med förslag till slutlig reglering av statsbudgen för budgetåret 1990/91, m.m. (kompletteringsproposition)

Regeringens proposition

>

1989/90:150 XT

med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1990/91, m.m. (kompletteringsproposition)

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 19 april 1990 för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson Allan Larsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det förslag till statsbudget för budgetåret 1990/91 som lades fram i årets budgetproposition kompletteras med hänsyn till senare inträffade förändringar rörande säväl inkomst- som utgiftssidan av budgeten. I samband därmed redovisas en förnyad beräkning av budgetutfallet för innevarande budgetår. Beräkningarna visar att budgetöverskottet för budgetåret 1989/90 blir ca 3,2 miljarder kronor lägre än vad som beräknades i årets budgetproposition. Alltså förutses nu ett överskott om 15,3 miljarder kronor.

För budgetåret 1990/91 beräknades i budgetpropositionen ett underskott på statsbudgeten om 0,4 miljarder kronor. De nya beräkningarna visar ett underskott på 0,5 miljarder kronor. |

I propositionen redovisar regeringen i en reviderad finansplan sin bedömning av hur den ekonomiska politiken bör utformas. En skärpning föreslås av den ekonomiska politiken med syfte att stabilisera ekonomin och stimulera tillväxten. En tidsbegränsad höjning av mervärdeskatten med en procentenhet föreslås. Förslag lämnas också om ett tvåårigt kommunalt skattestopp och reglering av effekterna av skattereformen för kommunerna.

Som särskilda bilagor till propositionen har fogats bl.a. en reviderad nationalbudget för år 1990 med kalkyler för den svenska ekonomin åren 1990- 1991 samt en långtidsbudget för budgetåren 1990/91-1994/95.

1 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 150.

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 april 1990

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm- Wallén, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Johansson, Lindqvist, G. Anderssön, Lönnqvist, Thalén. Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson

Föredragande: statsråden Larsson, Hjelm-Wallén, Thalén, Lööw, Sahlin, Johansson

Proposition med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1990/91, m.m. (kompletteringsproposition)

Statsrådet Larsson anför: Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100) förelagt riksdagen ett förslag till statsbudget för budgetåret 1990/91. I de delar där förslaget innehöll endast beräknade belopp har regeringens förslag därefter redovisats i särskilda propositioner.

Enligt bestämmelserna i 3 kap. 2§ riksdagsordningen skall regeringen — förutom förslaget till statsbudget i budgetpropositionen — avge ett särskilt förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för det kommande budgetåret i "den s.k. kompletteringspropositionen. Detta förslag bör nu lämnas till riksdagen. I samband därmed bör regeringen redovisa sin bedömning av den ekonomiska politiken i en reviderad finansplan. Likaså bör en reviderad nationalbudget tillställas riksdagen. I kompletteringspropositionen bör också tas med vissa andra frågor som har samband med den ekonomiska politiken och budgetpolitiken m.m. och som bör behandlas av riksdagen under detta riksmöte.

Statsrådet Larsson föredrar den reviderade finansplanen samt redogör för statsbudgetens utgifter och beräknade inkomster under nästa budgetår, m.m. Statsråden Hjelm-Wallén, Thalén, Larsson, Lööw, Sahlin och Johansson föredrar de ifrågavarande förslagen inom utrikes-, social-, finans-, arbetsmarknads- samt civildepartementens verksamhetsområden. Anförandena redovisas i underprotokollet för resp. departement.

Statsrådet Larsson hemställer att regeringen i en gemensam proposition förelägger riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om, Förslagen bör behandlas under innevarande riksmöte. |

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredragandena har hemställt om.

ta

Regeringen beslutar vidare att de anföranden som redovisas i underprotokollen skall bifogas propositionen enligt följande: Reviderad finansplan m.m. Bilaga 1 Utrikesdepartementet Bilaga 2 Socialdepartementet Bilaga 3 Finansdepartementet Bilaga 4 Arbetsmarknadsdepartementet Bilaga 5 Civildepartementet Bilaga 6

gotab Stockholm 1990

Bilaga 1

Reviderad finansplan

Regeringens proposition 1989/90:150

Bilaga 1 Reviderad finansplan

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 april 1990

Föredragande: statsrådet Larsson

Anmälan till proposition med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1990/91, m.m. (kompletteringsproposition) såvitt avser

reviderad finansplan, m.m.

I Handlingsprogram för tillväxt, sysselsättning och välfärd

[1 1980-talets framsteg

Den svenska ekonomin utvecklades under 1980-talet i många avseenden positivt. Den brist på framtidstro som kännetecknade de första åren av 1980talet ersattes av en stark tro på möjligheten att utveckla och förbättra vår ckonomi, vär sysselsättning och vår välfärd.

Näringslivet har byggts ut och industriinvesteringarna har fördubblats. Arbetskraftsutbudet och sysselsättningen har ökat kraftigt och arbetslösheten har pressats ned. Det stora budgetunderskottet har ersatts med balans i statsfinanserna. Tillväxten har varit stabil och skapat nya resurser. Den har gett utrymme både för ökad privat köpkraft och förbättrad offentlig service, t.ex. I form av vård och omsorg. Därutöver har utrymme skapats för att inleda ett omfattande miljöpolitiskt reformarbete.

Men framtidstron och framstegen har samtidigt skapat problem. Ambitionerna har successivt vuxit och blivit större än vad som rymts inom ramen för tillväxten. Det har medfört att ekonomin under de senaste åren blivit överhettad. Detta har via lönebildningen lett till stigande inflation, försvagad tillväxt och ett otillräckligt sparande.

1 Riksdagen 198990. I saml. Nr 150. Bilaga I

Bilaga 1 - Hög inflation. Produktionskostnaderna i Sverige har stigit bl.a. som en följd av snabbt ökande löner. Med den höga inflationen har följt en räntcuppgång som bl.a. har en negativ inverkan på investeringsutvecklingen. Under 1990 beräknas den genomsnittliga löneökningstakten i Sverige komma att uppgå till minst 8 1/26, medan ökningen i de viktigaste konkurrentländerna i genomsnitt stannar vid 5 Z£. Därtill utvecklas produktiviteten i dessa länder bättre än hos oss. Därmed fortsätter det svenska näringslivets konkurrenskraft att försämras. Detta innebär ett allvarligt hot mot sysselsättningen, i första hand i den konkurrensutsatta sektorn, i andra hand i övriga delar av ekonomin. - Svag tillväxt. Tillväxten i ekonomin har avtagit under de senaste åren. Visserligen har antalet arbetade timmar ökat kraftigt, men samtidigt har produktionen per arbetstimme, produktiviteten, vuxit mycket långsamt. Det beror bl.a. på att tjänstesektorn ökat i betydelse och där har produktiviteten utvecklats ogynnsamt. Men förklaringen måste också sökas i andra faktorer, t.ex. i skattesystemet. - Lågt sparande. Det totala sparandet i den svenska ekonomin är otillräckligt, vilket återspeglas i ett stigande underskott i bytesbalansen. Till viss del är underskottet en följd av gällande redovisningsnormer. Till en annan del är underskottet ett uttryck för en snabb och angelägen ökning i näringslivets investeringar. Men även om man tar hänsyn till dessa faktorer, är sparandet för litet för att tillgodose de behov som finns av investeringar i näringsliv, infrastruktur och bostäder.

1.3¶Alternativen i den ekonomiska politiken

Om den nuvarande utvecklingen i ekonomin tillåts fortsätta kommer marknadskrafterna i form av högre räntor och hög inflation att sköta åtstramningen. I så fall drabbas produktion och investeringar i Sverige. Även hushällen kommer att drabbas av påfrestningar, särskilt de hushåll som lever på knappa marginaler. En åtstramning av detta slag är en utdragen process som leder till ökad arbetslöshet och sjunkande reallöner. En sådan åtstramning försvagar också den offentliga sektorns finanser och tvingar fram omfattande nedskärningar i statens och kommunernas verksamhet.

För att förhindra en sådan utveckling - med stagnation i ekonomin och kraftigt stigande arbetslöshet som följd — måste beslutsamma åtgärder vidtas. Det är inte realistiskt att tro att man kan åstadkomma en förändring genom enstaka åtgärder. Det krävs samordnade insatser över ett brett fält för att stimulera arbete och sparande, bekämpa inflationen och hävda det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft. Det gäller att både anpassa efterfrågan till de tillgängliga resurserna och mobilisera nya resurser för de mest angelägna behoven.

Det måste också göras fullständigt klart att de nuvarande problemen skall lösas genom en intern anpassning av utbud och efterfrågan och genom att ekonomins funktionssätt förbättras. Att göra avsteg från valutapolitikens mål är uteslutet. Sverige har ett starkt intresse att delta i det internationella

ekonomiska samarbetet och det ligger i vårt eget intresse att handla så att vi förblir en trovärdig samarbetspartner. Bilaga 1

1.4¶Handlingsprogram för tillväxt, sysselsättning och välfärd

Ett brett handlingsprogram bör nu genomföras för att stärka ekonomin och värna om sysselsättning och välfärd. Programmet innehåller följande tio punkter:

I Skattereform som stimulerar arbete, sparande och tillväxt Regeringen har nyligen för riksdagen redovisat förslag till ett nytt skattesystem. Skattereformen är den enskilda ätgärd som har störst inverkan på den ckonomiska utvecklingen framöver.

Den kommer att stimulera arbete och sparande och leda till en mera ändamålsenlig användning av arbete och kapital. Fördelning av produktionsresurser och val av ersättningsform kommer i mindre utsträckning att styras av skatteeffekter. Olika verksamheter får konkurrera på mer jämbördiga villkor. Skattereformen utgör därmed ett mycket viktigt inslag i regeringens politik för en ökad produktivitet och tillväxt.

2 Avtal som dämpar inflationstakten och ger reallöneökningar För att bryta inflationsutvecklingen och säkra reallönerna måste lönebildningen bättre anpassas till den reala tillväxten. För att underlätta för parterna att nå en bred överenskommelse med denna inriktning tillsattes i februari en särskild förhandlingsgrupp. Syftet var att i samband med skattereformen få till stånd en radikal dämpning av de nominella lönernas ökningstakt. På så sätt skulle reallönerna kunna hävdas och köpkraften förbättras.

Det förslag till stabiliseringsavtal som förhandlingsgruppen lade fram fick stöd från organisationer som representerar större delen av arbetsmarknaden. Några organisationer avvisade förslaget.

Förhandlingar har nu inletts med utgångspunkt från de prisklausuler som ingår i avtalen för 1990. Det finns anledning att understryka att prisklausulerna formulerades före beslutet om 1990 års skattereform. Den skatteväxling som genomfördes vid årsskiftet i form av sänkt inkomstskatt och höjda indirekta skatter berättigar inte till någon ytterligare kompensation. Detsamma gäller självfallet för den skatteväxling som sker vid nästa årsskifte.

Förhandlingsgruppens förslag bör tjäna som ram för de kommande avta- Ien för 1991. Uppgörelser utöver den nivå som ligger i förhandlingsgruppens förslag leder enbart till ökad inflation, ytterligare försämrad konkurrens-

kraft och förlust av arbetstillfällen.

Regeringen är fast besluten att få till stånd en rejäl nedväxling av takten i löne- och prisutvecklingen i samband med skattereformen. Avtal bör träffas i så god tid att näringsliv och offentlig sektor får klarhet om förutsättningarna för 1991 och att detta kan påverka budgetering och prissättning. Förhandlingsgruppen står till regeringens och parternas förfogande för de fortsatta kontakter som kan bli nödvändiga för att få till stånd sådana avtal som ligger inom den samhällsekonomiska ramen.

3 Åtgärder för att dämpa prisstegringarna

Bilaga 1 Priserna har hittills från årets början stigit med 6,5 96. 2,9 procentenheter av denna prisstegring är en följd av skatteomläggningen och har finansierat sänkningen av inkomstskatten. Denna del av prisstegringen påverkar inte Sveriges internationella konkurrenskraft på det sätt som den underliggande inflationen gör.

Den underliggande prisstegringen beräknas vid slutet av 1990 uppgå till 796. Detta är emellertid en alltför hög inflationssiffra och utvecklingen måste brytas.

Regeringen har nyligen avvecklat det tillfälliga prisstoppet. Detta ingick som en deli ett åtgärdsprogram som innefattade bl.a. ett lönestopp. Då detta program inte förverkligades bör inte heller prisstoppet upprätthållas.

För att mer varaktigt dämpa inflationen krävs åtgärder som förbättrar ekonomins funktionssätt. I en proposition till riksdagen har regeringen lämnat förslag som innebär att den inhemska marknaden för jordbruksprodukter stegvis avregleras. Förutsättningar skapas därmed för en effektivare resursanvändning inom jordbruket och lägre prisökningar på jordbrukspro-

dukter.

Inom flera andra sektorer har åtgärder vidtagits för att avveckla hindrande regleringar och främja konkurrens. Kreditmarknaden har avreglerats och valutaregleringen avskaffats. Vidare har avregleringar skett på transportoch telekommunikationsområdet. Beslut har också fattats om att ta bort handelshinder på textil och konfektionsområdet. Handeln inom Norden med byggmaterial har underlättats genom att produkter godkända i ett nordiskt land får säljas i övriga länder.

4 Åtgärder för att förnya arbetslivet och förbättra produktiviteten En viktig förklaring till den svaga resurstillväxten är att produktiviteten har ökat långsamt under 1980-talet och särskilt de senaste åren. Det gäller i synnerhet inom tjänstesektorn. Den svaga tillväxten är allvarlig, eftersom just produktivitetsökningen på längre sikt bestämmer utrymmet för reallöneförbättringar.

Tidigare redovisade ätgärder för att främja konkurrens och avveckla regleringar bidrar till en högre produktivitet. En väl utvecklad infrastruktur är också betydelsefull i detta sammanhang.

Den ökade integrationen i Västeuropa öppnar möjligheter till betydande ekonomiska vinster. När handelshinder rivs skärps konkurrensen samtidigt som stordriftsfördelar kan tas tillvara. Sverige önskar delta i integrationen inom de ramar som ställs av vår utrikes- och säkerhetspolitik. Förhandlingar avses påbörjas under första halvåret 1990 mellan EFTA-länderna och EG i syfte att träffa avtal som möjliggör en långtgående delaktighet i den västeuropeiska integrationen.

Det är nödvändigt att både i näringsliv och i offentlig sektor nu ägna ökad uppmärksamhet åt att förnya arbetslivet och därmed också förbättra produktiviteten. Det är en gemensam uppgift för parterna på varje arbetsplats att ägna tid, kraft och resurser åt en sådan förnyelse av produktionen som ger de anställda ökat ansvar, förstärker deras engagemang och ger ett bättre ekonomiskt utbyte av arbetet.

Regeringen avser att ge produktivitetsdelegationen och arbetslivsfondens Prop. 1989/90:150 styrelse i uppdrag att gemensamt utforma förslag till riktlinjer för produkti- Bilaga 1 vitetsbefrämjande aktiviteter som når ut brett i hela arbetslivet. Aven arbetsgivarna bör bidra till sådana insatser för att stärka kompetensen och höja produktiviteten. Regeringen kommer att inbjuda arbetsmarknadens parter till överläggningar om detta.

Arbetet med att förbättra produktiviteten och utveckla mått och uppföljningsmetoder är av stor betydelse inom den offentliga sektorn. Som ett led i en förbättrad målstyrning av den offentliga verksamheten har regeringen för avsikt att skärpa resultatkraven.

Ett sådant resultatkrav bör gälla produktiviteten. Det bör riktas både till de statliga myndigheterna och till kommuner och landsting. För det kommande året bör den kommunala sektorn vidta åtgärder som förbättrar produktiviteten med minst 2 2e. För de statliga myndigheterna gäller ett produktivitetskrav på 59t under tre år. Det bör ankomma på respektive myndighet att mäta och redovisa resultatet av sitt arbete.

Regeringen kommer, som ett led i denna målstyrning, att förstärka resultatuppföljningen gentemot de statliga myndigheterna. Ökad vikt kommer i detta sammanhang att läggas vid produktivitets- och effektivitetsutvecklingen.

5 Åtgärder för att stimulera till ökade arbetsinsatser Utbudet av arbetskraft har under de senaste åren ökat mycket kraftigt. både mätt i antal personer och i antal arbetade timmar. Enbart under 1988 och 1989 ökade arbetskraften med 105 000 personer. Medelarbetstiden per vecka har under samma period ökat med 0,4 timmar. Denna ökning är ett resultat av att efterfrågan varit god och att de utbudsstimulerande åtgärderna i arbetsmarknadspolitiken varit framgångsrika. Utbudet har dock inte varit tillräckligt för att möta den stora efterfrågan.

Regeringen har därför vidtagit en rad åtgärder för att ytterligare stimulera utbudet av arbetskraft. I den proposition om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet, som regeringen presenterade för riksdagen i december, återfinns en rad förslag som är ägnade att förbättra rehabiliteringen och stärka arbetslinjen i socialförsäkringssystemet.

Riksdagen har nyligen fattat beslut om de föreslagna åtgärderna, vilka träder i kraft under våren och senast den 1 juli i år. Det gäller arbetslivsfondens verksamhet, försäkringskassornas nya möjligheter att få till stånd yrkesinriktad rehabilitering för långvarigt sjukskrivna, förbättrade möjligheter för förtidspensionerade att återgå till arbetslivet, m.m.

På grundval av riksdagens beslut kommer regeringen att ange preciserade mål och riktlinjer för riksförsäkringsverket och försäkringskassorna när det gäller att erbjuda rehabilitering som alternativ till långa sjukskrivningar och tidiga förtidspensioneringar. Genom de beslutade åtgärderna skapas väsentligt bättre möjligheter för människor som vill förvärvsarbeta, att vara kvar i eller komma tillbaka till arbetslivet. Belastningen på socialförsäkringen bör minska med motsvarande en sjukdag under nästa budgetår. Det motsvarar i storleksordningen 13 000 helärsarbetande. Här finns alltså en möjlighet att

An säkringssystemen.

Riksdagen har också fattat beslut om en ändring av reglerna för reducering av studiemedlen vid förvärvsinkomst. Det minskar marginaleffekterna Bilaga 1 och underlättar därmed för studerande att förvärvsarbeta vid sidan om studierna.

För att underlätta för flyktingar att snabbare komma ut på arbetsmarknaden har regeringen lagt fram förslag till riksdagen om ett nytt ersättningssystem till kommunerna för flyktingverksamhet och en reformerad svenskundervisning. De förstärkta förmedlingsinsatserna bibehålls även nästa år och ytterligare medel avsätts för särskilda insatser för flyktingar.

Pensionsberedningens förslag om rätt att arbeta till 67 års ålder remissbehandlas för närvarande. De ekonomiska villkoren för att fortsätta arbeta efter 65 års ålder har förbättrats. Som en ytterligare åtgärd föreslås en höjning av pensionen vid uppskjutet uttag av ålderspension från 0.6 till 0,7 20 för varje månad som pensioneringen skjuts fram mellan 65 och 70 år.

Arbetsmiljön skall förbättras och rehabiliteringsarbetet förstärkas. Regeringen avser att i en särskild proposition till hösten, med rehabiliteringsberedningens och arbetsmiljökommissionens förslag som grund, lägga fram förslag med denna inriktning. I det sammanhanget kommer också frågan om samordningen mellan sjukpenning och arbetsskadeförsäkring att behandlas.

Regeringen avser vidare att föreslå lagfäst sjuklön för de första 14 dagarna av varje sjukperiod från och med den 1 januari 1991. Härigenom ges arbetsgivarna starkare ekonomiska motiv för att aktivt söka förbättra arbetsmiljö och arbetsorganisation. Regeringen avser också att föreslå att lagstadgade sociala avgifter tas ut även på sjuklönen. Kostnaderna för sjuklönen och de sociala avgifterna neutraliseras genom en motsvarande sänkning av arbetsgivaravgiften.

Beslutet om förlängning av semestern med två dagar under 1991 genomförs som planerat. Med hänsyn till den svaga tillväxten bör genomförandet av den ytterligare förlängningen av semestern anstå tills vidare. Möjligheterna att i ökad utsträckning uppskjuta redan sparad semester underlättas.

6 Åtgärder för att dämpa överhettningen i storstäderna

För att dämpa överhettningen inom byggsektorn har regeringen föreslagit att den investeringsavgift som infördes våren 1989 i Stockholms- och Uppsalaområdena skall utvidgas till att omfatta Göteborgsområdet (prop. 1989/90:96). Förslaget innebär vidare en höjning från 10 96 till 30 96 och en förlängning till utgången av år 1991. Höjningen liksom utvidgningen till Göteborgsområdet gäller byggnadsarbeten som påbörjas efter den 8 februari 1990. Riksdagen har ännu inte tagit slutlig ställning till förslaget. Vid utskottsbehandlingen har framhållits att regeringen noga bör följa utvecklingen i de berörda regionerna och återkomma med förslag till motverkande åtgärder om utvecklingen skulle bli sådan att skatten skulle medföra ej önskvärda effekter. Mot bakgrund av att åtgärden redan börjat ge avsedd effekt och en dämpning av överhettningen i Göteborgsområdet inträtt bör tillämpningen i Göteborgsområdet kunna begränsas till att gälla endast fram till hösten 1990. Regeringen avser att återkomma med förslag om en sådan begränsning.

Tjänstesektorn utgör en stor och växande del av ckonomin i storstadsområdena. Den har genom sin expansion bidragit till överhettningen på arbets- Bilaga 1 marknaden. Genom skattereformen breddas basen för uttag av mervärdeskatt, vilket kommer att få cn dämpande effekt på expansionstakten i vissa delar av tjänstesektorn.

7 Åtgärder för att begränsa offentlig konsumtion

Under 1980-talet har den kommunala konsumtionen i reala termer ökat med i genomsnitt ca 2 4e per år. Tillväxten har varit betydligt högre än den ökning om högst 1 Z& per år som riksdagen har uttalat sig för. Den totala kommunala utdebiteringen har under 1980-talet ökat med över 2 kr per skattekrona. Höjningen har i första hand skett inom landstingen, där utdebiteringen ökat med 1:35 kr.

Det är angeläget att kommunalskatterna inte fortsätter att öka, eftersom en ytterligare höjning av de kommunala skattesatserna bl.a. kan komma att äventyra de effekter som skattereformen syftar till.

För att säkerställa skattereformen och för att anpassa den kommunala expansionen till det samhällsekonomiska utrymmet föreslås ett kommunalt skattestopp för I991 och 1992. Under denna tid kommer reglerna för statsbidrag till kommunerna att ses över liksom finansieringen av den kommunala verksamheten i stort. Även andra åtgärder kommer att vidtas i syfte att minska detaljstyrningen av kommunerna och möjliggöra en bättre hushållning med resurserna.

När det gäller den statliga konsumtionen hat ökningen varit betydligt långsammarce än för den kommunala konsumtionen. I nuvarande läge måste även de statliga myndigheterna medverka och anpassa verksamheten efter tillgängliga resurser.

8 Åtgärder för att dämpa den privata konsumtionen

Den privata konsumtionen kommer under 1990 sannolikt att öka snabbare än produktionen. Under 1991 kan konsumtionen komma att svara för hela tillväxten. Riksdagen har nyligen beslutat att skatten på vin, sprit, öl och tobak skall höjas för att hålla tillbaka konsumtionen. Skatten höjs med sammantaget motsvarande ca 900 milj.kr.

Vidare föreslås att uttaget av mervärdeskatt höjs från 19 till 20 96 från den 1 juli 1990 t.o.m. den 31 december 1991. Detta innebär en förstärkning av statsfinanserna med netto 5 700 milj. kr. under det kommande budgetåret och med sammanlagt 9 600 milj. kr. under hela den tid höjningen skall gälla.

Statsbudgetens utgifter består till ca 80 Ze av transfereringar, vilka utvecklas enligt automatiskt verkande regler. Det finns ett betydande utgiftstryck i den offentliga sektorn, framför allt i de stora transfereringssystemen. En fortsatt svag ekonomisk tillväxt utgör ett hot mot välfärdssystemen.

Den planerade barnbidragshöjningen bör genomföras i två etapper. Den första etappen bör genomföras den 1 januari 1991, då barnbidraget höjs från 6 720 kr. till 9 000 kr. per barn, dvs. med 3496. Den andra etappen bör genomföras den 1 januari 1992. då barnbidraget höjs med ytterligare 1020 kr. till 10 020 kr. Barnbidragen skulle därmed komma att höjas med nästan 50 92 på tvä år.

Den planerade utbyggnaden av föräldraförsäkringen från och med den I juli 1990 bör skjutas upp. Föräldraförsäkringen har sedan 1982 byggts ut från Bilaga 1 9 månader till 12 månader med full ersättning. Sverige har idag Västeuropas mest förmånliga föräldraförsäkting. Den fortsatta utbyggnaden får ske när de ekonomiska förutsättningarna har förbättrats. Detta är en fortsatt högt prioriterad reform.

Som ett led i finansieringen av försäkringssystemet bör egenavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen höjas. Deras andel av finansieringen bör öka från 5 till 1072. Regeringen avser att senare lägga fram förslag om egenavgifternas storlek.

Regeringen avser att återkomma till utgiftspolitiken på längre sikt i samband med att den tar ställning till riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt med anledning av Långtidsutredningen 1990 (SOU 1990:14) och remissyttrandena över denna.

9 Åtgärder för att öka hushållens sparande Hushållens sparande behöver stimuleras för att öka det finansiella utrymmet för investeringar. Den av regeringen föreslagna skattereformen skapar väsentligt bättre betingelser för hushållens sparande och dämpar benägenheten att låna. Denna reform bör ge gynnsamma effekter på hushällens sparande.

Därutöver bör den nuvarande åldersgränsen i allemanssparundet avskaffas. Åldersgränsen är idag 16 år och den innebär att barn och ungdomar inte kan delta i denna form av sparande. Vidare bör skattereglerna för pensionssparande ändras så att det skall kunna administreras också av andra finansiella företag än försäkringsbolag, t.ex. banker.

10 Förbättrade spelregler på arbetsmarknaden och en aktiv arbetsmarknadspolitik Arbetsmarknadens förhandlingssystem har under senare år utsatts för ökade påfrestningar. Förhandlingar har allt oftare varit förenade med hot om stridsåtgärder. I några fall har omfattande konflikter brutit ut.

Det är nu angeläget att se över spelreglerna på arbetsmarknaden. Förhandlingsarbetet mäste kunna löpa smidigare. Respekten för ingångna avtal måste stärkas. En särskild utredare har därför tillkallats för att se över dessa frågor. Arbetet skall avrapporteras under hösten 1990.

Genom de ätgärder som regeringen nu föreslår skall den negativa utvecklingen för den svenska ekonomin brytas, samhällsekonomin förstärkas och sysselsättningen hävdas. På kort sikt innebär detta emellertid omställningsproblem, bäde i näringslivet och inom den offentliga sektorn, vilka får effekter på arbetsmarknaden.

Denna omstrukturering måste genomföras på ett sådant sätt att människors vilja till arbete tas till vara. Arbetslösheten skall inte vara ett medel i den ekonomiska politiken. I stället skall aktiva åtgärder vidtas för att underlätta omställningen. Arbetsmarknadspolitiken skall även framöver vara inriktad på åtgärder som har långsiktiga effekter, framför allt åtgärder för att förbättra yrkesutbildningen och kompetensen i arbetslivet. Handlingsberedskapen är hög och betydande resurser finns redan avsatta för dessa ändamål.

Bilaga 1 De föreslagna åtgärderna skall verka över ett brett fält i det gemensamma syftet att dämpa inflationen. hävda sysselsättningen och möjliggöra en välfärdspolitik som omfattar alla, men som ger mest till den som bäst behöver samhällets insatser.

Åtgärderna skall medverka både till att anpassa konsumtionsefterfrågan till tillgängliga resurser och till att mobilisera nya resurser för de mest angelägna behoven. Effekterna av de efterfrågepåverkande åtgärderna kommer att visa sig redan under det närmaste året. De åtgärder som vidtas för att förbättra ckonomins funktionssätt och öka tillväxten verkar i huvudsak på längre sikt. Det hindrar dock inte att också de kommer att få positiva effekter på kort sikt.

Utbudet av arbetskraft. Även om arbetskraftsdeltagandet redan nu är mycket högt, bör de redovisade åtgärderna för att stimulera utbudet av arbetskraft ha positiva effekter. Det är emellertid inte möjligt att nu göra några mera preciserade kalkyler, bl.a. av det skälet att utbudet är starkt beroende av efterfrågeläget.

Löne- och prisbildningen. Genom skatteomläggningen skapas nya förutsättningar för lönebildningen, vilket bör leda till en lugnare löne- och prisutveckling. Med det föreslagna stabiliseringsavtalet Kan kostnadsstegringarna dämpas under 1991 och förväntningarna om fortsatt hög inflation reduceras. Möjligheterna att tillgodose behovet av arbetskraft kommer successivt att förbättras redan under 1990 och 1991. Därmed kan löneglidningen komma att dämpas.

Effekterna på privat och offentlig konsumtion. Den privata konsumtionen förväntas öka under nästa år med 1,5 fe (2,3 i alternativet med högre löncökningar). Skattereformen medför en uppgång i de disponibla inkomsterna. Denna motverkas delvis av de redan beslutade eller föreslagna efterfrågedämpande åtgärderna. Den offentliga konsumtionen kommer att öka väsentligt långsammare under 1991 som en följd av kommunalskattestoppet.

Effekterna på statsbudgeten. De föreslagna åtgärderna leder till en förstärkning av statsbudgeten med ca 8 miljarder kr. budgetäret 1990/91 vid i övrigt oförändrade antaganden.

Effekterna på produktivitet och tillväxt. Skattereformen, utbudsstimulanserna, insatserna för att stimulera produktivitet i arbetslivet, m.m. kommer att få gynnsamma effekter på tillväxten. En avgörande förutsättning för tillväxten är dock att pris- och löncökningstakten sänks. Arbetsmarknadens parter har här ett stort ansvar.

Effekter på sparandet. Den samlade eftekten på sparandet, framför allt betingad av ändringarna i skattesystemet, kommer att vara betydande och få snabbt genomslag. Hushållens sparkvot förbättras 1990 och kommer ytterligare att förbättras under 1991.

Genom de åtgärder som här redovisats förbättras förutsättningarna att återställa den balans och styrka som den svenska ekonomin hade för några ar sedan och skapa de nya resurser som krävs för att tillgodose medborgarnas behov och önskemål.

De parlamentariska förhållandena har under senare år gjort det svårt att genomföra åtgärder, som är ekonomiskt nödvändiga, men — på kort sikt — Bilaga 1 politiskt impopulära. Det har gällt såväl under 1989 som under de första månaderna 1990.

Den ekonomiska utvecklingen innebär stora risker för en utdragen kostnadskris med höga räntor och stigande arbetslöshet. Detta gör det nödvändigt att nu åstadkomma ett samarbete över partigränserna kring den ekonomiska politiken. Regeringen har därför haft överläggningar med företrädare för andra riksdagspartier. Regeringen har i dessa överläggningar konstruktivt prövat olika förslag och försökt väga samman åtgärderna så att insatserna blir både genomförbara och verkningsfulla.

2¶Den internationella ekonomin

Utvecklingen i OECD-länderna Industriländernas ekonomier har de senaste tre åren vuxit med mellan 3,5 och 4,5 % per år. I år och nästa år väntas en viss avmattning ske; produktionen i OECD-området beräknas öka med mellan 2,5 och 3 20, såväl i år som nästa år. Det är främst i Nordamerika och Storbritannien samt i Norden som tillväxten mattas.

Tidigare farhågor för att dämpningen i den amerikanska ekonomin skulle slå över i en regelrätt lågkonjunktur har inte besannats. Snarare har riskerna för en ökad inflation åter kommit i förgrunden. Ökade lönekostnader — i kombination med en försämrad produktivitetsutveckling — kan bli inflationsdrivande. Penningpolitiken har efter en tids uppmjukning nu lagts om i något mer restriktiv riktning. BNP-tillväxten i Förenta Staterna bedöms mot denna bakgrund bli omkring 2 46 i år och nästa är.

Den japanska ckonomin fortsätter växa i snabb takt. Även här förutses dock en viss dämpning, från en produktionstillväxt på knappt 5 4e förra året till drygt 4 2 i år och nästa år. Inom vissa sektorer har flaskhalsproblem uppkommit. framför allt till följd av brist på arbetskraft. Under första kvartalet i år föll aktiekurserna på Tokyobörsen med ca 30 26, samtidigt som yenen försvagades med drygt 10 9c gentemot den amerikanska dollarn. Försvagningen av yenen ledde till att diskontot höjdes med 1 procentenhet i mars i år. Bakom denna utveckling ligger bl.a. ett minskat bytesbalansöverskott samt förväntningar om ökad inflation i Japan. Därför är sannolikt en ytterligare skärpning av penningpolitiken att vänta. Även fortsättningsvis är det i första hand den inhemska efterfrågan som växer.

I Kontinentaleuropa förutses en fortsatt stark efterfrågetillväxt. En bedömning av de ckonomiska effekterna av utvecklingen i Östeuropa kan i nuläget inte göras på ett meningsfullt sätt. Det är dock sannolikt att den genomgripande reformprocessen efter hand kommer att leda till kraftigt ökade investeringar och konsumtion. Utvecklingen kan emellertid komma att variera mycket mellan olika länder.

Den förutsedda tyska återföreningen kan väntas ge en särskilt expansiv effekt på den västtyska ekonomin. Redan i utgångsläget är kapacitetsutnytt-

jandet i Förbundsrepubliken det högsta på över tjugo år, och oro har ut- Prop. 1989/90:150 tryckts för att de pågående löneförhandlingarna skall resultera i ett ökat in- — Bilaga 1

flationstryck. Slutsteget i den pågående skattereformen innebär vidare att finanspolitiken i år är expansiv, Den västtyska centralbanken kan därför väntas föra en stram penningpolitik i syfte att begränsa inflationsriskerna.

Även på många andra håll i Västeuropa bedöms inflationsriskerna vara så allvarliga att ytterligare skärpningar i penningpolitiken inte kan uteslutas. Mot denna bakgrund är det rimligt att förvänta sig en fortsatt hög internationell räntenivå.

Arbetslösheten väntas ligga kvar på ca 6,5 26 i OECD-området. I Europa förväntas arbetslösheten förbli högre än detta genomsnitt.

Den senaste tidens utveckling på valutaområdet motverkar en fortsatt minskning av de internationella betalningsobalanserna. Yen-kursens ihållande svaghet och doltarns relativa styrka kommer — om de består — att leda till att de japanska och amerikanska över- respektive underskotten ökar. Bytesbalansöverskottet i Förbundsrepubliken kan emellertid förutses minska som följd av den ekonomiska expansion som den tyska återföreningen väntas medföra.

Internationellt samordnade åtgärder för att minska obalanserna och reducera risken för finansiell oro och en uppåtgående räntespiral är även i fortsättningen av stor vikt.

Om ingen anpassning av de externa obalanserna kommer till stånd kan det komma att sätta handelssystemet under stark press. Speciellt i en situation med dämpad tillväxt finns det risk för att de protektionistiska kraven såväl inom handels- som investeringsområdet tilltar. Fortsatta ansträngningar för att ästadkomma ett positivt resultat i de pågående GATT-förhandlingarna är därför ytterst angelägna.

Tabell 1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder 1988-1991 Årlig procentuell förändring; volym

Östeuropa och Sovjetunionen De östeuropeiska länderna genomgår omvälvande politiska och ekonomiska förändringar. Inslagen av marknadsekonomi ökar i alla länder, men stora skillnader finns i den takt med vilken processen framskrider.

Att efter årtionden med central planering övergå till marknadsekonomi är komplicerat. Avgörande för den ekonomiska utvecklingen är att prisreformer kommer till stånd: priserna måste i större utsträckning reflektera faktiska kostnader. Dessutom måste regelsystem, ägandeformer etc. förändras. Övergångsproblemen är många och risken för ekonomisk tillbakagång eller 11

stagnation på kort sikt är påtaglig. På något längre sikt är förutsättningarna gynnsamma för en god ekonomisk utveckling. Bilaga 1

I syfte att stödja reformprocessen i Östeuropa har ett flertal initiativ tagits från olika västländer. Sverige har anslagit totalt I miljard kr. över en treårsperiod att användas för olika stödinsatser. Sverige deltar också i den internationella samordningen av stödet till Östeuropa, bl.a. inom ramen för den s.k. 24-gruppen (OECD-länderna).

För att utvidga stödet till Östeuropa inleddes i januari 1990 förhandlingar om en europeisk utvecklingsbank. ”European Bank for Reconstruction and Development” (EBRD). Sverige deltar även i dessa förhandlingar. Bankens syfte är att underlätta de östeuropeiska ländernas övergång till marknadsekonomi. Sverige har också lämnat ett räntefritt lån på 65 milj. kr. till den internationella fond som upprättats till stöd för den polska valutan.

Utvecklingsländerna I utvecklingsländerna uppgick BNP-tillväxten 1989 till ca 3,5 4£.. Det var en klar dämpning jämfört med året innan, vilket främst förklaras av minskad tillväxt i Asien, särskilt i Indien och Kina. Tillväxten har emellertid också varit fortsatt svag i Afrika och Latinamerika.

I utvecklingsländerna begränsas den ekonomiska tillväxten i första hand av strukturella faktorer; låg utbildning, dålig hälsa, avsaknad av infrastruktur ete. Den lägre ekonomiska tillväxten under senare år har i Afrika och Latinamerika också att göra med den strama politik som förts för att minska skulderna och med att utbudsorienterade reformer inte vidtagits i tillräcklig omfattning.

I de allvarligt skuldtyngda medelinkomstländerna var tillväxten år 1989 ännu svagare än föregående är. Åtgärder för att genom frivilliga överenskommelser med bankerna och med stöd från Internationella valutafonden och Världsbanken minska skulderna har vidtagits, men de omfattar hittills bara ett fätal länder. Utvecklingen under de senaste åren har inneburit att de offentliga kreditorerna tagit på sig en markant större del av den samlade finansieringsbördan. Väsentligt ökade insatser från de internationella institutionerna skulle innebära betydande risker för deras finansiella ställning.

Konsekvenser för Sverige Även om en viss dämpning av den internationella konjunkturen är att vänta i år och nästa år innebär den förutsedda internationella utvecklingen en fortsatt förhållandevis hygglig tillväxt. De internationeHa marknadsförutsättningarna för den svenska exporten är sålunda goda.

Prisökningarna i våra viktigaste konkurrentländer understiger klart den svenska inflationen. Om denna utveckling fortsätter innebär det att det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft försämras ytterligare. Detta medför fortsatta svenska marknadsandelstörluster och en ytterligare försvagning av den svenska exportutvecklingen.

Utvecklingen i Östeuropa kan på sikt komma att få betydande positiva effekter för den svenska ckonomin. Behovet av investeringar i infrastruktur och för att förbättra miljön är idag mycket stört i dessa länder. På dessa om-

råden hävdar sig svenskt näringsliv väl. Svenska företag kan också förväntas Prop. 1989/90:150 ta del i den ekonomiska uppbyggnaden av Östeuropa genom etableringar på Bilaga 1 platsen.

3¶Den svenska ekonomin

3.1¶Utvecklingen 1990 och 1991

I de bedömningar av den svenska ckonomin som här redovisas har hänsyn tagits till det handlingsprogram för tillväxt, sysselsättning och välfärd som nu föreslås. I handlingsprogrammet ingår åtgärder som ger en långsammare kostnadsökning för företagen. Därmed begränsas förlusterna av marknadsandelar. Investeringsfallet hejdas också av att nedgången i lönsamheten dämpas och av en lägre räntenivå. Samtidigt påverkas produktivitetstillväxten positivt av skattereformen och av de konkurrensbefrämjande åtgärder som vidtas. Skattereformen har också gynnsamma effekter på arbetskraftsutbudet. Dessa effekter förstärks ytterligare av åtgärder inom andra områden. Hushållens köpkraft begränsas bl.a. av momshöjningen medan det kommunala skattestoppet håller tillbaka den kommunala expansionen. Effekterna av de efterfrågedämpande åtgärderna kommer att visa sig redan under det närmaste året. De åtgärder som vidtas för att förbättra ekonomins funktionssätt och öka tillväxten är mer långsiktiga till sin verkan. Även på kort sikt kommer de emellertid att få positiva effekter.

Tillväxten i den svenska ekonomin blev under 1989 betydligt lägre än i omvärlden, 2,1 9e att jämföras med 3,5 4o. Den ogynnsamma utvecklingen berodde i hög grad på den snabba inhemska kostnadsökningen. Svenska företag förlorade marknadsandelar till sina utländska konkurrenter. Härigenom steg exporten långsamt, samtidigt som importen ökade. Kostnadsökningarna orsakades av det överhettade arbetsmarknadsläget och den mycket laga produktivitetstillväxten.

Svcrige väntas släpa efter omvärlden också i år. Tillväxttakten dämpas ytterligare. och beräknas hamna under 1 z. Visserligen avtar överhettningen på arbetsmarknaden, men den svenska lönenivån stiger ändå betydligt mer än i konkurrentländerna. Marknadsandelsförlusterna fortsätter. Obalanserna I ekonomin visar sig bl.a. i ett allt större underskott i bytesbalansen.

Även 1991 blir ett är med låg tillväxt. Visserligen leder skattereformen till ett extra köpkraftstillskott för hushållen på ca 2 9c och marknaden för svensk export väntas expandera något snabbare än i år. Svenska företag förlorar dock ytterligare marknadsandelar och investeringskonjunkturen mattas. Avgörande är vad som händer med lönerna. Om de ökar långsamt, stimuleras den konkurrensutsatta sektorn och BNP kan komma att stiga något mer än i år. Förutsättningar skapas då för en snabb återhämtning. Fortsätter däremot löneökningarna att ligga på en högre nivå än i omvärlden, fördjupas obalanserna ytterligare. Detta kommer att yttra sig i en betydande uppgång av arbetslösheten.

Miljarder Procentucll Bilaga 1 kr, volymförändring löpande priser

Förändring i procent av föregående års BNP

Preliminära uppgifter tyder på att de genomsnittliga löneökningarna förra året blev ca 9 1/2 Ze. dvs. nästan dubbelt så höga som i omvärlden. Bedömningen för i år ligger på 8 1/2 4, vilket förutsätter att eventuella omförhandlingar inte leder till nya påslag och att löneglidningen blir måttlig.

Löneutvecklingen under 1991 är svårbedömd. Inte minst gäller det genomslaget av skattereformen på lönebildningen. De beräkningar som redovisas i den reviderade nationalbudgeten utgår därför från två olika alternativ för pris- och löneutvecklingen. För att det svenska relativa kostnadsläget skall förbättras, krävs att lönestegringstakten sänks till nivån 3 26, vilket är utgångspunkten för alternativ I i beräkningarna. Om däremot den hittillsvarande trenden består, verkar en genomsnittlig löneökning på ca 8 70 vara ett rimligt antagande, vilket förutsätts i alternativ 2.

Konsumentpriserna beräknas stiga med nästan 7 4£ under loppet av 1990, om man bortser från skattereformens effekter på prisnivån. Om dessa effekter inkluderas tillkommer en ökning på ytterligare nära 3 procentenheter. Konsumentprisindex skulle därmed stiga med inemot 10 46 under 1990.

För nästa år bestäms utvecklingen i hög grad av vad som händer med lönerna. Under loppet av året beräknas priserna stiga med knappt 3 respektive knappt 6 96 i de två alternativen. Till detta kommer finansieringen av det andra steget i skattereformen som medför att konsumentprisindex stiger med ytterligare 3,5 4.

Tabell 3 Löner och priser

1989 1990 1991

Hushållen får en lika stor ökning av sina disponibla inkomster i år som förra Prop. 1989/90:150 äret, ungefär 2 26. Både löner och priser stiger snabbt, samtidigt som in- Bilaga 1 komstskatterna sänks. Hushållens optimism om framtiden har dämpats påtagligt det senaste halvåret. Den ränteuppgång som har ägt rum tillsammans med den successiva begränsningen av avdragsrätten för skuldräntor förefaller ha gjort hushållen mindre benägna att ta nya lån. Sparkvoten kan därför väntas fortsätta att stiga. Konsumtionsuppgången antas mot denna bakgrund stanna på ca I 96 1990.

Nästa år fortsätter köpkraften att växa förhållandevis mycket beroende på skattereformen. Den stigande tendensen för sparkvoten väntas fortsätta. Ökningen av den privata konsumtionen beror i hög grad på löneökningstakten. Vid den högre löneökningstakten bedöms den privata konsumtionen växa med 2,3 5& medan den ökar med 1,5 76 om löneökningarna dämpas. I ett längre perspektiv undergräver höga löneökningar utrymmet för privat konsumtion.

Tabell 4 Hushållens ekonomi

Miljarder

kr,

löpande

priser

Den offentliga konsumtionen steg med 1,9 %c 1989. Svårigheter att rekrytera arbetskraft begränsade den kommunala expansionen. I år förutses en ökning av den kommunala konsumtionen med 1,2 Ze. Kommunernas ansträngda finansiella situation och en fortsatt stram arbetsmarknad verkar äåterhållande på tillväxten. Den statliga konsumtionen förutses öka med över 24 beroende på tillfälliga stora inköp. Antalet anställda vid de statliga myndigheterna beräknas fortsätta att minska.

Under 1991 förutses den offentliga konsumtionen växa med ca 1/2 90. Dämpningen av tillväxten är i hög grad en följd av det kommunala skattestopp som föreslås.

Bruttoinvesteringarna ökade 1989 med nästan 1096. Tillväxten i industriinvesteringarna var över 16 Ze. Ett högt kapacitetsutnyttjande, god lönsamhet under flera år och en stark efterfrågan drev på utvecklingen. Arbetskraftsbristen medförde att framför allt rationaliseringsinvesteringarna blev omfattande. Under 1990 väntas bl.a. de höga räntorna, en försämrad lönsamhet och förväntningar om en fortsatt oförmånlig kostnadsutveckling medföra att industrinvesteringarna stiger betydligt långsammare. Om lönekostnaderna fortsätter att stiga snabbt och vinsterna sjunker ytterligare ' torde investeringarna minska nästa år.

Överhettningen i byggsektorn har länge varit besvärande. Genom höjningen av investeringsskatten samt genom momshöjningen på annat byg-

gande än bostäder, väntas en nedgång i byggnadsinvesteringarna, särskilt 1991. Totalt beräknas bruttoinvesteringarna öka med 3 42 1990 och med 2 Z Bilaga 1 1991, i alternativet med låga löneökningar. Fortsätter lönerna att stiga snabbt, påverkas sannolikt investeringsklimatet så pass mycket i negativ riktning att en volymnedgång inträffar.

Konkurrenskraften — mätt som arbetskraftskostnaden per enhet i Sverige och de viktigaste konkurrentländerna — har försämrats kontinuerligt sedan devalveringen 1982, se diagram 1. Arbetskraftskostnaderna har stigit betydligt mer i Sverige än i omvärlden samtidigt som produktivitetstillväxten varit lägre. Detta accentuerades under 1989, vilket började påverka lönsamheten under andra halvåret. Om utvecklingen fortsätter, är en markant lönsamhetsförsämring trolig 1990.

Diagram 1 Sveriges relativa enhetsarbetskostnad i nationell och gemensam valuta Index 1970=100 TT 6 VR

/

150 d-ereeerece enn ner reerenneesonrereer ser eee rer err ere rer rer rrr sosse rr renen ne ft ran er AQ nnnanoonsesoerenoe sonen soon ann on I Nationell valuta > ossanan aa

130 rr nennen res rnrrrrnrrnrr are nrrnnnnnr annan anar nn nenn ere sne frn nen rer ennen

1204

110-

100.

1970 1975 1980 "4985 1990

Källor: US Department of Labor. statens industriverk och OECD

Trots en god internationell. konjunktur utvecklades exporten svagt 1989, särskilt i slutet av året. Exportens produkt- och marknadsinriktning var ogynnsam och relativpriserna steg. Exportindustrin förlorade marknadsandelar. Under 1990 är tillväxten i avnämarländerna fortsatt tämligen hög, medan exporten från Sverige växer långsamt.

Importvolymen steg kraftigt 1989, men dämpas 1990 till följd av en svag utveckling i den privata konsumtionen och en mindre ökning av industriinvesteringarna. Utrikeshandeln fortsätter att ge ett negativt bidrag till BNPtillväxten.

Om inte en lönedämpning kommer till stånd fördjupas kostnadskrisen ytterligare 1991. I accelererande takt förlorar svenskt näringsliv marknadsan- 16 delar på export- och hemmamarknaderna.

Tabell 5 Bytesbalans Ptop. 1989/90:150

Miljarder kr, löpande priser

Bilaga 1

Handelsbalansen visar ett fortsatt men minskande överskott. Redan 1989 blev överskottet ett par miljarder kr. lägre än väntat. En nedåtgående trend för exportpriserna förklarar delvis det minskade handelsbalansöverskottet. Exportvolymens utveckling bidrar också till försämringen.

Underskottet i byresbalansen växer snabbt. Resevaluta- och transfereringsnettot visar betydande underskott, men den post i bytesbalansen som utvecklats mest ogynnsamt är räntebetalningarna till utlandet. De växer både till följd av ökad utlandsuppläning och till följd av ett högre internationellt ränteläge.

De privata utlandslånen finansierar stora direktinvesteringar utomlands och köp av utländska aktier. Dessa investeringar skapar ett jämförelsevis litet inflöde från utlandet i form av kapitalavkastning. Utdelningsnettot för aktier och direktinvesteringar visar för 1989 ett överskott på endast ett par miljarder kr. Avkastningen från företagens direktinvesteringar i utländska dotterbolag återinvesteras till största delen utomlands. Dessa vinstmedel registreras inte i Sveriges bytesbalans.

Det finns skäl att skilja på en situation där bytesbalansunderskottet primärt är en följd av hög konsumtion och där det är resultatet av höga investeringar. I det senare fallet bör intäkterna från investeringarna täcka räntorna från det kapital som lånats upp, oavsett om svenska företag har investerat i Sverige eller i utlandet. Det som är oroande i den nuvarande situationen är dels att bytesbalansen väntas fortsätta att försämras även när investeringarna i Sverige minskar, dels de långsiktiga effekterna på den ekonomiska till växten och sysselsättningen i Sverige av de omfattande utlandsinvesteringarna.

En utredningsman har tillkaHats med uppgift att belysa hur de återinvesterade vinstmedlen på direktinvesteringar utomlands bör beaktas i ett ekonomiskt-politiskt perspektiv och föreslå eventuella förändringar i den statistiska redovisningen.

Både förra året och i år hålls tillväxten i ekonomin uppe av konsumtion och investeringar, medan utrikeshandeln ger ett kraftigt negativt bidrag, se tabell 6. Ett markant fall sker i investeringarna. Därmed fördjupas obalanserna.

Arbetslösheten var mycket låg 1959. Mellan olika delar av landet finns betydande skillnader i efterfrågesituationen på arbetsmarknaden. Arbetslösheten har emellertid minskat kraftigt i hela landet under flera år och är i alla län nere på betydligt lägre nivåer än under 1970- och 80-talen.

2 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 150. Bilaga I

Procent av förepäende års BNP

Bilaga 1

1986 1987 1988 1989 1990 1991

Alt I Alt 2

Den svaga tillväxten i ekonomin gör att efterfrågan på arbetskraft kommer att stiga i långsammare takt framöver. Trots gynnsamma effekter av skattereformen och av andra åtgärder som vidtas. bedöms arbetskraftsutbudet växa långsammare än under de senaste ären. Arbetslösheten väntas dock komma att stiga från 1,4 56 1989 till 1,6 2c 1990 och till 2 4 respektive 2,3 46 i de båda alternativen 1991.

Produktivitetstillväxten har under den senare delen av 1980-talet varit mycket svag. Det har bidragit till överhettningen på arbetsmarknaden. Skattereformen och de åtgärder som i övrigt vidtagits för att höja produktivitetstillväxten kan förväntas få en viss positiv effekt mellan 1990 och 1991. Åtgärderna är emellertid långsiktiga till sin karaktär. Den positiva effekt de får på produktivitetstillväxten motverkas av att produktionstillväxten inom näringslivet sannolikt dämpas utan att detta till att börja med får någon större effekt på sysselsättningen.

Tabell 7 Arbetsmarknad, arbetskraftsutbud och produktivitet Procentuell förändring respektive nivå i procent

1986 1987 1988 1989 1990 1991

Alt I Alt 2 Produktivitet IS 1.5 04 0.7 0.4 0,7 0,6 Sysselsättning i timmar 0.5 15 27 1.5 04 03-01 Arbetskraftsutbud i timmar 0,3 1.2 2 1.3 0,7 0.7 0,6 Arbetslöshet. nivå 2.2 1,9 1.6 1.4 1,6 2,0 2.3

Efter en uppgång med drygt 2 procentenheter under 1989 fortsatte räntorna att stiga med vtterligare 1,5-2 procentenheter under det första kvartalet i år. Ränteuppgängen förorsakades av hög inflation. förstärkt oro för den inhemska ekonomiska utvecklingen och fortsatt stigande internationella räntor. Räntedifferensen mellan Sverige och omvärlden har vidgats och uppgick i början av april till drygt 3,5 procentenheter jämfört med drygt 2 procentenheter vid årsskiftet. Till följd av de stigande marknadsräntorna i februari höjde riksbanken i mars diskontot med 1,5 procentenheter till 12.0 procent. Under den senaste tiden har räntenivån på penningmarknaden sänkts.

Det höga ränteläget och osäkerheten om den framtida ekonomiska utvecklingen har medverkat till att aktiekurserna fallit under ärets första månader. Kursnedgången förstärktes av en svagare resultatutveckling än väntat 18

för företagen under 1989 samt en dämpad utveckling på de internationella Prop. 1989/90:150

börserna. Fram till och med mitten av april hade aktiekurserna i genomsnitt — Bilaga 1 fallit med ca 1026.

3.2¶Några utvecklingsvägar till 1995

I Långtidsutredningen 1990 analyseras flera olika utvecklingsvägar för den svenska ekonomin under åren 1990-1995. I ett av alternativen förutsätts en förhållandevis längsam löneanpassning. När lönerna ökar 1991 med nästan lika mycket som 1990 och ökningen därefter fortsätter om än i långsammare takt drabbas svenskt näringsliv av en allvarlig kostnadskris. Med en fortsatt snabb löneökningstakt kommer vinstnivåer och investeringar att falla. Ingen återhämtning sker heller före 1995. Tillväxten i ekonomin blir i genomsnitt för perioden ca 1,2 % per år. Arbetslösheten beräknas stiga kraftigt och vid mitten 1990-talet nå upp i nivåer runt 3,5 4. Därmed undergrävs förutsättningarna för framtida reallönetillväxt och välfärd.

Diagram 2 Timlön i ekonomin som helhet 1985—1995 Arbetslöshet i procent av arbetskraften 1985— 1995 Årlig procentuell förändring Procent ÅR ge ee terreeer tree r retas senere ter ter srr ren ertrrrnnrn nr renan noen en tern ner ten kann ÖÅ,Gqeeeerirtereriter eereeertereesreerser ee rer serereer er ere e te tenn ert nn nn

RR Noora La /

SV Kostnadskris i 2.51

NE

"204-000 Nye rreesoeerrrreerenn neon

DIG FERREIRA NINNA [Snabb lönedämpning )- SI[ Snabb lönedämpring Vf

3 r Oo KWH 1.0 SEE r - 1985 1987 1989 1997 1993 1995 1985 1987 1989 1991 1993 1995

Bruttovinstandel i industrin 1985-1995 Investeringar i industrin 1985—1995 Procent Index 1985=100 32.3 1:76 FR

[Snabb lönedäm pning I 30 UGToR Brost ven n eV A rörenersn nn

284

VA dosen ssseseaanr ass arr sea sensor or Net rp se sen ror snaran ann rna nn bena

22 201 18 Ar T Ar Y T 90 Tr RA a 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1985 1987 1989 1991 1993 1995

Källa: Finansdepartementet. 19

De positiva effekterna av en snabb lönedämpning — där löneökningstakten kommer ner till 3 £& — redan 1991 åskådliggörs i ett annat alternativ. Även i Bilaga 1 detta fall kommer vinster och investeringar att falla 1991. Men nedgången blir inte lika stor och förutsättningar skapas för en snabb återhämtning. Redan 1991 skjuter exporttillväxten fart. Tillväxten i ekonomin uppgår till 2,2 £& per är 1992-1995. Det blir därmed möjligt att undvika en stor uppgång av arbetslösheten.

En avgörande skillnad mellan de båda alternativen är att en snabb lönedämpning leder till högre investeringar samt till en positiv omsvängning i utrikeshandeln. Därmed läggs en grund för fortsatt ekonomisk tillväxt och balans i utrikesbetalningarna.

Diagram 3 Bidrag till BNP-tillväxten 1990— 1995 Förändring i procent av BNP Årliga genomsnitt. 1985 års priser BO gren eeeeer tee et ere er ene ros tesen ennen enar een no een rer entre et nn nen ennen HH SNP

0 Konsumtion 1.54: RR oe reseee rer ess ren enn ennen nar HU dre CO Investeringar

| | EH Nettoexport 1.04---B OR | |)

0.54--.- MN >>> | | NL.ooooooonnn nana

0.04

[55 I ER RAR mmm rspp a ESS

Snabb lönedämpning Kostnadskris Källa: Finansdepartementet

4¶Den ekonomiska politiken

4.1 Problemen Priser och löner stiger alltför snabbt i Sverige, vilket hotar sysselsättning och välfärd. Inflationen skapar orättvisor. De som har kunskaper och resurser kan med inflationens hjälp öka sina förmögenheter och inkomster medan vanliga löntagares standard försämras.

Löne- och prisökningarna är betydligt högre än i våra konkurrentländer, vilket innebär att svenskt näringslivs konkurrenskraft urholkas. Exporten hämmas samtidigt som importerade varor får allt lättare att hävda sig på den inhemska marknaden. Därmed försämras bytesbalansen. Räntorna pressas också upp, vilket drabbar hushållen, staten, kommunerna och näringslivet. De långsiktiga tillväxtbetingelserna försämras.

En viktig förklaring till de alltför höga nominella löneökningarna är det

överhettade läge som under flera år rått på den svenska arbetsmarknaden. Prop. 1989/90:150

Det har i mänga branscher och regioner varit brist på arbetskraft. Arbetsgi- Bilaga 1 varna har bjudit över varandra för att fylla vakanser och de löneavtal som slutits har i kombination med en ökande löneglidning lett till alltför stora lönekostnadsökningar. Konfliktvarsel och även genomförda stridsåtgärder har förekommit.

Sparandet i ekonomin — inte minst hos hushållen — är otillräckligt. Det visar sig bl.a. i ett växande underskott i bytesbalansen. Även om en del av underskottet kan hänföras till återinvesterade vinstmedel — och således inte är att hänföra till överkonsumtion — inger bytesbalansunderskottet oro.

Ett tredje väsentligt problem i ekonomin — vid sidan av inflationen och det otillräckliga sparandet — är den låga tillväxten. I år väntas exempelvis BNP stiga med mindre än 1 46 och även nästa är blir uppgången svag. Den blygsamma tillväxt som äger rum härstammar från en ökning av den totala arbetstiden. Produktionen per arbetad timme — produktiviteten — ökar däremot nästan inte alls.

