2

23) lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande av nya fastig-

hetsböcker för landet,

24) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),

25) lag om ändring i uranlagen (1960: 679),

26) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

27) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

28) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

29) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar,

30) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

31) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,

32) lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister,

33) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),

34) lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol,

35) lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla,

36) lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623),

37) lag om ändring i förordningen (1959:551) angående beräkning av

pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring,

38) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vis­

sa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.,

39) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198).

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny delgivningslag och vissa ändringar i delgiv-

ningsbestämmelserna i 33 kap. rättegångsbalken (RB). Förslaget innebär att

delgivningsförfarandet blir gemensamt för rättegång och förvaltningsförfa­

rande.

Delgivningslagen avser inte att reglera när delgivning skall ske. I lagen

ges endast föreskrifter om hur delgivningen skall verkställas i de fall då

det föreskrivs i annan författning att delgivning skall äga rum.

Som huvudregel gäller att delgivning som skall ske i mål eller ärende hos

domstol eller annan myndighet ombesörjs av myndigheten. Delgivningen

skall i första hand ske genom att handlingen sänds med posten i vanligt

brev eller lämnas med bud, varvid i båda fallen delgivningserkännande eller

mottagningsbevis begärs. Denna metod som kallas ordinär delgivning för­

utsätts komma att användas i det övervägande antalet fall.

I andra hand föreslås att myndigheten — dock med begränsning till vissa

särskilt angivna verksamhetsområden — skall få använda en mera kvalifi­

cerad delgivningsmetod som benämns särskild postdelgivning. Den motsva­

rar det förfarande som nu förekommer enligt 33 kap. RB och delgivnings-

kungörelsen och som kallas postdelgivning.

Kan delgivning inte ske på något av de sätt som har beskrivits nu, skall

myndigheten anlita delgivningsformen stämningsmannadelgivning. Den nya

lagstiftningen innebär en nyhet i förhållande till gällande rätt såtillvida att

särskilt förordnade stämningsmän skall anlitas i första hand och polisperso­

nal först i andra hand.

Delgivningslagen innehåller också bestämmelser om s. k. surrogatdelgiv-

ning, varmed menas att handling överbringas till annan än den som ytterst

söks för delgivning.

Vidare regleras hur delgivning skall verkställas när den som söks för

delgivning saknar känt hemvist eller av annan anledning inte kan an­

träffas. Genom delgivningslagen regleras också enhetligt hur delgivning

med obestämda personkretsar skall gå till. För dessa och andra fall då

överbringande av handling inte kan ske anvisar lagen myndigheten ett för­

farande som benämns kungörelsedelgivning. Vid kungörelsedelgivning hålls

den handling som skall delges tillgänglig viss tid hos myndigheten eller på

annan bestämd plats. Meddelande om detta skall föras in i lämplig tidning.

Om det i något fall anses uppenbart meningslöst att annonsera får medde­

landet i stället anslås i myndighetens lokal. Tidningsannonseringen kan

kompletteras genom att meddelande även anslås på kommuns anslagstavla.

När det gäller att delge personer som håller sig undan anvisar delgivnings­

lagen förutom kungörelsedelgivning även en annan metod s. k. spikning.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

3

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

1) Förslag

till

Delgivningslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Skall i enlighet med föreskrift i lag eller annan författning delgivning ske

i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet, verkställes delgiv-

ningen enligt denna lag.

Har beträffande delgivning i visst slag av mål eller ärenden i annan för­

fattning meddelats bestämmelser som avviker från denna lag, gäller dock

de bestämmelserna. Även om så ej uttryckligen föreskrives i annan författ­

ning, skall 12—15 §§ icke tillämpas, om myndigheten finner att det på

grund av målets eller ärendets beskaffenhet föreligger särskilda skäl mot

att delgivning sker i den ordning som anges i dessa paragrafer.

2

§

Delgivning ombesörj es av myndigheten.

Begär part, sökande eller annan sakägare att själv få ombesörja delgiv­

ning, kan myndigheten medge detta, om det kan ske utan olägenhet. Myndig­

heten skall i sådant fall förelägga honom att inom viss tid komma in till

myndigheten med bevis om delgivning. Har sådant bevis ej inkommit inom

föreskriven tid, skall myndigheten själv utan dröjsmål ombesörja delgiv-

ningen.

3 §

Myndighet ombesörjer delgivning genom att sända handlingen med posten

eller med bud till den sökte, varvid som bevis att denne mottagit försändelsen

begäres delgivningserkännande eller mottagningsbevis (ordinär delgivning).

Myndighet som Konungen bestämmer får ombesörja att handlingen läm­

nas till den sökte i särskild ordning genom postverkets försorg om det finns

anledning antaga, att delgivningserkännande eller mottagningsbevis ej kom­

mer att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid (särskild postdelgivning).

Kan delgivning ej ske enligt första eller andra stycket, skall myndigheten

anlita stämningsman eller annan, vars intyg utgör fullt bevis om delgivning

(stämningsmannadelgivning).

1 fall som avses i 15 och 16 §§ får delgivning ske genom kungörelse (kun-

görelsedelgivning).

4 §

Om befordran av meddelande, som skall delges, genom telegraf, telefon

eller på annat liknande sätt till den på vilken delgivningsuppdraget ankom­

mer meddelas bestämmelser av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

5

5 §

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller

vistas han på ort utom riket, får delgivningen ske enligt lagen på den orten.

6 §

Vid delgivning överbringas handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift

eller styrkt kopia.

Är handling som skall delges av vidlyftig beskaffenhet eller är det av

annan anledning ej lämpligt att handlingen mångfaldigas, får myndigheten

besluta, att handlingen i stället skall hållas tillgänglig hos myndigheten

eller på plats, som myndigheten bestämmer. Meddelande därom och om den

tid, under vilken handlingen hålles tillgänglig, delges den sökte.

Andra stycket gäller ej delgivning av stämningsansökan eller annan hand­

ling, varigenom talan anhängiggöres. I fråga om bilaga till sådan handling

får andra stycket dock tillämpas.

Vem som skall sökas för delgivning

7 §

Skall delgivning ske med enskild person, överbringas handlingen till ho­

nom. Finns ställföreträdare för honom och är denne behörig att företräda

honom i målet eller ärendet överbringas handlingen till ställföreträdaren.

När anledning föreligger till det skall både ställföreträdaren och den före­

trädde sökas för delgivning.

8

§

Skall delgivning ske med staten, överbringas handlingen till den myndig­

het som skall bevaka statens talan i målet eller ärendet eller till länsstyrel­

sen i det län där den myndighet finns hos vilken målet eller ärendet är

anhängigt.

9 §

Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas

handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska personen

eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig

ställföreträdare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som

skall besluta i den juridiska personens angelägenheter, överbringas hand­

lingen till denne.

Delgivning med dödsbo genom att handlingen överbringas till någon av

dödsbodelägarna får ske endast om denne sitter i boet. Dödsbodelägare som

mottagit handlingen skall utan dröjsmål underrätta övriga delägare om del­

givningen.

Dödsbodelägare som sitter i boet har rätt att taga emot handlingen, även

om boet ej förvaltas av delägarna. Han svarar i sådant fall för att hand­

lingen utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.

10

§

Skall delgivning ske med delägare i samfällighet eller med medlemmar i

sammanslutning och är styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällig-

lietens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas

till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvalta­

6

re men finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta

i samfällighetens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen

överbringas till denne.

Tillhör gruva flera gemensamt, får delgivning med delägarna ske genom

att handlingen överbringas till gruvföreståndaren.

Har den som enligt denna paragraf mottagit handling ej rätt att föra del­

ägarnas eller medlemmarnas talan, skall han lämna handlingen till någon

som har sådan behörighet eller underrätta dem som avses med delgiv-

ningen.

11

§

Har den med vilken delgivning skall ske ombud i målet eller ärendet,

bör handling, som ombudet är behörigt att mottaga, överbringas till om­

budet. Överbringas handlingen till huvudmannen, bör ombudet underrättas

härom.

Om annat ej följer av fullmakt, är ombud behörigt att mottaga delgivning

av inlagor, beslut och andra handlingar. Detta gäller dock ej handling som

avser föreläggande för huvudmannen att infinna sig personligen eller att

eljest personligen fullgöra något.

Har beträffande fullmakt i visst slag av mål eller ärenden i annan författ­

ning meddelats bestämmelser som avviker från andra stycket, gäller de be­

stämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Delgivning genom att handling lämnas till annan än den sökte

12

§

Har enskild person som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och

träffas han ej där, får handlingen lämnas till vuxen medlem av det hushåll,

som han tillhör. Träffas ej heller sådan person, får handlingen lämnas till

den söktes hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till annan som i hy­

resvärdens ställe har tillsyn över huset och bor där. Driver den sökte rörelse

med fast kontor och träffas han ej där under vanlig arbetstid, får hand­

lingen lämnas på kontoret till någon som är anställd där.

Har handling lämnats på sätt som anges i första stycket skall meddelande

härom sändas med posten till den sökte under hans vanliga adress.

13 §

Har annan juridisk person än staten kontor, där förvaltningen föres och

där någon som har rätt att taga emot delgivning för den juridiska personen

vanligen har sitt arbete, men träffas han ej på kontoret under vanlig arbets­

tid, får handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd där. Skall

delgivning ske med kommun, får handlingen även eljest lämnas på kontor,

där förvaltningen föres, om någon som äger mottaga delgivning för kommu­

nen ej träffas på kontoret under vanlig arbetstid.

Har handling lämnats på sätt som anges i första stycket skall meddelande

härom sändas med posten till den juridiska personen under dess vanliga

adress.

Har juridisk person kontor som avses i första stycket får delgivning med

företrädare icke ske enligt 12 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

7

14 §

Den till vilken handlingen lämnats enligt 12 eller 13 § skall tillse att hand­

lingen kommer den sökte till handa så snart det kan ske. Han skall erinras

därom, när handlingen lämnas till honom.

Kungörelsedelgivning m. m.

15 §

Saknar den som sökes för delgivning känt hemvist och kan det ej klar­

läggas var han uppehåller sig, sker delgivningen genom kungörelse.

. Har den sökte känt hemvist inom riket men träffas varken han eller någon

som handlingen kan lämnas till enligt 12 § och kan det ej klarläggas var

han uppehåller sig, får kungörelsedelgivning användas, om det finns an­

ledning antaga att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Myndigheten kan i stället besluta, att handlingen skall i slutet kuvert lämnas

i den söktes hemvist eller, om detta ej kan ske, fästas på dörren till hans

bostad.

16 §

Delgivning med en obestämd krets personer sker genom kungörelse. Kun­

görelsedelgivning får också användas, om ett stort antal personer skall del­

ges och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt

med hänsyn till ändamålet med delgivningen att överbringa handlingen eller

meddelande enligt 6 § andra stycket till envar av dem.

Företrädes delägare eller medlemmar som avses i 10 § ej av känd sty­

relse eller förvaltare och finns ej heller någon sammankallande, får kungö­

relsedelgivning användas, om delägarna eller medlemmarna är fler än tio.

17 §

Kungörelsedelgivning sker genom att handlingen hålles tillgänglig viss tid

hos myndigheten eller på plats, som myndigheten bestämmer, och genom att

meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll införes i

lämplig tidning inom sju dagar från beslut om kungörelsedelgivning. Är in­

förande i tidning uppenbarligen meningslöst, får meddelandet i stället anslås

i myndighetens lokal inom samma tid. Detta förfarande får också användas,

om kungörelsedelgivning enligt 15 § ägt rum och därefter ny delgivning skall

ske i samma mål eller ärende.

Meddelande som avses i första stycket bör även anslås på kommunens an­

slagstavla i den kommun som med hänsyn till ändamålet med delgivningen

finnes lämplig, om det kan antagas att den som sökes för delgivning därige­

nom nås av meddelandet.

I fall som avses i 16 § sändes dessutom meddelande med posten till någon

eller några av de personer som sökes för delgivning under deras vanliga

adresser för att vara tillgängligt för alla dem som avses med delgivningen.

Ingår statlig myndighet eller kommun bland dem som avses med delgivning­

en, skall sådant meddelande alltid sändas till myndigheten eller kommunen.

8

Iiungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Övriga bestämmelser

18 §

Vid delgivning får handling ej lämnas till någon som i samma mål eller

ärende är motpart till den som skall delges handlingen.

19 §

Delgivning har skett genom att den som sökes för delgivning har mottagit

handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift eller styrkt kopia oavsett på

vilket sätt den kommit honom till handa.

Förekommer vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgivning

att den som sökes för delgivning vägrar att taga emot handlingen, anses del­

givning ändå ha skett.

Delgivning skall anses ha skett

enligt 6 § andra stycket genom att handlingen är tillgänglig och medde­

landet delgivits,

enligt 12 eller 13 § genom att det blivit fullgjort som föreskrives där,

enligt 15 § andra stycket sista punkten genom att handlingen lämnats i

den söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad,

enligt 17 § på sjunde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning under

förutsättning att det blivit fullgjort som föreskrives i paragrafens första

stycke.

20

§

Om föreläggande eller annat beslut meddelas vid förhandling, förhör eller

annat sammanträde, anses delgivning därav ha skett med den som var när­

varande, när beslutet meddelades. Myndigheten skall skyndsamt tillhanda­

hålla utskrift av beslutet, om det begäres.

21

§

Har delgivning ej skett på sätt som sägs i denna lag, kan myndigheten för­

ordna om ny delgivning. Den som i mål eller ärende vill framställa invänd­

ning om att delgivning med honom ej skett på behörigt sätt skall göra detta

så snart det kan ske.

22

§

Bestämmelserna i denna lag om delgivning av handling tillämpas även vid

delgivning av annat än handling.

Lagen gäller i tillämpliga delar när någon på grund av föreskrift i författ­

ning har att, utan samband med mål eller ärende, ombesörja delgivning.

I fall som avses i 15 eller 16 § skall han påkalla biträde hos länsstyrelsen

som föranstaltar om delgivning på hans bekostnad.

23 §

För varje kommun skall finnas en eller flera stämningsmän. Stämnings-

man förordnas av länsstyrelsen. Det åligger länsstyrelsen att föra förteck­

ning över stämningsmän inom länet.

24 §

Intyg av stämningsmän gäller som fullt bevis att delgivning skett på sätt

som anges i intyget. Samma vitsord tillkommer intyg av nämndeman, nota-

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

givning sist skall hava skett och be­

vis därom skall hava inkommit till

rätten.

Avser delgivningen stämning eller

vade-, besvärs- eller revisionsinlaga

och har ej, då rätten företager må­

let, till denna inkommit bevis, att

delgivning skett inom föreskriven

tid och på sätt i 33 kap. stadgas,

samt ej heller motparten inställt sig

eller avgivit svaromål, genmäle eller

förklaring, vare partens talan för­

fallen; underrättelse härom skall in­

tagas i rättens föreläggande. Inkom­

mer i annat fall än nu sagts ej inom

föreskriven tid bevis om delgivning,

äge rätten förordna om ny delgiv­

ning.

(Föreslagen lydelse)

Skall stämning eller vade-, be­

svärs- eller revisionsinlaga delgivas

genom parts försorg och har ej, då

rätten företager målet, till denna in­

kommit bevis, att delgivning skett

inom föreskriven tid och på före­

skrivet sätt, samt ej heller motpar­

ten inställt sig eller avgivit svaro­

mål, genmäle eller förklaring, vare

partens talan förfallen. Underrättel­

se härom skall intagas i rättens fö­

reläggande om delgivningen.

33 KAP.

4 §4

Om delgivning i allmänhet är särskilt stadgat.

5 §.

Tredskodom delgives genom rättens försorg endast

om den innebär att intecknad fordran fastställes till betalning ur fast

egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt,

om den part som yrkat tredskodomen begär det, eller

om part åtnjutit fri rättegång.

6

§.

Vad i 5, 12 och 15 §§ delgivningslagen (1970: 000) är stadgat gälle ej del­

givning av stämning i brottmål.

Stämning i tvistemål må ej delgivas enligt 12 § delgivningslagen med

mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig un­

dan.

7 §•

Har någon hos nedre justitierevisionen skriftligen anmält ombud, som

äger för honom mottaga stämning eller annan handling, må i den omfatt­

ning anmälan avser delgivning ske med ombudet.

Anmälan må göras endast av den som, då anmälan sker, äger hemvist

inom riket och skall avse viss tid ej överstigande tre år. Såsom ombud må

endast den anmälas, som äger hemvist inom riket. Vid anmälan skall om­

budets postadress uppgivas. Sker ändring däri, skall anmälan därom göras.

Är någon enligt denna paragraf behörig att mottaga delgivning för annan,

äge vad i 5 och 15 §§ delgivningslagen är stadgat icke tillämpning å delgiv­

ning med denne, med mindre delgivning med ombudet enligt 7 eller 12 § del­

givningslagen ej kan ske.

1 Senaste lydelse 1949:247.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

11

8

§•

Har part, som saknar hemvist inom riket, ej hos rätten uppgivit ombud,

som äger att för parten mottaga delgivning i målet, förelägge rätten honom,

då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra an­

mälan därom hos rätten. Underlåter han det, må delgivning med honom

ske genom att handlingen med posten sändes till honom under hans senaste

kända adress.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 16 kap. 5 § och 25 kap. 4 § ärvdabalken skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

16 KAP.

5

Undandrager sig arvinge eller tes-

tamentstagare att giva tillkänna hu­

ruvida han vill göra anspråk på arv

eller på rätt enligt testamentet, äger

rätten förelägga honom att göra sin

rätt gällande inom sex månader från

det föreläggandet blev honom till­

ställt i huvudskrift eller besannad

avskrift.

Sådant föreläggande —• •—--------------

Undandrager sig arvinge eller tes-

tamentstagare att giva tillkänna hu­

ruvida han viil göra anspråk på arv

eller på rätt enligt testamentet, äger

rätten förelägga honom att göra sin

rätt gällande inom sex månader från

det föreläggandet delgavs honom.

Delgivning får ej ske enligt 12—-

15 §§ delgivningslagen (1970:000).

-------sin rätt.

25 KAP.

4 §•

Är sådan---------- - —------- rätten tillkänna.

Genom rättens försorg skall kun­

görelsen ofördröj ligen införas i all­

männa tidningarna och tidning

inom orten, så ock avsändas till pas­

torsämbetet i den församling, där

den bortovarande senast haft hem­

vist inom riket, för uppläsande i kyr­

kan så snart ske kan.

Genom rättens försorg skall kun­

görelsen ofördröjligen införas i all­

männa tidningarna och i en eller fle­

ra tidningar inom orten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

4) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1925:221) om bulvanförhållande i fråga om fast

egendom

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1925:221) om bulvanförhållande i

fråga om fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

6

Virke och stråfoder, som enligt

denna lag dömas förbrutna, skola av

åklagaren säljas i den ordning, som

om utmätta lösören stadgas. Begär,

innan frågan om förverkande slutli­

gen prövats, ägaren av virke eller

stråfoder, som tagits i beslag, att för­

säljning därav skall äga rum, eller

finner, på anmälan av åklagare, över-

exekutor, att fara är för virkets eller

stråfodrets förstörelse eller att kost­

naden för dess förvarande skulle bli­

va större än skäligt är, förordne över-

exekutor, att godset skall säljas i den

ordning nyss sagts; och skall i ty fall

godsets ägare, om han är känd och

inom riket boende, eller, där han bor

utom riket men inom riket har känt

ombud, som äger att för honom mot­

taga stämning och avgiva svaromål,

ombudet genom åklagarens försorg

bevisligen underrättas om auktionen

minst åtta dagar innan den hålles.

Anmälan, varom här ovan sägs, skall

vara åtföljd av fullständig, av två

trovärdiga personer styrkt förteck­

ning, utvisande godsets mängd och

beskaffenhet.

Säljes i — —----------------------- mots-

(Föreslagen lydelse)

§•

Virke och stråfoder, som enligt

denna lag dömas förbrutna, skola av

åklagaren säljas i den ordning, som

om utmätta lösören stadgas. Begär,

innan frågan om förverkande slutli­

gen prövats, ägaren av virke eller

stråfoder, som tagits i beslag, att för­

säljning därav skall äga rum, eller

finner, på anmälan av åklagare, över-

exekutor, att fara är för virkets eller

stråfodrets förstörelse eller att kost­

naden för dess förvarande skulle bli­

va större än skäligt är, förordne

överexekutor, att godset skall säljas

i den ordning nyss sagts; och skall i

ty fall godsets ägare, om han är känd

och inom riket boende, eller, där han

bor utom riket men inom riket har

känt ombud, som äger att för honom

mottaga stämning och avgiva sva­

romål, ombudet genom åklagarens

försorg delgivas underrättelse om

auktionen minst åtta dagar innan

den hålles. Anmälan, varom här ovan

sägs, skall vara åtföljd av fullstän­

dig, av två trovärdiga personer styrkt

förteckning, utvisande godsets

mängd och beskaffenhet.

arande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

13

5) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 kap. 38 § och 3 kap. 8 § lagen (1907: 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 KAP.

38

Uppsägning av arrendeavtal skall

ske skriftligen eller med vittnen, där

ej skriftligt erkännande om uppsäg­

ningen lämnas.

Vad i 11 kap. 11—19 §§ rätte­

gångsbalken stadgas angående stäm­

ning skall äga motsvarande tillämp­

ning i fråga om uppsägning. Är nå­

gon satt att å jordägarens vägnar

uppbära arrende, vare uppsägning,

som hos honom sker, lika gill, som

hade den skett hos jordägaren själv.

Träffas ej den, vilken för uppsäg­

ning sökes, i sitt hemvist, varde upp­

sägningen i rekommenderat brev un­

der hans vanliga adress avlämnad å

posten samt skriftlig underrättelse

om uppsägningen meddelad hans

husfolk, om sådant finnes; skolande

uppsägningen anses hava skett, när

vad sålunda föreskrivits blivit full­

gjort.

