndigheten eller resolutionsmyndigheten införa alternativa kommunikationsförfaranden som uppfyller samma mål samtidigt som de säkerställer lämplig sekretessnivå.
Skälen för kommitténs förslag
Artikel 81 innehåller ett antal krav på företag och på myndigheter att underrätta resolutionsmyndigheten eller andra myndigheter om ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera och om alternativa åtgärder för att förhindra fallissemang inom rimlig tid finns eller inte finns tillgängliga.
Artikel 81.1 anger att styrelsen i ett företag som omfattats av resolutionslagen ska underrätta den behöriga myndigheten – det vill säga Finansinspektionen – om företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Om en sådan underrättelse kommer in, ska sedan den behöriga myndigheten enligt 81.2 meddela detta till resolutionsmyndigheten. Kommittén föreslår att styrelsens och Finansinspektionens underrättelseskyldighet införs i sektorslagstiftningen.
Artikel 81.3 handlar om krav på den myndighet som ansvarar för att fastställa om ett företag fallerar eller sannolikt fallerar och bedömningen av om alternativa åtgärder för att förhindra ett fallis-
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
461
semang inom rimlig tid finns. I vårt förslag är det Finansinspektionen som ska göra dessa bedömningar. Det bör införas en bestämmelse om att Finansinspektionen ska underrätta resolutionsmyndigheten och andra berörda myndigheter om den har fastställt att ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera och inga alternativa åtgärder finns att undvika fallissemang. Det bör också framgå att den bedömning som ligger till grund för fastställandet ska överlämnas i samband med underrättelsen. Kommittén bedömer att detta lämpligast görs i förordning.
Artikel 81.2 täcks in av den underrättelseskyldighet för Finansinspektionen som kommittén föreslår avseende tidiga ingripanden och som innebär att när Finansinspektionen har anledning att ingripa mot ett företag och det dessutom finns anledning att anta att företaget kan komma att omfattas av resolution så ska inspektionen underrätta resolutionsmyndigheten om detta. Finansinspektionen ska efter en sådan underrättelse vara skyldig att lämna resolutionsmyndigheten den information som myndigheten behöver för att förbereda eventuell resolution.
Kommittén bedömer att artikel 81.4 inte behöver någon genomförandeåtgärd.
7.7 Resolutionsmyndighetens underrättelsekrav
Kommitténs förslag: Beslut om att försätta ett företag i
resolution eller om att vidta resolutionsåtgärder ska snarast möjligt offentliggöras.
Om resolutionsmyndigheten beslutar att ett företag under resolution inte ska fullgöra en betalnings- eller leveransförpliktelse som följer av ett avtal, att en borgenär till ett företag under resolution inte får ta i anspråk säkerheter som ställts ut i tillgångar som tillhör institutet eller att en motpart till ett företag under resolution inte får säga upp ett avtal med det företaget, ska resolutionsmyndigheten även offentliggöra villkoren för åtgärden och under vilken tid som åtgärden gäller.
Kommitténs bedömning: Resolutionsmyndigheten ska när
den försätter ett företag i resolution eller vidtar andra resolutionsåtgärder snarast möjligt underrätta företaget under resolution och berörda myndigheter i enlighet med vad som
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
462
framgår av resolutionsdirektivet. Detta kan lämpligen regleras i förordning.
Resolutionsdirektivet
Artikel 83 anger att så snart som möjligt efter det att resolutionsmyndigheten har vidtagit en resolutionsåtgärd ska resolutionsmyndigheten uppfylla följande.
Resolutionsmyndigheten ska, enligt 83.2, underrätta företaget under resolution och följande myndigheter, om det inte är samma myndighet:
a) Den behöriga myndigheten för det institutet under resolution.
b) Den behöriga myndigheten för filialerna för det institutet under
resolution.
c) Centralbanken.
d) Det insättningsgarantisystem till vilket institutet under resolut-
ion hör.
e) Det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen för
resolutionen.
f) Resolutionsmyndigheten på koncernnivå, i tillämpliga fall.
g) Det behöriga ministeriet.
h) Den samordnande tillsynsmyndigheten, i de fall då institutet
under resolution omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt avdelning VII kapitel 3 i direktiv 2013/36/EU.
i) Det utsedda nationella makrotillsynsorganet och ESRB.
j) Kommissionen, Europeiska centralbanken, Esma, Europeiska
försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) som inrättats enligt förordning (EU) nr 1094/2010 och Eba.
k) Om institutet under resolution är ett institut enligt definitionen
i artikel 2 b i direktiv 98/26/EG, operatörerna av de system som institutet deltar i.
Artikel 83.3 säger att en underrättelse som avses i 83.2 ska inkludera en kopia av alla beslut eller instrument enligt vilka de relevanta befogenheterna utövas och ange datumet för när resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna träder i kraft.
Artikel 83.4 anger att resolutionsmyndigheten ska offentliggöra eller se till att en kopia av beslutet eller instrumentet som ligger till grund för en resolutionsåtgärd, eller en underrättelse som redogör
SOU 2014:52 Förutsättningar för beslut om resolution
463
för effekterna av en resolutionsåtgärd offentliggörs och särskilt effekterna för slutkunder och, i tillämpliga fall, villkoren och perioden för uppskjutandet eller begränsningen som avses i artiklarna 69, 70 och 71, på följande sätt:
a) På myndighetens webbplats.
b) På den behöriga myndighetens webbplats, om denna är en annan
än resolutionsmyndigheten, och på Ebas webbplats.
c) På den webbplats som institutet under resolution har.
d) Om de aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldin-
strument som innehas av institutet under resolution är föremål för handel på en reglerad marknad, genom offentliggörande av obligatorisk information om institutet under resolution i enlighet med artikel 21.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG.
Till sist i artikeln anges i 83.5 att om aktierna, äganderättsinstrumenten eller skuldinstrumenten inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska resolutionsmyndigheten säkerställa att de dokument som bevisar att de instrument som avses i 83.4 skickas till de aktieägare och borgenärer i institutet under resolution som är kända genom det berörda institutets register eller databaser och som är tillgängliga för resolutionsmyndigheten.
Skälen för kommitténs förslag
I artikel 83 ställs krav på att resolutionsmyndigheten ska informera och skicka kopior på beslut om åtgärder till institutet under resolution och ett stort antal berörda myndigheter. Att resolutionsmyndigheten ska samarbeta och utbyta information med myndigheter i Sverige och berörda utländska myndigheter gäller generellt. Om det rör sig om ett ingripande i en gränsöverskridande koncern, finns det åtskilliga krav på samarbete och informationsutbyte i att förbereda och vidta en resolutionsåtgärd. Vi bedömer därför att kraven i artikel 83 i detta avseende lämpligast införs i en förordning i vilken en hänvisning till direktivet kan göras.
Artikel 83 ställer också krav på att en åtgärd ska offentliggöras. Särskilda krav ställs på vad detta offentliggörande ska innehålla vid en tillämpning av artiklarna 69, 70 och 71 som avser resolutionsmyndighetens beslut om att ett institut under resolution inte ska fullgöra en betalnings- eller leveransförpliktelse som följer av ett
Förutsättningar för beslut om resolution SOU 2014:52
464
avtal, att en borgenär till ett institut under resolution inte får ta i anspråk säkerheter som ställts ut i tillgångar som tillhör institutet respektive att en motpart till ett institut under resolution inte får säga upp ett avtal med det institutet. I detta fall så är det av särskild vikt att beslut offentliggörs, eftersom det påverkar om en institutet under resolution, en borgenär eller en motpart agerar i strid med detta beslut om dessa ska anses vara i god tro eller inte; se kapitel 12. Vi föreslår att det införs en bestämmelse i lag om att beslut om att försätta ett företag i resolution respektive resolutionsåtgärder snarast möjligt ska offentliggöras och som även specificerar att om beslutet är en tillämpning av artiklarna 69, 70 och 71, ska offentliggörandet inkludera de närmare villkoren för åtgärden och under vilken tid som förbudet gäller. Vi ser dock inga skäl till att i övrigt närmare precisera hur resolutionsmyndigheten ska offentliggöra beslut.
465
8 Generellt om genomförandet av resolution
8.1 Inledning
Om förutsättningarna för resolution är uppfyllda ska resolutionsmyndigheten vidta resolutionsåtgärder, vilket inbegriper tillämpning av något eller några av de fyra resolutionsverktygen – försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget, avskiljandeverktyget eller skuldnedskrivningsverktyget– alternativt något av de så kallade statliga stabiliseringsverktygen. Även om direktivet innehåller ett antal bestämmelser kopplade till tillämpningen av specifika åtgärder ges resolutionsmyndigheten en avsevärd flexibilitet att välja mellan olika åtgärder och inte minst att konkret utforma dessa åtgärder. Denna flexibilitet begränsas dock av ett antal generella bestämmelser, i direktivet uttryckta som principer (i artikel 34 och 37), som har en styrande roll i valet och utformningen av resolutionsåtgärder. Det är denna typ av bestämmelser som vi behandlar i detta kapitel. I det sammanhanget föreslår vi även inledningsvis införlivande av artikel 31 om hur resolutionsmyndigheten ska välja resolutionsåtgärder. I kapitlet förslår vi också en bestämmelse om resolutionens avslutande.
Avslutningsvis behandlar vi de undantag som görs i resolutionsdirektivet från vissa bestämmelser i andra EU-direktiv.
8.2 Resolutionslagens verkan
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndighetens beslut om reso-
lutionsåtgärder är giltiga oavsett vad som anges i någon annan lag eller i ett företags bolagsordning eller stadgar eller i ett avtal. Resolutionsmyndigheten behöver inte innan åtgärden vidtas
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
466
inhämta en annan myndighets eller persons samtycke till resolutionsåtgärden eller underrätta myndighet eller annan person om beslutet. Detta gäller inte om något annat framgår av denna lag eller föreskrifter som har beslutats med stöd av lagen.
Resolutionsdirektivet
Artiklarna 38.1 andra stycket, 40.1 andra stycket, 42.1 andra stycket gäller för försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget respektive avskiljandeverktyget och lyder:
Den överföring som avses i första stycket får med förbehåll för artikel 85 äga rum utan att medgivande erhålls från aktieägarna i instituten under resolution eller från andra tredje män än broinstitutet och utan att eventuella förfarandekrav enligt bolags- eller värdepappersrätten iakttas.
När det gäller försäljningsverktyget är det medgivande från köparen som ska erhållas och direktivets specifika förfarandekrav för försäljningsverktyget som ska tillämpas.
Artikel 63.2 anger bland vissa allmänna resolutionsbefogenheter följande:
Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna inte omfattas av något av följande krav som annars skulle gälla enligt nationell rätt, avtal eller på annan grund:
a) Krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig eller
privat person, inbegripet aktieägarna eller borgenärerna i institutet under resolution, med förbehåll för artiklarna 3.6 och 85.1.
b) Förfarandekrav om att underrätta vissa personer, inbegripet
eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet, innan befogenheterna utövas.
Medlemsstaterna ska särskilt se till att resolutionsmyndigheterna kan utöva befogenheterna enligt denna artikel oberoende av eventuella begränsningar eller krav på medgivande för överföring av berörda finansiella instrument, rättigheter, tillgångar eller skulder som annars skulle tillämpas.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
467
Första stycket b påverkar inte tillämpningen av de krav som fastställs i artiklarna 81 och 83 och eventuella krav på anmälan enligt unionens regler om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan finns det ett antal bestämmelser i direktivet som anger att förfarandekrav inte ska tillämpas på företag i resolution. Avgränsningen av begreppet förfarandekrav är emellertid inte självklar. Att skilja denna typ av bestämmelser från bestämmelser om exempelvis skyddsåtgärder är inte alltid enkelt. Ofta kan just krav på specifika förfaranden syfta till att vara ett skydd för exempelvis minoritetsaktieägare eller borgenärer.
Direktivet har ett eget avsnitt som benämns ”förfaranderegler”. I detta avsnitt ingår bestämmelser som i huvudsak avser underrättelser om beslut, bestämmelser om hur ett beslut offentliggörs, bestämmelser om utbjudande till försäljning i tillämpliga fall m.m. Det får därför antas att det är denna typ av bestämmelser som avses med benämningen förfarandekrav i artiklarna ovan.
När resolutionsmyndigheten fattar beslut med stöd av resolutionslagen kan dessa komma i konflikt med förfaranden och formaliteter i andra lagar, kanske främst på det associationsrättsliga området. När ett företag blir försatt i resolution handlar det om mycket brådskande omständigheter. Bestämmelser som normalt reglerar processer och krav på beslutsförfaranden skulle kunna hindra ett effektivt genomförande av resolutionsåtgärder. Kommittén föreslår därför att det införs en generell bestämmelse med innebörd att resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder är giltiga oavsett vad som anges i någon annan lag eller i ett företags bolagsordning eller stadgar eller i ett avtal. Resolutionsmyndigheten behöver inte innan åtgärden vidtas inhämta en annan myndighets eller persons samtycke till resolutionsåtgärden eller underrätta myndighet eller annan person om beslutet. Detta gäller inte om något annat framgår av resolutionslagen eller föreskrifter som har beslutats med stöd av lagen.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
468
8.3 Proportionalitet
Kommitténs förslag: Ett beslut enligt denna lag får fattas bara
om skälen för beslutet uppväger det intrång eller de men i övrigt som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse.
Lagens bestämmelser ska beträffande ett visst företag tillämpas på ett sätt som står i proportion till arten och omfattningen av det berörda företagets verksamhet och komplexitetsgrad.
Resolutionsdirektivet
Direktivet innehåller ett betydande antal artiklar som refererar till proportionalitetsbedömningar. Exempelvis anger artikel 32.5 att en resolutionsåtgärd ska anses vara i det allmännas intresse om den är nödvändig för att uppfylla och står i proportion till ett eller flera av resolutionsändamålen; se kapitel 7. I skäl (50) anges att inskränkandet av äganderätten inte bör vara oproportionerligt. I artikel 1.1 andra stycket anges att resolutionsmyndigheten och behöriga myndigheter när de fastställer och tillämpar kraven enligt detta direktiv, och använder de olika verktyg som de har till sitt förfogande på ett företag, och i överensstämmelse med specifika bestämmelser, ska ta hänsyn till dess verksamhets art, dess aktieägarstruktur, dess juridiska form, dess riskprofil, storlek och juridiska ställning, graden av sammankoppling med andra institut eller med finanssystemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos dess verksamheter, dess medlemskap i institutionella skyddssystem som uppfyller kraven i artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013 eller andra system för solidariskt ansvar enligt artikel 113.6 i den förordningen samt huruvida det tillhandahåller några investeringstjänster eller bedriver de verksamheter som avses i artikel 4.1.2 i direktiv 2014/65/EU.
Skälen för kommitténs förslag
I direktivet förekommer hänvisning till proportionalitet i två situationer. Den ena är att det intrång i enskildas rättigheter som ett resolutionsingripande kan medföra ska vara proportionerligt för
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
469
de resolutionsändamål – det samhällsintresse – som därigenom värnas. Med beaktande av att resolutionsåtgärder kan innebära betydande intrång i enskildas rättigheter finns det skäl att erinra om att det är en övergripande princip att beslut som fattas med stöd av resolutionslagen ska vara proportionerliga, även om det också finns särskilda bestämmelser som i specifika situationer syftar till att säkerställa detta. Kommittén föreslår därför att det ska införas en bestämmelse om att ett beslut enligt denna lag bara får fattas om skälen för beslutet uppväger det intrång eller de men i övrigt som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse. Förslaget har likheter med proportionalitetsprincipen i 2 kap. 5 § skatteförförandelagen (2011:1244).
En annan typ av proportionalitet är att tillämpningen av bestämmelserna i lagen inte ska leda till en alltför stor administrativ börda för de berörda företagen. Det kan exempelvis handla om att kraven på att upprätta återhämtningsplaner anpassas till hur viktigt ett företag är för det finansiella systemets funktion. Den här typen av proportionalitet kommer bl.a. till uttryck i artikel 1.1 och i skäl (27) där det står att proportionalitetsprincipen ska tillämpas för att undvika en alltför stor administrativ börda.
Även i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse finns det en proportionalitetsprincip (6 kap. 4 a §). Precis som i detta fall har den fokus på bördan av olika regel- och tillsynskrav. I den anges att bestämmelserna i 1–3 §§ (om soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning) ska tillämpas i proportion till arten och omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till deras komplexitetsgrad.
Kommittén anser att proportionalitetsprincipen med avseende på tillämpning av bestämmelser i resolutionslagen bör uttryckas i en bestämmelse och att den bör uttryckas på ett sätt som motsvarar den nämnda bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Kommittén föreslår därför att det ska framgå i resolutionslagen att lagens bestämmelser beträffande ett enskilt företag ska tillämpas på ett sätt som står proportion till arten och omfattningen av det berörda företagets verksamhet och komplexitetsgrad. Det är kommitténs uppfattning att denna formulering innefattar alla de delar som direktivet enligt artikel 1.1 anger att myndigheten ska ta hänsyn till vid tillämpning av direktivets krav och verktyg.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
470
8.4 Val av resolutionsåtgärder
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska vidta de
resolutionsåtgärder som enligt dess uppfattning bäst uppfyller de resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 31.1 ska en resolutionsmyndighet välja de verktyg och befogenheter som enligt dess uppfattning bäst uppfyller de ändamål som är relevanta beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.
Skälen för kommitténs förslag
När resolutionsmyndigheten bedömer att ett företag uppfyller förutsättningarna för resolution ska myndigheten som huvudregel besluta att försätta företaget i resolution. Nästa steg är att bestämma vad som ska göras. De två stegen har dock ett nära samband med varandra. De ändamål som anförs som skäl för att försätta företaget i resolution kommer att vara styrande även för valet av resolutionsåtgärder, inbegripet valet av resolutionsverktyg. Det innebär i praktiken att resolutionsåtgärder kommer att väljas för att i första hand motverka risken för en allvarlig störning i det finansiella systemet, det vill säga åtgärderna kommer att fokusera på att upprätthålla kritiska verksamheter eller förebygga spridningseffekter. Av detta följer också att den nödvändighets- och proportionalitetsbedömning som har gjorts i resolutionsbeslutet kommer att påverka även valet av resolutionsåtgärder.
Men vilken kombination av resolutionsåtgärder som är bäst i ett enskilt fall kan inte slås fast på förhand. Även om en risk för en allvarlig störning står i fokus för valet av åtgärder så bör också de andra resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet, exempelvis att skydda garanterade insättare och kundmedel, beaktas. Valet av resolutionsåtgärder måste också anpassas till behovet av omstrukturering och kapitalisering i det enskilda fallet, vilket i sin tur beror på det fallerade företagets situation och hur djupgående företagets problem är.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
471
Till detta kommer att olika resolutionsverktyg kan användas för att uppnå samma resultat. Ett företag kan rekonstrueras både inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget och inom ramen för broinstitutsverktyget (vid övertagandet av aktierna). För att säkerställa fortsatt drift av viss verksamhet kan hela eller delar av ett företags verksamhet avyttras till en privat aktör genom försäljningsverktyget eller till ett statligt kontrollerat broinstitut genom broinstitutsverktyget. Verksamhet kan avvecklas inom ramen för likvidation, det vanliga konkursförfarandet eller med hjälp av ett tillgångsförvaltningsbolag. Myndigheten är dock inte helt fri i sina val. I resolutionsdirektivet finns det nämligen vissa anvisningar om i vilket syfte de olika verktygen ska användas (se artiklarna 40.1, 40.2 iii, 42.4 och 43.2 a och 43.3). Liknande bestämmelser föreslås bli införda i svensk rätt.
Det är inte bara i valet av resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten behöver göra avvägningar utan också hur den väljer att utforma en specifik resolutionsåtgärd. Om myndigheten exempelvis har beslutat sig för att använda broinstitutsverktyget ska den som utgångspunkt föra över den verksamhet som är nödvändig för att uppnå resolutionsändamålen.
Det bör dock noteras att resolutionsmyndighetens åtgärder i många fall kommer att omfatta andra tillgångar och skulder än de som vid en första anblick är direkt berörda av ändamålen. Om t.ex. insättningar (som utgör skulder) ska säljas till en privat aktör eller till ett broinstitut, kommer som regel vissa tillgångar att ingå i paketet. Det kan ge ett bättre pris och därmed sänka resolutionskostnaderna. Om broinstitutsverktyget används får dessutom inte överföringen resultera i att broinstitutets skulder blir större än dess tillgångar. På samma sätt kommer tillgångar, t.ex. vissa lånefordringar som förs över till ett broinstitut, att matchas med vissa skulder. Liknande överväganden kan behöva göras i samband med att tillgångar eller skulder överförs till ett tillgångsförvaltningsbolag. Dessa åtgärder kan i vissa fall, såsom i fråga av broinstitutet, styras av verktygets utformning. Vilka tillgångar och skulder som överförs kan också motiveras med att exempelvis undvika onödig värdeförstörelse och för att minimera resolutionskostnader; se avsnitt 8.6 nedan. Det vi vill säga med detta är att vissa egendomsöverföringar kan vara en del av ett större paket som sätts ihop för att uppnå ändamålen. Till viss del kommer resolutionsmyndigheten att vägledas i vilka skulder som bör överförs med utgångspunkt i
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
472
prioritetsordningen eller, när de är tillämpliga, av skyddsreglerna; se kapitel 19.
Eftersom olika verktyg kan användas för att uppnå liknande resultat och flera verktyg kan vara både nödvändiga och proportionerliga för att uppfylla resolutionsändamålen, måste det göras en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. När myndigheten tar ställning till vilka verktyg och åtgärder som är adekvata torde den ha hjälp av de resolutionsplaner som har upprättats och den värdering som ska göras när resolution inleds. Det svåra torde dessutom många gånger inte vara att bestämma vilka verktyg och befogenheter som ska användas utan hur de mer konkret ska utnyttjas.
Eftersom valet av verktyg och åtgärder styrs av omständigheter som varierar från fall till fall, måste resolutionsmyndigheten ges utrymme att göra de avvägningar som behövs. Myndigheten behöver med andra ord ges viss flexibilitet. Kommittén föreslår därför att det införs en bestämmelse med innebörden att resolutionsmyndigheten ska välja de resolutionsåtgärder som, enligt dess uppfattning, bäst uppfyller de resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet.
Även om denna bestämmelse till sin ordalydelse är tämligen flexibel, begränsas valet av åtgärder ytterst av vad som anses nödvändigt och proportionerligt för resolutionen i dess helhet. Det innebär att resolutionsmyndighetens flexibilitet i valet, och utformningen, av resolutionsåtgärder i ett enskilt fall ytterst begränsas av vad som är ett proportionerligt ingripande med hänsyn till det identifierade allmänintresset och att detta inte kan uppnås i samma utsträckning vid en avveckling genom konkurs eller likvidation samt de kriterier som gäller för specifika åtgärder och verktyg.
Kommittén har valt mellan en bestämmelse som räknar upp vilka olika omständigheter som resolutionsmyndigheten ska lägga till grund för sitt beslut och en mindre konkret bestämmelse liknande den i artikel 31.1 i direktivet. Kommittén har som framgår ovan stannat vid den senare lösningen. Vi fäster då vikt vid att direktivet enligt sin ordalydelse ger myndigheten flexibilitet att välja de verktyg och befogenheter som enligt dess uppfattning bäst uppfyller resolutionsändamålen. Kommittén vill dock betona att denna flexibilitet begränsas av vad som gäller för myndighetsutövning generellt, exempelvis i förvaltningslagen (1986:223), om att bedömningar ska grundas på objektiva faktorer och beslut ska
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
473
motiveras. Att myndigheten har en viss flexibilitet i sitt agerande kan också underlätta det gränsöverskridande samarbetet.
8.5 Relationen mellan de olika ändamålen
Kommitténs förslag: När det finns flera resolutionsändamål ska
resolutionsmyndigheten, om inte annat framgår av denna lag, göra en avvägning mellan dem med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.
Resolutionsdirektivet
Med förbehåll för olika bestämmelser i direktivet är resolutionsändamålen likvärdiga och resolutionsmyndigheten ska enligt artikel 31.3 göra en lämplig avvägning mellan dem beroende på arten av och omständigheterna i varje enskilt fall.
Skälen för kommitténs förslag
Enligt artikel 31.3 ska resolutionsmyndigheten, med förbehåll för olika bestämmelser i resolutionsdirektivet, göra en lämplig avvägning mellan ändamålen beroende på arten och omständigheterna i varje enskilt fall. Som utgångspunkt anges i 31.3 att resolutionsändamålen ska vara likvärdiga. Kommittén anser att det inte behöver framgå att resolutionsändamålen som utgångspunkt ska vara likvärdiga eftersom de enligt förslaget till införlivande inte rangordnas; se kapitel 6. Vi bedömer dock att i det enskilda fallet kommer resolutionsändamålen inte att vara lika viktiga. När resolutionsmyndigheten beslutar om resolution är sannolikt ändamålet att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet i centrum för beslutet, eftersom det är detta ändamål som ytterst motiverar beslutet att försätta företaget i resolution. När åtgärderna väl vidtas bör de emellertid utformas på ett sätt som även uppfyller de övriga resolutionsändamålen, t.ex. på ett sätt som upprätthåller marknadsdisciplinen.
Eftersom de olika målen har nära samband med varandra torde det finnas flera resolutionsändamål som är av betydelse i det enskilda fallet. Av beslutet bör det som regel framgå vilka ändamål
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
474
som är relevanta och varför. Som regel bör de ändamål som har ansetts vara så viktiga att de motiverar att ett företag sätts i resolution vara de mest centrala ändamålen, vilka minst inkluderar ändamålet om att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet. Att ändamålen har olika vikt är inte något problem om det inte finns någon konflikt mellan dem. Om det i ett enskilt fall skulle finnas en konflikt mellan två ändamål, t.ex. att undanta långivare från nedskrivningar i syfte att förebygga spridningseffekter och att upprätthålla marknadsdisciplin, kan en avvägning, inom ramen för vad regleringen medger, mellan dessa behöva göras vid valet resolutionsåtgärder och hur dessa ska utformas.
För att säkerställa att resolutionsmyndigheten kan göra en avvägning när det behövs bör det införas en bestämmelse motsvarande den i direktivet i svensk rätt. Av bestämmelsen bör det framgå att resolutionsmyndigheten ska göra en lämplig avvägning mellan de olika ändamålen med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet om inte annat framgår av lagen.
8.6 Att undvika värdeförstörelse och minimera resolutionskostnader
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten vidtar
åtgärder för att uppfylla resolutionsändamålen ska den sträva efter att minimera resolutionskostnaderna och undvika onödig värdeförstörelse.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 31.2 andra stycket ska resolutionsmyndigheten i strävandet att uppfylla resolutionsändamålen försöka undvika onödig värdeförstörelse och minimera resolutionskostnaderna, såvida detta inte krävs för att uppnå resolutionsändamålen.
Skälen för kommitténs förslag
När resolutionsmyndigheten överväger vilka åtgärder som ska vidtas ska självfallet syftet med resolutionen stå i fokus. Det kan dock finnas flera olika åtgärder för att uppnå samma ändamål,
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
475
samtidigt som olika åtgärder kan ge olika intäkter och kostnader. En för snabb avveckling av viss verksamhet kan leda till onödig värdeförstörelse, t.ex. för att det inte är möjligt att sälja tillgångarna till ett mer långsiktigt rimligt pris eller för att det uppkommer följdkostnader kopplade till de underliggande kontraktens utformning. Ett snabbt förfarande innebär som regel lägre kostnader för förvaltningen än ett utdraget förfarande. Samtidigt måste resolutionsmyndigheten ta ställning till om ett snabbare förfarande, t.ex. en försäljning av verksamheten, ger rimliga intäkter med hänsyn till värderingen av företaget och övriga omständigheter. Fortsatt drift av en olönsam verksamhet kan å andra sidan både öka driftskostnaderna och bidra till värdeförstörelse om medel som skjuts till inte kan återvinnas.
Det är inte möjligt att ge några exakta anvisningar om hur resolutionsmyndigheten ska uppnå ett lämpligt ekonomiskt utfall utan det får bedömas från fall till fall. Direktivet anger att resolutionsmyndigheten agerande ska styras av principerna att undvika onödig värdeförstörelse och att begränsa kostnaderna.
Det är kommitténs uppfattning att med värdeförstörelse bör endast avses en minskning av värdet på tillgångar (och skulder, t.ex. värdet av en kundstock) på företagets balansräkning. Det inkluderar inte den värdeförlust som kan uppstå för kunder som måste avbryta eller lägga ned projekt till följd av att de avskärs från lånefinansiering när deras bank upphör med verksamheten. Att undvika onödig värdeförstörelse och minimera resolutionskostnaderna hänger också nära ihop eftersom värdeförstörelse sannolikt innebär högre resolutionskostnader.
Dessa principer har också bäring på skyddet för ägare och borgenärer – ju mindre värdeförstörelse, desto mindre blir nämligen deras förlust till följd av ett fallissemang. Att resolution kan leda till mindre värdeförstörelse hänger ihop med att resolutionsmyndigheten har tillgång till maktmedel som innebär att verksamhet kan hållas igång, vilket bättre bevarar verksamhetens värde än vad som skulle bli fallet vid en konkurs eller en likvidation.
Detta kan också uttryckas som att ju mindre värdeförstörelse och ju lägre resolutionskostnader, desto större blir skillnaden mellan värdet av att låta verksamhet fortleva jämfört med att avveckla den. Detta kan också kallas för den privatekonomiska resolutionsvinsten (den samhällsekonomiska vinsten är med all sannolikt betydligt större till följd av de ytterligare kostnader som uppstår vid konkurs eller likvidation exempelvis i form av sprid-
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
476
ningseffekter). Som vi återkommer till i avsnitt 8.8 nedan så bör normalt denna resolutionsvinst tillfalla borgenärerna och om den räcker till även till ägarna.
Direktivet anger vidare att resolutionsmyndigheten inte ska undvika den värdeförstörelse eller de resolutionskostnader som krävs för att uppnå resolutionsändamålen, vilket är rimligt då resolutionsändamålen bör vara överordnade värdeförstörelse och kostnader.
Kommitténs bedömning är att dessa principer behöver framgå för att införliva direktivet. Vi föreslår att bestämmelsen föreskriver att resolutionsmyndigheten när den vidtar resolutionsåtgärder ska verka för att undvika onödig värdeförstörelse och minimera kostnaderna för resolution, såvida detta inte krävs för att uppnå resolutionsändamålen.
8.7 Att behålla prioritetsordningen
Kommitténs förslag: Om inte annat anges i denna lag ska en
resoluton genomföras och resolutionsplaner utformas på ett sätt som medför att
1. företagets aktie- eller andelsägare ska vara de första att bära
förluster, och
2. företagets borgenärer bär förluster, efter ägarna, i den
inbördes ordning som gällt om företaget varit försatt i konkurs.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 34.1 ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna vidtar alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att resolutionsåtgärderna vidtas i enlighet med följande principer:
a) Aktieägarna i företaget under resolution ska bära de första
förlusterna.
b) Borgenärer i företaget under resolution ska bära förluster efter
aktieägarna i enlighet med deras fordringars prioritetsordning
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
477
enligt normala insolvensförfaranden, utom om det uttryckligen föreskrivs något annat i detta direktiv.
I artikel 34.1 f anges att om inte annat anges i detta direktiv ska borgenärer i samma klass behandlas likvärdigt.
Skälen för kommitténs förslag
För att uppnå resolutionsändamålen är det viktigt att viss verksamhet som det fallerande företaget bedriver kan fortgå utan avbrott. För att uppnå detta behöver förluster som företaget har gjort absorberas. Sannolikt behöver även nytt kapital tillföras företaget under resolution, om detta ska rekonstrueras, eller till det företag som verksamhet överförs till. I resolutionsdirektivet är tanken att såväl förlustabsorberingen som kapitalförsörjningen i första hand ska ske genom interna medel, det vill säga genom att ägarna och borgenärerna bidrar till detta. Användningen av offentliga medel, eller statligt stöd, i dessa syften är kringskuren; se kapitel 16.
Det behövs då en mekanism för att fastställa vems fordringar på företaget som i första hand ska tas i anspråk och vems fordringar som eventuellt ska klara sig helskinnande. En naturlig sådan sorteringsmekanism är prioritetsordningen. Denna princip är också central för att upprätthålla principen om att ingen ägare och borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation (se nedan). Detta utfall styrs nämligen av dels vad intäkterna vid en konkurs skulle bli, dels var i prioritetsordningen som dennes fordran är placerad. Aktieägare får ju endast del av intäkterna från avvecklingen när alla borgenärerna har fått fullt betalt. Prioritetsordningen är även central för att långivare ska kunna bedöma och korrekt kunna prissätta kreditrisken vid utlåning till enskilda företag. Att det råder tydlighet om att prioritetsordningen gäller är därför också en viktig del i en korrekt och riskavspeglande prisbildning på kreditmarknaderna.
Generellt kan man alltså säga att skillnaden mellan värdet på en fordran i nominella termer och vad den skulle ha gett för utdelning i en konkurs eller en likvidation utgör det kapital som en enskild borgenär kan tvingas bidra med till förlustabsorbering och kapitalisering. Dessutom ska detta kapital som huvudregel endast tas i anspråk om borgenärer som har lägre prioritet först har
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
478
tvingats att göra motsvarande bidrag till resolutionen. Det kan uppstå fall när exempelvis delar av, men inte hela, verksamheten överförs till något annat företag och när vissa skulder undantas från nedskrivning och konvertering som resolutionsmyndigheten med stöd av bestämmelser i resolutionslagen får frångå denna huvudregel.
Det är kommitténs uppfattning att det är en viktig princip att resolution utformas i enlighet med gällande prioritetsordning om inget annat framgår av specifika bestämmelser i den nya lagen. Denna princip bör också få genomslag i utformningen av resolutionsplaner. Det är också en princip som behöver införas i den svenska lagen för att genomföra direktivet.
Detta reser dock frågan om det som direktivet anger om ett resolutionsförfarande är förenligt med den svenska förmånsrättsordningen. Detta analyseras nedan först med avseende på relationen mellan aktieägare och borgenärer och därefter för relationen mellan borgenärer med olika förmånsrätt.
Förhållandet mellan aktieägare och borgenärer
Enligt direktivet ska ägarna i företaget under resolution bära de första förlusterna och borgenärerna ska bära förluster efter ägarna (artikel 34.1 a och b). Vi påminner om att i artikel 34 talar direktivet om aktieägare, men aktieägare definieras i artikel 2.1.62 som aktieägare eller innehavare av andra äganderättsinstrument, vilket bland annat inkluderar andelsinnehavare. Vad som sägs nedan om aktieägare är alltså överförbart även på innehavare av exempelvis andelar och andra äganderättsinstrument.
I resolutionsdirektivet finns det även uttryckliga regler om förhållandet mellan aktieägare och borgenärer i bestämmelserna om skuldnedskrivning och om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument (se artiklarna 37.1 a, 7 och 60). Enligt dessa bestämmelser ska aktiekapitalet minskas eller spädas ut innan borgenärerna får bära några förluster. Eftersom dessa bestämmelser gäller när användningen av ett verktyg resulterar i att förluster får bäras av borgenärer eller att deras fordringar konverteras, kommer aktieägarna i dessa situationer alltid att få bära förluster innan borgenärerna behöver göra det.
Det bör noteras att principen stämmer väl överens med svensk konkursrätt. Konkursförfarandet upprätthåller nämligen principen
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
479
att aktieägarna i sin egenskap av riskbärare ligger sist i företrädesordning och att riskkapitalet normalt går förlorat utom i de utomordentligt ovanliga fall där samtliga borgenärer (inklusive eventuella efterställda sådana) i en konkurs får fullt betalt. Denna princip framgår inte uttryckligen av konkurslagen (1987:672) eller förmånsrättslagen (1970:979), som enbart befattar sig med borgenärskonkurrens, men är underförstådd i dessa lagar. Om en konkurs avslutas med överskott, ska allmän domstol i samband med att konkursen avslutas besluta att bolaget ska gå i likvidation (26 kap. 51 § aktiebolagslagen [2005:551]). Dessutom ska en likvidator för ett aktiebolag ansöka om att bolaget ska försättas i konkurs om bolaget är på obestånd (25 kap. 36 § aktiebolagslagen). En sådan ansökan kommer normalt att ges in om värdet på bolagets realiserbara tillgångar är mindre än storleken på dess skulder.
Förhållandet mellan borgenärerna
Artikel 34.1 innehåller också principer om förhållandet mellan borgenärer. Dit hör att:
Borgenärerna ska bära förluster i enlighet med deras fordringars prioritetsordning enligt normala insolvensförfaranden (dvs. konkurs), och
Borgenärer i samma kategori ska behandlas likvärdigt.
Prioritetsordningen vid konkurs, det vill säga i vilken ordning borgenärerna får betalt, framgår av en kombination av bestämmelserna i förmånsrättslagen (och de lagar till vilken den hänvisar) och konkurslagen. Av konkurslagen framgår att konkurskostnaderna (t.ex. arvodet till förvaltaren, se 14 kap. 1 §) ska betalas ur boet innan andra skulder som konkursboet har (dvs. före s.k. massaskulder; se avsnitt 8.10). Massaborgenärerna ska dock få betalt innan konkursborgenärerna. Konkursborgenärerna får därefter betalt i den rangordning som framgår av förmånsrättslagen och de lagar till vilka den hänvisar (se avsnitt 3.14.3).
I artikel 108 i resolutionsdirektivet införs det en särskild rangordning för oprioriterade fordringar (ordinary unsecured nonpreferred creditors). Av dessa bestämmelser följer bl.a. att garanterade insättare upp till det beloppet som täcks av garantin ska ha bästa förmånsrätt bland de oprioriterade fordringarna. Vi ger
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
480
förslag på hur dessa bestämmelser ska införlivas i svensk rätt i kapitel 20.
För de skulder som utgör kapitalbasinstrument innehåller resolutionsdirektivet bestämmelser som innebär att de ska skrivas ned före andra skulder (se artikel 37.2 och 59.3 a). När verktyget för att skriva ned skulder används får vissa skulder undantas, vilket ger dessa skulder en prioriterad behandling (se bl.a. artikel 44). För övriga skulder gäller den rangordning som framgår av förmånsrättslagen (se artikel 48).
Om endast vissa men inte alla förpliktelser förs över till ett broinstitut eller till ett tillgångsförvaltningsbolag ska som huvudregel företaget under resolution med kvarvarande ägare och borgenärer försättas i konkurs (se nedan). Konsekvensen för de borgenärer (och ägare) som lämnas kvar i företaget under resolution och följer med i konkursen blir en s.k. syntetisk nedskrivning av skulder. Denna åtgärd utgör inte formellt en skuldnedskrivning. Förutom den princip som nu behandlas finns det inte några bestämmelser om rangordningen mellan fordringarna. Principen kommer då att innebära att rangordningen i den svenska förmånsrättslagen gäller. Vissa borgenärer kommer därför att behandlas annorlunda när skulderna skrivs ned genom en tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget än när de vid en syntetisk nedskrivning blir kvarlämnade i företaget under resolution vid en tillämpning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget. Exempelvis kan insättare och interbanklån lämnas kvar och följa med i konkursen medan dessa fordringar undantas från skuldnedskrivningsverktyget.
Närmare om förslaget till införlivande
I direktivet är det en viktig princip att utfallet vid resolution avspeglar prioritetsordningen. Den behöver framgå även i den svenska lagstiftningen. Kommitténs bedömning är att vad som anges i direktivet om den ordningsföljd som ägare och borgenärer ska bära förluster överensstämmer med den svenska förmånsrättsordningen. Mot denna bakgrund föreslår kommittén att det, vid sidan om direktivets konkreta bestämmelser rörande behandlingen av ägare och borgenärer, införs en uttrycklig bestämmelse om att ägarna ska vara de första att bära förluster och att borgenärerna ska bära förluster och ha inbördes rätt till betalning i samma ordning som vid konkurs. Dessa principer kommer dock att vägleda myn-
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
481
digheten enbart när det inte finns några konkreta bestämmelser för situationen i fråga. Genom bestämmelsen framgår att borgenärer med samma förmånsrätt får lika mycket betalt eller skrivs ned med samma procentsats. Denna bestämmelse fångar därmed också upp principen i 34.1 f) om att borgenärer av samma kategori ska behandlas likvärdigt. Någon särskild lagbestämmelse behövs därför inte för att införliva den principen.
8.8 Ingen ägare eller borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än om resolution inletts
Kommitténs förslag: Det ekonomiska utfallet för ägare och
borgenärer ska inte bli sämre vid resolution ån om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.
Resolutionsdirektivet
Artikel 34.1 f anger att ingen borgenär ska åsamkas större förluster än vad som skulle ha varit fallet om institutet eller koncernföretaget hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden i enlighet med skyddsåtgärderna i artiklarna 73–75.
Skälen för kommitténs förslag
Resolution griper in i ägares och sannolikt också borgenärers rättigheter. Ett sådant ingripande kan i detta sammanhang motiveras av att det krävs för att skydda det allmännas intresse, det vill säga i praktiken för att förhindra eller begränsa en finansiell kris. Omfattningen av ett sådant ingripande kan vidare motiveras av att det inte ska leda till att ägare och borgenärer kommer sämre ut till följd av resolution än om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation beroende på vad som hade varit aktuellt i det enskilda fallet. Kommittén anser att principen att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall till följd av resolution är central för att upprätthålla egendomsskyddet. Om resolution leder till större förluster, ska de drabbade ha rätt till kompensation från staten.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
482
Vad direktivet säger är att borgenärer har rätt till det ekonomiska utfall som de skulle fått vid en konkurs eller en likvidation (se avsnitt 8.9.2 nedan för en förklaring till varför alternativet till resolution i det svenska genomförandet bör vara både konkurs och likvidation). Om borgenärer skulle åsamkas större förluster har de enligt direktivet rätt till ersättning från finansieringsarrangemanget. Detta reglereras i direktivets skyddsbestämmelser i artiklarna 73– 75; se kapitel 19.
Enligt dessa bestämmelser har även ägare rätt till ersättning om deras ekonomiska utfall hade blivit sämre än vid konkurs eller likvidation. Mot denna bakgrund och då rätten att inte få ett sämre utfall än vid konkurs bottnar i skyddet för egendom och mänskliga rättigheter anser kommittén att denna rätt bör utsträckas även till ägare och att detta bör framgå av den svenska lagen även om det inte uttryckligen anges i direktivet.
Det är dock viktigt att betona att vad ägare och borgenärer har rätt till är det ekonomiska utfallet vid en konkurs. Det är inte uteslutet, eller till och med ganska sannolikt, att åtminstone borgenärer får ett bättre utfall vid resolution än vid en konkurs. Detta kan uttryckas som att borgenärerna får del av resolutionsvinsten. Förenklat kan denna vinst uttryckas som skillnaden mellan värdet på företagets tillgångar vid fortlevnad och vid konkurs. Tillgångarna är sannolikt betydligt mer värda vid fortsatt drift än vad de kan betinga vid en, i princip, styckvis försäljning vid en konkurs. Borgenärerna kan alltså få del av denna resolutionsvinst, men de har ingen rätt till den.
Normalt bör dock resolutionsvinsten tillfalla borgenärer och ägare. Ett skäl för detta är att resolutionen som huvudregel ska finansieras genom interna medel, det vill säga det är ägare och borgenärer som ska finansiera förlustabsorberingen och kapitaliseringen. Det betyder att om resolutionsmyndigheten exempelvis skriver ned alla borgenärer (som kan skrivas ned) till vad deras fordran skulle vara värd vid konkurs så innebär det att företaget sannolikt kommer att bli överkapitaliserat i ”going concern”. Värdet av denna överkapitalisering tillfaller ägarna, vilket skulle innebära ett kringgående av prioritetsordningen.
Detta är ett exempel på värdeöverföringar som skulle kunna uppstå i resolution. Det är kommitténs bedömning att resolutionsmyndigheten som huvudprincip ska försöka undvika värdeöverföringar mellan olika intressenter. Dock kommer det att uppstå situationer när värdeöverföringar är nödvändiga. Värdeöver-
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
483
föringar sker till exempel som en följd av att verksamhet överförs till andra aktörer. De borgenärer som följer med i en sådan överföring kan i och för sig få sina fordringar nedskrivna, men kan också tänkas klara sig utan förluster, till skillnad från de borgenärer som lämnas kvar i företaget som försätts i konkurs. En annan variant är att skulder skrivs ned för att rekonstruera ett fallerat företag och vissa skulder undantas av till exempel systemskyddsskäl. Även då uppstår värdeöverföringar mellan borgenärer. Dessa värdöverföringar sker dock med stöd av konkreta bestämmelser i resolutionslagen.
Att ägare och borgenärer inte ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation behöver framgå av lag, dels för att genomföra direktivet, dels för att det är en central och viktig princip.
Denna princip innebär inte ett förbud för resolutionsmyndigheten att vidta resolutionsåtgärder som riskerar att bryta mot denna princip. Ett sådant förbud hade varit synnerligen hämmande. Ett sämre ekonomsikt utfall än konkurs eller likvidation kan bli följden av att resolutionsmyndigheten inte vet exakt vad detta utfall är vid beslutstillfället eller hur utfallet för borgenärer som blir kvar i ett företag som försätts i konkurs påverkas av att delar av verksamheten har avyttrats. Det exakta utfallet vid en konkurs eller likvidation ska dessutom uppskattas i en särskild värdering; se kapitel 18. Denna värdering är med största sannolikhet inte klar vid tidpunkten då resolutionsåtgärder vidtas. Att direktivet särskilt reglerar rätten till ersättning vid ett sämre ekonomiskt utfall än konkurs eller likvidation torde också visa på att det, även enligt direktivet, finns en risk att resolution leder till att ägare och borgenärer får ett sämre ekonomiskt utfall. Principen innebär dock att resolutionsmyndigheten inte ska vidta åtgärder i strid mot denna princip baserat på det beslutsunderlag som resolutionsmyndigheten har tillgång till vid beslutstillfället.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
484
8.9 Relationen mellan resolution, konkurs och likvidation
8.9.1 Om avveckling av företaget under resolution
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten har vidtagit
de resolutionsåtgärder som behövs för att uppnå resolutionsändamålen, ska den inom rimlig tid ansöka om att företaget under resolution ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Detta gäller dock inte om syftet med åtgärderna är att företaget ska drivas vidare.
Ett företag under resolution ska endast kunna försättas i konkurs efter ansökan från resolutionsmyndigheten.
Om ett företag under resolution försätts i konkurs, ska resolutionsmyndigheten på begäran av konkursförvaltaren för företaget, lämna de upplysningar som konkursförvaltaren behöver för att upprätta konkursbouppteckningen
Resolutionsdirektivet
I artikel 37.6 finns det bestämmelser om avveckling av ett företag under resolution. Där sägs att när försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget används för att överföra endast delar av tillgångar, rättigheter eller skulder i företaget under resolution, ska den resterande delen av företaget varifrån tillgångarna, rättigheterna eller skulderna har överförts avvecklas enligt normala insolvensförfaranden. Denna avveckling ska ske inom rimlig tid, med hänsyn till eventuella behov för företaget under resolution att tillhandahålla tjänster eller stöd enligt artikel 65 för att göra det möjligt för det mottagande företaget att fortsätta de verksamheter eller tjänster som förvärvats genom överföringen, och eventuella andra skäl som innebär att den resterande delen av företaget under resolution måste fortsätta att fungera för att resolutionsändamålen ska kunna uppnås eller för att principerna som avses i artikel 34 ska kunna följas.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
485
Skälen för kommitténs förslag
Enligt vår mening är det rimligt att ett företag under resolution avvecklas när resolutionsmyndigheten har gjort de överföringar och vidtagit de övriga åtgärder som behövs för att uppnå resolutionsändamålen, om inte just syftet med dessa åtgärder är att företaget ska omstruktureras och drivas vidare. En sådan avveckling kan ske genom konkurs eller likvidation. Denna lösning liknar den som gäller om tillståndet för en bank återkallas på grund av regelöverträdelser. Då ska nämligen banken gå i likvidation. Med beaktande av att resolution är ett alternativ till konkurs eller likvidation så framstår det också som rimligt att den verksamhet som inte behöver drivas vidare och därför lämnas kvar i företaget under resolution avvecklas tillsammans med den juridiska personen. Man kan alltså i det här fallet se resolutionen som att myndigheten pausar avvecklingsförfarandet och i denna paus plockar ut de delar som behöver fortleva av systemstabilitetsskäl och när det är gjort fortsätter avvecklingen genom konkurs eller likvidation som vanligt med det som är kvar av företaget.
Resolutionsdirektivet kräver att företaget under resolution avvecklas bara om försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget används för att föra över en del av verksamheten och inte kombineras med något annat verktyg. Kommittén anser emellertid att företaget under resolution kan behöva upphöra som juridisk person även i andra fall. Exempelvis bör en avveckling av företaget under resolution ske när allt och inte bara visst inkråm överförs till ett broinstitut.
Det kan dock vara förknippat med problem att försätta företaget i konkurs eftersom vissa tjänster eller resurser även fortsättningsvis kan behöva tillhandahållas till mottagaren för att denne ska kunna bedriva den övertagna verksamheten på ett effektivt sätt. När då verksamheten överförs kan mottagaren behöva ha tillgång till samma tjänster under en övergångsperiod. Resolutionsmyndigheten bör därför kunna fatta beslut enligt artikel 65 om att företaget under resolution ska tillhandahålla sådana tjänster till en privat förvärvare eller ett broinstitut; se kapitel 10.
Även om resolutionsmyndigheten också ska kunna ställa krav på ett företag som är försatt i konkurs ska fortsätta tillhandahålla tjänster är det inte säkert att detta krav kan tillfredsställas i praktiken. Av bland annat sådana hänsyn till kontinuiteten behöver resolutionsmyndigheten kunna avvakta med att avveckla företaget
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
486
under resolution, till exempel genom konkurs. I vart fall kan resolutionsmyndigheten behöva flexibilitet vid valet av tidpunkt för avvecklingen.
Ett företag under resolution som rekonstrueras i syfte att återge det dess livskraft bör självfallet inte avvecklas. En sådan rekonstruktion kan ske genom användning av skuldnedskrivningsverktyget eller vid en överföring av aktierna till ett broinstitut.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår kommittén att det införs en bestämmelse som anger att när resolutionsmyndigheten har vidtagit de resolutionsåtgärder som behövs för att uppnå resolutionsändamålen, ska den inom rimlig tid ansöka om att företaget under resolution ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Detta gäller dock inte om syftet med åtgärderna är att företaget ska drivas vidare.
Av den föreslagna bestämmelsen följer också att resolutionsmyndigheten har rätt att ansöka om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Det bör dock även införas en bestämmelse i konkurslagen om att ett företag under resolution endast får försättas i resolution efter ansökan från resolutionsmyndigheten. Genom dessa bestämmelser införlivas också de delar av artikel 86.1 som säger att normala insolvensförfaranden för ett företag under resolution endast får inledas på initiativ av resolutionsmyndigheten (se följande avsnitt). Konkursansökan får göras även om resolutionsmyndigheten inte är en borgenär, men den vanliga obeståndsprövningen ska göras. Vi föreslår emellertid en ny likvidationsgrund i bl.a. aktiebolagslagen. Av den framgår att Bolagsverket efter ansökan från resolutionsmyndigheten ska besluta att ett företag som är i resolution ska gå i likvidation.
Kommittén föreslår även att det i lag bör införas en skyldighet för resolutionsmyndigheten att, om ett företag under resolution försätts i konkurs, ska den lämna de upplysningar som konkursförvaltaren begär för att han eller hon ska kunna upprätta en konkursbouppteckning. Att resolutionsmyndigheten ger den här typen av information till konkursförvaltaren är viktigt för att konkursbouppteckningen ska kunna upprättas på ett sätt som uppfyller bouppteckningens syfte.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
487
8.9.2 Relationen till konkurs och likvidation utanför resolution
Kommitténs förslag: En ansökan om att inleda konkurs för ett
företag som omfattas av resolutionslagen ska vilandeförklaras i avvaktan på att resolutionsmyndigheten fattar beslut om företaget ska försättas i resolution eller inte. Detsamma ska gälla för en ansökan eller anmälan om likvidation.
Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten ska omedelbart underrättas om en sådan ansökan.
Vilandeförklaringen ska hävas om resolutionsmyndigheten meddelar att företaget inte ska försättas i resolution eller om sju dagar har gått utan att företaget har blivit försatt i resolution.
Om ett företag ska försättas i resolution ska ansökan avisas. Detsamma gäller om en ansökan inkommer efter det att ett företag är försatt i resolution.
Bolagsverket respektive rätten ska vara skyldiga att underrätta Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten om ett ärende rörande likvidation.
Bestämmelserna om återvinning i konkurslagen är inte tillämpliga på tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som genom en resolutionsåtgärd överförts från ett företag under resolution eller ett broinstitut till någon annan.
Resolutionsdirektivet
Medlemsstaterna ska enligt artikel 86.1, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 86.2 b, se till att normala insolvensförfaranden för ett företag under resolution, när det har fastställts att villkoren för resolution är uppfyllda, endast får inledas på initiativ av resolutionsmyndigheten. Vidare ska beslut om att ett institut eller ett koncernföretag ska omfattas av normala insolvensförfaranden inte kunna fattas utan att resolutionsmyndigheten har godkänt detta.
I enlighet med artikel 86.1 ska medlemsstaterna också enligt 86.2 se till att
a) behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter utan dröjs-
mål underrättas om eventuella ansökningar om att få inleda normala insolvensförfaranden gentemot ett institut eller ett
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
488
koncernföretag, oavsett om företaget är under resolution eller ett beslut offentliggjorts i enlighet med artikel 83.4 och 83.5,
b) ansökan inte kan fastställas om inte underrättelse enligt led a har
skett och endera av följande inträffar:
i) Resolutionsmyndigheten har underrättat de myndigheter
som ansvarar för de normala insolvensförfarandena om att den inte avser att vidta några resolutionsåtgärder för institutet eller koncernföretaget.
ii) En period på sju dagar med början från dagen då under-
rättelserna som avses i 86.2 a gjordes har löpt ut.
I artikel 37.8 anges att bestämmelser i nationell insolvensrätt avseende möjligheten att förklara rättshandlingar som är till skada för borgenärer ogiltiga eller icke-verkställbara inte gäller vid överföring av tillgångar, rättigheter eller skulder från ett företag under resolution till ett annat företag genom användning av ett resolutionsverktyg eller av de statliga stabiliseringsverktygen.
Skälen för kommitténs förslag
I det föregående föreslår vi att företag som försätts i resolution som huvudregel ska avvecklas efter att resolutionsåtgärder är vidtagna, om inte syftet med resolutionen är att rekonstruera företaget. I detta avsnitt berör vi det relaterade ämnet om vilka hänsyn som ska tas vid en ansökan om konkurs eller likvidation gällande ett företag som kan bli föremål för resolution.
Det grundläggande skälet till resolution är att de vanliga förfarandena för insolvenshantering och avveckling inte är lämpliga för att upprätthålla kritisk verksamhet och förebygga spridningseffekter. Det gäller oavsett om det är fråga om konkurs eller likvidation. En resolutionsordning behövs därför som ett alternativ till konkurs eller likvidation.
Av detta följer att konkurs eller likvidation inte ska kunna inledas innan resolutionsmyndigheten har kunnat bedöma om en sådan avveckling kan hota något resolutionsändamål och därmed motivera ett ingripande. Resolutionsmyndigheten bör därför alltid underrättas om att en ansökan om konkurs beträffande ett företag som kan bli föremål för resolution har getts in till tingsrätten. Under den tid myndigheten överväger om den vill utnyttja möjlig-
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
489
heten att besluta om resolution bör en ansökan om konkurs förklaras vilande.
Vi föreslår även i likhet med direktivet att resolutionsmyndigheten ska ha sju dagar på sig att fatta beslut om att inleda resolution. Även om resolutionsmyndigheten inte beslutar att försätta företaget i resolution anser vi att det är önskvärt att resolutionsmyndigheten underrättar tingsrätten trots att vi inte föreslår att en sådan skyldighet ska införas i lag.
För det fall resolutionsmyndigheten bedömning inte mynnar ut i ett beslut om resolution tar tingsrätten åter upp konkursansökningen till prövning på vanligt sätt. Konkursinstitutet ska alltså även i fortsättningen kunna tillämpas på företag som omfattas av resolutionslagen. Om resolutionsmyndigheten däremot beslutar att försätta ett företag i resolution, ska det inte vara möjligt att sätta företaget i konkurs. Om det tidigare har inkommit konkursansökningar gentemot ifrågavarande företag som har blivit avvisade, ska dock frister och liknande räknas utifrån när resolutionsmyndigheten ansöker om konkurs. Detta följer naturligt av att de tidigare ansökningarna har blivit avvisade.
På motsvarande sätt som resolution ska ha företräde framför konkurs bör det ha företräde framför likvidation. Likvidation bestäms dock på delvis andra grunder än resolution. Det kan exempelvis handla om att ett bolag inte har anmält en behörig styrelse eller inte har kommit in med årsredovisning självmant. Ett likvidationsbeslut förutsätter inte heller en ansökan från någon borgenär utan kan exempelvis tas upp på eget initiativ av Bolagsverket. Normalt tar det också betydligt längre tid att pröva en ansökan om likvidation jämfört med en ansökan om konkurs eller så ska prövningen föregås av ett särskilt delgivningsförfarande.
Det bedöms därför inte vara nödvändigt att införa samma process för en prövning av ett likvidationsärende som vid ett konkursärende. Däremot bör det införas en skyldighet för rätten respektive Bolagsverket att underrätta Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten om ett ärende rörande likvidation. Kommittén föreslår att en sådan bestämmelse tas in i aktiebolagsförordningen (2005:559), förordningen (1987:978) om ekonomiska föreningar och i förordningen (2004:329) om bank- och finansieringsrörelse.
I enlighet med principen i artikel 37.8 bör det införas en bestämmelse i svensk rätt om att bestämmelserna om återvinning i 4 kap. konkurslagen (1987:672) inte är tillämpliga på tillgångar,
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
490
rättigheter eller förpliktelser som genom en resolutionsåtgärd överförts från ett företag under resolution eller ett broinstitut till någon annan.
8.10 Fordringar som uppkommer efter resolutionsbeslutet
Kommitténs förslag: Om resolutionsmyndigheten beslutar att
en skuld som uppkommit efter det att ett företag har försatts i resolution inte ska överföras till ett mottagande företag vid användningen av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, ska skulden betalas senast innan företaget under resolution lämnas genom konkurs eller likvidation.
Skälen för kommitténs förslag
En generell svårighet i rekonstruktioner är att säkerställa att företaget får tillgång till finansiering. I detta syfte kan resolutionsmyndigheten behöva utfärda garantier för ny finansiering eller ge direkta lån. Som vi återkommer till i avsnitt 21.4.4, får resolutionsreserven användas för detta ändamål.
Företaget kan även behöva finansiera sig direkt på marknaden. I ett inledningsskede, och särskilt innan det står klart vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta och vilka effekter de får, kan dock motparterna vara tveksamma till att tillhandahållas finansiering.
I en konkurs skiljer man mellan konkursborgenärer och massaborgenärer. En konkursborgenär är en person som har en fordran (konkursfordran) mot konkursgäldenären som uppkom innan konkursbeslutet meddelas och som därför kan komma i fråga för utdelning i konkursen. En massaborgenär är den som har fått en fordran (massafordran) direkt mot konkursboet på grund av åtgärder som vidtagits efter konkursbeslutet. Massafordringar kan uppkomma exempelvis om förvaltaren ingår avtal för konkursboets räkning, t.ex. i samband med fortsatt drift av gäldenärens verksamhet, eller inträder i dennes avtal. En massaborgenär har rätt till betalning av konkursboet innan konkursborgenärerna får utdel-
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
491
ning. Vid en företagsrekonstruktion har fordringar som grundar sig på avtal som träffats under företagsrekonstruktion med rekonstruktörens samtycke allmän förmånsrätt vid konkurs (10 § förmånsrättslagen [1970:979]).
När det gäller resolution bör det särskilt påpekas att fordringar som uppstår efter resolutionsbeslutet inte kan bli föremål för skuldnedskrivning eller konvertering. Förpliktelser som har uppkommit efter resolutionsbeslutet har alltså i den bemärkelsen en särställning. Det kan jämställas med vad som sker vid ackordsförhandling vid företagsrekonstruktion då endast borgenärer vars fordran har uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion deltar.
Avsikten är alltså att de förluster som avser tillgångar som uppkommit innan ett företag försätts i resolution ska bäras av de befintliga borgenärerna. Nya lån ska inte absorbera sådana förluster. Sådana förluster får under vissa förutsättningar absorberas av resolutionsreserven. Lån från resolutionsreserven är dock inte heller föremål för nedskrivning eller konvertering.
Anledningen till att nya förpliktelser ingås av ett företag under resolution torde vara att det är nödvändigt för den fortsatta driften. Företaget kan behöva likvida medel för att betala hyra eller löner eller, med tanke på att det är finansiella företag, skulder som förfaller till betalning. Tanken är dock att nedskrivningen av de befintliga borgenärerna ska vara tillräckligt stor för att verksamheten ska kunna drivas vidare i någon form.
Enligt kommitténs bedömning bör nya förpliktelser som uppkommer efter ett företag har försatts i resolution ges en förmånligare behandling än förpliktelser som fanns när företaget försattes i resolution. Detta kan göras på olika sätt. Antingen genom att nya skulder i sin helhet förs över till det mottagande företag som ska fortsätta att bedriva verksamheten – en privat förvärvare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag – eller genom att skulderna blir kvar i företaget under resolution som rekonstrueras och fortlever.
Om företaget under resolution ska avvecklas (antingen till följd av en inkråmsöverlåtelse eller att resolution inte behövs) föreslår kommittén att de nya skulderna betalas. Det bör dock som regel inte vara något problem eftersom skulden bör motsvaras av en lika stor tillgång. Det bör vara möjligt att använda resolutionsreserven för att ge lån eller ställa ut garantier för företaget under resolution så att det kan lösa lånet. Det senare är enligt kommitténs bedöm-
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
492
ning förenligt med direktivet då resolutionsreserven, enligt artikel 101, får användas till att utfärda garantier för skulder som företaget under resolution, dess dotterföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag har eller för att lämna lån till motsvarande företag. Eftersom detta avser nya fordringar är det också kommitténs bedömning att kravet på att resolutionsreserven inte ska användas till att täcka förluster (direkt eller indirekt) i artikel 101.2 inte blir aktuellt.
8.11 Resolutionsmyndighetens rätt till ersättning
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten har rätt till
skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg som har uppkommit i samband med användningen av resolutionsverktyg eller de statliga stabiliseringsverktygen.
Resolutionsdirektivet
Artikel 37.7 anger att resolutionsmyndigheten och eventuella finansieringsarrangemang enligt artikel 101 kan få ersättning från företaget under resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår i samband med användningen av resolutionsverktygen eller de statliga stabiliseringsverktygen på ett eller flera av följande sätt:
a) I form av ett avdrag från en eventuell ersättning som ett mot-
tagande företag betalar till företaget under resolution eller, allt efter omständigheterna, till ägarna till aktierna eller till andra äganderättsinstrument.
b) Som prioriterad borgenär från företaget under resolution.
c) Som prioriterad borgenär från eventuella inkomster som upp-
kommer till följd av att broinstitutets eller tillgångsförvaltningsbolagets verksamhet avslutas.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
493
Skälen för kommitténs förslag
I det följande behandlar vi enbart resolutionsmyndighetens rätt till ersättning från institutet enligt artikel 37.7 b. Resolutionsmyndighetens rätt till ersättning i form av avdrag från ersättning enligt 37.7 a eller från inkomster från det att ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolags verksamhet avslutas behandlas i samband med respektive verktyg (se kapitel 13 respektive 14).
En bärande tanke i direktivet är att företaget under resolution och dess ägare i första hand ska bära kostnaderna för resolution och därefter borgenärerna. Artikel 37.7, som säger att resolutionsmyndigheten och resolutionsreserven får kräva ersättning för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår i samband med användningen av resolutionsverktygen, eller vid tillämpningen av de så kallade statliga stabiliseringsverktygen, är ett uttryck för detta. Med rimliga, regelrätta kostnader avses enligt kommitténs bedömning i princip kostnader som är av administrativ natur och som uppstår i samband med resolution och som inte härrör från resolutionsmyndighetens generella uppdrag. Dit hör bl.a. kostnader för en oberoende värdering enligt artikel 36 och artikel 74, kostnader för externa rådgivare samt direkta interna kostnader i samband med resolutionsåtgärder. Finansieringen av resolutionsmyndighetens löpande kostnader i dess förberedande arbete diskuteras i kapitel 21.
Utgångspunkten är alltså att resolutionsmyndigheten ska få ersättning för nedlagda kostnader och att det är företaget under resolution som ska stå för dem. Dessa kostnader bör under resolutionen betalas före borgenärernas fordringar. Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse som anger att resolutionsmyndigheten har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg som har uppkommit i samband med användningen av resolutionsverktyg eller de statliga stabiliseringsverktygen.
Detta liknar vad som sker vid en konkurs då konkurskostnaderna, t.ex. arvodet till förvaltaren, ska betalas ur boet före andra skulder som konkursboet har. Det ligger också i linje med dels bestämmelsen i artikel 37.7 att resolutionsmyndigheten ska få ersättning som prioriterad borgenär från företaget under resolution, dels artikel 36.5 som anger att värderingen av företaget ska beakta att resolutionsmyndigheten får ta ut kostnader för sin förvaltning och att resolutionsreserven får ta ut ränta och avgifter för lån och garantier. Det sistnämnda innebär exempelvis att en skuld-
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
494
nedskrivning ska vara tillräckligt stor för att företaget ska vara i balans även efter det att företaget har betalt ersättning till resolutionsmyndigheten.
Kostnadsersättning bör betalas senast när förfarandet är avslutat. Det bör dock inte finnas något hinder mot att ersättningen tas ut löpande. Kommittén avstår dock från att ge mer konkreta anvisningar om vilka rutiner resolutionsmyndigheten bör ha.
Genom kommitténs förslag ovan om att resolutionsmyndigheten ska överföra skulder och andra förpliktelser som ett företag under resolution ådrar sig efter beslutet om resolution eller betala dessa med medel från resolutionsreserven om företaget under resolution, broinstitutet eller tillgångsförvaltningsbolaget avvecklas behövs ingen ytterligare genomförandeåtgärd med avseende på artikel 37.7 b.
8.12 Statsstödsreglerna
Kommitténs bedömning: Vid sidan om resolutionslagen gäller
unionens regler om statligt stöd. Eftersom detta följer av Sveriges medlemskap i EU behövs ingen genomförandeåtgärd.
Resolutionsdirektivet
Artikel 34.3 anger att när medlemsstaterna använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna ska de säkerställa att de, i tillämpliga fall, iakttar unionens regler om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
I ett resolutionsförfarande ska i tillämpliga fall unionens regler om statligt stöd iakttas. Med unionens regler om statligt stöd avses enligt artikel 2.1.53 de regler som fastställs genom artiklarna 107– 109 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samt förordningar som utfärdats eller antagits med stöd av artikel 108.4 eller 109 i det fördraget. Det kan också anmärkas att i artikel 2.1.28 definieras extraordinärt offentligt statligt stöd som ”statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt som ges för att bevara eller återställa ett
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
495
instituts eller en koncerns livskraft, likviditet eller solvens”. När det gäller vad statstödsreglerna betyder rent materiellt hänvisas till avsnitt 3.15.
Av artikel 34.3 liksom av andra artiklar i direktivet – t.ex. artikel 36.2 b, 38.2, 39.2, 41.1, 41.4, 42.5, 44.5 a, 52.1, 52.1 a, 63.2 – och skäl – bl.a. skäl 47, 55 och 65 – framgår att statsstödsregelverket ska tillämpas parallellt med de nationella resolutionsregelverken. Det förefaller dock överflödigt att uppmana de berörda myndigheterna att följa statsstödsreglerna eftersom detta följer av Sveriges medlemskap i EU.
Vad unionens regler om statligt stöd i övrigt kommer att innebära för de olika delarna av ett resolutionsförfarande behandlar vi i anslutning till de enskilda artiklarna. Kommittén kan dock redan här konstatera att om Sverige tar medel ur resolutionsreserven för att ge t.ex. kapitaltillskott eller om den ställer ut en likviditetsgaranti till ett fallerande kreditinstitut omfattas åtgärden av unionens regler om statligt stöd.
8.13 Särskilda hänsyn vid resolution av ett koncernföretag
Kommitténs förslag: Om ett företag ingår i en koncern, ska
resolutionsmyndigheten utforma de resolutionsåtgärder som vidtas så att de,
1. minimerar påverkan på andra koncernföretag och på kon-
cernen som helhet, och
2. minimerar de negativa effekterna på den finansiella
stabiliteten inom EES i sin helhet och de enskilda länderna inom EES, särskilt i de stater där koncernen är verksam.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 34.2 ska resolutionsmyndigheten om företaget under resolution ingår i en koncern, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31, använda resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna på ett sätt som minimerar påverkan på andra koncernföretag och på koncernen som helhet och minimerar de
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
496
negativa effekterna på den finansiella stabiliteten i unionen och dess medlemsstater, särskilt i de länder där koncernen är verksam.
Skälen för kommitténs förslag
Även denna princip ska beaktas av den svenska resolutionsmyndigheten och principen bör införlivas med svensk rätt. Vi föreslår därför att en bestämmelse med snarlik lydelse som artikel 34.2 i direktivet införs i den svenska lagen.
8.14 Resolution och de anställda i företaget
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten vidtar en
resolutionsåtgärd bör den informera och samråda med representanter för de anställda.
Resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder påverkar inte de anställdas rätt till arbetstagarrepresentanter i styrelsen.
Resolutionsdirektivet
Artikel 34.5 anger att när resolutionsmyndigheten tillämpar resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheter bör den när så är lämpligt informera och samråda med de anställda och deras representanter. Den engelska versionen däremot anger bara att information och samråd ska ske med de anställdas representanter (”resolution authorities shall inform and consult employee representatives where appropriate”).
Artikel 34.6 föreskriver att resolutionsmyndigheten ska tillämpa resolutionsverktyg och utöva resolutionsbefogenheter utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelser om arbetstagarrepresentationen i ledningsorgan enligt nationell rätt eller praxis.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
497
Skälen för kommitténs förslag
Kommittén bedömer att den anförda innebörden av direktivet är den avsedda, det vill säga att resolutionsmyndigheten ska informera och samråda med de anställdas representanter och inte med både dessa och de anställda var och en för sig.
Vidare så anges i artikel 34.6 att vidtagandet av resolutionsåtgärder inte ska påverka tillämpningen av bestämmelser om arbetstagarrepresentationen i ledningsorgan enligt nationell rätt eller praxis. För att genomföra direktivet behöver detta framgå av svensk rätt.
8.15 Resolution och den arbetsrättsliga regleringen
Kommitténs förslag: Bestämmelserna om att rättigheter och
skyldigheter som följer av anställningsavtal och anställningsförhållanden ska övergå till den nya arbetsgivaren vid överlåtelse av verksamhet i lagen (1982:80) om anställningsskydd ska inte gälla om överlåtelsen sker från ett företag under resolution.
Justeringar ska göras i den arbetsrättsliga lagstiftningen för att ge arbetstagare samma skydd om arbetsgivaren försätts i resolution som om arbetsgivaren försätts i konkurs.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 34.4 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Om försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget används ska företaget under resolution anses vara föremål för ett konkursförfarande eller motsvarande insolvensförfarande vid tillämpningen av bestämmelserna om övergång av verksamhet i Rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
498
Skälen för kommitténs förslag
Rådets direktiv 2001/23/EG innehåller regler som syftar till att skydda arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av verksamhet. Det handlar om att skydda arbetstagare från att förlora sina anställningar eller få försämrade anställningsvillkor när verksamheten i det företag som de är anställda i överlåts. Av artikel 5.1 i det angivna direktivet framgår att skyddsreglerna inte ska tillämpas vid hel eller partiell överlåtelse av ett företag om överlåtaren är föremål för konkursförfarande eller motsvarande insolvensförfarande.
Bestämmelsen i fråga är i svensk rätt genomförd i 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Där framgår att de rättigheter och skyldigheter som gäller på grund av de anställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången övergår till den nya arbetsgivaren. I andra stycket görs ett uttryckligt undantag för överlåtelser som sker från ett företag som är försatt i konkurs.
Innebörden av artikel 34.4 i resolutionsdirektivet är att det undantag som görs i rådets direktiv 2001/23/EG för konkurssituationer även ska gälla vid överlåtelse av verksamhet som sker från ett företag som är försatt i resolution. För att genomföra direktivet i denna del krävs en ändring av 6 b § lagen om anställningsskydd. Kommittén föreslår att den angivna paragrafen ändras genom att undantaget från skyddsreglerna i lagen om anställningsskydd utvidgas till att även omfatta överlåtelse av verksamhet som sker från ett företag som är försatt i resolution.
Ett antal arbetsrättsliga lagar ger arbetstagare skydd i händelse av arbetsgivarens konkurs. Detta skydd bör inte vara sämre om arbetsgivaren försätts i resolution. Det står också i överensstämmelse med principen att det ekonomiska utfallet för en borgenär inte ska bli sämre i resolution än vad som hade blivit fallet om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Därför bör den arbetsrättsliga regleringen justeras så att ingen arbetstagare försätts i ett sämre läge om arbetsgivaren försätts i resolution än vad som hade blivit fallet om arbetsgivaren i stället hade försatts i konkurs. De lagar som berörs är lagen om anställningsskydd, semesterlagen (1977:480), lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning och förmånsrättslagen (1970:979). När det gäller den närmare utformningen av förslaget hänvisas till författningskommentaren.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
499
8.16 Garanterade insättare ska skyddas helt
Kommitténs bedömning: Garanterade insättare skyddas genom
insättningsgarantin och den övriga resolutionsregleringen och ytterligare genomförandeåtgärd behövs inte.
Resolutionsdirektivet
Artikel 34.1 f anger att garanterade insättningar ska skyddas helt.
Skälen för kommitténs bedömning
Direktivet anger som en princip att garanterade insättare ska skyddas helt. Kommittén kan för det första konstatera att garanterade insättare är skyddade genom insättningsgarantin. Därigenom skyddas garanterade insättningar fullt ut från förluster. Till detta kommer att det i resolutionsdirektivet, och i vårt förslag till införlivande av detta, finns ett flertal bestämmelser som bidrar till att garanterade insättare får en obruten tillgång till sina insättningar. Exempelvis är det ett särskilt resolutionsändamål att skydda insättare vilket bl.a. innebär att det är troligt att insättare förs över till ett broinstitut. Därtill kommer att garanterade insättare också ska omfattas av allmän förmånsrätt (se kapitel 20). Kommitténs bedömning är därför att det inte krävs ytterligare genomförandeåtgärder för att införliva denna princip.
8.17 Resolutionens avslutande
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten bedömer att
det inte finns behov av några resolutionsåtgärder ska den så snart som möjligt fatta beslut om att resolutionen ska avslutas. När resolutionsmyndigheten har fattat ett sådant beslut är resolutionen avslutad.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
500
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet innehåller inga artiklar om resolutionens avslutande. Kommittén kan konstatera att när ett företag försätts i resolution så leder det till ett antal rättsverkningar som att kontrollen över företaget övergår till resolutionsmyndigheten och att exekutiva åtgärder inte får vidtas m.m. Inte minst ges resolutionsmyndigheten rätt att vidta resolutionsåtgärder.
Resolution ska inte pågå längre än nödvändigt. Ett skäl till detta är att det innebär ett ingripande i ägarnas rättigheter. Tidsaspekten är en del av bedömningen att ingripandet är nödvändigt och proportionerligt. Generellt är det också viktigt att resolutionsåtgärder genomförs snabbt, eftersom det annars riskerar att skapa osäkerhet om vilka åtgärder som kommer att vidtas och vilka konsekvenser detta kan leda till för andra företag i det finansiella systemet. Det är sannolikt också svårare att förhindra värdeförluster i ett utdraget förfarande, eftersom kunder, personal och motparter kan välja att avsluta sin relation med företaget om de misstror att företaget åter kommer att bli livskraftigt.
Kommittén föreslår att resolutionsmyndigheten ska fatta ett beslut om att resolutionen ska avslutas, så snart som möjligt, när den bedömer att ytterligare resolutionsåtgärder inte behöver vidtas. Effekten av detta beslut blir att resolutionens alla rättsverkningar upphör och att resolutionsmyndigheten inte längre får lov att vidta resolutionsåtgärder gentemot företaget, dess ägare eller borgenärer (med mindre än att den ånyo beslutar att försätta företaget i resolution).
Ett sådant beslut bör senast fattas innan en avveckling genom antingen konkurs eller likvidation av företaget under resolution påbörjas. Ett sådant scenario kan bli aktuellt när resolutionsmyndigheten har överfört den verksamhet som behövs för att uppnå resolutionsändamålen. Den kvarvarande verksamhet ska då avvecklas tillsammans med den juridiska person som företaget under resolution är. Sannolikt sker detta genom att resolutionsmyndigheten ansöker om konkurs. Den bör då även fatta beslut om resolutionens avslutande.
Ett beslut om resolutionens avslutande bör även fattas i samband med att en försäljning av företagets aktier – genom försäljningsverktyget – till en privat förvärvare slutförs. Det är sedan förvärvaren som ska ansvara för omstruktureringen av företaget.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
501
Om företaget under resolution i stället ska rekonstrueras inom ramen för resolution, vilket kan ske genom en tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget eller genom att aktierna säljs till ett broinstitut, bör resolutionsmyndigheten fatta beslut om resolutionens avslutande när fler resolutionsåtgärder inte längre behövs. Det är alltså en skillnad i detta avseende mellan om aktierna säljs till en privat förvärvare och till ett broinstitut. Skälet till detta är att en överföring av aktierna till ett broinstitut innebär att resolutionsmyndighetens behåller ansvaret för företagets omstrukturering.
Att fler resolutionsåtgärder inte behövs kan alltså antigen bero på att företaget ska avvecklas, på att en privat förvärvare övertar ansvaret för företagets omstrukturering eller på att de resolutionsåtgärder som krävs är vidtagna. I det senare fallet kan det fortfarande finnas behov av att vidta omstruktureringsåtgärder enligt företagets omstruktureringsplan. Eftersom planen bygger på reguljära bolagsrättsliga befogenheter och fler resolutionsåtgärder inte behövs kan resolutionen avslutas. En förutsättning är dock att det finns en av resolutionsmyndigheten godkänd omstruktureringsplan. Om det inte gör det, kan resolutionsmyndigheten å andra sidan inte förutsätta att det inte finns behov av fler resolutionsåtgärder. Då är inte heller rekvisitet för beslut om resolutionens avslutande uppfyllt.
8.18 Undantag från vissa bestämmelser i EU-direktiv
8.18.1 Undantag från bestämmelser i vissa av bolagsdirektiven
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder
för att införliva direktivets artiklar 116, 119–121.1 och 122–123.
Skälen för kommitténs bedömning
Resolutionsdirektivet gör undantag från bestämmelser i vissa av de s.k. bolagsdirektiven. Bolagsdirektiven innehåller tvingande regler till skydd för aktieägare och borgenärer i situationer då resolutionsmyndigheten måste agera snabbt. Dessa kan då hindra en effektiv användning av resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter. På EU-nivå finns det i och med att resolutionsdirektivet träder i kraft bestämmelser med samma normhierarki som går emot varandra.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
502
Resolutionsdirektivet gör därför undantag från bestämmelser i dessa direktiv när ett företag befinner sig i resolution och klargör därmed att resolutionsdirektivets bestämmelser har företräde; se artiklarna 116 och 119–121.1 och 122–123. Det har i och med detta skapats ett utrymme för att införa en resolutionsordning. Som framgår av avsnitt 9.1 resonerar kommittén utifrån att resolutionslagen utgör lex specialis för företag under resolution. I de fall resolutionslagen och aktiebolagslagen reglerar samma fråga har sålunda resolutionslagen företräde vad gäller företaget under resolution. Specifika undantag i aktiebolagslagen för företag försatta i resolution behöver därför inte göras. Huruvida de undantag som resolutionsdirektivet gör i bolagsdirektiven nedan även omfattar situationer som inte regleras i resolutionslagen har det inte funnits möjlighet att utreda inom ramen för detta betänkande.
8.18.2 Undantag från vissa bestämmelser i winding updirektivet
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för
att införliva artiklarna 117.3 och 117.4 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
Av artiklarna 117.3 och 117.4, genom vilka artiklarna 25 och 26 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (winding up-direktivet) ändras, framgår följande.
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 68 och 71 i resolutionsdirektivet ska nettningsavtal och återköpsavtal uteslutande regleras av den avtalsrätt som är tillämplig på dessa avtal.
Skälen för kommitténs bedömning
Artikel 68 i resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser som bl.a. innebär att en motpart till ett företag inte får utöva vissa rättigheter (t.ex. nettning) som följer av ett avtal som ingåtts mellan företaget
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
503
och motparten enbart p.g.a. ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder (se avsnitt 10.3). Av artikel 71 i resolutionsdirektivet framgår vidare att resolutionsmyndigheten tillfälligt får förbjuda en motpart till ett företag under resolution att utöva vissa sådana rättigheter som följer av ett avtal som ett företag under resolution är part i (se avsnitt 10.5.4). Artiklarna 117.3 och 117.4 i resolutionsdirektivet innebär att de lagvalsregler för nettningsavtal och återköpsavtal som finns i winding updirektivet inte ska påverka tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna 68 och 71 i resolutionsdirektivet.
Winding up-direktivet har i svensk rätt genomförts i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. I 12 § den lagen, som genomför bl.a. artiklarna 25 och 26 i winding up-direktivet, framgår att i fråga om verkan av förfarandet på sådan rätt som följer av ett avtal på en reglerad marknad för finansiella instrument, eller på ett avtal om avräkning eller återköp, tillämpas den lag som gäller för avtalet.
Som framgår av avsnitt 8.2 föreslås att resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder ska vara giltiga oavsett vad som anges i någon annan lag eller i ett företags bolagsordning eller stadgar eller i ett avtal. I svensk rätt följer vidare av allmänna rättsgrundsatser att speciallagstiftning har företräde framför allmänna lagbestämmelser. Enligt kommitténs bedömning intar resolutionslagen ställning av lex specialis i förhållande till lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Även utan ett särskilt genomförande av artiklarna 117.3 och 117.4 har resolutionslagen således företräde framför lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Någon särskild bestämmelse som innebär att de ovan nämnda reglerna om lagval inte ska påverka tillämpningen av de bestämmelser som genomför artiklarna 68 och 71 i resolutionsdirektivet behövs därför inte.
Generellt om genomförandet av resolution SOU 2014:52
504
8.18.3 Undantag från vissa bestämmelser i säkerhetsdirektivet
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för
att införliva artikel 118 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 118.1 i resolutionsdirektivet, som ändrar Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet (säkerhetsdirektivet) genom ett tillägg i artikel 2 i det direktivet, framgår följande.
Artiklarna 4–7 i säkerhetsdirektivet ska inte gälla beträffande restriktioner avseende ett avtal eller arrangemang om finansiell säkerhet eller en slutavräknings- eller kvittningsbestämmelse som beslutats med stöd av resolutionsdirektivets bestämmelser om resolutionsverktygen (artiklarna 37–62).
Detsamma gäller, under vissa förutsättningar, restriktioner som beslutats med stöd av liknande befogenheter i en medlemsstats rätt för att underlätta en ordnad resolution av
1. ett försäkringsföretag enligt definitionen i artikel 1 a i rådets
direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring,
2. ett livförsäkringsföretag enligt definitionen i artikel 1 a i rådets
direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring eller,
3. ett fondföretag enligt definitionen i artikel 1.2 i rådets direktiv
85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (UCITS-direktivet).
Av artikel 118.2, som ersätter artikel 9 a i säkerhetsdirektivet, framgår att säkerhetsdirektivet inte ska påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG och resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Generellt om genomförandet av resolution
505
Skälen för kommitténs bedömning
Artiklarna 4–7 i säkerhetsdirektivet handlar om verkställighet av avtal om finansiella säkerheter, förfoganderätt över finansiella säkerheter som omfattas av ett sådant avtal samt erkännande av avtal om finansiell äganderättsöverföring och slutavräkningsklausuler. Vid genomförandet av säkerhetsdirektivet konstaterades att svensk rätt till övervägande del redan överensstämde med säkerhetsdirektivet (prop. 2004/05:30), men vissa lagändringar gjordes för att genomföra direktivet.
Innebörden av artikel 118.1 i resolutionsdirektivet är att de angivna artiklarna i säkerhetsdirektivet inte ska påverka de begränsningar som beslutas av resolutionsmyndigheten med stöd av resolutionsdirektivets bestämmelser om resolutionsverktygen. Av artikel 118.2 framgår vidare att säkerhetsdirektivet över huvud taget inte ska påverka tillämpningen av resolutionsdirektivet.
Som framgår av avsnitt 8.2 föreslås att resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder ska vara giltiga oavsett vad som anges i någon annan lag eller i ett företags bolagsordning eller stadgar eller i ett avtal. Om de befogenheter som resolutionslagen innehåller inte begränsas i lag gäller de utan sådana inskränkningar som enligt artikel 118 inte får förekomma. Det rättsläge som eftersträvas i direktivbestämmelsen åstadkoms således utan att en särskild svensk bestämmelse införs som motsvarighet. Kommittén gör vidare bedömningen att resolutionslagen intar ställning som lex specialis i förhållande till de svenska lagbestämmelser som införts för att genomföra säkerhetsdirektivet. Någon bestämmelse motsvarande artikel 118 behöver därför inte införas i svensk rätt.
Några befogenheter liknande dem som återfinns i resolutionsdirektivet för att underlätta en ordnad resolution av försäkringsföretag enligt definitionen i EU-rätten1 och fondföretag enligt UCITS-direktivet2 finns inte i svensk rätt.
1 Från och med 1 januari 2016 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II). 2 Numera Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag).
507
9 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
I och med att resolutionsmyndigheten fattar beslut om resolution går ansvaret för företaget över till staten, företrädd av resolutionsmyndigheten. Resolutionsmyndigheten ska agera och välja de åtgärder enligt resolutionslagen som bäst kan förväntas uppnå resolutionsändamålen.
Detta kapitel handlar inledningsvis om hur resolutionsåtgärder ska kunna genomföras med avseende på företaget. Vilka befogenheter behöver resolutionsmyndigheten få i lag för att kunna genomföra resolutionsåtgärder? Är det tillräckligt att konstatera att företaget är skyldigt att genomföra beslut som myndigheten fattar med stöd av lag eller behövs det ytterligare kontrollbefogenheter? Därefter behandlas direktivets allmänna principer avseende företagets ledning. Vad händer med ledningen när ett företag befinner sig under resolution och vad har den för skyldigheter gentemot resolutionsmyndigheten? Sist behandlas resolutionsmyndighetens möjlighet att tillsätta en särskild förvaltare för företaget under resolution.
Företag som kan bli föremål för resolution kan vara aktiebolag, ekonomiska föreningar, medlemsbanker eller sparbanker. I den fortsatta framställningen behandlar vi i texten endast associationsformen aktiebolag, eftersom det är vår bedömning att de företag som i dag skulle svara mot ett allmänintresse enligt direktivet driver verksamhet i aktiebolagsform. För att genomföra direktivet, som även omfattar företag som drivs i andra associationsformer, omfattar lagtexten även dessa associationsformer.
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
508
9.1 Kontrolltagande
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten beslutar att
ett företag ska försättas i resolution får
1. ägarna inte längre företräda aktierna eller andelarna vid
stämman, eller
2. huvudmännen i en sparbank inte längre besluta i ärenden vid
sparbanksstämman.
Ägarnas och huvudmännens rätt enligt första stycket övertas i stället av resolutionsmyndigheten.
Resolutionsmyndigheten övertar styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter, om inte myndigheten beslutar något annat.
Kommitténs bedömning: Styrelseledamots och verkställande
direktörs skadeståndsrättsliga ansvar förändras inte på grund av att företaget är under resolution.
Resolutionsdirektivet
Direktivet (artikel 72) föreskriver ingen enhetlig modell för hur resolutionsmyndigheten ska ingripa i ett företag under resolution utan ger resolutionsmyndigheten möjlighet att välja mellan att ta kontroll genom ett direkt ingripande eller genom verkställighetsföreskrifter. Den första modellen för kontroll beskrivs enligt följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, för att de ska kunna vidta en resolutionsåtgärd ska kunna utöva kontroll över företaget under resolution i syfte att
a) driva verksamheten och tillhandahålla tjänsterna i institutet
under resolution med alla de befogenheter som dess aktieägare och ledningsorgan har,
b) förvalta och förfoga över tillgångar och egendom i företaget
under resolution.
Den kontroll som avses i första stycket får utövas direkt av resolutionsmyndigheten eller indirekt av en eller flera personer
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
509
som utsetts av resolutionsmyndigheten. Medlemsstaterna ska se till att rösträtter avseende företaget under resolution inte kan utövas under resolutionsperioden.
Den andra modellen innebär att resolutionsmyndigheten, med förbehåll för artikel 85.1, ska kunna vidta en resolutionsåtgärd genom verkställighetsföreskrifter i enlighet med nationella administrativa befogenheter och förfaranden, utan att utöva kontroll över företaget under resolution.
Resolutionsmyndigheten ska, enligt artikel 72.3, i varje enskilt fall kunna besluta om det är lämpligt att genomföra resolutionsåtgärder enligt de metoder som anges i 72.1 eller 72.2, med beaktande av resolutionsändamålen och de allmänna principerna för resolution, de särskilda omständigheter som gäller för företaget under resolution i fråga och behovet av att underlätta en effektiv resolution av gränsöverskridande koncerner.
Resolutionsmyndigheten ska inte anses vara en ”shadow director” eller den person som faktiskt styr företaget enligt nationell rätt.
Direktivet innehåller även en befogenhet i artikel 63.1 b, nämligen befogenhet att ta kontroll över ett företag under resolution och att utöva alla de rättigheter och befogenheter som tilldelats aktieägarna, andra ägare och ledningsorganet för företaget under resolution.
Artikel 63.1 b och 72 kompletterar varandra såtillvida att artikel 63 anger vilken typ av kontroll som en resolutionsmyndighet ska kunna ha för att vidta en resolutionsåtgärd. Artikel 72 preciserar vilka maktbefogenheter som myndigheten ska ha över ett företag under resolution, det vill säga hur myndigheten ska kunna uppnå erforderlig kontroll.
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsmyndighetens beslutanderätt över företaget under resolution ska framgå av resolutionslagen. Denna ska innehålla alla de befogenheter och verktyg som krävs för att resolutionsmyndigheten ska kunna vidta resolutionsåtgärder mot ett företag. Det innebär att med stöd av dessa kan myndigheten exempelvis besluta att företaget ska överföra tillgångar och skulder till ett broinstitut. Företaget är skyldigt att efterleva sådana beslut. När myndigheten
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
510
ges särskilda maktbefogenheter på det sättet utövar myndigheten sin beslutanderätt direkt med stöd av lag.
Att utöva kontroll över ett företag innebär att ensam ha beslutanderätt över företaget. Kontrollbegreppet relaterar normalt till företagets beslutsorgan, framför allt bolagsstämman eller motsvarande, men har däremot inget omedelbart samband med äganderätten över aktier eller företaget. Även om ett företag är under resolution finns den juridiska personen kvar med sin interna beslutsstruktur. Befogenheter och beslut regleras i associationsrätten, rörelsereglerna och, baserat på dessa, i interna instruktioner och riktlinjer. Det handlar exempelvis om beslut om att sälja tillgångar, emittera aktier, fusion, vem som ska ingå i styrelsen och utseende av verkställande direktören. När resolutionsmyndigheten utövar maktbefogenheter i resolutionslagen ska enligt direktivet detta ske utan krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig eller privat person, inbegripet aktieägarna eller borgenärerna i företaget under resolution, eller med hänsyn till förfarandekrav om att underrätta vissa personer. Företaget är vidare skyldigt att verkställa de beslut om åtgärder som myndigheten fattar. En annan kategori befogenheter är sådana som ett företag inte själv har. Hit hör t.ex. att sälja aktieägarnas aktier och skriva ned skulder.
Även om befogenheten att besluta om åtgärder som företagets bolagsorgan normalt kan besluta om i och med resolutionsbeslutet till stor del går över till resolutionsmyndigheten och de åtgärder som företaget under resolution självt kan besluta om därmed är starkt begränsade, har resolutionsmyndigheten inte kontroll över ett företag om myndigheten inte har kontroll över företagets beslutsorgan.
Det finns enligt kommitténs bedömning flera skäl till att resolutionsmyndigheten bör ha kontroll över företaget under resolution. Om resolutionsmyndigheten inte utövar kontroll över företaget uppstår en situation med olika beslutsfattare som kan ha motstående intressen. Företagets ägare kan vilja driva företaget vidare på ett samhällsekonomiskt icke önskvärt sätt eller på ett sätt som generellt försvårar en effektiv resolution. Det är ett grundläggande problem att ägare till företag på obestånd, eller på gränsen till obestånd, kan vilja vidta åtgärder som gynnar dem på långivarnas (och, i samband med resolution, statens) bekostnad. Ägarna har helt enkelt väldigt lite att förlora på att till exempel investera i mycket riskfyllda tillgångar, eftersom deras aktier troligen är på väg
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
511
att bli helt, eller nästintill, värdelösa. I fallet med finansiella företag kan dessutom ägare som har lite att förlora driva företaget vidare på ett sätt som leder till ytterligare störning i det finansiella systemet och som generellt försvårar resolutionen. Det måste därför vara möjligt att förhindra att företaget vidtar åtgärder som motverkar syftet med resolutionen. En viktig funktion av att ta kontroll är därför att avskärma aktieägarna från inflytande över företaget.
När det gäller själva genomförandet av resolutionsåtgärder kan följande anges om kontrolltagandets funktion. Kommittén bedömer att det är centralt för en effektiv resolution att företagets beslutsstruktur behålls intakt. Detta har framför allt en viktig praktisk funktion. Parallellt med resolutionen ska företaget eller någon del därav drivas vidare, helst utan avbrott i rörelsen. Vi talar om en i många fall komplicerad och omfattande rörelse. Det är inte praktiskt möjligt att lägga hela det operativa och förvaltande ansvaret på resolutionsmyndigheten. Åtminstone när det gäller en större bank skulle detta innebära att resolutionsmyndigheten dagligen skulle behöva fatta ett mycket stort antal beslut.
För att effektivt kunna driva verksamheten vidare måste myndigheten kunna använda sig av företagets interna beslutssystem med instruktioner och därtill kopplade kontrollsystem. Dessa behöver därför bevaras mer eller mindre intakta. Detta får också stor betydelse i relation till exempelvis rörelseregleringen och tillsynsmyndighetens rapporteringskrav som kopplar till företagets interna struktur. Eftersom företaget eller någon del därav ska fortleva, kommer en beslutsstruktur som är intakt också att underlätta utträdet ur resolution.
För svenska förhållanden gäller att banksystemet domineras av fyra storbanker. Ett företag av den storleken kommer troligtvis alltid att inbegripa kritiska verksamheter som dessutom är nära sammankopplade. För att uppnå resolutionsändamålen och undvika värdeförstöring krävs fortsatt drift av stora delar av verksamheten, helst utan avbrott. Detta förutsätter att befintliga beslutsstrukturer kan användas, vilket förutsätter kontroll. Det är också rimligt att utgå ifrån att resolution av större företag kommer att kräva tid för att genomföra åtgärder och svårligen kommer att kunna hanteras under t.ex. en helg.
Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten i varje enskilt fall besluta hur det är lämpligt att genomföra resolutionsåtgärder. Det är kommitténs uppfattning att det bör vara förutsebart för alla aktörer vad det innebär att ett företag försätts i resolution. De
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
512
oklarheter kring beslutsbefogenheterna över företaget som troligen uppstår om det inte på förhand står klart vad effekterna av ett resolutionsbeslut blir, inte minst under det initiala skedet efter resolutionsbeslutet, kan riskera resolutionens effektivitet och förhindra att skyndsamma åtgärder kan vidtas.
Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse som anger att resolutionsmyndigheten övertar ägarnas och huvudmännens rösträtt på stämman. Kontrollen bör övergå till resolutionsmyndigheten som en följd av resolutionsmyndighetens beslut om resolution.
Enligt direktivet ska kontrollen även omfatta ledningsorganets befogenheter. I detta sammanhang, som avser att ta kontroll över ett företag, bedömer kommittén att begreppet ledningsorgan tar sikte på styrelse och verkställande direktör.1Kommittén konstaterar att resolutionslagen ger resolutionsmyndigheten befogenhet att avsätta eller ersätta styrelsen och den verkställande ledningen. Dessutom anger direktivet som en allmän princip att ledningen ska bytas ut i den utsträckning som krävs för att uppnå resolutionsändamålen (se vidare avsnitt 9.2). Det är som vi tidigare utvecklat angeläget att den associationsrättsliga beslutsstrukturen bibehålls så långt möjligt. Det är därför kommitténs uppfattning att det främst bör vara under resolutionens inledande fas som det blir aktuellt att resolutionsmyndigheten träder in och fattar beslut i styrelsens ställe. Därefter bör en ny styrelse, med ledamöter utsedda av resolutionsmyndigheten, sättas på plats. För att skapa klarhet i förhållande till tredje man bör resolutionsmyndigheten då i beslut ange att den inte längre innehar styrelsens och verkställande direktörens befogenheter.
Vårt förslag till införlivande innebär att resolutionsmyndigheten genomför resolutionsåtgärder genom myndighetsbeslut och att resolutionsmyndigheten genom kontroll över företaget alltid kan utöva alla de rättigheter och befogenheter som tilldelats aktieägarna, styrelsen och verkställande direktören för företaget i resolution. Resolutionsmyndigheten innehar aktieägarnas befogenheter till dess resolutionen är avslutad. Resolutionsmyndigheten innehar styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter till dess den beslutar något annat. Aktieägarna behåller äganderätten till aktierna och kan förfoga över aktierna, t.ex. genom att överlåta
1 Jfr resonemang om definition av ledningsorgan i avsnitt 5.15.
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
513
dem. I sammanhanget kan det nämnas att ägarna sannolikt relativt snart blir av med sina aktier genom tillämpningen av befogenheten att skriva ned kapitalinstrument och att det kan dröja viss tid innan nya ägare träder in och blir godkända.
Närmare om bolagsorganens roll i resolution
Vi redogör ovan för att resolutionsmyndigheten i vårt förslag till införlivande fattar beslut om resolutionsåtgärder med stöd av lagen som blir bindande för företaget under resolution. Därutöver föreslår vi att resolutionsmyndigheten ska överta rösträtten på stämman och ha rätt att fatta de beslut som företaget kan fatta, det vill säga de beslut som normalt ankommer på styrelse och verkställande direktör, till dess myndigheten beslutar något annat. Detta reser frågor kring hur resolutionslagen förhåller sig till associationsrätten och hur bolagsorganen fungerar i ett företag i resolution samt vilket ansvar som myndigheten har. I det följande besvarar vi dessa frågor i korthet.
Resolutionslagen styr resolutionsmyndighetens agerande gentemot företaget i resolution. Aktiebolagslagen kommer alltjämt att vara tillämplig för företaget i den mån resolutionslagen, i form av lex specialis, inte reglerar en fråga som faller under aktiebolagslagen. Det kan likväl uppkomma gränsdragningsfrågor exempelvis mellan affärsbeslut å ena sidan och beslut om omstruktureringsplaner å andra sidan.
Stämmans roll
Bolagsstämman är som organ och företeelse ett forum för aktieägarnas rätt att besluta i bolagets angelägenheter. Eftersom aktieägarna inte kan utöva sin rösträtt under resolution så finns det inte någon bolagsstämma i egentlig bemärkelse. Stämmans roll i resolution blir myndighetens rätt att besluta i aktieägarnas ställe i den utsträckning stämmobeslut krävs enligt aktiebolagslagen och frågan inte regleras i resolutionslagen. Det skulle exempelvis kunna vara beslut om årsredovisning.
I de fall resolutionsmyndigheten fattar beslut enligt aktiebolagslagen i aktieägarnas ställe ansvarar myndigheten enligt skadeståndslagen (1972:207). Detta är en konsekvens av att det i resolution
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
514
inte finns någon bolagsstämma i egentlig mening. Myndigheten har alltid befogenhet att fatta beslut i företagets ställe och ansvarar alltid som myndighet.
Styrelsens roll
Det viktigaste skälet till att den associationsrättsliga strukturen bör bibehållas är att verksamheten ska drivas vidare. Det är styrelsen som svarar för företagets organisation och förvaltningen av dess angelägenheter. Den verkställande direktören ska sköta den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Till skillnad från bolagsstämman fungerar styrelsen i ett företag under resolution som ett ordinarie bolagsorgan.
Som vi har beskrivit ovan kommer en ny styrelse eller i vart fall en delvis ny styrelse att vara på plats kort tid efter resolutionsbeslutet. Innan dess är det resolutionsmyndigheten som fattar beslut i styrelsens ställe. En styrelse i ett företag under resolution kan vara under stort inflytande av resolutionsmyndigheten, även om den under normala omständigheter också kan vara omgärdad av direktiv från bolagsstämman (ägardirektiv). Styrelseledamöter kommer att ha samma aktiebolagsrättsliga ansvar som utanför resolution, dvs. om de uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar skada i fullgörandet av sitt uppdrag, ska de ersätta skadan. Detta är fullt rimligt eftersom styrelsen i stort ska fungera på samma sätt som om företaget inte hade varit föremål för resolution.
9.2 Om ledningen i företag under resolution
9.2.1 Ledningen ska ersättas
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska utse en ny
styrelse och verkställande direktör för ett företag under resolution. Detta gäller dock inte om det för myndighetens arbete med att uppnå resolutionsmålen är nödvändigt att en eller flera personer fortsätter att ingå i ledningen.
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
515
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 34.1 punkt c) ska ledningsorganet och den verkställande ledningen för ett institut i resolution ersättas, utom i de fall då det anses nödvändigt att helt eller delvis, beroende på omständigheterna, behålla ledningsorganet och den verkställande ledningen för att kunna uppfylla resolutionsmålen. I artikel 63.1(l) anges att resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att avsätta och ersätta ledningsorganet och den verkställande ledningen i ett institut under resolution.
Skälen för kommitténs förslag
Vi har tidigare föreslagit att den kontroll som resolutionsmyndigheten får över företaget under resolution innebär att resolutionsmyndigheten får alla de befogenheter som aktieägare och ledningsorgan har. När det gäller ledningsorganet, dvs. styrelsen, bör resolutionsmyndigheten efter att den tillsatt en ny styrelse successivt lämna tillbaka styrelsens befogenheter till den nya styrelsen.
Av direktivet följer att det ska vara en allmän princip för genomförandet av resolutionsåtgärder att ledningsorganet och den verkställande ledningen ska ersättas. Detta ska ske om det inte anses nödvändigt att helt eller delvis, beroende på omständigheterna, behålla ledningsorganet och den verkställande ledningen för att kunna uppfylla resolutionsmålen. Principen motiveras inte närmare i direktivet.
Om ett företag försätts i resolution är det emellertid i många fall nödvändigt att byta ut ledningen för att återskapa förtroendet för företaget. Om ledningen inte får vidkännas några konsekvenser av ett företags fallissemang kan det också minska deras benägenhet att aktivt vidta åtgärder för att förhindra fallissemanget. Dessutom kan ledningen ha orsakat fallissemanget eller helt enkelt visat sig vara inte tillräckligt kompetent.
Genom en uttrycklig bestämmelse motsvarande principen behöver resolutionsmyndigheten inte motivera på vilken grund ledningen ersätts. Däremot behöver myndigheten bedöma styrelsens eller enskilda styrelseledamöters eventuella betydelse för att uppfylla resolutionsändamålen. Med hänsyn till hur den svenska bankmarknaden ser ut skulle ett resolutionsförfarande i Sverige med
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
516
stor sannolikhet avse mycket stora företag med komplex verksamhet. Att i ett sådant företag byta ut hela styrelsen samtidigt är inte oproblematiskt. Dessutom går det inte att bortse från att enskilda personer har sådan information och kännedom om förhållandena i företaget att det kan anses nödvändigt för att uppfylla resolutionsändamålen att de fortsätter som styrelseledamöter eller verkställande direktör och att det inte kan anses tillräckligt att de på begäran av resolutionsmyndigheten ska lämna upplysningar. Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse som anger att den som ingår i styrelsen eller är verkställande direktör för ett företag i resolution inte får fortsätta att ingå i ledningen för någon verksamhet som hanteras i resolutionsförfarandet, om det inte är nödvändigt för att uppnå resolutionsmålen.
Om företaget under resolution ska försättas i konkurs i anslutning till beslutet om resolution är det emellertid inte nödvändigt att byta ut ledningen i företaget. Styrelsen har då ingen befogenhet avseende tillgångar och skulder. Under konkursen företräds dock företaget i konkurs av den styrelse och verkställande direktör som fanns vid konkursens början om inte företaget dessförinnan var satt i likvidation varvid företaget företräds av likvidatorn. Att den verkställande direktören och styrelsen får denna roll i konkurs ska ses mot bakgrund av att konkursförvaltaren har full rådighet över företagets tillgångar och skulder.
Bolagsstämman har normalt rätt att avsätta och ersätta styrelsen samt ändra dess sammansättning. Styrelsen utser i sin tur den verkställande direktören. För företag i resolution är detta emellertid beslut som regleras i resolutionslagen som därmed faller under resolutionsmyndighetens exklusiva behörighet.
9.3 Om ledningens skyldigheter att bistå resolutionsmyndigheten
Kommitténs bedömning: Direktivets bestämmelse om ledningens skyldigheter att bistå resolutionsmyndigheten införlivas genom kommitténs förslag om resolutionsmyndighetens befogenhet att kräva information.
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
517
Resolutionsdirektivet
I artikel 34.1 d anges att ledningsorganet och den verkställande ledningen för företaget under resolution ska bistå med all hjälp som krävs för att uppfylla resolutionsändamålen.
Skälen för kommitténs förslag
När det gäller styrelseledamöters eller verkställande direktörens skyldighet att bistå resolutionsmyndigheten handlar det sannolikt framför allt om information som underlättar myndighetens beslutsfattande och övriga ställningstagande rörande hur verksamheten ska kunna drivas vidare på ett ändamålsenligt sätt. Styrelsens och verkställande direktörens funktion i resolution handlar till största delen om att driva verksamheten vidare. Det övergripande syftet är att underlätta uppfyllandet av resolutionsändamålen. Man kan uttrycka det som att styrelsens befogenheter i resolution till stor del begränsas av resolutionsändamålen. Att styrelse och verkställande ledning ska verkställa resolutionsmyndighetens beslut följer redan av skyldigheten att följa offentligrättsliga beslut.
Vi anser dock, i linje med direktivets princip, att företagsledningens skyldighet att bistå resolutionsmyndigheten bör vara vidare än att endast verkställa beslut. Exempelvis kan företagsledningen genom sin kännedom om företagets verksamhet ha information om dess betydelse för någon finansiell marknad eller annan aktör som inte är uppenbar för resolutionsmyndigheten och som kan vara av betydelse för exempelvis utformningen av resolutionsåtgärder. Myndigheten bör kunna begära att få sådana uppgifter både muntligen och skriftligen. Den bör i linje med detta också kunna begära att befattningshavaren fullgör sin skyldighet.
Resolutionsmyndigheten kommer som regel att tillsätta en ny styrelse i företaget under resolution som lär vara väl införstådd med resolutionsändamålen och att bistå resolutionsmyndigheten i uppfyllandet av dessa. Det kan däremot vara av stor betydelse för resolutionsmyndigheten att få information från avsatta befattningshavare. Kommittén konstaterar att den bestämmelse som behandlas i avsnitt 10.7.2 om befogenhet att kräva information omfattar både nya och avsatta ledamöter. Det behövs därför inte någon ytterligare införlivandeåtgärd än den som behandlas i avsnitt 10.7.2 för att införliva direktivets artikel 34.1 d i svensk rätt.
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
518
9.4 Särskild förvaltare
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får utse en sär-
skild förvaltare som får utöva stämmans och styrelsens befogenheter i ett företag i resolution.
En särskild förvaltare ska följa de instruktioner som resolutionsmyndigheten utfärdar för denne.
Det åligger förvaltaren att inom sitt uppdrag vidta alla de åtgärder som främjar de relevanta resolutionsändamålen samt att genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens beslut. Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra tillsättningen av en särskild förvaltare.
En särskild förvaltare ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Den särskilda förvaltaren ska inte stå i ett sådant förhållande till någon ägare, borgenär eller annan som kan rubba förtroendet för att han eller hon opartiskt ska utföra sitt uppdrag. Förvaltaren ska genast underrätta resolutionsmyndigheten om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.
Den särskilda förvaltaren ska upprätta, och till resolutionsmyndigheten inlämna, en skriftlig berättelse i samband med att förvaltarskapet inleds och avslutas. Berättelsen ska innehålla förvaltarens bedömning av företagets ekonomiska och finansiella situation och, i förekommande fall, de åtgärder som förvaltaren har vidtagit. Resolutionsmyndigheten får vidare ange när förvaltaren ska inlämna sådana skriftliga berättelser under pågående förvaltning.
En särskild förvaltare kan utses för en period av högst ett år. Därefter ska resolutionsmyndigheten pröva om det finns skäl att förlänga uppdraget.
Resolutionsmyndigheten får med omedelbar verkan skilja den särskilda förvaltaren från uppdraget.
En särskild förvaltare som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget, dess ägare eller borgenärer ska ersätta skadan.
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
519
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 35 ska medlemstaterna se till att resolutionsmyndigheterna får utse en särskild förvaltare som ersätter ledningsorganet i institutet som är försatt i resolution. Tillsättningen av en särskild förvaltare ska offentliggöras. Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att den särskilda förvaltaren har de kvalifikationer, den förmåga och erfarenhet som krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag. Den särskilda förvaltaren ska ha alla befogenheter som institutets aktieägare och ledningsorgan har. Dessa befogenheter får endast utövas under resolutionsmyndighetens kontroll.
Den särskilda förvaltaren ska ha en lagstadgad skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att främja resolutionsändamålen i artikel 31 och genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens beslut. Denna skyldighet ska ha företräde framför alla andra skyldigheter enligt företagets bolagsordning och nationell rätt i det fall att dessa är i konflikt med varandra. Dessa åtgärder kan inkludera en ökning av kapitalet, förändringar av ägandestrukturen av företaget under resolution eller en försäljning av företaget till finansiellt och organisatoriskt sunda företag i enlighet med resolutionsverktygen.
Resolutionsmyndigheten får begränsa åtgärderna som en särskild förvaltare får vidta, eller kräva att vissa åtgärder ska vara föremål för myndighetens godkännande i förväg. Resolutionsmyndigheten får när som helst avsätta en särskild förvaltare.
En särskild förvaltare ska upprätta rapporter till resolutionsmyndigheten som beskriver företagets ekonomiska och finansiella ställning och de åtgärder som förvaltaren har vidtagit som ett led i utövningen av förvaltarskapet. En rapport ska upprättas vid tidpunkten då den särskilda förvaltaren tillträder och då uppdraget avslutas. Under förvaltarskapet ska förvaltaren upprätta rapporter regelbundet enligt intervall som resolutionsmyndigheten fastställer.
En särskild förvaltare ska inte utses för längre tid än ett år. Denna period kan undantagsvis förlängas om resolutionsmyndigheten beslutar att villkoren för att utse en särskild förvaltare fortsatt är uppfyllda.
Om mer än en resolutionsmyndighet planerar att utse en särskild förvaltare i relation till en enhet som ingår i en koncern, ska de överväga om det är lämpligare att utse en särskild förvaltare för alla berörda företag för att underlätta lösningar som återställer den finansiella sundheten för de berörda företagen.
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
520
I händelse av insolvens, då nationell rätt föreskriver att en insolvensförvaltning ska utses, får denna förvaltning utgöra den särskilda förvaltning som avses i denna artikel.
Om förvaltare i andra artiklar
I artikel 72.1 andra stycket anges att den kontroll som föreskrivs i artikelns första stycke får utövas direkt av resolutionsmyndigheten eller indirekt av en eller flera personer som utsetts av resolutionsmyndigheten.
I anslutning till användning av skuldnedskrivningsverktyget anger artikel 51.2 att resolutionsmyndigheten kan utse en eller flera personer i enligt med artikel 72.1 som ska upprätta och genomföra den omstruktureringsplan för verksamheten som krävs enligt artikel 52.
Skälen för kommitténs förslag
Vi har i avsnitt 9.1 utvecklat vikten av att den associationsrättsliga strukturen behålls intakt, inte minst för att underlätta ett utträde ur resolution. Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten också ha möjlighet att tillsätta en s.k. särskild förvaltare.
Utgångspunkten i direktivet är att resolutionsmyndigheten fattar beslut om vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas och att dessa sedan genomförs av den särskilde förvaltaren. Att det tillsätts en förvaltare förändrar alltså inte resolutionsmyndighetens ansvar för beslut om sådana åtgärder. Den förvaltare som eventuellt utses har i stället den roll som styrelsen har, bl.a. att genomföra resolutionsåtgärder. Det är kommitténs bedömning att ledningsorgan i denna bestämmelse tar sikte på styrelse och verkställande direktör.2
Övertagandet av stämmans funktioner ger i många fall tillräcklig kontroll över företagets verksamhet. Ibland kan det ändå vara lämpligt att resolutionsmyndigheten också direkt tar över uppgifter som ankommer på företagsledningen. Tanken med att behålla den associationsrättsliga strukturen är dock att kunna överlämna så mycket som möjligt av själva driften av verksamheten till styrelse och verkställande direktör, bl.a. för att upprätthålla kritiska funk-
2 Se not 1.
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
521
tioner. En situation då en särskild förvaltare kan vara ett tänkbart alternativ till att tillsätta en ny styrelse kan vara då endast en mindre del av företagets verksamhet ska leva vidare och resterande del ska avvecklas. Det kan då vara en bättre lösning att tillsätta en särskild förvaltare, som har styrelsens befogenheter under den tid som löper fram till en avveckling av företaget under resolution. Generellt torde det enligt kommitténs bedömning bli aktuellt att tillsätta en särskild förvaltare i mindre företag där en fortsatt drift av verksamheten inte har en lika central betydelse för att uppnå resolutionsändamålen.
Om fler än en resolutionsmyndighet avser att utse en särskild förvaltare med avseende på en enhet som tillhör en koncern, ska myndigheterna överväga huruvida det är lämpligt att utse samma särskilda förvaltare för alla de berörda enheterna för att underlätta lösningar som återställer den finansiella sundheten för de berörda enheterna. Denna samarbetsskyldighet införlivas genom den allmänna skyldigheten att samarbeta i frågor som behandlas av resolutionsdirektivet.
Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra tillsättningen av en särskild förvaltare.
Om den särskilda förvaltarens uppdrag och krav på denne
Eftersom den särskilda förvaltaren inte är knuten till myndighetens beslutsordning är relationen mellan förvaltaren och resolutionsmyndigheten snarast att betrakta som uppdragstagare och uppdragsgivare.
Enligt direktivet ska den särskilda förvaltaren åläggas att sköta sitt uppdrag så att det främjar resolutionsändamålen. Detta behöver framgå av lag. Även den särskilde förvaltarens ansvar bör framgå av lag. Ansvaret bör ansluta till det ansvar som en styrelseledamot har enligt aktiebolagslagen. När den särskilde förvaltaren i fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar företaget, dess ägare eller borgenärer ska denne ersätta skadan.
Uppdraget och andra villkor för uppdragets genomförande såsom vilken kontroll över förvaltarens beslut som myndigheten ska ha eller den särskilde förvaltarens ersättning kan dock närmare specificeras i avtal som upprättas mellan den särskilda förvaltaren och resolutionsmyndigheten. Resolutionsmyndigheten är med andra ord fri att utforma den särskilda förvaltarens mandat och vad
Kontroll och styrning av ett företag under resolution SOU 2014:52
522
denne i övrigt ska göra efter vad som är lämpligt i det enskilda fallet.
En särskild förvaltare ska ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Detta betyder att kraven på insikt och erfarenhet kan anpassas efter hur krävande uppdraget bedöms vara. Den särskilda förvaltaren ska inte heller stå i ett jävsförhållande som kan rubba förtroendet för att denne opartiskt ska utföra sitt uppdrag. I övrigt bedömer vi att det inte finns några behov av ytterligare bestämmelser rörande vem som kan utses till särskild förvaltare.
Den särskilda förvaltaren ska upprätta en skriftlig berättelse som ska överlämnas till resolutionsmyndigheten. Denna ska, enligt direktivet, innehålla förvaltarens bedömning av företagets ekonomiska och finansiella situation och de åtgärder som förvaltaren har vidtagit inom ramen för sitt uppdrag.
En skriftlig berättelse ska enligt direktivet upprättas i samband med att den särskilda förvaltaren påbörjar och avslutar sitt uppdrag. Resolutionsmyndigheten ska vidare ange regelbundna tidpunkter då den särskilda förvaltaren, under uppdragets gång, ska lämna in skriftliga berättelser. Den särskilda förvaltarens skyldighet att upprätta sådana skriftliga berättelser vid påbörjat och avslutat uppdrag samt vid de tillfällen under pågående uppdrag som resolutionsmyndigheten anger bör fastställas i lag.
Enligt direktivet ska en särskild förvaltare inte utses för längre tid än ett år. Denna period kan undantagsvis förlängas om resolutionsmyndigheten anser att grunderna för att tillsätta en särskild förvaltare fortfarande föreligger. Vi föreslår därför en lagbestämmelse som anger att en särskild förvaltare får utses för en period av ett år, men med möjlighet till förlängning. Vi bedömer att det inte behöver anges i lag att en förlängning endast kan bli aktuell om grunderna för att tillsätta förvaltaren fortfarande föreligger, eftersom vi inte kan se skäl till att resolutionsmyndigheten i annat fall skulle vilja förlänga uppdraget.
Resolutionsmyndigheten ska även med omedelbar verkan kunna skilja den särskilda förvaltaren från sitt uppdrag. Eftersom resolutionsmyndigheten ska kunna ha denna möjlighet utan att behöva motivera sitt beslut och oavsett vad som föreskrivs i ett eventuellt avtal mellan myndigheten och förvaltaren behöver detta uttryckas i lag.
SOU 2014:52 Kontroll och styrning av ett företag under resolution
523
Möjlighet att utse andra ”förvaltare”
I direktivet nämns i några andra artiklar möjligheten att utse en eller flera personer som kan vara resolutionsmyndigheten behjälplig. I artikel 72.1 andra stycket anges att den kontroll som föreskrivs i 72.1 första stycket (se avsnitt 9.1) får utövas direkt av resolutionsmyndigheten eller indirekt av en eller flera personer som utsett av myndigheten. I anslutning till användningen av skuldnedskrivningsverktyget anger artikel 51.2 att resolutionsmyndigheten kan utse en eller flera personer i enlighet med artikel 72.1 som ska upprätta och genomföra den omstruktureringsplan för verksamheten som krävs enligt artikel 52.
Genom att resolutionsmyndigheten har möjlighet att utse en särskild förvaltare så bedömer vi att även kravet att de förvaltare som nämns i de andra artiklarna är tillgodosedd.
I de fall att resolutionsmyndigheten vill tillsätta en eller flera personer som inte ska ha några befogenheter att genomföra åtgärder utan vars uppdrag handlar om att hjälpa till med någon aspekt i resolutionsförfarandet, t.ex. att upprätta en omstruktureringsplan och se till att den genomförs, bedömer vi att dessa kan betraktas som konsulter i normal bemärkelse. De kan således upphandlas i sedvanlig ordning. Kommittén bedömer därför att ytterligare lagbestämmelser inte behövs för att införliva direktivet i denna del.
525
10 Rådrum och kontinuitet
10.1 Inledning
Direktivet innehåller en rad artiklar som syftar till att säkerställa att resolutionsverktygen ska kunna tillämpas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt samtidigt som störningar i det finansiella systemet undviks.
En av dessa artiklar är artikel 86.3, i vilken det föreskrivs att resolutionsmyndigheten får begära anstånd för rättsliga åtgärder och förfaranden.
I direktivet finns vidare flera artiklar som ger resolutionsmyndigheten möjlighet att skaffa sig visst rådrum i samband med att den beslutar om resolution. Enligt bestämmelserna i artikel 69 har resolutionsmyndigheten möjlighet att skjuta upp en betalnings- eller leveransskyldighet som följer av ett avtal som ett företag under resolution är part i. På motsvarande sätt gäller enligt artiklarna 70 och 71 att resolutionsmyndigheten får begränsa möjligheten för motparter till ett företag under resolution att göra gällande säkerhetsrätter respektive att utöva vissa rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med företaget.
En effektiv resolution förutsätter vidare att resolutionsmyndigheten kan säkerställa kontinuitet i verksamhet som resolutionsmyndigheten överför genom användning av något överföringsverktyg. Genom artikel 68 säkerställs att utomstående aktörer inte får säga upp avtal enbart på grund av att avtalet överförs till ett annat företag. Enligt denna artikel får en motpart till ett företag t.ex. inte säga upp ett avtal enbart på grund av ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder. Den verksamhet som förs över kan också vara beroende av att företaget under resolution eller något annat företag inom samma koncern tillhandahåller olika typer av tjänster och stödfunktioner. Artikel 65 i direktivet innehåller bestämmelser som säkerställer detta.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
526
I artiklarna 63.1 a, 64.1 b, 64.1 c och 64.1 f finns ytterligare bestämmelser som syftar till att säkerställa att resolutionsverktygen ska kunna tillämpas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Dessa artiklar innehåller vissa befogenheter som myndigheten får utöva när den beslutar om resolution och resolutionsåtgärder.
I kapitlet behandlas de angivna artiklarna.
10.2 Hinder mot exekutiva åtgärder och vilandeförklaring av rättsprocesser
Kommitténs förslag: När ett företag har försatts i resolution
får inte exekutiva åtgärder som utmätning, annan verkställighet enligt utsökningsbalken eller handräckning vidtas. Beslut om kvarstad eller betalningssäkring får inte meddelas.
Resolutionsmyndigheten får begära att en domstol, eller motsvarande organ, vilandeförklarar rättsprocesser som företaget under resolution är delaktigt i, om det krävs för att uppnå resolutionsändamålen.
Resolutionsdirektivet
I artikel 86.3 anges att resolutionsmyndigheterna får, om så krävs för att resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna ska fungera på ett tillfredsställande sätt och utan att det påverkar eventuella begränsningar när det gäller att göra säkerheter gällande, begära att domstolen inför ett lämpligt anstånd i enlighet med det uppsatta målet för alla rättsliga åtgärder eller förfaranden som företaget under resolution är eller blir delaktigt i.
Skälen för kommitténs förslag
I kapitel 8 framgår att det behövs ett skydd mot konkurs för företag under resolution. En annan exekutiv åtgärd som företag behöver skyddas mot är utmätning, det vill säga att tillgångar tvångsvis tas i anspråk för att betala skulder. Detta motsvarar vad som sker vid en företagsrekonstruktion. Med annan verkställighet avses annan verkställighet enligt utsökningsbalken, vilket kan handla om att exempelvis tvångsvis överföra en tillgång. Av mot-
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
527
svarande skäl ska inte heller handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. ske, och beslut om betalningssäkring och kvarstad ska inte heller meddelas. Förbuden ska gälla under hela tiden som företaget är under resolution. Dessa hinder gäller endast skulder som uppkommit före beslutet att försätta företaget i resolution och inte nya skulder som uppkommer under resolutionen.
Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten hos domstol kunna begära anstånd för alla rättsliga åtgärder som ett företag kan vara delaktigt i. Detta torde handla om att resolutionsmyndigheten ska kunna begära att en domstol eller motsvarande organ, t.ex. en skiljenämnd, vilandeförklarar en rättslig process som företaget under resolution är delaktig i. En sådan vilandeförklaring bör göras om resolutionsmyndigheten kan visa för den instans där processen bedrivs att detta behövs för att resolutionsåtgärderna ska kunna genomföras på ett sätt som uppnår resolutionsändamålen. Kommitténs bedömning är att en lagbestämmelse bör införas som ger resolutionsmyndigheten rätt att begära av en domstol, eller motsvarande organ, att den vilandeförklarar en rättsprocess om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen.
10.3 Inskränkning av vissa avtalsrättigheter
Kommitténs förslag: Ett beslut om en krisavvärjande åtgärd,
resolution eller en resolutionsåtgärd beträffande ett företag ska inte i sig ge en motpart till det företaget rätt att göra ändringar i det avtalsförhållande som råder mellan parterna.
Motsvarande ska gälla för händelser som har direkt koppling till ett sådant beslut.
En motpart till ett företag får inte göra gällande att ett sådant beslut, eller en sådan händelse, är ett kollektivt obeståndsförfarande enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden enligt parternas avtal.
Det ovanstående ska under vissa förutsättningar även gälla andra företag inom samma koncern.
Om resolutionsmyndigheten har erkänt ett resolutionsförfarande i ett land utanför EES ska ett sådant förfarande betraktas som resolution eller resolutionsåtgärder vid tillämpning av dessa bestämmelser.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
528
Bestämmelserna ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Resolutionsdirektivet
Av artikel 68 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Enbart en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd som vidtas avseende en enhet i enlighet med direktivet, inklusive händelser med direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd, ska i sig inte inom ramen för ett avtal som ingåtts av enheten anses som en utlösande händelse i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet, eller som insolvensförfaranden i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper. En förutsättning för detta är dock att företaget i fråga även fortsättningsvis fullgör de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inklusive betalnings- och leveransskyldigheter, och även fortsättningsvis fullgör och tillhandahåller säkerheter.
Detsamma gäller beträffande avtal som ingåtts av ett dotterföretag, under förutsättning att avtalsförpliktelserna garanteras eller stöds på annat sätt av moderföretaget eller en annan koncernenhet. Bestämmelserna gäller även beträffande avtal som ingåtts av ett annat bolag inom koncernen, om avtalet innehåller så kallade ”cross-default provisions”.
Av artikeln framgår vidare att om ett resolutions- och avvecklingsförfarande i ett land utanför EES erkänns enligt direktivet, eller om resolutionsmyndigheten annars beslutar om det, ska sådana förfaranden utgöra en krishanteringsåtgärd enligt direktivet.
En krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd ska enligt artikeln inte göra det möjligt för en motpart till ett företag som anges ovan att utöva uppsägnings-, uppskjutande-, ändrings-, nettnings- eller kvittningsrätt. I artikel 2.1.82 definieras uppsägningsrätt som en rätt att säga upp ett avtal, rättigheter att påskynda, avräkna eller kvitta skyldigheter eller liknande bestämmelser som upphäver, modifierar eller skjuter upp en avtalsparts
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
529
skyldighet eller en bestämmelse som hindrar en skyldighet enligt avtalet från att uppkomma som annars skulle uppkomma.
En krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd ska inte heller göra det möjligt för en motpart att komma i besittning av, utöva kontroll över eller göra gällande säkerhetsrätter avseende egendom som tillhör det berörda företaget. Ett sådant beslut ska slutligen inte göra det möjligt för en motpart till företaget att påverka dess rättigheter enligt avtalet.
Det nu sagda gäller under förutsättning att de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inklusive betalnings- och leveransskyldigheter, fullgörs även fortsättningsvis och att säkerheter tillhandahålls. Dessa bestämmelser i direktivet ska dock inte påverka en motparts rätt att vidta en sådan åtgärd som anges ovan om rätten att vidta åtgärden hänför sig till någon annan händelse än den krisförebyggande åtgärden, resolutionsåtgärden eller en inträffad händelse med direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd.
Ett beslut av resolutionsmyndigheten att skjuta upp vissa skyldigheter som följer av ett avtal som ett företag under resolution är part i, ska enligt artikeln inte anses utgöra underlåtenhet att fullgöra en avtalsförpliktelse vid tillämpningen av ovan nämnda bestämmelser. Detsamma gäller ett beslut om att begränsa möjligheten för borgenärer till ett företag under resolution att göra gällande säkerhetsrätter och beslut att tillfälligt förbjuda en motpart att utöva uppsägningsrätt beträffande ett avtal med ett företag under resolution.
Slutligen anges att bestämmelserna i artikeln ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I-förordningen).
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan används begreppen krisförebyggande åtgärd och krishanteringsåtgärd i artikel 68 i direktivet. I avsnitt 5.2 föreslår kommittén att krisförebyggande åtgärd i stället bör uttryckas som krisavvärjande åtgärd i den nya lagen. När det gäller begreppet krishanteringsåtgärd framgår av definitionen i direktivet att det omfattar resolutionsåtgärder eller tillsättning av en särskild förvaltare eller en sådan person som anges i artikel 51.2 eller 72.1 i (artikel 2.1.102). Av avsnitt 5.3 framgår att kommittén inte föreslår
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
530
någon definition av krishanteringsåtgärd i den nya lagen eftersom begreppet inte används i den.
Med resolutionsåtgärd avses enligt direktivet ett beslut om resolution, att tillämpa ett resolutionsverktyg eller att utöva resolutionsbefogenheter (artikel 2.1.40). Begreppet resolutionsåtgärd används i den nya lagen och definieras därför. Kommitténs förslag till definition skiljer sig dock något från direktivets. Den inkluderar nämligen inte själva beslutet att försätta företaget i resolution. Däremot inkluderas de statliga stabiliseringsverktyg som regeringen får besluta om, trots att de inte är verktyg i direktivets mening, samt beslut om att tillsätta en särskild förvaltare.
I det följande används begreppen krisavvärjande åtgärd och resolutionsåtgärd på det sätt som föreslås av kommittén i avsnitten 5.2 och 5.3.
Hur påverkas avtal vid beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution och resolutionsåtgärder?
För att kunna tillämpa resolutionsverktygen på ett effektivt och ändamålsenligt sätt är det viktigt att ett företag under resolution fortsätter att vara en ”going concern” och att rörelsen drivs vidare utan avbrott. För ett företag under resolution är det därför viktigt att ömsesidigt förpliktande avtal inte kan sägas upp enbart p.g.a. ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd. Detsamma gäller beslut om en krisavvärjande åtgärd. Avtalsvillkor som ger motparten rätt att häva vid den typen av beslut kan försämra möjligheten att driva ett företag vidare och kan försvåra, eller rent av omöjliggöra, en rekonstruktion av företaget eller verksamheten. Om t.ex. ett större antal motparter till ett företag under resolution skulle säga upp sina avtal med företaget enbart med anledning av att företaget har försatts i resolution skulle det ytterligare belasta företaget och kunna leda till att syftet med en resolution inte uppnås, exempelvis att kritisk verksamhet inte kan upprätthållas.
Sådana avtalsvillkor bör därför kunna sättas ur spel. Detsamma bör gälla avtalsvillkor som ger en motpart rätt att vidta åtgärder som liknar hävning, t.ex. rätt att ändra avtalsvillkoren eller att utöva nettning. En förutsättning för att ett sådant villkor ska kunna sättas ur spel är dock att företaget fortfarande fullgör väsentliga avtalsförpliktelser gentemot motparten. Därmed blir en sådan ordning inte särskilt ingripande för motparten.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
531
Med anledning av det nu sagda föreslår kommittén att delar av artikel 68.1 och artikel 68.3 tas in i lag.
Ogiltighet måste vara den avsedda rättsföljden även om detta inte sägs uttryckligen i direktivet. Detta innebär att en motpart till ett företag inte får utöva vissa rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med företaget enbart p.g.a. ett beslut om en krisavvärjande åtgärd, resolution eller en resolutionsåtgärd. Om motparten ändå gör det, gäller åtgärden inte i förhållande till företaget.
När det gäller definitionen av krisavvärjande åtgärder görs i direktivet en hänvisning till bl.a. artikel 27 som innehåller bestämmelser om åtgärder för tidigt ingripande (artikel 2.1.101). Flera av de åtgärder som anges där gäller redan för svensk del enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. I den föreslagna definitionen av krisavvärjande åtgärder görs därför en hänvisning till de lagarna när det gäller åtgärder för tidigt ingripande. För att inte alla ingripanden som Finansinspektionen gör ska leda till inskränkningar av en motparts möjlighet att utöva avtalsrättigheter föreslås en ny bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden. Av denna bestämmelse ska det framgå att Finansinspektionen ska fatta ett särskilt beslut om ett ingripande är en krisavvärjande åtgärd. På så sätt förhindras att den nu föreslagna bestämmelsen (som genomför artikel 68) får ett vidare tillämpningsområde än vad som följer av direktivet, eftersom den då endast kommer att träffa sådana ingripanden som är krisavvärjande i direktivets mening.
Några särskilda frågor
Under vissa förutsättningar gäller de bestämmelser som behandlas ovan även för motparter till andra företag inom samma koncern som ett företag mot vilket ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder riktas. Så är fallet om avtalet med koncernföretaget innehåller så kallade ”cross-default provisions” (se artikel 68.1 andra stycket). Ett sådant villkor skulle t.ex. kunna ge en motpart rätt att säga upp ett avtal med koncernföretaget enbart på grund av att myndigheten beslutar att försätta ett annat företag inom koncernen i resolution.
När det gäller dotterföretag gäller bestämmelserna i fråga i vissa fall även om avtalet med dotterföretaget inte innehåller sådana
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
532
villkor, nämligen om ett annat koncernföretag svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser. Ordalydelsen i direktivet är något otydlig när det gäller vilka av de åtgärder som anges i artikel 68.3 i resolutionsdirektivet en motpart ska vara förhindrad att vidta i förhållande till ett sådant dotterföretag. Avsikten måste emellertid vara, i likhet med vad som gäller beträffande övriga koncernföretag, att en motpart ska vara förhindrad att vidta samtliga de åtgärder som anges i artikel 68.3 även mot sådana dotterföretag.
Av artikel 68.1 första stycket framgår bl.a. att ett beslut om en krisavvärjande åtgärd, resolution eller en resolutionsåtgärd i sig inte ska betraktas som en utlösande händelse i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG. En sådan utlösande händelse definieras som en försummelse att betala eller annan sådan likartad händelse som anges i ett avtal och innebär att en säkerhetstagare får realisera eller tillägna sig en finansiell säkerhet, eller vilken medför att en slutavräkningsklausul tillämpas, enligt de villkor som följer av avtalet eller av lag (artikel 2.1 l i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG). Detta täcks enligt kommitténs bedömning av artikel 68.3 a och b i resolutionsdirektivet. Någon särskild bestämmelse som genomför denna del av artikel 68.1 första stycket behövs därför inte.
I artikel 68.4 anges att bestämmelserna i artikel 68 inte ska påverka en motparts rätt att vidta en sådan åtgärd som anges i den artikeln om rätten att vidta åtgärden hänför sig till någon annan händelse än ett beslut om en krisavvärjande åtgärd, resolution, en resolutionsåtgärd eller en händelse med direkt koppling till ett sådant beslut. I svensk rätt gäller som huvudregel avtalsfrihet. Nu föreslås att ett avtalsvillkor som ger motparten rätt att vidta en sådan åtgärd som anges i artikel 68.3 enbart på grund av ett sådant beslut eller en sådan händelse ska vara utan verkan. I övrigt står det parterna fritt att avtala om under vilka förutsättningar en sådan åtgärd får vidtas, t.ex. när ett avtal får sägas upp eller vad som ska kunna föranleda ianspråktagande av en ställd säkerhet. Det finns därför inget behov av att ta in en bestämmelse med det innehåll som anges i artikel 68.3 i lag.
Av artikel 68.1 första stycket framgår vidare att en motpart till ett företag mot vilken myndigheten har fattat beslut om en krisavvärjande åtgärd, resolution eller en resolutionsåtgärd inte får, i förhållande till det företaget, göra gällande att ett sådant beslut, eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut, ska betraktas som insolvensförfaranden i den mening som avses i
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
533
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG enligt parternas avtal, under förutsättning att företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser gentemot motparten. Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG har i svensk rätt genomförts i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. En bestämmelse med motsvarande innehåll, men med hänvisning till den angivna lagen i stället för till det angivna direktivet, bör tas in i lag.
För att uppnå syftet med de nu föreslagna bestämmelserna är det viktigt att bestämmelserna också tillämpas på svenska dotterföretag och filialer till ett företag under resolution som är etablerat i ett land utanför EES. Av artikel 68.2 följer att så ska ske om resolutionsmyndigheten har erkänt ett sådant resolutionsförfarande i enlighet med artikel 94 i direktivet, eller om resolutionsmyndigheten annars beslutar om ett sådant erkännande. Det sistnämnda öppnar upp för att resolutionsmyndigheten får erkänna ett resolutionsförfarande i ett land utanför EES (tredjeland) även på någon annan grund än den som anges i direktivet, dvs. artikel 94. Någon sådan grund finns inte svensk rätt och föreslås inte heller. Det bedöms vara tillräckligt att resolutionsmyndigheten kan erkänna ett resolutionsförfarande i enlighet med artikel 94 i resolutionsdirektivet. En bestämmelse motsvarande artikel 68.2 i resolutionsdirektivet bör därför tas in i lag, dock inte den del som avser att resolutionsmyndigheten kan besluta om att erkänna ett resolutionsförfarande i ett tredjeland på någon annan grund än den som anges i artikel 94.
I artikel 68.6 anges att bestämmelserna i artikel 68 ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i Rom I-förordningen. Med sådana regler avses enligt förordningen regler som ett land anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt förordningen. Med allmänintressen avses enligt förordningen t.ex. ett lands politiska, sociala och ekonomiska struktur. Sådana internationellt tvingande regler kan tillerkännas verkan om reglerna innebär att ett avtals innehåll strider mot lag. Med hänsyn till syftet med de i detta avsnitt föreslagna bestämmelserna får dessa anses vara så avgörande för att skydda svenska allmänintressen att de bör ha status av internationellt tvingande regler. För att uppnå sådan status är det nödvändigt att en bestämmelse motsvarande artikel 68.6 tas in i lag.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
534
10.4 Förändra avtalsvillkor i existerande skulder
Kommitténs förslag: Beträffande ett företags under resolution
relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder får resolutionsmyndigheten besluta att
1. löptiden för skulden ska ändras eller anpassas,
2. den ränta som ska betalas för skulden ska ändras, eller
3. dagen då räntan förfaller till betalning ska ändras.
Detta gäller inte för en skuld som är säkerställd.
Resolutionsdirektivet
Artikel 63.1 m anger att medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheten har befogenhet gentemot institut och koncernföretag som uppfyller villkoren för resolution, att ändra eller anpassa löptiden för skuldinstrument och andra kvalificerade skulder som getts av ett företag under resolution eller att ändra den ränta som ska betalas för sådana instrument och andra kvalificerade skulder, eller dagen då räntan förfaller till betalning, däribland genom temporär betalningsinställelse, med undantag för skulder med säkerhet som omfattas av artikel 44.2.
Skälen för kommitténs förslag
Inom ramen för en företagsrekonstruktion förekommer ibland att skulder omförhandlas, t.ex. att löptiden förlängs eller räntan ändras. Denna åtgärd syftar i första hand till att stärka företagets likviditetssituation, eftersom förfall och räntebetalningar kan skjutas upp. Detta kan inte minst vara av vikt för att hinna med att omstrukturera verksamheten så att företaget får en god lönsamhet som i sin tur ger förutsättningar för att så småningom kunna betala räntor och lån när dessa skyldigheter inträffar. En sådan förändring av kreditvillkoren kan innebära förluster för långivaren.
En dylik möjlighet kan även vara av värde i resolution. Direktivet (artikel 63.1 m) anger att resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att ändra löptid och räntor på skuldinstrument som
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
535
har getts ut av företaget under resolution och kvalificerade skulder i företaget under resolution. Med skuldinstrument menas enligt artikel 2.1.41 obligationer eller andra former av överlåtbara skuldförbindelser, instrument som skapar eller bekräftar en skuld samt instrument som ger rätt att förvärva skuldinstrument. Befogenheten får dock inte tillämpas på skulder med säkerhet som omfattas av artikel 44.2 som exempelvis säkerställda obligationer. Detta bör gälla hela den skuld för vilken det har ställts säkerhet, även om skulden överstiger säkerhetens värde. Kvalificerade skulder definieras i avsnitt 15.5.
Det bör införas en lagbestämmelse om att resolutionsmyndigheten har rätt att vidta dessa åtgärder. Det bör också av den framgå exakt vad resolutionsmyndigheten får ändra genom att tillämpa bestämmelsen, nämligen att ändra löptiden, räntan, eller dagen då räntan förfaller till betalning. Resolutionsmyndigheten får alltså inte vidta andra åtgärder med stöd av denna bestämmelse. Om resolutionsmyndigheten anser att mer genomgripande förändringar än så behöver göras, får det i så fall ske genom konvertering av en skuld till en annan typ av skuld eller till ett kapitalinstrument.
Det kan påpekas att denna åtgärd inte är en del av skuldnedskrivningsverktyget även om det finns likheter mellan denna åtgärd och en konvertering. Den kan följaktligen alltid tillämpas inom ramen för resolution och helt fristående från skuldnedskrivningsverktyg. Åtgärden kan också tillämpas på nedskrivna (eller konverterade) fodringar. Detta anges uttryckligen i artikel 48.4 som säger att det relevanta instrument eller avtal som gav upphov till den ursprungliga skulden ska fortsätta att gälla för det återstående kapitalbeloppet för skulden efter en nedskrivning, med förbehåll för eventuella ändringar av den ränta som hänför sig till sänkningen av kapitalbeloppet och eventuella ytterligare ändringar av villkoren som resolutionsmyndigheten kan komma att göra genom den befogenhet som avses i artikel 63.1 m.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
536
10.5 Rådrum
10.5.1 Inledning
Syftet med resolution är att antingen rekonstruera företaget eller att överföra delar av dess systemviktiga verksamhet till en aktör som kan driva den vidare. Generellt är det dock rationellt för företagets borgenärer att dra tillbaka sin finansiering och säga upp avtal när de riskerar att drabbas av förluster. Men om ett företags förpliktelser fullgörs enligt först till kvarn-principen kan detta leda till en ojämlik behandling av borgenärer. Dessutom gör utsikterna för en sådan huggsexa att prioritetsordningen riskerar att sättas ur spel. I en konkurs löser man detta genom att initialt stoppa betalningar och frysa tillgångar för att därefter låta en konkursförvaltare avveckla verksamheten för borgenärskollektivets räkning. Likaså i en företagsrekonstruktion införs restriktioner mot att betala gamla skulder och företaget skyddas mot att avtal sägs upp.
Att stoppa betalningar i ett företag som bedriver finansiell verksamhet är förenat med betydligt större problem. Frysning av tillgångar och betalningsstopp kan få allvarliga konsekvenser, eftersom skulder i exempelvis banker används av hushåll, företag och andra finansiella aktörer som betalningsmedel. De finansiella kopplingarna, det vill säga att långivarna i stor utsträckning är andra finansiella företag, gör också att ett betalningsstopp i ett företag snabbt kan leda till likviditetsproblem för andra företag. Ett betalningsstopp kan vidare vara förödande för förtroendet för företaget, vilket kan förvärra likviditetsproblemen. Det är alltså mer komplicerat att frysa betalningar i finansiella företag. Samtidigt kan en möjlighet att stoppa vissa betalningar vara nödvändig för att hantera riskerna för en oordnad avveckling och den ojämlika behandling av borgenärer som kan följa av det.
För att kunna behålla prioritetsordningen och samtidigt kunna hålla igång den verksamhet som företaget under resolution bedriver, eller som ska föras över från det, behöver resolutionsmyndigheten inledningsvis och tillfälligt kunna förhindra att långivare drar tillbaka sin finansiering och att andra motparter säger upp sina avtal om exempelvis leverans av IT-tjänster och andra stödfunktioner. Åtgärder i detta syfte behöver också kunna anpassas på lämpligt sätt till vilka avtal som bör fullgöras och vilka avtal där fullgörandet tillfälligt kan skjutas upp. I direktivet finns därför bestämmelser som ger resolutionsmyndigheten möjlighet att
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
537
förhindra att avtal sägs upp och skaffa sig visst rådrum. I detta avsnitt diskuterar vi de särskilda befogenheter som resolutionsmyndigheten ska ha för att skaffa sig rådrum genom att t.ex. tillfälligt stoppa betalningar och förhindra att avtal sägs upp.
10.5.2 Befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa förpliktelser
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta att
ett företag under resolution inte ska fullgöra en betalnings- eller leveransförpliktelse som följer av ett avtal som ingåtts av företaget. Ett sådant förbud får endast gälla under en begränsad tid. Under den tid förbudet gäller är berörda motparter inte heller skyldiga att fullgöra förpliktelser mot företaget under resolution. Om en betalnings- eller leveransförpliktelse skulle ha fullgjorts under den tid förbudet gäller ska förpliktelsen fullgöras omedelbart efter utgången av den perioden.
Vissa typer av betalnings- och leveransförpliktelser undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet.
Om ett företag under resolution fullgör förpliktelser i strid med resolutionsmyndighetens beslut, ska betalningen eller leveransen ändå gälla, om det inte visas att motparten kände till beslutet eller att det förelåg omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 69 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp en betalnings- eller leveransskyldighet som följer av ett avtal som ett företag under resolution är part i. Ett sådant uppskjutande får ske från och med offentliggörandet av en underrättelse om uppskjutande till och med midnatt den bankdag som följer på dagen för offentliggörandet i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten för företaget under resolution är etablerad.
Om en betalnings- eller leveransskyldighet skulle ha fullgjorts under perioden för uppskjutandet ska betalnings- eller leverans-
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
538
skyldigheten fullgöras omedelbart efter utgången av den tidsperioden.
Om betalnings- eller leveransskyldigheterna för ett företag under resolution skjuts upp ska betalnings- eller leveransskyldigheterna för motparterna till företaget under resolution enligt samma avtal skjutas upp under samma tidsperiod.
Ett uppskjutande ska inte gälla för insättningar i den mening som avses i artikel 2.1.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (omarbetning), för betalnings- och leveranskrav som hänför sig till system eller operatörer av system som är utsedda enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG, för centrala motparter och centralbanker, eller för fordringar vid tillämpning av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare.
Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar befogenheten enligt ovan, ta hänsyn till vilken effekt utövandet av befogenheten kan få på finansmarknadernas funktion.
Skälen för kommitténs förslag
Förbud mot fullgörelse av vissa förpliktelser
För att resolutionsmyndigheten ska kunna rekonstruera verksamhet eller ett helt företag samtidigt som verksamheten drivs vidare bör resolutionsmyndigheten ges möjlighet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa betalnings- och leveransförpliktelser som följer av ett avtal som ett företag under resolution är part i.
Ett beslut om att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa betalnings- och leveransförpliktelser bör t.ex. kunna fattas i samband med att resolutionsmyndigheten överför verksamhet till en privat köpare eller ett broinstitut. Om företaget under resolution fortsätter att fullgöra förpliktelser under den tiden kan överföringen försvåras. Genom att frysa vissa typer av transaktioner kan resolutionsmyndigheten lättare bedöma företagets finansiella ställning. Detta kan dessutom förhindra en minskning av företagets värde under den tid som resolutionsverktygen tillämpas.
En befogenhet att tillfälligt förbjuda ett företag att fullgöra leverans- och betalningsförpliktelser kan därför vara av värde under
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
539
den inledande resolutionsfasen. Bestämmelser motsvarande delar av artikel 69.1 i resolutionsdirektivet bör därför tas in lag.
För att befogenheten inte ska bli alltför ingripande för motparten bör resolutionsmyndighetens beslut omfatta även motpartens förpliktelser enligt avtalet. En bestämmelse motsvarande artikel 69.3 bör därför också tas in i lag. En sådan bestämmelse bör dock inte formuleras som ett förbud för motparten att fullgöra förpliktelser under den tid som resolutionsmyndighetens beslut gäller. Bestämmelsen bör i stället formuleras som att motparten inte är skyldig att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet under den tiden. En av motparten fullgjord förpliktelse bör ha befriande verkan.
Ett tillfälligt förbud för ett företag under resolution att fullgöra vissa betalnings- eller leveransförpliktelser kan få negativa konsekvenser. Detta gäller särskilt om förbudet gäller betalnings- eller leveransförpliktelser som är hänförliga till företagets kritiska verksamhet. Särskilt för kreditinstitut och värdepappersbolag är förmågan att göra betalningar och genomföra andra leveranser grundläggande för att upprätthålla verksamheten. Att förbjuda fullgörelse av betalnings- eller leveransförpliktelser som är hänförliga till kritisk verksamhet skulle, förutom att försvåra en rekonstruktion av företaget, dessutom kunna orsaka störningar i det finansiella systemet. Befogenheten att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa förpliktelser bör därför inte tillämpas med automatik. Den ska inte heller med nödvändighet avse ett företags samtliga avtalsförpliktelser, eller ens alla förpliktelser enligt ett visst avtal eller en viss typ av avtal. Resolutionsmyndigheten bör med anledning av det sagda ges stort manöverutrymme när det gäller den närmare utformningen av ett beslut om sådant tillfälligt fullgörelseförbud.
Resolutionsmyndigheten bör utreda de tänkbara effekterna av ett tillfälligt fullgörelseförbud innan den fattar ett sådant beslut. Myndigheten bör därvid särskilt beakta vilken effekt beslutet kan få på de finansiella marknadernas funktionssätt. En särskild bestämmelse motsvarande artikel 69.5 bör därför tas in i lag.
Det kan visserligen hävdas att den här typen av hänsyn ska tas av myndigheten redan till följd av det generella kravet på att välja de resolutionsåtgärder som, enligt myndighetens bedömning, bäst uppfyller relevanta resolutionsändamål. Genom att införa en särskild bestämmelse om detta i lag tydliggörs de överväganden som ska föregå ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
540
För att minska riskerna med ett tillfälligt fullgörelseförbud bör ett sådant förbud endast få råda under en bestämd kortare tid. Denna tid löper enligt resolutionsdirektivet från och med offentliggörandet av en underrättelse av resolutionsmyndighetens beslut i enlighet med artikel 83.4 till och med midnatt den bankdag som följer på dagen för offentliggörandet, dvs. knappt 48 timmar (se artikel 69.1).
Man kan ifrågasätta om den tiden är tillräcklig för att uppnå syftet med befogenheten, dvs. att resolutionsmyndigheten ska få tillräckligt med tid för att faktiskt tillämpa resolutionsverktygen. Eftersom resolutionsdirektivet är ett minimidirektiv finns det möjlighet för medlemsstaterna att införa mer långtgående regler än de som finns i direktivet (artikel 1.2). Den maximala tiden för ett tillfälligt fullgörelseförbud skulle därför kunna förlängas nationellt. Med hänsyn till de negativa effekter som ett tillfälligt fullgörelseförbud kan leda till, både för företaget under resolution och för det finansiella systemet, är det dock av största vikt att den tid som ett fullgörelseförbud varar är kort. Den tid som anges i resolutionsdirektivet framstår därför som rimlig och det finns sammantaget inte skäl att frångå direktivets bestämmelser i denna del. En bestämmelse motsvarade delar av artikel 69.1 bör därför tas in i lag.
Ytterligare ett sätt minska riskerna för negativa effekter av ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud är att ställa krav på att sådana betalnings- och leveransförpliktelser som skulle ha fullgjorts under den tiden fullgörs omedelbart efter att förbudet har upphört att gälla. En bestämmelse motsvarande artikel 69.2 i direktivet bör därför tas in i lag.
Undantag
Vissa typer av betalnings- och leveransförpliktelser bör undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet att fatta beslut om tillfälligt fullgörelseförbud.
Av artikel 69.4 a framgår att sådana ersättningsberättigade insättningar som avses i artikel 2.1.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU ska undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet att besluta om tillfälligt fullgörelseförbud. Ett sådant beslut bör därför inte avse insättningar som omfattas av insättningsgarantisystemet.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
541
I artikel 69.4 c anges vidare att även sådana fordringar som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG ska undantas. Det angivna direktivet har i svensk rätt genomförts i lagen (1999:158) om investerarskydd. Ett tillfälligt fullgörelseförbud bör därför inte heller kunna avse förpliktelser som är hänförliga till sådana finansiella instrument och medel som omfattas av den lagen.
Av artikel 69.4 b framgår att betalnings- och leveransförpliktelser som är hänförliga till system eller operatörer av system som är anmälda enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG ska undantas. Ett tillfälligt fullgörelseförbud bör därför inte heller kunna avse förpliktelser som är hänförliga till ett överföringsuppdrag avseende betalningar eller leveranser av finansiella instrument som har lagts in i ett sådant anmält avvecklingssystem.1Detsamma bör gälla betalnings- och leveransförpliktelser gentemot centrala motparter eller centralbanker (se artikel 69.4 b).
Med anledning av det nu sagda bör bestämmelser motsvarande artikel 69.4 tas in i lag.
Fullgörelse i strid med resolutionsmyndighetens beslut
Resolutionsmyndighetens beslut att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa betalnings- eller leveransförpliktelser är ett offentligrättsligt beslut som företaget under resolution är skyldigt att följa. Ett sådant beslut måste anses ha civilrättsliga verkningar i likhet med ett konkursbeslut. Resolutionsdirektivet innehåller emellertid inga bestämmelser om vad som händer om ett företag under resolution fullgör förpliktelser i strid med resolutionsmyndighetens beslut. För att inte myndighetens befogenhet ska bli verkningslös bör bestämmelser om rättsverkningarna av sådan fullgörelse tas in i lag.
En tänkbar rättsverkan är ogiltighet. De betalningar eller leveranser som företaget har gjort i strid med resolutionsmyndighetens beslut ska då gå åter. En sådan lösning är effektiv i teknisk bemärkelse. Syftet med ett beslut om tillfälligt förbud är ju att förhindra fullgörelse.
En annan tänkbar rättsverkan är att betalningen eller leveransen är giltig, trots att den genomförts i strid med myndighetens beslut.
1 Kommittén föreslår att anmält avvecklingssystem definieras i lag, se 2 kap. 1 § 1 lagen om
resolution och
författningskommentaren till den bestämmelsen.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
542
En sådan lösning riskerar att urvattna resolutionsmyndighetens befogenhet eftersom en fullgörelse i strid med myndighetens beslut i så fall inte får några konsekvenser.
Ytterligare en tänkbar rättsverkan är att giltigheten av fullgörelsen är beroende av vad motparten har insett, eller borde ha insett, om myndighetens beslut. En motpart till ett företag under resolution bör kunna utgå från att den får behålla en betalning eller leverans från företaget, under förutsättning att den är i god tro. Däremot bör en motpart som vet, eller som borde veta, att en betalning eller leverans från företaget sker i strid med ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud inte få behålla det den mottagit. I detta sammanhang är det av betydelse att ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud ska offentliggöras på särskilt sätt, bl.a. genom att publiceras på företagets och resolutionsmyndighetens hemsida. Efter offentliggörandet torde det därför vara svårt för en motpart att vara i god tro.
En rättsverkan där giltigheten av en fullgörelse är beroende av vad motparten har insett, eller borde ha insett, om resolutionsmyndighetens beslut, framstår som en lämplig avvägning mellan myndighetens intresse av att tillfälligt förbjuda ett företag under resolution att fullgöra vissa förpliktelser och motpartens intresse av att en fullgjord prestation inte rubbas. En bestämmelse av den innebörden bör därför tas in i lag. I 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) finns en bestämmelse som tar sikte på rättshandlingar som företas av ett företag i konkurs och någon annan, efter att beslutet om konkurs har kungjorts. Denna bestämmelse i konkurslagen bör tjäna som förebild vid utformningen av den nu aktuella bestämmelsen.
10.5.3 Befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta att en borgenär till ett företag under resolution inte får ta i anspråk säkerheter som ställts ut i tillgångar som tillhör företaget.
Om resolutionsmyndigheten har beslutat att vidta vissa åtgärder mot något annat företag inom koncernen ska ett särskilt beslut om förbud mot att ta i anspråk säkerheter fattas med avseende på det företaget. Det sakliga innehållet i det
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
543
beslutet ska motsvara det sakliga innehållet i beslutet avseende företaget under resolution.
Sådana beslut som anges ovan får endast gälla under en begränsad tid.
Vissa typer av säkerheter undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet.
Om en borgenär till ett företag under resolution eller till ett annat koncernföretag tar i anspråk en säkerhet i strid med resolutionsmyndighetens beslut ska rättshandlingen gälla, om det inte visas att borgenären kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav borgenären skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 70 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att begränsa möjligheterna för borgenärer med säkerhetsrätt i ett företag under resolution att göra säkerhetsrätter gällande avseende tillgångar i det företaget. Begränsningen ska gälla från och med offentliggörandet av en underrättelse om en sådan begränsning, till och med midnatt den bankdag som följer på dagen för offentliggörandet i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten för företaget under resolution är etablerad.
Befogenheten gäller inte säkerhetsrätter i form av marginalsäkerheter eller full säkerhet inom system eller operatörer av system som är utsedda enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG, centrala motparter och centralbanker.
Om de skyddsregler som gäller för sådana anmälningssystem blir tillämpliga ska resolutionsmyndigheterna se till att alla begränsningar som beslutas med stöd av denna befogenhet tillämpas konsekvent på alla koncernföretag gentemot vilka en resolutionsåtgärd vidtas.
Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar en befogenhet enligt ovan, ta hänsyn till vilken effekt utövandet av befogenheten kan få på finansmarknadernas funktion.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
544
Skälen för kommitténs förslag
Förbud mot att ta i anspråk säkerheter
Av samma skäl som har framförts beträffande resolutionsmyndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa betalnings- eller leveransförpliktelser (i det följande benämnd tillfälligt fullgörelseförbud) bör resolutionsmyndigheten ges möjlighet att tillfälligt förbjuda borgenärer till ett företag under resolution att ta i anspråk säkerheter. En frysning av olika typer av transaktioner gör det lättare för resolutionsmyndigheten att bedöma företagets finansiella ställning och kan dessutom förhindra en minskning av företagets värde under den tid som resolutionsverktygen tillämpas. En befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter kan därför, precis som befogenheten att tillfälligt förbjuda viss fullgörelse, vara av värde under den inledande resolutionsfasen.
I artikel 70 i resolutionsdirektivet uttrycks denna befogenhet enligt följande. ”Member States shall ensure that resolution authorities have the power to restrict secured creditors of an institution under resolution from enforcing security interests…”. ”Enforcing security interests” har översatts med ”göra säkerhetsrätter gällande” i den svenska översättningen av direktivet. I svenskt språkbruk torde det vara mer naturligt att tala om att ”ta i anspråk säkerheter” eller ”förfoga över säkerheter”. Rent språkligt torde ”ta i anspråk säkerheter” ligga närmast direktivets uttryck ”enforcing security interests”.
Bestämmelser motsvarande delar av artikel 70.1 bör med anledning av det sagda tas in lag och bör uttryckas som en befogenhet för resolutionsmyndigheten att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter.
Befogenheten att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter bör, liksom framhålls beträffande befogenheten att besluta om tillfälligt fullgörelseförbud, inte tillämpas med automatik. Den ska inte heller med nödvändighet avse samtliga de säkerheter som ställts ut av ett företag under resolution. Beslutet kan begränsas till att avse endast en viss typ av säkerhet eller en viss bestämd utställd säkerhet. Resolutionsmyndigheten bör därför ges stort manöverutrymme när det gäller den närmare utformningen av ett sådant beslut.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
545
I likhet med vad som föreslås beträffande befogenheten att besluta om tillfälligt fullgörelseförbud bör resolutionsmyndigheten utreda de tänkbara effekterna av ett tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter innan den fattar ett sådant beslut; se avsnitt 10.5.2 och de skäl som anges där. Myndigheten bör därvid särskilt beakta vilken effekt beslutet kan få på de finansiella marknadernas funktionssätt. En särskild bestämmelse motsvarande artikel 70.4 bör därför tas in i lag.
För att minska riskerna för negativa effekter av ett beslut om tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk en säkerhet bör ett sådant förbud endast få råda under en bestämd kortare tid. Denna tid bör motsvara den tid som föreslås gälla för ett tillfälligt fullgörelseförbud; se avsnitt 10.5.2 och de skäl som anges där. En bestämmelse motsvarade delar av artikel 70.1 i resolutionsdirektivet bör därför tas in i lag.
Borgenärer med säkerhetsrätt i tillgångar som tillhör ett koncernföretag
Av bestämmelserna i artikel 70.3 i direktivet framgår att resolutionsmyndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter ska tillämpas konsekvent (”are consistent”) på alla företag inom en koncern mot vilka en resolutionsåtgärd har vidtagits, om artikel 80 blir tillämplig. Som framgår av avsnitt 5.3 föreslår kommittén att begreppet resolutionsåtgärd ges ett något vidare tillämpningsområde i den nya lagen än vad som följer av direktivet. För att inte artikel 70.3 ska få ett vidare tillämpningsområde vid genomförandet i svensk rätt än vad som följer av direktivet, bör inte begreppet resolutionsåtgärd användas i de bestämmelser i den nya lagen som genomför artikel 70.3. I stället bör en uttrycklig hänvisning ske till de specifika åtgärder som omfattas av direktivets definition av begreppet (ett beslut om resolution, användningen av ett resolutionsverktyg eller utövandet en resolutionsbefogenhet). Av artikel 56.2 i direktivet framgår att de befogenheter som följer av artikel 70 också gäller vid tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen.
Ordalydelsen av artikeln i fråga är delvis oklar. Kommittén kan inte tolka artikeln på annat sätt än att resolutionsdirektivet eftersträvar samma begränsningar i fråga om ianspråktagande av säkerheter i förhållande till alla företag inom en koncern som är föremål
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
546
för resolutionsåtgärder i direktivets mening. Om således resolutionsmyndigheten förbjuder ianspråktagande av säkerheter i tillgångar som tillhör ett företag under resolution, och ett annat företag i samma koncern är föremål för resolutionsåtgärder i direktivets mening, ska resolutionsmyndigheten fatta ett separat beslut avseende det andra företaget med ett sakinnehåll motsvarande det beslut som fattats rörande företaget under resolution.
Den hänvisning som görs till artikel 80 får uppfattas som ett klargörande. Artikel 80 innehåller bestämmelser om att resolutionsmyndigheten inte får vidta vissa åtgärder om de kan påverka anmälda avvecklingssystem. Denna skyddsregel gäller alltid, till följd av de bestämmelser som föreslås i 24 kap. 7 § lagen om resolution, och behöver därför inte komma till särskilt uttryck i lagtext.
Med anledning av det nu sagda bör bestämmelser motsvarande artikel 70.3 tas in i lag.
Undantag
Ett tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter kan få negativa konsekvenser. Vissa undantag bör därför göras där riskerna för negativa effekter kan anses förhöjda.
Av artikel 70.2 i resolutionsdirektivet framgår att säkerheter som kan göras gällande gentemot sådana system som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG ska undantas. Med detta torde avses säkerheter som ställts i samband med deltagande i sådana system (se artikel 1. c i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG). Ett förbud mot att ta i anspråk sådana säkerheter kan nämligen, även om det endast är tillfälligt, få spridningseffekter och kan därmed påverka den finansiella stabiliteten negativt. Detsamma gäller säkerheter som ställts ut till centrala motparter eller centralbanker.
I resolutionsdirektivet begränsas undantagen till att endast avse vissa typer av säkerheter. I direktivet uttrycks detta som ”security interests … over assets pledged by way of margin or collateral by the institution under resolution” (se artikel 70.2). ”Assets pledged by way of margin” bör översättas med marginalsäkerhet (se författningskommentaren till 14 kap. 9 § lagen om resolution för en närmare förklaring av vad som avses med en sådan säkerhet). Det framstår dock inte som helt klart vad som avses med ”assets
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
547
pledged by way of collateral”. I den svenska översättningen av direktivet uttrycks detta som ”full säkerhet”. Det som ligger närmast till hands vid en tolkning är att det som avses är vanlig panträtt, dvs. att en pantsättare ställer viss egendom till panthavarens förfogande som säkerhet för en viss förpliktelse. Pantsättaren behåller äganderätten till pantegendomen. Panträtten ger panthavaren rätt att själv tillgodogöra sig prestationens värde ur den pantsatta egendomen, om den prestation som säkerställs inte fullgörs på rätt sätt.
Med anledning av det nu sagda bör bestämmelser motsvarande artikel 70.2 i resolutionsdirektivet tas in i lag.
Fullgörelse i strid med resolutionsmyndighetens beslut
Resolutionsmyndighetens beslut att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter i tillgångar som tillhör ett företag under resolution eller ett annat koncernföretag är ett offentligrättsligt beslut som borgenärerna är skyldiga att följa. Ett sådant beslut måste anses ha civilrättsliga verkningar i likhet med ett konkursbeslut. Inte heller när det gäller denna befogenhet innehåller resolutionsdirektivet några bestämmelser om vad som händer om en borgenär tar i anspråk en säkerhet trots att resolutionsmyndigheten förbjudit detta. För att inte myndighetens befogenhet ska bli verkningslös bör en bestämmelse om rättsverkningarna av en rättshandling i strid med ett sådant beslut tas in i lag.
Denna rättsverkan bör vara samma som föreslås vid fullgörelse i strid med ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud; se avsnitt 10.5.2 och de skäl som anförs där.
10.5.4 Befogenhet att tillfälligt förbjuda utövande av vissa avtalsrättigheter
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta att en
motpart till ett företag under resolution inte får utöva vissa rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med det företaget. Ett sådant förbud får endast gälla under en begränsad tid. Under vissa omständigheter får resolutionsmyndigheten även besluta att en motpart till ett dotterföretag till ett företag under
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
548
resolution inte får utöva vissa rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med dotterföretaget.
Vissa typer av avtal undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet.
Om en motpart till ett företag under resolution eller dess dotterföretag utövar vissa rättigheter som följer av ett avtal i strid med resolutionsmyndighetens beslut, ska den åtgärd som därmed vidtagits gälla om det inte visas att motparten kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 71 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp uppsägningsrätten för en part beträffande ett avtal med ett företag under resolution från och med offentliggörandet av en underrättelse om en sådan begränsning och fram till midnatt den bankdag som följer på dagen för offentliggörandet i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten för företaget under resolution är etablerad, under förutsättning att betalnings- och leveransskyldigheter även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls. I artikel 2.1.82 definieras uppsägningsrätt som en rätt att säga upp ett avtal, att påskynda, avräkna eller kvitta skyldigheter eller liknande bestämmelser som upphäver, modifierar eller skjuter upp en avtalsparts skyldighet eller en bestämmelse som hindrar en skyldighet enligt avtalet från att uppkomma som annars skulle uppkomma.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp uppsägningsrätten för en part i ett avtal med ett dotterföretag till ett institut under resolution om avtalsskyldigheterna garanteras eller understöds på annat sätt av företaget under resolution och uppsägningsrätten enligt det avtalet enbart grundas på insolvens eller finansiell ställning för företaget under resolution. Om överföringsbefogenheten har utövats, eller får utövas, i förhållande till företaget under resolution, får resolutionsmyndigheten endast fatta ett sådant beslut om alla tillgångar och skulder i dotterbolaget som är hänförliga till det avtalet, har överförts till och övertagits av, eller får överföras till och övertas av,
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
549
mottagaren, eller om resolutionsmyndigheten på annat sätt tillhandahåller ett adekvat skydd för sådana skyldigheter. Ett sådant uppskjutande ska få verkan från och med offentliggörandet av en underrättelse till och med midnatt i den medlemsstat där dotterföretaget till företaget under resolution är etablerat den bankdag som följer efter offentliggörandet.
Ett uppskjutande ska inte gälla för system eller operatörer av system som är utsedda enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG, för centrala motparter eller för centralbanker.
En person får utöva uppsägningsrätt enligt ett avtal före utgången av den angivna tidsperioden om personen underrättas av resolutionsmyndigheten om att de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet inte ska överföras till en mottagare, eller bli föremål för nedskrivning eller konvertering vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
Om resolutionsmyndigheten utövar befogenheten att skjuta upp uppsägningsrätten utan underrättelse får rättigheterna utövas efter utgången av perioden för uppskjutande, om inte annat följer av direktivets bestämmelser om inskränkning av vissa avtalsvillkor till följd av ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder, enligt följande. Om de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet har överförts får en motpart utöva uppsägningsrätt i enlighet med villkoren i det avtalet endast vid en fortlöpande eller efterföljande utlösande händelse från mottagarens sida. Om de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet kvarstår hos företaget under resolution och resolutionsmyndigheten inte har använt skuldnedskrivningsverktyget avseende det avtalet, får en motpart utöva uppsägningsrätt i enlighet med villkoren i avtalet då uppskjutandet enligt ovan upphör.
Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar en befogenhet enligt ovan, ta hänsyn till vilken effekt utövandet av befogenheten kan få på de finansiella marknadernas funktion.
Ett transaktionsregister ska, på begäran av en behörig myndighet eller en resolutionsmyndighet, tillhandahålla nödvändiga uppgifter till de behöriga myndigheterna eller resolutionsmyndigheterna så att de kan fullgöra sina respektive skyldigheter och uppdrag i enlighet med artikel 81 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
550
Skälen för kommitténs förslag
Förbud mot utövande av vissa avtalsrättigheter
I avsnitt 10.3 behandlas vikten av att ett avtal med ett företag under resolution inte sägs upp, eller att andra avtalsrättigheter utövas, enbart p.g.a. ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder. Med andra avtalsrättigheter avses t.ex. rätt att ändra avtalsvillkor och att utöva nettning.
Det finns även skäl att begränsa möjligheten för en motpart till ett företag under resolution att vidta motsvarande åtgärder beträffande ett avtal som ingåtts med företaget på någon annan grund än ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder. Resolutionsmyndigheten bör därför ges möjlighet att tillfälligt förbjuda motparter till ett företag under resolution att utöva vissa avtalsrättigheter.
Om resolutionsmyndigheten t.ex. beslutar att överföra verksamhet till en privat köpare eller ett broinstitut är det önskvärt att den har tillräckligt med tid för att identifiera avtal som behöver överföras. En sådan identifiering skulle försvåras om det var möjligt för företagets motparter att säga upp avtal under den tiden. Ett sådant tillfälligt förbud är också nödvändigt för att resolutionsmyndigheten ska kunna få en rättvisande bild av balansräkningen för företaget, utan de förändringar av värden och omfattning som uppsägningar och utövande av andra liknande avtalsrättigheter skulle medföra.
Ett tillfälligt förbud mot att utöva vissa avtalsrättigheter kan därför, precis som de befogenheter som behandlas i avsnitten 10.5.2 och 10.5.3, vara av värde under den inledande resolutionsfasen. Bestämmelser motsvarande artikel 71.1 bör därför tas in i lag.
Befogenheten att tillfälligt förbjuda en motpart till ett företag under resolution att utöva avtalsrättigheter bör, liksom tidigare behandlade befogenheter (se avsnitten 10.5.2 och 10.5.3), inte tillämpas med automatik. Den ska inte heller med nödvändighet avse samtliga de avtal som har ingåtts av ett företag under resolution. Beslutet kan begränsas till att avse endast en viss typ av avtal eller ett visst bestämt avtal. Resolutionsmyndigheten bör därför ges stort manöverutrymme när det gäller den närmare utformningen av ett beslut om tillfälligt förbud att utöva avtalsrättigheter.
I likhet med vad som föreslås beträffande övriga befogenheter bör resolutionsmyndigheten överväga de tänkbara effekterna av ett
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
551
sådant tillfälligt förbud, se avsnitten 10.5.2 och 10.5.3 samt de skäl som anges där. Myndigheten bör därvid särskilt beakta vilken effekt beslutet kan få på de finansiella marknadernas funktionssätt. En bestämmelse motsvarande artikel 71.6 i resolutionsdirektivet bör därför tas in i lag.
För att minska riskerna för negativa effekter av ett tillfälligt förbud att utöva avtalsrättigheter bör ett sådant förbud endast få råda under en bestämd kortare tid. Denna tid bör motsvara den tid som föreslås gälla för ett tillfälligt fullgörelseförbud eller ett tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter, se avsnitten 10.5.2 och 10.5.3 samt de skäl som anges där. En bestämmelse motsvarade delar av artikel 71.1 bör sammanfattningsvis tas in i lag.
Avtal som ingåtts av dotterföretag
I artikel 71.2 i resolutionsdirektivet ges resolutionsmyndigheten befogenhet att förbjuda även en motpart till ett dotterföretag till ett företag under resolution att utöva rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med dotterföretaget. För att ett sådant förbud ska vara proportionerligt begränsas det till fall där företaget under resolution svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser och avtalsrättigheten enbart grundar sig på obestånd hos företaget under resolution eller dess finansiella ställning i övrigt.
Om resolutionsmyndigheten genom användning av ett överföringsverktyg (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget) har beslutat att göra en överföring från företaget under resolution ska myndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda utövande av rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med dotterföretaget endast gälla om samtliga de tillgångar och skulder som är hänförliga till avtalet med dotterföretaget har förts över till mottagaren (artikel 71.2 c). Enligt kommitténs mening finns i detta sammanhang inte skäl att utesluta rättigheter som är hänförliga till ett sådant avtal, varför det inkluderas i kommitténs förslag till genomförande av den angivna artikeln.
I den svenska översättningen av direktivet har ”liabilities” nästan genomgående översatts med ”skulder”. När det gäller den angivna artikeln torde det snarare handla om ”förpliktelser” eftersom överföringsverktygen används till att överföra verksamhet i ett företag under resolution. Ett sådant företag kan t.ex. ha ingått avtal
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
552
som ger upphov till andra förpliktelser än skulder för företaget, t.ex. förpliktelser att leverera värdepapper eller valuta. I kommitténs förslag till genomförande av den angivna artikeln används därför ordet ”förpliktelser” i stället för ”skulder” (se motsvarande diskussion i kapitel 12 beträffande försäljningsverktyget).
Myndigheten får enligt resolutionsdirektivet även besluta om ett tillfälligt förbud för motparter till ett dotterföretag att utöva vissa avtalsrättigheter om myndigheten på annat sätt tillhandahåller tillräckligt skydd för företagets förpliktelser (”the resolution authority provides in any other way adequate protection for such obligations”) (artikel 71.2 c). Det framstår inte som helt klart vad som avses med det sistnämnda. Vid en tolkning ligger det närmast till hands att anta att myndighetens tillhandahållande av sådant skydd bara blir relevant om endast vissa av de rättigheter och förpliktelser som är hänförliga till avtalet med dotterföretaget har förts över till mottagaren, och myndigheten har bedömt att företaget under resolution inte kan drivas vidare. Under dessa omständigheter är nämligen det företagets garantier värdelösa och myndigheten bör i denna situation kunna ställa ut motsvarande garantier till motparten. Sådana garantier bör då uppfylla kravet på att resolutionsmyndigheten ska tillhandahålla tillräckligt skydd för företagets förpliktelser. Om dessa förutsättningar är uppfyllda kan myndigheten besluta om tillfälligt förbud för en motpart till ett dotterföretag att utöva avtalsrättigheter, även om inte samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser som är hänförliga till avtalet med dotterföretaget har förts över till mottagaren.
Med anledning av det nu sagda bör bestämmelser motsvarande artikel 71.2 tas in i lag.
Undantag
På motsvarande sätt som gäller för tillfälligt fullgörelseförbud och tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter (se avsnitten 10.5.2 och 10.5.3) bör vissa undantag göras från den nu föreslagna befogenheten. Undantagen är enligt artikel 71.3 desamma som gäller vid tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter (se avsnitt 10.5.3). Således bör inte ett tillfälligt förbud att utöva avtalsrättigheter avse avtal som är hänförliga till sådana system som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG eller som har ingåtts med centrala motparter eller
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
553
centralbanker. Ett sådant förbud kan nämligen, även om det endast är tillfälligt, få spridningseffekter och därmed påverka den finansiella stabiliteten negativt.
Bestämmelser motsvarande artikel 71.3 bör därför tas in i lag.
Utövande av avtalsrättigheter som omfattas av resolutionsmyndighetens beslut
Resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser som innebär att rättigheter som följer av ett avtal som omfattas av myndighetens beslut om tillfälligt förbud att utöva dem under vissa omständigheter får utövas under den tid förbudet gäller (artikel 71.4). Om resolutionsmyndigheten väljer att inte använda något överföringsverktyg eller skuldnedskrivningsverktyget, får motparten efter underrättelse från resolutionsmyndigheten utöva rättigheter som följer av ett avtal som omfattas av myndighetens beslut. Myndigheten måste under dessa förhållanden ha bedömt att företaget är livskraftigt och det kan därför inte anses motiverat att upprätthålla ett sådant förbud. En sådan ordning säkerställer att ett beslut om tillfälligt förbud att utöva vissa avtalsrättigheter inte upprätthålls längre än nödvändigt. En bestämmelse motsvarande artikel 71.4 bör därför tas in i lag.
Av artikel 71.5 i resolutionsdirektivet framgår vad som gäller för en motpart när ett beslut om tillfälligt förbud att utöva vissa avtalsrättigheter upphör att gälla. I direktivet uttrycks detta enligt följande. ”If the rights and liabilities covered by the contract have been transferred to another entity, a counterparty may exercise termination rights in accordance with the terms of that contract only on the occurrence of any continuing or subsequent enforcement event by the recipient entity.” Det framstår inte som helt klart vad som avses med ”the occurrence of any continuing or subsequent enforcement event by the recipient entity”. I den svenska översättningen av direktivet uttrycks detta som ”en fortlöpande eller efterföljande utlösande händelse från den mottagande enhetens sida”. I och med att artikeln i fråga även innehåller en hänvisning till artikel 68 torde avsikten vara att rättigheter som följer av ett sådant avtal endast får utövas om mottagaren väsentligen brister i fullgörandet av sina förpliktelser enligt avtalet. En bestämmelse av denna innebörd, motsvarande artikel 71.5 a, bör tas in i lag.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
554
I artikel 71.5 b föreskrivs vidare att om de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet inte överförs eller blir föremål för skuldnedskrivning får rättigheter som följer av avtalet utövas i enlighet med de villkor som anges i avtalet efter att resolutionsmyndighetens förbud har upphört att gälla. Avtalet och dess innehåll fortsätter då att gälla för parterna. Detta är den naturliga följden av att ett tillfälligt förbud att utöva avtalsrättigheter upphör och det följer av allmänna rättsgrundsatser. Någon särskild bestämmelse motsvarande artikel 71.5 b behöver därför inte tas in i lag. Det som anges i avsnitt 10.3 gäller dock fortfarande för ett sådant avtal, dvs. avtalsrättigheter får inte utövas enbart på grund av ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder.
Utövande av avtalsrättigheter i strid med resolutionsmyndighetens beslut
Resolutionsmyndighetens beslut att tillfälligt förbjuda en motpart att utöva rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med ett företag under resolution, eller med dess dotterföretag, är ett offentligrättsligt beslut som motparten är skyldig att följa liksom ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud eller ett beslut om tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter. Ett sådant beslut måste anses ha civilrättsliga verkningar i likhet med ett konkursbeslut. Inte heller när det gäller denna befogenhet innehåller resolutionsdirektivet några bestämmelser om vad som händer om en motpart utövar en avtalsrättighet trots att resolutionsmyndigheten förbjudit detta. För att inte myndighetens befogenhet ska bli verkningslös bör en bestämmelse om rättsverkningarna av en avtalsrättighet i strid med ett sådant beslut tas in i lag.
Denna rättsverkan bör vara samma som föreslås om en rättshandling företas i strid med ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud eller ett beslut om förbud att ta i anspråk säkerheter; se avsnitten 10.5.2 och 10.5.3 samt de skäl som anförs där.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
555
Transaktionsregister
I artikel 71.7 andra stycket i resolutionsdirektivet föreskrivs att ett transaktionsregister, på begäran av en behörig myndighet eller en resolutionsmyndighet, ska tillhandahålla nödvändiga uppgifter till myndigheterna så att de kan fullgöra sina respektive skyldigheter och uppdrag i enlighet artikel 81 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012.
Placeringen av denna artikel i direktivet torde kunna förklaras med att de avtal som kan bli föremål för ett tillfälligt förbud att utöva vissa avtalsrättigheter kan vara OTC-derivatkontrakt. Enligt förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister ska OTC-derivatkontrakt rapporteras till ett transaktionsregister. Med ett transaktionsregister avses en juridisk person som centralt samlar in och registerför uppgifter om derivat (se artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012.
Av artikel 81 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister framgår att ett transaktionsregister ska tillhandahålla nödvändiga uppgifter till en rad angivna enheter för att dessa enheter ska kunna fullgöra sina respektive skyldigheter och uppdrag. Bland de uppräknade enheterna återfinns bl.a. Esma, ESRB, den behöriga myndighet som utövar tillsyn över centrala motparter som utnyttjar transaktionsregistret, den behöriga myndighet som utövar tillsyn över handelsplatsen för de rapporterade kontrakten samt unionens berörda värdepappers- och marknadsmyndigheter.
Den skyldighet för transaktionsregistret som föreskrivs i artikel 71.7 andra stycket följer redan av artikel 81 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012. Eftersom förordningen är direkt tillämplig i svensk rätt fordras därför inte någon lagstiftningsåtgärd med avseende på artikel 71.7 andra stycket.
10.6 Kontinuitet
Kommitténs förslag: Om verksamhet har överförts genom
användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget får resolutionsmyndigheten besluta att företaget under resolution, eller något annat företag som ingår i samma koncern, ska tillhandahålla de tjänster eller resurser som är nödvändiga för att mottagaren ska kunna driva den överförda
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
556
verksamheten effektivt. Särskilda villkor ska gälla för ett sådant tillhandahållande av tjänster eller resurser.
Resolutionsmyndigheten får fatta beslut om tillhandahållande av tjänster eller resurser även om det företag som ska tillhandahålla tjänsterna eller resurserna har försatts i konkurs eller gått i likvidation.
Resolutionsmyndigheten får på ansökan av en resolutionsmyndighet etablerad i ett annat land inom EES förklara att ett beslut enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 65 i resolutionsdirektivet gäller i Sverige.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 65 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att kräva att ett företag under resolution, eller ett bolag som ingår i samma koncern som företaget under resolution, tillhandahåller alla tjänster eller faciliteter som är nödvändiga för att en mottagare av verksamhet ska kunna driva den överförda verksamheten på ett effektivt sätt.
Det som anges ovan ska även tillämpas när ett företag under resolution eller det berörda koncernföretaget har inlett normala insolvensförfaranden.
Medlemsstaterna ska se till att deras resolutionsmyndigheter har befogenhet att genomdriva skyldigheter som resolutionsmyndigheter i andra medlemsstater har ålagt koncernföretag som är etablerade på deras territorium.
De tjänster eller faciliteter som avses är begränsade till operativa tjänster och faciliteter och inbegriper inte någon form av finansiellt stöd.
Om tjänsterna eller faciliteterna tillhandahållits företaget under resolution enligt ett avtal omedelbart före det att resolutionsåtgärden vidtogs ska tjänsterna eller faciliteterna tillhandahållas på samma villkor under hela avtalsperioden. Om det inte finns något avtal eller om avtalet har löpt ut ska tjänsterna eller faciliteterna tillhandahållas på rimliga villkor.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
557
Skälen för kommitténs förslag
Om resolutionsmyndigheten vid en användning av något av överföringsverktygen (försäljningsverktyget, broinstitutverktyget eller avskiljandeverktyget) överför verksamhet till en förvärvare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag kan vissa tjänster eller resurser behöva tillhandahållas mottagaren för att denne ska kunna bedriva den övertagna verksamheten på ett effektivt sätt. Det kan t.ex. vara så att den verksamhet som bedrivs av ett företag under resolution är beroende av vissa tjänster som erhålls från ett annat koncernföretag. När då verksamheten överförs kan mottagaren behöva ha tillgång till samma tjänster under en övergångsperiod. Resolutionsmyndigheten bör därför kunna fatta beslut om att sådana tjänster ska tillhandahållas en mottagare av sådan verksamhet. Utan en sådan befogenhet riskerar effektiviteten i ett resolutionsförfarande att försämras.
Befogenheten att kräva att vissa tjänster tillhandahålls framgår av artikel 65 i resolutionsdirektivet. De tjänster som resolutionsmyndigheten får besluta ska tillhandahållas uttrycks i direktivet som ”any services or facilities that are necessary to enable a recipient to operate effectively the business transferred to it”. I den svenska översättningen av direktivet har “facilities” översatts med ”facilititeter”, ett begrepp som lämpar sig mindre väl i författningstext. Det är inte heller helt klart vad som avses med ”facilities”. Det som ligger närmast till hands vid en tolkning är att det som avses är resurser, nyttigheter eller hjälpmedel. Begreppet resurs framstår som det mest lämpliga i sammanhanget.
De tjänster eller resurser som resolutionsmyndigheten får kräva tillhandahållande av ska vara nödvändiga för att den överförda verksamheten ska kunna drivas effektivt. Av direktivet framgår uttryckligen att finansiellt stöd utesluts (artikel 65.3). Det är naturligtvis svårt att exakt ange vilka tjänster eller resurser som blir aktuella. Det torde dock handla om sådana tjänster och resurser som krävs för att syftet med överföringen ska uppnås. Om resolutionsmyndigheten t.ex. har överfört kritisk verksamhet till en privat köpare, bör det som huvudregel inte vara några problem att kräva att företaget under resolution tillhandahåller de tjänster som krävs för att mottagaren ska kunna fortsätta driva verksamheten effektivt. Sådana tjänster kan t.ex. vara IT-tjänster.
Med det sagt bör dock utgångspunkten vara att mottagaren strävar efter att så snart som möjligt hitta en egen leverantör av de
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
558
tjänster som krävs för att denne ska kunna bedriva den övertagna verksamheten effektivt. Befogenheten bör således inte kunna tillämpas avseende sådana tjänster som i och för sig är kommersiellt fördelaktiga, men där det enkelt går att ordna med motsvarande tjänst på annat håll, om än till mindre fördelaktiga villkor.
Av direktivet följer vidare att resolutionsmyndigheten kan besluta att sådana tjänster eller resurser ska tillhandahållas av dels företaget under resolution, dels ett annat koncernföretag (artikel 65.1). Vad gäller stora företagsgrupper kan det således bli fråga om relativt många företag som potentiellt sett kan träffas av befogenheten. Det torde inte vara ovanligt att flera centrala tjänster tillhandahålls koncerninternt. Den gränsdragning som görs i direktivet när det gäller vilka företag som kan bli föremål för ett beslut om tillhandahållande av tjänster eller resurser framstår som väl avvägd. Det finns därför enligt kommitténs mening inte skäl att på nationell grund ytterligare utsträcka denna befogenhet till att omfatta fler företag än vad direktivet anger.
Av direktivet framgår vidare att det saknar betydelse om normala insolvensförfaranden har inletts beträffande de företag som ska tillhandahålla tjänsterna eller resurserna, dvs. konkurs eller likvidation. Med anledning av det nu sagda bör bestämmelser motsvarande artikel 65.1 och 65.3 tas in i lag.
I direktivet anges att tjänsterna eller resurserna ska tillhandahållas på särskilda villkor (artikel 65.4). Om tillhandahållandet av tjänsterna eller resurserna regleras i ett avtal och dessa tjänster eller resurser tillhandahölls omedelbart före det att verksamhet överfördes, ska samma villkor tillämpas även efter överföringen. En sådan ordning är förenlig med svensk avtalsrätt. Om det inte finns något avtal, eller om avtalet har löpt ut, ska tjänsterna i stället tillhandahållas på skäliga villkor. Vad som är att betrakta som skäliga villkor får ytterst avgöras av domstol.
Bestämmelser motsvarande artikel 58.4 i resolutionsdirektivet bör tas in i lag.
Beträffande företag som ingår i gränsöverskridande koncerner krävs viss särskild reglering. Av artikel 65.2 i resolutionsdirektivet framgår att medlemsstaterna ska se till att deras resolutionsmyndigheter har befogenhet att genomdriva skyldigheter som resolutionsmyndigheter i andra medlemsstater har ålagt koncernföretag som är etablerade på deras territorier i enlighet med artikel 65.1. Detta innebär att en utländsk resolutionsmyndighets beslut enligt den nationella lagstiftning som genomför artikel 65.1 i
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
559
resolutionsdirektivet ska kunna göras gällande mot ett svenskt koncernbolag. Om t.ex. ett företag som har försatts i resolution i Tyskland har ett svenskt dotterföretag, kan den tyska resolutionsmyndigheten besluta att det svenska dotterföretaget ska tillhandahålla vissa tjänster till ett företag som har tagit över verksamhet från företaget under resolution. Ett sådant beslut gäller inte i Sverige då det inte omfattas av Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område
(Bryssel I-förordningen) eller Rådets förordning (EG) nr 1346/2000
av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen). Det är därför nödvändigt att införa ny reglering på detta område. Artikel 65.2 i resolutionsdirektivet ger medlemsstaterna stort utrymme att själva avgöra hur en sådan reglering ska se ut. Mot denna bakgrund föreslås en reglering som motsvarar det exekvaturförfarande som gäller vid verkställighet och erkännande av utländska domar i Sverige.
Detta innebär att den svenska resolutionsmyndigheten ges möjlighet att verkställa ett beslut av en motsvarande myndighet i ett annat EES-land. Ett sådant beslut av den svenska resolutionsmyndigheten måste givetvis föregås av en prövning av om beslutet om tillhandahållande av tjänster är formellt riktigt. Någon materiell prövning bör däremot inte ske. I annat fall tillkommer en inte avsedd överprövning av det fattade beslutet om tillhandahållande av tjänster, vilket kan äventyra effektiviteten i ett gränsöverskridande resolutionsförfarande.
Det möter inga hinder att ge resolutionsmyndigheten denna befogenhet i stället för exempelvis en domstol. Resolutionsmyndigheten har expertkompetens på detta område och kan genomföra den begränsade prövning som ska göras på ett rättssäkert sätt.
10.7 Några resolutionsåtgärder
10.7.1 Kompletterande befogenheter
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten beslutar om
resolution eller vidtar en resolutionsåtgärd får den besluta att
1. en innehavare av aktier i ett företag under resolution eller
andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
560
företag inte får förvärva ytterligare sådana aktier eller äganderättsinstrument, eller
2. ett avtal som ett företag under resolution är part i ska sägas
upp med omedelbar verkan eller att villkoren i avtalet ska ändras.
När resolutionsmyndigheten beslutar om resolution eller vidtar en resolutionsåtgärd får den dessutom begära att
1. en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en
reglerad marknad av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel,
2. ett värdepappersinstitut med tillstånd enligt 2 kap. 1 § 8 lagen
(2007:528) om värdepappersmarknaden ska avslå en begäran om upptagande till handel på en handelsplattform av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution, eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel, eller
3. Finansinspektionen ska besluta om handelsstopp avseende ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution.
Resolutionsmyndigheten får även begära att en behörig myndighet i ett annat land inom EES fattar ett sådant beslut som anges ovan.
Justeringar görs i lagen om värdepappersmarknaden för att uppfylla resolutionsdirektivets krav.
Resolutionsdirektivet
Av artiklarna 64.1 b–c och delar av f samt 64.2 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att göra följande när de utövar en resolutionsbefogenhet.
1. Upphäva rätten att förvärva ytterligare aktier eller andra äganderättsinstrument.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
561
2. Kräva att den relevanta myndigheten avbryter eller uppskjuter ett godkännande för upptagande till handel på en reglerad marknad eller ett upptagande till officiell notering av finansiella instrument.
3. Annullera eller ändra villkoren i ett avtal som företaget under resolution är part i.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva dessa befogenheter om de anser att det är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Skälen för kommitténs förslag
Allmänt
De befogenheter som resolutionsmyndigheten har att tillgripa när ett företag försätts i resolution finns utspridda på en rad olika ställen i direktivet. Myndigheten ges endast de befogenheter som anges i den ovan angivna artikeln om den samtidigt utövar någon annan resolutionsbefogenhet, dvs. någon av de befogenheter som ges i artiklarna 63 och 65–72 i direktivet. Eftersom de befogenheter som följer av artikel 64 inte får utövas självständigt bör en bestämmelse med den innebörden, motsvarande delar av artikel 64.1 i direktivet, tas in i lag. Det betyder att resolutionsmyndigheten endast får besluta om de åtgärder som behandlas i detta avsnitt i samband med att den vidtar någon annan resolutionsbefogenhet. I kommitténs förslag till genomförande av direktivet inkluderas resolutionsbefogenheterna i resolutionsåtgärderna (se avsnitt 5.3).
I artikel 31.1 i direktivet anges att resolutionsmyndigheten ska ta hänsyn till resolutionsändamålen när den tillämpar resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna. Av artikeln framgår vidare att resolutionsmyndigheten ska välja de verktyg och befogenheter som bäst uppfyller de resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet. I artikel 32.1c anges vidare att en resolutionsåtgärd endast får vidtas om den är nödvändig med hänsyn till det allmännas intresse. Med detta avses bl.a. att resolutionsåtgärden ska vara nödvändig för att uppfylla ett eller flera resolutionsändamål (se artikel 32.5). I detta ligger inbyggt ett krav på att åtgärden ska vara ändamålsenlig.
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
562
Enligt kommitténs bedömning täcks därför artikel 64.2 i direktivet av artiklarna 31.1 och 32.5. Dessa artiklar har behandlats i avsnitten 6.2 och 7.2. Någon särskild bestämmelse som motsvarar artikel 64.2 behöver därför inte införas i svensk rätt.
Befogenhet att upphäva rätt att förvärva aktier
Direktivet innehåller bestämmelser som innebär att resolutionsmyndigheten får upphäva rätten för en innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument att förvärva ytterligare sådana instrument. Vad som avses med äganderättsinstrument har behandlats i avsnitt 12.2.1.
För att genomföra direktivet bör en bestämmelse motsvarande artikel 64.1 b i resolutionsdirektivet tas in i lag. Befogenheten bör utformas som en möjlighet för resolutionsmyndigheten att besluta att en innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution inte får förvärva ytterligare sådana finansiella instrument.
Befogenhet att avbryta eller stoppa handel
När ett företag har försatts i resolution kan det finnas anledning att stoppa handeln med aktier eller andra finansiella instrument som har getts ut av företaget. Det kan även finnas anledning att avnotera finansiella instrument som har getts ut av ett sådant företag. Skälet är den osäkerhet som råder om ett sådant företags ekonomiska ställning. I direktivet uttrycks detta som en befogenhet för resolutionsmyndigheten att “kräva att den relevanta myndigheten avbryter eller uppskjuter godkännandet för upptagande till handel på en reglerad marknad eller upptagandet till officiell notering av finansiella instrument enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/34/EG av den 28 maj 2001 om upptagande av värdepapper till officiell notering och om uppgifter som skall offentliggöras beträffande sådana värdepapper”. Detta torde innebära en rätt för resolutionsmyndigheten att kräva att 1.) finansiella instrument som har getts ut av ett företag under resolution inte tas upp till handel, 2.) handeln med sådana finansiella instrument avbryts permanent, dvs. att de finansiella instrumenten avnoteras, samt 3.) handel med sådana finansiella instrument tillfälligt stoppas.
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
563
I 22 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (LVM) finns bestämmelser om handelsstopp. Av 22 kap. 1 § framgår att en börs ska underrätta Finansinspektionen om ett handelsstopp om 1.) investerarna inte har tillgång till information om det finansiella instrumentet, på lika villkor, 2.) investerarna inte i tillräcklig omfattning har tillgång till information om emittenten, 3.) emittentens ställning är sådan att handeln skulle skada investerarnas intressen, 4.) det finansiella instrumentet inte uppfyller de krav som följer av den reglerade marknadens regler, eller 5.) det annars finns särskilda skäl hänförliga till emittenten eller det finansiella instrumentet. Handeln med ett visst finansiellt instrument får inte avbrytas av en börs, om det allvarligt skulle skada investerarnas intressen eller hindra marknaden från att fungera korrekt.
Finansinspektionen ska enligt 22 kap. 2 § LVM, så snart det kan ske, besluta om handelsstoppet ska bestå. Inspektionen får också, utan föregående beslut av börs, besluta om handelsstopp på sådan grund som anges i 22 kap. 1 § LVM. Finansinspektionen får också besluta att handeln ska avbrytas med ett finansiellt instrument på en handelsplattform eller i annan av ett värdepappersinstitut organiserad handel på sådan grund som anges i 22 kap. 1 § LVM.
De svenska bestämmelser som genomför de angivna delarna av artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet bör knytas till de befintliga reglerna om handelsstopp. Av den anledningen föreslås att en bestämmelse motsvarande delar av artikel 64.1 c tas in i lag. Bestämmelsen bör utformas som en rätt för resolutionsmyndigheten att begära att Finansinspektionen beslutar att stoppa handeln av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution. Som en konsekvens av detta behöver det införas en ny bestämmelse i LVM. Bestämmelsen i fråga bör innehålla ytterligare en grund för handelsstopp. Denna grund bör vara att resolutionsmyndigheten begär ett beslut om handelsstopp avseende finansiella instrument som har getts ut av ett företag som har försatts i resolution.
Av 15 kap. 11 § LVM framgår vidare att en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel (avnotering), om instrumentet inte uppfyller de krav som gäller för upptagande till handel eller om emittenten allvarligt åsidosätter sina förpliktelser enligt LVM eller någon annan författning. Avnotering av ett finansiellt instrument som har tagits upp till handel ska även ske på begäran av den efter vars begäran instrumentet har tagits upp till
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
564
handel. Motsvarande bestämmelser saknas för värdepappersinstitut med tillstånd för drift av handelsplattformar. I svensk rätt finns inte heller några bestämmelser som ger Finansinspektionen rätt att fatta beslut av det ovan angivna slaget. För att genomföra direktivet bör det därför införas bestämmelser som ger resolutionsmyndigheten rätt att kräva att en börs eller ett värdepappersinstitut avslår en begäran om upptagande till handel eller beslutar att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel. Som en konsekvens av detta bör det även införas bestämmelser i LVM som innebär att en börs eller ett värdepappersinstitut ska efterkomma en sådan begäran av resolutionsmyndigheten. När det gäller börser bör dessa bestämmelser knytas till de befintliga reglerna om upptagande till handel och avnotering i 15 kap. 11 § LVM. Denna bestämmelse bör ändras på så sätt att börsen ska fatta ett beslut enligt 15 kap. 11 § LVM även på den grunden att resolutionsmyndigheten begär det. En motsvarande bestämmelse bör införas beträffande värdepappersinstitut.
Sammanfattningsvis anser således kommittén att en lämplig utformning av de nu föreslagna nya bestämmelserna är att resolutionsmyndigheten får begära att en börs eller ett värdepappersinstitut ska avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel samt att Finansinspektionen ska besluta om handelsstopp. Bestämmelserna i LVM föreslås få den utformaningen att börsen, ett värdepappersinstitut och Finansinspektionen ska fatta sådana beslut om det begärs av resolutionsmyndigheten.
Befogenhet att säga upp avtal med omedelbar verkan
Den befogenhet som följer av bestämmelserna i artikel 64.1 f i direktivet är en av de mest långtgående resolutionsbefogenheterna. Eftersom det inte finns någon begränsning avseende exempelvis typ av avtal eller avtalsvillkor skulle i princip vilka ändringar som helst kunna genomdrivas, inklusive uppsägning av avtal med omedelbar verkan, med potentiellt långtgående effekter för motparterna i berörda avtal och marknaden i stort som följd. Mot denna bakgrund blir kravet på proportionalitet och nödvändighet särskilt viktigt i förhållande till den här befogenheten. Ett beslut om att säga upp ett avtal med omedelbar verkan eller att ändra villkoren i ett avtal får inte leda till att det ekonomiska utfallet för en
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
565
ägare eller borgenär blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.
Direktivet innehåller en rad andra befogenheter som är utformade för att hantera de specifika problem som kan uppkomma i anslutning till att resolutionsmyndigheten beslutar om resolution eller vidtar resolutionsåtgärder. Det får därför förmodas att denna befogenhet kommer att användas relativt sällan. Trots detta kan det inte uteslutas att sådana situationer uppkommer. Av den anledningen bör en bestämmelse motsvarande delar av artikel 64.1 f tas in i lag.
10.7.2 Befogenhet att kräva information
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får begära att
1. det berörda företaget eller någon annan tillhandahåller upp-
gifter, handlingar eller annat, och
2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken lämnar
sådana upplysningar på tid och plats som myndigheten bestämmer.
En sådan begäran får endast framställas om det behövs för att resolutionsmyndigheten ska kunna förbereda och besluta om resolutionsåtgärder.
Det ovanstående gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.
Resolutionsmyndigheten får förelägga den som inte följer en begäran enligt ovan att fullgöra sin skyldighet. Föreläggandet får förenas med vite.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 63.1 a i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har alla de befogenheter som är nödvändiga för att använda resolutionsverktygen gentemot företag under resolution. Resolutionsmyndigheterna ska bl.a. ha befogenhet att kräva av vilken person som helst att lämna den information som krävs för att resolutions-
Rådrum och kontinuitet SOU 2014:52
566
myndigheten ska kunna besluta om och förbereda en resolutionsåtgärd, inklusive uppdateringar och kompletteringar av information som lämnats i resolutionsplanerna och att information lämnas vid inspektioner på plats.
Skälen för kommitténs förslag
Den ovan angivna befogenheten ger resolutionsmyndigheten rätt att kräva information. Direktivet innehåller även en rad andra bestämmelser som ger myndigheten rätt att inhämta information. Av bestämmelserna i artikel 11 framgår exempelvis att resolutionsmyndigheten – antingen på egen hand eller via den behöriga myndigheten – ska kunna inhämta den information som krävs för att förbereda resolutionsplaner.
Befogenheten i fråga ska möjliggöra en användning av resolutionsverktygen. Den kan därmed användas för att t.ex. besluta om och förbereda resolutionsåtgärder. Anta exempelvis att resolutionsmyndigheten har en spekulant på delar av verksamheten i ett företag under resolution och därför beslutar att använda försäljningsverktyget. I syfte att ge den potentielle köparen underlag för att kunna bestämma exakt vilken del av verksamheten som denne önskar överta skulle myndigheten kunna använda sig av nu aktuell befogenhet.
Av artikeln i fråga följer att information får krävas även av andra än det berörda företaget. Andra tänkbara personer kan exempelvis vara företagets revisor eller enskilda anställda. Det kan också vara personer som arbetar på företag till vilka företaget under resolution har lagt ut verksamhet genom delegering.
Med anledning av det nu sagda bör en bestämmelse motsvarande artikel 63.1 a tas in i lag. Vid utformandet av bestämmelsen kan 23 kap. 3 § LVM tjäna som förebild. Bestämmelsen bör därmed utformas som en rätt för resolutionsmyndigheten att begära att företaget under resolution eller någon annan ska tillhandahålla myndigheten uppgifter, handlingar eller annat. Av bestämmelsen bör även framgå att den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken ska göra det på tid och plats som myndigheten bestämmer. Undantag bör göras för sådana uppgifter som omfattas av den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.
Resolutionsmyndigheten bör ges rätt att förelägga den som inte följer en begäran enligt ovan att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant
SOU 2014:52 Rådrum och kontinuitet
567
föreläggande bör kunna förenas med vite. Genom att välja vite som sanktion följer alla bestämmelserna i lagen (1985:206) om vite med, t.ex. hur vitet ska bestämmas och förfarandet för när det döms ut.
569
11 Åtgärder mot ägare
11.1 Inledning
I kapitel 9 framgår att det är en viktig princip i resolution att behålla prioritetsordningen. Ett helt avgörande led i detta är att ägarna ska bära förluster först eftersom dessa endast ska få del av intäkterna från avvecklingen av ett företag efter det att alla borgenärer har fått betalt. För ett aktiebolag handlar det om aktieägarna och i en medlemsbank eller kreditmarknadsförening (ekonomisk förening) är det andelsinnehavarna.
Resolutionsmyndigheten måste därför kunna vidta åtgärder för att säkerställa att aktieägare respektive andelsinnehavare bär företagets förluster innan någon borgenär bär förluster. Om det handlar om ett aktiebolag så behöver resolutionsmyndigheten kunna minska aktiekapitalet i proportion till företagets förluster. I samband med detta får resolutionsmyndigheten besluta att dra in aktier, överföra aktier till (nedskrivna) borgenärer eller, om det egna kapitalet är positivt, späda ut de befintliga aktieägarnas ägarandel. Detta ska göras i syfte att permanent sätta ned de befintliga aktieägarnas anspråk på, och inflytande över, företaget. Om det handlar om en medlemsbank eller en kreditmarknadsförening behöver resolutionsmyndigheten för att uppnå motsvarande resultat kunna skriva ned andelarnas värde.
I detta kapitel föreslår kommittén införlivande av de åtgärder som ska säkerställa att ägarna – aktieägare eller andelsinnehavare – bär förluster först.
11.2 Aktier och andra andelar
Kommitténs bedömning: Åtgärder som syftar till att ägare ska vara de första att bära förluster berör aktier och andra andelar.
Åtgärder mot ägare SOU 2014:52
570
Skälen för kommitténs bedömning
Att resolutionsmyndigheten i syfte att ägarna ska bära de första förlusterna ska kunna vidta åtgärder mot innehavarna av aktier är uppenbart och framgår uttryckligen i direktivet genom att flera artiklar talar om åtgärder mot innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument. En fråga som däremot behöver analyseras är vad som i detta sammanhang avses med andra äganderättsinstrument.
Andelar i en ekonomisk förening eller i en medlemsbank är att betrakta som äganderättsinstrument enligt definitionen i artikel 2.1.61, eftersom de är andra instrument än aktier som ger äganderätt. Definitionen av ägaderättsinstrument inkluderar även exempelvis teckningsoptioner och konvertibler. Det är dock vår bedömning att det i detta sammanhang, som handlar om att ägarna ska bära de första förlusterna, endast är relevant med aktier och andra andelar.
Om resolutionsmyndigheten vill vidta åtgärder mot innehavarna av andra äganderättsinstrument än aktier och andelar, är det vår bedömning att det i första hand bör handla om resolutionsåtgärder som förbjuder förvärv av aktier eller andra äganderättsinstrument (se avsnitt 10.7.1) snarare än om att säkerställa att de befintliga ägarna av sådana instrument bär de första förlusterna.
Sparbanker har inga ägare och kan inte komma ifråga för den här typen av åtgärder.
11.3 Minskning av aktiekapitalet och spädning av ägarandelar
Kommitténs förslag: Om företaget under resolution är ett aktiebolag ska resolutionsmyndigheten innan, eller i samband med att den vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att aktiekapitalet ska minskas i proportion till företagets förluster enligt den värdering som ligger till grund för beslutet.
Om företaget under resolution har ett positivt värde, får resolutionsmyndigheten späda ut äganderätten för existerande aktieägare genom att konvertera skulder till nya aktier eller andra äganderättsinstrument.
SOU 2014:52 Åtgärder mot ägare
571
Resolutionsdirektivet
I direktivet är de mer konkreta åtgärder som ska vidtas mot ägare en del av befogenheterna att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument och skuldnedskrivningsverktyget.
Artikel 37.2 anger att en resolutionsmyndighet ska, om den beslutar att tillämpa ett resolutionsverktyg gentemot ett institut eller ett koncernföretag, och denna resolutionsåtgärd skulle resultera i att förluster får bäras av borgenärer eller att deras fordringar konverteras, utöva befogenheten att skriva ned och konvertera relevanta kapitalinstrument i enlighet med artikel 59 omedelbart innan eller samtidigt som resolutionsverktyget tillämpas. I artikel 59.3 uttrycks motsvarande, men något annorlunda, som att resolutionsmyndigheten utan dröjsmål ska utöva nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten i enlighet med artikel 60 avseende relevanta kapitalinstrument (det vill säga övriga primärkapitaltillskott och supplementärkapitalinstrument) som företaget under resolution har gett ut, innan någon resolutionsåtgärd vidtas. Samtidigt framgår av artikel 48 att poster i kärnprimärkapitalet (det vill säga bland annat aktier) ska minskas först i enlighet med artikel 60.1 och principen i artikel 34.1 om att ägarna ska bära förluster först.
Att resolutionsmyndigheten ska kunna sänka kvotvärdet för aktier och andra äganderättsinstrument framgår av artikel 63.1 h. Där anges att resolutionsmyndigheterna ska ha befogenhet att sänka, även sänka till noll, kvotvärdet för aktier eller andra äganderättsinstrument i ett företag under resolution och att dra in sådana aktier eller andra äganderättsinstrument. Av artikel 53.1 framgår att minskningen ska få verkan och vara omedelbart bindande för företaget under resolution och för berörda borgenärer och ägare.
I samband med ett beslut om minskning av aktiekapital får resolutionsmyndigheten även besluta om en eller båda av åtgärderna i artikel 47.1 a, vilka behandlas nedan.
Utspädning
Om företaget under resolution har ett positivt substansvärde i enlighet med den värdering som gjorts enligt artikel 36, får resolutionsmyndigheten enligt artikel 47.1 b när den använder skuldnedskrivningsverktyget i artikel 43.2 eller skriver ned eller konverterar kapitalinstrument enligt artikel 59, späda ut äganderätten för
Åtgärder mot ägare SOU 2014:52
572
existerande aktieägare och innehavare av andra äganderättsinstrument till följd av konvertering till aktier eller andra äganderättsinstrument av
i) relevanta kapitalinstrument emitterade av företaget enligt den
befogenhet som avses i artikel 59.2, dvs. befogenheten att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument till aktier eller andra äganderättsinstrument, eller ii) kvalificerade skulder som getts ut av företaget under resolution
enligt den befogenhet som avses i artikel 63.1 f, dvs. befogenheten att konvertera kvalificerade skulder i det företaget till stamaktier eller andra äganderättsinstrument i samma företag, eller ett företag som kan bli föremål för resolution, i ett moderföretag eller i ett broinstitut till vilket tillgångar, rättigheter eller skulder som har hört till företaget i fråga har överförts.
Vid utspädning ska konverteringen göras till en konverteringskurs som väsentligt späder ut existerande aktieinnehav och innehav av andra äganderättsinstrument.
Skälen för kommitténs förslag
För att kunna använda ett resolutionsverktyg eller vidta någon resolutionsåtgärd som innebär att någon borgenär drabbas av förluster, eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, ska resolutionsmyndigheten se till att ägarna först bär förluster. Denna princip, som i direktivet uttrycks i artikel 34.1, behandlas i kapitel
8. I direktivet kommer detta även till uttryck i konkreta bestämmelser, om än något indirekt, eftersom bestämmelserna säger att innehavare av kapitalinstrument (artikel 37.2), eller relevanta kapitalinstrument (artikel 59.3), ska bära förluster före någon annan borgenär respektive innan någon resolutionsåtgärd vidtas. Att ägarna ska bära förlusterna först kommer också till uttryck i artikel 48 som säger att poster i kärnprimärkapitalet ska minskas först vid en nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument. Inom gruppen kapitalinstrument finns för ett aktiebolag tre övergripande kategorier: aktier, övriga primärkapitalinstrument samt supplementärkapitalinstrument. De två sistnämnda utgör de relevanta kapitalinstrumenten och är i själva verket skulder, men får räknas in i ett instituts kapitalbas. Det innebär att innehavarna av
SOU 2014:52 Åtgärder mot ägare
573
dessa instrument är borgenärer. För att behålla prioritetsordningen ska alltså aktieägarna bära förluster före borgenärer, inbegripet då innehavare av relevanta kapitalinstrument. Att sedan innehavarna av de relevanta kapitalinstrument, som är just skulder, ska bära förluster innan någon annan borgenär bär förluster införlivas genom skuldnedskrivningsverktyget; se kapitel 15.
För att aktieägarna ska vara de första att bära förluster måste aktiekapitalet minska i proportion med förlusterna. Utgångspunkten är vidare att förlusterna ska kunna fördelas lika mellan aktierna (se exempelvis artikel 48.2). Om det egna kapitalet, uppskattat enligt värderingen, är mindre än aktiekapitalet ska aktiekapitalet minskas så att det hamnar i paritet med det egna kapitalet. Det kan innebära att aktiekapitalet blir helt förbrukat om det egna kapitalet är negativt.
Resolutionsmyndigheten ska enligt direktivet ha befogenhet att minska kvotvärdet på utestående aktier och vidta motsvarande åtgärder beträffande andra äganderättsinstrument. Kvotvärdet är dock endast en residual som ges av kvoten mellan aktiekapitalet och antalet utstående aktier. Denna befogenhet bör alltså i stället tolkas som att resolutionsmyndigheten har rätt att besluta om en minskning av aktiekapitalet, vilket leder till att kvotvärdet minskar. Detta ska ses mot bakgrund av att varje aktieägare ska bära förluster proportionerligt mot sitt innehav. Kommittén föreslår att resolutionsmyndigheten ska ges rätt att besluta om en minskning av aktiekapitalet i proportion till företagets förluster enligt värderingen.
Det bör också påpekas att i aktiekapitalet inkluderas preferensaktier och följaktligen omfattas de av denna åtgärd trots att de inte räknas till kärnprimärkapitalet. Detta är en skillnad gentemot vårt förslag för motsvarande åtgärder som Finansinspektionen kan vidta utanför resolution och som bara avser åtgärder riktade mot poster i kärnprimärkapitalet; se kapitel 30. Skälet till att förslagen skiljer sig åt är att en nedskrivning eller konvertering utanför resolution är fokuserad på sådana instrument som tillhör kapitalbasen vilka är en kategori av instrument som är central för den finansiella tillsynen. Syftet med åtgärden kan något förenklat också sägas vara att förhindra ett fallissemang genom att förbättra kvaliteten på kapitalbasen.
Åtgärder mot ägare SOU 2014:52
574
Utspädning
Om företaget har ett positivt eget kapital, det vill säga har ett positivt substansvärde, får resolutionsmyndigheten späda ut de befintliga aktieägarnas ägarandel genom en nyemission. Att substansvärdet är positivt ska framgå av den värdering som görs inför beslutet. Denna värdering ska i en sådan situation bygga på en fortlevandeansats. Det är inte heller nödvändigt att en utspädning föregås av en minskning av aktiekapitalet.
Utspädning är inte i sig en åtgärd, utan en följd av att antalet utstående aktier ökar, exempelvis efter en nyemission, vilket gör att de existerande aktieägarnas ägarandel minskar. Att resolutionsmyndigheten ska ha rätt att förelägga företag att emittera nya aktier behandlas i samband med skuldnedskrivningsverktyget; se kapitel 15. Utspädningen som sådan genomförs genom att företaget tillförs nytt kapital, exempelvis genom att konvertera skulder till nya aktier. Det bör framgå av lag att utspädning av befintliga aktieägare är en tillåten metod att minska poster i aktiekapitalet förutsatt att värdet på företaget, mätt som företagets substansvärde, är positivt.
I direktivet anges även att utspädningseffekten ska vara väsentlig. Vad som menas med en väsentlig utspädning ger direktivet ingen vägledning om. Bestämmelsen är heller inte helt lättolkad med tanke på att åtgärderna i alla andra fall ska utgå från värderingen, t.ex. av de förluster som ska absorberas. Det torde dock handla om en bedömning av hur aktieägarnas innehav och ägarandel påverkas av de sammanlagda åtgärder som vidtas, det vill säga även en eventuell minskning av aktiekapitalet som kan ha skett för att få tillgångar och skulder i balans. Kommittén anser att det av tydlighetsskäl räcker med att i lag ange att en utspädning får ske och inte att utspädningen också ska vara väsentlig.
11.4 Åtgärder i samband med minskning av aktiekapitalet
Kommitténs förslag: I samband med ett beslut om att minska aktiekapitalet får resolutionsmyndigheten besluta att vidta någon eller några av följande åtgärder
1. Dra in befintliga aktier.
SOU 2014:52 Åtgärder mot ägare
575
2. Överföra befintliga aktier till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 47.1 ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna när de använder skuldnedskrivningsverktyget i artikel 43.2 eller skriver ned eller konverterar kapitalinstrument enligt artikel 59 vidtar gentemot aktieägarna och innehavare av andra äganderättsinstrument någon av eller båda, följande åtgärder i artikel 47.1 a, dvs. dra in existerande aktier eller andra äganderättsinstrument eller överföra dem till borgenärer som fått sina anspråk nedskrivna.
Behandling av aktieägare som tidigare har konvertertas
Enligt artikel 47.2 ska de åtgärder som beskrivs ovan också vidtas gentemot aktieägare och innehavare av andra äganderättsinstrument vars aktier eller andra äganderättsinstrument emitterats eller tilldelats under följande omständigheter:
a) Till följd av omvandling av skuldinstrument till aktier eller andra
äganderättsinstrument i enlighet med avtalsvillkor i de ursprungliga skuldinstrumenten utlöst av en händelse som inträffade före eller samtidigt som resolutionsmyndighetens bedömning av att företaget uppfyllde villkoren för resolution.
b) Till följd av konvertering av relevanta kapitalinstrument till
kärnprimärkapitalinstrument enligt artikel 60.
När resolutionsmyndigheten överväger vilken åtgärd den ska vidta enligt 47.1 ska den enligt artikel 47.3 beakta
a) den värdering som gjorts i enlighet med artikel 36,
b) det belopp genom vilket resolutionsmyndigheten har bedömt att
kärnprimärkapitalposter måste minskas och berörda kapitalinstrument måste skrivas ned eller konverteras i enlighet med artikel 60.1, och
c) det totalbelopp som resolutionsmyndigheten bedömt enligt
artikel 46.
Åtgärder mot ägare SOU 2014:52
576
Enligt artikel 47.6 ska Eba senast den 3 juli 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 i fråga om de omständigheter då var och en av de åtgärder som anges i 47.1 skulle vara lämpliga, med beaktande av de faktorer som avses i artikel 47.3.
Skälen för kommitténs förslag
I artikel 47.1 framgår att när det handlar om åtgärder mot aktieägare och andra innehavare av äganderättsinstrument har resolutionsmyndigheten att välja mellan att dra in existerande aktier och att överföra existerande aktier. Innan vi mer utförligt diskuterar dessa åtgärder bör det noteras att resolutionsmyndighetens rätt att besluta om att aktier ska dras in eller överföras inte bara framgår av artikel 47 utan också av artikel 63.1 c (om överföring) och 63.1 h (om indragning).
Vi föreslår att resolutionsmyndigheten ges rätt att besluta om samma typ av åtgärder ovan som resolutionsdirektivet föreskriver.
Indragning av aktier
Det är kommitténs mening att resolutionsdirektivet bör tolkas så att när resolutionsmyndigheten beslutar om att minska aktiekapitalet får den i samband med detta besluta om en indragning eller en överföring av aktier. När resolutionsmyndigheten beslutar att dra in aktier innebär det att instrumenten makuleras. Aktierna kommer att avföras ur den aktiebok som förs för aktiebolaget.
Enligt direktivets ordalydelse kan aktierna dras in både om substansvärdet är positivt eller om det är negativt. Sannolikt torde en minskning av aktiekapitalet i kombination med indragning i första hand vara aktuell när bolagets förluster förbrukat hela aktiekapitalet. Om behovet av förlustabsorbering inte förbrukar hela aktiekapitlet, följer det av artikel 48.2 att resolutionsmyndigheten ska fördela förlusterna jämnt mellan aktieägarna.1
Om aktiekapitalet minskas och dras in med ett större belopp än vad som är nödvändigt för att absorbera förluster, bör ersättning
1 Det kan noteras att en aktie för att få ingå i kärnprimärkapitalet ska absorbera förluster i samma omfattning som alla andra kärnprimärkapitalinstrument (artikel 28.1 i tillsynsförordningen).
SOU 2014:52 Åtgärder mot ägare
577
utgå till aktieägarna. Situationen liknar den vid en överföring då aktierna säljs direkt till ett privat företag med hjälp av försäljningsverktyget eller förs över till ett broinstitut (se kapitel 12 respektive 13).2 Ersättningen kan utgå både i pengar och i form av nya aktier i samband med en utspädning. Samtidigt som besluten inte bör innebära att någon aktieägare eller borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation bör de inte heller leda till en värdeöverföring från borgenärerna till aktieägarna (eller tvärtom) eller att möjligheten används för att kringgå reglerna om hur resolutionsreserven får användas. Som en utgångspunkt bör de ursprungliga ägarna anses ha rätt till det värde som fanns i företaget vid resolutionsbeslutet. Om det verkligen är lämpligt att dra in hela aktiekapitalet när ett företag har ett positivt substansvärde får dock bedömas från fall till fall.
Även om resolutionsmyndighetens beslut inte fattas med stöd av associationsrätten kan det jämföras med minskning av aktiekapitalet med indragning av aktier som kan ske enligt 20 kap. aktiebolagslagen (2005:551).
Överföring
Direktivet tillåter att en konvertering av skulder görs genom att befintliga aktier överförs till borgenärerna. Det är samma befogenhet som utnyttjas när aktier som getts ut av företaget i resolution säljs till en privat aktör eller överlåts till ett broinstitut (se kapitel 12 respektive 13).
Denna möjlighet att överföra aktier ger ett alternativ till att dra in aktier och sedan ge ut nya aktier genom att resolutionsmyndigheten i stället överför befintliga aktier till borgenärer som har fått sin fordran nedskriven. Genom att på detta sätt undvika att utradera företagets ägarkapital behöver inte företaget ge ut nya aktier utan de gamla aktierna kan i stället ”återvinnas”. Att resolutionsmyndigheten kan besluta om en överföring för att genomföra en konvertering behöver framgå av lag.
Vilken ersättning som utgår till aktieägarna beror på om bolaget har positivt substansvärde eller inte. I denna del gäller samma princip som vid indragning (se ovan). Beträffande den ersättning
2 I ett sådant fall kan minskningen närmast liknas vid inlösen, dvs. minskning av aktiekapitalet för återbetalning till aktieägarna genom att aktierna dras in.
Åtgärder mot ägare SOU 2014:52
578
som borgenären får betala hänvisas till vad som sägs om konverteringskurser i avsnitt 15.11. När denna åtgärd är lämpligare än en indragning torde bero på omständigheterna. Om ett företag har gett ut aktier med olika röstvärde eller andra skillnader mellan aktieslagen, kan det exempelvis finnas anledning att överväga om indragning är ett lämpligare alternativ än en överföring. Å andra sidan kan en överföring vara lämpligare om aktierna handlas på exempelvis en börs.
Åtgärderna kan kombineras
Avslutningsvis bör det av lag framgå att resolutionsmyndigheten får kombinera åtgärderna gentemot aktieägare vilka förutom indragning och överföring även inkluderar en utspädning. Direktivet anger vidare i 47.3 att när resolutionsmyndigheten överväger vilken åtgärd den ska vidta – indragning, överföring eller utspädning – ska den beakta värderingen, det belopp genom vilket aktiekapitalet måste minskas och skulder måste skrivas ned eller konverteras samt det totalbelopp som resolutionsmyndigheten bedömt enligt artikel 46.
Det är kommitténs bedömning att det redan framgår att minskningen av aktiekapitalet ska baseras på värderingen som görs i samband med resolutionsbeslutet och att utspädning endast kan bli aktuellt vid ett positivt substansvärde. Ytterligare bestämmelser för att införliva 47.3 anser kommittén inte är nödvändiga. Vi noterar även att Eba kommer att ta fram riktlinjer om när de olika alternativen ska tillämpas.
Innehavare som har blivit aktieägare genom konvertering
Som framgår av artikel 47.2 ska åtgärderna också vidtas beträffande sådana personer som har tilldelats, eller för vars räkning det har getts ut, aktier till följd av en utlösande händelse som inträffat före eller samtidigt som institutet försattes i resolution. Därutöver ska åtgärderna vidtas mot den som har fått aktier eller andra äganderättsinstrument till följd av konvertering av relevanta kapitalinstrument.
SOU 2014:52 Åtgärder mot ägare
579
Eftersom de grupper av aktieägare som nu har nämnts vid tillfället för åtgärden är aktieägare så anser vi att detta inte behöver uttryckas särskilt i lag.
11.5 Åtgärder mot andelsinnehavare
Kommitténs förslag: Om företaget under resolution är en medlemsbank eller en ekonomisk förening, ska resolutionsmyndigheten innan, eller i samband med att den vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att minska andelarnas värde i proportion till företagets förluster enligt den värderingen som ligger till grund för beslutet.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan bedömer kommittén att resolutionsmyndigheten behöver kunna vidta åtgärder om företaget under resolution är en medlemsbank eller en kreditmarknadsförening (ekonomisk förening) som motsvarar de som ovan föreslås i förhållande till ett aktiebolag och gentemot aktieägare. Det behövs bl.a. av hänsyn till principen att ägare ska bära förluster före borgenärer och för att införliva artikel 48 som säger att poster i kärnprimärkapitalet (det vill säga i detta fall andelar) ska minskas först. Åtgärderna ska vidare ge motsvarande effekt som om företaget under resolution är ett aktiebolag, men kan självklart vara annorlunda till formen beroende på de skillnader som finns mellan aktiebolag och ekonomiska föreningar. Detta anges uttryckligen i artikel 63.3, som säger att medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, i den mån någon eller några av de befogenheter som räknas upp i artikel 63.1 inte är tillämpliga på ett företag till följd av dess särskilda juridiska form, har befogenheter som är så snarlika dessa som möjligt, även vad gäller deras verkan.
Det är kommitténs bedömning att det inte är aktuellt att överföra andelar (se kapitel 12 om försäljningsverktyget) och att resolution därmed handlar om inkråmsöverlåtelser för denna typ av företag. Sannolikt blir med andra ord andelsinnehavarna kvarlämnade i företaget som därefter försätts i konkurs. Men vid en
Åtgärder mot ägare SOU 2014:52
580
inkråmsöverlåtelse är det tänkbart att skuldnedskrivningsverktyget används för att skriva ned kapitalbeloppet på de skulder som överförs. Eftersom ägarna, eller medlemmarna i detta fall, ska bära förlusterna före borgenärerna om prioritetsordningen ska behållas, behöver med andra ord myndigheten vidta åtgärder i detta syfte. På liknande sätt som med ett aktiebolag så handlar det om att justera medlemmarnas andelar (i stället för aktiekapitalet) så att de hamnar i paritet med det egna kapitalet enligt värderingen. Den åtgärd som krävs för detta är att besluta om att minska andelarnas värde. Kommittén föreslår därför att det införs en bestämmelse med innebörden att resolutionsmyndigheten ska minska värdet av andelar i proportion till företagets förluster enligt värderingen innan, eller i samband med att en resolutionsåtgärd vidtas som kan innebära att borgenärer drabbas av förluster.
11.6 Besluten är bindande
Kommitténs förslag: De beslut som resolutionsmyndigheten fattar om minskning av aktiekapital, indragning eller överföring av aktier samt minskning av andelarnas värde är bindande för företaget under resolution och för berörda ägare.
En av resolutionsmyndigheten beslutad kapitalminskning är fastställd när den har registrerats.
Resolutionsdirektivet
Befogenheterna att vidta de åtgärder som vi behandlar här finns bland annat i artikel 63.1; 63.1 c (om överföring), 63.1 f (om rätt att konvertera), 63.1 h (om indragning), 61.1 h (om minskning av kvotvärde) samt 63.1 i (om krav på nyemission). Enligt 63.2 ska resolutionsmyndigheten då inte omfattas av krav på godkännanden eller medgivanden från någon offentlig person, t.ex. Bolagsverket, eller privat person, inbegripet ägarna eller borgenärerna i företaget under resolution som annars skulle gälla enligt lagstiftning, avtal eller på annan grund. Av artikel 53 framgår att beslut om åtgärder enligt artikel 63.1 ska få verkan och vara omedelbart bindande för företaget under resolution och för berörda ägare och borgenärer.
SOU 2014:52 Åtgärder mot ägare
581
Skälen till kommitténs förslag
När det gäller åtgärderna mot ägare som föreslås i detta kapitel så är det en del av resolutionsbefogenheterna i direktivet. Utspädningen kommer dock att genomföras med hjälp av de andra befogenheter som resolutionsmyndigheten har, t.ex. att konvertera kvalificerade skulder till aktiekapital och förelägga om nyemission (se avsnitten 15.10 och 15.12).
Enligt vårt förslag till införlivande ska den här typen av resolutionsåtgärder vara resultatet av myndighetsbeslut och ska följa de bestämmelser, inbegripet reglerna för att säkerställa egendomsskyddet, som finns i resolutionslagen. Besluten ska dock inte omfattas av krav på godkännanden eller medgivanden från någon offentlig person, t.ex. Bolagsverket, eller privat person, inbegripet ägarna eller borgenärerna i företaget under resolution som annars skulle gälla enligt lagstiftning, avtal eller på annan grund; se avsnitt 8.2. Av artikel 53.1 framgår vidare att åtgärderna ska få verkan och vara omedelbart bindande för företaget och ägarna. Oavsett detta bör minskning av aktiekapitalet, indragning och överföring (och åtgärder som medför utspädning) utformas på ett sätt som är förenligt med det associationsrättsliga regelverk som är tillämpligt på det företag som berörs, t.ex. bestämmelserna om att alla aktier i ett aktiebolag ha samma kvotvärde.
Kommittén föreslår en bestämmelse motsvarade den som föreslås i anslutning till skuldnedskrivningsverktyget (se kapitel 15) som föreskriver att beslut som resolutionsmyndigheten fattar om minskning av aktiekapital, indragning eller överföring av aktier samt minskning av andelarnas värde är bindande för företaget under resolution och för berörda ägare. Det bör också framgå av lag att kapitalminskningen, i likhet med vad som gäller för minskningar av aktiekapitalet i aktiebolagslagen, ska vara fastställd när det har blivit registrerad. Även detta motsvarar vad som sägs om kapitalökningar i avsnitt 15.10.
583
12 Försäljningsverktyget
Genom beslutet om resolution ges resolutionsmyndigheten tillgång till vissa resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter. Myndigheten kan i stor utsträckning välja mellan dessa verktyg och befogenheter utifrån sin bedömning av vad som är bäst för att uppnå resolutionsändamålen.
Ett av de övergripande syftena med de olika verktygen och befogenheterna är att möjliggöra en fortsatt drift av den verksamhet som bedrivs av företaget under resolution. Detta syfte kan exempelvis uppnås genom att man omstrukturerar företaget genom användning av skuldnedskrivningsverktyget eller broinstitutsverktyget, eller genom att verksamheten överförs till en privat aktör som har resurser att driva verksamheten vidare.
Genom försäljningsverktyget, som är ett av direktivets fyra resolutionsverktyg, ges resolutionsmyndigheten befogenhet att sälja antingen ett företag under resolution som sådant (dvs. genom en överföring av aktier) eller samtliga eller vissa av företagets tillgångar, rättigheter och förpliktelser (inkråmsöverlåtelse). Resolutionsmyndigheten kan inte sälja företaget eller dess inkråm till vilka villkor som helst, utan villkoren ska vara affärsmässiga.
Det kan noteras att en försäljning genom försäljningsverktyget inte begränsas till privatägda företag. Utgångspunkten i direktivet är dock att förvärvaren ska vara en privat aktör, vilket i och för sig inte hindrar att exempelvis en statligt ägd bank som sedan tidigare bedriver verksamhet förvärvar ett företag under resolution genom försäljningsverktyget.
Nedan ger kommittén förslag på hur direktivets bestämmelser om försäljningsverktyget ska införlivas i svensk rätt.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
584
12.1 Definition av försäljningsverktyget
Kommitténs förslag: Med försäljningsverktyget avses en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution samt av äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution från innehavaren av ett sådant instrument till en förvärvare som inte är ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
Resolutionsdirektivet
I artikel 2.1.58 i resolutionsdirektivet definieras försäljningsverktyget som en mekanism för en resolutionsmyndighet att överföra aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution, till en köpare som inte är ett broinstitut.
Skälen för kommitténs förslag
Som kommer att framgå i de följande kapitlen finns stora likheter mellan framför allt försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget, men även mellan försäljningsverktyget och avskiljandeverktyget. Enkelt uttryckt kan en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution vara en användning av vilket som av dessa resolutionsverktyg. En överföring av äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution kan vara en användning av antingen försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget. Beroende på vilket resolutionsverktyg som används för en viss överföring ställer direktivet delvis olika krav på myndigheten och på överföringen. Av den anledningen har det betydelse hur man definierar de olika verktygen, liksom vilket verktyg myndigheten beslutar använda.
I kommitténs förslag till genomförande undantas inte bara överföringar som görs till ett broinstitut utan även överföringar till ett tillgångsförvaltningsbolag från försäljningsverktyget. Även när avskiljandeverktyget används är det nämligen möjligt att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution (se kapitel 14). Genom vårt förslag till genomförande
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
585
upprätthålls en tydligare skiljelinje mellan försäljningsverktyget och avskiljandeverktyget.
12.2 Generellt om överföring
I det här avsnittet behandlar kommittén vissa generella bestämmelser avseende överföring genom användning av försäljningsverktyget. Bland annat behandlas vad som får överföras, möjligheten att göra kompletterande överföringar och återföringar samt förvärvarens rättsliga ställning efter en överföring.
12.2.1 Vad får överföras?
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får använda försäljningsverktyget för att överföra
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under
resolution, eller
2. äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under
resolution från innehavaren av ett sådant instrument.
Resolutionsdirektivet
I artikel 38.1 i resolutionsdirektivet anges följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheten har befogenhet att överföra följande till en köpare som inte är ett broinstitut:
a) Aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett
företag under resolution.
b) Alla eller vissa tillgångar, rättigheter och skulder i ett företag
under resolution.
En överföring enligt ovan ska äga rum utan att medgivande erhålls från ägarna i företaget under resolution eller från andra tredje män än köparen och utan att några andra förfarandekrav enligt bolags- eller värdepapperslagstiftning än de särskilda förfarandekrav som gäller för just försäljningsverktyget iakttas. Detta undantag ska
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
586
dock inte påverka direktivets bestämmelser om ägarprövning, förhandsgodkännande eller överklagande.
I sammanhanget bör även ett par av direktivets definitioner nämnas. Till att börja med framgår av artikel 2.1.61 i att ”äganderättsinstrument” avser aktier, andra instrument som ger äganderätt, instrument som kan konverteras till eller ge rätt att förvärva aktier eller äganderättsinstrument, samt instrument som utgör intressen i aktier eller andra äganderättsinstrument. Resolutionsmyndighetens överföringsbefogenhet omfattar således alla dessa typer av instrument.
Av artikel 63.1 c och d i direktivet framgår vidare följande: Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har alla de befogenheter som är nödvändiga för att använda resolutionsverktygen gentemot företag under resolution. Myndigheterna ska särskilt ha befogenhet att överföra aktier och andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution samt att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution till en mottagare, med denna mottagares samtycke.
I artikel 63.2 i resolutionsdirektivet anges slutligen följande: Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna inte omfattas av något av följande krav som annars skulle gälla enligt nationell rätt, avtal eller på annan grund:
a) Krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig eller
privat person, inklusive ägarna till företaget under resolution eller dess borgenärer med förbehåll för den information som ska lämnas till det behöriga ministeriet och eventuellt godkännande från detta innan beslut genomförs enligt direktivet och vid förhandsgodkännande av rättslig myndighet.
b) Förfarandekrav om att underrätta vissa personer, inklusive
eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet, innan befogenheterna utövas.
Medlemsstaterna ska särskilt se till att resolutionsmyndigheterna kan utöva befogenheterna enligt denna artikel oberoende av eventuella begränsningar eller krav på medgivande för överföring av berörda finansiella instrument, rättigheter, tillgångar eller skulder
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
587
som annars skulle tillämpas. Det som anges i b ovan ska inte påverka tillämpningen av de krav på underrättelser och procedurkrav som anges i direktivet och eventuella krav på anmälan enligt unionens regler om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
På ett generellt plan kan konstateras att det är viktigt att myndigheten ges en viss grad av flexibilitet vid användandet av resolutionsverktygen. Detta inkluderar flexibilitet avseende vilken typ av tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som är möjliga att överföra genom försäljningsverktyget.
Som framgår ovan anges i direktivet att myndigheten ska kunna överföra både tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution (inkråmsöverlåtelse) och aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag. För en potentiell köpare som inte sedan tidigare bedriver den typ av verksamhet som bedrivs av det fallerande företaget torde en överföring av aktier vara mest praktisk, eftersom en inkråmsöverlåtelse ställer krav på att köparen har tillstånd för att bedriva den aktuella verksamheten (under förutsättning att den verksamhet som överförs är tillståndspliktig). Vid en aktieöverlåtelse berörs inte de tillstånd som innehas av företaget som förvärvas. Vilka tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som får överföras genom försäljningsverktyget bör enligt kommitténs bedömning framgå av lag. I det följande lämnas en närmare redogörelse för hur vi anser att en sådan lagbestämmelse bör utformas.
Tillgångar, rättigheter eller förpliktelser
I direktivet anges som framgår ovan att det utöver aktier och andra äganderättsinstrument ska vara möjligt att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution. I den svenska översättningen av direktivet har ”liabilities” översatts med ”skulder”. När det gäller försäljningsverktyget torde det snarare handla om ”förpliktelser”, eftersom verktyget bl.a. används till att överföra hela eller delar av verksamheten i ett företag. Företaget kan ha ingått avtal som ger upphov till andra förpliktelser än skulder, t.ex. förpliktelser att leverera värdepapper eller valuta.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
588
I kommitténs förslag till införlivande av direktivets bestämmelser om försäljningsverktyget uttrycks därför ”liabilities” som förpliktelser i stället för skulder.
Äganderättsinstrument
Enligt direktivet ska myndigheten kunna använda försäljningsverktyget för att överföra bl.a. aktier och andra äganderättsinstrument. Som framgår ovan definieras äganderättsinstrument som ”aktier, instrument som ger äganderätt, instrument som kan konverteras till eller ger rätt att förvärva aktier eller äganderättsinstrument, samt instrument som utgör intressen i aktier eller äganderättsinstrument”.
De företag som för svensk del omfattas av direktivets tillämpningsområde är i huvudsak kreditinstitut och värdepappersbolag. Kreditinstitut kan vara aktiebolag, ekonomiska föreningar (medlemsbanker) eller sparbanker. Värdepappersbolag är alltid aktiebolag.
Att aktier kan överföras genom försäljningsverktyget framgår uttryckligen av direktivet. För värdepappersbolag och kreditinstitut som är aktiebolag är bilden således förhållandevis klar.
För medlemsbanker och sparbanker är förhållandena annorlunda. De äganderättsinstrument som skulle kunna komma i fråga när det gäller medlemsbanker är andelar i ekonomiska föreningar. När det gäller ekonomiska föreningar krävs att medlemmarna deltar i verksamheten, exempelvis som konsumenter. Det torde därför aldrig bli aktuellt att överföra andelar i medlemsbanker till en utomstående köpare. Enligt kommitténs bedömning bör därför inte sådana andelar kunna överföras genom försäljningsverktyget.
Detsamma gäller beträffande sparbanker. Sparbanker utgör en egen associationsform. Av sparbankslagen (1987:619) framgår att en sparbank ska bildas av ett antal stiftare och att det i banken ska finnas ett antal huvudmän som representerar insättarna. Några äganderättsinstrument som kan bli föremål för en överföring genom försäljningsverktyget torde därför inte finnas när det gäller sparbanker.
Detta innebär att om en medlemsbank eller en sparbank försätts i resolution så kan försäljningsverktyget i praktiken endast användas för inkråmsöverlåtelser.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
589
Med begreppet äganderättsinstrument avses enligt direktivet även sådana instrument som vid tidpunkten för överföring inte ger någon äganderätt, men som kan medföra att sådan äganderätt uppkommer. Instrument som i svensk rätt motsvarar denna beskrivning är teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter, utgivna enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen (2005:551).
Man skulle kunna argumentera för att även köpoptioner, terminer och liknande instrument utställda av någon annan part än företaget under resolution, omfattas av direktivets definition av äganderättsinstrument. Detta skulle dock enligt kommitténs mening föra alltför långt. Huruvida sådana instrument ställs ut eller inte ligger utanför företagets kontroll. Inte heller är sådana instrument föremål för offentlig registrering, vilket är fallet med teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter. Kommittén finner därför att köpoptioner, terminer och andra liknande derivatinstrument med aktier i företaget under resolution som underliggande instrument inte utgör sådana äganderättsinstrument som kan överföras genom försäljningsverktyget. Sådana äganderättsinstrument kan dock ges ut även av ett företag under resolution. Detta behandlas i avsnitt 12.2.5.
Från en förvärvares perspektiv bör en grundläggande förutsättning vid ett förvärv vara att ägandet i det företag som förvärvas inte riskerar att spädas ut genom att exempelvis innehavare av konvertibler konverterar dessa till aktier i det förvärvade företaget. Av den anledningen är det viktigt att myndigheten har befogenhet att överföra den typen av instrument, dvs. teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter. Som framgår av avsnitt 10.7.1 föreslås resolutionsmyndigheten även få rätt att besluta att en innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution inte får förvärva ytterligare sådana instrument.
Vad slutligen gäller den del av direktivets definition av äganderättsinstrument som rör instrument som ger upphov till anspråk på (”utgör intressen i”) aktier eller äganderättsinstrument så gör kommittén bedömningen att det för svensk del endast är den typ av intressen som innebär en rätt att förvärva aktier som är relevanta i sammanhanget. Som framgår ovan omfattas den typen av intressen av kommitténs förslag till införlivande.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
590
Köpeavtal
När resolutionsmyndigheten har fattat beslut om försäljning av verksamhet eller av äganderättsinstrument är företaget under resolution och de innehavare av äganderättsinstrument som berörs av beslutet skyldiga att följa beslutet och genomföra försäljningen. Som ett led i försäljningen behöver säljaren (företaget under resolution eller innehavarna av äganderättsinstrumenten) och förvärvaren ingå ett avtal om försäljningen. Villkoren för försäljningen förhandlas mellan resolutionsmyndigheten och förvärvaren. Om det är fråga om en inkråmsförsäljning är det företaget under resolution som ingår avtalet med förvärvaren.
När det gäller aktier och andra äganderättsinstrument är det i stället innehavaren av instrumenten i fråga som ingår avtalet med förvärvaren. I praktiken kommer emellertid resolutionsmyndigheten med stöd av resolutionsbefogenheterna att kunna agera som om den ägde instrumenten i fråga. En försäljning av sådana instrument torde därför ske i två steg. Först löser resolutionsmyndigheten in äganderättsinstrumenten, därefter säljs instrumenten i fråga till förvärvaren. I det fallet är det resolutionsmyndigheten som kommer att ingå avtalet med förvärvaren.
Omfattningen av avtalet mellan säljaren och förvärvaren kan variera. Typiskt sett torde det dock komma att röra sig om ett enklare avtal än vad som annars brukar upprättas i samband med företagsöverlåtelser av motsvarande karaktär.
Resolutionsreglernas företräde
Direktivet innehåller bestämmelser som innebär att resolutionsmyndigheten inte behöver ta hänsyn till bestämmelser i nationell rätt som skulle kunna inskränka användningen av resolutionsverktygen (t.ex. försäljningsverktyget) eller resolutionsbefogenheterna. Detsamma gäller inskränkningar enligt avtal eller på annan grund. Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 8.2.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
591
12.2.2 Kompletterande överföringar och återföring
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får efter en överföring, med förvärvarens samtycke, föra tillbaka
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under
resolution, eller
2. äganderättsinstrument som getts ut av företaget under
resolution till den ursprungliga innehavaren.
En återföring får ske om
1. möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om
överföring, eller
2. överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller
villkoren i beslutet om överföring.
Den som fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen vid en återföring. Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.
De villkor som ska gälla för en återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om den tid under vilken återföring får ske.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 38.5 får resolutionsmyndigheten när den använder försäljningsverktyget utöva sin överföringsbefogenhet mer än en gång i syfte att göra kompletterande överföringar. Samma typ av tillgångar, rättigheter, skulder eller äganderättsinstrument som får överföras vid en initial överföring får även överföras vid kompletterande överföringar.
Vidare får resolutionsmyndigheten efter att ha använt försäljningsverktyget utöva sin överföringsbefogenhet för att föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från köparen till företaget under resolution, eller äganderättsinstrument till deras ursprungliga ägare. Företaget under resolution eller de ursprungliga ägarna ska i dessa fall vara skyldiga att återta tillgångarna, rättigheterna,
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
592
skulderna respektive äganderättsinstrumenten. För att en återföring ska få ske krävs dock att förvärvaren har gett sitt samtycke till det (artikel 38.6).
Vad gäller begreppet överföringsbefogenhet definieras detta i artikel 2.1.63 som befogenheterna att överföra aktier eller andra äganderättsinstrument, skuldinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder, eller en kombination av dessa, från ett företag under resolution till en mottagare.
Skälen för kommitténs förslag
I föregående avsnitt konstaterar kommittén bl.a. att det är viktigt att myndigheten ges en lämplig grad av flexibilitet vad gäller de typer av tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som kan överföras. På samma sätt kan de befogenheter som diskuteras i det här avsnittet, dvs. möjligheten att göra kompletterande överföringar samt återföringar, motiveras.
Genom kompletterande överföringar möjliggörs en försäljning till samma köpare vid olika tillfällen. Att resolutionsmyndigheten får göra kompletterande överföringar när den använder försäljningsverktyget ter sig tämligen självklart. De kompletterande överföringarna grundar sig på samma beslut om användning av försäljningsverktyget och motparten är densamma. Enligt kommitténs bedömning behöver det därför inte tas in någon bestämmelse med den innebörden i svensk rätt.
Rätten till återföring kan öka chanserna till en framgångsrik användning av försäljningsverktyget eftersom det möjliggör för myndigheten att göra t.ex. en mer eller mindre fullständig inkråmsöverlåtelse samtidigt som förvärvaren ges rätt att under vissa villkor och under viss tid återlämna en del av de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförts. På det sättet kan förvärvaren ges viss tid att utvärdera den förvärvade verksamheten i fall detta inte fullt ut kan göras innan överföringen. En överföring genom användning av försäljningsverktyget går i regel snabbt och förvärvaren ges i och med möjligheten till återföring möjlighet att, inom överlåtelseavtalets ram, ångra sig.
För att införliva direktivet bör det tas in en bestämmelse i lag som innebär att det är möjligt att återföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution eller äganderättsinstrument till den ursprungliga innehavaren.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
593
Villkor för återföring
En återföring sker inom ramen för användningen av försäljningsverktyget. I direktivet formuleras detta som att resolutionsmyndigheten får använda sin överföringsbefogenhet för att göra återföringar. Även om det i direktivet inte ställs upp något uttryckligt krav på nödvändighet eller proportionalitet är det dock enligt kommitténs mening viktigt att möjligheten till återföring inte kan användas på vilket sätt som helst. Effekten för den part som tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten återförs till kan vara väsentlig. Det finns därför skäl att begränsa möjligheten till återföring.
Till skillnad från vad som är fallet med försäljningsverktyget gäller enligt direktivet vissa villkor för återföring vid användning av broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget. Vid användning av dessa verktyg får en återföring endast ske om (a) möjligheten att återföra tillgångarna, rättigheterna, förpliktels-
erna eller äganderättsinstrumenten framgår av beslutet om överföring, eller
(b) de aktuella tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller
äganderättsinstrumenten inte uppfyller villkoren i beslutet om överföring.
Kommittén kan inte se något skäl till att dessa begränsningar inte ska gälla också vid användning av försäljningsverktyget. Kommittén föreslår därför att en bestämmelse om villkor för återföring, motsvarande delar av artikel 40.7 och 42.9, tas in i svensk rätt också beträffande försäljningsverktyget.
Under hur lång tid kan myndigheten använda sin befogenhet?
De befogenheter som diskuteras i det här kapitlet gäller under den tid som resolutionen pågår. Vad gäller kompletterande överföringar följer detta av att det är frågan om användning av försäljningsverktyget. Försäljningsverktyget avser ju överföringar från ett företag under resolution eller från innehavare av äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag.
Vad gäller återföringar framgår av kommitténs förslag till införlivande att resolutionsmyndigheten har rätt att återföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till ett företag under resolution eller
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
594
äganderättsinstrument till dess ursprungliga innehavare. Inte heller den befogenheten går alltså att använda efter att resolutionen har avslutats.
Frågan om när en resolution är avslutad behandlas i avsnitt 8.17. Där konstateras att resolutionen är avslutad när resolutionsmyndigheten har beslutat att förfarandet upphör och därigenom också överlämnat kontrollen över företaget till ägarna eller huvudmännen.
Av det ovanstående följer att det exempelvis inte är möjligt att återföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till konkursboet efter ett företag som varit i resolution.
Om resolutionsmyndigheten anser att en kompletterande överföring eller återföring behövs för att uppfylla resolutionsändamålen, kan det således finnas anledning att avvakta något med att försätta företaget under resolution i konkurs. I direktivet finns visserligen ett krav på att den återstående delen av ett företag under resolution ska försättas i konkurs mer eller mindre omgående efter att resolutionsåtgärder vidtagits. Det bör dock förutsätta att ytterligare resolutionsåtgärder inte behövs. Eftersom kompletterande överföringar är en användning av försäljningsverktyget, och därmed en resolutionsåtgärd, bör man alltså med hänvisning till behovet av ytterligare resolutionsåtgärder kunna avvakta något med konkurs.
Ersättning i samband med en återföring
I direktivet anges inte att den ersättning som betalats till, eller erhållits från, den tidigare ägaren i samband med den initiala överföringen ska återgå i det fall det sker en återföring. För att inte ett oskäligt resultat ska uppstå anser kommittén att en bestämmelse med den innebörden är nödvändig.
I sammanhanget kan det vara relevant med en jämförelse med vad som gäller i samband med återvinning i konkurs. I dessa fall är huvudregeln att egendomen ska återlämnas och ersättningen återbetalas. Om egendomen inte finns kvar, ska ersättning för dess värde utgå i stället. Det sistnämnda gäller även i vissa fall om det innebär särskild olägenhet för den person som ska återlämna egendomen att bli av med denna.
Den som är skyldig att återlämna egendom ska även betala ersättning för den möjlighet till avkastning som denne haft. Om den egendom som ska återgå är ett penningbelopp eller om ersätt-
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
595
ning ska lämnas för egendomens värde ska ränta utgå enligt räntelagen (1975:636). Som huvudregel är det endast fråga om att utge avkastning som avser tiden efter det att återvinning påkallades, men i vissa fall kan skyldigheten att utge avkastning gälla från och med tidpunkten då egendomen togs emot.
Enligt kommitténs mening bör i stort sett motsvarade principer kunna tillämpas vid återföringar genom användning av försäljningsverktyget. Normalt sett innebär en återföring att de tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som har överförts ska återgå. Detta utesluter emellertid inte att ersättning motsvarande värdet på de överförda tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten erläggs i stället. I praktiken innebär det exempelvis att om en viss tillgång överförts till förvärvaren, och betalning erlagts för denna genom ett samtidigt övertagande av skulder, skulle en återföring av tillgången, om detta bedöms mest lämpligt, kunna ske mot kontant betalning i stället för att tillsammans med tillgången även återföra skulderna. Anledningen till att kommittén i det här avseendet föreslår en högre grad av flexibilitet är att ett återförande av exempelvis skulder till ett företag under resolution skulle kunna medföra problem i ett finansiellt stabilitetsperspektiv eller på annat sätt negativt påverka möjligheten att uppnå resolutionsändamålen. För tydlighets skull bör dock påpekas att det inte finns något i kommitténs förslag som utesluter att ersättning erläggs genom ett samtidigt återförande av skulder. Det bör även påpekas att kommittén föreslår att ersättning som motsvarar vad som ursprungligen betalades/erhölls ska erläggas, och inte att en ny värdering av tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten i fråga ska göras som grund för ersättningen.
Vad gäller eventuell ersättning för avkastning på den egendom som ska lämnas tillbaka anser kommittén att det inte behövs någon särskild bestämmelse i svensk rätt som reglerar detta. Detta får i stället, om inte parterna avtalat om sådan ersättning, bedömas enligt allmänna principer om återgång av rättshandlingar.
Den praktiska hanteringen av ovanstående principer kan komma att medföra ett antal, i vissa fall relativt komplexa, frågor. Om exempelvis vissa av de tillgångar som överförts ska återföras, ställs krav på att man utifrån den värdering som gjordes i samband med den initiala överföringen kan utläsa vilket värde just de tillgångarna hade. Vidare kan man ställa sig frågan hur företaget under resolution ska betala för de tillgångar som återlämnas, eftersom det
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
596
i ett sådant läge troligen saknar medel. Ett sätt att hantera detta sistnämnda problem skulle visserligen kunna vara att i samband med att tillgångarna återförs även föra tillbaka vissa skulder som motsvarar värdet på tillgångarna. En sådan konstruktion förutsätter dock, enligt vad som berörs ovan, att dessa skulder kan återföras till företaget under resolution utan att det skapar några negativa effekter med avseende på resolutionsändamålen.
Det är inte möjligt att här söka närmare belysa alla de praktiska problem som kan uppkomma vid återföring. Huruvida det är lämpligt att utnyttja möjligheten till återföring får helt enkelt bedömas av resolutionsmyndigheten utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.
12.2.3 Skyddsregler
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för att införliva artikel 38.10 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 38.10 i direktivet framgår att överföringar som sker genom användning av försäljningsverktyget ska omfattas av direktivets skyddsregler.
Skälen för kommitténs bedömning
Direktivets skyddsregler (artiklarna 73–80) behandlas i kapitel 19. Av skyddsreglerna framgår att dessa omfattar överföringar som sker genom användning av något av resolutionsverktygen, inklusive försäljningsverktyget. Enligt kommitténs bedömning täcks artikel 38.10 i direktivet av artiklarna 73–80. Något särskilt genomförande av artikel 38.10 behövs därför inte.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
597
12.2.4 Rätt till de överförda tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna
Kommitténs förslag: Vid en överföring genom användning av försäljningsverktyget förlorar ägarna i företaget under resolution och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.
Resolutionsdirektivet
I artikel 38.13 i direktivet anges att ägare till ett företag under resolution eller dess borgenärer och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs inte ska ha några rättigheter till eller avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna. Vidare anges att denna bestämmelse inte ska påverka direktivets skyddsregler.
Skälen för kommitténs förslag
En ägare till ett företag under resolution kan som huvudregel inte göra anspråk på tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförts från företaget. Vid en inkråmsöverlåtelse torde det därför inte förekomma att en ägare har något berättigat anspråk på de överförda tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna.
Inte heller en borgenär vars fordran inte omfattas av överföringen har någon sådan rättighet. Om anspråket hänför sig till t.ex. en viss tillgång som innehas av företaget under resolution kan situationen möjligen vara annorlunda. Ett anspråk avseende en viss tillgång kan t.ex. föreligga i det fall en borgenär har säkerhet i en tillgång som innehas av företaget. Om denna tillgång överförs genom användning av försäljningsverktyget, utan att borgenärens fordran överförs samtidigt, kommer borgenärens situation att försämras, eftersom denne förlorar säkerheten för sin fordran. Av direktivets skyddsregler följer dock att myndigheten inte ska separera säkerhet och fordran.
Slutsatsen av det ovanstående är att ägare till ett företag under resolution och dess borgenärer inte kan anses ha rätt till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som har överförts. För att
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
598
genomföra direktivet föreslår kommittén att det införs en bestämmelse motsvarande artikel 38.13 i svensk rätt.
I den föreslagna bestämmelsen anges endast ägare och borgenärer, inte ”andra tredje män”. En tredje man som har ett anspråk på ett företag under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser är per definition en borgenär. Enligt kommitténs mening är det därför tillräckligt att ange ägare och borgenärer.
12.2.5 Hur påverkas de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs?
Kommitténs förslag: Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs gäller inte mot förvärvaren om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.
Det som sägs ovan gäller inte beträffande vissa säkerhetsrätter som innehas av borgenärer.
Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt lagen (2015:000) om resolution utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som anges ovan.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 64.1 a i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, när de utövar en resolutionsbefogenhet, har befogenhet att förordna att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts, med förbehåll för direktivets bestämmelser om skydd för arrangemang avseende säkerheter. Rätt till ersättning i enlighet med direktivet ska inte betraktas som en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
599
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet innehåller flera befogenheter som gäller speciellt vid överföring av verksamhet. En av dessa är befogenheten att förordna om att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de överförda tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna. Kommittén tolkar den angivna artikeln som att sådana skyldigheter eller ansvarsförbindelser inte ska gälla mot förvärvaren under dessa förhållanden. Avsikten torde vara att den del av verksamheten som överförs ska vara utan belastningar.
De skyldigheter eller ansvarsförbindelser som avses torde t.ex. vara optionsrätter, nyttjanderätter och licensrätter. Undantag görs för säkerhetsrätter (se avsnitt 19.3.2) och rätt till ersättning enligt direktivet. Det sistnämnda torde omfatta alla ersättningar som kan utgå enligt direktivet, t.ex. ersättning som en förvärvare betalar vid en överföring som sker genom försäljningsverktyget.
Befogenheten har potentiellt långtgående effekter för berörda parter. Av den anledningen blir kravet på proportionalitet och nödvändighet extra viktigt vid utövandet av befogenheten. Myndighetens utövande av befogenheten bör exempelvis inte få leda till att det ekonomiska utfallet för en ägare eller borgenär blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.
12.2.6 Förvärvarens rättsliga ställning efter överföringen
Kommitténs förslag: Vid en överföring genom användning av försäljningsverktyget övertas de rättigheter och förpliktelser som omfattas av försäljningen av förvärvaren. Förvärvaren ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 38.11 i resolutionsdirektivet framgår följande.
När det gäller att utöva rättigheter att tillhandahålla tjänster eller etablera sig i en annan medlemsstat i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
600
av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (omarbetning), ska köparen betraktas som en fortsättning på företaget under resolution och får fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av företaget under resolution avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
I artikel 38.12 i resolutionsdirektivet anges följande. Medlemsstaterna ska se till att köparen får fortsätta att utöva sin rätt till medlemskap samt tillgång till betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, fondbörser, system för ersättning till investerare samt insättningsgarantisystem för företaget under resolution, förutsatt att den uppfyller kriterierna för medlemskap och deltagande i sådana system.
Trots vad som sägs ovan ska medlemsstaterna säkerställa att:
a) Tillgång inte nekas på grund av att köparen saknar kreditbetyg
från ett kreditvärderingsinstitut eller att kreditbetyget inte stämmer överens med de kreditbetygsnivåer som krävs för att beviljas tillgång till de system som anges ovan.
b) Om köparen inte uppfyller medlems- eller deltagandekriterierna
för relevant betalnings-, clearing-, eller avvecklingssystem, fondbörs, system för ersättning till investerare eller insättningsgarantisystem, utövas de rättigheter som avses ovan så länge som anges av resolutionsmyndigheten, dock maximalt 24 månader som kan förlängas av resolutionsmyndigheten på begäran av köparen.
Av artikel 64.1 d och delar av artikel 64.1 f och 64.2–64.4 framgår slutligen följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att göra följande när de utövar en resolutionsbefogenhet.
Förordna att mottagaren vid en överföring genom användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget behandlas som om denna var företaget under resolution när det gäller rättigheter eller skyldigheter för företaget under resolution, eller åtgärder som vidtagits av det,
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
601
inbegripet, med förbehåll för direktivets bestämmelser om försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget, eventuella rättigheter eller skyldigheter som rör deltagande i en marknadsinfrastruktur.
Ersätta företaget under resolution med en mottagare som avtalspart.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva befogenheterna ovan om de anser att detta är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att vidta de åtgärder som krävs för att tillgodose kontinuitet för att säkerställa att resolutionsåtgärden är ändamålsenlig och, i tillämpliga fall, att den överförda verksamheten kan bedrivas av mottagaren. Åtgärder för att tillgodose kontinuitet ska särskilt omfatta följande.
a) Att avtal som ingåtts av företaget under resolution fortsätter att
vara gällande, så att mottagaren påtar sig de rättigheter och skyldigheter som företaget under resolution har i fråga om tillgångar, rättigheter, eller skulder som har överförts och att mottagaren ersätter företaget under resolution i alla relevanta avtalshandlingar.
b) Att ersätta företaget under resolution med mottagaren i alla
rättsliga förfaranden som avser tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts.
Befogenheten att förordna om att mottagaren ska behandlas som om denna var företaget under resolution och befogenheten enligt b ovan ska inte påverka följande:
a) Rätten för en anställd i företaget under resolution att säga upp
ett anställningsavtal.
b) Rätten för en avtalspart att, med förbehåll för resolutions-
myndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa skyldigheter, ianspråktagande av säkerhetsrätter samt utövande av uppsägningsrätt (artiklarna 69–71), utöva de rättigheter som följer av avtalet, däribland rätten att säga upp avtalet, om avtalsvillkoren medger en sådan rätt till följd av en handling eller underlåtenhet som begåtts av företaget under resolution
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
602
före den relevanta överföringen eller av mottagaren efter den relevanta överföringen.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet ett flertal artiklar som innebär att mottagaren vid användning av ett överföringsverktyg, det vill säga försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, ska ersätta företaget under resolution på olika sätt, t.ex. som part i avtal. Det uttrycks mer eller mindre utförligt på olika ställen, men innebörden är densamma. Vid användning av försäljningsverktyget ska således förvärvaren ta över det överlåtande företagets rättigheter och skyldigheter. Det gäller för svensk del t.ex. deltagande i betalnings- clearing- och avvecklingssystem, tillgång till insättningsgarantin enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och till investerarskydd enligt lagen (1999:158) om investerarskydd, samt medlemskap i börser och marknadsplatser. På så sätt säkerställs kontinuitet i kritisk verksamhet.
Förvärvaren ska även ersätta företaget som part i avtal som ingåtts av företaget. Utan en sådan ordning skulle den finansiella stabiliteten kunna äventyras, då bl.a. avtal som är hänförliga till kritisk verksamhet skulle upphöra att gälla. Om förvärvaren inte ersatte företaget under resolution på det här sättet skulle dessutom effektiviteten av resolutionen minska och resolutionsåtgärderna skulle kanske inte uppnå resolutionsändamålen. Därtill kommer att förvärvaren också torde få svårt att bedriva den överförda verksamheten.
I sammanhanget blir det relevant att skilja på en överföring av aktier i företaget under resolution och en överföring av dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. Enligt gällande rätt sker inget partsbyte vid en aktieöverlåtelse. Avtal som ett företag under resolution är part i påverkas som huvudregel inte av att företaget har fått en ny ägare utan gäller som vanligt om inget särskilt har avtalats om ägarbyte.
Rättigheter av det slag som anges i artikel 38.11 i resolutionsdirektivet, dvs. rätt att gränsöverskrida, påverkas inte heller av en aktieöverlåtelse då sådana rättigheter enligt svensk rätt tillkommer företaget som sådant.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
603
Detsamma gäller rätten att delta i vissa typer av system och medlemskap i börser och marknadsplatser enligt bestämmelserna i 38.12 i resolutionsdirektivet. Ett sådant deltagande i system och medlemskap är också kopplat till företaget som sådant, inte till vissa specifika tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. En rätt att delta i t.ex. ett avvecklingssystem torde därför inte kunna överföras separat, utan torde endast följa med företaget, dvs. vid en aktieöverlåtelse. Detsamma torde gälla tillgång till system för insättningsgaranti och investerarskydd liksom medlemskap i börser och andra marknadsplatser. De krav som ställs i artiklarna 38.11, 38.12, 64.1 d och f och 64.2–4 i resolutionsdirektivet när det som överförs är aktierna i företaget uppfylls således redan av gällande rätt.
När det gäller inkråmsöverlåtelser förhåller sig saken annorlunda. Huvudregeln i svensk rätt är nämligen att gäldenärsbyte kräver samtycke. Detta följer av allmänna rättsgrundsatser. Vad gäller borgenärsbyten krävs å andra sidan i regel inte samtycke för att detta ska kunna ske.
Med anledning av det nu sagda bör en bestämmelse som motsvarar direktivets bestämmelser om att förvärvaren ska ersätta företaget under resolution som part i avtal som ingåtts av företaget tas in i lag när det som överförs är tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution (artiklarna 64.1 d, 64 1 f andra ledet, 64.3 och 64.4).
Som framgår ovan är kommitténs uppfattning att det inte behövs några motsvarande lagstiftningsåtgärder när det handlar om aktieöverlåtelser, bortsett från avtal som ett företag under resolution är part i som innehåller villkor som innebär att avtalet får sägas upp eller att villkoren i avtalet ändras om företaget byter ägare. Enligt svensk rätt gäller som huvudregel avtalsfrihet och det finns därför inget förbud mot avtalsvillkor med den innebörden. En bestämmelse som förhindrar att sådana avtalsvillkor får genomslag behöver därför tas in i lag. De bestämmelser som föreslås i avsnitt 10.3 om inskränkning av vissa avtalsvillkor vid beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder, eller vid en händelse med direkt koppling till ett sådant beslut, täcker enligt kommitténs bedömning in även avtalsvillkor av det slag som nu avses. När det gäller den närmare utformningen av det förslaget hänvisas till avsnitt 10.3 och till författningskommentaren.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
604
12.2.7 Samarbetsskyldighet
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får förelägga företaget under resolution och förvärvaren att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder. Föreläggandet får förenas med vite.
Resolutionsdirektivet
Av artiklarna 64.1 e och 64.2 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att begära att företaget under resolution och mottagaren informerar och bistår varandra.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva den befogenhet som anges ovan om den anser att detta är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan ges resolutionsmyndigheten rätt enligt direktivet att kräva att ett företag under resolution och en mottagare samarbetar när en överföring sker genom användning av något av överföringsverktygen. När det gäller försäljningsverktyget innebär det således att företaget under resolution och förvärvaren ska bistå varandra med information eller annat understöd.
I likhet med merparten av övriga resolutionsbefogenheter bör den nu angivna befogenheten framgå av lag. Bestämmelsen i fråga bör utformas som en rätt för resolutionsmyndigheten att förelägga de berörda att vidta vissa åtgärder som konkret anges, dvs. bestämmelsen bör vara av offentligrättslig karaktär. Föreläggandet bör kunna förenas med vite. Genom att välja vite som sanktion följer alla bestämmelserna i lagen (1985:206) om vite med, t.ex. hur vitet ska bestämmas och förfarandet för när det döms ut.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
605
12.3 Villkor och ersättning vid överföring
I avsnittet behandlas de villkor som ska gälla när en överföring sker genom användning av försäljningsverktyget. Den delen knyter delvis an till reglerna om värdering i artikel 36 i direktivet. I avsnittet behandlas även bestämmelser om ersättning vid en överföring.
12.3.1 Villkor vid en överföring
Kommitténs förslag: En överföring genom användning av försäljningsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor. Vid en bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjordes när resolutionen inleddes beaktas.
Resolutionsdirektivet
I artikel 38.2 i direktivet anges att en överföring genom försäljningsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor, med beaktande av omständigheterna, och i överensstämmelse med unionens regler om statligt stöd.
Vidare anges i artikel 38.3 att resolutionsmyndigheten, i enlighet med artikel 38.2, ska vidta alla rimliga åtgärder för att erhålla affärsmässiga villkor för överföringen som med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet är förenliga med den värdering som utförts enligt artikel 36.
Skälen för kommitténs förslag
Innebörden av artiklarna 38.2 och 38.3 i direktivet är inte uppenbar. I artikel 38.2 anges att överföringen ska ske på affärsmässiga villkor. I artikel 38.3 anges att resolutionsmyndigheten ska vidta alla rimliga åtgärder för att erhålla affärsmässiga villkor. Enligt kommitténs bedömning innebär ovanstående artiklar att resolutionsmyndigheten ska genomföra en försäljning på affärsmässiga villkor. En central del i att uppnå affärsmässiga villkor är den process för försäljning som anges i direktivet och som vi åter-
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
606
kommer till i avsnitt 12.6. Enligt den processen ska hänsyn bl.a. tas till behovet av en snabb resolution.
Av direktivet framgår vidare att rådande omständigheter ska beaktas vid en bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor. Vad som utgör sådana villkor kan således variera beroende på marknadsförhållandena. Det ligger i sakens natur att rådande omständigheter ska beaktas vid en sådan bedömning, varför kommittén anser att det inte behöver anges uttryckligen i den bestämmelse som genomför artikel 38.2 i resolutionsdirektivet.
I artikel 38.3 hänvisas även till den värdering som ska utföras enligt artikel 36. Det kan nämnas att det i artikel 36 anges att värderingen syftar till att utgöra underlag för beslut om användning av försäljningsverktyget. Kommittén tolkar direktivet som att den värdering som skett enligt artikel 36 ska beaktas vid en bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor. Det innebär att det ska vara möjligt att avvika från värderingen om exempelvis försäljningsprocessen indikerar ett annat värde på tillgångar som bjuds ut till försäljning. Utgångspunkten bör dock vara att den värdering som fastställs enligt artikel 36 och som utgår från att företaget drivs vidare som en ”going concern” också ligger till grund för vad som kan anses vara affärsmässiga villkor.
Slutligen kan nämnas att det i artikel 38.2 även anges att en överföring genom användning av försäljningsverktyget ska vara i överensstämmelse med unionens regler om statligt stöd. Unionens regler om statligt stöd är ett parallellt regelverk till resolutionsdirektivet; se avsnitt 3.15. När åtgärder vidtas gentemot ett fallerande företag måste således båda regelverken beaktas. Kommittén anser inte att detta behöver anges särskilt i den bestämmelse som införlivar artikel 38.2.
12.3.2 Ersättning vid överföring
Kommitténs förslag: Den ersättning som betalas av en förvärvare vid en överföring ska tillfalla (a) företaget under resolution, om överföringen avser tillgångar,
rättigheter eller förpliktelser i företaget, och
(b) som har getts ut av företaget under resolution, om över-
föringen avser sådana instrument. den ursprungliga innehavaren av äganderättsinstrument
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
607
Från ovanstående ersättning får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som har uppstått i samband med användningen av försäljningsverktyget.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 38.4 ska den eventuella ersättning som betalas av en förvärvare vid en användning av försäljningsverktyget tillfalla följande parter. (a) Om överföringen avser aktier eller andra äganderätts-
instrument som har getts ut av företaget under resolution ska ersättningen tillfalla de ursprungliga innehavarna av aktierna eller äganderättsinstrumenten.
(b) Om överföringen avser tillgångar eller skulder från företaget
under resolution ska ersättningen tillfalla företaget under resolution.
I artikel 38.4 görs förbehåll för artikel 37.7. Av den sistnämnda artikeln framgår att resolutionsmyndigheten eller finansieringsarrangemanget får göra avdrag från den ersättning som betalas av en förvärvare för att täcka rimliga, regelrätta kostnader som uppstått i samband med användning av försäljningsverktyget.
Skälen för kommitténs förslag
Av artikel 38.4 framgår att den eventuella ersättning som förvärvaren betalar ska tillfalla den ursprungliga ägaren av de överförda tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten. För tydlighets skull bör påpekas att det inte nödvändigtvis behöver vara så att någon ersättning utgår över huvud taget, t.ex. om det överförda inkråmet inte har något värde.
Det bör även av svensk rätt framgå vem ersättningen ska tillfalla samt att resolutionsmyndigheten får göra avdrag från ersättningen för att täcka kostnader som har uppstått för myndigheten eller resolutionsreserven när försäljningsverktyget har använts. Denna bestämmelse bör motsvara artiklarna 37.7 och 38.4 i direktivet.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
608
12.4 Ägarprövning
Allmänt sett ställs stora krav på snabbhet vid vidtagande av resolutionsåtgärder för att dessa ska kunna uppnå sitt syfte. Detta är särskilt fallet om det är frågan om en utbredd kris där det finns en generell instabilitet och oro på marknaden. I dessa fall torde det vara fråga om att resolutionsmyndigheten – om denna avser att använda försäljningsverktyget – behöver hitta en köpare, och genomföra försäljningen, mer eller mindre samtidigt som företaget försätts i resolution.
Samtidigt är det viktigt att de krav som under normala omständigheter ställs på ett företag som avser att bedriva aktuell verksamhet gäller även för en förvärvare inom ramen för resolution. Att upprätthålla dessa krav även i samband med resolutionsåtgärder bidrar bl.a. till en sund och stabil framtida verksamhet, vilket i sin tur är en viktig del i säkerställandet av en fortsatt drift av exempelvis den kritiska verksamhet som överförts. Ett sådant undantag från gällande regelverk hade dessutom kunnat medföra att man otillbörligt gynnat vissa privata aktörer. Dessutom torde det kunna ha en negativ effekt på marknadens förtroende avseende en förvärvares möjlighet att driva verksamheten vidare på ett lämpligt sätt.
I vissa fall kan man behöva göra en avvägning mellan de två intressen som anges ovan, dvs. intresset av att kunna vidta resolutionsåtgärder snabbt och intresset av en konsekvent tillämpning av relevanta regler. Så är bl.a. fallet vad gäller reglerna om ägarprövning och tillstånd, eftersom en normal tillämpning av dessa regler kan medföra att resolutionsåtgärder inte vidtas tillräckligt snabbt eller att ett i sammanhanget sämre verktyg måste användas.
Huruvida det är reglerna om ägarprövning eller verksamhetstillstånd som aktualiseras beror på om det är aktier eller inkråm som överförs. Vid en överföring av aktier berörs nämligen inte de tillstånd som innehas av det fallerande företaget. Då aktualiseras endast reglerna om ägarprövning. Om det däremot är fråga om en inkråmsöverlåtelse kommer det förvärvande företaget att behöva ansöka om verksamhetstillstånd (under förutsättning att den del av verksamheten som överförs är tillståndspliktig och att det förvärvande företaget inte sedan tidigare har nödvändiga tillstånd).
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
609
Allmänt om ägarprövning i svensk rätt
I svensk rätt finns ett krav på tillstånd för en förvärvare som avser att förvärva, eller i vissa fall öka, ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett företag (s.k. ägarprövning). Reglerna, som är harmoniserade inom EU, innebär i korthet följande.
Innan ett förvärv görs av aktier eller andelar som innebär att ett kvalificerat innehav uppnås ska tillstånd till förvärvet erhållas från Finansinspektionen. Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande som representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller rösterna i företaget eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Tillstånd ska även sökas om ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 30 eller 50 procent av kapitalet eller rösterna eller så att företaget blir dotterföretag.
Tillstånd ska således sökas innan förvärvet och beslut i frågan ska fattas inom 60 arbetsdagar från det att Finansinspektionen bekräftat att ansökan har tagits emot (vilket i sin tur ska ske inom två arbetsdagar från det att en fullständig ansökan kommit in till inspektionen). Om en förvärvare underlåter att ansöka om tillstånd, kan Finansinspektionen besluta att denne vid stämman inte får företräda aktierna eller andelarna till den del de omfattas av krav på tillstånd. Vidare kan inspektionen förelägga förvärvaren att avyttra sådana aktier eller andelar.
För att erhålla tillstånd krävs bl.a. att förvärvaren bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i företaget och att det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt. Vid bedömningen ska bl.a. förvärvarens anseende och kapitalstyrka beaktas, såväl som om det finns skäl att anta att förvärvet har samband med eller kan öka risken för penningtvätt.
Direktivets bestämmelser om ägarprövning i samband med användning av försäljningsverktyget
Direktivet innehåller en rad särregleringar avseende ägarprövning i samband med användning av försäljningsverktyget. Det övergripande syftet med dessa är att se till att befintliga regler om ägarprövning inte hindrar en överföring av aktier till en förvärvare. I sammanhanget bör det beaktas att det enligt vad som konstateras
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
610
ovan enligt gällande rätt kan ta upp till tre månader (60 arbetsdagar) innan beslut i frågan om en ägares lämplighet fattas.
12.4.1 Nya bestämmelser om ägarprövning
Kommitténs förslag: Om försäljningsverktyget används för att överföra aktier i sådan omfattning att förvärvet kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 38.8 framgår följande. Om en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument leder till ett förvärv eller en ökning av ett kvalificerat innehav i ett institut av det slag som avses i artikel 22.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU eller artikel 11.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, ska de behöriga myndigheterna för det institutet göra den bedömning som krävs enligt de artiklarna (dvs. ägarprövningen) i så god tid (i den engelska versionen ”in a timely manner”) att det inte försenar användningen av försäljningsverktyget och hindrar att resolutionsåtgärden uppnår de relevanta resolutionsändamålen.
Om ägarprövningen trots kravet enligt ovan inte slutförs innan överföringen av aktier eller andra äganderättsinstrument äger rum gäller enligt artikel 38.9 följande: (a) Överföringen av aktier eller andra äganderättsinstrument till
förvärvaren ska omedelbart få rättslig verkan.
(b) Under den tid som prövningen pågår och under en eventuell
avyttringsperiod enligt 38.9 f nedan ska rösträtten avseende aktierna eller de andra äganderättsinstrumenten kunna utövas endast av resolutionsmyndigheten. Myndigheten ska inte vara skyldig att utöva rösträtten och ska inte ha någon skyldighet när det gäller att utöva eller avstå från att utöva sådan eventuell rösträtt.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
611
(c) Under den tid som prövningen pågår och under en eventuell
avyttringsperiod enligt 38.9 f nedan ska inte några sådana sanktioner och åtgärder som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU kunna vidtas med anledning av att man inte följt reglerna om förvärv och avyttring av kvalificerade innehav vid den överföring som gjorts av aktier eller andra äganderättsinstrument.
(d) Den behöriga myndigheten ska efter att den slutfört pröv-
ningen utan dröjsmål skriftligen meddela resolutionsmyndigheten och förvärvaren huruvida den godkänner eller motsätter sig överföringen av aktier eller andra äganderättsinstrument.
(e) Om den behöriga myndigheten godkänner överföringen av
aktier eller andra äganderättsinstrument ska förvärvaren kunna utöva rösträtten avseende aktierna eller äganderättsinstrumenten omedelbart efter att resolutionsmyndigheten och förvärvaren mottagit meddelandet om godkännande från den behöriga myndigheten.
(f) Om den behöriga myndigheten motsätter sig överföringen
gäller följande (i) resolutionsmyndigheten ska även fortsättningsvis ensam
kunna utöva rösträtten,
(ii) resolutionsmyndigheten får kräva att förvärvaren avyttrar
aktierna eller äganderättsinstrumenten inom den period som resolutionsmyndigheten fastställer med beaktande av rådande marknadsförhållanden, och
(iii) om förvärvaren inte avyttrar aktierna eller äganderätts-
instrumenten inom den period som resolutionsmyndigheten fastställt får den behöriga myndigheten, med resolutionsmyndighetens medgivande, ålägga förvärvaren sanktioner och åtgärder enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU med anledning av överträdelse av kraven avseende förvärv och avyttring av kvalificerande innehav.
Slutligen kan nämnas att det även finns en resolutionsbefogenhet i artikel 63.1 m som innebär att resolutionsmyndigheten ska ges befogenhet att kräva att den behöriga myndigheten ”i god tid” (”in a timely manner”) bedömer köparen av ett kvalificerat innehav,
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
612
genom undantag från de tidsgränser som anges i artikel 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU och artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan finns ett antal bestämmelser i direktivet som rör ägarprövning i samband med användning av försäljningsverktyget. Det övergripande syftet med dessa regler är att påskynda beslutsprocessen, vilket framgår av artikel 38.8 i direktivet där det anges att den behöriga myndigheten ska göra bedömningen ”i så god tid” att det inte försenar användningen av försäljningsverktyget och hindrar att resolutionsåtgärden uppnår de relevanta resolutionsändamålen. Kommittén menar att både sammanhanget och språkliga skäl talar för att ”skyndsamt” är en bättre term än ”i god tid”, vilket vägleder våra förslag.
Regler om ägarprövning vid förvärv av aktier eller andelar i ett kreditinstitut finns i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Motsvarande regler för värdepappersbolag finns i 24 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
Beslut före överföringen
I direktivet anges till att börja med att den behöriga myndigheten ska pröva en ägares lämplighet inom den tid som krävs för att inte försena användningen av försäljningsverktyget eller hindra att resolutionsåtgärden uppnår resolutionsändamålen. Vidare finns som nämns ovan en resolutionsbefogenhet som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna kräva av den behöriga myndigheten att denna prövar en ägares lämplighet vid lämplig tidpunkt. Innebörden av dessa artiklar är enligt kommitténs bedömning att den behöriga myndigheten ska göra sin prövning skyndsamt. I linje med detta bör enligt vår mening prövningen ske innan överföringen av aktier äger rum. En sådan tolkning överensstämmer med gällande rätt, enligt vilken tillstånd till förvärvet ska ges innan förvärvet genomförs.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
613
Är kravet på tillsynsmyndigheten absolut?
Som framkommer ovan är utgångspunkten vid en ägarprövning i vanliga fall att den potentiella förvärvaren ska ansöka om tillstånd före förvärvet. Eftersom en resolutionsåtgärd måste kunna vidtas snabbt finns två sätt att hantera det kravet på i relation till en ägarprövning som görs i samband med användning av försäljningsverktyget.
Ett sätt är att kräva av Finansinspektionen att myndigheten fattar beslut innan överföringen genomförs. En alternativ lösning är att tillåta förvärvet även utan tillstånd, men att ge resolutionsmyndigheten befogenhet att i efterhand – om prövningen leder fram till att förvärvet inte godkänns – kräva av förvärvaren att denne avyttrar sina aktier. En nackdel med den senare lösningen skulle kunna vara att en potentiell intressent kan dra sig för att förvärva aktierna utan att först ha blivit godkänd som ägare, särskilt i tider då marknadsvärdet på de förvärvade aktierna är volatilt, eftersom det då finns en större risk för förlust vid en framtvingad avyttring. Mot denna bakgrund kan en lösning där ägarprövningen görs snabbt vara att föredra, under förutsättning att det ändå går att göra en tillräckligt god bedömning.
I resolutionsdirektivet har man, enkelt uttryckt, valt en kombination av de här två modellerna. Å ena sidan anges att den behöriga myndigheten ska fatta beslut i frågan om ägarprövning inom den tid som krävs för att inte försena användningen av resolutionsverktyget (vilket som framkommer ovan torde innebära att prövningen ska ske innan överföringen) och å andra sidan anges att förvärvaren även utan tillstånd ska kunna överta aktierna. I det sistnämnda fallet kan dock – i enlighet med den modell som just beskrivits – förvärvaren tvingas avyttra aktierna i det fall det senare visar sig att den behöriga myndigheten inte anser att denne är en lämplig ägare.
Det kan konstateras att de ovan beskrivna direktivbestämmelserna inte är samstämmiga. Dessutom finns en resolutionsbefogenhet i direktivet enligt vilken resolutionsmyndigheten kan kräva av den behöriga myndigheten att den prövar en tilltänkt ägares lämplighet inom viss tid, vilket även det borde innebära att den behöriga myndigheten ska göra prövningen skyndsamt. Detta ligger inte i linje med den möjlighet som ges i direktivet att överföra aktierna även om prövningen inte slutförts.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
614
De nationella regler om ägarprövning som finns på finansmarknadsområdet grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG av den 5 september 2007 om ändring av direktiv 92/49/EEG och direktiven 2002/83/EG, 2004/39/EG, 2005/68/EG och 2006/48/EG vad gäller förfaranderegler och utvärderingskriterier för bedömning av förvärv och ökning av innehav inom finanssektorn (förvärvsdirektivet) och gäller för kreditinstitut, värdepappersbolag och försäkringsbolag. Motsvarande regler finns även för fondbolag. Enligt dessa regler ska som framgår ovan tillstånd meddelas innan förvärvet sker. Kommittén ser inte skäl att göra avsteg från denna ordning när det gäller förvärv av aktier i ett företag under resolution.
Finansinspektionen ska, som framgår ovan, normalt fatta beslut i ett sådant ärende inom 60 arbetsdagar. Med hänsyn till vikten av att resolution hanteras snabbt föreslår vi att det införs en bestämmelse som ålägger Finansinspektionen att handlägga ett ärende om tillstånd till förvärv av ett kvalificerat innehav av aktier i ett företag under resolution skyndsamt. Enligt vår bedömning bör en ägarprövning på så sätt kunna ske innan förvärvet genomförs, men utan att prövningen försenar resolutionsmyndighetens användning av försäljningsverktyget. På detta sätt genomförs delar av artikel 38.8 samt artikel 63.1 m i direktivet.
Enligt kommitténs uppfattning får dessa artiklar anses ha företräde framför artikel 38.9 i direktivet. Fram till att Finansinspektionen ger förvärvaren tillstånd till förvärvet kommer resolutionsmyndigheten att inneha rösträtten till aktierna enligt bestämmelserna om resolutionsmyndighetens kontroll; se kapitel 9.
12.4.2 Behov av undantag från gällande rätt
Kommitténs förslag: Om försäljningsverktyget används för att överföra aktier i sådan omfattning att förvärvet kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, ska bestämmelserna i 14 kap.2 a, 3 och 4 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 24 kap.2, 4 och 5 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden inte tillämpas vid en sådan tillståndsprövning.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
615
Resolutionsdirektivet
För att uppnå det övergripande syftet att påskynda beslutsprocessen i samband med ägarprövning vid användning av försäljningsverktyget anges i artikel 38.8 i direktivet att undantag ska göras från de nationella bestämmelser som införlivat följande regler.
Avseende kreditinstitut:
1. Artikel 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU, som innehåller (i) krav på en förvärvare att meddela den behöriga myndigheten om ett tänkt förvärv av kvalificerat innehav, (ii) den tidsperiod inom vilken tillsynsmyndigheten ska meddela beslut i frågan om tillstånd för förvärvet, och (iii) krav på samråd med utländska myndigheter i vissa fall.
2. Artikel 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU, som anger de materiella krav som ska ställas på den tilltänkte förvärvaren.
3. Artikel 24 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU, som rör samarbetet mellan behöriga myndigheter i olika länder.
4. Artikel 25 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU, som innebär ett krav på att meddela den behöriga myndigheten om ett beslut om att avyttra ett kvalificerat innehav.
5. Artikel 26 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU när det gäller krav på institutet att meddela de behöriga myndigheterna om institutet får kännedom om ett förvärv eller en avyttring av aktier eller andelar i institutet som enligt vad som anges ovan ska meddelas de behöriga myndigheterna av den person som avser att förvärva eller avyttra aktierna eller andelarna.
Avseende värdepappersbolag:
1. Artikel 10.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, som innehåller (i) krav på att meddela den behöriga myndigheten vid förvärv eller avyttringar av kvalificerade innehav, och (ii) den tidsperiod inom vilken myndigheten ska meddela om man inte anser att ägaren är lämplig.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
616
2. Artikel 11.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, som innehåller krav på den behöriga myndigheten att samråda med myndigheter i andra länder i vissa fall.
3. Artikel 11.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, som rör möjligheten att vidta åtgärder mot en ägare som visar sig vara olämplig, mot en förvärvare som underlåter att meddela myndigheten om ett planerat förvärv eller ökning av ett kvalificerat innehav och mot en förvärvare som förvärvat ett innehav trots att myndigheten motsatt sig det.
4. Artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, som anger den tidsperiod inom vilken beslut i frågan om ägarprövning ska fattas.
5. Artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, som anger de materiella krav som ska ställas på den tilltänkte förvärvaren.
6. Artikel 11.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, vad gäller krav för värdepappersbolag som får kännedom om en avyttring eller ett förvärv av ett sådant innehav som kräver de behöriga myndigheternas godkännande att underrätta de behöriga myndigheterna om detta.
Skälen för kommitténs förslag
Bestämmelser av det slag som anges ovan återfinns i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 24 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. De eventuella ändringar i bakomliggande direktiv som följer med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU torde komma att genomföras genom ändringar i dessa lagbestämmelser. Kommittén föreslår därför att det införs en ny bestämmelse i 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse och 24 kap. lagen om värdepappersmarknaden där det framgår vilka bestämmelser i dessa lagar som det görs undantag från vid en ägarprövning som sker som ett resultat av försäljningsverktyget. Nedan följer en närmare analys av vilka undantag som behöver göras i gällande rätt.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
617
Krav på tillstånd från Finansinspektionen avseende vissa förvärv
I direktivet anges att undantag ska göras från kravet på tillstånd för ett förvärv av aktier eller andelar som medför att ett kvalificerat innehav uppkommer, eller att ett sådant kvalificerat innehav överstiger vissa gränser. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i 14 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden.
Direktivet bygger på en modell där det är möjligt att genomföra ägarprövningen efter att aktierna överförts till förvärvaren. Som framgår ovan anser kommittén att artiklarna 38.8 och 63.1 m i direktivet ska ha företräde framför artikel 38.9, i vilken det föreskrivs att aktierna i ett företag under resolution får överföras innan den behöriga myndigheten genomför ägarprövningen. Något undantag från 14 kap. 1 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse och 24 kap. 1 § andra stycket lagen om värdepappersmarknaden motsvarande de som återfinns i artikel 38.8 i direktivet behöver enligt kommitténs uppfattning därför inte göras.
Krav på att meddela Finansinspektionen avseende vissa avyttringar
Av direktivet framgår att undantag ska göras från de regler som innebär att den som beslutat att avyttra ett kvalificerat innehav helt och hållet eller till en del som medför att de tröskelvärden som finns underskrids, ska meddela den behöriga myndigheten. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i 14 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 4 § lagen om värdepappersmarknaden.
Även om det inte är nödvändigt i sig att göra undantag från dessa bestämmelser för att införliva de bestämmelser om ägarprövning som ska gälla vid användning av försäljningsverktyget, synes det lämpligt med ett sådant undantag. Trots allt är det ju frågan om en avyttring som kontrolleras och beslutas av en myndighet.
Med anledning av det nu sagda föreslår kommittén att det i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden införs en bestämmelse som innebär att 14 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive 24 kap. 4 § lagen om värdepappersmarknaden inte ska tillämpas vid en ägar-
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
618
prövning som sker som ett resultat av en överföring genom användning av försäljningsverktyget.
Krav på att fatta beslut inom viss tid
Av direktivet följer vidare att undantag ska göras från kravet på att beslut i frågan om ägarens lämplighet ska fattas inom viss tid (60 arbetsdagar). Bestämmelser av det slaget återfinns 14 kap. 2 b § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 3 a § lagen om värdepappersmarknaden.
Som framgår ovan föreslår kommittén att det införs en bestämmelse i lag som ålägger Finansinspektionen att handlägga ett ärende om prövning av en ägares lämplighet i samband med att försäljningsverktyget används skyndsamt. Den bestämmelsen har som lex specialis företräde framför de ovan angivna bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden. Enligt kommitténs bedömning behöver det därför inte göras något undantag från de ovan angivna bestämmelserna.
Materiella krav
I direktivet anges att undantag ska kunna göras från de materiella krav som ställs på en förvärvare av ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett företag under resolution. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i 14 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 3 § lagen om värdepappersmarknaden.
Om man ser till ordalydelsen i direktivet kan man säga att myndighetens behov av att kunna agera snabbt har getts sådan vikt att man är beredd att acceptera även ägare som inte uppfyller de normalt gällande kraven på en ägare. Att överlåta aktier i ett företag under resolution genom användning av försäljningsverktyget till en förvärvare som inte är fullt ut lämplig att bedriva den typ av verksamhet som det gäller är – på lång sikt – inget bra sätt att säkerställa att resolutionsändamålen uppnås. Även lämpligheten på kort sikt kan ifrågasättas; även om man lyckas genomföra en försäljning av det fallerande företaget är det tveksamt om förtroendet på marknaden återställs genom att låta en ägare som inte uppfyller de normalt gällande kraven på en ägare ta över verksamheten. Dessutom uppstår mindre önskvärda konsekvenser om den behöriga
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
619
myndigheten ska kunna göra avsteg från de materiella krav som annars gäller för en förvärvare i syfte att påskynda processen samtidigt som det anges att – om den behöriga myndigheten inte beslutat i frågan om ägarprövning innan förvärvet och senare kommer fram till att förvärvaren inte är lämplig som ägare – resolutionsmyndigheten ska kunna kräva att förvärvaren avyttrar sina aktier. Dessa två olika bestämmelser kan knappast sägas vara konsekventa.
Direktivets syfte torde vara att undantag endast ska göras från de bestämmelser som krävs för att uppnå en tillräckligt snabb process. Detta bör inte innebära att det ställs andra och lägre krav på en förvärvare av aktier som överförs genom användning av försäljningsverktyget än en vanlig förvärvare. Vid införlivandet av nu aktuella bestämmelser anser således kommittén att det inte ska göras undantag från 14 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 3 § lagen om värdepappersmarknaden.
Krav på samråd med utländska myndigheter i vissa fall
Av direktivet framgår att undantag ska göras från kravet på samråd med utländska myndigheter. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i 14 kap. 2 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 2 § lagen om värdepappersmarknaden.
För att införliva direktivet bör det i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden införas en bestämmelse som innebär att 14 kap. 2 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive 24 kap. 2 § lagen om värdepappersmarknaden inte ska tillämpas vid en ägarprövning som sker som ett resultat av en överföring genom användning av försäljningsverktyget. I sammanhanget kan även nämnas att myndigheter från andra länder likväl kommer att vara inblandade i, och informerade om, de resolutionsåtgärder som vidtas genom samarbetet i resolutionskollegierna; se kapitel 22.
Företagets informationsplikt
I direktivet anges slutligen att undantag ska göras från kravet på att ett företag ska meddela den behöriga myndigheten om vissa förvärv och avyttringar. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
620
14 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 5 § lagen om värdepappersmarknaden.
För att införliva direktivet föreslår kommittén att det i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden införs en bestämmelse som innebär att 14 kap. 4 § lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive 24 kap. 5 § lagen om värdepappersmarknaden inte ska tillämpas vid en ägarprövning som sker som ett resultat av en överföring genom användning av försäljningsverktyget.
12.5 Tillstånd
Kommitténs förslag: Om en överföring genom användning av försäljningsverktyget kräver tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Det som sägs ovan ska tillämpas på motsvarande sätt om en överföring genom användning av försäljningsverktyget kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen om värdepappersmarknaden.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 38.7 framgår att en köpare måste ha tillstånd för att fortsätta bedriva den verksamhet som överförs genom användning av försäljningsverktyget. Vidare anges att medlemsstaterna ska se till att en ansökan om tillstånd tas under övervägande inom rimlig tid i samband med överföringen.
Skälen för kommitténs förslag
Som framkommer ovan innebär en överföring av aktier att de tillstånd som innehas av det fallerande företaget inte berörs. Det är således endast i samband med en inkråmsöverlåtelse som det blir aktuellt att ansöka om tillstånd för att bedriva bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse. Vidare kan det vara så att förvärvaren sedan tidigare har tillstånd att bedriva den aktuella verksamheten. Inte heller i dessa fall behöver en ansökan göras.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
621
Krav på tillstånd för viss finansiell verksamhet
De företag som berörs av resolutionsdirektivet är kreditinstitut och värdepappersbolag samt vissa andra företag som ingår i samma koncern som ett sådant företag. Utifrån ett verksamhetsperspektiv innebär detta att reglerna omfattar sådana företag som bedriver bank- och finansieringsrörelse samt värdepappersrörelse. Samtliga dessa verksamheter är tillståndspliktiga.
Av det ovanstående följer att sådan verksamhet som överförs genom användning av försäljningsverktyget som huvudregel kommer att vara tillståndspliktig. All verksamhet som bedrivs av ett företag som har försatts i resolution behöver visserligen inte vara tillståndspliktig. Med tanke på resolutionsändamålen torde dock försäljningsverktyget oftast användas för att överföra verksamhet som är tillståndspliktig.
Ett krav för att erhålla verksamhetstillstånd är att Finansinspektionen bedömer att det är sannolikt att den planerade verksamheten kommer att drivas enligt tillämpliga regler och att den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett bestämmande inflytande över ledningen i företaget (bl.a. ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas). I denna sistnämnda del är det alltså fråga om en prövning som motsvarar den som ska ske vid ett förvärv av ett kvalificerat innehav av aktier, enligt vad som diskuteras i föregående avsnitt.
Som även påpekas i föregående avsnitt är det som utgångspunkt lämpligt att låta samma regler gälla för en förvärvare av viss verksamhet vid användning av försäljningsverktyget som i andra fall. Det innebär bl.a. att det ska ställas krav på tillstånd, under förutsättning att den överförda verksamheten är tillståndspliktig och att förvärvaren sedan tidigare inte har nödvändiga tillstånd. Precis som med frågan om ägarprövning handlar det dock om att göra en avvägning mellan behovet av att kunna vidta resolutionsåtgärder snabbt och intresset av att säkerställa att tillämpliga rörelseregler uppfylls.
Införlivande av direktivets bestämmelser om verksamhetstillstånd
Till att börja med framgår av direktivet att en förvärvare av verksamhet som överförs genom försäljningsverktyget ska ha de tillstånd som krävs för att bedriva den överförda verksamheten.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
622
Enligt kommitténs mening behöver det inte införas någon bestämmelse med den innebörden i svensk rätt, eftersom det redan av befintlig reglering i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden följer att det krävs tillstånd för att bedriva sådan verksamhet. Dessa krav gäller för en förvärvare av verksamhet som överförs genom användning av försäljningsverktyget på samma sätt som alla andra företag som bedriver aktuell verksamhet. Då det ställs stora krav på snabbhet i samband med att resolutionsåtgärder vidtas innehåller direktivet ett krav på att den behöriga myndigheten ska ta ansökan om tillstånd under övervägande ”inom rimlig tid” i samband med överföringen. Med tanke på sammanhanget föreslår kommittén att Finansinspektionen åläggs att hantera ansökan om tillstånd skyndsamt.
I praktiken torde det vara svårt för Finansinspektionen att fatta beslut om tillstånd inom den korta tid som krävs för att försäljningsverktyget ska kunna användas på ett effektivt sätt. I sammanhanget kan nämnas att beslut i dessa ärenden normalt fattas inom fem månader från det att ansökan kommit in. En konsekvens av detta är att det kan vara svårt att använda försäljningsverktyget för att överföra verksamhet till en förvärvare som sedan tidigare inte har relevanta tillstånd. I ett sådant fall får resolutionsmyndigheten helt enkelt förlita sig på en överföring av aktier eller användning av något annat resolutionsverktyg.
Tillstånd till förvärv av egendom i vissa fall
Enligt 7 kap. 12 § lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 7 kap. 13 § lagen om värdepappersmarknaden krävs tillstånd till förvärv av egendom om företagets motprestation motsvarar mer än 25 procent av dess kapitalbas. Tillstånd ska inhämtas före förvärvet.
Ovanstående bestämmelser kan aktualiseras både vid en överföring av aktier och vid en överföring av inkråm, under förutsättning att förvärvaren är ett företag som bedriver tillståndspliktig verksamhet enligt de lagarna. För att användningen av försäljningsverktyget inte ska försenas föreslår kommittén att Finansinspektionen ska åläggas att hantera en sådan tillståndsansökan skyndsamt.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
623
12.6 Försäljningsprocessen
12.6.1 Kravet på att bjuda ut företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till försäljning på marknaden
Kommitténs förslag: När försäljningsverktyget används ska resolutionsmyndigheten till försäljning på marknaden bjuda ut äganderättsinstrument som getts ut av företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser.
Ett erbjudande om försäljning enligt ovan ska (a) vara öppet för insyn, (b) ge en rättvisande bild av företaget under resolution och dess
tillgångar, rättigheter och förpliktelser, samt av äganderättsinstrument som har getts ut av företaget, (c) inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna potentiella
köpare, (d) inte ge upphov till intressekonflikter, (e) beakta behovet av att uppnå en snabb resolution, och (f) sträva efter att maximera försäljningspriset.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 39.1 ska resolutionsmyndigheten när den använder försäljningsverktyget bjuda ut till försäljning, eller vidta åtgärder för att bjuda ut till försäljning, de av företagets tillgångar, rättigheter eller skulder, eller aktier eller äganderättsinstrument som har getts ut av företaget, som myndigheten avser att överföra. Vidare anges att grupper av tillgångar, rättigheter och förpliktelser får bjudas ut till försäljning separat.
Utan att det i förekommande fall påverkar tillämpningen av unionens regler om statligt stöd ska enligt artikel 39.2 i direktivet erbjudandet om försäljning uppfylla följande kriterier. (a) Det ska vara så öppet för insyn som möjligt och får inte ge en i
sak missvisande bild av företagets tillgångar, rättigheter, skulder, aktier eller andra äganderättsinstrument som myndig-
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
624
heten avser att överföra, med beaktande av omständigheterna och särskilt behovet av att bevara finansiell stabilitet.
(b) Det ska inte på ett otillbörligt sätt favorisera eller diskriminera
potentiella köpare.
(c) Det ska vara fritt från intressekonflikter. (d) Det ska inte ge en potentiell köpare otillbörliga fördelar. (e) Det ska beakta behovet av att uppnå en snabb resolution. (f) Det ska sträva efter att i största möjliga utsträckning maximera
försäljningspriset för de berörda äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna.
I artikel 39.2 anges även att de principer som anges ovan, med förbehåll för 39.2 b, inte ska hindra resolutionsmyndigheten från att ta kontakt med potentiella köpare.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan måste företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser bjudas ut till försäljning vid användning av försäljningsverktyget. Ett sådant erbjudande om försäljning måste uppfylla vissa krav. Ett av de huvudsakliga syftena med dessa krav torde vara att säkerställa att överföringen sker på affärsmässiga villkor. På så sätt finns en koppling mellan dessa förfarandekrav och den bestämmelse i direktivet enligt vilken en överföring ska ske på affärsmässiga villkor.
För att genomföra direktivet behöver det införas bestämmelser i svensk rätt som motsvarar de ovan angivna artiklarna i direktivet. Nedan följer en närmare redogörelse för kommitténs förslag till genomförande.
Vidta åtgärder för att bjuda ut till försäljning
Av artikel 39.1 framgår att det är tillräckligt att resolutionsmyndigheten vidtar åtgärder för att bjuda ut tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget under resolution till försäljning, det vill säga utan att myndigheteten faktiskt lämnar ett sådant
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
625
erbjudande. Detsamma gäller aktier i företaget och andra äganderättsinstrument.
Som kommittén tolkar det syftar den här bestämmelsen exempelvis på den situationen att myndigheten under tiden som ett erbjudande om försäljning förbereds blir kontaktad av en förvärvare som önskar köpa företaget eller dess verksamhet. Om man ser till ordalydelsen i artikel 39.1 skulle det då kunna hävdas att myndigheten kan genomföra en försäljning utan att lämna ett erbjudande eftersom man åtminstone vidtagit åtgärder för att bjuda ut företaget under resolution eller dess verksamhet till försäljning.
Eftersom det i artikel 39.3 (se nedan) anges vissa omständigheter som – om de föreligger – medför att kravet på att lämna erbjudande om försäljning inte gäller, torde dock direktivets syfte vara att ett sådant erbjudande ska lämnas i alla andra fall.
Separat erbjudande om försäljning av grupper av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser
I artikel 39.1 anges att det är möjligt att erbjuda försäljning av grupper av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser separat. Kommittén anser att det är tillräckligt att det i den bestämmelse som genomför artikeln i fråga anges att de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska bjudas ut till försäljning. Huruvida resolutionsmyndigheten vid en inkråmsöverlåtelse väljer att bjuda ut samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser till försäljning eller endast vissa av dem, får helt enkelt avgöras av myndigheten utifrån vad som är lämpligt i det enskilda fallet. Det faktum att det är möjligt att erbjuda försäljning av vissa tillgångar, rättigheter och förpliktelser separat behöver alltså inte anges särskilt.
Förhållandet till unionens regler om statligt stöd
Av artikel 39.2 följer att de krav som erbjudandet om försäljning ska uppfylla inte ska påverka tillämpningen av unionens regler om statligt stöd. Annorlunda uttryckt kan man säga att om det av unionens regler om statligt stöd skulle ställas ytterligare krav vad gäller försäljningsprocessen ska dessa tillämpas. Som även framgår ovan anser kommittén att det inte särskilt behöver anges att unionens regler om statligt stöd ska tillämpas.
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
626
Hänsyn till finansiell stabilitet
I artikel 39.2 a anges att erbjudandet om försäljning ska vara så öppet för insyn som möjligt med beaktande av omständigheterna och särskilt behovet av att bevara finansiell stabilitet. Detta behandlas närmare i avsnitt 12.6.2.
Möjlighet att kontakta potentiella investerare
Av artikel 39.2 näst sista stycket framgår att de principer som resolutionsmyndigheten ska beakta i samband med en försäljning inte ska hindra myndigheten från att ta kontakt med särskilda köpare, förutsatt att man inte på ett otillbörligt sätt gynnar eller missgynnar potentiella köpare. Enligt vår bedömning finns ingenting i de principer som anges ovan som kan tolkas som att resolutionsmyndigheten är förhindrad att kontakta en viss person angående en försäljning av företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. Så länge de olika principerna efterlevs bör det vara upp till myndigheten att agera på det sätt som den anser lämpligt, inklusive att kontakta potentiella köpare i syfte att uppnå en effektiv användning av försäljningsverktyget. En bestämmelse motsvarande artikel 39.2 näst sista stycket behöver därför inte införas i svensk rätt.
12.6.2 Undantag från kravet på erbjudande om försäljning
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får använda försäljningsverktyget utan att iaktta kravet på att till försäljning bjuda ut äganderättsinstrument som getts ut av företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser om ett sådant erbjudande förhindrar eller försvårar uppnåendet av resolutionsändamålen.
Det som anges ovan ska tillämpas på motsvarande sätt beträffande de enskilda krav som ställs på försäljningsprocessen.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
627
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 39.3 får resolutionsmyndigheten använda försäljningsverktyget utan att iaktta kravet på att lämna ett erbjudande om försäljning om den finner att iakttagande av det kravet sannolikt skulle undergräva ett eller flera av resolutionsändamålen, och särskilt om följande villkor är uppfyllda. (a) Resolutionsmyndigheten anser att det föreligger ett reellt hot
mot den finansiella stabiliteten som orsakas eller förvärras av att företaget under resolution har fallerat eller sannolikt kan komma att fallera.
(b) Resolutionsmyndigheten anser att iakttagande av de kraven
sannolikt skulle undergräva effektiviteten för försäljningsverktyget när det gäller att hantera detta hot eller uppnå resolutionsändamålet bevarande av finansiell stabilitet.