En ekonomi med växande obalanser är sårbar. Oförutsedda störningar — vare sig de är internationellt eller inhemskt genererade — kan få mycket stora återverkningar på ekonomin.

En dämpning av konjunkturen är trolig 1990 och 1991. En lägre investeringstillväxt är en viktig orsak. Avmattningen sker till stor del inom den utlandskonkurrerande sektorn. Därmed hotas på sikt utrikesbalans och tillväxt.

Det finns en betydande risk att den nuvarande utvecklingen, om den tillåts fortsätta, leder till en ny kostnadskris för den svenska ekonomin. Det skulle medföra en mycket låg tillväxt under första hälften av 1990-talet, en svag industriproduktion, ett fall i industriinvesteringarna och en påtagligt stigande arbetslöshet.

För att förhindra en sådan utveckling måste den ekonomiska politiken målmedvetet inriktas på att bryta den nuvarande pris- och kostnadsökningen samtidigt som arbete och sparande stimuleras. Privat och offentlig konsumtionsefterfrågan måste dämpas och den utlandskonkurrerande sektorn stärkas. En åtstramning av finanspolitiken måste genomföras samtidigt som riktade insatser görs mot överhettning och åtgärder vidtas för att öka utbudet av arbetskraft samt för att främja en bättre produktivitetsutveckling.

4.2¶Skattepolitiken

Regeringen har nyligen lagt fram förslag om en genomgripande reform av det svenska skattesystemet. Den kommer att påverka förutsättningarna för pris- och lönebildningen och stabiliseringspolitiken. Reformen är också ägnad att öka produktivitetstillväxten och att i övrigt förbättra ekonomins funktionssätt.

Skattesatserna sänks, en mer likformig beskattning införs och avdragen begränsas. Därigenom finns förutsättningar att ge Sverige ett nytt och enklare skattesystem, som hävdar sig väl i internationell jämförelse och kommer att ha stor betydelse för utvecklingen under 1990-talet.

En isolerad och längtgående sänkning av marginalskatterna skulle skapa 21

oacceptabla fördelningseffekter. Därför innehåller skattereformen en rad inslag som verkar i utjämnande riktning. Ett sådant inslag är övergången till Bilaga 1 en mer likformig beskattning. Nuvarande olikformigheter—t.cex. lågt beskattade löneförmåner och kapitalinkomster — har i hög grad utnyttjats av personer med höga inkomster. Det nya skattesystemet blir också mer robust när de principer som styr dess utformning är entydiga och likformiga.

Basen för mervärdeskatten breddas. Mervärdeskatten bidrar därmed till finansieringen av de sänkta inkomstskattesatserna. Energi och tjänster beläggs med mervärdeskatt. Miljöskatter och miljöavgifter, baserade bl.a. på utsläpp av koldioxid, svavel och kväve införs och bidrar till att negativ miljöpåverkan dämpas. Den ökade beskattningen av tjänster kan förväntas dämpa överhettningen, särskilt i storstäderna.

Skattereformen kommer att leda till att arbete och sparande stimuleras. Utbudet av arbetskraft ökar när inkomstskattesatserna sänks. Även sparandet ökar när det blir mindre förmånligt att ta lån.

Skattereformen kommer ocksä att leda till en mera ändamålsenlig användning av arbete och kapital. Fördelningen av produktionsresurserna och valet av ersättningsform kommer i mindre utsträckning att styras av skatteeffekter. Olika verksamheter får konkurrera på mer lika villkor. Kapital kommer också i mindre utsträckning att låsas in i historiskt lönsamma företag. Kontant lön som ersättning för arbete diskrimineras inte längre skattemässigt jämfört med tidigare lågbeskattade och obeskattade löneförmåner som t.ex. fri bil, traktamenten, län med låg ränta från arbetsgivare, lunchsubventioner och konvertibla skuldebrev. Därmed motverkas skatteplanering.

Skattereformen bidrar sålunda till en bättre fungerande ekonomi. Ett ökat utbud av arbete och kapital kommer till stånd. Samtidigt kommer produktiva resurser att användas på ett mer effektivt sätt. Skattereformen utgör därmed ett mycket viktigt inslag i regeringens politik för ökad tillväxt.

Ett mer effektivt och rättvist skattesystem är också cn förutsättning för en väl fungerande fördelningspolitik. Ett huvudsyfte med den skattereform som nu genomförs är att öka rättvisan. Skatteuttaget kommer i större utsträckning än tidigare att baseras på den skattskyldiges faktiska inkomster. Inkomster av arbete kommer att beskattas lika oberoende av ersättningens form. Olika former av kapitalinkomster kommer också att likställas vid beskattning. Åtgärder vidtas också i syfte att förebygga skatteplanering, såsom att begränsa möjligheterna att göra avdrag för reaförluster, underskott och räntecutgifter. En viktig deli reformen är särskilda åtgärder i syfte att stödja bl.a. barnfamiljerna, exempelvis höjda barnbidrag och bostadsbidrag.

Regeringen avser att följa upp skattereformen med utredningar och förslap till lagstiftning inom områden, som av tidsskäl utelämnats i det nyligen överlämnade förslaget. Skatteregler skall utformas för bl.a. tillgångar i utländsk valuta samt beskattning av bostadsrätter och bostadsrättsföreningar. Även fortsättningsvis skall en likformig beskattning eftersträvas. Avsikten är att utforma ett skattesystem som så effektivt som möjligt finansierar offentliga utgifter och samtidigt bidrar till en jämn fördelning.

Skattereformen är mycket omfattande. Den kommer att få stora effekter på hushållens och företagens ekonomiska situation och förändra förutsätt-

27 ningarna för ekonomins funktionssätt. Effekterna av reformen måste följas

upp noggrant. Mot denna bakgrund bör en bred utvärdering av skattereformen genomföras bl.a. avseende fördelningseffekter och förändringar i be- Bilaga 1 teenden.

4.3¶Stabiliseringspolitiken

Åtgärder för att dämpa efterfrågan För att snabbt få till stånd en dämpning av den inhemska efterfrågetillväxten föreslås att mervärdeskatten tillfälligt höjs med en procentenhet från och med 1 juli 1990 t.o.m. utgången av 1991. Det innebär en förstärkning av statsfinanserna med sammanlagt ca 10 miljarder kr. Från och med den 8 maj I år höjs också skatten på vin, sprit och tobak med sammantaget motsvarande ca 900 milj. kr.

En ytterligare utbyggnad av föräldraförsäkringen, som förutsetts från och med den 1 juli 1990, bör skjutas upp. Den fortsatta utbyggnaden får ske när de ekonomiska förutsättningarna har förbättrats. Den höjning av barnbidraget, som tidigare har aviserats, bör genomföras i två etapper. Barnbidraget föreslås höjas den 1 januari 1991 från 6 720 kr. till 9 000 kr. per barn och år från och med den 1 januari 1992 till 10 020 kr.

Genom att dela upp den aviserade höjningen av barnbidraget i två etapper reduceras statsutgifterna under det kommande budgetåret med 865 milj. kr. Senareläggningen av utbyggnaden av föräldraförsäkringen innebär att statsutgifterna för det kommande budgetåret reduceras med ytterligare 1 400 milj. kr. Helårseffekten av dessa åtgärder motsvarar 3 680 milj. kr.

De s.k. egenavgifterna till arbetslöshetskassorna bör höjas för att lämna ett ökat bidrag till försäkringssystemens finansiering. Avgifternas andel av finansieringen bör öka från 5 till 10 Zz.

För att dämpa överhettningen inom byggsektorn har regeringen föreslagit att den investeringsavgift som infördes våren 1989 i Stockholms- och Uppsalaområdena skall utvidgas till att omfatta Göteborgsområdet (prop. 1989/90:96). Förslaget innebär vidare en höjning från 10 6 till 30 26 och en förlängning till utgången av år 1991. Höjningen liksom utvidgningen till Göteborgsområdet gäller byggnadsarbeten som påbörjas efter den 8 februari 1990. Riksdagen har ännu inte tagit slutlig ställning till förslaget. Vid utskottsbehandlingen har framhållits att regeringen noga bör följa utvecklingen i de berörda regionerna och återkomma med förslag till motverkande åtgärder om utvecklingen skulle bli sådan att skatten skulle medföra ej önskvärda effekter. Mot bakgrund av att åtgärden redan börjat ge avsedd effekt och en dämpning av överhettningen i Göteborgsområdet inträtt bör tillämpningen i Göteborgsområdet kunna begränsas till att gälla endast fråm till hösten 1990. Regeringen avser att återkomma med förslag om en sådan begränsning.

Pris- och lönebildningen För att bryta inflationsutvecklingen och säkra reallönerna måste lönebildningen bättre anpassas till den reala tillväxten. I syfte att få till stånd en uppgörelse om en radikal dämpning av löneökningstakten tillsatte regeringen

tidigare i år en särskild förhandlingsgrupp. Gruppens rekommendationer, som lämnades i början av april, innebär att garantireglerna avseende prisut- Bilaga 1 vecklingen under 1990 skulle formuleras om med hänsyn framför allt till skattereformen. Gruppens rekommendationer innebär vidare att löneökningar i form av engångsbelopp skulle utgä i augusti 1990 samt att löneavtalet för 1991 skulle slutas på en nivå som är förenlig med samhällsekonomisk balans. Det innebär att de senaste ärens löneökningstakt måste sänkas till en avsevärt lägre nivå.

Förhandlingsgruppens förslag fick stöd från organisationer, som representerar större delen av arbetsmarknaden. Alla parter har emellertid inte accepterat gruppens rekommendation.

Förhandlingar har nu inletts med utgångspunkt från de prisklausuler som ingår i avtalen för 1990. Det finns anledning att understryka att prisklausulerna formulerades före beslutet om 1990 års skattereform. Den skatteväxling som genomfördes vid årsskiftet i form av sänkt inkomstskatt och höjda indirekta skatter berättigar inte till någon ytterligare kompensation. Samma gäller självfallet för den skatteväxling som sker vid nästa årsskifte.

Förhandlingsgruppens förslag bör tjäna som ram för de kommande avtalen för 1991. Uppgörelser utöver den nivå som ligger i förhandlingsgruppens förslag leder enbart till ökad inflation, ytterligare försämrad konkurrenskraft och förlust av arbetstillfällen.

Regeringen är fast besluten att få till stånd en rejäl nedväxling av takten i löne- och prisutvecklingen i samband med skattereformen. Avtal bör träffas i så god tid att näringsliv och offentlig sektor får klarhet om förutsättningarna för 1991 och att detta kan påverka budgetering och prissättning. Förhandlingsgruppen står till regeringens och parternas förfogande för de fortsatta kontakter som kan bli nödvändiga för att få till stånd sådana avtal som ligger inom den samhällsekonomiska ramen.

Som ett led i ansträngningarna att bryta de allför snabba pris- och kostnadsökningarna införde regeringen ett tillfälligt pris- och hyresstopp i februari i år. Detta ingick som en del i ett ätvärdsprogram som också innefattade bl.a. ett lönestopp. Då detta program inte förverkligades bör inte pris- och hyresstoppet upprätthållas. För att varaktigt bekämpa inflationen krävs åtgärder av annat slag.

4.4¶Åtgärder för tillväxt

Ett centralt mål för den ekonomiska politiken är en hög och stabil tillväxt. Med en hög ekonomisk tillväxt kan välfärden öka. Utrymmet för både privat konsumtion och offentliga insatser blir större. Tillväxten är en förutsättning för att nå de välfärdsmål som satts upp. Exempelvis blir det med god tillväxt lättare att bevara pensionssystemet intakt samt att upprätthålla en väl fungerande hälso- och sjukvård. Ökad tillväxt ger också större utrymme för åtgärder som främjar god miljö och livskvalitet.

Den ckonomiska tillväxten har under de senaste åren varit klart lägre i Sverige än I OECD-omrädet som helhet. Den läga tillväxttakten har i betydande utsträckning sin grund i en mycket svag produktivitetsutveckling. Den ekonomiska politiken måste mot denna bakgrund vara inriktad på att stimu-

lera tillväxten. Åtgärder som ökar arbetskraftsutbudet och investeringarna samt höjer produktiviteten utgör därför viktiga inslag i den ckonomiska poli- Bilaga 1 tiken.

Åtgärder för att förbättra produktiviteten

Produktiviteten i den svenska ekonomin, dvs. produktionen per arbetad timme. måste höjas. Ökad uppmärksamhet bör ägnas åt produktivitetsfrågorna både i näringsliv och offentlig sektor. Produktiviteten kan främjas bl.a. genom insatser för att skärpa konkurrensen och minska regleringar i ckonomin. Genom att skapa goda villkor för forskning och utveckling och genom att se till att en modern infrastruktur skapas kan statsmakterna bidra till produktivitetsökningen.

Den gemensamma marknad som växer fram inom EG har bl.a. till syfte att skapa förutsättningar för en snabbare ekonomisk tillväxt. När handelshinder rivs kan stordriftsfördelar tas till vara och produktiviteten bli högre. Ett svenskt deltagande i den gemensamma marknaden kommer att ha väsentliga positiva effekter på den ekonomiska tillväxten. Beslut har fattats om att påbörja förhandlingar mellan EFTA-länderna och EG . Målet för dessa förhandlingar är för EFTA-länderna att nå en långtgående delaktighet i den västeuropeiska integrationen.

Som ett led i ansträngningarna att förbättra ekonomins funktionssätt läggs jordbruks- och livsmedelspolitiken om. I en proposition till riksdagen har regeringen lämnat förslag som innebär att den inhemska marknaden för jordbruksprodukter stegvis avregleras. Jordbruket ges därmed bättre förutsättningar att utvecklas till en livskraftig näring. När resursanvändningen blir mer effektiv skapas förutsättningar för lägre prisökningar på jordbruksprodukter. Stora överskott produceras och exporteras för närvarande med förlust. Samtidigt har vissa effekter av jordbrukspolitiken varit negativa ur miljösynpunkt. Med de förslag som regeringen lämnat förbättras förutsättningarna för att få till stånd ett effektivt och miljövänligt jordbruk.

Satsningar på forskning och utveckling är angelägna för att höja samhällets produktiva förmåga och skapa gynnsamma förutsättningar för en ökad tillväxt i förening med omsorg om miljön. Regeringen har i en forskningspolitisk proposition (1989/90:90) redovisat förslag som är avsedda att förbättra förutsättningarna för den grundläggande vetenskapliga produktionen vid universitet och högskolor. Utbildningen av nya forskare skall förbättras. Förslagen i den forskningspolhitiska propositionen har en stark internationell och miljöpolitisk profil.

Företagens och den offentliga sektorns insatser för kompetensutvecklingen

i arbetslivet bör utvecklas. En utredning skall bedöma omfattning, inriktning

och resultat av de insatser som görs och lämna förslag till hur man skall kunna få till stånd ett större utbyte av de resurser som sätts in.

En förbättrad produktivitet kan också främjas av en aktiv näringspolitik. Regeringen har i en näringspolitisk proposition (1989/90:88) föreslagit att nya regionala riskkapitalbolag inrättas, som skall kunna medverka med ägarkapital för stöd till nyföretagande och utveckling. Staten föreslås vidare samla sitt ägande av företag i ett förvaltningsbolag för att dels aktivare kunna

NS in

utöva sin ägarroll, dels kunna medverka i strukturella lösningar och därmed förbättra tillväxtpotentialen. Bilaga 1

Infrastrukturen inom transport- och kommunikationsområdet är väsentlig för den ekonomiska utvecklingen och tillväxten. Ökad näringslivsmedverkan och avgiftsfinansiering av infrastrukturinvesteringar skall utredas. I tilllägg till reguljära insatser bör en fond med 5 miljarder kr inrättas för investeringar i järnvägar och kollektivtrafik. Med hänsyn till överhettningen inom bygg- och anläggningssektorn är avsikten att fonden skall kunna användas först när det är lämpligt från stabiliseringspolitisk utgångspunkt. Regeringen avser att utforma reglerna för användning av fondmedlen.

Produktivitetsfrågorna bör ägnas ökad uppmärksamhet i arbetslivet bl.a. genom att produktivitetsdelegationen och arbetslivsfondens styrelse ges i uppdrag att gemensamt utforma förslag till riktlinjer för produktivitetsbefrämjande aktiviteter som når ut brett i hela arbetslivet. Även arbetsgivarna bör bidra till sådana insatser för att stärka kompetensen och höja produktiviteten. Regeringen kommer att inbjuda arbetsmarknadens parter till överläggningar om detta.

Arbetet med att förbättra produktiviteten och utveckla mått och uppföljningsmetoder är av stor betydelse inom den offentliga sektorn. Som ctt led i en förbättrad målstyrning av den offentliga verksamheten har regeringen för avsikt att skärpa resultatkraven. Under det kommande året bör den kommunala sektorn vidta åtgärder som förbättrar produktiviteten med 2 Zz. För de statliga myndigheterna gäller ett produktivitetskrav på 5 70 under tre år. Det bör ankomma på respektive myndighet att mäta och redovisa resultatet av sitt arbete.

Åtgärder för att öka arbetskraftsutbudet Den politik som regeringen har fört under senare år för att stimulera till ett ökat arbetskraftsutbud måste fullföljas. Särskilt betydelsefull i detta sammanhang är skattereformen som genomförs fullt ut 1991. Men även andra åtgärder kan ha stor betydelse.

I den proposition angående rehabiliteringsåtgärder m.m. som regeringen presenterade för riksdagen i december återfinns en rad förslag som är ägnade att ge nya möjligheter för långtidssjukskrivna och förtidspensionerade att återgå till arbetslivet. Åtgärderna syftar i första hand till ökad välfärd för de människor som med lämpliga rcehabiliteringsinsatser kan återgå till arbetslivet. men bör också leda till att belastningen på socialförsäkringen minskar med motsvarande en sjukdag under nästa budgetår. Detta motsvarar ca 13 000 helsårsarbetande.

Arbetslivsfonden kommer att ha en viktig roll när det gäller att förnya arbetslivet. förbättra arbetsmiljöer och rehabilitera människor. Vidare får socialförsäkringarna bättre möjligheter att genom aktiva åtgärder minska utslagningen från arbetslivet och hjälpa människor som inte är i arbete att få sysselsättning. Ett uttryck för detta är att försäkringskassorna skall kunna köpa yrkesinriktade rehabiliteringstjänster från bl.a. arbetsmarknadsinstituten med betalning från sjukförsäkringsanslaget. Lönebidrag skall kunna lämnas till arbetsgivare som anställer förtidspensionerade. Förtidspensionen

26 skall kunna hållas vilande i fem år och förtidspension skall inte längre kunna beviljas enbart av arbetsmarknadsskäl.

I syfte att ge arbetsgivarna starkare ekonomiska motiv för att aktivt söka förbättra arbetsmiljö och arbetsorganisation avser regeringen i höst föreslå Bilaga 1 att lagfäst sjuklön från och med den 1 januari 1991 införs för de första 14 dagarna av varje sjukperiod. Regeringen avser också att föreslå att lagstadgade socialavgifter tas ut även på sjuklönen. Kostnaderna för sjuklön och sociala avgifter neutraliseras genom en motsvarande sänkning av arbetsgivaravgifterna.

Pensionsberedningens förslag om rätt att arbeta till 67 års ålder remissbehandlas för närvarande. Åtgärder bör vidtas för att förbättra de ekonomiska motiven att fortsätta arbeta efter 65 år. En höjning föreslås bl.a. ske av pensionen vid uppskjutet uttag av ålderspension från 0,6 96 till 0,7 96 för varje månad som pensioneringen skjuts fram mellan 65 och 70 år.

I den praktiska tillämpningen har bedömningen av rätten till förtidspension för äldre kommit att bli allt mer flytande. Pensionsberedningen har i sitt betänkande ”Förtidspensionering och rörlig pensionsålder” lämnat förslag om att de s.k. äldrereglerna lagfästs till 60 år. Förslaget remissbehandlas för närvarande. Chefen för socialdepartementet avser att återkomma i denna fråga.

Mot bakgrund av arbetskraftsbristen föreslås en tillfällig ändring i semesterlagen som skall göra det möjligt för en arbetstagare att få semesterersättning utan att semesterledighet tas ut. Möjligheterna att ytterligare uppskjuta redan sparad semester förbättras. Den av riksdagen beslutade förlängningen av semestern med två dagar 1991 genomförs som planerat. Den ytterligare förlängningen skjuts dock upp.

Regeringen avser i en särskild proposition till hösten, med arbetsmiljökommissionens och rehabiliteringsberedningens förslag som grund, att stimulera till förbättringar av dåliga arbetsmiljöer, motverka utslagning och effektivisera rehabiliteringsarbetet. Därigenom stärks arbetslinjen i socialförsäkringen.

Arbetsgivarnas och myndigheternas ansvar för rehabilitering kommer i detta sammanhang att närmare preciseras. Arbetsgivarna bör ges ett mera omfattande och lagfäst ansvar i rehabiliteringsarbetet.

Möjligheterna att ytterligare förbättra sjukförsäkringssystemets förutsättningar att främja en aktiv rehabilitering bör prövas. Därvid bör övervägas vilka möjligheter som finns för att skapa ett mera direkt samband mellan sjukförsäkring och sjukvård, t.ex. genom att låta försäkringskassorna köpa även medicinska rehabiliteringstjänster. Ersättningssystemet inom sjukförsäkringen och frågan om samordningen av sjukpenning och arbetsskadesjukpenning bör behandlas i detta sammanhang.

Även de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör i ökad utsträckning inriktas på att stimulera utbud och tillväxt. Passiva åtgärder skall begränsas. Arbetsförmedlingen skall effektiviseras ytterligare, bl.a. genom att arbetsvägledarna ges ökat ADB-stöd. De s.k. jobb-sökar-aktiviteterna, som hittills tillämpats på försök och i begränsad omfattning, ges utökade resurser och blir ett mer naturligt inslag i verksamheten. Arbetsförmedlingen skall tilllämpa ett utåtriktat arbetssätt. Arbetsmarknadsverket bör också tilldelas ytterligare medel för att säkerställa att den i budgetpropositionen föreslagna utbildningsvolymen i arbetsmarknadsutbildningen kan bibehälls.

De deltidsarbetslösa utgör fortfarande en stor outnyttjad arbetskraftsresurs. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet har tagit upp överläggningar Bilaga 1 om deltidsproblematiken med arbetsmarknadens parter. Om inte snabba resultat kan uppnås kommer regeringen att överväga särskilda åtgärder.

En begränsad försöksverksamhet med ett särskilt stinulansbidrag kommer ätt startas inom arbetsmarknadsutbildningen till deltagare som genomgår utbildningar inom verkstadsindustrins bristområden och därefter får anställning i utbildningsyrket.

En utredning skall tillsättas för att göra en översyn av olika bidrags- och åtgärdssystem 1 arbetsmarknadspolitiken och föreslå förändringar för att stärka motiven för arbete. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer att ta upp förhandlingar med arbetsmarknadens parter om rätt till ledighet för att pröva annat arbete i rehabiliteringssyfte.

Försöksverksamheten med flexibla lönebidrag har pågått en tid och i begränsad omfattning. Erfarenheterna hittills har dock visat sig så positiva att verksamheten nu föreslås bli utvidgad till att omfatta hälften av Sveriges län. En övergång till flexibla lönebidrag bör på sikt innebära att den genomsnittliga kostnaden för bidraget minskar, och att man därmed får utrymme att stödja flera arbetslösa handikappade. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag om att införa flexibla lönebidrag i hela landet sedan ytterligare utredning gjorts.

Som ett led i insatserna för att öka arbetskraftsutbudet har regeringen, för att underlätta för flyktingar att snabbare komma ut på arbetsmarknaden, lagt fram förslag om eft nytt ersättningssystem till kommunerna för flyktingverksamheten och en reformerad svenskundervisning. De förstärkta förmedlingsinsatserna bibehålls även nästa år och ytterligare medel avsätts för särskilda insatser för flyktingar.

Riksdagen har också fattat beslut om en ändring av reglerna för reducering av studiemedel vid förvärvsinkomst. Det minskar marginaleffekterna och underlättar därmed för studerande att förvärvsarbeta vid sidan av studierna.

Åtgärder för att öka hushållens sparande Hushållens sparande behöver stimuleras för att öka det finansiella utrymmet för investeringar och skapa tillväxt och balans i ekonomin. Den av regeringen föreslagna skattereformen kommer att i grunden förändra förutsättningarna för hushållens sparande. Det blir betydligt dyrare att låna eftersom skatten, enligt förslaget, bara reduceras med 30 76 av ränteutgifterna. Motsvarande skattelättnad uppgick förra året normalt till 47 96 och kunde i början av 1980-talet uppgå till 80 9c. Skatten på ränteinkomster föreslås bli 30 20. Skattereformen torde därigenom komma att medverka till en avsevärd ökning av hushållens sparande främst genom att det blir mindre förmänligt att låna.

Utöver skattereformen bör ytterligare åtgärder vidtas. Den nuvarande åldersgränsen — 16 år — i allemanssparandet bör avskaffas, så att denna sparform öppnas även för barn och ungdomar.

Regeringen avser vidare att föreslå att skattereglerna för pensionssparande förändras till att omfatta även annat sparande än sparande i försäk-

ringsbolag. En sådan förändring torde stimulera pensionssparande och förbättra konkurrensen mellan de olika företagen. Bilaga 1

4.5¶Fördelningspolitiken

Fördelningen av de ekonomiska resurserna i Sverige är mycket jämn, sctt både i historiskt och internationellt perspektiv. En viktig förklaring till detta är den solidariska lönepolitiken. En väsentlig roll spelar också den generella välfärdspolitiken. Ett effektivt socialt skyddsnät ger försörjning vid sjukdom, ålderdom, arbetslöshet m.m.

Avgörande för förutsättningarna att bedriva en effektiv fördelningspolitik är dock den allmänekonomiska utvecklingen. Tydligast är detta kanske när det gäller den fulla sysselsättningen. En politik för full sysselsättning förutsätter god konkurrenskraft, ekonomisk tillväxt och balans i ckonomin. Ett misslyckande på denna punkt, med hög arbetslöshet som följd, skulle drabba de allra svagaste i ckonomin.

En hög inflation undergräver förutsättningarna för god tillväxt och full sysselsättning. Men inflationen har också starkt negativa effekter på samhällsmoralen och på fördelningen av ekonomiska resurser; omfattande godtyckliga förmögenhetsförändringar har skett under 1970- och 1980-talen.

För att fördelningspolitiken skall kunna bedrivas framgångsrikt krävs också en god ekonomisk tillväxt. Endast genom ökade arbetsinsatser — eller genom ett större utbyte från de insatser som görs — kan utrymme skapas för högre reallöner. Men ekonomisk tillväxt är avgörande också för det gencrella välfärdssystemets fortlevnad. Om tillväxten i ekonomin på längre sikt blev lika låg som för närvarande skulle ingrepp i det sociala skyddsnätet bli oundvikliga. Inte heller skulle något utrymme finnas för kortare arbetstider.

Krisen i början på 1980-talet medförde ökade klyftor genom att arbetslösheten och inflationen var hög samtidigt som reallönerna sjönk. Krispolitikens uppgift var både att öka den ekonomiska tillväxten och att fördela kostnaderna rättvist.

Den ekonomiska återhämtning som skett sedan dess har bidragit till en välståndsökning som kommit det stora flertalet till del. Sysselsättningen har ökat samtidigt som arbetslösheten sjunkit till en mycket låg nivå. Reallönerna har ocksä ökat. Tillräckligt mycket resurser har skapats för att bygga ut de sociala välfärdssystemet. Ett flertal reformer inom socialförsäkringen har genomförts.

Det finns goda skäl att i större utsträckning uppmärksamma förmögenhetsfördelningens betydelse för levnadsstandarden. Under 1980-talet har förmögenheterna blivit mer ojämnt fördelade. Det är delvis en tillfällig effekt av den snabba värdestegring på aktier som skett från de mycket låga nivåer som rådde under krisåren. Men inflationen i kombination med bl a avdragsreglerna i skattesystemet och vissa inslag i bostadspolitiken har också bidragit till en ojämn förmögenhetsfördelning.

Fördelningspolitiken kommer under 1990-talet att ställas inför problem. Det ökade beroendet av omvärlden paverkar möjligheterna att bedriva en starkt utjämnande lönepolitik. En snabb strukturomvandling medför stora omställningskrav för de grupper som har de sämsta förutsättningarna, t.ex. 29

äldre med låg utbildning. Arbetsorganisation och vuxenutbildning får därmed växande fördelningspolitisk betydelse. Bilaga 1

Med all säkerhet kommer samhällsutvecklingen också att ge upphov till nya fördelningsproblem. Tendenser till en ökad segregation i storstäderna uppmärksammas.

Ett mer effektivt och rättvist skattesystem är en förutsättning för en väl fungerande fördelningspolitik. Ett huvudsyfte med den skattereform som nu genomförs är att öka rättvisan. Skattereformen lägger också grunden till en bättre fungerande ekonomi. Därmed skapas förutsättningar för en rättvis fördelningspolitik också i framtiden.

Välfärdspolitiken syftar till att alla skall ha tillgång till service, vård och omsorg av god kvalitet på lika villkor. Målet med barnomsorgen är att alla skall ha rätt till kommunal barnomsorg från ett och ett halvår till dess de börjar skolan. De äldre och handikappade skall på lika villkor erbjudas bra vård och omsorg, oberoende av bostadsort och ekonomiska förhållanden. Möjligheterna till en sådan utveckling ökar med det förslag till att samla äldre- och handikappsomsorgen hos kommunerna som nu förbereds.

Arbetslinjen i social- och arbetsmarknadspolitiken är viktig från fördelningssynpunkt. Allt fler människor ställs utanför arbetsmarknaden av hälsoskäl. Delaktighet i arbetslivet är viktigt för den enskildes välfärd, både av ekonomiska och sociala skäl.

Efterfrågan på bättre service, utbildning och vård kommer att öka i takt med stigande Jevnadsstandard. Utrymmet för tillväxt i den offentliga sektorn är dock begränsat. En rättvis tillgång till service och vård förutsätter därför ökade insatser för att höja den offentliga sektorns effektivitet.

5¶Den offentliga sektorn

Det överhettade läget på arbetsmarknaden, inflationstrycket och det växande bytesbalansunderskottet visar tydligt att det finns behov av en stram finanspolitik. En fortsatt snabb pris- och kostnadsutveckling urholkar industrins konkurrenskraft och är därför på sikt ett hot mot sysselsättning och välfärd.

Också i ett längre tidsperspektiv krävs en stram finanspolitik. Av beräkningar i långtidsbudgeten och långtidsutredningen framgår att det finns ctt betydande utgiftstryck i den offentliga sektorn.

Mot denna bakgrund föreslås en stram budget för 1990/91. Förslag läggs också om ett kommunalt skattestopp för 1991 och 1992 och om att tillsätta en kommitté för att utreda bl.a. kommunernas finansiering. Vidare redovisas åtvärder för att förnya den offentliga sektorn.

5.1¶Det reviderade budgetförslaget

I budgetpropositionen i januari 1990 beräknades överskottet i statens budget för innevarande budgetår till 18,5 miljarder kr. Det var en väsentlig förändring i förhållande till statsbudgeten för budgetåret 1989/90, där ett underskott på 7,7 miljarder kr. beräknades. Förändringen berodde framför allt på

30 en kraftigare ökning av statsbudgetens inkomster, till följd av förväntade

högre nominella löneökningar 1990. I juni 1989 antogs löneökningarna 1990 kunna bli 4 Z. Nuvarande bedömning pekar på en mer än dubbelt så hög Bilaga 1 löneökningstakt.

Nu beräknas budgetöverskottet för budgetåret 1989/90 komma att uppgå till 15.3 miljarder kr. Som framgår av tabell 8 beror försämringen av saldot med 3,2 miljarder kr. sedan beräkningen i budgetpropositionen på att inkomsterna beräknas bli något lägre samtidigt som utgifterna exkl. statsskuldräntor beräknas bli lika stora som i budgetpropositionen. Vidare beräknas ränteuppgången medföra att utgifterna för statsskuldräntor ökar med 2,7 miljarder kr. jämfört med beräkningen i januari. |

Tabell 8. Budgetsaldo 1989/90 (miljarder kr.)

Stats- BP 90 Nuvarande

budget beräkning Inkomster 378,6 412.1 411,6 Utgifter exkl. .statsskuldräntor 328,3 333,5 333,5 Statsskuldräntor SN,0 60.1 62,8 Redovisat budgetsaldo -1,1 18.5 15.3

I årets budgetproposition beräknades ett budgetunderskott för nästkommande budgetår på 0.4 miljarder kr.

De åtgärder regeringen tidigare i april presenterade för att stabilisera Sveriges ekonomi beräknas medföra en budgetförstärkning på ca 8 miljarder kr. budgetåret 1990/91. Ffärav svarar den tillfälliga höjningen av momsen för merparten — ca 6 miljarder kr.

Trots detta förbättras inte budgetsaldot för budgetåret 1990/91, som nu beräknas till — 0,5 miljarder kr. Detta sammanhänger med att nya pris- och löneantaganden har gjorts, vilka verkar i motsatt riktning.

Om en snabbare pris- och löneökningstakt antagits skulle utfallet för statsbudgeten för budgetåret 1990/91 troligen ha blivit bättre. Denna typ av samband är dock kortsiktigt; på några ärs sikt undergrävs statsfinanserna av en snabb pris- och löneökningstakt.

Tabell 9. Budgetsaldo 1990/91 (miljarder kr.)

BP 90 Nuvarande

beräkning Inkomster 407,9 424.4 Utuifter exkl.

Tabell 10. Budgetsaldo för budgetåren 1983/84 och 1988/89 — 1990/91 (miljarder kr. och andel av BNP)

Bilaga 1

1983/84 1988/89 1989790 1990/91 Inkomster 2212 367,7 4116 424,4 Andel av BNP (££) 29.4 31,6 32,0 30.4 Utgifter exkl.

Redovisat budgetsaldo -T7.1 18.1 15.3 -0,5 Andel av BNP (46) -10,3 1.6 1.2 -0,0 Underliggande budgetsaldo 1.2 44 -1,1 Andel av BNP (96) 01 0.1 0,3 -0.1

Av tabell 10 framgår att förbättringen av statsfinanserna sedan budgetäret 1983/84 i huvudsak har skett genom att utgifternas andel av BNP minskat med drygt fem procentenheter. Samtidigt har emellertid skatteinkomsternas andel av BNP ökat med nära tre procentenheter.

Utgifterna för statsskuldräntor är i dag nästan lika stora som under budgetåret 1983/84. Statskulden uppgick i mars i är till 603 miljarder kr., dvs. nära 45 6 av BNP. Den har löpande kunnat amorteras till följd av budgetöverskotten. Fortfarande går dock en mycket stor del av statsbudgetens utgifter till räntebetalningar på statsskulden.

Statsbudgetens utgifter har i reala termer minskat under senare år. Utgiftstrycket är dock oförändrat starkt på en rad områden. Det gäller framförallt transfereringar till hushållen, där utgifterna för bl.a. sjuk- och arbetsskadeförsäkringen har ökat snabbt under 1980-talet.

Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande består av summan av det finansiella sparandet i staten, kommunerna och socialförsäkringssektorn.

Tabell 11. Finansiellt sparande i offentlig sektor 1983/84 och 1988/89 — 1990/91 (miljarder kr.)

1983/84 1988/89 1989/90 1990791

(AP-fonden) Summa -29,7 46,7 52,3 46.6

Andel av BNP (4) -3,9 4,0 41 3,3

[N0]

Av tabell 11 framgär att den offentliga sektorns finansiella sparande förbättrats kraftigt under 1980-talet. Det ökade sparandet härrör dels från de för- Bilaga 1 bättrade statsfinanserna, dels från uppbyggnaden av AP-fonden. I kommunerna har sparandet samtidigt försämrats under senare år till följd av en förhållandevis snabb konsumtionstillväxt och en begränsad ökning av transfereringsinkomsterna.

5.2 Kommunernas ekonomi Den verksamhet som bedrivs i kommuner och landsting har en väsentlig betydelse för välfärden. Det gäller hälso- och sjukvården, omvårdnaden av äldre och handikappade, barnomsorgen och skolan. Verksamheten har under de senaste årtiondena tillförts avsevärda resurser, även om tillväxttakten under 1980-talet har legat på en lägre nivå än under 1960- och 1970-talen.

Den kommunala sektorn förfogar nu över betydande resurser. Verksamheten kostar ca 300 miljarder kr. per år, vilket motsvarar ungefär en femtedel av BNP. Samtidigt har kommuner och landsting över 1 miljon anställda. Sedan 1980 har antalet kommunalt anställda, omräknat till årsarbetare, ökat med 23 Go.

Den ekonomiska utvecklingen i kommuner och landsting har stor betydelse för samhällsekonomin. De ekonomiska problem som landet nu står inför kräver att även den kommunala verksamheten ingående prövas. Det gäller i första hand den befinthga verksamheten. Möjligheterna att tillgodose nya krav och förväntningar kan då öka. Det är regeringens ambition att under de närmaste åren, tillsammans med företrädare för kommuner och landsting, följa upp produktivitets- och effektivitetsutvecklingen inom den kommunala sektorn.

De statliga transfereringarna till den kommunala sektorn måste begränsas under de närmaste åren. Sektorns skatteinkomster förutsätts öka mycket kraftigt 1990 och 1991, men bl.a. ökade lönekostnader kommer att medföra att ett stort underskott ändå uppstår i det finansiella sparandet [990 och sannolikt även 1991. Underskottet för 1989 beräknas preliminärt till ca 9 miljarder kr.

Utrymmet för en ärlig ökning av sektorns totala volym under åren 1990 och 1991 är sålunda mycket begränsat. Nödvändig utbyggnad av bl.a. barnomsorg och äldreomsorg måste finansieras med de resurser som frigörs genom omprövning, rationalisering och produktivitetsförbättring inom befintlig verksamhet.

För att öka kommunernas förutsättningar att inom givna ramar bedriva

systemen för statsbidrag och skatteutjämning. Verksamheten skall kunna vara anpassad efter de enskilda kommunernas egna förutsättningar.

Beslut har fattats om att tillsätta en utredning med uppdrag att se över kommunernas statsbidrag och finansiering i övrigt. Dagens specialdestinerade statsbidrag bör så långt möjligt ersättas med bidrag som fördelas efter generella principer, där bl.a. olika behovskriterier spelar en stor roll. Detta bör leda till att kommunerna får större möjligheter att organisera sin verksamhet på det sätt som bäst är anpassat efter den enskilda kommunens egna E » förutsättningar.

3 Riksdagen 198990. I saml. Nr 150. Bilaga I

Kommittén skall också redovisa lösningar som innebär - att kommunernas och landstingens verksamhet kan finansieras inom ra- Bilaga 1

men för en total kommunal utdebitering (exkl. församlingsskatt) på högst

30 kr. per skattekrona, = attytterligare utjämning av kommunalskatterna uppnås, så att skillnader

i utdebitering mellan kommuner respektive landsting i första hand speglar skillnader i service och avgiftsnivå samt effektivitet i organisation,

= att en förnyelse och utveckling av den offentliga sektorn stimuleras och

statens bidrag så långt möjligt fördelas efter generella principer, - atteffekter av aktuella förändringar inom bl.a. skattelagstiftningen, äld-

reomsorgen och skolan beaktas. Utredningsarbetet skall bedrivas med utgångspunkten att kommunernas och landstingens verksamhet skall anpassas till de samhällsekonomiska förutsättningarna. Kommittén bör översiktligt överväga ändamålsenliga instrument för statlig målstyrning och uppföljning av den kommunala verksamheten.

Regeringen kommer senare denna dag att föreslå riksdagen att besluta om en tillfällig begränsning i kommuners och församlingars rätt att ta ut skatt. Skattestoppet bör gälla under två års tid, dvs under den tid utredningen pågår och en proposition med anledning härav behandlas av riksdagen.

Skattereformen bör ge ett balanserat budgetmässigt utfall i förhållandet mellan stat och kommun. För att åstadkomma detta behöver betydande resurser återföras från den kommunala till den statliga sektorn. Återföringarna bör tills vidare beräknas på kommunernas skatteunderlag. I uppdraget till utredningen om kommunernas finansiering ingår att undersöka om den budgetmässiga balanseringen senare kan regleras på annat sätt. Vidare kommer dagens system för att utbetala kommunalskattemedel att ses över.

5.3¶Åtgärder för förnyelse

Inom den offentliga sektorn pågår ett omfattande förnyelsearbete. I kompletteringspropositionen 1989 aviserade regeringen åtgärder inom tre områden nämligen skolan, äldreomsorgen samt socialförsäkringssystemet. Ett år senare är det lämpligt att beskriva de åtgärdsförslag som lagts fram, redovisa fattade beslut och presentera de planer som finns.

Skolan Verksamheten inom skolan har tidigare utmärkts av en stark central regelstyrning. Den skall nu ersättas av decentralisering och målstyrning. En sådan utveckling är en förutsättning för framtida nödvändiga kvalitetsförbättringar i skolans arbete med att förmedla kunskaper och färdigheter och bibringa social fostran.

Grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen är tillsammans en av de största verksamheterna inom den offentliga sektorn. I skolan arbetar ca 200 000 personer, medan ca 1 300 000 elever varje år utbildas. Kostnaderna för skolan uppgår till ca 60 miljarder kr. årligen.

Det arbete med att förändra styrformerna inom skolan som pågår berör därför många medborgare, direkt eller indirekt. Det kommer dessutom att

få stor betydelse för alla kommuner i landet. Det övergripande syftet med arbetet är att utveckla styrningen av skolan från regelstyrning till en mål- och Bilaga 1 resultatorienterad styrning i enlighet med de riktlinjer som riksdagen fastställt. Arbetet omfattar personalfrågorna, statsbidragen, läroplanerna, uppföljningen och utvärderingen samt slutligen regelverket och den statliga skoladministrationen.

Riksdagens beslut i december 1989 om att den statliga regleringen av löneoch anställningsvillkor för tjänster som lärare m.m. skall upphöra med utgången av år 1990 är en viktig utgångspunkt för det fortsatta förändringsarbetet. Beslutet innebär att landets kommuner nu kan ta ett helt och odelat ansvar för all personal i skolan.

Den fortsatta utvecklingen av en likvärdig skola skall garanteras av bestämmelser om behörighet samt av en gemensam och likvärdig lärarutbildning och fortbildning. Den statliga regleringen inom personalområdet kan begränsas. Regeringen avser att för riksdagen föreslå förändringar i sådan tid att beslut kan fattas under hösten 1990.

Ovan nämnda riksdagsbeslut har också avgörande betydelse för arbetet med att utforma ett framtida förenklat statsbidragssystem. Detta skall utformas så att det ger alla kommuner förutsättningar att erbjuda en likvärdig utbildning åt sina barn och ungdomar. Hänsyn skall tas till regionala skillnader. I arbetet undersöks vilka faktorer i övrigt som är avgörande för hur en kommun skall kunna ge alla barn en likvärdig utbildning och i vilken utsträckning dessa 1 så fall kan läggas till grund för beräkningen av statsbidra-

get.

Avsikten är att kommunerna skall ha stor frihet att disponera statsbidraget. Genom riksdagsbeslutet har förutsättningar skapats för att statsbidragets bindning till lärarlönerna kan upphöra. Kommunernas möjligheter att själva besluta om hur verksamheten skall organiseras ökar. Statsbidraget bör fungera som ett statligt finansieringsstöd. Förslag till hur statsbidragsfrågorna kan lösas kommer att läggas fram under juni månad i år. Sedan synpunkter inhämtats från berörda organisationer och myndigheter kommer förslag att föreläggas riksdagen under hösten.

Skolans verksamhet skall styras av de mål som riksdagen och regeringen anger huvudsakligen i skollag, läroplaner och timplaner. Bestämmelserna skall utformas på ett sådant sätt att det tydligt framgår vem som har ansvaret för de olika delarna av verksamheten. En modell för hur en läroplan bör byggas upp och utformas för att den skall kunna följas och utvärderas kommer att arbetas fram.

Kommunernas ansvar för skolverksamheten skall också innefatta skyldighet att medverka i uppföljning och utvärdering. En utgångspunkt för uppföljningen och utvärderingen är den skolplan och de arbetsplaner som upprättas i varje kommun. Uppföljnings- och utvärderingsarbetet skall ge en grund för den redovisning av tillståndet i skolan som regelbundet skall ges till riksdagen och regeringen.

Kunskaperna om resursutnyttjande och resurshushållning inom skolan är bristfälliga både på statlig och kommunal nivå. Synpunkter på skolans bristande effektivitet och produktivitet får därför ofta stå oemotsagda. Bristerna

kan troligen i någon mån förklaras av det hittills delade huvudmannaskapet och att vare sig stat eller kommun därför känt ett samlat ansvar för skolans Bilaga 1 ekonomi. I fortsättningen skall kommunen ha det fulla ekonomiska ansvaret för skolan och vara skyldig att ställa resurser till förfogande i den utsträckning som behövs. Med rätten till statligt bidrag för verksamheten förutsätts följa skyldighet för kommunen att lämna en ekonomisk verksamhetsredovisning tillsammans med andra uppgifter om verksamheten som bedöms nödvändiga. Hur en sådan redovisning kan byggas upp i samarbete mellan stat och kommun öÖvervägs nu.

Regeringen har senast i budgetpropositionen 1990 redovisat det pågående arbetet. Detta beräknas vara avslutat om drygt ett år.

Aldreomsorgen Omsorgen om äldre och handikappade består av en rad olika verksamheter. Ansvaret för dessa verksamheter delas idag mellan kommuner och landsting. För att stödet till den enskilde skall fungera väl krävs samordning och samverkan mellan de olika huvudmännen.

Betydande problem finns i dag i samordningen mellan kommunernas och landstingens resurser. Det politiska ansvaret är otydligt och det finns parallella organisationer för likartade verksamheter, vilket förhindrar en effektiv resursanvändning.

Äldredelegationen har behandlat dessa frågor och lämnade i maj 1989 en rapport ”Ansvaret för äldreomsorgen” (Ds 1989:27). Rapporten har remissbehandlats och regeringen förbereder nu en proposition till riksdagen.

Enligt regeringens bedömning krävs betydande förändringar på äldreomsorgens område. Ansvaret bör så långt möjligt samlas hos primärkommunerna. På det sättet främjas en effektiv resursanvändning samtidigt som omställningen mot lokala former för boendeservice och omvårdnad underlättas.

Reformen beräknas träda i kraft den 1 januari 1992.

Arbetslinjen och socialförsäkringssystemet Den svenska arbetsmarknadspolitiken innebär att människor I första hand skall ges arbete och utbildning, i sista hand kontantstöd. Skälet för denna politik är att den ökar de totala arbetsinsatserna i samhället och välfärden för individerna. Den minskar också den offentliga sektorns utgifter och bidrar till att det är lättare att få en bred uppslutning för att stödja dem som trots allt slås ut ur arbetslivet.

Utslagningen från arbetslivet bör motverkas genom förebyggande insatser och genom mer aktiva åtgärder för att underlätta för de redan drabbade att återgå till arbetslivet.

En redogörelse för de åtgärder som vidtagits och nu föreslås har tidigare givits.

Ledning och styrning av offentlig verksamhet Arbetet med att förnya den offentliga sektorn måste inriktas på kvalitet, målupptyllelse och effektivt resursutnyttjande. Det kommer att kräva fort- 36 satta förändringar av styrning och organisation.

Inriktningen på decentralisering av verksamheterna och delegering av an- - Prop. 1989/90:150 svar bör fortsätta. Mål- och resultatstyrning från statsmakterna bör kombi- Bilaga 1 neras med större frihet för kommuners och statliga myndigheters ledningar och anställda att avgöra hur målen skall förverkligas. Samtidigt måste kraven på resultatuppföljning och utvärdering höjas och instrumenten för detta utvecklas.

Särskild uppmärksamhet mäste nu ägnas åt att skapa goda förutsättningar för primärkommuner och landsting att bedriva verksamheten effektivt. Den ekonomiska situationen i kommunerna inger oro. För att uppnå balans i den kommunala ckonomin kommer det att krävas att kommuner och landsting vidtar åtgärder för att reducera kostnaderna och att öka effektiviteten i verksamheten. Det innebär att betydligt större krav än hittills kommer att ställas på omprövning, rationalisering och produktivitetsförbättring.

Inom den kommunala sektorn pägär ett omfattande utvecklingsarbete. Även det fortsatta arbetet med konkreta åtgärder måste givetvis ske i de enskilda kommunerna och landstingen. Regeringen är beredd att vidta åtgärder för att underlätta detta arbete. Den kommitté som kommer att tillsättas med uppdrag att utforma ett nytt system för statens bidrag till kommuner och landsting, och att se över den kommunala sektorns övriga finansieringskällor, har i uppdrag att lämna sådana förslag till systemändringar i statsbidrag m.m. som bidrar till utveckling av den kommunala verksamheten.

Regeringen avser att mer regelbundet överlägga med kommunförbunden om kommunala utvecklingsfrågor. Bland annat bör en bred belysning av alternativa verksamhetsformer i kommuner och landsting göras. Under senare år har en rad försök med kooperativa lösningar, entreprenader, föreningsdriven verksamhet och verksamhet i bolagsform gjorts. Några landsting har beslutat att skilja beställar- och producentrollerna inom sjukvården. Erfarenheter från dessa försök bör nu sammanställas och analyseras.

Det statliga bidragssystemet till barnomsorgen bör förändras så att möjligheter öppnas för personal att äga och driva daghem eller fritidshem (personalkooperativ). Detta bör ske för att underlätta utbyggnaden till full behovstäckning, erbjuda fler alternativ i barnomsorgen och för att erbjuda personal som idag står utanför barnomsorgen ytterligare en alternativ verksamhetsform. Avsikten är att erbjuda personalkooperativa daghem och fritidshem samma finansiella villkor som existerande former av daghem och fritidshem. Den särskilda förordningen om statsbidrag till kommunerna för barnomsorg bör säledes kompletteras sä att personalkooperativa daghem och fritidshem blir statsbidragsberättigade.

I detta sammanhang bör också erinras om den särskilda aktionsgrupp för barnomsorgen som regeringen nyligen tillsatt. Gruppen skall enligt sina direktiv pröva olika konkreta åtgärder för att påskynda utbyggnaden av framför allt heldagsomsorgen i de kommuner som för närvande har uppenbara svårigheter med utbyggnadstakten. Till åtgärder som bör prövas hör insatser för att ta bort administrativa, tekniska eller organisatoriska hinder i kommunerna, skapa snabbare beslutsprocesser i kommunerna, decentralisera ansvar och befogenheter samt insatser för att utveckla de alternativa barnomsorgsformerna. Olika möjligheter för att effektivare utnyttja barnomsorgens

37 resurser bör prövas. Gruppens arbete skall slutföras senast den 1 september 1990. + Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 150. Bilaga I

Regeringen avser att presentera ett förslag till ny Kommunallag. Förslaget : som baseras på kommunallagskommitténs arbete syftar till att ge kommuner Bilaga 1 och landsting stor frihet att välja lämpliga organisationsformer och att utveckla ändamålsenliga former för ckonomisk styrning och förvaltning.

Regeringen och de båda kommunförbunden är ense om' behoven att öka effektiviteten och produktiviteten i den kommunala verksamheten. En produktivitetsökning på 2 Ze per år är en rimlig och nödvändig målsättning för den kommunala sektorn som helhet. Ett gemensamt arbete kommer att bedrivas för att dels belysa hur tillgänglig information kan användas för att beskriva utvecklingen av produktivitet och effektivitet, dels stimulera utvecklingen av uppföljnings- och utvärderingssystem.

Även inom den statliga verksamheten måste en successiv förbättring av produktiviteten åstadkommas. Statsmakterna bör bidra till en sådan utveckling genom att skapa förutsättningar för myndigheterna att åstadkomma en effektiv resursanvändning och att tillhandahålla resurser till stöd åt myndigheterna. Ett sådant arbete pågår.

I syfte att förbättra stödet till myndigheterna har regeringen utsett en särskild utredare som skall se över de s k stabsmyndigheterna. Omläggningen av budgetprocessen och en mer utvecklad styrning ökar möjligheterna att ta hänsyn till skilda utgångslägen och förutsättningar för förbättringar av effektivitet och produktivitet i olika statliga verksamheter.

En resultatorienterad styrning förutsätter goda uppföljnings- och utvärderingsmetoder. Ökad uppmärksamhet måste därför nu också ägnas åt att utveckla bl.a. resultatmått och redovisningsmodeller.

Statsbudgeten och särskilda frågor

Bilaga 1

1¶Statsbudgeten budgetåren 1989/90 och 1990/91

1.1¶Beräkningsförutsättningar

Vid beräkning av statsinkomsternas utveckling är de antaganden som görs om den ckonomiska utvecklingen av stor betydelse. Riksrevisionsverket (RRV) har lämnat en beräkning av statsbudgetens inkomster. En sammanfattning av beräkningen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.3. De antaganden som RRV räknat med redovisas i tabell 1. Under slutskedet i arbetet med den reviderade nationalbudgeten har en delvis ny bedömning av den ekonomiska utvecklingen gjorts. Med anledning härav räknar jag nu med andra antaganden. vilka också framgår av tabell 1.

I övrigt finns ingen anledning att avvika från RRV:s beräkningsförutsättningar.

Tabell I Antaganden Procentucell förändring

1989 1990 1991

RRV Föredra- RRV Föredra- = RRV Förcedra-

ganden ganden = ' ganden Lönesumma ILL IL 10.1 9.8 32 3,0 Konsumentpriser,

genomsnitt 6,5 6,5 9.8 10.0 6,2 7,3 Privat konsumtion.

löpande priser 7.1 7.3 10,2 111 7,8 89

I RRV:s beräkningar avseende budgetåret 1989/90 (statsbudgetens inkomster och utgifter) och 1990/91 (statsbudgetens inkomster) har verket tagit hänsyn till beslut som riksdagen fattat före den 20 mars 1990. RRV har även beaktat förslag från regeringen före denna tidpunkt. Jag har för egen del beaktat även de riksdagsbeslut som fattats under återstoden av mars samt de förslag från regeringen som lagts fram under denna period. I några fall har jag även beaktat förslag som lagts fram efter den 31 mars. Det får ankomma på riksdagens finansutskott att göra justeringar för ytterligare förändringar som ej kunnat beaktas.

1.2¶Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret 1989/90

RRV':s senaste beräkningar av budgetutfallet för budgetåret 1989/90 utgörs av verkets budgetprognos nr 5 från den 18 april 1990. Beräkningarna av inkomsterna för budgetåret 1989/90 redovisas också i verkets inkomstberäkning. 39

Inkomster

I sin inkomstberäkning har RRV för budgetåret 1989/90 beräknat inkomsterna till 411 066 milj. kr. Med anledning av ny information och vad jag anfört om den ekonomiska utvecklingen räknar jag upp inkomsterna med sammanlagt 551 milj. kr. Fördelningen över inkomsttitlarna framgår av tabell 2.

Tabell 2 Ändringar i RRY:s beräkningar av statsbudgetens inkomster budgetåret

1989/90 Tusental kronor Inkomsititel RRV:s Förändring

beräkning enligt före-

draganden

föredraganden

RRV:s beräkningar föranleder i övrigt inte någon erinran från min sida. Sammantaget medför justeringarna av RRV:s beräkningar för budgetåret 1989/90 en ökning av inkomsterna med 551 milj. kr. till 411 617 milj. kr.

Utgifter I statsbudgeten för innevarande budgetär uppgår utgifterna till 386 268 milj. kr. RRV har i sin prognos beräknat de totala utgifterna till 394 595 milj. kr. Verket har beaktat beslut om och förslag till anslag på tilläggsbudget om sammanlagt 3 669 milj. kr. Belastningen på utgiftsanslagen exkl. statsskuldräntor beräknas utöver tilläggsbudget minska med 142 milj. kr. Tillsammans gör detta att utgifterna exkl. statsskuldräntor prognosticeras till 331 795 milj. kr. för 1989/90.

RRV har beräknat utgifterna för statsskuldräntorna till 62,8 miljarder kronor för budgetåret 1989/90. Jag delar RRV:s bedömning.

Tabell 3 Räntor på statsskulden budgetåret 1989/90 Miljarder kr.

När det gäller den beräknade belastningen under övriga anslag räknar jag upp Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område med 150 milj. kr., För- Bilaga 1 läggningskostnader med 425 milj. kr. och Räntebidrag m.m. med 1 130 milj. kr.

Enligt RRV kommer de totala anslagsbehållningarna på reservationsanslag under innevarande budgetår att öka med 1 066 milj. kr. för att uppgå till 27 157 milj. kr. Jag delar RRV:s bedömning, som bl.a. baseras på uppgifter från de ansvariga myndigheterna. I tabell 4 redovisas utvecklingen av anslagsbehållningarna mellan budgetåren 1988/89 och 1989/90.

Tabell 4 Anslagsbehållningarna vid utgången av budgetåren 1988/89 och 1989/90 Miljarder kr.

Enligt RRV:s och min egen bedömning kommer utnyttjandet av rörliga krediter att netto vara oförändrat under budgetåret 1989/90. Jag vill också nämna att RRV för Tillkommande utgiftsbehov, netto tar upp 1 500 milj. kr. Jag har inga invändningar mot RRV:s beräkning. Sammantaget räknar jag därmed med att utgifterna under budgetåret 1989/90 kommer att uppgå till 396 300 milj. kr. Beräkningarna sammanfattas i tabell 5.

Tabell 5 Statsutgifterna budgetåret 1989/90 Milj. kr.

Statsbudget RRVY Föredraganden Utpgiftsanslag exkl. statsskuldräntor 318 768 330 295 332 000 därav: förändring i anslagsbehållningar 1 500 - 1066 — 1 066 Statsskuldräntor 58 VOU 62 800 62 800 Andrad disposition av rörliga krediter 500 - - Beräknat tillkommande utgiftsbehov,

1.3¶Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret 1990/91

Inkomster RRV beräknar statsbudgetens totala inkomster till 414 881 milj. kr. för budgetaret 1990/91. I det följande redovisas de förändringar av RRV:s beräkningar som jag funnit nödvändiga. 4

Till följd av ny information räknar jag ned inkomsttiteln Fysiska personers

inkomstskatt med 531 milj. kr. Vidare räknar jag ned inkomsttiteln Juridiska Prop. 1989/90:150 personers inkomstskatt med 1 125 milj. kr. med anledning av att det i prop. — Bilaga 1 1989/90:110 om reformerad inkomst- och företagsbeskattning föreslås att in- täkterna från avskattning av företagens reserver tillförs riksgäldskontoret för amortering av statsskulden.

I enlighet med vad jag anfört ovan om den ekonomiska utvecklingen räk- . nar jag ned inkomsttiteln Folkpensionsavgift med 124 milj. kr., inkomsttiteln : Sjukförsäkringsavgift, netto med 556 milj kt., inkomsttiteln Barnomsorgsavgift med 36 milj. kr., inkomsttiteln Vuxenutbildningsavgift med 5 milj. kr., inkomsttiteln Övriga socialavgifter, netto med 12 milj. kr., inkomsttiteln Inkomster av arbetsgivaravgifter till arbetarskyddsverket och arbetsmiljöinstitutets verksamhet med 32 milj. kr. och inkomsttiteln Allmän löneavgift med 5 milj. kr.