Har jordägare------------------------- —■

Stämning, däri — ----------- - — —

P

Uppsägning av arrendeavtal skall

ske skriftligen eller med vittnen, där

ej skriftligt erkännande om uppsäg-

sägningen lämnas. Är någon satt att

å jordägarens vägnar uppbära arren­

de, vare uppsägning, som hos ho­

nom sker, lika gill, som hade den

skett hos jordägaren själv.

Skriftlig uppsägning skall delgi­

vas den som sökes för uppsägning,

dock utan tillämpning av 12—15 §§

delgivningslagen (1970: 000).

Träffas ej den som sökes i sitt

hemvist, varde uppsägningen i re­

kommenderat brev under hans van­

liga adress avlämnad å posten samt

skriftlig underrättelse om uppsäg­

ningen meddelad hans husfolk, om

sådant finnes; skolande uppsägning­

en anses hava skett, när vad sålunda

föreskrivits blivit fullgjort.

— — allmänna tidningarna,

icke iakttagits.

3 KAP.

8 p

Uppsägning skall vara skriftlig, Uppsägning skall vara skriftlig,

om hyresförhållandet varat längre om hyresförhållandet varat längre

1 Senaste lydelse 1939: 364.

2 Senaste lydelse 1968: 346.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

än nio månader i följd vid den tid­

punkt till vilken uppsägningen sker.

Uppsägningen behöver dock ej vara

skriftlig, om hyresgästen lämnar

skriftligt erkännande om uppsäg­

ningen.

Bestämmelserna i 33 kap. 16—

19 §§ rättegångsbalken om delgiv­

ning äger motsvarande tillämpning

i fråga om uppsägning. Uppsägning

får ske hos den som är behörig att

mottaga hyra på hyresvärdens väg­

nar.

Träffas ej den som sökes för upp­

sägning i sitt hemvist, får uppsäg­

ningen sändas i rekommenderat

brev under hans vanliga adress. Ett

exemplar av uppsägningen skall

dessutom lämnas antingen i den sök­

tes bostad till vuxen medlem i det

hushåll som han tillhör eller, om han

driver rörelse med fast kontor, på

kontoret till någon som är anställd

där. Påträffas icke någon som nu

angivits, skall uppsägningen i stället

läggas i den söktes postlåda, om så­

dan finns. Uppsägning har skett när

vad nu angivits blivit fullgjort.

Har hyresvärd------------------------ —

Stämningsansökan med------- -—■ —

(Föreslagen lydelse)

än nio månader i följd vid den tid­

punkt till vilken uppsägningen sker.

Uppsägningen behöver dock ej vara

skriftlig, om hyresgästen lämnar

skriftligt erkännande om uppsäg­

ningen. Uppsägning får ske hos den

som är behörig att mottaga hyra på

hyresvärdens vägnar.

Skriftlig uppsägning skall delgi­

vas den som sökes för uppsägning,

dock utan tillämpning av 12—15 §§

delgivningslagen (1970: 000).

Träffas ej den som sökes i sitt

hemvist, får uppsägningen sändas i

rekommenderat brev under hans

vanliga adress. Ett exemplar av upp­

sägningen skall dessutom lämnas an­

tingen i den söktes bostad till vuxen

medlem i det hushåll som han till­

hör eller, om han driver rörelse med

fast kontor, på kontoret till någon

som är anställd där. Påträffas icke

någon som nu angivits, skall upp­

sägningen i stället läggas i den söktes

postlåda, om sådan finns. Uppsäg­

ning har skett när vad nu angivits

blivit fullgjort.

----------- Post- och Inrikes Tidningar.

------------behörig ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

15

6) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1968:349) om hyresnämnder

Härigenom förordnas, att 19 § lagen (1968: 349) om hyresnämnder skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Inlaga, kallelse, föreläggande, be­

slut eller annan handling, som en­

ligt bestämmelse i denna lag eller el­

jest skall tillställas part, delges ho­

nom genom hyresnämndens försorg.

Begär part att själv få ombesörja

delgivning, får det dock anförtros

honom, om det kan ske utan olä­

genhet.

Delgivning genom nämndens för­

sorg sker i enlighet med vad som

gäller om delgivning i mål och ären­

den vid domstol. Om beslut är så­

dant som avses i 15 § andra stycket,

skall dock beslutet delges part som

beslutet gått emot, på samma sätt

som stämning i tvistemål.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Skall inlaga, kallelse, föreläggan­

de, beslut eller annan handling en­

ligt bestämmelse i denna lag eller

eljest tillställas part, sker det genom

delgivning.

Om beslut är sådant som avses i

15 § andra stycket, skall beslutet

delges part som beslutet gått emot,

på samma sätt som stämning i tvis­

temål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

7) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1925:334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1925:334) om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

6

Har ansökan----------- — —-----------

I fråga om kungörelse angående

förrättningen, jordägarens och nytt-

janderättshavarens kallande till den­

samma ävensom andra underrättel­

ser om förrättningen skola de i 3

kap. 1 § första, andra och tredje

styckena samt 2 § av lagen om del­

ning av jord å landet meddelade

stadgandena äga motsvarande till-

lämpning, dock med iakttagande att

kungörelsen städse skall införas i

ortstidning och att den skall inne­

hålla, att de, vilkas rätt är beroende

av förrättningen, äga att därvid till-

städeskomma och bevaka sin rätt.

Rörer ansökan mark som ingår i

stadsplan eller byggnadsplan, skall

kallelsen jämväl tillställas byggnads­

nämnden eller sakkunnig enligt

101 § byggnadsstadgan. Rörer ansö­

kan mark, som är samfälld för flera

fastigheter med skilda ägare, och

finnes för samfälligheten känd sty­

relse eller annan, som är satt att den

förvalta, erfordras ej kallelse till de

särskilda delägarna i samfälligheten,

utan må kallelsen översändas till le­

damot av styrelsen eller till förval­

taren; och vare denne, där han ej

äger att själv föra talan för samfäl­

ligheten, delägarna ansvarig för att

kallelsen tillställes någon, som äger

(Föreslagen lydelse)

l1

eller orten.

I fråga om kungörelse angående

förrättningen, jordägarens och nytt-

janderättshavarens kallande till den­

samma ävensom andra underrättel­

ser om förrättningen skola de i 3

kap. 1 § första, andra och tredje

styckena samt 2 § av lagen om del­

ning av jord å landet meddelade

stadgandena äga motsvarande till-

lämpning, dock med iakttagande att

kungörelsen städse skall införas i

ortstidning och att den skall inne­

hålla, att de, vilkas rätt är beroende

av förrättningen, äga att därvid till-

städeskomma och bevaka sin rätt.

Rörer ansökan mark som ingår i

stadsplan eller byggnadsplan, skall

kallelsen jämväl tillställas bygg­

nadsnämnden eller sakkunnig enligt

101 § byggnadsstadgan. Rör er ansö­

kan mark, som är samfälld för flera

fastigheter med skilda ägare, må

10 § eller 16 § andra stycket och 17 §

delgivningslagen (1970:000) tilläm­

pas vid kallelse till de särskilda del­

ägarna i samfälligheten, oavsett att

nämnda lag ej är tillämplig i övrigt.

1 Senaste lydelse 1950:212.

17

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

behörighet härtill, eller, om sådan

ej finnes, kommer till delägarnas

kännedom. Finnes ej känd styrelse

eller förvaltare och är marken sam­

fälld för flera än tio fastigheter med

skilda ägare må kallelsen sändas till

en av delägarna att vara för dem alla

tillgänglig; därjämte skall underrät­

telse om förrättningen, såframt fas­

tighet, som står under allmän myn­

dighets vård och inseende, har del i

samfälligheten, tillställas Konungens

Befallningshavande samt, där stad,

köping eller municipalsamhälle är

delägare däri, översändas till den

person eller myndighet, på vilken

det ankommer att sammankalla

dem, som i avseende å talans utfö­

rande hava att för menigheten be­

sluta. Delgives kallelse på sätt, som

sist nämnts, skall uppgift om vil­

ken delägare kallelsen tillställts in­

tagas i kungörelsen om förrättning­

en, och skall kungörelsen anslås i

socken- eller rådstugan eller å an­

nan lämplig plats inom kommunen.

Besväras marken-------------------- —-------- allmänna tidningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

8) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1933:269) om ägofred

Härigenom förordnas, att 25, 31, 44 och 52 §§ lagen (1933: 269) om ägo­

fred skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

25 §.

I fråga ■— ----------------------------------------------------och länsstyrelsen.

Är uppenbart, vilka äro sakägare, Är uppenbart, vilka äro sakägare,

må, utan hinder av att kallelse och må, utan hinder av att kallelse och

kungörelse ej verkställts i den ord- kungörelse ej verkställts i den ord-

18

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ning, som i första stycket avses, för- ning, som i första stycket avses, för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

rättningen företagas, där samtliga

sakägare infinna sig eller av förrätt-

ningsmannen blivit minst fjorton da­

gar förut bevisligen kallade till för­

rättningen.

31

Är sakägare —----------------------------

Äro sakägarna å någon sida flera

än tio, skall i avseende å delgivning

med dem vad i rättegångsbalken

stadgas om delgivning med byalag

äga motsvarande tillämpning.

44

Sakägares rätt att deltaga i hand-

havandet av samfällighetens ange­

lägenheter utövas å sammanträde,

därvid envar av sakägarna äger röst­

rätt efter det andelstal, som är be­

stämmande för hans delaktighet i

kostnaderna för det arbete, som ålig­

ger samfälligheten. Kallelse till sam­

manträde skall, där ej i gällande

stadgar annorlunda bestämts, an­

tingen skriftligen delgivas samtliga

sakägare minst en vecka före sam­

manträdet eller ock minst fjorton

dagar därförut kungöras såväl i kyr­

kan för den eller de församlingar,

där stängslet eller betesmarken är,

som ock i minst en av ortens tidning­

ar. Beträffande sådant sammanträde

skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § vatten­

lagen är föreskrivet i tillämpliga de­

lar lända till efterrättelse.

52

Finner någon å sina ägor annans

hemdjur, som dit olovligen inkom­

mit, äge han intaga djuret. Dock vare

han pliktig att om intagningen ge­

nast underrätta djurets ägare eller,

om han är frånvarande, den som är

satt i hans ställe. Är ägaren ej känd,

åligge intagaren att ofördröjligen

låta kungöra intagningen i kyrkan

för den församling, där intagningen

rättningen företagas, där samtliga

sakägare infinna sig till förrättning­

en eller delgivning av kallelse å sak­

ägarna skett minst fjorton dagar

före förrättningen.

§-i

------- - -— —- övriga sakägare.

§•

Sakägares rätt att deltaga i hand-

havandet av samfällighetens angelä­

genheter utövas å sammanträde, där­

vid envar av sakägarna äger rösträtt

efter det andelstal, som är bestäm­

mande för hans delaktighet i kostna­

derna för det arbete, som åligger sam­

fälligheten. Kallelse till sammanträ­

de skall, där ej i gällande stadgar

annorlunda bestämts, antingen del­

givas samtliga sakägare minst en

vecka före sammanträdet eller ock

minst fjorton dagar därförut anslås

på kommunens anslagstavla i den

eller de kommuner, där stängslet el­

ler betesmarken är, och införas i

minst en av ortens tidningar. Beträf­

fande sådant sammanträde skall i

övrigt vad i 3 kap. 22 § vattenlagen

är föreskrivet i tillämpliga delar län­

da till efterrättelse.

§•

Finner någon å sina ägor annans

hem djur, som dit olovligen inkom­

mit, äge han intaga djuret. Dock

vare han pliktig att om intagningen

genast underrätta djurets ägare eller,

om han är frånvarande, den som är

satt i hans ställe. Är ägaren ej känd,

skall intagaren ofördröjligen låta an­

slå kungörelse om intagningen på

kommunens anslagstavla i den kom-

1 Senaste lydelse 1946:837.

20

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

heter rörande egendom som styrelsen

eller nämnden förvaltar skall vad i

33 kap. 17 § rättegångsbalken är

stadgat äga motsvarande tillämp­

ning.

Vill styrelsen------------------------------- å stämman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

11) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 31 och 41 §§ lagen (1950: 596) om rätt till fiske

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

31

Kan överenskommelse ej träffas

eller fullgöres ej åtagande i överens­

kommelse, skall fiskeritjänsteman­

nen anmäla förhållandet till länssty­

relsen och därvid angiva vilka före­

skrifter rörande fiskets bedrivande

som enligt hans uppfattning böra

meddelas för avhjälpande av van­

skötseln. Då sådan anmälan skett,

skall länsstyrelsen därom underrätta

sakägare som sägs i 30 § med före­

läggande av viss tid, inom vilken

yttrande i ärendet må avgivas. Un­

derrättelsen skall delgivas sakägare

på sätt om delgivning i rättegång är

stadgat.

Sedan yttrande inkommit eller ti­

den för avgivande av yttrande gått

till ända, må länsstyrelsen fastställa

de föreskrifter rörande fiskets be­

drivande som finnas nödiga för av­

hjälpande av vanskötseln (fiskeri-

plan). Vid planens utformning skall

hänsyn tagas till det särskilda in­

tresse som sakägare kan hava att

själv få bedriva fiske inom visst om-

(Föreslagen lydelse)

§•

Kan överenskommelse ej träffas

eller fullgöres ej åtagande i överens­

kommelse, skall fiskeritjänsteman-

nen anmäla förhållandet till länssty­

relsen och därvid angiva vilka före­

skrifter rörande fiskets bedrivande

som enligt hans uppfattning böra

meddelas för avhjälpande av van­

skötseln. Då sådan anmälan skett,

skall länsstyrelsen därom underrätta

sakägare som sägs i 30 § med före­

läggande av viss tid, inom vilken ytt­

rande i ärendet må avgivas. Under­

rättelsen skall delgivas sakägare.

Sedan yttrande inkommit eller ti­

den för avgivande av yttrande gått

till ända, må länsstyrelsen fastställa

de föreskrifter rörande fiskets bedri­

vande som finnas nödiga för av­

hjälpande av vanskötseln (fiskeri-

plan). Vid planens utformning skall

hänsyn tagas till det särskilda in­

tresse som sakägare kan hava att

själv få bedriva fiske inom visst om-

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

annan handling än stämning. Träf­

fas ej delägaren eller någon till vil­

ken kallelsen må överlämnas och kan

ej heller upplysning vinnas var del­

ägaren uppehåller sig, är det såvitt

avser honom tillräckligt att kungö­

relse om sammanträdet sker såsom

angives i 31 §. Delägare med känt

hemvist utom riket skall tillställas

kallelsen med posten. Om delägares

hemvist ej är känt eller det kan an­

tagas att ytterligare delägare finnes

utöver dem som äro kända, skall

kungörelse om sammanträdet ske på

sätt nyss sagts.

Kallelse till — -—

(Nuvarande lydelse)

delägaren uppehåller sig, är det så­

vitt avser honom tillräckligt att kun­

görelse om sammanträdet sker så­

som angives i 31 §. Delägare med

känt hemvist utom riket skall till­

ställas kallelsen med posten. Om del­

ägares hemvist ej är känt eller det

kan antagas att ytterligare delägare

finnes utöver dem som äro kända,

skall kungörelse om sammanträdet

ske på sätt nyss sagts.

(Föreslagen lydelse)

ordning utlysts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

13) Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom förordnas, att 3 kap. 18 § och 10 kap. 38 och 65 §§ vattenlagen

(1918: 523) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 KAP.

18 §.

Styrelsen för------------------ - — företräda deltagarna.

Angående befogenhet för styrelse­

ledamot att mottaga stämning i mål,

som rör företaget, så ock annat

meddelande i fråga om företaget

skall vad i 11 kap. 15 § rättegångs­

balken är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

10 KAP.

38 §.i

Efter samråd------- —------------ortens tidningar.

Är företaget av mindre ornfatt- Är företaget av mindre omfatt­

ning och berör det uppenbarligen ning och berör det uppenbarligen

förutom sökanden allenast viss eller förutom sökanden allenast viss eller

1 Senaste lydelse 1961:543.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

exemplar av kungörelsen ofördröj li­

gen översändas till de härför bestäm­

da ställen. Är uppenbarligen fråga

allenast om viss eller vissa sakäga­

res hörande, vare kungörelse och

underrättelse, som nu sagts, dock

icke erforderliga, såframt sådan sak­

ägare i den för stämning stadgade

ordning kallas till sammanträde sist

å åttonde dagen förut.

Har sammanträde ej på sätt ovan

sagts tillkännagivits, vare dock så­

dant tillkännagivande ej av nöden,

där alla sakägare komma tillstädes

eller de uteblivna i den för stämning

stadgade ordning sist å åttonde da­

gen förut kallats till sammanträdet.

(Nuvarande lydelse)

exemplar av kungörelsen ofördröj li­

gen översändas till de härför bestäm­

da ställen. Är uppenbarligen fråga

allenast om viss eller vissa sakäga­

res hörande, vare kungörelse och

underrättelse, som nu sagts, dock

icke erforderliga, såframt sådan sak­

ägare delgives kallelse till samman­

träde sist å åttonde dagen förut.

Har sammanträde ej på sätt ovan

sagts tillkännagivits, vare dock så­

dant tillkännagivande ej av nöden,

där alla sakägare komma tillstädes

eller de uteblivna delgivits kallelse

till sammanträdet sist å åttonde da­

gen förut.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

14) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled

Härigenom förordnas, att 46 § lagen (1919:426) om flottning i allmän

flottled skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

46 §.

Angående befogenhet för styrelse­

ledamot att för föreningen mottaga

stämning är stadgat i rättegångsbal­

ken; och skall vad i sådant avseende

gäller äga tillämpning jämväl, då an­

nat meddelande skall delgivas för­

eningen.

Vill styrelsen-------------------------------------—------------ å stämman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

2

Rådhus- och häradsrätter böra ge­

nast hos sig, till allmänhetens kän­

nedom, angående uppvisade och in-

protokollerade köpeavhandlingar, of­

fentligen anslå kungörelser av ena­

handa innehåll, som ovan nämnt är.

(Nuvarande lydelse)

l1 2

Tingsrätt bör genast hos sig, till

allmänhetens kännedom, angående

uppvisade och inprotokollerade kö­

peavhandlingar, offentligen anslå

kungörelser av enahanda innehåll,

som ovan nämnt är.

(Föreslagen lydelse)

Utan hinder därav, att med köpe-

avhandling om lös egendom blivit så

förfaret, som här ovan sagt är, äge

domaren efter omständigheterna

pröva avhandlingens giltighet.

Utan hinder därav, att med köpe-

avhandling om lös egendom blivit

så förfaret, som här ovan sagt är, äge

rätten efter omständigheterna pröva

avhandlingens giltighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Har kungörande i kyrka om

lösöreköp skett före lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser be­

träffande det köpet.

16) Förslag

till

Lag

om ändring

i lagen (1895:64) om handelsbolag och enkla bolag

Härigenom förordnas, att 17 § lagen (1895: 64) om handelsbolag och enkla

bolag3 4 5

skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

17) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas, att 12, 17 och 123 §§ konkurslagen (1921:225)

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)i

(Föreslagen lydelse)

12 §.s

Upptages borgenärs —-------------delgivas gäldenären.

I fråga om delgivning av konkurs- 1 fråga om delgivning av konkurs­

ansökning äge vad om delgivning av ansökning äge vad om delgivning av

stämning i tvistemål är stadgat mot- stämning i tvistemål är stadgat mot-

1 Senaste lydelse 1947: 470.

2 Senaste lydelse 1946: 840.

8 Senaste lydelse av 17 § 1910: 88.

4 Med nuvarande lydelse avses beträffande 12 § den lydelse som har föreslagits i prop. 1969:119.

5 Senaste lydelse 1960:162.

28

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

123 §.i

Borgenär, som-------- -----------------------i konkursen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Borgenär, varom i första stycket

förmäles, vare, där det äskas, pliktig

att fästa sin fordran med sådan ed,

som i 116 § sägs. Å edgången skola

föreskrifterna i 116—119 §§ äga

motsvarande tillämpning; dock skall

beträffande tiden för edgångsyrkan-

des framställande gälla, att det må

väckas intill dess borgenären uppbu­

rit betalning för sin fordran, och må

delgivning av edgångsföreläggande

ej ske på sätt i 33 kap. 12 § rätte­

gångsbalken föreskrives. Edgångsyr-

kandet vare förfallet, där ej under­

rättelse, som i 118 § första stycket

sägs, eller annat bevis, att edgångs­

föreläggande meddelats, kommit rät­

tens ombudsman tillhanda innan

kungörelse om framläggande av slut-

utdelningsförslag utfärdats.

Försummar borgenären —---- ------

Borgenär, varom i första stycket

förmäles, vare, där det äskas, pliktig

att fästa sin fordran med sådan ed,

som i 116 § sägs. Å edgången skola

föreskrifterna i 116—119 §§ äga mot­

svarande tillämpning; dock skall be­

träffande tiden för edgångsyrkandes

framställande gälla, att det må väc­

kas intill dess borgenären uppburit

betalning för sin fordran, och må del­

givning av edgångsföreläggande ej

ske enligt 15 § delgivningslagen. Ed-

gångsyrkandet vare förfallet, där ej

underrättelse, som i 118 § första styc­

ket sägs, eller annat bevis, att ed­

gångsföreläggande meddelats, kom­

mit rättens ombudsman tillhanda

innan kungörelse om framläggande

av slututdelningsförslag utfärdats.

--------- 6 kap. stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

18) Förslag

till ,

Lag

om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom förordnas i fråga om utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

dels att 12 och 215 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 195 a §, av nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12 §.2

Närmare föreskrifter —----------------------- av Konungen.