Skälen för kommitténs förslag
I artikel 39.3 anges under vilka förutsättningar det är möjligt att göra avsteg från kravet på att företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska bjudas ut till försäljning på marknaden innan en överföring sker. Enkelt uttryckt handlar det om att ett erbjudande om försäljning inte får undergräva uppnåendet av resolutionsändamålen. Med detta avses enligt kommitténs bedömning att det inte får förhindra eller försvåra uppnåendet av resolutionsändamålen.
Det kan i sammanhanget noteras att det i artikel 39.2 a bl.a. anges att erbjudandet om försäljning ska vara så öppet för insyn som möjligt med beaktande av omständigheterna och särskilt behovet av finansiell stabilitet. Annorlunda uttryckt kan det således i vissa lägen vara motiverat med något mindre insyn i försäljningsprocessen, under förutsättning att det anses nödvändigt för att bevara finansiell stabilitet. Den bestämmelse som återfinns i artikel 39.3 innebär dock att myndigheten helt kan avstå från ett erbjudande om försäljning.
Sammanfattningsvis innehåller direktivet två olika alternativ som kan användas i det fall resolutionsmyndigheten anser att ett erbjudande om försäljning kan försämra möjligheten att bevara finansiell stabilitet. Antingen kan man, genom att tillämpa de möj-
Försäljningsverktyget SOU 2014:52
628
ligheter till anpassningar som ges i artikel 39.2, minska exempelvis insynen i processen, eller så kan man helt enkelt låta bli att lämna ett erbjudande om försäljning om de förutsättningar som anges i artikel 39.3 är uppfyllda.
Möjligheten för resolutionsmyndigheten att i vissa fall låta bli att lämna ett erbjudande om försäljning bör framgå av svensk rätt. En bestämmelse motsvarande artikel 39.3 bör därför tas in i lag. Kommittén har dock inte föreslagit någon bestämmelse som motsvarar artikel 39.3 a och b. Enligt dessa punkter ska särskild hänsyn tas till ändamålet att bevara finansiell stabilitet. Eftersom det även är möjligt att göra undantag från kravet på att lämna ett erbjudande om försäljning med hänsyn till övriga resolutionsändamål anser kommittén att det blir tydligare utan dessa skrivningar. Vi förtydligar däremot att resolutionsmyndigheten också kan avstå från att iaktta enskilda krav på försäljningsprocessen på samma grunder som den kan avstå från att lämna ett erbjudande om försäljning.
12.6.3 Undantag från krav på offentliggörande
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för att införliva artikel 39.2 sista stycket i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
I artikel 39.2 sista stycket anges att varje offentliggörande av ett erbjudande om försäljning av ett företag under resolution som annars skulle krävas enligt artikel 17.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG får skjutas upp i enlighet med artikel 17.4 eller 17.5 i den förordningen.
SOU 2014:52 Försäljningsverktyget
629
Skälen för kommitténs förslag
Ett företag vars aktier är upptagna till handel på reglerad marknad omfattas av viss informationsplikt. Omfattningen av denna informationsplikt framgår av artikel 17.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014. Enligt den artikeln ska en emittent så snart som möjligt informera allmänheten om insiderinformation som direkt berör den emittenten.
Ett erbjudande om försäljning av ett företag under resolution inom ramen för försäljningsverktyget torde typiskt sett ha karaktär av insiderinformation och omfattas i så fall av kravet på offentliggörande. Eftersom ett offentliggörande kan försvåra för myndigheten att uppnå resolutionsändamålen, anges dock i artikel 39.2 sista stycket att ett erbjudande om försäljning av ett företag under resolution som omfattas av artikel 17.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 får skjutas upp i enlighet med artikel 17.4 eller 17.5 i den förordningen. Enligt de bestämmelserna får en emittent bl.a. skjuta upp offentliggörandet om ett omedelbart offentliggörande sannolikt skadar emittentens intressen, det inte är sannolikt att ett uppskjutet offentliggörande vilseleder allmänheten och emittenten kan säkerställa att informationen förblir konfidentiell.
Om ett erbjudande om försäljning som görs inom ramen för försäljningsverktyget omfattas av artikel 17.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014, får ett sådant offentliggörande också skjutas upp enligt artikel 17.4 eller 17.5 i den förordningen. Förordningen kommer när den träder ikraft att bli direkt tillämplig i svensk rätt. Enligt kommitténs bedömning krävs därför inga lagstiftningsåtgärder med anledning av artikel 39.2 sista stycket.
631
13 Broinstitutsverktyget
I det föregående kapitlet ger kommittén förslag till införlivande av direktivets bestämmelser om försäljningsverktyget. Som framkommer där är syftet med det verktyget att överföra hela eller vissa delar av verksamheten i ett fallerande företag eller företaget som sådant.
Det kan dock vara svårt att snabbt hitta en lämplig köpare till ett fallerande finansiellt företag eller dess inkråm. Detta kan särskilt vara fallet i händelse av systemkris, då flera företag drabbas av problem vid samma tidpunkt. Ett alternativ till försäljningsverktyget kan i ett sådant läge vara broinstitutsverktyget.
Det torde inte vara ovanligt att det krävs långtgående omstruktureringsåtgärder i ett fallerande företag för att komma till rätta med de problem som orsakat fallissemanget. Broinstitutsverktyget medför en högre grad av statligt ansvar för omstruktureringen av det fallerande företaget jämfört med försäljningsverktyget. När försäljningsverktyget används har staten – åtminstone i det fall hela verksamheten överförs eller om den del som inte överförs försätts i konkurs – ingen direkt roll i denna omstrukturering, utöver sin roll i själva överlåtelsen.
Broinstitutsverktyget kan användas på olika sätt, vilka också i olika grad innebär att verksamheten omstruktureras. Till att börja med kan broinstitutsverktyget användas för att överföra en del av företagets verksamhet. Syftet med en sådan överföring kan exempelvis vara att säkerställa fortsatt drift av kritisk verksamhet. Övriga delar av företagets verksamhet – dvs. de som inte överförs till broinstitutet – avvecklas då sannolikt genom konkurs. Genom att endast överföra en del av verksamheten uppnås automatiskt en viss omstrukturering.
Ett annat sätt att använda broinstitutsverktyget är att överföra hela verksamheten i företaget under resolution till broinstitutet, antingen i form av en inkråmsöverlåtelse eller genom en överlåtelse
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
632
av aktierna i företaget. I det sistnämnda fallet blir således broinstitutet moderbolag till det fallerande företaget. Om hela verksamheten överförs kommer det sannolikt att kvarstå ett betydande behov av omstrukturering.
Det finns flera likheter mellan broinstitutsverktyget och försäljningsverktyget och flera av bestämmelserna som rör tillämpningen av verktygen är därför likadana eller liknande, vilket kommer att framgå av de följande avsnitten. En viktig skillnad mellan de två verktygen är dock att broinstitutsverktyget endast är ett första steg i en längre omstruktureringsprocess. Av den anledningen finns det vissa bestämmelser som rör driften av broinstitutet efter det att verksamheten övertagits från det fallerande företaget (se avsnitt 13.6). Några motsvarande bestämmelser finns inte avseende försäljningsverktyget, utan det är i det fallet upp till förvärvaren att driva verksamheten vidare på det sätt som denne finner lämpligt inom ramen för tillämpliga rörelseregler.
13.1 Definition av broinstitutsverktyget
Kommitténs förslag: Med broinstitutsverktyget avses en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution eller av äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution från innehavaren av ett sådant instrument till ett broinstitut.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 2.1.60 avses med broinstitutsverktyget en mekanism för överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument som getts ut av ett företag under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution, till ett broinstitut.
Skälen för kommitténs förslag
Som påpekas i inledningen till det här kapitlet finns stora likheter mellan försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget. Båda verktygen kan exempelvis användas för att överföra såväl äganderättsinstrument (aktier, konvertibler, teckningsoptioner och tecknings-
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
633
rätter; se avsnitt 13.2.1) i ett företag under resolution som dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. Den avgörande skillnaden är att broinstitutsverktyget används för att göra överföringar till just ett broinstitut, medan försäljningsverktyget används för att göra överföringar i andra fall. Mot denna bakgrund är definitionerna av broinstitutsverktyget och broinstitut centrala. Vilka tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som får överföras framgår av särskilda bestämmelser.
Av framställningsmässiga skäl redogör kommittén för definitionen av broinstitutet som sådant i avsnitt 13.6 nedan.
13.2 Generellt om överföring till ett broinstitut
I det här avsnittet behandlas vissa bestämmelser som rör överföring till ett broinstitut. Bland annat behandlas vad som får överföras, möjligheten till kompletterande överföringar och återföring samt broinstitutets rättsliga ställning efter en överföring.
13.2.1 Vad får överföras?
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får använda broinstitutsverktyget för att överföra (a) tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under
resolution, eller (b) äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under
resolution från innehavaren av ett sådant instrument.
Resolutionsmyndigheten får endast använda broinstitutsverktyget för att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet.
Resolutionsdirektivet
I artikel 40.1 anges följande.
För att broinstitutsverktyget ska vara verkningsfullt, och med hänsyn till behovet av att upprätthålla kritisk veksamhet inom
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
634
broinstitutet, ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheten har befogenhet att överföra följande till ett broinstitut: (a) aktier eller andra äganderättsinstrument som har emitterats av
ett eller flera företag under resolution, eller
(b) alla eller vissa tillgångar, rättigheter och skulder i ett eller flera
företag under resolution.
Vidare anges att en överföring får genomföras utan att medgivande erhållits från ägarna till företagen under resolution eller från andra tredje män än broinstitutet och utan att några förfarandekrav enligt bolags- eller värdepapperslagstiftningen iakttas. Detta undantag ska inte påverka direktivets bestämmelser om förhandsgodkännande och överklagande.
Av artikel 63.1 c och d framgår vidare följande. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har alla de befogenheter som är nödvändiga för att använda resolutionsverktygen gentemot företag under resolution. Resolutionsmyndigheterna ska särskilt ha befogenhet att överföra aktier och andra äganderättsinstrument som emitterats av ett företag under resolution samt att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution till en mottagare, med denna mottagares samtycke.
I artikel 63.2 anges slutligen följande. Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna inte omfattas av något av följande krav som annars skulle gälla enligt nationell rätt, avtal eller på annan grund: (a) Krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig
eller privat person, inklusive ägarna till företaget under resolution eller dess borgenärer med förbehåll för den information som ska lämnas till det behöriga ministeriet och eventuellt godkännande från detta innan beslut genomförs enligt direktivet och vid förhandsgodkännande av rättslig myndighet.
(b) Förfarandekrav om att underrätta vissa personer, inklusive
eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet, innan befogenheterna utövas.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
635
Medlemsstaterna ska särskilt se till att resolutionsmyndigheterna kan utöva befogenheterna enligt denna artikel oberoende av eventuella begränsningar eller krav på medgivande för överföring av berörda tillgångar, rättigheter eller skulder som annars skulle tillämpas.
Det som anges i (b) ovan ska inte påverka tillämpningen av de krav på underrättelser och procedurkrav som anges i direktivet och eventuella krav på anmälan enligt unionens regler om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
Vilka tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som kan överföras till ett broinstitut bör framgå av lag. I denna del överensstämmer kommitténs förslag till införlivande med motsvarande förslag beträffande försäljningsverktyget. Se därför avsnitt 12.2.1 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag till införlivande i denna del.
Vid genomförandet av artikel 40.1 görs en hänvisning till det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet. Detta behandlas nedan. Därefter behandlas möjligheten att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från flera företag under resolution, eller äganderättsinstrument som har getts ut av flera sådana företag, till ett broinstitut.
Broinstitutsverktyget och kritisk verksamhet
I artikel 40.1 anges behovet av att upprätthålla kritisk verksamhet som anledningen till att resolutionsmyndigheten ska ges befogenhet att göra överföringar till ett broinstitut. Kommitténs förslag till genomförande av direktivets bestämmelser om resolutionsändamålen (artikel 31) innebär att det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet bl.a. innefattar att säkerställa att kritisk verksamhet kan upprätthållas och att förebygga spridning av negativa effekter i det finansiella systemet; se kapitel 6. Av denna anledning bör användningen av broinstitutsverktyget inte begränsas till att upprätthålla kritisk verksamhet. Broinstitutsverktyget bör enligt kommitténs bedömning i stället få användas för att uppnå det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
636
finansiella systemet. En annan sak är att upprätthållande av kritisk verksamhet i praktiken troligen kommer att vara den vanligaste anledningen till att broinstitutsverktyget används.
Med anledning av det nu sagda bör det tas in en bestämmelse i lag som innebär att resolutionsmyndigheten endast får använda broinstitutsverktyget för att uppnå det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet.
Överföring från flera företag under resolution
Det är möjligt att använda ett visst broinstitut för att överta verksamhet från flera olika företag under resolution. Detsamma gäller äganderättsinstrument som har getts ut av sådana företag. En situation där flera finansiella företag drabbas av problem samtidigt kan på så sätt lösas genom att flera av dessa företag försätts i resolution och överförs till ett broinstitut. Det gör det även möjligt att etablera en liknande konstruktion som i Danmark, där ett särskilt företag (Finansiell Stabilitet A/S) har till uppdrag att ta över fallerande banker. En fördel med en sådan konstruktion är att staten över tid kan bygga upp en för ändamålet lämplig organisation och kompetens i broinstitutet. Därutöver synes det vara en praktiskt smidig lösning, eftersom det då inte finns behov av att etablera ett (eller flera) nya broinstitut när en kris väl slår till.
I det här sammanhanget bör dock noteras att direktivet ställer krav på att den verksamhet som överförs till ett broinstitut ska avvecklas inom viss tid efter överföringen (se avsnitt 13.8.1). Om inkråm från flera företag under resolution överförs till ett broinstitut, måste de olika verksamheterna kunna separeras för att avveckling ska kunna ske i rätt tid. Om det endast är aktier som överförs blir broinstitutet i stället moderbolag till företagen under resolution. Därigenom kan man inom koncernen samordna vissa delar av de överförda verksamheterna och centralisera vissa funktioner samtidigt som det är möjligt att uppfylla direktivets krav på avveckling inom viss tid.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
637
Resolutionsreglernas företräde
Resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser som innebär att resolutionsmyndigheten inte behöver ta hänsyn till bestämmelser i nationell rätt som skulle kunna inskränka användningen av resolutionsverktygen (t.ex. broinstitutsverktyget) eller resolutionsbefogenheterna. Detsamma gäller inskränkningar som gäller enligt avtal eller på annan grund. Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 8.2.
13.2.2 Kompletterande överföringar och återföring
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får efter en överföring föra tillbaka
1. tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under
resolution, eller
2. äganderättsinstrument som getts ut av företaget under
resolution till den ursprungliga innehavaren.
Återföring får ske om
möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om överföring, eller
överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller de villkor som anges i beslutet om överföring.
Den som fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen vid en återföring. Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.
De villkor som ska gälla för återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om den tid under vilken återföring får ske.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
638
Resolutionsdirektivet
När resolutionsmyndigheten använder broinstitutsverktyget får den utöva överföringsbefogenheten mer än en gång för att göra kompletterande överföringar till broinstitutet (artikel 40.5).
Vidare kan resolutionsmyndigheten efter att broinstitutsverktyget har använts för att överföra vissa tillgångar, rättigheter, skulder
eller
äganderättsinstrument föra tillbaka dessa till den
ursprunglige ägaren (artikel 40.6). Företaget under resolution och de ursprungliga innehavarna av äganderättsinstrumenten är i dessa fall skyldiga att ta tillbaka tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna respektive äganderättsinstrumenten i fråga.
För att en återföring ska få ske krävs dock enligt bestämmelserna i artikel 40.7 att (i) möjligheten att återföra tillgångar, rättigheter, skulder eller
äganderättsinstrument uttryckligen framgår av beslutet om överföring till broinstitutet, eller
(ii) tillgångarna, rättigheterna, skulderna eller äganderätts-
instrumenten inte omfattas av, eller inte uppfyller villkoren för överföring i, beslutet om överföring.
En återföring ska äga rum inom den tidsperiod som anges i beslutet om överföring och ska ske i enlighet med de övriga villkor för återföringen som anges i det beslutet.
Skälen för kommitténs förslag
I likhet med vad som gäller för försäljningsverktyget finns vid användning av broinstitutsverktyget möjlighet att göra kompletterande överföringar samt att återföra tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument. Kommitténs förslag till införlivande av de ovan angivna direktivbestämmelserna överensstämmer i stort med vårt förslag till genomförande av motsvarande artiklar avseende försäljningsverktyget. Den enda skillnaden är att det vid användning av broinstitutsverktyget inte krävs samtycke från förvärvaren (det vill säga broinstitutet) för att en återföring ska få ske. Detta kan förklaras med att resolutionsmyndigheten kontrollerar broinstitutet. Det kan därför sägas ligga i sakens natur att broinstitutet inte har några invändningar mot en återföring som initieras av resolutionsmyndigheten.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
639
För en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del hänvisas till kommitténs förslag till genomförande av motsvarande artiklar avseende försäljningsverktyget; se avsnitt 12.2.2.
13.2.3 Skyddsregler
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för att införliva artikel 40.8 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 40.8 framgår att överföringar genom användning av broinstitutsverktyget ska omfattas av direktivets skyddsregler.
Skälen för kommitténs bedömning
Direktivets skyddsregler (artiklarna 73–80) behandlas i kapitel 19. Av skyddsreglerna framgår att dessa omfattar överföringar som sker genom användning av något av resolutionsverktygen, inklusive broinstitutsverktyget. Enligt kommitténs bedömning täcks artikel 40.8 av artiklarna 73–80. Något särskilt genomförande av artikel 40.8 behövs därför inte.
13.2.4 Värdet på de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs till broinstitutet
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten beslutar om en överföring ska myndigheten se till att de skulder som överförs till broinstitutet inte överstiger värdet av de tillgångar som samtidigt överförs från företaget under resolution eller som tillförs från någon annan.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
640
Resolutionsdirektivet
Av artikel 40.3 framgår att resolutionsmyndigheten ska se till att de skulder som överförs till broinstitutet inte överstiger det totala värdet av de rättigheter och tillgångar som överförs från företaget under resolution eller som tillhandahålls från andra källor.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av såväl direktivet som kommitténs förslag till genomförande, ska resolutionsmyndigheten se till att de skulder som överförs till broinstitutet inte överstiger värdet på de tillgångar som överförs samt värdet på sådana tillgångar som tillförs broinstitutet på annat sätt än genom en överföring från det fallerande företaget. Enligt kommitténs bedömning är bestämmelsen tillämplig på såväl överföringar av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution som överföringar av äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag.
Ett skäl för en bestämmelse av det här slaget är att den bidrar till att säkerställa att det skapas förutsättningar för en sund och stabil verksamhet. Ett broinstitut ska inte till följd av överföringar med negativt substansvärde bli underkapitaliserat. Möjligen skulle i det här avseendet kunna hävdas att det borde räcka med kravet på att broinstitutet uppfyller relevanta rörelseregler (t.ex. kapitaltäckningskraven). Som framgår nedan (avsnitt 13.4) finns dock möjlighet att under en viss tid bedriva verksamheten i broinstitutet utan att samtliga de krav som annars ställs för att erhålla tillstånd uppfylls. Mot den bakgrunden bedömer kommittén att den nu aktuella bestämmelsen ger en viss garanti för stabilitet.
Ett annat skäl för en bestämmelse av det här slaget är att säkerställa att staten inte bär sådana kostnader som bör bäras av ägare och borgenärer till företaget under resolution. Direktivet inför strikta begränsningar för när statliga medel kan användas för att finansiera resolution. I artikel 101.2 anges att finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) inte ska användas direkt för att absorbera förluster eller kapitalisera ett företag under resolution. Vidare anges att om användningen av ett finansieringsarrangemang indirekt medför att delar av de förluster som drabbat ett företag förs över till finansieringsarrangemanget ska de principer som styr finansieringsarrangemangen enligt artikel 44 tillämpas. Det senare
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
641
innebär att bidrag från finansieringsarrangemanget till broinstitut och tillgångsförvaltningsbolag (eller för den delen till privata aktörer enligt artikel 101 andra stycket) inte får ske på ett sätt som överför förluster från borgenärer till finansieringsarrangemanget. Det innebär exempelvis att finansieringsarrangemanget som huvudregel inte får skjuta till mellanskillnaden vid en överföring av skulder överstigande tillgångarnas värde.1
Det bör dock betonas att det står resolutionsmyndigheten fritt att kombinera användningen av broinstitutsverktyget med skuldnedskrivningsverktyget. Detta innebär att resolutionsmyndigheten kan skriva ned kapitalbeloppet på de skulder som överförs så att överföringen uppfyller villkoren i artikel 40.3. Detta bör dock endast ske i den utsträckning som behövs för att absorbera det i resolution försatta företagets förluster och får inte användas för att direkt kapitalisera broinstitutet. Det betyder att förlusterna även vid en överföring till ett broinstitut i princip måste absorberas i företaget under resolution före överföringen, även om det i praktiken bör kunna ske efteråt, men i nära anslutning till en sådan överföring. För att kapitalisera ett broinstitut behöver i stället en konvertering av skulder till aktier i broinstitutet ske, vilket i sig är en tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
Som framkommer ovan anges i direktivet att de överförda skulderna inte ska överstiga värdet på de överförda tillgångarna samt värdet på sådana tillgångar som tillförs broinstitutet från någon annan. Med tillgångar som tillförs från någon annan torde i första hand avses kapital från finansieringsarrangemanget som tillförs broinstitutet för att detta ska kunna investera i tillgångar av olika slag.
13.2.5 Rätt till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna
Kommitténs förslag: Vid en överföring genom användning av broinstitutsverktyget förlorar ägarna till företaget under resolution och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.
1 Det finns dock i artikel 44 undantag från detta förbud så att finansieringsarrangemanget får bidra till förlustabsorbering och kapitalisering av ett företag under resolution och följaktligen även ge förlustabsorberande bidrag till ett broinstitut om ägare och borgenärer först har bidragit till detta i viss utsträckning.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
642
Resolutionsdirektivet
Av artikel 40.11 framgår att ägare till ett företag under resolution eller dess borgenärer och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs till broinstitutet inte ska ha några rättigheter till eller avseende de till broinstitutet överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna eller avseende dess ledningsorgan eller verkställande ledning. Vidare anges att denna bestämmelse inte ska påverka direktivets skyddsregler.
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet innehåller en motsvarande artikel beträffande försäljningsverktyget. Lydelsen är i huvudsak densamma. En skillnad är skrivningen om att ägare till företaget under resolution eller dess borgenärer och andra tredje män inte ska ha några rättigheter avseende broinstitutets ledningsorgan eller verkställande ledning. Någon sådan skrivning finns inte i motsvarande artikel beträffande försäljningsverktyget (artikel 38.13).
Det framstår inte som helt klart vad som avses med sådana rättigheter. Det verkar troligt att man avser en rätt att ge instruktioner till ledningen i broinstitutet eller t.o.m. att utse ledamöter i styrelsen och/eller den verkställande direktören. Kommittén kan inte finna att svensk rätt i något fall ger en ägare till ett företag varifrån en överföring sker rätt att utse ledningen i det företag vartill en överföring sker. Detsamma gäller för borgenärer och andra tredje män. Någon bestämmelse som innebär att ägarna till ett företag under resolution eller dess borgenärer inte ska ha någon sådan rätt behöver enligt kommitténs bedömning därför inte tas in i svensk rätt.
Med anledning av det nu sagda föreslår kommittén att den ovan angivna artikeln (artikel 40.11) genomförs på samma sätt som föreslås beträffande försäljningsverktyget (artikel 38.13). Se därför avsnitt 12.2.4 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag till genomförande av direktivet i denna del.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
643
13.2.6 Hur påverkas de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs?
Kommitténs förslag: Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot broinstitutet om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.
Det som sägs ovan gäller inte beträffande vissa säkerhetsrätter som innehas av borgenärer.
Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt lagen (2015:000) om resolution utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som anges ovan.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 64.1 a framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att förordna att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts, med förbehåll för direktivets bestämmelser om skydd för arrangemang avseende säkerheter. Rätt till ersättning i enlighet med direktivet ska inte betraktas som en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet en befogenhet som innebär att resolutionsmyndigheten får förordna att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de överförda tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna. Denna artikel gäller även försäljningsverktyget. Genomförandet av artikeln i förhållande till försäljningsverktyget behandlas i avsnitt 12.2.5. Kommittén föreslår att artikeln genomförs på samma sätt i förhållande till broinstitutsverktyget. Se därför avsnitt 12.2.5 för en närmare redogörelse för vårt förslag i denna del.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
644
13.2.7 Broinstitutets rättsliga ställning efter överföringen
Kommitténs förslag: Vid en överföring genom användning av broinstitutsverktyget övertas de rättigheter och förpliktelser som omfattas av överföringen av broinstitutet. Broinstitutet ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 40.9 framgår följande.
När det gäller att utöva rättigheter att tillhandahålla tjänster eller etablera sig i en annan medlemsstat i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (omarbetning), ska ett broinstitut betraktas som en fortsättning på företaget under resolution och får fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av företaget under resolution avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
För andra ändamål får resolutionsmyndigheterna kräva att ett broinstitut ska betraktas som en fortsättning på företaget under resolution och ska få fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av företaget under resolution avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
I artikel 40.10 anges följande. Medlemsstaterna ska se till att broinstitutet kan fortsätta att utöva sin rätt till medlemskap samt tillgång till betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, fondbörser, system för ersättning till investerare samt insättningsgarantisystem för företaget under resolution, förutsatt att det uppfyller kriterierna för medlemskap och deltagande i sådana system.
Trots vad som sägs ovan ska medlemsstaterna säkerställa att:
a) Tillgång inte nekas på grund av att broinstitutet saknar kredit-
betyg från ett kreditvärderingsinstitut eller att det kreditbetyget
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
645
inte stämmer överens med de kreditbetygsnivåer som krävs för att beviljas tillgång till de system som anges ovan.
b) Om broinstitutet inte uppfyller medlemskaps- eller deltagande-
kriterierna för relevanta betalnings-, clearing- eller avvecklingssystem, fondbörs, system för ersättning till investerare eller insättningsgarantisystem, utövas de rättigheter som avses ovan så länge som anges av resolutionsmyndigheten, dock maximalt 24 månader som kan förlängas av resolutionsmyndigheten på begäran av köparen. Av artikel 64.1 d och delar av artikel 64.1 f samt artikel 64.2–64.4 framgår slutligen följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att göra följande när de utövar en resolutionsbefogenhet.
Förordna att mottagaren vid en överlåtelse genom försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget behandlas som om denna var företaget under resolution när det gäller rättigheter eller skyldigheter för företaget under resolution, eller åtgärder som vidtagits av det, inbegripet, med förbehåll för direktivets bestämmelser om försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget, eventuella rättigheter eller skyldigheter som rör deltagande i en marknadsinfrastruktur.
Ersätta företaget under resolution med en mottagare som avtalspart.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva befogenheterna ovan om de anser att detta är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att vidta de åtgärder som krävs för att tillgodose kontinuitet för att säkerställa att resolutionsåtgärden är ändamålsenlig och, i tillämpliga fall, att den överförda verksamheten kan bedrivas av mottagaren. Åtgärder för att tillgodose kontinuitet ska särskilt omfatta följande. (a) Att avtal som ingåtts av företaget under resolution fortsätter att
vara gällande, så att mottagaren påtar sig de rättigheter och skyldigheter som företaget under resolution har i fråga om tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts och att
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
646
mottagaren ersätter företaget under resolution i alla relevanta avtalshandlingar. (b)Att ersätta företaget under resolution med mottagaren i alla
rättsliga förfaranden som avser tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts.
Befogenheten att förordna att mottagaren ska behandlas som om denna var företaget under resolution och befogenheten enligt (b) ovan ska inte påverka följande: (a) Rätten för en anställd i företaget under resolution att säga upp
ett anställningsavtal. (b)Rätten för en avtalspart att, med förbehåll för resolutions-
myndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa skyldigheter, ianspråktagande av säkerhetsrätter samt utövande av uppsägningsrätt (artiklarna 69–71), utöva de rättigheter som följer av avtalet, däribland rätten att säga upp avtalet, om avtalsvillkoren medger en sådan rätt till följd av en handling eller underlåtenhet som begåtts av företaget under resolution före den relevanta överföringen eller av mottagaren efter den relevanta överföringen.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet ett flertal artiklar som innebär att mottagaren vid användning av ett överföringsverktyg, det vill säga försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, ska ersätta företaget under resolution på olika sätt, t.ex. som part i avtal. Det uttrycks mer eller mindre utförligt på olika ställen, men innebörden är densamma. Genomförandet av dessa artiklar i förhållande till försäljningsverktyget behandlas i avsnitt 12.2.6. Kommittén föreslår att artiklarna i fråga genomförs på samma sätt i förhållande till broinstitutsverktyget. Se därför avsnitt 12.2.6 för en närmare redogörelse för vårt förslag i denna del.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
647
13.2.8 Samarbetsskyldighet
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får förelägga företaget under resolution och broinstitutet att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder. Föreläggandet får förenas med vite.
Resolutionsdirektivet
Av artiklarna 64.1 och 64.2 framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att begära att företaget under resolution och mottagaren informerar och bistår varandra.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva den befogenhet som anges ovan om den anser att det är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan ges resolutionsmyndigheten rätt enligt direktivet att kräva att företaget under resolution och en mottagare samarbetar när en överföring sker genom användning av något av överföringsverktygen. När det gäller broinstitutsverktyget innebär det således att företaget under resolution och broinstitutet ska bistå varandra med information eller annat understöd.
Genomförandet av artikeln i fråga i förhållande till försäljningsverktyget behandlas i avsnitt 12.2.7. Kommittén föreslår att artikeln genomförs på samma sätt i förhållande till broinstitutsverktyget. Se därför avsnitt 12.2.7 för en närmare redogörelse för vårt förslag i denna del.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
648
13.3 Villkor och ersättning vid överföring till ett broinstitut
Kommitténs förslag: En överföring genom användning av broinstitutsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor. Vid en bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjordes när resolutionen inleddes beaktas.
Den ersättning som ska betalas av ett broinstitut vid en överföring ska tillfalla
(a) företaget under resolution, om överföringen avser tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget, och
(b) den ursprungliga innehavaren av äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution, om överföringen avser sådana instrument.
Från ovanstående ersättning får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som har uppstått i samband med användning av broinstitutsverktyget.
Resolutionsdirektivet
Resolutionsdirektivet innehåller inte några bestämmelser om vilka villkor som ska tillämpas på överföringen till ett broinstitut. Däremot finns vissa generella regler om värdering i direktivets artikel 36. I artikel 36.4 e anges att ett av syftena med värderingen är att den ska utgöra underlag till beslutet om vilken ersättning som ska betalas av broinstitutet i samband med användning av broinstitutsverktyget.
Av artikel 40.4 framgår att den ersättning som eventuellt betalas för de överförda tillgångarna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten ska tillfalla företaget under resolution respektive innehavaren av sådana äganderättsinstrument.
Avdrag får dock göras från den ersättningen för att resolutionsmyndigheten och eventuella finansieringsarrangemang ska få ersättning för rimliga, regelrätta kostnader som uppstått i samband med användningen av broinstitutsverktyget.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
649
Skälen för kommitténs förslag
Till att börja med kan konstateras att en överföring till ett broinstitut inte nödvändigtvis kommer att leda till att ersättning utgår över huvud taget. Detta beror på värdet av de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs. Inte ens om hela verksamheten överförs är det säkert att någon ersättning ska utgå, eftersom värdet på det fallerande företaget inte behöver vara positivt.
I den mån broinstitutet övertar mer tillgångar än skulder, inklusive den situationen att aktierna överförs, ska dock eventuell ersättning erläggas till den ursprungliga ägaren (företaget under resolution eller den urspungliga innehavaren av äganderättsinstrumenten). En bestämmelse med den innebörden, motsvarande artikel 40.4, bör införas i svensk rätt.
Detsamma bör gälla som en följd av kravet på affärsmässighet. Om exempelvis tillgångar överförs till ett värde som motsvarar beloppet på skulderna som samtidigt överförs, men överföringen av skulder ger ett mervärde genom att de exempelvis ger tillgång till en kundstock, bör broinstitutet betala ersättning för värdet av att få en kundstock. Detta är en situation då finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) kan användas för att finansiera broinstitutets köp; se kapitel 21.
Som framgår ovan finns dock ingenting i direktivets bestämmelser om broinstitutsverktyget som anger enligt vilka villkor överföringen till broinstitutet ska ske. Enligt vad som konstateras i föregående kapitel ska en överföring genom användning av försäljningsverktyget ske på affärsmässiga villkor. Det är enligt kommitténs bedömning rimligt att detta även gäller vid en överföring till ett broinstitut.
På ett principiellt plan synes det lämpligt att utfallet för de företag eller personer som en överföring sker från blir detsamma oavsett om överföring sker genom användning av försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget. Detta ligger i linje med kommitténs generella bedömning att resolution inte ska innebära en värdeöverföring mellan olika intressenter av andra skäl än de som anges i uttryckliga bestämmelser. Precis som att värderingen ska vara korrekt och ge en rättvisande bild av företagets ställning bör också överföringar utmärkas av affärsmässighet för att därigenom ge korrekta och rättvisa transaktioner. Sedan är det svårare att avgöra vad som är affärsmässigt, särskilt om det inte finns privata aktörer som är intresserade av att göra motsvarande transaktion.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
650
Med anledning av det nu sagda föreslår kommittén en bestämmelse som motsvarar den som föreslagits beträffande försäljningsverktyget, dvs. att överföringen ska ske på affärsmässiga villkor. Vad som avses med affärsmässiga villkor kan variera beroende på marknadsförhållandena. Hänsyn måste därvid tas till rådande omständigheter. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska hänsyn även tas till den värdering som gjordes när resolutionen inleddes. En bestämmelse med den innebörden ligger enligt kommitténs mening även i linje med artikel 36.4 e i direktivet i vilken det anges att ett av syftena med värderingen är att den ska utgöra underlag till beslutet om vilken ersättning som ska betalas till företaget under resolution (om det som överförs är tillgångar, rättigheter eller förpliktelser) eller till de urspungliga innehavarna av äganderättsinstrument (om det som överförs är äganderättsinstrument) i samband med användning av broinstitutsverktyget.
Det bör dock betonas att det inte går att avgöra vad som är affärsmässigt genom ett bjuda ut verksamhet till försäljning, eftersom ett privat förvärv av något skäl inte bedöms vara möjligt. Försök till detta kan ju ha gjorts, men misslyckats. Om exempelvis ingen för tillfället är beredd att köpa företaget så betyder ju inte det att det är värdelöst. För en närmare redogörelse för vad som avses med affärsmässiga villkor, se avsnitt 12.3.1.
En användning av broinstitutsverktyget bör också, på motsvarande sätt som gäller beträffande försäljningsverktyget, vara i överensstämmelse med unionens regler om statligt stöd.
13.4 Tillstånd och ägarprövning
Kommitténs förslag: Finansinspektionen får ge ett broinstitut tillstånd att bedriva bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse utan att broinstitutet uppfyller samtliga de krav som gäller för att få bedriva sådan verksamhet.
Ett sådant tillstånd får endast ges om resolutionsmyndigheten har
1. bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå
resolutionsändamålen, och
2. lämnat in en begäran till Finansinspektionen om ett sådant
beslut.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
651
Ett tillstånd enligt ovan gäller under den tid som bestäms av Finansinspektionen.
Om en överföring genom användning av broinstitutsverktyget kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Resolutionsdirektivet
I artikel 41.1 e anges att medlemsstaterna ska se till att broinstitutet auktoriseras i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, beroende på vilket som är tillämpligt, och att det har den auktorisation som krävs enligt gällande rätt för att utföra verksamheter eller tjänster som det förvärvar genom en överföring som sker genom att resolutionsmyndigheten använder broinstitutsverktyget. I artikel 41.1 f anges vidare att medlemsstatarna ska se till att broinstitutet uppfyller kraven i, och är föremål för tillsyn enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013/EU av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU, beroende på vilket som är tillämpligt.
Trots de bestämmelser som anges ovan får ett broinstitut enligt artikel 41.1 andra stycket, om det krävs för att uppnå resolutionsändamålen, etableras och auktoriseras utan att bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU är uppfyllda under en kort period efter att verksamheten inletts. Resolutionsmyndigheten ska lämna in en begäran med den innebörden till den behöriga myndigheten. Om den behöriga myndigheten beslutar att bevilja auktorisation utan att broinstitutet uppfyller samtliga krav ska den behöriga myndigheten ange under vilken tid broinstitutet är undantaget från kraven i de direktiven. Av artikel 40.1 g framgår att broinstitutets verksamhet under alla omständigheter ska vara förenlig med unionens regler om statligt stöd och resolutionsmyndigheten får specificera motsvarande begränsningar av dess verksamhet.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
652
Vad gäller ägarprövning finns i artikel 63.1 m en resolutionsbefogenhet som innebär att resolutionsmyndigheten ska ges befogenhet att kräva att den behöriga myndigheten i god tid bedömer köparen av ett kvalificerat innehav, genom undantag från de tidsgränser som anges i artikel 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU och artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU.
Skälen för kommitténs förslag
Som konstateras i föregående kapitel finns behov av särskilda regler för tillstånd och ägarprövning i samband med att resolutionsåtgärder vidtas. Det övergripande syftet med dessa regler är att säkerställa att åtgärderna kan vidtas inom den tid som krävs för att resolutionsändamålen ska uppnås. Om det är fråga om en överföring av aktier aktualiseras reglerna om ägarprövning. Om det i stället är fråga om en överföring av inkråm aktualiseras krav på verksamhetstillstånd (om den del av verksamheten som överförs är tillståndspliktig). Slutligen finns enligt gällande rätt krav på tillstånd för vissa större förvärv. Dessa regler kan vara tillämpliga både vid en överföring av inkråm och vid en överföring av äganderättsinstrument, under förutsättning att förvärvaren är ett företag som bedriver tillståndspliktig verksamhet.
På ett generellt plan kan konstateras att det vad gäller tillstånd och ägarprövning är fråga om samma typer av frågeställningar som vid användning av försäljningsverktyget. Diskussionen nedan kommer därför att fokusera framför allt på de skillnader som finns i direktivet när det gäller försäljningsverktyget respektive broinstitutsverktyget.
Tillstånd
Huvudregeln i direktivet är att ett broinstitut ska omfattas av samma krav på tillstånd, och vara föremål för samma typ av tillsyn, som andra företag som bedriver motsvarande verksamhet. Det kravet behöver inte införlivas i svensk rätt eftersom det redan följer av gällande rätt att exempelvis tillstånd krävs för viss verksamhet. Om broinstitutet övertar tillståndspliktig verksamhet kommer det därför att omfattas av samma krav som andra företag som bedriver
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
653
motsvarande verksamhet. I kapitel 12 finns en översiktlig beskrivning av vilken typ av verksamhet som är tillståndspliktig; se även kapitel 3, där kommittén redogör för gällande rätt.
Direktivet möjliggör vissa avsteg från huvudregeln om krav på tillstånd. Som nämns ovan kan den behöriga myndigheten, på begäran av resolutionsmyndigheten, tillåta broinstitutet att bedriva viss verksamhet utan att det uppfyller samtliga de krav som annars ställs på ett företag som avser att bedriva sådan verksamhet. Man kan alltså beskriva det som att broinstitutet ges ett särskilt tillstånd som gäller under den tid den behöriga myndigheten beslutar. I det här sammanhanget kan även påminnas om att det i direktivet anges att förfarandet under alla omständigheter måste vara förenligt med unionens regler om statligt stöd.
Möjligheten att bevilja ett tillfälligt tillstånd ska ses i ljuset av betydelsen av att undvika avbrott i den verksamhet som överförs till broinstitutet. Det kan t.ex. vara så att det behövs viss tid för att kapitalisera broinstitutet. För att säkerställa att verksamheten inte ligger helt nere under tiden fram till att kapitaliseringen genomförts torde det krävas en bestämmelse av det slag som föreslagits. Den innebär att ett broinstitut får särbehandlas i viss utsträckning jämfört med andra finansiella företag som bedriver motsvarande verksamhet. Mot denna bakgrund är det av stor vikt att den föreslagna möjligheten till särbehandling inte utnyttjas mer än vad som är nödvändigt. Tillsynsmyndigheten föreslås endast få bevilja ett sådant tillstånd om resolutionsmyndigheten bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå resolutionsändamålen.
En bestämmelse som innebär att ett broinstitut kan erhålla ett särskilt tillstånd av det slag som anges ovan behöver införlivas i svensk rätt. Kommittén anser dock inte att det i den bestämmelsen behöver göras någon hänvisning till unionens regler om statligt stöd. Skälet till detta är detsamma som redogjorts för vid ett flertal tillfällen tidigare, dvs. att det är frågan om ett parallellt regelverk som ska beaktas oavsett om lagen gör en uttrycklig hänvisning till det eller inte.
I sammanhanget bör även noteras att möjligheten att erhålla tillstånd utan att uppfylla de krav som annars ställs torde innebära att de krav som normalt ställs på själva ansökan om tillstånd inte heller behöver vara uppfyllda. I praktiken skulle således broinstitutet kunna lämna in en förenklad ansökan (och med denna som grund få ett tillfälligt tillstånd) som sedan kompletteras med en fullständig ansökan (i syfte att erhålla ett vanligt tillstånd). Ytterst blir
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
654
det upp till Finansinspektionen att avgöra vilka krav som ska ställas på ansökan om tillstånd, men enligt kommitténs bedömning – och med hänsyn till den möjlighet som ges i direktivet att erhålla tillstånd utan att uppfylla samtliga förutsättningar för tillstånd – synes det lämpligt att Finansinspektionen i dessa fall gör en relativt generös bedömning.
Slutligen kan noteras att det vad gäller kravet på tillstånd föreligger en skillnad i direktivet mellan försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget. Vad gäller försäljningsverktyget måste förvärvaren uppfylla samtliga krav omedelbart när aktierna överförts. För att inte detta ska innebära ett alltför stort praktiskt problem har dock föreslagits att Finansinspektionen ska hantera ansökan om tillstånd skyndsamt. En trolig förklaring till skillnaden mellan broinstitutsverktyget och försäljningsverktyget i det här avseendet är att broinstitutet kontrolleras av resolutionsmyndigheten, vilket bör utgöra en viss garanti för en sund och stabil framtida verksamhet.
Ägarprövning
Vid en ägarprövning bedömer Finansinspektionen om förvärvaren är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i företaget och om det kan antas att det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt. Hänsyn ska därvid tas till förvärvarens sannolika påverkan på verksamheten i företaget (14 kap. 2 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse samt 24 kap. 3 § lagen om värdepappersmarknaden).
Eftersom ett broinstitut alltid kontrolleras av resolutionsmyndigheten genom att myndigheten innehar rösträtten till aktierna på bolagsstämman (se avsnitt 13.5), blir en prövning av ägarna till ett broinstitut inte meningsfull. En sådan prövning får i stället ske om och när broinstitutet ombildas till ett vanligt rörelsedrivande företag; se avsnitt 13.8. Mot bakgrund av att verksamheten i ett broinstitut inte behöver avvecklas förrän det har gått två år från den sista överföringen till broinstitutet (se avsnitt 13.8.1) bedömer kommittén att det inte behöver införas någon bestämmelse som ålägger Finansinspektionen att handlägga en ansökan om tillstånd till förvärv av aktier (ägarprövning) skyndsamt på det sätt som föreslås beträffande försäljningsverktyget (se avsnitt 12.4).
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
655
Tillstånd till vissa förvärv
Som konstateras i föregående kapitel krävs även tillstånd till vissa större förvärv i det fall förvärvaren är ett företag som bedriver tillståndspliktig verksamhet. Dessa bestämmelser – som återfinns i 7 kap. 12 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 7 kap. 13 § lagen om värdepappersmarknaden – kan aktualiseras både vid en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser och vid en överföring av äganderättsinstrument. Vad gäller broinstitut torde dock reglerna framför allt aktualiseras vid en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser, eftersom reglerna endast aktualiseras om förvärvaren är ett företag som bedriver tillståndspliktig verksamhet. Om det i stället är aktier som överförs till broinstitutet, kommer ju broinstitutet som sådant inte att bedriva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse.
I likhet med försäljningsverktyget föreslår kommittén en lagbestämmelse som innebär att Finansinspektionen ska åläggas att genomföra prövningen enligt ovanstående bestämmelser skyndsamt om egendomen förvärvas genom användning av broinstitutsverktyget.
13.5 Definition av broinstitut
Kommitténs förslag: Med ett broinstitut avses ett aktiebolag som (a) ägs helt eller delvis av staten, (b) har bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller för-
pliktelser från ett eller flera företag under resolution eller äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag från innehavaren av ett sådant instrument, och
(c) avser att fortsätta utföra funktioner eller erbjuda tjänster
som har utförts eller erbjudits av företaget under resolution, vare sig det sker direkt eller indirekt genom ett dotterföretag.
Det som anges i (b) och (c) ska framgå av broinstitutets bolagsordning.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
656
Resolutionsmyndigheten ska företräda aktierna vid bolagsstämman i broinstitutet.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 40.2 framgår de krav som ska vara uppfyllda för att ett företag ska anses vara ett broinstitut. Av den angivna artikeln framgår att ett broinstitut är en juridisk person som (i) ägs helt eller delvis av en eller flera myndigheter, vilket kan omfatta resolutionsmyndigheten eller finansieringsarrangemanget för resolution, och kontrolleras av resolutionsmyndigheten, och (ii) har bildats i syfte att ta emot och inneha vissa eller samtliga av de aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett företag under resolution eller vissa eller samtliga av tillgångarna, rättigheterna och skulderna i ett eller flera företag under resolution i syfte att upprätthålla tillgång till kritisk verksamhet och att sälja företaget under resolution.
I artikel 40.2 tydliggörs även att användningen av skuldnedskrivningsverktyget i syfte att kapitalisera ett broinstitut inte ska påverka resolutionsmyndighetens möjlighet att kontrollera broinstitutet.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan ska broinstitutet ägas helt eller delvis av en eller flera myndigheter, och kontrolleras av resolutionsmyndigheten. Direktivet bygger således på en modell där ett delvis privat ägt broinstitut i sig är tillåtet, men där kontrollen alltid ska finnas hos resolutionsmyndigheten.
Aktiebolag
Som framgår ovan anges i direktivet att broinstitutet ska vara en juridisk person. I svensk rätt omfattar begreppet juridisk person en rad olika typer av rättssubjekt, t.ex. aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. En viktig aspekt att beakta i det här sammanhanget är att associationsformen ska göra det möjligt att använda skuldnedskrivningsverktyget för att konvertera fordringar
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
657
som överförs till broinstitutet till äganderättsinstrument i broinstitutet (se kapitel 15). Av detta följer att broinstitutet måste vara en juridisk person där det finns äganderättsinstrument. Detta utesluter sådana juridiska personer där det inte finns några ägare, t.ex. stiftelser.
I praktiken torde det enligt kommitténs bedömning även uteslutas att skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder till andelar i handelsbolag eller ekonomiska föreningar. Vad gäller handelsbolag hade en konvertering krävt att de tidigare borgenärerna behövt tillträda relevant bolagsavtal. Vad gäller ekonomiska föreningar finns krav på att medlemmarna deltar i företagets verksamhet, exempelvis som konsumenter. I praktiken kommer därför broinstitutet att vara ett aktiebolag. Kommittén föreslår därför att broinstitut endast ska kunna vara aktiebolag.
Statligt ägande
Som framkommer ovan anges i direktivet att broinstitutet – i vart fall delvis – ska ägas av en eller flera statliga myndigheter, medan det i kommitténs förslag till genomförande endast anges att broinstitutet ska ägas helt eller delvis av staten. Förklaringen till detta är att en myndighet i formell mening inte kan äga egendom eftersom en myndighet enligt svensk rätt inte är en självständig juridisk person.
Det är inte osannolikt att ett broinstitut endast delvis blir statligt ägt eftersom det kan finnas behov, inte minst mot bakgrund av begränsningarna i att använda statliga medel i resolution, av att kapitalisera ett broinstitut genom att skulder konverteras till aktier genom användning av skuldnedskrivningsverktyget. Eftersom resolutionsmyndigheten kontrollerar ett broinstitut kan dock konstateras att inkonverterade ägare, eller, om det skulle förekomma, frivilliga privata investerare i ett broinstitut inte skulle få något inflytande över verksamheten. Det torde i praktiken därför vara ovanligt med frivilliga privata investerare i ett broinstitut.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
658
Ett broinstituts ändamål
Enligt direktivet, och kommitténs förslag till genomförande, ska ett broinstitut ha bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller äganderättsinstrument som getts ut av ett sådant företag. Utöver detta krävs att avsikten är att direkt eller indirekt genom ett dotterföretag fortsätta utföra samtliga eller vissa av de funktioner, eller erbjuda samtliga eller vissa av de tjänster, som utförts eller erbjudits av företaget under resolution.
Det är viktigt att understryka att avsikten med ett broinstitut är att säkerställa fortsatt drift av hela eller vissa delar av verksamheten i det fallerande företaget. Det är mot denna bakgrund troligt att broinstitutsverktyget kommer att användas för att överföra kritisk verksamhet från det fallerande företaget även om det i sig inte är uteslutet att även annan typ av verksamhet överförs i den utsträckning som krävs för att uppnå det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet.
Resolutionsmyndighetens kontroll
Som framgår ovan anges i artikel 40.2 att ett broinstitut ska kontrolleras av resolutionsmyndigheten. Några närmare riktlinjer för hur kontrollen ska utövas, eller kontrollens omfattning, ges inte i direktivet.
Enligt kommitténs mening bör med kontroll i det här avseendet avses en rätt för resolutionsmyndigheten att vid bolagsstämman utöva den rösträtt som är förenad med aktierna i broinstitutet, oavsett om dessa ägs av staten eller inte. Att endast överta exempelvis ledningens bestämmanderätt medför således enligt vår mening inte att myndigheten kan sägas ha kontroll över broinstitutet.
Med anledning av det nu sagda bör en bestämmelse om resolutionsmyndighetens kontroll tas in i lag. Av bestämmelsen bör framgå att resolutionsmyndigheten företräder aktierna vid bolagsstämman i ett broinstitut.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
659
13.6 Verksamheten i ett broinstitut
Kommitténs förslag: Ledningen i ett broinstitut ska se till att verksamheten bedrivs i syfte att uppnå resolutionsändamålen.
Ledningen i ett broinstitut ska sträva efter att sälja de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförts till broinstitutet. En sådan försäljning ska ske vid en lämplig tidpunkt, dock senast två år efter den dag då den sista överföringen till broinstitutet skedde eller om förutsättningarna för en förlängning är uppfyllda, när den tiden löper ut.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 41.2 följer att ledningen i ett broinstitut ska bedriva verksamheten i syfte att upprätthålla tillgång till kritisk verksamhet och att sälja företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller skulder. En sådan försäljning ska ske när det är lämpligt och inom den tidsperiod som broinstitutets verksamhet ska avvecklas.
I artikel 41.2 anges även att kravet på att bedriva verksamheten på ett visst sätt, inklusive att verka för en försäljning till en eller flera privata aktörer, är villkorat av de krav som följer av gemenskapsrättsliga och nationella konkurrensregelverk.
Av artikel 40.12 framgår slutligen att broinstitutet inte ska ha mål som innebär skyldigheter eller ansvar gentemot ägare till företaget under resolution eller dess borgenärer. Ledningsorganet eller den verkställande ledningen ska inte ha någon ansvarsskyldighet gentemot sådana ägare eller borgenärer när det gäller åtgärder som de vidtagit eller underlåtit att vidta i samband med fullgörandet av sina uppgifter, såvida inte handlingen eller underlåtenheten innebär grov oaktsamhet eller allvarlig försummelse enligt nationell rätt.
Medlemsstaterna får ytterligare begränsa ett broinstituts och dess ledningsorgans eller verkställande lednings skyldighet i enlighet med nationell rätt när det gäller åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av deras uppgifter.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
660
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan ställs i direktivet vissa krav på verksamheten i ett broinstitut. Dessa krav bör framgå även av svensk rätt. En bestämmelse motsvarande artikel 41.2 bör därför tas in i lag. Förslaget till införlivande av den angivna artikeln skiljer sig i materiellt hänseende från direktivet på två punkter. Dessa båda punkter utvecklas nedan.
Vad gäller direktivets bestämmelser om att medlemsstaterna under vissa omständigheter får begränsa ansvaret för ett broinstitut eller ledningen i ett broinstitut kan konstareras att svensk rätt inte innehåller några bestämmelser av det slaget. Några sådana bestämmelser föreslås inte heller. Det innebär att ett broinstitut och dess ledning kommer att ansvara i samma utsträckning som andra företag och ledningar.
Upprätthålla kritisk verksamhet
I direktivet anges att ledningen i ett broinstitut ska bedriva verksamheten i syfte att upprätthålla tillgång till kritisk verksamhet. I kommitténs förslag till införlivande anges dock att verksamheten ska bedrivas i syfte att uppnå resolutionsändamålen. Det är naturligt att ledningen i ett broinstitut beaktar samtliga resolutionsändamål när den bedriver verksamheten. Direktivet kan inte anses uttömmande i denna del.
Eftersom syftet med verksamheten i ett broinstitut och verksamhetsföremålet avviker från vad som normalt gäller för aktiebolag bör det framgå av bolagordningen (se 3 kap. 1 § första stycket 3 och 3 § aktiebolagslagen [2005:551]).
Hänvisning till konkurrensregler
Av direktivet framgår att de krav som ställs på verksamheten i ett broinstitut är villkorade av att gemenskapsrättsliga och nationella konkurrensregelverk efterlevs. Det faktum att ledningen ska sträva efter att sälja den verksamhet som överförts till broinstitutet innebär således inte att man kan åsidosätta de krav som följer av konkurrensrätten.
I likhet med unionens regler om statligt stöd är det konkurrensrättsliga regelverket ett parallellt regelverk till resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
661
Det är således tillämpligt oavsett om detta uttryckligen anges i de bestämmelser som införlivar resolutionsdirektivet eller inte. Kommittén anser därför inte att det behöver göras någon uttrycklig hänvisning till konkurrensregelverken i samband med införlivandet av artikel 41.2 i direktivet.
Förhållandet till unionens regler om statligt stöd
Slutligen bör några kommentarer göras om förhållandet till unionens regler om statligt stöd, även om någon hänvisning till dessa regler inte görs i artikel 41.2 i direktivet.
Unionens regler om statligt stöd behandlas i avsnitt 3.15. Som framgår där ställs bl.a. krav på rekonstruktion av ett företag som får statligt stöd. Vidare innebär mottagandet av statligt stöd vissa restriktioner vad gäller möjligheten att expandera verksamheten, exempelvis genom att starta nya verksamhetsområden. För en närmare diskussion om detta hänvisas till avsnitt 3.15.
Det torde inte vara ovanligt att ett broinstitut behöver kapitaliseras delvis med statliga medel. Det är visserligen möjligt att genomföra en kapitalisering även på andra sätt, t.ex. genom att skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder som överförs till broinstitutet till aktier. I den mån det inte är möjligt eller lämpligt att använda skuldnedskrivningsverktyget på tillräckligt många skulder som överförts (se vidare kapitel 15), kan dock statligt stöd från resolutionsreserven krävas. I dessa fall ska unionens regler om statligt stöd tillämpas.
Av ovanstående följer bl.a. att en rekonstruktionsplan kan behöva tas fram i samband med överföringen till ett broinstitut, såvida man inte genom själva överföringen (dvs. genom att välja att överföra endast vissa tillgångar, rättigheter eller förpliktelser) kan anses ha uppfyllt kravet på rekonstruktion. Vidare bör verksamheten inte bedrivas alltför expansivt.
13.7 Styrning av ett broinstitut
Utöver bestämmelser om resolutionsmyndighetens kontroll över ett broinstitut innehåller direktivet även vissa bestämmelser som kan sägas röra styrningen av ett broinstitut. Som exempel kan nämnas att resolutionsmyndigheten enligt direktivet ska godkänna
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
662
broinstitutets bolagsordning, utse dess ledning samt godkänna dess strategi och riskprofil.
13.7.1 Vissa specifika bestämmelser om styrning av ett broinstitut
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska
1. godkänna den verkställande direktören i broinstitutet,
2. fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet
med vad som anges i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen (2005:551), samt
3. godkänna broinstitutets strategiska mål och riskstrategi.
Resolutionsmyndigheten får besluta att sälja tillgångar, rättigheter, förpliktelser och äganderättsinstrument som överförts till ett broinstitut.
Resolutionsdirektivet
Som redan nämnts innehåller resolutionsdirektivet, utöver det generella kravet på kontroll i artikel 40.2, även vissa specifika bestämmelser som rör styrningen av verksamheten i ett broinstitut.
I artikel 41.1 a – d anges att resolutionsmyndigheten ska (i) godkänna innehållet i broinstitutets stadgar (ii) utse eller godkänna broinstitutets ledning, godkänna ledningens ersättning samt bestämma respektive ledningsmedlems ansvarsområde, och (iii) godkänna broinstitutets strategi och riskprofil.
Vidare anges i artikel 40.6 b att resolutionsmyndigheten får överföra äganderättsinstrument, eller tillgångar, rättigheter eller skulder, från ett broinstitut till en annan mottagare.
Skälen för kommitténs förslag
Eftersom kommittén föreslår att resolutionsmyndigheten ska företräda aktierna vid bolagsstämman i ett broinstitut finns till att börja med anledning att bedöma huruvida de krav som ställs på styrning av verksamheten i ett broinstitut ryms inom den besluts-
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
663
kompetens som följer av ett utövande av rösträtten på bolagsstämman. Om resolutionsmyndigheten kan vidta de aktuella åtgärderna genom utövande av sin rösträtt, finns enligt kommitténs mening inte anledning att ge myndigheten någon särskild och ytterligare befogenhet.
Godkännande av bolagsordning
Av aktiebolagslagen följer att det är bolagsstämman som fastställer bolagsordningen. Då resolutionsmyndigheten föreslås företräda aktierna vid bolagsstämman behöver det i svensk rätt inte införas någon särskild bestämmelse som innebär att resolutionsmyndigheten ska godkänna bolagsordningen i ett broinstitut.
Utseende eller godkännande av broinstitutets ledning
Bolagsstämman kommer att utse broinstitutets styrelse; se 8 kap. 8 § aktiebolagslagen. Därutöver finns regler om arbetstagarrepresentanter i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för privatanställda och i lagen (2008:9) om arbetstagares medverkan vid gränsöverskridande fusioner.
Eftersom resolutionsmyndigheten föreslås få rätt att företräda aktierna vid bolagsstämman i ett broinstitut, behöver det enligt vår bedömning inte införas någon särskild bestämmelse i svensk rätt enligt vilken myndigheten ges befogenhet att utse eller godkänna broinstitutets styrelse. Det innebär visserligen att resolutionsmyndigheten inte kommer att ha något inflytande över vilka som utses som eventuella arbetstagarrepresentanter eftersom dessa inte utses av stämman (å andra sidan ska inte resolutionsåtgärder påverka de anställdas rätt till arbetstagarrepresentanter i styrelsen; se avsnitt 8.14). Syftet med direktivet uppnås dock enligt kommitténs bedömning även om myndigheten endast utser de styrelseledamöter som inte är arbetstagarrepresentanter.
I direktivet anges inte något om den lämplighetsprövning som den behöriga myndigheten ska göra av en person som ska ingå i ledningen i ett företag som driver bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse. Kommittén anser att dessa bestämmelser inte ska påverkas av resolutionsmyndighetens befogenhet att utse eller godkänna ett broinstituts ledning. Myndigheten kommer
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
664
således endast att kunna utse sådana styrelseledamöter som Finansinspektionen anser lämpliga.
I ett broinstituts ledning ingår även den verkställande direktören. Enligt aktiebolagslagen utses den verkställande direktören av styrelsen. Stämman har således inte något direkt inflytande över valet av verkställande direktör. Däremot kan bolagsstämman sägas ha indirekt kontroll, genom att den kan utse styrelseledamöter som i sin tur utser den verkställande direktör som stämman föredrar.
Enligt direktivet krävs att resolutionsmyndigheten utser eller godkänner den verkställande direktören i broinstitutet. Enligt kommitténs mening bör det vara tillräckligt att myndigheten godkänner den verkställande direktören. Som framgår ovan ska den verkställande direktören även godkännas av Finansinspektionen.
Godkännande av broinstitutets strategi och riskprofil
Enligt kommitténs bedömning bör ett beslut om godkännande av ett företags strategi och riskprofil typiskt sett anses vara en förvaltningsåtgärd och därigenom inte omfattas av bolagsstämmans beslutskompetens. Dessutom finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU ett uttryckligt krav på att ledningen ska godkänna och övervaka genomförandet av bl.a. företagets strategiska mål och riskstrategi.
Av det ovanstående följer att direktivets krav på att resolutionsmyndigheten ska godkänna ett broinstituts strategi och riskprofil behöver införlivas i svensk rätt genom en särskild bestämmelse, dvs. det är inte tillräckligt med den generella bestämmelsen om övertagande av bolagsstämmans beslutskompetens.
Enligt kommitténs förslag till genomförande bör ”strategi” och ”riskprofil ”uttryckas som ”strategiska mål” och ”riskstrategi”, eftersom det är dessa begrepp som används i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU.
Beslut om ledningens ansvarsområde och ersättning
Slutligen, vad gäller beslut om ledningens ansvarsområde och ersättning kan följande noteras. Enligt aktiebolagslagen ansvarar styrelsen för att fastställa sin egen arbetsordning i vilken det bl.a., i förekommande fall, ska framgå hur arbetet ska fördelas mellan de
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
665
olika styrelseledamöterna. Vidare väljer styrelsen som huvudregel sin egen ordförande, om inte annat anges i bolagsordningen eller har beslutats av bolagsstämman.2 Även denna bestämmelse i direktivet behöver alltså enligt kommitténs bedömning införlivas i svensk rätt genom att en uttrycklig befogenhet ges resolutionsmyndigheten. Befogenheten bör enligt vår mening utformas som en befogenhet för myndigheten att bestämma styrelsens arbetsordning i enlighet med det som sägs i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen. Däremot behöver det inte införas någon särskild bestämmelse enligt vilken resolutionsmyndigheten godkänner styrelseledamöternas ersättning eftersom detta enligt aktiebolagslagen omfattas av bolagsstämmans beslutskompetens.
Försäljning av broinstitutets tillgångar, rättigheter eller förpliktelser
Av direktivet framgår att ett broinstitut får besluta att sälja tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som överförts till ett broinstitut (artikel 40.6 b). En sådan försäljning är ett naturligt inslag i den verksamhet som bedrivs av ett broinstitut. En bestämmelse med den innebörden bör därför tas in i lag.
13.8 Upphörande av verksamheten i ett broinstitut
I det här avsnittet behandlas upphörandet av verksamheten i ett broinstitut. Bland annat behandlas de omständigheter som medför att verksamheten i broinstitutet ska upphöra och de villkor som gäller i samband med en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser.
13.8.1 Avveckling av verksamheten i ett broinstitut
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska fatta beslut om avveckling av ett broinstitut eller om försäljning av ett broinstituts aktier om (a) broinstitutet inte längre uppfyller villkoren för att vara ett
broinstitut,
2 Vad gäller företag vars aktier är upptagna till handel på reglerad marknad anges dock i Svensk kod för bolagsstyrning att stämman ska utse styrelseordförande.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
666
(b) en väsentlig del av broinstitutets tillgångar, rättigheter och
förpliktelser säljs till en tredje part, eller (c) det har gått två år från dagen för den sista överföringen
från ett företag under resolution till broinstitutet.
Om tillgångar, rättigheter eller förpliktelser har överförts till ett broinstitut från flera företag under resolution ska ett upphörande enligt b och c ske genom att de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som hänförs till respektive företag under resolution säljs eller avvecklas.
Den tid som anges i c får förlängas av resolutionsmyndigheten med en eller flera ettårsperioder om (a) en förlängning ökar sannolikheten att någon av de
omständigheter som anges i a och b ovan inträffar, (b) det är sannolikt att en förlängning leder till att bro-
institutet fusioneras med ett annat företag, eller (c) en förlängning är nödvändig för att säkerställa att
resolutionsändamålen uppnås.
Ett beslut av resolutionsmyndigheten om förlängning får endast meddelas om det framgår att det med hänsyn till marknadsförhållanden och övriga omständigheter är motiverat.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 41.3 ska resolutionsmyndigheten besluta att ett broinstitut inte längre är ett broinstitut, i något av följande fall, beroende på vilket som inträffar först: (a) Broinstitutet fusioneras med en annan enhet. (b) Broinstitutet inte längre uppfyller villkoren för att vara ett
broinstitut.
(c) Alla, eller praktiskt taget alla broinstitutets tillgångar, rättig-
heter eller skulder säljs till en tredje part.
(d) De tidsperioder som anges i direktivet för under vilken tid
broinstitut får bedriva verksamhet löper ut.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
667
(e) Broinstitutets tillgångar avvecklas helt och dess skulder
fullgörs.
I artikel 41.8 första stycket anges vidare att när verksamheten i ett broinstitut avslutas p.g.a. att någon av de omständigheter som anges i 41.3 c och d ovan inträffar ska broinstitutet avvecklas genom normala insolvensförfaranden. Om broinstitutet används för att göra överföringar från flera företag under resolution följer av artikel 41.9 att kravet på avveckling enligt normala insolvensförfaranden ska gälla de tillgångar och skulder som överförts från respektive företag under resolution och inte broinstitutet i sig.
Av artikel 41.5 framgår att om inget av det som anges i 41.3 a, b, c eller e uppnås ska resolutionsmyndigheten avsluta broinstitutets verksamhet snarast möjligt och i vilket fall senast två år efter den dag då den sista överföringen skedde genom användning av broinstitutsverktyget.
Enligt artikel 41.6 får resolutionsmyndigheten förlänga den tidsperioden med en eller flera ytterligare ettårsperioder om en sådan förlängning stöder de resultat som avses i 41.3 a, b, c eller e eller om en förlängning är nödvändig för att säkerställa att viktiga banktjänster eller finansiella tjänster upprätthålls. Av artikel 41.7 framgår slutligen att ett beslut om förlängning ska motiveras samt innehålla en utförlig bedömning av situationen, inbegripet förhållandena och utsikterna på marknaden, som visar att förlängningen är motiverad.
Skälen för kommitténs förslag
Som påpekas ovan är avsikten med ett broinstitut att det ska utgöra en tillfällig lösning i avvaktan på att verksamheten kan säljas till en annan marknadsaktör eller avvecklas på annat sätt. Tanken kommer bl.a. till uttryck i artikel 41.3 i vilken det anges under vilka omständigheter verksamheten i ett broinstitut ska avslutas.
Till att börja med kan noteras att det i direktivet anges att verksamheten i broinstitutet ska avslutas om någon av de omständigheter som anges i den angivna artikeln inträffar. Det är inte alldeles lätt att veta vad som avses med direktivets krav på att verksamheten ska avslutas. De punkter som tas upp innebär t.ex. både att verksamheten faktiskt avvecklas och att den tillåtna tidsfristen för att vara ett broinstitut har gått ut. En avveckling föreskrivs således
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
668
såväl när det inte längre finns någon verksamhet som när villkoren för att fortsätta driva verksamheten inte längre uppfylls. Det är alltså fråga om materiellt olikartade situationer som kräver olika åtgärder för avvecklingen. Om det är tidsfristen som gått ut eller något annat formellt villkor som inte är uppfyllt, måste verksamheten faktiskt avvecklas eller broinstitutet upphöra att vara ett broinstitut. För det fall verksamheten i broinstitutet faktiskt har avvecklats blir det fråga om att formellt upphöra med broinstitutet, antingen genom konkurs eller likvidation av bolaget eller genom att se till att det inte längre är ett broinstitut. Ett krav på detta rimmar dock illa med den diskuterade möjligheten att hålla ett broinstitut i ständig beredskap för kommande finansiella kriser.
Nedan följer en närmare redogörelse för kommitténs förslag till införlivande av ovan angivna artiklar i direktivet.
Fusion
I artikel 41.3 a anges att verksamheten i ett broinstitut ska avslutas om broinstitutet fusioneras med ett annat företag. En fusion innebär att två eller flera företag går samman genom att samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser i ett eller flera av företagen övertas av ett företag mot eventuell ersättning till ägarna av det eller de överlåtande företagen. Vid fusion upplöses det eller de överlåtande företagen utan likvidation.
Fusion kan således vara ett alternativ till försäljning i det fall det finns en förvärvare som är intresserad av att överta broinstitutet. Efter att fusionen avslutats kommer broinstitutet, enligt vad som konstateras ovan, att ha upphört. I dessa fall krävs således inte något likvidationsförfarande.
Avveckling av tillgångar
Av artikel 41.3 e framgår att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra om dess tillgångar avvecklas och samtliga dess skulder fullgörs. Vad gäller avveckling av tillgångar sker det t.ex. därför att fordringar löper till sin förfallodag och lånen inte förnyas. Det kan inte vara fråga om att tillgångarna överlåts till någon annan eftersom det behandlas i artikel 41.3 c.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
669
Om ett broinstitut inte längre har några tillgångar, rättigheter eller förpliktelser uppfylls inte längre de krav som ställs för att det ska vara ett broinstitut. Ett av dessa krav är ju, som framgår av avsnitt 13.5, att broinstitutet avser att fortsätta bedriva den verksamhet som övertagits av företaget under resolution.
Av artikel 41.3 b följer att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra om broinstitutet inte längre uppfyller villkoren för att vara ett broinstitut. Detta innebär att det i den bestämmelse som genomför artikel 41.3 inte särskilt behöver anges att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra om dess tillgångar har avvecklats och dess skulder fullgjorts eftersom broinstitutet i denna situation inte längre kan anses uppfylla villkoren för att vara ett broinstitut.
Hur avveckling kan ske
I artikel 41.8 första stycket anges vissa omständigheter som – om de föreligger – medför ett krav på att verksamheten i broinstitutet ska avvecklas enligt normala insolvensförfaranden. För svensk del innebär det att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation.
En avveckling av verksamheten i ett broinstitut bör enligt kommitténs bedömning emellertid inte begränsas till att broinstitutet försätts i konkurs eller går i likvidation. Ett krav på likvidation framstår som orimligt om broinstitutet har privata ägare som t.ex. har blivit inkonverterade genom att resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget. Avveckling bör därför också kunna ske genom att staten säljer sina aktier i broinstitutet. När staten säljer aktierna kommer resolutionsmyndigheten att upphöra att utöva kontroll över broinstitutet och aktieägarna ges rösträtt på bolagsstämman. Då kan aktieägarna besluta om nödvändiga ändringar av bolagsordningen m.m.
Avveckling bör också kunna ske genom att de förvaltade tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna säljs utan att broinstitutet för den skull måste gå i likvidation. I denna situation kommer det inte bedrivas någon verksamhet i bolaget efter att tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna har sålts. Genom denna möjlighet till avveckling av broinstitutets verksamhet kan staten ha ett broinstitut stående i beredskap.
Att avveckling sålunda ska kunna ske på andra sätt än genom fusion samt konkurs och likvidation kan enligt vår bedömning inte
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
670
anses strida mot direktivet. Direktivet tycks i det här sammanhanget se som det mest angelägna att verksamheten i broinstitutet upphör.
Möjlighet till förlängning
Som framkommer ovan ska verksamheten i ett broinstitut normalt avvecklas inom två år från det att den sista överföringen från ett företag under resolution gjordes. Den perioden får dock förlängas med ytterligare ettårsperioder i vissa fall. Vad gäller kommitténs förslag till införlivande av denna direktivbestämmelse bör följande noteras.
En omständighet som enligt direktivet kan ligga till grund för en förlängning är att det är sannolikt att förlängningen bidrar till att företaget kan avvecklas till följd av bestämmelserna i artikel 41.3 a, b, c eller e. Kommitténs förslag till införlivande av dessa direktivbestämmelser diskuteras ovan. Där konstateras bl.a. att vi inte anser att det vid genomförandet finns skäl att uttryckligen ange att avveckling kan ske genom att tillgångarna avvecklas och skulderna fullgörs. Av den anledningen anges det inte heller vid genomförandet av den nu behandlade artikeln (41.8).
Vidare anges i direktivet att en förlängning kan ske om det är nödvändigt för att säkerställa att viktiga banktjänster eller finansiella tjänster upprätthålls. Kommittén anser att direktivets generella utgångspunkt är att samtliga resolutionsändamål ska beaktas vid tillämpningen av resolutionsåtgärder, inte bara det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet. Vi anser därför att det är inkonsekvent att endast tala om viktiga banktjänster och andra finansiella tjänster i detta sammanhang, och har i förslaget till genomförande i stället valt att hänvisa till resolutionsändamålen.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
671
Överföringar från flera företag under resolution till ett och samma broinstitut
Som konstateras i avsnitt 13.2.1 är det möjligt att använda broinstitutsverktyget för att göra överföringar från flera företag under resolution till ett och samma broinstitut. I artikel 41.8 första stycket anges att kravet på avveckling enligt normala insolvensförfaranden i dessa fall avser de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförts från respektive företag under resolution, och således inte broinstitutet i sig självt. För svensk del innebär detta att tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna ska avvecklas eller säljas.
Den situationen att äganderättsinstrument överförts till broinstitutet nämns inte särskilt i artikel 41.8 första stycket. Direktivets syfte torde dock vara att principen i artikel 41.9 ska tillämpas oavsett om det är tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget under resolution, eller äganderättsinstrument som har getts ut av företaget, som överförts till broinstitutet.
Om det är fråga om en överföring av exempelvis aktier är det relativt oproblematiskt att tillämpa artikel 41.9. I princip handlar det i dessa fall endast om att se till att aktierna i det överförda företaget (som i det här läget är dotterföretag till broinstitutet) säljs när den tidsperiod som anges i artikel 41.5 och 41.6 har löpt ut eller samtliga dess tillgångar, rättigheter och förpliktelser sålts. Det är i princip likvärdigt med att försäljningsverktyget används, fast med en längre tidsfrist.
Om broinstitutet övertagit inkråm från flera olika företag under resolution får i stället en avveckling eller försäljning ske av de aktuella tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna när tiden är inne. Broinstitutet måste således hålla de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts från olika företag under resolution separerade så att en avveckling eller försäljning kan ske i tid.
13.8.2 Villkor och ersättning i samband med en försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser
Kommitténs förslag: En försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska ske på affärsmässiga villkor.
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
672
Från den ersättning som ska betalas vid en sådan försäljning får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med användning av broinstitutsverktyget.
Resolutionsdirektivet
I artikel 41.4 andra stycket anges att en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller skulder ska ske på affärsmässiga villkor, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och i enlighet med unionens regler om statligt stöd.
Enligt artikel 41.8 andra stycket ska eventuella intäkter till följd av att broinstitutets verksamhet avslutas tillfalla aktieägarna i broinstitutet. Från dessa intäkter kan avdrag göras för att resolutionsmyndigheten och eventuella finansieringsarrangemang ska få ersättning för rimliga, regelrätta kostnader som uppstått i samband med användningen av broinstitutsverktyget (artikel 37.7 a).
Skälen för kommitténs förslag
I materiellt hänseende överensstämmer bestämmelserna i artikel 41.4 andra stycket med motsvarande bestämmelser beträffande försäljningsverktyget. Kommittén föreslår därför att artikeln i fråga genomförs på samma sätt som föreslås beträffande försäljningsverktyget. För en närmare redogörelse för de villkor som ska tillämpas vid försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser hänvisas till motsvarande förslag beträffande försäljningsverktyget, se avsnitt 12.6.
En skillnad är dock att det vid genomförandet av artikel 41.4 andra stycket inte anges att affärsmässiga villkor ska bedömas med hänsyn till den värdering som gjordes när resolutionsförfarandet inleddes. Anledningen till detta är att när broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser säljs torde det ha gått en tid sedan beslutet om resolution. Om det redan vid resolutionens inledande funnits en köpare är det troligt att resolutionsmyndigheten i stället valt att använda försäljningsverktyget.
SOU 2014:52 Broinstitutsverktyget
673
Som nämns ovan anges i artikel 41.8 andra stycket att eventuella intäkter från en avveckling av verksamheten i broinstitut ska tillfalla aktieägarna i broinstitutet.
Kommittén anser inte att artikel 41.8 och kravet på att ersättningen ska tillfalla aktieägarna behöver införas i svensk rätt genom någon särskild bestämmelse. Om ett broinstitut likvideras följer av gällande rätt att eventuellt överskott utskiftas till ägarna. Kravet i artikel 41.8 är därmed uppfyllt. För tydlighets skull kan även nämnas att om aktierna i broinstitutet säljs kommer också intäkterna att tillfalla aktieägarna, i egenskap av säljare. Inte heller detta behöver regleras särskilt.
En bestämmelse som motsvarar artikel 37.7 a behöver dock tas in i svensk rätt. Denna bestämmelse bör utformas som en rätt för resolutionsmyndigheten, att för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag från den ersättning som en köpare betalar för kostnader som uppstått i samband med användningen av broinstitutsverktyget.
13.8.3 Försäljningsprocessen
Kommitténs förslag: Vid en försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser bjudas ut till försäljning på ett sätt som är öppet för insyn.
Försäljningsprocessen ska
1. ge en rättsvisande bild av broinstitutet och dess tillgångar,
rättigheter och förpliktelser, och
2. inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna någon
potentiell köpare.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 41.4 första stycket ska resolutionsmyndigheten, när den försöker sälja broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller skulder se till att broinstitutet eller de aktuella tillgångarna eller skulderna bjuds ut till försäljning på ett öppet och transparent sätt och att försäljningen inte ger en i sak missvisande bild av dem eller
Broinstitutsverktyget SOU 2014:52
674
på ett otillbörligt sätt gynnar eller missgynnar olika potentiella köpare.
Skälen för kommitténs förslag
I artikel 41.4 första stycket anges vissa principer som ska tillämpas vid en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar eller förpliktelser. I den angivna artikeln omnämns inte rättigheter. Avsikten måste emellertid vara att även rättigheter ska omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde.
Det bör i svensk rätt framgå vilka principer som ska tillämpas vid en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. En bestämmelse motsvarande artikel 41.4 första stycket bör därför tas in i lag. Denna artikel motsvarar delar av artikel 39.2 som rör försäljningsverktyget. För en närmare redogörelse för kommitténs förslag till genomförande av artikel 41.4 första stycket, se därför avsnitt 12.6.
675
14 Avskiljandeverktyget
I de två föregående kapitlen ger kommittén förslag till införlivande av direktivets bestämmelser avseende försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget. Vi har bl.a. konstaterat att ett av de övergripande syftena med dessa två verktyg är göra det möjligt för resolutionsmyndigheten att säkerställa en fortsatt drift av företaget under resolution. Detta bidrar i sin tur till att resolutionsändamålen kan uppnås.
I vissa fall kan det dock vara lämpligt, eller t.o.m. nödvändigt, att avskilja vissa av det fallerande företagets tillgångar till ett företag som bildas särskilt i syfte att förvalta dessa. Detta kan t.ex. vara fallet om det finns vissa problemtillgångar som, om de överförs till exempelvis ett broinstitut, hade kunnat medföra en osäkerhet kring broinstitutets ekonomiska ställning, vilket i sin tur hade kunnat försvåra dess finansiering och möjlighet att säljas. Vidare kan det vara så att – om försäljningsverktyget i stället används – en köpare helt enkelt inte är beredd att överta hela det fallerande företagets inkråm.
Ett alternativ i båda dessa fall (dvs. oavsett om broinstitutsverktyget eller försäljningsverktyget används) är att hantera de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som inte kan eller bör följa med företaget i konkurs. En allmän utgångspunkt i direktivet är ju att den del av ett företag under resolution som inte blir föremål för någon resolutionsåtgärd ska – som huvudregel relativt omgående – försättas i konkurs.
Det är därför inte tillräckligt att de aktuella tillgångarna inte kan eller bör överföras till en annan mottagare för att avskiljandeverktyget ska få användas. För att verktyget ska få användas krävs även något särskilt skäl till att dessa tillgångar inte kan säljas omedelbart, antingen av företaget eller som en del av en avveckling genom konkurs, och att det inte heller är lämpligt att tillgångarna följer med i den verksamhet som ska drivas vidare.
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
676
I det här sammanhanget kan även nämnas att direktivet ställer upp vissa ytterligare villkor – dvs. utöver de generella förutsättningarna för resolution – för att använda avskiljandeverktyget. Dessa ytterligare villkor diskuteras närmare i avsnitt 14.2. På ett övergripande plan kan dock konstateras att de alla handlar om att en omedelbar försäljning inte är lämplig, dels med hänsyn till det försäljningspris som tillgångarna kan förväntas inbringa vid det aktuella tillfället, dels med hänsyn till den negativa påverkan som en sådan avveckling kan få på tillgångspriser och, i förlängningen, andra finansiella företag.
I princip kan man se avskiljandeverktyget som ett förfarande för att sälja eller avveckla tillgångar med lite andra hänsyn och över lite längre tid än som kan åstadkommas genom en konkurs. Detta sker genom att tillgångarna (och i förekommande fall skulder) förs över till ett tillgångsförvaltningsbolag som har till syfte att avveckla dessa på ett sätt som maximerar värdet samtidigt som syftena med själva åtgärden uppnås. Ett tillgångsförvaltningsbolag är med andra ord detsamma som populärt brukar kallas för en ”bad bank” och som är en beprövad teknik för att hantera problemtillgångar, bl.a. använd i samband med den svenska bankkrisen på 1990-talet.
Enligt direktivet är det inte möjligt att använda avskiljandeverktyget separat, dvs. utan att samtidigt använda något av de övriga resolutionsverktygen. I skälen till direktivet (skäl 66) motiveras detta med att en separat användning av avskiljandeverktyget hade kunnat innebära en otillbörlig konkurrensfördel för det problemtyngda företaget.
I likhet med vad som konstateras i föregående kapitel finns många bestämmelser rörande avskiljandeverktyget som liknar eller överensstämmer med de bestämmelser som gäller för övriga överföringsverktyg. I den utsträckning en viss bestämmelse diskuteras i tidigare kapitel kommer därför en hänvisning att ske dit.
14.1 Definition av avskiljandeverktyget
Kommitténs förslag: Med avskiljandeverktyget avses en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution eller ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
677
Resolutionsdirektivet
Med avskiljandeverktyget avses enligt artikel 2.1.55 en mekanism för en resolutionsmyndighets överföring av tillgångar, rättigheter eller skulder från ett företag under resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag. Möjligheten att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett broinstitut framgår av artikel 42.8 där det anges att ett tillgångsförvaltningsbolag, efter det att broinstitutsverktyget har använts, får förvärva tillgångar, rättigheter eller skulder från broinstitutet.
Skälen för kommitténs förslag
Från vilka företag kan överföring ske?
Enligt direktivet är det möjligt att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution eller ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag. Som nämns ovan är det övergripande syftet med att använda avskiljandeverktyget att ta hand om sådana tillgångar, rättigheter och förpliktelser som varken kan eller bör avyttras omedelbart eller överföras genom användning av något annat resolutionsverktyg. Sannolikt kan man identifiera dessa tillgångar, rättigheter och förpliktelser på ett tillräckligt tidigt stadium för att överföringen till tillgångsförvaltningsbolaget ska kunna ske direkt från företaget under resolution. Försäljningsverktyget skulle t.ex. kunna används för att överföra det fallerande företaget till en privat köpare. Om köparen inte vill förvärva vissa specifika tillgångar kan dessa i denna situation i stället överföras till ett tillgångsförvaltningsbolag. Vidare synes det inte osannolikt att broinstitutsverktyget kombineras med avskiljandeverktyget genom att – lite förenklat – de bra tillgångarna överförs till ett broinstitut och de dåliga tillgångarna överförs till ett tillgångsförvaltningsbolag. I båda dessa fall identifieras således de aktuella tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna på ett tillräckligt tidigt stadium (dvs. i samband med att ett annat resolutionsverktyg används) för att överföringen ska kunna ske direkt från företaget under resolution.
Utöver överföringar från ett företag under resolution möjliggör direktivet även överföringar från broinstitut. På det sättet kan man hantera situationen att resolutionsmyndigheten inte kan bedöma vad som är bra respektive dåliga tillgångar tillräckligt snabbt eller
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
678
att den bedömningen ändras. Om resolutionsmyndigheten exempelvis överfört hela verksamheten till ett broinstitut kan myndigheten en tid senare, om det behövs, flytta vissa av de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna till ett tillgångsförvaltningsbolag.
I artikel 42.2 b anges att tillgångar, rättigheter och förpliktelser ska kunna överföras från flera företag under resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag. På samma sätt som ett broinstitut kan användas för att överta tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från flera olika företag under resolution kan således ett tillgångsförvaltningsbolag förvalta tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som tagits emot från olika företag under resolution. På så sätt underlättas exempelvis arbetet med att bygga upp en effektiv organisation i tillgångsförvaltningsbolaget genom att lämplig kompetens kan samlas i ett och samma företag. Man kan även uppnå värdehöjande effekter genom att slå samman likartade portföljer.
Med anledning av det nu sagda är det lämpligt att även möjliggöra överföringar från flera broinstitut. Direktivet är dock inte tydligt på denna punkt. I artikel 42.2 talas endast om överföringar från ett broinstitut, och inte som i fallet med företaget under resolution om ett eller flera. Det är dock enligt kommitténs mening svårt att se något skäl till en sådan begränsning. Direktivet bör förstås på så sätt att det är möjligt att göra överföringar även från flera olika broinstitut. Vi har därför utformat vårt förslag till införlivande på detta sätt. Visst stöd för vår tolkning ges även i artikel 42.8 i direktivet där det anges att ett tillgångsförvaltningsbolag, efter det att broinstitutsverktyget har använts, får förvärva tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från broinstitutet. Man borde ju då kunna hävda att om flera broinstitut bildats är det möjligt att överta tillgångar, rättigheter och förpliktelser från samtliga dessa.
14.2 Villkor för att få använda avskiljandeverktyget
Kommitténs förslag: Avskiljandeverktyget får användas om
1. förhållandena på marknaden för de tillgångar som överförs
är sådana att en omedelbar avyttring av tillgångarna skulle få negativa effekter på någon finansiell marknad,
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
679
2. en överföring är nödvändig för att verksamheten i ett före-
tag under resolution eller ett broinstitut ska fungera tillfredsställande, eller
3. överföringen är nödvändig för att maximera intäkterna från
avvecklingen av ett företag under resolution.
Avskiljandeverktyget får endast användas i förening med ett annat resolutionsverktyg.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 37.5 framgår att resolutionsmyndigheterna endast får använda avskiljandeverktyget i förening med något annat resolutionsverktyg.
I artikel 42.5 anges vidare att resolutionsmyndigheten får överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution eller ett broinstitut till en eller flera tillgångsförvaltningsbolag om (a) förhållandena på den specifika marknaden för dessa tillgångar
är sådana att en likvidation enligt normala insolvensförfaranden skulle kunna få negativa effekter på en eller flera finansiella marknader,
(b) en överföring är nödvändig för att se till att företaget under
resolution eller broinstitutet fungerar väl, eller
(c) en överföring är nödvändig för att maximera behållningen
efter likvidation.
Skälen för kommitténs förslag
Som konstateras inledningsvis i det här kapitlet skiljer sig avskiljandeverktyget från övriga resolutionsverktyg genom att det ställs upp vissa särskilda villkor för dess användning. För att en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska få ske till ett tillgångsförvaltningsbolag räcker det således inte att de generella förutsättningarna för resolution är uppfyllda (se kapitel 7). Dit hör kravet i artikel 37.5 på att verktyget endast får användas i förening
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
680
med andra resolutionsverktyg. Men hit hör också de villkor som anges i artikel 42.5.
Det bör i sammanhanget noteras att det i direktivet inte uttryckligen anges att en överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag endast får göras i de fall som anges i artikel 42.5. Den aktuella bestämmelsen anger – om man ser strikt till dess ordalydelse – bara att en överföring får ske i de situationer som nämns. Möjligen skulle man därför kunna hävda att det är tillåtet att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser även i andra fall. Det mest rimliga synes dock vara att tolka artikel 42.5 som att den anger de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att avskiljandeverktyget ska få användas och att en överföring således inte kan ske i något annat fall. En annan tolkning hade i princip medfört att artikeln saknat materiell betydelse.
Det bör dock framhållas att villkoren i artikel 42.5 snarare bör ses som preciseringar av syftena med åtgärden och att det i slutändan är upp till resolutionsmyndigheten att bedöma om de är uppfyllda eller inte. De är enligt vår mening lämpliga motiveringar till varför tillgångar ska överföras till ett tillgångsförvaltningsbolag och därmed särbehandlas i någon utsträckning. Nedan följer en mer utförlig genomgång av dessa villkor.
I förening med något annat resolutionsverktyg
Avskiljandeverktyget får enligt bestämmelserna i artikel 37.5 inte användas ensamt utan bara om något annat verktyg (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller skuldnedskrivningsverktyget) används samtidigt. Som framgår ovan motiveras det med att en separat användning av verktyget hade kunnat innebära en otillbörlig konkurrensfördel för företaget under resolution (skäl 66 i direktivet).
Kommittén föreslår att en bestämmelse motsvarande artikel 37.5 tas in i lag.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
681
Överföring i syfte att förhindra negativa effekter på en eller flera finansiella marknader
Den första omständigheten som enligt direktivet möjliggör en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till ett tillgångsförvaltningsbolag är om en avveckling enligt normala insolvensförfaranden kan medföra negativa effekter på de finansiella marknaderna.
Ett exempel är att en snabb och framtvingad försäljning kan medföra kraftiga fall i tillgångspriser om den sker i samband med en avveckling genom konkurs, vilket i sin tur kan påverka den finansiella ställningen hos andra aktörer på marknaden. Enligt kommitténs bedömning är detta ett exempel på när avskiljandeverktyget skulle kunna användas för att förhindra negativa effekter på den finansiella marknaden. Kommittén anser också att detta villkor utgör en motivering till varför man ska behandla dessa tillgångar (och skulder) på annat sätt än att omedelbart sälja dem eller låta dem följa med i konkurs.
Med anledning av det ovanstående bör en bestämmelse motsvarande artikel 42.5 a tas in i lag.
Överföring i syfte att säkerställa en fungerande verksamhet i det företag från vilket överföringen sker
Ytterligare en omständighet som enligt direktivet möjliggör användning av avskiljandeverktyget är att överföringen är nödvändig för att säkerställa att verksamheten i det företag från vilket överföringen sker (dvs. företaget under resolution eller broinstitutet) fungerar tillfredsställande. Kommittén föreslår att en motsvarande bestämmelse införs i svensk rätt.
Villkoret bör även kunna tillämpas på tillgångar som har överförts till ett broinstitut. Ett broinstitut syftar till att säkerställa fortsatt drift av den verksamhet som bedrivits av företaget under resolution. För att broinstitutet ska kunna fylla den funktionen kan det i vissa fall vara lämpligt, eller t.o.m. nödvändigt, att lyfta bort vissa problemtillgångar från dess balansräkning. Det finns kanske inte alltid tid till att bedöma vilka tillgångar som ska överföras innan broinstitutsverktyget används. Inte minst bör en sådan överföring kunna bidra till ökat förtroende för broinstitutets finansiella ställning. Enligt kommitténs bedömning är det här ett exempel på
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
682
när en överföring genom användning av avskiljandeverktyget från ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag uppfyller det villkor som nu diskuteras, dvs. att överföringen är nödvändig för att säkerställa att verksamheten i det företag från vilket överföringen sker fungerar tillfredsställande.
Överföring i syfte att maximera intäkterna från avvecklingen
Den tredje och sista omständigheten som enligt direktivet möjliggör en överföring genom användning av avskiljandeverktyget är att överföringen är nödvändig för att maximera intäkterna från avvecklingen. Enkelt uttryckt handlar det således om en situation där en förvaltning av tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna i ett tillgångsförvaltningsbolag förväntas ge ett bättre ekonomiskt utfall än en avveckling genom konkurs eller likvidation. För att införliva direktivet behöver en bestämmelse med den innebörden tas in i lag. Detta kan ses som en konkretion och specificering av principen att resolutionsmyndigheten ska sträva efter att minimera resolutionskostnaderna och undvika värdeförstörelse.
Mot den bakgrunden kan konstateras att om myndigheten bedömer att en överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag medför ett högre värde vid en avveckling av det fallerande företaget än om de aktuella tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna får vara kvar, bör myndigheten som huvudregel överföra tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna dit. Man kan alltså säga att om det villkor för att få använda avskiljandeverktyget som nu behandlas väl är uppfyllt, inträder samtidigt i det närmaste ett åtagande för myndigheten att överföra tillgångar, rättigheter och förpliktelser till tillgångsförvaltningsbolaget (under förutsättning att en sådan överföring inte på något annat sätt är olämplig, exempelvis därför att den motverkar att resolutionsändamålen uppfylls). Detta villkor blir enligt vår bedömning således endast aktuellt vid överföringar från ett företag under resolution (inte från ett broinstitut).
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
683
14.3 Generellt om överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag
I det här avsnittet behandlar kommittén vissa generella bestämmelser om överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag. Bland annat behandlas vad som får överföras, kompletterande överföringar och återföring samt tillgångsförvaltningsbolagets rättsliga ställning efter en överföring.
14.3.1 Vad får överföras?
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får använda avskiljandeverktyget för att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett eller flera företag under resolution eller broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag.
Resolutionsdirektivet
I artikel 42.1 anges att medlemsstaterna, för att avskiljandeverktyget ska fungera väl, ska se till att resolutionsmyndigheten har befogenhet att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution eller ett broinstitut till ett eller flera tillgångsförvaltningsbolag.
Vidare anges att en överföring får genomföras utan att medgivande erhållits från ägarna i företaget under resolution eller från andra tredje män än tillgångsförvaltningsbolaget och utan att eventuella förfarandekrav enligt bolags- eller värdepapperslagstiftningen iakttas. Detta undantag ska dock inte påverka direktivets bestämmelser om förhandsgodkännande och överklagande.
Av artikel 63.1 d framgår vidare följande. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har alla de befogenheter som är nödvändiga för att använda resolutionsverktygen gentemot företag under resolution. Resolutionsmyndigheterna ska särskilt ha befogenhet att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution till en mottagare med denna mottagares samtycke.
I artikel 63.2 anges slutligen följande. Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverk-
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
684
tygen och utövar resolutionsbefogenheterna inte omfattas av något av följande krav som annars skulle gälla enligt nationell rätt, avtal eller på annan grund: (a) Krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig
eller privat person, inklusive ägarna i företaget under resolution eller dess borgenärer med förbehåll för den information som ska lämnas till det behöriga ministeriet och eventuellt godkännande från detta innan beslut genomförs enligt direktivet och vid förhandsgodkännande av rättslig myndighet.
(b) Förfarandekrav om att underrätta vissa personer, inklusive
eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet, innan befogenheterna utövas.
Medlemsstaterna ska särskilt se till att resolutionsmyndigheterna kan utöva befogenheterna enligt denna artikel oberoende av eventuella begränsningar eller krav på medgivande för överföring av berörda tillgångar, rättigheter eller skulder som annars skulle tillämpas.
Det som anges i (b) ovan ska inte påverka tillämpningen av de krav på underrättelser och procedurkrav som anges i direktivet och eventuella krav på anmälan enligt unionens regler om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
I de två föregående kapitlen betonar kommittén att det är viktigt att resolutionsmyndigheten ges en viss grad av flexibilitet i sin användning av de olika resolutionsverktygen. I detta ingår bl.a. flexibilitet avseende vilken typ av tillgångar, rättigheter och förpliktelser som får överföras till en förvärvare respektive ett broinstitut.
Behovet av flexibilitet gäller även vid användning av avskiljandeverktyget. Av den anledningen möjliggör direktivet en överföring av olika sorters tillgångar, rättigheter och förpliktelser. I praktiken torde det primärt vara tillgångar som behöver överföras (notera benämningen ”tillgångsförvaltningsbolag”), men det kan finnas omständigheter under vilka även en överföring av skulder och andra förpliktelser behöver ske. Ett exempel är att tillgångsförvalt-
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
685
ningsbolaget betalar för de överförda tillgångarna genom att samtidigt överta vissa skulder.
En väsentlig skillnad jämfört med försäljningsverktyget och broinstutsverktyget är att resolutionsmyndigheten inte kan överföra äganderättsinstrument till ett tillgångsförvaltningsbolag. En förklaring till denna skillnad är att verksamheten i ett tillgångsförvaltningsbolag handlar om avveckling av tillgångar och inte om fortsatt drift av en rörelse. Det övergripande syftet med försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget är – som framgår av tidigare resonemang – att säkerställa en fortsatt drift av hela eller delar av den verksamhet som bedrivs av företaget under resolution. Många gånger kan det mest praktiska sättet att uppnå detta syfte vara att överföra företagets aktier. På så sätt berörs exempelvis inte de tillstånd som företaget har, vilket även diskuteras i kapitel 12 och 13. Vidare kommer man runt flera av de problem som kan uppstå vid byte av avtalspart. Sammantaget innebär därför en överföring av aktier att det finns goda möjligheter att fortsätta driva den övertagna verksamheten utan något (tillfälligt) stopp.
Avskiljandeverktyget handlar i stället om att möjliggöra en särskild förvaltning av sådana tillgångar som varken kan eller bör överföras till en förvärvare eller ett broinstitut eller avvecklas genom att det företag som har försatts i resolution försätts i konkurs eller går i likvidation. Det är mot denna bakgrund logiskt att det inte är möjligt att överföra aktier och andra äganderättsinstrument som getts ut av företaget under resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag.
Resolutionsdirektivet innehåller inte någon begränsning vad gäller omfattningen av den överföring som får göras genom användning av avskiljandeverktyget. Det innebär alltså att det – om man endast ser till ordalydelsen i direktivet – skulle vara möjligt att överlåta samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser i ett företag under resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag. Mot bakgrund av att syftet inte är att fortsätta bedriva den verksamhet som bedrivits av företaget under resolution kan det tyckas märkligt att det är möjligt att överföra samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser. Det skulle i så fall i princip handla om ett alternativt likvidationsförfarande. Med tanke på hur bestämmelserna om avskiljandeverktyget är utformade anser dock kommittén att det vid genomförandet av den aktuella artikeln inte går att begränsa omfattningen av en sådan överföring, även om man skulle komma fram till att det vore lämpligt.
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
686
För att genomföra direktivet bör en bestämmelse motsvarande artiklarna 42.1 och 63.1 d tas in i lag. Vi föreslår att artiklarna i fråga genomförs på i huvudsak samma sätt som föreslås beträffande motsvarande bestämmelser för försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget (med de undantag som anges ovan). För en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del hänvisas därför till avsnitten 12.2.1 och 13.2.1.
Resolutionsreglernas företräde
Resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser som innebär att resolutionsmyndigheten inte behöver ta hänsyn till bestämmelser i nationell rätt som skulle kunna inskränka användningen av resolutionsverktygen (t.ex. avskiljandeverktyget) eller resolutionsbefogenheterna. Detsamma gäller inskränkningar som gäller enligt avtal eller på annan grund. Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 8.2.
14.3.2 Kompletterande överföringar och återföring
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får efter en överföring föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till ett företag under resolution eller ett broinstitut.
Återföring får ske om (a) möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om
överföring, eller
(b) överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller de
villkor som anges i beslutet om överföring.
Den som fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen vid en återföring. Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.
De villkor som ska gälla för återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om den tid under vilken återföring får ske.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
687
Resolutionsdirektivet
I artikel 42.9 anges att resolutionsmyndigheten får överföra tillgångar, rättigheter eller skulder från ett företag under resolution till en eller flera tillgångsförvaltningsbolag vid mer än ett tillfälle och återföra tillgångar, rättigheter eller skulder från en eller flera tillgångsförvaltningsbolag till företaget under resolution. Företaget under resolution är i dessa fall skyldigt att återta tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
I artikel 42.10 anges att resolutionsmyndigheten endast får föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller skulder från tillgångsförvaltningsenheten till företaget under resolution i något av följande fall. (a) Möjligheten att kunna föra tillbaka de specifika tillgångarna,
rättigheterna eller skulderna anges uttryckligen i det beslut enligt vilket överföringen gjordes.
(b) De specifika tillgångarna, rättigheterna eller skulderna omfattas
inte av, eller uppfyller inte villkoren för överföring som anges i, det beslut genom vilket överföringen gjordes.
I båda de fall som avses i (a) och (b) ovan får återföring ske inom en i beslutet angiven tidsperiod, varvid även eventuella andra villkor som anges i beslutet ska iakttas.
Skälen för kommitténs förslag
Ovanstående bestämmelser är i princip identiska med motsvarande bestämmelser beträffande broinstitutsverktyget. Kommittén föreslår att de nu behandlade direktivbestämmelserna genomförs på samma sätt som föreslås beträffande broinstitutsverktyget med den skillnad som framgår nedan. Se därför avsnitt 13.2.2 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del.
Kompletterande överföringar från, och återföringar till, ett broinstitut
Enligt ordalydelsen i direktivet är det inte möjligt att göra kompletterande överföringar från ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag eller att återföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till ett broinstitut. Kommittén kan inte se att det finns något skäl till att möjliggöra en initial överföring från ett broinstitut, men att
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
688
samtidigt begränsa möjligheten att göra ytterligare överföringar från broinstitutet eller att återföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till broinstitutet.
Det ligger i sakens natur att resolutionsmyndigheten får göra kompletterande överföringar till samma tillgångsförvaltningsbolag när den använder avskiljandeverktyget. Resolutionsmyndigheten bör dock ges en uttrycklig befogenhet att återföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till både ett företag under resolution och ett broinstitut. Eftersom resolutionsdirektivet är ett minimidirektiv finns det möjlighet för medlemsstaterna att införa mer långtgående regler än de som finns i direktivet (artikel 1.2). Med anledning av det nu sagda föreslår kommittén att en bestämmelse med den innebörden tas in i lag.
14.3.3 Skyddsregler
Kommitténs bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för att införliva artikel 42.11 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 42.11 framgår att överföringar mellan ett företag under resolution och en tillgångsförvaltningsbolag ska omfattas av de skyddsregler som föreskrivs i direktivet.
Skälen för kommitténs förslag
I likhet med försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget framgår av skyddsreglerna (artiklarna 73–80) att dessa omfattar överföringar som sker genom användning av något av resolutionsverktygen, inklusive avskiljandeverktyget. Enligt kommitténs bedömning täcks artikel 42.11 av artiklarna 73–80. Något särskilt genomförande av artikel 42.11 behövs därför inte.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
689
14.3.4 Rätt till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna
Kommitténs förslag: Vid en överföring genom användning av avskiljandeverktyget förlorar ägarna till företaget under resolution eller broinstitutet och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 42.12 framgår att ägare till företaget under resolution eller dess borgenärer och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs till en tillgångsförvaltningsbolag inte ska ha några rättigheter till eller avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna eller avseende tillgångsförvaltningsbolagets ledningsorgan eller dess verkställande ledning. Vidare anges att denna bestämmelse inte ska påverka direktivets skyddsregler.
Skälen för kommitténs förslag
Precis som i fallet med försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget anges i direktivet att ägare till företaget under resolution och dess borgenärer och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller förpliktelser inte överförs till tillgångsförvaltningsbolaget inte ska ha några rättigheter till eller avseende de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförts. Det är värt att notera att det inte nämns något om vad som gäller vid överföringar från ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag. Rimligen bör motsvarande regel gälla även i dessa fall. Kommittén har därför inkluderat även överföringar från ett broinstitut i förslaget till genomförande av den angivna artikeln. Kommitténs förslag till genomförande överensstämmer i övrigt med förslaget till genomförande av motsvarande artiklar beträffande försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget. Se därför avsnitten 12.2.4 och 13.2.5 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del.
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
690
14.3.5 Hur påverkas de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs?
Kommitténs förslag: Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot tillgångsförvaltningsbolaget om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.
Det som sägs ovan gäller inte beträffande vissa säkerhetsrätter som innehas av borgenärer.
Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt lagen (2015:000) om resolution utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som anges ovan.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 64.1 a framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet, har befogenhet att förordna att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts, med förbehåll för direktivets bestämmelser om skydd för arrangemang avseende säkerheter. Rätt till ersättning enligt direktivet ska inte betraktas som en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse.
Skälen för kommitténs bedömning
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet en befogenhet som innebär att resolutionsmyndigheten får förordna att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de överförda tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna. Denna artikel gäller även i förhållande till försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget. Genomförandet av artikeln i fråga i förhållande till dessa verktyg behandlas i avsnitten 12.2.5 och 13.2.6. Kommittén föreslår att artikeln genomförs på samma sätt i förhållande till avskiljandeverktyget. Se därför avsnitten 12.2.5 och 13.2.6 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
691
14.3.6 Tillgångsförvaltningsbolagets rättsliga ställning efter överföringen
Kommitténs förslag: Vid en överföring genom användning av avskiljandeverktyget ska de rättigheter och förpliktelser som omfattas av överföringen övertas av tillgångsförvaltningsbolaget.
Tillgångsförvaltningsbolaget ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 64.1 d och delar av artikel 64.1 f samt 64.2–64.4 framgår följande:
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att göra följande när de utövar en resolutionsbefogenhet:
a) Förordna att mottagaren vid en överföring genom användning
av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget behandlas som om denna var företaget under resolution när det gäller rättigheter eller skyldigheter för företaget under resolution, eller åtgärder som vidtagits av det, inklusive, med förbehåll för direktivets bestämmelser om försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget, eventuella rättigheter eller skyldigheter som rör deltagande i en marknadsinfrastruktur.
b) Ersätta företaget under resolution med en mottagare som
avtalspart.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva befogenheterna ovan om de anser att detta är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Medlemsstaterna ska vidare se till att resolutionsmyndigheterna, när de utövar en resolutionsbefogenhet, har befogenhet att vidta de åtgärder som krävs för att tillgodose kontinuitet för att säkerställa att resolutionsåtgärden är ändamålsenlig och, i tillämpliga fall, att den överförda verksamheten kan bedrivas av mottagaren. Åtgärder för att tillgodose kontinuitet ska särskilt omfatta följande. (a)Att avtal som ingåtts av företaget under resolution fortsätter att
vara gällande, så att mottagaren påtar sig de rättigheter och
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
692
skyldigheter som företaget under resolution har i fråga om tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts och att mottagaren ersätter företaget under resolution i alla relevanta avtalshandlingar. (b)Att ersätta företaget under resolution med mottagaren i alla
rättsliga förfaranden som avser tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts.
Befogenheten att förordna att mottagaren ska behandlas som om denna var företaget under resolution och befogenheten enligt (b) ovan ska inte påverka följande: (a) Rätten för en anställd i företaget under resolution att säga upp
ett anställningsavtal. (b) Rätten för en avtalspart att, med förbehåll för resolutions-
myndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa skyldigheter, ianspråktagande av säkerhetsrätter samt utövande av uppsägningsrätt (artiklarna 69–71) utöva de rättigheter som följer av avtalet, däribland rätten att säga upp avtalet, om avtalsvillkoren medger en sådan rätt till följd av en handling eller underlåtenhet som begåtts av företaget under resolution före den relevanta överföringen eller av mottagaren efter den relevanta överföringen.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet ett flertal artiklar som innebär att mottagaren vid användning av ett överföringsverktyg ska ersätta företaget under resolution på olika sätt, t.ex. som part i avtal. Det uttrycks mer eller mindre utförligt på olika ställen, men innebörden är densamma. Genomförandet av dessa artiklar i förhållande till försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget behandlas i avsnitten 12.2.6 och 13.2.7. Kommittén föreslår att artiklarna i fråga genomförs på samma sätt i förhållande till avskiljandeverktyget. Se därför avsnitten 12.2.6 och 13.2.7 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del. Genomförandet är dock begränsat till att gälla överföringar av tillgångar, rättigheter och förpliktelser, eftersom äganderättsinstrument inte kan överföras genom avskiljandeverktyget.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
693
14.3.7 Samarbetsskyldighet
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag under resolution eller ett broinstitut och tillgångsförvaltningsbolaget att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder. Föreläggandet får förenas med vite.
Resolutionsdirektivet
Av artiklarna 64.1 e och 64.2 framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, när de utövar en resolutionsbefogenhet, har befogenhet att begära att företaget under resolution eller mottagaren informerar och bistår varandra.
Resolutionsmyndigheterna ska utöva den befogenhet som anges ovan om den anser att detta är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan ges resolutionsmyndigheten rätt att kräva att företaget under resolution och en mottagare samarbetar när en överföring sker genom användning av något överföringsverktyg. När det gäller avskiljandeverktyget innebär det således att företaget under resolution eller broinstitutet och tillgångsförvaltningsbolaget ska bistå varandra med information eller annat understöd.
Genomförandet av artikeln i fråga i förhållande till försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget behandlas i avsnitten 12.2.7 och 13.2.8. Kommittén föreslår att artiklarna i fråga genomförs på samma sätt i förhållande till avskiljandeverktyget. Se därför avsnitten 12.2.7 och 13.2.8 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del.
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
694
14.4 Villkor och ersättning vid överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag
Kommitténs förslag: En överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser genom användning av avskiljandeverktyget ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjordes när resolutionen inleddes beaktas.
Den ersättning som betalas av ett tillgångsförvaltningsbolag vid en överföring ska tillfalla det företag under resolution eller det broinstitut från vilket överföringen skedde.
Från den ersättning som anges ovan får resolutionsmyndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med användning av avskiljandeverktyget.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 42.6 ska resolutionsmyndigheten när den använder avskiljandeverktyget fastställa ersättningen för de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som ska överföras till tillgångsförvaltningsbolaget i enlighet med den värdering som ska ske i samband med resolutionen samt i enlighet med unionens regler om statligt stöd.
Av artikel 42.7 framgår att eventuell ersättning som betalas av tillgångsförvaltningsbolaget avseende de förvärvade tillgångarna, rättigheterna eller skulderna ska tillfalla företaget under resolution. Av artikeln framgår även att ersättning får betalas i form av skuld som utfärdas av tillgångsförvaltningsbolaget. Avdrag får ske från en eventuell ersättning som en mottagare betalar till företaget under resolution för att resolutionsmyndigheten och ett eventuellt finansieringsarrangemang ska få ersättning för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår i samband med användningen av resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna (artikel 37.7).
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
695
Skälen för kommitténs förslag
I direktivet finns inget uttryckligt krav på att överföringen till tillgångsförvaltningsbolaget ska ske på affärsmässiga villkor. Däremot anges att ersättningen ska fastställas i enlighet med den värdering som ska ske i samband med att resolutionen inleds.
Som konstateras i föregående kapitel ser kommittén ett värde i att tillämpa samma principer avseende värdering och ersättning oavsett vilket resolutionsverktyg som används. Av den anledningen föreslår kommittén att den bestämmelse som genomför de ovan angivna artiklarna utformas på samma sätt som motsvarande bestämmelser beträffande försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget, dvs. att överföringen ska ske på affärsmässiga villkor och att detta ska fastställas med beaktande av den värdering som gjordes när resolutionen inleddes.
Vi anser att den föreslagna bestämmelsen inte behöver innehålla någon hänvisning till unionens regler om statligt stöd. Dessa regler gäller ändå, enligt vad som konstateras i tidigare kapitel. Enligt vår bedömning behöver det heller inte uttryckligen anges att tillgångsförvaltningsbolaget kan betala genom att utfärda skuldebrev. Den möjligheten finns även om det inte anges särskilt, förutsatt att det ryms inom vad som kan anses vara affärsmässigt.
Slutligen kan nämnas att det i direktivet anges att ersättningen vid en överföring ska tillfalla företaget under resolution. Eftersom det även är möjligt att göra överföringar från ett broinstitut bör detta återspeglas i bestämmelserna om ersättning. En bestämmelse i vilken det anges till vem ersättningen ska betalas samt att avdrag från ersättningen får ske för att täcka kostnader som har uppstått för resolutionsmyndigheten eller resolutionsreserven när avskiljandeverktyget har använts bör tas in lag. På så sätt genomförs artiklarna 37.7 a och 42.7 i resolutionsdirektivet.
14.5 Definition av tillgångsförvaltningsbolag
Med tillgångsförvaltningsbolag avses ett aktiebolag som
1. ägs helt eller delvis av staten,
2. har bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller för-
pliktelser från ett eller flera företag under resolution eller broinstitut, och
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
696
3. avser att förvalta överförda tillgångar, rättigheter och för-
pliktelser i syfte att maximera dessas värden vid en framtida försäljning eller avveckling.
Resolutionsmyndigheten ska företräda aktierna vid bolagsstämman i tillgångsförvaltningsbolaget.
Resolutionsdirektivet
I artikel 42.2 anges de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att ett institut ska anses vara ett tillgångsförvaltningsbolag. Av artikeln framgår att ett tillgångsförvaltningsbolag ska vara en juridisk person som (i) ägs helt eller delvis av en eller flera myndigheter, vilket kan omfatta resolutionsmyndigheten eller finansieringsarrangemanget för resolution, och kontrolleras av resolutionsmyndigheten, och (ii) har bildats i syfte att ta emot vissa eller samtliga tillgångar, rättigheter och skulder i ett eller flera företag under resolution eller ett broinstitut.
Av artikel 42.3 framgår att tillgångsförvaltningsbolaget ska förvalta de tillgångar som överförts till den i syfte att maximera värdet på tillgångarna genom en slutlig försäljning eller ordnad avveckling.
Skälen för kommitténs förslag
På samma sätt som i fallet med broinstitutsverktyget är det av betydelse hur man definierar ett tillgångsförvaltningsbolag. Vilket resolutionsverktyg som används får betydelse för vilka bestämmelser som ska tillämpas på såväl själva överföringen som hanteringen av tillgångarna samt – i ett bredare perspektiv – kontrollen och driften av bolaget, efter det att överföringen har skett.
Vad gäller skillnaderna mellan direktivet och kommitténs förslag till införlivande av de ovan angivna artiklarna bör följande noteras. Till att börja med finns vissa skillnader som diskuteras även i anslutning till vårt förslag till införlivande av direktivets bestämmelser om broinstitutsverktyget. I denna kategori ingår att ett tillgångsförvaltningsbolag (precis som ett broinstitut) ska vara under resolutionsmyndighetens kontroll oavsett hur ägandet ser ut, samt att det i förslaget till genomförande inte uttryckligen anges att tillgångsförvaltningsbolaget kan ägas av en eller flera myndigheter.
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
697
Dessa delar utvecklas därför inte ytterligare i detta avsnitt, utan den diskussion som förs i kapitel 13 är relevant även beträffande avskiljandeverktyget.
Som konstateras i avsnitt 14.2 är det möjligt att använda avskiljandeverktyget för att förhindra negativa effekter på en eller flera finansiella marknader, för att säkerställa att verksamheten i det företag från vilket överföringen sker fungerar tillfredsställande eller för att det är nödvändigt för att maximera intäkterna från avvecklingen av ett företag under resolution.
Det är dock viktigt att göra skillnad mellan i vilket syfte avskiljandeverktyget används och syftet med förvaltningen av tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna. Vad gäller det sistnämnda anges i direktivet att syftet ska vara att förvalta tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna på ett sätt som maximerar avvecklingsvärdet.
Mot bakgrund av att avskiljandeverktyget kan användas i andra syften än att maximera värdet på de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs kan det tyckas vara inkonsekvent att uppställa ett krav på att tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna ska förvaltas på ett sätt som just maximerar värdet. Detta hänger dock till stor del ihop med vid vilken tidpunkt syftet med avskiljandeverktyget uppnås.
Enligt kommitténs bedömning bör syftet med att använda ett tillgångsförvaltningsbolag ofta kunna uppnås redan genom överföringen, eftersom poängen är just att lyfta bort vissa tillgångar, rättigheter och förpliktelser från det företag som överföringen sker. Att man därefter kräver att tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna förvaltas på ett sätt som maximerar dessas värden synes i det här fallet rimligt och ligger dessutom i linje med det generella krav som direktivet ställer på resolutionsmyndigheterna att sträva efter att undvika onödig värdeförstöring (se ovan och kapitel 8).
Kommittén bedömer det som osannolikt att syftet med förvaltningen kan motverka de ursprungliga syftena med själva överföringen. Anta exempelvis att syftet i ett visst fall är att undvika negativa effekter på den finansiella marknaden. Anta att det syftet uppnås redan genom att överföringen sker till tillgångsförvaltningsbolaget och att tillgångarna inte omedelbart säljs. Det torde då inte vara några problem att kräva att tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna efter överföringen förvaltas på ett sätt som syftar till att maximera dessas värden.
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
698
Även om syftet ofta bör kunna uppfyllas redan genom den initiala överföringen kan det inte uteslutas att även vissa efterföljande åtgärder har betydelse i det här avseendet. En försäljning av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som förvaltas av tillgångsförvaltningsbolaget, med hänvisning till syftet att maximera värdet, bör följaktligen också ske med hänsyn till marknadens funktionssätt och inte ske när det leder till stora prisfall och därmed ett fallande värde på tillgångsförvaltningsbolaget. Kommitténs bedömning är att eventuella avvägningar mellan de ursprungliga syftena för att göra överföringen och målet med förvaltningen att maximera värdet vid en framtida försäljning eller avveckling effektivt kan hanteras genom resolutionsmyndighetens kontroll över tillgångsförvaltningsbolaget.
En jämförelse med den föreslagna definitionen av broinstitut
Som konstateras ovan är syftet med ett tillgångsförvaltningsbolag att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller broinstitut. Detta motsvarar i stort ett av syftena med ett broinstitut, nämligen att ”ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag från innehavaren av ett sådant instrument” (se kapitel 13). Det är dock viktigt att poängtera att ett broinstitut utöver detta även ”avser att fortsätta utföra funktioner, eller erbjuda tjänster, som utförts eller erbjudits av företaget under resolution”. Ett tillgångsförvaltningsbolag däremot avser att förvalta det överförda inkråmet för att maximera värdet på detta vid en framtida försäljning eller avveckling. Det är också detta som utgör den avgörande skillnaden mellan de två verktygen och, mer konkret, mellan definitionerna av ett tillgångsförvaltningsbolag och ett broinstitut.
14.6 Styrning av tillgångsförvaltningsbolaget
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska
1. godkänna den verkställande direktören i tillgångsförvalt-
ningsbolaget,
SOU 2014:52 Avskiljandeverktyget
699
2. fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet
3. godkänna tillgångsförvaltningsbolagets strategiska mål och
riskstrategi.
Resolutionsdirektivet
I artikel 42.4 anges att medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheten (i) godkänner innehållet i tillgångsförvaltningsbolagets stadgar, (ii) utser eller godkänner tillgångsförvaltningsebolagets ledning, godkänner ledningens ersättning samt fastställer lämpliga ansvarsområden för dem, och (iii) godkänner tillgångsförvaltningsbolagets strategi och riskprofil.
Av artikel 42.13 framgår vidare följande. Tillgångsförvaltningsbolaget ska inte ha mål som innebär några skyldigheter eller något ansvar gentemot ägare till företaget under resolution eller dess borgenärer. Ledningsorganet eller den verkställande ledningen ska inte ha någon ansvarsskyldighet gentemot sådana ägare eller borgenärer när det gäller åtgärder som de vidtagit eller underlåtit att vidta i samband med fullgörandet av sina uppgifter, såvida inte handlingen eller underlåtenheten innebär grov oaktsamhet eller allvarlig försummelse enligt nationell rätt.
Medlemsstaterna får ytterligare begränsa en tillgångsförvaltningsbolags och dess ledningsorgans eller verkställande lednings ansvar i enlighet med nationell rätt för åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av deras uppgifter.
Skälen för kommitténs förslag
Som framkommer ovan överensstämmer direktivets bestämmelser om styrning av ett tillgångsförvaltningsbolag i princip med de bestämmelser som gäller för styrning av ett broinstitut. Den enda skillnaden är att det beträffande avskiljandeverktyget inte anges att resolutionsmyndigheten ska ges befogenhet att sälja tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som förvaltas av tillgångsförvaltningsbolaget. Kommittén finner inte heller något skäl att föreslå en bestämmelse av den innebörden. Det bör dock påpekas att myndigheten – i och med att den kontrollerar tillgångsförvaltningsbolaget – likväl kommer att kunna fatta beslut om försäljning i många fall.
Avskiljandeverktyget SOU 2014:52
700
Kommittén föreslår att artikeln i fråga genomförs på samma sätt som föreslås beträffande motsvarande artikel för broinstitutsverktyget. För en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del hänvisas därför till avsnitt 13.7.1.
Av bestämmelserna i artikel 42.13 följer slutligen att medlemsstaterna får begränsa ansvaret för ett tillgångsförvaltningsbolag eller ledningen i ett sådant bolag i enlighet med nationell rätt. En motsvarande direktivbestämmelse finns avseende broinstitutsverktyget och behandlas i avsnitt 13.6. Enligt kommitténs bedömning kräver inte den angivna artikeln några lagstiftningsåtgärder. För en närmare redogörelse för kommitténs bedömning i detta avseende, se avsnitt 13.6.
701
15 Skuldnedskrivningsverktyget
15.1 Inledning
Ett av de fyra resolutionsverktygen i direktivet är skuldnedskrivningsverktyget. Detta verktyg gör det möjligt för resolutionsmyndigheten att, efter det att ägarna burit sin del av förlusten, skriva ned vissa skulder i företaget under resolution eller konvertera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument i företaget under resolution, i dess moderföretag, i ett broinstitut eller i ett tillgångsförvaltningsföretag. En nedskrivning syftar till att absorbera förluster. En konvertering innebär att företagets skulder överförs till aktiekapitalet och förbättrar därmed företagets kapitalstyrka. Bestämmelserna om skuldnedskrivningsverktyget finns i artiklarna 43–55. I detta kapital föreslår vi hur detta verktyg ska införlivas i svensk lagstiftning. Artikel 45 om minimikravet på nedskrivningsbara skulder behandlar vi särskilt i kapitel 17.
15.2 Definition av skuldnedskrivningsverktyget
Kommitténs förslag: Med skuldnedskrivningsverktyget avses
1. nedskrivning av det i resolution försatta företagets skulder,
eller
2. konvertering av det i resolution försatta företagets skulder
till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget eller ett berört moderföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
702
Följande skulder får skrivas ned eller konverteras genom skuldnedskrivningsverktyget
1. relevanta kapitalinstrument, och
2. kvalificerade skulder.
Resolutionsdirektivet
I artikel 2.1.57 definieras begreppet skuldnedskrivningsverktyg som en mekanism för en resolutionsmyndighets utövande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter med avseende på skulder i ett företag under resolution i enlighet med artikel 43.
Nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter definieras i sin tur som de befogenheter som fastställs i artikel 59.2 och artikel 63.1 e–i (artikel 2.1.66). Dessa artiklar behandlas längre fram i detta kapitel.
Skälen för kommitténs förslag
Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten kunna skriva ned vissa så kallade kvalificerade skulder och även kunna konvertera sådana skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument genom att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget. Användningen av detta verktyg ska följa det förfarande som beskrivs i direktivet specifikt och för resolutionsåtgärder generellt.
Alla skulder är inte lämpliga att skriva ned eller konvertera. Direktivet anger vilka skulder som inte ska skrivas ned och innehåller även en möjlighet att beroende på omständigheter i det enskilda fallet undanta sådana skulder som är tillåtna att skriva ned; se avsnitt 15.5.
Skulder som får räknas in i kapitalbasen, s.k. relevanta kapitalinstrument (övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument), räknas inte till de kvalificerade skulderna. Direktivet anger dock att även dessa ska kunna skrivas ned eller konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument genom tillämpning av särskilda befogenheter såväl utanför som i resolution. I vårt förslag till införlivande har vi valt att separera nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför respektive i resolution. I kapitel 30 behandlas nedskrivning eller konvertering utanför resolution.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
703
När det gäller nedskrivning eller konvertering i resolution föreslår vi att detta ska vara en del av skuldnedskrivningsverktyget. Detta eftersom det i vissa fall kan vara värdefullt att kombinera nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument, som ju också är skulder, och kvalificerade skulder i en resolutionsprocess. Kommittén har inte heller identifierat några skäl till att behandla dem separat.
Skuldnedskrivningsverktyget är således en mekanism, eller ett förfarande, för att skriva ned eller konvertera kvalificerade och relevanta kapitalinstrument i ett företag under resolution i enlighet med artikel 43. Verktyget innefattar alltså per definition nedskrivning eller konvertering av skulder för de ändamål och enligt den process som anges i resolutionsdirektivet. Konverteringen får ske till aktier eller andra äganderättsinstrument i företaget under resolution, i dess moderinstitut, i ett broinstitut eller i ett tillgångsförvaltningsbolag. Vi föreslår därför att det införs följande definition av skuldnedskrivningsverktyget:
1. nedskrivning av det i resolution försatta företagets skulder, eller
2. konvertering av det i resolution försatta företagets skulder till
aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget eller ett berört moderföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
Det är dock inte alla skulder som får skrivas ned. Endast de så kallade kvalificerade skulderna (se nedan) och de skulder som får räknas in i kapitalbasen, det vill säga övriga primärkapital- och supplementärkapitalinstrument (de i direktivet så kallade relevanta kapitalinstrumenten) kan bli föremål för nedskrivning och konvertering. Kommittén föreslår därför en bestämmelse som förtydligar vilka skulder som verktyget får användas på.
Det bör dock framhållas att när skuldnedskrivningsverktyget tillämpas ska först åtgärder vidtas som säkerställer att ägarna bär förluster före borgenärerna; se kapitel 11. En skillnad från direktivet i detta avseende är att vi föreslår att dessa åtgärder ska omfatta även innehavare av preferensaktier och detta oavsett om de ingår i kapitalbasen eller inte. Det bör också framhållas att åtgärder som gör att ägare och borgenärer drabbas av förluster till följd av att de lämnas kvar i ett företag som försätts i konkurs samtidigt som visst inkråm överförs till någon annan aktör, vilket ibland kallas för
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
704
syntetisk nedskrivning, inte formellt är en del av skuldnedskrivningsverktyget.
15.3 Skuldnedskrivningsverktygets användningsområde
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får använda skuldnedskrivningsverktyget för att:
1. kapitalisera ett företag i resolution i kombination med en
omstrukturering av företaget, om det finns rimliga utsikter att det kommer att återge företaget dess långsiktiga livskraft,
2. konvertera skulder som överförs till ett broinstitut till aktier
eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp, i syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet, eller
3. inom ramen för försäljningsverktyget eller avskiljande-
verktyget, konverterera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp.
För att använda skuldnedskrivningsverktyget i kombination med omstrukturering får resolutionsmyndigheten besluta att en sparbank ska ombildas till aktiebolag.
Ombildningen ska genomföras genom att sparbankens rörelse överlåts till ett bankaktiebolag. Dessa aktier ska utan ersättning överlämnas till en stiftelse, som har bildats av en eller flera sparbanker och vars huvudsakliga ändamål är att främja sparsamhet i Sverige på det sätt som framgår närmare av stiftelseförordnandet.
Resolutionsdirektivet
Liksom för de övriga verktygen anger direktivet när skuldnedskrivningsverktyget får användas. Dessa bestämmelser finns i artikel 43 som anger två olika ändamål.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
705
För det första får skuldnedskrivningsverktyget användas för att rekonstruera ett företag. Det innebär att man bevarar den juridiska person som företaget under resolution utgör, men skriver ned eller konverterar dess skulder samtidigt som man omstrukturerar verksamheten enligt en omstruktureringsplan (se artikel 46). Då är skuldnedskrivningsverktyget ett från de övriga verktygen fristående verktyg. Det får dock även kombineras med de övriga verktygen (se artikel 37.2). I artikel 43.3 anges att skuldnedskrivning (och följaktligen även en omstrukturering av företaget i befintlig juridisk person) får användas endast om det finns rimliga utsikter att användningen av verktyget, tillsammans med andra relevanta åtgärder, t.ex. åtgärder som vidtas i enlighet med den omstruktureringsplan för verksamheten som krävs enligt artikel 52, förutom att uppnå de relevanta resolutionsändamålen kommer att återställa den sunda finansiella ställningen och den långsiktiga livskraften1hos institutet eller koncernföretaget. Om dessa villkor inte uppfylls ska medlemsstaterna, enligt artikel 43.3 andra stycket, se till att resolutionsmyndigheten får tillämpa något av de övriga verktygen och den andra varianten av skuldnedskrivningsverktyget.
Den andra möjliga tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget är att skriva ned eller konvertera skulder som överförs till ett broinstitut, till ett tillgångsförvaltingsbolag eller genom försäljningsverktyget. I detta fall används skuldnedskrivningsverktyget som ett komplement till de övriga verktygen. Enligt artikel 43.2 b får skuldnedskrivningsverktyget mer precist användas för att konvertera till eget kapital eller minska kapitalbeloppet av fordringar eller skuldinstrument som överförs
1. till ett broinstitut i syfte att tillhandahålla kapital till bro-
institutet, eller
2. inom ramen för verktyget för försäljningsverktyget eller avskilj-
andeverktyget.
Det kan i sammanhanget även påpekas att av artikel 40.2 framgår att användningen av skuldnedskrivningsverktyget för sist angivna ändamål inte ska påverka resolutionsmyndighetens möjlighet att kontrollera broinstitutet.
1 Direktivet talar om ”bärkraft”, men kommittén anser att livskraft är ett mer adekvat svenskt uttryck för det som direktivet syftar på.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
706
Associationsformen
Enligt artikel 43.4 ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna får använda skuldnedskrivningsverktyget på alla företag som kan bli föremål för resolution, samtidigt som man i varje enskilt fall respekterar det berörda företagets juridiska form eller får ändra den juridiska formen.
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsmyndigheten får skriva ned eller konvertera skulder om detta behövs för att absorbera eventuella förluster som ägarkapitalet inte har haft kapacitet att absorbera eller för att kapitalisera det företag som driver verksamheten från det fallerade företaget vidare. Av direktivet framgår mer specifikt att skuldnedskrivningsverktyget – eller rättare sagt den rätt att skriva ned och konvertera som detta verktyg tillhandahåller – kan användas på egen hand för att rekonstruera företaget under resolution, alternativt i kombination med något av de andra resolutionsverktygen. Det första alternativet som innebär en rekonstruktion av företaget under resolution är tydligt avskilt från de övriga verktygen (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget). Det andra alternativet innebär att en nedskrivning eller konvertering får användas i kombination med något av de andra verktygen. För att införliva direktivets artikel 43 bör det framgå att skuldnedskrivningsverktyget får användas på båda dessa sätt. I det följande beskriver vi dessa användningsområden något utförligare.
Nedskrivning eller konvertering i kombination med omstrukturering
Det första alternativet innebär att skuldnedskrivningsverktyget tillämpas för att rekonstruera företaget under resolution. Enklast är att tänka sig ett förfarande i två steg. Först skrivs skulder ned till dess att förlusterna är absorberade fullt ut, det vill säga substansvärdet i företaget är noll. Därefter konverteras skulder till aktier för att ge företaget en tillräcklig kapitalisering. Inget hindrar att dessa två steg görs samtidigt. Det kan dock noteras, vilket vi återkommer till senare, att vid nedskrivning för förlustabsorbering ska ingen ersättning till borgenären utgå. Däremot ska full ersättning utgå för den del av skulden som konverteras till aktier eller något annat
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
707
instrument, dvs. de instrument som ges ut vid konverteringen ska tillfalla borgenärerna.
Direktivet ställer också krav på att en omstruktureringsplan ska upprättas i samband med att skuldnedskrivningsverktyget tillämpas för att rekonstruera företaget under resolution. I avsnitt 15.4 behandlas artikel 47 och vilka krav som ska ställas på innehållet i en omstruktureringsplan.
Detta alternativ får endast utnyttjas om det finns rimliga utsikter att användningen av verktyget, tillsammans med andra relevanta åtgärder, t.ex. åtgärder som vidtas i enlighet med omstruktureringsplanen, förutom att uppnå de relevanta resolutionsändamålen kommer att återge företaget under resolution dess långsiktiga livskraft. Såväl kravet på upprättandet av en omstruktureringsplan som förutsättningen för detta alternativ behöver framgå av lag. Att det handlar om den långsiktiga livskraften torde vara ett uttryck för att denna i många fall inte kan återges utan att andra omstruktureringsåtgärder av verksamheten genomförs och att dessa kan ta tid. Kommittén föreslår att detta villkor, som behöver framgå av lag, ska uttryckas som att det finns rimliga utsikter att de åtgärder som vidtas kommer att återge företaget dess långsiktiga livskraft.
Nedan diskuterar vi kortfattat hur skuldnedskrivningsverktyget kan användas i inom ramen för det andra alternativet, det vill säga i kombination med andra resolutionsverktyg.
Skuldnedskrivning i samband med försäljningsverktyget
Skuldnedskrivningsverktyget kan kombineras med försäljningsverktyget. Till att börja med kan konstateras att det i dessa fall inte är möjligt att skriva ned eller konvertera skulder som redan har överförts till en privat köpare. Däremot skulle det kunna uppkomma en situation där en användning av skuldnedskrivningsverktyget är nödvändig för att kunna genomföra försäljningen.
Det kan exempelvis vara så att det fallerande företaget har ett negativt substansvärde, dvs. dess skulder överstiger dess tillgångar. Om verksamheten ska säljas i sin helhet torde det i ett sådant läge vara svårt att hitta en köpare som är villig att överta företaget ens utan krav på ersättning. Genom en nedskrivning av skulder skulle substansvärdet kunna återställas till noll och en försäljning eventuellt kunna genomföras. Dessutom kan förluster på det här sättet
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
708
absorberas av företagets ägare och tidigare finansiärer och osäkerheten kring det fallerande företagets finansiella ställning minska.
Av direktivet följer att finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) inte får användas för att direkt eller indirekt absorbera förluster. Om det skulle vara nödvändigt att betala en förvärvare för att överta verksamhet som drivits av ett företag i resolution, måste skulderna därför först skrivas ned eller konverteras. I en sådan situation kan dock i stället broinstitutsverktyget vara ett alternativ.
Nedskrivning eller konvertering i samband med överföring av skulder till ett broinstitut
Enligt direktivets artikel 43 är det möjligt att använda skuldnedskrivningsverktyget avseende sådana skulder som överförs till ett broinstitut i syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet och minska kapitalbeloppet för skulder som överförs. Åtgärderna ska alltså endast avse sådana skulder som har uppkommit före resolutionsbeslutet och som överförs från ett företag under resolution.
Tillämpningen av verktyget kan precis som i fallet med försäljningsverktyget innebära att kapitalbeloppet av de skulder som förs över minskas. Det kan vara nödvändigt då direktivet anger att beloppet på skulderna inte får överstiga värdet på tillgångarna som överförs. Viss hänsyn kan tas till bidrag från andra källor.
Generellt handlar det dock om att direktivet inte tillåter att förluster direkt eller indirekt förs över på finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven), vilket skulle kunna bli följden om skulder förs över utan någon nedskrivning. Man kan alltså principiellt se det på precis på samma sätt som vid rekonstruktion av ett företag, dvs. att först måste förlusterna absorberas fullt ut genom nedskrivning innan en kapitalisering, och i detta fall överföring, genomförs.
När skuldnedskrivningsverktyget kombineras med broinstitutsverktyget kan det också användas för att kapitalisera broinstitutet genom att borgenärer i utbyte mot sina skulder erhåller aktier i broinstitutet. Borgenärerna bidrar alltså genom konverteringen till att finansiera kapitaliseringen av broinstitutet, men ska då få kompensation för detta precis som vid konvertering till aktier i företaget under resolution.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
709
Nedskrivning och konvertering i samband med överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag
Slutligen kan nämnas att det även är möjligt att använda skuldnedskrivningsverktyget tillsammans med avskiljandeverktyget. Genom att exempelvis överföra skulder till ett tillgångsförvaltningsbolag och sedan skriva ned eller konvertera dessa kan tillgångsförvaltningsbolaget kapitaliseras. Det bör nämnas att det även är möjligt att använda avskiljandeverktyget för att ta hand om vissa tillgångar och skulder som överförs inom ramen för en omstrukturering genom skuldnedskrivningsverktyget. I det fallet är det dock frågan om en användning av skuldnedskrivningsverktyget för att omorganisera det fallerande företaget i syfte att det ska kunna fortsätta bedriva in verksamhet.
Associationsformen
I det föregående har fokus legat på aktiebolagsformen. Det ska emellertid vara möjligt att använda skuldnedskrivningsverktyget även på sparbanker och medlemsbanker. För dessa företagstyper kommer skuldnedskrivningsverktyget framför allt att användas i samband med en inkråmsöverlåtelse till ett broinstitut eller en privat aktör. I broinstitutsfallet kan man då också tänka sig att skulderna konverteras till aktier i broinstitutet. För att öka möjligheterna att använda skuldnedskrivningsverktyget på sparbanker föreslår vi dock att resolutionsmyndigheten ska få besluta att en sparbank under resolution ska ombildas till bankaktiebolag. För ett sådant beslut ska inte bestämmelserna om ombildning till bankaktiebolag i 8 kap. sparbankslagen (1987:619) gälla.
Av bestämmelsen bör det framgå att resolutionsmyndigheten om den använder skuldnedskrivningsverktyget för att rekonstruera en sparbank som är försatt i resolution, får besluta att den ska ombildas till aktiebolag. Ombildningen ska genomföras genom att sparbankens rörelse överlåts till ett bankaktiebolag. Dessa aktier ska utan ersättning överlämnas till en stiftelse, som har bildats av en eller flera sparbanker och vars huvudsakliga ändamål är att främja sparsamhet i Sverige på det sätt som framgår närmare av stiftelseförordnandet.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
710
När ombildningen har skett kan nedskrivning eller konvertering ske. Ofta torde det dock vara tillräckligt att använda broinstitutsverktyget på en sparbank.
Övrigt
Eftersom resolutionsmyndigheten kommer att ha tillgång till alla direktivets resolutionsverktyg behövs ingen uttrycklig bestämmelse för att införliva artikel 43.3 andra stycket. Där anges att resolutionsmyndigheten ska kunna vidta andra åtgärder om det inte finns rimliga förutsättningar för att skuldnedskrivningsverktyget, tillsammans med andra åtgärder, ska återge företaget under resolution dess livskraft.
15.4 Omstruktureringsplaner
Kommitténs förslag: När skuldnedskrivningsverktyget används för att rekonstruera ett företag, ska företaget upprätta en omstruktureringsplan. Den ska beskriva de åtgärder som ska vidtas för att återge företaget dess långsiktiga livskraft. Resolutionsmyndigheten ska efter samråd med Finansinspektionen besluta om planen ska godkännas. Om planen inte godkänns får företaget ges möjlighet att ändra den. Om det bedöms att det inte finns några förutsättningar för att godkänna planen, får resolutionsmyndigheten besluta att använda något annat verktyg.
Om skuldnedskrivningsverktyget, eller motsvarande verktyg i ett annat land inom EES, ska användas för att rekonstruera två eller flera företag i samma koncern, ska inte vart och ett av dessa företag upprätta en omstruktureringsplan. I stället ska moderinstitutet inom EES upprätta en plan för samtliga företag inom koncernen.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en omstruktureringsplan ska innehålla.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
711
Resolutionsdirektivet
Upprättandet av en omstruktureringsplan
Som har nämnts i det föregående måste det upprättas en omstruktureringsplan om skuldnedskrivningsverktyget används för att rekonstruera ett företag inom ramen för den befintliga juridiska personen. Av artikel 51.1 framgår att medlemsstaterna ska se till att omstruktureringsplanen upprättas och genomförs i enlighet med artikel 52. Vidare får enligt artikel 51.2 dessa åtgärder omfatta att resolutionsmyndighetens tillsätter en person eller personer som utsetts i enlighet med artikel 72.1 och som ska upprätta och genomföra den omstruktureringsplan för verksamheten som krävs enligt artikel 52.
Enligt artikel 52.1 ska ledningsorganet, eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1, inom en månad efter det att skuldnedskrivningsverktyget har använts i enlighet med artikel 43.2 a utarbeta och förelägga resolutionsmyndigheten en omstruktureringsplan för verksamheten som uppfyller de krav som anges nedan. Om unionens regler för statligt stöd är tillämpliga ska medlemsstaterna se till att planen är förenlig med den omstruktureringsplan som institutet eller koncernföretaget ska lägga fram för kommissionen i enlighet med de reglerna.
När skuldnedskrivningsverktyget enligt artikel 43.2 a tillämpas på två eller flera koncernföretag ska omstruktureringsplanen för verksamheten enligt artikel 52.2 utarbetas av moderinstitutet inom EES och omfatta samtliga institut inom koncernen i enlighet med det förfarande som anges i artiklarna 7 och 8 och översändas till resolutionsmyndigheten på koncernnivå. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska överlämna planen till övriga berörda resolutionsmyndigheter och till Eba.
I undantagsfall, och om det är nödvändigt för att resolutionsändamålen ska uppnås, får resolutionsmyndigheten förlänga perioden i artikel 52.1 upp till högst två månader efter tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget.
Om omstruktureringsplanen för verksamheten också ska anmälas inom unionens regler om statligt stöd, får resolutionsmyndigheten förlänga perioden i artikel 52.1 upp till maximalt två månader efter tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget eller fram till den tidsfrist som fastställs av unionens regler om statligt stöd, beroende på vad som inträffar först.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
712
Omstruktureringsplanens innehåll
Enligt artikel 52.4 ska det i en omstruktureringsplan för verksamheten fastställas åtgärder som syftar till att inom en rimlig tid återge företaget under resolution, eller delar av dess verksamhet, livskraften på lång sikt. Åtgärderna ska baseras på realistiska antaganden vad gäller de ekonomiska och finansiella marknadsförhållanden enligt vilka företaget kommer att vara verksamt.
Omstruktureringsplanen ska ta hänsyn till bland annat den rådande situationen och framtidsutsikterna på finansiella marknaden, på grundval av antaganden om bästa och värsta möjliga utfall, inbegripet en kombination av händelser för att identifiera företagets största svagheter. Antagandena ska jämföras med lämpliga sektorsövergripande riktmärken.
Planen ska vidare enligt artikel 52.5 åtminstone omfatta följande:
a) En detaljerad analys av de faktorer och problem som lett till att
institutet eller koncernföretaget kommit eller sannolikt kommer att fallera, och av de omständigheter som lett till dessa svårigheter.
b) En beskrivning av de åtgärder som syftar till att återställa livs-
kraften hos institutet eller koncernföretaget på lång sikt.
c) En tidsplan för genomförandet av de åtgärderna.
Enligt artikel 52.6 får åtgärder för att återställa livskraften hos företaget på lång sikt omfatta följande:
a) Omstrukturering av verksamheten för institutet eller koncern-
företaget.
b) Förändringar av de operativa systemen och infrastrukturen
inom institutet.
c) Avyttring av förlustbringande verksamheter.
d) Omstrukturering av befintlig verksamhet som kan bli kon-
kurrenskraftig.
e) Försäljning av tillgångar eller verksamhetsgrenar.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
713
Bedömningen av planen
I artikel 52.7-9 anges hur resolutionsmyndighetens bedömning av omstruktureringsplanen ska gå till och vad som händer om myndigheten anser att planen inte håller måttet.
Inom en månad från det datum då omstruktureringsplanen för en verksamhet lades fram ska den berörda resolutionsmyndigheten bedöma sannolikheten för att planen, om den genomförs, kommer att återge den långsiktiga livskraften hos företaget under resolution. Bedömningen ska slutföras i samförstånd med den berörda behöriga myndigheten.
Om resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten finner att planen skulle uppnå detta mål ska resolutionsmyndigheten godkänna planen. Om resolutionsmyndigheten däremot inte finner att planen skulle uppnå det mål som avses i artikel 52.7 ska den enligt artikel 52.9, i samförstånd med den behöriga myndigheten, underrätta ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1, om sina betänkligheter och begära att planen ändras på ett sätt som bemöter dessa betänkligheter.
Ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts enligt artikel 72.1 ska inom två veckor från det datum då den underrättelse som avses i artikel 57.8 mottogs lägga fram en ändrad omstruktureringsplan för resolutionsmyndighetens godkännande. Resolutionsmyndigheten ska granska den ändrade planen och inom en vecka underrätta ledningsorganet, eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1, om huruvida myndigheten finner att den ändrade planen åtgärdar de betänkligheter som framförts eller om det krävs ytterligare ändringar.
Genomförande av planen
Artikel 52.10 föreskriver att ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1 ska genomföra omstruktureringsplanen i enlighet med vad som överenskommits med resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten och ska sända in en rapport till resolutionsmyndigheten minst var sjätte månad om framsteg som gjorts i fråga om genomförandet av planen.
I artikel 52.11 anges att ledningsorganet, eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1, ska, om det enligt
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
714
resolutionsmyndighetens mening och med den behöriga myndighetens samtycke, är nödvändigt revidera planen för att uppnå det mål som avses i artikel 57.4. Ledningsorganet, eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1, ska lägga fram varje revidering för resolutionsmyndighetens godkännande.
Tekniska standarder
Eba ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera följande:
a) Vad som minst bör ingå i en omstruktureringsplan för verk-
samheten enligt artikel 52.5.
b) Minimiinnehållet i rapporterna enligt artikel 52.10.
Eba ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 januari 2016.
Eba ska senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer för att närmare specificera de minimikriterier som en omstruktureringsplan för verksamheten ska uppfylla för att få resolutionsmyndighetens godkännande enligt artikel 52.7. Med beaktande av den erfarenhet som i förekommande fall gjorts vid tillämpningen av riktlinjerna får Eba utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att närmare specificera de minimikriterier som en omstruktureringsplan för verksamheten ska uppfylla för att resolutionsmyndigheten ska godkänna den.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses ovan.
Skälen för kommitténs förslag
Ett krav för att få använda skuldnedskrivningsverktyget i syfte att rekonstruera ett företag under resolution är att nedskrivningen och konverteringen kombineras med omstruktureringsåtgärder som exempelvis att avyttra förlustbringande verksamhet. Dessa omstruktureringsåtgärder ska anges i en omstruktureringsplan som företaget, eller närmare bestämt dess styrelse, ska presentera för resolutionsmyndigheten inom en månad från beslutet att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget. Att notera är att resolutionsmyndigheten kan ge en person (exempelvis en särskild förvaltare; se kapitel
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
715
9) i uppdrag att för företagets räkning ta fram ett förslag på omstruktureringsplan i stället för styrelsen.
Det bör framgå av lag att en omstruktureringsplan ska upprättas och att företaget under resolution är skyldigt att inom en månad ta fram ett förslag till omstruktureringsplan. Detta liksom de övriga direktivbestämmelser som beskriver processen för godkännande bör framgå av lag. Som framgår av direktivet ska resolutionsmyndigheten fatta sina beslut efter samråd med Finansinspektionen.
Om skuldnedskrivningsverktyget tillämpas på mer än ett företag i en koncern så är det moderinstitutet inom EES i stället för de respektive företagen som är skyldiga att upprätta en omstruktureringsplan. Detta är rimligt eftersom om två företag i en koncern skulle upprätta separata omstruktureringsplaner kunde dessa hamna i konflikt med varandra. Det är även tänkbart att möjliga synergier vid en omstrukturering av verksamhet inte tillvaratas. Att moderföretaget är skyldigt att upprätta omstruktureringsplanen i detta fall bör framgå av lag. Omstruktureringsplanen ska enligt direktivet omfatta alla institut. Tanken bör dock vara att moderföretaget ska ta ett helhetsperspektiv på alla företag i koncernen som berörs av omstruktureringen, åtminstone alla företag som är försatta i resolution även om de inte är institut. Kommittén föreslår därför att i den svenska bestämmelsen ska moderföretagets omstruktureringsplan omfatta samtliga företag i koncernen. I praktiken blir det dock endast relevant att skriva något om ett givet företag i den mån det berörs av omstruktureringen.
Direktivet ställer krav på att en omstruktureringsplan ska innehålla ett antal komponenter. Den uppräkning som görs i direktivet är ändå inte uttömmande utan kan komma att kompletteras. Enligt direktivet ska kommissionen i tekniska standarder precisera vad en omstruktureringsplan ska innehålla. Dessa tekniska standarder kommer att vara direkt tillämpliga. Kommittén anser att syftet med planen, det vill säga att planen ska beskriva de åtgärder som ska vidtas för att återge företaget eller delar av det långsiktig livskraft, är så centralt att det bör framgå av lagen. Med utgångspunkt från detta kan planens mer detaljerade innehåll sedan regleras genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Genom ett sådant bemyndigande blir det möjligt att införliva artikel 52 i dess helhet. Att notera är att bestämmelser om innehållet i en omstruktureringsplan kan med den föreslagna regleringen finnas både i föreskrifter och tekniska standarder. Självfallet behöver regeringen eller resolutionsmyndig-
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
716
heten inte utfärda föreskrifter om den bedömer att den information som finns i de tekniska standarderna är tillräckligt uttömmande.
15.5
Kvalificerade skulder
Kommitténs förslag: En kvalificerad skuld är en skuld som inte räknas som ett primärkapitalinstrument eller ett supplementärkapitalinstrument och som inte är något av det som anges i det följande.
1. En garanterad insättning.
2. En skuld som är säkerställd, till den del skulden täcks av säkerhet.
3. En skuld som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel, förutsatt att kunden är skyddad vid konkurs enligt tillämplig lag.
4. En skuld som hänför sig till en förtroenderelation mellan företaget under resolution och en annan person, förutsatt att den sistnämnde, enligt tillämplig lag, är skyddad vid konkurs, motsvarande utländskt förfarande eller på annan grund.
5. En skuld till ett institut eller ett utländskt institut som inte ingår i samma koncern som företaget under resolution, med en ursprunglig löptid som är kortare än sju dagar.
6. En skuld med en kortare återstående löptid än sju dagar, som hänför sig till system eller operatörer i ett anmält avvecklingssystem eller deras deltagare.
7. En skuld till anställda avseende inarbetad lön, pensionsförmåner eller annan fast ersättning, med undantag för den rörliga delen av ersättning som inte regleras av kollektivavtal eller utgår till en risktagare med väsentlig inverkan.
8. En skuld till en borgenär inom affärs- eller handelssektorn, där skulden hänför sig till att företaget under resolution har tillhandahållits varor eller tjänster som är kritiska för dess löpande verksamhet.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
717
9. En skuld till en skatte- eller en socialförsäkringsmyndighet, förutsatt att skulden har förmånsrätt enligt det lands lag som är tillämplig på skulden. 10. En skuld till garantimyndigheten till följd av en avgift som ska betalas i enlighet med 14 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.
Förslaget omfattar även motsvarande skulder enligt lagen i tredjeland.
Resolutionsdirektivet
Utgångspunkten i direktivet är alltså att skuldnedskrivningsverktyget ska användas på samtliga skulder, utom vissa angivna undantag. Det här kommer till uttryck i artikel 44.1.
Av artikel 44.2 framgår att resolutionsmyndigheten inte får använda skuldnedskrivningsverktyget avseende följande skulder när de regleras i en medlemsstats, eller i ett tredjelands, rätt.
a) Garanterade insättningar.
b) Skulder med säkerhet, inbegripet säkerställda obligationer och
skulder i form av finansiella instrument som används för att säkra tillgångar som ingår som en integrerad del av säkerhetspoolen och som enligt nationell rätt är säkrade på ett liknande sätt som säkerställda obligationer.
c) Skulder som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel hos
institutet eller koncernföretaget inbegripet kundtillgångar eller kundmedel som innehas på uppdrag av UCITS-fonder enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2009/65/EG eller AIF-fonder enligt definitionen i artikel 4.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder, under förutsättning att en sådan kund är skyddad enligt tillämplig insolvensrätt
d) Skulder som hänför sig till en förtroenderelation mellan
institutet eller koncernföretaget (som förvaltare) och en annan person (som mottagare), under förutsättning att en sådan mot-
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
718
tagare åtnjuter skydd enligt tillämplig insolvensrätt eller civilrätt.
e) Skulder till institut, med undantag för företag inom en och
samma koncern, med en ursprunglig löptid på mindre än sju dagar.
f) Skulder med en återstående löptid på mindre än sju dagar som
hänför sig till system eller operatörer av system som är utformade för ändamålen i direktiv 98/26/EG eller till deras deltagare och som uppstår till följd av deltagandet i ett sådant system.
g) En skuld till någon av följande:
i) en anställd, vad gäller inarbetad lön, pensionsförmåner eller
annan fast ersättning, med undantag av den rörliga delen av ersättning som inte regleras av kollektivavtal,
ii) en borgenär inom affärs- eller handelssektorn, där skulden
hänför sig till att institutet eller koncernföretaget tillhandahållits varor eller tjänster som är kritiska för dess löpande verksamhet, däribland IT-tjänster, försörjningstjänster och hyra, förvaltning och underhåll av lokaler,
iii) skatte- och socialförsäkringsmyndigheter, förutsatt att de
skulderna är prioriterade enligt tillämplig rätt,
iv) insättningsgarantisystem till följd av bidrag som ska betalas
i enlighet med direktiv 2014/49/EU.
Det som sägs i 44.2 g ska dock inte tillämpas på den rörliga delen av ersättning med väsentlig inverkan2 enligt definitionen i artikel 92.2 i
2 Den engelska versionen talar om ”variable component of the remuneration of material risk takers as identified in Article 92(2)”. Den engelska lydelsen av artikel 92.2 i kapitaltäckningsdirektivet (CRD IV) lyder: ”Competent authorities shall ensure that, when establishing and applying the total remuneration policies, inclusive of salaries and discretionary pension benefits, for categories of staff including senior management, risk takers, staff engaged in control functions and any employee receiving total remuneration that takes them into the same remuneration bracket as senior management and risk takers, whose professional activities have a material impact on their risk profile, institutions comply with the following principles …”.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
719
kapitaltäckningsdirektivet (2013/36/EU). Enligt artikel 92.2 ska de behöriga myndigheterna se till att instituten iakttar vissa principer när de fastställer och tillämpar sin totala ersättningspolicy, inklusive löner och diskretionära pensionsförmåner för olika personalkategorier, inbegripet verkställande ledning, risktagare, personal som utövar kontrollfunktioner och alla anställda vars totala ersättning medför att de kommer i samma ersättningsklass som den verkställande ledningen och risktagare vars yrkesutövning har väsentlig inverkan på institutens riskprofil.
Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att säkrade tillgångar som hänför sig till säkerställda obligationer i en täckt säkerhetsmassa inte påverkas och förblir separerade med tillräcklig finansiering. Varken det kravet eller bestämmelsen i artikel 44.2 b ovan ska förhindra resolutionsmyndigheterna från att, vid behov (”where appropriate”), utöva de befogenheterna avseende någon del av en säkrad skuld eller en prioriterad fordran för vilken säkerhet har ställts till ett värde som överstiger värdet på de tillgångar, den panträtt, den företagsinteckning eller någon annan säkerhet som ställts för fordran.3 Det är alltså, enkelt uttryckt, endast den säkerställda delen som undantas.
På samma sätt som med säkerställda skulder anges i direktivet att undantaget avseende insättningar (se beskrivning av artikel 44.2 a ovan) inte ska hindra resolutionsmyndigheten från att vid behov (”where appropriate”) använda skuldnedskrivningsverktyget avseende insättningsbelopp som överstiger det garanterade belopp som föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2014/49/EU. Vidare bör noteras att insättningsgarantifonden enligt artikel 99 i direktivet ska kompensera för det belopp som garanterade insättningar hade blivit nedskrivna om skuldnedskrivningsverktyget gällt även avseende dessa. Det här diskuteras vidare i kapitel 21.
Definitionen av skuld som är säkerställd
I artikel 44.2 tredje stycket görs undantag för skulder mot säkerhet (se 44.2 b i uppräkningen ovan). Det begreppet definieras i artikel 2.1.67 som en skuld där borgenärens rätt till betalning eller annan
3 Den engelska versionen talar om ”secured liabilty or a liability for which collateral has been pledged that exceeds the value of the assets, pledge, lien or collateral against which it is secured”.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
720
form av fullgörande är säkrad genom inteckning, panträtt i egendom, eller avtal om andra säkerheter inklusive skuldförpliktelser till följd av återköpstransaktioner eller övriga avtal om säkerheter för överförande av äganderätt.
Skälen för kommitténs förslag
Skuldnedskrivningsverktyget används för att stärka ett företags finansiella ställning. Det handlar här om att, när aktiekapital och liknande har burit förluster, reducera värdet på skulder till den del som de överstiger tillgångarna eller konvertera dem till aktier för att kapitalisera företaget. Dessa åtgärder kommer också att påverka storleken på företagets förlustabsorberande kapital, kapitalbasen. Utgångspunkten för dessa åtgärder är företagets skulder enligt den balansräkning som upprättas vid värderingen.
Utgångspunkten är att alla skulder som ett företag har och som har uppkommit före resolutionsbeslutet ska kunna skrivas ned eller konverteras. Från detta görs dock vissa undantag. På ett övergripande plan kan de flesta undantagen ovan sägas vara ett utflöde av de ändamål och principer som ligger bakom resolutionsdirektivet. Det här är tydligt vad gäller t.ex. de undantag som avser garanterade insättningar, kundmedel och kundtillgångar samt undantaget avseende vissa (kortfristiga) skulder till andra institut, eftersom det utan ett sådant undantag hade varit svårare för ett problemtyngt finansiellt företag att finansiera sin verksamhet, vilket i sin tur hade ökat risken för fallissemang, liksom för spridningseffekter till andra företag. Även undantaget avseende skulder som är kopplade till tjänster som är avgörande för företagets löpande verksamhet kan motiveras genom en hänvisning till det övergripande syftet med direktivet, eftersom det utan ett sådant undantag hade funnits risk för att företaget inte fått tillgång till de tjänster som krävs för att kunna bedriva sin verksamhet på ett effektivt sätt.
Därutöver finns vissa undantag som inte är lika tydligt kopplade till direktivets mål men som har ansetts skyddsvärda av andra skäl. I det här sammanhanget kan t.ex. nämnas den möjlighet som finns att undanta skulder till skatte- och socialförsäkringsmyndigheter i den utsträckning som dessa skyddas enligt nationell förmånsrätt. Också skydd avseende inarbetad lön skulle kunna läggas till den här kategorin, även om det i skälen till direktivet (skäl 70) framhålls att det här undantaget också kan motiveras av hänsyn till finansiell
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
721
stabilitet. Man har alltså gjort bedömningen att det är viktigt för ett problemtyngt företag att kunna behålla sin personal och att detta underlättas av att personalen inte behöver oroa sig för att få sin lönefordran nedskriven eller konverterad.
För att införliva de delar av direktivet som berörts ovan i det här avsnittet behöver motsvarande bestämmelser införas i svensk rätt. Vissa anpassningar bör dock göras, bl.a. därför att resolutionsdirektivet hänvisar till vissa EU-direktiv medan det i svensk rätt i viss utsträckning bör hänvisas till det svenska införlivande av dessa direktiv. Det måste emellertid beaktas att bestämmelserna är tillämpliga på skulder som finns i en annan stat inom EES eller lyder under en sådan stats lagstiftning. För ett anställningsavtal gäller exempelvis det landets lag som är tillämpligt på anställningsavtalet. Likaså hanteras det sakrättsliga skyddet för finansiella instrument som kontoförts av lagen i det land där kontoföringen skett. Nedan följer några kommentarer kring bl.a. dessa delar.
Hänvisningen till direktiv 98/26/EU
I resolutionsdirektivets artikel 44.2 f hänvisas till direktiv 98/26/EU. Detta direktiv har i svensk rätt införlivats genom lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. I vårt förslag till införlivande av direktivets bestämmelse används samma definition av anmälda avvecklingssystem som i den lagen. Begreppet anmält avvecklingssystem i den lagen inkluderar system i stater inom EES.
Skulder som hänför sig till kundtillgångar och tillgångar som förvaltas av ett förvaringsinstitut
I direktivet anges att skulder som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel hos ett institut eller ett annat företag som är föremål för resolution undantas. En förutsättning för detta är dock att kunden skyddas enligt tillämplig insolvenslagstiftning. I ett svenskt perspektiv innebär detta bl.a. att skulder som hänförs till egendom för vilken s.k. separationsrätt vid konkurs föreligger inte ska vara föremål för skuldnedskrivningsverktyget. Bestämmelser om detta finns exempelvis i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
722
Om ett svenskt företag försätts i resolution kommer svensk rätt att reglera vad som i och för sig kan ingå i konkursen, men det sakrättsliga skydd som viss egendom har beror på innehållet i utländsk rätt. I det här sammanhanget finns inte anledning att i detalj redogöra för de omständigheter under vilka sakrättsligt skydd kan finnas enligt svensk rätt och det är inte möjligt att göra någon heltäckande analys av regelverken i andra medlemsstater inom EES. Det viktiga i det här sammanhanget är att nedskrivningsverktyget – enligt direktivets artikel 44.2 c – inte ska tillämpas avseende sådana skulder som hänför sig till medel och tillgångar som skyddas enligt insolvensregleringen i en annan medlemsstat. Enligt svensk rätt handlar det något förenklat om egendom som enligt konkurslagen inte ingår i företagets konkursbo. Det här kan också sägas ligga i linje med det generella kravet på att det ekonomiska utfallet för borgenärer vid resolutionsåtgärder inte ska vara sämre än vid en (hypotetisk) konkurs. Eftersom svenska myndigheter kan komma att behöva beakta utländska regelverk, bör dock införlivandet av resolutionsdirektivets bestämmelse ges en utformning som täcker även utländsk rätt.
Om kundmedel eller kundtillgångar i en given situation inte skyddas av insolvensrättsliga bestämmelser utan civilrättsliga sådana, torde som regel bestämmelsen om skulder som hänför sig till en förtroenderelation vara tillämplig; se nedan.
Skulder som hänför sig till en förtroenderelation
Av samma skäl som anförts ovan bör definitionen av skulder som hänför sig till en förtroenderelation utformas på ett sätt som gör den tillämplig oavsett om svensk eller utländsk rätt är tillämplig på skulden.
I detta fall är dock skulden undantagen både om den är skyddad enligt tillämplig insolvensrätt och civilrätt.
Skulder till skatte- och socialförsäkringsmyndigheter
I direktivets artikel 44.2 f (iii) anges att skulder till skatte- och socialförsäkringsmyndigheter ska undantas ifrån skuldnedskrivningsverktygets omfattning i det fall dessa skulder är prioriterade enligt tillämplig insolvenslagstiftning eller civilrätt. Någon prioritet för
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
723
dessa skulder finns inte i svensk rätt. Eftersom bestämmelsen ska kunna tillämpas även på motsvarande utländska skulder, bör dock bestämmelsen tas in i svensk rätt.
Skulder till insättningsgarantisystemet
Institut som tar emot garanterade insättningar som omfattas av insättningsgarantin ska betala en årlig avgift till garantimyndigheten (14 § lagen [1995:1571] om insättningsgaranti). En skuld som avser en sådan avgift är inte en kvalificerad skuld.
Eftersom 2014 års insättningsgarantidirektiv ännu inte införlivats med svensk rätt hänvisas till 1995 års lag om insättningsgaranti. Vårt förslag behöver ses över i samband med införlivandet av det nya insättningsgarantidirektivet (2014/49/EU).
Möjlighet att skriva ned och konvertera det belopp av en insättning som inte är garanterat
I direktivet anges särskilt att den del av en insättning som överstiger det belopp som omfattas av insättningsgarantin kan bli föremål för nedskrivning eller konvertering genom en användning av skuldnedskrivningsverktyget. Vi anser att detta följer redan av det faktum att det är ”garanterade insättningar” som undantas och enligt vår bedömning behöver detta inte förtydligas ytterligare. I vårt förslag till införlivande inkluderas därför inte någon skrivning som motsvarar direktivet i denna del.
Säkerställda obligationer
Enligt direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att alla säkrade tillgångar som hänför sig till säkerställda obligationer inte påverkas och förblir separerade med tillräcklig finansiering. Syftet med denna bestämmelse torde vara att se till att den säkerhet som obligationsinnehavarna har inte försämras.
Enligt 4 kap. 1 § lagen (2003:1223) om säkerställda obligationer gäller förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (1970:979) i de tillgångar som registrerats som säkerhetsmassa. Förmånsrätt gäller även i medel som vid tidpunkten för konkursbeslutet finns hos emittentinstitutet och som härrör från säkerhetsmassan eller derivat-
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
724
avtal och vissa medel som flyter in under konkursen. Enligt 4 kap. lagen om säkerställda obligationer ska vidare tillgångar i säkerhetsmassan, derivatavtal och obligationer hållas åtskilda från konkursboets tillgångar och skulder om de uppfyller de villkor som ställs i lagen. Det betyder att poolen ska vara solvent och att det ska vara möjligt att fullgöra betalningarna till obligationsinnehavare och derivatmotparter.4 Förvaltaren får då för konkursboets räkning bl.a. ta upp lån, ingå derivatavtal, återköpsavtal och andra avtal i syfte att uppnå balans mellan å ena sidan betalningsflöden, valutor, räntor och räntebindningsperioder enligt de finansiella villkoren för tillgångarna i säkerhetsmassan och ingångna derivatavtal och å andra sidan emittentinstitutets förpliktelser enligt säkerställda obligationer och derivatavtal (4 kap. 5 § lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer). Om poolen inte kan fullgöra betalningar, ska konkursförvaltaren avveckla poolen, vilket innebär att tillgångarna inte längre hålls åtskilda. Obligationsinnehavarna och derivatmotparterna har dock bästa förmånsrätt i säkerhetsmassan och andra tillgångar som omfattas av förmånsrätten.
Som vi beskriver i kapitel 19 ska obligationer, säkerhetsmassa och derivatavtal hållas ihop som en enhet om ett företag försätts i resolution. Det gäller även om förutsättningarna i lagen om säkerställda obligationer inte är helt uppfyllda. Beroende på vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten beslutar om finns det därför möjlighet att hålla ihop säkerhetsmassan med obligationer och derivat vid konkurs eller genom att verksamheten förs över till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsföretag. Detta bör tillgodose direktivets krav. Detsamma torde vara fallet om företaget under resolution rekonstrueras inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget.
Om verksamheten däremot skulle komma att lämnas kvar i företaget under resolution som ska avvecklas genom konkurs, men detta inte sker omgående, finns det inte några bestämmelser som säkerställer att tillgångarna i säkerhetsmassan förblir avskilda och med tillräcklig finansiering. Vi föreslår därför att det tas in en uttrycklig bestämmelse om detta. Eftersom den delen av skulden som inte täcks av säkerhet får skrivas ned bör poolen vara solvent om säkerställda obligationer undantas från nedskrivning.
4Prop. 2002/03:107 .s. 88.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
725
Skulden överstiger säkerheten
Som framgår av direktivet ska resolutionsmyndigheten vid behov (”where appropriate”) kunna skriva ned eller konvertera den del av en skuld som överstiger värdet på den säkerhet som ställs för den. Detta gäller både säkerställda obligationer och andra skulder. Att denna möjlighet finns bör framgå av den bestämmelse som införlivar direktivet.
Ett sätt att genomföra åtgärden på är att helt enkelt skriva ned det belopp som överstiger säkerhetens värde. Ett alternativ skulle dock kunna vara att träffa en överenskommelse med borgenären om att denne nöjer sig med säkerheten mot att skulden avskrivs. Även detta innebär i praktiken att den del som överstiger säkerhetens värde skrivs ned. Vilken lösning som är lämpligast får bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet.
Fordringar som lyder under lagstiftningen i tredje land
I det föregående har vi resonerat utifrån EES-förhållanden. Det är en naturlig utgångspunkt om ett svenskt företag försätts i resolution. Företaget kan dock ha ingått av förbindelser som omfattas av lagstiftningen i tredjeland. Även sådana förbindelser bör i överensstämmelse med direktivet vara undantagna i samma utsträckning som de som lyder under svensk rätt. I annat fall skulle regelverket diskriminera mellan olika borgenärer med samma rätt enbart beroende på vilket lands lag som är tillämplig på skulden. Vi föreslår därför att det införs en bestämmelse som innebär att undantagen blir tillämpliga även på skulder som lyder under lagen i tredjeland.
15.6 Omfattningen av nedskrivning och konvertering
Kommitténs förslag: Innan resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget ska den fastställa det totala belopp med vilket skulderna måste
1. skrivas ned för att värdet av företaget under resolution ska
vara lika med noll, och
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
726
2. konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument så att
företaget under resolution, eller ett broinstitut, uppnår en kärnprimärkapitalrelation som gör det möjligt för företaget att under åtminstone ett års tid uppfylla villkoren för sitt tillstånd och ger ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget.
För ett broinstitut får hänsyn tas till eventuella bidrag från resolutionsreserven vid bedömningen av kärnprimärkapitalrelationen.
För ett tillgångsförvaltningsbolag ska det belopp med vilket skulderna behöver minskas fastställas med hänsyn till en försiktig uppskattning av företagets kapitalbehov.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 46.1 framgår att när resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget ska den, på grundval av värderingen enligt artikel 36, bedöma det totala
a) belopp, när relevant, med vilket relevanta kapitalinstrument
och kvalificerade skulder måste skrivas ned för att säkerställa att substansvärdet i företaget under resolution är lika med noll, och
b) belopp, när relevant, med vilket relevanta kapitalinstrument
och kvalificerade skulder måste konverteras till aktier eller andra typer av kapitalinstrument för att kärnprimärkapitalrelationen ska kunna återställas hos antingen företaget under resolution eller broinstitutet.
Det kan påpekas att en värdering enligt artikel 36 också ska innehålla en indelning av borgenärerna i klasser enligt deras prioritetsnivåer enligt tillämplig insolvensrätt och en uppskattning av vilken behandling varje klass av aktieägare och borgenärer skulle ha förväntats få om företaget hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden.
Enligt artikel 46.2 ska resolutionsmyndigheten vid bedömningen fastställa det belopp med vilket skulder behöver skrivas ned eller konverteras för att återställa kärnprimärkapitalrelationen i företaget under resolution, eller i tillämpliga fall, fastställa
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
727
relationen för broinstitutet med hänsyn till alla eventuella kapitalbidrag från finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) i enlighet med artikel 101.1 d5 och för att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget under resolution eller broinstitutet och göra det möjligt för det att under en tidsperiod på åtminstone ett år fortsätta att uppfylla villkoren för auktorisation och fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU.
Det framgår vidare att när resolutionsmyndigheten avser att använda avskiljandeverktyget ska det belopp med vilket de skulderna måste minskas fastställas med hänsyn till en försiktig uppskattning av tillgångsförvaltningsbolagets kapitalbehov.
I artikel 46.4 anges vidare att resolutionsmyndigheten ska fastställa och upprätthålla arrangemang för att säkerställa att bedömningen och värderingen grundas på så aktuella och omfattande uppgifter som möjligt om tillgångarna och skulderna i ett företag under resolution.
Begreppet totalbelopp
Den bedömning som görs enligt artikel 46 ligger sedan till grund för de konkreta åtgärder för nedskrivning och konvertering som resolutionsmyndigheten vidtar.
På olika ställen i direktivet används begreppet totalbelopp. Det definieras i artikel 2.1.70 som det totala belopp som resolutionsmyndigheten har bedömt att relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder ska skrivas ned eller konverteras med i enlighet med artikel 46.1.
Skälen för kommitténs förslag
De ovan beskrivna bestämmelserna ålägger resolutionsmyndigheten att på grundval av den värdering som görs av en oberoende värderare, för egen del bedöma förlustabsorberings- och konverteringsbehovet. Den bedömningen ska sedan ligga till grund för den
5 Enligt artikel 101.1 d får finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) användas för att lämna bidrag till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
728
nedskrivning eller konvertering som resolutionsmyndigheten beslutar om vid användningen av skuldnedskrivningsverktyget.
Kommittén kan konstatera, vilket utvecklas närmare i kapitlet om värdering, att den här typen av värderingar behöver kompletteras med en bedömning av kapitalbehovet med utgångspunkt i kapitaltäckningsregelverket. Det senare faller inom Finansinspektionens expertis. Resolutionsmyndigheten behöver därför ett nära samarbete med Finansinspektionen för att erhålla inspektionens bedömning av kapitalbehovet med avseende på relevanta tillsynskrav. Skyldigheten att göra en bedömning av nedskrivnings- eller konverteringsbehovet bör framgå av en uttrycklig bestämmelse i svensk rätt.
Resolutionsmyndighetens bedömning ska göras med utgångspunkt från värderingen enligt artikel 36, det vill säga den eller de värderingar som görs inför ett beslut om resolution respektive ett beslut om resolutionsåtgärder. Eftersom den värderingen innebär en fortlevandevärdering av företagets tillgångar och skulder, kommer nedskrivnings- och konverteringsbehovet att bedömas utifrån att verksamheten ska bedrivas vidare.
I direktivets artikel 46.1 anges för det första att en bedömning ska göras av de belopp med vilket skulder (dvs. relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder) måste skrivas ned för att få tillgångar och skulder i balans, dvs. att substansvärdet ska bli lika med noll. Det ska vidare för det andra göras en bedömning av med vilket belopp skulder måste konverteras till aktier eller andra kapitalinstrument för att kärnprimärkapitalrelationen ska kunna återställas hos antingen företaget under resolution eller ett broinstitut. Genom att summera dessa två delar får man fram det totalbelopp som resolutionsmyndighetens åtgärder ska avse.
Artikel 46 behandlar enbart nedskrivning eller konvertering av kvalificerade skulder. Behovet av detta påverkas dock av hur mycket aktiekapitalet minskas och hur mycket relevanta kapitalinstrument skrivs ned eller konverteras. Eftersom vi föreslår att nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i resolution ska ske inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget föreslår vi att resolutionsmyndigheten ska bedöma det totalbelopp med vilket skulderna, det vill säga både skulder som räknas som relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder måste skrivas ned eller konverteras.
I direktivet görs det skillnad mellan det belopp som behöver skrivas ned för att substansvärdet ska bli lika med noll och det
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
729
belopp med vilket skulder måste konverteras. Det bör dock noteras att utöver den nedskrivning som behövs för att substansvärdet ska bli lika med noll, innebär även konverteringen att skulderna reduceras i en viss relation till ökningen av det egna kapitalet. I en sådan situation erhåller borgenärerna bara ett annat instrument, t.ex. aktier, som kompensation för att skuldens kapitalbelopp minskat. Artikel 46 behandlar dock inte hur denna kompensation ska beräknas utan bestämmelser om detta finns i artikel 50 Vi behandlar kompensationsfrågan i avsnitt 15.11.
Som framgår av de befogenheter som resolutionsmyndigheten tilldelas – att konvertera till äganderättsinstrument – behöver all konvertering inte ske till just kärnprimärkapitalinstrument. I grunden är dock kärnprimärkapitalet, exempelvis aktier, det bästa kapitalet.
När det gäller frågan om vilken kärnprimärkapitalnivå som resolutionsmyndigheten bör ha som riktmärke kan kommittén konstatera att detta bör bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan som en utgångspunkt noteras att det inte är tillräckligt med en kärnprimärkapitalrelation motsvarande den lägsta möjliga nivån 5,125 procent.6 Hänsyn måste också tas till eventuella buffertkrav samt det kapital som kan gå åt i samband med omstruktureringen av verksamheten och för att täcka resolutionsmyndighetens kostnader i samband med användning av verktygen. Som uttryckligen framgår i direktivet måste dessutom hänsyn tas till marknadens krav på kapitalstyrka. I direktivet anges detta som att omfattningen av konverteringen ska bedömas utifrån att ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget under resolution eller broinstitutet ska bevaras. Detta torde kunna tolkas som att dessa företag ska kunna erhålla marknadsfinansiering på likartade villkor som jämförbara företag.
Vid en bedömning av hur stor del av skulderna som behöver konverteras för att uppnå en lämplig kärnprimärkapitalrelation i ett broinstitut ska hänsyn tas till eventuella bidrag som lämnas från resolutionsreserven för att kapitalisera broinstitutet (se artikel 101.1 d). Sådana bidrag kommer att minska behovet av konvertering. Det bör dock noteras att det inte är fritt fram att lämna sådana bidrag eftersom resolutionsreserven inte får användas för att direkt eller indirekt absorbera förluster.
6 Om kärnprimärkapitalrelationen understiger detta belopp ska relevanta kapitalinstrument konverteras till kärnprimärkapital.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
730
Som framgår av kapitel 13 får ett broinstitut driva verksamhet även om det inte uppfyller alla auktorisationskrav under en kort tid i början av sin verksamhet. Tillsynsmyndigheten, dvs. Finansinspektionen, kommer att ange hur lång denna övergångsperiod får vara. Denna undantagsmöjlighet innebär dock inte att resolutionsmyndigheten ska låta bli att besluta om nedskrivning eller konvertering i den omfattning som behövs för att broinstitutet ska uppnå kraven. Däremot kan det gå en tid innan beslutet verkställs.
Direktivet behandlar också uttryckligen situationen då nedskrivningar kan ske som ett led i kapitaliseringen av ett tillgångsförvaltningsbolag. Syftet med en överföring av tillgångar och skulder till ett tillgångsförvaltningsbolag är att kunna avveckla ”problemtillgångar” på ett sätt, och i en takt, som innebär mindre värdeförstöring eller bidrar till stabilitet på berörda finansiella marknader; se vidare kapitel 14. Det är inte nödvändigtvis så att ett tillgångsförvaltningsbolag för detta ändamål behöver ha verksamhetstillstånd. Det finns då inga kapitaltäckningskrav som behöver uppfyllas. Däremot behöver tillgångsförvaltningsbolaget ha tillräckligt med kapital för att kunna finansiera sig på marknaden och kunna genomföra avvecklingen av tillgångarna över tid. Detta behöver komma till uttryck i lagbestämmelsen.
Slutligen kan man möjligen diskutera hur kravet på att resolutionsmyndigheten ska säkerställa att bedömningen och värderingen grundas på så aktuella och omfattande uppgifter som möjligt förhåller sig till de generella reglerna om värdering. Det bör redan av dessa generella regler följa att värderingen ska grundas på så aktuella och omfattande uppgifter som möjligt avseende tillgångarna och skulderna. Dessutom ska ju värderingen som huvudregel göras av en oberoende värderare och inte av resolutionsmyndigheten. Vi bedömer att direktivet i denna del införlivas genom bestämmelserna om värdering; se kapitel 18.
15.6.1 Uppvärderingsmekanism
Kommitténs bedömning: Artikel 46.3 införlivas genom bestämmelser som föreslås i kapitlet om värdering.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
731
Resolutionsdirektivet
Som framgår av kapitel 18 kan det upprättas en preliminär värdering som i så fall så snart som möjligt ska följas upp med en slutgiltig värdering (jfr artikel 36.10). I artikel 46.3 finns det bestämmelser om vad som gäller om den preliminära värderingen ger vid handen att det föreligger ett större nedskrivnings- eller konverteringsbehov än det som föreligger enligt den slutgiltiga värderingen. Enligt direktivet får då en uppvärderingsmekanism tillämpas för att ersätta borgenärerna och därefter aktieägarna i den utsträckning som det är nödvändigt. Bestämmelsen är tillämplig både vid nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument och vid användning av skuldnedskrivningsverktyget. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 36.11 rörande värderingen; se avsnitt 18.4.5.
Skälen för kommitténs förslag
Den uppskrivningsmekanism som beskrivits ovan skiljer sig från den kompensation som medlemsstaterna ska betala ur resolutionsreserven om det visar sig att ägare eller borgenärer har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs. I det nu aktuella fallet handlar det i stället om att den nedskrivning eller konvertering som har skett med stöd av den preliminära värderingen överstiger vad som behövs enligt den slutgiltiga värderingen. Kommittén föreslår i avsnitt 18.4.5 en bestämmelse som föreskriver att om den slutgiltiga värderingen utvisar ett högre substansvärde än den preliminära värderingen anger ska resolutionsmyndigheten fatta beslut om att öka värdet av de fordringar som har skrivits ned genom skuldnedskrivningsverktyget. Kommittén bedömer att någon ytterligare införlivandeåtgärd i samband med artikel 46.3 inte är nödvändig.
15.7 Ordningsföljd vid nedskrivning och konvertering av skulder
Kommitténs förslag: För att uppnå totalbeloppet för nedskrivning eller konvertering ska resolutionsmyndigheten vidta en eller flera av följande åtgärder.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
732
1. Först ska någon av de åtgärder beträffande aktier eller annat eget kapital i företaget under resolution vidtas.
2. Därefter ska de relevanta kapitalinstrumentens kapitalbelopp skrivas ned eller konverteras i följande ordning a. övriga primärkapitalinstrument, b. supplementärkapitalinstrument.
3. Om åtgärderna i 1 och 2 inte är tillräckliga, ska kapitalbeloppet för kvalificerade skulder skrivas ned för att absorbera förluster eller konverteras till aktier eller andar äganderättsinstrument enligt förmånsrättsordningen.
Resolutionsdirektivet
I artikel 48.1 anges att, med förbehåll för eventuella undantag inom ramen för bestämmelserna i artikel 44.2 och 44.3, ska resolutionsmyndigheten när den använder skuldnedskrivningsverktyget iaktta följande krav:
a) Kärnprimärkapitalsposter (t.ex. stamaktier) minskas i enlighet
med artikel 60.1 (dvs. bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument).
b) Endast om den totala minskningen enligt led a är mindre än
summan av det totalbelopp som anges i artikel 47.3 b och c ska resolutionsmyndigheten sänka kapitalbeloppet i övriga primärkapitaltillskott i den utsträckning som krävs och upp till deras kapacitet. c) Endast om den totala minskningen enligt 47.3 a och b är mindre
än totalbeloppet, ska myndigheterna sänka kapitalbeloppet i supplementärkapitalinstrument i den utsträckning som krävs och upp till deras kapacitet.
d) Endast om den totala nedsättningen av aktier eller andra ägande-
rättsinstrument, övriga primärkapitaltillskott och supplementärkapitalinstrument är mindre än totalbeloppet, ska myndigheterna i den utsträckning som krävs och i överensstämmelse med rangordningen av fordringar vid normala insolvensförfaranden sänka kapitalbeloppet för efterställda skulder som
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
733
inte räknas in i kapitalbasen i kombination med nedskrivningen enligt a, b och c för att uppnå totalbeloppet. e)7 Endast om den totala nedsättningen av aktier eller andra ägande-
rättsinstrument, övriga primärkapitaltillskott och supplementärkapitalinstrument, och efterställda kvalificerade skulder i enlighet med a–d är mindre än totalbeloppet ska myndigheterna i den utsträckning som krävs och i enlighet med rangordningen av fordringar vid normala insolvensförfaranden (inklusive den rangordning av insättningar som föreskrivs i artikel 108) sänka kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, resten av de kvalificerade skulderna, enligt artikel 44, i kombination med den nedskrivning som avses i a, b, c och d för att uppnå totalbeloppet.
Förlusterna fördelas lika mellan instrument med samma prioritet
När resolutionsmyndigheterna utövar nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna ska de, enligt artikel 48.2, fördela de förluster som ingår i totalbeloppet jämnt mellan aktier eller andra äganderättsinstrument och kvalificerade skulder med samma rangordning genom att minska kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, dessa aktier eller andra äganderättsinstrument och kvalificerade skulder i samma utsträckning i förhållande till deras värde, utom när en annan fördelning av förluster bland skulder med samma rangordning är tillåten under de omständigheter som avses i artikel 44.3. Detta ska dock inte förhindra att skulder som i enlighet med artikel 44.2 och 44.3 undantagits från skuldnedskrivning ges en förmånligare behandling än kvalificerade skulder med samma rangordning vid normala insolvensförfaranden.
7 Notera att punkten e i direktivet hänvisar till artikel 47.3 b och d. Det ska sannolikt vara b och c eftersom någon 47.3 d inte finns.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
734
Skälen för kommitténs förslag
Ordningsföljden
Prioritetsordningen är central för att fördela risker mellan olika typer av finansiering, vilket är nödvändigt för att kunna prissätta ett företags finansiering korrekt. Det är därför viktigt att prioritetsordningen behålls även i resolution och att det finns tydliga regler som anger hur detta ska gå till.
Om åtgärder inte redan har vidtagits mot ägarna som innebär att det egna kapitalet bär förluster i första hand, ska dessa vidtas först. Detta följer av direktivet som anger att det egna kapitalet (dvs. kärnprimärkapitalposter) ska bära förluster först.
Om det egna kapitalet, eller ägarkapitalet, inte är tillräckligt för att absorbera förlusterna, ska de efterställda skulderna skrivas ned. De efterställda skulderna kan i sin tur rangordnas beroende på graden av efterställdhet. Efterställda skulder som får räknas in i kapitalbasen, så kallade relevanta kapitalinstrument, utgörs av övrigt primärkapitaltillskott som per definition är mer efterställda än sådana skulder som utgör supplementärkapital som i sin tur per definition är mer efterställda än andra efterställda skulder. Följaktligen ska de skulder som får räknas in i kapitalbasen skrivas ned (eller konverteras) först. Så långt överensstämmer alltså resolutionsdirektivet med normal svensk förmånsrättsordning. Beträffande de instrument som utgör övrigt primärkapitaltillskott och supplementärkapital stämmer det också överens med det som gäller enligt bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument enligt artikel 60; se kapitel 30.
Därefter klumpar direktivet ihop andra kvalificerade skulder i enlighet med rangordningen vid normala insolvensförfaranden. Av detta följer att först ska de oprioriterade borgenärerna – i den mån deras skulder är kvalificerade – bära förluster och förlusterna ska fördelas lika mellan dem. Därefter ska skulder med allmän förmånsrätt bära förluster i den ordning som framgår av förmånsrättslagen, däribland de kvalificerade insättningarna. Det bör noteras att varken fordringar med särskild förmånsrätt eller garanterade insättningar behöver skrivas ned eller konverteras eftersom de inte är kvalificerade skulder. Om förlusterna är så stora att insättarna hade fått bära förluster om de inte varit undantagna, kan dock insättningsgarantisystemet komma att träda in (se avsnitt 21.4.7).
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
735
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den prioritetsordning som direktivet ställer upp stämmer väl överens med den svenska förmånsrättordningen och det som skulle ha gällt om man utifrån den rangordnade i vilken ordning ägare och borgenärer ska bära förluster.
Även om det är en av direktivets grundläggande principer att behålla prioritetsordningen är det av sådan vikt att den behålls vid en nedskrivning att det bör uttryckas i en särskild bestämmelse i lag. Ordningsföljden bör därför framgå av den nya lagen, men när det handlar om kvalificerade skulder anser vi att det, som i direktivet, räcker med att hänvisa till att nedskrivningen eller konverteringen ska följa förmånsrättsordningen.
Enligt artikel 48.5 får resolutionsmyndigheten inte vid ett beslut om att skulder ska konverteras till aktiekapital konvertera en viss klass av skulder samtidigt som en klass av skulder som är efterställd denna klass väsentligen förblir okonverterad till aktiekapital, om inte något annat föreskrivs enligt artikel 44.2 eller 44.3. Även detta anser vi följer av bestämmelsen att skulder ska tas i anspråk för nedskrivning och konvertering i enlighet med deras prioritet enligt förmånsrättsordningen.
Förlusterna fördelas lika mellan instrument med samma prioritet
Nedskrivningen ska alltså följa den gängse prioritetsordningen. I artikel 48.2 anges hur förluster ska fördelas mellan olika aktieslag eller skulder med samma rangordning. Den säger helt enkelt att förlusterna ska fördelas jämnt mellan instrument med samma rangordning i förhållande till storleken på respektive fordran, utom när en annan fördelning av förluster bland skulder med samma rangordning är tillåten till följd av att vissa skulder undantas från nedskrivning. Detta är en precisering av den grundläggande principen i artikel 34.1 f att borgenärer i samma klass ska behandlas likvärdigt. Detta betyder helt enkelt att om vi har ett nedskrivningsbehov på 50 miljoner kronor och vi har två borgenärer med samma rangordning och som vardera har en fordran på 50 miljoner kronor så ska deras fordringar skrivas ned med 25 miljoner kronor var. Att förluster ska fördelas jämnt följer dock av den svenska förmånsrättordningen och det behöver därför inte införas någon särskild lagbestämmelse.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
736
Samarbete med Finansinspektionen
Som vi föreslår i kapitel 30 ska Finansinspektionen ansvara för nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument som genomförs utanför resolution. Finansinspektionen är också ansvarig tillsynsmyndighet. Finansinspektionen torde därför komma att ha större erfarenheter av hur nedskrivningen eller konverteringen bör genomföras än resolutionsmyndigheten och, som inledningsvis nämns i detta avsnitt, besitter även nödvändig kompetens att bedöma kapitalbehovet ur ett tillsynsperspektiv. Mot denna bakgrund, och då det av rättsäkerhetsskäl är fördelaktigt om åtgärderna kan utformas på samma sätt inom och utanför resolution, bör resolutionsmyndigheten samråda med inspektionen om de konkreta åtgärdernas utformning, konverteringskurs etc. innan åtgärderna vidtas. Detta behöver dock inte framgå av lag utan kan framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Det bör dock noteras att samrådet inte får gå så långt att det strider mot instruktionsförbudet. Finansinspektionen ansvarar för tillsynen över företaget under resolution eller ett broinstitut. Därför är det också viktigt att hålla en åtskillnad mellan resolution och tillsyn.
15.8 Instrument som ska skrivas ned eller konverteras enligt de avtalsvillkor som gäller för dem
Kommitténs bedömning: Innan resolutionsmyndigheten skriver ned eller konverterar skulder kommer myndigheten att säkerställa att avtalsvillkor om nedskrivning eller konvertering vid händelser som berör den finansiella situationen, solvensen eller kapitalbasen för företaget under resolution har utlösts i enlighet med avtalsvillkoren.
Resolutionsdirektivet
I det föregående avsnittet beskriver kommittén den generella ordningsföljden för nedskrivning och konvertering. Direktivet anger dock att innan resolutionsmyndigheten skriver ned skulder som inte är efterställda ska den, enligt artikel 48.3, konvertera eller minska kapitalbeloppet för de efterställda instrumenten som räknas
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
737
upp i artikel 48.1 b–d i de fall de instrumenten innehåller följande villkor och ännu inte har konverterats:
a) Villkor om att instrumentets kapitalbelopp ska sänkas vid
eventuella händelser som berör den finansiella situationen, solvensen eller kapitalbasen för institutet eller koncernföretaget.
b) Villkor om att instrumenten ska konverteras till aktier eller
andra äganderättsinstrument om en sådan händelse inträffar.
I artikel 48.4 anges vidare att när ett instruments kapitalbelopp före skuldnedskrivningen har sänkts, men inte till noll, i enlighet med villkor av det slag som avses i a ovan, ska resolutionsmyndigheterna tillämpa nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna på det resterande beloppet av det kapitalbeloppet i enlighet med den ordningsföljd som räknas upp i artikel 48.1, dvs. kärnprimärkapitalinstrument först och därefter efterställda skulder efter graden av efterställdhet.
Skälen för kommitténs bedömning
Innan resolutionsmyndigheten skriver ned eller konverterar skulder som inte är efterställda ska den, enligt direktivet, skriva ned eller konvertera alla efterställda instrument med avtalsvillkor om nedskrivning eller konvertering vid händelser som berör den finansiella situationen, solvensen eller kapitalbasen hos företaget i enlighet med avtalsvillkoren. Resolutionsmyndigheten bör alltså först utlösa villkoren i instrumenten. Därefter ska de behandlas i enlighet med den nya typen av instrument som de har konverterats till. Det senare följer enligt vår bedömning av, för det första, artikel 48.4. Den säger att när ett instruments kapitalbelopp har sänkts före skuldnedskrivningen, men inte till noll, i enlighet med avtalsvillkor, ska resolutionsmyndigheterna tillämpa nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna på det resterande beloppet av det kapitalbeloppet. För det andra säger artikel 47.2 att nedskrivning och konvertering också ska vidtas gentemot aktieägare vars aktier eller andra äganderättsinstrument emitterats eller tilldelats genom omvandling av skuldinstrument till aktier i enlighet med avtalsvillkor före eller samtidigt med resolutionsbeslutet eller till följd av konvertering av relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument enligt artikel 52.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
738
Det är också i linje med att behålla prioritetsordningen att avtalsvillkor som borde ha utlösts vid ett fallissemang blir utlösta. Det är kommitténs uppfattning att detta bör göras före det att skulder, såväl sådana skulder som räknas som relevanta kapitalinstrument som kvalificerade skulder, över huvud taget skrivs ned och inte som direktivet anger före det att icke-efterställda skulder skrivs ned. Då detta följer av avtalsvillkor så bedömer kommittén att resolutionsmyndigheten naturligt kommer att säkerställa att dylika avtalsvillkor har utlösts och en nedskrivning eller en konvertering har skett i enlighet med avtalsvillkoren. Ytterligare genomförandeåtgärd är med andra ord inte nödvändig. Vi menar vidare att det följer av bestämmelserna för skuldnedskrivning att dessa borgenärer bör behandlas i enlighet med reglerna för de nya instrument som de har erhållit, vilket därför inte behöver framgå av lag.
15.9 Minskning av skulderna
Kommitténs förslag: För att skriva ned skulder får resolutionsmyndigheten besluta att
1. skuldernas kapitalbelopp ska skrivas ned permanent, och
2. skuldinstrument som utfärdats av företaget under resolution
ska dras in.
Skulder som är säkerställda får inte dras in.
Resolutionsdirektivet
De befogenheter som resolutionsmyndigheterna har att skriva ned kvalificerade skulder anges i artikel 63.1 e och g. De är (e) befogenheten att sänka, även sänka till noll, kapitalbeloppet
för, eller det utestående beloppet avseende, kvalificerade skulder i ett företag under resolution, och
(g) befogenhet att dra in (”cancel”) skuldinstrument som
utfärdats av ett företag under resolution, med undantag för skulder med säkerhet som omfattas av artikel 44.2.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
739
Av artikel 53 framgår att minskningen eller indragningen ska få verkan och vara omedelbart bindande för företaget under resolution och för berörda borgenärer och aktieägare.
Beträffande relevanta kapitalinstrument finns motsvarande bestämmelser i artikel 59.2.
Skälen för kommitténs förslag
Syftet med en nedskrivning av skulder är att absorbera förluster så att värdet av företagets totala skulder blir lika stort som de totala tillgångarna. Eftersom förlusterna ska absorberas av ägarkapital och skulder enligt prioritetsordningen, blir nedskrivning av skulder aktuell först när aktiekapitalet (och andra poster i kärnprimärkapitalet) har absorberat förluster (se beskrivningen i avsnitt 15.7).
De åtgärder som kan vidtas för att skriva ned skulder är antingen att kapitalbeloppet, eller det utestående beloppet, sänks eller att skuldinstrument dras in. Dessa åtgärder beskrivs utförligare nedan.
De åtgärder som vidtas är resultatet av ett myndighetsbeslut och ska följa de bestämmelser, inbegripet reglerna för att säkerställa egendomsskyddet, som finns i lagen om resolution. Det bör framgå av lag att resolutionsmyndigheten har rätt att fatta beslut om nedskrivning av kvalificerade skulder genom att sänka dess kapitalbelopp och dra in skuldinstrument. Resolutionsmyndighetens beslut om nedskrivning eller indragningen är bindande för företaget under resolution och för berörda borgenärer och aktieägare oavsett vad som föreskrivs i annan lag. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären, dvs. företaget under resolution, svarar för fordringen.
Sänkning av kapitalbeloppet
För att skulder ska absorbera förluster måste deras kapitalbelopp minskas, dvs. skriva ned. Av artikel 63.1 e framgår att resolutionsmyndigheten ska kunna sänka kapitalbeloppet helt, dvs. till noll, eller delvis. Vilket alternativ som väljs torde bero på hur stora förluster företaget gjort.
Rent konkret innebär en nedskrivning av skuldernas kapitalbelopp att fordringsförhållandet förändras och att borgenären inte
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
740
längre kan göra gällande sin fordran enligt det ursprungliga fordringsavtalet. I stället har han enbart rätt till det belopp som eventuellt återstår efter nedskrivningen. Nedskrivningen görs när skulderna är större än tillgångarna. Det innebär att om företaget i stället hade gått i konkurs så hade borgenärernas fordringar inte haft något värde. Av detta skäl är det rimligt och förenligt med egendomsskyddet att ingen ersättning utgår vid en ren nedskrivning.
Indragning av skuldinstrument
När det handlar om skuldinstrument kan resolutionsmyndigheten i stället för att sätta kapitalbeloppet till noll välja att dra in dem. Skuldinstrument definieras i artikel 2.1.48 som obligationer eller andra former av överlåtbara skuldförbindelser, instrument som skapar eller bekräftar en skuld samt instrument som ger rätt att förvärva skuldinstrument.
I det föregående har vi beskrivit sänkningen av ett skuldbelopp. Indragningen avser dock själva instrumentet. Den ger dock samma resultat som en sänkning av kapitalbeloppet till noll i en obligation. Det är således ingen skillnad i resultat utan det rör sig snarare om olika tekniker för att uppnå samma resultat.
15.10 Konvertering av skulder
Kommitténs förslag: För att konvertera relevanta kapitalinstrument eller kvalificerade skulder får resolutionsmyndigheten besluta att skulder i ett företag under resolution ska konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget, i det berörda moderföretaget eller i ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till vilket tillgångar rättigheter eller skulder som hör till företaget överförs.
Beslut om konvertering är bindande för företaget under resolution och för berörda ägare och borgenärer. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären, dvs. företaget i resolution, svarar för fordringen.
Den kapitalökning som konverteringen innebär ska vara fastställd när den har blivit registrerad.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
741
Resolutionsdirektivet
Resolutionsmyndigheternas befogenheter att vidta åtgärder för att genomföra konverteringen av kvalificerade skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument finns i artikel 63.1 f. Där anges att resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att konvertera kvalificerade skulder i ett företag under resolution till stamaktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget, i ett berört moderinstitut eller i ett broinstitut till vilket tillgångar, rättigheter eller skulder som hör till företaget överförs. Motsvarande bestämmelser angående relevanta kapitalinstrument finns i artikel 59.2 och 60.1.
Av artikel 53 framgår att konverteringen får verkan och ska vara omedelbart bindande för företaget under resolution och för berörda borgenärer.
Det bör noteras att termen ”berört moderinstitut” inte bara syftar på institut utan även inkluderar sådana holdingföretag som kan bli försatta i resolution (se artikel 2.1.79).
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet anger att resolutionsmyndigheten ska kunna konvertera kvalificerade skulder i företaget under resolution till aktier i det företaget, i ett berört moderföretag eller i ett broinstitut.
Vid konverteringen byter borgenären ställning i förhållande till bolaget, från borgenär till aktieägare. Vid konverteringen överförs bolagets skuld nämligen till aktiekapitalet och om konvertering har skett till en kurs som överstiger aktiernas kvotvärde, till överkursfonden. Antalet aktier som borgenären får beror på det pris som ska betalas för en aktie vid konverteringen, konverteringskursen. Hur konverteringskursen bestäms behandlas i avsnitt 15.11.
För att införliva direktivet bör det införas en bestämmelse som anger att resolutionsmyndigheten får besluta att skulder i ett företag under resolution ska konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget, i det berörda moderföretaget eller i ett broinstitut till vilket tillgångar rättigheter eller skulder som hör till företaget överförs. Vidare bör det framgå att resolutionsmyndighetens beslut om konvertering är bindande för företaget under resolution och för berörda ägare och borgenärer. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären, dvs. företaget i resolution, svarar för
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
742
fordringen. Det bör också framgå av lag att den kapitalökning som konverteringen innebär ska, i enlighet med vad som gäller enligt exempelvis aktiebolagslagen, vara fastställd när den har blivit registrerad. För att täcka in kapitalökningar som kan bli följden av resolutionsmyndighetens beslut eller förelägganden (se avsnitt 15.15) föreslås denna bestämmelse i den nya lagen formuleras så att den omfattar alla sådana kapitalökningar.
15.11 Konverteringskursen
Kommitténs förslag: Den konverteringskurs som används när skulder konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument, ska ge en borgenär kompensation för den minskning av borgenärens fordran som konverteringen innebär. Konverteringskursen bör om det är möjligt bestämmas så att den motsvarar det fulla värdet av borgenärens fordran enligt värderingen. Den ska minst motsvara det fulla värdet av det belopp som borgenären skulle erhållit vid en konkurs eller likvidation.
Om det behövs för att upprätthålla resolutionsändamålen och principen om att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation, får resolutionsmyndigheten besluta att olika konverteringskurser ska gälla för borgenärer med olika prioritet enligt förmånsrättsordningen. Ett sådant beslut ska innebära att konverteringskursen är lägre för efterställda skulder än för övriga skulder.
Resolutionsdirektivet
Som beskrivits i det föregående kan resolutionsmyndigheten besluta om att skulder ska konverteras till aktier om substansvärdet i företaget under resolution är positivt men kapitalet är otillräckligt för fortsatt verksamhet i linje med resolutionsmålen. Enligt artikel 47.1 b ii ska konverteringen göras till en konverteringskurs som väsentligt späder ut existerande aktieinnehav och innehav av andra äganderättsinstrument. Med konverteringskurs menas enligt artikel 2.1.75 den faktor som fastställer det antal aktier eller andra äganderättsinstrument som en skuld i en särskild skuldklass ska konverteras till, med hänvisning till antingen ett enda skuldinstrument
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
743
i skuldklassen i fråga eller till ett särskilt värde per enhet av en fordran.
Särskilda bestämmelser om konverteringskursen finns i artikel 50. Artikel 50.1 anger att resolutionsmyndigheten när den utövar de befogenheter som anges i artikel 59.3 och 63.1 f får tillämpa olika konverteringskurser för olika skuldklasser i enlighet med en av eller båda de principer som anges nedan. I artikel 50.2 anges att konverteringskursen ska utgöra en lämplig kompensation för den berörda borgenären för den förlust som denne åsamkats på grund av att nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna utövats. I artikel 50.3 anges att när olika konverteringskurser används ska den konverteringskurs som tillämpas för skulder som anses vara prioriterade enligt tillämplig insolvensrätt vara högre än konverteringskursen för efterställda skulder. Avslutningsvis anges i 50.4 att Eba ska utarbeta riktlinjer för fastställande av konverteringskurser. Dessa riktlinjer ska särskilt ange hur berörda borgenärer får kompenseras på lämpligt sätt genom konverteringskursen och de relativa konverteringskurser som kan vara lämpliga för att återspegla att prioriterade skulder har företräde enligt tillämplig insolvensrätt.
Skälen för kommitténs förslag
Kravet på kompensation
Konverteringskursen ska enligt direktivet vara lämplig. Ytterst begränsas detta i direktivet av vad som kan vara en otillräcklig kompensation, det vill säga en kompensation som skulle innebära att en borgenär efter konvertering får ett sämre ekonomiskt utfall än vid en konkurs. Vad som närmare menas med en lämplig konverteringskurs framgår dock inte. Det får dock förutsättas att bestämmelsen syftar på ersättning som är förenlig med EUFfördraget (se kapitel 19). För svensk del måste kompensationen också vara förenlig med regeringsformen. I regeringsformen 2 kap. 15 § andra stycket föreskrivs att den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag.
För att kursen ska vara lämplig torde summan av borgenärens återstående skuld och dennes nya innehav av aktier eller andra
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
744
äganderättsinstrument behöver vara åtminstone lika stor som det belopp som denne hade fått vid konkurs. Det kan noteras att direktivet anger att en värdering i enlighet med artikel 36 som ska föregå och utgöra underlag för beslut om resolutionsåtgärder ska inkludera en uppskattning av borgenärernas ekonomiska utfall vid en konkurs. Myndigheten kommer att ha tillgång till en uppskattning av utfallet vid konkurs eller likvidation beroende på vad som vore alternativet till resolution i det enskilda fallet som underlag i fastställandet av konverteringskursen. Det bör påpekas att nämnda uppskattning vid en artikel 36-värdering av borgenärernas utfall är skild från den särskilda värdering som enligt artikel 74 ska göras i efterhand för att avgöra om någon borgenär hade fått ett bättre utfall vid konkurs eller likvidation; se kapitel 18 för mer om olika värderingar.
Borgenären har alltså inte rätt till ersättning för hela sin fordran utan endast den del som enligt värderingen inte skulle behöva tas i anspråk för förlustabsorbering om företaget fortlever. Genom att skulder tas i anspråk i prioritetsordning och vid konverteringen tilldelas ett värde som motsvarar den fordran som de har på företaget, behöver ingen borgenär få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs (eller likvidation) om inte konkursvärderingen (eller motsvarande för en likvidation) ger ett bättre utfall än en fortlevandevärdering.
Kommittén föreslår en lagbestämmelse som anger borgenärer ska få kompensation för sin minskade fordran och att ersättning som utgångpunkt bör utgå med det fulla värdet av borgenärens fordran enligt värderingen som ligger till grund för konverteringen, men att ersättning minst ska utgå med det belopp som borgenären skulle ha erhållit vid en konkurs eller likvidation enligt den uppskattning av detta belopp som ska göras särskilt (se kapitel 18).
Olika konverteringskurser
Resolutionsmyndigheten får använda olika konverteringskurser, varvid den kompensation som en borgenär ska få ska utgöra en kompensation för den minskning av dennes fordran som konverteringen innebär. Det framgår inte närmare av direktivet när det kan vara lämpligt att tillämpa olika konverteringskurser.
Resolutionsmyndigheten bör som princip inte göra godtyckliga förmögenhetsöverföringar mellan olika borgenärer och av detta
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
745
skäl kan samma konverteringskurs vara principiellt eftersträvansvärd. Olika konverteringskurser kan dock vara nödvändiga för att uppnå resolutionsändamålen när skulder undantas eller för att uppfylla de allmänna principer som gäller för resolution, såsom att en borgenär inte ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller att ägare ska bära de första förlusterna och därefter borgenärerna i prioritetsordning. I dessa fall kan skilda konverteringskurser vara ett sätt att säkerställa detta. Skilda konverteringskurser bör dock inte direkt resultera i att någon borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall och att resolutionsreserven behöver tas i anspråk.
Även om konverteringskurserna kan vara olika för olika skuldklasser bör borgenärer som har samma prioritet enligt förmånsrättsordningen behandlas lika vid en konvertering, vilket följer av artikel 29.1 f. Detta bör framgå av den lagbestämmelse som införlivar direktivet.
Som framgår av artikel 45.3 ska konverteringskursen för efterställda skulder vara lägre än för övriga skulder. Även detta bör framgå av lagen. Det bör dock noteras att bestämmelsen inte hindrar att resolutionsmyndigheten gör skillnad mellan olika efterställda skulder beroende på deras efterställdhet.
Eba ska ta fram riktlinjer om tillämpningen av olika konverteringskurser. Närmare reglering utöver vad vi föreslår generellt för konverteringen bör därför avvakta dessa riktlinjer. Kommitténs förslag innebär en viss konkretion av direktivets bestämmelser om lämplig kompensation för att uppnå förenlighet med regeringsformens krav på expropriativa åtgärder. Denna konkretisering kan dock komma att hamna i konflikt med Ebas riktlinjer. Det kan å andra sidan inte heller uteslutas att Ebas riktlinjer – även om de är förenliga med EUF-fördraget och Europakonventionen för mänskliga rättigheter – skulle kunna bedömas stå i strid med regeringsformen.
15.12 Resolutionsmyndighetens rätt att ställa krav på nyemission
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag under resolution eller ett berört moderföretag att ge ut nya aktier eller andra äganderättsinstrument.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
746
Resolutionsdirektivet
I artikel 63.1 i tilldelas resolutionsmyndigheten befogenhet att kräva att ett företag under resolution eller ett berört moderinstitut emitterar nya aktier, andra äganderättsinstrument eller andra kapitalinstrument, inbegripet preferensaktier och villkorade konvertibla instrument.
Det bör noteras att termen ”berört moderinstitut” inte bara syftar på institut utan även inkluderar sådana holdingföretag som kan bli försatta i resolution (se artikel 2.1.79).
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att kräva att ett företag eller berört moderföretag ger ut nya aktier eller andra typer av instrument. Att resolutionsmyndigheten har rätt att förelägga ett företag, eller ett berört moderföretag, att ge ut nya aktier eller andra äganderättsinstrument kan i första hand behövas när en skuldavskrivning och konvertering behöver kompletteras med externa medel, från resolutionsreserven för att stärka ett företags soliditet eller när de statliga stabiliseringsverktygen används; se kapitel 21 respektive kapitel 16. Kommittén föreslår därför att det i lag ska lämnas öppet vem som erhåller, eller kan teckna sig, för de nya aktierna eller äganderättsinstrumenten.
Beslut om emissioner fattas normalt av bolagsstämman, ibland efter en ändring av bolagsordningen. Styrelsen kan också fatta beslut om emission, antingen efter bolagsstämmans föregående bemyndigande eller under förutsättning av bolagsstämmans godkännande i efterhand. Resolutionsmyndigheten behöver därför kunna ställa krav på företaget att det ska ge ut aktier. Resolutionsmyndighetens rätt att kräva att ett företag under resolution eller dess moderföretag ska ge ut aktier eller andra instrument som ett led i ett resolutionsförfarande bör alltså införlivas som en särskild maktbefogenhet i resolutionslagen. Ett sådant beslut är företaget skyldigt att verkställa. Detta bör framgå av lag. Vi påminner om den bestämmelse vi föreslagit ovan som anger att kapitalökning som följer av resolutionsmyndighetens utövande av maktbefogenheter blir fastställd när den har blivit registrerad.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
747
Mot denna bakgrund föreslår vi i en bestämmelse som anger att resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag att besluta om nyemission.
15.13 Behandling av derivat vid nedskrivning och konvertering
Kommitténs förslag: Innan resolutionsmyndigheten får skriva ned eller konvertera en skuld som hänför sig till ett derivat ska derivatavtalet avslutas.
Resolutionsmyndigheten får för detta ändamål besluta att ett avtal eller ett finansiellt avtal ska upphöra att gälla. Därefter ska resolutionsmyndigheten fastställa skuldens storlek.
Om det finns ett nettningsavtal mellan företaget i resolution och motparten, ska resolutionsmyndigheten tillämpa det för att fastställa skuldens nettobelopp.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur storleken på de skulder som är hänförliga till derivat ska beräknas.
Resolutionsdirektivet
Artikel 49.1 och 49.2 anger att medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheten inte ska utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna avseende en skuld som hänför sig till ett derivat förrän den har avslutat derivaten. Resolutionsmyndigheten ska för detta ändamål ha en särskild befogenhet som anges i artikel 63.1 k att avsluta och säga upp finansiella avtal och derivatkontrakt för det ändamålet. Likt alla 63.1-befogenheter ska enligt artikel 53.1 ett beslut vara omedelbart bindande för företaget under resolution och berörda borgenärer. Av artikel 63.2 följer även att åtgärden ska kunna vidtas utan att omfattas av krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig eller privat person eller förfarandekrav om att underrätta vissa personer.
I artikel 49.2 andra stycket sägs att i de fall en derivatskuld inom ramen för artikel 44.3 har undantagits från användningen av skuldnedskrivningsverktyget ska resolutionsmyndigheter inte vara förpliktade att avsluta eller säga upp derivatkontraktet.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
748
Om derivattransaktioner omfattas av ett nettningsavtal ska enligt artikel 49.3 resolutionsmyndigheten eller en oberoende värderare som en del av värderingen inom ramen för artikel 36 fastställa de skulder som hänför sig till de transaktionerna på nettobasis i enlighet med avtalsvillkoren. Artikel 49.4 anger vidare att resolutionsmyndigheterna ska fastställa värdet av skulder som hänför sig till derivat i enlighet med följande:
a) Lämpliga metoder för att fastställa värdet på klass av derivat,
inbegripet transaktioner som omfattas av nettningsavtal.
b) Principer för att fastställa den relevanta tidpunkt då värdet på
derivatpositioner bör fastställas.
c) Lämpliga metoder för att jämföra den värdeförstörelse som
skulle bli följden av avslutandet och skuldnedskrivningen av derivat med det belopp för förluster som derivat skulle behöva stå för vid en skuldnedskrivning.
Tekniska standarder
I artikel 49.5 anges att Eba, efter samråd med Esma, ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de metoder och principer som avses i artikel 49.4 a, b och c avseende värderingen av skulder som hänför sig till derivat. För derivattransaktioner som omfattas av nettningsavtal ska Eba beakta avslutningsmetoden i nettningsavtalet. Eba ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 januari 2016 Kommissionen ska ges befogenhet att anta ovannämnda tekniska standarder för tillsyn.
Skälen för kommitténs förslag
En derivattransaktion innebär att två parter ingår ett avtal vars värde beror på förändringar i ett underliggande instrument, exempelvis en aktie eller en obligation. Avtalet kan löpa under flera månader eller år och transaktionen avvecklas först i och med att avtalet förfaller. Om en skuld hänförlig till ett derivat ska skrivas ned så måste först positionen stängas. Därefter måste man avgöra vad som ska betalas av vem, det vill säga hur stor fordran som motparten kan ha på företaget under resolution till följd av transak-
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
749
tionen. Ofta omfattas derivattransaktionen även av nettningsavtal, vilket innebär att två eller flera parter kvittar sina bruttoskulder mot varandra så att betalning endast avser nettobeloppen. Nettning har flera fördelar. Bland annat minskar det antalet betalningar, vilket kan vara en fördel även sett ur ett resolutionsperspektiv.
För att få skriva ned eller konvertera skulder som uppstår genom derivattransaktioner behöver resolutionsmyndigheten stänga positionerna, det vill säga avsluta avtalet. För detta ändamål ska resolutionsmyndigheterna ha rätt att avsluta derivatavtal och finansiella avtal. Denna beslutanderätt ska kunna genomföras oberoende av vad som står i avtalet, vilket följer av artikel 63.2. Detta behöver framgå av svensk lag och kommittén föreslår därför en bestämmelse med denna innebörd.
I artikel 63 anges att inte bara derivatavtal utan även finansiella avtal ska kunna avslutas. Finansiella avtal definieras i artikel 2.1.100 som bland annat värdepappersavtal, råvaruavtal, future- och forwardavtal, swappavtal, avtal om interbanklån med kortare löptid än tre månader och ramavtal eller överenskommelser om denna typ av avtal. Det bör noteras att definitionen inte är uttömmande. Eftersom befogenheten ska tillämpas för ändamålet i artikel 49 som är nedskrivning (eller konvertering) av derivatskulder är det svårt att se att det ska handla om att avsluta andra avtal än sådana som är derivat. Kommittén konstaterar även att om andra avtal än derivat som företaget under resolution har ingått skulle behöva avslutas, kan det göra det med stöd av befogenheten i artikel 64.1 f som ger resolutionsmyndigheten rätt att annullera eller ändra villkor i ett avtal som företaget under resolution är part i; se avsnitt 10.7.1. Även om rätten att avsluta derivat också skulle kunna sägas täckas av artikel 64.1 f är det kommitténs bedömning att det blir tydligare om behandlingen av derivat vid skuldnedskrivning anges särskilt. Därför föreslår vi att det av lagbestämmelsen bör framgå att resolutionsmyndigheten har rätt att avsluta derivatavtal oavsett vad avtalsvillkoren stipulerar.
Direktivet anger även att beräkningen av en derivatskuld ska följa vad som gäller enligt nettningsavtal i förekommande fall. Det behöver uttryckas i en bestämmelse att derivatskuldens nettobelopp ska beräknas i enlighet med nettningsavtalet om derivattransaktionen omfattas av sådant. Det behöver dock inte framgå av lag att beräkningen av detta kan ske inom ramen för den värdering som den oberoende värderaren gör och som ska ligga till grund för åtgärden.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
750
Avslutningsvis anger direktivet att resolutionsmyndigheten ska fastställa värdet av derivatskulder i enlighet med lämpliga metoder för att fastställa värdet på klass av derivat, principer för att fastställa den relevanta tidpunkt då värdet på derivatpositioner bör fastställas samt lämpliga metoder för att jämföra den värdeförstörelse som skulle bli följden av avslutandet och skuldnedskrivningen av derivat med det belopp för förluster som derivat skulle behöva stå för vid en skuldnedskrivning. Kommittén konstaterar att Eba, i samråd med Esma, ska ta fram förslag på tekniska standarder rörande just dessa aspekter av hur beräkningen ska genomföras. Kommittén föreslår därför att närmare reglering om hur en derivatskuld ska beräknas får meddelas genom föreskrifter.
15.14 Ägarprövning
Kommitténs förslag: Om skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder i sådan omfattning att det leder till ett förvärv som kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.
Om en konvertering av skulder leder till ett förvärv som kräver tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt. Motsvarande gäller om en konvertering innebär en överföring som kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen om värdepappersmarknaden.
Resolutionsdirektivet
Konvertering av kvalificerade skulder till nya aktier kommer – oavsett på vilket sätt resolutionsmyndigheten behandlar de befintliga ägarna – att innebära att det berörda företaget får nya ägare. Om någon ägare efter konverteringen får ett så stort innehav att innehavet är kvalificerat måste den nya ägaren ägarprövas. En sådan prövning ska normalt göras före förvärvet, enligt en viss process och inom viss tid.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
751
Artikel 47.4 innehåller emellertid undantag från ägarprövningsreglerna. Där sägs att med avvikelse från artiklarna 22–25 i direktiv 2013/36/EU, kravet på att inkomma med en underrättelse i artikel 26 i direktiv 2013/36/EU, artiklarna 10.3, 11.1, 11.2, 12 och 13 i direktiv 2014/65/EU och kravet på att inkomma med en underrättelse i artikel 11.3 i direktiv 2014/65/EU ska, om användning av skuldnedskrivningsverktyget eller konvertering av kapitalinstrument skulle leda till ett förvärv eller en ökning av ett kvalificerat innehav i ett institut som avses i artikel 22.1 i direktiv 2013/36/EG eller artikel 11.1 i direktiv 2014/65/EU, behöriga myndigheter utföra den bedömning som krävs enligt de artiklarna i så god tid att det inte försenar användningen av skuldnedskrivningsverktyget eller konverteringen av kapitalinstrument eller hindrar att resolutionsåtgärden uppnår de relevanta resolutionsmålen.
Om den behöriga myndigheten för det företaget inte senast dagen för användning av skuldnedskrivningsverktyget har slutfört den bedömning som krävs ska dock, enligt artikel 47.5, artikel 38.9 vara tillämplig på en förvärvares alla eventuella förvärv av eller ökningar av ett kvalificerat innehav till följd av användningen av skuldnedskrivningsverktyget.
Skälen för kommitténs förslag
Kommittén föreslår att samma regler rörande ägandeprövning ska gälla vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget som vi föreslår för försäljningsverktyget. Vi hänvisar till avsnitt 12.4 för en utförlig diskussion.
15.15 Registrering och notering
Kommitténs förslag: För att genomföra en nedskrivning eller konvertering får resolutionsmyndigheten besluta om ändring av alla relevanta register.
Resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag under resolution att det ska ansöka om att uppta aktier, andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument till handel på en reglerad marknadsplats.
För skuldinstrument som före en nedskrivning har varit upptagna till handel på en reglerad marknadsplats gäller inte kravet
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
752
på utfärdande av prospekt vid en ansökan om upptagande till handel.
Resolutionsdirektivet
Artikel 53.2 anger att resolutionsmyndigheten ska kunna genomföra eller kräva genomförande av alla administrativa och förfarandemässiga uppgifter som är nödvändiga för att ge verkan åt utövandet av de befogenheter som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e–i, däribland följande:
a) Ändring av alla relevanta register.
b) Avlistning eller avförande från handel av aktier eller andra
äganderättsinstrument eller skuldinstrument.
c) Listning eller upptagande till handel av nya aktier eller andra
äganderättsinstrument.
d) Återlistning eller förnyat upptagande till handel av eventuella
skuldinstrument som skrivits ned, utan kravet på utfärdande av ett prospekt enligt direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv.
Artikel 64.1 c innehåller den så kallade kompletterande befogenheten att resolutionsmyndigheten ska ha kunna kräva att den relevanta myndigheten avbryter eller uppskjuter godkännandet för upptagande till handel på en reglerad marknad eller upptagandet till officiell notering av finansiella instrument enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/34/EG av den 28 maj 2001 om upptagande av värdepapper till officiell notering och om uppgifter som skall offentliggöras beträffande sådana värdepapper. Som framgår av artikel 62.2 får dock resolutionsmyndigheten utöva denna befogenhet bara om den anser att detta är nödvändigt för att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
753
Skälen för kommitténs förslag
Registrering
Aktier och finansiella instrument hanteras i olika register som anger vem som äger instrumenten. Alla aktiebolag ska ha en aktiebok. Enligt aktiebolagslagen (5 kap.) finns det två olika system för förande av aktiebok. Det ena är avsett för bolag i vars aktier det sker handel och det andra systemet är för övriga bolag.
De bolag som vill att handel enkelt ska kunna ske i deras aktier intar i sin bolagsordning ett s.k. avstämningsförbehåll och blir därigenom ett avstämningsbolag med de regler som följer av detta rörande aktiebok, bolagsstämma, utdelning m.m.
För avstämningsbolag handhar Euroclear Sweden (tidigare VPC) förandet av aktieboken. För dessa bolag utfärdas inga aktiebrev utan aktieägaren skaffar sig ett VP-konto i eget namn i Euroclear hos ett kontoförande institut, vanligen en bank. Detta kallas ägarregistering. På detta konto registreras sedan personens samtliga aktier i alla bolag som har ett avstämningsförbehåll i sin bolagsordning.
Aktier kan också förvaltarregistreras. Innehavaren har då i stället aktierna placerade i en depå i till exempel en bank eller ett värdepappersinstitut. Depåförvaltaren har i sin tur ett så kallat förvaltarkonto hos Euroclear där alla depåkundernas innehav är samlade. För övriga bolag som ibland kallas för kupongbolag ansvarar styrelsen för förandet av aktieboken.
Euroclear för också register över räntebärande värdepapper som handlas på de svenska finansiella marknaderna som hålls på innehavarens VP-konto hos kontoförande institutet eller på depå.
Bolagsverket för inte register över aktieinnehav, utan detta görs av Euroclear, men åtgärder inom ramen för en nedskrivning eller konvertering kan ändå leda till förändringar som ska anmälas och registreras hos Bolagsverket. Bolagsverket för också register över företag i Sverige.
Ovan har vi angett ett antal register som kan behöva ändras i samband med tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget. Vilka register som kan bli aktuella kan dock variera över tid och från fall till fall. Kommittén föreslår därför att resolutionsmyndigheten ska tilldelas en bred befogenhet att kräva ändring av alla relevanta register.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
754
Avlistning eller avförande från handel av aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument.
Denna befogenhet kräver ingen åtgärd då kommittén bedömer att den införlivas genom befogenheten i artikel 64.1 c om att resolutionsmyndigheten ska kunna kräva att den relevanta myndigheten avbryter eller uppskjuter godkännandet för upptagande till handel på en reglerad marknad; se kapitel 10.
Om återupptagande till handel
Direktivet anger även att resolutionsmyndigheten ska ha rätt att besluta om att uppta, eventuellt återuppta, en aktie eller annat äganderättsinstrument till handel på en reglerad marknadsplats.
Det är kommitténs åsikt att frågan om nya eller gamla och avnoterade aktier ska upptas till handel är något som företaget ska ansöka om. Företagets ansökan ska behandlas av marknadsplatsen på sedvanligt sätt, det vill säga marknadsplatsen ska bedöma om företaget uppfyller kraven för notering. Det finns enligt vår bedömning inget värde i att kräva att en marknadsplats ska ta upp en aktie till notering om det inte skulle ske normalt. Tvärtom skulle detta kunna vara skadligt för förtroendet för de finansiella marknaderna, liksom för företaget. Motsvarande argument kan anföras för notering av företaget utgivna skuldinstrument. Resolutionsmyndigheten bör därför ha rätt att förelägga företaget att det ska göra en sådan ansökan om notering av aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument.
Enligt 48.2 d gäller inte kravet på utfärdande av ett prospekt enligt direktiv 2003/71/EG när handel återupptas av ett skuldinstrument som har blivit nedskrivet. Dessa regler har i svensk rätt införlivats i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Det behöver framgå av en lagbestämmelse att prospektskyldigheten i 2 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument inte är tillämplig i den här situationen.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
755
15.16 Undantag från nedskrivning eller konvertering för kvalificerade skulder
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får helt eller delvis undanta kvalificerade skulder från nedskrivning eller konvertering, om
1. det inte är möjligt att skriva ned eller konvertera den
kvalificerade skulden inom rimlig tid,
2. undantaget är nödvändigt och proportionellt för att företaget
i resolution eller någon som har övertagit verksamheten från företaget ska kunna upprätthålla kritisk verksamhet eller affärsverksamhet som är viktig för företagets intjäning och lönsamhet,
3. undantaget är nödvändigt och proportionellt för att undvika
omfattande spridning av negativa effekter som leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet, eller
4. nedskrivningen eller konverteringen skulle leda till värde-
förstörelse, som innebär att förlusterna för andra borgenärer blir högre än om skulderna undantas.
Inför ett beslut om undantag för kvalificerade skulder ska resolutionsmyndigheten beakta:
a) Principen att förluster i första hand ska drabba ägare och
därefter borgenärerna i företaget under resolution i prioritetsordning.
b) Vilken förlustabsorberingskapacitet som företaget under
resolution har kvar, om skulderna undantas.
c) Behovet av att behålla tillräckliga resurser för finansiering av
resolution.
Resolutionsdirektivet
De skulder som ska omfattas av nedskrivning och konvertering är, som nämnts, de relevanta kapitalinstrumenten och de kvalificerade skulderna. Såsom nämns ovan innehåller resolutionsdirektivet en möjlighet att undanta även vissa kvalificerade skulder från ned-
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
756
skrivning och konvertering när skuldnedskrivningsverktyget används. Den här möjligheten får dock endast tillämpas i undantagsfall. Mer konkret anges i artikel 44.3 att resolutionsmyndigheten under exceptionella omständigheter får undanta (helt eller delvis) vissa skulder från nedskrivning och konvertering i något av följande fall:
a) Det är trots de ansträngningar som i god tro görs av
resolutionsmyndigheten inte möjligt att skriva ned skulden inom rimlig tid.
b) Undantaget är absolut nödvändigt och står i proportion till upp-
nåendet av kontinuitet i kritisk verksamhet och kärnaffärsområden på ett sätt som gör att företaget under resolution kan fortsätta med centrala verksamheter, tjänster och transaktioner.
c) Undantaget är absolut nödvändigt och står i proportion till
insatserna för att undvika omfattande spridningseffekter, särskilt när det gäller kvalificerade insättningar som gjorts av fysiska personer och mikroföretag samt små och medelstora företag, som allvarligt skulle störa finansiella marknaders funktion, inbegripet finansiell marknadsinfrastruktur, på ett sätt som allvarligt skulle störa ekonomin i en medlemsstat eller unionen.
d) Tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget på de skulderna
skulle leda till en sådan värdeförstörelse att förlusterna för andra borgenärer skulle bli högre än om dessa skulder undantogs ifrån skuldnedskrivning.
Enligt artikel 44.10 ska undantaget enligt ovan göras antingen för att helt undanta en skuld från nedskrivning eller för att minska omfattningen av den nedskrivning som görs av skulden.
Av artikel 44.11 framgår vidare att kommissionen har befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 103 för att närmare ange under vilka omständigheter det är nödvändigt att undanta skulder för att uppnå de mål som anges i undantagen ovan.
När resolutionsmyndigheten utövar sin rätt att undanta vissa kvalificerade skulder ska den enligt artikel 44.9 beakta:
a) Principen att förluster i första hand ska drabba aktieägare och
därefter, i allmänhet, borgenärerna för företaget under resolution i prioritetsordning.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
757
b) Återstående förlusttäckningskapacitetsnivå hos företaget
under resolution om skulden eller skuldkategorin undantas.
c) Behovet av att behålla tillräckliga resurser för finansiering av
resolution.
Av artikel 44.12 framgår att resolutionsmyndigheten ska underrätta kommissionen innan den utnyttjar undantaget ovan.
Skälen för kommitténs förslag
Det är inte utan risk för den finansiella stabiliteten att låta borgenärerna bära en del av förlusterna. De omfattande finansiella kopplingarna mellan finansiella företag innebär nämligen att när långivarna får bära förluster så är det i stor utsträckning andra finansiella företag som får sin finansiella ställning försämrad. Eftersom informationen om dessa kopplingar är bristfällig kan, särskilt i en period av allmän osäkerhet i det finansiella systemet, spridningseffekter uppstå genom att lånefinansiärer drar tillbaka sin finansiering och finansiella företag blir mer motvilliga att ta exponeringar mot varandra även om en sådan reaktion är ogrundad. Dessutom kan långivare bli mer benägna, och vid ett tidigare skede än i dag, att dra tillbaka sin finansiering.
Dessa risker utgör ytterligare skäl till att en myndighet ska besluta om i vilken omfattning som borgenärer ska bära förluster, eftersom detta behöver göras med vederbörlig hänsyn till effekterna på den finansiella stabiliteten. För att undvika avbrott i kritisk verksamhet, eller andra risker för den finansiella stabiliteten mer generellt, kan dessutom vissa skulder som normalt ska vara föremål för nedskrivning och konvertering behöva undantas i ett enskilt fall. Detta är också något som direktivet i viss utsträckning ger möjlighet till. När detta görs innebär det dock att resolutionsmyndigheten frångår prioritetsordningen eftersom borgenärer med samma eller bättre prioritet än den undantagna borgenären kan drabbas av förluster. Det måste därför göras en avvägning mellan skälen för undantaget – finansiell stabilitet – och effekterna för övriga berörda, t.ex. borgenärer som inte undantas.
Mot denna bakgrund är vår utgångspunkt att de undantagsmöjligheter som direktivet innehåller är nödvändiga och bör tas in i den nya lagen genom en bestämmelse liknande den i direktivet.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
758
Den närmare innebörden av denna bestämmelse behandlas i det följande.
Undantaget avser kvalificerade skulder
Bestämmelsen är enbart tillämplig på det som direktivets definierar som kvalificerade skulder. Av detta följer att medlemsstaterna inte får undanta några instrument som får ingå i kapitalbasen från nedskrivning eller konvertering. Det bör framgå av det svenska genomförandet att de relevanta kapitalinstrumenten aldrig får undantas.
Undantaget avser nedskrivning
Som framgår av artikel 44.10 fokuserar undantaget på storleken på själva nedskrivningen. Det är möjligt att helt undanta en skuld från nedskrivning eller minska omfattningen av nedskrivningen.
Nedskrivningen kan ske enbart för att absorbera förluster och då får den nedskrivne inte något i utbyte. Skulden kan också minskas som ett led i en konvertering.
Om en skuld inte kan skrivas ned inom rimlig tid är det som regel inte heller möjligt att konvertera den. En del av det nedskrivna beloppet används ju för att ”betala för” kärnprimärkapitalinstrumenten. Beträffande de övriga undantagen kommer dock möjligheten att genomföra en nedskrivning i kombination med en konvertering att behöva bedömas från fall till fall. Vi föreslår därför att undantag görs från nedskrivning eller konvertering av kvalificerade skulder.
Närmare om de olika kriterierna för undantaget
Den svenska bestämmelsen bör räkna upp samma kriterier för undantag som de som anges i direktivet. Dessa innebär sammanfattningsvis att det blir möjligt att undanta kvalificerade skulder om det inte är möjligt att skriva ned eller konvertera dem inom rimlig tid eller om det annars skulle orsaka allvarliga problem för företaget, realekonomin och borgenärer. Vad gäller möjligheten att tillämpa dessa undantag i praktiken har de delegerade akter som kommissionen ges befogenhet att anta (se ovan) stor betydelse. Dessa har ännu inte antagits. Vi avser därför inte att gå igenom de
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
759
grundläggande förutsättningarna för att undanta vissa kvalificerade skulder i detalj.
Det bör dock noteras att undantaget i 44.3 b syftar till att bl.a. göra det möjligt att fortsätta med central verksamhet, centrala tjänster och centrala transaktioner. Vi anser dock att det är förenligt med direktivets övergripande syfte att utsträcka det här undantaget till att även gälla en sådan part till vilket verksamheten i det fallerande företaget överförts genom en användning av något resolutionsverktyg. Om exempelvis skuldnedskrivningsverktyget tillämpas avseende sådana skulder som överförts till ett broinstitut i syfte att kapitalisera broinstitutet, är det väsentligt att detta inte negativt påverkar broinstitutets möjlighet att bedriva central verksamhet. Det är ju som huvudregel just i syfte att säkerställa fortsatt drift av den typen av verksamhet som ett broinstitut används.
Bedömning i varje enskilt fall
Direktivbestämmelsen ger resolutionsmyndigheten en möjlighet, inte en skyldighet, att undanta kvalificerade skulder när skuldnedskrivningsverktyget används. Myndigheten har alltså viss flexibilitet. Resolutionsändamålen bör stå i fokus. Resolutionsmyndigheten bör också väga behovet av undantag och dess utformning mot principerna i artikel 44.9 (se nedan). Dessutom kan det finnas skäl att beakta effekterna av att kostnader övervältras på andra företag, t.ex. genom att dessa får bära en del av de förluster som skulle ha burits av andra borgenärer eller att andra företags bidrag till resolutionsreserven ökar om resolutionsreserven till följd av stödet kommer att underskrida målnivån.
Om det visar sig att de kvalificerade skulder som återstår när undantag har gjorts inte är tillräckligt stora för att absorbera förluster eller genomföra den konvertering som är nödvändig, får statligt stöd ges genom resolutionsreserven, men bara under vissa förutsättningar (se mer om detta i avsnitt 15.16.2). Om dessa förutsättningar inte är uppfyllda innebär det motsatsvis att undantag inte får göras. Det som vid en första anblick verkar vara ett tämligen generöst undantag begränsas alltså i viss utsträckning av de efterföljande bestämmelserna.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
760
Principer som ska beaktas
Som framgår ovan räknar artikel 44.9 upp ett antal principer som resolutionsmyndigheterna ska ta med i bedömningen vid ett beslut om undantag. Bestämmelsen innebär att när resolutionsmyndigheten har beslutat att förutsättningarna för undantag är uppfyllda ska den väga behovet av ett undantag och dess utformning mot de uppräknande principerna.
Den första principen är att förluster först ska bäras av ägarna och därefter av borgenärerna i prioritetsordning. Det innebär bl.a. att ägarna ska ”ta första smällen”. På ett sätt kan det tyckas märkligt att hänvisa till den här principen i de bestämmelser som rör möjligheten att undanta vissa skulder ifrån nedskrivning eller konvertering eftersom möjligheten till undantag utgör ett avsteg ifrån just den principen. Det ligger i sakens natur att det är svårt att undanta vissa skulder samtidigt som man respekterar principen om att skulder med samma prioritet ska behandlas likvärdigt.
Det faktum att man trots detta valt att hänvisa till den grundläggande principen om likabehandling i det här sammanhanget bör enligt vår bedömning förstås på så sätt att myndigheten ska sträva efter att tillämpa möjligheten att undanta skulder på ett sätt som i största möjliga mån respekterar likabehandlingsprincipen. I praktiken bör detta till exempel kunna innebära att det i vissa fall är mer lämpligt att delvis undanta flera skulder med samma prioritetsordning (givet att samtliga dessa skulder uppfyller villkoren för att undantas) än att helt undanta en viss skuld.
Principen att man ska beakta återstående förlusttäckningskapacitet hos företaget under resolution bör i praktiken innebära att utrymmet för att undanta skulder är mer begränsat om beloppet av de kvarvarande skulderna är litet. På liknande sätt skulle den tredje principen att man ska beakta behovet av att behålla tillräckliga resurser för finansiering av resolution, kunna påverka möjligheten att göra undantag. Enligt vad som vidare diskuteras nedan finns nämligen en möjlighet att kompensera för sådana skulder som undantagits genom medel från resolutionsreserven. Givet att reserven är välkapitaliserad (och det därmed finns gott om resurser för att finansiera framtida resolutionsåtgärder) skulle alltså möjligheten att undanta skulder öka. Om fonden däremot har lite medel skulle möjligheten att undanta skulder minska.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
761
Eftersom dessa principer ska beaktas när resolutionsmyndigheten beslutar om den ska göra undantag och hur undantaget ska utformas, bör de också uttryckligen framgå av den nya lagen.
Underrättelse till kommissionen
Avslutningsvis bör det också framgå av den nya lagen att kommissionen ska underrättas innan resolutionsmyndigheten beslutar om undantag.
15.16.1 Möjlighet att kompensera för undantag
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta att skulder som inte undantagits från nedskrivning eller konvertering, ska skrivas ned eller konverteras för att täcka de förluster som skulle ha burits av de undantagna skulderna. Det får dock inte innebära att borgenärer får ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation.
Resolutionsdirektivet
Om vissa kvalificerade skulder – helt eller delvis – undantas från nedskrivning/konvertering ska de övriga kvalificerade skulderna användas för att täcka nedskrivnings- och/eller konverteringsbehovet. Direktivets utgångspunkt är att de återstående kvalificerade skulderna ska tas i anspråk åtminstone i samma utsträckning som om inte några skulder undantagits, dvs. som om totalbeloppet för nedskrivning och konvertering hade slagits ut på alla kvalificerade skulder.
Av artikel 44.3 andra stycket framgår emellertid att när en eller flera skulder har undantagits från tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget får den nedskrivnings- och konverteringsnivå som tillämpas på andra kvalificerade skulder ökas för att ta hänsyn till de undantag som gjorts, under förutsättning att den nedskrivnings-
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
762
och konverteringsnivå som tillämpas på andra kvalificerade skulder följer principen i artikel 34.1 g.8
Skälen för kommitténs förslag
Möjligheten att öka nedskrivnings- och konverteringsnivån avseende övriga skulder till följd av att vissa skulder undantagits från verktygets tillämpningsområde bör framgå även i svensk lag. Det bör noteras att direktivet inte medger att de övriga borgenärernas kvalificerade skulder skrivs ned eller konverteras så att det ekonomiska utfallet för dessa blir sämre än vid konkurs eller likvidation.
Bestämmelsen bör, i överensstämmelse med direktivet, utformas som en ”får-bestämmelse”, dvs. den bör ge resolutionsmyndigheten en möjlighet att välja om den vill skriva ned de återstående kvalificerade skulderna eller inte. Enligt vår bedömning bör dock möjligheten som regel utnyttjas om det är nödvändigt för att resolutionsreserven ska få användas för att ge stöd när det behövs eller om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen.
I nästa avsnitt behandlar vi vad som gäller när vissa skulder undantas men de återstående kvalificerade skulderna inte täcker eller används för att täcka det totala nedskrivnings- och konverteringsbehovet.
15.16.2 Statligt stöd via resolutionsreserven när undantaget utnyttjas
Kommitténs förslag: Om resolutionsmyndigheten undantar kvalificerade skulder får den använda medel från resolutionsreserven om det behövs för att absorbera förluster i eller ge kapitaltillskott till företaget. Ägare och borgenärer ska emellertid också bidra genom nedskrivning eller konvertering upp till en viss minsta nivå.
8 Ingen borgenär ska åsamkas större förluster än vad som skulle ha varit fallet om institutet eller koncernföretaget hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden i enlighet med skyddsåtgärderna i artiklarna 65–67.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
763
Resolutionsdirektivet
Allmänt om möjligheten att använda resolutionsreserven
Enligt vad som ovan framkommit finns det en möjlighet att undanta vissa kvalificerade skulder från nedskrivning eller konvertering. När ett sådant undantag görs kan, som nämnts ovan, nedskrivnings- och konverteringsnivån ökas avseende övriga skulder för att kompensera för de undantagna skulderna. Det är dock inte säkert att detta är tillräckligt för att täcka de förluster som finns och för att kapitalisera det fallerande företaget, särskilt med beaktande av att resolutionsmyndigheten under alla omständigheter inte kan skriva ned eller konvertera i en utsträckning som innebär att borgenärerna får ett ekonomiskt sämre utfall än vid (en hypotetisk) konkurs eller likvidation.
För att absorbera förluster eller kapitalisera ett företag under resolution får resolutionsreserven skjuta till medel för att kompensera för de kvalificerade skulder som undantagits. Det framgår av artikel i artikel 44.4. Där anges att i de fall resolutionsmyndigheten beslutar att helt eller delvis undanta en skuld eller en kategori av skulder i enlighet med artikel 44, och de förluster som skulle ha tillkommit dessa skulder inte fullt ut har överförts på andra borgenärer, får ett bidrag göras ifrån finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) till företaget under resolution för att
a) absorbera eventuella förluster som inte har absorberats av
kvalificerade skulder och återställa substansvärdet i institutet under resolution till noll i enlighet med punkt 46.1 a,
b) förvärva aktier eller andra äganderättsinstrument eller kapital-
instrument i företaget under resolution för att i enlighet med artikel 46.1 b kapitalisera institutet.
Att finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) får användas för detta ändamål framgår av artikel 101.1.
För att finansieringsarrangemanget ska få användas ställs det dock upp vissa krav. För det första ska företagets ägare och borgenärer vara med och dela på bördan genom nedskrivning eller konvertering. Direktivet innehåller två olika alternativ för att bestämma hur stort detta bidrag minst måste vara. Dessutom innehåller direktivet särskilda bestämmelser om hur stort bidraget från resolutionsreserven får vara.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
764
Bördefördelning motsvarande åtta procent av företagets skulder och eget kapital
Enligt det första alternativet (artikel 44.5) ska det bidrag till förlustabsorbering och kapitalisering som har gjorts av ägare och innehavare av andra äganderättsinstrument, borgenärer motsvara ett belopp som minst motsvarar 8 procent av de sammanlagda skulderna, inklusive kapitalbasen i företaget under resolution, beräknat vid tidpunkten för resolutionsåtgärden i överensstämmelse med den värdering som föreskrivs i artikel 36.
Bördefördelning motsvarande 20 procent av företagets riskvägda tillgångar
Enligt det andra alternativet (artikel 44.5) får med avvikelse från vad som sägs om att borgenärerna ska bidra med 8 procent av de totala skulderna inklusive kapitalbasen, ett bidrag från finansieringsarrangemanget också ges under förutsättning att (a) bidraget till förlustabsorbering och rekapitalisering uppgår till
ett belopp på minst 20 procent av det berörda företagets riskvägda tillgångar,
(b) finansieringsarrangemanget i den berörda medlemsstaten,
genom förhandsbidrag (exklusive bidrag till ett insättningsgarantisystem) som anskaffats i enlighet med artiklarna 100.6 och 103, har tillgång till ett belopp som uppgår till minst tre procent av de garanterade insättningarna vid samtliga kreditinstitut som är auktoriserade inom den medlemsstatens territorium, och
(c) det berörda företaget har konsoliderade tillgångar på mindre
än 900 miljarder euro.
Storleken på stödet från staten
I båda de fall som nämns ovan är huvudregeln att stödet från finansieringsarrangemanget för resolution inte får överstiga fem procent av de totala skulderna och det egna kapitalet i företaget under resolution enligt en värdering enligt artikel 36 vid tidpunkten
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
765
för beslut om resolution eller beslut om resolutionsåtgärder, beroende på vad som är tillämpligt.
Enligt artikel 44.7 är dock inte femprocentsgränsen absolut, utan får överskridas under exceptionella förhållanden. En ytterligare förutsättning är att alla oprioriterade skulder utan säkerheter, utom kvalificerade insättningar, fullt ut skrivits ned eller konverterats.
Anmälan till kommissionen
Som vi har nämnt tidigare ska resolutionsmyndigheten innan den undantar en skuld underrätta kommissionen. I de fall där undantaget skulle kräva ett bidrag från finansieringsarrangemanget eller en alternativ finansieringskälla får kommissionen, för att slå vakt om den inre marknadens integritet, inom 24 timmar räknat från mottagandet av underrättelsen, eller med resolutionsmyndighetens samtycke inom en längre tidsperiod, förbjuda det föreslagna undantaget, eller kräva att det ändras, om kraven i denna artikel och delegerade akter inte är uppfyllda. Detta ska inte påverka kommissionens tillämpning av regler om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
Av bestämmelserna i det föregående framgår när resolutionsreserven får användas för att absorbera förluster respektive skjuta till kapital när undantaget använts. Enligt kommitténs bedömning bör möjligheter motsvarande de i direktivet införas i svensk rätt. Bestämmelsens närmare innebörd behandlas i det följande.
Vad får stödet avse?
Det bör noteras att stödet bara får användas för att kompensera för det kapital som undantagits från nedskrivning eller konvertering. Den får därmed inte användas för att täcka upp för andra underskott. Ytterst bestäms storleken på stödet från resolutionsreserven av det totalbelopp för förlustabsorbering och konvertering som fastställts enligt en värdering. Stödet från resolutionsreserven får inte överstiga det beloppet. Dessutom får reserven inte användas för någon annan typ av kapitalförstärkning.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
766
När medel tas ur resolutionsreserven innebär det att det är reserven som förvärvar de äganderätts- och kapitalinstrument som behövs för att kapitalisera institutet. Enligt artikel 44.4 får resolutionsfonden användas för att förvärva aktier eller andra äganderättsinstrument eller kapitalinstrument i företaget under resolution. Av detta följer att resolutionsmyndigheten kan komma att förvärva t.ex. aktier, konvertibler eller optioner.
Bördefördelning motsvarande åtta procent av företagets tillgångar och egna kapital
När resolutionsmyndigheten beräknar totalbeloppet för förlustabsorbering och konvertering behöver det göras på grundval av en värdering. En sådan värdering ska också ligga till grund för beräkningen av hur stor andel av de totala skulderna och det egna kapitalet som ägare och borgenärer respektive resolutionsmyndigheten har bidragit med. Värderingen ska ha gjorts i anslutning till åtgärden. Som framgår ska ägarna och borgenärerna bidra med minst 8 procent av de totala skulderna och det egna kapitalet. Basen för beräkningen omfattar alltså mer än de kvalificerade skulderna.
Vid beräkningen av åttaprocentsgränsen räknar man med bidrag som har gjorts av ägare och andra innehavare av äganderättsinstrument och borgenärer. Bidragen ska ha lämnats genom nedskrivning eller konvertering eller på annat sätt. Av detta framgår exempelvis att nedskrivning eller konvertering som har gjorts av relevanta kapitalinstrument får räknas med. Värderingstidpunkten avgör dock vad som får räknas med. Förluster som absorberats av t.ex. ägare genom en minskning av aktiekapitalet före en sådan värdering ingår exempelvis inte i beräkningen av om gränsvärdet uppfylls (se även skäl 75 i resolutionsdirektivet). Dessutom kan medel komma att skjutas till från insättningsgarantifonden.
Enligt direktivet ska bl.a. ”kapitalbasen” räknas in vid bedömningen av hur stort bidraget från aktieägare, borgenärer m.fl. måste vara. Enligt den definition som används i direktivet, som hänvisar till tillsynsförordningen, avses med kapitalbasen de poster som får ingå i kapitalbasen med vissa avdrag. Trots ordalydelsen är det dock knappast detta som varit avsikten med direktivet. Avsikten har sannolikt varit att man ska räkna med de poster som får ingå i kapitalbasen, det vill säga vissa skulder samt eget kapital. Vi föreslår därför att den svenska bestämmelse som förlivar direktivet
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
767
använder uttryckssättet totala skulder och eget kapital i stället för totala skulder inklusive kapitalbasen. Detta kommer dock att innebära att basen blir lite större än om kapitalbasen används.
Enligt direktivet får bidraget från resolutionsreserven uppgå till högst fem procent av företagets totala skulder och eget kapital. Som huvudregel kommer alltså de privata aktörernas bidrag vara större än resolutionsreservens. Under exceptionella förhållanden får det dock överstiga femprocentsnivån och i det fallet utgör den övre gränsen det belopp som undantagits från nedskrivning eller konvertering eller det belopp som räknats fram enligt avsnitt 15.6 (artikel 46) beroende på vilket som är lägst.
Bördefördelning motsvarande tjugo procent av företagets riskvägda tillgångar
Som alternativ får resolutionsmyndigheten kräva att ägare och borgenärer bidrar med tjugo procent av de riskvägda tillgångarna.
Begreppet riskvägda tillgångar definieras varken i resolutionsdirektivet eller i tillsynsförordningen. Enligt tillsynsförordningen används i stället begreppet ”det totala riskvägda exponeringsbeloppet” för att beteckna summan av de krav för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker som ska ligga till grund för beräkningen av kapitalbaskravet. I detta ingår den ”riskvägda exponeringen” för kreditrisker, utspädningsrisker och motpartsrisker. I dessa riskvägda exponeringar ingår dock inte bara tillgångar utan även åtaganden utanför balansräkningen (t.ex. garantier som företaget har ställt ut) som inte är tillgångar i egentlig mening utan snarare förpliktelser (se artikel 5 i tillsynsförordningen). Eftersom begreppet exponering alltså är ett vidare begrepp än tillgång drar vi slutsatsen att direktivet syftar enbart på de tillgångarna i balansräkningen och inte på posterna utanför balansräkningen. Detta är också utgångspunkten för det fortsatta resonemanget. Enligt vår bedömning ska de riskvägda tillgångarna beräknas på individuell nivå och inte på gruppnivå.
Det statliga stödet från resolutionsreserven blir som huvudregel större om detta undantag används i stället för åttaprocentregeln (statsstödsreglerna kan dock förändra detta; se nedan). För att väga upp detta ställs det upp ett krav på hur stor resolutionsreserven minst måste vara för att undantaget ska få användas. Detta är satt till tre procent av de garanterade insättarna i medlemsstaten. Det är
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
768
dock enbart belopp som byggts upp med förhandsbidrag som får räknas med. Dessförinnan får alltså inte undantaget utnyttjas. Ytterst kommer det sannolikt att vara resolutionsreservens storlek som avgör om undantaget är möjligt att tillämpa eller inte. Om inte resolutionsreserven är mycket stor är det sannolikt att undantaget endast kan utnyttjas för en bank i taget. Därefter måste resolutionsreservens byggas upp så att det uppgår till tre procent av de garanterade insättningarna innan den får användas igen. Under den tiden måste i stället åttaprocentsregeln tillämpas. En annan begränsning är att det berörda företaget ska ha konsoliderade tillgångar på mindre än 900 miljarder euro. Detta krav uppfylls dock av samtliga av de fyra stora svenska bankkoncernerna.
Valet mellan de två alternativen
Som har beskrivits i det föregående får resolutionsmyndigheten välja mellan två alternativ när den bestämmer hur stort bidraget från ägare och borgenärer ska vara. Direktivet innehåller inte några anvisningar om när den ena eller den andra metoden ska användas. Enligt vår bedömning bör dock det alternativ som ger den minsta nedskrivningen eller konverteringen och därmed ett större bidrag från resolutionsreserven användas. Vi anser vidare att det är värdefullt om resolutionsmyndigheten i ett enskilt fall kan välja mellan de båda undantagen. Av det skälet anser vi att det är ett rimligt mål att resolutionsreserven ska uppgå till tre procent av garanterade insättningar; se kapitel 21.
Särskilt om statsstödsreglerna
Om resolutionsreserven används för att skjuta till kapital till ett företag under resolution, omfattas stödet av statsstödsregelverket. Som vi beskriver i avsnitt 3.15 innehåller statsstödsreglerna bestämmelser om att ägare och borgenärer ska vara med och dela på bördan bl.a. genom minskning aktiekapitalet och nedskrivning eller konvertering av efterställda skulder. För att det statliga stödet ska godkännas kan därför samtliga efterställda skulder behöva skrivas ned. Detta gäller även om något av direktivets gränsvärden (åtta procent av skulder och eget kapital eller tjugo procent av de riskvägda tillgångar) har uppnåtts. En tillämpning av statsstödsreglerna
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
769
kan därför innebära att bidraget från borgenärerna måste vara större än enligt de båda modeller som beskrivs ovan för att stödet ska godkännas.
Hur stort får bidraget från resolutionsreserven vara?
Enligt direktivet får bidraget från resolutionsreserven uppgå till högst fem procent av företagets skulder och egna kapital. Under exceptionella omständigheter får det dock överstiga denna nivå.
Direktivets uttryck ”exceptionella omständigheter” är inte definierat. Samma begrepp används i artikel 52.3 rörande resolutionsmyndighetens möjligheter att förlänga tidsperioden då en omstruktureringsplan ska upprättas. Vi kan vidare konstatera att ordet ”exceptionell” också återfinns i artikel 37.10 som hänvisar till ”en mycket exceptionell situation med en systemkris” som en förutsättning för att få använda de statliga stabiliseringsverktygen.
Av detta drar kommittén slutsatsen att ”exceptionella omständigheter” inte behöver innefatta en så pass allvarlig situation som en systemkris. Med tanke på att direktivet också anger att krav kan ställas på företagen att ha tillräckligt med aktiekapital och nedskrivningsbara skulder för att resolution ska vara möjligt, och mer generellt på att resolutionsmyndigheten ska upprätta resolutionsplaner, torde det vara en presumtion i direktivet att det normalt ska vara möjligt att kapitalisera ett företag i tillräcklig omfattning genom att konvertera fordringar, eventuellt i kombination med ett bidrag från resolutionsreserven motsvarande fem procent av berört företags skulder och egna kapital. Vi tolkar därför att ”exceptionella omständigheter” ska förstås som ”i undantagsfall”. Vad som inryms i detta begrepp får överlämnas till rättstillämpningen, däribland kommissionens avgöranden i statsstödsärenden.
En ytterligare förutsättning för att stödet från resolutionsreserven ska få överstiga fem procent av skulder och eget kapital är att alla oprioriterade kvalificerade skulder utan säkerhet förutom kvalificerade insättningar har skrivits ned fullt ut eller konverterats. Det betyder att de övriga kvalificerade skulderna (utom de kvalificerade insättningarna) ska vara helt nedskrivna. Det handlar alltså här om att se till att bördan bärs av de kvalificerade skulder som inte undantagits, i vart fall om stödet överstiger fem procent. Nedskrivningen får dock inte innebära att borgenärerna får ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation.
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
770
Som nämns ovan behöver dock inte de kvalificerade insättningarna skrivas ned. Av detta följer att kvalificerade insättare får undantas från den extra nedskrivning och konvertering som kan krävas för att kompensera för undantaget. De ska dock skrivas ned så att de bär den börda som de skulle ha burit om inget undantag hade gjorts (om de inte undantagits).
15.16.3 Finansiering av stödet från resolutionsreserven
Kommitténs förslag: Det statliga stödet från resolutionsreserven får beroende på omständigheterna finanseras genom förhandsbidrag till resolutionsreserven, genom extra uttag från företagen, lån från Riksgäldskontoret eller andra alternativa finansieringskällor.
Resolutionsdirektivet
Som vi beskriver i föregående avsnitt får statligt stöd ges från resolutionsreserven under vissa förutsättningar. Resolutionsdirektivet innehåller också bestämmelser om hur detta stöd ska finansieras. Bestämmelserna ser lite olika ut beroende på om stödet över- eller understiger fem procent av skulder och eget kapital.
Hur får bidraget från resolutionsreserven upp till fem procent av de totala skulderna finansieras?
Om bidraget inte är större än fem procent av skulder och eget kapital får stödet från resolutionsreserven enligt artikel 44.6 finansieras enligt följande. a. Det belopp som finansieringsarrangemanget har tillgång till och
som har anskaffats genom bidrag från företag i enlighet med artikel 100.6 och 103. b. Genom det belopp som kan anskaffas genom efterhandsbidrag i
enlighet med artikel 104 inom en period av tre år. c. Belopp som anskaffas från alternativa finansieringskällor i enlig-
het med artikel 105, i de fall där de belopp som avses i a och b ovan inte är tillräckliga.
SOU 2014:52 Skuldnedskrivningsverktyget
771
Hur får stödet från resolutionsreserven över fem procent av de totala skulderna finansieras?
Om stödet från resolutionsreserven överstiger fem procent gäller enligt artikel 44.7 att ytterligare finansiering får sökas från alternativa finansieringskällor. I stället för eller utöver detta får stödet ges med användning av ännu outnyttjade medel som anskaffats genom förhandsbidrag i enlighet med artiklarna 100.6 och 103.
Skälen för kommitténs förslag
Hur får bidraget från resolutionsreserven finansieras?
I direktivet finns det särskilda bestämmelser om hur bidrag från resolutionsreserven ska finansieras. Först och främst får medel tas från medel som redan finns i resolutionsreserven till följd av redan inbetalda förhandsbidrag. När dessa medel har utnyttjats får bidraget finansieras genom medel som kan inhämtas genom efterhandsbidrag (artikel 104) inom en period av tre år. Det bör noteras att för många svenska institut – däribland de fyra svenska storbankerna – är de garanterade insättningarna betydligt mindre än de skulder inklusive insättningar som avses i artikel 44.
Om varken resolutionsreserven eller efterhandsbidragen räcker till får resterande belopp anskaffas genom alternativa finansieringskällor. För svensk del innebär det upplåning från Riksgäldskontoret eller någon annan del av staten, eller krediter från andra EU-länders finansieringsarrangemang; se kapitel 21.
För att återställa resolutionsreserven kan företagen, förutom att betala efterhandsbidragen, komma att behöva betala in för att återställa resolutionsreserven till dess målnivå inom sex år. I sista hand kommer kravet på efterhandsavgifter att bestämmas av relationen mellan det stöd som finansierats med medel från resolutionsreserven och värdet på de tillgångar som förs till reserven.
Ytterligare bidrag
I artikel 44 framgår de förutsättningar som ska vara uppfylla för att resolutionsreserven ska få bidra till förlustabsorberingen och kapitalisering av ett företag under resolution samt i vilken omfattningen detta får ske och hur de offentliga medlen som används ska
Skuldnedskrivningsverktyget SOU 2014:52
772
finansieras. I artikel 44.7 anges att bidraget i undantagsfall får överstiga 5 procent.
Direktivet ger möjlighet att finansiera detta bidrag genom att finansieringsarrangemanget utnyttjar alternativa finansieringskällor. Även inbetalda och ännu outnyttjade förhandsbidrag får utnyttjas. Däremot får inte ett bidrag till ett företag under resolution som överstiger 5 procent finansieras genom ytterligare uttag av efterhandsbidrag (artikel 104-bidrag).
Syftet med det senare är rimligen att begränsa hur mycket företagen kollektivt direkt ska bidra till finansieringen av ett specifikt resolutionsärende. Om bidraget innebär att resolutionsreserven bär förluster och detta leder till att fondens medel understiger de av direktivet reglerade nivåerna, innebär det dock att företagen indirekt bidrar till finansieringen genom en förhöjd förhandsavgift för att återställa nivån på fondens behållning.
Kommissionens prövning
Som framgår av artikel 44.12 ska en medlemsstat anmäla bidraget från resolutionsreserven till kommissionen. Kommissionen får då förbjuda undantaget eller kräva ändring av det om det inte uppfyller kraven i artikel 44 eller delegerade akter. Eftersom bidrag från resolutionsreserven utgör statliga medel ska bidraget också statsstödsprövas (se avsnitt 3.15).
773
16 De statliga stabiliseringsverktygen
16.1 Inledning
I detta kapitel behandlas artiklarna 56–58 som rör möjligheterna för staten att skjuta till kapital eller tillfälligt ta över ägandet i ett företag genom att använda medel som inte kommer från resolutionsreserven. Dessa åtgärder kallas för de statliga stabiliseringsverktygen. En möjlighet att besluta om statligt kapitaltillskott eller om ett tillfälligt statligt övertagande är inte medlemstaternas skyldiga att införa enligt direktivet, men som diskuteras nedan föreslår kommittén att de ska införas i svensk rätt.
Det kan också inledningsvis påpekas att direktivet anger att statliga kapitaltillskott och ett tillfälligt statligt övertagande enligt artiklarna 57 respektive 58 kan vara en del av ett resolutionsförfarande eller vidtas i stället för resolution när ett företag uppfyller förutsättningarna för resolution. Kommittén föreslår det förstnämnda av skäl som anförs nedan, det vill säga att dessa statliga stabiliseringsverktyg ska tillämpas inom ramen för resolution.
16.2 Definition av de statliga stabiliseringsverktygen
Kommitténs förslag: Med de statliga stabiliseringsverktygen
avses annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven som ges av regeringen för att
1. delta i kapitaliseringen av ett företag genom att tillhandahålla
medel i utbyte mot kärnprimärkapitalinstrument, övriga primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument, i enlighet med kraven i tillsynsförordningen (verktyget för kapitalstöd), eller
De statliga stabiliseringsverktygen SOU 2014:52
774
2. tillfälligt ta över ägandet av ett företag under resolution genom
att göra en eller flera överföringar av aktier till staten, eller ett av staten helägt bolag (verktyget för tillfälligt offentligt ägande).
Resolutionsdirektivet
Artikel 37.10 anger att i en mycket exceptionell situation med en systemkris får resolutionsmyndigheten söka finansiering från alternativa finansieringskällor genom att använda de statliga stabiliseringsverktyg som avses i artiklarna 56–58. I artikel 56.5 definieras de statliga stabilitetsverktygen som
a) ett verktyg för offentligt aktiekapitalstöd som avses i artikel 57,
samt som
b) ett verktyg för tillfälligt offentligt ägande som avses i artikel 58.
Med en systemkris avses störningar i det finansiella systemet som skulle kunna medföra allvarliga negativa konsekvenser för den inre marknaden och realekonomin (artikel 2.1.30).
Verktyget för kapitalstöd
I artikel 57.1 anges att medlemsstaterna får, under förutsättning att nationell bolagsrätt respekteras, delta i en rekapitalisering av ett institut eller ett koncernföretag genom att tillhandahålla kapital till företaget i utbyte mot följande instrument, i enlighet med kraven i förordning (EU) nr 575/2013: (a) kärnprimärkapital, och (b) övriga primärkapitaltillskott eller supplementärkapitalinstrument.
Verktyget för tillfälligt offentligt ägande
I artikel 58.1 anges att medlemsstaterna får ta ett institut eller ett koncernföretag i tillfälligt offentligt ägande genom att, enligt artikel 58.2, göra en eller flera aktieöverföringar där mottagaren är (a) ett ombud för medlemsstaten, eller (b) ett av medlemsstaten helägt bolag.
SOU 2014:52 De statliga stabiliseringsverktygent
775
Ansvarig myndighet
Enligt artikel 56 ska det behöriga departementet eller regeringen fatta beslut om tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen och inte resolutionsmyndigheten, även om regeringen ska besluta i nära samarbete med resolutionsmyndigheten (se mer om detta nedan).
Skälen för kommitténs förslag
Ibland är det nödvändigt för att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet att staten skjuter till kapital eller tar över ägandet av problemdrabbade institut. En sådan möjlighet finns till exempel i stödlagen som ger möjlighet för regeringen att, under vissa förutsättningar, besluta om tvångsinlösen av aktier i ett kreditinstitut.
Det är därför ändamålsenligt att direktivet ger möjlighet till detta genom de så kallade statliga stabiliseringsverktygen och även att offentliga medel kan tillföras från andra källor än resolutionsreserven. Det sistnämnda beror inte i första hand på att resolutionsreserven skulle sakna medel. Enligt vårt förslag är det knutet en lånerätt i Riksgäldskontoret till reserven. Snarare handlar det om att det i dessa fall är fråga om en kris av sådan dignitet och omfattning att det inte framstår som realistiskt att lägga ansvaret på det finansiella systemet att täcka kostnaderna för krisen i form av återbetalning av dessa lån via framtida krav på avgifter. Om kostnaderna framstår som en så tung börda att de övriga bankernas långsiktiga soliditet börjar ifrågasättas, blir det omöjligt att uppnå resolutionsändamålen enbart med medel från resolutionsreserven. I stället måste offentliga medel kunna sättas in. Andra sidan av detta är att avkastningen från stödet ska tillfalla staten och inte reserven.
Kommittén föreslår att stabilitetsfonden ska kunna användas till detta ändamål; se kapitel 21. Men eftersom direktivet inte ställer krav på varifrån dessa medel ska tas finner vi inte heller skäl att begränsa detta i svensk rätt genom att ange att de alltid ska komma från stabilitetsfonden. Annan finansiering kommer dock att kräva ett särskilt bemyndigande från riksdagen. Däremot behöver möjligheten att vidta de åtgärder som innefattas i de statliga stabiliseringsverktygen framgå av lag.
Kommittén bedömer också att det sätt på vilket direktivet anger att detta ska ske är uttömmande i så måtto att andra sätt inte är
De statliga stabiliseringsverktygen SOU 2014:52
776
tillåtna. I syfte att inte oavsiktligt begränsa flexibiliteten föreslår vi ett införlivande som ligger nära direktivets formulering.
I artikel 37.10 anges att det är resolutionsmyndigheten som kan söka finansiering från alternativa finansieringskällor genom att använda de statliga stabiliseringsverktygen. Av artikel 56.1 framgår att sådana insatser ska utföras under ledning av det behöriga ministeriet eller regeringen i nära samarbete med resolutionsmyndigheten. Kommittén anser att den senare lösningen bättre avspeglar den dignitet som ett beslut av denna karaktär har. Det innebär att vi föreslår att det är regeringen som ska fatta beslut om de åtgärder som diskuteras i detta avsnitt. Vi återkommer nedan till frågan om hur regeringen ska samarbeta med inblandade myndigheter.
Kommittén konstaterar vidare att direktivet anger att de statliga stabiliseringsverktygen får tillämpas i en ”mycket exceptionell situation med en systemkris” och att en systemkris definieras som störningar i det finansiella systemet som skulle kunna medföra allvarliga negativa konsekvenser för den inre marknaden och realekonomin. Kommittén kan konstatera att användningen av störningsbegreppet i definitionen av en systemkris ligger nära vår formulering av resolutionsändamålet: ”att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet”.
Mot den bakgrunden har kommittén övervägt att omformulera uttrycket ”mycket exceptionell situation med en systemkris”. Vi har dock valt att avstå från att föreslå detta. Skälet till detta är att kommissionen, enligt skäl 57, när den bedömer om statligt stöd ska godkännas, vilket är en förutsättning för att de statliga stabiliseringsverktygen ska få användas, uttryckligen ska bedöma om det föreligger en mycket exceptionell situation med en systemkris.
Det framgår av artikel 56.1 (se nedan) att dessa åtgärder ska vidtas i syfte att uppnå målen för resolution enligt artikel 31.2 när det gäller medlemsstaten eller unionen som helhet, dvs. det som vi kallar för resolutionsändamålen. Det räcker dock inte med att åtgärden behövs för att uppnå något resolutionsändamål. Direktivet innehåller en uppsättning villkor som begränsar användningen av de statliga stabiliseringsverktygen till en sista utväg när det föreligger ett allvarligt systemhot och när resolutionsverktygen och andra resolutionsåtgärder inte är tillräckliga; se nedan.
SOU 2014:52 De statliga stabiliseringsverktygent
777
16.3 Förutsättningar för att använda verktygen
Kommitténs förslag: I en mycket exceptionell situation med en systemkris får regeringen besluta att använda de statliga stabiliseringsverktygen för att uppnå resolutionsändamålen om:
1. företaget är försatt i resolution,
2. ägare, innehavare av andra äganderättsinstrument och borgenärer genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt bidragit till förlustabsorberingen i, eller kapitaliseringen av, företaget med ett belopp som minst motsvarar 8 procent av företagets totala skulder och eget kapital,
3. stödet är godkänt i förväg och slutgiltigt enligt reglerna om statligt stöd, och
4. regeringen, efter samråd med resolutionsmyndigheten, Finansinspektionen och Riksbanken, har fastställt att någon av följande förutsättningar föreligger:
a) att användningen av något annat resolutionsverktyg inte skulle vara tillräckligt för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet,
b) att andra resolutionsåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att företaget beviljats extraordinärt likviditetsstöd från Riksbanken, eller
c) när det gäller verktyget för tillfälligt offentligt ägande, att andra resolutionssåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att regeringen har använt verktyget för kapitalstöd.
Resolutionsdirektivet
Artikel 56.1 anger att medlemsstaterna får tillhandahålla extraordinärt offentligt finansiellt stöd genom ytterligare finansiella stabiliseringsverktyg i enlighet med 56.3 och artikel 31.10 samt i enlighet med unionens regler om statligt stöd, för att bidra till resolutionen
De statliga stabiliseringsverktygen SOU 2014:52
778
av ett företag, inbegripet genom att ingripa direkt för att undvika dess avveckling, i syfte att uppnå målen för resolution enligt artikel 31.2 när det gäller medlemsstaten eller unionen som helhet. Sådana insatser ska utföras under ledning av det behöriga ministeriet eller regeringen i nära samarbete med resolutionsmyndigheten.
I artikel 56.3 framgår att de statliga stabiliseringsverktygen ska tillgripas som en sista utväg efter det att andra resolutionsverktyg så långt som det är praktiskt möjligt har bedömts och utnyttjats samtidigt som den finansiella stabiliteten upprätthållits, i enlighet med det behöriga ministeriets eller regeringens bedömning efter samråd med resolutionsmyndigheten.
Ytterligare villkor för användningen av verktygen återfinns i 56.4 som anger att vid tillämpningen av de statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga ministerierna eller regeringarna och resolutionsmyndigheten endast tillämpar verktygen när alla villkor i artikel 32.1 är uppfyllda och något av följande villkor har uppfyllts:
a) Det behöriga ministeriet eller regeringen och resolutions-
myndigheten efter samråd med centralbanken och den behöriga myndigheten avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen inte skulle vara tillräcklig för att undvika betydande negativa följdverkningar på den finansiella stabiliteten.
b) Det behöriga ministeriet eller regeringen och resolutions-
myndigheten avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen inte skulle vara tillräcklig för att skydda allmänintresset efter det att företaget beviljats extraordinärt likviditetsstöd från centralbanken.
c) När det gäller verktyget för tillfälligt offentligt ägande, det
behöriga ministeriet eller regeringen efter samråd med den behöriga myndigheten och resolutionsmyndigheten avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen inte skulle vara tillräcklig för att skydda allmänintresset efter det att företaget beviljats kapitalstöd genom verktyget för kapitalstöd (artikel 57).
I artikel 37.10, som hänvisas till i artiklarna 56–58, anges vidare att de statliga stabiliseringsverktyg får användas när följande villkor är uppfyllda:
SOU 2014:52 De statliga stabiliseringsverktygent
779
1. Ett bidrag till förlustabsorbering och rekapitalisering motsvarande ett belopp som minst motsvarar åtta procent av de sammanlagda skulderna, inklusive kapitalbasen i institutet under resolution, beräknat vid tidpunkten för resolutionsåtgärden i överensstämmelse med den värdering som föreskrivs i artikel 36, har gjorts av ägare och innehavare av andra äganderättsinstrument, innehavare av relevanta kapitalinstrument och andra kvalificerade skulder genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt.
2. De ska villkoras av ett godkännande i förväg och ett slutgiltigt godkännande enligt reglerna om statligt stöd.
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet anger vilka villkor som ska vara uppfyllda för att det statliga verktyget ska användas. Flera av dessa moment ska bedömas av regeringen i nära samarbete med resolutionsmyndigheten. Motsvarande bestämmelser bör tas in i lag. Som vi har nämnt i föregående avsnitt bör den svenska regleringen ligga nära direktivets. Direktivet anger att flera av förutsättningarna ska bedömas av regeringen i samråd med resolutionsmyndigheten. Såvida inte regeringen är resolutionsmyndighet skulle detta vara en främmande lösning för svensk del, det vill säga att regeringen bara ska fatta beslut om en förvaltningsmyndighet godkänner det. Därför föreslår kommittén att regeringen ska besluta efter samråd med de relevanta myndigheterna – resolutionsmyndigheten, Finansinspektionen och Riksbanken – oavsett vilken av förutsättningarna som ska bedömas. Eftersom användandet av de statliga stabiliseringsverktygen förutsätter att resolutionsmyndigheten har försatt företaget i resolution får resolutionsmyndigheten därigenom indirekt påverka beslutet om de statliga stabiliseringsverktygen.
16.3.1 De statliga stabiliseringsverktygen bör tillämpas inom ramen för resolution
Kommitténs förslag: För att kunna bli föremål för statligt stöd genom tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen ska företaget vara försatt i resolution.
De statliga stabiliseringsverktygen SOU 2014:52
780
Resolutionsdirektivet
Artikel 56.2 anger att för att de statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska bli verkningsfulla ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga ministerierna eller regeringarna har de relevanta resolutionsbefogenheter som anges i artiklarna 53-74 och att artiklarna 66, 68, 83 och 117 tillämpas.
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsdirektivet anger att de statliga stabiliseringsverktygen får tillämpas för att bidra till rekonstruktionen av ett företag som är försatt i resolution, men de kan också användas för att direkt ingripa för att undvika företagets avveckling (artikel 56.1). Det betyder alltså att i stället för att inleda resolution skulle regeringen kunna fatta beslut om statligt stöd genom tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen. En förutsättning för ett sådant beslut är dock att förutsättningarna för resolution är uppfyllda (artikel 56.3).
För att de statliga stabiliseringsverktygen ska bli verkningsfulla, behöver resolutionsåtgärder kunna vidtas mot företaget i fråga. Det handlar till exempel initialt om kontrolltagande, men också om att kunna minska aktiekapitalet och dra in aktierna och att skriva ned borgenärernas skulder. Vi anser att denna del av direktivet kan införlivas genom att införa en bestämmelse att de statliga stabiliseringsverktygen endast får tillämpas när ett företag är försatt i resolution. Därigenom kan resolutionsmyndigheten vidta andra resolutionsåtgärder mot företaget i den mån dessa behövs för att komplettera eller möjliggöra de statliga stabiliseringsverktygen.
Eftersom företaget först behöver vara försatt i resolution anser kommittén att de statliga stabiliseringsverktygen bör betraktas som resolutionsåtgärder och att dessa därför också ska omfattas av definitionen av resolutionsåtgärder (se avsnitt 5.3). Som en följd av detta behöver det inte framgå av lag att de underrättelseskyldigheter som resolutionsmyndigheten har enligt artikel 75 vid resolutionsåtgärder även gäller för ett beslut (av regeringen) om att tillämpa de statliga stabiliseringsverktygen.
SOU 2014:52 De statliga stabiliseringsverktygent
781
16.4 Staten som ägare och avveckling av statligt ägande
Kommitténs förslag: Regeringen ska, i den utsträckning som dess aktieinnehav i ett företag tillåter, se till att företaget förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder.
Regeringen ska se till att dess aktieinnehav i företaget överförs till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter.
Resolutionsdirektivet
Artikel 57.2 anger att medlemsstaterna ska, i den utsträckning som deras aktieinnehav i ett företag eller ett koncernföretag tillåter, se till att företaget som är föremål för verktyget för offentligt kapitalstöd i enlighet med denna artikel förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder. I 57.3 framgår att när en medlemsstat ger offentligt kapitalstöd ska den säkerställa att dess andel i företaget överförs till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter.
Motsvarande bestämmelser finns för verktyget för offentligt ägande i artikel 58.3 som säger att medlemsstaten ska se till att institut eller koncernföretag som är föremål för verktyget för tillfälligt offentligt ägande förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder och att de överförs till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter.
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet anger att ett företag som staten helt eller delvis äger ska förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder. Detta är en viktig princip för statligt ägande av företag i konkurrensutsatt verksamhet i de flesta sammanhang och även i detta. Principen bör framgå av lag. Vidare så anger direktivet att staten ska avveckla sitt aktieinnehav i företag som har uppkommit genom tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter. Även denna princip föreslås framgå av lag.
783
17 Minimikravet på nedskrivningsbara skulder
17.1 Inledning
I kapitel 15 beskriver vi hur skuldnedskrivningsverktyget fungerar. Som framgår där innebär det att relevanta skuldinstrument och kvalificerade skulder – efter det att det egna kapitalet tagits i anspråk – skrivs ned eller konverteras. För att verktyget ska vara effektivt måste det finnas tillräckligt med nedskrivningsbara skulder. Eventuella förluster måste kunna absorberas och det egna kapitalet återställas om ett företag försätts i resolution. Som vi beskriver i avsnitt 15.5 är det inte alla skulder som får skrivas ned eller konverteras. Detta skulle kunna ge instituten incitament att försöka finansiera sig genom skulder som inte är kvalificerade eftersom dessa skulder sannolikt ger en billigare finansiering än de kvalificerade.
Direktivet innehåller dock bestämmelser som ska begränsa risken för att ett institut som fallerar och blir föremål för resolution inte har tillräckligt med kapital och kvalificerade skulder som kan absorbera förluster eller konverteras (skäl 79). Närmare bestämt innebär dessa regler att det ställs ett minimikrav – liknande kapitaltäckningskravet – på hur stora de kvalificerade skulderna och kapitalbasen tillsammans minst måste vara för att institutet om det i framtiden fallerar ska kunna hanteras inom ramen för resolution på ett sätt som uppfyller resolutionsändamålen. Detta krav mäts inte med hjälp av någon konkret förbestämd metod utan bestäms med utgångspunkt från ett antal kriterier. Kravet är alltså inte fast utan varierar mellan olika institut.
Man kan dela in det nedskrivnings- och konverteringsbara kapitalet och skulderna i två huvudsakliga delar, nämligen dels skulder och eget kapital som får ingå i kapitalbasen, dels kvalificerade skulder (se avsnitt 15.5). Det är samma poster som får
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
784
ingå när man beräknar om minimikravet är uppfyllt. För att posterna ska vara medräkningsbara måste de kunna förväntas finnas där när de behövs (se avsnitt 17.4).
Det kan vara svårt att förutse hur stor andel nedskrivningsbart kapital och nedskrivningsbara skulder som ett företag behöver om det i framtiden kommer att försättas i resolution. Det beror bl.a. på hur stora förluster företaget i fråga har gjort. Det beror emellertid också på vilken strategi och vilka verktyg som resolutionsmyndigheten avser att använda sig av om företaget skulle fallera. Om företaget ska försättas i konkurs, behövs det inte något nedskrivningsbart kapital, eftersom skuldnedskrivningsverktyget då inte kommer att användas. Som vi återkommer till i det följande ska minimikravet på nedskrivningsbara skulder beslutas parallellt med resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner. Kravet ska, liksom koncernresolutionsplanerna, diskuteras i resolutionskollegierna. Besluten om minimikravet på nedskrivningsbara skulder utgör alltså en del av det förberedelsearbete som resolutionsmyndigheterna ägnar sig åt.
Enligt direktivet är det resolutionsmyndigheten som ska besluta om minimikravet på nedskrivningsbara skulder. Som framgår av kapitel 25 överlämnar vi till regeringen att bestämma vilken myndighet som ska vara resolutionsmyndighet. Vi föreslår dock att Finansinspektionen ska vara den myndighet som beslutar om minimikravet. När vi i det följande talar om resolutionsmyndigheten är det därför Finansinspektionen vi har i åtanke. När vi i detta avsnitt talar om Finansinspektionen, avser vi inspektionen i dess roll som tillsynsmyndighet.
Direktivet kan sägas behandla sju separata frågor:
1. Det övergripande kravet på att ett instituts kapitalbas och kvalificerade skulder tillsammans ska vara tillräckligt stora.
2. Vilka kriterier som ligger till grund för beslutet om hur stora skulderna och kapitalbasen tillsammans ska vara i ett enskilt fall.
3. Vilka krav som ställs på de kvalificerade skulderna för att de ska var medräkningsbara, dvs. för att de faktiskt ska finnas där när de behövs.
4. Myndighetens möjlighet att besluta att kravet ska uppfyllas med en viss typ av kapital eller skuldinstrument.
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
785
5. På vilken nivå – institut, grupp eller moderföretag – som kraven ska vara uppfyllda.
6. Överenskommelser mellan medlemsstaterna om nivån på kravet för en koncern.
7. Undantag för vissa institut.
Som framgår av artikel 45.19 och 45.20 ska Eba senast den 31 december 2016 lämna en rapport till kommissionen om olika aspekter på kravet. Det bör också noteras att G20 vid ett möte i Sankt Petersburg i september 2013 beslutade att ”call on the FSB, in consultation with standard setting bodies, to assess and develop proposals by end-2014 on the adequacy of global systemically important financial institutions’ loss absorbing capacity when they fail”. Det finns mot denna bakgrund anledning att tro att kravet kommer att förändras inom en inte allt för avlägsen framtid som en konsekvens av dessa arbeten.
17.2 Minimikravet på nedskrivningsbara skulder
Kommitténs förslag: Med minimikravet på nedskrivningsbara skulder avses ett krav uttryckt i procent som styr hur stora företagets medräkningsbara kvalificerade skulder och kapitalbas minst måste vara, i relation till företagets totala skulder och kapitalbas.
Vid beräkningen av de totala skuldernas ska derivatskulder tas upp till det belopp som återstår när hänsyn har tagits till motparters rätt till nettning.
Kravet ska beslutas i anslutning till upprättande av resolutionsplanerna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken information om kravet som ett företag ska lämna till resolutionsmyndigheten och vid vilken tidpunkt.
Resolutionsdirektivet
Att det ska ställas ett minimikrav på institutens kapitalbas och kvalificerade skulder framgår av artikel 45.1. Där sägs att minimikravet ska beräknas som ett belopp för kapitalbas och kvalificerade
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
786
skulder uttryckt som en procentandel av de totala skulderna och kapitalbasen i institutet.
Vid tillämpningen av minimikravet ska derivatskulder inkluderas i de totala skulderna på basis av att nettningsrättigheter gentemot motparter erkänns fullt ut.
Av artikel 45.15 framgår att resolutionsmyndigheten ska, samordnat med behöriga myndigheter, kräva och kontrollera att instituten uppfyller det minimikrav för kapitalbas och kvalificerande skulder som avses i punkt 1 och i tillämpliga fall det krav som föreskrivs i punkt 13 genom instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning (se avsnitt 17.5) och ska fatta eventuella beslut i enlighet med artikel 45 parallellt med utarbetandet och upprätthållandet av resolutionsplaner.
Undantag för utgivare av säkerställda obligationer
I artikel 45.3 finns en skyldighet att undanta vissa typer av utgivare av säkerställda obligationer från minimikravet. Där sägs att resolutionsmyndigheten ska undanta hypoteksinstitut som finansieras genom säkerställda obligationer, som enligt nationell rätt inte får ta emot insättningar eftersom
a) de instituten kommer att avvecklas genom nationella insolvens-
förfaranden eller andra typer av förfaranden som genomförs i enlighet med artiklarna 38 (försäljningsverktyget), 40 (broinstitutsverktyget) eller 42 (avskiljandeverktyget) och som är särskilt utformade för de instituten,
b) sådana nationella insolvensförfaranden eller andra typer av för-
faranden kommer att säkerställa att borgenärer i de instituten, inbegripet innehavare av säkerställda obligationer i förekommande fall, skulle åsamkas förluster på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen.
Skälen för kommitténs förslag
Övergripande om kravet och dess beståndsdelar
Enligt direktivet ska varje institut uppfylla ett minimikrav som kan uttryckas på följande sätt:
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
787
Kvalificerade skulder* + kapitalbas ————————–——————— = X % Totala skulder + kapitalbas
* Inte alla kvalificerade skulder är medräkningsbara.
Av avsnitt 15.5 framgår vilka skulder som kan vara kvalificerade. Som vi återkommer till i avsnitt 17.4 är det dock inte alla kvalificerade skulder som är medräkningsbara vid beräkningen av minimikravet utan bara de som kan förväntas vara tillgängliga vid ett framtida fallissemang. För att de kvalificerade skulderna ska få räknas med ska de uppfylla vissa ytterligare kriterier. Dessa behandlas i avsnitt 17.4.
Direktivet anger inte hur stor X procent ska vara utan det får bestämmas i varje enskilt fall med utgångspunkt från vissa i förväg bestämda kriterier; se avsnitt 17.3.
Det minimikrav som direktivet ställer upp gäller inte utöver det vanliga kapitalbaskravet. Samma kapitalbas får användas vid beräkningen av kravet på nedskrivningsbara skulder som vid beräkningen av kapitalbaskravet för kreditrisker etc. Om kapitalbasens andel av de totala skulderna är mindre än den beslutade andelen, behöver dock även andra poster, nämligen de (medräkningsbara) kvalificerade skulderna på balansräkningens skuldsida, räknas med vid bedömningen av om minimikravet är uppfyllt. Eftersom minimikravet är ett krav fristående från kapitalbaskravet, bör det framgå av en ny bestämmelse som tas in i lag. Det generella minimikravet bör ges samma utformning som i direktivet. Som framgår av direktivet bör kravet också beslutas i anslutning till upprättandet av resolutionsplanerna.
Exakt vad som avses med de totala skulderna framgår inte av direktivet. En rimlig tolkning är dock att direktivet syftar på sådana skulder som inte ingår i kapitalbasen. Annars skulle det nämligen bli en viss överlappning av begreppen kapitalbas och totala skulder. Vi avstår dock från att definiera detta begrepp. Oavsett vilka tal man sätter i täljaren eller nämnaren, är det centrala att summan av kapitalbas och eget kapital bedöms vara tillräckligt stor för att hantera företaget i resolution (se avsnitt 17.3).
Om det har ställts säkerheter för derivatskulderna ingår de inte i de kvalificerade skulderna (se avsnitt 15.5). De ingår dock i de totala skulderna, men bara till det värde de har efter nettning mot
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
788
derivattillgångar när dessa nettningsrättigheter erkänns fullt ut.1Vi föreslår därför att det tas in en uttrycklig bestämmelse som anger att vid beräkningen av de totala skuldernas ska derivatskulder tas upp till det belopp som återstår när hänsyn har tagits till motparters rätt till nettning.
Undantaget för vissa utgivare av säkerställda obligationer
De undantag som finns i artikel 45.3 för utgivare som ger ut säkerställda obligationer bör inte införas i svensk rätt. Svensk rätt förbjuder nämligen inte utgivarna från att ta emot insättningar och de kan dessutom driva annan verksamhet. Något undantag behöver därför inte införas.
Kravet ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt
Enligt artikel 45.15 ska minimikravet beslutas och kontrolleras parallellt med resolutionsplaneringen. Det är emellertid inte tillräckligt att det är uppfyllt just då. Av artikel 45.1 framgår nämligen att kravet ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt. Av artikeln följer vidare att resolutionsmyndigheten ska övervaka att kravet uppfylls och att den ska koordinera sin övervakning med den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten. En särskild bestämmelse om detta bör föras in i den nya lagen. Dessutom bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vilken information om kravet som ett företag ska lämna och vid vilken tidpunkt.
Om ett institut inte kan uppfylla kravet, bör Finansinspektionen intensifiera sin tillsyn. Ett institut ska som huvudregel få uppfylla hela minimikravet med kärnprimärkapitalinstrument, t.ex. aktier. Om det varken kan öka det egna kapitalet eller emittera kvalificerade skulder, har det sannolikt större problem än problem med att uppfylla minimikravet.
Finansinspektionen utövar inte löpande tillsyn över holdingföretag. I kapitel 31 föreslår vi dock ändringar i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, som innebär att Finansinspektionen får möjlig-
1 I artikel 296 i tillsynsförordningen finns det bestämmelser om vilka kriterier som ska vara uppfyllda för godkännande av nettningsavtal vid användningen av metoden med interna modellen. Dessa kan ge vägledning även här.
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
789
het att ingripa även mot holdingföretag. Dessa bestämmelser blir tillämpliga även om ett holdingföretag inte kan uppfylla minimiravet.
17.3 Kriterier till grund för beslutet om kravets storlek
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten ska besluta vilket krav på nedskrivningsbara skulder som ett institut ska uppfylla. Kravet ska säkerställa att ett företag, om det kan komma att försättas i resolution, har kvalificerade skulder och en kapitalbas som tillsammans är tillräckligt stora för att det ska vara möjligt att vidta resolutionsåtgärder som uppfyller resolutionsändamålen.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka kriterier som ska ligga till grund för beslutet om minimikravet.
Kommitténs bedömning: Av föreskrifter meddelade av regeringen bör det framgå att samråd ska ske med
Finansinspektionen innan föreskrifterna beslutas.
Resolutionsdirektivet
Minimikriterier
Av artikel 45.6 framgår att det särskilda kravet för kvalificerade skulder för varje institut ska, efter samråd med den behöriga myndigheten, fastställas av resolutionsmyndigheten på grundval av minst följande kriterier:
a) Behovet av att säkerställa att institutet kan försättas i resolution
med tillämpning av resolutionsverktygen, inbegripet, i tillämpliga fall, skuldnedskrivningsverktyget, på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen.
b) Behovet av att, i tillämpliga fall, säkerställa att institutet innehar
tillräckliga kvalificerade skulder för att, om skuldnedskrivningsverktyget används, säkerställa att förluster kan absorberas och institutets kärnprimärkapitalrelation kan återställas till den nivå som krävs för att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet och göra det möjligt för institutet att fortsätta att
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
790
uppfylla villkoren för auktorisation och fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU samt att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet eller enheten.
c) Behovet av att, om det i resolutionsplanen förutses att vissa
klasser av kvalificerade skulder skulle kunna komma att inom ramen för artikel 44.3 undantas från skuldnedskrivning eller att vissa klasser av kvalificerade skulder skulle kunna komma att överföras i sin helhet till en mottagande enhet inom ramen för en delvis överföring, säkerställa att institutet har tillräckligt med andra kvalificerade skulder för att se till att förluster skulle kunna absorberas och institutets kärnprimärkapitalkvot återställas till en nivå som krävs för att göra det möjligt för institutet att fortsätta uppfylla villkoren för auktorisation och fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU.
d) Institutets storlek, affärsmodell, finansieringsmodell och risk-
profil.
e) I vilken utsträckning insättningsgarantisystemet kan bidra till
att finansiera resolutionen, i enlighet med artikel 109.
f) I vilken utsträckning institutets obestånd skulle få negativa
effekter på den finansiella stabiliteten, vilket med hänsyn till hur förbundet institutet är med andra institut eller med resten av det finansiella systemet inbegriper spridning av negativa effekter.
I artiklarna 35.9 och 45.10 preciseras ytterligare vilka kriterier som ska ligga till grund för ett beslut om kravet för ett företag som ingår i en koncern.
Kriteriernas närmare innebörd preciseras genom tekniska standarder
Eba ska, för antagande av kommissionen, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn i syfte att ytterligare specificera de bedömningskriterier som anges i punkterna ovan och som ska ligga till grund för fastställandet av ett minimikrav för kapitalbas och kvalificerande skulder, inbegripet efterställda skulder samt prioriterade osäkrade skulder med minst 12 månader kvar på löptiden
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
791
som omfattas av nedskrivningsbefogenheten och de skulder som kan räknas som kapitalbas.
Skälen för kommitténs förslag
Bedömningen av minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska enligt direktivet göras i varje enskilt fall. Även om resolutionsdirektivet inte innehåller några miniminivåer för kravet kan det ändå sägas finnas en sådan. Som framgår av kapitel 15 och kapitel 21 får nämligen resolutionsmyndigheten inte använda medel ur resolutionsreserven om inte institutets borgenärer eller ägare först har bidragit genom nedskrivning eller konvertering med antingen åtta procent av skulderna eller 20 procent av de riskvägda tillgångarna. För ett företag för vilket skuldnedskrivningsverktyget eller något av de statliga verktygen kan vara ett alternativ, måste dessa nivåer beaktas och kommer därmed att bli den faktiska miniminivån. Dessa gränsvärden kommer sannolikt också att påverka hur stora nedskrivnings- och konverteringsbara skulder som ett företag måste ha. I likhet med direktivet föreslår vi emellertid inget fast krav utan överlämnar till resolutionsmyndigheten att bedöma minimikravets storlek från fall till fall. Ett skäl för detta är att det kan finnas företag för vilka resolution aldrig bedöms vara något alternativ.
Även om bedömningen av minimikravet på nedskrivningsbara skulder (uttryckt som en procentsats av de totala skulderna och kapitalbasen) ska göras i varje enskilt fall är det, inte minst av rättsäkerhetsskäl, viktigt att alla institut bedöms med utgångspunkt från samma kriterier. Dessa kriterier bör vara kända i förväg och ska åtminstone inkludera de kriterier som räknas upp i direktivet. Det är dock möjligt för medlemsstaterna att lägga till ytterligare kriterier som då ska beaktas. Dessa kriterier bör, förutom att vara förenliga med syftet med kravet, även fungera i en gränsöverskridande miljö.
Kravet ska fastställas parallellt med resolutionsplaneringen. Planerna kommer att innehålla både en beskrivning av den verksamhet som drivs av institutet och den eller de strategier som resolutionsmyndigheten anser vara mest sannolik vid en eventuell framtida resolution. Sannolikheten för att resolutionsmyndigheten kommer att vidta resolutionsåtgärder i stället för att försätta institutet i konkurs torde komma att bli en viktig faktor i bedöm-
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
792
ningen av kravets storlek. Om inga resolutionsåtgärder planeras, torde kravet kunna sättas väldigt lågt. De resolutionsåtgärder som planeras kan vidare skilja sig åt mellan instituten beroende på den verksamhet de bedriver (kritisk verksamhet), deras kopplingar till andra företag m.m. Om resolutionsmyndigheten avser att använda sig av skuldnedskrivningsverktyget ska dessutom de kvalificerade skulderna vara tillräckligt stora både för att absorbera förluster (skuldnedskrivning) och för att återställa kärnprimärkapitalnivån (konvertering).
Som framgår kan insättningsgarantin komma att skjuta till medel. Vilken vikt som ska fästas vid detta kommer att framgå av de tekniska standarder som kommer att antas av kommissionen. Enligt artikel 9.2 i 2014 års insättningsgarantidirektiv får dock insättningsgarantifonden en fordran mot ett kreditinstitut om den gör utbetalningar inom ramen för ett resolutionsförfarande för det institutet. Om institutet försätts i konkurs kommer insättningsgarantifonden att överta insättarnas förmånsrätt (se kapitel 20). Vid en gäldenärsrekonstruktion, som ju bygger på att institutet fortlever, kommer dock insättningsgarantifonden att kunna rikta ett regresskrav mot institutet.
Kriterierna skulle kunna komma till uttryck på flera sätt. Ett sätt är att göra en uttömmande uppräkning i lag. Lagen skulle då kunna innehålla såväl de kriterier som anges i direktivet som andra kriterier. Den lösningen är förutsebar men inte så flexibel. Om den internationella utvecklingen går mot att ytterligare eller andra kriterier bör beaktas – vilket inte är osannolikt med hänsyn till att kravet är tämligen nytt – krävs det en lagändring.
Ett andra alternativ är att överlämna till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka kriterier som ska beaktas av resolutionsmyndigheten. I detta fall måste kriterierna i direktivet tas in i föreskrifterna men ytterligare kriterier kan inkluderas. Även med denna lösning är det känt i förväg vilka kriterierna är men regleringen blir – på gott och ont, beroende på vilket perspektiv man har – något mer flexibel.
Ett tredje alternativ är att i lag ange vilka kriterier som ska ligga till grund för bedömningen och överlämna till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att även ytterligare kriterier ska beaktas. Denna lösning blir visserligen flexibel men inte helt lättöverskådlig eftersom kriterierna kommer att finnas i två regelverk.
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
793
Kommittén förspråkar alternativ 2, nämligen att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka kriterier som ska beaktas. Den lösningen är både förutsebar och flexibel. Denna lösning bedöms också vara förenlig med regeringsformen, eftersom kravet syftar till att säkerställa att det är möjligt att genomföra en framtida resolution men inte avser själva resolutionsförfarandet. Vilka kriterier som ska ligga till grund för bedömningen av kravet bör därför framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Med denna lagstiftningsteknik bör emellertid gränserna för föreskriftsrätten avgränsas genom att syftet med minimikravet framgår av lag. Syftet med minimikravet är – som framgår ovan– att säkerställa att ett företag, om det kan komma att försättas i resolution, har kvalificerade skulder och en kapitalbas som tillsammans är tillräckligt stor för att det ska vara möjligt att vidta resolutionsåtgärder som uppfyller resolutionsändamålen.
Syftet med detta krav är alltså inte att öka institutets förlustabsorberade kapacitet generellt utan att se till att det finns instrument som är tillgängliga vid ett instituts fallissemang.
De tekniska standarderna
Kommissionen kommer via tekniska standarder att precisera bedömningskriterierna i artikel 45.6. Dessa standarder kommer att bli direkt tillämpliga i Sverige. De eventuella ytterligare kriterier som medlemsstaterna inför får inte komma i konflikt med direktivet eller de tekniska standarderna (se artikel 1).
17.4 Medräkningsbara kvalificerade skulder
Kommitténs förslag: Under vilka förutsättningar kvalificerade skulder ska får räknas med vid bedömningen av om ett institut uppfyller kravet ska framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
794
Resolutionsdirektivet
Som nämns i det föregående är det inte alla kvalificerade skulder som kan bli föremål för nedskrivning eller konvertering som får beaktas när det bedöms om institutet uppfyller kravet. Vilka övriga kriterier som ska vara uppfyllda framgår av reglerna i artikel 45.4 (se även artikel 45.2) och artikel 45.5.
Medräkningsbara skulder
Enligt artikel 45.4 ska kvalificerade skulder ingå i det belopp av kapitalbas och kvalificerade skulder endast om de uppfyller följande villkor:
a) Instrumentet är emitterat och fullt betalt.
b) Skulden är inte till det egna institutet och institutet har inte
ställt någon säkerhet eller garanti för skulden.
c) Förvärvet av instrumentet har inte direkt eller indirekt finansi-
erats av institutet.
d) Skuldens återstående löptid är minst ett år.
e) Skulden hänför sig inte till ett derivat.
f) Skulden hänför sig inte till en insättning som är prioriterad i den
nationella rangordningen vid insolvens i enlighet med artikel 108.
I de fall där en skuld ger ägaren rätt till förskottsutbetalning ska vid tillämpning av led d förfallodagen för den skulden vara den första dag då en sådan rätt uppkommer.
Om utländsk rätt gäller för skulden
Enligt artikel 45.5 får i de fall där en skuld lyder under lagstiftningen i tredje land resolutionsmyndigheter kräva att institutet visar att ett eventuellt beslut från en resolutionsmyndighet att skriva ned eller konvertera den skulden skulle verkställas enligt lagen i det tredje landet, med beaktande av villkoren i det avtal som skulden faller under, internationella avtal om erkännande av resolutionsförfaranden och andra relevanta frågor. Om resolutions-
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
795
myndigheten inte är övertygad om att ett eventuellt beslut skulle verkställas enligt lagen i den jurisdiktionen, ska den skulden inte räknas med när det gäller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder.
Skälen för kommitténs förslag
De villkor som ställs upp i artikel 45.4 motsvarar några av de villkor som ställs upp för att ett primärkapitaltillskott ska få ingå i det övriga primärkapitalet; se artikel 52.1 a–c i tillsynsförordningen. Beloppen ska vara inbetalda och institutet ska inte på ett eller annat sätt riskera att stå för de förluster som en sådan nedskrivning/konvertering genererar. Kravet att skulden ska ha en återstående löptid på minst ett år syftar till att säkerställa att pengarna faktiskt finns där när de behövs. Eftersom minimikravet ska vara uppfyllt hela tiden, måste fordringar med en kortare löptid än ett år ersättas med andra fordringar med längre löptid vid beräkning av kravet. Inte heller derivatskulder eller garanterade och vissa kvalificerade insättningar med förmånsrätt ska räknas med.
Om utländsk rätt gäller för en skuld, kan möjligheten till nedskrivning bero på innehållet i den rättsordningen. Om ett institut vill räkna in en sådan skuld vid beräkningen av om kravet är uppfyllt, är det därför rimligt att det kan belägga att den kommer att kunna utnyttjas för nedskrivning eller konvertering. Såsom anges i artikel 45.5 får resolutionsmyndigheten kräva att institutet visar att så är fallet för att skulden ska få räknas in.
I artikel 45.4 och 45.5 handlar det alltså om att säkerställa att enbart sådana skulder som faktiskt kan bli föremål för nedskrivning eller konvertering räknas med. Eftersom direktivet inom vissa ramar är ett minimidirektiv skulle man kunna tänka sig att det ställs högre krav på vilka kvalificerade skulder som får räknas med än de som finns i direktivet. Vilka ytterligare kriterier som det skulle kunna vara bör baseras på erfarenhet av resolutionsförfarandet och en djupare analys av vilka ytterligare krav som lämpligen bör ställas upp. Något sådant förslag lämnas därför inte här.
Bestämmelserna om det särskilda kravet på nedskrivningsbara skulder syftar till att skapa goda förutsättningar för att genomföra en framtida resolution, men de avser inte själva resolutionsförfarandet. Under vilka förutsättningar de kvalificerade skulderna får räknas med vid bedömningen av om ett institut uppfyller kravet
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
796
bör därför kunna framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
17.5 Beslut om att kravet ska uppfyllas med vissa typer av instrument
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta ett institut ska uppfylla kravet helt eller delvis med en viss typ av kvalificerade skulder.
Resolutionsdirektivet
Enligt skäl 79 får resolutionsmyndigheten från fall till fall kräva att minimikravet helt eller delvis består av kapitalbas eller en viss typ av skulder. Denna möjlighet konkretiseras genom bestämmelserna i artikel 45.13 och 45.14 om s.k. instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning.
Av artikel 45.13 framgår för det första att i det beslut som fattas i enlighet med artikel 45 får det föreskrivas att minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder delvis ska uppfyllas på konsoliderad nivå eller individuell nivå genom instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning.
För att ett instrument ska räknas som ett instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning ska dock enligt artikel 45.14 resolutionsmyndigheten vara övertygad om att det
a) innehåller ett avtalsvillkor om att instrumentet, i de fall där en
resolutionsmyndighet beslutar att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget på det institutet, ska skrivas ned eller konverteras i den utsträckning som krävs innan andra kvalificerade skulder skrivs ned eller konverteras, och
b) är föremål för ett avtal, ett åtagande eller en bestämmelse om
prioritering som är bindande och innebär att det vid normala insolvensförfaranden har lägre prioritet än andra kvalificerade skulder och inte kan återbetalas förrän andra då utestående skulder har reglerats.
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
797
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet förutsätter att resolutionsmyndigheten har möjlighet att kräva att kravet uppfyllts genom instrument med avtallsvillkor om att instrumentet ska skrivas ned eller konvertereras när resolutionsmyndigheten beslutar om det. Av de återgivna bestämmelserna framgår också under vilka förutsättningar som instrument som innehåller kontraktsklausuler som medger skuldnedskrivning får räknas in i de kvalificerade skulderna.
Vi föreslår en uttrycklig bestämmelse om att kravet ska uppfyllas med denna typ av instrument. Enligt vår bedömning bör det emellertid inte, som anges i skäl 79, vara möjligt att kräva att kravet ska vara uppfyllt enbart med eget kapital. Kravet på nedskrivningsbara skulder är inte något ytterligare kapitalbaskrav. Instituten får, förutom i det fall som nämns ovan, själva bestämma med vilket kapital kraven ska vara uppfyllda (kapitalbasinstrument) eller andra kvalificerade skulder.
De bör noteras att ett företag som närmar sig resolution som regel ha gjort förluster som minskat kapitalbasen från ursprungsnivån. Den nivå vid vilken Finansinspektionen väljer att ingripa kommer sannolikt att variera från fall till fall. Det kan därför inte uteslutas att resolutionsmyndigheten beaktar osäkerheten om hur stor kapitalbasen kommer att vara vid resolution genom att höja kraven på de kvalificerade skulderna. Om det finns en betydande osäkerhet om hur stor del av institutets kapitalbas som kommer att finnas kvar vid institutets resolution, kan kapitalbasens storlek komma att få mindre betydelse vid bedömningen av minimikravet.
17.6 Kravet ska vara uppfyllt på individuell nivå och på gruppnivå
Kommitténs förslag: Kravet ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt och ska uppfyllas av institut på individuell nivå och av moderföretaget inom EES på gruppnivå. Resolutionsmyndigheten får också besluta att ett finansiellt institut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska uppfylla kraven.
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
798
Resolutionsdirektivet
Som beskrivs i avsnitt 5.6 ska de kapitalbaskrav som ställs upp i kapitaltäckningsregelverket uppfyllas på individuell nivå, gruppnivå och undergruppsnivå. Liknande bestämmelser finns i resolutionsdirektivet.
Enligt artikel 45.7 ska instituten iaktta minimikravet på individuell nivå.
En resolutionsmyndighet får vidare, efter samråd med en behörig myndighet, besluta att tillämpa minimikravet på finansiella institut som är dotterföretag till institutet och vissa holdingföretag.
Enligt artikel 45.8 ska dessutom moderföretag inom unionen uppfylla de minimikrav som föreskrivs i artikeln på konsoliderad basis.
Enligt samma bestämmelse ska vidare minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder på konsoliderad nivå för ett moderföretag inom unionen bestämmas av den samordnande resolutionsmyndigheten (resolutionsmyndigheten på koncernnivå), efter samråd med den samordnande tillsynsmyndigheten, i enlighet med punkt 9, på grundval av åtminstone de kriterier som beskrivs i punkt 6 och huruvida koncernens dotterföretag i tredjeländer ska försättas i resolution separat enligt resolutionsplanen.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av direktivet ska kravet uppfyllas både på individuell nivå och på gruppnivå. Det gruppbaserade (konsoliderade) kravet på nedskrivningsbara skulder ska enligt direktivet inte uppfyllas på undergruppsnivå utan enbart för gruppen i dess helhet med utgångspunkt från moderföretaget inom EU. Ett sådant moderföretag kan vara ett institut, ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag.
Som framgår av direktivet får resolutionsmyndigheten också bestämma att de finansiella instituten och de holdingföretag som kan bli föremål för resolution ska uppfylla kravet.
Vi föreslår att svensk rätt ges samma innebörd som direktivet. Av artikeln framgår att det krav som ska bestämmas för moderföretaget på gruppnivå ska basera sig på de kriterier som anges i artikel 45.6. Av detta följer att det som i den bestämmelsen sägs om
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
799
institut i artikel 45.6 gäller även för moderföretaget när det gruppbaserade kravet bestäms.