Med anledning av de förslag som jag senare i dag avser att framföra beträffande bl.a. mervärdeskatten och vad jag ovan anfört om den privata konsumtionen räknar jag upp inkomsttiteln Mervärdeskatt med 8700 milj. kr. Vidare tar jag, med anledning av förslag senare i dag, upp en ny inkomsttitel. Avräkningsskatt, med 3 250 milj. kr. Sammantaget innebär dessa justeringar att jag beräknar de sammanlagda inkomsterna för budgetåret 1990/91 till 424 405 milj. kr. Förändringarna i förhållande till RRV:s beräkningar framgår av tabell 6.

Tabell 6 Ändringar i RRV:s beräkningar av statsbudgetens inkomster budgetåret

1990/91 Tusental kr. Inkomsttitel RRV:s beräkning Förändring enligt

1271 Inkomster av arbetsgivaravgifter till

arbetarskyddsverkets och arbets- : miljöinstitutets verksamhet 214 000 = 32 000

1281 Allmän löncavgilt 2.073 000 = 5000 1411 Mervärdeskatt 122 900 000 + 8 700 000 1511 Avräkningsskatt - + 3 250 000 Summa inkomster 414 881 314

Summa förändringar enligt föredraganden + 9 524 000

Avslutningsvis vill jag redovisa förändringarna i indelningen av statsbudgetens inkomstsida i förslaget till statsbudget för budgetåret 1990/91 (tabell 7).

Tabell 7 Förslag till förändringar i uppställningen av statsbudgetens inkomster

1990/91

Inkomsttitel Förslag

1122 Avskattning av företagens reserver Ny inkomsttitel 1291 Särskild löneskatt Ny inkomsttitel 1l5tt Avräkningsskatt Ny inkomsttitel 1482 Tillfällig regional investeringsskatt Namnändring

Utgifter

Bilaga 1 I det slutliga förslaget till statsbudget för budgetäret 1990/91 uppgår utgifterna till 424927 milj. kr. |

I årets budgetproposition upptogs utgifterna för budgetåret 1990/91 till 408 256 milj. kr. Av detta belopp svarade minskade anslagsbehållningar, ökad disposition av rörliga krediter och beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto för 10 000 milj. kr. Utgiftsanslagen exkl. statsskuldräntor uppgick till 342 256 milj. kr. |

Sedan riksdagen förelades budgetpropositionen har dels ett antal propositioner innebärande anslagsförändringar förelagts riksdagen, dels riksdagen beslutat om ett antal anslag som föreslogs i budgetpropositionen. Om riksdagen bifaller förslagen i propositionerna ökar de samlade utgiftsanstagen med ca 22 171 milj. kr. Att utgiftsanslagen ökar beror främst på att den ekonomiska utvecklingen med bl.a. kraftigt höjt ränteläge medför ökade utgifter för räntor på statsskulden, bostadssubventioner m.m. Beloppet inkluderar även de anslagsförändringar i förhållande till budgetpropositionen som beslutats av riksdagen. I samband med min beräkning av anslagskonsekvenserna har jag låtit upprätta en specifikation över föreslagna och i förekommande fall beslutade anslagsförändringar på statsbudgeten i förhållande till budgetpropositionen. Denna specifikation (bil. 1.5) täcker i princip perioden t.o.m. mars 1990 samt vad som föreslås i kompletteringspropositionen.

Anslaget Räntor på statsskulden m.m. upptogs i budgetpropositionen för budgetåret 1990/91 med ett till 56 000 milj. kr. beräknat belopp. Belastningen på detta anslag är beroende av den ackumulerade statsskulden under det budgetår för vilket anslaget anvisas och av räntenivån inom och utom landet samt av bokföringsmässiga valutadifferenser på grund av ändrade växelkurser vid omsättning eller återbetalning av utlandslån. En beräkning av riksgäldskontoret ger vid handen att utgifterna för räntor på statsskulden torde bli 4 miljarder kronor högre än vad som beräknades i budgetpropositionen. Den inhemska räntekostnaden beräknas nu bli ca 4 800 milj. kr. högre främst till följd av det högre ränteläget. Samtidigt väntas kostnaden för utländska lån minska med 800 milj. kr. Förslag till inkomst- och utgiftsstat för anslaget Räntor på statsskulden m.m. framgår av bilaga 1.4. Anslaget bör i enlighet med förslaget föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1990/91 med 60 miljarder kronor.

Tabell 8 Räntor på statsskulden budgetåret 1990/91 Miljarder kr.

Nuv. be- -

räkning

Sammantaget innebär detta att jag beräknar statsbudgetens utgiftsanslag för budgetåret 1990/91 till sammanlagt 424927 milj. kr.

I syfte att få en så långt möjligt rättvisande bild av hela belastningen på Prop. 1989/90:150 statsbudgeten beräknas, utöver utgiftsanslagen, på statsbudgetens utgifts- — Bilaga 1 sida även medel för förändringar i anslagsbehållningar, ändrad disposition av rörliga krediter och beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto.

I budgetpropositionen beräknades förbrukningen av anslagsbehållningar komma att uppgå till I 500 milj. kr. netto, budgetåret 1990/91. I prop. 1989/90:88 föreslås att en infrastrukturfond för investeringar i järnvägs- och kollektivtrafik inrättas genom att ett engångsbelopp på 5 000 milj. kr. anvisas via ett reservationsanslag på statsbudgeten för budgetåret 1990/91. Fonden föreslås få användas först när det är lämpligt ur stabiliseringspolitisk synpunkt. Mot den bakgrunden förutses inte något ianspråktagande av fonden under budgetåret 1990/91. De anslagsförändringar som därutöver föreslagits riksdagen i propositioner som lagts efter budgetpropositionen motiverar inte någon ändring av den beräkning som gjordes i budgetpropositionen. Anslagsbehållningarna beräknas således öka med 3 500 milj. kr. under budgetäret 199091.

Budgetutfallet, och därmed statens upplåningsbehov, har tidigare påverkats av förändringar i utnyttjandet av rörliga krediter hos riksgäldskontoret. Sådana krediter har enligt riksdagens beslut ställts till förfogande för vissa affärsverk, myndigheter och bolig. Mot bakgrund av att alltmer av statlig utlåning undantagits från statsbudgetens utgiftssida avser jag att senare i dag förorda att förändringar i rörliga krediter från och med budgetåret 1990/91 inte redovisas som en del av statsbudgeten. |

I syfte att förslaget till statsbudget så långt som möjligt skall visa en realistisk budgetbelastning förs på budgetens utpiftssida upp posten Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Vid beräkningen av denna post görs en uppskattning av sådana utgifts- och inkomstförändringar som inte förts upp på något annat ställe i budgeten. Tillkommande utpiftsbehov uppskattas uppgå till 4000 milj. kr.

I budgetpropositionen ingick i denna post bl.a. budgeteffekterna till följd av särpropositioner som senare under riksmötet skulle komma att föreläggas riksdagen. Då dessa förslag numera föreligger har medel i stället beräknats under berörda anslag och inkomsttitlar.

Tabell 9 Statsutgifterna för budgetåret 1990/91 Milj. kr.

1990/91

Budget- Ny beräkning

propositionen

1990/91 Bilaga 1

Med hänvisning till redovisningen i det föregående beräknas utfallet av statsbudgetens inkomster och utgifter för innevarande budgetår och i förslaget till statsbudget för budgetåret 1990/91 enligt vad som framgår av tabellerna 10 och 11.

Beräkningen av budgetutfallet för innevarande budgetår ger vid handen att budgetöverskottet blir 3,2 miljarder kronor lägre än vad som beräknades i budgetpropositionen. Nu förutses ett överskott om ca 15.3 miljarder kronor.

Statsinkomsterna för budgetåret 1990/91 uppskattas nu till 424,4 miljarder kronor. Utgifterna exkl. statsskuldräntor beräknades i budgetpropositionen till 352,3 miljarder kronor. Nu beräknas utgifterna till 364,9 miljarder kronor. Sammanfattningsvis innebär beräkningarna att budgetunderskottet för budgetåret 1990/91 ökar med 0,1 miljarder kronor till 0,5 miljarder kronor jämfört med beräkningarna i budgetpropositionen.

Förändringarna av inkomsterna och utgifterna i förslaget till statsbudget för budgetåret 1990/91 sedan budgetpropositionen har jag även låtit sammanställa i en specifikation som bör bifogas till regeringsprotokollet i detta ärende (bil. 1.5).

Tabell 10 Utvecklingen av statsbudgetens saldo budgetåren 1988/89—-1989/90 Miljarder kr.

1988/89 — 1989/90

Utfall Budget- RRV Ny be-

propo- räkning

sitionen

Tabell 11 Utvecklingen av statsbudgetens saldo budgetåren 1988/89—-1990/91 Miljarder kr.

1990/91 Procentuell förändring

Budget- Ny be- Från utfall Från ny be-

propo- räkning — 1988/89 till — räkning 1989/90

sitionen ny beräkning till ny beräkning

1989/90 1990/91

2¶Underliggande budgetutveckling

Den underliggande utvecklingen av statsbudgetens saldo erhålls om det redovisade saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art eller hänger samman med ändringar i redovisningsprinciperna. Det bör betonas att det 45 5 Riksdagen 1989190. I saml. Nr 150. Bilaga I

jär inkomst/utgift eller som en extraordinär effekt. Trots att avgränsningarna Bilaga 1 i de enskilda fallen inte är helt självklara anser jag det ändå angeläget att redovisa en beräkning där de extraordinära effekterna exkluderats så att statsbudgetens underliggande utveckling klargörs.

På inkomstsidan har följande effekter betraktats som extraordinära vid framräkning av det underliggande budgetsaldot: —- vissa engångsvisa höjningar/sänkningar av skatter eller avgifter

tillfälliga extra inleveranser från affärsverk till statsbudgeten utförsäljning av statlig egendom utförsäljning av beredskapslager av olja.

På utgiftssidan har följande effekter beaktats vid framräkning av det underliggande budgetsaldot: = valutaförluster/vinster som uppstår vid amortering av statens utlandslån - rena budgetavlastningar, som t.ex. att kostnaderna för byggnadsstyrel-

sens investeringar fr.o.m. budgetåret 1990/91 inte belastar statsbudgeten — vidare att vissa affärsverk finansierar sina investeringar genom lån på kre-

ditmarknaden eller direkt i riksgäldskontoret i stället för som tidigare

över anslag på statsbudgeten. Tabell 12 visar statsbudgetens underliggande utveckling under perioden 1988/89—-1990/91.

Tabell 12 Underliggande budgetsaldo för budgetåren 1988/89-1990/91 Miljarder kr., löpande priser

1988/89 1989/90 1990/91 Underliggande budgetsaldo 1,2 td -1L,1 Andel av BNP (46) 0,1 0,3 0,1

3¶Statens lånebehov och statsskuldens förändring

Det är vid en finansiell analys av intresse att studera hur likviditeten i ekonomin påverkas av statens inkomster och utgifter. Statens lånebehov bestäms dels av budgetutfallet och vissa kassamässiga korrigeringar av detta, dels av vissa inkomster och utgifter (utanför budgeten) på statsverkets och riksgäldskontorets checkräkningar i riksbanken.

Statsskuldens förändring bestäms av statens lånebehov samt av de skulddispositioner som riksgäldskontoret gör.

Med det av RRV redovisade budgetsaldot som utgångspunkt krävs således en del justeringar för att erhålla statens lånebehov och statsskuldens förändring. I det följande redovisas kortfattat hur dessa begrepp är relaterade till varandra.

Statens lånebehov 1. Det redovisade budgetsaldot utgör utgångspunkt för kalkylen.

2. Korrigeringar görs då det förekommer skillnader mellan när transaktio-

ner bokförs i myndigheternas redovisning och när de registreras på statsverkets checkräkning. Sådana skillnader uppstår dels genom att inkomster och Bilaga 1 utgifter bokförs vid en annan tidpunkt än motsvarande betalningar, dels genom att vissa transaktioner inte bokförs mot budgeten.

3. Den tillfälliga arbetsmiljöavgiften, som infördes september 1989, överförs omedelbart till riksgäldskontoret. Detta innebär att skatten inte påverkar budgetutfallet. Den har däremot medfört en tillfällig minskning av statens lånebehov. Motsvarande gäller för det tillfälliga obligatoriska sparandet som infördes vid samma tidpunkt. |

Beträffande arbetsmiljöavgiften kommer denna fr.o.m. 1 juli 1990 ej längre att tillföras riksgäldskontoret utan överföras direkt till arbetslivsfonden. De vid juni månads utgång ackumulerade medlen, ca 5,9 miljarder kronor, kommer då att flyttas över till fonden.

4. En del av statens kreditgivning går via riksgäldskontoret och redovisas inte på statsbudgeten. Exempel på detta är vissa krediter till de statliga affärsverken. Dessa krediter måste dock finansieras via statlig upplåning.

5. Genom en summering av posterna 1-— 4 erhålls statens lånebehov.

Statsskuldens förändring

Statsskuldens förändring påverkas därutöver av transaktioner av dispositiv karaktär som riksgäldskontoret gör.

6. Skulddispositioner utgörs t.ex av uppköp av statsobligationer, utbetalningar av förskott för inlösen av obligationer och premieobligationsvinster samt tillfälliga bokföringstransaktioner som påverkar statsskuldens storlek.

7. Genom att skulddispositioner läggs till statens lånebehov erhålls statsskuldens förändring.

Tabell 13 Statens lånebehov (netto) och statsskuldens förändring budgetåren 1988/89-1990/91

1988/89 1989/90 1990/91 1. Budgetsaldo 18,1 15,3 -0,5 tu . Kassamässiga

korrigeringar —- 0,1 3. Tillfällig

arbetsmiljöavgift, tillfälligt obligatoriskt | sparande - 11,5 —-0,6

4. Minus:

riksgäldskontorets

kreditgivning till vissa

affärsverk m.m. 3 . Statens lånebehov -14, on . Skulddispositioner

— uppköp obligationer 1.2 - = övrigt 5,7 - 40 -

7. Statsskuldens

förändring” = 17 —-23,0 8,5 "Negativa tal innebär minskning av statsskulden.

Upplåningsbemyndigande

Liksom föregående år bör riksdagen utfärda bemyndigande för regeringen

47 enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning.

Bilaga 1

4.1¶Redovisning av statens garantiåtaganden

I 1990 ärs budgetproposition redovisades att statens garantiåtaganden per den I juli 1989 uppgick till ca 165,3 miljarder kr.

Regeringen har därefter lagt fram förslag till riksdagen som berör omfattningen av statliga garantiåtaganden. Förslagen redovisas i tabell 14. Därutöver har regeringen medgett att Televerket får teckna garantier för Teleinvest AB upp till ett belopp av 14 000 milj. kr., en ökning med 1 500 milj. kr. Statens samlade garantiåtagande kommer därmed att uppgå till ca 172 miljarder kr. den I juli 1990. |

"Tabell 14 Föreslagna förändringar av ramar för statligt garantiatagande som redovisades i prop. 1989/90: 100 Bil. I

Milj. kr.

4.2¶Ovrigt

Mitt förslag: Lånegarantier som meddelats enligt vissa, numera upp-

hävda, författningar om ekonomiskt stöd inom jordbrukets område

och som fortfarande löper skall beläggas med avgift. Avgift skall beta-

las första gången för budgetåret 1990/91 och beräknas på kapital-

skulden per den 1 juli 1990.

Skälen för mitt förslag: I enlighet med vad som anfördes i kompletteringspropositionen för budgetåret 1988/89 har riksdagen beslutat att belägga vissa statliga garantier med avgift.

Beslutet motiverades av regeringens vid olika tillfällen uttalade mening att den tidigare avgiftsfria kreditgarantigivningen m.m., som inneburit en nettoutgift för staten, borde bära sina egna kostnader. I syfte att få verksamhetens inkomster att täcka dess utgifter föreslogs att en avgift skulle tas ut (prop. 1987/88:150, bil 1, s. 37). Riksdagen hade tidigare uttalat sitt stöd för regeringens uppfattning (se t. ex. FIU 1986/87:10, s. 68).

I kompletteringspropositionen Jades sålunda fram ett förslag om avgiftsbeläggning. Vad gällde garantier som framdeles beviljades skulle avgift tas ut med stöd av en förordning om statligt stöd till näringslivet. Sedan riksdagen godkänt riktlinjerna för stödet till näringslivet (FiU 1987/88:31, rskr. 399) utfärdade regeringen förordningen (1988:764) om statligt stöd till näringstivet. 48

redan lämnade garantier utfärdades lagen (1988:777) om avgifter för vissa — Bilaga 1 statliga garantier och förordningen (1988:778) om avgifter för vissa statliga garantier.

Den tförfattningstekniska lösningen av frågan innebar att lagen gjordes tilllämplig på statliga garantier som lämnats avgiftsfritt före den 1 juli 1988 för lån och krediter med stöd av författningar som räknas uppi en särskild bilaga till lagen (1 §).

I 2 § anges att avgift skall utgä, beräknad på den utestående garanterade kapitalskulden per den 1 juli varje är. I 3 § bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att lämna närmare föreskrifter om tid och sätt för betalningen. |

I nyssnämnda förordning bestämde regeringen avgiftssatsen till en procent och bemyndigade riksrevisionsverket att meddela föreskrifter om tid och sätt för betalningen.

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1988 och avgifter skulle betalas första gängen för budgetåret 1990/91 beträffande i bilagan uppräknade stödförfattningar som var hänförliga till jordbrukets område och beräknas på den utestående garanterade kapitalskulden per den 1 juli 1990.

Bilagan innehåller en uppräkning av i allt 17 författningar. Några av dessa har upphört att gälla och har ersatts av andra stödförfattningar. Dock kan de upphävda författningarna ha fortsatt att gälla övergångsvis för lån och garantier som meddelats före upphävandet och som ännu inte är slutreglerade.

De författningar det gäller är kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering, kungörelsen (1963:305) om statligt kreditstöd till förvärv och drift av jordbruk m.m., kungörelsen (1967:443) om statlig garanti för lån till maskinhållning inom jordbruket m.m. samt kungörelsen (1967:453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering m.m. Enligt uppgift från lantbruksstyrelsen finns alltjämt utestående lån som beviljats med stöd av numera upphävda författningar, som emellertid inte omfattas av uppräkningen av stödförfattningar i den nämnda bilagan till lagen om avgifter för vissa statliga garantier. De utelöpande garanterade lånen kommer därmed alltjämt att vara avgiftsfria.

Även de nu nämnda författningarna bör föras in i förteckningen och avgift för utelöpande lånegarantier införas, beräknad på kapitalskulden per den 1 juli 1990. Det är fråga om stödförfattningar inom jordbrukets område, varför den föreslagna tidpunkten för avgiftsuttag överensstämmer med den som bestämdes redan vid riksdagens ställningstagande till det tidigare förslaget om avgiftsuttag på beviljade garantier inom området.

4.3¶Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1988:777) om avgift på vissa statliga garantier. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.6.

Förslaget är sådant att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Bilaga 1 Riksrevisionsverket (RRV) har överlämnat en preliminär version av balansräkningen som ingår i den kommande rapporten Årsbokslut för staten budgetäret 1988/89. Detta årsbokslut omfattar de statliga myndigheterna inkl. affärsverken samt myndigheter under riksdagen. Riksbanken, som tillhör den senare kategorin, ingår dock endast med grundfonden på 1,1 miljard kr. I övrigt ligger riksbankens tillgångar helt vid sidan av den statliga redovisningen.

Balansräkning med noter Balansräkningen i årsbokslutet bygger på de tillgångar och skulder som redovisas i ovannämnda myndigheters bokslut. I dessa bokslut tas anläggningstillgångarna upp till anskaffningsvärden minskade med avskrivningar. Kravet på myndigheterna att redovisa materiella tillgångar är emellertid begränsat. Endast myndigheter vars verksamhet till övervägande del är finansierad med avgifter (affärsverk och uppdragsmyndigheter) är skyldiga att i sina balansräkningar ta upp sådana tillgångar. Inom myndigheterna nyttjas således tillgångar av betydande värde som inte finns med i tillgångsredovisningen.

I årsbokslutet redovisas också tillgångarna upptagna till beräknade nukostnader. Nukostnad definieras som en tillgångs nyanskaffningsvärde minskat med avskrivningar grundade på detta värde. I beloppen för nukostnad ingår såväl de bokförda tillgångarnas nukostnad som värdet av vissa icke bokförda tillgångar.

För att få uppgift såväl om värdet av icke bokförda tillgångar som nukostnad för bokförda tillgångar har RRV sänt ut förfrågningar till ett stort antal myndigheter. Det inkomna materialet har bearbetats och sammanställts i kolumnen för nukostnad i balansräkningen. Uppgifter från några större myndigheter saknas. Bl.a. har underlag för beräkning av kapitalvärdet för tillgångar som används inom försvaret — flygplan, fordon och annan krigsmateriel — inte kunnat erhållas. Värdet av museisamlingar, bibliotek m.m. ligger också utanför redovisningen. Den största tillkommande posten bland nukostnaderna är värdet av det statliga vägnätet, som här beräknats och tagits in i balansräkningen.

Balansräkningen återges i något förkortad form i tabell 1. Per den 30 juni 1989 var den bokförda nettoförmögenheten drygt -355 miljarder kronor. Detta innebär en förbättring jämfört med föregående år om 27 miljarder kronor som i första hand beror på att statsbudgetens saldo blev positivt för budpetåret 1988/89.

Bilaga 1

Tabell 14. Preliminär balansräkning för staten, miljarder kr.

Bokförda värden Beräknad nukostnad?

1989-06-30 1988-06-30 1989-06-30 1988-06-30

TILLGÄNGAR

Materiella tillgångar Oo Lager och förråd 11.9 13.0 14,5 16,1 Oo Skepp, maskiner och

Finansiella tillgångar

SKULDER OCH KAPITAL

Statsskulden??

Övriga skulder

Verkskapital

Oo Konsoliderande avsättningar

Stalens nettoförmögenhet Oo Vid budgetårets början —- 382,1 398,1 —239,9 O Förändringar under

budgetåret: + 90 — Verksamhetens

! Uppgifterna grundar sig på preliminära värden från myndigheterna. Här redovisas endast nukostnader för materiella tillgångar. ? Värdet på de statliga vägarna har beräknats med investeringarna i vägnätet under den senaste 40-årsperioden som underlag. Som investering har räknats utfallet på anslagen för byggande av statliga vägar. Erfarenhetsmässigt bedöms nämligen en så stor andel av anslaget utgöra värdechöjande förbättringsarbeten. De på detta sätt beräknade investeringsbeloppen har omräknats till nukostnad med ledning av vägverkets vägkostnadsindex. Det erhållna bruttobeloppet har sedan reducerats med

avskrivningar (avskrivningstid 40 år). Anskaffningsvärdet för vägarna minskat mea avskrivningar uppgår till 29 miljarder kronor.

" Aktierna är upptagna till sina anskaffningsvärden.

" Därav lånefordringar 118,7 miljarder kronor. Länefordringarna har tagits upp till

Bilaga 1

sina nominella belopp. Fr.o.m. budgetåret 1985/86 finansieras och redovisas nya bostadslån av Statens Bostadsfinansieringsakticbolag (SBAB). Utestående bostadslån hos SBAB upperår till drygt 37 miljarder kronor. n I de bokförda värdena, enligt riksgäldskontorets redovisning, har skulder inom staten räknats bort. Utlandslånen upptas till den kurs som gällde på balansdagen. Enligt de regler som tidigare gällde för flertalet affärsverk skulle återunskaffningen av anläggningstillgängar finansteras med avskrivningsmedel. Reglerna var så utformade att avskrivningsmedlen skulle täcka även det ökande behov av kapital för återanskaffning som uppstod vid inflation. Om inga expansionsinvesteringar gjordes innebar detta i princip att det av staten tillskjutna kapitalets nominella värde förblev oförändrat, medan det successivt ökande värdet av anläggningstillgängarna finansierades med driftmedel. De avsättningar som tidigare gjorts vid affärsverken kvarstår dock i redovisningen. Vid sammanställningen av balansräkningen för staten har det kapital som tillskjutits från staten förts till den i balansräkningen redovisade nettoförmögenheten under det att kapital som tillförts från verkens driftintäkter tedovisas som en särskild post i balansräkningen. Uppskrivningar av statskapitalets värde har hänförts till nettoförmöpenheten. 7 Verksamhetens nettoförändring framkommer enligt följande. Milj. kr.

Inkomst fran tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbo- + 29 lag m.fl.

Verksamhetens nettoförändring +17 114

6¶Disposition av rörliga krediter

Riksgäldskontoret tillhandahåller sedan länge s.k. rörliga krediter åt vissa statliga myndigheter, företag och affärsverk. Dessa används som rörelsekapital och liknar de checkräkningskrediter privata företag har hos banker.

Då rörliga krediter infördes år 1923 ansågs det inte lämpligt att redovisa dessa I riksstaten. En kredit beviljades därför i form av ett bemyndigande för riksgäldskontoret att i den män krediten togs i anspråk upplåna därför erforderliga medel.

Från och med år 1952 berördes krediterna regelmässigt i statsverkspropositionen, Detta år infördes i finansplanen en tabell som bedömdes ”vara av betydelse för bedömningen av det statliga lånebehovet under nästkommande budgetår”. Tabellen var en ”sammanställning över kapitalbudgeten och vissa liknande utgiftsbehov”. Krediterna redovisades inte i själva kapitalbudgeten men bedömdes vara ett utgiftsbehov som behövde beaktas för att beräkna det statliga lånebehovet. Sedan budgetåret 1980/81 har drift-, kapital- och totalbudget ersatts av en enda sammanhållen statsbudget. I denna redovisas förändringen i de rörliga krediterna på samma sätt som i tidigare totalbudget.

Riksrevisionsverket (RRV) har kommit in med förslag om att de rörliga krediterna fortsättningsvis inte skall redovisas som en del av statsbudgeten (PM 1989:1997). Följande skäl har anförts för förslaget: n [Ng

- huvudsyftet med att ha med förändringarna i de rörliga krediterna i total- Prop. 1989/90:150

budgeten var att beräkna statens lånebehov. Eftersom alltmer av statens Bilaga 1 utgifter för upplåning har tagits bort från statsbudgeten har detta skäl blivit inaktuellt.

=- från statsbudgetens utgiftssida undantas alltmer av statlig utlåning. Det

är därför lämpligt att även utlåning via rörliga krediter redovisas utanför statsbudgeten. |

= rörliga krediter är en redovisningsmässigt sett udda post på statsbudgeten

och kan inte hämtas i den ordinarie redovisningen mot statsbudgeten. De myndigheter som har rörliga krediter påverkas inte av förslaget.

Riksgäldskontoret och riksbanken, som har beretts möjlighet att yttra sig över förslaget, har inte haft någonting att invända.

Jag förordar med denna bakgrund att förändringar i rörliga krediter från och med budgetåret 1990/91 inte redovisas som en del av statsbudgeten.

7¶Finansfullmakten

Riksdagen har för innevarande budgetär bemyndigat regeringen att, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter intill ett sammanlagt belopp om 2 500 milj. kr. (prop. 1988/89:150 bil. 1. FiU 30, rskr. 327).

Finansfullmakten får användas för att tidigarelägga, utvidga eller påskynda statliga investeringar som normalt finansieras med anslag på statsbudgeten. Regeringen kan också använda den för bidrag till kommunala projekt för investering och sysselsättning. Bidragsprocenten får därvid fastställas med hänsyn till ändamålet men inte överstiga 75 §c. Vidare får finansfullmakten användas för bidrag till näringslivet och bostadssektorn. I dessa sammanhang får gällande bidragssatser tillfälligt höjas till högst 75 4. Regeringen har vidare bemyndigats att utnyttja fullmakten för ytterligare två ändamål, nämligen arbetsmarknadsutbildning och för arbetsmarknadspolitiska insatser med anledning av handelsblockaden mot Sydafrika och Namibia.

Regeringen har hittills inte utnyttjat fullmakten under budgetåret 1989/90. Men även för budgetåret 1990/91 förordar jag att en fullmakt begärs intill ett sammanlagt belopp av 2 500 milj. kr.

8¶Statliga myndigheters ställning inom

mervärdeskattesystemet m.m.

Regeringen har i prop. 1989/90:111 lagt fram förslag om reformerad mervärdeskatt m.m. Förslagen berör statliga myndigheter och mottagare av statsbidrag i främst tre avseenden. För det första föreslås ändringar av statliga myndigheters ställning inom mervärdeskattesystemet fr.o.m. budgetåret 1991792. För det andra föreslås breddning av underlaget för mervärdeskatt och för det tredje föreslås nya eller förändrade punktskatter inom vissa områden. De båda senare förslagen föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 januari 1991. Riksdagen har tidigare beslutat om vissa likartade förändringar

av mervärdeskatt resp. punktskatter som har trätt i kraft under innevarande år (prop. 1989/90:50, SkU 10, rskr. 96). Vidare föreslås i denna proposition Bilaga 1 en tillfällig höjning av mervärdeskatten. De olika förslagen påverkar myndigheter och bidragsmottagare på olika sätt. Jag kommer därför i det följande att föreslå riktlinjer för hur konsekvenserna av dessa förändringar bör hanteras.

Nuvarande system för priskompensation till myndigheter bygger i allt väsentligt på att uppräkning sker retroaktivt med hänsyn till faktisk prisutveckling. Uppräkningen baseras på myndighetsvisa uppgifter om avtalskostnader, konstaterad prisutveckling uttryckt i konsumentprisindex, basbelopp eller motsvarande. På liknande sätt erhåller viktigare bidragsmottagare en retroaktiv kompensation för prisutvecklingen i samhället. Såväl förändringar i mervärdeskattesystemet som inom punktskatteområdet får direkt genomslag i prisbildningen och därmed också i olika indexserier, basbelopp och liknande. Med bibehållande av nuvarande system för priskompensation behövs därför i princip inte några särskilda åtgärder för att kompensera myndigheter och mottagare av statsbidrag med anledning av regeringens förslag i dessa delar. Det finns dock en artskillnad mellan effekterna av breddat underlag för mervärdeskatt resp. nya punktskatter som jag strax återkommer till.

Myndigheternas ställning inom mervärdeskattesystemet föreslås ändrad främst för att uppnå konkurrensneutralitet mellan egenregi-verksamhet och entreprenadverksamhet. Detta är viktigt bl.a. för att stimulera till lösningar som ökar produktiviteten i myndigheternas verksamhet. I dagsläget är myndigheternas anslag budgeterade med hänsyn till att vissa utgifter innehåller påslag för mervärdeskatt. Myndigheternas anslag är således bruttobudgeterade och mervärdeskatten avräknas mot myndighetens eget anslag. I prop. 1989/90:111 föreslås att myndigheternas anslag fr.o.m. budgetåret 1991/92 skall budgeteras netto, dvs. exkl. mervärdeskatt. Enligt detta förslag avräknas myndigheternas ingående mervärdeskatt mot inkomsttitel i stället för mot resp. myndighets anslag. Myndigheternas anslag ger därmed också en mer rättvisande bild av kostnadsläget i verksamheten. För att kunna genomföra förslaget krävs vissa modifieringar av myndigheternas redovisningssystem och rutiner. Regeringen bör utfärda anvisningar för myndigheternas anslagsframställningar så att förändringar kan genomföras fr.o.m. budgetåret 1991/92.

De totala inkomsterna från mervärdeskatten uppgick 1988 till ca 90 miljarder kr. Av detta uppskattas de statliga myndigheternas andel till ca 8 miljarder kr. Ett exakt belopp är svårt att räkna fram bl.a. beroende på olikheter i redovisningsteknik mellan det statliga området och näringslivet. Breddningen av underlaget för mervärdeskatt beräknas ge en inkomstökning, varav den statliga sektorns andel kan uppskattas till drygt I miljard kr. I detta belopp ingår inte försvarsmateriel. En översiktlig beräkning pekar dock på att mervärdeskatt på försvarsmateriel skulle kunna innebära en utgiftsökning för myndigheterna inom försvarsmakten på drygt 2 miljarder kr. per år.

Som jag konstaterade inledningsvis behövs i princip ingen särskild kompensation för förändringar i underlaget för mervärdeskatten eller för punktskatter med hänsyn till nuvarande system för beräkning av priskompensa-

54 tion. Men eftersom jag samtidigt förutsätter att myndigheternas anslag kom-

mer att budgeteras netto, dvs. exkl. mervärdeskatt, så uppstår behov av vissa Prop. 1989/90:150 övergängslösningar i fråga om teknik för priskompensation. Däremot be- Bilaga 1 hövs inte åtgärder med hänsyn till förändringarna på punktskatteområdet, eftersom dessa merutgifter fortfarande skall avräknas mot myndighetens anslag och att myndigheterna kan påräkna retroaktiv priskompensation.

Myndigheterna kommer under andra hälften av budgetåret 1990/91 att få vissa merutgifter till följd av det breddade underlaget för mervärdeskatten. Detta kan komma att leda till en brist på anslagsmedel, eftersom regeringen inte har kunnat ta hänsyn till detta i förslagen i 1990 års budgetproposition. Problemet med brist på anslagsmedel försvinner dock redan under budgetåret 1991/92, då myndigheternas merutgifter kan avräknas på annat sätt än mot resp. anslag.

I samband med förändringarna i myndigheternas ställning i mervärdeskattesystemet skulle således frågan om priskompensation för andra hälften av budgetåret 1990/91 behöva lösas på annat sätt än genom tillämpning av nuvarande system för priskompensation. Det ekonomiska läget och behovet av åtstramning i samhällsekonomin leder dock till att jag förordar att kompensation inte skall utgå till myndigheterna eller mottagarna av statsbidrag för effekterna av det i prop. 1989/90:111 föreslagna breddade underlaget för mervärdeskatt. Besparingseffekten av detta kan beräknas till ca 500 milj. kr. under budgetåret 1990/91. På motsvarande sätt bör inte heller någon kompensation utgå för förslaget till tillfällig höjning av mervärdeskatten eller de redan beslutade åtgärderna inom mervärdeskatteområdet som har trätt i kraft under innevarande år. Myndigheterna får således anpassa sina genomförandeplaner till givna ekonomiska ramar. Detta är enligt min mening en nödvändig åtgärd bland andra åtgärder för att begränsa efterfrågan i den svenska ekonomin. Jag kan dock inte utesluta att något undantag får göras för vissa myndigheter inom försvarsmakten med hänsyn till att nuvarande undantag från mervärdeskatt föreslås slopad på försvarsmateriel. Förslaget medför kraftiga merutgifter och skulle kunna leda till omfattande omprioriteringar i beslutande program för materielanskaffningen. Om det visar sig bli nödvändigt med ytterligare medelsanvisningar på materielanslagen får regeringen ta upp detta i samband med förslag till tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1990/91.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså att myndigheter och mottagare av statsbidrag i princip inte skall kompenseras för de effekter av breddningar i underlaget för mervärdeskatt som genomförs under innevarande och kommande budgetår.

Hemställan Jag hemställer, mot bakgrund av vad som anförts, att regeringen dels föreslår riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

som förordats i det föregående,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som för-

ordats i det föregående,

3. godkänna beräkningen av statsbudgetens inkomster för budget- 55

året 1990/91,

4. godkänna beräkningen av förändringar i anslagsbehållningar för budgetåret 1990/91, Bilaga I

5. godkänna beräkningen av Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto för budgetåret 1990/91,

6. anta förslaget till inkomst- och utgiftsstat rörande Räntor på statsskulden, m.m. för budgetåret 1990/91,

7. till Räntor på statsskulden, m.m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 60 000 000 000 kr.,

8. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1990/91, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats intill ett sammanlagt belopp på 2 500 000 000 kr.,

9. bemyndiga regeringen att ta upp lån enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning,

10. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1988:777) om avgifter för vissa statliga garantier. dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad föredraganden har anfört om

11. rörliga krediter,

12. årsbokslut för staten 1988/89,

13. utnyttjandet av finansfullmakten,

14. riktlinjer för kompensation till myndigheter och mottagare av statsbidrag till följd av förändringar inom mervärdeskatteområdet.

Bilaga 1

Reviderad finansplan

Bilaga 1.1 Reviderad nationalbudget 1990

Bilaga 1.1

Förord

Den reviderade nationalbudget, som härmed läggs fram, beskriver den internationella och den svenska ekonomins utveckling t.o.m. 1991.

Nationalbudgeten bygger på material från fackdepartement, olika verk och institutioner. För bedömning av den internationella utvecklingen har material erhållits från bl.a. OECD. Beskrivningen av den svenska ekonomin baseras främst på material från statistiska centralbyrån och den prognos för 1990 och 1991 som konjunkturinstitutet publicerade den 30 mars 1990.

Ekonomiska rådet. konjunkturexperter och branschexperter har hörts, men berörda personer bär inte något ansvar för de bedömningar, som görs i nationalbudgeten.

Ansvarig för den reviderade nationalbudgeten är statssekreteraren Gunnar Lund. Arbetet har letts av departementsrådet Anders Palmér. Kalkylerna avslutades den 19 april 1990.

1 Riksdagen 1989190. I saml. Nr 150. Bilaga 1.1

Bilaga 1.1 Den svenska ekonomin uppvisar en splittrad bild. Fortfarande räder överhettning på arbetsmarknaden och arbetslösheten är mycket låg. Löner och priser stiger snabbt. Samtidigt blir det allt klarare att aktiviteten håller på att dämpas. Industrin känner av en tydlig försvagning av efterfrågan, både från export- och hemmamarknaden. Underskottet i bytesbalansen stiger.

Den samlade tillväxten i ekonomin kommer att dämpas markant och för 1990 som helhet understiga I 4-. Att siffran inte blir ännu lägre beror på att hushållens realinkomster förtsätter att öka relativt mycket och att avmattningen för investeringarna kommer med viss fördröjning. Detsamma gäller för arbetslösheten, där arsgenomsnittet väntas stanna på 1,6 Ze. Den negativa tendensen för bytesbalansen håller i sig.

Om lönerna fortsätter att stiga snabbt kommer avmattningen att accentucras än mer nästa är. Det höga kostnadsläget medför att investeringsklimatet försämras och att den utlandskonkurrerande industrin tappar marknadsandelar. Inflationstakten förblir hög. Hushållen får en köpkraftsförstärkning, även när hänsyn tagits till de nu föreslagna åtstramningsätgärderna. Den blygsamma tillväxt som uppnäs i ekonomin blir helt och hållet konsumtionsledd.

Även i alternativet med låga löneökningar kommer tillväxten att bli blygsam 1991, men detta alternativ är ändå relativt gynnsamt. Investeringar och export utvecklas då bättre och inflationstakten blir lägre. Uppgången av arbetslösheten begränsas.

Internationella förutsättningar

Den internationella ekonomin häller på att gå in i en avmattningsfas. Dämpningen har hittills varit mest tydlig i Förenta staterna och Storbritannien, medan tillväxten varit fortsatt god i Japan och Kontinentaleuropa. Det splittrade mönstret för de olika länderna väntas hålla i sig framöver.

Det är främst investeringar och export som dämpas, medan konsumtionen hälls uppe relativt väl. Speciellt gäller detta för den amerikanska ekonomin. Även i Västtyskland är den privata konsumtionen en drivkraft, eftersom inkomstskatterna sänks och immigrationen från Östtyskland späder på efterfrågan. Den appreciering av D-marken som inträffat får en dämpande effekt på företagens konkurrenskraft och på exporten. I OECD-området sammantaget beräknas tillväxttakten gå ned från 3,5 <& förra året till under 3 2 både i år och nästa år. För Norden förutses siffran bli en procentenhet lägre under prognosperioden. Arbetslösheten i industriländerna stabiliseras sannolikt på nuvarande nivå under de närmaste åren.

FTabell 1:1 Internationella förutsättningar

1988 1989 1990 1991 BNP i OECD, 9 4,3 3,5 2 3/4 23/4 Konsumentpriser i OECD

Trots konjunkturavmattningen väntas nedgången i inflationen bli relativt blygsam. Även om arbetslösheten fortfarande är hög föreligger arbetskrafts- Bilaga 1.1 brist i flera länder, vilket sannolikt leder till ökade lönekrav samtidigt som flaskhalsar hämmar produktivitetstillväxten. Företagen förutses dock inte fullt ut kompensera sig genom att höja priserna, utan i stället krymper vinstmarginalerna. Genomförandet av en tysk valutaunion kan dra upp inflationen i Förbundsrepubliken, framför allt nästa år. För OECD sammantaget väntas inflationen gå ned från närmare 5 §c i fjol till 4 1/2 46 i är och nästa år.

Hotet mot det relativt gynnsamma förlopp som här skisseras kommer främst från inflattonen. Om priserna stiger mer än förutsett, stramas penningpölitiken åt. Allt högre räntor dämpar då aktiviteten och oron på de finansiella marknaderna kan komma att stiga. Ett annat hot mot industriländernas tillväxt kan uppstå om störningar inträffar på oljemarknaden.

Löner och konsumentpriser

Det strama arbetsmarknadsläget drev upp lönerna under förra året. Den genomsnittliga löneökningen i ekonomin blev ca 9 1/2 90, dvs nästan dubbelt så mycket som i omvärlden. De nya avtal som tecknats för 1990 ligger på höga nivåer. Totalt beräknas lönerna stiga med ca 8 1/2 Fe i år, förutsatt att de omförhandlingar, som en del av löntagarorganisationerna har rätt till inte leder till nya påslag och att löneglidningen blir ungefär som förra året. När det gäller att bedöma utvecklingen nästa år finns många osäkerhetsmoment, bl.a. vilken effekt skatteomläggningen får. Om arbetsmarknadsläget fortsätter att styra lönebildningen verkar en genomsnittlig löneökning på ca 8 Z trolig (inkl. effekten av de två extra semesterdagarna på 0,6 76). Alternativ I i kalkylerna baseras på antagandet att det relativa svenska kostnadsläget förbättras gentemot omvärlden, vilket sker om lönestegringstakten begränsas till 3 96.

Inflationstakten exklusive indirekta skatter beräknas i år uppgå till strax under 6 'Z.. Till detta kommer effekter av skattereformen på knappt 3 96, av ökad skatt på alkohol och tobak på 0,2 96 samt av den tillfälliga momshöjningen på 0,94. Konsumentprisindex stiger under dessa förutsättningar med nära 1056 under loppet av året. Eftersom höjningarna blir speciellt stora i början av året, kommer uppgängen mellan årsgenomsnitten att bli så pass hög som 107. Utvecklingen under 1991 bestäms i hög grad av vad som händer med lönerna. Under loppet av äret beräknas priserna öka med drygt 646 resp. knappt 9 1/295 i de bägge alternativen. Finansieringen av det andra steget i skattereformen står för ca 3 1/2 <c.

Försörjningsbalans De preliminära nationalräkenskaperna visar att BNP steg med drygt 2 4 1989. Produktivitetsökningen blev blygsam, varför merparten av tillväxten kan förklaras av en allt högre sysselsättning. Drivkraften i processen var investeringarna, som expanderade med nästan 10 2. Den svenska ekonomin är nu på väg in i en fas med låg tillväxt under 1990 och 1991, I 46 eller därunder. Produktivitetsutvecklingen förblir svag. Om lönestegringstakten radikalt kan bringas ned 1991 stimuleras dock ekonomin redan samma är, även om merparten av de positiva effekterna märks först senare.

Bilaga 1.1 5

BH ENP

B Produktivitet

IM BNP alt. 2

Produktivitet

alt. 2

1981 1983 1985 1987 1989 1991 Källa: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Hushållens realinkomster steg med drygt 2 6 förra året, vilket var mindre än vad som förutsågs i den preliminära nationalbudgeten. En betydande uppgång i sparkvoten kunde registreras, varför ökningen av den privata konsSumtonen stannade på blygsamma 0,7 9c

De stora löneökningarna ger ett köpkraftstillskott till hushållen i år, medan första steget i skattereformen är neutralt. Nästa är höjer däremot skattereformen disponibelinkomsterna med ca 2 6, eftersom inkomstskattesänkningarna inte fullt ut finanieras i hushållssektorn. Kalkylerna innebär därför att realinkomsterna stiger i samma takt 1990 som 1989 medan en uppgång

Tabell 1:2 Försörjningsbalans

Procentuell volymförändring

Miljarder - Oc -

kr 1989 1989 1990 1991

Alt. I Alt. 2

! Förändring i procent av föregående års BNP. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

inträffar nästa år, särskilt i höglönealternativet.

Trenden mot en ökad sparkvot väntas hälla i sig. Avdragsbegränsningarna Bilaga 1.1 för skuldräntor, tilltagande pessimism om framtiden hos hushållen, minskat behov av förnyelse av hushållskapitalvaror och relativt högt ränteläge är alla faktorer som pekar i den riktningen. Hastigheten i denna process är dock mycket svår att förutse. Den privata konsumtionen väntas stiga med drygt 196 i år och med 1,5 46 respektive knappt 2 1/2 96 19911 de bägge alternativen.

Förra året ökade den offentliga konsumtionen med knappt 2 ec. Svårigheten att rekrytera arbetskraft häimmade expansionen inom den kommunala sektorn, som ändå växte snabbare än ekonomin i genomsnitt. I år och nästa år dämpas den kommunala expansionstakten betydligt. Den finansiella situationen är ansträngd och skattestoppet gör kommunerna än mer försiktiga med att höja aktivitetsnivån. Däremot blir det gradvis lättare att nyanställa folk när konkurrensen från andra sektorer lättar. Den statliga konsumtionen dras i år upp av stora inköp. Antalet anställda vid de statliga myndigheterna fortsätter dock att minska.

Bruttoinvesteringarna ökade rekordartat 1989. Uppgången blev totalt nästan 10 96 och för industrin över 16 §e. En rad faktorer drev på utvecklingen; högt kapacitetsutnyttjande, god lönsamhet och stark efterfrågan under flera år. De gynnsamma förutsättningarna för näringslivet håller nu på att ändras i negativ riktning. Frågan är hur snabbt uppbromsningen kommer. Eftersom investeringsplanerna fortfarande är tämligen expansiva, dröjer det sannolikt till nästa år innan volymerna faller. Om ett trendbrott för löncökningarna kan uppnås, bör det dock påverka investeringsklimatet i positiv riktning och resultera i en volymuppgång.

Överhettningen i byggsektorn har länge varit besvärande, men bilden håller på att ändras. Bostadinvesteringarna kommer sannolikt att stagnera i år. Restriktionerna mot ombyggnadsinvesteringarna får full effekt, samtidigt som nya höga ökningstal för nybyggnationen från 1989 ärs uppdrivna nivå knappast kan inträffa. Nästa år väntas bostadbyggandet falla med 4 1/2 4. Denna utveckling av bostadsbyggandet sker samtidigt som näringslivets investeringskonjunktur vänder nedåt. Därmed stagnerar också den totala byggproduktionen.

Trots en god internationell konjunktur utvecklades exporten svagt under 1989, särskilt mot slutet av året. Produkt- och marknadsinriktningen var ogynnsam och exporten hämmades av högre prisökningar än i konkurrentländerna. Exportföretagen gjorde betydande marknadsandelsförluster. Trots fortsatt draghjälp utifrån väntas exporten öka långsamt också i år och nästa år. Oförmånlig varusammansättning och den under en rad år försämrade konkurrenskraften bidrar till detta förlopp. En effektiv depreciering av kronan i år med nära 2 Ze är inte tillräcklig för att helt motverka marknadsandelsförlusterna. I alternativet med låga löner 1991 väntas dock marknadsandelsförlusterna bromsas.

Importen steg kraftigt i fjol beroende på den höga inhemska efterfrågan. Denna dämpas dock påtagligt framöver, särskilt vad gäller de importtunga maskininvesteringarna. Importen stimuleras nästa är av den högre privata

Procent av föregående års BNP Bilaga 1.1

1988 1989 1990 1991

Alt.1 — Alt.2

konsumtionen. Dessutom innebär det uppdrivna svenska kostnadsläget att inhemsk produktion fortsätter att tappa marknadsandelar till importen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att såväl konsumtion som investeringar i år tillsammans väntas dra upp BNP med 1,6 46. Den oförmånliga volymutvecklingen för utrikeshandeln gör att produktionstillväxten totalt ändå stannar på halva den siffran. Nästa år svarar konsumtionen för hela tillväxten i alternativ 1. I höglönealternativet ger investeringarna ett kraftigt negativt bidrag till BNP. Den privata konsumtionen lägger beslag på betydligt mer än den totala produktionstillväxten. Obalanserna i ekonomin tilltar.

Bytesbalansen

Överskottet i hundelsbalansen krympte påtagligt under fjolåret. särskilt mot

slutet av året. Dels utvecklades volymerna negativt, dels var uppgången av exportpriserna i förhållande till importpriserna inte lika markant som tidigare, dvs. bytesförhällandet förbättrades i allt långsammare takt. I år beräknas handelsbalansens överskott reduceras ytterligare, eftersom exportpriserna sannolikt stiger långsammare än importpriserna och volymutvecklingen är oförmånlig. Nästa år försämras bytesförhållandet något i alternativ I. T alternativ 2 stiger emellertid exportpriserna snabbare än importpriserna för varor. Den något högre ökningstakten för importvolymen i alternativ 1 leder till en fortsatt försvagning av handelsbalansen. Högre exportpriser i alternativ 2 ger ett något större överskott.

Tabell 1:4 Bytesbalans Miljarder kr.. löpande priser

1988 1989 1990 1991

Alt.1 — Alt.2

Procentandel av BNP Bilaga 1.1

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988: 1991 Källor: Riksbanken och finansdepartementet.

Försämringen av bytesbalansen fortskrider. Underskottet i fjol blev hela 33,4 miljarder kr. I år beräknas det uppgå till ca 50 miljarder och nästa år till över 70 miljarder, motsvarande ca 5 fc av BNP. Flera faktorer förklarar den negativa utvecklingen, förutom den försämrade handelsbalansen. Underskottet i avkastning på kapital ökar kraftigt. Räntebetalningarna tili utlandet växer I takt med de stigande omvärldsräntorna och den allt högre skuldstocken som expansionen av direktinvesteringarna samt aktie- och fastighetsköpen utomlands för med sig. Inflödet tillbaka till Sverige av vinstmedel är mycket litet. Istället väljer företagen att till övervägande del återinvestera sina överskott utomlands. De problem för den statistiska redovisningen och för inriktningen av den ekonomiska politiken som de äterinvesterade vinstmedlen ger upphov till. undersöks nu av en särskild utredningsman. En slutrapport väntas till månadsskiftet maj/juni i år.

En annan viktig förklaring till den negativa trenden för bytesbalansen är det allt sämre resevalutanettot. Höjd moms på turisttjänster kan ytterligare förstärka denna utveckling.

Sysselsättning Den starka överhettning som rått på arbetsmarknaden sedan slutet av 1987 håller nu på att avta något. Antalet nyanmälda platser stiger inte längre och allt färre företag uppger att det föreligger brist på yrkesarbetarc. Fortfarande är dock arbetslösheten mycket låg och personalbristen är utpräglad inom vissa sektorer och regioner. Denna tendensen förstärks av den låga produktivitetstillväxten.

Efterfrågan på arbetskraft beräknas växa i allt långsammare takt framöver. I första hand gäller det industrin, där t.o.m. en nedgång är trolig. Även

märkbar. Samtidigt ökar utbudet av arbetskraft mindre än tidigare. Dels Bilaga 1.1 dämpas tillväxten av antalet personer i arbetskraften, dels tillkommer de två extra semesterdagarna 1991. Arbetslösheten väntas gradvis stiga, till ett årsgenomsnitt på 1.6 46 i år och 2,0 36 resp. 2,3 20 nästa år, i de båda alternativen.

Finansiellt sparande

Det totala finansiella sparandet i ekonomin har successivt försämrats under de senaste åren, vilket kommer till uttryck i det växande bytesbalansunderskottet. Den starka uppgången av investeringarna och bostadsbyggandet har inte kunnat finansieras med inhemskt sparande.

Den offentliga sektorns finansiella sparande har dock förbättrats markant sedan 1982 och i fjol uppgick överskottet till över 60 miljarder kr., vilket motsvarar 5 ec av BNP. I är och nästa år krymper överskottet. Hushållens sparande ökade i fjol men är fortfarande negativt. En fortsatt uppgång väntas ske i år och nästa år. Företagen hade förra året ett finansiellt sparandeunderskott på 70 miljarder kr. En visserligen dämpad men fortfarande relativt hög investeringsnivå i kombination med fallande vinster beräknas medföra att sparandet försämras med ca 10 miljarder kr. per år under prognosperioden.

Tabell 1:5 Finansiellt sparande Miljarder kr.. löpande priser

1989 1990 1991

Alt. 1 Al.2 Offentlig sektor 61,6 52,6 36,0 44,2

Källor: Konjunkturinstitutet, riksbanken, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Kapitalmarknaden De svenska marknadsräntorna steg markant under senhösten. Allt högre omvärldsräntor i kombination med negativa rapporter över ekonomins utveckling gjorde att placerarnas avkastningskrav skärptes. När bankkonflikten bröt ut i slutet av januari och regeringen därefter avgick efter det att riksdagen röstat emot ett åtstramningspaket, med bl a löne- och prisstopp, tilltog oron. Räntenivån justerades upp ytterligare och börskurserna föll. Räntemarginalen gentemot omvärlden har säkerställt ett fortsatt valutainflöde under första kvartalet. Till följd av de stigande marknadsräntorna anpassade riksbanken diskontot i mars med 1,5 procentenheter till 12,0 26.

Den svenska räntedifferensen gentemot omvärlden vidgades kraftigt, men har sedan krympt, bl.a. efter uppgörelsen den 5 april mellan regeringen och folkpartiet om den ekonomiska politiken. Fortfarande ligger dock räntemarginalen mot omvärlden betydligt högre än vid årsskiftet då den uppgick till drygt 2 procentenheter.

Det växande underskottet i bytesbalansen och målet om att hålla en fast Prop. 1989/90:150

växelkurs gör det nödvändigt för Sverige att bibehålla en hög räntemarginal — Bilaga 1.1 gentemot omvärlden. Trots tendenser till stigande arbetslöshet, väntas i huvudsak ett högt resursutnyttjandet i ekonomin bestå under de närmaste åren. Genom en restriktiv penningpolitik upprätthålls den fasta växelkursen och ekonomin stabiliseras. Om lönestegringstakten radikalt kan växlas ned skapas emellertid förutsättningar för inte bara lägre prisökningar utan också lägre räntor.

Bilaga 1.1 i 2:1 Allmän översikt Den internationella högkonjunktur som inleddes 1983, nådde sin topp under första halvåret 1988. Den penningpolitiska åtstrumning som genomförts scdan början av 1988 samt brist på kapacitet har lett till att produktionstillväxten därefter har mattats. För OECD sammantaget uppgick tillväxten till 4.356 1988 och till 3.542 1 fjol. Den väntas dämpas ytterligare i år och nästa år, till under 354.

Det har främst varit investeringarna som bidragit till den långa högkonjunkturen. Även förra året var investeringarna motorn i förloppet utom vad gäller Förenta staterna. I Kontinentaleuropa och Förenta staterna bidrog även exporten i hög grad till tillväxten under fjolåret.

Dämpningen av expansionen har hittills varit mest uttalad i Förenta staterna och Storbritannien, medan tillväxten varit fortsatt god i Japan och Kontinentaleuropa. Konjunkturen väntas nå sin botten i Förenta staterna och Storbritannien i år medan avmattningen kommer något senare och inte väntas bli lika uttalad i Japan och Kontinentaleuropa. Den genomsnittliga tillväxten i de nordiska länderna förutses under prognosperioden förbli drygt en procentenhet lägre än OECD-området totalt sett.

Tabell 2:1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder Årlig procentuell förändring

Andel av 1988 1989 1990 1991 OECDområdets totala BNP i £c!

De sju stora länderna

Norden

! 1987 års BNP Alternativ I. timlöneökning 39: Källor: OECD och finansdepartementet

Avmattningen i OECD-området gäller framför allt investeringar och export. Konsumtionen dämpas i mindre grad. Detta mönster gäller särskilt för den amerikanska ekonomin vars tillväxt förutses bäras upp av den privata 10

konsumtionen framöver. Så småningom väntas emellertid även investering- Prop. 1989/90:150 arna att ta fart igen, stimulerade av den lättare penningpolitiken under större — Bilaga 1.1 delen av fjolåret. Effekterna av dollarfallet frän 1985 till 1987 har till stor del verkat ut och konkurrenskraften förbättras inte längre, varför nettoexporten bidrar till tillväxten endast i blygsam utsträckning.

Även i Förbundsrepubliken väntas konsumtionen vara drivkraften i ekonomin. Dels genomförs skattesänkningar i år som ett tredje och sista steg i en flerårig skattereform, dels späder immigrationen från Östtyskland på konsumtionsefterfrågan. Exporten dämpas som en följd av att den internationella efterfrågan — framför allt på investeringsvaror — mattas. Dessutom verkar D-marksapprecieringen negativt på företagens konkurrenskraft.

Den fortsatt höga tillväxten i Japan drivs också främst av konsumtionen. Brist på kapacitet utgör dock en begränsning för produktionstillväxten. samtidigt som det höga kapacitetsutnyttjandet väntas hålla uppe den höga investeringstillväxten. Nettoexporten väntas fortsätta att dra ned tillväxten, om än i mindre utsträckning än tidigare.

Arbetslösheten har fortsatt att sjunka och uppgick i fjol till drygt 696 för hela OECD-området, att jämföra med drygt 796 två år tidigare. Arbetslösheten har fallit ännu snabbare i OECD-Europa men uppgick fortfarande till drygt 8 172661 fjol. Avmattningen väntas leda till en mer dämpad sysselsättningstillväxt med följden att arbetslösheten blir relativt oförändrad de närmaste två åren.

Tabell 2:2 Arbetslöshet i några OECD-kländer Procent av arbetskraften, årsgenomsnitt, standardiserade definitioner

[987 1988 1989

Källor: OECD och finansdepartementet

För OECD som helhet sjönk inflationen under perioden 1981 —- 19856. men började äter stiga i början av 1987. Under loppet av fjolåret planade dock inflationen ut, bl.a. beroende på sjunkande råvarupriser. Ett likartat utvecklingsmönster har kännetecknat flertalet OECD-länder.

Inflationsuppgången sedan 1987 kan främst hänföras till den inhemska utvecklingen. medan importpriserna inte haft så stor effekt på inflationen. Att vissa länder — såsom Storbritannien och flertalet av de nordiska länderna — haft betydligt högre inflation än genomsnittet kan framför allt hänföras till en snabbare ökning av av enhetsarbetskostnaden. Den har orsakats av högre timlöneökningar i kombination med en låg produktivitetstillväxt. I Storbritannien och Finland har dock produktiviteten ökat snabbt. 11

Trots den förutsedda avmattningen i produktionstillväxten väntas nedgången i inflationen bli relativt blygsam. Fortsatt arbetskraftsbrist i flera län- Bilaga 1.1 der leder sannolikt till ökade lönckrav — särskilt i Förbundsrepubliken —- samtidigt som flaskhalsar hämmar produktivitetstillväxten. Resultatet är ökande enhetsarbetskostnader. Företagen förutses dock inte fullt ut kompensera sig för dessa genom att höja priserna, utan i stället blir vinstutvecklingen något sämre än tidigare. Genomförandet av en tysk valutaunion förutses dra upp inflationen i Förbundsrepubliken, framför allt nästa år. För OECD sammantaget väntas inflationen ligga kvar på 4 1/26 i år jämfört med i fjol för att gå ned till drygt 496 nästa år.