När underrättelse eller annan

handling skall tillställas någon ge­

nom överexekutors eller utmätnings­

mans försorg och särskild ordning

därför ej är föreskriven i lag, må det,

om Konungen så bestämmer, ske ge-

1 Senaste lydelse 1946:809.

2 Senaste lydelse 1963:255.

29

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

nom delgivning på sätt i rättegångs­

balken är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

195

215

Skall besvärstid räknas från er­

hållen del av beslutet, skall genom

den vinnandes försorg beslutet del­

givas vederparten på sätt i rätte­

gångsbalken är om delgivning stad­

gat. Skall delgivning ske enligt 33

kap. 12 § nämnda balk, ankomme

på överexekutor att på begäran för­

ordna därom; och skall vad i sagda

paragraf stadgas om rätten gälla

överexekutor.

a §.

Ansökan enligt 195 § skall jämte

föreläggande för motparten att yttra

sig delgivas denne på sätt som är

föreskrivet för stämning i tvistemål.

Delgivning sker genom överexeku-

tors försorg, om sökanden ej hellre

vill ombesörja delgivningen själv.

Föreläggande som överexekutor i

annat fall meddelar part enligt detta

kapitel sändes med posten.

§-x

Skall besvärstid räknas från erhål­

len del av beslutet, delgives beslutet

motparten genom den vinnandes för­

sorg. Skall delgivning ske enligt 15—

17 §§ delgivningslagen (1970:000),

ankomme på överexekutor att på be­

gäran förordna därom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1946:814.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

33

23) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1932:169) om uppläggande av nya

fastighetsböcker för landet

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1932: 169) om uppläggande av nya

fastighetsböcker för landet skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

6

Där för--------------------------- — — —

Kallelse till sammanträdet skall

avsändas i rekommenderat brev och

innehålla anmaning att vid sam­

manträdet förete tillgängliga hand­

lingar, vilka kunna tjäna till upplys­

ning i saken. Där så prövas erforder­

ligt, må kungörelse om sammanträ­

det införas i ortstidning eller upp­

läsas i församlingens kyrka.

För inställelsen---------------------------

Kostnaden för-------------------------—

(Föreslagen lydelse)

§•

föres protokoll.

Kallelse till sammanträdet skall

avsändas i rekommenderat brev och

innehålla anmaning att vid samman­

trädet förete tillgängliga handlingar,

vilka kunna tjäna till upplysning i

saken. Där så prövas erforderligt,

må kungörelse om sammanträdet in­

föras i ortstidning.

- 27 kap. 1 § rättegångsbalken.

---------------- av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

24) Förslag

till

Lag

om ändring i gruvlagen (1938:314)

Härigenom förordnas, att 7, 12 och 22 §§, 23 § 3 mom. samt 43 § gruvla­

gen (1938: 314) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

7

Finner bergmästaren att ansök­

ningshandlingarna äro ofullständiga

i något av de avseenden som angivas

i 6 § eller att eljest upplysning er­

fordras rörande omständighet som 1 2

(Föreslagen lydelse)

§•*

Finner bergmästaren att ansök­

ningshandlingarna äro ofullständiga

i något av de avseenden som angivas

i 6 § eller att eljest upplysning er­

fordras rörande omständighet som

1 Senaste lydelse 1952:148.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

35

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ves av enskild person som är från- valtas av annan, underrättelsen över-

varande och låter egendomen förval- bringas till förvaltaren,

tas av annan, underrättelsen lämnas

förvaltaren.

Det åligger------------------- - —är belägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

22

Finner bergmästaren ansöknings­

handlingarna ofullständiga eller nå­

gon ytterligare upplysning erforder­

lig eller önskar bergmästaren erhålla

förskott å kostnaderna för utmåls-

förrättningen, äge han förelägga sö­

kanden att inom viss tid inkomma

med erforderlig handling eller upp­

lysning eller fordrat förskott, vid

äventyr, om det försummas, att an­

sökningen icke anses hava inkom­

mit förrän den dag det förelagda bli­

vit fullgjort. Beslutet, däri äventyr

som nu sagts skall intagas, skall ge­

nast genom bergmästarens försorg

delgivas sökanden eller tillsändas ho­

nom i rekommenderat brev.

23

3 mom. Det åligger därjämte berg­

mästaren att i rekommenderat brev

med mottagningsbevis översända

kungörelsen såväl till sökanden som

till de sakägare, vilka jämlikt 21 §

1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansök­

ningen eller eljest äro för bergmästa­

ren kända. Kungörelsen skall avsän­

das så tidigt, att densamma kan

komma mottagaren tillhanda minst

trettio dagar före förrättningen. Har

delgivning med viss sakägare på nu

anfört sätt ej kunnat ske, skall berg­

mästaren föranstalta om att kungö­

relsen sist å åttonde dagen före för­

rättningen delgives sakägaren på sätt

som för delgivning av stämning i

tvistemål är stadgat.

Bestyrkt avskrift----------------------- -

Är mark som beröres av utmåls-

läggningen samfälld för flera fastig­

heter med skilda ägare och finnes för

samfällighet en känd styrelse eller an-

Finner bergmästaren ansöknings­

handlingarna ofullständiga eller nå­

gon ytterligare upplysning erforder­

lig eller önskar bergmästaren erhålla

förskott å kostnaderna för utmåls-

förrättningen, äge han förelägga sö­

kanden att inom viss tid inkomma

med erforderlig handling eller upp­

lysning eller fordrat förskott, vid

äventyr, om det försummas, att an­

sökningen icke anses hava inkommit

förrän den dag det förelagda blivit

fullgjort. Beslutet, däri äventyr soin

nu sagts skall intagas, skall genast

genom bergmästarens försorg delgi­

vas sökanden.

§•*

3 mom. Härjämte skall genom

bergmästarens försorg kungörelsen i

god tid före förrättningen delgivas

såväl sökanden som de sakägare, vil­

ka jämlikt 21 § 1 mom. 4) och 5)

uppgivits i ansökningen eller eljest

äro för bergmästaren kända.

finnes tillgänglig.

1 Senaste lydelse 1952:148.

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

ägarna i samfälligheten, utan må

kallelsen översändas till ledamot av

styrelsen eller till förvaltaren; och

vare denne, där han ej äger att själv

föra talan för samfälligheten, del­

ägarna ansvarig för att kallelsen till-

ställes någon som äger behörighet

härtill eller, om sådan ej finnes,

kommer till delägarnas kännedom.

Finnes ej känd styrelse eller förval­

tare och är marken samfälld för fle­

ra än tio fastigheter med skilda äga­

re, må kallelsen sändas till en av del­

ägarna att vara för dem alla tillgäng­

lig. Delgives kallelse på sätt som sist

nämnts, skall kungörelse om sam­

manträdet utfärdas med uppgift om

vilken delägare kallelsen tillställts;

och skall kungörelsen anslås i soc­

ken- eller rådstugan eller å annan

lämplig plats inom kommunen.

Är marken---------------------------------

De med — — — —----------------------

(Nuvarande lydelse)

ten, oavsett att nämnda lag ej är till­

lämplig i övrigt.

(Föreslagen lydelse)

och kungörelse.

av gruvinnehavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

25) Förslag

till

Lag

om ändring i uranlagen (1960:679)

Härigenom förordnas, att 16 § uranlagen (1960: 679) skall ha nedan an­

givna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

16

Minst fjorton dagar innan något

undersökningsarbete börjas skall in­

nehavare av undersökningstillstånd,

i den ordning som för delgivande av

stämning i tvistemål är stadgad eller

annorledes bevisligen, härom under­

rätta såväl ägaren av den mark varå

han ämnar bedriva arbetet som den

vilken med nyttjanderätt innehar så­

dan mark; dock må, där marken äges

(Föreslagen lydelse)

§•

Minst fjorton dagar innan något

undersökningsarbete börjas skall in­

nehavare av undersökningstillstånd

ombesörja att underrättelse härom

delgives såväl ägaren av den mark

varå han ämnar bedriva arbetet som

den vilken med nyttjanderätt inne­

har sådan mark; dock må, där mar­

ken äges eller innehaves av enskild

person som är frånvarande och låter

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 19/0

13

1 mom. Kan ej------- -

------ - -—

Avverkningsförbud skall utan hin­

der av besvär genast träda i kraft

samt, där fråga icke är om förbud

enligt första stycket sista punkten,

gälla för viss tid, högst fem år, med

rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om

så anses påkallat, vid utgången av

denna tid förlänga förbudet för yt­

terligare högst fem år. Om förbudets

innehåll skall ofördröj ligen genom

skogsvårdsstyrelsens försorg fastig­

hetens ägare samt, där avverkning

verkställts eller planlagts av annan,

jämväl denne bevisligen underrät­

tas.

Avverkningsförbud skall — — —

(Nuvarande lydelse)

— annorlunda förordnas.

Avverkningsförbud skall utan hin­

der av besvär genast träda i kraft

samt, där fråga icke är om förbud

enligt första stycket sista punkten,

gälla för viss tid, högst fem år, med

rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om

så anses påkallat, vid utgången av

denna tid förlänga förbudet för yt­

terligare högst fem år. Avverknings­

förbud skall ofördröj ligen delgivas

fastighetens ägare samt, där avverk­

ning verkställts eller planlagts av

annan, jämväl denne.

(Föreslagen lydelse)

------- -— ;— av skogsmarken.

19 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen — •—

Kan ej överenskommelse träffas,

må skogsvårdsstyrelsen hos skogs­

styrelsen påkalla undersökning av

det område varom fråga är. Skogs­

styrelsen förordnar i anledning här­

av sakkunnig person att med biträ­

de av två ojäviga gode män, vilka

av förrättningsmannen utses bland

dem, som äro ägodelningsnämnde-

män eller gode män vid lantmäteri-

fÖrrättningar eller ledamöter av

nämnd vid häradsrätt, å stället un­

dersöka förhållandet. Om tiden för

förrättningen skola genom förrätt-

ningsmannens försorg skogsvårds-

styi'elsen och fastighetens ägare

ävensom annan, som kan vara an­

svarig för kostnadeima för åtgärder­

na, bevisligen underrättas. Syne-

männen skola till skogsvårdsstyrel­

sen avgiva redogörelse med förslag

till de åtgärder, som må finnas nö­

diga för att exdiålla nöjaktigt skogs-

tillstånd. Stanna synemännen i oli­

ka meningar, skola de särskilda

meningarna meddelas skogsvårds­

styrelsen.

Sedan undersökning-------------------

----------- avfattas skriftligen.

Kan ej överenskommelse träffas,

må skogsvårdsstyrelsen hos skogs­

styrelsen påkalla undersökning av

det område varom fråga är. Skogs­

styrelsen föi’ordnar i anledning här­

av sakkunnig person att med biträ­

de av två ojäviga gode män, vilka

av förrättningsmannen utses bland

dem, som äro nämndemän eller gode

män vid lantmäteriförrättningar, å

stället undersöka förhållandet. Onx

tiden för förrättningen skola genoixx

förrättningsmannens försorg skogs­

vårdsstyrelsen och fastighetens äga­

re ävensom annan, som kan vara

ansvarig för kostnaderna för åtgär­

derna, delgivas underrättelse. Syne­

männen skola till skogsvårdsstyrel­

sen avgiva redogörelse med förslag

till de åtgärder, som må finnas nö­

diga för att erhålla nöjaktigt skogs-

tillstånd. Stanna synemännen i oli­

ka meningar, skola de särskilda

meningarna meddelas skogsvårds­

styrelsen.

— stånd överenskommelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

41

rättas om auktionen minst åtta da­

gar innan den hålles. Anmälan av

åklagare, varom här ovan sägs, skall

vara åtföljd av fullständig, av två

trovärdiga personer styrkt förteck­

ning, utvisande virkets mängd och

beskaffenhet.

(Nuvarande lydelse)

rättelse om auktionen minst åtta

dagar innan den hålles. Anmälan av

åklagare, varom här ovan sägs, skall

vara åtföljd av fullständig, av två

trovärdiga personer styrkt förteck­

ning, utvisande virkets mängd och

beskaffenhet.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

28) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 88 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse

skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

29) Förslag

%

till

Lag

om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 36 § lagen (1951: 308) om ekonomiska förening­

ar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

36 §.

Angående behörighet för styrelse­

ledamot, så ock för den som eljest,

ensam eller gemensamt med annan,

bemyndigats teckna föreningens fir­

ma, att mottaga delgivning i rätte­

gång mot föreningen är stadgat i rät­

tegångsbalken; och skall vad i så­

dant avseende gäller äga tillämpning

jämväl då annat meddelande skall

delgivas föreningen.

Vill styrelsen------ -----------------å stämman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

2f Bihartg till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

66

Delgivning av kallelser och andra

meddelanden enligt denna lag skall

ske genom posten, såvida icke veder­

börande myndighet finner den böra

verkställas på annat sätt. Om post-

delgivning ej användes, må biträde

för delgivningen påkallas hos polis­

myndigheten.

I övrigt skall beträffande delgiv­

ning i tillämpliga delar gälla vad

som finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, lb,

23 och 25 §§ rättegångsbalken.

§•

Skall kallelser och andra medde­

landen enligt denna lag delgivas får

det ej ske med tillämpning av 12

eller 15 § delgivningslagen (1970:

000

).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

31) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1956: 2) om socialhjälp,

dels att 65 § samma lag skall upphöra att gälla,

dels att 25 och 57 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

25 §.

Kommun, som--------------- betala ersättningen.

Anmaningen skall ------— --------- —-------- — för kravet.

Översändes anmaning i rekom­

menderat brev med mottagningsbe­

vis, skall mottagningsbeviset gälla

som bevis om dagen för delfåendet.

57

Av länsstyrelse meddelat beslut el­

ler utslag i mål eller ärende, som av­

ses i denna lag, skall genom länssty­

relsens försorg skyndsamt delgivas

varje enskild person och kommun,

som beröres därav.

Anmaningen jämte därvid fogade

handlingar skall delgivas den and­

ra kommunen.

§•

Av länsstyrelse meddelat beslut el­

ler utslag i mål eller ärende, som av­

ses i denna lag, skall genom länssty­

relsens försorg skyndsamt delgivas

varje enskild person och kommun,

som beröres därav. Delgivning får ej

ske enligt 12 eller 15 § delgivnings­

lagen (1970: 000).

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

45

33) Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

Härigenom förordnas, att 23, 24 och 95 §§ barnavårdslagen (1960:97)

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

23

När barnavårdsnämnden medde­

lat beslut, mot vilket talan må full­

följas enligt denna lag, skall beslu­

tet skyndsamt skriftligen delgivas

den det rör. Är fråga om barn under

femton år, behöver beslutet, såvitt

barnet angår, endast delgivas för­

äldrarna.

Tillkännagives beslut som avses i

första stycket vid förhör inför

nämnden i närvaro av den som skall

erhålla del av beslutet, må skriftlig

delgivning med honom underlåtas.

Han skall då anses ha fått del av

beslutet vid förhöret. På begäran

skall nämnden dock tillhandahålla

utskrift av beslutet.

(Föreslagen lydelse)

§•

När barnavårdsnämnden medde­

lat beslut, mot vilket talan må full­

följas enligt denna lag, skall beslu­

tet skyndsamt delgivas den det rör.

Är fråga om barn under femton år,

behöver beslutet, såvitt barnet an­

går, endast delgivas föräldrarna.

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29

eller 30 § beslutat att någon skall

omhändertagas för samhällsvård el­

ler utredning, skall beslutet oför­

dröj ligen på sätt som stadgas i 23 §

delgivas honom själv, om han fyllt

femton år, och hans föräldrar. Den

som delgives beslutet skall samtidigt

anmodas att skriftligen förklara, hu­

ruvida han samtycker till att det

verkställes.

Lämnas icke —-

Har barnavårdsnämnden enligt 29

eller 30 § beslutat att någon skall

omhändertagas för samhällsvård el­

ler utredning, skall beslutet ofördröj -

ligen delgivas honom själv, om han

fyllt femton år, och hans föräldrar.

Den som delgives beslutet skall sam­

tidigt anmodas att skriftligen förkla­

ra, huruvida han samtycker till att

det verkställes.

— till länsstyrelsen.

95

§.

Delgivning av kallelser, beslut el­

ler andra meddelanden enligt denna

lag skall ske genom posten, såvida

icke vederbörande myndighet finner

den böra verkställas på annat sätt.

Skall kallelser, beslut eller andra

meddelanden enligt denna lag delgi­

vas får det ej ske med tillämpning

av 12 eller 15 § delgivningslagen

(1970:000).

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

47

35) Förslag

till

Lag

om vissa anslag på kommuns anslagstavla

Härigenom förordnas som följer.

1

§

Får myndighet eller enskild på grund av lag eller annan författning på­

kalla att handling anslås på kommuns anslagstavla, åligger det kommunen

att verkställa åtgärden.

2

§

Den som påkallar att handling anslås, skall lämna handlingen till kom­

munstyrelsen med upplysning om den tid varunder handlingen skall vara

anslagen. Innefattar denna ett meddelande om att annan handling hålles till­

gänglig, skall meddelandet ange sistnämnda handlings huvudsakliga inne­

håll, den plats där den finns tillgänglig och tiden härför. Påkallar enskild

att sådant meddelande anslås, skall den handling som nämnes i meddelan­

det hållas tillgänglig hos kommunstyrelsen.

3 §

Har enskild påkallat att handling anslås och finner kommunen att åtgär­

den bör företagas i annan kommun, hänskjutes frågan till länsstyrelsen för

avgörande. Detsamma gäller om hinder mot åtgärden finnes föreligga av

annan anledning.

4 §

Sedan handling varit anslagen under föreskriven tid, skall bevis härom

tillställas den som påkallat åtgärden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 ar 19/0

(Nuvarande lydelse)

Återkommer försändelsen såsom obe-

ställbar och förekommer anledning

att den skattskyldige kan anträffas,

bör, där så lämpligen kan ske, under­

rättelsen delgivas honom i den ord­

ning 54 § stadgar.

92

Underrättelse om prövningsnämn-

dens beslut med angivande av skälen

därför skall inom två veckor efter

det nämndens protokoll justerats till­

ställas parterna, taxeringsintenden-

ten dock endast om beslutet gått ho­

nom emot. Underrättelse till skatt­

skyldig skall sändas i rekommende­

rat brev med mottagningsbevis. Åter­

kommer försändelsen som obeställ-

bar och förekommer anledning att

den skattskyldige kan anträffas,

skall underrättelsen delgivas honom i

den ordning 54 § stadgar.

Underrättelse, som -—- — —-----------

(Föreslagen lydelse)

Återkommer försändelsen såsom obe-

ställbar och förekommer anledning

att den skattskyldige kan anträffas,

bör, där så lämpligen kan ske, un­

derrättelsen delgivas honom.

§•

Underrättelse om prövningsnämn-

dens beslut med angivande av skälen

därför skall inom två veckor efter

det nämndens protokoll justerats till­

ställas parterna, taxeringsintenden-

ten dock endast om beslutet gått

honom emot. Underrättelse till skatt­

skyldig skall delgivas denne, om det

ej är känt att han icke kan anträf­

fas.

över beslutet.

142 § i

Anmaning må -— — •—- ——- — allmän fastighetsdeklaration.

Vad i 34 § 4 mom. samt 52 § är

stadgat om anmaning skall i tillämp­

liga delar gälla jämväl beträffande

anmaning som här avses. Bestäm­

melserna i 53—55 §§ skola äga mot­

svarande tillämpning i fråga om ord­

förande i fastighetstaxeringsnämnd

samt beträffande taxeringsintendent,

fastighetsprövningsnämnd, pröv-

ningsnämnd och länsstyrelse.

Vad i 34 § 4 mom. 52, 54 och 55 §§

är stadgat om anmaning skall i till­

lämpliga delar gälla jämväl beträf­

fande anmaning som här avses. Be­

stämmelserna i 53 § skola äga mot­

svarande tillämpning i fråga om ord­

förande i fastighetstaxeringsnämnd

samt beträffande taxeringsintendent,

fastighetsprövningsnämnd, pröv-

ningsnämnd och länsstyrelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1963:683.

51

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

kommenderat brev med mottagnings- rande, om det ej är känt att han icke

bevis. Återkommer försändelsen som kan anträffas.

obeställbar och förekommer anled­

ning antaga att vederbörande kan

anträffas, skall underrättelsen eller

anmaningen delgivas honom i den

ordning 5i § taxeringsförordningen

stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

39) Förslag

till

Lag

om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)

Härigenom förordnas, att 55 § folkbokföringsförordningen (1967:198)

skall upphöra att gälla rid utgången av år 1970.

53

partementet. Dels tillkallades en sakkunnig för utredning av frågan om

rättegångshjälp och närliggande frågor inom förvaltningsförfarandet (di­

rektiv se riksdagsber. 1969: Ju 56). Dels beslöts att inom justitiedepartemen­

tet ytterligare bereda frågan om gemensamma delgivningsbestämmelser för

rättegång och förvaltningsförfarande. Sistnämnda arbete har resulterat i en

departementspromemoria (Stencil Ju 1968: 15) med förslag till delgivnings­

lag och till följdändringar i rättegångsbalken m. m. Promemorians förslag

till delgivningslag och till en därtill anslutande delgivningskungörelse torde

få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Eftersom den

föreslagna delgivningslagen avses ersätta huvuddelen av bestämmelserna i

33 kap. RB, torde för jämförelse nuvarande lydelse av detta kapitel få redo­

visas i bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av ju-

stitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen

(RPS), lagberedningen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, postverket, exe­

kutionsväsendets organisationsnämnd (EON), statskontoret, kammarrätten,

lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, patent- och registreringsverket, statens

hyresråd, statens utlänningskommission, länsstyrelserna i Stockholms län, Sö­

dermanlands län, Jönköpings län, Kristianstads län, Göteborgs och Bohus län,

Älvsborgs län, Värmlands län, Västmanlands län, Gävleborgs län, Västernorr-

lands län, Jämtlands län och Västerbottens län, domkapitlet och stiftsnämn-

den i Uppsala stift, kommunalrättskommittén, expropriationsutredningen,

gruvrättsutredningen, informationsutredningen, delgivningscentralen i Stock­

holm, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Föreningen

Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Föreningen Sveriges polismästare,

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges advokatsamfund och

Svenska kommunförbundet. En del av remisserna har begränsats till sådana

delar av förslagen som har särskild betydelse för den berörda remissinstan­

sens verksamhetsområde.