17.7 Beslut som avser företag i en koncern
Kommitténs förslag: För en företagsgrupp ska resolutionsmyndigheterna försöka komma överens både om kravet på gruppnivå och om kravet på individuell nivå inom fyra månader. Om myndigheterna inte kommer överens, ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om kravet på gruppnivå och de myndigheter som ansvarar för individuella institut i företagsgruppen ska fatta beslut om kravet på individuell nivå.
Om frågan inom fyramånadersperioden hänskjuts till Eba för bindande medling ska resolutionsmyndigheten följa Ebas beslut.
Resolutionsdirektivet
Som beskrivs i det föregående ska kravet för en koncern bestämmas både på konsoliderad nivå (den gruppbaserade tillsynen) och för varje individuellt institut inom gruppen. Bestämmelserna om hur det ska gå till finns i artikel 45.9.
Beslut om minimikravet på gruppnivå
Enligt artikel 45.9 ska den samordnande resolutionsmyndigheten och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på individuell nivå göra allt som står i deras makt för att nå ett gemensamt beslut om vilket minimikravsbelopp som ska tillämpas på konsoliderad nivå. Av artikel 45.8 framgår att beslutet ska fattas efter samråd med den samordnande myndigheten.
Den samordnande resolutionsmyndigheten (resolutionsmyndigheten på koncernnivå) ska lämna det gemensamma beslutet, med en fullständig motivering, till moderföretaget inom unionen.
Om det inom fyra månader inte har fattats ett sådant gemensamt beslut ska den samordnande resolutionsmyndigheten, efter att vederbörligen ha beaktat de relevanta resolutionsmyndigheternas bedömning av dotterföretag, fatta ett beslut om minimikravet på koncernnivå.
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
800
Om någon av de berörda resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska vidare den samordnande resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att denna tidsperiod har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från den samordnande resolutionsmyndigheten tillämpas.
Det gemensamma beslutet och det beslut som den samordnande resolutionsmyndigheten fattar om inget gemensamt beslut har fattats ska vara bindande för resolutionsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
Det gemensamma beslutet och alla eventuella beslut som fattas om inget gemensamt beslut har fattats ska ses över och i tillämpliga fall uppdateras regelbundet.
Beslut om minimikrav för de individuella instituten
Enligt artikel 45.10 ska resolutionsmyndigheter fastställa det minimikrav som ska tillämpas på koncernens dotterföretag på individuell basis. De minimikraven ska fastställas på en nivå som är lämplig för dotterföretaget med beaktande av följande:
a) De kriterier som räknas upp i punkt 6, särskilt dotterföretagets
storlek, affärsmodell och riskprofil, inklusive dess kapitalbas.
b) Det konsoliderade krav som inom ramen för punkt 9 fastställts
för koncernen.
Den samordnande resolutionsmyndigheten (resolutionsmyndigheten på koncernnivå) och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på individuell nivå ska göra allt som står i deras makt för att nå ett gemensamt beslut om vilket minimikravsbelopp som ska tillämpas på varje enskilt dotterföretag på individuell nivå.
Resolutionsmyndigheten för dotterföretagen och den samordnande resolutionsmyndigheten ska lämna det gemensamma
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
801
beslutet, med en fullständig motivering, till dotterföretagen respektive moderföretaget inom unionen.
Om något sådant gemensamt beslut av resolutionsmyndigheterna inte har antagits inom en period på fyra månader ska respektive resolutionsmyndigheter för dotterföretagen fatta beslutet, med vederbörlig hänsyn till de synpunkter och reservationer som den samordnande resolutionsmyndigheten gett uttryck för.
Om den samordnande resolutionsmyndigheten vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på individuell nivå skjuta upp sina beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att denna tidsperiod har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska inte hänskjuta frågan till Eba för bindande medling i de fall där det belopp som fastställts av dotterföretagets resolutionsmyndighet med mindre än en procentenhet skiljer sig från det belopp på konsoliderad nivå som fastställts inom ramen för artikel 45.9.
Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska besluten från resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen gälla.
De gemensamma besluten och alla eventuella beslut som resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen fattar om inget gemensamt beslut har fattats ska vara bindande för de berörda resolutionsmyndigheterna.
Det gemensamma beslutet och alla eventuella beslut som fattas om inget gemensamt beslut har fattats ska ses över och i tillämpliga fall uppdateras regelbundet.
Skälen för kommitténs förslag
För en företagsgrupp ska resolutionsmyndigheterna försöka komma överens både om kravet på gruppnivå (dvs. konsoliderad nivå) och om kravet på individuell nivå inom fyra månader. Det framgår dock
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
802
inte uttryckligen av direktivet från vilken tidpunkt fyramånadersperioden ska räknas.
Myndigheterna kommer sannolikt att arbeta parallellt med kravet på gruppnivå och individuell nivå. Eftersom kravet på gruppnivå ska vägleda även beslutet på individuell nivå måste det vara känt när beslutet fattas på individuell nivå. Som understryks i skäl 80, bör resolutionsmyndigheterna se till att förlusttäckningskapaciteten inom en koncern är fördelad över koncernen alltefter risknivån för de juridiska personer som ingår i den. En separat bedömning av vilket minimikrav som är nödvändigt bör göras för varje enskilt dotterföretag. Dessutom bör resolutionsmyndigheterna se till att allt kapital och alla skulder som räknas med när det gäller koncernminimikravet antingen finns hos företag där det är sannolikt att förluster kommer att uppstå eller på annat sätt finns att tillgå för att absorbera förluster.
Kravet bör vidare återspegla den resolutionsstrategi som är lämplig för koncernen i enlighet med resolutionsplanen och bör möjliggöra resolution med en enda ingångspunkt eller med flera ingångspunkter, beroende på vad planen anger. Samtidigt är det viktigt att beakta att det kan finnas omständigheter då en annan metod än den som finns i planen kommer att användas eftersom den till exempel möjliggör att resolutionsmålen uppnås mer effektivt. Mot denna bakgrund bör, oavsett om myndigheten har valt metoden med en enda ingångspunkt eller den med flera ingångspunkter, alla koncernföretag uppfylla robusta krav så att risken för spridningseffekter kan undvikas.
Om medlemsstaterna inte kommer överens ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om kravet på gruppnivå och de myndigheter som ansvarar för individuella institut i företagsgruppen ska fatta beslut om kravet på individuell nivå. Om frågan inom fyramånadersperioden hänskjuts till Eba för bindande medling ska resolutionsmyndigheten följa Ebas beslut. Det gemensamma liksom de separata besluten ska uppdateras regelbundet. Eftersom kravet ska beslutas parallellt med resolutionsplaneringen, kommer det sannolikt att uppdateras med samma frekvens. Även om det inte framgår uttryckligen av direktivet, är det vår bedömning att den särskilda beslutsprocessen initieras vid varje uppdatering.
Den beslutsprocess som beskrivs i direktivet ska införlivas med svensk rätt genom bestämmelser i den nya lagen. De eventuella
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
803
överenskommelser som resolutionsmyndigheten ingår utgör internationella överenskommelser i regeringsformens mening.
Den internationella överenskommelsen är bara bindande för resolutionsmyndigheten. För att den ska bli bindande för det berörda företaget krävs att myndigheten fattar ett beslut riktat till institutet i frågan. Härigenom blir också kravet överklagbart. Det som talar emot att resolutionsmyndigheten ska fatta ett beslut som innebär att kravet ska bli bindande mot institutet är dock att regeringen – beträffande i princip likalydande bestämmelser – har ansett att den överenskommelse som Finansinspektionen ingår med andra myndigheter inte behöver omsättas i ett bindande pelare 2-krav. Propositionen har dock ännu inte antagits av riksdagen.
Enligt vår bedömning talar utformningen av resolutionsdirektivet för att resolutionsmyndigheten bör fatta ett beslut som blir bindande för institutet.
17.8 Undantag för ett moderinstitut inom EU på individuell nivå
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får undanta ett moderinstitut inom EES från att uppfylla kravet på individuell nivå om moderinstitutet
1. är undantaget från kapitalkravet på individuell nivå med stöd av
artikel 7.3 i tillsynsförordningen, och
2. uppfyller det minimikrav som har fastställs för moderföretaget
inom EES på gruppnivå.
Resolutionsdirektivet
Artikel 45.11 innehåller en bestämmelse som gör det möjligt att undanta ett moderinstitut inom EU från att tillämpa minimikravet på individuell nivå. När ett sådant undantag görs tillämpas bara kravet på gruppnivå. Av bestämmelsen framgår att den samordnande resolutionsmyndigheten får avstå helt från att tillämpa det individuella minimikravet på ett moderinstitut inom unionen om följande villkor är uppfyllda:
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
804
a) Moderinstitutet inom unionen uppfyller på konsoliderad basis
det minimikrav som fastställts inom ramen för punkt 8.
b) Den behöriga myndigheten för moderinstitutet inom unionen
har helt avstått från att tillämpa individuella krav på institutet i enlighet med artikel 7.3 i tillsynsförordningen.
Skälen för kommitténs förslag
Det uppställs två kriterier för att få undanta ett moderinstitut inom EU från det särskilda kravet på nedskrivningsbara skulder. För det första ska moderinstitutet uppfylla det minimikrav på gruppnivå som har beslutats. Dessutom ska det vara undantaget från den individuella tillsynen med stöd av artikel 7.3 i tillsynsförordningen.
Enligt artikel 7.3 i tillsynsförordningen får de behöriga myndigheterna (dvs. tillsynsmyndigheterna) avstå från att tillämpa artikel 6.1 på ett moderinstitut i en medlemsstat om institutet omfattas av auktorisation och tillsyn i den berörda medlemsstaten och av den gruppbaserade tillsynen, och alla följande villkor är uppfyllda, i syfte att säkerställa att kapitalbasen är lämpligt fördelad mellan moderföretag och dotterföretag:
a) Det finns inte några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för att snabbt överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder till moderinstitutet i en medlemsstat.
b) De förfaranden för bedömning, värdering och kontroll av risk som är av betydelse för gruppbaserad tillsyn omfattar moderinstitutet i en medlemsstat.
Tillsynsförordningen innehåller en möjlighet – inte en skyldighet – att undanta moderinstituten. Ytterst syftar bestämmelsen till att säkerställa att kapitalet kan omfördelas inom gruppen. För den bedömningen kan förekomsten av avtal inom en grupp ha betydelse.
Vi behöver inte införliva undantagsbestämmelsen i resolutionsdirektivet eftersom direktivet är ett minimidirektiv. Eftersom det genom tillsynsförordningen blivit möjligt att undanta ett institut från kapitalkravet för kreditrisker etc. är det dock rimligt att en korresponderande möjlighet införs beträffande minimikravet. Såsom är fallet enligt tillsynsförordningen, och i enlighet med resolutionsdirektivet, bör därför den svenska bestämmelsen ge resolutionsmyndigheten en möjlighet att undanta ett moderinstitut inom EES från kravet.
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
805
Den första förutsättningen för ett sådant undantag är att moderinstitutet uppfyller minimikravet på nedskrivningsbara skulder på gruppnivå. Om det finns tillräckligt med kapital i gruppen bör det nämligen täcka även moderinstitutets behov. För att det ska anses vara fallet ska emellertid även moderinstitutet vara undantaget från att uppfylla kapitaltäckningskraven enligt tillsynsförordningen på gruppnivå. Som framgår av beskrivningen ovan syftar den sistnämnda bestämmelsen till att säkerställa att kapitalbasen är lämpligt fördelad inom gruppen. Vi föreslår därför att i enlighet med direktivet får resolutionsmyndigheten undanta ett moderinstitut inom EU från att uppfylla kravet på individuell nivå om
1. moderinstitutet är undantaget från kapitalkravet på individuell
nivå med stöd av artikel 7.3 i tillsynsförordningen, och
2. moderinstitutet uppfyller det minimikrav som har fastställs för
moderföretaget inom EES på gruppnivå.
17.9 Undantag för ett dotterinstitut
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får undanta ett dotterinstitut som omfattas av gruppbaserad tillsyn från att uppfylla kravet om
1. villkoren i artikel 7.1 i tillsynsförordningen är uppfyllda,
2. institutet är undantaget från tillsyn på individuell nivå med
stöd av artikel 7.1 i tillsynsförordningen, och
3. moderinstitutet i Sverige, om det inte också är moder-
institutet inom EES, uppfyller kravet som ställs på det och på dotterföretaget på gruppnivå.
Resolutionsdirektivet
Direktivet innehåller i artikel 45.12 en möjlighet att undanta ett dotterföretag från att uppfylla minimikravet på individuell nivå. Där sägs att resolutionsmyndigheten för ett dotterföretag helt får avstå från att tillämpa punkt 7 på det dotterföretaget om följande villkor är uppfyllda:
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
806
a) Dotterföretaget och dess moderföretag är båda föremål för
auktorisation och tillsyn från en och samma medlemsstats sida.
b) Dotterföretaget innefattas i den gruppbaserade tillsynen över
det institut som utgör moderföretaget.
c) Koncerninstitutet på högsta nivå i dotterföretagets medlemsstat
uppfyller, om det skiljer sig från moderinstitutet inom unionen, på lägre än konsoliderad nivå det minimikrav som fastställts inom ramen för punkt 7.
d) Det finns inte några rådande eller förutsebara väsentliga
praktiska eller rättsliga hinder för att moderföretaget snabbt till dotterföretaget ska kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder.
e) Moderföretaget uppfyller behöriga myndigheters krav på sund
förvaltning av dotterföretaget och har åtagit sig att, med den behöriga myndighetens samtycke, svara för dotterföretagets åtaganden, alternativt löper dotterföretaget endast försumbara risker.
f) Moderföretagets förfaranden för bedömning, värdering och
kontroll av risker omfattar även dotterföretaget.
g) Moderföretaget innehar mer än 50 % av rösträtten knuten till
aktier och andelar i dotterföretagets kapital eller har rätt att utse eller avsätta en majoritet av medlemmarna i dotterföretagets ledningsorgan.
h) Den behöriga myndigheten för dotterföretaget har inom ramen
för artikel 7.1 i förordning (EU) nr 575/2013 helt avstått från att tillämpa individuella kapitalkrav på dotterföretaget.
Skälen för kommitténs förslag
Möjligheten att göra undantag för dotterinstitut förutsätter att dotterinstitutet även har undantagits från individuell tillsyn enligt tillsynsförordningen. Här är dock den relevanta bestämmelsen artikel 7.1 i nämnda förordning.
Enligt artikel 7.1 i tillsynsförordningen får de behöriga myndigheterna välja att inte tillämpa artikel 6.1 på ett dotterföretag till ett institut, om både dotterföretaget och institutet omfattas av auktorisation och tillsyn i den berörda medlemsstaten, dotterföretaget omfattas av den grupp-
SOU 2014:52 Minikravet på nedskrivningsbara skulder
807
baserade tillsynen över det institut som är dess moderföretag och samtliga följande villkor är uppfyllda, i syfte att säkerställa att kapitalbasen är lämpligt fördelad mellan moderföretag och dotterföretag:
a) Det finns inte några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för att moderföretaget snabbt ska kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder.
b) Moderföretaget uppfyller behöriga myndigheters krav på sund förvaltning av dotterföretaget och har åtagit sig att, med samtycke av den behöriga myndigheten, svara för dotterföretagets åtaganden, alternativt löper dotterföretaget endast försumbara risker.
c) Moderföretagets förfaranden för bedömning, värdering och kontroll av risker omfattar även dotterföretaget.
d) Moderföretaget innehar mer än 50 % av rösträtten knuten till aktier och andelar i dotterföretagets kapital eller har rätt att utse eller avsätta en majoritet av medlemmarna i dotterföretagets ledningsorgan.
Dessutom ska dotterinstitutet uppfylla ett antal kriterier som räknas upp i resolutionsdirektivet. Av dessa överensstämmer de flesta med kriterierna i artikel 7.1 i tillsynsförordningen.
Det enda nya kriteriet är det som finns i artikel 45.12 c. Av den bestämmelsen framgår att moderinstitutet i medlemsstaten, i vårt fall moderinstitutet i Sverige, ska uppfylla det krav som ställts på dotterföretaget som undantas och moderföretaget på konsoliderad nivå. Ordalydelsen kunde ha varit mer konkret angående vad som avses, men det är den enda rimliga tolkningen. Det ligger också i linje med att bestämmelsen inte gäller om moderinstitutet i medlemsstaten tillika är moderinstitutet inom EU.
Direktivet anger dock inte vad som gäller i stället, vilket torde innebära att huvudregeln gäller. Det betyder att moderinstitutet inom EU i ett sådant fall ska uppfylla minimikravet på individuell nivå och, om det också är moderföretag inom EU, på konsoliderad nivå. Om moderinstitutet inom EU inte tillika är moderföretaget inom EU behöver det bara uppfylla kravet på individuell nivå. I det fallet har emellertid resolutionsmyndigheten genom sin övervakning av minimikravet kontroll över att gruppen som sådan uppfyller kravet på gruppnivå.
Vi föreslår att det införs en bestämmelse som anger att resolutionsmyndigheten får undanta ett dotterinstitut som omfattas av gruppbaserad tillsyn från att uppfylla kravet om
1. villkoren i artikel 7.1 i tillsynsförordningen är uppfyllda,
2. institutet är undantaget från tillsyn på individuell nivå med stöd
artikel 7.1 i tillsynsförordningen, och
Minikravet på nedskrivningsbara skulder SOU 2014:52
808
3. moderinstitutet i Sverige, om det inte också är moderinstitutet
inom EES, uppfyller kravet som ställs på det och på dotterföretaget på undergruppsnivå.
809
18 Värdering
18.1 Inledning
I resolutionsdirektivet anges att värderingar ska göras i olika syften. En värdering av företaget, dess tillgångar och skulder ska göras innan ett företag försätts i resolution och ska utgöra underlag för beslutet om att inleda resolution. En värdering ska också göras innan resolutionsmyndigheten vidtar någon resolutionsåtgärd. Den ska då ligga till grund för valet av lämpliga resolutionsåtgärder och åtgärdernas närmare utformning. Huruvida samma värdering kan användas eller om det behövs flera värderingar får visa sig i det enskilda fallet. Bestämmelserna för hur dessa värderingar, som direktivet kallar ”värdering i resolutionssyfte”, ska göras finns i artikel 36. I artikel 74 ställs det krav på en annan värdering med syftet att bedöma om ägare och borgenärer till följd av vidtagna åtgärder har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation och av detta skäl är berättigade till ersättning från finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven).
Detta kapitel inleds med ett antal bedömningar om vad som bör utmärka värderingar som görs i resolutionssyfte. Därefter föreslår kommittén hur resolutionsdirektivet kan införlivas rörande värderingar enligt artikel 36 följt av förslag till införlivande av värderingen enligt artikel 74.
18.2 Kommitténs bedömningar rörande värdering
18.2.1 Rättvisande bild
Kommitténs bedömning: Värderingen bör syfta till att ge en rättvisande bild av företaget och dess tillgångar och skulder.
Värdering SOU 2014:52
810
Skälen för kommitténs bedömning
Värderingar ska ge en korrekt bild av värdet på företaget och dess tillgångar och skulder. Att en värdering ska ge en korrekt bild kan tyckas självklart, men det finns skäl att poängtera varför detta är viktigt.
En för låg värdering av företaget som helhet riskerar att snedvrida fördelningen mellan olika intressegrupper, såsom befintliga aktieägare och borgenärer respektive nytillkommande aktieägare. En för hög värdering å andra sidan riskerar att medföra såväl fördelningskonsekvenser som risker för förtroendet för det företag som rekonstruerats.
Det bör påpekas att värderingar som utförs i samband med resolution sker under stor osäkerhet. De principiella resonemang som förs nedan kan felaktig ge intrycket av att värdet på olika tillgångar kan fastställas med säkerhet, men så är det inte. Det innebär dock inte att man bör avstå från att lägga fast principer i syfte att ge ett så bra resultat av värderingarna som möjligt.
Om värderingen blir för låg så innebär det att borgenärer (och ägare) riskerar att bli nedskrivna mer än vad som är nödvändigt för att ge företaget tillräcklig kapitalstyrka. Detta kan komma att gynna de som blir nya ägare eftersom det egna kapitalet (skillnaden mellan värdet på tillgångarna och skulderna) blir större än avsett. Vid en konvertering kan detta innebära att de nya ägarna får en alltför stor andel av företaget till följd av en för gynnsam konverteringskurs. På motsvarande sätt kommer vid en försäljning köparen att kunna erhålla tillgångar till ett för lågt pris. En för låg värdering innebär med andra ord att värden överförs från befintliga ägare och borgenärer till nya ägare.
Om värderingen å andra sidan är för hög innebär det att de förluster som gjort att företaget hamnat i resolution underskattas. Som nämnts ovan har det både fördelningskonsekvenser och förtroendekonsekvenser. Fördelningskonsekvensen är att befintliga ägare och borgenärer inte i tillräcklig utsträckning kommer att bära förluster, antingen genom att nedskrivningarna blir för små eller genom att ett för högt pris betalas för tillgångar som till exempel förs över till ett broinstitut. En för hög värdering kan också försvåra resolutionen genom att det blir svårare att hitta en köpare till företaget eller tillgångarna beroende på vad som bjuds ut.
För att återskapa förtroendet för företaget, och för det finansiella systemet, är det av stor vikt att samtliga förluster snabbt iden-
Värdering
811
tifieras och hanteras. En för generös värdering riskerar därför att inte ingjuta förtroende. En överhängande risk är även att ytterligare åtgärder kommer att behöva vidtas när den verkliga storleken på förlusterna klarnar, vilket riskerar att skada förtroendet för själva krishanteringen.
Ett viktigt syfte med resolution är att förluster ska bäras av ägarna och borgenärerna enligt deras inbördes prioritet. Det innebär att om värderingen blir för låg eller för hög leder det till ogrundade värderöverföringar mellan olika intressenter. Som kommittén framhåller i andra kapitel bör resolutionsmyndigheten inte medverka till värdeöverföringar om detta inte är nödvändigt för att uppnå något resolutionsändamål och bara om det finns särskilda bestämmelser rörande detta i lag. I vart fall ska inte missvisande värderingar användas för att genomföra dolda värdeöverföringar. Därför är det viktigt att värderingen blir så korrekt som möjligt.
Som nämns inledningsvis är problemet i praktiken att det är mycket svårt att göra en korrekt värdering. Vad gäller banker är detta svårt under alla förhållanden och under resolution accentueras dessa problem. Frågan vad något egentligen är värt är alltid svår och vid värdering av företag används därför olika angreppssätt. Även om värdet som kommer ut ur värderingen är exakt i en matematisk mening så är en värdering i grund och botten en bedömning. Resultatet kan därför kan variera beroende på vem som utför den, vilken metod som används och vilka antagande som görs rörande de faktorer som påverkar värderingen enligt den valda metoden.
Utmaningen att fastställa vad något är värt kan vara extra stor när det handlar om vissa typer av finansiella tillgångar. Vissa tillgångar är förknippade med en stor del privat information, exempelvis banklån till små och medelstora företag, och handlas därför inte på marknader. I tider av oro på de finansiella marknaderna kan värderingen vara särskilt svår. Oron bottnar ju ofta i en genuin osäkerhet om värdet på vissa tillgångar, som i sin tur hänger samman med genuin osäkerhet om hur det bakomliggande krisförloppet ser ut och kommer att utvecklas. Dessutom kan mer generellt minskad likviditet på tillgångs- och finansieringsmarknader påverka marknadernas funktionssätt. I sådana situationer kan marknadspriset för tillgångar som normalt handlas på likvida marknader ha en lägre tillförlitlighet. I praktiken är det därför ofta svårt att på kort tid värdera finansiella tillgångar.
Värdering SOU 2014:52
812
Att värderingen korrekt ska avspegla värdet på företaget, eller vad som nu är det specifika värderingsobjektet, motsvaras inom redovisningen av uttrycket att värderingen ska ge en rättvisande bild. I årsredovisningslagen är kravet på rättvisande bild en grundläggande bestämmelse, som härrör ur unionsrätten, och är att betrakta som en målsättning som ska vara styrande för all redovisning. Själva begreppet rättvisande bild har dock ingen klar definition. Det går alltså att diskutera vad begreppet innebär, men generellt anses det betyda att redovisningen ska vara korrekt och fri från systematiska skevheter – så kallad bias. I praktiken innebär det en överensstämmelse med rådande redovisningsprinciper som anger att redovisningen ska återspegla de faktiska ekonomiska förhållandena och vara objektiv. Om avvikelse vid värderingen av poster i redovisningen görs från vad som följer av allmänna råd eller rekommendationer från normgivande organ, ska det upplysas om detta och skälen för avvikelsen ska motiveras.
18.2.2 Försiktighetsprincipen
Kommitténs bedömning: Värderingen bör beakta försiktighetsprincipen.
Skälen för kommitténs bedömning
Försiktighetsprincipen är en etablerad princip inom redovisningen. Den säger i korthet att värdering ska ske med en rimlig försiktighet. Principen innebär mer konkret att alla förväntade kostnader ska tas med, men endast kontrakterade intäkter.
Syftet med försiktighetsprincipen är inte att undervärdera tillgångar och övervärdera skulder och bygga upp dolda reserver utan det handlar om att hantera den osäkerhet som finns kring exempelvis värdering av en tillgång. Avsikten är delvis också att skydda ett företags borgenärer då försiktighetsprincipen hindrar att företag dräneras genom utdelning av orealiserade vinster.
Principen innebär också att risken för kreditgivare inte underskattas. Praktiskt bör försiktighetsprincipen tillämpas så att i valet mellan två sannolika värden ska man välja det lägsta värdet vid värdering av en tillgång och det högsta värdet vid värdering av en skuld. Det finns med andra ord en systematisk skevhet för hur
Värdering
813
kostnader och intäkter behandlas i redovisningen. Det betyder att försiktighetsprincipen måste användas med aktsamhet så redovisningen inte hamnar i konflikt med att visa en rättvisande bild av bolagets finansiella ställning och resultat.
I resolution framstår försiktighetsprincipen som relevant då det är centralt för bland annat förtroendet för såväl institutet under resolution som krishanteringen generellt att förluster korrekt identifieras och att särskilt risken för negativa överraskningar framöver reduceras. Negativa överraskningar skulle kunna få till följd att vidtagna resolutionsåtgärder är otillräckliga, vilket riskerar att göra resolutionen mer utdragen eller, om den är avslutad, att företaget ånyo behöver försättas i resolution.
Det är också troligt att värderingen i ett resolutionsförfarande är behäftad med en icke-obetydlig osäkerhet beroende på svårigheterna med att värdera finansiella tillgångar och särskilt då i tider av oro i det finansiella systemet. Kommittén anser därför att inom ramen för att värderingen bör ge en rättvisande bild av företaget, dess tillgångar och skulder så bör värderingen också utmärkas av försiktighet.
18.2.3 Värderingsobjektets förutsättningar
Kommitténs bedömning: Värderingen bör utgå från förutsättningarna för företagets fortsatta verksamhet.
Skälen för kommitténs bedömning
En central fråga i värderingen av företag är vilka förutsättningar som gäller för företagets fortsatta verksamhet. Ska verksamheten drivas vidare så handlar det om att uppskatta vad rörelsen är värd eller vad tillgångarna är värda när de används i företagets verksamhet. Om företaget och dess verksamhet ska avvecklas så handlar det i stället om att uppskatta vilka intäkter en avveckling kan generera. Skillnaden mellan dessa båda värderingar kan vara betydande. Det finns flera skäl till detta. När det gäller banker är värderingen av lämnade krediter (fordringar) beroende av privat information rörande gäldenären. Vid ett försäljningsförsök är potentiella köpare medvetna om detta och kräver en premie som kompensation. De erbjuder därmed inte fullt betalt för kreditfordringarna. Det här är
Värdering SOU 2014:52
814
ett av grundproblemen med bankverksamhet som återkommer i olika skepnader.
När det handlar om värderingar med olika förutsättningar skiljer man inom redovisningen mellan värdering vid fortlevnad (”going concern”) och konkurs (”gone concern”).
Principen för fortlevnad innebär att man utgår från att bolagets verksamhet ska fortsätta att bedrivas under normala förhållanden. Denna princip innebär att man i redovisningen utgår från att företagets verksamhet pågår och förväntas fortsätta. Ur ett värderingsperspektiv innebär det att tillgångarna ska värderas på basis av företagets fortlöpande verksamhet och inte som ett utförsäljningsobjekt i en avvecklingssituation. Om det däremot finns ett beslut om att bolaget ska likvideras, ska fortlevnadsprincipen inte tillämpas.
Om bolaget har gått i konkurs ska konkursförvaltaren upprätta en bouppteckning på tillgångarna samt skulderna i konkursboet med ”noggrant uppskattade värden”.1Konkurslagen är inte tydligare än så avseende hur en värdering av tillgångar och skulder ska ske. I praktiken betyder det dock att man måste beakta samtliga kända omständigheter som kan inverka på värdet. I normalfallet är bolagets värde vid fortlevnad högre än i en konkurssituation, eftersom det typiskt sett uppstår kostnader (förluster) när ett företags tillgångar säljs var för sig.
Egentligen följer det av att värderingen ska vara korrekt att värderingen också ska baseras på förutsättningarna för verksamheten. Om företaget ska avvecklas ska värderingen också baseras på vad avvecklingen kan generera eftersom det de facto är vad företaget (eller dess inkråm) är värt. Om rörelsen ska drivas vidare så bör värderingen göras med detta som utgångspunkt. Här bör observeras att det kan vara möjligt att driva rörelsen vidare i en annan juridisk dräkt, det vill säga det befintliga bolaget ska upphöra men rörelsen ska drivas vidare i ett annat bolag (genom en inkråmsöverlåtelse). Värderingen av den del av verksamheten som ska drivas vidare ska då ske med fortlevnadsansatsen även om bolaget som den fram till resolutionen drivits i ska avvecklas.
Kommittén anser att det bör vara en princip för värderingen att den ska avspegla förutsättningarna för verksamheten vid resolutionstidpunkten och framöver. Generellt handlar resolution om att undvika avveckling genom konkurs och driva större eller mindre
1 Se konkurslagen 7 kap. 13 §.
Värdering
815
delar av verksamheten vidare. Därför bör värderingen i samband med att företag försätts i resolution också utgå från en fortlevnadsansats. Vi återkommer till detta när vi behandlar förslagen till införlivande.
18.3 Om förslagen till införlivande av värderingar i direktivet
Direktivet innehåller som nämnts krav på två olika värderingar. I artikel 36 anges att en värdering ska göras i resolutionssyfte innan resolutionsmyndigheten beslutar om resolution eller beslutar om resolutionsåtgärder. En sådan värdering ska bl.a. utgöra underlag vid bedömningen av om förutsättningarna för resolution föreligger, vilka resolutionsåtgärder som är lämpliga och hur dessa ska utformas. I artikel 74 anges att det ska göras en värdering av skillnad i behandling i syfte att bedöma om aktieägare och borgenärer skulle ha fått ett bättre ekonomiskt utfall om företaget i stället för resolution hade varit föremål för normala insolvensförfaranden. Det är viktigt att påtala att detta är en separat värdering från den i artikel 36. Innan vi föreslår ett införlivande av dessa båda artiklar bör ett par utgångspunkter för dessa förslag nämnas.
Utgångspunkter för vårt förlag till införlivande
En första utgångspunkt för införlivandet är att direktivet anger att Eba, och i vissa fall Esma, ska eller får utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera ett antal centrala kriterier vid värderingar enligt såväl artikel 36 som artikel 74. Kommissionen har befogenhet att sedermera anta dessa standarder. Detta innebär att vårt förslag till införlivande av artikel 36 och artikel 74 måste beakta att detta arbete pågår på EU-nivå.
En andra utgångspunkt är att eftersom ett resolution är ingripande i ägares och eventuellt också i borgenärers rättigheter måste förslagen vara förenliga med regleringen av det grundläggande skyddet för egendom i regeringsformen. I regeringsformen 2 kap. 15 § stadgas bl.a. att den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag.
Värdering SOU 2014:52
816
I förarbetena till bestämmelsen står bl.a. att även med en grundlagsfäst huvudprincip om full ersättning finns det utrymme att i vanlig lag utforma exempelvis värderingsregler och regler om vilka typer av förluster som ska vara ersättningsgilla på olika sätt. Regeln att ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag ger utrymme för sådana närmare principer för ersättningens bestämmande som exempelvis för närvarande finns i expropriationslagen. För förslaget till införlivande betyder detta att den avvägning som normalt görs av hur mycket som behöver framgå i lag och vad som kan regleras i författning på lägre nivå får vad gäller värderingen göras mot bakgrund av ifrågavarande bestämmelse i regeringsformen.
18.4 Värdering i resolutionssyfte
18.4.1 Övergripande
Kommitténs förslag: Innan ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd fattas ska resolutionsmyndigheten säkerställa att en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering av företagets tillgångar och skulder utförs.
Tillgångarna och skulderna ska värderas utifrån försiktiga antaganden.
Värderingen ska utföras av en person med oberoende ställning i förhållande till myndigheter och till det företag som är föremål för värderingen.
Resolutionsdirektivet
Om tidpunkt
Artikel 36.1 anger att innan resolutionsmyndigheterna vidtar resolutionsåtgärder, vilket i direktivet inkluderar beslut om resolution (se artikel 2.1.40), eller utövar befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument, ska den säkerställa att en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering av tillgångarna och skulderna i det berörda företaget.
Värdering
817
Försiktighetsprincipen och hantering av framtida extraordinärt finansiellt stöd samt resolutionskostnader
Artikel 36.5 anger att utan att det i tillämpliga fall påverkar tillämpningen av unionens regler om statligt stöd ska värderingen grundas på försiktiga antaganden, inbegripet vad gäller andelen uteblivna betalningar och förlusternas storlek. Värderingen får inte förutsätta potentiellt framtida tillhandahållande av statligt stöd eller akut likviditetsstöd från centralbanker, eller annat likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser, till det berörda företaget från och med den tidpunkt då resolutionsåtgärder vidtas eller befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument utövas. Dessutom ska, om ett resolutionsverktyg tillämpas, värderingen beakta att
a) resolutionsmyndigheten och finansieringsarrangemang som
agerar enligt 101 får ersättning från företaget under resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår, i enlighet med artikel 37.7,
b) finansieringsarrangemanget för resolutionen får ta ut ränta eller
avgifter med avseende på eventuella lån eller garantier som tillhandahållits företaget under resolution, i enlighet med artikel 101.
Krav på oberoende person
Värderingen ska enligt 36.1 utföras av en person med oberoende ställning i förhållande till offentliga myndigheter, inbegripet resolutionsmyndigheten, och företaget.
Skälen för kommitténs förslag
Om tidpunkten
Av direktivet framgår att en värdering ska vara utförd innan ett företag försätts i resolution och innan någon resolutionsåtgärd vidtas. Det framgår även att en värdering ska göras innan relevanta kapitalinstrument skrivs ned eller konverteras utanför resolution, vilket vi föreslår ska vara befogenheter som Finansinspektionen ska tillämpa; se kapitel 30. Att notera är att direktivet ger resolutions-
Värdering SOU 2014:52
818
myndigheten möjlighet att göra en preliminär värdering om det inte finns tid att göra en komplett värdering; se nedan. Det kan vara samma värdering som ligger till grund för beslutet att försätta ett företag i resolution och som ligger till grund för beslut om resolutionsåtgärder, men det behöver inte vara det. Beroende på omständigheterna i varje enskilt fall kommer de beslut som blir aktuella, och för vilka en värdering ska utgöra underlag för, att fattas under en viss tidsperiod.
Eftersom värderingen ska spegla situationen i företaget vid tidpunkten för aktuell åtgärd, kan det bli aktuellt att justera den värdering som låg till grund för exempelvis själva resolutionsbeslutet genom att värdena förändras beroende på en i värderingen fastlagd metod eller att göra en ny värdering. Att värderingen behöver justeras eller en ny värdering behövs kan bero på att den ekonomiska situationen i företaget har ändrats i de fall ett beslut om tillämpningen av ett resolutionsverktyg fattas en viss tid efter själva resolutionsbeslutet. Men det kan också bero på att en värdering som ska utgöra underlag för ett beslut om resolution och en värdering som ska utgöra underlag för en resolutionsåtgärd kan göras med lite olika metoder (se nedan). Oavsett om en eller flera värderingar görs ska de styras av samma bestämmelser.
Själva värderingstidpunkten ska ligga så nära som möjligt i tiden för den åtgärd den utgör grund till. Detta gäller också oavsett om värderingen är preliminär eller slutlig. Att en värdering ska göras innan ett beslut om resolution och innan resolutionsåtgärder vidtas samt innan Finansinspektionen skriver ned eller konverterar relevanta kapitalinstrument behöver framgå av lag.
Om rättvis, väl avvägd och realistisk värdering
Kommitténs bedömning är att direktivet i denna del avser att med begreppen rättvis, väl avvägd och realistisk hänvisa till att värderingen i princip ska ge vad som motsvarar begreppet en rättvisande bild av företagets ställning. Som nämns ovan anser kommittén att principen om en rättvisande bild, i likhet med i all redovisning, bör vara den övergripande målsättningen för värderingen även i resolution. Det handlar mer konkret om att värderingen ska utföras enligt rådande värderingsprinciper och praxis samt vara fri från systematiska skevheter (bias). Värderingen bör alltså som en utgångspunkt göras i enlighet med hur företag i allmänhet normalt
Värdering
819
värderar och redovisar tillgångar och skulder samt i enlighet med de regler som finns för detta.
Det bör dock framhållas att detta inte innebär att den värdering som företaget tidigare har gjort som en del av sin redovisning därmed blir styrande. I praktiken kan företagets tidigare värdering (redovisningens bokförda värden) komma att skilja sig kraftigt åt från en ny värdering vid resolution, exempelvis till följd av att de omvärldsfaktorer som påverkar värderingen har förändrats kraftigt på kort tid.
I en rättvisande och realistisk värdering ligger även att den ska utgå ifrån de förutsättningar som gäller för verksamheten framöver. Detta skulle kunna innebära att såväl en värdering baserad på ett antagande om fortlevnad som en konkursvärdering kan göras. Eftersom resolution syftar till att låta verksamheter fortgå i motsats till (omedelbar) avveckling kommer fortlevnad i praktiken att vara huvudprincipen i värderingen när resolution inleds.
Om resolutionsmyndigheten exempelvis tillämpar skuldnedskrivningsverktyget i syfte att rekonstruera företaget så är tanken att företaget och (merparten) av dess verksamhet ska drivas vidare. En del av skuldnedskrivningsverktyget är att skriva ned skulder tills substansvärdet är noll, samt att konvertera skulder så att kapitaltäckningen blir tillräcklig för att klara tillståndsvillkoren (i minst ett år) och för att behålla marknadens förtroende. I detta fall gäller det en verksamhet som ska drivas vidare, vilket betyder att värderingen ska göras enligt en fortlevandeansats. Om tillgångarna skulle ha värderats till konkursvärde, vilket sannolikt inneburit ett betydligt lägre värde, hade kapitalbehovet blivit större och följaktligen hade det krävs större nedskrivningar och konverteringar. När sedan företaget därefter värderas enligt fortlevnadsansatsen hade då sannolikt en betydande överkapitalisering uppstått. Det hade med andra ord skett en värderöverföring från de befintliga borgenärerna till de nya ägarna något som kommittén, som nämnts, anser bör undvikas. En överföring av tillgångar och skulder till ett broinstitut syftar även det till att driva verksamhet vidare så av motsvarande skäl bör en fortlevandeansats användas även här.
När det handlar om överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag så är läget mer komplicerat. Detta handlar om verksamheter eller tillgångar som inte behöver drivas vidare utan som skulle ha avvecklats, exempelvis genom att följa med i en konkurs, men som av något skäl bedöms olämpliga att avveckla vid just den tidpunkten. Det framstår dock som lämpligt att använda fortlevnadsansat-
Värdering SOU 2014:52
820
sen även i detta fall eftersom tillgångarna trots allt inte ska avvecklas med en gång. Det framstår även som rimligt att tillgångsförvaltningsbolaget sedermera i sin redovisning inte kommer att värdera sitt innehav till konkursvärde och därmed kan problemen med överkapitalisering undvikas vid en fortlevandeansats. Rörande de tillgångar som blir föremål för överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag är det dock sannolikt att skillnaderna i praktiken mellan en konkursvärdering och en fortlevandevärdering är relativt liten.
Det finns även skäl att tolka direktivet som att fortlevnadsansatsen är huvudprincipen vid en artikel 36-värdering (i motsats till en artikel 74-värdering). Ett skäl till detta är att om huvudprincipen hade varit konkursvärdering så hade artikel 74 inte fyllt någon funktion (det finns exempelvis inga krav på att dessa värderingar ska göras av olika personer). Om konkursvärdering skulle användas som huvudprincip innebär det också att resolution lätt riskerar att inkräkta på egendomsskyddet med åtföljande behov av att kompensera ägare och borgenärer med medel från resolutionsreserven.
Ett annat skäl är den roll som direktivet tillmäter företagets bokförda värden. Dessa ska biläggas värderingen och avvikelser från dessa ska motiveras. De bokförda värdena baseras även de normalt på fortlevnadsansatsen. Det kan även framhållas att direktivet anger att värderingen också ska innehålla en uppskattning av utfallet för ägare och borgenärer vid konkurs (se nedan).
Mot bakgrund av att det pågår ett arbete på EU-nivå med att ta fram tekniska standarder, föreslår vi att en vidare precisering av värderingens angreppssätt och metod inte görs i lag.
Om försiktiga antaganden
Direktivet anger även att värderingen av företagets tillgångar och skulder ska göras baserat på försiktiga antaganden, vilket kommittén tolkar som att det handlar om att den så kallade försiktighetsprincipen. Kommittén har ovan bedömt att det är lämpligt att beaktas denna vid en resolutionsvärdering. Direktivet anger vidare särskilt att försiktiga antaganden ska gälla vid en framåtblickande bedömning av andelen uteblivna betalningar och förlusternas storlek. I linje med principen om försiktiga antaganden ska värderingen inte heller förutsätta framtida extraordinärt offentligt finansiellt stöd eller nödkredit från Riksbanken eller annat likviditetsstöd från
Värdering
821
Riksbanken som inte beviljas enligt standardmässiga villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser från och med den tidpunkt när resolutionsåtgärder vidtas eller befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument utövas. Även framtida kostnader som företaget kommer att drabbas av enligt bestämmelser i direktivet ska beaktas. Här avses resolutionsmyndighetens rätt till ersättning från företaget i resolution för kostnader som uppstår i ett resolutionsförfarande och finansieringsarrangemangets rätt att ta ut ränta eller avgifter med avseende på eventuella lån eller garantier som tillhandahållits företaget under resolution.
Vår bedömning är att det bör framgå av lag att värderingen ska baseras på försiktiga antanden, men att direktivets mer detaljerade innehåll i detta avseende följer av en tillämpning av försiktighetsprincipen.
Det bör vidare framgå att ett syfte med värderingen är att säkerställa att eventuella förluster avseende företagets tillgångar till fullo redovisas. Det är viktigt för att resolutionen ska bli förtroendeskapande att företagets förluster verkligen redovisas så att de åtgärder som vidtas inte ska visa sig otillräckliga. Direktivet anger även ett antal beslut som värderingen ska utgöra underlag för.
Om oberoende person
Kravet på oberoende person är tydligt i direktivet såtillvida att det ska vara en person som är oberoende från offentliga myndigheter och det företag som är föremål för värderingen. Även på denna punkt ska Eba utarbeta tekniska standarder vad avser de omständigheter som ska föreligga för att en person ska anses oberoende enligt ovan. Sannolikt går uppdraget till en revisionsbyrå eller en person som är knuten till en revisionsbyrå som sedan utför den med stöd av en större eller mindre grupp kollegor. Detta betyder att det inte endast är en fysisk person som i praktiken utför värderingen. Även kravet på en oberoende person behöver framgå i lag. Kommittén föreslår i detta sammanhang en direktivnära text mot bakgrund av kommande tekniska standarder.
Värdering SOU 2014:52
822
18.4.2 Syfte med värderingen
Kommitténs förslag: Värderingen ska säkerställa att eventuella förluster avseende tillgångarna i institutet till fullo redovisas vid den tidpunkt då resolutionsåtgärder vidtas.
Värderingen ska ligga till grund för följande beslut:
1. Beslut om resolution.
2. Beslut om vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas avseende företaget under resolution.
3. Åtgärder mot ägare. Beslut om minskningen av aktiekapital, omfattningen av indragning, överföring eller utspädning av aktier eller minskning av värdet av andelar.
4. Försäljningsverktyget. Beslut om vilka tillgångar, rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras samt för resolutionsmyndighetens bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor
5. Broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget. Beslut om vilka tillgångar, rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och beslut om värdet av en eventuell ersättning som ska betalas till institutet under resolution eller, allt efter omständigheterna, till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument.
6. Skuldnedskrivningsverktyget. Beslut om omfattningen av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder.
Resolutionsdirektivet
Värderingens syfte anges i artikel 36.3 som att värderingen ska bedöma värdet av tillgångarna och skulderna i företaget som uppfyller villkoren för resolution enligt artiklarna 32 och 33. I artikel 36.4 preciseras syftena ytterligare:
a) att fungera som underlag vid fastställandet av huruvida villkoren
för resolution eller villkoren för nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument är uppfyllda,
Värdering
823
b) att, om villkoren för resolution är uppfyllda, fungera som
underlag för beslutet om vilka lämpliga rekonstruktionsåtgärder som ska vidtas med avseende på företaget,
c) att, när befogenheten att skriva ned eller konvertera kapital-
instrument tillämpas, fungera som underlag för beslutet om omfattningen av indragning eller utspädning av aktier eller andra äganderättsinstrument, och omfattningen av nedskrivning eller konvertering av berörda kapitalinstrument,
d) att, när skuldnedskrivningsverktyget tillämpas, fungera som
underlag för beslutet om omfattningen av nedskrivning eller konvertering av kvalificerade skulder,
e) att, när broinstitutverktyget eller verktyget för avskiljande av till-
gångar används, fungera som underlag för beslutet om vilka tillgångar, rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och beslutet om värdet av en eventuell ersättning som ska betalas till företaget under resolution eller, allt efter omständigheterna, till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument,
f) att, när verktyget för försäljning av verksamhet används, fungera
som underlag för beslutet om vilka tillgångar, rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och fungera som underlag för resolutionsmyndighetens bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor vid tillämpning av artikel 38,
g) att i samtliga fall säkerställa att eventuella förluster avseende
tillgångarna i företaget till fullo redovisas vid den tidpunkt då resolutionsverktygen används eller befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument utövas.
Skälen för kommitténs förslag
Direktivet anger att värderingar enligt artikel 36 ska göras i olika syften. Exempelvis ska en värdering ligga till grund för beslutet att försätta ett företag i resolution. En värdering ska också ligga till grund för valet av lämpliga resolutionsåtgärder och för den valda åtgärdens närmare utformning, exempelvis hur mycket skulderna ska skrivas ned vid användning av skuldnedskrivningsverktyget. På motsvarande sätt ska värderingen ligga till grund för en nedskriv-
Värdering SOU 2014:52
824
ning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution. Vad som sägs om resolutionsåtgärder i detta kapitel gäller alltså även för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution.
När det handlar om vilken, eller vilka, värderingsmetoder som bör användas kan kommittén konstatera att sambandet mellan värderingsmetod och resolutionsåtgärd inte är helt enkelt. I viss mån styrs valet av resolutionsåtgärd av hur värderingar utfaller, men när väl det är bestämt vilken resolutionsåtgärd som ska användas så styr det vilka värderingsmetoder som lämpligen ska användas. Valet mellan att försöka sälja aktierna i ett företag under resolution och att överföra en del av tillgångarna till ett broinstitut styrs till exempel sannolikt i hög grad av en utvärdering av företagets ekonomiska styrka och tillgångarnas skick.
Inför en aktieförsäljning behöver man vidare genomföra en mer precis och ändamålsenlig värdering av aktierna för att kunna ta ställning till eventuella bud. Om det ska ske en överföring av delar av verksamheten till en privat aktör, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag kan det handla om en substansvärdering (i korthet en värdering av skillnaderna mellan värdet på företagets tillgångar och beloppet av dess skulder) eller en inkråmsvärdering (i princip en värdring av företagets rörelse). En inkråmsvärdering kan vara ett viktigt komplement eftersom skulder är en del av en banks rörelse på ett annat sätt än för vanliga företag. En inlåningsstock är till exempel ofta inte bara skulder utan har också ett värde i form av att det är en kundstock som innebär att den som köper inlåningsstocken får möjlighet att generera intäkter från dessa kunder i form av utlåning, provisioner och olika kringtjänster.
Det bör också påpekas att när det handlar om en användning av försäljningsverktyget så kommer en försäljning (och inte bara en överföring) att ske i bemärkelsen att förvärvet är frivilligt. Direktivet anger också ett antal bestämmelser för att säkerställa att försäljningen sker på affärsmässiga grunder. Eftersom det kommer att finnas ett pris i denna situation som fastställs i en marknadstransaktion är värderingen av mindre betydelse och tjänar i huvudsak som ytterligare underlag för resolutionsmyndighetens bedömning av att det pris som köparen erbjuder är rimligt.
Om resolutionsmyndigheten ska skriva ned skulder behöver en substansvärdering göras då ett syfte är att få tillgångar och skulder i balans. Därefter ska skulder konverteras tills en tillräcklig kapitalstyrka nås. Detta handlar dels om att kunna få marknadens
Värdering
825
förtroende, dels om att (med viss marginal) kunna klara kapitaltäckningskraven. Det bör dock framhållas att kapitaltäckningskraven beräknas med utgångspunkt i en värdering av ett företags tillgångar enligt vanliga redovisningsprinciper, men sedan tillkommer specialregler och inte minst en riskviktning av tillgångarna. Det innebär att för en given andel eget kapital kan kapitaltäckning i två olika banker se drastiskt olika ut beroende på vilken typ av tillgångar bankerna har och vilka riskvikter deras respektive tillgångar har. Om ett företag har använt interna modeller för att beräkna riskvikter, kan det finnas skäl att vid en omstrukturering av företaget ompröva dessa och eventuellt övergå till standardiserade riskvikter. Konsekvensen av högre riskvikter blir att företaget behöver mer kapital i absoluta termer för att kunna uppfylla en viss kapitaltäckningsrelation, det vill säga behovet av skuldkonvertering ökar. Värderingen måste med andra ord kompletteras med en bedömning av kapitalbehovet med utgångspunkt i vilken kapitaltäckningsgrad som tillgångarna implicerar och hur mycket skulder som behöver konverteras till aktier (eller andra kapitalbasinstrument) för att klara av tillämpliga kapitalkrav. Det sistnämnda är bedömningarna som i första hand faller inom tillsynsmyndigheternas expertis och verksamhetsområde. Värderingen måste, om den ska ligga till grund för hur mycket skulder som ska konverteras, med andra ord ta hänsyn till tillsynsmyndighetens bedömningar av hur mycket kapital som behövs ur regleringssynpunkt.
Det bör avslutningsvis påpekas att en värdering av företagets tillgångar och skulder behövs för flera av syftena. Det behövs som underlag för bedömningen av om resolution ska inledas och för att säkerställa att förluster avseende företagets tillgångar identifieras och för tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
Mot bakgrund av dessa exempel kan vi sluta oss till att en substansvärdering, det vill säga en värdering av ett företags tillgångar och skulder, i princip alltid är nödvändig. Direktivet anger att värderingen ska göras för att bedöma värdet på företagets tillgångar och skulder. Det bör framgå av genomförandet att värderingen ska avse företagets tillgångar och skulder, det vill säga att en substansvärdering ska göras. Detta utesluter inte att värderaren i tillägg till detta också väljer andra angreppsätt, exempelvis en aktievärdering, vilket kan vara relevant vid en aktieförsäljning. Mot bakgrund av att det pågående arbetet på EU-nivå med att ta fram tekniska standarder föreslår vi ingen närmare precisering av vilka angreppssätt och metoder som ska användas i relationen till de olika syften som en
Värdering SOU 2014:52
826
värdering enligt artikel 36 kan ha. Kommittén föreslår att de syften som preciseras i artikel 36.4 ska framgå av svensk lag.
18.4.3 Informationskrav
Kommitténs förslag: Till värderingen ska biläggas följande information såsom den framgår av företagets räkenskapsinformation.
1. En uppdaterad balansräkning och en rapport över den finansiella ställningen för företaget.
2. En analys och en uppskattning av tillgångarnas bokföringsmässiga värde.
3. En förteckning över de utestående skulder i och utanför balansräkningen som framgår av räkenskaperna för företaget, med angivande av respektive skulds prioritet enligt förmånsrättslagen (1970:979).
Till grund för beslut om försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget får vid behov den information som ska biläggas värderingen kompletteras med en analys och en uppskattning av värdet av tillgångarna och skulderna i företaget med utgångspunkt i marknadsvärdet.
Värderingen ska innehålla en uppskattning av det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer om företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation.
Resolutionsmyndigheten ska ange om uppskattningen ska utgå från konkurs eller likvidation.
Resolutionsdirektivet
Värderingen ska enligt artikel 30.6 kompletteras med följande information, såsom den anges i bokföringen för företaget:
a) En uppdaterad balansräkning och en rapport över den finansiella
ställningen för företaget.
Värdering
827
b) En analys och en uppskattning av tillgångarnas bokförings-
mässiga värde.
c) En förteckning över de utestående skulder i och utanför balans-
räkningen som framgår av räkenskaperna för företaget, med en angivelse av respektive krediter och prioritetsnivåer enligt tillämplig insolvenslagstiftning.
I artikel 36.7 anges att för att underbygga besluten i artikel 36.4 e och f får vid behov informationen i artikel 36.6 b kompletteras med en analys och en uppskattning av värdet av tillgångarna och skulderna i företaget med utgångspunkt i marknadsvärdet. Besluten i artikel 36.4 e och f handlar om vad som ska överföras till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag och ersättningen för överföringen respektive beslut om vad som ska säljas och bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor vid tillämpning av försäljningsverktyget.
Artikel 36.8 anger även att värderingen ska innehålla en indelning av borgenärerna i klasser enligt deras prioritetsnivåer enligt tillämplig insolvenslagstiftning och en uppskattning av vilken behandling varje klass av aktieägare och borgenärer skulle ha förväntats få, om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Andra stycket förtydligar att denna uppskattning inte ska påverka tillämpningen av regeln om ”inte sämre villkor för borgenär” enligt artikel 74.
Skälen för kommitténs förslag
Av bestämmelsen framgår vilken information som ska biläggas värderingen. Det framgår då att information om tillgångar och skulder så som den anges i företagets räkenskapsinformation alltid ska biläggas. Vid tillämpningen av antingen försäljningsverktyget broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget kan dessutom en analys och uppskattning av tillgångarnas och skuldernas marknadsvärde biläggas värderingen. Av detta skäl föreslår vi att en bestämmelse liknande den i direktivet införs i svensk rätt.
Vi vill betona att även om de bokförda värdena utgör ett viktigt underlag för värderaren och ska biläggas värderingen så betyder inte det att denne behöver använda samma värderingsmetoder som har använts i företagets redovisning. Värderaren kan göra andra bedömningar av lämpliga metoder för att uppnå målet om att vär-
Värdering SOU 2014:52
828
deringen ska ge en rättvisande bild. Exempelvis kan värderaren anse att vissa tillgångar som företaget har värderat enligt anskaffningsvärde mer rättvisande ska värderas till marknadsvärde. Tillgångar som har värderats till marknadsvärde baserat på marknadspris i bokföringen kan en värderare också behöva värdera med hjälp av modeller om de finansiella marknaderna vid resolutionstillfället är illikvida. Förutom den här typen av exempel kan en värderare göra andra val avseende parametrar och omvärldsbedömningar än vad företaget har gjort i sin tidigare värdering. Av dessa skäl är det vår bedömning att värderingen som görs i resolution inte handlar om att justera bokförda värden utan avser en ny värdering som värderaren är relativt fri att göra baserat på sin kompetens i dessa frågor och relevanta bedömningar gjorda på grundval av denna och tillgänglig information.
Direktivet anger också att värderingen ska innehålla en indelning av borgenärerna i klasser utefter prioritetsordning i enlighet med förmånsrättslagen och en uppskattning av det ekonomiska utfallet för respektive klass av aktieägare och borgenärer om företaget hade försatts i konkurs eller likvidation. Detta är viktig information för att resolutionsmyndigheten ska kunna vidta resolutionsåtgärder som inte leder till att ägare och borgenärer får ett sämre ekonomiska utfall ut än om resolution inte hade inletts, det vill säga om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Resolutionsmyndigheten bör dock vid värderingen ange om den ska utgå från ett alternativt scenario som är konkurs eller likvidation. Det bör framgå i lag att värderingen ska innehålla en uppskattning av det ekonomiska utfallet vid konkurs eller likvidation för ägare och borgenärer samt att resolutionsmyndigheten ska ange om konkurs eller likvidation är alternativet till resolution i det specifika fallet. En indelning av ägare och borgenärer i klasser baserat på deras prioritet är nödvändig för att kunna göra en sådan uppskattning.
18.4.4 Slutlig och preliminär värdering
Kommitténs förslag: Om det på grund av brådska inte är möjligt att uppfylla kravet på oberoende person eller att den information som ska framgå av värderingen inte är komplett, ska en preliminär värdering genomföras.
Värdering
829
En preliminär värdering ska innehålla en buffert för ytterligare förluster.
En preliminär värdering som genomförs i enlighet med denna lag utgör tillräcklig grund för att vidta resolutionsåtgärder.
En värdering ska betraktas som preliminär tills en oberoende person har utfört en värdering som fullt ut uppfyller bestämmelserna för en värdering enligt denna lag.
Resolutionsmyndigheten ska så snart som möjligt se till att den preliminära värderingen kompletteras för att uppfylla bestämmelserna för en värdering enligt denna lag och därmed bli slutlig.
Resolutionsdirektivet
I artikel 36.1 fastslås att, om inte annat följer av punkt 13 i denna artikel och artikel 85, ska om alla de krav som fastställs i denna artikel uppfylls, värderingen betraktas som definitiv.
I artikel 36.2 framgår att om en oberoende värdering enligt 36.1 inte är möjlig får resolutionsmyndigheterna göra en preliminär värdering av tillgångarna och skulderna i institutet eller koncernföretaget. I artikel 36.9 utvecklas vad som gäller för en preliminär värdering. Om det grund av brådskande omständigheter i fallet antingen inte är möjligt att uppfylla kraven i 36.6 och 36.8, eller i 36.2 där den är tillämplig, ska en preliminär värdering genomföras. Vid den preliminära värderingen ska man iaktta att kraven i 36.3 följas och, så långt det är praktiskt möjligt med beaktande av omständigheterna, kraven i 36.1, 6 och 8.
I artikel 36.9 andra stycket anges att den preliminära värdering som avses i denna punkt ska inbegripa en buffert för ytterligare förluster, med lämplig motivering.
I artikel 36.10 framgår att en värdering som inte uppfyller alla de villkor som fastställs i denna artikel ska betraktas som preliminär tills en oberoende person har utfört en värdering som fullt ut uppfyller alla de villkor som fastställs i denna artikel. Den definitiva värderingen i efterhand ska genomföras så snart det är praktiskt möjligt. Den får endera genomföras separat från värderingen enligt artikel 74 eller samtidigt som denna värdering och genom samma oberoende person som denna värdering, men den ska vara fristående.
Värdering SOU 2014:52
830
Syftet med den definitiva efterhandsvärderingen är mer precist enligt artikel 36.10 andra stycket att
a) säkerställa att eventuella förluster med avseende på tillgångarna i
företaget till fullo redovisas i räkenskaperna för företaget, och
b) att fungera som underlag för ett beslut om att återföra borge-
närers fordringar eller öka värdet av den ersättning som betalas, i enlighet med 36.11.
I artikel 36.12 förtydligas att en preliminär värdering som utförs i enlighet med 36.9 och 10 ska utgöra en giltig grund för resolutionsmyndigheterna att vidta resolutionsåtgärder.
Skälen för kommitténs förslag
Det är kommitténs bedömning att beroende på omständigheterna måste det finnas en möjlighet att gå vidare och vidta relevanta åtgärder även om en fullständig värdering inte har hunnit utföras. Komplexiteten i uppgiften att värdera ett finansiellt företag i sig och därtill i en situation med eventuellt turbulenta marknader skulle annars kunna medföra att resolutionsmyndigheten är tvungen att avvakta med att fatta adekvata beslut med risk för betydande samhällsekonomiska kostnader som följd. För att skapa förtroende i marknaderna och för att minimera risken för spridningseffekter är det centralt att snabbt sätta in adekvata åtgärder.
Eftersom direktivet anger en relativt omständlig process för värdering, inte minst genom kravet på en oberoende värderare, är det nödvändigt att den möjlighet som direktivet ger att göra en av myndigheten själv genomförd preliminär värdering också införs i svensk lag. Det är också att föredra att det läggs fast en tydlig process för detta i lag. Eftersom det troligen inte kommer att kunna göras en lika grundlig bedömning av bl.a. tillgångarnas kvalitet i den preliminära värderingen, är det också rimligt att denna inbegriper en buffert för ytterligare förluster. En sådan buffert är också i linje med förslaget att värderingen ska göras utefter försiktiga antaganden. Eba ska utarbeta förslag till tekniska standarder vad gäller metod för hur denna buffert ska räknas fram och hur den ska inbegripas i värderingen.
Det bör vidare framgå av svensk rätt att en värdering inte ska anses vara slutlig förrän den har utförts av en oberoende person
Värdering
831
och den information och de analyser som ska komplettera värderingen är komplett. En värdering ska också anses preliminär ifall de uppgifter som framgår av artikel 36.6 och 36.8 inte finns med. Det bör också framgå av lagen att resolutionsmyndigheten ska se till att en preliminär värdering så snart som möjligt kompletteras så att den uppfyller alla kraven på en värdering i detta sammanhang och därmed blir slutlig.
18.4.5 Vid skillnad mellan slutlig och preliminär värdering
Kommitténs förslag: Om den slutliga värderingen utvisar ett högre värde än den preliminära värderingen ska resolutionsmyndigheten
a) fatta beslut om att öka värdet av fordringarna som har skri-
vits ned genom skuldnedskrivningsverktyget, eller
b) besluta att ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag
ska göra ytterligare en betalning av ersättning med avseende på tillgångar, rättigheter och skulder till företaget under resolution, eller, allt efter omständigheterna, med avseende på aktier eller äganderättsinstrument till ägarna av dessa.
Resolutionsdirektivet
I artikel 36.11 anges att den definitiva efterhandsvärderingen kommer fram till en högre uppskattning av det berörda företagets substansvärde än den preliminära värderingen så får resolutionsmyndigheten
i) utöva sin befogenhet att öka värdet av fordringar från borge-
närer eller ägare till tillämpliga kapitalinstrument som har skrivits ned enligt skuldnedskrivningsverktyget, ii) beordra ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag att
göra ytterligare en betalning av ersättning med avseende på tillgångar, rättigheter och skulder till företaget under resolution, eller, allt efter omständigheterna, med avseende på aktier eller äganderättsinstrument till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument.
Värdering SOU 2014:52
832
Skälen för kommitténs förslag
Kommittén bedömer, trots vad direktivet anger som huvudregel, att i praktiken kommer den preliminära värderingen i de flesta fall att ligga till grund för resolutionsåtgärder. Det troliga är också att den slutliga värderingen utvisar ett annat värde än den preliminära värderingen.
För det fall slutliga värderingen utvisar ett lägre värde, trots den extra förlustbufferten i den preliminära värderingen, så är vad som händer härnäst, exempelvis om borgenärernas fordringar ska skrivas ned mer eller inte, enligt kommitténs bedömning ytterst en fråga om ytterligare resolutionsåtgärder är nödvändiga eller inte. Ytterligare bestämmelser behövs därför inte. Det finns inte heller någon bestämmelse i direktivet om att fordringar i detta fall ska, eller får, skrivas ned mer.
För det fall den slutliga värderingen utvisar ett högre värde regleras detta i direktivet på så sätt att resolutionsmyndigheten kan gottskriva borgenärer vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget eller öka den ersättning som ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet ska utge till berörda. Genom att resolutionsmyndigheten i den preliminära värderingen har underskattat företagets värde och baserat på den vidtagit resolutionsåtgärder har den också sannolikt gjort värdeöverföringar från en borgenär till en annan. För att undvika sådana värdeöverföringar bör resolutionsmyndigheten korrigera resolutionsåtgärderna baserat på den slutliga värderingen.
Det är därför kommitténs förslag att det i svensk lag ska finnas en skyldighet för resolutionsmyndigheten att utge ersättning motsvarande det värde som den slutliga värderingen utvisar. Det innebär att direktivets bestämmelse om att resolutionsmyndigheten får öka värdet av fordringar från borgenärer som har skrivits ned med skuldnedskrivningsverktyget eller beordra ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag att göra ytterligare en betalning av ersättning till företaget under resolution eller, allt efter omständigheterna, till aktieägarna till aktierna föreslås införlivas som att resolutionsmyndigheten ska vidta ovan nämnda åtgärder.
Värdering
833
18.4.6 Överklagande
Kommitténs förslag: En slutlig värdering kan endast bli föremål för rättslig prövning i samband med överklagande av det beslut om åtgärd för vilken värderingen utgör underlag.
Resolutionsdirektivet
I artikel 36.13 anges att värderingen ska vara en integrerad del av beslutet om att använda ett resolutionsverktyg eller utöva en resolutionsbefogenhet. Värderingen ska inte vara föremål för en separat rättslig prövning utan endast för rättslig prövning tillsammans med beslutet, i enlighet med artikel 85.
Skälen för kommitténs förslag
Det är rimligt att värderingen endast kan komma under rättslig prövning i samband med beslutet om en resolutionsåtgärd i sin helhet och som värderingen har utgjort underlag för. Det skulle riskera att fördröja resolutionsåtgärder, med betydande samhällsekonomiska kostnader som följd, om resolutionsmyndigheten skulle behöva invänta en prövning av enbart värderingen i de situationer då resolutionsåtgärder bedöms nödvändiga.
Det bör vidare vara den slutliga värdering som ligger till grund för resolutionsåtgärden som kan komma under rättslig prövning, det vill säga i de fall en preliminär värdering ligger till grund för ett beslut ska denna inte komma under rättslig prövning. Skälet till detta är att resolutionsmyndigheten först bör få möjlighet att korrigera eventuella fel i den värderingen, exempelvis genom att öka värdet på fordringar som har blivit nedskrivna genom skuldnedskrivningsverktyget, innan resolutionsåtgärden genomgår rättslig prövning.
Värdering SOU 2014:52
834
18.4.7 Införlivande av artikel 36 avseende nedskrivning eller konvertering av kapitalsinstrument utanför resolution
Kommitténs förslag: Finansinspektionen ska inför ett beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument låta göra en värdering av företaget eller koncernen.
Värderingen ska utgöra grund för Finansinspektionens beslut att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument samt att fungera som underlag för beslutet om minskningen av kärnprimärkapital, omfattningen av indragning/överföring av kärnprimärkapitalinstrument eller utspädning kärnprimärkapitalinstrument, samt omfattningen av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av beskrivningen av resolutionsdirektivet ovan ska resolutionsmyndigheten genomföra en artikel 36-värdering även när den skriver ned eller konverterar relevanta kaptialinstrumen utanför resolution. Kommittén föreslår att Finansinspektionen ska få ansvar för att genomföra denna åtgärd; se kapitel 30. Rörande värderingen föreslår kommittén därför att det införs en bestämmelse som anger att Finansinspektionen ska göra en värdering i enlighet med de bestämmelser som gäller för en värdering i resolutionssyfte och att detta ska göras innan beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument samt vad värderingen ska utgöra grund för.
18.5 Värdering för att avgöra skillnad i ekonomiskt utfall
Kommitténs förslag: I syfte att bedöma om det ekonomiska utfallet för ägare, borgenärer och insättningsgarantisystemet skulle ha blivit bättre om ett företaget i stället för resolution blivit föremål för konkurs eller gått i likvidation ska resolutionsmyndigheten se till att en värdering görs av en oberoende person så snart som möjligt efter det att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna har verkställts.
Värdering
835
Värderingen ska fastställa
1. vilket ekonomiskt utfall ägare och borgenärer skulle ha fått
om företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation vid den tidpunkt då beslutet att försätta företaget i resolution fattades,
2. vilket ekonomiskt utfall som ägare och borgenärer faktiskt
har fått vid resolutionen av företaget, och
3. vilken skillnaden är mellan det ekonomiska utfallet enligt 1
och 2.
Värderingen enligt första stycket ska bortse från eventuellt statligt stöd till företaget under resolution.
Resolutionsmyndigheten ska i uppdraget till värderaren ange om jämförelsen med utfallet vid resolution ska avse konkurs eller likvidation.
Resolutionsdirektivet
I artikel 74.1 anges att värderingens syfte är att bedöma om aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om institutet under resolution hade genomgått normala insolvensförfaranden, bland annat men inte enbart vid tillämpning av artikel 73. Medlemsstaterna ska säkerställa att en värdering görs av en oberoende person så snart som möjligt efter det att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna har verkställts. Värderingen ska skilja sig från den som genomförs enligt artikel 36.
I artikel 74.2 framgår att värderingen ska fastställa
a) vilken behandling ägare och borgenärer skulle ha fått om
företaget som resolutionssåtgärderna berör skulle ha inlett ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades,
b) den faktiska behandling som ägare och borgenärer har fått vid
resolutionen av företaget under resolution, och
c) om det är någon skillnad mellan behandlingen enligt punkt a
och behandlingen enligt punkt b.
Värdering SOU 2014:52
836
I 74.3 framgår vidare att värderingen ska
a) anta att företaget under resolution som resolutionsåtgärden eller
resolutionsåtgärderna berör skulle ha inlett ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades,
b) anta att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna inte har
genomförts,
c) bortse från eventuellt statligt stöd till företaget under resolution.
I artikel 74.4 framgår att Eba får utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar metoden för den värdering som avses i denna artikel, särskilt metoden för att bedöma den behandling som ägare och borgenärer skulle ha fått om företaget under resolution hade inlett ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades. Kommissionen har befogenhet att anta dessa tekniska standarder för tillsyn.
Skälen för kommitténs förslag
Att ingen borgenär (eller ägare) ska som en följd av resolutionsåtgärder få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation är en grundläggande princip i direktivet. Den syftar ytterst till att upprätthålla egendomsskyddet. Om någon borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall än om resolution inte hade inletts och företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, är denne berättigad till ersättning från finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven); se kapitel 21.
För att kunna bedöma om någon, inklusive insättningsgarantisystemet, har drabbats hårdare än vid en konkurs eller likvidation så behövs det göras en värdering som syftar till att ta reda på detta. Direktivet anger i artikel 74 vilka krav som kan ställas på en sådan värdering. Det kan särskilt framhållas att det följer av direktivet att en sådan värdering alltid ska göras och att den, i likhet med värderingen enligt artikel 36, ska göras av en oberoende värderare.
Värderingen ska så långt möjligt också utföras under antagandet att företaget i stället för att bli försatt i resolution hade försatts i konkurs eller likvidation. Kommitténs bedömning är att normalt kommer ett företags tillgångar att värderas snarlikt om konkurs eller likvidation är det alternativa scenariot. Däremot kan konkurs-
Värdering
837
kostnaderna vara högre än motsvarande kostnader vid likvidation. Uppskattningen av utfallet vid konkurs eller likvidation ska göras som om företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation vid tidpunkten då beslutet om resolution fattades och värderingen ska också bortse från eventuellt statligt stöd som kan ha utgått som ett led i resolutionen. Att en sådan värdering ska genomföras, vad den syftar till och att statligt stöd ska bortses från bör framgå av svensk lag i linje med vad som anges i direktivet. Det bör vidare framgå i lag att resolutionsmyndigheten ska ange om värderingen ska utgå från att konkurs respektive likvidation hade varit alternativet till resolution.
839
19 Skyddsregler
19.1 Inledning
Resolution innebär ett ingrepp i ägarnas och borgenärernas rättigheter. Detta ingrepp är befogat med tanke på det övergripande behovet av att skydda den finansiella stabiliteten och skattebetalarna. Resolutionsdirektivet innehållet emellertid också skyddsregler som ska förhindra att de negativa effekterna för ägarna och borgenärerna blir alltför långtgående i relation till bl.a. allmänna regler om egendomsskydd. En utgångspunkt är att ägarna och borgenärerna till ett företag under resolution inte ska drabbas av större förluster än vad som skulle ha varit fallet om företaget under resolution hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden. Direktivet innehåller särskilda bestämmelser som säkerställer detta.
För motparter till ett företag under resolution har det vidare ansetts föreligga ett särskilt behov av skydd när det gäller vissa finansiella avtal och arrangemang. Direktivet innehåller därför bl.a. regler som syftar till att förhindra att tillgångar, rättigheter och förpliktelser som omfattas av samma avtal eller arrangemang separeras vid en partiell överföring.
I detta kapitel behandlas de skyddsregler som blir tillämpliga när ett företag försätts i resolution.
19.2 Behandling av ägare och borgenärer
Kommitténs förslag: När försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget används för att överföra vissa tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution, ska resolutionsmyndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vars fordringar
Skyddsregler SOU 2014:52
840
inte överförts inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.
När skuldnedskrivningsverktyget används, ska resolutionsmyndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för de ägare och borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier eller andra äganderättsinstrument inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.
När medel från insättningsgarantisystemet tillförs enligt 7 § lagen (1995:157) om insättningsgaranti ska resolutionsmyndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för insättningsgarantisystemet inte blir än om sämre företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.
Rätt till ersättning ur resolutionsreserven föreligger om det av den värdering som ska ske för att fastställa det ekonomiska utfallet, framgår att utfallet för ägare, borgenärer eller insättningsgarantisystemet blivit sämre än vad det hade blivit om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Ersättningen ska motsvara mellanskillnaden mellan det faktiska utfallet och utfallet i den situationen att företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation.
Om resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget i förening med något annat resolutionsverktyg, har ägare och borgenärer endast rätt till ersättning till följd av resolutionsmyndighetens användning av skuldnedskrivningsverktyget.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 73 framgår följande.
Medlemsstaterna ska säkerställa att ägarna och de borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats inte drabbas av större förluster än om företaget under resolution hade avvecklats under normala insolvensförfaranden omedelbart vid resolutionsmyndighetens beslut om resolution i fall resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget.
SOU 2014:52 Skyddsregler
841
Om det ovanstående inte blir tillämpligt ska medlemsstaterna, om resolutionsmyndigheten överför vissa av de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som tillhör företaget under resolution, säkerställa att ägarna och de borgenärer vars fordringar inte överförts åtminstone får så mycket gottgörelse för sina fordringar som de skulle ha fått om företaget under resolution hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden vid resolutionsmyndighetens beslut om resolution.
Av artikel 75 i resolutionsdirektivet framgår följande. Om det vid en värdering för att fastställa det ekonomiska utfallet framgår att utfallet för ägare eller borgenärer, eller insättningsgarantisystemet enligt de bestämmelser som reglerar när systemet får tas i anspråk vid en resolution, blivit sämre än vad det hade blivit om företaget i stället hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden, ska medlemsstaterna se till att dessa har rätt att få mellanskillnaden betald från finansieringsarrangemangen för resolution.
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsdirektivet innehåller bestämmelser som innebär att ägare och borgenärer till ett företag under resolution inte ska få ett sämre ekonomiskt utfall till följd av resolution än vad som hade varit fallet om företaget hade avvecklats enligt normala förfaranden, dvs. genom likvidation eller konkurs. När det gäller borgenärer brukar denna princip kallas ”the no creditor worse off principle” och kommer till uttryck i bl.a. artikel 34.1 g i direktivet. Den artikeln behandlas i avsnitt 8.8.
I artiklarna 73 och 75 regleras vissa specifika situationer som, om de uppstår, kan ge ägare och borgenärer rätt till ersättning ur resolutionsreserven (i direktivet benämnt finansieringsarrangemangen för resolution). Det gäller om det ekonomiska utfallet i resolution blivit sämre för dem än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, om resolutionsmyndigheten använt något av överföringsföringsverktygen för att genomföra en partiell överföring eller skuldnedskrivningsverktyget. Genom hänvisningen i artikel 34.1 g i direktivet till de angivna artiklarna gäller dock samma rätt till ersättning och samma förfarande för fastställande av ersättningen som föreskrivs i de angivna artiklarna även i andra situationer som täcks av artikel 34.1 g.
Skyddsregler SOU 2014:52
842
De som i det angivna fallet kan få ersättning är, om resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget, ägarna och de borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier (artiklarna 73 b och 75). Om resolutionsmyndigheten har beslutat om en partiell överföring, är det ägarna och de borgenärer vars fordringar inte överförs som kan få ersättning (artiklarna 73 a och 75). Även insättningsgarantisystemet tillhör de som kan få ersättning (artikel 75).
Om rätt till ersättning har uppkommit för att resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget (artikel 73 b) kan en ersättningsberättigad inte också få rätt till ersättning för att resolutionsmyndigheten har beslutat om partiell överföring (artikel 73 a). Detta följer av artikel 73 a i direktivet som inleds med ”om inte led b är tillämpligt”.
Det är inte helt klart vad som är avsikten med denna skrivning. Enligt kommitténs uppfattning kan skrivningen dock inte uppfattas på annat sätt än att man vill förhindra dubbelkompensation, dvs. att en ersättningsberättigad ersätts två gånger. Utan skrivningen i fråga skulle, åtminstone i teorin, en ersättningsberättigad kunna få ersättning två gånger; först när resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget, därefter när resolutionsmyndigheten använder ett annat resolutionsverktyg som innebär att myndigheten beslutar om partiell överföring.
Så skulle kunna bli fallet om resolutionsmyndigheten först skriver ned en fordran för att därefter överföra delar av den till ett broinstitut. Om resolutionsmyndigheten t.ex. skriver ned en fordran från 100 kronor till 50 kronor och denna fordran enligt den särskilda värdering som ska ske skulle vara värd 60 kronor om företaget i stället skulle ha avvecklas genom konkurs eller likvidation så har borgenären drabbats av en förlust på 10 kronor. För denna förlust har borgenären rätt till ersättning ur resolutionsreserven. Om resolutionsmyndigheten därefter överför 50 procent av fordran till ett broinstitut är den återstående delen av fordran värd 25 kronor. Vid en avveckling genom konkurs eller likvidation skulle motsvarande del av fordran vara värd 30 kronor. Borgenären skulle då kunna hävda att han i och med överföringen har drabbats av en förlust på 5 kronor jämfört med vad som hade varit fallet om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Denna förlust har borgenären emellertid redan fått ersatt i samband med skuldnedskrivningen. Om borgenären skulle erhålla ersättning även i samband med den partiella överföringen skulle borgenären i denna
SOU 2014:52 Skyddsregler
843
situation få samma förlust ersatt två gånger. Det torde vara sådana situationer som skrivningen ”om inte led b är tillämpligt” är avsedd att träffa.
Av resolutionsdirektivet framgår även att insättningsgarantisystemet har rätt till ersättning om det har drabbats av förluster som är större än vad som skulle ha varit fallet om företaget under resolution hade avvecklats genom konkurs eller likvidation; se artikel 75 i resolutionsdirektivet som hänvisar till artikel 109.1. Av den sistnämnda artikeln framgår under vilka förutsättningar insättningsgarantisystemet ska ersätta insättare när ett företag har försatts i resolution.
Om insättningsgarantisystemet tvingas betala ut sådana ersättningar som anges ovan till insättare får det en fordran på företaget under resolution. Om värdet av den fordran är mindre i resolution än vad som skulle ha varit fallet om företaget under resolution hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, har insättningsgarantisystemet således rätt till ersättning från resolutionsreserven.
Bestämmelser motsvarande artiklarna 73 och 75 bör tas in i lag varvid bestämmelserna motsvarande artikel 73 bör formuleras så att dubbelkompensation förhindras.
Direktivet innehåller inte några bestämmelser om hur en ersättningsberättigad ska gå till väga för att få en förlust fastställd och ersättning utbetald. Värderingen enligt artikel 74 är en del av resolutionsförfarandet. Det krävs således inte att en ersättningsberättigad begär en värdering för att en sådan ska utföras. Om det vid en värdering fastställs att en ersättningsberättigad har drabbats av en förlust som ger rätt till ersättning, är också utbetalning från resolutionsreserven något som ska hanteras utan att den ersättningsberättigade behöver framställa någon särskild begäran om det. Av den anledningen behöver det inte införas några särskilda lagbestämmelser som rör själva förfarandet för utbetalning från resolutionsreserven.
19.3 Skyddsregler för motparter
Kommitténs förslag: Skyddsreglerna ska tillämpas när resolutionsmyndigheten beslutar
1. om en partiell överföring genom användning av försäljnings-
verktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget,
Skyddsregler SOU 2014:52
844
2. att säga upp eller ändra villkor i ett avtal som företaget under
resolution är part i, eller
3. att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett
broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en annan mottagare, om överföringen är partiell och sker genom användning av ett resolutionsverktyg.
Resolutionsdirektivet
Av artiklarna 76.1 och 76.3 framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att vissa särskilda arrangemang skyddas när en resolutionsmyndighet överför vissa, men inte alla, tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett institut under resolution till en mottagare eller från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en mottagare, om det sker genom användning av ett resolutionsverktyg. Detsamma ska gälla när resolutionsmyndigheten häver eller ändrar villkor i ett avtal som företaget under resolution är part i eller när resolutionsmyndigheten ersätter företaget med en mottagare som avtalspart.
Skyddsreglerna ska tillämpas oavsett hur många parter som omfattas av arrangemangen och oavsett om arrangemangen har uppstått genom avtal, trust, lag eller på annat sätt. Detta inkluderar även arrangemang som har uppstått till följd av lagstiftningen i ett annat land, eller som helt eller delvis regleras av den.
Skälen för kommitténs förslag
Försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget ger resolutionsmyndigheten möjlighet att överföra samtliga, eller endast vissa, tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution till en förvärvare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag. En partiell överföring, dvs. att endast vissa tillgångar, rättigheter eller förpliktelser överförs, kan ibland vara det bästa sättet att uppnå resolutionsändamålen. En partiell överföring kan t.ex. ske genom att den livskraftiga delen av verksamheten i ett företag under resolution förs över till en privat förvärvare medan företaget försätts i konkurs. En annan situation där det kan bli aktuellt med en partiell överföring är när vissa tillgångar överförs till ett broinstitut. Resolutionsmyndigheten kan t.ex. ha
SOU 2014:52 Skyddsregler
845
bedömt att en försäljning av vissa tillgångar skulle kunna ha spridningseffekter om den ägde rum i direkt anslutning till resolutionsförfarandet. En tredje variant av partiell överföring är när företaget under resolution ska omstruktureras och drivas vidare. Den problemfyllda delen av verksamheten kan då överföras till ett tillgångsförvaltningsbolag.
Partiella överföringar av de slag som anges ovan kan ha negativ påverkan på motparter till företaget under resolution om tillgångar, rättigheter och förpliktelser som har koppling till varandra separeras vid en sådan överföring. Direktivet innehåller bestämmelser som syftar till att förhindra sådana negativa effekter.
Resolutionsmyndighetens möjlighet att besluta om partiella överföringar samt häva och ändra avtalsvillkor bör begränsas på det sätt direktivet föreskriver. Bestämmelser motsvarande artikel 76.1 bör därför tas in i lag. I direktivet föreskrivs att samma begränsningar ska gälla när resolutionsmyndigheten beslutar om partsbyte enligt artikel 64.1 f. Kommitténs förslag till genomförande av direktivets bestämmelser om partsbyte behandlas i avsnitten 12.2.6, 13.2.7 och 14.3.6. Där framgår bl.a. att de rättigheter och förpliktelser som omfattas av en överföring som sker genom användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget övertas av mottagaren och att mottagaren ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.
Enligt kommitténs bedömning behövs inga särskilda skyddsregler vid partsbyte. Ett partsbyte blir den rättsliga följden av en överföring. Således kommer de skyddsregler som gäller vid en överföring alltid att vara tillämpliga om ett partsbyte sker.
I den svenska översättningen av direktivet har ”liabilities” översatts med ”skulder”. När det gäller skyddsreglerna torde det snarare handla om ”förpliktelser” eftersom överföringsverktygen i dessa fall används till att överföra delar av verksamheten i ett företag under resolution. Ett sådant företag kan t.ex. ha ingått avtal som ger upphov till andra förpliktelser än skulder för företaget, t.ex. förpliktelser att leverera värdepapper eller valuta. I kommitténs förslag till genomförande av direktivets skyddsregler används därför ordet ”förpliktelser” i stället för ”skulder” (se motsvarande diskussion i kapitel 12 beträffande försäljningsverktyget).
Som framgår av artikel 76.3 ska skyddsreglerna tillämpas oavsett hur många parter som omfattas av de skyddade arrangemangen och oavsett hur arrangemangen har uppstått. Sådana arrangemang kan nämligen uppstå på olika sätt. Avtal torde vara det vanligaste sättet,
Skyddsregler SOU 2014:52
846
men det går inte att utesluta att arrangemangen, i åtminstone vissa utländska rättsordningar, också kan uppstå på annat sätt, t.ex. genom lag.
Kommittén föreslår att artikel 76.3 i genomförs tillsammans med artiklarna 77-79. Se därför avsnitten 19.3.1–19.3.3 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del.
Att skyddsreglerna ska tillämpas oavsett hur många parter som omfattas av arrangemangen i fråga ligger inom ordalydelsen av de bestämmelser som föreslås i avsnitt 19.3.1-19.3.3 (artiklarna 77-79).
19.3.1 Skydd för säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning
Kommitténs förslag: Vid en partiell överföring genom användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget får inte tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som följer av ett avtal eller annat arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning överföras om det innebär att en motpart till företaget under resolution inte får
1. kvitta en fordran som företaget under resolution har på mot-
parten, eller en förpliktelse som företaget under resolution ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget under resolution, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget under resolution,
2. omvandla en fordran som motparten har på företaget under
resolution, eller en förpliktelse som företaget under resolution ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse, eller
3. tillämpa en slutavräkningsklausul.
Resolutionsmyndigheten får inte fatta beslut om att upphäva eller ändra villkor i ett avtal eller annat arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning om det innebär att de rättigheter eller förpliktelser som skyddas av avtalet eller arrangemanget upphävs eller ändras.
Om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insättningarna är tillgängliga för insättarna, får resolutionsmyndigheten, utan hinder av vad som sägs ovan,
SOU 2014:52 Skyddsregler
847
1. överföra garanterade insättningar som omfattas av ett avtal
eller annat arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning utan att samtidigt överföra andra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av samma avtal eller arrangemang,
2. överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfat-
tas av ett sådant avtal eller arrangemang utan att samtidigt överföra garanterade insättningar som omfattas av samma avtal eller arrangemang, och
3. upphäva eller ändra villkor som rör sådana tillgångar, rättig-
heter eller förpliktelser.
Begreppen arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning definieras i lag.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 2.97–2.99 framgår följande.
Med arrangemang om finansiell äganderättsöverföring avses det som anges i artikel 2.1 b i direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet, dvs. avtal (inklusive återköpsavtal) enligt vilka en säkerhetsställare överför full äganderätt till, eller full rätt att utnyttja, en finansiell säkerhet till en säkerhetstagare för att säkerställa eller på annat sätt täcka fullgörandet av de relevanta ekonomiska förpliktelserna (säkerhetsöverlåtelse).
Med nettningsarrangemang avses ett arrangemang som innebär att ett antal fordringar eller förpliktelser kan omvandlas till en enda nettofordran. Detta inkluderar avtal om slutavräkning där fullgörandet av parternas skyldigheter påskyndas när en utlösande händelse inträffar (oavsett hur och var denna definieras) så att de ska fullgöras omedelbart eller avslutas, och i varje fall omvandlas till eller ersättas av en enda nettofordran. Detta omfattar även slutavräkningsklausuler enligt definitionen i artikel 2.1 n i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG, dvs. en klausul i vilken det föreskrivs att en utlösande händelse ska få till följd att den tidpunkt vid vilken parterna ska uppfylla sina förpliktelser tidigareläggs, eller att en beräkning görs av vad varje part är skyldig den andre med avseende på dessa förpliktelser och en nettosumma motsvarande saldot på kontot ska betalas av den part som har den
Skyddsregler SOU 2014:52
848
största skulden till den andra parten. Med nettningsarrangemang avses även nettning enligt definitionen i artikel 2 k i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper, dvs. att fordringar och förpliktelser som följer av ett överföringsuppdrag omvandas till en nettofordran eller en nettoförpliktelse.
Med arrangemang om kvittning avses arrangemang som innebär att två eller flera ömsesidiga fordringar eller förpliktelser som institutet under resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra.
Av artikel 76.2 b-d samt sista stycket i artikel 76.2 i resolutionsdirektivet framgår följande.
Medlemsstaterna ska säkerställa lämpligt skydd för följande arrangemang och för de motparter som omfattas av arrangemangen:
1. Arrangemang om finansiell äganderättsöverföring där säkerhet som ställs för att säkerställa eller täcka fullgörandet av vissa förpliktelser tillhandahålls genom att hela äganderätten till vissa tillgångar överförs från säkerhetsställaren till säkerhetstagaren, på villkor att säkerhetstagaren för tillbaka tillgångarna om förpliktelserna fullgörs.
2. Kvittningsarrangemang där två eller flera ömsesidiga fordringar eller förpliktelser som institutet under resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra.
3. Nettningsarrangemang.
Skyddsreglerna ska omfattas av direktivets bestämmelser om inskränkningar av vissa avtalsvillkor (artikel 68) samt resolutionsmyndighetens befogenhet att begränsa
1. fullgörelse av vissa skyldigheter (artikel 69),
2. rätten att göra säkerhetsrätter gällande (artikel 70), och
3. rätten att utöva vissa avtalsrättigheter (artikel 71).
Av artikel 77 framgår slutligen följande.
Medlemsstaterna ska se till att det finns lämpligt skydd för arrangemang om finansiell äganderättsöverföring, kvittningsarrangemang och nettningsarrangemang för att förhindra att vissa,
SOU 2014:52 Skyddsregler
849
men inte alla, rättigheter och skulder som skyddas av ett sådant arrangemang överförs från företaget under resolution till en annan mottagare. Medlemsstaterna ska också se till att det finns lämpligt skydd för att förhindra att rättigheter och förpliktelser som skyddas av ett sådant arrangemang ändras eller upphävs genom att resolutionsmyndigheten använder kompletterande befogenheter.
Rättigheter och skulder ska behandlas som skyddade enligt ett sådant arrangemang om parterna har rätt att kvitta eller netta de rättigheterna och skulderna.
Utan hinder av vad som anges ovan får resolutionsmyndigheten, när det är nödvändigt för att säkerställa tillgång till garanterade insättningar, överföra garanterade insättningar som omfattas av något av dessa arrangemang utan att överföra andra tillgångar, rättigheter eller skulder som omfattas av samma arrangemang samt överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna utan att överföra de garanterade insättningarna.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet bestämmelser som syftar till att skydda motparter till ett företag under resolution när det gäller arrangemang om finansiell äganderättsöverföring, kvittning och nettning. Enligt direktivets ordalydelse blir skyddsreglerna endast tillämpliga vid partiella överföringar av rättigheter och förpliktelser. Kommittén ser inget skäl till att tillgångar utesluts, varför tillgångar inkluderas i kommitténs förslag till genomförande av den angivna artikeln.
Direktivet innehåller definitioner av arrangemang om finansiell äganderättsöverföring, kvittning och nettning. Med finansiell äganderättsöverföring avses det som i svensk rätt benämns säkerhetsöverlåtelse.
I den svenska översättningen av direktivet används begreppen arrangemang och avtal omväxlande när det gäller översättningen av ”arrangement”. Att man i direktivets engelska version valt att benämna detta som ”arrangement” beror på att man avser en tillämpning som omfattar även andra rättsfigurer än avtal. Detta framgår uttryckligen av artikel 76.3 i direktivet. För svensk del torde inte säkerhetsöverlåtelser och rätt till nettning kunna uppstå utan att parterna avtalar om det. Rätt till kvittning däremot följer av allmänna rättsgrundsatser och gäller således utan att det särskilt
Skyddsregler SOU 2014:52
850
avtalats om det. För att inte utesluta rättigheter eller förpliktelser som uppstår på annat sätt än genom avtal bör vid genomförandet av artikel 77 i svensk rätt ”arrangemang för finansiell äganderättsöverföring, kvittning och nettning” uttryckas som ”avtal eller andra arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning”. Därigenom genomförs även artikel 76.3 i direktivet.
Av direktivet följer att de rättigheter och förpliktelser som skyddas av nämnda avtal och arrangemang ska anses skyddade om avtalsparterna har rätt att kvitta eller netta dessa (artikel 77). I och med uttrycket ”avtalsparterna” (”the parties to the arrangement”) jämställs företaget under resolution med motparten. Skyddsreglerna syftar dock främst till att skydda motparterna till ett företag under resolution. I artikel 76, i vilken det bl.a. anges när de specifika skyddsreglerna ska tillämpas, talas det huvudsakligen om skydd av motparterna (”safeguard for counterparties”). Vid genomförandet av artikel 77 bör därför skyddsreglerna i fråga uttryckas som ett förbud för resolutionsmyndigheten att besluta om en partiell överföring om det får till följd att en motpart inte kan göra gällande sina rättigheter enligt avtalet eller arrangemanget.
Artikel 77.1 innebär vidare att resolutionsmyndigheten inte får fatta beslut om att upphäva eller ändra villkoren i ett arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning om det innebär att de rättigheter eller förpliktelser som skyddas av arrangemanget upphävs eller ändras.
Kommittén föreslår lagbestämmelser motsvarande artikel 77.1. Från dessa bestämmelserna i artikel 77.1 görs vissa undantag (artikel 77.2). Resolutionsmyndigheten får, om det är nödvändigt för att säkerställa tillgång till garanterade insättningar, bl.a. överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser utan att samtidigt överföra de garanterade insättningarna, samt ändra eller upphäva villkor som rör sådana tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. I direktivet uttrycks detta som “överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller skulderna utan att överföra de garanterade insättningarna” (”transfer, modify or terminate those assets, rights or liabilities without transferring the covered deposits”). Det torde inte vara möjligt att ändra eller upphäva en tillgång. Formuleringen ”modify or terminate” bör i stället tolkas som att den tar sikte på myndighetens rätt att besluta om att ändra eller upphäva villkor som rör sådana rättigheter eller förpliktelser som omfattas av ett avtal eller annat arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning.
SOU 2014:52 Skyddsregler
851
Syftet med dessa bestämmelser torde vara att skydda garanterade insättare, vilket är ett av resolutionsändamålen (artikel 31.2 d). Bestämmelser motsvarande artikel 77.2 föreslås bli intagna i lag.
19.3.2 Skydd för säkerhetsrätter
Kommitténs förslag: Vid en partiell överföring genom användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget får inte, beträffande ett avtal eller annat arrangemang om säkerheter,
1. en tillgång som utgör säkerhet för en viss förpliktelse över-
föras om inte förpliktelsen och säkerhetsrätten också överförs,
2. en förpliktelse för vilken säkerhet har ställts överföras om
inte säkerhetsrätten också överförs, eller
3. säkerhetsrätten överföras om inte förpliktelsen för vilken
säkerhet har ställts också överförs.
Resolutionsmyndigheten får inte fatta beslut om att upphäva eller ändra villkor i ett avtal eller annat arrangemang om säkerheter om det får till följd att säkerheten upphör.
Om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insättningarna är tillgängliga för insättarna, får resolutionsmyndigheten, utan hinder av vad som sägs ovan,
1. överföra garanterade insättningar som omfattas av ett avtal
eller annat arrangemang om säkerheter utan att samtidigt överföra andra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av samma avtal eller arrangemang,
2. överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som om-
fattas av ett sådant avtal eller arrangemang utan att samtidigt överföra garanterade insättningar som omfattas av samma avtal eller arrangemang, och
3. ändra eller upphäva villkor som rör sådana tillgångar, rät-
tigheter eller förpliktelser.
Begreppet arrangemang om säkerheter definieras i lag.
Skyddsregler SOU 2014:52
852
Resolutionsdirektivet
Av artikel 76.2 a och sista stycket i artikel 76.2 framgår följande.
Medlemsstaterna ska säkerställa lämpligt skydd av följande arrangemang och av motparterna vid följande arrangemang.
Arrangemang om säkerheter där en person genom en säkerhet har ett faktiskt eller villkorat intresse i de tillgångar eller de rättigheter som omfattas av överföringen, oavsett om detta intresse är säkrat genom särskilda tillgångar eller särskilda rättigheter eller genom en företagsinteckning eller liknande arrangemang.
Skyddsreglerna ska omfattas av direktivets bestämmelser om inskränkningar av vissa avtalsvillkor (artikel 68) samt resolutionsmyndighetens befogenhet att begränsa
1. fullgörelse av vissa skyldigheter (artikel 69),
2. rätten att göra säkerhetsrätter gällande (artikel 70), och
3. rätten att utöva vissa avtalsrättigheter (artikel 71).
Av artikel 78 framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att det finns lämpligt skydd för skulder som är skyddade enligt ett arrangemang om säkerheter för att förhindra följande.
1. Överföring av tillgångar som utgör säkerhet för skulden om inte skulden och förmånen av säkerheten också överförs.
2. Överföring av en skuld för vilken säkerhet har ställts om inte tillgång till säkerheten också överförs.
3. Överföring av tillgång till säkerheten om inte skulden för vilken säkerhet har ställts också överförs.
4. Ändring eller upphävande av arrangemang om säkerheter genom resolutionsmyndighetens användning av kompletterande befogenheter, om det får till följd att skulden i fråga inte längre täcks av en säkerhet.
Utan hinder av vad som anges ovan får resolutionsmyndigheten, när det är nödvändigt för att säkerställa tillgång till garanterade insättningar,
1. överföra garanterade insättningar som omfattas av något av
dessa arrangemang utan att överföra andra tillgångar, rättigheter eller skulder som omfattas av samma arrangemang, samt
SOU 2014:52 Skyddsregler
853
2. överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller
skulderna utan att överföra de garanterade insättningarna.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet regler till skydd för arrangemang om säkerheter. Utifrån direktivets definition av arrangemang om säkerheter torde för svensk del sådana arrangemang omfatta dels sedvanliga avtal om säkerhet där den som ställer säkerheten behåller äganderätten (dvs. det som i svensk rätt brukar kallas pantavtal), dels avtal genom vilka äganderätten övergår till den som tar emot säkerheten. Även andra säkerhetsrätter bör omfattas av definitionen.
Giltigheten av en säkerhetsrätt varierar med vilken typ av egendom som säkerhet har ställts för. I obligationsrättsligt hänseende krävs i regel ett avtal mellan parterna. Det går dock inte att utesluta att säkerhetsrätter också kan uppstå på annat sätt än genom avtal. För att inte utesluta sådana säkerhetsrätter bör vid genomförandet av artikel 78 i svensk rätt, på motsvarande sätt som föreslås beträffande arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning (avsnitt 19.3.1), ”arrangemang om säkerheter” uttryckas som ”avtal eller andra arrangemang om säkerheter”. Därigenom genomförs även artikel 76.3 i direktivet.
För att uppnå sakrättsligt skydd krävs i regel ytterligare ett moment utöver avtalet om säkerhet, nämligen att egendomen traderas. Det innebär som huvudregel att egendomen överlämnats så att den som ställt säkerheten inte längre kan förfoga över den.
I direktivet anges bl.a. att tillgångar som har ställts som säkerhet för en viss förpliktelse inte får överföras om inte också förpliktelsen för vilken säkerheten är utställd överförs. Med anledning av kravet på att den egendom som har ställts som säkerhet måste traderas för att sakrättsligt skydd ska uppnås torde tillgångarna i fråga sällan finnas hos det företag som har ställt ut säkerheten, i det här fallet företaget under resolution. En överföring bör dock inte hindras av att tillgångarna de facto finns hos någon annan.
I direktivet förekommer begreppet ”benefit of the security” när det gäller skyddsreglerna i fråga. I den svenska översättningen av direktivet används begreppen ”förmånen av säkerheten” och ”tillgång till säkerheten” omväxlande vid översättningen av det begreppet. Det framstår inte som helt klart vad som avses med begreppet
Skyddsregler SOU 2014:52
854
”benefit of the security”. Direktivets regler innebär bl.a. att en tillgång som har ställts som säkerhet för en viss förpliktelse, eller en förpliktelse för vilken det har ställts en säkerhet, inte får omfattas av en överföring om inte ”the benefit of the security” också överförs. Vid en tolkning ligger det närmast till hands att anta att det som avses är säkerhetsrätten, dvs. rätten att hålla säkerheten och realisera den.
Kommittén föreslår att bestämmelser med den innebörden, motsvarande artikel 78.1 a–c, tas in i lag.
Av direktivet framgår vidare att resolutionsmyndigheten inte får upphäva eller ändra villkor beträffande ett avtal eller annat arrangemang om säkerheter om det får till följd att säkerheten upphör (artikel 78.1 d). Kommittén föreslår lagbestämmelser av motsvarande innebörd.
På motsvarande sätt som gäller för artikel 77 görs i artikel 78.2 vissa undantag när det gäller de skyddsregler som gäller för avtal eller andra arrangemang om säkerheter. Det sakliga innehållet i artikel 78.2 motsvaras av artikel 77.2. Kommittén föreslår därför att den nu angivna artikeln genomförs på samma sätt som föreslås beträffande artikel 77.2. För en närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del, se därför avsnitt 19.3.1.
19.3.3 Skydd för strukturerad finansiering
Kommitténs förslag: Vid en partiell överföring genom användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget ska samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser som omfattas av ett avtal eller annat arrangemang om strukturerad finansiering överföras samtidigt.
Resolutionsmyndigheten får inte fatta beslut om att upphäva eller ändra villkor i ett avtal eller annat arrangemang om strukturerad finansiering om det får till följd att de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av avtalet eller arrangemanget påverkas.
Om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insättningarna är tillgängliga för insättarna, får resolutionsmyndigheten, utan hinder av vad som sägs ovan,
1. överföra garanterade insättningar som omfattas av ett avtal
eller annat arrangemang om strukturerad finansiering utan
SOU 2014:52 Skyddsregler
855
att samtidigt överföra andra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av samma avtal eller arrangemang,
2. överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som
omfattas av ett sådant avtal eller arrangemang utan att samtidigt överföra garanterade insättningar som omfattas av samma avtal eller arrangemang, och
3. ändra eller upphäva villkor som rör sådana tillgångar, rät-
tigheter eller förpliktelser.
Begreppet arrangemang om strukturerad finansiering definieras i lag.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 76.2 e och f samt sista stycket i artikel 76.2 framgår följande.
Medlemsstaterna ska säkerställa lämpligt skydd för arrangemang om strukturerad finansiering och av motparterna vid sådana arrangemang. Sådant skydd ska också omfatta säkerställda obligationer. Begreppet säkerställda obligationer avser sådana instrument som anges i artikel 52.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (UCITS-direktivet)(jfr artikel 2.1.96).
Med arrangemang om strukturerad finansiering avses arrangemang som innebär att en avtalspart eller en förvaltare, en agent eller ett ombud ställer och innehar en säkerhet, inklusive värdepapperiseringar och instrument som används för att säkra tillgångar som ingår som en integrerad del av säkerhetsmassan och som enligt nationell rätt är säkrade på ett liknande sätt som säkerställda obligationer.
Skyddsreglerna ska omfattas av direktivets bestämmelser om inskränkningar av vissa avtalsvillkor (artikel 68) samt resolutionsmyndighetens befogenhet att begränsa
1. fullgörelse av vissa skyldigheter (artikel 69),
2. rätten att göra säkerhetsrätter gällande (artikel 70), och
Skyddsregler SOU 2014:52
856
3. rätten att utöva vissa avtalsrättigheter (artikel 71).
Av artikel 79 framgår följande.
Medlemsstaterna ska se till att det finns tillräckligt skydd för arrangemang om strukturerad finansiering, inbegripet säkerställda obligationer, för att förhindra
1. överföring av vissa, men inte alla, tillgångar, rättigheter eller
skulder som utgör eller ingår i ett arrangemang om strukturerad finansiering i vilket institutet under resolution är part, och
2. upphävande eller ändring av tillgångar, rättigheter eller för-
pliktelser som utgör eller ingår i ett arrangemang om strukturerad finansiering i vilket institutet under resolution är part, om resolutionsmyndigheten utövar kompletterande befogenheter.
Utan hinder av vad som anges ovan får resolutionsmyndigheten, om det är nödvändigt för att säkerställa tillgång till garanterade insättningar,
1. överföra garanterade insättningar som omfattas av ett arrange-
mang om strukturerad finansiering utan att överföra andra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av samma arrangemang, samt
2. överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller
förpliktelserna utan att överföra de garanterade insättningarna.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan innehåller resolutionsdirektivet särskilda skyddsregler för arrangemang om strukturerad finansiering. Definitionen av ett sådant arrangemang är inte helt lätt att tolka och det är därför inte helt klart vad som avses med strukturerad finansiering i direktivets mening.
Av artikel 79 framgår att säkerställda obligationer ska anses utgöra ett slags arrangemang om strukturerad finansiering. Säkerställda obligationer definieras genom en hänvisning till artikel 52.4 i UCITS-direktivet. Av den artikeln framgår bl.a. att sådana instrument ska ha getts ut av ett kreditinstitut som har sitt säte i en medlemsstat och som enligt lag omfattas av särskild offentlig till-
SOU 2014:52 Skyddsregler
857
syn avsedd att skydda obligationsinnehavare. Av artikeln framgår vidare att kapital som härrör från en emission av sådana obligationer ska placeras i tillgångar som, under obligationernas hela giltighetstid, kan täcka de med obligationerna förenade fordringarna och som i händelse av emittentens fallissemang med prioritet ska användas för återbetalning av kapital och upplupen ränta.
För svensk del finns en särskild lag om säkerställda obligationer, lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer. I 1 kap. 2 § den lagen definieras säkerställda obligationer som sådana obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i emittentinstitutets säkerhetsmassa.
När det gäller definitionen av arrangemang för strukturerad finansiering i resolutionsdirektivet och formuleringen ”instrument som används för att säkra tillgångar som ingår som en integrerad del av den täckta säkerhetsmassan och som enligt nationell rätt är säkrade på ett liknande sätt som säkerställda obligationer” (”instruments used for hedging purposes which form an integral part of the cover pool and which according to national law are secured in a way similiar to the covered bonds”) så torde det för svensk del syfta på derivatavtal enligt lagen om utgivning av säkerställda obligationer. Med derivatavtal avses avtal som träffats i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna. Sådana avtal ingås mellan ett emittentinstitut och vissa i lagen uppräknande ”säkra” motparter som t.ex. svenska staten, Europeiska unionen samt kreditinstitut och värdepappersbolag med tillstånd enlig t 2 kap. 2 § första stycket 2 och 8 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (1 kap. 2 § lagen om utgivning av säkerställda obligationer).
Säkerställda obligationer får endast ges ut av kreditinstitut (2 kap. 1 § lagen om utgivning av säkerställda obligationer). Den som innehar en säkerställd obligation har en direkt säkerhet i den underliggande säkerhetsmassan. Om det emitterande institutet skulle gå i konkurs har således innehavaren av obligationen förmånsrätt i de tillgångar som ingår i säkerhetsmassan (4 kap. 1 § lagen om utgivning av säkerställda obligationer). Det är alltjämt institutet som innehar tillgångarna och därmed står kreditrisken för dem.
Av definitionen av arrangemang om strukturerad finansiering i resolutionsdirektivet framgår uttryckligen att även värdepapperisering utgör ett sådant arrangemang. Även när det gäller värdepapper
Skyddsregler SOU 2014:52
858
som har tillkommit genom värdepapperisering har investeraren en fordran med säkerhet i en underliggande säkerhetsmassa.
Värdepapperisering är ett förfarande som innebär att relativt homogena tillgångar med förutsägbara betalningsflöden omvandlas till obligationer eller andra lätt omsättningsbara värdepapper. Fordringar säljs till en juridisk person som enbart äger fordringarna och emitterar obligationer för sin finansiering. Det säljande företaget benämns ofta originator, och det förvärvande företaget specialföretag. Vanligtvis är originatorn ett kreditinstitut som identifierar en avskiljbar del av sin kreditstock. Originatorn bildar själv eller genom någon annan ett specialföretag och säljer fordringarna till detta företag. Specialföretagets verksamhet är begränsad till att äga fordringarna och att finansiera sitt förvärv av fordringar genom att emittera obligationer eller andra liknande värdepapper (se prop. 2000/2001:19 s. 9 och 10)
Eftersom specialföretagets verksamhet är begränsad till att äga fordringarna i fråga kan ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag aldrig vara ett specialföretag. Sådana företag kan endast vara originatorer. Ur originatorns perspektiv är värdepapperisering en källa till finansiering som kompletterar eller ersätter andra finansieringskällor, men värdepapperisering kan också vara ett sätt att minska riskerna i originatorns verksamhet (se prop. 2000/2001:19 s. 11).
Som framgår ovan kvarstår tillgångarna i säkerhetsmassan hos det emitterande institutet om det som getts ut är säkerställda obligationer. Vid värdepapperisering överförs tillgångarna i säkerhetsmassan till ett specialföretag. Vid värdepapperisering har investeraren således endast en fordran på den underliggande säkerhetsmassan. Det innebär att kreditrisken övergår till investeraren.
Ett undantag från det sagda är syntetisk värdepapperisering. Med syntetisk värdepapperisering avses värdepapperisering vid vilken uppdelningen på trancher görs genom kreditderivat eller garantier, medan gruppen av exponeringar inte avlägsnas från balansräkningen för det företag som är originator. I en traditionell värdepapperisering uppnår originatorn både en finansieringseffekt och en överföring av kreditrisk till en eller flera andra parter. I en syntetisk värdepapperisering är syftet enbart att uppnå en överföring av kreditrisk. De underliggande exponeringarna finns kvar i originatorns balansräkning, men kreditrisken är i större eller mindre grad överförd till andra parter som ställt ut skydd, i form av
SOU 2014:52 Skyddsregler
859
en garanti eller ett kreditderivat, för olika delar av den samlade kreditrisken i exponeringarna (se prop. 2006/07:5 s. 245).
Så vad är då ett arrangemang om strukturerad finansiering i direktivets mening? Utgår man från de konkreta exempel som ges i direktivet, dvs. värdepapperisering och säkerställda obligationer, så verkar den gemensamma nämnaren vara att de värdepapper som ges ut ska ge investeraren en fordran på en specifik, underliggande säkerhetsmassa. Förutom instrument som ger innehavaren en fordran i en viss säkerhetsmassa ska även sådana finansiella instrument som används för att säkra tillgångar som ingår i säkerhetsmassan och som är säkrade på ett sätt som motsvarar det som gäller för säkerställda obligationer omfattas av ett sådant arrangemang. Sådana instrument torde som framgår ovan avse t.ex. derivatavtal enligt lagen om utgivning av säkerställda obligationer. Eftersom svenska kreditinstitut kan ge ut obligationer enligt utländsk lagstiftning bör även utländska motsvarigheter till sådana derivatavtal omfattas.
En definition som täcker de ovan nämnda företeelserna bör tas in i lag.
Arrangemang om strukturerad finansiering torde i svensk rätt endast kunna uppstå genom avtal. För att inte utesluta sådana arrangemang som skulle kunna uppstå på annat sätt än genom avtal – i andra rättsordningar – bör vid genomförandet av artikel 79, på motsvarande sätt som föreslås beträffande arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning samt säkerheter (avsnitten 19.3.1 och 19.3.2) ”arrangemang för strukturerad finansiering” uttryckas som ”avtal eller andra arrangemang om strukturerad finansiering”. Därigenom genomförs även artikel 76.3.
De skyddsregler som föreskrivs i direktivet när det gäller avtal eller andra arrangemang om strukturerad finansiering innebär att resolutionsmyndigheten vid en partiell överföring är förhindrad att överföra endast vissa tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av ett sådant avtal eller arrangemang. Tillgångar som ingår i en säkerhetsmassa bör därför inte kunna överföras om inte också förpliktelsen (skulden) för vilken säkerheten har ställts ut överförs. Bestämmelser med det innehållet, motsvarande artikel 79.1, bör tas in i lag.
När det gäller avtal eller andra arrangemang om strukturerad finansiering i form av värdepapperisering så torde skyddsreglerna i praktiken endast aktualiseras vid syntetisk värdepapperisering. Vid traditionell värdepapperisering har ju tillgångarna i vilka säkerhet
Skyddsregler SOU 2014:52
860
har ställts ut för de emitterade värdepapperen övergått till specialföretaget. Detsamma gäller äganderätten till tillgångarna. I denna situation torde därför inte skyddsreglerna bli tillämpliga.
Syntetisk värdepapperisering sker enbart i syfte att uppnå en överföring av kreditrisk och inte i finansieringssyfte. Detta ligger inte helt i linje med begreppet ”arrangemang om strukturerad finansiering”. Mot bakgrund av hur värdepapperisering är uppbyggd har dock kommittén svårt att se hur skyddsreglerna i fråga skulle kunna tillämpas.
Av direktivet följer även att resolutionsmyndigheten inte får upphäva eller ändra villkor i ett avtal eller annat arrangemang om strukturerad finansiering om det får till följd att de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av avtalet eller arrangemanget påverkas (artikel 79.1 b). Bestämmelser av motsvarande innebörd bör tas in i lag.
På motsvarande sätt som gäller för artiklarna 77 och 78 görs i artikel 79.2 vissa undantag från de skyddsregler som blir tillämpliga på avtal eller andra arrangemang om strukturerad finansiering. Denna artikel bör genomföras på samma sätt som föreslås beträffande artiklarna 77 och 78 och av samma skäl. Se därför avsnitten 19.3.1 och 19.3.2 för en närmare redogörelse för kommitténs förslag till genomförande av direktivet i denna del.
19.3.4 Skyddsregler för avvecklingssystem
Kommitténs förslag: Ett anmält avvecklingssystem eller de regler som gäller för ett sådant system får inte påverkas av
1. en partiell överföring genom användning av försäljnings-
verktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, eller
2. en uppsägning eller ändring av villkoren i ett avtal som ett
företag under resolution är part i.
En definition av anmälda avvecklingssystem tas in i lag.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 80 framgår följande.
SOU 2014:52 Skyddsregler
861
Medlemsstaterna ska se till att tillämpningen av ett resolutionsverktyg inte påverkar användningen av system eller regler i system som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper när resolutionsmyndigheten
1. överför vissa, men inte alla tillgångar, rättigheter eller skulder i
ett institut under resolution till en mottagare, eller
2. utövar befogenheter för att häva eller ändra villkoren i ett avtal
där institutet under resolution är part, eller för att ersätta institutet under resolution med en mottagare som part i ett avtal.
I synnerhet ska en sådan överföring, en sådan hävning eller en sådan ändring inte återkalla ett överföringsuppdrag och ska inte ändra eller upphäva
1. möjligheten att verkställa ett överföringsuppdrag eller en nett-
ning,
2. användningen av medel, värdepapper eller kreditfacilititer, eller
3. skyddet av en säkerhet.
Skälen för kommitténs förslag
För att förhindra spridningseffekter och negativ påverkan på den finansiella stabiliteten är det viktigt att resolutionsmyndighetens beslut om partiell överföring eller användning av befogenheten att säga upp eller ändra villkor i ett avtal som företaget under resolution är part i, eller att ersätta företaget under resolution med en förvärvare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag som part i ett avtal, inte påverkar sådana system som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG. Det angivna direktivet har i svensk rätt genomförts i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. Som exempel på system som är anmälda enligt den lagen kan nämnas Riksbankens betalningssystem (RIX), Bankgirocentralens betalningssystem, Euroclears (tidigare VPC:s) värdepappersavvecklingssystem samt OMX:s system för clearing och avveckling av derivataffärer. Kreditinstitut och värdepappersbolag deltar emellertid inte bara i svenska betalnings- och avvecklings-system. Vid genom-
Skyddsregler SOU 2014:52
862
förandet av artikeln i fråga bör därför en hänvisning ske till Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG och inte till lagen om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden.
Artikel 80.2 utgör enligt kommitténs bedömning endast en exemplifiering av när ett sådant beslut som anges ovan kan anses påverka sådana system som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG, eller de regler som gäller för sådana system. Det som sägs i artikel 80.2 täcks således av det som sägs i artikel 80.1. Bestämmelser som motsvarar artikel 80.2 behöver enligt kommitténs uppfattning därför inte införas.
Som framgår av avsnitt 19.3 bedömer kommittén att det inte behövs några särskilda skyddsregler vid partsbyte eftersom ett partsbyte blir den rättsliga följden av en överföring. De skyddsregler som gäller med avseende på avvecklingssystem vid en överföring kommer således alltid att vara tillämpliga om ett partsbyte sker.
Bestämmelser motsvarande artikel 80.1 bör tas in i lag i enlighet med de ställningstaganden kommittén gjort ovan.
863
20 Förmånsrätt för insättningar m.m.
20.1 Förmånsrätt för insättningar
Kommitténs förslag: Allmän förmånsrätt ska gälla för insättningar som omfattas av insättningsgaranti enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti upp till det belopp som är ersättningsgillt enligt 4 § samma lag.
Allmän förmånsrätt med prioritet därefter ska vidare gälla för insättningar som omfattas av insättningsgarantin enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti utöver det belopp som är ersättningsgillt enligt 4 § samma lag, avseende
1. fysiska personer,
2. mikroföretag samt små och medelstora företag enligt
kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003, och
3. insättningar som har gjorts via en filial utanför EES till ett
institut och som skulle betraktas som insättningar från personer eller företag som avses i 1 och 2 om de inte hade gjorts via filialen.
Ett kreditinstitut och ett värdepappersbolag ska ha system som förmår identifiera insättningar till fysiska personer samt mikro-, små- och medelstora företag.
Kommitténs bedömning: Det behövs inte någon ny bestämmelse som uttryckligen anger att staten övertar insättarnas förmånsrätt. Det följer redan av 19 § lagen om insättningsgaranti.
Förmånsrätt för insättningar m.m. SOU 2014:52
864
Resolutionsdirektivet
Direktivet innehåller ett antal bestämmelser som särbehandlar insättningar vid resolution. Exempelvis ska insättningar som omfattas av insättningsgarantin upp till ersättningsnivån 100 000 euro (s.k. garanterade insättningar) inte skrivas ned eller konverteras när skuldnedskrivningsverktyget används. När det är lämpligt kan dessutom resolutionsmyndigheten undanta insättningar som överskrider ersättningsnivån 100 000 euro (s.k. kvalificerade insättningar).
Direktivet innehåller emellertid också bestämmelser om förmånsrätter för garanterade insättningar och vissa kvalificerade insättningar. De förmånsrätterna kommer för svensk del att gälla vid konkurs. De nya förmånsrätterna kommer också att få betydelse för i vilken ordning skulder ska skrivas ned eller konverteras när skuldnedskrivningsverktyget används (se kapitel 15).
Bestämmelserna om de nya förmånsrätterna finns i artikel 108 i resolutionsdirektivet. Där anges att medlemsstaterna ska säkerställa följande i nationell rätt som reglerar normala insolvensförfaranden:
a) Att följande ges samma prioritet, som är högre än den prioritet
som ges vanliga oprioriterade borgenärers fordringar:
i) den del av kvalificerade insättningar från fysiska personer och
mikroföretag samt små och medelstora företag som överstiger den täckningsnivå som avses i artikel 6 i direktiv 2014/49/EU (2014 års insättningsgarantidirektiv), ii) insättningar som skulle utgöra kvalificerade insättningar från
fysiska personer, mikroföretag och små och medelstora företag om de inte hade gjorts genom filialer belägna utanför unionen av institut som är etablerade inom unionen.
b) Att följande ges samma prioritet, som är högre än den prioritet
som ges enligt a:
i) garanterade insättningar, ii) insättningsgarantiordningar som ersätter rättigheterna och
skyldigheterna för garanterade insättare vid insolvens.
SOU 2014:52 Förmånsrätt för insättningar m.m.
865
Definitioner av mikroföretag samt små och medelstora företag
I artikel 2.1.107 definieras mikroföretag samt små och medelstora företag som mikroföretag samt små och medelstora företag enligt definitionen vad avser kriteriet om årlig omsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG.
Skälen för kommitténs förslag
Vad gäller prioritetsordningen vid konkurs, dvs. i vilken ordning borgenärerna får betalt, så framgår denna av förmånsrättslagen (1970:979) och konkurslagen (1987:672). Förmånsrättslagen innebär att konkursfordringarna delas upp i prioriterade fordringar, med särskild eller allmän förmånsrätt, oprioriterade fordringar och efterställda fordringar. Särskild förmånsrätt har som regel företräde framför allmän förmånsrätt som i sin tur har företräde framför de oprioriterade fordringarna (inklusive efterställda fordringar).
En borgenär med särskild förmånsrätt har företrädesrätt till betalning av sin fordran ur viss egendom. De särskilda förmånsrätterna gäller som huvudregel inbördes efter paragrafernas numrering i lagen och därefter efter numreringen i paragrafen. Den restfordran som eventuellt uppkommer när borgenären har fått betalt ur egendomen är oprioriterad. Eventuellt överskott fördelas mellan övriga borgenärer.
De allmänna förmånsrätterna ger företrädesrätt till betalning ur boets samtliga tillgångar. De har inbördes den företrädesordningen som följer av paragrafernas placering i förmånsrättslagen. Fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma paragraf har inbördes lika rätt till betalning.
Borgenärer med oprioriterade fordringar får betalt först när de förmånsberättigade fordringarna har fått fullt betalt. Dessa fordringar har inbördes lika rätt till betalning, men efterställda fordringar betalas först efter övriga borgenärer. Böter, viten och fordringar på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott får vid konkurs dock utdelning först efter övriga borgenärer.
Om flera fordringar har lika rätt till betalning ska utdelning i konkurs (betalning) ske i förhållande till fordringarnas storlek, dvs. utdelningen ska beräknas proportionellt.
Förmånsrätt för insättningar m.m. SOU 2014:52
866
Insättningsgarantisystemet
Europaparlamentet och rådet har nyligen antagit ett nytt insättningsgarantidirektiv, direktiv 2014/49/EU. Ändringarna i direktivet ska vara införlivat med svensk rätt senast den 4 juli 2015. De insättningsgarantibestämmelser som kommer att gälla parallellt med resolutionsbestämmelserna har alltså ännu inte införlivats med svensk rätt. Våra lagförslag måste därför utgå från lagen (1995:1571) om insättningsgaranti i dess nuvarande lydelse. De nedan förslagna bestämmelserna kommer därför att behöva ses över i samband med införlivandet av det nya direktivet.
Slutsatser
Enligt direktivet ska kvalificerade och garanterade insättningar få företräde framför vanliga oprioriterade fordringar vid konkurs. Varken begreppet garanterade insättningar eller kvalificerade insättningar används i lagen om insättningsgaranti och det är i skrivandes stund inte känt om begreppen kommer att användas vid införlivandet av direktiv 2014 års insättningsgarantidirektiv.
Definitionen av kvalificerade insättningar och garanterade insättningar behandlas i kapitel 5. Där framgår att kvalificerade insättningar är alla insättningar som får omfattas av insättningsgarantin medan garanterade insättningar är kvalificerade insättningar som inte överstiger ersättningsnivån för garantin, 100 000 euro.
Bestämmelserna om förmånsrätt för garanterade insättningar och kvalificerade insättningar bör tas in i förmånsrättslagen. Vi anser dock att det är mindre lämpligt att föra in separata definitionerna av garanterade insättningar och kvalificerade insättningar i den lagen. I stället bör den närmare innebörden av begreppen framgå direkt av de nya bestämmelserna i förmånsrättslagen.
Den förmånligare behandlingen för s.k. kvalificerade insättningar rör dock bara insättningar avseende mikroföretag samt små och medelstora företag. Enligt artikel 2.1 i bilagan till rekommendation 2003/361/EG är utgångspunkten för definitionerna av dessa företagstyper antalet anställda, men detta kompletteras med ett finansiellt kriterium (omsättning och balansomslutning). Gränsen går vid 250 anställda och en årsomsättning som inte överstiger 50 miljoner euro eller vars balansomslutning inte överstiger 43 mil-
SOU 2014:52 Förmånsrätt för insättningar m.m.
867
joner euro. Inom dessa ramar sker indelningen i mikro-, små och medelstora företag. Trösklarna är dock maximivärden och medlemsstaterna kan fastställa lägre trösklar. I det aktuella fallet skulle det emellertid innebära att insättare av dessa kategorier behandlas sämre än enligt direktivet och detta är inte aktuellt.
Med beaktande av definitionerna i rekommendationen bör därför begreppet, i likhet med den lösning som har valts i exempelvis förordningen (2012:31) om stöd till insatser på skogsområdet och i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder, definieras genom en hänvisning till bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG. I det aktuella fallet är det emellertid bara kriterierna för årlig omsättning i artikel 2.1 som är relevant.
Som direktivet är utformat skulle insättarna enligt svensk rätt få rätt till betalning före de oprioriterade fordringarna. Det framgår dock inte av direktivet hur mycket bättre rätt som en medlemsstat är skyldig att ge dem. Valet står här mellan att ge dem bästa eller sämsta allmänna förmånsrätt.
I dag har insättarna ingen förmånsrätt alls. Även den sämsta allmänna förmånsrätten innebär därför en förbättring. Man skulle emellertid kunna tänka sig att insättningarna ges bättre förmånsrätt än de fordringar som enligt förmånsrättslagen har allmän förmånsrätt. Det skulle innebära att insättningarna får bättre rätt till betalning än exempelvis kostnaderna för att försätta en gäldenär i konkurs, arvode och kostnadsersättning till en rekonstruktör enligt lagen om företagsrekonstruktion och en arbetstagares fordran på lön som överstiger lönegarantins tak. Ingen av dessa eller de övriga allmänna förmånsrätterna avser som regel några större belopp. Frågan om insättningarna, och för de garanterade insättningarna som regel staten genom insättningsgarantisystemet, ska ges en bättre förmånsrätt än de befintliga allmänna förmånsrätterna kräver dock rättspolitiska överväganden som det inte finns utrymme för kommittén att göra. Vi föreslår därför att insättningar som omfattas av insättningsgarantin ges den sämsta allmänna förmånsrätten. Den inbördes förmånsrätten för garanterade och kvalificerade insättningar bör vara densamma som den som framgår av resolutionsdirektivet.
Med hänsyn till det vi anfört ovan föreslår vi därför att det i förmånsrättslagen införs en bestämmelse som anger att allmän förmånsrätt gäller efter de nuvarande allmänna förmånsrätterna för insättningar som omfattas av insättningsgaranti enligt lagen
Förmånsrätt för insättningar m.m. SOU 2014:52
868
(1995:1571)om insättningsgaranti upp till det belopp som är ersättningsgillt enligt 4 § samma lag.
Allmän förmånsrätt följer därefter för insättningar som omfattas av insättningsgarantin enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti utöver det belopp som är ersättningsgillt enligt 4 § samma lag, avseende
1. fysiska personer,
2. mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet
för årsomsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003, och
3. insättningar som har gjorts via en filial utanför EES till ett
institut och som skulle betraktas som insättningar från personer eller företag som avses i 1 och 2 om de inte hade gjorts via filialen.
Enligt 19 § lagen om insättningsgaranti träder staten in i insättarens rätt mot institutet med företrädesrätt framför insättaren intill det utgivna beloppet. Denna inträdesrätt gäller även de garanterade insättarnas förmånsrätt enligt den bestämmelse som föreslås ovan. Det behövs därför inte någon bestämmelse som uttryckligen anger att staten övertar insättarnas förmånsrätt.
Eftersom de garanterade insättningarna är undantagna från skuldnedskrivning och konvertering inom ramen för resolution, får undantaget inte särskilt stor betydelse för insättarna när skuldnedskrivningsverktyget används. Eftersom insättningsgarantisystemet får bära de förluster som skulle ha burits av de garanterade insättarna enligt den normala prioritetsordningen (se kapitel 21.4.7 för en närmare beskrivning), kommer emellertid bestämmelserna att påverka insättningsgarantisystemets förmånsrätt. Detsamma blir fallet vid konkurs eftersom insättningsgarantisystemet när ersättningen har betalats ut till de gamla insättarna övertar deras förmånsrätt
När skuldnedskrivningsverktyget används följer det av bestämmelsen att de kvalificerade insättningarna får bättre prioritet än övriga kvalificerade skulder. De kommer därför att skrivas ned eller konverteras först när övriga fordringar – utom insättningsgarantins fordringar för de garanterade insättningarna – tagits i anspråk.
Direktiv 2014/49/EU innehåller vidare bestämmelser om insättningsgarantifondens regressrätt om den har gjort utbetalningar i
SOU 2014:52 Förmånsrätt för insättningar m.m.
869
samband med resolution. Dessa bestämmelser behandlas dock inte i detta betänkande.
Identifieringen av garanterade och kvalificerade insättningar
Under ett resolutionsförfarande är det viktigt att resolutionsmyndigheten kan få tillgång till information om såväl vilka insättningar som är kvalificerade som vilka som är garanterade. Av artikel 5.4 i direktiv 2014/49/EU framgår att medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut märker kvalificerade insättningar på ett sådant sätt att de omedelbart kan identifieras. I vårt fall handlar det emellertid om att det vid varje tidpunkt ska vara möjligt att identifiera de kvalificerade insättningarna till fysiska personer samt små- och medelstora företag.
Enligt 6 kap. 3 a lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 8 kap. 36 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska ett kreditinstituts respektive ett värdepappersbolags system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar vara sådana att kreditinstitutet utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över institutets samtliga insättare och deras respektive insättningar. Vi föreslår att det i dessa bestämmelser anges att systemet även ska förmå att identifiera insättningar till fysiska personer samt till mikroföretag samt små och medelstora företag enligt definitionen ovan.
871
21 Finansieringsarrangemang
21.1 Bakgrund
I Sverige finns två olika system för finansiering av offentliga ingripanden i problemdrabbade finansiella företag: dels stabilitetsfonden som kan användas för att ge stöd till kreditinstitut om det bedöms nödvändigt för att värna den finansiella stabiliteten, dels insättningsgarantifonden som används för att finansiera skyddet av insättningar.
Stabilitetsfonden infördes under finanskrisen 2008. Systemet består av en stabilitetsfond och en stabilitetsavgift. Avgiften tas ut av de företag som kan bli föremål för stöd enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen).
Insättningsgarantin utgår från ett EU-direktiv och infördes i Sverige 1996 genom lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Systemet skyddar insättningar i banker, kreditmarknadsföretag och vissa värdepappersföretag. Även detta system innehåller en fond – insättningsgarantifonden – samt en insättningsgarantiavgift.
I kommitténs delbetänkande (SOU 2013:6) Att förebygga och hantera finansiella kriser (kapitel 12) gjordes – i avvaktan på att resolutions- och insättningsgarantidirektiven skulle färdigställas – en rad preliminära ställningstaganden kring hur finansieringsarrangemangen för statliga stödinsatser bör konstrueras. De båda direktiven har nu färdigförhandlats.
I detta kapitel lämnar vi förslag på hur resolutionsdirektivets bestämmelser kring finansiering av resolution och vissa andra statliga ingripanden ska genomföras i svensk lag.
Kommitténs uppdrag innefattar inte att lägga förslag om hur det nya insättningsgarantidirektivet ska genomföras. Ställningstagandena om finansieringsarrangemangen i resolutionsdirektivet har emellertid vissa beröringspunkter med de frågor som behandlas i insättningsgarantidirektivet. Exempelvis regleras i resolutionsdirektivet
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
872
att medel ur insättningsgarantifonden i vissa fall ska kunna användas i samband med samband med ett resolutionsförfarande. Vi har därför valt att nedan även beskriva förslagen om finansieringsarrangemang i det nya insättningsgarantidirektivet och vår syn på hur dessa regler bör samverka med resolutionsdirektivets regler.
21.1.1 Stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften
Stabilitetsfonden inrättades 2008 i samband med att riksdagen antog regeringens så kallade stabilitetspaket. Ett syfte bakom införandet var att säkerställa att regeringen hade finansiella befogenheter att snabbt vidta de åtgärder som kunde krävas för att motverka hot mot den finansiella stabiliteten. Därför kopplades en obegränsad kredit till fonden. Skapandet av fonden var också ett sätt att markera att staten hade finansiella resurser att hantera krisen. Av den anledningen beslutade riksdagen att föra 15 miljarder kronor av budgetmedel till fondens konto.
I propositionen angav regeringen också ett mer långsiktigt mål, nämligen att kreditinstituten själva ska bära kostnaderna för hanteringen av framtida finansiella kriser. Den ambitionen ligger bakom införandet av stabilitetsavgiften. Det bedömdes som olämpligt att införa avgiften redan 2008, men genom en ändring i stödlagen beslutade riksdagen att stabilitetsavgiften skulle börja betalas från 2009. Att kreditinstitut finansierar stabilitetsfonden angavs också skapa en mer långsiktigt hållbar finansiering samtidigt som statsfinanserna stärks inför kommande kriser. Att kreditinstituten själva bär kostnaderna för framtida kriser avsåg även att bidra till ett sundare risktagande.
Målsättningen var att stabilitetsfonden tillsammans med insättningsgarantifonden i genomsnitt skulle uppgå till 2,5 procent av BNP inom 15 år (år 2023).1 Nivån bestämdes med 1990-talets bankkris som utgångspunkt. De statsfinansiella kostnaderna för denna angavs i regeringens proposition till 3–4 procent av BNP. Jämförelser gjordes också med andra europeiska länder (bl.a. Danmark och Tyskland) som under hösten 2008 upprättade liknande fonder.
1Prop. 2008/09:61 om stabilitetsstärkande åtgärder för det svenska finansiella systemet.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
873
Stabilitetsfonden utgörs av ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret samt sådana tillgångar som staten erhåller i samband med att stöd lämnas (t.ex. kreditfordringar eller aktieinnehav i en bank). Till fonden förs de årliga stabilitetsavgifter som kreditinstituten betalar samt de avgifter och andra intäkter som genomförda stödinsatser genererar.
Fonden får användas till finansiering av stödåtgärder enligt stödlagen. Medlen får även användas för att finansiera stödmyndighetens och Prövningsnämndens förvaltningskostnader samt kostnader för förordnande av god man i nämndens ärenden samt kostnader som enligt bestämmelser i förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska stanna på staten. Om stödåtgärder leder till utbetalningar som överstiger de medel som finns på kontot, får medel lånas upp till ett obegränsat belopp i Riksgäldskontoret.
Stabilitetsavgiften har bestämts till en fast procentsats (0,036 procent) av skuldsidan i den avgiftsskyldiges balansräkning med avdrag för eget kapital och vissa koncernlån, efterställda lån samt lån som garanterats av staten inom ramen för det statliga garantiprogram som var öppet under krisen. Avgiften tas ut i efterhand och grundas på institutets fastställda balansräkning i slutet av respektive år.
För statens finanser innebär införandet av en stabilitetsavgift isolerat en förbättring av det finansiella sparandet liksom av statsbudgetens saldo. Statens lånebehov, liksom statsskulden, minskar när avgifterna betalas in. Det är en följd av att avgifterna förs till ett konto i Riksgäldskontoret och inte placeras i värdepapper.
I augusti 2013 meddelade regeringen att den avser reformera stabilitetsfonden genom att göra om fonden från ett konto till en riktig fond med egna finansiella tillgångar. Vid samma tidpunkt meddelade regeringen också att fondens målnivå bör tas bort. Fondens syfte ska dock fortsatt vara att finansiera statens åtgärder inom ramen för gällande stödlagstiftning. Intäkter från stödåtgärderna, liksom en reformerad årlig stabilitetsavgift, ska tillföras fonden. Hur stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften i framtiden ska se ut utreds för närvarande inom Regeringskansliet.
I tabellen nedan visas stabilitetsfondens behållning per den 28 februari 2014. Vid denna tidpunkt uppgick fonden till 49,6 mil-
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
874
jarder, vilket motsvarar cirka 1,4 procent av BNP eller 3,8 procent av garanterade insättningar.2
Utöver statens initiala anslag på 15 miljarder har fonden huvudsakligen byggts upp genom de årliga stabilitetsavgifterna (8,7 miljarder) samt intäkter från statens olika stödinsatser (garanti- och kapitaltillskottsprogrammet samt övertagandet av Carnegie Investment Bank).
Garantiprogrammet har hittills inbringat 5,9 miljarder kronor i avgifter samtidigt som inga infrianden har skett. De sista garantierna förfaller år 2015.
Inom ramen för kapitaltillskottsprogrammet deltog staten (genom Riksgäldskontoret) i Nordeas nyemission 2009. De aktier som förvärvades fördes till fonden och hölls där tills de avyttrades 2013. Sammantaget gav Nordeainnehavet fonden ett överskott på närmare 19 miljarder.
Stödet till Carnegie bestod av ett lån på 2,4 miljarder kronor. Hela lånebelopp har återvunnits och nettovinsten för insatsen i Carnegie uppgår hittills 266 miljoner kronor (efter avdrag för Riksgäldskontorets förvaltningskostnader).
2 Garanterade insättningar avser rapporterade siffror per den 31 december 2012.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
875
21.1.2 Insättningsgarantifonden och insättningsgarantiavgiften
Insättningsgarantin baseras på ett EU-direktiv och infördes i Sverige 1996 genom lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Systemet garanterar kontoinsättningar i svenska och vissa utländska kreditinstitut och värdepappersföretag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto. Ersättningen uppgår till maximalt motsvarande 100 000 euro per person och institut.
De totala garanterade insättningarna uppgick till 1 313 miljarder kronor vid utgången av 2012. För närvarande omfattas 141 institut, varav 110 har garanterade insättningar.
Systemet finansieras med avgifter från de institut som omfattas av garantin. Avgifterna tas ut årligen och förs till en fond där medlen placeras i svenska statsobligationer. Fondens behållning uppgick den 30 november 2013 till 29,4 miljarder kronor eller 2,2 procent av de garanterade insättningarna.
Den totala årliga insättningsgarantiavgiften ska uppgå till 0,1 procent av de garanterade insättningarna. Avgifterna för varje enskilt institut differentieras inom ett intervall på 60 procent till 140 procent av den samlade årliga avgiften på 0,1 procent, dvs. 0,06–0,14 procent. Var inom detta intervall avgiften hamnar styrs av hur institutets kapitaltäckningsgrad förhåller sig till övriga instituts kapitaltäckningsgrad på så sätt att ett institut med högre kapitaltäckningsgrad än genomsnittet betalar en lägre avgift. Kapitaltäckningsgraden används således som grund för ett slags riskdifferentiering.
Insättningsgarantiutredningens förslag
I 2005 års insättningsgarantiutredning identifierades ett antal brister i den nuvarande finansieringen av insättningsgarantin.3Framför allt konstaterade utredningen att den nuvarande avgiftsmodellen inte ger en korrekt återspegling av systemets risker, varken för de enskilda instituten eller för systemet som helhet. Orsaken till detta är att lagen ställer upp kvantitativa begräsningar på avgiftsuttaget, dels avseende storleken på det totala avgiftsuttaget, dels avseende hur mycket institutens individuella avgifter får differentieras med hänsyn till dess risker.
3 Se SOU 2005:16.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
876
Mot bakgrund av detta föreslog utredningen att insättningsgarantin skulle organiseras som en renodlad statlig garanti och anpassas till de regler som gäller för andra statliga garantier. Av sådan anpassning följer att finansieringen av garantin måste reformeras på ett antal avgörande punkter.
Bland annat förutsätts att avgiftsmodellen görs om så att summan av avgifterna över tid förväntas täcka systemets åtaganden, i form av förväntad förlust samt systemets administrationskostnader (självkostnadsprincipen). På så sätt skulle den generella avgiftsnivån relateras till den absoluta risken i systemet. Av denna avgiftsmodell följer att avgifter ska tas ut löpande, likt en försäkringspremie, utan hänsyn till hur mycket avgifter som tidigare samlats in eller till hur stora ersättningsfall som tidigare inträffat. Utredningen ansåg inte att det skulle finnas någon möjlighet till efterhandsavgifter. Enligt förslaget skulle avgiftsmodellen inte heller ta någon hänsyn till sannolikheten för eventuella ingripanden från statens sida för att förhindra fallissemang i ett institut.
I linje med vad som gäller för statens garantigivning i övrigt föreslog utredningen också att insättningsgarantifonden skulle omvandlas till en garantireserv. Det innebär att insamlade medel placeras på konto i Riksgäldskontoret i stället för att placeras i värdepapper. Fördelen med en sådan konstruktion är att den bidrar till en effektivare finansförvaltning för staten som helhet i och till att statens resurser inte låses för specifika ändamål.
21.2 Kommitténs tidigare ställningstaganden
I delbetänkandet gjorde kommittén – i avvaktan på att resolutions- och insättningsgarantidirektivet skulle färdigställas – en rad preliminära ställningstaganden kring hur finansieringsarrangemangen för statliga stödinsatser bör konstrueras. I detta avsnitt redogör vi översiktligt för dessa ställningstaganden. I förekommande fall indikeras huruvida våra preliminära ställningstaganden är förenliga med direktivens slutliga utformning.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
877
Antalet fonder
I delbetänkandet föreslog vi att stabilitets- och insättningsgarantifonden på sikt bör slås samman till en gemensam bankkrisreserv, vilken också skulle innefatta de åtaganden som följer av det nya resolutionsdirektivet.
Som skäl för en sammanslagning pekade vi för det första på att det är svårt att på förhand avgöra om ett företag kommer att bedömas vara systemviktigt i en kris eller inte. Det medför att det är svårt att avgöra till vilken fond som avgifterna ska samlas in. Nackdelen med två (eller flera) fonder är att statliga medel låses upp och riskerar inte kunna användas vid en kris för att de insamlats till ändamål som inte aktualiseras i just det läget. Av detta skäl ansåg vi att det vore praktiskt att samla medlen i en enda fond.
För det andra menade kommittén att den nuvarande ordningen innebär att insättningsgarantisystemet kommer att gå med ett systematiskt överskott över tid. Systemviktiga institut betalar in majoriteteten av garantiavgifterna. Dessa medel kommer sannolikt aldrig att komma till användning då dessa institut kommer att behöva tas om hand på annat sätt än genom en utbetalning till insättarna vid en kris. Samtidigt kan statliga medel komma att behövas för att hantera dessa banker vid en kris.
Att de båda fonderna borde slås samman på sikt aviserades också av regeringen i samband med att stabilitetsfonden infördes.4Med anledning av att ett nytt insättningsgarantidirektiv började förhandlas på EU-nivå 2011 har regeringen emellertid väntat med att lägga fram förslag om en sådan sammanslagning.
Kommittén kan nu konstatera att de bägge nya EU-direktiven inte tillåter att insättningsgarantifonden slås samman med finansieringsarrangemanget för resolution. Kommitténs och regeringens ställningstaganden måste därför omprövas i denna del.
Dessutom medför resolutionsdirektivet vissa begräsningar i hur finansieringsarrangemanget för resolution får användas. Detta innebär att om stabilitetsfonden skulle göras om till den fond som används vid resolution skulle det samtidigt inte vara möjligt att använda den för vissa av de åtgärder den kan användas till i dag. Även detta medför ett behov av att ompröva kommitténs tidigare slutsatser.
4 Proposition 2008/09:61.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
878
Antalet avgifter
I samband med att stabilitetsavgiften infördes uttryckte regeringen även att avgifterna till insättningsgarantin och stabilitetsfonden på sikt borde slås samman till en avgift. Kommittén framför i delbetänkandet, till skillnad från regeringen, att det finns skäl att fortsätta ta ut två avgifter.
Insättningsgarantin har stora likheter med en reguljär statlig garanti. Det ligger därmed nära till hands att tillämpa de allmänna principer som finns för statlig garantigivning. Med en avgift som motsvarar statens förväntade kostnad kan det förväntas att detta system kommer att uppvisa ett nollresultat över tid.
Stabilitetsavgiften har inte samma egenskaper som insättningsgarantiavgiften. Det är således inte möjligt att på samma sätt bestämma nivån på avgiften på försäkringsmässiga grunder. Det finns heller ingen etablerad teknik för att beräkna denna typ av avgift. Kommittén förordade därför i delbetänkandet att två avgifter även fortsättningsvis skulle tas ut och noterade att det härigenom skulle kunna finnas utrymme för att använda stabilitetsavgiften mer i styrande syfte. Stabilitetsavgiften skulle för att fylla den funktionen exempelvis kunna tas ut på ett annat avgiftsunderlag än insättningsgarantiavgiften och med en annan metodik.
Kommittén kan nu konstatera att de nya EU-direktiven kräver separata avgifter för insättningsgaranti och resolution. Vidare kan konstateras att direktiven förskriver vilken bas som ska användas vid respektive avgiftsberäkning och relativt detaljerade anvisningar om vilka faktorer som ska vägas in vid avgiftsberäkningen.
I delbetänkandet gjorde kommittén vidare bedömningen att kretsen institut som är skyldiga att betala respektive avgift borde förbli oförändrad. I dag betalar alla institut som tar emot inlåning på konto insättningsgarantiavgift och de institut som kan erhålla stöd enligt stödlagen stabilitetsavgift. Kommittén kan nu konstatera att de institut som kan motta stöd enligt det nya resolutionsdirektivet kommer att utvidgas till att omfatta också värdepappersbolag medan stödlagen endast omfattar kreditinstitut. Det medför att kommitténs preliminära ställningstagande måste omprövas i denna del.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
879
Kontoplacering i stället för faktisk fond
Kommittén argumenterade i sitt delbetänkande för att den sammanslagna insättningsgaranti- och stabilitetsfondens medel skulle placeras på samma sätt som dagens stabilitetsfond, dvs. på räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Som konstateras ovan tillåter dock inte resolutionsdirektivet en sammanslagning av fonderna på det sätt som kommittén såg framför sig i delbetänkandet. Detta gör att frågan om kontoplaceringar kontra fysiska fonder måste prövas för de respektive finansieringsarrangemangen var för sig.
Enligt kommitténs uppfattning är en viktig generell princip i hanteringen av statens finanser att inkomster inte bör öronmärkas och låsas upp i finansiella placeringar. Sådana placeringar omgärdas ofta av regelverk som gör att de enbart kan användas för vissa specifika ändamål. Om inbetalda medel däremot placeras på konto i Riksgäldskontoret reduceras statsskulden, vilket gör att statens finanser därmed blir bättre rustade för framtida kriser samtidigt som det tydligt går att följa upp hur avgifter och kostnader utfaller.
De nya direktiven förhindrar inte att finansieringsarrangemangen för resolution och insättningsgarantin ordnas på detta sätt. Däremot meddelade regeringen i augusti 2013 att den avser att återkomma med förslag som innebär att stabilitetsfonden ska göras om från att vara ett räntebärande konto på Riksgäldskontoret till att placeras i finansiella tillgångar. Eftersom något sådant förslag ännu inte offentliggjorts utgår emellertid kommittén från att den rådande kontomodellen tills vidare gäller. Även för de statliga åtaganden som kommer att ligga utanför stabilitetsfonden förespråkar kommittén en kontomodell (se avsnitt 21.4.1).
Kommittén argumenterade också i sitt delbetänkande för att en obegränsad kredit hos Riksgäldskontoret borde knytas till den samlade reserven. Liknande lånefaciliteter finns i dag tillgängliga för både insättningsgaranti- och stabilitetsfonden. De nya direktiven förskriver att medlemsstater ska se till att motsvarande lånemöjligheter ska finnas för de båda finansieringsarrangemangen. I ljuset av att direktiven också innehåller vissa krav på hur dessa lånemöjligheter ska vara utformade behöver kommittén ta förnyad ställning till hur kreditfaciliteterna för de svenska finansieringsarrangemangen bör ordnas, t.ex. huruvida den föreslagna krediten är förenlig med direktivets krav och om det finns behov av att inrätta andra kompletterande lånemöjligheter. Direktivets krav på separata finansieringsarrangemang för insättningsgaranti och resolution
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
880
påverkar dock inte denna fråga i annat än att det kommer att behöva upprättas separata lånemöjligheter för vart och ett av de finansieringsarrangemang som skapas.
Förhands- eller efterhandsavgifter?
Kommittén lyfte i sitt delbetänkande fram att stabilitetsavgiftens huvudsakliga syfte bör vara att de företag som kan bli föremål för statliga åtgärder också ska stå för de direkta kostnaderna för åtgärderna (finansierande syfte). Därtill ska avgiften ge företagen incitament till minskat risktagande (styrande syfte).
För uppfyllande av det första syftet konstaterar kommittén att både förhands- och efterhandsavgifter är möjliga lösningar. Med förhandsavgifter avses att avgiftsuttaget sker i förväg, dvs. utifrån uppskattningar av kostnaden för framtida stödåtgärder. Efterhandsavgifter tas i stället ut i efterhand, då stöd har utbetalats och kostnaderna är kända.
Fördelen med efterhandsavgifter är att de kan kalibreras utifrån kända kostnader. Därigenom uppnås en exakthet i avgiftsuttaget som inte kan åstadkommas på samma sätt med en avgiftsmodell som enbart bygger på förhandsavgifter. En betydande svaghet är dock att det är osäkert om kostnaderna de facto kommer att kunna täckas. Visserligen har företagen en lagstadgad skyldighet att betala kostnaderna i efterhand vilket ger staten en fordran. En fordran bör dock betraktas som mer osäker än medel som på förhand samlats in, exempelvis om man bedömer att kostnaderna är så stora att ett avgiftsutkrävande skulle kunna stjälpa företag.
Omvänt innebär en avgiftsmodell med renodlade förhandsavgifter att staten med säkerhet kommer att få in de avgifter som åläggs företagen. Däremot uppnås inte samma precision i avgiftsuttaget som i en efterhandsmodell. Eftersom avgiften baseras på förväntningar om framtida kostnader kan avgifterna komma att bli både högre och lägre än de faktiska utgifterna för krishantering.
För att uppnå ett styrande syfte är det inte avgörande att avgifterna speglar de förväntade eller faktiska kostnaden för statens krisåtgärder. Det centrala är i stället att utforma avgiften så att företagen ges incitament att hantera sina risker på ett ändamålsenligt sätt. En förutsättning för att uppnå en styrande effekt är att avgifterna tas ut i förhand.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
881
Ett alternativ till renodlade förhands- och efterhandsavgifter är en modell som kombinerar de båda avgiftstyperna. Detta är också den lösning som ligger närmast den som anges i resolutions- och insättningsgarantidirektiven. I en sådan modell tas förhandsavgifter ut till dess insamlade medel uppnått en given målnivå. Därefter upphör avgiftsuttaget till dess fonden faller under målnivån. Först då återupptar man avgiftsuttaget. En avgörande brist i en kombinerad avgiftsmodell är att avgiftens styrande funktion upphör eller minskar när målnivån väl är uppnådd.
Utifrån resonemangen ovan kan konstateras att en ändamålsenlig avgiftsmodell kan se olika ut beroende på om syftet är finansierande eller styrande. På grund av detta måste avgiftsmodellen utformas med hänsyn till vilket syfte som ska vara det huvudsakliga. Kommittén har gjort bedömningen att finansieringssyftet bör vara det primära. Skälet till detta är att företagens risktagande regleras genom annan lagstiftning (t.ex. kapitaltäckningsregler). Vi anser dock att avgiftsmodellen bör kalibreras så att den även har viss styrande verkan. Detta eftersom avgiften kan bidra till att minska skadliga incitament och snedvridningar som inte fångas upp genom annan lagstiftning.
Med utgångspunkt i detta synsätt slog kommittén fast i delbetänkandet att det inte bör finnas någon målsatt nivå i fonden där avgiftsuttaget upphör. Förhandsavgifter bör i stället tas ut kontinuerligt för att säkerställa att den styrande effekten inte upphör. Bland annat för att undvika procykliska effekter bedömde kommittén dessutom att det inte bör finnas möjlighet att ta ut efterhandsavgifter.
I motsats till kommitténs uppfattning föreskriver resolutionsdirektivet att avgifterna ska kopplas till fonderingsnivån i finansieringsarrangemanget för resolution. Dock ställer direktivet inga krav på att avgiftsuttaget måste upphöra vid en viss nivå. Detta gör att det är möjligt att tillämpa en avgiftsmodell där avgiftsuttaget sker löpande och inte upphör vid en given målnivå. Däremot kräver direktivet att efterhandsavgifter ska kunna tas ut om fondens behållning blir negativ. I denna del kan alltså delbetänkandets lösning inte genomföras.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
882
21.3 EU-direktiven och finansieringsarrangemangen
Nedan redogör kommittén översiktligt för resolutions- och insättningsgarantidirektivens reglering av finansieringsarrangemangen.
21.3.1 Finansiering av resolutionsåtgärder
Resolutionsdirektivets artiklar 99–109 innehåller bestämmelser rörande medlemsstaternas särskilda finansieringsarrangemang för resolutionsåtgärder.
Varje medlemsstat ska utse en resolutionsmyndighet med ansvar att etablera och förvalta finansieringsarrangemanget. Denna myndighet kan vidta vissa åtgärder emot ett företag under resolution och därmed ta finansieringsarrangemangets resurser i anspråk.
Medlemsstaterna ska också säkerställa att finansieringsarrangemangen har tillräckliga resurser. För detta ändamål ska det vara möjligt att ta ut avgifter av de institut som omfattas av regelverket. Myndigheten ska även kunna ta upp lån om de inbetalda medlen inte är tillräckliga.
De insamlade avgiftsmedlen ska föras till en särskild fond. Medlemsstater kan dock välja att inte upprätta en fond utan endast ta ut en särskild avgift eller skatt som förs direkt till statsbudgeten. En förutsättning för en sådan ordning är att medlemsstaten kan garantera att medel finns omedelbart tillgängliga på annat sätt.
Finansieringsarrangemangen ska enbart kunna användas i samband med resolution och för vissa i direktivet angivna åtgärder. Dessa innefattar bl.a. upplåningsgarantier, lån, kapitaltillskott och tillgångsköp. Medlen får inte användas för att täcka direkta förluster eller för att rekapitalisera företag om inte företagets ägare och borgenärer först har bidragit med motsvarande minst 8 procent av företagets totala skulder och egna kapital alternativt 20 procent av företagets riskvägda tillgångar. Finansieringsarrangemanget för resolution får inte heller användas för att finansiera kostnaderna för det obligatoriska skyddet av insättarnas medel vid resolution. Dessa kostnader ska i stället bäras av insättningsgarantisystemets finansieringsarrangemang.
Varje medlemsstat ska se till att tillgängliga medel uppgår till minst motsvarande 1 procent av de garanterade insättningarna. Målnivån ska nås senast den 1 januari 2025. När målnivån är upp-
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
883
nådd kan medlemsstater välja att upphöra att ta ut avgifter. För det fall de tillgängliga medlen i fonden efter uppbyggnadsperioden faller under målnivån ska avgiftsuttag återupptas till dess miniminivån åter är uppnådd.
De avgifter som ska tas ut för att uppnå målnivån (förhandsavgifter) ska tas ut minst en gång per år. Avgiften för respektive företag ska baseras på företagens totala skulder med avdrag för garanterade insättningar och skulder som medräknas i kapitalbasen. Vidare ska avgiften riskjusteras enligt givna kriterier.
Utöver förhandsavgifterna får betalningsåtaganden ställda mot säkerhet med låg risk räknas med för att uppnå målnivån. Därutöver får även oåterkalleliga betalningsåtaganden tas i beaktande.5Dessa får dock inte utgöra mer än 30 procent av fondens totala behållning.
De intäkter som inflyter till följd av resolutionsåtgärder ska tillgodoräknas fonden.
Om de förinbetalda medlen inte räcker för att täcka kostnaderna för resolution ska medlemsstaterna se till att efterhandsavgifter tas ut. Dessa avgifter ska tas ut enligt samma principer som förhandsavgifterna. Efterhandsavgifterna får inte vara större än tre gånger de årliga ordinarie förhandsavgifterna.
Därtill ska medlemsstaterna se till att finansieringsarrangemangen har möjlighet att ta upp lån från institut eller från tredje part. Lånemöjligheterna ska utnyttjas då medlen i fonden inte är tillräckliga och då efterhandsavgifter inte är omedelbart tillgängliga.
Medlemsstater ska även kunna begära att få låna medel från andra finansieringsarrangemang inom unionen. Detta ska kunna göras då förhandsbidragen inte är tillräckliga och efterhandsavgifter och lån från institut eller andra tredjeparter inte är omedelbart tillgängliga.
En lånebegäran ska rikta sig till alla finansieringsarrangemang inom unionen, men varje nationellt finansieringsarrangemang avgör självständigt om en sådan begäran ska tillmötesgås. Alla medverkande långivare ska få samma villkor om inte samtliga långivare överenskommer om något annat. Storleken på vad varje medlemsstat lånar ut ska stå i proportion till dess andel av garanterade insättningar i relation till samtliga garanterade insättningar i de medverkande medlemsstaterna. Utestående lån ska betraktas som
5 Detta ska vara icke-pantsatta säkerheter.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
884
en tillgång för långivaren och får tas med i beräkningen av finansieringsarrangemangets målnivå.
Då en koncern är föremål för resolution ska nationella finansieringsarrangemang där koncernen är verksam bidra till att finansiera resolutionsåtgärder. Resolutionsmyndigheten i den medlemsstat där koncernen har sitt säte ska då utarbeta en finansieringsplan som om möjligt ska godkännas av övriga resolutionsmyndigheter där koncernen är verksam. Finansieringsplanen ska bl.a. innehålla uppgifter om hur mycket respektive berörd medlemsstat ska bidra med.
21.3.2 Finansiering av insättningsgarantin
Enligt EU:s nuvarande insättningsgarantidirektiv ska insättningsgarantisystemen vara finansierade av instituten själva.6 Det sägs dock inget om avgifternas utformning eller ens om finansieringen ska ske via garantiavgifter i förväg (förhandsavgifter) eller om avgiftsuttag ska ske efter ett infriande inträffat (efterhandsavgifter).
En konsekvens av detta – eller möjligen en anledning till att direktivet fick denna utformning – är att majoriteten av insättningsgarantisystemen i EU inte tar ut förhandsavgifter och inte har några medel fonderade.
I den senaste finanskrisen blev det tydligt att insättningsgarantisystemen i Europa i flera fall inte levde upp till målet i insättningsgarantidirektivet om att upprätthålla insättarnas förtroende och därmed också bidra till att bevara den finansiella stabiliteten. Bristerna gäller både otillräcklig finansiell styrka i kristider och bristande harmonisering.
I det nya insättningsdirektivet (direktiv 2014/49/EU) ställs krav på att förhandsavgifter tas ut från instituten minst en gång per år. Avgifterna ska placeras i tillgångar med låg risk och med tillfredsställande diversifiering. Insättningsgarantisystemen ska ha tillgängliga finansiella medel om minst 0,8 procent av garanterade insättningar efter en uppbyggnadsperiod på högst tio år.7 Givet att
6 Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar. 7 Uppbyggnadsperioden får förlängas med som längst fyra år om insättningsgarantifonden sammanlagt gjort ersättningsutbetalningar som överstiger 0,8 procent av garanterade insättningar.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
885
vissa villkor är uppfyllda kan dock EU-kommissionen ge ett medlemsland dispens för att tillämpa en lägre målnivå, dock lägst 0,5 procent av garanterade insättningar.
I likhet med resolutionsdirektivet saknas krav på fortsatt avgiftsuttag när målnivån har uppnåtts. Avgiftsuttag måste dock, på samma sätt som i resolutionsdirektivet, återupptas när fonderingsnivån faller under målnivån.
Om de fonderade medlen inte räcker till vid ett ersättningsfall så ska efterhandsavgifter kunna tas ut. Sådana efterhandsavgifter får maximalt uppgå till 0,5 procent av garanterade insättningar per år. I Sveriges fall motsvarar det 6,6 miljarder kronor baserat på garanterade insättningar vid utgången av 2012.8
Avgifterna för enskilda institut ska vara riskdifferentierade. Direktivet anger vissa kvalitativa parametrar som måste beaktas i avgiftssättningen, men anger inte specifikt hur avgiftsmodellen ska se ut, t.ex. graden av riskdifferentiering.
Avslutningsvis innebär det nya direktivet också att användningen av insättningsgarantimedel breddas till att omfatta andra ändamål än direkta utbetalningar av ersättning till garanterade insättare. Det införs bland annat en skyldighet för insättningsgarantisystemet att finansiera det skydd som insättarna alltid har vid resolution. Därutöver ska insättningsgarantimedlen under vissa villkor kunna användas för krisförebyggande åtgärder (tidiga ingripanden). För andra åtgärder än direkt utbetalning av ersättning gäller dock att insättningsgarantisystemets kostnader för åtgärden inte får överstiga kostnaden för en direkt ersättningsutbetalning (kostnadsminimeringsprincipen).
21.4 Kommitténs övergripande förslag till finansieringsarrangemang
21.4.1 Fondering
Kommitténs förslag: Statliga insatser i samband med generella finansiella kriser respektive vid kriser i enskilda finansiella företag ska finansieras ur tre separata fonder.
Statliga åtgärder rörande företag under resolution ska finansieras med medel ur en nybildad resolutionsreserv.
8 Högre efterhandsavgifter får tas ut, men endast om tillsynsmyndigheten medger detta.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
886
Förebyggande statliga stödåtgärder som vidtas i förhållande till kreditinstitut som inte är föremål för resolution (t.ex. garantier och kapitaltillskott som ges i förebyggande syfte) ska finansieras med medel ur stabilitetsfonden. Stabilitetsfonden ska även kunna användas för att finansiera statligt stöd till företag under resolution genom användning av de statliga stabiliseringsverktygen.
Insättningsgarantifonden ska användas för att finansiera ersättningar från insättningsgarantin samt det skydd som garanterade insättare har i resolution.
Till resolutionsreserven ska från stabilitetsfonden föras över hittills influtna stabilitetsavgifter samt nettoresultatet från stödet till Carnegie Investment Bank (jämte ränta på dessa medel).
Skälen för kommitténs förslag
Som ovan konstateras gjorde kommittén i delbetänkandet bedömningen att stabilitetsfonden och insättningsgarantifonden borde slås samman till en reserv. Som också framgår tillåter dock inte slutversionen av resolutionsdirektivet en sådan sammanslagning. Direktivet föreskriver i stället att separata finansieringsarrangemang ska upprättas för insättningsgarantin respektive resolutionsåtgärder. Av direktivets krav följer alltså att det måste finnas minst två finansieringsarrangemang i varje medlemsstat.
För svensk del vore en närliggande lösning att ge den nuvarande stabilitetsfonden rollen som finansieringsarrangemang enligt resolutionsdirektivet. Därigenom skulle det finnas två finansieringsarrangemang, ett för insättningsgarantin och ett för resolution. Kommittén anser emellertid att det finns skäl att i stället bilda ett nytt tredje finansieringsarrangemang vid sidan av de existerande fonderna och behålla stabilitetsfonden som en nationell fond med särskilda uppgifter.
Det nya finansieringsarrangemanget, vars användningsområde ska vara att finansiera resolution, bör benämnas resolutionsreserven. Detta avspeglar att vi förordar att disponibla medel, likt den nuvarande stabilitetsfonden, bör placeras på konto i Riksgäldskontoret, och inte investeras i värdepapper.
Skälet till att stabilitetsfonden bör behållas som en separat och nationellt reglerad fond är att resolutionsdirektivet lägger ett antal restriktioner på användningen av resolutionsreserven.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
887
Som en generell restriktion gäller att resolutionsreserven enbart får användas i samband med ett resolution. Dessutom finns i direktivets artikel 101 en uppräkning av ett antal specifika ändamål som resolutionsreserven får användas till. En motsvarande uppräkning finns i det nya insättningsgarantidirektivet gällande användningen av finansieringsarrangemanget för insättningsgaranti. Kommittén uppfattar bägge dessa listor som uttömmande, dvs. det går inte att på nationell nivå addera ytterligare ändamål.
Dessa begränsningar gör att varken resolutionsreserven eller insättningsgarantifonden kan utnyttjas för alla de ändamål som den nuvarande stabilitetsfonden kan göra enligt stödlagen. Exempelvis skulle det inte vara möjligt att finansiera den typ av generella stödåtgärder till solida banker som gjordes med hjälp av stabilitetsfonden under finanskrisen 2008–2009. Då etablerades garantiprogrammet för bankernas värdepappersupplåning samt kapitaltillskottsprogrammet. Sådana åtgärder kommer emellertid även fortsättningsvis att vara tillåtna enligt resolutionsdirektivet, i form av s.k. förebyggande statligt stöd (se kapitel 26). Men eftersom detta är åtgärder som vidtas utanför resolution kan de alltså inte finansieras med medel ur resolutionsreserven.
Kommittén anser att det inom staten bör finnas en fortsatt finansiell beredskap även för denna typ av åtgärder. En sådan beredskap kan uppnås genom att stabilitetsfonden behålls och används för åtgärder som faller utanför resolutionsreservens tillämpningsområde.
En annan omständighet som talar för att stabilitetsfonden bör behållas är att även i samband med resolution kan det bli aktuellt med åtgärder som ska finansieras på annat sätt än via finansieringsarrangemanget för resolution. Det handlar om de statliga stabiliseringsverktygen som innebär att staten, i en systemkris, kan göra kapitalinsatser i företaget under resolution; se kapitel 16. Det statliga stöd som dessa kapitalinsatser utgör får dock inte finansieras genom resolutionsreserven. Det måste i stället ske via en alternativ finansieringskälla. Kommittén anser att det är lämpligt att stabilitetsfonden (i första hand) utgör alternativ finansieringskälla i detta fall. Även detta talar alltså för att stabilitetsfonden bör kvarstår som ett separat finansieringsarrangemang.
Med kommitténs förslag kommer det alltså framöver att finnas tre separata finansieringsarrangemang för statliga ingripanden i krisdrabbade företag.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
888
Vad beträffar insättningsgarantisystemet ska detta även fortsättningsvis användas för utbetalning av ersättningar till insättare. Till följd av resolutionsdirektivet bestämmelser kommer det också att kunna användas för att finansiera det skydd mot förluster som de garanterade insättarna har i samband med att resolutionsåtgärder vidtas (se avsnitt 21.4.7). Till detta ska också läggas de ytterligare användningsområden som introduceras via det nya insättningsgarantidirektivet. Eftersom det ligger utanför kommitténs uppdrag att ta ställning till hur det direktivet ska genomföras i svensk rätt behandlas dock inte dessa användningsområden närmare i detta betänkande.
Som noterats tidigare föreslog kommittén i delbetänkandet att det sammanslagna finansieringssystemet för insättningsgarantin och stabilitetsfonden skulle ordnas i form av reserv. Som en följd av detta skulle insättningsgarantifondens befintliga placeringar i statsobligationer avvecklas och i stället placeras på konto i Riksgäldskontoret. Trots att en sammanslagning inte längre är möjlig är kommittén fortsatt av uppfattningen att insättningsgarantisystemet bör ordnas i form av en reserv och således placera medel på konto i Riksgäldskontoret och inte i värdepapper som i dag. Något lagförslag presenteras emellertid inte i detta betänkande. Frågan bör behandlas i samband med införandet av det nya insättningsgarantidirektivet.
Uppdelning av nuvarande stabilitetsfondmedel
I och med att resolutionsreserven etableras kommer vissa av de åtaganden som i dag ligger på stabilitetsfonden att överföras till reserven. Kommittén anser därför att det är rimligt att stabilitetsfondens nuvarande medel delas upp mellan resolutionsreserven och stabilitetsfonden.
Uppdelningen bör göras med utgångspunkt i hur stabilitetsfondens medel har genererats. Fondmedel som avser krisinsatser i enskilda institut (dvs. motsvarande resolution) bör överföras till resolutionsreserven medan medel som avser generella stödåtgärder bör kvarstå i stabilitetsfonden. En sådan uppdelning återspeglar också direktivets princip, nämligen att resolutionsreserven ska användas för krisinsatser i enskilda företag.
Av detta följer att två poster ur stabilitetsfonden bör överföras till resolutionsreserven. Den första posten är de stabilitetsavgifter
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
889
som instituten hittills betalat in till stabilitetsfonden. Inkluderat upplupen ränta uppgår dessa till cirka 9 miljarder kronor. Den andra posten är det resultat som genererats från bankstödsåtgärder riktade till enskilda banker i kris. I detta ingår det nettoresultat som statens hantering av Carnegie Investment Bank gett (med avdrag för externa kostnader för konsulter samt ränta).
De medel som kommer att kvarstå i stabilitetsfonden inkluderar det överskott som genererats genom de generella stödinsatser som gjordes under krisen 2008–2009. Dessa insatser bestod av ett garantiprogram och ett kapitaltillskottsprogram, vilka gett ett överskott på närmare 6 respektive närmare 19 miljarder.
En särskild fråga är hur det initiala anslaget på 15 miljarder kronor som tillsköts stabilitetsfonden i samband med att den etablerades ska hanteras. Som ovan nämnts anser kommittén att resolutionsreserven inte bör byggas upp med statliga medel. Detta vore dessutom oförenligt med reglerna i resolutionsdirektivet. Medlen bör därför inte föras över till resolutionsreserven.
Ett alternativ till att behålla medlen i stabilitetsfonden vore att återföra den initiala överföringen från statsbudgeten tillbaka till statskassan genom att föra summan till inkomsttitel. Kommittén diskuterade denna fråga i sitt delbetänkande (avsnitt 12.3.4, s. 451 ff.). Vi drog då den preliminära slutsatsen att staten inte borde dra tillbaka dessa pengar då en sådan indragning inte skulle få någon reell effekt vare sig på statens finanser eller på avgifterna till kreditinstituten.
Kommittén konstaterade dock att det kunde finnas skäl att ompröva denna slutsats för det fall en målnivå för fonden etablerades och efterhandsavgifter infördes. Vi pekade också på att en skyldighet för svenska staten att låna ut pengar till andra länders finansarrangemang skulle kunna påverka ett ställningstagande till en återföring. Det kan dock konstateras att så länge det initiala bidraget från staten inte överförs till resolutionsreserven, utan ligger kvar i stabilitetsfonden som regleras på nationell nivå (utan målnivå och utan avgifter), kommer en överföring inte att påverka företagens avgifter eller svenska statens skyldighet att låna ut medel. Kommittén vidhåller därför sin uppfattning att den initiala överföringen till stabilitetsfonden inte bör återföras till staten.
Med den uppdelning som föreslås ovan skulle resolutionsreserven få ett startkapital på omkring 12 miljarder kronor den 1 januari 2015. Detta belopp inkluderar de 9 miljarder som överförs enligt den ovan föreslagna modellen samt de stabilitetsavgifter
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
890
(uppskattningsvis 3 miljarder) som kommer att betalas in under 2014. (Beräkningen förutsätter att fonden under perioden inte utnyttjas för något stödärende.)
Det kan konstateras att behållningen därmed redan från start nästan kommer att nå upp till den målsatta nivå på 1 procent av garanterade insättningar som uppställs i resolutionsdirektivet. Under 2015, efter det att 2014 års stabilitetsavgifter betalats in, kommer denna målnivå att vara uppfylld, dvs. drygt nio år före den tidpunkt (den 1 januari 2025) då direktivet föreskriver att den ska vara nådd. Direktivets krav är således väl tillgodosedda med en sådan lösning.
Däremot bör noteras att behållningen inte når upp till de 3 procent av garanterade insättningar som krävs för att Sverige ska få utnyttja det särskilda undantag från skuldnedskrivning som anges i artikel 44 i direktivet; se kapitel 15. Kommittén kan dock konstatera att en överföring av ytterligare medel från stabilitetsfonden inte skulle ha någon betydelse i sammanhanget eftersom artikeln uttryckligen föreskriver att de medel som får räknas in för att kunna utnyttja det nämnda undantaget enbart får innefatta medel som har samlats in med förhandsavgifter enligt artikel 103 i direktivet. Detta betyder att även om det skulle vara tillåtet att överföra statens initiala anslag på 15 miljarder och överskottet från de generella stödprogrammen till resolutionsreserven skulle dessa poster inte få tillgodoräknas vid beräkning av kravet. Nivån på 3 procent kan således enbart uppnås genom de avgifter som tas ut till resolutionsreserven.
Med antagande om en framtida resolutionsavgift som motsvarar dagens stabilitetsavgift och under förutsättning att det inte uppstår några stödärenden skulle resolutionsreserven år 2026 nå den nivå där undantaget kan nyttjas.9 Ett högre avgiftsuttag skulle resultera i att nivån kunde uppnås tidigare. Eftersom resolutionsmyndigheten kan tillämpa nedskrivningsverktyget med större flexibilitet om nivån på 3 procent av garanterade insättningar är uppnådd anser kommittén att det finns anledning att konstruera avgiftsmodellen med beaktande av denna nivå (se vidare avgiftsavsnittet nedan).
9 Beräkningen bygger på följande antaganden: 1) resolutionsreserven tillförs initialt 9 miljarder kronor, 2) de årliga avgifter som tillförs reserven motsvarar nivån på 2012 års stabilitetsavgift med en årlig uppräkning på 4 procent, 3) reserven utnyttjas inte för några stödärenden under perioden, 4) räntan på resolutionsreservens behållning uppgår till den prognosticerade reporäntan, 5) garanterade insättningar växer varje år med 4 procent.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
891
När det gäller stabilitetsfonden skulle behållningen, efter ovan nämnda överföringar till resolutionsreserven, uppgå till cirka 40 miljarder kronor. Kommittén kan konstatera att en fondering i denna storleksordning knappast låter sig motiveras av framtida garantiprogram. Sådana program kräver inte kapital för att kunna genomföras, särskilt inte om det kan antas att staten kommer att förhindra större banker från att gå omkull och därmed inte behöver infria några garantier. Däremot går det att motivera att fonden upprätthåller ett visst kapital för att kunna finansiera de rekapitaliseringsåtgärder som ska genomföras med hjälp av fonden (generella kapitaltillskottsprogram och andra förebyggande kapitaliseringsåtgärder, samt även i vissa fall rekapitaliseringsinsatser i institut som är föremål för resolution).
Huruvida de kvarstående 40 miljarderna i stabilitetsfonden är ett lämpligt belopp för dessa ändamål kan inte enkelt besvaras. Kommittén kan dock konstatera att beloppet ger regeringen ansenliga resurser att göra krisinsatser. Någon ytterligare uppbyggnad av fonden är därför tills vidare inte nödvändig.
21.4.2 Avgifter
Kommitténs förslag: Staten ska framöver ta ut avgifter för två ändamål: dels för finansiering av insättningsgarantin, dels för finansiering av resolution. Avgifter för insättningsgarantiändamål ska föras till insättningsgarantifonden och avgifter för resolutionsändamål ska föras till resolutionsreserven efter det att resolutionsmyndigheten och garantimyndigheten täckt sina respektive administrativa kostnader ur avgiftsmedlen. De administrativa kostnader som är hänförliga till resolutionsåtgärder ska dock inte belasta resolutionsreserven, utan av företaget under resolution.
Kommitténs bedömning: Till stabilitetsfonden bör det tills vidare inte föras någon avgift.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Som ovan nämnts diskuteras i kommitténs delbetänkande frågan om en sammanläggning av stabilitetsavgiften och insättningsgarantiavgiften (avsnitt 12.2.3, sid. 441 ff). Frågan togs även upp av
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
892
regeringen i prop. 2009/10:30. I propositionen aviserades ett framtida förslag om sammanslagning. Kommittén deklarerade å sin sida att vi skulle förorda att två separata avgifter togs ut. Vi menade att insättningsgarantin hade stora likheter med en statlig garanti och principerna för statlig garantigivning kunde användas för denna avgift, medan stabilitetsavgiften skulle kunna användas i mer styrande syfte.
Vi kan nu konstatera att resolutionsdirektivet och insättningsgarantidirektivet kräver att separata avgifter tas ut för resolutions- och insättningsgarantiändamål och slår fast relativt detaljerade regler för hur de respektive avgifterna ska beräknas (se avsnitt 21.4.3 nedan). Någon möjlighet att på nationell nivå slå samman avgifterna ger direktiven inte. Därmed måste det alltså finnas separata avgifter för resolutions- respektive insättningsgarantiändamål.
Det faktum att kommittén ovan föreslår att stabilitetsfonden behålls aktualiserar också frågan om hur den nuvarande stabilitetsavgiften bör hanteras. I delbetänkandet utgick kommittén ifrån att åtagandena inom den nuvarande stabilitetsfonden och de åtaganden som följer av det nya resolutionsdirektivet skulle kunna samlas inom ett och samma finansieringsarrangemang, och att det till detta finansieringsarrangemang skulle föras en avgift. Denna avgift skulle utgöras av stabilitetsavgiften anpassad utifrån de krav som resolutionsdirektivet ställer på avgifterna till finansieringsarrangemanget för resolution.
Trots att stabilitetsfonden nu föreslås kvarstå som ett separat finansieringsarrangemang anser kommittén att det inte bör utgå någon separat avgift till fonden. Som konstateras i det föregående avsnittet bedömer kommittén att någon ytterligare uppbyggnad av stabilitetsfonden tills vidare inte är nödvändig.
I grunden ska kommitténs förslag ses som en anpassning av stabilitetsavgiften till resolutionsdirektivets krav, även om avgifterna inte längre förs till stabilitetsfonden eller benämns stabilitetsavgift. Regleringen av avgiften bör därför också flyttas till den nya resolutionslagen.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
893
Administrativa kostnader
I direktivets lista över vilka ändamål resolutionsreserven får användas för ingår inte resolutionsmyndighetens egna administrativa kostnader. För direkta resolutionsåtgärder, som exempelvis kostnader för rådgivare före, under eller efter en stödåtgärd, ger direktivet stöd för att dessa finansieras genom att kostnaderna påförs de företag som är föremål för stöd (artikel 37.7). Däremot sägs inget om hur kostnaderna för resolutionsmyndighetens förberedande arbete ska finansieras. Kommittén anser att det är rimligt att företagen bär även dessa kostnader och förordar därför att den modell som i dag används för insättningsgarantin tillämpas även för resolutionsmyndigheten.
Denna modell bygger på att löpande kostnader för administrationen av insättningsgarantin täcks genom att avgiftsmedel motsvarande garantimyndighetens kostnader för förra året avskiljs innan de årliga avgifterna tillförs insättningsgarantifonden. De avskilda medlen förs till inkomsttitel i statens budget.
När det gäller administrativa kostnader för åtgärder som vidtas inom ramen för stödlagen bör dessa även fortsättningsvis täckas med medel från stabilitetsfonden.
21.4.3 Avgifter till resolutionsreserven
Kommitténs förslag: Institut och EES-filialer med tillstånd att driva verksamhet i Sverige ska betala årliga avgifter till resolutionsreserven bestående av en resolutionsavgift och – om behov uppstår – en tilläggsavgift. Avgifterna ska betalas i efterskott, dvs. avse det närmast föregående året.
Avgiftsunderlaget för avgifterna ska utgöras av de avgiftsskyldigas totala skulder, med avdrag för garanterade insättningar och skuldinstrument som medräknas i kapitalbasen. För avgiftsskyldiga som ingår i en koncern ska skulder till andra avgiftsskyldiga inom koncernen dras av från avgiftsunderlaget. Avgiftsunderlaget ska avse skulder och garanterade insättningar vid utgången av närmast föregående år.
Resolutionsavgiften ska bestå av två komponenter: en riskavgift och en grundavgift.
Riskavgiften ska spegla de avgiftsskyldigas förväntade belastning på resolutionsreserven och ska vara oberoende av
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
894
fonderingsnivån i resolutionsreserven. För avgiftsskyldiga som inte bedöms som systemviktiga ska riskavgiften kunna sättas till noll. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om hur riskavgiften ska beräknas.
Grundavgiften ska enbart utgå om fonderingsnivån i resolutionsreserven understiger 3 procent av garanterade insättningar. Grundavgiften ska uppgå till minst 0,01 procent av avgiftsunderlaget och betalas av samtliga avgiftsskyldiga. För det fall resolutionsreservens behållning faller under 0,67 procent av garanterade insättningar ska grundavgiften kunna höjas så att den tillsammans med riskavgiften blir tillräcklig för att återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av garanterade insättningar inom sex år (höjd grundavgift). Maximalt får den förhöjda grundavgiften uppgå till en nivå som motsvarar 0,17 procent av garanterade insättningar.
Om särskilda skäl föreligger får regeringen eller den myndighet regering utser sätta ned resolutionsavgiften.
Om behållningen i resolutionsreserven blir negativ ska det, utöver resolutionsavgiften, utgå en särskild tilläggsavgift. Tilläggsavgiften ska bestämmas så att underskottet i reserven täcks. Maximalt får dock tilläggsavgiften under ett år uppgå till tre gånger resolutionsavgiftens storlek, exklusive eventuella höjningar av grundavgiften. En enskild avgiftsskyldigs tilläggsavgift ska fastställas utifrån den andel av de totala resolutionsavgifterna som den betalar.
Tilläggsavgiften ska tas ut årligen till dess hela underskottet, jämte finansieringskostnader, har täckts. Om inte särskilda skäl föreligger ska tilläggsavgiften tas ut vid samma tidpunkt som resolutionsavgiften.
Enskilda avgiftsskyldiga kan få anstånd med att betala tilläggsavgift upp till maximalt sex månader om det är motiverat för att skydda företagets finansiella ställning. Anståndet kan förlängas på företagets begäran, men avgiften måste betalas vid en senare tidpunkt när den inte längre hotar företagets finansiella ställning.
Den som är avgiftsskyldig ska lämna de uppgifter som resolutionsmyndigheten behöver för att fastställa avgifterna. Uppgifterna ska vara granskade av revisor. Beslut om avgifter ska kunna fattas även om en avgiftsskyldig inte fullgjort sin uppgiftsskyldighet.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
895
Skälen för kommitténs förslag
Kommittén föreslår i det föregående avsnittet att den nuvarande stabilitetsavgiften ersätts av de avgifter som enligt direktivet ska tas ut till finansieringsarrangemanget för resolution (resolutionsreserven). I princip kommer dessa avgifter att ha samma funktion som den nuvarande stabilitetsavgiften. På grund av direktivets krav på avgifternas utformning kommer det dock att finnas flera viktiga skillnader mellan stabilitetsavgiften och de avgifter som ska betalas till resolutionsreserven.
Principiella utgångspunkter
I delbetänkandet konstaterade kommittén att syftet med de avgifter som samlas in för krishanteringsändamål ska vara att de institut som kan bli föremål för statliga krisåtgärder (i betydande grad) ska stå för de direkta kostnaderna, och att statsfinanserna ska stärkas inför framtida kriser. Därutöver ska avgifterna ge företagen incitament till lägre risktagande. Detta förutsätter i praktiken en avgiftsmodell där avgifterna tas ut i förväg och anpassas till företagets riskprofil. För att den styrande effekten inte ska upphöra måste dessutom avgiftsuttaget ske kontinuerligt, dvs. inte upphöra vid någon viss målnivå för reserven. Kommittén anser därför att avgifter till resolutionsreserven ska tas ut oavsett reservens storlek. Som framgår nedan anser vi att en sådan konstruktion är förenlig med direktivets regler.
Kommittén har också argumenterat för att avgiftsmodellen inte bör innehålla inslag av efterhandsavgifter eftersom den styrande effekten på företagens risktagande minskar om man förlitar sig på att kostnaderna för resolution helt eller delvis ska täckas i efterhand. Dessutom kan sådana avgifter få procykliska effekter. Vi bedömer dock att direktivets krav på efterhandsavgifter är tvingande.
I delbetänkandet resonerade kommittén kring möjligheten att införa en avgiftsmodell motsvarande den som tillämpas för statlig garantigivning generellt. En sådan modell har ett antal fördelar jämfört med de modeller som för närvarande tillämpas för stabilitets- och insättningsgarantiavgiften. Framför allt skulle den ge en mer korrekt avspegling av riskerna i statens åtagande gentemot den finansiella sektorn. En sådan modell förutsätter att
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
896
avgifterna sätts helt utifrån de enskilda företagens risker och det totala avgiftsuttaget kommer då att utgöra summan av de individuella avgifterna (en s.k. bottom-up-metod).
Direktivets regler innebär dock att resolutionsavgiften måste uppgå till en viss nivå när resolutionsreserven underskrider vissa nivåer. I dessa lägen kan inte en bottom-up-modell tillämpas fullt ut. För det fall fonderingsnivån överskrider den i direktivet angivna målnivån finns inte dessa restriktioner. Det är således möjligt att tillämpa en renodlad bottom-up-modell vid avgiftsuttag vid en fonderingsnivå över 1 procent av garanterade insättningar. Kommittén förordar en sådan modell.
Avgiftsskyldighet
En ytterligare fråga av principiell natur är huruvida samtliga företag som omfattas av resolutionsregelverket ska betala avgifter till resolutionsreserven. Som konstateras i kapitel 7 kan resolutionsåtgärder i princip enbart komma i fråga för systemviktiga företag. Det kan ifrågasättas om företag som med stor sannolikhet aldrig kommer att bedömas som systemviktiga – och därmed aldrig kommer att göra att resolutionsreservens resurser måste tas i anspråk – över huvud taget ska betala någon avgift.
I denna fråga kan konstateras att direktivets avgiftsskyldighet innefattar alla institut som omfattas av regelverket inklusive EESfilialer. Även om avgifterna skulle kunna sättas till noll för icke systemviktiga företag är det svårt att se att det är direktivets avsikt. Det kan också konstateras att det inte helt går att utesluta att även mindre institut i särskilda situationer kommer att betraktas som systemviktiga och att det av detta skäl inte är lämpligt att helt befria vissa företag från avgift. Dessutom, och som också framfördes i delbetänkandet, syftar de åtgärder som kan vidtas med medel ur resolutionsreserven till att upprätthålla stabiliteten i det finansiella systemet som helhet. Åtgärderna kommer således att gagna även de företag som inte är direkt föremål för åtgärder, vilket utgör en ytterligare anledning till avgifterna inte enbart bör begränsas till vissa företag.
Sammantaget anser kommittén att argumenten ovan talar för att samtliga företag som omfattas av regelverket, dvs. även EES-filialer, ska betala avgifter till resolutionsreserven, men att avgiftsmodellen
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
897
samtidigt bör utformas så att de enskilda företagens förväntade belastning på resolutionsreserven beaktas.
Avgiftsnivån kopplas till resolutionsreservens behållning
I artikel 102 i direktivet regleras hur mycket medel som ska finnas tillgängliga i finansieringsarrangemanget för resolution (fonderingsnivå). Dessa reglers enda funktion är att styra vilka avgifter som ska tas ut från företagen.
I nämnda artikel framgår att medlen i finansieringsarrangemanget ska uppgå till minst 1 procent av garanterade insättningar (målnivån).10 Kommittén bedömer att artikel 102.1 inte innebär något krav på att en medlemsstat ska fastställa en uttalad målnivå i lag för sitt finansieringsarrangemang. Däremot medför den att avgifterna måste anpassas så att en fonderingsnivå på 1 procent av garanterade insättningar uppnås inom de tidsramar som anges i direktivet.
Initialt gäller att målnivån ska uppfyllas senast den 31 december 2024, dvs. tio år från det att direktivets regler börjar gälla. Den överföring av medel från stabilitetsfonden som kommittén föreslår i avsnitt 21.4.1 kommer att tillgodoräknas resolutionsreserven och som framgår ovan är det kommitténs bedömning att denna överföring gör att resolutionsreserven redan det första året kommer att uppfylla direktivets målnivå. Därmed kommer någon hänsyn till de särskilda avgiftsregler som ska gälla under den initiala uppbyggnadsfasen inte att behöva tas i svensk lag. Exempelvis finns det inget behov av att genomföra direktivets regel att avgifterna under den initiala uppbyggnadsperioden ska spridas så jämnt som möjligt.
Om fonderingsnivån faller under målnivån efter det att den initialt uppnåtts är medlemsstaterna skyldiga att ta ut avgifter till dess att målet åter nås. Om behållningen dessutom faller under vissa tröskelvärden ställs särskilda krav på hur avgifterna ska utformas. Dels sägs att om fonderingsgraden understiger 2/3 av målnivån ska avgifterna sättas så att målnivån återställs inom sex år. Dels sägs att om behållning blir negativ ska avgifter tas ut så att balansen i finansieringsarrangemanget återställs. Dessa regler, som måste införas i svensk lag, diskuteras i närmare detalj nedan.
10 Av artikel 102.1 framgår också att medlemsstater får fastställa målnivåer som överstiger minimikravet på 1 procent.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
898
Det ska också tilläggas att direktivet tillåter att medlemsstaterna sätter en högre målnivå än den 1 procent som anges i direktivet. En högre målnivå skulle påverka avgifterna i två avseenden. Dels skulle avgiftsuttaget för att uppnå den valda målnivån senast den 1 januari 2025 bli högre (givet att målnivån inte helt kan uppfyllas genom tillgodoräknande av avgifter som tidigare betalats in till befintliga finansieringsarrangemang), dels skulle det tröskelvärde där avgiften måste justeras för att återfå målnivån inom sex år hamna på en högre (absolut) fonderingsnivå.
Som tidigare nämnts är kommitténs principiella uppfattning att det inte bör finnas någon målnivå för resolutionsreserven. Ett skäl till detta är att undvika att avgiften justeras uppåt vid tillfällen då det finansiella systemet är som svagast. Det är att föredra att ha ett långsiktigt jämnt avgiftsuttag utan koppling till fondstyrka. Givet direktivets utformning är det dock inte möjligt att införa ett avgiftssystem som är helt oberoende av fonderingsnivån i systemet. Däremot kan risken för att dessa effekter ska uppstå begränsas genom att koppla avgifterna till den lägsta möjliga fonderingsnivån.
Mot denna bakgrund anser kommittén dels att det inte bör införas någon uttrycklig målnivå för resolutionsreserven, dels att det tröskelvärde där avgiftsuttaget måste justeras för att återställa fonden inom sex år sätts i relation till den miniminivå som anges i direktivet, dvs. 1 procent av garanterade insättningar. Av skäl som framgår nedan föreslår dock kommittén också att det införs ytterligare ett tröskelvärde för reserven på 3 procent av garanterade insättningar. Innan detta tröskelvärde är uppnått ska det, som en del i det löpande avgiftsuttaget, ingå en särskild grundavgift.
Särskilt om möjligheten att ta ut avgifter över direktivets målnivå (löpande avgiftsuttag)
Kommitténs principiella uppfattning är att avgifterna till resolutionsreserven inte bör upphöra vid en viss fonderingsnivå. Vår bedömning är att en sådan konstruktion är förenlig med direktivets krav. Till stöd för denna bedömning anför kommittén följande.
I artikel 103:1 anges att avgifter ska tas ut från de avgiftsskyldiga företagen under den initiala uppbyggnadsfasen (fram till den 1 januari 2025). Därefter ska avgiftsuttag återupptas när fonderingsnivån faller under 1 procent av garanterade insättningar. I den mån en medlemsstat utnyttjar direktivets möjlighet att ha en högre
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
899
målnivå än 1 procent ska avgiftsuttaget kalibreras utifrån denna nivå i stället för direktivets.
Det som är styrande för vilka avgifter medlemsstaterna är skyldiga att ta ut är således hur behållningen i resolutionsreserven förhåller sig till direktivets målnivå (eller den högre nivå som medlemsstaten fastställt). Vad som ska gälla ovanför målnivån regleras inte i direktivet; det finns varken någon skyldighet eller något förbud mot att en medlemsstat tar ut avgifter över målnivån.
Det finns inte heller något i direktivet som indirekt motsäger att avgifter får tas ut över målnivån. Bestämmelserna rörande hur avgiften ska tas ut bör således inte ses som gräns för när avgiftsuttaget ska upphöra, utan snarare som en skyldighet att säkerställa att finansieringsarrangemangen återfår en viss lägsta nivå även efter det att medel ur fonden har använts.
Denna tolkning styrks av det faktum att direktivet tillåter medlemsstaterna att sätta en hur hög målnivå som helst över miniminivån. Det är nämligen svårt att se syftet med att förhindra ett fortsatt avgiftsuttag om medlemsstaterna – genom att tillämpa en högre målnivå än direktivets – kan uppnå detta genom att välja en högre fonderingsnivå än 1 procent av garanterade insättningar.
Mer allmänt gäller att harmoniseringen av avgifter och finansieringsarrangemang torde syfta till att det ska finnas fungerande finansieringsarrangemang i alla medlemsstater (för att t.ex. förhindra spridningseffekter till följd av att en stat p.g.a. av bristande resurser inte kan hantera en kris) och att företag i vissa stater inte ska få konkurrensfördelar genom att de inte behöver bidra i minst samma utsträckning till finansieringen i förhand. Det skulle även kunna ifrågasättas om det är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen att föreskriva att avgifter inte får tas ut över en viss nivå.11
De konkurrensnackdelar som eventuellt skulle kunna uppstå för företag i medlemsstater som tar ut avgifter över målnivån skulle även uppstå om medlemsstaten sätter en målnivå som är högre än direktivets miniminivå. Det senare är uttryckligen tillåtet enligt direktivet (se artikel 103.1).
11 Dessutom rör frågan användandet av budgetmedel i en medlemsstat, genom att medlemsstaten riskerar att få stå för kostnaderna om finansieringsarrangemangen inte är tillräckliga (dvs. medlemsstaten kan ha ett intresse av skydda statsfinanserna genom att ta ut högre avgifter). I skäl 76 anges att inget i direktivet bör kräva att medlemsstater finansierar finansieringsarrangemangen med medel från deras allmänna budget. Detta talar för att avgifter får tas ut över målnivåerna.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
900
Kommitténs slutsats är därmed att direktivets reglering vad gäller målnivå endast är en minimireglering och att det därför inte finns något som hindrar en medlemsstat från att fortsätta ta ut avgifter efter det att målnivån har uppnåtts.
Avgiftsmodellen
För att skapa en avgiftsmodell som lever upp till direktivets krav och samtidigt uppfyller de principer som kommittén anser vara angelägna föreslår kommittén att avgifterna till resolutionsreserven ska bestå av en avgift som löpande betalas av företagen och en avgift som betalas om det uppstår underskott i reserven. Den löpande avgiften bör benämnas resolutionsavgift och ska bestå av två komponenter; en riskavgift och en grundavgift. Den avgift som tillkommer om reserven får en negativ behållning bör benämnas tilläggsavgift.
Resolutionsavgiften
Vi föreslår alltså att resolutionsavgiften ska delas upp i två komponenter, en riskavgift och en grundavgift.
Riskavgiften ska tas ut löpande och nivån ska inte påverkas av resolutionsreservens behållning. Den ska spegla företagets förväntade belastning på resolutionsreserven under den aktuella avgiftsperioden. Det innebär att såväl sannolikheten för fallissemang som sannolikheten för att företaget försätts i resolution (givet ett fallissemang) måste beaktas i beräkningen av avgiften. En sådan konstruktion medför att avgiften kan sättas lågt, eller t.o.m. till noll, för institut som inte bedöms som systemviktiga och därmed sannolikt inte kommer att hanteras genom resolution.
Beräkning av riskavgiften ska ske utifrån direktivets krav på riskdifferentiering. Som diskuteras mer ingående nedan bör dock de närmare bestämmelserna kring riskdifferentieringen inte framgå av lag. Dessa bestämmelser kommer i stället att ges av direktverkande föreskrifter från kommissionen, samt i den mån det behövs, kompletterande föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Grundavgiften ska enbart tas ut om fonderingsnivån i resolutionsreserven understiger 3 procent av garanterade insättningar.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
901
Grundavgiften tillkommer ovanpå riskavgiften och ska betalas av alla avgiftsskyldiga som omfattas av resolutionsregelverket. För det fall resolutionsreservens behållning faller under 0,67 procent av garanterade insättningar ska resolutionsmyndigheten höja grundavgiften så att den tillsammans med riskavgiften blir tillräcklig för att återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av garanterade insättningar inom sex år (höjd grundavgift).
Det faktum att det kommer att vara möjligt att sätta riskavgiften till noll för icke systemviktiga företag gör att vissa företag enbart kommer att betala resolutionsavgift när fonderingsnivån i resolutionsreserven ligger under 3 procent av garanterade insättningar. Att ett visst avgiftsuttag görs av företag vars förväntade belastning på resolutionsreserven är noll kan som ovan anförts motiveras dels utifrån att det inte helt går att utesluta resolutionsåtgärder även för mindre företag, dels utifrån att icke-systemviktiga företag kommer att få nytta av statens resolutionsinsatser även om de själva inte är direkt föremål för insatserna.
I det följande diskuteras konstruktionen av resolutionsavgiftens två komponenter närmare.
Riskavgift
Genom riskavgiften uppfylls direktivets krav på att resolutionsavgiften ska differentieras utifrån de enskilda avgiftsskyldigas risker. Enligt artikel 103.7 ska riskdifferentieringen ske med utgångspunkt i följande faktorer: - Företagets riskexponering, bland annat omfattningen av dess värdepappershandel, dess exponeringar utanför balansräkningen12 och dess skuldsättningsgrad. - Stabiliteten och graden av diversifiering i företagets finansieringskällor, samt icke pantsatta likvida tillgångar. - Företagets finansiella ställning. - Sannolikheten för att företaget försätts i resolution. - Omfattningen av tidigare statligt stöd till företaget. - Komplexiteten i företagets legala struktur och hinder för resolution av företaget.
12 Sådana exponeringar avser ansvarsförbindelser och åtaganden som redovisas inom linjen.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
902
- Företagets betydelse för stabiliteten i det finansiella systemet eller ekonomin i en eller flera av unionens medlemsstater. - Företagets deltagande i ett institutionellt system (IPS).
Kommittén anser att listan över de faktorer som ska beaktas vid riskdifferentiering inte är uttömmande. Det är således möjligt att använda även andra faktorer i avgiftssättningen. Kommittén anser emellertid att den närmare regleringen av metoden för riskdifferentieringen inte bör framgå av lag. För detta talar två skäl.
För det första föreskriver artikel 103.7 att kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter för att precisera hur ett företags avgift ska justeras i proportion till dess riskprofil. Dessa akter får direkt verkan i Sverige. Om Sverige skulle välja att i lag närmare precisera hur en riskbaserad modell ska utformas riskerar dessa regler att strida mot de regler som kommissionen utfärdar.
För det andra är det kommitténs uppfattning att den typ av detaljregler som direktivets lista utgör inte lämpar sig i lag. Lagen bör i stället ges ett mer principiellt innehåll som enbart på ett övergripande plan reglerar hur riskavgiften ska beräknas. Närmare bestämmelser om metoder för differentiering bör, om behov finns efter kommissionens reglering, meddelas via föreskrifter från regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Gällande frågan vilket innehåll lagen bör ges anser vi att det är tillräckligt att det i lagen regleras att riskavgiftens storlek ska reflektera varje enskilt företags förväntande belastning på resolutionsreserven. Av detta följer att den avgiftsansvariga myndigheten måste uppskatta följande parametrar för varje enskilt institut: - sannolikheten för att företaget fallerar, - sannolikheten för att företaget försätts i resolution (givet ett fallissemang), och - resolutionsreservens (uppskattade) nettokostnader för att genomföra nödvändiga resolutionsåtgärder.
Produkten av dessa parametrar utgör tillsammans den förväntade belastningen. Vid beräkningen av dessa parametrar kommer myndigheten att behöva beakta de mer detaljerade faktorer som framgår av direktivets lista.
Kommittén anser vidare att det inte bör införas någon begränsning av riskavgiftens storlek i lag, varken ett golv eller ett tak.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
903
Sådana begränsningar skulle nämligen innebära att parametrarna ovan inte skulle tillåts slå igenom fullt ut i beräkningsmodellen och att skattningen av den förväntade belastningen därmed skulle bli missvisande. Exempelvis skulle ett golv för riskavgiften innebära att de företag vars uppskattade sannolikhet för att hamna resolution är noll skulle få betala riskavgift trots att den förväntade belastningen på reserven är noll. Omvänt skulle ett tak innebära en risk att vissa institut skulle få en för låg riskavgift.
Samtidigt som avgiftsberäkningen bör göras med dessa principer som grund är det viktigt att beakta att beräkningen av företagens förväntade belastning inte kommer att kunna göras med exakt precision. De kvantitativa skattningarna av riskavgiften kommer alltid att vara behäftade med osäkerhet och kommer av nödvändighet att behöva kompletteras av kvalitativa bedömningar från resolutionsmyndigheten. Av detta skäl är det rimligt att myndigheten ska kunna ställa upp kvantitativa begränsningar på riskavgiften, även om lagen i sig inte ger uttryck för detta.
En ytterligare aspekt gällande beräkningen av riskavgiften är att de parametrar som ska ingå vid beräkningen av förväntad belastning kommer att variera över tid. Exempelvis är det troligt att både sannolikheten för fallissemang och sannolikheten för resolution kommer att stiga markant i perioder av finansiell oro. Även om det är grunden är rimligt att detta ska ge utslag i avgiftsmodellen blir risken för procykliska effekter stor om avgifterna baseras på alltför kortsiktiga bedömningar. Den ansvariga myndigheten bör därför uppskatta de ingående parametrarna över tidsperioder som är tillräckligt långa för att undvika överdrivna svängningar i riskavgiftens storlek över tid.
Avslutningsvis vill kommittén även belysa att vårt förslag kring riskavgiften utformning ökar behovet av att reformera avgiftsmodellen för insättningsgarantin. Som framgår ovan i detta kapitel kan ett företag som fallerar antingen hanteras inom ramen för resolution eller tillåtas att gå i konkurs och därmed, om tillämpligt, utlösa insättningsgarantin. Avsikten med riskavgiften är att den ska återspegla sannolikheten för att det enskilda företaget måste hanteras inom ramen för resolution. I den mån företaget inte förväntas bli föremål för resolution utan i stället hanteras genom insättningsgarantisystemet ska ingen riskavgift utgå. För att staten fullt ut ska få kompensation för sitt totala åtagande gentemot företagen krävs att insättningsgarantisystemet har en avgiftsmodell som bygger på motsvarande principer, dvs. att insättningsgaranti-
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
904
avgiften återspeglar varje instituts förväntade belastning på det systemet. En sådan modell har tidigare föreslagits men ännu inte genomförts för det svenska insättningsgarantisystemet.
Grundavgift
Eftersom riskavgiften inte kommer att nivåbestämmas i lag är det inte givet att den enskilt är tillräcklig för att resolutionsavgiften ska kunna uppfylla direktivets avgiftskrav. Grundavgiftens huvudsakliga syfte blir således att säkerställa ett avgiftsuttag som uppfyller dessa krav.
Här gäller för det första att avgiften ska sättas så att direktivets målnivå på 1 procent av garanterade insättningar kan nås senast 2025. Som framgår ovan bedöms resolutionsreserven ha uppnått denna nivå redan inom ett år efter tidpunkten då direktivet börjar gälla. Någon hänsyn till de särskilda regler som ska gälla under den initiala uppbyggnadsfasen behöver således inte tas vid utformning av grundavgiften.
För det andra ska avgiften – för det fall resolutionsreserven faller under två tredjedelar av direktivets målnivå (0,67 procent av garanterade insättningar) – sättas så att målnivån på 1 procent uppnås igen senast efter sex år. Eftersom det enligt direktivet ska utgå en särskild tilläggsavgift (efterhandsavgift) om fondens behållning är negativ är kommitténs tolkning av direktivet att grundavgiften enbart ska avse underskott i intervallet 0 till 100 procent av målnivån. Det innebär att den som mest skulle komma att uppgå till 1/6 av den i direktivet angivna målnivån för fonden, dvs. 0,17 procent av garanterade insättningar (1/6 * 1 procent garanterade insättningar = 0,17).
Enligt direktivet ställs inga kvantitativa krav på avgiftens storlek förrän fonden underskrider 0,67 procent. Det skulle således vara möjligt att låta resolutionsavgiften enbart bestå av riskavgiften så länge fonderingsnivån i reserven överskrider 0,67 procent av garanterade insättningar.
Som framgår ovan ställer dock direktivet upp särskilda krav på fonderingsnivån för att kunna tillämpa det särskilda undantag från skuldnedskrivning som anges i artikel 44 i direktivet. Här gäller att behållningen måste överstiga 3 procent av garanterade insättningar för att undantaget ska kunna tillämpas. Kommittén konstaterar i kapitel 15 att möjligheten att utnyttja detta undantag ger staten ökad flexibilitet vid resolution, och att det därför i utformningen av avgifts-
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
905
modellen finns anledning att beakta behovet av att resolutionsreserven har en behållning på 3 procent av garanterade insättningar.
Av detta skäl anser kommittén att grundavgiften bör aktiveras när resolutionsreservens behållning är lägre än 3 procent av garanterade insättningar. På detta sätt kommer resolutionsreserven att kunna nå 3 procents-nivån snabbare än om resolutionsavgiften enbart hade bestått av riskavgiften.
Till skillnad från riskavgiften anser kommittén att grundavgiften bör uppgå till en enhetlig nivå för alla företag som omfattas av regelverket. Detta innebär alltså att även de företag som inte betalar riskavgift (p.g.a. av att deras förväntade belastning på resolutionsreserven är noll) får vara med och dela på avgiftsbördan när resolutionsreservens behållning befinner sig under tre procent av garanterade insättningar.
Genom denna konstruktion anser kommittén att det uppnås en rimlig balans mellan principerna att resolutionsavgiften å ena sidan ska betalas av alla företag som potentiellt kan försättas i resolution och å andra sidan ska avspegla företagens förväntade belastning på resolutionsreserven. Dessutom bidrar en fördelning av avgiftsbördan på flera företag när resolutionsreservens behållning är låg till att minska procyklikaliteten i avgiftsmodellen. Detta beror på att uttag av grundavgiften (i normalfallet) kommer att ske efter att reserven har nyttjats, dvs. i en situation då det finansiella systemet sannolikt är försvagat. Genom att i ett sådant läge fördela avgifterna på ett större kollektiv kan avgiftsuttagets eventuella negativa effekter på den finansiella stabiliteten minskas.
Givet att grundavgiftens funktion är att återställa resolutionsreservens storlek till tre procent av garanterade insättningar har valet av nivån på avgiften mindre betydelse för den totala avgiftsbelastningen på företagen över tid. Nivån på avgiften kommer enbart att styra hur fort fonderingsnivån kommer att uppnås. En viktig aspekt att beakta i valet av nivå är dock att den kommer att vara styrande för tilläggsavgiftens maximala nivå (se följande avsnitt). Mot bakgrund av detta är det angeläget att grundavgiften inte sätts så att tilläggsavgiften blir prohibitiv hög. Samtidigt är det också angeläget att grundavgiften inte sätts så lågt att det tar orimligt lång tid att återställa reservens nivå till tre procent av garanterade insättningar.
Mot bakgrund av dessa övervägande anser kommittén att det är rimligt att grunddelen sätts till 0,01 procent av avgiftsunderlaget
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
906
per år. Denna nivå skulle utifrån dagens förutsättningar motsvara cirka 0,7 miljarder kronor per år.
Detta kommer alltså att vara den nivå på grundavgiften som ska gälla när fonderingsnivån i resolutionsreserven befinner sig mellan 0,67 och 3 procent av garanterade insättningar.
I syfte att uppfylla direktivets krav på återställning av fonderingsnivån till 1 procent av garanterade insättningar inom sex år kan det dock finnas behov av att höja grundavgiften när resolutionsreserven faller under 0,67 procent av garanterade insättningar (höjd grundavgift). Den ska då höjas till en nivå som gör att den totala resolutionsavgiften blir tillräcklig för att återställa fonderingsnivån till 1 procent av garanterade insättningar.
Den höjda grundavgiften kommer att bestämmas utifrån riskavgiftens sammanlagda storlek. Om riskavgiften är tillräcklig för att återställa fonderingsnivån till 1 procent inom sex år kommer det inte finnas något behov av att höja grundavgiften. Under den orealistiska förutsättningen att riskavgiften är satt till noll för samtliga institut skulle däremot den förhöjda grundavgiften att behöva uppgå till maximala 0,17 procent av garanterade insättningar.
I och med att den höjda grundavgiften kommer att vara beroende riskavgiftens storlek är det inte möjligt att fastslå den exakta nivån för den förhöjda grundavgiften i lag. Av detta skäl bör den höjda grundavgiften i stället bestämmas av regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, utifrån de restriktioner som ges i lag.
En särskild fråga rörande den höjda grundavgiften är vid vilken tidpunkt den ska bestämmas. Fastställandet av det belopp som ska återhämtas med hjälp av den höjda grundavgiften måste rimligtvis ske redan vid den tidpunkt då avgiftsbehovet uppstår, dvs. när reserven underskrider 0,67 procent av garanterade insättningar. Detta i syfte att undvika att transaktioner i reserven påverkar storleken på den förhöjda grundavgiften.
Eftersom den höjda grundavgiften är beroende av riskavgiften storlek är det däremot inte lämpligt att själva avgiftsnivån läggs fast vid tidpunkten då avgiftsbehovet uppstår och för hela sexårsperioden framåt. På grund av årliga variationer i riskavgiften nivå skulle detta nämligen kunna medföra att den sammanlagda resolutionsavgiften (exklusive tilläggsavgiften) antingen blir för hög eller för låg för att nå en fonderingsnivå på 1 procent av garanterade insättningar inom sex år. I stället är det rimligt att den höjda grundavgiften bestäms år för år fram till dess att målnivån har återställts.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
907
En annan fråga är hur den höjda avgiften ska beräknas om det skulle ske nya utbetalningar ur fonden innan ett tidigare underskott hunnit återhämtas. Kommittén anser att det inte är rimligt att kräva att underskottet ska inhämtas under den sexårsperiod som gäller för det ursprungliga underskottet, eftersom detta i praktiken skulle innebära att det underskott som avser den nya utbetalningen skulle behöva återhämtas inom en kortare period än vad direktivet kräver. I stället bör den höjda avgiften beräknas utifrån en ny sexårsperiod och avse det totala underskottet, dvs. både det tidigare underskott som ännu inte återhämtats och det nya.
Möjlighet till nedsatt resolutionsavgift
Enligt artikel 102.3 i direktivet ska de avgifter som tas ut för att uppnå direktivets målnivå sättas med beaktande av konjunkturcykeln och de negativa effekter som procykliska avgifter kan få. Regeringen eller den myndighet regeringen utser bör därför få möjlighet att justera ned grundavgiften och den höjda grundavgiften om särskilda skäl föreligger. Det gäller exempelvis om den finansiella stabiliteten i Sverige hotas genom avgiftsuttaget. Denna möjlighet bör även innefatta riskavgiften.
Tilläggsavgift
Om resolutionsreserven inte räcker för att täcka förluster, kostnader eller andra utgifter kräver direktivet att extraordinära avgifter ska tas ut från instituten för att täcka underskottet (tilläggsavgift). Här blir det alltså fråga om en ytterligare avgift, utöver resolutionsavgiften, för det fall behållningen i reserven blir negativ. Denna tilläggsavgift har enbart till uppgift att eliminera underskott i reserven, inte återställa behållningen till direktivets målnivå på en procent av garanterade insättningar. Den senare uppgiften uppfylls av resolutionsavgiften som kommer att tas ut parallellt med tilläggsavgiften.
Direktivet säger inget om inom vilken tidsrymd ett underskott ska inhämtas. Vår tolkning är emellertid att direktivets avsikt är att hela underskottet som huvudregel ska inhämtas vid ett och samma tillfälle. Ett uttryckligt undantag finns dock. Avgifterna får maximalt uppgå till tre gånger den årliga avgift som tas ut för att uppnå
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
908
direktivets målnivå. Kommitténs tolkning är att det som här avses med årlig avgift inte innefattar eventuellt förhöjda årliga avgifter till följd av att målnivån måste återställas inom sex år, utan enbart de årliga avgifter som normalt tas ut när det inte finns några tidsbundna krav på återställning. Givet den konstruktion kommittén föreslår avseende resolutionsavgiften innebär detta att tilläggsavgiften maximalt kommer att kunna uppgå till tre gånger resolutionsavgiften, exklusive höjd grundavgift.
Den övre gränsen för tilläggsavgiften innebär att det kan komma att ta flera år innan ett större underskott har eliminerats. Under denna period kommer också resolutionsavgiften att tas ut. Detta gör att behållningen i reserven kan komma att vara positiv utan att hela underskottet hunnits betalts in med tilläggsavgift. Detta faktum innebär att uttaget av tilläggsavgiften inte kan hängas upp på att ett underskott i reserven föreligger vid tidpunkten för avgiftsuttaget. I stället måste tilläggsavgiften vid större underskott fastställas vid tidpunkten då underskottet uppstår och för flera år framåt, så att den förväntade avgiftssumman uppgår till underskottets storlek.
Om det skulle uppstå ett nytt underskott i reserven innan det gamla har återhämtas, ska tilläggsavgiften beräknas utifrån det sammanlagda underskottet. Givet att det gamla underskottet var så högt att det betingade maximal tilläggsavgift kommer det nya underskottet inte att påverka storleken på avgiften. Däremot kommer det innebära att tilläggsavgiften kommer att behöva tas ut under en längre period.
I resolutionsdirektivet ställs också krav på att tilläggsavgiften ska fördelas mellan instituten på samma sätt som de avgifter som tas ut när fonderingsnivån är positiv. Således krävs att tilläggsavgiften riskdifferentieras på samma sätt som resolutionsavgiften. För att åstadkomma detta föreslår vi en bestämmelse med innebörden att tilläggsavgiften för varje enskilt institut ska fastställas utifrån den andel av de totala resolutionsavgifterna som institutet betalar.
När det gäller tidpunkten för uttaget av tilläggsavgiften innehåller direktivet inga explicita krav. Skrivningarna kan dock tolkas som att avgifterna ska tas ut så att underskottet i reserven omedelbart ska kunna täckas, dvs. utan att underskottet ska behöva finansieras på annat sätt (t.ex. i form av lån) i väntan på att tilläggsavgifterna flyter in. Kommittén bedömer dock att det i praktiken kommer vara svårt, eller till och med omöjligt, att ta ut avgifter så
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
909
snabbt att annan tillfällig finansiering inte ska behövas. Detta gäller särskilt om resolutionsmyndigheten måste göra en ny insamling av de uppgifter som krävs för att fastställa avgiften. Detta senare problem skulle förvisso kunna undvikas om resolutionsmyndigheten tilläts göra avgiftsuttaget baserat på uppgifter från det närmaste föregående avgiftsbeslutet. Men även om så vore fallet är kommitténs bedömning att det inte kommer vara möjligt att göra avgiftsuttaget inom de tidsramar som krävs för att annan tillfällig finansiering inte ska vara nödvändig.
Det kan också tilläggas att ett avgiftsuttag som måste ske separat från det ordinarie årliga uttaget av resolutionsavgiften kommer att innebära en administrativ belastning på både instituten och resolutionsmyndigheten. Dessutom kommer det att ske vid en tidpunkt när resolutionsmyndighet sannolikt är hårt belastad med att hantera ett eller flera resolutionsärenden.
Av dessa skäl föreslår kommittén att tilläggsavgiften som huvudregel bör tas ut vid samma tidpunkt som resolutionsavgiften. Endast om särskilda skäl föreligger ska myndigheten kunna ta ut tilläggsavgiften vid en annan tidpunkt. Det skulle exempelvis kunna vara motiverat att tidigarelägga avgiftsuttaget om resolutionsreserven inte kan utnyttja de lånemöjligheter som föreslås i avsnitt 21.4.6, eller om sådana lån enbart kan tas upp till ofördelaktiga villkor. När ett sådant avgiftsuttag aktualiseras bör resolutionsmyndighet inte göra någon ny insamling av uppgifter från företagen utan i stället basera avgiftsbeslutet på uppgifter från närmaste föregående avgiftsbeslut.
Under den period som det föreligger ett underskott i reserven kommer detta att behöva finansiera med ovan nämnda lånemöjligheter. Kostnaderna för denna finansiering bör i sin helhet täckas med tilläggsavgifterna.
Anstånd med tilläggsavgift
Enligt artikel 104.3 i direktivet får resolutionsmyndigheten, helt eller delvis, undanta företag från skyldigheten att betala tilläggsavgift om det är nödvändigt för att skydda företagets finansiella ställning. Ett sådant undantag får dock inte beviljas för längre tid än sex månader, men undantaget kan förnyas på företagets begäran. Den avgift som undantaget gäller ska dock betalas vid en senare
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
910
tidpunkt när det inte längre hotar skada företagets finansiella ställning. Denna regel bör införas i svensk lag.
Avgiftsunderlaget
Avgiftsunderlaget för dagens stabilitetsavgift utgörs av summan av de avgiftsskyldiga företagens skulder och avsättningar (exklusive obeskattade reserver), minskat med efterställda skuldförbindelser som får ingå i kapitalbasen.13 För företag som ingår i en koncern ska dessutom skulder till andra avgiftsskyldiga företag inom koncernen dras av från avgiftsunderlaget.
I och med att insättningar som omfattas av insättningsgarantin ingår i företagens skulder, och därmed medräknas i avgiftsunderlaget för stabilitetsavgiften, betalar företagen i dag dubbla avgifter för dessa, dels insättningsgarantiavgift, dels stabilitetsavgift.
Med resolutionsdirektivet regler kommer denna dubblering att upphöra, eftersom det där föreskrivs att underlaget för avgifterna till finansieringsarrangemanget för resolution ska utgöras av företagens skulder (exklusive primärt och supplementärt kapital) med avdrag för garanterade insättningar. I förhållande till vad som gäller för dagens stabilitetsavgift kommer detta alltså att innebära att avgiftsunderlaget minskar med ett belopp motsvarande summan av garanterade insättningar.
Den minskningen motverkas till viss del av att resolutionsavgift fortsättningsvis även kommer att betalas av värdepappersbolag. Dessa bolag ingår inte i kretsen av avgiftsskyldiga företag enligt den nuvarande stödlagen. Sammantaget innebär de nya reglerna att avgiftsbasen för resolutionsavgiften, om den beräknas på data för 2012, skulle uppgå till cirka 7 200 miljarder kronor. Detta kan jämföras med det avgiftsunderlag som låg till grund för stabilitetsavgiften samma år, vilken uppgick till 8 535 miljarder kronor.14
13 Enligt lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Detta avser sådana skuldförbindelser som har en ursprunglig löptid om minst fem år. 14 Avdraget för garanterade insättningar minskar avgiftsbasen med 1 313 miljarder kronor medan inkluderingen av värdepappersbolagen ökar basen med knappt 23 miljarder kronor.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
911
Resolutionsreserven ska finansieras helt med avgifter från instituten
Enligt artikel 103.3 får upp till 30 procent av målnivån för fonden utgöras av betalningsåtaganden. Kommittén förordar att detta undantag inte förs in i svensk lag utan att resolutionsreserven i sin helhet ska finansieras via avgifter från företagen, samt sådana medel som inflyter i samband med resolutionsärenden.
Uppgiftsskyldighet
För att beräkna och fatta beslut om avgifterna till resolutionsreserven krävs bl.a. information om företagens garanterade insättningar och övriga skulder. I lagen bör därför införas en skyldighet för företagen att – på motsvarande sätt som gäller för insättningsgaranti- och stabilitetsavgiften – lämna de uppgifter som resolutionsmyndigheten behöver för att fastställa resolutionsavgiften. Samtliga uppgifter som företagen lämnar ska vara granskade och godkända av revisor.
Beslut om avgifter
I den föreslagna avgiftsmodellen förutsätter beslut om resolutions- och tilläggsavgiften uppgifter om företagens totala volym av garanterade insättningar. Avgifterna ska sedan beräknas som en andel av företagens skulder minskat med garanterade insättningar (avgiftsunderlaget). Att avgifterna ska fördelas utifrån hela avgiftskollektivets garanterade insättningar gör att beräkning och uttag av avgifterna blir beroende av att samtliga institut har fullgjort sin uppgiftsskyldighet.
Erfarenheterna från insättningsgaranti, vars nuvarande avgiftsmodell är uppbyggd på motsvarande sätt, visar att avgiftsuttaget kan bli kraftigt försenat p.g.a. av att avgiftsmodellen har denna egenskap. Sådana förseningar innebär förlorade ränteintäkter för fonden.
För att undvika detta föreslår kommittén att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ges rätt att fatta beslut om avgifterna till resolutionsreserven även om den inte har fått in uppgifter från samtliga företag. För dessa företag är det rimligt att myndigheten i stället gör en uppskattning av de poster som behövs för att fastställa avgiften. (Denna uppskattning bör
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
912
göras utifrån försiktiga antaganden till nackdel för dem som inte lämnat uppgift.) Om det i efterhand visar sig att ett företags faktiska uppgifter skiljer sig från dem som uppskattats ska avgiften kunna justeras för de företag som inte fullgjort sin avgiftsskyldighet. För övriga företag ska avgifterna ligga fast.
Möjligheten att fatta beslut om resolutionsavgiften på detta sätt bör emellertid inte gälla om de uppgifter som saknas kan förväntas ge väsentlig påverkan på det totala avgiftsuttaget. Detta medför att bestämmelsen i praktiken enbart blir tillämplig i fråga om mindre företag. En sådan ordning måste dock anses rimlig mot bakgrund av de stora felaktigheter i avgiftsuttaget som skulle kunna uppstå om det gjordes oriktiga uppskattningar av de större företagens garanterade insättningar och övriga skulder.
Krav på företagens efterlevande av avgiftsskyldigheten
Medlemsstaterna ska enligt artikel 103.4 se till att skyldigheten att betala avgifter är bindande enligt nationell lagstiftning. Medlemsstaterna ska vidare enligt artikel 103.4 andra stycket upprätta nödvändiga rutiner för uppföljning och kontroll av att avgifter betalas fullständigt och korrekt.
Slutligen anges i artikel 103.8 att kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter för att specificera hur uppföljning och kontroll av företagens fullgörande av sin avgiftsskyldighet ska ske.
Kommittén föreslår att avgiftsskyldigheten ska regleras i lag. Avgifterna föreslås vara baseras på uppgifter ur företagens av revisorer granskade årsredovisningar samt på uppgifter om garanterade insättningar som redan i dag lämnas till garantimyndigheten i särskild ordning. De senare uppgifterna ska vara stärkta genom revisorsintyg. Kommittén anser inte att någon ytterligare reglering behövs för att uppfylla direktivets krav i denna del.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
913
21.4.4 Användning av resolutionsreserven
Kommitténs förslag: I samband med resolution får resolutionsreserven användas för utbetalningar som avser följande ändamål:
Garantier avseende tillgångar och skulder för ett företag under resolution eller dess dotterbolag, ett broinstitut, eller ett tillgångsförvaltningsbolag. Lån till ett företag under resolution eller dess dotterbolag, ett broinstitut, eller ett tillgångsförvaltningsbolag. Förvärv av tillgångar från ett företag under resolution. Tillskott av medel till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag. Ersättning till ägare eller borgenärer i ett företag under resolution för det fall en värdering visar att dessa grupper får ett sämre ekonomiskt utfall vid resolution än vid konkurs eller likvidation. Medel som lämnas som kompensation till ett företag under resolution i syfte att gottgöra den förlust som skulle ha burits av de borgenärer som resolutionsmyndigheten beslutar att undanta från nedskrivning vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
Resolutionsreserven får även användas för dessa ändamål i förhållande till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.
Om en ovan åtgärd innebär att förluster som drabbat företaget under resolution direkt eller indirekt förs över till resolutionsreserven gäller de krav som ställs för att resolutionsreserven ska få användas för att kompensera för skulder som undantas inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget.
Skälen för kommitténs förslag
För att möjliggöra resolution kan det krävas att resolutionsmyndigheten vidtar vissa finansiella stödåtgärder gentemot ett företag under resolution eller ett bolag som övertar hela eller delar av företagets verksamhet (en köpare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag).
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
914
Denna typ av åtgärder ska alltid ske med beaktande av resolutionsdirektivet huvudprincip att förluster och andra kostnader i samband med resolution i första hand ska bäras av företagets ägare följt av dess borgenärer. Till följd av direktivets regler kan det dock uppkomma situationer där resolutionsmyndigheten indirekt tvingas bära vissa förluster hos ett företag. Det gäller exempelvis om resolutionsmyndigheten vidtagit åtgärder som gör att företagets ägare och borgenärer får ett sämre ekonomiskt utfall än vad de skulle ha fått om företaget i stället hade försatts i konkurs eller gått i likvidation.
I artikel 101.1 regleras de åtgärder för vilka resolutionsmyndigheten får använda medel hämtade från resolutionsreserven. Myndigheten ska bland annat kunna utfärda garantier, ge lån, eller köpa tillgångar av ett företag under resolution, dess dotterbolag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag. Det finns också möjlighet att tillskjuta medel till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
Utöver dessa åtgärder ska myndigheten under vissa omständigheter kunna betala ut kompensation till företaget eller dess ägare och borgenärer med medel från resolutionsreserven. Detta kan göras i två olika fall.
Det första fallet avser en situation där en värdering (enligt artikel 74) utvisar att ägare, borgenärer eller insättningsgarantisystemet fått ett sämre ekonomiskt utfall vid resolution än vid konkurs eller likvidation; se kapitel 18.
Det andra fallet avser en situation där resolutionsmyndigheten väljer att diskretionärt undanta vissa skulder i samband med att skuldnedskrivningsverktyget tillämpas enligt artikel 44.3; se avsnitt 15.16. Som huvudregel får denna kompensation maximalt uppgå till motsvarande 5 procent av företagets totala skulder och egna kapital. I undantagsfall är det dock tillåtet att använda ytterligare medel ur finansieringsarrangemanget.
Av artikeln framgår också att samtliga ovan angivna åtgärder ska kunna finansieras även i förhållande till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.
Avslutningsvis medger artikeln att finansieringsarrangemanget ska kunna användas för att ge lån till motsvarande arrangemang inom Europeiska unionen. Denna fråga avhandlas separat i avsnitt 21.4.6 nedan.
En fråga som uppkommer i anslutning till detta är huruvida det är möjligt för medlemsstaterna att använda finansieringsarrange-
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
915
manget (i Sveriges fall resolutionsreserven) för andra ändamål än de som specificeras i artikel 101.1.
Av den allmänna princip som reglerar användningen av finansieringsarrangemanget för resolution (artikel 101.2) framgår att finansieringsarrangemanget inte får användas för direkt täckning av ett företags förluster eller för att kapitalisera ett företag. I det fall någon av åtgärderna resulterar i en indirekt täckning av företagets förluster ska de principer för hur finansieringsarrangemanget får användas vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget tillämpas (artikel 44). Dessa principer säger att undantag från skuldnedskrivning bara får göras i undantagsfall samt att resolutionsreserven – för det fall sådana undantag gjorts – bara får användas om en viss andel av företagets skulder (kapitalet inkluderat) först har skrivits ned eller konverterats. Mot bakgrund av direktivets krav föreslår kommittén föreslår att det framgår av svensk lag att om resolutionsreserven direkt eller indirekt bär förluster som skulle ha burits av företaget under resolution ska de krav som ställs på ägare och borgenärer att bidra till förlustabsorbering och kapitalisering inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget tillämpas.
Som konstateras i avsnitt 21.4.1 är det därför kommitténs uppfattning att artikel 101.1 är att betrakta som en uttömmande lista av åtgärder där medel från resolutionsreserven får användas. Det finns således ingen möjlighet att introducera ytterligare användningsområden för resolutionsreserven i nationell rätt.
Detta gör att det exempelvis inte kommer vara möjligt att använda reserven för den typ av generella stödåtgärder som vidtogs i Sverige under finanskrisen 2008–2009. Enligt direktivet kommer sådana åtgärder även fortsättningsvis att vara möjliga att genomföra även om de inte får finansieras via resolutionsreserven. Som kommittén konstaterar ovan gör detta att det finns ett behov av att behålla den nuvarande stabilitetsfonden.
21.4.5 Finansiering under resolution
Kommitténs bedömning: Om det behövs för att säkerställa att ett företag under resolution eller ett broinstitut har tillräcklig finansiering, bör resolutionsmyndigheten i första hand utfärda garantier för ny marknadsfinansiering med resolutionsreserven som bas. Om finansieringen via sådana garantier inte är till-
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
916
räcklig, bör Riksbanken inom ramen för befintlig lagstiftning kunna bidra till resolutionen genom att ge nödkredit.
Skälen för kommitténs bedömning
Ett företag som försätts i resolution har sannolikt likviditetsproblem (eller har haft, men har erhållit nödkredit). Om företaget inte har haft problem tidigare så riskerar det i vart fall att få det i och med resolutionsbeslutet. Generellt torde brist på likvida medel vara ett av de största problemen under rekonstruktioner av alla slag. Det är kommitténs bedömning att detta kan vara ett problem även med beaktande av de tillsynskrav som tillkommit sedan dess rörande likviditetsreserver och stabil finansiering.
Som framgår ovan kan resolutionsmyndigheten använda resolutionsreserven till att utfärda garantier för, eller bevilja krediter till, ett företag under resolution eller ett broinstitut.
Kommittén bedömer att finansieringen i första hand bör säkerställas genom garantier. Garantier har flera fördelar jämfört med lån. Den främsta är att marknadskanalerna upprätthålls, vilket förenklar övergången till ett läge där företaget ska klara sig på egen hand. Garantier innebär vidare att staten inte behöver låna upp medel i eget namn och statens behov av upplåning påverkas inte förrän garantin eventuellt behöver infrias. Om företaget drivs vidare inom ramen för resolution och så småningom (i någon form) återgår till reguljär verksamhet, kan staten helt undvika att behöva låna upp medel. En nackdel med garantier är att det kan ta en tid innan tillräckligt mycket ny garanterad marknadsfinansiering kan uppbringas. Därför kan det vara nödvändigt att med ett lån snabbt ge företaget tillräckligt med likvida medel för att det ska kunna fortsätta att bedriva den kritiska verksamhet som utgör själva grunden för att det försatts i resolution.
Även om garantier bör användas i första hand eftersom sådana inte omedelbart behöver finansieras och sannolikt ger ett enklare utträde ur resolution. Krediter kan emellertid behöva komplettera utfärdandet av garantier om företaget under resolution har akut brist på likvida medel och ny (garanterad) finansiering inte tillräckligt snabbt kan uppbringas. Dessa bör dock ersättas så snabbt som möjligt med (garanterad) marknadsfinansiering. Krediter i detta sammanhang bör alltså ses som ett tillfälligt likviditetstöd i avvaktan på att tillräcklig marknadsfinansiering kan erhållas.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
917
Riksbanken bör kunna bistå med kredit
Även om resolutionsmyndigheten kan använda resolutionsreserven för att bevilja krediter anser kommittén att en samhällsekonomiskt effektivare lösning är att Riksbanken i första hand ansvarar för denna typ av likviditetsstöd. En centralbank har en unik förmåga att skapa pengar i den inhemska valutan och kan på så sätt snabbt ge krediter av i princip obegränsad storlek. Det är därför ändamålsenligt att Riksbanken i första hand ansvarar för tillfälliga likviditetstöd i den egna valutan till företag under resolution, vilket även är i linje med Riksbankens likviditetsstödjande roll generellt. När det gäller likviditetstöd i utländsk valuta har centralbanker ingen naturlig fördel jämfört med exempelvis skuldförvaltningsmyndigheter. Däremot har Riksbanken en valutareserv och vissa möjligheter att låna av andra centralbanker, vilket innebär att Riksbanken även bör kunna bistå med likviditetsstöd i utländsk valuta.
En kredit från Riksbanken till ett företag under resolution bör vara föremål för en garanti. Såtillvida är det ingen skillnad mot när resolutionsmyndigheten garanterar privat finansiering. Lån från Riksbanken bör bli aktuella först när ny (garanterad) marknadsfinansiering inte kan erhållas tillräckligt snabbt och det förefaller rimligt att centralbankskrediter ska ges på samma villkor, det vill säga mot garanti. Riksbanken bör i en sådan här situation betraktas som att den tillfälligt ersätter andra marknadsaktörer snarare än att den träder in i stället för resolutionsmyndigheten. Att på detta sätt tillfälligt ersätta marknadsaktörer som av något skäl inte finansierar ett företag motsvarar Riksbankens roll vid reguljärt tillfälligt likviditetsstöd till solida företag som inte är försatta i resolution.
Men i detta fall finns det också ett i grunden viktigare skäl för garantin och det är att se till att kostnaderna inte överförs på staten genom att Riksbanken gör förluster som överförs till staten via minskad vinstutdelning från (eller behov av kapitaltillskott till) Riksbanken. En bärande tanke i direktivet och i konstruktionen av resolutionsreserven är att kostnader för resolution i slutändan ska bäras av den finansiella sektorn. Om någon annan statlig aktör än resolutionsmyndigheten ger ett lån till ett företag under resolution blir garantier uppbackade av reserven av vikt för att kreditrisk inte ska överföras från den privata sektorn till staten. Syftet med en garanti till förmån för centralbanken är således i detta fall att säkerställa att eventuella kostnader bärs av den finansiella sektorn via resolutionsreserven och det krav på nya avgifter som uppstår
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
918
om reserven tas i anspråk. I så måtto är det inte fråga om en inomstatlig garanti, där staten (via statsbudgeten) förbinder sig att kompensera Riksbanken för eventuella kreditförluster. Eftersom staten i grunden alltid ansvarar för att Riksbanken har tillräckligt kapital för att vara finansiellt oberoende har sådana garantier litet praktiskt värde.15
Kommitténs bedömning är att en tillfällig kredit till ett företag under resolution eller ett broinstitut ryms inom såväl Riksbankens uppdrag om att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende som inom nödkreditbestämmelsen i 6 kap. 8 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank (riksbankslagen).
Nödkrediter enligt 6 kap. 8 § riksbankslagen får bara ges om det finns synnerliga skäl. Som framgår på åtskilliga ställen i detta betänkande anser kommittén att resolution endast kan komma ifråga om det föreligger ett systemhot. Uppenbart bör det då finnas synnerliga skäl för en kredit.
En nödkredit får inte heller ges till företag som av Riksbanken bedöms vara uppenbarligen insolvent. Motsvarande krav ställs även inom unionsrätten som en del av förbudet mot monetär finansiering och kraven på centralbankens oberoende. I bilaga 6 i kommitténs delbetänkande (SOU 2013:6) ges en utförlig beskrivning av unionsrätten och det nationella manöverutrymmet den ger Sverige; se även avsnitt 3.15.
Bakgrunden till bestämmelser om att centralbanker inte ska ge stöd till företag som inte är livskraftiga, och således riskerar att fallera, är att man har velat förhindra att centralbanksfinansiering används till att hålla fallerande företag i fortsatt drift utan att reella rekonstruktionsåtgärder vidtas. Men i och med företaget är försatt i resolution har dessa invändningar inte någon bäring. Företaget är under statlig kontroll och själva syftet med resolutionen är att återge företaget dess livskraft.
Vår bedömning är dessutom att ett företag under resolution eller ett broinstitut kan betraktas som solvent. I detta sammanhang bör insolvensbegreppet handla om att företaget inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte bara är tillfällig, det vill säga att företaget kan antas vara ur stånd att infria sina skulder allteftersom de förfaller till betalning, trots utnyttjande av alla tänkbara resurser som förvärvsförmåga och eventuell ny kredit. Av
15 Dessa förhållanden utreds och förklaras i SOU 2013:9.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
919
detta följer att insolvensbegreppet är långsiktigt till sin karaktär och att insolvensbedömningen som regel förutsätter en prognos.
Ett företag som uppfyller förutsättningarna för att försättas i resolution kan sannolikt inte vid det tillfället betraktas som solvent. Men i och med resolutionsbeslutet ändras situationen. Beslutet att försätta ett företag i resolution fattas för att kunna fortsätta att bedriva åtminstone delar av verksamheten eller avveckla den under ordnade former. För att verksamhet ska drivas vidare så företaget förr eller senare bli livskraftigt. Så även om den verksamhet som resolutionsåtgärderna avser tillfälligt bedrivs i ett insolvent företag kommer detta tillstånd inte att bli bestående.
Eftersom insolvensbegreppet bygger på prognoser, bör det därmed vara möjligt för Riksbanken att bevilja en tillfällig kredit till ett företag i resolution. När Riksbanken gör en prognos bör den således baseras på att resolutionsmyndigheten har satt företaget i resolution och det ska rekonstrueras, till större eller mindre del. Det är då rimligt att förutsätta att resolutionsåtgärderna kommer att få avsedd effekt, dvs. att företaget kan lösa sina betalningsproblem. Följaktligen är företaget inte att betrakta som insolvent.
Även broinstitut upprättas i syfte att driva verksamhet vidare. Av detta skäl bör därför även prognosen för ett broinstitut vara att det kommer att vara livskraftigt och därmed inte är insolvent.
Mot denna bakgrund är det kommitténs bedömning att en konflikt med solvenskravet inte bör uppstå. Ett företag under resolution som resolutionsmyndigheten har aviserat ska rekonstrueras (eller fortleva) eller ett broinstitut är närmst definitionsmässigt att betrakta som solventa företag.
För det fall företaget under resolution som fått en kredit från Riksbanken försätts i likvidation eller konkurs ska lånet från Riksbanken, i likhet med andra nya lån, återbetalas. Riksbanken kommer med andra ord inte att ligga kvar med krediten i ett företag som avvecklas.
Det finns även bestämmelser inom unionsrätten om förbud mot monetär finansiering. För att stödet inte ska stå i strid med det förbudet måste det vara systemstabilitetsaspekter på spel och Riksbanken ska kunna fatta ett självständigt beslut om att bevilja stödet. Beslut enligt 6 kap. 8 § riksbankslagen är föremål för Riksbankens självständiga beslut och som framgår ovan så ska resolution endast inledas om det förligger ett systemhot. Inte heller ur dessa aspekter ser alltså kommittén några hinder för Riksbanken att bistå med krediter i resolution.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
920
Avslutningsvis kan det påpekas att det inte är osannolikt att Riksbanken har gett nödkredit till ett företag innan det försätts i resolution. Denna kredit kommer då att bli föremål för exempelvis nedskrivning och konvertering i det följande resolutionsförfarandet. Huruvida detta är en lämplig ordning, särskilt i ljuset av att kostnaderna för krishanteringen i första hand ska bäras av det privata, har kommittén inte haft tid att analysera utan lämnar frågan till att utredas i särskild ordning.
21.4.6 Finansiering av koncernresolution
Kommitténs förslag: Om resolutionsmyndigheten som ett led i resolution av en gränsöverskridande koncern ingår en överenskommelse med andra länder om gemensam finansiering av resolutionsåtgärder, ska resolutionsreserven svara för Sveriges del av kostnaderna.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av kapitel 7 ska resolution av gränsöverskridande koncerner genomföras enligt särskilda procedurer. Kortfattat innebär dessa att om ett eller flera företag i en gränsöverskridande koncern uppfyller villkoren för resolution ska den samordnande resolutionsmyndigheten upprätta en koncernresolutionsordning. Den ska delges resolutionskollegiet och beslut ska fattas gemensamt av de resolutionsmyndigheter inom kollegiet som är ansvariga för de delar av gruppen som berörs av åtgärderna. I koncernresolutionsordningen ska det ingå en särskild plan för hur resolutionsåtgärderna ska finansieras (finansieringsplan).
I artikel 107.1 och 107.2 regleras de närmare villkoren för finansiering av koncernresolution. Här framgår att varje medlemsstat är skyldig att säkerställa att det nationella finansieringsarrangemanget för resolutionsåtgärder ska kunna bidra till finansieringen av koncernresolution, i enlighet med vad som överenskommits i finansieringsplanen. I artikel 107.6 sägs vidare att varje medlemsstat i förhand ska fastställa regler och förfaranden så att det nationella finansieringsarrangemanget kan verkställa sitt bidrag omedelbart efter att en finansieringsplan har överenskommits.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
921
En förutsättning för att den här typen av bidrag ska aktualiseras är att två eller flera länder/resolutionsmyndigheter har kommit överens om att genomföra koncernresolution och finansiera denna gemensamt. Mot bakgrund av att direktivet saknar mekanismer för att tvinga medlemsstater att acceptera koncernresolutionsåtgärder, inklusive finansieringen av dessa, är det inte givet att någon överenskommelse de facto kommer till stånd. I ett sådant fall blir det upp till varje enskild medlemsstat att fatta egna beslut om hur resolution ska genomföras och finansieras för de delar av koncernen som omfattas av det egna landets regler.
Av detta följer att resolutionsreserven endast kommer att komma till användning vid koncernresolution i det fall den svenska resolutionsmyndigheten, eventuellt efter regeringens godkännande, nått en överenskommelse med en eller flera utländska resolutionsmyndigheter. Detta bör komma till uttryck i lag.
Av artikel 107.7 följer vidare att medlemsstaterna ska säkerställa att ett finansieringsarrangemang för koncernresolution ska ha samma rätt som det nationella finansieringsarrangemanget att ta upp lån eller erhålla andra former av stöd för att fullgöra sina åtagande. I artikel 107.8 sägs också att det nationella finansieringsarrangemanget ska ha möjlighet att ställa ut garantier för den upplåning som sker inom ramen för ett finansieringsarrangemang för koncernresolution.
Till skillnad från de tidigare bestämmelserna i artikel 107 antyds här att finansieringsarrangemanget för koncernresolution ska utgöra ett självständigt subjekt som har möjlighet att ta upp egna lån som kan garanteras av de nationella finansieringsarrangemangen.
Kommitténs bedömning är emellertid att om den svenska resolutionsmyndigheten träffar en överenskommelse om koncernresolution, bör den svenska resolutionsreserven anses utgöra en del av ett finansieringsarrangemang för koncernresolution. Genom att resolutionsreservens tillgång till olika kreditfaciliteter (se avsnitt 21.4.6) uppfylls därmed per automatik direktivets krav på att finansieringsarrangemanget för koncernresolution ska ha samma rätt som det nationella finansieringsarrangemanget att ta upp lån eller erhålla andra former av stöd. Eftersom det kan handla om att finansiera åtgärder som vidtagits av utländska myndigheter, bör det klargöras genom en uttrycklig lagbestämmelse.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
922
Det bör också klargöras att det nationella finansieringsarrangemanget har möjlighet att ställa ut garantier för de lån som tas upp av finansieringsarrangemang för koncernresolution.
Intäkter till följd av finansiering av koncernresolution
I artikel 107.9 föreskrivs att alla intäkter som uppstår i samband med användning av ett finansieringsarrangemang för koncernresolution ska tillfalla det nationella finansieringsarrangemanget i enlighet med deras bidrag till finansieringen. Denna regel införs i svensk rätt genom den föreslagna bestämmelsen att de tillgångar, medel, räntor, återvinningar eller annan kompensation som resolutionsmyndigheten eller garantimyndigheten erhåller som i samband med resolution ska tillfalla resolutionsreserven (se avsnitt 21.4.8). Om resolutionsmyndigheten är den myndighet som leder koncernresolutionen, kommer dock intäkterna att inflyta till resolutionsreserven. För att säkerställa att dessa intäkter får fördelas mellan de övriga resolutionsmyndigheterna bör det införas en uttrycklig bestämmelse om detta.
21.4.7 Finansiering av insättarnas skydd vid resolution
Kommitténs förslag: Om resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget, ska insättningsgarantisystemet bidra till resolutionen genom att betala ett belopp som motsvarar det som de garanterade insättningarna skulle ha skrivits ned med enligt lagen om resolution om de inte hade varit undantagna skuldnedskrivning.
Om resolutionsmyndigheten använder försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, ska insättningsgarantisystemet bidra till resolutionen genom att betala ett belopp som motsvarar det som de garanterade insättarna skulle ha burit om förlusterna fördelats mellan borgenärerna enligt förmånsrättsordningen.
Det ska även vara möjligt för insättningsgarantisystemet att bidra till en kapitalisering av ett institut eller ett broinstitut, i sådan omfattning som motsvarar den mängd garanterade insättningar som i ett resolutionsförfarande hade konverterats till kapital om de saknat skydd. Insättningsgarantisystemet ska delta på samma villkor som övriga borgenärer med samma prioritet.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
923
Skälen för kommitténs förslag
En bärande princip i direktivet är att insättare som skyddas av insättningsgarantin aldrig ska bära några förluster i samband med resolution. Detta tar sig bland annat uttryck i att skyddade insättningar ska undantas från nedskrivning eller konvertering vid tillämpning av nedskrivningsverktyget.
Skyddet av de garanterade insättarna innebär att förlusterna i företag under resolution måste bäras av någon annan part. Här finns två möjliga alternativ – antingen påförs företagets övriga borgenärer dessa förluster eller så tillförs externa medel för att kompensera förlusterna. I direktivet har det senare alternativet valts, vilket kan ses som ett uttryck för principen att respektera prioritetsordningen i konkurs. För att förfarandet även i andra avseenden ska motsvara en konkurs anges dessutom att medlem ska hämtas från insättningsgarantisystemet, som ju hade fått bära kostnaderna om företaget inte satts i resolution och insättningsgarantin utlösts.
Av artikel 109 framgår således att om resolutionsmyndigheten vidtar en resolutionsåtgärd som medför att borgenärer måste bära förluster samtidigt som garanterade insättare får fortsatt tillgång till sina insatta medel, ska insättningsgarantisystemet utbetala ersättning till ett belopp som motsvarar de förluster som garanterade insättare hade vållats om de saknat skydd. Detta ska gälla vid tillämpning av samtliga resolutionsverktyg. Åtagandet ska enligt artikel 109.3 fullgöras genom en utbetalning i kontanta medel.
Som direktivet anger ska ersättningsbeloppet beräknas utifrån de förluster de garanterade insättarna hade gjort om de inte hade åtnjutit skydd. Det är således inte fråga om att utbetala ersättning med ett belopp motsvarande hela värdet av de garanterade insättningar utan enbart den andel av insättningarna som hade gått förlorade om insättarna i resolution hade hanterats i enlighet med den prioritetsordning som gäller vid konkurs. Enbart om garanterade insättningar hade behövt skrivas ner till 100 procent kommer ersättningsbeloppet att sammanfalla med det totala värdet av garanterade insättningar. Att detta skulle behöva ske förfaller osannolikt, inte minst mot bakgrund av att garanterade insättningar enligt direktivet ska få förmånsrätt (se kapitel 20).
Som huvudregel gäller alltså att det är insättningsgarantisystemet som ska svara för insättarnas skydd. Detta åtagande begränsas dock i tre olika avseenden.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
924
För det första ska insättningsgarantisystemets bidrag till resolution inte vara större än de som systemet hade fått stå för vid ett ordinärt insolvensförfarande, dvs. vid ett ersättningsfall. Om en värdering (enligt artikel 74) utvisar att så trots allt är fallet, ska resolutionsreserven vara skyldig att kompensera insättningsgarantisystemet med ett belopp motsvarande mellanskillnaden.
Eftersom ett konkursförfarande i regel torde leda till en väsentligt större värdeförstöring än resolution, är det i grunden osannolikt att insättningsgarantisystemets kostnader skulle bli högre vid resolution. På grund av resolutionsmyndighetens befogenhet att under vissa omständigheter undanta nedskrivningsbara skulder från konvertering eller nedskrivning är det dock inte uteslutet att detta kan inträffa. I detta fall är det möjligt att insättningsgarantisystemets kostnader skulle kunna bli högre även om ett konkursförande hade förorsakat en större värdeförstöring.
För det andra ska insättningsgarantisystemet inte vara skyldigt att bidra till en kapitalisering av ett företag eller broinstitut i samband med tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget. Kommitténs tolkning av denna bestämmelse är att den inte innebär något förbud mot att insättningsgarantisystemet bidrar till en kapitalisering, utan enbart att systemet inte ska vara skyldigt att göra detta. Därmed uppstår frågan om det är lämpligt att låta insättningsgarantisystemet bidra till en kapitalisering.
Ett argument som talar för insättningsgarantisystemet ska kunna bidra till en kapitalisering är att det skapas ett ytterligare alternativ, vid sidan av resolutionsreserven, för att genomföra kapitalisering med externa medel. Dessutom är det kommitténs tolkning att kapitalisering via insättningsgarantifonden inte omfattas av samma begränsningar som gäller i fråga om resolutionsreserven, dvs. att ett bidrag motsvarande 8 procent av totala skulder och eget kapital, alternativt 20 procent av riskvägda tillgångar måste ha gjorts av företagets ägare och borgenärer innan externt kapital får tillföras.
Mot bakgrund av att denna möjlighet ger staten ett ytterligare handlingsalternativ, och därmed bidrar till ett mer flexibelt resolutionsförfarande, anser kommittén att lagen bör tillåta att insättningsgarantisystemet tillskjuter medel för att kapitalisera ett företag under resolution eller ett broinstitut. Insättningsgarantisystemet ska delta på samma villkor som övriga borgenärer med samma prioritet.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
925
För det tredje sägs i artikel 109.5 att insättningsgarantisystemets åtagande inte i något fall ska vara större än ett belopp motsvarande 50 procent av den målnivå som ska gälla för insättningsgarantireserven enligt tillämpliga EU-regler. Enligt samma artikel tillåts dock medlemsstaterna, med beaktande av särdragen hos deras nationella banksystem, sätta en annan procentsats än 50 procent. De EU-regler som här åsyftas är det nya insättningsgarantidirektivet. Enligt detta direktiv ska insättningsgarantisystemet ha en målnivå för fondering på minst 0,8 procent. Givet att denna målnivå tillämpas i kombination med begränsningen på 50 procent begränsas alltså användningen av insättningsgarantimedel vid resolution till ett belopp motsvarande 0,4 procent av garanterade insättningar.
Att insättningsgarantisystemets åtagande begränsas på detta sätt innebär inte att insättarnas skydd försämras. De insättningar som faller under garantins maximala ersättningsbelopp ska enligt direktivet alltid skyddas fullt ut vid resolution. Däremot medför regeln att det kan uppstå situationer där den kompensation som ska utgå till företaget under resolution inte kommer att kunna finansieras fullt ut med medel ur insättningsgarantifonden. Hur ett eventuellt sådant finansieringsunderskott ska hanteras regleras emellertid inte i direktivet.
Vi gör här tolkningen att det inte är direktivets avsikt att företaget ska bära dessa kostnader. En sådan ordning skulle medföra att insättarna skyddades på andra borgenärers bekostnad. För det fall det inte finns några återstående nedskrivningsbara skulder skulle det dessutom innebära att kapitalbristen i företaget inte kommer att kunna lösas.
Den rimliga tolkningen är i stället att finansiering måste komma från en extern källa. Under förutsättning att villkoren för att få använda finansieringsarrangemanget för resolution för förlusttäckning är uppfyllda kan resolutionsreserven utnyttjas. Om villkoren däremot inte är uppfyllda måste finansieringen komma från att annat håll (för att resolution ska kunna genomföras utan skada för insättarna).
Eftersom direktivet inte anger hur detta ska gå till kan inte vi se att det ska kunna ske på något annat sätt än via statliga stödåtgärder. Dessa måste i vanlig ordning prövas mot EU:s statsstödsregler.
För att minska risken för en sådan situation ska uppstå är det möjligt att antingen sätta en högre målnivå för insättningsgaranti-
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
926
fonden eller utnyttja direktivets möjlighet att sätta en högre procentsats för hur mycket insättningsgarantimedel som får användas.
Den svenska insättningsgarantifonden har i dag ingen fastställd målnivå. Det är därför inte möjligt uttrycka en begränsningsregel som en procentsats av målnivån utan att samtidigt fastslå vad målnivån bör vara. Det ingår dock inte i kommitténs uppdrag att ta ställning till hur det nya insättningsgarantidirektivets bestämmelser, inklusive kraven på målnivå för fonden, ska införlivas i svensk rätt. Kommittén anser därför att det närmare ställningstagandet kring begränsningen av insättningsgarantifondens åtagande bör göras i samband med genomförandet av insättningsgarantidirektivet.
21.4.8 Särskilt om hantering av insättare vid tillämpning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget
Kommitténs förslag: Om resolutionsmyndigheten i samband med tillämpning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget överför samtliga garanterade insättningar i ett institut försatt i resolution, ska de kvalificerade insättningar som kvarstår i institutet efter överföringen inte vara ersättningsberättigade enligt lagen om insättningsgaranti. Om garanterade insättningar helt eller delvis kvarlämnas i institutet under resolution, ska insättningsgarantin enbart gälla till ett belopp motsvarande mellanskillnaden mellan insättningsgarantins maximala ersättningsbelopp och det belopp som överförts från institutet.
Skälen för kommitténs förslag
I samband med tillämpning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget kan resolutionsmyndighet välja att överföra hela eller delar av ett företags tillgångar och skulder från företaget under resolution till en köpare eller ett broinstitut. För företagets fordringsägare blir det alltså här fråga om ett byte av gäldenär; den fordran som gällde i förhållande till företaget övergår i och med överföringen till ny gäldenär. Vad gäller fordringar i form av insättningar blir en särskild fråga i detta sammanhang vad som ska gälla avseendet skyddet från insättningsgarantin.
I artikel 109.4 i resolutionsdirektivet regleras insättningsgarantins omfattning i förhållande till insättningar som lämnas kvar
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
927
i ett institut i samband med att försäljnings- eller broinstitutsverktyget tillämpas. Under förutsättning att de medel som överförs till en köpare eller ett broinstitut motsvarar eller överskrider den sammanlagda ersättningsnivå som ges i insättningsgarantidirektivet ska de insättare som kvarstår i institutet under resolution inte ha någon fordran på insättningsgarantin.
Denna bestämmelse syftar till är att säkerställa att insättare som har insättningar över det maximala ersättningsbeloppet i det institut som blir föremål för resolution inte ska kunna få ett bättre skydd vid resolution än vad de skulle ha fått om institutet hanterats i annan ordning. Utan bestämmelsen skulle detta exempelvis kunna inträffa om samtliga insättningar som faller under insättningsgarantins maximala ersättningsbelopp överförs till ett broinstitut medan de som överstiger det maximala ersättningsbeloppet lämnas kvar i institutet under resolution. Eftersom insättningarna i det nya institutet kommer att omfattas av insättningsgarantin, skulle insättarna få ett skydd som överstiger det maximala ersättningsbeloppet om även de insättningar som kvarlämnas omfattades av insättningsgarantin.
För att insättarna inte ska riskera att få ett sämre skydd är dock en förutsättning att samtliga garanterade insättningar i institutet under resolution överförs till det nya institutet. Om en sådan överföring av garanterade insättningar inte sker, eller bara görs till viss del, bör insättningsgarantin fortsatt gälla för de garanterade insättningar som kvarlämnas i institutet under resolution.
21.5 Lånemöjligheter för resolutionsreserven och stabilitetsfonden
Både insättningsgarantin och stabilitetsfonden har i dag en obegränsad kredit hos Riksgäldskontoret. Syftet med krediterna är att säkerställa att staten vid varje tidpunkt ska kunna fullgöra sina (beslutade) åtagande i samband med en finansiell kris.
Kommittén konstaterade i vårt delbetänkande att en motsvarande kreditmöjlighet bör införas för den gemensamma bankkrisreserv som kommittén förordade. Vi gjorde bedömningen att krediten åtminstone bör kunna utnyttjas för att täcka infriande inom insättningsgarantin. I fråga om stödlagsåtgärder tog inte kommittén ställning till en fortsatt obegränsad kreditmöjlighet
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
928
utan aviserade att vi skulle återkomma till den frågan i slutbetänkandet.
Som framgått ovan avviker slutbetänkandets förslag från delbetänkandets i och med att det innefattar tre finansieringsarrangemang i stället för ett. Dels inrättas en ny resolutionsreserv som ska användas för finansiering av resolution, dels behålls de nuvarande stabilitets- och insättningsgarantifonderna. I resolutionsdirektivet ställs dessutom krav på att resolutionsreserven under vissa omständigheter ska kunna ge lån till motsvarande arrangemang till andra länder. En motsvarande utlåningsmöjlighet ska enligt det nya insättningsgarantidirektivet finnas för finansieringsarrangemanget för insättningsgarantin.
Allt detta gör att frågan om finansieringsarrangemangens lånemöjligheter delvis hamnar i nytt ljus. I det följande föreslår kommittén vad som bör gälla i fråga om lån till och från resolutionsreserven och stabilitetsfonden.
21.5.1 Resolutionsreserven möjligheter att ta upp lån
Kommitténs förslag: Riksdagen ska varje år fatta beslut om en låneram för resolutionsreserven. Låneramen ska kunna nyttjas för det fall medlen i reserven inte räcker för att utbetala stöd, kompensation eller andra åtgärder som kan vidtas med stöd av resolutionslagen. Upplåningen ska kunna ske i följande former och i angiven ordning:
1. Krediter från Riksgäldskontoret eller från tredje part som inte utgör en del av svenska staten. Den låneform som ger de mest fördelaktiga villkoren ska väljas.
2. Krediter från andra EU-länders finansieringsarrangemang, förutsatt att upplåning i annan form inte är möjlig att genomföra inom rimlig tid och till rimliga villkor.
Upplåning från Riksgäldskontoret ska ske till de villkor som Riksgäldskontoret tillämpar vid utlåning till myndigheter. Låneramen får utnyttjas även om det finns tillgångar i reserven som erhållits i samband med ett resolutionsärende och som inte är medel på konto (t.ex. aktier eller lån).
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
929
Skälen för kommitténs förslag
De åtaganden som ska finansieras via resolutionsreserven kan komma att innebära omfattande utgifter och kostnader. Även om avsikten är att dessa åtaganden ska finansieras via de avgifter som samlas in från instituten kan det uppkomma situationer där medel måste lånas upp för att finansiera (tillfälliga) underskott i reserven.
I resolutionsdirektivet ställs vissa krav på hur sådan finansiering ska ordnas. Av artikel 105 framgår att medlemsstaterna ska vara skyldiga att se till att finansieringsarrangemanget för resolution kan ta upp lån eller erhålla andra former av stöd från 1) kreditinstitut och värdepappersbolag etablerade inom EU, 2) andra finansiella institut samt 3) annan tredje part. I artikel 106 sägs dessutom att för det fall dessa alternativa finansieringskällor inte kan tas i anspråk omedelbart och till rimliga villkor ska finansieringsarrangemanget kunna begära att få låna från alla andra finansieringsarrangemang inom EU.
För den svenska insättningsgarantifonden och för stabilitetsfonden har en ordning valts där de respektive fonderna har rätt att låna från Riksgäldskontoret. Detta är också den ordning som gäller generellt för svenska myndigheter som är bemyndigande att ta upp lån för sin verksamhet.
Att all statlig upplåning sker centraliserat hos Riksgäldskontoret har flera fördelar. Framför allt innebär det att staten som helhet kan minimera sina kostnader för att låna. Kommittén anser att det är en rimlig utgångpunkt att samma ordning bör gälla för resolutionsreserven som för resterande delar av staten. Samtidigt måste dock de krav och begränsningar som ställs upp i direktivet beaktas vid utformningen av reservens lånemöjligheter.
En första fråga handlar om huruvida direktivet tillåter att statliga krediter används som alternativ finansieringskälla. Här kan å ena sidan konstateras att statliga krediter inte finns med i uppräkningen av alternativa finansieringskällor, vilket skulle kunna ses som ett uttryck för att sådana krediter inte är tillåtna. Å andra sidan innehåller direktivet inte heller något förbud mot ett statligt kreditarrangemang.
Med beaktande av hur direktivet som helhet är utformat är det kommitténs bedömning att statliga krediter är tillåtna. Denna bedömning grundas på det faktum att det är medlemsstaterna som enligt direktivet ska ansvara för att det finns fungerande system för resolution i varje land. För att dessa system ska fungera krävs i sin
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
930
tur att det finns ett finansieringsarrangemang som har tillräcklig kapacitet att vid alla tillfällen kunna användas för de ändamål som resolutionsmyndigheten fattar beslut om i syfte att uppnå resolutionsändamålen. Vem som ska vara huvudman för finansieringsarrangemanget regleras inte i direktivet. Däremot åligger det medlemsstaterna att se till att finansieringsarrangemanget har tillräckliga finansiella resurser.
Av detta drar vi slutsatsen att staten i slutändan är ansvarig för finansieringsarrangemangets förpliktelser och att detta måste anses gälla oavsett om finansieringsarrangemanget förvaltas inom eller utanför staten och oavsett om finansieringsarrangemanget lånat medel från staten eller från någon annan part. Skyldigheten för medlemsstaterna att fullgöra direktivets åtagande medför nämligen också ett ansvar för att se till att dessa åtaganden kan finansieras. Går inte detta att göra med hjälp av avgifter från företagen eller med krediter från andra aktörer kommer staten att behöva förse finansieringsarrangemanget med de medel som krävs. Även i det fall finansieringsarrangemanget tagit upp krediter från andra aktörer som inte kan återbetalas med avgiftsmedel måste det rimligtvis anses ligga på statens ansvar att krediterna återbetalas. Detta gäller inte minst som finansieringsarrangemanget är statligt administrerat och en underlåtelse att fullgöra ett kreditavtal i så fall vore att betrakta som ett fallissemang för staten.
Givet att staten i och med detta måste ses som den slutgiltiga garanten för att resolutionsåtgärder kan finansieras (och att de lån som tas upp för detta ändamål kan återbetalas) är det svårt att se något egentligt motiv till att det skulle finnas ett förbud mot statliga lån. Med den ordning som kommittén föreslår skulle ett sådant förbud innebära att resolutionsreserven skulle behöva låna i eget namn – trots att den utgör en del av svenska staten. Riksgäldskontoret och resolutionsreserven skulle därmed bli två aktörer i samma upplåningsmarknad, vilket skulle innebära betydande kostnadsmässiga och praktiska nackdelar. Att direktivet skulle tillåta (eller kräva) att resolutionsverksamheten utgör en del av staten samtidigt som det skulle förbjuda en centralisering av den upplåning som följer av denna verksamhet kan rimligen inte vara avsikten.
En andra fråga rör möjligheten att samordna användandet av de medel som staten samlar in för att hantera problemdrabbade företag. I kommitténs delbetänkande föreslog vi att den nuvarande stabilitets- och insättningsgarantifonden skulle slås samman till en
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
931
gemensam bankkrisreserv. Kommittén resonerade även kring möjligheten att låta bankkrisreserven utgöra finansieringsarrangemang för resolutionsåtgärder. Med en sådan konstruktion skulle det enbart finnas ett gemensamt finansieringssystem för samtliga de ingripanden som staten kan göra i samband med en finansiell kris.
Som framgår tidigare i detta kapitel omöjliggör dock direktivet en sammanslagning av insättningsgarantifonden och resolutionsreserven. Dessutom innebär restriktionerna kring resolutionsreservens användning att den nuvarande stabilitetsfonden bör behållas. Sammantaget innebär detta att det bör finnas tre finansieringsarrangemang i stället för ett gemensamt.
Som kommittén berörde i sitt delbetänkande är separata finansieringsarrangemang förknippade med två huvudsakliga problem. För det första finns en risk att det uppstår under- och överskott i de respektive finansieringsarrangemangen. Detta beror på att de åtgärder som arrangemangen är avsedda att finansiera i stor utsträckning är ömsesidigt uteslutande. Om staten exempelvis hanterar ett problemdrabbat institut med hjälp av stödlagens verktyg, kommer insättningsgarantifonden (med största sannolikhet) inte att behöva tas i bruk för samma institut. Styrande för vilket finansieringsarrangemang som kommer att utnyttjas är huvudsakligen huruvida det krisdrabbade institutet är systemviktigt eller ej. Eftersom det på förhand inte med säkerhet går att avgöra vilka institut som är systemviktiga, går det heller inte att veta vilket av finansieringsarrangemangen som kommer att behöva nyttjas. Alltså kan det komma att uppstå under- och överskott i de olika finansieringsarrangemangen även om arrangemangen totalt sett skulle vara i balans. På grund av direktivets krav på separation kan kommittén dock inte se hur detta problem kan undvikas.
För det andra riskerar separata finansieringsarrangemang att leda till en mindre effektiv finansförvaltning i staten om de medel som disponeras av finansieringsarrangemangen är inlåsta (i faktiska fonder) och inte kan disponeras på ett flexibelt sätt vid en finansiell kris. Detta problem skulle emellertid kunna hanteras genom att tillåta finansieringsarrangemangen att låna av varandra. Därmed skulle eventuella lånebehov hos något av arrangemangen kunna lösas utan att staten som helhet behöver öka sin upplåning (vilket däremot skulle bli fallet om lånebehoven löstes genom lån hos Riksgäldskontoret eller genom upplåning i eget namn).
Här ska dock noteras att en ökad upplåning för staten enbart kan undvikas om det utlånande finansieringsarrangemanget utgörs
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
932
av en faktisk fond (likt den nuvarande insättningsgarantifonden). Om finansieringsarrangemanget i stället är konstruerat som den nuvarande stabilitetsfonden – dvs. i form av ett konto i Riksgäldskontoret – finns ingen poäng med att ställa krav på att lån ska kunna ges till andra finansieringsarrangemang. Effekten av sådan utlåning skulle ändå bli att statens samlade upplåning ökade.
I och med att kommittén föreslår att resolutionsreserven inte ska vara en faktisk fond finns således inget skäl att införa ett krav på att utlåning ska kunna ske från reserven. Dessutom är det kommitténs bedömning att direktivet inte tillåter att reserven används för detta ändamål. Eftersom stabilitetsfonden i dagsläget utgörs av ett konto i Riksgäldskontoret finns det heller inte skäl att införa en bestämmelse som möjliggör lån till reserven från stabilitetsfonden.
Som ovan noterats har dock regeringen aviserat att stabilitetsfonden ska göras om till en faktisk fond. Skulle en sådan ordning bli verklighet kan en bestämmelse övervägas som möjliggör att resolutionsreserven kan låna medel ur stabilitetsfonden. I syfte att säkerställa en effektiv finansförvaltning i staten bör det i så fall ställas krav på att resolutionsreserven ska utnyttja denna lånemöjlighet framför övriga låneformer.
I fråga om insättningsgarantifonden förespråkar kommittén i avsnitt 21.4.1 att den omvandlas till en reserv bestående av kontoplacering i Riksgäldskontoret. Genomförs detta förslag finns inte heller i detta fall något behov av en lånemekanism. Behålls den nuvarande fondkonstruktionen bör dock en utlåningsskyldighet även övervägas i fråga om insättningsgarantifonden.16
Utifrån vad som anförts ovan anser kommittén att det både är lämpligt och möjligt att införa en ordning som innebär att resolutionsreserven har rätt att ta upp lån i staten. Detta bör i första hand ske genom lån i Riksgäldskontoret. Enligt direktivet krävs dock även att resolutionsreserven ska ha möjlighet att ta upp lån i eget namn (eller erhålla andra former av stöd). Kommittén föreslår därför att resolutionsreserven också ska ges rätt att ta upp lån från tredje part som inte utgör en del av svenska staten. Detta ska dock enbart kunna ske om villkoren för sådana lån är mer fördelaktiga än de villkor som kan erhållas vid lån från Riksgäldskontoret. I
16 Till skillnad från stabilitetsfonden styrs insättningsgarantifondens användning av EUregler. Möjligheten att införa en lånemekanism från insättningsgarantifonden till resolutionsreserven måste således prövas mot dessa regler.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
933
praktiken torde låneerbjudanden som uppfyller detta villkor inte finnas att tillgå.
Därutöver bör det införas en bestämmelse med innebörden att resolutionsreserven även ska kunna ta upp lån från motsvarande finansieringsarrangemang i andra EU-länder. I enlighet med direktivets lydelse bör dock detta enbart kunna göras i det fall all annan upplåning inte är möjlig att genomföra inom rimlig tid och till rimliga villkor.
Låneram för resolutionsreserven
Resolutionsreserven ska kunna användas för att finansiera de åtaganden som resolutionsmyndigheten beslutar om i samband med att resolution genomförs (t.ex. lån eller garantier till ett institut under resolution). Det kommer alltså att vara en myndighets diskretionära beslut, eventuellt efter regeringens godkännande, som kommer att vara styrande för hur stora anspråk som kommer att göras på reserven. I detta avseende finns likheter med den nuvarande stabilitetsfonden i meningen att reserven kan användas för att bestrida utgifter för (potentiellt mycket omfattande) åtaganden som inte uttryckligen har beslutats av riksdagen.
I kommitténs delbetänkande konstaterades att en sådan ordning innebär ett avsteg från normala konstitutionella principer, nämligen att beslut om statens inkomster och utgifter som huvudregel ska fattas av riksdagen. Detta utgör grunden i den så kallade finansmakten. Mot bakgrund av detta ifrågasatte kommittén lämpligheten i att behålla den obegränsade krediten för stabilitetsfonden. Med tanke på likheten i hur de båda finansieringssystemen kan användas är denna invändning giltigt även i fråga om resolutionsreserven.
Som diskuterats ovan kräver direktivet att resolutionsreserven har möjlighet att låna medel vid behov. Emellertid regleras inte hur stor denna kreditmöjlighet måste vara. För att tillfredsställa direktivet utan att på samma gång göra avsteg från den grundlagsfästa fördelningen av finansmakten anser kommittén att det bör införas en ordning där riksdagen beslutar om årlig låneram som står till resolutionsreservens förfogande. Denna ram ska utgöra ett tak för hur stora åtaganden resolutionsmyndigheten (eller regeringen) får fatta beslut om utan att inhämta ett nytt godkännande från riksdagen. I det fall det uppkommer behov av att låna medel över
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
934
ramen ska regeringen således begära att riksdagen fattar beslut om en utökad ram.
Särskilt om villkoren för resolutionsreservens krediter
Givet att resolutionsreserven som huvudregel inte ska låna i eget namn av tredje part blir en separat fråga hur villkoren för upplåningen från Riksgäldskontoret ska regleras. Här måste direktivets princip om att kostnaderna för de krishanteringsåtgärder som vidtas (i första hand) ska bäras av finanssektorn och inte belasta medlemsstaternas budgetar beaktas.
För att uppfylla denna princip måste den ränta som reserven betalar till fullo spegla statens finansieringskostnader vid tidpunkten för lånet. Den modell som i dag tillämpas inom staten för utlåning till myndigheter, inklusive till stabilitetsfonden, bygger på att lånen prissätts utifrån denna ansats, dvs. priset på lånen baseras på de upplåningskostnader som Riksgäldskontoret har när den lånar för statens räkning på kapitalmarknaden. Kommitténs bedömning är att denna modell även bör kunna tillämpas i fråga om resolutionsreservens lån i Riksgäldskontoret.
21.5.2 Resolutionsreservens möjligheter att ge lån
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får efter godkännande av regeringen besluta att låna ut medel ur resolutionsreserven till andra finansieringsarrangemang inom EES. Villkoren för lånen ska fastställas efter överenskommelse med de övriga finansieringsarrangemang som medverkar till att ge lån. Fordran ska tas upp som en tillgång i resolutionsreserven.
Skälen för kommitténs förslag
I artikel 106.2 i resolutionsdirektivet ställs krav på att finansieringsarrangemanget för resolution ska ha möjlighet att ge lån till andra finansieringsarrangemang inom EU. Medlemsstaterna får enligt artikel 106.3 lägga fast att beslut om att ge sådana lån ska lämnas först efter samråd med eller samtycke från det behöriga ministeriet.
Av detta följer att en bestämmelse måste införas i svensk rätt som medger att lån kan ges ur resolutionsreserven till andra
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
935
finansieringsarrangemang inom EU. Beslut om att ge lån bör vara föremål för regeringens godkännande. Vidare ska krävas att lånen ryms inom den av riksdagen beslutade låneramen för resolutionsreserven.
Vad beträffar villkoren för lånen ska dessa enligt artikel 106.3 fastställas mellan det upplånande finansieringsarrangemanget och de övriga finansieringsarrangemang som har beslutat att ge lån. Samma villkor ska tillämpas för samtliga lån, om inte långivarna enas om något annat. Vidare säger direktivet att det totala lånebeloppet ska fördelas proportionellt mellan långivarna utifrån det egna landets garanterade insättningar i förhållande samtliga långivande länders garanterade insättningar. Även i detta fall kan långivarna komma överens om en annan fördelning.
De lån som ges ska enligt direktivet tas upp som tillgång för det långivande finansieringsarrangemanget. Hur tillgångar och intäkter som genereras ur resolutionsreservens användning ska hanteras beskrivs närmare i avsnitt 21.4.8 nedan.
21.5.3 Stabilitetsfondens möjligheter att ta upp lån
Kommitténs förslag: Stabilitetsfondens nuvarande obegränsade kredit ska avvecklas och ersättas med en ordning där riksdagen beslutar om en årlig låneram för stabilitetsfonden. Låneramen ska kunna nyttjas för det fall medlen i fonden inte räcker för att finansiera stöd, ersättningar eller andra åtgärder som vidtas inom ramen för lagen om förebyggande statligt stöd. Upplåning ska ske i form av krediter från Riksgäldskontoret och till sådana villkor som Riksgäldskontoret normalt tillämpar vid utlåning till myndigheter.
Låneramen får nyttjas även om det finns tillgångar i reserven som inte är medel på konto (t.ex. aktier, lån).
Skälen för kommitténs förslag
Lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) ger regeringen långtgående befogenheter att fatta beslut om stödåtgärder utan att först inhämta riksdagens godkännande. I och med den obegränsade kredit som finns kopplad till stabilitetsfonden finns i praktiken inget tak på hur stora åtaganden regeringen kan
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
936
ikläda den svenska staten. Att denna lösning valdes ska ses i ljuset av de extraordinära omständigheter som rådde när stödlagstiftningen och stabilitetsfonden infördes i samband med krisen 2008–2009. Som diskuteras i föregående avsnitt innebär emellertid detta ett avsteg från den grundlagsfästa principen att beslut om statens inkomster och utgifter ska underställas riksdagen.
Kommittén konstaterar i avsnitt 21.4.1 att det finns ett fortsatt behov av en lagstiftning som möjliggör den typen av generella stödåtgärder som vidtogs under finanskrisen 2008–2009. Vi föreslår därför en ny lag om förebyggande statligt stod till kreditinstitut; se vidare kapitel 26. Enligt det förslaget ska den nuvarande stabilitetsfonden behållas för att kunna finansiera sådana förebyggande åtgärder. För att säkerställa att detta åtagande kan fullgöras måste det även fortsättningsvis finnas möjlighet för regeringen (eller resolutionsmyndigheten) att kunna låna medel vid behov.
Hur denna lånemöjlighet ordnas styrs inte av resolutionsdirektivet eftersom det där inte närmare regleras hur åtgärder som vidtas utanför resolution ska finansieras. Därmed finns inga EUrättsliga hinder mot att stabilitetsfondens nuvarande kredit behålls i oförändrad form.
Mot bakgrund av de skäl som framförs i delbetänkandet anser kommittén emellertid att det är lämpligt att det införs en begränsning av regeringens möjlighet att på egen hand kunna fatta beslut om stödåtgärder. Detta bör enligt kommitténs uppfattning åstadkommas genom att stabilitetsfondens obegränsade kredit avskaffas och ersätts med en motsvarande ordning som föreslås för resolutionsreserven, dvs. att riksdagen ska fatta ett beslut om en årlig låneram för stabilitetsfonden under vilken samtliga åtgärder som regeringen fattar beslut ska rymmas.
Till skillnad från resolutionsreserven bör stabilitetsfonden inte ges någon möjlighet att ta upp lån i eget namn från tredje part. All eventuell upplåning ska i stället göras i form av lån i Riksgäldskontoret. Kostnaderna för sådan upplåning ska bäras av fonden, vilket bör ske genom att lånen prissätts i enlighet med de villkor som Riksgäldskontoret tillämpar vid utlåning till myndigheter.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
937
21.5.4 Särskilda garantiramar för resolutionsreserven och stabilitetsfonden
Kommitténs förslag: Till resolutionsreserven och stabilitetsfonden bör kopplas var sin garantiram som fastställs årligen av riksdagen.
Skälen för kommitténs förslag
Både inom ramen för resolutionslagen och den nya stödlagen kommer det att vara möjligt att ställa ut garantier. När en sådan garanti ställs ut uppstår inga omedelbara utgifter för resolutionsreserven respektive stabilitetsfonden. Däremot kan finansieringsarrangemangen komma att belastas vid en senare tidpunkt, för det fall ett institut fallerar och garantier måste infrias.
Eftersom garantier inte ger upphov till någon initial utgift kommer regeringen eller den myndighet som förfogar över garantiinstrumentet inte att vara begränsad av den låneram som riksdagen beslutat för de respektive finansieringsarrangemangen. Av samma skäl som anges i de nyss nämnda avsnitten anser dock kommittén att det är lämpligt att en sådan begränsning införs.
Eftersom garantier i regel kommer att vara beloppsmässigt betydligt mer omfattande än andra typer av stödåtgärder är det emellertid otillräckligt att befogenheten att ställa ut garantier begränsas till låneramens storlek. Av detta skäl föreslår kommittén att riksdagen ska fastställa en separat garantiram för resolutionsreserven respektive stabilitetsfonden.
21.6 Hantering av tillgångar och intäkter
Kommitténs förslag: Tillgångar, intäkter och annan kompensation som har koppling till resolutionsreservens eller stabilitetsfondens användande ska föras till reserven respektive fonden.
Skälen för kommitténs förslag
Som beskrivs ovan i detta kapitel ska resolutionsreserven och stabilitetsfonden kunna användas för en rad olika ändamål, t.ex. för att finansiera stödåtgärder, utbetala olika former av kompensation,
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
938
ge lån till andra finansieringsarrangemang i och utanför Sverige. I samband med att detta görs kommer reserven i regel att erhålla olika typer av tillgångar (lånefordringar, aktier etc.) och/eller vara berättigad till ersättningar av olika slag (räntor, vinstmedel etc.).
I fråga om ersättningar säger direktivet (artikel 103.6) att medel som mottagits från ett företag under resolution eller ett broinstitut, räntor och andra vinstmedel från investeringar samt alla andra vinstmedel får tillgodoräknas finansieringsarrangemanget. Således är det klart att faktiska ekonomiska flöden från resolutionsinsatser kan tillgodoräknas finansieringsarrangemanget (och därmed också kunna medräknas vid avstämning av fonderingsnivån i resolutionsreserven mot miniminivån). På motsvarande sätt säger artikel 106.6 att utestående lån till en annan medlemsstats finansieringsarrangemang ska tas upp som en tillgång i resolutionsreserven och tillgodoräknas vid avstämning av fonderingsnivån mot den målsatta nivån för reserven.
Däremot saknar direktivet bestämmelser kring hur andra slags tillgångar ska hanteras, t.ex. hur lån och kapitaltillskott som görs via resolutionsreserven ska redovisas och värderas.
Kommittén anser att det är rimligt att samtliga tillgångar som erhålls i samband med att resolutionsreserven används tillfaller reserven och därmed också tillgodoräknas vid avstämning mot de tröskelvärden som styr resolutionsavgiftens storlek.
Värdering av tillgångar
Givet detta förslag blir en följdfråga hur resolutionsreservens tillgångar ska värderas. Med tanke på att resolutionsavgiften är beroende av resolutionsreservens behållning har denna fråga mer än redovisningsmässig betydelse.
En aspekt att ta hänsyn till i valet av värderingsmodell är det faktum att resolutionsavgifterna styrs av resolutionsreservens storlek. Variationer i värdet på reservens tillgångar kommer således att kunna ge upphov till avgiftsförändringar, såväl höjningar som sänkningar. Här kan exempelvis noteras att om tillgångarna värderas utifrån rådande marknadsförhållanden finns det en uppenbar risk att resolutionsreservens värde sjunker kraftigt i perioder när det finansiella systemet är svagt. Eftersom ett minskat värde i reserven i sin tur kan orsaka en höjning av resolutionsavgiften, får en värderingsmetod som (fullt ut) baseras på marknadsför-
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
939
hållanden procykliska inslag. Detta talar för en metod som ger mer stabila värderingar och som inte riskerar ett ge upphov till onödigt stora svängningar reservens redovisade värde över tid.
En annan aspekt att beakta är att resolutionsreserven kan komma att innefatta många olika sorters tillgångar, t.ex. aktier i broinstitut och kapitalförvaltningsbolag, regressfordringar från infriande garantier, utgivna lån etc. Värderingsmetoden måste därför vara tillräckligt flexibel för att kunna värdera tillgångar med vitt skilda egenskaper. I många fall kommer dessutom resolutionsreservens tillgångar att vara sådana som av olika skäl inte kan omsättas på en marknad. Därför kommer det inte vara möjligt att under krisperioder förlita sig på marknadsvärden i värderingen.
Givet att det varken är möjligt eller önskvärt att marknadsvärdera resolutionsreservens tillgångar ligger det närmast till hands att värderingen av resolutionsreservens tillgångar sker till anskaffningsvärde, dvs. det värde tillgångarna hade när de tillföll reserven.
21.6.2 Placering av kontanta medel
Kommitténs förslag: Medel som tillförs och disponeras av resolutionsreserven ska placeras på ett konto i Riksgäldskontoret.
Stabilitetsfonden ska även fortsättningsvis placeras på samma sätt.
Kommitténs bedömning: I likhet med resolutionsreserven bör kontanta medel som tillförs och disponeras av insättningsgarantin placeras på ett konto i Riksgäldskontoret.
Skälen för kommitténs förslag
Som ovan nämns förordade kommittén i sitt delbetänkande att den föreslagna bankkrisreservens medel skulle föras till ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Kommittén pekade på nackdelarna med att öronmärka vissa inkomster och låsa upp dem i finansiella placeringar. Öronmärkta fonder begränsar statens finansiella flexibilitet, eftersom de omges av regelverk som gör att de kan användas endast om en viss sorts kris uppstår. En fond som placeras i finansiella tillgångar låser upp statens upplåningsutrymme och är till ingen nytta om det i stället för en finanskris till exempel är en allvarlig kärnkraftsolycka som ska hanteras.
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
940
Den modell som kommittén förespråkar är konsistent med den ordning som generellt tillämpas för statliga garantier. Modellen bygger på att det skapas konton i Riksgäldskontoret där inbetalade medel redovisas. Inkomsterna används därigenom automatiskt för att reducera statsskulden.
Kommittén ser inga skäl att välja någon särlösning för statens åtagande inom den finansiella sektorn och är därför av den principiella uppfattningen att samtliga finansieringsarrangemang bör ordnas i enlighet med denna modell. Våra lagförslag är utformade med denna princip som utgångspunkt. Kommitténs principiella uppfattning är, som framgår ovan, att denna modell även bör tillämpas för insättningsgarantin.
21.6.3 Användningen av stabilitetsfonden
Kommitténs förslag: En fond som i huvudsak motsvarar den nuvarande stabilitetsfonden ska finnas för att finansiera förebyggande statligt stöd. Även statligt stöd till ett företag under resolution genom användning av de statliga stabilitetsverktygen får, efter beslut av regeringen, finansieras med medel från stabilitetsfonden.
Medel på kontot ska även användas för att täcka förvaltningskostnader för förebyggande stöd, samt ersättning som betalats ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av kapitel 26 föreslår kommittén att det ska införas en lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut. Den nya lagen ersätter de delar av stödlagen som avser just förebyggande stöd. För finansiering av stöd enligt den föreslagna lagen ska en stabilitetsfond med de kännetecken som framgår av de föregående avsnitten i detta kapitel finnas.
Stabilitetfonden ska även kunna användas för finansiering av vissa andra ändamål. Ett är kopplat till resolutionsdirektivet, det andra till en bestämmelse i den nuvarande stödlagen.
SOU 2014:52 Finansieringsarrangemang
941
Finansiering av de statliga stabiliseringsverktygen
Resolutionsdirektivet ger regeringen möjlighet att i vissa mycket exceptionella fall, definierat som en systemkris, i syfte att uppnå resolutionsändamålen besluta att använda de statliga stabiliseringsverktygen. Dessa innebär att staten, genom statligt stöd, kan ge kapitaltillskott till ett företag under resolution eller tillfälligt ta över ägandet till ett företag under resolution. De närmare villkoren för sådant stöd och hur kommittén föreslår att de ska föras in i resolutionslagen behandlas i kapitel 16.
Där framgår också att sådant stöd måste finansieras i särskild ordning. Resolutionsreserven är således inte tillgänglig. Kommittén bedömer att medel från stabilitetsfonden är ett lämpligt sätt att finansiera sådant stöd. Det ger den snabbhet i agerandet som kan krävas i en akut krissituation. Det ansluter också till att stabilitetsfonden kan användas för att kapitalisera kreditinstitut som staten tar över med stöd av den nuvarande stödlagen.
Kommittén föreslår därför att en bestämmelse med denna innebörd ska införas i lagen om förebyggande statligt stöd, där övriga regler rörande stabilitetsfonden återfinns. En hänvisning till bestämmelsen bör införas i resolutionslagen.
Med tanke på allvaret i ett läge där de statliga stabiliseringsverktygen kan användas är det självklart att regeringen är involverad. Detta är också ett krav enligt resolutionsdirektivet. För tydlighets skull bör det likväl anges även i lagen om förebyggande stöd att endast regeringen har rätt att besluta att använda stabilitetsfondens medel för detta ändamål.
Givet att medel hämtas från stabilitetsfonden bör de kapitalinstrument som staten blir ägare till genom de statliga stabiliseringsverktygen tillföras stabilitetsfonden. Det är samma symmetriregel som finns i den nuvarande stödlagen och i resolutionsregelverket avseende resolutionsreserven.
Garantier till insättare i utländska instituts filialer
Enligt stödlagen kan medel ur stabilitetsfonden även användas för att finansiera ersättning som betalats ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige. Kommittén har inte närmare analyserat denna bestämmelse, men vi har heller inte funnit skäl att
Finansieringsarrangemang SOU 2014:52
942
överväga en annan form för finansiering av sådant stöd. Vi föreslår därför att den bestämmelsen förs över från stödlagen.
943
22 Gränsöverskridande samarbete
22.1 Inledning
De svenska instituten, dvs. kreditinstitut och värdepapperbolag, bedriver inte sällan verksamhet i andra länder via filialer eller dotterbolag. Det är därför viktigt att skapa ett regelverk som inte bara förmår hantera nationella företags verksamhet och eventuella resolution utan även gränsöverskridande koncerners.
För att tillsynen över gränsöverskridande institut och koncerner ska bli effektiv, samarbetar Finansinspektionen redan i dag nära med utländska tillsynsmyndigheter. En stor del av detta samarbete sker inom ramen för s.k. tillsynskollegier som har inrättats med stöd av EU-direktiv.
Precis som det är viktigt att samarbeta om tillsynen är det viktigt att samarbeta i frågor som rör hanteringen av fallerande företag. Ett väl fungerande samarbete och informationsutbyte är viktigt i alla led från de förberedelser som sker exempelvis genom upprättande av resolutionsplaner till de beslut om resolution eller motsvarande utländska förfaranden och genomförande av sådana beslut.
För länderna inom EES innehåller resolutionsdirektivet konkreta bestämmelser om hur myndigheterna ska samarbeta och utbyta information för att om möjligt komma fram till gemensamma beslut, se t.ex. kapitel 23 om resolutionsplaner och kapitel 17 om minimikravet på nedskrivningsbara skulder: Resolutionsdirektivet förutsätter vidare att det inrättas resolutionskollegier för samarbete och informationsutbyte mellan myndigheterna i de olika medlemsstaterna. Dessa kollegier behandlas i avsnitt 22.3. Direktivet innehåller dessutom vissa generella principer som resolutionsmyndigheterna ska beakta när de fattar beslut eller vidtar åtgärder som kan påverka en annan medlemsstat; se avsnitt 22.2.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
944
I kapitel 7 beskriver vi den process som ska föregå ett beslut om resolution av ett individuellt företag respektive en gränsöverskridande koncern. Ett eventuellt beslut om resolution fattas i båda fallen av de resolutionsmyndigheter som finns i samma medlemsstat som den tillsynsmyndighet som auktoriserat företaget. I detta kapitel behandlar vi vilken verkan ett sådant beslut har i andra medlemsstater; avsnitt 22.4.
Det är viktigt att resolutionsmyndigheten har ett fungerande samarbete även med myndigheter i länder utanför EES (tredjeland). Resolutionsdirektivet reglerar dock inte samarbetet mellan medlemsstaterna och tredjeland på samma sätt som samarbetet mellan medlemsstaterna. Länder utanför EU/EES är nämligen inte bundna av EU-direktiv. Ett sådant samarbete är i stället tänkt att baseras på överenskommelser om samarbete och på erkännande av resolutionsförfaranden som har beslutats i sådana länder; se avsnitt 22.5.
22.2 Allmänna principer för beslutsfattande som involverar myndigheter i flera medlemsstater
Kommitténs bedömning: De allmänna principerna för beslutsfattandet bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.
Resolutionsdirektivet
Som nämns inledningsvis innehåller resolutionsdirektivet både bestämmelser om hur samarbetet mellan myndigheter i olika medlemsstater ska gå till och principer som anger vad myndigheterna ska beakta när de fattar beslut eller vidtar åtgärder som kan påverka en annan medlemsstat. Dessa principer, som finns i artikel 87 i resolutionsdirektivet, behandlas i det följande.
Enligt nämnda artikel ska medlemsstaterna se till att deras myndigheter, vid beslut eller åtgärder enligt direktivet som kan få effekt i en eller flera andra medlemsstater, tar hänsyn till följande allmänna principer:
a) Kravet på effektivt beslutsfattande och på att hålla resolutions-
kostnaderna så låga som möjligt när resolutionsåtgärder vidtas.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
945
b) Beslut fattas och åtgärder vidtas i tid och med vederbörlig
skyndsamhet när så krävs.
c) Resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och andra myn-
digheter samarbetar med varandra för att se till att beslut fattas och åtgärder vidtas på ett samordnat och effektivt sätt.
d) Roller och ansvar för berörda myndigheter inom varje med-
lemsstat är tydligt definierade.
e) Vederbörlig hänsyn tas till intressena i de medlemsstater där
moderföretag inom unionen är etablerade, särskilt effekten av beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten, skattemedel, resolutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i de medlemsstaterna.
f) Vederbörlig hänsyn tas till intressena i varje enskild medlemsstat
där ett dotterföretag är etablerat, särskilt effekten av beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten, skattemedel, resolutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i dessa medlemsstater.
g) Vederbörlig hänsyn tas till intressena i de medlemsstater där
betydande filialer är etablerade eller belägna, särskilt effekten av beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten i dessa medlemsstater.
h) Vederbörlig hänsyn tas till målen om en avvägning mellan de
olika berörda medlemsstaternas intressen och behovet av att undvika en viss medlemsstats intressen äventyras eller skyddas på ett orättvist sätt, inbegripet av att undvika en orättvis fördelning av bördan mellan medlemsstaterna.
i) En skyldighet enligt detta direktiv att samråda med en myn-
dighet innan beslut fattas eller åtgärder vidtas som åtminstone innebär en skyldighet att samråda med den myndigheten om de inslagen i det föreslagna beslutet eller den föreslagna åtgärden som har eller som sannolikt kan få effekt på moderföretaget inom unionen, dotterföretaget eller filialen, och få effekt på stabiliteten i den medlemsstat där moderföretaget inom unionen, dotterföretaget eller filialen har etablerats eller är beläget.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
946
j) Resolutionsmyndigheter ska när de vidtar resolutionsåtgärder
beakta och följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13, såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av omständigheterna i fallet anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna.
k) Kravet på transparens när ett beslut eller en åtgärd som föreslås
sannolikt kan få konsekvenser för den finansiella stabiliteten, budgetmedel, resolutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i berörda medlemsstater.
l) Erkännande av att det är mest sannolikt att man med samord-
ning och samarbete når ett resultat med lägre totalkostnad för resolutionen.
Skälen för kommitténs bedömning
De principer som beskrivs ovan har lite olika inriktning.
Artikel 87 c och i innehåller bestämmelser som på ett övergripande plan behandlar samarbetet mellan myndigheter i olika länder. Samarbete förutsätter som regel informationsutbyte. Informationsutbytet mellan myndigheter behandlas närmare i kapitel 32.
De övriga principerna behandlar vikten av en tydlig rollfördelning och andra principer som myndigheterna ska beakta vid sitt arbete med att avvärja resolution liksom när den hanterar ett företag i resolution. Enligt kommitténs bedömning behöver dessa övergripande principer inte tas in i lag. De kan i stället tas om hand av föreskrifter meddelade av regeringen.
Principen i 87 j är mer av anvisningskaraktär. Den anger nämligen att resolutionsmyndigheten när den vidtar resolutionsåtgärder som huvudregel ska beakta och följa de koncernresolutionsplaner som överenskommits eller de planer som myndigheterna i avsaknad av en gemensam överenskommelse har beslutat om. Den bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.3 om koncernresolutionsplaner och i avsnitt 7.5 om beslut om resolution i en gränsöverskridande koncern.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
947
22.3 Resolutionskollegier
22.3.1 Resolutionskollegier för finansiella koncerner inom EES
Kommitténs bedömning: De svenska myndigheternas skyldigheter att delta i och inrätta resolutionskollegier följer av en generell bestämmelse om samarbete och informationsutbyte och bör i övrigt framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.
Resolutionsdirektivet
Inrättande av resolutionskollegier
Enligt resolutionsdirektivet ska det för varje gränsöverskridande koncern inrättas ett resolutionskollegium. Kollegiet ska inrättas av den samordnande resolutionsmyndigheten (artikel 88.1 första stycket). Denna myndighet ska också vara ordförande i kollegiet och har i denna egenskap tilldelats särskilda uppgifter, se nedan.
Den samordnande resolutionsmyndigheten är inte skyldig att etablera ett resolutionskollegium om andra grupper eller kollegier utför samma funktioner och uppgifter som specificeras i artikel 88 och uppfyller alla villkor och förfaranden, även de som omfattar medlemskap och deltagande i resolutionskollegier, som anges i nämnda artikel och i artikel 90 om informationsutbyte. I detta fall ska alla hänvisningar till resolutionskollegier i direktivet även tolkas som hänvisningar till dessa andra grupper eller kollegier (artikel 88.6).
I artikel 2.1.46 definieras ett resolutionskollegium som ett kollegium som inrättas enligt artikel 88 för att utföra de uppgifter som avses i artikel 88.1.
Resolutionskollegiernas uppgifter
Resolutionskollegierna är inte beslutsfattande utan är enbart en plattform för att underlätta de nationella myndigheternas beslutsfattande. De beslut som fattas, gemensamt eller nationellt, fattas av de berörda nationella myndigheterna (skäl 98).
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
948
I artikel 88.1 framgår vilka uppgifter som resolutionskollegier ska ha. Resolutionskollegierna ska utföra särskilda uppgifter som rör
resolutionsplaner och avlägsnande av resolutionshinder enligt artiklarna 12, 13, 16 och 18,
genomförande av koncernresolution enligt artiklarna 91och 92,
de minimikrav som ställs på storleken på institutens kapitalbas och kvalificerade skulder(kravet på nedskrivningsbara skulder) enligt artikel 45.
Dessutom ska resolutionskollegierna säkerställa samarbete och samordning med resolutionsmyndigheter i tredjeländer där så är lämpligt (artikel 88.1 första stycket).
Vidare ska resolutionskollegierna i synnerhet tillhandahålla en ram för resolutionsmyndigheterna och när det är lämpligt den samordnande tillsynsmyndigheten för att utföra följande uppgifter.
a) Utbyte av uppgifter som är relevanta för upprättandet av kon-
cernresolutionsplaner, för tillämpningen av förberedande och förebyggande befogenheter på koncerner och för koncernresolution.
b) Upprättandet av koncernresolutionsplaner enligt artiklarna 12
och 13.
c) Bedömning av möjligheten till resolution av koncerner enligt
artikel 16.
d) Utövande av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för
resolution av koncerner enligt artikel 18.
e) Beslut om behovet av att fastställa en koncernresolutionsord-
ning som avses i artiklarna 91 eller 92.
f) Uppnående av enighet om en koncernresolutionsordning1 som
har föreslagits i enlighet med artiklarna 91 eller 92.
g) Samordning av information till allmänheten om strategier och
ordningar för koncernresolution.
h) Samordning av tillämpningen av finansieringsarrangemang som
har fastställts enligt avdelning VII.
1 I den svenska översättningen står det koncernresolutionsplan. Det är en felaktig översättning.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
949
i) Fastställande av minimikrav för koncerner på konsoliderad nivå
eller dotterföretagsnivå enligt artikel 45.
Dessutom kan resolutionskollegier enligt 88.1 användas som ett forum för diskussion om frågor som rör resolution av gränsöverskridande koncerner. Vid en kris bör resolutionskollegierna utgöra ett forum för informationsutbyte och samordning av resolutionsåtgärder (skäl 96).
Medlemmarna i ett resolutionskollegium
De myndigheter som är involverade i ärenden om krishantering är framför allt resolutionsmyndigheterna och tillsynsmyndigheterna. I direktivet finns det en uppräkning av vilka resolutionsmyndigheter och tillsynsmyndigheter som ska vara medlemmar i ett kollegium: - Den samordnande resolutionsmyndigheten. - Resolutionsmyndigheterna i varje medlemsstat där ett dotterföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn är etablerat. - Resolutionsmyndigheterna i medlemsstater där ett eller flera instituts moderföretag i koncernen, som är en sådan enhet som avses i artikel 1.1 d, är etablerade. - Resolutionsmyndigheterna i medlemsstater där betydande filialer är belägna. - Samordnande tillsynsmyndighet och de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där resolutionsmyndigheten är medlem i resolutionskollegiet. När den behöriga myndigheten i en medlemsstat inte är medlemsstatens centralbank får den behöriga myndigheten besluta att den ska åtföljas av en företrädare för medlemsstatens centralbank.
Det är emellertid inte bara resolutionsmyndigheter och tillsynsmyndigheter som ska delta i kollegierna utan till medlemmarna ska även höra följande nationella myndigheter: - De behöriga ministerierna, i de fall där de resolutionsmyndigheter som är medlemmar i resolutionskollegiet inte är de behöriga ministerierna.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
950
- Den myndighet som är ansvarig för en medlemsstats insättningsgarantisystem, om den medlemsstatens resolutionsmyndighet är medlem i ett resolutionskollegium.
Eba ska också delta i de resolutionskollegier som bildas. Ebas roll är enligt 88.4 att bidra till att främja och övervaka effektivitet, ändamålsenlighet och konsekvens i tillsynskollegiernas arbete i överensstämmelse med internationella standarder. Eba ska med tanke på detta bjudas in att delta i resolutionskollegiernas möten. Eba ska inte ha någon rösträtt i den mån omröstningar äger rum inom ramen för resolutionskollegierna.
Observatörer
Dessutom får enligt artikel 88.3 resolutionsmyndigheterna i tredjeland där ett moderföretag eller ett institut som är etablerat inom unionen har dotterinstitut eller en filial som skulle betraktas som betydande om den fanns i unionen, efter egen begäran bjudas in att delta som observatörer i resolutionskollegiet förutsatt att de omfattas av sekretesskrav som, enligt den samordnande resolutionsmyndigheten, motsvarar kraven i artikel 98.
Den samordnande resolutionsmyndigheten särskilda uppgifter
Den samordnande resolutionsmyndigheten ska inrätta ett kollegium och vara dess ordförande. Den har vidare enligt artiklarna 88.1 och 88.5 i egenskap av ordförande för kollegiet tilldelats särskilda uppgifter rörande arbetet i kollegiet:
Rätten att bestämma vilka medlemmar som deltar vid ett möte. Att de uppräknande nationella myndigheterna ska vara medlemmar i ett resolutionskollegium betyder inte att de måste eller kan kräva att vara med vid alla möten. I stället är det den samordnande resolutionsmyndigheten som beslutar vilka medlemmar och observatörer som ska bjudas in och delta vid särskilda möten på grundval av särskilda behov. Bedömningen görs med beaktande av relevansen för dessa medlemmar och observatörer av den fråga som ska diskuteras, i synnerhet de potentiella effekterna på den finansiella stabiliteten i den berörda medlemsstaten. En resolutionsmyndighet ska dock alltid ha rätt att delta
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
951
i ett resolutionskollegiums möten när frågor som måste beslutas gemensamt eller som berör en koncernenhet inom deras jurisdiktion står på dagordningen. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska alltid underrätta medlemmarna i resolutionskollegiet om planerade möten så att de kan begära att få delta.
Andra uppgifter Förutom att besluta vilka medlemmar och observatörer som ska bjudas in att delta vid olika möten i kollegiet, ska myndigheten skriftligen fastställa arrangemang och förfaranden för resolutionskollegiets arbete, efter samråd med övriga medlemmar i resolutionskollegiet, samordna resolutionskollegiets alla aktiviteter, sammankalla och leda alla möten och på förhand hålla alla medlemmar av resolutionskollegiet fullt informerade om att möten anordnas med resolutionskollegiet, om de huvudfrågor som ska diskuteras och om de punkter som kommer att tas upp, och i tid ge alla kollegiemedlemmar information om de beslut som har fattats vid mötena samt om resultaten av mötena.
De medlemmar som deltar i resolutionskollegiet ska ha ett nära samarbete.
Kommissionen ska besluta tekniska standarder för kollegiernas funktionssätt
Artikel 88.7 anger att Eba, med beaktande av internationella standarder, ska utarbeta förslag till standarder för tillsyn i syfte att fastställa resolutionskollegiernas operativa funktionssätt för fullgörandet av uppgifterna som avses i artikel 88.1. Kommissionen ska ges befogenhet att anta dessa tekniska standarder för tillsyn.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
952
Skälen för kommitténs bedömning
Regleringen av resolutionskollegierna
Det ska finnas resolutionskollegier för gränsöverskridande finansiella koncerner. Resolutionskollegierna är inte beslutande organ utan forum för samarbete och informationsutbyte som ska underlätta de nationella myndigheternas beslutsfattande. De beslut som ska fattas av de individuella myndigheterna ska dock i vissa fall fattas inom ramen resolutionskollegiets struktur.
För de svenska myndigheterna – resolutionsmyndigheten, Finansinspektionen, Finansdepartementet (Regeringskansliet genom Finansdepartementet) och garantimyndigheten – innebär direktivets bestämmelser att de ska delta i samarbetet i resolutionskollegier i den omfattning som direktivet kräver. För att införliva direktivet bör denna skyldighet framgå av svensk rätt. Den generella samarbetsbestämmelse som för resolutionsmyndighetens, Finansinspektionens och regeringens del föreslås i artikel 32, omfattar dock även kollegiesamarbetet.2 För dessa myndigheter föreslår kommittén inte någon särskild bestämmelse om samarbete.
Samarbetet i resolutionskollegierna berör emellertid även garantimyndigheten. Denna myndighets skyldighet att delta i kollegierna behöver dock inte regleras i lag utan bör i stället framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Riksbanken åläggs inte heller någon skyldighet att delta i kollegiesamarbetet men kan på Finansinspektionens begäran komma att bistå inspektionen. Någon uttrycklig bestämmelse om detta föreslås inte.
Kommissionens tekniska standarder
Kommissionen ska i form av en EU-förordning utfärda tekniska standarder som preciserar formerna för samarbetet mellan myndigheterna. Dessa standarder kommer att bli direkt tillämpliga i Sverige.
2 Se prop. 2011/12:70 s. 68 beträffande motsvarande ställningstagande beträffande tillsynskollegier.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
953
22.3.2 Europeiska resolutionskollegier
Kommitténs bedömning: De svenska myndigheternas skyldigheter att delta i och inrätta europeiska resolutionskollegier följer av en generell bestämmelse om samarbete och informationsutbyte och bör i övrigt framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.
Resolutionsdirektivet
I föregående avsnitt har vi beskrivit resolutionskollegier för finansiella koncerner hemmahörande inom EES. Det kan dock finnas fall då institutens moderföretag finns i tredjeland. Artikel 89 behandlar inrättandet av s.k. europeiska resolutionskollegier för sådana institut.
När ska det bildas europeiska resolutionskollegier?
Om ett institut i tredjeland eller ett moderföretag i tredjeland har dotterföretag inom unionen som är etablerade i två eller flera medlemsstater, eller två eller flera unionsfilialer som betraktas som betydande av två eller flera medlemsstater, ska resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där de dotterföretagen inom unionen är etablerade eller där de betydande filialerna är belägna upprätta ett europeiskt resolutionskollegium (artikel 89.1).
Ett europeiskt resolutionskollegium behöver dock inte alltid inrättas. Enligt artikel 89.4 får medlemsstaterna, i samförstånd med alla berörda parter, bortse från kravet på att inrätta ett europeiskt resolutionskollegium om andra grupper eller kollegier, även ett resolutionskollegium som inrättats enligt artikel 88, utför samma funktioner och uppgifter som specificeras i artikel 89 och uppfyller alla villkor och förfaranden, även de som omfattar medlemskap och deltagande i europeiska resolutionskollegier, som anges i artiklarna 89 och 90. I sådana fall ska alla hänvisningar till europeiska resolutionskollegier i resolutionsdirektivet även tolkas som hänvisningar till de andra grupperna eller kollegierna.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
954
De europeiska resolutionsmyndigheternas uppgifter
Av artiklarna 89.2 och 89.5 framgår att ett europeiskt resolutionskollegium, om inte annat följer av artiklarna 89.3 och 89.4, ska utföra de funktioner och de uppgifter som anges i artikel 88 med avseende på dotterinstituten och, i den mån de uppgifterna är relevanta, med avseende på filialerna.
Av artikel 89.3 framgår att om dotterföretagen inom unionen ägs av eller de betydande filialerna hör till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat inom unionen i enlighet med artikel 127.3 tredje stycket i kapitaltäckningsdirektivet3, ska det europeiska resolutionskollegiet ledas av den resolutionsmyndighet som finns i samma medlemsstat som den samordnande tillsynsmyndighet som utövar den gruppbaserade tillsynen enligt kapitaltäckningsdirektivet. Av artikel 89.3 andra stycket i resolutionsdirektivet framgår att om detta inte är tillämpligt ska det europeiska resolutionskollegiets medlemmar utse och godkänna ordföranden.
Skälen för kommitténs bedömning
Regleringen av resolutionskollegierna och kommissionens tekniska standarder
I dessa frågor görs samma bedömning som beträffande de andra resolutionskollegierna; se avsnitt 22.3.1.