Tabell 2:3 Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder

rlig procentuell förändring av deflatorn för privat konsumtion

1988 1989 1990 1991 De sju stora länderna

Norden

! Alternativ 1 Källor: OECD och finansdepartementet

Det genomsnittliga priset på Brentolja steg från 1988 till 1989 med ca 2096, till drygt 18 dollar per fat. För 1990 väntas det genomsnittliga oljepriset stabilisera sig kring 1989 års nivå. Det som talar för ett relativt konstant oljepris är framför allt den förväntade efterfrågedämpningen internationellt. Betydelsefullt i sammanhanget är den relativt svaga tillväxten i Förenta staterna som ensamt svarar för närmare 3096 av världens totala oljekonsumtion. Även en utökning av exportkapaciteten, liksom den överkapacitet som redan idag finns i OPEC, talar för att oljepriset under de närmaste åren ligger kvar på ungefär samma nivå som under 1989.

De externa obalanserna var fortsatt stora 1989. Japans överskott och Förenta staternas underskott i bytesbalanserna minskade till drygt 296 av BNP, medan Förbundsrepublikens överskott och Storbritanniens underskott ökade till omkring 4 1/2" av BNP. I slutet av fjolåret reducerades dock även de externa obalanserna i Förbundsrepubliken och Storbritannien medan anpassningen i Förenta staterna upphörde. Tillväxtmönstret i de olika ekonomierna talar för att anpassningen fortsätter i Förbundsrepubliken och Storbritanniens under prognosperioden, medan den väntas avstanna i Förenta staterna och Japan.

Tabell 2:4 Bytesbalanser i nägra OECD-länder Procent av BNP

Bilaga 1.1

1985 1986 1987 1988 1989

Källor: OECD och finansdepartementet

De finansiella marknaderna har sedan årsskiftet periodvis kännetecknats av oro. Den japanska yenen har försvagats och D-marken förstärkts ytterligare, aktiekurserna har fallit — särskilt i Japan — och de långa räntorna har stigit. Uppgången i de långa räntorna — vilka i väsentlig utsträckning styrs av förväntningar om utvecklingen på lång sikt — har fler förklaringar. Marknadsaktörerna väntar sannolikt att konsumtion och investeringar ska öka i Östeuropa och att detta ska leda till högre inflation. Ränteuppgången kan också vara ett uttryck för bristande förtroende för beslutsamheten hos centralbanker och regeringar världen över att föra en tillräckligt stram penningoch finanspolitik så att inflationen hålls tillbaka.

I föreliggande bedömning förutsätts att penningpolitiken kan komma att stramas åt ytterligare, bl.a. i Japan och Förbundsrepubliken. Även finanspolitiken väntas få en kontraktiv effekt i de flesta länder. Ett undantag är framför allt Förbundsrepubliken, som genomför skattesänkningar i år.

Den internationella ekonomin kan av olika skäl komma att utvecklas mindre gynnsamt än som beskrivits här. Bl.a. kanske vi ännu inte sett hela effekten av den penningpolitiska åtstramning som skett sedan början av 1988, vilket innebär att avmattningen kan bli kraftigare än beräknat. Denna risk ökar om ränteuppgången fortsätter.

En annan risk utgör de betydande externa obalanserna mellan de största industriländerna. Det är i dagsläget svårt att förutsäga effekterna av den kraftiga yen-depreciering som skett det senaste året och som har accclercrat under våren. På längre sikt finns det risk för att den stärkta konkurrenskraften leder till att det japanska bytesbalansöverskottet växer. Detta skulle kunna medföra ökade krav på protektionistiska åtgärder i Förenta staterna. Åtgärder av sådant slag skulle få en negativ inverkan på hela världsekonomin.

Finansieringen av bytesbalansunderskotten har hittills gått relativt smidigt. men inget garanterar att så kommer att vara fallet i framtiden. De fortsatt höga under- och överskotten innebär att allt större nettoskulder och fordringar byggs upp. Det kan i sig skapa oro på de finansiella marknaderna, vilket skulle kunna få negativa återverkningar på produktion och sysselsättning.

Den framtida oljeprisutvecklingen är en annan risk. Utvecklingen i Östeuropa kan medföra att oljepriset blir betydligt högre än väntat, bl.a. beroende på att produktionsstörningar i samband med det pågående systemskiftet kan dra ned oljeutbudet. Detta skulle — under antagandet att OPECs produktionskapacitet inte byggs ut — kunna resultera i en kraftig prisökning på olja. De produktionsplaner som f.n. föreligger inom OPEC pekar dock på 13

att kapaciteten kommer att ökas under de närmaste åren. Sammantaget bedöms därför risken för en kraftig oljeprisökning som relativt liten.

2:2 Länderöversikter .

Förenta staterna Aktivitet i den amerikanska ekonomin avtog markant i slutet av förra året. BNP ökade bara med ca 146 i årstakt fjärde kvartalet 1989, jämfört med 396 för helåret 1989 och 4,46 1988. Tillväxten väntas förbli dämpad under våren för att därefter gradvis ta fart igen.

Prisstegringarna avtog under loppet av fjolåret. Den underliggande inflationen — prisökningstakten för konsumtionsvaror exkl. livsmedel och energi — har dock under flera år legat oförändrad på ca 4 1/296.

Handels- och bytesbalansunderskotten fortsatte att minska under fjolåret men anpassningen bromsades upp. Detta berodde främst på att exporttillväxten blev betydligt lägre under andra halväret än under den mycket expansiva perioden 1987 t.o.m första halvan av 1989.

Det är till stor del den penningpolitiska åtstramning som skedde t.o.m. våren 1989 som med viss eftersläpning lett till en avmattning i den amerikanska ekonomin. Räntekänslig efterfrågan, såsom företagens maskininvesteringar samt hushållens konsumtion av varaktiga varor — speciellt bilar — och investeringar i bostäder har hittills dämpats mest.

Den räntenedgäng som pågått sedan våren 1989 bröts vid årsskiftet och därefter har marknadsräntorna dragit sig uppåt igen. Detta kan vara en följd av dels den internationella uppgången. dels ökad pessimism om den framtida inflationsutvecklingen. Av samma orsaker har Federal reserve avstått från att lätta ytterligare på penningpolitiken.

Det federala budgetunderskottet uppgick till något över 150 miljarder dollar per år de två senaste budgetåren. Innevarande budgetår ska underskottet enligt lag skäras ned till 100 miljarder och nästa budgetår till 64 miljarder. Lagen gäller dock det budgeterade och inte det realiserade underskottet. Det senare väntas i själva verkade bli betydligt större och åtstramningseffekten säväl i år som nästa år blir därför begränsad.

Inför nästa budgetår har presidenten föreslagit flera sparstimulerande åtgärder, bl.a. införande av skattefria hushållskonton liknande det svenska allemanssparandet. Därigenom hoppas administrationen att resurser ska flyttas över från konsumtion till investeringar.

Trots sparstimulerande atgärder väntas den privata konsumtionen i hög grad bära upp tillväxten de närmaste två åren. En viss dämpning av inflationen samt en fortsatt — om än långsammare sysselsättningstillväxt än tidigare — kommer sannolikt att leda till en relativt god köpkraftsutveckling. Såväl den privata konsumtionen som näringslivets investeringar väntas dessutom så småningom att stimuleras av den räntenedgång som skedde under fjolaret. Näringslivets investeringar hämmas dock framför allt i år av en svag vinstutveckling samt förväntningar om en konjunkturavmattning såväl internationellt som i Förenta staterna.

Nettoexporten ger endast ett litet bidrag till tillväxten de närmaste två

marknaden för amerikanska produkter inte längre lika snabbt, dels innebär Bilaga 1.1 den —- sedan början av 1988 - relativt stabila dollarkursen att konkurrenskraften inte längre förbättras. Det innebär även att det stora underskottet i bytesbalansen förutses vara närmast oförändrat.

Trots avmattningen förutses inflationen vara relativt oförändrad. Timlöneökningarna väntas visserligen förbli relativt blygsamma framöver, men eftersom produktivitetstillväxten sannolikt dämpas. kan enhetsarbetskostnaderna komma att öka snabbare än tidigare. Då vinsterna föll relativt kraftigt under fjoläret kan dessutom företagen väntas försöka kompensera sig för kostnadsökningarna genom prishöjningar.

BNP-tillväxten väntas uppgå till knappt 2661 år och drygt 26 nästa är. Inflationstakten förutspås ligga på omkring 4 1/24 både i år och nästa år samtidigt som arbetslösheten förutses öka något till en nivå på ca 5 1/29c.

Japan

Den ekonomiska aktiviteten i Japan är fortfarande hög. Tillväxten dämpades dock det senaste året och uppgick till ca 542 1989, att jämföra med 5,76 året innan. De främsta drivkrafterna bakom tillväxten var privat konsumtion och investeringar. Den höga inhemska efterfrågan och ett kraftigt försämrat turistnetto medförde att bytesbalansöverskottet minskade kraftigt. Det uppgick till ca 296 av BNP 1989 jämfört med 2.756 1988.

Under loppet av 1989 blev tecknen på överhettning av ekonomin allt tydligare. Investeringarna. främst inom byggsektorn, fortsatte att öka kraftigt. Samtidigt återhämtade sig den privata konsumtionen under andra halvåret. Bolagsvinsterna steg, kapacitetsutnyttjandet var högt. arbetslösheten minskade och bristen på arbetskraft blev allt mer besvärande.

Konsumentpriserna steg med knappt 257 1989. Arbetsmarknadsläget medförde relativt höga löneökningar, vilket i kombination med en dämpad produktivitetstillväxt, medförde ökade enhetsarbetskostnader. Sedan mars 1989 har venen försvagats med drygt 2096 gentemot den amerikanska dollarn, vilket tillsammans med ökade oljepriser, medfört att importpriserna stigit kraftigt.

Budgetförslaget för budgetåret 1990 indikerar en fortsatt neutral finanspolitik. Oro för ökad inflation och en försvagning av yenen föranledde centralbanken att under loppet av 1989 och i mars 1990 höja diskontot från 2.596 till 5,259&. Penningpolitiken väntas förbli restriktiv under 1990.

Privat konsumtion och investeringar väntas liksom under de senaste åren vara de främsta drivkrafterna för BNP-tillväxten. Den privata konsumtionen väntas öka snabbare under 1990 och 1991 som en följd av stigande sysselsättning och en nedgång i hushållssparandet. Investeringarna fortsätter att stimuleras framför allt av goda vinster. Det högre ränteläget innebär dock att investeringtillväxten dämpas allt eftersom nytillkommen produktionskapacitet blir tillgänglig.

Försvagningen av venen och den lägre inhemska expansionstakten medför att bytesbalansöverskottet stabiliseras kring 246 av BNP under prognosperioden. Utrikeshandelns negativa bidrag till BNP-tillväxten minskar där-

— 'n med.

Sammantaget förutses en BNP-tillväxt på ca 4 1/2 70 1990 och 490 1991. Prop. 1989/90:150

Inflationen bedöms under perioden uppgå till ungefär 2 1/29e per år. Bilaga 1.1

Västeuropa I Västeuropa var den ekonomiska aktiviteten fortsatt hög 1989 med en BNPtillväxt på ca 3 1/26. Det var framför allt höga investeringar och en stark export som bidrog till expansionen i Kontinentaleuropa. I Förbundsrepubliken uppgick tillväxten till ca 496. I Frankrike och Italien ökade BNP något långsammare, med drygt 34c. I Storbritannien dämpades tillväxten till något över 296, som cen följd av den kraftiga penningpolitiska åtstramning som skett under 1988 och 1989. Även produktionsstörningar inom oljesektorn bidrog till den dämpade ekonomiska aktiviteten. Höjda indirekta skatter i vissa länder och högre oljepriser medförde att inflationen i Västeuropa ökade från drygt 496 1988 till ca 5 1/296 1989. Arbetslösheten minskade något men ligger fortfarande på en hög nivå, ca 8 1/296 av arbetskraften.

Den pågående integrationsprocessen i EG-länderna och det omvälvande reformarbetet i Östeuropa väntas på sikt ge positiva effekter på den ekonomiska tillväxten i Västeuropa. Svårigheter föreligger att kvantifiera dessa effekter på ett meningsfullt sätt. Redan nu torde emellertid förväntningar om effekterna av särskilt den östeuropeiska utvecklingen ha bidragit till oro för ökad inflation de allra närmaste åren, och reflekteras i den senaste tidens uppgång i de långa räntorna,

Den ekonomiska utvecklingen var mycket stark i Förbundsrepubliken Tyskland under 1989. Det var framför allt höga investeringar och en stark export som bidrog till att BNP steg med hela 496. Under sista kvartalet 1989 bars tillväxten främst upp av privat konsumtion.

Under första delen av 1989 ökade konsumentpriserna till följd av höjda indirekta skatter. men stabiliserades under andra halvåret 1989. Inflationen uppgick till ca 397 1989. Bytesbalansöverskottet fortsatte att öka under 1989 och uppgick till ca 4 1/296 av BNP.

Konjunkturindikatorer för de senaste månaderna pekar på att expansionen håller i sig. Industriproduktionen har fortsatt att öka snabbt, och investeringarna utgör fortfarande en mycket dynamisk faktor i ekonomin. Bland annat ökade utrustnings- och bygginvesteringarna under sista kvartalet 1989 med 11.59e i volym jämfört med samma period 1988. Företagens förväntningar om framtiden är mycket positiva och planerna inbegriper omfattande investeringar. Kapacitetsutnyttjandet är det högsta på 20 år och inget tyder på en lättnad under de närmaste månaderna. Inflationen, mätt över 12 månader, sjönk till 2,56 i februari 1990 att jämföra med 396 i december 1989.

Både de korta och långa räntorna har stigit under de senaste månaderna, och samtidigt har D-marken apprecierats. Penningpolitiken förväntas vara fortsatt stram under prognosperioden medan finanspolitiken — särskilt innevarande år — kommer att vara expansiv. Orsaken till det är de stora inkomstskattesänkningarna som äger rum i och med att det tredje steget i den västtyska skattereformen genomförs 1990. Dessutom har invandringen från Östeuropa lett till ökade offentliga utgifter. 16

Sammantaget förutses BNP-tillväxten uppgå till ca 3 1/296 såväl 1990 som Prop. 1989/90:150 1991. Det kommer främst: att vara den privata konsumtionen som håller = Bilaga 1.1 uppe tillväxten under prognosperioden. Investeringarna väntas även fortsättningsvis öka i snabb takt. Exporten väntas avta något som en följd av att den internationella konjunkturen mattas. Samtidigt förutses importen öka, varför överskottet i bytesbalansen i så fall minskar.

Genomförandet av en tysk valutaunion, och andra steg mot en tysk återförening, kommer sannolikt att stimulera efterfrågan på investerings- och konsumtionsvaror kraftigt. Vid oförändrad ekonomisk politik kan detta komma att leda till stigande inflation och räntor. I föreliggande bedömning har antagits att politiken utformas så att inflationen begränsas till ca 326 1990 och 3 1/490 1991.

Den främsta risken i prognosen gäller prisutvecklingen. För det första kan årets löneförhandlingar leda till så stora löneökningar att inflationen späds på ytterligare 1991. Vidare kan valutaunionen initialt driva upp inflationen så att den blir högre än vad som här antagits. I båda fallen är det realistiskt att räkna med en ekonomisk-politisk åtstramning, som på ett par års sikt negativt påverkar produktion och sysselsättning.

Den ekonomiska tillväxten i Frankrike uppgick till 3.496 1989. Den gynnsamma utvecklingen berodde främst på en snabb ökning av näringslivets investeringar och av en markant uppgång av exporten. Höjda importpriser och stigande vinstmarginaler i industrin, bidrog till att inflationstakten ökade från ca 2,790 1988 till ca 3,496 1989. Reallönerna fortsatte att växa långsammarc än produktiviteten och den förbättrade konkurrenskraften ledde till att exportindustrin kunde begränsa sina marknadsandelsförluster. Arbetslösheten stabiliserades på ca 9 1/276.

Penningpolitiken antas bli fortsatt restriktiv under prognosperioden. Finanspolitiken kommer även den att vara stram om än i mindre grad än under 1989. Ekonomin förutses mattas något de närmaste två åren. Exporten dämpas i takt med den avtagande ekonomiska aktiviteten i Europa. De höpa realräntorna torde ha en hämmande effekt på den inhemska efterfrågan, vilken dock även under 1990 och 1991 kommer att hållas upp av främst näringslivets investeringar. Reallönerna bedöms fortsätta att öka i långsam takt, vilket tillsammans med höjd kapacitet bör stärka exportindustrins konkurrenskraft ytterligare. Sammantaget bedöms BNP-tillväxten uppgå till ca 396 både 1990 och 1991.

Arbetslösheten väntas stabiliseras omkring 9 1/296, och inflationen förutses fortsatt ligga i nivå med Förbundsrepublikens, d.v.s. omkring 396.

BNP-tillväxten i Storbritannien uppgick till drygt 296 1989 jämfört med närmare 496 1988. Den kraftiga dämpningen av aktiviteten hänger främst samman med den penningpolitiska åtstramning som inleddes 1988 och som fortsatte under 1989. Det höga ränteläget har framför allt via ökade boendekostnader medfört en snabb avkylning av den privata konsumtionen. Även företagen, som är högt skuldsatta, har dragit ner på sina investeringar. Produktionsstörningar i oljesektorn begränsade också tillväxten. Inflationen steg till drygt 5 1/29c 1989 och underskottet i bytesbalansen ökade till 4 3/496 av BNP. Arbetslösheten fortsatte att minska 1989 och uppgick till ca 6 1/296.

Finanspolitiken som under 1989 hade en svagt kontraktiv effekt väntas be- 17

2 Riksdagen 198990. I saml. Nr 150. Bilaga 1.1

tas förbli stram under 1990, bl.a. som ett uttryck för att regeringen genom = Bilaga 1.1 en kraftig dämpning av den ekonomiska aktiviteten önskar bryta den negativa pris- och kostnadsutvecklingen. Fortsatt höga löneökningar i kombination med en försvagning av pundet talar också för att penningpolitiken förblir stram.

Den ekonomiska tillväxten bedöms sakta av ytterligare under 1990, främst till följd av den penningpolitiska ätstramningen. De senaste konjunkturindikatorerna pekar på en fallande industriproduktion, minskat kapacitetsutnyttjande och lägre bostadsbyggande. Både privat konsumtion och investeringar förutses öka långsammare under 1990 än under 1989. Den dämpade efterfrågan 1990, med ätföljande lägre inflation och förbättrad bytesbalans, bör senare ge utrymme för sänkta räntor. Mot denna bakgrund förutses en förstärkning av den inhemska efterfrågan 1991.

Den pågående avmattningen av den inhemska efterfrågan medför — förutom en dämpad importtillväxt — även att företagens utrymme för export ökar. Under slutet av förra året avtog importtillväxten samtidigt som exporten ökade. Denna trend väntas fortsätta under 1990 och 1991. Även pundets försvagning, som under 1989 uppgick till ca 10 procent, och ökad oljeexport gynnar exporten. Nettoexporten förutses ge ett positivt bidrag till BNP-tillväxten under prognosperioden.

Sammantaget innebär detta att BNP bedöms stiga med ca 196 (0,596 exkl. oljesektorn) 1990 och med knappt 29c 1991.

Fortsatt snabba löneökningar tillsammans med ökade importpriser orsakade av det svaga pundet bidrar till att inflationen ökar något 1990. Införandet av lokala skatter bidrar med ca I procentenhet till prisökningarna i år. Den lägre tillväxten bör leda till att inflationen dämpas 1991. Sammantaget väntas konsumentpriserna stiga med ca 796 1990 och närmare 696 1991.

Norden Den ekonomiska utvecklingen i de nordiska länderna präglas fortsatt av svagare tillväxt och högre inflationstakt än i övriga OECD-området. I både Danmark och Norge äger dock en återhämtning av den inhemska efterfrågan rum, vilket väntas ge ökad tillväxt i är. I Finland förutses expansionen dämpas under 1990 efter flera år av mycket stark tillväxt.

För Danmark blev 1989 ett år av begynnande tillväxt i ekonomin, efter flera års stagnation. Bruttonationalprodukten ökade 1989 med drygt 196. Till detta bidrog i första hand exporten som växte med drygt 696. Den privata konsumtionen minskade med 0.596 och den samlade inhemska efterfrågan förblev oförändrad under året. Den tidigare negativa utvecklingen för de privata investeringarna övergick 1989 i en svag ökning, och till följd av betungande räntebetalningar på utlandsskulden hade Danmark — trots den gynnsamma exportutvecklingen — ett underskott i bytesbalansen motsvarande drygt 197 av BNP. Inflationen var under året något lägre än i genomsnittet av OECD-omrädet. 4,90, och arbetslösheten låg kvar på ca 9,596.

Under 1990 väntas en positiv utveckling i flera hänseenden i den danska ekonomin. Med en lönekostnadsökning på 3.596 och en gynnsam produkti-

ten förutses växa starkt. Den underliggande inflationstakten väntas förbli låg Bilaga 1.1 och prisökningarna begränsas till 3,56. Den privata konsumtionen beräknas öka med 1,592c och näringslivets fasta investeringar med 370. Tillsammans med minskande offentliga investeringar leder detta till en svag uppgäng av den totala inhemska efterfrågan i år. Produktionstillväxten väntas uppgå till ca 1,57Z£. Underskottet i bytesbalansen förutses stabiliseras på ca 10 miljarder danska kronor.

F syfte att dämpa importen och därmed lätta trycket på externbalansen är finanspolitiken fortsatt stram. Med förbättrad balans i ekonomin fokuseras nu den ekonomiska politiken på strukturfrågor. Målet för politiken är att möjliggöra en tillväxt utan att förvärra externbalansen samt att minska arbetslösheten utan att inflationsdrivande flaskhalsar på arbetsmarknaden skapas.

För 1991 väntas en fortsatt uppgång av den inhemska efterfrågan, då investeringarna ökar och exporten gynnas av fortsatt god konkurrenskraft. De låga avtalen på arbetsmarknaden fram till 1991 bidrar till en sjunkande inflationstakt. BNP-tillväxten bedöms sammantaget uppgå till ca 296. Arbetslösheten förblir dock hög.

I Finland fortsatte den mycket höga aktiviteten 1989 med en BNP-ökning på 59+. Mot slutet av året visade sig dock tecken på en avmattning. Liksom under de tvä föregående åren, ökade den inhemska efterfrågan starkt. Den kraftiga investeringsökningen dämpades under slutet av året, liksom den privata konsumtionen, då det höga ränteläget minskade hushållens benägenhet att låna. Den fortsatt starka efterfrågan bidrog till att inflationen ökade till 5,52. Arbetslösheten låg på historiskt låga 3,56.

Trots god efterfrågan på de viktigaste exportmarknaderna och ett gynnsamt bytesförhållande försvagades den finska externbalansen 1989. Exporten begränsades av den höga inhemska efterfrågan och de snabba kostnadsökningarna, vilka försvagade landets konkurrenskraft. Underskottet i bytesbalansen ökade till ca 21 miljarder mark, motsvarande 49c av BNP.

F syfte att dämpa överhettningen stramades både finans- och penningpolitiken åt 1989. Indirekta skatter och avgifter höjdes, och en 40-procentig byvggskatt utsträcktes till att gälla hela landet. Grundräntan höjdes hösten 1989 med en procentenhet till 8,52, och marknadsräntan steg mot slutet av året till 16596. Av stor betydelse för utvecklingen i Finland är den inkomstpolitiska uppgörelse gällande större delen av arbetsmarknaden som kom till stånd i början av året. Den omfattar perioden fram till våren 1992 och innebär att löntagarna accepterar låga nominella löneökningar mot att de garanteras en viss köpkraftsförbättring genom bl.a skattesänkningar. Denna uppgörelse beräknas ge Finland en lönekostnadsutveckling som inte försämrar landets konkurrenskraft samt till sjunkande bostadspriser. Så småningom dämpas även inflationen som väntas uppga till närmare 696 1990 och 596 1991.

Den strama ekonomiska politiken — främst det höga ränteläget — väntas dämpa den inhemska efterfrågan, framför allt de privata investeringarna. BNP-tillväxten bedöms uppgå till inte fullt 376 1990. Avmattningen för im-

19 porten förutses leda till att underskottet i bytesbalansen inte ökar i samma

För 1991 väntas en ytterligare dämpning av BNP-tillväxten till 1 1/26 till Bilaga 1.1 följd av svagare inhemsk efterfrågan. Trots att exporten förutses bli den snabbast växande efterfrågekomponenten sker ingen påtaglig förbättring av bytesbalansen under prognosperioden. Arbetslösheten bedöms öka endast marginellt under de närmaste två åren.

I Norge präglas det ekonomiska läget av återhämtning av den inhemska efterfrågan, positiv externbalans och en dämpad pris- och löneutveckling. Till BNP-ökningen på drygt 296 1989 bidrog framför allt petroleumsektorn, medan efterfrågan i fastlandsekonomin minskade med nästan 196 1989. Privat konsumtion sjönk för tredje året i rad, och investeringarna i fastlandsekonomin föll — till följd av låg efterfrågan och betydande ledig kapacitet — med närmare 1596. Arbetslösheten nådde vid slutet av året nästan 596. Även exporten av traditionella varor ökade kraftigt 1989, och bytesbalansen (exkl. inflaggning av fartyg) gav ett överskott på 23,7 miljarder NOK.

Konsumentpriserna steg 1989 med 4,4960, vilket innebar en avsevärd dämpning jämfört med föregående år. Till denna utveckling bidrog den tvååriga löneregleringslag som begränsade löncökningarna till 4,490. Efter att försvagats under 10 år förbättrades därmed den norska industrins konkurrenskraft med 3,59. Förstärkningen av konkurrenskraften genom låga löneökningar i årets avtal är av stor betydelse för Norges fortsatta återhämtning.

Den ekonomiska politiken var under 1989 relativt expansiv. Regeringen införde ett omfattande åtgärdspaket mot arbetslösheten, vilket bidrog till ett kraftigt budgetunderskott. Regeringens uttalade mål är emellertid att de offentliga utgifterna framöver inte skall öka som andel av BNP. Den gynnsamma prisutvecklingen har lett till att räntan har kunnat sänkas till omvärldens nivä.

För utvecklingen under 1990 spelar den inhemska pris- och löneutvecklingen en viktig roll. Givet låga löneökningar och en moderat prisutveckling även efter löneregleringslagens upphörande våren 1990 kan en fortsatt gynnsam exportutveckling möjliggöras. Tillsammans med en ökning av den privata konsumtionen väntas detta sammantaget leda till en produktionstillväxt i fastlandsekonomin på drygt 140 för 1990 och 1.596 för 1991. Tendensen med fallande investeringar, särskilt i den utlandskonkurrerande industrin, väntas vända i år och övergå i en ökning 1991. Mot bakgrund av den fortsatt gynnsamma exportutvecklingen och den återhållna inhemska konsumtionen ökar sannolikt överskottet i bytesbalansen i år. Oljesektorn bedöms bidra i mindre utsträckning till den totala BNP-tillväxten, vilken beräknas till 29e och 2 1/2 för 1990 respektive 1991. Arbetslösheten och inflationen förväntas stabiliseras under prognosperioden:

Utvecklingen i Östeuropa Den ekonomiska utvecklingen i Östeuropa har varit mycket ogynnsam under det senaste decenniet. Enligt vissa bedömare har exempelvis Sovjetunionen inte haft någon real tillväxt alls under 1980-talet. Under 1989 bedöms Polen och Östtyskland ha erfarit en minskning av nationalinkomsten medan produktionen stagnerat i länder som Ungern och Rumänien.

De omvälvande politiska förändringar som ägt rum i Östeuropa under det Prop. 1989/90:150 senaste året leder nu också till omfattande ekonomiska förändringar. De Bilaga 1.1 ekonomiska problemen hänger samman med centraldirigeringen av ekonomierna. Omfattande prisregleringar har slagit sönder marknadsmekanismer och hindrat ett effektivt utnyttjande av resurser. Den helt dominerande ägandeformen -— statligt och kollektivt ägande — har inte skapat incitament till att driva företag på ett rationellt sätt.

Reformerna tar sikte på att omvandla länderna i Östeuropa till ekonomier med ett stort inslag av marknadsmekanismer och privat ägande. Detta är en besvärlig process där det kommer att ta tid innan förändringarna ger positiva effekter på den ekonomiska tillväxten. På kort sikt är det mycket som talar för stagnation och t o m minskande produktion. Eftersom betydande subventioner, i kombination med reglerade priser, gjort det möjligt för ineffektiva industrier i Östeuropa att fortleva kommer exempelvis en prisreform att leda till att många företag slås ut. Konsekvensen blir på kort sikt minskad produktion och sysselsättning.

Samtliga länder i Östeuropa med undantag för Albanien genomgår en reformprocess mot större inslag av marknadsekonomi. Man har dock nått olika långt i olika länder. I Polen, som kommit längst, avser myndigheterna att genomföra en snabb omvandling från planekonomi till marknadsekonomi. I samråd med Internationella valutafonden har man utarbetat ett långtgående anpassningsprogram. Myndigheterna har genomfört en närmast fullständig liberalisering av priserna och reducerat budgetunderskottet. Genom en kraftig devalvering har den polska valutan, zlotyn, anpassats till en marknadsmässig nivå. Som resultat av prisreformen har man fått en kraftig ökning av prisnivån — inflationen 1989 uppgick till omkring 70096 — men genom en fortsatt stram finans- och penningpolitik torde inflationstakten dämpas betydligt 1990. Realinkomsterna väntas dock sjunka under 1990 och arbetslösheten öka. Trots dessa initiala svårigheter bedöms konsekvensen av de omfattande reformerna i Polen leda till en god utveckling på något års sikt. Den stora utlandsskulden utgör emellertid fortsatt ett problem

Också i Ungern har reformarbetet nått ganska långt. Alla former av företag är tillåtna, en gradvis liberalisering av priser äger rum och landet har en förhållandevis öppen handelsregim. I Sovjetunionen gäller fortfarande en allmän prisreglering och statligt ägande dominerar näringslivet. Även här går man emellertid i riktning mot ett friare ekonomiskt klimat. Gradvisa förändringar i de ekonomiska systemen sker också i Bulgarien, Rumänien och Tjeckoslovakien.

Östtyskland har tills nyligen varit en strikt planekonomi med hårt reglerade priser, omfattande subventioner till olika näringar och kraftigt begränsad privat sektor. De ekonomiska problemen har förvärrats genom den kraftiga emigrationen från Östtyskland till Förbundsrepubliken. Emigration av välutbildad arbetskraft leder till stora störningar i produktionen. Nationalinkomsten sjönk med ungefär 296 1989. Med hänsyn till den troliga återföreningen av de båda tyska staterna är givetvis Östtysklands situation unik i Östeuropa och reformprocessen kommer i stor utsträckning att utformas i samråd med myndigheterna i Förbundsrepubliken. Det är dock rimligt att räkna med att BNP kommer att sjunka i Östtyskland 1990. Den reglerade -

och subventionerade östtyska industrin kommer inte att vara konkurrens- Prop. 1989/90:150 kraftig efter en liberalisering av priserna och efter genomförandet av en valu- Bilaga 1.1 taunion.

Sammantaget bedöms Östeuropa knappast uppnå någon ekonomisk tillväxt 1990 och också 1991 kommer att präglas av låg tillväxt. Konsekvenserna av stagnationen i Öst för OECD-länderna är begränsad. Västeuropas export till Östeuropa utgör exempelvis mindre än 296 av Västeuropas totala export. Troligtvis utgör den tänkta valutaunionen mellan Förbundsrepubliken och Östtyskland det inslag i omdaningen i Östeuropa som kan få den största effekten på utvecklingen i OECD-omrädet under 1990 och 1991. Om valutaunionen leder till väsentligt ökad köpkraft i Östtyskland uppstår ett efterfrågeöverskott som troligtvis leder till högre inflation i Förbundsrepubliken. Som framhållits ovan kan detta i sin tur leda till en ränteuppgång i Förbundsrepubliken och — eftersom andra länder kan tvingas följa efter — till en allmänt högre internationell räntenivå.

Bilaga 1.1

3.1¶Exporten

Marknadstillväxt Den goda konjunkturen i omvärlden, särskilt i EG-området, höll i sig under 1989. En fortsatt hög investeringstakt var den drivande komponenten i tillväxten. Importen av bearbetade varor till Sveriges 14 viktigaste exportmarknader var som helhet fortfarande stark, 6,5 96. Efterfrågan dämpades i USA, Storbritannien och Norge, vilka har stor andel av Sveriges export. Västtyskland, Sveriges största avsättningsmarknad, expanderade å andra sidan kraftigt.

Diagram 3:1 Exportens marknadsinriktning 1989, procentuell andel av Sveriges totala varuexport

EG exkl! Danmark 46,7 :

22.1 : : Norden

Nordamerika 10,9 : | |

Japan och NIE 14.0 : : :

Östeuropa pd] | | | |

Övriga 13,5 : | :

(0) 10 20 30 40 50

Under 1990 minskar marknadstillväxten något i OECD, men förstärks igen 1991. Expansionen i EG bidrar mest till uppgången. Nästa år tar efterfrågan i Norge, Danmark och Storbritannien fart. Även USA-marknaden återhämtar sig något. I Finland vänder konjunkturen och importen dämpas ordentligt.

Konkurrenskraft Mellan 1988 och 1989 ökade timlönerna i den svenska industrin med nära 10 2, mer än dubbelt så snabbt som i Sveriges viktigaste konkurrentländer. Dessutom har produktiviteten stigit långsammare i svensk industri jämfört med konkurrenternas de senaste ären. Timlönekostnaden och produktivite- 23

Tabell 3:1 Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar och export av bearbetade varor Procentuell förändring

1987 1988 1989 1990 1991

Alt.1 — Alt.2 Exportmarknadstillväxt 14 OECD-länder 4,6 6,9 6,5 5,2 6,2 6,2 Totalt 4,5 7,8 7,0 571 6,3 6,3 Priser 14 OECD-länders import- 1.6 1,9 3,7 5,2 3,0 3.0 priser, SEK Svenska exportpriser 2,8 5,0 6,1 3,8 3,0 4,3 Relativpris 1.2 3,0 2,3 -1,.3 0,0 13 Marknadsandelar, volym 14 OECD-länder -0,1 -3,6 -5,3 -2,9 -1,7 -2,8 Totalt 0,2 -3,3 4,9 -3,0 -1,6 -2,5 Exportvolym 14 OECD-länder 4,5 3,0 0,9 2,2 4,4 3,2 Totalt 4,3 42 1.8 2,0 4,6 3,6 Anm: Exportmarknadstillväxt avser en sammanvägning av importökningen av bearbetade varor i olika länder. Som vikter har använts ländernas andelar som mottagare av svensk export av bearbetade varor. OECD-ländernas importpriser vägs samman på motsvarande sätt. Källor: OECD, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

ten ger tillsammans arbetskostnaden per producerad enhet (ULC = Unit Labour Cost). Den steg i Sverige med nära 9 96 i industrin 1989 mot drygt 16 i de 14 viktigaste konkurrentländerna. Om vi räknar ULC i gemensam valuta blir kostnadsskillnaden ca 8 procentenheter mot konkurrenterna, eftersom den svenska kronan apprecierades effektivt med närmare 1 96 under 1989 (diagram 3:2).

De kraftiga kostnadsstegringarna i industrin 1988 och 1989 ledde till att kostnadsnivån snabbt närmade sig den som rådde strax innan devalveringen 1981. I år och nästa år bidrar ökade lönebikostnader m.m. till att arbetskostnaden stiger ytterligare någon procentenhet, se vidare kapitel 6.1.

Med en produktivitetsökning på ca 1,6 Ze och en timlönekostnad på nära 5 Zz enligt alternativ 1. hamnar svensk industri 1991 på en kostnadsnivå relativt konkurrentländerna strax över den som rådde 1981. I alternativ 2 hamnar industrin över denna nivå med drygt 6 procentenheter. Lägre kostnadsökningar i kombination med högre produktivitetstillväxt krävs i industrin för att konkurrenskraften ska återställas.

Det försämrade konkurrensläget gör också att exportindustrin, för att försvara sina marknadsandelar, inte längre kan höja sina priser i lika hög takt som tidigare. Exportpriset närmade sig konkurrentprisernas förändringstakt mot slutet av 1989. Exportpriserna hålls nere även 1990. Därmed krymper företagens vinstmarginaler. Den svenska industrin gynnas av att kronan hittills effektivt deprecierats mot konkurrentländernas valutor med nära 2 9t i år, då kronan i viss mån följt den amerikanska dollarnedgången samtidigt som D-marken stärkts. För 1991 räknar vi med oförändrade växelkurser.

Diagram 3:2 Sveriges relativa arbetskostnad per producerad enhet (Unit Labour Cost) Prop. 1989/90:150 i industrin a

Index 1980=100 Bilaga 1.1

70 T T T T t T t 7? + T

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991

Källor: Konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Medan exportpriserna hålls nere för att försvara marknadsandelarna utomlands slår den svenska kostnadsutvecklingen istället på hemmamarknadspriserna. De har ökat avsevärt snabbare än exportpriserna, vilket bidrar till att den svenska inflationstakten är högre än omvärldens. Vår inhemska kostnadsutveckling bidrar även till allt större avsättningsproblem för inhemsk produktion, både på export- och hemmamarknaden.

I alternativ 1 nästa år kan utvecklingen brytas genom en radikalt lägre lönekostnadsutveckling, som emellertid får effekt med viss fördröjning då det normalt tar tid för marknaden att ställa om till nya, mer konkurrenskraftiga leverantörer. Den största delen av de positiva förändringarna i handelsutbytet sker då efter 1991. I högkostnadsalternativet (alternativ 2) fortsätter försämringen av det redan ansträngda läget.

Marknadsandelar och svensk export Sveriges export tog fart efter 1982 och växte 8,5 procentenheter snabbare än marknaden för bearbetade varor i OECD-länderna 1983 (diagram 3:3). Exportindustrins konkurrenskraft stärktes av devalveringarna 1981 och 1982. Dessutom gynnades exporten av den goda tillväxten i framför allt Nordamerika. 1986 expanderade även marknaderna i EG och Norden. I Norden mattades efterfrågan emellertid redan 1987. Därefter var Sveriges exporttillväxt avsevärt lägre än marknadstillväxten i OECD, vilket innebär betydande andelsförluster för exportindustrin.

De branscher som främst vann marknadsandelar efter devalveringarna i början av 1980-talet var järn- och stål-, metall samt transportmedelsindustrierna. Livsmedels-, trä- och elektroindustrin tappade däremot andelar. 25

Redan 1984 vände den totalt sett positiva effekten av devalveringarna och industrin förlorade marknadsandelar i takt med snabbare prisökningar än i — Bilaga 1.1 konkurrentländerna.

Världsmarknaden för bearbetade varor växte med 7 £ 1989, och svensk export av dessa varor med 1,8 5£. Därmed tappade Sverige nära 5 96 av sina andelar av marknaden det senaste året. Under det närmaste året väntas efterfrågan på dessa varor vara gynnsam, inte minst i EG-området. Importen till de nyindustrialiserade länderna i stillahavsområdet växer också snabbt. Denna marknad blir därmed mer intressant. men utgör fortfarande en liten del av totalexporten av varor från Sverige, knappt 2 2.

Diagram 3:3 Sveriges export av bearbetade varor till 14 OECD-länder samt marknadstillväxt, volymförändring Index 1980-100

200 1

1:16) RR i

| |

140 dereerrrrrsre re reser sr sr r ns PA rrrrreerrras sr rss reser sees |

120 49:e er rr rr rr ra 0 ;

100 min gr fra RER dee rea eos sea na

+ + Sf fo — -

80 T T

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 Källor: Konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Trots att relativpriset på svensk export inte ökar lika snabbt som tidigare väntas exportföretagen tappa andelar. Problemen att öka arbetsutbudet och produktiviteten i Sverige och därmed produktionen bidrar, tillsammans med det ogynnsamma konkurrensläget, till svårigheterna. En för övrigt stark konjunktur i omvärlden samt en effektiv depreciering av kronans växelkurs ger exportindustrin viss draghjälp, men löser inte de långsiktiga konkurrensproblemen.

Varuexporten totalt ökade med 2.5 22 i volym 1989. Volymökningen 1990 blir endast 1,6 76. I alternativ 1 för 1991 gynnas exporten av en relativt läg prisutveckling, som medför en exportökning för varor med 3,4 4 i volym. I höglönealternativet växer exporten istället med 2,6 96 i fasta priser.

Exportens värdeökning för pappersmassa och pappersprodukter blev klart lägre 1989 än 1988. Med en andel nära 15 9e av Sveriges varucxport har utvecklingen för dessa produkter stor betydelse för Sveriges totala exportvärde. Både en lägre volym och en svagare prisutveckling för dessa varor 26

förklarar detta resultat. Priset på pappersmassa steg nägot långsammare 1989 än året innan, med 15.4 §t. Priset på papper och papp steg med 4,66 — Bilaga 1.1 under 1989. Priserna dämpades emellertid mot slutet av äret.

Även exporten av mineralvaror försvagades under senare hälften av 1989. Priset på järn- och stålprodukter steg kraftigt under loppet av 1988 och första halvåret 1989. men ökade svagt därefter. Priset sjönk för rostfritt stål och icke-järnmetaller under loppet av 1989.

Prisutvecklingen för ovan nämnda varor har mattats i samband med minskad efterfrågan och lageravveckling bland både distributörer och konsumenter samt prisfall för vissa insatsvaror. Lageravvecklingsfasen avslutas sannolikt under 1990 och efterfrågan på stål vänder i så fall uppåt under loppet av året. Också för papper ökar efterfrägan, men de svenska exportmöjligheterna kommer att begränsas av stigande överkapacitet på världsmarknaden till följd av stora kapacitetsuppbyggnader.

Volymökningen i verkstadsexporten blev svagare 1989 än året innan, 1.9 Sa mot 3,6 fc 1988. Det gick särskilt dåligt för personbilsexporten med oförändrat exportvärde mellan 1988 och 1989. 1990 och 1991 viker efterfrågan på transportmedel ännu mer än 1989. Efterfrågan på lastbilar höll sig kvar på en hög nivå i fjol, men försvagas nu.

Exporten av maskiner, som utgör drygt 16 fc av den totala varuexporten, ökade lika mycket i värde 1989 som året innan. Läkemedelsexporten växte starkt, men svarar för endast 2 94 av varuexporten.

Exportpriserna på verkstadsprodukter exklusive fartyg steg med 6,1 9c 1989 mot 4 £& 1988, medan importpriserna endast ökade med omkring 2,5 £ båda åren. Mot slutet av 1989 hölls emellertid exportpriserna nere för verkstadsprodukter, räknat i årlig förändringstakt.

Tabell 3:2 Export av varor

Miljarder Volymutveckling. Prisutveckling,

kr. procent per är procent per år

1988 [989 1990 1991 1989 1990 1991

Alt. 1 Al.2 Alt.1 Alt.2 Bearbetade varor 255,7 1.8 2.6 4.6 3.6 6,1 3,8 3.0 4.3 Fartvg 32 -2,5 10,2 10,3 —-10,3 84 8.2 52 52 Petroleumprodukter 6.0 15.6 -10.0 -—- 40 - 40 17,0 0,7 LI 1.1 Övriga ravaror 39.9 24 1.6 0.1 0,1 8.5 -0,6 5,8 5,8 Summa varor 304,8 2,5 1,6 3,4 2,6 6,3 3,6 3,6 4,7 Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

3.2¶Importen

Importvolymen av varor ökade med 6.5 96 1989. Den höga investeringstakten i industrin medförde en stor importvolym av insatsvaror. Den privata konsumtionen var mer dämpad 1989 än 1988, och bidrog i mycket mindre omfattning till importökningen. Konsumtionsvaruimporten ökade något mer i värde 1959 än året innan. Personbilsimporten försvagades emellertid kraftigt. Importen av varaktiga konsumtionsvaror steg mest bland konsum- 27

tionsvaror. Under 1990 och 1991 väntas konsumtionen av dessa varor däm- Prop. 1989/90:150

pas, bl.a. beroende på ett ökat hushållssparande. Bilaga 1.1

Importen av bearbetade varor ökade snabbare än den importvägda efterfrågan 1989. Detta innebär fortsatta andelsförluster för den svenska hemmamarknaden. Dessa berodde dels på den snabba relativprisutvecklingen mellän hemmamarknads- och importpriser samt ett mycket högt kapacitetsutnyttjande i industrin. Överhettningen i industrin påverkade naturligtvis prissättningen på hemmamarknaden, men medförde också att en ökande andel av efterfrågan täcktes av import. Relativpriserna (hemmamarknadspriserna i relation till importpriserna) på verkstadsvaror, som svarade för 60 96 av bearbetade varor i fjol, har stigit alltsedan 1983, utom 1987 då en svag nedgång noterades. Prognoserna för 1990 och 1991 visar en fortsatt högre prisutveckling för hemmamarknadspriserna. Företagen gör vinstmarginalförluster på exportmarknaden, men en del av detta kompenseras genom högre priser på den svenska marknaden.

Tabell 3:3 Import av varor

Miljarder Volymutveckling, Prisutveckling.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

I år dämpas aktiviteten i ekonomin påtagligt, vilket leder till en nedväxling av importtillväxten. Importpriset för bearbetade varor stiger med knappt 5960, varav ca 2 procentenheter är en effekt av att kronan deprecieras mot en konkurrentvägd valutakorg.

Prognosen för råoljepriset (se kapitel 1), innebär sänkta priser för såväl råolja som raffinerade produkter 1990. Importpriset på övriga råvaror totalt sjunker i år.

Metallpriserna väntas vända uppåt igen 1991 då lageravvecklingen är avslutad och efterfrågan börjat stiga i omvärlden. Tillsammans med ganska små prisrörelser för de övriga råvarorna och fossila bränslen medför detta importprisökningar på 3,8 Ze respektive 4,3 4 i de olika alternativen.

Dämpningen i efterfrågan totalt 1990 och 1991 bidrar till att importvolymen endast växer med knappt 4 4e i år och nästa år enligt alternativ 1. Den varma vintern 1990 håller nere förbrukningen av olja i år. Oljeförbrukningen ökar 1991 med antagandet om normaltemperatur nästa år. Den lägre lönenivån i alternativ 1 indikerar lägre kostnader och räntor vilket ger mindre negativ utveckling för framför allt industriinvesteringarna och en klart bättre exportutveckling. Dessa komponenter drar upp importefterfrågan på bear- 28

betade varor. I alternativ 2 utvecklas investeringar och export sämre medan importen hålls uppe av en snabbare uppgång i den privata konsumtionen. Bilaga 1.1

3.3¶Bytesbalansen

Underskottet i bytesbalansen har stadigt ökat de senaste åren, men år 1989 blev försämringen den hittills största under 80-talet då underskottet växte till drygt 33 miljarder kronor. Försämringen fortsätter i hög takt under 1990 och 1991. Flera poster i bytesbalansen förklarar denna utveckling.

Trots att exportvolymen utvecklats i långsammare takt än importvolymen, visar handelsbalansen alltjämt överskott i löpande priser. Detta är resultatet av att exportpriserna stigit påtagligt snabbare än importpriserna. Räknat i volym (1985 års priser) visar handelsbalansen ett underskott på nära 13 miljarder för 1989 och det växer till drygt 19 miljarder i år. Den negativa trenden bromsas nästa år med en lägre importvolymökning, men underskottet i fasta priser ligger kvar på den höga nivån. -- Handelsbalansen i löpande priser försämrades under 1989, särskilt i slutet av äret. Överskottet i varuhandeln blev 15,8 miljarder kronor, ca 4 miljarder sämre än vad vi tidigare räknade med. Försämringen i handelsbalansen förklaras delvis av den avtagande exportprisutvecklingen relativt importpriserna. Det hårdnade konkurrensläget sätter press på exportpriserna för att bromsa marknadsandelsförlusterna. Prisutvecklingen var också svag för en rad branscher, framför allt för skogs-, järn- och stålindustrin, men även för verkstadsindustrin under andra halvåret 1989. Prisdämpningen inverkar negativt på Sveriges bytesförhållande (terms of trade), som därmed ger mindre draghjälp till handelsbalansen. Förutom det minskade bidraget från en positiv terms of trade var varuexportens volymökningen mindre än hälften så stark som den för importen. Den svaga exportutvecklingen beror till stor del på exportindustrins försämrade konkurrenskraft, ogynnsamma produktsammansättning och marknadsinriktning mot länder med låg efterfrågetillväxt.

Under 1990 och 1991 räknar vi med en mindre skillnad mellan export och importprisökningen för varor totalt. Den dämpade exportprisökningen, fortsatt svag exportvolymökning, men även en försvagad import ger ett handelsbalansöverskott på 12 miljarder kronor 1990. Nästa år blir det knappt 11 miljarder i alternativ 1 och 12 miljarder i alternativ 2. I det senare alternativet är det framför allt ett högre importpris för bearbetade varor som förklarar skillnaden mellan alternativen, trots en lägre importvolym.

Underskottet i tjänstebalansen ökade till 9,9 miljarder kronor 1989, och fortsätter att stiga något under prognosperioden. Utvecklingen förklaras till största delen av en försämring i resevalutanettot medan sjöfartsnettot samt övriga transporter visar fortsatt överskott. Resevalutautflödet ökade under hösten 1989 samtidigt som inflödet minskade. Resevalutanettot faller ytterligare 1990 och 1991. En bidragande orsak är den relativt höga svenska inflationen samt höjd moms på turisttjänster.

Posten övriga tjänster försvagas måttligt och ger ett underskott på 6,1 miljarder 1991. Mot slutet av 19859 dämpades exporttillväxten av de tjänster som är kopplade till varuhandeln, som licenser, provisioner, tekniska tjänster m.m. Det kan också, som avmattningen i varuexporten, sättas i samband

Miljarder kronor

Bilaga 1.1

id

10 +.

BE Tjönstebalans -203

B Avkastning på

kapital — 30 3

O Tronsfereringar

5 KR -

— BO Förr rr rr rr rr rr rr rr rer rr rr RR RR RK RR

-60

1987 1988 1989 1990 1991

med exportföretagens försämrade konkurrenskraft och minskade marknadsandelar.

Utvecklingen för avkastning på kapital svarar för den största delen av ökningen i bytesbalansunderskottet. Medan avkastningsnettot visade ett underskott på knappt 20 miljarder under ären 1985— 1988 inträffade en markant försämring 1989 till ett underskott på knappt 27 miljarder (diagram 3:4). Även 1990 och 1991 väntas underskottet i avkastningsnettot växa kraftigt (tabell 3:5).

Det är räntebetalningarna till utlandet som förklarar underskottet i avkastning på kapital. Skuldstocken till utlandet har vuxit i takt med det ökade bytesbalansunderskottet samt direktinvesteringar utomlands och köp av utländska aktier. Den internationella räntenivån steg dessutom med ca 2 & 1989, vilket också ledde till större räntebetalningar.

Utdelningsnettot för aktier och direktinvesteringar gav ett överskott på 2 miljarder 1989, en minskning med en halv miljard frän 1988. Utdelningsnettot förbättras något över prognosperioden, men utdelningen är ändå mycket liten i förhållande till storleken på de svenska dircktinvesteringarna utomlands och den avkastning de genererar i svenska dotterbolag utomlands. Större delen av vinsten återinvesteras i utlandet och återförs således i mycket liten omfattning till Sverige. Fastighetsinvesteringarna genererar dessutom små utdelningar. Valutaavregleringen 1989 innebar att samtliga hinder för återinvesteringar och fastighetsköp utomlands togs bort. Direktinvesteringar i fastigheter utomlands brutto mer än fördubblades det året, till 12,5 miljarder kronor. Direktinvesteringar i produktionsbolag utomlands brutto uppskattas grovt till ca 18 miljarder kronor samma är.

Riksbanken undersöker under våren de återinvesterade vinstmedlens omfattning avseende 1987 och 1988. Resultatet av undersökningen rapporteras i maj 1990. Industridepartementet har gjort beräkningar på de utländska dotterbolagens återinvesterade vinstmedel för en grupp svenska storföretag. 30

Företagsgruppen svarar för ca 40 4 av Sveriges varuexport, 30 46 av indu- Prop. 1989/90:150 strisysselsättningen och hela 75 46 av de svenska företagens totala utlands- Bilaga 1.1 sysselsättning. Behållna, återinvesterade vinstmedel i koncerngruppens utländska dotterbolag uppgick 1988 till hela 62 9% av vinsten (efter skatt) i den utländska koncerndelen eller 6,9 miljarder kronor (tabell 3:4). Under de senaste åren har återinvesteringarnas omfattning växt. De multinationella företagens verksamhet har under en längre tidsperiod förskjutits mot utlandet. Expansionen av den utländska koncerndelen ger inte längre en självklar draghjälp till den svenska delen och ekonomin. Detta illustreras inte minst av storföretagens krympande andel export från Sverige av deras totala utlandsförsäljning (diagram 3:5).

Tabell 3:4 Årsresultat (efter skatt), utdelning och behållna (”återinvesterade”) vinstmedel i en grupp svenska storföretags utländska koncerndelar Miljoner kr.

1985 1986 1987 1988 A. Redovisat årsresultat : 5 556 5 280 I 241 9 824 B. Utdelning 2923 3 374 3 740 2 900

C. Återinvesterad vinst 2 633 1 906 5 501 6 924

D. Ci avA 48 38 60 62 Anm: Bearbetning av industridepartementet av material från statistiska centralbyrån över 17 svenska storkoncerner. Upppifterna för 1988 avser endast 15 koncerner. Asea och Swedish Match ingår inte detta år. Källor: Industridepartementet och statistiska centralbyrån.

Diagram 3:5 Exportens andel av total utlandsförsäljning, 17 svenska storkoncerner Procent

45 P rr dess rr rs orerar rr rr or rr rr rr rr rr 30 LE — r T T 7 r t 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 Källor: Industridepartementet och statistiska centralbyrån. 31

1989, till ett underskott på 12,7 miljarder kronor. Underskottet ökade med Bilaga 1.1

3 miljarder då offentliga transfereringarna till u-länder steg kraftigt. Dessutom växte de privata utbetalningarna i form av migrationsvaluta, skadestånd, arv m.m. En motsvarande ökning i transfereringarna från Sverige

väntas emellertid inte, varken i år eller 1991.

Tabell 3:5 Bytesbalans Miljarder kr.

1988 1989 1990 1991

Alt.1 = Alt.2

Källor: Statistiska centralbyrån, riksbanken och finansdepartementet.

' [Ng

Bilaga 1.1 4.1 Produktion Den för Sverige historiskt långa högkonjunktur för industrin, som satte fart i början av 1983 vände nedåt under 1989. Avmattningen blev överraskande snabb mot slutet av året.

Kapacitetsutnyttjundet i industrin nådde den rekordhöga nivån på drygt 90) €& första kvartalet 1989. Fjärde kvartalet hade det minskat med nära två procentenheter. Genom omfattande investeringar under året höjdes produktionskapaciteten, men utnyttjandet av denna minskade. Orsaken var inte enbart problemet att rekrytera arbetskraft. En annan viktig orsak var minskad orderingång för en växande andel företag. Särskilt massa- och pappersindustrin, järn- och stål- samt transportmedelsindustrin mötte minskad efterfrågan under andra halvåret 1989, från exportmarknaden. Efterfrågan från hemmamarknaden steg svagt under 1989, men dämpades i början av 1990.

Så sent som i september i fjol uppgav mer än hälften av industriföretagen att det främst var bristen på produktionsfaktorer som begränsade produktionen. I början av året angav 2/3 av företagen istället efterfrågeläget som främsta hindret.

Nedgången i efterfrågan på industrins produkter gjorde att färdigvarulagren ökade under andra halvåret 1989. I massa- och stålindustrin drogs produktionstakten ned. Därmed minskade behovet av arbetskraft. Andelen företag med brist på arbetare minskade markant under fjärde kvartalet 1989. men arbetskraftsbristen var fortfarande omfattande i början av 1990. Första kvartalet i är angav nära hälften av industriföretagen att de hade brist på yrkesarbetare och en fjärdedel tekniska tjänstemän.

Industriproduktionen steg med 2,3 2 under 1989, en klart lägre ökning än väntat. 1988 uppgick den till 3 2c. Trots skillnaden mot 1988 med dess produktionsbortfall till följd av arbetsmarknadskonflikten i början av året blev produktionstillväxten klart långsammare 1989. Försvagningen kom främst under andra halvåret då produktionen minskade med 1,6 76 jämfört med första halvåret.

Tabell 4: 1 Industriproduktion Procentuell volymförändring

1987 1988 1989 1990 1991

Alt.1 — Alt.2 Basindustri 3,60 0,9 1,8 -11 Verkstadsindustri

Anm: Basindustri omfattar gruvor, sågverk. massaindustri, pappersindustri samt järn-, stal- och metallverk. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet. ' i

3 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 150. Bilaga 1.1

För verkstadsindustrin exklusive varv, som svarar för närmare hälften av industrins förädlingsvärde, steg produktionen kraftigt i fjol, med 4.8 Ze. För Bilaga 1.1 massaindustrin steg den med knappt 0,4 6. För järn- och stålindustrin minskade den med nära 16. I varvsindustrin föll produktionen markant.

Konjunkturnedgången för industrin väntas fortsätta under 1990 och 1991. En viss återhämtning för massa- samt järn- och stälindustrin kan komma i år och nästa år, men för transportmedelsindustrin blir aktiviteten fortsatt dämpad. För industrin totalt blir efterfrågan, både från export- och hemmamarknaden, svag 1990 och industriproduktionen ökar med bara 0,6 26. I alternativ I för 1991 ökar den till 1.256. Med en högre kostnadsutveckling stiger industriproduktionen med 0.6 £& nästa år.

Den snabba försämringen i verkstadsindustrins konkurrensläge får omedelbara effekter på produktionen. Företagen försöker hålla prisökningstakten nere, men eftersom kostnaderna stiger, pressas marginalerna. Utrymmet för investeringar minskar. Företagen tappar ytterligare marknadsandelar, både på hemma- och exportmarknaden. Verkstadsproduktionen växer knappast i år och ökar till omkring I <& i alternativ I för 1991. I alternativ 2 blir det närmast nolltillväxt i verkstadsproduktionen.

Diagram 4:1 Industriproduktion fc -utveckling frånt öregående år

1971 1973 1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 1991

Anm: I diagrammet visas alternativ 1. För alternativ 2, se tabell 4:1. Källor: Stavisuska centralbyrån och finansdepartementet.

4.2 Lönsamhet

Ett sätt att mäta lönsamheten i industrin är att räkna fram bruttoöverskottet, dvs. hur mycket som återstår av förädlingsvärdet då lönekostnaderna räknats bort. Vinstutvecklingen mäts med bruttoöverskottets andel av föräd-' lingsvärdet. Industrins marginal är produktpriset dividerat med rörlig kost- 34 nad.

Räntabiliteten i industrin låg på en historiskt hög nivå efter devalveringarna 1981 och 1982. Vinstandelen, dvs. driftsöverskottet brutto som andel Bilaga 1.1 av förädlingsvärdet, steg med ca 11 procentenheter mellan 1981 och 1984. Därefter var den oförändrad mellan 1985 och 1987, och föll 1988 och 1989 med sammanlagt ca 3 procentenheter, tabell 4:2. Under 1990 hamnar industrin på ungefär samma kostnadsnivå som 1982. Företag tvingas hålla tillbaka sina prisökningar för att försvara sina marknadsandelar. Det får direkt effekt på industrins lönsamhet, som nu snabbt försämras i år och nästa år. Bruttoöverskottsandelen beräknas falla med ytterligare drygt 2 procentenheter mellan 1989 och 1990. Den blir ungefär oförändrad i alternativ I för 1991, men faller med omkring 3 procentenheter i alternativet med högre löneökningar.