Lantmäteristyrelsen har bifogat yttranden från överlantmätarna i Got­

lands län, Hallands län, Örebro län och Västernorrlands län. överlantmä­

taren i sistnämnda län har beträffande en rad detaljfrågor hänvisat till

yttrande av lantmäteriets specialenhet nr 2 i länet, vilket yttrande har bifo­

gats. Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden från kronofogde­

myndigheten i Stockholm och lokala skattemyndigheten i Stockholms fög­

deri. Länsstyrelserna i Kristianstads län och Värmlands län har bifogat ytt­

randen från länspolischeferna i länen. Länspolischefen i Värmlands län har

bifogat yttrande från polismyndigheten i Karlstad.

Beredningen inom justitiedepartementet av förslaget till förvaltningslag

är ännu inte avslutad. Med hänsyn till delgivningsreglernas betydelse i andra

lagstiftningssammanhang anser jag det påkallat att redan nu för sig ta upp

frågan om ny delgivningslag och följdändringar i rättegångsbalken m. m.

Beträffande ändringar i andra författningar än sådana som tillhör justitie­

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

55

2.2. Delgivningskungörelsen

Närmare bestämmelser om delgivningsförfarandet inom rättegångsväsen­

det finns i delgivningskungörelsen (1947: 641), som gäller för allmän dom­

stol, domstol i vattenmål, ägodelningsrätt, expropriationsdomstol och arbets­

domstolen. Enligt delgivningskungörelsen sker domstolsdelgivning i första

hand på det sättet att handlingen sänds till den som skall delges genom

tjänstebrev eller bud med begäran om skriftligt erkännande av mottagandet

(4 §). Kungl. Maj :t har den 30 juni 1965 föreskrivit, att delgivningserkän­

nande får lämnas för postbefordran utan att avsändaren förser försändel­

sen med frimärken eller betalar postavgiften kontant. Postavgifter för så­

dana försändelser betalas av allmänna medel enligt förordningen (1945:

329) angående utgörande av postavgifter för tjänsteförsändelser m. in.

Om det finns särskild anledning att anta att skriftligt erkännande inte

kommer att lämnas, bör delgivningen ske genom postverket (postdelgiv-

ning) eller, om detta förfarande inte kan tillämpas, genom stämningsman

eller annan, vars intyg kan anses utgöra fullt bevis om delgivningen, s. k.

stämningsmannadelgivning (5 §). För stämningsmannadelgivning bör före­

trädesvis anlitas polismyndighet eller särskilt förordnad stämningsman,

som bor i närheten av den som söks för delgivning. Delgivning med den som

är intagen i fångvårdsanstalt, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

eller ungdomsvårdsskola bör ske genom tjänsteman vid anstalten (7 §).

2.3. Delgivningsbestämmelser för taxeringsförfarandet

Bestämmelser om förfarandet vid delgivning inom taxeringsväsendet

finns i taxeringsförordningen (1956: 623). Delgivning skall här i första hand

ske genom posten, varvid bestämmelserna i RB om delgivning av annan

handling än stämning skall äga motsvarande tillämpning (54 § tredje styc­

ket). Om postdelgivning inte är möjlig, skall polismyndighet anlitas (54 §

fjärde stycket).

Närmare föreskrifter om delgivningsförfarandet på nu berört område

finns i kungörelsen (1957: 514) med föreskrifter om delgivning genom pos­

ten av handling från taxeringsmyndighet. Kungörelsen gäller för taxerings­

nämnd, fastighetstaxeringsnämnd, taxeringsintendent, prövningsnämnd, fas-

tighetsprövningsnämnd, sjömansskattenämnden och länsstyrelse.

2.4. Delgivningscirkuläret m. m.

För andra myndigheter än de förut behandlade gäller bestämmelserna i

Kungl. Maj :ts cirkulär (1943: 772) till statliga och kommunala myndigheter

om postverkets anlitande för delgivning av myndighets beslut in. m. Enligt

detta skall delgivning, om det är möjligt, ske genom att handlingen sänds

med posten, varvid försändelsen kan rekommenderas och mottagningsbevis

kan begäras. Sker översändandet under rekommendation, kan myndigheten

57

i kyrka, anslag i stället skall ske på sätt och plats som Kungl. Maj :t före­

skriver. I fråga om kungörelser som rör kyrkliga angelägenheter har an­

knytningen till kyrkan ansetts böra behållas. Beträffande sådana kungörel­

ser skall Kungl. Maj :t liksom nu ha rätt att förordna att kungörelsen skall

läsas upp i kyrkan förutom att den anslås.

Vid sidan om kyrkokungörande förekommer andra former av kungörande

med ungefär samma funktion. Sålunda anslås ofta förslag till tjänster och

beslut om tjänstetillsättningar enligt regler i verkens instruktioner på myn­

dighetens egen anslagstavla, se t. ex. 10 och 12 §§ statstjänstemannastadgan

(1965:601). Postunderrättelser och meddelanden om insändande av post­

sparbanksböcker för ränteanteckning skall anslås på anslagstavla i postan­

stalts lokal. Kommunala beslut får kommunens medlemmar och andra som

berörs därav reda på genom ett särskilt anslagsförfarande kombinerat med

tillgänglighållande. Se bl. a. 24 § fjärde stycket kommunallagen (1953: 753).

Kallelse till sammanträde eller förrättning i ärende som berör mark som är

samfälld för fler än tio fastigheter med skilda ägare får i de fall då det inte

finns någon känd styrelse eller förvaltare för samfälligheten sändas till en

av delägarna för att vara tillgänglig för dem alla. Uppgift om vilken delägare

som har fått kallelsen tas i sådant fall in i kungörelsen om förrättningen och

kungörelsen anslås i »socken- eller rådstugan» eller på annan plats i kom­

munen. Bestämmelser med denna innebörd finns bl. a. i 57 § lagen (1917:

189) om expropriation, 23 § 3 mom. gruvlagen (1938:314) och 25 § lagen

(1939: 608) om enskilda vägar. En bestämmelse om kungörande av speciellt

slag finns i 13 § 2 mom. skogsvårdslagen (1948: 237). Om ett interimistiskt

awerkningsförbud skall delges men den som söks inte kan anträffas, får

delgivning ske genom att förbudet anslås på avverkningsplatsen och läses

upp för avverkningsmanskapet. Enligt 3 § lagen (1886: 46) angående sten-

kolsfyndigheter m. m. skall ansökan om koncession att bearbeta stenkolsfyn-

dighet bl. a. anslås på lämpligt ställe i orten.

Delgivning genom att handling lämnas till den som söks för delgivning

eller genom kungörande i kyrka skall ibland kompletteras genom ett allmän­

görande, t. ex. i en kungörelsesamling eller genom annons i pressen. Ett

sådant allmängörande ersätter inte delgivning utan har till syfte att ge eu

mera allmän spridning åt det meddelade. Bland kungörelsesamlingarna

märks särskilt länskungörelserna. Tillkännagivande som har tagits in i

länskungörelse skall under vissa förutsättningar kungöras i kyrka men kan

om det är av synnerlig vikt att tillkännagivandet vinner spridning bland all­

mänheten och annat kungörelsesätt inte är föreskrivet anslås i länet. Polis­

chefen upprättar en plan för var sådana anslag skall ske och planen fast­

ställs av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

59

4. De principiella ställningstagandena i departementspromemorian och

huvuddragen av promemorieförslagen

4.1. Allmänna synpunkter

I departementspromemorian konstateras inledningsvis, att 33 kap. RB

ger detaljerade föreskrifter om hur man skall förfara i olika situationer, när

en handling bevisligen skall bringas till någons kännedom. Inom förvalt-

ningsförfarandet finns däremot inte någon motsvarande allmän reglering av

hur delgivning skall ske i olika fall. Även där uppstår dock frågor huruvida

delgivning får ske med ställföreträdare eller ombud, hur delgivning med

juridiska personer skall gå till, hur man skall förfara när en person inte

kan anträffas eller vägrar mottaga handlingen och under vilka förutsätt­

ningar den individuella delgivningen i övrigt kan ersättas med surrogatfor­

mer. Det finns visserligen för vissa förvaltningsrättsliga områden regler,

likartade med dem inom rättegångsväsendet, men sådana i’egler förekom­

mer förhållandevis sparsamt och är delvis ofullständiga. Behov av enhetliga

delgivningsbestämmelser föreligger obestridligen även inom förvaltnings-

förfarandet.

I promemorian framhålls vidare, att det från rättssäkerhetssynpunkt är

av betydelse att delgivningsformerna såvitt möjligt blir desamma på olika

områden av rättslivet. I stort sett föreligger inte några sakliga skäl att i detta

avseende göra skillnad mellan förfarandena vid domstolar och förvaltnings­

myndigheter. Vidare blir det enklare för dem som skall ombesörja delgiv-

ningarna om delgivningsförfarandet följer samma regler oavsett om domstol

eller förvaltningsmyndighet påkallar delgivningen. Genom en enhetlig lag­

stiftning om delgivning kan större enhetlighet i delgivningsförfarandet på

olika rättsområden åstadkommas, och åtskilliga specialbestämmelser i skilda

författningar torde kunna utgå helt. Ytterligare framhålls att vissa sakligt

sett opåkallade skiljaktigheter mellan regleringarna i olika författningar bör

elimineras.

Mot bakgrunden av det anförda förordas i promemorian, att det införs en

central reglering av delgivningsförfarandena, gemensam för domstolarna

och övriga myndigheter.

I promemorian framhålls att man för genomförandet av en lagstiftning

som avser gemensamma delgivningsbestämmelser för rättegång och för­

valtning först och främst måste slå fast vad som menas med delgivning.

Innebörden av de olika bestämmelser som föreskriver eller förutsätter del­

givning synes vara att någon skall få kännedom om innehållet i en handling.

Används ordet delge eller böjningsformer därav synes kravet vara att kän­

nedom om handlingens innehåll skall meddelas genom att handlingen eller

avskrift eller kopia därav lämnas till den sökte eller någon som är behörig

61

förvaltningsrättsliga författningar oklart i vad män ordet delgivning inne­

bär att det får ske delgivning enligt 33 kap. 8—10 §§ RB (surrogatdel-

givning, varmed menas att handling överbringas till annan än den som

ytterst söks för delgivning). Fastän den föreslagna delgivningslagen inte

behandlar frågan när delgivning skall ske, blir det därför nödvändigt att gå

igenom de viktigaste författningarna för att få dem att stämma överens med

delgivningslagens terminologi och systematik.

Delgivningslagen bör enligt promemorian bli tillämplig på delgivning hos

domstolar och andra myndigheter. Lagen skall sålunda i princip ersätta

RB:s delgivningsbestämmelser och de delgivningsföreskrifter som finns i

olika förvaltningsrättsliga specialförfattningar. Ibland knyts självständiga

beslutsfunktioner till ämbeten eller tjänster, vilka i organisatoriskt hän­

seende hör till viss myndighet. Som exempel kan nämnas kammaradvokat-

fiskalsämbetet hos kammarkollegiet, inskrivnings- och konkursdomare hos

underrätterna och taxeringsintendenter hos länsstyrelserna. Även i dessa

fall torde delgivningslagen få tillämpas. Delgivningslagen bör även få till-

lämpas av bergmästaren.

Delgivningslagen får salunda ett något mera vidsträckt användningsområ­

de än RB och den föreslagna förvaltningslagen sammantagna. Förvaltnings­

lagen avses nämligen skola tillämpas hos förvaltningsmyndigheterna alltså

främst hos länsstyrelser och centrala myndigheter med underordnade stat­

liga och kommunala organ, men inte hos förvaltningsdomstolarna och -—-

frånsett ett fåtal bestämmelser —- inte heller hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Bestämmelser om delgivning finns emellertid också utanför rättegångs- och

förvaltningsförfarandet. Här blir delgivningslagen i princip inte tillämplig.

1 mån av behov torde lagen dock genom föreskrift i annan författning kunna

göras tillämplig utanför sitt egentliga tillämpningsområde. Fn sådan hänvis­

ning som nu finns t. ex. i fråga om uppsägning av arrende- eller hyresavtal i

2 kap. 38 § och 3 kap. 36 § lagen (1907: 36) om nyttjanderätt till fast egen­

dom kan sålunda ersättas med hänvisning till vissa bestämmelser i delgiv­

ningslagen.

4.2. De skilda dclgivningsförfarandena och reglerna för valet dem emellan

Promemorieförslaget anknyter tämligen nära till den ordning som nu gäller

för rättegångsväsendet i fråga om de delgivningsmetoder som skall stå till

förfogande. Vissa nyheter föreslås dock, främst i syfte att de enklaste och

billigaste förfarandena skall komma till användning i första hand.

Nu gällande bestämmelser beträffande förekommande delgivningsförfaran-

den för rättegångsväsendets del har redan nämnts (33 kap. 5 § RB och vissa

bestämmelser i delgivningskungörelsen som har refererats under 2.2.). I

praktiken gestaltar sig förfarandena i stora drag på följande sätt. För del­

givning inom riket anlitas posten, om inte rätten finner att den bör ske på

annat sätt. Delgivning genom posten sker på så sätt att handlingen sänds

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

63

givningsformer, antingen särskild postdelgivning eller stämningsmannadel-

givning. Med särskild postdelgivning förstås att posttjänsteman ombesörjer

en delgivningsförrättning i särskild ordning. För stämningsmannadelgiv-

ning anlitas stämningsman eller annan, vars intyg enligt särskilda bestäm­

melser utgör fullt bevis om delgivning. Vid valet mellan dessa två delgiv-

ningsformer bör beaktas att särskild postdelgivning är avsevärt billigare

än stämningsmannadelgivning. Delgivning genom posten väcker också

mindre uppmärksamhet. I promemorian förordas därför att särskild postdel­

givning används framför stämningsmannadelgivning. Sistnämnda delgiv-

ningsform bör få användas om delgivningen varken går att genomföra som

ordinär delgivning eller särskild postdelgivning.

Beträffande valet mellan olika möjligheter till stämningsmannadelgivning

anläggs i promemorian följande synpunkter.

En viktig tanke när det har gällt att reformera bestämmelserna om delgiv­

ning har varit att polisen i största möjliga utsträckning skall avlastas från

delgivningsuppgifter. Det är nödvändigt att polispersonal inte i onödan an­

vänds för andra uppgifter än de rent polisiära. Polispersonal bör inte ryckas

från sina normala arbetsuppgifter för att fullgöra delgivningsuppdrag. De

anförda skälen motiverar, att delgivningsbestämmelserna ges sådant inne­

håll att det framgår att de mer kvalificerade formerna inte får användas

förrän enklare former har prövats och misslyckats eller redan från början

efter noggrann prövning har bedömts utsiktslösa. När det gäller den mest

kvalificerade formen, stämningsmannadelgivning, bör det ställas upp sär­

skilda villkor för att polismyndighet skall få anlitas. I enlighet härmed har

i den föreslagna delgivningsltungörelsen uppställts som villkor att delgiv-

ningsärendet är synnerligen brådskande eller att polismyndighetens biträde

är påkallat av annan särskild anledning.

Till uppsättningen av delgivningsförfarandena bör räknas också kun-

görelsedelgivning och s. k. spikning (33 kap. 12 § andra stycket andra punk­

ten RB). Promemorians förslag beträffande den förstnämnda delgivnings-

formen behandlas dock särskilt i närmast följande avsnitt och beträffande

den sistnämnda i specialmotiveringen.

Nära samband med frågan om delgivningsmetoderna har självfallet frågan

i Vad mån handling får delges genom att den lämnas till annan än den sökte,

s. k. surrogatdelgivning. Nuvarande regler härom för domstolarnas del finns

i 33 kap. 8—10 §§ RB och innebär i korthet följande.

Om den som söks för delgivningen har känt hemvist här i landet men inte

träffas där, får handlingen lämnas till annan medlem av det hushåll han

tillhör. Träffas inte heller någon sådan person, får handlingen lämnas till

den söktes hyresvärd, förutsatt att han bor i huset, eller — under samma

förutsättning — till portvakt eller annan som har tillsyn över huset. Driver

den sökte rörelse med fast kontor, får handlingen också lämnas till biträde

på kontoret, om den sökte själv inte träffas där. Om handlingen lämnats en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

65

4.3. Kungörelse- eller anslagsdelgivning

I departementspromemorian finns en redogörelse för tidigare reform­

strävanden med avseende på bestämmelserna om delgivning genom olika

former av kungörande. Det framhålls att frågan om delgivning genom kun­

görande i kyrka länge har varit föremål för uppmärksamhet. I fråga om de

reformkrav som vid olika tidpunkter har framställts på detta område kan

hänvisas till prop. 1968: 151 s. 8—10. Beträffande frågans behandling un­

der senare tid kan här nämnas följande.

Besvärssakunniga föreslog i 5 kap. 7 § lagen om förvaltningsförfarandet

bestämmelser om delgivning genom anslag på postanstalts anslagstavla som

ersättning för bestämmelserna om delgivning genom kungörande i kyrka.

Om det kunde antas att den sökte skulle få kännedom om delgivningen ge­

nom annons i tidning, skulle anslaget kompletteras med en sådan annons.

Kände man namn och adress på någon eller några av dem som söktes, skulle

de underrättas i vanligt brev, om det kunde ske utan större kostnad eller be­

svär. Enligt huvudregeln skulle delgivningshandlingen anslås. Om denna var

av vidlyftig beskaffenhet eller om det av andra skäl inte var lämpligt att den

anslogs, skulle handlingen hållas tillgänglig hos myndigheten. Ett meddelan­

de om den tid under vilken handlingen hölls tillgänglig och om handlingens

innehåll skulle då anslås och föras in i tidning samt sändas med posten.

Under remissbehandlingen av besvärssakkunnigas förslag gjordes inga

invändningar mot förslaget att ersätta kungörande i kyrka med annan

form för delgivning genom anslag.

En del av remissinstanserna, som inte ville motsätta sig delgivning genom

anslag pa postanstalts anslagstavla, framhöll dock att det var nödvändigt att

anslaget kompletterades med andra former för publicering, i första hand an­

nonsering i tidning. I flera yttranden berördes frågan på vilken anslagstavla

anslag lämpligen borde ske. Därvid förordade flertalet remissinstanser kom­

munens officiella anslagstavla. Vissa uttalanden gjordes också till förmån

för anslag på myndighetens egen anslagstavla. Bl. a. anförde lagberedningen

att det var naturligt att handlingen anslogs hos myndigheten, om denna dis­

ponerade fast lokal. Anslaget hos myndigheten borde enligt beredningen

vara det konstitutiva och anslag på postanstalt och kungörande i tidning

skulle användas som komplettering.

I departementspromemorians motivering konstateras inledningsvis, att

BB:s bestämmelser om kungörelsedelgivning har ansetts behöva ses över

och likaså bestämmelserna om delgivning med delägare i samfällighet. Dess­

utom måste enligt promemorian en delgivningslag som skall gälla för både

rättegång och förvaltning innehålla bestämmelser om delgivning med obe­

stämda kretsar av personer. När det har gällt att finna en lämplig delgiv-

ningsform för de situationer som avses här bör valet stå mellan delgivning

genom anslag och delgivning genom annonsering i pressen. I promemorian

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

67

na uppläggning innebär sålunda att allmänna delgivningsbestämmelser tas

in i en delgivningslag och vissa för rättegångsväsendet speciella delgivnings­

bestämmelser får stå kvar i RB.

Som förut har nämnts förutsätter promemorieförslaget att bestämmelser

om när delgivning skall ske finns i RB och specialförfattningar. Den före­

slagna delgivningslagen reglerar bara sättet för delgivning. F. n. finns emel­

lertid i specialförfattningar bestämmelser som föreskriver både när delgiv­

ning skall ske och hur den skall verkställas. I departementspromemorian har

efter genomgång av de olika författningarna föreslagits ändringar i delgiv-

ningsbestämmelserna för att anpassa dem till delgivningslagen.

Vid genomgången av specialförfattningarna har vissa huvudtyper av del-

givningsföreskrifter kunnat urskiljas. De vanligaste bär formen av mera

allmänna hänvisningar till RB:s delgivningsregler. Dessa hänvisningar är

dels av sådant slag att den föreslagna delgivningslagen kan få bli tillämplig

utan inskränkning, dels av sådant slag att vissa bestämmelser måste undan-

tas. Det förekommer också fall där hänvisning sker direkt till vissa bestäm­

melser i 33 kap. RB. Som exempel på sådan hänvisning nämns i promemo­

rian 66 § nykterhetsvårdslagen. Här föreskrivs att delgivning skall ske ge­

nom posten och att biträde för delgivning får påkallas hos polismyndig­

heten om postdelgivning inte används. I övrigt hänvisas beträffande delgiv­

ning till 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ RB. Med den som har känt hemvist el­

ler känd vistelseort utomlands får delgivning i dessa fall sålunda inte ske en­

ligt lagen på den orten. Inte heller får surrogatdelgivning och kungörelse-

delgivning användas. I departementspromemorian uttalas att dessa delgiv-

ningsformer inte heller i fortsättningen bör få tillämpas med hänsyn till den

ömtåliga och strängt personliga natur som de ärenden som här avses har.

Andra typer av delgivningsföreskrifter som i departementspromemorian

har ansetts böra ändras till överensstämmelse med den föreslagna delgiv­

ningslagen är sådana som innebär att handling skall översändas i rekom­

menderat brev med mottagningsbevis eller att underrättelse eller kallelse

skall ske bevisligen.

Föreskrivs att en handling skall tillställas någon, anses detta i promemo­

rian i princip innebära att delgivning skall ske med adressaten personligen.