Internationella överenskommelser
Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att direktivet ger de berörda myndigheterna rätt att i samförstånd avstå från att inrätta ett europeiskt resolutionskollegium. Dessutom kan den svenska resolutionsmyndigheten när den ingår i ett europeiskt resolutionskollegium behöva komma överens med andra resolutionsmyndigheter om vem som ska vara ordföranden i kollegiet och utföra de uppgifter som följer med ordförandeskapet. I båda dessa fall kommer resolutionsmyndighetenen och övriga berörda myndigheter behöva komma överens.
3 Artikel 127.3 tredje stycket i kapitaltäckningsdirektivet behandlar möjligheten för de behöriga myndigheterna att kräva att det inrättas ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag när den gruppbaserade tillsyn som utövas i tredjeland inte bedöms likvärdig med den som utövas inom unionen.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
955
Ur ett svenskt perspektiv är dessa överenskommelser internationella överenskommelser enligt 10 kap. regeringsformen.4Sådana överenskommelser ingås som huvudregel av regeringen, men regeringen får ge en förvaltningsmyndighet i uppdrag att ingå dem, om överenskommelsen inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Riksdagens godkännande krävs innan regeringen ingår en för riket bindande internationell överenskommelse som förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller i övrigt gäller ett ämne som riksdagen ska besluta om (t.ex. anslag). Riksdagens godkännande krävs också innan regeringen ingår en överenskommelse som är av större vikt, men regeringen kan i ett sådant fall avstå från att inhämta riksdagens godkännande, om rikets intresse kräver det. Regeringen ska då i stället överlägga med Utrikesnämnden innan överenskommelsen ingås (10 kap.1–3 §§regeringsformen).
De överenskommelser som beskrivs ovan rör inte ett ämne som riksdagen ska bestämma om eller är av större vikt. I linje med detta bör regeringen i en förordning kunna ge myndigheterna i uppdrag att ingå de internationella överenskommelser som det kan bli aktuellt att ingå enligt artikel 89.
22.4 Erkännande och verkställighet av resolutionsförfaranden beslutade inom EES
Ett svenskt företag kan ha tillgångar och skulder i ett annat land. Det kan vara fråga om aktier i dotterbolag eller i investeringssyfte eller andra tillgångar. Företaget kan också driva verksamhet utomlands, t.ex. via filial eller dotterföretag. På motsvarande sätt kan ett utländskt företag driva verksamhet i Sverige. Frågan är vad som gäller för beslut i Sverige respektive i utlandet om att ett internationellt verksamt företag ska försättas i resolution. Eftersom resolution är ett helt nytt instrument finns det inte några säkra svar på den frågan. I det följande beskriver vi dock hur de svenska myndigheterna bedömer sådana frågor när ett institut försätts i konkurs.
4 Jfr prop. 2005/06:45 s. 151.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
956
Svenska insolvensförfaranden
I svensk rätt är utgångspunkten att en svensk domstol är behörig att besluta att en gäldenär ska försättas i konkurs om gäldenären har hemvist i Sverige, har ingått avtal här eller på annat sätt har ådragit sig en skuld i Sverige.
När gäldenären har hemvist i Sverige anses enligt det svenska synsättet konkursen vara en domicilkonkurs som omfattar all gäldenärens egendom varhelst i världen den befinner sig. I de två andra fallen betraktas konkurserna som särkonkurser som inte gör anspråk på att omfatta annat än den egendom som finns i Sverige.
I vissa fall kan det vara svårt att avgöra om en viss egendom finns i Sverige eller någon annanstans. Så länge det rör sig om lös egendom är det dock tämligen enkelt och när det gäller fast egendom är det ännu enklarare. Enligt svensk rätt anses fordringar grundat på löpande skuldebrev eller motsvarande finnas där själva skuldebrevet (eller motsvarande handling finns). Andra fordringar anses finnas där gäldenären har sitt hemvist, dvs. om fordringen är en tillgång hos konkursgäldenären anses den finnas hos dennes gäldenär.5
Utgångspunkten i svensk rätt är att konkurslandets lag, för ett svenskt insolvensförfarande, tillämpas på konkursen. Svensk rätt är exempelvis tillämplig på rena förfarandefrågor och på frågor som endast kan uppstå i ett insolvensrättsligt sammanhang om de är knutna till konkursförfarandets huvudsyften.6 I andra fall ska den rättsordning som pekas ut av svenska icke-konkursrättsliga kollissionsnormer gälla (lagvalsregler).
Beträffande lagvalsfrågor bör det nämnas att den svenska internationella insolvensrätten har mycket gemensamt med andra staters internationella insolvensrätt och den vedertagna lagvalsregleringen utgör sällan ett problemområde för det internationella insolvensrättliga området.
Enligt svensk rätt har en konkursgäldenär en i princip obegränsad skyldighet att lämna upplysningar till konkursförvaltaren och ska så långt som möjligt medverka till att utländska tillgångar som ingår i konkursen tillförs boet. Om konkursgäldenären inte är benägen att medverka på ett sätt som fordras för att konkursförvaltningen ska kunna lägga beslag på egendomen utomlands, kan frågan uppkomma vilka möjligheter borgenärerna har att få till
5Ds 2007:6 s. 41 f. 6 För vilka andra frågor det kan vara hänvisas till Ds 2007:6 s. 54 ff.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
957
stånd specialexekution i andra länder. Svaret på denna fråga finns inte att hämta i svensk rätt. Det är i stället en fråga som avgörs av hur man i det aktuella tillgångslandet ställer sig till den svenska konkursen. Om man där tillerkänner det svenska konkursbeslutet beslagsverkan är problemet löst. Egendomen kan då med bistånd av tillgångslandets myndigheter ställas till konkursförvaltningens förfogande.
Verkan av utländska insolvensförfaranden
Det är allmänt erkänt i svensk internationell insolvensrätt att utländska konkursbon har både rättskapacitet och partshabilitet i Sverige. Ett främmande konkursbo kan alltså inneha rättigheter och skyldigheter i en svensk rättegång eller m.a.o. vara ett rättsubjekt. Det innebär dock inte med någon sorts automatik att boet också har rätt att lägga beslag på egendom som hör till boet, rätt att vidta andra förvaltningsåtgärder m.m. Huruvida det främmande boet verkligen kan agera och genomföra förvaltningsåtgärder i Sverige har att göra med i vilken mån det främmande konkursbeslutet anses ha beslagsverkan i Sverige.7 Att beslutet har beslagsverkan betyder, något förenklat, att beslutet innebär att konkursförvaltningen tillerkänns rätten till den egendom som omfattas av den aktuella konkursen.8
Om egendomen finns i konkurslandet är den förhärskande uppfattningen i Sverige att egendomen i fråga omfattas av konkursen, om uppfattningen i konkurslandet är att den gör det. Konkurslandets lag gäller alltså för frågan om vilken egendom som ingår i konkursboet och den utländska konkursförvaltningens anspråk på egendomen respekteras alltså i svensk internationell insolvensrätt så snart egendomen enligt konkurslandets lag omfattas av konkursen.9
Om det företag som har försatts i konkurs har egendom i Sverige och det främmande konkursbeslutet motsvarar en svensk särkonkurs saknar det beslagsverkan i Sverige. Ett sådant beslut har inte heller ambitionen att lägga beslag på gäldenärens egendom i Sverige.
Även när den främmande konkursen motsvarar en svensk domicilkonkurs är dock – förmodligen – den svenska utgångspunkten
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
958
att den egendom som finns i Sverige inte omfattas av det utländska konkursförfarandet. Även i detta fall saknar alltså beslutet beslagsverkan.10
Om ett land tillerkänner ett främmande konkursförfarande hindersverkan innebär det normalt att det utgör hinder mot såväl generalexekution (konkurs) eller specialexekution (t.ex. utmätning). Med svenska ögon sett anses dock inte utländska konkursbeslut ha hindersverkan i Sverige. En gäldenär som är försatt i konkurs i ett annat land kan alltså bli föremål för konkurs eller utsökning även i Sverige.11
Erkännande av utländska förfaranden
Situationen är dock en annan än den som beskrivs i det föregående, om svenska myndigheter har erkänt det utländska förfarandet. För insolvensförfaranden beslutade inom EES finns det särskilda bestämmelser baserade på en EU-förordning och två EU-direktiv:
1. Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden.
2. Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag.
3. Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (i det följande winding up-direktivet).
För de frågor som behandlas här är det främst den sistnämnda rättsakten – winding up-direktivet – som av intresse för den fortsatta framställningen. De övriga två rättsakterna behandlas därför inte i den fortsatta redogörelsen. Insolvensförordningen är visserligen enligt gällande rätt tillämplig på värdepappersbolag och de finansiella institut och holdingföretag som kan bli föremål för resolution men, det förändras delvis genom resolutionsdirektivet (se nedan).
10Ds 2007:6 s. 72 f. 11Ds 2007:6 s. 73.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
959
Winding up-direktivet
Winding up-direktivet är tillämpligt både på rekonstruktionsåtgärder och på likvidationsförfaranden (artikel 1.1) som vidtas beträffande kreditinstitut.
Direktivet innehåller bestämmelser om bl.a.
1. vilket lands myndigheter som har rätt att besluta om resolutions-
åtgärder och likvidationsförfaranden,
2. erkännande av andra medlemsstaters beslut,
3. vilken ställning en rekonstruktör eller förvaltare har,
4. lagval, och
5. information och samarbete.
Vilken medlemstat får vidta rekonstruktionsåtgärder eller inleda ett likvidationsförfarande?
Enligt winding up-direktivet är det bara den medlemsstat som auktoriserat ett kreditinstitut (hemlandet) som får vidta en rekonstruktionsåtgärd eller inleda ett likvidationsförfarande mot det (artiklarna 3.1 och 9.1 första stycket). Det finns alltså inte någon möjlighet för medlemsstaterna att inleda territoriellt begränsade förfaranden mot exempelvis filialer.
Rekonstruktionsåtgärder
Med rekonstruktionsåtgärder avses enligt winding up-direktivet åtgärder som är avsedda att bevara eller återställa ett kreditinstituts finansiella situation och som kan påverka tredje mans redan befintliga rättigheter, däribland åtgärder som kan komma att innebära inställande av betalningar, inställande av verkställighetsåtgärder eller nedskrivning av fordringar,
Rekonstruktionsåtgärderna ska enligt artikel 3.2 i winding updirektivet tillämpas i enlighet med de lagar, förordningar och förfaranden som gäller i hemlandet, om inte annat föreskrivs i direktivets efterföljande lagvalsregler (artiklarna 20–27 och 30–32). Åtgärderna ska, i enlighet med den medlemsstatens lagar, ha full verkan i hela gemenskapen utan vidare formaliteter också mot tredje man i andra
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
960
medlemsstater. Detta gäller även om de regler i värdlandet som är tillämpliga på dem inte föreskriver sådana åtgärder eller ställer upp villkor för deras genomförande som inte är uppfyllda. Rekonstruktionsåtgärderna ska ha verkan i hela gemenskapen så snart som de får verkan i den medlemsstat där de har vidtagits.
Likvidationsförfaranden
Med likvidationsförfarande avses ett kollektivt förfarande som inleds och kontrolleras av de administrativa eller rättsliga myndigheterna i en medlemsstat i syfte att avyttra tillgångar under tillsyn av dessa myndigheter, även när förfarandet avslutas med ackord eller annan motsvarande åtgärd. Dit hör enligt svensk rätt konkurs och tvångslikvidation.
Även ett beslut att inleda ett likvidationsförfarande i ett land inom EES ska erkännas i övriga EES-stater (artikel 9.1 andra stycket i winding up-direktivet). Ett kreditinstitut ska enligt artikel 10 i samma direktiv likvideras i enlighet med de lagar, förordningar och förfaranden som är tillämpliga i hemlandet om inte annat föreskrivs i direktivets lagvalsregler. Direktivet räknar också upp frågor som ska avgöras av hemlandets lag.
Rekonstruktören och förvaltaren
Rekonstruktörer och förvaltare ska enligt artikel 28.2 i winding updirektivet vara berättigade att på samtliga medlemsstaters territorier utöva alla de befogenheter som de är berättigade att utöva på hemlandets territorium. En rekonstruktör eller en förvaltare ska vid utövandet av sina befogenheter följa lagen i de medlemsstater på vilkas territorier han ämnar agera, i synnerhet när det gäller förfaranden för avyttring av tillgångar och information till arbetstagare. Dessa befogenheter får inte omfatta användning av tvång eller rätt att avgöra tvister eller meningsskiljaktigheter (artikel 28.3).
Vilken lag införlivar direktivet?
Winding up-direktivet har införlivats med svensk rätt genom bl.a. lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
961
22.4.1 Erkännande av resolution beslutad inom EES
Kommitténs förslag: Lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens ska ändras för att inkludera värdepappersföretag och andra företag som kan bli föremål för resolution. Dessutom ska lagens bestämmelser om rekonstruktionsåtgärder omfatta även resolutionsåtgärder.
Resolutionsdirektivet
Genom artikel 117 i resolutionsdirektivet görs det ett antal ändringar i winding up-direktivet.
Som har nämnts i det föregående är direktivet tillämpligt på bl.a. rekonstruktionsåtgärder. Rekonstruktionsåtgärder definierades i direktivets ursprungliga lydelse som åtgärder som är avsedda att bevara eller återställa ett kreditinstituts finansiella situation och som kan påverka tredje mans redan befintliga rättigheter, däribland åtgärder som kan komma att innebära inställande av betalningar, inställande av verkställighetsåtgärder eller nedskrivning av fordringar.12
Genom artikel 117.2 i resolutionsdirektivet görs nu tillägget att begreppet rekonstruktionsåtgärder ska inkludera tillämpningen av resolutionsverktyg och utövande resolutionsbefogenheter enligt resolutionsdirektivet. Detta inkluderar enligt artikel 56.2 i resolutionsdirektivet de situationer då de statliga stabiliseringsverktygen används.
Dessutom görs direktivet, som i dag enbart är tillämpligt på kreditinstitut, även tillämpligt på värdepappersföretag enligt definitionen i tillsynsförordningen och deras filialer. Vidare ska bestämmelserna i direktivet också tillämpas på finansiella institut och andra företag som omfattas av resolutionsdirektivets tillämpningsområde, om resolutionsverktygen används eller befogenheterna utövas.
De ändringar som görs av definitionerna av hemland, värdland, filial och behörig myndighet syftar enbart till att se till att dessa definitioner är tillämpliga även på värdepappersföretag och att
12 Det bör observeras att begreppet ”reorganisation measure” som i direktiv 2001/24/EG översätts med rekonstruktionsåtgärd, i artikel 117 i resolutionsdirektivet översätts med resolutionsåtgärd. Det bör stå rekonstruktionsåtgärd även i den svenska översättningen av resolutionsdirektivet. (”Winding up proceedings” översätts vidare med avvecklingsförfarande i resolutionsdirektivet, men med likvidationsförfarande i direktiv 2001/24/EG).
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
962
anpassa definitionerna till tillsynsförordningen. Definitionen av behörig myndighet utvidgas till att – vid sidan om tillsynsmyndigheter – innefatta resolutionsmyndigheter.
Definitionerna i winding up-direktivet av rekonstruktör, administrativa och rättsliga myndigheter, förvaltare, likvidationsförfarande, reglerad marknad och instrument är oförändrade, förutom att de två sistnämnda definitionerna hänvisar till senare antagna direktiv.
Enligt artikel 117 i resolutionsdirektivet ska inte artikel 4 i winding up-direktivet om information till de behöriga myndigheterna i värdlandet och artikel 7 om skyldighet att underrätta kända borgenärer och rätt att anmäla fordringar i winding up-direktivet tillämpas när artikel 75 i resolutionsdirektivet tillämpas. Artikel 75 i resolutionsdirektivet handlar om skyddsåtgärder för ägare och borgenärer.13
Enligt artikel 117 i resolutionsdirektivet ska inte artikel 33 i winding up-direktivet om tystnadsplikt, tillämpas när artikel 76 i resolutionsdirektivet tillämpas. Artikel 76 i resolutionsdirektivet handlar om skyddsåtgärder för motparter vid delvis överföring.
Artikel 117 i resolutionsdirektivet innehåller också ändringar av några av winding up-direktivets lagvalsregler men de behandlas i kapitel 29.
Skälen för kommitténs förslag
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut har som nämns ovan införlivats i svensk rätt genom lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Av den lagen framgår att den gäller vid en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande för bl.a. ett kreditinstitut hemmahörande i ett land inom EES. Termen ”rekonstruktionsåtgärd” definieras åtgärd som har beslutats av domstol eller annan myndighet för att bevara eller återställa ett företags eller ett instituts finansiella ställning och som kan påverka andras rätt. Enligt svensk rätt finns det dock i dagsläget inte några rekonstruktionsåtgärder som får vidtas mot ett kreditinstitut. Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion är nämligen inte tillämplig på kreditinstitut.
13 Ersättnings ska betalas ur resolutionsreserven eller motsvarande finansieringsarrangemang om det ekonomiska utfallet vid resolution blir sämre än vid konkurs.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
963
Lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens är dock tillämplig på utländska rekonstruktionsåtgärder. 14
De svenska likvidationsförfarandena är konkurs eller tvångslikvidation.
För att införliva resolutionsdirektivets ändringar i winding updirektivet föreslår kommittén att lagen – inklusive lagens rubrik – ändras för att inkludera värdepappersföretag, och de övriga företag som kan bli föremål för resolution. Dessutom bör definitionen av begreppet rekonstruktionsåtgärd utvidgas genom tillägget ”inklusive en resolutionsåtgärd”.
Vidare bör en definition av begreppet resolutionsåtgärd tas in i lagen. Den bör, liksom direktivet, träffa resolutionsbefogenheter och resolutionsverktygen liksom användningen av de statliga stabiliseringsverktygen.
Vi kan konstatera att resolutionsdirektivet inte innehåller några ändringar i de övriga artiklarna i winding up-direktivet som genomgående talar om kreditinstitut. De ändringar som görs av definitionerna bör dock rimligtvis slå igenom även på dessa bestämmelser. Av detta följer exempelvis att det som sägs om kreditinstitut ska gälla även värdepappersbolag(institut).
Den svenska lagens lagvalsregler är enbart tillämplig på svenska likvidationsförfaranden, eftersom det vid lagens införande inte fanns några rekonstruktionsförfaranden som var tillämpliga på kreditinstitut. När nu lagen görs tillämplig på resolutionsåtgärder, behöver de direktivbestämmelser som är tillämpliga på rekonstruktionsåtgärder göras tillämpliga på sådana åtgärder.
Att winding up-direktivet, liksom den svenska lag som införlivar direktivet, ska omfatta även resolutionsåtgärder innebär att, de utländska resolutionsåtgärder som beslutas inom EES ska erkännas här omedelbart och utan krav på särskilt beslut.
Att så är fallet framgår av 4 § lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Där anges att en rekonstruktionsåtgärd som vidtas i en annan stat inom EES har verkan i Sverige i enlighet med vad som gäller i den staten. Enligt propositionens författningskommentar innebär det att åtgärden respektive förfarandet ska erkännas här omedelbart och utan krav på särskilt beslut. Det är lagen i hemlandet som avgör bl.a. vilka tillgångar som omfattas. Detsamma gäller t.ex. vilken
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
964
verkan som tillkommer icke lagakraftvunna beslut. Så snart beslutet får verkan i hemlandet, får det samma verkan i Sverige (prop. 2005/06:37 s. 53).
I samma paragraf anges att rekonstruktörens behörighet gäller här. Det betyder, enligt förarbetena till bestämmelsen att en rekonstruktör eller en förvaltare i en annan stat inom EES har behörighet att agera i Sverige. Det kan bli aktuellt t.ex. om företaget eller institutet har en filial eller egendom i Sverige som ska avyttras.15Enligt kommitténs bedömning bör exempelvis särskilda förvaltare ha samma behörighet som en rekonstruktör har enligt lagen.
Sammanfattningsvis innebär de ändringar som har gjorts i winding up-direktivet att resolution för ett institut bara får beslutas i den medlemsstat som auktoriserat institutet. Ett sådant beslut erkänns automatiskt i Sverige och får samma verkan som den har i den beslutande medlemsstaten. Av detta följer att resolutionsåtgärder som beslutas beträffande egendom som finns i Sverige har både beslagsverkan och hindersverkan. För själva resolutionsförfarandet gäller lagen i den medlemsstat som beslutat om resolutionen. Detta inkluderar bl.a. förutsättningarna för att besluta om resolution och möjligheten att överklaga sådana beslut. Det torde exempelvis inte vara möjligt att i Sverige bestrida ett beslut om att använda ett verktyg eller hur det används.
Utvidgningen av definitionen av behörig myndighet till att omfatta resolutionsmyndigheten innebär inga ändringar i lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. I 16 § finns det visserligen en bestämmelse om underrättelseskyldighet och registrering. Det är dock lämpligt att Finansinspektionen fortsätter att fullgöra denna uppgift. Resolutionsmyndigheten bör dock informeras om inledda förfaranden. Detta kan framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Några lagändringar krävs inte heller för att införliva undantagen från artiklarna 4, 7 eller 33.
15 Genom bestämmelserna genomförs delar av artiklarna 3.2 och 9.1 i winding up-direktivet (prop. 2005/06:37 s. 53). Nämnda bestämmelser införlivar dock även i princip reglerna i artikel 28.2 och 28.3 som enligt propositionen (s. 39) inte motiverar någon lagstiftning.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
965
22.4.2 Verkan av resolutionsförfaranden beslutade inom EES
Kommitténs förslag: En överföring som har beslutats inom ramen för resolution i ett annat land inom EES, har verkan och ska genomföras i Sverige även när överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som finns i Sverige eller som lyder under svensk rätt. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.
Om en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES, utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter avseende instrument eller skulder som lyder under svensk rätt eller skulder till borgenärer som är hemmahörande i Sverige, har det beslutet verkan och ska genomföras här. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.
Resolutionsdirektivet
Av beskrivningen i föregående avsnitt framgår att resolutionsåtgärder som beslutas i ett annat land inom EES omedelbart och utan särskilt beslut gäller i Sverige till följd av ändringarna i winding updirektivet. I artikel 66 i resolutionsdirektivet finns det ytterligare bestämmelser som ska säkerställa att åtgärder – krishanterande och krisföravvärjande – som har beslutats i en medlemsstat kan genomföras i de övriga.
Enligt artikel 66.1 ska medlemsstaterna se till att om en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder omfattar tillgångar som finns i en annan medlemsstat än resolutionsmyndighetens medlemsstat, eller rättigheter eller skyldigheter enligt en annan medlemsstats rätt än resolutionsmyndighetens medlemsstat, ska överföringen få verkan i den andra medlemsstaten eller enligt dess rätt.
Medlemsstaterna ska vidare enligt artikel 66.2 tillhandahålla den resolutionsmyndighet som gjort eller avser att göra överföringen allt rimligt bistånd för att säkerställa att aktierna eller de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna överförs till den mottagande enheten enligt gällande krav i nationell rätt.
Dessutom anges i artikel 66.3 att medlemsstaterna ska se till att aktieägare, borgenärer och tredje män som berörs av överföringen av de aktier, andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
966
eller skulder som avses i artikel 66.1 inte har rätt att förhindra, bestrida eller bortse från överföringen enligt en bestämmelse i rätten i den medlemsstat där tillgångarna finns eller i den lagstiftning som reglerar aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, rättigheterna eller skyldigheterna.
Enligt artikel 66.4 ska, om resolutionsmyndigheten i en medlemsstat (medlemsstat A) utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna, däribland avseende kapitalinstrument i enlighet med artikel 59, och de kvalificerade skulderna eller de relevanta kapitalinstrumenten i företaget under resolution omfattar
a) instrument eller skulder som regleras av rätten i en medlemsstat
som inte är den resolutionsmyndighets medlemsstat som utövade nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna (medlemsstat B),
b) skulder till borgenärer som är etablerade i medlemsstat B.
Medlemsstat B ska se till att kapitalbeloppet av dessa skulder eller instrument minskas, eller att skulder eller instrument konverteras, i enlighet med resolutionsmyndighetens i medlemsstat A utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter.
Vidare ska enligt artikel 66.5 medlemsstaterna se till att borgenärer som berörs av utövandet av de nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter som avses i artikel 66. 4 inte har rätt att bestrida minskningen av kapitalbeloppet av instrumentet eller skulden eller dess konvertering, beroende på vad som är tillämpligt, enligt en bestämmelse i lagstiftningen i medlemsstat B.
Slutligen anger artikel 66.6 att varje medlemsstat ska se till att följande fastställs i enlighet med rätten i resolutionsmyndighetens medlemsstat:
a) Rätten för aktieägare, borgenärer och tredje män att genom
rättslig prövning enligt artikel 85 bestrida en överföring av de aktier, andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i artikel 66.1.
b) Rätten för borgenärer att överklaga enligt artikel 85 minsk-
ningen av kapitalbeloppet eller konverteringen av ett instrument eller skuld som omfattas av artikel 66.4 a eller artikel 66.4 b.
c) Skyddsåtgärder för partiell överföring som avses i kapitel VII
avseende tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i artikel 66.1.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
967
Skälen för kommitténs förslag
Överföringar ska ha verkan i Sverige
Av artikel 66.1 följer att en överföring som beslutats inom ramen för resolution i en annan stat inom EES och som avser antingen aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som finns i Sverige eller rättigheter eller skulder som lyder under svensk rätt, har verkan och ska genomföras i Sverige.
Vi föreslår att en motsvarande bestämmelse införs i svensk rätt för att hantera de situationer som inte omfattas av lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Härigenom säkerställs att en resolutionsåtgärd som beslutas i ett annat land inom EES får genomslag i Sverige.
Resolutionsmyndigheten ska bistå en utländsk resolutionsmyndighet
Att en åtgärd har verkan och får genomföras avseende egendom i Sverige är dock inte samma sak som att den faktiskt utan vidare går att genomföra i Sverige, i vart fall inte utan bistånd av svenska myndigheter. Det kan exempelvis gälla registrering av egendom hos svenska myndigheter eller tvister som innebär att den utländska myndigheten inte kan genomföra överföringen som planerat. Av bestämmelsen i artikel 66.2 följer att Sverige då, inom rimlighetens gränser, ska ge den utländska myndigheten det stöd den behöver. Någon sådan uttrycklig bestämmelse behöver inte införas i svensk rätt för att den utländska myndigheten ska få hjälp. Eftersom resolutionsmyndigheten har en särskild roll att spela även i utländska resolutionsförfaranden är det dock rimligt att regeringen i föreskrifter anger att resolutionsmyndigheten inom rimlighetens gränser ska ge en utländsk resolutionsmyndighet hemmahörande inom EES den hjälp och det stöd som den behöver för att genomföra en överföring av aktier och andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter och skulder.
Förhindrande och bestridande av en överföring
Enligt artikel 66.3 ska medlemsstaterna se till att aktieägare, borgenärer och andra personer som påverkas av en överföring inte har rätt att förhindra, bestrida eller bortse från överföringen enligt
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
968
bestämmelser i svensk rätt. Som nämns i det föregående har en överföring inom ramen för resolution verkan i Sverige. Redan av den ovan föreslagna bestämmelsen om att det utländska bestlutet har verkan och får genomföras i Sverige följer att de berörda borgenärerna eller ägarna inte får förhindra eller bortse från överföringen. Detta bör dock kompletteras med en bestämmelse som anger att talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.
Nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter och skydd för motparter
Artikel 66.4 behandlar utövande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter, Dessa befogenheter kan utövas både inom ramen för resolution och utanför resolution. Åtgärder som vidtas utanfrö resolution omfattas inte av åtgärder för erkännande av resolutionsåtgärder. För att införliva direktivet föreslår vi att det i svensk rätt tas in en bestämmelse som anger att om en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES, utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter avseende instrument eller skulder som lyder under svensk rätt eller skulder till borgenärer som är hemmahörande i Sverige, har det beslutet verkan och ska genomföras här. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige. En sådan bestämmelse täcker även in bestämmelsen i artikel 66.5 om att borgenärer inte ska kunna bestrida nedskrivningen eller konverteringen.
Tillämplig lag för överklagande och skydd för motparter
Enligt artikel 66.6 ska medlemsstaterna säkerställa att rätten att bestrida besluten respektive skyddsåtgärder bestäms av lagen i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten hör hemma. Detta följer dock redan av förslagen i det föregående om att ett beslut av en utländsk resolutionsmyndighet har verkan i Sverige, liksom av bestämmelserna om överklaganden i svensk rätt. Det behövs därför enligt vår bedömning inte någon ytterligare bestämmelse för att införliva bestämmelserna om överklaganden artikel 66.6.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
969
22.5 Relationer med tredjeland
I det föregående har vi behandlat bestämmelser om samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter hemmahörande i länder inom EES och vilken verkan en resolutionsåtgärd som beslutas av en myndighet i ett sådant land har.
Liknande frågeställningar kan emellertid uppkomma i förhållande länder utanför EES, s.k. tredjeland. Det finns nämligen stora internationella banker eller bankkoncerner som driver verksamhet i olika delar av världen genom filialer eller dotterföretag. För att på planeringsstadiet få en heltäckande bild av vilka åtgärder som det är möjligt att genomföra om företaget försätts i resolution måste även de företag som finns i tredjeland, beaktas. Det är därför viktigt att kunna samordna resolutionsplaneringen och eventuella åtgärder som kan komma att vidtas när ett företag inom EES försätts i resolution eller när ett motsvarande förfarande inleds i tredjeland. För att säkerställa att myndigheterna vet vad som förväntas av dem bör samarbetsformerna, inklusive informationsutbytet diskuteras igenom i förväg. Dessa kan behöva komma till uttryck i överenskommelser mellan de berörda länderna.
Utgångspunkten är att länderna själva kan ingå överenskommelser med tredjeland om krisavvärjande och krishanterande åtgärder (se avsnitt 22.5.3). Direktivet erinrar emellertid om att bindande avtal får ingås av unionen enligt artiklarna 216–218 i EUFfördraget16 (se avsnitt 22.5.1). Länderna får bara ingå avtal med tredjeland om unionen inte har ingått ett avtal som omfattar samma fråga. Om unionen inte har ingått avtal i ett ämne får också Eba ingå inte bindande ramaavtal som länderna sedan kan lägga till grund för sina avtal med tredjeland (se avsnitt 22.5.2).
De avtal som av unionen, Eba eller länderna ingår med tredjeland kommer att sannolikt innehålla såväl krisavvärjande och krishanterande åtgärder. De kan innehålla bestämmelser om bl.a. resolutionsplanering och en analys av vilka resolutionsåtgärder som det kan bli aktuellt att vidta om ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland fallerar. En resolutionsåtgärd som en resolutionsmyndighet i tredjeland vidtar mot ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland erkänns dock inte enligt gällande rätt i Sverige och kan inte verkställas här (det har inte beslagsverkan). Myndigheten i tredjeland kan därför stöta på problem när det gäller att verkställa beslut som rör egendom som finns i Sverige. Reso-
16 Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
970
lutionsdirektivet innehåller dock bestämmelser om erkännande och verkställighet av tredjelandsförfaranden (se avsnitten 22.5.4–22.5.6).
I vissa situationer är de åtgärder som vidtas i tredjeland inte tillräckliga. I direktivet tilldelas därför medlemsstaternas resolutionsmyndigheter rätt att vidta åtgärder mot ett svenskt moderföretag till ett tredjelandsinstitut och mot en filial till ett tredjelandsinstitut under vissa särskilda förutsättningar (se avsnitten 22.5.7 och 22.5.8).
Ett väl fungerande gränsöverskridande samarbete förutsätter att de involverade myndigheterna iakttar sekretess när det behövs. Resolutionsdirektivets bestämmelser om sekretess behandlas i kapitel 32.
I Financial Stability Board:s (FSB) Key Attributes for Effective Resolutions Regimes for Financial Institutions17 finns det principer som behandlar vikten av ett fungerande samarbete mellan myndigheter i olika länder. För medlemsstaterna i EU tas dessa principer om hand genom resolutionsdirektivet.
22.5.1 Unionens överenskommelser
Kommitténs bedömning: Det behöver inte införas någon svensk bestämmelse för att införliva den direktivbestämmelse som erinrar om att kommissionen kan lämna förslag till rådet beträffande förhandlingar om avtal med tredjeland
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 93.1 kan kommissionen i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget ställa förslag till rådet om förhandling av avtal med ett eller flera tredjeländer om metoderna för samarbete mellan resolutionsmyndigheterna och de berörda myndigheterna i tredjeländer, bl.a. för ändamålet att sprida information i samband med återhämtnings- och resolutionsplanering som rör institut, finansiella institut, moderföretag och tredjelandsinstitut, med avseende på följande situationer:
a) I fall där ett moderinstitut i tredjeland har dotterinstitut eller
betydande filialer i två eller flera medlemsstater.
17 Promemorian finns tillgänglig på http://www.financialstabilityboard.org/, 21 juni 2014.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
971
b) I fall där ett moderföretag som är etablerat i en medlemsstat och
som har ett dotterföretag eller en betydande filial i minst en annan medlemsstat har ett eller flera dotterinstitut i tredjeland.
c) I fall där ett institut som är etablerat i en medlemsstat och som
har ett moderföretag, ett dotterföretag eller en betydande filial i minst en annan medlemsstat har en eller flera filialer i ett eller flera tredjeländer.
Enligt artikel 93.2 ska de avtal som avses i artikel 93.1 ska särskilt säkerställa inrättandet av processer och arrangemang mellan resolutionsmyndigheterna och relevanta myndigheter i tredjeland för samarbete vid genomförande av vissa eller alla uppgifter och vid utnyttjande av vissa eller alla befogenheter som anges i artikel 97; se även artikel 94.1.
De avtal som avses i artikel 93.1 ska enligt artikel 93.3 inte gälla enskilda institut, finansinstitut, moderföretag eller institut i tredjeländer.
Om inte ett sådant avtal har ingåtts, eller fram till dess att ett sådant avtal ingås, får medlemsstater enligt artiklarna 93.4 och 94.1 ingå ett bilateralt avtal med tredjeland.
Skälen för kommitténs bedömning
Enligt artikel 216.1 i EUF-fördraget har unionen kompetens att ingå vissa typer av avtal med tredjeländer. Sådana avtal är bindande för unionens institutioner och medlemsstaterna.
Artikel 218 i EUF-fördraget ger kommissionen rätt att ställa förslag till rådet att inleda förhandlingar och om inriktningen av sådana förfarandet. Rådet har rätt att uppdra åt kommissionen att inleda förhandlingar och får också ge kommissionen förhandlingsdirektiv. Förfarandet för att ingå avtal, liksom rådets och Europaparlamentets roll, framgår av artikel 218.
Artikel 93 i resolutionsdirektivet behandlar kommissionens rätt att ställa förslag enligt artikel 218 i EUF-fördraget. Eftersom unionens avtal liksom förfarandet att ingå dem är fördragsstyrda behövs det enligt kommitténs bedömning inte någon bestämmelse i svensk rätt för att införliva artikel 93 i resolutionsdirektivet.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
972
22.5.2 Ebas ramavtal om samarbete med tredjeland
Kommitténs bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse i lag om de ramavtal som Eba får ta fram med tredjeland.
Resolutionsdirektivet
I artikel 97 i resolutionsdirektivet finns det bestämmelser om Ebas rätt att enligt Eba-förordningen ta fram ramavtal med länder utan för EES.
Bestämmelserna i artikeln tillämpas enligt artikel 97.1 på samarbete med ett tredjeland såvida inte och fram till dess att ett internationellt avtal som avses i artikel 93.1 träder i kraft med det berörda tredjelandet. Det ska även tillämpas efter ikraftträdandet av ett internationellt avtal enligt artikel 93.1 med det berörda tredjelandet i den omfattning som innehållet i den här artikeln inte omfattas av det avtalet.
Enligt artikel 97.2 får Eba ingå icke-bindande samarbetsavtal med följande behöriga myndigheter i tredjeland:
a) För fall där ett dotterföretag inom unionen är etablerat i två
eller flera medlemsstater, de relevanta myndigheter i det tredjeland där moderföretaget eller ett företag som avses i artikel 1.1 c och d är etablerat.
b) I fall där ett institut i tredjeland har unionsfilialer i två eller flera
medlemsstater, den relevanta myndigheten i det tredjeland där det institutet är etablerat.
c) I fall där ett moderföretag eller ett företag som anges i artikel
1.1 c och d är etablerat i en medlemsstat med ett dotterföretag eller en betydande filial i en annan medlemsstat även har en eller flera dotterinstitut i tredjeland, de relevanta myndigheterna i de tredjeländer där de dotterinstituten är etablerade.
d) I fall där ett institut med ett dotterföretag eller en betydande
filial i en annan medlemsstat har etablerat en eller flera filialer i ett eller flera tredjeländer, de relevanta myndigheterna i de tredjeländer där de filialerna är belägna.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
973
De arrangemang som avses i artikel 97.2 ska inte innehålla bestämmelser som avser enskilda institut. De ska inte innebära att medlemsstaterna åläggs rättsliga förpliktelser.
Enligt artikel 97.3 ska de samarbetsavtal som ingås innehålla bestämmelser om förfaranden och arrangemang för utbyte av information som är nödvändig för och samarbete mellan de deltagande myndigheterna vid genomförandet av vissa av eller alla följande uppgifter och vid utövandet av vissa av eller alla följande befogenheter när det gäller institut som avses i artikel 97.2 a-d eller koncerner med sådana institut:
a) Utarbetandet av resolutionsplaner i enlighet med artiklarna 10–
13 och liknande krav enligt de berörda tredjeländernas rätt.
b) Bedömningen av möjligheterna till resolution av sådana institut
och koncerner i enlighet med artiklarna 15 och 16 och liknande krav i de berörda tredjeländernas rätt.
c) Tillämpningen av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder
för resolution enligt artiklarna 17 och 18 och eventuella liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
d) Tillämpningen av åtgärder för tidigt ingripande enligt artikel 27
och liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
e) Tillämpningen av resolutionsverktyg och utövandet av reso-
lutionsbefogenheter och liknande befogenheter som kan utövas av de berörda myndigheterna i tredjeland.
Artikel 97.4 anger att behöriga myndigheter eller resolutionsmyndigheter ska, när så är lämpligt, ingå icke bindande arrangemang för samarbete i linje med Ebas arrangemang med de relevanta myndigheter i tredjeland som anges i artikel 97.2. Vidare framgår att artikel 97 inte ska hindra medlemsstater eller deras behöriga myndigheter från att ingå bilaterala eller multilaterala avtal med tredjeland i enlighet med artikel 33 i förordning (EU) nr 1093/2010.
I artikel 97.5 anges att arrangemang för samarbete som ingås mellan resolutionsmyndigheter i medlemsstater och i tredjeland i enlighet med artikel 97 får omfatta bestämmelser om följande:
a) Utbyte av information som är nödvändig för utarbetandet och
underhållet av resolutionsplaner.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
974
b) Samråd och samarbete vid utarbetandet av resolutionsplaner,
inklusive principer för utövandet av befogenheter enligt artiklarna 94 och 96 och liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
c) Utbyte av information som är nödvändig för tillämpningen av
resolutionsverktyg och utövandet av resolutionsbefogenheter och liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
d) Varningssystem eller samråd med samarbetsarrangemangets
parter, innan sådana omfattande åtgärder vidtas enligt detta direktiv eller de berörda tredjeländernas rätt som påverkar det institut eller den koncern som arrangemanget gäller.
e) Samordning av information till allmänheten vid gemensamma
resolutionsåtgärder.
f) Förfaranden och arrangemang för utbyte av information och
samarbete enligt a–e, om så är lämpligt bland annat genom inrättande och användning av krishanteringsgrupper.
Av artikel 97.6 framgår att medlemsstaterna ska underrätta Eba om varje samarbetsarrangemang som resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter har ingått i enlighet med artikel 97.
Skälen för kommitténs bedömning
Artikel 97 behandlar avtal som ingås av Eba när unionen inte har ingått sådana avtal som förutses i artikel 93 (se avsnitt 22.5.1). De avtal som beskrivs i artikel 97 är sådana som anges i artikel 33.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (senast ändrad genom förordning (EU) nr 1022/2013). Där anges att Eba, utan att det påverkar medlemsstaternas och unionsinstitutionernas respektive behörighetsområden, får utveckla kontakter och ingå administrativa avtal med tillsynsmyndigheter, internationella organisationer och förvaltningar i tredjeländer. Dessa avtal får inte medföra några juridiska förpliktelser för unionen och dess medlemsstater, och de få inte heller hindra med-
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
975
lemsstaterna och deras behöriga myndigheter från att ingå bilaterala eller multilaterala avtal med dessa tredjeländer.
Sådana avtal som behandlas i artikel 97 ska behandla formerna för informationsutbyte och samarbete avseende institut eller koncerner som har kopplingar till tredjeland. Avtalen ska bl.a. ange formerna för framtagande av resolutionsplaner och åtgärder för att undanröja hinder mot resolution, tidiga ingripanden och beslut om resolutionsåtgärder och likande åtgärder som resolutionsmyndigheten i tredjeland kan vidta. Mer precist kan avtalen innehålla exempelvis principer för utövande av befogenheterna om erkännande och verkställighet av tredjelandsbeslut enligt artikel 94 (se avsnitt 22.5.4) och resolution av inhemska filialer (se avsnitt 22.5.8)
Tillsynsmyndigheterna och resolutionsmyndigheterna får ingå icke bindande avtal som är i linje med Ebas ramavtal med berörda myndigheter i tredjeland. I överensstämmelse med artikel 33.1 i Eba-förordningen förhindrar dock artikel 97 inte att medlemsstaterna själva ingår avtal med tredjeland.
Artikel 97 behöver enligt kommitténs bedömning inte införlivas i svensk rätt genom någon uttrycklig bestämmelse. Om myndigheternas överenskommelser med tredjeland inte är juridiskt bindande är de inte internationella överenskommelser enligt artikel regeringsformen. Myndigheterna behöver då inte något bemyndigande att ingå överenskommelserna.
22.5.3 Resolutionsmyndighetens överenskommelser med tredjeland
Kommitténs bedömning: Det behövs inte något bemyndigande i lag för att resolutionsmyndigheten ska kunna ingå bilaterala överenskommelser med myndigheter i tredjeland om samarbete och informationsutbyte.
Resolutionsdirektivet
I det föregående har vi behandlat rådets mandat att ingå avtal med tredjeland och verkan av sådana avtal samt Ebas framtagande av ramavtal i samma frågor. Om rådet inte har ingått något avtal följer det av artikel 93.4 att en myndighet i ett land inom EES under vissa
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
976
förutsättningar får ingå sådana avtal (se avsnitt 22.5.1). Dessa avtal behandlas dock inte närmare i resolutionsdirektivet.
Skälen för kommitténs bedömning
Som vi har nämnt i det föregående är det viktigt att resolutionsmyndigheten har ett väl fungerande samarbete med myndigheter i tredjeland. För att säkerställa att de berörda myndigheterna vet vad som förväntas av dem är det viktigt att samarbetsformerna och informationsutbytet diskuteras i förväg och om möjligt kommer till uttryck genom en överenskommelse mellan länderna. Det behövs inte något bemyndigande i lag för att resolutionsmyndigheten ska kunna ingå bilaterala överenskommelser med myndigheter i tredjeland om samarbete och informationsutbyte. Om överenskommelserna inte är bindande är det upp till myndigheterna att bestämma om de vill ingå dem eller inte. Om däremot överenskommelsen är bindande är det fråga om en internationell överenskommelse i regeringsformens mening. En sådan får bara ingås av regeringen eller av en myndighet som har bemyndigats av regeringen. Ett sådant bemyndigande kan ges för varje överenskommelse eller tas in i föreskrifter meddelade av regeringen. En överenskommelse som ingås med stöd av ett sådant bemyndigande får dock inte hålla någon bestämmelse som strider mot lag eller som är av större vikt.
22.5.4 Processen för erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland för ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland som har
1. ett dotterföretag som är ett institut eller en EES-filial i
Sverige som är väsentlig, eller
2. tillgångar rättigheter och skulder som finns i Sverige eller som
lyder under svensk lag.
Om det finns ett europeiskt resolutionskollegium enligt artikel 89 i resolutionsdirektivet, ska resolutionsmyndigheten försöka
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
977
komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna i kollegiet om att erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland beträffande ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland.
En sådan överenskommelse är bindande för resolutionsmyndigheten och ska verkställas i Sverige.
Om resolutionsmyndigheten inte kan komma överens med de utländska myndigheterna i det europeiska resolutionskollegiet eller om det inte finns något resolutionskollegium, ska resolutionsmyndigheten självt besluta om ifall ett resolutionsförfarande i tredjeland ska erkännas.
Resolutionsmyndigheten ska då beakta intressena i varje land inom EES där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland verkar.
Resolutionsdirektivet
Särskilt om erkännande av tredjelandsförfaranden
För erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland gäller de särskilda bestämmelser som finns i artiklarna 94 och 95 och som beskrivs i det följande. Definitionen av resolutionsförfarande i tredjeland är centralt eftersom det är det som erkännandet ska avse. I artikel 2.1.88 definieras resolutionsförfarande i tredjeland som en åtgärd enligt rätten i ett tredjeland som syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller ett tredjelandsmoderföretag som är jämförbar, i termer av mål och förväntade resultat, med resolutionsåtgärder enligt detta direktiv.
Resolutionsdirektivets utgångspunkt är att de europeiska tillsynskollegierna (se avsnitt 22.3.2) ska ta ställning till om ifall ett resolutionsförfarande som beslutats i tredjeland ska erkännas eller inte. Om ett europeiskt resolutionskollegium har inrättats ska nämligen kollegiet fatta ett gemensamt beslut om att erkänna, förutom enligt artikel 95, resolutionsförfaranden i tredjeland för ett institut i tredjeland eller ett moderföretag som
a) har dotterföretag inom unionen som är etablerade i eller unions-
filialer som är belägna i och betraktas som betydande av två eller flera medlemsstater, eller
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
978
b) har tillgångar, rättigheter och skulder som finns i två eller flera
medlemsstater eller som regleras av rätten i de medlemsstaterna.
När det gemensamma beslutet om erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland har fattats, ska de nationella resolutionsmyndigheterna verkställa de erkända resolutionsförfarandena i tredjeland i enlighet med sin nationella rätt.
I artikel 94.3 framgår att om myndigheterna inte kan komma överens, eller i avsaknad av ett europeiskt resolutionskollegium, ska varje berörd resolutionsmyndighet fatta sitt eget beslut om att erkänna, förutom enligt artikel 95, resolutionsförfaranden i tredjeland för ett institut i tredjeland eller ett moderföretag.
Detta beslut ska, enligt artikel 94.3 andra stycket, vederbörligen beakta intressena i varje enskild medlemsstat där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag verkar, särskilt de potentiella effekterna av erkännandet och verkställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland för andra delar av koncernen och på den finansiella stabiliteten i de medlemsstaterna.
I de ovan återgivna bestämmelserna finns ett antal begrepp som definieras i artikel 2.1.86–90 (se avsnitt 5.11).
Skälen för kommitténs förslag
Erkännande av tredjelandsförfaranden
Den i direktivet beskrivna processen för att erkänna tredjelandsförfaranden måste införlivas med svensk rätt.
I överensstämmelse med direktivet ska resolutionsmyndigheten få erkänna tredjelandsförfaranden. Det finns dock inte någon anledning att begränsa denna möjlighet till situationer då det finns kopplingar även till andra länder inom EES. Vi föreslår därför att resolutionsmyndigheten får erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland för ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretaget i tredjeland som har
1. ett dotterföretag som är ett institut eller en EES-filial i Sverige
som är väsentlig, eller
2. tillgångar rättigheter och skulder som finns i Sverige eller som
lyder under svensk lag.
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
979
Utgångspunkten i resolutionsdirektivet är att om det finns ett europeiskt resolutionskollegium enligt artikel 89, ska resolutionsmyndigheten försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna i kollegiet om att erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland beträffande ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland. Detsamma bör vara utgångspunkten i svensk rätt. Liksom andra överenskommelser som beskrivs i detta betänkande blir en sådan överenskommelse en internationell överenskommelse enligt regeringsformen. Om resolutionsmyndigheten ingår en sådan överenskommelse ska tredjelandsförfarandet sedan verkställas enligt svensk rätt. På vilka grunder resolutionsmyndigheten kan vägra att erkänna ett tredjelandsförfarande eller att verkställa det behandlas i avsnitt 22.5.6.
Om resolutionsmyndigheten inte kan komma överens med de utländska myndigheterna i det europeiska resolutionskollegiet eller om det inte finns något resolutionskollegium, ska resolutionsmyndigheten själv besluta om ifall ett resolutionsförfarande i tredjeland ska erkännas. Resolutionsmyndigheten ska beakta intressen i varje enskilt land där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland verkar. Även detta bör framgå av svensk rätt.
Vilken betydelse ett erkännande får behandlas i nästa avsnitt.
22.5.5 Verkställighet av erkända resolutionsförfaranden
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten har erkänt ett resolutionsförfarande i tredjeland får den besluta att verkställa det genom att
1. besluta om resolutionsåtgärder beträffande
a. tillgångar som ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretagi
tredjeland har i Sverige eller som lyder under svensk lag,
b. rättigheter och skulder som ett tredjelandsinstitut bokfört i
EES-filialen i Sverige eller som lyder under svensk lag eller fordringar som hänför sig till sådana rättigheter och skulder som kan göras gällande i Sverige,
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
980
3. vidta eller förelägga någon annan att vidta åtgärder för att till
ett tredjelandsinstitut eller moderföretag i tredjeland, överföra aktier eller andra äganderättsinstrument som innehas av ett dotterinstitut i Sverige till tredjelandsinstitutet eller moderföretaget,
4. under vissa förutsättningar besluta om förbud att fullgöra
vissa förpliktelser, ta i anspråk säkerheter, att utöva vissa rättshandlingar beträffande en motpart till ett dotterinstitut till ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland eller till en EES-filial i Sverige som är väsentlig eller andra koncernföretag.
Resolutionsdirektivet
Verkställigheten av ett erkännande
Artiklarna 94.2 och 94.3 i resolutionsdirektivet behandlar processen för hur ett erkännande av ett resolutionsförfarande i tredjeland ska gå till. Av artikel 94.4 framgår vilken effekt ett sådant erkännande åtminstone ska ha beträffande beslut som har fattats av den relevanta myndigheten i tredjeland. Effekten är inte lika långtgående som enligt winding up-direktivet
Enligt artikel 94.4. ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheterna åtminstone ges befogenhet att göra följande:
a) Utöva resolutionsbefogenheterna för följande:
i) Tillgångar som innehas av ett institut i tredjeland eller ett
moderföretag och som är belägna i medlemsstaten eller regleras av rätten i denna. ii) Rättigheter eller skulder som innehas av ett institut i tredje-
land och som bokförts av unionsfilialen i medlemsstaten eller regleras av rätten i denna, eller när fordringar som hänför sig till sådana rättigheter och skulder kan göras gällande i medlemsstaten.
b) Genomföra, inklusive att föreskriva en annan person att vidta
åtgärder för att genomföra en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument som innehas av ett dotterföretag inom
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
981
unionen som är etablerat i medlemsstaten som utsett myndigheterna.
c) Utöva sina befogenheter enligt artiklarna 69, 70 eller 71 när det
gäller rätten för en part att ingå avtal med en enhet som avses i artikel 94.2 där sådana befogenheter krävs för att verkställa resolutionsförfarandena i tredjelandet.
d) Göra ogiltiga alla rättigheter att säga upp, avveckla eller påskynda
avtal eller påverka avtalsenliga rättigheter som företag enligt artikel 94.2 och andra koncernföretag har, om sådana rättigheter härrör från resolutionsåtgärder som har vidtagits avseende institutet i tredjeland, sådana enheters moderföretag eller andra koncernenheter, antingen av resolutionsmyndigheten i tredjeland själv eller enligt rättsliga eller tillsynsmässiga krav avseende resolutionsarrangemang i det landet, förutsatt att de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inbegripet betalnings- och leveransskyldigheter, även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls.
Erkännande och verkställighet ska inte förhindra nationella insolvensförfaranden
Enligt artikel 94.6 i resolutionsdirektivet ska erkännandet och verkställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland i förekommande fall inte påverka normala insolvensförfaranden enligt tillämplig nationell rätt i enlighet med detta direktiv.
Skälen för kommitténs förslag
Verkställigheten av ett erkännande
Av direktivet framgår att det som resolutionsmyndigheten får erkänna är resolutionsförfaranden beträffande individuella tredjelandsinstitut och moderföretag i tredjeland. Genom att erkänna ett förfarande förklarar sig resolutionsmyndigheten beredd att efter en särskild prövning av hur åtgärden påverkar förhållandena i Sverige eller andra medlemsstater (se avsnitt 22.5.6) verkställa det beslut som tredjelandsmyndigheten fattat i Sverige. Erkännandet av resolutionsförfarandet i tredjeland innebär alltså inte att alla åtgärder som beslutas med automatik får genomföras i Sverige (eller i någon
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
982
annan medlemsstat). Det är också rimligt eftersom resolutionsförfaranden kan variera ganska mycket mellan olika tredjeländer, även om FSB:s Key Attributes borgar för att förfarandena ska innehålla vissa grundläggande beståndsdelar. Det kan inte heller uteslutas att tredjelandsmyndigheten inte tar tillräcklig hänsyn till svenska förhållanden, t.ex. den finansiella stabiliteten eller insättare som finns här, och därför beslutar om åtgärder som är olämpliga att genomföra. Det kan också vara en fördel att resolutionsmyndigheten kan besluta att vissa åtgärder får genomföras men inte alla, om alternativet i stället hade varit att inte några åtgärder alls får genomföras. Som vi återkommer till i det följande finns det också några typfall då resolutionsmyndigheten får avstå från att erkänna eller verkställa ett resolutionsförfarande beslutat i tredjeland.
Mot denna bakgrund föreslår vi att det införs en bestämmelse motsvarande den i direktivet som innebär att erkännandet av ett tredjelandsförfarande innebär att resolutionsmyndigheten, för att verkställa beslut som fattas i tredjeland, får besluta om någon av de åtgärder som räknas upp i resolutionsdirektivet.
Erkännande och verkställighet ska inte förhindra nationella insolvensförfaranden
Enligt resolutionsdirektivet har erkännandet och verkställigheten inte heller hindersverkan. Enligt artikel 94.6 förhindrar nämligen inte sådana beslut att det inleds ett normalt insolvensförfarande. Det behöver dock inte framgå av någon uttrycklig bestämmelse i svensk rätt utan följer av att beslutet inte innebär konkurshinder.
22.5.6 Skäl att inte erkänna eller verkställa ett resolutionsförfarande
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten behöver inte godkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland eller vidta åtgärder för att verkställa ett sådant förfarande om
1. resolutionsförfarandet skulle ha negativ effekt på den
finansiella stabiliteten i Sverige eller i en annan medlemsstat,
2. det är nödvändigt att vidta separata resolutionsåtgärder mot
en EES-filial för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål,
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
983
3. resolutionsförfarandet innebär att insättare och andra bor-
genärer som är hemmahörande i EES eller som ska betalas i EES inte skulle få samma behandling som insättare och andra borgenärer med liknande rättigheter i det land där det utländska resolutionsförfarandet beslutats,
4. erkännandet eller verkställigheten av resolutionsförfarandet
skulle få avsevärda budgetkonsekvenser för Sverige, eller
5. effekterna av ett sådant erkännande eller en sådan verk-
ställighet skulle strida mot svensk rätt.
Resolutionsdirektivet
I det föregående har vi beskrivit den process som kan leda till att ett tredjelandsförfarande kan erkännas och vilka åtgärder som resolutionsmyndigheter får vidta för att verkställa tredjelandsbesluten. Direktivet preciserar emellertid också i artikel 95 när resolutionsmyndigheterna får avstå från att erkänna eller verkställa ett förfarande.
I artikel 95 anges att resolutionsmyndigheten får, efter samråd med andra resolutionsmyndigheter, när ett europeiskt resolutionskollegium har inrättats enligt artikel 89, vägra att erkänna eller verkställa resolutionsförfaranden i tredjeland enligt artikel 94.2 om den anser
a) att resolutionsförfarandena i tredjeland skulle ha motsatt effekt
på den finansiella stabiliteten i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten är belägen eller att förfarandena skulle få motsatt effekt på den finansiella stabiliteten i en annan medlemsstat,
b) att en separat resolutionsåtgärd enligt artikel 96 som avser en
unionsfilial är nödvändig för att uppnå ett eller flera resolutionsmål,
c) att borgenärer, särskilt insättare som är etablerade eller ska
betalas i en medlemsstat, inte skulle få samma behandling som borgenärer och insättare i tredjeland med liknande rättigheter enligt resolutionsförfaranden i det egna tredjelandet,
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
984
d) att erkännandet eller verkställigheten av resolutionsförfarandena
i tredjelandet skulle ha avsevärda budgetkonsekvenser för medlemsstaten, eller
e) att effekterna av ett sådant erkännande eller en sådan verk-
ställighet skulle strida mot den nationella rätten.
Skälen för kommitténs förslag
Enligt resolutionsdirektivet får resolutionsmyndigheten vägra ett erkänna eller verkställa tredjelandsförfaranden under de förutsättningar som anges i direktivet. Kriterierna syftar på förfaranden eller åtgärder som skulle kunna ge innebära negativa effekter för Sverige eller någon annan medlemsstat eller för borgenärer där. Det räcker med att ett av kriterierna föreligger. Det är enligt vår bedömning rimligt att resolutionsmyndigheten kan välja att vägra erkännande eller verkställighet i alla de angivna fallen.
Enligt direktivet får myndigheten vägra att erkänna eller verkställa ett tredjelandsförfarande om något av de angivna kriterierna föreligger men den är inte skyldig inte göra det. Det ger resolutionsmyndigheten utrymme att godkänna ett tredjelandsförfarande även om något av de angivna kriterierna är uppfyllda, men tredjelandsförfarandet erbjuder den bästa globala lösningen jämfört med alternativen.
I överensstämmelse med direktivet föreslår vi därför att resolutionsmyndigheten får vägra att erkänna och verkställa ett tredjelandsförfarande om de omständigheter som anges i direktivet föreligger. Att resolutionsmyndigheten ska samråda med andra resolutionsmyndigheter i ett relevant europeiskt resolutionskollegium, följer av den generella bestämmelsen om samarbete, se kapitel 32.
22.5.7 Åtgärder mot ett svenskt moderföretag
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta att ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag till ett tredjelandsinstitut ska försättas i resolution, om
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
985
1. en myndighet i detta tredjeland har beslutat att tredjelands-
institutet uppfyller förutsättningarna för resolution, och
2. det är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse.
Resolutionsdirektivet
I det föregående har vi beskrivit vilka åtgärder den svenska resolutionsmyndigheten får vidta för att verkställa ett erkänt tredjelandsförfarande. I vissa situationer kan det emellertid finnas skäl att vidta åtgärder mot i Sverige hemmahörande företag som inte direkt träffas av resolutionsbeslutet i tredjeland.
Enligt artikel 94.5 får resolutionsmyndigheterna, om det är nödvändigt med hänsyn till allmänintresset, vidta resolutionsåtgärder avseende ett moderföretag när den berörda myndigheten i tredjelandet avgör att ett institut som är registrerat i det tredjelandet uppfyller villkoren för resolution enligt rätten i det tredjelandet. För att möjliggöra detta ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att utöva resolutionsbefogenheter avseende det moderföretaget, och artikel 68 ska tillämpas.
Skälen för kommitténs förslag
I avsnitt 7.4 behandlar vi artikel 33 och beskriver vi under vilka förutsättningar som resolutionsmyndigheten får vidta åtgärder mot finansiella institut och vissa holdingföretag hemmahörande inom EES. Bestämmelsen i artikel 94.5 behandlar en liknande situation men här finns institutet i tredje land.
För ett institut som uppfyller förutsättningarna för resolution och vars moderföretag finns i Sverige, får resolutionsmyndigheten då besluta att moderföretaget ska försättas i resolution och vidta de resolutionsåtgärder som är motiverade. Även om direktivbestämmelsen talar om ”moderföretaget” såsom vilket moderföretag som helst, torde dock avsikten ha varit att träffa just de kategorier holdingföretag som kan bli föremål för resolution (finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet).
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
986
För att kunna bidra till att resolutionsförfaranden med anknytning till tredjeland kan genomföras på bästa sätt, föreslår vi att en motsvarande bestämmelse införs i svensk rätt.
Det bör noteras att ingenting hindrar att resolutionsmyndigheten inleder resolution mot institut eller andra företag när de övriga förutsättningar som beskrivs i kapitel 7 är uppfyllda.
22.5.8 Åtgärder mot en EES-filial etablerad i Sverige
Kommitténs förslag: Om en EES-filial inte omfattas av ett resolutionsförfarande i tredjeland eller om resolutionsmyndigheten inte har erkänt resolutionsförfarandet, får myndigheten besluta att hantera filialen genom resolution, om det är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse och någon av följande förutsättningar är uppfyllda:
1. Filialen uppfyller inte längre eller kommer sannolikt inte längre att uppfylla villkoren för filialtillståndet och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle förhindra det eller att den fallerar.
2. Resolutionsmyndigheten bedömer att tredjelandsinstitutet inte kan eller vill eller sannolikt inte kommer att kunna fullgöra sina förpliktelser mot sina borgenärer inom EES, eller förpliktelser som filialen ingått eller bokfört här när de förfaller till betalning och resolutionsmyndigheten är försäkrad om att det inte har inletts eller kommer att inledas något resolutionsförfarande eller något annat insolvensförfarande mot institutet inom rimlig tid.
3. En myndighet i tredjeland har inlett ett resolutionsförfarande mot tredjelandsinstitutet eller har underrättat resolutionsmyndigheten att det avser att inleda ett sådant förfarande.
Resolutionsdirektivet
Resolutionsmyndigheten innehåller också en möjlighet att vidta resolutionsåtgärder mot filialer till tredjelandsinstitut. Av artikel 96.1 framgår nämligen att medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheter har de nödvändiga befogenheterna för att
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
987
agera i fråga om en EES-filial (benämnt unionsfilial i direktivet)som inte omfattas av några resolutionsförfaranden i tredjeland eller som omfattas av förfaranden i ett tredjeland och någon av de omständigheter som avses i artikel 95 föreligger. I andra stycket framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att artikel 68 tillämpas på utövandet av sådana befogenheter.
Enligt artikel 96.2 ska medlemsstater säkerställa att de befogenheter som krävs i artikel 96.1 får utövas av resolutionsmyndigheter om resolutionsmyndigheten anser att åtgärder är nödvändiga med hänsyn till allmänintresset och att ett eller flera av följande villkor är uppfyllt:
a) EES-filialen uppfyller inte längre, eller kommer sannolikt inte
att uppfylla, de nationella lagstadgade villkoren för dess auktorisation och verksamhet i den medlemsstaten och det inte finns några utsikter för att någon åtgärd av privata köpare, tillsyn eller relevant tredjeland skulle återställa filialens efterlevnad eller förhindra fallissemang inom rimlig tid.
b) Institutet i tredjeland enligt resolutionsmyndighetens mening
kan inte eller vill inte eller kommer sannolikt inte att kunna fullgöra sina förpliktelser gentemot borgenärer i unionen eller förpliktelser som filialen ingått eller bokfört när de förfaller till betalning, och resolutionsmyndigheten är försäkrad om att inga resolutionsförfaranden eller insolvensförfarande i tredjeland har eller kommer att inledas avseende detta institut i tredjeland inom rimlig tid.
c) Den berörda myndigheten i tredjeland har inlett resolutions-
förfaranden i ett tredjeland som avser institutet i tredjeland, eller har underrättat resolutionsmyndigheten om att den avser att inleda ett sådant förfarande. I artikel 96.3 framgår att om en resolutionsmyndighet vidtar en separat åtgärd som avser en EES-filial ska den beakta resolutionsmålen och vidta åtgärden i enlighet med följande principer och krav, i den mån de är relevanta:
a) Principerna i artikel 34.
b) Kraven gällande tillämpningen av resolutionsverktygen i avdel-
ning IV kapitel III.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
988
Skälen för kommitténs förslag
Artikel 96 anger medlemsstaterna ska ha möjlighet att inleda ett förfarande mot en inhemsk filial om förutsättningarna i direktivet är uppfyllda. Syftet med den bestämmelsen är att säkerställa att det är möjligt att vidta åtgärder mot en filial när de åtgärder som beslutas av eller kan förväntas bli beslutade är otillräckliga. En bestämmelse motsvarande den i direktivet bör enligt kommitténs bedömning införas i svensk rätt.
Direktivet talar inte om resolutionsåtgärder utan om åtgärder. Det torde bero på att filialen själv inte kan bli föremål för resolution. Det framgår dock inte av direktivet vilken typ av åtgärder som resolutionsmyndigheten ska kunna vidta. Eftersom åtgärderna ska vara nödvändiga i det allmännas intresse och de åtgärder som vidtas ska ta hänsyn till resolutionsändamålen är det knappast konkurs eller liknande som man tänker sig.
Enligt vår bedömning är det rimligt att resolutionsmyndigheten ges samma befogenhet att vidta resolutionsåtgärder mot en filial som mot ett företag som försätts i resolution. Genom att det anges att filialen får hanteras genom resolution blir bl.a. alla resolutionsåtgärder tillgängliga för resolutionsmyndigheten. Dessa åtgärder får sedan användas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till filialstrukturen. På detta sätt blir resolutionsändamålen och viktiga principer tillämpliga även på åtgärder som vidtas mot en filial.
22.5.9 Åtgärder avseende egendom m.m. i ett land utanför EES
Kommitténs förslag: Om tillgångar som finns i tredjeland eller aktier eller andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skyldigheter som lyder under rätten i tredjeland överförs till en mottagare, får resolutionsmyndigheten begära att mottagaren vidtar åtgärder för att se till att överföringen eller någon annan resolutionsåtgärd som har beslutats får verkan. Resolutionsmyndigheten får förelägga den som inte vidtar åtgärder att göra det.
Om resolutionsmyndigheten har beslutat att vidta en resolutionsåtgärd som avser tillgångar som finns i tredjeland eller aktier eller andra äganderättsinstrument, rättigheter eller för-
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
989
pliktelser som omfattas av lagen i tredjeland ska resolutionsmyndigheten.
1. om det behövs förvalta aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna eller rättigheterna eller uppfyller skyldigheterna för mottagarens räkning, till dess beslutet får verkan, eller
2. besluta att en överföring, nedskrivning, konvertering eller annan åtgärd inte ska gälla, om det när beslutet har fattats visar sig vara högst osannolikt att åtgärden kommer att få avsedd verkan.
Om en åtgärd förklaras ogiltigt ska situationen återställas till den som förelåg före beslutet. Mottagaren är skyldig att lämna tillbaka de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som beslutet avser. Den ersättning som har betalats för det överförda ska betalas tillbaka.
Resolutionsdirektivet
De bestämmelser om erkännande och verkställighet som har behandlats i det föregående har avsett resolutionsförfaranden beslutade i tredjeland. Det är inte möjligt att i svensk rätt eller inom EU reglera tredjelands erkännande av och verkställighet av resolutionsförfarande beslutade i Sverige eller i någon annan medlemsstat. Däremot är det möjligt att reglera hur resolutionsmyndigheter m.fl. inom EU ska agera i förhållande till tredjeland när här beslutad resolution berör exempelvis egendom i tredjeland. Sådana bestämmelser finns i artikel 67 i resolutionsdirektivet.
Enligt artikel 67.1 ska medlemsstaterna föreskriva att i fall där resolutionsåtgärder omfattar åtgärder som vidtas avseende tillgångar som är belägna i tredjeland eller aktier, andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skyldigheter styrs av rätten i tredjeland, får resolutionsmyndigheterna kräva att
a) förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person som
utövar kontroll över företaget under resolution samt den mottagande enheten vidtar alla nödvändiga åtgärder för att se till att överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden får verkan,
b) förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person som utövar
kontroll över institutet under resolution förvaltar aktierna, de
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
990
andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna eller rättigheterna eller uppfyller skyldigheterna för den mottagande enhetens räkning till dess att överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden fått verkan,
c) rimliga, regelrätta kostnader som den mottagande enheten ådrar
sig för att utföra någon av de åtgärder som krävs enligt 67.1 a och b betalas på något av de sätt som avses i artikel 37.7.
Enligt artikel 67.2 ska resolutionsmyndigheten om den bedömer att det, trots alla de nödvändiga åtgärder som vidtas av förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person i enlighet med punkt 1a, är högst osannolikt att överföringen, konverteringen eller åtgärden kommer att få verkan avseende vissa tillgångar som är belägna i tredjeland eller vissa aktier, andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skulder som styrs av tredjelandets rätt, ska resolutionsmyndigheten inte gå vidare med överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden. Om den redan har beställt överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden ska den beställningen vara ogiltig avseende de tillgångar, de aktier, de äganderättsinstrument, de rättigheter eller de skulder som berörs.
Skälen för kommitténs förslag
Det ligger i sakens natur att resolutionsmyndigheten ska göra det som står i dess makt för att de åtgärder den har beslutat om ska få avsedd effekt. Enligt kommitténs bedömning behövs det inte någon uttrycklig lagbestämmelse för att uttrycka detta.
Resolutionsmyndigheten kommer att ha kontroll över företaget under resolution. Om resolutionsmyndigheten tillsätter en särskild förvaltare eller ger någon annan person i uppdrag att utföra vissa uppgifter, kan den i uppdragsbeskrivningen precisera vilka skyldigheter denne har, t.ex. beträffande egendom i tredjeland. En konkursförvaltare kommer aldrig att ha kontroll över ett företag under resolution. Enligt kommitténs bedömning behövs det därför inte heller för dessa personalkategorier någon uttrycklig bestämmelse om deras skyldigheter beträffande egendom i tredjeland.
Enligt artikel 67.1 b ska förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person som utövar kontroll över företaget under resolution förvalta tillgångar och skulder för det mottagande företagets räkning till dess att överföringen, nedskrivningen, konverteringen
SOU 2014:52 Gränsöverskridande samarbete
991
eller åtgärden fått verkan. Utgångspunkten är enligt vår mening att resolutionsmyndigheten, som kommer att ha kontroll över företaget under resolution, förvaltar egendomen om den inte ger någon i uppdrag att göra det. Eftersom det här handlar om en konkret uppgift för resolutionsmyndigheten – att förvalta egendomen – bör den dock nämnas uttryckligen i lag. Resolutionsmyndigheten har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg som har uppkommit i samband med användningen för att se till att dess beslut får verkan eller för att förvalta egendom m.m. (se avsnitt 8.10).
Enligt artikel 67.1 a får resolutionsmyndigheten också kräva att mottagaren ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att för att den av resolutionsmyndigheten beslutade åtgärder ska få verkan. Resolutionsmyndigheten har inte kontroll över mottagaren. Mottagarens skyldigheter när det gäller överförd egendom skulle dock kunna regleras i avtalet mellan resolutionsmyndigheten och mottagaren. För att underlätta sådana avtal och för att klarlägga vad som gäller om det inte finns något sådant avtal, föreslår kommittén en bestämmelse som anger att om en resolutionsåtgärd innebär att hela eller delar av verksamheten överförs till en mottagare och verksamhet finns i tredjeland, får resolutionsmyndigheten begära att mottagaren vidtar åtgärder för att se till att överföring får effekt. Resolutionsmyndigheten bör också kunna förelägga den som inte följer dess begäran att göra det. Vi föreslår vidare att mottagaren ska ha samma rätt till ersättning som resolutionsmyndigheten för de åtgärder som han eller hon vidtar.
Att resolutionsmyndigheten, såsom föreskrivs i artikel 67.2, inte ska gå vidare med en åtgärd som högst osannolikt kommer att få verkan i tredjeland behöver inte anges uttryckligen i lag. Om åtgärderna inte kan genomföras saknar de betydelse för hur resolutionsändamålen kan uppnås. När skuldnedskrivningsverktyget används finns det också en möjlighet att göra undantag för skulder som inte kan skriva ned inom rimlig tid.
Om resolutionsmyndigheten har beslutat om en åtgärd som visar sig ogenomförbar bör den dock kunna ompröva sitt tidigare beslut och fatta ett nytt beslut om lämpliga åtgärder. Villkor om vad som ska gälla om en överföring etc. inte kan verkställas, skulle kunna tas in i en överenskommelse med en förvärvare. Inom ramen för försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget finns det också möjligheter att besluta om återföring. Återgången kan emellertid vara till nackdel för mottagaren.
Gränsöverskridande samarbete SOU 2014:52
992
Dessutom kan åtgärden avse nedskrivning eller konvertering. Kommittén föreslår därför att det tas in en uttrycklig bestämmelse om att resolutionsmyndigheten får besluta att en resolutionsåtgärd ska vara ogiltig om det när beslutet har fattats visar sig vara högst osannolikt att åtgärden får avsedd verkan.
När resolutionsmyndigheten förklarar ett tidigare beslut ogiltigt bör situationen återställas till den som förelåg före beslutet. Även detta bör framgå av lag. Detta bör kombineras med en bestämmelse om att mottagaren är skyldig att lämna tillbaka de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som beslutet avser. Den ersättning som har betalats för det överförda ska betalas tillbaka.
Resolution
En ny metod för att hantera banker i kris
Vol 2
Slutbetänkande av Finanskriskommittén
Stockholm 2014
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. Beställningsadress: Fritzes kundtjänst, 106 47 Stockholm Ordertelefon: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se fritzes.se
För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Svara på remiss – hur och varför. Statsrådsberedningen, SB PM 2003:3 (reviderad 2009-05-02)
En kort handledning för dem som ska svara på remiss. Häftet är gratis och kan laddas ner som pdf från eller beställas på regeringen.se/remiss.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet. Omslag: Elanders Sverige AB. Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2014.
ISBN 978-91-38-24145-5
ISSN 0375-250X
993
23 Resolutionsplaner
23.1 Bakgrund och utgångspunkter
Enligt artikel 9.1 i direktivet ska resolutionsmyndigheten göra resolutionsplaner för institut som inte är del av grupp som är föremål för viss konsoliderad tillsyn (och för de sistnämnda finns motsvarande krav på planering fast i något andra former). Planen ska ange de åtgärder resolutionsmyndigheten kan komma att vidta om ett institut måste sättas i resolution. Som ett led i planeringen ska resolutionsmyndigheten identifiera väsentliga hinder mot att hantera institutet genom resolution, konkurs eller likvidation och beskriva lämpliga åtgärder för att komma till rätta med sådana hinder.
Kraven på vad en komplett resolutionsplan ska innehålla är omfattande och detaljerade. Direktivet är mer kortfattat när det gäller att förklara varför sådana planeringsinsatser behövs. I skäl (25) sägs endast: ”Resolutionsplanering är en nyckelkomponent i effektiv resolution.”
Kommittén hade gärna sett ett mer utförligt resonemang kring syftet med och värdet av planer, helst underbyggt av exempel på kriser där planer av denna karaktär verksamt bidragit till att underlätta hantering. Även avvägningar mellan mer övergripande strategier för resolution och detaljrika planer hade förtjänat en mer ingående analys.
Det är inte svårt att i allmänna termer instämma i att planering kan vara en viktig förutsättning för framgångsrik resolution. En allvarlig kris i ett institut handlar närmast definitionsmässigt om att det uppstått brist på kapital, eventuellt åtföljt av likviditetsproblem. Att då på förhand tänka igenom hur ett instituts kapital- och likviditetsproblem kan hanteras underlättar beslutsfattandet om och när problemen materialiseras. Det är också rimligt att på förhand göra
Resolutionsplaner SOU 2014:52
994
en preliminär bedömning av vilka företag som ska försättas i resolution och vilka som kan hanteras via konkurs eller likvidation.
Kommittén inser också att förberedelser kan vara extra viktiga i samband med resolution i institut med verksamhet i flera länder. I sådana fall måste beslutsfattare från alla berörda länder komma fram till vilka åtgärder som ska vidtas. Det är lätt att föreställa sig att det då kan uppstå intressekonflikter, t.ex. om på vilket sätt kapital ska tas fram för att skapa förutsättningar att fortsätta att bedriva de systemviktiga verksamheter som föranleder att institutet sätts i resolution. Många aktörer med skilda intressen gör att samordningsproblemen riskerar att växa exponentiellt, vilket kan få allvarliga följder om krisen dyker upp oväntat och kräver snabba åtgärder. I bästa fall kan risken för fördröjningar reduceras om de berörda beslutsfattarna på förhand diskuterat igenom tänkbara handlingsalternativ.
Av detta följer emellertid inte att mer detaljerade planer i alla lägen är bättre. För det första är det inte givet att planen kommer att kunna tillämpas i den kris som beslutsfattarna till slut står inför; att planen i sådana lägen inte behöver följas framgår av skäl (54). Ju mer specifika planerna är, desto större torde risken vara att de inte visar sig tillämpbara i en faktisk kris.
För det andra bör kostnaderna – både de direkta och indirekta – för att upprätta planerna tas i beaktande. Den ansats som direktivet anvisar förutsätter omfattande informationsinsamling, bearbetning och analys. Huruvida den arbetsinsatsen som detta kräver är motiverad är en öppen fråga.
Det är dessutom rimligen svårare att på förhand enas om en detaljerad plan, vilket gör planeringsfasen mer komplicerad. Den möjligheten avspeglas i direktivet via detaljerade regler om hur koncernresolutionsplaner ska tas fram om de deltagande myndigheterna inte kan enas.
Men om planer tagits fram på detta sätt och utan att enighet nåtts på förhand, är det inte svårt att föreställa sig att myndigheterna inte heller kommer att vara överens om vilka åtgärder som ska vidtas i en konkret kris. Finns det motsättningar om hur hanteringen ska gå till talar mycket för att de kommer fram även i de ofrånkomliga diskussionerna mellan myndigheter från olika länder om vad som ska göras i en akut kris. Även om man nått enighet på förhand kan det uppstå spänningar om den aktuella krisen har inslag som inte förutsetts och därmed får andra effekter än besluts-
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
995
fattarna föreställde sig nära planerna drogs upp. På nytt finns farhågor för att det ska visa sig att planerna har gjorts förgäves.
Dessa tveksamheter utgör inte skäl för att avstå från att införa direktivets regler om resolutionsplaner i svensk rätt. Däremot kan det ge grund för antagandet att reglerna kommer att behöva ses över när erfarenheter av att tillämpa dem börjar växa fram. Detta kan i sin tur tala för att gå stegvis fram i utformningen av resolutionsplaner.
Likaså kan det finnas anledning att ta fram förenklade resolutionsplaner i den utsträckning det är möjligt. En proportionalitetsbedömning, som alltid ska göras vid tillämpning av direktivets regler, framstår som särskilt viktig i detta sammanhang. Kommittén noterar dessutom att riktlinjer för undantag kommer att finnas på plats först ett år efter det att direktivet träder i kraft och att det kan dröja ända upp till tre år innan bindande regler antas; se artiklarna 4.5 och 4.6.
Mot denna bakgrund redovisar kommittén i det följande våra överväganden och förslag avseende direktivets regler om resolutionsplaner.
23.2 Resolutionsdirektivets innehåll i stora drag
Enligt resolutionsdirektivet ska resolutionsplaner upprättas av resolutionsmyndigheter. Dessa planer ska innehålla de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta om exempelvis ett institut uppfyller villkoren för resolution (artiklarna 10.1 och 12.1). Planerna kommer att skilja sig åt mellan olika institut och koncerner, bl.a. beroende på vilken verksamhet de bedriver och hur de är organiserade. En vattendelare går exempelvis mellan gränsöverskridande och inte gränsöverskridande koncerner.
Planeringen syftar till att underlätta resolutionsmyndigheternas framtida agerande när ett institut får problem och att göra det möjligt för resolutionsmyndigheten att identifiera och i förekommande fall undanröja hinder mot resolution eller avveckling.
För institut som inte ingår i en koncern som omfattas av viss gruppbaserad tillsyn ska resolutionsmyndigheten upprätta en individuell resolutionsplan för det enskilda institutet (artikel 10.1). Om ett institut ingår i en koncern som är föremål för gruppbaserad tillsyn ska det i stället upprättas en resolutionsplan för koncernen (artikel 12.1), inklusive vissa individuella företag i den. Resolut-
Resolutionsplaner SOU 2014:52
996
ionsplanerna ska ses över och vid behov uppdateras åtminstone en gång om året (artiklarna 9.3 och 12.3).
Enligt resolutionsdirektivet är utgångspunkten att alla institut ska omfattas antingen av en individuell plan eller av en koncernplan, men det finns vissa möjligheter för myndigheten att bl.a. besluta att enbart upprätta en förenklad plan (artikel 4).
En resolutionsplan ska basera sig på information om institutet som resolutionsmyndigheten får antingen direkt från institutet eller ett koncernföretag eller från tillsynsmyndigheten. (artiklarna 11 och 13.1). Resolutionsmyndigheten kan också begära att ett institut hjälper till med utarbetandet och uppdateringen av planen (artikel 10.5). Baserat på denna information ska resolutionsmyndigheten upprätta en resolutionsplan, i förekommande fall efter samråd med andra berörda myndigheter (artiklarna 9.1 och 12.2). Planen beslutas av resolutionsmyndigheten för ett individuellt institut och av flera resolutionsmyndigheter för en gränsöverskridande koncern (artiklarna 10.1 och 13.4–13.10).
När resolutionsmyndigheten upprättar en resolutionsplan ska den också göra en bedömning av i vilken utsträckning det är möjligt att hantera ett fallerande institut inom ramen för konkurs eller likvidation eller resolution (artiklarna 15 och 16).
Om myndigheten konstaterar att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut får resolutionsmyndigheten, om institutet inte själv vidtar tillräckliga åtgärder, förelägga institutet att vidta åtgärder, t.ex. att göra ändringar i verksamheten eller organisationsstrukturen (artikel 17). Detta sker i en särskild process vid sidan om upprättandet av resolutionsplanerna, men myndigheternas bedömningar ska framgå av planerna (artiklarna 10.7 e och 12.4). Beträffande resolutionsplaner för en koncern ska bedömningen göras i samarbete mellan resolutionsmyndigheter. Dessa ska om möjligt enas om en gemensam bedömning respektive ett gemensamt beslut om åtgärder.
När en koncernresolutionsplan har upprättats ska den följas såvida inte resolutionsmyndigheterna med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet anser att målen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna (skäl 54 och artiklarna 87 j, 91.8 och 92.4). Resolutionsplanerna ska också ligga till grund för bedömningen av hur stor summan av ett instituts kvalificerande skulder och kapitalbas ska vara (dvs. minimikravet på nedskrivningsbara skulder se artikel 45.15).
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
997
23.3 Resolutionsplaner för institut som inte ingår i en gränsöverskridande grupp
23.3.1 Skyldigheten att upprätta resolutionsplaner
Kommitténs förslag: För ett institut som inte tillsammans med
andra koncernföretag är föremål för gruppbaserad tillsyn ska resolutionsmyndigheten upprätta och vid behov uppdatera en resolutionsplan. Planen ska identifiera vilka resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta om institutet uppfyller förutsättningarna för resolution. Resolutionsplanen ska upprättas efter samråd med Finansinspektionen och med resolutionsmyndigheter i de medlemsstater där det finns väsentliga filialer.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 10.1 ska resolutionsmyndigheten efter samråd med den behöriga myndigheten och efter samråd med resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där eventuella betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen, upprätta en resolutionsplan för varje institut som inte utgör en del av en koncern som är föremål för gruppbaserad tillsyn enligt artiklarna 111 och 112 i kapitaltäckningsdirektivet. Resolutionsplanen ska innehålla de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta om institutet uppfyller villkoren för rekonstruktion.
Skälen för kommitténs förslag
I överensstämmelse med direktivet bör svensk rätt innehålla en skyldighet för resolutionsmyndigheten att upprätta resolutionsplaner för de individuella institut som inte omfattas av gruppbaserad tillsyn. Detta är en uppgift som regeringen kan ge en av sina myndigheter, såsom resolutionsmyndigheten, i uppdrag att utföra. Bestämmelserna om resolutionsmyndighetens skyldighet att upprätta resolutionsplaner skulle därför kunna framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Med hänsyn till planernas avsedda betydelse för möjligheten att rekonstruera eller avveckla ett institut, liksom planernas koppling till bestämmelserna om myndighetens
Resolutionsplaner SOU 2014:52
998
skyldighet att göra en bedömning av möjligheten att hantera ett institut inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution och för minimikravet på nedskrivningsbara skulder, anser dock kommittén att resolutionsmyndighetens skyldighet att upprätta resolutionsplaner bör framgå av lag. Av bestämmelsen bör det framgå att planen ska identifiera vilka resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta om institutet uppfyller förutsättningarna för resolution.
Enligt direktivet ska sådana planer upprättas efter samråd med Finansinspektionen och med resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer som berörs av planen. Även detta bör framgå av lag.
För ett institut som står under gruppbaserad tillsyn ska det i stället upprättas en koncernåterhämtningsplan. Oavsett om en sådan koncern är helt nationell eller gränsöverskridande finns det nämligen samma behov av att kunna göra en samlad bedömning av möjligheten att genomföra en resolution av koncernen och överväga den lämpligaste resolutionsstrategin. Koncernresolutionsplaner behandlas i avsnitt 23.4.
Proportionalitet
Vid tillämpningen av resolutionsdirektivet ska åtgärderna vara proportionerliga med hänsyn till det enskilda företagets förutsättningar; se artikel 1.1 andra stycket resolutionsdirektivet och skäl (14) och (21). I skäl (14) anförs bl.a. att myndigheter bör säkerställa att de administrativa bördorna i samband med förpliktelsen att utarbeta resolutionsplaner minimeras. Innehållet och informationen som preciseras i direktivet och i bilagorna B och C till det sätter minimistandarden för institut med uppenbar systemrelevans, men myndigheterna är tillåtna att specifikt tillämpa andra och betydligt mer begränsade krav på resolutionsplanering och information för ett institut och med mindre frekventa uppdateringar än ett år. Om ett institut bedöms kunna avvecklas via konkurs eller likvidation bör resolutionsplanen kunna förenklas.
Även om resolutionsplaner ska upprättas finns det alltså utrymme att anpassa kraven till situationen. Proportionalitetsprincipen kommer visserligen att gälla för alla åtgärder som vidtas, men det kan finnas ett värde att ha den i särskild åtanke i den fortsatta framställningen.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
999
23.3.2 Processen för att upprätta resolutionsplaner
Kommitténs förslag: Ett institut och ett företag som ingår i
samma koncern som institutet ska lämna resolutionsmyndigheten de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt resolutionslagen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett institut eller ett koncernföretag ska lämna.
På begäran av resolutionsmyndigheten ska ett institut ge resolutionsmyndigheten det stöd eller den hjälp den behöver med att upprätta en resolutionsplan för institutet.
Resolutionsdirektivet
En resolutionsplan ska basera sig på information om institutet som resolutionsmyndigheten får antingen direkt från institutet eller från tillsynsmyndigheten (artikel 11). Resolutionsmyndigheten får också begära att institutet hjälper till med upprättandet av planen (artikel 10.5). I det följande beskriver vi hur resolutionsmyndigheten ska få tillgång till den information och det stöd den behöver.
Resolutionsmyndighetens rätt till information om institutet
Enligt artikel 11.1 ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att begära att berörda institut (a) samarbetar i den utsträckning som krävs för att upprätta
resolutionsplaner,
(b) förser dem, endera direkt eller genom den behöriga myndig-
heten, med all nödvändig information för att upprätta och genomföra resolutionsplaner.
Resolutionsmyndigheterna ska särskilt ha befogenhet att, bland annan information, begära in den information och analys som specificeras i avsnitt B i bilagan om uppgifter som resolutionsmyndigheter får begära från institut för utarbetande och uppdatering av resolutionsplaner. Dit hör en beskrivning av bl.a. institutets organisationsstruktur, ägare, kritiska verksamheter och centrala verksam-
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1000
hetsområden, skulder, kritiska motparter, styrinformationssystem samt vilka betalnings- clearing eller avvecklingssystem som institutet ingår i.
Samarbete mellan behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter
Enligt artikel 11.2 ska de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna samarbeta med resolutionsmyndigheterna för att kontrollera huruvida delar av eller all den informationen som avses i artikel 11.1 redan finns tillgänglig. Om sådan information är tillgänglig, ska de behöriga myndigheterna lämna den informationen till resolutionsmyndigheterna.
Tekniska standarder för genomförande
Enligt artikel 11.3 ska Eba utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande och kommissionen får befogenhet att anta dem, för att specificera förfaranden och en minimiuppsättning standardformulär och mallar och för överlämnande av informationen.
Skälen för kommitténs förslag
Resolutionsmyndighetens rätt till information om institutet
Eftersom en resolutionsplan bl.a. ska utmynna i en bedömning av om det är möjligt att rekonstruera eller avveckla ett institut och innehålla en beskrivning av vilka åtgärder som myndigheten lämpligen kan vidta, kommer resolutionsmyndigheten att behöva tämligen detaljerad information om institutet. Den information som resolutionsmyndigheten behöver finns i vissa fall redan hos Finansinspektionen och bör då kunna inhämtas den vägen. Om den inte gör det, måste resolutionsmyndigheten kunna vända sig direkt till institutet.
Direktivet anger inte hur resolutionsmyndigheten ska inhämta sin information, men artikel 11.1 förutsätter att resolutionsmyndigheten ska kunna kräva att instituten lämnar den information som behövs, om än genom Finansinspektionen. Detta utesluter dock inte att resolutionsmyndigheten vänder sig till inspektionen för att få tillgång till den information som finns där för att därige-
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1001
nom minska den administrativa bördan för institutet. Det är snarast den lösningen som förespråkas i artikel 10.2. Att resolutionsmyndigheten har båda dessa möjligheter bör därför framgå av svensk rätt.
Mot denna bakgrund, och för att införliva direktivet, bör det finnas en bestämmelse som anger att Finansinspektionen ska lämna resolutionsmyndigheten de uppgifter den behöver i sin verksamhet enligt den nya lagen. Vi behandlar informationsutbytet mellan svenska myndigheter i kapitel 32. Den bestämmelse vi föreslår där medger det informationsutbyte som behövs mellan myndigheterna. Det är emellertid viktigt att Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna samarbetar vid upprättandet av planerna. Kartläggningen av vilken information som finns tillgänglig förutsätter nämligen sannolikt ett organiserat samarbete mellan myndigheterna och kanske också gemensamma databaser.
Om Finansinspektionen har de uppgifter som resolutionsmyndigheten behöver, är inspektionen med stöd av den bestämmelse som föreslås i kapitel 32 skyldig att överlämna uppgifterna till resolutionsmyndigheten. Enligt direktivet ska dock resolutionsmyndigheten kunna inhämta informationen direkt från instituten. Det kan exempelvis bli aktuellt om uppgifterna inte finns tillgängliga hos inspektionen. Kommittén föreslår därför att det införs en bestämmelse i den nya lagen som anger att ett institut eller ett företag som ingår i samma koncern som institutet ska lämna resolutionsmyndigheten de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt resolutionslagen. Denna bestämmelse ger resolutionsmyndigheten möjlighet att inhämta all information som den behöver direkt från institutet. Resolutionsmyndigheten bör dock i första hand kontrollera vilken information som redan finns tillgänglig hos Finansinspektionen.
Den föreslagna bestämmelsen ger resolutionsmyndigheten möjlighet att anpassa sitt uppgiftsinhämtande till situationen i varje enskilt fall. Det bör dock också finnas en möjlighet att i förväg meddela föreskrifter om vilken information som instituten ska lämna. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett institut eller ett koncernföretag ska lämna till resolutionsmyndigheten.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1002
Tekniska standarder
De tekniska standarder som ska antas kommer att komplettera de direktivbestämmelser som införlivas genom föreskrifter och i lag. De tekniska standarderna kommer att bli bindande för myndigheter och institut. Dessa kommer därför att behöva beakta både lag, föreskrifter och tekniska standarder.
Institutets hjälp och stöd
Enligt artikel 10.5 ska resolutionsmyndigheten också kunna begära att instituten bistår myndigheten vid utarbetandet av och uppdateringen av resolutionsplanerna. En liknande bestämmelse finns i artikel 11 som anger att resolutionsmyndigheten ska kunna kräva att ett institut samarbetar vid upprättandet av resolutionsplaner. Man skulle kunna tycka att det är tillräckligt att instituten lämnar resolutionsmyndigheten den information den behöver. Denna information kan sedan tas in i planen. Direktivet går dock ett steg längre och anger att resolutionsmyndigheten får begära att instituten samarbetar. Institutens skyldighet att göra detta bör också enligt kommitténs bedömning framgå av lag.
Bestämmelsen bör ange att instituten är skyldiga, förutom att lämna upplysningar, på resolutionsmyndighetens begäran, att ge resolutionsmyndigheten det stöd eller den hjälp den begär med att upprätta resolutionsplanen för institutet.
23.3.3 Planernas innehåll och upprättande m.m.
Kommitténs förslag: Vad resolutionsplaner ska innehålla och
vad som ska beaktas vid deras utformning, liksom när de ska upprättas och hur ofta de behöver uppdateras, ska framgå av föreskrifter beslutade av regeringen.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1003
Resolutionsdirektivet
En resolutionsplans innehåll
Enligt artikel 10.1 andra meningen ska en resolutionsplan innehålla de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheterna får vidta om ett institut uppfyller villkoren för resolution. Resolutionsmyndigheten ska vidare när den upprättar planen identifiera alla väsentliga hinder för resolution1 och då så är nödvändigt och proportionerligt, beskriva relevanta åtgärder för hur dessa hinder kan undanröjas (artikel 10.2).
Resolutionsplanen ska enligt artikel 10.3 beakta relevanta scenarier, inberäknat att fallissemangshändelsen kan vara en isolerad händelse eller kan inträffa i en tid av mer omfattande finansiell instabilitet eller övergripande systempåverkande händelser. Resolutionsplanen får inte förutsätta (a) Tillgång till statligt stöd förutom tillämpningen av de finansi-
eringsarrangemang som fastställs i enlighet med artikel 100. (b)Akut likviditetsstöd från centralbanker.2(c) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga
villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser.
Resolutionsplanen ska dock enligt artikel 10.4 innehålla en analys av hur och när ett institut, i enlighet med de villkor som anges i planen, får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och ska identifiera de tillgångarna som kan förväntas godtas som säkerhet.
I artikel 10.7 beskrivs närmare vad resolutionsplanen ska innehålla. Enligt artikeln ska planen ange alternativ när det gäller användning av resolutionsverktygen på institutet och innehålla en beskrivning av bl.a. hur kritisk verksamhet och kärnaffärsområden skulle kunna avskiljas, hur lång tid det tar att genomföra väsentliga delar av planen, myndighetens bedömning av möjligheterna till resolution, vilka åtgärder som krävs för att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution, en detaljerad beskrivning av förfarandena för
1 ”Impediments for resolvability” har i direktivet översatts med hinder mot resolution. En mer korrekt beskrivning är att det handlar om hinder att avveckla eller rekonstruera ett företag genom normala insolvensförfaranden eller resolution (se artikel 15). 2 I artikel 2.1.29 definieras akut likviditetsstöd som en centralbanks tillhandahållande av centralbankspengar, eller något annat stöd som kan leda till ökade centralbankspengar, till ett solitt finansinstitut eller en koncern av solida finansinstitut som har tillfälliga likviditetsproblem, utan att dessa transaktioner är en del av penningpolitiken.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1004
att fastställa värdet på liksom möjligheten att sälja ut institutets kritiska verksamheter, kärnaffärsområden och tillgångar, hur resolutionsalternativen skulle kunna finansieras, olika resolutionsstrategier och olika alternativ för att upprätthålla tillgången till den finansiella infrastrukturen. Planen ska också innehålla en sammanfattning av huvudinslagen i planen. Enligt artikel 10.1 ska det berörda institutet få del av den sammanfattningen.
Hur ofta ska resolutionsplanerna ses över?
Enligt artikel 10.6 ska resolutionsplaner ses över, och i tillämpliga fall uppdateras, minst en gång om året och efter varje väsentlig förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur eller dess affärsverksamhet eller dess finansiella ställning som skulle kunna ha en väsentlig inverkan på planens effektivitet eller på annat sätt framtvingar en översyn av rekonstruktionsplanen. När det gäller sådana översyner eller uppdateringar av resolutionsplaner ska instituten och de behöriga myndigheterna omedelbart informera resolutionsmyndigheterna om alla förändringar som kräver en sådan översyn eller uppdatering.
Förenklade resolutionsplaner
I artikel 4 finns det bestämmelser som gör det möjligt för resolutionsmyndigheterna att besluta om förenklade resolutionsplaner för vissa institut. Det är i princip samma undantag som föreskrivs i fråga om upprättande av återhämtningsplaner (se kapitel 27). Artikel 4 anger:
Med hänsyn till de effekter som ett instituts fallissemang skulle kunna ha3, till följd av arten av dess verksamhet, dess aktieägarstruktur, dess juridiska form, dess riskprofil, dess storlek och juridiska ställning, dess grad av sammankoppling med andra institut eller med det finansiella systemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos dess verksamheter, dess medlemskap i ett institutionellt skyddssystem eller någon annan form av system för solidariskt ansvar enligt artikel 113.6 i tillsynsförordningen och eventuellt tillhandahållande av investeringstjänster eller verksam-
3 Orden ”skulle kunna ha” (could have) har fallit bort i den svenska översättningen.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1005
heter enligt artikel 4.1.2 i direktiv 2014/65/EU, och huruvida dess fallissemang och därpå följande avveckling under normala insolvensförfaranden sannolikt skulle få en betydande negativ påverkan på finansmarknaderna, på andra institut, på finansieringsvillkor eller på ekonomin i stort, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter fastställer följande: (a) Innehåll och närmare uppgifter i återhämtnings– och reso-
lutionsplaner som föreskrivs i artiklarna 5–12.
(b) Det datum före vilket de första återhämtnings- och resolu-
tionsplanerna ska upprättas och de intervall med vilka återhämtnings- och resolutionsplaner ska upprättas vilka kan vara längre än de som föreskrivs i artiklarna 5.2, 7.5, 10.6 och 13.3.
(c) Innehåll och närmare uppgifter i den information som institut
är skyldiga att lämna enligt artiklarna 5.5, 11.1 och 12.2 samt i avsnitten A och B i bilagan.
(d) Detaljnivån på den bedömning av möjligheten till resolution
som föreskrivs i artiklarna 15 och 16 och i avsnitt C i bilagan.
Skälen för kommitténs förslag
Som nämns inledningsvis och i överensstämmelse med resolutionsdirektivet, anser vi att resolutionsmyndigheten bör vara skyldig att upprätta resolutionsplaner.
En resolutionsplan är upprättad när den har beslutats av resolutionsmyndigheten. Instituten ska då få del av sammanfattningen i planen. I planen kommer resolutionsmyndigheten att dra upp riktlinjerna för hur den avser att agera om ett visst institut fallerar i framtiden. I planen kommer myndigheten vidare att redovisa sin bedömning av möjligheten att rekonstruera eller avveckla institutet (se avsnitt 23.3.4). Dessutom kommer det att framgå vilka åtgärder som myndigheten anser bör vidtas för att undanröja eller minska potentiella väsentliga hinder för resolution eller avveckling.
En plan beskriver hur myndigheten avser att agera om de förutsättningar som myndigheten har ställt upp föreligger. Den har dock inte någon rättsverkan mot eller innebär några andra direkta skyldigheter för institutet. Om myndigheten anser att något institut behöver vidta åtgärder, kommer myndigheten att fatta ett separat
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1006
beslut riktat till institutet, t.ex. för att institutet ska undanröja eller minska hinder mot avveckling eller resolution. Den processen behandlas mer ingående i avsnitt 23.3.5. Även de beslut som rör minimikravet på nedskrivningsbara skulder kommer att framgå av särskilda bestämmelser i lag.
Kommittén anser därför att det bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen vad resolutionsplaner ska innehålla och vad som ska beaktas vid deras utformning liksom när de ska upprättas och hur ofta de behöver uppdateras
Som nämns i det föregående ska dock instituten och Finansinspektionen informera resolutionsmyndigheten om förändringar av verksamheten som medföra att planen behöver ändras. Information från institutet om sådana förändringar kan tas in från institutet med stöd av den bestämmelse som anger att ett institut ska lämna resolutionsmyndigheter de uppgifter den behöver för sin verksamhet och därtill kopplade föreskrifter. Resolutionsplaneringen är nämligen en av de uppgifter som resolutionsmyndigheten tilldelas i lagen. Finansinspektionens skyldighet bör dock framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.
Av detta följer också att de undantag som framgår av artikel 4 i resolutionsdirektivet får framgå av föreskrifter meddelade av regeringen i motsvarande mån.
23.3.4 Bedömningen av om det är möjligt att hantera ett fallerande institut
Kommitténs förslag: När resolutionsmyndigheten upprättar en
resolutionsplan för ett institut, ska den bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet genom konkurs, likvidation eller resolution på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.
Bedömningen ska göras efter samråd med Finansinspektionen och med resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1007
Vilka omständigheter som ska läggas till grund för resolutionsmyndighetens bedömning får framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.
Samtidigt som en resolutionsmyndighet upprättar en resolutionsplan för ett institut ska den göra en bedömning av i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet (artiklarna 10.2 och 15.3). Som har nämns i föregående avsnitt ska denna bedömning redovisas i planen. I detta avsnitt beskrivs vilka omständigheter som enligt direktivet ska beaktas vid bedömningen.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 15.1 ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheterna, efter den samrått med den behöriga myndigheten och resolutionsmyndigheter i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen, bedömer i vilken utsträckning resolution av institut som inte utgör en del av en koncern är möjlig utan att förutsätta tillgång till något av följande. (a) Statligt stöd förutom tillämpningen av de finansierings-
arrangemang som fastställs i enlighet med artikel 100.
(b) Akut likviditetsstöd från centralbanker. (c) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga
villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser.
En resolution av ett institut ska anses möjlig om det är rimligt och trovärdigt att resolutionsmyndigheten antingen kan avveckla institutet eller koncernen enligt normala insolvensförfaranden eller försätta institutet i resolution med tillämpning av de olika resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna samtidigt som väsentliga negativa konsekvenser för de finansiella systemen i största möjliga mån undviks, inklusive mer omfattande instabila finansiella förhållanden eller systemomfattande händelser, i den medlemsstat i vilken institutet är beläget, eller i andra medlemsstater eller i unionen och för att säkerställa att institutets kritiska funktioner kan upprätthållas. Resolutionsmyndigheterna ska upplysa Eba i tid när en resolution av ett institut inte anses vara möjlig.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1008
Enligt artikel 15.2 ska resolutionsmyndigheterna för bedömning av möjligheten till resolution, åtminstone, bedöma de frågeställningar som närmare anges i avsnitt C i bilagan. Enligt avsnitt C ska vid bedömning av möjligheterna till resolution (resolvability) av ett institut resolutionsmyndigheten beakta följande:
1. Institutets förmåga att klarlägga centrala affärsområden och kritisk verksamhet för de juridiska personerna.
2. Graden av anpassning mellan juridiska strukturer och företagsstrukturer i förhållande till centrala affärsområden och kritisk verksamhet.
3. I vilken mån det finns arrangemang för att tillhandahålla nödvändig personal, infrastruktur, finansiering, likviditet och kapital för att stödja och upprätthålla centrala affärsområden och kritisk verksamhet.
4. I vilken mån serviceavtal som institutet ingått kan hävdas om institutet avvecklas.
5. I vilken mån institutets styrningsstruktur är lämplig för att hantera och säkra efterlevnaden av institutets interna riktlinjer för servicenivåavtal.
6. I vilken mån institutet har ett förfarande för att föra över tjänster som tillhandahållits tredjeparter inom ramen för ett servicenivåavtal, ifall kritiska funktioner eller centrala affärsområden skulle separeras.
7. I vilken mån det finns beredskapsplaner och åtgärder för att garantera fortsatt tillgång till betalnings- och avvecklingssystem.
8. I vilken mån ledningsinformationssystemen garanterar att resolutionsmyndigheterna kan inhämta korrekta och fullständiga uppgifter om centrala affärsområden och kritisk verksamhet i syfte att påskynda beslutsprocessen.
9. Ledningsinformationssystemens kapacitet att tillhandahålla uppgifter som är väsentliga för att när som helst på ett effektivt sätt kunna försätta institutet i resolution även under mycket föränderliga förhållanden. 10. I vilken mån institutet har testat sina ledningsinformationssystem i det stresscenario som fastställts av resolutionsmyndigheten. 11. I vilken mån institutet kan garantera att dess ledningsinformationssystem kommer att fortsätta att fungera för både det berörda och det nya institutet ifall den kritiska verksamheten och centrala affärsområden avskiljs från den övriga verksamheten och övriga affärsområden.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1009
12. I vilken mån institutet inrättat lämpliga förfaranden för att säkerställa att resolutionsmyndigheten får nödvändiga uppgifter för att identifiera insättare och de belopp som omfattas av insättningsgarantisystemen. 13. Ifall koncernen använder koncerninterna säkerheter – i vilken mån dessa säkerheter tillhandhålls på marknadsvillkor och om riskhanteringssystemen för dessa säkerheter är stabila. 14. Ifall koncernen tillämpar ömsesidiga transaktioner – i vilken mån dessa transaktioner görs på marknadsvillkor och om riskhanteringssystemen för denna transaktionsverksamhet är stabila. 15. I vilken mån användningen av koncerninterna säkerheter eller ömsesidigt bokförda transaktioner ökar spridningseffekten inom koncernen. 16. I vilken mån koncernens juridiska struktur utgör ett hinder för att resolutionsverktygen används på grund av antalet juridiska personer, koncernstrukturens komplexitet eller problem med att föra affärsområden till koncernenheter. 17. Institutets antal och typ av kvalificerade skulder. 18. Ifall bedömningen omfattar ett holdingföretag med blandad verksamhet – i vilken mån en resolution av koncernenheter för det institutet eller finansiella instituten skulle få negativa konsekvenser för koncernens icke finansiella del. 19. Förekomst av och stabilitet hos servicenivåavtal. 20. Huruvida myndigheter i tredjeland har de nödvändiga resolutionsverktygen för att stödja resolutionsåtgärder från unionens resolutionsmyndigheter, och omfattningen av samordnade åtgärder mellan unionen och myndigheter i tredjeland. 21. Möjligheten att använda resolutionsverktyg på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen med tanke på de tillgängliga verktygen och institutets struktur. 22. I vilken omfattning koncernstrukturen tillåter att resolutionsmyndigheten i syfte att maximera värdet på koncernen som helhet avvecklar hela koncernen eller en eller flera av dess koncernenheter utan att orsaka en betydande direkt eller indirekt negativ effekt på det finansiella systemet, marknadens förtroende eller ekonomin. 23. De arrangemang och åtgärder genom vilka resolutionen kunde underlättas i fall där koncerner har dotterföretag som är etablerade i olika jurisdiktioner. 24. Trovärdigheten i att använda resolutionsverktyg på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen, med tanke på eventuella följder för borgenärer, motparter, kunder och anställda, och eventuella åtgärder som myndigheter i tredjeland kan vidta.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1010
25. I den mån effekterna av institutets resolution på det finansiella systemet och på finansiella marknadens förtroende kan utvärderas tillräckligt. 26. I den mån resolutionen av institutet kan komma att ha en betydande direkt eller indirekt negativ effekt på det finansiella systemet, marknadens förtroende eller ekonomin. 27. I den mån spridning till andra institut eller till finansiella marknaderna skulle kunna begränsas genom tillämpningen av resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna. 28. I den mån resolutionen av institutet kunde komma att ha en betydande effekt på betalnings- och avvecklingssystem.
Enligt artikel 15.4 ska det tas fram tekniska standarder för tillsyn för att ytterligare specificera de frågor och kriterier som ska granskas för bedömningen av möjligheten till resolution av institut eller koncerner som anges i punkt 2 (som hänvisar till bilaga C) och i artikel 16.
Undantag
I artikel 4 anges vilka i vilka fall resolutionsmyndigheten får upprätta förenklade planer. Av den bestämmelsen framgår att förenklingen bl.a. får avse detaljnivån på den bedömning av möjligheten till rekonstruktion som föreskrivs i artikel 15 och i avsnitt C i bilagan.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av resolutionsdirektivet ska resolutionsmyndigheten i samband med att den upprättar en resolutionsplan ta ställning till i vilken utsträckning det är möjligt att hantera institutet inom ramen för antingen konkurs eller likvidation eller resolution utan att det orsakar allvarliga störningar i det finansiella systemet, inklusive avbrott i kritiska funktioner. Vissa störningar får man dock alltid räkna med, särskilt när ett stort institut fallerar, och därför ska störningar bara undvikas ”i största möjliga mån”.4
4 I den svenska versionen används ordet ”resolvable” i betydelse möjlighet till resolution. Som framgår av den bedömning som ska ligga till grund för prövningen ska emellertid även möjligheten att avveckla ett institut genom normala insolvensförfaranden beaktas.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1011
Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten basera sin bedömning av om ett institut är möjligt att hantera inom ramen för resolution på ett antal uppräknade frågeställningar. Den uppräkning som görs i direktivet är dock en minimiförteckning. Det är därför möjligt att addera fler frågeställningar.
Med hänsyn till de befogenheter som resolutionsmyndigheten tillsammans med Finansinspektionen tilldelas (se avsnitt 23.3.5) om det bedöms föreligga väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet, bör det framgå av lag att resolutionsmyndigheten ska bedöma möjligheten att rekonstruera eller avveckla ett institut och utgångspunkterna för den bedömningen. För tydlighetens skull bör det också anges att det ska ske i samband med att planen upprättas. Av bestämmelsen bör det därför framgå att när resolutionsmyndigheten upprättar en resolutionsplan för ett institut, ska den bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet genom konkurs, likvidation eller resolution på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.
Bedömningen ska göras efter samråd med Finansinspektionen och när det är relevant med resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer.
Det förefaller mindre lämpligt att i lag ange vilka kriterier som bedömningen ska grunda sig på (se listan i bilaga C till direktivet som återges ovan). Synen på vilka frågeställningar som är relevanta kommer sannolikt att utvecklas allteftersom erfarenheterna av att upprätta planer ökar. Kommittén anser därför att regeringen bör bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka omständigheter som ska ligga till grund för bedömningen.
Behovet av föreskrifter från regeringen torde bero på utformningen av de tekniska standarder som ska specificera de frågor och kriterier som ska granskas för bedömningen. Dessa tekniska standarder kommer att bli bindande och ska följas av resolutionsmyndigheten. Myndigheten kan därför komma att behöva beakta både de mer generella föreskrifter beslutade av regeringen och de mer detaljerade tekniska standarderna antagna av kommissionen.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1012
Undantag
Möjligheten att meddela undantag från denna bestämmelse bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Även om artikel 4 i resolutionsdirektivet även hänvisar till artikel 15, bedömer vi att det inte är möjligt att meddela något undantag från detaljeringsnivån i den tämligen generellt hållna lagbestämmelse som vi föreslår för att införliva artikel 15. Undantagen bör avse de omständigheter som ska ligga till grund för bedömningen (såsom de omständigheter som räknas upp i avsnitt C i bilagan).
23.3.5 Befogenheter att åtgärda hinder mot resolution av ett institut
Kommitténs förslag: Om resolutionsmyndigheten efter samråd
med Finansinspektionen, bedömer att det finns väsentliga hinder mot att avveckla eller rekonstruera ett institut, ska den förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som den anser kan undanröja eller minska de väsentliga hinder som resolutionsmyndigheten identifierar.
Om resolutionsmyndigheten bedömer att de åtgärder som institutet föreslår inte effektivt undanröjer eller minskar de väsentliga hindren, får resolutionsmyndigheten under vissa förutsättningar besluta att överlämna ärendet till Finansinspektionen. Finansinspektionen får därefter besluta vilka åtgärder som institutet ska vidta för att undanröja eller minska hindren. Vilka åtgärder Finansinspektionen har att välja mellan ska räknas upp i lag.
Resolutionsdirektivet
Som nämns ovan ska en resolutionsmyndighet ta ställning till om det är sannolikt att det går att rekonstruera eller avveckla ett institut utan betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten. När resolutionsmyndigheten vid en sådan bedömning och efter samråd med den behöriga myndigheten slår fast att det finns väsentliga hinder för möjligheten att rekonstruera eller avveckla institutet, ska den enligt artikel 17.1 skriftligen meddela det beslutet till det berörda institutet, den behöriga myndigheten och reso-
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1013
lutionsmyndigheten i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna.
Efter ett sådant meddelande ska enligt artikel 17.2 kravet på resolutionsmyndigheterna att upprätta resolutionsplaner i artikel 10.1 tillfälligt upphävas tills åtgärderna för att undanröja de väsentliga hindren för möjligheten att försätta ett institut i resolution godtagits av resolutionsmyndigheten enligt artikel 17.3 eller beslutats enligt artikel 17.4.
Enligt artikel 17.3 ska institutet inom fyra månader från mottagandet av ett sådant meddelande, till resolutionsmyndigheten föreslå möjliga åtgärder för att åtgärda eller avlägsna de väsentliga hinder som angetts i meddelandet. Resolutionsmyndigheten ska, efter samråd med den behöriga myndigheten, bedöma huruvida de åtgärderna effektivt minskar eller avlägsnar de ifrågavarande väsentliga hindren.
Om resolutionsmyndigheten bedömer att de av ett institut föreslagna åtgärderna inte effektivt minskar eller avlägsnar de ifrågavarande hindren, ska den enligt artikel 17.4, antingen direkt eller indirekt genom den behöriga myndigheten, kräva att institutet vidtar alternativa åtgärder som skulle kunna uppnå det målet samt skriftligt meddela institutet dessa åtgärder, vilket inom en månad ska föreslå en plan för att genomföra dem.
När resolutionsmyndigheten identifierar alternativa åtgärder ska den visa på vilket sätt de av institutet föreslagna åtgärderna inte kunde avlägsna hindren för möjligheten till resolution och hur de föreslagna alternativa åtgärderna är proportionerliga för att avlägsna hindren. Resolutionsmyndigheten ska beakta det hot som de hindren för möjligheten till resolution innebär för den finansiella stabiliteten samt den inverkan åtgärderna har på institutets verksamhet, dess stabilitet och dess förmåga att bidra till ekonomin.
Enligt artikel 17.5 ska resolutionsmyndigheten ha befogenhet att vidta någon av följande åtgärder.
a) Kräva att institutet ser över koncerninterna finansieringsar-
rangemang eller omprövar avsaknaden av sådana, eller upprättar serviceavtal (antingen koncerninterna avtal eller avtal med tredje man) för att säkra tillhandahållandet av kritiska funktioner.
b) Kräva att institutet begränsar sina maximala enskilda eller totala
exponeringar. Enligt artikel 44.2 ska medlemsstaterna för att möjliggöra resolution av institut och koncerner säkerställa att
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1014
resolutionsmyndigheterna begränsar, hur mycket kvalificerade skulder för skuldnedskrivningsverktyg andra institut innehar, utom skulder som innehas hos enheter som tillhör samma koncern.
c) Införa särskilda eller regelbundna kompletterande informat-
ionskrav som är relevanta för resolutionsändamål.
d) Kräva att institutet avyttrar särskilda tillgångar.
e) Kräva att institutet begränsar eller upphör med specifik befintlig
eller föreslagen verksamhet.
f) Begränsa eller förhindra utveckling av nya eller befintliga
affärsområden eller försäljning av nya eller befintliga produkter.
g) Kräva förändringar av de juridiska eller operativa strukturerna
för institutet eller varje koncernenhet som direkt eller indirekt står under dess kontroll så att komplexiteten minskas för att säkerställa att det kan gå att juridiskt och operativt avskilja kritiska funktioner från övriga funktioner genom tillämpningen av resolutionsverktygen.
h) Kräva att ett institut eller ett moderföretag bildar ett finansiellt
moderholdingföretag i en medlemsstat eller ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen.
i) Kräva att ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1
b, c eller d emitterar kvalificerande skulder för att uppfylla kraven i artikel 45.
j) Kräva att ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1
b, c eller d vidtar åtgärder för att uppfylla minimikraven för kapitalbas och kvalificerande skulder enligt artikel 45, och inte minst försöker omförhandla kvalificerande skulder, primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument som det eller den har utfärdat, för att säkerställa att resolutionsmyndighetens eventuella beslut om att skriva ned eller konvertera den skulden eller det instrumentet verkställs enligt rätten i den jurisdiktion som skulden eller instrumentet omfattas av.
k) Om ett institut är ett dotterföretag till ett holdingföretag med
blandad verksamhet, kräva att holdingföretaget med blandad verksamhet bildar ett separat finansiellt holdingföretag för att kontrollera institutet, om detta är nödvändigt för att underlätta
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1015
resolutionen av institutet och för att undvika att tillämpningen av resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna får negativa konsekvenser för den icke-finansiella delen av koncernen.
Enligt artikel 17.6 ska ett beslut i enlighet med artikel 17.1 eller 17.4 uppfylla följande krav:
a) Det ska underbyggas med angivande av motiven till bedöm-
ningen eller fastställandet i fråga.
b) Det ska ange hur bedömningen eller fastställandet uppfyller
kravet på proportionalitet i tillämpningen som föreskrivs i punkt 4.
c) Det ska kunna överklagas.
Enligt artikel 17.7 ska resolutionsmyndigheterna, efter samråd med de behöriga myndigheterna och de utsedda makrotillsynsmyndigheterna, innan de identifierar eventuella ytterligare åtgärder enligt punkt 4, noggrant överväga åtgärdernas potentiella effekter på institutet i fråga, på den inre marknaden för finansiella tjänster, på den finansiella stabiliteten i andra medlemsstater och i unionen som helhet.
Enligt artikel 17.8 ska Eba inom 12 månader från ikraftträdande av direktivet utarbeta riktlinjer för att specificera ytterligare detaljer beträffande de åtgärder som anges i punkt 5 och de omständigheter under vilka var och en av åtgärderna får tillämpas.
Skälen för kommitténs förslag
Väsentliga hinder för resolution eller avveckling
Som har beskrivits ovan ska resolutionsmyndigheten bedöma om det är möjligt att hantera ett fallerande institut antingen inom ramen för resolution eller genom konkurs eller likvidation. Om myndigheten konstaterar att detta inte kommer att vara möjligt, behöver det finnas utrymme att kräva proportionerliga förändringar av verksamheten. Det är viktigt att påkallade förändringar är proportionerliga till syftet. Att åtgärderna är proportionerliga är viktigt eftersom de kan innebära ingrepp i institutets affärsverksamhet och begränsa ägares och styrelsens beslutanderätt.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1016
Som nämns i det föregående ska resolutionsmyndighetens bedömning av om ett institut är möjligt att hantera inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution göras i samband med upprättande av resolutionsplanen. Om myndigheten bedömer att hindren är väsentliga, sätts dock en särskild process i gång för att se till att institutet vidtar åtgärder för att undanröja eller begränsa dessa hinder.
Direktivet ger ingen vägledning för bedömning av om ett hinder är väsentligt. Det är dock rimligt att anta att hindren är väsentliga om resolution eller avveckling genom konkurs eller likvidation sannolikt leder till betydande negativa konsekvenser för det finansiella systemet inklusive möjligheten att upprätthålla kritiska verksamheter.
Processens gång
Den process som inleds om resolutionsmyndigheten bedömer att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut måste införlivas med svensk rätt. Eftersom processen kan utmynna i att institutet föreläggs att ändra sin verksamhet och liknande ingripande åtgärder, bör bestämmelserna tas in i lag. Det bör därför framgå att om resolutionsmyndigheten, vid bedömningen konstaterar, efter samråd med Finansinspektionen, att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet, ska resolutionsmyndigheten underrätta institutet, Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer. Resolutionsmyndigheten ska samtidigt förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som det anser kan undanröja eller minska de väsentliga hinder som resolutionsmyndigheten identifierar.
Av en sådan underrättelse ska det framgå vilka hindren är (artikel 14.2). En sådan underrättelse ska vara motiverad och kunna överklagas (artikel 14.6). Av detta, och omständigheterna i övrigt, följer att underrättelsen är ett myndighetsbeslut. Som framgår av artikel 14.1a ska resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut om resolutionsplanen i avvaktan på att processen kan avslutas.
När institutet har mottagit beslutet har det fyra månader på sig att återkomma till resolutionsmyndigheten och ange hur det avser att åtgärda problemen. Resolutionsmyndigheten ska därefter efter samråd med Finansinspektionen ta ställning till om de åtgärder
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1017
institutet har föreslagit är tillräckliga i betydelsen att de effektivt undanröjer eller minskar de väsentliga hindren i fråga.
Frågan är när åtgärderna kan anses ”effektivt undanröja eller minska” de aktuella hindren. Med hänsyn till att resolutionsmyndighetens befogenhet att vidta åtgärder är knuten till att hindret ska vara väsentligt och det är tämligen ingripande befogenheter knutna till åtgärder mot väsentliga hinder, anser kommittén att de åtgärder som institutet föreslår ska anses tillräckliga om hindren inte längre bedöms vara väsentliga. Huruvida hindren kan undanröjas eller om det är tillräckligt att de minskas framstår som mindre betydelsefullt. Det avgörande är om hindren vid en förnyad prövning är av en sådan vikt att de motiverar ingripanden. Är de inte längre väsentliga är så uppenbart inte fallet.
Om resolutionsmyndigheten bedömer att åtgärderna är tillräckliga, avslutas processen (under förutsättning att institutet också vidtar åtgärderna).
Om resolutionsmyndigheten bedömer och kan visa att åtgärderna inte räcker till för att hindren inte längre ska vara väsentliga, ska resolutionsmyndigheten enligt direktivet direkt eller indirekt genom Finansinspektionen kräva att institutet vidtar alternativa åtgärder som uppnår syftet (artikel 17.4). Resolutionsmyndigheten bör dock gå vidare bara om den kan visa att dels att de åtgärder som föreslagits av institutet inte är tillräckliga, dels att de alternativa åtgärder som resolutionsmyndigheten identifierar, föreslår är proportionerliga och vid den bedömningen ta särskilda hänsyn (artikel 17.4 och 17.7). Enligt direktivet finns det inte något utrymme för myndigheten att avstå från att precisera vilka åtgärder som den anser bör vidtas.
Av bestämmelsen framgår att föreläggandet till institutet antingen ska beslutas av resolutionsmyndigheten eller indirekt via tillsynsmyndigheten. Avsikten med denna bestämmelse är knappast att tillsynsmyndigheten, i Sverige Finansinspektionen, ska fatta ett beslut som dikteras av resolutionsmyndigheten utan att inspektionen ska fatta ett beslut som enligt dess bedömning löser de problem som resolutionsmyndigheten har identifierat. Härigenom löser man eventuella konflikter som kan finnas mellan vad resolutionsmyndigheten anser nödvändigt ur resolutionssynpunkt och Finansinspektionen anser olämpligt ur tillsynssynpunkt. För att bestämmelsen ska få en sådan effekt kan det emellertid inte överlämnas till resolutionsmyndigheten att från fall till fall bestämma om den ska fatta beslutet självt eller överlämna beslutsfattandet till
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1018
Finansinspektionen. I stället bör ettdera alternativet väljas vid införlivandet.
De beslut som fattas har nära samband med upprättande av resolutionsplanerna och den bedömning som görs av om det är möjligt att hantera ett fallerande institut inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution. De åtgärder som kan aktualiseras har emellertid stora likheter med de åtgärder som institutet kan föreläggas att vidta inom ramen för tillsynen och kan påverka utformningen av dessa. Det är inte heller självklart att de åtgärder som resolutionsmyndigheten anser nödvändiga också anses lämpliga av Finansinspektionen.
Enligt vår bedömning är det viktigt att försöka tillgodose båda myndigheternas intressen. Det kan man göra genom att införa en bestämmelse som anger att resolutionsmyndigheten ska underrätta Finansinspektionen om vilka väsentliga hinder som den identifierat och vilka åtgärder den anser kan undanröja dessa hinder.
Finansinspektionen ska, på basis av resolutionsmyndighetens bedömning, ta ställning till vilka åtgärder som institutet bör vidta för att undanröja de hinder som resolutionsmyndigheten har identifierat. Inspektionen är dock inte bunden av de alternativa åtgärder som resolutionsmyndigheten identifierat. Även de åtgärder som Finansinspektionen förelägger institutet att vidta ska naturligtvis vara proportionerliga.
När Finansinspektionen har fattat beslut med anledning av överlämnandet är processen i denna del avslutad. Institutets efterlevnad av beslutet är föremål för inspektionens tillsyn.
Resolutionsmyndigheten ska sedan återuppta arbetet med framtagandet av planen. Av planen kommer det då att framgå vilken bedömning som resolutionsmyndigheten har gjort av möjligheten att rekonstruera eller avveckla företaget och vilka åtgärder som krävts för att åtgärda dem. Finansinspektionen kommer med denna lösning att få en samlad överblick över återhämtningsplanerna och resolutionsplanerna.
Finansinspektionen bör kunna förelägga institutet att vidta någon av de åtgärder som räknas upp i artikel 17.5, bl.a. att begränsa sina exponeringar, kräva att institutet avyttrar vissa tillgångar eller begränsar eller upphör med viss verksamhet. De åtgärder som räknas upp i direktivet är medlemsstaterna skyldiga att införa.
Enligt kommitténs bedömning bör de åtgärder som Finansinspektionen får förelägga ett företag att vidta om det finns väsent-
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1019
liga hinder mot att avveckla eller rekonstruera ett institut räknas upp i lagen. När dessa åtgärder inte är tillräckliga är antingen hindren inte väsentliga eller så är problemen av den karaktären att de bör lösas av Finansinspektionen inom ramen för dess vanliga tillsyn. Om erfarenheterna sedan visar att de uppräknade åtgärderna är otillräckliga, bör åtgärderna kunna kompletteras.
För att införliva resolutionsdirektivet bör det därför framgå av den nya lagen att om resolutionsmyndigheten, efter samråd med Finansinspektionen, bedömer att de åtgärder som institutet anger, inte effektivt minskar eller undanröjer de väsentliga hindren ska resolutionsmyndigheten identifiera alternativa åtgärder och besluta att överlämna ärendet till Finansinspektionen.
Resolutionsmyndigheten får fatta ett sådant beslut bara om den kan visa på vilket sätt de av institutet föreslagna åtgärderna undanröjer eller minskar de väsentliga hindren och att de åtgärder som den identifierar står i proportion till de hinder som ska undanröjas eller minskas. varvid myndigheten ska beakta effekterna för institutet, det finansiella systemet, den inre marknaden och samhällsekonomin.
Om resolutionsmyndigheten har överlämnat ärendet till Finansinspektionen, får Finansinspektionen fatta beslut om åtgärder. Ett sådant beslut får dock bara avse sådana åtgärder som står i proportion till de hinder som ska undanröjas eller minskas. varvid inspektionen ska beakta effekterna för institutet, det finansiella systemet, den inre marknaden och realekonomin.
Finansinspektionen får:
1. Förelägga företaget att se över sina koncerninterna arrangemang för finansiering eller ompröva avsaknaden av sådana, eller upprätta serviceavtal, antingen koncerninterna avtal eller avtal med tredje man, för att säkra tillhandahållandet av kritiska funktioner.
2. Förelägga institutet att begränsa sina maximala enskilda eller totala exponeringar.
3. Införa särskilda eller regelbundna kompletterande informationskrav som är relevanta för resolutionsändamål.
4. Förelägga företaget att avyttra särskilda tillgångar.
5. Förelägga företaget att begränsa eller upphör med specifik befintlig eller föreslagen verksamhet.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1020
6. Förelägga företaget att begränsa eller förhindra utveckling av nya eller befintliga affärsområden eller försäljning av nya eller befintliga produkter.
7. Kräva förändringar av de juridiska eller operativa strukturerna för institutet eller ett koncernföretag som direkt eller indirekt står under dess kontroll så att komplexiteten minskas för att kunna säkerställa att det kan gå att juridiskt och operativt avskilja kritiska funktioner från övriga funktioner genom användningen av resolutionsverktygen.
8. Förelägga ett institut eller ett moderföretag att inrätta ett finansiellt moderholdingföretag i Sverige eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES.
9. Förelägga ett institut eller ett sådant företag som avses i 1 kap. 1 § andra stycket 2 att ge ut kvalificerande skulder eller att vidta andra åtgärder för att uppfylla minimikraven på nedskrivningsbara skulder. 10. Förelägga ett holdingbolag med blandad verksamhet som är moderföretag till ett institut att inrätta ett blandat finansiellt holdingföretag för att kontrollerainstitutet, om det är nödvändigt för att underlätta resolution och undvika att resolutionsförfarandet får negativ effekt på den icke-finansiella delen av koncernen.
Finansinspektionen ska också förelägga det berörda företaget att inom en månad ta fram en plan för hur det avser att genomföra de åtgärder som föreläggandet avser.
Vissa av dessa åtgärder rör bara institut som ingår i koncerner. Vi ser dock ett värde i att hålla ihop alla de åtgärder som Finansinspektionen kan förelägga ett institut eller ett annat företag att vidta.
Beslutet ska vara överklagbart och motiverat
Resolutionsmyndighetens och Finansinspektionens ställningstaganden ska framgå av ett överklagbart beslut som är motiverat och av vilket det framgår vilken bedömning som myndigheterna har gjort i proportionalitetsfrågan. I förvaltningslagen (1986:223) finns det bestämmelser om en förvaltningsmyndighets skyldighet
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1021
att i sina beslut ange de skäl och omständigheter som har bestämt utgången. Endast i vissa speciella fall får skälen utelämnas helt eller delvis, t.ex. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande. Direktivets krav på att ett beslut ska vara motiverat, inklusive den del som avser proportionalitetsprincipen bör därför anses uppfyllt genom förvaltningslagens reglering.
Ebas riktlinjer
Enligt artikel 17.8 ska Eba utarbeta riktlinjer för att specificera ytterligare detaljer beträffande de åtgärder som anges artikel 17.4 och de omständigheter under vilka var och en av åtgärderna får tillämpas.
Även om dessa inte är direkt bindande för myndigheterna eller instituten ska de dock enligt artikel 16.3 i Eba-förordningen med alla tillgängliga medel söka följa dessa riktlinjer och rekommendationer. Eftersom denna bestämmelse finns i en förordning som är direkt tillämplig, är resolutionsmyndigheten och instituten skyldig att sträva efter att följa riktlinjer och rekommendationer. Dessa riktlinjer kommer därför att få betydelse för vilka åtgärder som myndigheten väljer att vidta.
Myndighetssamråd
Enligt artiklarna 10.1 och 15.1 ska resolutionsmyndigheten samråda med den nationella tillsynsmyndigheten och resolutionsmyndigheter i de medlemsstater där det finns betydande filialer inför upprättandet av en resolutionsplan och vid bedömningen av om ett institut är möjligt att hantera inom ramen för konkurs eller resolution. Besluten om ifall det finns möjliga väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet ska resolutionsmyndigheten dock fatta enbart efter samråd med Finansinspektionen (artikel 17.1). Resolutionsmyndigheten ska samråda med Finansinspektionen innan den bedömer om de åtgärder som ett institut föreslår för att undanröja potentiella hinder mot resolution eller avveckling är tillräckliga (artikel 17.3). Vi har valt att ta in resolutionsmyndighetens samrådsskyldighet i lag för att denna ska ge en helhetsbild.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1022
Dessutom bör resolutionsmyndigheten ha en dialog med Finansinspektionen och Riksbanken om de föreslagna åtgärdernas eventuella effekt på den finansiella stabiliteten. Denna dialog bör inte vara begränsad till effekten i andra medlemsstater utan bör även avse effekten på den finansiella stabiliteten i Sverige. För övrigt bör resolutionsmyndigheten ha en dialog med utländska myndigheter i den omfattning som behövs för att säkerställa att beslutsunderlaget blir tillräckligt bra. Informationsutbytet mellan myndigheter behandlas i kapitel 32.
23.4 Resolution av en koncern
Om ett institut ingår i en gränsöverskridande koncern ställs det helt andra krav på samordning än om institutet inte gör det. Av direktivet framgår att samordningen ska ske inom ramen för resolutionskollegier (se kapitel 22).
I artikel 2.1.42 definieras resolution av en koncern som
a) vidtagande av resolutionsåtgärder på moderföretagsnivå eller på
nivån för det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn, eller
b) den samordnade tillämpningen av resolutionsverktyg och resolut-
ionsmyndigheternas utövande av sina befogenheter med avseende på koncernenheter som uppfyller villkoren för resolution.
Det finns enligt FSB två huvudsakliga inriktningar för resolutionsstrategierna: resolution med en enda ingångspunkt (Single Point of Entry, SPE) och resolution med flera ingångspunkter (Multiple Point of Entry, MPE). Resolution med en enda ingångspunkt innebär att en enskild nationell resolutionsmyndighet ingriper på moderbolagsnivå. Den åtgärden vidtas sannolikt av den samordnande resolutionsmyndigheten mot moderföretaget. Resolutionsåtgärderna vidtas då mot koncernen som helhet och dotterbolagens tillgångar och verksamheten drivs vidare som going concern.
Resolution med flera ingångspunkter innebär att en eller flera resolutionsmyndigheter vidtar resolutionsåtgärderna mot flera företag i koncernen (i bästa fall samtidigt).
Oavsett vilken lösning som väljs är enligt direktivet en grundbult i resolution av en gränsöverskridandekoncern att myndigheterna samarbetar och om möjligt enas om vilka åtgärder som ska vidtas och vilken strategi som ska tillämpas. Om myndigheterna i
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1023
de olika länderna inte lyckas enas kan man tänka sig olika lösningar. Den ena är att ett lands myndighet bestämmer. Den andra lösningen innebär att var och en av myndigheterna bestämmer över sina företag. Resolutionsdirektivet innehåller anvisningar – dock inte lättlästa – om processen för framtagande av resolutionsplaner för gränsöverskridande koncerner.
En koncernresolutionsplan är tänkt att vägleda myndigheterna om ett institut i koncernen skulle fallera. Enligt artikel 87 j i direktivet ska resolutionsmyndigheter när de vidtar resolutionsåtgärder beakta och följer de koncernresolutionsplaner som antagits, såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av omständigheterna i fallet anser att målen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna (se även artiklarna 91 och 92).
23.4.1 Koncernresolutionsplaner
Kommitténs förslag: Ett institut som ingår i en koncern som
står under gruppbaserad tillsyn, ska omfattas av en koncernresolutionsplan. Planen ska identifiera vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten eller i förekommande fall en utländsk resolutionsmyndighet avser att vidta om institutet eller ett eller flera andra koncernföretag uppfyller förutsättningarna för resolution.
Resolutionsdirektivet
Bestämmelserna om koncernresolutionsplaner finns i artiklarna 12 och 13. Artikel 12 handlar om vad de ska innehålla och artikel 13 om hur medlemsstaternas samarbete för att nå fram till en överenskommelse ska gå till.
Enligt artikel 12.1 ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheterna på koncernnivå (dvs. den samordnande resolutionsmyndigheten) tillsammans med resolutionsmyndigheterna för dotterföretag och efter samråd med resolutionsmyndigheterna för de betydande filialerna i den mån det är relevant för den betydande filialen, upprättar koncernresolutionsplaner. Koncernresolutionsplaner ska inbegripa en plan för resolution av koncernen som helhet när dess moderföretag är ett moderföretag inom
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1024
unionen, endera genom resolution på nivån för moderföretaget (resolutions med en enda ingångspunkt) eller genom uppdelning och resolution av dotterföretagen (resolution med flera ingångspunkter). I koncernresolutionsplanen ska åtgärder anges för resolution av (a) moderföretaget inom unionen, (b) de dotterföretag som utgör en del av koncernen och som är
belägna i unionen,
(c) de enheter som avses i artikel 1 c och d, dvs. de finansiella
institut och holdingföretag som kan bli föremål för resolution, och
(d) om inte annat följer av avdelning VI, de dotterföretag som
utgör en del av koncernen och som är belägna utanför unionen.
Skälen för kommitténs förslag
En koncernresolutionsplan är i grunden detsamma som en resolutionsplan, men med den skillnaden att det ska vara möjligt att hantera finansiella problem som påverkar hela koncernen. En koncernresolutionsplan ska emellertid också innehålla resolutionsplaner för de individuella företag och institut som räknas upp i artikeln. Till dessa hör, förutom de företag som kan bli föremål för resolution i en medlemsstat, dotterföretag som är etablerade utanför EES om inte annat följer av överenskommelser som träffats med tredje land (se avsnitt 22.5).
Av samma skäl som anförts beträffande resolutionsplanerna bör det av den nya lagen framgå att det ska antas en koncernresolutionsplan. Bestämmelsen bör ange att ett institut som tillsammans med andra koncernföretag omfattas av gruppbaserad tillsyn, ska omfattas av en koncernresolutionsplan som identifierar vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten eller i förekommande fall en utländsk resolutionsmyndighet avser att vidta om institutet eller ett annat koncernföretag uppfyller förutsättningarna för resolution.
Bestämmelserna i direktivet behandlar framför allt olika aspekter på gränsöverskridande koncerner. Som vi har konstaterat i avsnitt 23.3.1 finns det emellertid behov av att upprätta en koncernåterhämtningsplan även för nationella koncerner som inne-
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1025
håller institut som står under gruppbaserad tillsyn. Bestämmelserna bör därför i lämpligt anpassad form tillämpas även i sådana fall.
23.4.2 Koncernresolutionsplanernas innehåll och upprättande m.m.
Kommitténs förslag: Av en koncernresolutionsplan bör det
framgå hur resolutionen ska finansieras. Den får innebära att kostnaderna för åtgärderna fördelas mellan resolutionsreserven och de övriga finansieringsarrangemangen,
Regeringen får meddela föreskrifter om vad en koncernresolutionsplan ska innehålla och vad som ska beaktas vid dess utformning liksom när den ska upprättas och hur ofta den behöver uppdateras.
Resolutionsdirektivet
Som nämns i det föregående ska en koncernresolutionsplan innehålla en plan för resolution av koncernen som helhet. Den ska också innehålla åtgärder som ska vidtas beträffande enskilda företag i koncernen. Bestämmelserna om vad en koncernresolutionsplan mer konkret ska innehålla finnas i artikel 12.3. Dit hör vilka åtgärder som ska vidtas och hur de ska finansieras. Enligt artikel 12.3 ska en koncernresolutionsplan mer precist:
a) fastställa resolutionsåtgärder som ska vidtas med avseende på
koncernenheter, både genom resolutionsåtgärder för de enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d, moderföretaget och dotterinstituten samt genom samordnade resolutionsåtgärder med avseende på dotterinstitut, i de scenarier som anges i artikel 10.3,
b) undersöka i vilken utsträckning det skulle vara möjligt att använda
resolutionsverktyg och utöva resolutionsbefogenheter på ett samordnat sätt på koncernenheter belägna i unionen, inklusive åtgärder för att underlätta tredje mans köp av hela koncernen eller enskilda affärsområden eller aktiviteter som tillhandahålls av ett flertal koncernenheter, eller av särskilda koncernenheter, samt identifiera eventuella potentiella hinder för en samordnad resolution,
c) om en koncern inbegriper enheter med säte i tredjeländer, identifi-
era lämpliga arrangemang för samarbete och samordning med de relevanta myndigheterna i de tredjeländerna och följderna av resolutionen inom unionen,
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1026
d) identifiera åtgärder som är nödvändiga för att underlätta koncern-
resolution när villkoren för resolution är uppfyllda, inklusive att juridiskt och ekonomiskt avskilja särskilda funktioner eller affärsområden,
e) fastställa eventuella ytterligare åtgärder som inte avses i detta
direktiv men som den samordnande resolutionsmyndigheten har för avsikt att vidta inom ramen för resolutionen av koncernen,
f) identifiera hur koncernresolutionsåtgärderna skulle kunna finansie-
ras och, där finansieringsarrangemangen skulle behövas, ange principer för att dela upp ansvaret för den finansieringen mellan finansieringskällor i olika medlemsstater. Resolutionsplanen får inte förutsätta något av följande:
i) extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen
av de finansieringsarrangemang som fastställs i enlighet med artikel 100, ii) akut likviditetsstöd från centralbanker, eller iii) likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga vill-
kor för säkerheter, löptider och räntesatser.
De principerna ska fastställas på grundval av rättvisa och välavvägda kriterier och ska särskilt beakta artikel 107.5 och effekterna på den finansiella stabiliteten i alla berörda medlemsstater.
Enligt artikel 12.4 ska vidare en koncernresolutionsplan innehålla en detaljerad beskrivning av den bedömning av möjligheterna till resolution som gjorts i enlighet med artikel 16. Den bedömningen ska göras samtidigt som koncernresolutionsplanen upprättas och uppdateras. Vi återkommer till den bedömningen i avsnitt 23.4.4.
Enligt artikel 12.5 får koncernresolutionsplaner inte ha en oproportionerlig verkan på någon medlemsstat.
Enligt artikel 12.6 ska Eba – efter samråd med ESRB – för antagande av kommissionen utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar innehållet i koncernresolutionsplaner, med beaktande av de många olika affärsmodeller som koncerner på den inre marknaden har.
Upprättande av koncernresolutionsplaner
Av artikel 12.4 framgår att en koncernresolutionsplan ska upprättas med samma regelbundenhet som en resolutionsplan.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1027
Skälen för kommitténs förslag
Av samma skäl som anges i avsnitt 23.3 bör utgångspunkten vara att en koncernresolutionsplans innehåll m.m. får framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen. Som vi återkommer till i det följande måste ska resolutionsmyndigheten för en gränsöverskridande koncern emellertid försöka komma överens om en koncernresolutionsplan med de övriga berörda resolutionsmyndigheterna. En sådan överenskommelse blir en internationell överenskommelse enligt regeringsformen. Sådana överenskommelser ingås av regeringen. Regeringen får dock ge en förvaltningsmyndighet, t.ex. resolutionsmyndigheten, i uppdrag att ingå en internationell överenskommelse i en fråga där överenskommelsen inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Riksdagens godkännande krävs innan regeringen ingår en för riket bindande internationell överenskommelse som
1. förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stif-
tas, eller
2. i övrigt gäller ett ämne som riksdagen ska besluta om.
Även i andra fall krävs riksdagens godkännande innan regeringen ingår en för riket bindande internationell överenskommelse, om överenskommelsen är av större vikt. Regeringen kan dock avstå från att inhämta riksdagens godkännande, om rikets intresse kräver det. Regeringen ska då i stället överlägga med Utrikesnämnden innan överenskommelsen ingås.
En koncernresolutionsplan kan innebära resolution genom en eller flera ingångspunkter eller en kombination av dessa strategier. Som vi föreslår i avsnitt 7.3 behöver resolutionsmyndigheten inte besluta om resolution av ett institut om det vidtas resolutionsåtgärder mot moderföretaget och det inte är nödvändigt att vidta separata åtgärder mot institutet för att uppnå resolutionsändamålen.
En överenskommelse om resolution genom en enda ingångspunkt kan innebära att resolutionsmyndigheten åtar sig att hantera hela koncernens problem genom ett svenskt moderföretag. Det kan emellertid också innebära det motsatta, dvs. att resolutionsmyndigheten för en gränsöverskridande koncern kommer överens om att åtgärder för att lösa koncernens problem, inklusive det svenska dotterföretagets, ska vidtas av en utländsk myndighet. Vid
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1028
resolution genom flera ingångspunkter kommer resolutionen att innebära att var och en av resolutionsmyndigheterna hanterar sina egna företag.
Kostnaderna kommer att fördelas på olika sätt beroende på vilken resolutionsstrategi myndigheterna väljer. Om inget särskilt överenskoms skulle det innebära att samtliga kostnader för en resolution med en enda ingångspunkt får bäras av den ansvariga resolutionsmyndigheten, trots att åtgärderna genomförs för att lösa hela koncernens problem. Resolutionsdirektivet förutsätter därför att en resolutionsplan ska identifiera hur koncernresolutionsåtgärderna skulle kunna finansieras och ange principerna för att dela upp ansvaret för den finansieringen mellan finansieringskällor i olika medlemsstater. Den ska också om det är nödvändigt föreslå en finansieringsplan som en del av den koncernresolutionsordning som ska tas fram när koncernresolutionsåtgärder aktualiseras (se avsnitt 7.5).
Direktivet förutsätter att koncernresolutionsplanen ska innehålla såväl en resolutionsstrategi som lösningar för hur resolutionen ska finansieras. För att säkerställa att det inte råder något tvivel om att resolutionsmyndigheten får ingå överenskommelser med denna innebörd föreslår vi att det införs en uttrycklig lagbestämmelse. Bestämmelsen bör ange att det av en koncernresolutionsplan bör framgå hur resolutionen ska finansieras Den får för en gränsöverskridande koncern innebära att kostnaderna för åtgärderna fördelas mellan den svenska resolutionsreserven och de övriga finansieringsarrangemangen.
När resolutionsmyndigheten träffar en överenskommelse med utländska myndigheter om fördelningen av kostnaderna resolutionsmyndighetens ska bära sin del av kostnaderna. En sådan överenskommelse är alltså något annat än utlåning mellan finansieringsarrangemangen; se avsnitt 23.4.2.
Bestämmelserna om att resolutionsmyndigheten ska bära sina kostnader gäller bara om myndigheterna kommer överens om att kostnaderna ska fördelas mellan dem.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1029
23.4.3 Processen för att komma överens om en koncernresolutionsplan för en gränsöverskridande koncern
Kommitténs förslag: Processen för att komma överens om en
koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern ska framgå av lag. Av bestämmelserna ska det framgå bl.a. att resolutionsmyndigheten inom fyra månader ska försöka komma överens med de berörda utländska resolutionsmyndigheterna om en koncernresolutionsplan. Om myndigheterna inte lyckas enas, ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om koncernresolutionsplanen och de övriga resolutionsmyndigheterna ska upprätta planer för de koncernföretag för vilka de ansvarar. Ärendena får hänskjutas till Eba för bindande medling. Resolutionsmyndigheten ska beakta och följa de resolutionsplaner som beslutas om den inte med hänsyn till omständigheterna i fallet anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen.
Resolutionsdirektivet
Det är flera resolutionsmyndigheter involverade i upprättandet av en koncernresolutionsplan. I artikel 13 finns det bestämmelser om hur de ska gå till väga för att komma överens om en sådan plan.
Enligt artikel 13.1 inleds processen med att moderföretag inom EU till den samordnande resolutionsmyndigheten inkommer med den information som får krävas i enlighet med artikel 11 i direktivet. Denna information ska röra moderföretaget inom unionen och i den utsträckning som krävs var och en av koncernenheterna, inbegripet de enheter som avses i artikel 1.1 c och d.
Tillsynsmyndigheten på koncernnivå ska, under förutsättning att sekretesskraven som föreskrivs enligt detta direktiv tillämpas, översända den information som tillhandahålls i enlighet med denna punkt till (a) Eba, (b) resolutionsmyndigheterna för dotterföretag,
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1030
(c) resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande
filialer är belägna i den mån det är relevant för den betydande filialen,
(d) de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115
och 116 i kapitaltäckningsdirektivet, och
(e) resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där de enheter
som avses i artikel 1.1 c och d är etablerade.
Information som tillhandahållits av den samordnande resolutionsmyndigheten till resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna för dotterföretagen, till resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna samt till de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115 och 116 i kapitaltäckningsdirektivet, ska åtminstone innehålla all information som är relevant för dotterföretaget eller den betydande filialen. Information som lämnas till Eba ska innehålla all information som är relevant för Ebas roll inom ramen för koncernresolutionsplanerna. När det gäller information som avser dotterföretag i tredjeländer, ska den samordnande resolutionsmyndigheten inte ha någon skyldighet att överlämna informationen utan samtycke från relevant tillsynsmyndighet eller resolutionsmyndighet i tredjelandet.
Därefter anges i artikel 13.2 att medlemsstaterna ska säkerställa att de samordnande resolutionsmyndigheterna, efter samverkan med de resolutionsmyndigheter som avses i punkt 1 andra stycket, i resolutionskollegier och efter samråd med de relevanta behöriga myndigheterna, inbegripet med behöriga myndigheter i de medlemsstatsjurisdiktioner där betydande filialer är belägna, upprättar och uppdaterar koncernresolutionsplaner. De samordnande resolutionsmyndigheterna får om de så önskar, och med förbehåll för att de uppfyller de sekretesskrav som fastställs i artikel 98, i arbetet med att upprätta och upprätthålla koncernresolutionsplaner inbegripa ett tredjelands resolutionsmyndigheter från de jurisdiktioner där koncernen har etablerat dotterföretag eller finansiella holdingföretag eller betydande filialer i den mening som avses i artikel 51 i kapitaltäckningsdirektivet.
Enligt artikel 13.4 ska antagandet av koncernresolutionsplanen ha formen av ett gemensamt beslut av den samordnande resolutionsmyndigheten och resolutionsmyndigheterna för dotterföretag. Dessa resolutionsmyndigheter ska fatta ett gemensamt beslut inom
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1031
fyra månader från det att den samordnande resolutionsmyndigheten översänt den information som avses i artikel 13.1 andra stycket till de där nämna myndigheterna.
Eba får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheten när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010 (dvs. inte bindande medling).
Om resolutionsmyndigheterna inte har nått ett gemensamt beslut inom fyra månader, ska den samordnande resolutionsmyndigheten enligt artikel 13.5 fatta ett eget beslut om koncernresolutionsplanen. Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutionsmyndigheterna har fört fram. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska lämna beslutet till moderföretaget inom unionen.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till Eba i enlighet artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande resolutionsmyndigheten, om inte annat följer av artikel 13.9, skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från den samordnande resolutionsmyndigheten gälla.
Om ett gemensamt beslut av resolutionsmyndigheterna inte har antagits inom fyra månader (varken via den vanliga processen eller via Ebas ingripande), ska varje resolutionsmyndighet som är ansvarig för ett dotterföretag, enligt artikel 13.6, fatta ett eget beslut och utforma och upprätthålla en resolutionsplan för de enheter som omfattas av dess jurisdiktion. Varje enskilt beslut ska innehålla en fullständig motivering, ange skälen till invändningarna till den föreslagna koncernresolutionsplanen och beakta synpunkter och reservationer som de övriga behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna fört fram. Varje resolutionsmyndighet ska meddela sitt beslut till de andra medlemmarna i resolutionskollegiet.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den berörda resolutionsmyn-
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1032
digheten, om inte annat följer av artikel 13.9, skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av dotterföretagets resolutionsmyndighet tillämpas.
Enligt artikel 13.7 får de övriga resolutionsmyndigheter som inte har invändningar enligt artikel 13.6 fatta ett gemensamt beslut om en koncernresolutionsplan som omfattar koncernenheter som faller inom deras jurisdiktion.
Av artikel 13.8 framgår att de gemensamma beslut som avses i artiklarna13.4 och 13.7 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut enligt artiklarna 13.5 och 13.6 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av de övriga berörda resolutionsmyndigheterna.
Enligt artikel 13.9 får, i enlighet med artiklarna 13.5 och 13.6, Eba, på begäran av en resolutionsmyndighet, bistå resolutionsmyndigheterna med att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010 såvida inte någon av de berörda resolutionsmyndigheterna bedömer att det omtvistade ärendet på något sätt kan inkräkta på deras medlemsstaters finanspolitiska ansvar.
Slutligen anges i artikel 13.10 att i de fall gemensamma beslut fattas i enlighet med artiklarna 13.4 och 13.7 och om en resolutionsmyndighet bedömer att den omtvistade frågan avseende koncernresolutionsplanerna inkräktar på dess medlemsstats finanspolitiska ansvar, ska den samordnande resolutionsmyndigheten företa en ny bedömning av koncernresolutionsplanen, inbegripet minimikravet för kapitalbas och kvalificerande skulder (dvs. minimikravet för nedskrivningsbara skulder).
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av beskrivningen ovan kan processen för upprättande av koncernresolutionsplaner bli synnerligen komplicerad. Om man beaktar att planerna ska ses över årligen och beslutsprocessen då
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1033
rimligen kan tas om, finns vid oenighet risken att de berörda myndigheterna mer eller mindre oavbrutet är upptagna med förhandlingar om planer. Kommittén har svårt att bedöma förutsättningarna att med hjälp av den tänkta processen nå fram till beslut om planer som kan få någon praktisk betydelse, särskilt om de inte tagits fram gemensamt. Direktivet behandlar inte den frågan utan ansatsen är att lägga fast regler som oavsett förutsättningarna ska leda fram till att det upprättas en plan (eller flera).
Tvivel rörande processens effektivitet utgör dock inte grund för att avstå från att införa motsvarande bestämmelser i svensk lag. Tvärtom framstår det som väsentligt att ligga nära direktivets utformning. Dessa regler lägger grunden för samarbetet med andra medlemsstaters resolutionsmyndigheter och bör därför vara så likformiga som möjligt inom unionen. Vårt förslag är utformat med denna utgångspunkt. Tillämpningen lär utvisa om EU här har tagit fram en fungerande ordning.
Processen för upprättande av koncernresolutionsplaner inleds på samma sätt som upprättandet av en resolutionsplan, nämligen genom att ett företag, i det här fallet, moderföretaget inom EES, lämnar information. Beträffande informationsgivningen hänvisas därför till vad som anförts i avsnitt 23.3.2. Denna information ska sedan sändas till de myndigheter som räknas upp i artikel 13.1 i de avseenden som informationen är relevant för respektive myndighet.
Därefter ska den samordnande resolutionsmyndigheten, efter samråd med de myndigheter som nämns i artikel 13.2 och tillsammans med resolutionsmyndigheter för dotterföretag och väsentliga filialer och i förekommande fall resolutionsmyndigheter i tredje land utforma och upprätta en koncernåterhämtningsplan. Själva antagandet av planen ska ta formen av ett gemensamt beslut som fattas av den samordnande resolutionsmyndigheten och resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen enligt de närmare bestämmelserna i direktivet. Ett sådant beslut ska fattas inom fyra månader från det att den samordnande myndigheten översänt information om koncernen till de övriga berörda myndigheterna.
Om myndigheterna inte enas inom denna tid ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om koncernresolutionsplanen. De övriga resolutionsmyndigheterna ska besluta om en resolutionsplan för de institut för vilka de ansvarar. I båda fall kan Eba bidra genom bindande medling.
Processen för de överenskommelser som träffas beträffande resolutionsplanerna liknar den som rör andra frågor, t.ex. återhämt-
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1034
ningsplanerna. De eventuella överenskommelser som träffas blir bindande för myndigheterna. Som framgår av artiklarna 87 j, 91 och 92 ska resolutionsmyndigheterna när de vidtar resolutionsåtgärder beakta och följa de resolutionsplanerna, om resolutionsmyndigheterna inte med hänsyn till omständigheterna i fallet anser att målen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna. Att resolutionsplanerna på detta sätt som utgångspunkt är bindande bör, liksom processen i övrigt, framgå av lag.
Direktivet anger inte den exakta gränsdragningen mellan myndigheternas beslutsfattande vid oenighet om planen. I skäl (33) anges dock att om en enskild resolutionsplan har utarbetats bör tillämpningsområdet för den koncernresolutionsplan som den samordnande resolutionsmyndigheten fattat beslut om inte omfatta de koncernenheter för vilka enskilda planer har bedömts eller utarbetats av de berörda myndigheterna.
23.4.4 Bedömningen av om det är möjligt att hantera fallissemang inom en koncern
Kommitténs förslag: När det upprättas en koncernresolutions-
plan som inkluderar ett institut ska resolutionsmyndigheten bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla koncernföretagen genom konkurs, likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.
Bedömningen ska göras efter samråd med de behöriga myndigheterna för dotterföretagen och resolutionsmyndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer. För en gränsöverskridande koncern ska bedömningen göras tillsammans med resolutionsmyndigheterna för andra koncernföretag.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1035
Resolutionsdirektivet
Som nämns ovan ska det när en koncernresolutionsplan upprättas också göras en bedömning av om koncernen, eller rättare sagt företagen i koncernen, är möjliga att hantera inom ramen för konkurs eller likvidation (eller motsvarande utländska förfaranden) eller resolution (se artiklarna 12.4 och 16.3). Vad bedömningen ska avse framgår av artikel 16.
Enligt artikel 16.1 ska medlemsstaterna säkerställa att de samordnande resolutionsmyndigheterna, tillsammans med resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen, efter samråd med den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för sådana dotterföretag, och resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna i den mån det är relevant för den betydande filialen, bedömer i vilken utsträckning en rekonstruktion av koncerner är möjlig utan att förutsätta tillgång till något av följande: (a) statligt stöd förutom tillämpningen av de finansierings-
arrangemang som fastställs i enlighet med artikel 100.
(b) Akut likviditetsstöd från centralbanker. (c) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga
villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser.
En resolution av en koncern ska anses möjlig om det är rimligt och trovärdigt att resolutionsmyndigheterna antingen kan avveckla koncernenheter enligt normala insolvensförfaranden eller försätta koncernenheter i resolution med tillämpning av resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna på koncernenheterna samtidigt som väsentliga negativa konsekvenser för de finansiella systemen i största möjliga mån undviks, inklusive mer omfattande instabila finansiella förhållanden eller systemomfattande händelser, i de medlemsstater i vilka koncernenheter är belägna, eller i andra medlemsstater eller i unionen och för att säkerställa att koncernenheternas kritiska funktioner kan upprätthållas om de utan svårigheter kan avskiljas vid lämplig tidpunkt eller på annat sätt. Koncernresolutionsmyndigheterna ska meddela Eba i tid när en resolution av en koncern inte anses vara möjlig.
Bedömningen av en koncerns möjlighet till resolution ska beaktas av de resolutionskollegier som avses i artikel 88.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1036
Enligt artikel 16.2 ska resolutionsmyndigheten vid bedömningen av möjligheten till koncernresolution, åtminstone, bedöma de frågeställningar som närmare anges i avsnitt C i bilagan.
Bedömningen av möjligheten till koncernresolution ska enligt artikel 16.3 ske samtidigt som koncernresolutionsplanerna upprättas och uppdateras i enlighet med artikel 12. Bedömningen ska ske i enligt beslutsprocessen som fastställs i artikel 13.
Skälen för kommitténs förslag
Av en koncernresolutionsplan kommer det att framgå vilka åtgärder som myndigheterna avser att vidta om ett eller flera företag i koncernen fallerar. En sådan plan ska emellertid också innehålla en analys av om de åtgärder som planeras är genomförbara. Det är det som artikel 16 handlar om.
Bedömningen ska avse koncernen men eftersom det är de individuella företagen som är föremål för resolution, avser bedömningen möjligheten att hantera de individuella företagen som ingår i koncernen. Var och en av dem ska kunna bli föremål för ett insolvensförfarande utan att någon av de negativa konsekvenser som nämns i direktivet inträffar, däribland möjligheten att upprätthålla kritiska funktioner som tillhandahålls av koncernen. Ofta torde dock ett koncernföretags problem vara ett tecken på att även andra företag i koncernen har problem Möjligheten att hantera koncernen beror då på vilken strategi som väljs; resolution med en ingångspunkt eller resolution med flera ingångspunkter.
Bedömningen av en koncern kommer sannolikt att vara mer komplicerad än av institut. Liksom vi anför i avsnitt 23.3.4 och av samma skäl, ska dock enbart grunderna för bedömningen framgå av lag och de kriterier som ligger till grund för bedömningen framgå av föreskrifter beslutade av regeringen.
Som framgår av artiklarna16.3 och 12.4 ska bedömningen göras samtidigt som koncernresolutionsplanen upprättas. Planen ska också innehålla en detaljerad beskrivning av bedömningen. Prövningen ska därför göras inom den tid som myndigheterna har på sig att komma överens om planen. Kommittén föreslår därför att det i den nya lagen tas in en bestämmelse som anger att när det upprättas en koncernresolutionsplan som inkluderar ett institut ska resolutionsmyndigheten bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla koncernföretagen genom konkurs,
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1037
likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.
Det bör vidare framgå att bedömningen ska göras efter samråd med de behöriga myndigheterna för dotterföretagen och resolutionsmyndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer. För en gränsöverskridande koncern ska bedömningen göras tillsammans med resolutionsmyndigheterna för andra koncernföretag.
Om resolutionsmyndigheten eller en utländsk resolutionsmyndigheterna anser att det inte går att hantera ett individuellt institut som den ansvarar för, ska den myndigheten sända en underrättelse till institutet och det förfarande som beskrivs i avsnitt 23.4.2 inleds. Som framgår av artikel 17.2 skjuts då beslutet om resolutionsplanen framåt i avvaktan på att myndigheten är nöjd med de åtgärder som vidtagits.
Samtidigt inleds en process som syftar till att säkerställa att de åtgärder som vidtasför att undanröja eller minska väsentliga hinder beträffande individuella företag i koncernen är konsekventa och gynnar koncernen. För en gränsöverskridande koncern beskrivs den processen i nästa avsnitt.
23.4.5 Processen för att åtgärda eller avlägsna resolutionshinder
Kommitténs förslag: För en gränsöverskridande koncern ska
resolutionsmyndigheterna försöka komma överens om hur väsentliga hinder att hantera ett fallerande koncernföretag ska undanröjas eller minskas. För detta gäller delvis en annan process än för individuella institut. Om myndigheterna inte kan komma överens ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut på koncernnivå och de övriga resolutionsmyndigheterna ska fatta beslut beträffande de individuella instituten. Ärendena kan hänskjutas till Eba för bindande medling.
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1038
Resolutionsdirektivet
Som framgår av artikel 16 ska den bedömning som görs inom ramen för upprättandet av koncernresolutionsplanerna läggas till grund för bedömningen av vilka åtgärder som behöver vidtas för att undanröja eventuella resolutionshinder.
Enligt artikel 18 ska den samordnande resolutionsmyndigheten tillsammans med resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen, efter samråd med tillsynskollegiet och resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen, beakta den bedömning som krävs enligt artikel 16 inom rekonstruktionskollegiet och vidta alla rimliga mått och steg för att nå ett gemensamt beslut i fråga om tillämpningen av åtgärder som har fastställts i enlighet med artikel 17.45 med avseende på samtliga institut som ingår i koncernen.
Den samordnande resolutionsmyndigheten ska därför enligt artikel 18.2, i samarbete med den samordnande tillsynsmyndigheten och Eba, i enlighet med artikel 25.1 i förordning (EU) nr 1093/2010, utarbeta och överlämna en rapport till moderföretaget inom unionen, till dotterföretagens resolutionsmyndigheter, som överlämnar den till de dotterföretag som de har tillsyn över, och till resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna. Rapporten ska utarbetas efter samråd med de behöriga myndigheterna och ska analysera de väsentliga hindren för en effektiv tillämpning av resolutionsverktygen och utövandet av resolutionsbefogenheterna vad avser koncernen. Rapporten ska beakta effekterna på institutets affärsmodell och rekommendera proportionerliga och riktade åtgärder som, enligt myndighetens uppfattning, är nödvändiga eller lämpliga för att avlägsna de hindren.
Inom fyra månader från mottagandet av en sådan rapport får moderföretaget inom unionen enligt artikel 18.3 inkomma med synpunkter och för resolutionsmyndigheten på koncernnivå föreslå alternativa åtgärder för att lösa de hinder som konstaterats i rapporten.
Av artikel 18.4 följer vidare att den samordnande resolutionsmyndigheten ska meddela alla eventuella åtgärdsförslag från moderföretaget inom unionen till den samordnande tillsynsmyndigheten, Eba, dotterföretagens resolutionsmyndigheter och resolutions-
5 The application of all measures identified in accordance with Article 17(4).
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1039
myndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen. De samordnande resolutionsmyndigheterna och resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen ska, efter samråd med de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, göra allt som står i deras makt för att inom resolutionskollegiet nå ett gemensamt beslut om fastställandet av de väsentliga hindren, och om så krävs, bedömningen av de åtgärder som har föreslagits av moderföretaget inom unionen och av de åtgärder som krävts av myndigheterna för att åtgärda eller avlägsna hindren, med hänsyn tagen till de potentiella effekter som åtgärderna kan ha i alla de medlemsstater där koncernen är verksam.
Det gemensamma beslutet ska enligt artikel 18.5 nås inom fyra månader från det att moderföretaget inom unionen inkommit med yttrande eller utgången av den fyramånadersperiod som avses i artikel 18.3 beroende på vilket som inträffar först. Det ska motiveras och fastställas i ett dokument som den samordnande resolutionsmyndigheten ska tillställa moderföretaget inom unionen.
Eba får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheten när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010 (inte bindande medling).
Om ett gemensamt beslut inte nås inom fyra månader från det att den rapport som avses i artikel 18.5, ska enligt artikel 18.6 den samordnande resolutionsmyndigheten fatta ett eget beslut om de lämpliga åtgärder som i enlighet med artikel 17.4 ska vidtas på koncernnivå. Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutionsmyndigheterna har fört fram. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska lämna beslutet till moderföretaget inom unionen.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som nämns i punkt 9 till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att fyramånadersperioden löpt ut eller efter det att ett gemen-
Resolutionsplaner SOU 2014:52
1040
samt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från resolutionsmyndigheten på koncernnivå tillämpas.
Enligt artikel 18.7 ska, om inget gemensamt beslut föreligger, resolutionsmyndigheterna för dotterföretag fatta sina egna beslut om de lämpliga åtgärder som i enlighet med artikel 17 ska vidtas av dotterföretag på individuell nivå. Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutionsmyndigheterna har fört fram. Beslutet ska lämnas till det berörda dotterföretaget och till den samordnande resolutionsmyndigheten.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som nämns i punkt 9 till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska dotterföretagets resolutionsmyndighet skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att denna tidsperiod har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av dotterföretagets resolutionsmyndighet för dotterföretaget tillämpas.
Enligt artikel 18.8 ska det gemensamma beslut som avses i artikel 18.5 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut som avses i artikel 18.6 erkännas som slutgiltiga och tillämpas av de övriga berörda resolutionsmyndigheterna.
Enligt artikel 18.9 får vidare Eba i avsaknad av ett gemensamt beslut om vidtagande av någon av de åtgärder som avses i artikel 17.5 g, h eller k på begäran av en resolutionsmyndighet i enlighet med artikel 18.6 och 18.7, bistå resolutionsmyndigheterna med att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SOU 2014:52 Resolutionsplaner
1041
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan ska resolutionsmyndigheterna göra en bedömning av möjligheten att utan allvarliga störningar i det finansiella systemet hantera ett koncernföretag genom konkurs, likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden. Frågan är om de eventuella hindren som identifierats är väsentliga och motiverar att ett institut eller annat företag ska föreläggas att vidta åtgärder för att minska eller undanröja hindren.
Av artikel 18 framgår att för en gränsöverskridande koncern ska resolutionsmyndigheterna göra allt som står i deras makt att komma överens med de utländska resolutionsmyndigheter som ansvarar för företag i koncernen om vilka åtgärder som ska vidtas beträffande varje koncernföretag för att kunna hantera dem inom ramen för resolution. En sådan överenskommelse blir en internationell överenskommelse (se avsnitt 23.4.2). Om myndigheterna inte kan enas ska den samordnande resolutionsmyndigheten besluta om vilka åtgärder som bör vidtas på koncernivå och de övriga resolutionsmyndigheterna ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas beträffande de individuella instituten. Myndigheternas beslut kan bli föremål för bindande medling från Eba i olika avseenden. Dessa direktivbestämmelser bör införlivas med svensk rätt.
1043
24 Övrigt förberedande arbete
24.1 Inledning
I det föregående kapitlet behandlar kommittén resolutionsplanering och annat resolutionsförberedande arbete som relaterar till denna. I detta kapitel behandlas vissa specifika förberedelser för skuldnedskrivning och konvertering.
Specifikt handlar det om de krav som enligt direktivet ska ställas på företag att i avtal ange att en skuld kan komma att skrivas ned eller konverteras (artikel 55) respektive resolutionsmyndighetens möjlighet att se till att företag som kan bli föremål för resolution har ett tillräckligt aktiekapital för att en konvertering ska kunna genomföras (artikel 63). Avslutningsvis behandlas resolutionsmyndigheten rätt att kräva att företag som kan bli föremål för resolution ska upprätta register över avtal (artiklarna 5.8, 10.8 och 71).
24.2 Avtalsenlig skuldnedskrivning
Kommitténs förslag: Ett företag ska i avtalen för sina skulder,
ta in villkor som innebär att borgenärererna erkänner att skulden kan komma att skrivas ned eller konverteras och accepterar en eventuell minskning av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, eller konverteringar eller indragningar som kan bli följden av ett beslut om resolution eller nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
Om det inte framgår något annat av tekniska standarder beslutade av kommissionen, gäller detta för alla relevanta kapitalinstrument och alla kvalificerade skulder utom kvalificerade insättningar som lyder under lagen i tredjeland.
Övrigt förberedande arbete SOU 2014:52
1044
En skuld behöver inte innehålla de villkor som anges ovan, om det följer av lagen i det land som skulden lyder under eller av en bindande överenskommelse som ingåtts med tredjeland att ett beslut om att skriva ned eller konvertera skulder får verkställas i det andra landet.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag.
Resolutionsdirektivet
I artikel 55 i resolutionsdirektivet finns det bestämmelser vars utgångspunkt är att de inom EES hemmahörande företagen ska se till att behandla frågan om skuldnedskrivning och konvertering i avtalet med borgenären.
Medlemsstaterna ska kräva att företag som kan försättas i resolution inkluderar ett villkor enligt vilket den borgenär eller avtalspart i ett avtal som upprättar skulden medger att skulden kan komma att omfattas av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter och går med på att vara bunden av alla minskningar av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, konverteringar eller indragningar som påverkas av resolutionsmyndighetens utövande av de befogenheterna, förutsatt att sådan skuld
a) inte är utesluten enligt artikel 44.2,
b) inte är en insättning i enlighet med artikel 108 a i (dvs.
kvalificerade insättningar),
c) omfattas av lagstiftningen i en stat som inte är en medlemsstat,
och
d) getts ut, eller ingåtts, efter det datum när en medlemsstat
tillämpar de bestämmelser som antagits för att införliva direktivavsnittet om skuldnedskrivning.
Detta gäller dock inte om resolutionsmyndigheten i en medlemsstat fastställer att de skulder eller instrument som avses ovan kan komma att omfattas av en medlemsstats resolutionsmyndighets nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter i enlighet med tredjelands rätt eller till följd av ett bindande avtal som ingåtts med berört tredjeland.
SOU 2014:52 Övrigt förberedande arbete
1045
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får kräva att företag som kan försättas i resolution till myndigheter lämnar ett rättsutlåtande om ett sådant villkors rättsliga verkställbarhet och verkan.
Av artikel 55.2 framgår vidare att om ett företag underlåter att i de avtalsvillkor som reglerar en viss skuld inkludera ett villkor som krävs enligt ovan ska denna underlåtelse inte förhindra resolutionsmyndigheten från att utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter avseende den skulden.
I artikel 55.3 sägs avslutningsvis att Eba ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att närmare specificera den förteckning över skulder för vilka undantagen i tillämpas enligt artikel 55.1 ovan, och innehållet i villkoren enligt samma artikel, med beaktande av bankernas olika affärsmodeller.
Eba ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Skälen för kommitténs förslag
För de skulder som ett företag tar upp finns det avtal som reglerar olika förhållanden. Dit hör bl.a. under vilket lands lag avtalet ska lyda. Om ett företag vill söka finansiering på en viss marknad, t.ex. USA eller Japan, är det inte ovanligt att avtalsvillkoren anger att samma lands lag också gäller för skulden. Det kan bli svårt att verkställa ett beslut om nedskrivning eller konvertering om det andra landet inte erkänner att beslutet får verkställas även beträffande egendom i det landet. Eftersom stater hemmahörande inom EES har åtagit sig att erkänna och verkställa varandras beslut, är detta ett potentiellt problem framför allt i förhållande till tredjeland. Om skulderna i tredjeland inte går att skriva ned eller konvertera skulle det kunna leda till att borgenärerna inom EU eller resolutionsreserven får bära den kostnad som annars skulle ha burits av borgenärerna i tredje land (se artikel 44.3 i resolutionsdirektivet).
Av dessa skäl är det viktigt att skapa förutsättningar för att skuldinstrument som har getts ut av ett företag i Sverige, men som lyder under ett annat lands lag, får skrivas ned eller konverteras inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget. Det behövs därför en lagbestämmelse som införlivar artikel 55 med svensk rätt.
Den bestämmelsen bör utformas som en skyldighet för företagen att se till att de avtal som de ingår beträffande de relevanta
Övrigt förberedande arbete SOU 2014:52
1046
skulderna innehåller den typ av avtalsvillkor som anges i direktivet. Resolutionsmyndigheten bör kontrollera att kraven följs. Det kommer den att göra åtminstone vid de tillfällen då den kontrollerar om företaget uppfyller minimikravet på nedskrivningsbara skulder (se kapitel 17). Även tillsynsmyndigheten (Finansinspektionen) kan komma att uppmärksamma eventuella regelöverträdelser.
Det ska inte behövas någon särskild avtalsreglering beträffande sådana skulder som inte är kvalificerade eller som utgör kvalificerade insättningar. För övriga skulder ska det dock, när bestämmelserna om skuldnedskrivningsverktyget har trätt i kraft, finnas villkor som innebär att borgenären medger att skulden kan komma att skrivas ned eller konverteras och accepterar eventuell minskning eller konvertering som ett sådant beslut kan leda till.
Som framgår av direktivet kommer kommissionen att besluta om tekniska standarder som närmare specificerar dels vilka skulder som ska innehålla den typ av villkor som vi beskrivit ovan, dels innehållet i dessa villkor. Dessa tekniska standarder kommer att bli direkt bindande för instituten och myndigheterna. Kommittén har i dagsläget inte någon närmare information om vad de tekniska standarderna kan komma att innehålla. Direktivets upplägg ger dock närmast vid handen att inte alla skulder kommer att behöva innehålla särskilda avtalsvillkor om nedskrivning och konvertering. Vi föreslår därför att den svenska bestämmelse som införlivar direktivet anger att ett företag som kan bli föremål för resolution ska i avtalsvillkoren för de skulder som det ger ut ta in villkor som innebär att borgenären erkänner att skulden kan komma att skrivas ned eller konverteras och accepterar en eventuell minskning av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet eller konverteringar eller indragningar som kan bli följden av ett beslut om resolution eller nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument. Om det inte framgår något annat av tekniska standarder beslutade av kommissionen, gäller detta för alla relevanta kapitalinstrument och alla kvalificerade skulder utom kvalificerade insättningar som lyder under lagen i tredjeland.
Med hänsyn till den stora betydelsen av att villkoren får den avsedda effekten bör resolutionsmyndigheten vid behov kunna begära in ett rättsutlåtande avseende villkorets verkan och verkställbarhet.
Om resolutionsmyndigheten vet att ett beslut om nedskrivning eller konvertering får verkställas enligt lagstiftningen i tredjeland eller om det följer av en bindande internationell överenskommelse
SOU 2014:52 Övrigt förberedande arbete
1047
som ingåtts med relevant tredjeland, behöver företaget inte inkludera något villkor i avtalet. Om resolutionsmyndigheten konstaterar att det följer av tredjelands lag, kommer det att få effekt för alla företag som har skulder i det landet. Ett avtal kan dock avse enbart ett visst företag. I så fall kan i stället undantaget framgå av ett beslut riktat till företaget i fråga. Resolutionsmyndighetens beslut bör, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, kunna komma till uttryck på båda dessa sätt.
Artikel 55 är placerat i avsnittet om skuldnedskrivningsverktyget. Någon motsvarande bestämmelse finns inte beträffande bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution (se artiklarna 59-63). Enligt vår bedömning finns det inte anledning att ha olika synsätt på kvalificerade skulder och relevanta kapitalinstrument.
Det torde som regel vara lämpligt att företaget upplyser om eventuella villkor med denna innebörd i avtalet. Den lag som skulden lyder under får borgenären dock förutsättas känna till själv.
Som framgår av direktivet är förekomsten av ett avtalsvillkor av ovan berört slag inte någon förutsättning för att skulden ska få skrivas ned eller konverteras. Denna befogenhet får utövas även utan ett sådant villkor. Det är först om ett nedskrivnings- eller konverteringsbeslut inte blir verkställbart i det tredje landet som problem uppstår, vilket dock inte behöver komma till uttryck i någon särskild bestämmelse.
24.3 Undanröjande av hinder mot skuldnedskrivning och konvertering
Kommitténs förslag: I samband med resolutionsplaneringen
ska resolutionsmyndigheten överväga om det aktiekapital som anges i företagets bolagsordning är tillräckligt stort. Om det behövs för att underlätta genomförandet av resolutionsåtgärder, får resolutionsmyndigheten förelägga ett bolag som kan bli föremål för resolution att höja sitt maximikapital.
Övrigt förberedande arbete SOU 2014:52
1048
Resolutionsdirektivet
Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 63.1 i, i tillämpliga fall kräva att företag som kan försättas i resolution alltid innehar ett tillräckligt aktiekapital, eller andra kärnprimärkapitalinstrument, för att företaget, om resolutionsmyndigheten utövar de befogenheter som avses i artikel 63.1 e och f avseende företaget eller något av dess dotterföretag, inte ska vara förhindrat att ge ut tillräckligt många nya aktier eller andra äganderättsinstrument för att säkerställa att konverteringen av skulder till stamaktier eller andra äganderättsinstrument kan genomföras på ett effektivt sätt.
Enligt artikel 54.2 ska resolutionsmyndigheterna bedöma om det är lämpligt att ställa det krav som anges i ovan avseende ett visst företag i samband med utarbetandet och upprätthållandet av resolutionsplanen för det institutet eller den koncernen, med beaktande av i synnerhet de resolutionsåtgärder som behandlas i planen. Om det i resolutionsplanen anges att skuldnedskrivningsverktyget kan komma att användas ska myndigheterna kontrollera att aktiekapitalet är tillräckligt stort för att täcka summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c (dvs. det sammanlagda nedskrivnings- och konverteringsbeloppet [totalbeloppet]).
Medlemsstaterna ska se till att det inte finns några förfarandemässiga hinder för att konvertera skulder till stamaktier eller andra äganderättsinstrument som kan finnas med stöd av bolagsordningar eller stadgar, inbegripet företrädesrätt för aktieägare eller krav på aktieägarnas medgivande för att öka kapitalet.
I artikel 54.4 sägs dock att bestämmelserna ovan inte ska påverka de ändringar av direktiven 82/891/EEG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU och 2012/30/EU som föreskrivs i avdelning X, dvs. artiklarna 116–126, i direktivet.
Skälen för kommitténs förslag
Den beskrivna artikeln syftar till att underlätta konverteringen av kvalificerade skulder till aktiekapital. Ett sätt att göra detta är att se till företaget i bolagsordningen anger en maximinivå för aktiekapitalet som överstiger det befintliga aktiekapitalet. Då behöver det inte göras någon ändring av bolagsordningen i samband med konverteringen om aktiekapitalet efter konverteringen blir större än
SOU 2014:52 Övrigt förberedande arbete
1049
vad det var tidigare. Det är också detta som åsyftas i artikel 49 i direktivet.
Enligt artikel 54.1 i direktivet är det medlemsstaterna som ska kräva att bolagsordningen innehåller ett tillräckligt högt maximikapital, men enligt artikel 54.2 ska resolutionsmyndigheten, i samband med resolutionsplaneringen, ta ställning till om det är lämpligt att ställa ett särskilt krav på maximikapitalet. Vi föreslår därför att det införs en särskilt bestämmelse som anger att i samband med resolutionsplaneringen ska resolutionsmyndigheten överväga om det aktiekapital som anges i företagets bolagsordning är tillräckligt stort. Om det behövs för att underlätta genomförande av resolutionsåtgärder, får resolutionsmyndigheten förelägga ett bolag som kan bli föremål för resolution att höja sitt maximikapital.
24.4 Register över avtal
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten får besluta att
ett företag som kan bli föremål för resolution ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet. Detta bör kombineras med en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka företag som ska upprätta register över sådana avtal, vad registren ska innehålla och inom vilken tid institut ska kunna ta fram register för olika typer av avtal. En liknande bestämmelse ska införas för Finansinspektionen.
Resolutionsdirektivet
I resolutionsdirektivet finns det bestämmelser som ger resolutionsmyndighet respektive de behöriga myndigheterna möjlighet att kräva att ett institut eller ett annat företag som kan bli föremål för resolution för register över finansiella avtal. Bestämmelserna har något olika lydelser.
Övrigt förberedande arbete SOU 2014:52
1050
Artikel 5.8
Enligt artikel 5.8 får medlemsstaterna får föreskriva att behöriga myndigheter har befogenhet att kräva att ett institut för detaljerade register över finansiella avtal där det berörda institutet är part. Den bestämmelsen finns i anslutning till bestämmelserna om institutens skyldigheter att upprätta återhämtningsplaner.
Artikel 10.8
Enligt artikel 10.8 ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheter har befogenhet att kräva att ett institut eller ett koncernföretag som kan bli föremål för resolution för detaljerade register över finansiella avtal där institutet eller företaget är part. Resolutionsmyndigheten får ange en tidsfrist inom vilken institutet eller koncernföretaget ska inkomma med registren. Samma tidsfrist ska gälla för samtliga företag som kan bli föremål för resolution och som omfattas av myndighetens jurisdiktion. Resolutionsmyndigheten får besluta att fastställa olika tidsfrister för de olika finansiella avtalstyper som avses i artikel 2.1.100. Denna bestämmelse ska inte påverka den behöriga myndighetens befogenhet att samla in information.
Denna bestämmelse finns i anslutning till resolutionsmyndighetens skyldighet att upprätta resolutionsplaner.
Artikel 71
Enligt artikel 71.7 får de behöriga myndigheterna eller resolutionsmyndigheterna kräva att ett institut eller ett koncernföretag för detaljerade register över finansiella avtal. Enligt artikel 71.8 ska Eba utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som ska beslutas av kommissionen för att specificera: (a) Den information om finansiella avtal som de detaljerade
registren minst bör omfatta.
(b) Under vilka omständigheter kravet bör åläggas.
Bestämmelsen finns i anslutning till bestämmelserna om resolutionsmyndighetens möjlighet att tillfälligt skjuta fram uppsägnings-
SOU 2014:52 Övrigt förberedande arbete
1051
rätten för avtal som någon har ingått med ett företag under resolution.
Skälen för kommitténs förslag
För att myndigheterna snabbt ska kunna bilda sig en uppfattning om vilka avtal som ett företag har ingått bör myndigheten kunna kräva att ett institut och andra företag som kan bli föremål för resolution löpande för register över ingångna finansiella avtal, se artiklarna 5.8, 10.8 och 71.7 i resolutionsdirektivet. Av dessa artiklar framgår inte när i tiden myndigheterna kan ställa ett sådant krav. Avsikten torde vara att de när som helst ska kunna kräva att ett företag upprättar och för ett sådant register. För resolutionsmyndighetens del kan det handla om att säkerställa att den kommer att kunna få tillgång till den information som behövs om företaget i fråga försätts i resolution. Detta främjar resolutionens effektivitet. Detta bör uppmärksammas redan vid resolutionsplaneringen. För Finansinspektionens del kan informationen vara till nytta i tillsynen. Som framgår av direktivet kommer dock kommissionen att besluta om tekniska standarder om när kravet bör åläggas.
I direktivet avgränsas de avtal som ska registreras till att endast avse finansiella avtal. Det finns ett värde i att även andra typer av avtal som är av särskilt stor betydelse för institutets verksamhet registreras. Som exempel på sådana avtal kan nämnas IT-avtal som är hänförliga till institutets kritiska verksamhet. Eftersom resolutionsdirektivet är ett minimidirektiv är det möjligt att införa en sådan mer långtgående regel (artikel 1.2).
Vi föreslår det införs en möjlighet för både resolutionsmyndigheten och resolutionsmyndigheten att kräva att företagen registererar såväl finansiella avtal som avtal av särskilt stor betydelse för institutets verksamhet.
Resolutionsmyndighetens befogenheter
Enligt kommitténs bedömning bör alltså resolutionsmyndigheten ges möjlighet att kräva att institut eller ett företag som kan bli föremål för resolution för sådana register. Ett sådant krav bör kunna ställas både genom beslut i enskilda fall och genom föreskrifter. Enligt artikel 10.8 i direktivet får resolutionsmyndigheten för olika
Övrigt förberedande arbete SOU 2014:52
1052
typer av avtal precisera inom vilken tid företagen ska kunna ge in registren. Denna tid kan variera mellan olika typer av finansiella avtal men den ska vara densamma för alla företag. Av detta följer att tidsfristerna bör framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Dessa bestämmelser gäller enligt artikel 10.8 visserligen bara finansiella avtal, men eftersom vi utvidgar dessa bestämmelser till att inkludera även andra typer av kontrakt bör föreskriftsrätten även gälla dem.
De tekniska standarder som enligt artikel 71.8 ska beslutas av kommissionen, ska ange vilken information som registren minst bör innehålla. Standarderna utesluter alltså inte att medlemsstaterna beslutar att registren ska innehålla ytterligare bestämmelser. Dessutom föreslår vi att resolutionsmyndigheten ska kunna besluta att även andra typer av avtal än finansiella avtal ska tas in i registren. Mot denna bakgrund föreslår vi att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska kunna meddela föreskrifter om, vilka uppgifter som ska framgå av registren. Dessa föreskrifter kommer dock att behöva anpassas till de tekniska standarderna.
Sammanfattningsvis menar alltså kommittén att det bör framgå av lag att resolutionsmyndigheten får besluta att ett företag som kan bli föremål för resolution ska föra register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet. Detta bör kombineras med en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka företag som ska föra register, vad registren ska innehålla och inom vilken tid företagen ska kunna ge in register för olika typer av avtal.
Finansinspektionens befogenhet
Enligt artikel 71.7 får resolutionsmyndigheterna eller de behöriga myndigheterna kräva att företag som kan bli föremål för resolution ska föra detaljerade register över finansiella avtal. Dessutom är det möjlighet att med stöd av artikel 5.8 föreskriva att Finansinspektionen får begära att ett företag för detaljerade register över finansiella avtal där det berörda företaget är part.
Om både Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten ges samma befogenheter – och föreskriftsrätt – finns en uppenbar risk för dubbelkommando. Om myndigheterna ställer samma krav
SOU 2014:52 Övrigt förberedande arbete
1053
innebär detta förhållande inte någon extra belastning för företagen. Om myndigheterna ställer olika krav, har de å andra sidan sannolikt identifierat olika orsaker till att registren bör föras. Med hänsyn till detta, och direktivets utformning, föreslår vi därför att Finansinspektionen ges samma befogenhet som resolutionsmyndigheten. Myndigheterna bör dock samordna sina krav för att undvika omotiverade skillnader beträffande de krav som ställs på företagen.
1055
25 Resolutionsmyndigheten
25.1 Inledning
Enligt artikel 3.1 i direktivet ska varje medlemsstat ange en myndighet som ges befogenhet att vidta resolutionsåtgärder. Denna myndighet kallas i direktivet resolutionsmyndigheten. Direktivet anger också en rad andra uppgifter som resolutionsmyndigheten ska ansvara för. Till exempel ska den utarbeta resolutionsplaner. Som ett led i det arbetet ska myndigheten även bedöma huruvida det finns allvarliga hinder i företagens verksamhet och organisation mot att hantera dem via resolution och, om så är fallet, vidta åtgärder för att ta bort sådana hinder.
Resolutionsmyndigheten kan vara en separat myndighet, men uppdraget kan även ges till ett departement, centralbanken eller tillsynsmyndigheten; se artikel 3.2. Särskilda krav gäller enligt samma artikel om resolutionsuppdraget ges till tillsynsmyndigheten. Bland annat ska åtgärder vidtas för att säkerställa operativt oberoende mellan resolutions- och tillsynsfunktionerna. Samtidigt krävs, enligt artikel 3.4, att myndigheter som ägnar sig åt tillsyn respektive resolution (och deras medarbetare) ska samarbeta nära vid förberedelser, planering och tillämpning av resolution.
Direktivet talar genomgående om resolutionsmyndigheten i bestämd form, men lämnar öppet för en medlemsstat att fördela befogenheterna mellan flera myndigheter. En förutsättning för att sådan uppdelning ska få ske är att uppgifterna fördelas på så att behovet av samordning tillmötesgås; se artikel 3.7. Samma krav på samordning anges i artikel 3.4, men i det fallet nämns även vikten av samordning när resolutionsuppgifterna utförs inom en myndighet. Om medlemsstaterna utser mer än en myndighet ska den lämna en fullständig motivering av valet till Eba och kommissionen; se artikel 3.7. Dessutom ska en av de myndigheterna utses till kontaktmyndighet; se artikel 3.8.
Resolutionsmyndigheten SOU 2014:52
1056
Enligt artikel 3.4 a ska medlemsstaterna också utse ett departement som ska vara behörigt departement enligt direktivets bestämmelser. Detta berörs inte ytterligare i det följande utan vi överlämnar till regeringen att, exempelvis i förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet, peka ut ett departement. Vi antar dock att resolutionsärenden kommer att hanteras av Finansdepartementet. Det bör noteras att Finansdepartementet inte är någon egen myndighet utan ingår i myndigheten Regeringskansliet. Regeringskansliet är i sin tur ett beredningsorgan för regeringen.
I detta kapitel redovisar kommittén överväganden och förslag avseende hur direktivets regler om resolutionsmyndigheten bör införas i svensk rätt. Som en bakgrund jämför vi resolutionsdirektivets regler med hur ansvarsfördelningen ser ut i det nuvarande svenska systemet för krishantering, i första hand byggt på stödlagen. Stödlagen anger att det ska finnas en stödmyndighet med befogenheter och uppgifter som delvis motsvarar dem som resolutionsmyndigheten enligt direktivet ska ha.
25.1.1 En jämförelse med gällande ordning i Sverige
Som framgår i kapitel 26 har lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) inslag som liknar resolutionsregelverket, inklusive rätt att under vissa omständigheter ta kontroll över kreditinstitut som hamnar i kris, låt vara att det endast kan ske via tvångsinlösen av aktier. En annan likhet är att stödlagen anger att det ska finnas en stödmyndighet med uppgift att förbereda och hantera åtgärder som vidtas med stöd av stödlagen. När stödlagen tillkom beslutade regeringen att utse Riksgäldskontoret till stödmyndighet.
Bortsett från vissa mindre frågor i själva hanteringen av lämnat stöd som anges i stödlagen har stödmyndigheten formella befogenheter enbart i den mån regeringen överlåter dem. Så skedde under finanskrisen genom att regeringen i särskilda förordningar delegerade vissa befogenheter att besluta om stöd till Riksgäldskontoret. Den viktigaste var rätten att ställa ut garantier för nyemitterade värdepapper inom ramen för garantiprogrammet. I kapitaltillskottsprogrammet fick Riksgäldskontoret rätt att besluta om stöd, men beslutet skulle godkännas av regeringen, vilket kan tolkas som att delegeringen var mer formell än reell.
SOU 2014:52 Resolutionsmyndigheten
1057
En orsak till att delegeringen är så begränsad är att en situation där stöd enligt stödlagen är aktuellt förutsätter allvarliga hot mot den finansiella stabiliteten och därmed mot hela samhällsekonomin. Till detta kommer att riksdagen i stödlagen delegerar i princip obegränsade finansiella befogenheter och att stöd därmed kan få betydande statsfinansiella följder. Regeringen bör närmast självklart ta ansvaret för att hantera ett så stort och samhällsviktigt mandat.
Resolutionsdirektivet bygger på en annan ordning. Här ligger huvudansvaret för att genomföra resolutionsåtgärder på den ansvariga myndigheten (som i och för sig kan vara ett departement). Delegationen är dock inte obetingad. Enligt artikel 3.5 ska resolutionsmyndigheten informera ansvarigt departement och, om inte annat anges i nationell rätt, få departementets godkännande innan den genomför beslut som har ”direkt statsfinansiellt genomslag eller systemmässiga effekter”. Det pekar i samma riktning som det svenska regelverket, dvs. ansvaret för beslut av större betydelse delegeras inte till resolutionsmyndigheten.
Större skillnader mellan de båda regelverken finns när det gäller möjligheter att på förhand vidta åtgärder mot företag. Denna typ av regler saknas i stödlagen. Där kan åtgärder vidtas först om ett kreditinstitut är i behov av stöd. Enligt huvudregeln ska stöd dessutom lämnas baserat på avtal, dvs. bygga på en i princip frivillig överenskommelse med institutet. Mer handfasta ingripandemöjligheter ges först om ett kreditinstitut vägrar att vidta åtgärder enligt ett förslag till avtal om stöd som prövningsnämnden funnit vara skäligt. Stödmyndigheten har heller ingen makt att utanför kris påverka institutens verksamhet eller agerande i övrigt.
Här ger resolutionsdirektivet helt andra möjligheter. Resolutionsmyndigheten ska således göra en plan för hur enskilda företag som kan bli föremål för resolution ska hanteras om de måste försättas i resolution; se vidare kapital 23, där reglerna kring resolutionsplaner behandlas. Som ett led i denna plan ska resolutionsmyndigheten bedöma om det finns väsentliga hinder i företagets organisation eller verksamhet mot att genomföra en framgångsrik resolution. I så fall har myndigheten rätt att förelägga ett företag att vidta åtgärder för att undanröja de utpekade hindren. Resolutionsmyndigheten ska också lägga fast ett minimikrav på hur mycket nedskrivningsbara skulder som ett företag måste ha.
Dessa möjligheter att agera utanför resolution gör att resolutionsmyndigheten har befogenheter som i viktiga avseenden påminner om tillsynsmyndighetens. I vissa fall, t.ex. vid beslut om mini-
Resolutionsmyndigheten SOU 2014:52
1058
mikravet på nedskrivningsbara skulder, rör besluten dessutom storheter som även tillsynsmyndigheten har inflytande över via kapitaltäckningsregler. Även möjligheten att ingripa mot hur verksamheten är organiserad har motsvarigheter i tillsynsregelverket. Dessa åtgärder, liksom utformningen av resolutionsplaner, kräver dessutom information och kunskap om företagen som har likheter med den som tillsynsmyndigheten använder i sin verksamhet.
Enligt direktivet ska resolutionsmyndigheten samråda med tillsynsmyndigheten inför beslut i denna typ av frågor. Det faktum att två myndigheter kan få mandat att besluta om åtgärder med likartade eller till och med identiska effekter för att påverka företagen ställer likväl krav på noggranna överväganden om ansvarsfördelningen mellan myndigheter som inte varit aktuella i samband med stödlagen.
Ett tredje område där regelverken skiljer sig åt är metoder för kontrolltagande. Den aspekten har dock mindre relevans för frågan om hur myndighetsansvaret ska organiseras och berörs därför inte närmare i detta kapitel.
25.2 Ansvarsfördelningen mellan myndigheter
25.2.1 Övergripande ordning
Kommitténs förslag: Regeringen ska ange vilken eller vilka
myndigheter som ska ges i uppdrag att utföra de uppgifter som enligt direktivet ska vila på resolutionsmyndigheten. Regeringen ska också kunna avstå från att delegera uppgifter.
Kommitténs bedömning: Regeringen bör delegera huvuddelen
av resolutionsuppgifterna och fördela dem mellan Riksgäldskontoret och Finansinspektionen.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Stödlagen anger inte vilken myndighet som ska fungera som stödmyndighet utan riksdagen har överlåtit det beslutet till regeringen. Utgångspunkten i regeringsformen är nämligen att det faller under regeringens kompetensområde att bestämma vilken av dess myndigheter som ska göra vad. Kommittén föreslår att samma ordning
SOU 2014:52 Resolutionsmyndigheten
1059
ska gälla avseende resolutionsmyndighetens befogenheter. Detta ger regeringen flexibilitet att anpassa organisationen av ansvaret för de olika delarna av resolutionsuppdraget till de erfarenheter som vinns när regelverket börjar tillämpas.
Kommitténs förslag gör att regeringen även har möjlighet att avstå från att delegera befogenheter till en underordnad myndighet. Enligt direktivet kan en medlemsstat välja att dela upp resolutionsbefogenheterna mellan flera myndigheter och ett departement är tänkbart som resolutionsmyndighet. Kommittén bedömer att det är ändamålsenligt att delegera huvuddelen av resolutionsuppgifterna till en eller flera myndigheter. Många av uppgifterna är av operativ karaktär och kräver löpande hantering liksom löpande förvaltningsbeslut. I den svenska förvaltningsmodellen passar den typen av beslut inte att hanteras inom Regeringskansliet eller att beslutas av regeringen. Det torde därför inte vara ändamålsenligt att regeringen tar hela det ansvar som enligt direktivet vilar på resolutionsmyndigheten.
Kommittén anser dock att det inte är aktuellt att utnyttja möjligheten enligt direktivet att i lag delegera beslut med stor betydelse för statsfinanserna eller den finansiella stabiliteten till en myndighet. Dessa frågor är av sådan principiell och samhällsekonomisk vikt att regeringen, precis som enligt stödlagen, bör behålla ansvaret. Det är däremot varken möjligt eller lämpligt att i lag försöka definiera vilka beslut i anslutning till resolution som ska godkännas (eller fattas) på regeringsnivå. Den närmare ansvarsfördelningen mellan regeringen och resolutionsmyndigheten bör i stället, med hänsyn tagen till instruktionsförbudet i 12 kap. 2 § regeringsformen, anges i förordning.
I det sammanhanget måste regeringen även ta ställning till om det ska finnas en enda resolutionsmyndighet eller om befogenheterna ska fördelas på flera händer. Kommittén har inte anledning att lägga mer precisa förslag om hur ansvarsfördelningen bör se ut, eftersom det bör regleras i förordning. Som underlag redovisar vi dock i det följande våra bedömningar av hur en lämplig fördelning av de olika resolutionsuppgifterna mellan myndigheter kan se ut.
Resolutionsmyndigheten SOU 2014:52
1060
25.2.2 Delegering av resolutionsuppgifter
Kommittén bedömer att de myndigheter som kan komma i fråga för de resolutionsuppgifter regeringen väljer att delegera är Riksgäldskontoret (i egenskap av stödmyndighet) och Finansinspektionen (i egenskap av tillsynsmyndighet). Att inrätta en ny myndighet enbart för att hantera resolution framstår inte som ändamålsenligt. Även om resolution innefattar mer av löpande arbete, inte minst i form av planering (se vidare kapitel 23), menar vi att de argument som ledde till beslutet att göra Riksgäldskontoret till stödmyndighet har bäring även i detta fall. Det kan gå många år utan att ett företag sätts i resolution samtidigt som det kan krävas stora resurser när så sker. Det talar för att inordna uppdraget i en befintlig myndighet, som har kapacitet att omfördela resurser från annan verksamhet. Kopplingarna till Riksgäldskontorets uppgift som insättningsgarantimyndighet är likaledes relevanta även för uppdraget som resolutionsmyndighet.
I direktivet nämns även möjligheten att lägga resolutionsuppgifter på centralbanken. Det är dock knappast aktuellt i ett svenskt sammanhang. Även om Riksbanken har god information om läget i banksektorn, avser informationen banksystemet i stort snarare än detaljinformation om de enskilda företagen. Av direktivet följer vidare att regeringen (via ett angivet departement) ska vara ytterst ansvarig för viktiga resolutionsbeslut. Eftersom Riksbanken bara kan ges uppgifter i lag skulle en sådan ordning inte ge den flexibilitet som vi anser behövs, i synnerhet fram till dess metoderna för att tillämpa resolutionsregelverket tagit fastare former.
I detta avsnitt redovisar kommittén våra överväganden och bedömningar kring den lämpliga ansvarsfördelningen mellan Riksgäldskontoret och Finansinspektionen. Vi vill redan inledningsvis påpeka att direktivets krav på att resolutionsmyndigheten ska ha långtgående befogenheter att ingripa mot företag utanför resolution är en komplicerande faktor. Kommitténs principiella uppfattning är att Sverige i görligaste mån bör undvika att inrätta två myndigheter med överlappande befogenheter. I våra överväganden navigerar vi därför mellan en strävan att upprätthålla en tydlig separation mellan resolution och tillsyn, å ena sidan, och direktivets krav på att resolutionsförberedelser ska innefatta åtgärder med tillsynliknande egenskaper och följder, å den andra.
SOU 2014:52 Resolutionsmyndigheten
1061
25.2.3 Hantering av företag under resolution
Kommitténs bedömning: Ansvaret för hanteringen av företag
under resolution bör ligga på Riksgäldskontoret. I det ansvaret bör också ligga att besluta om resolutionsavgifter och att förfoga över resolutionsreserven.
Skälen för kommitténs bedömning
Kommittén bedömer att huvudansvaret för hantering av företag under resolution bör ligga på Riksgäldskontoret. Resolution är en utveckling av det uppdrag Riksgäldskontoret sedan 2008 har i egenskap av stödmyndighet. Myndigheten har visserligen bara en gång haft anledning att ta kontroll över ett företag i kris, nämligen Carnegie. Det skedde dessutom på grundval av ett civilrättsligt avtal, snarare än med stöd av befogenheterna i stödlagen. I kombination med uppdraget som insättningsgarantimyndighet har dock Riksgäldskontoret erfarenheter från den förra krisen och dess efterspel som är användbara vid hantering av företag i kris med de medel som finns i resolutionsregelverket.
I det uppdraget bör även ingå att besluta om resolutionsavgifter och förfoga över resolutionsreserven; se kapitel 21. Medel i reserven ska finnas till förfogande för att finansiera resolutionsåtgärder och bör därför hanteras i anslutning till dessa beslut. Även detta ansluter till den gällande ordningen enligt stödlagen. Vilken reell förfoganderätt över reserven som den ansvariga myndigheten får kommer att styras av vilka beslut regeringen väljer att inte delegera vidare.
Till skälen att göra Riksgäldskontoret – och inte Finansinspektionen – ansvarig för resolutionshanteringen hör även att resolution kan innebära att den ansvariga myndigheten – direkt eller via förvaltare – tar över skötseln av ett företag som fortsätter att bedriva finansiell verksamhet. Även ett företag under resolution – liksom ett broinstitut – måste ha tillstånd från Finansinspektionen för detta och ska därmed även stå under tillsyn. Det är olämpligt att Finansinspektionen ska ansvara för att leda verksamheten i ett företag som står under dess tillsyn.
I artikel 3.3 i direktivet anges att tillsynsmyndigheten endast i undantagsfall får utses till resolutionsmyndighet. I så fall ska åtgärder vidtas för att säkerställa operativt oberoende och undvika
Resolutionsmyndigheten SOU 2014:52
1062
intressekonflikter mellan tillsynsfunktioner och resolutionsfunktioner. Det finns samtidigt anledning att notera att direktivet i artikel 3.4 även betonar att en medlemsstat ska kräva att myndigheter som utövar tillsyns- respektive resolutionsfunktioner ska samarbeta nära i förberedelser, planering och genomförande av resolutionsbeslut, dvs. i alla led av resolutionsarbetet. Det är inte uppenbart hur kraven på nära samarbete och på operativt oberoende ska kunna kombineras. Kommittén anser att vid sidan av beslut om resolutionsåtgärder bör tonvikten ligga på nära samarbete mellan resolutions- och tillsynsansvariga snarare än på operativt oberoende. Detta synsätt påverkar våra bedömningar i det följande.
Kommittén vill samtidigt betona att resonemangen nedan avser ansvarsfördelningen mellan svenska myndigheter. Det är endast denna – och därtill kopplade krav på samråd och samarbete – som direkt kan styras av det svenska regelverket. I många fall ska resolutionsuppgifter – både före och i kris – utföras i resolutionskollegier och därmed i samverkan med myndigheter från andra länder. Detta innebär, som framgår i andra delar av betänkandet, en avsevärd komplikation. Vi bedömer dock att den har liten betydelse för hur den nationella ansvarsfördelningen bör se ut. Bland annat gäller att oavsett den formella ansvarsfördelningen ingår inte bara resolutionsmyndigheterna i resolutionskollegiet utan även tillsynsmyndigheterna och berörda departement från respektive land.
25.2.4 Upprättande av resolutionsplaner
Kommitténs bedömning: Ansvaret för upprättande av resolu-
tionsplaner bör ligga på Riksgäldskontoret. Uppdraget ska utföras i nära samarbete med Finansinspektionen.
Skälen för kommitténs bedömning
Som framgår av bland annat kapitel 23 lägger direktivet stor vikt vid planering som ett medel att säkerställa effektiv och framgångsrik resolution. Dessa resolutionsplaner ska enligt huvudregeln vara utomordentligt detaljerade. Regelverket kommer dessutom att kompletteras med bindande tekniska anvisningar. Samtidigt framgår att planerna inte behöver följas om resolutionsmyndigheten
SOU 2014:52 Resolutionsmyndigheten
1063
bedömer att resolutionsmålen kan uppnås mer effektivt med andra åtgärder i den situation som uppstår.
Kommittén är inte övertygad om att nyckeln till framgångsrik krishantering ligger i omfattande och detaljerade planer. Förslaget är heller inte tydligt kopplat till några praktiska erfarenheter av framgångsrik krishantering där planer har varit av avgörande betydelse.
Det ligger också i allvarliga krisers natur att de innefattar oförutsedda inslag. Händelser som kan förutses leder mer sällan till allvarliga problem. Det betyder att i de situationer då mest står på spel kommer planerna sannolikt att göra begränsad nytta, eftersom de med nödvändighet bygger på scenarier med förutsebara händelser.
Nu ställer direktivet krav på resolutionsplaner. Följaktligen är upprättande av resolutionsplaner en uppgift som måste utföras och därmed bör läggas på en myndighet. (Se vidare kapitel 23 där kommitténs överväganden och förslag avseende resolutionsplaner redovisas.)
Kommittén bedömer att Riksgäldskontoret är bäst lämpat för den uppgiften. Givet att Riksgäldskontoret ges ansvar för att hantera företag under resolution torde myndigheten också ha bäst förutsättningar att göra planer för hur detta uppdrag bör lösas. I de fall det visar sig att det går att omsätta planerna i praktisk krishantering fungerar det dessutom rimligen bättre om båda uppdragen has om hand av samma myndighet.
Artikel 9.1 i direktivet anger att resolutionsplaner ska upprättas efter samråd med tillsynsmyndigheten. På motsvarande sätt anger, som nämns ovan, artikel 3.4 att resolutionsplanering ska skötas i nära samarbete mellan resolutionsmyndigheten och tillsynsmyndigheten. Kommittén bedömer att det är viktigt att den princip som kommer till uttryck i dessa bestämmelser präglar andan i samarbetet mellan Riksgäldskontoret och Finansinspektionen. Detta kräver dock ingen lagreglering.
25.2.5 Hanteringen av hinder mot resolution och minimikrav på nedskrivningsbara skulder
Kommitténs bedömning: Finansinspektionen bör ges ansvaret
att besluta om åtgärder för att undanröja hinder mot att hantera
Resolutionsmyndigheten SOU 2014:52
1064
företag genom resolution och minimikravet på nedskrivningsbara skulder. Underlag till beslut bör tas fram i nära samarbete med Riksgäldskontoret.
Skälen för kommitténs bedömning
Kommitténs anser att ansvarsfördelningen rörande uppdragen att analysera och undanröja hinder mot resolution och att ange minimikrav på nedskrivningsbara skulder (se kapitel 17) som det svåraste området när det gäller att hitta en lämplig ansvarsfördelning inom staten. Å ena sidan finns det skäl som talar för att den instans som har i uppdrag att sköta själva resolutionen också är bäst skickad att bedöma huruvida det finns hinder mot resolution. Liknande argument finns när det gäller beslut om minimikravet på nedskrivningsbara skulder. Å andra sidan innefattar detta uppdrag överväganden och beslut som enligt gällande ordning ligger på tillsynsmyndigheten, t.ex. att bedöma om företaget har en ändamålsenlig organisation och tillräckligt med kapital i förhållande till verksamhetens natur. Att ge ytterligare en myndighet mandat att ingripa mot företagen och styra deras verksamhetsförutsättningar, delvis med samma styrmedel som används i tillsynen, framstår som problematiskt.
Ytterst handlar detta om att väga fördelarna med en eventuellt något mer strömlinjeformad hantering i en framtida resolution mot nackdelarna med att skapa dubbla tillsynsfunktioner i staten. Kommittén bedömer att nackdelarna med två tillsynsfunktioner överväger. Det gäller särskilt eftersom en ordning med dubblerad tillsyn ofrånkomligen skulle påverka den löpande verksamheten i finanssektorn och i staten medan eventuella effekter på hanteringen av företag under resolution bara uppträder i ett krisläge.
Kommittén anser således att det inte är rimligt att två olika myndigheter kan förelägga företag att lägga om sin verksamhet eller ändra sammansättningen av sin balansräkning. Det skulle skapa oklarhet om ansvarsfördelningen inom staten, liksom i relationen mellan staten och de företag som har att följa (måhända svårförenliga) anvisningar från två statliga instanser. Med tanke på att Finansinspektionen redan är tillsynsmyndighet är det naturligt att ge inspektionen det yttersta ansvaret för de beslut inom ramen
SOU 2014:52 Resolutionsmyndigheten
1065
för resolutionsregelverket som har utpräglad tillsynskaraktär.1Sverige bör därför utnyttja möjligheten enligt artikel 3.3 att ge resolutionsuppgifter till tillsynsmyndigheten. Vi bedömer att fördelarna med att undvika dubblerad tillsyn utgör tillräckliga skäl för att göra ett sådant undantag. För detta talar även att inga nämnvärda intressekonflikter torde behöva uppstå mellan tillsynsfunktionen och uppgiften att besluta om hinder mot resolution. I båda fallen handlar det ytterst om att säkerställa att företagen har en robust och tydlig organisation. Det finns inte heller anledning anta att Finansinspektionens beslut om ett företags kapitaltäckning skulle hamna i konflikt med beslut om minimikravet på nedskrivningsbara skulder. Farhågor för intressekonflikter uppstår snarare, som kommittén noterar ovan, i samband med att ett företag är i resolution och bedriver tillståndspliktig verksamhet.
Kommittén vill understryka att en sådan ordning inte innebär att Finansinspektionen blir resolutionsmyndighet i egentlig mening. Den benämningen bör användas för den myndighet som har i uppdrag att hantera företag under resolution och vidta resolutionsåtgärder, dvs. enligt vår bedömning Riksgäldskontoret. Vi menar vidare att en ordning där Riksgäldskontoret har möjlighet att bidra med underlag till Finansinspektionens beslut ger tillräckliga förutsättningar för att Riksgäldskontoret ska kunna fullgöra sitt uppdrag om ett företag måste sättas i resolution.
I detta ingår att om Riksgäldskontoret i sitt arbete med resolutionsplaner observerar hinder mot resolution bör dessa redovisas för Finansinspektionen som underlag för beslut om åtgärder för att undanröja sådana hinder. Givet att Finansinspektionen gör samma analys består skillnaden mot en fullt integrerad resolutionsprocess endast i vem som fattar beslut om att ingripa mot ett företag. På samma sätt torde beslut om minimikravet på nedskrivningsbara skulder inte påverkas av var den formella beslutsrätten läggs; se kapitel 17 för en närmare analys av relationen mellan kapitaltäckningsreglerna och minimikravet.
Kommittén noterar att det i artikel 3.3 andra stycket ställs krav på att medarbetare som arbetar med resolutionsfunktioner är ”strukturellt separerade” från och har andra rapporteringslinjer än
1 Av i grunden likartade skäl anser kommittén att Finansinspektionen ska ges ansvar för att bedöma om ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera (se kapitel 7) samt fatta beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution (se kapitel 30).
Resolutionsmyndigheten SOU 2014:52
1066
de som arbetar med tillsyn. Samtidigt sägs i artikel 3.4 att personer som utöver tillsynsfunktioner ska samarbeta nära med dem som sköter resolutionsfunktioner.
Kommittén tolkar dessa artiklar så att den första avser den formella strukturen och beslutsordningen medan den andra rör det mer informella samarbetet och informationsutbytet som enligt många skrivningar i direktivet ska ske mellan de ansvariga för tillsyns- respektive resolutionsfunktioner. Det får ankomma på Finansinspektionen att organisera arbetet kring beslut om åtgärder mot resolutionshinder och minimikravet på nedskrivningsbara skulder på ett sådant sätt att det formella separationskravet upprätthålls.
1067
26 Förebyggande statligt stöd m.m.
26.1 Inledning
I kommitténs uppdrag ingår att se över lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen). Det finns flera skäl till att en sådan översyn behöver göras.
För det första har stödlagen inslag som liknar resolutionsregelverket, inklusive rätt att under vissa omständigheter ta kontroll över kreditinstitut som hamnar i kris. I och med att nya och effektivare regler för kontrolltagande kommer på plats är det rimligt att dessa delar av stödlagen avskaffas.
För det andra ger direktivet utrymme för en medlemsstat att i krisförebyggande syfte ge lån, garantier eller kapitaltillskott till solida företag; se artikel 32.4 d. Det motsvarar den typ av stödåtgärder som regeringen vidtog under 2008 och 2009 med hjälp av garantiprogrammet för bankers värdepappersfinansiering och kapitaltillskottsprogrammet. Dessa grundades på stödlagen. Det är därför viktigt att säkerställa att bestämmelserna i svensk lag om sådana åtgärder är förenliga med villkoren i direktivet. Dessa hänger i sin tur nära samman med statsstödsreglerna; se avsnitt 3.15.
För det tredje ger direktivet regeringen möjlighet att i vissa mycket exceptionella fall, definierat som en systemkris, i syfte att uppnå resolutionsändamålen besluta att ge statligt stöd genom de så kallade statliga stabiliseringsverktygen till ett företag under resolution; se kapitel 16. Sådant stöd måste finansieras i särskild ordning, vid sidan av finansieringsarrangemanget för resolution (resolutionsreserven). Kommittén anser att sådana åtgärder, i likhet med ett statligt kapitaltillskott enligt stödlagen, bör finansieras med medel från stabilitetsfonden. Reglerna avseende stabilitetsfonden bör därför anpassas så att regeringen har möjlighet att vid
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1068
behov snabbt kunna finansiera den typen av statligt stöd med medel ur fonden; se även kapitel 21.
För det fjärde är stödlagen ett slags beredskapslag. Det framgår av det sätt på vilken den tillkom; se kapitel 5 i kommitténs delbetänkande (SOU 2013:6). Stödlagen har dock även materiella inslag som visar på dess extraordinära karaktär. Det gäller framför allt de finansiella befogenheter som stödlagen ger regeringen. Regeringen ges således rätt att ställa ut garantier och ge lån, liksom att göra kapitaltillskott (i praktiken att teckna aktier) utan riksdagens godkännande i varje enskilt fall. Enligt budgetlagen (2011:203) krävs normalt riksdagens bemyndigande för sådana beslut. Dessa åtgärder finansieras med medel från stabilitetsfonden, som är ett konto i Riksgäldskontoret med obegränsad kredit. Det finns således inte heller någon beloppsmässig gräns för hur stora åtaganden regeringen kan göra. Stödlagen innebär på så sätt en i princip obegränsad delegation av finansiella befogenheter till regeringen. Begränsningen är att åtgärderna ska vara nödvändiga för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet. Bedömningen av att så är fallet är dock också delegerad till regeringen.
Kommittén anser, av skäl som utvecklas i vårt delbetänkande, att det var rätt och nödvändigt att ge regeringen dessa extraordinära befogenheter i det läge som rådde hösten 2008. Då krävdes stor flexibilitet för att hantera allvarliga och svårförutsebara förlopp. Däremot framstår det som olämpligt att permanenta så långtgående undantag från de grundläggande reglerna rörande ansvarsfördelningen mellan riksdagen och regeringen. Samtidigt gäller det att skapa tillräcklig flexibilitet för att säkerställa att regeringen kan hantera förebyggande stöd utanför resolution och kapitalinsatser till företag under resolution utan krav på brådskande lagstiftning eller andra riksdagsbeslut i varje enskilt fall.
I detta kapitel redovisar kommittén våra överväganden och förslag med anledning av direktivets regler om förebyggande statligt stöd utanför resolution och statligt stöd till företag under resolution genom tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen, samt vissa angränsande frågor. Utgångspunkt tas i den gällande stödlagen. Kärnan i förslaget är att reglerna om stöd i stödlagen bevaras, men i något modifierad form och i en ny lag.
Därutöver föreslår vi, som framgår i kapitel 21 om finansieringsarrangemang, att det ska sättas en gräns för hur stora åtaganden som regeringen ska kunna göra som led i krisförebyggande stöd till solida kreditinstitut. För att finansiera sådant stöd föreslår vi att
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1069
stabilitetsfonden behålls, men att den inte längre ska kombineras med en obegränsad kredit. Behövs stöd eller krävs kapitalinsatser i företag under resolution som går utöver tillgångarna i fonden, får regeringen vända sig till riksdagen i särskild ordning.
Förslaget innebär samtidigt att de regler i stödlagen som gäller hantering av kreditinstitut i kris försvinner och ersätts av reglerna i resolutionsregelverket. Av skäl som kommittén utvecklar i kapitel 21 om finansieringsarrangemang föreslår vi även att avgiften till stabilitetsfonden tas bort. Där behandlar vi även frågan om uppdelningen av medlen i stabilitetsfonden mellan den nya resolutionsreserven och den modifierade stabilitetsfond som vi föreslår nedan.
26.2 Direktivets regler om förebyggande statligt stöd
Direktivets regler för förebyggande statligt stöd återfinns i artikel 32.4 d. De är utformade som undantag från villkoret att mottagande av statligt stöd ska anses utgöra grund för bedömningen att ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera (se kapital 7 rörande grunderna för resolution). Förutsättningen är att det statliga stödet syftar till att motverka en allvarlig störning i medlemsstatens ekonomi och bevara den finansiella stabiliteten. Stöd av tre slag kan vara godtagbart:
1. En statlig garanti för att backa upp likviditetsstöd som centralbanken gett i enlighet med villkor beslutad av centralbanken.
2. En statlig garanti för nyemitterade skuldförbindelser.
3. Tillskott av egna medel eller köp av kapitalinstrument på villkor som inte ger företaget en fördel, samtidigt som inget av de övriga villkor som gör att företaget bedöms fallera eller sannolikt kommer att fallera är uppfyllda när stödet ges.
Vidare anges att stöd ska vara begränsat till solida företag och att det förutsätter godkännande enligt EU:s statsstödsregler. Stödet ska vara förebyggande, tidsbegränsat och avpassat (”proportional”) till att motverka den allvarliga störningen. Det får inte användas för att kompensera för förluster som företaget har ådragit sig eller sannolikt kommer att ådra sig i en nära framtid.
Tillskott under 3 är begränsade till vad som är nödvändigt för att rätta till kapitalbrister som identifierats i stresstester, analyser av tillgångskvalitet eller motsvarande som genomförts och
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1070
bekräftats av tillsynsmyndighet. Direktivet anger dessutom att kommissionen senast den 1 januari 2016 ska se över om stöd enligt 3 fortfarande behövs och rapportera sina slutsatser och förslag till parlamentet och rådet.
Ytterligare bestämmelser med bäring på förebyggande stödåtgärder finns i artikel 59 i direktivet. Den behandlar krav på nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument i samband med att ett företag behöver statligt stöd. Av artikel 59.3 e framgår att sådan nedskrivning ska göras med undantag för förebyggande stöd i form av kapitaltillskott enligt artikel 32.4 d (iii). Det betyder, tolkat enligt direktivets ordalydelse, att garantier för likviditetsstöd från centralbanken och för nyemitterade i princip motiverar en nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
Av artikel 59.1 framgår att nedskrivning och konvertering ska ske i proportion till hur stora förluster som måste absorberas och i den mån som krävs för att resolutionsändamålen ska uppnås. Artikel 59.10 anger att bedömningen av storleken på behovet av nedskrivning och konvertering ska bygga på en värdering i enlighet med artikel 36; se kapital 18.
Kommittén noterar att direktivets regler i denna del är motsägelsefulla. För det första är det oklart varför undantag endast görs för förebyggande statligt stöd i form av kapitaltillskott och inte för övriga stödformer. Om en skillnad skulle göras borde det snarare gå i motsatt riktning i och med att kapitaltillskott i många fall är ett kraftfullare stöd än garantier. För det andra är det svårt att förstå tanken bakom att kräva nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i företag som enligt kraven i artikel 32.4 d är solida eller varför det görs en koppling till vad som krävs för att uppnå resolutionsändamålen i fall där företag inte är försatt i resolution.
Kommittén gör bedömningen att avsikten rimligen varit att undanta alla tre stödformerna. Då skulle det märkliga kravet att ta hänsyn till förluster och resolutionsändamål i fall där inga icke absorberade förluster föreligger och förutsättningarna för resolution inte är uppfyllda inte aktualiseras.1 Men nu ingår bestämmelser med denna innebörd i direktivet i dess slutliga form.
1 I kapitel 30 föreslår kommittén bestämmelser som ska ge Finansinspektionen möjlighet att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument och andra efterställda skulder i detta syfte.
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1071
Kommittén redovisar i det följande hur vi anser att det utrymme direktivet ger en medlemsstat att i krisförebyggande syfte ge lån, garantier eller kapitaltillskott till solida kreditinstitut bör hanteras för att säkerställa att möjligheterna till förebyggande statligt stöd ska kunna tas till vara.
26.3 Lag om förebyggande statligt stöd
26.3.1 Behovet av en ny lag
Kommitténs bedömning: Stödlagens regler om stöd till
livskraftiga kreditinstitut och finansieringen av sådant stöd bör i tillämpliga delar och justerade för att ansluta till direktivets regler föras över till en ny lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut.
De uppgifter som Prövningsnämnden har enligt stödlagen har ingen relevans i samband med den typ av stöd som ska kunna ges enligt den nya lagen. Bestämmelserna om tvistlösning i anslutning till resolution bör hanteras i resolutionslagen.
Skälen för kommitténs bedömning
Som framgår ovan ger direktivet möjlighet att under vissa förutsättningar sätta in stödåtgärder av samma slag som användes under finanskrisen 2008-2009. Analysen i kommitténs delbetänkande visar att garantiprogrammet var en viktig åtgärd för att motverka risken för en kraftig kreditåtstramning. Motsvarande problem för solida banker att finansiera sig kan uppstå på nytt.
Kapitaltillskottsprogrammet hade mindre direkt betydelse, men det berodde bland annat på att krisen fick ett sådant förlopp att de svenska bankernas kapitalposition inte försämrades nämnvärt och att det kapital som behövdes för att tillfredsställa marknadernas kapitalkrav kunde tas fram av ägarna. Lägen där det kan vara svårt att i tillräcklig utsträckning och tillräckligt snabbt skjuta till riskkapital i den mängd som behövs för att säkerställa bankernas tillgång till finansiering och på så sätt deras möjlighet att upprätthålla kreditförsörjningen kan uppstå i en framtida krissituation.
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1072
Kommittén bedömer därför att staten bör ha möjlighet att snabbt och effektivt kunna sätta in sådana åtgärder som anges i artikel 32.4 d.
Det finns till och med skäl att anta att garantier för nyupplåning kan vara särskilt viktiga för att förhindra spridningseffekter när resolutionsreglerna kommit på plats. Anta att en stor bank drabbats av så stora förluster att skuldnedskrivningar krävs. Om det då inte är uppenbart att problemen är begränsade till den banken, kan långivare till övriga banker befaras dra tillbaka finansiering, vilket skulle kunna leda till allvarliga störningar av samhällsekonomin och den finansiella stabiliteten. Om myndigheterna (och regeringen) gör bedömningen att de övriga bankerna inte har motsvarande finansiella problem utan är solida, kan ett garantiprogram säkerställa att finansieringen fungerar till dess bankerna hunnit övertyga sina långivare om att de fortsatt är kreditvärdiga.
Möjligheten att sätta in statliga garantier kan på så sätt vara ett viktigt medel för att göra skuldnedskrivningsverktyget mer användbart och därmed mer trovärdigt. Följderna av att ta det i bruk kan i avsaknad av sådana stödmöjligheter befaras vara så svårhanterliga att myndigheterna tvekar (eller förväntas tveka) att använda skuldnedskrivningar. Det kan vara tillräckligt för att regelverkets tänkta effekter på marknadsdisciplinen ska tunnas ut.
Mot denna bakgrund är det problematiskt om ett garantiprogram skulle åtföljas av ett krav på nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i deltagande kreditinstitut. Ett villkor som innebär att aktieägarna i ett solitt kreditinstitut för att få del av garantiprogrammet måste skriva ned sina fordringar eller konvertera relevanta kaptialinstrument på ett sådant sätt att deras ägarandel späds ut skulle kunna göra att inga kreditinstitut vill delta. Och om de ändå deltar skulle det ske till priset av en i relation till syftet med åtgärden helt omotiverad överföring till övriga fordringsägare.
Stöd till solida banker med likartade effekter som statliga garantier kan lämnas i form av lån från centralbanken. Riksbankens uppdrag i detta avseende kvarstår, men som erfarenheterna från 2008 visar kan det vara ändamålsenligt att ge likviditetsstöd på mer än ett sätt. Precis som regler för likviditetsstöd från Riksbanken är på plats oavsett det aktuella läget i den finansiella sektorn bör det därför finnas möjlighet för regeringen (eller den myndighet regeringen beslutar) att snabbt sätta i gång ett garantiprogram eller vidta motsvarande åtgärder.
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1073
Detta förutsätter att det finns lagstöd på plats när behov av att vidta åtgärder uppkommer. Bestämmelser med denna innebörd finns i stödlagen, men den lagen innehåller därutöver en rad bestämmelser som inte är relevanta vid den typ av stöd som avses här och direktivet tar sikte på. Det är också viktigt att säkerställa att villkoren för att ge sådant stöd överensstämmer med reglerna i direktivet.
Genom att resolutionsdirektivet omfattar andra institut än kreditinstitut är det möjligt att vidga kretsen till värdepappersbolag, vilka inte omfattas av stödlagen. Kommittén har dock svårt att föreställa sig en situation där ett värdepappersbolag (eller för den delen något annat företag än kreditinstitut som kan bli föremål för resolution) skulle uppfylla kriterierna för när förebyggande statligt stöd kan ges och ser därmed ingen poäng i att vidga kretsen i förhållande till stödlagen.
Kommittén föreslår därför i det följande en ny lag – kallad lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut – dit relevanta delar av den nuvarande stödlagens befogenheter förs över. Kommitténs förslag innebär att den nuvarande stödlagen avskaffas. De delar av stödlagen som rör övertagande av banker, värdering etc. ersätts av bestämmelser i den nya resolutionslagen.
Stödlagen innehåller också regler om att tvister rörande stöd ska hanteras via Prövningsnämnden, potentiellt med möjlighet för staten att ålägga ett kreditinstitut att ta emot föreslaget stöd och, om institutet ändå vägrar, tvångsinlösa aktierna i kreditinstitutet. Den typ av stöd som är aktuellt enligt den nya lagen kommer – på samma sätt som garanti- och kapitaltillskottsprogrammen – att bygga på frivillighet. Det är inte rimligt att staten med hänvisning till att en solid bank valt att inte ingå avtal om t.ex. kreditgarantier ska ha möjlighet att begära att en särskild nämnd ska pröva om villkoren är skäliga och kunna förelägga kreditinstitutet att delta. Än mer oproportionerligt vore om en vägran från institutets sida att ingå avtalet ska utgöra grund för staten att ta över ägandet av ett i grunden solitt kreditinstitut.
Eftersom det inte finns skäl att lösa eventuella tvister kring stöd enligt den nya lagen genom den speciella instansen Prövningsnämnden, bör bestämmelserna om nämnden inte föras över till den nya lagen. Här bör normala vägar för hantering av avtalstvister vara tillfyllest.
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1074
Däremot kan det finnas behov av tvistlösningsmekanismer i samband med resolution. Kommittén behandlar denna fråga i kapitel 33.
Kommittén noterar att Prövningsnämnden en gällande rätt har en roll även i samband med överklagande av ett beslut av Finansinspektionen att utlösa insättningsgarantin. Vi lämnar dock inget förslag om hur nämndens roll i detta sammanhang bör hanteras. Den frågan bör förslagsvis hanteras i samband med genomförandet av det nya insättningsgarantidirektivet.
26.3.2 Lagens ändamål
Kommitténs förslag: Om det behövs för att motverka en all-
varlig störning i det finansiella systemet i Sverige, får förebyggande statligt stöd lämnas till kreditinstitut.
Skälen för kommitténs förslag
Den förslagna formuleringen av lagens ändamål ansluter nära till 2 § stödlagen. Den ligger i sin tur nära formuleringen i direktivet. Direktivets formulering ”för att undvika eller avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi och för att den finansiella stabiliteten ska kunna bevaras” får anses likvärdig med stödlagens ”motverka en risk för allvarlig störning av det finansiella systemet”. Det är oundvikligt att en allvarlig störning av det finansiella systemet riskerar att påverka samhällsekonomin.
Det kan noteras att ändamålet för förebyggande stöd enligt direktivet skiljer sig från resolutionsändamålen; se kapitel 6. Vid en jämförelse framstår det nu aktuella ändamålet som i grunden mer adekvat och lättolkat genom att entydigt fokusera på stabilitetsmålet. Det stöder således den rangordning av resolutionsändamålen som kommittén förordar.
Enligt stödlagen kan stöd ges vid risk för allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige. Direktivet talar på motsvarande sätt om ”i en medlemsstats ekonomi”. Kommittén har övervägt det ändamålsenliga i denna begränsning och hur den ska tolkas.
Principiellt är det förvånande att direktivet i detta sammanhang anlägger ett så uttalat nationellt perspektiv. Ett grundläggande syfte med direktivet är ju att skapa förutsättningar för att hantera
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1075
störningar på ett sådant sätt att den finansiella stabiliteten i hela EU kan bevaras. Det verkar därför motsägelsefullt att begränsa en medlemsstat till att vidta åtgärder som har förebyggande effekter enbart med hänsyn till förhållandena inom landets gränser. Ett vidare mandat synes ligga mer i linje med direktivets syfte och anda.
Även från ett svenskt perspektiv kan det tänkas uppstå situationer där stödåtgärder som har direkta effekter i ett annat land samtidigt har förebyggande effekter på den finansiella stabiliteten i Sverige, t.ex. genom att förhindra spridningseffekter från ett land där en svensk bank har stor verksamhet. Kommittén menar dock att även med begränsningen ”i Sverige” ska stödåtgärder kunna vidtas i ett sådant fall. Syftet är ju att motverka att störningen sprider sig på ett sådant sätt att den påverkar det finansiella systemet i Sverige. Genom att definitionen av kreditinstitut i den föreslagna lagen (i likhet med stödlagen) hänvisar till lagen (2004:297) om bank och finansieringsrörelse följer också att stöd endast kan ges till institut som har säte i Sverige. Oavsett var störningen uppstår kan det således inte bli fråga om att ge direkt stöd till utländska kreditinstitut. Mot den bakgrunden föreslår kommittén att hänvisningen till det finansiella systemet i Sverige ska finnas kvar.
26.3.3 Stödformer
Kommitténs förslag: Stöd kan lämnas genom lån, garantier av
nyemitterade skuldförbindelser eller kapitaltillskott. Garantier ska även kunna ges till förmån för Riksbanken i samband med likviditetsstöd som banken lämnat.
Kommitténs bedömning: I och med att förebyggande stöd
endast kan ges till solida kreditinstitut bör värderingen sannolikt visa att behovet av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument uppgår till noll kronor.
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1076
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
När det gäller de former i vilka stöd kan ges talar direktivet endast om garantier och kapitaltillskott, dvs. lån nämns inte. En tanke kan vara att i de fall stöd i form av lån behövs ska de ges av centralbanken, eventuellt med uppbackning av en statlig kreditgaranti till förmån för centralbanken; se nedan.
Kommittén menar dock att även om centralbanken har huvudansvaret för likviditetsstöd finns det inte anledning att utesluta lån från staten. En hundraprocentig garanti för ett lån som någon annan än staten ger innefattar dessutom samma grad av stöd till mottagaren som ett direkt lån från staten, dvs. de ekonomiska effekterna är likvärdiga.
Från det stödmottagande kreditinstitutets synpunkt finns det heller ingen principiell skillnad mellan ett lån från centralbanken respektive ett lån från en annan del av staten. Skillnaden ligger i att centralbanken har unika möjligheter att ge likviditetsstöd, dvs. det handlar i första hand om att ha en effektiv ansvarsfördelning inom staten, inte om stödets effekter.2
Prövning måste dessutom i samtliga fall göras utifrån statsstödsreglerna. Därvid går det att analysera villkoren i form av räntor på lån respektive avgifter för garantier på ett konsistent sätt. Statsstödsprövningen bör därför vara det som avgör om stödet är tillåtet eller inte. Valet mellan lån och garantier bör vara sekundärt. Kommittén föreslår därför att lån ska ingå bland de möjliga stödformerna.
Direktivet anger att garantier ska avse nyemitterade skuldförbindelser. Denna begränsning, som inte finns i stödlagen, bör införas i den nya lagen. Med tanke på att garantiprogrammet avsåg just nyemitterade skuldförbindelser kan detta ses som en anpassning till hur den krisen hanterades. Detta gör det omöjligt att med stöd av denna lag garantera redan emitterade skuldförbindelser, liksom att utfärda en generell garanti motsvarande den som tillkom under 1990-talskrisen. Kommittén bedömer att så långtgående åtgärder ändå inte bör ingå i det mandat regeringen utan särskilt beslut av riksdagen har till sitt förfogande och ser därmed ingen nackdel med denna begränsning.
2 Relationen mellan olika typer av statligt likviditetsstöd analyseras närmare i kapitel 11 i kommittén delbetänkande (SOU 2013:6).
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1077
Vi bedömer dessutom att tillägget i stödlagen att stöd även kan lämnas ”på annat sätt”, dvs. på annat sätt än via lån garantier och kapitaltillskott, bör tas bort. Det riskerar att skapa oklarhet om överensstämmelsen mellan de svenska reglerna och direktivet, liksom med statsstödsreglerna.
Som framgår ovan ställer direktivet krav på att förebyggande statligt stöd ska åtföljas av en värdering av behovet av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument. Kommittén bedömer, som också framgått, att detta är ett förbiseende, men vi ser inget alternativ till att införa ett sådant krav i svensk lag.
Den praktiska konsekvensen torde bli att den soliditetsbedömning som måste föregå beslutet om att ge förebyggande statligt stöd inte endast kan grundas på tillsynsmyndighetens värdering av kreditinstitutets ställning. Dessutom måste det göras en värdering enligt villkoren i artikel 36, vilket bl.a. innebär att den ska göras av en oberoende part. Givet att principerna för värdering inom den löpande tillsynen och enligt artikel 36 är någorlunda överensstämmande kommer dock värderingen enligt artikel 36 av ett enligt tillsynsmyndigheten solitt institut rimligen att visa att det inte föreligger några förluster som måste absorberas. Därmed kommer resultatet av värderingen att bli att nedskrivning ska göras med noll kronor. Detta betyder att förbiseendet i direktivtexten inte får andra effekter än att processen blir något mer tids- och kostnadskrävande. Kommittén bedömer således att det finns möjlighet att uppfylla direktivets krav utan att detta sätter stopp för möjligheten att ställa ut statliga garantier till solida kreditinstitut.3
Särskilt om garantier till centralbanken
I artikel 32.4 d finns, som framgår ovan, en särskild bestämmelse om garantier till förmån för centralbanken. Den anger att garantier som staten ställer ut till förmån för centralbanken i samband med att den ger likviditetsstöd inte är att betrakta som statligt stöd som ska leda till resolution, om de övriga kraven för förebyggande stöd är uppfyllda.
3 Det kan påpekas att det förutom direktivets krav på nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument vid förebyggande statligt stöd också ställs krav i det generella statsstödsregelverket på att i vissa situationer skriva ned eller konvertera även andra efterställda skulder än de relevanta kapitalinstrumenten, se avsnitt 3.15.7 och avsnitt 30.2.
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1078
Av andra bestämmelser i direktivet framgår att likviditetsstöd från centralbanken inte utgör ett tillräckligt villkor för att ett företag ska anses fallera. Kommittén delar den syn som direktivet här ger uttryck för. Om sådant stöd vore en resolutionsgrund, skulle hela tanken bakom att centralbanken har i uppdrag att stötta solida och livskraftiga banker (eller hela banksystemet) om de drabbas av tillfälliga likviditetsproblem förfelas. Detta synsätt är också rimligt sett i ett svenskt perspektiv med tanke på att Riksbanken har mandat att ge likviditetsstöd till just sådana banker.
Frågan är vad garantier från staten till förmån för Riksbanken tillför. Riksbanken är en del av staten, låt vara med en egen balansräkning. En kreditgaranti till förmån för Riksbanken är således i princip en inomstatlig garanti.
Dessutom är relationen mellan Riksbanken och staten sådan att eventuella förluster i samband med likviditetsstöd ändå bärs av staten. Det sker genom att Sverige, enligt EU:s regler, är som medlemsstat skyldig att säkerställa att Riksbanken har tillräckligt kapital för att upprätthålla sitt finansiella oberoende. En förlust till följd av likviditetsstöd måste således täckas antingen genom att reglerna om vinstutdelning från Riksbanken till staten gör att en förlust begränsar utdelningen till staten till dess kapitalet är återställt eller genom ett direkt kapitaltillskott i form av budgetmedel. Även i det försnämnda fallet är det i praktiken budgetmedel som tas i anspråk i och med att staten via lägre utdelning får mindre medel över till annan verksamhet.
Tydliga vinstdelningsregler saknas i riksbankslagen, vilket föranlett kritik mot Sverige för brister i genomförandet av EUF-fördraget. Men i SOU 2013:9 presenteras ett förslag som anpassar kapital- och vinstdelningsreglerna i riksbankslagen till dem som gäller för ECB. De innebär att staten explicit bär förluster som Riksbankens ådrar sig. Det gäller för övrigt även för förluster som har andra orsaker än likviditetsstöd, dvs. staten föreslås ge Riksbanken en generell rekapitaliseringsgaranti.
Kommittén förutsätter att oklarheten om riksbankslagens förenlighet med EUF-fördraget kommer att rättas till med en ändring i riksbankslagen som gör att regler avseende kapital och vinstdelning införs som – i likhet med det nämnda utredningsförslaget – bygger på principerna i ECB-stadgan. På den grunden framstår det
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1079
som överflödigt att ställa ut särskilda garantier för just förebyggande likviditetsstöd.4
Å andra sidan gör det faktum att staten redan garanterar Riksbanken att det inte finns anledning att ställa upp hinder mot den typ av särskild garanti för centralbanken som direktivet pekar ut. Det kan uppstå situationer där Riksbanken tvekar om ett kreditinstitut är solitt medan regeringen (eller stödmyndigheten) bedömer att institutet kan och bör ges stöd. Då kan en explicit garanti tänkas påskynda beslutsprocessen.
Som kommittén konstaterade i vårt delbetänkande och i kapitel 4 finns det även utestående frågor kring ansvarsfördelningen mellan Riksbanken och regeringen (och dess myndigheter) när det gäller likviditetsstöd. Vi har dock inte haft möjlighet att belysa dessa frågor närmare utan de bör behandlas i ett annat sammanhang. Här nöjer sig kommittén med att föreslå att det ska vara möjligt att ställa ut garantier till förmån för Riksbanken för lämnat likviditetsstöd.
26.3.4 Beslut om stöd
Kommitténs förslag: Beslut om förebyggande stöd fattas av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (stödmyndigheten).
Kommitténs bedömning: Riksgäldskontoret bör även framöver
– och i kombination med sin roll som resolutionsmyndighet – ges uppdraget som stödmyndighet.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
När det gäller beslutsordningen avseende förebyggande statligt stöd ger direktivet inga anvisningar. Kommittén föreslår att reglerna i stödlagen ska kvarstå, dvs. mandatet att besluta om stöd
4 Notera att diskussionen här rör likviditetsstöd till solida banker utanför resolution. Det ska hållas åtskilt från det läge där resolutionsmyndigheten ger garantier för finansiering av företaget under resolution till centralbanken på samma villkor som andra långivare som kommer in sedan företaget satts i resolution. Det senare fallet behandlas i kapitel 21.
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1080
ges till regeringen som har möjlighet att delegera hela eller delar vidare till en stödmyndighet.
Kommittén vill samtidigt framhålla att möjligheten att ge lån, garantier och kapitaltillskott utan precisa riktlinjer från riksdagen är en extraordinär befogenhet. Den bör därför inte delegeras vidare till en myndighet utan tydligt angivna ramar. Den ordning som etablerades under finanskrisen, där Riksgäldskontoret i egenskap av stödmyndigheten i förordning fick anvisningar från regeringen om hur ett garantiprogram skulle utformas, bör därför tillämpas även framöver.
Det ankommer på regeringen att ta ställning till om förordningar som anger stödmyndighetens befogenheter ska vara i kraft hela tiden eller aktiveras först när regeringen bedömer att en allvarlig störning har inträffat eller kan befaras inträffa. Kommittén bedömer dock att även i det senare fallet bör förordningar som preciserar tänkbara stödåtgärder finnas förberedda så att stödåtgärder vid behov kan sättas in snabbt.
Regeringen beslutade när stödlagen tillkom att utse Riksgäldskontoret till stödmyndighet. Uppdraget innefattar både renodlade stödåtgärder och befogenheter av resolutionskaraktär. Med Riksgäldskontoret som stödmyndighet enligt den nya lagen och som huvudansvarig för resolution enligt resolutionslagen behålls den ordningen (se kapitel 25 angående kommitténs bedömningar om hur ansvaret för resolution bör fördelas mellan myndigheter).
Det bör samtidigt noteras att denna kombination av roller inte är fri från komplikationer. Om ett institut som fått stöd via garantier senare sätts i resolution, kan Riksgäldskontoret under vissa omständigheter behöva fatta beslut om att skriva ner garanterade värdepapper, vilket i så fall utlöser garantin.
En annan möjlighet är att garanterade värdepapper konverteras till aktier. En garanti kan i så fall betyda att långivaren ska få fullt betalt för sina värdepapper varvid aktierna övergår till garantigivaren. Riksgäldskontoret i egenskap av stödmyndighet ska i det läget förvalta aktier i en bank under resolution, som samtidigt kontrolleras av Riksgäldskontoret i egenskap av resolutionsmyndighet. Samma situation kan dock uppstå om Riksgäldskontoret som resolutionsmyndighet går in med medel från resolutionsreserven. Den enda skillnaden är att den då agerar utifrån sitt uppdrag som resolutionsmyndighet.
Det är viktigt att dessa olika roller hanteras på ett ansvarsfullt och tydligt sätt. Samtidigt bör det noteras att de intressemotsätt-
SOU 2014:52 Förebyggande statligt stöd m.m.
1081
ningar som här kan uppkomma i grunden har att göra med att staten ikläder sig flera olika roller i relation till kreditinstitut (i och utanför kris). Regeringen ansvarar för att balansera statens olika roller, oavsett hur ansvarsfördelningen mellan dess myndigheter utformas. En långtgående renodling mellan myndigheter skulle därmed inte lösa det grundläggande problemet. Samtidigt skulle en sådan uppdelning kunna få till följd att de enskilda myndigheterna blir så små att de inte i praktiken förmår lösa sina uppgifter när en kris uppstår.
Kommittén anser följaktligen att ansvarsfördelningen på detta område, precis som när det gäller resolution (se kapitel 25), bör bygga på en avvägning mellan principiella hänsyn och praktiska realiteter. Vid en sådan bedömning framstår det som rimligt att liksom hittills samla statens funktioner för krisförebyggande stödåtgärder respektive krishantering i en myndighet och att denna myndighet är Riksgäldskontoret.
26.3.5 Villkor för de statliga stödåtgärderna
Kommitténs förslag: Stöd får bara lämnas för fortsatt verksam-
het i kreditinstitut som är livskraftiga. Stöd ska vara tillfälligt och proportionerligt i förhållande till den störning som inträffat. Stöd förutsätter godkännande enligt EU:s statsstödsregler.
Det förebyggande stödet ska behandlas som näringsbidrag enligt inkomstskattelagen (1999:1229). Detsamma gäller stöd som lämnas enligt lagen om resolution.
Stödet ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en otillbörlig snedvridning av konkurrensen förhindras. Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt. Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås.
Skälen för kommitténs förslag
Grundkravet enligt direktivet är att stöd bara får ges till solida kreditinstitut. I den gällande stödlagen används uttrycket ”livskraftig”. Det senare fångar väl den bredare bedömning som bör göras, dvs. att stödet inte får användas för att undvika att ett
Förebyggande statligt stöd m.m. SOU 2014:52
1082
allvarligt försvagat kreditinstitut behöver sättas i resolution. Kommittén föreslår därför att det nuvarande uttrycket i stödlagen förs över till den nya lagen.
Därtill krävs att stödet utformas så att det kan godkännas enligt EU:s statsstödsregler. Nödvändiga villkor för det är att stödet är tillfälligt och proportionerligt i förhållande till den störning som inträffat. Av skälen i direktivet framgår också att staten ska ha skälig ersättning från kreditinstitut som får del av garantin. Motsvarande krav anges i stödlagen genom att det sägs att stödet så långt som möjligt ska utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en otillbörlig snedvridning av konkurrensen förhindras. I direktivet används begreppet affärsmässigt bland annat i anslutning till försäljningsverktyget och det bör tolkas på likartat sätt här. Dessa krav bör därför framgå av lagtexten. (Mer om hur EU:s statsstödsregler fungerar i redovisas i avsnitt 3.15.)
Det är vidare en grundprincip i direktivet och ett uttryckligt krav i stödlagen att statens kostnader och risker ska begränsas. Att staten tar ut avgifter för garantier och lån bidrar också till att detta syfte uppnås. Kommittén föreslår att dessa krav ordagrant förs över från stödlagen.
Direktivet anger som ett särskilt villkor för ett kapitaltillskott att det ska vara begränsat av vad som krävs för att rätta till en kapitalbrist som identifierats i ett stresstest eller motsvarande analys gjord av tillsynsmyndigheten. Kommittén bedömer att det kravet inte särskilt behöver anges i lagtexten. Bedömningen av om det villkoret är uppfyllt kommer ändå att göras av EU-kommissionen i samband med prövningen i förhållande till statsstödsreglerna.
Stöd som lämnas enligt lagen om statligt stöd till kreditinstitut är enligt inkomstskattelagen (1999:1229) ett skattepliktigt näringsbidrag om det inte redovisas som en skuld i räkenskaperna eller avser betalning för nyemitterade eller egna aktier. När nu lagen om statligt stöd till kreditinstitut upphävs kommer stöd som ges enligt den lagen att ges enligt lagen om förebyggande statligt stöd eller lagen om resolution. Inkomstskattelagens bestämmelser bör därför ändras så att stöd enligt de nya lagarna blir skattepliktigt näringsbidrag.
1083
27 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
27.1 Inledning
Artiklarna 19–26 i direktivet innehåller bestämmelser om finansiellt stöd mellan företag, belägna i olika länder, inom en koncern. Finansiellt stöd mellan företag inom samma koncern kan vara ett effektivt sätt att förebygga en eventuell kris i ett eller flera av koncernens företag. Mot den bakgrunden innehåller direktivet en skyldighet för medlemsstaterna att tillse att det inte finns juridiska hinder för att lämna finansiellt stöd mellan företag inom samma koncern förutsatt att vissa villkor är uppfyllda (se skäl 38). Finansiellt stöd kan enligt direktivets bestämmelser lämnas i form av penninglån, garantier och tillhandhållande av säkerheter, eller som en kombination av dessa stödformer.
Direktivet utgår från en modell där tillsynsmyndigheten på förhand godkänner avtal om finansiellt stöd som sedan ska beslutas av varje företags bolagsstämma. Innan stöd utgår har dessutom tillsynsmyndigheten möjlighet att invända mot att finansiellt stöd utgår enligt det redan godkända avtalet.
I Sverige samt i en del övriga länder finns emellertid nationella regler vilka går ut på att motverka vissa former av värdeöverföring från ett bolag i syfte att skydda borgenärer och minoritetsägare. Dessa regler återfinns främst inom bolagsrätten. Artiklarna 19–26 syftar således även till att undanröja eventuella hinder för denna typ av stöd samt att uppställa villkor för när denna typ av stöd kan utgå mellan enheter inom samma koncern.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1084
27.1.1 Syfte
Koncerninternt finansiellt stöd är ett stödarrangemang som bygger på frivillighet genom avtal mellan företagsenheter inom en koncern belägna i olika länder och som, om det ingås, ska godkännas av tillsynsmyndighet. Syftet med att möjliggöra koncerninternt finansiellt stöd är ett eller flera företag inom en koncern ska kunna hjälpa andra delar av koncernen i syfte att motverka att dessa företag kommer under allvarlig finansiell stress.
Koncerninternt finansiellt stöd är inte ett medel som står till myndigheternas förfogande. Tvärtom stadgar direktivet uttryckligen att medlemsstaterna inte bör uppställa ingåendet av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som ett etableringskrav (skäl 38). Koncerninternt finansiellt stöd ska ses som en möjlighet för de enheter inom en koncern som väljer att ingå dylika avtal. Det är således inte fråga om ett verktyg för återhämtning. Genom att underlätta genomförandet av avtal om koncerninternt finansiellt stöd sätts fokus på koncernintresset i förhållande till skyddet för varje enskild företagsenhets borgenärer och aktieägare. Härigenom beaktas det indirekta intresse som varje företagsenhet i en koncern har av hela koncernens framgång i en större utsträckning.
Till följd av regler som begränsar finansiella instituts möjlighet att ge finansiellt stöd till företag inom samma koncern belägna i ett annat land riskerar tillgångar att låsas in i en medlemsstat. Genom att införa en skyldighet för medlemsstaterna att se till så att koncerninternt finansiellt stöd mellan enheter belägna i olika länder kan utgå begränsas därmed inlåsning av tillgångar i en framtida gränsöverskridande kris. Ett sådant tidigt finansiellt stöd kan förhindra att finansiella problem utvecklas i enskilda koncernenheter. Bestämmelserna i artikel 19–26 i direktivet syftar således till att motverka vad som ibland benämns som finansiell protektionism, det vill säga att gränsöverskridande finansiella verksamheter begränsas i syfte att gynna den inhemska finansmarknaden.
27.1.2 Utformning
Koncerninternt finansiellt stöd ska i grunden bygga på ett avtal som ingås frivilligt mellan två eller flera företag inom samma koncern. Företagen ska dock vara belägna i olika länder för att vara omfattade av direktivets bestämmelser. Direktivets bestämmelser
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1085
omfattar således inte en situation vari ett svenskt moderbolag önskar ge koncerninternt finansiellt stöd till sitt svenska dotterbolag. Det är dock givetvis möjligt för det svenska moderbolaget att ge koncerninternt finansiellt stöd till – exempelvis – sitt lettiska dotterbolag som i sin tur ger finansiellt stöd till det svenska dotterbolaget i koncernen.
Varje företag som ger eller tar emot finansiellt stöd får bedöma om det är i dess intresse att ingå ett sådant avtal, samt vilka företag i koncernen som ska vara parter till avtalet. Det är även upp till de enskilda företagen att själva besluta om stödets utformning inklusive den ersättning som ska utgå för stödet. Med detta sagt åligger det de ansvariga tillsynsmyndigheterna att bedöma huruvida stödet ska utgå med hänsyn tagen till bland annat den finansiella situationen i det stödgivande företaget.
En förutsättning för stöd mellan företagsenheter i multinationella bankkoncerner är även att stödet bedöms bevara eller återställa hela koncernens finansiella stabilitet. Ett godkännande av den samordnande tillsynsmyndigheten för koncernen är en förutsättning för att stöd ska få utgå enligt direktivets regler. Ett godkännande av stödet ska även ges av bolagsstämman i samtliga företag vilka är parter till avtalet. Innan stödet utbetalas, men efter det har godkänts av samordnande tillsynsmyndighet och bolagsstämma, har tillsynsmyndigheten för det stödgivande företaget en möjlighet att invända mot att det utbetalas.
De regler som gäller för att koncerninternt finansiellt stöd ska få utgå syftar till att minimera riskerna för att ett avtal om finansiellt stöd kan medföra finansiella svårigheter för avtalsparterna eller för det finansiella systemet i helhet. Vidare syftar villkoren till att säkerställa att avtalet om stöd ingåtts frivilligt av varje avtalspart. Reglerna syftar även till att erbjuda ett skydd för det givande samt det mottagande företagens aktieägare genom att införa ett krav på att bolagsstämman ska godkänna avtal om finansiellt stöd. Det givande företagets aktieägare kan ha ett intresse av att begränsa värdeöverföringen från företaget medan det mottagande företagets aktieägare kan ha ett intresse av att tillse att ersättningen som utgår för stödet är rimlig.
Vad gäller skyddet för det stödgivande företagets borgenärer bör följande nämnas. Direktivet uppställer regler vilka begränsar möjligheterna för ett bolag som befinner sig i en finansiellt utsatt situation att ge koncerninternt finansiellt stöd. Exempelvis är det en förutsättning för att stöd ska få utgå att det givande företaget
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1086
inte är insolvent eller riskerar att bli det om koncerninternt finansiellt stöd utgår (artikel 23.1 e). Med det sagt torde ändå direktivets regler om koncerninternt finansiellt stöd medföra en viss försvagning av borgenärernas ställning i och med att vissa värdeöverföringar från bolag som inte skulle vara tillåtna enligt gällande aktiebolagsrättsliga regler nu föreslås bli möjliga.
27.1.3 Disposition
Efter denna inledande beskrivning av direktivets bestämmelser om koncerninternt finansiellt stöd samt dessas syften och utformning, följer i det kommande avsnittet en mer detaljerad beskrivning av direktivets regler. I avsnitt 27.3 ges en redogörelse över de nationella regler vilka berörs av direktivets regler om koncerninternt finansiellt stöd. Avsnitt 27.4 innehåller kommitténs överväganden samt våra förslag till författningsändringar.
27.2 Direktivets förslag
Nedan ges en mer utförlig översikt över direktivets regler gällande koncerninternt finansiellt stöd. Reglerna återfinns i artiklarna 19– 26 i direktivet. I rubriken till varje underavsnitt anges i vilken/vilka artikel/artiklar i direktivet de under rubriken behandlade reglerna återfinns.
27.2.1 Allmänt om stödets former (artikel 19)
Den inledande artikel 19 gällande koncerninternt finansiellt stöd är utformad som en skyldighet för medlemsstaterna att tillse att de avtal om finansiellt stöd som uppfyller direktivets villkor kan genomföras. Medlemsstaterna förbehålls dock rätten att behålla begränsningar i nationell rätt mot avtal om koncerninternt finansiellt stöd om sådana begränsningar är motiverade av att separera olika företag inom samma koncern av hänsyn till finansiell stabilitet.
Avtal om finansiellt stöd kan ingås mellan å ena sidan ett moderinstitut, ett finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett holdingföretag eller ett moderholdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom unionen, och å den andra sidan ett
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1087
dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utom unionen. Detta förutsatt att det sistnämnda företaget omfattas av samma gruppbaserade tillsyn som moderföretaget. Stödet kan ges mellan dotterföretag, från moder- till dotterföretag eller från dotter- till moderföretag.
Skyldigheten för medlemsstaterna att tillse att denna typ av avtal får ingås samt att stöd i enlighet med dessa avtal kan lämnas omfattar samtliga koncerner vars moderinstitut är belägna inom unionen. Skyldigheten omfattar – utöver dessa moderinstituts dotterföretag inom unionen – även sådana dotterföretag som är belägna utanför unionen, förutsatt att de omfattas av moderföretagets gruppbaserade tillsyn.
Slutligen förpliktar direktivet medlemsstaterna att tillse att det endast är avtalsparterna som kan disponera över de rättigheter som följer enligt avtalet, vilket alltså utesluter att tredje man får rättigheter enligt avtalet.
27.2.2 Avtal om koncerninternt finansiellt stöd (artikel 19.7)
Artikel 19.7 innehåller ett antal bestämmelser gällande själva avtalet om finansiellt stöd.
Som nämndes i inledningen är det här fråga om en frivillig stödform. Ett grundläggande krav för att ett avtal om finansiellt stöd ska godkännas är, mot denna bakgrund, att avtalet har ingåtts av fri vilja. Varje företag som ingår avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska således bedöma om det vill ingå ett sådant avtal samt vilka företag inom koncernen som ska vara avtalsparter. Till följd av kravet på frivillighet stadgar direktivet uttryckligen att ett avtal om finansiellt stöd inte får vara ett villkor för att få verka i en medlemsstat.
Vidare får ett avtal om finansiellt stöd inte vara ett villkor för att koncerninternt stöd ska få utgå under förutsättning att stödet inte medför en risk för koncernen som helhet. Det ska alltså inte vara möjligt för en medlemsstat att förbjuda att koncerninternt finansiellt stöd ges enbart på den grunden att ett avtal därom saknas, om inte stödet medför en risk för koncernen som helhet.
Principerna för beräkningen av ersättning för de transaktioner som äger rum till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska framgå av avtalet. Vad gäller storleken på denna ersättning sägs enbart att varje part ska agera för att tillvarata sina egna intres-
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1088
sen. Varje part får då ta hänsyn till eventuella direkta och indirekta fördelar som denne kan komma i åtnjutande av till följd av avtalet. Det finns dock inget uttryckligt krav på att avtalet ifråga ska vara av affärsmässig karaktär (jfr 17 kap. 1 § 4 aktiebolagslagen, ABL).
Av direktivet framgår även att ersättningen för stödet får fastställas på grundval av sådan information som den ena parten besitter på grund av att den befinner sig i ett koncernförhållande med den andra parten. Vidare behöver man vid beräkningen av ersättningen inte beakta eventuell förväntad tillfällig påverkan på marknadspriserna vilka följer av händelser som inte är hänförliga till koncernen.
Slutligen innehåller artikel 19.7 ett stadgande om att den givande parten ska ges full insyn i relevant information från samtliga mottagare av det finansiella stödet i samband med beslutet att ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd eller vid bestämmandet av ersättningen för sådant stöd.
27.2.3 Villkor för godkännande av stöd (artiklarna 23 och 19.8)
Utöver de ovan nämnda reglerna gällande avtal om koncerninternt finansiellt stöd, innehåller direktivet ett antal villkor vilka måste vara uppfyllda för att ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska godkännas av den samordnande tillsynsmyndigheten för den koncern inom vilken stödet ifråga ska utgå.
Ett grundläggande syfte bakom denna reglering är, som ovan nämnts, att underlätta för företag inom samma koncern att hjälpa varandra ur en svår finansiell situation. Ett krav för att ett avtal om stöd ska godkännas är därför att det finns rimliga utsikter att det tillhandahållna stödet i betydande grad kan avhjälpa de finansiella svårigheter som finns i det mottagande företaget, samt att det finansiella stödet därmed syftar till bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något enskilt mottagande företag.
Det krävs även att ledningsorganet för den givande enheten vid tidpunkten för beslutet om finansiellt stöd rimligen kan anta att den utlånade summan inklusive den överenskomna räntan återbetalas.
Vad gäller eventuella pantsäkerheter krävs att ledningsorganet rimligen kan anta att dessa återlämnas samt att ersättningen för
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1089
nyttjandet av dem betalas. Samma sak gäller i förhållande till den skuld som uppkommer ifall det finansiella stödet består av en garanti eller annan slags säkerhet och den garantin eller säkerheten utnyttjas.
Direktivet uppställer vidare ett antal krav gällande den finansiella situationen i de företag som är parter till avtalet om finansiellt stöd. Tillhandahållandet av finansiellt stöd får inte medföra att likviditeten eller soliditeten i den enhet som ger stödet äventyras. Vidare får tillhandahållandet av stödet inte medföra ett hot mot den finansiella stabiliteten i en eller flera medlemsstater. Varken det givande eller det mottagande företaget får vid avtalsingåendet, enligt deras respektive behöriga myndigheter, uppfylla de villkor som gäller för tidigt ingripande enligt artikel 27 i direktivet (se kapitel 29).
Det företag som ger stödet ska vid den tidpunkt stödet ges uppfylla de krav som kapitaltäckningsdirektivet ställer på kapitalbas och likviditet och övriga krav som ställs i artikel 104.2 i det direktivet, och ska fortsatt uppfylla dessa krav efter det att stödet har getts. Den enhet som ger stödet ska också, vid den tidpunkt stödet beviljas och även efter den tidpunkt stödet har effektuerats, uppfylla kapitaltäckningsdirektivets, tillsynsförordningens samt den nationella rättens eventuella bestämmelser om stora exponeringar och ska fortsatt uppfylla dessa krav efter det att stödet har getts. Slutligen får tillhandahållandet av stödet inte äventyra möjligheten till resolution av den givande enheten.
Eba ska utfärda riktlinjer för att understödja en samstämmig tolkning och tillämpning av ovannämnda villkor.
27.2.4 Godkännande och granskning av avtal om finansiellt stöd (artiklarna 20, 21, 22 och 24)
Direktivet anger att avtal om finansiellt stöd ska granskas och godkännas av såväl avtalsparterna som tillsynsmyndigheter innan det undertecknas. Direktivet föreskriver tämligen detaljerat hur dessa gransknings- och godkännandeprocesser ska gå till.
Moderinstitut i den koncern inom vilken avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska utgå ska lämna in en ansökan till den samordnade tillsynsmyndigheten för koncernen. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska i sin tur vidarebefordra ansökan till varje behörig tillsynsmyndighet för de enheter som föreslås vara parter i
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1090
avtalet om finansiellt stöd. Samtliga berörda tillsynsmyndigheter ska därvid göra en individuell bedömning av om de villkor som uppställs i artikel 23.1 (inklusive artikel 19.7) är uppfyllda (se ovan under avsnitt 27.2.2 samt 27.2.3), och i första hand komma fram till ett gemensamt beslut inom fyra månader från att de mottagit ansökan ifråga. Nås inte ett gemensamt beslut inom denna tidsram ska den samordnande tillsynsmyndigheten fatta det avgörande beslutet. De behöriga myndigheterna har även möjlighet att hänskjuta frågan till Eba för medling.
De avtalsutkast som har godkänts av tillsynsmyndigheterna ska därefter godkännas av respektive företags bolagsstämma. Avtalet blir inte giltigt i förhållande till de företag vars stämmor inte har godkänt avtalet. Bolagsstämman ska också besluta att företagets ledningsorgan ska fatta beslut om att ge eller motta stöd enligt avtalet. Det ska inte krävas ytterligare beslut av bolagsstämman i anledning av avtalet. Ledningsorganet ska rapportera till bolagsstämman varje år om eventuella beslut enligt avtalet.
Det är således ledningsorganet i den givande företagsenheten som ska fatta själva beslutet att ge stöd. Beslutet ska motiveras och målet för det finansiella stödet ska framgå. I beslutet ska särskilt anges hur det finansiella stödet ifråga uppfyller de villkor som gäller för stödet (se ovan). Även mottagande enhets styrelse ska fatta beslut om att motta stödet.
27.2.5 Behöriga myndigheters invändningsrätt (artikel 25)
Ledningsorganet i den givande enheten ska, innan det finansiella stödet ges, anmäla till sin behöriga tillsynsmyndighet samt till Eba att den avser att besluta om stöd i enlighet med ett upprättat och godkänt avtal. Ledningsorganet ska även anmäla detta till den samordnande tillsynsmyndigheten samt till den behöriga myndigheten för den mottagande enheten om dessa inte redan blivit underrättade i sin egenskap av behörig myndighet för den givande enheten.
Anmälan ska innehålla ledningsorganets motiverade beslut enligt artikel 24, närmare uppgifter om det finansiella stödet samt en kopia av själva avtalet. Den behöriga tillsynsmyndigheten kan förbjuda eller begränsa stödet ifall den anser att villkoren för stödet enligt artikel 23.1 (inklusive artikel 19.7) inte är uppfyllda. De berörda myndigheterna bereds därmed möjlighet att få göra en ny prövning av avtalet om koncerninternt finansiellt stöd. Ett beslut
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1091
att förbjuda eller begränsa stödet måste fattas inom fem dagar från det att en komplett ansökan inkommit till myndigheten. Fattas inget sådant beslut inom den angivna tidsramen får stödet ges enligt de villkor som framgår av anmälan. Det rör sig såldes om en betydligt snabbare process än vad som gäller för godkännande av avtal (jfr ovan under avsnitt 27.2.4).
Om den samordnande tillsynsmyndigheten eller den behöriga myndigheten för det mottagande företaget har invändningar mot ett beslut att förbjuda eller stoppa stödet kan dessa myndigheter inom två dagar hänskjuta frågan till Eba för icke-bindande medling i enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010. Om ingen överenskommelse nås står det ursprungliga beslutet av den behöriga myndigheten för det givande företaget fast.
Oavsett vilket beslut som fattas gällande det finansiella stödet ska beslutet omedelbart anmälas till den samordnande myndigheten, den behöriga myndigheten för den enhet som mottar stödet samt till Eba. Den samordnande myndigheten ska i sin tur informera de övriga medlemmarna i tillsynskollegiet samt i resolutionskollegiet.
27.2.6 Offentliggörande av avtal (artikel 26)
Medlemsstaterna ska se till så att de företag som ingått avtal om finansiellt stöd offentliggör att de gjort så samt att de offentliggör namnen på samtliga avtalsparter och därutöver ger en allmän beskrivning av avtalsvillkoren. Denna information ska uppdateras minst en gång om året.
Eba ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförandet av bestämmelserna i denna artikel.
27.3 Gällande rätt
Som nämns i inledningen till detta kapitel är de aktuella bestämmelserna i direktivet främst utformade som en skyldighet för medlemsstaterna att tillse så att koncerninternt finansiellt stöd kan utgå under vissa förutsättningar. Detta aktualiserar frågan om förenligheten av den gällande associationsrättsliga regleringen angående värdeöverföring från bolag med direktivets regler i detta hänseende. I detta avsnitt beskrivs relevant svensk gällande rätt. Syftet med
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1092
denna beskrivning är att utgöra en bakgrund till den fortsatta diskussionen i detta kapitel.
27.3.1 Det aktiebolagsrättsliga värdeöverföringsbegreppet
En grundläggande aktiebolagsrättslig princip är att aktieägarna inte har ett personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser (1 kap. 3 § ABL). Således kan endast bolagets förmögenhet tas i anspråk för fullgörelse av dess förpliktelser. I syfte att skydda bolagets borgenärer och aktieägare innehåller aktiebolagslagen begränsningar i bolagets rätt att vederlagsfritt minska tillgångarna eller öka skulderna. Bestämmelserna i 17–21 kap. ABL om värdeöverföringar är en central del av dessa s.k. kapitalskyddsregler.
I 17 kap. 1 § ABL anges vad som menas med värdeöverföring i lagens mening:
1. Vinstutdelning,
2. förvärv av egna aktier,
3. minskning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning
till aktieägarna, och
4. annan affärshändelse som medför att bolagets förmögenhet
minskar och inte har rent affärsmässig karaktär för bolaget.
Av intresse för diskussionen i detta sammanhang är främst 4 som kan sägas innebära ett förbud mot så kallade förtäckta värdeöverföringar. Med förtäckt värdeöverföring menas sådana transaktioner som innefattar ett helt eller delvis vederlagsfritt förfogande över bolagets förmögenhet.1 De värdeöverföringar som får ske enligt aktiebolagslagen (17 kap. 2 §) är
1. vinstutdelning,
2. förvärv av egna aktier,
3. minskning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning
till aktieägarna, och
4. gåva för allmännyttigt ändamål.
1 Jan Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag, 5 uppl. 2005, s 40.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1093
Om samtliga aktieägare är överens kan de fatta beslut om värdeöverföring i annan form än de som anges i 17 kap. 2 § ABL.2
Enligt 17 kap. 3 § första stycket ABL är överföring av medel från bolaget förbjuden om det inte efter överföringen finns full täckning för bolagets bundna egna kapital. Med bundet eget kapital avses bolagets aktiekapital, uppskrivningsfond, reservfond och kapitalandelsfond (5 kap. 14 § första stycket ÅRL). Regeln om skyddet för bolagets bundna egna kapital kompletteras av den så kallade försiktighetsregeln i paragrafens andra stycke.
Även om det inte finns något hinder enligt första stycket får bolaget, enligt nämnda regel, enbart genomföra en värdeöverföring till aktieägare eller annan om den framstår som försvarlig med hänsyn till de krav som verksamhetens art, omfattning och risker ställer på storleken av det egna kapitalet, och bolagets konsolideringsbehov, likviditet och ställning i övrigt. En värdeöverföring får aldrig ske i strid med borgenärsskyddsreglerna i 17 kap. 3 § ABL oavsett om samtliga aktieägare skulle vara överens.3
27.3.2 Särskilt om låneförbudet för finansiella institut
Utöver de allmänna reglerna om värdeöverföring i 17 kap. ABL finns det i 21 kap. samma lag regler om låneförbud, vilka innebär att aktieägare och närstående inte får låna från bolaget oavsett villkor (21 kap. 1 § ABL). Med penninglån likställs även ställande av säkerhet eller garanti för annans penninglån (21 kap. 3 § ABL). Finansiellt stöd enligt artikel 19 i direktivet, i den mån det avser lån till aktieägare, omfattas alltså i och för sig av det aktiebolagsrättsliga låneförbudet i 21 kap. ABL.
Från låneförbudet i 21 kap. 1 § ABL finns ett betydelsefullt undantag intaget i 21 kap. 2 § 2 samma lag. Det medger lån till en gäldenär som befinner sig i samma koncern som det långivande företaget. Begreppet koncern omfattar i detta sammanhang, bland annat, samtliga företagsgrupper i vilka moderföretaget är en svensk bokföringsskyldig juridisk person, eller en motsvarande juridisk person med hemvist inom EES (21 kap. 2 § andra stycket ABL). Vidare föreligger det en möjlighet för Finansinspektionen att medge dispens från de nämnda låneförbuden om det finns synnerliga skäl (21 kap. 8 § ABL).
2Prop. 2004/05:85 Ny aktiebolagslag, s. 373. 3 Jan Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag, 5 uppl. 2005, s. 10.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1094
Vad gäller kreditinstitut finns en särreglering i lagen om bank- och finansieringsrörelse (LBF) vilken intar en ställning av lex specialis i förhållande till det allmänna aktiebolagsrättsliga låneförbudet i 21 kap. ABL. LBF innehåller en särskild reglering avseende ett kreditinstituts möjlighet att ingå avtal om tjänster med juridiska och fysiska personer som är bolaget närstående (jävskretsen). I begreppet tjänst ingår här, vid sidan av penninglån, även ingående av borgen samt ställande av garantiförbindelse m.m.4 I jävskretsen finns bland annat den person, med undantag av staten, som äger andelar eller aktier i det kreditgivande företaget som uppgår till mer än tre procent av kapitalet (8 kap. 5 § första stycket 4 LBF).
Ett kreditinstitut får enligt den aktuella bestämmelsen inte ingå ett avtal på villkor som inte är affärsmässigt betingade till förmån för en sådan juridisk eller fysisk person. Ingås ett avtal med en person inom jävskretsen, ska beslutet fattas av institutets styrelse samt antecknas i en särskild förteckning (8 kap. 6 § LBF). Syftet med bestämmelserna är att motverka så kallade jävskrediter.5
I den aktuella bestämmelsen definieras emellertid inte uttrycket ”affärsmässigt betingade” närmare. I förarbetena diskuterades hur detta begrepp skulle tolkas. Ifall ett marknadsvärde finns för den tjänst som tillhandahållits, kan detta användas som ett slags måttstock. För det fall en sådan måttstock inte är tillgänglig blir det, enligt förarbetena, fråga om att göra en allmän uppskattning av de olika prestationernas värde. I anslutning härmed uttalades även att det knappast blir tal om att tillämpa jävsbestämmelsen på ett avtal som med någorlunda trovärdighet kan betecknas som affärsmässigt betingat.6 De villkor som i direktivet uppställs för att koncerninternt finansiellt stöd ska få utgå föranleder dock att ett sådant stöd alltid kan betraktas som förenligt med den ovan diskuterade regleringen i LBF.
För de institut som omfattas av lagen om värdepappersmarknaden (LVM) gäller de allmänna reglerna i 21 kap. ABL i samtliga fall utom då ett lån ges till en kund för att denne ska finansiera ett köp av ett eller flera finansiella instrument (8 kap. 38 § första stycket LVM).
Det bör dock noteras att ett penninglån eller annat finansiellt stöd som får ges enligt LBF:s eller enligt 21 kap. ABL:s regler, samtidigt kan vara otillåtet enligt reglerna i 17 kap. 3–4 §§ ABL för det
4Prop. 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse, s. 333 f. 5 A.a. s. 329 ff. 6 A.a. s. 332.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1095
fall det långivande bolaget saknade täckning för bolagets bundna egna kapital eller värdeöverföringen översteg det belopp som enligt lagens bestämmelser var tillgängligt för värdeöverföring. Som tidigare nämnt blir reglerna i 17 kap. 3–4 §§ ABL enbart tillämpliga om det rör sig om en värdeöverföring i den lagens mening, det vill säga om transaktionen ifråga medfört att bolagets förmögenhet minskar och att transaktionen inte har en rent affärsmässig karaktär (se 17 kap. 1 § första stycket 4 ABL).
27.3.3 Återvinning
Av relevans i detta sammanhang är även konkurslagens (KL) regler om återvinning. Återvinningsreglerna, vilka återfinns i konkurslagens fjärde kapitel, ger förvaltaren av ett konkursbo möjligheten att under vissa omständigheter kräva att egendom går åter till konkursboet. Av 4 kap. 5 § KL framgår att en rättshandling ska gå åter om en borgenär otillbörligen gynnats, gäldenärens egendom har undandragits borgenärerna eller gäldenärens skulder har ökats om gäldenären var, eller genom förfarandet blev, insolvent. Detta förutsatt att gäldenärens motpart kände till eller borde ha känt till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.
Är det fråga om en gåva ställs det inga krav på att motparten ska ha känt till eller borde ha känt till de nämnda omständigheterna (4 kap. 6 § KL). Av intresse i detta sammanhang är även 4 kap. 12 § KL som innehåller regler gällande återgång av en säkerhet som konkursgäldenären ställt.
Mot bakgrund av de nyss redovisade reglerna kan man tänka sig det hypotetiska fallet att finansiellt stöd som utbetalats i enlighet med ett avtal som godkänts enligt direktivets regler sedermera blir föremål för återvinning för det fall det givande företag skulle gå i konkurs.
27.4 Kommitténs överväganden
Detta avsnitt innehåller kommitténs överväganden gällande svensk rätts förenlighet med direktivets regler om koncerninternt finansiellt stöd inklusive de författningsändringar som enligt vår mening är nödvändiga att genomföra.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1096
27.4.1 Aktiebolagslagens värdeöverföringsregler
Kommitténs bedömning: Ett koncerninternt finansiellt stöd
kan under vissa omständigheter vara att betrakta som en värdeöverföring i ABL:s mening. Kommittén bedömer dock att det är osannolikt att regeln om skydd för bolagets bundna egna kapital (17 kap. 3 § första stycket ABL) överträds med tanke på de gällande kapitaltäckningskraven. De krav som ställs i den så kallade försiktighetsregeln i 17 kap. 3 § andra stycket ABL bedöms vara uppfyllda genom de kraven på det givande företagets soliditet och likviditet i den relevanta sektorslagstiftningen för att avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska få utgå. Finansinspektionen bör i samband med sitt beslut att godkänna ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd även beakta försiktighetsregeln.
Kommitténs förslag: Ett stadgande ska införas i 17 kap. 2 §
ABL med innebörden att en transaktion som sker till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som godkänts i enlighet med tillämplig lagstiftning ska få ske.
Skälen för kommitténs bedömning och förslag
Kan avtal om koncerninternt finansiellt stöd medföra värdeöverföring i aktiebolagslagens mening?
En central fråga i detta sammanhang är huruvida de svenska associationsrättsliga reglerna som begränsar värdeöverföringar från bolag är förenliga med direktivets regler om koncerninternt finansiellt stöd. I detta sammanhang väcks först frågan om ett stöd enligt artikel 19 i direktivet är att anse som en värdeöverföring i aktiebolagslagens mening. Som tidigare nämnts avses med värdeöverföring i ABL:s mening, bland annat, sådan affärshändelse som medför att bolagets förmögenhet minskar och som inte är av en rent affärsmässig karaktär för bolaget (se 17 kap. 1 § 1 stycket 4 ABL). Huruvida en affärshändelse är att betrakta som en värdeöverföring är avgörande för tillämpningen av reglerna i 17 kap. 2 och 3 §§ ABL.
Ett första rekvisit som behöver vara uppfyllt för att en värdeöverföring enligt 17 kap. 1 § 1 st. 4 ABL ska vara för handen är att det givande företagets förmögenhet minskar till följd av utbetalan-
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1097
det av det finansiella stödet. När finansiellt stöd utbetalas uppstår en motsvarande fordran hos det givande företaget. Det är alltså inte givet att företagets förmögenhet därigenom har minskat. Det är dock möjligt att den fordran som uppstår till följd av att koncerninternt finansiellt stöd utgår inte kan värderas till samma belopp som det utgivna finansiella stödet. Att så skulle kunna vara fallet kan vara att förklara med att en fordran på ett bolag i en finansiellt utsatt situation inte kan upptas till dess nominella belopp. I sammanhanget bör det dock uppmärksammas att en förutsättning för att ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska få ges är att det mottagande företaget inte uppfyller villkoren för tidigt ingripande enligt artikel 27 i direktivet samt att det givande företaget vid tidpunkten för beslutet om stödet rimligen kunde anta att stödet, samt ersättningen därför, kommer att återbetalas (artikel 23.1 d).
Trots detta kan man givetvis tänka sig en situation där det givande företagets förmögenhet minskar som en konsekvens av att koncerninternt finansiellt stöd utbetalas. Frågan blir i detta skede om utbetalandet av stödet ifråga kan anses vara av rent affärsmässig karaktär eller ej. En affärshändelse som anses vara av rent affärsmässig karaktär för det givande företaget ska inte vara att betrakta som en värdeöverföring i ABL:s mening.7 Frågan är därvid om artikel 19 i direktivet förutsätter att stödet ska ges på affärsmässiga villkor eller om artikeln stadgar en skyldighet för medlemsstaterna att möjliggöra finansiellt stöd mellan företag inom samma koncern även för det fall stödet inte skulle vara av en rent affärsmässig karaktär.
Som vi redogör för ovan förutsätter direktivet att avtalet om finansiellt stöd ingås av fri vilja samt att varje part vid avtalsingåendet agerat för att tillvarata sina egna intressen (artikel 19.7 a och b). Innebär dessa krav att avtalet samtidigt ska anses vara av rent affärsmässig karaktär i ABL:s mening?
Av förarbetena till ABL framgår följande:8
Frågan om en viss transaktion skall anses ha affärsmässig karaktär för bolaget får i det enskilda fallet avgöras främst med hänsyn till utåt iakttagbara omständigheter kring händelsen. Särskild betydelse får tillmätas skillnaden mellan parternas prestationer (värdediskrepansen). Det förhållandet att transaktionen är oförmånlig för bolaget och förmånlig för motparten medför dock inte i och för sig att den är att betrakta som en värdeöverföring. En ”dålig affär” är sålunda inte
7 Att så är fallet följer av en motsatsvis läsning av 17 kap. 1 § 1 st. 4 ABL. 8Prop. 2004/05:85 Ny aktiebolagslag, s. 748.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1098
någon värdeöverföring i paragrafens mening. Av stor betydelse är också om transaktionen framstår som förenlig med den verksamhet som bolaget normalt bedriver. Utgör den ett normalt led i verksamheten får den anses ha affärsmässig karaktär. Vid denna bedömning kan det finnas skäl att väga in sådant som transaktionens rättsliga form (köp, pant, borgen, löneutbetalning, etc.) och mottagarens relation till bolaget (vilket faktiskt inflytande eller formell ställning han eller hon har i bolaget). Om det är fråga om en transaktion mellan en aktieägare i ett fåmansbolag och dennes bolag, torde redan en ganska liten skillnad mellan parternas prestationer ge anledning att betrakta transaktionen som en värdeöverföring, eftersom det i den situationen typiskt sett finns anledning att anta att syftet med transaktionen är att gynna ägaren. En transaktion som samma bolag genomför med en utomstående person kan däremot innefatta större skillnader mellan parternas prestationer men ändå inte vara att anse som en värdeöverföring. Bedömningen måste grundas på förhållandena i det enskilda fallet.
Av de citerade förarbetsuttalandena framgår att ett antal bedömningskriterier kan användas vid bedömningen huruvida en viss transaktion är att anse som en sådan förtäckt värdeöverföring som avses i 17 kap. 1 § första stycket 4 ABL. Dessa är:
Värdediskrepansen mellan avtalsparternas prestationer.
Förenligheten med bolagets normala verksamhet.
Transaktionens rättsliga form och mottagarens relation till det givande bolaget.
Förhållandena i det enskilda fallet.
Som vi beskriver ovan rör det sig här om finansiellt stöd vilket ska ges på sådana villkor att de är godtagbara för samtliga avtalsparter. Frågan är därvid om det ovan nämnda kravet i direktivet på att avtalsparterna enbart ska ha sitt eget bästa för ögonen vid ingåendet av ett avtal om finansiellt stöd bör medföra att avtalet på den grunden ska anses vara av affärsmässig karaktär. Ett bolag inom en koncern kan ha helt andra intressen av att ge lånet än ett externt bolag. Medan det externa bolagets agerande normalt får anses vara motiverat av affärsmässiga hänsyn, kan ett bolag inom koncernen ingå avtal om finansiellt stöd motiverat av andra hänsyn.
Ett bolags vilja att hjälpa ett annat bolag inom samma koncern ur finansiella svårigheter kan föranleda att ett avtal om finansiellt stöd ingås på villkor som inte objektivt sett skulle vara affärsmässigt motiverade. Som framgår av det ovan citerade uttalandet är inte förhållandet att transaktionen är oförmånlig för bolaget och för-
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1099
månlig för motparten tillräckligt för att transaktionen ifråga ska vara att betrakta som en värdeöverföring i ABL:s mening. Det finns dock en möjlighet att ett koncerninternt finansiellt stöd enligt artikel 19 i direktivet kan ges på sådana villkor att det inte kan vara att betrakta såsom varande av affärsmässig karaktär.
Vad gäller de övriga kriterierna bör följande nämnas. Det finansiella stödet ska enligt direktivet ges i form av penninglån, ställande av säkerhet eller garanti. Med tanke på att det givande företaget ska vara ett institut torde det i normalfallet föreligga ett naturligt samband mellan dess verksamhet och ett eventuellt koncerninternt finansiellt stöd.
Av relevans i sammanhanget är även faktumet att det i detta sammanhang rör sig om en transaktion som sker i syfte att förhindra att det företag som tar emot stödet drabbas av finansiella svårigheter samt att stödet behöver godkännas av tillsynsmyndigheten innan det utbetalas. Dessa omständigheter talar emot att ett koncerninternt finansiellt stöd som ges i enlighet med direktivets regler ska vara att betrakta som en värdeöverföring i ABL:s mening. Trots detta finns det, som ovan påpekats, en möjlighet att ett stöd som utbetalas enligt ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd kan utgöra en värdeöverföring enligt 17 kap. 1 st. 4 ABL.
Minoritetsskydd ( 17 kap. 2 § ABL )
Medför ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd en värdeöverföring i ABL:s mening, aktualiseras tillämpningen av 2 och 3 §§ i samma kapitel. Dessa bestämmelser syftar till att erbjuda ett skydd för bolagets minoritetsaktieägare respektive borgenärer. En allmän aktiebolagsrättslig princip är att regler som uteslutande är uppställda till aktieägarnas skydd kan frångås om samtliga aktieägare samtycker till det. Det innebär att värdeöverföringar från bolaget till en aktieägare kan vara giltiga även om de inte har beslutats i de former som lagen anger.9
Av direktivets regler följer, som ovan nämnts, att bolagsstämmans godkännande krävs för att ett koncerninternt finansiellt stöd ska få utgå. Ett enhälligt beslut av bolagsstämman medför således att en värdeöverföring kan få ske oaktat regeln i 17 kap. 2 § ABL. Den aktuella bestämmelsen hindrar alltså inte ett helägt
9 A.a. s. 373.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1100
dotterbolag att ge finansiellt stöd till moderbolaget eller till ett annat dotterbolag inom koncernen.
I sammanhanget kan det därför vara av intresse att nämna att samtliga svenska storbankers (Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank) dotterbolag i dagsläget ägs helt av respektive moderbolag. Detta är emellertid ett förhållande som med tiden kan komma att ändras. Det finns vidare ett fåtal svenska dotterbolag till mindre svenska banker i vilka minoritetsägare finns.
Uppnås inte enighet bland aktieägarna gällande frågan huruvida ett koncerninternt finansiellt stöd ska utgå förhindrar i nuläget regleringen i 17 kap. 2 § ABL att stödet utgår. Detta eftersom ett sådant koncerninternt finansiellt stöd inte kan inordnas under någon av kategorierna av tillåtna värdeöverföringar som uppräknas i den nämnda paragrafen. Kommittén anser mot denna bakgrund att den nuvarande regleringen i 17 kap. 2 § ABL behöver kompletteras med ett stadgande av vilket det framgår att en värdeöverföring som sker till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som godkänts i enlighet med tillämpliga regler i sektorslagstiftningen inte ska vara förbjuden enligt denna bestämmelse.
Skyddet för bolagets borgenärer ( 17 kap. 3 § ABL )
Även om en värdeöverföring kan ske utan hinder av reglerna i 17 kap. 2 § ABL, måste reglerna om skyddet för bolagets bundna egna kapital samt den så kallade försiktighetsregeln i 17 kap. 3 § ABL beaktas. Eftersom den nämnda paragrafen innehåller regler till skydd för bolagets borgenärer kan de inte frångås även om samtliga aktieägare skulle vara överens om ett avsteg.10
Som framgår ovan erbjuder 17 kap. 3 § första stycket ABL ett skydd för aktiebolagets egna bundna kapital. Med eget bundet kapital avses bolagets aktiekapital, uppskrivningsfond, reservfond och kapitalandelsfond (5 kap. 14 § första stycket ÅRL). De kapitalkrav som i dagsläget gäller för banker och andra finansiella institut föreskriver emellertid ett betydligt högre krav avseende bolagets kapital varför denna regel i sig inte kan anses utgöra ett hinder mot en transaktion till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd.
Vid sidan om regeln om skydd för bolagets bundna egna kapital i 17 kap. 3 § första stycket ABL kan den så kallade försiktighets-
10 A.a. s. 370.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1101
regeln i paragrafens andra stycke förhindra att en värdeöverföring får ske. Enligt försiktighetsregeln får en värdeöverföring enbart ske om den kan anses som försvarlig med tanke på bolagets behov av eget kapital, dess konsolideringsbehov, dess behov av likviditet samt dess ställning i övrigt.
Med tanke på att direktivet uppställer som förutsättning för att koncerninternt finansiellt stöd ska få utgå att, bland annat, det givande bolagets likviditet eller soliditet inte därmed äventyras (artikel 23.1 e), torde därmed försiktighetsregelns krav vara uppfyllda. Vid sin bedömning huruvida ett avtal om finansiellt stöd ska godkännas, bör därför Finansinspektionen beakta den nämnda försiktighetsregeln. Sammanfattningsvis torde inte reglerna i 17 kap. 3 § ABL uppställa några hinder mot att ett koncerninternt finansiellt stöd utgår i enlighet med direktivets regler.
27.4.2 Konkurslagens regler om återvinning
Kommitténs bedömning: Ändringar i gällande konkurslagstift-
ning är inte motiverade av hänsyn till reglerna om finansiellt stöd inom koncerner.
Skälen för kommitténs förslag
Som ovan nämnt stadgar direktivet en skyldighet för medlemsstaterna att tillse så att avtal om koncerninternt finansiellt stöd får ingås (artikel 19.1). Återvinning är något som kan ske efter det att avtalet ingås. Det rör sig således inte om ett hinder mot ingåendet av denna form av avtal. Med hänsyn till de krav på bland annat soliditet som gäller för godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd torde det därutöver vara tämligen osannolikt att ett företag försätts i konkurs i samband med att stödet utbetalas. Mot denna bakgrund anser kommittén att ändringar i gällande konkurslagstiftning inte är motiverade.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1102
27.4.3 Avtal om koncerninternt finansiellt stöd
Kommitténs förslag: Regler gällande avtal om koncerninternt
finansiellt stöd ska införas i relevant sektorslagstiftning (lagen om bank- och finansieringsrörelse samt lagen om värdepappersmarknaden).
Av lag ska det framgå att ett sådant avtal kan ingås mellan å ena sidan ett moderinstitut, ett finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett holdingföretag eller ett moderholdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom unionen, och å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utom unionen.
Kommitténs bedömning: Direktivets krav på att avtal om
koncerninternt stöd ska ingås frivilligt samt att varje avtalspart vid slutandet av ett sådant avtal ska agera i syfte att tillvarata sina egna intressen följer av gällande rätt varför en lagregel med sådant innehåll inte behöver införas. Direktivets krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att alla rättigheter, ersättningsanspråk eller åtgärder som följer av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd enbart ska kunna hävdas av avtalsparterna, med uteslutande av tredje man, föranleder inte införandet av en särskild lagbestämmelse.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Avtalsparter
Ett avtal om finansiellt stöd ska kunna ingås mellan å ena sidan ett moderinstitut, ett finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett holdingföretag eller ett moderholdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom unionen, och å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utom EU. Detta förutsatt att det sistnämnda företaget omfattas av samma gruppbaserade tillsyn som moderföretaget. Stödet ska kunna ges mellan dotterföretag, från moder- till dotterföretag eller från dotter- till moderföretag.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1103
Stöd ska dock inte kunna ges av eller till ett företag som vid tidpunkten för avtalets ingående uppfyller villkoren för tidigt ingripande enligt artikel 27 i direktivet. Finansinspektionen ska således inte godkänna att avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås eller att stöd utbetalas om inspektionen anser att det givande eller det mottagande företaget uppfyller dessa villkor.
Situationen vid avtalets ingående
Som ovan nämns uppställer direktivet krav på att avtalet ska ha ingåtts frivilligt. Det torde följa av allmänna avtalsrättsliga principer att avtal ingås frivilligt. Avtalslagens regler om tvång (28 samt 29 §§) förhindrar att ett avtal blir bindande gentemot den som blivit rättsstridigt tvingad att ingå avtalet ifråga. Kommittén anser mot den bakgrunden att skäl saknas för att införa en uttrycklig reglering med detta innehåll. Även vad gäller direktivets bestämmelse om att varje part i avtalsförhandlingarna måste agera för att tillvarata sina egna intressen, anser vi att skäl saknas för att införa en reglering med ett sådant innehåll.
Direktivet förutsätter även att det givande företaget ska ges full insyn i relevant information från det givande företaget innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås. Vi anser att även en reglering med ett sådant innehåll inte bör införas i lag. För det fall det givande företaget av det mottagande företaget inte ges insyn i relevant information från detta, bör det vara upp till det förstnämnda företaget att inte ingå avtalet ifråga.
Tredje mans ställning
Slutligen ska här diskuteras kravet i artikel 19.9 i direktivet på att medlemsstaterna ska säkerställa att alla rättigheter, ersättningsanspråk eller åtgärder som följer av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd enbart ska kunna hävdas av avtalsparterna, med uteslutande av tredje man. Det ska alltså inte vara möjligt för den som inte är part till avtalet att påkalla en åtgärd med stöd av det. Exempelvis ska ett annat bolag inom koncernen, en tillsynsmyndighet eller en annan tredje part inte ha möjlighet att påkalla att en stödåtgärd enligt avtalet ska genomföras. Att så är fallet torde ligga väl i linje med stödformens frivilliga karaktär samt den
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1104
inom avtalsrätten grundläggande principen om avtalets subjektiva begräsning. Denna princip innebär som huvudregel att ett avtal enbart skapar rättigheter och skyldigheter för de som är parter till avtalet ifråga.
En särskild fråga som behöver belysas i detta sammanhang är huruvida aktieägare i ett bolag som är part till avtalet ska kunna kräva skadestånd av bolaget på grund av en åtgärd som vidtagits med stöd av avtalet ifråga. En sådan skadeståndsskyldighet skulle teoretiskt sett kunna uppstå ifall en organledamot (såsom en styrelseledamot eller en verkställande direktör) i dennes egenskap av organ för bolaget orsakar aktieägare eller annan tredje man skada (organansvar). Detta ansvar innebär att ledamotens vållande tillräknas bolaget som dess eget.
Enligt gällande rätt kan stiftare, styrelseledamot samt verkställande direktör behöva utge skadestånd till aktieägare om han eller hon vid fullgörande av sitt uppdrag överträtt ABL, ÅRL eller bolagsordningen och därvid orsakat en aktieägare skada (29 kap. 1 § första stycket ABL). Man kan visserligen tänka sig det fallet att styrelsen i ett bolag beslutar att ge koncerninternt finansiellt stöd i strid med ABL:s regler varigenom en aktieägare lider skada.11 Mot bakgrund av den ovan förda diskussionen i avsnitt 27.4.1 ska det inte vara möjligt för styrelsen att på egen hand ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Detta eftersom ett sådant avtal ska godkännas av bolagsstämman eller Finansinspektionen.12
Mot bakgrund av detta resonemang torde det i dagsläget inte vara möjligt för en aktieägare i ett bolag som är part till ett sådant avtal att på grund av avtalet föra en framgångsrik talan om skadestånd mot bolaget ifråga. Det torde således inte vara möjligt enligt gällande rätt för tredje man att hävda rättigheter, ersättningsanspråk eller att påkalla åtgärder med stöd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Av den anledningen anser kommittén inte
11 En sådan skada skulle sannolikt bestå i att bolagets ekonomiska ställning skulle ha försämrats. Att en åtgärd försämrar bolagets ekonomiska ställning medför, enligt Högsta domstolens avgörande i NJA 1979 s. 157, inte rätt till ersättning för borgenären, om bolaget efter åtgärdens vidtagande fortfarande bedöms kunna betala sina skulder allt efter som de förfaller. Blir däremot bolaget insolvent i samband med åtgärden kan man tänka sig att aktieägare har rätt att föra en skadeståndstalan. Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som riskerar att göra det givande bolaget insolvent ska emellertid inte godkännas av varken Finansinspektionen eller bolagsstämman. 12 För det fall styrelsen i ett bolag skulle besluta att ge koncerninternt finansiellt stöd i strid med tillämpliga regler, utgör artikel 19(9) i direktivet i sig inget hinder mot att skadestånd kan utgå till en aktieägare eller annan tredje man.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1105
att bestämmelsen i artikel 19.9 i direktivet behöver implementeras i svensk rätt genom införandet av en särskild lagregel.
27.4.4 Företagens anmälningsskyldighet innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås
Kommitténs förslag: Regler ska införas i relevant sektors-
lagstiftning gällande moderföretagets ansvar för att ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd görs till den samordnande tillsynsmyndigheten för koncernen. Finansinspektionen ska i sin egenskap av samordnande tillsynsmyndighet vidarebefordra en sådan ansökan till de behöriga myndigheterna för varje avtalspart.
Skälen för kommitténs förslag
Moderföretaget i en koncern inom vilken ett avtal om finansiellt stöd mellan två eller flera företag har ingåtts ska vara skyldigt att göra en ansökan till den samordnande tillsynsmyndigheten. Till ansökan ska bifogas ledningsorganets motiverade beslut enligt vad som anges i avsnitt 27.4.6 nedan. Vidare ska ledningsorganet för det givande företaget bifoga texten till det föreslagna avtalet samt ange vilka företag som föreslås vara avtalsparter.
27.4.5 Finansinspektionens prövning av förslag till avtal om koncerninternt finansiellt stöd
Kommitténs förslag: Regler ska införas i relevant sektors-
lagstiftning gällande Finansinspektionens rätt att godkänna avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Finansinspektionen ska pröva huruvida avtalet om koncerninternt finansiellt stöd uppfyller de i artikel 23 samt artikel 19.7 i direktivet stadgade villkoren. Finansinspektionen ska ges rätten att besluta att ett avtal som inte uppfyller dessa villkor inte ska betraktas som ett avtal om koncerninternt stöd i enlighet med direktivets regler.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1106
Kommitténs bedömning: Koncerninternt finansiellt stöd som
ges i strid med Finansinspektionens beslut kan leda till att transaktionen förbjuds med stöd av aktiebolagsrättsliga regler. Detta sammanhänger med att en sådan transaktion inte omfattas av det föreslagna undantaget i aktiebolagslagen.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Som vi redogör för ovan innehåller direktivet tämligen omfattande regler gällande tillsynsmyndigheternas roll i nu aktuellt hänseende. Finansinspektionen ska mot den bakgrunden pröva huruvida ett förslag till avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska godkännas, underkännas eller begränsas. Denna prövning ska ske i de fall då inspektionen är samordnande tillsynsmyndighet för den koncern inom vilken stöd ska utgå.
De villkor som gäller för godkännande av avtal om finansiellt stöd bör framgå av lag. Dessa villkor ska vara desamma som följer av direktivets regler (se ovan i avsnitt 27.2.3 samt 27.2.4). Finansinspektion ska ha möjlighet att medge undantag från de krav som ställs på det stödgivande företagets uppfyllelse av relevanta regler gällande kapitalbas, likviditet samt stora exponeringar.
Hur Finansinspektionen ska hantera ansökan om godkännande gällande förslag till avtal om koncerninternt finansiellt stöd torde kunna regleras genom annan författningsform än lag. Detta inbegriper Finansinspektionens skyldighet att till resolutionsmyndigheten överlämna de avtal om finansiellt stöd som den godkänt enligt vad som stadgas i artikel 22 i direktivet.
I detta sammanhang uppkommer frågan om konsekvensen av att Finansinspektionen underkänner en ansökan om godkännande av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Med tanke på att det – som ovan diskuterats – rör sig om en frivillig stödform som inte ska påverka andra koncerninterna finansiella arrangemang, bör Finansinspektionen inte ha möjlighet att förbjuda att stöd utbetalas förutsatt att inte gällande rörelsereglering ger inspektionen en sådan möjlighet. Konsekvensen av ett underkännande blir således att stödet, om det utbetalas, kan komma att förbjudas med stöd av aktiebolagsrättsliga regler (se diskussionen ovan i avsnitt 27.4.1).
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1107
27.4.6 Företagens beslut om koncerninternt finansiellt stöd
Kommitténs förslag: Bestämmelser ska införas i relevant
sektorslagstiftning gällande kravet på att bolagsstämman i det givande samt i det mottagande företaget ska godkänna utkast till avtal om koncerninternt finansiellt stöd samt bemyndiga ledningsorganet att ge respektive ta emot stödet ifråga. I lag ska det även anges vilka uppgifter som ska framgå av bolagsstämmans beslut. Slutligen ska ledningsorganets skyldighet att till bolagsstämman årligen rapportera om de åtgärder som vidtagits med stöd av ett tidigare godkänt avtal om koncerninternt finansiellt stöd framgå av lag.
Skälen för kommitténs förslag
Beslutet om att ge sådant finansiellt stöd som avses i artikel 19 i direktivet ska enligt artikel 24 fattas av ledningsorganet för det bolag som ger stödet. Även ledningsorganet i det företag som tar emot stödet ska enligt samma artikel fatta beslut om att godkänna stödet (se även ovan i avsnitt 27.2.4).
Enligt artikel 2.1.24 i direktivet ska definitionen avseende ledningsorgan vara densamma som i artikel 3.7 i kapitaltäckningsdirektivet. Enligt den sistnämnda artikeln utgörs ledningsorganet av det eller de organ i institutet som enligt nationell rätt har befogenhet att fastställa institutets strategi, mål och allmänna inriktning och som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande samt de personer som i praktiken leder institutets verksamhet.
Det har tidigare konstaterats att formuleringen i artikel 3.7 i kapitaltäckningsdirektivet är densamma som använts i bestämmelserna om ledningsprövning i övriga direktiv inom det finansiella området (se exempelvis artikel 11 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv) och artikel 13 direktiv 2002/87/EG (konglomeratdirektivet). Detta har lett till slutsatsen att begreppet ledningsorgan i kapitaltäckningsdirektivet ska omfatta de bolagsorgan som är omfattade av reglerna om ledningsprövning, dvs. styrelse och verkställande direktör.13
13SOU 2013:65, s. 353, samt 2013 års värdepappersmarknadsutrednings och 2012 års marknadsmissbruksutrednings promemoria om sanktioner enligt CRD IV, s. 59 f.
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1108
Föreliggande direktiv pekar dock ut ett bolagsorgan som exempelvis ska ansvara för att ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt stöd sker på föreskrivet vis. Det är mot den bakgrunden inte lämpligt att utpeka två olika bolagsorgan (styrelse och verkställande direktör) som ansvariga för de uppgifter som enligt direktivet åligger företagets ledningsorgan. Begreppet ledningsorgan ska således för svenskt vidkommande motsvara företagets styrelse.
När det gäller de rättsliga förutsättningar som i dagsläget föreligger för en styrelse i ett aktiebolag att fatta ett beslut om att ge respektive ta emot sådant finansiellt stöd, bör följande framhållas. Av 8 kap. 4 § ABL följer att det är styrelsen som svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Det följer vidare av 8 kap. 35 § samma lag att styrelsen tecknar bolagets firma. Redan av dessa bestämmelser följer det att styrelsen, enligt gällande rätt, har rätt att underteckna ett sådant avtal om finansiellt stöd som avses i artikel 19 i direktivet, med mindre en lagregel därigenom överträds (jfr avsnitt 27.4.1 ovan gällande reglerna om värdeöverföring).
Att direktivet kräver att bolagsstämman ska bemyndiga styrelserna i såväl de givande som i de mottagande företagen att ge respektive ta emot stödet ifråga utgör därmed ett ytterligare krav i förhållande till gällande svensk rätt på detta område. Vid sin behandling av denna fråga bör de ordinarie reglerna om omröstning på bolagsstämma gälla (se 8 kap. 40 § ABL). Av bolagsstämmans beslut ska det framgå vilka uppgifter som det grundats på, vilka företag som avtalet slutits med, för vilket ändamål stödet ges, samt på vilket vis de krav som ställs i tillämplig lagstiftning är uppfyllda.
Direktivet stadgar i detta hänseende en skyldighet för medlemsstaterna att kräva att avtalet blir godkänt på ovan beskrivet vis. Förhållandet att bolagsstämman ska bemyndiga styrelsen att ingå dylikt avtal bör därför framgå av lag. Finansinspektionen ska inte godkänna ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd om det inte blivit godkänt av bolagsstämman i respektive bolag i behörig ordning.
Slutligen bör skyldigheten för de företag som ingått avtal om finansiellt stöd att publicera information om detsamma, i enlighet med artikel 26 i direktivet, också framgå av lag. Lagreglerna kompletteras med fördel av föreskrifter i annan form än lag.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1109
27.4.7 Företagens anmälningsskyldighet innan koncerninternt
finansiellt stöd utbetalas
Kommitténs förslag: Regler ska införas i relevant sektors-
lagstiftning gällande det givande företagets skyldighet att göra en anmälan till Finansinspektionen innan koncerninternt finansiellt stöd utbetalas. Av lag ska det även framgå vilka uppgifter en sådan anmälan ska innehålla.
Skälen för kommitténs förslag
Det företag som avser att ge stöd i enlighet med ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska vara ansvarigt för att en anmälan görs till Finansinspektionen. En sådan anmälan ska innehålla styrelsens beslut enligt vad som diskuterats i avsnitt 27.4.6 ovan. Därutöver ska anmälan innehålla detaljerade uppgifter kring det stöd som ska utbetalas inklusive en kopia av avtalet. Detaljerade uppgifter kring innehållet i denna anmälan föreslås kunna meddelas i annan författningsform än lag.
27.4.8 Finansinspektionens invändningsrätt
Kommitténs förslag: Regler ska införas i relevant sektors-
lagstiftning gällande Finansinspektionens möjlighet att invända mot att stöd utgår enligt ett tidigare godkänt avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Finansinspektionen ska ges möjlighet att antingen godkänna att stödet utgår, eller besluta om att stödet ska begränsas alternativt inte utgå alls. Finansinspektionen ska vara skyldig att informera den samordnande tillsynsmyndigheten (om inte den är samordnande tillsynsmyndighet), det mottagande företagets behöriga myndighet (om inte den är det mottagande företagets behöriga myndighet), samt Europeiska bankmyndigheten.
Utnyttjar inspektionen inte sin invändningsrätt inom fem dagar från det att anmälan inkommit ska stödet få ges i enlighet med de villkor som framgår av anmälan. I sin egenskap av behörig myndighet för det mottagande företaget eller samordnande tillsynsmyndighet ska Finansinspektionen ges rätten att
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner SOU 2014:52
1110
hänskjuta eventuella invändningar mot det beslut som den behöriga myndigheten för det givande företaget fattat till Eba med begäran om bistånd enligt artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Skälen för kommitténs förslag
Finansinspektionen ska ges rätten av invända emot att stöd utbetalas enligt ett avtal som tidigare godkänts. Denna rätt tillkommer Finansinspektionen i dess roll som behörig myndighet för det givande företaget. Agerar inte myndigheten inom fem arbetsdagar räknat från det att den tog emot en komplett anmälan, får stödet utgå.
Finansinspektionen kan besluta att underkänna eller begränsa det koncerninterna finansiella stödet för det fall myndigheten bedömer att de villkor som gäller för dess godkännande inte skulle vara uppfyllda. Konsekvensen av att ett stöd utbetalas trots ett underkännande eller en begränsning i detta skede är detsamma som om ett stöd utbetalas utan att det godkänts i behörig ordning (se avsnitt 27.4.5 ovan).
För det fall Finansinspektionen skulle vara behörig myndighet för det mottagande företaget eller samordnande tillsynsmyndighet utan att samtidigt vara behörig myndighet för det givande företaget, ska inspektionen ha rätt att hänskjuta eventuella invändningar mot det beslut som den behöriga myndigheten för det givande företaget fattat till Eba med begäran om bistånd enligt artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.