Lönsamhetsutvecklingen efter devalveringarna i början av 1980-talet var mest gynnsam för storföretag och varierade mellan olika branscher. Först under andra halvåret 1989 märks ett trendbrott för en stor del av de industriföretag som haft en hög vinstutveckling under de senaste åren. Större delen av transportmedelsindustrin redovisar negativt resultat för andra halvåret 1989, vilket väger tungt för industrins lönsamhet totalt. Resultatet blev också sämre för massaindustrin. Några storföretag, som t.ex. Asea, Ericsson och SKF noterade visserligen höga vinstökningar i sina delårsrapporter för andra halväret 1989, men sammantaget ser vi en lönsamhetsförsämring för industrin 1989.

Lönsamhetsnedgången 1990 blir påfallande utbredd. Försämringen för den totala industrin speglar väl det mer utpräglade, trendmässiga fall som skedde för verkstadsindustrin sedan toppåren 1984—1985, då vinstandelen upppick till ca 30 26. I år väntas verkstadsindustrins vinstandel ligga knappt en procentenhet över 1982 års nivå, ca 22 Zz.

Transportmedelsindustrin missgynnas av både kostnadsutvecklingen och den krympande bilmarknaden, både i Sverige och på viktiga exportmarknader, som Norden och USA. Skogsindustrins vinstandel steg 1989, trots en klar lönsamhetsförsämring under andra halvåret. Helårsförbättringen kompenserade emellertid det negativa bidraget från verkstads- och övrig industri till lönsamheten i industrin totalt. Denna gynnsamma inverkan försvinner i är för bl.a. massaindustrin och metallverken. Endast sågverkens lönsamhet förbättras 1990.

Utvecklingen 1991 är avhängig förändringen i timlönerna. Industrins arbetskraftskostnader väntas öka med ca 5 96 i alternativ 1 för 1991, respektive nära 1096 i alternativ 2. Produktpriserna ökar däremot i klart lägre takt än föregående år, vilket gör att marginalerna krymper.

I alternativ 1 kan höjningen av produktpriserna bli mindre utan att lönsamheten faller ytterligare under 1990 års nivå för både verkstadsindustri och övrig industri. De lägre produktpriserna håller efterfrågan och produktion uppe. Lönekostnaderna per producerad enhet ökar också mindre genom en snabbare produktivitetstillväxt. Basindustrins lönsamhet minskar emellertid i det alternativet till följd av det pressade prisläget och begränsade avsättningsmöjligheter utomlands. Den fortsatta försämringen i basindustrins lönsamhet 1991 sätter därmed sin prägel på industrins lönsamhet totalt

35 i alternativ 1.

I alternativ 2 försämras basindustrins lönsamhet ytterligare. Nedgången i Prop. 1989/90:150

lönsamhet fortsätter även för verkstadsindustrin och den övriga industrin, — Bilaga 1.1

delvis genom försvagad konkurrenskraft. Vinstandelen 1991 blir därmed den lägsta sedan 1981.

Tabell 4:2 Rörliga kostnader, produktpriser, marginaler per producerad enhet samt bruttoöverskottsandel Procentuell förändring

1987 1988 1989 1990 1991

Alt.l — Alt.2 [nsatskostnad 3,7 6,1 7,8 3,4 41 4,9 Lönekostnad! 4.6 8.5 9.1 7,4 2.9 8,2 Summa rörlig kostnad 41 6,9 8,2 +,6 3,7 6,0 Produktpris + 6.1 11 3,8 3,6 4,4 Marginal 0,0 -0,7 60,5 -0,8 0,1 -1,5 Bruttoöverskottsandel? 30.4 28,6 27,5 25.3 25,2 22.0 I Lönekostnad per producerad enhet. "= Som andel av förädlingsvärdet. Ann: Uppgifterna avser industri exkl. petrolcumraffinaderier och varv. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Diagram 4:2 Industrins bruttoöverskottsandel Procent av förädlingsvärdet

404--. 000 PA ee reser rr eter er rr sker Kr tra Arrese rr sr rer rr es

1

[] [

OM I Total I AN NN

30- AJ. | industri Beocccoc: far 2” -

20-

10-

(6)

-107

-20

1971 1973 1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 1991

Anm: Uppgifterna avser industri exkl. pertroleumraffinaderier och varv. Punkterna för 1991 avser alternativ 2. Källor: Statistiska centralbyrån. konjunkturinstitutet och finansdepartementet. 36

Bilaga 1.1 Den överhettning på arbetsmarknaden som tydligt framträdde 1988 kvarstod under 1989. Arbetslösheten fortsatte att sjunka och trots att sysselsättningen ökade kraftigt var arbetskraftsbristen besvärande.

Under vintern har allt klarare tecken kommit som tyder på en avmattning på arbetsmarknaden. Antalet nyanmälda platser stiger inte längre utan har det senaste kvartalet säsongsrensat tenderat att minska. Speciellt inom tillverkningsindustrin är nedgången tydlig. Även antalet kvarstående lediga platser, som är ett mått på graden av arbetskraftsbrist, har varit något mindre under hösten och vintern jämfört med motsvarande period ett år tidigare. Statistiken från AMS är dock något osäker pga en statistikomläggning. I konjunkturinstitutets septemberbarometer angav 62 96 av företagen inom tillverkningsindustrin brist på yrkesarbetare. I december hade motsvarande siffra sjunkit till 54 92 och i mars till 45 96. Länsarbetsnämndernas vårrapporter 1990 var betydligt mer reserverade i sina arbetsmarknadsutsikter än motsvarande höstrapporter 1989. Detta ger en samlad bild av att trycket på arbetsmarknaden gradvis håller på att lätta.

Den svaga produktivitetsutvecklingen bidrar dock till att bristen på arbetskraft kommer att finnas kvar inom många områden.

I prognosen väntas sysselsättningsökningen bli markant lägre 1990 och 1991 jämfört med åren tidigare. Även tillväxten på utbudssidan avtar något 1990 men framförallt 1991. Arbetslösheten väntas stiga under hösten 1990 så att den uppgär till 1,6 4£. 1990 räknat som årsgenomsnitt. 1991 väntas arbetslösheten fortsätta att växa så att den i alternativet med fortsatt stora löneökningar blir 2,3 46. I alternativet med nedväxling av löneökningstakten väntas sysselsättningen bli något högre. Arbetslösheten blir dä 2,0 9c i årsgenomsnitt.

5.1¶Sysselsättning

Ökningen av antalet sysselsatta var 67 000 om man jämför årsmedelvärdena för 1989 och 1988. Därmed var tillväxten t.o.m. något kraftigare än 1988. Inom loppet av bara två år har därmed sysselsättningen stigit med närmare 130 000 personer. Enligt nationalräkenskaperna ökade antalet arbetade timmar med 145 §& under 1989. Då antalet sysselsatta ökade med 1,6 7& innebär detta att den faktiska medelarbetstiden sjönk med 0.1 &. Detta är emellertid enbart en effekt av att 1989 hade färre arbetsdagar än 1988. Om hänsyn tas till dessa kalendariska effekter ökade antalet arbetade timmar med 2.1 96 dvs. medelarbetstiden steg med 0,5 €&.

Sysselssättningsexpansionen under 1989 skedde till största delen inom näringslivet. Av expansionen i antalet sysselsatta föll nästan 90 22 på näringslivet.

Industrins sysselsättning steg relativt kraftigt under perioden 1984—1986. Under de tre senaste ären har expansionen varit mera dämpad och varit av storleksordningen en halv procent per år. Under 1989 ökade industrisysselsättningen under första halvåret för att sedan i det närmaste stagnera under andra halvåret. I prognosen väntas inte heller industrisysselsättningen expandera under de närmaste åren. Risken är istället uppenbar att många före-

"Tabell 5:1 Arbetsmarknad Tusental personer (i åldrarna 16-064 år)

Nivå Förändring från föregående år

1989 1988 1989 1990 1991

Alt.1 — Alt.2 Sysselsättning:

Källor: Statistiska centralbyran (AKU) och finansdepartementet.

tag kommer att få uppleva en hård vinstpress om löneökningarna fortsätter i nuvarande takt. Några drastiska effekter på industrisysselsättningen väntas dock inte. Industriproduktionens utveckling var 1989 konsistent med sysselsättningsutvecklingen. d.v.s. en måttlig tillväxt första halvåret följt av stagnation under andra halvåret. Under 1990 och 1991 väntas en mycket svag ökning i industriproduktionen, knappt I 96 årligen. Detta innebär en produktivitetsökning på ca 1,5 46. En minskad överhettning på arbetsmarknad bör leda till en ökad produktivitet genom stabilare personalförhållanden. I motsatt riktning verkar det förhållandet att produktionsinskränkningar sker snabbare än neddragningar i sysselsättningen vid vikande avsättningsmöjligheter.

Sysselsättningen inom byggnadsverksamheten har stadigt ökat de senaste åren under den starka byggkonjunkturen. Enligt AKU accelererade tillväxten i antal sysselsatta under 1989. Tvdligt är att löneutvecklingen för byggnadsarbetare möjliggjort en rekrytering av tidigare verksamma i branschen som lämnat yrket under perioden av minskat byggande i Sverige. Trots den stora Ökningen i sysselsättning har bristen på arbetskraft varit utpräglad. Under hösten och vintern har dock balansen på byggarbetsmarknaden varit något bättre. Detta kom bl.a. till uttryck i konjunkturinstitutets byggbarometer där bristtalen på yrkesarbetare sjönk tämligen kraftigt i såväl december som mars. Fortfarande är dock bristalen höga. Den starka tillväxt i byggnadsverksamheten som kännetecknat de senaste åren väntas nu brytas (se kap 8.4). Därmed kommer sysselsättningen att stagnera och under 1991 t.o.m. minska.

Den privata tjänstesektorns sysselsättningsexpansion fortsatte även under 1989. Tillväxten blev t.o.m högre än under 1988 och på två år har därmed ökningen varit närmare 100 000 personer. Sysselsättningsexpansionen väntas under 1990 och 1991 dämpas. Stora delar av sektorn går i början på 1990talet in i ett lugnare skede efter en mycket expansiv utveckling under andra hälften av 1980-talet. Detta gäller t ex varuhandeln, restaurang- och hotellsektorn och även delar av finanssektorn. Skattereformens momsbreddning

Årlig procentuell förändring

1987 1988 1989 1990 1991

Alt.1 Alt.2 Näringslivet

Industri Produktion 2,6 3.0 2,3 0.6 1.2 0.6

Sysselsätting 1,5 1.6 0,6 0,4 (1,5 1.1

Produktivitet LI 1,4 h7 1,0 1.7 1.7 Privata tjänster

Offentliga tjänster

Produktion 08 0,8 1,4 LI 0,8 0.2 Totalt

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

bidrar i viss mån till denna utveckling men ocksa den låga konsumtionstillväxten under 1989 och 1990. Mot bakgrund av detta väntas sysselsättningökningen stanna vid ca 20 000 personer såväl 1990 som 1991.

Under den långvariga högkonjunkturen i slutet av 1980-talet har sysselsättningen i den kopununala sektorn ökat relativt långsamt jämfört med decenniets första hälft. Medan sysselsättningen i genomsnitt steg med 28 000 personer under perioden 1980— 1985 var motsvarande ökning bara ca 10 000 personer under åren 1986-1989. Kommunerna har haft svårt att kunna konkurrera om personalen i den heta arbetsmarknadssituationen. När nu arbetsmarknaden blir nägot svalare och personalbristen inom vård och barn- och äldreomsorg är stor på många håll öppnas möjligheter för kommunerna att öka sysselsättningen i något snabbare takt än de senaste åren. Det kommunala skattestoppet kommer emellertid göra kommunernas ekonomiska situation ytterst ansträngd varför någon större sysselsättningsexpansion inte är möjlig. I höglöncalternativet 1991 får kommunerna extra stora ekonomiska svärigheter vilket påverkar rekryteringsmöjligheterna.

1990 väntas antalet genomsnittligt sysselsatta personer öka med ca 35 000, dvs. en halverad ökning jämfört med 1989. Denna ökning är till stor del en följd av utvecklingen under 1989. Under loppet av 1990 blir sysselsättningsexpansionen betydligt lägre än 35 000 men ökningen under senare delen av 1989 ger effekter på skillnaden i årsmedeltal. Under 1991 väntas sysselsättningen stagnera helt i höglönealternativet. Konjunkturnedgångens effekter slår då starkare även på sysselsättningen. Minskningen kommer främst inom industri och byggsektorn medan ökningarna inom den privata tjänstesektorn och den kommunala sektorn blir mycket måttliga.

Antalet arbetade timmar väntas 1990 öka med endast 0.426. Den svaga utvecklingen av produktionen i höglönealternativet under 1991 gör att anta-

let arbetade timmar kommer att stagnera helt. Detta innebär att medelarbetstiden i stort sett blir oförändrad både 1990 och 1991. Bakom detta ligger Bilaga 1.1 en rad motverkande faktorer. Potentialen för de s.k. dynamiska effekterna av marginalskattesänkningen bedöms vara relativt stor. Konjunkturläget innebär dock att efterfrågan på arbetskraft utgör en stor begränsning för möjligheterna att realisera en önskad expansion av medelarbetstiden. Anpassningen till det nya skattesystemet kommer också att vara utdragen över en längre tidsperiod. Reformen avseende de två första dagarna av den sjätte semesterveckan bidrar till att medelarbetstiden inte ökar.

5.2 Utbudet av arbetskraft Den starka efterfrågan på arbetskraft under 1989 återspeglades även i en pätaglig uppgång av arbetskraftsdeltagandet och en snabb tillväxt av utbudet. Andelen av befolkningen i yrkesaktiva åldrar (16—064 år) som deltog i arbetskraften steg med 0,5 procentenheter till 84.5 46 och antalet personer i arbetskraften ökade med 56 000. Denna ökning förklaras till ungefär lika stor del av befolkningsmässiga faktorer som av förändringar i arbetskraftsdeltagandet. Befolkningen i åldrarna 16-64 år ökade med ca 34 000 om man jämför årsgenomsnitten mellan 1989 och 1988.

Under 1988 var nettoinvandringen till Sverige ca 29 000 personer. 1989 var denna siffra betydligt högre, närmare 46 000 personer. Uppskattningsvis är ca 75 ft av denna invandring personer i yrkesverksamma åldrar. Detta är

den klart högsta nettoinvandringen under hela 1980-talet. Man mäste gå till-

baka till år 1970 för att finna högre siffror. En stor del av invandrarna är flyktingar som först efter en längre tidsperiod kommer ut på arbetsmarknaden.

Under 1989 ökade arbetskraftsdeltagandet särskilt starkt bland ungdomsgrupperna. För den yngsta åldersgruppen, 16—19 är, steg arbetskraftstalen 1988 efter en lång nedgångsperiod. 1989 fortsatte denna utveckling i ökad takt. För åldersgruppen 20—24 år syns en likartad utveckling med den skillnaden att uppgången i arbetskraftsdeltagande var något mindre 1989 än 1988. Den stora efterfrågan på arbetskraft gör att fler väljer att förvärvsarbeta vid sidan av gymnasie- och högskolestudier. Konstruktionen av studiemedelsystemet medför dock höga marginaleffekter vilket dämpar effekten på det totala arbetskraftsutbudet. Tabell 5:3 Relativa arbetskraftstal för olika åldersgrupper Ärsmedeltal 1989 och förändring i procentenheter

Nivå = Förändring från föregående år

1989 1986 1987 1988 1989 1990

40 Källor: Statistiska centralbyrån (AKU), konjunkturinstitutet, finansdepartmentet.

Under 1990 förutses arbetskraftsdeltagandet fortsätta att öka i ungdoms- Prop. 1989/90:150

grupperna och bland de äldre. Totalt väntas det relativa arbetskraftstalet öka Bilaga 1.1 med 0,3 procentenheter 1990. I det förhållandevis svalare arbetsmarknadsläget 1991 väntas uppgången stanna vid 0,1 procentenheter. Invandringen väntas under året totalt uppgå till ca 40) 000. Detta är alltså något lägre än under 1989 men dock en historiskt sett hög nivå.

Sedan 1986 omfattar de månatliga arbetskraftsundersökningarna inte personer som är 65 år eller äldre. För gruppen mellan 65 och 74 är görs emellertid en specialundersökning under fjärde kvartalet varje år. Enligt denna undersökning deltog fjärde kvartalet 79 000 personer i åldrarna 65-74 år i arbetskraften. Detta motsvarade 9,3 £& av befolkningen i dessa åldersgrupper. Antalet män var ungefär dubbelt så stort som antalet kvinnor, vilket innebär att 13,5 fz av männen och 5,8 76 av kvinnorna ingär i arbetskraften. Ökningen jämfört med 1988 är 5 000 personer eler 0,5 46 uttryckt som arbetskraftsandel. Mellan 1987 och 1988 steg antalet personer mellan 65 och 74 år i arbetskraften med 10 000. Merparten av de sysselsatta i dessa åldersgrupper är cpna företagare men den stora uppgången under 1988 gällde i första hand anställda. Utvecklingen 1989 var något överraskande den motsatta. Antalet företagare i mätningen ökade med 9 000 medan antalet anställda minskade med 4 000.

5.4¶Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Den genomsnittliga arbetslösheten under 1989 uppgick till 1,4 2: av arbetskraften. I antal personer motsvarar detta 61 000. Nedgången var därmed 11 000 jämfört med 1988. 1983 nåddes en topp i arbetslösheten på 2,9 Zz (korrigerat AKU). Därefter har alltså arbetslösheten mer än halverats. Under första halvåret 1989 fortsatte den långa perioden av stadigt sjunkande arbetslöshet. Den tendens till något dämpad efterfrågan på arbetskraft som

Diagram 5.1 Arbetslöshet Procent, säsongrensade kvartalsdata

34

1 ORSA ATA 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990

Källa: Statistiska centralbyrån (AKU). : 41

kunnat skönjas under hösten och vintern har hittills inte slagit ut i någon ökning i arbetslösheten. Säsongsrensat har nu arbetslösheten legat stilla kring Bilaga 1.1 1,47 under den senaste 12-månadersperioden, dvs. även första kvartalet 1990.

Arbetslösheten fortsatte 1989 att minska i hela landet. En viss regional utjämning har skett i den meningen att nedgången varit relativt sett större i län med hög arbetslöshet. När nu sysselsättningutvecklingen stagnerar är det dock troligt att arbetslösheten först kommer att börja stiga i dessa län.

Tabell 5:4 Relativ arbetslöshet i olika åldrar Procentandel av arbetskraften i respektive åldersgrupp

1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989

Anm: Siffrorna för åren 1983-1986 har reviderats med hänsyn till omläggningen av mätmetod i AKU. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Antalet latent arbetssökande — dvs. personer som i arbetskraftsundersökningarna uppger att de kan och vill arbeta men av olika skäl inte aktivt söker arbete och därför inte räknas in i arbetskraften som arbetslösa — var 1987 50 000. 1988 sjönk antalet med hela 15 000) medan minskningen 1989 endast var I 000. Första kvartalet 1990 noterades en ökning jämfört med första kvartalet 1989. Samma mönster har antalet personer som är undersysselsatta av arbetsmarknadsskäl uppvisat. Även här är antalet bögre under första kvartalet 1990 än under motsvarande period 1989. Ökningar av dessa kategorier brukar också normalt föregå en ökning av den öppna arbetslösheten. Problemet med deltidsarbetslösheten finns i första hand inom den kommunala sektorn men också inom handeln. Arbetsmarknadsmyndigheterna har genom diskussioner och överenskommelser med kommuner och landsting sökt komma tillrätta med detta. Någon förbättring det senaste året har inte uppnätts.

Arbetslösheten i åldrarna 20—24 är har de senaste åren minskat markant. 1989 var denna 3.0 7 jämfört med t.ex. 5,1 30 1986. I den yngsta gruppen, 16—19 år, var arbetslösheten lika stor 1989 som 1988. Det är här dock viktigt att notera att ungdomslagen nu nästan försvunnit.

Även reduccringen i arbetslösheten för åldersgruppen 55—64 har varit stark de senaste åren. En viss uppgång i arbetslösheten för denna grupp har cmellertid registrerats under första kvartalet 1990. Urvalet i AKU är dock för litet för att man ska kunna dra några större slutsatser av detta.

Den svaga utvecklingen av sysselsättningen gör att arbetslösheten kommer att öka under hösten 1990. Under 1991 fortsätter denna utveckling. Arbetsmarknaden hotar då att vika på bred front. Kostnadsutvecklingen gör att industrins konkurrenskraft nu försvagats så mycket att effekterna på sysselsättningen börjar bli kännbara. Stora delar av privata tjänstesektorn stagnerar samtidigt som den kommunala ekonomin inte klarar att suga upp arbets- 42

kraft i någon större utsträckning. I höglönealternativet väntas arbetslöshe- Prop. 1989/90:150 ten bli 2,3 90 i årsmedeltal 1991. Detta innebär dock att arbetslösheten vid Bilaga 1.1 slutet av 1991 överstiger 2,5 76. Antalet arbetslösa skulle då vara ca 120 000 personer. Detta trots att semesterreformen stramar åt arbetskraftsutbudet 1991.

Tabell 5:5 Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder Tusental, genomsnitt per år

1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 Sysselsättningsskapande

Arbetsmarknadsutbildning (AMU) 38 37 33 34 36 40 37 Företagsutbildning 1 5 2 3 4 3 4

tgärder för arbetshandikappade? 66 68 72 79 82 84 87 Totalt 168 200 175 170 161 156 146 ! Utbildning vid permitteringshot, flaskhalsutbildning m.m. ? Samhall, lönebidrag, arbetsmarknadsinstitutet (AMI) och offentligt skyddat arbete. Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.

Under de senaste åren har arbetsmarknadspolitiken lagts om så att de utbudsinrikade åtgärderna har fått ökad omfattning. Detta innebär t.ex. ökad omfattning av utbildnings- och rehabiliteringsinsatser och en förstärkning av platsförmedlingen. Samtidigt har de sysselsättningsskapande åtgärderna kraftigt minskat. Vid årsskiftet fanns endast ca 9000 personer i beredskapsarbeten. Antalet personer i speciella program för arbetshandikappade har fortsatt att öka under 1989. Däremot minskade antalet personer i arbets-

marknadsutbildningen (AMU) efter att under flera är i rad ha ökat. I prog-

nosen görs ett rent tekniskt antagande om en oförändrad nivå av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

Bilaga 1.1

6.1¶Löner

Den preliminära lönesummestatistiken från natiohalräkenskaperna tyder på att de kostnadsmässiga timlönerna för samtliga löntagare ökade med 9.4 mellan helåren 1988 och 1989, se tabell 6:1. De avtalsmässiga kostnadsökningarna blev 6,4 Ze vilket är det högsta utfallet sedan 1980. Löneglidningen hamnade på rekordnivån 3.0 96. Utfallet för LO-området bedöms till knappt 10 1/2, för privata tjänstesektorn till 8.8 2c och för offentliga sektorn till 8,6 Ze. Inom offentliga sektorn är spridningen påtaglig. Löntagare inom kommunala sektorn fick knappt 7 §c. medan statsanställda (exkl. lärare) fick drygt I 166.

Årets och fjolårets avtalsrörelser präglades av centrala förhandlingar mellan de stora kollektiven. Tillåtna och otillåtna strejker, lock-out, varsel m.m. blev vanligt förekommande inslag. I dagsläget har hela arbetsmarknaden centrala avtal gällande 1990. För 1991 har sektor skola ett avtal som ger dem 3 utöver vad de kommunalanställda avtalar fram för nästa år.

Tabell 6:1 Timlöner och arbetskraftskostnader

rlig procentuell förändring

Samtliga löntagare Industriarbetare

Avtal Löne- Timför- — Avtal Löne- Timför- Sociala — Arbets-

Anm: Uppgifterna för samtliga löntagare baserar sig på lönesummestatistik. Uppgifterna för industriarbetare grundar sig på förtjänststatistik. Förtjänststatistiken har i förekommande fall kompletterats med engångsbelopp, som cj ingår i SCB:s statistik. Avtalskonstruktionen för industriarbetare 1987 omöjliggör en meningsfull uppdelning på avtal och löneglidning. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Nästan samtliga avtal för 1990 innehåller en omförhandlingsklausul som utlöses vid den tidpunkt konsumentprisindex i år överstiger december 1989 med 4,0 2 (banksektorns omförhandlingsgräns är 7 ec). Omförhandlingsvallen bröts igenom redan i mars, vilket blev känt i mitten av april. Både LO och PTK har hos SAF begärt omförhandlingar.

Den avtalsmässiga lönekostnadsutvecklingen för alla löntagare bedöms till drygt 5 1/2 42 i år. Bank- och offentlig sektor fick höga avtal. Inom offentliga sektorn blev spridningen mellan olika grupper stor. De grupper som fick relativt mindre i fjol fick mer i årets avtalsrörelse. Ett fortsatt mycket stramt arbetsmarknadsläge i är medför att löneglidningen bedöms bli nästan lika 44

stor som i fjol. Löneglidningen uppskattas till drygt 3 1/2 57 i näringslivet och till knappt 1 1/2 96 i offentlig sektor. Den totala genomsnittliga löneökningen Bilaga 1.1 mellan helåren 1989 och 1990 bedöms bli 8,5 2. I denna siffra ryms inte något lönepåslag via omförhandlingsklausulen. ATP-avgiften höjs med 2 Zz under det att folkpensionsavgiften sänks lika mycket. Arbetsmiljöavgiften och breddad bas för arbetsgivaravgifterna samt en marginell sänkning av de avtalade arbetsgivaravgifterna drar upp timkostnaden med ytterligare 0,9 procentenheter i år. I år sänks vissa avtalade arbetsgivaravgifter tillfälligt, för att sedan höjas till 1989 års nivå 1991. Premiebortfallet skall tas igen under de kommande åren utan att löneutrymmet skall påverkas. Dessa omperiodiceringar av de avtalade lönebikostnaderna antas ej påverka företagens underliggande prissättningbeteende.

När det gäller den svenska ckonomins utveckling nästa år har prognoserna gjorts enligt två alternativ. I alternativ I antas timlönerna, inklusive semesterreformen, stiga med 3 96, dvs. en önskvärd takt för att börja komma till rätta med vårt relativa kostnadsläge gentemot våra viktigaste konkurrentländer. Skattereformens underfinansiering vad gäller hushållsektorn ger i sig en real köpkraftsökning på cirka 2”e. Detta innebär att hushållen vid mycket mättliga löneökningar ändå uppnår en rejäl köpkraftsökning. Samtidigt för begränsade löneökningar med sig goda möjligheter för företagen att växla ned prisförväntningarna och prisökningarna till en nivå som är förenlig med bibehållen eller förbättrad konkurrenskraft och hög sysselsättning. I det andra alternativet antas timlönerna, inklusive semesterreformen, stiga med

$e dvs endast något lägre än föregående år.

Arbetsmiljöavgiften försvinner, sjukförsäkringsavgiften sänks en procentenhet och arbetsgivaravgifterna i övrigt sänks med 1,5 procentenheter. Samtidigt övertar arbetsgivarna kostnaderna för sjuklön under de första två veckorna. Sociala avgifter skall utgå på sjuklönen. Kostnaderna för detta neutraliseras genom en motsvarande sänkning av avgiftsuttaget. Basen för arbetsgivaravgiften breddas påtagligt. Bruttokostnaden per timme ökar med drygt 1 S6 till följd av dessa förändringar. Breddningen av basen för uttaget av kollektiva avgifter antas inte leda till ökade kostnader för företagen på lång sikt. Basbreddningen kommer att ha en dämpande verkan på lönebildningen och dessutom delvis övervältras via priserna. Vidare beräknas omfattningen av vissa förmåner reduceras betydligt 1 och med att de skattemässiga incitamenten för alla parter försvinner. Skattereformen leder i inledningsskedet till ytterligare belastning för företagen vilket också bör ha en dämpande inverkan på framför allt löneglidningen. Införandet av två extra semesterdagar 1991 medför en kostnadsökning för arbetsgivarna i storleksordningen 0,6 96. Denna kostnad registreras som en ökning av timlönen och är inräknad i våra prognosalternativ.

Alternativ 1 skall i jämförelse med alternativ 2 tolkas som att arbetsgivarna Övervältrat kostnadsökningarna till följd av skattereformen i större utsträckning via dämpad förtjänstutveckling än genom ökade priser. Vidare skall låglönealternativet ses som att arbetsmarknadens parter tagit ordentlig hänsyn till den starkt vikande industrikonjunkturen, den försämrade konkurrenskraften och lägre lönsamhet samt begynnande ökning av den mycket låga arbetslöshetsnivån. 45

I jämförelse med förhållandena i vår omvärld stiger de svenska timlönekostnaderna snabbt, se diagram 6:1. I diagrammet jämförs timlöneutveck- Bilaga 1.1 lingen inom industrin i Sverige med de länder som ingår i den svenska valutakorgen (exkl. Spanien och Schweiz). De s.k. korgländerna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent till Sverige på världsmarknaden. Timförtjänsten för industriarbetare i Sverige steg i fjol med 9,9 40 jämfört med 1988. Under samma period bedöms timlönerna ha ökat med 4,7 4 inom OECD-området. I år väntas — med de förutsättningar som redovisats — differensen krympa till ca hälften jämfört med i fjol. Som framgår av diagrammet har den svenska industriarbetarlönen ökat påtagligt mer än i våra konkurrentländer alltsedan 1983.

Diagram 6:1 Nominell timlön inom industrin Årlig procentuell förändring, nationell valuta 11 10 Bön ON PER TSEERESSRRER TURE

[+] REN ER On mn RE EA

Få FRA VIA, VR SA VI

VR FE 7

4

4

6 RR NN rer er resas reds AR rr R KARA RR RKA LA

5 IN" mere ere rer rr rr rr rr rr RA 2006

KN sa” 0 BE par FIEEESTEA era sr ers pot” sekter rt rr sr er

[13 OECD-länder | ”errnn”

CE RR esrrsarrnnrorsnorean rara FA

2 T T + T T T T

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 Anm: De 13 OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent till Sverige på världsmarknaden. Källor: OECD, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet.

6.2¶Konsumentpriser

Under loppet av 1989 steg konsumentprisindex (KPI) med 6,7 26. Mellan helåren 1988 och 1989 blev ökningen 6,5 7. Prisökningen blev något högre än 1988 och förklaras nästan uteslutande av inhemska kosnadsökningar. Vinstmarginalutvecklingen i den skyddade sektorn synes ha varit blygsam, vilket är naturligt med hänsyn till den svaga konsumtionsutveckling. De bakomliggande prisdrivande faktorerna var i stället lönekostnads- och produktivitetsutveckling. Mätt enligt nettoprisindex (NPI), dvs KPI-utvecklingen sedan nettot av indirekta skatter och subventioner vägts bort, ökade priserna ungefär en halv procentenhet mindre under loppet av 1989.

Under loppet av första kvartalet i år steg priserna med 6,5 96. Helårstakten för KPI nådde sitt maximum i mars, 11,2 Zz. Exkluderas de direkta effek- 46

Tabell 6:2 Konsumentpriser

rlig procentuell förändring och bidrag därtill

Bilaga 1.1

1988 1989 1990 1991

Alt.1 Alt.2

Anm: Skattereformens direkta prispåverkan redovisas under posten indirekta skatter. : Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

terna av skatterreformen är motsvarande tolvmånaderstal 8,3 c. Under perioden 7:e februari till 12:e april gällde allmänt pris- och hyresstopp. Prisregleringen 1987 ledde — tillsammans med den svaga utvecklingen av privat konsumtion — otvetydigt till en bestående prisdämpning kring en procentenhet. Mot denna bakgrund och en förväntad blygsam uppgång för konsumtionen i år synes det inte realistiskt att räkna med ett fullständigt återtagande av förhindrade prisökningar.

De direkta effekterna från finansieringen av skattereformen påverkar KPI med ca 2,9 Ze under loppet av året och med 2,6 Z& mellan helåren 1989 och 1990. Importpriserna på bearbetade varor ökar mer än i fjol, främst till följd

Diagram 6:2 Konsumentpriser Procentuell ökning mellan årsgenomsnitten i Sverige och OECD. 14

J 12 NN DR

DN

N 104-00 NN rer rer ere rr rr rr rk KR Rs

N

BÅ.ooo. Ne ess es KE AE

N

Öde s NI NS Jes

Å dee rer rr rr rr rss NN —— SA oe +

OECD NN

0 — OM Exkl.

skattereform

0 T + 7 Y 4 Y T Tr + T

1980 1982 1984 1986 1988 1990 Anm: För 1990 och 1991 har även KPI-ökningen exklusive de prishöjande effekterna av skattereformen lagts in. Siffrorna för 1991 baseras på alternativ 1. Källor: OECD, statistiska centralbyrån och finansdepartementet. 47

av att världsmarknadspriserna för dessa varor sammantaget stiger samt att den svenska kronan sjunker effektivt med den korg av valutor som har störst Bilaga 1.1 betydelse för vår import. Andra faktorer är t.ex. att kaffepriset bedöms ha nått sin botten under första kvartalet. Regeringen och folkpartiets överenskommelse att tillfälligt höja mervärdeskatten med en procentenhet drar upp konsumentpriserna med knappt en procentenhet under loppet av året. Höjd alkohol: och tobaksskatt fr.o.m. 8:e maj påverkar KPI med ett par tiondels procentenheter. Hyrorna stiger med 7,5--8 90 och kostnaderna för boende i småhus med drygt 9 Ze, exklusive effekter av skattereformens finansiering. En av de största enskilda faktorerna bakom kostnadsökningarna i egnahemsboendet är räntehöjningarna som inträffade i början av året. Arbetskraftskostnaden väntas bli något lägre i år, framför allt inom näringslivet. Sammantaget bedöms KPI stiga med 9,8 %c under loppet av innevarande år och med 10,0 £& mellan helåren 1989 och 1990. Exklusive effekterna av skattereformen stiger KPI 7,4 to.

Under 1991 beräknas de direkta effekterna av finansieringen av skattercformen dra upp prisnivån med ca 3 1/2 Ze räknat både under loppet av året och som ärsgenomsnitt. Den privata konsumtionens ökningstakt väntas accelerera något i samband med skattereformens expansiva etfekter för hushällssektorn. Detta medför enligt vår bedömning att vinstmarginalerna i den skyddade sektorn kan hållas oförändrade i låglönealternativet. Det är möjligt att de konkurrensfrämjande åtgärder som vidtagits inom bl.a. jordbrukoch textilsektorn samt skattereformens prisdämpande inverkan genom bl.a. effektivare resursallokering, ger större utslag än vad som inkluderats i kalkylerna. Mot bakgrund av det ovan nämnda beräknas KPI under loppet av 1991 stiga med ca 6 4e i alternativ 1 och drygt 9 1/2 76 i alternativ 2. Mellan helåren 1990 och 1991 skattas prisökningarna till knappt 7 1/2 4c i alternativ 1 och ca 9 §i alternativ 2. Det är 2—4 procentenheter högre än de förväntade prisökningarna bland OECD-länderna. Borträknas den del av finansieringen av sänkta inkomstskatter som direkt påverkar konsumentprisindex, sjunker prisökningstakten till 3,7 resp. 5,5 2& 1991.

7¶Hushållens ekonomi och privat konsumtion

Bilaga 1.1

7.1¶Hushällens disponibla inkomster

Under de första åren under 1980-talet minskade hushållens realt disponibla inkomster till följd av den allmänt svaga ekonomiska utvecklingen. Sedan 1983 har emellertid realinkomsterna ökat varje år. Bakom förbättringen av hushällens ekonomi ligger förutom stigande reallöner och sysselsättning förbättringar av de sociala förmånerna. Förra året ökade hushållens realt disponibla inkomster med ca 246 och låg därmed, räknade per capita, 4,54 över 1980 års nivä.

Skattereformens båda steg påverkar i höp grad hushållens inkomster i år och nästa är. Reformen innebär kraftiga sänkningar av inkomstskatten i kombination med ökad indirekt beskattning. Särskilda fördelningspolitiska åtgärder vidtas tär genom höjningar av pensionstillskotten och nästa år även genom ökade barnbidrag och bostadsbidrag. I år beräknas skatteomläggningen vara i stort sett neutral för hushållen. Skattereformen leder under 1991 till en ökning av hushällens disponibla inkomster, även efter de extra prisökningar som uppkommer till följd av finansieringen av inkomstskattesänkningen. se tabell 7:1.

"Tabell 7:1 Skattereformens effekter på hushållens disponibla inkomster

1990 1991 Miljarder kr.

Procentuellt bidrag

Anm: Beräkningarna avser effekter jämfört med en indexreglering av föregående års skattesystem och vad gäller finansieringen av skattesänkningen, de poster som direkt drabbar hushållen.

Är 1990 beräknas hushållens realt disponibla inkomster stiga med ca 25 och nästa är med drygt 2,596 i alternativ I och med ca 4 6 i alternativ 2, se tabell 7:2.

Hushållens löneinkomster beräknas öka med ca 1092-1990 och med ca 5.566 resp. knappt 10,54 1 resp. alternativ 1991 med de förutsättningar angående timlön och sysselsättning som redovisats i tidigare kapitel. Löneinkomsterna I är dras upp av retroaktiva utbetalningar till följd av avtalen för 1989 inom det offentliga området. Detta verkar neddragande på ökningstakten av de utbetalda lönerna nästa år eftersom jämförelsenivän höjs. Den för 1991 föreslagna arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen innebär att arbetsgivaren skall betala sjukersättning under de första 14 dagarna av en sjukdomsperiod. Denna ersättning registreras i tabellen som lön, vilket drar upp lönesumman nästa år med 15-16 miljarder kr.

Inkomstöverföringarna frän den offentliga sektorn beräknas öka med ca 49

4 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 150. Bilaga 1.1

Bilaga 1.1

Tabell 7:2 Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och sparande

Miljarder kr. Procentuell förändring

1989 1990 1991 1989 1990 1991

Al.l Alt.2 Alt.l Alt2 Löpande priser Löner 528,1 579,9 612.3 639,6 Il 9,8 5,6 10,3 Företagarinkomster 60,4 64,2 66,8 68,9 14,8 6,2 4.1 7.4 Räntor och utdelningar, netto -20,6 -22,1 -24,5 —-24,5 Inkomstöverföringar från offentlig sektor 249.7 276,4 291.85 296,3 10.0 10,7 5.6 72 Övriga inkomster, netto 86,5 Y96,0 100,3 102,3 6,2 10,9 44 6,6 Direkta skatter, avgilter m.m. 292.6 307,8 290,3 303,7 13,9 5,2 5,7 -1,3

Disponibel inkomst 611,7 686,5 756,3 778,9 8,8 12,2 10,2 13,5

Privat konsumtion 634,0 704,4 767,2 785,5 7,3 11,1 8,9 11,5

19085 års priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

1/22 fasta priser 1990 och minska med I 1/29c 1991, se tabell 7:3. Förändringen avser inkomstöverföringarna före skatt. Barnbidraget höjdes med 900 kr. per barn och år från den 1 januari i är och med ytterligare 2280 kr. nästa år. För att kompensera pensionärer med låga inkomster för höjda indirekta skatter m.m. som följer av skattereformens båda steg uppjusteras penstönstillskotten och de kommunala bostadstilläggen. Studerande kompenseras genom höjda studiemedel. Bostadsbidragen ökar nästa år till föjd av skattereformen.

Utbetalningarna från sjukförsäkringen ökade kraftigt 1988 efter att sjukförsäkringen reformerats. Sedan dess har det s.k. sjuktalet (antal ersatta dagar per sjukpenningförsäkrad) varit i stort sett oförändrat och väntas minska något i är. Arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen, som föreslås införas nästa år, minskar utbetalningarna från sjukförsäkringen med 15-16 miljarder kr. Arbetsgivarperioden väntas bidra till att behandlingen av arbetsskadeärenden inom försäkringskassorna blir snabbare och därmed kan sjukförsäkringsperioden i arbetskadeförsäkringen förkortas. Det innebär att utbetalningar överflyttas från sjuk- till arbetsskadeförsäkringen i snabbare takt än tidigare. Inom arbetslöshetsförsäkringen höjs den högsta dagpenningen fr.o.m. 1990 ärligen i takt med löneutvecklingen för industriarbetare. Egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen höjs fr.o.m. 1991 med ca 12 kr. per månad. Ökad arbetslöshet medför en kraftig ökning av arbetslöshetsunders-

töden. 50

Tabell 7:3 Inkomstöverföringar från offentlig sektor till hushåll Bilaga 1.1

Miljarder kr.. Procentuell förändring, löpande priser 1985 års priser 1989 1990 1991 1989 1990 1991

Alt.1 Alt.2 Alt.1 Alt.2 Från staten 105,9 116,5 134,2 134,8 0.0 7,4 — Barnbidrag 10,5 12.1 16.3 16,3 I r- re 4,7 25.6 ra AN nn Folkpension och delpension

7 NE I = inkl. KBT och delpension 64.5 Tjänstepensioner 31 Ja Arbetsskade försäkring 8,3 — wWkh a ib fr [Ng It Övrigt 20. bt = SE i In 1 HR tr fa tunn Från kommunerna 22 ta > tv R ba 3 2 > 3 I a - 1 re Bostadsbidrag 2 3 2 = I ms Nad U GL t | S. oe > AA 1

ts

a FA L ' [I 1 UN Tjänstepensioner 3,5 = Svcialbidrag å I to Övrigt 12 2 — Ft CART —'A dn SÖ rot Se NYLIMNS Sc-NS —

Från socialförsäkringssektorn DL 135,9 136,9 135,5 a da Allmän tillägsspension 692 TT.6 57,6 STA [26] = Sjukförsäkring m.m. 45,9 50,4 34,6 36,3 Un Arbetslöshetsförsäkring 6,0 7,9 9,7 11.6 - — Dt 0 Summa inkomstöverföringar 249,7 276,4 291,8 296,3 I - Cå 1

sh i s Cå - ss Anm: Deflatering är gjörd med konsumentprisindex. Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Hushållens nettoinkomster av räntor och utdelningar försämrades med drvgt 12 miljarder kr. mellan 1986 och 1989 till följd av att skulderna ökade mer än de finansiella tillgångarna. Detta illustrerar den belastning på hushällens inkomster som länefinansieringen av den privata konsumtionen inneburit. Det beräknade fortsatta underskottet i det finansiella sparandet leder till en ytterligare försämring av räntenettot i år och nästa år. Den uppgång av

räntan som skett sedan hösten 1989 päverkar inte direkt den totala hushålls-

sektorns räntenetto. Vid oförändrade finansiella tillgångar och skulder ökar

ränteinkomsterna och ränteutgifterna i stort sett lika mycket på kort sikt. Däremot medför en höjd räntenivå en äterhållande inverkan på hushållens

nyuppläning samtidigt som det blir lönsammare att spara eller minska sina skulder. Den statliga inkomstskatten sänktes i ar med 7 procentenheter för inkomster över 75 000 kr. och från 542 till 326 för beskattningsbara inkomster upp ull 75 000 kr. Skattesatserna för tilläggsbeloppet kvarstår oförändrade. Därmed sänks marginalskatten för en genomsnittlig löntagare från 4746 till 4096 och den högsta marginalskatten från 7296 till 659e vid en kommunal utdebitering av 30 kr. Underskottsavdragens maximala värde reduceras från 4796 till 4097. Skattesänkningen finansieras till en del inom inkomstskattesystemet genom skärpt beskattning av bilförmäner, traktamenten. personalkonvertibler och aktier samt genom att avdragsrätten för pensionsförsäkringar begränsas. Villabeskattningen justeras som en följd av 1990 års allmänna fastiphetstaxering. Schablonintäkten sänks till 1,57 av taxeringsvärdet, men

in —

eftersom taxeringsvärdena höjs blir det ändå en skärpning av villabeskatt-

ningen. Sammantaget innebär förändringarna att den statliga inkomstskatten minskar med ca 15 miljarder kr. i år jämfört med en indexering av 1989 Bilaga 1.1 ärs skatteregler. Den kommunala utdebiteringen höjdes i år med i genomsnitt 36 öre per skattekrona, vilket motsvarar en skatteökning på drygt 2,5 miljarder kr.

Skattereformen för 1991 innebär en genomgripande förändring av skattesystemet. Arbetsinkomster som uppgår till högst 170 000 kr. i beskattningsbar inkomst blir endast föremål för kommunalskatt. För inkomster över 170000 kr. utgår statlig skatt om 2066. För taxerade inkomster mellan ca 58 000 kr. och ca 175 000 kr. utgår en skatterabatt i form av förhöjt grundavdrag. Skatterabatten är högst vid taxerade inkomster på ca 95 000 kr. för att sedan trappas ned. Alla kapitalinkomster sammanförs till ett inkomstslag och beskattas med en enhetlig statlig skatt om 3056. Skattebortfallet genom sänkta skattesatser m.m. beräknas till ca 55 miljarder kr. jämfört med en indexreglering av 1990 års skatteskalor. Skattesänkningen finansieras delvis inom mkomstskattesystemet genom basbreddningar och skärpning av kaptitalbeskattningen. Nettoeffekten på inkomstskatten av skattereformen innebär att hushållens inkomstskatt minskar med ca 33 miljarder kr. jämfört med en indexreglering av 1990 års skattesystem.

Reallönen per timme minskade i början av 1980-talet, se diagram 7:1. År 1985 började reallönen stiga och förra året låg reallönen före skatt högre än 1980. Efter skatt var dock fortfarande nivän lägre än 1980. I år medför skatteomläggningen att reallönen före skatt sjunker nägot medan reallönen efter skatt beräknas öka med nära 1,56. Skattereformen 1991 medför att redan vid en så relativt läg nominell löneökning som 367 erhålls real ökning efter skatt. Det bör päpekas att beräkningarna av den genomsnittliga reallönen efter skatt är alltid behäftade med osäkerhet. Dels har hänsyn bara tagits till

Diagram 7:1 Reallön per timme före och efter skatt 1980 ars priser, index 19800-100

100 4

98 -

92 |

90 ! T T T Nr - T T

1980 1982 1984 1986 1988 1990

Anm: Punkterna avser utvecklingen enligt alternativ 2. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet. 'n [5

preliminär A-skatt, vilken kan skilja sig från den slutliga skatten och dess- Prop. 1989/90:150 utom påverkas av andra inkomster och avdrag. Dels är uppdelningen av total Bilaga 1.1 preliminär A-skatt på sådan som avser löneinkomster och sådan som avser annat svår att göra både principiellt och praktiskt. Osäkerheten avseende 1991 blir naturligtvis extra stor då ett nytt skattesystem introduceras.

Hushållen löneinkomster har under 1980-talet, genom den ökade syssclsättningen. ökat betydligt snabbare än timlönen. Förra året var den reala lönesumman efter skatt ca 1096 höpre än 1980 trots att den reala timlönen efter skatt var 2.596 lägre. I år beräknas lönesumman efter skatt öka realt med drygt 1,59 och nästa år (exkl. sjuklön) med 2—4 1/2€6. se tabell 7:4. Löntagarnas inkomster stiger dessutom genom ökade barnbidrag.

Transfereringarna från det offentliga, exkl. pensioner, varav en del är

, skattefria, väntas öka realt efter skatt med ca 34 i är och med 6,.5—9446 nästa är. Därvid har sjuklönen till följd av arbetsgivarperioden räknats som trans-

Tabell 7:4 Realinkomsterna efter skatt

Miljarder kr.. Procentuell förändring,

löpande priser 1985 års priser

1989 1990 1991 1989 1990) 1991

Alt. I All.2 Alt. | Alt.2 Lönesumma 333,8 3734 409,2 425,0 3.1 1.7 21 4.3 Pensioner 113.2 123,4 138.6 138,6 1,7 -01,9 4. 3.0 Transfereringar exkl. pen- SJS 94.8 108,5 112,5 2.1 3,1 6.7 5,8 sioner Disponibel inkomst 611,7 686,5 756,3 778,9 21 2,1 2,7 41 vm: Sjuklönen till följd av arbetspivarperioden i sjukförsäkringen ingar inte i Jönesumman i denna tabell utun i transfereringar. I pensioner ingär även privata tjänstepensioner. I beräkningarna av lönesumma, pensioner och övriga offemiliga tränsfereringar efter skatt har hänsyn endast tagits till preliminär A-skatt. Deflatering av ovannämnda inkomstslag är gjord med konsumentprisindex. Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

ferering. Den kraftiga ökningen 1991 beror huvudsakligen på den redan före skatt starka reala ökningen av arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringarna samt barnbidrag och bostadsbidrag, som framgår av tabell 7:3. Därtill kommer att skatten minskar på den skattepliktiga delen av dessa traunsfereringar, varav merparten utgörs av sjukförsäkringen.

Pensionsinkomsterna efter skatt beräknas minska näpot i år för att sedan stiga realt med drygt 4 1/29 i alternativ I nästa är. Den högre inflationen i alternativ 2 medför en lägre real uppgång av pensionerna. Basbeloppet för i år är 29 700 kr. och beräknas till 31 800 kr. nästa år. Därvid har hänsyn tagits till att basbeloppet för 1991 inte uppräknas för den exraordinära prisökning som orsakas av 1990 års skatteomläggning. För pensionärer med normala inkomster balanseras denna prisökning av sänkta inkomstskatter. Pensionär rer med låga inkomster eller utan ATP får kompensation via höjda pensionstillskott och bostadsbidrag.

7.2¶Privat konsumtion och sparande

De senaste årens starka expansion i privat konsumtion har bromsats upp alltmer, se diagram 7:2. Enligt den preliminära statistiken blev konsumtionstill- in '

2,1, ökade nettosparkvoten med 1,5 procentenheter till minus 3,6 %£, se Bilaga 1.1

tabell 7.2 och diagram 7:3.

Trots sparkvotsförbättringen i fjol överstiger konsumtionen alltså fortfarande inkomsten. Tabell 7:5 visar konsumtionskvoten under senare år. Dif-

Diagram 7:2 Disponibel inkomst och privat konsumtion Miljarder kr... 1985 års priser 550 ee — nr er tee

4754.]) Disponibel inkomst | aa fuse".

425 EF

400 T T T T TT T

1980 1982 1984 1986 1988 1990

Anm: Punkterna för 1991 visar utvecklingen enligt alternativ 2. Källor: Statistiska centralbyrån. konjunkturinstitutet och finansdepurtementet.

Diagram 7:3 Hushällens nettosparkvot Sparande i procent av disponibel inkomst

-6

1980 1982 1984 1986 1988 1990

Anm: Punkterna för totalt och finansiellt sparande 1991 visar utvecklingen enligt alternativ 2. Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

är lika med nettosparkvoten. En nedgång i konsumtionskvoten motsvarar Bilaga 1.1 en lika stor sparkvotsökning. Kvoter för undergrupper visar hur mycket hushällen ger ut på olika ändamål som andel av inkomsten samt dessa andelars stabilitet över tiden.

Som beskrevs utförligare i den preliminära nationalbudgeten, har den starka konsumtionstillväxten under perioden då sparandeunderskottet uppkom huvudsakligen haft karaktären av en investeringsboom i hushållssektorn. Utgifter för sällanköpsvaror respektive bilköp stod för ca 5 respektive 2 procentenheter av ökningen i den totala konsumtionskvoten på ca 6,5 mellan genomsnittet för åren 1984-1985 och 1988. Bakom fenomenet läg ett uppdämt behov efter många är av återhållsam kapitalanskaffning inom hushållssektorn, ett mer optimistiskt förväntningsläge, den starka förmögenhetsutvecklingen, kreditmarknadsavregleringen samt skattesystemets försvagning av hushållens räntekänslighet.

En viss ätergäng mot tidigare normala nivåer skedde i sällanköpskvoten 1989. Samtidigt dämpades expansionen i den totala nettoutlåningen till hushållen. Sällanköpen stod dock endast 0,5 procentenhet av förbättringen i sparkvoten 1989. Minskade bilinköp kompenserades nämligen delvis av andra sällanköpsökningar. Huvuddelen av sparkvotsförbättringen 1989 skedde alltså genom långsammare tillväxt för andra varor och tjänster.

Utgifter för andra (dvs. icke-varaktiga) varor såsom livsmedel, hushållsenergi, bensin m.m. följer inkomstutvecklingen närmare än vad sällanköpsvaror gör. Konsumtionskvoten för denna delgrupp är därför mer stabil. Denna kvot minskade svagt mellan genomsnittet för åren 1984-1985 och 1988. vilket delvis uppvägde sällanköpsstegringen. Livsmedel stod för praktiskt taget hela minskningen. Nedgången i konsumtionskvoten för andra varor svarade också för ca hälften av sparkvotsförbättringen 1989, men då bi-

"Tabell 7:5 Konsumtionskvoter 1980-1990 Privat konsumtion i procent av disponibel inkomst. 1985 års priser.

1980-1983 1984—1985 1986—1987 1988 1989 1990

därav:

därav uwdandsnetto 1,3 0,5 1,2 1,7 1,7 1.9 Total privat 97,2 98,5 101,5 105,1 103,6 102,6 konsumtion" Disponibel 447,6 448,0 474,6 480,4 490,5 501,0 inkomst, mdr. ! Varaktiga varor samt delvis varaktiga varor. ”Icke-varaktiga varor. 3 Differensen mellan totala och övriga tjänster utgörs av bostadsposten. Om övriga tjänster se texten. + Hushållens nettoutgifter i utlandet samt ideella organisationer. än 'n 100 6 minus konsumtionskvoten är nettosparkvoten.

Källor: Statistiska centralbyrån samt finansdepartementet.

drog livsmedel endast marginellt. Ca en tredjedel av den totala sparkvotsförbättringen 1989 representeras av energibesparingar. Bilaga 1.1

Sammantaget har konsumtionskvoten för förbrukning av bensin samt energi för husuppvärmning m.m. en svagt negativ trend. där uppgången för bensin mer än väl kompenseras av nedgången för uppvärmning. Denna konsumtionskvot har dock inte sjunkit, utom 1989. Tillfälliga faktorer, relativprisförändringar på energiprodukter och onormala temperaturer, höll uppe kvoten under perioden för sparkvotsförsämringen samt bidrog till förbättringen 1989. Relativprishöjningar höll kvoten nere under början på 1980talet och sänkningar vid oljeprisfallet 1986 höll kvoten uppe t.o.m. 1988. Nettoeftfekten av onormalt varmt väder är att energiförbrukningen för uppvärmning minskar mer än vad bensinförbruknmingen (bilkörning) höjs. Varm väderlek höll nere förbrukningen sammantaget före 1985 och onormalt kallt väder höjde den 1985-1987. Omslaget till varmt väder sänkte förbrukningen något 1988, men den större temperaturhöjning som inträffade 1989 sänkte utgifterna för husuppvärmning än mer markant. Hushållen synes ha valt att öka sitt sparande 1989 istället för att utnyttja energibesparingarna till andra konsumtionsutgifter. Tillväxten för andra konsumttonsposter försvagades dock också 1989.

Tjänstekonsumtionen är också mycket stabil i förhållande till inkomsten. Tjänsterna bidrog med bara 0,7 procentenhet till konsumtionskvotens totala ökning mellan ären 1984-1985 och 1988 respektive med 0,3 procentenhet till kvotens minskning 1989. Inom denna grupp har bostadskomponenten varit mycket stabil och något svagt fallande. medan de sk övriga tjänsterna varit expansiva. År 1989 utgör ett undantag då tillväxten för övriga tjänster minskade kraftigt jämfört med tidigare år och med disponibel inkomst.

De övriga tjänsterna kan indelas i två delgrupper. Den dominerande gruppen (ca 75 £c) består av främst restaurang och hotell. underhållning, transport (inkl. utrikes charter, se vidare om utlandsnettot nedan), tjänster för privatbilar samt finansiella tjänster. Den andra gruppen består av främst barn- och äldreomsorg. hälsovård, post och tele m.m., dvs. tjänster som i huvudsak produceras av den offentliga sektorn. Den första delgruppens expansiva utveckling efter 1980-talets mitt präglade de totala övriga tjänsternas konsumtionskvot under den period sparkvoten försämrades. medan den resterande delen har haft en stark positiv trend under hela 1980-talet. Tillväxten för den första delgruppen bromsades dock upp på en hög nivå redan 1988 och detsamma inträffade för den andra delgruppen 1989. Utom vad beträffar charterresorna väntas den första delgruppen växa långsammare i förhållande till inkomsten i fortsättningen. Utbudsrestriktioner inom den offentliga sektorn, t.ex. arbetskraftsbrist inom omsorgen och hälsovården, torde i viss mån ligga bakom den andra delgruppens svagare tillväxt i fjol. Den torde bli fortsatt expansiv I framtiden.

Gruppen ”övrigt”, slutligen. utgör endast en mindre del av den privata konsumtionen. Den består av hushållens ideella organisationer samt utlandsnettot. dvs. hushållens utlandsutgifter för turism m.m. minus motsvarande utländska utgifter i Sverige (charterutgifter ingår i de övriga tjänsterna, se ovan). Konsumtionskvoten för organisationerna har följt den totala konsumtionskvoten ganska väl, men inom ett mycket smalt intervall. Övrig-

Diagram 7:4 Hushållens förväntningar om den egna ekonomin 12 månader framåt — Prop. 1989/90:150 1.0.m, janvari 1990. Bilaga 1.1 20

[OT EEE A VERS

Tr ffrifÄtritftTtritT TOTT >

104-000 error Moses pp rrrrerrerr rer are r eran na

70) AA CN

-30 1973 1975 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 Anm: Diagrammet visar skillnaden mellan andelen hushåll som tror på en förbättring och andelen som tror på en försämring, säsongrensat. Källa: Svatistiska centralbyrån.

kvotens utveckling präglas av utlandsnettot. vars tillväxt har varit mycket hög under senare år, men dämpades kraftigt i fjol. Detta förlopp berodde sannolikt till stor del på samma faktorer som påverkade sällanköpen. Därtill har den höga inflationstakten i Sverige fördyrat turism i Sverige jämfört med utlandet och ytterligare ökat utlandsnettot. Detsamma gäller utrikes charter. Den totala privata konsumtionen prognosticeras stiga med 1.15 1990. Givet en real disponibel inkomsuillväxt på 2,1 96, ökar sparkvoten med en procentenhet till minus 2,6 fc. Konsumtionstillväxten blir något mindre än enligt prognosen i den preliminära nationalbudgeten. Det fortsatt varma vädret har hållit nere hushållens uppvärmningskostnader. Högre oljepriser och beskattning påverkar förbrukningen av både hushällsenergi och bensin negativt. Enligt januari-undersökningen om hushällens inköpsplaner (HIP) har de ekonomiska förväntningarna för 1990 blivit än mer pessimistiska sedan oktober-undersökningen i fjol. se diagram 7:4. Ränteläget är fortfarande högt. vilket försvagar sällanköpsefterfrågan, eftersom hushållens räntekänslighet förstärks till följd av de ändrade skattereglerna. Den tillfälliga mömshöfningen utgör ett incitament för hushållen att skjuta upp tunga konsumtionsutgifter till 1992. Svårigheten vid bedömningen för 1991 gäller inte riktningen i sparkvotens utveckling, utan takten i vilken sparkvoten förbättras. Osäkerhetsfaktorer härvid är tillförlitligheten i den preliminära statistiken och andra indikationer på en svag konsumtionsutveckling 1989 och 1990 samt räntelägets, den tillfälliga momshöjningens samt skattereformens betydelse. Den underliggande konsumtionstillväxten 1991 bedöms bli svag på de flesta utgiftsområdena, men den dras upp av den starka inkomststegringen. Bakom prognosen ligger bedömningen att sparandet stärks till följd av de 'n = relativt höga räntorna, sänkta marginalskatter och den tillfälligt höjda mom-

sen. Dessutom sker en fortsatt normalisering i konsumtionsbeteendet efter kreditmarknadsavregleringen och den tidigare höga förmögenhetstillväxten. Bilaga 1.1 Detta inverkar främst på sällanköpsutgifterna, men bilinköpen väntas inte längre fortsätta att falla kraftigt efter nedgångarna 1989 och 1990, vilket hö- Jer tillväxttalet något. Därtill kommer höjda utgifter för husuppvärmning till följd av en antagen återgång till normala temperaturer. Efterfrågetillväxten för de övriga tjänsterna, utom den mindre del som produceras av den offentliga sektorn samt charterresorna, försvagas som följd av de relativprishöjningar skattereformen medför. Den relativa fördyringen av turismen i Sverige som följd av skattereformen implicerar en stegring i charterresor och utlandsnettot, vilka dock utgör en liten del i den totala konsumtionen.