1 promemorian behandlas vidare vissa bestämmelser i jorddelningslagen

och vissa andra författningar rörande fastighetsförhållanden som hand­

lar om kollektivdelgivning med delägare i samfälld mark. Dessa bestämmel­

ser har befunnits överensstämma med delgivningslagens bestämmelser om

delgivning i dessa situationer och därför kunna upphävas.

Ytterligare anmärks i departementspromemorian att det vid genomgången

av författningarna har påträffats bestämmelser som inte kan hänföras till

någon av de typer delgivningsföreskrifter som har beskrivits förut. Det finns

sålunda bestämmelser om att delgivning skall ske skriftligen eller att del­

69

erinran mot de bestämmelser som ingår i dessa författningsförslag. Enligt

överlantmätaren i Gotlands län innebär förslagen en förtjänstfull avvägning

mellan rättssäkerhetens krav och nödvändigheten av att få till stånd så

enkla förfaranden som är möjligt i varje särskild situation. Lantmäteristy-

relsen anser, att förslagen i huvudsak har sådant innehåll att de tillgodoser

kravet på rättssäkerhet och kravet på ett tillräckligt enkelt förfarande. Po­

sitiva uttalanden av liknande innebörd görs av advokatsamfundet, skogs­

styrelsen, statens hyresråd, länsstyrelserna i Jönköpings län, Kristianstads

län, Västerbottens län och Älvsborys län samt Taxeringsnämndsordförande-

nas riksförbund.

Förslaget om gemensamma delgivningsbestämmelser

för rättegångsväsendet och förvaltningsförfarandet hälsas med tillfredsstäl­

lelse av så gott som alla remissinstanser. Ingen remissinstans har negativ

inställning i detta hänseende. RÅ anför, att det torde vara förenat med be­

tydande praktiska fördelar att göra delgivningsreglerna inom förvaltnings­

förfarandet i möjligaste mån likartade med dem inom rättegångsväsendet.

Svea hovrätt anser, att generella och lättfattliga bestämmelser om delgiv­

ning är önskvärda och har ingen erinran mot att sådana bestämmelser sam­

las i en särskild delgivningslag. Statskontoret framhåller, att förslaget med

förutsatt tillämpning inom såväl rättegångsväsendet som förvaltningsför­

farandet tillgodoser önskemålet om en enhetlig reglering av delgivnings-

verksamheten. Liknande synpunkter anförs av socialstyrelsen, poststyrel­

sen och kammarrätten. Föreningen Sveriges polismästare finner det lo­

giskt och rationellt att bestämmelserna om delgivning förs samman i en

lag som är gemensam för domstolar och andra myndigheter. EON delar den

uppfattning som uttalas i promemorian att det från rättssäkerhetssynpunkt

är av betydelse att delgivningsformerna blir desamma på olika områden av

rättslivet och att det i stort sett inte föreligger några sakliga skäl att göra

skillnad på domstolar och andra myndigheter. EON finner den föreslagna

delgivningslagen väl ägnad att tillgodose dessa synpunkter. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Dohus län framhåller, att förslaget innebär att för de förval­

tande myndigheterna all tvekan försvinner om 33 kap. RB skall tillämpas el­

ler inte. Redan från denna synpunkt måste enligt länsstyrelsen förslaget häl­

sas med tillfredsställelse. Överlantmätaren i Örebro län uttalar, att en för

domstolsväsendet och förvaltningen gemensam delgivningslag torde innebära

väsentliga lagtekniska förenklingar och medföra betydande lättnader i lag­

tillämpningen. Enhetliga regler för delgivningsförfarandet på skilda rätts­

områden underlättar arbetet för den som skall svara för delgivningen och

medför över huvud taget ökad rättssäkerhet. RPS stryker under att det för

dem som skall verkställa delgivningar är angeläget att så enhetliga regler

som möjligt gäller för delgivningsförfarandet. Liknande uttalanden görs av

statskontoret och länspolischefen i Kristianstads län.

Några myndigheter är något mera återhållsamma i sina uttalanden i denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

71

om vad delgivning är och att reglerna i lagen beskriver tillvägagångs­

sättet när en handling bevisligen skall bringas till någons kännedom. I

samma syfte skulle enligt länsstyrelsen reglerna om på vad sätt delgivning

verkställs genom parts försorg kunna sammanfattas i en paragraf.

En något kritisk inställning har länsstyrelsen i Jönköpings län som ifrå­

gasätter, om inte ytterligare överväganden beträffande vissa delar av spe­

ciallagstiftningen bör ske för att eliminera risken för misstolkningar.

Länsstyrelsen anser sålunda t. ex. att de nuvarande anslagsföreskrifterna i

bl. a. 209 § utsökningslagen, 150 § byggnadslagen och 44 § förordningen

angående yrkesmässig automobiltrafik bör behållas i sak i avvaktan på

en större revision på respektive områden. Dessa bestämmelser bör därför

enligt länsstyrelsen uttryckligen undantas från förfarandet enligt 17 § del­

givningslagen. Länsstyrelsen i Västmanlands län gör ett liknande uttalande.

Några remissinstanser gör uttalanden om lagens tillämpningsområde.

Riksförsäkringsverket framhåller sålunda, att de allmänna försäkringskas­

sorna, för vilka verket är tillsynsmyndighet, inte kan anses utgöra myn­

dighet i förevarande sammanhang. Den föreslagna delgivningslagen och

delgivningskungörelsen blir således inte utan vidare tillämpliga för försäk­

ringskassorna. Riksförsäkringsverket anser det önskvärt, att delgivnings­

lagen och delgivningskungörelsen genom stadgande i särskild författning

sätts i kraft för kassorna. Patent- och registreringsverket anför, att delgiv­

ningslagens bestämmelser i och för sig skulle bli tillämpliga på vissa av

patentverkets försändelser beträffande vilka uttryckliga delgivningsföre-

skrifter saknas i de författningar som ämbetsverket har att tillämpa. En

sådan tillämpning på patentverkets område skulle innebära en betydande

belastning för patentverkets kontorsorganisation. Eftersom en omläggning

enligt förslaget skulle medföra en allvarlig komplikation för patentverket,

avstyrks att de föreslagna delgivningsstadgandena görs tillämpliga för ver­

ket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

5.2. De skilda delgivningsförfarandena och reglerna för valet dem emellan

Departementspromemorians förslag beträffande de olika delgivning s-

fö rf arande n as utformning och tillämpningsområden

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Flera remissinstanser uttalar särskild tillfredsställelse över att delgiv-

ningsformen särskild postdelgivning föreslås få ett vidare användningsom­

råde. Bl. a. understryks detta för utsökningsväsendets del av EON och

kronofogdemyndigheten i Stockholm. Lantmäteristyrelsen anser, att for­

men särskild postdelgivning är av stort intresse i fastighetsbildningssam-

manhang. Denna form torde enligt styrelsen vara effektivare och snabbare

än ordinär delgivning samtidigt som merkostnaden synes vara förhållan­

devis obetydlig. På grund härav och då metoden synes ha fått en ganska

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

73

Efter redogörelse för de kostnader som olika slag av försändelser medför

(jfr under 5.4.) konstaterar poststyrelsen, att det ligger i öppen dag att del­

givning med vanligt brev är den från kostnadssynpunkt fördelaktigaste del-

givningsmetoden. Vanligt brev når i regel snabbt och direkt adressaten i hans

bostad eller på hans kontor. Jämfört med den särskilda postdelgivningen har

det vanliga brevet den fördelen att det enkelt kan eftersändas om adressaten

har ändrat vistelseort. Delgivning med en ordinarie postförsändelse är för öv­

rigt över huvud taget smidigare och mindre uppseendeväckande än sär­

skild postdelgivning. Poststyrelsen framhåller, att delgivning med vanligt

brev har stora fördelar även i förhållande till delgivning genom rekom­

menderat brev med mottagningsbevis. Poststyrelsen anser, att sistnämnda

delgivningsform bör användas bara när det anses befogat av särskilda skäl.

Poststyrelsen berör vidare hur portofriheten för delgivningserkännande

skall ordnas och kommer därvid fram till att det lämpligaste systemet är

det som nu används för delgivningserkännande till domstolar in. fl. Detta

system, som förutsätter tillstånd av Kungl. Maj :t, anser poststyrelsen vara

att föredra såväl ur myndighetens som postverkets synpunkt. Poststyrelsen

föreslår därför, att systemet med frankeringsfrihet för delgivningserkän­

nande får tillämpas av alla myndigheter, såväl statliga som kommunala.

Detta skulle innebära, att statsverket tar på sig portokostnaderna för dessa

försändelser även för de kommunala myndigheterna.

De förslag i departementspromemorian som syftar till att minska

polismyndighets medverkan vid delgivning har vunnit de

flesta remissinstansernas gillande. RÅ framhåller sålunda som en särskild

fördel, att bestämmelsen att stämningsmannadelgivning bara skall tillgri­

pas om ordinär delgivning med posten eller särskild postdelgivning inte

kan äga rum blir gällande även inom förvaltningsförfarandet. Han anser,

att detta torde medföra åtskillig arbetsbesparing för polisen. RPS, stats­

kontoret, länsstyrelsen i Stockholms län och länspolischefen i Värmlands

län understryker vikten av att polisens medverkan i delgivningsarbetet be­

gränsas i så stor utsträckning som möjligt. RPS tillägger, att det dock kan

finnas en viss fara för att polismyndigheten kommer att anlitas i samma

utsträckning som tidigare, eftersom begreppen »synnerligen brådskande»

och »annan särskild anledning» kan tolkas på sådant sätt att polisen blir

belastad i större utsträckning än som har avsetts. RPS anser, att polis­

myndigheten bör anlitas endast om det på grund av ärendets synnerliga

brådska eller eljest är uteslutet att bruka annat delgivningssätt eller att an­

lita stämningsmän. Även Föreningen Sveriges polismästare hälsar med till­

fredsställelse, att den nya delgivningskungörelsen ålägger myndigheterna

större restriktivitet när det gäller att använda polismyndigheterna för

stämningsmannadelgivning. Föreningen ifrågasätter, om inte detta bör

komma till tydligare uttryck i lagtexten. Liknande farhågor för att myn­

digheterna inte följer rekommendationen att inte använda polismyndighe-

3| Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

75

tveksam till ett uttalande i promemorian, nämligen att frågan i vad mån

ytterligare inskränkning i tillämpningen av de olika delgivningsformerna

inom förvaltningsförfarandet behövs bör övervägas först när författningar­

na som reglerar detta förfarande ses över i annat sammanhang. Länssty­

relsen anför som exempel på fall där problem kan uppstå 33 § 4 mom.

vägtrafikförordningen (1951: 648) som handlar om återkallelse av körkort.

1 dessa fall tillämpar länsstyrelsen f. n. 33 kap. RB analogivis. De övervä­

ganden som ligger bakom förbudet mot surrogatdelgivning i fall som avses

i 33 kap. 13 § har därvid ansetts böra leda till att surrogatdelgivning inte

heller får användas i förevarande fall. Detta bör gälla även delgivning av

slutliga beslut enligt nykterhetsvårdslagen m. fl. och besked om återkal­

lelse av pass. Delgivningslagen medför enligt länsstyrelsen en annan situa­

tion. Varken i delgivningslagen eller i flertalet specialförfattningar finns

undantag. Av delgivningslagen framgår inte, att förvaltningsmyndighet utan

ledning av författningsbestämmelser i fortsättningen skall pröva vilka del-

givningsformer i lagen som lämpligen bör användas. Om inte de olika spe­

cialförfattningarna på förvaltningssidan redan i nu förevarande samman­

hang kan kompletteras med erforderliga delgivningsföreskrifter, torde i

vart fall lämpligen i delgivningskungörelsen förvaltningsmyndighet böra

uttryckligen åläggas att pröva om undantag skall göras från de allmänna

delgivningsreglerna.

Departementspromemorians uttalande, att en allmän delgivningslag bör

innehålla endast sådana inskränkningar i tillämpningsom­

rådet för de olika delgivningsformerna som gäller både för domstols-

processen och förvaltningsförfarandet, har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av samtliga remissinstanser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

5.3. Kungörelse- eller anslagsdelgivning

Departementspromemorians förslag om anslagsdelgivning har blivit före­

mål för stort intresse hos remissinstanserna. Olika meningar uttalas dels

i frågan huruvida anslag bör ges företräde framför annonsering i pressen

som konstitutivt element i delgivningsformen, dels beträffande valet av an­

slagstavla som bör användas. Departementspromemorians förslag i dessa

hänseenden har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande

antalet av de remissinstanser som har uttalat sig. Viss kritik riktas dock mot

promemorians förslag till närmare utformning av delgivningsmetoden.

Vad angår frågan huruvida anslag eller annonsering bör väl­

jas som konstitutivt element anför Föreningen Sveriges häradshövdingar och

stadsdomare, att ett anslagsförfarande under nuvarande förhållanden inte lär

kunna undvaras för de delgivningssituationer som det är fråga om här. Av de

alternativ till lösning som har framkommit är enligt föreningen det som

har föreslagits i departementspromemorian det lämpligaste. Bland övriga

77

Svenska Kommunförbundet säger sig inte ha något att erinra mot prome-

morieförslaget men förordar att slutligt ställningstagande inte sker förrän

informationsutredningens förslag föreligger.

Några remissinstanser uttalar den åsikten att annan anslagstavla än kom­

munens officiella bör användas. Svea hovrätt har den uppfattningen att an­

slag hos myndighet skall vara huvudregel och att anslag på annan plats skall

användas bara när utsikterna att nå den sökte ökar därigenom. Hovrätten

framhåller dock, att detta övervägande inte utesluter att det i speciallagstift­

ningen kan vara lämpligt att föreskriva anslag på kommunens anslagstavla.

I de situationer där kungörelsedelgivning används nu anser hovrätten att det

inte finns större möjligheter att nå den sökte genom anslag på kommunens

anslagstavla än genom anslag hos myndigheten. När det är fråga om del­

givning med delägare i samfällighet eller med obestämda personkretsar, bör

däremot lokalt anslag ha visst värde. Även här är emellertid sannolikheten

liten för att ett anslag i kommunal- eller stadshus — vid sidan av annonse­

ring och brevmeddelanden — får självständig betydelse för delgivningens

effektivitet. Kammarrätten delar Svea hovrätts åsikt att anslag hellre bör

ske hos myndigheten i de fall, då kungörelsedelgivning används nu. Över­

lantmätaren i Örebro län anser, att anslaget bör ske på postanstalts anslags­

tavla. Föreningen Sveriges polismästare, vilken som förut har nämnts i prin­

cip är mot delgivning genom anslag och i stället är förespråkare för att del­

givning i de fall som avses här sker genom annonsering, framför som ett

alternativ att anslaget sker på myndighetens anslagstavla. Härigenom kan

man komma ifrån den kostnad som skötseln av kommunens anslagstavla

medför.

Förslaget att jämte anslag skall kunna förekomma kompletterande

annonsering i pressen berörs särskilt av några remissinstanser. Över­

lantmätaren i Västernorrlands län framhåller, att annonsering utan tvekan

är en effektiv meddelelseform som bör tillämpas i all den utsträckning som

det bedöms försvarligt med hänsyn till kostnaderna men också till sakens be­

tydelse objektivt sett för den person som man vill nå med delgivningen. RPS

anför, att annonsering i pressen särskilt i stora kommuner, där anslagstavlan

inte uppmärksammas fortlöpande, torde vara ett nödvändigt komplement till

anslaget på kommunens anslagstavla. Kammarrätten anser, att myndigheterna

bör ha större möjligheter än som anges i departementspromemorian att an­

vända annonsering i pressen som komplement till anslaget. Kostnaderna för

annonsering torde enligt kammarrätten kunna nedbringas genom att annon­

seringen samordnas. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att föreskriften

om komplettering av anslaget genom tidningsannonsering bör utformas som

en fakultativ bestämmelse med servicesyfte. Bedömningen i fråga om tid-

ningskungörandet är nämligen vansklig, och en vidsträckt tillämpning av så­

dant kungörande torde komma att förorsaka betydande kostnader.

Komplettering på annat sätt än genom annons i tidning ifrågasätts av två

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

79

i orten bosatta delägare. En utredning om ägarförhållandena i samfällig­

het kommer otvivelaktigt ofta att vålla besvär som inte är sakligt motiverat,

anför föreningen.

Som har nämnts tidigare anser företrädare för lantmäteriväsendet, att

möjlighet bör finnas att som sker nu i vissa fall sända meddelande till en

delägare i samfällighet för att hållas tillgängligt för dem alla. Lantmäteri-

styrelsen menar sålunda, att en sådan möjlighet bör finnas, när det skulle

innebära betydande kostnad och besvär att sända meddelande till alla

delägarna. Styrelsen framhåller, att det skulle innebära betydande olägen­

heter utan motsvarande vinst i rättssäkerhetshänseende att nu skärpa

kraven när det gäller innehavare av obetydliga andelar. Överlantmätarna

i Hallands län och Västernorrlands län anser, att man vid bedömningen av

om meddelande skall sändas eller inte bör ta hänsyn även till det värde

som står på spel för vederbörande.

Svea hovrätt uttalar, att meddelanden till kända delägare i samfällighet

bör sändas i den utsträckning som föreskrivs för anslagsdelgivning i alla

de fall där delgivning sker med annan än den sökte eller någon som har

rätt att föra hans talan. I annat fall kan resultatet av delgivning med sty­

relseledamot eller förvaltare bli sämre än om anslagsdelgivning har skett,

påpekar hovrätten.

Departementspromemorians förslag att i fortsättningen stämning s-

män skall för ordnas av länsstyrelserna har godtagits

så gott som genomgående. Förslaget avstyrks av endast två remissinstanser,

nämligen länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och delgivningscentralen

i Stockholm. Båda dessa myndigheter förordar, att nuvarande ordning i

huvudsak behålls. RPS förutsätter, att stämningsmän förordnas till så­

dant antal att även brådskande delgivningar kan verkställas genom deras

försorg. Detta är nödvändigt för att belastningen på polisen skall kunna

begränsas i erforderlig omfattning.

Förslaget till bestämmelse om delgivning med ombud har kri­

tiserats av Styrelsen för Sveriges advokatsamfund som finner det angeläget

att bestämmelsen utformas så att det framgår att — då part har anlitat

ombud — delgivningen regelmässigt skall ske med ombudet.

Den i departementspromemorian föreslagna fördelningen av delgivnings-

bestämmelserna mellan delgivningslagen och RB har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Svea hovrätt ut­

talar, att med hänsyn till den detaljrikedom som i övrigt präglar RB det

bör erinras i 33 kap. RB om att särskilda bestämmelser gäller om delgiv­

ning i allmänhet. Kapitlet skulle därvid behålla sin nuvarande rubrik.

Mot den metod som har valts i departementspromemorian när det gäller

följdändringar till delgivningslagen har några invänd­

ningar inte rests under remissbehandlingen. Inte heller har några er­

inringar gjorts mot den indelning i olika typer av delgivningsföreskrifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

81

Departementspromemorians förslag till ändringar i specialförfattningars

bestämmelser om kollektiv delgivning med delägare i sa m-

fälld mark har föranlett följande uttalande från lantmäteristyr elsen.

Bland de nuvarande bestämmelserna om kallelse till lantmäteriförrätt-

ningar in. m. finns bestämmelser rörande förenklat förfarande när del­

ägare i samfälld mark skall kallas (ex. 7 kap. 1 § och 21 kap. 10 § jorddel­

ningslagen, 6 § ensittarlagen, 25 § lagen om enskilda vägar). Innehållet i

dessa motsvaras i huvudsak av bestämmelser i 10, 16 och 17 §§ delgivnings­

lagen. Enligt motiven avses dessa bestämmelser ersätta de nu gällande

bestämmelserna. Vid utformningen av ändringarna i 7 kap. 1 § jorddel­

ningslagen etc. har emellertid hänvisning till delgivningslagen inte inta­

gits. En sådan hänvisning torde väl vara nödvändig om man vill göra del­

givningslagen tillämplig för de fall som här avses. Den omständigheten att

ordet »delgives» nu förekommer på ett ställe i 7 kap. 1 § jorddelnings­

lagen etc. synes inte innebära att det kallelseförfarande som regleras i para­

grafen utgör delgivning i den mening varom nu är fråga. Emellertid

anser lantmäteristyrelsen att man bör undvika att nu genomföra här åsyf­

tade ändringar i 7 kap. 1 § jorddelningslagen och de övriga ovan angivna

paragraferna. Ändringarna skulle visserligen bli ganska obetydliga i sak,

men det torde underlätta tillämpningen om man avstår från att införa del­

givningslagen i detta avseende under den korta tid som nuvarande fastig-

hetsbildningslagstiftning kan beräknas komma att gälla. I fråga om lagen

om enskilda vägar kan frågan om ändring tas upp senare i annat samman­

hang. I fråga om motsvarande bestämmelser i 6 § sammanföringslagen

har en hänvisning till delgivningslagen införts i det föreliggande ändrings­

förslaget, men eftersom likformighet i kallelseförfarandet är önskvärd bör

gällande bestämmelser kvarstå också här. Detsamma gäller bestämmelserna

om annons i tidning. Liknande synpunkt kan anläggas på bestämmelsen i 3 §

bysamfällighetslagen om kallelse i fall då delägarna är flera än tio. By-

samfällighetslagen torde inom några år komma att ersättas av en ny lag.

Även Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare påpekar, alt

delgivning inle är avsedd i 7 kap. 1 § jorddelningslagen varför de supple­

rande reglerna i 10 § och 16 § andra stycket delgivningslagen inte utan

vidare blir tillämpliga.

Överlantmätaren i Gotlands län anser, att ändringarna i 7 kap. 1 § jord­

delningslagen in. fl. lagar kommer att medföra viss oklarhet för förrätt-

ningsmannen, när han skall kalla en samfällighet med många delägare

och utan styrelse. Överlantmätaren anför vidare.