27.4.9 Publicering av avtal om koncerninternt finansiellt stöd
Kommitténs förslag: Regler ska införas i relevant sektors-
lagstiftning gällande det givande samt det mottagande företagens skyldighet att publicera information gällande avtal om koncerninternt finansiellt stöd.
SOU 2014:52 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1111
Skälen för kommitténs förslag
Styrelsen i varje företag som är part till ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska vara skyldig att offentliggöra att det ingått ett sådant avtal samt vilka som varit parter till avtalet. Styrelsen ska även offentliggöra en översiktlig beskrivning av avtalsinnehållet. Styrelsen ska också uppdatera den information som offentliggörs enligt första stycket minst en gång årligen. Vi föreslår att närmare detaljer kring utformningen av denna information ska kunna föreskrivas i annan författningsform än lag.
1113
28 Återhämtningsplaner
28.1 Övergripande om återhämtningsplaner
28.1.1 Bakgrund och utgångspunkter
Resolutionsdirektivet reglerar tre olika faser av arbetet med finansiell stabilitet: förebyggandefasen, återhämtningsfasen och resolutionsfasen. I den förebyggande fasen ska ett institut eller dess moderföretag upprätta en så kallad återhämtningsplan, som förberedelse för eventuella åtgärder om det utsätts för påfrestningar. När ett företag hamnar under stark press ska alltså det redan ha funderat kring eventuella åtgärder baserat på olika typscenarier. När dessa planer sätts i verket definierar återhämtningsfasen. Om återhämtningsåtgärderna visar sig vara otillräckliga inträder resolutionsfasen, under förutsättning att företaget uppfyller villkoren för resolution. I annat fall ska det avvecklas via konkurs eller likvidation.
Återhämtningsplaner ska instituten upprätta i fredstid, oavsett hur sannolikt det är för respektive institut att hamna i en sådan situation. Planerna ska granskas av den ansvariga tillsynsmyndigheten. Upprättandet av återhämtningsplaner är alltså ytterligare ett instrument för Finansinspektionens och andra tillsynsmyndigheters tillsyn.
Återhämtningsplanerna ska skiljas från resolutionsplanerna, som är planer som resolutionsmyndigheterna ska upprätta för att planera för en rekonstruktion eller avveckling av ett institut eller en koncern. Kommittén behandlar resolutionsplaner i kapitel 23.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1114
28.1.2 Syftet med återhämtningsplaner
Före krisen låg fokus framför allt på riskhanteringssystem för den löpande verksamheten. En bank som gav krediter skulle identifiera och hantera risker som kunde leda till kreditförluster. Ett värdepappersbolag som gjorde värdepappersaffärer för egen eller andras räkning byggde upp system för att skydda sig mot förluster i den verksamheten, t.ex. till följd av att värdepapperen minskade i värde. När företagen fick problem upprättade de särskilda åtgärdsplaner. Historiskt har emellertid ofta orsakerna till att en bank hamnar under press berott på externa faktorer, såsom en allmän ekonomisk nedgång eller att problem spritt sig från andra finansiella företag. Historien visar också att instituten inte i tillräckligt hög utsträckning har funderat kring situationer där extrema åtgärder måste vidtas.
Återhämtningsplanerna ska till stor del behandla institutens styrning och riskkontroll. Syftet med att ställa krav på återhämtningsplaner är att instituten redan ska ha funderat igenom vissa typscenarier, och lämpliga åtgärder att vidta om något av dessa scenarier – eller något som liknar det beskrivna scenariot – inträffar. Tanken är även att instituten ska använda sig av planerna i det stressade läget.
Det nya med återhämtningsplanerna är att de ställer krav på beredskapsplanering även för scenarier som är mer osannolika än vad instituten tidigare arbetat med. De flesta finansiella kriser eller institutspecifika problem är unika och det är inte en realistisk eller pragmatisk strategi att planera i detalj för varje möjligt scenario. Dock, genom att fundera kring typscenarion, och därtill kopplade åtgärder bör ett instituts beredskap att hantera även det unika stressade scenariot markant höjas. Institutens återhämtningsplaner kommer inte bara att öka medvetenheten och beredskapen för stressade scenarier. Även den praktiska tillämpningen av dessa åtgärder bör bli bättre, genom att det redan finns processer och en organisation för att vidta sådana åtgärder. Arbetet med återhämtningsplanerna förväntas också öka institutens medvetenhet om hur sårbara de är.
kapitel 28). Det finns dock varken ett krav på att instituten endast får tillämpa planerna när förutsättningarna för ingripanden är uppfyllda, eller att instituten måste tillämpa planen då. Inte heller är indikatorer, som instituten ska ha identifierat bindande för institutet. Återhämtningsplanerna är alltså inte planer som auto-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1115
matiskt ska aktiveras i händelse av stress, utan de ska tillämpas efter bästa omdöme. Tillsynsmyndigheterna kommer emellertid att kunna kräva att institut tillämpar hela eller delar av återhämtningsplanerna om förutsättningarna för ingripanden uppfylls.
28.1.3 Om resolutionsdirektivets innehåll
Med en återhämtningsplan avses enligt resolutionsdirektivet en plan som utarbetats av ett institut eller ett moderföretag till ett institut och som beskriver vilka åtgärder som de företag som berörs av planen ska vidta för att återställa ett instituts eller en koncerns finansiella ställning efter en betydande försämring av den finansiella situationen. Planerna bör vara detaljerade och baseras på realistiska antaganden om en rad detaljerade och strikta scenarier (skäl 21). Vad en återhämtningsplan ska innehålla beskrivs närmare i avsnitten 28.2.2 och 28.3.2.
Återhämtningsplanerna utgör ett av de instrument instituten ska använda för sin företagsstyrning (styrform) och omfattas av de behöriga myndigheternas löpande tillsyn. Planerna identifierar alltså vilka åtgärder instituten eller de andra koncernföretagen kan vidta men det finns inte någon skyldighet att följa dem om det när de ska verkställas visar sig olämpligt (se avsnitt 28.2.7).
Resolutionsdirektivet skiljer mellan återhämtningsplaner för koncerner och för individuella institut (artiklarna 5 och 7). Ett individuellt institut som inte ingår i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn ska upprätta en återhämtningsplan för sin verksamhet. De individuella institutens återhämtningsplaner behandlas i avsnitt 28.2. För institut som ingår i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn ska det i stället upprättas en s.k. koncernåterhämtningsplan som omfattar koncernföretagen i gruppen. Dessa planer beskrivs närmare i avsnitt 28.3.
Tillsynsmyndigheten har möjlighet att medge att vissa institut upprättar förenklade planer. Det finns också begränsade möjligheter att undanta vissa typer av institut från att upprätta återhämtningsplaner (artikel 4); se avsnitt 28.4. De planer som upprättas ska godkännas av ledningen i det ansvariga företaget och ges in till tillsynsmyndigheten (artiklarna 5.9 och 7.7); se avsnitt 28.2.4 och 28.3.3. Återhämtningsplanerna är levande dokument, som kontinuerligt ska uppdateras; se avsnitt 28.2.3 och 28.3.2).
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1116
Om tillsynsmyndigheten bedömer att det finns väsentliga brister i planen, ska institutet ges tillfälle att ändra planen eller föreslå ändringar sin (affärs)verksamhet. Om institutet inte gör några ändringar eller om tillsynsmyndigheten inte är nöjd med de ändringar som föreslås, får myndigheten under vissa förutsättningar förelägga institutet att vidta de åtgärder som den anser behövs. Det kan handla om konkreta ändringar i planen eller förändringar i affärsverksamheten. Åtgärderna ska vara nödvändiga och proportionerliga (artikel 6.6). Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 28.2.6. och 28.3.4
För en koncern ska bedömningen av koncernåterhämtningsplanen göras av den samordnande tillsynsmyndigheten, dock tillsammans med vissa andra behöriga myndigheter. Dessa myndigheter ska försöka fatta ett gemensamt beslut. Om de inte lyckas med det ska den samordnande myndigheten fatta beslut i vissa frågor och de övriga myndigheterna i vissa andra. Det är dock möjligt att hänskjuta en fråga till Eba för bindande medling. När Eba har fattat sitt beslut är myndigheterna skyldiga att följa det (artikel 8). Denna process behandlas närmare i avsnitt 28.3.4.
28.2 Återhämtningsplaner för individuella institut som inte står under gruppbaserad tillsyn
28.2.1 Vad är en återhämtningsplan?
Kommitténs förslag: En återhämtningsplan är en plan som
upprättas av ett institut i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som institutet avser att vidta för att bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen.
Ett institut som inte tillsammans med andra koncernföretag är föremål för gruppbaserad tillsyn ska upprätta och uppdatera en återhämtningsplan.
Av en återhämtningsplanen ska det framgå att 1. de åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att institutet kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft, och. 2. planen och de åtgärder som identifieras i den rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansi-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1117
ell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.
De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet inom ramen för resolution.
Resolutionsdirektivet
En återhämtningsplan är en plan som utformas och underhålls av ett institut i enlighet med artikel 5 (se definition i artikel 2.1.32).
Enligt artikel 5.1 ska medlemsstaterna säkerställa att varje institut som inte utgör en del av en koncern som är föremål för gruppbaserad tillsyn i enlighet med artiklarna 111 och 112 i kapitaltäckningsdirektivet, upprättar och underhåller en återhämtningsplan som innehåller åtgärder som ska vidtas av institutet för att återställa dess finansiella ställning efter en betydande försämring av dess finansiella situation. Av de övriga bestämmelserna i artikel 5 framgår mer i detalj vad en återhämtningsplan ska innehålla, att en plan ska uppdateras åtminstone årligen och att den ska godkännas av ledningen innan den ges in till den behöriga myndigheten. De sistnämnda bestämmelserna behandlas inte här utan i avsnitt 28.2– 28.4.
Återhämtningsplaner utgör en styrform,
Återhämtningsplaner ska anses utgöra en styrform i den mening som avses i artikel 74 i kapitaltäckningsdirektivet. Till de övriga styrformerna hör exempelvis de processer och rutiner för att hantera kreditrisker och andra risker.
Vilka krav ställs på utformningen av en återhämtningsplan?
Enligt artikel 6.1 ska instituten på ett tillfredsställande sätt visa den behöriga myndigheten att:
1. Genomförandet av de föreslagna arrangemangen i planen rimligen kan förväntas upprätthålla eller återställa institutets
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1118
eller koncernens livskraft1 och finansiella ställning, med beaktande av de förberedande åtgärder som institutet har vidtagit eller planerar att vidta.
2. Planen och de specifika alternativen i planen rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt i situationer av finansiell stress och i största möjliga utsträckning undvika några betydande negativa effekter på det finansiella systemet, inbegripet scenarier som skulle leda till att andra institut skulle genomföra återhämtningsplaner under samma tidsperiod.
Skälen för kommitténs förslag
Individuella institut ska upprätta återhämtningsplaner
Av artikel 5.1 i resolutionsdirektivet framgår att ett institut som inte tillsammans med andra koncernföretag är föremål för gruppbaserad tillsyn ska upprätta en återhämtningsplan. En motsvarande skyldighet bör införas i svensk rätt. Av detta kommer det då att följa att en återhämtningsplan ska upprättas av ett helt fristående institut eller institut som har ett holdingföretag med blandad verksamhet som moderföretag eller vars dotterföretag inte bedriver finansiell verksamhet.
Som framgår av avsnitt 28.3 ska det upprättas koncernåterhämtningsplaner för nationella och gränsöverskridande koncerner.
Vad är en återhämtningsplan?
En återhämtningsplan, i resolutionsdirektivets betydelse, behandlar inte hur instituten ska organisera sin verksamhet för att hantera kreditrisker, marknadsrisker eller operativa risker. Sådana risker hanteras i stället i särskilda riktlinjer och instruktioner som styr den löpande verksamheten. Återhämtningsplanerna syftar i stället till att beskriva ett bredare spektrum av åtgärder som institut kan vidta när det uppstår situationer där deras finansiella ställning är hotad. Det är alltså inte fråga om ”business as usual options” utan
1 I direktivet används ordet ”bärkraft”. Kommittén anser att ”livskraft” är ett bättre svenskt uttryck för det som direktivet avser.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1119
om extraordinära åtgärder för allvarliga hot mot ett instituts finansiella ställning och livskraft.
Syftet med en återhämtningsplan är inte att förutse de faktorer som kan utlösa en kris utan snarare att identifiera de alternativ som finns tillgängliga för att motverka en kris och bedöma om de är tillräckligt robusta och om de är tillräckligt varierande för att möta ett brett spektrum av chocker.
Ett instituts finansiella situation kan försämras av olika anledningar, t.ex. genom förluster. Varje förlust leder dock inte till att återhämtningsplanen aktiveras. Om den händelse som inträffar leder till institutets finansiella situation försämras avsevärt eller förväntas försämras avsevärt bör dock institutet ha förberett åtgärder som förhindrar att dess finansiella ställning försämras ytterligare. Dessa åtgärder behöver enligt direktivet inte avse tillskott av kapital eller alternativ för att hantera likviditetschocker utan kan också avse ändringar, t.ex. neddragningar av verksamheten eller omstrukturering av skulder.
Med utgångspunkt från direktivets bestämmelser kan alltså en återhämtningsplan definieras som en plan som upprättas av ett institut i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som institutet avser att vidta för att bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen. Åtgärderna ska alltså vara genomförbara men institutet behöver inte vidta dem om de bedöms vara olämpliga när en händelse som anges i planen inträffar (se avsnitt 28.2.7)
Vi har ännu inte gått närmare in på vad en återhämtningsplan ska innehålla. Det kan dock redan här konstateras att för en återhämtningsplan ska fylla sitt syfte kommer instituten att behöva ta ställning till om det sätt på vilket verksamheten drivs, gör det möjligt att vidta adekvata åtgärder när det behövs. Kartläggningen av verksamheten, inklusive den för instituten viktiga affärsverksamheten, är därför ett viktigt led i upprättande av återhämtningsplanerna. Instituten måste också ha system etc. som gör det möjligt att upptäcka hot och kunna vidta adekvata åtgärder i tid. Återhämtningsplanerna måste därför vara en integrerad del i företagens verksamhet och organisation.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1120
Vilka krav ska ställas på utformningen av en återhämtningsplan?
Som har nämnts i det föregående ska en återhämtningsplan identifiera olika åtgärder som ett institut kan vidta i olika möjliga framtid stressade scenarier. Det är dock inte på planeringsstadiet möjligt eller rimligt att säga med säkerhet om åtgärder som framstår som verkningsfulla på planeringsstadiet faktiskt kommer att få avsedd effekt när det blir skarpt läge. För att en återhämtningsplan ska uppfylla sitt syfte är det dock samtidigt viktigt att de åtgärder som finns i planen kan förväntas fungera. Med direktivets sätt att uttrycka det kan man alltså säga att instituten på ett tillfredsställande sätt ska kunna visa att de återhämtningsalternativ som identifieras rimligen kan förväntas ge förväntad effekt och vara genomförbara när det råder finansiell stress samtidigt som de i största möjliga utsträckning undviker att skapa negativa effekter på det finansiella systemet.
Den lagtekniska lösningen
Som framgår skiljer sig återhämtningsplanerna i vissa avseende från andra styrformer genom att de inte i första hand fokuserar på risker m.m. i den löpande verksamheten utan syftar till att säkerställa att det finns återhämtningsalternativ som fungerar när institutets finansiella situation försämrats avsevärt. Arbetet med att göra planer är också resurskrävande för instituten och kommer att kräva att särskilda resurser avsätts hos Finansinspektionen samt ha stor betydelse för det internationella samarbetet.
Till detta kommer att det inte är tillräckligt att de åtgärder som institutet beskriver i planen förmår lösa dess egna problem utan instituten ska även i största möjliga utsträckning beakta vilka effekter åtgärderna får för det finansiella systemet i stort. Att instituten ska ta hänsyn till det finansiella systemet regleras inte i befintlig lagstiftning. Mot denna bakgrund anser vi att institutens skyldighet att upprätta återhämtningsplaner, inklusive en definition av begreppet återhämtningsplan, liksom de kvalitativa krav som ställs på en återhämtningsplan bör framgå av lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden. Med hänsyn till direktivets utformning bör det också tydligt framgå att det är institutet som ska kunna visa att kraven är uppfyllda.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1121
Vi föreslår därför att det tas en bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden som anger att det av en återhämtningsplan ska framgå att:
Av en återhämtningsplanen ska det framgå att
1. de åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att
institutet kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft, och
2. planen och de åtgärder som identifieras i den rimligen kan
förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansiell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.
Enligt kommitténs bedömning är det också rimligt att de åtgärder som föreslås inte skapar väsentliga hinder för resolutionsmyndighetens möjlighet att rekonstruera eller avveckla institutet. Detta sägs visserligen inte uttryckligen men följer indirekt av att Finansinspektionen kommer att vara skyldig att ge resolutionsmyndigheten möjlighet att granska planen i syfte att identifiera åtgärder i återhämtningsplanen som kan ha en negativ effekt på möjligheten att rekonstruera eller avveckla institutet och ge rekommendationer till den behöriga myndigheten i dessa frågor (se avsnitt 28.2.5).
Det skulle dock föra för långt att ålägga institutet att visa att åtgärder i planen inte kommer att försvåra genomförandet av resolution. Det bör dock åligga Finansinspektionen att granska detta vid sin utvärdering av planen (se avsnitt 28.2.5). Det bör därför anges att de åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan inte får leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet inom ramen för resolution.
Proportionalitet
Som har nämnts i det föregående är återhämtningsplanerna en styrform. För upprättande av sådana gäller enligt artikel 74 i kapitaltäckningsdirektivet en proportionalitetsprincip. Av 6 kap. 4 § a LBF och 8 kap. 6 § gäller att de ska tillämpas i proportion till arten och omfattningen av institutets verksamhet och dess komplexitetsgrad.
Även vid tillämpningen av resolutionsdirektivet ska åtgärderna vara proportionerliga med hänsyn till det enskilda företagets förut-
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1122
sättningar; se artikel 1 andra stycket och skälen 14 och 21 i resolutionsdirektivet. I skäl 14 anförs bl.a. att myndigheter bör säkerställa att de administrativa bördorna i samband med förpliktelsen att utarbeta återhämtningsplaner minimeras. Innehållet och informationen som preciseras i direktivet och bilaga A sätter minimistandarden för institut med uppenbar systemrelevans, men myndigheterna är tillåtna att specifikt tillämpa andra och betydligt mer begränsade krav på återhämtningsplanering och information för ett institut och med mindre frekventa uppdateringar än ett år. För ett litet institut med låg grad av sammanlänkning och komplexitet skulle en återhämtningsplan kunna begränsas till viss basinformation om dess struktur, utlösare för återhämtningsåtgärder och återhämtningsval.
Även om alla institut är skyldiga att upprätta återhämtningsplaner finns det alltså utrymme att anpassa kraven i det enskilda fallet.
28.2.2 Vad ska en återhämtningsplan innehålla?
Kommitténs förslag: Regeringen eller den myndighet rege-
ringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en återhämtningsplan ska innehålla.
Resolutionsdirektivet
En återhämtningsplan ska identifiera de åtgärder som ett institut avser att vidta för att återställa sin finansiella ställning och livskraft. I direktivet finns det emellertid också bestämmelser som mer konkret beskriver vad en återhämtningsplan ska innehålla. Dessa behandlas i det följande.
En plan får inte förutsätta tillgång till statligt stöd
Enligt artikel 5.3 och 5.4 får återhämtningsplanerna inte förutsätta tillgång till eller erhållande av statligt stöd, men ska i tillämpliga fall inbegripa en analys av hur och när ett institut i enlighet med de villkor som anges i planen, får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och identifiera de tillgångar som förväntas godtas som säkerhet för sådana faciliteter.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1123
Information som ska ingå i planen
Enligt artikel 5.5 ska medlemsstaterna säkerställa att återhämtningsplanerna inbegriper de uppgifter som räknas upp i avsnitt A i bilagan. Medlemsstaterna får kräva att ytterligare information ska ingå i återhämtningsplanerna. Av direktivet framgår vidare att återhämtningsplanerna också ska innehålla åtgärder som är möjliga för institutet att vidta när förutsättningarna för tidiga ingripanden enligt artikel 27 är uppfyllda (se kapitel 28). Enligt bilagan ska en återhämtningsplan innehålla följande uppgifter:
1. En sammanfattning av huvudinslagen i planen och en sammanfattning av den totala återhämtningskapaciteten. 2. En sammanfattning av de väsentliga förändringarna för institutet sedan den senast inlämnade återhämtningsplanen. 3. En kommunikations- och informationsplan med redogörelse för hur företaget avser att hantera eventuellt negativa marknadsreaktioner. 4. Ett antal kapital- och likviditetsåtgärder som krävs för att upprätthålla eller återställa bärkraften i institutets finansiella ställning. 5. En uppskattning av tidsramen för att genomföra varje väsentlig del av planen. 6. En detaljerad beskrivning av alla väsentliga hinder för ett effektivt och snabbt verkställande av planen, vilket inbegriper beaktande av följderna för resten av koncernen, kunderna och motparterna. 7. Identifiering av kritiska funktioner. 8. En detaljerad beskrivning av förfarandena för att fastställa värdet på och möjligheten att avyttra institutets centrala affärsområden, verksamhet och tillgångar. 9. En detaljerad beskrivning av hur återhämtningsplaneringen införlivas i institutets bolagsstyrningsstruktur samt politiken och förfarandena för godkännandet av återhämtningsplanen och fastställande av vilka personer i organisationen som ska ansvara för att utarbeta och genomföra planen. 10. Arrangemang och åtgärder för att bevara eller återställa institutets kapitalbas. 11. Arrangemang och åtgärder för att säkerställa att institutet har tillräcklig tillgång till beredskapsfinansieringskällor, däribland potentiella likvida medel, bedömning av tillgängliga säkerheter och av möjligheterna att föra över likvida medel mellan koncernenheter och affärsområden för att garantera att institutet kan
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1124
bedriva sin verksamhet och fullgöra sina åtaganden när de förfaller till betalning.
12. Arrangemang och åtgärder för att minska riskerna och skuldsättningen. 13. Arrangemang och åtgärder för skuldomläggning. 14. Arrangemang och åtgärder för omstrukturering av verksamheterna. 15. Arrangemang och åtgärder som krävs för kontinuerlig tillgång till finansiella marknadernas infrastruktur. 16. Arrangemang och åtgärder som är nödvändiga för att fortlöpande upprätthålla institutets operativa verksamhet, däribland infrastruktur och it-tjänster. 17. Förberedande åtgärder för att underlätta försäljning av tillgångar eller affärsområden med en lämplig tidsfrist för återställandet av institutets finansiella ställning. 18. Andra styråtgärder eller strategier för att återställa den finansiella ställningen och förutse de finansiella effekterna av dessa åtgärder och strategier. 19. Förberedande åtgärder som institutet vidtagit eller planerar vidta för att underlätta genomförandet av återhämtningsplanen, däribland åtgärder som är nödvändiga för att snabbt rekapitalisera institutet. 20. En ram med indikatorer som identifierar tidpunkterna för när planens olika åtgärder får vidtas.
Enligt artikel 5.10 ska Eba utarbeta tekniska standarder för tillsyn för antagande av kommissionen. Dessa standarder ska ytterligare specificera information som återhämtningsplanen ska innehålla.
Åtgärder i rätt tid och för olika scenarier
Enligt artikel 5.6 ska de behöriga myndigheterna kräva att återhämtningsplaner omfattar lämpliga villkor och förfaranden för att säkerställa att återhämtningsåtgärder genomförs i rätt tid samt ett brett spektrum av återhämtningsalternativ. Medlemsstaterna ska kräva att återhämtningsplaner beaktar en rad olika scenarier som inbegriper svår makroekonomisk och finansiell stress som är relevant för institutets specifika förhållanden, bland annat systemom-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1125
fattande händelser och2 finansiell stress som särskilt avser juridiska personer och koncerner.
Enligt artikel 5.7 ska Eba i nära samarbete med Europeiska systemrisknämnden (ESRB), utfärda riktlinjer som ytterligare specificerar de olika scenarier som ska användas vid tillämpningen av artikel 5.6.
Planerna ska innehålla indikatorer för när åtgärder vidtas
Enligt artikel 9 ska de behöriga myndigheterna kräva att alla återhämtningsplaner innehåller en ram med indikatorer som fastställts av institutet och som identifierar tidpunkterna för när planens åtgärder får vidtas. De behöriga myndigheterna ska komma överens om sådana indikatorer i samband med bedömningen av återhämtningsplaner i enlighet med artiklarna 6 och 8. Indikatorerna kan vara av kvalitativ eller kvantitativ art beroende på institutets finansiella ställning och ska enkelt kunna övervakas. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten inför lämpliga arrangemang för en regelbunden övervakning av indikatorerna.
Eba ska utfärda riktlinjer som specificerar minimiförteckningen över kvalitativa och kvantitativa indikatorer.
Skälen för kommitténs förslag
Av resolutionsdirektivet framgår bl.a. att återhämtningsplaner ska innehålla olika typer av information. Man kan dela in en återhämtningsplan i följande delar: En sammanfattning (punkterna 1 och 2 i avsnitt A i bilagan), en kommunikations- och informationsplan (punkten 3), en strategisk analys av vilka åtgärder institutet kan vidta för att upprätthålla central affärsverksamhet och hur det kan återställa eller bevara sin finansiella ställning (punkterna (4–8 och 10–18 och 20), institutets styrning (punkten 9) och åtgärder som institutet har vidtagit eller planerar att vidta för att underlätta genomförandet av planen (punkten 19).
En viktig komponent i återhämtningsplanen är identifieringen av centrala affärsområden och vilka åtgärder som ska vidtas i förhållande till dem. Det är emellertid inte tillräckligt att instituten i
2 Ordet ”och” har fallit bort i den svenska översättningen.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1126
den strategiska analysen identifierar ett brett spektrum av åtgärder utan de ska också utvärdera dem emot olika scenarier; både systemkriser och institutsspecifika kriser samt en kombination av dessa typer av kriser (artikel 5.6). Till detta kommer att de ska ange vilka indikatorer som kan aktivera olika typer av åtgärder. Dessutom ska instituten ha rutiner och förfaranden som gör det möjligt att identifiera aktiveringstidpunkter och genomföra åtgärderna. En återhämtningsplan ska också inkludera åtgärder som är möjliga att vidta när förutsättningarna för ingripanden mot instituten är uppfyllda. De indikatorer som kommer att tas fram av Eba för sådana ingripanden (se avsnitt 28.3) kommer därför att påverka även återhämtningsplanernas utformning. Återhämtningsplaner bör dock sannolikt aktivera åtgärder vid ett tidigare skede än så, t.ex. om buffertkraven överträds eller några andra händelser inträffar. En annan sak är att de åtgärder som instituten bör vidta trappas upp med problemens allvarlighet.
En återhämtningsplan för större institut bedöms innebära en stor arbetsinsats från institutet. Detta gäller särskilt första gången institutet upprättar en återhämtningsplan. Den uppräkning som görs i direktivet är ändå inte uttömmande utan kan komma att kompletteras med nationella krav (artikel 5.5). Enligt kommitténs bedömning är det därför lämpligt att införliva direktivets bestämmelser genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Genom ett sådant bemyndigande blir det möjligt att införliva artiklarna 5.3, 5.4, 5.6 och 99.
Enligt direktivet ska kommissionen i tekniska standarder precisera vad en återhämtningsplan ska innehålla. Dessa tekniska standarder kommer att vara direkt tillämpliga. Bestämmelser om innehållet i en återhämtningsplan kan med den föreslagna regleringen därför finnas både i föreskrifter och tekniska standarder. Självfallet är det inte nödvändigt att utfärda nationella föreskrifter om den information som anges i de tekniska standarderna bedöms vara tillräckligt uttömmande.
28.2.3 Hur ofta ska en återhämtningsplan uppdateras?
Kommitténs förslag: Regeringen eller den myndighet rege-
ringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur ofta en återhämtningsplan ska uppdateras.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1127
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 5.2 ska medlemsstaterna säkerställa att instituten uppdaterar sina återhämtningsplaner minst en gång om året eller efter en förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur, dess affärsverksamhet eller dess finansiella situation som skulle kunna ha en väsentlig inverkan på eller nödvändiggöra en ändring av återhämtningsplanen. Behöriga myndigheter får kräva att institut uppdaterar sina återhämtningsplaner oftare.
Skälen för kommitténs förslag
Av nämnda bestämmelse framgår hur ofta en återhämtningsplan ska uppdateras. En motsvarande bestämmelse bör tas in i svensk rätt. Det bör vara institutet självt som ska uppmärksamma behovet av att ändra planen om de angivna förutsättningarna föreligger på grund av väsentliga förändringar i verksamheten. Som framgår av kapitel 28 om tidiga ingripanden får Finansinspektionen dessutom i samband med ett ingripande mot ett institut kräva att ett institut uppdaterar sin återhämtningsplan när den ingriper mot instituten. Det ska vidare vara möjligt att kräva att återhämtningsplaner ska upprättas oftare än årligen.
Kommittén anser att den regelbundenhet med vilken återhämtningsplanerna ska uppdateras bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Särskilt bör det i föreskrifterna förtydligas vad som avses med sådana ändringar i verksamheten som har en väsentlig inverkan, samt om det ska ställas olika krav på olika typer av institut.
28.2.4 På vilken nivå i institutet beslutas en återhämtningsplan?
Kommitténs förslag: Institutet styrelse ska godkänna åter-
hämtningsplanen. Den ska därefter ges in till Finansinspektionen för granskning och bedömning.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1128
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 6.1 första meningen ska medlemsstaterna kräva att institut som är skyldiga att upprätta återhämtningsplaner lämnar in dessa återhämtningsplaner till den behöriga myndigheten för granskning. Enligt artikel 5.9 ska institutets ledningsorgan godkänna återhämtningsplanen innan den inlämnas till den behöriga myndigheten.
Skälen för kommitténs förslag
Med hänsyn till direktivets innehåll bör det även av svensk rätt framgå att institutets ledning ska godkänna en återhämtningsplan innan den ges in till Finansinspektionen. Med ledningsorganet avses här styrelsen.
Styrelsen i ett kreditinstitut ansvarar för att kraven i 6 kap. 1– 3 §§ LBF och soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning uppfylls. Enligt 6 kap. 5 § ska styrelsen i ett kreditinstitut se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att uppfylla dessa krav och kravet på sundhet och för i övrigt styra rörelsen. Motsvarande bestämmelser för värdepappersbolag finns i 6 kap. 3–5, 7 och 8 §§ LVM. Vi menar dock att dessa bestämmelser bör kompletteras av en skyldighet för ett instituts styrelse att godkänna en återhämtningsplan innan den ges i till Finansinspektionen för granskning och bedömning. Denna bestämmelse bör tas in i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden.
28.2.5 Granskningen av en återhämtningsplan
Kommitténs förslag: Finansinspektionen ska granska de åter-
hämtningsplaner som ges in till den. Det ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de medlemsstater där det finns betydande filialer i den mån det är relevant för den filialen
I föregående avsnitt anges vad ett institut ska beakta när det upprättar en återhämtningsplan. Det är också viktigt att säkerställa att det finns adekvat tillsyn över att planerna uppfyller det syfte och de
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1129
kriterier som direktivet innehåller. I resolutionsdirektivet finns det konkreta bestämmelser om vad tillsynen ska avse.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 6.2 ska de behöriga myndigheterna inom sex månader efter det att varje plan lämnats in, och efter samråd med de behöriga myndigheterna i de värdmedlemsstater där det finns betydande filialer, i den mån det är relevant för den filialen, granska planerna och bedöma hur väl varje plan uppfyller de krav som anges i artikel 5 samt följande kriterier3:
a) Genomförandet av de föreslagna arrangemangen i planen kan
rimligen förväntas upprätthålla eller återställa institutets eller koncernens livskraft och finansiella ställning, med beaktande av de förberedande åtgärder som institutet har vidtagit eller planerar att vidta.
b) Planen och de specifika alternativen i planen kan rimligen för-
väntas bli genomförda snabbt och effektivt i situationer av finansiell stress och i största möjliga utsträckning undvika några betydande negativa effekter på det finansiella systemet, inbegripet scenarier som skulle leda till att andra institut skulle genomföra återhämtningsplaner under samma period.
Enligt artikel 6.3 ska den behöriga myndigheten när den bedömer återhämtningsplanerna ta hänsyn till lämpligheten av institutets kapital- och finansieringsstruktur i förhållande till komplexitetsgraden hos dess organisatoriska struktur och dess riskprofil.
Enligt artikel 6.4 ska den behöriga myndigheten tillhandahålla resolutionsmyndigheten återhämtningsplanen. Resolutionsmyndigheten får granska återhämtningsplanen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på institutets möjlighet till resolution och att lämna rekommendationer till den behöriga myndigheten med avseende på de frågorna.
Enligt artikel 6.8 ska Eba, för antagande av kommissionen, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar de
3 Detta är samma kriterier som ett institut enligt artikel 6.1 ska kunna visa resolutionsmyndigheten att det uppfyller.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1130
minimikriterier4 som den behöriga myndigheten måste utvärdera för bedömningen enligt artiklarna 6.2 och 8.1.
Av artikel 6.5 framgår att den behöriga myndigheten ska vidta särskilda åtgärder om den bedömer ett det finns väsentliga brister eller väsentliga hinder mot att genomföra en återhämtningsplan. Den process som då inleds behandlas dock separat i avsnitt 28.2.6.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Tillsynen över återhämtningsplanerna
Utgångspunkten är alltså att instituten är skyldiga att upprätta verkningsfulla återhämtningsplaner med ett visst innehåll och som uppfyller särskilda krav. Planerna ska enligt direktivet granskas av Finansinspektionen.
Av 13 kap. 2 § LBF och 23 kap. 1 § LVM framgår att Finansinspektionen har tillsyn över att instituts verksamhet drivs enligt dessa lagar och andra författningar som reglerar institutets verksamhet. Av detta följer också att Finansinspektionen ska se till att återhämtningsplanerna uppfyller de krav som ställs på dem i lagen, inspektionens föreskrifter och kommissionens tekniska standarder. Direktivet kräver inte heller uttryckligen att inspektionen godkänner planen, bara att den ska bedöma planen och vidta åtgärder om den identifierar brister i den. Vi avstår därför från att införa någon uttrycklig bestämmelse om att planen ska godkännas av Finansinspektionen. Tillsynen över återhämtningsplanerna bör i stället vara ett led i Finansinspektionens löpande tillsyn. För tydlighetens skull föreslår vi dock en bestämmelse som, i enlighet med direktivet, klargör att inspektionen ska granska planen. Ett beslut om att planen inte uppfyller kraven leder till en särskild process.
Som framgår av artikel 6.3 ska Finansinspektionen vid bedömningen även beakta institutets kapital- och finansieringsstruktur. Denna skyldighet behöver dock inte framgå av lag utan kan framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Enligt kommitténs bedömning behövs det dock inte något uttryckligt bemyndigande till regeringen för att meddela sådana föreskrifter.
4 I den svenska översättningen nämns, till skillnad från den engelska, även förfaranden.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1131
Samråd med utländska myndigheter
Återhämtningsplanen för ett institut kommer att inkludera även sådan gränsöverskridande verksamhet som drivs i andra länder via filialer. Enligt direktivet ska Finansinspektionen samråda med tillsynsmyndigheter i länder där institutet i fråga har betydande filialer. Med betydande filialer avses sådana filialer som avses i artikel 51 i kapitaltäckningsdirektivet (se avsnitt 5.8). Även skyldigheten att samråda bör för fullständighetens skull framgå av lag.
Enligt direktivet ska Finansinspektionen ge resolutionsmyndigheten tillfälle att lämna synpunkter på återhämtningsplanen. Enligt kommitténs bedömning är de rekommendationer från resolutionsmyndigheten som nämns i direktivet inte bindande för Finansinspektionen utan ska närmast betraktas som förslag. Med tanke på den kompetens på området som resolutionsmyndigheten sannolikt kommer att ha bör de dock tillmätas stor betydelse.
Finansinspektionen kan i vissa fall vara värdlandsmyndighet för en betydande filial (t.ex. Danske bank). I detta fall kan Finansinspektionen samråda med den ansvariga tillsynsmyndigheten med stöd av bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse om inspektionens skyldighet att samarbeta och utbyta information med utländska tillsynsmyndigheter. En liknande bestämmelse finns i lagen om värdepappersmarknaden men den täcker inte resolutionsdirektivet. Det kan lösas genom att inspektionens samrådsskyldighet för detta fall behandlas i föreskrifter beslutade av regeringen.
28.2.6 Åtgärder för att undanröja brister i en återhämtningsplan
Kommitténs förslag: Om Finansinspektionen identifierar
väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i den, ska inspektionen underrätta institutet om vilka väsentliga brister eller hinder den identifierar och ge institutet tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om institutets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin bedömning, ska inspektionen förelägga institutet att inom två månader komma in med en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På institutets begäran får
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1132
Finansinspektionen besluta att förlänga denna tid med ytterligare en månad.
Om ett institut inte följer inspektionens föreläggande eller om de ändringar som institutet gjort inte åtgärdar de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen 1. förelägga institutet att göra konkreta ändringar i återhämtningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller 2. om sådana konkreta ändringar som avses i 1 inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga institutet vilka ändringar av affärsverksamheten som det kan göra för att åtgärda de väsentliga bristerna eller hindren.
Om det trots ett föreläggande fortfarande finns väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen för att komma till rätta med situationen förelägga institutet att vidta konkreta åtgärder som innebär att det inom viss tid begränsar eller minskar riskerna i rörelsen i något avseende, eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen.
Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på institutets affärsverksamhet.
Resolutionsdirektivet
Som har beskrivits i föregående avsnitt ska de behöriga myndigheterna granska återhämtningsplanerna och ta ställning till om de uppfyller kriterierna i artikel 6.2. Enligt artikel 6.5 ska i de fall den behöriga myndigheten bedömer att det finns väsentliga brister i återhämtningsplanen, eller väsentliga hinder för dess genomförande, myndigheten meddela institutet (eller koncernens moderföretag) sin bedömning och kräva att institutet inom två månader, som med myndigheternas godkännande kan förlängas med en månad, inkommer med en reviderad plan som visar hur de bristerna eller hindren har tagits itu med. Av andra stycket följer att innan den behöriga myndigheten kräver att ett institut ska lämna in en
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1133
reviderad återhämtningsplan ska den ge institutet möjlighet att yttra sig om det kravet. Artikel 6.3 tredje stycket anger att om den behöriga myndigheten inte anser att det i den reviderade planen har tagits itu med bristerna och hindren på ett adekvat sätt får den beordra institutet att göra vissa specifika ändringar av planen.
Artikel 6.6 säger att om institutet underlåter att inkomma med en reviderad återhämtningsplan eller om den behöriga myndigheten slår fast att den reviderade återhämtningsplanen inte på ett tillfredsställande sätt åtgärdar de brister eller potentiella hinder som myndigheten konstaterade i sin ursprungliga bedömning, och det inte är möjligt att på ett adekvat sätt åtgärda bristerna eller hindren genom att ge order om att vissa specifika ändringar ska göras, ska den behöriga myndigheten ålägga institutet att inom rimlig tid identifiera de ändringar av affärsverksamheten som det kan göra för att ta itu med bristerna i eller hindren för genomförandet av återhämtningsplanen.
I artikel 6.6 andra stycket anges att om institutet inte identifierar sådana ändringar inom den tidsram som den behöriga myndigheten satt, eller om den behöriga myndigheten bedömer att de av institutet föreslagna åtgärderna inte innebär att institutet på ett adekvat sätt tar itu med bristerna eller hindren, får den behöriga myndigheten beordra institutet att vidta de åtgärder som myndigheten anser vara nödvändiga och proportionerliga, varvid hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på institutets affärsverksamhet.
Den behöriga myndigheten får enligt 6.6 tredje stycket, utan att det påverkar artikel 104 i kapitaltäckningsdirektivet, beordra institutet att
a) reducera riskprofilen i institutet, även likviditetsrisken,
b) möjliggöra kapitaliseringsåtgärder i rätt tid,
c) se över institutets strategi och struktur,
d) vidta ändringar i finansieringsstrategin för att förstärka mot-
ståndskraften i kärnaffärsområdena och de kritiska funktionerna,
e) vidta förändringar i institutets styrningsstruktur.
Förteckningen över åtgärder ovan ska inte hindra medlemsstaterna enligt att bemyndiga de behöriga myndigheterna att vidta ytterligare åtgärder i enlighet med nationell rätt.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1134
Om den behöriga myndigheten kräver att ett institut vidtar åtgärder i enlighet med artikel 6.6 ska enligt artikel 6.7 dess beslut om åtgärderna vara motiverade och proportionerliga. Beslutet ska meddelas institutet skriftligen och vara möjligt att överklaga.
Skälen för kommitténs förslag
Brister och hinder
Har en plan väsentliga brister eller finns väsentliga hinder mot att genomföra den ska en särskild process inledas, som beskrivs närmare nedan. Om någon plan över huvud taget inte har getts in bör dock inspektionen i stället t.ex. förelägga institutet att göra det (se artikel 111). Detsamma gäller om planen inte har godkänts av institutets styrelse. Det förefaller inte meningsfullt att initiera granskningen förrän planen ingivits eller godkänts på vederbörlig nivå i institutet. Detta utesluter inte att det dessförinnan har förekommit underhandskontakter mellan institutet och Finansinspektionen.
Det framgår inte av direktivet när en brist eller ett hinder är väsentligt. Detta ska bedömas med utgångspunkt från hur väl en plan uppfyller de kriterier som finns i artikel 6.2 och i övrigt framgår av artikel 5 (om de innehåller det de ska, hur verkningsfulla och genomförbara åtgärderna är och deras eventuella påverkan på det övriga finansiella systemet) i kombination med de tekniska standarder som beslutas av kommissionen (se artikel 6.8). Bristerna kan exempelvis bestå i att planen är ofullständig, att de åtgärder som föreslås inte är tillräckliga för att bevara eller återställa institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser eller inte vara möjlig att genomföra p.g.a. brister i styrsystem och liknande. Hindren kan bestå i att åtgärderna inte är möjliga att vidta på grund de negativa effekter de skulle få på det övriga finansiella systemet. Åtgärderna, kan också om de vidtas, komma att innebära att en eventuell resolution av institutet försvåras avsevärt.
Det bör som regel kunna ställas högre krav på ett institut vars fallissemang kan ha stor systempåverkan än på ett som har mindre. Inspektionen bör redan när den inleder processen på grund av väsentliga brister eller hinder ha en bild av vilka åtgärder som kan aktualiseras. Om institutet har utelämnat väsentliga uppgifter som ska finnas i planen, torde utgångspunkten vara att den ska kom-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1135
pletteras. Om de åtgärder som finns i planen bedöms vara otillräckliga kan det dock bli fråga om att uppdatera planen eller vidta åtgärder avseende verksamheten, men det torde bero på vari problemen består.
Processen
När Finansinspektionen har identifierat väsentliga brister eller hinder mot att genomföra planen ska den underrätta institutet om sin bedömning och förelägga institutet att göra ändringar i planen. Innan inspektionen utfärdar ett sådant föreläggande ska den emellertid ge institutet tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om institutets yttrande inte leder till att Finansinspektionen ändrar sig ska inspektionen kräva att institutet inom två månader ger in en ändrad återhämtningsplan som undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren. På institutets begäran kan denna tid förlängas med ytterligare en månad.
Om institutet inte ger in en ändrad återhämtningsplan eller om denna plan inte på ett tillfredsställande sätt undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren ska Finansinspektionen ange vilka ändringar som institutet ska göra i planen för att undanröja bristerna eller hindren. Det kan emellertid finnas fall då bristerna i planen snarare beror på hur instituten bedrivit och organiserat sin verksamhet än på innehållet i återhämtningsplanen. I ett sådant fall kan det vara nödvändigt med ändringar av verksamheten för att öka återhämtningskapaciteten i stället för att kräva ändringar i planen. För att säkerställa att instituten kan vidta åtgärder för att återställa sin finansiella ställning, bör inspektionen ha befogenhet att kräva att bristerna undanröjas oavsett orsak.
Mot denna bakgrund och för att införliva direktivet bör det införas en bestämmelse som anger att om ett institut inte ändrar återhämtningsplanen eller om de ändringar som institutet gjort inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen ange vilka konkreta ändringar i återhämtningsplanen som institutet inom en viss tid kan göra för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren eller, om sådana konkreta ändringar som avses i det föregående inte på ett adekvat sätt kan undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, förelägga institutet att inom en viss tid identifiera vilka ändringar av affärsverksamheten som det kan göra. Självfallet bör inspektionen inte kräva mer
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1136
långtgående åtgärder än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vid den bedömningen har exempelvis institutets systemviktighet betydelse.
Om Finansinspektionen bedömer att de ändringar av sin affärsverksamhet som institutet föreslår inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, får inspektionen ange vilka åtgärder som institutet ska vidta avseende sin verksamhet eller organisation och liknande för att undanröja dem. Även dessa åtgärder ska stå i proportion till problemen och vid den bedömningen ska inspektionen beakta hur allvarliga bristerna eller hindren är och vilken effekt institutets fallissemang kan får för det finansiella systemet.
Om det som framför allt saknas är uppgifter som ska ingå i planen, är det dock inte nödvändigt att förelägga institutet att göra ändringar i sin verksamhet. Vad tillsynsmyndigheten ska göra i stället behandlas dock inte i direktivet. En rimlig, och med resolutionsdirektivet förenlig lösning, är emellertid att inspektionen i den situationen får skärpa föreläggandet genom att kombinera det med vite eller välja någon av de mer ingripande sanktionerna som finns i 15 kap. LBF. Ytterst kan de då bli fråga om tillståndsåterkallelse.5
För det fall Finansinspektionen bedömer att det är proportionerligt att förelägga institutet att göra ändringar i verksamheten, bör det noteras att resolutionsdirektivets uppräkning av vilka åtgärder som Finansinspektionen kan begära av institutet inte är uttömmande. Det är alltså möjligt att tilldela inspektionen ytterligare befogenheter förutom de som anges i direktivet.
Enligt 15 kap. 1 § LBF och 25 kap. 1 § LVM i den lydelse som föreslås i prop. 2013/14:228 ska om ett institut har åsidosatt sina skyldigheter enligt någon av dessa lagar, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet, Finansinspektionen ingripa. Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller räntebetalningar eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med
5 Enligt artikel 18 i kapitaltäckningsdirektivet får ett kreditinstituts tillstånd återkallas om det begår en överträdelse som avses i artikel 67.1. Enligt artikel 67.1 d nämns den situationen att ett institut inte har inrättat företagsstyrning enligt kraven i artikel 74. Artikel 74 inkluderar upprättande av återhämtningsplaner. Av bl.a. artikel 64 och 65 framgår att de behörigheterna även får tilldelas andra tillsynsbefogenheter att ingripa.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1137
situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller genom att göra en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig ska kreditinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande, om det är sannolikt att ett institut inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt dessa lagar eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet.
Vid valet av sanktion ska enligt 15 kap. 1 a § LBF i dess lydelse enligt nämnda proposition hänsyn tas hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. I 15 kap. 1 b § i nämnda proposition föreslås ytterligare bestämmelser om försvårande och förmildrande omständigheter vid valet av sanktion. Motsvarande bestämmelser för värdepappersbolag föreslås i 25 kap. 1-1 b §§ LVM.
I prop. 2013/14:228 föreslås det också bestämmelser om särskilda kapitalbas- och likviditetskrav i 2 kap. 1 och 3 §§ lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag.
Enligt vår bedömning bör även brister i en återhämtningsplan undanröjas genom föreläggande att vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen. Institutet har nämligen visat sig oförmöget att upprätta en återhämtningsplan som identifierar åtgärder kan förväntas hantera eventuella framtida problem. Däremot bör det som regel inte i detta skede vara aktuellt att besluta om anmärkning, varning eller återkallelse. Dessa åtgärder bör aktualiseras först om ett institut inte följer ett föreläggande från inspektionen Av direktivet framgår dock att medlemsstaterna får tilldela Finansinspektionen fler befogenheter än de som anges i direktivet.
Vi anser att det är lämpligt att peka ut vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten konkret får vidta om återhämtningsplanen har väsentliga brister eller om det finns väsentliga hinder mot att genomföra dem. Bestämmelsens bör dock ges samma utformning som i 15 kap. LBF och 25 kap. LVM i stället för den uttömmande uppräkningen i direktivet.
Vi föreslår därför en bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse och i lagen om värdepappersmarknaden enligt följande: Om det trots ett föreläggande enligt ovan fortfarande finns
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1138
väsentliga brister i en plan, eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen för att komma till rätta med situationen utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen. Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på institutets affärsverksamhet.
Om institutets problem inte enbart är isolerade till upprättande av återhämtningsplanen utan visar på andra brister i verksamheten, gäller Finansinspektionens vanliga sanktionsbestämmelser.
Beslutet ska vara överklagbart och motiverat
Finansinspektionens föreläggande till institutet om att vidta åtgärder som innebär förändringar av verksamheten ska framgå av ett överklagbart beslut som är motiverat och av vilket det framgår vilken bedömning som myndigheten har gjorts i proportionalitetsfrågan.
I förvaltningslagen (1986:223) finns det bestämmelser om en förvaltningsmyndighets skyldighet att i sina beslut ange de skäl och omständigheter som har bestämt utgången. Endast i vissa speciella fall får skälen utelämnas helt eller delvis, t.ex. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande. Direktivets krav på att ett beslut ska vara motiverat, inklusive den del som avser proportionalitetsfrågan bör därför anses uppfyllt genom förvaltningslagens reglering.
28.2.7 Ska ett institut vara skyldigt att följa sin återhämtningsplan
Kommitténs bedömning: Ett institut är inte skyldigt att vidta
de åtgärder som anges i återhämtningsplanen om åtgärden inte är lämplig eller tillräcklig i det aktuella fallet.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1139
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 9.1 ska återhämtningsplanen ange indikatorer för när åtgärder i planen ska vidtas. Av samma bestämmelse framgår vidare att ett institut får
a) vidta åtgärder enligt sin återhämtningsplan även när den
relevanta indikatorn inte har uppfyllts men när institutets ledningsorgan anser det vara lämpligt med tanke på omständigheterna, eller
b) avstå från att vidta sådana åtgärder om institutets ledningsorgan
inte anser det vara lämpligt med tanke på omständigheterna.
Ett beslut om att vidta någon av de åtgärder som avses i återhämtningsplanen eller att avstå från att vidta en sådan åtgärd måste utan dröjsmål meddelas den behöriga myndigheten.
Skälen för kommitténs bedömning
I föregående avsnitt har vi beskrivit vad en återhämtningsplan ska innehålla och vilka åtgärder Finansinspektionen får kräva att institutet vidtar om planen har brister eller om det finns hinder mot att genomföra den. Med hänsyn till det arbete som läggs ned på att utarbeta planerna och att dess huvudsakliga syfte är att bevara den finansiella stabiliteten bör utgångspunkten, om förutsättningarna för att använda åtgärderna i planen föreligger, vara att instituten ska följa de upprättade planerna.
Denna regel kan dock inte vara ovillkorlig utan det måste finnas en viss flexibilitet. Det kan nämligen visa sig att de tilltänkta åtgärderna är olämpliga eller otillräckliga i det aktuella fallet, exempelvis på grund av de rådande marknadsförhållandena. Planen är skriven utifrån vissa typscenarier, men eftersom varje stressituation innefattar unika omständigheter kan det vara fallet att vissa åtgärder är olämpliga.
I avsnitt 28.2.2 framgår att ett institut ska ange vilka indikatorer som ska utlösa vilka åtgärder. Även om indikatorerna visar att det är dags att vidta en åtgärd får dock institutet enligt resolutionsdirektivet avstå från att vidta åtgärden om institutets ledning bedömer att det är lämpligt. Åtgärderna får också vidtas tidigare än vad återhämtningsplanen visar om institutets ledning bedömer att det
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1140
lämpligt. Direktivet preciserar alltså inte närmare när det kan anses lämpligt utan överlämnar den bedömningen till institutets ledning.
Av direktivet framgår vidare att ett institut som vidtar någon åtgärd som anges i planen eller som avstår från att vidta åtgärder som anges i planen ska underrätta tillsynsmyndigheten, dvs. Finansinspektionen. Detta bör även inkludera den situationen då ett institut i ett stressat läge vidtar andra åtgärder än sådana som förutsetts i planen. Om institutet har vidtagit en åtgärd är det information som är värdefull för inspektionens tillsyn. Om institutet har avstått från att vidta en åtgärd och inspektionen i den situationen gör en annan bedömning än institutet om behovet av att åtgärderna vidtas för att komma till rätta med situationen kan den förelägga institutet att vidta åtgärderna.
Syftet är alltså att planerna ska vara flexibla utifrån gällande marknadsförhållanden, men att institut inte ska kunna undvika att tillämpa åtgärder av fel skäl, såsom att de räknar med statligt stöd. I de flesta fall torde instituten ha samma intresse som staten att vidta lämpliga åtgärder. Dock kan bedömningen kring detta skilja sig mellan institutet och Finansinspektionen.
28.3 Koncernåterhämtningsplaner
I det följande behandlar kommittén direktivets bestämmelser om koncernåterhämtningsplaner. Eftersom det finns stora likheter mellan återhämtningsplaner för individuella institut och koncernåterhämtningsplaner, hänvisar vi dock i stor utsträckning till de förslag som lämnats och de bedömningar som gjort i föregående avsnitt.
Det ställs dock vissa specifika krav på koncernåterhämtningsplanerna, dels på grund av behovet av samordning mellan de olika gruppföretagen, dels för att myndighetssamarbetet för en gränsöverskridande koncern ska fungera.
28.3.1 Vad är en koncernåterhämtningsplan?
Kommitténs förslag: Ett institut som ingår i en koncern som
står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av en koncernåterhämtningsplan som upprättas och uppdateras av moderföretaget
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1141
inom EES. Det ska upprättas en individuell återhämtningsplan enbart om Finansinspektionen beslutar det.
En koncernåterhämtningsplan ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att vidta på nivån för moderföretaget inom EES och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
En koncernåterhämtningsplan ska uppfylla samma kriterier som en återhämtningsplan, men även koncernens samlade finansiella ställning ska beaktas.
Resolutionsdirektivet
Med en koncernåterhämtningsplan avses enligt artikel 2.1.33 en plan som utformas och underhålls i enlighet med artikel 7. Enligt artikel 7.1 ska medlemsstaterna säkerställa att moderföretag inom unionen upprättar och till den samordnande tillsynsmyndigheten lämnar in en koncernåterhämtningsplan. Koncernåterhämtningsplaner ska bestå av en återhämtningsplan för koncernen som helhet när dess moderföretag är ett moderföretag inom unionen. Koncernåterhämtningsplanen ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att genomföra på nivån för moderföretaget inom unionen och på nivån för varje enskilt dotterföretag.
Enligt artikel 7.2 får dock de behöriga myndigheterna i enlighet med artikel 8 begära att dotterföretag upprättar och lämnar in återhämtningsplaner på individuell basis.
Enligt artikel 7.4 ska koncernåterhämtningsplanen syfta till att uppnå en stabilisering av koncernen som helhet, eller av ett institut som ingår i koncernen, när den befinner sig i ett ansträngt läge för att åtgärda eller avlägsna orsakerna till nödsituationen och återställa koncernens eller institutets finansiella ställning, samtidigt som hänsyn tas till andra koncernenheters finansiella ställning.
Samma principiella krav ställs också på utformningen av en koncernåterhämtningsplan som på en återhämtningsplan (se avsnitt 28.2 ovan).
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1142
Skälen för kommitténs förslag
Koncernåterhämtningsplaner ska upprättas av moderföretaget inom EES
Av bestämmelsen i artikel 7.1 framgår att för varje identifierad grupp ska det företag i gruppen som är moderföretaget inom EES upprätta och ge in koncernåterhämtningsplanen. En motsvarande bestämmelse bör införas i svensk rätt.
Som framgår i avsnitt 5.6 är det dock inte vilka grupper som helst som avses utan grupper där det finns institut som moderföretag och/eller bland dotterföretagen. Ett moderföretag inom EES kan vara antingen ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES. Planen ska alltså upprättas och ges in av det av dessa företag som finns i toppen av gruppen inom EES. Av detta följer att det ska finnas en enda koncernåterhämtningsplan för en EES-grupp och att koncernåterhämtningsplaner inte ska upprättas på undergruppsnivå.
Precis som beträffande resolutionsplanerna anser vi att det bör upprättas koncernåterhämtningsplaner för såväl nationella koncerner som för gränsöverskridande sådana. Några återhämtningsplaner ska dock inte upprättas för undergrupper. Däremot bör Finansinspektionen kunna besluta att ett individuellt institut i en koncern ska upprätta en individuell återhämtningsplan. För en gränsöverskridande koncern ska dock ett sådant beslut fattas enligt den process som anges i avsnitt 28.3.4.
Vad är en koncernåterhämtningsplan?
Enligt direktivet är en koncernåterhämtningsplan en plan som uppfyller utformas och upprätthålls enligt artikel 7. Om man skulle försöka sig på en något konkretare men ändå övergripande definition av en koncernåterhämtningsplan, är det rimligt att utgå från syftet med återhämtningsplanerna som de beskrivs i artikel 7.4. Den bestämmelsen motsvarar den i artikel 5.1 men den har utformats för att täcka in koncernsituationen. Ordvalet är också ett annat. Kommittén har dock inte identifierat någon saklig skillnad i den övergripande definitionen mellan återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner. Vi föreslår därför att en koncernåterhämtningsplan definieras som en plan som upprättas av ett moder-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1143
företag inom EES i syfte att identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att vidta på nivån för moderföretaget inom EES och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
Samma principiella krav bör också ställas på en koncernåterhämtningsplan som på en återhämtningsplan. Bestämmelsen bör dock utformas så att den passar för koncernsituationen. Det bör vidare noteras att artikel 6.1. anger ”de institut som är skyldiga att utforma en återhämtningsplan”. Skyldigheten att utforma en koncernåterhämtningsplan kan emellertid vila på ett moderföretag som inte är ett institut. Det är därför rimligt att anta att avsikten har varit att ställa samma krav på utformningen oavsett om den upprättats av ett moderinstitut eller ett moderföretag som inte är ett institut. Den svenska bestämmelsen bör utformas i enlighet med den som föreslås i avsnitt 28.2 men med beaktande av att det är fråga om en koncern.
Koncernföretag behandlas i koncernåterhämtningsplanerna
Koncernåterhämtningsplanen ska ange vilka åtgärder som ska vidtas beträffande moderföretaget i gruppen och dess dotterföretag. Företag som moderföretaget har ägarintressen eller liknande med ska alltså inte omfattas av planen.
Till vilken myndighet ska koncernåterhämtningsplanen ges in?
Koncernåterhämtningsplanen ska ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten, dvs. till den myndighet som ansvarig för tillsynen på den högsta nivå och nedåt (se definitionen i avsnitt 5.9). Den process som därefter följer beskrivs i avsnitt 28.3.4.
28.3.2 Vad ska en koncernåterhämtningsplan innehålla och hur ofta ska den uppdateras?
Kommitténs förslag: Regeringen eller den myndighet rege-
ringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en koncernåterhämtningsplan ska innehålla och om dess upprättande.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1144
Resolutionsdirektivet
Innehållet i en koncernåterhämtningsplan mer i detalj
Enligt artikel 7.4 andra stycket ska koncernåterhämtningsplanen inbegripa arrangemang för att säkerställa att de åtgärder som man planerar att vidtas på nivån för moderföretaget inom unionen och på nivån för de enheter som det hänvisas till i artikel 1 c och d, liksom åtgärder som man planerar att vidta på nivån för dotterföretagen och, i tillämpliga fall i enlighet med kapitalkravsdirektivet, på nivån för de betydande filialerna, är samordnade och konsekventa.
Enligt artikel 7.5 ska koncernåterhämtningsplanen, och eventuella planer som upprättas för ett enskilt dotterföretag, innehålla de inslag som specificeras i artikel 5. De planerna ska i tillämpliga fall innehålla arrangemang för finansiellt stöd inom koncernen som antas enligt ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som har ingåtts i enlighet med kommitténs förslag i kapitel 26.
Enligt artikel 7.6 ska koncernåterhämtningsplaner innehålla ett antal återhämtningsalternativ med åtgärder för att hantera de scenarier som anges i artikel 5.6. För vart och ett av scenarierna ska det i koncernåterhämtningsplanen anges huruvida det finns hinder för genomförandet av återhämtningsåtgärder inom koncernen, inbegripet på nivån för de enskilda enheter som planen omfattar, och huruvida det finns väsentliga praktiska eller juridiska hinder för att utan dröjsmål överföra kapitalbasen eller betala skulder eller tillgångar inom koncernen.
Även bestämmelserna i artikel 9 om indikatorer är tillämplig på en koncernåterhämtningsplan.
Skälen för kommitténs förslag
En koncernåterhämtningsplan ska i grunden innehålla samma information som en återhämtningsplan. De skillnader som finns beror just på att det i en grupp ingår flera företag och att det därför krävs mer samordning och analys. Avsikten är alltså att de åtgärder som enligt planen ska vidtas i de olika koncernföretagen (eller beträffande de betydande filialerna) ska vara koordinerade. Dessutom ska en koncernåterhämtningsplan innehålla en beskrivning av hur gruppen har organiserat stöden mellan de olika koncernföretagen när det finns ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd (se kapitel 27). Det krävs också en analys av om åtgärderna är genom-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1145
förbara, dvs. att det inte finns praktiska och juridiska hinder för att genomföra de åtgärder som planen innehåller. Det sistnämnda blir särskilt viktigt för gränsöverskridande koncerner eftersom de nationella bestämmelserna kan se olika ut.
Av samma skäl som anförs i avsnitt 28.2.1 om en återhämtningsplan för ett individuellt institut är det lämpligt att införliva direktivets bestämmelser om vad direktivet ska innehålla genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Artikel 7.5 hänvisar till hela artikeln 5. Det inkluderar artikel 5.2 om hur ofta en återhämtningsplan ska uppdateras. Det är inte troligt att avsikten har varit att lämna upprättandefrekvensen för koncernåterhämtningsplaneran oreglerad. Samma frekvens torde vara avsedd att gälla.
28.3.3 På vilken nivå beslutas en koncernåterhämtningsplan?
Kommitténs förslag: En koncernåterhämtningsplan ska god-
kännas av styrelsen för moderföretaget inom EES innan den ges in till Finansinspektionen.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 7.7 ska ledningen för moderföretaget inom unionen godkänna koncernåterhämtningsplanen innan den inlämnas till den samordnande tillsynsmyndigheten.
Skälen för kommitténs förslag
Av de skäl som anförs i avsnitt 28.2.4 bör bestämmelsen om vem som fattar beslut om koncernåterhämtningsplanen tas in i lag.
28.3.4 Myndigheternas granskning av en koncernåterhämtningsplan
Kommitténs förslag: Finansinspektionen får förelägga ett
moderföretag inom EES som inte är ett institut att vidta åtgär-
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1146
der för att komma till rätta med väsentliga brister eller väsentliga hinder mot att genomföra återhämtningsplanen.
Processen för att komma överens om en koncernåterhämtningsplan ska framgå av lag. Av bestämmelserna ska det framgå bl.a. att Finansinspektionen inom fyra månader ska försöka komma överens med utländska behöriga myndigheter om
1. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtnings-
planen,
2. om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt
institut i koncernen, och
3. om åtgärder som moderföretaget inom EES eller institut som
står under tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den. Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader ska Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om i samtliga situationer som nämns ovan för moderföretaget och för institut i Sverige. Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet ensamt fatta beslut enligt punkterna 2 och 3 beträffande instituten i koncernen.
Ärendena får hänskjutas till Eba för bindande medling.
Resolutionsdirektivet
I artikel 6 finns det bestämmelser om hur granskningen av en återhämtningsplan ska gå till. Dessa bestämmelser är tillämpliga även på en koncernåterhämtningsplan och det som har sagts i avsnitt 28.2.5 upprepas inte här upprepas inte här. Det bör dock noteras att artikel 6.5 i resolutionsdirektivet talar om underrättelser till både ett institut och ett moderföretag, medan de åtgärder som sedan beskrivs enbart ska vidtas mot institut (artiklarna 6.5 och 6.6).
För en gränsöverskridande koncern finns det emellertid särskilda bestämmelser om hur myndigheterna ska gå till väga för att komma fram till ett beslut om vilka åtgärder som ska vidtas för att komma till rätta väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra den (artikel 8). Samma process är tillämplig när myndigheterna ska försöka enas om ett indi-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1147
viduellt institut i en koncern ska upprätta en återhämtningsplan. Denna process beskrivs närmare i det följande.
Enligt artikel 7.1 ska koncernåterhämtningsplanen ges in till den samordnade tillsynsmyndigheten Enligt artikel 7.3 ska den samordnande tillsynsmyndigheten därefter, under förutsättning att sekretesskraven enligt direktivet gäller, översända koncernåterhämtningsplanerna till a. de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115
och 116 i kapitaltäckningsdirektivet, b. de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där det finns
betydande filialer, i den mån det är relevant för den filialen, c. resolutionsmyndigheten på koncernnivå, och d. dotterföretagens resolutionsmyndigheter.
Den samordnande tillsynsmyndigheten ska, enligt artikel 8.1, tillsammans med de behöriga myndigheterna för dotterföretag, efter samråd med de behöriga myndigheter som avses i artikel 116 kapitaltäckningsdirektivet (medlemmarna i tillsynskollegierna) och med de behöriga myndigheter som är ansvariga för de betydande filialerna i den mån det är relevant för den betydande filialen, granska koncernåterhämtningsplanen och bedöma i vilken utsträckning den uppfyller de krav och kriterier som anges i artiklarna 6 och
7. Den bedömningen ska göras i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 6 och bestämmelserna i artikel 8 och ska beakta potentiella effekter av återhämtningsåtgärderna på den finansiella stabiliteten i alla medlemsstater där koncernen verkar. Enligt artikel 8.2 ska den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för dotterföretag eftersträva att nå ett gemensamt beslut om i. granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen, ii. huruvida en återhämtningsplan ska upprättas på individuell basis för institut som ingår i koncernen, och iii. om tillämpningen av de åtgärder som avses i artikel 6.5 och 6.6.
Parterna ska eftersträva att nå ett gemensamt beslut inom fyra månader från det datum då den samordnande tillsynsmyndigheten översände koncernåterhämtningsplanen i enlighet med artikel 7.3.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1148
Eba får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 8.3 anger att i avsaknad av ett gemensamt beslut mellan de behöriga myndigheterna inom fyra månader om granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen eller om åtgärder som moderföretaget inom unionen ska vidta i enlighet med artikel 6.5 och 6.6, ska den samordnande tillsynsmyndigheten fatta sitt eget beslut i dessa ärenden. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska fatta beslut under beaktande av de synpunkter och reservationer från övriga behöriga myndigheter som uttryckts under fyramånadersperioden. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska meddela beslutet till moderföretaget inom unionen och till de övriga behöriga myndigheterna.
Andra stycket 8.3 anger att om någon av de behöriga myndigheter som avses i 8.2 vid den fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som anges i artikel 8.7 till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande tillsynsmyndigheten skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan fatta enligt artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Fyramånadersperioden ska anses utgöra förlikningsskedet i den mening som avses i förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att perioden på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska den samordnande tillsynsmyndighetens beslut gälla.
Enligt artikel 8.4 ska om de behöriga myndigheterna inte har nått ett gemensamt beslut inom fyra månader ska varje behörig myndighet fatta sitt eget beslut i ärenden om
i) huruvida en återhämtningsplan ska upprättas på individuell basis
för institut som omfattas av myndigheternas jurisdiktion, och ii) tillämpningen på dotterföretagsnivå av de åtgärder som avses i
artikel 6.5 och 6.6.
I artikel 8.4 andra stycket anges att om någon av de berörda behöriga myndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som anges i artikel 8.7 till Eba i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den behöriga myndigheten för dotterföretaget skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1149
som Eba får fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med Ebas beslut. Fyramånadersperioden ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att perioden på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av den behöriga myndighet som är ansvarig för dotterföretaget på individuell nivå gälla.
Enligt artikel 8.5 får de övriga behöriga myndigheter som inte har invändningar fatta ett gemensamt beslut om en koncernåterhämtningsplan som omfattar koncernenheter som faller inom deras jurisdiktion.
Enligt artikel 8.6 ska det gemensamma beslut som avses i artiklarna 8.2 och 8.5 och varje beslut som fattas av de berörda myndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut enligt artiklarna 8.3 och 8.4 erkännas som slutgiltigt och tillämpas av de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
Enligt artikel 8.7 får Eba på begäran av en behörig myndighet i enlighet med artiklarna 8.3 och 8.4 endast bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning nr (EG) 1093/2010 med avseende på bedömningen av återhämtningsplaner och genomförandet av åtgärderna i artikel 6.6 a, b och d.
Skälen för kommitténs förslag
Den beskrivna processen för hur en koncernåterhämtningsplan ska hanteras när myndigheter i olika länder är berörda måste införas i svensk rätt för att säkerställa att Finansinspektionen får agera i enlighet med direktivet. För att säkerställa att det blir möjligt för Finansinspektionen att samarbeta med de utländska myndigheterna på det sätt direktivet föreskriver, föreslår vi att bestämmelsen tas in i den nya lagen utan större avvikelser från bestämmelserna i resolutionsdirektivet. Som framgår nedan finns det bestämmelser i gällande rätt som föreslås bli använda som förebild även vid utformningen av den bestämmelse som införlivar resolutionsdirektivet.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1150
Åtgärder beträffande moderinstitut inom unionen
Som har nämnts i det föregående ska bedömningen av återhämtningsplanerna göras med utgångspunkt från artikel 6.2. Eventuella åtgärder för att hantera brister m.m. i dem vidtas enligt artiklarna 6.5 och 6.6. Artiklarna 6.5 och 6.6 behandlar dock framför allt institut och endast i begränsad omfattning moderföretaget inom EES. Ett moderföretag som ansvarar för upprättandet av en koncernåterhämtningsplan behöver dock inte vara ett institut. Av bestämmelserna i artikel 8, och särskilt artikel 8.3, drar vi dock slutsatsen att åtgärder som avses i artiklarna 6.5 och 6.6 även får vidtas mot moderföretaget inom EES. I artikel 8.3 sägs nämligen att den samordnande myndigheten, i avsaknad av en överenskommelse med andra myndigheter, ska fatta beslut om bedömningen av återhämtningsplaner och vilka åtgärder som moderföretaget inom unionen ska vidta enligt artiklarna 6.5 och 6.6.
Vi föreslår också i övrigt att Finansinspektionen ges samma möjlighet att ingripa mot ett moderföretag inom EES som mot ett institut. Av bestämmelsen bör det framgå att om det trots ett föreläggande fortfarande finns väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen för att komma till rätta med situationen förelägga institutet att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen. Om ändringarna rör även andra institut i gruppen bör dock de berörda tillsynsmyndigheterna sträva efter en enhetlig syn på återhämtningsplanerna. I specifika fall där en enskild återhämtningsplan utarbetats bör tillämpningsområdet för den koncernåterhämtningsplan som bedömts av den samordnande tillsynsmyndigheten emellertid inte omfatta de koncernföretag för vilka enskilda planer har bedömts eller utarbetats av de berörda myndigheterna (skäl 33).
Internationella överenskommelser
När det sedan gäller samarbetet med andra behöriga myndigheter bör bestämmelsen utformas så att den enbart träffar situationen att Finansinspektionen berörs av en återhämtningsplan. Finansinspektionen kan komma att ingå i processen antingen i egenskap av samordnande tillsynsmyndighet eller i egenskap av tillsynsmyndig-
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1151
het för något av dotterföretagen. Den svenska regleringen bör täcka båda dessa situationer.
För svensk del bör också beaktas att det gemensamma beslut som myndigheterna enas om är en internationell överenskommelse enligt regeringsformen. När Finansinspektionen tillsammans med andra myndigheter fattar beslut i någon av dessa egenskaper, blir inspektionen, liksom de övriga myndigheterna bundna av beslutet. För att ett institut ska bli bundet av överenskommelse måste dock inspektionen fatta ett nationellt beslut med samma innehåll.
Den process som beskrivs ovan bör införlivas med svensk rätt. Den kan komma att utmynna i att Finansinspektionen förelägger ett institut att vidta åtgärder för att komma till rätta med brister i en återhämtningsplan. Det torde nämligen inte komma på fråga att någon annan myndighet än Finansinspektionen förelägger ett svenskt institut att vidta någon specifik åtgärd.
28.4 Undantag från bestämmelserna om återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner
I det föregående har vi beskrivit vilka företag som är skyldiga att upprätta återhämtningsplaner respektive koncernåterhämtningsplaner, hur ofta de ska uppdateras och vad de ska innehålla. Alla institut (eller koncerner), med något begränsat undantag som beskrivs i det följande, är skyldiga att upprätta sådana planer. Vissa av dem kan dock få upprätta förenklade planer.
I detta avsnitt behandlas vi dels under vilka förutsättningar förenklade planer kan få upprättas, dels när undantag från att upprätta en plan kan göras. Undantagsbestämmelserna är desamma som för skyldigheten att upprätta resolutionsplaner (se kapitel 23).
28.4.1 Begränsade återhämtningsplaner
Kommitténs bedömning: Möjligheten att göra undantag bör
framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1152
Resolutionsdirektivet
Artikel 4 handlar om förenklade skyldigheter för vissa företag. Artikel 4.1 anger att med hänsyn till de effekter som ett instituts fallissemang skulle kunna ha6 till följd av arten av dess verksamhet, dess aktieägarstruktur, dess juridiska form, dess riskprofil, dess storlek och juridiska ställning, dess grad av sammankoppling med andra institut eller med det finansiella systemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos dess verksamheter, dess medlemskap i ett institutionellt skyddssystem eller någon annan form av system för solidariskt ansvar enligt artikel 113.6 i tillsynsförordningen och eventuellt tillhandahållande av investeringstjänster eller verksamheter enligt definitionen i artikel 4.1.2 i direktiv 2014/65/EU, och huruvida dess fallissemang och därpå följande avveckling under normala insolvensförfaranden sannolikt skulle få en betydande negativ påverkan på finansmarknaderna, på andra institut, på finansieringsvillkor eller på ekonomin i stort, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter fastställer följande:
a) Innehåll och närmare uppgifter i återhämtnings- och
resolutionsplaner som föreskrivs i artiklarna 5–12.
b) Det datum före vilket de första återhämtnings- och resolut-
ionsplanerna ska upprättas och de intervall med vilka återhämtnings- och resolutionsplaner ska upprättas vilka kan vara längre än de som föreskrivs i artiklarna 5.2, 7.5,10.6 och 13.3.
c) Innehåll och närmare uppgifter i den information som institut
är skyldiga att lämna enligt artiklarna 5.5, 11.1 och 12.2 samt i avsnitten A och B i bilagan.
Enligt artikel 4.2 ska de behöriga myndigheterna och i förekommande fall resolutionsmyndigheterna göra den bedömning som avses i artikel 4.1, om så är lämpligt efter samråd med det nationella makrotillsynsorganet.
Artikel 4.3 anger att när förenklade skyldigheter tillämpas ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna och i förekommande fall resolutionsmyndigheterna när som helst kan införa fullständiga, icke-förenklade skyldigheter.
6 Orden ”skulle kunna ha” (could have) har fallit bort i den svenska översättningen.
SOU 2014:52 Återhämtningsplaner
1153
I artikel 4.4 sägs att medlemsstaterna ska säkerställa att enbart tillämpningen av förenklade skyldigheter inte påverkar den behöriga myndighetens och i förekommande fall resolutionsmyndighetens befogenheter att vidta en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd.
Eba ska enligt artikel 4.5 utfärda riktlinjer för att specificera de kriterier som det hänvisas till i artikel 4.1, för att i överensstämmelse med den artikeln bedöma effekterna av ett instituts fallissemang på de finansiella marknaderna, på andra institut och på finansieringsvillkor.
I artikel 4.6 anges att med beaktande, när så är lämpligt, av den erfarenhet som gjorts vid tillämpningen av de riktlinjer som avses artikel 4.5 ska Eba ha befogenhet att, för antagande av kommissionen, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de kriterier som avses i artikel 4.1, för att i överensstämmelse med den artikeln bedöma effekterna av ett instituts fallissemang på de finansiella marknaderna, på andra institut och på finansieringsvillkor.
Behöriga myndigheter ska enligt artikel 4.7 informera Eba om hur de har tillämpat artiklarna 4.1, 4.8, 4.9 och 4.10 på institut inom deras jurisdiktion. Eba ska senast den 31 december 2017 lämna en rapport till Europaparlamentet, rådet och kommissionen om genomförandet av de artiklarna. Rapporten ska särskilt identifiera eventuella skillnader i genomförandet på nationell nivå av de olika artiklarna.
Skälen för kommitténs bedömning
Av artikel 4.1 i resolutionsdirektivet framgår att alla institut ska upprätta återhämtningsplaner men att Finansinspektionen, liksom andra behöriga myndigheter ska ta ställning hur omfattande återhämtningsplanen ska vara och hur ofta den ska upprättas. Det ska ses mot bakgrund av att skyldigheten att upprätta återhämtningsplaner styrs av proportionalitetsprincipen (artikel 1.1 och skäl 14). Direktivets utgångspunkt är därför att det inte behöver ställas samma långtgående krav på exempelvis ett litet nationellt verksamt institut, t.ex. en liten sparbank, som på en stor gränsöverskridande bankkoncern, såsom Nordea. Kommittén delar detta synsätt.
Av direktivet framgår vilka omständigheter som ska föreligga för att ett institut ska få upprätta förenklade planer. Förenklat
Återhämtningsplaner SOU 2014:52
1154
handlar det om en bedömning av vilken effekt ett instituts fallissemang skulle få på finansiella marknader, andra institut, finansieringsförhållanden eller den vidare ekonomin om det hanterades inom ramen för det normala insolvensförfarandet.
Undantagen får avse den uppräknande information som en återhämtningsplan ska innehålla (artikel 4.4, se även avsnitten 28.2.2 och 28.3.2). Dessutom behöver inte alla institut upprätta återhämtningsplanerna med den frekvens som anges i direktivet (se avsnitten 28.2 .3 och 28.3.2) utan kan få upprätta dem mer sällan (artikel 4.3). Vid sidan om dessa två undantag får Finansinspektionen medge undantag från de övriga bestämmelser som anger vad en återhämtningsplan ska innehålla och hur den ska utformas (artikel 4.4). Den sistnämnda bestämmelsen gör det exempelvis möjligt att undanta ett institut från att använda sig av indikatorerna (se artikel 9 i direktivet, se även avsnitt 28.2.2). Eftersom detta är frågor som kommer att behandlas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, kommer även möjligheten att ge undantag att framgå av föreskrifter.
Enligt direktivet ska beslutet som sådant inte påverka tillsynsmyndighetens befogenheter att inom ramen för tillsynen kräva att institutet vidtar krisförebyggande åtgärder. Detta behöver dock inte sägas särskilt.
28.4.2 Undantag från skyldigheten att upprätta en återhämtningsplan
Kommitténs bedömning: Något undantag från skyldigheten att
upprätta återhämtningsplaner behöver inte införas i svensk rätt.
Skälen för kommitténs bedömning
Enligt artikel 4.8 får Finansinspektionen (och andra behöriga myndigheter) undanta institut som är underställda en central företagsenhet och som helt eller delvis är undantagna från tillsynskraven i nationell rätt i enlighet med artikel 10 i tillsynsförordningen eller som är medlemmar i ett institutionellt skyddssystem. Inte något av dessa undantag är aktuella för svenska institut. Följaktligen behöver detta undantag inte införas i svensk rätt.
1155
29 Tidiga ingripanden
29.1 Inledning
Tidiga ingripanden utgör en egen avdelning i direktivet. Artikel 27 behandlar åtgärder vid tidiga ingripanden, artikel 28 behandlar möjligheten att kräva att ett institut byter ut sin ledning, artikel 29 behandlar tillfällig förvaltning och artikel 30 behandlar koordinering av åtgärder enligt artiklarna 27 och 29 i förhållande till koncerner.
Artiklarna om tidiga ingripanden syftar till att ge tillsynsmyndigheten möjligheter att förhindra en försämring av ett instituts finansiella och ekonomiska situation innan någon annan utväg finns än att inleda ett resolutionsförfarande. Direktivet innehåller därför ett antal åtgärder som tillsynsmyndigheten ska kunna kräva att enskilda institut ska vidta.
Dessa ingripandemöjligheter är både till sin utformning och till sin karaktär mycket lika de som tillsynsmyndigheten ska kunna vidta enligt kapitaltäckningsdirektivet. Vidare är utgångspunkten i bägge fall att institutet bryter mot eller sannolikt kommer att bryta mot kraven i kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen och att det handlar om att förelägga ett institut i ”going concern”, det vill säga före ett eventuellt beslut om att inleda resolution, att vidta en viss åtgärd. Det är i bägge avseenden fråga om en minimilista med åtgärder som tillsynsmyndigheten ska kunna förelägga instituten att vidta, dvs. det är möjligt att på nationell nivå införa strängare regler.
När ett institut uppfyller förutsättningarna för ett tidigt ingripande, utlöses en skyldighet för tillsynsmyndigheten att informera resolutionsmyndigheten. Motsvarande informationsskyldighet utlöses enligt artikel 30 om ett institut i en koncern för vilken det finns ett tillsynskollegium uppfyller förutsättningarna för tidigt ingripande. I samma artikel finns bestämmelser om samråd med
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1156
kollegiets medlemmar inför ett eventuellt beslut om tidigt ingripande.
Eba har fått i uppdrag att utforma riktlinjer om de faktorer (indikatorer) som bör utlösa ett tidigt ingripande. Eba har därutöver getts möjlighet att utarbeta förslag till tekniska standarder för en minimiuppsättning av utlösande faktorer (indikatorer) för tidiga ingripanden om erfarenheter från tillämpningen av riktlinjerna ger anledning till det.1
I det följande analyseras närmare hur direktivets innehåll om tidiga ingripanden bör införlivas med svensk rätt. Först ger vi dock en beskrivning av Finansinspektionens ingripandemöjligheter och hur tidiga ingripanden bör förhållas till dessa.
29.2 Finansinspektionens ingripandemöjligheter
I svensk rätt finns regler om ingripande gentemot kreditinstitut och värdepappersinstitut i framför allt 15 kap. LBF respektive 25 kap. LVM (se avsnitt 3.8). Bestämmelserna i de båda lagarna bygger på samma systematik. Beskrivningen i det följande beaktar förslagen i prop. 2013/14:228 Förstärkta kapitaltäckningsregler.
Avgörande för om Finansinspektionen ska ingripa är om ett kreditinstitut respektive värdepappersbolag har åsidosatt sina skyldigheter enligt respektive lag, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet.
När en överträdelse har skett ska inspektionen välja den åtgärd som är mest ändamålsenlig i det enskilda fallet. Valet av åtgärd ska i första hand bero på hur allvarlig en överträdelse är.
Den allvarligaste formen av ingripande är återkallelse av tillståndet. Om det är tillräckligt kan Finansinspektionen emellertid välja den mindre ingripande åtgärden varning. Varning är ett alternativ till återkallelse, som kan tillgripas när förutsättningarna för återkallelse i och för sig föreligger men varning i det enskilda fallet framstår som en tillräcklig åtgärd.
Vid överträdelser som inte är så allvarliga att tillståndet ska återkallas kan Finansinspektionen ingripa genom föreläggande att inom
1 Triggers har översatts med indikatorer i artikel 27.1 men med faktorer i artikel 27.4 och 27.5.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1157
viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller helt underlåta utdelning eller ränte-betalningar eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, meddela ett förbud att verkställa beslut eller genom att göra en anmärkning.
Av särskild betydelse i det här sammanhanget är möjligheten att utfärda föreläggande, eftersom det motsvarar de åtgärder som tillsynsmyndigheten ska kunna vidta i form av tidiga ingripanden. I prop. 2013/14:228 föreslås att Finansinspektionen, förutom i de fall som nämns ovan även ska kunna ingripa genom att utfärda ett föreläggande att vidta åtgärder om det är sannolikt att ett kreditinstitut inom tolv månader inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet.
Kapitaltäckningsdirektivet, som införlivas genom ovan nämnda bestämmelser, anger också mer specifikt vilka befogenheter som tillsynsmyndigheten ska ha i detta avseende och för att även i övrigt fullgöra de åtaganden som följer av direktivet och tillsynsförordningen. Som i resolutionsdirektivet är uppräkningen i kapitaltäckningsdirektivet inte uttömmande utan utgör en minimilista på ett antal åtgärder som myndigheten ska ha möjlighet att kräva instituten på, av vilka följande är exempel:
Ålägga institutet att lägga fram en plan för hur institutet ska uppnå kraven enligt direktivet och förordningen och fastställa en tidsfrist för dess genomförande, inklusive förbättringar av planens omfattning och tidsfrist (artikel 104.1 c).
Begränsa eller förbjuda utdelningar och räntebetalningar till aktieägare, medlemmar eller innehavare av övriga primärkapitalinstrument, så vida förbudet inte föranleder att institutet underlåter att fullgöra en betalningsskyldighet (artikel 104.1 i).
Kräva extra eller mer frekvent rapportering, inklusive rapporter om kapital- och likviditetspositioner (artikel 104.1 j).
Införa särskilda likviditetskrav, inklusive begräsningar i fråga om löptidsobalanser mellan tillgångar och skulder (artikel 104.1 k).
Ställa ytterligare krav på offentliggörande av information (artikel 100.1 k).
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1158
Lagstiftaren har tidigare ansett att de åtgärder som direktivet räknar upp ryms i Finansinspektionens generella möjlighet att förelägga företag att vidta viss åtgärd. Samma slutsats dras i prop. 2013/14:228. Något särskilt behov av att i lag räkna upp vilka åtgärder som ska kunna vidtas bedömdes därför inte föreligga.
29.2.1 Regler för att förelägga institut ett särskilt kapitalbaskrav
Utöver de möjligheter att förelägga institut att vidta åtgärder som finns i 15 kap. LBF, kan Finansinspektionen förelägga institut ett särskilt kapitalbaskrav enligt 2 kap. 1 § lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. Bestämmelsen erbjuder en möjlighet för inspektionen att besluta om ett högre kapitalbaskrav än det som annars gäller, om det finns brister i institutens riskhanteringssystem, om institutet inte är genomlysbart eller saknar tillräckliga riktlinjer och instruktioner för verksamheten, eller om det i samband med en översyn och utvärdering av institutet framkommer behov av att öka kapitalbaskravet för att täcka de risker som institutet är eller kan bli exponerat för. Regeln förutsätter alltså inte att det skett en faktisk överträdelse. Därutöver kan inspektionen besluta om att institutet ska uppfylla ett särskilt likviditetskrav.
Vid den kvalitativa utvärdering granskar de behöriga myndigheter de styrformer, strategier, metoder och rutiner som instituten infört för att uppfylla kraven i kapitaltäckningsdirektivet och tillsynsförordningen, samt utvärdera de risker som instituten är eller kan vara exponerade mot, den risk som ett institut utgör för det finansiella systemet och risker som påvisats vid stresstester. Det är på grundval av denna utvärdering som inspektionen ska bedöma om instituten har en kapitalbas och likviditet som är tillräcklig för att säkerställa en sund hantering av de risker som de är exponerade för. (För en utförlig redogörelse av Finansinspektionens tillsyn inklusive översyn och utvärderingsprocessen, se kommitténs delbetänkande, SOU 2013:6, s. 236 ff.)
Motsvarande översyn och utvärderingsprocess görs på europeisk nivå inom ramen för s.k. tillsynskollegier. Ett sådant kollegium bildas för varje gränsöverskridande finansiellt företag av större betydelse. Det består av de nationella tillsynsmyndigheter som berörs av företagets verksamhet, med hemlandsmyndigheten som
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1159
ordförande. Finansinspektionen har ansvaret att leda arbetet inom för närvarande sju sådana kollegier på bankområdet.
En viktig del av det arbetet är den så kallade Joint Risk Assessment and Decision-processen som ska utmynna i ett gemensamt beslut om kapitalbehovet för respektive bank och dotterbank. Eba har utvecklat riktlinjer för att harmonisera de processer och metoder som används för tillsynsmyndigheternas översyn och utvärderingsprocess.
29.3 Vid vilken tidpunkt och under vilka förutsättningar ska tidiga ingripanden användas?
Kommitténs bedömning: Det finns inget behov av att i lag göra
någon skillnad mellan ingripanden i resolutionsdirektivets mening och ingripanden enligt sektorslagstiftningen. Vissa typer av överträdelser eller förväntade överträdelser bör utlösa en skyldighet för Finansinspektionen att underrätta resolutionsmyndigheten. Vilka typer av överträdelser som normalt ska utlösa underrättelseskyldigheten bör inte framgå av lag utan lämnas åt Finansinspektionen att avgöra med hjälp av riktlinjer från Eba.
Om Finansinspektionen ingriper mot ett institut när förutsättningarna för en underrättelseskyldighet enligt ovan är uppfyllda, ska Finansinspektionen besluta att detta är en krisavvärjande åtgärd i resolutionslagens mening.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 27.1 framgår att om ett institut överträder, eller till följd av bland annat en snabbt försämrad finansiell ställning, inbegripet en försämrad likviditetssituation, ökad hävstång, nödlidande lån eller koncentration av exponeringar, på grundval av en uppsättning indikatorer, som kan inbegripa institutets kapitalbaskrav plus 1,5 procentenheter, inom en snar framtid sannolikt kommer att överträda kraven i tillsynsförordningen eller kapitaltäckningsdirektivet eller avdelning II i direktiv 2014/65/EU eller någon av artiklarna 3-7, 14-17, samt 24, 25 och 26 i förordning (EU) nr 600/2014, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndig-
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1160
heter, utan att det påverkar de åtgärder som avses i artikel 104 i kapitaltäckningsdirektivet, i tillämpliga fall åtminstone förfogar över vissa åtgärder (se avsnitt 29.4). Dessa åtgärder definierar med andra ord vad som utgör åtgärder för tidiga ingripanden.
Skälen för kommitténs förslag
Krisavvärjande åtgärder eller tidiga ingripanden är i sig ingen ny företeelse i tillsynen av kreditinstitut. Av direktivet framgår att åtgärder för tidiga ingripanden ska användas när ett institut bryter mot eller sannolikt inom en nära framtid kommer att bryta mot någon av bestämmelserna i kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen. Som redan konstaterats så är det i sak samma grunder för ingripande som i kapitaltäckningsdirektivet med skillnaden att kapitaltäckningsdirektivet uttryckligen definierar en nära framtid som tolv månader. Den formella möjligheten för Finansinspektionen att utnyttja möjligheten till tidigt ingripande inträder alltså samtidigt som inspektionens ordinarie ingripandemöjligheter.
Artikel 27 ger emellertid en tydlig fingervisning om vilka typer av förväntade överträdelser som bör föranleda ett tidigt ingripande. Av artikeln framgår att följande situationer utgör sådana exempel: ”en snabbt försämrad finansiell ställning, inbegripet en försämrad likviditetssituation, ökad nivå på skuldsättningsnivå, nödlidande lån eller koncentration av exponeringar, på grundval av en uppsättning indikatorer, som kan inbegripa institutets minimikapitalkrav plus 1,5 procentenheter”. Det är alltså främst situationer som väsentligen kan påverka institutets kapital- eller likviditetssituation i negativ riktning som bör föranleda ett tidigt ingripande.
Detta kan synas självklart eftersom det givetvis inte är avsikten med direktivet att tidiga ingripanden ska användas i situationer där ordinarie ingripanden eller andra tillsynsåtgärder är tillräckliga för att komma till rätta med missförhållanden i livskraftiga institut. Det kan emellertid uppstå situationer där det kan vara svårt att avgöra huruvida Finansinspektionen bör ingripa enligt gällande rätt eller ingripa tidigt i resolutionsdirektivets mening. Som sagt inträder förutsättningarna för dessa ingripandemöjligheter formellt sett samtidigt. Det bör därför övervägas om det är lämpligt att införa någon form av objektiva kriterier för att inspektionen lättare ska kunna avgöra vilken typ av ingripande som situationen kräver, och
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1161
för att i så stor utsträckning som möjligt skapa förutsebarhet kring dessa.
Kommittén har tidigare redogjort för sin uppfattning i frågan om huruvida det bör införas regler som ålägger tillsynsmyndigheten att ingripa på ett visst sätt i en viss situation (jfr SOU 2013:6, s. 261 ff.). Av betänkandet framgår att kommittén anser att en metodik som baseras på att specifika åtgärder med automatik utlöses av vissa definierade ”triggers” står i klar motsatsställning till den modell med kvalitativt inriktad tillsyn som praktiseras i Sverige. Vid en samlad bedömning av för- och nackdelarna kom kommittén fram till att en modell med en mer eller mindre automatisk/mekanisk regeltillämpning och sanktionering inte är ett attraktivt alternativ till den rådande modellen för finansiell tillsyn. Kommittén har inte ändrat uppfattning.
Vi anser, för det första, att befarad eftergivenhet hos tillsynsmyndigheten, som i realiteten varit huvudskälet till denna typ av reglering i andra länder, inte har varit eller är ett problem för den svenska tillsynen. Detta är naturligtvis inte någon garanti för att något sådant inte skulle kunna uppstå i framtiden, men det går i vart fall inte att hävda att en sådan erfarenhet skulle peka på nödvändigheten av en ny typ av ingripanderegim för att säkerställa finansiell stabilitet.
För det andra är det svårt att välja och utforma rättvisande indikatorer som ska initiera ingripanden, och det finns dessutom risk att den typen av mått kan kringgås.
För det tredje kan ett system med automatiserade ingripanden bidra till ett mer reaktivt förhållningssätt i tillsynen, där man i vissa lägen kan få konsekvensen att ett ingripande fördröjs i väntan på att den valda indikatorn ska ge signal.
För det fjärde blir det, närmast per definition, fråga om mindre situationsanpassade och mer fyrkantiga ingripanden.
Kommitténs principiella uppfattning som återges ovan, uttrycktes visserligen i ett bredare sammanhang, men denna kan även göras gällande i de överväganden som måste göras i samband med införlivandet av resolutionsdirektivets bestämmelser om tidiga ingripanden.
Det ska i sammanhanget nämnas att direktivet inte ställer upp något krav på att tidiga ingripanden ska göras vid en viss tidpunkt. Att villkoren för tidiga ingripanden är uppfyllda är inte heller en förutsättning för möjligheten att vidta någon annan åtgärd såsom att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument utanför
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1162
resolution enligt artiklarna 59–62 eller ett omedelbart beslut om att inleda ett resolutionsförfarande och vidta resolutionsåtgärder enligt artiklarna direktivets avdelning III. Sådana mer ingripande åtgärder ska enligt direktivet tillgripas om inga andra åtgärder inklusive tidigt ingripande bedöms tillräckliga för att rädda ett institut från att fallera. I denna bedömning kommer inte bara Ebas riktlinjer om indikatorer för tidiga ingripanden få stor betydelse, utan även Ebas riktlinjer om huruvida ett institut är fallerar eller sannolikt kommer att fallera torde behöva beaktas för att avgöra om ett tidigt ingripande är en tillräcklig åtgärd.
Mot denna bakgrund och i och med att de exempel som ges i artikel 27.1 i direktivet ger viss ledning för vilka förutsättningar som ska föreligga vid ett tidigt ingripande samt att Eba ska utarbeta riktlinjer för vilka indikatorer som i normalfallet bör utlösa detsamma saknas det skäl att utöver detta uttrycka i lag de situationer i vilka Finansinspektionen ska göra ett tidigt ingripande. Eftersom villkoren för tidiga ingripanden dessutom är kopplade till andra bestämmelser i direktivet som bl.a. får betydelse på koncernnivå, är det också önskvärt att i så stor utsträckning som möjligt harmonisera sådana kriterier på EU-nivå. Därmed inte sagt att Finansinspektionens handlingsutrymme bör begränsas till att endast omfatta situationer som på förhand definieras av Eba. Tvärtom så måste inspektionen kunna utvärdera en situation utifrån nationella och för institutet specifika förhållanden. Finansinspektionens handlingsutrymme bör därför inte heller av denna anledning begränsas i lag utan i stället vägledas av de harmoniseringsåtgärder som vidtas på EU-nivå.
Det kan i sammanhanget noteras att medlemsstaterna har möjlighet att införa strängare eller kompletterande regler så länge dessa inte står i strid med direktivet eller delegerade akter som baserats på direktivet. Medlemsstater kan alltså redan mot denna bakgrund ha delade uppfattningar om vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att det ska vara ett s.k. tidigt ingripande och vid vilken tidpunkt olika typer av ingripanden ska vidtas. Gemensamt för samtliga medlemsstater kommer emellertid vara Ebas riktlinjer och eventuella tekniska standarder som kommer ligga till grund för bedömningen av när förutsättningarna för ingripande är uppfyllda.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1163
Fordras formell åtskillnad enligt direktivet?
Som framgår ovan anser kommittén att det saknas skäl att göra en formell åtskillnad mellan ordinarie ingripanden och tidiga ingripanden enligt direktivet. Denna skillnad kan som framgår nedan i stället göras genom utformningen av Finansinspektionens skyldighet att underrätta resolutionsmyndigheten. Det behöver emellertid även utredas huruvida direktivet i andra avseende ställer upp krav på att det går att avgöra huruvida ett ingripande har gjorts enligt artikel 27 eller enligt sektorslagstiftningen. Direktivet innehåller ett antal artiklar som på olika sätt förhåller sig till dels tillämpningen av åtgärder för tidiga ingripanden, dels villkoren för tidiga ingripanden. Dessa artiklar behandlas i sitt sammanhang i andra avsnitt i betänkandet, men för att kunna göra en bedömning av huruvida bestämmelserna om ingripanden enligt artikel 27 fordrar särskilt genomförande görs nedan en kortare redogörelse av hur dessa artiklar förhåller sig till artikel 27.
Krisavvärjande åtgärder
Av artikel 2.1.101 framgår att tillämpningen av någon av åtgärderna för tidiga ingripanden enligt artikel 27 utgör en bland flera åtgärder som i direktivets mening är en krisavvärjande åtgärd.2 Krisavvärjande åtgärder som samlingsbegrepp förekommer i artiklarna 66, 68, 81 och 85. Artikel 66 anger vad som ska gälla i förhållande till nationell lagstiftning i annat land i vissa givna situationer. Dessa situationer anges uttryckligen utan hänvisningar till vare sig krisavvärjande åtgärder eller ingripanden enligt artikel 27 varför det för tillämpningen av denna artikel saknar betydelse om någon skillnad görs mellan ingripanden enligt artikel 27 och ingripanden enligt sektorslagstiftningen.
Av artikel 68 framgår att en krisavvärjande åtgärd inte i sig ska utgöra en ”utlösande åtgärd” enligt direktiv 2002/47/EU (säkerhetsdirektivet) under förutsättning att avtalsparten fortsätter att uppfylla sina åtaganden enligt avtalet. I avsnitt 10.3 föreslår vi ett införlivande av artikel 68 och hänvisar dit för närmare redogörelse för hur denna fråga hanteras. Vi kan här konstatera att om artikel
2 Direktivet kallar det för krisförebyggande åtgärder, men vi anser att krisavvärjande åtgärder är ett mer adekvat svenskt uttryck.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1164
68 ska införlivas till fullo måste det framgå när en krisavvärjande åtgärd har vidtagits och som inte ska få ligga till grund för en uppsägning av ett avtal. Kommittén föreslår därför att det införs en bestämmelse i sektorslagstiftningen om att Finansinspektionen, när den ingriper mot ett institut och förutsättningarna för underrättelseskyldigheten till resolutionsmyndigheten är uppfyllda, ska besluta om att ingripandet är en krisavvärjande åtgärd i resolutionslagens mening.
Artikel 81 anger att den behöriga myndigheten ska informera resolutionsmyndigheten bl.a. i de fall de vidtar någon krisavvärjande åtgärd eller någon åtgärd enligt artikel 104 i kapitaltäckningsdirektivet. Artikel 104 har som framgår ovan genomförts dels genom Finansinspektionens generella möjlighet att förelägga företag att vidta vissa åtgärder, dels genom möjligheten att ålägga institut högre likviditets- eller kapitalbaskrav. Kommitténs förslag att låta ingripanden enligt artikel 27 omfattas av de ingripandemöjligheter Finansinspektionen redan har påverkar alltså inte denna informationsskyldighet. Informationsskyldigheten enligt artikel 81 behandlas utförligare i avsnitt 7.6.
Artikel 85 anger att krisavvärjande åtgärder ska kunna överklagas, vilket redan följer av svensk rätt.
Finansiellt stöd inom koncerner
Av artikel 19 framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att företag som ingår i en koncern för vilken medlemsstaten har det konsoliderade tillsynsansvaret ska kunna ingå avtal om finansiellt stöd till företag i koncernen (se kapitel 26). Ett sådant avtal får emellertid inte ingås om någon av parterna uppfyller förutsättningarna för ingripande enligt artikel 27 vid tidpunkten för avtalets ingående. Utöver de särskilda villkor som ska vara uppfyllda för såväl avtalets ingående som verkställande gäller alltså att det mottagande institutet vid tidpunkten för verkställande av avtalet inte uppfyller villkoren för ingripande enligt artikel 27. Det fordras alltså inte något faktiskt ingripande för att avgöra om ett avtal får ingås eller inte, utan det är i stället förutsättningarna för ingripande som är avgörande.
Av artikel 25 framgår att den behöriga myndigheten kan förbjuda eller begränsa det finansiella stödet om inte villkoren för det i artikel 23 är uppfyllda. Dessa villkor handlar främst om intressena
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1165
av att bevara finansiell stabilitet i såväl de berörda instituten som på nationell nivå. Det framgår emellertid inte av direktivet att den behöriga myndigheten kan förbjuda eller begränsa det finansiella stödet utifrån en bedömning av att det mottagande institutet inte uppfyller den yttersta grundförutsättningen, dvs. villkoren för tidiga ingripanden enligt artikel 27. Det framgår av artikel 20 att berörda myndigheter vid avtalets ingående ska göra en gemensam bedömning av huruvida förutsättningarna i artikel 27 är uppfyllda, men att någon motsvarande bedömning ska göras vid den faktiska utbetalningen av det finansiella stödet kommer inte till direkt uttryck i direktivet. Utgångspunkten torde vara att ansvaret för den bedömningen vilar på den behöriga myndigheten för det mottagande institutet. I praktiken torde detta inte vålla några problem eftersom utbetalning av gränsöverskridande finansiellt stöd sannolikt alltid föregås av en dialog mellan berörda myndigheter.
Sammanfattningsvis kan konstateras att bestämmelserna om finansiellt stöd inte är beroende av ett konkret ingripande. Av denna anledning fordras ingen skillnad mellan ordinarie ingripanden och ingripanden enligt artikel 27 för tillämpningen av dessa bestämmelser. Däremot fordras det en bedömning av huruvida förutsättningarna för ingripande är uppfyllda när ett avtal om finansiellt stöd ska ingås samt för svenskt vidkommande i de fall det är ett svenskt institut som är mottagande av finansiellt stöd enligt avtalet.
Konvertering eller nedskrivning av relevanta kapitalinstrument
Därutöver ställs som krav för såväl konvertering eller nedskrivning av relevanta kapitalinstrument som för beslut om resolution att andra tillsynsåtgärder inklusive tidiga ingripanden enligt artikel 27 bedöms otillräckliga för att komma tillrätta med situationen. Vid ett eventuellt beslut om konvertering/nedskrivning eller resolution ska alltså en sådan bedömning göras oberoende av om ett ingripande enligt artikel 27 har gjorts eller inte. Eftersom dessa mer ingripande åtgärder ska kunna vidtas utan att de föregås av ett ingripande enligt artikel 27, och att samtliga eventuella tillsynsåtgärder i övrigt ska ha beaktats, saknar det betydelse för tillämpningen av dessa bestämmelser om det görs en formell skillnad mellan ingripanden enligt sektorslagstiftningen och ingripanden enligt artikel 27.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1166
Av ovanstående kan slutsatsen dras att för tillämpningen av direktivet såvitt avser tidiga ingripanden, och även i övrigt, fordras ingen formell uppdelning av ingripanden enligt sektorslagstiftningen och ingripanden enligt artikel 27 i direktivet. Däremot behöver det i ett antal avseenden konstateras huruvida förutsättningarna för ingripande är uppfyllda. Sådana överväganden behandlas nedan i avsnitt 29.4.
29.4 Fordras genomförandeåtgärder för de olika typerna av förelägganden i artikel 27?
Kommitténs bedömning: De åtgärder som den behöriga myn-
digheten ska kunna vidta ryms i Finansinspektionens befintliga möjligheter att ingripa enligt sektorslagstiftningen. Någon ytterligare genomförandeåtgärd bedöms därför inte nödvändig.
Resolutionsdirektivet
Enligt 27.1 ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter, utan att det påverkar de åtgärder som avses i artikel 104 i kapitaltäckningsdirektivet, i tillämpliga fall åtminstone förfogar över åtgärder för att göra följande:
a) Kräva att institutets ledningsorgan genomför ett eller flera av de
arrangemang eller åtgärder som anges i återhämtningsplanen eller i enlighet med artikel 5.2 uppdaterar sådana återhämtningsplaner när de omständigheter som ledde till det tidiga ingripandet skiljer sig från de antaganden som fastställts i den ursprungliga återhämtningsplanen och genomföra ett eller flera av de arrangemang eller åtgärder som fastställs i den uppdaterade planen inom en viss tidsram för att säkerställa att de situationer som avses i inledningen inte längre är tillämpliga.
b) Kräva att institutets ledningsorgan analyserar situationen, fast-
ställer åtgärder för att komma till rätta med de problem som har konstaterats och utformar ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med dessa problem och en tidtabell för att genomföra åtgärderna.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1167
c) Kräva att institutets ledningsorgan sammankallar, eller om led-
ningsorganet inte följer det kravet, själva direkt sammankalla institutets bolagsstämma, och i bägge fallen fastställa dagordningen och kräva att antagande av vissa beslut ska övervägas av aktieägarna.
d) Kräva att en eller flera personer i ledningsorganet eller i den
verkställande ledningen avsätts eller byts ut om de har konstaterats vara olämpliga att utföra sina uppdrag enligt artikel 13 i kapitaltäckningsdirektivet eller artikel 9 i direktiv 2014/.../EU.
e) Kräva att institutets ledningsorgan upprättar en förhandlings-
plan om skuldomläggning med vissa eller alla av sina borgenärer i enlighet med återhämtningsplanen, i tillämpliga fall.
f) Kräva ändringar av institutets affärsstrategi.
g) Kräva ändringar av institutets juridiska eller operativa struk-
turer.
h) Hämta in, även genom inspektioner på plats, och till resolutions-
myndigheten överlämna all den information som krävs för att uppdatera resolutionsplanen och förbereda en möjlig resolution av institutet och en värdering av institutets tillgångar och skulder i enlighet med artikel 36.
I artikel 27.3 anges vidare att för varje åtgärd som avses i artikel 27.1 ska de behöriga myndigheterna fastställa en lämplig tidsfrist och se till att åtgärdens effektivitet kan utvärderas.
Skälen för kommitténs förslag
Inledningsvis kan det upprepas att Finansinspektionen har en generell möjlighet enligt sektorslagstiftningen att förelägga institut att vidta de åtgärder som bedöms nödvändiga för att komma tillrätta med de brister som ligger till grund för inspektionens ingripande. Lagstiftaren har tidigare gjort bedömningen att inspektionen bör ha möjlighet att anpassa ingripandet till varje situation varför någon uppräkning av vilka typer av föreläggande som inspektionen kan vidta inte är lämplig. Kommittén delar lagstiftarens tidigare bedömningar och anser att även de åtgärder som räknas upp i artikel 27.1 bör omfattas av den generella möjligheten att utfärda före-
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1168
lägganden. Någon särskild genomförandeåtgärd fordras därför inte för det ändamålet.
Nedan behandlas artikel 27.1. a-h i den ordningen med kommentar efter varje befogenhet. a) Kräva att institutets ledningsorgan genomför ett eller flera av de arrangemang och åtgärder som anges i återhämtningsplanen eller i enlighet med artikel 5.2 att uppdatera sådana återhämtningsplaner när de omständigheter som ledde till det tidiga ingripandet skiljer sig från de antaganden som fastställts i den ursprungliga återhämtningsplanen och genomföra en eller flera av de arrangemang eller åtgärder som fastställs i den uppdaterade planen inom en viss tidsram för att säkerställa att de situationer som avses i första stycket inte längre är tillämpliga.
Återhämtningsplaner behandlas i kapitel 28. Utgångspunkten är att ett institut i sin återhämtningsplan ska ange vilka indikatorer som ska utlösa en viss åtgärd. Återhämtningsplaner ska däribland omfatta möjliga åtgärder som institut ska kunna vidta när villkoren för tidiga ingripanden enligt artikel 27 är uppfyllda. Som framgår av avsnitt 28.2.7 får ett institut avstå från att vidta en viss åtgärd om institutets ledning finner det lämpligt. Åtgärderna får också vidtas tidigare än vad återhämtningsplanen visar om institutets ledning bedömer det lämpligt. Direktivet preciserar alltså inte närmare när det kan anses lämpligt utan överlämnar den bedömningen till institutets ledning. Om institutet har avstått från att vidta en åtgärd och inspektionen i den situationen gör en annan bedömning än institut om behovet av åtgärder kan den förelägga institutet att vidta åtgärden enligt planen.
Ett sådant föreläggande skiljer sig i princip inte från inspektionens nuvarande möjligheter att utfärda förelägganden; skillnaden är att det är kopplat till en i återhämtningsplanen i förväg identifierad åtgärd. Eftersom inspektionen enligt sektorslagstiftningen har en generell möjlighet att utfärda förelägganden är inspektionen inte heller bunden till de åtgärder som har definierats i återhämtningsplanen. Alla situationer kan inte förutses och det kan tänkas uppstå situationer som de i förväg identifierade åtgärderna inte bedöms kunna komma till rätta med. I en sådan situation bör Finansinspektionens handlingsutrymme inte inskränkas till att endast omfatta de scenarier som återhämtningsplanen specificerar, utan
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1169
inspektionen kan i likhet med gällande rätt förelägga institutet att vidta den åtgärd som situationen kräver.
Av artikeln framgår att tillsynsmyndigheten ska kunna begära en uppdaterad återhämtningsplan om situationen kräver det med nya åtgärder som anpassats till den uppdaterade planen. Detta är i princip ett sätt att åstadkomma just den flexibilitet som Finansinspektionen redan har eftersom tillsynsmyndigheten i en sådan situation kan styra innehållet i återhämtningsplanen till att omfatta de åtgärder som myndigheten anser nödvändiga. Den omständigheten att inspektionen förelägger ett institut att vidta en åtgärd som identifierats i återhämtningsplanen ska inte per automatik innebära att förelägganden betraktas som ett ingripande i den mening som avses i artikel 27. Som konstateras i avsnitt 29.2 är det i stället en samlad bedömning av bl.a. överträdelsernas art eller omfattning och institutets tillstånd som bör vara avgörande i den bedömningen. b) Kräva att institutets ledningsorgan analyserar situationen, fastställer åtgärder för att komma till rätta med de problem som har konstaterats och utformar ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med dessa problem och en tidtabell för att genomföra åtgärderna.
Denna åtgärd påminner närmast om en alternativ åtgärdsplan. En liknande regel finns i artikel 104.1 c i kapitaltäckningsdirektivet. Den har genomförts genom att låta den omfattas av Finansinspektionens generella befogenhet att utfärda förelägganden om att vidta viss åtgärd. c) Kräva att institutets ledningsorgan sammankallar, eller om ledningsorganet inte följer detta krav, själva direkt sammankalla, institutets bolagsstämma, och i bägge fallen fastställer dagordningen och kräver att antagande av vissa beslut ska övervägas av aktieägarna.
Finansinspektionen har enligt 13 kap. 12 § LBF och 23 kap. 11 § LVM möjlighet att sammankalla ett instituts styrelse eller stämma. Eftersom inspektionen kallar till stämman har man därmed också möjlighet att sätta agendan för stämman. Denna möjlighet är inte ett ingripande och kan inte överklagas. För det fall Finansinspektionen av någon anledning anser det lämpligare att uppnå samma sak genom ingripande så kan inspektionen i stället förelägga institutet att sammankalla stämman på det sätt som direktivet
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1170
föreskriver. Det sistnämnda blir nödvändigt om denna åtgärd skulle vara den enda åtgärd institutet föreläggs att vidta i den mening som avses i artikel 27. En sådan situation torde sannolikt aldrig uppstå, men i sådant fall bedöms Finansinspektionen redan ha denna möjlighet enligt gällande rätt varför någon särskild genomförandeåtgärd inte är nödvändig. d) Kräva att en eller flera personer i ledningsorganet eller i den verkställande ledningen avsätts eller byts ut om de har konstaterats vara olämpliga att utföra sina uppdrag enligt artikel 13 i kapitaltäckningsdirektivet eller artikel 9 i direktiv 2014/65/EU.
De åtgärder som kan vidtas enligt gällande rätt hör till stor del samman med den lednings- och ägarprövning som Finansinspektionen är skyldig att göra inför ett beslut om tillstånd att bedriva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse. Ledningsprövningen har begränsats till att omfatta de personer som har det yttersta ansvaret för hur verksamheten bedrivs, närmare bestämt styrelseledamöter och verkställande direktör samt ersättare för dessa, dvs. suppleant för styrelseledamot samt vice verkställande direktör eller, i förekommande fall, ställföreträdare för denne. Om någon som ingår i ett instituts styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller lagens krav på lämplighet, kan Finansinspektionen, i stället för att återkalla institutets tillstånd, ingripa mot den enskilde styrelseledamoten, styrelsen som helhet eller den verkställande direktören genom att besluta att de inte längre får ha kvar sitt uppdrag. Det är också dessa personer som i svensk rätt motsvarar de personer som avses i artikel 13 i kapitaltäckningsdirektivet som artikel 27.1 d refererar till. De åtgärder som ska kunna vidtas ryms alltså redan i Finansinspektionens möjligheter att ingripa. e) Kräva att institutets ledningsorgan upprättar en förhandlingsplan om skuldomläggning med vissa eller alla av sina borgenärer i enlighet med återhämtningsplanen, i tillämpliga fall.
Bestämmelsen innebär att tillsynsmyndigheten ska kunna förelägga institutet att upprätta en plan för att omförhandla sina skulder i enlighet med institutets åtgärdsplan när det är tillämpligt. Bestämmelsen synes alltså inte skilja sig nämnvärt från den generella möjligheten att förelägga institut att vidta åtgärder enligt åtgärdsplanen.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1171
Av bestämmelsens ordalydelse går det alltså inte att avgöra huruvida myndigheten även ska ha rätt att kräva av företaget att verkställa planen, dvs. att faktiskt kräva att i den mån institutet har framgång i en sådan överenskommelse också ändrar villkoren för sina skulder. Mot bakgrund av syftet med artikeln, dvs. förhindra en försämring av institutets finansiella och ekonomiska situation, får det anses rymma en befogenhet för myndigheten att också kräva att skulderna faktiskt ändras i den mån långivarna accepterar de nya villkoren. Det är emellertid vår bedömning att även denna åtgärd ryms inom ramen för Finansinspektionens generella bemyndigande att utfärda förelägganden varför en sådan tolkning är överflödig. I det generella bemyndigandet ryms ju som sagt alla möjliga åtgärder inspektionen finner nödvändiga för institutet att vidta för att komma tillrätta med situationen. Som framgår av resonemanget ovan så är det ju inte ingripandet i sig som är avgörande utan skälen bakom och eventuella farhågor om framtiden. Inte heller i detta avseende bedöms därför någon genomförandeåtgärd nödvändig. f) Kräva ändringar av institutets affärsstrategi. g) Kräva ändringar av institutets juridiska eller operativa strukturer.
Dessa punkter behandlar åtgärder som på ett eller annat sätt kommer att omfattas av de åtgärder som anges i institutets åtgärdsplan. Det kan givetvis råda delade meningar om de närmare detaljerna kring hur dessa åtgärder bör vidtas och omfattningen av dem. I detta avseende hänvisas till resonemanget rörande 27.1 a.
Det kan på en principiell nivå även göras en jämförelse med artikel 104.1 e i kapitaltäckningsdirektivet av vilken framgår att den behöriga myndigheten ska kunna begränsa instituts verksamhet, transaktioner eller nätverk eller kräva avyttring av verksamheter som innebär överdriva risker för institutets sundhet. I likhet med lagstiftarens uppfattning att dessa möjligheter ryms i Finansinspektionens generella befogenhet att utfärda förelägganden om att vidta viss åtgärd anser kommittén att det inte finns något behov av särskild lagstiftningsåtgärd heller i detta avseende. h) Hämta in, även genom inspektioner på plats, och till resolutionsmyndigheten överlämna all den information som krävs för att uppdatera resolutionsplanen och förbereda en möjlig
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1172
resolution av institutet och en värdering av institutets tillgångar och skulder i enlighet med artikel 36.
Artikel 27.1 h skiljer sig från övriga möjligheter tillsynsmyndigheten ska ha att vidta åtgärder i så måtto den inte ger uttryck för ett ingripande. Ett institut ska enligt 13 kap. 3 § LBF lämna de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som Finansinspektionen begär. Av 13 kap. 4 § framgår att inspektionen även får göra platsbesök när det bedöms nödvändigt. De formella förutsättningarna för att uppfylla direktivet i detta avseende är därmed uppfyllda.
Att inspektionen gör platsbesök och inhämtar information kan svårligen betraktas som ett ingripande, utan bestämmelsen ger snarare uttryck för resolutionsmyndighetens möjligheter att förbereda ett eventuellt resolutionsförfarande. Dessa möjligheter som enligt artikeln handlar om uppdatering av resolutionsplanen och förbereda ett eventuellt resolutionsförfarande samt förbereda en värdering av skulder och tillgångar enligt artikel 36 behandlas därför inte vidare här utan i kapitlen 18 och 23.
För att resolutionsmyndigheten ska kunna göra dessa förberedelser fordras att Finansinspektionen lämnar den information som behövs för ändamålet. Mot bakgrund av att ett eventuellt beslut om resolution ska fattas i samråd med tillsynsmyndigheten så är det inget orimligt i sig; tvärtom får det anses vara en förutsättning för den dialog som myndigheterna ska föra inför ett eventuellt resolutionsbeslut. Eftersom bestämmelsen anger att tillsynsmyndigheten ska ha möjlighet att lämna information och inte vara skyldiga att lämna information, är det närmast en fråga om tillämpning av sekretessbestämmelserna offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) vilka behandlas i kapitel 32.
Sammanfattningsvis kan det alltså sägas att för alla åtgärder enligt 27.1 a-h som innebär möjligheter för tillsynsmyndigheten att utfärda förelägganden får anses rymmas i Finansinspektionens befintliga befogenheter. Någon särskild genomförandeåtgärd för att tillgodose direktivet i detta avseende bedöms därför inte nödvändig. Av artikel 27.3 framgår att för de åtgärder som avses i artikel 27.1 ska tillsynsmyndigheten fastställa en tidsfrist inom vilken åtgärden ska ha vidtagits av företaget. Motsvarande krav finns redan i 15 kap. 1 § LBF varför det inte fordras någon särskild genomförandeåtgärd i det avseendet.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1173
29.4.1 Tillsynsmyndighetens skyldighet att underrätta resolutionsmyndigheten
Kommitténs förslag: När Finansinspektionen har anledning att
ingripa mot ett institut och det dessutom finns anledning att anta att institutet kan komma att omfattas av ett resolutionsförfarande ska inspektionen underrätta resolutionsmyndigheten om detta. Finansinspektionen ska efter en sådan underrättelse vara skyldig att lämna resolutionsmyndigheten den information som myndigheten behöver för att förbereda en eventuell resolution.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 27.2 framgår att tillsynsmyndigheten ska underrätta resolutionsmyndigheten utan dröjsmål så snart ett institut uppfyller förutsättningarna för ingripande, dvs. bryter mot eller i en nära framtid sannolikt kommer att bryta mot någon av bestämmelserna i kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen. Resolutionsmyndigheten ska i händelse av en sådan underrättelse ha befogenhet att åtminstone kräva att företaget kontaktar potentiella köpare i syfte att förbereda eventuell resolution. Resolutionsmyndighetens befogenheter i detta avseende behandlas i avsnitt 29.4.2.
I artikel 27.4 framkommer att Eba ska utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att främja en konsekvent tillämpning av den utlösande indikatorer för tillgripande av de åtgärder som avses i punkt 1 i denna här artikeln. Med beaktande av den erfarenhet som i förekommande fall gjorts vid tillämpningen av de riktlinjer får Eba enligt artikel 27.5 utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera den minimiuppsättningen av utlösande indikatorer för tillgripande av de åtgärder som avses i artikel 27.1. I artikel 27.5 andra stycket anges att Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i det första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1174
Skälen för kommitténs förslag
Det fordras enligt artikel 27.2 inget faktiskt ingripande från Finansinspektionen för att skyldigheten att informera resolutionsmyndigheten ska utlösas, utan det räcker att förutsättningarna för att ingripa enligt artikel 27 är uppfyllda. En anledning till att underrättelseskyldigheten inte görs beroende av ett faktiskt ingripande är att situationen i institutet kan vara sådan att det fordras andra typer av åtgärder. Sådana åtgärder är nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument, utseende av tillfällig förvaltare eller beslut om resolution. Samtliga dessa åtgärder ska kunna vidtas utan att de föregås av ett ingripande. Gemensamt för dessa åtgärder är dessutom att de inte får vidtas innan det har bedömts otillräckligt att förelägga institutet att vidta andra åtgärder för att komma tillrätta med situationen. Grund för ingripande föreligger alltså alltid innan eller i vart fall åtminstone samtidigt som det finns anledning att vidta någon av åtgärder som räknas upp ovan.
Genom att knyta underrättelseskyldigheten till tidpunkten för när förutsättningarna för ingripande enligt artikel 27 är uppfyllda tillgodoses även direktivets krav i övrigt där en sådan bedömning ska kunna göras. De omständigheter som ska ligga till grund för Finansinspektionens underrättelseskyldighet bör därför framgå av lag. Det innebär att Finansinspektionen ska underrätta resolutionsmyndigheten när det finns anledning att ingripa enligt sektorslagstiftningen och överträdelserna är av sådan art och omfattning att det finns skäl att anta att institutet kan komma att omfattas av resolution.
Eftersom kommittén inte föreslår några särskilda ingripanderegler utöver de som redan finns i sektorslagstiftningen är följaktligen de hänsyn som Finansinspektionen ska ta med i bedömningen av huruvida det finns skäl att ingripa desamma som gäller för dessa bestämmelser i övrigt. Däremot kommer Finansinspektionen att behöva kunna avgöra vilka överträdelser som är av sådan art och omfattning att det finns skäl att anta att institutet kan komma att omfattas av resolution. Kommitténs principiella uppfattning kring vilka hänsyn Finansinspektionen ska ta i detta avseende har redogjorts för ovan i avsnitt 29.3, som i allt väsentligt innebär att det bör lämnas åt inspektionen att göra en kvalitativ utvärdering av situationen utifrån det enskilda institutets specifika förhållanden. Till hjälp i den utvärderingen kommer inspektionen främst att ha
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1175
riktlinjer från Eba om vilka faktorer som bör innebära att ett institut uppfyller förutsättningarna för ett tidigt ingripande.
Ebas riktlinjer kommer att bestå av indikatorer som ska vara vägledande för myndigheterna i bedömningen av om förutsättningarna för ingripande i direktivets mening är uppfyllda. Även om dessa inte är tvingande till sin natur ska de behöriga myndigheterna ”med alla tillgängliga medel söka följa” sådana riktlinjer. Utgångspunkten är därför att Finansinspektionen kommer att följa riktlinjerna i den andan. Den möjlighet som direktivet ger Eba att utveckla riktlinjerna till tekniska standarder torde inte göra någon skillnad eftersom det endast innebär att vissa kriterier per automatik innebär att förutsättningarna för ingripande enligt artikel 27 är uppfyllda. Eftersom direktivet inte stipulerar någon skyldighet för de behöriga myndigheterna att ingripa enligt artikel 27 innebär det endast att de behöriga myndigheterna blir skyldiga att informera resolutionsmyndigheten och medlemmar i tillsynskollegiet. Huruvida Eba framöver utarbetar tekniska standarder eller inte påverkar således inte kommitténs uppfattning om att det inte finns behov av att göra skillnad på ingripanden enligt sektorslagstiftningen och ingripanden enligt direktivet.
Det ska understrykas att utgångspunkten för Ebas riktlinjer är att det är fråga om en överträdelse, eller mer sannolikt förväntade överträdelser av kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen. I de fall Ebas riktlinjer visar att förutsättningarna för ingripande enligt artikel 27 är uppfyllda torde det även finnas anledning för Finansinspektionen att ingripa enligt sektorslagstiftningen. Någon egentlig skillnad i de hänsyn som inspektionen ska ta i förhållande till respektive regelverk torde därmed inte finnas. Ebas riktlinjer är som sagt vägledande och enbart den omständigheten att de visar på överträdelser som typiskt sett bör föranleda ett ingripande enligt artikel 27 är Finansinspektionen inte bunden av dessa såvitt avser vare sig ingripande eller underrättelseskyldigheten.
Även i det fall Finansinspektionen förelägger ett institut att vidta en åtgärd som finns i institutets återhämtningsplan behöver det inte innebära att situationen i institutet är så allvarlig att ett resolutionsförfarande eller andra mer ingripande åtgärder kan befaras behöva vidtas. På motsvarande sätt bör inte Finansinspektionens möjligheter att bedöma ett instituts tillstånd begränsas av Ebas riktlinjer. I de fall Finansinspektionen underrättar resolutionsmyndigheten i enlighet med den föreslagna lagen innebär det i direkti-
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1176
vets mening att förutsättningarna för ingripande enligt artikel 27 är uppfyllda i den mån det kan få betydelse i det gränsöverskridande myndighetssamarbetet.
29.4.2 Resolutionsmyndighetens rätt att förelägga ett företag att kontakta potentiella köpare
Kommitténs förslag: Efter underrättelse från Finansinspekt-
ionen om att ett företag kan komma att omfattas av resolution får resolutionsmyndigheten förelägga ett företag att kontakta potentiella köpare i syfta att förbereda en resolution av företaget.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår ovan så anger artikel 27.2 att resolutionsmyndigheten i händelse av en sådan underrättelse från Finansinspektionen enligt ovan ha befogenheter att åtminstone kräva att företaget kontaktar potentiella köpare i syfte att förbereda en eventuell resolution. För att genomföra direktivet behöver en bestämmelse införas om att resolutionsmyndigheten ska kunna förelägga ett företag att kontakta en potentiell köpare i syfte att förbereda eventuell resolution efter en underrättelse enligt ovan från Finansinspektionen.
Med beaktande av att snabbhet är viktigt för en effektiv resolution och inte minst att direktivet i sig innebär ett antal formkrav, exempelvis rörande värdering, som gör det viktigt att komma igång tidigt med förberedelserna för resolution om förfarandet inte ska dra ut på tiden. Detta gäller särskilt om försäljningsverktyget ska eftersom potentiella köpare kommer att vilja att ha tid att undersöka företaget och dess verksamhet om de över huvud taget ska vara intresserade av att lämna anbud i en eventuell försäljningsprocess.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1177
29.5 Byte av styrelse och verkställande ledning
Kommitténs bedömning: Det finns inget behov av att ändra
eller utöka Finansinspektionens möjligheter att byta ut ledningen i ett institut enligt sektorslagstiftningen.
Resolutionsdirektivet
Artikel 28 anger att när det föreligger en väsentlig försämring av ett instituts finansiella ställning eller när det föreligger allvarliga överträdelser av lagar, föreskrifter eller institutets stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter, och när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 27 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter får kräva att institutets verkställande ledning eller ledningsorgan avsätts, i sin helhet eller vissa personer. Tillsättningen av den nya verkställande ledningen eller det nya ledningsorganet ska ske i enlighet med nationell rätt och unionsrätten och ska kräva godkännande eller medgivande av den behöriga myndigheten.
Skälen för kommitténs bedömning
Av artikel 28 framgår att när det är fråga om en väsentlig försämrad finansiell situation i ett institut, allvarliga regelöverträdelser av författningar eller bolagsordningen och om åtgärder som vidtagits enligt artikel 27 inte visat sig tillräckliga ska tillsynsmyndigheten kunna kräva av institutet att det byter ut upp till samtliga ledamöter i styrelsen och/eller den verkställande ledningen. Utnämnande av nya ledamöter eller verkställande ledning ska ske enligt nationell lag och unionsrätten.
Till skillnad mot artikel 27 är det alltså inte längre enbart fråga om överträdelser av kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen som ska ligga till grund för ingripande utan antingen en väsentlig försämring av institutets finansiella situation eller allvarliga överträdelser av någon av de författningar som reglerar institutets verksamhet. Utöver att något av dessa två rekvisit ska vara uppfyllda anges i artikeln att andra åtgärder som vidtagits enligt artikel 27 ska ha visat sig otillräckliga, vilket torde innebära att byte av ledning enligt artikel 28 inte kan göras med mindre än att till-
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1178
synsmyndigheten har uttömt de möjligheter som avses i artikel 27, utan att önskat resultat uppnåtts.
Mot bakgrund av att förutsättningarna för ingripande i artikel 27 ska vara uppfyllda innan artikel 28 kan beaktas, torde det innebära att en ”väsentligt försämrad finansiell situation” i den mening som avses i artikel 28 ska förstås som en kraftigt försämrad finansiell situation som tar sig uttryck i att institutet bryter mot, eller inom en nära framtid sannolikt kommer att bryta mot kraven i kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen.
Det är svårt att dra några klara slutsatser kring hur artikel 28 ska förhållas till artikel 27.1 d, vilken vi redogör för ovan, och de ingripandemöjligheter som Finansinspektionen har enligt sektorslagstiftningen. Av artikel 27.1 d framgår att tillsynsmyndigheten har möjlighet att kräva att en eller flera av institutets styrelseledamöter eller verkställande ledning avlägsnas eller byts ut om de inte längre kan anses uppfylla lämplighetskraven i artikel 13 i kapitaltäckningsdirektivet som i svensk rätt motsvaras av lämplighetskraven i 3 kap. 1 § 4 LBF och 3 kap. 1 § 5 LVM. Någon motsvarande lämplighetsbedömning kommer inte till direkt uttryck i artikel 28. Av nämnda lämplighetskrav i LBF och LVM framgår att den som ska ingå i styrelsen för företaget eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett institut och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Vid bedömningen ska även beaktas som styrelsen som helhet har tillräcklig kunskap och erfarenhet för att leda institutet. Finansinspektionen har getts bemyndigande att meddela föreskrifter som genomför kapitaltäckningsdirektivet mer specifika krav i detta avseende
Frågan är om det bör tillmätas någon betydelse att artikel 28 inte gör någon direkt hänvisning till lämplighetskraven motsvarande den som görs i artikel 27.1 d och i sektorslagstiftningen. Av skäl som framgår av avsnitt 29.6 om tillfällig förvaltare anser kommittén att det inte bör införas någon möjlighet för Finansinspektionen att byta ut ledningen i ett institut av skäl som inte hänför sig till vederbörandes lämplighet.
I de fall ett institut får en kraftigt försämrad finansiell situation till följd av överträdelser av reglerna i kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen eller gör sig skyldig till andra allvarliga överträdelser till följd av ledningens agerande eller underlåtenhet att agera, har Finansinspektionen redan tillräckliga möjligheter att
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1179
vidta de åtgärder som avses i artikel 28 oavsett om andra åtgärder har vidtagits innan eller inte.
Det finns därför enligt kommittén inget behov av ytterligare genomförandeåtgärder i det avseendet. Artikel 28 behandlas även utförligt i nästa avsnitt om tillfällig förvaltare.
29.6 Tillfällig förvaltare
29.6.1 Förutsättningar för ingripande
Kommitténs förslag: Finansinspektionen får besluta att utse en
eller flera tillfälliga förvaltare för ett institut om det finns skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för resolution, och institutet har en finansiell situation som föranlett Finansinspektionen att ingripa, men utan att den finansiella situationen väsentligen förbättras och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen, eller Finansinspektionen har meddelat institutet en varning.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 29.1 framgår att när byte av ledning enligt artikel 28 bedöms otillräckligt för att komma tillrätta med situationen ska medlemsstaterna säkerställa att den behöriga myndigheten får förordna en eller flera tillfälliga förvaltare i institutet.
Skälen för kommitténs förslag
Det framgår av artikel 29 att tillfällig förvaltare endast får förordnas när byte av ledning enligt artikel 28 bedöms otillräckligt för att komma tillrätta med situationen. Som framgår av avsnitt 29.5 ovan bedömer kommittén att det saknas skäl att införa en särskild regel som genomför artikel 28 mot bakgrund av de i sektorslagstiftningen redan existerande möjligheterna för Finansinspektionen att byta ut ledningen i ett institut.
Förutsättningarna för att byta ut ledningen enligt artikel 28 skiljer sig från dem som gäller enligt sektorslagstiftningen i framför allt två avseenden. Dels ska åtgärder enligt artikel 28 redan ha
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1180
vidtagits och visat sig otillräckliga, dels finns inget uttryckligt krav på att de personer som ska bytas ut inte längre ska anses lämpliga för sina uppdrag. Av artikel 28 framgår att för dess tillämpning ska det vara fråga om en kraftigt försämrad finansiell situation som tar sig uttryck i överträdelser eller sannolika överträdelser av kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen eller allvarlig överträdelser av lag, föreskrifter och stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter. Det kan visserligen hävdas att sådana överträdelser i sig tyder på att ledningen i institutet inte längre kan anses lämplig för sitt uppdrag, men det kan inte uteslutas att nämnda överträdelser går att hänföra till skäl som inte påverkar bedömningen av ledningens lämplighet.
Att avskilja en person från dennes uppdrag får anses vara en mycket ingripande åtgärd som även om beslutet formellt riktar sig mot institutet kan medföra stora konsekvenser för den enskilde. En person som blivit avsatt kommer att ha svårigheter att under en tid framöver få nya uppdrag i finansiella institut, och ett sådant beslut kan också få betydelse i eventuella efterföljande processer om ansvarsskyldighet. Ett sådant beslut ska enligt svensk rätt motiveras med skäl som anger varför den person som beslutet ytterst berör inte längre bedöms vara lämplig. Detta är viktigt inte minst för att denne ska kunna ta tillvara sin rätt i ett eventuellt överklagande av beslutet. Det vore en utifrån svensk rätt främmande ordning att införa en möjlighet att avsätta personer i institutets ledning av andra skäl än sådana som direkt hänför sig till den berörda personens lämplighet. Enligt kommittén bör därför Finansinspektionens möjligheter att avsätta personer i institutets ledning även fortsättningsvis vara beroende av att dessa personer inte bedöms lämpliga att utföra sina uppdrag. Den nuvarande ordningen bör därför behållas.
Eftersom kommittén inte föreslår någon regel som återger artikel 28 så måste de överväganden som ska ha gjorts enligt artikel 28 i stället göras inom ramen för den regel som genomför artikel 29. Som framgår ovan ska byte av ledning enligt artikel 28 ha beaktats och inte bedömts tillräckligt för att den behöriga myndigheten ska kunna utse en tillfällig förvaltare. Genom att bestämmelsen är utformad som att det inte ska anses ”tillräckligt”, är utgångspunkten alltså att det finns grund för byte av ledningen i institutet. Enligt den svenska sektorslagstiftningen är Finansinspektionen skyldig att avsätta personer i ledningen när det finns grund för det och tillståndet inte ska återkallas. Detta får betydelse för vilka för-
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1181
utsättningar som ska gälla för tillämpningen av den regel som genomför artikel 29 i svensk rätt.
Eftersom kommittén föreslår att lämplighetskraven i sektorslagstiftningen även fortsättningsvis ska ligga till grund för beslut om byte av ledningen kan inte förordnande av tillfällig förvaltare göras beroende av en bedömning av huruvida det är tillräckligt att byta ut ledningen eller inte. Enligt den svenska sektorslagstiftningen skulle ett sådant rekvisit innebära att byte av ledning är en förutsättning för att förordna en tillfällig förvaltare och att denne ska ersätta ledningen. Det vore en inskränkning i direktivets bestämmelser eftersom någon lämplighetsbedömning inte fordras enligt direktivet.
Det ska enligt direktivet dessutom vara möjligt att förordna en tillfällig förvaltare att arbeta tillsammans med ledningen efter sådant övervägande, vilket alltså inte heller skulle vara möjligt eftersom ledningen ovillkorligen måste bytas ut när det finns grund för det. Av samma skäl går det inte att föreskriva om tillfällig förvaltare som ett alternativ till byte av ledning, eftersom det även i detta fall behöver göras en bedömning utifrån ledningens lämplighet vilket inte torde vara förenligt med direktivet.
Rekvisitet ”allvarliga överträdelser”
Av artikel 28 framgår att när det är fråga om en kraftigt försämrad finansiell situation eller allvarliga överträdelser av lag, föreskrifter eller stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter och när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 27 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen, ska den behöriga myndigheten kunna avsätta ledningen i institutet. Eftersom kommittén inte föreslår någon regel som genomför artikel 28 behöver de hänsyn som ska tas enligt artikeln i stället tas inför ett förordnande av en tillfällig förvaltare. Detta för att inte rubba den systematik som direktivet föreskriver. Följaktligen utgör allvarliga överträdelser en möjlig förutsättning för att förordna en tillfällig förvaltare.
Av den svenska sektorslagstiftningen framgår att om ett institut gör sig skyldigt till allvarliga överträdelser ska tillståndet återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. Kommittén är av den principiella uppfattningen att tillfällig förvaltare inte är ett särskilt lämpligt verktyg att använda i ett skede där institutet fortfarande är ”going concern” och ägarna har kontroll över institutet. Det finns
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1182
en uppenbar risk att en av staten utsedd tillfällig förvaltare uppfattas som en implicit statsgaranti i så måtto att även om det föreligger så grava missförhållanden i ett institut att det i normalfallet innebär ett indraget tillstånd så kommer institutet ändå att drivas vidare utan andra inskränkningar eller konsekvenser för institutets ägare. Tillfälligt förvaltarskap bör därför inte ses som ett alternativ till återkallelse av tillståndet, utan i de fall det är fråga om allvarliga överträdelser så bör tillståndet normalt återkallas eller institutet bli föremål för ett resolutionsförfarande eller avvecklas på annat sätt. Följaktligen anser kommittén att sektorslagstiftningens huvudregel för ingripande inte bör ändras. Detta utesluter inte att i de fall ingripandet stannar vid en varning, att varningen efterföljs eller kombineras med ett beslut att förordna en tillfällig förvaltare. Ett sådant krav skulle dessutom tillgodose direktivets avsikt att det t.ex. ska vara fråga om allvarliga överträdelser varför det också bör framgå av lag.
Rekvisitet ”väsentlig försämring av institutets finansiella ställning”
Av artikel 28 framgår att som alternativ till allvarliga överträdelser så kan en väsentlig försämring av institutets finansiella ställning utgöra grund för byte av ledningen, med den ytterligare förutsättningen att redan vidtagna åtgärder enligt artikel 27 inte visat sig tillräckliga. Eftersom kommittén inte föreslår någon uttrycklig regel som genomför artikel 28 så behövs motsvarande bedömning göras inför ett eventuellt beslut om att utse en tillfällig förvaltare. Som redogjorts för i avsnitt 29.3 så ska de behöriga myndigheterna kunna ingripa mot ett institut som till följd av bland annat en snabbt försämrad finansiell ställning inom en snar framtid sannolikt kommer att överträda något av kraven i tillsynsförordningen, kapitaltäckningsdirektivet eller direktiv 2014/65/EU.
När en snabb försämring av institutets finansiella situation ska anses ha övergått i en väsentlig försämring i direktivets mening är svårt att dra några klara slutsatser kring. Men i de fall en redan dålig finansiell situation inte förbättras genom valda åtgärder, eller till och med försämras ytterligare, så är det inte orimligt att betrakta en sådan finansiell situation som väsentligen försämrad i förhållande till vad den borde ha varit för att inspektionen skulle ha avstått från att ingripa.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1183
Utgångspunkten för att det ska vara aktuellt att förordna en tillfällig förvaltare i detta avseende bör därför vara att ingripanden som Finansinspektionen gjort för att förbättra en finansiell situation som tar sig uttryck i överträdelser ska ha visat sig otillräckliga. Syftet med att direktivet ställer upp som krav att andra åtgärder enligt artikel 27 ska ha visat sig otillräckliga torde vara att illustrera en viss systematik. Eftersom förordnande av tillfällig förvaltare får anses utgöra ett kraftigare ingripande än föreläggande att vidta viss åtgärd så är det inte orimligt att ha som utgångspunkt att mindre ingripande åtgärder ska ha uttömts innan tillfällig förvaltare kan bli aktuellt. Den systematiken som också ger uttryck för proportionalitetsprincipen kommer till uttryck på flera ställen i direktivet och bör på samma sätt komma till uttryck i lag.
Kommittén föreslår därför att Finansinspektionen får förordna en eller flera tillfälliga förvaltare för ett institut om det finns skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande, och
1. institutet har en finansiell situation som föranlett Finansin-
spektionen att ingripa enligt 1 eller 2 §§ LBF respektive 1, 2 eller 4 §§ LVM, men utan att den finansiella situationen väsentligen förbättras och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen, eller
2. Finansinspektionen har meddelat institutet en varning enligt 1 § LBF respektive 1 § LVM.
Genom att den föreslagna regeln inte uttryckligen förutsätter att inspektionen ska överväga byte av ledning kan det möjligen hävdas att den är strängare än vad direktivet föreskriver. Alternativet är att ge Finansinspektionen en möjlighet att avsätta personer i institutets ledning av skäl som inte uttryckligen hänför sig till vederbörandes lämplighet. En sådan ordning vore, av skäl som framgår ovan, enligt kommittén mindre lämplig än den nu valda.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1184
29.6.2 Formen för ingripande och den tillfällige förvaltarens ställning
Kommitténs förslag: Det ska finnas två typer av tillfällig för-
valtning. Finansinspektionen får utse en eller flera tillfälliga förvaltare antingen för att tillfälligt ersätta ledningen i institutet eller för att arbeta tillsammans med ledningen i institutet.
Finansinspektionen ska i samband med att en tillfällig förvaltare utses lämna en uppdragsbeskrivning och samtidigt ange om några särskilda villkor ska gälla för uppdraget.
Den tillfällige förvaltaren får inte kalla till bolagsstämma i institutet utan inspektionens medgivande.
Om den tillfällige förvaltaren utses att arbeta tillsammans med ledningen i institutet, får Finansinspektionen ange i beslutet om att utse den tillfällige förvaltaren att vissa beslut eller åtgärder får vidtas endast efter samråd med eller samtycke från den tillfällige förvaltaren. Institutets ledning behåller rätten att teckna firman och avsaknad av samråd med eller samtycke från förvaltaren medför inte att institutets rättshandlingar blir ogiltiga.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 29.1 framgår att den behöriga myndigheten får, beroende på vad som är lämpligt i det enskilda fallet, utse en tillfällig förvaltare antingen för att tillfälligt byta ut institutets ledningsorgan eller tillfälligt arbeta med institutets ledningsorgan, och den behöriga myndigheten ska meddela sitt beslut vid tidpunkten för tillsättningen. Om den behöriga myndigheten utser en tillfällig förvaltare för att arbeta med institutets ledningsorgan, ska den behöriga myndigheten vid tidpunkten för tillsättningen specificera den tillfälliga förvaltarens roll, uppgifter och befogenheter samt eventuella krav på att institutets ledningsorgan ska samråda med eller erhålla medgivande från den tillfälliga förvaltaren innan den fattar specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder.
Artikel 29.2 föreskriver att den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens befogenheter vid tidpunkten för dennes tillsättning utifrån vad som står i proportion till det enskilda fallet. Sådana befogenheter får innefatta några eller samtliga av de befogenheter som institutets ledningsorgan har enligt
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1185
bolagsordningen och enligt nationell rätt, inklusive befogenheten att utöva några eller samtliga av institutets ledningsorgans förvaltningsfunktioner. Den tillfälliga förvaltarens befogenheter med avseende på institutet ska följa tillämplig bolagsrätt.
I artikel 29.3 sägs att den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens roll och uppgifter vid tidpunkten för dennes tillsättning, och dessa får innefatta verifiering av institutets finansiella ställning, ledning av institutets affärsverksamhet eller en del av denna för att upprätthålla eller återupprätta institutets finansiella ställning och vidta åtgärder för att återupprätta en sund och ansvarsfull ledning av institutets affärsverksamhet. Den behöriga myndigheten ska ange eventuella begränsningar för den tillfälliga förvaltarens roll och uppgifter vid tidpunkten för dennes tillsättning.
Artikel 29.5 första stycket anger att den behöriga myndigheten får kräva att vissa av den tillfälliga förvaltarens åtgärder underställs den behöriga myndighetens förhandsgodkännande. Den behöriga myndigheten ska ange alla sådana krav vid tidpunkten för tillsättning av den tillfälliga förvaltaren eller vid den tidpunkt då villkoren ändras för den tillfälliga förvaltaren. I andra stycket anges att den tillfälliga förvaltaren får i vilket fall endast utöva befogenheten att sammankalla institutets bolagsstämma och bestämma dagordningen för en sådan med den behöriga myndighetens förhandsgodkännande.
Enligt artikel 29.9 får medlemsstaterna begränsa en tillfällig förvaltares ansvar i enlighet med nationell rätt om åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av dennes uppgifter i egenskap av tillfällig förvaltare i enlighet med artikel 29.3. Artikel 29.10 anger att en tillfällig förvaltare som har utsetts enligt denna artikel ska inte anses vara en "shadow director" eller den person som faktiskt styr företaget enligt nationell rätt.
Artikel 29.8 anger att med förbehåll för denna artikel ska tillsättningen av en tillfällig förvaltare inte påverka de rättigheter för aktieägarna i enlighet med unionens bolagsrätt eller nationell bolagsrätt.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1186
Skälen för kommitténs förslag
Tillfälligt ersätta ledningen
Eftersom direktivet inte ger någon tydlig vägledning om vad som i strikt juridisk mening avses med ”ersätta”, får det anses öppet för medlemsstaterna att själva närmare definiera innebörden av begreppet inom de ramar som direktivet ändå ställer upp.
Av artikel 29.10 framgår att den tillfällige förvaltaren inte ska anses vara en ”shadow director” eller den som faktiskt styr företaget enligt nationell rätt (eng. ”de facto director”). Begreppet är definierat i den brittiska bolagsrätten som en person vars instruktioner företagets ledning vanemässigt följer.3 Personen i fråga har ingen formell organställning men kan i ansvarsfrågor enligt exv. brittisk rätt alltjämt komma att behandlas som om det vore så.
I svensk lagstiftning finns ingen motsvarande definition, och det synes inte finnas någon vedertagen praxis. Gissningsvis har denna bestämmelse uppkommit för att undanröja vissa gränsdragningsproblem som kan uppstå i vissa medlemsstater kring vilken formell ställning en tillfällig förvaltare ska anses ha. Eftersom kommittén föreslår att den tillfällige förvaltaren antingen ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe alternativt arbeta tillsammans med ledningen utan någon behörighet att företräda institutet bör bestämmelsen inte påverka genomförandet av direktivet i svensk rätt.
Det framgår av artikel 29.9 att medlemsstaterna får begränsa en tillfällig förvaltares ansvar i enlighet med nationell rätt för åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av dennes uppgifter i egenskap av tillfällig förvaltare. Utgångspunkten för dessa båda bestämmelser torde således vara att en tillfällig förvaltare ska betraktas ha den formella organställning som de personer som ersätts, dvs. ”de jure” i motsats till ”de facto”. I svensk rätt motsvaras dessa av institutets styrelse och verkställande direktör.
Förordnande av tillfällig förvaltare får anses vara en mycket ingripande åtgärd, särskilt mot bakgrund av att institutet fortfarande är going concern och aktieägarnas ställning ska, i den mån det inte är oförenligt med direktivet, behållas oförändrad. Även om det föreligger allvarliga missförhållanden i institutet eller en mycket
3
Section 251 of the UK Companies Act 2006 and Section 27 of the Irish Companies Act 1990.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1187
dålig finansiell situation så har institutet inte bedömts uppfylla villkoren för resolution eller ens villkoren för nedskrivning av kapitalinstrument. I detta skede kommer givetvis de beslut som fattas och de åtgärder som vidtas att få stor betydelse för möjligheterna att få institutet på fötter igen.
Det torde enligt kommittén vara en mycket sällsynt situation att ett institut befinner sig tillräckligt länge i gränslandet där ingripandeåtgärder inte längre bedöms tillräckliga och nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument eller resolutionsåtgärder inte är påkallade, så att det blir aktuellt att ersätta ledningen med en tillfällig förvaltare. I den mån det ändå förekommer måste det av framför allt hänsyn till aktieägarnas rättigheter i så stor utsträckning det är möjligt framgå av lag vem som bär ansvar för de åtgärder som vidtas under den perioden.
Kommittén föreslår därför att utgångspunkten bör vara att den tillfällige förvaltaren träder i styrelsens och den verkställande direktörens ställe likt vad som t.ex. gäller för syssloman eller likvidator enligt 25 kap. 23 och 30 §§ ABL. Med förvaltaruppdraget följer alltså alla de rättigheter och skyldigheter som annars ankommer på ledningen i den mån annat inte framgår av uppdraget. Det innebär t.ex. att förvaltaren ansvarar för att verksamheten drivs i enlighet med de regler som gäller för verksamheten.
I och med beslutet förlorar styrelsen och den verkställande direktören sin behörighet att företräda bolaget. Under förutsättning att institutet inte ska gå över i resolution eller likvidation återinträder styrelsen och den verkställande direktören när den tillfällige förvaltarens uppdrag upphör.
Av artikel 29.2 framgår att den behöriga myndigheten ska specificera den tillfällige förvaltarens befogenheter utifrån vad som står i proportion till det enskilda fallet. Sådana befogenheter får innefatta några eller samtliga av de befogenheter som institutets ledning har enligt bolagsordningen och nationell rätt inklusive befogenheten att utöva några eller samtliga av institutets ledningsorgans förvaltningsfunktioner. Den tillfällige förvaltarens befogenheter med avseende på institutet ska följa tillämplig bolagsrätt. Eftersom förvaltaren träder i ledningens ställe bör utgångspunkten vara att förvaltaren har samtliga de befogenheter som ledningen normalt sett har.
Det innebär att Finansinspektionen i stället för att specificera den tillfälliga förvaltarens befogenheter i samband med att denne förordnas, ska specificera eventuella begränsningar i hans eller hen-
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1188
nes befogenheter. Det skulle kunna handla om befogenheter som inte bedöms behövas för att utföra uppdraget eller krav på att vissa beslut eller åtgärder kräver Finansinspektionens medgivande. I den mån Finansinspektionen begränsar den tillfällige förvaltarens befogenheter i förhållande till bolagsordningen, bolagsrätten eller näringsrätten, begränsas följaktligen även ansvaret i motsvarande omfattning så att det står i direkt förhållande till uppdraget. Av direktivet framgår att den tillfälliga förvaltaren i vilket fall endast får utöva befogenheten att sammankalla institutets bolagsstämma och bestämma dagordningen för en sådan med den behöriga myndighetens förhandsgodkännande. Det bör framgå av lag.
Av artikel 29.3 framgår att den behöriga myndigheten ska specificera den tillfällige förvaltarens roll och uppgifter. Dessa får innefatta verifiering av institutets finansiella ställning, ledning av institutets affärsverksamhet eller del av denna för att upprätthålla eller återuppta institutets finansiella ställning och vidta åtgärder för att återuppta en sund och ansvarsfull ledning av institutets affärsverksamhet. Eventuella begränsningar i uppdraget ska anges vid tidpunkten för tillsättningen.
Bestämmelsen torde innebära att uppdraget specificeras i vid bemärkelse. I den mån det går att specificera vilka åtgärder som ska vidtas skulle det kunna åstadkommas genom att Finansinspektionen i stället förelägger institutet att vidta den eller de åtgärder som bedöms nödvändiga i det enskilda fallet. Det utesluter emellertid inte att det kan finnas behov av att förvaltaren ska vidta någon viss åtgärd som en del av det vidare uppdraget. Eftersom beslut om tillfällig förvaltare är ett ingripande av Finansinspektionen ska ett sådant beslut motiveras med de skäl som föranleder beslutet. Utgångspunkten bör följaktligen vara att den tillfällige förvaltarens uppdrag knyter an till de skäl som ligger bakom beslutet att förordna den tillfällige förvaltaren. Det torde vara utifrån den mer övergripande uppdragsbeskrivningen som Finansinspektionen gör eventuella inskränkningar i den tillfällige förvaltarens befogenheter. Finansinspektionens skyldighet att specificera eventuella begränsningar i förvaltarens befogenheter och dennes uppdrag bör framgå av lag.
Kommittén anser att det bör stå Finansinspektionen fritt att avgöra vilken roll och vilka uppgifter som förvaltaren ska ha. Det behöver därför inte i lag uttryckas en möjlighet för inspektionen att låta dessa innefatta de exempel som framgår av direktivet. Ett krav på att Finansinspektionen ska specificera den tillfällige förval-
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1189
tarens uppdrag får anses omfatta vilken roll förvaltaren ska ha och vilka uppgifter denne ska utföra. Skyldigheten att specificera den tillfällige förvaltarens befogenheter kan lämpligen uttryckas som att Finansinspektionen ska ange eventuella villkor för uppdraget. Det innebär att alla förvaltarens skyldigheter eller åligganden gentemot såväl institutet eller inspektionen ska framgå av beslutet.
Tillfälligt arbeta tillsammans med ledningen
Av artikel 29.1 framgår att om den behöriga myndigheten utser en tillfällig förvaltare för att arbeta med institutets ledning så ska myndigheten specificera förvaltarens roll, uppgifter och befogenheter samt eventuella krav på att institutets ledning ska samråda med eller erhålla medgivande från den tillfällige förvaltaren innan den fattar specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder. I de fall den tillfällige förvaltaren förordnas att arbeta tillsammans med ledningen kommer ledningen följaktligen inte att ersättas utan att ha kvar sina uppdrag.
Om än osannolikt så utesluter detta inte den situationen att Finansinspektionen har skäl att avsätta ledningen och att den tillfällige förvaltaren förordnas att arbeta tillsammans med den nya ledningen som valts av stämman i vederbörlig ordning. En tillfällig förvaltare som förordnas att arbeta tillsammans med ledningen intar inte någon formell organställning i institutet. Att kalla denne för ”förvaltare” är därför missvisande eftersom han eller hon inte har något egentligt mandat att förvalta institutets angelägenheter likt en tillfällig förvaltare som ersätter ledningen i institutet. Den ställning som förvaltaren är tänkt att ha enligt direktivet påminner, utan några jämförelser med rekonstruktion i övrigt, om den ställning som en rekonstruktör har enligt 2 kap.14 och 15 §§ lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion (rekonstruktionslagen).
Av nämnda bestämmelser framgår att gäldenären (den näringsidkare som är föremål för rekonstruktion) är skyldig att lämna rekonstruktören alla upplysningar om ekonomiska förhållanden som är av betydelse för rekonstruktionen samt ska följa rekonstruktörens anvisningar om hur verksamheten ska bedrivas. Vidare räknas det upp ett antal åtgärder som gäldenären inte får vidta utan rekonstruktörens samtycke. Dessa bestämmelser riktar sig alltså gentemot gäldenären och anger dennes skyldigheter gentemot rekonstruktören.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1190
Enligt direktivet ska den behöriga myndigheten specificera eventuella krav på att institutets ledning ska samråda med eller erhålla medgivande från den tillfällige förvaltaren innan den fattar specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder. Såväl direktivet som rekonstruktionslagen gör skillnad mellan samråd och samtycke. Enligt direktivet ska det finnas möjlighet för Finansinspektionen att från fall till fall specificera eventuella krav för styrelsen och verkställande ledning att samråda med eller inhämta samtycke från den tillfällige förvaltaren. Det är inte möjligt att i förväg avgöra vilka beslut eller åtgärder som är av särskild betydelse i ett institut när en tillfällig förvaltare utses. I stället bör kraven på samråd och samtycke kunna anpassas till den specifika situationen och även kunna ändras under den tid som institutet är under tillfällig förvaltning. Det bör därför i enlighet med direktivet framgå av lag att Finansinspektionen i beslutet ska specificera vilka åtgärder eller beslut som fordrar den tillfällige förvaltarens samtycke.
Av direktivet framgår att den behöriga myndigheten ska specificera den tillfällige förvaltarens befogenheter. Som framgår ovan är utgångspunkten att en tillfällig förvaltare som ersätter ledningen har de befogenheter som ledningen annars har med de eventuella begränsningar som följer av Finansinspektionens beslut. Såvitt avser den förvaltare som ska arbeta tillsammans med institutet anser kommittén att samrådsplikt och krav på förvaltarens samtycke för vissa åtgärder och beslut innebär tillräckliga möjligheter för förvaltaren att påverka verksamheten i önskad riktning. Det främsta skälet till att inte låta den tillfällige förvaltaren som utses att arbeta tillsammans med ledningen få ytterligare befogenheter är att det är svårt att bedöma vilka konsekvenser det får. Om Finansinspektionen skulle ges möjlighet att tilldela förvaltaren befogenheter skulle det sannolikt kunna innebära inskränkningar i institutets rådighet med konsekvenser för styrelsens ansvar och andra skadeståndsrättsliga frågor som är svåra att förutse. Det är kommitténs uppfattning att de föreslagna lagreglerna om tillfällig förvaltare tillgodoser direktivets syften varför möjligheten att tilldela tillfälliga förvaltare ytterligare befogenheter inte bedöms vare sig lämpligt eller nödvändigt. Därigenom skapas också en tydlig skillnad mellan förvaltare som ersätter ledningen och förvaltare som utses att arbeta tillsammans med ledningen.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1191
Institutets rådighet och ägarnas rättigheter
En fråga som bör behandlas är vad som bör gälla om någon rättshandling som kräver förvaltarens samtycke företas utan sådant samtycke. I förarbetena till rekonstruktionslagen ansåg lagstiftaren att rättshandlingen ändå bör vara giltig och att detta bör gälla oavsett om motparten är i god tro eller inte. En sådan reglering ansåg lagstiftaren föranleda minsta möjliga komplikationer samtidigt som behovet av en ogiltighetspåföljd inte ansågs stort.
Kommittén anser att samma resonemang kan göras gällande såvitt avser reglerna om tillfällig förvaltare. Utöver de anledningar som institutet av egenintresse har att samarbeta med förvaltaren så riskerar ett institut som inte lever upp till sina skyldigheter att drabbas av ingripanden från Finansinspektionen. Det kan bli fråga om att avsätta personer i ledningen eller som yttersta åtgärd återkalla institutets tillstånd. I de fall institutets bolagsstämma agerar i strid med förvaltarens anvisningar kan inspektionen dessutom ingripa mot institutets ägare genom att besluta att dessa inte får företräda aktierna eller andelarna vid stämman eller förelägga ägarna att avyttra en så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet inte längre är kvalificerat. Utöver att det inte torde finnas något behov av en ogiltighetspåföljd så skulle en sådan regel kunna få civilrättsliga konsekvenser som är svåra att förutse.
Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag att rådigheten över institutet lämnas oinskränkt. Det innebär att institutets ledning behåller rätten att teckna firman och att rättshandlingar som institutet vidtar utan att iaktta ett krav på samtycke inte drabbas av civilrättslig ogiltighet. Det sistnämnda bör framgå av lag.
Det är vidare kommitténs bedömning att förslaget till införlivande innebär att artikel 29.8 som anger att med förbehåll för denna artikel ska tillsättningen av en tillfällig förvaltare inte påverka de rättigheter för aktieägarna i enlighet med unionens bolagsrätt eller nationell bolagsrätt säkerställs utan ytterligare genomförandeåtgärd.
Val av ingripande
Av direktivet framgår att den behöriga myndigheten ska ha möjlighet att välja vilken typ av tillfällig förvaltning som är mest lämplig i det enskilda fallet. En tillfällig förvaltare som ersätter ledningen får
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1192
anses vara en mer ingripande åtgärd än en tillfällig förvaltare som utses att arbeta tillsammans med institutets ledning. Den typen av tillfällig förvaltning torde därför endast bli aktuell när den befintliga ledningen inte bedöms ha viljan att genomföra de åtgärder som bedöms nödvändiga för att komma tillrätta med problemen i institutet. Det vanligast förekommande torde vara att ledningen av ett eller annat skäl saknar förmåga att åstadkomma nödvändiga förändringar. Under förutsättning att institutets ledning visar samarbetsvilja torde det dessutom vara till nytta för förvaltaren att ha ledningen kvar. Det är trots allt ledningen som känner till institutets specifika förhållanden bäst och med hjälp av förvaltarens anvisningar kan komma tillrätta med problemen. Oavsett bevekelsegrunder bör det lämnas åt Finansinspektionen att avgöra. Skälen till inspektionens val kommer att framgå av motiveringen till beslutet att utse förvaltaren. Någon särskild bestämmelse härom bedöms därför inte nödvändig.
29.6.3 Förvaltarens skyldigheter
Kommitténs bedömning: Det kan lämnas åt Finansinspekt-
ionen att inom ramen för uppdragsbeskrivningen ange om, när, och hur ofta rapportering bör ske.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 29.6 i direktivet framgår att den behöriga myndigheten får kräva att en tillfällig förvaltare upprättar rapporter om institutets finansiella ställning och om de åtgärder som denne har vidtagit under sin period som förvaltare, med en regelbundenhet som ska fastställas av den behöriga myndigheten och i slutet av förvaltarens uppdrag.
Skälen för kommitténs förslag
Kommitténs bedömning är att någon särskild genomförandeåtgärd inte är nödvändig med anledning av artikel 29.6, utan att det kan lämnas åt Finansinspektionen att inom ramen för uppdragsbeskrivningen ange om, när, och hur ofta rapportering bör ske.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1193
29.6.4 Vem som ska kunna utses till förvaltare
Kommitténs förslag: En tillfällig förvaltare ska uppfylla de krav
på insikt, erfarenhet och lämplighet som gäller för ledningspersoner i kreditinstitut och värdepappersbolag. Den tillfällige förvaltaren ska inte stå i ett jävsförhållande som kan rubba förtroendet för att han eller hon opartiskt ska utföra sitt uppdrag. Den som utses till tillfällig förvaltare ska genast underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.
Resolutionsdirektivet
Av artikel 29.1 framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att alla tillfälliga förvaltare har de kvalifikationer, den förmåga och erfarenhet som krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag och att det inte föreligger någon intressekonflikt.
Skälen för kommitténs förslag
Utgångspunkten bör vara att Finansinspektionen utser den eller de tillfälliga förvaltare som är bäst lämpade att utföra uppdraget. Det ligger givetvis i sakens natur att vederbörande också är villig att ta sig an uppdraget. Grundförutsättningen för att komma i fråga som tillfällig förvaltare är givetvis att han eller hon uppfyller de kvalifikationskrav som gäller för de personer som han eller hon ska ersätta eller arbeta tillsammans med.
Det kommer sannolikt därutöver att krävas särskild kompetens för att åstadkomma en tillfredsställande förvaltning. Vilken typ av kompetens som fordras torde bero på ett antal faktorer såsom typen av brister, institut, verksamheter osv.
De överväganden som kommer behöva göras i samband med att en tillfällig förvaltare utses bör lämnas åt Finansinspektionen. För att inte riskera att begränsa inspektionens möjligheter att utse den eller de personer som bedöms bäst skickade att utföra uppdraget föreslås inga ytterligare kvalifikationskrav.
Av direktivet framgår även att medlemsstaterna ska säkerställa att det inte föreligger någon intressekonflikt. En tillfällig förvaltare ska därför inte stå i ett jävsförhållande som kan rubba förtroendet
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1194
för att denne opartiskt ska utföra sitt uppdrag. Förvaltaren ska genast underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne så att inspektionen kan avgöra om jäv föreligger.
29.6.5 Tiden för förvaltningen
Kommitténs förslag: En tillfällig förvaltare får utses för en tid
om högst ett år med möjlighet till förlängning. Finansinspektionen får närsomhelst entlediga en tillfällig förvaltare. En tillfällig förvaltare ska också entledigas om denne begär det.
Resolutionsdirektivet
I artikel 29.7 anges att den tillfälliga förvaltarens mandat ska löpa under högst ett år. Den perioden får undantagsvis förlängas om villkoren för att utse den tillfälliga förvaltaren fortsatt är uppfyllda. Den behöriga myndigheten ska ansvara för att avgöra huruvida villkoren är lämpliga för att behålla en tillfällig förvaltare och för att motivera ett sådant beslut gentemot aktieägarna.
Av artikel 29.4 framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna har en exklusiv behörighet att utse och avsätta en tillfällig förvaltare. Den behöriga myndigheten får avsätta den tillfälliga förvaltaren när som helst och på vilka grunder som helst. Den behöriga myndigheten får när som helst ändra villkoren för tillsättning av en tillfällig förvaltare med förbehåll för denna artikel.
Skälen för kommitténs förslag
I enlighet med direktivet föreslås en lagregel som innebär att en tillfällig förvaltare får utses under en tid om högst ett år med möjlighet för Finansinspektionen att förlänga tiden. Det bedöms obehövligt att i lag ange att tiden endast får förlängas i undantagsfall om villkoren fortsatt är uppfyllda eftersom det annars inte finns skäl att förlänga uppdraget. Det torde dessutom inte vara särskilt sannolikt att tillfällig förvaltning pågår längre än ett år. Skälen till att tillfällig förvaltning har inletts är ju att det föreligger allvarliga
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1195
brister i institutet. Om den tillfällige förvaltaren eller institutet med hjälp av denne inte har lyckats komma tillrätta med problemen under ett år, torde andra åtgärder behövas aktualiseras.
Av direktivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna har en exklusiv behörighet att utse och avsätta en tillfällig förvaltare. Den behöriga myndigheten får avsätta den tillfällige förvaltaren när som helst och på vilka grunder som helst. Kommittén föreslår därför att det av lag ska framgå att Finansinspektionen när som helst får återkalla ett förordnande av tillfällig förvaltare. Att Finansinspektionen när som helst får ändra villkoren för uppdraget får anses rymmas i befogenheten att besluta om förordnande och återkalla detsamma genom att inspektionen fattar nytt beslut. Eftersom Finansinspektionens beslut i detta avseende alltid ska motiveras enligt förvaltningslagen fordras inget särskilt sådant krav i lag.
29.7 Förändrade kallelseregler vid kapitalökning
Kommitténs förslag: I bolagsordningarna får föreskrivas att
styrelsen får kalla till bolagsstämma för att besluta om kapitalökning när Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution. En sådan kallelse får dock inte utfärdas senare än tio dagar innan bolagsstämman äger rum. Bestämmelser om aktieägares initiativrätt och tidpunkt för tillhandahållande av aktiebok i avstämningsbolag ska inte tillämpas för kallelser i dessa fall.
Resolutionsdirektivet
Artikel 121.2 i resolutionsdirektivet föreskriver ändringar i artikel 5 i direktiv 2007/36/EG om utnyttjande av vissa av aktieägares rättigheter i börsnoterade företag genom tillägg av två punkter med följande innehåll.
5. Medlemsstaterna ska för tillämpningen av direktiv 2014/59/EU se till att bolagsstämman, med en majoritet av två tredjedelar av de avlagda giltiga rösterna, får besluta eller ändra bolagsordningen för att föreskriva att en kallelse till bolagsstämma för att fatta beslut om en kapitalökning ska utfärdas med kortare varsel än vad som föreskrivs i punkt 1 i den här artikeln, förutsatt att stämman inte äger rum inom
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1196
tio kalenderdagar från kallelsen och att villkoren i artiklarna 27 eller 29 i direktiv 2014/59/EU uppfylls samt att kapitalökningen är nödvändig för att undvika de villkor för resolution som föreskrivs i artiklarna 32 och 33 i det direktivet.
6. Vid tillämpningen av punkt 5 ska skyldigheten för varje medlemsstat att fastställa en enda tidpunkt enligt artikel 6.3, skyldigheten att se till att en reviderad dagordning enligt artikel 6.4 finns tillgänglig i tid och skyldigheten för varje medlemsstat att fastställa en bestämd avstämningsdag enligt artikel 7.3 inte tillämpas.
Skälen för kommitténs förslag
Genom den ändring i EU-direktiv 2007/36/EG som framgår av resolutionsdirektivet införs en möjlighet för aktiebolag att snabbt kunna besluta att öka kapitalet under vissa förutsättningar.
Styrelsen ska kunna använda sig av denna kortare kallelsetid om företaget befinner sig i en sådan ekonomisk situation att det kan bli föremål för krisavvärjande åtgärder. Dessutom ska kapitalökningen vara nödvändig för att företaget ska undvika att komma i en situation som kan innebära att det fallerar eller sannolikt fallerar i betydelsen enligt bestämmelserna i resolutionslagen. I sådana situationer bör det finnas en möjlighet att med kort varsel sammankalla en bolagsstämma.
Eftersom det är Finansinspektionen som gör dessa bedömningar av företagens ekonomiska ställning är det således Finansinspektionen som kan ge företaget klartecken att situationen är sådan att kallelse till bolagsstämma enligt detta förfarande är tillåtet. Av kommitténs förslag till ändring i lagen om bank- och finansieringsrörelse framgår att Finansinspektionen ska underrätta företaget när den anser att det finns skäl att anta att företaget kan komma att omfattas av resolution. Enligt kommitténs förslag till resolutionslag framgår det att det ingår i Finansinspektionens uppdrag att bedöma om privata åtgärder eller tillsynsåtgärder kan förhindra att företaget blir försatt i resolution. Huruvida det blir ett beslut om kapitalökning får stämman avgöra enligt de bestämmelser som gäller för beslut om kapitalökning.
Enligt direktivet är det aktieägarna som ska besluta om företaget ska kunna ha denna möjlighet till kortare kallelsetid, exempelvis genom att föreskriva detta i bolagsordningen. Ett beslut om ändring av bolagsordningen fattas med en majoritet av två tredjedelar av de avlagda giltiga rösterna.
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1197
Det är kommitténs bedömning att bestämmelsen bör införlivas genom att det i lag anges när denna förkortade kallelsetid får användas. Om den kan användas i praktiken för det enskilda företaget är emellertid ett beslut som varje företag fattar genom att införa nödvändiga bestämmelser i sin bolagsordning.
Följande bestämmelser ska inte tillämpas i de fall företaget kallar till bolagsstämma i dessa fall. - Bestämmelser om tidpunkter i form av ett bestämt antal dagar före bolagsstämman eller kallelsen fram till vilken aktieägare får utnyttja sina rättigheter att föra upp punkter på dagordningen för bolagsstämman eller att lägga fram förslag till beslut om punkter som har förts eller ska föras upp på dagordningen för en bolagsstämma. - Bestämmelser om reviderad dagordning. - Bestämmelser om fastställelse av bestämd avstämningsdag.
Undantagen bör framgå av lag.
29.8 Samordning vid ingripanden i en koncern
Kommitténs förslag: Finansinspektionen ska samråda med
andra berörda myndigheter innan den vidtar åtgärder mot ett koncernföretag som har gjort sig skyldig till en överträdelse som är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att institutet kan komma att omfattas av resolution eller om förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare är uppfyllda. Om det övervägs åtgärder mot flera koncernföretag ska Finansinspektionen försöka komma överens med övriga behöriga myndigheter om samordnade åtgärder. Om myndigheterna inte enas får dock var och en av dem fatta beslut självständigt. Finansinspektionen är bunden av Ebas beslut i vissa frågor.
Resolutionsdirektivet
För företag som ingår i en koncern ställs det särskilda krav på samordning om en tillsynsmyndighet vill förelägga någon att vidta åtgärder för att förutsättningarna tidiga ingripanden är uppfyllda
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1198
eller utse en särskild förvaltare. Även om vi inte gör skillnad mellan olika typer av ingripanden, finns det en skyldighet att samarbeta med myndigheter i andra länder i den omfattning som direktivet kräver det. Detsamma gäller när en tillfällig förvaltare utses.
Enligt artikel 31.1 ska, om villkoren för att ålägga krav enligt artikel 27 eller utse en tillfällig förvaltare i enlighet med artikel 29 är uppfyllda med avseende på ett moderföretag inom unionen, den samordnande tillsynsmyndigheten underrätta Eba och samråda med övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet.
Efter den underrättelsen och det samrådet ska enligt artikel 30.2 den samordnande tillsynsmyndigheten besluta om någon av åtgärderna i artikel 27 ska tillämpas eller om en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 ska utses med avseende på det berörda moderföretaget inom unionen, med beaktande av effekterna av dessa åtgärder på koncernenheter i andra medlemsstater. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska meddela beslutet till övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet och till Eba.
Enligt artikel 30.3 ska om villkoren för att ålägga krav enligt artikel 27 eller utse en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 är uppfyllda med avseende på ett dotterföretag till ett moderföretag inom unionen, den behöriga myndighet som är ansvarig för tillsyn på individuell nivå och som avser att vidta en åtgärd i enlighet med de artiklarna underrätta och samråda med den samordnande tillsynsmyndigheten.
Den samordnande tillsynsmyndigheten kan, när den mottagit underrättelsen, bedöma de sannolika effekterna av att ålägga krav enligt artikel 27 eller att utse en tillfällig förvaltare i enlighet med artikel 29 för institutet i fråga, på koncernen eller koncernenheter i andra medlemsstater. Den ska meddela den behöriga myndigheten om den bedömningen inom tre dagar.
Efter den underrättelsen och det samrådet ska den behöriga myndigheten besluta om någon av åtgärderna i artikel 27 ska tillämpas eller om en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 ska utses. Beslutet ska fattas med vederbörligt beaktande av den samordnande tillsynsmyndighetens eventuella bedömning. Den behöriga myndigheten ska meddela beslutet till den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet och till Eba.
Enligt artikel 30.4 ska när mer än en behörig myndighet avser att utse en tillfällig förvaltare för, eller tillämpa någon av åtgärderna i artikel 27 på, mer än ett institut i samma koncern, den samord-
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1199
nande tillsynsmyndigheten och övriga relevanta behöriga myndigheter överväga huruvida det är lämpligare att utse samma tillfälliga förvaltare för alla de berörda enheterna eller samordna tillämpningen av någon av åtgärderna i artikel 27 på mer än ett institut för att underlätta lösningar som återupprättar det berörda institutets finansiella ställning. Bedömningen ska utformas som ett gemensamt beslut av den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga relevanta behöriga myndigheterna. Det gemensamma beslutet ska fattas inom fem dagar från dagen för den underrättelse som avses i artikel 30.1. Det gemensamma beslutet ska motiveras och fastställas i ett dokument som den samordnande tillsynsmyndigheten ska tillställa moderföretaget inom unionen.
Eba får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.
I avsaknad av ett gemensamt beslut inom fem dagar får den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för dotterföretagen fatta sina egna beslut om tillsättningen av tillfälliga förvaltare för institut som de ansvarar för och om tillämpningen av någon av åtgärderna i artikel 27.
Om en berörd behörig myndighet har invändningar mot det beslut som meddelats i enlighet med artikel 30.1 eller 30.3, eller i avsaknad av ett gemensamt beslut enligt artikel 30.4, får den behöriga myndigheten enligt artikel 30.5 hänskjuta ärendet till Eba i enlighet med artikel 30.6.
Eba får enligt artikel 30.6 på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheter som avser att tillämpa en eller flera av åtgärderna i artikel 27.1 a i detta direktiv med avseende på punkterna 4, 10, 11 och 19 i avsnitt A i bilagan till detta direktiv, i artikel 27.1 e i detta direktiv eller i artikel 27.1 g i detta direktiv när det gäller att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Varje behörig myndighets beslut ska enligt artikel 30.7 motiveras. Beslutet ska beakta de synpunkter och reservationer som de övriga behöriga myndigheterna har uttryckt under den samrådsperiod som avses i artikel 30.1 eller 30.3 eller den femdagarsperiod som avses i 30.4 samt beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda medlemsstaterna. Besluten ska av den samordnande tillsynsmyndigheten tillställas moderföretaget inom unionen och av respektive behöriga myndigheter tillställas dotterföretagen.
Tidiga ingripanden SOU 2014:52
1200
Om, i de fall som avses i artikel 30.6 , någon av de berörda behöriga myndigheterna före utgången av den samrådsperiod som avses i artiklarna 30.1 och 30. 3 eller vid utgången av den femdagarsperiod som avses i artikel 30.4 har hänskjutit ärendet till Eba i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga behöriga myndigheterna skjuta upp sina beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sina beslut i enlighet med Ebas beslut. Femdagarsperioden ska anses utgöra förlikningsskedet i den mening som avses i den förordningen. Eba ska fatta sitt beslut inom tre dagar. Ärendet får inte hänskjutas till Eba efter det att femdagarsperioden har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om Eba inte inom tre dagar har fattat sitt beslut ska enligt artikel 30.8 de enskilda beslut som fattats i enlighet med artiklarna 30.1, 30.3 eller 30.4 andra stycket tillämpas.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av beskrivningen ovan ska Finansinspektionen samråda med andra berörda behöriga myndigheter när förutsättningarna för tidiga ingripanden är uppfyllda eller förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare är uppfyllda. Om de åtgärder som övervägs eller tillsättandet av den tillfälliga förvaltaren berör flera medlemsstater, ska myndigheterna också försöka komma samordna åtgärderna eller att utse samma förvaltare. Om myndigheterna inte enas får dock var och en av dem fatta beslut självständigt. Enligt direktivet får också medlemsstaterna hänskjuta ett ärende till Eba men det rör bara vissa särskilt specificerade frågor. Ebas medling är bindande.
En process som den som beskrivs i direktivet måste föras in i lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden.
Som vi har beskrivit i det föregående anser vi inte att det finns någon anledning att skilja mellan situationen då förutsättningarna för tidiga ingripanden föreligger och när förutsättningar för ”andra” ingripanden föreligger. Den ovan beskrivna processen gäller dock enbart i det förstnämnda fallet. Vi måste därför skilja mellan ”tidiga ingripanden” och ”andra ingripanden”. För att göra detta föreslår vi att samrådsskyldigheten och den övriga processen
SOU 2014:52 Tidiga ingripanden
1201
ska gälla när det är fråga om överträdelser av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att institutet kan komma att omfattas av resolution (jfr avsnitt 29.4.1). Det kan också vara fråga om överträdelser som innebär att förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare är uppfyllda.
1203
30 Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
30.1 Inledning
Resolutionsdirektivets artiklar 59–62 handlar om nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument. Med relevanta kapitalinstrument menas sådana skuldinstrument som får räknas in i kapitalbasen och som utgörs av det övriga primärkapitalet och supplementärkapitalet.
Bestämmelserna som behandlar när dessa instrument skrivs ned eller konverteras inom ramen för resolution införlivar vi som en del av skuldnedskrivningsverktyget; se kapitel 15. Men direktivet anger att i vissa situationer ska de relevanta kapitalinstrumenten skrivas ned eller konverteras även utanför resolution. Det är dessa situationer som vi behandlar i detta kapitel.
Huvudsyftet med en nedskrivning eller konvertering utanför resolution är att undvika att företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera och därmed också att undvika resolution.1 Metoden för att uppnå syftet är att genom nedskrivning absorbera eventuella förluster och genom konvertering stärka företagets kapitalbas genom att kapitalbasinstrument av lägre kvalitet (de relevanta kapitalinstrumenten) omvandlas till kärnprimärkapital som är av högst kvalitet. Att kapitalbasen är av tillräcklig storlek och kvalitet för att kunna absorbera förluster är en central del av företagets varaktiga livskraft. För att stärka kapitalbasen, snarare än att genomföra en genomgripande finansiell rekonstruktion av företaget som i resolution, ska de relevanta kapitalinstrumenten i detta fall uttryckligen konverteras till kärnprimärkapitalinstrument och
1 De skuldinstrument som också är relevanta kapitalinstrument omfattas självklart också av skuldnedskrivningsverktyget.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1204
inte till något annat äganderättsinstrument som inte räknas in i kärnprimärkapitalet.
Ett annat skäl till att åtgärden fokuserar på dessa skulder är att en nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument är mindre ingripande än resolution. Företagets ägarbild kan visserligen komma att ändras, men ägarna (inklusive de nya) behåller rådigheten över företaget. Av resolutionsdirektivet och EU:s statstödsregler följer även att nedskrivning och konvertering som huvudregel ska ske när ett företag behöver statligt stöd, vilket utgör en annan typ av bevekelsegrund för åtgärden.
När de relevanta kapitalinstrumenten skrivs ned innebär det att innehavarna av dessa instrument, som är borgenärer, drabbas av förluster. Det vore att frångå den prioritetsordning som normalt gäller och tanken att kärnprimärkapitalet ska vara det första att bära förluster. Därför ska, enligt direktivet, på motsvarande vis som vid resolution principen gälla att före någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran konverterad ska åtgärder vidtas mot ägare. I detta fall är borgenärerna innehavarna av de relevanta kapitalinstrumenten och ägarna är endast innehavarna av kärnprimärkapitalinstrument, dvs. innehavare av exempelvis preferensaktier som inte räknas in kärnprimärkapitalet omfattas inte av åtgärderna i detta kapitel.
Kort om ansvariga myndigheter
Enligt direktivet involverar nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument två typer av myndigheter; de berörda myndigheterna och resolutionsmyndigheterna. De berörda myndigheterna ska fastställa om nedskrivning eller konvertering är nödvändig för att förhindra att företaget eller koncernen fallerar, medan resolutionsmyndigheten ska genomföra själva nedskrivningen eller konverteringen. Eftersom nedskrivnings- eller konverteringsåtgärder utanför resolution görs om det behövs för att undvika att ett företag eller en koncern fallerar liknar åtgärderna andra tillsynsåtgärder. Åtgärderna kan vidtas tillsammans med eller i kombination med andra tillsynsåtgärder, t.ex. sådana som klassas som tidiga ingripanden (se kapitel 29). Mot den bakgrunden, som utvecklas närmare nedan, anser kommittén att Finansinspektionen bör vara både fastställande myndighet (berörd myndighet) och verkställande myndighet (resolutionsmyndighet) i detta fall. I fråga
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1205
om gränsöverskridande koncernen ska vidare de berörda myndigheternas beslut som regel föregås av en särskild process (se kapitel 22).
Kort om tidigare och gällande rätt
Före 2014 fanns det uttryckliga bestämmelser i svensk rätt om att vissa primärkapitaltillskott skulle kunna konverteras i en kritisk situation eller på den behöriga myndighetens initiativ på grund av institutets finansiella situation och soliditet.2 Några motsvarande bestämmelser togs inte in i tillsynkravsförordningen utan det ansågs att dessa bestämmelser borde införlivas i unionsrätten genom resolutionsdirektivet.3
Baselkommitténs beslut av den 10 januari 2011
Av betydelse i detta sammanhang är också ett beslut av Baselkommittén för banktillsyn som fått stöd av Group of Governors and Heads of Supervision (GHOS) den 10 januari 2011.4 Enligt det ska relevanta nationella myndigheter kunna besluta att samtliga primärkapitaltillskott och supplementärkapitaltillskott i ett institut ska kunna skrivas ner fullständigt och permanent eller helt omvandlas till kärnprimärkapital vid den tidigaste av följande tidpunkter:
1. Det fastställs att institutet utan dessa åtgärder inte längre är livskraftigt.
2 Förenklat gällde det om instituten ville emittera primärkapitaltillskott så att det utgjorde mer än 35 (men inte 50) procent av det egna kapitlet. 3 I skäl 45 i tillsynskravsförordningen anförs att i linje med Baselkommittén för banktillsyns beslut och med stöd av GHOS den 10 januari 2011, ska samtliga primärkapitaltillskott och supplementärkapitaltillskott i ett institut kunna skrivas ner fullständigt och permanent eller helt omvandlas till kärnprimärkapital vid den tidpunkt då institutet inte längre är livskraftigt. Lagstiftning som är nödvändig för att säkerställa att kapitalbasinstrument omfattas av mekanismen för absorbering av ytterligare förluster bör införlivas i unionsrätten som en del av de krav som avser återhämtning och rekonstruktion av institut. Om den unionsrätt som styr kravet på att kapitalinstrument fullständigt och permanent bör kunna skrivas ner till noll eller omvandlas till kärnprimärkapitaltillskott om ett institut inte längre anses livskraftigt ännu inte har antagits den 31 december 2015 bör kommissionen se över och rapportera om frågan huruvida en sådan bestämmelse bör införas i denna förordning och, mot bakgrund av den översynen, lägga fram lämpliga lagstiftningsförslag. 4 Press release, Bank for International Settlement, Ref no 03/2011.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1206
2. Ett beslut om statligt stöd eller liknande stöd, om företaget utan ett sådant stöd inte längre hade varit livskraftigt.
Genom resolutionsdirektivet kommer de regler som Baselkommittén har angett att bli en del av EU-rätten.
30.2 Beslut om nedskrivning eller konvertering
Kommitténs förslag: Finansinspektionen ska – något förenklat
– skyndsamt besluta att relevanta kapitalinstrument som har getts ut av ett företag som kan bli föremål för resolution ska skrivas ned eller konverteras, om företaget eller den koncern som den ingår i fallerar eller sannolikt kommer att fallera och om åtgärden är tillräckligt för att undvika fallissemang och några alternativa åtgärder för att uppnå detta finns inte tillgångliga. Om företaget är ett dotterföretag som har gett ut relevanta kapitalinstrument som får beaktas både vid bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå och gruppnivå, ska Finansinspektionen fatta ett sådant beslut bara efter överenskommelse med den samordnande berörda myndigheten.
Nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument ska också (med vissa undantag) ske om företaget behöver statligt stöd.
Om ett företag behöver statligt stöd får Finansinspektionen även skriva ned eller konvertera efterställda skulder som inte räknas in i kapitalbasen om det krävs för att stödet ska vara förenligt med unionsrätten.
Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument eller andra efterställda skulder får emellertid inte ske om stödet behövs i förebyggande syfte och sådana åtgärder skulle hota den finansiella stabiliteten eller leda till oproportionerliga resultat.
Resolutionsdirektivet
Artikel 59.3 beskriver fyra olika situationer då relevanta kapitalinstrument som har emitterats av ett företag ska skrivas ned eller konverteras. De situationer som beskrivs skiljer sig åt dels i fråga om det är problem i ett enskilt institut eller i den koncern som institutet ingår som i behöver åtgärdas, dels i fråga om företaget är
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1207
ett dotterföretag eller moderföretag. I tre av de fyra fallen görs en prövning av livskraften5 (”bärkraften”). I det fjärde fallet behöver företaget statligt stöd.
Artikeln anger att medlemsstaterna ska kräva av resolutionsmyndigheten att dessa utövar nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten utan dröjsmål avseende relevanta6 kapitalinstrument som har getts ut av ett företag som kan bli föremål för resolution om en eller flera av följande omständigheter föreligger:
1. Den berörda myndigheten fastställer att företaget inte längre kommer att vara livskraftigt om inte nedskrivningsbefogenheten utövas avseende det relevanta kapitalinstrumentet.
2. I fråga om relevanta kapitalinstrument som har getts ut av ett dotterföretag och som bedöms fullgöra kraven på kapitalbas individuellt och gruppbaserat, den berörda myndigheten i den samordnande tillsynsmyndighetens medlemsstat och den berörda myndigheten i dotterföretagets gör ett gemensamt fastställande i form av ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 92.3 och 92.4 om att koncernen inte längre kommer att vara livskraftig om nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten inte utövas avseende de instrumenten.
3. I fråga om relevanta kapitalinstrument som har getts ut av moderföretaget och som bedöms fullgöra kraven på kapitalbas på individuell basis med avseende på moderföretaget eller på gruppbasis, och den berörda myndigheten i den samordnande tillsynsmyndighetens medlemsstat fastställer att koncernen inte längre kommer att vara livskraftig om nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten inte utövas avseende de instrumenten. Institutet eller koncernföretaget behöver statligt stöd, med undantag för någon av de omständigheter som anges i artikel 32.4 d (iii).
Bestämmelserna om när ett företag eller en koncern inte är livskraftig finns i artikel 59.4 Där sägs att ett företag eller en koncern inte längre anses vara livskraftigt om båda av följande villkor är uppfyllda:
5 Kommittén anser att livskraft är lämpligare svenskt uttryck än bärkraft för det som direktivet avser. 6 I direktivet står det tillämpliga kapitalinstrument. Kommittén anser att relevanta kapitalinstrument är ett bättre uttryck och som ligger närmare den engelska versionens ”relevant capital instruments”.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1208
a) Företaget eller koncernen fallerar eller sannolikt kommer att
fallera.
b) Det finns, med beaktande av tidsaspekter och andra relevanta
omständigheter, inga rimliga utsikter att några åtgärder, inbegripet alternativa åtgärder från privata sektorn eller tillsynsåtgärder (inbegripet åtgärder för tidigt ingripande), förutom nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument, på egen hand eller i kombination med resolutionsåtgärder, inom rimlig tid skulle kunna förhindra att företaget eller koncernen kommer att fallera.
Den närmare innebörden av begreppet framgår av artikel 59.1 b för individuella företag och av artikel 59.1 c för en koncern.
Enligt artikel 59.1 b ska ett företag anses fallera eller sannolikt kunna komma att fallera om en eller flera av de omständigheter som anges i artikel 32.4 föreligger.
Enligt bestämmelsen i artikel 59.1 c anses en koncern fallera eller sannolikt kunna komma att fallera om den inte uppfyller, eller det föreligger objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att koncernen inom den närmaste framtiden inte kommer att kunna uppfylla, sina tillsynskrav på gruppbasis på ett sådant sätt att det kan föranleda de behöriga myndigheterna att vidta åtgärder på grund av bland annat, men inte enbart, det faktum att koncernen har drabbats eller sannolikt kommer att drabbas av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av dess kapitalbas.
När involverar fastställelsebeslutet svenska myndigheter?
Artikel 59.3 beskriver förutsättningarna för att ett beslut om nedskrivning eller konvertering ska fattas, men den anger inte vilket lands berörda myndigheter som ska fastställa att behovet föreligger. Bestämmelser om detta finns i artikel 61 såvitt avser artikel 51.1 b-e. Direktivet innehåller dock inte några uttryckliga bestämmelser om vilket lands resolutionsmyndighet som ska verkställa den berörda myndighetens beslut.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1209
Skälen för kommitténs förslag
Involverade myndigheter
Enligt direktivet är potentiellt två myndigheter i Sverige involverade i den process som leder fram till nedskrivningen eller konverteringen. Det är den berörda myndigheten som fastställer att nedskrivning eller konvertering behövs. Det är resolutionsmyndigheten som verkställer beslutet. Kommitténs bedömning är att när det handlar om nedskrivning eller konvertering utanför resolution så är detta att betrakta som tillsynsåtgärder och såväl fastställande som verkställande bör därför göras av Finansinspektionen. Det är kommitténs åsikt att nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten i resolutionsdirektivet bör ses som ett komplement till tillsynsförordningens bestämmelser om konvertering av primärkapitaltillskott när kärnprimärrelationen understiger 5,125 eller vid andra nivåer eller händelser som framgår avtalsvillkoren för instrumentet. I vissa fall kan det även vara nödvändigt att kombinera nedskrivning och konvertering med andra tillsynsåtgärder. Det handlar då i praktiken om en omstrukturering utanför resolution.
Fortsättningsvis i detta kapital kommer vi därför att skriva Finansinspektionen när vi menar berörd myndighet respektive resolutionsmyndighet. Det kan tilläggas att i ett resolutionsförfarande bör myndigheten som är ansvarig för detta, det vill säga resolutionsmyndigheten, tilldelas motsvarande maktbefogenheter för att kunna skriva ned eller konvertera kapitalinstrument.
Förutsättningar för nedskrivning eller konvertering
Som vi nämner inledningsvis är en förutsättning för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument att det är nödvändigt för att förhindra att ett företag eller en koncern fallerar och åtgärden vidtas som en sista utväg när andra alternativ – såväl tillsynsåtgärder som privata åtgärder – är uttömda. Det är en förenklande omskrivning av direktivets bestämmelser om när nedskrivning eller konvertering behöver genomföras. Direktivet anger att nedskrivning eller konvertering ska ske när företaget eller koncernen inte längre är livskraftigt. I detta sammanhang framgår vad som direktivet menar med livskraftig i artikel 59.1 a, 59.1 b och 59.1 c. Av dessa framgår i korthet att det med livskraftig avses om
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1210
ett företag eller en koncern fallerar (eller sannolikt kommer att fallera) och inga alternativa åtgärder förutom nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument kan förhindra ett sådant fallissemang. Vårt förslag innebär alltså ingen förändring i sak.
Bedömningen av om ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera grundar sig på samma kriterier som vid resolution. För en beskrivning av dessa fallissemangsgrunder hänvisar vi därför till kapitel 7. Vidare ska det bedömas om det med beaktande av tidsaspekter och andra relevanta omständigheter finns några andra åtgärder som rimligen skulle kunna åtgärda problemen. Det är här fråga om en bedömning av om det över huvud taget finns några alternativ som är genomförbara med hänsyn till hur allvarlig och brådskande situationen är. Som exempel på alternativa åtgärder kan nämns åtgärder vidtagna av den privata sektorn – t.ex. i form av kapitaltillskott – eller tidiga ingripanden eller andra tillsynsåtgärder (se artikel 62.4). Det handlar här om att åtgärderna ska göra nedskrivning eller konvertering onödig. Om företaget kan skaffa det kapital som behövs genom exempelvis nyemission till befintliga aktieägare, ska myndigheten inte framtvinga nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
Även om nedskrivningen och konverteringen av relevanta kapitalinstrument är en ingripande åtgärd är den för ägare och borgenärer sannolikt som regel inte lika ingripande som resolution. Det kan påminnas om att utan befogenheten att skriva ned eller konvertera skulle alternativet vara resolution med åtföljande nedskrivning eller konvertering (se kapitel 15) eller tillståndsåterkallelse eventuellt åtföljt av konkurs. Även bedömningen av om det finna alternativa åtgärder att tillgå liknar den som görs vid resolution; se kapitel 7. Skillnaden är att det – om övriga förutsättningar är uppfyllda – blir fråga om nedskrivning eller konvertering om dessa åtgärder bedöms förhindra att institutet fallerar medan det kan bli fråga om resolution om sådana åtgärder bedöms otillräckliga. Om inte nedskrivning eller konvertering tillsammans med andra tillsynsåtgärder kommer att förhindra att företaget fallerar, kommer företagets tillstånd att återkallas eller företaget försättas i resolution.
Bedömningen av om nedskrivning eller konvertering är nödvändigt för att koncernen inte ska fallera görs med utgångspunkt från samma två kriterier som ovan beskrivits för ett företag; fallissemang eller sannolikt fallissemang och alternativa åtgärder. Bedömningen av om koncernen anses fallera eller sannolikt kommer att
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1211
fallera görs dock med utgångspunkt från delvis andra kriterier än för ett företag. Kriterierna har ändå stora likheter med dem som gäller vid resolution.
Enligt direktivet är en första förutsättning för att en koncern ska anses fallera eller sannolikt kommer att fallera att koncernen inte kan uppfylla kapitalkraven på gruppnivå. Kommittén noterar att det är lite oegentligt att tala om att koncernen fallerar. Det är ju de enskilda företagen i koncernen som fallerar och som inte gemensamt uppfyller de gruppbaserade kraven på gruppnivå, men vi använder detta begrepp, liksom direktivet, för enkelhetens skull.
Bedömningen av om en koncern sannolikt kommer att fallera ska grunda sig på objektiva faktorer som tyder på att koncernen inom den närmast tiden inte kommer att uppfylla tillsynskrav på gruppnivå. Objektiva faktorer torde ha samma innebörd här som vid bedömningen av om förutsättningarna för resolution är uppfyllda.
För att en koncern ska anses fallera eller sannolikt kommer att fallera ska överträdelsen av tillsynsregelverket kunna föranleda tillsynsmyndigheterna att vidta åtgärder på grund av, men inte enbart, det faktum att koncernen har drabbats, eller sannolikt kommer att drabbas, av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av dess kapitalbas. Samtidigt ska det vara fråga om problem som inte går att åtgärda genom mindre ingripande åtgärder än nedskrivning eller konvertering. Överträdelserna ska alltså vara tämligen allvarliga.
Bestämmelser rörande fastställande av förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering
De bestämmelser som införlivas med svensk rätt ska enbart avse sådana situationer då det är Finansinspektionen som ska utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna. Av artikel 61 följer att den svenska berörda myndigheten, dvs. Finansinspektionen, är ansvarig för ett svenskt institut, dvs. ett institut som har fått tillstånd av Finansinspektionen. Finansinspektionen är också ansvarig för företag som inte är tillståndspliktiga, men som är hemmahörande i Sverige. Finansinspektionen kan följaktligen behöva fatta beslut om nedskrivning och konvertering i fyra olika scenarier:
1. När förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering föreligger gentemot ett svenskt företag.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1212
2. När ett svenskt företag är ett dotterföretag i en koncern som uppfyller förutsättningarna för nedskrivning och konvertering.
3. När ett svenskt företag är ett moderföretag i en koncern som uppfyller förutsättningarna för nedskrivning och konvertering.
4. När ett svenskt företag behöver statligt stöd.
Kommittén föreslår därför att fyra bestämmelser införs i svensk rätt som hanterar vardera en av situationerna ovan. Nedan beskriver vi dessa mer i detalj.
Företaget uppfyller förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering
Det första fallet avser den situationen att Finansinspektionen fastställer att förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering föreligger gentemot företaget och en sådan åtgärd bedöms kunna förhindra ett fallissemang. Om Finansinspektionen bedömer att dessa förutsättningar föreligger ska den enligt direktivet besluta om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument. Detta behöver framgå av svensk lag. I direktivets anges även att detta beslut (liksom övriga beslut nedan) ska ske utan dröjsmål, vilket i svensk lag lämpligen uttrycks som skyndsamt.
Koncernen uppfyller förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering – åtgärder mot dotterföretag
Det andra fallet rör situationen när kapitalinstrument som getts ut av ett dotterföretag behöver skrivas ned eller konverteras för att koncernen inte ska fallera. Åtgärderna ska vidtas mot dotterföretaget och inte mot koncernen som sådan (koncernen är inte någon juridisk person).
De kapitalinstrument som får skrivas ned eller konverteras är sådana som enligt tillsynsförordningen erkänns som primär- eller supplementärkapital vid bedömningen av om dotterföretaget uppfyller kapitalbaskravet på individuell nivå och om koncernen (eller rättare sagt institutet i toppen på koncernen) uppfyller kravet på gruppnivå. Begreppet krav på kapitalbas definieras i artikel 2.1.51 som de krav som avses i artiklarna 92-98 i tillsynsförordningen.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1213
Eftersom det handlar om att skriva ned instrument i ett dotterföretag för koncernens räkning kommer beslutet att involvera flera myndigheter, både den berörda myndigheten i den medlemsstat där den samordnande tillsynsmyndigheten finns och den berörda medlemsstaten i den medlemsstat där dotterföretaget finns. Ägarbilden i moderföretaget kommer att förändras om dessa aktiekapitalet förändras.
Det är sannolikt den berörda myndigheten där den samordnande tillsynsmyndigheten finns som kommer att initiera åtgärderna eftersom det är därifrån som ansvaret för grupptillsynen utövas. För att nedskrivning eller konvertering ska få ske måste emellertid båda myndigheterna komma överens om detta i ett gemensamt beslut (se kapitel 22).
Enligt artikel 61 är den svenska berörda myndigheten involverad om dotterföretaget har auktoriserats eller är hemmahörande här eller om Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet (dvs. ansvarig för tillsynen på gruppnivå). I det sistnämnda fallet kan dock dotterföretaget finnas i en annan medlemsstat. Det bör därför framgå av svensk rätt att den svenska berörda myndigheten även kan vara involverad i eventuella beslut avseende utländska dotterföretag.
En förutsättning för att nedskrivning eller konvertering ska ske är att det är nödvändigt för att förhindra att koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Detta utesluter dock inte enligt vår bedömning att möjligheten utövas i stället för att besluta om resolution även om ett annat institut i koncernen är i resolution. Så kan exempelvis vara fallet om ett företag i en koncern är resolution, men att det för att koncernen i övrigt ska vara bärkraftigt är tillräckligt med att de relevanta kapitalinstrumenten skrivs ned eller konverteras.
Koncernen uppfyller förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering – åtgärder mot moderföretag
Det tredje fallet rör moderföretaget i koncern. De företag som avses här är ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen (se definitionen av moderföretag inom EES).
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1214
Här ska de relevanta kapitalinstrumenten – till skillnad från vad som gäller för dotterföretagsfallet ovan – beaktas vid bedömningen av om moderföreaget uppfyller kraven på individuell eller gruppnivå. Den berörda myndigheten (i samma land som den samordnande tillsynsmyndigheten) fattar beslutet ensam. Den samordnande myndigheten kan finnas i en annan medlemstat än i Sverige även om moderföretaget är svenskt. Enligt artikel 61 berörs också den svenska berörda myndigheten när Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet och moderföretaget är utländskt. Det bör därför framgå av en särskild bestämmelse att den svenska berörda myndigheten ska fatta beslut beträffande moderföretaget när Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet.
Företaget behöver statligt stöd
Det fjärde fallet då nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument ska ske är när ett företag som kan försättas i resolution behöver statligt stöd. Det ska ses mot bakgrund av att ägare och borgenärer bör vara med och dela på bördan både för att minska behovet av statligt stöd och för att upprätthålla marknadsdisciplinen. Enligt artikel 61 ska den svenska berörda myndigheten fatta beslut om företaget i fråga auktoriserats i Sverige eller är hemmahörande här.
Bestämmelsen är för det första tillämplig på stöd som inte uppfyller kriterierna i artikel 32, t.ex. stöd som ges till företag som inte längre är solida. Som beskrivs i avsnitt 3.15 kan gränsen mellan tillåtet statligt stöd och sådant stöd som kan föranleda resolution vara svår att dra. Det är i princip samma problem här.
När det gäller statligt stöd som uppfyller kriterierna enligt artikel 32 och som kommittén föreslår ska kunna ges till kreditinstitut med stöd av en ny lag om förebyggande statligt stöd (se kapitel 26) gäller följande.
Befogenheterna behöver inte utnyttjas om det är fråga om en sådan förebyggande (avvärjande) rekapitalisering som avses i artikel 32.4 d (iii).
Bestämmelserna får vidare tillämpas för någon av de övriga stödformerna i artikel 32.4 d (statlig garanti för en centralbankers likviditetsstöd och statliga garantier för nya skuldförbindelser) eftersom undantag inte görs för dessa. Av detta följer att nedskrivning eller konvertering i princip ska ske även när sådant statligt
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1215
stöd ges. Detta kommer bl.a. att påverka utformningen av eventuella garantiprogram för obligationer liknande det som fanns under den senaste krisen. Som framgår av den diskuterade bestämmelsen finns det inte någon möjlighet för Finansinspektionen att avstå från nedskrivning eller konvertering om något av kriterierna är uppfyllda, t.ex. förekomsten av statligt stöd i form av garantier för nya skuldförbindelser.
Hur omfattande åtgärderna blir ska emellertid basera sig på en värdering och bedömning av hur stor nedskrivningen behöver vara för att absorbera förluster eller kapitalisera kreditinstitutet (eller koncernen). Om kreditinstitutet bedöms vara solitt, vilket är en förutsättning för att garantier enligt artikel 32.4 d ska kunna ges, måste det kunna förutsättas att det inte föreligger några förluster som inte redan absorberats. I så fall bör värderingen leda till att nedskrivning kan göras med noll kronor.
Kommittén bedömer därför att kravet på nedskrivning i samband med garantier enligt artikel 32.4 d i materiellt hänseende är överflödigt. För kreditinstitut som kan få garantier är nedskrivningsbehovet sannolikt noll; se kapitel 26.
Vi ser heller ingen anledning att staten ska kombinera en garanti till ett solitt kreditinstitut med en nedskrivning som från institutets sida får karaktären av en sanktion, t.ex. därför att den leder till en påtvingad utspädning av aktiernas värde. Den rationella lösningen är att staten tar ut en avgift för garantin; se vidare 26.
Möjligheten av att tillämpa befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument är alltså undantagen om statligt stöd ges i form av ett förebyggande kapitaltillskott och detta uppfyller de krav på detta som anges i artikel 32 i direktivet. Däremot gäller EU:s statsstödsregler som säger att för att ett sådant kapitaltillskott ska godkännas måste statstödsreglernas krav på bördefördelning upprätthållas. För att det statliga stödet ska godkännas av kommissionen krävs en strängare nedskrivning eller konvertering alternativt utspädning än den som enligt resolutionsdirektivet ska göras av relevanta kapitalinstrument.7 Statstödsreglerna inkluderar nämligen även nedskrivning eller konvertering av andra efterställda skulder än sådana som räknas som relevanta kapitalinstrument. Om statligt stöd ska ges ställer alltså både resolutionsdirektivet och statsstödsregelverket krav på föregående nedskrivning eller konvertering. För förebyggande kapitaltillskott kan dock enligt stat-
7 Not till bankmeddelandet från 2013.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1216
stödsreglerna endast konvertering komma i fråga. Vidare finns det enligt statsstödsreglerna möjlighet att göra undantag från kravet på konvertering om en sådan åtgärd i sig skulle hota den finansiella stabiliteten eller leda till ett oproportionerligt resultat. Vid nedskrivningen eller konvertering förutsätts vidare enligt statsstödsreglerna att principen att ingen borgenär ska drabbas värre än vid konkurs följs. Ett sådant krav får också anses följa av proportionalitetsprincipen och rätten till egendomsskydd.
Det är kommitténs åsikt att det vore märkligt om Finansinspektionen får besluta om nedskrivning eller konvertering vid vissa former av statligt stöd (exempelvis en garanti för nyupplåningen) då detta inte krävs enligt statsstödsreglerna, men inte får besluta om konvertering vid förebyggande kapitaltillskott när statsstödsreglerna kräver detta. Kommittén föreslår därför att relevanta kapitalinstrument i regel ska konverteras vid förebyggande kapitaltillskott. För att se till att Finansinspektionen har möjlighet att vidta de åtgärder som krävs för att statsstöd ska godkännas enligt statsstödsreglerna föreslås även att det införs en bestämmelse som ger Finansinspektionen rätt att på motsvarande sätt skriva ned eller konvertera andra efterställda skulder än relevanta kapitalinstrument. Det senare innebär att de krav på gränsöverskridande samarbete som ställs på nedskrivning och konvertering av kapitalbasinstrument blir tillämpliga även vid denna åtgärd. Kommittén föreslår också en bestämmelse som ger Finansinspektionen samma möjlighet att göra undantag från kravet på konvertering vid förebyggande kapitaltillskott som finns enligt statsstödsreglerna.
30.2.2 Underrättelse till resolutionsmyndigheten
Kommitténs bedömning: Eftersom berörd myndighet och
resolutionsmyndighet är densamma i detta fall behövs ingen åtgärd.
Resolutionsdirektivet och skälen för kommitténs bedömning
Om en berörd myndighet fastställer att fastställer att nedskrivning eller konvertering är nödvändig för att institutet eller koncernen ska förbli livskraftigt, ska den enligt artikel 51.3 omedelbart underrätta den resolutionsmyndighet som är ansvarig för det företaget i
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1217
fråga, om det är en annan myndighet. Eftersom i vårt förslag till införlivande Finansinspektionen är både berörd myndighet och resolutionsmyndighet behövs ingen bestämmelse om underrättelse. Det innebär inte att Finansinspektionen inte ska informera resolutionsmyndigheten och andra involverade myndigheter i den utsträckning som är lämpligt. Direktivets bestämmelse syftar däremot på en situation då resolutionsmyndigheten, om den är en annan myndighet än den berörda myndigheten, snabbt behöver få kännedom om den berörda myndighetens beslut för att den ska kunna utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten.
30.3 Värdering för att uppskatta behovet av nedskrivning eller konvertering
Kommitténs förslag: Innan resolutionsmyndigheten fattar
beslut om att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument, ska den låta göra en värdering motsvarande den som ska ske inför ett beslut om resolution respektive beslut om resolutionsåtgärder.
Resolutionsdirektivet
I artikel 59.10 finns det bestämmelser om värdering. Artikeln anger att resolutionsmyndigheten, innan den utövar befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalbasinstrument, ska se till att en värdering görs av tillgångarna och skulderna i institutet eller ett företag som kan bli föremål för resolution i enlighet med artikel 36. Denna värdering ska ligga till grund för beräkningen av den nedskrivning som ska tillämpas på kapitalbasinstrumenten i syfte att absorbera förluster samt den konverteringsnivå som ska tillämpas på relevanta kapitalbasinstrument i syfte att kapitalisera institutet eller koncernföretaget.
Skälen för kommitténs förslag
Som framgår av resolutionsdirektivet ska resolutionsmyndigheten innan den skriver ned eller konverterar relevanta kapitalinstrument göra en värdering motsvarande den som ska göras inför ett beslut
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1218
om resolution respektive inför vidtagande av resolutionsåtgärder. Artikel 59.10 anger mer specifikt att värderingen av nedskrivningsbehovet ska göras enligt artikel 36, det vill säga med särskilda formkrav, inklusive att den ska göras av en oberoende värderare; se kapitel 18.
Med utgångspunkt från värderingen ska resolutionsmyndigheten beräkna hur stor nedskrivningen respektive konverteringen behöver vara för att dels absorbera förluster, dels kapitalisera företaget för att det eller den koncern den ingår i ska undvika ett fallissemang (eller sannolikt fallissemang). Vägledning om vad som ska styra omfattningen av en eventuell konvertering finns i artikel 60. Där sägs att kapitalbeloppet för kapitalinstrumenten ska skrivas ned eller konverteras i den utsträckning som krävs för att uppfylla de samhällsintressen som täcks in av resolutionsändamålen.
När det handlar om en nedskrivning och konvertering för att ett företag behöver statsstöd har kommittén det svårt att se några egentliga skäl till att värderingen i detta fall ska göras enligt artikel 36. I grunden handlar det från företagets synpunkt om ett gynnande beslut och institutet väljer frivilligt att ta emot exempelvis en garanti. Eftersom företagets ägare och ledning sannolikt inte beaktar hur borgenärerna påverkas av statligt stöd kan det dock ändå i vissa fall vara relevant. Direktivets ordalydelse gör dock att det är svårt att undvika kravet på en oberoende värdering. Vi bedömer dock att det i detta sammanhang ska ses som ett formkrav.
För att genomföra direktivet föreslår kommittén att det i lagen förs in en bestämmelse som anger att innan Finansinspektionen fattar beslut om att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument, ska den låta göra en värdering motsvarande den som görs inför ett beslut om resolution respektive beslut om, och utformningen av, resolutionsåtgärder.
30.4 Åtgärder för att skriva ned eller konvertera och åtgärdernas ordningsföljd
Kommitténs förslag: Innan Finansinspektionen skriver ned
eller konverterar relevanta kapitalinstrument ska den besluta att minska kärnprimärkapitalet i proportion till förlusterna.
Om företaget som uppfyller förutsättningarna för nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument har ett
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1219
positivt värde, får Finansinspektionen späda ut äganderätten för existerande aktieägare genom att konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument.
Finansinspektionen får i samband med beslut om minskning av kärnprimärkapitalet även besluta att vidta någon eller några av följande åtgärder.
1. Dra in befintliga kärnprimärkapitalinstrument.
2. Överföra befintliga kärnprimärkapitalinstrument till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.
Finansinspektionen ska permanent skriva ned kapitalbeloppet för relevanta kapitalinstrument eller konvertera dessa till kärnprimärkapitalinstrument i enlighet med instrumentens inbördes förmånsrätt och i den utsträckning som krävs för att företaget eller koncernen inte längre ska bedömas fallera eller kommer sannolikt att fallera.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 60.1 ska resolutionsmyndigheterna när de iakttar de krav som anges i artikel 59 utöva nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten i enlighet med fordringarnas prioritetsgrad vid normala insolvensförfaranden på ett sätt som ger följande resultat:
a) Poster i kärnprimärkapitalet minskas först i proportion till
förlusterna och upp till deras kapacitet och resolutionsmyndigheten vidtar en eller båda av de åtgärder som anges i artikel 47.1 gentemot innehavarna av kärnprimärkapitalinstrumenten.
b) Kapitalbeloppet för övriga primärkapitalinstrument skrivs ned
eller konverteras till kärnprimärkapitalinstrument, eller bådadera, i den utsträckning som krävs för att uppfylla de resolutionsändamål som fastställs i artikel 31 eller upp till de instrumentens kapacitet, beroende på vilket som är lägst.
c) Kapitalbeloppet för supplementärkapitalinstrument skrivs ned
eller konverteras till kärnprimärkapitalinstrument, eller bådadera, i den utsträckning som krävs för att uppfylla de resolutionsändamål som fastställs i artikel 31 eller upp till de instrumentens kapacitet, beroende på vilket som är lägst.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1220
Artikel 60.2 anger att i de fall där kapitalbeloppet för ett relevant kapitalinstrument skrivs ned
a) ska sänkningen av detta kapitalbelopp vara permanent, med för-
behåll för eventuella uppvärderingar i enlighet med återbetalningsmekanismen i artikel 46.3,
b) får inga skulder kvarstå till innehavaren av det relevanta kapital-
instrumentet enligt eller i samband med det belopp för instrumentet som har skrivits ned, med undantag för upplupna skulder och skadeståndsskulder som uppkommit till följd av en rättslig prövning av lagenligheten av nedskrivningsbefogenheten,
c) ska ingen ersättning betalas till innehavaren av det relevanta
kapitalinstrumentet annat än i enlighet med 60.3.
Artikel 60.2 b ovan ska inte hindra att kärnprimärkapitalinstrument tillhandahålls en innehavare av relevanta kapitalinstrument i enlighet med 60.3.
De maktmedel som resolutionsmyndigheten tilldelas beträffande de relevanta kapitalinstrumenten är identiska med vissa av de befogenheter som resolutionsmyndigheten tilldelas för att kunna genomföra skuldnedskrivning eller konvertering beträffande ett företag i resolution.
Som framgår av artikel 59.2 ska medlemsstaterna för det första se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument till aktier eller andra äganderättsinstrument i institut och berörda företag. Detta är i princip samma befogenhet som i artikel 63.1 e tilldelas resolutionsmyndigheten under resolution men då beträffande kvalificerade skulder (se kapitel 15). Beträffande den närmare innebörden av den befogenheten hänvisar vi därför till nämnda kapitel.
Enligt artikel 60.1 a ska resolutionsmyndigheten besluta att minskningen av kärnprimärkapitalinstrumenten ska ske på något av de sätt som anges i artikel 42. Enligt artikel 42 ska aktier och andra äganderättsinstrument kunna dras in, överföras eller spädas ut.
Enligt artikel 60.2 ska resolutionsmyndigheten vidare kunna besluta om att ett företag ska emittera kärnprimärkapitalinstrument till innehavarna av de relevanta kapitalinstrumenten.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1221
Skälen för kommitténs förslag
Av artikel 60 framgår hur nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna ska utövas.
Som nämns i det föregående syftar denna befogenhet på åtgärder som ska vidtas med relevanta kapitalinstrument. De ska antingen skrivas ned eller konverteras till kärnprimärkapitalinstrument, t.ex. aktier. Inbegripet i denna åtgärd är åtgärder som kan vidtas mot aktieägare och andra innehavare av kärnprimärkapitalinstrument. De senare åtgärderna motsvaras övergripande av de åtgärder som vidtas mot ägare inom ramen för resolution; se kapitel 11.
Åtgärder mot innehavare av kärnprimärkapitalinstrument
För att upprätthålla prioritetsordningen ska Finansinspektionen först fokusera på posterna i kärnprimärkapitalet. Alltså ska kärnprimärkapitalet, i princip det egna kapitalet, i första hand bära förluster genom att detta minskas. Det egna kapitalet består i sin tur i princip av det kapital som aktieägarna eller andelsinnehavare har satt in och det överskott eller underskott som företagets verksamhet har genererat. Om tillgångarnas värde understiger skulderna är det egna kapitalet negativt. I en sådan situation är aktiekapitalet eller det kapital som andelsinnehavare har satsat förbrukat. Vid en konkurs hade dessa intressenter inte fått något tillbaka av sina satsade medel. Aktieägarna eller andelsinnehavarna bör i en sådan situation inte längre ha något anspråk på företaget och aktier eller andelar bör dras in i bemärkelsen att instrumenten utraderas eller överförs till nedskrivna borgenärer. Av detta skäl bör Finansinspektionen kunna besluta om att minska poster i kärnprimärkapitalet exempelvis aktiekapitalet så att förluster absorberas. I samband med detta beslut får Finansinspektionen också besluta om att dra in eller överföra aktier eller andra kärnprimärkapitalinstrument.
Om företaget har ett positivt eget kapital får Finansinspektionen även besluta om att konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument med följd att de befintliga aktieägarna ägarandel späds ut. Finansinspektionen ska också kunna kombinera indragning, överföring och utspädning. Åtgärderna indragning, överföring och utspädning överensstämmer med de åtgärder som
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1222
resolutionsmyndigheten ska kunna vidta, eller åstadkomma, vid en tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget och för en utförligare diskussion av dessa hänvisas till kapitel 15.
Det bör dock noteras att dessa åtgärder riktade mot aktieägare och andra innehavare av kärnprimärkapitalinstrument aldrig genomförs separat utan alltid står i relation till den nedskrivning eller konvertering som görs av de relevanta kapitalinstrumenten. För att införliva direktivet bör det tas in en bestämmelse om att Finansinspektionen kan vidta åtgärder rörande kärnprimärkapitalet som motsvarar resolutionsmyndighetens befogenheter gentemot ägare.
Åtgärder mot innehavare av relevanta kapitalinstrument
När det egna kapitalet som utgör poster i kärnprimärkapitalet har förbrukats för att absorbera förlusterna kan relevanta kapitalinstrument tas i anspråk för att absorbera kvarvarande förluster. Detta sker genom att Finansinspektionen beslutar om att instrumentens kapitalbelopp ska skrivas ned, ända till noll om så krävs.
När väl förlusterna har absorberats kan de relevanta kapitalinstrumenten tas i anspråk för att stärka kärnprimärkapitalrelationen genom att Finansinspektionen beslutar om konvertering, det vill säga att dessa kapitalinstrument som i grunden är skulder blir omvandlade till kärnprimärkapitalinstrument som aktier. Det behöver alltså framgå av en bestämmelse att Finansinspektionen har rätt att skriva ned relevanta kapitalinstruments kapitalbelopp och att Finansinspektionen konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument.
Hur stor nedskrivningen eller konverteringen ska vara får bedömas från fall till fall. Utgångspunkten bör vara att åtgärderna ska vara tillräckligt kraftfulla för att företaget eller koncernen inte längre ska anses fallera eller sannolikt komma att fallera.8 Om den nedskrivning eller konvertering som kan göras inte är tillräckligt stor för att uppfylla dessa ändamål, ska den inte beslutas i första skedet. I ett sådant fall bör myndigheterna i stället inleda den pro-
8 En liknande bestämmelse finns när nedskrivning eller konvertering görs av ett övrigt primärkapitaltillskott enligt tillsynsförordningen, men då ska det totala belopp som måste skrivas ned inte vara lägre än det lägsta av det belopp som krävs för att fullständigt återställa institutets kärnprimärkapitalkvot till 5,125 procent eller instrumentets fullständiga belopp, se artikel 54.4 i nämnda förordning.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1223
cess som kan leda till resolution eller tillståndsåterkallselse, beroende på om det finns något allmänintresse.
Även när Finansinspektionen tillämpar sin beslutanderätt avseende relevanta kapitalinstrument ska prioritetsordningen följas. Det innebär att instrument som räknas till det övriga primärkapitalet ska tas i anspråk före instrument som räknas till supplementärkapitalet. I korthet innebär det att instrumenten ska tas i anspråk i den ordningsföljd som ges av deras inbördes grad av efterställdhet eller förmånsrätt. Att nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument ska ske i enlighet med prioritetsordningen bör framgå i svensk rätt.
Genom dessa bestämmelser anser vi inte att det finns behov att införliva artikel 60.2 som i detta sammanhang innebär att Finansinspektionen ska i samband med en konvertering kunna förelägga ett företag att ge ut kärnprimärkapitalinstrument till innehavarna av relevanta kapitalinstrument.
En nedskrivning ska vara permanent
I artikel 60.1 a finns en bestämmelse som gäller vid nedskrivning men inte vid konvertering. Det anges sammanfattningsvis att sänkningen av skuldens kapitalbelopp ska vara permanent, att det inte får finnas någon kvarstående skuld för det belopp som skrivits ned och att ingen ersättning får betalas till borgenären i samband med nedsättningen. Dessa bestämmelser ska dock inte förhindra att en konvertering genomförs.
Enligt artikel 60.1 m i tillsynsförordningen kan den nedskrivning eller konvertering som sker med stöd av avtalsvillkoren vara tillfällig eller permanent. För att tydliggöra skillnaden mellan de båda direktivens regelverk, bör det därför klargöras att den av resolutionsmyndigheten beslutade nedskrivningen eller konverteringen ska vara permanent. Att konverteringen ska vara permanent sägs visserligen inte uttryckligen i direktivet men konvertering till kärnprimärkapitalinstrument resulterar automatiskt i eviga instrument; se artikel 28.1 e i tillsynsförordningen. Det torde därför inte vara några problem med att ange att både nedskrivningen och konverteringen ska vara permanent.
Att det inte får finnas några kvarstående skulder på den nedsatta delen och att ingen ersättning ska betalas till borgenärerna följer av bestämmelserna om hur nedskrivningen och konverteringen
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1224
genomförs. Det behöver därför inte framgå av någon uttrycklig bestämmelse.
Av bestämmelsen framgår emellertid att direktivets bestämmelser om återbetalningsmekanismen i artikel 41.2 a. är tillämpliga även i detta fall. I likhet med vad kommittén har bedömt rörande skuldnedskrivningsverktyget införlivas dessa genom de generella reglerna för värdering.
Närmare om bestämmelsens effekt
Av bestämmelsen framgår att det som ska skrivas ned eller konverteras är relevanta kapitalinstrument. En nedskrivning kommer att innebära att de relevanta kapitalinstrumentens kapitalbelopp sänks, det vill säga att företagets skulder minskar.
Den konvertering som sker kommer sannolikt att resultera i att företaget får nya delägare. Beroende på storleken på de nya aktieinnehaven kan de nya ägarnas lämplighet behöva prövas av tillsynsmyndigheten. Den prövningen ska normalt ske innan aktier byter ägare. Kommittén anser att, precis som i fallet med skuldnedskrivningsverktyget, ska en ägarprövning göras innan nya ägare kan förfoga över sina aktier.
Det bör i det här sammanhanget noteras att nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten avser alla instrument som uppfyller kraven för att få ingå i kapitalbasen och detta oavsett om instrumentet i det enskilda fallet får räknas in i kapitalbasen. Så kan exempelvis vara fallet om ett företag har emitterat instrument till ett större belopp än vad som får ingå i kvoten.
Principen att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation
När skuldnedskrivningsverktyget tillämpas gäller enligt direktivet principen ”no creditor worse off”, som innebär att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer inte ska bli sämre än vid konkurs eller likvidation. Den principen gäller dock inte vid tillämpningen av bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution. Som berörts i det föregående förutsätts emellertid enligt statsstödsreglerna att principen följs vid konvertering eller nedskrivning av efterställda skulder.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1225
30.5 Några särskilda förutsättningar för konvertering
Kommitténs förslag Vid konvertering av relevanta kapital-
instrument gäller följande.
1. De kärnprimärkapitalinstrumenten som konverteringen ska avse är utgivna av företaget i fråga eller av dess moderföretaget, beroende på vad Finansinspektionen beslutar och, om instrumenten ska ges ut av moderföretaget, har godkänts av resolutionsmyndigheten för moderföretaget.
2. Kärnprimärkapitalinstrumentet har getts ut innan företaget ger ut aktier eller andra äganderättsinstrument i syfte att erhålla kapital från staten eller ett offentligt organ.
3. Kärnprimärkapitalinstrumenten tilldelas och överförs utan dröjsmål efter beslutet att konvertera de relevanta kapitalinstrumenten.
4. Konverteringskursen för de relevanta kapitalinstrumentens konvertering till kärnprimärkapitalinstrument bestäms enligt de principer som gäller vid konvertering av skulder till aktier och andra äganderättsinstrument när skuldnedskrivningsverktyget tillämpas.
Resolutionsdirektivet
Direktivet ställer i artikel 60.2 upp ett antal principer för att relevanta kapitalinstrument ska få konverteras till kärnprimärkapitalinstrument. Enligt den artikeln får kapitalinstrumenten konverteras bara om följande villkor är uppfyllda:
a) Kärnprimärkapitalinstrumenten ges ut av det företag eller av ett
moderföretag till företaget i fråga, med samtycke från resolutionsmyndigheten för företaget eller, i tillämpliga fall, resolutionsmyndigheten för moderföretaget.
b) Kärnprimärkapitalinstrumenten ges ut innan företaget ger ut
aktier eller äganderättsinstrument i syfte att tillhandahålla kapital från staten eller ett offentligt organ.
c) Kärnprimärkapitalinstrumenten tilldelas och överförs utan
dröjsmål efter utövandet av konverteringsbefogenheten.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1226
d) Den konverteringskurs som avgör det antal kärnprimärkapi-
talinstrument som ska tillhandahållas avseende varje relevant kapitalinstrument iakttar principerna i artikel 45 och eventuella riktlinjer som utarbetats av Eba i enlighet med artikel 45.4.
Skälen för kommitténs förslag
Förutsättningarna för konvertering kan förstås både som anvisningar till Finansinspektionen om hur konverteringen ska genomföras och ett förbud mot att genomföra konverteringen om de angivna förutsättningarna inte är uppfyllda. Det framgår inte av direktivet vilket av dessa alternativ som avses. Eftersom det finns en skyldighet för Finansinspektionen att genomföra en nedskrivning eller konvertering i vissa fall är det sannolikt det förstnämnda. Finansinspektionen ska alltså aktivt verka för att uppfylla de angivna förutsättningarna och om någon av förutsättningarna inte går att uppfylla behöver alternativa åtgärder övervägas, inklusive resolution.
Den första förutsättningen för att konvertering ska få ske är att de kärnprimärkapitalinstrument som lämnas i utbyte ges ut av det berörda företaget eller av dess moderföretag. Resolutionsmyndighet för det företaget eller moderföretaget, beroende på vilken av dem som ska ge ut instrumentet ska samtycka till att instrumenten ges ut av företaget i fråga. I praktiken innebär det att Finansinspektionen om den överväger att besluta om en konvertering till aktier i det berörda företagets moderföretag, måste det ske med samtycke från resolutionsmyndigheten för moderföretaget.
Eftersom konverteringen kan ske genom kärnprimärkapitalinstrument som innehas av t.ex. aktieägare förs över till borgenärer, ställer dock bestämmelsen inte upp några krav på nyemission av aktier i varje enskilt fall.
Emissionen ska för det andra göras innan företaget gör en emission av aktier eller andra äganderättsinstrument i syfte att erhålla kapital från staten. Bestämmelsen återspeglar principen att företagets ägare ska bära förluster först och därefter företagets borgenärer, innan staten går in med kapital. Genom denna bestämmelse riskerar staten inte någon utspädning av sitt innehav.
För det tredje ska instrumenten överföras till borgenärerna i direkt anslutning till beslutet om konvertering. Beslutet ska alltså resultera i en direkt kapitalisering av företaget.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1227
För det fjärde ska konverteringskursen vara förenlig med de principer som gäller vid resolution (se avsnitt 15.11). Av artikel 60.2 d framgår mer precist att Finansinspektionen ska fastställa konverteringskursen för de relevanta kapitalinstrumenten med utgångspunkt i vissa angivna kriterier. Det är samma kriterier som gäller när resolutionsmyndigheten beslutar om konvertering av kvalificerade skulder under resolution. Dessa kriterier behandlas i avsnitt 15.10.
30.6 Nedskrivning och konvertering i koncerner
Kommitténs förslag: När ett relevant kapitalinstrument som
getts ut av ett dotterföretag ska skrivas ned eller konverteras, får nedskrivningen eller konverteringen inte vara mer omfattande eller göras på sämre villkor än de relevanta kapitalinstrument med samma rangordning som har skrivits ned eller konverterats på moderföretagsnivå.
Resolutionsdirektivet
Av direktivets artikel 51.1 d framgår vidare att ett relevant kapitalinstrument som emitterats av ett dotterföretag inte ska skrivas ned eller konverteras i större utsträckning eller till sämre villkor än kapitalinstrument med samma rangordning på moderföretagsnivå som har skrivits ned eller konverterats.
Skälen för kommitténs förslag
När åtgärder vidtas mot ett moderföretag i en koncern och dess dotterföretag behöver bördan fördelas mellan företagen. Vi föreslår att det i detta avseende tas in en bestämmelse motsvarande den i direktivet i svensk rätt.
Det bör noteras att bestämmelsen inte kräver att moderföretagets kapitalinstrument ska skrivas ned samtidigt som dotterföretagets eller att samtliga dotterföretags kapitalinstrument ska skrivas ned. Det är för det första tämligen osannolikt att en koncerns problem kan lösas enbart genom åtgärder mot ett dotterföretag, dvs. utan att några åtgärder samtidigt vidtas mot moderföretaget.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1228
Åtgärderna mot ett dotterföretag kan initieras av den berörda myndigheten i toppen av koncernen för att genom samordnande åtgärder försöka lösa hela koncernens problem. Om det är möjligt och den berörda myndighet som ansvarar för dotterföretaget går med på detta, får det förutsättas att åtgärden är motiverad i det enskilda fallet.
Det kan däremot inte uteslutas att nedskrivning eller konvertering enbart sker på moderföretagsnivå, dvs. en sorts Single Point of Entry lösning (se kapitel 23).
30.7 Beslut om nedskrivning och konvertering är myndighetsbeslut
Kommitténs förslag: Ett beslut om nedskrivning eller konver-
tering är bindande för företaget som uppfyller förutsättningarna för detta och för innehavarna av kärnprimärkapitalinstrument och relevanta kapitalinstrument.
En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären, dvs. företaget i resolution, svarar för fordringen.
Den kapitalökning som konverteringen innebär ska vara fastställd när den har blivit registrerad.
Skälen för kommitténs förslag
Om Finansinspektionen beslutar om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument så är detta ett myndighetsbeslut som är bindande för innehavarna av dessa instrument. Om Finansinspektionen beslutar att till exempel ett relevant kapitalinstrument ska skrivas ned till noll så är detta beslut bindande och ska verkställas på ett sätt som uppnår denna konsekvens.
Som vi tidigare har angett så är Finansinspektionens åtgärder gentemot innehavarna av kärnprimärkapitalinstrument, exempelvis aktier, en del av förfarandet vid nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument. Även dessa åtgärder som inbegriper att poster i kärnprimärkapitalet ska minskas, exempelvis genom att aktiekapitlet minskas, eventuellt i kombination med att motsvarande instrument permanent fråntas innehavarna genom att aktier
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1229
dras in eller blir överförda alternativt att befintligt ägandet minskas genom utspädning vidtas efter myndighetsbeslut. Det innebär att de är bindande gentemot företaget som måste verkställa minskningen av kärnprimärkapitalet och gentemot innehavarna av kärnprimärkapitalinstrument som till följd av kan få sina instrument indragna.
För att en konvertering ska kunna ske kan företagets kapital behöva öka. Även om detta kan Finansinspektionen besluta och med följd att detta beslut blir bindande för företaget. Det är kommitténs bedömning att det är lämpligt att i en bestämmelse erinra om att de beslut som Finansinspektionen fattar inom ramen för en nedskrivning eller konvertering är direkt bindande för företaget och innehavare av berörda instrument och att dessa beslut ska verkställas oberoende av vad som är föreskrivet om liknande åtgärder på annat håll, exempelvis i aktiebolagslagen. Det kan också nämnas att det finns olika sätt som beslut av denna typ rent tekniskt kan verkställas på.
En konvertering innebär att det relevanta kapitalinstrumentet omvandlas till ett kärnprimärkapitalinstrument exempelvis aktier. Borgenären (eller innehavaren av det relevanta kapitalinstrumentet) byter ställning till ägare. Vid konverteringen överförs skuld till eget kapital, vilket stärker företagets finansiella ställning. I termer av kapitaltäckningsregelverket innebär det att företagets kärnprimärkapitalrelation ökar vilket förbättrar kvaliteten på kapitalbasen även om storleken på kapitalbasen förblir oförändrad. Se även avsnitt 15.10 för mer om konvertering av skulder till aktier och andra äganderättsinstrument vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
Det bör precis som med skuldnedskrivningsverktyget införas en bestämmelse som anger att Finansinspektionen får besluta att i ett företag som uppfyller förutsättningarna för nedskrivning/konvertering ska relevanta kapitalinstrument konverteras till kärnprimärkapitalinstrument, exempelvis aktier, i det företaget. Detta beslut om konvertering ska vara bindande för företaget, för berörda borgenärer och ägare. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären, dvs. företaget i resolution, svarar för fordringen. Det bör också framgå av lag att den kapitalökning som konverteringen innebär ska, i enlighet med vad som gäller i exempelvis aktiebolagslagen, vara fastställd när den har blivit registrerad.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1230
30.8 Förberedande åtgärder
Kommitténs förslag: Finansinspektionen får förelägga ett bolag
som kan bli föremål för resolution att styrelsen ska ha det bemyndigande som krävs för att bolaget ska kunna ge ut ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 60.3 får resolutionsmyndigheten för tillhandahållande av kärnprimärkapitalinstrument i samband med en tvångskonvertering kräva att de berörda företagen alltid har det bemyndigande som krävs för att emittera det relevanta antalet kärnprimärkapitalinstrument.
Skälen för kommitténs förslag
Artikel 60.3 innebär att Finansinspektionen ska kunna kräva av ett företag att det alltid har de bemyndiganden som krävs för att ge ut ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument. En liknande bestämmelse finns i artikel 54.6 i tillsynsförordningen för primärkapitalinstrument som ska konverteras vid en utlösande händelse. Det handlar exempelvis om att se till att det i bolagsordningen angivna aktiekapitalet är tillräckligt stort för att en nyemission ska kunna göras utan bolagsstämmobeslut i kombination med ett bemyndigande till styrelsen att besluta om nyemission utan företrädesrätt för aktieägarna.
Det bör därför föras in en bestämmelse i svensk rätt som anger att resolutionsmyndigheten får förelägga ett bolag som kan bli föremål för resolution att vidta åtgärder för att säkerställa att styrelsen får fatta beslut om nyemission enligt 13 kap. 35 § aktiebolagslagen.
30.9 Tillämpning på gruppnivå
Kommitténs förslag: Beslut om att förutsättningarna för ned-
skrivning eller konvertering föreligger gentemot ett företag ska föregås av den process som föreskrivs i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1231
Resolutionsdirektivet
Direktivet anger vissa särskilda förfarandekrav som avser konsoliderad tillämpning av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten. Dessa påminner om de bestämmelser som avser samarbete mellan olika nationella myndigheter i samband med att resolutionsåtgärder vidtas (se kapitel 22).
Krav på underrättelse
Av artikel 62 framgår att den berörda myndigheten innan den gör ett fastställande enligt artikel 59 (dvs. ett fastställande av att villkoren för att använda nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten är uppfyllda) avseende ett dotterföretag som ger ut relevanta kapitalinstrument som bedöms fullgöra kravet på kapitalbas på individuell basis och på gruppbasis ska uppfylla följande krav.
a) En berörd myndighet som överväger om den ska göra ett fast-
ställande enligt artikel 59.3 b–e ska utan dröjsmål underrätta den samordnande tillsynsmyndigheten och den berörda myndigheten i den medlemsstat där den samordnande tillsynsmyndigheten finns om annan myndighet.
b) En berörd myndighet som överväger om den ska göra ett fast-
ställande enligt artikel 59.3 c ska underrätta, utan dröjsmål, den behöriga myndighet som är ansvarig för varje institut eller koncernföretag som har gett ut de relevanta kapitalinstrumenten avseende vilka nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten ska utövas om ett fastställande görs, och de berörda myndigheterna i de medlemsstater där de behöriga myndigheterna och den samordnande tillsynsmyndigheten finns om andra myndigheter.
När de berörda myndigheterna gör ett fastställande i enlighet med artikel 59.3 c–e när det gäller ett företag eller en koncern med gränsöverskridande verksamhet ska de ta hänsyn till de potentiella konsekvenserna av resolutionen9 i alla medlemsstater där företaget eller koncernen bedriver verksamhet.
9 Bör nog vara fastställandet.
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1232
Till den underrättelse som ska lämnas enligt ovan ska bifogas en förklaring till skälen för att man överväger att fastställa att villkoren i artikel 62.1 är uppfyllda (artikel 62.3).
Krav på samråd
Om en underrättelse har lämnats enligt 62.1 ovan ska enligt artikel 62.4 den berörda myndigheten som lämnat underrättelsen i samråd med de berörda myndigheter som underrättats göra en bedömning av följande.
a) Huruvida det finns någon alternativ åtgärd till utövandet av ned-
skrivnings- eller konverteringsbefogenheten i enlighet med artikel 59.3.
b) Om det finns någon sådan alternativ åtgärd, huruvida det är
möjligt att tillämpa den.
c) Om det är möjligt att tillämpa en alternativ åtgärd, huruvida det
finns realistiska utsikter att den inom en rimlig tidsram skulle åtgärda de omständigheter som annars skulle kräva ett fastställande enligt artikel 59.3.
Vid de bedömningar som angetts ovan och som ska göras av de olika berörda myndigheterna avses med alternativa åtgärder sådana åtgärder för tidigt ingripande som avses i direktivets artikel 27, åtgärder som avses i artikel 104.1 av direktivet 2013/36/EU eller en överföring av medel eller kapital från moderföretaget (artikel 62.5).
Krav på att vidta alternativa åtgärder i vissa fall
Om den berörda myndigheten efter samråd med de underrättande myndigheterna kommer fram till att det finns en eller flera alternativa åtgärder, att det är möjligt att tillämpa dem och att det finns realistiska utsikter att de inom en rimlig tidsram skulle åtgärda de omständigheter som annars skulle kräva ett fastställande enligt artikel 59.3, ska de se till att åtgärderna tillämpas.
SOU 2014:52 Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution
1233
Möjlighet för berörd myndighet att fatta beslut på egen hand i vissa fall
Om den berörda myndigheten i ett sådant fall som avses i 60.1 a efter samråd med de underrättade myndigheterna kommer fram till att det inte finns några alternativa åtgärder som skulle ge det resultat som avses i punkt 60,4 c ska den berörda myndigheten besluta huruvida det fastställande enligt artikel 59.3 som övervägs är lämpligt.
Underrättelse om beslut om fastställande i vissa fall
Om en berörd myndighet beslutar att göra ett fastställande enligt punkt 59.3 c ska den omedelbart underrätta de berörda myndigheterna i de medlemsstater där de berörda dotterföretagen är belägna, och fastställandet ska göras i form av ett gemensamt beslut i enlighet med vad som anges i artikel 92.3 och 92.6. Om inget gemensamt beslut föreligger får inget fastställande inom ramen för artikel 59.3 c göras.
Artiklarna 92.3 och 92.6 behandlas i avsnitt 7.5.2. Artiklarna 92.3 och 92.6 har följande lydelser.
Om de åtgärder som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå enligt 92.1 inbegriper en koncernresolutionsordning, ska denna ha formen av ett gemensamt beslut av resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretag som omfattas av koncernresolutionsordningen.
Eba får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010 (artikel 92.3). Det gemensamma beslut som avses i 92.3 eller 92.5 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut som avses i 92.4 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutionsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna (artikel 92.6).
Nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution SOU 2014:52
1234
Skyldighet att verkställa beslut att skriva ned och konvertera kapitalinstrument
Resolutionsmyndigheten i den jurisdiktion där vart och ett av de berörda dotterföretagen är beläget ska utan dröjsmål verkställa ett i enlighet med artikel 62 fattat beslut att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument, med vederbörligt beaktande av hur brådskande omständigheterna är.
Skälen för kommitténs förslag
Den process som beskrivits i det föregående måste införlivas med svensk rätt. Eftersom processen sannolikt kommer att utmynna i att företaget i fråga föreläggs att vidta åtgärder eller ett beslut om nedskrivning eller konvertering, bör bestämmelserna tas in i lag.
Om de berörda myndigheterna kommer överens ska det framgå av ett gemensamt beslut enligt bestämmelserna i artikel 92 (se kapitel 23). Om inte myndigheterna kan enas, ska det enligt artikel 62 inte ske någon nedskrivning eller konvertering. Hänvisningen till artikel 92 får därför förstås som att den myndighet som motsätter sig åtgärden ska motivera sitt beslut och underrätta de övriga myndigheterna om det och om vilka alternativa åtgärder som den avser att vidta.
Bestämmelserna i artikel 62.1 a om att myndigheterna ska beakta potentiella konsekvenser i alla medlemsstater införlivas genom föreskrifter meddelande av regeringen. Artikel 62.7 om att resolutionsmyndigheten ska vidta åtgärder utan dröjsmål har tagits om hand genom att Finansinspektionen ska skyndsamt besluta om nedskrivning eller konvertering; se avsnitt 30.2 ovan.
1235
31 Sanktioner
31.1 Inledning
Artiklarna 110–114 i resolutionsdirektivet medför skyldigheter för medlemsstaterna att införa bestämmelser om sanktionsåtgärder vid överträdelser av direktivet. Resolutionsdirektivets sanktionsbestämmelser överensstämmer med motsvarande bestämmelser i andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet som nyligen antagits eller befinner sig i slutskedet av förhandlingsprocessen (t.ex. kapitaltäckningsdirektivet1 och MiFID22). Utgångspunkten vid genomförandet av sanktionsbestämmelserna i resolutionsdirektivet bör därför vara att de ska ligga i linje med hur andra EUdirektiv på området genomförs i svensk rätt.
31.2 Ingripande
Kommitténs förslag:
Finansinspektionens ingripande-
befogenheter enligt 15 kap. lagen (2004:297) om bank-och finansieringsrörelse och 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska omfatta finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut som åsidosatt sina skyldigheter enligt den lagen, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om särskild tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG. 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU.
Sanktioner SOU 2014:52
1236
Kommitténs bedömning: Sanktionsbestämmelserna i reso-
lutionsdirektivet kan, till den del de riktar sig mot kreditinstitut och värdepappersbolag, anses genomförda i svensk rätt genom lagen om bank-och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden under förutsättning att nämnda lagar uppdateras för att bättre motsvara sanktionsbestämmelserna i nyligen antagna rättsakter på finansmarknadsområdet.
Resolutionsdirektivet
Resolutionsdirektivet innehåller skyldigheter för medlemsstaterna att införa bestämmelser om sanktioner. Resolutionsdirektivet föreskriver bl.a. vilka typer av administrativa sanktioner som ska införas (artikel 111.2), under vilka förutsättningar beslut om sanktioner ska offentliggöras (artikel 112) och vilka omständigheter som ska beaktas vid beslut om typen av och nivån på sanktioner (artikel 114). Enligt artikel 111.1 ska medlemsstaterna föreskriva sanktioner för åtminstone ett antal överträdelser, bl.a. vid underlåtenhet att utforma, upprätthålla eller uppdatera återhämtnings- och koncernåterhämtningsplaner (jfr artiklarna 5 och 7 i resolutionsdirektivet).
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Flertalet av de institut och företag som omfattas av skyldigheter enligt resolutionsdirektivet är redan i dag föremål för reglering i svensk rätt, bl.a. genom lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Nämnda lagar innehåller omfattande rörelsereglering men även bestämmelser om ingripandemöjligheter för Finansinspektionen vid överträdelser av de aktuella lagarna, andra författningar som reglerar verksamheten, bolagsordningen, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet (15 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden).
Utöver kreditinstitut och värdepappersbolag omfattar resolutionsdirektivet finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och
SOU 2014:52 Sanktioner
1237
finansiella institut. Direktivet föreskriver att medlemsstaterna ska införa sanktionsmöjligheter för vissa specifika överträdelser av direktivet. Att dessa skyldigheter gäller även finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut ska därför framgå av lagtexten. För att Finansinspektionen ska kunna besluta om sanktioner även mot sådana företag bör de omfattas av relevanta ingripandebestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden. Vilken form av ingripandeåtgärd som bör tillämpas i förhållande till holdingföretag och finansiella institut får avgöras genom en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.
Såsom anges i resolutionsdirektivet bör det också vara möjligt för Finansinspektionen att besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör i ett finansiellt holdingföretag, eller ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt institut inte längre får vara det. Den möjligheten är ingripande och bör därför reserveras för allvarliga överträdelser. En ytterligare förutsättning bör vara att olämpligheten kommer till uttryck genom överträdelse av någon av de bestämmelser som medlemsstaterna enligt direktivet är skyldiga att sanktionera. Det är:
1. Underlåtenhet att utforma, upprätthålla eller uppdatera återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner, i överträdelse mot artiklarna 5 eller 7.
2. Underlåtenhet att underrätta den behöriga myndigheten om en avsikt att ge finansiellt stöd inom koncernen, i överträdelse mot artikel 25.
3. Underlåtenhet att tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter för utarbetandet av resolutionsplaner, i överträdelse mot artikel 11.
4. Underlåtenhet av ett instituts ledningsorgan eller ledningsorganet för en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d att underrätta den behöriga myndigheten när institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d kommit eller sannolikt kommer att fallera, i överträdelse mot artikel 81.1.
Av de skyldigheter som följer av resolutionsdirektivet ska flera fall fullgöras i förhållande till resolutionsmyndigheten ). Resolutionsdirektivet ger medlemsstaterna möjlighet att fördela sanktionsbefogenheterna mellan den behöriga myndigheten och reso-
Sanktioner SOU 2014:52
1238
lutionsmyndigheten, artikel 110.3. Det kan framföras synpunkter på en ordning där en annan myndighet än den som ansvarar för hanteringen av en viss uppgift är behörig att meddela föreläggande om fullgörande av en skyldighet eller att besluta om sanktioner vid åsidosättande av en skyldighet. Kommittén anser dock att det saknas skäl att inom ramen för detta regelverk frångå gällande ordning där Finansinspektionen utgör behörig myndighet att besluta om sanktioner vid åsidosättande av bestämmelser på finansmarknadsområdet. Det förefaller olämpligt om en annan myndighet, parallellt med Finansinspektionen, ska ges möjlighet att förelägga ett institut eller annat företag som omfattas av resolutionsdirektivet att fullgöra en skyldighet eller ingripa på annat sätt. Även i övrigt framstår Finansinspektionen som den myndighet som är mest lämpad för att ansvara för tillsynen och att besluta om sanktioner vid överträdelser av resolutionsdirektivet.
I maj 2014 överlämnade regeringen prop. 2013/14:228 om förstärkta kapitaltäckningsregler till riksdagen. Propositionen innehåller bl.a. förslag på ändringar av ingripandebestämmelserna i 25 kap. lagen om värdepappersmarknaden och 15 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse. I april 2014 överlämnades en promemoria om genomförande av sanktionsbestämmelserna i kapitaltäckningsdirektivet till Finansdepartementet av 2013 års värdepappersmarkandsutredning och 2012 års marknadsmissbruksutredning3 (härefter benämnd CRD IV-promemorian). Även CRD IV-promemorian innehåller förslag på ändringar av ingripandebestämmelserna i lagen om värdepappersmarknaden och lagen om bank- och finansieringsrörelse. I CRD IV-promemorian föreslås bl.a. separata processer vid ingripande mot juridiska respektive fysiska personer. CRD IV-promemorian har remitterats till berörda aktörer och remisstiden löpte ut den 30 maj 2014. Eftersom det pågår ett arbete med att uppdatera ingripandebestämmelserna i lagen om värdepappersmarknaden och lagen om bank- och finansieringsrörelse för att bättre motsvara sanktionsbestämmelserna i nyligen antagna EU-rättsakter på finansmarknadsområdet saknas det skäl för kommittén att lämna ytterligare förslag till ändringar av ingripandebestämmelserna i nämnda lagar. Kommittén förutsätter därmed att ingripandebestämmelserna, som de
3 Promemoria om sanktioner enligt CRD IV av 2013 års Värdepappersmarknadsutredning och 2012 års Marknadsmissbruksutredning. Promemorian finns tillgänglig på Finansdepartementet, diarienummer Fi2014/1356.
SOU 2014:52 Sanktioner
1239
slutligen kommer att utformas, väl kommer svara mot kraven även i resolutionsdirektivet.
31.3 Offentliggörande av administrativa sanktioner
Kommitténs förslag: Skyldigheten att publicera sanktionsbeslut
bör genomföras genom föreskrifter på regeringsnivå.
Resolutionsdirektivet
I artikel 112 i resolutionsdirektivet finns krav på att resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna under vissa förutsättningar ska offentliggöra beslut om sanktioner.
Skälen för kommitténs förslag
Mot bakgrund av resolutionsdirektivet krav på offentliggörande av sanktionsbeslut uppkommer frågan om sådana offentliggöranden är förenliga med de svenska sekretessreglerna. De sekretessbestämmelser som är tillämpliga på Finansinspektionens verksamhet och som aktualiseras är 30 kap. 4 och 5 §§ i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL). Dessa bestämmelser innebär sekretess för vissa uppgifter som förekommer Finansinspektionens tillståndsgivnings- och tillsynsverksamhet.
Sekretessen enligt 30 kap. 5 § OSL gäller i särskilt angivna ärenden för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Sekretessen gäller dock aldrig för uppgifter i beslut, 30 kap. 5 § andra stycket OSL. Enligt kommitténs mening kan bestämmelsen därför inte utgöra ett hinder för ett offentliggörande i enlighet med artikel 112.
Enligt 30 kap. 4 § första stycket 1 OSL, gäller sekretess för uppgift om affärs- eller driftsförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han eller hon lider skada om uppgiften röjs. Något undantag för uppgifter i beslut i likhet med vad som föreligger enligt 30 kap. 5 § andra stycket OSL föreligger inte enligt 30 kap. 4 § OSL. Det föreligger alltså en presumtion för att Finansinspektionen får offentliggöra uppgifter om åtgärder eller sanktioner, men sekretess råder om det kan antas
Sanktioner SOU 2014:52
1240
att den berörde lider skada om uppgiften röjs. Vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet, som innehåller en motsvarande artikel om publicering av sanktionsbeslut som artikel 112 i resolutionsdirektivet (artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet), gjorde regeringen bedömningen att 30 kap. 4 § OSL inte utgör hinder för Finansinspektionen att publicera beslut om sanktioner (prop. 2013/14:228 s. 234). Regeringen konstaterade också att påbudet om offentliggörande av beslut tillåter att besluten publiceras utan att avslöja identiteten på den som beslutet avser, om en publicering av identiteten utgör en oproportionerlig åtgärd eller bedöms orsaka en oproportionell skada för berörda institut eller de fysiska personer som berörs. Kommittén instämmer i regeringens bedömning och finner inte skäl att göra en annan bedömning när det gäller publicering av sanktionsbeslut enligt artikel 112 i resolutionsdirektivet.
Mot bakgrund härav bör Finansinspektionens skyldigheter att offentliggöra sina beslut framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.
31.4 Information till Eba
Kommitténs förslag: Regeringen bör bemyndigas att meddela
närmare föreskrifter om Finansinspektionens informationsskyldighet gentemot Eba och om användningen av Ebas databas.
Kommitténs bedömning: Några nationella genomförande-
åtgärder krävs inte avseende Ebas skyldigheter enligt artikel 113 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsdirektivet
Enligt artikel 113.1 i resolutionsdirektivet ska, om inte annat följer av konfidentialitetskravet i artikel 84, resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter informera Eba om alla administrativa sanktioner som åläggs av dem enligt artikel 111 samt om överklagandets status och resultatet av detta. Eba ska upprätthålla en central databas över sanktioner som rapporteras där syftet endast är utbyte av information mellan resolutionsmyndigheter och som ska vara tillgänglig endast för resolutionsmyndigheter och uppdateras
SOU 2014:52 Sanktioner
1241
på grundval av den information som dessa lämnar. Eba ska upprätthålla en central databas över sanktioner som rapporteras där syftet endast är utbyte av information mellan behöriga myndigheter och som ska vara tillgänglig endast för behöriga myndigheter och uppdateras på grundval av den information som lämnas av dessa.
Enligt artikel 113.2 ska Eba upprätthålla en webbplats med länkar till varje resolutionsmyndighets offentliggörande av sanktioner och varje behörig myndighets offentliggörande av sanktioner enligt artikel 112 och ange den tidsperiod under vilken varje medlemsstat offentliggör sanktioner.
Skälen för kommitténs förslag
Vid motsvarande informationsskyldighet för Finansinspektionen som i artikel 113 i resolutionsdirektivet har det i annan EU-rättslig reglering på finansmarknadsområdet överlåtits till regeringen att meddela de närmare föreskrifter som krävs (jfr t.ex. förordningen (2004:329) om bank- och finansieringsrörelse). Så bör vara fallet även vid informationsskyldighet enligt resolutionsdirektivet. Den närmare utformningen av informationsskyldigheten gentemot Eba bör alltså överlåtas till regeringen att besluta om.
Artikel 113 kräver, i de delar bestämmelsen riktar sig till Eba, inga nationella genomförandeåtgärder.
1243
32 Sekretess och informationsutbyte
32.1 Inledning
I detta kapitel ges ett förslag till införlivande av direktivets artiklar som rör sekretess, informationsutbyte och tystnadsplikt.
32.2 Sekretess hos vissa myndigheter och personer
32.2.1 Resolutionsdirektivets innehåll rörande sekretess
Enligt artikel 84.1 ska kravet på konfidentialitet vara bindande för
a) resolutionsmyndigheter,
b) behöriga myndigheter och Eba,
c) behöriga ministerier,
d) särskilda förvaltare eller tillfälliga förvaltare som har utsetts i
enlighet med detta direktiv,
e) potentiella förvärvare som kontaktas av behöriga myndigheter
eller som resolutionsmyndigheterna försöker värva, oavsett om kontakten eller värvningen syftat till att förbereda försäljning av verksamheten, och oavsett om värvningen resulterade i ett förvärv,
f) auktoriserade revisorer, revisorer, juridiska och professionella
rådgivare, värderare och andra experter som direkt eller indirekt anlitats av resolutionsmyndigheterna, behöriga myndigheter, behöriga ministerier eller av de potentiella förvärvare som avses i led e,
g) organ som förvaltar insättningsgarantisystem,
h) organ som förvaltar system för ersättning till investerare,
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1244
i) det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen för
resolutionen,
j) centralbanker och andra myndigheter som medverkar i reso-
lutionsprocessen,
k) ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag,
l) övriga personer som tillhandahåller eller har tillhandahållit
tjänster, direkt eller indirekt, permanent eller tillfälligt, till de personer som avses i a–k, och
m) verkställande ledningen, medlemmar av ledningsorganet och
anställda inom de organ eller enheter som avses i a–k före, under och efter deras tillsättning.
Enligt artikel 84.3 ska, utan att det påverkar allmängiltigheten i kraven i 84.1, de personer som avses i denna punkt förbjudas att röja konfidentiella uppgifter som erhålls i tjänsten, eller från en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet i samband med tjänsteutövning enligt direktivet, till personer eller myndigheter, såvida det inte sker inom ramen för utövandet av deras uppgifter enligt direktivet, i sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda institut eller koncernföretag eller med uttryckligt samtycke på förhand från myndigheten eller institutet eller koncernföretaget som tillhandahöll uppgifterna.
Vidare ska medlemsstaterna se till att ingen konfidentiell information röjs av de personer som avses i 84.1 och att en utvärdering görs av de effekter som röjandet av information skulle kunna få för allmänintresset när det gäller den finansiella, monetära eller ekonomiska politiken, för fysiska och juridiska personers affärsintressen, för syftet med inspektioner, utredningar och revisioner.
Förfarandet för att kontrollera effekterna av ett röjande av information ska inbegripa en specifik bedömning av effekterna av ett röjande av innehållet och de närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplaner som avses i artiklarna 5, 7, 10, 11 och 12 och resultatet av bedömningar som genomförts enligt artiklarna 6, 8 och 15.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1245
32.2.2 Utgångspunkter för den fortsatta bedömningen
Kravet på konfidentialitet innebär att vissa myndigheter och andra personer ska förbjudas att röja konfidentiella uppgifter som de fått kännedom om i sin tjänst eller tjänsteutövning enligt direktivet. Vad som utgör konfidentiella uppgifter är inte närmare definierat i direktivet. Det får i stället avgöras i det enskilda fallet utifrån en bedömning av de effekter som röjandet av information kan få för vissa allmänna eller enskilda intressen. Föremålet för sekretessen är kopplat till allmänintresset när det gäller den finansiella, monetära eller ekonomiska politiken, fysiska och juridiska personers affärsintressen samt syftet med inspektioner, utredningar och revisioner. Direktivet anger också att förfarandet ska innefatta en särskild bedömning av effekterna av ett röjande av innehållet och de närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplaner och resultatet av myndigheternas bedömningar av dessa planer. I praktiken kommer dock utgångspunkterna för sekretessprövningen att vara olika beroende på vem som gör prövningen och vilka uppgifter som prövas.
I det allmännas verksamhet åstadkoms en sådan prövning i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL) samt i offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641, OSF) genom sekretessbestämmelser som innehåller skaderekvisit. Med sekretess avses enligt 3 kap. 1 § OSL förbud att röja en uppgift, vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av en allmän handling eller på något annat sätt. Beroende på vilken typ av skaderekvisit som används har den som gör bedömningen om en uppgift omfattas av sekretess eller inte att pröva antingen om ett röjande av uppgiften kan antas leda till viss skada (rakt skaderekvisit) eller om det står klart att uppgiften kan röjas utan att viss skada uppkommer (omvänt skaderekvisit). Eftersom direktivet är ett minimidirektiv finns det dock inte hinder att säkerställa sekretessen för vissa uppgifter med bestämmelser om absolut sekretess. I sådana fall används inget skaderekvisit, utan uppgifterna som är föremål för sekretess ska hemlighållas utan att någon skadeprövning sker. Genom användningen av skaderekvisit säkerställs att uppgifter inte beläggs med mer sekretess än vad som är oundgängligen nödvändigt för att skydda det intresse som föranlett bestämmelsen.
Sekretessen gäller enligt 2 kap. 1 § OSL inte bara för myndigheter utan även för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verk-
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1246
samhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, tjänsteplikt eller på annan liknande grund. När det gäller personer som inte räknas till det allmännas verksamhet får sekretessen säkerställas på annat sätt, genom antingen bestämmelser i en lag vid sidan av den allmänna sekretesslagstiftningen, sekretessavtal eller utlämnande av sekretessbelagda uppgifter med förbehåll (jfr prop. 1979/80:2 Del A, s. 128).
OSL innehåller redan vissa sekretessbestämmelser som är tillämpliga hos myndigheterna som avses i artikel 84.1 i direktivet. Således gäller sekretess redan för vissa uppgifter hos Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Riksbanken och Regeringskansliet. Utgångspunkten för bedömningen av om ytterligare sekretessbestämmelser behövs bör därför vara i vilken mån de uppgifter som direktivet avser att skydda redan omfattas av sekretess enligt befintliga bestämmelser. I det följande behandlas därför gällande sekretessbestämmelser i OSL och OSF samt, i anslutning till det, vår bedömning av om dessa uppfyller de krav som direktivet ställer.
32.2.3 Sekretess till skydd för allmänna intressen
Kommitténs bedömning: Befintliga sekretessbestämmelser i
OSL till skydd för allmänna intressen uppfyller de krav som direktivet ställer på konfidentialitet hos myndigheter i det avseendet.
Skälen för kommitténs bedömning
Statsfinanssekretess
Sekretess gäller enligt 16 kap. 1 § första stycket OSL hos regeringen, Riksbanken och Riksgäldskontoret för uppgift som rör rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas om uppgiften röjs (s.k. statsfinanssekretess). Av andra paragrafen samma kapitel framgår att om en myndighet får en uppgift som är sekretessreglerad i 1 § från en myndighet som avses där, blir 1 § tillämplig på uppgiften också hos den mottagande myndigheten.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1247
Statsfinanssekretessen är i första hand tillämplig hos regeringen och de myndigheter som är ansvariga för de politikområden som nämns i bestämmelsen. Sekretessen för uppgifter enligt denna bestämmelse överförs dock till annan myndighet för det fallet regeringen, Riksbanken eller Riksgäldskontoret lämnar ut uppgifter till myndigheten. I förhållande till enskilda finns det möjlighet att lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess enligt bestämmelsen med förbehåll enlig 10 kap. 14 § OSL, vilket innebär att det uppkommer en tystnadsplikt för mottagaren av uppgiften. Statsfinanssekretessen får därmed anses motsvara det krav som direktivet ställer på en skadebedömning utifrån allmänintresset när det gäller den finansiella, monetära eller ekonomiska politiken.
Inspektion, revision eller annan granskning
Sekretess gäller enligt 17 kap. 1 § OSL för uppgift om planläggning eller andra förberedelser för sådan inspektion, revision eller annan granskning som en myndighet ska göra, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs.
Sekretessbestämmelsen i 17 kap. 1 § OSL är bl.a. tillämplig på den inspektionsverksamhet på skilda områden som statliga myndigheter, exempelvis Finansinspektionen, bedriver i fråga om enskilda. Även här finns möjlighet att till enskilda lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess enligt bestämmelsen med förbehåll enligt 10 kap. 14 § OSL. Sekretessprövningen som ska göras enligt denna bestämmelse motsvarar den som direktivet ställer för syftet med inspektioner, utredningar och revisioner.
Risk- och sårbarhetsanalyser m.m.
Sekretess gäller enligt 18 kap. 13 § OSL för uppgift som hänför sig till en myndighets verksamhet som består i risk- och sårbarhetsanalyser avseende fredstida krissituationer, planering och förberedelser inför sådana situationer eller hantering av sådana situationer, om det kan antas att det allmännas möjligheter att förebygga och hantera fredstida kriser motverkas om uppgiften röjs.
Av förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap framgår att varje statlig myndighet under regeringen, med
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1248
undantag för bl.a. Regeringskansliet, ska göra risk- och sårbarhetsanalyser samt planering och förberedelser som avses i bestämmelsen. Sekretessen täcker uppgifter i sådan verksamhet samt uppgifter som uppkommer under en kris. Sekretessen följer med en uppgift som har insamlats eller producerats i den angivna verksamheten när en sådan uppgift lämnas till en annan myndighet. Eftersom sekretessbestämmelsen även gäller hos den mottagande myndigheten, kan det inte antas att det allmännas möjligheter att förebygga och hantera fredstida kriser motverkas om uppgiften lämnas till en mottagande myndighet. Någon särskild sekretessbrytande regel för utlämnande av uppgifter myndigheterna emellan finns därför inte. Uppgifter som omfattas av sekretess enligt bestämmelsen kan lämnas ut till enskilda med förbehåll enligt 10 kap. 14 § OSL eller, om förbehåll inte kan uppställas och ett utlämnande anses nödvändigt för att myndigheten ska kunna utföra analys-, förberedelse- eller planeringsarbetet, med stöd av 10 kap. 2 § OSL (jfr prop. 2004/05:5 s. 262 ff.).
Det är i och för sig inte i första hand finansiella kriser som lagstiftaren hade i åtanke när 18 kap. 13 § OSL infördes. Ordalydelsen utesluter dock inte att den tillämpas på sådana kriser. De myndigheter som är involverade i arbetet med finansiell stabilitet upprättar visserligen inga risk- och sårbarbetsanalyser för finansiella kriser men däremot olika typer av planer och vidtar andra förberedelseåtgärder för att förebygga sådana kriser. Myndigheternas planering och förberedelser liksom deras hantering, baserar sig emellertid på den analys de gör av var risken kan uppkomma och hur den påverkar det finansiella systemet. Enligt vår bedömning är alltså riskanalysen en integrerad del i myndigheternas planerings- och förberedelsearbete och i krishanteringen. Även denna bestämmelse får i viss mån anses tillgodose direktivets krav på skadebedömning med avseende på syftet med inspektioner, utredningar och revisioner.
Sammanfattande bedömning
Mot bakgrund av det anförda anser kommittén att gällande rätt uppfyller de krav som direktivet föreskriver när det gäller utvärdering av de effekter som röjandet av information skulle kunna få för allmänintresset när det gäller den finansiella, monetära
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1249
eller ekonomiska politiken och syftet med inspektioner, utredningar och revisioner.
32.2.4 Sekretess till skydd för enskilda intressen
Kommitténs förslag: Sekretessbestämmelsen för ärende enligt
lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) ska ändras till att gälla i ärende om förebyggande statligt stöd och i ärende om statligt stöd som ges med hjälp av de statliga stabiliseringsverktygen.
I ett resolutionsärende ska det gälla motsvarande sekretess som i ärenden om förebyggande statligt stöd och statligt stöd med hjälp av de statliga stabiliseringsverktygen.
I andra ärenden hos resolutionsmyndigheten ska sekretess gälla för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
Om en myndighet i ett ärende som nu nämnts får en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, ska den sekretessen överföras till ärendet.
Tystnadsplikten ska i pågående ärenden om statligt stöd respektive resolution ha företräde framför meddelarfriheten. I avslutade sådana ärenden, liksom i resolutionsmyndighetens andra ärenden, ska tystnadsplikten ha företräde framför meddelarfriheten för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
Skälen för kommitténs förslag
Tillståndsgivning och tillsyn på finansiella marknader
Sekretess gäller enligt 30 kap. 4 § första stycket 1 OSL i en statlig myndighets verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet för uppgift om affärs- eller drift-
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1250
förhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att denne lider skada om uppgiften röjs. Enligt punkten 2 i samma stycke gäller sekretess i nämnda verksamhet även för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser.
Begreppet ”tillsyn” ska enligt förarbetena inte ges en alltför snäv tolkning utan får anses omfatta alla de fall där en myndighet har en övervakande eller styrande funktion (prop. 1979/80:2 Del A, s. 233). Bestämmelsen är tillämplig både på Finansinspektionens löpande tillsyn och på den del av inspektionens verksamhet som syftar till att förebygga en finansiell kris. Även verksamheten som syftar till att förhindra problem i bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden och försäkringsväsendet kan nämligen klassas som tillsyn. Bestämmelsen är också tillämplig på Riksbankens verksamhet som består i övervakning av bank- och kreditväsendet (jfr a.s.). Den är däremot inte enligt gällande rätt tillämplig på Riksgäldskontorets verksamhet, eftersom den myndigheten inte uttryckligen i lag eller annan författning har tilldelats någon roll i övervakningen av finansmarknaden.
Övrig tillsyn m.m. som utövas av statlig myndighet
Enligt 30 kap. 23 § OSL gäller sekretess, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i utredning, planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.
Regeringen har med stöd av denna bestämmelse meddelat föreskrifter om sekretess i 9 § OSF och bilagan till OSF. Föreskrifterna innebär att sekretess gäller för sådana uppgifter och under samma förutsättningar som anges i 30 kap. 23 § OSL bl.a. i statliga myndigheters utredning och planering enligt förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap, som berörts i det före-
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1251
gående, eller enligt motsvarande äldre bestämmelser. Vidare gäller sekretess i samma utsträckning i utredning och planering hos Riksgäldskontoret i frågor som rör bank- och kreditväsendet. Bestämmelsen får bl.a. tillämpas på uppgifter som tas in i eventuella resolutionsplaner som upprättas av myndigheten.
Vidare har regeringen med stöd av 30 kap. 23 § OSL meddelat föreskrifter om sekretess i 9 § OSF och bilagan till OSF som innebär att sekretess gäller för utredning, planering, tillståndsgivning, prisreglering, tillsyn och stödverksamhet hos regeringen i frågor som rör näringslivet. Enligt denna bestämmelse kan de uppgifter om enskilda institut som regeringen kan komma att få del av vid planering, utredning eller tillsyn omfattas av sekretess. Enligt bestämmelsen gäller visserligen sekretess för statlig myndighets verksamhet som består i utredning etc. Även regeringens, och inte minst Regeringskansliets, krisförebyggande och krisförberedande uppgifter utgör emellertid sådan verksamhet.
Insättningsgaranti och investerarskydd
Sekretess gäller enligt 30 kap. 10 § första stycket 1 OSL hos garantimyndighet enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och lagen (1999:158) om investerarskydd i myndighetens verksamhet enligt dessa lagar för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Vidare gäller sekretess enligt samma stycke 2 i garantimyndighetens verksamhet enligt dessa lagar för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för någon annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser eller med ett utländskt institut med filial i Sverige som endast omfattas av ett utländskt garantisystem.
Riksgäldskontoret är garantimyndighet enligt de två lagar som bestämmelsen hänvisar till. I likhet med vad som gäller hos Finansinspektionen enligt 30 kap. 4 § OSL utgår sekretessprövningen enligt denna bestämmelse från en presumtion för offentlighet med avseende på affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser. Med uttrycket ”den som myndighetens verksamhet avser” åsyftas dock i detta sammanhang endast vissa värdepappersföretag, kreditinstitut och deras filialer (jfr prop. 1996/97:23 s. 7). För uppgifter om ekonomiska eller personliga
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1252
förhållanden för någon annan som trätt i förbindelse med den som garantimyndighetens verksamhet avser råder absolut sekretess.
Statligt stöd till kreditinstitut
Sekretess gäller enligt 30 kap. 12 § första stycket OSL i ärende enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen), till dess ärendet har slutförts för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, och för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser. Enligt andra stycket samma paragraf gäller sekretess i ett avslutat ärende som avses i första stycket för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser. Sekretessen gäller inte beslut i ärende.
Sekretessbestämmelserna är tillämpliga hos alla instanser där ärenden om statligt stöd hanteras, dvs. hos Riksgäldskontoret i egenskap av stödmyndighet, Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut och regeringen. Sekretessen i första stycket gäller pågående ärenden enligt stödlagen och omfattar samma typ av uppgifter som de som omfattas av sekretess enligt 30 kap. 4 och 10 §§. För att de stödåtgärder som övervägs inte ska motverkas genom att uppgifter som kan visa sig orsaka skada röjs är dock sekretessen under hanteringen av ärendena enligt stödlagen absolut (jfr prop. 2008/09:61 s. 60).
Riksbankens verksamhet
Enligt 31 kap. 1 § första stycket OSL gäller sekretess i Riksbankens kassarörelse, valutahandel, in- och utlåningsrörelse, betalningsutjämning samt handel med värdepapper eller med rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana tillgångar för uppgift om en enskilds ekonomiska förhållanden. Till denna verksamhet hänförs bl.a. hanteringen av sedlar och mynt, köp och försäljning av utländsk valuta, förvaltning av valutareserven, in- och utlåning från respektive till staten, banker m.fl. samt värdepapperstransaktioner.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1253
Till Riksbankens utlåningsrörelse räknas bl.a. handlingar rörande avtal om likviditetsstöd till bank (jfr RÅ 2008 not 172 och HFD:s dom den 6 oktober 2009, mål nr 4270-09). Sekretessen enligt denna bestämmelse är absolut. I det fallet Riksbanken med stöd av en sekretessbrytande bestämmelse lämnar en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket till en myndighet i ett ärende som avses i 30 kap. 12 § blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i det ärendet.
Behovet av ändrade och nya sekretessbestämmelser
Som framgår av det föregående råder sekretess i olika omfattning för uppgifter som förekommer i ärenden och verksamhet hos de myndigheter som kommer att involveras i det förberedande arbetet och i resolution enligt direktivet. De svenska myndigheternas uppgifter och befogenheter kommer dock i vissa avseenden att skilja sig åt från de som de har i dag när det gäller hantering av kriser i institut. En ny myndighet, eller i vart fall en ny funktion inom en redan befintlig myndighet, kommer att skapas och nya ärendetyper kommer att uppkomma för myndigheten att handlägga. Uppgifter som i dag förekommer i ärenden enligt stödlagen och skyddas enligt 30 kap. 12 § OSL kommer, efter direktivets genomförande, att förekomma i ärenden enligt annan lagstiftning. Kommitténs förslag i det föregående innebär att sådana uppgifter kommer att förekomma i ärenden enligt lagen om förebyggande statligt stöd (se kapitel 26), i ärenden om statligt stöd som ges av regeringen med tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen (se kapitel 16) eller i ärenden om resolution enligt den nya lagen om resolution. Genomförandet av direktivet innebär dessutom att statligt stöd inte kommer att vara det primära verktyget för att hantera ett företag under resolution. Som kommittén tidigare har redogjort för föreskriver nämligen direktivet nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder innan statligt stöd, annat än förebyggande sådant, kan komma i fråga. EU:s statsstödregler innebär vidare att statligt stöd, även förebyggande sådant, i regel måste föregås av nedskrivning eller konvertering av efterställda skulder.1 Uppgifterna om det
1 Se punkterna 43–45 i kommissionens meddelande om tillämpning, från och med den 1 augusti 2013, av reglerna om statligt stöd på stödåtgärder till förmån för banker i samband med finanskrisen (bankmeddelandet), 2013/C 216/01. Undantag från kravet på konvertering eller
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1254
berörda företagets affärs- och driftförhållanden kan antas vara lika känsliga, oavsett om uppgifterna förekommer i ett ärende om statligt stöd eller resolution.
Den förberedande eller krisavvärjande fasen består bl.a. i upprättande av återhämtnings- och resolutionsplaner, liksom Finansinspektionens respektive resolutionsmyndighetens bedömningar av de planerna. Såväl planerna i sig liksom myndigheternas bedömning av desamma kommer att innehålla känslig information som, om den görs offentlig, kan orsaka skada för såväl företaget i fråga som för dess kunder. Som anförs i det föregående skyddas sådana uppgifter i dagsläget av den sekretess som gäller hos dels Finansinspektionen enligt 30 kap. 4 § OSL, dels Riksgäldskontoret enligt 30 kap. 23 § samma lag och 9 § OSF. Även vissa andra ärenden som kan uppkomma i den förberedande eller förebyggande fasen bör dock omfattas av Finansinspektionens tillsynssekretess. Exempelvis torde ”tidigt ingripande”, tillsättande av tillfällig förvaltare samt konvertering eller nedskrivning av kapitalinstrument utanför resolution kunna utgöra sådana tillsynsåtgärder, vilket innebär att sekretess för vissa uppgifter i sådana ärenden gäller enligt 30 kap. 4 § OSL. Om Finansinspektionen lämnar uppgifter som sekretessregleras i den bestämmelsen till resolutionsmyndigheten blir emellertid uppgifterna offentliga, såvida inte sekretess följer av en primär sekretessbestämmelse som är tillämplig där eller av en bestämmelse om överföring av sekretess. I detta sammanhang kan konstateras att uppgiftslämnande myndigheterna emellan kommer att vara ganska vanligt (jfr nedan om informationsutbyte) och att det inte finns någon bestämmelse om överföring av sekretessen som är tillämplig i sådana fall. Vidare är frågan om gällande sekretessbestämmelser kan ge ett heltäckande skydd för känsliga uppgifter i den krisförberedande eller krisförebyggande fasen ytterst avhängig vilken myndighet som kommer att bli resolutionsmyndighet och hur uppgifterna enligt direktivet kommer att fördelas mellan denna myndighet och Finansinspektionen. Som framgått under avsnittet om resolutionsmyndigheten (kapitel 25) är detta frågor som det ankommer på regeringen att besluta om. Sekretessen i ärendena som nu avses bör emellertid inte vara beroende av hos vilken myndighet som ärendena handläggs.
nedskrivning av efterställda skulder förutsätter att sådana åtgärder skulle äventyra den finansiella stabiliteten eller leda till orimliga resultat (se avsnitt 3.15).
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1255
Mot den bakgrunden föreslås att 30 kap. 12 § OSL ska ändras till att gälla i ärenden om dels förebyggande statligt stöd, dels statligt stöd som regeringen ger med hjälp av de statliga stabiliseringsverktygen. Vidare föreslås två nya bestämmelser, 30 kap. 12 a och 12 b §§, som ska reglera sekretessen i ärenden om resolution respektive ärenden i den föreberedande eller krisavvärjande verksamheten hos resolutionsmyndigheten.
Sekretessens föremål och räckvidd m.m.
Sekretessens föremål i bestämmelserna bör, liksom nuvarande 30 kap. 12 § OSL, vara uppgift om dels affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, dels ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser. Liksom nuvarande ordning bör 30 kap. 12 § OSL vara tillämplig hos alla instanser där ärenden om statligt stöd hanteras. På samma sätt bör de nya 30 kap. 12 a och 12 b §§ vara tillämpliga hos alla myndigheter där ärenden om resolution av institut eller koncernföretag hanteras.
Den nya 30 kap. 12 a § OSL ska reglera sekretessen för uppgifter i resolutionsärenden, medan den nya 30 kap. 12 b § OSL ska reglera sekretessen för uppgifter i andra ärenden hos resolutionsmyndigheten. När det gäller gränsdragningen mellan resolutionsärenden och resolutionsmyndighetens övriga ärenden kan följande konstateras. Av artikel 82.1 i direktivet framgår att ett resolutionsärende kan inledas hos resolutionsmyndigheten på ett av två olika sätt. För det första kan det inledas genom tillsynsmyndighetens underrättelse till resolutionsmyndigheten att institutet faktiskt eller sannolikt fallerar och att alternativa privata åtgärder eller tillsynsåtgärder inte kommer att förhindra fallissemang inom en rimlig tidsram. Direktivet ställer inga formkrav på underrättelsen, men Eba har fått i uppgift att närmare specificera dess procedur och innehåll i tekniska standarder. För det andra kan enligt direktivet ärendet inledas på resolutionsmyndighetens eget initiativ. Enligt vårt förslag en dock en förutsättning för resolution att Finansinspektionen har prövat om företaget fallerar eller sannolikt kommer att faller och om det finns andra åtgärder än resolution som inom rimlig tid skulle förhindra att företaget fallerar. Finansinspektionen kan göra en sådan prövning på eget initiativ eller på begäran av regeringen, resolutionsmyndigheten
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1256
eller Riksbanken. I det fallet kan det möjligtvis uppstå gränsdragningssvårigheter i förhållande till myndighetens övriga verksamhet som rör planering och utredning i frågor som rör bank- och kreditväsendet. Enligt kommitténs bedömning bör dock ett resolutionsärende anses inlett när myndigheten begär att inspektionen ska pröva om ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera I sådana fall bör ärendet avskiljas från myndighetens övriga verksamhet och tilldelas ett eget registrerings- eller diarienummer2. Det förutsätts således inte att villkoren för resolution har bedömts uppfyllda för att ett resolutionsärende ska anses inlett, utan bedömningen av om så är fallet ankommer på resolutionsmyndigheten att göra efter att ärendet är inlett. Det förutsätts inte heller att det sker en värdering, nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument och tillämpning av resolutionsverktyg för att bestämmelsen ska vara tillämplig. Ett resolutionsärende kan avslutas utan att några sådana åtgärder vidtas. Resolutionsmyndighetens övriga ärenden hänför sig till den förberedande fasen i krishanteringen, som exempel kan upprättande av resolutionsplaner nämnas.
Undantag från sekretess och sekretessbrytande bestämmelser behandlas nedan.
Sekretessens styrka
Behovet av och styrkan i en sekretess kan inte bestämmas enbart med hänsyn till uppgifternas skyddsvärde. En sekretessregels utformning ska vara ett resultat av en avvägning mellan insyns- och sekretessintressena (se prop. 1979/80:2 Del A s. 75 f.).
Kommittén konstaterar att allmänheten och media har ett stort intresse av insyn i myndigheternas verksamhet i fråga om finansiell krishantering, inte minst sedan finanskrisen som utbröt år 2008. För det allmänna förtroendet för myndigheterna är det också viktigt att information som rör hur myndigheterna agerar i en krissituation kan offentliggöras i så stor utsträckning som möjligt. Bristande förtroende kan både medföra svårigheter som annars inte skulle ha uppstått, och försvåra krishanteringen. Mot detta ska emellertid ställas de potentiella konsekvenser som kan komma av ett offentliggörande av känsliga uppgifter för ett företag i behov av statligt stöd eller i ett resolutionsärende.
2 Jfr Wennergren, Offentlig förvaltning i arbete, 2008, s. 49.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1257
Enligt kommitténs bedömning är argumenten som anfördes vid införandet av 30 kap. 12 § OSL fortfarande giltiga för statliga stödåtgärder. Som skäl för att sekretessen under hanteringen av ett ärende om statligt stöd bör vara absolut anförde regeringen att de stödåtgärder som övervägs inte ska motverkas genom att uppgifter som kan visa sig orsaka skada röjs. I detta sammanhang påpekade också regeringen att det är uppenbart att ett röjande av känsliga affärsuppgifter som hämtats in i ett ärende kan få stora negativa konsekvenser både för kreditinstitutet i fråga och för tredje part samt att det i en pågående krissituation kan vara svårt att skaffa sig en överblick över vilka uppgifter som är känsliga för institutet och vilka som inte är det (se prop. 2008/09:61 s. 60). Sekretessen för uppgifter i pågående ärenden om statligt stöd, oaktat om detta är av förebyggande eller annat slag, bör därför alltjämt vara absolut. Samma argument gör sig enligt kommitténs bedömning gällande även för pågående ärenden om resolution. Som kommittén anfört i det föregående torde uppgifterna som förekommer i ett resolutionsärende vara lika känsliga som i ett ärende om statligt stöd, oavsett vilka resolutionsåtgärder övervägs. Kommittén anser därför att sekretessen ska vara absolut i pågående ärenden om statligt stöd eller resolution.
Även när det gäller avslutade sådana ärenden bör sekretessens styrka vara densamma som i nuvarande 30 kap. 12 § OSL. I avslutade ärenden om statligt stöd eller resolution bör därför sekretessen vara absolut med avseende på uppgifter om ekonomiska eller personliga förhållanden för den som trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som årgärden avser. För uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, ska dock sekretessen gälla endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.
När det gäller andra ärenden hos resolutionsmyndigheten, dvs. ärenden i den krisförberedande eller krisavärjande fasen, kan konstateras att befogenheterna liknar de tillsynsbefogenheter som tillkommer tillsynsmyndigheten enligt artikel 104 kapitaltäckningsdirektivet.3 Sekretessen i ärenden av det senare slaget kommer att regleras av 30 kap. 4 § OSL. Kommittén anser därför att motsvarande styrka på sekretessen bör gälla för uppgifter i sådana
3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1258
ärenden som här avses. Till uppgifter om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser ska således kopplas ett rakt skaderekvisit, medan sekretessen ska vara absolut för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.
En annan sak är att de handlingar som upprättats i den förberedande eller förebyggande fasen och som tillförs resolutionsärendet, kommer att omfattas av den starkare sekretess som gäller i sådana ärenden. Exempelvis kommer resolutionsplanen i ett sådant fall att omfattas av absolut sekretess även med avseende på uppgifter som hänför sig till det aktuella institutet. Detsamma gäller för myndighetens bedömning av planen.
Sekretesstid m.m.
Nuvarande 30 kap. 12 § OSL begränsar, liksom övriga sekretessbestämmelser i 30 kap. som har behandlats i det föregående, sekretessen till att gälla i högst tjugo år. Sekretesstiden bör vara densamma i de bestämmelser som nu föreslås. Vidare bör rubriken närmast före 30 kap. 10 § OSL ändras så att den även omfattar resolutionsärenden och andra ärenden som kan uppkomma enligt resolutionsdirektivet.
Överföring av sekretess
Om en myndighet i ett ärende som avses i 30 kap. 12 § OSL får en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, blir enligt 30 kap. 13 § sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i ärendet. Denna överföring av sekretess är fortfarande motiverad för att säkerställa att uppgifter som omfattas av absolut sekretess hos Riksbanken eller Riksgäldskontoret och som lämnas till stödmyndigheten i ett ärende om statligt stöd även ska gälla i ärendet där. Kommittén anser att motsvarande överföring av sekretess bör gälla i ärenden hos resolutionsmyndigheten. 30 kap. 13 § OSL ska därför ändras i enlighet härmed.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1259
Dispens från regeringen
Enligt 30 kap. 14 § OSL får regeringen för ett särskilt fall besluta om undantag från sekretessen enligt 10 § första stycket 1 samt 12 § första stycket 1 och andra stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. Som skäl för denna bestämmelse anförde regeringen bl.a. följande (prop. 2008/09:61 s. 62). När samhället står inför eller befinner sig i en finansiell kris kan det uppstå situationer där det framstår som nödvändigt att andra marknadsaktörer och allmänheten i övrigt får information om vad som sker, t.ex. för att stabiliteten i samhället och tilltron till det finansiella systemet ska kunna värnas. För att ha möjlighet att möta intressekonflikter av det slag som då uppstår bör regeringen få befogenhet att för särskilt fall förordna om undantag från den sekretess som gäller för uppgift om affärs- och driftförhållanden hos den som ärendet avser, om regeringen finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. Enligt kommitténs mening bör denna befogenhet kvarstå vad gäller ärenden om statligt stöd. Detta åstadkoms genom ändringen av 30 kap. 12 § OSL.
Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter
Tystnadsplikten som följer av gällande 30 kap. 12 § OSL har företräde framför meddelarfriheten förutom i det fallet ärendet är avslutat och uppgifterna rör affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser. Som skäl för detta anfördes vid bestämmelsens införande i huvudsak följande (prop. 2008/09:61 s. 63). En enskild som står i affärsförbindelse med ett berört kreditinstitut är inte själv föremål för någon stödåtgärd enligt den föreslagna lagen och uppgift som rör den enskildes ekonomiska och personliga förhållanden föreslås skyddas av absolut sekretess. Regeringen anser att det inte bör gälla någon meddelarfrihet för sådana uppgifter. Regeringen anser att det inte heller bör gälla någon meddelarfrihet för uppgifter om affärs- och driftförhållanden hos det berörda kreditinstitutet så länge uppgifterna omfattas av absolut sekretess, dvs. under ett pågående ärende. När ärendet har avslutats omfattas sådana uppgifter av ett rakt skaderekvisit, dvs. presumtionen är att uppgifterna är offentliga. I ett sådant skede anser regeringen att övervägande skäl talar för att meddelarfriheten bör ha företräde framför tystnadsplikten avseende sådana uppgifter.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1260
Eftersom nya sekretessbestämmelser föreslås måste skälen till att låta tystnadsplikten enligt bestämmelserna ha företräde framför meddelarfriheten prövas. Utgångspunkten är att stor återhållsamhet ska iakttas vid prövningen av om undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter bör göras i ett särskilt fall. Den enskilda sekretessbestämmelsens konstruktion kan ge viss vägledning. När det är fråga om bestämmelser om absolut sekretess kan det finnas större anledning att överväga undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter än i andra fall (jfr prop. 1979/80:2, Del A s. 111 f.).
De skäl som regeringen anförde vid införande av sekretesslagens motsvarighet till 30 kap. 12 § OSL gör sig även gällande i ärenden om statligt stöd enligt de nya lagarna och i resolutionsärenden. Med hänsyn härtill och till kommitténs bedömning i det föregående bör tystnadsplikten ha företräde framför meddelarfriheten i pågående stöd- respektive resolutionsärenden och, såvitt avser uppgifter som hänför sig till den som trätt i affärsförbindelse eller motsvarande förbindelse med den som åtgärden avser, avslutade sådana ärenden. Meddelarfriheten bör dock ha företräde framför tystnadsplikten för uppgift om den som åtgärden avser i avslutade stöd- respektive resolutionsärenden.
När det gäller ärenden i den förberedande eller krisavvärjande fasen bör undantag från meddelarfriheten göras i samma utsträckning som när sekretess gäller enligt 30 kap. 4 § OSL. I sådana fall ska tystnadsplikten för uppgifter som hänför sig till den som trätt i affärsförbindelse eller motsvarande förbindelse med den som åtgärden avser ha företräde framför meddelarfriheten, medan meddelarfriheten ska ha företräde framför tystnadsplikten för uppgift om den som åtgärden avser. 30 kap. 30 § OSL ska därför ändras i enlighet härmed.
32.2.5 Undantag från sekretess
Kommitténs bedömning: De sekretessbrytande bestäm-
melserna i OSL tillgodoser möjligheterna att göra undantag från sekretessen i enlighet med direktivet.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1261
Skälen för kommitténs bedömning
Av artikel 84.3 i direktivet framgår att personerna som omfattas av konfidentialitetskravet, trots detta får röja konfidentiella uppgifter för personer eller myndigheter under vissa förutsättningar. De fall som tas upp i direktivet är röjande som sker - inom ramen för utövandet av uppgifter enligt direktivet, - i sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda institut eller av koncernföretag, eller - efter uttryckligt samtycke från myndigheten eller institutet eller koncernföretaget som tillhandahöll uppgifterna.
Vidare framgår av artikel 84.6 att konfidentialitetskravet inte påverkar tillämpningen av nationell rätt om röjande av uppgifter i samband med straffrättsliga eller civilrättsliga förfaranden.
Möjligheten att röja uppgifter i samband med utövandet av uppgifterna enligt direktivet motsvaras av vissa sekretessbrytande bestämmelser i 10 kap. OSL, däribland bestämmelsen om nödvändigt utlämnande i 10 kap. 2 § OSL.
Ett utlämnande av uppgifterna på ett sätt som omöjliggör identifiering av den som uppgiften avser kan i viss mån sägas motsvara den möjligheten som finns i svensk rätt att lämna sekretessbelagda uppgifter i avidentifierat skick (jfr prop. 1979/80:2 Del A, s. 84).
Utlämnande med den enskildes samtycke har sin motsvarighet i 10 kap. 1 § OSL. Någon motsvarande möjlighet för myndigheter att efterge sekretessen finns dock inte enligt OSL och bör inte heller införas i svensk rätt. En sådan möjlighet står i strid med den grundläggande principen att myndigheten som förvarar en handling ska, utifrån tillämpliga sekretessbestämmelser och förutsättningarna i det enskilda fallet, pröva om uppgifterna i den kan röjas. I detta sammanhang kan emellertid konstateras att det i vissa andra EU-länders sekretesslagstiftning förekommer en möjlighet för den myndighet som tillhandahåller andra myndigheter sekretessbelagda uppgifter att kontrollera till vem handlingen lämnas vidare, s.k. originator control. Med hänsyn till den potentiella skada som skulle kunna uppkomma om sekretessbelagda uppgifter blev offentliga genom överlämnandet kan dock förutsättas att den kontrollerande myndigheten noggrant bedömer vilket sekretesskydd som uppgifterna skulle ha hos mottagaren och, särskilt om sådant skydd
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1262
skulle saknas, intresset av att uppgifterna lämnas vidare. För svenska myndigheter finns det möjlighet att göra motsvarande överväganden vid tillämpning av 10 kap. 27 § OSL. Vidare ger sekretessen enligt 15 kap. 1 a § OSL möjlighet att tillgodose en utländsk myndighets önskemål att uppgift som den tillhandahållit en svensk myndighet inom ramen för krishanteringsramverket inte lämnas vidare (jfr prop. 2012/13:192 s. 11 och 29 ff.).
I 10 kap. OSL finns vidare bestämmelser som bryter sekretessen i samband med civilrättsliga eller straffrättsliga förfaranden. Bestämmelserna i OSL tillgodoser därmed möjligheterna att göra undantag från sekretessen i enlighet med direktivet.
32.3 Sekretess för andra än de som omfattas av OSL och OSF
Kommitténs förslag: Enskilda personer som deltar eller deltagit
i resolutionsprocessen enligt direktivet får inte obehörigen röja eller utnyttja uppgifter som de genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller sådana uppgifter som hänför sig till risk- och sårbarhetsanalyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer.
Kommitténs bedömning: För enskilda personer som inte
ska delta i resolutionsprocessen, men som ändå måste få ta del av information som hänför sig till processen, kan sekretessen för känsliga uppgifter säkerställas genom utlämnande med förbehåll eller genom sekretessavtal.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Som anförts i det föregående föreskriver direktivet konfidentialitet även för vissa andra personer än de som omfattas av OSL och OSF och som kan komma att medverka i resolutionsprocessen enligt direktivet. För dessa personer får sekretessen för känsliga uppgifter säkerställas på annat sätt, genom antingen bestämmelser i en lag vid sidan av den allmänna sekretesslagstiftningen, sekretessavtal eller utlämnande av sekretessbelagda uppgifter med förbehåll (jfr prop. 1979/80:2 Del A, s. 128).
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1263
Det får förutsättas att myndigheterna som har informationen i varje enskilt fall prövar om uppgifter kan lämnas ut till någon av de personer som nu avses. I det fallet uppgifterna som behöver lämnas ut inte omfattas av någon bestämmelse om tystnadsplikt borde det i flera fall vara möjligt för myndigheten att lämna ut uppgifterna med förbehåll enligt 10 kap. 14 § OSL. Genom förbehållet uppkommer en tystnadsplikt för mottagaren som inskränker både yttrande- och meddelarfriheten. Det finns dock fall då utlämnande med förbehåll inte är möjligt eller lämpligt. Uppgifter som omfattas av absolut sekretess kan exempelvis inte lämnas ut med förbehåll eftersom 10 kap. 14 § OSL förutsätter att sekretessbestämmelsen som reglerar uppgifterna i handlingen har ett skaderekvisit. Med hänsyn till kommitténs förslag i det föregående kan resolutionsmyndigheten inte använda sig av möjligheten att lämna ut sekretessbelagda uppgifter med förbehåll i resolutionsärenden. Vidare kan ett förbehåll inte meddelas generellt utan att ange vilken person, inom exempelvis ett broinstitut, det riktar sig till och det kan inte heller i meddelas i förväg för viss typ av information.
Flera av de personer som nämns i artikel 84.1 f har tystnadsplikt i fråga om vissa uppgifter och under vissa förutsättningar enligt speciallagstiftning. Som exempel kan tystnadsplikten för advokater (8 kap. 4 § RB), godkända och auktoriserade revisorer (26 § revisorslagen [2001:883]) och andra revisorer (35 § revisionslagen [1999:1079]) nämnas. Personerna som räknas upp i denna punkt torde dessutom i de flesta fall då de anlitats av resolutionsmyndigheten, Finansinspektionen eller Regeringskansliet vara sådana konsulter som omfattas av myndigheternas sekretess. Det omvända kan dock antas vara fallet om de anlitats av en potentiell förvärvare. Detsamma får förmodas gälla för övriga personer som tillhandahåller eller har tillhandahållit tjänster till potentiella förvärvare eller tillfälliga eller särskilda förvaltare, broinstitut eller tillgångsförvaltningsenheter som intar en i förhållande till myndigheten självständig ställning.
Särskilda eller tillfälliga förvaltares rättsliga ställning har tidigare berörts i respektive avsnitt (avsnitten 9.4 och 29.6 och). Den föreslagna ordningen innebär sannolikt att en tillfällig förvaltare som ska arbeta tillsammans med ledningen kommer att omfattas av OSL:s sekretessbestämmelser för myndigheten som har förordnat honom eller henne, dvs. Finansinspektionens tillsynssekretess enligt 30 kap. 4 § OSL, eftersom förvaltaren får anses som osjälv-
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1264
ständig i förhållande till myndigheten. En tillfällig förvaltare som ska ersätta ledningen ska dock, liksom en särskild förvaltare, i princip träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe likt vad som gäller för en likvidator eller syssloman enligt ABL. Även om förvaltarna ska utöva sina befogenheter under myndighetens kontroll, kommer de i vissa avseenden att inta en i förhållande till myndigheten självständig ställning. Vid sådana förhållanden torde förvaltarna inte anses vara sådana uppdragstagare som enligt 2 kap. 1 OSL omfattas av samma sekretessbestämmelser som myndigheten. För att dessa personer ska kunna utföra sina uppgifter behöver de tillgång till information om såväl institutet som dess kunder. I sådana fall är det inte praktiskt möjligt att reglera sekretessen för uppgifter som de får kännedom om i sin tjänsteutövning genom utlämnande med förbehåll enligt 10 kap. 14 § OSL. Med hänsyn till att det rör sig om åtgärder som myndigheterna måste ha möjlighet att tillgripa framstår det inte heller som lämpligt att göra sekretessen beroende av avtal. Detsamma gäller för broinstitut och tillgångsförvaltningsbolag som är självständiga i förhållande till myndigheten. Ett broinstitut skulle i och för sig kunna omfattas av tystnadsplikten i 1 kap. 10 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Tystnadsplikten i den bestämmelsen är emellertid begränsad till att avse enskildas förhållanden till kreditinstitutet, vilket inte kan anses tillgodose det skydd för uppgifter som direktivet föreskriver.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser kommittén att det finns behov av en allmänt utformad bestämmelse om tystnadsplikt för enskilda personer som deltar eller deltagit i resolutions– processen. Bestämmelsen ska tillämpas för dessa personer i såväl den förberedande fasen, exempelvis i samband med upprättande av resolutionsplaner, som i resolutionsfasen. Metoden att använda skaderekvisit för att begränsa sekretessen är i sådana fall inte ändamålsenlig. En anledning till det är att de detaljerade reglerna i OSL för det allmännas verksamhet svarar mot den grundläggande offentlighetsprincipen inom detta område. För enskilda finns ingen motsvarande principiell skyldighet att hålla uppgifter tillgängliga. Ett sätt att avgränsa tystnadsplikten för enskilda är att ange att de inte obehörigen får röja eller utnyttja vad de får veta inom ramen för sitt arbete. Vid bedömningen av vad som är obehörigt blir det naturligt att söka ledning i det skaderekvisit som finns i OSL:s motsvarande bestämmelser, dvs. vad som typiskt sett skulle vara
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1265
obehörigt respektive behörigt inom det allmännas verksamhet4. Som obehörigt röjande avses således inte att uppgifterna lämnas med stöd av lag eller uppgiftslämnande som är nödvändigt för att den enskilde personen ska kunna fullgöra sina uppgifter i resolutionsprocessen. Uppgiftslämnande som krävs för att myndigheterna som involveras i resolutionsprocessen ska kunna planera eller utföra en resolutionsåtgärd anses inte heller som obehörigt röjande. Tystnadsplikten bör, liksom för det allmänna, omfatta uppgifter om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller risk- och sårbarhetsanalyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer.
Bestämmelsen ska vara tillämplig på fysiska personer som deltar eller deltagit i resolutionsprocessen, oavsett i vilket skede, och som inte omfattas av OSL:s och OSF:s bestämmelser. Det kan röra sig om experter som anlitats av annan än myndigheterna i samband med upprättande av resolutionsplaner i den förberedande fasen. I den krisförebyggande fasen kan bestämmelsen bl.a. vara tillämplig på tillfälliga förvaltare. Som exempel på personer som deltar i den krishanterande fasen och som omfattas av bestämmelsen kan särskilda förvaltare och förvärvare av företaget under resolution nämnas. I juridiska personer ska tystnadsplikten gälla för den verkställande ledningen, medlemmar av ledningsorganet och anställda. Tystnadsplikten ska gälla både under fullgörande av uppdrag, anställning eller motsvarande och efter att detta avslutats. Potentiella förvärvare, liksom de konsulter som en sådan person anlitar inför ett förvärv, omfattas emellertid inte av denna bestämmelse. Tystnadsplikt för sådana personer får i stället åstadkommas genom utlämnande av uppgifter med förbehåll enligt 10 kap. 14 § OSL eller med sekretessavtal.
4 Jfr prop. 1979/80:80 s. 48 och prop. 1980/81:28 s. 22 f.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1266
32.4 Informationsutbyte
32.4.1 Resolutionsdirektivets innehåll om informationsutbyte
Enligt artikel 84.4. ska denna artikel inte förhindra
a) anställda vid och experter från de organ eller de enheter som
avses i 84.1 a–j från att utbyta uppgifter med varandra inom varje organ eller enhet,
b) resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter, inklusive
deras anställda och experter, från att utbyta uppgifter med varandra och med andra resolutionsmyndigheter i unionen, andra behöriga myndigheter i unionen, behöriga ministerier, centralbanker, insättningsgarantisystem, system för ersättning till investerare, myndigheter med ansvar för normala insolvensförfaranden, myndigheter med ansvar för att bevara det finansiella systemets stabilitet i medlemsstaterna genom användande av makrotillsynsregler, personer som har till uppgift att utföra obligatorisk revision av räkenskaper, Eba, eller om inte annat följer av artikel 98, myndigheter i tredjeland, som utövar uppgifter som motsvarar resolutionsmyndigheternas uppgifter, eller, i enlighet med strikta sekretessregler till en potentiell förvärvare i syfte att planera eller verkställa en resolutionsåtgärd.
Vidare får medlemsstaterna enligt artikel 84.5, utan hinder av andra bestämmelser i denna artikel, tillåta utbyte av information med
a) andra personer som omfattas av strikta sekretessregler när det är
nödvändigt i syfte att planera eller utföra en resolutionsåtgärd
b) parlamentariska undersökningskommittéer i det egna landet,
revisionsrätter i det egna landet och andra enheter som är ansvariga för undersökningar i det egna landet enligt lämpliga villkor, och
c) nationella myndigheter som är ansvariga för att övervaka något
av följande: betalningssystem, myndigheter med ansvar för normala insolvensförfaranden, myndigheter som fått i uppgift att tillse finansiella marknader och försäkringsföretag och tillsynspersonal som företräder sådana organ, myndigheter i medlemsstaterna med ansvar för att bevara det finansiella systemets stabilitet i medlemsstaterna genom användande av makrotillsynsregler, myndigheter med uppdrag att bevara stabiliteten i
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1267
det finansiella systemet och personer med ansvar för obligatorisk revision.
Enligt artikel 90 ska resolutionsmyndigheterna och behöriga myndigheter, om inte annat följer av artikel 84, på begäran lämna alla upplysningar till varandra som är relevanta för dem när de ska fullgöra sina uppgifter enligt direktivet. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska samordna flödet av alla relevanta upplysningar mellan resolutionsmyndigheterna. När upplysningar begärts och erhållits från ett tredjelands resolutionsmyndighet, ska tillstånd sökas av resolutionsmyndigheten till att upplysningarna vidarebefordras, utom i fall där tredjelandets resolutionsmyndighet redan har gett sitt samtycke till att de upplysningarna vidarebefordras. Resolutionsmyndigheter ska inte vara skyldiga att vidarebefordra information som har tillhandahållits av en resolutionsmyndighet i tredjeland, såvida inte resolutionsmyndigheten i tredjeland har samtyckt till att informationen översänds. Resolutionsmyndigheterna ska dela upplysningarna med det behöriga ministeriet när de gäller ett beslut eller en fråga som kräver underrättelse till, samråd med eller godkännande av det behöriga ministeriet eller som kan få konsekvenser för offentliga medel.
Enligt artikel 98.1 ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och behöriga ministerier utbyter konfidentiella uppgifter, inbegripet återhämtningsplaner, med berörda myndigheter i tredjeland endast om följande villkor uppfylls:
a) De myndigheterna i tredjeland omfattas av krav och standarder
för sekretess som av samtliga berörda myndigheter minst anses vara likvärdiga med dem som föreskrivs i artikel 84. I den mån utbytet av information gäller personuppgifter ska hanteringen och överföringen av dessa personuppgifter till myndigheter i tredjeland regleras av tillämplig dataskyddsrätt i unionen och nationell dataskyddsrätt.
b) Uppgifterna är nödvändiga för att de berörda myndigheterna i
tredjeland ska kunna fullgöra sina i nationell rätt föreskrivna resolutionsuppgifter som är likvärdiga med dem som fastställs i detta direktiv och, om inte annat följer av 98.1 a, inte används för andra ändamål.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1268
Om de konfidentiella uppgifterna kommer från en annan medlemsstat ska enligt artikel 98.2 resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och behöriga ministerier inte lämna ut de uppgifterna till de berörda myndigheterna i tredjeland, såvida inte följande villkor uppfylls:
a) Den behöriga myndigheten i den medlemsstat varifrån upp-
gifterna kommer (nedan kallad uppgiftslämnande myndighet) samtycker till att de lämnas ut.
b) Uppgifterna lämnas ut endast för de ändamål som den uppgifts-
lämnande myndigheten har godkänt.
För tillämpningen av artikel 98 bedöms uppgifter vara konfidentiella, om de omfattas av sekretesskrav enligt unionsrätten.
32.4.2 Utbyte av information inom myndigheten m.fl.
Kommitténs förslag: Riksgäldskontoret ska förse stödmyndig-
heten och resolutionsmyndigheten med de uppgifter som myndigheten behöver i sin verksamhet som rör förebyggande statligt stöd respektive statligt stöd som ges med hjälp av de statliga stabiliseringsverktygen. Uppgiftsskyldigheten ska vara sekretessbrytande.
Kommitténs bedömning: I övrigt finns inte anledning att
införa särskilda bestämmelser för att åstadkomma informationsutbyte inom myndigheter och andra personer som deltar i resolutionsprocessen.
Det finns inte heller skäl att införa bestämmelser för att åstadkomma intern sekretess mellan resolutionsmyndighetens olika verksamhetsgrenar.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Som framgår ovan ska enligt artikel 84.4 a anställda vid och experter från de organ eller de enheter som avses artikel 84.1 a–j inte vara förhindrade från att utbyta uppgifter med varandra inom varje organ eller enhet.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1269
I syfte att säkerställa att de konfidentialitetskrav som fastställs i artikel 84.1 och 3 respekteras ska enligt artikel 84.2 de personer som avses i punkt 1 a, b, c, g, h, j och k försäkra sig om att det finns interna bestämmelser, inbegripet bestämmelser för att säkra konfidentialiteten för information som utbyts mellan personer som direkt medverkar i resolutionsprocessen.