Konsumtionen prognosticeras växa med ca 1,5 % 1991 i det första alternativet, vilket vid en real disponibel inkomstökning på 2.7 96 ger —1,4 Z i sparkvot. Högre realinkomsttillväxt i det andra alternativet bedöms inte ge ett lika stort utslag i konsumtionen. Eftersom den snabbare inkomsttillväxten är förknippad med högre inflation representerar detta alternativ ett sämre framtida inkomstläge, Hushållens förväntningar blir sannolikt något mer pessimistiska och sparbenägerheten därför något högre. Konsumtionstillväxten bedöms vara endast 0,8 procentenhet större vid en 1,4 procentenhets större real inkomsttillväxt i alternativ 2. Sparkvoten blir därmed —0,8 ce.

8¶Investeringarna Prop. 1989/9 ( ) | 50

, Bilaga 1.1 Bruttoinvestinvesteringarna ökade 1989 med 9.5 2&, Detta innebär den starkaste tillväxten sedan 1960-talet. Sedan 1986 har investeringarna ökat med över 25 Se. Det var främst på maskinsidan som investeringarna växte under 1989. Tillväxten var 15,4 £c för maskiner och 4,4 46 för byggnader och anläggningar. Till skillnad från 1987 och 1988 var det främst inom näringslivet som investeringsexpansionen skedde.

IF år väntas tillväxten för bruttoinvesteringarna dämpas betydligt och uppgå till ca 3 2. Bostadsinvesteringarna väntas totalt sett ligga kvar på 1989 års höga nivå. Restriktionerna mot ombyggnadsverksamhet får full effekt samtidigt som nybyggandet ökar betydligt längsammare än de senaste ären.

För näringslivet är bilden splittrad. De investeringsplaner som hittills redovisats är i och för sig tämligen omfattande. Vikande lönsamhet samt den allmänna konjunkturavmattningen väntas dock innebära en kraftig nedbromsning av tillväxttakten. speciellt för industrin.

Om inte det ogynnsamma mönstret i lönebildningen bryts väntas industriinvesteringarna sjunka 1991. I alternativet med uppbromsning i löneökningstakten väntas industriinvesteringarna ligga kvar på samma höga nivå som 1990. Även kommunerna kommer att minska sina investeringar 1991 om löneökningarna blir höga. I ett mycket ansträngt läge för den kommunala ekonomin görs erfarenhetsmässigt besparingarna till stor del på investeringssidan. Detta innebär att investeringarna i ekonomin ökar med 2 4 i alternativet med nedväxling 1 löneökningarna medan de minskar med 146 i höglönealternativet.

Tabell 8:1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren

Miljarder Årlig procentuell volymförändring

kr. 1989,

löpande 1988 1989 1990 1991

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

S.1 Näringslivets investeringar

Näringslivets investeringar utvecklades mycket starkt 1989. Högt kapacitetsutnyttjande, god lönsamhet och stark efterfrågan drev på utvecklingen. Investeringsvolymen ökade med hela 12,5 £& vilket innebär att näringslivet investerade 26 6 mer 1989 än vad man gjorde 1986. Då BNP under samma period bara steg med 7,5 + följer att näringslivets bruttoinvesteringar som andel av BNP ökat frän 12.4 4& 1986 till 14,3 6 1989. Detta är en historiskt sett mycket hög andel som inte uppnåtts sedan 1960-talet. Den mest expansiva delen. industriinvesteringarna, var 1989 i volym nästan 40 46 större än

1986 och mer än dubbelt så stora som 1982. Denna starka utveckling av indu- Prop. 1989/90:150 strins investeringar gör att den förlust av produktivt industrikapital som in- = Bilaga 1.1 träffade under slutet av 1970-talet och början på 1980-talet nu har återhämtats. Industrins kapitalstock är nu betydligt större än den var före investeringsnedgången. Den senaste tidens stora arbetskraftsbrist samt osäkerheten om förutsättningarna för svensk industri på lite längre sikt har gjort att investeringarna i hög grad syftat till rationaliseringar och i mindre grad till ren kapacitetsutbyggnad. Därmed har den svenska industrins produktionspotential inte växt lika starkt som utvecklingen av industriinvesteringarna kan ge sken av.

Diagram 8.1 Näringslivets investeringar Procent av BNP, 1985 års priser.

14.

10 r T T ' T T T ”T T TT" ”T

1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Industriinvesteringarna steg totalt med 16,5 5: 1989. Expansionen låg till största delen på maskinsidan där tillväxten var 19,5 9 medan byggnadsinvesteringarna stod för en ökning med 3,4 46. Såväl för basindustrin som för verkstadsindustrin noterades 20-procentiga investeringsökningar. Inom basindustrin var uppgången starkast för järn och stålindustrin, 27 4.

Skogsindustrin ökade sina investeringar med 16 6. Transportmedelsindustrin var den del av verkstadsindustrin som stod för den kraftigaste investeringsexpansionen, närmare 25 6. Här förklaras det höga talet delvis av att flera tunga investeringsprojekt flyttades fram från slutet av 1988 till början av 1989.

Utvecklingen för industriinvesteringarna under 1990 och 1991 är svårbedömd. Statistiska centralbyråns investeringsenkät i februari visar på fortsatt expansiva planer. Dessa pekar på en tillväxt med ytterligare 5 56 under 1990. Enkäten gjordes ungefär samtidigt med regeringskrisen i februari. Följderna av denna med bl a stigande räntor har därför knappast beaktats vid företagens redovisning av sina investeringsplaner. Ett antal faktorer talar också för 60

Milarder kr., 1985 ärs priser

Bilaga 1.1

100 :

Övrigt go”

näringsliv I vå

10 Nn 26" resa ra

,”

T YT T

1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990

Källor: Statistiska centralbyrån, konjukturinstitutet och finansdepartementet.

att industriinvesteringarna kan komma att falla under den närmaste tiden. De höga räntorna, ökade lönekostnader och därmed fallande lönsamhet, dämpad efterfrågan samt attraktiva investeringsalternativ inom EG etc. är faktorer som tillsammans frammanar en oroväckande hotbild av ett ogynnsamt investeringsklimat. Bedömningen i prognosen för 1990 är ändå att in-

dustriinvesteringarna ökar med 3 ec. Med tanke på ovanstäende är dock ris-

ken för en sämre utveckling uppenbar. Erfarenheterna visar dock att effekterna på investeringsaktiviteten kommer med en viss fördröjning.

Tabell 8:2 Bruttoinvesteringar i näringslivet

Miljarder Årlig procentuell volymförändring

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Skulle takten i löneökningarna fortsätta på nuvarande nivå även 1991 accentueras problemen ytterligare. Investeringarna i industrin väntas då sjunka med ca 8 fe. Även här finns en uppenbar risk att nedgången blir ännu kraftigare. En 8-procentig minskning 1991 innebär ändå en nivå som är 61

högre än 1988 års nivå. I alternativet med nedväxlad löneökningstakt väntas investeringarna i industrin öka något jämfört med 1990. Bilaga 1.1

Investeringsökningen i det övriga näringslivet var 1989 exceptionellt hög. Variationerna här är normalt inte så stora som fallet är för industriinvesteringarna. Ökningen på över 12 § är därför anmärkningsvärd. Dessutom är det främst mot denna sektor som begränsningarna för s.k. övrigt byggnade är riktade (se vidare kap. 8.3). De mest expansiva branscherna var restaurang och hotell (25 £6), bank och försäkringsinstituten (34 95) samt samfärdsel (26 a).

Investeringarna I övrigt näringsliv väntas få en betydligt långsammare tillväxt de närmaste åren. Flera branscher väntas nu, efter en stark expansion under senare delen av 1980-talet, att komma in ett lungnare skede. Detta gäller t ex varuhandeln, restaurang- och hotellsektorn samt delar av finanssektorn. Till detta kommer en ytterligare skärpning av restriktionerna mot byggandet (se vidare kap. 8.3).

De statliga affärsverken ingår som en del av det övriga näringslivet i redovisningen. Dessa väntas öka sina investeringar kraftigt under såväl 1990 som 1991, ca 1077 båda åren. Speciellt gäller detta SJ (inklusive banverket) som 1591 väntas investera dubbelt så mycket som man gjorde 1989.

Denna utveckling inom affärsverken bidrar till att investeringstillväxten inom s.k. Övrigt näringsliv ändå blir relativt hög 1990 och 1991.

Tabell 8:3 Offentliga investeringar

Miljarder — Årlig procentuell volymförändring kr. 1989, n löpande 1988 1989 1990 1991 priser

Anm: I tabellen redovisas alternativ 1 för 1991. Endast för de kommunala myndigheterna föreligger någon skillnad i bedömningen mellan alternativen. I alternativ 2 väntas dessa falla med 2,7 %6. Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Bilaga 1.1 Expansionen av bostadsbyggandet var under 1957 och 1988 den starkast bidragande orsaken till ökningen av bruttoinvesteringarna. Även 1989 kännetecknades av ett stort och ökande bostadsbyggande även om tillväxten var något lägre än för näringslivets investeringar.

Diagram 8:3 Antal outhyrda lägenheter respektive antal påbörjade lägenheter 60000

50000 d. MN ärerersererrere rr rr etsare ser ee see sta fin.

Påbörjade lägenheter

40000 4-7 ära na RR, UR

30000 deresrerrrerrer er rr tre rer rer Få EE WIR

pu Få NN

P TERESE dens rs rs rs rr ss tg strt Mosse seseser sees

20000 4-- é >

se" Outhyrda pv

lägenheter F wN

[01810] 0]É FR a n NN rena

0 FA T T + T + T Y r T

1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 Anm: Antalet outhyrda lägenheter avser den I mars respektive år. Antalet påbörjade lägenheter omfattar både flerfamiljshus och småhus. Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Utvecklingen av nybyggandet har varit dramatisk de senaste ären. Antalet påbörjade lägenheter var 1986 ca 30 000 och 1989 ca 59 000 vilket innebär en fördubbling på tre år. Investeringsvolymen var 1989 15 So större än 1988. Ökningen mellan 1987 och 1988 var än större, hela 44 46. Bakom detta ligger en kraftig uppgång i efterfrågan på bostäder som lett till bostadsbrist i stora delar av landet. Förändringar i befolkningssammansättningen, ökad regional rörlighet samt en hög nettoinvandring är några faktorer som förklarar utvecklingen. Den relativt goda utvecklingen av hushållens reala inkomster har givetvis också haft betydelse. Antalet outhyrda lägenheter var 1983 tio gånger fler än de var 1989. I mars 1989 fanns mindre än 4 000 lägenheter lediga till uthyrning. Under mitten av 1980-talet var bostadsbristen i första hand ett storstadsproblem De senaste åren har den dock blivit kännbar i de flesta län.

I oktober 1988 fördubblades den statligt garanterade räntan för ombyggnadslån. Samtidigt infördes länsvisa ramar för omfattningen av den statligt stödda ombyggnadsverksamheten i hela landet. Tidigare hade sådana sedan början av 1987 funnits i storstadsområdena. Nedgången i ombyggnadsverksamheten begränsades under 1989 av att övergångsregler mildrade effekterna av de nya reglerna. Detta understryks också av att minskningen endast 63

Miljarder kr... 1985 ärs priser

Bilaga 1.1

1 (0) desert rr rr rr AKP KKR RKA so" terar rr rr FRA RR RK ”

,

5 F jensuve tt heter rrrR ker FK VRAK RR RR RKA

tran RE ad -

0 T YT TT YT TOT T T T Or

1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

var 4 ct under första halvåret 1989 men hela 16 26 under andra halvåret (jämfört med motsvarande tid 1988).

I december 1989 fattades beslut om att ombyggnadsramar ska finnas även 1990. Dessa ska också vara än snävare än 1989. Ombyggnadsverksamheten minskar därför kraftigare 1990 än den gjorde under 1989. Nedgången väntas bli ca 15 €&. Nyproduktionen av bostäder väntas I volym öka även 1990. Detta är till stor del en följd av det mycket kraftiga igångsättandet under slutet av 1989. Antalet påbörjade lägenheter väntas bli ungefär lika stort 1990 som 1989. Kommunernas planer är mycket omfattande. Emellertid finns signaler som tyder på att bostadsbristen i vissa delar av landet avtar. Behovet av nya bostäder i storstadsområdena och främst Stockholm är dock fortsatt stort. :

Totalt innebär prognosen att bostadsbyggandet 1990 i volym ligger på samma nivå som 1989.

Utvecklingen för bostadsbyggandet under 1991 är mycket svårbedömd. Skattereformen innebär en avsevärd relativprishöjning för bostäder, vilket drar ner efterfrågan och minskar trycket på bostadsmarknaden. Det köpkraftstillskott som hushållen får genom reformen kan dock till en del komma att rikta sig mot bostäder. Sett från utbudssidan blir läget på byggmarknaden mindre stramt och därmed finns större utrymme för bostadsbyggandet. Boverkets långsiktiga bedömning är att en nivä på ca 53 000 påbörjade lägenhe-

64 ter per är behövs för att uppnå balans på bostadsmarknaden under 1990-ta-

Bilaga 1.1

Miljarder — Årlig procentuell volymförändring kr. 1989, löpande 1988 1989 1990 1991

priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

let. Denna bedömning har dock inte tagit hänsyn till relativprishöjningen som följer av skattereformen. En relativt liten förändring av efterfrågan på stocken av bostäder fär stor betydelse för behovet av nyproduktion varför känsligheten härvidlag är stor. I bilaga 15 till LU90 görs en analys vars huvudalternativ utmynnar i ett behov av ca 63 000 lägenheter per år under 1990-talet. I vår prognos antas en viss försiktighet vid anpassningen till den nya situationen innebära att antalet påbörjade nya lägenheter sjunker till ca 54 000 under 1991. I volym innebär detta en nedgång på ca 3,5 26. Förutsatt att restriktionerna mot ombyggnadssidan fortsätter under 1991 väntas minskningen i denna sektor fortsätta om än i långsammare takt än under 1990. Totalt innebär detta att bostadsinvesteringarna väntas falla med ca 4,5 <& under 1991.

8.3¶Byggnadsverksamheten

Byggmarknaden kännetecknades under 1989 av ett mycket högt efterfrågetryck och brist på produktionsresurser. Byggkonjunkturen har varit stark och överhettad under en ovanligt lång period. Kostnadsutvecklingen i bygg- "sektorn har därmed blivit ett problem för hela samhällsekonomin. Vissa tecken tyder nu på att överhettningen har dämpats något. I Konjunkturinstitutets byggbarometer sjönk t.ex. bristtalen för byggnadsarbetare såväl i december som i mars märkbart jämfört med septembermätningen.

Uppgången i byggefterfrågan började 1986. Byggnadsinvesteringarna i näringslivet började då stiga samtidigt som behovet av ett kraftigt ökat nybyggande av bostäder accentuerades. Ombyggnadsverksamheten nådde sin topp under 1987. Subventionerna i ROT-sektorn (reparation, om- och tillbyggnad) från 1980-talets början gav en snabbt ökande volym i ombyggnaderna t.o.m. 1987. Under 1988 uppvisades en viss nedgång i näringslivets byggnadsinvesteringar samtidigt som nybyggandet av bostäder visade rekordstora tillväxttal. 1989 ökade åter näringslivets investeringar samtidigt som bostadsektorn genom restriktionerna mot ombyggnadssektorn fick en betydligt lägre tillväxt än under 1987 och 1988. Sysselsättningen i byggsektorn ökade relativt snabbt 1987. 1988 skedde en uppbromsning av ökningstakten men denna tog ny fart igen 1989. Enligt AKU har antalet sysselsatta i byggnadsverksamheten stigit med mer än 10 46 sedan 1986, från 257 000 till | 65

5 Riksdagen 1989!90. I saml. Nr 150. Bilaga 1.1

stark uppgäng av sysselsättningen inom byggsektorn. Antalet medlemmar i Bilaga 1.1 Byggnadsarbetarförbundets ökade 1989 med närmare 4 000 personer. Sysselsättningsexpansionen under början av detta år som registrerats i AKU har dock ingen motsvarighet här. Överhettningen på byggmarknaden de senaste aren har tvingat fram allt mer omfattande regleringar. Avsikten med dessa har dels varit att dämpa det allmänna efterfrågetrycket på byggmarknaden, dels att frigöra resurser till nyproduktionen av bostäder. Förutom begränsningarna av ombyggnadsverksamheten på bostadssidan infördes också ramar för s.k. övrigt byggande i hela landet. I Stockholms län och i Göteborgoch Bohuslän har sedan 1987 byggnadstillständsgivning använts i syfte att begränsa den totala byggvolymen till 1986 års nivå. I övriga delar av landet fick arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att med stöd av förordningen om byggnadstillstånd under 1989 begränsa volymen av övrigt byggande till 95 26 av 1988 års nivä. Detta uppdrag förlängdes i december 1989 till att gälla även 1990. Volymen skall då begränsas till 95 46 av 1988 års volym. Dessa ramar utvidgades sedan till att gälla även 1991 och då uppgä till 90 9c av 1988 års nivå.

Den investeringsskatt (tidigare avgift) som infördes på s.k. oprioriterat byggande i Stockholmsregionen i maj 1989 föreslås nu att höjas till 30 Ze och utvidgas till att omfatta även Göteborgsområdet.

Åtgärderna mot ombyggnadsverksamheten har resulterat i en nedgång av investeringarna i denna sektor med ca 25 §£ under de senaste två åren. Förutsatt att denna politik fortsätter väntas en motsvarande nedgång även de närmaste två åren. Effekterna av regleringen av övrigt byggande är mer oklara. AMS bedömde att man 1989 skjutit byggande för ca 4 miljarder framåt i tiden (exklusive Stockholms- och Göteborgsområdena). Även under 1990 är byggaktiviten sä stark att summan av påbörjat och planerat byggande i mars månad översteg ramarna med ca 1096. Säledes får AMS vidta åtgärder i syfte att uppskjuta den överstigande volymen. Investeringsavgiften på 10 9c som funnits i Stockholmsområdet sedan i maj 1989 fick inte några märkbart dämpande effekter på byggaktiviteten. Därtill var skattesatsen troligen för låg mot bakgrund av den snabba kostnadsutvecklingen. Den investeringskatt på 30 4: som nu föreslås bedöms få betydligt större effekter. Speciellt gäller detta Göteborgsområdet där en större andel av de skattepliktiga pro-

Tabell 8:5 Byggnadsverksamhet

Miljarder — Årlig procentuell volymförändring

kr. 1989,

löpande 1988 1989 1990 1991

Reperation och underhåll 54,0 =-1,3 1,2 4,0 1,6 1,6 Summa 192,1 3,1 3,5 1,6 -0,1 -1,1 Kältor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet. 66

jekten väntas inställas. Dessutom finns inte i Göteborg samma buffert av ersättningsprojekt som i Stockholm. Bilaga 1.1

Totalt sett kommer byggnadsverksamheten att öka i betydligt långsammarc takt 1990 än de senaste åren. Byggnadsinvesteringarna stagnerar nästan helt medan reperation- och underhållssektorn växer med ca 3,5 Z-. Den relativt starka uppgången i denna sektor beror dels nedgången i ombyggnadsverksamheten men också på att den höjda byggmomsen 1991 bidrar till en stark aktivitet under 1990. Möjligen kan dock de höga marknadsräntorna få starkare effekter på reperationsverksamheten än vad som förutsatts i prognosen. I så fall skulle expansionen inom byggverksamheten bli svagare än de 1,6 26 som förutses.

Under 1991 ställs byggsektorn inför en rad nya förutsättningar bl a höjd byggmoms, minskat värde av ränteavdrag och nya regler för traktamenten. Mot bakgrund av att detta kommer samtidigt som byggkonjunkturen i näringslivet viker kan 1991 bli ett är av tillbakagång för byggnadsverksamheten. Byggnadsinvesteringarna väntas falla med ca 2 70 i höglönealternativet och ca I 40 i låglönealternativet. En fortsatt ökning av reperationssektorn gör att den totala byggverksamheten minskar med 196 i höglönescenariet medan den i stort sett blir oförändrat i låglönealternativet. Detta innebär också en viss nedgång i sysselsättningen under 1991 (se kap. 5.1).

8.4¶Lagerinvesteringar

Efter en stark och ihållande avveckling vände lagercykeln under 1989 om till en uppbyggnad. Totalt sett kom lagren 1981—1988 att dras ned med 50 miljarder kr (i 1985 ärs priser). Tyngdpunkten var förlagd till industrin, men också inom partihandeln var nedragningarna betydande, inte minst vad-gäller spannmål samt oljor och bränslen.

Omslaget till lageruppbyggnad under 1989 kom i stor utsträckning att ske inom industrin, där färdigvarulagren steg hastigt redan under första halvåret. När industriproduktionen, främst till följd av svag exportutveckling, hölls tillbaka under andra halvåret steg också lagren av insatsvaror och varor i arbete i betydande grad. Inom handeln steg billagren markant när bilförsäljningen föll tillbaka. Den goda skörden resulterade i höjda spannmålslager. Lagren av andra varor i handeln minskade. Särskilt stark var neddragningen av råolje- och bränslelagren inte bara i handeln utan också inom industrin samt el- och värmeverken.

Den i huvudsak ofrivilliga lageruppbyggnaden inom industrin har av konjunkturbarometern att döma fortsatt och snarast intensifierats under årets första kvartal. Andelen företag med för störa lager av i första hand färdigvaror steg nämligen kraftigt. Detta var tydligast inom verkstadsindustrin, men samma mönster återfinns t.ex. också inom jord- och stenindustrin där de tidigare för små lagren nu anses som för av stora delar av branschen.

Prognosen över industrilagren infattar ett antagande om fortsatt ofrivillig lageruppbyggnad i successivt avtagande takt bl.a. för verkstadsindustrin, medan basindustrierna redan i år beräknas börja dra ned sina lager. Också

67 handeln förutses dra ned sina lager, även om en svag utveckling av privat

deln. Bilaga 1.1 Lagren av råolja och bränslen, som minskar kraftigt under 1989, förutses öka långsamt under 1990 och 1991 bl.a. som en följd av ökade statliga inköp.

Tabell 8:6 Lagervolymförändringar

Miljarder kr., 1985 ars priser

1981— 1988 1989 1990 1991

Jord- och skogsbruk = 0,5 0.1 0.6 -0.1 01,2

Industri -31.1 0,4 2,2 1.6 -(),7 E]- och värmeverk = 34 01 =-1,2 0,2 0

Anm: Vid avstämning av nationalräkenskaperna för 19859 uppstod en restpost på 1.4 miljarder kr, som av statistiska centralbyrån t.v. redovisas som lagerinvestering. Den är inte medtagen i tabellen ovan. Källor: Statistiska centralbyran, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

ON

Bilaga 1.1

9.1¶Den offentliga sektorn och samhällsekonomin

Den offentliga sektorns finanser har förbättrats markant sedan 1982 då det finansiella sparandet visade ett underskott motsvarunde 796 av BNP. Är 1987 fick den offentliga sektorn ett överskott efter nio år i följd av underskott. Förra året uppgick det finanisella sparandet i den offentliga sektorn till drygt 60 miljarder kr. motsvarande 5 4 av BNP. Därigenom har den offentliga sektorn haft en åtstramande inverkan på samhällsekonomin under de senaste åren.

Förbättringen av den offentliga sektorns finansiella sparande beror på en kraftig ökning av inkomsterna samtidigt som utgiftsutvecklingen har varit relativt dämpad. De offentliga inkomsternas andel av BNP steg från ca 60 <& 1982 till ca 66 7 1989 samtidigt som utgifternas andel av BNP minskade från 66.5 66 1982 till ca 6152-1989. Den reala resursförbrukningen inom den offentliga sektorn i form av investeringar och konsumtion sjönk från 33 fc 1982 till ca 2954-1989 som andel av BNP. Tranfereringarna till hushåll steg som andel av BNP under perioden med knappt 1.5 procentenheter till ca 20,5 4 19859, se diagram 9:1. Den offentliga sektorns övriga utgifter består av transfereringar till företag och u-landsbistånd samt ränteutgifter. Dessa utgifters andel av BNP har minskat sedan 1985 främst beroende på lägre ränteutgifter på statsskulden och minskat stöd till företag. För 1990 väntas en ökning av utgifternas andel av BNP medan inkomstandelen beräknas vara i stort sett oförändrad. Den ökade utgiftsandelen beror huvudsakligen på att kostnaderna för den offentliga konsumtionen ökar kraftigt till följd av löneavtalen inom det offentliga området. I volym beräknas den offentliga konsumtionen stiga med 1,5 66. :

Den offentliga sektorns inkomster består till 55 % av skatter och avgifter. Inkomstökningen har inneburit att skatternas andel av BNP (skattekvoten)

Diagram 9:1 De offentliga utgifterna Procentandel uv BNP

35 -

eretneress Konsumtion och

ee nn investeringar

304 oe os rr Utesl rer Tenn

2534 rr rr rss rr tree sr da rr rr rs rs tt

Transfereringar till hushåll

20 1... öde odincecll rr arr i rerereee 2" meets sese

Pysen” Övrig

transfereringar

15 rr rr rr rr RE tt KR RR RR RR RR RK rea

10 T T t T T T T T T T

1980 1982 1984 1986 1988 1990 69

Tabell 9:1 Skattekvoten Procentandel av BNP

1985 I986 1987 1988 1989 1990 1991

Alt.| Alt.2 Direkta skatter 21,0 21.8 23,9 243 253 241 214 2,8

Hushåll 19.4 20,0 21,2 21.7 224 213 188 193 Företag Lö 1,7 2,7 2.6 2,8 2,8 2,6 2,5

Indirekta skatter exkl. arbetsgivaravgilter 14,2 14.3 14,7 144 147 ISA 16,9 168

Mervärdesskatt 70 71 75 73 76 855-98 97

Övrigt 72 72 73 7171-70-72 70 Arbetsgivaravgifter 15.8 15.7 16.0 15,7 16.5 16.9 16.0 16,3 Skatter och avgifter 51,9 5L7 54,6 54,5 56,5 56,4 54,3 54,9 Anm.: Engångsskatten 1987 på livförsäkringsbolagens förmögenheter ingår inte i skattekvoten. Källor: Konjunkturinstitutet, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

steg med ca 1,5 procentenheter mellan 1982 och 1985 och med vtterligare 5,5 -procentenheter mellan 1985 och 1989, se tabell 9:1. I år beräknas skattekvoten uppgå till ca 56,5 6. Förändringen av skattekvoten beror dels på hur skatteunderlagen utvecklas i förhållande till BNP, dels på förändringen i skattcuttagen. Även förändringar av betalningsrutiner och redovisningsprinciper kan påverka skattekvoten.

Hushållens direkta skatter svarade för 3 procentenheter av skattekvotens ökning mellan 1985 och 1989. Inkomstgränserna i den statliga skatteskalan Justerades 1987 och 1988. Förra året sänktes marginalskatten med 3 procentenheter. Den kraftiga ökningen av skatteunderlaget och höjd kommunalskatt har ändå medfört att skattceuttaget ökat. I är beräknas hushållens direkta skatter minska med ca I 2 som andel av BNP. Den statliga inkomstskatten har sänkts med 7 procentenheter och den kommunala utdebiteringen har höjts med 36 öre.

Den starka uppgången i företagens vinster under 1980-talet har efterhand medfört att företagens skatteinbetalningar ökat. Den särskilda skatten på 1989 års vinster inbetalas till största delen i år.

Inkomsterna av mervärdeskatten uppgick till drygt 7,5 96 som andel av BNP 1989. Det är en ökning sedan 1987 trots att den privata konsumtionen (det huvudsakliga skatteunderlaget för mervärdeskatten) minskade nägot som andel av BNP. Uppgången beror sannolikt på förskjutningar av inbetalningar och/eller redovisningen av mervärdeskatten. I år beräknas mervärdeskattens andel av BNP stiga till 8,5 <&. Mervärdeskatten höjs tillfälligt med 1 procentenhet ( från 19 till 2092) från den 1 juli 1990 t.o.m. utgången av 1991. Sänkningen av inkomstskatten finansieras huvudsakligen genom att underlaget för mervärdeskatten breddas.

Övriga indirekta skatter har som andel av BNP varit ca 7 Ze sedan 1985. Återkommande höjningar av skattesatserna på t.ex. tobak, vin och sprit, bensin och olja har hällt denna andel relativt stabil. Den väntas också i är vara 1 stort sett oförändrad. Fastighetsskatten stiger till följd av nya taxeringsvärden. Höjd skatt på bensin, tobak och alkohol motverkas delvis av 70

Tabell 9:2 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter Bilaga 1.1 Löpande priser ga I.

Socialförsäkringsavgilter 176,5 194,5 191.8 199,9 14,7 10.2 -1,4 28 Övriga inkomster 113,7 123.4 126,4 130,5 16,0 8,5 2,5 58 Utgifter 742,1 834,3 872,3 892,3 HH.2 12,4 4,6 7,0

"Transfereringar till hushåll = 249,7 276,4 291,8 296,3 10.0 10,7 5,6 72

Ränteutgifter 67,3 71,5 75,71 78,1 8.1 6,3 5,8 9.1

Procent av BNP Skatter och avgifter 56,5 56,4 54,3 54,9 Utzgifter 60,8 HL6 60,6 60,7 Finansiellt sparande Sv 3,9 2,5 3.0 Anm: I investeringar ingår investeringar i personalbostäder, lagerinvesteringar samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark. Källor: Konjukturinstitutet. statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket och finansdepartementet.

sänkta punktskatter på el. Omsättningsskatten på penningmarknaden togs bort den 15 april i år.

Arbetsgivaravgifternas andel av BNP ökade med knappt 1 procentenhet mellan 1985 och 1989. Avgiftsuttaget steg under samma period med nästan 2 procentenheter. År 1990 beräknas arbetsgivaravgifternas andel av BNP öka till ca 17 96. En temporär arbetsmiljöavgift infördes den 1 september i fjol och underlaget för arbetsgivaravgifterna breddas i år.

År 1990 beräknas den offentliga sektorns finansiella sparande till drygt 50 miljarder kr., motsvarande ca 4 av BNP, se tabell 9:2.

Det stabiliseringspolitiska åtgärdspaket som beslutades av riksdagen i juni 1989 bidrar till den offentliga sektorns sparande med drygt 10 miljarder kr. för kalenderåret 1990. I ätstramningspaketet ingick även ett tillfälligt sparande under perioden 1 september 1989-31 december 1990. Detta sparande, som beräknas uppgå till ca 10 miljarder kr. inräknas emellertid inte i den offentliga sektorns inkomster. Sänkningen av den statliga inkomstskatten 1990 finansieras fullt ut. De ytterligare åtgärder för att stabilisera ekonomin, vilka presenterades i början av april i år, får sin största effekt på den offentliga sektorns sparande nästa år. Höjningen-av mervärdeskatten och den uteblivna förlängningen av föräldraförsäkringen beräknas bidra till att den offentliga sektorns sparande förbättras med ca 3 miljarder kr. i år, jämfört med en situation utan dessa åtgärder. Trots dessa finanspolitiska åtstramningar bedöms den offentliga sektorn ha en något expansiv effekt på samhällsekonomin I år. Om timlönerna stiger mer än förutsatt så stärks de offentliga inkomsterna och finanspolitiken blir automatiskt stramare.

År 1991 beräknas den offentliga sektorns finansiella sparande gå ned till 2,5 av BNP i det första alternativet, vilket indikerar att finanspolitiken 71

nativet blir det finansiella överskottet större än i alternativ 1 till följd av att Bilaga 1.1 de högre löne- och prisökningarna drar upp skatteunderlagen. Den föreslagna arbetsgivarperioden inom sjukförsäkringen minskar utgifterna inom den offentliga sektorn med 15-16 miljarder kr. nästa år. Samtidigt sänks arbetsgivaravpifterna med 2,5 procentenheter, vilket i stort sett motsvarar de minskade utgifterna inom sjukförsäkringen. Den tillfälligt höjda mervärdeskatten, utebliven reformering av föräldraförsäkringen och ökade egenavgifter I arbetslöshetstörsäkringen bidrar till den offentliga sektorns sparande med ca 10 miljarder kr. Inkomsterna av arbetsmiljöavgiften och den tillfälliga vinstskatten bortfaller. Skattereformen beräknas vara neutral vad gäller den offentliga sektorns sparande 1991. Skattereformen medför att både skatte- och utgiftskvoten går ned nästa år. En del av denna nedgång är en följd av att mervärdeskatten på de kommunala myndigheternas inköp av varor och tjänster fär lyftas av fr.o.m. 1991. Detta bidrar till att minska både inkomster och utgifter för den offentliga sektorn. Hushållens direkta skatter sänks med 33 miljarder kr. jämfört med en indexering av 1990 ärs skattesystem. Skattebortfallet finansieras huvudsakligen genom att skatteunderlagen breddas för mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter. Även den offentliga sektorns utgiftssida innefattas i skattereformen. Utgiftsnedskärningar sker genom att räntebidragen till bostäder reduceras och mjölksubventionerna tas bort. Utgifterna ökar genom att fördvringen av bostadsbyggandet till följd av ökad mervärdeskatt kompenseras av investeringsbidrag. Dessutom ligger i skattereformen en ökning av barnbidragen och vissa andra transfereringar till hushåll.

9.2 Statens finanser Bakom uppgången av den offentliga sektorns finansiella sparande sedan 1982 Hager huvudsakligen en kraftig förbättring av den statliga sektorns finanser. Budgetsaldot har vänts från ett underskott 1982 på 83 miljarder kr. till ett överskott 1989 på drygt 25 miljarder kr. De allt starkare statsfinanserna visar sig också I att statens finansiella sparande förbättrades med drygt 100 miljarder kr. mellan 1982 och 1989. Det relativt höga ekonomiska aktiviteten under perioden har bidragit till en snabb inkomstökning och till att insatserna inom arbetsmarknads- och industripolitiken har kunnat minskas. De under senare år accelererande löne- och prisökningarna har dragit upp skatteunderlagen.

Skattereformens båda steg påverkar till väsentlig del statens inkomster och utgifter 1990 och 1991. Sänkningen av den statliga inkomstskatten beräknas medföra ett skattebortfall på ca 15 miljarder kr. i är och ca 33 miljarder kr. nästa år jämfört med en indexering av föregående ärs skatteskalor och efter hänsyn till finansiering genom basbreddningar i inkomst av tjänst och skärpt kapitalbeskattning. Skattesänkningarna finansieras huvudsakligen genom höjt uttag av indirekta skatter och breddat underlag för arbetsgivaravgifter. Räntebidragen till bostäder reduceras och nästa år tas mjölksubventionerna bort. Särskilda fördelningspolitiska åtgärder ingår i skattereformens båda steg. Som kompensation för höjda indireka skatter m.m. uppjus-

Tabell 9:3 Statens inkomster och utgifter | Bilaga 1.1

Löpande priser. Exkl. statliga affärsverk och aktiebolag

Miljarder kr. Procentuell förändring

1989. 1990) 1991 1989 1990 1991

Translereringar till hushåll 105,9 HÖ, 134,2 134,8 84 10.0 15.2 15,8

Anm: investeringar ingår även lägerinvesteringar samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark. Källor: Konjunkturinstuutet, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

teras pensionstillskotten, de kommunala bostadstilläggen och studiemedlen. Barnbidragen och bostadsbidragen höjs nästa år till en sammanlagd kostnad av ca 6 miljarder kr. Ett investeringsbidrag till bostadsbyggande införs nästa år då de särskilda reduceringsreglerna för mervärdeskatten på byggnadsentreprenader slopas.

Är 1990 väntas statens finansiella sparande uppgå till 24 miljarder kr. För nästa år beräknas sparandet visa ett underskott på 2 miljarder kr. i alternativ I och ett överskott på ca 7 miljarder kr. i alternativ 2, se tabell 9:3.

Statens inkomster av skatter beräknas öka med drygt 9 5c 1990 och minska med ca 2 <e i alternativ 1 1991. I det andra alternativet ökar skatteinkomsterna med ca 3 6. De stabiliseringspolitiska åtgärder som beslutades av riksdagen i juni i fjol innefattade en temporär arbetsmiljöavgift på 1.5 4: av lönesumman för perioden 1 september 1989 -30 december 1990. Dessutom höjdes skatterna på tobak och alkohol i juni och energiskatterna i juli 1989. I paketet ingick även en investeringsskatt på 10 46 på oprioriterat byggande i Stockholms- och Uppsalaregionen samt en särsild fastighetsskatt inom samma område. Investeringsavgiften förelås höjas till 30 7: och utsträckas till att även omfatta Göteborgsomrädet. Ytterligare höjning av skatterna på tobak och sprit sker i maj i år. Mervärdeskatten höjs tillfälligt med I procentenhet (från 19 till 20 6£) under perioden 1 juli 1990 t.o.m. 31 december 1991. Omsättningsskatten på penningmarknaden togs bort den 15 april i år och omsättningsskatten på aktier och optioner halveras från den 1 januari nästa är. Inkomsterna av arbetsmiljöavgiften fonderas i arbetsmiljöfonden och inräknas inte i statbudgeten. Fondens medel skall under en femårsperiod, med början i år, utgå till att finansiera åtgärder för att förbättra arbetsmiljön.

Statens inkomster av socialförsäkringsavgifter minskar i år och nästa är. Foölkpensionsavgiften sänktes med 2 procentenheter den 1 januari 1990 för att balansera den lika stora höjningen av ATP-avgiften. För 1991 har en

sänkning med ytterligare 1.5 procentenheter av arbetsgivaravgifterna aviserats. Bilaga 1.1

Tranfereringarna till hushåll beräknas öka med 10 50 1990 och drygt IS <e 1991. Förutom de förbättringar av bidragen som ingår i skattereformen höjdes barnbidragen den I januari i år med motsvarande nästan 2 miljarder kr. För utbetalningarna från arbetsskadeförsäkringen väntas en fortsatt kraftig ökning. |

Statens ränteutgifter beräknas öka i år och nästa år trots att statskulden minskat. Det beror dels på att ränteutgifterna 1988 och 1989 tillfälligt drogs ned genom cen omläggning av principerna för redovisningen av räntor på statskuldsväxlar, dels på det höjda ränteläget.

Statsbidragen till sjukförsäkringen beräknas minska med ca 10 miljarder kr. 1991 genom att en arbetsgivarperiod införs i sjukförsäkringen. Statsbidragen till arbetslöshetskassorna reduceras nästa år till följd av ökade egenavgifter inom arbetslöshetsförsäkringen. För att neutralisera effekterna av skattereformen för den kommunala sektorn skall ett belopp på ca 7,5 miljarder kr. återföras från kommunerna till staten 1991. I tabellen har statsbidragen minskats med detta belopp. Det ökade bostadsbyggandet och höjd räntenivä medför att räntebidragen till bostäder stiger kraftigt under prognosperioden.

Den statliga konsumtionen beräknas öka i volym med 2,5 96 1990 och med ca 0,5 £& 1991 . Utvecklingen under 1980-talet med en minskning av antalet anställda inom de statliga myndigheterna väntas fortsätta. Konsumtionen dras upp i är av en relativt stark ökning av statens inköp.

9.3¶Socialförsäkringssektorns finanser

Socialföräkringssektorn omfattar allmän tilläggspensionering (inkl. löntagarfonder), allmän sjukförsäkring (inkl. föräldraförsäkring) samt arbetslöshetsförsäkring. Det finansiella sparandet inom socialförsäkringssektorn består I stort sett av uppbyggnaden av allmänna pensionsfonden. De övriga delarnas sparande är obetydligt.

Den allmänna tilläggspensioncringen (ATP) finansieras genom avgifter och avkastning på AP-fondernas tillgångar, som huvudsakligen utgörs av räntebärande tillgångar. Sedan 1982 har pensionsutbetalningarna varit större än avgiftsinkomsterna och 1989 uppgick underskottet till ca 10 miljarder kr. Genom AP-fondernas inkomster av räntor, utdelningar och skatter på ca 44 miljarder kr. visade det finansiella sparande ett överskott på ca 33 miljarder kr. 1989. ATP-avgiften höjdes den I januari 1990 med 2 procentenheter. Trots detta balanserar inte avgiftsinkomsterna och utbetalningarna i år. Det finansiella sparandet beräknas till ca 49 miljarder kr. 1990. År 1991 ökar avgiftsunderlaget till följd av de basbreddningar som ligger i skattereformen och det finansiella sparandet beräknas till 43-50 miljarder kr. beroende på löncökningarna. Pensionsutbetalningarna blir lika stora i båda alternativen. .

Sjukförsäkringen finansieras genom arbetsgivaravgifter och statsbidrag. Utbetalningarna till hushållen har ökat kraftigt sedan 1987 till följd av sjukförsäkringsreformen 1988 och den förbättring av föräldraförsäkringen som 74

Tabell 9:4 Socialförsäkringssektorns inkomster och utgifter Bilaga 1.1 Löpande priser

Miljarder kr. Procentuelt förändring

[989 1990 1991 1959 1990) 1991

Alt.i Al.2 Alt. ! Inkomster 182,5 215,9 208,2 218,2 I 18,3 ol Avgifter 112,7 135.0 138.0 143,8 19.8 Bidrag från staten 25,7 20,3 17.8 19.3 VA 13,7 1 Ränteinkomster m.m. 37.0 44.2 44,3 47.0 NR 17,3 Skatter 6.4 7.5 8.1 SJ bo fo 16,2 SE ria Utgifter 149,9 167,3 164,6 168,5 90 11.7 - A "Translereringar till hushåll [21 [35,9 131.9 135,5 la 12.2 1 Övriga transfereringar 24,5 6 27,8 27,8 ho B.6 RJ Konsumtion m.m. 4.3 4,5 4,9 SJ Sr Se 13.6 — "ADC Finansiellt sparande 32,7 48.60 43,5 49,7 Källor: Konjunkturinstitutet, riksförsäkringsverket. statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

genomfördes förra året. En arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen införs från den I januari 1991. Det innebär att arbetsgivarna övertar utbetalningarna för sjuklönen för de första 14 dagarna av en sjukdomsperiod. Därmed minskar utgifterna för sjukförsäkringen vid oförändrat sjuktal med 15-16 miljarder kr. nästa år. Arbetsgivarna kompenseras delvis genom att arbetsgivaravgiften sänks med 1 procentenhet, vilket minskar inkomsterna inom sjukförsäkringen med ca 6 miljarder kr. Arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen frigör resuser inom försäkringskassorna, vilket väntas bidra till att behandlingen av arbetsskadeärenden kan påskyndas. Därigenom förkortas sjukförsäkringsperioden i arbetsskadeförsäkringen. De minskade nettoutgifterna inom sjukförsäkringen medför att statsbidragen minskar. I sjukförsäkringens utgifter ingår även bidrag till privat och offentlig sjukvård samt läkemedelssubventioner. Dessa utgifter beräknas uppgå till ca 26 miljarder kr. per år 1990 och 1991.

Utbetalningarna inom arbetslöshetsförsäktingen finansieras, sedan reglerna ändrades 1 juli 1988, i stort sett helt av statsbidrag. De utbetalda arbetslöshetsersättningarna minskade 1988 och 1989 till följd av den sjunkande arbetslösheten. I år och nästa år väntas arbetslösheten stiga, vilket medför ökade utbetalningar. Fr.o.m. 1990 höjs den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen årligen i takt med löneutvecklingen för industriarbetare. Egenavgifterna inom arbetslöshetsförsäkringen fördubblas fr.o.m. 1991 och statsbidragen reduceras därmed i motsvarande grad.

9.4 Kommunernas finanser Den kommunala sektorn består av primär- och landstingskommuner samt församlingar och kommunalförbund. Sedan 1985 har sektorn haft ett negativt finansiellt sparande. Inkomsterna har dock täckt de löpande utgifterna medan en del av investeringarna finansierats med upplåning eller neddragning av rörelsekapitalet.

År 1989 var kommunernas finansiella sparandeunderskott preliminärt ca 'n

Tabell 9:5 Kommunernas inkomster och utgifter Bilaga 1.1 Löpande priser. Exkl. kommunala aktiebolag och stiftelser

Miljarder kr. Procentuell förändring

1989 1990 1991 1989 1990 1991

Alt.1 Alt.2 Alt.l — Alt2 Inkomster 296,1 3282 353,7 3554 9.8 10,9 78 &3 Skatter ISLA4 205,3 "232,0 232.0 9,9 13,2 13,0 13.0 Bidrag från staten och

Transtfereringar till hushäll 22.8 24.0 25,8 26,0 11.5 5,6 7,2 8.2 Övriga transfereringar 30.1 34.8 39.1 39,7 10,8 15.7 12.4 13,9 Konsumtion 2301,9 260.6 271,2 279,7 Il 154 17 4,9 Investeringar 21,6 22,9 23,4 22,9 6.9 6.3 21 -(),2 Finansiellt sparande -9,3 -20,1 - MM -12,8 Anm: I investeringar m.m. ingår förutom kommunala myndigheters investeringar även kommunala affärsverks investeringar, investeringar I personalbostäder samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark. Källor: Konjunkturinstitutet. riksrevisionsverket. statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

9 miljarder kr. I år beräknas underskottet stiga till ca 20 miljarder kr. Nästa år väntas en förbättring av den kommunala ekonomin och det finansiella sparandet beräknas till minus 6 miljarder kr. i alternativ I resp. minus 15 miljarder kr. i alternativ 2, se tabell 9:5. Därvid har hänsyn tagits till att skattereformens effekter på kommunernas ekonomi neutraliseras.

Skatteinkomsterna beräknas öka med ca 13 4% per år 1990 och 1991. Kommunernas skatteinkomster baseras på skatteunderlaget två år tidigare. Den sammanlagda kommunala utdebiteringen höjs i år med i genomsnitt 36 öre till 31.16 kr. per skattekrona. Av höjningen svarar primärkommunerna för 10 öre. landstingen för 22 öre och de kyrkliga kommunerna för 4 öre. För nästa år föreslås kommunalt skattestopp.

Statsbidragen består av allmänna och specialdestinerade bidrag. Skatteutjämningsbidraget uppgår till 10,5 miljarder kr. netto per år för 1990 och 1991. Skatteutjämningsbidragen finansieras delvis genom en avgift, som i tabellen frånräknats statsbidragen. Skatteutjämningsavgiften för 1990 utgår med 69 öre för primärkommunerna och 46 öre för landstingen och höjs med 10 öre nästa år. I kompensation för slopandet av beskattningsrätten av juridiska personer erhåller sektorn i år ca 1 miljard kr. och för slopandet av garantibeskattningen av fastigheter ytterligare ca I miljard kr.

De specialdestinerade statsbidragen, som beräknas till ca 50 miljarder kr. för 1990 och ca 53 miljarder kr. 1991, är kopplade till vissa verksamheter inom kommunerna. Av bidragen till primärkommunerna går hälften till skolutbildningen, ca 20 4 till barnomsorgen och ca 10 till äldreomsorgen och övrig social omsorg. I år görs en kraftig höjning av statsbidragen till barnomsorgen. Bidragen från socialförsäkringssektorn utgår till sjukvården och beräknas uppgå till ca I5 miljarder kr. per år 1990 och 1991. För att neutralisera skattereformens effekter på den kommunala ekonomin skall fr.o.m. 1991. dels bidraget till kommunerna avseende garantibeskattningen avskaffas, dels en särskild skatt införas (kommunskatt). Skatten beräknas på kom- 76

munernas skatteunderlag och beräknas uppgä till ca 6,5 miljarder kr. 1991. Prop. 1989/90:150

I tabellen har statsbidragen minskats med detta belopp. Bilaga 1.1

De kommunala utgifterna består till 3/4 av konsumtion. Förra året beräknas konsumtionen ha stigit med nära 2,5 461 volym, Därvid drogs konsumtionen upp av en relativt kraftig ökning av kommunernas inköp. Sysselsättningen ökade med knappt 1 <& vilket var svagare än planerat. Den underliggande ökningstakten var dock högre, eftersom omfattningen av beredskapsarbeten och ungdomslag minskade. Denna neddragande effekt på den kommunala konsumtionen väntas upphöra i är. För i år och nästa år talar det mindre strama arbetsmarknadsläget för att det blir lättare att rekrytera personal till den kommunala sektorn. De kraftigt höjda lönekostnaderna, till föjd av 1990 års avtal i kombination med det kommunala skattestoppet 1991. väntas dock medföra en begränsning av expansionen. I volym beräknas den kommunala konsumtionen öka med drygt 1 46 i är och med 1 96 i alternativ I nästa år. I alternativ 2 medför de högre kostnaderna att konsumtionen stagnerar 1991.

De kommunala utgifterna för inköp för konsumtion och investeringar reduceras nästa är med ca 10 miljarder kr. till följd av skattereformen. Fr.o.m. 1991 får nämligen kommunerna lyfta av mervärdeskatten på dessa inköp. Effekten på den kommunala ekonomin av avlyftet neutraliseras genom att kommunerna ska återföra motsvarade belopp till staten. Beloppet ingår som en del av den ovan nämnda kommunskatten.

10¶Sparande Prop. 1989790:150

Bilaga 1.1 Första hälften av 1970-talet uppgick bruttosparandet (sparandet före avdrag för kapitalförslitning) i den svenska ekonomin till ca 23 ££ som andel av BNP (sparkvoten). Investeringskvoten (summan av bruttoinvesteringarna och lagerinvesteringarnas andel av BNP) var under perioden som helhet något lägre. Investeringarna kunde säledas finansieras med inhemskt sparande och bytesbalansen visade ett litet överskott. Under andra hälften av 1970-talet och de första ären på 1980-talet skedde en kraftig nedgång i sparandet, se diagram 10:1. Sparkvoten föll från ca 24 6% av BNP 1975 till drygt 14 56 1982. Investeringskvoten minskade under samma period med ca 6 procentenheter varför bytesbalansen försvagades med ca 3,5 procentenheter räknat som andel av BNP.

Diagram 10:1 Sparkvot och investeringskvot Procent av BNP

24.

I Bruttosparande I

12 rr Tr T T T T

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991

Sedan 1982 har sparandet delvis återhämtat sig men inte nätt upp till de nivåer som rådde under början av 1970-talet. Är 1989 uppgick sparandet i ekonomin till 18,5 £& av BNP. Den offentliga sektorn stod för hälften av detta sparande. År J985 svarade hushållen och företagen för hela det svenska sparandet medan den offentliga sektorns sparande var obetydligt, se tabell 10:1. Företagens sparande har gått ned sedan mitten av 1980-talet. Nedgången beror dels på att vinsterna fallit, dels på kraftigt stigande räntebetalningar till utlandet. Upplåningen utomlands har till stor del använts för att finansiera investeringar i utlandet. Avkastningen på dessa investeringar har endast i liten omfattning förts hem. Därigenom ingår de inte, i detta sammanhang, i företagens sparande. Under de senaste ären har företagen även ökat sina investeringar i Sverige och företagens finansiella sparande har minskat från att ha varit positivt 1985/86 till motsvarande minus 6 5 av BNP 1989.

Sedan 1986, det senaste året som byvtesbalansen var i jämvikt. har investeringskvoten stigit med 4 procentenheter och uppgick 1989 till ca 2156. Då 78

uppgängen i spurkvoten endast var I procentenhet försämrades bytesbalan- Prop. 1989/90:150 sen med 3 procentenheter som andel av BNP. I är och nästa år väntas investe- — Bilaga 1.1 ringskvoten ligga kvar på en relativt hög nivå medan sparkvoten beräknas falla med drygt I procentenhet per är. Ett minskat offentligt sparande balanseras delvis av en uppgång i hushällens sparande, medan en fortsatt nedgång väntas av sparandet i företagssektorn.

Det inhemska sparandet är otillräckligt för att finansiera den nuvarande investeringsnivän, som ändå inte historiskt sett är särskilt hög. Sparandet kan förbättras på i princip två sätt: genom att öka den ekonomiska tillväxten och/eller genom att minska konsumtionen. En förbättring av det finansiella sparandet och bytesbalansen kan även åstadkommas, som skedde 1986. genom att dra ned investeringarna. Detta leder dock till att den ekonomiska tillväxten försämras på sikt.

Fabell 10:1 Sparandet i ekonomin Procentuell andel av BNP i löpande priser

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991

Alt.1 Alt.2

Anm: Det totala reala sparandet utgörs av bruttoinvesteringar i realkapital och lager. För de enskilda sektorerna ingar även netuot av köp och försäljning av fastigheter och mark. Exkl. engångsskatten på försäkringsbola-

gen 1987. Källor: Konjunkturinstitutet. statistiska centralbyrån och finunsdepartementet.

11¶Kapitalmarknaden

Bilaga 1.1

[1.1 Den internationella utvecklingen

Under det första kvartalet i år kännetecknades den internationella utvecklingen på penningmarknaden av fortsatt stigande räntor. Av de större ekonomierna har uppgången varit störst i Västtyskland och Japan och har under de senaste månaderna varit särskilt tydlig på obligationsmarknaden. Den ekonomiska aktiviteten är fortsatt hög, vilket har medfört en ökad kapacitetsbrist i såväl den västtyska som i den japanska industrin. Löneökningstakten tenderar att stiga samtidigt som oron för inflationsutvecklingen har tilltagit. Den snabba händelscutvecklingen i Östeuropa har i hög grad påverkat de finansiella marknaderna. Effekterna av en valutaunion mellan Väst- och Östtyskland har stätt i centrum för placerarnas intresse. Som beskrivits i kapitel 3 är risken stor att skapandet av unionen leder till en ökad inflationstakt. Utbudet av obligationer kommer att öka till följd av stigande budgetunderskott i Västtyskland. De västtyska obligationsräntorna har stigit med en procentenhet sedan årsskiftet. Den västtyska centralbanken, Bundesbank, höjde diskontot + gänger med sammanlagt 2,5 procentenheter till 6 2 under 1989. Den traditionella västtyska penningpolitiken, med en läg inflation och en stark valuta som hörnpelare bedöms ligga fast. Den japanska ränteuppgången har varit särskilt markant. Förutom överhettning i ekonomin har Japan brottats med en försvagad valuta. Den japanska centralbanken höjde i mitten på mars diskontot för att dämpa oron på de japanska finansmarknaderna. Under det senaste året har diskontot

Diagram I1:1 Ränteutvecklingen på euromarknaden 6-månadersräntor, procent 18

18 deeeenggren nn enn nnr rr nen nrerer enn nnnrer renen nn nns rn scn nn nn oereresennnne nn

lf ”"Stälsskuldväxlar AA -

10¶Feägennorennn ren Nagern nen EN orre osann TLL OZ VISSER

«3, Dollar ena uses

B I.---: Nat emngrrnnn nn orserennenrn nen Napere nen FN versen une per

Yen An

tfererötTtfrerfÖiitttTtrrertecetttrerrefittrereirfiftrrrrTifriitrrfrriirTt

1985 1986 1987 1988 1989 1990

Källa: Riksbanken 80

höjts fyra gånger med sammanlagt 2,75 procentenheter till 5,25 36. Sedan Prop. 1989/90:150 årsskiftet 1988/89 har såväl sexmånaders räntan som obligationsräntorna sti- Bilaga 1.1 git med tre procentenheter och uppgår nu till ca 7,5 96, vilket med japanska mått är mycket högt.

I Förenta staterna har stigande omvärldsräntor och ökad osäkerhet beträffande styrkan i ekonomin medfört att höstens räntefall har hejdats och förbytts i en mindre uppgång. I början på året vidtog den amerikanska centralbanken, Federal reserve, ytterligare penningpolitiska lättnader. Därefter har centralbanken fört en avvaktande penningpolitik.

Ett genomgående drag på de internationella räntemarknaderna är att realräntorna har stigit kraftigt under det senaste året. Det finns två förklaringar till detta. För det första har inflationsförväntningarna reviderats upp. För det andra räknar placerarna med att kreditbehovet i världsekonomin, i synnerhet i Östeuropa, kommer att bli stort under de närmaste åren, med ett ökat utbud av obligationer som följd. För att placerarna skall vara beredda att införliva ytterligare obligationer i i sina förmögenhetsportföljer kräver de högre avkastning.

Händelseutvecklingen i Östeuropa och de stigande räntorna har även bidragit till ökad aktivitet på valutamarknaderna. Euforin över den snabba händelseutvecklingen i Östeuropa, främst i Östtyskland har ökat efterfrågan på D-mark. Samtidigt har räntedifferensen gentemot omvärlden utvecklats ogynnsamt för den amerikanska valutan. Numera överstiger de västtyska räntorna de amerikanska samtidigt som räntedifferensen mellan Förenta staterna och Japan har krympt. Från sensommaren och fram till mitten av april har dollarn försvagats från ca 2 DEM/USD till 1,7 DEM/USD. Utförsäljningar på aktie-och obligationsmarknaden och fortsatt stora direktinvesteringar i utlandet har medfört att utbudet av den japanska valutan, yenen,

Diagram 11:2 Växelkurs mot dollar Månadsgenomsnitt

Yen/Usd Dem/Usd 155. 2

150 1.95

l 1.9

1453 ] 1.85 1403

; 1.8

1353 1.75

130 Joen 1.7

125 RA 1.65

1989 1990 gl

Källa: Riksbanken 6 Riksdagen 198990. I saml. Nr 150. Bilaga 1.1

har ökat. Fram till mitten av april i år har yenen försvagats från 145 JPY till 157 JPY mot dollarn och från 85 till 94 JPY mot D-marken. I april 1989 Bilaga 1.1 noterades yenen till 71 JPY mot D-marken. Yenen har således deprecierats med drygt 30 2& mot D-marken under det senaste året. Centralbanksinterventioner under februari och mars, i syfte att hejda yenens nedgång, har således endast haft en begränsad framgång.

Under 1989 steg de internationella aktiekurserna i genomsnitt med närmare 30 §e. Frankfurtbörsen hade den mest gynnsamma utvecklingen av de stora börserna med en uppgång på 34 Se. Investerarna räknar med att västtyska företag i hög grad skall gynnas av liberaliseringen i Östeuropa. Nya marknader växer fram samtidigt som samarbete kan ge nya och billigare produktionsresurser. De under året stigande räntorna har dämpat köpintresset på aktiemarknaden. I genomsnitt har de internationella aktiekurserna legat oförändrade sedan årsskiftet. Kursutvecklingen har emellertid varit varierande mellan olika börser. Frankfurtbörsen har fortsatt att stiga i takt med den snabba händelseutvecklingen i Östtyskland. Tokyobörsen har däremot fallit med 25 §e fram till mitten på april. De höjda räntorna innebär att avkastningskravet på aktier höjts betydligt. Direktavkastningen är i dag låg samtidigt som den japanska börsen, ur ett internationellt perspektiv, fortfarande är högt värderad.