F. n. sker kallelse när flera än tio delägare finns dels kollektivt genom

anslag (kungörelse) dels genom personlig kallelse till en av delägarna. Om

kallelse nu i stället skall ske enligt 16 § delgivningslagen måste förrättnings-

mannen dels kollektivt kalla med anslag, dels enligt 17 § andra stycket

delgivningslagen utsända »meddelande» om den anslagna kallelsen — vil­

ket meddelande i praktiken lika lätt utformas som en kopia av kallelsen —

»till varje känd person ... om det kan ske utan betydande kostnad eller

besvär». Om man tar det ej så ovanliga fallet att förrättningsmannen skall

företa ägoutbyte vid vägomläggning och har att kalla en samfällighet med

30—40 delägare (motsvarande gäller vid sammanföringsförrättning m. fl.).

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

83

Om det av någon särskild anledning anses behövligt kan avsändaren be­

gära mottagningsbevis beträffande rek., ass. och vanligt paket. Adressaten

eller hans befullmäktigade ombud får då på mottagningsbeviset teckna er­

kännande om att han kvitterat ut försändelsen. Avgiften för mottagnings­

bevis är 70 öre. Den lägsta sammanlagda avgift som utgår för en rekom­

menderad försändelse med mottagningsbevis är sålunda 3 kr 25 öre.

Statskontoret stryker under att en strikt tillämpning av den i departe­

mentspromemorian angivna ordningen vid val av delgivningsmöjligheter

vid stämningsmannadelgivning förutom en önskvärd begränsning av po­

lisens belastning med delgivningsbestyr är ägnad även att medföra inte

oväsentliga kostnadsbesparingar.

Kammarrätten framhåller som har nämnts förut att fördelarna med

annonsering i tidning av rättssäkerhetsskäl kan vara så betydande att

myndigheterna bör ha större möjligheter att använda sig därav än som sy­

nes vara avsett i departementspromemorian. Enligt kammarrätten skulle

besparingar kunna göras vid användande av det i och för sig kostnadskrä­

vande kungörelseförfarandet genom annons i tidning, nämligen om kun­

görelser från samma myndighet samordnades och fick en enklare utform­

ning än vad som för närvarande synes vara fallet. Som förut har nämnts

befarar länsstyrelsen i Stockholms län, att de nya reglerna för delgivning

kommer att medföra ökad arbetsbelastning för länsstyrelsen. Fråga kan

enligt länsstyrelsen uppkomma om viss personalförstärkning på prövnings-

nämndens kansli och på överexekutorssektionen. Vidare påpekar länsstyrel­

sen den väsentliga ökning av expensanslagen som blir nödvändig, om tid-

ningsannonsering införs i föreslagen utsträckning. Länsstyrelsen vill dock

framhålla, att väntade ökade kostnader för tidningsannonsering i viss ut­

sträckning kommer att minska på grund av att den för närvarande obliga­

toriska annonseringen i Post- och Inrikes Tidningar enligt förslaget inte

vidare skall förekomma som ett led i en allmän delgivningsmetod. Även

länsstyrelsen i Södermanlands län befarar, att de föreslagna bestämmelser­

na kommer att medföra ett inte oväsentligt merarbete för de administrativa

myndigheterna. Föreningen Sveriges polismästare föreslår att anslagsdelgiv-

ning sker på myndighetens egen anslagstavla, varigenom man kommer ifrån

de inte obetydliga kostnader som skötseln av de kommunala anslagstavlor­

na, uppsättande av nya sådana m. fl. åtgärder torde komma att medföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

85

situationer då kungörelseannonseringen innehåller inslag av både delgiv­

ning och allmängörande. Exempel på detta finns i bolags- och förenings-

lagstiftningen, konkurslagstiftningen och patentlagstiftningen.

Den utformning som författningsbestämmelserna om kungörelseannon­

sering har erhållit kan enligt informationsutredningens uppfattning disku­

teras. Enligt utredningen förefaller det som om det emellanåt varit minst

lika angeläget för författningsskrivaren att få en formell utgångspunkt för

beräkning av besvärstid o. dyl. som att tillkännagivandet verkligen skall nå

den som behöver ha kännedom om det för att kunna bevaka sin rätt.

Utredningen framhåller, att kungörelseannonseringen är av stor bety­

delse från rättssäkerhetssynpunkt. För att fylla sitt ändamål måste den där­

för vara effektiv i den meningen att den sker på ett sådant sätt att de med­

delanden den innehåller så långt det är möjligt verkligen når de personer

som behöver få del av dessa meddelanden. Samtidigt måste de kostnader

som föranleds av kungörelseannonseringen vara rimliga.

Informationsutredningen föreslår en systematisering av föreskrifterna om

media för kungörelseannonsering. Förslaget går ut på att minska antalet

särskilda media som är föreskrivna i författning och därmed obligatoriska.

För varje kungörelsesituation bör ett eller flera sådana obligatoriska me­

dia vara bestämda. Utan författningsföreskrift bör domstol eller annan

myndighet dessutom ha rätt och i vissa situationer även skyldighet att an­

vända vissa andra media som komplement till de obligatoriska. Sådana me­

dia benämner utredningen stödjande media.

Informationsutredningen förordar i likhet med departementspromemo­

rian att kungörande i kyrka inte längre skall förekomma som medium för

kungörelseannonsering. Vidare innebär utredningsförslaget att ett annat

medium, nämligen länskungörelserna skall uteslutas helt. Som redan har

framgått intar informationsutredningen den ståndpunkten att annonsering

i pressen bör ges företräde framför anslag som generellt obligatoriskt me­

dium för kungörelsedelgivning. Utredningen anför följande synpunkter på

frågan.

Båda de angivna formerna av kungörelsedelgivning förutsätter aktivitet.

Denna innefattar vid delgivning genom anslag uppsättning av anslaget, nog­

grann notering av dagen härför och nedtagning när ifrågakommade fatalie-

tid gått till ända. Dessa åtgärder verkställs vid anslag på rättens/myndig­

hetens tavla av den tjänsteman som handlägger målet (ärendet) och vid an­

slag på kommuntavla av nämnda tjänsteman och den kommunala s. k. an-

slagsförrättaren i visst samspel. Kungörelsedelgivning genom annonsering

i pressen förutsätter också ett samspel, nämligen mellan den handläggande

tjänstemannen och vederbörligt pressorgan. Det sammanhållande ansvaret

för att kungörelsedelgivningen sker i laga ordning och för fastställandet av

utgångspunkten för beräkning av besvärs- och andra fatalietider tillkommer

i båda fallen den handläggande tjänstemannen. Utgångspunkten är i ena

fallet dagen för anslaget, i det andra dagen för annonseringen. Möjligen be­

reder annonseringsformen emellanåt något mera bestyr för tjänstemannen

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

87

Beträffande Post- och Inrikes Tidningar anser informationsntredningen,

att tidningen bör omgestaltas för att kunna tjäna kungörelseannonseringens

ändamål bättre.

Särskild uppmäi\ksamhet ägnar utredningen åt annonseringen i ortstid­

ning. Detta medium anser utredningen vara det ojämförligt mest effektiva

när det gäller att tillgodose det konkreta syftet med kungörelseannonsering­

en på regional och lokal nivå. Utredningen kommer fram till att kungörelse­

annonseringen i dessa fall för effektivitetens skull bör utsträckas att avse

de ortstidningar vilkas spridning täcker en klar majoritet av medborgarna

i orten eller området inte bara totalt utan även inom skilda samhällsgrup­

per. Även vid ett rationellt tidningsval medför förslaget dock obestridligen

ökade kostnader. Emellertid bör kostnadshänsyn enligt utredningen i prin­

cip inte hindra en kungörelseannonsering i ortstidningar av den omfattning

utredningen har funnit angelägen från effektivitetssynpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

6.2. Justitiedepartementets promemoria till remissbehandlingen av utred -

ningsbetänkandet

Till remissen av betänkandet fogades en promemoria som hade upprättats

inom justitiedepartementets processrättsenhet och som i det följande kallas

remisspromemorian. I denna anfördes att under den fortsatta behandlingen

av det i departementspromemorian framlagda förslaget till delgivningslag

tagits under övervägande att utforma bestämmelserna om anslagsdelgivning

på annat sätt än som hade föreslagits i departementspromemorian, över­

vägandena gick ut på att det skulle bli obligatoriskt att meddelandet anslogs

i myndighetens lokal och att konstitutiva verkningar i första hand skulle

anknytas till att anslag hade skett på detta sätt. För att göra anslagsdelgiv-

ningen så effektiv som möjligt kunde det därjämte göras obligatoriskt att

meddelandet fördes in i lämplig tidning. Anslag på kommuns anslagstavla

borde också kunna förekomma men endast som stödjande medium i vissa

situationer då anslag av lokal natur var av värde.

Remissinstanserna ombads att yttra sig även över den nu berörda lös­

ningen samtidigt med att yttrande avgavs över utredningsförslaget.

6.3. Remissyttranden

Yttrande över informationsutredningens betänkande och den förut nämn­

da remisspromemorian har avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre

Norrland, RPS, lagberedningen, försvarets civilförvaltning, civilförsvarssty-

relsen, riksförsäkringsverket, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk,

sj öf art sstyrelsen, statens planverk, statskontoret, riksrevisionsverket, skol­

överstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens naturvårdsverk, kommerskolle­

gium, patent- och registreringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, statens kon­

89

remissinstanser ifrågasatt värdet av att kommuns anslagstavla i vissa situa­

tioner skall användas som stödjande medium.

De remissinstanser som har förordat det förslag till lösning av frågan om

kungörelseannonsering som betänkandet innehåller framför departments-

förslaget är statskontoret, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala

län och Jämtlands län, överlantmätarna i Malmöhus län, Jämtlands län

och Norrbottens län, arbetsmarknadsstyrelsen, stadsfullmäktige i Trelle­

borg, Svenska bankföreningen och Svenska Tidningsutgivareföreningen.

Av uttalanden från i princip tillstyrkande myndigheter kan återges föl­

jande. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser inte, att

»anslåendet på rättens dörr» är en tom formalitet. Föreningen menar, att

stor vikt bör läggas vid att säker utgångspunkt finns för fatalietiders beräk­

ning. Att införande i förstärkande syfte görs i tidning synes lämpligt, sär­

skilt med hänsyn till den nya underrättsorganisationens stora domkretsar. I

yttrande över promemorian Ju 1968: 15 har föreningen biträtt förslaget om

anslag på kommuns anslagstavla. Föreningen anser väl fortfarande att så­

dant anslående, särskilt ifråga om små och medelstora kommuner, väl fyller

den avsedda funktionen. Med hänsyn till de skäl informationsutredningen

anfört mot användandet av kommuns anslagstavla, kan föreningen emel­

lertid ansluta sig till förslaget om denna som enbart stödjande medium. Lik­

nande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Även om man kan

anta att delgivning genom anslag endast undantagsvis når adressaten finner

länsstyrelsen dock att rättssäkerheten kräver ett dylikt förfarande. Annon­

sen skulle då kunna göras mycket kortfattad och ges karaktären av ett med­

delande om att beslut om kungörelsedelgivning har anslagits på myndighe­

tens anslagstavla. Länsstyrelsen upplyser vidare att kungörelsedelgivning

endast förekommer i ett fåtal ärenden per år.

Häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna domsaga anför som främsta

skäl mot informationsutredningens förslag att konstitutiva verkningar knyts

till annonsering i tidning svårigheten att rätta fel i förekommande fält. Yt­

terligare ett skäl mot att med konstitutiva verkningar göra ortstidning till

enda obligatorium för lokala målgrupper är också att tvekan kan uppstå i

det enskilda fallet vilka tidningar det är som har en sådan spridning att en

riktig annonsering kan sägas ha ägt rum.

Att problem kan uppstå om konstitutiva verkningar knyts till att kun­

görandet har skett i tidning har även framhållits av länsstyrelsen i Malmö­

hus län. Denna anför att om kungörandet sker i flera tidningar det inte är

säkert att kungörelsen kommer in på samma dag i alla. Det måste då finnas

bestämmelser om vilken tidpunkt som skall vara avgörande. Även andra

komplikationer kan enligt länsstyrelsen uppstå av ett sådant förfarande. Så

kan t. ex. kungörelsen bli liggande på tidningsofficinen en längre tid innan

den införes. Det synes i stället vara att föredra att ha en för alla tillfällen

fast tidpunkt att falla tillbaka på. Anslagsdatum synes därför böra vara av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

91

ningen föreligger en artskillnad som torde böra påverka kungörelsebestäm­

melsernas utformning. Till en första kategori kan föras fall enligt 33 kap.

12 § rättegångsbalken. Om den med vilken delgivning önskas inte är an­

träffbar med nutida informationskanaler, torde detta ofta tyda på att veder­

börande håller sig undan eller saknar intresse att mottaga delgivningen. I

vart fall torde omständigheterna i regel vara sådana att ett kungörande

främst tjänar formella syften och att ett omständligt och kostsamt kun­

görelseförfarande därför framstår som meningslöst. Det obligatoriska för­

farandet bör då vara så enkelt och billigt som möjligt och kan lämpligen

inskränkas till anslag hos myndighet. En annan kategori utgörs av fall då

delgivning skall ske med en obestämd krets av personer. Här är tydligen av

vikt att få till stånd en så effektiv information som rimligen kan åstadkom­

mas. I dessa fall torde delgivning genom anslag inte kunna anses uppfylla

berättigade krav på effektivitet. Däremot synes det av informationsutred-

ningen föreslagna systemet beträffande media för kungörelseannonsering

vara väl ägnat att ligga till grund för bestämmelser om delgivning i dessa

situationer. Detsamma gäller de fall då delgivningsförfarandet innehåller ett

inslag av s. k. allmängörande. I fråga om valet mellan anslag i vederbörande

myndighets lokal och anslag på kommunens anslagstavla anser gruvrätts-

utredningen att ett förfarande som utgår från användning av myndighetens

anslagstavla är att förorda.

Av de uttalanden som har gjorts av remissinstanser som förordar infor-

mationsutredningens linje kan nämnas följande.

Statskontoret anför följande synpunkter:

Enligt statskontorets uppfattning är det en juridisk bedömningsfråga om

de konstitutiva verkningarna skall knytas an till anslag i myndighetens lo­

kal eller tidningsannonsering. Med hänsyn till det antal ärenden som be­

kantgörs t. ex. vid länsstyrelserna förefaller det dock opraktiskt att det skall

vara obligatoriskt att anslå meddelanden härom i myndighetens lokal. Mot

bakgrund av vad statskontoret tidigare anfört beträffande kungörelseannon­

seringens former, nämligen att dessa bör bestämmas med hänsyn till ären­

denas vikt och natur, förefaller informationsutredningens förslag vara det

lämpligaste. Utredningens förslag ger större valmöjligheter när det gäller

formerna för kungörelseannonsering, varför ämbetsverket vill förorda det

alternativet.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsen finns det inte skäl att behålla anslag på

anslagstavla som generellt obligatoriskt medium. Länsstyrelsen i Jämtlands

län anför som främsta skäl för sin ståndpunkt den bristande effektiviteten

hos anslagsformen.

Stadsfullmäktige i Trelleborg hyser den uppfattningen att det inte kan

innebära olägenhet att som utgångspunkt för beräkning av besvärs- och fa-

talietider använda dagen för annonsering i ortstidning.

Lantmäteristyrelsen finner informationsutredningens förslag om kungö­

relseannonsering ägnade att förbättra effektiviteten i sådan delgivning som

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

93

dast från ett par hall har uttalats farhågor att de föreslagna delgivnings-

bestämmelserna kan komma att vålla en del administrativa myndigheter

visst merarbete.

Jag delar den i promemorian och under remissbehandlingen uttryckta

uppfattningen, att det är önskvärt med enhetliga delgivningsbestämmelser

för förvaltningsförfarandet. Jag tror också, att det är en riktig lösning att,

som har föreslagits, införa gemensamma bestämmelser för domstolar och

Övriga myndigheter. Sålunda kan knappast anföras några sakliga skäl att

göra skillnad mellan delgivningsförfarandena vid domstolar och vid för­

valtningsmyndigheter. Tvärtom torde kunna hävdas att, som har fram­

hållits i promemorian och flera remissyttranden, det är värdefullt från

rättssäkerhetssynpunkt att delgivningsformerna blir desamma på alla om­

råden av rättslivet. Jag kan också ansluta mig till den från flera håll fram­

förda synpunkten, att det är av praktiskt värde för dem som skall verk­

ställa delgivningar att så enhetliga regler som möjligt gäller för delgiv-

ningsförfarandet. I enlighet med det anförda ansluter jag mig till förslaget

att gemensamma delgivningsbestämmelser införs för domstolar och andra

myndigheter.

Sakligt sett anknyter promemorians förslag tämligen nära till den ord­

ning som nu gäller för domstolarna enligt 33 kap. RB, men vissa nyhe­

ter föreslås också. I systematiskt avseende förordas att de grundläggande

bestämmelserna förs samman i en särskild delgivningslag. Jag skall i det

följande behandla förslagets enskildheter närmare. Redan nu vill jag dock

allmänt konstatera, att de sakliga och lagtekniska lösningaima i promemo-

rieförslaget i alla väsentliga delar har tillstyrkts under remissbehandlingen,

och även enligt min mening framstår de som ändamålsenligt utformade.

Som kommer att framgå av det följande har jag uppfattningen att prome-

morieförslaget med vissa, ganska begränsade jämkningar bör genomföras.

Den grundläggande regleringen bör sålunda ske i en särskild lag, i enlighet

med förslaget kallad delgivningslagen. De allmänna delgivningsbestämmel-

serna för rättegångsväsendets del kan alltså utmönstras ur 33 kap. RB,

och detta kapitel kan därvid såvitt angår delgivning begränsas till sådana

regler som skall vara specifika för domstolarna.

Promeinorieförslaget bygger på att delgivningslagen i princip bara skall

ge svaret på hur delgivning skall ske, medan annan lagstiftning som regle­

rar de särskilda rättsområdena eller verksamhetsfälten skall ge besked om

när delgivning är behövlig. Denna teknik, som allmänt har godtagits under

remissbehandlingen, anser också jag vara lämplig. Inom denna ram blir

det möjligt att tillgodose vissa nyss nämnda remissynpunkter som går ut

på att merarbete skulle åsamkas vissa förvaltningsmyndigheter, om de

måste tillämpa de nya delgivningsbestämmelserna i stället för sådana mer

formlösa förfaranden, som nu används i vissa slag av ärenden. I den mån

synpunkter av nu angiven innebörd framstår som befogade, kan i den sär­

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

95

ligger. En uttrycklig bestämning av delgivningsbegreppet — något som har

efterlysts av en remissinstans — anser jag dock inte behövlig.

Enligt promemorieförslaget skall lagen bli tillämplig bara på sådan del­

givning som blir aktuell i mål och ärenden hos myndighet. Jag anser det

dock fördelaktigt att lagen i tillämpliga delar får gälla även när enskild

utan samband med mål eller ärende har att ombesörja delgivning. Jag åter­

kommer härtill i specialmotiveringen till delgivningslagen (under 23 §).

Lagstiftningen bör vidare i enlighet med förslaget få en sådan utform­

ning att det framgår att delgivning skall ske på sätt som föreskrivs i del­

givningslagen utan att det i den författning som reglerar förfarandet på

ett visst område skall behöva göras uttrycklig hänvisning till delgivnings­

lagen. Det blir tillräckligt att berörd författning innehåller föreskrift om

att en handling skall delges.

Om å andra sidan det enligt speciallagstiftningen inte föreligger något

uttryckligt eller — vilket kan vara förhållandet — underförstått krav på

delgivning, skall delgivningslagen inte tillämpas. Patent- och registrerings­

verket har uttryckt farhågor att merarbete skulle uppstå för verket om la­

gens bestämmelser skulle bli tillämpliga beträffande vissa försändelser, för

vilka nu formligt delgivningsförfarande inte används. Med anledning där­

av vill jag framhålla, att delgivningslagen i sig själv inte föranleder att del-

givningskrav uppställs på områden där sådant nu inte gäller. Medger spe­

cialförfattningarna att mer formlöst förfarande för överbringande av hand­

lingar används, kommer den ordningen alltså att bestå. Skulle det bli ak­

tuellt att i en allmän förvaltningslag uppställa krav på delgivning för vissa

slag av expeditioner (t. ex. slutliga beslut), kan frågan komma i ett annat

läge. Frågan om undantag från ett sådant delgivningskrav bör komma i

fråga för viss myndighet, får emellertid övervägas i det lagstiftningsären­

det.

Delgivningslagen föreslås i promemorian också få en bestämmelse att om

det beträffande delgivning i visst slag av mål eller ärende meddelats be­

stämmelser som avviker från lagen, dessa bestämmelser i stället skall gäl­

la. Denna ordning, som har godtagits under remissbehandlingen, finner

också jag vara praktisk. En allmän delgivningslag kan inte tillgodose alla

de skiftande behov som kan föreligga på olika verksamhetsfält. I viss ut­

sträckning kan — som kommer att framgå av specialmotiveringen — redan

nu befintliga särregler behållas på områden där de har befunnits praktiska.

Kvarstår sådana regler, innebär detta alltså att delgivningslagens regler i

motsvarande ämne sätts ur spel.

Av det sist anförda framgår, att det inte är behövligt att — som läns­

styrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt — införa särskilda undantagsbe­

stämmelser för att vissa speciella regleringar om kungörelse skall bestå

orubbade. I och med att dessa avvikande regleringar förutsätts kvarstå,

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

96

kommer delgivningslagens bestämmelser om kungörelsedelgivning inte att

bli tillämpliga på berörda områden.

Riksförsäkringsverket har framfört önskemål om att de nya delgivnings-

bestämmelserna görs tillämpliga på de allmänna försäkringskassorna, trots

att dessa inte är att anse som myndigheter i förevarande sammanhang.