Vad särskilt gäller resolutionsmyndigheten framgår vidare av artikel 3.3 att resolutionsmyndighetens funktion ska vara operativt oberoende från berörda myndigheters andra funktioner och personalen som utför resolutionsmyndighetens funktioner ska vara strukturellt separerad från och följa andra rapporteringsvägar än den personal som utför uppgifterna enligt tillsynsförordningen5och kapitaltäckningsdirektivet eller från den berörda myndighetens andra funktioner. Medlemsstaten eller resolutionsmyndigheten ska därför anta och offentliggöra de relevanta interna regler som krävs, inbegripet regler som rör tystnadsplikten och informationsutbyten mellan de olika funktionerna.
Svensk rätt ger ingen möjlighet för myndigheter att anta egna regler om tystnadsplikt eftersom sekretessregleringen i det allmännas verksamhet är förbehållen riksdagens och regeringens normgivning. Sekretessen i det allmännas verksamhet gäller enligt 8 kap. 1 § OSL mot enskilda och andra myndigheter, varför det normalt sett inte finns hinder för anställda m.fl. inom samma myndighet att utbyta sekretessbelagda uppgifter med varandra. Om det inom en myndighet finns olika verksamhetsgrenar som är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra gäller emellertid sekretessen enligt 8 kap. 2 § OSL även mellan de olika verksamhetsgrenarna. Av förarbetena framgår att det är fråga om olika verksamhetsgrenar om det finns olika delar av en myndighets verksamhet som har att tillämpa sinsemellan helt olika set av sekretessbestämmelser. Om verksamheterna bedöms utgöra olika verksamhetsgrenar måste det därefter göras en bedömning av om de också har organiserats på ett sådant sätt att de förhåller sig självständiga till varandra. Det är bara om båda dessa kriterier är uppfyllda som det uppstår en sekretessgräns inom en myndighet (jfr prop. 2008/09:150 s. 360).
Kommittén anser att gällande rätt ger tillräckliga förutsättningar för att garantera informationsutbyte inom myndigheter och andra
5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1270
personer som deltar i resolutionsprocessen. Gällande rätt ger också möjlighet att tillgodose behovet av sekretess inom respektive myndighet. Ytterst är dock den interna sekretessen beroende av vilken verksamhet som myndigheten bedriver och hur denna är organiserad. I detta sammanhang kan följande konstateras.
Utöver uppdraget som stödmyndighet bedriver Riksgäldskontoret även annan verksamhet, däribland statens upplåningsverksamhet. För att uppgiftslämnande från den senare verksamheten till den förra inte ska vara beroende av hur myndigheten är organiserad har Riksgäldskontoret enligt 8 kap. 2 stödlagen en uppgiftsskyldighet gentemot stödmyndigheten (jfr prop. 2008/09:61 s. 61 f.). Som framgår av avsnitten om förebyggande statligt stöd och resolutionsmyndigheten anser kommittén att Riksgäldskontoret även fortsättningsvis ska hantera sådana ärenden där statligt stöd kan komma i fråga. För att säkerställa ett motsvarande informationsutbyte som i dag gäller i ärenden enligt stödlagen bör liknande bestämmelser om uppgiftsskyldighet införas i de lagar som här föreslås ska reglera statligt stöd. I enlighet med vad kommittén anfört i sitt delbetänkande (s. 501 ff.) bör dock uppgiftsskyldigheten utvidgas till att avse uppgifter som stödmyndigheten behöver i sin verksamhet, i stället för i ärenden, enligt de lagarna.
Kommittén har i avsnittet om resolutionsmyndigheten (kapitel 25) föreslagit att regeringen ska bestämma vilken eller vilka myndigheter som ska utföra de uppgifter som enligt direktivet ankommer på resolutionsmyndigheten att utföra. I samma avsnitt har kommittén bedömt att huvuddelen av dessa uppgifter bör delegeras och fördelas mellan Riksgäldskontoret och Finansinspektionen samtidigt som regeringen kan avstå från att delegera vissa uppgifter, exempelvis när det gäller beslut med stor betydelse för statsfinanserna eller den finansiella stabiliteten. Enligt kommitténs bedömning bör Riksgäldskontoret ha ansvaret för hanteringen av företag under resolution och upprättande av resolutionsplaner medan Finansinspektionen bör ges ansvaret för att besluta om åtgärder för att undanröja hinder mot att hantera företag i resolution och minimikrav på nedskrivningsbara skulder. För de närmare överväganden som ligger bakom kommitténs bedömning i dessa avseenden hänvisas till kapitel 25.
I detta sammanhang kan dock konstateras att det, förutsatt att resolutionsfunktionen förläggs hos Riksgäldskontoret eller en annan befintlig myndighet, finns behov av en sekretessgräns mellan denna funktion och myndighetens övriga verksamhet. Enligt
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1271
kommitténs bedömning bör de nya sekretessbestämmelser som föreslagits i det föregående, dvs. 30 kap. 12 a och 12 b §§ OSL, kunna ingå i det särskilda set med sekretessbestämmelser som gäller för resolutionsfunktionen och som innebär att det uppstår en sekretessgräns mellan denna funktion och övriga verksamhetsgrenar. Vidare får förutsättas att den myndighet som utses till resolutionsmyndighet organiserar sin verksamhet på ett sätt så att det uppstår en sekretessgräns mellan resolutionsverksamheten och myndighetens övriga verksamhet. Det finns mot den bakgrunden inte anledning att införa några bestämmelser för att åstadkomma intern sekretess mellan resolutionsmyndighetens olika verksamhetsgrenar.
32.4.3 Utbyte av information med myndigheter och andra personer inom EES
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndigheten och Finans-
inspektionen ska samarbeta och utbyta uppgifter med varandra och regeringen samt med motsvarande utländska myndigheter inom EES och med Europeiska bankmyndigheten i den utsträckning som följer av resolutionsdirektivet.
Riksbanken och Finansinspektionen ska förse stödmyndigheten och resolutionsmyndigheten med de uppgifter som myndigheten behöver i sin verksamhet som rör förebyggande statligt stöd respektive statligt stöd som ges med hjälp av de statliga stabiliseringsverktygen.
Uppgiftsskyldigheten ska i samtliga fall ovan vara sekretessbrytande.
Utan hinder av sekretess får Finansinspektionen lämna sekretessbelagda uppgifter i ett tillsynsärende till en enskild person som deltar i resolutionsprocessen om denne behöver uppgifterna i syfte att planera eller utföra en resolutionsåtgärd. Resolutionsmyndigheten ska ha motsvarande möjlighet att bryta sekretessen i sina ärenden enligt resolutionsdirektivet.
Riksbanken ska lämna regeringen, Finansinspektionen, stödmyndigheten enligt lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och resolutionsmyndigheten enligt lagen om resolution de uppgifter som rör genomförda likviditetsstödjande åtgärder som den myndigheten behöver för sin verksamhet.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1272
Kommitténs bedömning: Det saknas behov av att införa
uppgiftsskyldighet i förhållande till andra myndigheter eller personer inom EES än de som anges ovan.
Skälen för kommitténs förslag och bedömning
Informationsutbyte mellan myndigheter
Som framgår av övriga avsnitt i betänkandet finns det flera bestämmelser som förutsätter att samarbete och informationsutbyte sker mellan myndigheter som är involverade i resolutionsprocessen. Det gäller bl.a. för att upprättandet av återhämtnings- och resolutionsplaner i gränsöverskridande koncerner och arbetet i resolutionskollegier ska kunna fungera såsom det är tänkt.
Uppgiftsskyldigheten när det gäller resolution av gränsöverskridande koncerner framgår av artikel 90 i direktivet. Enligt denna bestämmelse ska resolutionsmyndigheterna och behöriga myndigheter på begäran lämna alla upplysningar till varandra som är relevanta för dem när de ska fullgöra sina uppgifter enligt direktivet. Resolutionsmyndigheterna är skyldiga att dela upplysningarna med det behöriga ministeriet när det gäller ett beslut eller en fråga som kräver underrättelse till, samråd med eller godkännande av det behöriga ministeriet eller som kan få konsekvenser för offentliga medel. Uppgiftsskyldigheten enligt denna artikel begränsas dock av konfidentialitetskraven i artikel 84. Vidare finns det ingen skyldighet för resolutionsmyndigheterna att vidarebefordra information som har tillhandahållits av en resolutionsmyndighet i tredjeland, såvida inte resolutionsmyndigheten i tredjeland har samtyckt till att informationen översänds.
Utöver denna uppgiftsskyldighet finns bestämmelser i artikel 84 som möjliggör informationsutbyte mellan andra myndigheter och personer som involveras i resolutionsprocessen. Informationsutbytet av konfidentiella uppgifter med myndigheter i tredjeland begränsas emellertid enligt artikel 98 av vissa villkor. För ett sådant informationsutbyte förutsätts att mottagande myndigheter i tredjeland omfattas av åtminstone likvärdiga sekretesskrav som i artikel 84 och att uppgifterna är nödvändiga för att fullgöra motsvarande resolutionsuppgifter som i direktivet och, annat än i undantagsfall, inte används för andra ändamål.
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1273
Sekretessen i det allmännas verksamhet gäller enligt 8 kap. 1 § OSL även för uppgiftslämnande mellan myndigheter, om det inte finns någon undantags- eller sekretessbrytande bestämmelse i OSL eller i lag eller förordning som OSL hänvisar till. I 10 kap. OSL finns generella bestämmelser som under vissa förutsättningar möjliggör överlämnande av uppgifter som är sekretessbelagda hos en myndighet till en annan myndighet. Exempelvis hindrar inte sekretessen att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet. Ett annat exempel är den s.k. generalklausulen enligt vilken en sekretessbelagd uppgift får lämnas till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Rutinmässigt uppgiftsutbyte ska dock i regel vara särskilt författningsreglerat6.
Av 8 kap. 3 § OSL framgår förutsättningarna för informationsutbyte med utländska myndigheter när det gäller uppgifter som är sekretessbelagda enligt den lagen. Enligt bestämmelsen får sådana uppgifter inte röjas för en utländsk myndighet, om inte
1. utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller
förordning, eller
2. uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk
myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten.
I sitt delbetänkande (s. 507 ff.) konstaterade kommittén att det på finansmarknadsområdet finns flera möjligheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till utländska myndigheter på någon av dessa grunder. I tidigare lagstiftningsärenden har det också bedömts att exempelvis Finansinspektionen har goda möjligheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter enligt 30 kap. 4 § OSL till utländska myndigheter i den utsträckning som olika EU-direktiv föreskriver (se bl.a. prop. 2004/05:142 s. 50 och 2005/06:140 s. 87). Det som då avsågs var den samarbets- och informationsskyldighet som följde av vissa direktiv och som numera är lagfäst i bl.a. 13 kap. 6 a § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Det finns emellertid ingen heltäckande författningsreglering av samarbets- och informationsskyldighet på finansmarknadsområdet. Möjlig-
6 Jfr Zeteo, lagkommentar till 10 kap. 27 §.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1274
heten att lämna ut sekretessbelagda uppgifter enligt 8 kap. 3 § OSL innebär inte heller någon förpliktelse att lämna ut uppgifter till en utländsk myndighet.
I sitt delbetänkande (s. 510) fann kommittén att det då inte fanns skäl att införa en allmän bestämmelse om att uppgifter alltid får lämnas till utländska myndigheter. Bedömningen grundades bl.a. på förhållandet att det med en sådan bestämmelse inte skulle vara möjligt att förutse vilken information som kommer att begäras ut, vilken sekretess som gäller hos mottagaren eller om det kan vara förenat med några olägenheter. Kommittén ansåg också att en bestämmelse om uppgiftsskyldighet gentemot utländska myndigheter i stället bör reserveras för de områden där det finns ett identifierat behov. Ett område där det finns ett sådant behov är det krishanteringsramverk som fastställs i resolutionsdirektivet.
När det gäller sekretessen anser kommittén att den slutliga utformningen av bestämmelserna i direktivet ger ett bra skydd för de uppgifter som svenska myndigheter kan behöva lämna ut till varandra och motsvarande utländska myndigheter samt Eba inom ramen för krishanteringsramverket. Artikel 84 innebär i princip att tystnadsplikt råder hos alla myndigheter och andra personer som är involverade i resolutionsprocessen. Artikeln säkerställer att uppgifter inte får röjas utan att det först sker en bedömning av den skada som ett röjande av uppgifterna kan få för vissa allmänna och enskilda intressen. Direktivet föreskriver således en skadebedömning liknande den som gäller för de flesta sekretessreglerade uppgifter enligt OSL och OSF. Som kommittén varit inne på i det föregående finns det också bestämmelser i OSL och OSF, vars sekretessföremål är desamma som direktivet anger. Möjligheten enligt direktivet att trots tystnadsplikten röja sekretessbelagda uppgifter är begränsad till vissa särskilda fall som också har sina motsvarigheter i svensk sekretesslagstiftning. Tillsammans med bestämmelserna om informationsutbyte ger bestämmelserna om sekretess i direktivet myndigheterna en god överblick vilken information som kommer att behöva lämnas ut och vilken sekretess som gäller hos mottagaren.
Vid sådana förhållanden bör det framgå av författning i vilka fall och till vem som de aktuella uppgifterna ska lämnas ut. Kommittén anser att den sekretessbrytande uppgiftsskyldigheten som svenska myndigheter bör ha inom krishanteringsramverket, gentemot såväl varandra som utländska myndigheter, bör samlas i en och samma bestämmelse. Det kan därvid konstateras att direktivet föreskriver
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1275
uppgiftsskyldighet mellan resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter samt, i vissa fall, uppgiftsskyldighet för resolutionsmyndigheten gentemot behöriga ministerier. För svensk del får den senare anses gälla i förhållande till regeringen. I olika delar i direktivet föreskrivs också en uppgiftsskyldighet gentemot Eba.
Kommittén ser ingen anledning att föreskriva en uppgiftsskyldighet till en vidare krets av myndigheter än den som direktivet anger. I direktivet förutsätts visserligen informationsutbyte med fler myndigheter och organ än de som nu har nämnts, vilket framgår indirekt av artikel 84 och bestämmelserna om resolutionskollegier. I dessa delar föreskriver direktivet emellertid ingen skyldighet, utan en rättighet, att trots sekretessen lämna ut uppgifter. Enligt kommitténs bedömning ger de sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. OSL och, när det gäller uppgiftslämnande till utländska myndigheter, 8 kap. 3 § samma lag tillräckliga förutsättningar för att tillgodose sådant informationsutbyte. Det finns dock flera bestämmelser, t.ex. i artikel 83, som förutsätter att information sänds till de myndigheter som räknas upp. För sådana procedurkrav kan det också övervägas om skyldigheten att informera ska framgå av föreskrifter beslutade av regeringen.
Vidare bör Riksbankens och Finansinspektionens uppgiftsskyldighet gentemot stödmyndigheten enligt stödlagen överföras och anpassas till de lagar som föreslås reglera statligt stöd. Skälen som regeringen anförde vid införande av denna uppgiftsskyldighet gör sig alltjämt gällande (jfr prop. 2008/09:61 s. 61 f.). I likhet med vad som i det föregående föreslagits för Riksgäldskontorets uppgiftsskyldighet bör dock uppgiftsskyldigheten även för dessa myndigheter utvidgas till att avse uppgifter som stödmyndigheten behöver i sin verksamhet, i stället för i ärenden, enligt de lagarna.
Den nya bestämmelse, 6 kap. 8 a § i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, som föreslagits av kommittén i delbetänkandet bör också anpassas till de lagförslag som nu förs fram. Därför föreslår nu kommittén att Riksbanken ska lämna regeringen, Finansinspektionen, stödmyndigheten enligt lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut eller resolutionsmyndigheten enligt lagen om resolution, de uppgifter som rör genomförda likviditetsstödjande åtgärder som den myndigheten behöver för sin verksamhet.
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1276
Informationsutbyte med enskilda
I såväl Finansinspektionens tillstånds- och tillsynsverksamhet som i resolutionsmyndighetens ärenden kan det förekomma uppgifter som enskilda personer som deltar i resolutionsprocessen kan behöva för att fullgöra sina uppgifter enligt resolutionsdirektivet. Informationsutbyte som är nödvändigt för planering eller utförande av resolutionsåtgärder som vederbörande är involverade i bör därför vara möjligt, vilket också förutsätts i direktivet. Som anförts i det föregående är det inte i alla fall möjligt eller lämpligt för myndigheterna att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till dessa personer med stöd av sekretessbrytande bestämmelser i 10 kap. OSL eller sekretessavtal. För att möjliggöra utlämnande av uppgifter som omfattas av sekretess i 30 kap. 4 § OSL respektive i de nya bestämmelser som föreslås gälla i resolutionsmyndighetens ärenden behövs särskilda bestämmelser som bryter sekretessen.
För införande av sådana bestämmelser krävs i princip att behovet av offentlighet uppväger det intrång i den enskildes integritet som bestämmelserna kan komma att innebära. Förhållandet att praktiska skäl och inte offentlighetsintressen varit motivet till sekretessgenombrottet, har inte ansetts stå i något avgörande motsatsförhållande till detta principiella synsätt när det rört sig om genombrott av sekretessen i begränsad omfattning (jfr prop. 1993/64:165 s. 52).
De uppgifter som myndigheterna skulle kunna lämna ut med stöd av sekretessbrytande bestämmelser kan visserligen vara av känslig art, såväl för institutet som ärendet avser som för dess affärskontrahenter. Det allmänna intresset av att skapa goda förutsättningar för resolutionsplanering och hanteringen av fallerande företag väger dock tungt i detta sammanhang. Dessutom skulle lättnaden i sekretessen i praktiken få en begränsad omfattning eftersom de enskilda personer som sekretessbelagda uppgifter skulle kunna lämnas ut till med stöd av bestämmelserna ska ha tystnadsplikt för uppgifter som de tagit del av inom ramen för sitt deltagande i resolutionsprocessen. Vid sådana förhållanden bör därför Finansinspektionen få möjlighet att lämna ut uppgifter som är sekretessbelagda enligt 30 kap. 4 § OSL till en enskild person som deltar i resolutionsprocessen, förutsatt att det behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd. Resolutionsmyndigheten bör ha motsvarande möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter i sina ärenden enligt lagen om resolution. Det bör emellertid
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1277
inte föreligga någon skyldighet för dessa myndigheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till dessa personer, och inte heller någon motsvarande rättighet för de enskilda personerna att få ta del av uppgifterna. Myndigheterna ska således kunna diskretionärt pröva om uppgifter ska lämnas ut eller inte, en prövning som kan ske på eget initiativ eller förfrågan från en sådan enskild som det nu är fråga om.
Vid denna prövning har myndigheterna också att beakta om uppgifterna får lämnas ut enligt andra sekretessbestämmelser som är tillämpliga för uppgifterna, däribland bestämmelserna till skydd för det allmänna intresset som har gåtts igenom i det föregående. Bestämmelserna som nu föreslås bryter inte sekretessen i de bestämmelserna. Enligt kommitténs mening torde dock uppgiftslämnande enligt de föreslagna bestämmelserna normalt sett inte kunna antas leda till skada för de allmänna intressena i 16 kap. 1 §, 17 kap. 1 § eller 18 kap. 13 § OSL. De föreslagna bestämmelserna omfattar nämligen endast uppgifter som är nödvändiga för resolutionsplanering eller utförande av resolutionsåtgärder, dvs. uppgifter som det torde ligga i det allmänna intresset att lämna ut. Till detta kommer att uppgiftslämnandet endast får ske till personer som deltar i resolutionsprocessen och som varken får obehörigen röja eller utnyttja sekretessbelagda uppgifter som de fått kännedom om i processen. Ett obehörigt röjande av uppgifterna är dessutom straffbelagt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
32.4.4 Utbyte av information med myndighet i tredjeland
Kommitténs bedömning: Utlämnande av sekretessbelagda
uppgifter till myndigheter i tredjeland får ske med stöd av befintliga bestämmelser i OSL och endast under de förutsättningar som anges i direktivet.
Skälen för kommitténs bedömning
Av direktivet framgår att resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen i regel får lämna information till myndigheter i tredjeland som fyller samma funktion som resolutionsmyndigheten. Konfidentiella uppgifter får emellertid endast lämnas ut till berörda myndigheter i tredjeland under de förutsättningar som
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1278
anges i artikel 98. Med konfidentiella uppgifter avses i detta sammanhang sådana uppgifter som omfattas av sekretesskrav enligt unionsrätten. Uppgiftslämnandet begränsas således inte endast av vad som anses konfidentiellt enligt resolutionsdirektivet, utan även uppgifter som anses konfidentiella på andra rättsområden i EU omfattas.
För att konfidentiella uppgifter ska få lämnas ut till sådana myndigheter som nu är i fråga krävs att de omfattas av motsvarande sekretesskrav som gäller för resolutionsmyndigheten och att uppgifterna är nödvändiga för att myndigheterna i tredjeland ska kunna fullgöra motsvarande uppgifter som resolutionsmyndighetens samt inte används för andra ändamål. Om uppgifterna har erhållits från en myndighet i en annan medlemsstat får de inte lämnas ut till myndigheter i tredjeland, utan den uppgiftslämnande myndighetens samtycke eller för annat ändamål än det som den uppgiftslämnande myndigheten har godkänt.
Den svenska sekretesslagstiftningen innehåller inga uttryckliga bestämmelser med motsvarande innehåll. Samtidigt finns det ingen skyldighet i OSL för svenska myndigheter att lämna ut sekretessbeslagda uppgifter till utländska myndigheter. Svenska myndigheter har emellertid rätt att, under de förutsättningar som anges i 8 kap. 3 § OSL, röja sekretessbelagda uppgifter för utländska myndigheter. För ett sådant uppgiftslämnande krävs antingen stöd i lag eller förordning eller att uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet och det står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas ut.
Enligt kommitténs mening framstår inte en författningsreglerad uppgiftsskyldighet gentemot myndigheter i tredjeland som lämplig, även om den begränsas på sätt som direktivet föreskriver. En sådan reglering bör, såsom anförts i det föregående, vara förbehållen de situationer där det finns rutinmässigt behov av informationsutbyte. Myndighet i tredje land kan visserligen få delta som observatör i resolutionskollegier som svenska myndigheter är medlemmar i. Sådant deltagande kommer dock beslutas av ordföranden i kollegiet på ad hoc basis, varför svenska myndigheters möjligheter att påverka vilka myndigheter i tredjeland som ska få delta och därmed också få ta del av information är begränsad. Av artikel 93 och artikel 97 i direktivet framgår vidare att samarbetet och informationsutbytet med myndigheter i tredjeland i regel kommer att hanteras genom internationella avtal (jfr avsnittet om gränsöverskridande samarbete, kapitel 22). Vid sådana förhållanden framstår
SOU 2014:52 Sekretess och informationsutbyte
1279
inte en författningsreglerad skyldighet för svenska myndigheter att tillmötesgå en begäran om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter som lämplig.
Informationsutbyte med myndigheter i tredjeland blir därmed, såvida det inte finns någon annan författningsreglerad uppgiftsskyldighet, att bedöma utifrån 8 kap. 3 § 2 OSL. Inom ramen för den bedömning som görs enligt denna bestämmelse finns möjlighet att tillgodose de krav som direktivet ställer för uppgiftslämnande till myndigheter i tredjeland. En bestämmelse som kan utgöra grund för ett sådant uppgiftslämnande är generalklausulen i 10 kap. OSL som berörts i det föregående. Av förarbetena till den bestämmelsen framgår att förhållandet om uppgiften är sekretesskyddad hos den mottagande myndigheten särskilt ska beaktas vid bedömningen. Om en uppgift inte skyddas av sekretess hos den mottagande myndigheten kan risken för att skada ska uppkomma vara så stor att uppgiften inte bör lämnas ut (prop. 1979/80: 2 Del A s. 91). Den allmänna bestämmelsen om sekretess i det internationella samarbetet i 15 kap. 1 a § OSL ger också viss möjlighet att tillgodose direktivets krav att uppgiften inte får lämnas ut om den kommer från en myndighet i annan medlemsstat och denna inte samtycker till utlämnande. Av bestämmelsen framgår att uppgift som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett av EU ingånget eller av riksdagen godkänt avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, inte lämnas ut om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller också för uppgift som en myndighet har inhämtat i syfte att överlämna den till ett utländskt organ i enlighet med en sådan rättsakt eller ett sådant avtal. Av bestämmelsen framgår vidare att vissa sekretessbrytande bestämmelser i 10 kap. OSL, däribland generalklausulen inte får tillämpas på sådana uppgifter.
Till detta kommer att det enligt 8 kap. 3 § 2 OSL ska ligga i svenskt intresse att lämna ut uppgiften. Så kan självklart endast vara fallet om de villkor som direktivet uppställer för uppgiftslämnande till myndighet i tredjeland är uppfyllda. Vad särskilt gäller uppgiftslämnande till myndigheter i tredjeland, som omfattas av ett sådant avtal som avses i artikel 93 eller artikel 97 och uppfyller villkoren i artikel 98, får i regel förutsättas att det ligger i svenskt intresse att lämna ut för samarbetet relevanta uppgifter (jfr prop. 1981/82:186 s. 58 f.) Sekretessbestämmelsen i 8 kap. 3 § 2 OSL är därför
Sekretess och informationsutbyte SOU 2014:52
1280
tillräcklig för att säkerställa att uppgifter lämnas ut till myndigheter i tredjeland endast om villkoren i artikel 98 i direktivet är uppfyllda.
32.5 Överträdelser av tystnadsplikt
Kommitténs bedömning: Det finns inte anledning att införa
några särskilda bestämmelser för att säkerställa att överträdelser av konfidentialitetskravet i artikel 84 utgör grund för skadeståndsskyldighet.
Skälen för kommitténs bedömning
En person eller enhet som avses i artikel 84.1 ska bli föremål för skadeståndsskyldighet (civil liability) om denna artikel överträds, i enlighet med nationell rätt. Överträdelse av bestämmelser om tystnadsplikt är som huvudregel straffbara enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Det gäller emellertid inte för överträdelser av tystnadsplikt som uppkommer genom avtal, exempelvis sekretessavtal. En sådan överträdelse kan dock, liksom straffbara överträdelser, leda till skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagen (1972:207). Kommittén finner inte skäl att här utveckla förutsättningarna för att skadeståndsskyldighet ska uppstå, utan hänvisar i stället till vad som i allmänhet gäller i sådana sammanhang.
1281
33 Överklagande
33.1 Om resolutionsdirektivets innehåll
Av direktivets artikel 85 framgår följande.
Medlemsstaterna kan införa en ordning som innebär att beslut om att vidta en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd godkänns på förhand av en rättslig myndighet, förutsatt att den nationella rätten vid beslut om vidtagande av en krishanteringsåtgärd föreskriver skyndsamt förfarande för ansökan om godkännande och domstolens behandling.
Medlemsstaterna ska i nationell rätt föreskriva rätt att överklaga ett beslut om att vidta en krisförebyggande åtgärd eller ett beslut om att utöva någon annan befogenhet än avseende en krishanteringsåtgärd enligt direktivet.
Medlemsstaterna ska säkerställa att alla personer som berörs av ett beslut att vidta en krishanteringsåtgärd ska ha rätt att överklaga beslutet. Medlemsstaterna ska säkerställa en skyndsam prövning och se till att de nationella domstolarna använder den ekonomiska bedömning som utförts av resolutionsmyndigheten som grund för sin egen bedömning.
Följande bestämmelser gäller för rätten att överklaga beslut att vidta krishanteringsåtgärder: - inlämnande av överklagande ska inte innebära automatiskt uppskjutande av det bestridda beslutet, och - resolutionsmyndighetens beslut ska träda i kraft omedelbart och det ska skapa en presumtion som kan motbevisas att det skulle strida mot allmänintresset att skjuta upp verkställandet av beslutet.
När det är nödvändigt att skydda tredje mans intressen, när dessa i god tro har förvärvat aktier, andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag under resolution,
Överklagande SOU 2014:52
1282
genom att resolutionsmyndigheten använder resolutionsverktyg eller utövar resolutionsbefogenheter ska annulleringen av en resolutionsmyndighets beslut inte påverka några efterföljande administrativa åtgärder eller transaktioner som den berörda resolutionsmyndigheten beslutat om och som baserade sig på det annullerade beslutet. I det fallet ska korrigerande åtgärder för att rätta till ett felaktigt beslut eller en felaktig åtgärd av resolutionsmyndigheterna begränsas till ersättning för den förlust som den sökande lidit till följd av beslutet eller åtgärden.
I skälen till artikeln utvecklas bland annat följande.1När det gäller de specifika förutsättningar som ställs upp för domstolens prövning av beslut om krishanterande åtgärder anges bl.a. att en möjlighet att skjuta upp ett beslut av resolutionsmyndigheten skulle förhindra kontinuiteten för kritiska funktioner och det är därför nödvändigt att föreskriva att en ansökan om omprövning inte automatiskt skjuter upp verkan av det beslut som ansökan gäller och att resolutionsmyndighetens beslut bör vara verkställbart omedelbart med en presumtion att det skulle strida mot det allmännas intresse att skjuta upp verkställandet.
Vidare anges att det är viktigt att säkerställa att domstolen i sin prövning av beslut om krishanterande åtgärder lägger de komplicerade ekonomiska bedömningar som görs av resolutionsmyndigheten till grund för sin bedömning. Dessa till sin karaktär mycket komplicerade ekonomiska bedömningar bör dock inte hindra nationella domstolar från att undersöka om de bevis som resolutionsmyndigheterna åberopar är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, om dessa omständigheter utgör samtliga relevanta uppgifter som bör beaktas för att bedöma en komplicerad situation och om de styrker de slutsatser som framgår av resolutionsmyndighetens beslut.
33.1.1 Åtgärdernas karaktär
De beslut som enligt direktivet ska kunna överklagas delas in i beslut om krisförebyggande åtgärder och beslut om krishanteringsåtgärder beroende på om beslutet fattas när ett institut är i resolution eller i tiden före ett (eventuellt) resolutionsbeslut.
Dessa begrepp definieras i direktivet enligt följande:
1 Skäl 89–90.
SOU 2014:52 Överklagande
1283
Krisförebyggande åtgärder2: - att utöva befogenheter att direkt avlägsna brister eller hinder för återhämtning enligt artikel 6.6, - utöva befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution enligt artikel 17 eller 18, - att tillämpa någon av åtgärderna för tidigt ingripande enligt artikel 27, tillsättningen av en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 eller utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna enligt artikel 59.
Att notera är att åtgärden att skriva ner eller konvertera kapitalinstrument kan vidtas både i den krisförebyggande fasen och i resolution tillsammans med en resolutionsåtgärd. Tillsynsmyndigheten beslutar om åtgärder att direkt avlägsna brister eller hinder för återhämtning (artikel 6.6), tillämpning av någon av åtgärderna för tidigt ingripande (artikel 27) och tillsättning av en tillfällig förvaltare (artikel 29) samt har befogenheten att skriva ner eller konvertera kapitalinstrument utanför resolution.
Krishanteringsåtgärder 3 :
- att vidta en resolutionsåtgärd,4 - att utse en särskild förvaltare enligt artikel 35, - att utse en person för att i resolutionsmyndighetens ställe utöva kontroll över företaget udner resolution (artikel 72.1) och, i förekommande fall, upprätta och implementera en affärsomorganisationsplan vid användning av skuldnedskrivningsverktyget (artikel 51.2).
I förslaget till lag om resolution (2015:000) använder kommittén begreppet krisavvärjande åtgärd istället för krisförebyggande åtgärd. Kommitténs definition av resolutionsåtgärd omfattar samtliga krishanterande åtgärder enligt direktivet förutom beslut om resolution.5 Vi använder därför fortsättningsvis begreppen kris-
2 Artikel 2, definition 101. 3 Artikel 2, definition 102. 4 Artikel 2, definition 40. 5 Jfr 1 kap. 2 § förslaget till lag om resolution (2015:000).
Överklagande SOU 2014:52
1284
avvärjande åtgärder och beslut om resolution och resolutionsåtgärder.
33.2 Skälen för kommitténs förslag
33.2.1 Förhandsprövningar
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndighetens beslut om kris-
avvärjande åtgärder och beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska inte behöva föregås av godkännande på förhand av domstol.
Direktivet öppnar för en möjlighet att införa en rättslig förhandsprövning av beslut om krisavvärjande åtgärder och beslut om resolution och resolutionsåtgärder. I skälen till bestämmelsen anges följande. Den förhandsprövning som direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att införa förutsätter, som framgår av artikeltexten, ett skyndsamt förfarande vad avser förhandsgodkännande av beslut om resolution och resolutionsåtgärder. Domstolen bör i dessa fall meddela beslut inom 24 timmar och myndigheten ska därefter omedelbart kunna fatta sitt beslut. Det anges vidare att en sådan ordning (med förhandsprövning) inte ska påverka parters rätt att lämna en ansökan till domstolen om att upphäva en resolutionssåtgärd under en begränsad period efter det att resolutionsmyndigheten har fattat beslut om resolutionssåtgärden. Generellt har inte svenska myndigheter något krav eller någon möjlighet att begära förhandsprövningar i domstol. En sådan beslutsprocess är udda i ett system med självständiga myndigheter.
De krisavvärjande åtgärder som Finansinspektionen har att besluta om enligt det nya regelverket påminner till sin karaktär till viss del om befintliga tillsynsåtgärder och ryms i flertalet fall inom befintliga bemyndiganden och möjligheter till ingripanden enlig lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersmarknaden. Det finns inte i dag något krav på förhandsgodkännande av Finansinspektionens beslut och det finns enligt kommitténs uppfattning inget som skulle motivera ett införande av förhandsgodkännande för de typer av åtgärder som nu föreslås.
När det gäller beslut om resolution och resolutionsåtgärder konstaterar kommittén följande. Beslut om resolution och resolutionsåtgärder är ett delvis nytt slag av åtgärdsbeslut för en
SOU 2014:52 Överklagande
1285
myndighet som inte är domstol. Det handlar om åtgärder som innebär ingrepp i grundläggande rättigheter, framför allt egendomsskyddet. Det är i synnerhet beslutet att inleda resolution som innefattar en bedömning av allmänintresset och dess betydelse i det enskilda fallet som öppnar upp för efterföljande beslut om resolutionsåtgärder. Kommittén konstaterar emellertid att direktivet kräver att medlemsstaterna säkerställer att varje resolutionsmyndighet har den sakkunskap, de resurser och den operativa kapacitet som krävs för att tillämpa resolutionsåtgärder.6 Kommittén ser därför ingen anledning att göra någon annan bedömning för beslut om resolution och resolutionssåtgärder än för de krisavvärjande åtgärderna i detta fall.
33.2.2 Överklagande av beslut om krisavvärjande åtgärder och resolutionsåtgärder
Kommitténs förslag: Resolutionsmyndighetens och Finans-
inspektionens beslut enligt lagen om resolution får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Resolutionsmyndighetens beslut om resolution och resolutionsåtgärder gäller omedelbart.
Resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen får bestämma att andra beslut enligt lagen om resolution ska gälla omedelbart.
Dessa bestämmelser gäller inte beslut som regeringen fattar enligt lagen om resolution.
Mål vari beslut om resolution eller resolutionsåtgärder prövas ska handläggas skyndsamt.
De ekonomiska bedömningar som har legat till grund för resolutionsmyndighetens beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska vara del av rättens prövning av det överklagade beslutet.
Kommitténs bedömning: Finansinspektionens övriga beslut
med anledning av föreslagna regler ryms inom de ingripandemöjligheter som föreskrivs i gällande rätt och bör överklagas enligt ordinarie instansordning för beslut som fattats av förvalt-
6 Jämför artikel 3.8.
Överklagande SOU 2014:52
1286
ningsmyndighet i likhet med vad som föreskrivs för Finansinspektionens beslut enligt gällande rätt.
Överklagande av krisavvärjande åtgärder
De beslut som Finansinspektionen kommer att fatta inom ramen för den krisavvärjande verksamheten kommer i likhet med dagens ordning att kunna bli föremål för ingripanden av myndigheten i form av förelägganden, förbud att verkställa beslut eller anmärkning. Vid allvarliga överträdelser kan varning meddelas eller institutets tillstånd återkallas.
De krisavvärjande åtgärder som Finansinspektionen beslutar om har behandlats i kapitel 28 (återhämtningsplaner) och kapitel 29 (tidiga ingripanden och tillfällig förvaltare). Därav framgår att dessa ryms inom ramen för befintliga bemyndiganden och ingripandemöjligheter enligt sektorslagstiftningen. Överklaganden av dessa beslut regleras således redan, dvs. de följer ordinarie instansordning för beslut fattade av förvaltningsmyndighet.
Resolutionsmyndigheten beslut om krisavvärjande åtgärder avser framför allt resolutionsplaneringen och åtgärder för att undanröja hinder för resolution och kommer att framgå av lagen om resolution. Dessa bestämmelser har behandlats i kapitel 23 och 17. Även Finansinspektionens möjlighet att besluta om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution kommer att framgå av resolutionslagen. Dessa beslut ska kunna överklagas. Det finns ingen anledning att frångå ordinarie instansordning för förvaltningsmyndighets beslut för resolutionsmyndighetens eller Finansinspektionens beslut i dessa fall. Överklagande bör därför ske till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. Det bör införas en bestämmelse som ger myndigheterna möjlighet att bestämma att beslutet ska gälla omedelbart.
Överklagande av beslut om resolution och resolutionsåtgärder
De åtgärder som blir föremål för beslut inom ramen för den krisavvärjande verksamheten knyter i mångt och mycket an till befintliga tillsynsåtgärder och kommande sådana inom ramen för CRR/CRD. När det gäller beslut om resolution och resolutions-
SOU 2014:52 Överklagande
1287
åtgärder är det inte lika självklart att dra paralleller till liknande typer av beslut som fattas av förvaltningsmyndigheter i dag. Resolution innefattar ett brett spektrum av åtgärder som rymmer komplexa ekonomiska bedömningar, avvägningar mellan enskilda och allmänna intressen och bedömningar med statsfinansiella implikationer.
Bestämmelser av denna karaktär finns dock i stödlagen. Där har lagstiftaren valt en särskild beslutsordning med en prövningsnämnd. Enligt kommitténs förslag i denna del upphävs emellertid den nuvarande stödlagen för att ersättas med en ny lag vars bestämmelser inte föranleder någon överprövning. Frågan i detta sammanhang är huruvida det är aktuellt att införa en motsvarande särskild beslutsordning i samband med resolution. För att besvara denna fråga analyseras nedan förutsättningarna för överklagande med utgångspunkt i den ordinarie instansordningen för förvaltningsbeslut.
Förvaltningsprocesslagen (1971:291) är tillämplig på förvaltningsdomstolarnas rättsskipande verksamhet. Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen är subsidiära. Om det i lag har meddelats bestämmelser som avviker från den lagen, gäller den bestämmelsen.
Skyndsam prövning
Överklagade beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska prövas skyndsamt. Direktivet anger dock inte någon konkret tidsperiod för vad som avses med skyndsam i denna situation i motsats till vad som anges för förhandsprövningar av resolutionsmyndighetens beslut. När ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd överklagas har dock själva åtgärden redan vidtagits och de allvarliga finansiella stabilitetsrisker som har förelegat har bemötts med vad resolutionsmyndigheten har bedömt som den mest lämpliga åtgärden i det aktuella fallet. Det är däremot angeläget för klagande part att ett felaktigt beslut kan upphävas så snart möjligt. Förvaltningsprocesslagen innehåller inga bestämmelser om handläggningsfrister för denna typ av mål. Resolutionslagen bör därför kompletteras med särskilda bestämmelser om skyndsamhet i handläggningen. Att i lag ange en exakt tidsperiod inom vilken domstolen ska ta upp målet till avgörande anser kommittén mindre lämpligt. Här får rätten i stället själv bevaka rättssäkerheten inom ramen för ett allmänt utformat skyndsamhetsrekvisit.
Överklagande SOU 2014:52
1288
Resolutionsmyndighetens ekonomiska bedömningar
Det följer av direktivet att medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndighetens ekonomiska bedömningar ska ligga till grund för domstolens bedömning av överklagandet. Enligt förvaltningsprocesslagen ska rättens avgörande grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet.7 Rätten har också en skyldighet att se till att ett mål blir utrett som dess beskaffenhet kräver.8 Det är kommitténs uppfattning att om de ekonomiska bedömningar som resolutionsmyndigheten har lagt till grund för sitt beslut blir en del av målet kommer domstolen, enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen, att lägga dessa till grund för sitt beslut på det sätt direktivet föreskriver. Kommittén fäster då särskild vikt vid att de nationella domstolarna på intet vis är förhindrade att undersöka om de bevis som åberopas av resolutionsmyndigheten är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, om de utgör samtliga relevanta uppgifter som bör beaktas för att bedöma en komplicerad situation och om de styrker de slutsatser som dragits.
En bestämmelse med innebörd att resolutionsmyndighetens ekonomiska bedömningar som har legat till grund för det bestridda beslutet ska vara en del av målet bör tas in i resolutionslagen.
Uppskjutande av omedelbart gällande beslut
Enligt förvaltningsprocesslagen kan rätten förordna att det överklagade beslutet, om det träder i tillämpning omedelbart, tills vidare inte ska gälla. Bestämmelsen ger uttryck för det s.k. inhibitionsinstitutet. Förutsättningar för att inhibera beslut är först och främst att beslutet gäller omedelbart, alltså utan att laga kraft måste inväntas. De materiella förutsättningarna för inhibition kan sammanfattas så att för inhibition krävs dels att det är sannolikt att talan kommer att bifallas, dels att verkställighetsförbudet är ägnat att förhindra att ett allmänt eller enskilt intresse åsamkas beaktansvärd skada.9 Direktivet anger att resolutionsmyndighetens beslut ska träda i kraft omedelbart samt att inlämnande av ett överklag-
7 Jfr 30 §. 8 Jfr 8 §. 9 Bertil Wennergren och Ulrik von Essen, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar. version den 1 september 2013 (sjätte upplagan med tillägg och ändringar) Zeteo, 28 §, författningskommentar.
SOU 2014:52 Överklagande
1289
ande inte ska innebära automatiskt uppskjutande av det bestridda beslutet. Eftersom ett beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska gälla omedelbart skulle detta, enligt förvaltningsprocesslagen, kunna bli föremål för inhibition vid ett överklagande av beslutet. Även direktivet öppnar enligt sin ordalydelse för en möjlighet för domstolen att skjuta upp det överklagade beslutet (”inte innebära automatiskt uppskjutande av”). Enligt direktivet ska emellertid beslutet om en resolutionsåtgärd ge upphov till en presumtion att det skulle strida mot det allmännas intresse att skjuta upp verkställandet av beslutet. Denna presumtion ska vara motbevisbar. Någon sådan förutsättning finns inte för prövningen enligt förvaltningsprocesslagen. Prövningen utgår istället ifrån en bedömning av sannolikheten för ett slutligt bifall till själva sakfrågan i målet. I praxis har i allmänhet uppställts en tämligen hög grad av sannolikhet för att meddela inhibition. Om målet är av sådan karaktär att det för den enskilde kan antas medföra betydande olägenheter om beslutet ska gälla omedelbart kan kravet sättas lägre. I ett sådant fall kan inhibition meddelas redan om utgången är oviss. Detta förutsätter emellertid att det inte finns starka motstående intressen som med sådan styrka talar för att beslutet likväl ska gälla omedelbart.10
I mål vari beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska prövas föreligger mycket starka allmänintressen. Att inhibera ett beslut om resolution eller ett beslut att vidta en resolutionsåtgärd skulle kunna förhindra kontinuiteten för kritisk verksamhet, skada förtroendet för det finansiella systemet och i vissa situationer även ge upphov till en systemkris.
Det allmänna intresset av finansiell stabilitet och det faktum att detta inte kan upprätthållas om inte skyndsamma åtgärder vidtas bör enligt kommitténs uppfattning tala för en mycket restriktiv hållning vad avser utrymmet att meddela inhibition i dessa mål. Till resonemanget hör också de ersättningsregler som framgår av resolutionslagen. Ägare och borgenärer är berättigade till ersättning som lägst motsvarar vad de skulle ha erhållit i konkurs. De riskerar därmed inte att lida någon ekonomisk skada genom att ett överklagat beslut omresolution och resolutionsåtgärder inte inhiberas eftersom alternativet till resolution och resolutionsåtgärder skulle ha varit konkurs. Kommittén bedömer därför att direktivet i denna
10 Se fotnot 9.
Överklagande SOU 2014:52
1290
del inte föranleder någon begränsning av möjligheterna att meddela inhibition enligt förvaltningsprocesslagen.
Följden av ett upphävt beslut
Som framgår av direktivet ska domstolens upphävande av resolutionsmyndighetens beslut inte påverka några efterföljande administrativa åtgärder eller transaktioner som den berörda resolutionsmyndigheten beslutat om och som baserade sig på det upphävda beslutet. Följden av ett upphävt beslut blir en möjlighet för sökanden att ansöka om ersättning för den förlust som den sökande har lidit. Denna process bör föras i allmän domstol.
Sammanfattande kommentarer
Det finns enligt kommitténs bedömning inte skäl att frångå ordinarie instansordning för överprövning av förvaltningsrättsliga beslut i resolution. Kompletterande bestämmelser till förvaltningsprocesslagen vad avser skyndsam handläggning och utredning i målet bedöms vara tillräckligt för att införliva direktivet i denna del.
1291
34 Övergångsbestämmelser
Kommitténs förslag: Bestämmelser om avtalsenlig skuld-
nedskrivning ska tillämpas på skulder som getts ut eller ingåtts efter den 31 december 2015.
Resolutionsavgift tas ut första gången 2016 och ska avse år 2015.
Skuldnedskrivning
I avsnitt 15.15 behandlar vi avtalsenlig skuldnedskrivning och vikten av att säkerställa att skuldinstrument som lyder under ett annat lands lag, i praktiken länder utanför EES, kan skrivas ner eller konverteras inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget. Enligt kommitténs förslag ska företagen bli skyldiga att låta de skulder som det ger ut omfattas av avtalsklausuler som erkänner att skulderna kan komma att skrivas ned eller konverteras till följd av ett beslut om resolution av svenska myndigheter. Verkställigheten av resolutionsmyndighetens beslut säkerställs därmed oavsett om lagstiftningen i det land där resolutionsmyndighetens beslut ska verkställas erkänner att ett sådant beslut får verkställas i landet eller inte.
Av övergångsbestämmelserna bör det framgå att bestämmelsen tillämpas på skulder som getts ut eller ingåtts efter den 31 december 2015, dvs. från den tidpunkt när skuldnedskrivningsverktyget är tillämpbart.
Övergångsbestämmelser SOU 2014:52
1292
Resolutionsavgift
I kapitel 21 om Finansieringsarrangemang behandlar vi bland annat resolutionsavgiften. Institut och EES-filialer med tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige (avgiftsskyldiga) ska betala årliga avgifter till resolutionsreserven bestående av en resolutionsavgift och – om behov uppstår – en tilläggsavgift. Avgifterna ska betalas i efterskott, dvs. avse det närmast föregående året.
Det bör införas en övergångsbestämmelse i lagen som anger att resolutionsavgift tas ut första gången 2016 och ska avse år 2015.
1293
35 Konsekvenser av kommitténs förslag
35.1 Kravet på konsekvensanalys
I kommittéförordningen (1998:1474) finns ett generellt krav på att statliga kommittéer ska bedöma och diskutera konsekvenserna av de förslag de lägger fram. När det gäller de ekonomiska konsekvenserna ska kommittén beskriva hur kostnader och intäkter påverkar både offentliga och privata aktörer och utifrån detta hur det samhällsekonomiska utfallet kan förväntas bli. I den mån förslagen innebär kostnadsökningar eller inkomstminskningar för stat, kommuner eller landsting ska utredningen också föreslå finansiering. Utöver de ekonomiska konsekvenserna anger kommittéförordningen att kommittén ska beskriva konsekvenserna för den kommunala självstyrelsen, för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för utvecklingen i ett regionalt perspektiv, för de mindre företagens situation relativt större företag, för jämställdheten samt vad avser de integrationspolitiska målen.
Om det handlar om nya eller ändrade regler ska konsekvenserna också diskuteras utifrån de krav som ställs i förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. Här krävs bland annat att kommittén ska redovisa vilket problem den avser lösa och på vilket sätt, ska diskutera tänkbara alternativa lösningar, vilka som berörs av de nya eller förändrade reglerna och hur och de kostnadsmässiga konsekvenserna för olika alternativ. Om regelförslagen berör företag ska man bl.a. beskriva vilka typer av företag som berörs, deras antal och storlek och påverkan på deras administrativa och andra kostnader och konkurrensförhållanden. Särskild uppmärksamhet ska ägnas situationen för mindre företag. När det gäller påverkan på företag har Regelrådet utvecklat anvisningar och råd för hur detta ska mätas, analyseras och bedömas. Regelrådet har
Konsekvenser av kommitténs förslag SOU 2014:52
1294
också uppgiften att granska och bedöma de konsekvensutredningar som görs av kommittéer och av myndigheter.
35.1.1 Genomförande av EU-direktiv
Kommittén ger i detta betänkande förslag på genomförande av EU:s resolutionsdirektiv. Detta direktiv ska vara införlivat den 1 januari 2015. Med undantag för reglerna om skuldnedskrivningsverktyget ska bestämmelserna även tillämpas från den tidpunkten. Bestämmelserna om skuldnedskrivningsverktyget ska vara införda i lag till den 1 januari 2015, men behöver inte tillämpas förrän den 1 januari 2016.
De nya bestämmelserna kommer att få konsekvenser för riskerna för finansiella kriser, företagens finansieringskostnader, konkurrensen bland finansiella företag och för den administrativa bördan för företag och myndigheter. Kommissionen har gjort en konsekvensanalys beträffande sitt förslag till direktiv.1 Förhandlingar har sedan skett mellan EU:s medlemsstater i rådet och med Europaparlamentet om den slutliga utformningen av direktivet. Eftersom medlemsstaterna är skyldiga att genomföra direktiv i nationell rätt är det viktigt att konsekvensanalyser görs löpande under förhandlingarna.
Kommittén har i uppdrag att ge förslag på hur EU:s resolutionsdirektiv ska genomföras i svensk lagstiftning. Direktivet är bindande med avseende på det resultat som ska uppnås. Konsekvensen av förslagen är i den meningen given. Form och tillvägagångssätt för genomförandet är dock upp till medlemsstaten och olika sätt att genomföra direktivet kan möjligen leda till olika konsekvenser. Därtill kommer att direktivet innehåller en rad oklarheter, i vissa fall av sådan karaktär att bestämmelser framstår som inbördes oförenliga, som innebär att tolkningen av direktivet långt ifrån alltid är självklar. Kommittén har löpande redovisat sina ståndpunkter vad gäller genomförandet, men har prioriterat att komma med ett fullständigt förslag till hur direktivet ska genomföras i svensk rätt framför att endast genomföra delar och göra utförliga konsekvensanalyser av dessa förslag. Som framgår av inledningen, har tid bedömts vara viktigare än kvalitet. Direktivet är vidare ett s.k. minimidirektiv, dvs. syftar till införandet av gemen-
1 Commission Staff Working Document Impact Assessment, Brussels, 6.6.2012 SWD (2012) 166 final.
SOU 2014:52 Konsekvenser av kommitténs förslag
1295
samma harmoniserade minimiregler för återhämtning och resolution i medlemsstaterna, vilket innebär att Sverige får införa eller behålla regler som är striktare eller kompletterar de som finns i direktivet under förutsättning att de inte står i strid med direktivet (eller med de delegerade akter och genomförandeakter som antas på grundval av direktivet). I de fall som kommittén föreslår striktare regler förs ett resonemang om fördelarna med det, men även i dessa fall har fullständiga konsekvensanalyser av förslagen prioriterats ned.
Kommittén föreslår även en ny lag rörande förebyggande statligt stöd. Denna lag föreslås ersätta stödlagen och föreslås inte innehålla några nya bestämmelser jämfört med den lagen som inte följer av resolutionsdirektivet. För dessa bestämmelser gäller samma avvägningar som de som har redovisats ovan.
35.1.2 Förslagen syftar till minskade samhällsekonomiska kostnader
Finansiella kriser kan ge upphov till stora samhällsekonomiska kostnader. Det handlar om kostnader för den offentliga sektorn, för företagen och för de enskilda medborgarna. Förutom de direkta statsfinansiella kostnaderna för att hantera en kris medför finansiella kriser stora realekonomiska kostnader. Enligt IMF:s beräkningar uppgick kostnaderna av krisen för de europeiska bankerna under åren 2007–2010 till nästan 1 000 miljarder euro eller åtta procent av EU:s BNP.2 Eurostat har också beräknat att den ekonomiska nedgång som följde av finanskrisen medförde ett produktionsbortfall i EU på sex procent under 2009. Utöver det produktionsbortfall som inträffar i samband med finansiella kriser kan dessa även leda till långsiktiga effekter genom att, för en överskådlig framtid, BNP ligger på en lägre nivå och arbetslösheten på en högre nivå än om krisen inte hade inträffat.
Den globala finanskrisen medförde också omfattande statsfinansiella kostnader. Mellan oktober 2008 och oktober 2011 godkände Europeiska kommissionen 4 500 miljarder euro, vilket motsvarar 37 procent av EU:s BNP, i statligt stöd till finansiella företag.3 De offentliga finanserna pressades också av minskade skatte-
2 Commission Staff Working Paper. Executive Summary of Impact Assessment, Brussels 20.7.2011 SEC (2011) 949 final, s. 1. 3 Commission Staff Working Paper. Executive Summary of Impact Assessment, Brussels 6.6.2012 SWD (2012) 167 final, s. 1.
Konsekvenser av kommitténs förslag SOU 2014:52
1296
intäkter till följd av den ekonomiska nedgången. Denna sammanlagda påfrestning bidrog till statsfinansiella problem i flera EUländer och som därmed även underbyggde den statsfinansiella krisen i euroområdet som följde på den globala finanskrisen.
Kommittén konstaterade i sitt delbetänkande (SOU 2013:6) att även om de bakomliggande och utlösande faktorerna till de olika finansiella kriser som har ägt rum runt om i världen är likartade så har effekterna på den reala ekonomin, konsekvenserna för bankerna och staten skiljt sig åt mellan kriserna. Även hur stort tillväxtfallet i samband med krisen och hur långdragna effekterna blivit har varierat. En viktig faktor konstaterade kommittén var hur exportberoende det krisdrabbade landet var och om krisen sammanföll med en global hög- eller lågkonjunktur. Det är därför inte möjligt att ange med exakthet värdet av att undvika finansiella kriser, men kommittén kan konstatera att detta värde kan potentiellt vara mycket stort för samhället och för enskilda.
Utgångpunkten för de nya rättsakterna är att stärka möjligheterna för myndigheter i medlemsstaterna att kunna rekonstruera och avveckla institut och finansiella koncerner på ett ordnat sätt, dvs. utan spridningseffekter och med bevarandet av kritiska verksamheter, och så att ägare och borgenärer bär kostnaderna för detta i stället för skattebetalarna. Därigenom stärks marknadsdisciplinen, vilket bidrar till att främja ett sunt risktagande. Ett sunt risktagande minskar i sin tur riskerna för framtida finansiella kriser.
De huvudsakliga vinsterna med det nya regelverket är alltså den minskade sannolikheten för framtida kriser. Även de nya kraven på förberedelser och planering minskar risken för att en finansiell kris uppstår. Nyttan av det arbetet bör dock vägas mot den ökade administrativa börda det innebär för företag och myndigheter. Det är i praktiken en avvägning som myndigheterna kommer att få göra.
Om ett enskilt företag hamnar i kris så innebär de föreslagna reglerna att det nu finns verktyg för att kunna ta kontroll över företaget i syfte att genomföra en ordnad rekonstruktion och avveckling om så behövs för att undvika en finansiell kris. Möjligheter till detta fanns även tidigare i Sverige genom stödlagen, men kommittén bedömer att de nya reglerna ger ett effektivare kontrolltagande och inte minst möjligheter att låta borgenärer bidra till resolutionen. Om offentliga medel behöver användas för att finansiera resolutionen av ett företag ska dessa över tid finansieras av avgifter från företagen som kan bli föremål för resolution. Detta är
SOU 2014:52 Konsekvenser av kommitténs förslag
1297
dock i princip ingen skillnad mot i dag då stabilitetsavgiften tas ut för ett motsvarande ändamål.
Eftersom vissa finansiella företag, framför allt stora och komplexa banker, har varit för viktiga för det finansiella systemet för att gå omkull, har lånefinansiärerna vetat om att konkurs inte är ett realistiskt alternativ för staten. Då det inte heller har funnits tvångsmedel för att låta borgenärer bidra till resolutionen har det varit förknippat med en låg risk att ge lån till systemviktiga banker. Denna implicita statsgaranti har inneburit att de systemviktiga företagen har fått lägre finansieringskostnader och därmed fått en konkurrensfördel gentemot mindre institut som kan tillåtas gå i konkurs. Riksbanken har exempelvis uppskattat värdet på den implicita statsgarantin för de fyra svenska storbankerna till i genomsnitt 30 miljarder kronor per år mellan 2002–2010, vilket motsvarar runt 55 procent av den genomsnittliga vinsten under motsvarande år.4 De föreslagna bestämmelserna syftar till att även stora systemviktiga institut ska kunna avvecklas och rekonstrueras och även borgenärer ska vara med och bära förluster och därmed minska den implicita statsgarantin. Detta kommer att innebära, allt annat lika, dels ett mindre behov av offentliga medel för att finansiera resolution, dels en utjämnad konkurrens på bankmarknaden. En bättre konkurrens gynnar allmänheten.
35.2 Konsekvenser för företagen
Även för finanssektorn som helhet har de föreslagna reglerna positiva effekter. Inte minst genom att risken för finansiella kriser minskar och en utjämnad konkurrens mellan systemviktiga och icke-systemviktiga företag. En del av de förslag kommittén lägger fram i detta betänkande kommer emellertid att innebära ökade kostnader för vissa finansiella företag. En minskad statsgaranti innebär att finansieringskostnaderna för de företag som tidigare har åtnjutit en sådan ökar. Riksbankens uppskattning av värdet av den implicita garantin som refererades till ovan tyder på att denna effekt är potentiellt stor. Samtidigt syftar det föreslagna regelverket till att minska de reala kostnaderna av en avveckling, vilket delvis skulle motverka denna effekt. Kommittén har dock av samma skäl som redovisats tidigare inte gjort en närmare beräkning av vad för-
4 Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys, Sveriges riksbank, december 2011.
Konsekvenser av kommitténs förslag SOU 2014:52
1298
slagen kan tänkas innebära i form av ökade finansieringskostnader för institut som av marknaden har betraktats som systemviktiga. Den kostnadsökningen är dock en avsedd konsekvens av det nya regelverket, eftersom den representerar värdet av en minskad risk för att skattebetalarnas medel ska behöva användas till att rädda systemviktiga företag och innebär en utjämning av snedvridande konkurrensförhållanden mellan olika finansiella företag.
Förslagen kommer även att innebära kostnader för företagen i form av ökade krav på planering och nya krav som ska efterlevas. Det är kostnader som har bedömts motiverade av kommissionen, Europeiska rådet och Europaparlamentet i syfte att minska risken för finansiella kriser och öka effektiviteten i hanteringen om en kris ändå skulle uppstå. Dessa kostnader riskerar att bli betydande och kommittén ifrågasätter effektiviteten i mycket långtgående förberedelsearbete i form av omfattande planer, men det blir en fråga för myndigheterna att avväga inom ramen för regelverken. Kommittén har i dessa avseenden inte gått längre än vad vi bedömt att direktivet kräver.
Kommittén föreslår även i enlighet med resolutionsdirektivet att avgifter ska tas ut av de företag som omfattas av resolutionsregelverket och som har tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige. En ny resolutionsavgift ska införas för dessa företag och den stabilitetsavgift som i dag tas ut av kreditinstitut ska avskaffas. För kreditinstitut kommer således stabilitetsavgiften bytas ut mot en resolutionsavgift. För de övriga företag som omfattas av resolution blir resolutionsavgiften en ny pålaga.
Enligt direktivet ska avgiften för respektive företag baseras på företagets totala skulder exklusive eget kapital minus garanterade insättningar. Således är avgiftsbasen annorlunda än för stabilitetsavgiften. Enligt beräkningar som Riksgäldskontoret har gjort kommer den totala avgiftsbasen vara något mindre med de nya reglerna.
Direktivet reglerar inte hur stor resolutionsavgiften ska vara, men varje medlemsstat ska se till att omfattningen av dess finansieringsarrangemang för resolution uppgår till minst motsvarande en procent av de garanterade insättningarna senast den 1 januari 2025. När målnivån är uppnådd kan medlemsstater välja att upphöra att ta ut avgifter. För det fall de tillgängliga medlen i fonden efter uppbyggnadsperioden faller under målnivån ska avgiftsuttag återupptas till dess miniminivån åter är uppnådd. Kommittén föreslår att delar av stabilitetsfonden ska föras över till resolutionsreserven. Det
SOU 2014:52 Konsekvenser av kommitténs förslag
1299
skulle innebära att resolutionsreserven redan från början kommer att uppgå till den minsta tillåtna målnivån. Kommittén föreslår emellertid att Sverige ska ha som mål att bygga upp reserven till tre procent av garanterade insättningar då en reserv av den storleken skapar större flexibilitet för resolutionsmyndigheten vid nedskrivning och konvertering av skulder.
Direktivet anger att avgiften ska riskjusteras enligt givna kriterier. Kommittén anser att en riskavgift alltid ska tas ut oavsett om målnivån är uppnådd eller inte av alla företag som har en substantiell sannolikhet att medföra framtida kostnader för resolutionsreserven. Ett viktigt motiv för detta är att införandet av avgifter inte bara bör ske mot bakgrund av behovet att finansiera resolution utan bör även motiveras av att avgifter kan styra beteende och bidra till ett sunt risktagande. Kommittén anser att nivån på riskavgiften inte bör fastslås i lag, utan bestämmas av resolutionsmyndigheten baserat på de förväntade kostnader som kan komma att belasta reserven. Dessa beräkningar ska göras med utgångspunkt i direktivets regler för hur avgiften ska riskdifferentieras, vilka kommer att preciseras närmare genom riktlinjer från Eba. Av detta skäl är det inte möjligt för kommittén att beräkna vilka ändrade kostnader som det nya avgiftssystemet kommer att medföra för de olika företagen.
Kommittén föreslår dock att avgiften ska vara minst 0,01 procent av avgiftsbasen för alla institut så länge reserven understiger tre procent av garanterade insättningar. Enligt beräkningar som Riksgäldskontoret har gjort baserat på data från 2012 svarar det mot ett avgiftsuttag på cirka 0,7 miljarder per år. Avgiften kommer emellertid bli högre än 0,01 procent för alla företag som har en substantiell sannolikhet att medföra framtida kostnader för resolutionsreserven och huruvida resolutionsavgiften kommer innebära ett högre samlat avgiftsintag än dagens stabilitetsavgift som ger ca tre miljarder går av ovan angivna skäl inte att avgöra. Däremot är det klart att vissa företag som idag inte betalar stabilitetsavgift, men som ska betala resolutionsavgift, såsom t.ex. värdepappersföretag, kommer att få en ökad kostnad under den tid som resolutionsreserven byggs upp då de föreslås betala en avgift svarande mot åtminstone 0,01 procent av deras avgiftsbas under denna tid.
Vidare innehåller betänkandet förslag på nya regler om informationsutbyte som ska underlätta samarbetet myndigheterna emellan. Ett effektivt myndighetssamarbete borde om något gynna företagen.
Konsekvenser av kommitténs förslag SOU 2014:52
1300
35.3 Konsekvenser för myndigheter och domstolar
Kommitténs förslag innebär att myndigheterna tilldelas nya uppgifter. När det kan leda till kostnadsökningar handlar det främst om planering och förberedelser för resolution. Merparten av dessa ökade kostnader ska dock finanserias av företagen då resolutionsmyndigheten ges rätt att dra av kostnader för den löpande förvaltningen innan inbetalda resolutionsavgifter tillförs resolutionsreserven.
Det bör betonas att planering och föreberedelser för resolution är till övervägande del nya uppgifter både för svenska och utländska myndigheter. Det är därför svårt att förutse hur detta arbete kommer att utvecklas över tid och hur tidskrävande dessa uppgifter kommer att bli. Kommitténs bedömning är att även om planering inför en kris har fördelar så ska dessa inte överdrivas. Som ovan nämnt är alla kriser olika och har sina särdrag. Detta gör nyttan av en alltför detaljerad planering begränsad. Det är därför viktigt att tillämpningen av de föreslagna reglerna över tid uppnår en lämplig balans mellan nyttan av planering och kostnaderna för detta.
Obeaktat detta så kommer förslagen att leda till kostnadsökningar för myndigheterna. Ökade kostnader kommer att bli en följd av ett ökat behov av personalresurser för att genomföra uppgifterna, utveckling av metoder för uppgifternas genomförande, utbildningsinsatser och konsulttjänster. Konsulttjänster kan exempelvis handla om juridiska analyser i operationaliseringen av regelverket och om IT-stöd.
Riksgäldskontoret har i rapporten Riksgäldens åtgärder för att stärka stabiliteten i det finansiella systemet (2013:2) uppskattat bemanningsbehovet till mellan 10–15 nya årsarbetskrafter för att genomföra de uppgifter som åläggs resolutionsmyndigheten enligt direktivet. Detta är uppgifter som i princip inte utförs i Sverige i dag. Riksgäldskontoret menar vidare att merparten av denna bemanningsförstärkning rör det förberedande arbetet, det vill säga utanför kris. Givet att kommittén föreslår att regeringen ska fördela resolutionsmyndighetens uppgifter mellan Finansinspektionen och Riksgäldskontoret bör en mer detaljerad analys av vilka kostnadsökningar som kan uppstå och hur dessa ska hanteras, dvs. genom omprioriteringar av befintliga resurser eller genom anslagsökningar, göras i samband med att arbetsfördelning slås fast.
Det är sannolikt att ett resolutionsförfarande kommer att leda till rättsliga tvister. Det innebär att regelverket kan leda till en extra börda för domstolarna. Kommitténs bedömning är dock att
SOU 2014:52 Konsekvenser av kommitténs förslag
1301
resolution kommer att vara så pass sällsynt att denna konsekvens är försumbar.
35.4 Övriga aspekter
Några direkta effekter av våra förslag när det gäller samhällsmål som brottsbekämpning, regional balans, jämställdhet, integration, kommunal självstyrelse och att förbättra småföretagens verksamhetsförutsättningar, bedömer kommittén som osannolika. Till detta ska dock, återigen, läggas att i den mån förslagen förverkligas och uppnår sina syften – att minska riskerna för och genomslaget av finansiella kriser – blir den långsiktiga ekonomiska utvecklingen i landet bättre. Mer resurser kommer därmed att stå till förfogande, både för enskilda och för den offentliga sektorn. Den vägen torde förutsättningarna att uppnå även dessa samhällsmål generellt förbättras.
1303
36 Författningskommentar
36.1 Förslaget till lag om resolution
1 kap. Inledande bestämmelser
1 §
Paragrafen beskriver lagens innehåll. Av bestämmelsen framgår att lagen innehåller bestämmelser om ett särskilt insolvensförfarande för de typer av företag som räknas upp.
Lagen innehåller också bestämmelser som ska förbereda resolution och undvika fallissemang. Resolutionsmyndigheten ska t.ex. upprätta planer för hur de avser att genomföra resolution för ett visst företag om det blir aktuellt. Dessa och liknande bestämmelser finns i kapitlen 3–6. Det är viktigt att resolutionsmyndigheten samarbetar nära med utländska resolutionsmyndigheter när det handlar om resolution av företag som ingår i en gränsöverskridande koncern. Direktivet innehåller också bestämmelser om hur det ska gå till.
2 §
Av paragrafen framgår att lagen är indelad i avdelningar, vilka det är och vilka kapitel som finns i respektive avdelning.
3–5 §§
Paragraferna genomför artikel 3 i direktivet.
I paragraferna framgår vilka tre myndigheter som är de beslutsfattande myndigheterna enligt lagen och vilka uppgifter de ansvarar för. Det framgår också av lagen vilken myndighet som ansvara för beslutet i varje enskilt fall.
Författningskommentar SOU 2014:52
1304
Resolutionsmyndigheten är den myndighet som har det huvudsakliga ansvaret för beslut om resolution och beträffande åtgärder för att förbereda och underlätta resolution. Resolutionsmyndigheten beslutar om alla resolutionsåtgärder utom det statliga stabiliseringsverktygen. Den är också involverad i erkännanden av tredjelandsförfaranden.
Finansinspektionen beslutar om nedskrivning eller konvertering utanför resolution (6 kap.). Finansinspektionen fattar också beslut om vilka åtgärder som ett företag ska vidta för att undanröja hinder mot konkurs, likvidation eller resolution (3 kap.).
Regeringen beslutar om användandet av de statliga stabilitetsverktygen.
Dessa myndigheter ska samarbeta nära med varandra och med motsvarande utländska myndigheter. Samarbetet inkluderar också bl.a. insättningsgarantisystem och centralbanker.
Bestämmelserna behandlas i kapitel 23, kapitel 25 och avsnitt 30.1.
6 §
Paragrafen genomför artikel 34.1 a, b och f i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar ägare och borgenärers rätt till betalning. I första stycket behandlas två principer som står i fokus för resolution. Det ska för det första genomföras på ett sätt som innebär att ägarna ska bära förluster före borgenärerna. Därefter ska borgenärerna bära förluster och ha inbördes rätt till betalningen enligt den prioritetsordning som vid konkurs följer av förmånsrättslagen och konkurslagen. Av förmånsrättslagen följer vidare att borgenärer som tillhör samma kategori ska behandlas likvärdigt.
De angivna principerna gäller dock bara om det inte finns konkreta bestämmelser som hanterar verktyget eller befogenheten. Sådana bestämmelser finns exempelvis i 22 kap. 16 § om skuldnedskrivningsverktyget.
Av andra stycket framgår förpliktelser som ett företag åtar sig under resolution, liksom vederlagskrav för prestationer som företaget utnyttjar under resolution ska tillgodoses helt. Det finns ytterligare bestämmelser om hur resolutionsmyndigheten ska göra med sådana skulder i 25 kap.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 8.7.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1305
7 §
Paragrafen genomför artikel 34.1 g i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar principen att utfallet för ägare och borgenärer inte får bli sämre än vid konkurs eller likvidation. I lagen finns ytterligare bestämmelser om detta, se 13 kap. 9–11 §§ och 24 kap. 8 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.8.
8 §
Paragrafen genomför delar av artikel 1.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen handlar om krav på proportionalitet. Paragrafens första stycke erinrar om att proportionalitetsprincipen, gäller vid beslut enligt lagen. Av bestämmelsen framgår att ett beslut om en åtgärd endast får fattas om skälen för beslutet uppväger det intrång eller men i övrigt som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse. Det ska med andra ord finnas en rimlig balans mellan fördelarna för det allmänna och de nackdelar som åtgärden innebär för den enskilde. En liknande bestämmelse finns exempelvis i 2 kap. 5 § skatteförfarandelagen (2011:1244). Principen kommer också till uttryck i enskilda lagbestämmelser, t.ex. de i 9 kap. om förutsättningarna för ett beslut om resolution. Se även 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
Av det andra stycket framgår att resolutionsmyndigheten, och i förekommande fall Finansinspektionen, ska ta hänsyn till de angivna omständigheterna när de tillämpar bestämmelserna på ett enskilt företag.
De omständigheter som räknas är företagsspecifika. Av dem följer exempelvis att det inte behöver ställas lika långtgående krav på en återhämtningsplan för en liten lokal sparbank som för en systemviktig affärsbank. Kraven ska visserligen uppfyllas men hur det görs kan alltså variera från fall till fall.
De omständigheter som ska beaktas är arten och omfattningen av företagets verksamhet och dess komplexitet. Det ska tolkas i vid bemärkelse. Det inkluderar företagets aktieägarstruktur, dess juridiska form, dess riskprofil, dess storlek och juridiska ställning,
Författningskommentar SOU 2014:52
1306
dess grad av sammankoppling med andra institut eller med det finansiella systemet i allmänhet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.3.
2 kap. Definitioner
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller definitioner. De behandlas i kapitel 5 eller i de avsnitt till vilket det hänvisar. Definitionen av anmält avvecklingssystem berörs dock inte där. Det är dock samma definition som i 2 § lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. Begreppet finansieringsarrangemang behandlas i avsnitt 24.3.
Bestämmelsen behandlas i kapitel 5.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 44.2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller en definition av kvalificerad skuld. En kvalificerad skuld är en skuld som får skrivas ned eller konverteras. Definitionen inkluderar dock inte sådana relevanta kapitalinstrument som också kan skrivas ned eller konverteras.
Enligt punkten 2 är inte en skuld som är säkerställd en kvalificerad skuld. Med skuld som är säkerställd avses detsamma som ”skuld med säkerhet dvs. en skuld som är säkrad genom inteckning, panträtt eller ett avtal om säkerhet. Begreppet inkluderar även säkerställda obligationer och skulder i form av sådana finansiella instrument som används i syfte att säkra tillgångar som ingår i säkerhetsmassan och som är säkrade på ett sätt som motsvarar det som gäller för säkerställda obligationer. Skulden undantas dock bara till den del den täcks av säkerheten.
Punkten 4 behandlar en skuld som hänför sig till kundmedel och kundtillgångar. Dit hör exempelvis pengar och värdepapper som innehas för en privatpersons räkning. Det inkludera också kundtillgångar eller kundmedel som innehas på uppdrag av UCITS-fonder enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2009/65/EG eller AIF-fonder enligt definitionen i artikel 4.1 a i Europaparlamentets och rådets
SOU 2014:52 Författningskommentar
1307
direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder.
Punkten 7 undantar skulder till anställda. En sådan skuld undantas dock inte avseende den rörliga delen av ersättningen om denna del av ersättningen inte regleras i ett kollektivavtal eller avser en risktagare med väsentlig inverkan. Med risktagare med väsentlig inverkan avses detsamma som i artikel 92.2 i kapitaltäckningsdirektivet.
Punkten 8 behandlar en skuld till en borgenär inom affärs eller handelssektorn. Som exempel på sådana skulder kan nämnas ITtjänster, försörjningstjänster och hyra, förvaltning och underhåll av lokaler.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.5.
3 §
Av paragrafen framgår var det finns andra definitioner och förklaringar än de i 1 och 2.
3 kap. Resolutionsplaner
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 10.1 och 10.6 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att det för ett institut som inte tillsammans med andra företag står under gruppbaserad tillsyn ska upprättas en återhämtningsplan. Vad en sådan plan ska innehålla hur ofta den ska upprättas m.m. framgår av föreskrifter meddelade av regeringen med stöd av 30 kap. 2 §.
Upprättandet av resolutionsplanen ska enligt andra stycket föregås av samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna där väsentliga filialer är belägna. Omfattningen av samrådet de resolutionsmyndigheter som ansvarar för de väsentliga filialerna får anpassas till behovet i varje enskilt fall.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.1.
Författningskommentar SOU 2014:52
1308
2 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 10.2 och 15 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att resolutionsmyndigheten när den upprättar en resolutionsplan för ett visst institut samtidigt ska göra en bedömning av i vilken utsträckning det är möjligt att hantera institutets fallissemang inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution utan någon av de negativa konsekvenser som anges i bestämmelsen. Den bedömning som görs får dock inte förutsätta att Riksbanken eller någon annan centralbank kommer att ge likviditetsstöd eller något annat statligt stöd. Planen får dock förutsätta att resolutionsreserven används för sitt ändamål, men däremot inte något annat statligt stöd.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten ska bedöma om det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet. I det ligger bl.a. att resolutionsmyndigheten ska ta hänsyn till om de åtgärder den överväger är rimliga och trovärdiga. Om det inte är trovärdigt att resolutionsmyndigheten kommer att vidta åtgärden är den alltså inte möjlig att vidta.
Av bestämmelsen framgår vidare att åtgärderna inte ska leda till allvarliga störningar i det finansiella systemet. I detta ligger också att de inte ska resultera i avbrott i kritiska verksamheter. Begreppet kritiska verksamheter definieras i 2 kap. 1 §.
Resolutionsåtgärder mot systemviktiga institut kan förväntas leda till störningar av något slag, men så kan vara fallet oavsett vilken åtgärd som vidtas. Det får tas med i bedömningen vid om det är möjligt att rekonstruera eller avveckla ett institut. Åtgärderna ska i största möjliga mån inte resultera i allvarliga störningar i det finansiella systemet.
Enligt andra stycket ska bedömningen föregås av samråd med de där nämnda myndigheterna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.4.
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 17.1–17.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten ska vidta om den vid bedömningen enligt 2 § identifierar väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut
SOU 2014:52 Författningskommentar
1309
genom konkurs, likvidation eller resolution. Om resolutionsmyndigheten identifierar sådana hinder ska den enligt första stycket, förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som institutet kan vidta för att minska hindren så att de inte längre är väsentliga eller undanröja de väsentliga hindren.
Av andra stycket framgår att upprättandet resolutionsplanen vilar medan processen för att undanröja de väsentliga hindren pågår.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.5.
4 §
Paragrafen genomför artiklarna 17.4 och 17.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten ska vidta om den bedömer att de åtgärder som institutet föreslår är otillräckliga för att effektivt minska eller undanröja de väsentliga hindren. Resolutionsmyndigheten ska då, efter samråd med Finansinspektionen, fatta ett beslut om att överlämna ärendet till Finansinspektionen. Av det beslutet ska det framgå vilka väsentliga hinder som resolutionsmyndigheten identifierat och vilka åtgärder som den har identifierat för att åtgärda dem. Resolutionsmyndigheten får dock, enligt andra stycket, fatta ett sådant beslut bara om den kan visa att de åtgärder som institutet föreslagit inte är tillräckliga för att undanröja eller minska de väsentliga hindren och att de åtgärder som den föreslår är proportionerliga.
Vid proportionalitetsbedömningen ska resolutionsmyndigheten beakta det hot som de identifierade hindren utgör mot det finansiella systemets stabilitet och väga det mot den inverkan som de identifierade åtgärderna har på institutets verksamhet, dess stabilitet och dess förmåga att bidra till ekonomin. Resolutionsmyndigheterna ska också ta hänsyn till vilka effekter åtgärderna kan få för den inre marknaden för finansiella tjänster, den finansiella stabiliteten inom EES. Resolutionsmyndigetens bedömning i den frågan ska framgå av beslutet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.5.
Författningskommentar SOU 2014:52
1310
5 §
Paragrafen genomför artiklarna 17.4 och 17.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilka åtgärder som Finansinspektionen ska vidta när den har fått ett ärende överlämnat till sig. Inspektionen ska, med utgångspunkt från de väsentliga hinder som resolutionsmyndigheten har identifierat, besluta om föreläggande enligt 26 §. Dessa åtgärder ska dock vara proportionerliga till det hinder som ska undanröjas. Här hänvisas till författningskommentaren till 4 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.5.
6 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 12.1, 12.2, 13.2 och 13.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen första stycke framgår att om ett institut ingår i en koncern ska den omfattas av en koncernresolutionsplan. Den planen ska identifiera vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta mot företaget i fråga och, i förekommande fall vilka åtgärder som utländska resolutionsmyndigheter avser att vidta mot där hemmahörande företag.
En koncern kan bestå av enbart företag i Sverige. I den kan det emellertid också finnas företag i andra länder inom EES. I båda dessa fall ska det upprättas koncernresolutionsplaner. För en gränsöverskridande koncern beror dock innehållet i planen på vad myndigheterna kan komma överens om, se följande paragrafer. En gränsöverskridande koncern definieras i 2 kap. 2 § som en koncern med moder- och dotterföretag i flera länder inom EES.
Enligt andra stycket bör en plan också ange hur resolutionen ska finansieras. Planen får i så fall innehålla en överenskommelse om att kostnaderna ska fördelas mellan finansieringsarrangemangen i de olika länderna. Resolutionsmyndigheten ska i ett sådant fall bära sin del av kostnaderna. Hur kostnaderna ska fördelas mellan de olika finansieringsarrangemangen kommer sannolikt att framgå av olika fördelningsnycklar. Den överenskommelse som träffas om finansieringen kommer att ligga till grund för överenskommelser om hur kostnaderna faktiskt ska fördelas om företaget fallerar. Finansieringsplaner är nämligen en del av de koncernresolutions-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1311
ordningar som myndigheterna ska försöka komma överens om enligt 10 kap.
Tredje stycket beskriver vem som ska upprätta en koncernresolutionsplan för en inte gränsöverskridande koncern och med vem samråd ska ske.
Av fjärde stycket framgår att det är den samordnande resolutionsmyndigheten som ska upprätta planen. Planen ska tas fram inom ramen för resolutionskollegiet. Planen ska tas fram tillsammans med de berörda resolutionsmyndigheterna och eftersamråd med relevanta behöriga myndigheter. Den samordnande resolutionsmyndigheten får involvera resolutionsmyndigheter från tredjeland (se artikel 13.2 i resolutionsdirektivet).
Resolutionsmyndigheten kan ingå i samarbetet antingen som samordnande resolutionsmyndighet eller i egenskap av resolutionsmyndighet för något av dotterföretagen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 23.4.1 och 23.4.2.
7 §
Paragrafen genomför artiklarna 13.4 första stycket, 13.7 och 13.10 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar överenskommelser om koncernresolutionsplaner för en gränsöverskridande koncern.
Resolutionsmyndigheten ska enligt första och andra styckena, oavsett om den är samordnande resolutionsmyndighet eller ansvarig för ett dotterföretag ska försöka komma överens med de övriga relevanta resolutionsmyndigheterna om en koncernresolutionsplan för en gränsöverskridande koncern. En sådan överenskommelse ska träffas inom fyra månader. Som framgår av 16 § kan dock denna tid förlängas i avvaktan på att myndigheterna utreder vilka åtgärder som ska vidtas för att undanröja eventuella väsentliga hinder mot att hantera ett institut inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution.
Av tredje stycket framgår att resolutionsmyndigheten när den är samordnande resolutionsmyndighet, ska ompröva ett gemensamt beslut i där angivna fall.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.3.
Författningskommentar SOU 2014:52
1312
8 och 9 §§
Paragraferna genomför artikel 13.5 första stycket och artikel 13.6 första stycket i resolutionsdirektivet.
Paragraferna beskriver vad som gäller om myndigheterna inte lyckas komma överens enligt 7 §. Då ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om koncernåterhämtningsplanen. De övriga resolutionsmyndigheterna ska upprätta och anta planer för de individuella instituten och besluta om dem. Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de utländska myndigheterna. Av detta följer också att resolutionsmyndigheten i beslutet ska ange vilken hänsyn den tagit till de övriga myndigheternas synpunkter och varför den avviker från den bedömning som gjorts av de övriga myndigheterna. Att besluten ska vara motiverade följer av förvaltningslagen (1986:223).
Bestämmelserna behandlats i avsnitt 23.4.3.
10 §
Paragrafen genomför artiklarna 13.5 andra stycket, 13.6 andra stycket och artikel 13.9 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår vad som gälle om en utländsk resolutionsmyndighet inom fristen hänskjuter ett ärende som avses i 8 eller 9 § till Eba för bindande medling. Resolutionsmyndigheten ska följa ett beslut från Eba. Om Eba inte yttrar sig inom en månad får resolutionsmyndigheten fatta sitt beslut. Detta gäller dock inte om resolutionsmyndigheten anser att det på något sätt kan inkräkta på Sveriges finanspolitiska ansvar.
Som framgår av andra stycket får resolutionsmyndigheten inte hänskjuta ett ärende till Eba efter fyramånadersfristens utgång, se även 29 kap. 7 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.3.
11 §
Paragrafen genomför artikel 13.8 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten är bunden av beslut som fattas av utländska resolutionsmyndigheter och detta även om resolutionsmyndigheten inte har deltagit i beslutet. Sådana
SOU 2014:52 Författningskommentar
1313
beslut som fattas av utländska myndigheter kommer dock inte direkt att binda de svenska företagen, men kanske deras moderföretag. De beslutade planerna kommer exempelvis att ligga till grund för resolutionsmyndighetens beslut om hur stort minimikravet på de nedskrivningsbara skulderna ska vara enligt 4 kap. i lagen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.3.
12 §
Paragrafen genomför artikel 13.10 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten är skyldig att underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten om den anser att en koncernresolutionsplan som beslutats strider mot Sveriges finanspolitiska ansvar.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.3.
13 §
Paragrafen genomför artikel 87 j i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår bl.a. att en koncernresolutionsplan som beslutas för en gränsöverskridande koncern som huvudregel ska följas av resolutionsmyndigheten. Den får dock avvika från planen om den bedömer att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder. Se även exempelvis 10 kap. 4 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.3.
14 §
Paragrafen genomför delar av artikel 16 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilken bedömning som ska göras av möjligheten att hantera en koncern om ett eller flera institut i den fallerar. Den bedömningen ska göras med utgångspunkt från möjligheten att hantera respektive koncernföretag. Beträffande bedömningen i övrigt hänvisas till författningskommentaren till 2 §. Bestämmelserna är tillämpliga både på en gränsöverskridande och en inte gränsöverskridande koncern.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.4.
Författningskommentar SOU 2014:52
1314
15 och 16 §§
Paragraferna genomför artikel 17.2 i resolutionsdirektivet.
Av 12 § framgår att resolutionsmyndigheten ska underrätta bl.a. det institut som myndigheten anser att det finns väsentliga hinder mot att hantera de inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution. En sådan underrättelse, från resolutionsmyndigheten eller en utländsk resolutionsmyndighet, leder enligt 16 § till att den tid som myndigheterna har på sig att fatta ett beslut skjuts fram. Man kan säga att klockan stannar medan processen pågår.
För en gränsöverskridande koncern ska ett eventuellt beslut föregås av den process som beskrivs i 16–25 §§.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 23.4.5.
17 §
Paragrafen genomför artikel 18.1 i resolutionsdirektivet.
När ett institut ingår i en gränsöverskridande koncern ska resolutionsmyndigheten enligt bestämmelsen i denna paragraf försöka komma överens med de övriga resolutionsmyndigheterna om vilka åtgärder som ska vidtas för att undanröja eller minska eventuella hinder. Detta beslut hanteras enligt den process som beskrivs i 18–25 §§.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
18 och 19 §§
Paragraferna genomför delar av artiklarna 18.2–18.4 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna i 18 och 19 §§ beskriver inledningen av processen för att komma fram till vilka åtgärder som ska vidtas för att undanröja eller minska eventuella hinder mot att rekonstruera eller avveckla en gränsöverskridande koncern. Den liknar den process som gäller för en individuell resolutionsplan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1315
20 §
Paragrafen genomför delar av artikel 18.4 och artikel 18.5 första meningen i resolutionsdirektivet
Paragrafens första stycke beskriver vad myndigheterna ska försöka komma överens om när resolutionsmyndigheten är den samordnande resolutionsmyndigheten. Överenskommelsen ska träffas inom den tid som anges i andra stycket. Av tredje stycket framgår att detsamma gäller när resolutionsmyndigheten ansvarar för något av dotterföretagen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
21 §
Paragrafen genomför artikel 18.5 andra meningen i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att den överenskommelse som myndigheterna träffar ska vara motiverad och vilka det ska skickas till. Överenskommelsen är bindande för resolutionsmyndigheten. Den ska enligt andra stycket omsätta beslutet i åtgärder mot institutet när det behövs. Det kan t.ex. bli nödvändigt om överenskommelsen innebär att ett svenskt institut ska ändra något i sin verksamhet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
22 och 23 §
Paragraferna genomför delar av artikel 18.6 första och andra styckena och av artikel 18.7 första stycket i resolutionsdirektivet.
Av paragraferna framgår att om myndigheterna inte kommer överens inom tidsfristen, ska resolutionsmyndigheten inleda den process som beskrivs i 3–5 §, beroende på vilket beslut det är fråga om. Eventuella beslut om åtgärder överlämnas alltså till Finansinspektionen. Om resolutionsmyndigheten inte är samordnande resolutionsmyndighet bör den beakta den samordnande resolutionsmyndighetens beslut. Att besluten ska vara motiverade framgår av förvaltningslagen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
Författningskommentar SOU 2014:52
1316
24 §
Paragrafen genomför artiklarna 18.6 tredje stycket, 18.7 andra stycket och 18.9 i resolutionsdirektivet.
Paragrafens behandlar Ebas bindande medling i olika avseenden, se författningskommentaren till 10 §. Punkterna g, h och k i artikel 17.5 motsvarar dem i 26 § första stycket 7, 8 och 10.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
25 §
Paragrafen genomför artikel 18.8 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att beslut som fattas i enligt 20 § liksom beslut motsvarande de i 22 eller 23 § som fattas av utländska myndigheter är bindande för resolutionsmyndigheten och ska ligga till grund för eventuella beslut som den fattar.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.4.5.
26 §
Paragrafen genomför artikel 17.5 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilka åtgärder ett institut eller ett annat koncernföretag kan föreläggas att vidta för att undanröja eller minska väsentliga hinder.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.5.
27 §
Paragrafen genomför artiklarna 10.5, 11.1, 13.1.
Av bestämmelsen framgår att ett institut eller ett moderföretag inom EES ska ge resolutionsmyndigheten den hjälp och det stöd som den behöver för att upprätta planen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.2.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1317
4 kap. Minimikravet på nedskrivningsbara skulder
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 45.1, 45.4, 45.5 och 45.14 i resolutionsdirektivet
Paragrafens första stycke innehåller en definition av minimikravet på nedskrivningsbara skulder.
Vilka skulder som är kvalificerade framgår av 2 kap. 2 §. Det är emellertid inte alla kvalificerade skulder som får räknas med när kravet bestäms utan bara de som är ”medräkningsbara”. Vilka de är framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 30 kap. 1 §. Detta framgår av andra stycket
Av tredje stycket framgår hur derivatskulderna ska tas med vid beräkningen av de totala skulderna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.2.
2 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 45.7 och 45.8 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen första stycke framgår att resolutionsmyndigheten i varje enskilt fall ska besluta om minimikravet på nedskrivningsbara skulder. Beslutet ska fattas efter samråd med Finansinspektionen. Av 3 § framgår vilka övergripanden omständigheter som ska beaktas när kravet fastställs. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får precisera kriterierna närmare, se 30 kap. 1 §.
Av paragrafens andra stycke framgår att ett krav ska uppfyllas även på gruppnivå. Beslutet fattas av den samordnande resolutionsmyndigheten När resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndigheten ska den samråda med Finansinspektionen. För en gränsöverskridande koncern ska beslutet fattas enligt den process som beskrivs i 6–10 §§.
Av tredje stycket framgår att resolutionsmyndigheten får besluta att kravet ska tillämpas av vissa andra företag på individuell nivå. Även ett sådant beslut ska fattas efter samråd med Finansinspektionen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 17.3 och 17.6.
Författningskommentar SOU 2014:52
1318
3 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 45.6, 45.8 andra stycket och 45.15 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vad som är vägledandende för storleken på det krav som ställs på företaget i fråga. Det handlar om att säkerställa att det kan hanteras inom ramen för resolution. Om resolutionsmyndigheten bedömer att ett institut inte kommer att försättas i resolution kan dock kravet sättas till noll.
Kravet ska beslutas i anslutning till resolutionsplaneringen och en resolutionsplan ska innehålla information om kravet. Om det i samband med den planeringen bedöms att det finns väsentliga hinder mot att hantera ett institut genom resolution, kan institutet föreläggas att ändra detta, exempelvis genom att emittera nya skulder.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka kriterier som får ligga till grund för den bedömningen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 45.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens först stycke framgår att kravet ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt, Av 13 § framgår att resolutionsmyndigheten ska övervaka att så är fallet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.2.
5 §
Paragrafen genomför artikel 45.13 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten kan kräva att det berörda företaget uppfyller kravet med vissa typer av kvalificerade skulder.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.5.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1319
6–10 §§
Paragraferna genomför artiklarna 45.9 och 45.10 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna beskriver om hur myndigheterna ska försöka komma överens om kravet för en gränsöverskridandekoncern och vad som händer om de inte gör det.
Processen behandlas närmare i avsnitt 17.7.
11 och 12 §§
Paragraferna genomför artiklarna 45.11 och 45.12 i resolutionsdirektivet.
Av paragraferna framgår vilka möjligheter det finns för att göra undantag för vissa institut.
Bestämmelserna behandlas i avsnitten 17.8 och 17.9.
13 §
Paragrafen genomför delar av artikel 45.15 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten ska övervaka att kravet uppfylls. Övervakningen ska avse både individuella och gruppbaserade krav, beroende på vad som är tillämpligt. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva vilken information ska rapporteras lämna till resolutionsmyndigheten för dess övervakning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.2.
5 kap. Åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 68.1, 68.3, 68.5 och 68.6 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 12 kap. 4–7 och 9 §§. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
Författningskommentar SOU 2014:52
1320
2 och 3 §
Paragraferna genomför artikel 55 i resolutionsdirektivet.
För att säkerställa att det är möjligt att skriva ned eller konvertera skulder, ska de nämnda företagen i sina skulder ta in villkor som innebär att borgenären erkänner att skulden kan komma att skrivas ned eller konverteras och accepterar en eventuell minskning av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet eller konverteringar eller indragningar som kan bli följden av antingen ett beslut om inom ramen för resolution eller utanför resolution enligt 5 kap. Bestämmelsen är tillämplig på relevanta skuldinstrument eller kvalificerade skulder som omfattas av lagstiftningen i tredje land, utom de uppräknade kvalificerade insättningarna.
Detta gäller dock bara om det inte framgår något annat av kommissionens tekniska standarder eller om resolutionsmyndigheten har beslutat något annat i ett enskilt fall eller med stöd av föreskrifter meddelade med stöd av 30 kap. 1 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 24.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 27.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag att kontakta potentiella köpare i syfte att förebreda en eventuell resolution av företaget. Av bestämmelsen framgår att ett sådant föreläggande endast får utfärdas efter en underrättelse från Finansinspektionen enligt 15 kap 2 b § LBF eller25 kap. 2 b § LVM.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.4.2.
5 §
Paragrafen genomför artiklarna 10.8 och 71.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får kräva att ett företag för register över ingångna avtal. Myndigheten kan när som helst kräva att företaget upprättar ett sådant register.
De avtal som ska registreras är finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet. Med den sistnämnda typen av avtal avses bl.a. avtal som är hänförliga till den företagskritiska verksamheten, t.ex. IT-avtal.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1321
Av artikel 71.8 framgår att Eba ska ta fram förslag till tekniska standarder för tillsyn angående den information om finansiella avtal som registren minst bör omfatta samt under vilka omständigheter myndigheterna bör kräva av ett företag att det upprättar ett sådant register. För att få en fullständig bild av regleringen måste dessa tekniska standarder beaktas. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om bl.a. registrens innehåll, se 30 kap. 1 §.
Beträffande Finansinspektionens rätt att besluta om upprättande av register hänvisas till 13 kap. 8 a LBF och 23 kap. 3 b § LVM.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 24.4.
6 §
Paragrafen genomför artiklarna 54.1 och 54.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten i samband med resolutionsplaneringen får förelägga ett företag att höja sitt maximikapital för att underlätta den nedskrivning eller konvertering som kan komma att ske om företaget försätts i resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 24.3.
6 kap. Nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 36.4 och artikel 59.10 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller två olika delar. För det första anger den att innan Finansinspektionen beslutar om nedskrivning eller konvertering ska den se till att det finns en sådan värdering som anges i 7 kap. 1 §. Jämför författningskommentaren till nämnda bestämmelse och 7 kap. 3 §.
Med utgångspunkt från den värderingen ska den sedan fastställa hur mycket kapitalinstrumenten behöver skrivas ned för att absorbera förluster så att substansvärdet blir noll, dvs. så att tillgångar och skulder är lika stora. Den ska också fastställa med vilket
Författningskommentar SOU 2014:52
1322
belopp de kapitalinstrumenten behöver konverteras till kärnprimärkapital.
Konverteringsbehovet kommer att styras av vad som krävs för att företaget eller koncernen inte längre ska fallera eller sannolikt, dvs. att genom åtgärden ska företagets återges livskraften.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 30.3.
2–4 §§
Paragraferna genomför artikel 59.3 b–d i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelserna framgår när Finansinspektionen ska fatta beslut om skuldnedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument för ett företag som är hemmahörande i Sverige.
Bestämmelserna behandlas närmare i avsnitten 30.2 och 30.9.
5 §
Paragrafen genomför artikel 59.3 e i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår hur Finansinspektionen ska besluta om nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument om ett företag behöver statligt stöd samt möjligheten för Finansinspektionen att på motsvarande sätt skriva ned eller konvertera alla efterställda skulder i en sådan situation.
Bestämmelsen behandlas utförligt i avsnitt 30.9.
6 §
Bestämmelsen har behandlats utförligt i avsnitt 30.9.
7–10 §§
Paragraferna genomför artiklarna 62.1 och 62.3 och 62.8 i resolutionsdirektivet.
Av paragraferna framgår att Finansinspektionen ska underrätta andra myndigheter när den överväger att fatta ett beslut om nedskrivning eller konvertering. Tillsammans med de underrättade myndigheterna ska den överväga om det finns några realistiska alternativa åtgärder som kan vidtas inom rimlig tid. Med alternativa
SOU 2014:52 Författningskommentar
1323
åtgärder avses tidiga ingripanden och andra tillsynsåtgärder. Dit hör också tillskott av eget kapital eller andra medel som kan bidra till att företagets eller koncernens problem åtgärdas.
Av paragraferna framgår att Finansinspektionen ska försöka komma överens med den utländska berörda myndigheten om behovet att vidta åtgärder.
Om det finns alternativa åtgärder ska den berörda myndigheten se till att de vidtas. Om de inte kommer att vidtas får myndigheten ompröva sitt beslut.
Bestämmelsen behandlas utförligt i avsnitt 30.9.
11–13 §§
Paragraferna genomför artiklarna 60.1a och 47.1 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen motsvaras av 17 kap 1–4 §§. Skillnaden här är att åtgärderna endast avser poster i kärnprimärkapitalet. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till de paragraferna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 30.4.
14 §
Paragrafen genomför delar av artikel 60.1 och artikel 60.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen motsvaras av 22 kap 16 §. Skillnaden här är att denna paragraf endast avser sådana skulder som får räknas in i kapitalbasen, de s.k. relevanta kapitalinstrumenten. Därför hänvisas till författningskommentaren till den paragrafen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 30.4.
15 §
Paragrafen genomför artikel 60.3 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen innehåller ett antal anvisningar som Finansinspektionen ska alltså aktivt verka för att uppfylla de vid en konvertering. Om någon av punkterna 1–4 inte kan uppfyllas bör alternativa åtgärder övervägas, inklusive resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 30.5.
Författningskommentar SOU 2014:52
1324
16 §
Paragrafen genomför artikel 53.1 i resolutionsdirektivet.
Motsvarande bestämmelse finns i 22 kap 22 § Därför hänvisas till författningskommentaren för dem bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 30.7.
17 §
Paragrafen genomför artikel 59.7 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlas utförligt i avsnitt 30.6.
18 §
Paragrafen genomför artikel 60.4 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger att Finansinspektionen får förelägga ett företag som kan bli föremål för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument att stämman i företaget ska ge styrelsen i företaget det bemyndigande som krävs för att företaget utan ytterligare stämmobeslut ska kunna ge ut ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument. Vad som menas med ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument får bestämmas i det enskilda fallet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 30.8.
7 kap. Värdering
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 36.1.
Det är resolutionsmyndighetens ansvar att en värdering som beaktar alla krav i 7 kap. är utförd innan resolutionsåtgärder vidtas. En värdering enligt 7 kap. ska även vidtas innan nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument genomförs. I dessa fall är det Finansinspektionens ansvar att denna värdering utförs, se författningskommentar till 6 kap. 1 §. En värdering ska också vara utförd innan resolutionsmyndigheten fattar beslut att ett visst institut uppfyller villkoren för resolution.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1325
Resolutionsmyndigheten bör se till att värderingen påbörjas så tidigt som möjligt och behöver därför information på ett tidigt stadium om ett institut visar tecken på finansiella problem. Finansinspektionen ska exempelvis underrätta resolutionsmyndigheten när krisavvärjande åtgärder planeras vilket kan vara en anledning för resolutionsmyndigheten att påbörja arbetet med en värdering.
Av bestämmelsen framgår att värderingen ska vara utförd innan resolutionsåtgärder vidtas. Beroende på omständigheterna i varje enskilt fall kommer beslut om resolutionsåtgärder, för vilka värderingen ska utgöra grund, att fattas under en mer eller mindre utdragen tidsperiod. Eftersom värderingen ska spegla situationen i institutet vid tidpunkten för den aktuella åtgärden, kan det bli aktuellt att justera den värdering som låg till grund för exempelvis själva resolutionsbeslutet. Den ekonomiska situationen i institutet kan nämligen ha ändrats i de fall ett beslut om en resolutionsåtgärd fattas en viss tid efter själva resolutionsbeslutet. Utgångspunkten bör vara att själva värderingstidpunkten ska ligga så nära som möjligt i tiden för den åtgärd den utgör grund till. Det är en värdering som utförs och denna justeras för att vara rättvis, väl avvägd och realistisk vid tidpunkten för respektive åtgärd.
Av paragrafen framgår att syftet med värderingen är att värdera institutets tillgångar och skulder. Det är fråga om en initial värdering som differentieras efterhand utefter vilken åtgärd som ska vidtas och vid vilken tidpunkt åtgärden vidtas.
Värderingen ska vara rättvis, väl avvägd och realistisk. Direktivet anger vissa principer och antaganden som värderingen ska beakta. Följer man dessa principer och antaganden uppnås en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering i direktivets bemärkelse. Den närmare metoden för att bedöma värdet av ett instituts tillgångar och skulder ska specificeras i tekniska standarder för tillsyn. I avvaktan på dessa behandlas inte innebörden av rättvis, väl avvägd och realistisk mer i detalj.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.1.
2 §
Paragrafen genomför artikel 36.5 och 36.4g i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1326
Av paragrafen framgår att tillgångar och skulder ska värderas i enlighet med principen om försiktiga antaganden. I direktivbestämmelsen anges specifikt att detta även ska gälla andelen uteblivna betalningar och förlusternas storlek som blir en framåtblickande bedömning. I linje med principen om försiktiga antaganden ska värderingen inte heller förutsätta eventuellt framtida statligt stöd eller nödkredit från riksbanken eller annat likviditetsstöd från riksbanken som inte beviljas enligt standardmässiga villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser från och med den tidpunkt när resolutionsåtgärder vidtas eller befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument utövas.
Värderingen ska även beakta framtida kostnader som institutet kommer att drabbas av. Här avses resolutionsmyndighetens rätt till ersättning från institutet i resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår enligt 25 kap. 5 § och finansieringsarrangemangets för resolutionen rätt att ta ut ränta eller avgifter med avseende på eventuella lån eller garantier som tillhandahållits institutet under resolution, i enlighet med 28 kap. 1 §. Detta ligger också i linje med principen om försiktiga antaganden.
Bestämmelsen i andra stycket slår fast att ett övergripande syfte med värderingen är att säkerställa att institutets förluster identifieras till fullo.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.1 och 18.4.2.
3 §
Paragrafen genomför artikel 36.4 a–f i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår för vilka beslut värderingen ska utgöra underlag. Se kommentaren till 1 § vad avser värderingens syfte. Jämför även kommentaren till 6 kap. 1 § om nedskrivning och konvertering innan resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 36.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger att den som utses till värderare ska ha en oberoende ställning i förhållande till offentliga myndigheter och till det institut som är föremål för värderingen. Europeiska bank-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1327
myndigheten ska utfärda tekniska standarder för tillsyn för att specificera de omständigheter under vilka en person är oberoende i paragrafens mening.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.1.
5 §
Paragrafen genomför artikel 36.6 i resolutionsdirektivet.
Den information som framgår av paragrafens första stycke ska alltid biläggas värderingen. Informationen ska hämtas från institutets räkenskapsinformation. En analys och en uppskattning av det bokförda värdet ska alltid biläggas och bör därför alltid bli ett referensvärde till det värde som blir resultatet av värderingen enligt 7 kap. 1 §.
Av andra stycket framgår att en analys och en uppskattning av tillgångarnas (och skuldernas) marknadsvärde kan, om det är lämpligt, komplettera den analys och uppskattning av det bokförda värdet som framgår av institutets räkenskapsinformation. Detta får ske när något av överföringsverktygen tillämpas (3 § punkterna 4 och 5). En sådan analys med utgångspunkt i marknadsvärdet tas fram under värderingen, till skillnad från det bokförda värdet som framgår av och ska hämtas från institutets räkenskapsinformation.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 18.4.3.
6 §
Paragrafen genomför artikel 36.8 i resolutionsdirektivet.
Som framgår av paragrafen ska värderingen innehålla en uppskattning av det ekonomiska utfallet för respektive klass av aktieägare och borgenärer om institutet hade gått i konkurs eller likvidation. Tillämpningen av denna bestämmelse ska inte påverka den värdering som ska utföras enligt 12 §. Avsikten med att denna information ska vara en del av värderingen är att den ska utgöra underlag och vägledning för resolutionsåtgärder som exempelvis skuldnedskrivningsverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 17.4.3.
Författningskommentar SOU 2014:52
1328
7 §
Bestämmelsen innehåller en upplysning om vilka bestämmelser som ska vara uppfyllda för att värderingen ska anses slutlig.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.4.
8–10 §§
Paragraferna genomför artikel 36.9 i resolutionsdirektivet.
8 § behandlar de situationer då omständigheterna är så brådskande att det inte är möjligt att uppfylla samtliga de krav som framgår av 1–6 §§ och som är en förutsättning för att värderingen ska anses slutlig. Resolutionsmyndigheten ska då göra en preliminär värdering.
9 § anger de förutsättningar som ska föreligga för att en preliminär värdering ska kunna ligga till grund för beslut om resolutionsåtgärder och nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument. Vad som följer av 4 §, 5 § första stycket och 6 § ska beaktas så långt möjligt.
Den preliminära värderingen ska innehålla en buffert för eventuella ytterligare förluster. Med detta avses att försiktighetsprincipen i den preliminära värderingen tillämpas i högre grad för att skapa denna buffert. Det ska framgå av den preliminära värderingen hur buffertkravet enligt paragrafen har beaktats. Eba får utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för metoden för beräkning och införande av en buffert för ytterligare förluster i den preliminära värderingen.
En preliminär värdering som uppfyller kraven i 9 § utgör tillräcklig grund för resolutionsmyndigheten att vidta resolutionsåtgärder eller att utöva befogenheten att skriva ner eller konvertera kapitalinstrument.
10 § anger att en värdering så snart möjligt ska kompletteras för att uppfylla kraven för en slutlig värdering.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.4.
11 §
Paragrafen genomför artikel 36.11 i resolutionsdirektivet.
Den preliminära värderingen ska kompletteras så snart möjligt för att en slutlig värdering ska kunna fastställas. Denna kompletterande efterhandsvärdering kan utföras samtidigt med den värdering som ska
SOU 2014:52 Författningskommentar
1329
utföras enligt 12 § och av samma oberoende person så länge som de båda värderingarna hålls åtskilda.
Syftena med den slutliga värderingen är att säkerställa att förlusterna vad avser institutets tillgångar till fullo har identifierats och att utgöra underlag till resolutionsmyndighetens beslut enligt denna paragraf.
Av paragrafen framgår vad resolutionsmyndigheten ska göra för det fall den slutliga värderingen utvisar en högre uppskattning av substansvärdet än den preliminära värderingen. Det handlar dels om att utöva befogenheten att öka värdet av fordringar från borgenärer eller ägare till tillämpliga kapitalinstrument som har skrivits ned enligt skuldnedskrivningsverktyget, dels att beordra ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag att göra ytterligare betalningar av ersättning med avseende på tillgångar, rättigheter och skulder till institutet under resolution eller, allt efter omständigheterna, med avseende på aktier eller äganderättsinstrument till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.5.
12 §
Paragrafen genomför artikel 74 i resolutionsdirektivet.
Detta förslag behandlar den jämförelse i efterhand som ska visa om ägare och borgenärer skulle få ett bättre ekonomiskt utfall om företaget under resolution i stället för resolution hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Paragrafens första stycke behandlar den värdering som ska göras för att säkerställa att en av resolutionsregelverkets grundläggande principer att ingen borgenär eller ägare ska få ett sämre ekonomiskt utfall ut än vid konkurs eller likvidation upprätthålls. Det är fråga om en jämförelse mellan det faktiska utfall som ägare och borgenärer fått vid resolution och vad de skulle ha fått om ett konkurs- eller likvidationsförfarande i stället hade inletts vid den tidpunkt som resolutionsbeslutet fattades. Om det konstateras att ägare och borgenärer som betalning, eller kompensation för, sin egendom eller sina fordringar fått ut ett motsvarande lägre belopp än vad de hade erhållit vid konkurs eller likvisation, har de rätt att få ut mellanskillnaden.
Denna värdering ska, i likhet med värderingen inför resolution utföras av en oberoende person, men ska utföras separat från denna. Det behöver dock inte innebära att det är olika personer som gör de
Författningskommentar SOU 2014:52
1330
olika värderingarna. Till skillnad från värderingen inför resolution kan denna värdering överklagas separat från beslutet om resolutionsåtgärd.
Det andra stycket anger att värderingen ska bortse från eventuellt statligt stöd till företaget under resolution.
Det tredje stycket anger att resolutionsmyndigheten ska i uppdraget till värderaren ange om konkurs eller likvidation hade varit alternativet till resolution, vilket följaktligen avgör om det ekonomiska utfallet vid resolution ska jämförs med ett hypotetiskt utfall vid konkurs eller likvidation.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.5.
8 kap. Övergripande om resolution
1 §
Paragrafen genomför artikel 31.2 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen definieras de s.k. resolutionsändamålen. Resolutionsändamålen har, som framgår av andra bestämmelser i lagen, central betydelse för beslutet om ett institut ska försättas i resolution liksom för bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas.
Det första ändamålet är att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet till följd av ett instituts fallissemang. Med begreppet allvarlig störning avses att ett företags fallissemang riskerar att skada det finansiella systemets förmåga att upprätthålla betalningsförmedling, kapitalförsörjning eller riskhantering i en omfattning som kan medföra stora realekonomiska kostnader. Att motverka en allvarlig störning kan handla om att säkerställa att kritiska funktioner kan upprätthållas, dvs. att se till att ovan nämnda samhällsviktiga funktioner finns tillgängliga.
Begreppet kritiska verksamheter behandlas i 2 kap. 1 § och avsnitt 5.5. En kritisk verksamhet i ett fallerande företag kan upprätthållas t.ex. genom att verksamheten som sådan drivs vidare av företaget i fråga eller genom att verksamheten säljs till en privat aktör eller ett broinstitut. I syfte att motverka en allvarlig störning kan åtgärder också behöva vidtas för att förebygga att ett instituts fallissemang leder till betydande negativa spridningseffekter. Detta kan handla om att säkerställa fortsatt drift i någon form, men det kan också handla om att undanta vissa skulder som annars skulle ha omfattats av en skuldnedskrivning.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1331
Det andra ändamålet är att upprätthålla marknadsdisciplinen. Åtgärder som vidtas för att uppfylla något av de övriga resolutionsändamålen kan innebära att ägare och borgenärer behandlas annorlunda än vid konkurs. Om detta innebär att ägare och borgenärer får ett förmånligare ekonomiskt utfall än vid en konkurs kan det skapa förväntningar om att så även kommer att ske framöver. Detta kan i sin tur bl.a. bidra till ett osunt risktagande och konkurrenssnedvridningar.
Det tredje ändamålet är att skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på statligt stöd. Statligt stöd kan vara nödvändigt för att motverka att ett instituts problem ger upphov till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Ändamålet syftar till att säkerställa att offentliga medel används som en sista utväg och att företag och resolutionsmyndigheten i det resolutionsförberedande arbetet, t.ex. vid upprättandet av resolutionsplaner, inte ska förlita sig mer än nödvändigt på att statligt stöd ska användas.
Det fjärde ändamålet tillhandahåller ett skydd för vissa insättare och investerare som omfattas av investerarskyddet. Insättarna kan behöva skyddas för att säkerställa att de får obruten tillgång till sina pengar och möjlighet att genomföra betalningar. Det handlar om att upprätthålla det konsumentskydd som t.ex. insättarna i egenskap av konsumenter förväntar sig. När det anses behövas ett skydd för insättarna kan det tillhandahållas genom att verksamheten (eller de delar som påverkar insättarnas situation) överlåts till en privat aktör eller till ett broinstitut. Att skydda investerare kan exempelvis handla om att vidta åtgärder inom ramen för resolution som syftar till att bevara en obruten möjlighet för värdepappersinnehavare att disponera sina värdepapper.
Det femte ändamålet är att tillhandahålla ett skydd för kundmedel och kundtillgångar medel som omfattas av redovisningsskyldighet, men som inte omfattas av investerarskyddet.
Vilka åtgärder som ska vidtas för att motverka allvarliga störningar, skydda insättare etc. framgår dock inte av förvarande bestämmelsen utan får bedömas från fall till fall och utifrån de mål som är relevanta i det enskilda fallet, dvs. de ändamål som kan hotas av företagets fallissemang. Till exempel, om ett fallissemang i ett företag kan leda till att kritiska verksamheter hos ett annat företag upphör, men inte hos det fallerande företaget slås ut, är det som regel spridningsrisken som är relevant och inte de kritiska verksamheterna (vilket inte utesluter att det kan finnas flera
Författningskommentar SOU 2014:52
1332
resolutionsändamål). Situationen kan emellertid vara en annan om fallissemanget kan leda till eller förväntas leda till att flera andra företag med liknande verksamhet får problem och att detta sammantaget kan leda till problem med att upprätthålla någon grundläggande funktion. Det kan då finnas skäl att beakta verksamheten som kritisk även hos det fallerande företaget, trots att den inte är kritisk isolerat sett.
Som beskrivs i avsnitt 3.5.2 kommer Finansinspektionen att vara skyldig att peka ut vilka institut är systemviktiga och eventuellt besluta om en buffert för systemviktiga institut. Denna förteckning kan ge en fingervisning om vilka institut som bedriver kritisk verksamhet eller som på annat sätt är av betydelse för ett stabilt finansiellt system. Bedömningen av vilken effekt ett företags eventuella fallissemang kan få på den reala ekonomin görs inte bara när Finansinspektionen identifierar och sätter eventuella buffertkrav på de systemviktiga instituten, utan även vid upprättandet av återhämtningsplaner, resolutionsplaner och vid ett beslut om att försätta ett företag i resolution. Det är därför viktigt att Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten samråder med varandra.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 6.1 och 6.2.
2 §
Paragrafen behandlar när Finansinspektionens ska ta ställning till om ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera och om det finns några andra åtgärder än resolution som inom rimlig tid skulle förhindra att företaget fallerar. Som framgår av 3 § är det först när Finansinspektionen har faststället detta som resolutionsmyndigheten får pröva frågan om resolution.
Finansinspektionen får enligt paragrafen fastställa om dessa förutsättningar föreligger på eget initiativ. Det kommer nog också att vara det vanliga eftersom det är Finansinspektionen som har den bästa inblicken i företagens finansiella ställning. Om regeringskansliet, resolutionsmyndigheten eller Riksbanken begär att inspektionen tar upp frågorna till prövning ska Finansinspektionen göra det. I paragrafen finns en erinran om detta vilket också följer av allmänna principer.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1333
Oavsett anledningen till att Finansinspektionen behandlar frågan om fallissemang m.m., ska prövningen föregås av samråd med regeringskansliet, resolutionsmyndigheten och Riksbanken.
3 §
Av paragrafen framgår när resolutionsmyndigheten får pröva om ett företag ska försättas i resolution. En nödvändig förutsättning för detta är att Finansinspektionen har fastställt att företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera och att det inte finns några andra åtgärder än resolution som inom rimlig tid skulle förhindra att företaget fallerar. Att 9 kap. 1 § framgår att resolutionsmyndigheten inte får göra någon egen prövning av dessa frågor.
I 9 kap. utvecklar vi också när ett företag anses fallera eller sannolikt komma att fallera och bedömningen av om det finns några alternativa åtgärder.
Det som beskrivits ovan gäller inte vid beslut om resolution som har samband med resolutionsförfaranden i tredjeland. I fråga om resolution av ett holdingföretag gäller då att en myndighet i tredjeland som ska ha prövat om tredjelandsinstitutet uppfyller förutsättningarna för resolution. I fråga om en EES-filial görs hela prövningen av resolutionsmyndigheten.
4 §
Av paragrafen framgår genom en hänvisning till 9 kap. när resolutionsmyndigheten ska besluta att försätta ett institut eller ett sådant företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket i resolution.
5 §
I paragrafen finns en påminnelse om att beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska föregås av en värdering enligt 7 kap.
6 §
Av 7 § framgår vilka resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten får besluta att vidta. Ett beslut om att försätta ett
Författningskommentar SOU 2014:52
1334
företag i resolution har även vissa rättsverkningar som resolutionsmyndigheten inte behöver besluta om. Vilka de är framgår av 11 och 12 kap.
7 §
Av paragrafen framgår att när ett företag har försatts i resolution får resolutionsmyndigheten besluta att vidta resolutionsåtgärder. Vilka resolutionsåtgärderna är framgår av 13 kap. 1 §. Ett annat alternativ är att ansöka om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation.
8 §
Paragrafen hänvisar till de skyddsåtgärder som resolutionsmyndigheten ska beakta när den vidtar resolutionsåtgärder.
9 §
Paragrafen hänvisar till kapitels 25 som behandlar hur en resolution avslutas och därmed sammanhängande bestämmelser.
10 §
Paragrafen innehåller en hänvisning till vissa bestämmelser som ska göra det möjligt respektive underlätta för utländska myndigheter att verkställa där beslutade förfaranden i Sverige. I 26 kap. finns det för det första bestämmelser som ska säkerställa att det inte finns några hinder i svensk rätt mot att en myndighet inom EES kan verkställa resolutionsåtgärder här. Dessa bestämmelser kompletterar lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Vi föreslår också ändringar i den lagen.
Dessutom finns det bestämmelser om erkännanden av resolutionsförfaranden i tredjeland beträffande tredjelandsinstitut och deras moderföretag. Dessa bestämmelser finns i kapitel 27.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1335
11 §
I paragrafen finns det en påminnelse om bestämmelserna 28 kap. om hur resolutionen ska finansieras.
9 kap. Beslut om resolution
1 §
Paragrafen genomför artiklarna 32.1, 82 och 81.3 i direktivet.
Paragrafen anger vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att resolutionsmyndigheten ska kunna försätta ett institut i resolution och vidta resolutionsåtgärder mot ett institut. Samtliga dessa förutsättningar ska vara uppfyllda. Det kan här erinras om att ett av syftena med värderingen enligt 7 kap. 1 § är att ligga till grund för beslutet om förutsättningarna för resolution är uppfyllda.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen, i samråd med regeringskansliet, resolutionsmyndigheten och Riksbanken ska fastställa att förutsättningarna enligt punkterna 1–2 föreligger och att resolutionsmyndigheten i samråd med regeringskansliet, Finansinspektionen och Riksbanken ska fastställa förutsättningen enligt punkten 3.
Angående punkten 1. Det är Finansinspektionen som ska fastställa om ett institut fallerar eller sannolikt fallerar. I 2 § anges vilka omständigheter som ska föreligga för att ett institut ska fallera eller sannolikt fallera i lagens mening. Dessa omständigheter är uttömmande för betydelsen av fallissemang i enlighet med denna lag. Det är tillräckligt att en av dessa omständigheter föreligger eller sannolikt kommer att föreligga för att ett institut ska anses fallera eller anses sannolikt fallera i lagens mening.
Angående punkten 2. Det är Finansinspektionen som ska fastställa om det finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle förhindra att institutet fallerar. Med alternativa åtgärder avses både privata alternativ och tillsynsåtgärder exempelvis krisavvärjande åtgärder, nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution, eller andra åtgärder som Finansinspektionen har möjlighet att vidta. Även andra myndighetsåtgärder som ett särskilt likviditetsstöd enligt 6 kap. 8 § riksbankslagen kan utgöra en sådan alternativ åtgärd som avses i bestämmelsen.
Angående punkten 3. Det är resolutionsmyndigheten som fastställer om resolution är nödvändigt med hänsyn till det allmännas
Författningskommentar SOU 2014:52
1336
intresse. Innebörden av att en resolutionsåtgärd ska vara nödvändig av hänsyn till allmänhetens intresse, beskrivs i kommentaren till 4 §. Innan myndigheterna fastställer om förutsättningar enligt punkterna 1–3 föreligger ska de samråda med de myndigheter som framgår av respektive punkt. Om samtliga förutsättningar är uppfyllda ska resolutionsmyndigheten besluta om resolution.
Huvudregeln i första stycket är att ett institut ska försättas i resolution om förutsättningarna är uppfyllda. Av andra stycket framgår att dock att det finns ett undantag. Detta undantag är tillämpligt när resolutionen kan genomföras med en enda ingångspunkt, dvs. genom moderföretaget. I det fallet försätts moderföretaget i resolution och alla åtgärder som behöver vidtas för koncernen, inklusive det svenska dotterföretaget, vidtas där. I en sådan situation är dock en förutsättning för att kreditinstitutet eller värdepappersbolaget inte ska försättas i resolution att resolutionsmyndigheten inte bedömer det nödvändigt för att uppnå resolutionsändamålen.
Frågan om en resolution av en gränsöverskridande koncern ska ske genom en eller flera ingångspunkter kommer att bestämmas inom ramen för den process som beskrivs i avsnitt 7.5.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.2 och 7.3.
2 och 3 §§
Paragraferna genomför artikel 32.4a–d.
Förslaget anger, tillsammans med den situation som beskrivs i 3 §, i vilka situationer ett institut ska anses fallera eller sannolikt fallera i lagens mening. Det är tillräckligt att Finansinspektionen kan fastställa att en av de situationer som paragrafen anger föreligger. Situationerna är:
Punkten 1, institutet överträder sina skyldigheter på ett sätt som kan medföra att institutets tillstånd återkallas. Det kan bl.a. avse att institutet har drabbats av förluster eller sannolikt kommer att drabbas av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av institutets egna kapital.
Punkten 2, värdet på institutets tillgångar underskrider värdet på dess skulder.
Punkten 3, institutet kan inte betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning.
Punkten 4, institutet är i behov av statligt stöd. Till denna punkt finns ett antal undantag. Dessa formuleras enligt följande. Undan-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1337
tag görs när sådant stöd ges till ett solitt institut för att undvika eller avhjälpa en allvarlig störning i ekonomin i ett land inom EES och för att den finansiella stabiliteten ska kunna bevaras, och
1. Stödet antar någon av följande former: a. en statlig garanti för att garantera likviditetsfaciliteter som tillhandahålls av centralbanker på deras villkor. Här avses nödkredit. Enbart behovet av ett brådskande likviditetsstöd från en centralbank bör inte vara ett villkor som ger tillräckligt stöd för att ett solitt institut är oförmöget att betala sina skulder när de förfaller till betalning. b. en statlig garanti för nya skuldförbindelser. Denna punkt omfattar sådana statliga garantier som framgår av förordning (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl. c. ett tillskott av kapitalbas eller förvärv av kapitalinstrument till priser och på villkor som inte ger företaget någon fördel, när varken omständigheterna som avses i 2 § 1, 2, eller 3 eller förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument föreligger när det offentliga stödet beviljas. Detta slag av statligt stöd medger att stater kan kapitalisera livskraftiga banker om en bank behöver öka sitt eget kapital som ett resultat av högre kapitalkrav på grund av ett stresstest fastställt på nationell nivå eller inom EES och inte kan anskaffa kapital privat på marknaderna. Tillskott av kapital kan enligt denna punkt ske utan att använda skuldnedskrivningsverktyget vilket förutsätter resolution. Denna punkt omfattar det s.k. kapitaltillskottsprogrammet enligt förordning (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl. För vart och ett av undantagen ovan gäller att de ska vara godkända enligt unionens regler om statligt stöd samt att de är tidsbegränsade skyddsåtgärder som är proportionerliga för att motverka konsekvenserna av den allvarliga störningen. De får inte användas för att kompensera för förluster som institutet har ådragit sig eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att ådra sig. Ett institut kan inte anses sannolikt fallera enligt denna bestämmelse. Det krävs att behovet av statligt stöd föreligger och att det inte föreligger undantag enligt ovan för att ett institut ska anses fallera enligt denna bestämmelse. Eba ska utfärda riktlinjer beträffande tolkningen av de olika omständigheter under vilka ett institut ska anses fallera.
Författningskommentar SOU 2014:52
1338
Av 2 § andra stycket framgår att när det gäller 2 § punkterna 1–3 kan det vara fråga om situationer som faktiskt föreligger, de är pågående, eller så kan det föreligga objektiva faktorer till stöd för att dessa situationer, inom den närmaste framtiden, kommer att föreligga i förhållande till institutet. I det sistnämnda fallet ska det anses sannolikt att institutet fallerar.
Eba ska utfärda riktlinjer beträffande tolkningen av de olika omständigheter under vilka ett institut ska anses fallera eller sannolikt kommer att fallera.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.2.
4 §
Paragrafen genomför artikel 32.5. i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen förklarar hur den förutsättning som anges i 1 § första stycket tredje punkten, ska tolkas med avseende på innebörden av nödvändig med hänsyn till det allmännas intresse. För det första klargörs att de allmänintressen som är relevanta uttrycks i de resolutionsändamål som framgår av 8 kap. 1 §. Ett resolutionsförfarande, inbegripet tillämpningen av minst ett resolutionsverktyg, är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse om den är nödvändigt för att uppnå ett eller flera av ändamålen och det är proportionellt till ändamålen. Därtill ska resolutionsmyndigheten komma fram till att en avveckling av institutet genom likvidation eller konkurs inte i samma utsträckning skulle uppnå dessa ändamål.
Första ledet av bedömningen, att ett resolutionsförfarande är nödvändigt för att uppnå ändamålen, bör ta som utgångspunkt institutets finansiella situation och de problem som har identifierats i bedömningen av grunden till fallissemang och omfattningen av dessa problem. Det kan inte vara fråga om att endast konstatera att ändamålen kommer att påverkas om inte resolutionsmyndigheten ingriper utan bedömningen bör vara att påverkan blir så stor att det är nödvändigt att försätta institutet i resolution för att uppnå ett eller flera av målen. I dessa fall bör typiskt sett ett resolutionsförfarande anses nödvändigt. Alternativet till att inleda ett resolutionsförfarande i den beslutssituation som resolutionsmyndigheten befinner sig i är likvidation eller konkurs.
Detta sista, att alternativet till resolution är en avveckling genom likvidation eller konkurs, blir kanske än viktigare i den andra
SOU 2014:52 Författningskommentar
1339
bedömningen, att ett resolutionsförfarande, inbegripet tillämpningen av ett eller flera resolutionsverktyg, är proportionerligt till ett eller flera av ändamålen. Resolutionsförfarandet ska stå i rimlig proportion till det eller de ändamål som ska uppfyllas. Med utgångspunkt i att ett resolutionsförfarande är nödvändigt bör en avvägning göras som landar i att detta kan tänkas vara tillräckligt effektivt för att uppfylla resolutionsändamålen men inte gå därutöver. Även i denna bedömning bör institutets kopplingar till andra institut och till finansmarknaderna och inriktningen på affärsverksamheten beaktas. Omfattningen av det berörda företagets verksamhet och dess komplexitetsgrad och den inverkan på de allmänintressen som uttrycks i ändamålen som ett fallissemang av ifrågavarande institut skulle få i den rådande situationen får tas i beaktande.
Det är viktigt att understryka att resolutionsmyndigheten ska göra en självständig bedömning i varje enskilt fall och i den bedömningen ska vara oförhindrad att beakta alla de omständigheter den finner relevanta hänförliga till institutet i fråga och situationen på finansmarknaderna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.2.
5 §
Paragrafen genomför artikel 33.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att ett finansiellt institut som är dotterföretag till ett institut eller utländskt institut får försättas i resolution. Det finns enligt första stycket inte någon skyldighet att försätta ett finansiellt institut i resolution. Det torde dock kunna bli aktuellt vid resolution av en koncern med flera ingångspunkter för att lösa koncernens samlade problem. Om ett institut är i resolution och det kommer in en ansökan om att det finansiella institutet ska försättas i konkurs, kan resolution vara ett bättre alternativ för att få till stånd en samordnad avveckling av moder- och dotterföretag.
Det svenska finansiella institutet kan vara dotterföretag till ett institut i Sverige eller ett institut i ett annat land inom EES. Dessa ska uppfylla de förutsättningar för resolution som gäller för dem. I det förstnämnda fallet ska förutsättningarna för resolution vara uppfyllda enligt 1 §. I fråga om ett utländskt institut gäller dock bestämmelserna om resolution i det landet. De torde dock likna dem i svensk rätt eftersom de ska införliva resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1340
En ytterligare förutsättning för att det finansiella institut ska försättas i resolution, är att även det uppfyller de förutsättningar som räknas upp i 1 §, jämförd med 2–4 §§. Om ett institut uppfyller förutsättningarna för resolution kan det, beroende på kopplingarna mellan företagen, öka sannolikheten för att även det finansiella institutet fallerar. Huruvida det är tillräckligt för att det ska anses föreligger objektiva grunder för ett fallissemang även i det finansiella institutet, får bedömas från fall till fall. För att det finansiella institutet ska försättas i resolution ska emellertid också alternativa åtgärder vara uttömda. Dessutom ska det vara i det allmännas intresse. I fråga om ett finansiellt institut kan allmänintresset vara knutet såväl till det individuella finansiella institutet och till möjligheterna att genomföra en resolution av en koncern.
Det kan också vara tillräckligt att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument i institutet och då behöver det finansiella institutet inte försättas i resolution.
Av andra stycket framgår att det är den utländska resolutionsmyndighet som ansvarar för det utländska moderinstitutet som ska pröva om förutsättningarna för resolution är uppfyllda beträffande det.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.4
6 §
Paragrafen genomför artikel 33.2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafens första stycke behandlar när ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet får försättas i resolution. Dessa begrepp definieras i 2 kap. Det är här fråga om ett moderföretag till ett institut. Det är samma förutsättningar som ska vara uppfyllda för att ett holdingföretag ska försättas i resolution som för ett finansiellt institut som är dotterföretag. Vi hänvisar därför till författningskommentaren till 5 §.
Dotterinstitutet som ska uppfylla förutsättningarna för resolution kan finnas både i EES eller i ett tredjeland.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.4.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1341
7 §
Paragrafen genomför artikel 33.4 första stycket i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår när de uppräknade holdingföretagen får försättas i resolution trots att de själva inte uppfyller förutsättningarna. Förutsättningarna ska dock vara uppfyllda av ett institut eller ett utländskt institut. Det är här fråga om situationer då ett svenskt eller utländskt instituts fallissemang hotar ett annat sådant institut eller hela koncernens finansiella ställning (jfr 10 kap.). Resolution av moderföretaget ska också vara nödvändigt för att hantera dessa problem. I en situation som den som behandlas i paragrafen kan det för rekonstruktionen eller avvecklingen vara tillräckligt att vidta åtgärder mot holdingföretaget. Bestämmelsen utesluter dock inte att fler företag än holdingföretaget försätts i resolution, såsom vid resolution med flera ingångspunkter.
Det institut som fallerar ska finnas inom EES och fallissemanget ska påverka andra institut hemmahörande inom EES. Om det är fråga om ett tredjelandsinstitut gäller 10 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.4.
8 §
Paragrafen genomför artikel 33.3 i resolutionsdirektivet.
För att vara ett holdingföretag med blandad verksamhet räcker det med att det finns ett institut i koncernen och den övriga verksamheten är artskild. Ett sådant företag får inte försättas i resolution för att hantera koncernens problem om det finns ett finansiellt holdingföretag som direkt eller indirekt innehar aktier eller andelar i institutet. I så fall ska åtgärderna vidtas via det finansiella holdingföretaget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.4.
9 §
Paragrafen genomför artikel 33.4 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Som nämns i det föregående ska ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag till ett i 6 och 7 §§ nämnt holdingföretag uppfylla förutsättningar för resolution. Det är inte
Författningskommentar SOU 2014:52
1342
osannolikt att det finns koncerninterna avtal av olika slag och att dessa avtal leder till att kapital kan skjutas till av ett dotterföretag till institutet för att täcka förluster som det har gjort. Företagen kan också ha kommit överens om att fördela förlusterna mellan varandra på ett visst sätt. Myndigheterna kan också ha beslutat att förlusterna ska fördelas på ett visst sätt mellan koncernföretagen genom nedskrivning eller konvertering av relevanta instrument. Enligt denna paragraf är det möjligt att bortse från denna typ av kapitalöverföringar eller förlustdelningsarrangemang under vissa förutsättningar.
Enligt första stycket får resolutionsmyndigheten självt fatta beslut om koncernen inte är gränsöverskridande.
Enligt andra stycket får resolutionsmyndigheten komma överens med en utländsk myndighet hemmahörande inom EES om att bortse från kapitalöverföringar och förlustdelningsarrangemang. Den utländska myndighet som avses är den som ansvarar för holdingföretaget.
Tredje stycket behandlar den situationen att resolutionsmyndigheten ansvarar för holdingföretaget. Den får då komma överens med den myndighet som ansvarar för det utländska institutet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.4.
10 §
Paragrafen genomför artikel 94.5 i resolutionsdirektivet.
Som framgår av 26 kap. får resolutionsmyndigheten under vissa förutsättningar erkänna resolutionsförfaranden initierade i tredjeland. Resolutionsmyndigheten får emellertid också besluta att vidta resolutionsåtgärder mot moderföretaget till institutet i tredjeland om de förutsättningar som anges i denna paragraf är uppfyllda. För det förfarandet gäller då svensk rätt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.7.
11 §
Paragrafen genomför artikel 96 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår under vilka förutsättningar som resolutionsmyndigheten får besluta att vidta åtgärder mot en filial till ett institut hemmahörande i ett land utanför EES. Tredjelands-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1343
institut får bara driva verksamhet efter tillstånd från Finansinspektionen, se 4 kap. 4 § LBF och 4 kap. 4 § LVM.
De åtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta är desamma som de som vidtas mot ett institut men med den skillnaden att de bara avser egendom i filialen. Det är alltså inte fråga om att försätta tredjelandsinstitutet i resolution utan att hantera filialens verksamhet. Det kommer därför att innebära vissa begränsningar av vilka åtgärder som är möjliga att vidta.
Exempelvis är bestämmelserna i 12 kap. tillämpliga även i detta fall.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.8.
12 §
Paragrafen genomför delar av artikel 83 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att beslutet om att försätta ett institut under resolution ska offentliggöras av resolutionsmyndigheten så snart som möjligt. De närmare bestämmelserna om var beslutet ska offentliggöras kommer att framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.7.
10 kap. Beslut om resolution som rör gränsöverskridande koncerner
1 §
Paragrafen genomför artikel 91.1 i resolutionsdirektivet.
I denna och efterföljande paragrafer beskrivs det förfarande som ska tillämpas om resolutionsmyndigheten fastställer att förutsättningarna är uppfyllda för att försätta ett dotterföretag som ingår i en gränsöverskridande finansiell koncern i resolution. Enlig denna bestämmelse ska resolutionsmyndigheten då omgående underrätta dels den samordnande tillsynsmyndigheten, dels alla de övriga myndigheter som är medlemmar i resolutionskollegiet för koncernen. En sådan underrättelse ska dock föregås av ett beslut av resolutionsmyndigheten där den konstaterar dels att företaget uppfyller förutsättningarna för resolution, dels vilka åtgärder som bör vidtas. Det fastställande som resolutionsmyndigheten gör i detta skede utgör dock inte något beslut om resolution enligt
Författningskommentar SOU 2014:52
1344
9 kap. Ett sådant beslut får fattas när den process som beskrivs i efterföljande paragrafer är avslutad. I princip kommer dock underrättelsen att ha samma innehåll som det planerade beslutet. Detta hindrar dock inte att beslutet kommer att få ett delvis annat innehåll efter överläggningarna med myndigheterna i de andra EESstaterna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
2 §
Paragrafen genomför artiklarna 91.3 och 91.5 i resolutionsdirektivet.
Av artikel 91.2 följer att en resolutionsmyndighet på koncernivå när den mottar en underrättelse som avses i 1 § efter samråd med övriga medlemmar i det berörda resolutionskollegiet, ska bedöma bl.a. om resolutionsåtgärderna eller andra åtgärder sannolikt skulle leda till att villkoren för resolution uppfylls för ett koncernföretag koncernenhet i en annan stat inom EES.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten får fatta beslut om den samordnande resolutionsmyndigheten inte har lagt fram någon koncernresolutionsordning inom den angivna tidsfristen. I praktiken kan detta komma till uttryck på de två olika sätt som beskrivs i artikel 91.3 och 91.5. Det kan komma till uttryck genom att den samordnande resolutionsmyndigheten underrättar resolutionsmyndigheten om att de åtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta enligt 1 § 2 sannolikt inte leder till att villkoren för resolution i artiklarna 32 eller 33 i resolutionsdirektivet uppfylls för något annat företag i koncernen som är etablerat i en annan EESstat. Någon koncernresolutionsordning upprättas då inte. Om den samordnande resolutionsmyndigheten inte har hört av sig inom den angivna tidsfristen får resolutionsmyndigheten också fatta beslut.
Den samordnande resolutionsmyndigheten ska som huvudregel göra sin bedömning inom 24 timmar. Resolutionsmyndigheten samtycka till att resolutionsmyndigheten får längre tid på sig. I praktiken baserar detta sig på en överenskommelse mellan myndigheterna.
Ett beslut som resolutionsmyndigheten fattar får bara innehålla de åtgärder som framgår av underrättelsen enligt 1 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1345
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 91.4. 91.7 och 91.9 i resolutionsdirektivet.
Enligt 2 kap. 1 § är en koncernresolutionsordning en plan för resolution av en koncern som upprättas enligt artikel 91.6 i resolutionsdirektivet. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska föreslå en koncernresolutionsordning om de åtgärder som resolutionsmyndigheten har angett att den avser att vidta enligt 1 § 2 sannolikt leder till att villkoren för resolution i artikel 32 eller 33 uppfylls för ett koncernföretag i ett annat land inom EES. En koncernresolutionsordning kan innehålla en finansieringsplan enligt artikel 107 i resolutionsdirektivet.
Av den föreslagna bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten ska försöka komma överens med den samordnande resolutionsmyndigheten och de övriga berörda resolutionsmyndigheterna om planen. En sådan överenskommelse är en internationell överenskommelse enligt 10 kap. regeringsformen. En sådan internationell överenskommelse är bindande för Sverige och resolutionsmyndigheten får inte fatta något beslut som strider mot den. Direktivet anger inte någon tidsgräns inom vilken myndigheterna ska komma överens om koncernresolutionsordningen eller fatta sina separata beslut. Svårigheterna att komma överens torde variera från fall till fall. Ytterst styrs dock den tid myndigheterna har på sig att komma överens av hur brådskande situationen är (artikel 91.11 i resolutionsdirektivet) Som regel torde dock myndigheterna behöva komma överens inom några dagar snarare än några veckor, men det kan inte uteslutas att myndigheter i olika länder har olika syn på hur brådskande situationen är. Det är dock inte möjligt att ange någon tid inom vilken resolutionsmyndigheten ska ta ställning till något av alternativet utan den bedömningen överlämnas till resolutionsmyndigheten, som i denna fråga kan behöva samråda med de berörda svenska myndigheterna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
4 §
Paragrafen genomför artiklarna 91.8 och 91.11 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1346
Om resolutionsmyndigheten inte kan komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna får den enligt första stycket fatta ett eget beslut i frågan. Ett sådant beslut får dock bara fattas om de förutsättningar som anges i andra stycket är uppfyllda.
Det kan inte uteslutas att den dialog som förekommer mellan myndigheterna leder till förändringar i koncernresolutionsordningen så att den kan accepteras av resolutionsmyndigheten. Om inte ska resolutionsmyndigheten fatta ett separat beslut om resolution. De övriga berörda resolutionsmyndigheterna kan antingen gå med på att tillämpa koncernresolutionsordningen eller fatta separata beslut. Myndigheterna ska dock samarbeta nära med varandra i syfte att trots de olika besluten koordinera sin strategi (se artikel 91.12 och 91.13).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
5 §
Paragrafen genomför artikel 91.10 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att de beslut som fattas av en utländsk myndighet med anledning av överenskommelsen gäller i Sverige och är bindande för resolutionsmyndigheten. Resolutionsmyndigheten får alltså inte fatta beslut som strider mot den utländska myndighetens beslut. En utländsk myndighets beslut får dock inte avse en resolution av ett svenskt företag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
6 §
Paragrafem genomför artikel 91.1 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår vilka bestämmelser som gäller när resolutionsmyndigheten i egenskap av samordnande resolutionsmyndighet mottar en underrättelse som avses i artikel 91.1, dvs. en sådan underrättelse som resolutionsmyndigheten enligt 1 § kan behöva lämna för fallerande dotterföretag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1347
7 §
Paragrafen genomför artiklarna 91.2 och 91.3 i resolutionsdirektivet.
När resolutionsmyndigheten får en underrättelse enligt 6 § är den enligt paragrafens första stycke skyldig bedöma de sannolika effekterna av resolutionsåtgärderna eller de andra åtgärder som meddelats i enlighet med punkt 91.1 b, på koncernen och företagen i andra EES-stater. Bestämmelsen i artikel 91.1 b motsvarar den i 1 § 2.
Om resolutionsmyndigheten bedömer att de planerade åtgärderna leder till att även andra företag i koncernen kan bli föremål för nationella åtgärder motsvarande resolution, ska myndigheten föreslå en koncernresolutionsordning.
Av paragrafens andra stycke framgår att resolutionsmyndigheten ska samråda med medlemmarna resolutionskollegiet innan den gör sin bedömning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
8 §
Paragrafen genomför artiklarna 91.7 och 91.11 i resolutionsdirektivet.
Enligt paragrafen ska resolutionsmyndigheten om den föreslår en koncernresolutionsordning ska den enligt den föreslagna bestämmelsen försöka komma överens med de övriga berörda resolutionsmyndigheterna om att den ska genomföras, se författningskommentaren till 3 §. En sådan överenskommelse är en internationell överenskommelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
9 §
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten om den inte kan komma överens med de utländska myndigheterna får fatta ett separat beslut för de företag de ansvarar för. Resolutionsmyndigheten behöver alltså inte inleda något nytt förfarande enligt 12 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
Författningskommentar SOU 2014:52
1348
10 §
Paragrafen genomför artikel 91.10 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att beslut som fattas av en utländsk myndighet såväl efter en överenskommelse enlig 8 § som när myndigheterna inte kommit överens gäller även i Sverige. Ett sådant beslut får dock inte avse resolution av ett svenskt företag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.
11 §
Paragrafen genomför artiklarna 91.7–91.9 och 91.11 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att 3–5 §§ gäller om den process som beskrivs i artikel 91.1 avser ett utländskt företag och resolutionsmyndigheten blir involverade för att det ansvarar för hanteringen av ett dotterföretag som varken är det fallerande dotterföretaget eller moderföretaget i koncernen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.1.
12 §
Paragrafen genomför artikel 92.1 i resolutionsdirektivet.
Om resolutionsmyndigheten konstaterar att ett moderföretag som det ansvarar för uppfyller förutsättningarna för resolution ska den enligt första stycket fastställa det och ange vilka åtgärder den avser att vidta. Beslutet ska sedan sändas till den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga medlemmar i tillsynskollegiet. Så långt överensstämmer förfarandet med det som gäller när resolutionsmyndigheten ansvarar för ett dotterföretag i en gränsöverskridande finansiell koncern (se 1 §).
Till de åtgärder som resolutionsmyndigheten kan komma att föreslå hör att resolutionen ska genomföras på koncernnivå. Resolutionen ska i så fall grunda sig på en koncernresolutionsordning som läggs fram av resolutionsmyndigheten. En sådan ordning får dock läggas fram bara om förutsättningarna i andra stycket är uppfyllda Sammanfattningsvis handlar det om att huruvida koncernresolution bedöms vara mest lämplig bedöms utifrån några olika förutsättningar. Det framgår inte av direktivet vilken myndighet som ska göra bedömningen, men det bör
SOU 2014:52 Författningskommentar
1349
rimligen vara resolutionsmyndigheten. Om inte de övriga myndigheterna delar resolutionsmyndighetens bedömning får de förkasta förslaget. Det framgår av 13 § som i sin tur hänvisar till 8 och 9 §§.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.2.
13 §
Paragrafen genomför artikel 92.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vad som gäller om resolutionsmyndigheten inte föreslår en koncernresolutionsordning. Den ska då fatta beslut om resolution enligt 9 kap. Den ska dock först samråda med de övriga medlemmarna i kollegiet. Den ska också beakta och följa den koncernresolutionsplan som beslutats, se 3 kap. Det behöver den dock inte göra om den bedömer resolutionsändamålen uppnås effektivare med andra åtgärder än de som finns i planen. Resolutionsmyndigheten ska också inför sitt beslut beakta den finansiella stabiliteten i de övriga EES-länderna.
Senast i samband med underrättelsen enligt 12 § kommer de myndigheterna i de övriga myndigheterna inom EES att få kännedom om moderföretagets problem. Om resolutionsmyndigheten inte avser att genomföra en koncernresolution kan de inte förhindra det utan bara försöka påverka den. Om de bedömer att åtgärderna kommer att påverka de dotterföretag som de ansvarar för bör de i stället vidta de nationella åtgärder som de anser nödvändiga.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.2.
14 §
Paragrafen genomför artiklarna 92.3 och 92.6 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att det som sägs i 8 och 9 §§ gäller om resolutionsmyndigheten lägger fram en koncernresolutionsordning. Av hänvisningen framgår att myndigheten om möjligt ska ingå en internationell överenskommelse med övriga berörda företag om koncernresolutionsordningen eller, om detta inte är möjligt, fatta ett individuellt beslut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.2.
Författningskommentar SOU 2014:52
1350
15 §
Paragrafen genomför artiklarna 92.3–92.7 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att vad som gäller när resolutionsmyndigheten ansvarar för hanteringen av ett dotterföretag som varken är det fallerande dotterföretaget eller moderföretaget i koncernen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.5.2.
11 kap. Följder av ett beslut om resolution för ägare och ledning
1 §
Paragrafen genomför artikel 63.1 b och delar av artikel 72.
I den föreslagna paragrafen framgår att ett beslut om att försätta ett institut eller något annat företag i resolution, automatiskt innebär att ägare i ett företag eller, i förekommande fall, huvudmännen i en sparbank inte längre får besluta i frågor som ska hanteras av stämman. I stället övertas denna rätt av resolutionsmyndigheten. Detta är en rättsverkan av beslutet om resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.
2 §
Paragrafen genomför artikel 63.1 b och delar av artikel 72.
Den kontroll som resolutionsmyndigheten får över företaget innefattar, förutom ägares och huvudmäns befogenheter, även styrelses och verkställande direktörens befogenheter. När resolutionsmyndigheten har bytt ut styrelseledamöter och verkställande direktör (se 3 §) ska den i beslut ange att den inte längre innehar styrelsens eller den verkställande direktörens befogenheter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.1.
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 34.1c och 63.1 l i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten ska utse en ny styrelse och verkställande direktör i ett företag när det blir
SOU 2014:52 Författningskommentar
1351
försatt i resolution. Detta innebär också att personer som har varit styrelseledamöter eller verkställande direktör inte får fortsätta att vara verksamma i samma eller liknande positioner i företag som fortsätter att driva verksamheten. Den bestämmelsen är för det första tillämplig på företaget under resolution. Om institutet under resolution försätts i konkurs i anslutning till resolutionsbeslutet behöver dock inte personerna bytas ut. Hur lång tid som är rimlig för att konkursen ska anses inträffa i anslutning till resolutionsbeslutet får bedömas från fall till fall.
Om resolutionsmyndigheten inrättar ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag, innebär bestämmelsen för det andra att styrelseledamöter och den verkställande direktören normalt inte får hämtas från företaget under resolution.
Styrelseledamöter som har suttit i styrelsen under den tid som företagets problem har uppkommit, torde som regel inte kunna ges nya eller fortsatta uppdrag i företaget. En eller flera av styrelsens ledamöter eller dess verkställande direktör får dock fortsätta att vara verksam i företaget under resolution eller något företag som bildats som ett led i resolutionen, om det är nödvändigt för att uppnå resolutionsändamålen. Så kan exempelvis vara fallet om det nyligen har tillsatts en ny styrelse med tydliga ambitioner att lösa institutets problem och institutet ska omstruktureras.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2.
12 kap. Hinder mot exekutiva åtgärder och vissa rättshandlingar kopplade till resolution
1 §
Paragrafen genomför artikel 86.1.
Av paragrafen framgår, genom en hänvisning till konkurslagen, att bara resolutionsmyndigheten får ansöka om att ett företag under resolution ska försättas i konkurs.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.9.2.
2 §
Paragrafen saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsens först stycke framgår att utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte får äga rum mot ett
Författningskommentar SOU 2014:52
1352
företag under resolution. Bestämmelsen har i huvudsak samma innebörd som motsvarande bestämmelse i 2 kap. 17 § första meningen lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.
Uppräkningen är uttömmande. Det innebär att det t.ex. inte finns något hinder mot att en pågående rättegång om inte resolutionsmyndigheten med stöd av 3 § ansöker om, och får, vilandeförklaring.
Förbudet mot utmätning avser såväl beslut om utmätning som vidare åtgärder för verkställighet av ett sådant beslut. En utmätning som beslutats innan resolutionsmyndigheten beslutade om resolution får alltså inte genomföras.
Andra stycket behandlar beslut om kvarstad eller betalningssäkring. Enligt första stycket får det inte ske verkställighet av sådana beslut Av bestämmelsen framgår att en domstol inte heller får besluta om kvarstad och betalningssäkring.
Av tredje stycket framgår att det inte finns något hinder mot utmätning m.m. för förpliktelser som uppkommit efter det att företaget i fråga har försatts i resolution.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.2
3 §
Paragrafen genomför artikel 86.3.
Bestämmelsen har behandlats utförligt i avsnitt 10.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 68.1 och 68.3 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att en motpart till ett sådant företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket inte får vidta vissa åtgärder med avseende på ett avtal som ingåtts med företaget enbart på grund av att resolutionsmyndigheten har beslutat om resolution eller resolutionsåtgärder. Detsamma gäller för händelser som har direkt koppling till ett sådant beslut. En sådan händelse kan t.ex. vara ett gäldenärsbyte som sker till följd av att resolutionsmyndigheten överför verksamhet genom försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget. En sådan händelse kan också vara ett ägarbyte som sker till följd av att aktierna i ett
SOU 2014:52 Författningskommentar
1353
företag under resolution överförs genom försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget. Ett avtalsvillkor som innebär att ett avtal får sägas upp vid ett gäldenärsbyte eller ett ägarbyte är således utan verkan om gäldenärsbytet eller ägarbytet sker som ett resultat av resolutionsmyndighetens användning av något av överföringsverktygen (se 5 §). Vad som avses med resolutionsåtgärder framgår av 13 kap. 1 §.
I första punkten anges att en motpart inte får säga upp eller häva ett avtal med företaget enbart p.g.a. ett sådant beslut eller en sådan händelse som anges ovan. Av andra punkten följer att en motpart inte heller får ändra villkoren i ett avtal på den grunden. Det skulle t.ex. kunna gälla ändringar av pris eller leveranstid. I tredje punkten anges vidare att en motpart inte får ställa in fullgörelsen eller hålla inne sin prestation, t.ex. betalning, mot ett sådant företag.
Fjärde punkten handlar om så kallad kvittning och innebär att en motpart till ett företag t.ex. inte får kvitta en fordran som företaget har på motparten mot en fordran som motparten har på företaget enbart p.g.a. av ett sådant beslut eller en sådan händelse som anges ovan.
Femte och sjätte punkterna behandlar så kallad nettning och syftar dels på avtalsvillkor med innebörden att ett antal fordringar eller skyldigheter omvandlas till en enda nettofordran eller nettoförpliktelse, dels på avtalsvillkor om slutavräkning som innebär att förpliktelser mellan parterna ska slutavräknas. Båda dessa villkor innebär typiskt sett att den tidpunkt vid vilken parterna ska uppfylla sina förpliktelser enligt ett avtal tidigareläggs, så att de antingen omedelbart ska infrias och uttrycks som en förpliktelse att betala ett belopp som motsvarar deras beräknade aktuella värde, eller upphävs och ersätts med en förpliktelse att betala samma belopp. Det kan också uttryckas som att en beräkning görs av vad varje part är skyldig den andre med avseende på dessa förpliktelser och att en nettosumma ska betalas av den part som har den största skulden till den andra parten. Innebörden av femte och sjätte punkten är således att enbart ett beslut om resolution eller resolutionsåtgärder, eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut, inte ger en motpart rätt att utöva nettning på det sätt som beskrivs ovan.
Av sjunde punkten framgår att ett sådant beslut eller en sådan händelse i sig inte heller ger en motpart rätt att ta vidta vissa åtgärder med avseende på säkerhetsrätter i tillgångar som tillhör företaget. När det gäller att förfoga över säkerheter innebär det
Författningskommentar SOU 2014:52
1354
t.ex. att en panthavare är förhindrad att låna ut en pant till en tredje part enbart på den grunden.
Av andra stycket framgår att en motpart inte får göra gällande att ett beslut om resolution eller resolutionsåtgärder, eller en händelse med direkt koppling till ett sådant beslut, är ett kollektivt obeståndsförfarande enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden.
Av tredje stycket framgår att förbudet mot att vidta de åtgärder som anges i första stycket och att göra gällande kollektivt obeståndsförfarande endast gäller om företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten. Med väsentliga avtalsförpliktelser avses bl.a. betalnings- och leveransskyldighet samt tillhandahållande av säkerheter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
5 §
Paragrafen saknar direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilken rättsverkan ett avtalsvillkor i strid med det som sägs i 4 § har.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
6 §
Paragrafen genomför artikel 68.5. i resolutionsdirektivet.
De beslut som resolutionsmyndigheten kan fatta med stöd av 14 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § är av sådan karaktär att de skulle kunna innebära att ett företag inte anses fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser gentemot sina motparter. Resolutionsmyndigheten kan med stöd av dessa bestämmelser t.ex. tillfälligt fatta beslut om att stoppa ett företags betalningar. Om ett företag inte betalar en motpart i tid kan det utgöra ett väsentligt avtalsbrott som skulle ge en motpart rätt att vidta de åtgärder som anges i 4 § första stycket. Av paragrafen framgår att ett sådant beslut av resolutionsmyndigheten inte ska betraktas som bristande fullgörelse av företaget vid tillämpning av bestämmelserna i det här kapitlet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1355
7 §
Paragrafen genomför delar av artikel 68.1 och delar av artikel 68.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att ett förbud enligt 4 § under vissa omständigheter också gäller för motparter till andra koncernföretag. I första punkten anges att så är fallet beträffande avtal som ingåtts av ett dotterföretag till ett företag under resolution, om ett koncernföretag svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser. Med detta avses bl.a. moderbolagsgarantier men även annat stöd kan komma i fråga.
Detsamma gäller enligt andra punkten beträffande avtal som ingåtts av ett koncernföretag, om avtalet innehåller så kallade ”cross-default provisions”.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
8 §
Paragrafen genomför artikel 68.2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen ska tillämpas när ett företag som är etablerat i ett land utanför EES har försatts i resolution eller resolutionsåtgärder har vidtagits mot det i det landet, om företaget har dotterföretag eller filialer som är etablerade i Sverige. En förutsättning för tillämpning är att resolutionsmyndigheten har erkänt resolutionsförfarandet i det land utanför EES där företaget i fråga är etablerat. Resolutionsmyndigheten kan erkänna ett sådant resolutionsförfarande med stöd av 27 kap. 2 §. Ett sådant erkännande innebär att 4–7 §§ ska tillämpas i förhållande till dotterföretag eller filialer som är etablerade i Sverige.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
9 §
Paragrafen genomför artikel 68.6 i resolutionsdirektivet.
I artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 anges att internationellt tvingande regler i lagen i det land där vissa avtalsförpliktelser ska utföras, eller har utförts, kan tillerkännas verkan om dessa regler får till följd att avtalets innehåll strider mot lag. Vid bedömningen av om sådana regler ska till-
Författningskommentar SOU 2014:52
1356
erkännas verkan ska enligt förordningen hänsyn tas till deras art och syfte liksom till följderna av en eventuell tillämpning.
Av paragrafen framgår att 4–8 §§ ska ha status av sådana internationellt tvingande regler. Detta innebär att bestämmelserna i fråga kan få företräde framför de bestämmelser som annars skulle gälla enligt svenska lagvalsregler. För att så ska ske krävs att vissa avtalsförpliktelser ska utföras, eller har utförts, i Sverige och att en tillämpning av bestämmelserna i fråga får till följd att avtalets innehåll strider mot lag. Så skulle t.ex. kunna bli fallet vid en tillämpning av 4 § då ett avtalsvillkor i strid med 4 § är ogiltigt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.
13 kap. Om resolutionsåtgärder
1 §
Paragrafen genomför artikel 2.1.40 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar resolutionsåtgärderna. Av paragrafen framgår att när resolutionsmyndigheten har beslutat om att försätta ett företag i resolution får den också besluta om resolutionsåtgärder.
Resolutionsåtgärder är de åtgärder som får vidtas för att genomföra rekonstruktionen eller avvecklingen av ett företag som försatts i resolution. De kan delas in i två huvudsakliga grupper; tillämpningen av ett resolutionsverktyg och övriga åtgärder. Som regel är det resolutionsmyndigheten som beslutar om resolutionsåtgärderna. Det finns dock ett undantag från detta. Det är att det är regeringen som beslutar om användningen av de statliga stabiliseringsverktygen.
Var de närmare bestämmelserna om respektive verktyg och annan åtgärd finns framgår av hänvisningarna. Där förklarar vi också vad som avses med respektive resolutionsåtgärd.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.3.
2 §
Paragrafen genomför artiklarna 31.1, 31.2 andra stycket och 31.3 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1357
Av bestämmelserna framgår vad resolutionsmyndigheten ska beakta vid valet mellan olika resolutionsåtgärder och vid utformningen av dem.
Av bestämmelsen i första stycket i den aktuella paragrafen, ska resolutionsmyndigheten för välja de resolutionsåtgärder som bäst uppfyller de resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet. De resolutionsändamål som är relevanta är inte bara de utgör samhällsintressen enligt beslutet om resolution utan även de övriga mål som är av betydelse för företaget. Resolutionsmyndigheten bör alltså om möjligt inte vidta åtgärder som kommer i konflikt med något av resolutionsändamålen.
Bedömningen av vilka resolutionsåtgärder som ska användas beror på det första av vilken typ åtgärder som har bedömts vara nödvändiga och proportionerliga i resolutionsbeslutet. De resolutionsåtgärder som väljs ska dock inte resultera en mer ingripande behandling av företaget, dess aktieägare eller dess borgenärer än vad situationen kräver. Vid bedömningen vilka resolutionsåtgärder som ska användas måste därför hänsyn tas till andra omständigheter än ändamålen. Dit hör bl.a. det fallerande företagets situation, orsakerna till fallissemanget och den samhällsekonomiska situationen liksom till möjligheten i det enskilda fallet att använda ett visst verktyg. Som regel torde det krävas mindre ingripande åtgärder mot ett företag som alltjämt har ett positivt eget kapital jämfört med ett företag vars egna kapital är utraderat. Ytterst styrs dock valet av åtgärder av de bestämmelser som anger när de får användas. Resolutionsmyndigheten ska emellertid också sträva efter att undvika onödig värdeförstörelse och minimera resolutionskostnaderna. Resolutionsändamålen står dock i fokus En värdeförstörelse är inte onödig om den åtgärd som vidtogs behöver vidtas för att uppnå resolutionsändamålen.
Resolutionsmyndigheten ska välja de resolutionsåtgärder som enligt dess bedömning är bäst. Att myndighetens bedömning står i fokus ska ses mot bakgrund att myndigheten kan behöva välja mellan flera bra lösningar. Vilken av dessa som är bäst i det enskilda fallet kan vara en bedömningsfråga. Myndighetens bedömning ska dock grunda sig på objektiva omständigheter som redovisas i beslutet.
Den kan också enligt andra stycket komma att behöva göra en avvägning mellan de olika ändamålen.
Beträffande rangordningen av ändamålen är utgångspunkten att det eller de mål som i det enskilda fallet har identifierats som det
Författningskommentar SOU 2014:52
1358
centrala samhällsintresse som motiverar att företaget försätts resolution, också torde vara det viktigast. Generellt kan det dock konstateras att ändamålen att säkerställa att viktiga funktioner kan upprätthållas och att undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten som regel torde ha företräde framför övriga ändamål. Skyddet för garanterade insättare och investerare torde som regel ha företräde framför ändamålet att skydda statliga medel. I vissa fall kan det emellertid vara nödvändigt att skjuta till offentliga medel för att undvika störningar i den finansiella stabiliteten. Utgångspunkten är dock att de åtgärder som vidtas, utformas på ett sätt som minimerar behovet av statligt stöd.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.4.
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 38.1 andra stycket, 40.1 andra stycket, 42.1 andra stycket och 63.2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen ger uttryck för att det är resolutionslagen som ska tillämpas när ett institut är under resolution och att resolutionsmyndighetens beslut blir giltigt oavsett vad som sägs i annan lag eller avtal. Detta innebär att resolutionsmyndigheten när den beslutar om och tillämpar resolutionsåtgärder inte behöver inhämta godkännande eller medgivande från någon offentlig eller privat person, inbegripet aktieägarna eller borgenärerna i institutet under resolution eller beakta förfarandekrav om att underrätta vissa personer, vilket institutet skulle ha behövt göra för motsvarande åtgärder enligt associationsrättslig lagstiftning. Resolutionsmyndigheten ska däremot följa de förfarandekrav som följer av resolutionslagen. I ordet underrätta inbegrips eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 83 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att beslutet om resolutionsåtgärder ska offentliggöras så snart som möjligt. De närmare bestämmelserna om var beslutet ska offentliggöras kommer att framgå av föreskrifter
SOU 2014:52 Författningskommentar
1359
meddelade avregeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Bestämmelsen kompletterar den i 9 kap. 12 §.
Även ett beslut om att vidta åtgärder mot en EES-filial ska offentliggöras.
Av bestämmelsen i andra stycket framgår att beslut om att offentliggörandet av vissa resolutionsåtgärder i kapitel 14 som handlar om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att utöva vissa rättshandlingar ska inkludera villkoren för åtgärden och under vilken tid som åtgärden gäller.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 7.7.
5 §
Paragrafen genomför artikel 34.2 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten ska använda resolutionsåtgärder på ett sätt som i minsta möjliga mån påverkar andra koncernföretag eller koncernen i dess helhet och som minimerar de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten inom EES. Resolutionsmyndighetens val av resolutionsåtgärder liksom dess användning styrs dock enligt andra stycket primärt av vilka resolutionsändamål som är relevanta och deras rangordning jämte strävan att undvika onödig värdeförstörelse och minimera resolutionskostnaderna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.13.
6 §
Paragrafen genomför artikel 34.6 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten vidtar inte påverkar de anställdas rätt till arbetstagarrepresentanter. Det gäller även vid byte av styrelse eller tillsättande av en särskild förvaltare.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.14.
7 §
Paragrafen genomför artikel 34.5 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1360
Av bestämmelsen i paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten bör informera och samråda med representanter för de anställda innan den vidtar en resolutionsåtgärd. Skyligheten är dock inte absolut. I detta ligger att resolutionsmyndigheten får avstå från information och samråd om det inte är lämpligt. Grunderna för ett sådant ställningstagande ska kunna verifieras i efterhand.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.14.
8 §
Paragrafen genomför artikel 44.2 tredje stycket i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller en anvisning till resolutionsmyndigheten om hur de ska agera om företaget under resolution har gett ut säkerställda obligationer. Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten då ska hålla tillgångar och derivat avtal avskilda från de övriga tillgångar som ett institut under resolution har. Den ska också se till att tillgångarna tillförs tillräcklig finansiering.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.5.
9 §
Paragrafen genomför delar av artikel 73 a i resolutionsdirektivet.
Paragrafen preciserar den allmänna princip som gäller enligt 1 kap. 7 §, om att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vid resolution inte får bli sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Paragrafen blir tillämplig när resolutionsmyndigheten använder något av överföringsverktygen, dvs. försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget för att göra en partiell överföring.
Bestämmelsen innebär att resolutionsmyndigheten ska säkerställa att det ekonomiska utfallet för ägare och de borgenärer vars fordringar inte överförts inte blir sämre än om företaget under resolution hade försatts i konkurs eller gått i likvidation. Ett sådant säkerställande sker genom att en oberoende person gör en värdering enligt 7 kap. 12 § varvid det fastställs om det ekonomiska utfallet blivit sämre för ägarna eller borgenärerna. Om så är fallet ska ersättning utgå ur resolutionsreserven i enlighet med vad som anges i 24 kap. 8 §.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1361
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.2.
10 §
Paragrafen genomför artikel 73 b i resolutionsdirektivet.
I likhet med 9 § utgör denna paragraf en precisering av den allmänna princip som gäller enligt 1 kap. 7 §, om att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vid resolution inte får bli sämre än om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Paragrafen blir tillämplig om resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget. Resolutionsmyndigheten ska då säkerställa att det ekonomiska utfallet för ägare och de borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier eller andra äganderättsinstrument inte blir sämre än om företaget i stället hade försatts i konkurs eller gått i likvidation. Hur ett sådant säkerställande ska gå till framgår av författningskommentaren till 9 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.2.
11 §
Paragrafen genomför artikel 109.1 andra stycket resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen motsvarar de i 10 och 11 §§ men avser insättningsgarantisystemet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 19.2 och 21.4.7.
12 §
Paragrafen genomför delar av artikel 67.
Av paragrens första stycke framgår vilka skyldigheter resolutionsmyndigheten är skyldig att vidta beträffande egendom i tredje land. Utgångspunkten är att resolutionsmyndigheten – eller den ger i uppdrag att kontrollera företaget under resolution – ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att den beslutade resolutionsåtgärden får avsedd effekt. Intill det sker, är resolutionsmyndigheten – eller den som får uppdraget av myndigheten – skyldig att förvalta tillgångar etc. eller fullgöra förpliktelser som följer med dem.
Författningskommentar SOU 2014:52
1362
Om det efter det att beslutet har fattats visar sig att det är högst osannolikt att åtgärden kommer att få effekt, ska resolutionsmyndigheten besluta att åtgärden inte längre ska gälla. Enligt andra stycket ska då åtgärderna återgå. Det betyder exempelvis att beslut om nedskrivning eller konvertering som har fattats ska återställas. Egendom som har överförts till en privat aktör ska återföras och resolutionsmyndigheten ska betala tillbaka den ersättning som den mottagit. Villkoren för detta bör framgå av de avtal som resolutionsmyndigheten upprättar. För att genomföra en resolution kommer resolutionsmyndigheten sannolikt att besluta om andra åtgärder i stället för de som inte gäller. Det gäller inte minst i fråga om nedskrivning eller konvertering.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.9.
14 kap. Beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att utöva vissa rättshandlingar
1 §
Paragrafen genomför artikel 63.1 j i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger att resolutionsmyndigheten får ändra de angivna avtalsvillkoren i avtal om kvalificerade skulder eller om relevanta kapitalinstrument som ett företag under resolution har ingått. Resolutionsmyndigheten kan besluta om ändrade avtalsvillkor i enligheten med bestämmelsen som en del av skuldnedskrivningsverktyget, men också helt fristående från tillämpning av detta verktyg.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.4.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 69.1 och artikel 69.3 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen ges resolutionsmyndigheten befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av betalnings- och leveransförpliktelser som följer av ett avtal som har ingåtts av ett företag under resolution. Ett sådant tillfälligt fullgörelseförbud kan vara helt eller partiellt. Det kan t.ex. avse endast vissa förpliktelser i ett avtal, eller
SOU 2014:52 Författningskommentar
1363
en viss typ av avtal. Med leveransförpliktelser avses t.ex. förpliktelser att leverera värdepapper eller valuta.
Ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud gäller även motpartens förpliktelser enligt det aktuella avtalet. Motparten är i så fall inte skyldig att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet. Bestämmelsen innebär dock inte ett förbud för motparten att fullgöra förpliktelserna. Motparten har därför trots ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud rätt att med befriande verkan fullgöra sina förpliktelser.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.2.
3 §
Paragrafen genomför delar av artikel 69.1 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen anges den maximala tid som ett tillfälligt fullgörelseförbud får gälla och hur den tiden ska beräknas. Bankdag definieras i 2 kap. 1 § 2.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.2.
4 §
Paragrafen genomför artikel 69.2 i resolutionsdirektivet.
Fullgörelse av en betalnings- eller leveransförpliktelse kan infalla under den tidsperiod som anges i 2 §. Av paragrafen framgår att fullgörelse i sådana fall ska ske omedelbart efter utgången av den tidsperioden. Detta gäller förpliktelser för både företaget under resolution och för dess motpart.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.2.
5 §
Paragrafen genomför artikel 69.4 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsmyndighetens beslut om tillfälligt fullgörelseförbud får inte avse alla typer betalnings- och leveransförpliktelser. Av paragrafen framgår vilka förpliktelser som undantas.
I första punkten anges att förpliktelser som omfattas av insättningsgarantin undantas. Ett företag under resolution kan således trots ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud göra utbetalningar till insättare som omfattas av insättningsgarantin.
Författningskommentar SOU 2014:52
1364
Av andra punkten framgår att överföringsuppdrag avseende betalningar eller leveranser av finansiella instrument som har lagts in i ett anmält avvecklingssystem. Anmält avvecklingssystem definieras i 2 kap. 1 § 1. Exempel på sådana avvecklingssystem är Riksbankens betalningssystem (RIX), Bankgirocentralens betalningssystem, Euroclears (tidigare VPC:s) värdepappersavvecklingssystem samt OMX:s system för clearing och avveckling av derivataffärer. Undantaget gäller även för administratörer av sådana system. Av definitionen framgår att även vissa utländska avvecklingssystem omfattas.
Av tredje punkten följer att ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud inte heller får avse betalnings- eller leveransförpliktelser som ska fullgöras mot centrala motparter eller centralbanker. Med centrala motparter avses samma sak som i artikel 2(1) i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.
I fjärde punkten anges slutligen att även sådana finansiella instrument och medel som omfattas av lagen (1999:158) om investerarskydd ska undantas. Det rör sig således om sådana tillgångar som ett företag hanterar när det utför så kallade investeringstjänster åt kunder. Med investeringstjänst avses bland annat köp, försäljning eller förvaring av t.ex. överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument och derivatinstrument.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.2.
6 §
Paragrafen saknar direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet. Den har utformats med 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) som förebild.
Av paragrafen framgår vilken rättsverkan en fullgörelse i strid med resolutionsmyndighetens beslut enligt 2 § har. En bedömning måste då göras av om motparten är i ond eller god tro om beslutet. I denna bedömning bör särskild hänsyn tas till att ett sådant beslut ska offentliggöras på särskilt sätt, och att förbudet gäller först från och med den tidpunkten. Det torde i normalfallet bli svårt att hävda god tro efter ett offentliggörande, med tanke på hur snabbt information om ett sådant beslut kan spridas bland finansmarknadens aktörer.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1365
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.2.
7 §
Paragrafen genomför delar av artikel 70.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket ges resolutionsmyndigheten befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter i tillgångar som tillhör ett företag under resolution. Ett sådant förbud kan, i likhet med ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud enligt 2 §, vara helt eller partiellt. Det kan t.ex. avse endast en viss typ av säkerhet, eller en viss säkerhet som innehas av en viss borgenär.
I andra stycket anges den maximala tid som ett förbud enligt första stycket får gälla och hur den tiden ska beräknas. Bankdag definieras i 2 kap. 1 § 2.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.5.3.
8 §
Paragrafen genomför artikel 70.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten under vissa omständigheter ska fatta ett särskilt beslut om förbud att ta i anspråk säkerheter även med avseende på andra företag inom koncernen. Det sakliga innehållet i det beslutet ska motsvara det sakliga innehållet i det beslut som avses i 7 §. Det innebär att om ett beslut enligt 7 § är begränsat till att endast avse t.ex. marginalsäkerheter så ska samma begränsning gälla med avseende på samtliga dessa koncernföretag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.3.
9 §
Paragrafen genomför artikel 70.2 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att vissa typer av säkerheter ska undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk en säkerhet. I första punkten anges att säkerheter som har ställts ut i samband med deltagande i ett avvecklingssystem undantas, vilket bl.a. omfattar alla realiserbara tillgångar som tillhandahålls genom pantsättning, ett återköpsavtal eller liknande avtal eller på annat sätt för att säkra rättigheter och förpliktelser som kan uppstå i samband med ett system. Detta
Författningskommentar SOU 2014:52
1366
inkluderar finansiella säkerheter enligt artikel 1.4 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet.
För exempel på sådana avvecklingssystem som avses i första punkten, se författningskommentaren till 5 §. Undantaget gäller även i förhållande till administratörer av sådana system.
Av andra punkten följer att även säkerheter som innehas av centralbanker eller centrala motparter undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk en säkerhet. Med centrala motparter avses i detta sammanhang samma sak som i artikel 2(1) i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.
Av andra stycket följer att två olika typer av säkerheter – marginalsäkerhet och annan panträtt – undantas om de har ställts ut till någon av de parter som anges i första stycket. Med marginalsäkerhet avses i allmänhet säkerhet uttryckt i en andel av värdet på ett finansiellt instrument, t.ex. ett derivatkontrakt, som måste finnas på ett visst konto för att positionen (kontraktet) ska kunna vidmakthållas. Det krävs regelmässigt att säkerhet ställs vid avtalets ingående i form av initial marginalsäkerhet och löpande under kontraktets giltighetstid i takt med att marknadsvärdet på kontraktet ändras i form av tilläggsmarginalsäkerhet. Behovet av tilläggsmarginalsäkerhet förändras, i allmänhet fortlöpande. Motparten gör löpande bedömningen av om det ska krävas ytterligare säkerhet i förhållande till kontraktet. Om så är fallet, underrättas investeraren ifråga. (Ds 2013:68 s. 46–47).
Med den andra typen av säkerhet, ”vanlig” panträtt, avses att viss egendom har ställts till en panthavares förfogande som säkerhet för en viss förpliktelse. Panträtten ger panthavaren rätt att själv tillgodogöra sig prestationens värde ur den pantsatta egendomen, om den prestation som säkerställs inte fullgörs på rätt sätt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.3.
10 §
Paragrafen saknar direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet. Den har utformats med 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) som förebild.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1367
Av paragrafen framgår vilken rättsverkan en rättshandling i strid med resolutionsmyndighetens beslut enligt 7 eller 8 § har. En bedömning måste då göras av om motparten är i ond eller god tro om beslutet. Denna bedömning ska ske på samma sätt som en bedömning enligt 6 §, se författningskommentaren till den paragrafen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.3.
11 §
Paragrafen genomför delar av artikel 71.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket ges resolutionsmyndigheten befogenhet att tillfälligt förbjuda en motpart till ett företag under resolution att utöva vissa rättigheter som följer av ett avtal som motparten ingått med företaget. Se författningskommentaren till 12 kap. 4 § för en närmare redogörelse för innebörden av dessa åtgärder. Beslutet kan avse t.ex. en viss typ av avtal, ett visst bestämt avtal eller vissa specifika avtalsrättigheter.
I andra stycket anges att en förutsättning för att myndigheten ska få fatta ett sådant beslut är att företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser. Se författningskommentaren till 12 kap. 4 § för en redogörelse för vad som avses med väsentliga avtalsförpliktelser.
Av andra stycket framgår den maximala tid som ett beslut enligt första stycket får gälla och hur den tiden ska beräknas. Bankdag definieras i 2 kap. 1 § 2.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
12 §
Paragrafen genomför delar av artikel 71.2 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att resolutionsmyndigheten under vissa omständigheter också får förbjuda motparter till ett dotterföretag till ett företag under resolution att vidta sådana åtgärder som anges i 11 § första stycket beträffande ett avtal med dotterföretaget. Ett sådant beslut får enligt första punkten endast fattas om företaget under resolution har åtagit sig att svara för dotterföretagets förpliktelser. Med detta torde främst avses moderbolagsgarantier men även annat stöd torde kunna komma i fråga. Ytterligare ett
Författningskommentar SOU 2014:52
1368
krav för att bestämmelsen ska bli tillämplig är enligt andra punkten att grunden för att vidta åtgärden är obestånd hos företaget under resolution eller dess finansiella ställning i övrigt. Med det sistnämnda avses t.ex. ett avtalsvillkor som ger motparten rätt att säga upp avtalet om företagets under resolution finansiella ställning är ogynnsam.
Av andra stycket följer att den tid som ett förbud enligt första stycket får gälla är densamma som för ett förbud för en motpart till ett företag under resolution att utöva rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med det företaget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
13 §
Paragrafen genomför delar av artikel 71.2 i resolutionsdirektivet.
Om resolutionsmyndigheten har använt, eller kan komma att använda, något av överföringsverktygen (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget) för att göra en överföring, får ett beslut om tillfälligt förbud för en motpart att vidta åtgärder enligt 12 § som huvudregel endast fattas om samtliga dotterföretagets tillgångar, rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet också har överförts eller kan komma att överföras. Om endast en del av dessa tillgångar, rättigheter och förpliktelser överförs kan resolutionsmyndigheten ändå fatta ett sådant beslut under förutsättning att myndigheten själv ser till att de förpliktelser som följer av avtalet mellan dotterföretaget och motparten säkerställs på ett tillfredsställande sätt. Det kan t.ex. ske genom att resolutionsmyndigheten lämnar garantier motsvarande de som lämnats av företaget under resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
14 §
Paragrafen genomför artikel 71.3 i resolutionsdirektivet.
Av första punkten framgår att avtal som är hänförliga till deltagande i ett anmält avvecklingssystem ska undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet att fatta beslut enligt 11 och 12 §§. Anmält avvecklingssystem definieras i 2 kap. 1 § 1. För exempel på
SOU 2014:52 Författningskommentar
1369
sådana system, se författningskommentaren till 5 §. Undantaget gäller även i förhållande till administratörer av sådana system.
Av andra punkten följer att ett förbud enligt 11 eller 12 § inte heller får avse avtal med centrala motparter eller centralbanker. Med centrala motparter avses samma sak som i artikel 2(1) i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
15 §
Paragrafen genomför artikel 71.4 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen ges en motpart till ett företag under resolution eller dess dotterföretag möjlighet att vidta åtgärder enligt 11 § första stycket trots att resolutionsmyndigheten har fattat ett beslut enligt 11 eller 12 §. En förutsättning för detta är att resolutionsmyndigheten har bedömt att företaget i fråga kan fortsätta sin verksamhet som en ”going concern” och att företagets tillgångar, rättigheter och förpliktelser därför inte ska överföras eller dess skulder bli föremål för nedskrivning eller konvertering genom användning av skuldnedskrivningsverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
16 §
Paragrafen genomför artikel 71.5 a i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar en motpart får vidta åtgärder enligt 11 § första stycket, om de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet har överförts genom användning av något överföringsverktyg (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget). Ett sådant avtal får t.ex. inte sägas upp enbart på grund av ett beslut om resolution, se 12 kap. 4 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
Författningskommentar SOU 2014:52
1370
17 §
Paragrafen saknar direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet. Den har utformats med 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) som förebild.
Av paragrafen framgår vilken rättsverkan en uppsägning i strid med resolutionsmyndighetens beslut enligt 11 eller 12 § har. En bedömning måste då göras av om motparten är i ond eller god tro om beslutet. Denna bedömning ska ske på samma sätt som en bedömning enligt 6 § och 10 §, se författningskommentarerna till de paragraferna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.4.
18 §
Paragrafen genomför artiklarna 69.5, 70.4 och 71.6 i resolutionsdirektivet.
Ett beslut enligt 2, 7, 8, 11 eller 12 § kan påverka det finansiella systemet. Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten ska ta särskild hänsyn till detta när den fattar ett sådant beslut. Om myndigheten bedömer att ett beslut skulle kunna påverka det finansiella systemet negativt kan det sammantaget, även med hänsyn till vad myndigheten i övrigt har att beakta vid sin prövning, vara motiverat att avstå från att fatta ett sådant beslut. Prövningen får ske med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 10.5.2, 10.5.3 och 10.5.4.
15 kap. Kompletterande åtgärder
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 64.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att en förutsättning för att resolutionsmyndigheten ska få besluta om sådana åtgärder som anges i 2–4 §§ är att den gör det i anslutning till att den fattar beslut om resolution eller vidtar en annan resolutionsåtgärd. De åtgärder som anges i dessa paragrafer kan således inte vidtas självständigt. Resolutionsmyndigheten får endast vidta åtgärderna om den anser att det är nödvändigt för att säkerställa att ett beslut om resolution
SOU 2014:52 Författningskommentar
1371
eller en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
2 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 b i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får förbjuda en innehavare av äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution att förvärva ytterligare sådana instrument. Med äganderättsinstrument torde avses aktier, teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter utgivna enligt aktiebolagslagen (2005:551). Ett sådant beslut kan t.ex. innebära att teckning av nya aktier med utnyttjande av optionsrätt inte kan ske.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 53.2 b och 64.1c i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att resolutionsmyndigheten får begära att en börs, ett värdepappersinstitut eller Finansinspektionen fattar vissa beslut med avseende på finansiella instrument som har getts ut ett företag under resolution.
I första punkten anges att myndigheten får begära att en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en reglerad marknad av finansiella instrument som har getts ut av ett företag under resolution eller att ett sådant instrument ska avnoteras.
Av andra punkten följer att myndigheten får framställa en motsvarande begäran till ett värdepappersinstitut avseende handel på handelsplattformar.
Av tredje punkten framgår att myndigheten även får begära att Finansinspektionen beslutar att stoppa handeln med finansiella instrument som har getts ut av ett företag under resolution.
I lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden finns bestämmelser som innebär att en börs, ett värdepappersinstitut och Finansinspektionen ska efterkomma en sådan begäran (11 kap. 11 a §, 15 kap. 11 § och 22 kap. 2 a §).
Författningskommentar SOU 2014:52
1372
I andra stycket anges att resolutionsmyndigheten även får begära att en behörig myndighet inom EES fattar ett beslut som motsvarar något av de beslut som anges i första stycket. Att det finns möjlighet för dessa myndigheter att fatta ett sådant beslut följer av EU-rätten. Vid utövandet av den befogenheten kommer de behöriga myndigheterna att tillämpa den nationella lagstiftning som genomför EU-rätten och inte vare sig EU-rätten direkt eller svenska bestämmelser. Det kommer i paragrafen till uttryck genom formuleringen motsvarande beslut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
4 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 63 k och 64.1 f i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får besluta att säga upp ett avtal med omedelbar verkan eller ändra villkoren i ett avtal som ett företag under resolution är part i. Ett sådant beslut är ingripande för motparten och ska föregås av en proportionalitetsbedömning. Det får exempelvis inte leda till att det ekonomiska utfallet för en borgenär blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, se 1 kap. 7 § och författningskommentaren till den bestämmelsen.
Många gånger torde de problem som uppstår i anslutning till att resolutionsmyndigheten beslutar om resolution eller vidtar en resolutionsåtgärd kunna hanteras genom användning av någon annan befogenhet. Beslut enligt den angivna paragrafen kan därför inte förväntas bli särskilt vanligt förekommande.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
5 §
Paragrafen genomför delar av artikel 49 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger hur resolutionsmyndigheten ska gå till väga vid nedskrivning eller konvertering av en skuld som hänför till ett derivat.
Nettningsavtal definieras i 24 kap. 1 § 5.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1373
Eba, efter samråd med Esma, ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de metoder och principer avseende värderingen av skulder som hänför sig till derivat.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.12.
16 kap. Särskild förvaltare
1§
Paragrafen genomför artiklarna 35.1, 35.2, 35.3., 35.4, 59.1 och 72.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att resolutionsmyndigheten får besluta att utse en särskild förvaltare för ett företag som är försatt i resolution. Resolutionsmyndigheten får ge den särskilda förvaltaren i uppdrag att utföra uppgifter som normalt åligger stämman och styrelsen. Av andra stycket framgår att den särskilda förvaltaren ska följa de instruktioner som resolutionsmyndigheten utfärdar för denne. Detta innebär att den särskilda förvaltaren utövar befogenheterna under resolutionsmyndighetens kontroll. Det är upp till resolutionsmyndigheten att i varje enskilt fall besluta om myndigheten vill begränsa omfattningen av de uppgifter den särskilda förvaltaren ska utföra. Resolutionsmyndigheten kan också ställa krav på dess medgivande för vissa åtgärder. Den särskilda förvaltarens mandat fastställs närmare genom avtal som upprättas mellan myndigheten och den särskilda förvaltaren.
Av tredje stycket framgår att den som utses till särskild förvaltare är ålagd att främja de relevanta resolutionsändamålen och att genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens beslut. Denna uppgift ska vara överordnad alla andra ledningsuppgifter i enlighet med bolagsordningen och nationell rätt, i den mån de är oförenliga. De åtgärderna kan inbegripa kapitalökning, en omorganisation av institutets ägarstruktur eller att andra finansiellt och organisatoriskt sunda institut tar över institutet i enlighet med ett resolutionsverktyg.
Av fjärde stycket framgår att resolutionsmyndigheten ska offentliggöra tillsättandet av en särskild förvaltare. Detta görs lämpligen på myndighetens webbplats.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.4.
Författningskommentar SOU 2014:52
1374
2 §
Paragrafen genomför artikel 35.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger att den särskilda förvaltaren behöver ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Ett exempel på när resolutionsmyndigheten kan finna det lämpligt att utse en särskild förvaltare är när den vill säkerställa att företagets verksamhet bedrivs på ett sätt som främjar resolutionsändamålen samtidigt som resolutionsmyndigheten inte själv vill överta uppgifterna. Följaktligen behöver den särskilda förvaltaren ha insikt i resolutionsändamålen och hur företagets verksamhet kan påverka dessa. Paragrafen innebär dock att kraven på insikt och erfarenhet anpassas efter hur förvaltningsuppdraget är utformat.
Av andra och tredje stycket framgår att den särskilda förvaltaren inte får stå i ett jävsförhållande till någon ägare eller borgenär eller någon annan som gör att förtroendet för den särskilda förvaltaren rubbas. Om så är fallet ska den särskilda förvaltaren omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten om detta. Det är viktigt att det finns förtroende för att resolutionsmyndigheten tar de hänsyn till olika intressen som följer av denna lag och inte agerar på ett sätt som utan grund i lagens ändamål gynnar någon enskild aktör. Av detta följer att om myndigheten utser en särskild förvaltare att utföra uppgifter på dess uppdrag får det inte heller föreligga risk att denna står i ett förhållande som kan rubba förtroendet för resolutionsmyndighetens opartiskhet.
Av fjärde stycket framgår att om förvaltaren visar godtagbara skäl för att avsäga sig uppdraget ska resolutionsmyndigheten entlediga den särskilda förvaltaren.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.4.
3 §
Paragrafen genomför artikel 35.5 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar den särskilda förvaltarens skyldighet att upprätta en skriftlig berättelse. Förutom i början och slutet av den särskilda förvaltarens uppdrag får resolutionsmyndigheten bestämma att den särskilda förvaltaren ska lämna en skriftlig berättelse även vid andra tillfällen.
Den skriftliga berättelsen ska innehålla förvaltarens bedömning av företagets ekonomiska och finansiella situation och, i före-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1375
kommande fall, de åtgärder som förvaltaren har vidtagit. För att hinna skaffa sig en god uppfattning av företagets ekonomiska ställning är det rimligt att förvaltaren får ett par veckor på sig efter att denne tillträtt uppdraget för att lämna in den första skriftliga berättelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.4.
4 §
Paragrafen genomför artikel 35.4 och 35.6. Paragrafen anger att en särskild förvaltare får utses som längst för en period av ett år. Uppdraget kan dock förlängas om grunderna för att tillsätta förvaltaren alltjämt föreligger.
I andra stycket framgår att resolutionsmyndigheten med omedelbar verkan kan skilja en särskild förvaltare från sitt uppdrag utan att behöva motivera detta. Denna möjlighet ska finnas oavsett vad som har avtalats mellan resolutionsmyndigheten och den särskilde förvaltaren.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.4.
5 §
Av paragrafen framgår att den särskilda förvaltaren ansvarar för skada som denne åsamkat bolaget inom ramen för sitt uppdrag om det har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Ansvarsfrågan i det enskilda fallet får bedömas utifrån uppdragets omfattning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.4.
17 kap. Åtgärder mot ägare
1 §
Paragrafen genomför artikel 37.2, delar av 47.1, delar av artikel 60 och artikel 63.1 h i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger att resolutionsmyndigheten ska besluta om att aktiekapitalet i ett företag under resolution ska minskas i proportion till företagets förluster enligt värderingen i 7 kap. 1 §.
Syftet är att säkerställa att principen i 1 kap. 6 § upprätthålls. Bestämmelsen är tillämplig på aktiebolag.
Författningskommentar SOU 2014:52
1376
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.3.
2 §
Paragrafen genomför artikel 47.1 b i resolutionsdirektivet.
Om företaget under resolution, enligt värderingen i 7 kap 1 §, har ett positivt eget kapital får resolutionsmyndigheten späda ut befintliga aktieägares ägarandel exempelvis genom att konvertera skulder till nya aktier.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.3.
3 §
Paragrafen genomför artikel 47.1 a i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får kombinera ett beslut enligt 1 § med ett beslut om indragning av aktier eller en överföring av aktier till borgenärer som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.
Resolutionsmyndigheten kan besluta om att vida en eller flera av åtgärderna i bestämmelsen.
Åtgärderna i bestämmelsen ska också vidtas beträffande sådana personer som har tilldelats, eller för vars räkning det har getts ut, aktier till följd av en utlösande händelse som inträffat före eller samtidigt som företaget försattes i resolution.
Eba ska utfärda riktlinjer om de omständigheter då var och en av de åtgärder som anges i denna bestämmelse skulle vara lämplig.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.
4 §
Paragrafen genomför artikel 37.2, delar av 47.1 och delar av artikel 60.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten ska kunna vidta motsvarande åtgärder som i 1 och 2 §§ om företaget under resolution är en ekonomisk förening – inklusive en kreditmarknadsförening – eller en medlemsbank.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.5.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1377
5 §
Paragrafen genomför artikel 53.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen har samma materiella innehåll som 22 kap. 22 § (skuldnedskrivningsverktyget). Därför hänvisas till författningskommentaren där.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.6.
18 kap. Försäljningsverktyget
1 §
Paragrafen genomför artikel 2.58 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen definieras försäljningsverktyget. Genom hänvisningen till 2 § framgår att det ska vara fråga om en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution eller av äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag. Överföringen kan omfatta samtliga eller vissa av tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna. Detsamma gäller om det är äganderättsinstrument som överförs.
Av paragrafen framgår vidare att mottagaren vid en överföring ska vara en förvärvare som inte är ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag, t.ex. en privat köpare. Vad som avses med broinstitut och tillgångsförvaltningsbolag framgår av 19 kap. 17 § och 20 kap. 13 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.1.
2 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 38.1 och 63.1 c och d i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vad som får överföras genom användning av försäljningsverktyget.
I första punkten anges att tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution får överföras. Dessa kan vara av vilken typ som helst. Det finns således inte några begränsningar i det avseendet.
Av andra punkten framgår vidare att äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution får överföras. De äganderättsinstrument som torde kunna komma i fråga är aktier,
Författningskommentar SOU 2014:52
1378
teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter (se avsnitt 12.2.1). Sådana äganderättsinstrument kan endast ges ut av aktiebolag. När det gäller företag under resolution som är medlemsbanker eller sparbanker torde det i praktiken endast bli aktuellt med inkråmsöverlåtelser.
En överföring enligt andra punkten kommer i de flesta fall sannolikt att ske i två steg. Först löser resolutionsmyndigheten in instrumenten från innehavaren och därefter överförs de till förvärvaren. I praktiken kommer således instrumenten att överföras från resolutionsmyndigheten, inte från den ursprungliga innehavaren av instrumenten.
Resolutionsmyndigheten får göra flera överföringar från ett företag under resolution till samma förvärvare. Det sker då inom ramen för samma beslut. Eftersom försäljningsverktyget enligt definitionen används för att göra överföringar från ett företag under resolution är det däremot inte möjligt att göra kompletterande överföringar efter att ett företag under resolution har försatts i konkurs.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 12.2.1 och 12.2.2.
3 §
Paragrafen genomför delar av artikel 38.6 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att resolutionsmyndigheten får göra så kallade återföringar, dvs. föra tillbaka sådant som har överförts genom användning av försäljningsverktyget till den ursprungliga ägaren.
I första punkten anges att myndigheten får föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution. I likhet med vad som gäller vid en överföring enligt 2 § kan en återföring inte ske till företaget om det har försatts i konkurs.
En återföring kan enligt andra punkten även omfatta äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution. Sådana instrument får föras tillbaka till den ursprungliga innehavaren av instrumenten. Vad som avses med äganderättsinstrument framgår av författningskommentaren till 2 §.
Av andra stycket framgår under vilka förutsättningar resolutionsmyndigheten får göra en återföring.
I första punkten anges att så får ske om möjligheten till återföring framgår av beslutet om överföring.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1379
Enligt andra punkten föreligger en sådan möjlighet också om överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller villkoren i beslutet om överföring. Enkelt uttryckt handlar det i dessa fall om att fel tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument har överförts.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.2.
4 §
Paragrafen saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att det av beslutet om överföring ska framgå under vilken tid återföring får ske. Det är upp till resolutionsmyndigheten att utifrån omständigheterna i det enskilda fallet avgöra hur lång denna tid ska vara.
I paragrafen anges vidare att även eventuella övriga villkor för en återföring ska framgå av beslutet om överföring. Den ersättning som ska utgå vid återföring regleras i 5 §. Villkor enligt detta stycke skulle kunna bestå i formerna för överföring, när själva överföringen ska äga rum eller om alla berörda instrument ska överföras samtidigt eller vid olika tillfällen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.2.
5 §
Första stycket saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet och har utformats med 4 kap. 14 § konkurslagen (1987:672) som förebild. Andra stycket genomför delar av artikel 38.6 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges att den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring ska ske. Ersättningen ska motsvara den ersättning som erhölls från, eller betalades till, förvärvaren i samband med överföringen. Det behöver dock inte vara fråga om samma typ av ersättning. Om förvärvaren exempelvis betalat för vissa tillgångar genom att överta vissa skulder kan dessa tillgångar återlämnas mot ersättning i form av kontanta medel. Om skulder återförs ska förvärvaren ersätta företaget under resolution med ett belopp som motsvarar skulden. Av andra stycket framgår även att mottagaren vid en återföring är skyldig att ta emot det som återförs.
Författningskommentar SOU 2014:52
1380
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.2.
6 §
Paragrafen genomför artikel 38.13 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen följer att ägare och borgenärer vars fordringar inte har överförts till förvärvaren inte har rätt till de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som har överförts. Detta gäller oavsett grunden för ett eventuellt anspråk.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.4.
7 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 a i resolutionsdirektivet.
Den befogenhet för resolutionsmyndigheten som anges i första stycket innebär att myndigheten kan besluta att skyldigheter eller ansvarsförbindelser som är hänförliga till tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs inte ska gälla mot förvärvaren. Det kan t.ex. röra sig om optionsrätter, nyttjanderätter eller licensrätter. Befogenheten har potentiellt långtgående effekter för berörda parter, varför kravet på proportionalitet och nödvändighet blir extra viktigt när resolutionsmyndigheten utövar befogenheten. Resolutionsmyndigheten får exempelvis inte utöva befogenheten på ett sätt som innebär att det ekonomiska utfallet för en ägare eller en borgenär blir sämre än om resolution inte inletts utan företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.
I andra stycket görs undantag för sådana säkerhetsrätter som omfattas av lagens skyddsregler (se 24 kap. 4 §).
I tredje stycket anges att rätt till ersättning enligt direktivet inte utgör en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket. Sådan ersättning kan t.ex. vara ersättning som betalas av en förvärvare vid en överföring genom försäljningsverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.5.
8 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 d, delar av artikel 64.1 f samt 64.2–64.4 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1381
Av paragrafen framgår att en förvärvare ska överta samtliga rättigheter och förpliktelser som omfattas av en överföring genom användning av försäljningsverktyget. Om exempelvis en pantsatt tillgång överförs övertar förvärvaren den förpliktelse som pantsättningen innebär. Paragrafen omfattar även rättsliga förfaranden som avser de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs.
Avtal som har ingåtts av företaget under resolution fortsätter att vara gällande. Avtalsvillkoren är desamma och en motpart har således rätt att utöva de rättigheter som följer av avtalet, däribland rätten att säga upp avtalet, om avtalsvillkoren medger en sådan rätt till följd av en handling eller underlåtenhet som begåtts av företaget under resolution före den relevanta överföringen eller av förvärvaren efter den relevanta överföringen. Ett beslut enligt 14 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § har dock alltid företräde, se författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.6.
9 §
Paragrafen genomför artiklarna 64.1e och 64.2 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen ges resolutionsmyndigheten rätt att ålägga företaget under resolution och förvärvaren att samarbeta på visst sätt. Ett sådant föreläggande får förenas med vite enligt lagen (1985:286) om viten, se 29 kap. 9 § och författningskommentaren till den bestämmelsen. Det handlar främst om att lämna information men även andra understödsåtgärder är tänkbara.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.2.7.
10 §
Paragrafen genomför artikel 38.2 och 38.3 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen anges att en överföring genom användning av försäljningsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjordes i samband med att resolutionen inleddes beaktas, se 7 kap. 1 § och författningskommentaren till den bestämmelsen. I övrigt får hänsyn tas till rådande omständigheter. Innebörden av
Författningskommentar SOU 2014:52
1382
affärsmässiga villkor kan således variera beroende på marknadsförhållandena. En viss ersättning kan exempelvis anses vara affärsmässig i en systemkris då det finns ont om köpare, medan samma ersättning inte anses vara affärsmässig i en stabil marknad. Det finns således inget absolut krav på att den ersättning som betalas motsvarar det värde som fastställts i värderingen. Av kravet på att värderingen ska beaktas följer dock att en avvikelse från denna ska kunna motiveras, exempelvis med att marknadsförhållandena har förändrats sedan tidpunkten för värdering.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.3.1.
11 §
Paragrafen genomför artikel 39.1 och delar av artikel 39.2 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att de äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution eller de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget som ska överföras genom användning av försäljningsverktyget först ska bjudas ut till försäljning på marknaden. Resolutionsmyndigheten kan använda olika tillvägagångssätt när den lämnar ett erbjudande om försäljning på marknaden. Vissa tillgångar och förpliktelser kan exempelvis bjudas ut till försäljning separat. Allt som ska överföras måste dock bjudas ut till försäljning.
Av andra stycket följer de krav som erbjudandet om försäljning måste uppfylla.
I första punkten anges att erbjudandet om försäljning ska vara öppet för insyn, vilket innebär att det ska vara så öppet som möjligt med beaktande av rådande omständigheter och intresset av att uppnå resolutionsändamålen. Att erbjudandet om försäljning ska vara öppet för insyn innebär exempelvis att de olika potentiella köparna ges information om hur processen kommer att gå till, preliminär tidsplan etc. Det är viktigt att notera att den här bestämmelsen inte innebär något krav på offentliggörande till allmänheten. Syftet är endast att säkerställa att försäljningsprocessen är öppen för insyn för de parter som medverkar i den.
Av andra punkten framgår att erbjudandet om försäljning ska ge en rättvisande bild av företaget under resolution och dess tillgångar, rättigheter och förpliktelser. Detsamma gäller sådana äganderättsinstrument som har getts ut av företaget. När det gäller
SOU 2014:52 Författningskommentar
1383
den närmare innebörden av uttrycket rättvisande bild torde ledning kunna hämtas i hur detta begrepp använts på redovisningsområdet (se årsredovisningslagen [1995:1554]).
I tredje punkten anges att erbjudandet om försäljning inte ska gynna eller missgynna potentiella köpare på ett otillbörligt sätt. Med det avses exempelvis att myndigheten inte ska ge en viss potentiell köpare tillgång till information som övriga potentiella köpare inte har tillgång till liksom att samtliga potentiella köpare bör tillåtas att lämna bud. Bestämmelserna innebär vidare att resolutionsmyndigheten ska tillämpa objektiva grunder vid bedömningen av de olika buden. Det innebär dock inte nödvändigtvis att försäljning ska ske till den person som lämnar det högsta budet om resolutionsmyndigheten bedömer att resolutionsändamålen bäst uppnås genom försäljning till en annan person.
Av fjärde punkten följer att erbjudandet om försäljning ska vara fritt från intressekonflikter. Det innebär exempelvis att det ska säkerställas att myndigheten, såväl som de personer på myndigheten som är inblandade i försäljningsprocessen, inte har några kopplingar till de olika budgivarna som kan medföra att intressekonflikter uppstår.
Av femte punkten framgår att myndigheten ska beakta behovet av att uppnå en snabb resolution.
I sjätte punkten anges slutligen att resolutionsmyndigheten ska sträva efter att maximera försäljningspriset. Eftersom det handlar om en strävan efter att maximera försäljningspriset utesluter det inte att om myndigheten väljer mellan två olika intressenter kan det således vara möjligt att sälja till en förvärvare även om denne inte erbjuder mest om denna förvärvare ändå bedöms vara lämpligare med hänsyn till resolutionsändamålen. Det kan exempelvis handla om att myndigheten bedömer att denna förvärvare har bättre möjlighet att säkerställa en fortsatt drift av kritisk verksamhet. En förutsättning torde dock vara att ersättningen bedöms vara affärsmässig, jämför kravet i 10 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.6.1.
12 §
Paragrafen genomför artikel 39.3 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att resolutionsmyndigheten i vissa fall får använda försäljningsverktyget utan att iaktta kravet på erbjud-
Författningskommentar SOU 2014:52
1384
ande om försäljning. Så är fallet om ett sådant erbjudande sannolikt hade förhindrat eller försvårat uppnåendet av resolutionsändamålen. Även om det inte anges uttryckligen krävs för att helt avstå från kravet på erbjudande om försäljning att ett sådant erbjudande skulle förhindra eller försvåra uppnåendet av resolutionsändamålen på ett inte obetydligt sätt.
I andra stycket anges att första stycket ska tillämpas på motsvarande sätt beträffande enskilda krav i 11 § andra stycket. Resolutionsmyndigheten kan således lämna ett erbjudande om försäljning utan att uppfylla samtliga de krav som följer av 11 § andra stycket om det skulle förhindra eller försvåra uppnåendet av resolutionsändamålen på ett inte obetydligt sätt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.6.2.
13 §
Paragrafen genomför artiklarna 37.7 a och 38.4 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår till vem förvärvaren ska betala ersättning vid en överföring genom användning av försäljningsverktyget. Om det som överförs är tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska ersättningen betalas till företaget under resolution. Om det är äganderättsinstrument som överförs ska ersättningen betalas till den ursprungliga innehavaren av äganderättsinstrumenten.
I andra stycket anges att resolutionsmyndigheten och resolutionsreserven har möjlighet att få ersättning för kostnader som uppstått i samband med användningen av försäljningsverktyget genom att avdrag görs från den ersättning som betalas av förvärvaren. De kostnader som ska täckas ska vara rimliga.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.3.2.
14 §
Paragrafen genomför artiklarna 38.8 och 63.1 m i resolutionsdirektivet.
Om en överföring genom användning av försäljningsverktyget innebär att aktier överförs i sådan omfattning att innehavet är att betrakta som kvalificerat och därmed kräver tillstånd av Finansinspektionen framgår av paragrafen att inspektionen ska
SOU 2014:52 Författningskommentar
1385
handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt. Överföringen får inte äga rum förrän Finansinspektionen har godkänt förvärvet.
Enligt gällande rätt ska beslut i ett sådant ärende (ägarprövning) fattas inom 60 arbetsdagar från det att Finansinspektionen har bekräftat att den tagit emot tillståndsansökan. Vad som avses med skyndsamt får bedömas utifrån de aktuella omständigheterna, men mot bakgrund av bestämmelsens syfte, att inte försena användningen av försäljningsverktyget och försvåra uppnåendet av resolutionsändamålen, bör utgångspunkten vara att ansökan handläggs så snabbt som möjligt. Det ligger dock i sakens natur att olika ansökningar kan ta olika lång tid att handlägga, bl.a. beroende på ägarstrukturen och andra förhållanden hos förvärvaren. Dessutom skulle det kunna vara så att ansökan behöver kompletteras med ytterligare uppgifter för att Finansinspektionen ska kunna fatta ett beslut.
Vid prövningen av en sådan tillståndsansökan ska undantag göras från vissa bestämmelser i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, se 14 kap. 1 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive 24 kap. 1 a § lagen om värdepappersmarknaden.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.4.1.
15 §
Första stycket i paragrafen genomför artikel 38.7 i resolutionsdirektivet. Andra stycket saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden gäller krav på tillstånd för att bedriva bank- och finansieringsrörelse respektive värdepappersrörelse. Om försäljningsverktyget används för att överföra verksamhet som är tillståndspliktig måste således förvärvaren ha tillstånd att bedriva den aktuella verksamheten. Om förvärvaren inte sedan tidigare har tillstånd behöver en ansökan om tillstånd lämnas in till Finansinspektionen.
I första stycket anges att Finansinspektionen ska handlägga en sådan tillståndsansökan skyndsamt. Vad som avses med skyndsamt får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, men i likhet med 14 § bör utgångspunkten vara att ansökan handläggs så snabbt som möjligt.
Författningskommentar SOU 2014:52
1386
Enligt gällande rätt krävs också tillstånd av Finansinspektionen om ett företag som bedriver bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse förvärvar egendom av viss storlek. Dessa bestämmelser kan aktualiseras både vid överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser och vid överföring av äganderättsinstrument, under förutsättning att förvärvaren bedriver tillståndspliktig verksamhet.
I andra stycket anges att Finansinspektionen ska handlägga en sådan tillståndsansökan skyndsamt. Även detta skyndsamhetskrav innebär att ansökan ska handläggas så snabbt som möjligt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 12.5.
19 kap. Broinstitutsverktyget
1 §
Paragrafen genomför artikel 2.1 60 samt delar av artikel 40.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket definieras broinstitutsverktyget. Av paragrafen framgår genom hänvisningen till 2 § att det ska vara fråga om en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution från det företaget eller äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution från en innehavare av ett sådant instrument. Med äganderättsinstrument torde avses aktier, teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter (se avsnitt 13.2.1 som hänvisar till avsnitt 12.2.1). Överföringen kan omfatta samtliga eller vissa av tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna i ett företag under resolution. Detsamma gäller om det är äganderättsinstrument som överförs.
Av paragrafen framgår vidare att mottagaren vid en överföring ska vara ett broinstitut. Vad som avses med ett broinstitut framgår av 17 §.
Av andra stycket följer att resolutionsmyndigheten endast får använda broinstitutsverktyget för att uppnå det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet (se 8 kap. 1 § 1 och författningskommentaren till den bestämmelsen för en beskrivning av det resolutionsändamålet).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.1.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1387
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 40.1 samt artikel 63.1c och d i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras i huvudsak av 18 kap. 2 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.1.
3 §
Paragrafen genomför delar av artikel 40.6 och delar av artikel 40.7 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 3 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 40.7 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 4 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den paragrafen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.2.
5 §
Första stycket saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet och har utformats med 4 kap. 14 § konkurslagen (1987:672) som förebild. Andra stycket genomför delar av artikel 40.6 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 5 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.2.
6 §
Paragrafen genomför artikel 40.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att de skulder som överförs till ett broinstitut inte får överstiga värdet av de tillgångar som överförs.
Författningskommentar SOU 2014:52
1388
Det är det totala värdet som ska jämföras, vilket innebär att om kompletterande överföringar sker ska skulderna och värdet på de överförda tillgångarna räknas samman.
Det är möjligt att överföra mer skulder än tillgångar från ett företag under resolution, om tillgångar överförs till broinstitutet på annat sätt i sådan omfattning att värdet på broinstitutets tillgångar överstiger de skulder som överförts från företaget under resolution. Medel från resolutionsreserven skulle exempelvis kunna användas för att kapitalisera broinstitutet.
Vid tillämpning av paragrafen ska hänsyn tas till en eventuell användning av skuldnedskrivningsverktyget. Det innebär att det är möjligt att överföra mer skulder än tillgångar, under förutsättning att skuldnedskrivningsverktyget därefter används för att skriva ned skulder i sådan omfattning att kravet i paragrafen uppfylls. För att kunna beaktas måste en sådan nedskrivning ske mer eller mindre omedelbart efter att skulderna överförts till broinstitutet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.4.
7 §
Paragrafen genomför artikel 40.11 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 6 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.5.
8 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 a i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 7 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.6.
9 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 d, delar av artikel 64.1 f samt 64.2–64.4 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 8 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.7.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1389
10 §
Paragrafen genomför artiklarna 64.1 e och 64.2 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 9 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.8.
11 §
Paragrafen saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 10 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.3.
12 §
Paragrafen genomför artiklarna 37.7 a och 40.4 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 13 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.3.
13 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.4 och delar av artikel 41.8 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att en försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska ske på affärsmässiga villkor. Både när överföring sker till ett broinstitut och från ett broinstitut (eller när broinstitutet som sådant säljs) ska således affärsmässiga villkor tillämpas. Det bör noteras att det inte innebär att samma villkor behöver tillämpas vid en överföring till respektive från ett broinstitut. Med tanke på att det kan gå viss tid mellan de båda överföringstillfällena är det troligt att förhållandena på marknaden generellt såväl som i den aktuella verksamheten har förändrats, vilket kan påverka bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor.
Författningskommentar SOU 2014:52
1390
Det sakliga innehållet i andra stycket motsvaras av 18 kap. 13 § andra stycket. Därför hänvisas till författningskommentaren till den paragrafen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.8.2.
14 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.1 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Som utgångspunkt ställs samma krav på verksamhetstillstånd för ett broinstitut som för andra företag som bedriver motsvarande verksamhet. Om broinstitutsverktyget används för att överföra verksamhet från ett företag under resolution som innebär att broinstitutet efter överföringen kommer att bedriva bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse krävs därför att broinstitutet ges tillstånd av Finansinspektionen.
Av första stycket följer att ett broinstitut kan ges tillstånd att bedriva sådan verksamhet utan att uppfylla samtliga de krav som gäller enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen om värdepappersmarknaden för att få bedriva sådan verksamhet. Vilka krav som inte behöver uppfyllas avgörs av Finansinspektionen. Inspektionen bör därvid göra en avvägning mellan, å ena sidan, intresset av att resolutionsändamålen uppfylls och, å andra sidan, intresset av att säkerställa en sund och stabil verksamhet i broinstitutet och av att undvika att ge broinstitutet konkurrensfördelar jämfört med andra företag som bedriver motsvarande verksamhet. Bestämmelsen innebär även att de krav som normalt ställs på utformningen av och innehållet i en ansökan om tillstånd kan frångås. Det är Finansinspektionen som avgör vilken information som är nödvändig för att kunna fatta beslut.
Av andra stycket framgår att Finansinspektionen ska bestämma under hur lång tid det särskilda tillståndet ska gälla. En intresseavvägning av det slag som beskrivs ovan bör föregå även en sådan bedömning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.4.
15 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.1 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1391
Paragrafen avgränsar tillämpningsområdet för föregående paragraf. Av första punkten framgår att Finansinspektionen endast får ge tillstånd enligt 14 § om resolutionsmyndigheten bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att resolutionsändamålen ska uppnås, vilket bör framgå av den begäran som myndigheten ska lämna in till Finansinspektionen enligt andra punkten. Finansinspektionen kan endast ge tillstånd enligt 14 § om resolutionsmyndigheten begär det.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.4.
16 §
Paragrafen saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 15 § andra stycket. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlats i avsnitt 13.4.
17 §
Paragrafen genomför delar av artikel 40.2 i resolutionsdirektivet.
I första stycket definieras broinstitut. Av första punkten framgår att broinstitutet ska ägas helt eller delvis av staten. Ett broinstitut kan således vara delvis privat ägt. Så kan exempelvisa vara fallet om borgenärer har fått sina fordringar konverterade till aktier i broinstitutet.
Av andra punkten följer att företaget ska ha bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution från innehavaren av ett sådant instrument. Med äganderättsinstrument torde avses aktier, teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter (se avsnitt 13.2.1 som hänvisar till 12.2.1).
Av tredje punkten framgår att syftet med broinstitutet ska vara att fortsätta utföra de funktioner eller erbjuda de tjänster som utförts eller erbjudits av företaget under resolution. Det kan vara vissa eller samtliga av de funktioner eller tjänster som utfördes respektive erbjöds av företaget under resolution. En överföring av verksamhet till ett broinstitut kan således inte ske i syfte att avveckla den. Detta utesluter dock inte att hela verksamheten
Författningskommentar SOU 2014:52
1392
överförs och att vissa delar av verksamheten därefter avvecklas. I dessa fall får en bedömning göras av huruvida det huvudsakliga syftet är att driva verksamheten vidare eller avveckla den.
I andra stycket anges vissa uppgifter som ska framgå av broinstitutets bolagsordning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.5.
18 §
Paragrafen genomför delar av artikel 40.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår hur resolutionsmyndigheten utövar kontroll över ett broinstitut. Det sker genom att myndigheten företräder aktierna vid bolagsstämman i broinstitutet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.5.
19 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att ledningen ska se till att verksamheten i ett broinstitut bedrivs i syfte att uppnå resolutionsändamålen. Verksamheten ska i princip bedrivas i syfte att uppnå samtliga resolutionsändamål. Detta gäller trots att det endast är det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet som ligger till grund för ett beslut att använda broinstitutsverktyget. I den mån de olika resolutionsändamålen skulle komma i konflikt med varandra bör dock det resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet ha företräde.
På ett generellt plan kan konstateras att resolutionsändamålen uppnås genom att broinstitutet bedriver en sund och stabil verksamhet. Mer specifikt innebär bestämmelsen exempelvis att verksamheten ska bedrivas så att kritisk verksamhet upprätthålls.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.6.
20 §
Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 41.2 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1393
Av första stycket framgår att ledningen i ett broinstitut ska ha som målsättning att sälja de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts till det. Det bör dock noteras att ledningen måste verka inom ramen för tillämpliga regelverk, t.ex. vad gäller konkurrensbegränsande åtgärder. Av detta följer att det inte är säkert att en försäljning kan ske till vilken privat aktör som helst.
I andra stycket anges att försäljningen ska ske vid lämplig tidpunkt. Vid en bedömning av vad som utgör lämplig tidpunkt är utgångspunkten att ledningen bör sträva efter att genomföra försäljningen så snart som möjligt. I vissa fall kan det dock vara motiverat att avvakta något med försäljningen. Ledningen skulle t.ex. kunna bedöma att resolutionsändamålen bäst uppnås genom att fortsätta att bedriva verksamheten ytterligare en tid.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.6.
21 §
Paragrafen genomför artikel 40.6 b i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får sälja broinstitutets tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till exempelvis en privat köpare. En sådan försäljning är ett naturligt inslag i den verksamhet som bedrivs av ett broinstitut och är ett av de sätt som broinstitutets verksamhet kan avvecklas på, se 23 § första stycket 2 och författningskommentaren till den paragrafen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.7.
22 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.1 i resolutionsdirektivet.
I första punkten anges att resolutionsmyndigheten ska godkänna den verkställande direktören i broinstitutet. Det innebär att styrelsen eller stämman ger förslag till verkställande direktör och att resolutionsmyndigheten sedan tar ställning till huruvida denna person ska godkännas som verkställande direktör. Om en viss person ska godkännas eller inte får avgöras av myndigheten utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Om broinstitutet har tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersörelse ska den verkställande direktören även ledningsprövas av Finansinspektionen.
Författningskommentar SOU 2014:52
1394
Av andra punkten framgår att resolutionsmyndigheten ska fastställa arbetsordningen för styrelsen i ett broinstitut i enlighet med de bestämmelser som gäller för fastställande av arbetsordning enligt aktiebolagslagen. Normalt sett är det styrelsen i ett aktiebolag som fastställer arbetsordningen för sitt arbete. Förutom det faktum att det är resolutionsmyndigheten som beslutar om arbetsordningen ska alltså aktiebolagslagens bestämmelser tillämpas även i övrigt när det gäller arbetsordningen, t.ex. vad gäller innehållet i den.
I tredje punkten anges att resolutionsmyndigheten ska godkänna broinstitutets strategiska mål och riskstrategi. Detta inkluderar även ändringar av eller tillägg till broinstitutets strategiska mål och riskstrategi. Om resolutionsmyndigheten inte godkänner broinstitutets strategiska mål eller riskstrategi ska dessa inte införlivas i verksamheten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.7.
23 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.3 samt artiklarna 41.5 och 41.9 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges under vilka omständigheter resolutionsmyndigheten ska besluta om avveckling av ett broinstitut eller om försäljning av ett broinstituts aktier.
Enligt första punkten ska verksamheten i ett broinstitut upphöra om broinstitutet inte längre uppfyller villkoren för att vara ett broinstitut. Så ska exempelvis ske om syftet med broinstitutets verksamhet inte längre är att utföra de funktioner, eller erbjuda de tjänster, som utförts eller erbjudits av det företag under resolution från vilket överföringen skedde.
Av andra punkten framgår att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra om en väsentlig del av broinstitutets tillgångar, rättigheter och förpliktelser säljs. Det kan noteras att det finns en viss överlappning mellan första och andra punkten eftersom en försäljning av en väsentlig del av broinstitutets tillgångar, rättigheter och förpliktelser ofta torde innebära att broinstitutet inte längre avser att utföra de funktioner eller erbjuda de tjänster som utförts respektive erbjudits av företaget under resolution. De omständigheter som anges i första punkten kan dock vara uppfyllda även i andra fall.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1395
I tredje punkten anges slutligen att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra när det har gått två år från dagen för den sista överföringen från ett företag under resolution. I fall broinstitutsverktyget har använts för att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser vid flera tillfällen är det alltså den sista överföringen som är relevant i sammanhanget.
Avveckling av ett broinstituts verksamhet kan ske genom fusion, delning eller genom att broinstitutet går i likvidation. Det kan också ske genom att staten säljer sina aktier i broinstitutet. En sådan försäljning kan t.ex. bli aktuell om broinstitutet har privata ägare som har blivit inkonverterade genom att resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget. Om staten säljer sina aktier kommer resolutionsmyndigheten att upphöra med att utöva kontroll över broinstitutet genom att aktieägarna ges rösträtt på bolagsstämman.
Avveckling bör också kunna ske genom att de förvaltade tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna säljs utan att broinstitutet går i likvidation. I denna situation kommer det inte bedrivas någon verksamhet i bolaget efter att tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna har sålts. Staten kommer fortfarande äga bolaget och kommer därmed att ha ett ”stående broinstitut” som snabbt kan tas i bruk om situationen kräver det.
Av andra stycket följer att om tillgångar, rättigheter eller förpliktelser har överförts till ett broinstitut från flera företag under resolution ska förvaltningen av de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts enligt första stycket 2 och 3 upphöra genom att de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som hänförs till respektive företag under resolution säljs eller avvecklas. Det innebär således att det är möjligt att använda ett broinstitut under längre tid än vad som följer av första stycket om institutet har övertagit tillgångar, rättigheter och förpliktelser från flera olika företag under resolution vid olika tillfällen. I princip finns i dessa fall ingen bortre gräns för hur länge ett broinstitut kan bedriva verksamheten. Det är dock nödvändigt att avveckla de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som hänförs till respektive företag inom den tidsperiod som anges första stycket tredje punkten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.8.1.
Författningskommentar SOU 2014:52
1396
24 §
Paragrafen genomför artiklarna 41.6 och 41.7 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges under vilka omständigheter den tidsperiod som anges i 24 § första stycket 3 får förlängas.
Av första punkten följer att förlängning får ske om det är sannolikt att den leder till att en väsentlig del av broinstitutets tillgångar, rättigheter och förpliktelser säljs eller att broinstitutet inte längre uppfyller förutsättningarna för att vara ett broinstitut. Så kan exempelvis bli fallet om broinstitutets tillgångar avvecklas och dess skulder infrias i sådan omfattning att syftet med broinstitutet inte längre kan sägas vara att fortsätta bedriva den verksamhet som bedrevs av företaget under resolution.
I andra punkten anges att förlängning får ske om det är sannolikt att den leder till att broinstitutet fusioneras med ett annat företag. Det faktum att det uppställs krav på sannolikhet innebär att det måste finnas objektiva faktorer till stöd för att en fusion kan komma till stånd, t.ex. genom att diskussioner förs med ett annat företag om fusion.
Av tredje punkten följer slutligen att förlängning även får ske om det anses nödvändigt för att säkerställa att resolutionsändamålen uppnås. Det kan t.ex. handla om att broinstitutet bedriver kritisk verksamhet vars upphörande kan påverka den finansiella stabiliteten negativt.
I andra stycket anges att resolutionsmyndigheten endast får fatta beslut om förlängning om det är motiverat med hänsyn till marknadsförhållandena och övriga omständigheter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.8.1.
25 §
Paragrafen genomför artikel 41.4 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av delar av 18 kap. 11 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.8.3.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1397
20 kap. Avskiljandeverktyget
1 §
Paragrafen genomför artikel 2.1 55 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen definieras avskiljandeverktyget. Av bestämmelsen framgår genom hänvisningen till 3 § att det ska vara fråga om en överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution eller ett broinstitut. Vidare framgår att överföringen ska ske till ett tillgångsförvaltningsbolag. Vad som avses med tillgångsförvaltningsbolag framgår av 13 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.1.
2 §
Paragrafen genomför artiklarna 37.5 och 42.5 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges under vilka förutsättningar avskiljandeverktyget får användas.
Av första punkten framgår att avskiljandeverktyget får användas om förhållandena på marknaden för de tillgångar som överförs är sådana att en omedelbar avyttring av tillgångarna skulle få negativa effekter på någon finansiell marknad. Så skulle exempelvis kunna bli fallet om en försäljning av tillgångar i samband med en avveckling genom konkurs bedöms kunna leda till kraftiga fall i tillgångspriser, eftersom detta i sin tur kan påverka den finansiella ställningen hos andra aktörer på marknaden.
Av andra punkten följer vidare att avskiljandeverktyget får användas om överföringen är nödvändig för att verksamheten i det företag från vilket tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna överförs ska fungera tillfredsställande. Så kan t.ex. vara fallet om det finns vissa problemtillgångar i ett företag under resolution som skapar osäkerhet kring dess finansiella ställning och därmed försvårar för företaget att finansiera sig på marknaden.
I tredje punkten anges slutligen att avskiljandeverktyget får användas om överföringen är nödvändig för att maximera intäkterna från avvecklingen av ett företag under resolution. Det handlar således om en situation där förvaltning i ett tillgångsförvaltningsbolag förväntas ge ett bättre ekonomiskt utfall än en avveckling genom konkurs eller likvidation.
Författningskommentar SOU 2014:52
1398
Av andra stycket framgår att avskiljandeverktyget endast får användas i förening med ett annat resolutionsverktyg, dvs. i förening med försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller skuldnedskrivningsverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.2.
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 42.1, 42.8 och 63.1 d i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilka tillgångar, rättigheter och förpliktelser som får överföras genom användning av avskiljandeverktyget. Det är möjligt att överföra samtliga eller endast vissa tillgångar, rättigheter och förpliktelser i ett eller flera företag under resolution eller broinstitut. Det är dock inte möjligt att överföra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag. Detta är en skillnad jämfört med försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.1.
4 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 42.9 och 42.10 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 3 § och 19 kap. 3 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.2.
5 §
Paragrafen genomför delar av artikel 42.10 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 4 § och 19 kap. 4 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.2.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1399
6 §
Första stycket saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet och har utformats med 4 kap. 14 § konkurslagen (1987:672) som förebild. Andra stycket genomför delar av artikel 42.9 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 5 § och 19 kap. 5 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.2.
7 §
Paragrafen genomför artikel 42.12 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 6 § och 19 kap. 7 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.4.
8 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 a i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 7 § och 19 kap. 8 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.5.
9 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 d och delar av 64.1 f samt 64.2– 64.4 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 8 § och 19 kap. 9 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.3.6.
Författningskommentar SOU 2014:52
1400
10 §
Paragrafen genomför artikel 64.1 e och 64.2 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 9 § och 19 kap. 10 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlats i avsnitt 14.3.7.
11 §
I paragrafen genomförs delar av artikel 42.6 i resolutionsdirektivet. Dessutom innehåller paragrafen bestämmelser utan motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 10 § och 19 kap. 11 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.4.
12 §
Paragrafen genomför artiklarna 37.7 a och 42.7 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras i huvudsak av 18 kap. 13 § och 19 kap. 12 §. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.4.
13 §
Paragrafen genomför delar av artikel 42.2 och artikel 42.3 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen definieras ett tillgångsförvaltningsbolag. Av första punkten framgår att tillgångsförvaltningsbolaget ska ägas helt eller delvis av staten. Ett tillgångsförvaltningsbolag kan således vara delvis privat ägt.
I andra punkten anges att företaget ska ha bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller broinstitut.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1401
Av tredje punkten följer att förvaltningen av de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts ska ske i syfte att maximera dessas värden vid en framtida försäljning eller avveckling. Det bör dock noteras att om syftet med förvaltningen kommer i konflikt med resolutionsändamålen så har resolutionsändamålen företräde. Det innebär exempelvis att om en försäljning är motiverad vid en viss tidpunkt med hänvisning till att det kan antas maximera värdet på de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som säljs, men försäljningen samtidigt kan leda till att ett visst resolutionsändamål (t.ex. att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet) inte uppnås, ska en försäljning inte ske vid den aktuella tidpunkten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.5.
14 §
Paragrafen genomför delar av artikel 42.2 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 19 kap. 18 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.5.
15 §
Paragrafen genomför artikel 42.4 i resolutionsdirektivet.
Det sakliga innehållet motsvaras av 19 kap. 22 §. Därför hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 14.6.
21 kap. Kompletterande befogenheter vid överföring
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 65.1 och artikel 65.3 i resolutionsdirektivet.
Resolutionsmyndigheten kan, genom att använda försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, överföra verksamhet till en förvärvare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag. Av första stycket framgår att resolutionsmyndigheten i dessa situationer får besluta att företaget under
Författningskommentar SOU 2014:52
1402
resolution ska tillhandahålla vissa tjänster till en sådan mottagare om det är nödvändigt för att den verksamhet som har överförts ska kunna drivas på ett effektivt sätt. Ett sådant behov torde främst aktualiseras om kritisk verksamhet har överförts. Det kan t.ex. handla om IT-tjänster.
I andra stycket anges att resolutionsmyndigheten får besluta att även andra koncernföretag ska tillhandahålla sådana tjänster och resurser.
Ett beslut enligt paragrafen kan fattas för att kräva fortsatt tillgång till sådana tjänster som företaget under resolution hade tillgång till vid tidpunkten för resolution. Beslutet kan även innebära att andra typer av tjänster ska tillhandahållas, dvs. sådana som inte tillhandahölls vid tidpunkten för resolution.
Av artikel 65.5 i resolutionsdirektivet framgår att Eba ska utarbeta riktlinjer om vilka tjänster och resurser som ska anses nödvändiga för att en mottagare ska kunna bedriva den verksamhet som överförs till den på ett effektivt sätt. För att få en fullständig bild av regleringen måste hänsyn tas till Ebas kommande riktlinjer.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.6.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 65.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får fatta ett beslut enligt 1 § utan hinder av att det företag som ska tillhandahålla tjänsterna är försatt i konkurs eller har gått i likvidation.
Ett sådant beslut kan leda till att en konkursförvaltare tvingas fortsätta driften av verksamheten i ett konkursbolag längre än vad som annars skulle följa enligt 7 kap. 8 § första stycket konkurslagen (1987:672). Det kan också medföra att en likvidation inte kan slutföras genom skifte enligt exempelvis 25 kap. 38 § aktiebolagslagen (2005:551) (ABL) förrän beslutet om tillhandahållande av tjänster har upphört att gälla.
Paragrafen avser också den situationen att ett företag under likvidation försätts i konkurs under den tid som likvidation genomförs (se 25 kap. 36 § ABL).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.6.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1403
3 §
Paragrafen genomför artikel 65.4 i resolutionsdirektivet.
Särskilda villkor ska tillämpas på tillhandahållandet av tjänster och resurser enligt 1 §. Av första stycket framgår att om företaget under resolution redan före tidpunkten för resolution hade ingått ett avtal med ett koncernföretag om tillhandahållande av sådana tjänster eller resurser så ska de villkor som gäller enligt det avtalet gälla även vid tillhandahållandet av tjänsterna eller resurserna till mottagaren av den överförda verksamheten.
I andra stycket regleras situationen att det inte finns något sådant avtal. Det kan t.ex. vara så att företaget under resolution aldrig har ingått något avtal om sådana tjänster med ett koncernföretag eller så kan avtalet ha löpt ut. Andra stycket blir också tillämpligt om det är företaget under resolution som ska tillhandahålla tjänsterna eller resurserna till mottagaren. Dessa tjänster eller resurser ska då tillhandahållas på skäliga villkor. Med detta avses bl.a. att det företag som tillhandahåller tjänsterna eller resurserna erhåller marknadsmässig ersättning. Vad som utgör skäliga villkor i det enskilda fallet får prövas utifrån de konkreta omständigheter som då föreligger.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.6.
4 §
Paragrafen genomför artikel 65.2 i resolutionsdirektivet.
Ett företag under resolution kan ingå i gränsöverskridande koncerner. Situationen skulle t.ex. kunna vara den att ett företag som är under resolution i Tyskland har ett dotterföretag i Sverige. Dotterföretaget har tillhandahållit företaget under resolution vissa tjänster. Om den tyska resolutionsmyndigheten inom ramen för resolutionsförfarandet i Tyskland har beslutat att överföra viss verksamhet till en privat köpare och därefter beslutar att det svenska dotterföretaget ska tillhandahålla den privata köparen de tjänster som den tidigare tillhandahöll företaget under resolution så gäller inte det beslutet per automatik i Sverige. Den tyska resolutionsmyndigheten måste då ansöka om att det beslut som den fattat gäller i Sverige. För att resolutionsförfarandet ska fungera effektivt även vid gränsöverskridande situationer torde resolutionsmyndigheten regelmässigt godkänna sådana beslut. Den svenska
Författningskommentar SOU 2014:52
1404
resolutionsmyndigheten kan framställa en motsvarande begäran till en utländsk resolutionsmyndighet inom EES.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.6.
5 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 67.1 och 67.2 i resolutionsdirektivet
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten får begära att, och ytterst förelägga, den som i samband med en överföring har mottagit egendom vidtar åtgärder för att en åtgärd ska få verkan. Denne har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.9.
22 kap. Skuldnedskrivningsverktyget
1 §
Paragrafen genomför artikel 2.1.57 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vad som menas med skuldnedskrivningsverktyget och vilka huvudsakliga åtgärder som vidtas inom ramen för verktyget.
Med berört moderföretag menas ett sådant moderföretag till det företag som är försatt i resolution som anges i artikel 2.1.79 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlat i avsnitt 15.2.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 44 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger att de skulder som får skrivas ned eller konverteras genom skuldnedskrivningsverktyget är skulder som är övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument (relevanta kapitalinstrument) eller kvalificerade enligt definitionen i 2 kap. 2 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.2.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1405
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 43.2 och 43.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår i vilket syfte som skuldnedskrivningsverktyget får användas.
Av första stycket 1 framgår att skuldnedskrivningsverktyget får användas för att rekonstruera företaget under resolution. En förutsättning för att verktyget för ska få användas i detta syfte är att det finns rimliga utsikter att åtgärderna kommer att lyckas med att återge företaget dess långsiktiga livskraft. Det är ett tämligen lågt ställt krav, men det måste självfallet finnas konkreta omständigheter som stödjer bedömningen. Av 5 § framgår det att det ska upprättas en omstruktureringsplan när skuldnedskrivningsverktyget används för att rekonstruera företaget under resolution.
Enligt första stycket 2 får skuldnedskrivningsverktyget användas tillsammans med broinstitutsverktyget. När broinstitutsverktyget används kommer tillgångar och skulder eller aktier överföras, exempelvis för att upprätthålla kritiska verksamheter. Resolutionsmyndigheten får då använda skuldnedskrivningsverktyget dels för att minska kapitalbeloppet av skulder för att värdet på de tillgångar som överförs inte ska understiga beloppet av de skulder som överförs, alternativt, vid en överföring av företagets aktier, i syfte att substansvärdet i företaget under resolution inte ska vara mindre än noll (nedskrivning), dels för att kapitalisera broinstitutet (konvertering).
Enligt första stycket 3 får dessutom skuldnedskrivningsverktyget användas i kombination med försäljningsverktyget och avskiljandeverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.3.
4 §
Paragrafen genomför artiklarna 43.4 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsens första stycke framgår att resolutionsmyndigheten när det tillämpar skuldnedskrivningsverktyget i syfte att rekonstruera företaget under resolution och om detta företag är en sparbank får besluta att sparbanken ombildas till aktiebolag.
Andra stycket anger hur ombildningen ska gå till.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 15.2.
Författningskommentar SOU 2014:52
1406
5 §
Paragrafen genomför artiklarna 51.1 och 52.4 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger att när skuldnedskrivningsverktyget används för att rekonstruera ett företag under resolution enligt 3 § första stycket ska en omstruktureringsplan upprättas som ska beskriva de åtgärder som ska vidtas för att återge företaget dess livskraft.
Eba ska utarbeta tekniska standarder för tillsyn som närmare ska specificera innehållet i en omstruktureringsplan.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 15.4.
6–12 §§
Paragrafen genomför artiklarna 51.2, 52.1, 52.3, 52.7, 52.9 och 52.10 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna anger hur upprättandet av en omstruktureringsplan ska gå till.
Om resolutionsmyndigheten efter samråd med Finansinspektionen inte godkänner en omstruktureringsplan eller beslutar att det inte finns utsikter att godkänna planen kan inte resolutionen avslutas. Resolutionsmyndigheten måste i en sådan situation överväga andra resolutionsåtgärder som exempelvis en överföring av delar av företagets verksamhet till ett broinstitut.
Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 15.4.
13§
Paragrafen genomför artikel 52.2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger vad som gäller särskilt för omstruktureringsplaner om skuldnedskrivningsverktyget, eller motsvarande verktyg i ett annat land inom EES, ska användas för att rekonstruera två eller flera företag inom samma koncern.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 15.4.
14 §
Paragrafen genomför artiklarna 46.1, 46.2 och 59.10 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1407
Av paragrafen framgår att innan resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget ska den först fastställa dels det belopp som relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder behöver skrivas ned för att substansvärdet i företaget under resolution ska vara lika med noll, dels det belopp med vilket relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulderna behöver konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument.
Av bestämmelsen framgår vilka kriterier som ska ligga till grund för det belopp som fastställs för ett företag under resolution och för ett broinstitut. Att omfattningen av konverteringen ska bedömas utifrån att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget under resolution eller broinstitutet kan exempelvis handla om att dessa företag ska kunna erhålla marknadsfinansiering på likartade villkor som jämförbara företag. Ett broinstitut får driva verksamhet även om det inte uppfyller alla auktorisationskrav under en kort tid i början av sin verksamhet se 19 kap 14 §. Denna undantagsmöjlighet innebär inte att resolutionsmyndigheten ska låta bli att besluta om nedskrivning eller konvertering i den omfattning som behövs för att broinstitutet ska uppnå kraven. Vid bedömning av kapitalbehovet för ett broinstitut ska hänsyn tas till eventuella kapitalbidrag från resolutionsreserven.
Begreppet kvalificerade skulder behandlas i 2 kap. 2 §. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.6.
15 §
Paragrafen genomför artikel 46.2.
Av bestämmelsen framgår hur bedömningen av kapitalbehovet för ett tillgångsförvaltningsbolag ska gå till.
Bedömningen ska utgå från en försiktig bedömning av hur mycket kapital som tillgångsförvaltningsbolaget behöver ha för att kunna finansiera sig på marknaden och kunna genomföra avvecklingen av tillgångarna över tid. Med försiktig bedömning avses att säkerställa att tillgångsförvaltningsbolaget inte ska få kapitalbrist och därigenom tvingas avveckla verksamheten på ett sätt som inte fullt ut uppnår syftena med bolagets bildande.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.6.
Författningskommentar SOU 2014:52
1408
16 §
Paragrafen genomför artiklarna 48.1 och 48.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger i vilken ordningsföljd som skulder ska tas i anspråk för nedskrivning och konvertering.
I bestämmelsen erinras att innan någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad ska ägarna först bära förluster genom vidtagandet av åtgärder i 11 kap.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.7.
17 §
Paragrafen genomför artiklarna 63.1 e och f och 59.2.
Bestämmelsen anger vad resolutionsmyndigheten får besluta om i syfte att skriva ned eller konvertera skulder.
Den sänkning som görs av kapitalbeloppet ska vara permanent. Vid en nedskrivning av kapitalbeloppet följer det också av detta att det inte får finnas några kvarstående skulder till innehavaren med anledning av nedskrivningen. Av att det är fråga om en nedskrivning följer också att det inte ska utgå någon ersättning för nedskrivning som sker utan samband med konvertering. Om kapitalinstrument konverteras till aktier får dock borgenärerna kompensation för den minskning av borgenärens fordran som samtidigt sker. Hur ersättningen beräknas framgår av 20 §.
En motsvarande bestämmelse finns rörande nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i 6 kap 14 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 15.8 och 15.9.
18 §
Paragrafen genomför artikel 49.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger att derivatavtal ska avslutas innan en skuld hänförlig till det avtalet skrivs ned eller konverteras.
I 15 kap.5 § anges den rätt som resolutionsmyndigheten har att avsluta derivatavtal.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.12.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1409
19 §
Paragrafen genomför artikel 63.1 i i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag under resolution eller dess moderföretag att ge ut nya aktier eller andra äganderättsinstrument.
Syftet med att företaget ska ge ut nya aktier är exempelvis för att kunna tillföra kapital från resolutionsreserven enligt 28 kap 1 § eller ge ett statligt kapitaltillskott enligt 23 kap 1 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.11.
20 §
Paragrafen genomför artikel 50.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger vad som gäller för den konverteringskurs som ska tillämpas.
Med konverteringskurs menas den faktor som fastställer det antal aktier eller andra äganderättsinstrument som en skuld i en särskild skuldklass ska konverteras till, med hänvisning till antingen ett enda skuldinstrument i skuldklassen i fråga eller till ett särskilt värde per enhet av en fordran.
För att konverteringskursen ska innebära en kompensation för borgenärerna som är förenlig med 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen ska den ge full ersättning för det belopp som en borgenärs fordran minskar med till följd av konverteringen.
Eba ska utarbeta riktlinjer för fastställande av konverteringskurser. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.10.
21 §
Paragrafen genomför artiklarna 50.1 och 50.3.
Bestämmelsen anger under vilka förutsättningar som resolutionsmyndigheten får besluta om olika konverteringskurser.
Eba ska ta fram riktlinjer om tillämpningen av olika konverteringskurser.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.10.
Författningskommentar SOU 2014:52
1410
22 §
Paragrafen genomför artikel 53.1 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlar den rättsverkan som resolutionsmyndighetens beslut om nedskrivning och konvertering enligt 17– 21 §§ har för berört företag, berörda ägare och berörda borgenärer.
Av andra stycket framgår den kapitalökning som konverteringen eller ett förläggande om nyemission innebär ska, i enlighet med vad som gäller i exempelvis aktiebolagslagen, vara fastställd när den har blivit registrerad.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.11.
23 och 24 §§
Paragrafen genomför artikel 47.4 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen anger vad som sker om skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder till aktier i sådan omfattning att innehavet kräver tillstånd.
Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 14 och 15 §§. Därför hänvisas till författningskommentarerna till de bestämmelserna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.13.
25 §
Paragrafen genomför artikel 53.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlas utförligt i avsnitt 15.14.
26 §
Paragrafen genomför artikel 44.3 första stycket i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar kvalificerade skulder får undantas från nedskrivning eller konvertering.
De skulder som berörs får undantas helt eller delvis. Det betyder att de får undantas helt eller till en viss procentsats. Man kan också tänka sig att vissa skulder undantas från nedskrivning men inte från konvertering
SOU 2014:52 Författningskommentar
1411
Den första punkten avser sådana fall då det helt enkelt inte är möjligt att skriva ned en kvalificerad skuld. Så kan exempelvis vara fallet om tredjelands lagstiftning förhindrar det.
Andra–fjärde punkterna rör olika situationer har nära samband med resolutionsändamålen, se 8 kap. 1 §. Andra punkten handlar om att företaget som sådant inte kan tillhandahålla kritiska verksamheter eller affärsverksamhet som är viktig för företagets intjäning eller lönsamhet, om inte undantag görs. Enligt den tredje punkten får undantag göras för att undvika omfattande spridning av negativa effekter som kan ge upphov till allvarliga störningar i det finansiella systemet. Om begreppet allvarliga störningar se 8 kap 1 §. Nedskrivning av vissa kvalificerade skulder kan också ge upphov till värdeförstörelse. Om värdeförstörelsen är tillräckligt omfattande kommer det ekonomiska utfallet för borgenärerna bli sämre än om inte någon nedskrivning eller konvertering görs. I fjärde punkten finns det ett en bestämmelse som gör det möjligt att göra undantag i sådana fall.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.15.
27 §
Paragrafen genomför artikel 44.9 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger några omständigheter som resolutionsmyndigheten ska beakta när den överväger att undanta vissa skulder eller skuldslag från nedskrivning eller konvertering enligt 26 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.15.
28 §
Paragrafen genomför artikel 44.3 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Om inte något undantag görs ska samtliga kvalificerade skulder skrivas ned eller konverteras i den omfattning som behövs. Hur stor nedskrivningen eller konverteringen behöver vara framgår av 14 § som anger hur resolutionsmyndigheten ska räkna fram hur stor nedskrivningen respektive konverteringen behöver vara.
Om vissa skulder undantas ska som huvudregel de andra borgenärerna bara bära sin andel av de totala skulderna. Av denna
Författningskommentar SOU 2014:52
1412
paragraf framgår emellertid resolutionsmyndigheten får besluta att de undantagna skuldernas andel helt eller delvis kan fördelas mellan en eller flera av de inte undantagna skulderna. Det senare får endast göras om det inte leder till att någon borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall än vid en konkurs.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.15.1.
29 §
Paragrafen genomför artiklarna 44.4, 44.5 och 44.8 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar som det är möjligt att låta exempelvis ge bidrag från resolutionsreserven eller från alternativa finansieringskällor för att kompensera för undantag som har beslutats enligt 26 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.15.2.
30 §
Paragrafen genomför artikel 44.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att det belopp som resolutionsreserven får skjuta till är begränsat i två olika avseenden. Resolutionsreserven får för det första inte bidra med ett större belopp än de undantagna fordringarna skulle ha burit. Dessutom får bidraget inte vara större än det belopp för förlustabsorbering och kapitalisering som fastställts enligt 14 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 15.15.2.
31 och 32 §§
Paragraferna genomför artiklarna 44.6 och 44.7 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna anger förutsättningarna för resolutionsmyndigheten att besluta om att resolutionsreserven ska ge ett bidrag till resolutionen av ett företag och hur detta bidrag får finansieras beroende på bidragets storlek i relation till företagets skulder och egna kapital.
Bestämmelserna behandlas i avsnitten 15.15.2 och 15.15.3.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1413
33 §
Paragrafen genomför artikel 44.12 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår resolutionsmyndighetens underrättelseskyldighet till kommissionen om den dels beslutar om att undanta kvalificerade skulder, dels beslutar om ett bidrag från resolutionsreserven enligt 29 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 15.15.2 och 15.15.3.
23 kap. De statliga stabiliseringsverktygen
1 §
Paragrafen genomför artiklarna 37.10, 57.1 och 58.2 i resolutiondirektivet.
Bestämmelsen anger vilka former som staten, genom tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen, kan tillhandahålla statligt stöd från andar källor än resolutionsreserven.
Kommissionen ska, enligt skäl 57, när den bedömer om statligt stöd ska godkännas, vilket är en förutsättning för att de statliga stabiliseringsverktygens ska få användas, bedöma om det föreligger en mycket exceptionell situation med en systemkris. En systemkris definieras i artikel 2.1.30 som störningar i det finansiella systemet som skulle kunna medföra allvarliga negativa konsekvenser för den inre marknaden och realekonomin.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 16.2.
2 §
Paragrafen genomför artiklarna 37.10, 56.2 och 56.4.
Av paragrafen framgår, förutom vad som gäller enligt 1 §, förutsättningarna för att regeringen får besluta om användningen av de statliga stabiliseringsverktygen och den process varmed förutsättningarna ska fastställas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 16.3.
Författningskommentar SOU 2014:52
1414
3 och 4 §§
Paragrafen genomför artiklarna 57.2, 57.3 och 58.3 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna behandlar hur regeringen ska se till att det statliga ägandet som uppstår till följd av beslut om statligt stöd enligt 1 § förvaltas och avvecklas.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 16.4.
24 kap. Skydd för motparter
1 §
Paragrafen genomför artikel 2.1.97–2.1.99 och delar av artikel 76.2 i resolutionsdirektivet.
Av första punkten framgår vad som avses med arrangemang om strukturerad finansiering. Med sådana arrangemang avses t.ex. avtal som omfattar säkerställda obligationer och avtal om värdepapperisering. Det centrala är att den säkerhet som har ställts för de emitterade värdepapprena avser en viss avskild säkerhetsmassa. Arrangemang om strukturerad finansiering omfattar även sådana finansiella instrument som används för att säkra tillgångar som ingår i säkerhetsmassan och som är säkrade på ett sätt som motsvarar det som gäller för säkerställda obligationer. Med sådana finansiella instrument avses t.ex. derivatavtal enligt lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer. Även utländska motsvarigheter till sådana instrument omfattas.
Av andra punkten framgår vad som avses med arrangemang om säkerheter. Sådana arrangemang omfattar bl.a. pantavtal och säkerhetsöverlåtelser. Även andra säkerhetsrätter omfattas av definitionen.
I tredje punkten definieras arrangemang om säkerhetsöverlåtelser. Sådana arrangemang uppstår vanligtvis genom avtal och innebär att äganderätten till, eller en rätt att förfoga över, en viss tillgång övergår till den som tar emot säkerheten. I definitionen ingår bl.a. så kallade återköpsavtal eller repor. Sådana avtal innebär att värdepapperet säljs samtidigt som säljaren förbinder sig att återköpa papperet efter en viss tid till ett överenskommet pris. Denna typ av avtal kan användas i syfte att ge förvärvaren en säkerhet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1415
Punkten 4 anger vad som ska avses med kvittningsarrangemang.
Ett sådant arrangemang kan t.ex. ge en motpart till ett företag under resolution rätt att kvitta en fordran som företaget har på motparten mot en fordran som motparten har på företaget. Rätt till kvittning följer enligt svensk rätt av allmänna rättgrundsatser, men kan uppstå på annat sätt enligt utländska rättsordningar.
I punkten 5 definieras nettningsarrangemang. Ett sådant arrangemang uppstår vanligtvis genom avtal och innebär att ett antal fordringar eller förpliktelser omvandlas till en enda nettofordran eller nettoförpliktelse. Ett nettningsarrangemang kan också innebära att slutavräkning ska ske, dvs. att förpliktelser mellan parterna ska slutavräknas. Sådana arrangemang innebär typiskt sett att den tidpunkt vid vilken parterna ska uppfylla sina förpliktelser enligt ett avtal tidigareläggs, så att de antingen omedelbart ska infrias och uttrycks som en förpliktelse att betala ett belopp som motsvarar deras beräknade aktuella värde, eller upphävs och ersätts med en förpliktelse att betala samma belopp. Det kan också uttryckas som att en beräkning görs av vad varje part är skyldig den andre med avseende på dessa förpliktelser och att en nettosumma ska betalas av den part som har den största skulden till den andra parten.
Av punkten 6 framgår vad som avses med partiell överföring. En sådan överföring omfattar endast vissa av de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som tillhör ett företag under resolution. Resolutionsmyndigheten kan besluta om en partiell överföring vid användning av samtliga överföringsverktyg, dvs. försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 19.3.1–19.3.3.
2 §
Paragrafen genomför artikel 76.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges under vilka förutsättningar skyddsreglerna i 3–7 §§ ska tillämpas. Av första punkten framgår att så är fallet när resolutionsmyndigheten beslutar om en partiell överföring. Det rör sig således om en överföring av vissa, men inte alla, tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution till en förvärvare (försäljningsverktyget), till ett broinstitut (broinstitutsverktyget) eller till ett tillgångsförvaltningsbolag (avskiljandeverktyget). Av andra punkten framgår att skyddsreglerna även ska
Författningskommentar SOU 2014:52
1416
tillämpas när resolutionsmyndigheten beslutar att säga upp eller ändra villkor i ett avtal som företaget under resolution är part i. Se mer om denna befogenhet i avsnitt 10.7.1. Vilka avtal som avses framgår av 3–5 §§.
Av andra stycket följer att skyddsreglerna även blir tillämpliga om tillgångar, rättigheter eller förpliktelser överförs från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en annan mottagare. En sådan överföring kan i praktiken ske utan att resolutionsmyndigheten använder ett resolutionsverktyg. Skyddsreglerna blir dock endast tillämpliga om överföringen sker genom att myndigheten använder ett sådant verktyg, t.ex. genom att använda försäljningsverktyget för att göra en överföring från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en privat köpare.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.3.
3 §
Paragrafen genomför artiklarna 76.2 b–d, 76.3 och 77.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges att resolutionsmyndigheten inte får besluta om en partiell överföring om det innebär att en motpart till ett företag under resolution inte får utöva rättigheter som följer av ett arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, ett kvittningsarrangemang eller ett nettningsarrangemang. I 1 § 3, 4 och 5 definieras sådana arrangemang.
Av första punkten framgår att en partiell överföring inte får förhindra kvittning för en motpart till ett företag under resolution. Det gäller kvittning av såväl fordringar som andra förpliktelser. När det gäller säkerhetsöverlåtelser innebär kvittning att en innehavare av en säkerhetsöverlåtelse behåller äganderätten till tillgången mot att skulden för vilken den har ställts ut får anses infriad.
I andra punkten anges att en partiell överföring inte får hindra en motpart till ett företag under resolution från att utöva nettning och i tredje punkten att en sådan överföring inte heller får hindra en motpart till ett företag under resolution från att tillämpa en slutavräkningsklausul. Av författningskommentaren till 12 kap. 4 § framgår vad som avses med nettning respektive en slutavräkningsklausul.
I andra stycket anges att resolutionsmyndigheten inte får utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § om det innebär att de
SOU 2014:52 Författningskommentar
1417
rättigheter och förpliktelser som skyddas av ett arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning upphävs eller ändras. Det skulle t.ex. kunna röra sig om en ändring i ett nettningsavtal som får till följd att nettning inte får ske på samma villkor som parterna ursprungligen kommit överens om, eller att nettning inte får ske över huvud taget. Bestämmelsen hindrar myndigheten från att använda befogenheten i fråga på ett sätt som får sådana effekter.
Vid tillämpningen av paragrafen har det som anges i 12 kap. 4– 9 §§ och 14 kap. 2–18 §§ företräde, även om det innebär att myndigheten fattar ett beslut i strid med förevarande paragraf. Det rör sig bl.a. om tillfälliga förbud som varar i maximalt 48 timmar, se avsnitten 10.3 och 10.5.
Av artikel 76.4 i resolutionsdirektivet framgår att kommissionen ska anta delegerade akter som ytterligare specificerar de arrangemang som omfattas av tillämpningsområdet för denna paragraf. För att få en fullständig bild av regleringen måste hänsyn tas till dessa delegerade akter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.3.1.
4 §
Paragrafen genomför artiklarna 76.3 och 78.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges under vilka förutsättningar resolutionsmyndigheten får överföra en tillgång som har ställts som säkerhet för en viss förpliktelse, en förpliktelse för vilken säkerhet har ställts ut eller en säkerhetsrätt, som följer av ett arrangemang om säkerheter. Så får endast ske om tillgången, förpliktelsen och säkerhetsrätten överförs samtidigt. Skulle en uppdelning ske skulle det kunna få till följd att en säkerhet upphör att gälla. Bestämmelsen i fråga hindrar således myndigheten från att fatta beslut som får den effekten. I 1 § 2 definieras arrangemang om säkerheter. De säkerhetsrätter som omfattas är bl.a. panträtter och säkerhetsöverlåtelser.
Av andra stycket framgår att resolutionsmyndigheten inte får utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § beträffande ett arrangemang om säkerheter om det innebär att säkerheten upphör att gälla. Bestämmelsen hindrar myndigheten från att använda befogenheten i fråga på ett sätt som får sådana effekter.
Författningskommentar SOU 2014:52
1418
Vid tillämpningen av paragrafen har det som anges i 12 kap. 4–9 §§ och 14 kap. 2–18 §§ företräde, se författningskommentaren till 3 §.
Av artikel 76.4 i resolutionsdirektivet framgår att kommissionen ska anta delegerade akter som ytterligare specificerar de arrangemang som omfattas av tillämpningsområdet för denna paragraf. För att få en fullständig bild av regleringen måste därför, på samma sätt som gäller för 3 och 5 §§, hänsyn tas till dessa delegerade akter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.3.2.
5 §
Paragrafen genomför artiklarna 76.3 och 79.1 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges under vilka förutsättningar resolutionsmyndigheten får besluta om överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av ett arrangemang om strukturerad finansiering. Så får endast ske om tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna överförs samtidigt. Skulle en uppdelning ske skulle det kunna få till följd att den som t.ex. innehar en obligation skulle förlora sin säkerhet. Bestämmelsen i fråga hindrar, i likhet med bestämmelserna i 3 och 4 §§, myndigheten från att fatta beslut som får den effekten. Se författningskommentaren till 1 § 1 för en beskrivning av vad som avses med ett arrangemang om strukturerad finansiering.
Av andra stycket framgår att resolutionsmyndigheten inte får utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § beträffande ett arrangemang om strukturerad finansiering om det innebär att de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av avtalet påverkas.
Vid tillämpningen av paragrafen har det som anges i 12 kap. 4–9 §§ och 14 kap. 2–18 §§ företräde, se författningskommentaren till 3 §.
Av artikel 76.4 i resolutionsdirektivet framgår att kommissionen ska anta delegerade akter som ytterligare specificerar de arrangemang som omfattas av tillämpningsområdet för denna paragraf. För att få en fullständig bild av regleringen måste därför, på samma sätt som gäller för 3 och 4 §§, hänsyn tas till dessa delegerade akter.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.3.3.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1419
6 §
Paragrafen genomför artiklarna 77.2, 78.2 och 79.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten i vissa fall får avstå från att tillämpa skyddsreglerna i 3–5 §§. Det kan ske genom att resolutionsmyndigheten genom användning av något överföringsverktyg överför garanterade insättningar utan att samtidigt överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av samma arrangemang som de garanterade insättningarna och vice versa. Det kan också ske genom att myndigheten ändrar eller upphäver villkor som rör sådana tillgångar, rättigheter eller förpliktelser.
Resolutionsmyndigheten får endast avstå från att tillämpa skyddsreglerna enligt vad som anges ovan om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insättningarna är tillgängliga för de garanterade insättarna. En sådan överföring eller användning av befogenheterna måste således föregås av en bedömning av att kravet på nödvändighet är uppfyllt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 19.3.1–19.3.3.
7 §
Paragrafen genomför artikel 80.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten ska se till att anmälda avvecklingssystem eller de regler som gäller för sådana system inte påverkas när resolutionsmyndigheten beslutar om en partiell överföring genom användning av något överföringsverktyg (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget) eller när den utövar sådana befogenheter som anges i 15 kap. 4 §. Anmält avvecklingssystem definieras i 2 kap. 1 § 1. För svensk del utgörs sådana system t.ex. av Riksbankens betalningssystem (RIX), Bankgirocentralens betalningssystem, Euroclears (tidigare VPC:s) värdepappersavvecklingssystem samt OMX:s system för clearing och avveckling av derivataffärer. Av definitionen framgår att även vissa utländska avvecklingssystem omfattas. Med regler i system avses systemets regler (se t.ex. artikel 2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper).
Författningskommentar SOU 2014:52
1420
Skyddsreglerna innebär att en partiell överföring eller ett beslut om uppsägning av ett avtal eller en ändring av villkoren i ett avtal som ett företag under resolution är part i inte får påverka användningen av sådana system eller de regler som gäller för dem. Det innebär t.ex. att ett sådant beslut av myndigheten inte får leda till att ett överföringsuppdrag återkallas eller att möjligheten att verkställa ett överföringsuppdrag eller en så kallad nettning påverkas. Ett sådant beslut får inte heller leda till att användningen av medel, värdepapper eller kreditfaciliteter eller skyddet av en säkerhet påverkas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.3.4.
8 §
Paragrafen genomför delar av artikel 73 a och artikel 75 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att ersättning ska utgå ur resolutionsreserven, om det vid den värdering som ska ske enligt 7 kap. 12 § har fastställts att det ekonomiska utfallet för någon ägare, borgenär eller insättningsgarantisystemet hade blivit sämre än om företaget under resolution i stället hade försatts i konkurs
eller
gått i
likvidation. Den ersättning som ska utgå ska motsvara mellanskillnaden, vilken ska framgå av värderingen. Beslut om utbetalning ur resolutionsreserven ska fattas även om något yrkande om detta inte framställts, dvs. ex officio.
Resolutionsmyndigheten kan använda flera resolutionsverktyg i kombination. Därmed skulle både 13 kap. 9 och 10 §§ kunna aktualiseras beträffande samma ägare eller borgenärer. Av andra stycket framgår att om det ekonomiska utfallet vid en resolution i en sådan situation blir sämre för en ägare eller en borgenär än om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation har denne endast rätt till ersättning till följd av myndighetens användning av skuldnedskrivningsverktyget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 19.2.
25 kap. Avslutningen av en resolution
1 §
Paragrafen har ingen motsvarighet i direktivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1421
Bestämmelsen anger att resolutionsmyndigheten ska fatta beslut om att resolutionen ska avslutas så snart som möjligt efter det att den har bedömt att fler resolutionsåtgärder inte behövs. Resolutionsåtgärder definieras i 2 kap. 1 § genom en hänvisning till 13 kap. 1 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.17.
2 §
Paragrafen genomför artikel 37.6 i resolutionsdirektivet.
Om resolutionsmyndigheten gör en partiell överföring till en privat aktör, till ett broinstitut eller till ett tillgångsförvaltningsbolag, kommer det att finnas egendom eller skulder kvar i boet. I så fall ska företaget enligt första stycket antingen försättas i konkurs eller gå i likvidation, beroende på vad som är tillämpligt. Resolutionsmyndigheten ska ge in en ansökan om detta inom rimlig tid. Skyldigheten att ansöka om att ett företag i resolution ska avvecklas gäller dock även i andra fall. Undantag görs dock om avsikten är att verksamheten ska drivas vidare, såsom vid rekonstruktion i kombination med skuldnedskrivning.
Av bestämmelsen följer också att resolutionsmyndigheten också är behörig att ansöka om konkurs. En sådan ansökan ska enligt andra stycket behandlas som en ansökan från gäldenären.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.1.
3 §
Paragrafen genomför artikel 37.8.
Enligt bestämmelsen får tillgångar m.m. som resolutionsmyndigheten har överförts från ett företag under resolution får inte återvinnas vid en efterföljande konkurs av företaget i resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.2.
4 §
Paragrafen har ingen motsvarighet i direktivet.
Ett företag under resolution kan av olika orsaker ha tagit upp lån eller liknande från privata aktörer. Av bestämmelsen i denna paragraf framgår att resolutionsmyndigheten antingen ska överföra
Författningskommentar SOU 2014:52
1422
dessa lån till en privat aktör, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag, beroende på vad som är relevant. Om det inte görs ska lånet i stället betalas tillbaka i samband med överföringen men i vart fall inte senare än när resolutionsmyndigheten ansöker om att företaget under resolution ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Om institutet under resolution ska leva vidare (såsom t.ex. är fallet när skuldenedskrivning kombineras med resolution) upphör rätten till den förmånligare behandlingen när resolutionen upphör (se 1 §). Denna bestämmelse hindrar inte att en borgenär genom avtal (t.ex. garantier) förstärker sin rätt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.10.
5 §
Paragrafen genomför artikel 37.7 i resolutionsdirektivet.
Den rätt till ersättning som resolutionsmyndigheten inkluderar de kostnader för en värdering enligt 7 kap. som uppkommer inför ett beslut om resolution. Även kostnader för sådana åtgärder som resolutionsmyndigheten vidtar enligt 13 kap. 12 § och i övrigt för att se till att resolutionsåtgärder som den beslutar om får verkan i tredje land kan ersättas enligt denna paragraf.
Bestämmelsen är inte tillämplig på sådana kostnader som ska betalas ur resolutionsreserven.
Kostnaderna får tas ut ur företaget under resolution allt eftersom de uppkommer. I 18 kap. 13 § andra stycket, 19 kap. 12 § andra stycket, 19 kap. 13 § andra stycket, 20 kap. 12 § andra stycket finns ytterligare bestämmelser som anger hur resolutionsmyndigheten får ta ut ersättningen för sina kostnader.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.11.
26 kap. Verkan av vissa resolutionsåtgärder som har beslutats inom EES
Paragraferna i kapitlet genomför delar av artikel 66 i resolutionsdirektivet.
Av paragraferna framgår att beslut om överföringar eller om nedskrivning och konvertering avseende instrument och skulder som finns i Sverige eller lyder under svensk rätt, gäller i Sverige och får genomföras här. Det är alltså inte möjligt att i svensk rätt vägra
SOU 2014:52 Författningskommentar
1423
att genomföra beslutet. Det är inte heller möjligt för den som berörs att föra talan som avser beslutet.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 22.4.2.
27 kap. Erkännande av resolution i tredjeland
1 §
Paragrafen genomför artikel 94.1 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att det som sägs i detta kapitel inte gäller om det strider mot ett avtal som ingåtts med stöd av artikel 218 i EUF-fördraget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.1.
2 §
Paragrafen genomför artikel 94.2 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår när resolutionsmyndigheten får erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland. Bestämmelsen har ett något vidare tillämpningsområde än resolutionsdirektivet och gör det möjligt för resolutionsmyndigheten att erkänna ett förfarande även om det inte finns någon anknytning till något annat land inom EES. När så är fallet kommer det emellertid inte att finnas något europeiskt resolutionskollegium.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.4.
3–4 §§
Paragraferna genomför artiklarna 94.2 och 94.3 i resolutionsdirektivet.
Paragraferna beskriver processen för erkännande av ett tredjelandsförfarande.
Av 3 § framgår att resolutionsmyndigheterna i första hand ska försöka komma överens med övriga resolutionsmyndigheter i det europeiska resolutionskollegiet. En sådan överenskommelse är bindande för resolutionsmyndigheten och får erkännas i Sverige.
4 § första stycket anger när resolutionsmyndigheten självt ska fatta ett eget beslut om att erkänna ett resolutionsförfarande. Ett sådant beslut ska fattas dels när det inte finns något resolutions-
Författningskommentar SOU 2014:52
1424
kollegium, dels när myndigheterna inte har kunnat komma överens inom resolutionskollegiet.
Av 4 § andra stycket framgår det att resolutionsmyndigheten ska beakta intressen i varje enskilt land inom EES där det finns ett utländskt institut eller ett moderföretag. Resolutionsmyndigheten ska då särskilt beakta de potentiella effekterna av erkännandet av tredjelandsförfarandet för andra delar av koncernen och på den finansiella stabiliteten inom EES.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.4.
5 §
Paragrafen genomför artikel 94.4 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen räknar upp vilka resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten får besluta att vidta med anledning av erkännandet av tredjelandsförfarandet. Av bestämmelsen följer att det utländska förfarandet bara får verkställas genom resolutionsmyndighetens nationellt beslutade åtgärder. De åtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta syftar i huvudsak till att verkställa de beslut som tredjelandsmyndigheten fattat. Åtgärden i punkten 5 kan dock även användas för att skydda delar av den svenska verksamheten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.5.
6 §
Paragrafen genomför artikel 95 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår när resolutionsmyndigheten får avstå från att erkänna eller verkställa ett resolutionsförfarande initierat i tredjeland.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.5.6.
28 kap. Finansiering av resolution
1 §
Paragrafen genomför artikel 101 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger de åtgärder som regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, kan besluta om i samband med
SOU 2014:52 Författningskommentar
1425
resolution i syfte att finansiera resolution. Åtgärderna i paragrafen är också de åtgärder som kan finansieras med medel från den resolutionsreserv som ska upprättas enligt 2 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.4.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 100 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att för att finansiera de åtgärder som anges i 1 § ska det upprättas en resolutionsreserv. Det är alltså endast utgifter som uppstår till följd av åtgärderna i 1 § som ska täckas med medel från resolutionsreserven eller kontot. Utgifterna som anges i bestämmelsen är tillsammans med utgifter enligt 4, 5 och 11 §§ uttömmande avseende de utgifter som resolutionsreserven får användas till.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.
3 §
Paragrafen genomför artikel 101.2 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att om resolutionsreserven används för att direkt eller indirekt absorbera förluster som föreaget under resolution gäller vad som sägs i 22 kap. 29 §. Det handlar till exempel om att ägare och borgenärer först ska ha bidragit till förlustabsorbering i, eller kaptiasleringen av, företaget under resolution motsvarande 8 procent av totala skulder och eget kapital. Exempel på indirekt förlustabsorbering är om aktierna i ett företag under resolution överförs till ett broinstitut medan företaget fortfarande har ett negativt substansvärde. Om resolutionsreserven skulle användas för att skjuta till kapital till broinstitut kommer det nya kapitalet indirekt att absorbera gamla förluster. Detta får inte ske om inte ägare och borgenärer först, eller samtidigt, bidrar till förlustabsorbering eller kapitalisering i den omfattning som anges 22 kap. 29 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.4.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 107 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1426
Paragrafens behandlar finansieringen av en koncernresolution som har överenskommits i enlighet med 10 kap. 3,4, 8, 9, 14 och 15 §§ mellan resolutionsmyndigheten och de övriga deltagande finansieringsarrangemangen. Den kommer att framgå av en s.k. finansieringsplan. Av bestämmelsen framgår att medel ur resolutionsreserven får vid koncernresolution användas i enlighet med finansieringsplanen för att finansiera sådana åtgärder som avses i 1 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.6.
5 §
Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens framgår att de kostnader som uppstår med anledning av utbetalningar som görs enligt 2 och 4 §§ ska stanna på resolutionsreserven. Syftet är att säkerställa att kostnader i samband med resolution ska över tid ska bäras av de företag som kan bli föremål för resolution och ska inte föras över på staten och skattebetalarna.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.4.
6 §
Paragrafen genomfört artiklarna 100.1, 100.3 och 103.6.
Av bestämmelsens första stycke framgår vilka inbetalningar som ska föras till resolutionsreserven. Bestämmelser om resolutionsavgifter, tilläggsavgifter och dröjsmålsränta vid försenad betalning av nämnda avgifter framgår i detta kapitel. Av punkten 4 framgår att tillgångar, återbetalningar, ersättning, ränta eller annan kompensation som resolutionsmyndigheten erhåller avseende åtgärder vidtagna enligt denna lag och som finansieras med medel från resolutionsreserven ska föras till kontot.
Av andra stycket framgår att innan de inbetalade resolutionsavgifterna förs till resolutionsreserven ska resolutionsmyndigheten avräkna sina förvaltningskostnader. I förvaltningskostnaderna ska inte inberäknas sådana kostnader som resolutionsmyndigheten haft avseende ett resolutionsärende och vilka resolutionsmyndigheten har rätt att begära ersättning för enligt 25 kap. 5 §.
Bestämmelsen behandlas i 21.4.1.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1427
7 §
Paragrafen genomför artikel 100.4 och artikel 105 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelse framgår resolutionsmyndighetens rätt att ta upp lån för resolutionsreserven. Lån får tas upp för ändamålen i 1, 2 och 4 §§, och i den utsträckning som medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för dessa ändamål.
Resolutionsmyndigheten får ta upp lån för resolutionsreserven enligt 8–10 §§ efter och i enlighet med det särskilda beloppsbegränsade bemyndigande som lämnas av riksdagen för ett budgetår i sänder.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.5.1.
8 §
Paragrafen genomför artikel 105 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsens första stycke framgår att resolutionsmyndigheten får i de fall som anges i 7 § för resolutionsreserven låna medel i Riksgäldskontoret. Detta gäller även om det finns andra tillgångar i reserven. Av andra stycket framgår att för sådana lån ska utgå en ränta som motsvara den ränta statliga myndigheter betalar för lån i Riksgäldskontoret. Sådana lån ska återbetalas så snart nya medel förs till resolutionsreserven.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.5.1.
9 §
Paragrafen genomför artikel 105 i resolutionsdirektivet.
Enligt bestämmelsen får resolutionsmyndigheten i de fall som anges i 7 § ta upp lån för resolutionsreserven från ett institut eller annan tredje part om det är ekonomiskt mer fördelaktigt än att ta upp lån i Riksgäldskontoret enligt 8 §,
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.5.1.
10 §
Paragrafen genomför artikel 105 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1428
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten får i de fall som anges i 7 § för resolutionsreserven ta upp lån från annat finansieringsarrangemang inom EES om medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för de ändamål som anges i 1, 2 och 4 §§, om det inte är möjligt att omedelbart tillföra reserven ytterligare medel genom avgifter, och om det inte är möjligt för resolutionsreserven att ta upp lån till skäliga villkor enligt 8 eller 9 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.5.1.
11 och 12§§
Paragraferna genomför artikel 106 i resolutionsdirektivet.
Av paragraferna framgår att resolutionsmyndigheten får efter godkännande från regeringen låna ut medel ur resolutionsreserven till annat finansieringsarrangemang inom EES och vilka villkor som ska gälla för ett sådant lån.
Denna utlåning motsvarande ett sådant lån som resolutionsmyndigheten kan ta upp för resolutionsreserven enligt 10 §. Ett lån från resolutionsreserven till ett annat utländskt finansieringsarrangemang får endast lämnas endast om villkoren i artikel 106 i resolutionsdirektivet är uppfyllda. Av 11 § andra stycket framgår att resolutionsreservens fordran på annat finansieringsarrangemang inom EES är en sådan tillgång som avses i 6 § först stycket 4.
I 12 § anges att de villkor som ska gälla för lån som upptas av resolutionsmyndigheten från andra finansieringsarrangemang och villkoren för lån som lämnas av resolutionsmyndigheten till annat finansieringsarrangemang ska överenskommas mellan resolutionsmyndigheten och de deltagande finansieringsarrangemangen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.5.2.
13 §
Paragrafen har ingen motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen anges att resolutionsreservens medel ska föras till ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Detta motsvarar förvaltningen av stabilitetsfonden enligt den föreslagna 3 kap. 1 § lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.6.2.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1429
14 §
Paragrafen genomför artiklarna 103.1 och 103.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår de avgifter som de avgiftsskyldiga företagen ska betala till resolutionsreserven.
De avgiftsskyldiga företagen är institut och EES-filialer med tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige. Institut och EES-filial definieras i 2 kap. 1 §.
Avgifterna är en årlig resolutionsavgift och en tilläggsavgift som ska tas ut om resolutionsreserven har ett underskott.
Av paragrafen framgår även att resolutionsavgiften består av två avgifter. En riskavgift vars fastställande och uttag anges i 15 §. Den andra avgiften är en grundavgift som ska tas ut när behållningen i resolutionsreserven beräknas enligt 6 § understiger tre procent. Grundavgiftens fastställande och uttag anges 16 och 17 §§,
Av det andra stycket framgår att grundavgiften, riskavgiften och tilläggsavgiften bestäms enligt 15–19 §§ som en procentandel av det avgiftsunderlag som beräknas enligt 20 §. Grundavgiften ska som procentandel av avgiftsunderlaget vara desamma för alla avgiftsskyldiga. Riskavgiften ska enligt 15 § uppgå till den förväntade kostnad som det avgiftsskyldiga företagets kan komma att belasta resolutionsreserven med och kan sättas till noll för företag som har en mycket låg sannolikhet för att de kommer att försättas i resolution. Tilläggsavgiften ska enligt 18 § baseras på företagets andel av det underskott som behållningen i resolutionsreserven uppvisar som motsvarar företagets andel av de totala resolutionsavgifterna. Då riskavgiften är olika för olika avgiftsskyldiga företag kommer även tilläggsavgiften att vara så.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 21.4.3.
15 §
Paragrafen genomför delar av artikel 103.
Paragrafen handlar om riskavgiften. Av paragrafens första stycke framgår att riskavgift alltid ska utgå, det vill säga oavsett behållning i resolutionsreserven. Riskavgiften ska vidare fastställas så att för varje avgiftsskyldigt företag uppgå till den förväntade kostnad som kan komma att belasta resolutionsreserven avseende den avgiftsskyldige. Alla avgiftsskyldiga företag
Författningskommentar SOU 2014:52
1430
behöver dock inte betala riskavgift. För företag för vilka sannolikheten att de kommer att försättas i resolution är mycket låg, och därmed också sannolikhet att resolutionsreserven kommer att belastas, får riskavgiften sättas till noll. Det framgår av andra stycket.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur riskavgiften ska bestämmas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
16 §
Paragrafen genomför delar av artikel 103.
Av bestämmelsen framgår att en grundavgift ska utgå om behållningen i resolutionsreserven beräknat enligt 6 § vid utgången av det år avgiften avser understiger 3 procent av de garanterade insättningarna. Bestämmelsen anger även att grundavgiften ska för varje avgiftsskyldigt företag enligt 14 § uppgå till 0,01 procent av avgiftsunderlaget beräknat enligt 20 §.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 21.4.3.
17 §
Paragrafen genomför delar av artikel 103.
Av paragrafen framgår att grundavgiften under vissa förutsättningar ska sättas högre än vad som anges i 16 §.
Förutsättningen för en högre grundavgift är enligt första stycket att behållningen i resolutionsreserven beräknat enligt 6 § understiger 0,67 procent av de garanterade insättningarna vid utgången av det år avgiften avser. En höjning ska inte heller ske om det inte är nödvändigt för att återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade insättningarna inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67 procent av de garanterade insättningarna.
Av andra stycket framgår att den höjda grundavgiften ska bestämmas till en procentandel av avgiftsunderlaget enligt 20 § som medför att summan av alla de avgiftsskyldiga företagens resolutionsavgifter uppgår till ett belopp som beräknas vara tillräckligt för att inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67
SOU 2014:52 Författningskommentar
1431
procent av de garanterade insättningarna, återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade insättningarna.
Det tredje stycket anger att om behållningen i resolutionsreserven minskar ytterligare på grund av ytterligare utbetalningar ur resolutionsreserven under den tidsperiod som en högre grundavgift tas ut enligt andra stycket, ska en ny sexårsperiod för beräkning av höjd grundavgift börja löpa vid denna tidpunkt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
18 §
Paragrafen genomför delar av artikel 104.1 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår när en tilläggsavgift ska utgå och hur den ska fastställas.
En tilläggsavgift ska enligt första stycket utgå när det uppstår ett underskott i resolutionsreservens behållning beräknat enligt 6 §. Summan av alla tilläggsavgifter som tas ut ska motsvara underskottet resolutionsreserven. I 19 § anges hur tilläggsavgiften fördelas på enskilda avgiftsskyldiga företag. Tilläggsavgifter ska tas ut tills dess att summan av tilläggsavgifter uppgår till det ursprungliga underskottet plus den finansieringskostnad som belastat resolutionsreserven avseende underskottet.
Av andra stycket framgår att tilläggsavgiften avser att täcka ett eventuellt underskott som uppstår i resolutionsreserven, dvs. tilläggsavgifterna ska täcka underskottet upp till noll. Resolutionsavgiften, som består av en riskavgift och i vissa fall en grundavgift, ska däremot alltid tas ut, oavsett resolutionsreservens behållning. I händelse av att ett underskott uppstått kommer alltså tilläggsavgift och resolutionsavgift utgå samtidigt.
Om underskottet inte kan täckas omedelbart med tilläggsavgifter (på grund av begränsningen i 19 § andra stycket), ska uttaget av tilläggsavgift fortgå under flera år till dess att summan av tilläggsavgifterna uppgår till det ursprungliga underskottet (plus reservens finansieringskostnader). Detta gäller oberoende av vad behållningen i reserven är vid tidpunkten för tilläggsavgiften. I och med att resolutionsavgiften tas ut parallellt innebär detta att tilläggsavgift kan utgå även om behållningen i resolutionsreserven är positiv. Detta blir aktuellt när summan av alla inbetalda tilläggsavgifter inte uppgår till det urspungliga underskottet (plus reservens
Författningskommentar SOU 2014:52
1432
finansieringskostnader), men summan av inbetalda resolutionsavgifter och tilläggsavgifter gör att behållningen är positiv.
Om behållningen minskar ytterligare på grund av nya utbetalningar ur reserven under en period då tilläggsavgift utgår kan detta medföra att finns ett behov av att ta ut tilläggsavgifter under en längre period. Det avser en situation där inbetalda tilläggsavgifterna inte har täckt det ursprungliga underskottet. När den nya utbetalningen görs kan reservens totala behållning antingen vara negativ eller positiv.
Om reservens behållning är negativ vid utbetalningen ska summan av den minskning av reservens behållning som utbetalningen medför läggas till det ursprungliga underskottet. Detta nya ursprungliga underskott ska användas för att avgöra summan av de tilläggsavgifter som ska utgå.
Exempel: År 1 uppstår ett underskott i reserven om 100. År 4 har underskottet minskat till 40. Då inträffar en händelse som gör att reserven på grund av en utbetalning minskar med ytterligare 30. För beräkning av tilläggsavgift läggs i det fallet 30 till 100 (det ursprungliga underskottet). Tilläggsavgifter ska i exemplet utgå till dess att summan av alla tilläggsavgifter uppgår till 130 (plus finansieringskostnad), inräknat de tilläggsavgifter som inbetalats från år 1.
Reservens behållning kan även vara positiv vid tidpunkten för den nya utbetalningen samtidigt som tilläggsavgift utgår på grunda av att summan av tilläggsavgifterna inte uppgår till det urspungliga underskottet. Behållningen kan vara positiv på grund av att resolutionsavgifter också har utgått under den aktuella perioden. I sådant fall ska det uppkomna överskottet i första hand finansiera utbetalningen. Det innebär att om överskottet är tillräckligt för att täcka den minskning av reserven som utbetalningen medför, påverkas inte tilläggsavgiften. Det ursprungliga underskottet förblir oförändrat. Om överskottet däremot inte är tillräckligt så ska endast den del som inte täcks av överskottet läggas till det ursprungliga underskottet. Det innebär att tillägget inte ska överstiga reservens underskott efter utbetalningen.
Exempel: År 1 uppstår ett underskott i reserven om 100. År 4 har så mycket tilläggsavgifter och resolutionsavgifter inbetalats att reserven har ett överskott om 10. Tilläggsavgift ska dock fortsätta att utgå eftersom summan av alla tilläggsavgifter inte uppgår till 100 (t.ex. kan tilläggsavgifter ha utgått med 70 och resolutionsavgifter med 40). Då inträffar en händelse som gör att reserven på grund av
SOU 2014:52 Författningskommentar
1433
en utbetalning minskar med ytterligare 30. Efter utbetalningen har reserven alltså ett underskott om 20. För beräkning av tilläggsavgift läggs i det fallet 20 till 100 (det ursprungliga underskottet). Tilläggsavgifter ska i exemplet utgå till dess att summan av alla tilläggsavgifter uppgår till 120 (plus finansieringskostnad), inberäknat de tilläggsavgifter som inbetalats från år 1.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 21.4.3.
19 §
Paragrafen genomför delar av artikel 104.1 och artikel 104.2 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsens första stycke framgår när beslut om tilläggsavgift ska fattas, skyldigheten för avgiftsskyldiga företag att betala tilläggsavgift samt hur en avgiftsskyldigt företags tilläggsavgift ska beräknas.
I andra stycket anges att för ett enskilt avgiftsskyldigt företag får inte tilläggsavgiften under ett år överstiga tre gånger institutets resolutionsavgift, det vill säga summan av företagets grundavgift enligt 16 § och riskavgift enligt 15 §, exklusive eventuella höjningar av grundavgiften enligt 17 §.
Av det tredje stycket framgår att resolutionsmyndigheten får om det föreligger särskilda skäl besluta om tilläggsavgift vid annan tidpunkt än den som avses i första stycket. Särskilda skäl skulle exempelvis kunna vara att resolutionsreserven har ett omedelbart behov av medel och att annan finansiering av något skäl skulle vara mindre lämplig.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
20 §
Paragrafen genomför artikel 103.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsens första stycke anger hur avgiftsunderlaget ska beräknas för ett enligt 14 § avgiftsskyldigt företag.
Andra stycket anger hur avgiftsunderlaget sak beräknas om ett företag under året har upphört att tillhöra någon av de företagskategorier som avses i 14 §.
Författningskommentar SOU 2014:52
1434
Det tredje stycket anger särskilt hur skulderna som en del av avgiftsunderlaget ska beräknas och vad som gäller för ett avgiftsskyldigt företag som ingår i en koncern med andra avgiftsskyldiga företag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
21 §
Paragrafen har ingen motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger hur resolutionsavgift och eventuell tilläggsavgift ska fastställas för ett företag som endast varit avgiftsskyldigt en del av ett kalenderår.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
22 och 23 §§
Paragraferna har inge direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna anger att ett avgiftsskyldigt företag ska lämna de uppgifter till resolutionsmyndigheten som den behöver för att fastställa den avgiftsskyldiges avgift, att de uppgifter som sak lämnas ska vara granskade av revisor i enlighet med tillämplig lagstiftning och resolutionsmyndighetens rätt att uppskatta avgiftsunderlaget om det avgiftsskyldiga företaget, trots påminnelser, inte lämnar de erforderliga uppgifterna, vad som sker om resolutionsmyndighetens uppskattning skiljer sig från det verkliga avgiftsunderlaget.
Bestämmelsen i 22 § motsvaras av 16 § lagen om lagen (1995:971) om insättningsgaranti.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
24 §
Paragrafen genomför artikel 103.4 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten ska besluta om resolutionsavgift och tilläggsavgift för varje avgiftsskyldig och att avgiften ska betalas inom en månad från dagen för myndighetens beslut. Av andra stycket framgår att dröjsmålsränta ska utgå på en avgift som inte betalas i rätt tid. Dröjsmålsräntan ska
SOU 2014:52 Författningskommentar
1435
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
25 §
Paragrafen genomför artikel 104.3 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får sätta ned resolutionsavgiften genom att sätta ned antingen riskavgiften enligt 15 § eller grundavgiften enligt 16 § om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl kan exempelvis handla om att en nedsättning behövs för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet.
När det handlar om tilläggsavgiften enligt 18 § anges i bestämmelsen andra stycke att ett företag kan få anstånd upp till sex månader om det finns särskilda skäl med hänsyn till institutets finansiella ställning. Särskilda skäl har samma innebörd som ovan, men för att motivera ett anstånd med tilläggsavgiften krävs även att det enskilda företagets finansiella ställning är sådan att ett avgiftsuttag kan allvarligt skulle försämras denna. Vidare framgår at företaget får ansöka om att anståndet förlängas. En förlängning bör ge som förutsättningarna för anståndet kvarstår.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
26 §
Paragrafen har ingen motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna anger undantag från 15, 16 och 18 §§ rörande summan av de totala resolutionsavgifterna eller tilläggsavgifterna om enskilt avgiftsskyldigt företag inte har varit avgiftsskyldig ett helt kalenderår (21 §), företaget inte har lämnat uppgifter i tid så att 23 § är tillämplig, företaget har beviljats nedsättning eller anstånd enligt 25 §, avgifterna bestäms genom omprövning enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223), eller bestäms av allmän förvaltningsdomstol efter överklagande.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
Författningskommentar SOU 2014:52
1436
27 §
Paragrafen genomför artikel 103.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsavgift och tilläggsavgift enligt 11 § får verkställas enligt utsökningsbalken.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.3.
29 kap. Samarbete och informationsutbyte
1 §
Paragrafen genomför artikel 11.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att institut liksom företag som ingår i samma koncern som ett institut ska lämna resolutionsmyndigheten de uppgifter den behöver för sina uppgifter enligt lagen. Sådana uppgifter kan behöva lämnas både vid vissa särskilda händelser eller rapporteras löpande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som ska lämnas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.3.2.
2 §
Paragrafen genomför artiklarna 34.1 d och 63.1 a i resolutionsdirektivet och har utformats med 23 kap. 3 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden som förebild.
Av första stycket framgår att resolutionsmyndigheten har rätt att begära information om det behövs för att den ska kunna förbereda och besluta om resolution eller resolutionsåtgärder.
I första punkten anges att sådan information får begäras både av det företag som berörs och av andra. Andra personer kan t.ex. vara företagets revisor eller enskilda anställda. Det kan också vara personer som arbetar på företag till vilka det berörda företaget har lagt ut verksamhet genom delegering. Bestämmelsen är också tillämplig på ledningspersoner som var verksamma i företaget när beslutet om resolution fattades men även på tidigare befattningshavare i företaget.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1437
Uppgiftsskyldigheten kan avse exempelvis viss egendom, orsakerna till fallissemanget eller lönsamheten i viss verksamhet. En befattningshavare är inte skyldig att lämna uppgifter om sina egna eller andra befattningshavares eventuella tillkortakommanden eller brottsliga verksamhet.
Av andra punkten följer att myndigheten får begära att den som kan lämna information ska inställa sig hos resolutionsmyndigheten för att lämna informationen.
Andra stycket innehåller bestämmelser om undantag från informationsskyldigheten.
Av tredje stycket följer slutligen att myndigheten får förelägga den som inte följer myndighetens begäran att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande får förenas med vite, se 29 kap. 9 § och författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 9.3 och 10.7.2.
3 §
Paragrafen genomför art. 84.1 d–f och k–m såvitt avser enskilda personer som deltar i resolutionsprocessen och för vilka sekretess inte gäller enligt OSL och OSF.
Bestämmelsen är tillämplig på fysiska personer. I juridiska personer gäller tystnadsplikten för den verkställande ledningen, medlemmar av ledningsorganet och anställda. Tystnadsplikten gäller både under fullgörande av uppdrag, anställning eller motsvarande och efter att detta avslutats.
Tystnadsplikten enligt denna paragraf gäller även för särskilda förvaltare som intar en självständig ställning i förhållande till myndigheterna.
Paragrafen är också tillämplig på förvärvare av hela eller delar av det företag som resolutionsprocessen avser.
Tystnadsplikten gäller vidare för uppdragstagare som intar en självständig ställning i förhållande till myndigheterna som deltar i resolutionsprocessen. Som exempel kan experter som anlitas av förvärvare nämnas.
Slutligen är paragrafen också tillämplig i broinstitut och tillgångsförvaltningsbolag.
Tystnadsplikten enligt paragrafen gäller för vissa uppgifter som vederbörande har fått kännedom om vid fullgörande av sina uppgifter enligt lagen om resolution. Föremålet för sekretessen är
Författningskommentar SOU 2014:52
1438
kopplat till enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller sådana uppgifter som hänför sig till risk- och sårbarhetsanalyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer. Bestämmelsen är inte utformad med ett skaderekvisit, utan tystnadspliktens avgränsning ligger i rekvisitet ”obehörigen röja eller utnyttja en uppgift”. När det gäller innebörden av obehörighetsrekvisitet får man ta utgångspunkt i de sekretessbestämmelser som kommer att tillämpas av myndigheterna i deras verksamhet enligt lagen om resolution. Detta blir naturligt eftersom offentliga funktionärer och enskilda som deltar i samma verksamhet kommer att behöva ta del av samma information. Som obehörigt röjande avses således inte att uppgifterna lämnas med stöd av lag eller uppgiftslämnande som är nödvändigt för att den enskilde personen ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt lagen om resolution. Uppgiftslämnande som krävs för att myndigheterna som involveras i resolutionsprocessen ska kunna planera eller utföra en resolutionsåtgärd anses inte heller som obehörigt röjande.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.3.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 84 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att Riksbanken, Riksgäldskontoret och Finansinspektionen ska på resolutionsmyndighetens begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 8 kap. 2 § stödlagen. Ingen ändring i sak är avsedd.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.4.2.
5 §
Paragrafen genomför artikel 90 i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår att resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen har samarbets- och uppgiftsskyldighet gentemot varandra samt gentemot regeringen i den utsträckning som följer av resolutionsdirektivet. Skyldigheterna för resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen att samarbeta och utbyta uppgifter med varandra gäller på flera olika områden i direktivet. I förhållande till
SOU 2014:52 Författningskommentar
1439
regeringen har resolutionsmyndigheten uppgiftsskyldighet när det gäller ett beslut eller en fråga som kräver underrättelse till, samråd med eller godkännande av regeringen eller som kan få konsekvenser för offentliga medel. Av bestämmelsen framgår vidare att resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen har samarbets- och uppgiftsskyldighet i förhållande till motsvarande utländska myndigheter inom EES och med Europeiska bankmyndigheten i den utsträckning som följer av resolutionsdirektivet. Skyldigheterna i förhållande till dessa myndigheter gäller vid resolutionsplanering och resolution av gränsöverskridande koncerner.
Uppgiftsskyldigheten enligt bestämmelsen är sekretessbrytande. Av bestämmelsen i paragrafen framgår att resolutionsmyndigheten är skyldig att lämna de uppgifter som räknas upp de upplysningar som följer av resolutionsdirektivet. De ska också utväxlas på det sätt som anges i direktivet, t.ex. genom resolutionskollegier.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.4.3.
6 §
Paragrafen har ingen motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Om ett företag under resolution försätts i konkurs, tar en konkursförvaltare respektive en likvidator över avvecklingen. Om de behöver uppgifter för att upprätta konkursbouppteckningen, ska resolutionsmyndigheten enligt denna paragraf lämna dem upplysningar.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.1.
7 §
Paragrafen genomför artiklarna 13.5 andra stycket, 13.6 andra stycket, 18.6 tredje stycket och 18.7 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar resolutionsmyndighetens möjligheter att hänskjuta ett ärende till Eba för tvistlösning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 23.4.3 och 23.4.5.
Författningskommentar SOU 2014:52
1440
8 §
Paragrafen genomför artiklarna 13.4 tredje stycket, 18.5 tredje stycket, 91.7 andra stycket och 92.3 andra stycket.
Paragrafen räknar upp ärenden för vilka resolutionsmyndigheten får begära Ebas bistånd enligt artikel 31 c i förordning nr 1093/2010.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 7.5.1, 7.5.2, 23.4.3 och 23.4.5.
9 §
Paragrafen saknar motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att ett föreläggande enligt denna lag får förenas med vite.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 10.7.2, 12.2.7, 13.2.8, 14.3.7 och 22.5.9.
30 kap. Bemyndiganden
Kapitlet innehåller bemyndiganden.
Kap. 31 Överklagande
1§
Paragrafen genomför delar av artikel 85 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att överklagande av resolutionsmyndighetens och Finansinspektionens beslut sker enligt ordinarie instansordning för förvaltningsmyndighets beslut. Av andra stycket följer att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Av tredje stycket framgår att resolutionsmyndighetens beslut enligt 9 kap. 1 §, 5, 6 och 7 §§ och 10 och 11 §§ (beslut om resolution) och 13 kap. 1 § (beslut om resolutionsåtgärder) gäller omedelbart. Detta är beslut som fattas när ett företag är under resolution. Av fjärde stycket framgår att resolutionsmyndigheten och Finasinspektionen får bestämma att andra beslut än de som framgår av tredje stycket får gälla omedelbart. Av femte stycket framgår att paragrafens bestämmelser inte gäller för beslut som
SOU 2014:52 Författningskommentar
1441
regeringen fattar enligt resolutionslagen. Regeringens beslut kan prövas enligt lagen om rättsprövning av vissa regeringsbeslut (2006:304).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 33.2.2.
2§
Paragrafen genomför artikel 36.13 i resolutionsdirektivet.
Den värdering som ska ligga till grund för resolutionsåtgärder eller nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution ska anses slutlig när samtliga de förutsättningar som framgår av kap. 7 1–6 §§ är uppfyllda. Det ska alltid finnas en värdering enligt kapitel 7 till grund för beslut om resolutionsåtgärder. Denna värdering kan inte överklagas separat utan endast i samband med överklagande av den åtgärd för vilken värderingen ligger till grund.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 18.4.6.
3§
Paragrafen genomför delar av artikel 85 i resolutionsdirektivet.
Denna paragraf är en bestämmelse som avser handläggningen hos domstolen i mål om prövning av överklagade beslut som framgår av 1 § tredje stycket, det vill säga beslut om resolution och beslut om resolutionsåtgärder. Bestämmelserna kompletterar de bestämmelser som framgår av förvaltningsprocesslagen (1971:291). Av första stycket framgår att handläggningen ska ske skyndsamt. Någon bestämd tidsperiod inom vilken myndigheten ska avgöra målet framgår däremot inte av bestämmelsen. Rätten får istället bevaka rättssäkerheten inom ramen för ett allmänt skyndsamhetsrekvisit. Av andra stycket framgår att de ekonomiska bedömningar som legat till grund för resolutionsmyndighetens beslut ska utgöra en del av rättens prövning av det överklagade beslutet. Genom bestämmelsen i andra stycket förtydligas kravet på den utredning som ska föreligga i mål vari beslut om resolution och resolutionsåtgärder prövas och säkerställer att resolutionsmyndighetens ekonomiska bedömningar blir en del av rättens prövning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 33.2.2.
Författningskommentar SOU 2014:52
1442
36.2 Förslaget till lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut
1 kap. Inledande bestämmelser
1 §
Paragrafen innehåller en upplysning om de huvudsakliga delarna i lagen.
2 §
Paragrafen anger i första stycket att statligt stöd får lämnas om det behövs för att motverka en allvarlig störning av samhällsekonomin och det finansiella systemet i Sverige. Lydelsen avviker från lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) genom att inte ange att stöd ska ges för att motverka en risk för en allvarlig störning. Någon påtaglig skillnad i sak är inte avsedd. Motsvarande skillnad finns också mellan stödlagen och lagen (2015:000) om resolution. Därför hänvisas till författningskommentaren till 8 kap. 1 § lagen om resolution.
Det framgår även av bestämmelsen att stöd ska ges i förebyggande syfte. I motsats till lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut innehåller denna lag inga bestämmelser om hanteringen av enskilda företag. Dessa bestämmelser finns i ställe ti lagen (2014:000) om resolution.
Stödet får lämnas genom lån, garantier eller kapitaltillskott. Att de tillåtna stödformerna anges innebär en inskränkning av lydelsen i stödlagen. Anledningen till detta är att endast dessa stödformer är undantagna från kravet att förtaget annars ska försättas i resolution enligt EU:s resolutionsdirektiv. Lån, garantier och kapitaltillskott var dock de stödformer som i första hand avsågs med stödlagen och som gavs med stöd av den lagen.
Av bestämmelsen framgår att statligt stöd även kan ta formen av garantier för återbetalning av likviditetsstöd som Riksbanken lämnat till kreditinstitut. Även detta är en form av statligt stöd som kan ges utan att resolution måste inledas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 26.3.2 och 26.3.3.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1443
3 §
Enligt bestämmelsen beslutar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om stöd. Bestämmelsen är identisk med 1 kap. 3 § i lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 26.3.4.
4 §
Av bestämmelsen framgår att stöd ska lämnas efter avtal mellan staten och stödmottagaren. Det första stycket är identiskt med första stycket 1 kap. 4 § lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen).
Av andra stycket framgår att garantier enligt 2 § andra stycket får lämnas efter överenskommelse mellan Riksbanken och regeringen eller stödmyndigheten.
Andra stycket i motsvarande paragraf i stödlagen (1 kap. 4 §) utgår eftersom denna lag endast avser frivilligt stöd och som endast ska ges till solida och livskraftiga kreditinstitut enligt 2 kap 2 §. Det finns i denna lag inga möjligheter för staten att tvingas en stödmottagare att acceptera ett avtal om stöd. Den situation som paragrafen i stödlagen syftade på avser stöd till kreditinstitut som inte är solida. Sådana institut ska i stället försättas i resolution om det behövs av systemskyddskäl. Därför behövs det inte heller någon prövningsnämnd varefter alla bestämmelser om den utgår.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 26.3.1.
2 kap. Villkor för förebyggande statliga stödåtgärderna
1 §
Av paragrafen framgår att stöd endast får lämnas för fortsatt verksamhet i kreditinstitut som är livskraftiga. Någon skillnad jämfört med vad som gällde i lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen) föreligger inte. Däremot så utgår 2 kap 1 § punkten 2 i stödlagen eftersom den avser stöd i samband med resolution, vilket ör en situation som ska hanteras genom bestämmelserna i lagen (2014:000) om resolution. För att statligt stöd inte ska föranledda resolution måste det ges till företag som vid stödtillfället är solida se 9 kap. 3 § lagen om resolution.
Författningskommentar SOU 2014:52
1444
Av andra stycket framkommer att stödet ska vara tillfälligt och proportionerligt mot följderna av den störning som inträffat. Denna bestämmelse följer av de krav som ställs på statligt stöd för at det ska godkännas enligt EU:s statsstödsregler. Bestämmelsen bör därför tolkas i ljuset av dessa regler och praxis statsstödsärenden.
Det tredje stycket anger att en förutsättning för att ett stöd ska lämnas är godkännande enligt statsstödsregler.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 26.3.5.
2 §
Paragrafen anger med vilka villkor som stöd bör förenas. Paragrafen är identisk med 2 kap. 2 § i lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 26.3.5.
3 kap. Stabilitetsfonden
1 §
Av paragrafen anges att för de ändamål som anges i 1 kap. 2 § ska det finnas ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. De medel som tillförts kontot utgör, tillsammans med de övriga tillgångar som anskaffats med stöd av denna lag, stabilitetsfonden. I sak motsvaras detta av första stycket 7 kap. 1 § stödlagen. En skillnad är att det till stabilitetsfonden inte längre ska föras några avgifter. Stabilitetsfonden ska istället utgöras av de medel som tillförts kontot, eller kommer att tillföras kontot, genom inbetalda ersättningar för förebyggande stöd enligt 2 kap. 2 §, tillgångar som anskaffats med medel från stabilitetsfonden, och medel som staten återfått och som avser lämnat stöd enligt denna lag samt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.
Av andra stycket framgår att regeringen, eller efter regeringens bemyndigande stödmyndighet, får meddela föreskrifter rörande förvaltningen av stabilitetsfondens tillgångar.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 21.4.1 och 21.6.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1445
2 §
Paragrafen anger vilka utgifter som ska täckas med medel från kontot. Bestämmelsen motsvaras av andra stycket 7 kap. 1 stödlagen. En skillnad är att 7 kap 1 § 3 och 4 stödlagen, vilka rör kostander för god man enligt 6 kap. 4 § stödlagen och kostnader som ska stanna på staten enligt 6 kap. 2 § i förvaltningsprocesslagen (1971:291), utgår eftersom hela 6 kap. i stödlagen utgår. Skälet till detta är att det i denna lag, i motsats till stödlagen, inte finns några tvångsmedel för staten.
En annan skillnad mot stödlagen är at en utgift tillkommer i 2. Denna ger möjlighet att använda stabilitetsfonden vid entillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen inom ramen för resolution enligt 23 kap. lagen om resolution. Detta är då ett avsteg från regeln att stöd enligt denna lag endast lämnas till solida och livskraftiga kreditinstitut eftersom denna bestämmelse dels medger stöd för att rekonstruera ett fallerat företag, dels kan lämnas till företag som kan bli föremål för resolution enligt 1 kap. 1 § lagen om resolution och som inte behöver vara kreditinstitut. Exempelvis så är resolutionslagen, och även denna bestämmelse i denna del, tillämplig på värdepappersföretag.
Av bestämmelsens andra stycke framgår att beslut om stöd enligt 2 bara får fattas av regeringen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.1.
3 §
Av paragrafen framgår att om riksdagen har lämnat ett särskilt beloppsbegränsat bemyndigande får en kredit i Riksgäldskontoret användas, i den mån medlen i stabilitetsfonden inte räcker till. Detta innebär att den rätt till obegränsad kredit i Riksgäldskontoret som anges i andra stycket 7 kap. 1 § andra stycket upphör.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.5.3.
4 kap. Avslutande bestämmelser
1 §
Bestämmelsen motsvaras av 8 kap. 1 § lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut. Ingen ändring i sak är avsedd.
Författningskommentar SOU 2014:52
1446
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.1.
2 §
Av paragrafen framgår att Riksbanken, Riksgäldskontoret, resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen ska på stödmyndighetens begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet med avseende på förebyggande statligt stöd. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 8 kap. 2 § stödlagen, men en skillnad är att resolutionsmyndigheten har lagts till. Ingen annan ändring i sak är avsedd.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.1.
3 §
Bestämmelsen är identisk med 8 kap. 2 a § lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.1.
4 §
Bestämmelsen är identisk med 8 kap. 4 § lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.1.
36.3 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)
12 §
Paragrafen ändras som en följd av att det införs ett nytt förfarande i svensk rätt; resolution.
Ändringen i första stycket innebär att det som enligt bestämmelserna gäller om en konkurs har föregåtts av en företagsrekonstruktion utvidgas till att även gälla om en konkurs har föregåtts av en resolution enligt lagen om resolution. De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.15.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1447
13a och 13b §§
Paragraferna genomför artikel 108 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelserna i 13 a och 13 b §§ om förmånsrätt för insättare är nya. Enligt 19 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti träder staten in i insättarnas rätt mot institutet. Detta inkluderar även insättarnas förmånsrätt enligt 13 a §. Med ett svenskt institut avses ett kreditinstitut enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse och ett värdepappersbolag enligt lagen om värdepappersmarknaden.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 20.1.
36.4 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1974:981 ) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning
2 a §
Paragrafen ändras som en följd av att det införs ett nytt förfarande i svensk rätt; resolution.
Ändringen innebär att det som enligt bestämmelsen gäller vid konkurs utvidgas till att även gälla vid resolution. De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.15.
36.5 Förslaget till lag om ändring i semesterlagen (1977:480)
31 §
Paragrafen ändras som en följd av att det införs ett nytt förfarande i svensk rätt; resolution.
Ändringen i första stycket innebär att det som enligt bestämmelsen gäller vid konkurs utvidgas till att även gälla vid resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.15.
Författningskommentar SOU 2014:52
1448
36.6 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1982:80 ) om anställningsskydd
3 §
Paragrafen ändras som en följd av att det införs ett nytt förfarande i svensk rätt; resolution.
Ändringen i första stycket 2 innebär att det som enligt bestämmelsen gäller vid konkurs utvidgas till att även gälla vid resolution. De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.15.
6 b §
Den ändrade lydelsen genomför artikel 34.4 i resolutionsdirektivet.
I andra stycket införs en ny grund för när rättigheter och skyldigheter p.g.a. anställningsavtal och anställningsförhållanden inte ska övergå till en ny arbetsgivare vid överlåtelse av verksamhet. De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.15.
25 §
Paragrafen ändras som en följd av att det införs ett nytt förfarande i svensk rätt; resolution.
Ändringen i andra stycket innebär att det som enligt bestämmelserna gäller vid konkurs utvidgas till att även gälla vid resolution. De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.15.
36.7 Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)
6 kap.
1 a §
Paragrafen, genomför delar av artikel 86.1 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1449
Av paragrafens framgår att en sparbank som är i resolution inte får försättas i likvidation. Ett sådant beslut får dock fattas efter ansökan av resolutionsmyndigheten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.2.
36.8 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1987:667 ) om ekonomiska föreningar
11 kap.
2 a §
Paragrafen, genomför delar av artikel 86.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att en ekonomisk förening som är i resolution inte får försättas i likvidation. Ett sådant beslut får dock fattas efter ansökan av resolutionsmyndigheten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
36.9 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
1 kap.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 86.1 i resolutionsdirektivet.
Av ändringen i paragrafens första stycke framgår att det är bara är resolutionsmyndigheten som får ansöka om att ett företag under resolution ska försättas i konkurs. Som framgår av 25 kap. 1 § lagen om resolution, avslutas resolutionen av ett företag när resolutionsmyndigheten beslutar det. Av 25 kap. 2 § samma lag framgår vidare att resolutionsmyndigheten som regel ska ansöka om att ett företag ska försättas i konkurs eller gå i likvidation när den har vidtagit de resolutionsåtgärder som behövs.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
Författningskommentar SOU 2014:52
1450
2 kap.
10 b §
Paragrafen genomför delar av artikel 86.1 och delar av artikel 86.2.
I paragrafen, som är ny, beskrivs vad rätten ska göra om den får en ansökan om att försätta ett sådant företag som kan bli föremål för resolution i konkurs. Det första som rätten då ska göra är att vilandeförklara ansökan. Därefter ska den underrätta resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen om ansökan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
10 c §
Paragrafen genomför delar av artikel 86.2.