11.2 Den svenska ränte-och valutamarknaden Efter en förhållandevis stabil utveckling under större delen av 1989 började räntorna att stiga på senhösten. Stigande omvärldsräntor i kombination med en dyster inhemsk ekonomisk statistik, avseende bl.a pris-och lönekostnadsutvecklingen och ett växande bytesbalansunderskott, medförde att placerarna krävde högre avkastning. De korta internationella räntorna steg mer än de svenska varvid räntedifferensen gentemot omvärlden minskade från ca 2 till 1,5 procentenheter, mätt på sex månaders placeringar för statsskuldväxelräntan och den valutakorgsvägda euroräntan. Ett valutautflöde uppkom under oktober och november motsvarande 7,3 miljarder kr samtidigt som valutakursindex försvagades från ca 130 i september till 132 i december. Totalt under år 1989 registrerades emellertid ett inflöde på 21,8 miljarder.

Under det första kvartalet i år fortsatte räntorna att stiga med sammanlagt 1,5-2,0 procentenheter. I januari justerades räntorna upp till följd av oro på avtalsfronten. Samtidigt presenterades ny statistik som bekräftade den negativa utvecklingen för bytesbalansen. Marknadens bemötande av finansplanen blev svalt samtidigt som tilltron till Haga-överläggningarna var låg. I stutet av januari bröt bankkonflikten ut medförande att handeln på penningoch obligationsmarknanden upphörde under drygt tre veckor. Samtidigt avslog riksdagen ett ätstramningspaket från regeringen. Nederlaget medförde att regeringen avgick. Den politiska krisen i kombination med oron på avtalsfronten medförde ett kraftivt valutautflöde under slutet på januari och de första veckorna i februari. Kronan försvagades och valutakursindex steg till 133. Riksbanken vidtog en kraftigt åtstramande intervention på dagslånemarknaden varvid dagslåneräntan steg till över 15 £&, vilket var tre procentenheter högre än innan regeringskrisen.

Månadsgenomsnitt

Procent Miljarder kr.

16 80

12 ] Statsobligationer,5—-är 60

B Statsskuldväxlar,6—-mån 40

Dagsomsättning,Mdr kr

5 20 4

2 [9]

1987 1988 1989 1990 Källa: Riksbanken

När penningmarknadshandeln återupptogs i mitten av februari hade händelseutvecklingen således varit dramatisk i Sverige. Under bankkonflikten hade dessutom de internationella räntorna fortsatt att stiga. I Sverige steg halvårsräntan med drypt två procentenheter till drygt 15 96 och femårsräntan med 1 procentenhet till 14,5 2.

Räntedifferensen som låg på ca två procentenheter innan konflikten bröt ut, steg till ca 4 procentenheter i samband med regeringskrisen. Denna högre nivå gjorde det åter attraktivt att ta upp lån i utlandet för att placera i högavkastande svenska kronpapper. Valutainflödet har varit betydande sedan mitten på februari och valutakursindex har successivt stärkts och noteras nu till ca 131. Totalt under första kvartalet registrerades ett inflöde på 11 miljarder. Detta flöde består till ca hälften av förfallande köp av valuta på terminsmarknaden. Anledningen till detta förfarande är att riksbanken under bankkonflikten använde förfallna terminer som en metod att sköta penningpolitiken. Till följd av de stigande marknadsräntorna anpassade riksbanken diskontot i mars med 1,5 procentenheter till 12,0 2c.

Bildandet av den nya regeringen, den minskade valutaoron och uppgörelsen i början på april mellan socialdemokraterna och folkpartiet om den ekonomiska politiken medförde att ränteläget stabiliserades och marknadsräntorna föll tillbaka något under mars och första halvan av april. Säväl halvårsräntan som femärsräntan föll till ca 14 96. Den stabilare utvecklingen på penning-och valutamarknaden medförde att riksbanken tillät dagslåneräntan att falla till 13 9& steget i räntetrappan. Räntedifferensen minskade till drygt tre procentenheter.

Aktiviteten på penningmarknaden har under senare år avtagit. Omsättningen av statspapper har fallit till i genomsnitt 6,5 miljarder kr per dag 1989 jämfört med ca 15 miljarder kr per dag 1988. Den ökade globala värdepap-

Miljarder kr. Bilaga 1.1

Procent Index

15 127

i Valutaflöde | 128

: F 129

> Räntedifferensq ' > 130

q .- 8 av CJ ” —

0 ] derma OONSInSSS C 4131

j Fr 132

-52 Kursindex

] F 133

107 134

1987 1988 : 1989 1990

Källa: Riksbanken pershandeln och Sveriges ökade beroende därav gör det önskvärt att den svenska penningmarknaden även i framtiden är konkurrenskraftig. Mot bakgrund av detta avskaffade riksdagen omsättningsskatten på penningmarknaden från den 15 april i år. Aktiviteten beräknas därigenom återigen öka . Marknadens mognad under senare år och statens begränsade låncbehöv medför sannolikt att omsättningen inte kommer att nå 1986-87 ärs nivåer på 30-40 miljarder kr per dag.

11.3¶Ökade kapitalflöden under 1989

Under det senaste året har valutaflödena in och ut ur landet ökat påtagligt. Detta sammanhänger till stor del med valutaavregleringen under år 1989. Underskottet i bytesbalansen, direktinvesteringarna och aktieköpen ger upphov till ett stort valutautflöde. Direktinvesteringarna och köp av utländska aktier uppgick netto till ca 70 miljarder kr 1989, vilket var mer än en fördubbling jämfört med 1988. År 1980 uppgick direktinvesteringarna till endast 1.6 miljarder. De stora investeringarna i utlåndet sammanhänger med företagens behov av att investera och bibehålla marknadsandelar i det expansiva Europa. Placerare i Sverige har behov av att diversifiera sina förmögenhetsportföljer genom köp av utländska värdepapper och fastigheter.

Från den 1 juli i fjol gavs möjlighet för utländska placerare att köpa svenska kronpapper. Under 1989 gav detta ett inflöde på ca 36 miljarder kr. Valutainflödet till följd av utlänningarnas värdepappersköp räcker emellertid inte för att balansera valutaflödena. Genom att hålla en högre ränta än omvärlden stimuleras den privata sektorn till utlandsupplåning. Under 1989 lånade svenskar upp ca 123 miljarder i utlandet. En del av dessa medel placerades på den svenska penningmarknaden. Den totala skuldstocken till utlandet uppgick vid utgången av år 1989 till 553 miljarder kr. Exklusive staten uppgick den till 462 mdr kr. Denna skuld ger upphov till stora räntebetal- 8å

ningar som belastar bytesbalansen. Samtidigt skall man ha i åtanke att den Prop. 1989/90:150

värdestegring som uppkommer av svenskars innehav av aktier och fasta till- Bilaga 1.1 gångar inte i någon större utsträckning registreras I bytesbalansen.

11.4¶Börsutvecklingen och industrins vinster

Under 1989 steg generalindex på Stockholmsbörsen med 24 56, vilket var en något sämre utveckling än genomsnittet för de internationella börserna. Bakom kursuppgången, som härrörde sig från första halvan av året, låg en fortsatt god vinstutveckling i näringslivet under 1988 i kombination med utdelningshöjningar på 23-24 <&. Den högsta kursnivån nåddes i mitten på augusti medförande att index då låg på + 35 46 jämfört med årsskiftet 1988/89.

Under slutet av 1989 och under första kvartalet i år har kursutvecklingen varit negativ. Försämrade ekonomiska utsikter, höjda räntor, lugnare utveckling på de internationella börserna och en svag resultatutveckling för näringslivet under slutet av 1989 är faktorer som minskat investerarnas in- : tresse för aktieköp. Fram till mitten av april föll generalindex med 9 6. Sedan augusti har aktiekurserna därmed i genomsnitt fallit med 17 26.

Industrins vinster fortsatte att stiga under år 1989 men i långsammare takt än under 1988. Företagens kostnader har stigit kraftigt under 1989 samtidigt som prisutvecklingen på en rad viktiga produkter har dämpats, vilket medförde att resultatmarginalen försämrades.En genomgående tendens i årsboksluten är att vinstökningstakten avtog mot slutet av året. Sämst utveckling, bland de stora företagen under 1989, hade bilföretagen SAAB och Volvo, vilka redovisade vinstfall. Industrin är genomgående återhållsam

Diagram 11:5 ”Totalindex (VA) och totala omsättningen Stockholms Fondbörs 1987— 1990

Index . Miljarder kr.

1700 25

1500)

14007 20

1300]

1200. Totalindex"

1100 - 15 "> Totala omsätt-

1000 I ningen”?

900- BOO i”al 10

700)

500 5

87 88 . 89 90

Ultimo resp. manad. 1972-12-29=100 "Endast börsnoterade aktier | 85

med vinstbedömningar inför innevarande år och merparten av företagen räknar med oförändrade eller sämre resultat under 1990. Bilaga 1.1 Aktieutdelningarna beräknas höjas med ca 20-25 &Z för verksamhetsåret 1989. vilket är mer än den genomsnittliga vinstökningen. Detta hänger bl.a samman med investerarnas ökade krav på högre direktavkastning på Stockholmsbörsen. Samtidigt medför skattereformen att skatteuttaget på aktieutdelningar sänks, vilket ytterligare stimulerar företagen att höja utdelningarna.

11.5¶De kommande årens ränteutveckling

Den tioåriga statsobligationsräntan noterades i februari till närmare 14 96. Denna nivå är 2,5 procentenheter högre än genomsnittet för 1989 och historiskt sett en mycket hög nivå. I februari låg inflationstakten på 8,6 % varvid realräntan uppgick till 5,3 4&. Exklusive de indirekta skattehöjningarna i januari i samband med finansieringen av skattereformen uppgick realräntan till över 7 Fe i februari.

Under 1980-talet har realräntan varit högre än under tidigare decennier. Under perioden 1981-90 läg realräntan i genomsnitt på 4,2 <& jämfört med 0,2 72 under åren 1965-80. För hela perioden 1965-90 låg realräntan på 1.8 20. I detta sammanhang bör man dock ha i åtanke att den svenska kreditmarknaden var reglerad fram till början på 1980-talet, vilket medförde att räntorna dessförinnan inte alltid var marknadsbestämda. Uppgången av realräntan under 1980-talet förefaller att ha varit ett internationellt fenomen. Bara i år har omvärldens realräntor stigit kraftigt. För de närmaste

Diagram 11:6 Nominell och real ränta på länga statsobligationer Procent 16

nu. a Nomiinell.'

12 fqrrreteeoer ove cec ere ere eo RAA RR ROR ER RER RR RS forne nna a = Penn 10 derereeeerertorenerrrrr ren nen nn nr nn nn > FORE. bn

at

-—6

1966 1970 1974 1978 1982 1986 1990

Källa: OECD och Finansdepartementet 86

kreditbehovet i samband med investeringar inför EG:s fria marknad år 1993 = Bilaga 1.1 och restaureringen av Östeuropas industri.

Den nuvarande höga räntenivån utgör en belastning för samhällsekonomin. Det är därför angeläget att skapa förutsättningar för en lägre räntenivå. Ett sådant förlopp kräver emellertid balans i samhällsekonomin och betydligt lägre pris-och löneökningar. Alternativet med 3 £ löneökningar under 1991 skulle bidra till en sådan utveckling. Inflationstakten exklusive skattereformen skulle i ett sådant scenario nedbringas till ca 3 > mot slutet av 1991. .

Även med ett fortsatt högt realräntekrav under de närmaste åren skulle de nominella räntorna i ett sådant scenario kunna falla betydligt. En sådan utveckling skulle utgöra en välbehövlig stimulans för industrins investeringar och därmed öka den svenska industrins konkurrenskraft. Samtidigt skulle hushållens kostnader, i synnerhet för boendet, kunna minska. En annan positiv effekt är att statens räntebetalningar på statsskulden skulle kunna nedbringas.

Om däremot de höga pris-och löneökningarna består under prognosperioden är utsikterna små till att räntorna i någon större utsträckning skulle kunna falla.

. . Bilaga 1.1

Ekonomiskt kalendarium

1989 Följande riksdags- och regeringsbeslut träder i kraft: januari 1 — basbeloppet blir för 1989 27 900 kr. - ATP-avgiften höjs med 0,4 procent - kommanditbolag och andra handelsbolag får nya reavinstregler som stoppar så kallade dubbla avdrag — skatten på värdepapper utvidgas. Omsättningsskatt införs på penning- och obligationsmarknaden. Handel med skuldebrev, premieobligationer, terminskontrakt och vissa köp- och säljobligationer beskattas — huvudregeln att debitering av preliminär B-skatt skall ske med 12096 av den slutliga skatt som påförts den skattskyldige året före inkomståret modifieras så att B-skatt i vissa fall får tas ut med ett belopp som motsvarar 1109: av den slutliga skatten — en avgift på 29c tas ut på fyllnadsinbetalningar som görs den 19 januari till den 30 april taxeringsåret. Bestämmelserna gäller alla skattskyldiga utom fysiska personer och dödsbon. Dessutom har den lägre kvarskatteavgift som erläggs vid fyllnadsinbetalningar den 1 maj till den 30 juni taxeringsåret höjs till 490 på den del av underlaget som överstiger 20 000 kr — ändrade bestämmelser om extra avdrag för folkpensionärer och kommunalt bostadstillägg till folkpensionärer. Ändringen avses minska de marginaleffekter som inkomst- och förmögenhetsprövningen ger.

januari 10 Regeringen presenterar budgetpropositionen (prop. 1988/89:100). Budgetsaldot för budgetåret 1989/90 beräknas bli 0,4 miljarder kr. Enligt propositionen prioriteras tre områden; föräldraförsäkringen, kulturen och en inkomstskattesänkning i en för övrigt stram budget.

januari 19 Riksbanken beslutar om nya lättnader i valutaregleringen. Inga begränsningar gäller längre för: —- köp av utländska aktier från utlandet — försäljning av svenska aktier till utlandet — juridiska personers köp av fast egendom i utlandet — direkta investeringar.

mars 17 Regeringen lägger fram prop. 1988/89:132. I den ges förslag om en särskild skatt på företagsvinster. Skatten beräknas normalt på vinsten för det räkenskapsår som börjat den 1 januari 1989. Den skall uppgå till 1592 av beskattningsunderlaget. I propositionen föreslås också att vinstdelningsskattens fasta fribelopp höjs till 2 miljoner kr. fr.o.m, 1990 års taxering.

mars 20 Regeringen presenterar prop. 1988/89:125. Tilläggsbudget II. I den begär regeringen 632 miljoner kr. i ökade anslag. Bilaga 1.1 De största anslagen går till kostnader för bilstöd till handikappade och lokaliseringbidrag.

mars 22 LO och SAF sluter tvåårigt avtal. Det nya avtalet ger 2.99c löneförhöjning 1 februari 1989 samt 1.596 I februari 1990. Därutöver innehåller avtalet en förtjänstutvecklingsgaranti på 2,770 samt en prisutvecklingsgaranti.

april 25 Regeringen presenterar - kompletteringspropositionen (prop. 1988/89:15) avseende budgetåret 1989/90. Enligt propositionen har tendenserna till överhettning i den svenska ekonomin förstärkts. En rad åtgärder föreslås därför i åtstramande syfte.

april 27 Riksbanken beslutar att höja diskontot från 8.5 till 9,57c med verkan fr.o.m. den 28 april.

juni 1 Riksbanken beslutar att upphäva i huvudsak alla återstäende valutarestriktioner. Beslutet träder i kraft den 1 juli 1989. Beslutet innebär bl.a. att både företag och privatpersoner i Sverige fritt får: — investera i utländska obligationer —- investera i fastigheter i utlandet | — uppta lån i utlandet och ge lån till utlandet, oavsett ända-

mål och löptid, även i svenska kronor — återbetala utlandslån i förtid — bedriva leasing och annan finansiell verksamhet i utlandet — köpa utländsk valuta i valutabank, även för placering på

räntebärande valutakonto | — göra termins- och optionsaffärer i utländsk valuta inom

landet —- överföra kapital till utlandet vid emigration —- ut- och införa alla slag av betalningsmedel och värdepap-

per. För utlänningar innebär beslutet bl.a. möjlighet att investera I svenska obligationer och penningmarknadsinstrument och förränta kronor i svensk bank.

juni 6 Riksdagen beslutar att alla kommuner med högre skattekraft än genomsnittet skall betala särskild skatteutjämningsavgift. Den allmänna skatteutjämningsavgiften höjs också. med 22 öre per skattekrona för kommuner och 12 öre för landstingen.

—- ett obligatoriskt sparande införs från 1 september 1989 till Bilaga 1.1 31 december 1990. Ett belopp motsvarande 396 av den preliminära skatten betalas 1989. För 1990 är sparandet preliminärt 396 av den preliminära skatten, men bestäms slutligt av den slutliga skatten samma år. Sparandet gäller både personer och företag. För sparandet 1989 ges en ränta om 790 på belopp upp till 1 000 kr., därefter sänks räntan till 3,59c, 1990 gäller samma räntenivåer men gränsen är 3 000 kronor. För sparbelopp som hänförs till år 1989 räknas ränta från årets utgång och för sparande som hänförs till 1990 räknas ränta från utgången av 1991. Ränta på sparbelopp, som beräknats på skatt för inkomståret 1990, skall motsvara överskjutande skatteränta - tillfälligt höja fastighetsskatterna vid 1991 års taxering i Stockholm-Uppsalaområdet för hyresfastigheter som huvudsakligen består av lokaler. Detta sker genom att underlaget för fastighetsskatt ökar från nuvarande 5526 till 10096 av taxeringsvärdet — barnbidraget höjs från 485 kr. till 560 per månad från 1 januari 1990. På samma vis höjs det förlängda barnbidraget för grundskoleelever och studiebidraget till gymnasiestuderande — förbudet för fjärde och femte AP-fonden att köpa aktier i bank- och försäkringsbolag tas bort. Dessa fonder får också rätt att placera högst 1096 av sina medel i utländska bolag. Dessutom förenklas för första till tredje AP-fonden vid köp av fastighetsbolag — en arbetsmiljöavgift på 1.526 av lönesumman införs. Avgiften gäller samma tid som det tillfälliga sparandet — en tillfällig investeringsavgift för byggande införs i Stockholms län (utom Norrtälje och Södertälje) samt Uppsala och Håbo kommuner. Avgiften, på 107: av byggkostnaden, gäller i princip allt byggande utom bostadsbyggande

som påbörjats 27 maj 1989 till 31 december 1990.

juni 9 Höjd 'skatt införs på alkohol och tobak. Skattehöjningen på sprit, vin och starköl motsvarar en prisökning på ca 596 och skattehöjningen på cigaretter en prisökning på ca 1096.

juli I Energiskatten höjs. För el har skatten höjs med 2 öre per kwh och för dieselolja och lättdiesel med 100 kr. till 960 kr. per km. Skatten på kol, naturgas och gåsol har höjts i motsvarande mån.

augusti 29 Riksgäldskontoret beslutar att sänka räntan på allemanssparandet fr.o.m. den 1 oktober med 1 procentenhet från 9,5 till 8,59c. 90

september 21 — Riksbanken beslutar att vidga möjligheterna att köpa och Prop. 1989/90:150 sälja valuta i utlandet. Vid senaste halvårsskiftet upphävdes = Bilaga 1.1

i huvudsak alla återstående valutarestriktioner. Dock skulle som förut betalningar till och från utlandet liksom valutaväxlingar i princip gå genom valutabank. Fr.o.m. den 1 oktober 1989 gäller att: —- belopp som mottas från utlandet får utan tillstånd växlas i

utlandet före hemtagning till Sverige. —- tillstånd lämnas av riksbanken för överföring av belopp

till utlandet för växling där. Sädant tillständ, som kan vara av generell art, lämnas både för växling med omedelbar hemtagning till Sverige av tillväxlat belopp och för växling med uppdrag åt växlande utländskt institut att verkställa betalning till utlandet.

—- tillstånd lämnas däremot inte för överföring av belopp

som efter växling skall fördelas på flera betalningar till utlandet. Växling får ske till såväl svenska kronor som till annan valuta samt såväl avista som på termin celler vid reglering av option.

oktober 24 I prop. 1989/90:31 föreslås att maxgränsen för hur mycket som får sättas in på allemanssparandet höjs från 75 000 kr. till 100 000 kr. Samtidigt föreslås att det blir tillåtet att flytta medel mellan de båda sparformerna, allemansspar och allcmansfond.

oktober 27 Regeringen lägger fram tilläggsbudget i prop. 1989/90:25. I den begär regeringen 793 miljoner kr. i ökade anslag.

november 9 Finansdepartementet presenterade i en promemoria en bedömning av den svenska ekonomins utveckling t.o.m. 1991. I rapporten förutspåddes gradvis växande obalanser i ekonomin. Efter publiceringen steg marknadsräntorna.

november 13 - Regeringen presenterar i prop. 1989/50 förslag till ny skattereform. Huvuddelen av reformen genomförs 1991, men vissa delar föreslås träda i kraft redan 1990. För 1990 sänks den statliga inkomstskatten med 7 procentenheter för inkomster över 75 000 kr. och med 2 procentenheter för inkomster upp till 75 000 kr. Skattebortfallet föreslås finansieras med: — skärpt kapitalbeskattning inklusive högre skatt på boen-

det — basberedningar i inkomst av tjänst = större uttag av indirekta skatter. Propositionen innehåller också förändringar vad gäller företagsbeskattning och förmögenhetsbeskattning. 91

Förändringen i företagsbeskattningen gäller aktiebolag eller annan juridisk person som har bokslut per den 31 decem- Bilaga 1.1 ber 1989 eller senare. — skattesatsen sänks från 5290 till 4092 (till det kommer för vissa företag vinstdelningsskatt och särskild vinstskatt) = rätten till lagernedskrivning och avsättning till resultatutjämningsfond begränsas - nya avsättningar till allmän investeringsfond får inte göras. Samtidigt föreslås att primäravdragen slopas fr.o.m. 1991 års taxering.

december 7 Riksbanken beslutar att höja diskontot från 9,59c till 10, Si.

1990 Regeringen — presenterar — budgetproposition = (prop. januari 10 1989/90:100). Budgetsaldot för budgetåret 1990/91 beräknas visa ett underskott om 0,4 miljarder kr. Den ekonomiska politik som regeringen förordar är en fortsatt stram finans- och penningpolitik, överläggningar med arbetsmarknadens parter i syfte att bryta den alltför höga löncökningstakten och åtgärder som ökar arbetskraftsutbudet, främjar produktiviteten och stimulerar sparandet.

januari 26 Regeringen presenterar 1991 års skattereform. Förslagen grundar sig på den politiska uppgörelsen om skattercformen som träffades under hösten mellan socialdemokraterna och folkpartiet. Reformens syfte är att ge en samhällsckonomiskt effektiv beskattning samtidigt som de fördelningspolitiska målen uppfylls. Skatten på arbete och skatten på kapital görs mera likvärdig.

februari 8 Efter att ha avslutat överläggningarna med arbetsmarknadens parter för att snabbt teckna centrala löneavtal för 1990/91 i syfte att bryta den alltför höga löncökningstakten. kan regeringen konstatera att förutsättningar för sådana avtal inte föreligger. Det gör det nödvändigt att skärpa den ekonomiska politiken. Regeringen föreslår pris-, lönc-, hyres- och utdelningsstopp, översyn av reglerna för framtida löneförhandlingar samt ytterligare insatser för att stärka tillväxten.

februari 22 Riksbanken beslutade att med verkan fr.o.m. den 1 mars 1990 göra en teknisk justering av räntetrappan. Justeringen innebär att stegen i räntetrappan förkortas till 792 av upplåningsbasen, dvs. 3,5 miljarder kr. Lägsta ränta är 9 procent och högsta ränta 20 procent, vilket motsvarar 84 procent av 92 upplåningsbasen. För upplåning därutöver gäller de villkor som riksbanken bestämmer.

februari 23 Regeringen kommer att sätta in 3 nya ätgärder för att stabi- Prop. 1989/90:150

lisera ekonomin: Bilaga 1.1 — ekonomisk-politiska insatser för att pressa ned löncök-

ningarna och strama åt ekonomin —- Åtgärder för att öka utbudet av arbetskraft = strukturella åtgärder för att öka tillväxten och samtidigt

förbättra miljö och välfärd.

mars 7 Regeringen presenterar propostition om riktlinjer för den ekonomiska politiken. Sveriges ekonomi står inför allvar-

liga problem. Kraftfulla åtgärder måste vidtas för att dämpa

överhettningen och stabilisera ekonomin. Dessutom krävs långsiktigt verkande insatser för att förstärka produktivitet och tillväxt.

mars 16 Riksbanken beslutar att höja diskontot från 10,59 till 1292.

mars 19 Långtidsutredningen publiceras. (Utarbetad av finansdepartementet).

Bilaga 1.1 I Sammanfattning —.osoosoossresessere reses e rer ers see ret 2

2 Den internationella utvecklingen —ssoosssrses esse rer rer 0

2.1 Allmän ÖVersiktos sosse ee roses esse sees ert rs er es rs 10

2.2 LänderÖöversikter. sosososor sees reser ers r rr ere ss sa 14

3 Utrikeshandel soooooessssrerrererre ses reser t rr rr tr sera 23

3.1 ÉXPOIeN oso se reor ere rer rer sr er er rr ter rr rr rss 23

3.2 IMPOrtefl.soos sees reser rer reser rese ste set orena 27

3.3 Bytesbalanseh sooososee ere reser sr re tre rer rr rena 29

= DT TEST T TV ens 33 tl ProduktiOn sosose reser reser s esse rer rr tr rt rr tres 33 4.2 LÖNSUMÄet sosse oe ere res rer rer ere rr tre rr sees es 34

5 Arbetsmarknaden -sooosssesrsere se se ere rer rr rr rs rr sees 37

5.1 Sysselsättning scocosossessreser ss rr reser rr rr rr rr res 37 5,2 Utbudet av arbetskraft -oosososs sosse rer rer ers rr rs 40

6 Löner och konsumentpriser ...ooosoor ess r rr rer rr rr rer res 44 LR UR BET TG 44

6.2 KONSUMmentPprisel sosse rer esse reser r tree rr see res 46

7.1 Hushållens disponibla inkomster « soossss er rer re rr res 49

7.2 Privat konsumtion och sparande sosse re re reser rens 54

8 Investeringar oooos oo see ser rr rr er rr reses ss tree ters ess 59 8.1 Näringslivets Investeringål. .sssssser ss sr rr er rr ere ra 59 8.2 BOstadsinvesteringäår .ssssese ses se reser rer rs rr rs 63 5.3 Byggnadsverksämhet. osoooso mosse ser ere rr rer rr rna 65 54 KDaperinvesterifgal. oss sees ere ers rr rr rr rr rr rr res 67

9 Den offentliga verksamheten = sosse sr sees ere rer rerna 69

9.2 Statens filansel sosse reerer ere rr rr rer er rr ter res 72

9.3 Socialförsäkringssektorns finänset ..ssss.os ser ss ers rna 74

9.4 Kommunernas finanser ssososo oss rr rr rester rr ee res 75

10 Sparandet soooooo esse reses ere rr rr se rar rer rr rer rr rr rs 78

11 Kapitalmarknaden. sosooserre reser rr re rr rer r rer rr tet 50

11.1 Den internationella utvecklingen. ..ssssoseee re rr e rear 81

11.2 Den svenska ränte- och valutamarknaden «sco cee sees 82

11.3 Ökade kapitalflöden under 1989 sosoosssrse reser rossa 84

11.5 De kommande årens ränteutveckling. «sosse. s- cc - >se 86

ÅPDendiXs oooooor ers ser reser e reser ere restresa ess 88

Ekonomiskt kalendarium. oosssss css sr rer rr rer rr rs d&

Bilaga 1.1 1:1 Internationella fÖrutsättNiNngar oss oooser rr esse rr rasera 2 1:2 - Försörjningsbalans ooseeseererrses reser rer rr rss rss 4 1:3 Bidrag till BBNP-tillväxten .sooososssesrerssr ere rs rer ra 6 1:43 Bytesbalan$ sooooesesere rer ere rr str rr rr rr rr rs Rts 6 1:5 Finansiellt sPpurande sosososererreesrer rr esse ers rs rer 8 2:1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD- länder .. 10 2:2 Arbetslöshet i några OECD-länder -.sssssosss ss sr esset 11

Bilaga 1.1

Bilaga 1.2

Långtidsbudget för perioden

1990/91—-1994/95

Långtidsbudget för perioden. Bion 19080:150

1990/91-1994/95

Sammanfattning

Inledning Längtidsbudgeten syftar till att redovisa den inkomst- och utgiftsutveckling under perioden 1990/91-1994/95 som följer av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Långtidsbudgeten är varken en plan eller prognos för den framtida utvecklingen. Istället kan långtidsbudgeten sägas vara en beräkning av de resursanspråk som följer under den kommande femårsperioden med redan nu gällande åtaganden och om ingen omprövning sker av existerande utgiftsprogram. Beräkningarna utgår från den skattereform som i huvudsak skall vara genomförd den 1 januari 1991 och förutsätter därefter oförändrade skätte- och avgiftsregler i hela den offentliga sektorn.

Den traditionella långtidstidsbudgetberäkningen omfattar statsbudgetens inkomster och utgifter. Samhällsekonomin och de statsfinansiella förutsättningarna påverkas även av utvecklingen inom kommunsektorn och socialförsäkringssektorn vilket motiverar kalkyler även över dessa områden. I årets långtidsbudget ägnas dessa sektorer en ökad uppmärksamhet.

Metod Utvecklingen av inkomster och utgifter har först beräknats i oförändrad prisoch lönenivå under längtidsbudgetperioden. Därefter har en uppräkning skett till löpande priser med utgångspunkt från två antagandestrukturer. Det ena alternativet (lägalternativet) förutsätter en tidig lönedämpning jämfört med 1990 års nivå och speglar en gynnsam samhällsekonomisk utveckling med läg pris- och löncutvecklingstakt, relativt hög tillväxt och fortsatt låg arbetslöshet under perioden. Det andra alternativet (högalternativet) beskriver en långsammare dämpning av timlönernas ökningstakt med fortsatt hög inflation och räntenivå under perioden. Resultatet blir en svagare utveckling av tillväxten samt en högre arbetslöshet.

Budgetutvecklingen är känslig för de antaganden som görs över den samhällsekonomiska utvecklingen. Inkomsterna styrs huvudsakligen av den totala lönesummans och den privata konsumtionens utveckling medan utgifterna främst är beroende av utvecklingen av löner, priser, räntor samt sysselsättningsnivå.

Resultat Under långtidsbudgetperioden beräknas statsbudgetens inkomster växa med 5,1 % i genomsnitt per år i lågalternativet och med 4,5 Ze per år i högalternativet. Inkomstutvecklingen är, som tidigare framgått, i hög grad beroende av konjunkturutvecklingen. Under den gångna femårsperioden har inkomsterna ökat i snabbare takt än BNP vilket återspeglar ett ökat skatte- 1

I Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2

tryck. Långtidsbudgetens beräkningar pekar på ett fortsatt högt skattetryck. Prop. 1989/90:150

Skattereformen 1990 och 1991 leder till att betydelsen av budgetens olika — Bilaga 1.2 inomstslag förändras relativt sett. Mervärdeskattens andel av de totala inkomsterna ökar medan de inkomster som härrör från fysiska personers skatt minskar relativt.

Statsbudgetens utgifter, exklusive statsskuldräntor, beräknas bli realt oförändrade under den framförliggande perioden. Huvudförklaringen till detta är att bostadssubventionerna i form av räntebidrag beräknas falla under perioden till följd av antagandet om en kraftigt fallande räntenivå. Om räntebidragen exkluderas uppgår utgiftsökningen till ca 0.396 i genomsnitt per år. Transfereringar till hushåll och kommuner svarar för de största utgiftsökningarna. Hushällstransfereringarna beräknas öka med ca 0,4 Z6 per år i genomsnitt under perioden. Av denna ökning svarar sjuk- och arbetsskadeförsäkringen samt barnbidragen för merparten. Av transfereringarna till kommunerna är det statsbidraget till barnomsorgen och skatteutjämningsbidragen som ökar mest. Budgetåret 1991/92 förväntas effekterna av de höga löneavtalen på lärarområdet slå igenom. Nivån på statsbidragen till grundoch gymnasieskolan påverkas dock inte i motsvarande omfattning till följd av att elevantalet samtidigt beräknas minska. I lågalternativet beräknas utgifterna öka med i genomsnitt 3,9 96 per år. Motsvarande ökning i högalternativet är 6.2 Ze. Skillnaden i utgiftsutveckling mellan alternativen förklaras av bostadssubventionerna, arbetsmarknadspolitiska ätgärder, folkpensioner och andra indexbundna transfereringar. Även kostnaderna för statsskuldräntor är avsevärt större i högalternativet. Demografiska faktorer pekar på ett starkt volymtryck. Å andra sidan utgör tillgången på arbetskraft en restriktion för om den finansiella utvecklingen enligt kalkylen skall kunna realiseras.

I diagram 1 redovisas budgetsaldots utveckling i låg respektive högalternativen under långtidsbudgetperioden.

Diagram 1 Budgetsaldo 1989/90—1994/95, Miljarder kr., löpande priser

50 Lågalternativj

40" Lorterserrer rer esrrre rr rer r rr e er rss sasse es

GE DR, Rn fr

[0] — r € +

104-000 Ne fl Högalternativ]

=20 Åöesrr rdr rss rr Marta rasar YStrnneeuuanrastorsoonasnonore a

-30 89/90 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95

Källa: Finansdepartementet ta

Det sammantagna finansiella sparandet i kommunsektorn .beräknas un- Bilaga 1.2 der den kommande femårsperioden uppvisa kraftiga underskott om inte volymökningen begränsas. Oförändrade skatte- och avgiftsnivåer i kommunsektorn ställer stora krav på omprövning, rationalisering, och förnyclse av den kommunala verksamheten. :

Sparandet inom socialförsäkringssektorn är i huvudsak en funktion av APfondens och arbetslöshetsförsäkringens finansiella utveckling. ATP-systemet har ännu inte nått fullfunktionsstadiet utan såväl antalet ATP-pensionärer som utbetalningarna mätt i antal basbelopp ökar. Under långtidsbudgetperioden beräknas pensionsutgifterna realt öka med i genomsnitt 3,876 per år. AP-fondens inkomster består huvudsakligen av avgifts- och ränteinkomster. Ränteinkomsterna beräknas falla under perioden. Sammantaget beräknas AP-fondens finansiella sparande att minska under långtidsbudgetperioden i nominella termer och som andel av BNP. Arbetslöshetsförsäktingens kostnader beräknas, mätt som andel av BNP, i lågalternativet ligga kvar på oförändrad nivå under perioden. Andelen beräknas dock minska i högalternativet.

Sammantaget innebär detta att det samlade offentliga sparandet beräknas stabiliseras omkring 4 Z som andel av BNP i lågalternativet. Om ekonomin istället utvecklas enligt högalternativet sjunker det finansiella sparandet som andel av BNP till omkring 0,5 96 mot slutet av perioden.

Diagram 2 Offentliga sektorns finansiella sparande i två alternativ Andel av BNP

5¶Lågalt ti

Am Lägalternafiv)

1 Högalternativ) rr Nere rer enn na

0) . , . ,

89/9090/9191/9292/9393/9494/95

Källa: Finunsdepartementet

Slutsatser Det positiva bidraget till den offentliga sektorns finansiella sparande beräknas komma från den statliga sektorn, närmare bestämt statsbudgeten. Det finns därför anledning att diskutera stabiliteten i dessa överskott. Budgetutvecklingen är i allt väsentligt avhängig den allmänekonomiska utvecklingen. Utvecklingen av statsinkomsterna är mycket starkt beroende av de antagan-

den som görs om den ekonomiska utvecklingen framförallt vad gäller priser och löner. Vidare styrs en mycket stor andel av utgifterna på budgeten av Bilaga 1.2 regelsystem med automatiska bindningar till bl.a. KPI, räntenivå samt löneutveckling. Långtidsbudgettekniken i sig innebär att utgifterna är snävt beräknade och erfarenhetsmässigt tenderar att underskatta utgiftsutvecklingen.

Ett antal faktorer pekar på behovet av ett högt inhemskt sparande under 1990-talet. En samhällsekonomisk utveckling i enlighet med högalternativet ställer krav på ett ökat privat sparande för att bytesbalansen inte ska försämras. Det privata sparandet är i dagsläget lågt även vid full sysselsättning och högt kapacitetsutnyttjande. Under den kommande perioden kan hushållssparandet förväntas öka något till följd av dels skattereformen, dels beroende på att effekterna av 1980-talets omfattande avreglering av kreditmarknaden kan förväntas avta.

Det är dock knappast realistiskt på kort sikt med sä stora sparandeöverskott i den privata sektorn att dessa ensamma skulle kunna bidra till en förbättring av bytesbalansens utveckling. Denna utveckling är särskilt accentuerad i högalternativet.

Den demografiska utvecklingen, med en åldrande befolkning, kommer att ställa stora krav på ökade utgifter inom t ex vård och omsorg och pensioner. Kalkylerna visar att sparandet i AP-fonden skulle behöva vara betydligt bögre än vad fallet är idag för att klara de framtida pensionsåtagandena. Problemen accentucrar in på nästa århundrade. Av detta skäl skulle det offentliga sparandet redan under 1990-talet behöva öka kraftigt för att undvika att alltför stora sparkrav ställs på den förvärvsaktiva befolkningen när försörjningsbördan med tiden växer.

Läångtidsbudgetberäkningarna visar vidare att om skattetrycket på sikt skall kunna sänkas måste utgiftsbegränsningar göras.

Även om målet är en oförändrad skattekvot eller ett bibehållet sparande som andel av BNP krävs en begränsning av utgifterna. Analysen av utgifterna måste ses i ett långsiktigt perspektiv och utifrån en utvärdering av utgifternas måluppfyllelse både vad gäller tillväxt och fördelning. Förändringar i systemen måste ske planmässigt och förutsätter att en analys sker utifrån nya förutsättningar. Ett konsekvent hävdande av arbetslinjen inom socialförsäkringen är ett cxempel på en analysutgångspunkt som resulterar i högre välfärd och minskade utgifter.

Bilaga 1.2

1.1¶Inledning

I långtidsbudgeten beskrivs två alternativ över den samhällsekonomiska utvecklingen under perioden 1990-1995. Alternativen skiljer sig främst beträffande i vilken takt löneutvecklingen i Sverige anpassar sig till omvärldens nivå. I alternativet med tidig lönedämpning, lågalternativet, antas den anpassningen ske redan år 1991, medan anpassningen i alternativet med långsam lönedämpning, högalternativet, sker gradvis, för att först år 1995 ge en utveckling i nivå med omvärldens.

Den ekonomiska utvecklingen som redovisas för åren 1990 och 1991 baseras på den reviderade nationalbudgeten för 1990, medan Långtidsutredningen 1990 (SOU 1990:14) har legat till grund för bedömningen av den ekonomiska utvecklingen åren 1992-1995.

1.2¶Internationella förutsättningar

Den internationella utvecklingen bedöms bli gynnsam under 1990-talets första hälft med en BNP-tillväxt i OECD-området på ca 376 per är. Detta skall jämföras med en genomsnittlig tillväxt i OECD-länderna på 2,56 per år efter oljekrisen 1973. Befolkningstillväxten mattas av i industriländerna, men arbetskraftens tillväxt bedöms inte minska lika mycket. Produktivitetstillväxten bedöms dock bli relativt hög de närmaste åren, omkring 296 i OECD-området, vilket skall jämföras med ett genomsnitt på 1,596 under de senaste 15 ären.

Förutsättningarna för en fortsatt expansion av världshandeln bedöms vara goda under de kommande åren. I Västeuropa utgör förverkligandet av den inre marknaden inom EG-området och de vidare integrationssträvandena, som omfattar även EFTA-länderna, ett centralt inslag i den ekonomiska bilden. Detta väntas ge positiva effekter på tillväxten. Utvecklingen i Östcuropa kan på längre sikt få gynnsamma effekter på tillväxten i hela Europa, men det torde ta flera år innan effekterna blir påtagliga för den svenska ckonomin.

Inflationen i OECD-området bedöms uppgå till ca 496 per år under perioden 1990-1995. Avgörande för denna bedömning är antagandet att den ekonomiska politiken även under 1990-talet i första hand kommer att inriktas på att upprätthålla ett stabilt penningvärde. Inflationsbedömningen bygger också på ett antagande om en förhållandevis måttlig uppgång i oljepriset.

1.3¶Utvecklingen fram till 1990-talets mitt

Den samhällsekonomiska utvecklingen i Sverige den kommande femårsperioden präglas sannolikt av skattereformen. Den innebär bl.a. att hushållen särskilt år 1991 beräknas få en uppgång i sina disponibla inkomster även vid mycket låga nominella löncökningstal. Det talar för att det nu finns en unik möjlighet att bryta inflationsspiralen utan att det sker via ett kraftigt efterfrågefall och en betydande uppgång i arbetslösheten.

Snabb löneanpassning

Bilaga 1.2 Hågalternativet belyses konsekvenserna av en snabb lönedämpning som förutsätts kunna komma till stånd utan att föregås av en ökad arbetslöshet. Löneökningstakten förutsätts minska från 8,56 år 1990 till 396 år 1991. Genom att överhettningen på arbetsmarknaden samtidigt lättar — arbetslösheten stabiliseras kring 1,7-1,896 efter år 1991 och framåt — kan en löneökningstakt runt 596 bli bestående femårsperioden ut.

Tabell 1.1 Nyckeltal lågalternativet (Snabb löneanpassning)

Procentuell förändring 1990 1991 1992 1993 1994 1995 från föregående år Snabb löncanpassning

5-åriga statsobligationer, nivå 13.2 11.5 8,5 8,5 %,5 d,5 BNP, volym 0.8 0,9 1,9 2.3 2,3 2,3 Arbetslöshet, nivå 1.6 2,0 1,8 1,8 1.8 1,8 Källa: Finansdepartementet

Trenden från 1980-talets senare år med kraftigt ökande produktionskostnader i näringslivet fortsätter dock även år 1990. Konkurrenskraften försvagas till följd av höga timlöneökningar, höjda indirekta skatter och arbetsgivaravgifter samt av en svag produktivitetstillväxt. Försämringen kommer till uttryck i såväl högre relativa priser som lägre vinster.

Kostnadskrisen leder till att tillväxten blir låg de första åren på 1990-talet. Åren 1990 och 1991 växer BNP med i genomsnitt knappt 126 per år, vilket skall jämföras med en tillväxt på nära 396 i genomsnitt per år för OECDländerna. Den svaga tillväxten dessa år beror huvudsakligen på utvecklingen för utrikeshandeln, men även på en kraftig dämpning i investeringsutvecklingen. Genom den löneanpassning som sker till omvärldens nivå, ökar tillväxten igen efter år 1991. BNP växer med i genomsnitt drygt 296 per år under perioden 1992-1995. Konjunkturuppgången ären 1992-1993 förklaras främst av att exporten beräknas öka starkt dessa år på grund av en förmånlig relativprisutveckling.

Den höga tillväxten under periodens senare år beror även på ökade investeringar. En mättlig löneökningstakt i kombination med en gynnsam produktivitetsutveckling förbättrar successivt företagens lönsamhet. Den förbättrade lönsamheten i kombination med en successivt fallande räntenivå medför att investeringsnedgången bryts år 1993.

Vidare bidrar den snabba löneanpassningen i detta alternativ till att exporttillväxten dämpas endast tillfälligt. Den gynnsamma utvecklingen av företagens produktionskostnader under den efterföljande perioden skapar utrymme för sänkta relativpriser, vilket gör det möjligt att återta marknadsandelar. Exporttillväxten tilltar successivt efter år 1990 för att åren 1993- 1995 vara i storleksordningen 57c per år. Då den svaga inhemska efterfrågan bidrar till att hålla tillbaka importökningen under de närmaste tre åren väntas detta leda till en successivt förbättrad utrikeshandel.

Det är framförallt konsumtionen som bedöms hålla uppe tillväxten de närmaste åren. Den offentliga konsumtionens ökningstakt beräknas bli i ge- Bilaga 1.2 nomsnitt omkring 1.596 per år under perioden 1990-1995. Det är framförallt kommunernas konsumtion som växer.

Under den kommande femårsperioden förutsätts en fortsatt förbättring av sparkvoten. Ökningen av sparkvoten väntas till största delen bero på skattereformen. Ytterligare motiv till sparkvotsuppgången är det höga ränteläget under de första åren av långtidsbudgetperioden samt att nedgången i sparandet under senare är varit en följd av avregleringen på kreditmarknaderna.

Långsam löneanpassning leder till fördjupad kostnadskris Den snabba anpassningen av löneökningstakten ned till omvärldens nivå som sker i föregående alternativ kan synas väl optimistisk, bland annat på grund av att erfarenheterna i Sverige av löneökningstakter kring 596 är mycket begränsade. Mot denna bakgrund redovisas här en alternativ utveckling — högalternativet — som illustrerar konsekvenserna av en mer utdragen kostnadsanpassning. Löneökningstakten väntas vara nere i nivå med omvärldens först år 1995.

Tabell 1.2 Nyckeltal högalternativet (Långsam löneanpassning) Procentuell förändring 1990 1991 1992 1993 1994 1995 från föregäende år Långsam löneanpassing

Timlön 8,5 8.0 7,9 6,7 5,9 5,3 Lönesumma 9,8 7,6 TT 6.4 6.1 5,8 KPI (årsgenomsnitt) 10,0 9,3 4,7 4,2 4.0 3,7 S-åriga statsoblipationer, nivå 13,2 13,5 12,5 12,5 12.5 12,5 BNP, volym v.g 0.4 0,9 Hl 1,6 1,9 Arbetslöshet, nivå 1,6 2,3 2,6 2,9 3,3 3,4 Källa: Finansdepartementet

Ett påtagligt uttryck för den fördjupade kostnadskrisen är att den låga tillväxten blir bestående flera år in på 1990-talet. Utvecklingen under de närmaste fem åren känneteckas i detta högalternativ av en kontinuerligt stigande arbetslöshet och av en mycket låg lönsamhet inom främst industrin med fortsatt låga investeringar som konsekvens.

Den långsamma nedgången i timlönernas ökningstakt medför en kontinuerlig försämring av företagens vinster fram till år 1992. Den låga vinstnivån blir sedan i stort sett bestående fram till år 1995.

Mot bakgrund av den utdragna kostnadsanpassningen bedöms ränteläget förbli högt under hela kalkylperioden. Tillsammans med låga vinster leder det till en i jämförelse med föregående alternativ drastiskt sämre investeringsutveckling med fall på sammanlagt nära 14960. Nedgången är mest påtaglig inom industrin eftersom det är främst där som villkoren försämras. Den fortsatta urholkningen av konkurrenskraften påverkar utrikeshandeln negativt. Exporttillväxten blir väsentligt lägre jämfört med föregående alternativ, framförallt under åren 1991-1993. Den sammanlagda förbättringen av

hushållens sparkvot har dock förutsatts bli lika stor som i föregående alternativ. Bilaga 1.2

Sammantaget blir konsekvenserna betydande för tillväxten i ekonomin om den nödvändiga kostnadsanpassningen drar ut på tiden. BNP ökar här med i genomsnitt 1,15 under perioden 1990-1995 vilket skall jämföras med en genomsnittlig tillväxttakt på ca 1.892 för motsvarande period i alternativet med tidig lönedämpning.

Den uppgång i arbetslösheten som kommer till stånd här är, åtminstone med svenska mått mätt, mycket kraftig. Mot slutet av perioden är den öppna arbetslösheten närmare 3,59.

Bilaga 1.2 Den beräkningsteknik som tillämpas i långtidsbudgeten innebär att endast konsekvenserna för den kommande femårsperioden av redan fattade beslut och gjorda åtaganden redovisas. Beräkningsmässigt innebär detta att många anslag under perioden antas ha en oförändrad nivå. uttryckt i 1990/91 års prisnivå.

Inkomster Beräkningarna av statens inkomster baseras på riksrevisionsverkets (RRV) inkomstberäkningar, till grund för vilka ligger de antaganden om utvecklingen av bl.a. lönesumma, priser och privat konsumtion som redovisats i tabell 1.1 och 1.2. För beräkningen av skatteinkomsterna är dessa antaganden av central betydelse.

Beräkningarna av fysiska personers inkomstskatt utgår från prop. 1989/90:110 om reformerad inkomst- och företagsbeskattning. Den inkomstnivå vid vilken skyldighet att betala statlig skatt inträder, den s.k. skiktgränsen, skrivs fr.o.m. 1992 upp med basbeloppsindex plus två procentenheter. Grundavdraget skrivs upp med basbeloppsindex enbart.

Företagens taxerade inkomster har för perioden 1990-1991 antagits ligga kvar på 1989 års nivå. Därefter antas samma årliga förändring som i Långtidsutredningen 1990.

Skatter på alkohol och tobak har räknats upp med konsumentprisindex. För övriga punktskatter antas att skattesatserna ligger kvar på oförändrad nominell nivå.

Den kommunala utdebiteringen — som påverkar statsbudgeten eftersom staten uppbär såväl statlig som kommunal skatt — antas oförändrad under perioden.

Utgifter Beräkningarna av statens utgifter utgår från anslagsbeloppen enligt det reviderade budgetförslaget för budgetäret 1990/91. En fortsatt utbyggd föräldraförsäkring ingår inte i kalkylerna. Följande principer har tillämpats vid bedömningen av hur utgifterna utvecklas under perioden i oförändrad pris- och lönenivå: = Utvecklingen av transfereringarna beräknas utifrån antaganden om olika

utgiftsstyrande faktorer. Antaganden om volymutvecklingen, t.ex. anta-

let pensionärer och antalet barn i skolåldern, styr utgifterna för folkpen-

sionsanslaget resp. bidraget till drift av grund- och gymnasieskolorna.

Även Övriga transfereringsanslag styrs till övervägande del av automa-

tiskt verkande regelsystem. = Vissa anslag styrs av att långsiktiga ramar celler program finns för verk-

samheten. I de fall klara uttalanden om tidsbegränsningar föreligger, har

i beräkningarna antagits att utgifterna bortfaller när den fastställda tiden

löpt ut. Utgifter för investeringsändamål har behandlats på liknande sätt. - Beräkningen av utgifter för arbetsmarknadspolitik har i lågalternativet

gjorts med utgångspunkt från att inga nya utgiftsåtaganden görs under

långtidsbudgetperioden. En merbelastning inom dessa områden har dock

förutsatts i högalternativet, till följd av det i det alternativet försämrade Bilaga 1.2

arbetsmarknadsläget. Uppräkningen av utgifterna från fasta till löpande priser har gjorts utifrån de antaganden om förändring av priser, löner, m.m. under perioden som redovisats i tabell 1.1. och 1.2. Därutöver har vissa bidragsnivåer kalkylmässigt anpassats till pris- och löneutvecklingen trots att någon formell indexkoppling inte finns. För den historiska perioden gäller att omräkning till fasta priser skett med olika prisindex för de skilda utgiftsslagen.

Statsskuldräntor Beräkningarna för budgetåret 1990/91 baseras på gällande räntenivå vid beräkningstillfället. För perioden därefter baseras beräkningarna på de ränteantaganden som redovisats i tabell 1.1. och 1.2. Beräkningarna bygger vidare på att staten inte ökar nettoupplåningen i utländsk valuta. Utgifterna för räntebetalningar till utlandet blir därmed desamma i de båda alternativen.

. a . Bilaga 1.2 Statsbudgetens inkomstsida är starkt beroende av den ekonomiska utvecklingen. God tillväxt och hög sysselsättning genererar en stabil utveckling av inkomsterna. På kort sikt innebär höga nominella löneökningar samt hög prisökningstakt snabbt ökande statsinkomster. En sådan kostnadsbildning i ekonomin innebär — om kostnadsökningen långvarigt ligger över våra konkurrentländers — försämrad konkurrenskraft och därmed betydande risker för sjunkande tillväxt. Detta leder i sin tur till en stigande arbetslöshet och sjunkande reallöner, vilket resulterar i realt sänkta statsinkomster. Det är detta scenario som gestaltas i högalternativet. I lågalternativet anpassas lö- . neökningstakten till den i våra konkurrentländer, varför arbetslösheten kan ligga kvar på en låg nivå. Tillväxten består av kapitalbildning och reallönerna stiger. Sammantaget innebär detta en stabil grund för utvecklingen av statsbudgetens inkomster.

Tabell 3.1 Statsbudgetens inkomster Miljarder kr., löpande priser

Genomsnittlig 1990/91 Genomsnittlig årlig för-

Nyckeltal:

I Genomsnittlig nivå Källor: Riksrevisionsverket och finansdepartementet

3.1¶Historisk utveckling 1983/84—-1988/89

Under den gångna sexårsperioden har statsbudgetens inkomster ökat med drygt 145 miljarder kr., eller med i genomsnitt knappt 11 96 per år i löpande priser. Under samma period har BNP i löpande priser ökat med drygt 9 9c per år i genomsnitt. Priser och löner ökade mer än vad som beräknats i t. ex. tidigare års långtidsbudgetar. Att inkomsterna stigit snabbare än BNP, förklaras främst av följande faktorer:

— skatter och sociala avgifter mätt som andel av BNP (dvs. skattetrycket)

har höjts. Sedan 1983/84 har de skatter och avgifter som redovisas

(brutto eller netto) på statsbudgeten ökat med 4,7 procentenheter av 11

BNP i löpande pris. Budgetåret 1988/89 motsvarade denna ökning ca

55 miljarder kr. Utan denna ökning av skattetrycket, skulle således Bilaga 1.2

statsbudgetens inkomster detta år varit 55 miljarder kr. lägre. Denna

ökning av skattetrycket beror dock inte enbart på aktiva beslut. När

löner och privat konsumtion ökar snabbare än BNP, innebär detta au-

tomatiskt ett ökat skattetryck vid givna nivåer på skatter och avgifter.

- trots de höga löne- och prisökningarna har arbetslösheten sjunkit,

främst beroende på en stark omvärldskonjunktur.

— vissa engångsinkomster höjer inkomsterna budgetåret 1988/89. Den starka omvärldskonjunkturen — men även tillfälliga omständigheter såsom utveckling av dollarkurs och oljepriser — har inneburit relativt stark efterfrågan på svenska varor på världsmarknaden. Problemen i svensk ekonomi, dvs. det höga kostnadsläget jämfört med våra konkurrentländers, har därför — ännu — inte påverkat handels- och bytesbalans på det sätt som tidigare långtidsbudgetberäkningar förutsatt.

Den historiska utvecklingen för resp. inkomsttitel kommenteras närmare i avsnitten nedan.

Diagram 3.1 Statsbudgetens inkomster 19859/90 och 1994/95 (lågalternativet) Miljarder kr., löpande priser

1989/90 1994/95

BE Moms

N Fys. personers

Inkomstskatt

B Jur. personers

I Inkomstskatt

OD Sociala avgifter

= 0 Övriga

inkomster Källa: Finansdepartementet

3.2 Skattereformen Den skattereform regeringen föreslog riksdagen i april 1990 syftar till en mer likformig beskattning, med mindre av de snedvridningseffekter som dagens system ger upphov till.

Samtidigt som en breddning av underlaget för beskattning sker, sänks den statliga skatten på arbetsinkomster. Beskattningen av kapitalinkomster skärps och den indirekta beskattningen ökar i omfattning.

Skattereformen påverkar långtidsbudgetberäkningarna både direkt och indirekt. Några av de områden som påverkas direkt är, förutom inkomsterna, utgifterna för barnbidrag, bostadsstöd, folkpensioner, livsmedelssubventioner samt kommunalt bostadstillägg. |

Skattereformen påverkar även beräkningarna indirekt. Genom de föreslagna regeländringarna ges incitament till en ökning av arbetskraftsutbudet. En sådan ökning av antalet arbetade timmar ligger medi de antaganden som utgör grund för långtidsbudgetberäkningarna.

. oa Bilaga 1.2 Statsbudgetens skatteinkomster utgörs av skatter från fysiska och juridiska Naga personer, lagstadgade socialavgifter samt inkomster från mervärdeskatt och Övriga indirekta skatter. Tillsammans svarar skatterna för närmare 90 9e av de totala inkomsterna.

3.3.1 Fysiska personers skatt Inkomsterna från fysiska personers skatt är främst beroende av den statliga inkomstskattesatsen. Den faktor som påverkar nivån är därutöver främst lönesumman. Denna är i sin tur en funktion av timlön och sysselsättningsgrad samt utvecklingen av skattepliktiga sociala förmåner, såsom sjukförsäkring och pensioner.

Fysiska personers skatt svarade 1983/84 för ca 15 9c av de totala inkomsterna. Budgetåret 1988/89 var motsvarande andel närmare 2026, och utgjorde då 74 miljarder kr. Inkomsterna från fysiska personers skatt har därmed blivit en allt viktigare inkomstkälla för staten.

Under denna period har dessa inkomster vuxit med i genomsnitt 17,0 Zz per år. Den höga ökningstakten förklaras till viss del av redovisningsmässiga omläggningar, men den viktigaste förklaringen är att det effektiva skatteuttaget har höjts. I och med att inkomstgränserna för statlig skatt I det ännu gällande skattesvstemet är fixerade i nominella tal, krävs det aktiva statsmaktsbeslut för att skatten inte skall höjas realt vid nominella löneökningar. Vissa år under perioden fattades inga sådana beslut. Därigenom skedde en fortlöpande och automatisk skatteskärpning, vilket i allt väsentligt förklarar ökningstakten i fysiska personers skatt. Det förlopp som leder till att allt fler inkomsttagare kommer upp i högre marginalskatteskikt till följd av inflationen, och därmed automatiskt genererar stigande statsinkomster, brukar benämnas ”fiscal drag”.

För de kommande fem åren innebär reformeringen av skattessystemet en viktig förändring penom att skatteskalorna automatiskt reallöneskyddas upp till 2 <c. Tillsammans med den kraftiga sänkningen av den statliga inkomstskatten, betyder detta att inkomsterna från fysiska personers skatt blir en allt mindre betydande post bland de totala inkomsterna på statsbudgeten. Budgetåret 1994/95 beräknas deras andel av de totala inkomsterna sjunka till knappt 4 5e, alltså betydligt under även 1983/84 års nivå.

Under perioden framöver minskar i båda alternativen inkomsterna från fysiska personers skatt under de första två åren, för att därefter stiga. Fallet i inkomsterna förklaras dels av att sänkningen av de statliga skatterna (skattereformen) slår igenom helt först 1991/92, dels av att utbetalningarna av kommunernas skatteintäkter sker under denna inkomsttitel. Dessa sker med två års eftersläpning. De utbetalningar som görs under budgetåren 1991/92—92/93. grundar sig således på de höga löneökningstakter som var fallet under åren 1989-90.

Det är också dessa utbetalningar till kommunerna som förklarar att skat-

teinkomsterna minskar mer i högalternativet. 13

Bilaga 1.2 Skatten från juridiska personer har under de senaste sex åren ökat från 5 96 till omkring 7 ce av de totala inkomsterna.