Med anledning därav vill jag nämna, att föreskrifter av sådan innebörd kan

meddelas med stöd av 20 kap. 16 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Innan sådana föreskrifter kommer i fråga, behöver dock övervägas för vil­

ka av försäkringskassornas försändelser delgivningskrav behöver gälla.

Sådana överväganden torde få ske i annat sammanhang.

7.2. De skilda delgivningsförfarandena och reglerna för valet dem emellan

För domstolsväsendets del finns nu detaljerade föreskrifter om hur del­

givning genom överbringande av handling skall ske. Enligt RB och delgiv-

ningskungörelsen gäller i korta drag följande. Delgivning inom riket skall

ske genom posten, om inte rätten finner att den bör ske på annat sätt. I

första hand bör domstolsdelgivningen ske genom att handlingen i tjäns­

tebrev eller med bud sänds till den som söks. Det bifogas en blankett för er­

kännande av mottagandet, som den sökte har att återsända utan att därvid

betala porto. Om det finns särskild anledning att anta att delgivningserkän­

nande av angiven art inte kommer att lämnas, får postverket anlitas för att

utföra delgivningen i särskild ordning, som har beskrivits i det föregående.

Om domstolsdelgivningen inte går att genomföra med postens hjälp, får

stämningsmannadelgivning tillgripas. För sådan skall enligt nuvarande be­

stämmelser företrädesvis användas polismyndighet eller särskilt förordnad

stämningsman, som bor eller tjänstgör i närheten av den plats där delgiv­

ningen väntas ske.

Inom förvaltningsförfarandet gäller, som förut har redovisats, skiftande

bestämmelser på olika områden. Delvis saknas närmare bestämmelser om

förfarandet. I praktiken sker delgivning ofta på det sättet att handlingen

sänds i rekommenderat brev med begäran om mottagningsbevis. I mycket

stor utsträckning anlitas dock polismyndigheten för att verkställa delgiv­

ning i förvaltningsärenden. Vidare bör nämnas att — ehuru detta inte är

bevislig delgivning i den bemärkelse som avses i nu förevarande samman­

hang — i åtskilliga författningar har föreskrivits att meddelanden skall

skickas i rekommenderat brev, varvid ej har uppställts krav på mottag­

ningsbevis.

En annan brist i den förvaltningsrättsliga lagstiftningens delgivningsregler

är att det, frånsett vissa författningsområden, inte finns närmare före­

skrifter om s. k. surrogatdelgivning, dvs. om möjlighet att i och för delgiv­

ning lämna handling till annan än den sökte, varvid den andre har att vida­

rebefordra handlingen till den som skall delges. Därför råder ovisshet om i

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

97

vilken utsträckning surrogatdelgivning får ske inom förvaltningsförfarandet.

Avsaknaden av bestämmelser härom har i rättstillämpningen lett till att

surrogatdelgivning i regel inte har ansetts tillåten.

I departementspromemorian föreslås, att både domstolar och förvaltnings-

myndigheter skall få tillgång till de metoder för delgivning som nu står

öppna för domstolarna enligt RB och delgivningskungörelsen. Beträffande

formerna för handlings överbringande föreslås inte några nyheter, men

däremot förordas skärpta bestämmelser för att få ökad användning av enk­

lare och billigare iörfaranden och en däremot svarande minskning av de mer

kvalificerade och kostnadskrävande metoderna.

Delgivning skall enligt förslaget i första hand ske genom att handlingen

sänds med posten i vanligt brev eller lämnas med bud, varvid i båda fallen

delgivningserkännande eller mottagningsbevis begärs. I promemorian fram­

hålls att man inte kan räkna med att denna delgivningsmetod, som benämns

ordinär delgivning, kan ge resultat i alla situationer. Den förutsätts dock

komma att användas i det övervägande antalet fall.

I andra hand skall myndigheterna — dock med begränsning till vissa

särskilt angivna verksamhetsområden — enligt förslaget få använda en mer

kvalificerad delgivningsmetod som benämns särskild postdelgivning. Den

metoden motsvarar det förfarande som nu förekommer enligt RB och del­

givningskungörelsen och som innebär att delgivningsförsändelse tillställs

postverket som sedan genom sin personal verkställer en delgivningsförrätt-

ning, i regel samordnad med gängse brevutbäring.

Den tredje formen, stämningsmannadelgivning, får enligt förslaget i

promemorian tas i anspråk endast om delgivning enligt de två nyss berörda

metoderna inte kan ske. Ytterligare har inom stämningsmannadelgivningens

område skett en differentiering som siktar till att andra stämningsmän än

polismän skall anlitas i första hand och att sålunda polispersonal inte skall

få tas i anspråk för delgivningsuppdrag annat än när det verkligen behövs.

Reglerna i sistnämnt avseende föreslås bli införda i den föreslagna nya del­

givningskungörelsen. Villkoret för att polispersonal skall få anlitas är enligt

förslaget att delgivningsärendet är synnerligen brådskande eller att av annan

särskild anledning polismyndighets biträde är påkallat.

Departementspromemorians förslag beträffande de nu berörda formerna

för delgivning har genomgående bemötts positivt av remissinstanserna. I hu­

vudsak är det bara de föreslagna förutsättningarna för att polisen skall få

användas vid stämningsmannadelgivning som från några håll har önskats

ändrade. Därvid har förordats ändringar både i skärpande och i uppmjukan­

de riktning. Jag återkommer härtill i det följande.

För egen del vill jag anföra följande synpunkter i fråga om de nu behand­

lade förslagen beträffande formerna för delgivning. Det kan inte råda något

tvivel om att ordinär delgivning genom posten är den billigaste delgivnings-

formen. Detta gäller vare sig handlingen sänds i vanligt brev eller i rekom-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

99

ärendet. Ordinär delgivning är inte heller lämplig i mycket brådskande del-

givningsfall, t. ex. när preskription är nära förestående eller när förhandling

eller törhör skall äga rum med kort varsel. Om ordinär delgivning sålunda

bedöms som utsiktslös eller om delgivningen har misslyckats därför att

adressaten inte vill medverka genom att skicka tillbaka delgivningserkän­

nande eller kvittera mottagningsbevis, måste det finnas möjlighet att anlita

andra delgivningsförfaranden. Enligt departementspromemorian skall i så­

dana fall kunna ifrågakomma särskild postdelgivning, eller — i sista hand

■— stämningsmannadelgivning.

Vad först beträffar särskild postdelgivning har från flera håll uttryckts

tillfredsställelse över att den föreslås få utbredd användning. Även jag

finner det lämpligt att denna delgivningsform tillgrips när ordinär delgiv­

ning påräknas ej leda till resultat. Som poststyrelsen har framhållit torde

den ökade användning av särskild postdelgivning som blir följden av att den

får tillämpas både av domstolar och av vissa andra myndigheter inte behöva

medföra olägenheter, eftersom ordinär delgivning bör kunna användas i ett

stort antal av de fall där man nu använder de mera kvalificerade delgiv-

ningsformerna. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att myn­

digheterna inte onödigtvis använder de kvalificerade delgivningsformerna

när ordinär delgivning är möjlig.

Emellertid kan man, som har framhållits i departementspromemorian och

även av poststyrelsen, inte gå så långt att man tillåter alla myndigheter att

använda den särskilda postdelgivningen. Svårigheter uppkommer, om myn­

digheter som saknar tjänstebrevsrätt skulle få använda sig av den, eftersom

det åtminstone f. n. inte finns möjlighet att fastställa postavgiften så att

avgiften kan betalas när försändelsen lämnas till postbefordran. Behovet av

denna delgivningsform måste också växla avsevärt hos olika myndigheter.

Jag anser därför, att det genom bestämmelser av Kungl. Maj :t bör bestäm­

mas vilka myndigheter som skall få använda den särskilda postdelgivningen.

Jag vill nämna, att den avgränsning i det avseendet som har föreslagits i de­

partementspromemorian (jfr den förteckning som har fogats till det i bila­

ga 1 ingående förslaget till delgivningskungörelse) har godtagits av flertalet

remissinstanser.

Om ordinär delgivning har misslyckats eller bedöms vara utsiktslös och

särskild postdelgivning inte kan äga rum, återstår ingen annan delgivnings­

form än stämningsmannadelgivning. Enligt promemorian bör bestämmelser­

na om denna delgivningsform utformas på ett sådant sätt att polismyndig­

heternas befattning med delgivningsärendena begränsas så mycket som möj­

ligt. Under remissbehandlingen har denna principiella ståndpunkt allmänt

godtagits, och invändningar har förekommit endast från ett par håll såvitt

angår detaljutformningen av bestämmelserna i ämnet.

För min del betraktar jag det som en praktiskt och samhällsekonomiskt

viktig fråga i vad mån polisen skall få tas i anspråk för delgivningsgöro-

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

101

Genom alt, på sätt jag senare kommer att beröra, avsikten är att ett större

antal stämningsmän skall förordnas bör även svårare och mera brådskan­

de delgivningar klaras med hjälp av stämningsmän. Därmed bör man

komma från de problem som Föreningen Sveriges häradshövdingar och

stadsdomare har påtalat i sitt remissyttrande. Med anledning av vad två

länsstyrelser har uttalat om att privatpersoner som förordnats till stäm-

ningsman inte lämpligen bör sköta delgivningar i ärenden av mera öm­

tålig natur, vill jag påpeka att också de särskilt förordnade stämnings-

männen givetvis handlar under ämbetsansvar och får förutsättas fullgöra

små delgivningsuppdrag med omdöme och takt. Att ett ärende är av öm­

tålig natur far därför endast i sällsynta undantagsfall tas till intäkt för att

delgivning genom polis ges företräde framför delgivning genom särskilt

förordnad stämningsmän.

Beträffande personer som är intagna i fångvårdsanstalt, allmän vård­

anstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola bör stämnings-

mannadelgivning ske genom tjänsteman vid anstalten. I enlighet med öns­

kemål som bär framställts under remissbehandlingen avser jag att föreslå,

att man även beträffande personer som vistas på sjukvårdsinrättningar

skall anlita tjänstemän vid inrättningen för att verkställa delgivningen.

I dessa fall kommer sålunda inte stämningsmannaförordnande att behövas.

Det bör anmärkas att, utöver nu behandlade delgivningsmetoder, kom­

mer i fråga anslags- eller kungörelsedelgivning. Dithörande frågor behand-

lar jag i närmast följande avsnitt. Vidare bör nämnas sådan form av del­

givning som benämns »spikning» och som innebär att handling i slutet

kuvert fästs på den söktes husdörr (jfr 33 kap. 12 § andra stycket RB).

Härtill återkommer jag i specialmotiveringen. Det finns emellertid anled­

ning att i anslutning härtill beröra den av delgivningscentralen i Stockholm

väckta frågan om att stämningsmän skulle ges möjlighet att begära hand­

räckning hos överexekutor för att få tillträde till lägenhet för delgivning

med person som vägrar öppna dörren. Enligt min mening måste en sådan

ordning medföra betänkligheter med hänsyn till intresset av att skydda

privatlivets helgd. Övertygande skäl har inte anförts för att intresset av att

delgivning kommer till stånd i ena eller andra fallet skulle väga så tungt

att ett ingrepp av ifrågavarande art framstår som motiverat. Jag framläg­

ger därför inte något förslag i denna del.

En annan fråga som bör tas upp i detta sammanhang är i vad mån det

bör krävas att delgivning sker personligen med den som är enskild part

i en rättegång eller ett administrativt förfarande. För denne är det en viktig

rättssäkerhetsgaranti att han far del av handlingar och annan utredning

som skall ligga till grund för avgörandet. Emellertid kan kravet på delgiv­

ning i regel inte ställas sa högt att ett mål eller ärende aldrig kan avgöras

utan att parten personligen har delgetts allt material som avgörandet skall

grundas på. Visst utrymme måste ges för förfaranden som medger att

Kung i Maj:ts proposition nr 13 år 1970

103

I departementspromemorian uttalas att en allmän delgivningslag som

skall vara tillämplig på hela förvaltningsområdet bör innehålla endast så­

dana inskränkningar som gäller i både domstolsprocessen och förvaltnings-

förfarandet. De inskränkande bestämmelser som finns i RB och de övriga

lagar som nämndes nyss avses stå kvar i dessa lagar. Ytterligare uttalas, att

begränsning av liknande art kan behövas också i annan lagstiftning i för-

valtningsrättsliga ämnen. Det bör enligt promemorian åstadkommas genom

att, när olika förvaltningsrättsliga författningar i framtiden ses över, man

får överväga i vad mån tillämpningen av de allmänna delghmingsbestäm-

melserna behöver inskränkas på samma sätt som har skett i RB beträffan­

de surrogat- och kungörelsedelgivning i vissa fall.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har godtagit promemorians

tankegångar även i dessa delar. Emellertid är det två instanser — social­

styrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län — som ställer sig tveksamma

till tanken att frågan om begränsningar i vissa delgivningsformers använd­

ning skulle övervägas först senare. Det nämns i yttrandena flera exempel

på författningar där begränsningar beträffande surrogatdelgivning anses

behövliga redan nu (jfr slutet av avsnitt 5.2.).

Enligt min mening är socialstyrelsens och länsstyrelsens betänkligheter

välgrundade. Om delgivningslagen med föreslaget innehåll i nu aktuell del

genomförs, kommer möjlighet till surrogatdelgivning att formellt stå öppen

på åtskilliga områden av förvaltningen där regler om sådan delgivning nu

inte finns och delgivningsformen därför inte anses tillämplig. I flertalet fall

lär detta inte vara någon nackdel utan tvärtom en fördel, men man måste

också räkna med att det — utanför de författningsområden där uttryckligt

krav på personlig delgivning nu gäller och enligt förslaget också skall bestå

i framtiden — förekommer ärendetyper där personlig delgivning måste

anses påkallad. En del exempel återfinns som nämnts i de nyss angivna

yttrandena. En kartläggning för att få en fullständig överblick över sådana

ärenden skulle bli mycket tidskrävande, eftersom det inte är fråga endast

om genomgång av ett stort författningsmaterial utan även om att mate­

riellt bedöma mångskiftande ärendetyper med sikte på vilka delgivnings­

regler vederbörande typ kräver. Jag vill nämna, att mycket arbete har krävts

redan för den genomgång som i detta lagstiftningsärende har gjorts för att

— rent formellt — anpassa speciallagstiftningens delgivningsregler till del­

givningslagens terminologi och systematik. Enligt min mening bör inte de

redan hårt belastade lagstiftningsresurserna tas i anspråk för en ny arbets­

uppgift av förut antydd art. Man bör därför följa promemorians linje att

omprövning av speciallagstiftningens delgivningsregler får anstå tills de

skilda författningarna överses i annat sammanhang. För att det i ett över­

gångsskede inte skall bli ett för stort tillämpningsområde för surrogatdel­

givning, synes det lämpligt att, som har framkastats av länsstyrelsen i

Stockholms län, ge myndigheterna en viss befogenhet att pröva om ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

105

— som gick ut på att bestämmelserna om delgivning genom kungörande

i kyrka skulle ersättas av delgivning genom anslag på postanstalts anslags­

tavla — togs frågan upp till ny behandling i justitiedepartementet. Besvärs-

sakkunnigas tanke att kungörande i kyrka skulle ersättas av någon form av

delgivning genom anslag godtogs tämligen allmänt av remissinstanserna,

men olika meningar uttalades när det gällde valet av anslagstavla. Utta­

landen gjordes sålunda till förmån för både kommunens officiella anslags­

tavla och myndighetens egen anslagstavla. Användande av postanstalts an­

slagstavla avstyrktes från många håll.

I departementspromemorian diskuteras två alternativ för utformning av

bestämmelser om delgivning i de situationer som avses här. Det ena går ut

på att delgivning skall ske genom anslag och det andra innebär att delgiv-

ningen skall ske genom annonsering i pressen. Anslagsalternativet får där­

vid förord. Som skäl för denna ståndpunkt åberopas att delgivning så ofta

bildar utgångspunkt för beräkning av besvärs- och andra fataiietider. Dess­

utom skulle enligt promemorian det dra alltför stora kostnader, om del­

givning i ifrågavarande fall genomgående skulle ske genom annonsering i

tidning. I departementspromemorian föreslås därför att anslagsdelgivning

skall ske genom att handlingen hålls tillgänglig viss tid hos myndigheten

eller på plats, som myndigheten bestämmer, och att meddelande härom

och om handlingens huvudsakliga innehåll anslås. Förslaget innebär, att

uppsättandet av anslag blir det konstitutiva elementet i delgivningen. För

att göra förfarandet mera effektivt föreslås att anslaget skall kompletteras

genom att meddelande av samma innehåll som anslaget tas in i lämplig tid­

ning. Denna föreskrift är dock inte obligatorisk. Tidningsmeddelande skall

sålunda ske endast om man har anledning att räkna med att den sökte

därigenom får reda på var handlingen finns. Även viss annan komplettering

föreslås för speciella situationer. I fråga om valet av anslagstavla innebär

promemorieförslaget den skillnaden mot besvärssakkunnigas förslag att det

förordas att kommunens officiella anslagstavla skall användas.

Departementspromemorians förslag att konstitutiva verkningar bör kny­

tas till anslag och inte till annons i tidning har flertalet remissinstanser god­

tagit. Däremot har departementspromemorians val av anslagstavla mött kri­

tik från en del håll. Med hänsyn till att kommunernas storlek i många fall

kommer att ökas väsentligt efter genomförandet av kommunindelningsre-

formen ifrågasätts sålunda om förfarandet är tillräckligt effektivt. Även

kostnadshänsyn anses tala mot att anslag sker på kommuns anslagstavla.

Anslaget bör i stället enligt ifrågavarande remissinstanser ske på myndig­

hetens egen anslagstavla. Anslag på kommuns anslagstavla anses dock kun­

na användas som komplettering, när det gäller ärenden av mera lokal natur.

Några remissinstanser, däribland informationsutredningen, förordar att

annonsering görs till konstitutivt element vid delgivning av det slag som

avses här. Både i sitt remissyttrande och i sitt sedermera avgivna betänkan-

4f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

tod som skall väljas för den delgivningsform som avses här. De nya be­

stämmelserna bör utformas mot bakgrunden av de typfall som avses med

nuvarande bestämmelser om kungörelsedelgivning. Man har sålunda att räk­

na med dels det fallet att den som söks för delgivning inte har känt hem­

vist och det inte heller i övrigt kan klarläggas var han finns, dels det fallet

att han visserligen har hemvist men det visar sig att delgivning inte kan ske

där och man har anledning att anta att den sökte håller sig undan, dels det

fallet att delgivning skall ske med en obestämd krets personer eller med en

så stor krets att det inte kan krävas personliga meddelanden till var och en.

Den första frågan måste självfallet bli vilket förfarande — anslag eller

tidningsannonsering — som ger den största sannolikheten för att den som

söks för delgivning får kännedom om meddelandet. Någon tvekan kan inte

råda om att tidningsannonsering, allmänt sett, måste ges försteg från den

synpunkten. Även om annonsering sålunda antas vara mest ägnad att ge re­

sultat, kan man dock fastslå att utsikterna att verkligen nå ett resultat lika

fullt är synnerligen små i många fall. I all synnerhet gäller det fall av den

första kategorien som nyss nämndes. Frågan är då om det förhållandet skall

få leda till att man nöjer sig med ett i princip mindre effektivt förfarande,

t. ex. anslag i myndighetens lokal. Detta skulle i så fall innebära, att man

accepterar att delgivningsåtgärden får karaktären av en ren formalitet eller

symbolisk åtgärd. Även om verkligheten många gånger är sådan att det inte

tjänar något till att göra mer än en symbolisk åtgärd, är det inte tillfreds­

ställande att bygga upp systemet med utgångspunkt härifrån. Rättssäker­

hetssynpunkter talar för att det effektivaste — eller minst ineffektiva —

förfarandet tillgrips så länge det finns någon möjlighet att den sökte nås på

det sättet. Ett skäl för denna ståndpunkt är också att det i vissa fall kan vara

svårt att förutsäga om utsikterna att nå den sökte i praktiken verkligen är

obefintliga. Det hittills anförda talar för att tidningsannonsering bör väljas

som huvudmetod för att ge spridning åt meddelande som skall delges i nu

avsedda fall. Praktiska och ekonomiska hänsyn talar dock för att en sådan

regel inte bör gälla helt undantagslöst. Är det uppenbarligen meningslöst att

införa annons i tidning, bör anslag i myndighetens lokal kunna komma i

fråga.

De invändningar som har riktats mot att ha tidningsannonsering som hu­

vudmetod för delgivning i nu avsedda fall har som nämnts framför allt gällt

att det blir vissa olägenheter när det gäller att fastslå utgångspunkt för be­

svärs- och andra fatalietider som skall räknas från delgivningsdagen. De

synpunkter som har anförts i det avseendet anser jag vara i och för sig

beaktansvärda. Emellertid bör det uppmärksammas att det med tidnings­

annonsering inte är nödvändigt att, som informationsutredningen har tänkt

sig, låta dagen för annonsens införande i tidning bli avgörande när det gäller

att fastslå utgångspunkten för fatalietidernas beräkning. Man kan i stället

använda samma teknik som förekommer i departementspromemorian såvitt

angår anslagsdelgivning, nämligen att ha en schablonmässig regel om att

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

107

givning i samma mål eller ärende bör anslag på myndighetens anslagstavla

räcka.

I enlighet med det anförda förordar jag att i delgivningslagen införs

bestämmelser om kungörelsedelgivning av följande innebörd. Vid sådan

delgivning skall handlingen hållas tillgänglig viss tid hos myndigheten

eller på plats som myndigheten bestämmer. Meddelande härom införs i

lämplig tidning inom sju dagar från det beslut om kungörelsedelgivning

fattades. Är införande i tidning uppenbarligen meningslöst, får meddelan­

det i stället anslås i myndighetens lokal inom samma tid. Sistnämnda för­

farande får också användas när i fråga om bortovarande kungörelsedelgiv­

ning har skett och därefter ny delgivning skall ske i samma mål eller ären­

de. Delgivning skall anses ha skett på sjunde dagen efter beslutet om kun­

görelsedelgivning. Frågan om val av tidning berörs i specialmotiveringen.