Av paragrafen, som är ny, framgår när vilandeförklaringen ska upphävas. Bestämmelsen innebär att när resolutionsmyndigheten har fått en underrättelse enligt 10 b §, har den sju dagar på sig att bestämma hur den ska agera. Om resolutionsmyndigheten inte hör av sig till rätten inom denna tid får rätten ta upp målet igen. Om resolutionsmyndigheten däremot beslutar att försätta företaget i resolution ska ansökningen avvisas, se 10 e §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
10 d §
Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
I paragrafen, som är ny, klargörs det att det som sägs i 10 b och 10 c §§ inte gäller när resolutionsmyndigheten ansöker om konkurs.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
10 e §
Paragrafen genomför delar av artikel 86.1.
Av paragrafen, som är ny, framgår att rätten inte får försätta ett företag som är i resolution i konkurs. Det gäller även om ansökan har tagits upp till prövning, t.ex. för att resolutionsmyndigheten
SOU 2014:52 Författningskommentar
1451
inte hört av sig, men resolutionsmyndigheten försätter företaget i resolution innan rätten hinner pröva ansökan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
36.10 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1988:1385 ) om Sveriges riksbank
6 kap.
8 a §
Paragrafen behandlar Riksbankens uppgiftsskyldighet avseende genomförda likviditetsåtgärder. Bestämmelsen avser uppgifter som rör såväl generella likviditetsåtgärder som nödkrediter. Av bestämmelsen följer att information får lämnas exempelvis om vilka aktörer som utnyttjat en kreditmöjlighet och till vilket belopp. Uppgiftsskyldigheten förutsätter inte att myndigheterna begär att få uppgifterna.
När förutsättningarna är uppfyllda bryter bestämmelsen sekretessen i 31 kap. 1 § första stycket OSL.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.4.3.
36.11 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1995:1570 ) om medlemsbanker
9 kap.
1 a §
Paragrafen genomför delar av artikel 86.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att en medlemsbank som är i resolution inte får försättas i likvidation. Ett sådant beslut får dock fattas efter ansökan av resolutionsmyndigheten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.
Författningskommentar SOU 2014:52
1452
36.12 Förslaget till lag om ändring av lagen ( 1995:1571 ) om insättningsgaranti
2 §
I paragrafen föreslås en ny definition. Det är definitionerna av garanterad insättning och resolutionsmyndighet.
Definitionerna behandlas i avsnitten 5.9 och 5.14.
3 §
I paragrafen görs det en ändring i första stycket för att klargöra att insättningsgarantin inte omfattar de belopp som anges i 3 a §. Den närmare innebörden av den ändringen framgår av författningskommentaren till 3 a §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.8.
3 a
Paragrafen genomför artikel 109.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen som är ny, framgår med vilket belopp en insättare har rätt till ersättning från institutet under resolution om hela eller delar av dennes insättning har överförts till en privat aktör med hjälp av försäljningsverktyget eller till ett broinstituts med hjälp av broinstitutsverktyget. Om insättningarna har överförts till något annat institut gäller insättningsgarantin dock för insättningarna i det institutet.
Enligt första stycket har en insättare inte rätt till ersättning om hela hans eller hennes insättning helt och hållet har överförts till en privat aktör eller till ett broinstitut. Han eller hon har inte heller rätt till ersättning om insättningen visserligen inte överförts i sin helhet men till ett belopp som motsvarar det som är ersättningsgillt enligt insättningsgarantin, 100 000 euro,
Om inte hela insättningen har förts över och värdet av den överförda insättningen understiger motsvarande 100 000 euro, har insättaren rätt till ersättning från garantin om institutet under resolution försätts i konkurs eller Finansinspektionen förklarar insättningarna indisponibla. Det framgår av andra stycket.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.8.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1453
7 §
Paragrafen genomför delar av artikel 109.1.
Av paragrafen framgår vilket belopp insättningsgarantisystemet kan få skjuta till för att absorbera de förluster som de garanterade insättningarna skulle ha burit om de inte hade getts en förmånlig behandling. Av 13 kap. 11 § lagen om resolution framgår att resolutionsmyndigheten ska säkerställa att det ekonomiska utfallet för insättningsgarantisystemet inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.7.
7 a
Paragrafen genomför delar av artikel 109.1 i resolutionsdirektivet Paragrafen behandlar möjligheten att använda medel ur insättningsgarantifonden för att kapitalisera ett institut i resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 21.4.7.
36.13 Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
29 kap.
2 §
Ändringen i andra stycket är en följd av att lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut upphävs. Stöd som tidigare lämnats med stöd av den lagen får nu lämnas med stöd av två nya lagar; lagen om resolution och lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut. I övrigt är någon saklig skillnad inte avsedd.
Bestämmelsen innebär alltså att som näringsbidrag avses stöd enligt de nämnda lagarna, om stödet inte redovisas som en skuld i räkenskaperna eller avser betalning för nyemitterade eller egna aktier. Regeln innebär alltså att sådana stöd – oavsett förekomst och utformning av villkor om återbetalning – skattemässigt ska behandlas som näringsbidrag och därmed tas upp som intäkt, om och till den del stödet inte redovisas som en skuld i räkenskaperna eller avser betalning för nyemitterade eller egna aktier. Ett stöd
Författningskommentar SOU 2014:52
1454
som lämnas i form av en utställd statlig garanti, dvs. i princip en borgensförbindelse, medför inte några skattemässiga effekter för institutet. Om och när ett stöd, som tagits upp till beskattning, betalas tillbaka får det återbetalda beloppet dras av. Detta följer av 5 § andra stycket (prop. 2008/09:61 s. 83 f).
36.14 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse
1 kap.
5 §
Paragrafen genomför delar av artikel 2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller flera nya definitioner som är relevanta för de nya bestämmelser som föreslås i lagen.
I den nya punkten 34 definieras begreppet återhämtningsplan. En sådan plan avser ett individuellt institut, jfr koncernåterhämtningsplaner som avser koncerner. Syftet med en sådan plan är att identifiera olika åtgärder som det institut som upprättar planen kan vidta när de får allvarliga finansiella problem. Vilka olika scenarier som kan bli aktuella planens innehåll i övrig kommer att framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Planen ska dock inte enbart beskriva de olika alternativ som ett institut identifierar utan det ska också vara möjligt att utläsa av planen bl.a. om den kan rimligen kan förväntas ge önskat resultat.
Eftersom det inte är möjligt att förutse alla tänkbara situationer kan det när planen ska verkställas visa sig omöjligt, Om institutet då inte reder ut situationen självt kan det komma att bli föremål för exempelvis åtgärder för ingripanden, se 6 a kap.
Åtgärderna ska vidtas vid en avsevärd försämring av ett instituts finansiella situation. Det är alltså inte fråga om mindre svängningar i resultatet utan en försämring som kan påverka institutets överlevnadsförmåga. Planen ska dessutom inte hantera enbart inträffade försämringar. Den ska även hantera situationer som sannolikt leder till en avsevärd försämring, baserat på t.ex. olika typer av indikatorer.
Det föreslås också en definition av begreppet koncernåterhämtningsplan (punkten 18). Det detsamma som en återhämtningsplan,
SOU 2014:52 Författningskommentar
1455
men den behandlar ett företag i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn. Om det finns andra företag i koncernen, t.ex. industriföretag, ska de dock inte ingå. Det inkluderar både nationella koncerner och gränsöverskridande sådana.
Definitionerna behandlas i kapitel 5 och 28.
6 kap.
2 §
Paragrafen genomför artikel 5.1 i resolutionsdirektivet
I paragrafens första stycke görs det en ändring för att klargöra att återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner omfattas av bestämmelserna i nämnda paragraf. Planerna är nämligen en styrform i kapitaltäckningsdirektivets mening. Av ändringen följer att om någon annan bestämmelse hänvisar till denna paragraf så omfattar hänvisningen även återhämtningsplanerna. Som exempel på en sådan hänvisning kan nämnas den i 2 kap. 1 § lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. Enligt den bestämmelsen ska ett företag som bryter mot den här paragrafen åläggas ett särskilt kapitalbaskrav.
Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 28.2.1.
3 a §
Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av den föreslagna ändringen i paragrafen framgår att ett kreditinstituts system även göra det möjligt att identifiera den typ av kvalificerade insättningar som räknas upp.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 20.1.
6 a kap.
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 5.1 och artikel 5.9 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1456
Av bestämmelsens första stycke framgår att ett kreditinstitut som ingår i en koncern som inte står under gruppbaserad tillsyn ska upprätta en återhämtningsplan. Det som åsyftas är exempelvis ett kreditinstitut som är helt fristående och som inte ingår i en koncern över huvud taget eller ett kreditinstitut som visserligen ingår i en koncern, men de övriga koncernföretagen inte är sådana som omfattas av gruppbaserad tillsyn. Om kreditinstitut ingår i en utländsk koncern som står under gruppbaserad tillsyn av en utländsk behörig myndighet behöver den inte heller upprätta återhämtningsplaner enligt denna bestämmelse.
När en återhämtningsplan ska upprättas och hur ofta den ska uppdateras kommer att framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndigheten regeringen bestämmer. Detsamma gäller planens närmare innehåll. Bemyndigandet finns i 16 kap. 1 §.
En återhämtningsplan är inte bara ett internt styrdokument. Den ska också granskas och bedömas av Finansinspektionen. Innan planen ges in till inspektionen ska den dock enligt bestämmelsens andra stycke godkännas av kreditinstitutets styrelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 28.2.1 och 28.2.2.
2 §
Paragrafen genomför artikel 7.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar koncernåterhämtningsplaner. För en koncern som består av företag som står under gruppbaserad tillsyn ska enligt första stycket moderföretaget inom EES upprätta en koncernåterhämtningsplan. Om ett svenskt kreditinstitut ingår i en sådan koncern ska den alltså omfattas av planen. Vad ett moderinstitut inom EES är framgår av definitionen i 1 kap. 5 §. En koncernåterhämtningsplan upprättas endast på gruppnivå och inte på undergruppsnivå. Bestämmelsen är dock tillämplig på både nationella och gränsöverskridande koncerner. Med en gränsöverskridande koncern avses en koncern med moder- och dotterföretag inom EES.
Ett individuellt institut som ingår i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn behöver inte upprätta en individuell plan om inte Finansinspektionen beslutar om det. Om det är fråga om en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt den process som beskrivs i 8–11.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1457
En koncernåterhämtningsplan ska dock enligt andra stycket identifiera åtgärder som kan behöva vidtas såväl av moderföretaget inom EES och av ett dotterföretag som står under gruppbaserad tillsyn.
När en koncernåterhämtningsplan ska upprättas och hur ofta den ska uppdateras kommer att framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndigheten regeringen bestämmer. Detsamma gäller planens närmare innehåll. Bemyndigandet finns i 16 kap.
En koncernåterhämtningsplan är inte bara ett internt styrdokument. Den ska också granskas av Finansinspektionen, om inspektionen är berörd. Innan planen ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten, se definitionen i 1 kap. 5 § ska den dock enligt bestämmelsens tredje stycke godkännas av moderföretagets styrelse.
Om Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska den sända över koncernåterhämtningsplanen berörda behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter (se artikel 7.3 i resolutionsdirektivet).
När Finansinspektionen ansvarar för ett dotterföretag i en gränsöverskridande koncern, får den i stället planen sänd till sig.
Den process som därefter följer beskrivs i det följande. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 28.2.1.
3 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 4–7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilka krav som ställs på en återhämtningsplan. En sådan plan ska enligt första stycket innehålla de uppgifter som framgår av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer eller som framgår av tekniska standarder beslutade av kommissionen, beroende på vad som är tillämpligt. Om planen inte innehåller dessa uppgifter är den ofullständig.
Därutöver ska det enligt andra stycket framgå av planen att ytterligare två kriterier är uppfyllda. För att detta ska framgå av planen är det tillräckligt att det på ett tillfredsställande sätt ska kunna utläsa av planen.
Av uppgifterna i planen ska det för det första framgå att de åtgärder som kreditinstitutet identifierat rimligen kan förväntas
Författningskommentar SOU 2014:52
1458
bevara eller återställa kreditinstitutets finansiella ställning och livskraft (punkten 1). Eftersom det är fråga om en bedömning av framtida scenarier behöver det dock inte föreligga full säkerhet i denna fråga. Vid den bedömningen ska hänsyn även tas till förberedande åtgärder som kreditinstitutet vidtagit eller planerar att vidta.
Det är inte tillräckligt att planen anger vad kreditinstitutet ska göra Det ska också framgå att kreditinstitutet har en fungerande organisation för att åtgärdena rimligen kan förväntas ge önskat resultat. Det ska också vara möjligt att utläsa när åtgärderna, dvs. för vilka scenarier åtgärderna ska användas. Planer som innehåller åtgärder av typen ”om vi får problem ska vi göra en nyemission”, är därför som regel otillräckliga.
Av planen ska det för det andra framgå att planen och åtgärderna i den rimligen kan genomföras bl.a. snabbt och effektivt (punkten 2). Åtgärderna i planen ska inte leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Eftersom störningar aldrig kan uteslutas får bedömningen göras utifrån vad som är realistiskt. Störningarna ska dock undvikas i största möjliga utsträckning. Bestämmelsen är tillämplig även för scenarier som skulle leda till att andra återhämtningsplaner eller koncernåterhämtningsplaner genomfördes under samma tidsperiod.
Enligt bestämmelsens tredje stycke får de åtgärder som planeras, inte leda till att det uppstår problem med att rekonstruera eller avveckla ett kreditinstitut. Detta är dock ett kriterium som det kan vara svårt för ett kreditinstitut att bedöma. Det är därför inte något som kreditinstitutet åläggs att beakta, men det kan få betydelse för bedömningen av en återhämtningsplan. se 4 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 28.2.2 och 28.3.2.
4 §
Paragrafen genomför artiklarna 6.2–6.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen ska granska planen och bedöma om den uppfyller kriterierna enligt 3 §. Om Finansinspektionen inte identifierar några väsentliga brister i planen eller hinder mot att genomföra planen behöver den inte göra något. Om Finansinspektionen identifierar väsentliga brister eller hinder gäller emellertid 5–7.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1459
För koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern gäller en särskild process se 8–11 §§.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 28.2.5 och 28.3.4.
5 §
Paragrafen genomför artikel 6.5 i resolutionsdirektivet.
Av denna paragraf tillsammans med 6 och 7 §§ framgår vilka åtgärder som Finansinspektionen ska vidta om det finns väsentliga brister eller hinder i en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 28.2.6 och 28.3.4.
6 §
Paragrafen genomför artikel 6.6 första stycket i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 28.2.6 och 28.3.4.
7 §
Paragrafen genomför artikel 6.6 andra–fjärde styckena i resolutionsdirektivet.
Av bestämmelsen framgår vad som gäller om ett kreditinstitut inte följer ett föreläggande från inspektionen om att göra ändringar i återhämtningsplanen eller om de ändringar i verksamheten som kreditinstitutet föreslår är otillräckliga för att bristerna eller hindren inte längre ska vara väsentliga. Om det fortfarande finns brister eller hinder men dessa inte längre är väsentliga ska dock planen godkännas.
I första stycket beskrivs vilka åtgärder som Finansinspektionen får vidta mot ett kreditinstitut. De åtgärder som Finansinspektionen ägnade att komma till rätta med situationen och ska inte vara mer långtgående än vad som krävs. Till den typ av åtgärder som Finansinspektionen får förelägga ett kreditinstitut att vidta hör de åtgärder som räknas upp i artikel 6.6 i resolutionsdirektivet nämligen att
1. reducera riskprofilen i institutet, även likviditetsrisken,
2. möjliggöra kapitaliseringsåtgärder i rätt tid,
Författningskommentar SOU 2014:52
1460
3. se över institutets strategi och struktur,
4. vidta ändringar i finansieringsstrategin för att förstärka motståndskraften i kärnaffärsområdena och de kritiska verksamheterna, och
5. vidta förändringar i institutets styrningsstruktur. Av andra stycket framgår vilka åtgärder som Finansinspektionen får vidta mot ett moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut.
Bestämmelserna behandlas i avsnitten 28.2.6 och 28.3.4.
8 §
Paragrafen genomför artiklarna 8.1, 8.2 och 8.5 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar, tillsammans med bestämmelserna i 9–11 §§, vad som gäller för överenskommelser mellan myndigheter om en koncernåterhämtningsplan som involverar kreditinstitut i olika länder inom EES.
Av bestämmelsens första stycke framgår inom vilken tid de behöriga myndigheter som är berörda av en koncernåterhämtningsplan ska försöka komma överens om och vad överenskommelsen om möjligt ska omfatta. En sådan överenskommelse ska föregås av samråd enligt andra stycket.
Bestämmelsen är tillämplig både när Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet och när inspektionen ansvarar för tillsynen över något av dotterföretagen i gruppen. Myndigheterna kan enas om en eller flera av de frågor som räknas upp i första stycket. En överenskommelse som träffas är bindande för Finansinspektionen, se 11 §. Finansinspektionen ska också agera i enlighet med överenskommelsen, se tredje stycket. Om myndigheterna exempelvis har kommit överens om att en svensk bank ska upprätta en individuell återhämtningsplan ska Finansinspektionen fatta beslut om det och sedan utöva tillsyn över planen enligt bestämmelserna enligt 2 § första stycket.
Finansinspektionen behöver inte träffa överenskommelsen med alla övriga berörda myndigheter. Om enbart några av myndigheterna, inklusive den samordnande myndigheten, kan komma överens får dessa myndigheter fatta beslutet. Självfallet gäller ett sådant beslut i så fall bara de kreditinstitut som står under de relevanta myndigheternas tillsyn.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1461
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 28.3.4.
9 §
Paragrafen genomför artiklarna 8.3 första stycket och 8.4 första stycket i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar vad som gäller om myndigheterna inte kommer överens enligt 9 § (se även 11 §). Om Finansinspektionen då är samordnande myndighet ska den fatta beslut i de frågor som räknas upp i första stycket och i andra fall i de frågor som räknas upp i andra stycket. När den fattar beslutet ska den dock enligt tredje stycket beakta synpunkter och reservationer som har framförts av övriga berörda behöriga myndigheterna. Detta gäller – i överensstämmelse med direktivet – uttryckligen bara i de frågor som rör koncernåterhämtningsplaner. Finansinspektionen bör dock även i andra fall ta vederbörlig hänsyn till uppfattningar som redovisats av andra myndigheter.
Enligt resolutionsdirektivet ska Finansinspektionen underrätta de övriga myndigheterna och moderföretaget och kreditinstitutet, om sitt beslut. Det sistnämnda följer av förvaltningslagen. Det förstnämnda av skyldigheten att samarbeta och utbyta information i 13 kap. 6 §.
Ett sådant beslut som Finansinspektionen fattar med stöd av denna paragraf blir direkt bindande för det berörda företaget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 28.3.4.
10 §
Paragrafen genomför artiklarna 8.3 andra stycket och 8.4 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att om en behörig myndighet har hänskjutit ärendet till Eba inom tidsfristen, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut och sedan fatta beslut i enlighet med Ebas beslut. Om Eba inte har fattat beslut i saken inom en månad gäller dock det beslut Finansinspektionen fattar.
Av paragrafens andra stycke framgår att Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Eba inom samma tid.
Ebas bindande medling är begränsad till de frågor som anges i tredje stycket. Av det följer att Eba inte får fatta beslut om andra
Författningskommentar SOU 2014:52
1462
frågor. Finansinspektionen får inte heller hänskjuta någon annan fråga till Eba enligt andra stycket (se även 13 kap. 6 b §).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 28.3.4.
11 §
Paragrafen genomför artikel 8.6 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 28.3.4.
6 b kap.
1 §
Paragrafen innehåller definitioner av ett par begrepp.
Definitionen av finansiellt stöd anknyter till direktivets (artikel 19(5)(b)). Med finansiellt stöd avses således penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer. Koncerninternt finansiellt stöd avser således sådant finansiellt stöd som utgår mellan två eller flera företag inom en och samma koncern.
2 §
Paragrafen genomför artikel 19 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar vissa grundläggande krav gällande avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Paragrafens bestämmelser återspeglar därmed artikel 19 i direktivet.
I paragrafen anges vilka företag som kan vara parter till ett avtal om koncerninternt finansiellt såsom det avses i detta sammanhang. Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får alltså ingås mellan å ena sidan ett moderinstitut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag eller ett moderholdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom EES, och å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utom EES.
Vad gäller de omfattade företagens associationsform kan följande sägas. Lagen om bank- och finansieringsrörelse (LBF) omfattar banker vilka kan vara bankaktiebolag, medlemsbanker eller sparbanker (1 kap. 5 § 3 och 10 LBF), men även kreditmarknads-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1463
företag vilka bland annat kan vara sådana ekonomiska föreningar som fått tillstånd att bedriva finansieringsrörelse (1 kap. 5 § 10, 11 och 13 LBF). Kapitlets bestämmelser omfattar således bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker samt sådana ekonomiska föreningar som fått tillstånd att driva finansieringsrörelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.3.
3 §
Paragrafen genomför delar av artikel 20 i resolutionsdirektivet.
Denna paragraf samt de därpå följande två paragraferna behandlar processen för handläggning av ansökan om godkännande av ett avtal om finansiellt stöd. De motsvarande bestämmelserna återfinns i artikel 17 i direktivet.
Det framgår av paragrafens första stycke att en ansökan ska göras till den samordnande tillsynsmyndigheten innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås.
Av det andra stycket framgår att ansökan ska göras av moderinstitutet i den koncern inom vilken avtalet om koncerninternt finansiellt stöd ingåtts, oavsett om detta företag är part till det aktuella avtalet. I sin egenskap av samordnande tillsynsmyndighet ska Finansinspektionen enligt tredje stycket vidarebefordra ansökan till de behöriga myndigheterna för varje avtalspart.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.4.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 20 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vilka uppgifter som en ansökan enligt den föregående paragrafen ska innehålla. Ansökan ska innehålla uppgift om vilka företag som föreslås vara parter till avtalet, ansökan ska även innehålla texten till det föreslagna avtalet.
Närmare föreskrifter om ansökans innehåll föreslås få meddelas av Finansinspektionen (se 20 §).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.4.
5 §
Paragrafen genomför delar av artikel 20 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1464
Enligt paragrafens första stycke ska Finansinspektionen, för det fall den är samordnande tillsynsmyndighet, pröva frågan om koncerninternt finansiellt stöd ska utgå.
Av det andra stycke framgår det att Finansinspektionen efter en prövning av de krav som uppställs i 7 § ska besluta att antingen godkänna eller underkänna det avtal som följer av ansökan enligt föregående paragraf.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.5.
6 §
Paragrafen genomför artikel 23(1) i resolutionsdirektivet.
Denna paragraf innehåller de villkor som gäller för godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd.
Paragrafens första stycke innehåller villkor med avseende på själva det finansiella stödet. Ett grundläggande krav för att ett avtal om stöd ska godkännas är att det finns rimliga utsikter att det tillhandahållna stödet i betydande grad kan avhjälpa de finansiella svårigheter som finns i det mottagande företaget samt att det finansiella stödet därmed syftar till bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något enskilt mottagande företag. Vidare får tillhandahållandet av stödet inte medföra ett hot mot den finansiella stabiliteten i ett eller flera länder inom EES. Vid sin bedömning enligt detta stycke bör Finansinspektionen även göra en prövning av stödets förenlighet med den så kallade försiktighetsregeln i 17 kap. 3 § 2 st. ABL.
I paragrafens andra stycke uppställs ett antal krav gällande det givande företaget. Det första av dessa krav berör det givande företagets ledningsorgan. Vid implementeringen av direktivets bestämmelser om avtal om koncerninternt finansiellt stöd anses termen ledningsorgan motsvara företagets styrelse. Det krävs inledningsvis att styrelsen för det givande företaget vid tidpunkten för beslutet om finansiellt stöd rimligen kan anta att ersättningen för stödet kommer att återbetalas samt, ifall det rör sig om ett lån, även själva kapitalbeloppet återbetalas. Samma sak gäller i förhållande till den skuld som uppkommer ifall det finansiella stödet består av en garanti eller annan slags säkerhet och den garantin eller säkerheten utnyttjas.
Det företag som ger stödet ska vid den tidpunkt stödet ges uppfylla de krav som kapitaltäckningsdirektivet ställer på kapitalbas
SOU 2014:52 Författningskommentar
1465
och likviditet och övriga krav som ställs i artikel 104.2 i det direktivet, och ska fortsatt uppfylla dessa krav efter det att stödet har tillhandahållits. Detta inkluderar den nationella implementeringen av denna bestämmelse i svensk lag. Det stödgivande företaget ska också, vid den tidpunkt stödet beviljas, och även efter den tidpunkt då stödet har effektuerats, uppfylla de krav som gäller för stora exponeringar och ska fortsatt uppfylla dessa krav efter det att stödet har tillhandahållits. Dessa regler återfinns främst i tillsynsförordningen, men även i Finansinspektionens föreskrifter. Samtliga de krav gällande stora exponeringar avseende det stödgivande företaget som vid tillfället för Finansinspektionens prövning följer av gällande rätt, ska således beaktas. Finansinspektionens möjlighet att bevilja undantag från de två sistnämnda kraven framgår av paragrafens tredje stycke.
Tillhandahållandet av finansiellt stöd får inte heller medföra att likviditeten eller soliditeten i det företag som ger stödet äventyras. Slutligen får tillhandahållandet av stödet inte äventyra möjligheten till rekonstruktion av det givande företaget.
Av direktivet framgår att Europeiska bankmyndigheten (Eba) ges i uppdrag att utfärda riktlinjer för att främja en enhetligare praxis för specificeringen av flertalet av dessa villkor. Mot den bakgrunden föreslås Finansinspektionen få möjlighet att utfärda föreskrifter gällande prövningen av dessa villkor (se 20 §).
Av paragrafens tredje stycke framgår det att Finansinspektionen ska ha rätt att bevilja undantag från de krav som uppställs i andra stycket 4 och 5 dvs. kraven på det stödgivande företagets uppfyllelse av reglerna gällande kapitalbas, likviditet samt stora exponeringar.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.5.
7 §
Paragrafen genomför artikel 22 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen ska vidarebefordra samtliga avtal om koncerninternt finansiellt stöd som den godkänt, inklusive ändringar av dessa, till resolutionsmyndigheten.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.5.
Författningskommentar SOU 2014:52
1466
8 §
Paragrafen genomför artikel 21 i resolutionsdirektivet.
Paragraferna 9–13 innehåller regler gällande avtalsparternas godkännande av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd. De återspeglar således reglerna i artiklarna 21 och 24 i direktivet.
Av förevarande bestämmelse framgår att de avtalsutkast som har godkänts av Finansinspektionen, eller av en utländsk samordnande tillsynsmyndighet, ska godkännas av bolagsstämman i respektive avtalspart. Av 8 kap. 4 § ABL följer att det är styrelsen som svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Det följer vidare av 8 kap. 35 § samma lag att styrelsen tecknar bolagets firma.
Redan av dessa bestämmelser torde det följa att styrelsen, enligt gällande rätt, har rätt att underteckna ett sådant avtal om finansiellt stöd som avses i artikel 19 i direktivet, med mindre en lagregel därigenom överträds. Att direktivet kräver att bolagsstämman ska bemyndiga styrelserna i såväl de givande som i de mottagande företagen att ge respektive ta emot stödet ifråga, utgör därmed ett ytterligare krav. Vid sin behandling av denna fråga bör de ordinarie reglerna om omröstning i 8 kap. 40 § ABL gälla.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.6.
9 §
Paragrafen genomför artikel 21 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att bolagsstämmans beslut enligt 9 § ska innehålla ett bemyndigande för styrelsen att ingå själva avtalet om koncerninternt finansiellt stöd. Avtalet ska således ingås av styrelsen efter bolagsstämmans bemyndigande.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.6.
10 §
Paragrafen genomför artikel 24 i resolutionsdirektivet.
I första stycket anges att det är styrelsen i det stödgivande företaget fattar beslut om det koncerninterna finansiella stödet i enlighet med bolagsstämmans bemyndigande enligt 9 §.
I paragrafens andra stycke anges de uppgifter vilka ska framgå av styrelsens beslut. Styrelsebeslutet ska innehålla uppgift om det
SOU 2014:52 Författningskommentar
1467
mottagande företaget eller de mottagande företagen. Styrelsen ska vidare motivera sitt beslut och uppge vilka uppgifter som beslutet grundats på och vilka överväganden som gjorts. I beslutet ska särskilt anges hur det finansiella stödet ifråga uppfyller de villkor som gäller för stödet enligt 7 §. Finansinspektionen föreslås få möjlighet att utfärda föreskrifter gällande det närmare innehållet i styrelsens beslut enligt denna paragraf (se 20 §).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.6.
11 §
Paragrafen genomför artikel 24 i resolutionsdirektivet.
Det mottagande företagets styrelse ska fatta beslut om att motta stödet. Det uppställs inga formkrav gällande detta beslut. Ett sådant beslut får dock inte fattas om styrelsen i det mottagande företaget inte fått ett bemyndigande från bolagsstämman i enlighet med 10 § ovan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.6.
12 §
Paragrafen genomför artikel 21 i resolutionsdirektivet.
Styrelsen i varje företag som är part till ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska årligen rapportera till bolagsstämman om vilka åtgärder som styrelsen vidtagit med stöd av det bemyndigande den fått enligt 9 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.6.
13 §
Paragrafen genomför delar av artikel 25 i resolutionsdirektivet.
Paragraferna 14–18 innehåller bestämmelser gällande Finansinspektionens rätt att invända mot ett avtal som redan godkänts. Finansinspektionen ges möjlighet att invända mot ett avtal innan det finansiella stödet betalas ut. Bestämmelserna speglar således artikel 25 i direktivet.
Första stycket i denna paragraf stadgar en skyldighet för det givande företaget att göra en anmälan till Finansinspektionen samt till Eba innan det koncerninterna finansiella stödet utgår.
Författningskommentar SOU 2014:52
1468
I det andra stycket behandlas fallet att Finansinspektionen inte även är behörig myndighet för det mottagande företaget. I sådant fall ska anmälan enligt första stycket också göras till den myndigheten.
Av paragrafens tredje stycke framgår att en anmälan enligt första stycket även ska göras till den samordnande tillsynsmyndigheten om denna myndighet inte samtidigt är behörig myndighet för det givande eller mottagande företaget.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.7.
14 §
Paragrafen genomför delar av artikel 25 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser gällande innehållet i den anmälan som avses i 13 §. Anmälan ska innehålla en detaljerad beskrivning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som avses i anmälan. Till anmälan ska en kopia av det aktuella avtalet bifogas.
Den närmare utformningen av en dylik anmälan föreslås bli reglerad i föreskrift beslutad av Finansinspektionen (se 20 §).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.7.
15 §
Paragrafen genomför delar av artikel 25 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen i sin egenskap av behörig myndighet för det givande företaget kan besluta att antingen förbjuda, begränsa eller godkänna det koncerninterna finansiella stödet enligt den anmälan som gjorts enligt 13 §. Till skillnad från vad som gäller enligt 3 § om ansökan om godkännande av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd, är det alltså den behöriga myndigheten för det givande företaget som har att ensam fatta beslut i frågan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.8.
16 §
Paragrafen genomför delar av artikel 25 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1469
Paragrafens första stycke stadgar en skyldighet för Finansinspektionen att omedelbart efter det att den fattat sitt beslut anmäla detsamma till den samordnande tillsynsmyndigheten, den behöriga myndigheten för det mottagande företaget samt till Eba.
Av det andra stycket framgår att Finansinspektionen i sin egenskap av antingen samordnande tillsynsmyndigheten för koncernen inom vilket stödet ska utgå, eller i sin egenskap av behörig myndighet för det mottagande företaget kan hänskjuta eventuella invändningar mot ett beslut av den behöriga myndigheten för det givande företaget till Eba med begäran om bistånd enligt artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010. Ett sådant hänskjutande ska ske inom två dagar från det att anmälan enligt 14 § gjorts till Finansinspektionen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.8.
17 §
Paragrafen genomför delar av artikel 25 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller en bestämmelse vilken innebär att om Finansinspektionen inom fem arbetsdagar räknat från det att den mottog en fullständig anmälan enligt 13 §, inte har fattat ett beslut i frågan, har den därmed gått miste om sin invändningsrätt och det finansiella stödet får utgå i enlighet med villkoren i det avtal som följer av anmälan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.8.
18 §
Paragrafen genomför artikel 26 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen motsvarar artikel 26 i direktivet vilken stadgar en skyldighet för styrelsen i varje företag som ingått ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd att offentliggöra viss information om avtalet. Av den ifrågavarande informationen ska det bland annat framgå att företaget ifråga ingått ett sådant avtal samt med vilka andra företag inom koncernen som avtalet ingåtts. Vidare ska en översiktlig beskrivning av avtalets innehåll offentliggöras.
Av det andra stycket framgår att den offentliggjorda informationen ska uppdateras minst en gång årligen.
Författningskommentar SOU 2014:52
1470
Den närmare utformningen av detta offentliggörande föreslås bli reglerad i föreskrift beslutad av Finansinspektionen (se 20 §).
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.9.
13 kap.
4 a §
Paragrafen är ny och genomför artikel 83.1 och 83.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår den skyldighet som ett institut har att informera Finansinspektionen om företaget bedömer att det fallerar eller sannolikt kommit att fallera enligt lagen om resolution. Med fallera eller sannolikt kommer att fallera avses detsamma som i den lagen, se 9 kap. 2 och 3 §§ nämnda lag. Finansinspektionen ska omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten och andra berörda myndigheter, dvs. utländska tillsynsmyndigheter, om en sådan underrättelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.6.
5 b §
Paragrafen är ny och genomför artiklarna 83.1 och 83.2 i resolutionsdirektivet.
Det materiella innehållet motsvaras av artikel 4 a §. Skillnaden är att denna bestämmelse är tillämplig på andra företag än institut som lagen om resolution är tillämplig på. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till 13 kap 4a §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.6.
6 b och 6 d §§
Paragraferna genomför delar av artiklarna 8.2–8.4, 20.5, 20.7, 25.4 och 30.4–30.7.
I 6 b § anges ett antal situationer då Finansinspektionen har möjlighet att hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning. Den föreslagna ändringen innebär att denna möjlighet
SOU 2014:52 Författningskommentar
1471
utökas till att omfatta de artiklar i resolutionsdirektivet som räknas upp.
I bestämmelsen i 6 d §, som är ny, anges när Finansinspektionen får begära att Eba bistår de behöriga myndigheterna enligt artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010 att komma överens med andra behöriga myndigheter. Det handlar i samtliga fall om överenskommelser enligt resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 27.4.8, 28.3.4,och 29.8.
8 a§
Paragrafen genomför artikel 5.8 och 71.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får kräva att ett företag som är ett kreditinstitut eller ett koncernföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn ska föra register över ingångna avtal. Myndigheten kan när som helst kräva att företaget upprättar ett sådant register.
De avtal som ska registreras är finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet. Med den sistnämnda typen av avtal avses bl.a. avtal som är hänförliga till den företagskritiska verksamheten, t.ex. IT-avtal.
Av artikel 71.7 framgår att Eba ska ta fram förslag till tekniska standarder för tillsyn angående den information om finansiella avtal som registren minst bör omfatta samt under vilka omständigheter myndigheterna bör kräva av ett företag att det upprättar ett sådant register. För att få en fullständig bild av regleringen måste dessa tekniska standarder beaktas. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om bl.a. registrens innehåll, se 16 kap. 1 §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 24.4.
14 kap.
1 a §
Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 38.8 och artikel 47.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen följer att vissa bestämmelser i detta kapitel inte ska gälla om bestämmelserna aktualiseras som ett resultat av att
Författningskommentar SOU 2014:52
1472
resolutionsmyndigheten har vidtagit vissa åtgärder enligt lagen om resolution. Det rör sig om beslut av resolutionsmyndigheten att
1. överföra tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument genom användning av försäljningsverktyget (18 kap. 2 § lagen om resolution),
2. minska eller konvertera äganderättsinstrument genom nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument (6 kap. 11, 13 eller 14 § lagen om resolution),
3. vidta åtgärder mot ägare (17 kap. 1, 3 eller 4 § lagen om resolution) eller
4. använda skuldnedskrivningsverktyget (22 kap. 17 § lagen om resolution).
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 12.4.2 och 15.3.
15 kap.
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112 i resolutionsdirektivet.
Paragrafens första stycke har ändrats för att Finansinspektionen ska kunna ingripa mot, utöver kreditinstitut, finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut som åsidosatt skyldigheter enligt lagen, andra författningar, bolagsordningen, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet. Av det följer att Finansinspektionen kan ingripa mot nämnda företag när de har åsidosatt sina skyldigheter enligt lagen om resolution. Vilken form av ingripandeåtgärd som lämpligen bör tillämpas får avgöras genom en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.
Som en följd av ändringen i första stycket och i syfte att tydliggöra att varning och återkallelse av tillstånd endast kan aktualiseras i förhållande till kreditinstitut har paragrafens andra stycke ändrats.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
1 a och 1 b §§
Paragraferna genomför delar av artiklarna 111 och 112 i resolutionsdirektivet.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1473
Av ändringarna följer att paragrafen, utöver kreditinstut, omfattar sådana företag som omfattas av flertalet av ingripandebestämmelserna i kapitlet, dvs. finansiella holdingföretag blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
2 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112 i resolutionsdirektivet.
Genom fjärde stycket, som är nytt, tydliggörs att Finansinspektionen får ingripa mot ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt institut genom att besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör i företaget inte längre får vara det. Det förutsätter dock att företaget gör sig skyldig till någon av de överträdelser som nämns och att överträdelsen är så allvarlig att det bedöms olämpligt att en styrelseledamot eller en verkställande direktör inte längre bör vara detta.
Av ändringen i femte stycket följer att Finansinspektionen ska utse en ersättare för styrelseledamot eller verkställande direktör i såväl ett kreditinstitut som ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt institut om inspektionen beslutat att en styrelseledamot eller verkställande direktör i ett sådant företag inte får vara det. Ändringen innebär också att tidsperioden för ersättarens uppdrag är densamma för samtliga dessa företag.
Övriga ändringar är redaktionella. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2
2 b §
Paragrafen, som är ny, genomför delar av artikel 27.2, delar av artikel 81.2 och delar av artikel 121.2 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår att Finansinspektionen ska besluta att underrätta resolutionsmyndigheten när inspektionen har anledning att ingripa mot ett institut och överträdelserna är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att institutet
Författningskommentar SOU 2014:52
1474
kan komma att omfattas av sådant resolutionsförfarande som avses i lagen om resolution. Det innebär således att det inte fordras något konkret ingripande från inspektionen för att underrättelseskyldigheten ska utlösas, utan det räcker med att inspektionen i sin tillsyn har konstaterat att grund för ingripande föreligger. Anledningen till att underrättelseskyldigheten inte gjorts beroende av ett konkret ingripande är att resolutionsmyndigheten i ett tidigt skede ska kunna förbereda ett eventuellt resolutionsförfarande även om något konkret ingripande enligt 1 eller 2 §§ inte görs. En sådan situation är t.ex. om andra åtgärder kan behöva vidtas såsom nedskrivning eller konvertering av skuldinstrument, utseende av tillfällig förvaltare eller beslut om resolution. Med överträdelser avses även sådana situationer som anges i 15 kap. 1 § tredje stycket (i lydelse enligt prop. 2013/14:228). Av bestämmelsen framgår att det endast är överträdelser som ger skäl att anta att institutet kan komma att omfattas av ett eventuellt resolutionsförfarande som ska utlösa underrättelseskyldigheten. Vidare framgår att Finansinspektionen ska lämna de uppgifter som resolutionsmyndigheten behöver för att förbereda åtgärder, t.ex. kontakta potentiella köpare enligt 5 kap. 4 § lagen om resolution.
Av andra stycket framgår att Finansinspektionen ska underrätta företaget i de fall förutsättningarna enligt första stycket är uppfyllda och inspektionen bedömer att en kapitalökning i företaget är nödvändig för att företaget inte ska fallera. Innebörden av fallera i denna bestämmelse är densamma som enligt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen om resolution. Bestämmelsen får betydelse för de aktiebolag som i sin bolagsordning beslutar att ta in bestämmelser om förkortad kallelsetid till bolagsstämma för beslut om kapitalökning, jämför 7 kap. 20 § aktiebolagslagen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.6, 29.4.2. och 29.7.
2 c §
Paragrafen, som är ny, genomför delar av artikel 27.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen föreskriver att om Finansinspektionen ingriper mot ett institut när förutsättningarna i 2 b § är uppfyllda ska Finansinspektionen också besluta om att ingripandet är en krisavvärjande åtgärd. En krisavvärjande åtgärd definieras i 2 kap. lagen om resolution. Ett sådant beslut innebär att en motpart till
SOU 2014:52 Författningskommentar
1475
företaget gentemot vilket Finansinspektionen ingriper, inte kan häva ett avtal med företaget på grund av Finansinspektionens ingripande. Detta följer av 5 kap. 1 § lagen om resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.3.
7 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112.
Enligt ändringen i paragrafens första stycke får Finansinspektionen besluta om sanktionsavgift dels för kreditinstitut, finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut som har meddelats beslut om anmärkning, dels för kreditinstitut som meddelats varning.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
8 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112.
I paragrafens första stycke framgår det högsta beloppet som sanktionsavgiften får fastställas till. Eftersom Finasinspektionen kan besluta om att ta ut sanktionsavgift även från finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut har punkten 1 ändrats. En följdändring har också gjorts i andra stycket.
Genom ändringen i tredje stycket tydliggörs det att begränsningen av sanktionsavgiften i det stycket endast kan aktualiseras i förhållande till kreditinstitut.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
9 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112.
Av paragrafen följer vilka omständigheter som ska beaktas vid fastställande av sanktionsavgiftens storlek. Av ändringarna framgår att paragrafen ska tillämpas vid fastställande av sanktionsavgiften för såväl kreditinstut som finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut.
Författningskommentar SOU 2014:52
1476
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
15a kap. Tillfällig förvaltning
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 29.1 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår vilka förutsättningar som ska föreligga för att Finansinspektionen ska få utse en eller flera tillfälliga förvaltare.
Av första punkten framgår att institutets finansiella situation ska vara sådan att Finansinspektionen redan ingripit mot institutet enligt 15 kap. 1–2§§ utan att den finansiella situationen väsentligen förbättrats och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen. Anledningen till att Finansinspektionen ingriper mot institutet ska ha en viss nivå. Detta framgår av inledningen till bestämmelsen som anger att det ska finnas skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande som avses i lagen (2015:000) om resolution. Jämför författningskommentaren till 15 kap. 2b§ vad gäller överträdelsernas art.
Vad avser att den finansiella situationen väsentligen förbättrats är, i de fall en redan dålig finansiell situation inte förbättras genom valda åtgärder eller till och med försämras ytterligare, det inte orimligt att betrakta en sådan finansiell situation som väsentligen försämrad i förhållande till vad den borde ha varit för att inspektionen skulle ha avstått från att ingripa. Utgångspunkten för att det ska vara aktuellt att förordna en tillfällig förvaltare i detta avseende bör därför vara att ingripanden som Finansinspektionen gjort för att förbättra en finansiell situation som tar sig uttryck i överträdelser ska ha visat sig otillräckliga.
Av första stycket andra punkten framgår att i de fall Finansinspektionen meddelat institutet en varning föreligger tillräckliga skäl att utse en tillfällig förvaltare.
Av andra stycket framgår att det finns två typer av tillfällig förvaltning. Finansinspektionen ska besluta om den tillfällige förvaltaren ska arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören eller om denne ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe. Ett beslut om det senare ska offentliggöras och registreras hos Bolagsverket.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1477
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.6.1. och 29.6.2.
2 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 29.1–29.6 i resolutionsdirektivet.
Av första stycket framgår att beslutet att utse en tillfällig förvaltare ska innehålla en beskrivning av uppdraget och eventuella villkor för detta. När den tillfällige förvaltaren tillsätts för att träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe bör utgångspunkten vara att förvaltaren får samtliga befogenheter som dessa har. Det blir därför i beslutet i dessa fall främst aktuellt att ange begränsningar av dessa befogenheter utefter vad som är proportionerligt i det enskilda fallet. Det skulle kunna avse befogenheter som inte bedöms behövas för att utföra uppdraget eller krav på att vissa beslut eller åtgärder kräver Finansinspektionens medgivande.
Andra stycket behandlar det fallet att den tillfällige förvaltaren utses för att arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören. Uppdragsbeskrivning ska då ange vilka beslut eller åtgärder av styrelse och verkställande direktör som ska föregås av samråd eller samtycke från den tillfällige förvaltaren.
Uppdragsbeskrivningarna kan ange om den tillfällige förvaltaren ska lämna rapporter om institutets finansiella ställning och om de åtgärder som denne har vidtagit och med vilken regelbundenhet sådana rapporter ska lämnas.
Den tillfällige förvaltarens befogenheter med avseende på institutet ska följa tillämplig bolagsrätt.
Av tredje stycket följer att, i de fall den tillfällige förvaltaren utses att arbeta tillsammans med styrelse och verkställande direktör, beslut eller åtgärd som företaget verkställer eller vidtar utan föregående samråd eller samtycke i enlighet med en uppdragsbeskrivning i det enskilda fallet inte blir civilrättsligt ogiltigt.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.6.2.
3 §
Paragrafen genomför delar av artikel 29.5 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen anger att för att kalla till bolagsstämma krävs medgivande från Finansinspektionen. Att det framgår av lag
Författningskommentar SOU 2014:52
1478
innebär att denna befogenhet aldrig kan omfattas av förvaltarens uppdrag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.6.2.
4 §
Paragrafen genomför delar av artikel 29.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att den som utses till tillfällig förvaltare ska uppfylla de krav som gäller för styrelseledamot eller verkställande direktör enligt 3 kap. 2 § punkten 4. Den tillfällige förvaltaren ska sålunda ha den insikt och erfarenhet som krävs för att delta i ledningen av ett institut och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift.
Andra stycket anger att det inte får föreligga någon omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för den tillfällige förvaltarens opartiskhet i utövandet av dennes uppdrag.
Tredje stycket anger att den tillfällige förvaltaren har en anmälningsplikt i fråga om förhållanden som kan utgöra jäv mot honom eller henne. Den tillfällige förvaltaren ska omedelbart anmäla sådana förhållanden till Finansinspektionen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.6.4.
5 §
Paragrafen genomför artikel 29.7 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar uppdragets tidsperiod. En tillfällig förvaltare kan utses för en tid av högst ett år. Därefter får Finansinspektionen göra en bedömning om förutsättningarna alltjämt föreligger och det finns skäl till fortsatt tillfällig förvaltning. Uppdraget kan förlängas en gång med högst ett år.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.6.5.
6 §
Paragrafen genomför artikel 29.4 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar Finansinspektionens rätt att entlediga den tillfällige förvaltaren. Ett entledigande kan ske när som helst under uppdraget.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1479
Av andra stycket framgår att Finansinspektionen ska entlediga den tillfällige förvaltaren om denne begär det och visar skäl därtill.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.6.5.
7 §
Paragrafen genomför art. 84.1 d–f och k–m såvitt avser tillfälliga förvaltare och för vilka sekretess inte gäller enligt OSL och OSF.
Tystnadsplikten enligt denna paragraf gäller för tillfälliga förvaltare som intar en självständig ställning i förhållande till myndigheterna. Bestämmelsen är emellertid inte tillämplig på tillfälliga förvaltare som ska arbeta tillsammans med ledningen, eftersom förvaltaren i det fallet intar en osjälvständig ställning i förhållande till myndigheten. För en sådan förvaltare gäller i stället bestämmelserna i OSL.
Se även författningskommentaren till 29 kap. 3 § lagen om resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.3.
15 b Beslut om vissa ingripanden och tillfällig förvaltning avseende koncerner
1 och 2 §§
Paragraferna genomför delar av artiklarna 30.1–30.3 och 30.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragraferna, som är nya, framgår hur Finansinspektionen ska agera när förutsättningarna för tidiga ingripanden enligt artikel 27 i resolutionsdirektivet (jfr 15 kap. 2 b §) eller att utse en tillfällig förvaltare enligt artikel 28 i samma direktiv (se 15 a kap.) är uppfyllda beträffande ett moderföretag inom EES eller ett dotterföretag.
Om Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet ska den underrätta Eba och samråda med myndigheterna i tillsynskollegiet. Detta framgår av 1 §.
Om åtgärderna ska vidtas mot ett dotterföretag räcker det dock med att underrätta och samråda med den samordnande myndigheten. Beträffande dotterföreagen föreligger det en skyldighet att samråda bara om inspektionen också avser att vidta åtgärder. Detta framgår av 2 §.
Författningskommentar SOU 2014:52
1480
I båda fallet ska inspektionen ta hänsyn till vad som kommit fram vid samrådet på det sätt som beskrivs i paragraferna.
Bestämmelserna behandlas i avsnitt 29.7.
3 §
Paragrafen genomför delar av artikel 30.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att det gäller särskilda bestämmelser om mer än en tillsynsmyndighet vill vidta åtgärder av nämnt slag mot ett koncernföretag. Utgångspunkten är då att de ska försöka komma överens om de ska samordna åtgärderna eller om de ska utse samma tillfälliga förvaltare. En sådan överenskommelse ska fattas inom fem dagar. En sådan överenskommelse är en internationell överenskommelse som är bindande för inspektionen och den ska fatta de nationella beslut som behövs till följd av dem. Om överenskommelsen exempelvis innebär att Finansinspektionen ska vidta en viss typ av åtgärder, ska inspektionen också fatta ett beslut med denna innebörd.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.7.
4 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 30.4 och 30.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår vad som händer om myndigheterna inte kommer överens enligt 3 §. Då ska var och en av myndigheterna fatta ett eget beslut i frågan.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.7.
5 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 30.5 och 30.6 och 30.7 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar Ebas bindande medling när ett ärende hänskjuts till den. Ett sådant hänskjutande får dock bara avse de frågor som räknas upp i artikel 30.6 i resolutionsdirektivet.
I första stycket beskrivs vad som gäller om en utländsk myndighet hänskjutet ärendet till Eba. Då ska inspektionen skjuta upp sitt beslut under tre dagar. Om Eba meddelar ett beslut är
SOU 2014:52 Författningskommentar
1481
Finansinspektionen skyldig att följa det. I annat fall får inspektionen fatta det beslut den avsåg.
Av andra stycket följer att Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Eba inom den utsatta tidsfristen. Att ärendet får hänskjutas framgår av 13 kap. 6 b §.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.7.
16 kap.
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 4, 5, 7, 9, 20, 24-26 och avsnitt A i bilagan till resolutionsdirektivet.
Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter på vissa specifika områden. Här föreslås sju nya bemyndiganden.
I en ny punkt 5 finns bemyndiganden avseende om vad en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan ska innehålla och hur ofta den ska uppdateras.
De nya punkterna 6–10 innehåller bemyndiganden som avser avtal om koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap.
I den nya punkten 14 ges bemyndigande att meddela föreskrifter som rör sådana register över avtal som avses i 13 kap. 8 a §.
Bestämmelserna behandlas i avsnitten 24.4, 27.4.6–27.4.9 och , 28.2.2, 28.2.3 och 28.3.2
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 23 och artiklarna 112 och 113 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen föreslås att regeringen får tre nya bemyndiganden till regeringen. Dessa finns i punkterna 1, 3 och 4.
Den första punkten behandlar Finansinspektionens anmälan om och prövning av koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap.
I den tredje punkten, som är ny, föreslås ett bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldigheten för Finansinspektionen att offentliggöra information om sanktionsbeslut, se artikel 112 i resolutionsdirektivet.
I fjärde punkten föreslås ett bemyndigande att meddela föreskrifter om de närmare förutsättningarna för Finansinspektionens
Författningskommentar SOU 2014:52
1482
informationsskyldighet gentemot Europeiska bankmyndigheten (EBA) och om användningen av Ebas databas.
Bemyndigandena behandlas i avsnitten 27.4.6, 31.3 och 31.4.
36.15 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)
7 kap.
20 §
Paragrafen genomför artikel 121.2 i resolutionsdirektivet.
Förslaget innebär att ett nytt tredje stycke införs. Av bestämmelsen framgår att när kallelse utfärdas till extra bolagsstämma under de förutsättningar som framgår av bestämmelsen gäller inte bestämmelsen om kallelsetid i första stycket. I stället gäller att kallelse ska utfärdas senast tio dagar innan bolagsstämman ska äga rum.
För att aktiebolaget ska kunna använda sig av kallelsebestämmelsen i tredje stycket gäller att det framgår av bolagsordningen att styrelsen får kalla till bolagsstämma för att besluta om kapitalökning i de fall Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen (2015:000) om resolution, jämför 15 kap. 2 b § lagen om bank och finansieringsrörelse och 25 kap. 2 b § lagen om värdepappersmarknaden.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.7.
17 kap.
2 §
Paragrafen har inte någon direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Till paragrafen fogas ett andra stycke i vilket det framgår att en värdeöverföring från bolaget till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska vara en tillåten värdeöverföringsform. Detta under förutsättning att avtalet godkänts i behörig ordning. Affärshändelse som sker enligt ett avtal som inte godkänts är således inte undantagen från aktiebolagslagens bestämmelser om
SOU 2014:52 Författningskommentar
1483
värdeöverföring och kan, om förutsättningarna därför är uppfyllda, förbjudas i enlighet med aktiebolagslagens regler. Ett företag ska dock vara oförhindrat att utge finansiellt stöd som uppfyller aktiebolagslagens regler utan att behöva ansöka om tillstånd på det sätt som föreskrivs i lagen om bank- och finansieringsrörelse samt lagen om värdepappersmarknaden. Det föreslagna stycket tar enbart sikte på sådant finansiellt stöd som inte skulle vara tillåtet enligt aktiebolagslagens regler.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.1.
25 kap.
10 a §
Paragrafen genomför delar av artikel 86.1 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att ett aktiebolag som är i resolution inte får försättas i likvidation. Ett sådant beslut får dock fattas efter ansökan av resolutionsmyndigheten
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.9.2.
36.16 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2005:1047 ) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 117.1 och 117.2 i resolutionsdirektivet.
Genom ändringen i paragrafens första stycke utvidgas lagens tillämpningsområde för det första till att omfatta värdepappersföretag. Det framgår av att ordet kreditinstitut har bytts ut mot institut. Med institut avses nämligen kreditinstitut och värdepappersföretag se definitionen av institut i 2 §. Det gäller oavsett om förfarandet är konkurs eller rekonstruktion.
För det andra görs det en ändring som innebär att beträffande resolutionsåtgärder blir lagen tillämplig på sådana finansiella institut och holdingföretag som kan försättas i resolution. För de
Författningskommentar SOU 2014:52
1484
sistnämnda tillämpas insolvensförordningen vid konkurs och denna lag vid resolution.
Ändringen i andra stycket innebär att bestämmelsen utvidgas till att omfatta även värdepappersföretag hemmahörande utanför EES som driver verksamhet i Sverige via filial. Att resolutionsåtgärder får vidtas mot sådana filialer framgår av 9 kap. 11 § lagen om resolution.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.4.1.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 117.2
Genom de ändringar som föreslås i paragrafen klargörs att definitionen av ordet ”rekonstruktion” inkluderar även resolutionsåtgärder enligt lagen om resolution. Det införs också en definition av resolution. Detta begrepp inkluderar resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och de statliga stabiliseringsverktygen enligt resolutionsdirektivet.
Det har vidare införts en definition av ordet institut. Med det avses dels kreditinstitut (se beträffande det begreppet prop. 2005/06:37 s. 35 och 51), dels ett värdepappersföretag. Med värdepappersföretag avses dels svenska värdepappersbolag och motsvarande utländska företag som avses i artikel 4.12 tillsynsförordningen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.4.1.
3 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 117.1 och 117.2 i resolutionsdirektivet.
Ändringen i paragrafen är en följd av att lagen nu är tillämplig på resolutionsåtgärder. Att bestämmelsen inte gäller övriga rekonstruktionsåtgärder beror på att det inte finns några sådana som är tillämpliga på svenska institut och försäkringsföretag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.4.1.
4 §
Ändringarna i paragrafens andra stycke är endast redaktionella.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1485
I paragrafens nya tredje stycke hänvisas till bestämmelser som också behandlar verkan av vissa resolutionsåtgärder som har beslutats i en stat inom EES.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 22.4.1 och 22.4.2.
5 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 117.1 och 117.2 i resolutionsdirektivet.
Ändringen i paragrafen är en följd av att lagen nu är tillämplig på resolutionsåtgärder. Att bestämmelsen inte gäller övriga rekonstruktionsåtgärder beror på att det inte finns några sådana som är tillämpliga på svenska institut och försäkringsföretag.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.4.1.
16 §
Paragrafen genomför delar av artikel 117.2 i resolutionsdirektivet.
Ändringen i fjärde stycket innebär att bestämmelsen är tillämplig även på resolutionsåtgärder. I det fallet är det emellertid resolutionsmyndigheten som ska se till att registreringen sker.
Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 22.4.1.
36.17 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 2007:528 ) om värdepappersmarknaden
1 kap.
5 §
Paragrafen genomför delar av artikel 2 i resolutionsdirektivet.
I paragrafen föreslås ett antal nya definitioner som har samband med de lagändringar som föreslås.
Definitionerna behandlas i kapitel 5.
Författningskommentar SOU 2014:52
1486
8 kap.
4 §
Paragrafen genomför artikel 5.1 i resolutionsdirektivet.
I paragrafens första stycke görs det en ändring för att klargöra att återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner omfattas av bestämmelserna i nämnda paragraf. Planerna är nämligen en styrform i kapitaltäckningsdirektivets mening. Av ändringen följer att om någon annan bestämmelse hänvisar till denna paragraf så omfattar hänvisningen även återhämtningsplanerna. Som exempel på en sådan hänvisning kan nämnas den i 2 kap. 1 § lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. Enligt den bestämmelsen ska ett företag som bryter mot den här paragrafen åläggas ett särskilt kapitalbaskrav.
Det är dock inte alla värdepappersbolag som är skyldiga att upprätta en återhämtningsplan, se 8 a kap. 1 §. De som undantas kan dock komma att ingå i återhämtningsplaner som upprättas av andra företag men då i egenskap av finansiella institut.
Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.2.1.
36 §
Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i resolutionsdirektivet.
Av det nya andra stycket framgår att ett värdepappersbolags system även göra det möjligt att identifiera den typ av kvalificerade insättningar som räknas upp.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 20.1.
8 a kap.
Kapitlet innehåller bestämmelser om återhämtningsplaner motsvarande dem i 6 a kap. LBF. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelserna i 2–12 §§ hänvisas därför till bestämmelserna i den lagen. Bemyndigandet i 13 § motsvarar bemyndigandet i 16 kap. 1 § 5 LBF.
Av bestämmelsen i 1 § framgår vilka företag som är skyldiga att upprätta återhämtningsplaner. Det är samma värdepappersbolag som omfattas av bestämmelserna i lagen om resolution (se 5 kap).
SOU 2014:52 Författningskommentar
1487
8 b kap.
1 §
Paragrafen innehåller definitioner av ett par begrepp.
Definitionen av finansiellt stöd anknyter till direktivets (artikel 19(5)(b)). Med finansiellt stöd avses således penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer. Koncerninternt finansiellt stöd avser således sådant finansiellt stöd som utgår mellan två eller flera företag inom en och samma koncern.
2 §
Paragrafen genomför artikel 19 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen behandlar vissa grundläggande krav gällande avtal om koncerninternt finansiellt stöd.
I paragrafen anges vilka företag som kan vara parter till ett avtal om koncerninternt finansiellt såsom det avses i detta sammanhang. Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får alltså ingås mellan å ena sidan ett värdepappersbolag som är moderinstitut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom EES, och å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utom EES.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.3.
3-18 §§
Bestämmelserna i 3-18 §§ motsvarar dem i 6 b kap. lagen om bank och finansieringsrörelse. Beträffande den närmare innebörden av 3-18 §§ hänvisas därför till bestämmelserna i den lagen.
19 §
Paragrafen innehåller en rad bemyndiganden till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att utfärda föreskrifter i vissa fall. Bemyndigandena i paragrafen motsvarar dem i 16 kap 1 § lagen om bank och finansieringsrörelse.
Författningskommentar SOU 2014:52
1488
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 27.4.6. och 27.4.7.
11 kap.
11 a §
Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet.
I paragrafen införs en skyldighet för ett värdepappersinstitut med tillstånd till drift av handelsplattformar att avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel om resolutionsmyndigheten begär det. Samma skyldighet gäller om en utländsk resolutionsmyndighet framställer en sådan begäran.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
15 kap.
11 §
Genom den ändrade lydelsen genomförs delar av artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet.
En ny grund för när en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en reglerad marknad eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel har lagts till i första stycket.
De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
22 kap.
2 a §
Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 64.1 c i resolutionsdirektivet.
I paragrafen införs bestämmelser som innebär att Finansinspektionen är skyldig att besluta om handelsstopp om resolutionsmyndigheten begär det. Samma skyldighet gäller om en utländsk resolutionsmyndighet framställer en sådan begäran.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.7.1.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1489
23 kap.
3 a §
Paragrafen är ny och genomför artikel 83.1 och 83.2 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen motsvarar de i 13 kap. 4 a och 4 b § LBF. Skillnaden är att den behandlar samtliga relevanta företag i samma paragraf. Skillnaden beror på lagarnas olika strukturer. Beträffande bestämmelsens närmare innebörd hänvisas till nämnda bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.6.
3 b §
Paragrafen genomför artiklarna 5.8 och 71.7 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får kräva att ett företag som är ett kreditinstitut eller ett koncernföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn ska föra register över ingångna avtal. Myndigheten kan när som helst kräva att företaget upprättar ett sådant register.
Bestämmelsen motsvarar den i 15 kap. 8 a LBF. Beträffande bestämmelsens närmare innebörd hänvisas till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 24.4.
5 a
Paragrafen genomför delar av artiklarna 8.2–8.4, 20.5, 20.7, 25.4 och 30.4–30.7 i resolutionsdirektivet.
De ändringar som föreslås i andra och tredje styckena motsvarar dem i 13 kap. 6 b och d §§, varför det hänvisas till författningskommentaren till den paragrafen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 27.4.8, 28.3.4,och 29.8.
15 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 5.8 och 71.7 i resolutionsdirektivet.
Författningskommentar SOU 2014:52
1490
Den föreslagna ändringen i paragrafen innebär att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter i anslutning till bestämmelsen i 3 b §. De övriga ändringarna är redaktionella.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 24.4.
24 kap.
1 a §
Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 38.8 och artikel 47.4 i resolutionsdirektivet.
Av paragrafen följer att vissa bestämmelser i detta kapitel inte ska gälla om bestämmelserna aktualiseras som ett resultat av att resolutionsmyndigheten har vidtagit vissa åtgärder enligt lagen (2015:000) om resolution. Det rör sig om beslut av resolutionsmyndigheten att
1. överföra tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument genom användning av försäljningsverktyget (18 kap. 2 § lagen om resolution),
2. minska eller konvertera äganderättsinstrument genom nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument (6 kap. 11, 13 eller 14 § lagen om resolution),
3. vidta åtgärder mot ägare (17 kap. 1, 3 eller 4 § lagen om resolution) eller
4. använda skuldnedskrivningsverktyget (22 kap. 17 § lagen om resolution).
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 12.4.2 och 15.3.
25 kap.
1 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112 i resolutionsdirektivet.
Den föreslagna ändringen motsvarar den i 15 kap. 1 § LBF varför det hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
SOU 2014:52 Författningskommentar
1491
2 b §
Paragrafen genomför delar av artikel 27.2, delar av artikel 81.2 och delar av 121.2 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen, som är ny, motsvarar den i 15 kap. 2 b § LBF, varför det hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.6, 29.4.2. och 29.7
2 c §
Paragrafen genomför delar av artikel 27.1 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen, som är ny, motsvarar den i 15 kap. 2 c § LBF, varför det hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 29.3.
4 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112 i resolutionsdirektivet.
Den föreslagna ändringen motsvarar den i 15 kap. 2 § LBF varför det hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
8 §
Paragrafen genomför delar av artiklarna 111 och 112 i resolutionsdirektivet.
Den föreslagna ändringen motsvarar den i 15 kap. 7 § LBF varför det hänvisas till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 31.2.
30 §
Paragrafen genomför artiklarna 112 och 113 i resolutionsdirektivet.
Paragrafen, som är ny, innehåller två nya bemyndiganden till regeringen.
I den första punkten föreslås ett bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldigheten för Finansinspektionen att offentliggöra
Författningskommentar SOU 2014:52
1492
information om sanktionsbeslut, se artikel 112 i resolutionsdirektivet.
I andra punkten föreslås ett bemyndigande att meddela föreskrifter om de närmare förutsättningarna för Finansinspektionens informationsskyldighet gentemot Europeiska bankmyndigheten (EBA) och om användningen av Ebas databas.
Bestämmelsen behandlas i avsnitten 31.3 och 31.4.
25 a kap.
Bestämmelserna i detta kapitel motsvarar dem i 15 a kap. i lagen om bank och finansieringsrörelse. Vi hänvisar därför till det kapitlet.
25 b kap .
Bestämmelserna i detta kapitel motsvarar dem i 15 b kap. lagen om bank och finansieringsrörelse. Vi hänvisar därför till det kapitlet.
36.18 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
30 kap.
8 a §
Paragrafen genomför delar av artikel 84 i resolutionsdirektivet.
Bestämmelsen innebär att Finansinspektionen får lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess enligt 4 § första stycket till enskilda personer som deltar i en resolutionsprocess gällande ett kreditinstitut eller värdepappersföretag, förutsatt att uppgifterna behövs i syfte att planera eller utföra resolutionsåtgärder. Bestämmelsen innebär ingen skyldighet för myndigheten att lämna ut uppgifterna, utan det ligger inom myndighetens diskretion att i det enskilda fallet pröva om uppgifter ska lämnas ut eller inte, en prövning som kan ske på eget initiativ eller förfrågan från en sådan enskild som det nu är fråga om.
Vid denna prövning måste myndigheterna också att beakta om uppgifterna får lämnas ut enligt andra sekretessbestämmelser som
SOU 2014:52 Författningskommentar
1493
är tillämpliga för uppgifterna, exempelvis sekretessbestämmelser till skydd för det allmänna intresset.
De enskilda personer som här avses är desamma som har tystnadsplikt enligt 29 kap. 3 § lagen om resolution. För en närmare redogörelse för vilka enskilda personer som berörs hänvisas därför till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Förslaget behandlas i avsnitt 32.4.3.
12 §
Paragrafen genomför delar av artikel 84.
Sedan tidigare gäller sekretess enligt denna bestämmelse till skydd för vissa uppgifter om enskildas förhållanden i pågående respektive avslutade ärenden enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut. I ett pågående sådant ärende är sekretessen absolut för uppgift om dels affärs- eller driftförhållande hos berört kreditinstitut, dels ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med institutet. I ett avslutat ärende gäller sekretessen till skydd för institutet om det kan antas att det lider skada om uppgiften röjs. För uppgift om den som står i affärsförbindelse eller motsvarande med institutet gäller absolut sekretess även i ett avslutat ärende. Bestämmelsens utformning innebär att den är tillämplig hos alla de instanser där ärenden om statligt stöd till kreditinstitut kan komma att hanteras. En uppgift som en myndighet har fått i ett sådant ärende från Riksbanken eller Riksgäldskontoret och som omfattas av absolut sekretess enligt i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § OSL, skyddas av motsvarande sekretess i ärendet. Sekretessen gäller dock inte för beslut i ärendet.
Genom ändringen är bestämmelsen tillämplig i ärenden enligt lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och i ärenden om statligt stöd i resolution enligt lagen om resolution. Det innebär att sekretessen för uppgifter i ärenden där statligt stöd till kreditinstitut kan komma i fråga fortsatt gäller med samma räckvidd och styrka som redogjorts för ovan, oavsett om stödet är av förebyggande eller annat slag. Ingen ändring i sak är avsedd.
Förslaget behandlas i avsnitt 32.2.4.
Författningskommentar SOU 2014:52
1494
12 a §
Paragrafen genomför delar av artikel 84.
Bestämmelsen innebär att motsvarande sekretess som gäller i ärenden enligt 12 § gäller i ärenden om resolution av kreditinstitut, värdepappersbolag och andra företag som kan bli föremål för resolution. Det hänvisas därför till författningskommentaren till den paragrafen.
Med resolutionsärende avses ett ärende som inleds hos resolutionsmyndigheten för att fastställa om förutsättningarna för resolution är uppfyllda för ett företag. Bestämmelsen är emellertid inte tillämplig i den förberedande fasen i krishanteringen. Denna fas består bl.a. i upprättande av återhämtnings- och resolutionsplaner, liksom de behöriga myndigheternas bedömningar av de planerna. Till den förberedande fasen räknas, utöver arbetet med återhämtnings- och resolutionsplaner, även myndigheternas preventiva åtgärder för att undanröja hinder för resolution, avtal om finansiellt stöd inom koncerner och de behöriga myndigheternas tidiga ingripanden. För uppgifter i dessa delar gäller i stället sekretess enligt 30 kap. 4 och 12 b §§ OSL.
Förslaget behandlas i avsnitt 32.2.4.
12 b §
Paragrafen genomför delar av artikel 84.
Paragrafen är tillämplig i andra ärenden enligt lagen om resolution än ärenden om extraordinärt statligt stöd och resolution. Ärenden som här avses rör den förberedande eller förebyggande fasen i krishanteringen, bl.a. resolutionsmyndighetens upprättande av resolutionsplaner.
Förslaget behandlas i avsnitt 32.2.4.
12 c §
Paragrafen genomför delar av artikel 84.
Bestämmelsen innebär att resolutionsmyndigheten får lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess enligt 12 b eller 12 c § till enskilda personer som deltar i en resolutionsprocess gällande ett kreditinstitut eller värdepappersföretag, förutsatt att uppgifterna behövs i syfte att planera eller utföra resolutionsåtgärder. Bestäm-
SOU 2014:52 Författningskommentar
1495
melsen innebär ingen skyldighet för myndigheten att lämna ut uppgifterna, utan det ligger inom myndighetens diskretion att i det enskilda fallet pröva om uppgifter ska lämnas ut eller inte, en prövning som kan ske på eget initiativ eller förfrågan från en sådan enskild som det nu är fråga om. Vid denna prövning måste myndigheterna också att beakta om uppgifterna får lämnas ut enligt andra sekretessbestämmelser som är tillämpliga för uppgifterna, exempelvis sekretessbestämmelser till skydd för det allmänna intresset.
De enskilda personer som här avses är desamma som har tystnadsplikt enligt 29 kap. 3 § i lagen om resolution. För en närmare redogörelse för vilka enskilda personer som berörs hänvisas därför till författningskommentaren till den bestämmelsen.
Förslaget behandlas i avsnitt 32.4.3.
13 §
I bestämmelsen har en följdändring gjorts med anledning av de nya 12 a och 12 b §§.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.2.4.
30 §
I bestämmelsen har en följdändring gjorts med anledning av de nya 12 a och 12 b §§.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 32.2.4.
Bilaga 1
1497
Kommittédirektiv 2011:6
Översyn av regelverket för hantering av finansiella kriser
Beslut vid regeringssammanträde den 3 februari 2011
Sammanfattning av uppdraget
En kommitté ska göra en översyn av det svenska regelverket för hantering av finansiella kriser bl.a. mot bakgrund av de lärdomar som kan dras av utvecklingen och hanteringen av den finansiella kris som hösten 2008 drabbade världen med full kraft. Det är viktigt att ha tydliga och effektiva regelverk för att hantera olika slag av finansiella kriser så att det finansiella systemets funktion kan upprätthållas och kostnaderna för samhället minimeras.
Kommittén ska föreslå åtgärder för att förbättra det nuvarande regelverket. Kommittén ska överväga hur den svenska lagstiftningen kan anpassas för att effektivt mildra verkningarna av och omhänderta en finansiell kris i såväl ett rent nationellt institut som ett institut med gränsöverskridande verksamhet, samtidigt som regelverket blir förenligt med det arbete som pågår inom EU, IMF och G20-gruppen.
Det övergripande syftet med översynen är att säkerställa att regelverket är utformat så att olika slag av finansiella kriser i första hand kan mildras genom förebyggande åtgärder och i andra hand lösas på ett effektivt sätt, samtidigt som skattebetalarnas intressen värnas och allmänhetens förtroende för det finansiella systemets funktion säkerställs. Statens långsiktiga kostnader i samband med en finansiell kris ska minimeras, och staten ska så långt som möjligt kompenseras för sina utgifter med anledning av krisen.
Givet det övergripande syftet att säkerställa skattebetalarnas intressen har regeringen och riksdagen en central roll i statliga krisåtgärder.
Bilaga 1 SOU 2014:52
1498
Kommittén ska bl.a.
analysera och dra slutsatser av hanteringen, såväl i Sverige som internationellt, av den senaste globala finansiella krisen,
göra en översyn av det nuvarande institutionella ramverket för krishantering, analysera ansvarsfördelningen och samspelet mellan Riksbanken, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen och Regeringskansliet (främst Finansdepartementet) samt av möjligheten till ansvarsutkrävande av myndigheterna och föreslå nödvändiga förbättringar,
analysera och föreslå förbättringar i fråga om det regelverk för ingripanden som gäller för Finansinspektionen, bl.a. om det i lag ska anges att vissa åtgärder ska vidtas i vissa situationer,
analysera och föreslå förbättringar av regelverket för Riksbankens hantering av frågor som rör finansiell stabilitet, inklusive lämnande av likviditetsstöd samt uppgifter och medel i sin roll att främja finansiell stabilitet och god marknadsfunktion,
analysera om regelverket för övertagande och rekonstruktion och avveckling av finansiella institut med problem är tillräckligt och effektivt samt föreslå nödvändiga förbättringar,
analysera hur ett låneinstrument som konverteras till kapital vid vissa situationer kan utgöra ett effektivt verktyg vid såväl privata lösningar som vid offentligt övertagande och rekonstruktion,
utreda och föreslå en riskdifferentierad avgift för stabilitetsfonden,
analysera regelverket för överprövning av myndighetsbeslut i frågor av betydelse för den finansiella stabiliteten, inklusive vilken roll Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut ska ha,
analysera om sekretessbestämmelserna ger Regeringskansliet och de berörda myndigheterna möjlighet till effektivt informationsutbyte mellan varandra och motsvarande utländska myndigheter,
analysera hur de föreslagna lösningarna förhåller sig till EU:s statsstödsregler,
utarbeta nödvändiga författningsförslag i de avseenden kommittén kommer fram till att regelverken behöver ändras.
Bilaga 1
1499
Uppdraget ska redovisas senast den 15 augusti 2012.
Bakgrund
Den globala finansiella krisen
Den finansiella krisen föregicks av en lång period med växande globala obalanser, stark kreditexpansion, låga internationella realräntor och god tillgång till likviditet. Dessa makroekonomiska förhållanden bidrog till en systematisk undervärdering av risk och mycket låga riskpremier på finansmarknaderna. Samverkande systemrisker underskattades kraftigt, vilket tillsammans med bristande reglering och tillsyn skapade snedvridna incitament för finansiella institut. Skuldsättningsgraden ökade i bankerna och därmed sårbarheten för stigande förluster. Problemen blev först tydliga på den amerikanska fastighetsmarknaden där huspriserna ökat kraftigt under mer än ett decennium. En bidragande faktor var att hushåll med svag betalningsförmåga fick bolån till initialt förmånliga villkor, s.k. subprime-lån. Detta sammanföll med en generell lättnad av bankernas kreditgivningspolicy. I takt med att den ekonomiska aktiviteten började avta fick emellertid dessa hushåll allt svårare att betala sina lån och huspriserna började falla. Kreditförlusterna började öka i de amerikanska bolåneinstituten.
Parallellt med kreditexpansionen hade nya finansiella instrument, särskilt derivatprodukter, utvecklats i en omfattning som saknar motstycke. De finansiella institut som ursprungligen stått för bostadslånen hade paketerat om och sålt dessa vidare i form av komplexa finansiella instrument, s.k. Collateralised Debt Obligations (CDO). Riskerna, som kreditvärderingsinstituten i otillräcklig grad lyckats bedöma, hade således spridits såväl geografiskt som till olika typer av aktörer. Dessa spridningsmekanismer gav återverkningar även i länder vars banker hade begränsad exponering mot de komplexa värdepapperna. Allteftersom risken för solvensproblem i enskilda institut steg ökade osäkerheten kring motparternas riskexponering. Det sämre förtroendet resulterade i stigande korta räntor för bankernas likviditet och rena finansieringsproblem för vissa institut.
Under sommaren och hösten 2007 började signalerna bli allt tydligare om att det finansiella systemet inte fungerade normalt.
Bilaga 1 SOU 2014:52
1500
Till en början drabbades främst institut med direkt exponering mot bolån och stort beroende av finansiering via marknaden. I september 2007 tvingades den brittiska centralbanken rädda bolåneinstitutet Northern Rock efter att insättarna tagit ut medel i stor omfattning. I USA gick många bolåneinstitut och mindre banker omkull eller togs över av andra banker. Oro kring solvensen i investmentbanken Bear Stearns, med betydande exponering mot bolåneinstrument, ledde till att banken i mars 2008 hastigt togs över av JP Morgan.
Hösten 2008 kulminerade problemen när investmentbanken Lehman Brothers ansökte om konkursskydd. Marknaden för bankfinansiering upphörde då att fungera och det finansiella systemet hotades av en generell likviditetskris. Eftersom en bank som förlorar sin finansiering snabbt kan bringas på fall, även om den i utgångsläget är solvent, drabbades alla institut mer eller mindre. En generell förtroendekris spreds genom systemet. Särskilt sårbara var banker med högt beroende av marknadsfinansiering och stora förväntade förluster, exempelvis investmentbankerna, det isländska banksystemet och de brittiska bankerna HBOS och Royal Bank of Scotland. Som en följd av bankernas problem fick företagen allt svårare att finansiera sig. Det internationella finansiella systemet stod på randen till en kollaps som sannolikt materialiserats, om inte centralbanker och regeringar världen över vidtagit kraftfulla åtgärder och tagit över den roll som internationella finansmarknader i vanliga fall fyller.
Efter att den akuta likviditetskrisen avvärjts skiftade fokus till andra problemområden. De svenska bankerna hade små exponeringar mot komplexa amerikanska bolåneprodukter. Krisen och det kraftiga konjunkturfallet slog emellertid hårt mot de överhettade ekonomierna i Baltikum och Ukraina, där flera av de svenska bankerna har betydande verksamhet. Förväntningarna om fallande BNP och valutaförsvagningar i dessa länder skapade farhågor för stora kreditförluster i delar av det svenska banksystemet. Detta bidrog till att de svenska banker som hade störst exponering mot Baltikum fick svårt att finansiera sig på marknaderna. Kostnaderna för att finansiera sig steg dock för alla institut då svenska bankcertifikat och bostadsobligationer blev mer svårsålda till internationella aktörer.
Det stod samtidigt klart internationellt att kapitaliseringen i banksystemen var alltför låg i förhållande till förväntade förluster. Marknadens krav på bankernas kapital höjdes. Banker världen över
Bilaga 1
1501
sökte därför nytt riskkapital från marknaden och i flera länder gick staten in med kapital i bankerna, eller tvingades helt att ta över banker. I Sverige tog flera av de stora affärsbankerna in kapital via marknaden. Staten deltog som ägare med kapital till Nordea.
Den finansiella krisen har därefter gått in i ett andra skede där många länder har alltför stora budgetunderskott och för hög statsskuldsnivå. EU har mot bakgrund av detta enats om ett omfattande konsolideringsarbete i de berörda länderna.
Hanteringen av krisen internationellt och i Sverige
Efter Lehman Brothers konkurs var risken uppenbar att betalningsinställelser skulle leda till en systemkollaps. Centralbankerna världen över tillförde därför systemet likviditet (genom extraordinära åtgärder och i vissa fall nödkrediter). Det fanns också sedan tidigare en reell risk för att instituten skulle dra in på sin kreditgivning (en "credit crunch") i brist på finansiering och kapital. De realekonomiska konsekvenserna av en sådan åtstramning riskerade att bli betydande med krisen på 1930-talet som avskräckande exempel. Det är mot denna bakgrund man ska se de insatser som gjordes i länder världen över för att komma till rätta med bankers och andra kreditinstituts problem med likviditet och brist på kapital.
Räntorna sänktes till mycket låga nivåer. I syfte att stabilisera marknaderna och motverka kreditåtstramningen blev metoderna för likviditetsstöd snabbt alltmer okonventionella. Flera av centralbankerna började köpa värdepapper, såsom företagscertifikat och obligationer, direkt i marknaderna.
De statliga stödåtgärderna efter Lehman Brothers fall inriktades på att hantera individuella problem. Så gav t.ex. den amerikanska staten stöd till försäkringsbolaget AIG samtidigt som Benelux-länderna fick hantera problemen i Fortis och Dexia. Allteftersom problemen växte framstod dock detta angreppssätt som ineffektivt. Stödåtgärderna krävde en synkronisering mellan länderna för att förhindra otillbörlig konkurrens, bl.a. via statliga garantier. G7länderna enades i oktober 2008 om principerna för stöd och inom EU antogs en deklaration om huvuddragen för en europeisk åtgärdsplan. Åtgärderna var gemensamma för de flesta av EU-länderna, även om behovet varierade beroende på problemen i respektive lands finansiella sektor. Insättningsgarantin utvidgades till en miniminivå på 50 000 euro. Statliga lånegarantier enligt fastställd
Bilaga 1 SOU 2014:52
1502
prissättning utfärdades för att underlätta bankernas längre finansiering. Vidare sjösattes program i syfte att tillföra statliga kapitaltillskott till banker för att hantera uppkomna och förutsedda solvensproblem och stärka förtroendet.
Andra åtgärder inkluderade köp eller garantier av s.k. dåliga tillgångar i syfte att begränsa bankernas exponering mot framtida förluster. Storbritannien tillkännagav en sådan lösning i januari 2009. Redan tidigare, i oktober 2008, presenterades det amerikanska s.k. Troubled Asset Relief Program (TARP) som avsåg köp eller försäkran av förlusttyngda värdepapper. Detta program följdes upp i februari 2009 när den nya administrationen i Washington lade fram sin plan för finansiell stabilitet, vilken innehöll s.k. stresstester för de största bankerna, kapitaltillskott och stödköp av vissa värdepapper.
I Sverige vidtogs flera åtgärder inom ramen för den europeiska planen. Regeringens utgångspunkt i utformandet av krisåtgärder har varit att staten inte ska ta över dåliga tillgångar utan att också överta ägandet, och därmed kunna få del av eventuella värdeökningar. Övertagande av dåliga tillgångar undanröjer osäkerhet om risker i bankers balansräkning, men det är svårt att ha en prissättning som värnar skattebetalarnas intressen. Därför bör dåliga tillgångar endast övertas i samband med kapitaltillskott, där även ägandet övertas. Med denna utgångspunkt utformades de svenska stödåtgärderna. I syfte att skydda spararna och minska risken för att institut skulle drabbas av stora uttag höjdes insättarskyddet till 500 000 kronor. Den 29 oktober 2008 antog riksdagen en stabilitetsplan och lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (stödlagen). I denna plan för finansiell stabilitet har regeringen ett mandat från riksdagen att vidta nödvändiga åtgärder för att stödja det finansiella systemet. Som en del i stabilitetsplanen har en stabilitetsfond skapats, till vilken instituten betalar en årlig avgift med syfte att den finansiella sektorn på sikt ska bära sina egna kostnader för finansiell stabilitet.
Riksgäldskontoret har utsetts till regeringens stödmyndighet. Regeringen har beslutat tre huvudsakliga stödförordningar inom ramen för mandatet i stödlagen:
Förordningen (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl. Banker, bolåneinstitut och institut med betydande utlåning till kommuner ges möjlighet att mot en avgift låna medelfristigt med statlig garanti.
Bilaga 1
1503
Förordningen (2008:820) om statligt stöd till kreditinstitut. Staten får ge kapitaltillskott vid en allvarlig störning i det finansiella systemet.
Förordningen (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl. I syfte att underlätta kreditgivningen kan solventa banker m.fl. ansöka om statligt kapitaltillskott.
Därutöver innefattar stödlagen möjligheter till tvångsinlösen av aktier i ett institut under vissa förutsättningar. En sådan förutsättning är att det är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt och att institutet inte accepterar de villkor för stöd som Riksgäldskontoret erbjudit och Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut funnit skäliga. En annan situation då inlösen får ske är om institutets kapitalbas understiger en fjärdedel av det lagstadgade kravet.
I förarbetena till stödlagen (prop. 2008/2009:61) anges vissa principer som ska ligga till grund för stödåtgärderna. Det stöd som lämnas ska förenas med villkor i syfte att säkerställa att en sund incitamentsstruktur upprätthålls i vilken kreditinstitutets eget ansvar bevaras, att statens långsiktiga kostnader för stöd minimeras, att det i första hand är institutet och dess ägare som får stå för eventuella förluster samt att staten, om inte synnerliga skäl finns, ska få ersättning för sitt risktagande och del i den värdestegring i institutet som stödet föranleder. I syfte att motverka ett instituts benägenhet att engagera sig i riskfyllda verksamheter vidtas åtgärder riktade mot företagsledningens belöningssystem i samband med stödåtgärder. Staten har också, som tidigare nämnts, under vissa förutsättningar rätt att lösa in aktier i ett kreditinstitut, och därmed överta ägandet.
Som en del i stabilitetsplanen har en stabilitetsfond skapats till vilken instituten betalar en årlig avgift med syfte att den finansiella sektorn på sikt ska bära sina egna kostnader för finansiell stabilitet. Regeringens stabilitetspaket innebär ett tydliggörande av finanssektorns ansvar för den egna situationen. Den etablerade stabilitetsfonden, som i längden ska vara självfinansierad med avgifter från kreditinstituten, svarar mot de långsiktiga kostnaderna för krislösningar.
Under hösten och vintern 2009 kunde allt fler banker kunnat låna utan statliga garantier och i några länder, t.ex. USA, har bankerna även börjat betala tillbaka det statliga stödet. Sedan våren 2010 har dock krisen gått in i ett andra skede där de flesta länder
Bilaga 1 SOU 2014:52
1504
inom EU har alltför stora budgetunderskott och för hög statsskuldsnivå. Detta förhållande gäller dock inte i Sverige.
Den svenska bankkrisen på 1990-talet
Sverige genomgick i början av 1990-talet en allvarlig kris som föranledde ett stort statligt åtagande i banksektorn. Det svenska ramverket för krishantering har sitt ursprung i hanteringen av 90–talskrisen. Bakomliggande orsaker till den krisen var bl.a. en snabb kreditexpansion och kraftig prisuppgång på den svenska kommersiella fastighetsmarknaden under slutet av 1980-talet till följd av förväntningar om låga realräntor och spekulation i stigande fastighetspriser. När utsikterna radikalt förändrades i kölvattnet av ett konjunkturfall och kraftigt stigande realräntor, började utlåningen mot säkerhet i kommersiella fastigheter att bli en alltmer omfattande förlustkälla för bankerna. Allteftersom utländska bedömare ställde sig skeptiska till många svenska kreditinstitut blev deras finansieringssituation problematisk. Eftersom beroendet av upplåning på interbankmarknaderna i Sverige och utomlands var stort, bedömdes risken för en "bankpanik" som betydande.
Under hösten 1992 och första halvåret 1993 vidtog regeringen och riksdagen därför en rad extraordinära åtgärder för att säkra det finansiella systemets funktion och stabilitet. Regeringen bemyndigades att besluta om stödåtgärder med avsikten att minimera statens långsiktiga kostnader och återvinna utbetalt stöd. Staten garanterade därigenom att banker och vissa andra kreditinstitut kunde fullgöra sina förpliktelser i rätt tid, dvs. en allmän bankgaranti infördes, med undantag för aktiekapital och eviga förlagslån. Stöd i form av garantier, lån eller kapitaltillskott, utlovades till på sikt livskraftiga institut.
Riksdagen beslutade vidare att inrätta en särskild myndighet, Bankstödsnämnden, för att sköta stödsystemet och besluta om åtgärder. Under våren 1993 beslutade riksdagen lagen (1993:765) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut. Syftet med lagen var att säkerställa att överenskommelser om stöd kunde uppnås på de villkor som förutsatts i regelverket. En ny myndighet, Prövningsnämnden för bankstödsfrågor, inrättades vars uppgift var att pröva villkoren för statligt stöd. Lagstiftningen innebar vidare att staten hade rätt till inlösen av aktierna i ett institut enligt vissa förutsättningar. För en sparbank, föreningsbank eller ett hypo-
Bilaga 1
1505
teksinstitut gällde att institutet kunde ställas under tvångsförvaltning. Bestämmelserna i lagen om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut om möjlighet att pröva villkoren för statligt stöd och om inlösen och tvångsförvaltning var emellertid tidsbegränsade och upphörde att gälla år 1996. Det statliga stödet fyllde sin funktion att stabilisera banksystemet. Staten kunde allteftersom återvinna det stöd som getts.
En jämförelse mellan den globala finanskris som bröt ut 2008 och den svenska bankkrisen i början på 1990-talet visar på flera likheter, men också betydande skillnader. Båda kriserna har sitt ursprung i en överdriven långivning till fastighetssektorn. Även när det gäller de utlösande faktorerna finns likheter. I båda fallen var det sämre tillväxtutsikter och fallande fastighetspriser som påbörjade förloppet. Skillnaderna är emellertid större. Den globala spridningen och komplexiteten i den senaste krisen ledde till större förtroendeförluster. Marknaderna slutade på sina håll att fungera. En annan viktig skillnad är att svenska banker generellt inte haft några solvensproblem under den senaste krisen. I stället har deras finansieringsmöjligheter i mycket påverkats av problemen på de internationella marknaderna. Problemen har också varit koncentrerade till de banker som riskerade stora kreditförluster till följd av utvecklingen i Baltikum och Ukraina. Dessa banker har kunnat stärka sina kapitalbaser genom nyemissioner. Det extremt låga ränteläget har också allmänt bidragit till bankernas motståndskraft. För svenskt vidkommande är således skillnaderna mellan de båda finansiella kriserna stora när det gäller behovet av åtgärder och statens åtagande.
I ljuset av 1990-talets kris tillsattes Banklagskommittén för att utreda behovet av en reformerad rörelsereglering samt särskilda regler för situationer när en enskild bank har råkat i finansiella svårigheter. En ny rörelsereglering infördes i början av 2000-talet. Kommitténs betänkande Offentlig administration av banker i kris (SOU 2000:66) har tillsammans med utvecklingen av krisregleringsfrågor internationellt legat till grund för ett analys- och utvecklingsarbete i Regeringskansliet (Finansdepartementet). Någon ny reglering hade emellertid inte kommit på plats innan nästa kris inträffade.
I januari 2007 genomförde Internationella valutafonden (IMF) som ett led i ett s.k. artikel 4 förfarande, ett besök i Stockholm i syfte att bl.a. undersöka det svenska regelverket för att omhänderta finansiella kriser. IMF redovisar sina slutsatser om det svenska
Bilaga 1 SOU 2014:52
1506
regelverket i en promemoria som överlämnades till Finansdepartementet i mars 2007.
Behovet av översyn
Allmänt
Behovet av en översyn ska ses mot bakgrund av dels senare års globala finansiella systemkris, dels andra mer avgränsade bankkriser, som t.ex. den svenska 1990-talskrisen. Det nuvarande regelverket för krishantering togs fram under stor tidspress och baserades till stor del på krislagstiftningen från 1990-talet. Regelverket anpassades till den globala kris och brist på förtroende som genomsyrade hela det internationella finanssystemet.
Det finns därför skäl att göra en bred översyn av stödlagen för att säkerställa att den ger tillräckliga möjligheter att på ett effektivt sätt hantera olika slag av kriser på ett sätt som värnar skattebetalarnas intressen. Bland annat behövs en översyn av de lagstadgade möjligheterna för regeringen och berörda myndigheter att genom ett stegvis agerande hantera systemviktiga institut som befinner sig i olika grad av problem, inklusive möjligheten att överta ägandet och rekonstruera och avveckla banken. En sådan översyn ska säkerställa att regeringen och de berörda myndigheterna har tillräckliga och adekvata instrument för ett sådant stegvis agerande, bl.a. genom kapitaltillskott som kan konstrueras så att ett låneinstrument konverteras till eget kapital vid vissa situationer ("contingent capital"). Stöd enligt stödlagen kan lämnas endast när det är påkallat för att motverka en risk för allvarlig störning i det finansiella systemet i landet (systemrisk). Det finns dock behov av att även se över det regelverk som ska tillämpas för att avveckla banker och andra kreditinstitut vid en ordinarie process, närmare bestämt konkurslagen (1987:672) och bestämmelserna om likvidation av bankaktiebolag. Översynen ska göras för att säkerställa att dessa regelverk anpassas för att på ett effektivt sätt omhänderta finansiella institut vars avveckling inte anses innebära systemrisk eller av annan anledning inte får stöd enligt stödlagen. I översynen bör beaktas att konkurslagen i och för sig är tillämpbar på bankrörelse men att förfarandet enligt denna lag i praktiken inte fungerar för denna typ av rörelse.
Bilaga 1
1507
Rekonstruktion m.m.
Översynen bör även omfatta möjligheterna till att rekonstruera finansiella företag. För närvarande är lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion inte tillämplig på finansiella institut.
Det bör övervägas hur reglerna om rekonstruktion bör utformas för att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för motiverade rekonstruktioner med hjälp av den privata sektorn och privata medel. Ett exempel på en ordning som bör utredas för att underlätta en rekonstruktion är att skapa möjligheter att sätta ned icke säkerställda fordringar efter det att aktiekapitalet fullt ut skrivits ned (en s.k. bail in). Ett annat arrangemang som bör utredas är, som nyss nämnts, möjligheten till kapitaltillskott som kan konstrueras så att ett låneinstrument konverteras till eget kapital vid vissa situationer. Med sådana legala möjligheter kan förutsättningarna att genomföra en rekonstruktion med hjälp av den privata sektorn och privata medel öka. Det bör även långsiktigt kunna bidra till ökad marknadsdisciplin och minskat risktagande. Det kan också finnas skäl att överväga om staten vid ett övertagande har tillräckliga rättsliga instrument att tillgå för att med olika metoder, t.ex. försäljning av olika delar, uppstyckning där "inkråmet" i en rörelse skiljs ut men banken i övrigt likvideras eller på andra sätt, effektivt genomföra en önskvärd rekonstruktion, avveckling eller försäljning. I detta sammanhang bör även EU-kommissionens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter beaktas (EUT C 244, 1.0.2004, s. 2). Även den pågående översynen av dessa riktlinjer bör beaktas.
Denna inriktning av utredningsarbetet ligger i linje med det internationella arbete och diskussioner som förs i EU, IMF och G20-gruppen om effektiv hantering av gränsöverskridande bankkriser. En effektiv hantering och reglering av institut med problem behöver ta hänsyn till de internationella aspekterna och till den gränsöverskridande verksamhet och företagsstruktur som numera präglar den finansiella sektorn i Sverige och internationellt. Det är nödvändigt att analysera och väga in de krav detta kan ställa på ett nationellt regelverk.
Bilaga 1 SOU 2014:52
1508
Stabilitetsfonden
En särskild komponent i det nuvarande regelverket är den ovan nämnda stabilitetsfonden. Fondens huvudsakliga syfte är att kreditinstituten själva långsiktigt ska bära kostnaderna för hanteringen av finansiella kriser. Att kreditinstitut finansierar stabilitetsfonden skapar en mer långsiktigt hållbar finansiering och stärker statsfinanserna inför framtida kriser. Kostnaderna för finansiell instabilitet internaliseras i högre utsträckning än vad som tidigare varit fallet på instituten. Detta bör i sin tur leda till minskade incitament för ett överdrivet risktagande. Stabilitetsfonden inrättades för att finansiera dels stödåtgärder enligt stödlagen, dels stödmyndighetens och prövningsnämndens förvaltningskostnader. För att tillföra stabilitetsfonden de medel som behövs har, utöver ett särskilt anvisat anslag på 15 miljarder kronor, en årlig stabilitetsavgift införts som ska betalas av samtliga kreditinstitut.
I förarbetena till stödlagen lovade regeringen att återkomma när det gäller stabilitetsavgiftens konstruktion. I det sammanhanget uttalades också att det i ett längre perspektiv fanns skäl att överväga på vilket sätt ett gemensamt system för stabilitetsfonden och insättningsgarantin kan bidra till en effektiv krishantering. Om systemen samordnades, skulle en enda avgift kunna tas ut från instituten och medlen användas på lämpligt sätt i en kris anpassat efter den situation som är för handen. Det pågår för närvarade ett harmoniseringsarbete på EU-nivå både avseende stabilitetsfonder och insättningsgarantisystem. Att på nationell nivå föregå detta arbete med en sammanslagning av stabilitetsfonden och insättningsgarantifonden är därmed inte lämpligt. Regeringen fortsätter att aktivt delta i beredningen av frågorna inom EU. Det är viktigt att resultatet av detta arbete beaktas vid utformningen och översynen av det svenska ramverket för krishantering.
Finansinspektionens befogenheter och ansvar
Finansinspektionens olika befogenheter och redskap att tidigt avvärja möjliga problem utgör den centrala förebyggande delen av en heltäckande reglering för att värna den finansiella stabiliteten. I en översyn av hela ramverket för krishantering behöver därför de medel Finansinspektionen har till sitt förfogande analyseras. Av särskild betydelse för ett regelverk för tidigt ingripande är Finans-
Bilaga 1
1509
inspektionens möjlighet att under den s.k. Pelare II-regleringen (riskbedömning och tillsyn) göra en samlad kapitalbedömning som kan leda till högre kapitalkrav för ett enskilt företag. Utredningen bör undersöka behovet av ett förtydligande av Finansinspektionens mandat i ljuset av den ökade fokus som läggs på detta regelverk, bl.a. i samband med tillsynen över gränsöverskridande företag.
I det sammanhanget skulle en skyldighet för Finansinspektionen att under vissa förutbestämda förutsättningar (t.ex. olika kapitaltäckningsnivåer) vidta åtgärder, kunna vara av intresse ("prompt corrective action"). Sådana verktyg har tidigare inte bedömts nödvändiga i det svenska systemet, men behovet av dem bör nu utredas på nytt.
Riksbankens roll och ansvar
Under finanskrisen har Riksbanken varit en av huvudaktörerna genom sin likviditetsstödjande roll och rollen att främja ett stabilt betalningssystem. En central fråga är villkoren och förutsättningarna för Riksbankens likviditetsstöd, inklusive vilka företag som kan få stöd, och behovet av eventuellt ändrade eller tydligare regler med beaktande av gällande instruktionsförbud. Här berörs bl.a. hur, i olika skeden av ett krisförlopp, Riksbankens roll och ansvar för krishanteringen relaterar till stödmyndighetens uppgifter och ansvar. I det sammanhanget bör också frågan om Riksbankens möjligheter att disponera över statspapper i syfte att bidra till en god marknadsfunktion övervägas. Därvid aktualiseras viktiga rättsliga frågor om förbudet mot monetär finansiering. När det gäller Riksbankens uppgifter att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende är det oklart vad som ingår i detta. Principiellt kan dock sägas att finansiell stabilitet förutsätter såväl fungerande betalningar som en effektiv kreditförsörjning i samhället. I det grundläggande uppdraget att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende ligger därför ett visst ansvar för det finansiella systemets stabilitet. Mot bakgrund av behovet av en tydlig rollfördelning mellan myndigheterna finns skäl att överväga Riksbankens ansvarsområde för den finansiella stabiliteten i förhållande till det ansvar Finansinspektionen har. Detta omfattar bl.a. vilka instrument som ska stå till bankens förfogande för att värna den finansiella stabiliteten, inklusive användningen av kassakrav som inte bara ett penningpolitiskt instrument, utan även som ett instrument för
Bilaga 1 SOU 2014:52
1510
finansiell stabilitet. Frågan ska också ses mot bakgrund av EU:s olika arrangemang för stabilitet, och att kassakrav inom eurozonen endast används i penningpolitiskt syfte. Inom ramen för en ny tillsynsstruktur har det tillskapats ett nytt organ på EU-nivå för makrotillsyn med uppgift att svara för en mer övergripande bevakning av stabilitet på makronivå och ge tidiga signaler om obalanser i ekonomin inklusive behov av åtgärder. Här förutses en viktig roll för bl.a. centralbankerna. Riksbankens och Finansinspektionens roller, uppgifter och verktyg i dessa sammanhang behöver fastläggas närmare.
Ansvarsfördelning och samarbete myndigheterna emellan
De olika regleringsområden och myndighetsfunktioner som ovan lyfts fram, utgör alla viktiga delar i ett ramverk för att värna den finansiella stabiliteten. Som framgått är det av lika stor betydelse att de enskilda delarna utgör ett sammanhängande system där de finansiella myndigheterna dels har tydligt definierade roller och ansvarsområden i en kris, dels har väl fungerande strukturer och regler för kommunikation och samordning. Lika viktigt är det att möjligheten till ansvarsutkrävande finns. Brister samspelet och samordningen mellan myndigheterna riskerar i sig effektiva legala ordningar att hanteras på ett icke optimalt sätt och krishanteringen i stort bli mindre effektiv. Detta framstår som särskilt viktigt i Sverige där det utöver de sedvanliga berörda myndigheterna nämligen Riksbanken, Finansinspektionen och Regeringskansliet (främst Finansdepartementet) numera finns en särskild stödmyndighet (Riksgäldskontoret). Mellan dessa myndigheter finns en överenskommelse om samarbete i stabilitets- och krishanteringsfrågor samt en ordning för samråd i det s.k. stabilitetsrådet. Erfarenheterna från finanskrisen visade på vikten av löpande och periodvis täta samråd för informationsutbyte och gemensamma bedömningar. En central bedömningsfråga och grund för många av myndigheternas åtgärder är då om den finansiella stabiliteten är hotad och systemrisker föreligger. Det finns skäl att överväga om en författningsreglering av begreppet finansiell stabilitet bör införas.
Vid tidpunkten för stödlagens ikraftträdande ansåg regeringen att det var mest ändamålsenligt att utse Riksgäldskontoret till stödmyndighet. Det finns nu anledning att se över om de uppgifter som ska utföras av stödmyndigheten alltjämt ska handhas av
Bilaga 1
1511
Riksgäldskontoret. Kommittén ska därför se över alternativen till den nuvarande ordningen och mot bakgrund av sina slutsatser i övrigt lämna förslag på vad som är mest effektivt ur organisationssynpunkt.
Andra viktiga frågor är om möjligheterna till ett effektivt informationsutbyte är fullt tillgodosedda liksom behovet av sekretess i olika avseenden. En effektiv myndighetsutövning i samband med finansiella kriser aktualiserar också frågor om hur myndighetsbeslut ska kunna ges en reell och effektiv prövning, inklusive möjligheten till inhibition.
Pågående arbete på global nivå och inom EU
Ett övergripande förhållande som alltmer påverkar den nationella krisregleringen och som måste beaktas är att krishanteringen sällan kan ske isolerat från omvärlden. Detta följer av den finansiella sektorns gränsöverskridande företagsstruktur men också av de betydande kopplingar som normalt finns mellan olika institut. Erfarenheterna från finanskrisen har tydliggjort behovet av dels ett mer samordnat internationellt arbete för effektivare krishantering, dels mer likartade legala ordningar och befogenheter för ansvariga myndigheter. Som ovan nämnts pågår inom EU ett omfattande analys- och beredningsarbete i detta syfte men även i andra globala forum, bl.a. Baselkommittén och G20, diskuteras dessa frågor. I juni 2010 kom G20-länderna överens om att utforma och implementera ett system för hantering av finansiella institut i kris som inte förutsätter att skattebetalarnas medel ska användas för att finansiera bankernas förluster. Kommissionen har därefter i ett meddelande som offentliggjordes den 20 oktober 2010 presenterat ett förslag till ett omfattande framtida EU-ramverk för hanteringen av banker och vissa investeringsbolag i kris. Förslaget syftar bl.a. till att säkerställa ett sunt beteende på den finansiella marknaden och minska sannolikheten för att det uppstår finansiella kriser, samt minska risken för att skattebetalarna får bära de kostnader som normalt uppstår i en finansiell kris. Förslaget innehåller bl.a. åtgärder för att förbättra och förstärka tillsynsmyndigheternas befogenheter att med olika verktyg tidigt ingripa mot institut som har finansiella problem, samt skapa ett trovärdigt regelverk för att rekonstruera och avveckla systemviktiga institut. Kommissionen avser att följa upp meddelandet med ett lagstiftningsförslag i juni
Bilaga 1 SOU 2014:52
1512
2011. Av särskild relevans för ett kommande svenskt regelverk är vidare den nya tillsynsstruktur som nu etableras inom EU med bl.a. ökat fokus på preventiva åtgärder mot hotande obalanser och risker för den finansiella stabiliteten. Frågor om särskilda avgifter för att finansiera statliga kostnader vid finansiella kriser diskuteras också närmare inom EU och i internationella finansiella forum. Kommissionen har i maj 2010 lagt fram riktlinjer om införande av harmoniserade nationella stabilitetsfonder. Kommissionen presenterade under juli 2010 ett förslag till omarbetat insättningsgarantidirektiv. Kommissionens ansats är att såväl stabilitetsfonder som insättningsgarantifondernas finansiering och användning ska harmoniseras inom EU. Fonderna ska hållas åtskilda. Kommittén ska beakta den internationella utvecklingen i dessa frågor. För svensk del kommer det internationella samarbetet i praktiken i mycket att knytas till den nordisk-baltiska regionen som utgör hemmamarknad för de större svenska bankgrupperna. Den träffade överenskommelsen om samarbete i krishanteringsfrågor mellan ländernas finansdepartement, tillsynsmyndigheter och centralbanker kan sägas utgöra ett mer detaljerat samarbetsåtagande i förhållande till det som finns inom hela EU.
Andra aspekter
En reglering för effektiv krishantering är ett brett och komplext regleringsområde som berör alla finansiella myndigheter. Till bilden hör de problem med oförsiktigt och överdrivet risktagande (s.k. moral hazard) som följer av att staten i slutändan alltid måste tillförsäkra en nödvändig stabilitet i det finansiella systemet.
Det nya regelverket behöver även spegla en viktig balansgång mellan å ena sidan att minska en uppbyggnad av risker som kan leda till framtida finansiella kriser, och å andra sidan att inte hämma kreditgivningen till hushåll och företag och därmed försämra den ekonomiska utvecklingen. Det är viktigt att den balansen finns i åtanke såväl i EU som i Sverige när nya regleringsansatser övervägs och föreslås.
Bilaga 1
1513
Prövningsnämnden
Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut inrättades genom stödlagen. Prövningsnämnden prövar tvister som rör avtal om stöd enlig stödlagen och inlösen av aktier i ett kreditinstitut. Prövningsnämndens beslut är inte möjliga att överklaga. Det är uppenbart att de frågor som kan prövas av prövningsnämnden typiskt sett kräver en skyndsam behandling. Förfarandereglerna för nämnden har därför utformats med utgångspunkt i förvaltningsprocesslagen. Enligt lagmotiven skapas på detta sätt förutsättningar för ett snabbt och flexibelt förfarande. Hittills har bara ett ärende förts till prövningsnämnden. Någon egentlig erfarenhet av om ordningen med en särskild inrättad nämnd är den mest lämpliga och robusta ordningen för hanteringen av nämnda slag av tvister saknas därför. Det ärende som nu finns hos prövningsnämnden gäller värderingen av aktierna i ett stödmottagande kreditinstitut. Ärendet anhängiggjordes hos prövningsnämnden för ca två år sedan. Det kan utifrån detta ärende sättas i fråga om avgränsningen av de tvister som ska kunna prövas av prövningsnämnden är optimal och om inte åtminstone vissa av frågorna i stället borde hanteras av domstol eller genom ett skiljemannaförfarande.
Uppdrag
Utgångspunkter
Ett antal principer och förutsättningar ska ligga till grund för kommitténs arbete. Det övergripande syftet är att säkerställa att regelverket är utformat så att olika slag av finansiella kriser i första hand kan mildras genom förebyggande åtgärder, och i andra hand innehåller åtgärder som effektivt kan lösa en kris samtidigt som skattebetalarnas intressen värnas. Insättarna ska skyddas främst genom en väl fungerande insättningsgaranti. Regelverket måste även ta hänsyn till den gränsöverskridande verksamhet som präglar de större finansiella instituten samt den krisreglering som utvecklas i EU och i övrigt diskuteras på global nivå.
Ett statligt ingripande på finansmarknadsområdet ska motiveras utifrån riskerna i det finansiella systemet och de problem som det kan medföra för hela ekonomin. Samtidigt är det viktigt att det är kreditinstituten själva, och framför allt dess aktieägare och andra som har skjutit till riskkapital, som i första hand ska bära eventuella
Bilaga 1 SOU 2014:52
1514
förluster. Detta minskar problemen med oönskat risktagande. En grundläggande utgångspunkt för den svenska krishanteringen är att staten inte tar över administrationen av en bank utan att samtidigt överta ägandet. I de fall staten finansierar en krisåtgärd ska staten även ha del av ett eventuellt positivt utfall. De långsiktiga kostnaderna för staten och samhällsekonomin i övrigt ska minimeras och de insatser som staten gör ska kunna återfås så långt som möjligt. En fortsatt uppbyggnad av stabilitetsfonden utgör ett viktigt instrument för att finansiera de långsiktiga kostnaderna för krislösningar, och gör att kostnader för finansiell instabilitet i en högre grad internaliseras av kreditinstituten. Ett instituts benägenhet att engagera sig i riskfyllda verksamheter påverkas vidare starkt av de incitaments- och belöningssystem som gäller för instituten. Olämpligt utformade kan dessa leda till kortsiktighet, ett osunt ekonomiskt agerande och ett oönskat riskbeteende. Detta är negativt från stabilitetssynpunkt och ska beaktas i kommitténs arbete. Kommittén ska också utifrån ett konsumentperspektiv ta hänsyn till hur förbättrad transparens och informationsgivning kan säkerställa konsumenternas förtroende för det finansiella systemet. Alla åtgärder syftar till att återskapa och bibehålla förtroendet för det finansiella systemet, utan att i onödan hämma kreditgivning och långsiktigt hållbar tillväxt. Ett krav på hög transparens både från institut och myndigheter om problem men också om vidtagna och planerade åtgärder ska därvid beaktas.
Ett regelverk för finanskrishantering
Kommittén ska analysera och dra slutsatser av hanteringen av den senaste finansiella krisen såväl i Sverige som internationellt. Vidare ska kommittén mot den bakgrunden, och som utgångspunkt för arbetet, göra en översyn av och analysera det nuvarande regelverket för krishantering, inte minst möjligheten att vidta preventiva åtgärder i syfte att undvika att institut får problem och begränsa spridningen av en finansiell kris och föreslå förbättringar i det nuvarande svenska regelverket. Översynen ska även innehålla förslag på om det nuvarande regelverket vid en ordinarie process, närmare bestämt konkurslagen och bestämmelserna om likvidation av bankaktiebolag, bör anpassas för att på ett mer effektivt sätt omhänderta finansiella institut vars tillstånd inte anses utgöra risk för allvarlig störning av det finansiella systemet. Utgångspunkten ska
Bilaga 1
1515
vara att de generella reglerna ska vara tillämpliga även beträffande dessa institut om det inte finns tungt vägande skäl för en särskild reglering.
Den kommande regleringen ska stå i överensstämmelse med allmänna insolvensrättsliga principer, som t.ex. principen om att borgenärer ska behandlas lika, såvida det inte finns tungt vägande skäl för annat. Kommittén ska analysera ansvarsfördelningen och samspelet mellan Riksbanken, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen och Regeringskansliet (främst Finansdepartementet) samt möjligheten till ansvarsutkrävande. Det senare är viktiga aspekter i analysen av ansvarsfördelning och verktyg i krishantering. Givet det övergripande syftet att värna stabiliteten och skattebetalarnas intressen har regeringen en central och viktig roll i all krishantering. En förutsättning för en effektiv krishantering är att ansvarsområdena är tydligt angivna och ändamålsenligt utformade i författningar. Kommittén ska beakta hur den nationella regleringen för myndigheterna ska anpassas för att fungera för institut med gränsöverskridande verksamhet och hur regelverket är förenligt med det arbete som pågår på global nivå och inom EU, liksom med EUF-fördragets regler om statligt stöd (artiklarna 107-109), bl.a. EU-kommissionens riktlinjer och meddelanden beträffande statliga stödåtgärder till förmån för institut med anledning av den globala finanskrisen.
Kommittén ska även analysera och föreslå förbättringar vad gäller regelverket för Finansinspektionens ingripanden för att i tid avvärja uppkommande stabilitetsproblem, bl.a. avseende kapitaltäckningsregelverkets Pelare II, och om det i lag ska anges att vissa åtgärder ska vara påkallade i vissa situationer. Sådana åtgärder ("prompt corrective action") bör utredas i skenet av den senaste finansiella krisen. Det måste dock säkerställas att regelverket blir tillräckligt flexibelt för att fungera effektivt i en kris.
Kommittén ska utreda om det ytterligare behöver förtydligas att utgångspunkten i all krishantering är att värna den finansiella stabiliteten och skattebetalarnas pengar, bl.a. bör det utredas om det i stödmyndighetens instruktion bör skrivas in att detta är syftet.
Kommittén ska även överväga om en författningsreglering av begreppet finansiell stabilitet bör införas.
Kommittén ska också analysera och föreslå förbättringar vad gäller regelverket för Riksbankens krishantering och hur detta regelverk förhåller sig till instruktionsförbudet och unionsrätten i övrigt. I det sammanhanget ska villkor och förutsättningar för lik-
Bilaga 1 SOU 2014:52
1516
viditetsstöd utredas liksom frågan om vem som avgör solvens- och likviditetsproblem. Det ska även övervägas hur Riksbankens krishantering relaterar till stödmyndighetens hantering i olika skeden av ett krisförlopp.
Kommittén ska även överväga hur Riksbankens uppgifter för finansiell stabilitet kan tydliggöras inklusive frågan om ansvaret för stabilitet på makronivå bl.a. i förhållande till Finansinspektionens uppgifter. EU:s olika arrangemang för stabilitet inklusive nya tillsynsstruktur ska beaktas i det sammanhanget. Kommittén ska se över de verktyg Riksbanken och Finansinspektionen har i sin stabilitetsfrämjande roll och vid behov föreslå författningsändringar.
Om staten går in med kapitaltillskott i en bank eller annat kreditinstitut som har allvarliga ekonomiska problem, kan staten överta ägandet av institutet. Därigenom får staten del av de eventuella framtida värdestegringar i institutet som kapitaltillskottet och övertagandet kan resultera i. Vid ett statligt övertagande av ägandet kan dessutom en snabb rekonstruktion av institutet genomföras. Det är också ett effektivt sätt att motverka problem med oönskat riskbeteende. Är institutets ägare medvetna om att staten har en möjlighet att ta över ägandet och byta ut ledningen, samtidigt som det innebär att ägarna själva får bära förlusterna, så minskar deras vilja till överdrivet risktagande i institutets verksamhet. Kommittén ska därför utreda om möjligheterna för staten att under vissa förutsättningar överta ägandet vid en rekonstruktion och avveckling är tillräckligt starka för att säkerställa att inget institut kan få orättmätiga fördelar på det allmännas eller andra borgenärers bekostnad, samt att de åtgärder som föreslås inte snedvrider konkurrensen på marknaden. Kraven på rättsäkerheten för aktieägare och andra intressenter måste dessutom beaktas.
Vidare behövs en översyn av de lagstadgade möjligheterna som säkerställer att regeringen och berörda myndigheter har tillräckliga och adekvata instrument för att genom ett stegvis agerande effektivt hantera institut som befinner sig i olika grader av ekonomiska problem. I ett sådant stegvis förfarande behöver de lagstadgade möjligheterna för staten att ge kapitaltillskott i form av ett låneinstrument som konverteras till kapital vid vissa situationer utredas. I översynen ingår också att utreda och överväga kompletterande verktyg för att effektivt och till låga statliga kostnader genomföra en lämplig rekonstruktion och avveckling av ett institut med ekonomiska problem, bl.a. genom möjligheten att även fordringar utan säkerhet till viss del ska kunna påverkas. Kommittén ska också
Bilaga 1
1517
utreda om stödmyndighetens uppgifter alltjämt ska skötas av Riksgäldskontoret.
Sekretess
Kommittén ska vidare se över om nuvarande sekretessbestämmelser ger myndigheterna, inklusive Regeringskansliet, möjlighet till ett effektivt informationsutbyte dels mellan myndigheterna, dels mellan motsvarande utländska myndigheter. För att detta ska fungera är det viktigt att det finns en väl avvägd sekretess dels för den information som utväxlas mellan myndigheterna inom ramen för löpande tillsyn och övervakning eller i samband med en finansiell kris, dels för information som rör myndigheternas krisberedskap och krishantering. En analys av reglerna om informationsutbyte och sekretess för de berörda myndigheterna behöver därför göras.
Riskdifferentierad avgift
Kommittén ska utreda och föreslå ett system för stabilitetsfonden med en riskdifferentierad avgift.
Som ovan beskrivits inrättades genom stödlagen en stabilitetsfond för att finansiera statliga kostnader i samband med stödåtgärder. Fonden tillförs medel genom en årlig stabilitetsavgift som betalas av samtliga kreditinstitut. Avgiften tas ut som en fast procentsats (0,036 procent) på ett underlag som består av förpliktelserna i den avgiftsskyldiges balansräkning, med avdrag för vissa koncernlån och efterställda skulder. Avgiften betalas fr.o.m. 2009. Endast halv avgift togs ut åren 2009 och 2010.
Med en riskavspeglande avgift minskar institutens benägenhet att ta risk, och institut som troligare kommer att orsaka systemet kostnader får betala en högre avgift. Avgiften ska fånga riskerna i institutens verksamhet inklusive ersättningsprinciper samt hur väl tillgångar och skulder är matchade, liksom om det finns förpliktelser utanför balansräkningen. Som angetts tidigare kan olämpligt utformade incitaments- och belöningssystem leda till kortsiktighet och ett osunt ekonomiskt agerande. Detta är negativt från stabilitetssynpunkt och ska beaktas vid utformningen av avgiften. Översynen ska innehålla en utvärdering av om det nuvarande avgiftsunderlaget är ändamålsenligt utformat. Vidare ska kommittén utvärdera för- och nackdelar med en målsatt nivå för stabilitetsfonden.
Bilaga 1 SOU 2014:52
1518
Frågan om särskilda avgifter för att finansiera statliga kostnader vid finansiella kriser diskuteras närmare i EU och i globala internationella finansiella forum. Kommittén ska beakta den internationella utvecklingen i frågan.
Överprövning av myndighetsbeslut
Kommittén ska analysera regelverket för överprövning av myndighetsbeslut som av finansiella stabilitetsskäl måste kunna gälla omedelbart. Detta har tidigare uppmärksammats när det gäller överklaganden av Finansinspektionens beslut och då särskilt vid beslut om återkallelse av tillstånd eller koncession.
Prövningsnämnden
Kommittén ska överväga om ordningen med en särskild inrättad prövningsnämnd för tvister som rör statligt stöd till och inlösen av aktier i kreditinstitut i ett framtida regelverk för hantering av finansiella kriser är ändamålsenlig. Om kommittén kommer fram till att denna ordning bör behållas, ska den se över vilka tvistefrågor som alltjämt bör prövas av prövningsnämnden.
Författningsförslag
Kommittén ska utarbeta nödvändiga författningsförslag i de avseenden kommittén kommer fram till att regelverken behöver ändras. Regelverken ska vara förenliga med EU-rätten. Det är därför av stor vikt att rättsutvecklingen inom EU beaktas.
Konsekvensbeskrivningar
De ekonomiska konsekvenserna för instituten och för kunderna av de förslag som lämnas ska redovisas. I den mån förslagen innebär ökade kostnader för staten ska förslag till finansiering lämnas. Förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning ska beaktas liksom Regelrådets anvisningar vad avser förslagens påverkan på institutens administration.
Bilaga 1
1519
Samråd och redovisning av uppdraget
Kommittén ska i sitt arbete samråda med berörda myndigheter och organisationer. De myndigheter som främst berörs är Riksbanken, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen och Regeringskansliet (främst Finansdepartementet).
Kommittén ska hålla sig informerad om arbetet inom Finansdepartementet om insättningsgarantin samt om departementets arbete i EU avseende krisreglering.
Uppdraget ska redovisas senast den 15 augusti 2012.
(Finansdepartementet)
Bilaga 2
1521
Kommittédirektiv 2012:81
Tilläggsdirektiv till Finanskriskommittén (Fi 2011:02)
Beslut vid regeringssammanträde den 19 juli 2012
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 3 februari 2011 att tillsätta en kommitté som ska göra en översyn av regelverket för hantering av finansiella kriser (dir. 2011:6). Kommittén har tagit namnet Finanskriskommittén. Det övergripande syftet är att förbättra regelverket så att framtida finansiella kriser i första hand kan mildras genom förebyggande åtgärder och i andra hand lösas på ett effektivt sätt. Samtidigt ska skattebetalarnas intressen värnas och allmänhetens förtroende för det finansiella systemet säkerställas. En viktig del av kommitténs arbete består i att beakta hur den nationella regleringen är förenlig med det arbete som pågår inom EU när det gäller krishantering av banker. Enligt utredningens direktiv skulle uppdraget redovisas senast den 15 augusti 2012.
Utredningstiden förlängs. Kommittén ska i stället redovisa ett delbetänkande senast den 31 december 2012, som omfattar samtliga delar av uppdraget förutom de som rör genomförandet av det s.k. krishanteringsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en ram för återhämtning och rekonstruktion av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 77/91/EEG och 82/891/EG och direktiven 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG och 2011/35/EG samt förordning (EU) nr 1093/2010). Uppdraget i övrigt ska slutredovisas senast den 31 maj 2013.
(Finansdepartementet)
Bilaga 3
1523
Kommittédirektiv 2013:60
Tilläggsdirektiv till Finanskriskommittén (Fi 2011:02)
Beslut vid regeringssammanträde den 23 maj 2013
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 3 februari 2011 att tillsätta en kommitté som ska göra en översyn av regelverket för hantering av finansiella kriser (dir. 2011:6).
Kommitténs uppdrag skulle enligt de ursprungliga direktiven redovisats senast den 15 augusti 2012. Regeringen beslutade den 19 juli 2012 att uppdraget i stället skulle redovisas i ett delbetänkande senast den 31 december 2012 och att uppdraget i övrigt skulle slutredovisas senast den 31 maj 2013 (dir. 2012:81). Kommittén lämnade i januari 2013 delbetänkandet Att förebygga och hantera finansiella kriser (SOU 2013:6).
Utredningstiden förlängs ytterligare. Uppdraget ska i stället slutredovisas senast den 31 december 2013.
(Finansdepartementet)
Bilaga 4
1525
Kommittédirektiv 2013:124
Tilläggsdirektiv till Finanskriskommittén (Fi 2011:02)
Beslut vid regeringssammanträde den 19 december 2013
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 3 februari 2011 att tillsätta en kommitté som ska göra en översyn av regelverket för hantering av finansiella kriser (dir. 2011:6).
Kommitténs uppdrag skulle enligt de ursprungliga direktiven redovisats senast den 15 augusti 2012. Regeringen beslutade den 19 juli 2012 att uppdraget i stället skulle redovisas i ett delbetänkande senast den 31 december 2012 och att uppdraget i övrigt skulle slutredovisas senast den 31 maj 2013 (dir. 2012:81). Kommittén lämnade i januari 2013 delbetänkandet Att förebygga och hantera finansiella kriser (SOU 2013:6). Regeringen beslutade den 23 maj 2013 att förlänga tiden för slutredovisning av uppdraget till senast den 31 december 2013.
Utredningstiden förlängs nu ytterligare. Uppdraget ska i stället slutredovisas senast den 30 juni 2014.
(Finansdepartementet)
1527
Bilaga 5
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2014/59/EU
av den 15 maj 2014
om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag
och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv
2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och
2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU)
nr 648/2012
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande ( 1 ),
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande ( 2 ),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 3 ), och
av följande skäl:
(1)
Finanskrisen har visat att det finns en klar brist på lämpliga verktyg på unionsnivå för att effektivt hantera
kreditinstitut med osunda finanser eller fallissemang och värdepappersföretag (nedan kallade institut). Sådana
verktyg behövs särskilt för att förebygga insolvens, eller när insolvens är ett faktum, för att minska de negativa
följdverkningarna genom att bevara systemviktiga funktioner inom det berörda institutet. Under krisen var dessa
problem en viktig orsak till att medlemsstater tvingades rädda institut med hjälp av skattebetalarnas pengar. Målet
för en trovärdig återhämtnings- och resolutionsram är att i största möjliga utsträckning förebygga behovet av
sådana åtgärder.
(2)
Finanskrisen var systematisk i den bemärkelsen att den påverkade tillgången till finansiering för en stor del av
kreditinstituten. För att undvika fallissemang, med följder för hela ekonomin, kräver en sådan kris åtgärder som
syftar till att säkra tillgången till finansiering på likvärdiga villkor för alla kreditinstitut som annars är solventa.
Sådana åtgärder innebär likviditetsstöd från centralbanker och garantier från medlemsstater för värdepapper som
emitterats av solventa kreditinstitut.
(3)
Unionens finansiella marknader är mycket integrerade och inbegriper många institut med stor gränsöverskridande
verksamhet. Om ett institut med gränsöverskridande verksamhet fallerat, torde detta påverka de finansiella mark
nadernas stabilitet i de olika medlemsstater där det är verksamt. Medlemsstaternas oförmåga att ta kontroll över ett
institut på obestånd och försätta det i resolution på ett sätt som effektivt förhindrar omfattande systemskador kan
undergräva medlemsstaternas ömsesidiga förtroende och den inre marknadens trovärdighet när det gäller finansi
ella tjänster. De finansiella marknadernas stabilitet är därför en väsentlig förutsättning för upprättandet av den inre
marknaden och dess funktion.
SV
L 173/190
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) EUT C 39, 12.2.2013, s. 1.
( 2 ) EUT C 44, 15.2.2013, s. 68.
( 3 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 15 april 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 6 maj 2014.
1528
SOU 2014:52
Bilaga 5
(4)
På unionsnivå finns det för närvarande ingen harmonisering av resolutionsförfaranden för institut. För institut
använder vissa medlemsstater samma förfaranden som för andra företag som fallerat, i vissa fall anpassade till
institut. Mellan medlemsstaterna finns det betydande materiella och formella skillnader mellan lagar och andra
författningar om insolvens för institut. Dessutom har finanskrisen visat det faktum att de allmänna insolvens
förfarandena för företag inte alltid är lämpliga för institut, eftersom de inte alltid medger tillräckligt snabba
ingrepp, fortsatt fungerande kritiska funktioner inom institut och bevarad finansiell stabilitet.
(5)
Därför behövs det en ordning som ger myndigheter en trovärdig uppsättning verktyg för att ingripa tillräckligt
tidigt och snabbt i institut med osunda finanser eller på obestånd, så att deras kritiska finansiella och ekonomiska
funktioner kan fortsätta, samtidigt som det innebär att institutens fallissemang minimalt påverkar ekonomin och
det finansiella systemet. Ordningen bör säkerställa att aktieägare bär förluster först och att borgenärer bär förluster
efter aktieägare, under förutsättning att ingen borgenär åsamkas större förluster än vad som skulle ha varit fallet
om institutet hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden i enlighet med den princip om ”inte sämre
villkor för borgenär” som anges i detta direktiv. Med nya befogenheter bör myndigheterna t.ex. kunna säkra
oavbruten tillgång till insättningar och betalningstransaktioner, vid behov sälja bärkraftiga delar av institutet och
fördela förluster på ett rimligt och förutsägbart sätt. Med de målen bör en destabilisering av finansiella marknader
kunna undvikas och skattebetalarnas kostnader minimeras.
(6)
Den pågående översynen av regelverket, särskilt förstärkningen av kapital- och likviditetsbuffertar och bättre
verktyg för makrotillsynspolitik, bör minska sannolikheten för framtida kriser och öka institutens motståndskraft
mot ekonomisk stress, oavsett om detta orsakas av systemstörningar eller händelser som är specifika för det
enskilda institutet. Det är dock inte möjligt att utforma ett regelverk eller tillsynsramar som kan hindra de
instituten från att någonsin råka i svårigheter. Medlemsstaterna bör därför vara förberedda och ha lämpliga
återhämtnings- och resolutionsverktyg för att hantera situationer med både systemkriser och enskilda institut
som fallerar. Sådana verktyg bör innefatta mekanismer som gör det möjligt för myndigheterna att effektivt hantera
institut som fallerar eller sannolikt kommer att fallera.
(7)
När sådana befogenheter utövas och åtgärderna vidtas bör de omständigheter under vilka fallissemang uppstår
beaktas. Om problemet uppstår i ett enskilt institut och resten av det finansiella systemet inte berörs bör
myndigheterna kunna utöva sina resolutionsbefogenheter utan större hänsyn till spridningseffekter. I ett skört
läge bör dock större hänsyn tas för att undvika destabilisering av finansiella marknaderna.
(8)
Resolution av ett institut för att säkra dess fortlevnad kan som en sista åtgärd innebära statliga finansstabiliserings
verktyg, inbegripet tillfälligt offentligt ägande. Det är därför avgörande att utforma resolutionsbefogenheterna och
finansieringsarrangemangen för resolution på ett sådant sätt att skattebetalarna blir förmånstagare till alla överskott
som kan bli resultatet av att ett institut räddas tillbaka till stabil grund av myndigheterna. Ansvar och övertagande
av risk bör åtföljas av en belöning.
(9)
Vissa medlemsstater har redan ändrat lagstiftningen och infört mekanismer för resolution av fallerande institut, och
andra har meddelat sina avsikter att införa sådana mekanismer, om de inte antas på unionsnivå. Avsaknaden av
gemensamma villkor, befogenheter och förfaranden för resolution av institut torde utgöra ett hinder för en väl
fungerande inre marknad samt hindra samarbete mellan nationella myndigheter vid hanterandet av fallerande
gränsöverskridande institutkoncerner. Så är särskilt fallet när olika angreppssätt gör att nationella myndigheter
inte har samma kontrollmöjligheter eller möjligheter att försätta institut i resolution. Skiljaktiga resolutionsför
faranden kan göra att institutens finansieringskostnader påverkas olika i olika medlemsstater och snedvrida kon
kurrensen mellan institut. Effektiva resolutionsförfaranden i alla medlemsstater krävs för att säkerställa att instituts
etableringsfrihet på den inre marknaden inte begränsas av hemmedlemsstatens finansiella kapacitet att hantera
institutens fallissemang.
(10)
Dessa hinder bör undanröjas och regler bör antas för att säkerställa att inremarknadsbestämmelserna inte åsido
sätts. I detta syfte bör resolutionsregler för institut bli föremål för gemensamma harmoniserade minimiregler.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/191
1529
SOU 2014:52
Bilaga 5
(11)
För att säkerställa överensstämmelse med gällande unionslagstiftning om finansiella tjänster och största möjliga
finansiella stabilitet över hela spektrumet av institut, bör resolutionsordningen tillämpas på institut och med
beaktande av tillsynskraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 ( 1 ) och Europaparlamen
tets och rådets direktiv 2013/36/EU ( 2 ). Ordningen bör också tillämpas på finansiella holdingföretag, blandade
finansiella holdingföretag enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG ( 3 ), finansiella holdingföretag
med blandad verksamhet samt finansinstitut, om de senare är dotterföretag till ett institut eller till ett finansiellt
holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag med blandad verksamhet
och som omfattas av tillsynen över moderbolaget på grundval av gruppbaserad tillsyn. Krisen har visat att om en
företagsenhet i en koncern blir insolvent, kan detta snabbt påverka hela koncernens solvens och på detta sätt få sin
egen systempåverkan. I de företagsenheternas fall bör myndigheter därför ha effektiva handlingsmöjligheter för att
kunna förebygga spridningseffekter och utforma en heltäckande resolutionslösning för koncernen, i och med att en
enskild företagsenhets fallissemang snabbt kan påverka hela koncernens solvens.
(12)
För att säkerställa en enhetlig rättslig ram bör centrala motparter enligt definitionen i Europaparlamentets och
rådets förordning (EU) nr 648/2012 ( 4 ) och värdepapperscentraler enligt definitionen i Europaparlamentets och
rådets kommande förordning om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepappers
centraler kunna omfattas av ett separat lagstiftningsinitiativ för att inrätta en återhämtnings- och resolutionsram för
de företagsenheterna.
(13)
Användningen av resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter enligt detta direktiv kan inkräkta på aktieägares
och borgenärers rättigheter. Myndigheternas befogenhet att utan aktieägarnas medgivande överföra ett instituts
aktier eller helt eller delvis överföra dess tillgångar till en privat köpare påverkar särskilt aktieägares äganderätt.
Dessutom kan likabehandlingen av borgenärer påverkas av befogenheten att kunna besluta vilka skulder som ska
lyftas ur ett fallerande institut, för att trygga fortsatt tillhandahållande av tjänster och undvika negativa effekter på
den finansiella stabiliteten. Följaktligen bör resolutionsåtgärder endast vidtas i de fall där de är nödvändiga av
hänsyn till allmänintresset, och alla eventuella ingrepp i aktieägares och borgenärers rättigheter till följd av reso
lutionsåtgärder bör vara förenliga med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan
kallad stadgan). I synnerhet gäller att skiljaktig behandling av borgenärer i samma klass inom ramen för reso
lutionsåtgärder bör motiveras av allmänintresset och stå i proportion till de risker som hanteras och bör varken
direkt eller indirekt vara diskriminerande på grund av nationalitet.
(14)
Myndigheter bör beakta vilken art av affärsverksamhet som ett institut bedriver, dess aktieägarstruktur, juridiska
form, riskprofil, storlek, juridiska ställning och graden av sammanlänkning med andra institut eller med finans
systemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos institutets verksamheter, samt om institutet ingår i ett
institutionellt skyddssystem eller är underställt andra former av solidariskt ansvar, om det utför några investerings
tjänster eller driver någon verksamhet, och om dess fallissemang och därpå följande avveckling under normala
insolvensförfaranden sannolikt skulle få en betydande negativ påverkan på finansiella marknaderna, andra institut,
finansieringsvillkor eller ekonomin i stort, i samband med återhämtnings- och resolutionsplaner, och vid använd
ning av olika tillgängliga befogenheter och verktyg bör de säkerställa att ordningen tillämpas på ett lämpligt och
proportionerligt sätt samt att de administrativa bördorna i samband med förpliktelsen att utarbeta återhämtnings-
och resolutionsplaner minimeras. Innehållet och informationen som preciseras i detta direktiv och i dess bilaga
sätter minimistandarden för institut med uppenbar systemrelevans, men myndigheterna är tillåtna att specifikt
tillämpa andra och betydligt mer begränsade krav på återhämtnings- och resolutionsplanering och information för
ett institut och med mindre frekventa uppdateringar än ett år. För ett litet institut med låg grad av samman
länkning och komplexitet skulle en återhämtningsplan kunna begränsas till viss basinformation om dess struktur,
utlösare för återhämtningsåtgärder och återhämtningsval. Om ett institut skulle tillåtas att bli insolvent
SV
L 173/192
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepap
persföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).
( 2 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om
tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG
och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).
( 3 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag
och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG,
92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG (EUT L 35,
11.2.2003, s. 1).
( 4 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och trans
aktionsregister (EUT L 201, 7.2.2012, s. 1).
1530
SOU 2014:52
Bilaga 5
skulle resolutionsplanen kunna begränsas. Dessutom bör ordningen tillämpas så att finansiella marknaders stabilitet
inte äventyras. Särskilt i situationer som kännetecknas av mer övergripande problem eller till och med tvivel om
många instituts motståndskraft är det avgörande att myndigheterna beaktar spridningsriskerna av de åtgärder som
vidtas avseende ett enskilt institut.
(15)
För att säkerställa behovet av snabba ingrepp, garantera oberoendet gentemot ekonomiska aktörer och undvika
intressekonflikter bör medlemsstaterna välja offentliga administrativa myndigheter eller myndigheter med förvalt
ningsbefogenheter att utföra resolutionsfunktionerna och resolutionsuppgifterna enligt detta direktiv. Medlems
staterna bör se till att de resolutionsmyndigheterna får adekvata resurser. Att offentliga myndigheter utses bör
inte utesluta delegering, under en resolutionsmyndighets ansvar. Det är dock inte nödvändigt att exakt föreskriva
vilken eller vilka slags myndigheter medlemsstaterna bör utse till resolutionsmyndighet. Även om en harmonisering
här kan underlätta samordningen, skulle den väsentligt inkräkta på medlemsstaternas författningar och förvalt
ningssystem. Tillräcklig samordning kan ändå uppnås med ett mindre inkräktande krav: att alla nationella myn
digheter som handlägger resolution av institut bör vara företrädda i resolutionskollegier som samordnar över
gränserna eller på unionsnivå. Medlemsstater bör därför fritt kunna välja vilka myndigheter som ska tillämpa de
resolutionsverktyg och utöva de befogenheter som föreskrivs i detta direktiv. När en medlemsstat utser den
myndighet som ansvarar för tillsyn över institut (nedan kallad behörig myndighet) till resolutionsmyndighet bör
lämpliga strukturarrangemang finnas för att separera tillsyns- och resolutionsfunktionerna. Den separationen bör
inte hindra resolutionsfunktionen från att få tillgång till all information som tillsynsfunktionen har tillgång till.
(16)
Med tanke på vilka konsekvenser ett instituts fallissemang kan få för en medlemsstats finansiella system och
ekonomi och att offentliga medel kan krävas för en krislösning, bör finansministerierna eller andra relevanta
ministerier i medlemsstaterna redan på ett tidigt stadium involveras i krishantering och resolution.
(17)
En effektiv resolution av institut eller koncernenheter som verkar över hela unionen kräver ett samarbete mellan
behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter inom tillsyns- och resolutionskollegier i alla led som omfattas
av detta direktiv, från förberedandet av återhämtnings- och resolutionsplaner till institutets faktiska resolution. I
händelse av oenighet mellan nationella myndigheter om beslut om institut som ska fattas i enlighet med detta
direktiv, bör den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA), som inrättats genom
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 ( 1 ) i de fall som anges i detta direktiv, som en sista
utväg svara för medling. I vissa fall föreskrivs i detta direktiv bindande medling från EBA:s sida i enlighet med
artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. Sådan bindande medling förhindrar inte icke-bindande medling i
enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010 i andra fall.
(18)
När det gäller resolution av institut eller koncerner som verkar över hela unionen bör de beslut som fattas också
syfta till att bevara den finansiella stabiliteten och minimera de ekonomiska och sociala effekterna i den medlems
stat där institutet eller koncernen verkar.
(19)
För att effektivt hantera fallerande institut bör myndigheterna ha befogenhet att vidta förberedande och förebyg
gande åtgärder.
(20)
Med hänsyn till utökningen av EBA:s ansvarsområden och uppgifter som följer av detta direktiv, bör Europapar
lamentet, rådet och kommissionen säkerställa att tillräckliga personalresurser och finansiella medel ställs till för
fogande utan dröjsmål. I detta syfte bör det förfarande för fastställande och genomförande av samt kontroll över
dess budget som anges i artiklarna 63 och 64 i förordning (EU) nr 1093/2010 ta vederbörlig hänsyn till de
uppgifterna. Europaparlamentet och rådet bör se till att högsta effektivitetsstandarder uppfylls.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/193
( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsyns
myndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut
2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).
1531
SOU 2014:52
Bilaga 5
(21)
Det är viktigt att institut utarbetar och regelbundet uppdaterar återhämtningsplaner med åtgärder som de ska vidta
för återställandet av sin finansiella ställning efter en betydande försämring. Planerna bör vara detaljerade och
baseras på realistiska antaganden om en rad olika detaljerade och strikta scenarier. Kravet på att ta fram en
återhämtningsplan bör dock tillämpas proportionerligt och återspegla institutets eller koncernens systemvikt och
dess sammanlänkningar, även genom ömsesidiga garantiordningar. Sålunda bör det krävas att planen anger
institutets finansieringskällor, även genom finansiering i form av ömsesidiga garantier eller skyldigheter, och i
vilken utsträckning man rimligen kan påräkna koncernens stöd. Det bör krävas att institut lämnar in sina planer
till behöriga myndigheter för en fullständig bedömning, inklusive av om planerna är heltäckande och om de i tid
torde kunna återställa ett instituts bärkraft, även under perioder av allvarlig finansiell stress.
(22)
Återhämtningsplaner bör omfatta möjliga åtgärder som institutets ledning skulle kunna vidta när villkoren för
tidigt ingripande är uppfyllda.
(23)
Vid bedömningen av huruvida åtgärder från den privata sektorn kan förhindra att institutet fallerar inom en rimlig
tid bör den berörda myndigheten beakta effektiviteten av åtgärder för tidigt ingripande som vidtas inom den
tidsram som bestämts i förväg av den behöriga myndigheten. När det gäller koncernåterhämtningsplaner bör
potentiella följder av återhämtningsåtgärder i alla medlemsstater där koncernen verkar beaktas vid utarbetandet
av planerna.
(24)
Om ett institut inte lägger fram en lämplig återhämtningsplan, bör de behöriga myndigheterna ha befogenhet att
kräva att det vidtar åtgärder som är nödvändiga för att avhjälpa planens väsentliga brister. Det kravet kan påverka
näringsfriheten som garanteras genom artikel 16 i stadgan. Begränsningen av denna grundläggande rättighet är
dock nödvändig för att uppfylla målen om finansiell stabilitet. En sådan begränsning är särskilt nödvändig för att
stärka institutens verksamhet och undvika att de växer för mycket eller tar alltför stora risker, utan att kunna
hantera bakslag och förluster och återställa sin kapitalbas. Begränsningen är proportionerlig, eftersom den möj
liggör förebyggande åtgärder i den utsträckning som är nödvändig för att ta itu med bristerna, och är därför
förenlig med artikel 52 i stadgan.
(25)
Resolutionsplanering är en nyckelkomponent i effektiv resolution. Myndigheterna bör ha all nödvändig infor
mation för att identifiera kritiska funktioner och säkerställa att dessa kan upprätthållas. Innehållet i en resolutions
plan bör dock stå i proportion till institutets eller koncernens systemvikt.
(26)
Eftersom instituten har en unik kunskap om den egna verksamheten och de problem som kan uppstå i samband
med denna, bör resolutionsmyndigheterna ta fram resolutionsplanerna bland annat på grundval av den information
som tillhandahålls av det berörda institutet.
(27)
För att proportionalitetsprincipen ska kunna följas och en alltför stor administrativ börda ska kunna undvikas bör
behöriga myndigheter och, när så är lämpligt, resolutionsmyndigheter ha möjlighet att, i de begränsade fall som
anges i detta direktiv, från fall till fall bevilja undantag från de krav som avser utarbetande av återhämtnings- och
resolutionsplaner. Sådana fall innefattar institut som är underställda en central företagsenhet och som helt eller
delvis är undantagna från tillsynskraven i nationell rätt i enlighet med artikel 21 i direktiv 2013/36/EU och institut
som ingår i ett institutionellt skyddssystem i enlighet med artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013. I varje fall
bör ett undantag endast beviljas på de villkor som anges i det här direktivet.
(28)
Med hänsyn till kapitalstrukturen för institut som är underställda en central företagsenhet bör, vid tillämpningen av
detta direktiv, de instituten inte vara ålagda att var för sig upprätta separata återhämtnings- och resolutionsplaner
enbart på grund av att den centrala företagsenheten som de är underställda står under direkt tillsyn från Europeiska
centralbanken.
SV
L 173/194
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1532
SOU 2014:52
Bilaga 5
(29)
Resolutionsmyndigheter bör, på grundval av de berörda resolutionsmyndigheternas bedömning av möjligheterna
till resolution, ha befogenhet att kräva ändringar av ett instituts eller koncerners struktur och organisation, direkt
eller indirekt genom de behöriga myndigheterna, att vidta åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga för att
minska eller undanröja väsentliga hinder för tillämpningen av resolutionsverktyg och säkerställa att berörda
företagsenheter kan försättas i resolution. Alla instituts potentiella systempåverkan gör det viktigt att myndighe
terna har möjlighet att försätta vilka institut som helst i resolution för att bevara den finansiella stabiliteten. Av
hänsyn till rätten till näringsfriheten enligt artikel 16 i stadgan, bör myndigheternas bestämmanderätt begränsas till
vad som är nödvändigt för att förenkla institutets struktur och drift och därmed underlätta dess resolution. Alla
åtgärder som vidtas i detta syfte bör vara förenliga med unionsrätten. Åtgärder bör varken direkt eller indirekt vara
diskriminerande på grund av nationalitet och bör ytterst motiveras av allmänintresset av finansiell stabilitet.
Dessutom bör en åtgärd inte gå utöver vad som är absolut nödvändigt för att uppnå de tänkta målen. Vid
övervägandet av vilka åtgärder som ska vidtas, bör resolutionsmyndigheter beakta varningar och rekommendatio
ner från Europeiska systemrisknämnden, inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 1092/2010 ( 1 ).
(30)
Insatser för att åtgärda eller undanröja hinder för ett instituts eller en koncerns resolution bör inte hindra dessa
från att utöva sin etableringsfrihet enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
(31)
Återhämtnings- och resolutionsplaner bör inte förutsätta tillgång till extraordinärt offentligt finansiellt stöd eller
utsätta skattebetalarna för risker för förluster.
(32)
Den koncernbehandling av återhämtnings- och resolutionsplanering som föreskrivs i detta direktiv bör tillämpas på
alla institutkoncerner som står under gruppbaserad tillsyn, inbegripet företag som har ett förhållande till varandra
enligt artikel 22.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU ( 2 ). Återhämtnings- och resolutionspla
nerna bör beakta den relevanta koncernens finansiella och tekniska struktur samt dess affärsstruktur. Om enskilda
återhämtnings- och resolutionsplaner för institut som ingår i en koncern utarbetas bör berörda myndigheter i
största möjliga mån eftersträva samstämmighet med återhämtnings- och resolutionsplaner för resten av koncernen.
(33)
Som allmän regel bör gälla att koncernåterhämtnings- och koncernresolutionsplaner utarbetas för hela koncernen
och att åtgärder i sådana anges med avseende på såväl ett moderinstitut som på samtliga enskilda dotterföretag
som ingår i en koncern. De berörda myndigheterna bör i samverkan inom ett resolutionskollegium göra allt som
står i deras makt för att nå ett gemensamt beslut om bedömningen och antagandet av de planerna. I specifika fall
där en enskild återhämtnings- respektive resolutionsplan har utarbetats bör tillämpningsområdet för den koncer
nåterhämtningsplan som bedömts av den samordnande tillsynsmyndigheten eller den koncernresolutionsplan som
resolutionsmyndigheten på koncernnivå fattat beslut om emellertid inte omfatta de koncernenheter för vilka
enskilda planer har bedömts eller utarbetats av de berörda myndigheterna.
(34)
När det gäller koncernresolutionsplaner bör de potentiella effekterna av resolutionsåtgärderna i alla medlemsstater
där koncernen verkar särskilt beaktas vid utarbetandet av koncernresolutionsplanerna. Resolutionsmyndigheterna i
de medlemsstater där koncernen har dotterföretag bör delta i utarbetandet av planen.
(35)
Återhämtnings- och resolutionsplaner bör när så är lämpligt inbegripa förfaranden för information till och samråd
med anställda och deras representanter under hela återhämtnings- och resolutionsprocessen. I det avseendet bör i
tillämpliga fall kollektivavtal eller andra arrangemang som arbetsmarknadens parter fastställt efterlevas, liksom
nationell rätt och unionsrätten om fackföreningars och arbetstagarföreträdares deltagande i omstrukturering av
företag.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/195
( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotillsyn av det finansiella systemet
på EU-nivå och om inrättande av en europeisk systemrisknämnd (EUT L 331, 15.12.2010, s. 1).
( 2 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa
typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv
78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).
1533
SOU 2014:52
Bilaga 5
(36)
Med tanke på hur känslig informationen i återhämtnings- och resolutionsplaner är bör sekretessbelagd information
i dessa omfattas av sekretessbestämmelserna enligt detta direktiv.
(37)
De behöriga myndigheterna bör översända återhämtningsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de berörda
resolutionsmyndigheterna, som i sin tur bör översända resolutionsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de
behöriga myndigheterna, så att samtliga berörda myndigheter är fullständigt informerade.
(38)
Finansiellt stöd från en företagsenhet i en multinationell koncern till en annan i samma koncern omfattas för
närvarande av en rad begränsningar enligt vissa medlemsstaters nationella rätt. Syftet med dessa är att skydda varje
företagsenhets borgenärer och aktieägare. Emellertid tar de ingen hänsyn till företagsenheternas ömsesidiga bero
ende inom en viss koncern. Det är därför lämpligt att uppställa villkor för finansiellt stöd mellan företagsenheter i
multinationella institutkoncerner, för säkerställande av hela koncernens finansiella stabilitet utan att äventyra
likviditeten eller solvensen i den koncernenhet som ger stödet. Finansiellt stöd mellan koncernenheter bör vara
frivilligt och föremål för lämpliga skyddsåtgärder. Det är lämpligt att medlemsstaterna inte direkt eller indirekt
förenar utövandet av etableringsrätten med villkor om att det finns ett avtal om finansiellt stöd. Bestämmelserna
om koncerninternt finansiellt stöd i detta direktiv inverkar inte på avtalsgrundade eller lagstadgade ansvarssystem
mellan institut som skyddar de medverkande instituten genom ömsesidiga garantier och motsvarande arrange
mang. Om en behörig myndighet begränsar eller förbjuder koncerninternt finansiellt stöd och om koncernåter
hämtningsplanen hänvisar till koncerninternt finansiellt stöd bör ett sådant förbud eller en sådan begränsning anses
vara en väsentlig förändring som föranleder en översyn av resolutionsplanen.
(39)
Under återhämtningsfasen och fasen med tidigt ingripande enligt detta direktiv bör aktieägarna behålla fullt ansvar
för och kontroll över institutet, utom när en tillfällig förvaltare utsetts av den behöriga myndigheten. De bör inte
längre behålla sådant ansvar när institutet väl satts under resolution.
(40)
För att säkerställa bevarad finansiell stabilitet är det viktigt att behöriga myndigheter kan åtgärda ett instituts
försämrade finansiella och ekonomiska situation, innan detta når en punkt där myndigheterna inte har något annat
alternativ än att försätta det i resolution. I det syftet bör behöriga myndigheter ges befogenheter att ingripa tidigt,
inklusive befogenheten att utse en tillfällig förvaltare för att antingen ersätta eller tillfälligt arbeta tillsammans med
ett instituts ledningsorgan och verkställande ledning. Den tillfällige förvaltarens uppgift bör vara att utöva alla
befogenheter som ges denne, i syfte att verka för lösningar som återställer institutets finansiella ställning. Till
sättandet av den tillfällige förvaltaren får dock inte på otillbörligt sätt inkräkta på aktieägarnas eller ägarnas
rättigheter eller avvika från formella förfarandekrav som fastställs i unionens eller medlemsstaternas bolagsrätt
och bör följa unionens eller medlemsstaternas internationella skyldigheter när det gäller investeringsskydd. Befo
genheter att tidigt ingripa bör även inbegripa de som redan anges i direktiv 2013/36/EU för andra fall än tidigt
ingripande och fall där det anses nödvändigt att återställa ett instituts finanser.
(41)
Resolutionsramen bör sörja för att finansinstitut träder i resolution i tid, innan det är insolvent och innan hela
kapitalbasen förbrukats. Resolution bör inledas när en behörig myndighet, efter samråd med en resolutionsmyn
dighet, fastställer att ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera och att sådana alternativa åtgärder som
anges i detta direktiv inom rimlig tid skulle kunna förhindra att det fallerar. I undantagsfall får medlemsstaterna
föreskriva att inte bara den behöriga myndigheten utan även resolutionsmyndigheten, efter samråd med den
behöriga myndigheten, får avgöra huruvida ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Det faktum att
ett institut inte uppfyller villkoren för auktorisation bör i sig inte motivera att det träder i resolution, särskilt om
institutet fortfarande är, eller sannolikt är, bärkraftigt. Ett institut bör anses fallera, eller sannolikt komma att fallera
inom den närmaste framtiden, när det bryter mot eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att bryta
mot kraven för fortsatt auktorisation, när institutets tillgångar understiger eller inom den närmaste framtiden
sannolikt kommer att understiga dess skulder, när institutet är eller inom den närmaste framtiden sannolikt
kommer att vara oförmöget att betala sina skulder när de förfaller till betalning, eller när institutet kräver
extraordinärt offentligt finansiellt stöd, utom under de särskilda omständigheter som anges i detta direktiv. Enbart
behovet av ett brådskande likviditetsstöd från en centralbank bör inte vara ett villkor som ger tillräckligt stöd för
att ett institut är eller inom den närmaste framtiden kommer att bli oförmöget att betala sina skulder när de
förfaller till betalning.
SV
L 173/196
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1534
SOU 2014:52
Bilaga 5
Om den faciliteten garanteras av en stat bör ett institut som utnyttjar en sådan facilitet bli föremål för reglerna om
statligt stöd. För att bevara den finansiella stabiliteten, bland annat vid systembetingad likviditetsbrist, bör statliga
garantier för centralbankers likviditetsfaciliteter eller statliga garantier för nyligen emitterade skulder för att avhjälpa
en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi inte utlösa resolution, förutsatt att ett antal villkor är uppfyllda.
Särskilt bör de statliga garantiåtgärderna godkännas enligt regelverket om statligt stöd och bör inte vara en del av
ett större stödpaket, och användningen av garantiåtgärderna bör vara strikt tidsbegränsad. Garantier för aktieägares
fordringar bör förbjudas. När en garanti ges för nyligen emitterade skulder som inte är kapitalandelar bör med
lemsstaten säkerställa att institutet ger tillräcklig ersättning för garantin. Dessutom bör tillhandahållande av ex
traordinärt offentligt finansiellt stöd inte utlösa resolution i de fall där en medlemsstat, som en säkerhetsåtgärd,
förvärvar en kapitalandel i ett institut, inbegripet i ett offentligägt institut, som uppfyller sina kapitalkrav. Detta kan
till exempel vara fallet när ett institut på grund av utfallet av ett scenariobaserat stresstest eller motsvarande test
som utförs av makrotillsynsmyndigheter som innehåller ett krav som syftar till upprätthålla finansiell stabilitet i
samband med en systemkris, är tvunget att anskaffa nytt kapital men inte kan anskaffa kapital privat på mark
naderna. Ett institut bör inte anses fallera eller sannolikt komma att fallera av den enda anledningen att extraor
dinärt offentligt finansiellt stöd gavs innan detta direktiv trädde i kraft. Tillgång till likviditetsstöd, inbegripet akut
likviditetsstöd från centralbanker, kan slutligen utgöra statligt stöd enligt reglerna om statligt stöd.
(42)
Vid en resolution av en koncern med gränsöverskridande verksamhet bör alla resolutionsåtgärder beakta de
potentiella effekterna av resolutionen i alla de medlemsstater där institutet eller gruppen bedriver verksamhet.
(43) Resolutionsmyndigheternas befogenheter bör även tillämpas på holdingföretag, om holdingföretaget fallerar eller
sannolikt kommer att fallera och även ett dotterföretag, inom unionen eller i ett tredjeland, fallerar eller sannolikt
kommer att fallera. Dessutom bör resolutionsmyndigheternas befogenheter också omfatta holdingföretaget, om ett
eller flera institut som är dess dotterföretag uppfyller villkoren för resolution eller ett tredjelandsinstitut uppfyller
villkoren för resolution i det tredjelandet och verktygen och befogenheterna för detta måste tillämpas på holding
företaget för att kunna försätta ett eller flera av dess dotterföretag eller hela koncernen i resolution, detta gäller
utan hinder av om holdingföretaget inte har fallerat eller sannolikt kommer att fallera.
(44)
Om ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera, bör nationella resolutionsmyndigheter ha en harmoni
serad minsta uppsättning verktyg och befogenheter för resolution. Användningen bör regleras av allmänna villkor,
syften och allmänna principer. När resolutionsmyndigheten har fattat beslutet om att institutet ska bli föremål för
resolution, bör normala insolvensförfaranden inte komma i fråga, utom i fall där de behöver kombineras med
användningen av resolutionsverktyg och på initiativ av resolutionsmyndigheten. Medlemsstaterna bör kunna ge
resolutionsmyndigheterna befogenheter och verktyg utöver dem som de har enligt detta direktiv. Användningen av
de kompletterande verktygen och befogenheterna bör emellertid vara förenlig med principerna och målen för
resolution enligt detta direktiv. Särskilt bör användningen av sådana verktyg eller befogenheter inte inkräkta på en
effektiv resolution av gränsöverskridande koncerner.
(45)
För att undvika s.k. moralisk risk bör alla fallerade institut, oberoende av storlek och sammanlänkningar, kunna
utträda från marknaden utan att detta leder till systemstörningar. Ett fallerat institut bör i princip avvecklas enligt
normala insolvensförfaranden. Emellertid kan avveckling enligt sådana normala förfaranden äventyra den finansiella
stabiliteten, tillhandahållandet av kritiska funktioner och inverka på insättarskyddet. I ett sådant fall är det högst
sannolikt att det skulle föreligga ett allmänintresse i att försätta institutet i resolution och tillämpa resolutions
verktygen snarare än att använda normala insolvensförfaranden. Målen med resolution bör därför vara att säker
ställa kontinuitet för kritiska funktioner för att undvika negativa effekter på den finansiella stabiliteten, för att
skydda offentliga medel genom att minimera att fallerade institut förlitar sig på extraordinärt offentligt finansiellt
stöd till fallerade institut och för att skydda garanterade insättare, investerare, kundmedel och kundtillgångar.
(46)
Det bör alltid övervägas att ett fallerat institut avvecklas genom normala insolvensförfaranden innan resolutions
verktyg tillämpas. Ett fallerat institut bör genom användning av resolutionsverktyg i största möjliga utsträckning
drivas vidare med användning av privata medel. Detta kan antingen ske genom försäljning till eller samman
slagning med en privat köpare, genom att institutets skulder skrivs ned eller dess skulder konverteras till aktier för
en rekapitalisering.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/197
1535
SOU 2014:52
Bilaga 5
(47)
När resolutionsmyndigheter använder resolutionsverktyg och utövar resolutionsbefogenheter bör de vidta alla
nödvändiga åtgärder för att tillse att resolutionsåtgärder vidtas i enlighet med vissa principer, bl.a. att aktieägare
och borgenärer bär en rimlig del av förlusterna, att ledningen i princip byts ut, att institutets resolutionskostnader
minimeras och att borgenärer med samma förmånsrätt behandlas likvärdigt. I synnerhet gäller att skiljaktig
behandling av borgenärer i samma klass av förmånsrätt inom ramen för resolutionsåtgärder bör motiveras av
allmänintresset och varken direkt eller indirekt vara nationellt diskriminerande. När användningen av resolutions
verktyg även inbegriper beviljande av statligt stöd, bör ingripandena bedömas i enlighet med de relevanta be
stämmelserna om statligt stöd. Statligt stöd kan bland annat förekomma, om resolutions- eller insättningsgaran
timedel används för att bistå resolutionen av fallerade institut.
(48)
När resolutionsmyndigheterna tillämpar resolutionsverktyg och utövar resolutionsbefogenheter bör de vid behov
informera och samråda med de anställda och deras representanter. I tillämpliga fall bör kollektivavtal eller andra
arrangemang som fastställts av arbetsmarknadens parter beaktas fullt ut i det avseendet.
(49)
Begränsandet av aktieägares och borgenärers rättigheter bör följa artikel 52 i stadgan. Resolutionsverktyg bör
därför bara tillämpas på de institut som fallerar eller sannolikt kommer att fallera, och bara om det är nödvändigt
för att tillgodose det allmänna intresset av finansiell stabilitet. I synnerhet bör resolutionsverktyg tillämpas om
institutet inte kan avvecklas genom normala insolvensförfaranden och utan att destabilisera det finansiella systemet,
om åtgärderna krävs för att trygga en snabb överföring och upprätthålla systemviktiga funktioner, och om det inte
finns några rimliga utsikter till andra alternativa privata lösningar, inklusive kapitaltillskott från befintliga aktieägare
eller någon tredje part, tillräckligt för att återställa institutets fulla bärkraft. Vid tillämpning av resolutionsåtgärder
och utövandet av resolutionsbefogenheter bör dessutom proportionalitetsprincipen och särdragen i ett kreditinsti
tuts juridiska form beaktas.
(50)
Inskränkandet av äganderätten bör inte vara oproportionerligt. Om aktieägare och borgenärer påverkas bör de inte
drabbas av större förluster än vad de skulle ha burit om institutet hade avvecklats vid den tidpunkt då resolutions
beslutet fattas. Om delar av tillgångarna hos ett institut under resolution överförts till en privat köpare eller en
brobank, bör institutets återstående del avvecklas genom normala insolvensförfaranden. Aktieägare och borgenärer
som blir föremål för institutets avvecklingsförfaranden bör skyddas, genom att vid avvecklingen vara berättigade att
för sina fordringar inte få ut lägre belopp, eller kompensation, än vad de hade fått ut om hela institutet hade
avvecklats genom normala insolvensförfaranden.
(51)
För att säkra aktieägares och borgenärers rätt, bör tydliga skyldigheter fastställas för värderingen av tillgångar och
skulder hos institutet under resolution och, i de fall där det krävs enligt detta direktiv, en värdering av hur
aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats om hela institutet hade avvecklats genom normala insolvensför
faranden. Det bör vara möjligt att inleda en värdering redan under den tidiga ingripandefasen. Innan någon
resolutionsåtgärd vidtas, bör en rättvis och realistisk värdering göras av institutets tillgångar och skulder. Sådana
värderingar bör bli föremål för en rätt att överklaga endast tillsammans med resolutionsbeslutet. I de fall där det
krävs enligt detta direktiv bör det dessutom, efter att resolutionsverktygen tillämpats, genomföras en efterhands
jämförelse mellan den behandling som aktieägare och borgenärer faktiskt fått och hur de skulle ha behandlats vid
normala insolvensförfaranden. Om det konstateras att aktieägare och borgenärer som betalning, eller kompensa
tion för, sina fordringar fått ut ett motsvarande lägre belopp än vad de hade erhållit vid normala insolvens
förfaranden, bör de i de fall där det krävs inom ramen för detta direktiv ha rätt att få ut mellanskillnaden. I motsats
till värderingen före resolutionsåtgärden bör det vara möjligt att bestrida den jämförelsen separat från resolutions
beslutet. Medlemsstaterna bör ha frihet att besluta om förfarandet för hur utbetalning av eventuell mellanskillnad
ska ske till aktieägare och borgenärer. Den eventuella mellanskillnaden bör betalas med hjälp av de finansiella
arrangemang som fastställs i enlighet med detta direktiv.
(52)
Det är viktigt att förlusterna fastställs när institutet har fallerat. Värderingen av sådana instituts tillgångar och
skulder bör baseras på rättvisa, försiktiga och realistiska antaganden vid tidpunkten då resolutionsverktygen
används. Värdet på skulderna bör dock inte påverkas av värderingen av institutets finansiella ställning. Det bör
vara möjligt för resolutionsmyndigheterna att i brådskande fall skyndsamt värdera ett sådant instituts tillgångar
eller skulder. Den värderingen bör vara provisorisk och tillämpas till dess att en oberoende värdering görs. De
SV
L 173/198
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1536
SOU 2014:52
Bilaga 5
bindande tekniska standarderna från EBA avseende värderingsmetoderna bör fastställa ett ramverk med principer
som ska tillämpas vid utförandet av sådana värderingar och bör möjliggöra att olika specifika metoder tillämpas av
resolutionsmyndigheter och, när så är lämpligt, oberoende värderare.
(53)
Det krävs skyndsamma och samordnade åtgärder för att behålla marknadens förtroende och minimera spridnings
effekterna. När det har bedömts att ett institut fallerat eller sannolikt kommer att fallera och det inte finns några
rimliga utsikter att någon annan alternativ åtgärd från privata sektorn eller tillsynsåtgärd inom rimlig tid skulle
kunna förhindra att institutet fallerar, bör resolutionsmyndigheterna vidta lämpliga och samordnade resolutions
åtgärder i allmänhetens intresse utan dröjsmål. Resolutionsmyndigheter bör kunna vidta resolutionsåtgärder utan
att först vara skyldiga att använda tidiga insatsbefogenheter, om omständigheterna för ett instituts fallissemang
föranleder detta, särskilt i en eventuellt brådskande situation.
(54)
Resolutionsmyndigheterna bör när de vidtar resolutionsåtgärder beakta och följa de åtgärder som anges i reso
lutionsplanerna såvida resolutionsmyndigheterna inte, med beaktande av omständigheterna i fallet, gör bedöm
ningen att målen skulle uppnås effektivare genom att vidta åtgärder som inte anges i resolutionsplanerna.
(55)
Resolutionsverktygen bör, om inget annat uttryckligen anges i detta direktiv, användas före eventuella offentliga
kapitaltillskott eller motsvarande extraordinärt offentligt finansiellt stöd till ett institut. Detta bör emellertid inte
förhindra användning av medel från insättningsgarantisystem eller resolutionsfonder för att absorbera förluster som
insättare som omfattas av garantin eller diskretionärt undantagna borgenärer annars skulle ha drabbats av. Rele
vanta bestämmelser om statligt stöd bör i det avseendet följas vid användning av extraordinärt offentligt finansiellt
stöd, resolutionsfonder, eller insättningsgarantisystem, för att bistå resolutionen av fallerade institut.
(56)
Problem på finansiella marknader i unionen som uppstår till följd av systemomfattande händelser kan få negativa
effekter på unionens ekonomi och medborgare. Därför bör resolutionsverktyg utformas och vara lämpliga för att
möta en bred uppsättning av i hög grad oförutsägbara scenarier, med beaktande av att det kan vara en skillnad
mellan ett enstaka institut i kris och en bredare systemomfattande bankkris.
(57)
När kommissionen bedömer statligt stöd enligt artikel 107 i EUF-fördraget genom de statliga stabiliseringsverktyg
som avses i detta direktiv, bör den göra en separat bedömning huruvida de statliga stabiliseringsverktyg som
anmälts inte strider mot någon relaterad bestämmelse i unionsrätten, inbegripet bestämmelser avseende minimi
förlustabsorberingskravet på 8 % i detta direktiv, samt huruvida det föreligger en mycket exceptionell situation med
en systemkris som motiverar tillgripandet av de verktygen enligt detta direktiv, och samtidigt säkerställa lika
spelregler på den inre marknaden. I enlighet med artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget ska denna bedömning
göras innan något statligt stabiliseringsverktyg får börja tillämpas.
(58)
Tillämpningen av statliga stabiliseringsverktyg bör vara budgetneutrala på medellång sikt.
(59)
Resolutionsverktygen bör omfatta en försäljning av verksamheten vid eller aktierna i institutet under resolution,
inrättande av ett broinstitut, avskiljande av lönsamma tillgångar från osäkra eller underpresterande tillgångar hos
det fallerade institutet samt skuldnedskrivning (”bail-in”) för aktieägarna och borgenärerna.
(60)
Om resolutionsverktygen har använts för att överföra ett instituts systemviktiga tjänster eller bärkraftiga verk
samhet till en företagsenhet med sunda finanser, exempelvis en privat köpare eller ett broinstitut, bör resten av
verksamheten avvecklas, vilket bör ske inom en lämplig tidsram, med beaktande av behovet av att det fallerade
institutet tillhandahåller tjänster eller bistår köparen eller broinstitutet vid fortsättandet av de verksamheter eller
tjänster som överförts till dessa.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/199
1537
SOU 2014:52
Bilaga 5
(61)
Verktyget försäljning av verksamhet bör kunna ge myndigheterna möjlighet att avyttra institutet eller delar av dess
verksamhet till en eller flera köpare, utan aktieägarnas medgivande. Vid tillämpningen av detta verktyg bör
myndigheterna vidta åtgärder för saluföring av det institutet eller en del av dess verksamhet genom ett öppet,
transparent och icke-diskriminerande förfarande, och samtidigt eftersträva högsta möjliga försäljningspris. Om ett
sådant förfarande på grund av sakens brådskande natur är omöjligt bör myndigheterna vidta åtgärder för att
motverka skadliga effekter på konkurrensen och den inre marknaden.
(62)
Eventuella nettoinkomster från överföringen av tillgångarna eller skulderna hos institutet under resolution vid
tillämpning av verktyget för försäljning av verksamhet bör komma institutet som blivit föremål för avvecklings
förfaranden till godo. Vid överförande av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av institutet
under resolution vid tillämpning av verktyget för försäljning av verksamhet, bör eventuella nettointäkter från
överföringen komma ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrumenten till godo. Intäkterna bör beräknas
netto, efter avdrag för de kostnader som uppstått genom institutets fallissemang och resolutionsförfarandet.
(63)
För att i tid genomföra försäljningen av en verksamhet och skydda den finansiella stabiliteten bör, genom undantag
från de tidsfrister och förfaranden som anges i direktiv 2013/36/EU och Europaparlamentets och rådets direktiv
2014/65/EU ( 1 ), bedömningen av köparen av ett kvalificerat innehav göras i så god tid att det inte försenar
användningen av verktyget för försäljning av verksamhet i enlighet med det här direktivet.
(64)
Information beträffande saluföringen av ett fallerat institut och förhandlingarna med potentiella köpare före till
lämpningen av verktyget försäljning av verksamhet är sannolikt systemviktig. För att säkerställa finansiell stabilitet
är det viktigt att offentliggörandet till allmänheten av sådan information som föreskrivs i Europaparlamentets och
rådets förordning (EU) nr 596/2014 ( 2 ) får uppskjutas så länge som det krävs för att planera och organisera
resolutionen av institutet i enlighet med tidsfrister som tillåts enligt ordningen om marknadsmissbruk.
(65)
Ett broinstitut som helt eller delvis ägs eller kontrolleras av en eller flera offentliga myndigheter eller kontrolleras
av resolutionsmyndigheten, skulle ha som huvudsakligt syfte att säkerställa att väsentliga finansiella tjänster
fortsätter att tillhandahållas kunder till det fallerade institutet och att väsentlig finansiell verksamhet fortsätter
att bedrivas. Broinstitutet bör drivas som en bärkraftig fortsatt verksamhet och antingen återintroduceras på
marknaden när villkoren för det är lämpliga och inom den tidsperiod som anges i detta direktiv eller avvecklas
om det inte är bärkraftigt.
(66)
Verktyget avskiljande av tillgångar bör ge myndigheterna möjlighet att föra över tillgångar, rättigheter eller skulder
som hör till ett institut under resolution till en separat förvaltningsenhet. Det verktyget bör bara användas i
förening med andra verktyg, för att förhindra att det fallerade institutet får en otillbörlig konkurrensfördel.
(67)
En effektiv resolutionsordning bör minimera de kostnader som drabbar skattebetalarna för resolutionen av ett
fallerat institut. Den bör säkerställa att systemviktiga institut kan omstruktureras utan att den finansiella stabiliteten
äventyras. Skuldnedskrivningsverktyget uppfyller det målet genom att säkerställa att aktieägare och borgenärer i det
fallerade institutet lider relevanta förluster och bär en lämplig del av de kostnaderna till följd av det fallerade
institutet. Skuldnedskrivningsverktyget kommer därför att ge instituts aktieägare och borgenärer starkare incitament
att övervaka ett instituts hälsotillstånd under normala omständigheter och följa FSB:s rekommendation att lag
stadgade skuldnedskrivnings- och konverteringsbefogenheter ingår i en resolutionsram, som ett ytterligare alter
nativ i förening med andra resolutionsverktyg.
(68)
För att säkerställa att resolutionsmyndigheter har den tillräckliga flexibiliteten att fördela förluster till borgenärer
under en rad olika omständigheter, är det lämpligt att myndigheterna i fråga kan använda skuldnedskrivnings
verktyget både när syftet är att försätta det fallerade institutet i resolution som en verksamhet i fortsatt drift om det
finns en realistisk möjlighet att återställa institutets bärkraft, och när systemviktiga tjänster överförs till ett bro
institut medan driften i institutets övriga verksamhet upphör och avvecklas.
SV
L 173/200
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europarlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av
direktiven 2002/92/EG och 2011/61/EU (se sidan 349 i detta nummer av EUT).
( 2 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksför
ordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG,
2003/125/EG och 2004/72/EG (se sidan 1 i detta nummer av EUT).
1538
SOU 2014:52
Bilaga 5
(69)
Om skuldnedskrivningsverktyget används för att återställa kapitalet i det fallerade institutet för att möjliggöra
fortsatt drift bör en resolution genom skuldnedskrivning åtföljas av ett utbyte av ledningen, utom i de fall då det
anses lämpligt och nödvändigt att behålla ledningen för att kunna uppfylla resolutionsmålen, och en påföljande
omstrukturering av institutet och dess verksamhet på ett sätt som åtgärdar orsakerna till dess fallissemang. Den
omstruktureringen bör åstadkommas genom att en plan för omorganisering av verksamheten genomförs. I före
kommande fall bör sådana planer vara förenliga med den omstruktureringsplan som institutet är skyldigt att
inkomma med till kommissionen enligt regler om statligt stöd. I synnerhet bör planen, förutom åtgärder som
syftar till att återställa institutets långsiktiga bärkraft, inkludera åtgärder för att begränsa stödet till minimiför
delning av bördorna, samt åtgärder för att begränsa snedvridning av konkurrensen.
(70)
Det är inte lämpligt att använda skuldnedskrivningsverktyget på fordringar som är säkrade av inteckningar, panter
eller på annat sätt garanterade. För att säkerställa att skuldnedskrivningsverktyget är effektivt och ändamålsenligt är
det dock önskvärt att det kan tillämpas på så många av skulderna utan säkerhet som möjligt i det fallerade
institutet. Det är dock lämpligt att skuldnedskrivningsverktyget inte används på vissa typer av skulder utan
säkerhet. För att skydda personer som har garanterade insättningar bör skuldnedskrivningsverktyget inte tillämpas
på de insättningar som är skyddade enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU ( 1 ). För att säker
ställa kontinuiteten för kritiska funktioner bör skuldnedskrivningsverktyget inte tillämpas på vissa skulder gentemot
anställda i det fallerade institutet eller på affärsmässiga fordringar som avser varor och tjänster som är kritiska för
institutets löpande drift. För att pensionsrättigheter och pensionsbelopp som tillkommer pensionsorgan och
pensionsförvaltare ska kunna fullgöras bör skuldnedskrivningsverktyget inte tillämpas på de skulder som ett fallerat
institut har till ett pensionssystem. Skuldnedskrivningsverktyget skulle vara tillämpligt på skulder för pensions
förmåner som hänför sig till rörlig ersättning som inte grundas på kollektivavtal, samt på den rörliga delen av
ersättning till risktagare med väsentlig inverkan. För att minska risken för spridningseffekter på systemnivå bör
skuldnedskrivningsverktyget inte tillämpas på skulder som hänför sig till deltagande i betalningssystem med en
återstående löptid på mindre än sju dagar eller på skulder till institut, med undantag för enheter inom en och
samma koncern, med en ursprunglig löptid på mindre än sju dagar.
(71)
Eftersom skyddet av garanterade insättare är ett av de viktigaste resolutionsmålen bör garanterade insättningar inte
omfattas av tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget. Insättningsgarantisystemet bör emellertid bidra till att
finansiera resolutionsprocessen genom att absorbera förluster till en omfattning av de nettoförluster som det skulle
ha behövt lida efter att ha ersatt insättarna inom ramen för normala insolvensförfaranden. Utövandet av skuld
nedskrivningsbefogenheterna skulle säkerställa att insättare fortsätter att kunna förfoga över sina insättningar,
åtminstone upp till täckningsnivån, vilket är den huvudsakliga anledningen till inrättandet av insättningsgaranti
systemen. Att inte fastställa medverkan av de ordningarna i sådana fall skulle innebära en oberättigad fördel i
förhållande till de övriga borgenärer som skulle omfattas av resolutionsmyndighetens utövande av sina befogen
heter.
(72)
Resolutionsmyndigheterna bör under flera olika omständigheter helt eller delvis kunna undanta skulder, bland
annat i de fall där sådana skulder inte kan skrivas ned inom rimlig tid, där undantaget är absolut nödvändigt och
står i proportion till uppnåendet av kontinuitet för kritiska funktioner och kärnaffärsområden eller där tillämp
ningen av skuldnedskrivningsverktyget på skulder skulle leda till en sådan värdeförstörelse att förlusterna för andra
borgenärer skulle bli högre än om de skulderna inte undantogs från skuldnedskrivning. Resolutionsmyndigheterna
bör kunna undanta eller delvis undanta skulder när detta är nödvändigt för att undvika spridningseffekter och
finansiell instabilitet som kan förorsaka allvarliga störningar av en medlemsstats ekonomi. När resolutionsmyn
digheterna genomför de bedömningarna bör de beakta följderna av en möjlig nedskrivning av skulder som består
av kvalificerade insättningar som tillhör fysiska personer och mikroföretag och små och medelstora företag över
den täckningsnivå som föreskrivs i direktiv 2014/49/EU.
(73)
I de fall där de undantagen tillämpas får nedskrivnings- och konverteringsnivån avseende andra kvalificerade
skulder höjas för att ta hänsyn till sådana undantag, under förutsättning att principen om ”inte sämre villkor
för borgenär än vid normala insolvensförfaranden” följs. I de fall där förlusterna inte kan överföras på andra
borgenärer får ett bidrag göras från finansieringsarrangemanget för resolution till institutet under resolution på ett
antal stränga villkor, bl.a. att förluster på minst 8 % av de totala skulderna inklusive kapitalbasen redan har
absorberats och att finansieringen från resolutionsfonden begränsas till mindre än 5 % av de totala skulderna
inklusive kapitalbasen eller de medel som resolutionsfonden har tillgång till och det belopp som kan uppbringas
genom efterhandsbidrag inom tre år.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/201
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (se sidan 149 i detta nummer
av EUT).
1539
SOU 2014:52
Bilaga 5
(74)
Under exceptionella omständigheter bör resolutionsmyndigheten kunna söka finansiering från alternativ finansie
ring i de fall där skulder har undantagits och resolutionsfonden i stället för till de skulderna har använts för att ge
ett bidrag till nedskrivningen till och med det tak som kan tillåtas.
(75)
Miniminedskrivningsbeloppet för bidraget till förlustabsorbering och rekapitalisering på 8 % av de totala skulderna,
inklusive kapitalbasen, eller, i tillämpliga fall, 20 % av riskvägda tillgångar, bör beräknas med utgångspunkt i
värderingen vid tillämpning av resolutionen i enlighet med detta direktiv. Tidigare förluster som absorberats av
aktieägare genom en minskning av kapitalbasen redan före en sådan värdering bör inte inbegripas i de procent
talen.
(76)
Inget i detta direktiv bör kräva att medlemsstaterna finansierar finansieringsarrangemang för resolution med medel
från deras allmänna budget.
(77)
Om inte annat anges i detta direktiv bör resolutionsmyndigheter tillämpa skuldnedskrivningsverktyget så att
borgenärerna behandlas lika och fordringars prioritet respekteras enligt gällande insolvensrätt. Förluster bör först
absorberas av kapitalbasinstrument och bör fördelas på aktieägare antingen genom indragning eller överföring av
aktier eller genom kraftig utspädning. Där de instrumenten inte är tillräckliga, bör efterställda skulder konverteras
eller skrivas ned. Skulder med hög förmånsrätt bör konverteras eller nedskrivas om de efterställda skuldklasserna
har konverterats eller skrivits ned helt.
(78) När det finns undantag för skulder, till exempel för betalnings- och avvecklingssystem, borgenärer som är anställda
eller har kommersiella fordringar, eller en förmånsrätt, till exempel för insättningar gjorda av fysiska personer och
mikroföretag och små och medelstora företag, bör de tillämpas både i tredjeländer och i unionen. För att säker
ställa en möjlighet att vid behov skriva ned eller konvertera skulder i tredjeländer, bör den möjligheten inkluderas i
de avtalsbestämmelser som omfattas av tredjelandets rätt, i synnerhet när det gäller de skulder inom borgenärs
hierarkin som rankas lägre. Det bör inte krävas ett sådant avtalsvillkor för skulder som undantas från nedskriv
ningar för insättningar som gjorts av fysiska personer, mikroföretag och små och medelstora företag, eller i de fall
tredjelandets rätt eller ett bindande avtal som ingåtts med det berörda tredjelandet tillåter medlemsstatens reso
lutionsmyndighet att utöva sina nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter.
(79)
För att undvika att institut strukturerar sina skulder på ett sätt som förhindrar att skuldnedskrivningsverktyget blir
verkningsfullt är det lämpligt att fastställa att instituten vid varje tidpunkt uppfyller minimikravet på kapitalbasen
och de kvalificerade skulderna uttryckt i procent av institutets totala skulder och kapitalbas. Resolutionsmyndig
heter bör från fall till fall kunna kräva att den procentandelen helt eller delvis består av kapitalbas eller en viss typ
av skulder.
(80)
I detta direktiv bestäms minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder inom en koncern enligt ”uppifrån-och-
ned”-modellen. Enligt modellen vidtas resolutionsåtgärder mot en enskild juridisk person och det är helt avgörande
att den juridiska person inom koncernen där förlusterna uppstår har, eller har tillgång till, förlustabsorberings
kapacitet. Därför bör resolutionsmyndigheterna se till att förlusttäckningskapaciteten inom en koncern är fördelad
över koncernen alltefter risknivån för de juridiska personer som ingår i den. En separat bedömning av vilket
minimikrav som är nödvändigt bör göras för varje enskilt dotterföretag. Dessutom bör resolutionsmyndigheterna
se till att allt kapital och alla skulder som räknas med när det gäller koncernminimikravet antingen finns hos
enheter där det är sannolikt att förluster kommer att uppstå eller på annat sätt finns att tillgå för att absorbera
förluster. Detta direktiv bör möjliggöra resolution med flera ingångspunkter eller med en enda ingångspunkt.
Minimikraven för kapitalbas och kvalificerade skulder bör återspegla en resolutionsstrategi som är lämplig för
koncernen i enlighet med resolutionsplanen. Dessa minimikrav bör i synnerhet gälla på lämplig nivå i koncernen
för att återspegla en metod med flera ingångspunkter eller med en enda ingångspunkt, i enlighet med resolutions
planen, samtidigt som det beaktas att det kan finnas omständigheter då en annan metod än den som finns i planen
används eftersom den till exempel möjliggör att resolutionsmålen uppnås mer effektivt. Mot den bakgrunden,
oavsett om koncernen har valt metoden med en enda ingångspunkt eller den med flera ingångspunkter, bör alla
institut och andra juridiska personer i koncernen om det krävs av resolutionsmyndigheterna alltid ha robusta
minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder så att risken för en spridningseffekt eller bankrusning kan
undvikas.
SV
L 173/202
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1540
SOU 2014:52
Bilaga 5
(81)
Medlemsstaterna bör säkerställa att instrument som utgör övrigt primärkapital och supplementärt kapital fullt ut
tas i anspråk för att absorbera förluster vid den tidpunkt då ett utfärdande institut inte längre är bärkraftigt.
Följaktligen bör resolutionsmyndigheterna uppmanas att skriva ned de instrumenten till hela beloppet eller kon
vertera dem till kärnprimärkapitalinstrument, vid den tidpunkt då institutet inte längre är bärkraftigt och innan
resolutionsåtgärder vidtas. Den tidpunkt då ett institut inte längre är bärkraftigt bör i det sammanhanget förstås
som den tidpunkt då den berörda myndigheten fastslår att institutet uppfyller villkoren för resolution eller den
tidpunkt då myndigheten beslutar att institutet upphör att vara bärkraftigt om de kapitalinstrumenten inte skrivs
ned eller konverteras. Det faktum att instrumenten kommer att skrivas ned eller konverteras av myndigheterna om
de omständigheter som krävs enligt detta direktiv föreligger, bör anges i de villkor som reglerar instrumenten och i
alla prospekt eller emissionsdokument som offentliggörs eller lämnas i förbindelse med instrumenten.
(82)
För att möjliggöra effektiva resolutionsresultat bör det vara möjligt att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget före
den 1 januari 2016.
(83)
Resolutionsmyndigheterna bör kunna tillämpa skuldnedskrivningsverktyget endast delvis om en bedömning av de
potentiella effekterna på det finansiella systemets stabilitet i de berörda medlemsstaterna och i övriga unionen visar
att en tillämpning fullt ut skulle strida mot medlemsstatens eller unionens övergripande allmänintresse.
(84)
Resolutionsmyndigheter bör ha alla rättsliga befogenheter som krävs och som i olika kombinationer får utövas när
resolutionsverktygen används. I dessa bör ingå befogenheter att överföra aktier, tillgångar, rättigheter eller skulder i
ett fallerat institut till en annan enhet, som exempelvis ett annat institut eller ett broinstitut, befogenheter att skriva
ned eller dra in aktier, eller skriva ned eller konvertera skulder i ett fallerat institut, befogenheten att byta ut
ledningen och befogenhet för att införa en tillfällig inställning av betalningen av fordringar. Kompletterande
befogenheter behövs, exempelvis befogenheten att kräva fortsatt upprätthållna bastjänster från andra delar av
koncernen.
(85)
Det är inte nödvändigt att exakt föreskriva hur resolutionsmyndigheterna bör ingripa i det fallerade institutet.
Resolutionsmyndigheterna bör kunna välja mellan att ta över kontroll genom ett direkt ingripande i institutet eller
genom föreskrifter. De bör besluta med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det förefaller inte
nödvändigt att föreskriva en enhetlig modell på detta stadium för att säkerställa ett effektivt samarbete mellan
medlemsstater.
(86)
Resolutionsramen bör innehålla procedurkrav för att säkerställa att resolutionsåtgärder vederbörligen meddelas och,
med de begränsade undantag som anges i detta direktiv, offentliggörs. Eftersom uppgifter som resolutionsmyn
digheter och deras yrkesmässiga rådgivare inhämtar under resolutionsförfarandet sannolikt är känsliga innan
resolutionsbeslutet offentliggörs, bör emellertid sådana uppgifter omfattas av en effektiv sekretessordning. Det
måste beaktas att information om innehållet och de närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplanerna
och resultatet av en bedömning av de planerna kan få vittgående konsekvenser, särskilt på företagen i fråga. All
information som tillhandahålls om ett beslut innan det fattas måste antas få effekter på offentliga och privata
intressen som berörs av åtgärden, oavsett om det gäller huruvida villkoren för resolution är uppfyllda eller till
lämpningen av ett specifikt verktyg eller någon åtgärd under förfarandena. Redan uppgiften om att resolutions
myndigheten undersöker ett visst institut skulle enbart det emellertid kunna få negativa följder för det institutet.
Det är därför nödvändigt att säkerställa att det finns lämpliga mekanismer för att upprätthålla sekretessen kring
sådan information, såsom innehållet och de närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplaner och
resultatet av bedömningar som genomförts i det sammanhanget.
(87)
Resolutionsmyndigheter bör ha ytterligare befogenheter för att säkerställa att överföringen av aktier eller skuld
instrument, tillgångar, rättigheter och skulder effektivt genomförs. Befogenheterna bör, med förbehåll för de
skyddsåtgärder som anges i detta direktiv, inkludera befogenheten att avlägsna tredje mäns rättigheter från de
överförda instrumenten eller tillgångarna och befogenheten att verkställa avtal och att tillgodose kontinuitet i
överenskommelser gentemot mottagaren av de överförda tillgångarna och aktierna. Emellertid bör anställdas rätt
att säga upp ett anställningsavtal inte påverkas. En parts rätt att säga upp ett avtal med ett institut under resolution
eller en koncernenhet till ett sådant av andra skäl än resolution av ett fallerat institut bör inte heller påverkas.
Resolutionsmyndigheterna bör ha den kompletterande befogenheten att kräva att den resterande delen av ett
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/203
1541
SOU 2014:52
Bilaga 5
institut som avvecklas enligt normala insolvensförfaranden tillhandahåller tjänster som är nödvändiga för att
institutet till vilket tillgångar eller aktier har överförts genom användning av verktyget försäljning av verksamhet
eller broinstitutverktyget ska kunna bedriva sin verksamhet.
(88)
I enlighet med artikel 47 i stadgan har de berörda parterna rätt till en rättvis rättegång och till ett effektivt
rättsmedel mot åtgärder som berör dem. Därför bör beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna kunna över
klagas.
(89)
Krishanteringsåtgärder som vidtas av nationella resolutionsmyndigheter kan kräva en komplicerad ekonomisk
bedömning och ett stort handlingsutrymme. De nationella resolutionsmyndigheterna har specifikt utrustats med
den expertis som behövs för att utföra de bedömningarna och besluta om lämplig användning av handlings
utrymmet. Det är därför viktigt att säkerställa att de komplicerade ekonomiska bedömningar som görs i det
sammanhanget av de nationella resolutionsmyndigheterna används som grund av de nationella domstolarna när
de ser över de berörda krishanteringsåtgärderna. De bedömningarnas komplicerade karaktär bör dock inte hindra
nationella domstolar från att undersöka om de bevis som resolutionsmyndigheter åberopar är materiellt riktiga,
tillförlitliga och samstämmiga, om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som bör beaktas för att bedöma
en komplicerad situation och om de styrker de slutsatser som dragits.
(90)
Eftersom detta direktiv syftar till att täcka synnerligen brådskande situationer och eftersom uppskjutandet av ett
beslut av resolutionsmyndigheterna skulle kunna förhindra kontinuiteten för kritiska funktioner, är det nödvändigt
att föreskriva att inlämnandet av en ansökan om omprövning inte automatiskt bör skjuta upp verkan av det beslut
som ansökan gäller och att resolutionsmyndighetens beslut bör vara verkställbart omedelbart med en presumtion
att det skulle strida mot allmänintresset att skjuta upp det.
(91)
Där det behövs för att skydda tredje män som i god tro har förvärvat tillgångar, rättigheter och skulder i institutet
under resolution genom myndigheternas utövande av sina resolutionsbefogenheter, och för att säkerställa sta
biliteten på de finansiella marknaderna, bör ett överklagande vidare inte påverka någon senare förvaltningshandling
eller transaktion som ingåtts på grundval av ett ogiltigförklarat beslut. Rättsverkningar vid ett felaktigt beslut bör
därför i sådana fall begränsas till ersättning för den skada som de berörda personerna lidit.
(92)
Eftersom krishanteringsåtgärder får vidtas akut på grund av allvarliga finansiella stabilitetsrisker i medlemsstaten
och unionen, bör den nationella rätten föreskriva skyndsamma förfaranden avseende en ansökan till en rättslig
myndighet om förhandsgodkännande av en krishanteringsåtgärd och domstolens behandling av en sådan ansökan.
Med tanke på kravet att en krishanteringsåtgärd måste vidtas brådskande, bör domstolen ge sitt svar inom 24
timmar och medlemsstaterna bör säkerställa att den berörda myndigheten kan fatta sitt beslut omedelbart efter det
att domstolen gett sitt godkännande. Detta påverkar inte den rätt som de berörda parterna kan ha att lämna en
ansökan till domstolen om att upphäva en krishanteringsåtgärd under en begränsad period efter det att reso
lutionsmyndigheten fattat krishanteringsåtgärden.
(93)
För att uppnå en effektiv resolution och för att undvika lagvalskonflikter är det väsentligt att inga normala
insolvensförfaranden med avseende på det fallerade institutet inleds eller fortgår medan resolutionsmyndigheten
utövar sina resolutionsbefogenheter eller tillämpar resolutionsverktygen, utom på resolutionsmyndighetens initiativ
eller med dess samtycke. Det är lämpligt och nödvändigt att för en begränsad period uppskjuta vissa avtalsför
pliktelser, för att ge resolutionsmyndigheten tid att faktiskt tillämpa resolutionsverktygen. Detta bör dock inte gälla
förpliktelser avseende system som förtecknas i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG ( 1 ), centrala
motparter och centralbanker. Direktiv 98/26/EG minskar risken som är förknippad med att delta i system för
överföring av betalningar och värdepapper, i synnerhet genom att minska störningarna i händelse av att en
deltagare i systemet blir insolvent. För att säkerställa att de skydden tillämpas korrekt i krissituationer, samtidigt
som lämplig säkerhet för operatörer av system för överföring av betalningar och värdepapper och andra mark
nadsaktörer upprätthålls, föreskriver detta direktiv att en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd inte
ensamt anses vara insolvensförfaranden i den mening som avses i direktiv 98/26/EG, under förutsättning att
väsentliga förpliktelser enligt avtalet fortsätter att uppfyllas. Ingenting i detta direktiv inkräktar dock på driften
av ett system enligt direktiv 98/26/EG eller den rätt till säkerhet som garanteras i artikel 9 i direktiv 98/26/EG.
SV
L 173/204
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar
och värdepapper (EGT L 166, 11.6.1998, s. 45).
1542
SOU 2014:52
Bilaga 5
(94)
För att säkerställa att resolutionsmyndigheter, när de överför tillgångar och skulder till en privat köpare eller ett
broinstitut, har en tillräcklig period för att identifiera avtal som behöver överföras, kan det vara lämpligt att införa
proportionerliga begränsningar för motparters rätt att säga upp, påskynda eller på annat sätt avsluta finansiella
avtal innan överföringen görs. Sådana begränsningar skulle vara nödvändiga för att myndigheterna ska kunna få en
rättvisande bild av balansräkningen för det fallerade institutet, utan de förändringar av värden och omfattning som
en utbredd användning av rättigheter att säga upp avtal skulle medföra. För att i så liten utsträckning som möjligt
ingripa i motparters avtalsmässiga rättigheter, bör begränsningen av rättigheter att säga upp avtal enbart gälla med
avseende på den krisförebyggande åtgärden eller krishanteringsåtgärden, inbegripet en inträffad händelse med
direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd, medan rättigheter att säga upp avtal på grund av försum
melser, inklusive underlåtenhet att betala eller tillhandahålla marginalsäkerheter, bör kvarstå.
(95)
För att bevara rättmätiga kapitalmarknadsarrangemang vid överföring av vissa, men inte alla, tillgångar, rättigheter
och skulder i ett fallerat institut, är det lämpligt att inkludera skyddsåtgärder för att i förekommande fall förhindra
uppdelning av skulder med koppling till varandra, rättigheter och avtal. En sådan begränsning av viss praxis i
samband med avtal med koppling till varandra bör utsträckas till att även gälla avtal med samma motpart som
täcks av säkerhetsarrangemang, finansiella säkerhetsarrangemang med överföring av äganderätt, kvittnings- eller
nettningsarrangemang och strukturerade finansieringsarrangemang. Om skyddsåtgärden är tillämplig bör reso
lutionsmyndigheterna vara skyldiga att överföra alla avtal med koppling till varandra i ett skyddat arrangemang
eller låta alla ligga kvar i det resterande fallerande institutet. Skyddsåtgärderna bör säkerställa att behandlingen av
exponeringar som täcks av ett nettningsavtal i enlighet med direktiv 2013/36/EU inte påverkas vid beräkning av
lagstadgat kapital.
(96) Säkerställandet av att resolutionsmyndigheter förfogar över samma verktyg och befogenheter kommer att under
lätta samordnade insatser om en gränsöverskridande fallerande koncern, men samtidigt framstår ytterligare insatser
nödvändiga för att främja samarbete och förhindra splittrade nationella reaktioner. Resolutionsmyndigheter bör
vara skyldiga att samråda och samarbeta inom resolutionskollegier när de försätter koncernenheter i resolution för
att kunna enas om en koncernresolutionsordning. Resolutionskollegier bör inrättas kring en kärna bestående av de
redan befintliga tillsynskollegierna, genom att inkludera resolutionsmyndigheter, med deltagande av behöriga
ministerier, centralbanker, EBA och, där så är lämpligt, myndigheter med ansvar för tillsyn av insättningsgaranti
systemen. Vid en kris bör resolutionskollegiet utgöra ett forum för informationsutbyte och samordning av reso
lutionsåtgärder.
(97)
Vid resolution av gränsöverskridande koncerner bör en avvägning göras mellan, å ena sidan, behovet av för
faranden som tar hänsyn till situationens brådskande karaktär och möjliggör effektiva, rättvisa och snabba lös
ningar för koncernen som helhet, och, å andra sidan, behovet av att skydda den finansiella stabiliteten i alla de
medlemsstater som koncernen är verksam i. De olika resolutionsmyndigheterna bör dela med sig av sina syn
punkter i resolutionskollegiet. Resolutionsåtgärder som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå bör
utarbetas och diskuteras mellan olika resolutionsmyndigheter inom ramen för koncernresolutionsplanerna. Reso
lutionskollegier bör införliva synpunkterna från resolutionsmyndigheterna i alla de medlemsstater där koncernen är
verksam, i syfte att underlätta snabba och gemensamma beslut närhelst möjligt. När resolutionsmyndigheten vidtar
åtgärder på koncernnivå bör den alltid beakta effekterna på den finansiella stabiliteten i de medlemsstater där
koncernen är verksam. Detta bör säkerställas genom möjligheten för resolutionsmyndigheterna i den medlemsstat
där dotterföretaget är etablerat att invända mot koncernresolutionsmyndighetens beslut, inte enbart om reso
lutionsåtgärdernas lämplighet, utan även med hänvisning till behovet att skydda den finansiella stabiliteten i den
medlemsstaten.
(98)
Resolutionskollegiet bör inte vara ett beslutsfattande organ utan ett forum som gör det lättare för nationella
myndigheter att fatta beslut. De gemensamma besluten bör fattas av de berörda nationella myndigheterna.
(99)
Framtagandet av en koncernresolutionsordning bör underlätta en samordnad resolution som mer sannolikt ger det
bästa resultatet för koncernens alla institut. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå bör föreslå koncernreso
lutionsordningen och överlämna den till resolutionskollegiet. Nationella resolutionsmyndigheter som inte samtyc
ker till ordningen eller beslutar att vidta andra separata resolutionsåtgärder bör ange skälen till invändningarna och
underrätta resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de övriga resolutionsmyndigheter som omfattas av kon
cernresolutionsordningen om de skälen tillsammans med uppgifter om alla eventuella separata resolutionsåtgärder
de avser att vidta. En nationell myndighet som beslutar att avvika från koncernresolutionsordningen bör noggrant
överväga de potentiella effekterna på den finansiella stabiliteten i de medlemsstater där övriga resolutionsmyndig
heter är belägna och de potentiella effekterna på andra delar av koncernen.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/205
1543
SOU 2014:52
Bilaga 5
(100)
Som en del av koncernresolutionsordningen bör myndigheter uppmanas använda samma verktyg på juridiska
personer som uppfyller kraven för resolution. Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå bör ha befogenhet att
använda broinstitut-verktyget på koncernnivå för att stabilisera koncernen som helhet (vilket där så är lämpligt kan
inbegripa överenskommelser om bördefördelning). Äganderätten till dotterföretag kan överföras till brobanken för
att senare säljas vidare, antingen som ett helhetspaket eller var för sig, på rimliga marknadsvillkor. Vidare bör
resolutionsmyndigheterna på koncernnivå ha befogenhet att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget på moderföre
tagsnivå.
(101)
En effektiv resolution av internationellt verksamma institut och koncerner kräver samarbete mellan unionen,
medlemsstater och resolutionsmyndigheter i tredjeland. Samarbetet kommer att underlättas, om tredjeländers
resolutionsordningar baseras på gemensamma principer och strategier som håller på att utvecklas av rådet för
finansiell stabilitet och G20-gruppen. EBA bör i det syftet ges befogenhet att utarbeta och ingå icke-bindande
ramavtal för samarbete med myndigheter i tredjeland i enlighet med artikel 33 i förordning (EU) nr 1093/2010
och nationella myndigheter bör ha tillåtelse att ingå bilaterala överenskommelser som ligger i linje med EBA:s
ramavtal. Utvecklingen av de överenskommelserna mellan nationella myndigheter som ansvarar för hanteringen av
fallerande globala företag bör vara ett sätt att säkerställa effektiv planering, effektivt beslutsfattande och samordning
vad gäller internationella koncerner. Arrangemangen bör generellt sett vara ömsesidiga. Nationella resolutions
myndigheter bör, i förekommande fall som en del av ett europeiskt resolutionskollegium, erkänna och verkställa
tredjelands resolutionsförfaranden under de omständigheter som anges i detta direktiv.
(102)
Samarbete bör äga rum både med avseende på dotterföretag inom unionen eller tredjelandskoncerner och med
avseende på filialer till unionsinstitut eller institut i tredjeland. Dotterföretag till tredjelandskoncerner är företag
som är etablerade i unionen och därför omfattas fullt ut av unionsrätten, inklusive de resolutionsverktyg som
föreskrivs i detta direktiv. Det är emellertid nödvändigt att medlemsstaterna behåller rätten att agera i fråga om
filialer till institut med huvudkontor i tredjeland, när erkännandet och tillämpningen av resolutionsförfaranden i
tredjeland i samband med en filial skulle äventyra den finansiella stabiliteten i unionen eller när insättare i unionen
inte skulle behandlas likvärdigt med insättare från tredjeland. Under de omständigheterna och under övriga
omständigheter som anges i detta direktiv bör medlemsstaterna, efter samråd med de nationella resolutionsmyn
digheterna, ha rätten att vägra erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland med avseende på unionsfilialer till
tredjelandsinstitut.
(103)
Det finns omständigheter där de tillämpade resolutionsverktygens effektivitet kan bero på tillgången till kortfristig
finansiering för ett institut eller ett broinstitut, utställandet av garantier till potentiella köpare eller tillhandahål
landet av kapital till broinstitutet. Oberoende av centralbankernas uppgift att tillhandahålla likvida medel till det
finansiella systemet även i svåra tider, är det viktigt att medlemsstaterna upprättar finansieringsordningar för att
undvika att de medel som krävs för sådana ändamål tas från de nationella budgetarna. Det bör vara finanssektorn
som helhet som finansierar stabiliseringen av det finansiella systemet.
(104)
Som en allmän regel bör medlemsstaterna inrätta sina nationella finansieringsarrangemang genom fonder som
kontrolleras av resolutionsmyndigheterna och som ska användas för de ändamål som anges i detta direktiv. Det
bör dock anges ett strängt avgränsat undantag som, under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda, tillåter
medlemsstater att inrätta sina nationella finansieringsarrangemang genom obligatoriska bidrag från institut som
är auktoriserade inom deras territorium och som inte ägs genom fonder som kontrolleras av deras resolutions
myndigheter.
(105)
I princip bör bidrag insamlas från finanssektorn före och oberoende av en eventuell resolutionsinsats. Om sådan
förhandsfinansiering inte räcker till för att täcka de förluster eller kostnader som tillämpningen av finansierings
ordningarna ger upphov till, bör ytterligare bidrag insamlas för att bära den ytterligare kostnaden eller förlusten.
(106)
För att uppnå en kritisk massa och undvika procykliska effekter som skulle uppstå om finansieringsordningar
enbart byggde på bidrag i efterhand i en systemkris, är det absolut nödvändigt att de på förhand tillgängliga
finansiella medlen i de nationella finansieringsordningarna som minimum uppgår till en viss lägsta målnivå.
SV
L 173/206
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1544
SOU 2014:52
Bilaga 5
(107)
För att säkerställa en rättvis beräkning av bidragen och ge incitament att driva verksamhet enligt en mindre
riskfylld modell, bör bidrag till nationella finansieringsordningar spegla den grad av kredit-, likviditets- och mark
nadsrisk som instituten har tagit på sig.
(108)
Att säkerställa effektiv resolution av fallerande institut inom unionen utgör en väsentlig del i fullbordandet av den
inre marknaden. Sådana instituts fallissemang påverkar inte bara den finansiella stabiliteten på de marknader där de
är verksamma, utan också hela unionens finansiella marknad. Med fullbordandet av den inre marknaden för
finansiella tjänster har växelverkan mellan de olika nationella finansiella systemen förstärkts. Institut är verksamma
utanför den medlemsstat där de är etablerade och är sammankopplade genom interbankmarknaden och andra
marknader som i huvudsak är alleuropeiska. Säkerställande av en effektiv finansiering av resolutionen av de
instituten i alla medlemsstater ligger inte bara i de medlemsstaters intresse i vilka instituten är verksamma utan
också i alla medlemsstaters allmänna intresse som ett medel att säkerställa likvärdiga spelregler och få inre
marknaden för finansiella tjänster att fungera bättre. Inrättande av ett europeiskt system för finansieringsordningar
bör säkerställa att alla institut som är verksamma inom unionen omfattas av lika effektiva finansieringsordningar
för resolution och bidra till den inre marknadens stabilitet.
(109)
För att bygga upp motståndskraften hos det europeiska systemet för finansieringsordningar, och i enlighet med det
uppställda kravet att finansieringen i första hand bör komma från aktieägare och borgenärer i institutet under
resolution och sedan från finanssektorn snarare än från offentliga budgetar, får finansieringsordningar vid behov
begära att få lån från andra finansieringsordningar. Likaledes bör de ha befogenhet att bevilja lån till andra
ordningar som har behov. Sådan utlåning bör vara helt frivillig. Beslutet att låna ut till andra ordningar bör fattas
av den utlånande finansieringsordningen, men medlemsstaterna bör med anledning av potentiella budgetkon
sekvenser kunna kräva samråd med eller samtycke från det behöriga ministeriet.
(110)
Även om finansieringsordningar upprättas på nationell nivå, bör de göras ömsesidiga när det gäller resolution av
koncerner under förutsättning att nationella myndigheter kan komma överens om resolutionen av institutet.
Insättningar som omfattas av insättningsgarantisystem bör inte bära några förluster under resolutionsprocessen.
När en resolutionsåtgärd säkerställer att insättare fortsätter att ha tillgång till sina insättningar, bör de insättnings
garantisystem som ett institut under resolution är anslutet till vara skyldiga att lämna ett bidrag som högst uppgår
till de förluster som de skulle ha drabbats av om institutet hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden.
(111)
Även om garanterade insättningar är skyddade från förluster vid resolution kan andra kvalificerade insättningar
finnas tillgängliga för att absorbera förluster. För att ge ett visst skydd åt fysiska personer och mikroföretag samt
små och medelstora företag som har kvalificerade insättningar som överstiger beloppet för garanterade insättningar
bör sådana insättningar i den nationella rätten som reglerar normala insolvensförfaranden ges högre prioritet än
fordringar från vanliga oprioriterade borgenärer. Insättningsgarantisystemets fordring bör i sådan nationell rätt ges
ännu högre prioritet än de ovannämnda kategorierna kvalificerade insättningar. Det behövs en harmonisering av
nationell insolvensrätt inom det området för att minimera exponeringen för medlemsstaters resolutionsfonder
enligt principen om ”inte sämre villkor för borgenär” som anges i detta direktiv.
(112)
När insättningar överförs till ett annat kreditinstitut i samband med resolutionen av ett institut, bör insättare inte
försäkras utöver den garantinivå för insättningar som föreskrivs i direktiv 2014/49/EU. Därför bör fordringar som
avser kvarvarande insättningar i institutet under resolution begränsas till skillnaden mellan de medel som överförts
och insättningsgarantinivån som anges i direktiv 2014/49/EU. I de fall överförda insättningar överskrider insätt
ningsgarantinivån, bör insättaren inte ha någon fordran på insättningsgarantisystemet vad gäller kvarvarande
insättningar i institutet under resolution.
(113)
Upprättandet av finansiella ordningar som inrättar det europeiska system för finansieringsordningar som fastställs i
detta direktiv bör säkerställa samordning av användningen av tillgängliga medel för resolution på nationell nivå.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/207
1545
SOU 2014:52
Bilaga 5
(114)
Befogenheten att anta akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget bör delegeras till kommissionen för att specificera
kriterier för definition av kritiska funktioner och kärnaffärsområden vid tillämpningen av detta direktiv, de om
ständigheter när uteslutning av skulder från nedskrivning eller krav för omvandling enligt detta direktiv är
nödvändiga, ordningsklasserna för vilka medlemsstaterna ska säkerställa lämpligt skydd genom partiella överföring
ar, sättet på vilket institutets bidrag till finansiella arrangemang vid resolution bör anpassas i förhållande till deras
riskprofil, skyldigheter i fråga om registrering, redovisning och rapportering och andra skyldigheter för att säker
ställa att förhandsbidrag faktiskt betalas, och enligt vilka omständigheter och på vilka villkor ett institut tillfälligt får
undantas från att betala efterhandsbidrag. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd
under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade
akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker
så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.
(115)
När det anges i detta direktiv är det är lämpligt att EBA bör främja konvergens i nationella myndigheters praxis
genom riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010. På de områden som inte omfattas av
tekniska standarder för tillsyn eller genomförande kan EBA på eget initiativ utfärda riktlinjer och rekommenda
tioner om tillämpningen av unionsrätten.
(116)
Europaparlamentet och rådet bör kunna invända mot den delegerade akten inom en period på tre månader från
delgivningsdatum. Europaparlamentet och rådet bör kunna underrätta de andra institutionerna om sina avsikter att
inte invända.
(117)
Tekniska standarder på området för finansiella tjänster bör underlätta en konsekvent harmonisering och ett till
fredsställande skydd för insättare, investerare och konsumenter över hela unionen. Det skulle i de fall som anges i
detta direktiv vara effektivt och lämpligt att anförtro EBA, som är ett organ med mycket specialiserad sakkunskap,
uppdraget att utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn och genomförande som inte inbegriper politiska
val, att läggas fram för kommissionen.
(118)
Kommissionen bör, när så anges i detta direktiv, anta förslag till tekniska standarder för tillsyn som utarbetats av
EBA genom delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU)
nr 1093/2010. Kommissionen bör, när så anges i detta direktiv, anta förslag till tekniska standarder för genom
förande som utarbetats av EBA genom genomförandeakter enligt artikel 291 i EUF-fördraget, i enlighet med
artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
(119)
Ömsesidigt erkännande och verkställighet i alla medlemsstater av beslut om resolution eller likvidation av institut
med filialer i andra medlemsstater än där institutet har sitt säte regleras av Europaparlamentets och rådets direktiv
2001/24/EG ( 1 ). I det direktivet säkerställs att alla institutets tillgångar och skulder, oberoende av det land där de
finns, hanteras med ett enda förfarande i hemmedlemsstaten och att borgenärer i värdmedlemsstaterna behandlas
på samma sätt som borgenärer i hemmedlemsstaten. För att uppnå en effektiv resolution bör direktiv 2001/24/EG
vara tillämpligt vid användningen av resolutionsverktygen både när de instrumenten tillämpas på institut och när
de tillämpas på andra enheter som täcks av resolutionssystemet. Direktiv 2001/24/EG bör därför ändras i enlighet
med detta.
(120)
Unionens bolagsrättsdirektiv innehåller tvingande regler för skyddet av aktieägare och borgenärer i institut som
omfattas av tillämpningsområdet för de direktiven. I en situation där resolutionsmyndigheter måste agera snabbt,
kan reglerna hindra effektiva insatser från resolutionsmyndigheters sida och deras användning av resolutionsverktyg
och resolutionsbefogenheter, och lämpliga undantag bör anges i detta direktiv. För att garantera största möjliga
rättsliga förutsebarhet för intressenter bör undantagen vara tydligt och snävt definierade, och de bör endast
användas i allmänintresset och när de utlösande villkoren för resolution har uppfyllts. Användningen av reso
lutionsverktyg förutsätter att de resolutionsmål och villkor för resolution som anges i detta direktiv har uppfyllts.
SV
L 173/208
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut
(EGT L 125, 5.5.2001, s. 15).
1546
SOU 2014:52
Bilaga 5
(121)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/30/EU ( 1 ) innehåller regler om aktieägares rättigheter att besluta om
ökningar och minskningar av kapitalet, om deras rättighet att delta i en eventuell ny kontant aktieemission, om
borgenärsskydd i fall av nedsättning av kapitalet och sammankallande av bolagsstämma i händelse av allvarlig
kapitalförlust. Dessa regler kan förhindra snabba ingrepp från resolutionsmyndigheters sida och det bör föreskrivas
lämpliga undantag från dem.
(122)
I Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU ( 2 ) fastställs regler bland annat om att fusioner ska godkän
nas av bolagsstämman i varje fusionerande bolag, om kraven på skriftlig fusionsplan, redogörelser från ledning och
sakkunniga samt om borgenärsskydd. Rådets direktiv 82/891/EEG ( 3 ) innehåller liknande regler om delning av
aktiebolag. I Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG ( 4 ) fastställs motsvarande regler för gränsöver
skridande fusioner av bolag med begränsat ansvar. Det bör införas lämpliga undantag från de direktiven för att
möjliggöra snabba åtgärder från resolutionsmyndigheters sida.
(123)
I Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG ( 5 ) föreskrivs en skyldighet att lämna ett obligatoriskt upp
köpserbjudande för alla bolagets aktier till skäligt pris, som definieras i det direktivet, om en aktieägare, direkt eller
indirekt och ensam eller i samförstånd med andra, förvärvar en viss procentandel av det bolagets aktier, vilket ger
denne kontroll över bolaget och definieras i nationell rätt. Syftet med regeln om obligatoriskt uppköpserbjudande
är att skydda minoritetsägarna i händelse av förändringar av kontrollen över bolaget. Emellertid kan en sådan
kostsam skyldighet avskräcka möjliga investerare i det berörda institutet, och därigenom göra det svårt för reso
lutionsmyndigheterna att utöva alla sina resolutionsbefogenheter. Det bör föreskrivas lämpliga undantag från regeln
om obligatoriskt uppköpserbjudande i den mån som utövandet av resolutionsbefogenheterna så kräver. Efter
resolutionsperioden bör emellertid regeln om obligatoriskt uppköpserbjudande tillämpas på alla aktieägare som
förvärvar kontrollen över det berörda institutet.
(124)
I Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG ( 6 ) föreskrivs om aktieägares processuella rättigheter i sam
band med bolagsstämmor. I direktiv 2007/36/EG föreskrivs bland annat om minimitiden för kallelser till bolags
stämmor och om innehållet i kallelsen till bolagsstämma. De reglerna kan förhindra snabba insatser från reso
lutionsmyndigheters sida och lämpliga undantag från direktivet bör föreskrivas. Före en resolution kan det finnas
behov av en snabb ökning av kapitalet, när institutet inte uppfyller eller sannolikt inte kommer att uppfylla kraven
i förordning (EU) nr 575/2013/EG och direktiv 2013/36/EU och en ökning av kapitalet sannolikt kan återställa
den finansiella situationen och undvika en situation där tröskelvillkoren för resolution är uppfyllda. I sådana
situationer bör det tillåtas en möjlighet att med kort varsel sammankalla en bolagsstämma. Emellertid bör ak
tieägarna ha fortsatt beslutanderätt om ökningen och om en förkortad tid för kallelser till bolagsstämmor.
Lämpliga undantag från direktiv 2007/36/EG bör föreskrivas för införandet av den mekanismen.
(125)
För att se till att resolutionsmyndigheter är representerade i det europeiska system för finansiell
tillsyn som inrättades genom förordning (EU) nr 1092/2010, förordning (EU) nr 1093/2010, Europaparlamentets
och rådets förordning (EU) nr
1094/2010
( 7 ) och Europaparlamentet och rådets förordning (EU)
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/209
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/30/EU av den 25 oktober 2012 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i
medlemsstaterna av de i artikel 54 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avsedda bolagen i bolagsmännens
och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skydds
åtgärderna likvärdiga (EUT L 315, 14.11.2012, s. 74).
( 2 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU av den 5 april 2011 om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat
ansvar (EUT L 110, 29.4.2011, s. 1).
( 3 ) Rådets sjätte direktiv 82/891/EEG av den 17 december 1982 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om delning av aktiebolag
(EGT L 378, 31.12.1982, s. 47).
( 4 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG av den 26 oktober 2005 om gränsöverskridande fusioner av bolag med
begränsat ansvar (EUT L 310, 25.11.2005, s. 1).
( 5 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden (EUT L 142, 30.4.2004, s. 12).
( 6 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG av den 11 juli 2007 om utnyttjande av vissa av aktieägares rättigheter i
börsnoterade företag (EUT L 184, 14.7.2007, s. 17).
( 7 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsyns
myndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av
kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 48).
1547
SOU 2014:52
Bilaga 5
nr 1095/2010 ( 1 ) och för att säkerställa att EBA har den sakkunskap som krävs för att utföra de uppgifter som
föreskrivs i detta direktiv, bör förordning (EU) nr 1093/2010 ändras för att inkludera nationella resolutionsmyn
digheter enligt definitionen i detta direktiv i det begrepp behöriga myndigheter som fastställs genom den för
ordningen. Ett sådant likställande av resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter enligt förordning (EU)
nr 1093/2010 är förenligt med de uppgifter som tilldelas EBA enligt artikel 25 i förordning (EU) nr 1093/2010
för att bidra till och aktivt delta i utvecklingen och samordningen av effektiva och konsekventa planer för
återhämtning och resolution och att eftersträva att underlätta en resolution av fallerande institut och särskilt
gränsöverskridande koncerner.
(126)
För att säkerställa att institut, de som i praktiken kontrollerar deras affärsverksamhet och deras ledningsorgan
fullgör de skyldigheter som följer av detta direktiv och för att säkerställa att de behandlas på ett likartat sätt i hela
unionen bör medlemsstaterna vara skyldiga att föreskriva administrativa sanktioner och andra administrativa
åtgärder som är effektiva, proportionerliga och avskräckande. Administrativa sanktioner och andra administrativa
åtgärder som fastställs av medlemsstaterna bör därför uppfylla vissa väsentliga krav vad gäller adressater, kriterier
som bör beaktas när en sanktion eller annan administrativ åtgärd tillämpas, offentliggörande av sanktioner eller
andra administrativa åtgärder, centrala sanktioneringsbefogenheter och nivåer för administrativa avgifter. EBA bör,
under sträng sekretess, upprätthålla en central databas över alla administrativa sanktioner och information om de
överklaganden som behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter rapporterat till EBA.
(127)
I detta direktiv hänvisas till både administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder för att täcka in alla
åtgärder som vidtas efter det att en överträdelse har begåtts och som är ägnade att förebygga nya överträdelser,
oavsett om åtgärderna i nationell rätt uppfyller kraven för en sanktion eller en annan administrativ åtgärd.
(128)
Även om inget hindrar medlemsstaterna från att fastställa regler om såväl administrativa sanktioner som straff
rättsliga påföljder för samma överträdelser bör medlemsstaterna inte åläggas att fastställa regler om administrativa
sanktioner vid de överträdelser av detta direktiv som omfattas av nationell straffrätt. Medlemsstaterna är i enlighet
med nationell rätt inte skyldiga att utdöma såväl administrativa sanktioner som straffrättsliga påföljder för samma
brott, men kan göra det om deras nationella rätt tillåter det. Bibehållandet av straffrättsliga påföljder snarare än
administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder vid överträdelser mot detta direktiv bör dock inte
minska eller på annat sätt påverka resolutionsmyndigheters och behöriga myndigheters förmåga att inom fastställd
tid samarbeta och få tillgång till och utbyta information med resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter i
andra medlemsstater vid tillämpning av detta direktiv, även efter det att dessa överträdelser har överlämnats till de
behöriga rättsliga myndigheterna för lagföring.
(129)
I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och
kommissionen om förklarande dokument ( 2 ) har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta
anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika
delarna i ett direktiv och motsvarande delar i nationella instrument för införlivande. Med avseende på detta direktiv
anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.
(130)
Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de rättigheter, friheter och principer som
erkänns särskilt i stadgan, och särskilt rätten till egendom, rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk
domstol samt rätten till försvar.
(131)
Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att harmonisera regler och förfaranden för resolution av institut, inte i
tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva utan snarare, på grund av hur instituts fallissemang
kan påverka hela unionen, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med sub
sidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i
samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
SV
L 173/210
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsyns
myndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av
kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 84).
( 2 ) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.
1548
SOU 2014:52
Bilaga 5
(132)
När behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter fattar beslut eller vidtar åtgärder inom ramen för detta
direktiv bör de alltid dels ta vederbörlig hänsyn till vilka effekter deras beslut och åtgärder får för den finansiella
stabiliteten i andra medlemsstater och för den ekonomiska situationen i andra medlemsstater, dels beakta vikten av
alla eventuella dotterföretag eller filialer för finanssektorn och ekonomin i den medlemsstat där dotterföretaget eller
filialen i fråga är etablerad eller belägen, även i fall där dotterföretaget eller filialen i fråga är av mindre vikt för
koncernen som helhet.
(133)
Kommissionen kommer att se över den allmänna tillämpningen av detta direktiv och då särskilt, mot bakgrund av
de åtgärder som vidtas inom ramen för en unionsrättsakt om inrättande av en resolutionsmekanism som omfattar
mer än en medlemsstat, beakta utövandet av EBA:s befogenheter enligt detta direktiv att medla mellan en reso
lutionsmyndighet i en medlemsstat som omfattas av mekanismen och en resolutionsmyndighet i en medlemsstat
som inte omfattas av den.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
AVDELNING I
TILLÄMPNINGSOMRÅDE, DEFINITIONER OCH MYNDIGHETER
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
1. I detta direktiv fastställs regler och förfaranden för återhämtning och resolution av följande typer av enheter:
a) Institut som är etablerade i unionen.
b) Finansinstitut som är etablerade i unionen och som är dotterföretag till ett kreditinstitut eller värdepappersföretag, eller
till ett företag som avses i led c eller d, och som omfattas av tillsynen över moderföretaget på grundval av grupp
baserad tillsyn i enlighet med artiklarna 6–17 i förordning (EU) nr 575/2013.
c) Finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet som är
etablerade i unionen.
d) Finansiella moderholdingföretag i en medlemsstat, finansiella moderholdingföretag inom unionen, blandade finansiella
moderholdingföretag i en medlemsstat, blandade finansiella moderholdingföretag inom unionen.
e) Filialer till institut som är etablerade utanför unionen i enlighet med de särskilda villkor som föreskrivs i detta direktiv.
Resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter ska när de fastställer och tillämpar kraven enligt detta direktiv, och
använder de olika verktyg som de har till sitt förfogande på en enhet som avses i första stycket, och i överensstämmelse
med specifika bestämmelser, ta hänsyn till dess verksamhets art, dess aktieägarstruktur, dess juridiska form, dess riskprofil,
storlek och juridiska ställning, graden av sammankoppling med andra institut eller med finanssystemet i allmänhet,
omfattningen och komplexiteten hos dess verksamheter, dess medlemskap i institutionella skyddssystem som uppfyller
kraven i artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013 eller andra system för solidariskt ansvar enligt artikel 113.6 i den
förordningen samt huruvida det tillhandahåller några investeringstjänster eller bedriver de verksamheter som avses i
artikel 4.1.2 i direktiv 2014/65/EU.
2. Medlemsstaterna får anta eller behålla regler som är striktare eller kompletterar de som fastställs i detta direktiv och
i de delegerade akter och genomförandeakter som antas på grundval av detta direktiv, under förutsättning att de äger
allmän giltighet och inte står i strid med detta direktiv och de delegerade akter och genomförandeakter som antagits på
grundval av detta direktiv.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/211
1549
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 2
Definitioner
1. I detta direktiv gäller följande definitioner:
1. resolution: tillämpning av ett resolutionsverktyg eller ett verktyg som avses i artikel 37.9 för att uppnå ett eller flera
av de resolutionsmål som fastställs i artikel 31.2.
2. kreditinstitut: kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i förordning (EU) nr 575/2013, med undantag för de
enheter som avses i artikel 2.5 i direktiv 2013/36/EU.
3. värdepappersföretag: värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.2 i förordning (EU) nr 575/2013 som
omfattas av de krav på startkapital som föreskrivs i artikel 28.2 i direktiv 2013/36/EU.
4. finansinstitut: finansinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.26 i förordning (EU) nr 575/2013.
5. dotterföretag: dotterföretag enligt definitionen i artikel 4.1.16 i förordning (EU) nr 575/2013.
6. moderföretag: ett moderföretag enligt definitionen i artikel 4.1.15 a i förordning (EU) nr 575/2013.
7. gruppbaserad: på grundval av den konsoliderade ställningen enligt definitionen i artikel 4.1.47 i förordning (EU)
nr 575/2013.
8. institutionellt skyddssystem: ett system som uppfyller kraven i artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013.
9. finansiellt holdingföretag: ett finansiellt holdingföretag enligt definitionen i artikel 4.1.20 i förordning (EU)
nr 575/2013.
10. blandat finansiellt holdingföretag: ett blandat finansiellt holdingföretag enligt definitionen i artikel 4.1.21 i förordning
(EU) nr 575/2013.
11. holdingföretag med blandad verksamhet: ett holdingföretag med blandad verksamhet enligt definitionen i artikel 4.1.22
i förordning (EU) nr 575/2013.
12. moderholdingföretag i en medlemsstat: ett moderholdingföretag i en medlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1.30 i
förordning (EU) nr 575/2013.
13. finansiellt moderholdingföretag inom unionen: ett finansiellt moderholdingföretag inom EU enligt definitionen i arti
kel 4.1.31 i förordning (EU) nr 575/2013.
14. blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat: ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat
enligt definitionen i artikel 4.1.32 i förordning (EU) nr 575/2013.
15. blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen: ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EU enligt
definitionen i artikel 4.1.33 i förordning (EU) nr 575/2013.
16. resolutionsmål: de resolutionsmål som avses i artikel 31.2.
17. filial: filial enligt definitionen i artikel 4.1.17 i förordning (EU) nr 575/2013.
SV
L 173/212
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1550
SOU 2014:52
Bilaga 5
18. resolutionsmyndighet: den myndighet som en medlemsstat har utsett i enlighet med artikel 3.
19. resolutionsverktyg: ett resolutionsverktyg som avses i artikel 37.3.
20. resolutionsbefogenhet: befogenhet som avses i artiklarna 63–72.
21. behörig myndighet: en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i förordning (EU) nr 575/2013, in
begripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU)
nr 1024/2013 ( 1 ).
22. behöriga ministerier: finansministerier eller andra ministerier i medlemsstaterna med ansvar för ekonomiska, finan
siella och budgetmässiga frågor på nationell nivå enligt nationell uppdelning av ansvarsområden och som utsetts i
enlighet med artikel 3.5.
23. institut: ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag.
24. ledningsorgan: ett ledningsorgan enligt definitionen i artikel 3.1.7 i direktiv 2013/36/EU.
25. verkställande ledning: verkställande ledning enligt definitionen i artikel 3.1.9 i direktiv 2013/36/EU.
26. koncern: ett moderföretag och dess dotterföretag.
27. gränsöverskridande koncern: koncern med koncernenheter etablerade i fler än en medlemsstat.
28. extraordinärt offentligt finansiellt stöd: statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, eller något
annat offentligt finansiellt stöd på överstatlig nivå som skulle utgöra statligt stöd om det gavs på nationell nivå,
vilket ges för att bevara eller återställa bärkraften, likviditeten eller solvensen hos ett institut eller en enhet som
avses i artikel 1.1 b, c eller d eller en koncern vilken ett sådant institut eller en sådan enhet tillhör.
29. akut likviditetsstöd: en centralbanks tillhandahållande av centralbankspengar, eller något annat stöd som kan leda till
ökade centralbankspengar, till ett solitt finansinstitut eller en koncern av solida finansinstitut som har tillfälliga
likviditetsproblem, utan att en sådan transaktion är en del av penningpolitiken.
30. systemkris: störningar i det finansiella systemet som skulle kunna medföra allvarliga negativa konsekvenser för den
inre marknaden och realekonomin. Alla typer av finansiella mellanhänder, marknader och infrastrukturer är
potentiellt systemviktiga i någon utsträckning.
31. koncernenhet: juridisk person som är del av en koncern.
32. återhämtningsplan: en återhämtningsplan som utformas och underhålls av ett institut i enlighet med artikel 5.
33. koncernåterhämtningsplan: en koncernåterhämtningsplan som utformas och upprätthålls i enlighet med artikel 7.
34. betydande filial: en filial som skulle anses vara betydande i en värdmedlemsstat i enlighet med artikel 51.1 i direktiv
2013/36/EU.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/213
( 1 ) Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i
fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 29.10.2013, s. 63).
1551
SOU 2014:52
Bilaga 5
35. kritiska funktioner: aktiviteter, tjänster eller transaktioner som om de upphörde sannolikt skulle leda till störningar av
tjänster som är avgörande för realekonomin eller störa den finansiella stabiliteten på grund av institutets eller
koncernens storlek, marknadsandel, externa och interna sammanlänkning, komplexitet eller gränsöverskridande
verksamhet, i en eller flera medlemsstater, särskilt med avseende på dessa aktiviteters, tjänsters eller transaktioners
utbytbarhet.
36. kärnaffärsområden: affärsområden och kringtjänster som utgör faktiska källor till inkomst, vinst eller har ett fran
chisevärde för ett institut eller en koncern som institutet tillhör.
37. samordnande tillsynsmyndighet: samordnande tillsynsmyndighet enligt definitionen i artikel 4.1.41 i förordning (EU)
nr 575/2013.
38. kapitalbas: kapitalbas enligt definitionen i artikel 4.1.118 i förordning (EU) nr 575/2013.
39. villkor för resolution: de villkor som avses i artikel 32.1.
40. resolutionsåtgärd: ett beslut att placera ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d under resolution
enligt artikel 32 eller 33, tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller utövandet av en eller flera resolutions
befogenheter.
41. resolutionsplan: en resolutionsplan för ett institut som upprättats i enlighet med artikel 10.
42. resolution av en koncern:
a) vidtagande av resolutionsåtgärder på moderföretagsnivå eller på nivån för det institut som omfattas av grupp
baserad tillsyn, eller
b) den samordnade tillämpningen av resolutionsverktyg och resolutionsmyndigheternas utövande av sina befogen
heter med avseende på koncernenheter som uppfyller villkoren för resolution.
43. koncernresolutionsplan: en plan för resolution av en koncern upprättad i enlighet med artiklarna 12 och 13.
44. resolutionsmyndighet på koncernnivå: resolutionsmyndigheten i den medlemsstat i vilken den samordnande tillsyns
myndigheten är belägen.
45. koncernresolutionsordning: en plan som upprättats för resolution av en koncern i enlighet med artikel 91.
46. resolutionskollegium: ett kollegium som inrättats i enlighet med artikel 88 för att utföra de uppgifter som avses i
artikel 88.1.
47. normala insolvensförfaranden: kollektiva insolvensförfaranden som innebär total eller delvis avyttring av en gäldenärs
tillgångar och tillsättande av en likvidator eller förvaltare och som normalt gäller för institut enligt nationell rätt
och antingen specifikt för de instituten eller generellt för alla fysiska eller juridiska personer.
48. skuldinstrument som avses i artikel 63.1 g och j: obligationer och andra former av överlåtbara skuldförbindelser,
instrument som skapar eller bekräftar en skuld samt instrument som ger rätt att förvärva skuldinstrument.
49. moderinstitut i en medlemsstat: ett moderinstitut i en medlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1.28 i förordning (EU)
nr 575/2013.
SV
L 173/214
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1552
SOU 2014:52
Bilaga 5
50. moderinstitut inom unionen: moderinstitut inom EU enligt definitionen i artikel 4.1.29 i förordning (EU)
nr 575/2013.
51. krav på kapitalbas: de krav som anges i artiklarna 92–98 i förordning (EU) nr 575/2013.
52. tillsynskollegium: kollegium av tillsynsmyndigheter som upprättats i enlighet med artikel 116 i direktiv 2013/36/EU.
53. unionens regler om statligt stöd: den ram som fastställs genom artiklarna 107, 108 och 109 i EUF-fördraget samt
förordningar och alla unionsrättsakter, inbegripet riktlinjer, meddelanden och tillkännagivanden, som utfärdats eller
antagits med stöd av artikel 108.4 eller 109 i EUF-fördraget.
54. avveckling: avveckling av tillgångarna i ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
55. verktyg för avskiljande av tillgångar: mekanism för en resolutionsmyndighets överföring av tillgångar, rättigheter eller
skulder i ett institut under resolution till en tillgångsförvaltningsenhet i enlighet med artikel 42.
56. tillgångsförvaltningsenhet: juridisk person som uppfyller kraven i artikel 42.2.
57. skuldnedskrivningsverktyg: mekanism för en resolutionsmyndighets utövande av nedskrivnings- och konverterings
befogenheter med avseende på skulder i ett institut under resolution i enlighet med artikel 43.
58. verktyg för försäljning av verksamhet: mekanism för en resolutionsmyndighets överföring av aktier eller andra ägande
rättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut
under resolution till en köpare som inte är ett broinstitut, i enlighet med artikel 38.
59. broinstitut: juridisk person som uppfyller samtliga krav i artikel 40.2.
60. broinstitutverktyg: mekanism för överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut
under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution, till ett broinstitut, i enlighet
med artikel 40.
61. äganderättsinstrument: aktier, andra instrument som ger äganderätt, instrument som kan konverteras till eller ge rätt
att förvärva aktier eller andra äganderättsinstrument, samt instrument som utgör intressen i aktier eller andra
äganderättsinstrument.
62. aktieägare: aktieägare eller innehavare av andra äganderättsinstrument.
63. överföringsbefogenheter: de befogenheter som specificeras i artikel 63.1 c eller d och avser överföring av aktier, andra
äganderättsinstrument, skuldinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder, eller en kombination av dessa från ett
institut under resolution till en mottagande enhet.
64. central motpart: en central motpart enligt definitionen i artikel 2.1 i förordning (EU) nr 648/2012.
65. derivat: ett derivat enligt definitionen i artikel 2.5 i förordning (EU) nr 648/2012.
66. nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter: de befogenheter som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e-i.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/215
1553
SOU 2014:52
Bilaga 5
67. skuld med säkerhet: en skuld där borgenärens rätt till betalning eller annan form av fullgörande är säkrad genom
inteckning, pantsättning eller panträtt i egendom, eller avtal om säkerheter inklusive skuldförpliktelser till följd av
återköpstransaktioner eller övriga avtal om säkerheter för överförande av äganderätt.
68. kärnprimärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–28.4, 29.1–29.5 eller 31.1 i
förordning (EU) nr 575/2013.
69. övriga primärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i förordning (EU)
nr 575/2013.
70. totalbelopp: det totala belopp som resolutionsmyndigheten har bedömt att kvalificerade skulder ska skrivas ned med
eller konverteras med, i enlighet med artikel 46.1.
71. kvalificerade skulder: skulder och kapitalinstrument som inte räknas som kärnprimärkapitalinstrument, övriga pri
märkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument för ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d och som inte är undantagna från tillämpningsområdet för skuldnedskrivningsverktyget enligt artikel 44.2.
72. insättningsgarantisystem: ett av en medlemsstat infört och officiellt godkänt system för garanti av insättningar i
enlighet med artikel 4 i direktiv 2014/49/EU.
73. supplementärkapitalinstrument: kapitalinstrument eller efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i förordning
(EU) nr 575/2013.
74. tillämpliga kapitalinstrument: övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument vid tillämpning av
avdelning IV kapitel IV avsnitt 5 och avdelning IV kapitel V.
75. konverteringskurs: den faktor som fastställer det antal aktier eller andra äganderättsinstrument som en skuld i en
särskild skuldklass ska konverteras till, med hänvisning till antingen ett enda skuldinstrument i skuldklassen i fråga
eller till ett särskilt värde per enhet av en fordran.
76. drabbad borgenär: borgenär vars krav hänför sig till en skuld som skrivits ned eller konverterats till aktier eller andra
äganderättsinstrument genom utövandet av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten i samband med till
lämpning av skuldnedskrivningsverktyget.
77. drabbad innehavare: en innehavare av äganderättsinstrument vars äganderättsinstrument dras in genom utövande av
den befogenhet som avses i artikel 63.1 h.
78. berörd myndighet: myndighet i den medlemsstat som i enlighet med artikel 61 identifierats som ansvarig enligt den
statens nationella rätt för att fatta de fastställanden som avses i artikel 59.3.
79. berört moderinstitut: ett moderinstitut i en medlemsstat, ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt holding
företag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett finansiellt moderhol
dingföretag i en medlemsstat, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen, ett blandat finansiellt moderhol
dingföretag i en medlemsstat, eller blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen med avseende på vilket
skuldnedskrivningsverktyget tillämpas.
80. mottagande enhet: en enhet till vilken aktier, andra äganderättsinstrument, skuldinstrument, tillgångar, rättigheter
eller skulder, eller en kombination av dessa poster överförs från ett institut under resolution.
81. bankdag: en dag förutom lördag, söndag eller dag som är allmän helgdag i den berörda medlemsstaten.
SV
L 173/216
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1554
SOU 2014:52
Bilaga 5
82. uppsägningsrätt: rätten att säga upp ett avtal, rättigheter att påskynda, avräkna eller kvitta skyldigheter eller liknande
bestämmelser som upphäver, modifierar eller skjuter upp en avtalsparts skyldighet eller en bestämmelse som
hindrar en skyldighet enligt avtalet från att uppkomma som annars skulle uppkomma.
83. institut under resolution: ett institut, ett finansiellt institut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holding
företag, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, ett
finansiellt moderholdingföretag inom unionen, ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, eller
ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen med avseende på vilket resolutionsåtgärder vidtas.
84. dotterföretag inom unionen: institut som är etablerat i en medlemsstat och som är ett dotterföretag till ett institut eller
ett moderföretag i ett tredjeland.
85. moderföretag inom unionen: ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen eller
ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen.
86. tredjelandsinstitut: en enhet vars huvudkontor är etablerat i ett tredjeland, som skulle omfattas av definitionen av ett
institut om det var etablerat inom unionen.
87. moderföretag i tredjeland: ett moderinstitut, ett finansiellt moderholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderhol
dingföretag som är etablerat i ett tredjeland.
88. resolutionsförfaranden i tredjeland: en åtgärd enligt rätten i ett tredjeland som syftar till att hantera en kris i ett
tredjelandsinstitut eller ett tredjelandsmoderföretag som är jämförbar, i termer av mål och förväntade resultat, med
resolutionsåtgärder enligt detta direktiv.
89. unionsfilial: en filial till ett tredjelandsinstitut som är belägen i en medlemsstat.
90. relevant myndighet i tredjeland: myndighet i tredjeland med ansvar för uppgifter som är jämförbara med de uppgifter
som utförs av resolutionsmyndigheter eller behöriga myndigheter enligt detta direktiv.
91. koncernfinansieringsarrangemang: de finansieringsarrangemang eller arrangemang som medlemsstaten för resolutions
myndigheten på koncernnivå tillämpar.
92. rygg mot rygg transaktion: en transaktion som ingås mellan två koncernenheter för att helt eller delvis överföra den
risk som är förenad med en annan transaktion som har ingåtts mellan en av dessa koncernenheter och en tredje
man.
93. koncerninterna garantier: ett kontrakt genom vilket en koncernenhet garanterar en annan koncernenhets förpliktelser
gentemot en tredje man.
94. garanterade insättningar: garanterade insättningar enligt definitionen i artikel 2.1.5 i direktiv 2014/49/EU.
95. kvalificerade insättningar: kvalificerade insättningar enligt definitionen i artikel 2.1.4 i direktiv 2014/49/EU.
96. säkerställd obligation: instrument som avses i artikel 52.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG ( 1 ).
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/217
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser
företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).
1555
SOU 2014:52
Bilaga 5
97. avtal om finansiell äganderättsöverföring: avtal om finansiell äganderättsöverföring enligt definitionen i artikel 2.1 b i
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG ( 1 ).
98. nettningsavtal: ett avtal i enlighet med vilket ett antal fordringar eller skyldigheter kan omvandlas till en enda
nettofordran, inklusive avtal om slutavräkning där fullgörandet av parternas skyldigheter påskyndas när en utlö
sande händelse inträffar (oavsett hur och var denna definieras) så att de ska fullgöras omedelbart eller avslutas, och i
varje fall omvandlas till eller ersätts av en enda nettofordran, inbegripet slutavräkningsklausuler enligt definitionen i
artikel 2.1 n i i direktiv 2002/47/EG och nettning enligt definitionen i artikel 2 k i direktiv 98/26/EG.
99. kvittningsavtal: avtal i enlighet med vilket två eller flera ömsesidiga fordringar eller skyldigheter som institutet under
resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra.
100. finansiella avtal: bland annat följande avtal och överenskommelser:
a) Värdepappersavtal, inbegripet
i) avtal om köp, försäljning eller lån av ett värdepapper, en grupp eller ett index av värdepapper,
ii) optioner på ett värdepapper eller en grupp eller ett index av värdepapper,
iii) återköps- eller omvända återköpstransaktioner (repor) för ett sådant värdepapper, en sådan grupp eller en
sådant index.
b) Råvaruavtal, inbegripet
i) avtal om köp, försäljning eller lån av en råvara, en råvarugrupp eller ett råvaruindex för framtida leverans,
ii) optioner på en råvara eller råvarugrupp eller ett råvaruindex,
iii) återköps- eller omvända återköpstransaktioner (repor) för en sådan råvara eller råvarugrupp eller ett sådant
råvaruindex.
c) Future- och forwardavtal, inbegripet avtal (som inte är råvaruavtal) om inköp, försäljning eller överföring av en
råvara eller en egendom av någon annan art, tjänst, rättighet eller intresse för ett fastställt pris vid ett framtida
datum.
d) Swappavtal, inbegripet
i) swappar och optioner avseende räntesatser, avista- eller andra växelkurser, valuta, aktieindex eller aktier,
skuldindex eller skuld, råvaruindex eller råvaror, väder, utsläpp eller inflation,
ii) totalavkastningsswappar, kreditspreadsswappar eller kreditswappar,
iii) varje avtal eller transaktion som liknar dem som avses i led i eller ii och som är föremål för återkommande
handel på swapp- eller derivatmarknaderna.
e) Avtal om interbanklån där lånetiden är tre månader eller mindre.
f) Ramavtal för något av de avtal eller överenskommelser som avses i leden a–e.
SV
L 173/218
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet (EGT L 168, 27.6.2002,
s. 43).
1556
SOU 2014:52
Bilaga 5
101. krisförebyggande åtgärd: utövande av befogenheter att direkt avlägsna brister eller hinder för återhämtning enligt
artikel 6.6, utövande av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution enligt artikel 17 eller 18,
tillämpning av någon av åtgärderna för tidigt ingripande enligt artikel 27, tillsättning av en tillfällig förvaltare enligt
artikel 29 eller utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna enligt artikel 59.
102. krishanteringsåtgärd: en resolutionsåtgärd eller tillsättning av en särskild förvaltare enligt artikel 35 eller en person
enligt artikel 51.2 eller 72.1.
103. återhämtningskapacitet: ett instituts förmåga att återställa sin finansiella ställning efter en betydande försämring.
104. insättare: en insättare enligt definitionen i artikel 2.1.6 i direktiv 2014/49/EU.
105. investerare: en investerare i den mening som avses i artikel 1.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG ( 1 ).
106. utsett nationellt makrotillsynsorgan: den myndighet som har anförtrotts genomförandet av den politik för makrop
rudentiell tillsyn som avses i punkt 1 i rekommendation B i rekommendationen från Europeiska systemrisknämn
den av den 22 december 2011 om de nationella myndigheternas mandat för makrotillsyn (ESRB/2011/3).
107. mikroföretag samt små och medelstora företag: mikroföretag samt små och medelstora företag enligt definitionen vad
avser kriteriet om årlig omsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG ( 2 ).
108. reglerad marknad: reglerad marknad enligt definitionen i artikel 4.1.21 i direktiv 2014/65/EU.
2. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 115 för att specificera kriterierna för
fastställande av de aktiviteter, tjänster och transaktioner som avses i led 35 i första stycket när det gäller definitionen av
kritiska funktioner och kriterierna för fastställande av de affärsområden och kringtjänster som avses i led 36 i första stycket
när det gäller definitionen av kärnaffärsområden.
Artikel 3
Utseende av myndigheter med ansvar för resolution
1. Medlemsstaterna ska utse en eller i undantagsfall flera resolutionsmyndigheter med befogenhet att tillämpa reso
lutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna.
2. Resolutionsmyndigheten ska vara en offentlig förvaltningsmyndighet eller myndigheter med förvaltningsbefogenhe
ter.
3. Resolutionsmyndigheter får vara nationella centralbanker, behöriga ministerier eller andra offentliga förvaltnings
myndigheter eller myndigheter med förvaltningsbefogenheter. Medlemsstaterna får i undantagsfall föreskriva att reso
lutionsmyndigheter är de behöriga myndigheterna för tillsynen enligt förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv
2013/36/EU. Adekvata strukturella arrangemang ska finnas för att säkerställa operativt oberoende och för att undvika
intressekonflikter mellan tillsynsfunktionerna enligt förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv 2013/36/EU eller den
behöriga myndighetens övriga funktioner samt resolutionsmyndigheternas funktioner enligt detta direktiv, utan att det
påverkar det informationsutbyte och samarbete som krävs i punkt 4. Medlemsstaterna ska i synnerhet säkerställa att den
behöriga myndigheten, de nationella centralbankerna, de behöriga ministerierna eller de andra myndigheterna är operativt
oberoende av resolutionsfunktionen och den relevanta myndighetens tillsynsfunktion eller övriga funktioner.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/219
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare (EGT L 84, 26.3.1997,
s. 22).
( 2 ) Kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora
företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36).
1557
SOU 2014:52
Bilaga 5
Den personal som utför resolutionsmyndighetens funktioner enligt detta direktiv ska vara strukturellt separerad från och
följa andra rapporteringsvägar än den personal som utför uppgifterna enligt förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv
2013/36/EU eller från den berörda myndighetens andra funktioner.
Vid tillämpningen av denna punkt ska medlemsstaten eller resolutionsmyndigheten anta och offentliggöra de relevanta
interna regler som krävs, inbegripet regler som rör tystnadsplikten och informationsutbyten mellan de olika funktionerna.
4. Medlemsstaterna ska kräva att de myndigheter som utövar tillsyns- och resolutionsfunktioner och de personer som
utövar de funktionerna på myndigheternas vägnar samarbetar nära vid förberedandet, planeringen och tillämpningen av
resolutionsbeslut, både när resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten är separata enheter och när funktio
nerna utförs inom samma enhet.
5. Varje medlemsstat ska utse ett enda ministerium som ansvarigt för att utöva det behöriga ministeriets funktioner
enligt detta direktiv.
6. I de fall resolutionsmyndigheten i en medlemsstat inte är det behöriga ministeriet ska den informera det behöriga
ministeriet om besluten enligt detta direktiv och, om inte annat framgår av nationell rätt, få dess godkännande innan
beslut genomförs som kan få direkta budgeteffekter eller systemeffekter.
7. När behöriga myndigheter, resolutionsmyndigheter och EBA fattar beslut enligt detta direktiv ska de beakta de
möjliga följderna av besluten i alla medlemsstater där institutet eller koncernen verkar och minimera de negativa
effekterna för den finansiella stabiliteten och de negativa ekonomiska och sociala effekterna i de medlemsstaterna. Beslut
av EBA omfattas av artikel 38 i förordning (EU) nr 1093/2010.
8. Medlemsstaterna ska säkerställa att varje resolutionsmyndighet har den sakkunskap, de resurser och den operativa
kapacitet som krävs för att tillämpa resolutionsåtgärder, och ges möjlighet att utöva sina befogenheter med den skynd
samhet och flexibilitet som krävs för att uppnå resolutionsmålen.
9. EBA ska, i samarbete med behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter, utveckla den sakkunskap, de resurser
och den operativa kapacitet som krävs och ska övervaka genomförandet av punkt 8, bland annat genom regelbundna
inbördes utvärderingar.
10. Om en medlemsstat i enlighet med punkt 1 utser mer än en myndighet för att tillämpa resolutionsverktygen och
utöva resolutionsbefogenheterna, ska den lämna en fullständig motivering till EBA och kommissionen för detta och den
ska tydligt fördela funktioner och ansvarsområden mellan de myndigheterna, säkerställa lämplig samordning dem emellan
och utse en enda myndighet som kontaktmyndighet för samarbete och samordning med de relevanta myndigheterna i
övriga medlemsstater.
11. Medlemsstaterna ska informera EBA om vilken nationell myndighet eller vilka nationella myndigheter som har
utsetts till resolutionsmyndigheter och om kontaktmyndigheten och, där så krävs, om deras specifika funktioner och
ansvarsområden. EBA ska offentliggöra förteckningen över de resolutionsmyndigheterna och kontaktmyndigheterna.
12. Utan att det påverkar artikel 85 får medlemsstaterna begränsa resolutionsmyndighetens, den behöriga myndighe
tens och deras respektive personals ansvar i enlighet med nationell rätt när det gäller åtgärder och underlåtenhet att
handla vid utförandet av sina uppgifter enligt detta direktiv.
SV
L 173/220
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1558
SOU 2014:52
Bilaga 5
AVDELNING II
BEREDNING
KAPITEL I
Planer för återhämtning och resolution
A v s n i t t 1
A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r
Artikel 4
Förenklade skyldigheter för vissa institut
1. Med hänsyn till de effekter som ett instituts fallissemang, till följd av arten av dess verksamhet, dess aktieägar
struktur, dess juridiska form, dess riskprofil, dess storlek och juridiska ställning, dess grad av sammankoppling med andra
institut eller med det finansiella systemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos dess verksamheter, dess
medlemskap i ett institutionellt skyddssystem eller någon annan form av system för solidariskt ansvar enligt artikel 113.7
i förordning (EU) nr 575/2013 och eventuellt tillhandahållande av investeringstjänster eller verksamheter enligt defini
tionen i artikel 4.1.2 i direktiv 2014/65/EU, och huruvida dess fallissemang och därpå följande avveckling under normala
insolvensförfaranden sannolikt skulle få en betydande negativ påverkan på finansmarknaderna, på andra institut, på
finansieringsvillkor eller på ekonomin i stort, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter och resolutions
myndigheter fastställer följande:
a) Innehåll och närmare uppgifter i återhämtnings– och resolutionsplaner som föreskrivs i artiklarna 5–12.
b) Det datum före vilket de första återhämtnings- och resolutionsplanerna ska upprättas och de intervall med vilka
återhämtnings- och resolutionsplaner ska upprättas vilka kan vara längre än de som föreskrivs i artiklarna 5.2, 7.5,
10.6 och 13.3.
c) Innehåll och närmare uppgifter i den information som institut är skyldiga att lämna enligt artiklarna 5.5, 11.1 och
12.2 samt i avsnitten A och B i bilagan.
d) Detaljnivån på den bedömning av möjligheten till resolution som föreskrivs i artiklarna 15 och 16 och i avsnitt C i
bilagan.
2. De behöriga myndigheterna och i förekommande fall resolutionsmyndigheterna ska göra den bedömning som avses
i punkt 1, om så är lämpligt efter samråd med det nationella makrotillsynsorganet.
3. När förenklade skyldigheter tillämpas ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna och i före
kommande fall resolutionsmyndigheterna när som helst kan införa fullständiga, icke-förenklade skyldigheter.
4. Medlemsstaterna ska säkerställa att enbart tillämpningen av förenklade skyldigheter inte påverkar den behöriga
myndighetens och i förekommande fall resolutionsmyndighetens befogenheter att vidta en krisförebyggande åtgärd eller
en krishanteringsåtgärd.
5. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
specificera de kriterier som det hänvisas till i punkt 1, för att i överensstämmelse med den punkten bedöma effekterna av
ett instituts fallissemang på de finansiella marknaderna, på andra institut och på finansieringsvillkor.
6. Med beaktande, när så är lämpligt, av den erfarenhet som gjorts vid tillämpningen av de riktlinjer som avses i punkt
5 ska EBA ha befogenhet att utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de kriterier som avses i
punkt 1, för att i överensstämmelse med den punkten bedöma effekterna av ett instituts fallissemang på de finansiella
marknaderna, på andra institut och på finansieringsvillkor.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2017.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/221
1559
SOU 2014:52
Bilaga 5
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i
enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
7. Behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter ska informera EBA om hur de har tillämpat punkterna 1, 8, 9
och 10 på institut inom deras jurisdiktion. EBA ska senast den 31 december 2017 lämna in en rapport till Europapar
lamentet, rådet och kommissionen om genomförandet av punkterna 1, 8, 9 och10. Rapporten ska särskilt identifiera
eventuella skillnader i genomförandet på nationell nivå av punkterna 1, 8, 9 och 10.
8. Om inte annat följer av punkterna 9 och 10 ska medlemsstaterna se till att behöriga myndigheter och i före
kommande fall resolutionsmyndigheter får bevilja undantag för tillämpningen av
a) kraven i avsnitten 2 och 3 i detta kapitel på institut som är underställda en central företagsenhet och som helt eller
delvis är undantagna från tillsynskraven i nationell rätt i enlighet med artikel 10 i förordning (EU) nr 575/2013.
b) kraven i avsnitt 2 på institut som är medlemmar i ett institutionellt skyddssystem.
9. Om ett undantag enligt punkt 8 beviljas ska medlemsstaterna
a) tillämpa kraven i avsnitten 2 och 3 i detta kapitel på konsoliderad basis på den centrala företagsenheten och institut
som är underställda denna i enlighet med artikel 10 i förordning (EU) nr 575/2013.
b) kräva att det institutionella skyddssystemet uppfyller kraven i avsnitt 2 i samarbete med var och en av dess med
lemmar som beviljats undantag.
I det syftet ska varje hänvisning till en koncern i avsnitten 2 och 3 i detta kapitel omfatta en central företagsenhet och
institut som är underställda denna i den mening som avses i artikel 10 i förordning (EU) nr 575/2013 och deras
dotterföretag, och varje hänvisning till moderföretag eller institut som är föremål för gruppbaserad tillsyn enligt arti
kel 111 i direktiv 2013/36/EU ska omfatta den centrala företagsenheten.
10. Institut som står under direkt tillsyn av Europeiska centralbanken enligt artikel 6.4 i förordning (EU)
nr 1024/2013 eller utgör en betydande andel av en medlemsstats finansiella system ska utarbeta sina egna återhämt
ningsplaner i enlighet med avsnitt 2 i detta kapitel och ska bli föremål för enskilda resolutionsplaner i enlighet med
avsnitt 3.
Vid tillämpningen av denna punkt ska verksamheten i ett institut anses utgöra en betydande del av den medlemsstatens
finansiella system om något av följande villkor är uppfyllda:
a) Det totala värdet av dess tillgångar överstiger 30 000 000 000 EUR.
b) Andelen av dess totala tillgångar i förhållande till etableringsmedlemsstatens BNP överstiger 20 %, såvida det totala
värdet av dess tillgångar inte understiger 5 000 000 000 EUR.
11. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för att närmare ange enhetliga format, mallar
och definitioner för behöriga myndigheters och resolutionsmyndigheters identifiering och överföring av information till
EBA vid tillämpning av punkt 7, med förbehåll för proportionalitetsprincipen.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i enlighet
med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
L 173/222
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1560
SOU 2014:52
Bilaga 5
A v s n i t t 2
Å t e r h ä m t n i n g s p l a n e r i n g
Artikel 5
Återhämtningsplaner
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att varje institut som inte utgör en del av en koncern som är föremål för grupp
baserad tillsyn i enlighet med artiklarna 111 och 112 i direktiv 2013/36/EU upprättar och underhåller en återhämt
ningsplan som innehåller åtgärder som ska vidtas av institutet för att återställa dess finansiella ställning efter en betydande
försämring av dess finansiella situation. Återhämtningsplaner ska anses utgöra en styrform i den mening som avses i
artikel 74 i direktiv 2013/36/EU.
2. De behöriga myndigheterna ska säkerställa att instituten uppdaterar sina återhämtningsplaner minst en gång om
året eller efter en förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur, dess affärsverksamhet eller dess finan
siella situation som kan ha en väsentlig inverkan på eller nödvändiggöra en ändring av återhämtningsplanen. Behöriga
myndigheter får kräva att institut uppdaterar sina återhämtningsplaner oftare.
3. Återhämtningsplaner får inte förutsätta tillgång till eller erhållande av extraordinärt offentligt finansiellt stöd.
4. Återhämtningsplaner ska dock vid behov innehålla en analys av hur och när ett institut, i enlighet med de villkor
som anges i planen, får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och identifiera de tillgångar som kan förväntas
godtas som säkerhet.
5. Utan att det påverkar artikel 4 ska medlemsstaterna säkerställa att återhämtningsplanerna inbegriper de uppgifter
som räknas upp i avsnitt A i bilagan. Medlemsstaterna får kräva att ytterligare uppgifter ska ingå i återhämtningsplanerna.
Återhämtningsplaner ska även omfatta möjliga åtgärder som institutet skulle kunna vidta när villkoren för tidigt ingri
pande enligt artikel 27 är uppfyllda.
6. Medlemsstaterna ska kräva att återhämtningsplaner omfattar lämpliga villkor och förfaranden för att säkerställa att
återhämtningsåtgärder genomförs i rätt tid samt ett brett spektrum av återhämtningsalternativ. Medlemsstaterna ska kräva
att återhämtningsplaner beaktar en rad olika scenarier som inbegriper svår makroekonomisk och finansiell stress som är
relevant för institutets specifika förhållanden, bland annat systemomfattande händelser, finansiell stress som särskilt avser
enskilda juridiska personer och koncerner.
7. EBA ska i nära samarbete med Europeiska systemrisknämnden (ESRB) senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i
enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 som ytterligare specificerar de olika scenarier som ska användas
vid tillämpningen av punkt 6 i den här artikeln.
8. Medlemsstaterna får föreskriva att behöriga myndigheter har befogenhet att kräva att ett institut för detaljerade
register över finansiella avtal där det berörda institutet är part.
9. Ledningsorganet för det institut som avses i punkt 1 ska bedöma och godkänna återhämtningsplanen innan den
inlämnas till den behöriga myndigheten.
10. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder som, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4, ytterligare
specificerar den information som återhämtningsplanen som det hänvisas till i punkt 5 i den här artikeln ska innehålla.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/223
1561
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 6
Bedömning av återhämtningsplaner
1. Medlemsstaterna ska kräva att de institut som är skyldiga att utarbeta återhämtningsplaner i enlighet med artiklarna
5.1 och 7.1 lämnar in de återhämtningsplanerna till den behöriga myndigheten för granskning. Medlemsstaterna ska
kräva att instituten på tillfredsställande sätt kan visa den behöriga myndigheten att dessa planer uppfyller kriterierna i
punkt 2.
2. De behöriga myndigheterna ska, inom sex månader efter det att varje plan lämnats in, och efter samråd med de
behöriga myndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer, i den mån det är relevant för den filialen,
granska planen och bedöma hur väl den plan uppfyller de krav som fastställs i artikel 5 samt följande kriterier:
a) Genomförandet av de föreslagna arrangemangen i planen kan rimligen förväntas upprätthålla eller återställa institutets
eller koncernens bärkraft och finansiella ställning, med beaktande av de förberedande åtgärder som institutet har
vidtagit eller planerar att vidta.
b) Planen och de specifika alternativen i planen kan rimligen förväntas bli genomförda snabbt och effektivt i situationer
av finansiell stress och i största möjliga utsträckning undvika några betydande negativa effekter på det finansiella
systemet, inbegripet scenarier som skulle leda till att andra institut skulle genomföra återhämtningsplaner under
samma period.
3. När den behöriga myndigheten bedömer återhämtningsplanernas lämplighet ska den ta hänsyn till lämpligheten av
institutets kapital- och finansieringsstruktur i förhållande till komplexitetsgraden hos dess organisatoriska struktur och
dess riskprofil.
4. Den behöriga myndigheten ska tillhandahålla resolutionsmyndigheten återhämtningsplanen. Resolutionsmyndighe
ten får granska återhämtningsplanen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt
på institutets möjlighet till resolution och att lämna rekommendationer till den behöriga myndigheten med avseende på
de frågorna.
5. I de fall den behöriga myndigheten bedömer att det finns väsentliga brister i återhämtningsplanen, eller väsentliga
hinder för dess genomförande, ska den meddela institutet eller koncernens moderföretag sin bedömning och kräva att
institutet inom två månader, som med myndigheternas godkännande kan förlängas med en månad, inkommer med en
reviderad plan som visar hur de bristerna eller hindren har tagits itu med.
Innan den behöriga myndigheten kräver att ett institut ska lämna in en reviderad återhämtningsplan ska den ge institutet
möjlighet att yttra sig om det kravet.
Om den behöriga myndigheten inte anser att det i den reviderade planen har tagits itu med bristerna och hindren på ett
adekvat sätt får den beordra institutet att göra vissa specifika ändringar av planen.
6. Om institutet underlåter att inkomma med en reviderad återhämtningsplan, eller om den behöriga myndigheten slår
fast att den reviderade återhämtningsplanen inte på ett tillfredsställande sätt åtgärdar de brister eller potentiella hinder
som myndigheten konstaterade i sin ursprungliga bedömning, och det inte är möjligt att på ett adekvat sätt åtgärda
bristerna eller hindren genom att ge order om att vissa specifika ändringar ska göras, ska den behöriga myndigheten
ålägga institutet att inom rimlig tid identifiera de ändringar av affärsverksamheten som det kan göra för att ta itu med
bristerna i eller hindren för genomförandet av återhämtningsplanen.
Om institutet inte identifierar sådana ändringar inom den tidsram som den behöriga myndigheten satt, eller om den
behöriga myndigheten bedömer att de av institutet föreslagna åtgärderna inte innebär att institutet på ett adekvat sätt tar
itu med bristerna eller hindren, får den behöriga myndigheten beordra institutet att vidta de åtgärder som myndigheten
anser vara nödvändiga och proportionerliga, varvid hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt
som åtgärderna skulle ha på institutets affärsverksamhet.
SV
L 173/224
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1562
SOU 2014:52
Bilaga 5
Den behöriga myndigheten får, utan att det påverkar artikel 104 i direktiv 2013/36/EU, beordra institutet att
a) reducera riskprofilen i institutet, även likviditetsrisken,
b) möjliggöra rekapitaliseringsåtgärder i rätt tid,
c) se över institutets strategi och struktur,
d) vidta ändringar i finansieringsstrategin för att förstärka motståndskraften i kärnaffärsområdena och de kritiska funk
tionerna,
e) vidta förändringar i institutets styrningsstruktur.
Den förteckning över åtgärder som avses i denna punkt ska inte hindra medlemsstaterna att bemyndiga de behöriga
myndigheterna att vidta ytterligare åtgärder i enlighet med nationell rätt.
7. Om den behöriga myndigheten kräver att ett institut vidtar åtgärder enligt punkt 6 ska dess beslut om åtgärderna
vara motiverade och proportionerliga. Beslutet ska meddelas institutet skriftligen och vara möjligt att överklaga.
8. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar de minimikriterier och förfaranden som
den behöriga myndigheten ska utvärdera för bedömningen enligt punkt 2 i den här artikeln och artikel 8.1.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 7
Återhämtningsplaner på koncernnivå
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att moderföretag inom unionen upprättar och till den samordnande tillsynsmyn
digheten lämnar in en koncernåterhämtningsplan. Koncernåterhämtningsplaner ska bestå av en återhämtningsplan för
koncernen som helhet när dess moderföretag är ett moderföretag inom unionen. Koncernåterhämtningsplanen ska
identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att genomföra på nivån för moderföretaget inom unionen och på nivån
för varje enskilt dotterföretag.
2. I enlighet med artikel 8 får de behöriga myndigheterna begära att dotterföretag upprättar och lämnar in återhämt
ningsplaner på individuell basis.
3. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska, under förutsättning att sekretesskraven enligt detta direktiv gäller,
översända koncernåterhämtningsplaner till:
a) de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115 och 116 i direktiv 2013/36/EU,
b) de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer, i den mån det är relevant för den
filialen,
c) resolutionsmyndigheten på koncernnivå, och
d) dotterföretagens resolutionsmyndigheter.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/225
1563
SOU 2014:52
Bilaga 5
4. Koncernåterhämtningsplanen ska syfta till att uppnå en stabilisering av koncernen som helhet, eller av ett institut
som ingår i koncernen, när den befinner sig i ett ansträngt läge för att åtgärda eller avlägsna orsakerna till nödsituationen
och återställa koncernens eller institutets finansiella ställning, samtidigt som hänsyn tas till andra koncernenheters
finansiella ställning.
Koncernåterhämtningsplanen ska inbegripa arrangemang för att säkerställa att de åtgärder som planeras att vidtas på
nivån för moderföretaget inom unionen och på nivån för de enheter som det hänvisas till i artikel 1.1 c och d, liksom
åtgärder som planeras att vidtas på nivån för dotterföretagen och, i tillämpliga fall i enlighet med i direktiv 2013/36/EU,
på nivån för de betydande filialerna, är samordnade och konsekventa.
5. Koncernåterhämtningsplanen, och eventuella planer som upprättats för ett enskilt dotterföretag, ska innehålla de
inslag som specificeras i artikel 5. De planerna ska i tillämpliga fall innehålla arrangemang för finansiellt stöd inom
koncernen som antas enligt ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som har ingåtts i enlighet med kapitel III.
6. Koncernåterhämtningsplaner ska innehålla ett antal återhämtningsalternativ med åtgärder för att hantera de scena
rier som anges i artikel 5.6.
För vart och ett av scenarierna ska det i koncernåterhämtningsplanen anges huruvida det finns hinder för genomförandet
av återhämtningsåtgärder inom koncernen, inbegripet på nivån för de enskilda enheter som planen omfattar, och huru
vida det finns väsentliga praktiska eller juridiska hinder för att utan dröjsmål överföra kapitalbasen eller betala skulder
eller tillgångar inom koncernen.
7. Ledningsorganet för den enhet som upprättar koncernåterhämtningsplanen enligt punkt 1 ska bedöma och god
känna koncernåterhämtningsplanen innan den inlämnas till den samordnande tillsynsmyndigheten.
Artikel 8
Bedömning av koncernåterhämtningsplaner
1. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska, tillsammans med de behöriga myndigheterna för dotterföretag, efter
samråd med de behöriga myndigheter som avses i artikel 116 i direktiv 2013/36/EU och med de behöriga myndigheter
som är ansvariga för de betydande filialerna i den mån det är relevant för den betydande filialen, granska koncernåter
hämtningsplanen och bedöma i vilken utsträckning den uppfyller de krav och kriterier som anges i artiklarna 6 och 7.
Den bedömningen ska göras i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 6 och med denna artikel och ska beakta
potentiella effekter av återhämtningsåtgärderna på den finansiella stabiliteten i alla medlemsstater där koncernen verkar.
2. Den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för dotterföretag ska eftersträva att nå ett
gemensamt beslut om
a) granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,
b) huruvida en återhämtningsplan ska upprättas på individuell basis för institut som ingår i koncernen, och
c) tillämpningen av de åtgärder som anges i artikel 6.5 och 6.6.
Parterna ska eftersträva att nå ett gemensamt beslut inom fyra månader från det datum då den samordnande tillsyns
myndigheten översände koncernåterhämtningsplanen i enlighet med artikel 7.3.
EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i
enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
L 173/226
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1564
SOU 2014:52
Bilaga 5
3. I avsaknad av ett gemensamt beslut mellan de behöriga myndigheterna, inom fyra månader från datum för
översändande, om granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen eller om åtgärder som moderföreta
get inom unionen ska vidta i enlighet med artikel 6.5 och 6.6, ska den samordnande tillsynsmyndigheten fatta sitt eget
beslut med avseende på de ärendena. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska fatta sitt beslut med beaktande av de
synpunkter och reservationer från övriga behöriga myndigheter som uttryckts under fyramånadersperioden. Den sam
ordnande tillsynsmyndigheten ska meddela beslutet till moderföretaget inom unionen och till de övriga behöriga myn
digheterna.
Om någon av de behöriga myndigheter som avses i punkt 2 vid den fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende
som anges i punkt 7 till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande tillsyns
myndigheten skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta enligt artikel 19.3 i den förordningen
och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Fyramånadersperioden ska anses utgöra förlikningsskedet i den
mening som avses i förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det
att perioden på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om EBA inte inom en månad
har fattat sitt beslut ska den samordnande tillsynsmyndighetens beslut gälla.
4. I avsaknad av ett gemensamt beslut mellan de behöriga myndigheterna, inom fyra månader från datum för
översändande, om
a) huruvida en återhämtningsplan ska upprättas på individuell basis för institut som omfattas av myndigheternas juris
diktion, eller
b) tillämpningen på dotterföretagsnivå av de åtgärder som avses i artikel 6.5 och 6.6,
ska varje behörig myndighet fatta sitt eget beslut i det ärendet.
Om någon av de berörda behöriga myndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som anges i
punkt 7 till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den behöriga myndigheten för dotter
företaget skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA får fatta i enlighet med artikel 19.3 i den
förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Fyramånadersperioden ska anses utgöra förliknings
perioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att perioden på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats.
Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av den behöriga myndighet som är ansvarig för
dotterföretaget på individuell nivå gälla.
5. De övriga behöriga myndigheter som inte har invändningar enligt punkt 4 får fatta ett gemensamt beslut om en
koncernåterhämtningsplan som omfattar koncernenheter som faller inom deras jurisdiktion.
6. Det gemensamma beslut som avses i punkt 2 eller 5 och varje beslut som fattas av de berörda myndigheterna i
avsaknad av ett gemensamt beslut enligt punkterna 3 och 4 ska erkännas som slutgiltigt och tillämpas av de behöriga
myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
7.
EBA får på begäran av en behörig myndighet i enlighet med punkt 3 eller 4 endast bistå de behöriga myndigheterna
när det gäller att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010 med avseende på
bedömningen av återhämtningsplaner och genomförandet av åtgärderna i artikel 6.6 a, b och d.
Artikel 9
Indikatorer för återhämtningsplanen
1. Vid tillämpningen av artiklarna 5–8 ska de behöriga myndigheterna kräva att alla återhämtningsplaner innehåller en
ram med indikatorer som fastställts av institutet och som identifierar tidpunkterna för när planens åtgärder får vidtas. De
behöriga myndigheterna ska komma överens om sådana indikatorer i samband med bedömningen av återhämtnings
planer i enlighet med artiklarna 6 och 8. Indikatorerna kan vara av kvalitativ eller kvantitativ art beroende på institutets
finansiella ställning och ska enkelt kunna övervakas. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten inför lämpliga
arrangemang för en regelbunden övervakning av indikatorerna.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/227
1565
SOU 2014:52
Bilaga 5
Trots första stycket får ett institut
a) vidta åtgärder enligt sin återhämtningsplan även när den relevanta indikatorn inte har uppfyllts men när institutets
ledningsorgan anser det vara lämpligt med tanke på omständigheterna, eller
b) avstå från att vidta en sådan åtgärd om institutets ledningsorgan inte anser det vara lämpligt med tanke på omstän
digheterna.
Ett beslut om att vidta någon av de åtgärder som avses i återhämtningsplanen eller ett beslut om att avstå från att vidta
en sådan åtgärd ska utan dröjsmål meddelas den behöriga myndigheten.
2. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
specificera den minimiförteckning över kvalitativa och kvantitativa indikatorer som avses i punkt 1.
A v s n i t t 3
r e s o l u t i o n s p l a n e r i n g
Artikel 10
Resolutionsplaner
1. Resolutionsmyndigheten ska efter samråd med den behöriga myndigheten och efter samråd med resolutionsmyn
digheterna i de jurisdiktioner där eventuella betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande
filialen, upprätta en resolutionsplan för varje institut som inte utgör en del av en koncern som är föremål för grupp
baserad tillsyn enligt artiklarna 111 och 112 i direktiv 2013/36/EU. Resolutionsplanen ska innehålla de resolutions
åtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta om institutet uppfyller villkoren för resolution. Information som avses i
punkt 7 a ska meddelas det berörda institutet.
2. Resolutionsmyndigheten ska när den upprättar resolutionsplanen identifiera alla väsentliga hinder för resolution och
då så är nödvändigt och proportionerligt, beskriva relevanta åtgärder för hur de hindren kan undanröjas, enligt kapitel II i
denna avdelning.
3.
Resolutionsplanen ska beakta relevanta scenarier inberäknat att fallissemangshändelsen kan vara en isolerad händelse
eller kan inträffa i en tid av mer omfattande finansiell instabilitet eller övergripande systempåverkande händelser. Reso
lutionsplanen får inte förutsätta något av följande:
a) Tillgång till extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fast
ställs i enlighet med artikel 100.
b) Akut likviditetsstöd från centralbanker.
c) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.
4. Resolutionsplanen ska innehålla en analys av hur och när ett institut, i enlighet med de villkor som anges i planen,
får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och ska identifiera de tillgångarna som kan förväntas godtas som
säkerhet.
5. Resolutionsmyndigheter får begära att instituten bistår dem vid utarbetandet och uppdateringen av planerna.
6. Resolutionsplaner ska ses över, och i tillämpliga fall uppdateras, minst en gång om året och efter varje väsentlig
förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur eller dess affärsverksamhet eller dess finansiella ställning
som skulle kunna ha en väsentlig inverkan på planens effektivitet eller på annat sätt framtvingar en översyn av reso
lutionsplanen.
SV
L 173/228
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1566
SOU 2014:52
Bilaga 5
När det gäller översyner eller uppdateringar av resolutionsplaner enligt första stycket ska instituten och de behöriga
myndigheterna omedelbart informera resolutionsmyndigheterna om alla förändringar som kräver en sådan översyn eller
uppdatering.
7. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 ska resolutionsplanen ange alternativ när det gäller användning av
de resolutionsverktyg som det hänvisas till i avsnitt IV på institutet. Denna ska innehålla följande, kvantifierat när så är
lämpligt och möjligt:
a) En sammanfattning av huvudinslagen i planen.
b) En sammanfattning av de väsentliga förändringar för institutet som inträffat sedan den senaste resolutionsinfor
mationen lämnades in.
c) En beskrivning av hur kritiska funktioner och kärnaffärsområden, i den utsträckning som krävs, skulle kunna avskiljas
juridiskt och ekonomiskt från övriga funktioner för att säkerställa fortsatt verksamhet efter institutets fallissemang.
d) En uppskattning av tidsramen för att genomföra varje väsentlig del av planen.
e) En detaljerad beskrivning av den bedömning av möjligheterna till resolution som gjorts i enlighet med punkt 2 i
denna artikel och artikel 15.
f) En beskrivning av alla åtgärder som krävs enligt artikel 17 för att åtgärda eller avlägsna identifierade hinder för
resolution som ett resultat av den bedömning som gjorts i enlighet med artikel 15.
g) En detaljerad beskrivning av förfarandena för att fastställa värdet och möjligheten att sälja ut institutets kritiska
funktioner, kärnaffärsområden och tillgångar.
h) En detaljerad beskrivning av arrangemangen för att säkerställa att den begärda informationen enligt artikel 11 är
aktuell och att den alltid är tillgänglig för resolutionsmyndigheterna.
i) En förklaring från resolutionsmyndigheten av hur resolutionsalternativen skulle kunna finansieras utan ett antagande
om något av följande:
i) Extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fastställs i
enlighet med artikel 100.
ii) Akut likviditetsstöd från centralbanker.
iii) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.
j) En detaljerad beskrivning av de olika resolutionsstrategier som skulle kunna tillämpas enligt de olika möjliga scena
rierna samt de tillämpliga tidsfristerna.
k) En beskrivning av kritiska ömsesidiga beroenden.
l) En beskrivning av handlingsalternativen för att bevara tillgång till betalnings- och clearingtjänster och annan infra
struktur och en bedömning av överförbarheten för kunders positioner.
m) En analys av planens effekter på institutets anställda, inbegripet en bedömning av därmed förknippade kostnader, och
en beskrivning av planerade förfaranden för samråd med personalen under resolutionsprocessen, i tillämpliga fall med
beaktande av nationella system för dialog mellan arbetsmarknadens parter.
n) En plan för kommunikation med media och allmänheten.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/229
1567
SOU 2014:52
Bilaga 5
o) Minimikravet för kapitalbasen och de kvalificerade skulderna i enlighet med artikel 45.1, och i förekommande fall en
tidsfrist för att nå avsedd nivå.
p) Minimikravet för kapitalbasen och instrumenten för avtalsenlig skuldnedskrivning enligt artikel 45.1, och i före
kommande fall en tidsfrist för att nå avsedd nivå.
q) En beskrivning av grundläggande operationer och system för kontinuerlig drift av institutets operativa processer.
r) I förekommande fall eventuella yttranden från institutet om resolutionsplanen.
8. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheter har befogenhet att kräva att ett institut eller en enhet
som avses i artikel 1.1 b, c eller d för detaljerade register över finansiella avtal där institutet eller enheten är part.
Resolutionsmyndigheten får ange en tidsfrist inom vilken institutet eller enheten som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska
inkomma med de registren. Samma tidsfrist ska gälla för samtliga institut och samtliga enheter som avses i artikel 1.1 b, c
och d som omfattas av myndighetens jurisdiktion. Resolutionsmyndigheten får besluta att fastställa olika tidsfrister för de
olika finansiella avtalstyper som avses i artikel 2.100. Denna punkt ska inte påverka den behöriga myndighetens
befogenhet att samla in information.
9. EBA ska, efter samråd med ESRB, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som ytterligare specificerar
innehållet i resolutionsplanerna.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 11
Information för tillämpningen av resolutionsplaner och samarbete från institutets sida
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheter har befogenhet att begära att berörda institut
a) samarbetar i den utsträckning som krävs för att upprätta resolutionsplaner,
b) förser dem, endera direkt eller genom den behöriga myndigheten, med all nödvändig information för att upprätta och
genomföra resolutionsplaner.
Resolutionsmyndigheterna ska särskilt ha befogenhet att, bland annan information, begära in den information och analys
som specificeras i avsnitt B i bilagan.
2. De behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna ska samarbeta med resolutionsmyndigheterna för att
kontrollera huruvida delar av eller all den informationen som avses i punkt 1 redan finns tillgänglig. Om sådan infor
mation är tillgänglig ska de behöriga myndigheterna lämna den informationen till resolutionsmyndigheterna.
3. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för att specificera förfaranden och en minimi
uppsättning standardformulär och mallar för överlämnande av information enligt denna artikel.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i enlighet
med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
L 173/230
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1568
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 12
Koncernresolutionsplaner
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna på koncernnivå tillsammans med resolutionsmyndig
heterna för dotterföretag och efter samråd med resolutionsmyndigheterna för de betydande filialerna i den mån det är
relevant för den betydande filialen, upprättar koncernresolutionsplaner. Koncernresolutionsplaner ska inbegripa en plan
för resolution av koncernen som helhet när dess moderföretag är ett moderföretag inom unionen, endera genom
resolution på nivån för moderföretaget eller genom uppdelning och resolution av dotterföretagen. I koncernresolutions
planen ska åtgärder anges för resolution av
a) moderföretaget inom unionen,
b) de dotterföretag som utgör en del av koncernen och som är belägna i unionen,
c) de enheter som avses i artikel 1.1 c och d, och
d) om inte annat följer av avdelning VI, de dotterföretag som utgör en del av koncernen och som är belägna utanför
unionen.
2. Koncernresolutionsplanen ska upprättas på grundval av den information som lämnas enligt artikel 11.
3. Koncernresolutionsplanen ska
a) fastställa resolutionsåtgärder som ska vidtas med avseende på koncernenheter, både genom resolutionsåtgärder för de
enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d, moderföretaget och dotterinstituten samt genom samordnade resolutions
åtgärder med avseende på dotterinstitut, i de scenarier som anges i artikel 10.3,
b) undersöka i vilken utsträckning det skulle vara möjligt att använda resolutionsverktyg och utöva resolutionsbefogen
heter på ett samordnat sätt på koncernenheter etablerade i unionen, inklusive åtgärder för att underlätta tredje mans
köp av hela koncernen eller enskilda affärsområden eller aktiviteter som tillhandahålls av ett flertal koncernenheter,
eller av särskilda koncernenheter, samt identifiera eventuella potentiella hinder för en samordnad resolution,
c) om en koncern inbegriper enheter med säte i tredjeländer, identifiera lämpliga arrangemang för samarbete och
samordning med de relevanta myndigheterna i de tredjeländerna och följderna av resolutionen inom unionen,
d) identifiera åtgärder som är nödvändiga för att underlätta koncernresolution när villkoren för resolution är uppfyllda,
inklusive att juridiskt och ekonomiskt avskilja särskilda funktioner eller affärsområden,
e) fastställa eventuella ytterligare åtgärder som inte avses i detta direktiv men som resolutionsmyndigheten på koncern
nivå har för avsikt att vidta inom ramen för resolutionen av koncernen,
f) identifiera hur koncernresolutionsåtgärderna skulle kunna finansieras och, där finansieringsarrangemangen skulle
behövas, ange principer för att dela upp ansvaret för den finansieringen mellan finansieringskällor i olika medlems
stater. Resolutionsplanen får inte förutsätta något av följande:
i) Extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fastställs i
enlighet med artikel 100.
ii) Akut likviditetsstöd från centralbanker.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/231
1569
SOU 2014:52
Bilaga 5
iii) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.
De principerna ska fastställas på grundval av rättvisa och välavvägda kriterier och ska särskilt beakta artikel 107.5 och
effekterna på den finansiella stabiliteten i alla berörda medlemsstater.
4. Bedömningen av möjligheten till en resolution av koncernen enligt artikel 16 ska ske samtidigt som koncernreso
lutionsplanen upprättas och uppdateras i enlighet med denna artikel. En detaljerad beskrivning av den bedömning av
möjligheterna till resolution som gjorts i enlighet med artikel 16 ska ingå i koncernresolutionsplanen.
5. Koncernresolutionsplaner får inte ha en oproportionerlig verkan på någon medlemsstat.
6. EBA ska, efter samråd med ESRB, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar innehållet i
koncernresolutionsplaner, med beaktande av de många olika affärsmodeller som koncerner på den inre marknaden har.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 13
Krav och förfaranden för koncernresolutionsplaner
1. Moderföretag inom unionen ska till resolutionsmyndigheten på koncernnivå inkomma med den information som
får krävas i enlighet med artikel 11. Denna information ska röra det moderföretag inom unionen och i den utsträckning
som krävs var och en av koncernenheterna, inbegripet de enheter som avses i artikel 1.1 c och d.
Tillsynsmyndigheten på koncernnivå ska, under förutsättning att sekretesskraven som föreskrivs i detta direktiv tillämpas,
översända den information som tillhandahålls i enlighet med denna punkt till
a) EBA,
b) resolutionsmyndigheterna för dotterföretag,
c) resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna i den mån det är relevant för den betydande
filialen,
d) de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115 och 116 i direktiv 2013/36/EU, och
e) resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där de enheter som avses i artikel 1.1 c och d är etablerade.
Information som tillhandahållits av resolutionsmyndigheten på koncernnivå till resolutionsmyndigheterna och de behö
riga myndigheterna för dotterföretagen, till resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna
samt till de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115 och 116 i direktiv 2013/36/EU, ska åtminstone
innehålla all information som är relevant för dotterföretaget eller den betydande filialen. Information som lämnas till EBA
ska innehålla all information som är relevant för EBA:s roll inom ramen för koncernresolutionsplanerna. När det gäller
information som avser dotterföretag i tredjeländer, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå inte ha någon skyldighet
att överlämna den informationen utan samtycke från relevant tillsynsmyndighet eller resolutionsmyndighet i tredjelandet.
SV
L 173/232
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1570
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheter på koncernnivå, efter samverkan med de resolutions
myndigheter som avses i punkt 1 andra stycket i denna artikel, i resolutionskollegier och efter samråd med de relevanta
behöriga myndigheterna, inbegripet med behöriga myndigheter i de medlemsstatsjurisdiktioner där betydande filialer är
belägna, upprättar och uppdaterar koncernresolutionsplaner. Resolutionsmyndigheter på koncernnivå får om de så öns
kar, och med förbehåll för att de uppfyller de sekretesskrav som fastställs i artikel 98 i detta direktiv, i arbetet med att
upprätta och upprätthålla koncernresolutionsplaner inbegripa ett tredjelands resolutionsmyndigheter från de jurisdiktioner
där koncernen har etablerat dotterföretag eller finansiella holdingföretag eller betydande filialer i den mening som avses i
artikel 51 i direktiv 2013/36/EU.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att koncernresolutionsplaner ses över, och om så är lämpligt, uppdateras minst en
gång om året, samt efter varje förändring som avser den juridiska eller organisatoriska strukturen, affärsverksamheten eller
finansiella ställningen inom koncernen, inbegripet varje koncernenhet, som kan ha en väsentlig inverkan på eller
nödvändiggöra en ändring av planen.
4. Antagandet av koncernresolutionsplanen ska ha formen av ett gemensamt beslut av resolutionsmyndigheten på
koncernnivå och resolutionsmyndigheterna för dotterföretag.
De resolutionsmyndigheterna ska fatta ett gemensamt beslut inom fyra månader från det att resolutionsmyndigheten på
koncernnivå översänt den information som avses i punkt 1 andra stycket.
EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheten när det gäller att nå ett gemensamt beslut i
enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
5. Om resolutionsmyndigheterna inte har nått ett gemensamt beslut inom fyra månader, ska resolutionsmyndigheten
på koncernnivå fatta ett eget beslut om koncernresolutionsplanen. Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och
beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutionsmyndigheterna har fört fram. Resolutionsmyndigheten på
koncernnivå ska lämna beslutet till moderföretaget inom unionen.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med
artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, om inte annat följer av punkt 9 i
den här artikeln, skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA får fatta i enlighet med artikel 19.3 i den
förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik
ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har
fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från resolutionsmyndigheten på koncernnivå
tillämpas.
6. Om ett gemensamt beslut av resolutionsmyndigheterna inte har antagits inom fyra månader ska varje resolutions
myndighet som är ansvarig för ett dotterföretag fatta ett eget beslut och utforma och upprätthålla en resolutionsplan för
de enheter som omfattas av dess jurisdiktion. Varje enskilt beslut ska innehålla en fullständig motivering, ange skälen till
invändningarna till den föreslagna koncernresolutionsplanen och beakta synpunkter och reservationer som de övriga
behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna fört fram. Varje resolutionsmyndighet ska meddela sitt beslut till
de andra medlemmarna i resolutionskollegiet.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med
artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den berörda resolutionsmyndigheten, om inte annat följer av punkt 9 i
den här artikeln, skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA får fatta i enlighet med artikel 19.3 i den
förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik
ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har
fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av dotterföretagets resolutionsmyndighet tillämpas.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/233
1571
SOU 2014:52
Bilaga 5
7. De övriga resolutionsmyndigheter som inte har invändningar enligt punkt 6 får fatta ett gemensamt beslut om en
koncernresolutionsplan som omfattar koncernenheter som faller inom deras jurisdiktion.
8. De gemensamma beslut som avses i punkterna 4 och 7 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i
avsaknad av ett gemensamt beslut enligt punkterna 5 och 6 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av de övriga
berörda resolutionsmyndigheterna.
9. I enlighet med punkterna 5 och 6 i den här artikeln får EBA, på begäran av en resolutionsmyndighet, bistå
resolutionsmyndigheterna med att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010
såvida inte någon av de berörda resolutionsmyndigheterna bedömer att det omtvistade ärendet på något sätt kan inkräkta
på deras medlemsstaters finanspolitiska ansvar.
10. Om gemensamma beslut fattas enligt punkterna 4 och 7 och om en resolutionsmyndighet enligt punkt 9 bedömer
att den omtvistade frågan avseende koncernresolutionsplanerna inkräktar på dess medlemsstats finanspolitiska ansvar, ska
resolutionsmyndigheten på koncernnivå företa en ny bedömning av koncernresolutionsplanen, inbegripet minimikravet
för kapitalbas och kvalificerade skulder.
Artikel 14
Översändande av resolutionsplaner till behöriga myndigheterna
1. Resolutionsmyndigheten ska översända resolutionsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de berörda behö
riga myndigheterna.
2. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska översända resolutionsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de
berörda behöriga myndigheterna.
KAPITEL II
Möjlighet till resolution
Artikel 15
Bedömning av instituts möjlighet till resolution
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheten, efter att den samrått med den behöriga myndigheten
och med resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den
betydande filialen, bedömer i vilken utsträckning en resolution av institut som inte utgör en del av en koncern är möjlig
utan att förutsätta tillgång till något av följande:
a) Extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fastställs i enlighet
med artikel 100.
b) Akut likviditetsstöd från centralbanker.
c) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.
En resolution av ett institut ska anses möjlig om det är rimligt och trovärdigt att resolutionsmyndigheten antingen kan
avveckla institutet enligt normala insolvensförfaranden eller försätta institutet i resolution med tillämpning av de olika
resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna samtidigt som betydande negativa effekter på de finansiella systemen
i största möjliga mån undviks, inklusive mer omfattande instabila finansiella förhållanden eller systemomfattande hän
delser, i den medlemsstat i vilken institutet är etablerat, eller i andra medlemsstater eller i unionen och för att säkerställa
att institutets kritiska funktioner kan upprätthållas. Resolutionsmyndigheterna ska upplysa EBA i tid när en resolution av
ett institut inte anses vara möjlig.
SV
L 173/234
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1572
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. För den bedömning av möjligheten till resolution som avses i punkt 1 ska resolutionsmyndigheten åtminstone
bedöma de frågeställningar som närmare anges i avsnitt C i bilagan.
3. Resolutionsmyndigheten ska göra en bedömning av möjligheten till en resolution enligt denna artikel samtidigt som
den upprättar och uppdaterar resolutionsplanen i enlighet med artikel 10.
4. EBA ska, efter samråd med ESRB, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de frågor och
kriterier som ska granskas för bedömningen av möjligheten till resolution av institut eller koncerner som anges i punkt 2
i den här artikeln och i artikel 16.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i
enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 16
Bedömning av koncerners möjlighet till resolution
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna på koncernnivå, tillsammans med resolutionsmyndig
heterna för dotterföretagen, efter samråd med den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för
sådana dotterföretag, och resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna i den mån det är
relevant för den betydande filialen, bedömer i vilken utsträckning en resolution av koncerner är möjlig utan att förutsätta
tillgång till något av följande:
a) Extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fastställs i enlighet
med artikel 100.
b) Akut likviditetsstöd från centralbanker.
c) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.
En resolution av en koncern ska anses möjlig om det är rimligt och trovärdigt att resolutionsmyndigheterna antingen kan
avveckla koncernenheter enligt normala insolvensförfaranden eller försätta koncernenheter i resolution med tillämpning
av resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna på koncernenheterna samtidigt som betydande negativa effekter
på de finansiella systemen i största möjliga mån undviks, inklusive mer omfattande instabila finansiella förhållanden eller
systemomfattande händelser, i de medlemsstater i vilka koncernenheter är etablerade, eller i andra medlemsstater eller i
unionen och för att säkerställa att koncernenheternas kritiska funktioner kan upprätthållas om de utan svårigheter kan
avskiljas vid lämplig tidpunkt eller på annat sätt. Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå ska meddela EBA i tid när en
resolution av en koncern inte anses vara möjlig.
Bedömningen av en koncerns möjlighet till resolution ska beaktas av de resolutionskollegier som avses i artikel 88.
2. För den bedömning av möjligheten till koncernresolution ska resolutionsmyndigheterna, åtminstone, bedöma de
frågeställningar som närmare anges i avsnitt C i bilagan.
3. Bedömningen av möjligheten till en koncernresolution enligt denna artikel ska ske samtidigt som koncernreso
lutionsplanerna upprättas och uppdateras i enlighet med artikel 12. Bedömningen ska ske i enlighet med den besluts
process som anges i artikel 13.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/235
1573
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 17
Befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att när en resolutionsmyndighet, efter att ha gjort en bedömning av resolutions
möjligheterna för ett institut i enlighet med artiklarna 15 och 16, efter samråd med den behöriga myndigheten, slår fast
att det finns väsentliga hinder för möjligheten att försätta det institutet i resolution, ska resolutionsmyndigheten skriftligen
meddela det beslutet till det berörda institutet, till den behöriga myndigheten och till resolutionsmyndigheterna i de
jurisdiktioner där betydande filialer är belägna.
2. Kravet på resolutionsmyndigheterna att upprätta resolutionsplaner och på de berörda resolutionsmyndigheterna att
komma fram till ett gemensamt beslut om koncernresolutionsplanerna i artikel 10.1 respektive artikel 13.4 ska efter det
meddelande som anges i punkt 1 i den här artikeln tillfälligt upphävas tills åtgärderna för att undanröja de väsentliga
hinder för möjligheten att försätta ett institut i resolution godtagits av resolutionsmyndigheten enligt punkt 3 i den här
artikeln eller beslutats enligt punkt 4 i den här artikeln.
3. Inom fyra månader från mottagandet av ett meddelande i enlighet med punkt 1, ska institutet till resolutions
myndigheten föreslå möjliga åtgärder för att åtgärda eller avlägsna de väsentliga hinder som angetts i meddelandet.
Resolutionsmyndigheten ska, efter samråd med den behöriga myndigheten, bedöma huruvida de åtgärderna effektivt
minskar eller avlägsnar de ifrågavarande väsentliga hindren.
4. Om resolutionsmyndigheten bedömer att de av ett institut föreslagna åtgärderna i enlighet med punkt 3 inte
effektivt minskar eller avlägsnar de ifrågavarande hindren, ska den, antingen direkt eller indirekt genom den behöriga
myndigheten, kräva att institutet vidtar alternativa åtgärder som skulle kunna uppnå det målet samt skriftligt meddela
institutet dessa åtgärder, vilket inom en månad ska föreslå en plan för att genomföra dem.
När resolutionsmyndigheten identifierar alternativa åtgärder ska den visa på vilket sätt de av institutet föreslagna åtgär
derna inte skulle kunna avlägsna hindren för möjligheten till resolution och hur de föreslagna alternativa åtgärderna är
proportionerliga för att avlägsna hindren. Resolutionsmyndigheten ska beakta det hot som de hindren för möjligheten till
resolution innebär för den finansiella stabiliteten samt den inverkan åtgärderna har på institutets verksamhet, dess
stabilitet och dess förmåga att bidra till ekonomin.
5. Vid tillämpning av punkt 4 ska resolutionsmyndigheterna ha befogenhet att vidta någon av följande åtgärder:
a) Kräva att institutet ser över koncerninterna finansieringsarrangemang eller omprövar avsaknaden av sådana, eller
upprättar serviceavtal, antingen koncerninterna avtal eller avtal med tredje man, för att säkra tillhandahållandet av
kritiska funktioner.
b) Kräva att institutet begränsar sina maximala enskilda och totala exponeringar.
c) Införa särskilda eller regelbundna kompletterande informationskrav som är relevanta för resolutionsändamål.
d) Kräva att institutet avyttrar särskilda tillgångar.
e) Kräva att institutet begränsar eller upphör med specifik befintlig eller föreslagen verksamhet.
f) Begränsa eller förhindra utveckling av nya eller befintliga affärsområden eller försäljning av nya eller befintliga
produkter.
g) Kräva förändringar av de juridiska eller operativa strukturerna för institutet eller varje koncernenhet som direkt eller
indirekt står under dess kontroll så att komplexiteten minskas för att säkerställa att det kan gå att juridiskt och
operativt avskilja kritiska funktioner från övriga funktioner genom tillämpningen av resolutionsverktygen.
SV
L 173/236
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1574
SOU 2014:52
Bilaga 5
h) Kräva att ett institut eller ett moderföretag bildar ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat eller ett
finansiellt moderholdingföretag inom unionen.
i) Kräva att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d emitterar kvalificerade skulder för att uppfylla
kraven i artikel 45.
j) Kräva att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d vidtar åtgärder för att uppfylla minimikraven för
kapitalbas och kvalificerade skulder enligt artikel 45, och inte minst försöker omförhandla kvalificerade skulder, övriga
primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument som det eller den har utfärdat, för att säkerställa att
resolutionsmyndighetens eventuella beslut om att skriva ned eller konvertera den skulden eller det instrumentet
verkställs enligt rätten i den jurisdiktion som skulden eller instrumentet omfattas av.
k) Om ett institut är ett dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet, kräva att holdingföretaget med
blandad verksamhet bildar ett separat finansiellt holdingföretag för att kontrollera institutet, om nödvändigt för att
underlätta resolutionen av institutet och för att undvika att tillämpningen av de resolutionsverktyg och resolutions
befogenheter som avses i avsnitt IV får negativa konsekvenser för den icke-finansiella delen av koncernen.
6. Ett beslut enligt punkt 1 eller 4 ska uppfylla följande krav:
a) De ska underbyggas med angivande av motiven till bedömningen eller fastställandet i fråga.
b) Det ska ange hur bedömningen eller fastställandet uppfyller kravet på proportionalitet i tillämpningen som föreskrivs i
punkt 4.
c) Det ska kunna överklagas.
7. Innan resolutionsmyndigheten identifierar eventuella åtgärder enligt punkt 4, ska resolutionsmyndigheten, efter
samråd med den behöriga myndigheten och i förekommande fall den utsedda nationella makrotillsynsmyndigheten,
noggrant överväga åtgärdernas potentiella effekter på institutet i fråga, på den inre marknaden för finansiella tjänster,
på den finansiella stabiliteten i andra medlemsstater och i unionen som helhet.
8. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
specificera närmare uppgifter om åtgärderna som anges i punkt 5 och de omständigheter under vilka var och en av
åtgärderna får tillämpas.
Artikel 18
Befogenheter att åtgärda eller avlägsna resolutionshinder: behandling av koncerner
1. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska tillsammans med resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen, efter
samråd med tillsynskollegiet och resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det
är relevant för den betydande filialen, beakta den bedömning som krävs enligt artikel 16 inom resolutionskollegiet och
vidta alla rimliga mått och steg för att nå ett gemensamt beslut i fråga om tillämpningen av åtgärder som har fastställts i
enlighet med artikel 17.4 med avseende på samtliga institut som ingår i koncernen.
2. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska, i samarbete med den samordnande tillsynsmyndigheten och EBA, i
enlighet med artikel 25.1 i förordning (EU) nr 1093/2010, utarbeta och överlämna en rapport till moderföretaget inom
unionen, till dotterföretagens resolutionsmyndigheter, som överlämnar den till de dotterföretag som de har tillsyn över,
och till resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna. Rapporten ska utarbetas efter
samråd med de behöriga myndigheterna och ska analysera de väsentliga hindren för en effektiv tillämpning av reso
lutionsverktygen och utövandet av resolutionsbefogenheterna vad avser koncernen. Rapporten ska beakta effekterna på
institutets affärsmodell och rekommendera proportionerliga och riktade åtgärder som, enligt myndighetens uppfattning, är
nödvändiga eller lämpliga för att avlägsna de hindren.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/237
1575
SOU 2014:52
Bilaga 5
3. Inom fyra månader från mottagandet av en sådan rapport får moderföretaget inom unionen inkomma med
synpunkter och för resolutionsmyndigheten på koncernnivå föreslå alternativa åtgärder för att lösa de hinder som
konstaterats i rapporten.
4. Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå ska meddela alla eventuella åtgärdsförslag från moderföretaget inom
unionen till den samordnande tillsynsmyndigheten, EBA, dotterföretagens resolutionsmyndigheter och resolutionsmyn
digheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen.
Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå och resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen ska, efter samråd med de
behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, göra allt som står
i deras makt för att inom resolutionskollegiet nå ett gemensamt beslut om fastställandet av de väsentliga hindren, och om
så krävs, bedömningen av de åtgärder som har föreslagits av moderföretaget inom unionen och av de åtgärder som krävts
av myndigheterna för att åtgärda eller avlägsna hindren, med hänsyn tagen till de potentiella effekter som åtgärderna kan
ha i alla de medlemsstater där koncernen är verksam.
5. Det gemensamma beslutet ska nås inom fyra månader från det att moderföretaget i unionen inkommit med
yttranden, eller vid utgången av den fyramånadersperiod som avses i punkt 3, beroende på vilket som inträffar först.
Det ska motiveras och fastställas i ett dokument som resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska tillställa moderföretaget
inom unionen.
EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheten när det gäller att nå ett gemensamt beslut i
enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
6. Om ett gemensamt beslut inte nås inom den period som avses i punkt 5, ska resolutionsmyndigheten på koncern
nivå fatta ett eget beslut om de lämpliga åtgärder som i enlighet med artikel 17.4 ska vidtas på koncernnivå.
Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutions
myndigheterna har fört fram. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska lämna beslutet till moderföretaget inom
unionen.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som nämns i punkt 9 i
den här artikeln till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten på
koncernnivå skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den
förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik
ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att fyramånadersperioden löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om EBA
inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från resolutionsmyndigheten på koncernnivå tillämpas.
7. Om inget gemensamt beslut föreligger ska resolutionsmyndigheterna för dotterföretag fatta sina egna beslut om de
lämpliga åtgärder som i enlighet med artikel 17.4 ska vidtas av dotterföretag på individuell nivå. Beslutet ska innehålla en
fullständig motivering och beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutionsmyndigheterna har fört fram.
Beslutet ska lämnas till det berörda dotterföretaget och till resolutionsmyndigheten på koncernnivå.
Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som nämns i punkt 9 i
den här artikeln till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska dotterföretagets resolutions
myndighet skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den
förordningen, och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik
ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har
fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av dotterföretagets resolutionsmyndighet för
dotterföretaget tillämpas.
SV
L 173/238
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1576
SOU 2014:52
Bilaga 5
8. Det gemensamma beslut som avses i punkt 5 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av
ett gemensamt beslut som avses i punkt 6 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av de övriga berörda resolutions
myndigheterna.
9. I avsaknad av ett gemensamt beslut om vidtagande av någon av de åtgärder som avses i artikel 17.5 g, h eller k får
EBA, på begäran av en resolutionsmyndighet i enlighet med punkterna 6 eller 7 i den här artikeln, bistå resolutions
myndigheterna med att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010.
KAPITEL III
Finansiellt stöd inom koncerner
Artikel 19
Avtal om finansiellt stöd inom koncerner
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att ett moderinstitut i en medlemsstat, ett moderinstitut inom unionen, eller en
enhet som avses i artikel 1.1 c eller d och dess dotterföretag i andra medlemsstater eller tredjeländer, som är institut eller
finansinstitut som omfattas av moderföretagets gruppbaserade tillsyn, får ingå avtal om att bevilja finansiellt stöd till varje
annan avtalspart som uppfyller villkoren för tidigt ingripande enligt artikel 27, förutsatt att de villkor som fastställs i detta
kapitel är uppfyllda.
2. Detta kapitel är inte tillämpligt på koncerninterna finansiella arrangemang, däribland finansieringsarrangemang och
användning av centraliserade finansieringsarrangemang under förutsättning att ingen av parterna i sådana arrangemang
uppfyller villkoren för tidigt ingripande.
3. Ett avtal om finansiellt stöd inom koncerner får inte vara ett villkor för att
a) ge finansiellt stöd inom koncerner till varje koncernenhet som har finansiella svårigheter om institutet bestämmer sig
för att göra det, på grundval av beslut som fattas från fall till fall och i enlighet med koncernens riktlinjer, förutsatt att
det inte medför någon risk för koncernen som helhet, eller
b) få verka i en medlemsstat.
4. Medlemsstaterna ska undanröja alla rättsliga hinder i nationell rätt mot koncerninterna finansiella stödtransaktioner
som utförs i enlighet med detta kapitel under förutsättning att inget i detta kapitel hindrar medlemsstaterna från att
ålägga begränsningar med avseende på koncerninterna transaktioner med anknytning till nationell rätt som utnyttjar
möjligheterna som föreskrivs i förordning (EU) nr 575/2013, införlivar direktiv 2013/36/EU eller uppställer krav på att
delar av en koncern eller av verksamheter som genomförs inom en koncern av skäl hänförliga till finansiell stabilitet ska
separeras.
5. Avtalet om finansiellt stöd inom koncerner får
a) omfatta ett eller flera koncerndotterföretag, och får stadga om finansiellt stöd från moderföretaget till dotterföretag,
från dotterföretag till moderföretaget, mellan dotterföretag inom koncernen som är parter i avtalet, eller någon
kombination av de enheterna,
b) stadga om finansiellt stöd i form av ett lån, utställande av garantier, tillhandahållande av tillgångar som ställs som
säkerhet eller någon kombination av dessa former av finansiellt stöd inom ramen för en eller flera transaktioner,
inbegripet mellan stödmottagaren och en tredje man.
6. Om en koncernenhet, i enlighet med villkoren för avtalet om finansiellt stöd inom koncerner, samtycker till att ge
finansiellt stöd till en annan koncernenhet, får avtalet inbegripa en motsvarande avtalsutfästelse från den koncernenhet
som mottar stödet om att ge finansiellt stöd till den koncernenhet som ger stödet.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/239
1577
SOU 2014:52
Bilaga 5
7. Avtalet om finansiellt stöd inom koncerner ska specificera principerna för beräkningen av ersättningen för varje
transaktion som görs enligt avtalet. De principerna ska innefatta ett krav på att ersättningen ska bestämmas vid den
tidpunkt då det finansiella stödet tillhandahålls. Avtalet, inklusive principerna för beräkning av ersättningen för till
handahållande av det finansiella stödet och övriga avtalsvillkor, ska vara förenligt med följande principer:
a) Varje part ska ingå avtalet av fri vilja.
b) När avtal ingås och när ersättningen för tillhandahållandet av finansiellt stöd bestäms måste varje part agera för att
tillvarata sina egna intressen och får därvid ta hänsyn till eventuella direkta eller indirekta fördelar som en part kan
komma i åtnjutande av som ett resultat av det tillhandahållna finansiella stödet.
c) Varje part som tillhandahåller finansiellt stöd måste ha full insyn i relevant information från varje part som tar emot
finansiellt stöd innan ersättningen för tillhandahållandet av det finansiella stödet bestäms och innan ett eventuellt
beslut om att tillhandahålla finansiellt stöd fattas.
d) Ersättningen för tillhandahållande av finansiellt stöd får fastställas med beaktande av information som den part som
ger stödet förfogar över med anledning av att denna ingår i samma koncern som den stödmottagande parten och som
inte är tillgänglig för marknaden.
e) Principerna för beräkningen av ersättningen för tillhandahållande av finansiellt stöd behöver inte fastställas med
beaktande av eventuell förväntad tillfällig påverkan på marknadspriserna som följer av händelser som inte är hänförliga
till koncernen.
8. Avtalet om finansiellt stöd inom koncerner får endast ingås om ingen av parterna, vid den tidpunkt då det
föreslagna avtalet ingås, enligt deras respektive behöriga myndigheter, uppfyller villkoren för tidigt ingripande.
9. Medlemsstaterna ska säkerställa att alla rättigheter, ersättningsanspråk eller åtgärder som följer av avtalet om
finansiellt stöd inom koncerner endast får hävdas av avtalsparterna, med uteslutande av tredje man.
Artikel 20
Behöriga myndigheters granskning av det föreslagna avtalet samt medling
1. Moderinstitutet inom unionen ska till den samordnande tillsynsmyndigheten inkomma med en ansökan om till
stånd för varje avtal om koncerninternt finansiellt stöd som föreslås enligt artikel 19. Ansökan ska innehålla texten till det
föreslagna avtalet och ange vilka koncernenheter som föreslås vara avtalsparter.
2. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål vidarebefordra ansökan till de behöriga myndigheterna för
varje dotterföretag som föreslås vara avtalspart så att ett gemensamt beslut kan fattas.
3. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i punkterna 5 och 6 i
denna artikel, bevilja auktorisation om villkoren i det föreslagna avtalet är förenliga med de villkor för finansiellt stöd som
fastställs i artikel 23.
4. Den samordnande tillsynsmyndigheten får, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i punkterna 5 och 6 i den
här artikeln, förbjuda att det föreslagna avtalet ingås om det kan anses oförenligt med de villkor för finansiellt stöd som
fastställs i artikel 23.
5. De behöriga myndigheterna ska göra allt som står i deras makt för att, inom fyra månader från den dag då den
samordnande tillsynsmyndigheten mottog ansökan, nå ett gemensamt beslut, som tar hänsyn till de potentiella effekterna,
inbegripet budgeteffekter, som verkställandet av avtalet kan få i alla de medlemsstater där koncernen verkar, om huruvida
villkoren i det föreslagna avtalet är förenliga med villkoren för finansiellt stöd som fastställs i artikel 23. Det gemen
samma beslutet ska fastställas i ett dokument tillsammans med en fullständig motivering till beslutet, som den sam
ordnande tillsynsmyndigheten ska överlämna till sökanden.
SV
L 173/240
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1578
SOU 2014:52
Bilaga 5
EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse i
enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.
6. Om de berörda tillsynsmyndigheterna inte nått ett gemensamt beslut inom fyra månader, ska den samordnande
tillsynsmyndigheten fatta ett eget beslut om ansökan. Detta beslut ska redovisas i ett dokument med fullständig moti
vering och ska beakta synpunkter och reservationer som de övriga behöriga myndigheterna har uttryckt under fyramå
nadersperioden. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska meddela sitt beslut till den sökande och de övriga behöriga
myndigheterna.
7. Om någon av de berörda behöriga myndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till EBA i
enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande tillsynsmyndigheten skjuta upp sitt beslut
och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i
enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den
förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att tidsperioden på
fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats.
Artikel 21
Aktieägares godkännande av ett föreslaget avtal
1. Medlemsstaterna ska kräva att ett föreslaget avtal som godkänts av de behöriga myndigheterna ska godkännas av
aktieägarna i varje koncernenhet som föreslås bli avtalspart. I ett sådant fall ska avtalet endast gälla för de parter vars
aktieägare har godkänt avtalet i enlighet med punkt 2.
2. Ett avtal om finansiellt stöd inom en koncern ska vara giltigt med avseende på en koncernenhet endast om dess
aktieägare har godkänt att ledningsorganet för ifrågavarande koncernenhet fattar ett beslut om att koncernenheten ska
tillhandahålla eller ta emot finansiellt stöd i enlighet med avtalsvillkoren och i enlighet med villkoren som fastställs i detta
kapitel, och detta godkännande från aktieägarna inte har återkallats.
3. Ledningsorganet för varje enhet som är avtalspart ska varje år lämna en rapport till aktieägarna om hur avtalet
fungerar och om genomförande av eventuella beslut som fattats enligt avtalet.
Artikel 22
Överlämnande av avtalen om finansiellt stöd inom koncerner till resolutionsmyndigheter
Behöriga myndigheter ska lämna över de avtal om finansiellt stöd inom koncerner som de har godkänt och alla ändringar
till dessa till de berörda resolutionsmyndigheterna.
Artikel 23
Villkor för finansiellt stöd inom koncerner
1. En koncernenhet får endast tillhandahålla finansiellt stöd i enlighet med artikel 19 om samtliga följande villkor är
uppfyllda:
a) Det finns rimliga utsikter att det tillhandahållna stödet i betydande grad avhjälper de finansiella svårigheterna i den
koncernenhet som mottar stödet.
b) Tillhandahållandet av finansiellt stöd syftar till att bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som
helhet eller i någon av koncernenheterna och innebär att den koncernenhet som ger stödet gagnar sina egna intressen.
c) Det finansiella stödet ges på vissa villkor, inklusive ersättning i enlighet med artikel 19.7.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/241
1579
SOU 2014:52
Bilaga 5
d) På grundval av den information som ledningsorganet för den koncernenhet som ger stödet hade tillgång till vid
tidpunkten då beslutet om att ge finansiellt stöd fattades, kan det rimligen antas att ersättningen för stödet kommer att
betalas och, om stödet utges i form av lån, att den stödmottagande koncernenheten återbetalar lånet. Om stödet ges i
form av en garanti eller annan slags säkerhet ska samma villkor tillämpas med avseende på den skuld som upp
kommer hos mottagaren om garantin eller säkerheten utlöses.
e) Tillhandahållandet av det finansiella stödet äventyrar inte likviditeten eller solvensen i den koncernenhet som ger
stödet.
f) Tillhandahållandet av det finansiella stödet skapar inte något hot mot den finansiella stabiliteten, i synnerhet inte i den
medlemsstat där den koncernenhet som ger stödet är belägen.
g) Den koncernenhet som ger stödet uppfyller de krav som uppställs med avseende på kapitalbas eller likviditet i direktiv
2013/36/EU och alla övriga krav som uppställs enligt artikel 104.2 i direktiv 2013/36/EU vid den tidpunkt då stödet
tillhandahålls, och den omständigheten att finansiellt stöd har tillhandahållits leder inte till att koncernenheten över
träder de kraven, såvida inte tillstånd till detta har getts av den behöriga myndighet som är ansvarig för tillsyn på
individuell nivå av den enhet som ger stödet.
h) Den koncernenhet som ger stödet uppfyller de krav på stora exponeringar som fastställs i förordning (EU)
nr 575/2013 och i direktiv 2013/36/EU vid den tidpunkt då stödet tillhandahålls, inbegripet eventuell nationell
rätt om utnyttjande av de där föreskrivna alternativen, och den omständigheten att finansiellt stöd har tillhandahållits
leder inte till att koncernenheten överträder de kraven, såvida inte tillstånd till detta har getts av den behöriga
myndighet som är ansvarig för tillsyn på individuell nivå av den koncernenhet som ger stödet.
i) Tillhandahållandet av finansiellt stöd äventyrar inte möjligheten till resolution av den koncernenhet som ger stödet.
2. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn i syfte att specificera villkoren som fastställs i punkt 1 a,
c, e och i.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i
enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
3. EBA ska senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för
att främja en enhetligare praxis för specificeringen av de villkor som fastställs i punkt 1 b, d, f, g och h i den här artikeln.
Artikel 24
Beslut om att ge finansiellt stöd
Beslutet om att ge finansiellt stöd inom koncerner i enlighet med avtalet ska fattas av ledningsorganet för den kon
cernenhet som tillhandahåller det finansiella stödet. Det beslutet ska motiveras och i beslutet ska målet för det föreslagna
finansiella stödet anges. I beslutet ska särskilt anges hur tillhandahållandet av det finansiella stödet uppfyller de villkor
som fastställs i artikel 23.1. Beslutet om att godkänna finansiellt stöd inom en koncern i enlighet med avtalet ska fattas av
ledningsorganet för den koncernenhet som tar emot det finansiella stödet.
Artikel 25
Behöriga myndigheters invändningsrätt
1. Innan finansiellt stöd ges i enlighet med ett avtal om finansiellt stöd inom koncerner ska ledningsorganet för den
koncernenhet som avser att ge finansiellt stöd anmäla detta till
a) sin behöriga myndighet,
SV
L 173/242
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1580
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) i förekommande fall den samordnande tillsynsmyndigheten, om denna inte är den myndighet som avses i leden a och
c,
c) den behöriga myndigheten för den koncernenhet som mottar stödet, om denna inte är den myndighet som avses i
leden a och b, och
d) EBA.
Anmälan ska innehålla ledningsorganets motiverade beslut i enlighet med artikel 24 och de närmare uppgifterna om det
föreslagna finansiella stödet, inklusive en kopia på avtalet om finansiellt stöd inom koncernen.
2. Den behöriga myndigheten för den koncernenhet som ger stödet får, inom fem bankdagar från mottagandet av en
fullständig anmälan, förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av finansiellt stöd om den bedömer att villkoren för
finansiellt stöd inom koncerner som fastställs i artikel 23 inte är uppfyllda. Ett beslut av den behöriga myndigheten
att förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska motiveras.
3. Beslutet av den behöriga myndigheten att godkänna, förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska omedelbart
anmälas till
a) den samordnande tillsynsmyndigheten,
b) den behöriga myndigheten för den koncernenhet som mottar stödet, och
c) EBA.
Den samordnande tillsynsmyndigheten ska omedelbart informera de övriga medlemmarna i tillsynskollegiet och med
lemmarna i resolutionskollegiet.
4. Om den samordnande tillsynsmyndigheten eller den behöriga myndigheten med ansvar för den stödmottagande
koncernenheten har invändningar mot beslutet att förbjuda eller begränsa det finansiella stödet får de inom två dagar
hänskjuta frågan till EBA och begära dess bistånd i enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.
5. Om den behöriga myndigheten inte förbjuder eller begränsar det finansiella stödet inom den tidsperiod som anges i
punkt 2, eller före utgången av den perioden har godkänt det stödet, får det finansiella stödet ges i enlighet med de villkor
som anmälts till den behöriga myndigheten.
6. Beslutet av institutets ledningsorgan att tillhandahålla finansiellt stöd ska översändas till
a) den behöriga myndigheten,
b) i förekommande fall den samordnande tillsynsmyndigheten, om denna inte är samma som myndigheten enligt leden a
och c,
c) den behöriga myndigheten för den koncernenhet som mottar stödet, om denna är en annan än myndigheten enligt
leden a och b, och
d) EBA.
Den samordnande tillsynsmyndigheten ska omedelbart informera de övriga medlemmarna i tillsynskollegiet och med
lemmarna i resolutionskollegiet.
7. Om den behöriga myndigheten begränsar eller förbjuder finansiellt stöd inom koncernen enligt punkt 2 i den här
artikeln och om koncernresolutionsplanen enligt artikel 7.5 hänvisar till koncerninternt finansiellt stöd, får den behöriga
myndigheten för den koncernenhet till vilken stöd begränsas eller förbjuds begära att den samordnande tillsynsmyndig
heten gör en omprövning av koncernresolutionsplanen enligt artikel 8, eller när en resolutionsplan upprättas på indi
viduell basis, begära att koncernenheten lämnar in en reviderad resolutionsplan.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/243
1581
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 26
Offentliggörande
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att koncernenheter offentliggör om de har ingått ett avtal om finansiellt stöd inom
koncerner enligt artikel 19 och offentliggör en beskrivning av avtalets allmänna villkor och namnen på de koncernenheter
som är avtalsparter samt uppdaterar den informationen minst en gång om året.
Artiklarna 431–434 i förordning (EU) nr 575/2013 ska tillämpas.
2.
EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för att specificera formen för och innehållet i den
beskrivning som avses i punkt 1.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta förslagen till de tekniska standarder för genomförande som avses i första
stycket i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
AVDELNING III
TIDIGT INGRIPANDE
Artikel 27
Åtgärder för tidigt ingripande
1. Om ett institut överträder, eller till följd av bland annat en snabbt försämrad finansiell ställning, inbegripet en
försämrad likviditetssituation, ökad hävstång, nödlidande lån eller koncentration av exponeringar, på grundval av en
uppsättning indikatorer, som kan inbegripa institutets kapitalbaskrav plus 1,5 procentenheter, inom en snar framtid
sannolikt kommer att överträda kraven i förordning (EU) nr 575/2013, direktiv 2013/36/EU, avdelning II i direktiv
2014/65/EU eller någon av artiklarna 3–7, 14–17, samt 24, 25 och 26 i förordning (EU) nr 600/2014, ska medlems
staterna säkerställa att behöriga myndigheter, utan att det påverkar de åtgärder som avses i artikel 104 i direktiv
2013/36/EU, i tillämpliga fall åtminstone förfogar över åtgärder för att göra följande:
a) Kräva att institutets ledningsorgan genomför ett eller flera av de arrangemang eller åtgärder som anges i återhämt
ningsplanen eller i enlighet med artikel 5.2 uppdaterar sådana återhämtningsplaner när de omständigheter som ledde
till det tidiga ingripandet skiljer sig från de antaganden som fastställts i den ursprungliga återhämtningsplanen och
genomföra ett eller flera av de arrangemang eller åtgärder som fastställs i den uppdaterade planen inom en viss
tidsram för att säkerställa att de situationer som avses i inledningen inte längre är tillämpliga.
b) Kräva att institutets ledningsorgan analyserar situationen, fastställer åtgärder för att komma till rätta med de problem
som har konstaterats och utformar ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med dessa problem och en tidtabell för
att genomföra åtgärderna.
c) Kräva att institutets ledningsorgan sammankallar, eller om ledningsorganet inte följer det kravet, själva direkt samman
kalla institutets bolagsstämma, och i bägge fallen fastställa dagordningen och kräva att antagande av vissa beslut ska
övervägas av aktieägarna.
d) Kräva att en eller flera personer i ledningsorganet eller i den verkställande ledningen avsätts eller byts ut om de har
konstaterats vara olämpliga att utföra sina uppdrag enligt artikel 13 i direktiv 2013/36/EU eller artikel 9 i direktiv
2014/65/EU.
e) Kräva att institutets ledningsorgan upprättar en förhandlingsplan om skuldomläggning med vissa eller alla av sina
borgenärer i enlighet med återhämtningsplanen, i tillämpliga fall.
SV
L 173/244
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1582
SOU 2014:52
Bilaga 5
f) Kräva ändringar av institutets affärsstrategi.
g) Kräva ändringar av institutets juridiska eller operativa strukturer.
h) Hämta in, även genom inspektioner på plats, och till resolutionsmyndigheten överlämna all den information som
krävs för att uppdatera resolutionsplanen och förbereda en möjlig resolution av institutet och en värdering av
institutets tillgångar och skulder i enlighet med artikel 36.
2. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna, så snart de har kunnat fastställa att villkoren som
fastställs i punkt 1 uppfylls med avseende på ett institut, utan dröjsmål underrättar resolutionsmyndigheterna om detta
och att resolutionsmyndigheterna bland annat har befogenhet att kräva att institutet kontaktar potentiella köpare för att
förbereda en resolution av institutet, med förbehåll för de villkor som fastställs i artikel 39.2 och de sekretessbestäm
melser som fastställs i artikel 84.
3. För varje åtgärd som avses i punkt 1 ska de behöriga myndigheterna fastställa en lämplig tidsfrist och se till att
åtgärdens effektivitet kan utvärderas.
4. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
främja en konsekvent tillämpning av den utlösande faktorn för tillgripande av de åtgärder som avses i punkt 1 i den här
artikeln.
5. Med beaktande av den erfarenhet som i förekommande fall gjorts vid tillämpningen av de riktlinjer som avses i
punkt 4 får EBA utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera den minimiuppsättningen av
utlösande faktorer för tillgripande av de åtgärder som avses i punkt 1.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i det första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 28
Avsättning av den verkställande ledningen och ledningsorganet
När det föreligger en väsentlig försämring av ett instituts finansiella ställning eller när det föreligger allvarliga överträdelser
av lagar, föreskrifter eller institutets stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter, och när andra åtgärder som
vidtagits i enlighet med artikel 27 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen, ska medlemsstaterna
säkerställa att behöriga myndigheter får kräva att institutets verkställande ledning eller ledningsorgan avsätts, i sin helhet
eller vissa personer. Tillsättningen av den nya verkställande ledningen eller det nya ledningsorganet ska ske i enlighet med
nationell rätt och unionsrätten och ska kräva godkännande eller medgivande av den behöriga myndigheten.
Artikel 29
Tillfällig förvaltare
1. När ett byte av den verkställande ledningen eller ledningsorganet i enlighet med artikel 28 inte anses tillräckligt av
den behöriga myndigheten för att åtgärda situationen ska medlemsstaterna se till att de behöriga myndigheterna får utse
en eller flera tillfälliga förvaltare av institutet. Beroende på vad som är lämpligt i det enskilda fallet får behöriga
myndigheter utse en tillfällig förvaltare antingen för att tillfälligt byta ut institutets ledningsorgan eller tillfälligt arbeta
med institutets ledningsorgan, och den behöriga myndigheten ska meddela sitt beslut vid tidpunkten för tillsättningen.
Om den behöriga myndigheten utser en tillfällig förvaltare för att arbeta med institutets ledningsorgan, ska den behöriga
myndigheten vid tidpunkten för tillsättningen specificera den tillfälliga förvaltarens roll, uppgifter och befogenheter samt
eventuella krav på att institutets ledningsorgan ska samråda med eller erhålla medgivande från den tillfälliga förvaltaren
innan den fattar specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder. Den behöriga myndigheten ska vara skyldig att offentlig
göra alla tillsättningar av tillfälliga förvaltare utom när den tillfälliga förvaltaren saknar befogenhet att representera
institutet. Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att alla tillfälliga förvaltare har de kvalifikationer, den förmåga och
erfarenhet som krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag och att det inte föreligger någon intressekonflikt.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/245
1583
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens befogenheter vid tidpunkten för dennes till
sättning utifrån vad som står i proportion till det enskilda fallet. Sådana befogenheter får innefatta några eller samtliga av
de befogenheter som institutets ledningsorgan har enligt bolagsordningen och enligt nationell rätt, inklusive befogenheten
att utöva några eller samtliga av institutets ledningsorgans förvaltningsfunktioner. Den tillfälliga förvaltarens befogenheter
med avseende på institutet ska följa tillämplig bolagsrätt.
3. Den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens roll och uppgifter vid tidpunkten för dennes
tillsättning, och dessa får innefatta verifiering av institutets finansiella ställning, ledning av institutets affärsverksamhet eller
en del av denna för att upprätthålla eller återupprätta institutets finansiella ställning och vidta åtgärder för att återupprätta
en sund och ansvarsfull ledning av institutets affärsverksamhet. Den behöriga myndigheten ska ange eventuella begräns
ningar för den tillfälliga förvaltarens roll och uppgifter vid tidpunkten för dennes tillsättning.
4. Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna har en exklusiv behörighet att utse och avsätta en
tillfällig förvaltare. Den behöriga myndigheten får avsätta den tillfälliga förvaltaren när som helst och på vilka grunder
som helst. Den behöriga myndigheten får när som helst ändra villkoren för tillsättning av en tillfällig förvaltare med
förbehåll för denna artikel.
5. Den behöriga myndigheten får kräva att vissa av den tillfälliga förvaltarens åtgärder underställs den behöriga
myndighetens förhandsgodkännande. Den behöriga myndigheten ska ange alla sådana krav vid tidpunkten för tillsättning
av den tillfälliga förvaltaren eller vid den tidpunkt då villkoren ändras för den tillfälliga förvaltaren.
Den tillfälliga förvaltaren får i vilket fall endast utöva befogenheten att sammankalla institutets bolagsstämma och
bestämma dagordningen för en sådan med den behöriga myndighetens förhandsgodkännande.
6. Den behöriga myndigheten får kräva att en tillfällig förvaltare upprättar rapporter om institutets finansiella ställning
och om de åtgärder som denne har vidtagit under sin period som förvaltare, med en regelbundenhet som ska fastställas
av den behöriga myndigheten och i slutet av förvaltarens uppdrag.
7.
Den tillfälliga förvaltarens mandat ska löpa under högst ett år. Den perioden får undantagsvis förlängas om villkoren
för att utse den tillfälliga förvaltaren fortsatt är uppfyllda. Den behöriga myndigheten ska ansvara för att avgöra huruvida
villkoren är lämpliga för att behålla en tillfällig förvaltare och för att motivera ett sådant beslut gentemot aktieägarna.
8. Med förbehåll för denna artikel ska tillsättningen av en tillfällig förvaltare inte påverka de rättigheter för aktieägarna
i enlighet med unionens bolagsrätt eller nationell bolagsrätt.
9. Medlemsstaterna får begränsa en tillfällig förvaltares ansvar i enlighet med nationell rätt om åtgärder och under
låtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av dennes uppgifter i egenskap av tillfällig förvaltare i enlighet med punkt 3.
10. En tillfällig förvaltare som har utsetts enligt denna artikel ska inte anses vara en ”shadow director” eller den person
som faktiskt styr företaget enligt nationell rätt.
Artikel 30
Samordning av åtgärder för tidigt ingripande och tillsättning av tillfälliga förvaltare vad avser koncerner
1. Om villkoren för att ålägga krav enligt artikel 27 eller utse en tillfällig förvaltare i enlighet med artikel 29 är
uppfyllda med avseende på ett moderföretag inom unionen, ska den samordnande tillsynsmyndigheten underrätta EBA
och samråda med övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet.
SV
L 173/246
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1584
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Efter den underrättelsen och det samrådet ska den samordnande tillsynsmyndigheten besluta om någon av åtgär
derna i artikel 27 ska tillämpas eller om en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 ska utses med avseende på det berörda
moderföretaget inom unionen, med beaktande av effekterna av dessa åtgärder på koncernenheter i andra medlemsstater.
Den samordnande tillsynsmyndigheten ska meddela beslutet till övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet och till
EBA.
3. Om villkoren för att ålägga krav enligt artikel 27 eller utse en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 är uppfyllda med
avseende på ett dotterföretag till ett moderföretag inom unionen, ska den behöriga myndighet som är ansvarig för tillsyn
på individuell nivå och som avser att vidta en åtgärd i enlighet med de artiklarna underrätta och samråda med den
samordnande tillsynsmyndigheten.
Den samordnande tillsynsmyndigheten kan, när den mottagit underrättelsen, bedöma de sannolika effekterna av att ålägga
krav enligt artikel 27 eller att utse en tillfällig förvaltare i enlighet med artikel 29 för institutet i fråga, på koncernen eller
koncernenheter i andra medlemsstater. Den ska meddela den behöriga myndigheten om den bedömningen inom tre
dagar.
Efter den underrättelsen och det samrådet ska den behöriga myndigheten besluta om någon av åtgärderna i artikel 27 ska
tillämpas eller om en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 ska utses. Beslutet ska fattas med vederbörligt beaktande av den
samordnande tillsynsmyndighetens eventuella bedömning. Den behöriga myndigheten ska meddela beslutet till den
samordnande tillsynsmyndigheten och övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet och till EBA.
4. När mer än en behörig myndighet avser att utse en tillfällig förvaltare för, eller tillämpa någon av åtgärderna i
artikel 27 på, mer än ett institut i samma koncern, ska den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga relevanta
behöriga myndigheter överväga huruvida det är lämpligare att utse samma tillfälliga förvaltare för alla de berörda
enheterna eller samordna tillämpningen av någon av åtgärderna i artikel 27 på mer än ett institut för att underlätta
lösningar som återupprättar det berörda institutets finansiella ställning. Bedömningen ska utformas som ett gemensamt
beslut av den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga relevanta behöriga myndigheterna. Det gemensamma
beslutet ska fattas inom fem dagar från dagen för den underrättelse som avses i punkt 1. Det gemensamma beslutet
ska motiveras och fastställas i ett dokument som den samordnande tillsynsmyndigheten ska tillställa moderföretaget inom
unionen.
EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse i
enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.
I avsaknad av ett gemensamt beslut inom fem dagar får den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myn
digheterna för dotterföretagen fatta sina egna beslut om tillsättningen av tillfälliga förvaltare för institut som de ansvarar
för och om tillämpningen av någon av åtgärderna i artikel 27.
5. Om en berörd behörig myndighet har invändningar mot det beslut som meddelats i enlighet med punkt 1 eller 3,
eller i avsaknad av ett gemensamt beslut enligt punkt 4, får den behöriga myndigheten hänskjuta ärendet till EBA i
enlighet med punkt 6.
6. EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheter som avser att tillämpa en eller flera av
åtgärderna i artikel 27.1 a i detta direktiv med avseende på punkterna 4, 10, 11 och 19 i avsnitt A i bilagan till detta
direktiv, i artikel 27.1 e i detta direktiv eller i artikel 27.1 g i detta direktiv när det gäller att nå en överenskommelse i
enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/247
1585
SOU 2014:52
Bilaga 5
7. Varje behörig myndighets beslut ska motiveras. Beslutet ska beakta de synpunkter och reservationer som de övriga
behöriga myndigheterna har uttryckt under den samrådsperiod som avses i punkt 1 eller 3 eller den femdagarsperiod som
avses i punkt 4 samt beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda medlemsstaterna. Besluten
ska av den samordnande tillsynsmyndigheten tillställas moderföretaget inom unionen och av respektive behöriga myn
digheter tillställas dotterföretagen.
Om, i de fall som avses i punkt 6 i den här artikeln, någon av de berörda behöriga myndigheterna före utgången av den
samrådsperiod som avses i punkterna 1 och 3 i den här artikeln eller vid utgången av den femdagarsperiod som avses i
punkt 4 i den här artikeln har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska
den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga behöriga myndigheterna skjuta upp sina beslut och invänta even
tuella beslut som EBA kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sina beslut i enlighet med
EBA:s beslut. Femdagarsperioden ska anses utgöra förlikningsskedet i den mening som avses i den förordningen. EBA ska
fatta sitt beslut inom tre dagar. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att femdagarsperioden har löpt ut eller efter
det att ett gemensamt beslut har fattats.
8. Om EBA inte inom tre dagar har fattat sitt beslut ska de enskilda beslut som fattats i enlighet med punkterna 1 eller
3 eller punkt 4 tredje stycket tillämpas.
AVDELNING IV
RESOLUTION
KAPITEL I
Mål, villkor och allmänna principer
Artikel 31
Resolutionsmål
1. När resolutionsmyndigheterna använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna ska de ta hän
syn till resolutionsmålen och välja de verktyg och befogenheter som bäst uppfyller de mål som är relevanta beroende på
omständigheterna i varje enskilt fall.
2. De resolutionsmål som avses i punkt 1 är följande:
a) Säkerställa att kritiska funktioner upprätthålls.
b) Undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten, i synnerhet genom att förebygga spridning av
negativa effekter, även på marknadsinfrastruktur, och genom att upprätthålla marknadsdisciplin.
c) Skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på extraordinärt offentligt finansiellt stöd.
d) Skydda insättare som omfattas av direktiv 2014/49/EU och investerare som omfattas av direktiv 97/9/EG.
e) Skydda kundmedel och kundtillgångar.
Resolutionsmyndigheten ska i strävandet att uppfylla ovannämnda mål försöka att minimera resolutionskostnaderna och
undvika värdeförstörelse såvida detta inte krävs för att uppnå resolutionsmålen.
SV
L 173/248
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1586
SOU 2014:52
Bilaga 5
3. Med förbehåll för olika bestämmelser i detta direktiv är resolutionsmålen likvärdiga och resolutionsmyndigheterna
ska göra en lämplig avvägning mellan dem beroende på arten av och omständigheterna i varje enskilt fall.
Artikel 32
Villkor för resolution
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna ska vidta en resolutionsåtgärd gentemot ett institut
som avses i artikel 1.1 a endast om resolutionsmyndigheten anser att samtliga följande villkor är uppfyllda:
a) Fastställandet att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera har gjorts av den behöriga myndigheten, efter
samråd med resolutionsmyndigheten, eller med förbehåll för de villkor som avses i punkt 2, av resolutionsmyndig
heten efter samråd med den behöriga myndigheten.
b) Det finns, med beaktande av tidsaspekter och andra relevanta omständigheter, inga rimliga utsikter att några alterna
tiva åtgärder från privata sektorn, inbegripet åtgärder av ett institutionellt garantisystem, eller tillsynsåtgärder, inbegri
pet åtgärder för tidigt ingripande eller nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i enlighet med
artikel 59.2, avseende institutet inom rimlig tid skulle kunna förhindra att institutet fallerar.
c) En resolutionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till allmänintresset enligt punkt 5.
2. Medlemsstaterna får föreskriva att inte bara den behöriga myndigheten utan även resolutionsmyndigheten efter
samråd med den behöriga myndigheten får fastställa huruvida ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt
punkt 1 a, när resolutionsmyndigheterna enligt nationell rätt har de verktyg som krävs för ett sådant fastställande, särskilt
adekvat tillgång till relevant information. Den behöriga myndigheten ska utan dröjsmål lämna all den relevanta infor
mation till resolutionsmyndigheten som denna begär för att kunna utföra sin bedömning.
3. En tidigare vidtagen åtgärd för tidigt ingripande enligt artikel 27 är inte ett villkor för att vidta resolutionsåtgärder.
4. Vid tillämpningen av punkt 1 a ska ett institut anses fallera eller sannolikt kunna fallera om en eller flera av följande
omständigheter föreligger:
a) Institutet överträder, eller det föreligger objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att institutet inom den närmaste
framtiden kommer att överträda kraven på ett sådant sätt att det kan föranleda de behöriga myndigheterna att dra in
auktorisationen bland annat, men inte enbart, på grund av att institutet har drabbats eller sannolikt kommer att
drabbas av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av dess egna kapital.
b) Institutets tillgångar underskrider eller det finns objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att institutets tillgångar
inom den närmaste framtiden kommer att underskrida dess skulder.
c) Institutet kan inte eller det finns objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att institutet inom den närmaste
framtiden inte kommer att kunna betala sina skulder när de förfaller till betalning.
d) Extraordinärt offentligt finansiellt stöd krävs, utom när det extraordinära offentliga finansiella stödet, för att undvika
eller avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi och för att den finansiella stabiliteten ska kunna bevaras,
antar någon av följande former:
i) En statlig garanti för att garantera likviditetsfaciliteter som tillhandahålls av centralbanker på dessas villkor.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/249
1587
SOU 2014:52
Bilaga 5
ii) En statlig garanti för nya skuldförbindelser.
iii) Ett tillskott av kapitalbas eller förvärv av kapitalinstrument till priser och på villkor som inte ger institutet någon
fördel, när varken omständigheterna som avses i leden a, b eller c i denna punkt eller omständigheterna som avses
i artikel 59.3 föreligger vid tidpunkten för beviljande av det offentliga stödet.
I vart och ett av de fall som avses i leden d i, d ii och d iii i första stycket ska de garantiåtgärder eller likvärdiga åtgärder
som avses där vara begränsade till solida institut och villkorade av ett slutligt godkännande enligt unionens regler om
statligt stöd. De åtgärderna ska vara tidsbegränsade skyddsåtgärder som är proportionerliga för att avhjälpa följdverk
ningarna av den allvarliga störningen, och får inte användas för att kompensera förluster som institutet har ådragit sig
eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att ådra sig.
Stödåtgärder enligt led d iii i första stycket ska begränsas till tillskott som krävs för att åtgärda kapitalunderskott som
fastställts i stresstest på nationell nivå, unionsnivå eller inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, tillgångs
översyner eller motsvarande genomgångar som Europeiska centralbanken, EBA eller nationella myndigheter genomfört
och som i förekommande fall bekräftats av den behöriga myndigheten.
EBA ska senast den 3 januari 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 om den
typ av tester, granskningar eller genomgångar som avses ovan och som kan leda till sådant stöd.
Senast den 31 december 2015 ska kommissionen se över huruvida det finns ett fortsatt behov av att tillåta stödåtgärder
enligt led d iii i första stycket, och de villkor som i så fall måste vara uppfyllda, och rapportera om detta till Europa
parlamentet och rådet. Om så är lämpligt ska den rapporten åtföljas av ett lagstiftningsförslag.
5. Vid tillämpningen av punkt 1 c i den här artikeln ska en resolutionsåtgärd anses vara i allmänintresset om den är
nödvändig för att uppfylla och står i proportion till ett eller flera av de resolutionsmål som avses i artikel 31 och en
avveckling av institutet enligt normala insolvensförfaranden inte skulle uppfylla dessa resolutionsmål i samma utsträck
ning.
6. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
främja konvergensen i tillsyns- och resolutionsmetoder beträffande tolkningen av de olika omständigheter under vilka ett
institut ska anses fallera eller sannolikt kommer att fallera.
Artikel 33
Resolutionsvillkor med avseende på finansinstitut och holdingföretag
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna får vidta en resolutionsåtgärd gentemot ett finans
institut som avses i artikel 1.1 b om de villkor som fastställs i artikel 32.1 är uppfyllda med avseende på både finans
institutet och det moderföretag som är föremål för gruppbaserad tillsyn.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna får vidta en resolutionsåtgärd gentemot en enhet som
avses i artikel 1.1 c eller d om de villkor som fastställs i artikel 32.1 är uppfyllda med avseende på både den enheten som
avses i artikel 1.1 c eller d och med avseende på ett eller flera dotterföretag som är institut, eller om dotterföretaget inte
är etablerat i unionen, den tredjelandsmyndighet som har fastställt att den uppfyller villkoren för resolution enligt lagen i
det tredjelandet.
3. Om dotterinstituten till ett holdingföretag med blandad verksamhet innehas direkt eller indirekt av ett mellanva
rande finansiellt holdingföretag ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsåtgärder för koncernresolution vidtas gente
mot det mellanvarande finansiella holdingföretaget, och de ska inte vidta resolutionsåtgärder för koncernresolution
gentemot holdingföretaget med blandad verksamhet.
SV
L 173/250
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1588
SOU 2014:52
Bilaga 5
4. Med förbehåll för punkt 3 i den här artikeln får resolutionsmyndigheterna vidta resolutionsåtgärder gentemot en
enhet som avses i artikel 1.1 c eller d trots att den inte uppfyller villkoren i artikel 32.1 om ett eller flera av de
dotterföretag som är institut uppfyller villkoren i artikel 32.1, 32.4 och 32.5 och deras tillgångar och skulder är sådana
att ett fallissemang hotar koncernen som helhet eller om insolvensrätten i medlemsstaten kräver att koncernerna
behandlas som en helhet och resolutionsåtgärderna gentemot den enhet som avses i artikel 1.1 c eller d är nödvändiga
för resolutionen av sådana dotterföretag som är institut eller för resolutionen av koncernen som helhet.
Vid tillämpningen av punkt 2 och första stycket i denna punkt får resolutionsmyndigheten för institutet och resolutions
myndigheten för den enhet som avses i artikel 1.1 c eller d, vid bedömningen av huruvida villkoren i artikel 32.1 är
uppfyllda för ett eller flera dotterföretag som är institut, efter gemensam överenskommelse bortse från koncerninterna
överföringar av kapital eller förluster mellan enheter, inbegripet utövandet av nedskrivnings- eller konverteringsbefogen
heter.
Artikel 34
Allmänna principer för resolution
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverktygen och utövar
resolutionsbefogenheterna vidtar alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att resolutionsåtgärderna vidtas i enlighet
med följande principer:
a) Aktieägarna i institutet under resolution ska bära de första förlusterna.
b) Borgenärer i institutet under resolution ska bära förluster efter aktieägarna i enlighet med deras fordringars prioritets
ordning enligt normala insolvensförfaranden, utom om det uttryckligen föreskrivs något annat i detta direktiv.
c) Ledningsorganet och den verkställande ledningen för institutet under resolution ska ersättas, utom i de fall då det
anses nödvändigt att helt eller delvis, beroende på omständigheterna, behålla ledningsorganet och den verkställande
ledningen för att kunna uppfylla resolutionsmålen.
d) Ledningsorganet och den verkställande ledningen för institutet under resolution ska bistå med all hjälp som krävs för
att uppfylla resolutionsmålen.
e) Fysiska och juridiska personer ska göras ansvariga i överensstämmelse med civil- eller straffrätt i medlemsstaten för
deras ansvar för att institutet har fallerat.
f) Om inte annat anges i detta direktiv ska borgenärer i samma klass behandlas likvärdigt.
g) Ingen borgenär ska åsamkas större förluster än vad som skulle ha varit fallet om institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden i enlighet med skyddsåtgärderna i artiklarna
73–75.
h) Garanterade insättningar ska skyddas helt.
i) Resolutionsåtgärder ska vidtas i enlighet med skyddsåtgärderna i detta direktiv.
2. Om institutet är en koncernenhet ska resolutionsmyndigheterna, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31,
använda resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna på ett sätt som minimerar påverkan på andra kon
cernenheter och på koncernen som helhet och minimerar de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten i unionen
och dess medlemsstater, särskilt i de länder där koncernen är verksam.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/251
1589
SOU 2014:52
Bilaga 5
3.
När medlemsstaterna använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna ska de säkerställa att de, i
tillämpliga fall, iakttar unionens regler om statligt stöd.
4. Om verktyget för försäljning av verksamhet, broinstitutverktyget eller verktyget för avskiljande av tillgångar används
gentemot ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska det institutet eller enheten anses vara föremål för
konkursförfarande eller motsvarande insolvensförfarande vid tillämpningen av artikel 5.1 i rådets direktiv 2001/23/EG ( 1 ).
5. När resolutionsmyndigheterna tillämpar resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheter bör de när så är
lämpligt informera och samråda med de anställda och deras representanter.
6. Resolutionsmyndigheter ska tillämpa resolutionsverktyg och utöva resolutionsbefogenheter utan att det påverkar
tillämpningen av bestämmelser om arbetstagarrepresentationen i ledningsorgan enligt nationell rätt eller praxis.
KAPITEL II
Särskild förvaltning
Artikel 35
Särskild förvaltning
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får utse en särskild förvaltare som ersätter ledningsorganet
för institutet under resolution. Resolutionsmyndigheterna ska offentliggöra tillsättningen av en särskild förvaltare. Med
lemsstaterna ska vidare säkerställa att den särskilda förvaltaren har de kvalifikationer, den förmåga och erfarenhet som
krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag.
2. Den särskilda förvaltaren ska ha alla befogenheter som institutets aktieägare och ledningsorgan har. Den särskilda
förvaltaren får dock endast utöva sådana befogenheter under resolutionsmyndighetens kontroll.
3. Den särskilda förvaltaren ska ha en lagstadgad skyldighet att vidta de åtgärder som krävs för att nå de resolutions
mål som avses i artikel 31 och genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens beslut. När så är
nödvändigt ska den uppgiften vara överordnad alla andra ledningsuppgifter i enlighet med bolagsordningen eller nationell
rätt, i den mån de är oförenliga. De åtgärderna får inbegripa en kapitalökning, en omorganisation av institutets ägar
struktur eller att andra finansiellt och organisatoriskt sunda institut tar över institutet i enlighet med de resolutionsverktyg
som avses i kapitel IV.
4. Resolutionsmyndigheterna får sätta gränser för den särskilda förvaltarens åtgärder eller kräva att vissa av den
särskilda förvaltarens åtgärder underställs den behöriga myndighetens förhandsgodkännande. Resolutionsmyndigheterna
får när som helst avsätta den särskilda förvaltaren.
5. Medlemsstaterna ska kräva att en särskild förvaltare, regelbundet med ett intervall som ska fastställas av resolutions
myndigheten och i början och slutet av förvaltarens uppdrag, upprättar rapporter för den tillsättande resolutionsmyn
digheten om institutets ekonomiska och finansiella ställning och om de åtgärder som förvaltaren har vidtagit i sin
tjänsteutövning.
6. En särskild förvaltare får inte utses för mer än ett år. Den perioden kan undantagsvis förlängas om resolutions
myndigheten beslutar att villkoren för att utse en särskild förvaltare fortsatt är uppfyllda.
7. När mer än en resolutionsmyndighet avser att utse en särskild förvaltare med avseende på en enhet som tillhör en
koncern, ska myndigheterna överväga huruvida det är lämpligare att utse samma särskilda förvaltare för alla de berörda
enheterna för att underlätta lösningar som återställer den finansiella sundheten för de berörda enheterna.
SV
L 173/252
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares
rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 22.3.2001, s. 16).
1590
SOU 2014:52
Bilaga 5
8. I händelse av insolvens, då nationell rätt föreskriver att en insolvensförvaltning ska utses, får denna förvaltning
utgöra den särskilda förvaltning som avses i denna artikel.
KAPITEL III
Värdering
Artikel 36
Värdering i resolutionssyfte
1. Innan resolutionsmyndigheterna vidtar resolutionsåtgärder eller utövar befogenheten att skriva ned eller konvertera
berörda kapitalinstrument, ska de säkerställa att en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering av tillgångarna och
skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d utförs av en person med oberoende ställning
i förhållande till offentliga myndigheter, inbegripet resolutionsmyndigheten, och institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d. Om inte annat följer av punkt 13 i den här artikeln och artikel 85 ska, om alla de krav som
fastställs i den här artikeln uppfylls, värderingen betraktas som definitiv.
2. Om en oberoende värdering enligt punkt 1 inte är möjlig får resolutionsmyndigheterna göra en preliminär vär
dering av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, i enlighet med punkt 9
i den här artikeln.
3. Värderingens syfte ska vara att bedöma värdet av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d som uppfyller villkoren för resolution enligt artiklarna 32 och 33.
4. Syftena med värderingen är
a) att fungera som underlag vid fastställandet av huruvida villkoren för resolution eller villkoren för nedskrivning eller
konvertering av kapitalinstrument är uppfyllda,
b) att, om villkoren för resolution är uppfyllda, fungera som underlag för beslutet om vilka lämpliga resolutionsåtgärder
som ska vidtas med avseende på institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d,
c) att, när befogenheten att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument tillämpas, fungera som underlag för
beslutet om omfattningen av indragning eller utspädning av aktier eller andra äganderättsinstrument, och omfatt
ningen av nedskrivning eller konvertering av berörda kapitalinstrument,
d) att, när skuldnedskrivningsverktyget tillämpas, fungera som underlag för beslutet om omfattningen av nedskrivning
eller konvertering av kvalificerade skulder,
e) att, när broinstitutverktyget eller verktyget för avskiljande av tillgångar används, fungera som underlag för beslutet om
vilka tillgångar, rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och beslutet om
värdet av en eventuell ersättning som ska betalas till institutet under resolution eller, allt efter omständigheterna, till
ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument,
f) att, när verktyget för försäljning av verksamhet används, fungera som underlag för beslutet om vilka tillgångar,
rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och fungera som underlag för
resolutionsmyndighetens bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor vid tillämpning av artikel 38,
g) att i samtliga fall säkerställa att eventuella förluster avseende tillgångarna i institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d till fullo redovisas vid den tidpunkt då resolutionsverktygen används eller befogenheten att
skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument utövas.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/253
1591
SOU 2014:52
Bilaga 5
5. Utan att det i tillämpliga fall påverkar tillämpningen av unionens regler om statligt stöd ska värderingen grundas på
försiktiga antaganden, inbegripet vad gäller andelen uteblivna betalningar och förlusternas storlek. Värderingen får inte
förutsätta potentiellt framtida tillhandahållande av extraordinärt offentligt finansiellt stöd eller akut likviditetsstöd från
centralbanker, eller annat likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och
räntesatser, till institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d från och med den tidpunkt då resolutions
åtgärder vidtas eller befogenheten att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument utövas. Dessutom ska, om ett
resolutionsverktyg tillämpas, värderingen beakta att
a) resolutionsmyndigheten och finansieringsarrangemang som agerar enligt artikel 101 får ersättning från institutet under
resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår, i enlighet med artikel 37.7,
b) finansieringsarrangemanget för resolutionen får ta ut ränta eller avgifter med avseende på eventuella lån eller garantier
som tillhandahållits institutet under resolution, i enlighet med artikel 101.
6. Värderingen ska kompletteras med följande information, såsom den anges i bokföringen för institutet eller den
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d:
a) En uppdaterad balansräkning och en rapport över den finansiella ställningen för institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d.
b) En analys och en uppskattning av tillgångarnas bokföringsmässiga värde.
c) En förteckning över de utestående skulder i och utanför balansräkningen som framgår av räkenskaperna för institutet
eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, med en angivelse av respektive krediter och prioritetsnivåer enligt
tillämplig insolvensrätt.
7. För att underbygga besluten i punkt 4 e och f får vid behov informationen i punkt 6 b kompletteras med en analys
och en uppskattning av värdet av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d,
med utgångspunkt i marknadsvärdet.
8. Värderingen ska innehålla en indelning av borgenärerna i klasser enligt deras prioritetsnivåer enligt tillämplig
insolvensrätt och en uppskattning av vilken behandling varje klass av aktieägare och borgenärer skulle ha förväntats
få, om institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden.
Den uppskattningen ska inte påverka tillämpningen av principen om ”inte sämre villkor för borgenär” enligt artikel 74.
9. Om det på grund av brådskande omständigheter i fallet inte är möjligt att uppfylla kraven i punkterna 6 och 8, eller
punkt 2 är tillämplig, ska det genomföras en preliminär värdering. Vid den preliminära värderingen ska kraven i punkt 3
följas och, så långt det är praktiskt möjligt med beaktande av omständigheterna, kraven i punkterna 1, 6 och 8.
Den preliminära värdering som avses i denna punkt ska inbegripa en buffert för ytterligare förluster, med lämplig
motivering.
10. En värdering som inte uppfyller alla de villkor som fastställs i denna artikel ska betraktas som preliminär tills en
oberoende person har utfört en värdering som fullt ut uppfyller alla de villkor som fastställs i denna artikel. Den definitiva
värderingen i efterhand ska genomföras så snart det är praktiskt möjligt. Den får endera genomföras separat från
värderingen som avses i artikel 74 eller samtidigt som denna värdering och genom samma oberoende person som denna
värdering, men den ska vara fristående.
SV
L 173/254
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1592
SOU 2014:52
Bilaga 5
Den definitiva värderingen i efterhand ska syfta till
a) att säkerställa att eventuella förluster med avseende på tillgångarna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b,
c eller d till fullo redovisas i räkenskaperna för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d,
b) att fungera som underlag för ett beslut om att återföra borgenärers fordringar eller öka värdet av den ersättning som
betalas, i enlighet med punkt 11.
11. Om den definitiva efterhandsvärderingens uppskattning av substansvärdet av institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d är högre än den preliminära värderingens uppskattning av substansvärdet av institutet eller den
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, får resolutionsmyndigheten
a) utöva sin befogenhet att öka värdet av fordringar från borgenärer eller ägare till tillämpliga kapitalinstrument som har
skrivits ned enligt skuldnedskrivningsverktyget,
b) beordra ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet att göra ytterligare en betalning av ersättning med avseende
på tillgångar, rättigheter och skulder till institutet under resolution, eller, allt efter omständigheterna, med avseende på
aktier eller äganderättsinstrument till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument.
12.
Trots vad som sägs i punkt 1 ska en preliminär värdering som utförs i enlighet med punkterna 9 och 10 utgöra en
giltig grund för resolutionsmyndigheterna att vidta resolutionsåtgärder, inbegripet att ta kontroll över ett fallerat institut
eller fallerad enhet i enlighet med artikel 1.1 b, c eller d, eller utöva befogenheten att skriva ned eller konvertera
kapitalinstrument.
13. Värderingen ska vara en integrerad del av beslutet om att använda ett resolutionsverktyg eller utöva en reso
lutionsbefogenhet, eller beslutet att utöva befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument. Värderingen ska
i sig inte vara föremål för ett separat överklagande utan för överklagande tillsammans med beslutet, i enlighet med
artikel 85.
14. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de omständigheter under vilka en
person är oberoende i förhållande till resolutionsmyndigheten och institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d, vid tillämpningen av punkt 1 i den här artikeln och för tillämpningen av artikel 74.
15. EBA får utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera följande kriterier vid tillämpningen av
punkterna 1, 3 och 9 i den här artikeln, och vid tillämpningen av artikel 74:
a) Metoden för att bedöma värdet av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d.
b) Åtskillnaden mellan värderingarna enligt artiklarna 36 och 74.
c) Metoden för beräkning och införande av en buffert för ytterligare förluster i den preliminära värderingen.
16. EBA ska överlämna de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i punkt 14 till kommissionen senast
den.3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i punkterna 14 och 15
i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/255
1593
SOU 2014:52
Bilaga 5
KAPITEL IV
Resolutionsverktyg
A v s n i t t 1
A l l m ä n n a p r i n c i p e r
Artikel 37
Allmänna principer för resolutionsverktyg
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har de befogenheter som är nödvändiga för att använda
resolutionsverktygen gentemot institut och gentemot enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d som uppfyller villkoren
för resolution.
2. En resolutionsmyndighet ska, om den beslutar att tillämpa ett resolutionsverktyg gentemot ett institut eller en sådan
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, och denna resolutionsåtgärd skulle resultera i att förluster får bäras av borgenärer
eller att deras fordringar konverteras, utöva befogenheten att skriva ned och konvertera kapitalinstrument i enlighet med
artikel 59 omedelbart innan eller samtidigt som resolutionsverktyget tillämpas.
3. De resolutionsverktyg som avses i punkt 1 är följande:
a) Verktyget försäljning av affärsverksamhet.
b) Broinstitutverktyget.
c) Verktyget avskiljande av tillgångar.
d) Skuldnedskrivningsverktyget.
4. Om inte annat följer av punkt 5 får resolutionsmyndigheterna använda resolutionsverktygen individuellt eller i
någon kombination.
5. Resolutionsmyndigheterna får använda verktyget avskiljande av tillgångar endast tillsammans med ett annat reso
lutionsverktyg.
6. När enbart de resolutionsverktyg som avses i punkt 3 a eller b i den här artikeln används, och de används för att
överföra endast delar av tillgångar, rättigheter eller skulder i institutet under resolution, ska den resterande delen av
institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d varifrån tillgångarna, rättigheterna eller skulderna har överförts
avvecklas enligt normala insolvensförfaranden. Denna avveckling ska ske inom rimlig tid, med hänsyn till eventuella
behov för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d att tillhandahålla tjänster eller stöd enligt artikel 65
för att göra det möjligt för den mottagande enheten att utöva de verksamheter eller tjänster som förvärvats genom
överföringen, och eventuella andra skäl som innebär att den resterande delen av institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d måste fortsätta att fungera för att resolutionsmålen ska kunna uppnås eller för att principerna som
avses i artikel 34 ska kunna följas.
7. Resolutionsmyndigheten och eventuella finansieringsarrangemang enligt artikel 101 kan få ersättning från institutet
under resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår i samband med användningen av resolutionsverktygen eller
statliga finansiella stabiliseringsverktyg på ett eller flera av följande sätt:
a) I form av ett avdrag från en eventuell ersättning som en mottagande enhet betalar till institutet under resolution eller,
alltefter omständigheterna, till ägarna till aktierna eller till andra äganderättsinstrument.
SV
L 173/256
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1594
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Som prioriterad borgenär från institutet under resolution.
c) Som prioriterad borgenär från eventuella inkomster som uppkommer till följd av att broinstitutets eller tillgångs
förvaltningsenhetens verksamhet avslutas.
8. Medlemsstaterna ska se till att bestämmelser i nationell insolvensrätt avseende möjligheten att förklara rättshand
lingar som är till skada för borgenärer ogiltiga eller icke verkställbara inte gäller vid överföring av tillgångar, rättigheter
eller skulder från ett institut under resolution till en annan enhet genom användning av ett resolutionsverktyg eller av
statliga finansiella stabiliseringsverktyg.
9. Medlemsstaterna får ge resolutionsmyndigheterna ytterligare verktyg och befogenheter som kan utövas när ett
institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d uppfyller villkoren för resolution, under förutsättning att
a) de ytterligare befogenheterna, om de tillämpas på en gränsöverskridande koncern, inte utgör hinder för en effektiv
koncernresolution, och
b) de är förenliga med resolutionsmålen och de allmänna principerna för resolution som avses i artiklarna 31 och 34.
10. I en mycket exceptionell situation med en systemkris får resolutionsmyndigheten söka finansiering från alternativa
finansieringskällor genom att använda de statliga stabiliseringsverktyg som avses i artiklarna 56–58 när följande villkor är
uppfyllda:
a) Ett bidrag till förlustabsorbering och rekapitalisering motsvarande ett belopp som minst motsvarar 8 % av de samman
lagda skulderna, inklusive kapitalbasen i institutet under resolution, beräknat vid tidpunkten för resolutionsåtgärden i
överensstämmelse med den värdering som föreskrivs i artikel 36, har gjorts av aktieägare och innehavare av andra
äganderättsinstrument, innehavare av tillämpliga kapitalinstrument och andra kvalificerade skulder genom nedskriv
ning, konvertering eller på annat sätt.
b) De ska villkoras av ett godkännande i förväg och ett slutgiltigt godkännande enligt unionens regler om statligt stöd.
A v s n i t t 2
V e r k t y g e t f ö r s ä l j n i n g a v v e r k s a m h e t
Artikel 38
Verktyget försäljning av verksamhet
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att överföra följande till en köpare som inte
är ett broinstitut:
a) Aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution.
b) Alla eller vissa tillgångar, rättigheter och skulder i ett institut under resolution.
Den överföring som avses i första stycket ska, med förbehåll för punkterna 8 och 9 i den här artikeln samt artikel 85, äga
rum utan att medgivande erhålls från aktieägarna i institutet under resolution eller från andra tredje män än köparen och
utan att några andra förfarandekrav enligt bolags- eller värdepappersrätten än de som ingår i artikel 39 iakttas.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/257
1595
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. En överföring enligt punkt 1 ska göras på affärsmässiga villkor, med beaktande av omständigheterna, och i över
ensstämmelse med unionens regler om statligt stöd.
3. Resolutionsmyndigheterna ska i enlighet med punkt 2 i den här artikeln vidta alla rimliga åtgärder för att erhålla
affärsmässiga villkor för överföringen som med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet är förenliga med den
värdering som utförts enligt artikel 36.
4. All eventuell ersättning som betalas av köparen ska med förbehåll för artikel 37.7 gagna
a) ägarna till aktierna eller de andra äganderättsinstrumenten, om försäljningen av affärsverksamhet har skett genom
överföring av aktier eller äganderättsinstrument som emitterats av institutet under resolution från innehavarna av
aktierna eller instrumenten till köparen,
b) institutet under resolution, om försäljningen av affärsverksamhet har skett genom överföring av vissa eller samtliga av
tillgångarna eller skulderna i institutet under resolution till köparen.
5. När resolutionsmyndigheten använder verktyget försäljning av verksamhet får den utöva överföringsbefogenheten
mer än en gång för att göra kompletterande överföringar av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett
institut under resolution eller, allt efter omständigheterna, av tillgångar, rättigheter och skulder i institutet under reso
lution.
6. Efter att ha använt verktyget försäljning av verksamhet får resolutionsmyndigheterna med köparens medgivande
utöva överföringsbefogenheterna avseende tillgångar, rättigheter och skulder som har överförts till köparen i syfte att föra
tillbaka tillgångarna, rättigheterna eller skulderna till institutet under resolution, eller aktierna eller andra äganderätt
sinstrument till deras ursprungliga ägare, och institutet under resolution eller de ursprungliga ägarna ska ha skyldighet att
återta sådana tillgångar, rättigheter eller skulder, eller aktier eller andra äganderättsinstrument.
7. En köpare ska ha ett lämpligt bemyndigande att fortsätta att bedriva den affärsverksamhet som förvärvats om
överföringen sker enligt punkt 1. De behöriga myndigheterna ska se till att en ansökan om tillstånd tas under över
vägande inom rimlig tid i samband med överföringen.
8. Med avvikelse från artiklarna 22–25 i direktiv 2013/36/EU, kravet på att informera de behöriga myndigheterna i
artikel 26 i direktiv 2013/36/EU, artiklarna 10.3, 11.1, 11.2, 12 och 13 i. direktiv 2014/65/EU och kravet på att
inkomma med en underrättelse i artikel 11.3 i det direktivet ska, om en överföring av aktier eller andra äganderätt
sinstrument med användning av verktyget försäljning av verksamhet skulle leda till ett förvärv eller en ökning av ett
kvalificerat innehav i ett institut av det slag som avses i artikel 22.1 i direktiv 2013/36/EU eller artikel 11.1 i direktiv
2014/65/EU, de behöriga myndigheterna för det institutet utföra den bedömning som krävs enligt de artiklarna i så god
tid att det inte försenar användningen av verktyget försäljning av verksamhet och hindrar att resolutionsåtgärden uppnår
de relevanta resolutionsmålen.
9. Medlemsstaterna ska se till att följande bestämmelser gäller i det fall dagen för överföringen av aktierna eller de
andra äganderättsinstrumenten vid resolutionsmyndighetens tillämpning av verktyget försäljning av verksamhet infaller
utan att den behöriga myndigheten för det institutet har slutfört den bedömning som avses i punkt 8:
a) Överföringen av aktier eller andra äganderättsinstrument till förvärvaren ska omedelbart få rättslig verkan.
b) Under bedömningsperioden och under en eventuell sådan avyttringsperiod som fastställs genom led f ska förvärvarens
rösträtt som är knuten till sådana aktier eller andra äganderättsinstrument tillfälligt dras in och uteslutande innehas av
resolutionsmyndigheten, vilken inte ska ha någon skyldighet att utöva sådan rösträtt och vilken inte ska någon som
helst skyldighet när det gäller att utöva eller avstå från att utöva sådan eventuell rösträtt.
SV
L 173/258
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1596
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) Under bedömningsperioden och under en eventuell sådan avyttringsperiod som föreskrivs genom led f ska de
sanktioner och andra åtgärder vid överträdelser av krav för förvärv eller avyttring av kvalificerade innehav som anges
i artiklarna 66, 67 och 68 i direktiv 2013/36/EU inte tillämpas för en överföring av aktier eller andra äganderätt
sinstrument.
d) Den behöriga myndigheten ska efter att den slutfört bedömningen utan dröjsmål skriftligt meddela resolutionsmyn
digheten och förvärvaren huruvida den behöriga myndigheten godkänner eller, i enlighet med artikel 22.5 i direktiv
2013/36/EU motsätter sig en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument till förvärvaren.
e) Om den behöriga myndigheten godkänner en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument till förvärvaren
ska förvärvaren anses inneha rösträtten som är knuten till sådana aktier eller andra äganderättsinstrument omedelbart
efter att resolutionsmyndigheten och förvärvaren mottagit meddelandet om godkännande från den behöriga myndig
heten.
f) Om den behöriga myndigheten motsätter sig en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument till förvärvaren
gäller följande:
i) Den rösträtt som är knuten till sådana aktier eller andra äganderättsinstrument som fastställs genom led b ska
fortsatta att ha full kraft och verkan.
ii) Resolutionsmyndigheten får kräva att förvärvaren avyttrar sådana aktier eller andra äganderättsinstrument inom en
avyttringsperiod som resolutionsmyndigheten fastställer efter att ha beaktat rådande marknadsvillkor.
iii) Om förvärvaren inte fullbordar avyttringen inom den avyttringsperiod som resolutionsmyndigheten fastställt får
den behöriga myndigheten, med resolutionsmyndighetens medgivande, ålägga förvärvaren sanktioner och andra
åtgärder vid överträdelser av krav för förvärv eller avyttring av kvalificerade innehav såsom anges i artiklarna 66,
67 och 68 i direktiv 2013/36/EU.
10. Överföringar som görs genom verktyget försäljning av verksamhet ska omfattas av de skyddsåtgärder som avses i
kapitel VII i avdelning IV.
11. När det gäller att utöva rättigheter att tillhandahålla tjänster eller etablera sig i en annan medlemsstat i enlighet
med direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU, ska köparen betraktas som en fortsättning på institutet under
resolution och får fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av institutet under resolution avseende de
överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
12. Medlemsstaterna ska se till att den köpare som avses i punkt 1 får fortsätta att utöva sin rätt till medlemskap samt
till tillgång till betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, fondbörser, system för ersättning till investerare samt insätt
ningsgarantisystem för institutet under resolution, förutsatt att den uppfyller kriterierna för medlemskap och deltagande i
sådana system.
Trots vad som sägs i första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att:
a) Tillgång inte nekas på grund av att köparen saknar kreditbetyg från ett kreditvärderingsinstitut eller att det kreditbe
tyget inte överensstämmer med de kreditbetygsnivåer som krävs för att beviljas tillgång till systemen som avses i första
stycket.
b) Om köparen inte uppfyller medlemskaps- eller deltagandekriterierna för relevant betalnings-, clearing- eller avveck
lingssystem, fondbörs, system för ersättning till investerare eller insättningsgarantisystem utövas de rättigheter som
avses i första stycket så länge som anges av resolutionsmyndigheten, maximalt 24 månader som kan förlängas av
resolutionsmyndigheten på begäran av köparen.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/259
1597
SOU 2014:52
Bilaga 5
13. Utan att detta påverkar tillämpningen av kapitel VII i avdelning IV ska aktieägare eller borgenärer i institutet under
resolution och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs inte ha några rättigheter till eller
avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
Artikel 39
Verktyget försäljning av verksamhet: förfarandekrav
1. Om inte annat följer av punkt 3 i den här artikeln ska en resolutionsmyndighet, när den använder verktyget
försäljning av verksamhet avseende ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, bjuda ut till försäljning, eller
vidta åtgärder för att bjuda ut till försäljning, de av institutets tillgångar, rättigheter eller skulder, aktier eller andra
äganderättsinstrument som myndigheten avser att överföra. Grupper av rättigheter, tillgångar och skulder får saluföras
separat.
2. Utan att det i förekommande fall påverkar tillämpningen av unionens regler om statligt stöd ska den saluföring som
avses i punkt 1 utföras i enlighet med följande kriterier:
a) Den ska vara så transparent som möjligt och får inte ge en i sak missvisande bild av det institutets tillgångar,
rättigheter, skulder, aktier eller andra äganderättsinstrument som myndigheten avser att överföra, med beaktande av
omständigheterna och särskilt behovet av att bevara finansiell stabilitet.
b) Den ska inte på otillbörligt sätt favorisera eller diskriminera potentiella köpare.
c) Den ska vara fri från intressekonflikter.
d) Den ska inte ge en potentiell köpare otillbörliga fördelar.
e) Den ska beakta behovet av att uppnå en snabb resolution.
f) Den ska sträva efter att i största möjliga utsträckning maximera försäljningspriset för de berörda aktierna eller de andra
äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
De principer som avses i denna punkt ska, med förbehåll för första stycket led b, inte förhindra resolutionsmyndigheten
från att värva särskilda potentiella köpare.
Varje offentliggörande av saluföringen av ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i detta direktiv
som annars skulle krävas enligt artikel 17.1 i förordning (EU) nr 596/2014 får skjutas upp i enlighet med artikel 17.4
eller 17.5 i den förordningen.
3. Resolutionsmyndigheten får använda verktyget försäljning av verksamhet utan att iaktta det saluföringskrav som
anges i punkt 1 om den finner att iakttagande av de kraven sannolikt skulle undergräva ett eller flera av resolutionsmålen,
och särskilt om följande villkor är uppfyllda:
a) Den anser att det föreligger ett reellt hot mot den finansiella stabiliteten som orsakas eller förvärras av att institutet
under resolution har fallerat eller sannolikt kan komma att fallera, och
b) den anser att efterlevnad av de kraven sannolikt skulle undergräva effektiviteten i verktyget försäljning av verksamhet
när det gäller att hantera hotet eller uppnå det resolutionsmål som avses i artikel 31.2 b.
SV
L 173/260
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1598
SOU 2014:52
Bilaga 5
4. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
specificera de faktiska omständigheter som utgör ett reellt hot och de kriterier avseende effektiviteten för verktyget
försäljning av affärsverksamhet som avses i punkt 3 a och b.
A v s n i t t 3
B r o i n s t i t u t v e r k t y g e t
Artikel 40
Broinstitutverktyget
1. För att broinstitutverktyget ska vara verkningsfullt, och med hänsyn till behovet av att upprätthålla kritiska funk
tioner inom broinstitutet, ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att till ett broinstitut
överföra
a) aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett eller flera institut under resolution,
b) alla eller vissa tillgångar, rättigheter eller skulder i ett eller flera institut under resolution.
Den överföring som avses i första stycket får med förbehåll för artikel 85 äga rum utan att medgivande erhålls från
aktieägarna i instituten under resolution eller från andra tredje män än broinstitutet och utan att eventuella förfarandekrav
enligt bolags- eller värdepappersrätten iakttas.
2. Broinstitutet ska vara en juridisk person som uppfyller samtliga av följande kriterier:
a) Den ägs helt eller delvis eller kontrolleras av en eller flera offentliga myndigheter vilket kan omfatta resolutions
myndigheten eller finansieringsarrangemanget för resolution och kontrolleras av resolutionsmyndigheten.
b) Enheten har bildats i syfte att ta emot och inneha vissa eller samtliga av de aktier eller andra äganderättsinstrument
som emitterats av ett institut under resolution eller vissa eller samtliga av tillgångarna, rättigheterna och skulderna i ett
eller flera institut under resolution i syfte att bibehålla tillgång till kritiska funktioner och att sälja det institut eller den
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
Användningen av skuldnedskrivningsverktyget för det ändamål som avses i artikel 43.2 b ska inte påverka resolutions
myndighetens möjlighet att kontrollera broinstitutet.
3. När resolutionsmyndigheten använder broinstitutverktyget ska den se till att det totala värdet av de skulder som
överförs till broinstitutet inte överstiger det totala värdet av de rättigheter och tillgångar som överförs från institutet under
resolution eller som tillhandahålls genom andra källor.
4. All eventuell ersättning som betalas av broinstitutet ska med förbehåll för artikel 37.7 gagna
a) ägarna till aktierna eller äganderättsinstrumenten, om överföringen till broinstitutet har skett genom att aktier eller
äganderättsinstrument som emitterats av institutet under resolution överförts från innehavarna av aktierna eller
instrumenten till broinstitutet,
b) institutet under resolution, om överföringen till broinstitutet har skett genom att vissa eller alla tillgångar eller skulder i
institutet under resolution överförts till broinstitutet.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/261
1599
SOU 2014:52
Bilaga 5
5. När resolutionsmyndigheten tillämpar broinstitutverktyget får den utöva överföringsbefogenheten mer än en gång
för att göra kompletterande överföringar av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under
resolution eller, allt efter omständigheterna, av tillgångar, rättigheter och skulder i institutet under resolution.
6. Resolutionsmyndigheten får efter tillämpning av broinstitutverktyget
a) föra tillbaka rättigheter, tillgångar eller skulder från broinstitutet till institutet under resolution, eller föra tillbaka
aktierna eller andra äganderättsinstrument till deras ursprungliga ägare, och institutet under resolution eller de ur
sprungliga ägarna ska ha skyldighet att återta sådana tillgångar, rättigheter eller skulder, eller aktier eller andra
äganderättsinstrument, under förutsättning att de villkor som fastställs i punkt 7 är uppfyllda,
b) överföra aktier eller andra äganderättsinstrument, eller tillgångar, rättigheter eller skulder från broinstitutet till en tredje
man.
7. Resolutionsmyndigheterna får föra tillbaka aktier eller andra äganderättsinstrument eller tillgångar, rättigheter eller
skulder från broinstitutet i något av följande fall:
a) Möjligheten att kunna föra tillbaka de specifika aktierna eller andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna
eller skulderna anges uttryckligen i det instrument genom vilket överföringen gjordes.
b) De specifika aktierna eller andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna omfattas inte av de
klasser av, eller uppfyller inte de villkor för överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättig
heter eller skulder som anges i det instrument genom vilket överföringen gjordes.
Ett sådant återförande får göras inom en period som anges i instrumentet och ska göras med iakttagande av eventuella
andra villkor som anges däri.
8. Överföringar mellan institutet under resolution, eller de ursprungliga ägarna till aktierna eller andra äganderätt
sinstrument, å ena sidan, och broinstitutet, å andra sidan, ska omfattas av de skyddsåtgärder som avses i kapitel VII i
avdelning IV.
9. När det gäller att utöva rättigheter att tillhandahålla tjänster eller etablera sig i en annan medlemsstat i enlighet med
direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU, ska ett broinstitut betraktas som en fortsättning på institutet under
resolution och får fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av institutet under resolution avseende de
överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
För andra ändamål får resolutionsmyndigheter kräva att ett broinstitut ska betraktas som en fortsättning på institutet
under resolution och ska få fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av institutet under resolution avseende
de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.
10. Medlemsstaterna ska se till att broinstitutet kan fortsätta att utöva sin rätt till medlemskap samt till tillgång till
betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, fondbörser, system för ersättning till investerare samt insättningsgaranti
system för institutet under resolution, förutsatt att det uppfyller kriterierna för medlemskap och deltagande i sådana
system.
Trots vad som sägs i första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att:
a) Tillgång inte nekas på grund av att broinstitutet saknar kreditbetyg från ett kreditvärderingsinstitut eller att det
kreditbetyget inte överensstämmer med de kreditbetygsnivåer som krävs för att beviljas tillgång till systemen som
avses i första stycket.
SV
L 173/262
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1600
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Om broinstitutet inte uppfyller medlemskaps- eller deltagandekriterierna för relevanta betalnings-, clearing- eller
avvecklingssystem, fondbörser, system för ersättning till investerare eller insättningsgarantisystem utövas de rättigheter
som avses i första stycket så länge som anges av resolutionsmyndigheten, maximalt 24 månader som kan förlängas av
resolutionsmyndigheten på begäran av broinstitutet.
11. Utan att detta påverkar tillämpningen av kapitel VII i avdelning IV ska aktieägare eller borgenärer i institutet under
resolution och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs till broinstitutet inte ha några
rättigheter till eller avseende de till broinstitutet överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna eller avseende dess
ledningsorgan eller verkställande ledning.
12. Broinstitutet ska inte ha mål som innebär några skyldigheter eller något ansvar gentemot aktieägare eller borge
närer i institutet under resolution, och ledningsorganet eller den verkställande ledningen ska inte ha någon ansvars
skyldighet gentemot sådana aktieägare eller borgenärer när det gäller åtgärder som de vidtagit eller inte vidtagit i samband
med fullgörandet av sina uppgifter, såvida inte handlingen eller underlåtenheten innebär grov oaktsamhet eller allvarlig
försummelse i enlighet med den nationella rätt som direkt påverkar sådana aktieägares eller borgenärers rättigheter.
Medlemsstaterna får ytterligare begränsa ett broinstituts och dess ledningsorgans eller verkställande lednings skyldighet i
enlighet med nationell rätt om åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av deras uppgifter.
Artikel 41
Broinstitutets verksamhet
1. Medlemsstaterna ska se till att ett broinstituts verksamhet iakttar följande krav:
a) Resolutionsmyndigheten ska godkänna innehållet i broinstitutets stadgar.
b) Resolutionsmyndigheten ska, beroende på broinstitutets ägarstruktur, endera utse eller godkänna broinstitutets led
ningsorgan.
c) Resolutionsmyndigheten ska godkänna ersättningen till medlemmarna av ledningsorganet och fastställa lämpliga
ansvarsområden för dem.
d) Resolutionsmyndigheten ska godkänna broinstitutets strategi och riskprofil.
e) Broinstitutet ska auktoriseras i enlighet med direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU, beroende på vilket som är
tillämpligt, och ha den auktorisation som krävs enligt gällande nationell rätt för att utöva verksamheter eller tjänster
som det förvärvar genom en överföring som görs enligt artikel 63 i det här direktivet.
f) Broinstitutet ska uppfylla kraven i, och är föremål för tillsyn i enlighet med förordning (EU) nr 575/2013 och
direktiven 2013/36/EU och 2014/65/EU, beroende på vad som är tillämpligt.
g) Broinstitutets verksamhet ska vara i enlighet med unionens regler om statligt stöd och resolutionsmyndigheten får
specificera motsvarande begränsningar av dess verksamhet.
Trots de bestämmelser som avses i leden e och f i första stycket, och när detta krävs för att uppnå resolutionsmålen, får
broinstitutet etableras och godkännas utan att direktiv 2013/36/EU eller 2014/65/EU är uppfyllda under en kort period i
början av dess verksamhet. Resolutionsmyndigheten ska lämna in en begäran med den innebörden till den behöriga
myndigheten. Om den behöriga myndigheten beslutar att bevilja en sådan auktorisation ska den ange under vilken period
broinstitutet är undantaget från kraven i de direktiven.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/263
1601
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Med förbehåll för begränsningar som åläggs i enlighet med unionens konkurrensregler eller nationella konkurrens
regler, ska broinstitutets ledning bedriva broinstitutets verksamhet i syfte att upprätthålla tillgången till kritiska funktioner
och sälja institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, dess tillgångar, rättigheter eller skulder, till en eller
flera köpare inom den privata sektorn när villkoren för detta är lämpliga och inom den tidsperiod som anges i punkt 4 i
den här artikeln eller, i tillämpliga fall, punkt 6 i den här artikeln.
3. Resolutionsmyndigheten ska fatta ett beslut om att broinstitutet inte längre är ett broinstitut enligt artikel 40.2, i
något av följande fall, beroende på vilket som inträffar först:
a) Broinstitutet slås samman med en annan enhet.
b) Broinstitutet upphör att uppfylla kraven i artikel 40.2.
c) Alla eller praktiskt taget alla broinstitutets tillgångar, rättigheter eller skulder säljs till tredje man.
d) Den tidsperiod som anges i punkt 5, eller i tillämpliga fall punkt 6, löper ut.
e) Broinstitutets tillgångar avvecklas helt och dess skulder infrias fullt ut.
4. Medlemsstaterna ska i fall där resolutionsmyndigheten försöker sälja broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter
eller skulder se till att broinstitutet eller de aktuella tillgångarna eller skulderna saluförs öppet och transparent och att
försäljningen inte ger en i sak missvisande bild av dem eller på otillbörligt sätt gynnar eller missgynnar olika potentiella
köpare.
Varje försäljning ska göras på marknadsmässiga villkor, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och i
enlighet med unionens regler om statligt stöd.
5. Om inget av de resultat som avses i punkt 3 a, b, c och e är tillämpligt ska resolutionsmyndigheten avsluta
broinstitutets verksamhet snarast möjligt och i vilket fall två år efter den dag då den sista överföringen från ett institut
under resolution i enlighet med broinstitutverktyget gjordes.
6. Resolutionsmyndigheten får förlänga den tidsperiod som anges i punkt 5 med en eller flera ytterligare ettårsperioder
om en sådan förlängning
a) stöder de resultat som avses i punkt 3 a, b, c eller e, eller
b) är nödvändig för att säkerställa att viktiga banktjänster eller finansiella tjänster upprätthålls.
7. Beslut av resolutionsmyndigheten att förlänga den period som avses i punkt 5 ska motiveras samt innehålla en
utförlig bedömning av situationen, inbegripet förhållandena och utsikterna på marknaden, som visar att förlängningen är
motiverad.
8. Om ett broinstituts verksamhet avslutas under de omständigheter som avses i punkt 3 c eller d ska broinstitutet
avvecklas genom normala insolvensförfaranden.
Eventuella inkomster som uppkommer till följd av att broinstitutets verksamhet avslutas ska med förbehåll för artikel 37.7
komma aktieägarna i broinstitutet till godo.
SV
L 173/264
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1602
SOU 2014:52
Bilaga 5
9. Om ett broinstitut används för att överföra tillgångar och skulder i fler än ett institut under resolution ska den
skyldighet som avses i punkt 8 avse de tillgångar och skulder som överförts från vart och ett av instituten under
resolution och inte broinstitutet i sig.
A v s n i t t 4
V e r k t y g e t a v s k i l j a n d e a v t i l l g å n g a r
Artikel 42
Verktyget avskiljande av tillgångar
1. För att verktyget avskiljande av tillgångar ska fungera väl ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna
har befogenhet att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution eller ett broinstitut till en eller
flera tillgångsförvaltningsenheter.
Den överföring som avses i första stycket får med förbehåll för artikel 85 äga rum utan att medgivande erhålls från
aktieägarna i instituten under resolution eller från andra tredje män än broinstitutet och utan att eventuella förfarandekrav
enligt bolags- eller värdepappersrätten iakttas.
2. Vid tillämpningen av verktyget avskiljande av tillgångar ska en tillgångsförvaltningsenhet vara en juridisk person
som uppfyller samtliga följande krav:
a) Den ägs helt eller delvis eller kontrolleras av en eller flera offentliga myndigheter vilket kan omfatta resolutions
myndigheten eller finansieringsarrangemanget för resolution och kontrolleras av resolutionsmyndigheten.
b) Den har upprättats i syfte att ta emot vissa eller alla tillgångar, rättigheter och skulder i ett eller flera institut under
resolution eller ett broinstitut.
3. Tillgångsförvaltningsenheten ska förvalta de tillgångar som överförts till den i syfte att maximera värdet på till
gångarna genom en slutlig försäljning eller ordnad avveckling.
4. Medlemsstaterna ska se till att en tillgångsförvaltningsenhets verksamhet sker i enlighet med följande bestämmelser:
a) Resolutionsmyndigheten ska godkänna innehållet i tillgångsförvaltningsenhetens stadgar.
b) Resolutionsmyndigheten ska, beroende på tillgångsförvaltningsenhetens ägarstruktur, utse eller godkänna broinstitutets
ledningsorgan.
c) Resolutionsmyndigheten ska godkänna ersättningen till medlemmarna av ledningsorganet och fastställa lämpliga
ansvarsområden för dem.
d) Resolutionsmyndigheten ska godkänna tillgångsförvaltningsenhetens strategi och riskprofil.
5. Resolutionsmyndigheterna får utöva de befogenheter som anges i punkt 1 för att överföra tillgångar, rättigheter eller
skulder endast om
a) förhållandena på den specifika marknaden för de tillgångarna är sådana att en likvidation av de tillgångarna enligt
normala insolvensförfaranden kan få negativa effekter på en eller flera finansiella marknader,
b) en sådan överföring är nödvändig för att se till att institutet under resolution eller broinstitutet fungerar väl, eller
c) en sådan överföring är nödvändig för att maximera behållningen efter likvidation.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/265
1603
SOU 2014:52
Bilaga 5
6. När resolutionsmyndigheterna använder verktyget avskiljande av tillgångar ska de fastställa ersättningen för de
tillgångar, rättigheter och skulder som ska överföras till tillgångsförvaltningsenheten på grundval av de principer som
anges i artikel 36 och i enlighet med unionens regler om statligt stöd. Denna punkt hindrar inte att ersättningen kan vara
ett nominellt eller negativt belopp.
7. All eventuell ersättning som betalas av tillgångsförvaltningsenheten med avseende på de tillgångar, rättigheter eller
skulder som förvärvas direkt från institutet under resolution ska med förbehåll för artikel 37.7 komma institutet under
resolution till godo. Ersättningen får betalas i form av skuld som utfärdas av tillgångsförvaltningsenheten.
8. När broinstitutverktyget använts får en tillgångsförvaltningsenhet efter det att broinstitutverktyget har använts
förvärva tillgångar, rättigheter eller skulder från broinstitutet.
9. Resolutionsmyndigheterna får överföra tillgångar, rättigheter eller skulder från institutet under resolution till en eller
flera tillgångsförvaltningsenheter vid mer än ett tillfälle och föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller skulder från en eller
flera tillgångsförvaltningsenheter till institutet under resolution, under förutsättning att de villkor som anges i punkt 10 är
uppfyllda.
Institutet under resolution ska vara skyldigt att återta eventuella sådana tillgångar, rättigheter eller skulder.
10. Resolutionsmyndigheterna får föra tillbaka rättigheter, tillgångar eller skulder från tillgångsförvaltningsenheten till
institutet under resolution i något av följande fall:
a) Möjligheten att kunna föra tillbaka de specifika rättigheterna, tillgångarna eller skulderna anges uttryckligen i det
instrument genom vilket överföringen gjordes.
b) De specifika rättigheterna, tillgångarna eller skulderna omfattas inte av de klasser av, eller uppfyller inte de villkor för
överföring av rättigheter, tillgångar eller skulder som anges i det instrument genom vilket överföringen gjordes.
I båda de fall som avses i leden a och b får överföringen tillbaka göras inom en i instrumentet angiven period, varvid även
eventuella andra villkor som anges i föreläggandet för det relevanta ändamålet ska iakttas.
11. Överföringar mellan institutet under resolution och tillgångsförvaltningsenheten ska omfattas av de skyddsåtgärder
för delvis egendomsöverföring som föreskrivs i kapitel VII i avdelning IV.
12. Utan att detta påverkar tillämpningen av kapitel VII i avdelning IV ska aktieägare eller borgenärer i institutet under
resolution och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs till tillgångsförvaltningsenheten inte
ha några rättigheter till eller avseende de till tillgångsförvaltningsenheten överförda tillgångarna, rättigheterna eller skul
derna eller till ledningsorganet eller den verkställande ledningen.
13. Tillgångsförvaltningsenheten ska inte ha mål som innebär några skyldigheter eller något ansvar gentemot aktieä
gare eller borgenärer i institutet under resolution, och ledningsorganet eller den verkställande ledningen ska inte ha någon
ansvarsskyldighet gentemot sådana aktieägare eller borgenärer när det gäller åtgärder som de vidtagit eller inte vidtagit i
samband med fullgörandet av sina uppgifter, såvida inte handlingen eller underlåtenheten innebär grov oaktsamhet eller
allvarlig försummelse enligt den nationella rätten som direkt påverkar sådana aktieägares eller borgenärers rättigheter.
Medlemsstaterna får ytterligare begränsa en tillgångsförvaltningsenhets och dess ledningsorgans eller verkställande led
nings ansvar i enlighet med nationell rätt för åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av deras
uppgifter.
SV
L 173/266
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1604
SOU 2014:52
Bilaga 5
14. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
främja konvergensen i tillsyns- och resolutionsmetoder avseende fastställandet av när, i enlighet med punkt 5 i denna
artikel, likvidation av tillgångarna eller skulderna enligt normala insolvensförfaranden kan få negativa effekter på en eller
flera finansiella marknader.
A v s n i t t 5
S k u l d n e d s k r i v n i n g s v e r k t y g e t
U n d e r a v s n i t t 1
S k u l d n e d s k r i v n i n g s v e r k t y g e t s s y f t e o c h t i l l ä m p n i n g s o m r å d e
Artikel 43
Skuldnedskrivningsverktyget
1. För att skuldnedskrivningsverktyget ska vara verkningsfullt ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna
har de resolutionsbefogenheter som avses i artikel 63.1.
2. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får använda skuldnedskrivningsverktyget i syfte att uppfylla
de mål som specificeras i artikel 31, i enlighet med de resolutionsprinciper som anges i artikel 34, för något av följande
ändamål:
a) För att rekapitalisera ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i detta direktiv som uppfyller
villkoren för resolution i den utsträckning som krävs för att återställa institutets möjligheter att uppfylla villkoren för
auktorisation (i den mån de villkoren är tillämpliga på enheten) och att fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka
det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU, i det fall enheten är auktoriserad inom
ramen för de direktiven, samt att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet eller enheten.
b) För att konvertera till eget kapital eller minska kapitalbeloppet av fordringar eller skuldinstrument som överförs
i) till ett broinstitut i syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet eller
ii) inom ramen för verktyget för försäljning av verksamhet eller verktyget för avskiljande av tillgångar.
3. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får använda skuldnedskrivningsverktyget för det ändamål
som avses i punkt 2 a i denna artikel endast om det finns rimliga utsikter att användningen av detta verktyg, tillsammans
med andra relevanta åtgärder, t.ex. åtgärder som vidtas i enlighet med den omstruktureringsplan för verksamheten som
krävs enligt artikel 52, förutom att uppnå de relevanta resolutionsmålen kommer att återställa den sunda finansiella
ställningen och den långsiktiga bärkraften hos institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
Om de villkor som anges i första stycket inte uppfylls ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheter får tillämpa
något av de resolutionsverktyg som avses i artikel 37.3 a, b och c och det skuldnedskrivningsverktyg som avses i punkt 2
b i den här artikeln.
4. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får använda skuldnedskrivningsverktyget på alla institut
eller de enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d, samtidigt som man i varje enskilt fall respekterar det berörda institutets
eller den berörda enhetens juridiska form eller får ändra den juridiska formen.
Artikel 44
Skuldnedskrivningsverktygets tillämpningsområde
1. Medlemsstaterna ska se till att skuldnedskrivningsverktyget får användas för alla skulder i ett institut eller en sådan
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d som inte är uteslutna från tillämpningsområdet för det verktyget enligt punkterna
2 eller 3 i den här artikeln.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/267
1605
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Resolutionsmyndigheterna får inte använda skuldnedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter avseende följande
skulder när de regleras i en medlemsstats eller ett tredjelands rätt:
a) Garanterade insättningar.
b) Skulder med säkerhet inbegripet säkerställda obligationer och skulder i form av finansiella instrument som används för
att säkra tillgångar som ingår som en integrerad del av säkerhetspoolen och som enligt nationell rätt är säkrade på ett
liknande sätt som säkerställda obligationer.
c) Skulder som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel hos institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d i detta direktiv, inbegripet kundtillgångar eller kundmedel som innehas på uppdrag av fondföretag enligt
definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2009/65/EG eller AIF-fonder enligt definitionen i artikel 4.1 a i Europaparlamentets
och rådets direktiv 2011/61/EU ( 1 ), under förutsättning att en sådan kund är skyddad enligt tillämplig insolvensrätt.
d) Skulder som hänför sig till en förtroenderelation mellan institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d
(som förvaltare) och en annan person (som mottagare), under förutsättning att en sådan mottagare åtnjuter skydd
enligt tillämplig insolvensrätt eller civilrätt.
e) Skulder till institut, med undantag för enheter inom en och samma koncern, med en ursprunglig löptid på mindre än
sju dagar.
f) Skulder med en återstående löptid på mindre än sju dagar som hänför sig till system eller operatörer av system som är
utformade för ändamålen i direktiv 98/26/EG eller till deras deltagare och som uppstår till följd av deltagandet i ett
sådant system.
g) En skuld till någon av följande:
i) En anställd, vad gäller inarbetad lön, pensionsförmåner eller annan fast ersättning, med undantag av den rörliga
delen av ersättning som inte regleras av kollektivavtal.
ii) En borgenär inom affärs- eller handelssektorn där skulden hänför sig till att institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d tillhandhållits varor eller tjänster som är kritiska för dess löpande verksamhet, däribland IT-
tjänster, försörjningstjänster och hyra, förvaltning och underhåll av lokaler.
iii) Skatte- och socialförsäkringsmyndigheter, förutsatt att de skulderna är prioriterade enligt tillämplig rätt.
iv) Insättningsgarantisystem till följd av bidrag som ska betalas i enlighet med direktiv 2014/49/EU.
Led g i i första stycket ska inte tillämpas på den rörliga delen av ersättning till risktagare med väsentlig inverkan enligt
definitionen i artikel 92.2 i direktiv 2013/36/EU.
Medlemsstaterna ska säkerställa att alla säkrade tillgångar som hänför sig till säkerställda obligationer i en täckt säkerhets
massa inte påverkas och förblir separerade med tillräcklig finansiering. Varken det kravet eller första stycket led b ska
förhindra resolutionsmyndigheterna från att, vid behov, utöva de befogenheterna med avseende på någon del av en säkrad
skuld eller en prioriterad fordran för vilken säkerhet har ställts till ett värde som överstiger värdet på de tillgångar, den
pantsättning, den företagsinteckning eller den säkerhet som ställts för fordran.
SV
L 173/268
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om
ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174,
1.7.2011, s. 1).
1606
SOU 2014:52
Bilaga 5
Första stycket led a ska inte förhindra resolutionsmyndigheterna från att vid behov utöva de befogenheterna avseende
insättningsbelopp som överstiger det garantibelopp som föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2014/49/EU.
Utan att det påverkar reglerna om stora exponeringar i förordning (EU) nr 575/2013 och direktiv 2013/36/EU ska
medlemsstaterna för att möjliggöra resolution av institut och koncerner säkerställa att resolutionsmyndigheterna begrän
sar, i enlighet med artikel 17.5 b i det här direktivet, hur mycket kvalificerade skulder för skuldnedskrivningsverktyg
andra institut innehar, utom skulder som innehas hos enheter som tillhör samma koncern.
3. Under exceptionella omständigheter får resolutionsmyndigheten, när skuldnedskrivningsverktyget används, från till
lämpningen av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna helt eller delvis undanta vissa skulder i något av följande
fall:
a) Det är trots de ansträngningar som i god tro görs av resolutionsmyndigheten inte möjligt att skriva ned den skulden
inom rimlig tid.
b) Undantaget är absolut nödvändigt och står i proportion till uppnåendet av kontinuitet i kritiska funktioner och
kärnaffärsområden på ett sätt som gör att institutet under resolution kan fortsätta med centrala verksamheter, tjänster
och transaktioner.
c) Undantaget är absolut nödvändigt och står i proportion till insatserna för att undvika omfattande spridningseffekter,
särskilt när det gäller kvalificerade insättningar som gjorts av fysiska personer och mikroföretag samt små och
medelstora företag, som allvarligt skulle störa finansiella marknaders funktion, inbegripet finansiell marknadsinfra
struktur, på ett sätt som allvarligt skulle störa ekonomin i en medlemsstat eller unionen.
d) Tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget på de skulderna skulle leda till en sådan värdeförstörelse att förlusterna
för andra borgenärer skulle bli högre än om de skulderna undantogs från skuldnedskrivning.
I de fall där en resolutionsmyndighet beslutar att inom ramen för denna punkt helt eller delvis undanta en kvalificerad
skuld eller en klass kvalificerade skulder får den nedskrivnings- eller konverteringsnivå som tillämpas på andra kvalifi
cerade skulder ökas för att ta hänsyn till sådana undantag, under förutsättning att den nedskrivnings- och konverterings
nivå som tillämpas på andra kvalificerade skulder följer principen i artikel 34.1 g.
4. I de fall där en resolutionsmyndighet beslutar att helt eller delvis undanta en kvalificerad skuld eller klass kvalifi
cerade skulder enligt denna artikel, och de förluster som skulle ha tillkommit de skulderna inte fullt ut har överförts på
andra borgenärer, får ett bidrag göras från finansieringsarrangemanget för resolution till institutet under resolution för att
göra ett eller flera av följande:
a) Absorbera eventuella förluster som inte har absorberats av kvalificerade skulder och återställa substansvärdet i in
stitutet under resolution till noll i enlighet med artikel 46.1 a.
b) Förvärva aktier eller andra äganderättsinstrument eller kapitalinstrument i institutet under resolution för att i enlighet
med artikel 46.1 b rekapitalisera institutet.
5. Ett sådant bidrag som avses i punkt 4 från finansieringsarrangemanget för resolution får endast göras när:
a) Ett bidrag till förlustabsorbering och rekapitalisering motsvarande ett belopp som minst motsvarar 8 % av de samman
lagda skulderna, inklusive kapitalbasen i institutet under resolution, beräknat vid tidpunkten för resolutionsåtgärden i
enlighet med den värdering som föreskrivs i artikel 36, har gjorts av aktieägare och innehavare av andra äganderätt
sinstrument, innehavare av tillämpliga kapitalinstrument och andra kvalificerade skulder genom nedskrivning, kon
vertering eller på annat sätt.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/269
1607
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Bidraget från finansieringsarrangemanget för resolution överstiger inte 5 % av de totala skulderna inklusive kapital
basen i institutet under resolution enligt en uppmätning vid tidpunkten för resolutionsåtgärder i enlighet med den
värdering som föreskrivs i artikel 36.
6. Bidraget från finansieringsarrangemanget för resolution som avses i punkt 4 får finansieras med följande:
a) Det belopp som finansieringsarrangemanget för resolution har tillgång till och som har anskaffats genom bidrag från
institut och unionsfilialer i enlighet med artiklarna 100.6 och 103.
b) Genom det beloppet som kan anskaffas genom bidrag i efterhand i enlighet med artikel 104 inom tre år.
c) Belopp som anskaffas från alternativa finansieringskällor i enlighet med artikel 105, i de fall där de belopp som avses i
leden a och b i denna punkt inte är tillräckliga.
7. Under exceptionella omständigheter får resolutionsmyndigheten söka ytterligare finansiering från alternativa finan
sieringskällor efter det att
a) den gräns på 5 % som anges i punkt 5 b har uppnåtts, och
b) alla oprioriterade skulder utan säkerheter, förutom kvalificerade insättningar, fullt ut har skrivits ner eller konverterats.
I stället för eller utöver detta får ett bidrag från finansieringsarrangemanget för resolution, när villkoren som fastställs i
första stycket är uppfyllda, ges med användning av ännu outnyttjade medel som anskaffats genom förhandsbidrag i
enlighet med artiklarna 100.6 och 103.
8. Med avvikelse från vad som sägs i punkt 5 a får ett bidrag från finansieringsarrangemanget för resolution som avses
i punkt 4 också ges under förutsättning att
a) det bidrag till förlustabsorbering och rekapitalisering som avses i punkt 5 a uppgår till ett belopp på minst 20 % av det
berörda institutets riskvägda tillgångar,
b) finansieringsarrangemanget för resolution i den berörda medlemsstaten, genom förhandsbidrag (exklusive bidrag till ett
insättningsgarantisystem) som anskaffats i enlighet med artiklarna 100.6 och 103, har tillgång till ett belopp som
uppgår till minst 3 % av de garanterade insättningarna vid samtliga kreditinstitut som är auktoriserade inom den
medlemsstatens territorium, och
c) det berörda institutet har konsoliderade tillgångar på mindre än 900 miljarder EUR.
9. När resolutionsmyndigheter utövar sin bestämmanderätt inom ramen för punkt 3 ska de vederbörligen beakta
följande:
a) Principen att förluster bör bäras i första hand av aktieägare och därefter, generellt, av borgenärer i institutet under
resolution i prioritetsordning.
b) Den nivå på förlustabsorberingskapaciteten som skulle återstå i institutet under resolution om skulden eller skuldslaget
undantogs.
c) Behovet att bibehålla tillräckliga medel för resolutionsfinansiering.
SV
L 173/270
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1608
SOU 2014:52
Bilaga 5
10. Undantag inom ramen för punkt 3 får göras antingen för att helt undanta en skuld från nedskrivning eller för att
minska omfattningen av den nedskrivning som görs av den skulden.
11. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 115 för att närmare ange under vilka
omständigheter det är nödvändigt att undanta skulder för att uppnå de mål som anges i punkt 3 i den här artikeln.
12. Innan en resolutionsmyndighet utövar bestämmanderätten att undanta en skuld inom ramen för punkt 3 ska den
underrätta kommissionen. I de fall där undantaget skulle kräva ett bidrag från finansieringsarrangemanget för resolution
eller en alternativ finansieringskälla inom ramen för punkterna 4 - 8 får kommissionen, för att slå vakt om den inre
marknadens integritet, inom 24 timmar räknat från mottagandet av underrättelsen, eller med resolutionsmyndighetens
samtycke inom en längre tidsperiod, förbjuda det föreslagna undantaget, eller kräva att det ändras, om kraven i denna
artikel och delegerade akter inte är uppfyllda. Detta påverkar inte kommissionens tillämpning av unionens regler om
statligt stöd.
U n d e r a v s n i t t 2
M i n i m i k r a v f ö r k v a l i f i c e r a d e s k u l d e r
Artikel 45
Tillämpning av minimikravet
1. Medlemsstaterna ska se till att instituten alltid uppfyller ett minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder.
Minimikravet ska beräknas som ett belopp för kapitalbas och kvalificerade skulder uttryckt som en procentandel av de
totala skulderna och kapitalbasen i institutet.
Vid tillämpningen av det första stycket ska derivatskulder inkluderas i de totala skulderna på basis av att nettnings
rättigheter gentemot motparter erkänns fullt ut.
2. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn i syfte att ytterligare specificera de bedömningskriterier
som anges i punkt 6 a–f och som ska ligga till grund för fastställandet av ett minimikrav för kapitalbas och kvalificerade
skulder, inbegripet efterställda skulder samt prioriterade osäkrade skulder med minst 12 månader kvar på löptiden som
omfattas av nedskrivningsbefogenheten och de skulder som kan räknas som kapitalbas, för varje institut.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10-14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Medlemsstaterna får föreskriva ytterligare kriterier på grundval av vilka minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder
ska fastställas.
3. Trots vad som sägs i punkt 1 ska resolutionsmyndigheterna undanta hypoteksinstitut som finansieras genom
säkerställda obligationer, som enligt nationell rätt inte får ta emot insättningar, från kravet att alltid uppfylla minimikravet
för kapitalbas och kvalificerade skulder eftersom
a) de instituten kommer att avvecklas genom nationella insolvensförfaranden eller andra typer av förfaranden som
genomförs i enlighet med artiklarna 38, 40 eller 42 i detta direktiv och som är utformade för de instituten,
b) sådana nationella insolvensförfaranden eller andra typer av förfaranden kommer att säkerställa att borgenärer i de
instituten, inbegripet innehavare av säkerställda obligationer i förekommande fall, kommer att åsamkas förluster på ett
sätt som uppfyller resolutionsmålen.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/271
1609
SOU 2014:52
Bilaga 5
4. Kvalificerade skulder ska ingå i det belopp av kapitalbas och kvalificerade skulder som avses i punkt 1 endast om de
uppfyller följande villkor:
a) Instrumentet är emitterat och fullt betalt.
b) Skulden är inte till det egna institutet och institutet har inte ställt någon säkerhet eller garanti för skulden.
c) Förvärvet av instrumentet har inte direkt eller indirekt finansierats av institutet.
d) Skuldens återstående löptid är minst ett år.
e) Skulden hänför sig inte till ett derivat.
f) Skulden hänför sig inte till en insättning som är prioriterad i den nationella rangordningen vid insolvens i enlighet
med artikel 108.
I de fall där en skuld ger ägaren rätt till förskottsutbetalning ska vid tillämpning av led d förfallodagen för den skulden
vara den första dag då en sådan rätt uppkommer.
5. I de fall där en skuld lyder under lagstiftningen i ett tredjeland får resolutionsmyndigheter kräva att institutet visar
att ett eventuellt beslut från en resolutionsmyndighet att skriva ner eller konvertera den skulden skulle ha verkan enligt
lagen i det tredjelandet, med beaktande av villkoren i det avtal som skulden faller under, internationella avtal om
erkännande av resolutionsförfaranden och andra relevanta frågor. Om resolutionsmyndigheten inte är övertygad om
att ett eventuellt beslut skulle ha verkan enligt lagen i det tredjelandet ska den skulden inte räknas med när det gäller
minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder.
6. Det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder för varje institut enligt punkt 1 ska, efter samråd med den
behöriga myndigheten, fastställas av resolutionsmyndigheten på grundval av minst följande kriterier:
a) Behovet av att säkerställa att institutet kan försättas i resolution med tillämpning av resolutionsverktygen, inbegripet, i
tillämpliga fall, skuldnedskrivningsverktyget, på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen.
b) Behovet av att, i tillämpliga fall, säkerställa att institutet innehar tillräckliga kvalificerade skulder för att, om skuld
nedskrivningsverktyget används, säkerställa att förluster kan absorberas och institutets kärnprimärkapitalrelation kan
återställas till den nivå som krävs för att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet och göra det möjligt
för institutet att fortsätta att uppfylla villkoren för auktorisation och fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det
har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller i direktiv 2014/65/EU samt att bevara ett tillräckligt marknads
förtroende för institutet eller enheten.
c) Behovet av att, om det i resolutionsplanen förutses att vissa klasser av kvalificerade skulder skulle kunna komma att
inom ramen för artikel 44.3 undantas från skuldnedskrivning eller att vissa klasser av kvalificerade skulder skulle
kunna komma att överföras i sin helhet till en mottagande enhet inom ramen för en delvis överföring, säkerställa att
institutet har tillräckligt med andra kvalificerade skulder för att se till att förluster skulle kunna absorberas och
institutets kärnprimärkapitalrelation återställas till en nivå som krävs för att göra det möjligt för institutet ska fortsätta
uppfylla villkoren för auktorisation och fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt
direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU.
d) Institutets storlek, affärsmodell, finansieringsmodell och riskprofil.
e) I vilken utsträckning insättningsgarantisystemet kan bidra till att finansiera resolutionen, i enlighet med artikel 109.
SV
L 173/272
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1610
SOU 2014:52
Bilaga 5
f) I vilken utsträckning institutets fallissemang skulle få negativa effekter på den finansiella stabiliteten, vilket med hänsyn
till hur förbundet institutet är med andra institut eller med resten av det finansiella systemet inbegriper spridning av
negativa effekter.
7. Instituten ska iaktta de minimikrav som föreskrivs i denna artikel på individuell nivå.
En resolutionsmyndighet får, efter samråd med en behörig myndighet, besluta att tillämpa det minimikrav som föreskrivs
i denna artikel på en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
8. Moderföretag inom unionen ska, utöver punkt 7, uppfylla de minimikrav som föreskrivs i denna artikel på
konsoliderad basis.
Minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder på konsoliderad nivå för ett moderföretag inom unionen ska
bestämmas av resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med den samordnande tillsynsmyndigheten, i en
lighet med punkt 9, på grundval av åtminstone de kriterier som fastställs i punkt 6 och huruvida koncernens dotter
företag i tredjeländer ska försättas i resolution separat enligt resolutionsplanen.
9. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på indi
viduell nivå ska göra allt som står i deras makt för att nå ett gemensamt beslut om vilket minimikravsbelopp som ska
tillämpas på konsoliderad nivå.
Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska lämna det gemensamma beslutet, med en fullständig motivering, till mo
derföretaget inom unionen.
Om det inom fyra månader inte har fattats ett sådant gemensamt beslut ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter
att vederbörligen ha beaktat de relevanta resolutionsmyndigheternas bedömning av dotterföretag, fatta ett beslut om
minimikravet på koncernnivå. Om någon av de berörda resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har
hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten på
koncernnivå skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den
förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik
ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har
fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från resolutionsmyndigheten på koncernnivå
tillämpas.
Det gemensamma beslutet och det beslut som resolutionsmyndigheten på koncernnivå fattar om inget gemensamt beslut
har fattats ska vara bindande för resolutionsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
Det gemensamma beslutet och alla eventuella beslut som fattas om inget gemensamt beslut har fattats ska ses över och i
tillämpliga fall uppdateras regelbundet.
10. Resolutionsmyndigheter ska fastställa det minimikrav som ska tillämpas på koncernens dotterföretag på individuell
basis. De minimikraven ska fastställas på en nivå som är lämplig för dotterföretaget med beaktande av följande:
a) De kriterier som räknas upp i punkt 6, särskilt dotterföretagets storlek, affärsmodell och riskprofil, inklusive dess
kapitalbas.
b) Det konsoliderade krav som inom ramen för punkt 9 fastställts för koncernen.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/273
1611
SOU 2014:52
Bilaga 5
Resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på individuell
nivå ska göra allt som står i deras makt för att nå ett gemensamt beslut om vilket minimikravsbelopp som ska tillämpas
på varje enskilt dotterföretag på individuell nivå.
Resolutionsmyndigheten för dotterföretagen och resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska lämna det gemensamma
beslutet, med en fullständig motivering, till dotterföretagen respektive moderföretaget inom unionen.
Om något sådant gemensamt beslut av resolutionsmyndigheterna inte har antagits inom en period på fyra månader ska
respektive resolutionsmyndigheter för dotterföretagen fatta beslutet, med vederbörlig hänsyn till de synpunkter och
reservationer som resolutionsmyndigheten på koncernnivå gett uttryck för.
Om resolutionsmyndigheten på koncernnivå vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med
artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på individuell
nivå skjuta upp sina beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den för
ordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förliknings
perioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte
hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har
fattats. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska inte hänskjuta frågan till EBA för bindande medling i de fall där det
belopp som fastställts av dotterföretagets resolutionsmyndighet med mindre än en procentenhet skiljer sig från det belopp
på konsoliderad nivå som fastställts inom ramen för punkt 9 i den här artikeln.
Om EBA inte har fattat sitt beslut inom en månad ska besluten från resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen gälla.
Det gemensamma beslutet och alla eventuella beslut som resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen fattar om inget
gemensamt beslut har fattats ska vara bindande för de berörda resolutionsmyndigheterna.
Det gemensamma beslutet och alla eventuella beslut som fattas om inget gemensamt beslut har fattats ska ses över och i
tillämpliga fall uppdateras regelbundet.
11. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå får helt avstå från att tillämpa det individuella minimikravet på ett
moderinstitut inom unionen om följande villkor är uppfyllda:
a) Moderinstitutet inom unionen uppfyller på konsoliderad basis det minimikrav som fastställts inom ramen för punkt 8.
b) Den behöriga myndigheten för moderinstitutet inom unionen har helt avstått från att tillämpa individuella kapitalkrav
på institutet i enlighet med artikel 7.3 i förordning (EU) nr 575/2013.
12. Resolutionsmyndigheten för ett dotterföretag får helt avstå från att tillämpa punkt 7 på det dotterföretaget om
följande villkor är uppfyllda:
a) Dotterföretaget och dess moderföretag är båda föremål för auktorisation och tillsyn från en och samma medlemsstats
sida.
b) Dotterföretaget innefattas i den gruppbaserade tillsynen över det institut som utgör moderföretaget.
c) Koncerninstitutet på högsta nivå i dotterföretagets medlemsstat uppfyller, om det skiljer sig från moderinstitutet inom
unionen, på lägre än konsoliderad nivå det minimikrav som fastställts inom ramen för punkt 7.
SV
L 173/274
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1612
SOU 2014:52
Bilaga 5
d) Det finns inte några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för att moderföretaget snabbt
till dotterföretaget ska kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder.
e) Moderföretaget uppfyller behöriga myndigheters krav på sund förvaltning av dotterföretaget och har åtagit sig att, med
den behöriga myndighetens samtycke, svara för dotterföretagets åtaganden, alternativt löper dotterföretaget endast
försumbara risker.
f) Moderföretagets förfaranden för bedömning, värdering och kontroll av risker omfattar även dotterföretaget.
g) Moderföretaget innehar mer än 50 % av rösträtten knuten till aktier och andelar i dotterföretagets kapital eller har rätt
att utse eller avsätta en majoritet av medlemmarna i dotterföretagets ledningsorgan.
h) Den behöriga myndigheten för dotterföretaget har inom ramen för artikel 7.1 i förordning (EU) nr 575/2013 helt
avstått från att tillämpa individuella kapitalkrav på dotterföretaget.
13. I de beslut som fattas i enlighet med denna artikel får det föreskrivas att minimikravet för kapitalbas och
kvalificerade skulder delvis uppfylls på konsoliderad nivå eller individuell nivå genom instrument för avtalsenlig skuld
nedskrivning.
14. För att ett instrument ska räknas som ett instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning inom ramen för punkt 13
ska resolutionsmyndigheten vara övertygad om att det
a) innehåller ett avtalsvillkor om att instrumentet, i de fall där en resolutionsmyndighet beslutar att tillämpa skuld
nedskrivningsverktyget på det institutet, ska skrivas ner eller konverteras i den utsträckning som krävs innan andra
kvalificerade skulder skrivs ner eller konverteras, och
b) är föremål för ett avtal, ett åtagande eller en bestämmelse om prioritering som är bindande och innebär att det vid
normala insolvensförfaranden har lägre prioritet än andra kvalificerade skulder och inte kan återbetalas förrän andra då
utestående skulder har reglerats.
15. Resolutionsmyndigheter ska, samordnat med behöriga myndigheter, kräva och kontrollera att instituten uppfyller
det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som föreskrivs i punkt 1 och i tillämpliga fall det krav som
föreskrivs i punkt 13 och ska fatta eventuella beslut i enlighet med denna artikel parallellt med utarbetandet och
upprätthållandet av resolutionsplaner.
16. Resolutionsmyndigheter ska, samordnat med samordning med behöriga myndigheter, underrätta EBA om det
minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder, och i tillämpliga fall om det krav som föreskrivs i punkt 13, som
fastställts för varje institut inom deras behörighetsområde.
17. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för att närmare ange enhetliga format, mallar
och definitioner för resolutionsmyndigheters identifiering och överföring, efter samordning med behöriga myndigheter, av
information till EBA vid tillämpning av punkt 16.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i enlighet
med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/275
1613
SOU 2014:52
Bilaga 5
18. Med utgångspunkt i resultaten av den rapport som avses i punkt 19 ska kommissionen, om så är lämpligt, senast
den 31 december 2016 förelägga Europaparlamentet och rådet ett lagstiftningsförslag om enhetlig tillämpning av minimi
kravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Det förslaget ska, där så är lämpligt, innefatta förslag om införande av ett
lämpligt antal miniminivåer för minimikravet, med hänsyn tagen till instituts och koncerners olika affärsmodeller.
Förslaget ska innefatta eventuella lämpliga ändringar av parametrarna för minimikravet och, vid behov, lämpliga ändringar
av hur minimikravet tillämpas på koncerner.
19. EBA ska senast den 31 oktober 2016 lämna in en rapport till kommissionen åtminstone om följande:
a) Hur minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder har tillämpats på nationell nivå och då i synnerhet huruvida
olika medlemsstater har fastställt olika nivåer för jämförbara institut.
b) Hur olika medlemsstater har begagnat sig av befogenheten att kräva att institut uppfyller minimikravet genom
instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning, och huruvida olika tillvägagångssätt har använts.
c) Identifiering av affärsmodeller som återspeglar institutens totala riskprofiler.
d) Vilken nivå på minimikravet som är lämplig för de olika affärsmodeller som fastställts enligt led c.
e) Huruvida ett spann för minimikravet för de olika affärsmodellerna bör upprättas.
f) Inom vilken övergångsperiod institut lämpligen måste ha uppnått efterlevnad av eventuella föreskrivna enhetliga
miniminivåer.
g) Huruvida de krav som föreskrivs i artikel 45 är tillräckliga för att säkerställa att varje enskilt institut har en nöjaktig
förlustabsorberingskapacitet och, om detta inte är fallet, vilka ytterligare förbättringar som krävs för att det målet ska
kunna uppnås.
h) Huruvida de beräkningsmetoder som föreskrivs i denna artikel behöver ändras för att se till att minimikravet kan
användas som en adekvat indikator för ett instituts förlustabsorberingskapacitet.
i) Huruvida utgångspunkten för kravet bör vara totala skulder och kapitalbas och då särskilt huruvida det vore bättre att
använda institutets riskvägda tillgångar som nämnare.
j) Huruvida tillvägagångssättet i denna artikel när det gäller hur minimikravet tillämpas på koncerner är lämpligt, och då
särskilt huruvida tillvägagångssättet på ett tillräckligt sätt ser till att de enheter där förlusterna kan tänkas uppstå har,
eller har tillgång till, förlustabsorberingskapaciteten inom koncernen.
k) Huruvida villkoren för undantag från minimikravet är lämpliga och då särskilt huruvida sådana undantag bör kunna
beviljas dotterföretag på gränsöverskridande basis.
l) Huruvida resolutionsmyndigheter lämpligen får kräva att minimikravet ska uppfyllas med hjälp av instrument för
avtalsenlig skuldnedskrivning och huruvida det är lämpligt att göra upplägget med instrument för avtalsenlig skuld
nedskrivning mer enhetligt.
m) Huruvida kraven på instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning som fastställs i punkt 14 är lämplig.
n) Huruvida det lämpligen får krävas att institut och koncerner yppar sina minimikrav för kapitalbas och kvalificerade
skulder, eller den egna nivån för kapitalbas och kvalificerade skulder, och i så fall hur ofta och i vilket format detta
ska göras.
SV
L 173/276
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1614
SOU 2014:52
Bilaga 5
20. Rapporten i punkt 19 ska minst omfatta perioden från och med den 2 juli 2014 till och med den 30 juni 2016
och där ska åtminstone följande beaktas:
a) Effekten av minimikravet, och av alla eventuella harmoniserade nivåer för minimikravet, på följande:
i) Finansiella marknader i allmänhet och marknader för osäkrade skulder och derivat i synnerhet.
ii) Instituts affärsmodeller och hur institutens balansräkningar är uppbyggda, i synnerhet institutens finansierings
profil och finansieringsstrategi samt koncerners juridiska struktur och driftsstruktur.
iii) Institutens lönsamhet, i synnerhet deras finansieringskostnader.
iv) Flyttning av exponeringar till enheter som inte omfattas av tillsyn.
v) Innovation på finansområdet.
vi) Hur utbrett det är med instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning, hur sådana instrument är beskaffade och hur
möjligt det är att avyttra dem.
vii) Institutens riskbeteende.
viii) Hur mycket intecknade tillgångar som instituten har.
ix) Vilka åtgärder som instituten vidtar för att uppfylla minimikraven och då särskilt i vilken utsträckning minimi
kraven har uppfyllts genom att minska skuldsättningen i fråga om tillgångar, emittera långfristig skuld och
anskaffa kapital.
x) Kreditinstitutens utlåningsnivåer, särskilt i fråga om utlåning till mikroföretag samt små och medelstora företag,
lokala myndigheter, regionala myndigheter och enheter inom den offentliga sektorn och finansiering av handel,
inbegripet utlåning inom ramen för offentliga exportkreditförsäkringssystem.
b) Samspelet mellan å ena sidan minimikraven och å andra sidan de kapitalbaskrav, den skuldsättningsgrad och de
likviditetskrav som föreskrivs i förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv 2013/36/EU.
c) Institutens kapacitet att på egen hand anskaffa kapital eller finansiering från marknaderna för att uppfylla eventuella
harmoniserade minimikrav som föreslås.
d) Konsekvens säkerställs med minimikraven enligt internationella standarder som utarbetats i internationella fora.
U n d e r a v s n i t t 3
T i l l ä m p n i n g a v s k u l d n e d s k r i v n i n g s v e r k t y g e t
Artikel 46
Bedömning av beloppet för skuldnedskrivning
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de använder skuldnedskrivningsverktyget på grundval
av en värdering som uppfyller artikel 36 bedömer det totala
a) belopp, när relevant, med vilket kvalificerade skulder måste skrivas ned för att säkerställa att substansvärdet i institutet
under resolution är lika med noll, och
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/277
1615
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) belopp, när relevant, med vilket kvalificerade skulder måste konverteras till aktier eller andra typer av kapitalinstru
ment för att kärnprimärkapitalrelationen ska kunna återställas hos antingen
i) institutet under resolution eller
ii) broinstitutet.
2. Bedömningen som avses i punkt 1 i den här artikeln ska fastställa det belopp med vilket kvalificerade skulder
behöver skrivas ned eller konverteras för att återställa kärnprimärkapitalrelationen i institutet under resolution eller i
tillämpliga fall fastställa kvoten för broinstitutet med hänsyn till alla eventuella kapitalbidrag från resolutionsfonden enligt
artikel 101.1 d i detta direktiv och för att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet under resolution eller
broinstitutet och göra det möjligt för det att under åtminstone ett år fortsätta att uppfylla villkoren för auktorisation och
fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU.
När resolutionsmyndigheterna avser att använda verktyget för avskiljande av tillgångar som avses i artikel 42 ska det
belopp som de kvalificerade skulderna måste minskas med fastställas med hänsyn till en försiktig uppskattning av
tillgångsförvaltningsenhetens kapitalbehov.
3. Om kapital har skrivits ned i enlighet med artiklarna 59–62 och skuldnedskrivningsverktyget har använts enligt
artikel 43.2 och nedskrivningsnivån grundad på den preliminära värderingen enligt artikel 36 visar sig överstiga kraven
när den jämförs med den definitiva värderingen enligt artikel 36.10, får en uppvärderingsmekanism tillämpas för att
ersätta borgenärerna och därefter aktieägarna i den utsträckning det är nödvändigt.
4. Resolutionsmyndigheterna ska fastställa och upprätthålla arrangemang för att säkerställa att bedömningen och
värderingen grundas på så aktuella och omfattande uppgifter som möjligt om tillgångarna och skulderna i ett institut
under resolution.
Artikel 47
Behandling av aktieägare vid skuldnedskrivning eller nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de använder skuldnedskrivningsverktyget i artikel 43.2
eller nedskrivningen eller konverteringen av kapitalinstrument i artikel 59 vidtar någon av eller båda följande åtgärder
gentemot aktieägarna och innehavare av andra äganderättsinstrument:
a) Dra in existerande aktier eller andra äganderättsinstrument eller överföra dem till borgenärer som fått sina anspråk
nedskrivna.
b) Under förutsättning att institutet under resolution, i enlighet med den värdering som gjorts enligt artikel 36, har ett
positivt substansvärde, späda ut äganderätten för existerande aktieägare och innehavare av andra äganderättsinstrument
till följd av konvertering till aktier eller andra äganderättsinstrument av
i) tillämpliga kapitalinstrument emitterade av institutet enligt den befogenhet som avses i artikel 59.2 eller
ii) kvalificerade skulder emitterade av institutet under resolution enligt den befogenhet som avses i artikel 63.1 f.
Med avseende på led b i första stycket ska konverteringen göras till en omräkningskurs som väsentligt spär ut existerande
aktieinnehav och innehav av andra äganderättsinstrument.
SV
L 173/278
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1616
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. De åtgärder som avses i punkt 1 ska också vidtas gentemot aktieägare och innehavare av andra äganderättsin
strument vars aktier eller andra äganderättsinstrument emitterats eller tilldelats under följande omständigheter:
a) Till följd av omvandling av skuldinstrument till aktier eller andra äganderättsinstrument i enlighet med avtalsvillkor i
de ursprungliga skuldinstrumenten utlöst av en händelse som inträffade före eller samtidigt som resolutionsmyndig
hetens bedömning av att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d uppfyllde villkoren för resolution.
b) Till följd av konvertering av tillämpliga kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument enligt artikel 60.
3. När resolutionsmyndigheterna överväger vilken åtgärd de ska vidta enligt punkt 1 ska de beakta
a) den värdering som gjorts i enlighet med artikel 36,
b) det belopp genom vilket resolutionsmyndigheten har bedömt att kärnprimärkapitalposter måste minskas och berörda
kapitalinstrument måste skrivas ned eller konverteras i enlighet med artikel 60.1, och
c) det totalbelopp som resolutionsmyndigheten bedömt enligt artikel 46.
4. Med avvikelse från artiklarna 22–25 i direktiv 2013/36/EU, kravet på att inkomma med en underrättelse i artikel 26
i direktiv 2013/36/EU, artiklarna 10.3, 11.1, 11.2, 12 och 13 i direktiv 2014/65/EU och kravet på att inkomma med en
underrättelse i artikel 11.3 i direktiv 2014/65/EU ska, om användning av skuldnedskrivningsverktyget eller konvertering
av kapitalinstrument skulle leda till ett förvärv eller en ökning av ett kvalificerat innehav i ett institut som avses i
artikel 22.1 i direktiv 2013/36/EU eller artikel 11.1 i direktiv 2014/65/EU, behöriga myndigheter utföra den bedömning
som krävs enligt de artiklarna i så god tid att det inte försenar användningen av skuldnedskrivningsverktyget eller
konverteringen av kapitalinstrument eller hindrar att resolutionsåtgärden uppnår de relevanta resolutionsmålen.
5. Om den behöriga myndigheten för det institutet inte senast dagen för användning av skuldnedskrivningsverktyget
eller konvertering av kapitalinstrument har slutfört den bedömning som krävs inom ramen för punkt 4 ska artikel 38.9
vara tillämplig på en förvärvares alla eventuella förvärv av eller ökningar av ett kvalificerat innehav till följd av använd
ningen av skuldnedskrivningsverktyget eller konverteringen av kapitalinstrument.
6. EBA ska senast den 3 juli 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 i fråga
om de omständigheter då var och en av de åtgärder som anges i punkt 1 i den här artikeln i denna artikel skulle vara
lämpliga, med beaktande av de faktorer som avses i punkt 3 i den här artikeln.
Artikel 48
Ordningsföljd för nedskrivning och konvertering
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, när de använder skuldnedskrivningsverktyget, med för
behåll för eventuella undantag inom ramen för artikel 44.2 och 44.3, utövar nedskrivnings- och konverteringsbefogen
heterna med iakttagande av följande krav:
a) Kärnprimärkapitalsposter minskas i enlighet med artikel 60.1 a.
b) Endast om den totala minskningen enligt led a är mindre än summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c
ska myndigheterna sänka kapitalbeloppet i övriga primärkapitalinstrument i den utsträckning som krävs och upp till
deras kapacitet.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/279
1617
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) Endast om den totala minskningen enligt leden a och b är mindre än summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b
och c ska myndigheterna sänka kapitalbeloppet i supplementärkapitalinstrument i den utsträckning som krävs och upp
till deras kapacitet.
d) Endast om den totala nedsättningen av aktier eller andra äganderättsinstrument och tillämpliga kapitalinstrument
enligt leden a, b och c är mindre än summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c ska myndigheterna i
den utsträckning som krävs och i överensstämmelse med rangordningen av fordringar vid normala insolvensförfaran
den sänka kapitalbeloppet för efterställda skulder som inte räknas som övrigt primärt eller supplementärt kapital, i
kombination med nedskrivningen enligt leden a, b och c för att uppnå summan av de belopp som avses i artikel 47.3
b och c.
e) Endast om den totala nedsättningen av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillämpliga kapitalinstrument och
kvalificerade skulder i enlighet med leden a–d i denna punkt är mindre än summan av de belopp som avses i
artikel 47.3 b och d ska myndigheterna i den utsträckning som krävs och i enlighet med rangordningen av fordringar
vid normala insolvensförfaranden inklusive den rangordning av insättningar som föreskrivs i artikel 108 sänka
kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, resten av de kvalificerade skulder, enligt artikel 44, i
kombination med den nedskrivning som avses i leden a, b, c och d i denna punkt för att uppnå summan av de
belopp som avses i artikel 47.3 b och c.
2. När resolutionsmyndigheterna utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna ska de fördela de förluster
som ingår i summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c jämnt mellan aktier eller andra äganderättsinstrument
och kvalificerade skulder med samma rangordning genom att minska kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet
avseende, dessa aktier eller andra äganderättsinstrument och kvalificerade skulder i samma utsträckning i förhållande till
deras värde, utom när en annan fördelning av förluster bland skulder med samma rangordning är tillåten under de
omständigheter som avses i artikel 44.3.
Denna punkt ska inte förhindra att skulder som i enlighet med artikel 44.2. och 44.3 undantagits från skuldnedskrivning
ges en förmånligare behandling än kvalificerade skulder med samma rangordning vid normala insolvensförfaranden.
3. Innan de gör den nedskrivning eller konvertering som avses i punkt 1 e ska resolutionsmyndigheter konvertera eller
minska kapitalbeloppet för de instrument som avses i punkt 1 b, c och d i de fall där de instrumenten innehåller följande
villkor och ännu inte har konverterats:
a) Villkor om att instrumentets kapitalbelopp ska sänkas vid eventuella händelser som berör den finansiella situationen,
solvensen eller kapitalbasen för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
b) Villkor om att instrumenten ska konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument om en sådan händelse
inträffar.
4. När ett instruments kapitalbelopp före skuldnedskrivningen enligt punkt 1 har sänkts, men inte till noll, i enlighet
med villkor av det slag som avses i punkt 3 a, ska resolutionsmyndigheterna tillämpa nedskrivnings- och konverterings
befogenheterna på det resterande beloppet av det kapitalbeloppet i enlighet med punkt 1.
5. Vid beslut om huruvida skulder ska skrivas ned eller konverteras till aktiekapital ska resolutionsmyndigheterna inte
konvertera en viss klass av skulder samtidigt som en klass av skulder som är efterställd denna klass väsentligen förblir
okonverterad till aktiekapital eller inte nedskriven, om inte något annat föreskrivs enligt artikel 44.2 och 44.3.
SV
L 173/280
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1618
SOU 2014:52
Bilaga 5
6. För tillämpningen av denna artikel ska EBA senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i
förordning (EU) nr 1093/2010 för alla tolkningar som rör samspelet mellan bestämmelserna i detta direktiv och be
stämmelserna i förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv 2013/36/EU.
Artikel 49
Derivat
1. Medlemsstaterna ska se till att denna artikel följs när resolutionsmyndigheterna utövar nedskrivnings- och kon
verteringsbefogenheterna avseende skulder som hänför sig till derivat.
2. Resolutionsmyndigheterna ska inte utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna avseende en skuld som
hänför sig till ett derivat förrän de har avslutat derivaten. Efter inledningen av resolutionsförfarandet ska resolutions
myndigheterna ges befogenhet att avsluta och säga upp eventuella derivatkontrakt för det ändamålet.
I de fall en derivatskuld inom ramen för artikel 44.3 har undantagits från användningen av skuldnedskrivningsverktyget
ska resolutionsmyndigheter inte vara förpliktade att avsluta eller säga upp derivatkontraktet.
3. Om derivattransaktioner omfattas av ett nettningsavtal ska resolutionsmyndigheten eller en oberoende värderare
som en del av värderingen inom ramen för artikel 36 fastställa de skulder som hänför sig till de transaktionerna på
nettobasis i enlighet med avtalsvillkoren.
4. Resolutionsmyndigheterna ska fastställa värdet av skulder som hänför sig till derivat i enlighet med följande:
a) Lämpliga metoder för att fastställa värdet på klass av derivat, inbegripet transaktioner som omfattas av nettningsavtal.
b) Principer för att fastställa den relevanta tidpunkt då värdet på derivatpositioner bör fastställas.
c) Lämpliga metoder för att jämföra den värdeförstörelse som skulle bli följden av avslutandet och skuldnedskrivningen
av derivat med det belopp för förluster som derivat skulle behöva stå för vid en skuldnedskrivning.
5. EBA ska, efter samråd med den Europiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndighe
ten (nedan kallad Esma), inrättad genom förordning (EU) nr 1095/2010 utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn
för att specificera de metoder och principer som avses i punkt 4 a, b och c avseende värderingen av skulder som hänför
sig till derivat.
För derivattransaktioner som omfattas av nettningsavtal ska EBA beakta avslutningsmetoden i nettningsavtalet.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 januari 2016.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/281
1619
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 50
Kurs för konvertering av skulder till eget kapital
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, när de utövar de befogenheter som anges i artiklarna 59.3
och 63.1 f, får tillämpa olika konverteringskurser för olika kapitalinstruments- och skuldklasser i enlighet med en av eller
båda de principer som avses i punkterna 2 och 3 i den här artikeln.
2. Konverteringskursen ska utgöra en lämplig kompensation för den berörda borgenären för eventuell förlust som
åsamkats på grund av att nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna utövats.
3. När olika konverteringskurser används enligt punkt 1 ska den konverteringskurs som tillämpas för skulder som
anses vara prioriterade enligt tillämplig insolvensrätt vara högre än konverteringskursen för efterställda skulder.
4. EBA ska senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för
fastställande av konverteringskurser
De riktlinjerna ska särskilt ange hur berörda borgenärer får kompenseras på lämpligt sätt genom konverteringskursen och
de relativa konverteringskurser som kan vara lämpliga för att återspegla att prioriterade skulder har företräde enligt till
lämplig insolvensrätt.
Artikel 51
Återhämtnings- och omstruktureringsåtgärder vid skuldnedskrivning
1. Medlemsstaterna ska se till att det när resolutionsmyndigheterna använder skuldnedskrivningsverktyget för att i
enlighet med artikel 43.2 a rekapitalisera ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d vidtas åtgärder för att
säkerställa att en omstruktureringsplan för institutet eller enhet upprättas och genomförs i enlighet med artikel 52.
2. De åtgärder som avses i punkt 1 i denna artikel får omfatta tillsättning från resolutionsmyndighetens sida av en
person eller personer som utsetts i enlighet med artikel 72.1 som ska upprätta och genomföra den omstruktureringsplan
för verksamheten som krävs enligt artikel 52.
Artikel 52
Omstruktureringsplan för verksamheten
1. Medlemsstaterna ska kräva att ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1,
inom en månad efter det att skuldnedskrivningsverktyget har använts avseende ett institut eller en sådan enhet som avses
i artikel 1.1 b, c eller d i enlighet med artikel 43.2 a utarbetar och förelägger resolutionsmyndigheten en omstruk
tureringsplan för verksamheten som uppfyller kraven i punkterna 4 och 5 i den här artikeln. Om unionens regler för
statligt stöd är tillämpliga ska medlemsstaterna se till att planen är förenlig med den omstruktureringsplan som institutet
eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska lägga fram för kommissionen i enlighet med de reglerna.
2. När skuldnedskrivningsverktyget i artikel 43.2 a tillämpas på två eller flera koncernenheter ska omstrukturerings
planen för verksamheten utarbetas av moderinstitutet inom unionen och omfatta samtliga institut inom koncernen i
enlighet med det förfarande som anges i artiklarna 7 och 8 och översändas till resolutionsmyndigheten på koncernnivå.
Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska överlämna planen till övriga berörda resolutionsmyndigheter och till EBA.
3. Under exceptionella omständigheter och om det är nödvändigt för att resolutionsmålen ska uppnås får resolutions
myndigheten förlänga perioden i punkt 1 upp till högst två månader efter tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget.
SV
L 173/282
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1620
SOU 2014:52
Bilaga 5
Om omstruktureringsplanen för verksamheten också ska anmälas inom unionens regler om statligt stöd får resolutions
myndigheten förlänga perioden i punkt 1 upp till maximalt två månader efter tillämpningen av skuldnedskrivnings
verktyget eller fram till den tidsfrist som fastställs av unionens regler om statligt stöd, beroende på vad som inträffar först.
4. I en omstruktureringsplan för verksamheten ska det fastställas åtgärder som syftar till att återställa bärkraften på
lång sikt för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller delar av dess verksamhet inom en rimlig tid.
De åtgärderna ska baseras på realistiska antaganden vad gäller de ekonomiska och finansiella marknadsförhållanden enligt
vilka institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d kommer att vara verksamt.
Omstruktureringsplanen ska ta hänsyn till bland annat den rådande situationen och framtidsutsikterna på finansiella
marknaden, på grundval av antaganden om bästa och värsta möjliga utfall, inbegripet en kombination av händelser för att
identifiera institutets största svagheter. Antagandena ska jämföras med lämpliga sektorsövergripande riktmärken.
5. En omstruktureringsplan för verksamheten ska åtminstone omfatta följande:
a) En detaljerad analys av de faktorer och problem som lett till att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d kommit eller sannolikt kommer att fallera, och av de omständigheter som lett till dessa svårigheter.
b) En beskrivning av de åtgärder som syftar till att återställa bärkraften hos institutet eller den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d på lång sikt.
c) En tidsplan för genomförandet av de åtgärderna.
6. Åtgärder för att återställa bärkraften hos ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d på lång
sikt får omfatta följande:
a) Omstrukturering av verksamheten för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
b) Förändringar av de operativa systemen och infrastrukturen inom institutet.
c) Avyttring av förlustbringande verksamheter.
d) Omstrukturering av befintlig verksamhet som kan bli konkurrenskraftig.
e) Försäljning av tillgångar eller verksamhetsgrenar.
7. Inom en månad från det datum då omstruktureringsplanen för en verksamhet lades fram ska den berörda reso
lutionsmyndigheten bedöma sannolikheten för att planen, om den genomförs, kommer att återställa den långsiktiga
bärkraften hos ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d. Bedömningen ska slutföras i sam
förstånd med den berörda behöriga myndigheten.
Om resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten finner att planen skulle uppnå detta mål ska resolutions
myndigheten godkänna planen.
8. Om resolutionsmyndigheten inte finner att planen skulle uppnå det mål som avses i punkt 7 ska den, i samförstånd
med den behöriga myndigheten, underrätta ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med
artikel 72.1, om sina betänkligheter och begära att planen ändras på ett sätt som bemöter dessa betänkligheter.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/283
1621
SOU 2014:52
Bilaga 5
9. Ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts enligt artikel 72.1 ska inom två veckor från det datum då
den underrättelse som avses i punkt 8 mottogs lägga fram en ändrad omstruktureringsplan för resolutionsmyndighetens
godkännande. Resolutionsmyndigheten ska granska den ändrade planen och ska inom en vecka underrätta lednings
organet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1 om huruvida den finner att den ändrade
planen åtgärdar de betänkligheter som framförts eller om det krävs ytterligare ändringar.
10. Ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1 ska genomföra omstruk
tureringsplanen i enlighet med vad som överenskommits med resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten
och ska sända in en rapport till resolutionsmyndigheten minst var sjätte månad om framsteg som gjorts i fråga om
genomförandet av planen.
11. Ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1 ska om det, enligt resolutions
myndighetens mening och med den behöriga myndighetens samtycke, är nödvändigt revidera planen för att uppnå det
mål som avses i punkt 4 och ska lägga fram varje revidering för resolutionsmyndighetens godkännande.
12. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera följande:
a) Vad som minst bör ingå i en omstruktureringsplan för verksamheten enligt punkt 5.
b) Minimiinnehållet i rapporterna enligt punkt 10.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 januari 2016.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
13. EBA ska senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för
att närmare specificera de minimikriterier som en omstruktureringsplan för verksamheten ska uppfylla för att få reso
lutionsmyndighetens godkännande enligt punkt 7.
14. Med beaktande av den erfarenhet som i förekommande fall gjorts vid tillämpningen av riktlinjerna som avses i
punkt 13 får EBA utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att närmare specificera de minimikriterier som en
omstruktureringsplan för verksamheten ska uppfylla för att resolutionsmyndigheten ska godkänna den enligt punkt 7.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i det första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
U n d e r a v s n i t t 4
S k u l d n e d s k r i v n i n g s v e r k t y g e t : k o m p l e t t e r a n d e b e s t ä m m e l s e r
Artikel 53
Skuldnedskrivningsverktygets effekter
1. Medlemsstaterna ska se till att om en resolutionsmyndighet utövar en befogenhet som avses i artikel 59.2 och
artikel 63.1 e-i ska minskningen av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, konverteringen eller indragningen få
verkan och vara omedelbart bindande för institutet under resolution och för berörda borgenärer och aktieägare.
SV
L 173/284
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1622
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheten har befogenhet att genomföra eller kräva genomförande av
alla administrativa och förfarandemässiga uppgifter som är nödvändiga för att ge verkan åt utövandet av de befogenheter
som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e–i, däribland följande:
a) Ändring av alla relevanta register.
b) Avlistning eller avförande från handel av aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument.
c) Listning eller upptagande till handel av nya aktier eller andra äganderättsinstrument.
d) Återlistning eller förnyat upptagande till handel av eventuella skuldinstrument som skrivits ned, utan kravet på
utfärdande av ett prospekt enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG ( 1 ).
3. Om en resolutionsmyndighet sänker kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, en skuld genom
den befogenhet som avses i artikel 63.1 e ska den skulden och eventuella skyldigheter eller fordringar som hänför sig till
den skulden som inte har uppstått vid den tidpunkt då befogenheten utövas i alla hänseenden betraktas som infriade och
ska inte kunna göras gällande i senare förfaranden gentemot institutet under resolution eller en efterföljande enhet vid en
eventuell senare avveckling.
4. Om en resolutionsmyndighet delvis men inte helt sänker kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende,
en skuld genom den befogenhet som avses i artikel 63.1 e ska följande gälla:
a) Skulden ska vara infriad i förhållande till den sänkning som har gjorts av beloppet.
b) Det relevanta instrument eller avtal som gav upphov till den ursprungliga skulden ska fortsätta att gälla för det
återstående kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, skulden, med förbehåll för eventuella ändringar
av den ränta som hänför sig till sänkningen av kapitalbeloppet och eventuella ytterligare ändringar av villkoren som
resolutionsmyndigheten kan komma att göra genom den befogenhet som avses i artikel 63.1 j.
Artikel 54
Undanröjande av förfarandehinder för skuldnedskrivning
1. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 63.1 i, i tillämpliga fall kräva att institut och
enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d alltid innehar ett tillräckligt aktiekapital, eller andra kärnprimärkapitalinstru
ment, för att institutet eller enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d, om resolutionsmyndigheten utövar de befogen
heter som avses i artikel 63.1 e och f avseende ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller något av
dess dotterföretag, inte ska vara förhindrat att emittera tillräckligt många nya aktier eller andra äganderättsinstrument för
att säkerställa att konverteringen av skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument kan genomföras på ett effektivt
sätt.
2. Resolutionsmyndigheterna ska bedöma om det är lämpligt att ställa det krav som fastställs i punkt 1 avseende ett
visst institut eller en viss enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i samband med utarbetandet och upprätthållandet av
resolutionsplanen för det institutet eller den koncernen, med beaktande av i synnerhet de resolutionsåtgärder som
behandlas i planen. Om det i resolutionsplanen anges att skuldnedskrivningsverktyget kan komma att användas ska
myndigheterna kontrollera att aktiekapitalet eller andra kärnprimärkapitalinstrument är tillräckligt stora för att täcka
summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/285
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när
värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 345, 31.12.2003,
s. 64).
1623
SOU 2014:52
Bilaga 5
3.
Medlemsstaterna ska se till att det inte finns några förfarandemässiga hinder för att konvertera skulder till aktier eller
andra äganderättsinstrument som finns med stöd av institutens bolagsordningar eller stadgar, inbegripet företrädesrätt för
aktieägare eller krav på aktieägarnas medgivande för att öka kapitalet.
4. Denna artikel ska inte påverka de ändringar av direktiven 82/891/EEG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU och direktiv 2012/30/EU som föreskrivs i avdelning X i det här direktivet.
Artikel 55
Avtalsenligt erkännande av skuldnedskrivning
1. Medlemsstaterna ska kräva att instituten och de enheter som avses i artikel 1 b, c och d inkluderar ett villkor enligt
vilket den borgenär eller avtalspart i ett avtal som upprättar skulden medger att skulden kan komma att omfattas av
nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter och går med på att vara bunden av alla minskningar av kapitalbeloppet
eller det utestående beloppet, konverteringar eller indragningar som påverkas av resolutionsmyndighetens utövande av de
befogenheterna, förutsatt att sådan skuld
a) inte är utesluten enligt artikel 44.2,
b) inte är en insättning som avses i artikel 108 a,
c) omfattas av lagstiftningen i ett tredjeland, och
d) som emitterats eller ingåtts efter det datum när en medlemsstat tillämpar de bestämmelser som antagits för att
införliva detta avsnitt.
Första stycket ska inte tillämpas om resolutionsmyndigheten i en medlemsstat fastställer att de skulder eller instrument
som avses i första stycket kan komma att omfattas av en medlemsstats resolutionsmyndighets nedskrivnings- och
konverteringsbefogenheter enligt tredjelandets rätt eller av ett bindande avtal som ingåtts med det berörda tredjelandet.
Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheter får kräva att institut och sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c
och d till myndigheter lämnar ett rättsutlåtande om ett sådant villkors rättsliga verkställbarhet och verkan.
2. Om ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d underlåter att i de avtalsvillkor som reglerar
en viss skuld inkludera ett villkor som krävs i enlighet med punkt 1 ska den underlåtelsen inte förhindra resolutions
myndigheten från att utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter avseende den skulden.
3. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att närmare specificera den förteckning över de
skulder för vilka undantagen i punkt 1 tillämpas, och innehållet i villkoren den punkten, med beaktande av bankernas
olika affärsmodeller.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
L 173/286
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1624
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 56
Statliga finansiella stabiliseringsverktyg
1. Medlemsstaterna får tillhandahålla extraordinärt offentligt finansiellt stöd genom ytterligare finansiella stabiliserings
verktyg i enlighet med punkt 3 i den här artikeln och med artikel 37.10 samt i enlighet med unionens regler om statligt
stöd, för att bidra till resolutionen av ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, inbegripet genom att
ingripa direkt för att undvika dess avveckling, i syfte att uppnå målen för resolution som avses i artikel 31.2 när det gäller
medlemsstaten eller unionen som helhet. En sådan insats ska utföras under ledning av det behöriga ministeriet eller
regeringen i nära samarbete med resolutionsmyndigheten.
2. För att de statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska bli verkningsfulla ska medlemsstaterna säkerställa att de
behöriga ministerierna eller regeringarna har de relevanta resolutionsbefogenheter som anges i artiklarna 63–72 och att
artiklarna 66, 68, 83 och 117 tillämpas.
3. De statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska tillgripas som en sista utväg efter det att andra resolutionsverktyg
så långt som det är praktiskt möjligt har bedömts och utnyttjats samtidigt som den finansiella stabiliteten upprätthållits, i
enlighet med det behöriga ministeriets eller regeringens bedömning efter samråd med resolutionsmyndigheten.
4. Vid tillämpningen av de statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska medlemsstaterna säkerställa att deras behöriga
ministerier och resolutionsmyndigheten endast tillämpar verktygen när alla villkor i artikel 32.1 samt något av följande
villkor har uppfyllts:
a) Det behöriga ministeriet eller regeringen och resolutionsmyndigheten efter samråd med centralbanken och den
behöriga myndigheten avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen inte skulle vara tillräcklig för att undvika
betydande negativa följdverkningar på den finansiella stabiliteten.
b) Det behöriga ministeriet eller regeringen och resolutionsmyndigheten avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen
inte skulle vara tillräcklig för att skydda allmänintresset efter det att institutet beviljats extraordinärt likviditetsstöd från
centralbanken.
c) När det gäller verktyget för tillfälligt offentligt ägande, det behöriga ministeriet eller regeringen, efter samråd med den
behöriga myndigheten och resolutionsmyndigheten, avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen inte skulle vara
tillräcklig för att skydda allmänintresset efter det att institutet beviljats offentliga aktiekapitalstöd genom verktyget för
aktiekapitalstöd.
5. De statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska omfatta
a) ett verktyg för offentligt aktiekapitalstöd som avses i artikel 57,
b) ett verktyg för tillfälligt offentligt ägande som avses i artikel 58.
Artikel 57
Verktyg för offentligt aktiekapitalstöd
1. Medlemsstaterna får, under förutsättning att nationell bolagsrätt respekteras, delta i en rekapitalisering av ett institut
eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i detta direktiv genom att tillhandahålla kapital till institutet eller enheten
i utbyte mot följande instrument, i enlighet med kraven i förordning (EU) nr 575/2013:
a) Kärnprimärkapitalinstrument.
b) Övriga primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/287
1625
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Medlemsstaterna ska, i den utsträckning som deras aktieinnehav i ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b,
c eller d tillåter, se till att institut eller enheter som är föremål för verktyget för offentligt aktiekapitalstöd i enlighet med
denna artikel förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder.
3. När en medlemsstat ger offentligt aktiekapitalstöd i enlighet med denna artikel ska den säkerställa att dess andel i
institutet eller i en enhet enligt artikel 1.1 b, c eller d överförs till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och
finansiella omständigheterna tillåter.
Artikel 58
Verktyget för tillfälligt offentligt ägande
1. Medlemsstaterna får ta ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i tillfälligt offentligt ägande.
2. I detta syfte får en medlemsstat göra en eller flera aktieöverföringar där mottagaren är
a) ett ombud för medlemsstaten, eller
b) ett av medlemsstaten helägt bolag.
3. Medlemsstaten ska se till att institut eller enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d som är föremål för verktyget för
tillfälligt offentligt ägande i enlighet med denna artikel förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder och att
de överförs till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter.
KAPITEL V
Nedskrivning av kapitalinstrument
Artikel 59
Krav på nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument
1. Befogenheten att skriva ned eller konvertera tillämpliga kapitalinstrument får utövas antingen
a) oberoende av en resolutionsåtgärd, eller
b) i kombination med en resolutionsåtgärd, om de villkor för resolution som anges i artiklarna 32 och 33 är uppfyllda.
2. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skriva ned eller konvertera tillämpliga
kapitalinstrument till aktier eller andra äganderättsinstrument i institut och sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c
och d.
3. Medlemsstaterna ska kräva att resolutionsmyndigheterna utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten i
enlighet med artikel 60 och utan dröjsmål avseende tillämpliga kapitalinstrument som emitterats av ett institut eller en
sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d om en eller flera av följande omständigheter föreligger:
a) Det har fastställts att villkoren för resolution som anges i artiklarna 32 och 33 är uppfyllda, innan någon resolutions
åtgärd vidtas.
b) Den berörda myndigheten fastställer att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d inte längre
kommer att vara bärkraftigt om inte befogenheten utövas avseende det tillämpliga kapitalinstrumentet.
SV
L 173/288
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1626
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) I fråga om tillämpliga kapitalinstrument som emitterats av ett dotterföretag och som bedöms fullgöra kraven på
kapitalbas individuellt och gruppbaserat, gör den berörda myndigheten i den samordnande tillsynsmyndighetens
medlemsstat och den berörda myndigheten i dotterföretaget ett gemensamt fastställande i form av ett gemensamt
beslut i enlighet med artikel 92.3 och 92.4 om att koncernen inte längre kommer att vara bärkraftig om nedskriv
nings- eller konverteringsbefogenheten inte utövas avseende de instrumenten.
d) I fråga om tillämpliga kapitalinstrument som emitterats av moderföretaget och som bedöms fullgöra kraven på
kapitalbas på individuell basis med avseende på moderföretaget eller på gruppbasis, och den berörda myndigheten
i den samordnande tillsynsmyndighetens medlemsstat fastställer att koncernen inte längre kommer att vara bärkraftig
om nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten inte utövas avseende de instrumenten.
e) Institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d behöver extraordinärt offentligt finansiellt stöd, med
undantag för någon av de omständigheter som anges i artikel 32.4 d iii.
4.
Vid tillämpningen av punkt 3 ska ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller en koncern
anses inte längre vara bärkraftigt endast om båda av följande villkor är uppfyllda:
a) Institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller koncernen fallerar eller sannolikt kunna komma att
fallera.
b) Det finns, med beaktande av tidsaspekter och andra relevanta omständigheter, inga rimliga utsikter att några åtgärder,
inbegripet alternativa åtgärder från privata sektorn eller tillsynsåtgärder (inbegripet åtgärder för tidigt ingripande),
förutom nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument, på egen hand eller i kombination med resolutions
åtgärder, inom rimlig tid skulle kunna förhindra att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller
koncernen kommer att fallera.
5. Vid tillämpningen av punkt 4 a i den här artikeln ska ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d anses fallera eller sannolikt kunna komma att fallera om en eller flera av de omständigheter som anges i
artikel 32.4 föreligger.
6. Vid tillämpningen av punkt 4 a ska en koncern anses fallera eller sannolikt kunna komma att fallera om den inte
uppfyller, eller det föreligger objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att koncernen inom den närmaste framtiden
inte kommer att kunna uppfylla, sina tillsynskrav på gruppbasis på ett sådant sätt att det kan föranleda de behöriga
myndigheterna att vidta åtgärder på grund av bland annat, men inte enbart, det faktum att koncernen har drabbats eller
sannolikt kommer att drabbas av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av dess kapitalbas.
7. Ett tillämpligt kapitalinstrument som emitterats av ett dotterföretag ska inte skrivas ned eller konverteras enligt
punkt 3 c i större utsträckning eller till sämre villkor än kapitalinstrument med samma rangordning på moderföretagsnivå
som har skrivits ned eller konverterats.
8. Om en berörd myndighet gör ett sådant fastställande som avses i punkt 3 i den här artikeln ska den omedelbart
underrätta den resolutionsmyndighet som är ansvarig för det institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i
fråga, om det är en annan myndighet.
9. Innan den gör ett fastställande som avses i punkt 3 c i den här artikeln avseende ett dotterföretag som emitterar
tillämpliga kapitalinstrument som bedöms uppfylla kraven på kapitalbas på individuell basis och på gruppbasis ska den
berörda myndigheten iaktta de krav på underrättelse och samråd som fastställs i artikel 62.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/289
1627
SOU 2014:52
Bilaga 5
10. Resolutionsmyndigheterna ska, innan de utövar befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument, se
till att en värdering görs av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i
enlighet med artikel 36. Den värderingen ska ligga till grund för beräkningen av den nedskrivning som ska tillämpas på
de tillämpliga kapitalinstrumenten i syfte att absorbera förluster samt den konverteringsnivå som ska tillämpas på till
lämpliga kapitalinstrument i syfte att rekapitalisera institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
Artikel 60
Bestämmelser om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument
1. När resolutionsmyndigheterna iakttar de krav som fastställs i artikel 59 ska de utöva nedskrivnings- eller kon
verteringsbefogenheten i enlighet med fordringarnas prioritetsgrad vid normala insolvensförfaranden på ett sätt som ger
följande resultat:
a) Poster i kärnprimärkapitalet minskas först i proportion till förlusterna och upp till deras kapacitet och resolutions
myndigheten vidtar en eller båda av de åtgärder som anges i artikel 47.1 gentemot innehavarna av kärnprimärka
pitalinstrumenten.
b) Kapitalbeloppet för tillämpliga övriga primärkapitalinstrument skrivs ned eller konverteras till kärnprimärkapitalinstru
ment, eller bådadera, i den utsträckning som krävs för att uppfylla de resolutionsmål som fastställs i artikel 31 eller
upp till de tillämpliga kapitalinstrumentens kapacitet, beroende på vilket som är lägst.
c) Kapitalbeloppet för tillämpliga supplementärkapitalinstrument skrivs ned eller konverteras till kärnprimärkapitalinstru
ment, eller bådadera, i den utsträckning som krävs för att uppfylla de resolutionsmål som fastställs i artikel 31 eller
upp till de tillämpliga kapitalinstrumentens kapacitet, beroende på vilket som är lägst.
2. I de fall där kapitalbeloppet för ett tillämpligt kapitalinstrument skrivs ned
a) ska sänkningen av det kapitalbeloppet vara permanent, med förbehåll för eventuella uppvärderingar i enlighet med
återbetalningsmekanismen i artikel 46.3,
b) inga skulder får kvarstå till innehavaren av det tillämpliga kapitalinstrumentet enligt eller i samband med det belopp
för instrumentet som har skrivits ned, med undantag för upplupna skulder och skadeståndsskulder som uppkommit
till följd av ett överklagande av lagenligheten av nedskrivningsbefogenheten,
c) ingen ersättning betalas till innehavaren av det tillämpliga kapitalinstrumentet annat än i enlighet med punkt 3.
Led b i denna punkt ska inte hindra att kärnprimärkapitalinstrument tillhandahålls en innehavare av tillämpliga kapital
instrument i enlighet med punkt 3.
3. Resolutionsmyndigheterna får, i syfte att utföra en konvertering av tillämpliga kapitalinstrument enligt punkt 1 b i
den här artikeln, kräva att institut och sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d emitterar kärnprimärkapital
instrument till innehavarna av de tillämpliga kapitalinstrumenten. Tillämpliga kapitalinstrument får endast konverteras om
följande villkor är uppfyllda:
a) Kärnprimärkapitalinstrumenten emitteras av det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller av ett
moderföretag till det institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, med samtycke från resolutions
myndigheten för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller, i tillämpliga fall, resolutions
myndigheten för moderföretaget.
SV
L 173/290
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1628
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Kärnprimärkapitalinstrumenten emitteras innan det institutet eller den enheten som avses i artikel 1.1 b, c eller d
emitterar aktier eller äganderättsinstrument i syfte att tillhandahålla kapital från staten eller ett offentligt organ.
c) Kärnprimärkapitalinstrumenten tilldelas och överförs utan dröjsmål efter utövandet av konverteringsbefogenheten.
d) Den konverteringskurs som avgör det antal kärnprimärkapitalinstrument som ska tillhandahållas avseende varje till
lämpligt kapitalinstrument iakttar principerna i artikel 50 och eventuella riktlinjer som utarbetats av EBA i enlighet
med artikel 50.4.
4.
Vid tillhandahållande av kärnprimärkapitalinstrument i enlighet med punkt 3 får resolutionsmyndigheterna kräva att
instituten och de enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d alltid har det bemyndigande som krävs för att emittera det
relevanta antalet kärnprimärkapitalinstrument.
5. Om ett institut uppfyller kraven för resolution och resolutionsmyndigheten beslutar att använda ett resolutions
verktyg avseende institutet, ska resolutionsmyndigheten iaktta kraven som fastställs i artikel 59.3 innan den använder
resolutionsverktyget.
Artikel 61
Myndigheter som är ansvariga för fastställanden
1. Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som anges i den här artikeln ska vara ansvariga för att göra de
fastställanden som avses i artikel 59.3.
2. Varje medlemsstat ska i nationell rätt utse den berörda myndighet som ska vara ansvarig för att göra fastställanden
enligt artikel 59. Den berörda myndigheten kan vara den behöriga myndigheten eller resolutionsmyndigheten, i enlighet
med artikel 32.
3.
Om de tillämpliga kapitalinstrumenten bedöms fullgöra kapitalbaskravet på individuell basis i enlighet med artikel 92
i förordning (EU) nr 575/2013 ska den myndighet som är ansvarig för att göra de fastställanden som avses i artikel 59.3 i
det här direktivet vara den berörda myndigheten i den medlemsstat där institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b,
c eller d har auktoriserats i enlighet med avdelning III i direktiv 2013/36/EU.
4. Om de tillämpliga kapitalinstrumenten har emitterats av ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d som är ett dotterföretag och som har bedömts fullgöra kapitalbaskraven på individuell basis och på gruppbasis, ska
följande myndighet vara ansvarig för att göra de fastställanden som avses i artikel 59.3:
a) Den berörda myndigheten i den medlemsstat där det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det
här direktivet som emitterat de instrumenten är etablerat i enlighet med avdelning III i direktiv 2013/36/EU ska vara
ansvarig för att göra de fastställanden som avses i artikel 59.3 b i det här direktivet.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/291
1629
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Den berörda myndigheten i den medlemsstat där den samordnande tillsynsmyndigheten är belägen och den berörda
myndigheten i den medlemsstat där institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det här direktivet
som emitterat de instrumenten är etablerat i enlighet med avdelning III i direktiv 2013/36/EU ska vara ansvariga för
att göra det gemensamma fastställandet i form av ett gemensamt beslut som avses i artikel 59.3 c i det här direktivet.
Artikel 62
Konsoliderad tillämpning: Förfaranden för fastställanden
1. Medlemsstaterna ska se till att berörda myndigheter innan de gör ett fastställande som avses i artikel 59.3 b, c, d
eller e avseende ett dotterföretag som emitterar tillämpliga kapitalinstrument som bedöms fullgöra kravet på kapitalbas på
individuell basis och på gruppbasis uppfyller följande krav:
a) En berörd myndighet som överväger om den ska göra ett fastställande enligt artikel 59.3 b, c, d eller e underrättar
utan dröjsmål den samordnande tillsynsmyndigheten, och den berörda myndigheten i den medlemsstat där den
samordnande tillsynsmyndigheten finns, om det är en annan myndighet.
b) En berörd myndighet som överväger om den ska göra ett fastställande som avses i artikel 59.3 c underrättar den
behöriga myndighet, utan dröjsmål, som är ansvarig för varje institut eller sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller
d som har emitterat de tillämpliga kapitalinstrumenten avseende vilka nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten
ska utövas om ett fastställande görs, och de berörda myndigheterna i de medlemsstater där de behöriga myndigheterna
och den samordnande tillsynsmyndigheten finns, om det är andra myndigheter.
2. När de berörda myndigheterna gör ett fastställande i enlighet med artikel 59.3 c, d eller e när det gäller ett institut
eller en koncern med gränsöverskridande verksamhet, ska de ta hänsyn till de potentiella konsekvenserna av resolutionen
i alla medlemsstater där institutet eller koncernen bedriver verksamhet.
3. En berörd myndighet ska till underrättelsen enligt punkt 1 bifoga en förklaring av skälen för att den överväger att
göra fastställandet i fråga.
4. Om en underrättelse har lämnats enligt punkt 1 ska den berörda myndigheten efter samråd med de myndigheter
som underrättats bedöma följande frågor:
a) Huruvida det finns någon alternativ åtgärd till utövandet av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten i enlighet
med artikel 59.3.
b) Om det finns en sådan alternativ åtgärd, huruvida det är möjligt att tillämpa den.
c) Om det är möjligt att tillämpa en alternativ åtgärd, huruvida det finns realistiska utsikter att den inom en rimlig
tidsram skulle åtgärda de omständigheter som annars skulle kräva ett fastställande enligt artikel 59.3.
5. Vid tillämpningen av punkt 4 i den här artikeln avses med alternativa åtgärder sådana åtgärder för tidigt ingripande
som avses i artikel 27 i det här direktivet, åtgärder som avses i artikel 104.1 i direktiv 2013/36/EU eller en överföring av
medel eller kapital från moderföretaget.
6. Om den berörda myndigheten efter samråd med de underrättade myndigheterna i enlighet med punkt 4 bedömer
att det finns en eller flera alternativa åtgärder, att det är möjligt att tillämpa dem och att de skulle ge det resultat som
avses i led c i den punkten ska den se till att de åtgärderna tillämpas.
7. Om den berörda myndigheten i ett sådant fall som avses i punkt 1 a efter samråd med de underrättade myndig
heterna enligt punkt 4 bedömer att det inte finns några alternativa åtgärder som skulle ge det resultat som avses i punkt 4
c ska den berörda myndigheten besluta huruvida det fastställande enligt artikel 59.3 som övervägs är lämpligt.
SV
L 173/292
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1630
SOU 2014:52
Bilaga 5
8. Om en berörd myndighet beslutar att göra ett fastställande enligt punkt 59.3 c ska den omedelbart underrätta de
berörda myndigheterna i de medlemsstater där de berörda dotterföretagen är belägna, och fastställandet ska göras i form
av ett gemensamt beslut i enlighet med vad som anges i artikel 92.3 och 92.4. Om inget gemensamt beslut föreligger får
inget fastställande inom ramen för artikel 59.3 c göras.
9. Resolutionsmyndigheten i de medlemsstater där vart och ett av de berörda dotterföretagen är beläget ska utan
dröjsmål genomföra ett i enlighet med denna artikel fattat beslut att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument, med
vederbörligt beaktande av hur brådskande omständigheterna är.
KAPITEL VI
Resolutionsbefogenheter
Artikel 63
Allmänna befogenheter
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har alla de befogenheter som är nödvändiga för att
använda resolutionsverktygen gentemot institut och sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d som uppfyller
villkoren för resolution. Resolutionsmyndigheterna ska särskilt ha följande resolutionsbefogenheter, som de får utöva var
för sig eller i kombination:
a) Befogenhet att kräva av vilken person som helst att lämna den information som krävs för att resolutionsmyndigheten
ska kunna besluta om och förbereda en resolutionsåtgärd, inbegripet uppdateringar och kompletteringar av infor
mation som lämnats i resolutionsplanerna och krav på att information lämnas vid inspektioner på plats.
b) Befogenhet att ta kontroll över ett institut under resolution och att utöva alla de rättigheter och befogenheter som
tilldelats aktieägarna, andra ägare och ledningsorganet för institutet under resolution.
c) Befogenhet att överföra aktier och andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution.
d) Befogenhet att till en annan enhet, med denna enhets samtycke, överföra rättigheter, tillgångar eller skulder i ett
institut under resolution.
e) Befogenhet att sänka, även sänka till noll, kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, kvalificerade
skulder i ett institut under resolution.
f) Befogenhet att konvertera kvalificerade skulder i ett institut under resolution till ordinarie aktier eller andra ägande
rättsinstrument i det institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, i ett relevant moderinstitut eller i ett
broinstitut till vilket tillgångar, rättigheter eller skulder som hör till institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b,
c eller d överförs.
g) Befogenhet att dra in skuldinstrument som utfärdats av ett institut under resolution, med undantag för skulder med
säkerhet som omfattas av artikel 44.2.
h) Befogenhet att sänka, även sänka till noll, kvotvärdet för aktier eller andra äganderättsinstrument i ett institut under
resolution och att dra in sådana aktier eller andra äganderättsinstrument.
i) Befogenhet att kräva att ett institut under resolution eller ett berört moderinstitut emitterar nya aktier, andra ägande
rättsinstrument eller andra kapitalinstrument, inbegripet preferensaktier och villkorade konvertibla instrument.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/293
1631
SOU 2014:52
Bilaga 5
j) Befogenhet att ändra eller anpassa löptiden för skuldinstrument och andra kvalificerade skulder som emitterats av ett
institut under resolution eller att ändra den ränta som ska betalas för sådana instrument och andra kvalificerade
skulder, eller dagen då räntan förfaller till betalning, däribland genom temporär betalningsinställelse, med undantag
för skulder med säkerhet som omfattas av artikel 44.2.
k) Befogenhet att säga upp och avsluta finansiella avtal eller derivatkontrakt vid tillämpningen av artikel 49.
l) Befogenhet att avsätta eller ersätta ledningsorganet och den verkställande ledningen i ett institut under resolution.
m) Befogenhet att kräva att den behöriga myndigheten i god tid bedömer köparen av ett kvalificerat innehav, genom
undantag från de tidsgränser som fastställs i artikel 22 i direktiv 2013/36/EU och artikel 12 i direktiv 2014/65/EU.
2. Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att resolutionsmyndigheterna när de använder
resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna inte omfattas av något av följande krav som annars skulle
gälla enligt nationell rätt, avtal eller på annan grund:
a) Krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig eller privat person, inbegripet aktieägarna eller borgenä
rerna i institutet under resolution, med förbehåll för artiklarna 3.6 och 85.1.
b) Förfarandekrav om att underrätta vissa personer, inbegripet eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller
prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet, innan befogenheterna utövas.
Medlemsstaterna ska särskilt se till att resolutionsmyndigheterna kan utöva befogenheterna enligt denna artikel oberoende
av eventuella begränsningar eller krav på medgivande för överföring av berörda finansiella instrument, rättigheter, till
gångar eller skulder som annars skulle tillämpas.
Första stycket b i första stycket påverkar inte tillämpningen av de krav som fastställs i artiklarna 81 och 83 och eventuella
krav på anmälan enligt unionens regler om statligt stöd.
3. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, i den mån någon eller några av de befogenheter som
räknas upp i punkt 1 i den här artikeln inte är tillämpliga på en enhet som omfattas av artikel 1.1 i detta direktiv till följd
av dess särskilda juridiska form, har befogenheter som är så snarlika dessa som möjligt, även vad gäller deras verkan.
4. Medlemsstaterna ska se till att skyddsåtgärderna i detta direktiv eller skyddsåtgärder som ger samma verkan, till
lämpas när resolutionsmyndigheterna utövar befogenheterna enligt punkt 3 på de berörda personerna, inbegripet ak
tieägare, borgenärer och motparter.
Artikel 64
Kompletterande befogenheter
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att
göra följande:
a) Förordna om att en överföring ska få verkan utan att det uppstår några skyldigheter eller ansvarsförbindelser som
påverkar de överförda finansiella instrumenten, rättigheterna, tillgångarna eller skulderna, med förbehåll för artikel 78,
en rätt till ersättning i enlighet med detta direktiv ska i detta syfte inte betraktas som en skyldighet eller ansvars
förbindelse.
SV
L 173/294
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1632
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Upphäva rätten att förvärva ytterligare aktier eller andra äganderättsinstrument.
c) Kräva att den relevanta myndigheten avbryter eller uppskjuter godkännandet för upptagande till handel på en reglerad
marknad eller upptagandet till officiell notering av finansiella instrument enligt Europaparlamentets och rådets direktiv
2001/34/EG ( 1 ).
d) Förordna om att den mottagande enheten behandlas som om denna var institutet under resolution när det gäller
rättigheter eller skyldigheter för institutet under resolution, eller åtgärder som vidtagits av det, inbegripet, med
förbehåll för artiklarna 38 och 40, eventuella rättigheter eller skyldigheter som rör deltagande i en marknadsinfra
struktur.
e) Begära att institutet under resolution eller den mottagande enheten informerar och bistår den andra parten.
f) Annullera eller ändra villkoren i ett avtal som institutet under resolution är part i eller ersätta institutet under
resolution med en mottagande enhet som avtalspart.
2. Resolutionsmyndigheterna ska utöva de befogenheter som anges i punkt 1 om den anser att detta är nödvändigt för
att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsmål.
3. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att
vidta de åtgärder för att tillgodose kontinuitet som krävs för att säkerställa att resolutionsåtgärden är ändamålsenlig och, i
tillämpliga fall, att den överförda verksamheten kan bedrivas av den mottagande enheten. Åtgärder för att tillgodose
kontinuitet ska särskilt omfatta följande:
a) Att avtal som ingåtts av institutet under resolution fortsätter att vara gällande, så att den mottagande enheten påtar sig
de rättigheter och skyldigheter som institutet under resolution har i fråga om finansiella instrument, rättigheter,
tillgångar eller skulder som har överförts och att den mottagande enheten ersätter institutet under resolution, ut
tryckligen eller underförstått, i alla relevanta avtalshandlingar.
b) Att ersätta institutet under resolution med den mottagande enheten i alla rättsliga förfaranden som avser finansiella
instrument, rättigheter, tillgångar eller skulder som överförts.
4. De befogenheter som anges i punkterna 1 d och 3 b ska inte påverka följande:
a) Rätten för en anställd i institutet under resolution att säga upp ett anställningsavtal.
b) Rätten för en avtalspart att med förbehåll för artiklarna 69, 70 och 71 utöva de rättigheter som följer av avtalet,
däribland rätten att säga upp avtalet, om avtalsvillkoren medger en sådan rätt till följd av en handling eller under
låtenhet som begåtts av institutet under resolution före den relevanta överföringen eller av den mottagande enheten
efter den relevanta överföringen.
Artikel 65
Befogenhet att kräva att tjänster och faciliteter tillhandahålls
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att kräva att ett institut under resolution,
eller någon av dess koncernenheter, tillhandahåller alla tjänster och faciliteter som är nödvändiga för att en mottagande
enhet ska kunna driva den verksamhet som överförts till den effektivt.
Första stycket ska även tillämpas när ett institut under resolution eller den berörda koncernenheten har inlett normala
insolvensförfaranden.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/295
( 1 ) Europaparlamentets och Rådets direktiv 2001/34/EG av den 28 maj 2001 om upptagande av värdepapper till officiell notering och
om uppgifter som skall offentliggöras beträffande sådana värdepapper (EGT L 184, 6.7.2001, s. 1).
1633
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Medlemsstaterna ska se till att deras resolutionsmyndigheter har befogenhet att genomdriva skyldigheter som
resolutionsmyndigheter i andra medlemsstater har ålagt enligt punkt 1 avseende koncernenheter som är etablerade på
deras territorium.
3. De tjänster och faciliteter som avses i punkterna 1 och 2 är begränsade till operativa tjänster och faciliteter och
inbegriper inte någon form av finansiellt stöd.
4. De tjänster och faciliteter som tillhandahålls i enlighet med punkterna 1 och 2 ska tillhandahållas på följande
villkor:
a) På samma villkor under hela avtalsperioden, om tjänsterna och faciliteterna tillhandahållits institutet under resolution
omedelbart före det att resolutionsåtgärden vidtogs enligt ett avtal.
b) På rimliga villkor om det inte finns något avtal eller om avtalet har löpt ut.
5. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
specificera den minimiförteckning över tjänster eller faciliteter som är nödvändiga för att en mottagande enhet effektivt
ska kunna driva den verksamhet som överförts till den.
Artikel 66
Befogenhet att se till att krishanteringsåtgärder eller krisförebyggande åtgärder vidtas av andra medlemsstater
1. Medlemsstaterna ska se till att om en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter
eller skulder omfattar tillgångar som finns i en annan medlemsstat än resolutionsmyndighetens medlemsstat, eller
rättigheter eller skyldigheter enligt en annan medlemsstats rätt än resolutionsmyndighetens medlemsstat, ska överföringen
få verkan i den andra medlemsstaten eller enligt dess rätt.
2. Medlemsstaterna ska tillhandahålla den resolutionsmyndighet som gjort eller avser att göra överföringen allt rimligt
bistånd för att säkerställa att aktierna eller de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna
överförs till den mottagande enheten enligt gällande krav i nationell rätt.
3. Medlemsstaterna ska se till att aktieägare, borgenärer och tredje män som berörs av överföringen av de aktier, andra
äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i punkt 1 inte har rätt att förhindra, bestrida eller
bortse från överföringen enligt en bestämmelse i rätten i den medlemsstat där tillgångarna finns eller i den rätt som
reglerar aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, rättigheterna eller skyldigheterna.
4. Om resolutionsmyndigheten i en medlemsstat (medlemsstat A) utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogen
heterna, däribland avseende kapitalinstrument i enlighet med artikel 59, och de kvalificerade skulderna eller de tillämpliga
kapitalinstrumenten i institutet under resolution omfattar följande:
a) Instrument eller skulder som regleras av rätten i en medlemsstat som inte är den rekonstruktionsmyndighets medlems
stat som utövade nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna (medlemsstat B).
b) Skulder till borgenärer i medlemsstat B.
Medlemsstat B ska se till att kapitalbeloppet av dessa skulder eller instrument minskas, eller att skulder eller instrument
konverteras, i enlighet med resolutionsmyndighetens i medlemsstat A utövande av nedskrivnings- eller konverterings
befogenheter.
SV
L 173/296
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1634
SOU 2014:52
Bilaga 5
5. Medlemsstaterna ska se till att borgenärer som berörs av utövandet av de nedskrivnings- eller konverteringsbefo
genheter som avses i punkt 4 inte har rätt att bestrida minskningen av kapitalbeloppet av instrumentet eller skulden eller
dess konvertering, beroende på vad som är tillämpligt, enligt en bestämmelse i rätten i medlemsstat B.
6. Varje medlemsstat ska se till att följande fastställs i enlighet med rätten i resolutionsmyndighetens medlemsstat:
a) Rätten för aktieägare, borgenärer och tredje män att överklaga enligt artikel 85 en överföring av de aktier, andra
äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i punkt 1 i den här artikeln.
b) Rätten för borgenärer att överklaga enligt artikel 85 minskningen av kapitalbeloppet eller konverteringen av ett
instrument eller skuld som omfattas av punkt 4 a eller b i den här artikeln.
c) Skyddsåtgärder för delvis överföring som avses i kapitel VII avseende tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i
punkt 1.
Artikel 67
Befogenhet avseende tillgångar, rättigheter, skulder, aktier och andra äganderättsinstrument som är belägna i
tredjeland
1. Medlemsstaterna ska föreskriva att i fall där resolutionsåtgärder omfattar åtgärder som vidtas avseende tillgångar
som är belägna i ett tredjeland eller aktier, andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skyldigheter styrs av rätten i ett
tredjeland, får resolutionsmyndigheterna kräva att
a) förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person som utövar kontroll över institutet under resolution samt den
mottagande enheten vidtar alla nödvändiga åtgärder för att se till att överföringen, nedskrivningen, konverteringen
eller åtgärden får verkan,
b) förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person som utövar kontroll över institutet under resolution förvaltar
aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna eller rättigheterna eller uppfyller skyldigheterna för den
mottagande enhetens räkning till dess att överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden fått verkan,
c) rimliga, regelrätta kostnader som den mottagande enheten ådrar sig för att utföra någon av de åtgärder som krävs
enligt leden a och b i denna punkt betalas på något av de sätt som avses i artikel 37.7.
2. Om resolutionsmyndigheten bedömer att det, trots alla de nödvändiga åtgärder som vidtas av förvaltaren, konkurs
förvaltaren eller en annan person i enlighet med punkt 1a, är högst osannolikt att överföringen, konverteringen eller
åtgärden kommer att få verkan avseende vissa tillgångar som är belägna i tredjeland eller vissa aktier, andra äganderätt
sinstrument, rättigheter eller skulder som styrs av tredjelandets rätt, ska resolutionsmyndigheten inte gå vidare med
överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden. Om den redan har beställt överföringen, nedskrivningen,
konverteringen eller åtgärden ska den beställningen vara ogiltig avseende de tillgångar, de aktier, de äganderättsinstru
ment, de rättigheter eller de skulder som berörs.
Artikel 68
Uteslutande av vissa avtalsvillkor vid tidigt ingripande och resolution
1. Enbart en krisförebyggande åtgärd eller krishanteringsåtgärd som vidtas avseende en enhet i enlighet med det här
direktivet, inbegripet inträffade händelser med direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd, ska i sig inte inom
ramen för ett avtal som ingåtts av enheten anses som en utlösande händelse i den mening som avses i direktiv
2002/47/EG eller som insolvensförfaranden i den mening som avses i direktiv 98/26/EG, förutsatt att de väsentliga
skyldigheterna enligt avtalet, inbegripet betalnings- och leveransskyldigheter, även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter
tillhandahålls.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/297
1635
SOU 2014:52
Bilaga 5
En krisförebyggande åtgärd eller krishanteringsåtgärd ska dessutom inte ensam bedömas som en utlösande händelse eller
ett insolvensförfarande, inom ramen för ett avtal som ingåtts av
a) ett dotterföretag till det institut som den ingår i, där avtalsskyldigheterna som garanteras eller understöds på annat sätt
av moderföretaget eller av en koncernenhet, eller
b) en enhet i samma koncern som institutet som inbegriper korsvisa fallissemangsklausuler.
2. I de fall där resolutions- och avvecklingsförfaranden i ett tredjeland erkänns enligt artikel 94, eller om en reso
lutionsmyndighet så beslutar, ska sådana förfaranden vid tillämpning av den här artikeln utgöra en krishanteringsåtgärd.
3. Under förutsättning att de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inbegripet betalnings- och leveransskyldigheter,
även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls, ska en krisförebyggande åtgärd eller krishanteringsåtgärd
ensam, inbegripet inträffade händelser med direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd, inte göra det möjligt
för någon att
a) utöva någon uppsägnings, uppskjutande-, ändrings-, nettnings- eller kvittningsrätt, inbegripet i samband med avtal
som ingåtts av
i) ett dotterföretag, där avtalsskyldigheterna garanteras eller på annat sätt stöds av en koncernenhet,
ii) en koncernenhet som inbegriper korsvisa fallissemangsklausuler,
b) komma i besittning av, utöva kontroll över eller göra gällande säkerhetsrätter avseende egendom som tillhör det
berörda institutet eller den berörda enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, eller en koncernenhet i samband med
avtal som inbegriper korsvisa fallissemangsklausuler,
c) påverka avtalsenliga rättigheter som det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d har eller en
koncernenhet i samband med avtal som inbegriper korsvisa fallissemangsklausuler.
4. Denna artikel ska inte påverka en persons rätt att vidta en åtgärd som avses i punkt 3 om den rätten hänför sig till
någon annan händelse än den krisförebyggande åtgärden, krishanteringsåtgärden eller en inträffad händelse med direkt
koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd.
5. Ett uppskjutande eller en begränsning enligt artikel 69, 70 eller 71 ska inte utgöra underlåtenhet att fullgöra en
avtalsförpliktelse vid tillämpningen av punkterna 1 och 2 i den här artikeln.
6. Bestämmelserna i denna artikel ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 ( 1 ).
Artikel 69
Befogenhet att skjuta upp vissa skyldigheter
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp en betalning eller en
leveransskyldighet som följer av ett avtal som institutet under resolution är part i från och med offentliggörandet av
en underrättelse om uppskjutande i enlighet med artikel 83.4 till och med midnatt i den medlemsstat där resolutions
myndigheten för institutet under resolution är etablerad på den bankdag som följer på dagen för offentliggörandet.
SV
L 173/298
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)
(EUT L 177, 4.7.2008, s. 6).
1636
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Om en betalnings- eller leveransskyldighet skulle ha fullgjorts under perioden för uppskjutandet ska betalnings- eller
leveransskyldigheten fullgöras omedelbart efter utgången av perioden för uppskjutandet.
3. Om betalnings- eller leveransskyldigheterna för ett institut under resolution enligt ett avtal skjuts upp enligt punkt 1
ska betalnings- eller leveransskyldigheterna för motparterna till institutet under resolution enligt samma avtal skjutas upp
under samma tidsperiod.
4. Ett uppskjutande enligt punkt 1 i denna artikel ska inte gälla för
a) kvalificerade insättningar,
b) betalnings- och leveranskrav som hänför sig till system eller operatörer av system som är utsedda enligt direktiv
98/26/EG, centrala motparter och centralbanker,
c) fordringar vid tillämpning av direktiv 97/9/EG.
5. Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar en befogenhet enligt denna artikel, ta hänsyn till vilken effekt ut
övandet av befogenheten kan få på finansiella marknadernas korrekta funktion.
Artikel 70
Befogenhet att begränsa möjligheter att göra säkerhetsrätt gällande
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att begränsa möjligheterna för borgenärer
med säkerhetsrätt i ett institut under resolution att göra säkerhetsrätter gällande avseende tillgångar i det institutet under
resolution från det att en underrättelse om begränsningen i enlighet med artikel 83.4 har offentliggjorts och fram till
midnatt i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten för institutet under resolution är etablerad på den bankdag som
följer efter offentliggörandet.
2. Resolutionsmyndigheterna ska inte utöva den befogenhet som avses i punkt 1 avseende säkerhetsrätter som system
eller operatörer av system som är utformade för ändamålen i direktiv 98/26/EG, centrala motparter och centralbanker
innehar i tillgångar som institutet under resolution har pantsatt eller tillhandahållit genom marginalsäkerhet eller full
säkerhet.
3. Om artikel 80 är tillämplig ska resolutionsmyndigheterna se till att alla begränsningar av den befogenhet som avses
i punkt 1 i den här artikeln tillämpas konsekvent på alla koncernenheter avseende vilka en resolutionsåtgärd vidtas.
4. Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar en befogenhet enligt denna artikel, ta hänsyn till vilken effekt ut
övandet av befogenheten kan få på finansiella marknadernas korrekta funktion.
Artikel 71
Befogenhet att tillfälligt uppskjuta uppsägningsrätt
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp uppsägningsrätten för en
part i ett avtal med ett institut under resolution från och med offentliggörandet av en underrättelse om uppskjutande i
enlighet med artikel 83.4 och fram till midnatt i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten för institutet under
resolution är etablerad på den bankdag som följer offentliggörandet, förutsatt att betalnings- och leveransskyldigheter
även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls.
2. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp uppsägningsrätten för en
part i ett avtal med ett dotterföretag till ett institut under resolution om
a) avtalsskyldigheterna garanteras eller understöds på annat sätt av institutet under resolution,
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/299
1637
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) uppsägningsrätten enligt det avtalet grundas enbart på insolvens eller finansiell ställning för institutet under resolution,
och
c) överföringsbefogenheten har utövats, eller får utövas, i förhållande till institutet under resolution, om
i) alla tillgångar och skulder i dotterföretaget vilka avser det avtalet har överförts till och övertagits av, eller får
överföras till och övertas av, den mottagande enheten, eller
ii) resolutionsmyndigheten på något annat sätt tillhandahåller ett adekvat skydd för sådana skyldigheter.
Uppskjutandet ska få verkan från och med offentliggörandet av underrättelsen enligt artikel 83.4 till och med midnatt i
den medlemsstat där dotterföretaget till institutet under resolution är etablerat i slutet på den bankdag som följer efter det
offentliggörandet.
3. Uppskjutande enligt punkt 1 eller 2 ska inte gälla för system eller operatörer av system som är utformade för
ändamålen i direktiv 98/26/EG, centrala motparter eller centralbanker.
4. En person får utöva en uppsägningsrätt enligt ett avtal före utgången av den tidsperiod som avses i punkt 1 eller 2
om den personen underrättas av resolutionsmyndigheten om att de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet
inte ska
a) överföras till en annan enhet, eller
b) bli föremål för nedskrivning eller konvertering vid tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget i enlighet med
artikel 43.2 a.
5. Om en resolutionsmyndighet utövar den befogenhet att uppskjuta uppsägningsrätt som anges i punkt 1 eller 2 i
den här artikeln utan underrättelse enligt punkt 4 i den här artikeln får de rättigheterna utövas efter utgången av perioden
för uppskjutande, om inte annat följer av artikel 68, enligt följande:
a) Om de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet har överförts till en annan enhet får en motpart utöva
uppsägningsrätt i enlighet med villkoren i det avtalet endast vid en fortlöpande eller efterföljande utlösande händelse
från den mottagande enhetens sida.
b) Om de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet stannar kvar hos institutet under resolution och reso
lutionsmyndigheten inte har använt skuldnedskrivningsverktyget i enlighet med artikel 43.2 a avseende det avtalet, får
en motpart utöva uppsägningsrätt i enlighet med villkoren i det avtalet då uppskjutandet enligt punkt 1 upphör.
6. Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar en befogenhet enligt denna artikel, ta hänsyn till vilken effekt ut
övandet av befogenheten kan få på finansiella marknadernas korrekta funktion.
7. De behöriga myndigheterna eller resolutionsmyndigheterna får kräva att ett institut eller en sådan enhet som avses i
artikel 1.1 b, c eller d för detaljerade register över finansiella avtal.
Ett transaktionsregister ska, på begäran av en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet, tillhandahålla nödvändiga
uppgifter till de behöriga myndigheterna eller resolutionsmyndigheterna så att de kan fullgöra sina respektive skyldigheter
och uppdrag i enlighet med artikel 81 i förordning (EU) nr 648/2012.
SV
L 173/300
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1638
SOU 2014:52
Bilaga 5
8. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera följande aspekter för tillämpningen av
punkt 7:
a) Den information om finansiella avtal som de detaljerade registren minst bör omfatta.
b) Under vilka omständigheter kravet bör åläggas.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 72
Utövande av resolutionsbefogenheter
1. Medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna, för att de ska kunna vidta en resolutionsåtgärd, kan utöva
kontroll över institutet under resolution i syfte att
a) driva verksamheten och tillhandahålla tjänsterna i institutet under resolution med alla de befogenheter som dess
aktieägare och ledningsorgan har,
b) förvalta och förfoga över tillgångar och egendom i institutet under resolution.
Den kontroll som avses i första stycket får utövas direkt av resolutionsmyndigheten eller indirekt av en eller flera personer
som utsetts av resolutionsmyndigheten. Medlemsstaterna ska se till att rösträtter som är förenade med aktier i eller andra
äganderättsinstrument avseende institutet under resolution inte kan utövas under resolutionsperioden.
2. Medlemsstaterna ska med förbehåll för artikel 85.1 se till att resolutionsmyndigheterna kan vidta en resolutions
åtgärd genom verkställighetsföreskrifter i enlighet med nationella administrativa befogenheter och förfaranden, utan att
utöva kontroll över institutet under resolution.
3.
Resolutionsmyndigheterna ska i varje enskilt fall besluta om det är lämpligt att genomföra resolutionsåtgärden enligt
de metoder som anges i punkt 1 eller punkt 2, med beaktande av resolutionsmålen och de allmänna principerna för
resolution, de särskilda omständigheter som gäller för institutet under resolution i fråga och behovet av att underlätta en
effektiv resolution av gränsöverskridande koncerner.
4. Resolutionsmyndigheter ska inte anses vara en ”shadow director” eller den person som faktiskt styr företaget enligt
nationell rätt.
KAPITEL VII
Skyddsåtgärder
Artikel 73
Behandling av aktieägare och borgenärer vid delvis överföring och tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget
Medlemsstaterna ska, om ett eller flera resolutionsverktyg har tillämpats och, särskilt för det ändamål som avses i
artikel 75, säkerställa att
a) om inte led b är tillämpligt, aktieägarna och de borgenärer vars fordringar ännu inte överförts åtminstone får så
mycket gottgörelse för sina fordringar som de skulle ha fått om institutet under resolution hade avvecklats under
normala insolvensförfaranden vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades, i fall då resolutionsmyndigheterna
enbart överför delar av de rättigheter, tillgångar och skulder som hör till institutet under resolution,
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/301
1639
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) de aktieägare och borgenärer vars fordringar har skrivits ner eller konverterats till aktier inte drabbas av större förluster
än om institutet under resolution hade avvecklats under normala insolvensförfaranden omedelbart vid den tidpunkt då
beslutet som avses i artikel 82 fattades, i fall då resolutionsmyndigheter tillämpar skuldnedskrivningsverktyget.
Artikel 74
Värdering av skillnad i behandling
1. I syfte att bedöma om aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om institutet under resolution hade
genomgått normala insolvensförfaranden, bland annat men inte enbart vid tillämpning av artikel 73, ska medlemsstaterna
säkerställa att en värdering görs av en oberoende person så snart som möjligt efter det att resolutionsåtgärden eller
resolutionsåtgärderna har verkställts. Den värderingen ska skilja sig från den som genomförs enligt artikel 36.
2. Värderingen i punkt 1 ska fastställa
a) vilken behandling aktieägare och borgenärer eller de berörda insättningsgarantisystemen skulle ha fått om institutet
under resolution som resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna berör skulle ha inlett ett normalt insolvensför
farande vid den tidpunkt då beslutet som avses i artikel 82 fattades,
b) den faktiska behandling som aktieägare och borgenärer har fått vid resolutionen av institutet under resolution, och
c) om det är någon skillnad mellan behandlingen som avses i led a och behandlingen som avses i led b.
3. Värderingen ska
a) anta att institutet under resolution som resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna berör skulle ha inlett ett
normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades,
b) anta att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna inte har genomförts,
c) bortse från eventuellt extraordinärt offentligt finansiellt stöd till institutet under resolution.
4. EBA får utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar metoden för den värdering som avses i
denna artikel, särskilt metoden för att bedöma den behandling som aktieägare och borgenärer skulle ha fått om institutet
under resolution hade inlett ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 75
Skyddsåtgärder för aktieägare och borgenärer
Om det vid den värdering som genomförts enligt artikel 74 fastställs att de aktieägare eller borgenärer som avses i
artikel 73, eller insättningsgarantisystemet i enlighet med artikel 109.1, har drabbats av större förluster än vid en
avveckling under normala insolvensförfaranden, ska medlemsstaterna se till att dessa har rätt att få mellanskillnaden
betald från finansieringsarrangemangen för resolution.
SV
L 173/302
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1640
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 76
Skyddsåtgärder för motparter vid delvis överföring
1. Medlemsstaterna ska se till att det skydd som föreskrivs i punkt 2 är tillämpligt när
a) en resolutionsmyndighet överför vissa delar av tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution till en
annan enhet eller, genom användning av ett resolutionsverktyg, från ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet
till en annan person,
b) en resolutionsmyndighet utövar de befogenheter som anges i artikel 64.1 f.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa lämpligt skydd av följande arrangemang och av motparterna vid följande arrange
mang:
a) Arrangemang om säkerheter där en person genom en säkerhet har ett faktiskt eller villkorat intresse i de tillgångar
eller de rättigheter som omfattas av överföringen, oavsett om detta intresse är säkrat genom särskilda tillgångar eller
särskilda rättigheter eller genom en företagsinteckning eller liknande arrangemang.
b) Avtal om finansiell äganderättsöverföring där säkerhet som ställs för att säkerställa eller täcka fullgörandet av angivna
skyldigheter tillhandahålls genom att hela äganderätten till tillgångar överförs från säkerhetsställaren till säkerhets
tagaren, på villkor att säkerhetstagaren överför tillgångarna om de särskilda åtagandena fullgörs.
c) Kvittningsavtal där två eller flera ömsesidiga fordringar eller skyldigheter som institutet under resolution och en
motpart har kan kvittas mot varandra.
d) Nettningsavtal.
e) Säkerställda obligationer.
f) Avtal om strukturerad finansiering, inklusive värdepapperiseringar och instrument som används för att säkra tillgångar
som ingår som en integrerad del av den täckta säkerhetsmassan och som enligt nationell rätt är säkrade på ett
liknande sätt som säkerställda obligationer, som innebär att en avtalspart eller en förvaltare, agent eller ett ombud
ställer och innehar en säkerhet.
Den lämpliga formen av skydd för tillämpningen av denna punkt och för de klasser av arrangemang som anges i leden
a–f i denna punkt anges närmare i artiklarna 77–80 och ska omfattas av de begränsningar som anges i artiklarna 68–71.
3. Kravet i punkt 2 tillämpas oavsett antalet parter som omfattas av arrangemangen och oavsett om arrangemangen
a) åstadkoms genom avtal, fullmakter eller på annat sätt, eller uppstår automatiskt på grund av lag,
b) uppstår enligt eller helt eller delvis regleras av en annan medlemsstats eller tredjelands rätt.
4. Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 115, som ytterligare specificerar de klasser av arrangemang
som omfattas av tillämpningsområdet för punkt 2 a–f i den här artikeln.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/303
1641
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 77
Skydd av avtal om finansiell säkerhet, kvittning och nettning
1. Medlemsstaterna ska se till att det finns lämpligt skydd för avtal om finansiell äganderättsöverföring, kvittningsavtal
och nettningsavtal för att förhindra att vissa, men inte alla, rättigheter och skulder som skyddas av ett avtal om finansiell
äganderättsöverföring, kvittningsavtal eller nettningsavtal överförs mellan institutet under resolution och en annan person,
och förhindra att rättigheter och skulder som skyddas av ett sådant avtal om finansiell äganderättsöverföring, kvittnings
avtal eller nettningsavtal ändras eller upphävs genom tillämpning av kompletterande befogenheter.
För tillämpningarna av första stycket ska rättigheter och skulder behandlas som skyddade enligt ett sådant avtal om
avtalsparterna har rätt att kvitta eller netta de rättigheterna och skulder.
2. Utan hinder av punkt 1, när det är nödvändigt för att säkerställa tillgången till de garanterade insättningarna, får
resolutionsmyndigheten
a) överföra garanterade insättningar som omfattas av något av de arrangemang som avses i punkt 1 utan att överföra
andra tillgångar, rättigheter eller skulder som omfattas av samma arrangemang, och
b) överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller skulderna utan att överföra de garanterade insättning
arna.
Artikel 78
Skydd av arrangemang om säkerheter
1. Medlemsstaterna ska se till att det finns lämpligt skydd för skulder som är skyddade enligt ett arrangemang om
säkerheter för att förhindra endera av följande:
a) Överföring av tillgångar som utgör säkerhet för skulden om inte skulden och förmånen av säkerheten också överförs.
b) Överföring av en skuld med säkerhet såvida inte tillgång till säkerhet också överförs.
c) Överföring av tillgång till säkerheten såvida inte skulden med säkerhet också överförs.
d) Ändring eller upphävande av arrangemanget om säkerheter genom tillämpning av kompletterande befogenheter, om
denna ändring eller detta upphävande leder till att skulden inte längre har en säkerhet.
2. Utan hinder av punkt 1, när det är nödvändigt för att säkerställa tillgången till de garanterade insättningarna, får
resolutionsmyndigheten
a) överföra garanterade insättningar som omfattas av något av de arrangemang som avses i punkt 1 utan att överföra
andra tillgångar, rättigheter eller skulder som omfattas av samma arrangemang, och
b) överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller skulderna utan att överföra de garanterade insättning
arna.
Artikel 79
Skydd av arrangemang om strukturerad finansiering och säkerställda obligationer
1. Medlemsstaterna ska se till att det finns tillräckligt skydd för arrangemang om strukturerad finansiering, inbegripet
arrangemang som avses i artikel 76.2 e och f, för att förhindra något av följande:
a) Överföring av vissa delar av tillgångar, rättigheter och skulder som utgör eller ingår i ett avtal om strukturerad
finansiering, inbegripet arrangemang som avses i artikel 76.2 e och f, i vilket kreditinstitutet under resolution är
en part.
SV
L 173/304
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1642
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Upphävande eller ändring, genom tillämpning av kompletterande befogenheter, av tillgångar, rättigheter och skulder
som utgör eller ingår i ett avtal om strukturerad finansiering, inbegripet arrangemang som avses i artikel 76.2 e och f,
i vilket institutet under resolution är en part.
2. Trots vad som sägs i punkt 1, när det är nödvändigt för att säkerställa tillgångarna till de garanterade insättningarna,
får resolutionsmyndigheten
a) överföra garanterade insättningar som omfattas av något av de arrangemang som avses i punkt 1 utan att överföra
andra tillgångar, rättigheter eller skulder som omfattas av samma arrangemang, och
b) överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller skulderna utan att överföra de garanterade insättning
arna.
Artikel 80
Delvis överföring: skydd av handels-, clearing- och avvecklingssystem
1. Medlemsstaterna ska se till att tillämpningen av ett resolutionsverktyg inte påverkar användningen av system eller
regler i system som omfattas av direktiv 98/26/EG när resolutionsmyndigheten
a) överför vissa men inte alla delar av tillgångarna, rättigheterna eller skulderna i ett institut under resolution till en
annan enhet, eller
b) utövar befogenheter enligt artikel 64 för att upphäva eller ändra villkoren i ett avtal där institutet under resolution eller
avveckling är en part, eller för att träda i en mottagande enhets ställe som part.
2. I synnerhet ska en överföring, upphävande eller ändring som avses i punkt 1 i den här artikeln inte återkalla ett
överföringsuppdrag i strid mot artikel 5 i direktiv 98/26/EG, och ska inte ändra eller upphäva verkställbarheten av
överföringsuppdrag och nettning i enlighet med artiklarna 3 och 5 i det direktivet, användningen av medel, värdepapper
eller kreditfaciliteter i enlighet med artikel 4 i det direktivet eller skyddet av en säkerhet i enlighet med artikel 9 i det
direktivet.
KAPITEL VIII
Förfaranderegler
Artikel 81
Krav på underrättelse
1. Medlemsstaterna ska föreskriva att ledningsorganet för ett institut eller varje annan enhet som avses i artikel 1.1 b, c
eller d underrättar den behöriga myndigheten om de anser att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d
kommit eller sannolikt kommer att fallera, i enlighet med vad som avses i artikel 32.4.
2. Behöriga myndigheter ska underrätta berörda resolutionsmyndigheter om alla underrättelser de har mottagit enligt
punkt 1 i den här artikeln och om alla krisförebyggande åtgärder eller åtgärder som avses i artikel 104 i direktiv
2013/36/EU som de kräver att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det här direktivet ska vidta.
3. I fall där en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet bedömer att de villkor som avses i artikel 32.1 a och b
uppnås för ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, ska myndigheten omgående överlämna den
bedömningen till följande myndigheter, om det inte är samma myndighet:
a) Resolutionsmyndigheten för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
b) Den behöriga myndigheten för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/305
1643
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) Den behöriga myndigheten för en filial till institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
d) Resolutionsmyndigheten för en filial till institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
e) Centralbanken.
f) Det insättningsgarantisystem till vilket ett kreditinstitut hör, där så krävs för att insättningsgarantisystemets funktioner
ska kunna fullgöras.
g) Det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen, där så krävs för att finansieringsarrangemangens funktioner
ska kunna fullgöras.
h) Resolutionsmyndigheten på koncernnivå, i tillämpliga fall.
i) Det behöriga ministeriet.
j) Den samordnande tillsynsmyndigheten, i de fall då institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det här
direktivet omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt avdelning VII kapitel 3 i direktiv 2013/36/EU.
k) ESRB och de utsedda nationella makrotillsynsmyndigheterna.
4. Om den överföring av information som avses i punkterna 3 f och 3 g inte garanterar lämplig sekretessnivå, ska den
behöriga myndigheten eller resolutionsmyndigheten införa alternativa kommunikationsförfaranden som uppfyller samma
mål samtidigt som de säkerställer lämplig sekretessnivå.
Artikel 82
Resolutionsmyndighetens beslut
1. Resolutionsmyndigheten ska, när den får en underrättelse från den behöriga myndigheten enligt artikel 81.3 eller på
eget initiativ, fastställa om villkoren för resolution i enlighet med artiklarna 32.1 och 33, uppfylls av ifrågavarande institut
eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
2.
Beslut om huruvida resolutionsåtgärder ska vidtas av ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska
innehålla följande uppgifter:
a) Grunderna för det beslutet, inbegripet fastställandet av om institutet uppfyller villkoren för resolution.
b) Den åtgärd som resolutionsmyndigheten har för avsikt att vidta, vilket i förekommande fall inbegriper viljan att ansöka
om avveckling, utseende av en förvaltare eller en annan åtgärd enligt gällande normala insolvensförfaranden eller
nationell rätt, om inte annat följer av artikel 37.9.
3. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn i syfte att specificera förfarandena och innehållet för
följande krav:
a) De underrättelser som avses i artikel 81.1, 81.2 och 81.3.
SV
L 173/306
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1644
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Den underrättelse om upphävande som avses i artikel 83.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 83
Resolutionsmyndigheters procedurkrav
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna så snart som möjligt efter att ha vidtagit en resolutions
åtgärd uppfyller de krav som fastställs i punkterna 2, 3 och 4.
2. Resolutionsmyndigheten ska underrätta institutet under resolution och följande myndigheter, om det inte är samma
myndighet:
a) Den behöriga myndigheten för det institutet under resolution.
b) Den behöriga myndigheten för filialerna för det institutet under resolution.
c) Centralbanken.
d) Det insättningsgarantisystem till vilket det kreditinstitutet under resolution hör.
e) Det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen för resolutionen.
f) Resolutionsmyndigheten på koncernnivå, i tillämpliga fall.
g) Det behöriga ministeriet.
h) Den samordnande tillsynsmyndigheten, i de fall då institutet under resolution omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt
avdelning VII kapitel 3 i direktiv 2013/36/EU.
i) Det utsedda nationella makrotillsynsorganet och ESRB.
j) Kommissionen, Europeiska centralbanken, Esma, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) som
inrättats enligt förordning (EU) nr 1094/2010 och EBA.
k) Om institutet under resolution är ett institut enligt definitionen i artikel 2 b i direktiv 98/26/EG, operatörerna av de
system som institutet deltar i.
3. En underrättelse som avses i punkt 2 ska inkludera en kopia av alla beslut eller instrument enligt vilka de relevanta
befogenheterna utövas och ange datumet för när resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna träder i kraft.
4. Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra eller se till att en kopia av beslutet eller instrumentet som ligger till grund
för en resolutionsåtgärd, eller en underrättelse som redogör för effekterna av en resolutionsåtgärd offentliggörs och
särskilt effekterna för slutkunder och, i tillämpliga fall, villkoren och perioden för uppskjutandet eller begränsningen
som avses i artiklarna 69, 70 och 71, på följande sätt:
a) På myndighetens webbplats.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/307
1645
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) På den behöriga myndighetens webbplats, om denna är en annan än resolutionsmyndigheten, och på EBA:s webbplats.
c) På den webbplats som institutet under resolution har.
d) Om de aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument som innehas av institutet under resolution tas
upp till handel på en reglerad marknad, genom offentliggörande av obligatorisk information om institutet under
resolution i enlighet med artikel 21.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG ( 1 ).
5. Om aktierna, äganderättsinstrumenten eller skuldinstrumenten inte är upptagna till handel på en reglerad marknad
ska resolutionsmyndigheten säkerställa att de dokument som bevisar att de instrument som avses i punkt 4 skickas till de
aktieägare och borgenärer i institutet under resolution som är kända genom det berörda institutets register eller databaser
och som är tillgängliga för resolutionsmyndigheten.
Artikel 84
Konfidentialitet
1. Kravet på konfidentialitet ska vara bindande för följande personer:
a) Resolutionsmyndigheter.
b) Behöriga myndigheter och EBA.
c) Behöriga ministerier.
d) Särskilda förvaltare eller tillfälliga förvaltare som har utsetts i enlighet med detta direktiv.
e) Potentiella förvärvare som kontaktas av behöriga myndigheter eller som resolutionsmyndigheterna försöker värva,
oavsett om kontakten eller värvningen syftat till att förbereda försäljning av verksamheten, och oavsett om värvningen
resulterade i ett förvärv.
f) Auktoriserade revisorer, revisorer, juridiska och professionella rådgivare, värderare och andra experter som direkt eller
indirekt anlitats av resolutionsmyndigheterna, behöriga myndigheter, behöriga ministerier eller av de potentiella
förvärvare som avses i led e.
g) Organ som förvaltar insättningsgarantisystem.
h) Organ som förvaltar system för ersättning till investerare.
i) Det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen för resolutionen.
j) Centralbanker och andra myndigheter som medverkar i resolutionsprocessen.
k) Ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet.
l) Övriga personer som tillhandahåller eller har tillhandahållit tjänster, direkt eller indirekt, permanent eller tillfälligt, till
de personer som avses i leden a till k.
SV
L 173/308
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående
upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv
2001/34/EG (EUT L 390, 31.12.2004, s. 38).
1646
SOU 2014:52
Bilaga 5
m) Verkställande ledningen, medlemmar av ledningsorganet och anställda inom de organ eller enheter som avses i leden
a–k före, under och efter deras tillsättning.
2. I syfte att säkerställa att de konfidentialitetskrav som fastställs i punkterna 1 och 3 följs ska de personer som avses i
punkt 1 a, b, c, g, h, j och k försäkra sig om att det finns interna bestämmelser, inbegripet bestämmelser för att säkra
konfidentialiteten för information som utbyts mellan personer som direkt medverkar i resolutionsprocessen.
3. Utan att det påverkar allmängiltigheten i kraven i punkt 1, ska de personer som avses i denna punkt förbjudas att
röja konfidentiella uppgifter som erhålls i tjänsten, eller från en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet i samband
med tjänsteutövning enligt detta direktiv, till personer eller myndigheter, såvida det inte sker inom ramen för utövandet
av deras uppgifter enligt detta direktiv, i sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda
institut eller de enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller med uttryckligt samtycke på förhand från myndigheten
eller institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d som tillhandahöll uppgifterna.
Medlemsstaterna ska se till att ingen konfidentiell information röjs av de personer som avses i punkt 1 och att en
utvärdering görs av de effekter som röjandet av information skulle kunna få för allmänintresset när det gäller den
finansiella, monetära eller ekonomiska politiken, för fysiska och juridiska personers affärsintressen, för syftet med
inspektioner, utredningar och revisioner.
Förfarandet för att kontrollera effekterna av ett röjande av information ska inbegripa en specifik bedömning av effekterna
av ett röjande av innehållet och de närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplaner som avses i artiklarna 5,
7, 10, 11 och 12 och resultatet av bedömningar som genomförts enligt artiklarna 6, 8 och 15.
En person eller enhet som avses i punkt 1 ska bli föremål för civilrättsliga förfaranden om denna artikel överträds, i
enlighet med nationell rätt.
4. Denna artikel ska inte förhindra
a) anställda vid och experter från de organ eller de enheter som avses i punkt 1 a–j från att utbyta uppgifter med
varandra inom varje organ eller enhet, eller
b) resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter, inklusive deras anställda och experter, från att utbyta uppgifter
med varandra och med andra resolutionsmyndigheter i unionen, andra behöriga myndigheter i unionen, behöriga
ministerier, centralbanker, insättningsgarantisystem, system för ersättning till investerare, myndigheter med ansvar för
normala insolvensförfaranden, myndigheter med ansvar för att bevara det finansiella systemets stabilitet i medlems
staterna genom användande av makrotillsynsregler, personer som har till uppgift att utföra obligatorisk revision av
räkenskaper, EBA, eller om inte annat följer av artikel 98, myndigheter i tredjeland, som utövar uppgifter som
motsvarar resolutionsmyndigheternas uppgifter, eller, i enlighet med strikta sekretessregler till en potentiell förvärvare
i syfte att planera eller verkställa en resolutionsåtgärd.
5. Utan hinder av andra bestämmelser i denna artikel får medlemsstaterna tillåta utbyte av information med
a) andra personer som omfattas av strikta sekretessregler när det är nödvändigt i syfte att planera eller utföra en
resolutionsåtgärd
b) parlamentariska undersökningskommittéer i det egna landet, revisionsrätter i det egna landet och andra enheter som är
ansvariga för undersökningar i det egna landet enligt lämpliga villkor, och
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/309
1647
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) nationella myndigheter som är ansvariga för att övervaka: betalningssystem, myndigheter med ansvar för nor mala
insolvensförfaranden, myndigheter som fått i uppgift att tillse finansiella marknader och försäkringsföretag och till
synspersonal som företräder sådana organ, myndigheter i medlemsstaterna med ansvar för att bevara det finansiella
systemets stabilitet i medlemsstaterna genom användande av makrotillsynsregler, myndigheter med uppdrag att bevara
stabiliteten i det finansiella systemet och personer med ansvar för obligatorisk revision.
6. Denna artikel påverkar inte tillämpningen av nationell rätt om röjande av uppgifter i samband med straffrättsliga
eller civilrättsliga förfaranden.
7. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att
specificera hur uppgifter ska tillhandahållas i sammandrag eller i sammanställning vid tillämpning av punkt 3.
KAPITEL IX
Rätten att överklaga och uteslutande av andra åtgärder
Artikel 85
Förhandsgodkännande som ges av en rättslig myndighet och rätten att överklaga beslut
1. Medlemsstaterna får kräva att ett beslut om att vidta en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd
godkänns på förhand av en rättslig myndighet, förutsatt att den nationella rätten vid beslut om vidtagande av en
krishanteringsåtgärd föreskriver skyndsamt förfarande för ansökan om godkännande och domstolens behandling.
2. Medlemsstaterna ska i nationell rätt föreskriva rätt att överklaga ett beslut om att vidta en krisförebyggande åtgärd
eller ett beslut om att utöva någon annan befogenhet än avseende en krishanteringsåtgärd enligt detta direktiv.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att alla personer som berörs av ett beslut att vidta en krishanteringsåtgärd har rätt
att överklaga beslutet. Medlemsstaterna ska säkerställa en skyndsam prövning och se till att de nationella domstolarna
använder den komplexa ekonomiska bedömning som utförts av resolutionsmyndigheten som grund för sin egen
bedömning.
4. Följande bestämmelser gäller för rätten att överklaga som avses i punkt 3:
a) Inlämnande av överklagande ska inte innebära automatiskt uppskjutande av det bestridda beslutet.
b) Resolutionsmyndighetens beslut ska träda i kraft omedelbart och det ska skapa en presumtion som kan motbevisas att
det skulle strida mot allmänintresset att skjuta upp verkställandet av beslutet.
När det är nödvändigt att skydda tredje mans intressen, när denne i god tro har förvärvat aktier, andra äganderätt
sinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution, genom att resolutionsmyndigheten använder
resolutionsverktyg eller utövar resolutionsbefogenheter ska annulleringen av en resolutionsmyndighets beslut inte påverka
några efterföljande administrativa åtgärder eller transaktioner som den berörda resolutionsmyndigheten beslutat om och
som baserade sig på det annullerade beslutet. I det fallet, ska korrigerande åtgärder för att rätta till ett felaktigt beslut eller
en felaktig åtgärd av resolutionsmyndigheterna begränsas till ersättning för den förlust som den sökande lidit till följd av
beslutet eller åtgärden.
Artikel 86
Begränsning av övriga förfaranden
1. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 82.2 b, se till att normala insolvensförfaranden
för ett institut under resolution eller ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, när det har fastställts att
villkoren för resolution är uppfyllda, endast ska inledas på initiativ av resolutionsmyndigheten och att ett beslut om att ett
institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska omfattas av normala insolvensförfaranden inte kan fattas utan
att resolutionsmyndigheten har godkänt detta.
SV
L 173/310
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1648
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Medlemsstaterna ska i enlighet med punkt 1 se till att
a) behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter utan dröjsmål underrättas om eventuella ansökningar om att få
inleda normala insolvensförfaranden gentemot ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, oavsett om
institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d är under resolution eller ett beslut offentliggjorts i enlighet
med artikel 83.4 och 83.5,
b) ansökan inte fastställs om inte underrättelse enligt led a har skett och endera av följande inträffar:
i) Resolutionsmyndigheten har underrättat de myndigheter som ansvarar för normala insolvensförfaranden om att
den inte avser vidta några resolutionsåtgärder för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
ii) En period på sju dagar med början från dagen då underrättelserna som avses i led a gjordes har löpt ut.
3. Utan att det påverkar eventuella begränsningar när det gäller att göra säkerheter gällande enligt artikel 70, ska
medlemsstaterna se till – om så krävs för att resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna ska fungera på till
fredsställande sätt – att resolutionsmyndigheterna får begära att domstolen inför ett lämpligt anstånd i enlighet med det
uppsatta målet, för alla rättsliga åtgärder eller förfaranden som institutet under resolution är eller blir delaktigt i.
AVDELNING V
RESOLUTION AV GRÄNSÖVERSKRIDANDE KONCERNER
Artikel 87
Allmänna principer vid beslutsfattande som omfattar mer än en medlemsstat
Medlemsstaterna ska se till att deras myndigheter, vid beslut eller åtgärder enligt detta direktiv som kan få effekt i en eller
flera andra medlemsstater, tar hänsyn till följande allmänna principer:
a) Kravet på effektivt beslutsfattande och på att hålla resolutionskostnaderna så låga som möjligt när resolutionsåtgärder
vidtas.
b) Beslut fattas och åtgärder vidtas i tid och med vederbörlig skyndsamhet när så krävs.
c) Resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och andra myndigheter samarbetar med varandra för att se till att
beslut fattas och åtgärder vidtas på ett samordnat och effektivt sätt.
d) Roller och ansvar för berörda myndigheter inom varje medlemsstat är tydligt definierade.
e) Vederbörlig hänsyn tas till intressena i de medlemsstater där moderföretag inom unionen är etablerade, särskilt
effekten av beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten, skattemedel, reso
lutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i de medlemsstaterna.
f) Vederbörlig hänsyn tas till intressena i varje enskild medlemsstat där ett dotterföretag är etablerat, särskilt effekten av
beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten, skattemedel, resolutionsfonder,
insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i dessa medlemsstater.
g) Vederbörlig hänsyn tas till intressena i de medlemsstater där betydande filialer är etablerade eller belägna, särskilt
effekten av beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten i dessa medlemsstater.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/311
1649
SOU 2014:52
Bilaga 5
h) Vederbörlig hänsyn tas till målen om en avvägning mellan de olika berörda medlemsstaternas intressen och behovet av
att undvika en viss medlemsstats intressen äventyras eller skyddas på ett orättvist sätt, inbegripet av att undvika en
orättvis fördelning av bördan mellan medlemsstaterna.
i) En skyldighet enligt detta direktiv att samråda med en myndighet innan beslut fattas eller åtgärder vidtas som
åtminstone innebär en skyldighet att samråda med den myndigheten om de inslagen i det föreslagna beslutet eller
den föreslagna åtgärden som har eller som sannolikt kan
i) få effekt på moderföretaget inom unionen, dotterföretaget eller filialen, och
ii) få effekt på stabiliteten i den medlemsstat där moderföretaget inom unionen, dotterföretaget eller filialen har
etablerats eller är beläget.
j) Resolutionsmyndigheter ska när de vidtar resolutionsåtgärder beaktar och följer de resolutionsplaner som avses i
artikel 13, såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av omständigheterna i fallet anser att resolutionsmålen
skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna.
k) Kravet på transparens när ett beslut eller en åtgärd som föreslås sannolikt kan få konsekvenser för den finansiella
stabiliteten, budgetmedel, resolutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i be
rörda medlemsstater.
l) Erkännande av att det är mest sannolikt att man med samordning och samarbete når ett resultat med lägre totalkost
nad för resolutionen.
Artikel 88
Resolutionskollegier
1. Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå ska inrätta resolutionskollegier som ska utföra de uppgifter som avses i
artiklarna 12, 13, 16, 18, 45, 91 och 92 och säkerställa samarbete och samordning med resolutionsmyndigheter i
tredjeländer där så är lämpligt.
Resolutionskollegierna ska i synnerhet tillhandahålla en ram för resolutionsmyndigheten på koncernnivå, övriga reso
lutionsmyndigheter och, i tillämpliga fall, berörda samordnande tillsynsmyndigheter när följande uppgifter ska utföras:
a) Utbyte av uppgifter som är relevanta för upprättandet av koncernresolutionsplaner, för tillämpningen av förberedande
och förebyggande befogenheter på koncerner och för koncernresolution.
b) Upprättandet av koncernresolutionsplaner enligt artiklarna 12 och 13.
c) Bedömning av möjligheten till resolution av koncerner enligt artikel 16.
d) Utövande av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution av koncerner enligt artikel 18.
e) Beslut om behovet av att fastställa en koncernresolutionsordning som avses i artiklarna 91 eller 92.
f) Uppnående av enighet om en koncernresolutionsplan som har föreslagits i enlighet med artiklarna 91 eller 92.
g) Samordning av information till allmänheten om strategier och ordningar för koncernresolution.
h) Samordning av tillämpningen av finansieringsarrangemang som har fastställts enligt avdelning VII.
SV
L 173/312
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1650
SOU 2014:52
Bilaga 5
i) Fastställande av minimikrav för koncerner på konsoliderad nivå eller dotterföretagsnivå enligt artikel 45.
Resolutionskollegier kan dessutom användas som ett forum för diskussion om frågor som rör resolution av gränsöver
skridande koncerner.
2. Följande ska vara medlemmar i resolutionskollegiet:
a) Resolutionsmyndigheten på koncernnivå.
b) Resolutionsmyndigheterna i varje medlemsstat där ett dotterföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn är etablerat.
c) Resolutionsmyndigheterna i medlemsstater där ett eller flera instituts moderföretag i koncernen, som är en sådan enhet
som avses i artikel 1.1 d, är etablerade.
d) Resolutionsmyndigheterna i medlemsstater där betydande filialer är belägna.
e) Samordnande tillsynsmyndighet och de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där resolutionsmyndigheten är
medlem i resolutionskollegiet. När den behöriga myndigheten i en medlemsstat inte är medlemsstatens centralbank får
den behöriga myndigheten besluta att den ska åtföljas av en företrädare för medlemsstatens centralbank.
f) De behöriga ministerierna, i de fall där de resolutionsmyndigheter som är medlemmar i resolutionskollegiet inte är de
behöriga ministerierna.
g) Den myndighet som är ansvarig för en medlemsstats insättningsgarantisystem, om den medlemsstatens resolutions
myndighet är medlem i ett resolutionskollegium.
h) EBA, om inte annat följer av punkt 4.
3. Resolutionsmyndigheterna i tredjeland där ett moderföretag eller ett institut som är etablerat inom unionen har
dotterinstitut eller en filial som skulle betraktas som betydande om den var belägen i unionen, får efter egen begäran
bjudas in att delta som observatörer i resolutionskollegiet förutsatt att de omfattas av sekretesskrav som, enligt reso
lutionsmyndigheten på koncernnivå, motsvarar kraven i artikel 98.
4. EBA ska bidra till att främja och övervaka effektivitet, ändamålsenlighet och konsekvens i tillsynskollegiernas arbete
i överensstämmelse med internationella standarder. EBA ska med tanke på detta bjudas in att delta i resolutionskollegiets
möten. EBA ska inte ha någon rösträtt i den mån omröstningar äger rum inom ramen för resolutionskollegierna.
5. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska vara ordförande för resolutionskollegiet. I den egenskapen ska den
a) skriftligen fastställa arrangemang och förfaranden för resolutionskollegiets arbete, efter samråd med övriga medlemmar
i resolutionskollegiet,
b) samordna resolutionskollegiets alla aktiviteter,
c) sammankalla och leda alla dess möten och på förhand hålla alla medlemmar av resolutionskollegiet fullt informerade
om att möten anordnas med resolutionskollegiet, om de huvudfrågor som ska diskuteras och om de punkter som
kommer att tas upp,
d) underrätta medlemmarna i resolutionskollegiet om planerade möten så att de kan begära att få delta,
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/313
1651
SOU 2014:52
Bilaga 5
e) besluta vilka medlemmar och observatörer som ska bjudas in att delta vid särskilda möten i resolutionskollegiet, på
grundval av särskilda behov, med beaktande av relevansen för de medlemmarna och observatörerna av den fråga som
ska diskuteras, i synnerhet de potentiella effekterna på den finansiella stabiliteten i de berörda medlemsstaterna,
f) i tid ge alla kollegiemedlemmar information om de beslut som har fattats vid dessa möten samt om resultaten av
mötena.
De medlemmar som deltar i resolutionskollegiet ska ha ett nära samarbete.
Utan hinder av led e ska resolutionsmyndigheter ha rätt att delta i resolutionskollegiets möten när frågor som måste
beslutas gemensamt eller som berör en koncernenhet inom deras medlemsstat står på dagordningen.
6. Resolutionsmyndigheter på koncernnivå är inte skyldiga att etablera ett resolutionskollegium om andra koncerner
eller kollegier utför samma funktioner och uppgifter som specificeras i den här artikeln och uppfyller alla villkor och
förfaranden, även de som omfattar medlemskap och deltagande i resolutionskollegier, som är etablerade i den här artikeln
och artikel 90. I sådana fall ska alla hänvisningar till resolutionskollegier i detta direktiv även tolkas som hänvisningar till
de andra koncernerna eller kollegierna.
7. EBA ska, med beaktande av internationella standarder, utarbeta förslag till standarder för tillsyn i syfte att fastställa
resolutionskollegiernas operativa funktionssätt för fullgörandet av uppgifterna som avses i punkt 1.
EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 89
Europeiska resolutionskollegier
1. Om ett institut i tredjeland eller ett moderföretag i tredjeland har dotterföretag inom unionen som är etablerade i
två eller flera medlemsstater, eller två eller flera unionsfilialer som betraktas som betydande av två eller flera medlems
stater, ska resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där de dotterföretagen inom unionen är etablerade eller där de
betydande filialerna är belägna upprätta ett europeiskt resolutionskollegium.
2. Det europeiska resolutionskollegiet ska utföra de funktioner och de uppgifter som anges i artikel 88 med avseende
på dotterinstituten och, i den mån de uppgifterna är relevanta, på filialer.
3. Om dotterföretagen inom unionen ägs av eller de betydande filialerna hör till ett finansiellt holdingföretag som är
etablerat inom unionen i enlighet med artikel 127.3 tredje stycket i direktiv 2013/36/EU, ska det europeiska resolutions
kollegiet ledas av resolutionsmyndigheten i den medlemsstat där den samordnande tillsynsmyndigheten är belägen för
tillämpningen av gruppbaserad tillsyn enligt det direktivet.
Om första stycket inte är tillämpligt ska det europeiska resolutionskollegiets medlemmar utse och godkänna ordföranden.
4. Medlemsstaterna får, i samförstånd med alla berörda parter, bortse från kravet på att inrätta ett europeiskt reso
lutionskollegium om andra koncerner eller kollegier, även ett resolutionskollegium som inrättats enligt artikel 88, utför
samma funktioner och uppgifter som specificeras i den här artikeln och uppfyller alla villkor och förfaranden, även de
som omfattar medlemskap och deltagande i europeiska resolutionskollegier, som är inrättade i den här artikeln och
artikel 90. I sådana fall ska alla hänvisningar till europeiska resolutionskollegier i detta direktiv även tolkas som hänvis
ningar till de andra koncernerna eller kollegierna.
SV
L 173/314
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1652
SOU 2014:52
Bilaga 5
5. Om inte annat följer av punkterna 3 och 4 i den här artikeln ska det europeiska resolutionskollegiet annars fullgöra
uppgifterna enligt artikel 88.
Artikel 90
Informationsutbyte
1. Om inte annat följer av artikel 84 ska resolutionsmyndigheterna och behöriga myndigheter på begäran lämna alla
upplysningar till varandra som är relevanta för dem när de ska fullgöra sina uppgifter enligt detta direktiv.
2. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska samordna flödet av alla relevanta upplysningar mellan resolutions
myndigheterna. I synnerhet ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå tillhandahålla resolutionsmyndigheterna i andra
medlemsstater alla relevanta upplysningar i tid för att underlätta fullgörandet av de uppgifter som avses i artikel 88.1
andra stycket leden b–i.
3. När upplysningar begärts och erhållits från ett tredjelands resolutionsmyndighet, ska tillstånd sökas av resolutions
myndigheten till att upplysningarna vidarebefordras, utom i fall där tredjelandets resolutionsmyndighet redan har gett sitt
samtycke till att de upplysningarna vidarebefordras.
Resolutionsmyndigheter ska inte vara skyldiga att vidarebefordra information som har tillhandahållits av en resolutions
myndighet i tredjeland, såvida inte resolutionsmyndigheten i tredjeland har samtyckt till att informationen översänds.
4. Resolutionsmyndigheterna ska dela upplysningarna med det behöriga ministeriet när de gäller ett beslut eller en
fråga som kräver underrättelse till, samråd med eller godkännande av det behöriga ministeriet eller som kan få kon
sekvenser för offentliga medel.
Artikel 91
Resolution på koncernnivå som berör ett dotterföretag till koncernen
1. Om en resolutionsmyndighet fastställer att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d som är ett
dotterföretag inom en koncern uppfyller villkoren som avses i artikel 32 eller 33, ska den myndigheten omgående
underrätta resolutionsmyndigheten på koncernnivå, den samordnande tillsynsmyndigheten om det är en annan myndig
het samt medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen om följande:
a) Fastställandet att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d uppfyller villkoren i artikel 32 eller 33.
b) De resolutionsåtgärder eller insolvensåtgärder som resolutionsmyndigheten anser är lämpliga för institutet eller den
enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
2. Vid mottagandet av en underrättelse enligt punkt 1 ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med
övriga medlemmar i det berörda resolutionskollegiet, bedöma de sannolika effekterna av resolutionsåtgärderna eller de
andra åtgärder som meddelats i enlighet med punkt 1 b, på koncernen och koncernenheterna i andra medlemsstater, och
särskilt om resolutionsåtgärderna eller andra åtgärder sannolikt skulle leda till att villkoren för resolution uppfylls för en
koncernenhet i en annan medlemsstat.
3. Om resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet,
bedömer att de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som meddelats i enlighet med punkt 1 b, sannolikt inte leder
till att villkoren som fastställs i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat, får den
resolutionsmyndighet som ansvarar för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d vidta de resolutions
åtgärder eller andra åtgärder som myndigheten har meddelat enligt punkt 1 b i den här artikeln.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/315
1653
SOU 2014:52
Bilaga 5
4. Om resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet,
bedömer att de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som meddelats i enlighet med punkt 1 b i den här artikeln,
sannolikt leder till att villkoren som fastställs i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat,
ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, senast 24 timmar efter mottagandet av underrättelsen enligt punkt 1, föreslå
en koncernresolutionsordning och överlämna den till resolutionskollegiet. Den 24-timmarsperioden får förlängas efter
godkännande av den resolutionsmyndighet som lämnade den underrättelse som avses i punkt 1 i den här artikeln.
5. I avsaknad av en bedömning från resolutionsmyndigheten på koncernnivå inom 24 timmar, eller efter en längre
period som överenskommits, får den resolutionsmyndighet som lämnade den underrättelse som avses i punkt 1, efter
mottagandet av underrättelsen enligt punkt 1, vidta de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som den meddelat i
enlighet med led b i den punkten.
6. En koncernresolutionsordning enligt punkt 4 ska
a) beakta och följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13, såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av
omständigheterna i fallet gör bedömningen att resolutionsmålen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som
inte föreskrivs i resolutionsplanerna,
b) beskriva de resolutionsåtgärder som de berörda resolutionsmyndigheterna bör vidta med avseende på moderföretaget
inom unionen eller särskilda koncernenheter i syfte att uppfylla resolutionsmålen och principerna för resolution som
avses i artiklarna 31 och 34,
c) ange hur de resolutionsåtgärderna bör samordnas,
d) etablera en finansieringsplan som beaktar koncernresolutionsplanen, principerna för att dela upp ansvaret som fast
ställts i enlighet med led f i artikel 12.3 och för ömsesidighet som avses i artikel 107.
7. Om inte annat följer av punkt 8 ska koncernresolutionsordningen utformas som ett gemensamt beslut av reso
lutionsmyndigheten på koncernnivå och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretag som omfattas av
koncernresolutionsordningen.
EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut
i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
8. Om en resolutionsmyndighet har invändningar mot eller avviker från den koncernresolutionsordning som föreslås
av resolutionsmyndigheten på koncernnivå eller anser att den behöver vidta andra separata resolutionsåtgärder än de som
föreslås i ordningen med avseende på ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d med hänsyn till
finansiell stabilitet, ska den i detalj ange skälen till invändningarna eller till avvikelsen från koncernresolutionsordningen,
underrätta resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de övriga resolutionsmyndigheter som omfattas av koncernreso
lutionsordningen om skälen och informera dem om de åtgärder den kommer att vidta. När den anger skälen till sina
invändningar ska den resolutionsmyndigheten beakta de resolutionsplaner som avses i artikel 13, åtgärdernas potentiella
effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda medlemsstaterna och åtgärdernas potentiella effekter på andra
delar av koncernen.
9. De resolutionsmyndigheter som inte hade invändningar enligt punkt 8 får fatta ett gemensamt beslut om en
koncernresolutionsordning som omfattar koncernenheter i deras medlemsstat.
10. Det gemensamma beslut som avses i punkt 7 eller 9 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i
avsaknad av ett gemensamt beslut som avses i punkt 8 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutions
myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
SV
L 173/316
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1654
SOU 2014:52
Bilaga 5
11. Myndigheterna ska utan dröjsmål vidta alla åtgärder enligt denna artikel med vederbörlig hänsyn till hur bråds
kande situationen är.
12. Om en koncernresolutionsordning inte genomförs och resolutionsmyndigheter vidtar resolutionsåtgärder som
avser en koncernenhet, ska de resolutionsmyndigheterna bedriva ett nära samarbete inom resolutionskollegiet för att
uppnå en samordnad resolutionsstrategi för alla koncernenheter som fallerar eller sannolikt kommer att fallera.
13. Resolutionsmyndigheter som vidtar resolutionsåtgärder som avser koncernenheter ska regelbundet ge fullständig
information till medlemmarna i resolutionskollegiet om de åtgärderna och hur de utvecklas.
Artikel 92
Resolution på koncernnivå
1. Om en resolutionsmyndighet på koncernnivå fastställer att ett moderföretag inom unionen inom dess ansvars
område uppfyller villkoren som avses i artikel 32 eller 33, ska den utan dröjsmål lämna de upplysningar som anges i
artikel 91.1 a och b till den samordnande tillsynsmyndigheten, om det är en annan myndighet, och till de övriga
medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen.
Resolutionsåtgärder eller insolvensåtgärder för tillämpningen av artikel 91.1 b får omfatta genomförandet av en kon
cernresolutionsordning som är utformad i enlighet med artikel 91.6 om något av följande fall föreligger:
a) Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå som underrättats i enlighet med artikel 91.1 b, gör det
sannolikt att villkoren som fastställs i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat.
b) Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå är inte tillräckliga för att stabilisera situationen eller
kommer sannolikt inte att leda till ett optimalt resultat.
c) Ett eller flera dotterföretag uppfyller villkoren som avses i artikel 32 eller 33 enligt ett fastställande av de resolutions
myndigheter som ansvarar för de dotterföretagen.
d) Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på koncernnivå kommer att omfatta dotterföretag till koncernen på ett sätt
som gör en koncernresolutionsordning lämplig.
2. Om de åtgärder som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå enligt punkt 1 inte inbegriper en kon
cernresolutionsordning, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå fatta sitt beslut efter samråd med medlemmarna i
resolutionskollegiet.
Beslutet av resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska beakta
a) och följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13 och följa dessa planer, såvida resolutionsmyndigheterna inte med
beaktande av omständigheterna i fallet gör bedömningen att resolutionsmålen skulle uppnås effektivare med hjälp av
åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna,
b) den finansiella stabiliteten i de berörda medlemsstaterna.
3. Om de åtgärder som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå enligt punkt 1 inbegriper en koncernreso
lutionsordning, ska denna ha formen av ett gemensamt beslut av resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de reso
lutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretag som omfattas av koncernresolutionsordningen.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/317
1655
SOU 2014:52
Bilaga 5
EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut
i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.
4. Om en resolutionsmyndighet har invändningar mot eller avviker från den koncernresolutionsordning som föreslås
av resolutionsmyndigheten på koncernnivå eller anser att den behöver vidta andra separata resolutionsåtgärder än de som
föreslås i ordningen med avseende på ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d med hänsyn till
finansiell stabilitet, ska den i detalj ange skälen till invändningarna eller till avvikelsen från koncernresolutionsordningen,
underrätta resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de övriga resolutionsmyndigheter som omfattas av koncernreso
lutionsordningen om skälen och informera dem om de åtgärder den kommer att vidta. När den anger skälen till sina
invändningar ska den resolutionsmyndigheten beakta de resolutionsplaner som avses i artikel 13, åtgärdernas potentiella
effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda medlemsstaterna och åtgärdernas potentiella effekter på andra
delar av koncernen.
5. Resolutionsmyndigheter som inte hade invändningar mot koncernresolutionsordningen enligt punkt 4 får fatta ett
gemensamt beslut om en koncernresolutionsordning som omfattar koncernenheter i deras medlemsstat.
6. Det gemensamma beslut som avses i punkt 3 eller 5 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i
avsaknad av ett gemensamt beslut som avses i punkt 4 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutions
myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
7. Myndigheterna ska utan dröjsmål vidta alla åtgärder enligt denna artikel med vederbörlig hänsyn till hur brådskande
situationen är.
Om en koncernresolutionsordning inte genomförs och resolutionsmyndigheter vidtar resolutionsåtgärder som avser en
koncernenhet, ska de resolutionsmyndigheterna bedriva ett nära samarbete inom resolutionskollegiet för att uppnå en
samordnad resolutionsstrategi för alla berörda koncernenheter.
Resolutionsmyndigheter som vidtar resolutionsåtgärder som avser koncernenheter ska regelbundet ge fullständig infor
mation till medlemmarna i resolutionskollegiet om de åtgärderna och hur de utvecklas.
AVDELNING VI
FÖRBINDELSER MED TREDJELAND
Artikel 93
Avtal med tredjeland
1. Kommissionen får i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget ställa förslag till rådet i fråga om förhandlingar om
avtal med ett eller flera tredjeland om metoderna för samarbete mellan resolutionsmyndigheterna och de relevanta
myndigheterna i tredjeland, bl.a. för ändamålet att sprida information i samband med återhämtnings- och resolutions
planering som rör institut, finansinstitut, moderföretag och tredjelandsinstitut, med avseende på följande situationer:
a) I fall där ett moderinstitut i tredjeland har dotterinstitut eller betydande filialer i två eller flera medlemsstater.
b) I fall där ett moderföretag som är etablerat i en medlemsstat och som har ett dotterföretag eller en betydande filial i
minst en annan medlemsstat har ett eller flera dotterinstitut i tredjeland.
c) I fall där ett institut som är etablerat i en medlemsstat och som har ett moderföretag, ett dotterföretag eller en
betydande filial i minst en annan medlemsstat har en eller flera filialer i ett eller flera tredjeländer.
SV
L 173/318
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1656
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. De avtal som avses i punkt 1 ska särskilt säkerställa inrättandet av processer och arrangemang mellan resolutions
myndigheterna och relevanta myndigheter i tredjeland för samarbete vid genomförande av vissa eller alla uppgifter och
vid utnyttjande av vissa eller alla befogenheter som anges i artikel 97.
3. De avtal som avses i punkt 1 ska inte gälla enskilda institut, finansinstitut, moderföretag eller institut i tredjeland.
4. Medlemsstater får ingå bilaterala avtal med tredjeland om de frågor som avses i punkterna 1 och 2 till dess att ett
avtal som avses i punkt 1 med det berörda tredjelandet träder i kraft i den mån som sådana bilaterala avtal inte är
oförenliga med denna avdelning.
Artikel 94
Erkännande och verkställighet av resolutionsförfaranden i tredjeland
1. Denna artikel ska tillämpas på resolutionsförfaranden i tredjeland såvida inte och fram till dess att ett internationellt
avtal som avses i artikel 93.1 träder i kraft med det berörda tredjelandet. Den ska även tillämpas efter ikraftträdandet av
ett internationellt avtal som avses i artikel 93.1 med det berörda tredjelandet i den mån som erkännandet och verk
ställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland inte regleras av det avtalet.
2. Där ett europeiskt resolutionskollegium har inrättats i enlighet med artikel 89, ska det fatta ett gemensamt beslut
om att erkänna, förutom enligt artikel 95, resolutionsförfaranden i tredjeland för ett institut i tredjeland eller ett
moderföretag som
a) har dotterföretag inom unionen som är etablerade i eller unionsfilialer som är belägna i och betraktas som betydande
av två eller flera medlemsstater, eller
b) har tillgångar, rättigheter och skulder som finns i två eller flera medlemsstater eller som regleras av rätten i de
medlemsstaterna.
När det gemensamma beslutet om erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland har fattats, ska de nationella reso
lutionsmyndigheterna verkställa de erkända resolutionsförfarandena i tredjeland i enlighet med sin nationella rätt.
3. I avsaknad av ett gemensamt beslut mellan de resolutionsmyndigheter som deltar i det europeiska resolutions
kollegiet, eller i avsaknad av ett europeiskt resolutionskollegium, ska varje berörd resolutionsmyndighet fatta sitt eget
beslut om att erkänna, förutom enligt artikel 95, resolutionsförfaranden i tredjeland för ett institut i tredjeland eller ett
moderföretag.
Detta beslut ska vederbörligen beakta intressena i varje enskild medlemsstat där ett tredjelandsinstitut eller ett moderfö
retag verkar, särskilt de potentiella effekterna av erkännandet och verkställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland
för andra delar av koncernen och på den finansiella stabiliteten i de medlemsstaterna.
4. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna åtminstone ges befogenhet att göra följande:
a) Utöva resolutionsbefogenheterna för följande:
i) Tillgångar som innehas av ett institut i tredjeland eller ett moderföretag och som är belägna i medlemsstaten eller
regleras av rätten i denna.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/319
1657
SOU 2014:52
Bilaga 5
ii) Rättigheter eller skulder som innehas av ett institut i tredjeland och som bokförts av unionsfilialen i medlemsstaten
eller regleras av rätten i denna, eller när fordringar som hänför sig till sådana rättigheter och skulder kan göras
gällande i medlemsstaten.
b) Genomföra, inklusive att föreskriva en annan person att vidta åtgärder för att genomföra en överföring av aktier eller
andra äganderättsinstrument som innehas av ett dotterföretag inom unionen som är etablerat i medlemsstaten som
utsett myndigheterna.
c) Utöva sina befogenheter enligt artiklarna 69, 70 eller 71 när det gäller rätten för en part att ingå avtal med en enhet
som avses i punkt 2 i den här artikeln där sådana befogenheter krävs för att verkställa resolutionsförfarandena i
tredjelandet.
d) Göra ogiltiga alla rättigheter att säga upp, avveckla eller påskynda avtal eller påverka avtalsenliga rättigheter som
enheter enligt punkt 2 och andra koncernenheter har, om sådana rättigheter härrör från resolutionsåtgärder som har
vidtagits avseende institutet i tredjeland, sådana enheters moderföretag eller andra koncernenheter, antingen av reso
lutionsmyndigheten i tredjeland själv eller enligt rättsliga eller tillsynsmässiga krav avseende resolutionsarrangemang i
det landet, förutsatt att de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inbegripet betalnings- och leveransskyldigheter, även
fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls.
5. Resolutionsmyndigheterna får, om det är nödvändigt med hänsyn till allmänintresset, vidta resolutionsåtgärder
avseende ett moderföretag när den berörda myndigheten i tredjelandet avgör att ett institut som är registrerat i det
tredjelandet uppfyller villkoren för resolution enligt rätten i det tredjelandet. För att möjliggöra detta ska medlemsstaterna
säkerställa att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att utöva resolutionsbefogenheter avseende det moderföretaget,
och artikel 68 ska tillämpas.
6. Erkännandet och verkställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland ska i förekommande fall inte påverka
normala insolvensförfaranden enligt tillämplig nationell rätt i enlighet med detta direktiv.
Artikel 95
Rätten att vägra erkänna eller verkställa resolutionsförfaranden i tredjeland
Resolutionsmyndigheten får, efter samråd med andra resolutionsmyndigheter, när ett europeiskt resolutionskollegium har
inrättats enligt artikel 89, vägra att erkänna eller verkställa resolutionsförfaranden i tredjeland enligt artikel 94.2 om den
anser
a) att resolutionsförfarandena i tredjeland skulle ha motsatt effekt på den finansiella stabiliteten i den medlemsstat där
resolutionsmyndigheten är belägen eller att förfarandena skulle få motsatt effekt på den finansiella stabiliteten i en
annan medlemsstat,
b) att en separat resolutionsåtgärd enligt artikel 96 som avser en unionsfilial är nödvändig för att uppnå ett eller flera
resolutionsmål,
c) att borgenärer, särskilt insättare som är etablerade eller ska betalas i en medlemsstat, inte skulle få samma behandling
som borgenärer och insättare i tredjeland med liknande rättigheter enligt resolutionsförfaranden i det egna tredjelandet,
d) att erkännandet eller verkställigheten av resolutionsförfarandena i tredjelandet skulle ha avsevärda budgetkonsekvenser
för medlemsstaten, eller
e) att effekterna av ett sådant erkännande eller en sådan verkställighet skulle strida mot den nationella rätten.
SV
L 173/320
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1658
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 96
Resolution av unionsfilialer
1. Medlemsstater ska säkerställa att resolutionsmyndigheter har de nödvändiga befogenheterna för att agera i fråga om
en unionsfilial som inte omfattas av några resolutionsförfaranden i tredjeland eller som omfattas av förfaranden i ett
tredjeland och någon av de omständigheter som avses i artikel 95 föreligger.
Medlemsstaterna ska säkerställa att artikel 68 tillämpas på utövandet av sådana befogenheter.
2. Medlemsstater ska säkerställa att de befogenheter som krävs i punkt 1 får utövas av resolutionsmyndigheter om
resolutionsmyndigheten anser att åtgärder är nödvändiga med hänsyn till allmänintresset och att ett eller flera av följande
villkor är uppfyllt:
a) Unionsfilialen uppfyller inte längre, eller kommer sannolikt inte att uppfylla, de nationella lagstadgade villkoren för
dess auktorisation och verksamhet i den medlemsstaten och det inte finns några utsikter för att någon åtgärd av
privata köpare, tillsyn eller relevant tredjeland skulle återställa filialens efterlevnad eller förhindra fallissemang inom
rimlig tid.
b) Institutet i tredje land enligt resolutionsmyndighetens mening kan inte eller vill inte eller kommer sannolikt inte att
kunna fullgöra sina förpliktelser gentemot borgenärer i unionen eller förpliktelser som filialen ingått eller bokfört när
de förfaller till betalning, och resolutionsmyndigheten är försäkrad om att inga resolutionsförfaranden eller insolvens
förfarande i tredjeland har eller kommer att inledas avseende detta institut i tredjeland inom rimlig tid.
c) Den berörda myndigheten i tredjeland har inlett resolutionsförfaranden i ett tredjeland som avser institutet i tredjeland,
eller har underrättat resolutionsmyndigheten om att den avser att inleda ett sådant förfarande.
3. Om en resolutionsmyndighet vidtar en separat åtgärd som avser en unionsfilial ska den beakta resolutionsmålen och
vidta åtgärden i enlighet med följande principer och krav, i den mån de är relevanta:
a) Principerna i artikel 34.
b) Kraven gällande tillämpningen av resolutionsverktygen i avdelning IV kapitel III.
Artikel 97
Samarbete med myndigheter i tredjeland
1. Denna artikel ska tillämpas på samarbete med ett tredjeland såvida inte och fram till dess att ett internationellt avtal
som avses i artikel 93.1 träder i kraft med det berörda tredjelandet. Det ska även tillämpas efter ikraftträdandet av ett
internationellt avtal enligt artikel 93.1 med det berörda tredjelandet i den omfattning som innehållet i den här artikeln
inte omfattas av det avtalet.
2. EBA får ingå icke-bindande samarbetsformer med följande behöriga myndigheter i tredjeland:
a) För fall där ett dotterföretag inom unionen är etablerat i två eller flera medlemsstater, de relevanta myndigheter i det
tredjeland där moderföretaget eller ett företag som avses i artikel 1.1 c och d är etablerat.
b) I fall där ett institut i tredjeland har unionsfilialer i två eller flera medlemsstater, den relevanta myndigheten i det
tredjeland där det institutet är etablerat.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/321
1659
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) I fall där ett moderföretag eller ett företag som anges i artikel 1.1 c och d är etablerat i en medlemsstat med ett
dotterföretag eller en betydande filial i en annan medlemsstat även har en eller flera dotterinstitut i tredjeland, de
relevanta myndigheterna i de tredjeländer där de dotterinstituten är etablerade.
d) I fall där ett institut med ett dotterföretag eller en betydande filial i en annan medlemsstat har etablerat en eller flera
filialer i ett eller flera tredjeländer, de relevanta myndigheterna i de tredjeländer där de filialerna är belägna.
De arrangemang som avses i denna punkt ska inte innehålla bestämmelser som avser enskilda institut. De ska inte
innebära att medlemsstaterna åläggs rättsliga förpliktelser.
3. De samarbetsavtal som ingås som avses i punkt 2 ska innehålla bestämmelser om förfaranden och arrangemang för
utbyte av information som är nödvändig för och samarbete mellan de deltagande myndigheterna vid genomförandet av
vissa av eller alla följande uppgifter och vid utövandet av vissa av eller alla följande befogenheter när det gäller institut
som avses i punkt 2 a–d eller koncerner med sådana institut:
a) Utarbetandet av resolutionsplaner i enlighet med artiklarna 10–13 och liknande krav enligt de berörda tredjeländernas
rätt.
b) Bedömningen av möjligheterna till resolution av sådana institut och koncerner i enlighet med artiklarna 15 och 16
och liknande krav i de berörda tredjeländernas rätt.
c) Tillämpningen av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution enligt artiklarna 17 och 18 och
eventuella liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
d) Tillämpningen av åtgärder för tidigt ingripande enligt artikel 27 och liknande befogenheter enligt de berörda tredje
ländernas rätt.
e) Tillämpningen av resolutionsverktyg och utövandet av resolutionsbefogenheter och liknande befogenheter som kan
utövas av de berörda myndigheterna i tredjeland.
4. Behöriga myndigheter eller resolutionsmyndigheter ska när så är lämpligt ingå icke-bindande arrangemang för
samarbete i linje med EBA:s arrangemang med de relevanta myndigheterna i tredjeland som anges i punkt 2.
Denna artikel ska inte hindra medlemsstater eller deras behöriga myndigheter från att ingå bilaterala eller multilaterala
avtal med tredjeland i enlighet med artikel 33 i förordning (EU) nr 1093/2010.
5. Arrangemang för samarbete som ingås mellan resolutionsmyndigheter i medlemsstater och i tredjeland i enlighet
med denna artikel får omfatta bestämmelser om följande:
a) Utbyte av information som är nödvändig för utarbetandet och underhållet av resolutionsplaner.
b) Samråd och samarbete vid utarbetandet av resolutionsplaner, inklusive principer för utövandet av befogenheter enligt
artiklarna 94 och 96 och liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
c) Utbyte av information som är nödvändig för tillämpningen av resolutionsverktyg och utövandet av resolutionsbefo
genheter och liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.
SV
L 173/322
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1660
SOU 2014:52
Bilaga 5
d) Varningssystem eller samråd med samarbetsarrangemangets parter, innan sådana omfattande åtgärder vidtas enligt
detta direktiv eller de berörda tredjeländernas rätt som påverkar det institut eller den koncern som arrangemanget
gäller.
e) Samordning av information till allmänheten vid gemensamma resolutionsåtgärder.
f) Förfaranden och arrangemang för utbyte av information och samarbete enligt leden a–e, om så är lämpligt bland annat
genom inrättande och användning av krishanteringsgrupper.
6. Medlemsstaterna ska underrätta EBA om varje samarbetsarrangemang som resolutionsmyndigheter och behöriga
myndigheter har ingått i enlighet med denna artikel.
Artikel 98
Utbyte av konfidentiella uppgifter
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och behöriga ministerier utbyter
konfidentiella uppgifter, inbegripet återhämtningsplaner, med berörda myndigheter i tredjeland endast om följande villkor
uppfylls:
a) De myndigheterna i tredjeland omfattas av krav och standarder för sekretess som av samtliga berörda myndigheter
minst anses vara likvärdiga med dem som föreskrivs i artikel 84.
I den mån utbytet av uppgifter gäller personuppgifter ska hanteringen och överföringen av dessa personuppgifter till
myndigheter i tredjeland regleras av tillämplig dataskyddsrätt i unionen och nationell dataskyddsrätt.
b) Uppgifterna är nödvändiga för att de berörda myndigheterna i tredjeland ska kunna fullgöra sina i nationell rätt
föreskrivna resolutionsuppgifter som är likvärdiga med dem som fastställs i detta direktiv och, om inte annat följer av
punkt 1 a, inte används för andra ändamål.
2. Om de konfidentiella uppgifterna kommer från en annan medlemsstat ska resolutionsmyndigheter, behöriga myn
digheter och behöriga ministerier inte lämna ut de uppgifterna till de berörda myndigheterna i tredjeland, såvida inte
följande villkor uppfylls:
a) Den behöriga myndigheten i den medlemsstat varifrån uppgifterna kommer (nedan kallad uppgiftslämnande myndighet)
samtycker till att de lämnas ut.
b) Uppgifterna lämnas ut endast för de ändamål som den uppgiftslämnande myndigheten har godkänt.
3. För tillämpningen av denna artikel bedöms uppgifter vara konfidentiella, om de omfattas av sekretesskrav enligt
unionsrätten.
AVDELNING VII
FINANSIERINGSARRANGEMANG
Artikel 99
Europeiskt system för finansieringsarrangemang
Ett europeiskt system för finansieringsarrangemang ska upprättas och bestå av
a) nationella finansieringsarrangemang som har upprättats i enlighet med artikel 100,
b) lån mellan nationella finansieringsarrangemang enligt vad som anges i artikel 106,
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/323
1661
SOU 2014:52
Bilaga 5
c) övergången till ömsesidig bolagsform för nationella finansieringsarrangemang i fall av koncernresolution som avses i
artikel 107.
Artikel 100
Krav på upprättande av finansieringsarrangemang för resolution
1. Medlemsstaterna ska fastställa ett eller flera finansieringsarrangemang för att säkerställa att resolutionsmyndigheten
på ett effektivt sätt kan tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna.
Medlemsstaterna ska se till att en utsedd offentlig myndighet eller en myndighet med förvaltningsbefogenheter får
framkalla användandet av finansieringsarrangemangen.
Dessa finansieringsarrangemang ska endast användas i enlighet med de resolutionsmål och principer som anges i
artiklarna 31 och 34.
2. Medlemsstaterna får använda samma administrativa struktur för insättningsgarantisystemet som för sina finansie
ringsarrangemang.
3. Medlemsstaterna ska säkerställa att finansieringsarrangemangen har tillräckliga resurser.
4. Vid tillämpning av punkt 3 ska finansieringsarrangemangen särskilt ha befogenhet att
a) samla in förhandsbidrag som avses i artikel 103 i syfte att nå den målnivå som anges i artikel 102,
b) ta upp extraordinära efterhandsbidrag enligt vad som avses i artikel 104, om de bidrag som anges i led a är otill
räckliga, och
c) ta upp offentliga lån och andra former av stöd enligt vad som avses i artikel 105.
5. Med undantag för de fall som tillåts enligt punkt 6 ska varje medlemsstat inrätta sina nationella finansierings
arrangemang genom en fond som dess resolutionsmyndighet kan framkalla användandet av, för de ändamål som anges i
artikel 101.1.
6. Trots vad som sägs i punkt 5 i den här artikeln får en medlemsstat, för att fullgöra sina skyldigheter inom ramen
för punkt 1 i den här artikeln, inrätta sitt nationella finansieringsarrangemang genom obligatoriska bidrag, som baseras på
de kriterier som avses i artikel 103.7 och inte innehas genom en fond som kontrolleras av dess resolutionsmyndighet,
från institut som är auktoriserade inom dess territorium under förutsättning att alla följande villkor är uppfyllda:
a) Det belopp som anskaffas med hjälp av bidrag är åtminstone lika stort som det belopp som måste anskaffas enligt
artikel 102.
b) Medlemsstatens resolutionsmyndighet har rätt till ett belopp som uppgår till beloppet för sådana bidrag, vilket
medlemsstaten omedelbart ställer till den resolutionsmyndighetens förfogande på den resolutionsmyndighetens begä
ran, för användning uteslutande för de ändamål som anges i artikel 101.
c) Medlemsstaten underrättar kommissionen om sitt beslut att göra bruk av bestämmanderätten att konstruera sitt
finansieringsarrangemang i enlighet med denna punkt.
d) Medlemsstaten minst en gång om året underrättar kommissionen om det belopp som avses i b.
e) Med undantag för vad som fastställs i denna punkt, följer finansieringsarrangemanget artiklarna 99–102, 103.1–103.4
och 103.6 samt 104–109.
SV
L 173/324
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1662
SOU 2014:52
Bilaga 5
Vid tillämpning av detta stycke får de tillgängliga finansiella medel som beaktas för att uppnå den målnivå som anges i
artikel 102 innefatta obligatoriska bidrag från alla eventuella system som en medlemsstat när som helst mellan den
17 juni 2010 och den 2 juli 2014 inrättat för obligatoriska bidrag från institut inom dess territorium för att täcka de
kostnader som avser systemrisk, att institut fallerat och resolution av institut, under förutsättning att medlemsstaten följer
denna avdelning. Bidrag till insättningsgarantisystem ska inte räknas med vid beräkningen av den målnivå för finan
sieringsarrangemang för resolution som anges i artikel 102.
Artikel 101
Användning av finansieringsarrangemangen för resolution
1. De finansieringsarrangemang som är inrättade i enlighet med artikel 100 får endast användas av resolutionsmyn
digheten i den utsträckning som är nödvändig för att säkerställa en ändamålsenlig användning av resolutionsverktygen för
följande ändamål:
a) För att garantera de tillgångar eller skulder institutet under resolution, dess dotterföretag, ett broinstitut eller en
tillgångsförvaltningsenhet har.
b) För att lämna lån till institutet under resolution, dess dotterföretag, ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet.
c) För att köpa tillgångar som institutet under resolution har.
d) För att lämna bidrag till ett broinstitut och en tillgångsförvaltningsenhet.
e) För att betala ersättning till aktieägare eller borgenärer i enlighet med artikel 75.
f) För att bidra till institutet under resolution som en ersättning för nedskrivningen eller skuldkonverteringen av vissa
borgenärers fordringar, när skuldnedskrivningsverktyget används och när resolutionsmyndigheten beslutar att utesluta
vissa borgenärer från skuldnedskrivningen i enlighet med artikel 44.3–44.8.
g) För att låna ut till andra finansieringsarrangemang på frivillig grund i enlighet med artikel 106.
h) För att kombinera åtgärder enligt leden a–g.
Finansieringsarrangemangen får användas för att vidta de åtgärder som avses i första stycket även när det gäller köparen i
samband med försäljningsverktyget.
2. Finansieringsarrangemanget för resolution ska inte användas direkt för att absorbera förlusterna för ett institut eller
en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller för att rekapitalisera ett institut eller en sådan enhet. Om användningen
av finansieringsarrangemang för resolution enligt punkt 1 i den här artikeln indirekt medför att delar av de förluster som
drabbat ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d förs över till finansieringsarrangemangen för
resolution, ska de principer som styr finansieringsarrangemangen för resolution enligt artikel 44 tillämpas.
Artikel 102
Målnivå
1. Senast den 31 december 2024 ska medlemsstaterna säkerställa att de finansiella tillgångarna för deras finansierings
arrangemang uppgår till minst 1 % av alla garanterade insättningar i auktoriserade institut inom deras territorium.
Medlemsstaterna får fastställa målnivåer som är högre än det beloppet.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/325
1663
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. Under den inledande tidsperiod som avses i punkt 1, ska bidrag till de finansieringsarrangemang som tas upp i
enlighet med artikel 103 fördelas så jämnt som möjligt över perioden tills målnivån uppnås, men med vederbörlig hänsyn
till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska avgifter kan ha på de bidragande institutens finansiella
ställning.
Medlemsstaterna får förlänga den inledande tidsperioden med högst fyra år om det genom finansieringsarrangemangens
har gjorts sammanlagda utbetalningar som är högre än 0,5 % av de garanterade insättningarna i alla auktoriserade institut
inom deras territorium som är garanterade enligt direktiv 2014/49/EU.
3. Om de tillgängliga finansiella medlen efter den inledande tidsperiod som avses i punkt 1 underskrider den målnivå
som fastställs i den punkten ska de regelbundna bidrag som tagits upp i enlighet med artikel 103 återupptas till dess att
målnivån uppnås. Efter det att målnivån initialt har uppnåtts och de tillgängliga finansiella medlen därefter har minskats
till mindre än två tredjedelar av målnivån ska de bidragen uppgå till en nivå som gör det möjligt att uppnå målnivån
inom sex år.
Vid fastställandet av det regelbundna bidraget ska vederbörlig hänsyn tas till fasen i konjunkturcykeln och till den
påverkan som procykliska bidrag kan ha när de årliga bidragen fastställs inom ramen för denna punkt.
4. EBA ska senast den 31 oktober 2016 överlämna en rapport till kommissionen med rekommendationer om den
lämpliga referenspunkten för fastställande av målnivån för ett finansieringsarrangemang för resolution och då särskilt
huruvida totala skulder utgör en lämpligare utgångspunkt än garanterade insättningar.
5. Med utgångspunkt i utfallet av den rapport som avses i punkt 4 ska kommissionen, om så är lämpligt, senast den
31 december 2016 överlämna ett lagstiftningsförslag till Europaparlamentet och rådet om utgångspunkten för målnivån
för finansieringsarrangemang för resolution.
Artikel 103
Förhandsbidrag
1. För att kunna uppnå den målnivå som anges i artikel 102 ska medlemsstaterna säkerställa att bidrag samlas in
minst en gång per år från institut som är auktoriserade på deras territorium, inbegripet unionsfilialer.
2. Bidraget från varje institut ska vara proportionellt mot dess skulder (exklusive kapitalbas) minus garanterade insätt
ningar när de gäller de sammanlagda skulderna (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar för alla auktoriserade
institut inom medlemsstatens territorium.
De bidragen ska justeras i förhållande till institutens riskprofil, i enlighet med det kriterium som antas enligt punkt 7.
3. De tillgängliga finansiella medel som ska tas i beaktande för att uppnå den målnivå som anges i artikel 102 får
omfatta oåterkalleliga betalningsåtaganden, med vederbörlig säkerhet i form av lågrisktillgångar som inte är belastade av
tredje parts inteckningar och som står till fritt förfogande samt är öronmärkta uteslutande för användning av resolutions
myndigheterna för de ändamål som anges i artikel 101.1. Andelen icke indrivningsbara betalningsåtaganden ska inte vara
högre än 30 % av de totala bidrag som tagits upp i enlighet med den här artikeln.
4. Medlemsstaterna ska se till att skyldigheten att betala de bidrag som anges i denna artikel är bindande enligt
nationell rätt, och att förfallande bidrag betalas helt.
SV
L 173/326
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1664
SOU 2014:52
Bilaga 5
Medlemsstaterna ska upprätta lämpliga krav på tillsyn, registrering redovisning, rapportering och andra krav för att
säkerställa att bidrag som förfallit till betalning betalas helt. Medlemsstaterna ska säkerställa åtgärder för ändamålsenlig
kontroll av huruvida bidrag har betalats korrekt. Medlemsstaterna ska säkerställa bestämmelser för att förebygga und
andragande, flykt och missbruk.
5. De belopp som samlas in i enlighet med den här artikeln ska enbart användas för de syften som anges i
artikel 101.1.
6. Med förbehåll för artiklarna 37, 38, 40, 41 och 42 får de belopp som mottagits från institutet under resolution eller
broinstitutet, räntan och andra vinstmedel för investeringar samt alla andra vinstmedel gagna finansieringsarrangemangen.
7. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 115 för att specificera begreppet
bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil enligt vad som avses i punkt 2, i den här artikeln med hänsyn till
följande:
a) Institutets riskexponering, bland annat omfattningen av dess handel, dess exponeringar utanför balansräkningen och
dess skuldsättningsnivå.
b) Stabiliteten och variationen i företagets finansieringskällor och obelastade och höglikvida tillgångar.
c) Institutets finansiella situation.
d) Sannolikheten för att en ordnad resolution av institutet inleds.
e) Omfattningen av tidigare extraordinärt offentligt finansiellt stöd till institutet.
f) Komplexiteten i institutets struktur och möjligheten till dess resolution.
g) Institutets betydelse för stabiliteten i det finansiella systemet eller ekonomin i en eller flera av unionens medlemsstater.
h) Att institutet ingår i ett institutionellt skyddssystem.
8. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 115 för att specificera
a) den registrering, redovisning, de rapporteringskrav och andra krav som anges i punkt 4 med syfte att säkerställa att
bidragen faktiskt betalas,
b) de åtgärder som anges i punkt 4 för att säkerställa ändamålsenlig kontroll av huruvida bidragen har betalats korrekt.
Artikel 104
Extraordinära efterhandsbidrag
1. Om de medel som tagits upp inte räcker för att täcka förlusterna, kostnaderna eller andra utgifter som uppstår
genom användningen av finansieringsarrangemangen, ska medlemsstaterna säkerställa att extraordinära efterhandsbidrag
tagits upp från institut inom deras territorium, för att täcka de supplementära beloppen. De extraordinära efterhands
bidragen ska fördelas mellan institut i enlighet med de regler som fastställs i artikel 103.2.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/327
1665
SOU 2014:52
Bilaga 5
Extraordinära efterhandsbidrag får inte vara högre än tre gånger det årliga beloppet för bidrag som fastställs i enlighet
med artikel 103.
2. Artikel 103.4–103.8 ska tillämpas på bidrag som tas upp enligt den här artikeln.
3. Resolutionsmyndigheten får helt eller delvis skjuta upp ett instituts betalning av extraordinärt efterhandsbidrag till
finansieringsarrangemanget för resolution om betalningen av de bidragen skulle äventyra institutets likviditet eller solvens.
Ett sådant uppskjutande ska beviljas på högst sex månader men får förlängas på begäran av institutet. Bidrag som skjutits
upp enligt denna punkt ska betalas då sådan betalning inte längre äventyrar institutets likviditet eller solvens.
4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 115 för att fastställa de omständigheter
och villkor under vilka ett instituts betalning av bidrag tillfälligt kan skjutas upp enligt punkt 3 i den här artikeln.
Artikel 105
Alternativa finansieringssätt
Medlemsstaterna ska se till att finansieringsarrangemang under deras jurisdiktion har möjlighet att ta upp offentliga lån
eller andra former av stöd från institut, finansinstitut eller andra tredje parter, i händelse att beloppen som tas upp i
enlighet med artikel 103 inte är tillräckliga för att täcka förlusterna, kostnaderna eller andra utgifter som uppstår genom
användningen av finansieringsarrangemangen, och de extraordinära efterhandsbidragen enligt artikel 104 inte omedelbart
är tillgängliga eller tillräckliga.
Artikel 106
Lån mellan finansieringsarrangemang
1. Medlemsstaterna ska se till att finansieringsarrangemang under deras jurisdiktion får begära att få låna från alla
andra finansieringsarrangemang inom unionen, i händelse att
a) beloppen som tagits upp enligt artikel 103 inte är tillräckliga för att täcka förlusterna, kostnaderna eller andra utgifter
som uppstår genom användningen av finansieringsarrangemangen,
b) sådana extraordinära efterhandsbidrag som regleras i artikel 104 inte är omedelbart tillgängliga, och
c) alternativa finansieringsarrangemang enligt artikel 105 inte är omedelbart tillgängliga på rimliga villkor.
2. Medlemsstaterna ska se till att finansieringsarrangemang under deras jurisdiktion har befogenhet att låna ut till
andra finansieringsarrangemang inom unionen under de omständigheter som specificeras i punkt 1.
3. Efter en begäran enligt punkt 1 ska vart och ett av de övriga finansieringsarrangemangen i unionen besluta om de
ska låna ut till det finansieringsarrangemang som lämnat begäran. Medlemsstaterna får kräva att det beslutet fattas efter
samråd med, eller med samtycke från, det behöriga ministeriet eller regeringen. Beslutet ska fattas med vederbörlig
skyndsamhet.
4. Ränta, återbetalningsperiod och andra villkor för lånen ska fastställas mellan det upplånande finansieringsarrange
manget och de övriga finansieringsarrangemang som beslutat att delta. Lånen från varje deltagande finansieringsarran
gemang ska ha samma ränta, återbetalningsperiod och andra villkor såvida inte alla deltagande finansieringsarrangemang
enas om något annat.
SV
L 173/328
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1666
SOU 2014:52
Bilaga 5
5. Det belopp som lånas ut av varje deltagande finansieringsarrangemang för resolution ska vara proportionellt mot de
garanterade insättningarna i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution, med avseende på de totala
garanterade insättningarna i medlemsstaterna för deltagande finansieringsarrangemang för resolution. De bidragssatserna
får varieras genom överenskommelse mellan alla deltagande finansieringsarrangemang.
6. Ett utestående lån till en annan medlemsstats finansieringsarrangemang för resolution enligt denna artikel ska
behandlas som en tillgång för det finansieringsarrangemang för resolution som tillhandahöll lånet och får räknas in i
målnivån för det finansieringsarrangemanget.
Artikel 107
Nationella finansieringsarrangemangs ömsesidighet vid en koncernresolution
1. Medlemsstaterna ska, vid en koncernresolution som avses i artiklarna 91 eller 92, säkerställa att det nationella
finansieringsarrangemanget för varje institut som är en del av en koncern bidrar till finansieringen av koncernresolutionen
i enlighet med denna artikel.
2. Vid tillämpningen av punkt 1 ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med resolutionsmyndig
heten för instituten som är en del av koncernen, om nödvändigt före någon resolutionsåtgärd vidtas, föreslå en finan
sieringsplan som del av koncernresolutionsordningen enligt artiklarna 91 och 92.
Finansieringsplanen ska godkännas i enlighet med beslutsförfarandet som avses i artiklarna 91 och 92.
3. Finansieringsplanen ska innehålla följande:
a) En värdering i enlighet med artikel 36 avseende de berörda koncernenheterna.
b) De förluster som ska redovisas av varje berörd koncernenhet vid den tidpunkt då resolutionsverktygen används.
c) För varje berörd koncernenhet, de förluster som skulle drabba varje klass av aktieägare och borgenärer.
d) Bidrag som insättningsgarantisystemen skulle vara skyldiga att lämna i enlighet med artikel 109.1.
e) Det totala bidraget genom finansieringsarrangemang för resolution och syftet med och formen för bidraget.
f) Grunden för beräkning av det belopp som varje nationellt finansieringsarrangemang i de medlemsstater där berörda
koncernenheter är belägna, är skyldigt att bidra med till finansieringen av koncernresolutionen för att bygga upp det
totala bidrag som avses i led e.
g) Det belopp som det nationella finansieringsarrangemanget för varje berörd koncernenhet är skyldigt att bidra med till
finansieringen av koncernresolutionen och formen för de bidragen.
h) Det lånebelopp som finansieringsarrangemangen i de medlemsstater där de berörda koncernenheterna är belägna
kommer att ta upp från institut, finansinstitut och övriga tredje parter enligt artikel 105.
i) Tidsramen för användningen av finansieringsarrangemangen i de medlemsstater där berörda koncernenheter är be
lägna, vilken bör vara möjlig att förlänga vid behov.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/329
1667
SOU 2014:52
Bilaga 5
4. Grunden för fördelningen av det bidrag som avses i punkt 3 e ska överensstämma med punkt 5 i den här artikeln
och med principerna i koncernresolutionsplanen i enlighet med artikel 12.3 f, såvida inte någonting annat överenskoms i
finansieringsplanen.
5. Såvida inte någonting annat överenskoms i finansieringsplanen ska beräkningsgrunden för bidraget från varje
nationellt finansieringsarrangemang särskilt beakta
a) den andel av koncernens riskvägda tillgångar som innehas av institut och enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d
som är etablerade i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution,
b) den andel av koncernens tillgångar som innehas av institut och enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d som är
etablerade i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution,
c) andelen förluster som har orsakat behovet av koncernresolution och som härrör från koncernenheter under tillsyn av
behöriga myndigheter i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution, och
d) andelen medel i finansieringsarrangemangen för resolution som enligt finansieringsplanen förväntas användas för att
direkt gagna koncernenheter som är etablerade i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution.
6. Medlemsstaterna ska i förväg fastställa regler och förfaranden för att säkerställa att varje nationellt finansierings
arrangemang kan verkställa sitt bidrag till finansieringen av koncernresolutionen omedelbart utan att det påverkar till
lämpningen av punkt 2.
7. Medlemsstaterna ska vid tillämpning av den här artikeln säkerställa att koncernfinansieringsarrangemang enligt de
villkor som anges i artikel 105 har rätt till offentliga lån eller andra former av stöd från institut, finansinstitut eller andra
tredje parter.
8. Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella finansieringsarrangemang under deras jurisdiktion får garantera alla
lån som avtalats av koncernfinansieringsarrangemanget i enlighet med punkt 7.
9. Medlemsstaterna ska säkerställa att alla eventuella inkomster eller förmåner som uppstår i samband med använd
ningen av koncernfinansieringsarrangemangen tilldelas nationella finansieringsarrangemang i enlighet med deras bidrag
till finansieringen av resolutionen enligt punkt 2.
Artikel 108
Insättningarnas rangordning vid insolvens
Medlemsstaterna ska säkerställa följande i nationell rätt som reglerar normala insolvensförfaranden:
a) Att följande ges samma prioritet, som är högre än den prioritet som ges fordringar från vanliga oprioriterade
borgenärer utan säkerhet:
i) den del av kvalificerade insättningar från fysiska personer och mikroföretag samt små och medelstora företag som
överstiger den täckningsnivå som avses i artikel 6 i direktiv 2014/49/EU,
ii) insättningar som skulle utgöra kvalificerade insättningar från fysiska personer, mikroföretag och små och medels
tora företag om de inte hade gjorts genom filialer belägna utanför unionen av institut som är etablerade inom
unionen.
SV
L 173/330
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1668
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Att följande ges samma prioritet, som är högre än den prioritet som ges enligt led a:
i) garanterade insättningar,
ii) insättningsgarantiordningar som ersätter rättigheterna och skyldigheterna för garanterade insättare vid insolvens.
Artikel 109
Användning av insättningsgarantisystem vid resolution
1. I fall då resolutionsmyndigheterna vidtar resolutionsåtgärder, och förutsatt att den åtgärden säkerställer att insättare
fortsätter att ha tillgång till sina tillgodohavanden, ska medlemsstaterna säkerställa att det insättningsgarantisystem till
vilket institutet hör är ansvarigt för följande:
a) När skuldnedskrivningsverktyget används, det belopp med vilket insättningar som omfattas av garantin skulle ha
skrivits ned för att absorbera förlusterna i institutet enligt artikel 46.1 a om garanterade insättningar hade omfattats av
skuldnedskrivning och skrivits ned i samma utsträckning som borgenärer på samma prioritetsnivå enligt nationell rätt
som reglerar normala insolvensförfaranden.
b) När ett eller flera andra resolutionsverktyg än skuldnedskrivningsverktyg används, beloppet för förluster som garan
terade insättare skulle ha drabbats av om de skulle ha drabbats av förluster i proportion till de förluster som
borgenärer på samma prioritetsnivå enligt nationell rätt som reglerar normala insolvensförfaranden.
Insättningsgarantisystemets ansvar ska inte i något fall vara större än beloppet för förluster som det hade varit tvunget att
stå för om institutet hade avvecklats under normala insolvensförfaranden.
När skuldnedskrivningsinstrumentet används ska insättningsgarantisystemet inte omfattas av någon skyldighet att lämna
bidrag till kostnaderna för att återkapitalisera institutet eller broinstitutet enligt artikel 46.1 b.
I de fall där det fastställs vid en värdering enligt artikel 74 att insättningsgarantisystemets bidrag till resolution var större
än de nettoförluster som det skulle ha drabbats av om institutet avvecklats under normala insolvensförfaranden, ska
insättningsgarantisystemet ha rätt att få mellanskillnaden betald från finansieringsarrangemang för resolution i enlighet
med artikel 75.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att fastställandet av beloppet för vilket insättningsgarantisystemet är ansvarigt i
enlighet med punkt 1 i den här artikeln överensstämmer med villkoren som avses i artikel 36.
3. Bidraget från insättningsgarantisystemet vid tillämpningen av punkt 1 ska göras kontant.
4. I fall då kvalificerade insättningar hos ett institut under resolution överförs till en annan enhet genom försäljning av
försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget, har insättarna inga fordringar enligt direktiv 2014/49/EU, mot insätt
ningsgarantisystemet vad gäller någon av deras depositioner hos institutet under resolution som inte har överförts,
förutsatt att kapitalbasen som överförs motsvarar eller överskrider den aggregerade garantinivån i artikel 6 i direktiv
2014/49/EU.
5.
Utan hinder av punkterna 1–4, om de tillgängliga medlen inom ett insättningsgarantisystem används för dess syften,
och därefter minskas till mindre än två tredjedelar av målnivån för insättningsgarantisystemen, ska det regelbundna
bidraget till insättningsgarantisystemen uppgå till en nivå som gör det möjligt att uppnå målnivån inom sex år.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/331
1669
SOU 2014:52
Bilaga 5
Ett insättningsgarantisystems ansvar ska inte under några omständigheter överskrida ett belopp som motsvarar 50 % av
dess målnivå enligt artikel 10 i direktiv 2014/49/EU. Medlemsstaterna får med beaktande av särdragen för deras
nationella banksektor fastställa en andel som inte överstiger 50 %.
Under inga omständigheter ska insättningsgarantisystemets deltagande enligt detta direktiv överskrida de förluster det
skulle ha gjort vid en avveckling under normala insolvensförfaranden.
AVDELNING VIII
SANKTIONER
Artikel 110
Administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder
1. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar deras rätt att föreskriva och ålägga straffrättsliga påföljder, fastställa
regler för administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som ska tillämpas när de nationella bestämmelser
som antagits vid införlivandet av detta direktiv inte har uppfyllts, och vidta alla åtgärder som krävs för att se till att de
genomförs. Om medlemsstaterna beslutar att inte fastställa regler för administrativa sanktioner vid överträdelser som
omfattas av nationell straffrätt, ska de informera kommissionen om de relevanta straffrättsliga reglerna. De administrativa
sanktionerna och de andra administrativa åtgärderna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att administrativa sanktioner, i fall där de skyldigheter som avses i punkt 1 gäller för
institut, finansinstitut och moderföretag inom unionen, kan tillämpas vid en överträdelse, om inte annat följer enligt de
villkor som föreskrivs i nationell rätt, på ledamöterna i ledningsorganet, och andra fysiska personer som enligt nationell
rätt är ansvariga för överträdelsen.
3. Befogenheterna att utdöma administrativa sanktioner som avses i detta direktiv ska tillfalla resolutionsmyndighe
terna eller, om det är en annan myndighet, behöriga myndigheter, beroende på typ av överträdelse. Resolutionsmyndig
heter och berörda myndigheter ska ha alla befogenheter att samla information och alla de tillsyns- och utrednings
befogenheter som de behöver för att utföra sina respektive uppgifter. När resolutionsmyndigheterna och de behöriga
myndigheterna utövar sina befogenheter att utdöma sanktionerna ska de fungera i nära samarbete för att se till att de
administrativa sanktionerna eller de andra administrativa åtgärderna ger önskat resultat, och de ska samordna sina
åtgärder när de hanterar gränsöverskridande fall.
4. Resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna ska utöva sina administrativa befogenheter att utdöma
sanktioner i enlighet med detta direktiv och nationell rätt på något av följande sätt:
a) Direkt.
b) I samarbete med andra myndigheter.
c) På eget ansvar genom delegering till sådana myndigheter.
d) Genom hänvändelse till de behöriga rättsliga myndigheterna.
Artikel 111
Särskilda bestämmelser
1. Medlemsstaterna ska se till att det i deras lagar och andra författningar föreskrivs sanktioner och andra administ
rativa åtgärder för åtminstone följande situationer:
a) Underlåtenhet att utforma, upprätthålla eller uppdatera återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner, i över
trädelse mot artiklarna 5 eller 7.
SV
L 173/332
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1670
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Underlåtenhet att underrätta den behöriga myndigheten om en avsikt att ge finansiellt stöd inom koncernerna, i
överträdelse mot artikel 25.
c) Underlåtenhet att tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter för utarbetandet av resolutionsplaner, i överträdelse mot
artikel 11.
d) Underlåtenhet av ett instituts ledningsorgan eller ledningsorganet för en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d att
underrätta den behöriga myndigheten när institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d kommit eller
sannolikt kommer att fallera, i överträdelse mot artikel 81.1.
2. Medlemsstaterna ska se till att de administrativa sanktionerna och andra administrativa åtgärder som kan tillämpas i
de fall som avses i punkt 1 åtminstone inbegriper följande:
a) Ett offentlig uttalande som fastställer ansvariga fysiska personer, institut, finansiella institut, moderföretag inom
unionen eller andra juridiska personer och överträdelsens karaktär.
b) Ett föreläggande enligt vilken det krävs att den ansvariga fysiska eller juridiska personen upphör med sitt agerande och
inte upprepar detta.
c) Ett tillfälligt förbud för en ledamot av institutets ledningsorgan eller ledningsorganet för den enhet som avses i
artikel 1.1 b, c, eller d eller annan fysisk person som hålls ansvarig att utöva uppdrag i institut eller sådana enheter
som avses i artikel 1.1 b, c eller d.
d) I fråga om en juridisk person, administrativa avgifter på upp till 10 % av den juridiska personens totala årliga
nettoomsättning under det föregående räkenskapsåret. I fall där den juridiska personen är ett dotterföretag till ett
moderföretag, ska den relevanta omsättningen vara den omsättning som följer av de konsoliderade räkenskaperna för
det sista moderföretaget under det föregående räkenskapsåret.
e) I fråga om en fysisk person, administrativa avgifter på upp till 5 000 000 EUR eller, i medlemsstater där den officiella
valutan inte är euro, motsvarande värde i nationell valuta den 2 juli 2014.
f) Administrativa avgifter på upp till två gånger beloppet för den vinst som har erhållits genom överträdelsen, i fall där
den vinsten kan fastställas.
Artikel 112
Offentliggörande av administrativa sanktioner
1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna på sin officiella webbplats
åtminstone offentliggör varje administrativ sanktion som har ålagts av dem till följd av överträdelser av de nationella
bestämmelser för att införliva detta direktiv när sådana sanktioner inte har överklagats eller möjligheterna till omprövning
har uttömts. Sådant offentliggörande ska göras utan onödigt dröjsmål, efter det att den fysiska eller juridiska personen har
underrättats om denna sanktion, inklusive information om överträdelsens typ och karaktär samt om identiteten på den
fysiska eller juridiska person som sanktionen gäller.
Om medlemsstaterna tillåter offentliggörande av sanktioner som kan överklagas, ska resolutionsmyndigheterna och de
behöriga myndigheterna utan otillbörligt dröjsmål på sin officiella webbplats offentliggöra information om överklagandets
status, och om resultatet av detta.
2. Resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter ska offentliggöra sanktioner som ålagts av dem på anonym
grund, på ett sätt som är förenligt med nationell rätt, under någon av följande omständigheter:
a) Om sanktionen har ålagts en fysisk person och ett offentliggörande av personuppgifter visar sig vara oproportionerligt
genom en obligatorisk förhandsbedömning av proportionaliteten i ett sådant offentliggörande.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/333
1671
SOU 2014:52
Bilaga 5
b) Om ett offentliggörande skulle utgöra ett hot mot de finansiella marknadernas stabilitet eller äventyra en pågående
brottsutredning.
c) Om ett offentliggörande skulle orsaka, i den mån det kan fastställas, oproportionerlig skada för institut eller sådana
enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller berörda fysiska personer.
Alternativt får i sådana fall offentliggörandet av de berörda uppgifterna skjutas upp under en rimlig tidsperiod om det
förväntas att skälen till att sanktionerna offentliggörs på anonym grund inte längre kommer att föreligga efter denna
tidsperiod.
3. Resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna ska säkerställa att alla offentliggöranden som görs i
enlighet med denna artikel finns kvar på deras officiella webbplats i minst fem år. Personuppgifter som ingår i den
offentliggjorda informationen ska endast ligga kvar på resolutionsmyndighetens eller den behöriga myndighetens officiella
webbplats under den tidsperiod som är nödvändig i överensstämmelse med tillämpliga regler om uppgiftsskydd.
4. Senast den 3 juli 2016 ska EBA lägga fram en rapport för kommissionen om medlemsstaternas offentliggörande av
sanktioner på anonym grund enligt punkt 2 och, särskilt om det har funnits betydande skillnader mellan medlemsstaterna
i det avseendet. Den rapporten ska även behandla alla betydande skillnader i varaktigheten av offentliggörandet av
sanktioner i enlighet med medlemsstaternas nationella rätt om offentliggörande av sanktioner.
Artikel 113
EBA:s upprätthållande av en central databas
1. Om inte annat följer av konfidentialitetskravet enligt artikel 84, ska resolutionsmyndigheter och behöriga myndig
heter informera EBA om alla administrativa sanktioner som åläggs av dem enligt artikel 111 samt om överklagandets
status och resultatet av detta. EBA ska upprätthålla en central databas över sanktioner som rapporteras där syftet endast är
utbyte av information mellan resolutionsmyndigheter och som ska vara tillgänglig endast för resolutionsmyndigheter och
uppdateras på grundval av den information som dessa lämnar. EBA ska upprätthålla en central databas över sanktioner
som rapporteras där syftet endast är utbyte av information mellan behöriga myndigheter och som ska vara tillgänglig
endast för behöriga myndigheter och uppdateras på grundval av den information som lämnas av dessa.
2. EBA ska upprätthålla en webbplats med länkar till varje resolutionsmyndighets offentliggörande av sanktioner och
varje behörig myndighets offentliggörande av sanktioner enligt artikel 112 och ange den period under vilken varje
medlemsstat offentliggör sanktioner.
Artikel 114
Verkningsfull tillämpning av sanktioner och de behöriga myndigheternas och resolutionsmyndigheternas
utövande av befogenheterna att utdöma sanktioner
Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna när de fastställer typen av
administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder och nivån på administrativa avgifter tar hänsyn till alla
relevanta omständigheter, inbegripet, i förekommande fall, följande:
a) Överträdelsens allvar och varaktighet.
b) Den ansvariga fysiska eller juridiska personens grad av ansvar.
c) Den ansvariga fysiska eller juridiska personens finansiella ställning, som den indikeras genom exempelvis den ansvariga
juridiska personens totala årliga omsättning eller den ansvariga fysiska personens årsinkomst.
d) Beloppet av de vinster som gjorts eller de förluster som undvikits av den ansvariga fysiska eller juridiska personen, i
den mån detta kan fastställas.
SV
L 173/334
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1672
SOU 2014:52
Bilaga 5
e) De förluster för tredjeparter som har orsakats av överträdelsen, i den mån detta kan fastställas.
f) Den ansvariga fysiska eller juridiska personens vilja att samarbeta med den behöriga myndigheten och resolutions
myndigheten.
g) Tidigare överträdelser som den ansvariga fysiska eller juridiska personen har gjort sig skyldig till.
h) Överträdelsens eventuella konsekvenser för det finansiella systemet.
AVDELNING IX
VERKSTÄLLANDE BEFOGENHETER
Artikel 115
Utövande av delegeringen
1.
Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.
2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 2 andra stycket, artiklarna 44.11, 76.4, artikel 103.7
och 103.8 och artikel 104.4 ska ges till kommissionen tills vidare från och med den 2 juli 2014.
3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 2 andra stycket, artiklarna 44.11, 76.4, 103.7 och 103.8 samt
104.4 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av
den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska
unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som
redan har trätt i kraft.
4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
5. En delegerad akt som antas enligt artikel 2 andra stycket, artiklarna 44.11, 76.4, 103.7 och 103.8 eller 104.4 ska
träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom tre
månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före
utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas
med tre månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.
6. Kommissionen ska inte anta delegerade akter om Europaparlamentets granskningstid på grund av ett uppehåll
reduceras till mindre än fem månader inräknat förlängningen.
AVDELNING X
ÄNDRINGAR AV DIREKTIV 82/891/EEG, 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU,
2012/30/EU OCH 2013/36/EU OCH AV FÖRORDNING (EU) nr 1093/2010 OCH (EU) nr 648/2012
Artikel 116
Ändring av direktiv 82/891/EEG
Artikel 1.4 i direktiv 82/891/EEG ska ersättas med följande:
”4. Artikel 1.2, 1.3 och 1.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU (*) ska tillämpas.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU av den 5 april 2011 om gränsöverskridande fusioner av bolag
med begränsat ansvar (EUT L 110, 29.4.2011, s. 1).”
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/335
1673
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 117
Ändringar av direktiv 2001/24/EG
Direktiv 2001/24/EG ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 1 ska följande punkter läggas till:
”3. Detta direktiv ska även gälla för värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.2 i Europaparlamentets och
rådets förordning (EU) nr 575/2013 (*) och deras filialer som är belägna i andra medlemsstater än de där värdepap
persföretagen har sitt huvudkontor.
4. Vid tillämpning av de resolutionsverktyg och utövande av de resolutionsbefogenheter som fastställs i Europa
parlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (**) ska det här direktivet även gälla för finansiella institut, företag och
moderföretag som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/59/EU.
5. Artiklarna 4 och 7 i det här direktivet ska inte tillämpas när artikel 75 i direktiv 2014/59/EU tillämpas.
6. Artikel 33 i det här direktivet ska inte tillämpas när artikel 84 i direktiv 2014/59/EU tillämpas.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kredit
institut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).
(**) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för åter
hämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG
och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
2. Artikel 2 ska ersättas med följande:
”Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv avses med
— hemmedlemsstat: hemmedlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1.43 i förordning (EU) nr 575/2013,
— värdmedlemsstat: värdmedlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1.44 i förordning (EU) nr 575/2013,
— filial: filial enligt definitionen i artikel 4.1.17 i förordning (EU) nr 575/2013,
— behörig myndighet: behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i förordning (EU) nr 575/2013, eller en
resolutionsmyndighet i den mening som avses i artikel 2.1.18 i direktiv 2014/59/EU avseende omorganisations
åtgärder som vidtas enligt det direktivet.
SV
L 173/336
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1674
SOU 2014:52
Bilaga 5
— rekonstruktör: en person eller ett organ som utses av de administrativa eller rättsliga myndigheterna och vars
uppgift är att förvalta resolutionsåtgärder,
— administrativa eller rättsliga myndigheter: sådana administrativa eller rättsliga myndigheter i medlemsstaterna som är
behöriga i fråga om resolutionsåtgärder eller avvecklingsförfaranden,
— resolutionsåtgärder: åtgärder som är avsedda att bevara eller återställa ett kreditinstituts eller ett värdepappersföretags
finansiella situation enligt definitionen i artikel 4.1.2 i förordning (EU) nr 575/2013 och som kan påverka tredje
mans redan befintliga rättigheter, däribland åtgärder som kan komma att innebära inställande av betalningar,
uppskjutande av verkställighetsåtgärder eller nedskrivning av fordringar; de åtgärderna omfattar tillämpningen av
de resolutionsverktyg och utövandet av de resolutionsbefogenheter som fastställs i direktiv 2014/59/EU,
— förvaltare: en person eller ett organ som utses av de administrativa eller rättsliga myndigheterna och vars uppgift är
att förvalta ett avvecklingsförfarande,
— avvecklingsförfarande: kollektivt förfarande som inleds och kontrolleras av de administrativa eller rättsliga myndig
heterna i en medlemsstat i syfte att avyttra tillgångar under tillsyn av de myndigheter, även när förfarandet
avslutas med ackord eller annan motsvarande åtgärd,
— reglerad marknad: reglerad marknad enligt definitionen i artikel 4.1.21 i Europaparlamentets och rådets direktiv
2014/65/EU (*),
— instrument: finansiellt instrument enligt definitionen i artikel 4.1.50 b i förordning (EU) nr 575/2013,
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument
och om ändring av direktiv 2002/92/EG och direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 12.6.2014, s. 349).”
3. Artikel 25 ska ersättas med följande:
”Artikel 25
Nettningsavtal
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 68 och 71 i direktiv 2014/59/EU, ska nettningsavtal uteslutande
regleras av den avtalsrätt som är tillämplig på dessa avtal.”
4. Artikel 26 ska ersättas med följande:
”Artikel 26
Återköpsavtal
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 68 och 71 i direktiv 2014/59/EU och artikel 24 i detta direktiv, ska
återköpsavtal uteslutande regleras av den avtalsrätt som är tillämplig på sådana avtal.”
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/337
1675
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 118
Ändring av direktiv 2002/47/EG
Direktiv 2002/47/EG ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 1 ska följande punkt läggas till:
”6. Artiklarna 4–7 i detta direktiv ska inte tillämpas på någon restriktion av verkställigheten av avtal om finansiellt
säkerhetsställande eller någon restriktion av verkan av ett avtal om finansiell säkerhet, slutavräknings- eller kvittnings
bestämmelse med stöd av avdelning IV kapitel V eller VI i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*) eller
på någon restriktion med stöd av liknande befogenheter i en medlemsstats rätt för att underlätta en ordnad resolution
av en enhet som avses i punkt 2 c iv och 2 d och som är föremål för skyddsåtgärder som åtminstone är likvärdiga
med dem som fastställs i avdelning IV kapitel VII i direktiv 2013/59/EU.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
2. Artikel 9a ska ersättas med följande:
”Artikel 9a
Direktiven 2008/48/EG och 2014/59/EU
Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av direktiven 2008/48/EG och 2014/59/EU.”
Artikel 119
Ändring av direktiv 2004/25/EG
I artikel 4.5 i direktiv 2004/25/EG ska följande stycke läggas till:
”Medlemsstaterna ska säkerställa att artikel 5.1 i detta direktiv inte tillämpas om de resolutionsverktyg, resolutions
befogenheter och resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning IV i Europaparlamentets och rådets direktiv
2014/59/EU (*) används.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
Artikel 120
Ändring av direktiv 2005/56/EG
I artikel 3 i direktiv 2005/56/EG ska följande punkt läggas till:
”4. Medlemsstater ska säkerställa att detta direktiv inte tillämpas på det företag eller de företag som är föremål för
användningen av resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning IV i
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*).
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
SV
L 173/338
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1676
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 121
Ändringar av direktiv 2007/36/EG
Direktiv 2007/36/EG ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 1 ska följande punkt läggas till:
”4. Medlemsstaterna ska säkerställa att detta direktiv inte tillämpas om resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter
och resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning IV i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*)
används.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
2. I artikel 5 ska följande punkter läggas till:
”5. Medlemsstaterna ska för tillämpningen av direktiv 2014/59/EU se till att bolagsstämman, med en majoritet av
två tredjedelar av de avlagda giltiga rösterna, får besluta eller ändra bolagsordningen för att föreskriva att en kallelse till
bolagsstämma för att fatta beslut om en kapitalökning ska utfärdas med kortare varsel än vad som föreskrivs i punkt 1
i den här artikeln, förutsatt att stämman inte äger rum inom tio kalenderdagar från kallelsen och att villkoren i
artiklarna 27 eller 29 i direktiv 2014/59/EU uppfylls samt att kapitalökningen är nödvändig för att undvika de villkor
för resolution som föreskrivs i artiklarna 32 och 33 i det direktivet.
6. Vid tillämpningen av punkt 5 ska skyldigheten för varje medlemsstat att fastställa en enda tidpunkt enligt
artikel 6.3, skyldigheten att se till att en reviderad dagordning enligt artikel 6.4 finns tillgänglig i tid och skyldigheten
för varje medlemsstat att fastställa en bestämd avstämningsdag enligt artikel 7.3 inte tillämpas.”
Artikel 122
Ändring av direktiv 2011/35/EU
I artikel 1 i direktiv 2011/35/EU ska följande punkt läggas till:
”4. Medlemsstater ska säkerställa att det här direktivet inte tillämpas på det företag eller de företag som är föremål
för användningen av resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning
IV i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*).
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/339
1677
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 123
Ändring av direktiv 2012/30/EU
I artikel 45 i direktiv 2012/30/EU ska följande punkt läggas till:
”3. Medlemsstaterna ska säkerställa att artiklarna 10, 19.1, 29.1, 29.2 och 29.3, artikel 31.2 första stycket, artiklarna
33–36 och 40, 41 och 42 i det här direktivet inte tillämpas om de resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och
resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning IV i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*) används.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
Artikel 124
Ändring av direktiv 2013/36/EU
I artikel 74 i direktiv 2013/36/EU ska punkt 4 utgå.
Artikel 125
Ändring av förordning (EU) nr 1093/2010
Förordning (EU) nr 1093/2010 ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 4 ska led 2 ersättas med följande:
”2. behörig myndighet innebär
i) behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i förordning (EU) nr 575/2013 samt i den mening som avses
i direktiven 2007/64/EG och 2009/110/EG,
ii) när det gäller direktiven 2002/65/EG och 2005/60/EG, de myndigheter som har behörighet att säkerställa att
kreditinstitut och finansiella institut uppfyller kraven i de direktiven,
iii) när det gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU (*), utsedd myndighet enligt definitionen i
artikel 2.1.18 i det direktivet,
iv) när det gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (**), en resolutionsmyndighet såsom den defi
nieras i artikel 2.1.18 i det direktivet.
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT
L 173, 12.6.2014, s. 149).
(**) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för åter
hämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG
och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
SV
L 173/340
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1678
SOU 2014:52
Bilaga 5
2. I artikel 40.6 ska följande stycke läggas till:
”Ledamöter i tillsynsstyrelsen som avses i punkt 1 b får när frågor inom tillämpningsområdet för Europaparlamentets
och rådets direktiv 2014/59/EU behandlas, om så krävs, åtföljas av en företrädare (utan rösträtt) för resolutions
myndigheten i varje medlemsstat.”
Artikel 126
Ändring av förordning (EU) nr 648/2012
I artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 ska följande stycke läggas till:
”k) Resolutionsmyndigheter som utsetts enligt artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*).
___________
(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt
ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010
och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”
AVDELNING XI
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 127
EBA:s resolutionskommitté
EBA ska inrätta en permanent intern kommitté enligt artikel 41 i förordning (EU) nr 1093/2010 i syfte att förbereda de
beslut från EBA som ska fattas i enlighet med artikel 44 i den förordningen, däribland beslut avseende förslag till tekniska
standarder för tillsyn och förslag till tekniska standarder för genomförande i samband med uppgifter som ålagts reso
lutionsmyndigheterna i enlighet med detta direktiv. I synnerhet ska EBA i enlighet med artikel 38.1 i förordning (EU)
nr 1093/2010 säkerställa att inget beslut på något sätt inkräktar på medlemsstaternas finanspolitiska ansvar. Den interna
kommittén ska bestå av de resolutionsmyndigheter som avses i artikel 3 i detta direktiv.
Vid tillämpningen av detta direktiv ska EBA samarbeta med Eiopa och Esma inom ramen för den gemensamma kommitté
för de europeiska tillsynsmyndigheterna som inrättas genom artikel 54 i förordning (EU) nr 1093/2010, förordning (EU)
nr 1094/2010 och förordning (EU) nr 1095/2010.
Vid tillämpningen av detta direktiv ska EBA säkerställa en strukturell åtskillnad mellan resolutionskommittén och andra
funktioner som avses i förordning (EU) nr 1093/2010. Resolutionskommittén ska främja utvecklingen och samordningen
av resolutionsplaner och utforma metoder för resolution av fallerande institut.
Artikel 128
Samarbete med EBA
De behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna ska samarbeta med EBA vid tillämpningen av detta direktiv, i
enlighet med förordning (EU) nr 1093/2010.
De behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna ska utan dröjsmål förse EBA med alla uppgifter som EBA
behöver för att utföra sina uppgifter i enlighet med artikel 35 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/341
1679
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 129
Granskning
Senast den 1 juni 2018 ska kommissionen se över genomförandet av detta direktiv och lämna en rapport om detta till
Europaparlamentet och rådet. Kommissionen ska särskilt göra en bedömning av följande:
a) Behovet, på grundval av den rapport från EBA som avses i artikel 4.7, av anpassningar vad gäller att minska
skillnaderna på nationell nivå.
b) Behovet, på grundval av den rapport från EBA som avses i artikel 45.19 av anpassningar vad gäller att minska
skillnaderna på nationell nivå.
c) Funktionen och effektiviteten när det gäller den roll som getts till EBA genom detta direktiv, inbegripet att svara för
medling.
Där så är lämpligt ska den rapporten åtföljas av ett lagstiftningsförslag.
Utan hinder av vad som sägs i den översyn som föreskrivs i första stycket ska kommissionen, senast den 3 juli 2017 för
att ta hänsyn till den framtida utvecklingen inom rätt avseende finansiella tjänster, uttryckligen se över tillämpningen av
artiklarna 13, 18 och 45 vad gäller EBA:s befogenhet att svara för bindande medling. Den rapporten och eventuella
åtföljande förslag ska överlämnas till Europaparlamentet och rådet.
Artikel 130
Införlivande
1. Medlemsstaterna ska senast den 31 december 2014 anta och offentliggöra de lagar, och andra författningar som är
nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.
Medlemsstaterna ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 januari 2015.
Medlemsstaterna ska dock tillämpa bestämmelser som antagits för att uppfylla avdelning IV kapitel IV avsnitt 5 senast
från och med den 1 januari 2016.
2. När en medlemsstat antar de bestämmelser som avses i punkt 1 ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv
eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje
medlemsstat själv utfärda.
3. Medlemsstaterna ska till kommissionen och EBA överlämna texterna till de centrala bestämmelser i nationell
lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 131
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 124 träder i kraft den 1 januari 2015.
SV
L 173/342
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1680
SOU 2014:52
Bilaga 5
Artikel 132
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 15 maj 2014.
På Europaparlamentets vägnar
M. SCHULZ
Ordförande
På rådets vägnar
D. KOURKOULAS
Ordförande
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/343
1681
SOU 2014:52
Bilaga 5
BILAGA
AVSNITT A
Uppgifter som ska ingå i återhämtningsplanerna
Återhämtningsplanen ska innehålla följande uppgifter:
1. En sammanfattning av huvudinslagen i planen och en sammanfattning av den totala återhämtningskapaciteten.
2. En sammanfattning av de väsentliga förändringarna för institutet sedan den senast inlämnade återhämtningsplanen.
3. En kommunikations- och informationsplan med redogörelse för hur företaget avser att hantera eventuellt negativa
marknadsreaktioner.
4. Ett antal kapital- och likviditetsåtgärder som krävs för att upprätthålla eller återställa bärkraften i institutets finansiella
ställning.
5. En uppskattning av tidsramen för att genomföra varje väsentlig del av planen.
6. En detaljerad beskrivning av alla väsentliga hinder för ett effektivt och snabbt verkställande av planen, vilket
inbegriper beaktande av följderna för resten av koncernen, kunderna och motparterna.
7. Identifiering av kritiska funktioner.
8. En detaljerad beskrivning av förfarandena för att fastställa värdet på och möjligheten att avyttra institutets centrala
affärsområden, verksamhet och tillgångar.
9. En detaljerad beskrivning av hur återhämtningsplaneringen införlivas i institutets bolagsstyrningsstruktur samt poli
tiken och förfarandena för godkännandet av återhämtningsplanen och fastställande av vilka personer i organisationen
som ska ansvara för att utarbeta och genomföra planen.
10. Arrangemang och åtgärder för att bevara eller återställa institutets kapitalbas.
11. Arrangemang och åtgärder för att säkerställa att institutet har tillräcklig tillgång till beredskapsfinansieringskällor,
däribland potentiella likvida medel, bedömning av tillgängliga säkerheter och av möjligheterna att föra över likvida
medel mellan koncernenheter och affärsområden för att garantera att institutet kan fortsätta att bedriva sin verk
samhet och fullgöra sina åtaganden när de förfaller till betalning.
12. Arrangemang och åtgärder för att minska riskerna och skuldsättningen.
13. Arrangemang och åtgärder för skuldomläggning.
14. Arrangemang och åtgärder för omstrukturering av verksamheterna.
15. Arrangemang och åtgärder som krävs för kontinuerlig tillgång till finansiella marknadernas infrastruktur.
16. Arrangemang och åtgärder som är nödvändiga för att fortlöpande upprätthålla institutets operativa verksamhet,
däribland infrastruktur och it-tjänster.
17. Förberedande åtgärder för att underlätta försäljning av tillgångar eller affärsområden med en lämplig tidsfrist för
återställandet av institutets finansiella ställning.
18. Andra styråtgärder eller strategier för att återställa den finansiella ställningen och förutse de finansiella effekterna av
dessa åtgärder och strategier.
SV
L 173/344
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1682
SOU 2014:52
Bilaga 5
19. Förberedande åtgärder som institutet vidtagit eller planerar vidta för att underlätta genomförandet av återhämtnings
planen, däribland åtgärder som är nödvändiga för att snabbt rekapitalisera institutet.
20. En ram med indikatorer som identifierar tidpunkterna för när planens olika åtgärder får vidtas.
AVSNITT B
Uppgifter som resolutionsmyndigheter får begära från institut för utarbetande och uppdatering av resolutionsplaner
Resolutionsmyndigheter får begära åtminstone följande uppgifter från institut för utarbetande och uppdatering av reso
lutionsplaner:
1. En detaljerad beskrivning av institutets organisationsstruktur, däribland en förteckning över samtliga juridiska per
soner.
2. Uppgifter om varje juridisk persons direkta ägare och andelen med och utan rösträtt.
3. Varje juridisk persons etableringsort, registreringsland, verksamhetstillstånd och ledning.
4. Översikt över institutets kritiska funktioner och centrala affärsområden, däribland betydande innehav av tillgångar
och skulder kopplade till sådan verksamhet och sådana affärsområden, redovisat per juridisk person.
5. En detaljerad beskrivning av institutets struktur och samtliga juridiska enheters skuldstruktur, indelat i åtminstone
typer av och belopp för kort- och långfristiga skulder, skulder med och utan säkerhet samt efterställda skulder.
6. Detaljerade uppgifter om institutets kvalificerade skulder.
7. Metoderna för att fastställa till vem institutet ställt säkerheter, vem som innehar säkerheten och den jurisdiktion där
säkerheten befinner sig.
8. Redogörelse för institutets och dess juridiska enheters exponeringar utanför balansräkningen, översikt över dess
kritiska funktioner och centrala affärsområden.
9. Institutets väsentliga säkringar, inklusive per juridisk person.
10. Fastställande av institutets största och mest kritiska motparter samt analys av hur av stora motparters fallissemang
påverkar institutets finansiella situation.
11. Varje system i vilket institutet har en siffer- eller värdemässigt betydande handelsvolym, inklusive per juridisk person,
kritisk verksamhet och centrala affärsområden.
12. Varje betalnings-, clearing- eller avvecklingssystem som institutet direkt eller indirekt ingår i, inklusive per juridisk
person, kritisk verksamhet och centrala affärsområden.
13. En detaljerad uppräkning och beskrivning av institutets centrala styrinformationssystem, däribland system för risk
hantering, redovisning, finansiell och lagstadgad rapportering, inklusive per juridisk person, kritisk verksamhet och
centrala affärsområden.
14. Uppgifter om ägarna till de system som avses i led 13, tillhörande servicenivåavtal och alla datorprogram, system
eller verksamhetstillstånd, inklusive per juridiska enheter, kritisk verksamhet och centrala affärsområden.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/345
1683
SOU 2014:52
Bilaga 5
15. Redovisning av och översikt över juridiska personer, kopplingar och ömsesidigt beroende mellan de olika juridiska
personerna, till exempel
— gemensam eller delad personal, gemensamma eller delade anläggningar och system,
— kapital-, finansierings- eller likviditetsarrangemang,
— befintlig eller villkorad kreditexponering,
— korsvisa garantiavtal, korsvisa arrangemang för säkerheter, korsvisa fallissemangsklausuler och korsvisa nettnings
avtal,
— risköverföring och back-to-back-handelsavtal, servicenivåavtal
16. Behörig myndighet och resolutionsmyndighet per juridisk person.
17. Den person i ledningsorganet som har ansvar för att tillhandahålla de uppgifter som är nödvändiga för att utarbeta
institutets resolutionsplan, samt ansvariga personer (om det rör sig om andra personer) för de olika juridiska
personerna, den kritiska verksamheten och centrala affärsområden.
18. Beskrivning av institutets arrangemang för att säkerställa att resolutionsmyndigheten vid en eventuell resolution har
tillgång till alla nödvändiga uppgifter som fastställs av resolutionsmyndigheten, för att kunna använda resolutions
verktygen och utöva resolutionsbefogenheterna.
19. Alla arrangemang som institutet och dess juridiska enheter ingått med tredjeparter och som skulle kunna sägas upp
till följd av ett beslut från myndigheten att använda ett resolutionsverktyg och i vilken mån uppsägningen skulle
kunna påverka användningen av resolutionsverktyget.
20. En beskrivning av möjliga likvida medel till stöd för resolution.
21. Uppgifter om inteckning av tillgångar, likvida tillgångar, poster utanför balansräkningen och konteringspraxis.
AVSNITT C
Aspekter att beaktas av resolutionsmyndigheten vid beaktande av möjligheterna till resolution av ett institut eller en koncern
Vid bedömning av möjligheterna till resolution av ett institut eller en koncern ska resolutionsmyndigheten beakta
följande:
Vid bedömning av möjligheterna till resolution av en koncern ska hänvisningar till ett institut anses inkludera alla institut
eller enheter som avses i artikel 1.1 c eller d inom koncernen:
1. Institutets förmåga att klarlägga centrala affärsområden och kritisk verksamhet för de juridiska personerna.
2. Graden av anpassning mellan juridiska strukturer och företagsstrukturer i förhållande till centrala affärsområden och
kritisk verksamhet.
3. I vilken mån det finns arrangemang för att tillhandahålla nödvändig personal, infrastruktur, finansiering, likviditet och
kapital för att stödja och upprätthålla centrala affärsområden och kritisk verksamhet.
4. I vilken mån serviceavtal som institutet ingått kan hävdas om institutet avvecklas.
5. I vilken mån institutets styrningsstruktur är lämplig för att hantera och säkra efterlevnaden av institutets interna
riktlinjer för servicenivåavtal.
SV
L 173/346
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014
1684
SOU 2014:52
Bilaga 5
6. I vilken mån institutet har ett förfarande för att föra över tjänster som tillhandahållits tredjeparter inom ramen för ett
servicenivåavtal, ifall kritiska funktioner eller centrala affärsområden skulle separeras.
7. I vilken mån det finns beredskapsplaner och åtgärder för att garantera fortsatt tillgång till betalnings- och avveck
lingssystem.
8. I vilken mån ledningsinformationssystemen garanterar att resolutionsmyndigheterna kan inhämta korrekta och full
ständiga uppgifter om centrala affärsområden och kritisk verksamhet i syfte att påskynda beslutsprocessen.
9. Ledningsinformationssystemens kapacitet att tillhandahålla uppgifter som är väsentliga för att när som helst på ett
effektivt sätt kunna försätta institutet i resolution även under mycket föränderliga förhållanden.
10. I vilken mån institutet har testat sina ledningsinformationssystem i det stresscenario som fastställts av resolutions
myndigheten.
11. I vilken mån institutet kan garantera att dess ledningsinformationssystem kommer att fortsätta att fungera för både
det berörda och det nya institutet ifall den kritiska verksamheten och centrala affärsområden avskiljs från den övriga
verksamheten och övriga affärsområden.
12. I vilken mån institutet inrättat lämpliga förfaranden för att säkerställa att resolutionsmyndigheten får nödvändiga
uppgifter för att identifiera insättare och de belopp som omfattas av insättningsgarantisystemen.
13. Ifall koncernen använder koncerninterna säkerheter – i vilken mån dessa säkerheter tillhandhålls på marknadsvillkor
och om riskhanteringssystemen för dessa säkerheter är stabila.
14. Ifall koncernen tillämpar ömsesidiga transaktioner – i vilken mån dessa transaktioner görs på marknadsvillkor och
om riskhanteringssystemen för denna transaktionsverksamhet är stabila.
15. I vilken mån användningen av koncerninterna säkerheter eller ömsesidigt bokförda transaktioner ökar spridnings
effekten inom koncernen.
16. I vilken mån koncernens juridiska struktur utgör ett hinder för att resolutionsverktygen används på grund av antalet
juridiska personer, koncernstrukturens komplexitet eller problem med att föra affärsområden till koncernenheter.
17. Institutets antal och typ av kvalificerade skulder.
18. Ifall bedömningen omfattar ett holdingföretag med blandad verksamhet – i vilken mån en resolution av koncernen
heter för det institutet eller finansiella instituten skulle få negativa konsekvenser för koncernens icke finansiella del.
19. Förekomst av och stabilitet hos servicenivåavtal.
20. Huruvida myndigheter i tredjeland har de nödvändiga resolutionsverktygen för att stödja resolutionsåtgärder från
unionens resolutionsmyndigheter, och omfattningen av samordnade åtgärder mellan unionen och myndigheter i
tredjeland.
21. Möjligheten att använda resolutionsverktyg på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen med tanke på de tillgängliga
verktygen och institutets struktur.
22. I vilken omfattning koncernstrukturen tillåter att resolutionsmyndigheten i syfte att maximera värdet på koncernen
som helhet avvecklar hela koncernen eller en eller flera av dess koncernenheter utan att orsaka en betydande direkt
eller indirekt negativ effekt på det finansiella systemet, marknadens förtroende eller ekonomin.
SV
12.6.2014
Europeiska unionens officiella tidning
L 173/347
1685
SOU 2014:52
Bilaga 5
23. De arrangemang och åtgärder genom vilka resolutionen kunde underlättas i fall där koncerner har dotterföretag som
är etablerade i olika jurisdiktioner.
24. Trovärdigheten i att använda resolutionsverktyg på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen, med tanke på eventuella
följder för borgenärer, motparter, kunder och anställda, och eventuella åtgärder som myndigheter i tredjeland kan
vidta.
25. I den mån effekterna av institutets resolution på det finansiella systemet och på finansiella marknadens förtroende
kan utvärderas tillräckligt.
26. I den mån resolutionen av institutet kan komma att ha en betydande direkt eller indirekt negativ effekt på det
finansiella systemet, marknadens förtroende eller ekonomin.
27. I den mån spridning till andra institut eller till finansiella marknaderna skulle kunna begränsas genom tillämpningen
av resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna.
28. I den mån resolutionen av institutet kunde komma att ha en betydande effekt på betalnings- och avvecklingssystem.
SV
L 173/348
Europeiska unionens officiella tidning
12.6.2014