Det bör tilläggas att delgivningslagen bör innehålla en bestämmelse som

motsvarar nuvarande 33 kap. 23 § första stycket RB, vari föreskrivs bl. a.

att om delgivning inte har skett enligt kapitlets föreskrifter rätten kan för­

ordna om ny delgivning. En sådan föreskrift föranleder bl. a. att om genom

förbiseende eller av annan anledning annonsen har influtit för sent i tid­

ningen, förfarandet får göras om. Det kan tilläggas att det normalt måste

förväntas att en tid på sju dagar skall vara fullt tillräcklig för att få in

annonsen i tidningen.

En annan fråga är i vad mån det bör finnas komplement till huvudme­

toden för kungörelsedelgivning. En allmän mening synes vara att det för

vissa delgivningssituationer är lämpligt att — utöver huvudmetoden —

använda också anslag på kommuns anslagstavla. Detta är också min upp­

fattning. I mål och ärenden som rör ett flertal intressenter i viss bygd får

en sådan delgivningsform påräknas bli av praktiskt värde.

När det gäller förutsättningarna för att kungörelsedelgivning skall få

användas, innebär promemorieförslaget att man väsentligen anknyter till

vad som nu enligt RB gäller för rättegångsväsendets del. I likhet med re

missinstanserna anser jag detta vara en riktig linje. Flertalet av detaljerna

återkommer jag till i specialmotiveringen, där jag också behandlar den

närliggande frågan om s. k. spikning som nu regleras i 33 kap. 12 § andra

stycket andra punkten RB.

En särskild fråga när det gäller den närmare utformningen av delgiv­

ningslagens bestämmelser om kungörelsedelgivning vill jag dock beröra re­

dan nu. I åtskilliga författningar, särskilt sådana som angår fastighetsför-

hållanden, finns nu bestämmelser om kollektivdelgivning med ägare till

samfälld mark som tillhör flera fastigheter. Därvid gäller att när de sär­

skilda delägarna i samfälligheten skall kallas till förrättning eller samman­

träde, kallelsen får skickas till en av delägarna för övriga delägares räk­

ning. I kungörelse om förrättningen eller sammanträdet skall anges vem

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

109

in

förhållande bör därför även i de sammanhangen vara annons i tidning.

Kungörande i kyrka bör däremot i stort sett utrensas som publicerings-

metod, något som förutsattes redan i prop. 1968: 151.

1 departementspromemorian redovisas ett stort antal författningar med

bestämmelser av nyss berörd art. Som jag kommer att beröra närmare i

följande avsnitt tar jag nu inte upp fråga om ändring i alla de redovisade

författningarna. Undantag görs framför allt i fråga om författningar som

inom en tämligen snar framtid skall ersättas av ny lagstiftning eller i varje

fall bli föremål för ingripande översyn. Ytterligare är att framhålla att

det måste påräknas att det finns författningar med föreskrift om kyrko-

kungörande, vilka författningar inte har uppmärksammats i förevarande

lagstiftningsärende.

1 enlighet med det nu sagda kommer föreskrifter om kyrkoltungörande

att tills vidare finnas kvar här och var i lagstiftningen. Jag vill erinra

om att den förut nämnda lagen (1968: 687) om ändring i lagen (1942: 117)

med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka innebär, att om det i lag

eller förlattning är föreskrivet att kungörelse skall läsas upp i kyrka

anslag i stället skall ske på sätt och plats som Kungl. Maj :t föreskriver.

Den anslagsform som därvid i första hand förutsätts komma i fråga är

kommuns anslagstavla. Detta innebär, att i de författningar där bestäm­

melser om kyrkokungörande kvarstår förfarandet i praktiken i stället

kommer att bli att anslag sker, enligt hittillsvarande planer på kommuns

anslagstavla.

Av det sagda följer att kommuns anslagstavla behöver tas i anspråk för

vissa delgivningskungörelser och för vissa andra meddelanden som skall

offentliggöras i delgivningssyfte. lanspråktagandet får visserligen avsevärt

mindre omfattning än som förutsattes i departementspromemorian, vari

anslag på kommuns anslagstavla föreslogs bli det primära sättet för kun-

görelsedelgivningen. Emellertid torde det ändå föreligga ett behov av att —

som föreslogs i promemorian — uttryckliga bestämmelser övervägs om så­

dan tavlas användning för vissa delgivningsändamål.

De grundläggande bestämmelserna om kommunens anslagstavla finns

i 14 § kommunallagen och 15 § kommunallagen (1957: 50) för Stockholm.

Av dessa bestämmelser som handlar om kungörelse om fullmäktigsam-

manträden framgår att varje kommun måste anordna en kommunens an­

slagstavla. Fullmäktiges ordförande ansvarar för att lagbestämda medde­

landen om fullmäktiges sammanträden, protokolljustering m. m. anslås på

kommunens anslagstavla. I motiven till bestämmelserna sägs dock att kom­

munens anslagstavla kan användas även för icke-kommunala tillkänna­

givanden, dock endast efter fullmäktiges bestämmande.

Även om den nya användningen av anslagstavlan enligt vad som nyss har

sagts blir av mindre omfattning torde den nödvändiggöra särskilda bestäm­

melser om anslagstavlans användande för andra än kommunala ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

113

Jag vill betona, alt det inte kommer att bli några betungande åtgärder för

kommunerna i förevarande hänseende. Med hänsyn särskilt till den upp­

läggning av delgivningslagens kungörelsedelgivningsbestämmelser som för­

ordas här, blir anslagen på kommuns anslagstavla inte särskilt talrika. De

ifrågakommer huvudsakligen när stödjande medium anses önskvärt vid

tillämpning av delgivningslagen och när i speciallagstiftningen föreskrivs

kungörande i kyrka. I sistnämnt avseende vill jag erinra om att ett stort

antal föreskrifter om kyrkokungörande nu föreslås skola utgå. Vidare kom­

mer under nära förestående eller pågående lagstiftningsarbete ytterligare

föreskrifter av nämnd innebörd att utgå (t. ex. ur fastighetsbildnings- och

inskrivningslagstiftning).

7.4. Övriga frågor

Utöver reglering av de frågor jag redan har behandlat innebär departe­

mentspromemorians förslag till delgivningslag att flertalet av delgivnings-

bestämmelserna i 33 kap. RB får motsvarigheter i delgivningslagen. För­

valtningsmyndigheterna avses sålunda inte bara få tillgång till de förfaran­

den för delgivning som nu står öppna för domstolarna utan även i övrigt

få närmare regler om vad som skall gälla i delgivningssammanhang.

Promemorians förslag till delgivningslag i de delar som jag inte har be­

rört i de föregående avsnitten har i huvudsak godtagits av remissinstanser­

na. Även jag har funnit att de föreslagna bestämmelserna i flertalet avseen­

den är lämpliga. I vissa, huvudsakligen detalj betonade frågor förordar jag

dock vissa jämkningar enligt vad som kommer att framgå av specialmoti­

veringen till delgivningslagen. Flera av jämkningarna har skett för att till­

godose remissynpunkter.

En delgivningsbestämmelse i 33 kap. RB som i promemorian inte före­

slås få någon motsvarighet i den nya lagstiftningen är föreskriften i kapit­

lets 7 § att delgivning inte får ske där gudstjänst pågår eller sammankomst

för gemensam andaktsövning eljest äger rum. I motiven anförs att det är

självklart att de som sköter delgivningsgöromål har att iaktta detta och att

särskild föreskrift därför inte behövs. I likhet med remissinstanserna an­

sluter jag mig till denna uppfattning.

Beträffande promemorians förslag till följdändringar i andra författ­

ningar kan anföras följande.

Förslaget om vissa för domstolväsendet speciella delgivningsbestämmel-

ser, vilka avses få ha kvar sin placering i 33 kap. RB, har i huvudsak god­

tagits av remissinstanserna. Jag anser också att förslaget i allt väsentligt

bör följas i det avseendet. Till ett par detaljfrågor återkommer jag i special­

motiveringen.

Vid utarbetandet av följdändringar i övrigt har i promemorian dels ge-

nomgåtts skilda författningar för att kartlägga vilka föreskrifter som finns

om sättet att verkställa delgivning, dels undersökts i vad mån ändringar i

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

115

posten med begäran om delgivningserkännande och att de mera kvalificerade

delgivningsformerna inte får användas förrän ordinär delgivning har miss­

lyckats eller efter noggrann prövning bedöms utsiktslös. Beträffande de obe­

tydliga kostnaderna för de enklare delgivningsformerna vill jag hänvisa till

poststyrelsens yttrande över departementspromemorian. Jag vill vidare

erinra om den begränsning av polismyndigheternas medverkan i delgiv-

ningsförfarandet som föreslås. Att detta från samhällsekonomisk synpunkt

innebär en vinst framstår som självklart.

En viss kostnadsökning, jämfört med nuläget föranleds av de nya be­

stämmelserna om kungörelsedelgivning. När det gäller att bedöma storleken

av denna kostnadsökning, kan viss ledning erhållas från de uppgifter om

kostnader för en utökad kungörelseannonsering som redovisas i informa-

tionsutredningens betänkande (s. 46—47) och som avser framtida kungö­

relseannonsering över huvud taget och sålunda även annan publicerings­

verksamhet än sådan som hänger samman med delgivning. Utredningen räk­

nar med att utredningens förslag leder till en ökning av kostnaderna för an­

nonsering i ortspressen med 50 procent. I kronor räknat emotses en årlig

kostnadsökning med omkring 100 000 kr. för staten och omkring 400 000 kr.

för kommuner, enskilda m. fl. Utredningen framhåller att kostnadsökningen

i viss mån motverkas av att andra kostnadskrävande media såsom länskun-

görelserna föreslås slopade. Som redan har antytts måste vid bedömningen

av dessa siffror beaktas att den annonsering som blir nödvändig med anled­

ning av de av mig nu framlagda förslagen utgör endast en begränsad del av

den annonsering som informationsutredningen behandlar. Erfarenheter­

na av tillämpningen av nu gällande bestämmelser om kungörelsedelgiv­

ning ger också anledning att förmoda att annonseringen i delgivningssyfte

inte kommer att bli särskilt omfattande. 8

8. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till

1) delgivningslag,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen (1925: 221) om bulvanförhållande i fråga om

fast egendom,

5) lag om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egen­

dom,

6) lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder,

7) lag om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjande-

rättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,

8) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred,

Kurigl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

117

9. Lagförslagen

9.1. Förslaget til! delgivningslag

Mot departementspromemorians förslag till indelning av delgivningslagen

i olika avsnitt har ingen erinran gjorts under remissbehandlingen. Lagen

har i likhet med förslaget i promemorian indelats i sex avsnitt som har

fått rubrikerna allmänna bestämmelser, vem som skall sökas för delgiv­

ning, delgivning genom att handlingen lämnas till annan än den sökte,

kungörelsedelgivning m. in., när delgivning skall anses ha skett i vissa fall

och övriga bestämmelser. Även indelningen i paragrafer överensstämmer

med den i departementspromemorian. I fråga om de särskilda paragraferna

har remissbehandlingen lett till att en del ändringar har gjorts. Dessa är i

huvudsak av formell natur. En del sakliga ändringar har också företagits.

Allmänna bestämmelser

1 §

1 paragrafen anges delgivningslagens tillämpningsområde.

Gällande bestämmelser. Bestämmelserna om delgivning i 33 kap. RB gäller

för de allmänna domstolarna, domstol i vattenmål, ägodelningsrätt, expro-

priationsdomstol, arbetsdomstolen och åklagare. Enligt taxeringsförord-

ningen gäller liknande bestämmelser i taxeringsprocessen. 1 33 kap. 27 § RB

sägs emellertid att om avvikande bestämmelser har getts i lag eller författ­

ning de avvikande bestämmelserna skall tillämpas. Sådana avvikande be­

stämmelser finns bl. a. i 96 § lagen om aktiebolag, 46 § lagen om sparbanker,

36 § lagen om ekonomiska föreningar, 94 § växellagen (1932: 130), 72 §

checklagen (1932: 131) och i vissa paragrafer i patentlagen (1967:837).

Departementschefen. Delgivningslagen skall bli tillämplig på delgivning i

mål eller ärende hos domstol och annan myndighet. Detta framgår av para­

grafens första stycke. I fortsättningen av lagen talas endast om myndighet,

varvid åsyftas även domstol.

Ibland knyts självständiga beslutsfunktioner till tjänster vilka i organi­

satoriskt hänseende hör till viss myndighet. Som exempel kan nämnas kam-

maradvokatfiskalsämbetet hos kammarkollegiet, inskrivnings- och konkurs-

domare hos de allmänna underrätterna och taxeringsintendenter hos läns­

styrelserna. Även i dessa fall blir delgivningslagen tillämplig. Lagen bör

också få tillämpas av bergmästare.

Bestämmelser om delgivning finns också utanför rättegångs- och förvalt-

ningsförfarandet. Att delgivningslagen skall vara tillämplig också i sådana

fall följer av 23 § andra stycket.

119

uttrycklig bestämmelse härom skrivas in i författningen. Med hänsyn här­

till skulle kunna övervägas att den aktuella föreskriften i delgivningslagen

skulle kunna tas upp bland övergångsbestämmelserna. Emellertid har man

att räkna med att det blir ett ganska långt övergångsskede innan alla berör­

da författningar har hunnit ses över. Det är också mindre tilltalande att eu

bestämmelse som blir principiellt och praktiskt betydelsefull tas upp som

övergångsbestämmelse med därav följande risk att den kan bli förbisedd av

de tillämpande myndigheterna. Av dessa skäl har jag stannat för att bestäm­

melsen bör tas in i själva lagen. Jag har ansett det lämpligast att den får sin

plats i 1 § andra stycket, eftersom den naturligt anknyter till regeln i detta

styckes första punkt som ju handlar om de fall där uttryckliga föreskrifter

om avvikelser från delgivningslagen finns. Den nu diskuterade regeln tar

sikte på fall där uttrycklig föreskrift om avvikelse inte finns men där spe­

cialförfattningen får anses förutsätta att personlig delgivning skall ske. Mot

bakgrunden av det anförda har jag funnit att bestämmelsen bör ges lydel­

sen att, även om så ej uttryckligen föreskrivs i annan författning, 12—15 §§

delgivningslagen inte skall tillämpas, om myndigheten finner att det på

grund av målets eller ärendets beskaffenhet föreligger särskilda skäl mot

delgivning i den ordning som anges i nämnda paragrafer.

Vid tillämpningen av den behandlade regeln om viss lämplighetsprövning

om surrogat- eller kungörelsedelgivning bör kunna användas, torde myndig­

heterna i viss utsträckning kunna få ledning av förarbetena till aktuell spe­

cialförfattning. I övrigt får det bli en allmän bedömning vad målets eller

ärendets beskaffenhet kräver. Därvid kan RB:s bestämmelser (nuvarande 33

kap. 13 §) och även de specialförfattningar där uttryckliga föreskrifter om

personlig delgivning nu finns ge viss vägledning. Anledning att anse person­

lig delgivning erforderlig torde framför allt föreligga när det kan bli fråga

om åtgärd av särskilt ingripande betydelse för den enskilde, såsom frihets­

berövande eller annan inskränkning i den personliga handlingsfriheten, ut­

dömande av vite eller annat åläggande av ekonomisk förpliktelse och åter­

kallelse av tillstånd eller i övrigt förlust av rättighet av ej oväsentlig bety­

delse. I analogi med vad som gäller för rättegångsmålen torde personlig del­

givning i främsta rummet kunna bli behövlig, när den enskilde skall under­

rättas om att mål eller ärende av antydd art har väckts mot honom. Vid

senare meddelanden torde däremot krav på personlig delgivning oftast kun­

na undvaras. I likhet med vad som gäller beträffande stämning i tvistemål

får anses berättigat att vara liberalare med surrogatdelgivning om anledning

förekommer att den sökte har avvikit eller eljest håller sig undan. I sam­

manhanget bör framhållas att man inte har anledning att underskatta effek­

tiviteten i surrogatdelgivningen. Det är att märka att överbringandet av

handlingen till hushållsmedlem eller annan (jfr 12 §) följs av ett särskilt

meddelande som sänds med posten under den söktes vanliga adress. Hittills­

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

121

rätten företar målet, är partens talan förfallen, om motparten inte har in­

ställt sig eller avgivit svaromål, genmäle eller förklaring.

Besvärssakkunniga. Som huvudregel föreslog de sakkunniga, att delgiv­

ning skulle ske genom myndighetens försorg men att part under vissa för­

utsättningar efter begäran skulle kunna anförtros att ombesörja delgiv-

ningen själv.

Remissyttranden. Besvärssakkunnigas förslag att delgivning enligt huvud­

regeln skall ske genom myndighetens försorg lämnades utan erinran. Från

några håll framfördes önskemål att myndigheten skulle få möjlighet att

ålägga en part att ombesörja delgivning även om han inte har begärt detta.

Vidare framhölls att myndigheten borde ha rätt att förklara partens talan

förfallen, om parten inte fullgör delgivningsuppdraget.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer med det förelig­

gande förslaget. Av motiven framgår att det inte ansetts lämpligt med be­

stämmelse om att part skulle kunna åläggas att sköta delgivning även

om han inte själv har begärt det. Det framhålls att en sådan bestämmelse

skulle kunna medföra att huvudregeln om delgivning genom myndighetens

försorg sattes ur spel.

Departementschefen. Bestämmelserna i RB synes ha fungerat fullt till­

fredsställande. I stor utsträckning vilar skyldigheten att ombesörja delgiv­

ning även i förvaltningsförfarande! på myndigheten. Departementsprome­

morians förslag att delgivning enligt huvudregeln skall ombesörjas av myn­

digheten har inte väckt gensaga från remissinstansernas sida. Jag ansluter

mig till promemorians förslag i detta hänseende. Som huvudregel har där­

för upptagits den bestämmelsen att delgivning ombesörjs av myndigheten.

Av bestämmelsen torde utan vidare följa att åklagare eller polismyndighet

på samma sätt som nu skall ombesörja vissa delgivningar av handlingar

som de själva har utfärdat. Nuvarande bestämmelser i 33 kap. 4 § andra

och tredje styckena behövs alltså inte längre.

En part kan ha ett berättigat intresse av att själv få sköta delgivningen.

Bl. a. kan förhållandena vara sådana att parten har bättre möjligheter att

ge anvisningar om var den sökte kan anträffas. Om parten begär det, bör

myndigheten därför ha möjlighet att uppdra åt parten att ombesörja del­

givningen. Enligt RB drabbas part som inte fullgör uppdraget av påföljd

endast i vissa särskilda delgivningsfall (32 kap. 2 § andra stycket första

punkten). Domstolen skall i övrigt själv se till att delgivning sker. I prome­

morian har föreslagits att sist angivna ordning skall gälla även i förvalt-

ningsförfarandet.

Under remissbehandlingen har länsstyrelsen i Gävleborgs län anfört, att

myndigheten bör kunna föreskriva att partens talan förfaller, om han inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

123

länsstyrelserna för delgivningsbestyren. Kammarrätten får själv tillgång till

alla delgivningsmetoder som föreskrivs i lagen, och det naturliga och prak­

tiska måste vara att kammarrätten, i likhet med övriga domstolar och andra

myndigheter, ombesörjer de egna delgivningsåtgärderna. Eftersom det förut­

sätts att delgivningsformen ordinär delgivning skall få den största använd­

ningen, vore det f. ö. direkt opraktiskt med en ordning som innebär att en

myndighets delgivningsbestyr övervältrades på annan myndighet. På grund

av det anförda anser jag inte motiverat med någon lagstiftningsåtgärd av

den art som kammarrätten har satt i fråga.

Statens utlänningskommission anser, att delgivningsbestämmelserna bör

utformas så att kommissionen får möjlighet att delge genom den lokala

polismyndigheten även i fortsättningen. Till detta vill jag säga, att jag inte

avser att föreslå någon ändring i utlänningslagstiftningens bestämmelser

om överbringande av handlingar. Jag vill dock erinra om vad som har an­

förts i den allmänna motiveringen om det angelägna i att polispersonal inte

i onödan belastas med delgivningsuppgifter.

Slutligen vill jag nämna, att jag under 15 § kommer att beröra vad som

bör iakttas om det, sedan parten har fått delgivningsuppdrag, visar sig att

kungörelsedelgivning behövs.

3

§

I paragrafen meddelas huvudreglerna om de olika delgivningsmetoderna

och om valet mellan dem. I viss mån finns motsvarighet till dessa bestäm­

melser i 33 kap. 5 § RB och 4—8 §§ delgivningskungörelsen.

Gällande bestämmelser. Beträffande nuvarande ordning hänvisas till redo­

görelserna i avsnitt 2 och 4.2.

Promemorian. Promemorieförslaget överensstämmer i stort med det före­

liggande förslaget. I det sistnämnda har gjorts vissa tillägg som berörs i

det följande. — Regleringen i frågan vilka myndigheter som skall få an­

vända särskild postdelgivning bör enligt promemorian ske genom delgiv­

ningskungörelsen. Beträffande den närmare innebörden av förslaget i den

delen får jag hänvisa till Bilaga 1.

Departementschefen. Jag har i den allmänna motiveringen redovisat de

principiella överväganden som ligger till grund för den föreslagna regle­

ringen i denna del. Jag kan därför nu inskränka mig till vissa huvudsak­

ligen tekniska frågor.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen är det från alla syn­

punkter mest lämpligt, att delgivning om möjligt sker genom vanligt brev

med begäran om delgivningserkännande eller genom rekommenderat brev

med mottagningsbevis. Formuleringen av 3 § framhäver, att delgivning i

första hand skall ske på något av dessa två sätt. Eftersom dessa delgivnings-