Under denna period har inkomsterna ökat med drygt 19 26 årligen. Denna ökning är dock till stor del av teknisk natur och förklaras av att beskattningen av juridiska personer, dvs. företag, numera är helt statlig. Fram t.o.m. budgetåret 1983/84 betalade företagen även skatt till den kommun där de var mantalsskrivna. Kommunerna har erhållit kompensation för sitt skattebortfall. Detta bidrag redovisas på utgiftssidan av statsbudgeten.

Det har hittills varit mycket svårt att beräkna statens inkomster från företagsbeskattningen, eftersom företagen haft stora möjligheter till bokslutsdispositioner. Dessa har inneburit att sambandet mellan lönsamhet/vinstutveckling och den faktiskt redovisade vinsten varit svagt.

Den reformerade företagsbeskattningen innebär att den nominella skattesatsen sänks från 52 4 till 30 2. Samtidigt begränsas olika avsättningsmöjligheter varför den effektiva skattesatsen höjs jämfört med dagens system. Detta innebär att företagsskatten blir en relativt sett mer betydelsefull inkomstkälla för staten.

För femårsperioden framöver har företagens resultat före skatt skrivits fram med prognosen för vinster i näringslivet (driftsöverskott) i enlighet med beräkningarna i LU90. I lågalternativet pressas vinstandelen ned initialt från dagens höga nivå för att därefter stiga. I högalternativet innebär de höga löneökningarna att vinstandelen faller mycket kraftigt eftersom företagen inte bedöms kunna övervältra sina ökade kostnader på priserna.

Budpgetåret 1991/92 stiger inkomsterna i båda alternativen kraftigt till följd av skattereformen. I lågalternativet fortsätter inkomsterna sedan att öka i stabil takt. I högalternativet är inkomsterna efter budgetåret 1991/92 i stort sett oförändrade.

I beräkningarna över statsinkomster ligger inte intäkterna från avskattning av företagens dolda reserver med. Under lång tid har företagen haft möjlighet att sätta av pengar till särskilda fonder. I gengäld har skatteinbetalningar ej behövt göras för dessa medel under tiden fondavsättningen varat. I och med den reformerade företagsbeskattningen, återförs dessa medel till beskattning under sammanlagt fyra år. Denna försenade och tillfälliga skatteinbetalning beräknas till ca 7.5 miljarder kr. årligen under dessa fyra år. Dessa inkomster förs till riksgäldskontoret för amortering av statsskulden, vilket medför sänkta utgifter för statsskuldräntor.

3.3.3 Lagstadgade socialavgifter Vid oförändrat avgiftsuttag följer socialavgifterna lönesummans utveckling. Socialavgifterna svarar, som de redovisas på budgeten, för ca en åttondedel av de totala inkomsterna.

Staten uppbär samtliga socialavgifter. Dock redovisas endast en tredjedel på statsbudgeten som inkomst. Detta beror på att större delen av avgifterna överförs direkt till fonder utanför statsbudgeten och där bokförs mot de utgifter vilka de skall finansiera. För sjukförsäkrings- och arbetsskadeförsäk- 14

under respektive inkomsttitel. I de fall utgifterna är större än inkomsterna Bilaga 1.2 uppstår därför ett underskott på denna inkomsttitel. De olika socialavgif-

terna redovisas 1 tabell 3.4.

Från budgetåret 1983/84, har inkomsterna under denna inkomsttitel minskat från 21 26 av totala inkomster till 14 26 budgetåret 1988/89. Hela minskningen beror på att utgifterna ökat mer än inkomsterna.

Tabell 3.3 Lagstadgade socialavgifter 1983/84—- 1984/85 Miljarder kr., löpande priser

Genomsnittlig Genomsnittlig procentuell procentuell förändring 1990/91 — förändring 1983/84-88/89 Prel. 1990/91—1994/95

utgifter

= Övriga utgifter 11,7 fe 98,3 SI 4,74 Socialavgifter, netto 2,2 Gc 53,7 8,6 4 10,3 Källor: Riksrevisionsverket, socialdepartementet och finansdepartementet

Tabell 3.4 Lagstadgade socialavgifter Procent av avgiftsunderlaget Avgiftsuttag Antaget

1989-1990 1991-1995 Avgifter vilka helt redovisas på statsbudgeten

Åvgifter vilka nettoredovisas på statsbudgeten Sjukförsäkringsavgift 10,10 10,10 Arbetsskadeförsäkringsavgift 0.90 0,90 Avgifter vilka ej redovisas på statsbudgeten

Källor: Riksrevistonsverket och finansdepartementet

Ingår i skattereformen 1991. Den särskilda löneskatten utgår på passiv näringsverksamhet, för lön och aktiv näringsverksamhet efter 65 års ålder samt för arbetsgivares pensionspremier. > Betalas endast av arbetsgivare som sysselsätter sjömanskattepliktig personal YFr.o.m. den I september 1989 t.o.m. december 1990 15

Under långtidsbudgetperioden beräknas i lågalternativet inkomsterna av socialavgifter öka med sammanlagt ca 20 miljarder kr., motsvarande 8.6 26 per Bilaga 1.2 år i genomsnitt. Det kan jämföras med de totala inkomsterna som väntas öka med 5,1 2c, medan utgifterna antas växa med ca 5,8 96 årligen.

F högalternativet växer inkomsterna brutto något snabbare, vilket sammanhänger med att lönerna ökar snabbare än priserna i detta alternativ.

Utgifterna för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen behandlas vidare i avsnitt 6.1 Stat och socialförsäkring samt i Appendix under socialdepartementets verksamhetsområde.

3.3.4 Skatt på egendom Skatt på egendom omfattar fastighets-, förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt samt stämpelskatt och skatt på köp av värdepapper. Under de gångna sex åren har inkomsterna under denna titel ökat med i genomsnitt 36 76 årligen. Huvuddelen av denna ökning förklaras av att fastighetsbeskattningen överfördes till staten från kommunerna under perioden. En annan viktig förklaring är införandet av skatt på värdepapper. Denna uppgick vid slutet av perioden till 4,5 miljarder kr. Också stämpelskatten ökade kraftigt under denna tid.

För längtidsbudgetperioden beräknas en ökning om drygt 7 7 per år av skatt på egendom. Hela denna ökning förklaras av höjningen av fastighetsskatten, vilken ingår som en del i reformeringen av skattesystemet 1991. I övrigt beräknas inga större förändringar ske under de kommande fem åren under denna inkomsttitel.

3.3.5 Mervärdeskatt Mervärdeskatten utgör knappt en fjärdedel av de totala inkomsterna på statsbudgeten. Intäkterna har vuxit med i genomsnitt ca 12 €c per år de senaste sex åren, vilket inneburit att den behällit i stort sett samma andel av de totala inkomsterna. Under perioden har även skattesatsen höjts.

Eftersom inkomsterna, givet nivån på skattesatsen, enbart styrs av utvecklingen av konsumtionen av momspliktiga varor och tjänster, innebär detta att intäkterna utvecklas på exakt samma sätt som antagandena om denna konsumtion.

Förslaget i skattereformen innebär för mervärdeskattens del att skatteunderlaget breddas så att de flesta varor och flertalet tjänster blir mervärdeskattepliktiga. Det första året under långtidsbudgetperioden väntas därför inkomsterna stiga kraftigt, för att sedan öka i takt med antagandena om konsumtionens utveckling. Detta innebär en genomsnittlig årlig ökningstakt om 7,2 70 1 lågalternativet och 7,6 Zi högalternativet.

3.3.6¶Övriga indirekta skatter

För de flesta skatter under denna kategori utgår skatt med ett fastställt belopp per styck, liter eller kilo. Detta innebär att det reala värdet av dessa skatteintäkter sjunker med inflationen. Skatten på alkohol och tobak har 16

emellertid i beräkningarna skrivits upp med konsumentprisindex, så att den reala skatten skall vara oförändrad. Bilaga 1.2

För de senaste sex åren har de övriga indirekta skatterna ökat med i genomsnitt 9,7 fe per år. Under den framförliggande perioden beräknas dessa intäkter öka med endast 2,2 £ per år i genomsnitt. Längtidsbudgetberäkningarna brukar underskatta dessa intäkter, vilket framförallt är en konsekvens av beräkningsmetoden, som innebär att inga nya beslut fattas.

3.4¶Övriga inkomster

Övriga inkomster består av inkomster av statens verksamhet (affärsverkens inleveranser, ränteinkomster, statliga avgifter m.m.), inkomster av försåld egendom, återbetalning av lån m.m. Tillsammans svarar dessa inkomster för en tiondedel av de totala inkomsterna och uppgår budgetåret 1990/91 till 57 miljarder kr.

Inkomster av statens verksamhet är den överlägset största av dessa och uppgår till ca 3& miljarder kr. Under de gångna sex åren har dessa inkomster genomsnittligt ökat i betydligt lägre takt än de totala inkomsterna. Närmare hälften av den historiska ökningen förklaras av införandet av skatteutjämningsavgiften. den avgift vilken delvis finansierar systemet för skatteutjämning bland kommuner.

För femårsperioden framöver är det i stort sett just skatteutjämningsavgiften som förklarar hela ökningen av de övriga inkomsterna. Denna avgift ökar med närmare 7 miljarder kr., vilket dock helt motsvaras av ökningen av skatteutjämningsbidraget på statsbudgetens utgiftssida.

2 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 150. Bilaga 1.2

Bilaga 1.2

4.1¶Utgifternas utveckling

Utvecklingen av statsbudgetens utgifter kan studeras ur flera olika aspekter. Vanligtvis brukar utgifterna studeras uppdelade på departementens verksamhetsområden eller på ändamål. Vidare kan man studera den s.k. realekonomiska fördelningen av utgifterna, dvs. utgifterna fördelade på konsumtion, investeringar, transfereringar m.m. och förändringarna över tiden av dessa utgiftstyper. Utgiftsutvecklingen i oförändrad pris- och lönenivå visar hur mycket reala resurser som fördelas och förbrukas via statsbudgeten. En känslighetsanalys av utgiftsutvecklingen i låg- och högalternativen ger intressanta perspektiv för olika pris- och lönenivåer under långtidsperioden.

4.2¶Historisk utveckling 1983/84— 1988/89

Statsbudgetens utgifter exklusive statsskuldräntor minskade under perioden 1983/84— 1988/89 med i genomsnitt ca 1,2 96 per år i oförändrad pris- och lönenivå, se diagram 4.1. Om hänsyn tas även till de utgifter som redovisas på inkomstsidan blir den genomsnittliga årliga minskningen 1,1 Ze. Den viktigaste orsaken till minskningen är att statliga bostadslån, studielån samt affärsverkens investeringsanslag lyfts ut från statsbudgeten. Finansieringen sker istället genom län framför allt från riksgäldskontoret samt statens bostadsfinansieringsaktiebolag. Effekten av dessa avlyft motsvarar en genomsnittlig årlig minskning av utgifterna med ca 1,1 96 i oförändrad pris- och lönenivå. En annan viktig förklaring till utgiftsminskningen är att utgifterna för sysselsättningsskapande åtgärder, till följd av det förbättrade arbetsmarknadsläget successivt minskat. Andra områden där utgiftsminskningar förekommit är bl.a. järnvägar, företagsstöd och livsmedelssubventioner. Detta motsvarar en genomsnittlig årlig minskning av utgifterna med ytterligare 0,6 2.

Även stora utgiftsökningar förekom under perioden, framförallt inom de stora transfereringssystemen till hushållen. Mest ökade barnbidrag, sjukförsäkring och räntebidrag till bostadslån. Som en konsekvens av riksdagens mål att biståndet till u-länderna ska uppgå till 1 76 av bruttonationalinkomsten (BNI) ökade även dessa utgifter. De här nämnda utgiftsökningarna motsvarar en genomsnittlig årlig ökning av utgifterna med 0.4 4.

Statsbudgetens utgifter inklusive statsskuldräntor minskade under samma period med i genomsnitt ca 2,4 Ze per år. Denna ytterligare minskning förklaras främst av att statsskuldens värde minskat i reala termer, delvis till följd av att en viss amortering kunnat ske. Även ränte- och valutakursförändringar har bidragit till de minskade utgifterna för statsskuldräntor. Budgetäret 1988/89 ändrades redovisningspriciperna för räntorna på statsskuldväxlar. Som en engångseffekt av omläggningen minskade statsskuldräntorna detta budgetår med ca 6,9 miljarder kr. och ökade med samma belopp 1989/90. 1990-03-31 uppgick statsskulden till 603 miljarder kronor, varav 512 miljarder kronor avsåg lån i svenska kronor och 91 miljarder kronor avsåg lån i utländsk valuta.

Diagram 4.1 Utveckling av statsbudgetens utgifter, netto exkl. statsskuldräntor och = Prop. 1989/90:150 statsskuldräntor år 1983/84—1988/89, fasta priser. 1983/84=100. Bilaga 1.2

120 110. 100: 90. 80. 70.

60 , ; . . 83/84 84/85 85/86 86/87 87/88 88/89

Källa: Finansdepartementet

Som framgär av diagram 4.1 minskade utgifterna exklusive statsskuldräntor realt framförallt 1985/86, då bostadslånen lyftes ut från budgeten. Därefter har nivån varit i stort sett oförändrad.

4.3¶Utgiftsutveckling 1990/91—-1994/95

Långtidsbudgeten är varken en prognos eller en plan. Den är en beskrivning av konsekvenser till följd av redan fattade beslut och gjorda åtaganden, förutsatt att inga ytterligare beslut fattas och inga gjorda åtaganden omprövas.

Under långtidsbudgetperioden, dvs. 1990/91—1994/95, beräknas statsbudgetens utgifter exkl. statsskuldräntor i 1990/91 års prisnivå minska med ca 0,3 Zz per är. Inklusive de utgifter som redovisas på inkomstsidan beräknas utgifterna bli realt oförändrade. Den främsta orsaken till att utgifterna faller realt är att bostadssubventionerna i form av räntebidrag realt faller under perioden, dock från en mycket hög nivå 1990/91. Detta beror helt och hållet på kalkylens antagande om fallande räntor.

Stora utpiftsökningar beräknas i övriga transfereringssystem bl.a. till följd av skattereformen (barnbidragshöjning m.m.) och stora utgiftsökningar för arbetsskadeförsäkringen. Till följd av minskande elevantal 1991/92 väntas det nya avtalet på lärarområdet få effekt på budgeten först 1992/93. Den s.k. automatiken i vissa anslag, som t.ex. biståndet till u-länderna (196 av BNI), ger också volymökningar under perioden.

och stadsskuldräntor år 1990/91—1994/95, fasta priser. Lågalternativet, 1990/91=100

es Utgifter exkl.

SS tatsskuldräntor,)

100 jam e—

9 10) RR ne su rrererrrssss ren re rar

70 , - , 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95

Källa Finansdepartementet

Under långtidsbudgetperioden beräknas utgifterna falla med i genomsnitt 0.326 per är. Utgifterna för statsskuldräntor beräknas under perioden 1990/91—1994/95 falla med drygt 20 Ze, till följd av att statsskulden minskar i reala termer samt antagande om fallande räntor.

I löpande priser beräknas utgiftsökningen exkt. statskuldräntor i lågalternativer till i genomsnitt ca 3,6 26 per år. Orsaken till den förhållandevis låga utvecklingstakten är antagandet om en markant dämpning av pris- och löneutvecklingstakten under perioden samt antagandet om fallande räntor. Med högalternativets antaganden beräknas utgifternas ökning uppgå till ca 6,1 9c per år. Kostnaderna för bostadssubventioner förklarar här en stor del av skillnaden mellan de olika alternativen.

Utgifterna för räntor på statsskulden består dels av ränteutgifter för lån inom och utom landet, dels av realiserade valutakursdifferenser. För budgetåret 1990/91 uppgår dessa utgifter till 60,0 miljarder kronor. I lågalternativet minskar utgifterna för statsskuldräntor under långtidsbudgetperioden som en följd av en minskad statsskuld och att räntesatserna successivt antas falla.

I högalterativet ligger ränteutgifterna kvar på 1991/92 års höga nivå under

resten av perioden.

Mätt som andel av BNP, beräknas statsbudgetens utgifter exklusive statsskuldräntor under perioden minska i båda alternativen, dock väsentligt mer i lägalternativet. Differensen förklaras nästan uteslutande av den snabbare utgiftsökningen i högalternativet.

Sammanfattningsvis kan en stor det av skillnaden i utgiftsutvecklingen mellan låg- och högalternativet hänföras till statsskuldräntorna, räntebidragssystemet i bostadssektorn samt till utgifterna för arbetsmarknadspolitiken. Folkpensioner och andra indexbundna transfereringar ökar också snabbare i högalternativet liksom utgifterna för statlig konsumtion, löner och övrig förbrukning. 20

Tabell 4.1 Utgifter för statsskuldräntor m.m.

Källa: Riksgäldskontoret

4.4¶Utgifterna fördelade på departementens verksamhetsområden

Utgifterna fördelade på departementen utgår från de anslagsbelopp för budgetåret 1990/91 som redovisas i det reviderade budgetförslaget. För en närmare redovisning av statsbudgetens utgifter fördelade på departement hänvisas till del 2.

4.5¶Utgifterna fördelade på realekonomiska kategorier

För att underlätta en analys av utgiftsutvecklingen i ett samhällsekonomiskt perspektiv görs i detta avsnitt en uppdelning av utgifterna i realekonomiska kategorier. Denna innebär att utgifterna indelas i utgifter för konsumtion, investeringar, transfercringar och finansiella transaktioner. I stort sett överensstämmer denna uppdelning med det internationella nationalräkenskapssystemet (System of National Accounts).

Tabell 4.2 Realekonomisk fördelning av statsbudgetens utgifter exkl. statsskuldräntor Miljarder kr., 1990/91 års prisnivå

Genomsnittlig 1990/91 Genomsnittlig

årlig förändring mdr kr — andefav årlig förändring

Transfereringar

! inklusive räntebidrag för bostäder Källa: Riksrevisionsverket och finansdepartementet 2

Under budgetåren 1983/84—1988/89 var det främst de minskade utgifterna för investeringar och för transfereringar till kommuner och företag som bi- Bilaga 1.2 drog till den totala utgiftsminskningen på 1,2 96. Förklaringen är, som nämnts tidigare, att flertalet investeringsanslag lyfts ut från statsbudgeten och att det statliga stödet till företag minskat. Vidare bidrog den kraftiga minskningen i posten finansiella transaktioner, som förklaras av att en stor del av den statliga utlåningen lyfts av budgeten. Andra transfereringsutgifter ökade däremot kraftigt under samma period. Störst var ökningen i transfereringar till utlandet i form av u-hjälp och till hushållen, vilka ökade med i genomsnitt 3 Ze per år. Inkluderas även transfereringar från inkomstsidan — avseende sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna — uppgick ökningen till över 5 Ye per år.

Under den kommande femårsperioden beräknas utgifterna minska realt för såväl konsumtion som investeringar. I likhet med den historiska perioden fortsätter utvecklingen med växande transfereringsutgifter. I de ökande hushållstransfereringarna ligger främst ökade utgifter för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna samt barnbidrag. Förändringarna kommenteras närmare i följande avsnitt.

Konsumtion Kostnaderna för den statliga konsumtionen består av utgifter för statlig tjänsteproduktion samt av omkostnader i den löpande verksamheten såsom inköp av varor, hyror m.m. Utgifterna för konsumtion består till drygt 30 96 av utgifter för militärt och civilt försvar och till ca 12 96 av utgifter för universitet och högskolor. Utgifterna för polis- och rättsväsende svarar även de för ca 12 Jo av den statliga konsumtionen. Drygt hälften av konsumtionsutgifterna är lönekostnader. Det bör uppmärksammas att försvarets investeringar i sammanhanget betraktas som konsumtion.

Under perioden 1990/91—1994/95 beräknas de statliga konsumtionsutgifterna i fasta priser minska med i genomsnitt 1,6 Ze per år. Att utgifter minskar beror till stor del på att endast fattade beslut får återverkningar i beräkningarna. Detta får till följd att de utgifter som styrs av fleråriga ramar eller program — och där det för närvarande inte finns några statsmaktsbeslut fattade för tiden efter det att programmet löpt ut — faller bort under långtidsbudgetperioden. Exempel på detta är vissa medel inom näringspolitiken.

Investeringar Utgifter för byggnader och anläggningar samt materielinköp för civila ändamål betraktas som statliga investeringar. I likhet med övriga utgifter på statsbudgeten belastar investeringsutgifterna budgeten vid anskaffningstillfället. Någon periodisering sker således inte. Under denna rubrik redovisas endast utgifterna för statens egna investeringar. De utgifter som går till övriga sektorer i ekonomin för investeringsändamål förs som transfereringar till respektive sektor.

Sedan budgetåret 1982/83 har affärsverkens investeringsanslag lyfts ut ur statsbudgeten. Detta är den främsta förklaringen till att de totala investeringarna minskade under denna period. Statsbudgetens utgifter för investe- 22

ringar består idag till ca 30 Z£ av väginvesteringar. I långtidsbudgetberäkningarna minskar investeringsutgifterna med i genomsnitt 1,8 76 per år. Bilaga 1.2

'Transfereringar Transfereringarna svarar för närmare tre fjärdedelar av statsbudgetens totala utgifter. Transfereringarna indelas i undergrupper med utgångspunkt från vilken sektor som är mottagare av inkomstöverföringen, dvs hushåll, kommuner, företag samt utlandet. Under budgetåren 1983/84—1988/89 minskade utgifterna för företagsstöd samtidigt som transfereringarna till hushållen steg kraftigt. Under den kommande femårsperioden beräknas transfereringsutgifterna fortsätta att öka.

Av de totala transfereringarna går huvuddelen till hushållen. Den del som redovisas på budgetens utgiftsida består till största del av folkpensioner, bostadssubventioner och barnbidrag. Sjuk- och föräldraförsäkringen redovisas endast till 15 26 på utgiftssidan. Resterande 85 72 redovisas på inkomstsidan.

Tabell 4.3 Transfereringar till hushåll Miljarder kr., 1990/91 års prisnivå

därav

Källor: Riksrevisionsverket och finansdepartementet Dessa utgifter på inkomstsidan har under senare delen av 1980-talet vuxit snabbare än de inkomster mot vilka de nettoredovisas. Den huvudsakliga orsaken till detta är den kraftiga ökningen inom sjukförsäkringen till följd av bl.a. den ökande frånvaron. Vidare har utgifterna för arbetsskadeförsäkringen stigit.

Under den kommande femårsperioden väntas hushällstransfereringarna fortsätta att öka, dock i en betydligt lugnare takt. Detta förklaras främst av att utgifterna för räntebidragen väntas falla de kommande åren p.g.a. antagandet om fallande räntor och att utgifterna för sjukförsäkringen stabiliseras. Dock beräknas en kraftig volymökning inom arbetsskadeförsäkringen.

Tabell 4.4 Transfereringar till kommuner Miljarder kr.. 1990/91 års prisnivå

därav Bidrag till driften av grundskolan

Källor: Riksrevisionsverket och finansdepartementcet

Transfereringar till kommuner omfattar dels specialdestinerade statsbidrag, Prop. 1989/90:150

dels allmänna statsbidrag som t.ex. skatteutjämningsbidraget. Transfere- Bilaga 1.2 ringarna till kommunsektorn beräknas realt öka med i genomsnitt 1,9 90 per är, jämfört med en minskning med 1,9 26 i genomsnitt under de senaste sex budgetåren. Framförallt är det skatteutjämningsbidraget och bidraget till barnomsorgen som växer. Ökning av skatteutjämningsbidraget finansieras dock helt av en motsvarande ökning av skatteutjämningsavgiften på budgetens inkomstsida.

Transfereringar till företag m.m. inkluderar överföringar till såväl privata som statliga företag. Som framgår av redovisningen av arbetsmarknads- och industridepartementets verksamhetsområden har dessa insatser skurits ned kraftigt sedan budgetåret 1982/83. I fasta priser beräknas dessa utgifter minska med drygt 5 Ze i genomsnitt per år under långtidsbudgetperioden.

Transfereringarna till urlandet består i huvudsak av anslag till utvecklingsbistånd. Utgifterna för biståndet följer utvecklingen av BNI och beräknas öka med i genomsnitt 1.6 §e årligen fram till 1995.

Finansiella transaktioner I posten finansiella transaktioner ingår statlig utlåning såsom lokaliseringslån, förändringar i dispositionen av rörliga krediter m.m, De finansiella transaktionerna är av stor betydelse för sparandets utveckling. I föreliggande sammanhang saknar de emellertid betydelse eftersom de inte ianspråktar reala resurser.

4.6¶Utgifterna fördelade efter ändamål

För att underlätta en internationell jämförelse redovisas i tabell 4.4 nedan statsbudgetens utgifter fördelade efter det ändamål de fyller. Fördelningen är gjord utifrån den internationella klassifikationsmodellen, förkortad CO- FOG.

Bilaga 1.2

Tabell 4.5 Statsbudgetens utgifter fördelade efter ändamål Miljoner kronor, 1990/91 års pris- och lönenivå

Förändring till Procentucll

1990/91 — 1991/92 — 1992/93 — 1993/94 — 1994/95 — förändring

1990/91-

1994/95 Allmänna offentliga tjänster 26048 -971 -233 -27 380 0,8

universitetsforskning Hälso- och sjukvärd 5121 -108 =-109 -8 0 114 Social trygghet 126439 5105 —-384 -262 335 0.99 Bostadsförsörjning och 27 268 686 -3 246 -1 112 -1818 -5,5K samhällsutveckling Fritidsverksamhet, kultur och 3944 89 12 0 0 0,6 0 religion Encrgi 863 1077 -256 0 0 18.295 Jord- och skogsbruk, jakt och 6716 -95 -2200 -647 — —-980 -19,7 Go fiske - Mineralbrytning, tillverkning — 1800 -59 -167 -315 -10 -81 HK och byggnadsverksamhet Kommunikationer 16 838 33 -7 877 -10 1,3 66 Andra näringslivsändamal 20822 -725 -3 -118 0 -1.0 4 Ofördelade offentliga utgifter 82 178 6673 -2 838 -3 467 -3 978 -1,1 7 Summa utgifter 426 127 9922 -6 441 -5 793 -5 898 -(),5 f0

Bilaga 1.2

5.1¶Historisk utveckling |

Den bild av budgetsaldots utveckling som tecknats i de senaste årens långtidsbudgetar skulle kunna beskrivas på följande sätt. I ett alternativ med låg pris- och löneökningstakt försämras saldot först något för att därefter förbättras. I ett andra alternativ med snabbt ökande priser och löner blir resultatet det omvända: saldot förbättras i början av perioden för att sedan åter försämras.

Förklaringen till budgetsaldots utveckling i det ovan beskrivna lågalternativet är att en låg pris- och löneökningstakt antas medföra god konkurrenskraft för svenska företag, vilket ger snabb ekonomisk tillväxt och låg arbetslöshet. Detta genererar i sin tur höga skatteinkomster, samtidigt som utgifterna för arbetsmarknadsåtgärder kan hållas nere.

Utvecklingen av budgetsaldot i ovan beskrivna alternativ med snabbt ökande priser och löner förklaras av att en pris- och löneökningstakt som är högre än omvärldens antas leda till försämrad konkurrenskraft för svenska företag, med stagnerande tillväxt och ökad arbetslöshet som följd. Därmed stagnerar även skatteinkomsterna, samtidigt som utgifterna för arbetsmarknadsåtgärder ökar, vilket medför ett försämrat budgetsaldo. Innan de höga priserna och lönerna slår igenom på företagens konkurrenskraft medför de dock ökade skatteinkomster, varför saldot förbättras i periodens början.

Utvecklingen under 1980-talet har inneburit stora pris- och löneökningar, vilka dock inte medfört den höga arbetslöshet som antagits i långtidsbudgetberäkningarnas högalternativ. Detta beror på gynnsamma yttre omständigheter. En ovanligt lång och stark internationell högkonjunktur har inneburit snabbt växande marknader, vilket har medfört växande exportinkomster, trots minskande marknadsandelar. Priserna på svenska exportprodukter har också stigit snabbare än priserna på svensk import dvs. våra terms of trade har förbättrats. Dessa faktorer har medverkat till att ekonomin utvecklats på ett gynnsammare sätt än vad som antagits i tidigare högalternativ.

5.2¶Långtidsbudgetperioden

Budgetutvecklingen i de två pris- och lönealternativen framgår av följande diagram.

Diagram 5.1 Budgetsaldo 1989/90-1994/95 Miljarder kr., löpande priser

Bilaga 1.2

50 7. U 9) FRAN

-30

89/90 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95

Källa: Finansdepartementet

En försämring av saldot uppstår 1991/92 i båda alternativen. Därefter sker i lågalternativet en successiv förbättring av budgetsaldot. I högalternativet fortsätter saldot att försämras under hela perioden.

Tabell 5.1 Budgetsaldo 1983/84—-1994/95 Miljarder kronor, löpande priser Budgetär Inkomster Utgifter Stats- Budget- Saldo som

exkl. skuld- saldo andel av stats- räntor BNP skuldräntor

Utfall

Nuvarande beräkning 1989/90 411,6 333,5 62,8 15,3 1.29 1990/91 425,6 366,1 60.0 -0,5 0,0 Lågalternativ

Högalternativ

Källa: Finansdepartementet

Bilaga 1.2 Den offentliga sektorn omfattar staten inkl. socialförsäkringssektorn samt kommunerna.'Den privata sektorn består av hushåll samt finansiella och icke-finansiella företag. De samlade offentliga utgifterna beräknas uppgå till drygt 62 56 av BNP budgetåret 1990/91. Av detta belopp svarar staten och kommunerna för omkring två femtedelar vardera. Den resterande femtedelen utgörs av socialförsäkringssektorn.

Långtidsbudgetens beräkningar avser i första hand statsbudgeten. För att få en rättvisande och heltäckande bild av de offentliga finanserna, är det dock nödvändigt att studera även övriga offentliga sektorer.

Regeringen och riksdagens beslutsfattande är inte avgränsat enbart till statsbudgeten. Gränserna mellan delsektorerna är inte heller givna och verksamhetsansvar flyttas. Som exempel kan nämnas förstatligandet av den kommunala polisen under 1960-talet och den överflyttning av arbetsgivaransvaret för lärare från staten till kommunerna som kommer att ske den I januari 1991. Skatter och avgifter flyttas också mellan sektorer. Detta gäller till exempel avvecklingen av den kommunala företagsbeskattningen. Ytterligare ett exempel utgör växlingen av inkomster från arbetsgivaravgifter med två procentenheter från statsbudgeten till AP-fonden fr.o.m. den 1 januari i år.

6.1¶Staten och socialförsäkringssektorn

Statsbudgetens inkomster och utgifter har redan redovisats, i avsnitten 3 och 4. I detta avsnitt tillämpas dock bruttoredovisningens princip — inkomster redovisas under inkomster och utgifter under utgifter för statsbudgeten och socialförsäkringssektorn sammantaget.

6.1.1 Inkomster

Under perioden 1983/84—-1988/89 har inkomster till sektorn totalt vuxit med 224 miljarder kronor i löpande priser, eller med i genomsnitt drygt 11 26 årligen. Som andel av BNP har inkomsterna vuxit med 4,3 procentenheter, till 46,5 26. Skatter och sociala avgifter har vuxit snabbare, med 4,7 procentenheter. Sektorn har därmed bidragit till en ökning av skattekvoten med 55 miljarder kr. i 1988/89 års nivå.

Sektorns inkomster som inte redovisas på statsbudgeten består till största delen av arbetsgivaravgifter. Dessa styrs till övervägande del av lönesummans förändring, vilken i sin tur är beroende av timlönen samt sysselsätt-

I Den offentliga sektorn indelas i nationalräkenskapssystemet (NR) i de tre

delsektorerna staten, kommunala sektorn samt socialförsäktingssektorn. Staten motsvarar i stort sett statsbudgeten, men med bruttoredovisning av inkomster och utgifter samt med tillägg för vissa fonder utom budget (delpensions-, lönegaranti-, m fl fonder) och med avdrag för sjuk- och föräldraförsäkring. Den kommunala sektorn omfattar primär-, landstings- samt kyrkokommuner exkl. affärsdrivande verk. Socialförsäkringssektorn omfattar i NR AP-fonden (inkl. löntagarfonderna), sjukförsäkringen (inkl. föräldraförsäkringen) samt de erkända arbetslöshetskassorna. I långtidsbudgeten redovisas staten och

socialförsäkringssektorn sammantagna, då den traditionella gränsdragningen mellan dessa inte är anpassad till gränserna för statsbudgeten. 28

Tabell 6.1 Statens och socialförsäkringssektorns inkomster Bilaga 1.2 Miljarder kr.. löpande priser

Årlig 1990/91 Årlig genomsnittlig genom- förändring snittlig 1990/91-1994/95 förändring — Prel. 1983/84- Lågalt. Högalt. 1988/89

Y Avser tillägg för sjuk- och arbetsskadeförsäkringsutgifter Avser arbetsmarknads-, delpensions-, arbetarskydds-, lönegaranti- samt sjöfolkspensionsavgift I Genomsnittlig nivå

Källor: Riksrevisionsverket och finansdepartementet

ningsgraden i ekonomin. Till en mindre del består de övriga inkomsterna av AP-fondens ränteinkomster. De faktorer som i första hand styr denna avkastning är räntenivån samt fondstorleken. För den kommande femårsperioden förväntas sektorernas inkomster öka med 4,7 ct i genomsnitt per år i både låg- och högalternativet. Lågalternativet innehåller en sysselsättningsökning samt en timlön som utvecklas i nivå med omvärldens. I högalternativet växer lönesumman initialt något kraftigare, medan vinstnivån i näringslivet utvecklas svagare. Detta medför ökade intäkter från inkomstbeskattning, men en svagare utveckling av intäkterna från företagsbeskattningen. Mot slutet av perioden pressas emellertid löneökningstakten ned via den högre nivån på arbetslösheten, vilket bringar ned ökningstakten i statsinkomsterna.

6.1.2 Utgifter

Tabell 6.2 Statens och socialförsäkringssektorns utgifter Miljarder kr.. 1990/91 års prisnivå (fp) samt löpande pris (Ip)

Årlig genom- 1990/91 Årlig genomsnittlig förändring

snittlig Prel. 1990/91—- 1990/91—- 1990/91—

förändring 1994/95 1994/95 1994/95

1983/84— fp Ip Ip

1988/89, fp lågalt. högalt. Statsbudgetens utgifter -2,4 366,1 0,2 Ge 3,6 56 6,2 He Därutöver: redovisat på

Hanefattar 85 56 av utgifterna för sjuk- och föräldraförsäkring och 100 ec av utgifterna för arbe tsskadeförsäkring "Innefattar utgifter för lönegaranti, delpension och a-kasseersättning Källor: Riksrevisionsverket. konjunkturinstitutet, socialdepartementet och finansdepartementet.

sektorns utgifter, är det lämpligt att göra en uppdelning av utgifterna efter Bilaga 1.2

de ändamål de fyller. I detta avsnitt analyseras de utgifter som hör till social-

försäkringen. Ytterligare uppgifter om detta område återfinns i Appendix under socialdepartementets verksamhetsområde.

Tabell 6.3 Utgifter för sjuk-, föräldra- samt arbetsskadeförsäkring Miljarder kr., 1990/91 års prisnivå (fp) samt löpande pris (Ip)

Årlig genom- 199091 Årlig genomsnittlig förändring

Summa totalt —- som andel av BNP? 5,17 6,2 6,3 Ho 6,1 6,27 I Av beloppet redovisas 15 96 på anslag på statsbudgetens utgiftssida, resterande 85 76 minskar avpiftsinkomsterna på budgetens inkomstsida 7 Redovisas till 100 § över inkomstsidan på statsbudgeten "Genomsnittlig nivå Källor: Riksrevisionsverket, socialdepartementet och finansdepartementet

Utgifterna för föräldraförsäkring har ökat kraftigt under perioden fram till 1988/89, med i genomsnitt 10,6 Ze per år i fasta priser. Huvuddelen av denna ökning förklaras av ökningen av antalet födda barn under den senare delen av 1980-talet.

Den 1 juli 1989 förlängdes föräldraförsäkringen till att omfatta 12 månader med ersättning på sjukpenningnivå (90 20 av inkomsten).

De faktorer som påverkar utgifterna är nivån på timförtjänst samt sysselsättningsgrad. Utgifterna för föräldraförsäkringen påverkas dessutom av prognosen om antalet födda barn. I lågalternativet ökar dessa utgifter med ca 2,2 miljarder kr., se tabell 6.3.

Under de senaste sex åren har utgifterna för sjukförsäkring vuxit med i genomsnitt 8,7 Z& per år. Under samma tid har reallönesumman vuxit med i genomsnitt 1,6 2. Ökningstakten i sjukförsäkringen har således varit betydligt högre än ökningen av de samlade lönerna. Utgifterna för sjukförsäkring styrs av I stort sett samma faktorer som de för föräldraförsäkringen, dvs. av ersättningsnivå, lönesumma samt givetvis sjuktalet. Sjuktalet har under de senaste sex åren ökat med 8 dagar till 26. Denna utveckling diskuteras närmare i Appendix under socialdepartementets verksamhetsområde.

Kostnaderna för sjukförsäkringen beräknas under budgetåren 1990/91—1994/95 öka med i genomsnitt 1.0 26 per år realt eller ca 1,7 miljarder kr. totalt. Det är i detta sammanhang av intresse att notera att långtidsbudgettekniken innebär ett antagande om oförändrat sjuktal.

I löpande priser uppgår i lågalternativet utgiftsökningen till 5 Z per år. Antagandena om högre löneökningar i den alternativa beräkningen med-

för ännu snabbare utgiftsökningar. Den genomsnittliga ökningen blir då 6 96 30

per år eller ca 16 miljarder kr. totalt. Ökningstakten avtar dock de sista åren Prop. 1989/90:150

i kalkylen p.g.a. den minskande sysselsättningen. Bilaga 1.2

Utgifterna för arbetsskadeförsäkring har under de senaste sex åren ökat med 30 7& årligen i genomsnitt.

Denna kraftiga ökning förklaras främst av följande faktorer: - löneutvecklingen. Eftersom den arbetsskadade får ersättning för förlorad

arbetsinkomst, ökar utgifterna med löneökningstakten för dem som får

ersättning. = antal arbetsskadade. Under perioden har ärenden för försäkringsmässig

prövning nästan tredubblats. = liberalisering av praxis vid godkännande av arbetsskada. I början av

1980-talet godkändes två av tre ärenden. I nuläget godkänns ca nio av tio ärenden som arbetsskada. Liberaliseringen antas ha påverkat volymökningen av skadeanmälningar. Sambandet mellan antalet godkända skador och antalet anmälningar är dock inte analyserat mer ingående p.g.a. bristande underlag.

Under den kommande femårsperioden beräknas utgifterna för arbetsskadeförsäkringen fortsätta att öka, om än i långsammare takt. För åren 1990 och 1991 antas antalet inkomna ärenden öka något för att därefter ligga kvar på oförändrat hög nivå. Ökningen av utgifterna beräknas till 600 milj. kr. årligen eller 7 46 i genomsnitt per år, räknat i 1990/91 års prisnivå.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom en arbetsgivaravgift som redovisas mot arbetsskadefonden. För närvarande är utgifterna större än inkomsterna, vilket innebär att underskottet finansieras över statsbudgetens inkomstsida. Belastningen på statsbudgeten beräknas till 6,9 miljarder kr. för budgetåret 1990/91.

För de kommande fem åren väntas detta underskott öka ytterligare eftersom utgifterna antas växa i snabbare takt än inkomsterna under hela denna tid. Slutåret för kalkylen överstiger utgifterna inkomsterna med 11,9 miljar- der kr.

Tabell 6.4 Statens och socialförsäkringssektorns pensionsutgifter Miljarder kr., 1990/91 års prisnivå (fp) samt löpande pris (Ip)

Årlig 1990/91 Årlig genomsnittlig förändring genomsnittlig Prel 1990/91 — 1990/91—- 1990/91-— förändring 1994/95 1994/95 1994/95 1983/84-1989/00 fp Ip Ip fp lågalt. högalt.

! Redovisas brutto över statsbudgeten > Genomsnittlig nivå Källor: Riksrevisionsverket, konjunkturinstitutet, socialdepartementet och finansdepartementet

Utgifterna för de här redovisade tre typerna av pensioner visar en olikartad utveckling. Folkpensionerna har under den gångna sexårsperioden ökat . med endast 0,1 6 per år, samtidigt som utgifterna för tilläggspension (ATP) 31

ökat med hela 7,4 56 per år i genomsnitt. En viktig förklaring till skillnaden i utgiftsutveckling kan hänföras till ATP-systemets utformning. Bilaga 1.2

Full ATP utges till den som haft en pensionsgrundande inkomst under minst 30 år. Storleken på tilläggspensionen räknas ut på ett genomsnitt av de pensionsgrundande inkomsterna under de 15 åren med högst inkomst. Full pension motsvarar 60 56 av denna genomsnittsinkomst. ATP-systemet har ännu inte nått fullfunktionsstadiet utan såväl antalet ATP-pensionärer som utbetalningarna mätt i antal basbelopp ökar. Detta har inneburit att en allt större andel pensionärer successivt får rätt till full ATP. De som de närmaste åren blir ATP-pensionärer har dessutom haft allt högre inkomster, i takt med den stigande reallönen under de poänggivande åren.

Utgiftsminskningarna i folkpensionssystemet förklaras av att de båda pensionssystemen kompletterar varandra. I samma takt som utbetalningarna av ATP ökar, minskar ökningstakten i utgifterna för folkpension. För folkpensionärer med låg eller ingen ATP kompletteras pensionen med pensionstillskott (utgiften hänförs till folkpensionssystemet). Tillskottet avräknas krona för krona mot eventuell ATP-pension. Utgifterna för folkpension har under de senaste åren minskat och beräknas framöver att minska i en allt snabbare takt. Inom folkpensionsutgifterna redovisas även utgifter för förtidspension.

Under de kommmande fem åren förstärks denna utveckling. Utgifterna för ATP väntas då öka med närmare 30 miljarder kr. eller realt med 4 4, medan utgifterna för folkpension ökar med endast 9 miljarder kr., eller med 3,5 Z per år i genomsnitt i löpande priser. Ökningen i ATP uppgår sista året till 3,5 26 realt. medan folkpensionerna faller med 0,7 Ze detta år.

ATP finansieras genom en arbetsgivaravgift som f.n. är 13.0 Z av avgiftsunderlaget. Inkomster och utgifter redovisas över den allmänna pensionsfonden.

De senaste årens svaga reallöneökning har medfört att de inbetalda ATPavgifterna ökat långsammare än pensionsutbetalningarna. ATP-systemet riskerar därmed på sikt ett inkomstunderskott som kan bli större och mer långvarigt än vad som AP-fonden kan klara. Det krävs en reallöncökning på ca 4—5 Se per år för att AP-fonden skall kunna behålla sin nuvarande storlek i fast penningvärde.

I ett längre perspektiv skärps de finansiella problemen ytterligare, Vid oförändrad avgiftssats och vid i övrigt oförändrade regler beräknas de nuvarande överskotten förbytas i underskott en bit in på nästa sekel. Orsaken är främst en successivt åldrande befolkning under 2000-talets första decennium.

Arbetslöshetsförsäkring Utgifterna för arbetslöshetsförsäkring styrs av nivån på arbetslösheten samt ersättningsnivån.

Nya regler för statsbidrag till arbetslöshetsförsäkringen gäller fr.o.m. 1 januari 1989. De erkända arbetslöshetskassorna får fr.o.m. den tidpunkten statsbidrag för hela den utbetalade arbetslöshetsersättningen. Arbetslöshetskassorna betalar en finansieringsavgift till staten. Avgiften är 35 4 av den genomsnittligt utbetalda dagpenningen i kassan. [ [NG

Statsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna finansieras genom ar- Prop. 1989/90:150

betsgivaravgifter och inkomster från medlemsavgifter. Arbetsgivaravgiften Bilaga 1.2 —-arbetsmarknadsavgiften — är 2,16 9o.

Medlemmar i a-kassan betalar en avgift som skall täcka finansieringsavgiften och en utjämningsavgift samt kassornas administrationskostnader.

Variationer i utbetalningsbehovet skall klaras inom finansieringssystemet. Överskottsmedel bör därför behållas inom systemet för att kunna utnyttjas vid perioder med ökade utbetalningar. Inflytande avgiftsmedel tillförs ett konto hos riksgäldskontoret. Kontot och den rörliga krediten disponeras av riksförsäkringsverket.

Under de senaste sex åren har utgifterna ökat med i genomsnitt 3,4 46 per år.

Även i lägalternativet väntas arbetslösheten stiga något, från dagens mycket låga nivå. Utgifterna för arbetslöshetsförsäkring stiger i detta alternativ med i genomsnitt 6,9 Z årligen, vilket motsvarar en real ökning om 2,7 E& per år.

I högalternativet stiger utgifterna betydligt snabbare. Detta sammanhänger med den kraftigt stigande nivån på arbetslösheten i detta alternativ. Utgifterna ökar i löpande pris med 23,1 96 per år. I budgetåret 1990/91 års prisnivå innebär det en real ökning av utgifterna om närmare 18 96 årligen.

6.1.3 Finansiellt sparande i stat och socialförsäkringssektor Det finansiella sparandet definieras som skillnaden mellan inkomster och utgifter i en sektor av ekonomin. I detta avsnitt granskas sparandet i stat och socialförsäkringssektor, vilket tillsammans med sparandet i den kommunala sektorn utgör det offentliga sparandet. Hur detta sparande utvecklas totalt redovisas i avsnitt 6.3 och vilka implikationer detta får diskuteras i det avslutande avsnittet 7.

Statens finansiella sparande erhålls genom att det statliga budgetsaldot korrigeras för bl.a. utlåning, återbetalning av lån samt vissa andra finansiella transaktioner. Ett annat exempel på en korrigeringspost är den 1989 införda arbetsmiljöavgiften som inte ingår bland statsbudgetens inkomster.

Tabell 6.5 Finansiellt sparande i stat och socialförsäkringssektor Miljarder kr., löpande pris Sparande i 1983/84 — 1984/85 — 1985/86 = 1986/87 = 1987/88 = 1988/89 — 1989/90 — statsbudgeten -5S1,1 49,1 —-43,2 - 74 13,2 21.3 23.3 - Övriga fonder utom budget 0.4 0.7 2,7 2,2 5,3 54 5,9 - AP-fonden 20.7 21,9 22,5 24,9 26,9 29,6 40,5 Summa 30,0 —-26,5 —-18,0 19,7 45,4 56,3 69,6 Som andel av BNP - 4028 —- 3270 —- 20786 2097 4,3Z 4,8 Ze 5496 Källor: Riksrevisionsverket, konjunkturinstitutet och finansdepartementet

Under de senaste sex åren har det finansiella sparandet i staten ökat kraftigt. En viktig förklaring är som nämnts ökningen av skattetrycket.

AP-fondens sparande har under dessa år ökat i nominella tal, medan det fallit som andel av BNP. En viktig förklaring till detta är den minskande av-

3 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 150. Bilaga 1.2

AP-fondens sparande har under dessa år ökat i nominella tal, medan det Prop. 1989/90:150

fallit som andefav BNP. En viktig förklaring till detta är den minskande av- — Bilaga 1.2

giftstäckningsgraden i detta system. Sedan 1982 är utpifterna för tilläggspen-

sion större än inkomsterna från arbetsgivaravgifter. Detta innebär att även

ränteinkomster måste tas i anspråk för pensionsutbetalningarna. Höjningen av ATP-avgiften 1990 innebär en förbättring i detta avseende, men höjningen räcker ändå inte till för att höja avgiftsinkomsterna till nivån för utbe-

talningarna ens under detta år.

Tabell 6.6 Finansiellt sparande i stat och socialförsäkringssektor Miljarder kr.. löpande priser, lågalternativet

För perioden framöver förstärks det finansiella sparandet inom statsbudgeten kraftigt i lågalternativet. Slutäret 1994/95 beräknas det statliga sparandet till SNI miljarder kr. Under perioden faller sparandet i AP-fonden och uppgår det sista året i kalkylen till 32,9 miljarder kr. Detta är framför allt en återspegling av den minskande avgiftstäckningsgraden. För fonderna utanför statsbudgeten inom sociulförsäkringsområdet ökar sparandet under perioden. Framför allt består detta sparande av fonduppbyggnaden i arbetsmaåarknadsfonden. Att denna växer beror till största delen på den relativt sett läga arbetslösheten i lågalternativet.

Tabell 6.7 Finansiellt sparande i stat och socialförsäkringssektor Miljarder kr., löpande priser, högalternativet

Summa Som andel av BNP 487 3,4 3,3 <e 2,9 ec 2,6 X Källor: Riksrevistonsverket, konjunkturinstitutet och finansdepartementet

I högalternativet utvecklas det finansiella sparandet på ett betydligt mindre gvnnsamt sätt. Sparandet i statsbudgeten minskar från och med andra året i kalkylen. Långtidsbudgetperiodens sista år uppgår det finansiella sparandet i statsbudgeten till 7.0 miljarder kr. Också de övriga socialförsäkringsfonderna utanför statsbudgeten uppvisar en oförmånlig utveckling. Även i detta alternativ är förklaringen sparandet i arbetsmarknadsfonden.

Endast AP-fonden uppvisar en mer förmånlig utveckling i högalternativet. Detta sammanhänger med den antagna högre löneutvecklingen, vilket genererar högre avgiftsinkomster. Samtidigt ökar inte den allmänna prisni- 34

vån i lika hög utsträckning. och därmed inte heller de utbetalda förmånerna. Prop. 1989/90:150 '

Utgående pensioner styrs av nivån på basbeloppet, vilket ökar i takt med Bilaga 1.2 inflationen. För perioden efter 1994/95 skulle dock AP-fondens sparande fatta kraftigt även i ett höglönealternativ.

Avgiftstäckningsgrad Utgifterna för socialförsäkringen finansieras till övervägande del av de lagstadgade arbetsgivaravgifterna. Det är av stor betydelse för det finansiella sparandet i denna sektor i vilken grad de olika avgifterna täcker utgifterna de är avsedda att finansiera. I tabell 6.8 har för varje år inkomsten från respektive avgift relaterats till utgiften för ändamålet.

Tabell 6.8 Avgiftstäckningsgrad inom socialförsäkringen Avgiftsinkomst som andel av utbetald förmån. löpande priser

! Uppgiften ej jämförbar. Källor: Riksrevistonsverket och finansdepartementet

Den totala avgiftstäckningsgraden inom socialförsäkringsområdet har de senaste sex åren fallit för de flesta av systemen i tabell 6.8 ovan. Undantagen utgör ATP-systemet, vilket sammanhänger med växlingen av avgiftsinkomster mellan folkpension och allmän tilläggspension som skedde år 1990. Folkpensionsavgiften sänktes och ATP-avgiften höjdes med två procentenheter.

För den kommande femårsperioden väntas den totala finansicringsgraden öka marginellt. Ökningen är något högre i högalternativet. Eftersom utgifterna för folkpension faller realt, stiger graden av avgiftstäckning.

För sjuk- och föräldraförsäkringen finns ett mål om att finansicringsgraden skall uppga till 85 £c. För övriga system saknas formulerade mål.

6.2 Den kommunala scktorn

6.2.1 Verksamheten i kommuner och landsting Till den kommunala sektorn räknas kommuner, landsting, kyrkokommuner och kommunalförbund. Utgifterna uppgick år 1988 till ca 275 miljarder kr. Den kommunala konsumtionen var detta år ca 19 96 av BNP. Beaktas även investeringarna var sektorns andel av BNP ca 21 96. Ungefär hälften av utgifterna avsåg löner och arbetsgivaravgifter till sektorns mer än I miljon anställda. i in

Den primärkommunala verksamheten svarar för ca 65 96 av sektorns ut-

gifter. Landstingen för 33 "2. I tabellen framgår hur utgifterna fördelas mel- Bilaga 1.2

lan olika verksamheter.

"Tabell 6.2.1 Fördelning av den kommunala sektorns utgifter år 1988 Hilso- och sjukvärd 389 Utbildning IRAN

Källa: SCB. Kommunernas finanser 1988

Anm.: Upppifterna i detta avsnitt bygger om inget annat anges på

nationalräkenskaperna (NR). Det innebär att de affärsdrivande verksamheterna ej ingår I redovisningen annat än till den del de finansieras med skatiemedel.

Diagram 6.1 Kommunala scktorns utgifter och inkomster

Kdr 300 T

250 | NETTOINVESTERINGAR 72 ÖVR. INKOMSTER 13 Z TRANSFERERINGAR 18 X

2004 STATSBIDRAG +

SOC.FÖRS 26 X

1so+t+

1007 SKATTER 61 Xx KONSUMTION 75 X

50 +

[!] + -

INKOMSTER UTGIFTER

Källa: Nationalräkenskaperna

6.2.2 Inkomster

Tabell 6.2.2 Den kommunala scktorns inkomster

Miljarder kronor

Årlig genomsnittlig förändring

1990) 1990-095

Källa: Svenska kommunförbundet, landsuingsförbundet och finansdepartementet

- a as - . Bilaga 1.2 Kommunalskatten är sektorns största enskilda inkomstkälla. Den svarade år = 1988 för 6126 av inkomsterna. För primärkommunerna motsvarade skatterna ca 46 Ze. för landstingskommunerna ca 67 4 av inkomsterna.

Skatteinkomsterna har under 1980-talet ökat med i genomsnitt ca 104 per år. Nästan hela ökningen förklaras av förändringar i skatteunderlaget, trots att kommunernas beskattning av juridiska personer och fastigheter har upphört.

Den totala kommunala utdebiteringen höjdes under 1980-talet med i genomsnitt ca 0.20 kr./skattekrona (skr.) I början av perioden (1981-1985) var den ärliga höjningen något högre (0,25 kr./skr.) än i slutet av perioden (0,12 kr./skr.). År [980 var den genomsnittliga totala utdebiteringen 29,09 kr./skr. År 1990 är den 31,16 kr/skr.

Under den kommande femärsperioden beräknas skatteinkomsterna utifrån antagandet att den kommunala utdebiteringen är oförändrad. Skattefinansieringen av verksamheten ökar trots detta, vilket bl. a. beror på att skatteunderlaget päverkas av antagen löneutveckling, medan de statliga transfereringarna inte ökar i samma takt. En annan förklaring är att sektorns skatteinkomster ökar till följd av skattereformen. Eftersom skattereformen skall ge ett balanserat utfall i förhållnadet mellan stat och kommun, kommer denna extra intäktsökning att dras in.

Statsbidrag Statens transfereringar till kommunerna omfattar allmänna statsbidrag, specialdestinerade statsbidrag och transfereringar från socialförsäkringssektorn.

De allmänna statsbidragen uppgår till 10,3 miljarder kr. år 1990 och avser skatteutjämningsbidrag minus skatteutjämningsavgifter. De specialdestinerade bidragen uppgär till ca 50 miljarder kr. och domineras av bidrag till skolan (55 &) och barnomsorgen (20 26). Från socialförsäkringen får sjukvårdshuvudmännen ca 14 miljarder kr. i enlighet med den s.k. Dagmaröverenskommelsen.

De totala transfereringarna från staten till kommuner och landsting har under perioden 1980-88 ökat från 43,1 till 67,1 miljarder kr., mätt i löpande priser. De statliga transfereringarnas andel av de totala inkomsterna har under samma period minskat från 30,8 26 till 25,6 50. Införande av skatteutjämningsavgifter samt en uppräkning av statsbidrgen som ligger under kostnadsutvecklingen är förklaringar till denna minskning. Avsikten med dessa åtgärder var bl.a. att kommunsektorn som i början av 1980-talet hade en mycket stark ekonomi, skulle bidra till att minska det statliga budgetunderskottet. . En annan avsikt har varit att begränsa kommunernas expansion till ca 19 per år. dvs. till det samhällsekonomiska utrymme som riksdagen angivit.

En utgångspunkt för beräkningarna i långtidsbudgeten är bl.a. att skatteutjämningsbidraget och ersättningen från socialförsäkringen ligger på en i förhällande till är 1990 oförändrad nominell nivå. De specialdestinerade statsbidragen ökar med i genomsnitt ca 5 Ze 1 lågalternativet och med ca 6 ce I högalternativet. 37

sx or - car . . Bilaga 1.2 Ar 1988 finansierades 6,6 4: av de kommunala konsumtionsutgifterna med avgifter.

Primärkommunernas avgifter, som uppgår till 7,5 2 av konsumtionsavgifterna, avser I första hand barn- och äldreomsorg. Om även den affärsdrivande verksamheten inkluderas motsvarar avgifterna 18 96 av de totala utgifterna.

För landstingen spelar avgifterna en mycket begränsad roll för finansicringen av verksamheten. Patientavgifterna motsvarar endast 3 96 av de totala inkomsterna. Vårdavgifterna fastställs av regeringen, efter överläggningar med Landstingsförbundet, och kan således till en mycket begränsad del påverkas av det enskilda landstinget.

Nationalräkenskaperna är uppbyggda så att de kommunala avgifterna reducerar den kommunala konsumtionen. Detta innebär att en ökad grad av avgiftssättning minskar den kommunala konsumtionen. |

6.2.3 Utgifter

Tabell 6.2.3 Den kommunala sektorns utgifter Miljarder kronor, löpande priser

1990 Arlig

genomsnittlig

förändring

1990-95

Car alt. Hör alt.

Källa: Svenska kommunförbundet. ländstingsförbundet och finansdepartementet

Den kommunala konsumtionen svarar för ca 75 <6 av utgifterna. Konsumtionsutgifternas andel av de totala utgifterna förblir i stort sett oförändrad under den kommande femårsperioden.

Konsumtion Den kommunala konsumtionenen ökade under 1980-talet med i genomsnitt ca 2 4. per är. Ökningstakten var nägot lägre under slutet av perioden, men ökade 1989 snabbare igen. Endast år 1986 låg volymökningen i närheten av den målsättning riksdagen uttalat sig för, nämligen att den kommunala konsumtionsökningen skall begränsas till I $& per år.

Beräknade förändringar till följd av befolkningsutvecklingen under denna period skulle ha givit en volymökning på i genomsnitt 0.4 % per år. Till följd av olika ambitionshöjande beslut har således både omfattningen och kvalitén på de kommunala tjänsterna ökat väsentligt under 1980-talet.

Den kommunala konsumtionens andel av BNP har under perioden minskat frän 19,6 fc till 18.7 Ce, räknat i löpande priser. Till största delen förklaras minskningen av rent redovisningstekniska faktorer. Den långsammare löneutvecklingen inom sektorn under slutet av perioden är en annan förkla- 38

ringsfaktor. I fasta priser har kommunernas andel varit i stort sett oföränd- Prop. 1989/90:150

rad. Bilaga 1.2

Den kommunala konsumtionsvolymen beräknas under åren 1990—-95 öka med i genomsnitt ca 1,6 %& per år. Beräkningen förutsätter bl.a. att befolkningen i olika åldersgrupper får lika mycket vård, omsorg, utbildning etc som år 1988 samt att utbyggnaden av barnomsorgen fullföljs. Avgiftsfinansieringen förutsätts förbli i stort sett oförändrad. Rationaliseringsmöjligheterna i befintlig verksamhet har ej påverkat kalkylen.

Utvecklingen i primärkommunerna I de beräkningar Svenska Kommunförbundet gjort till 1990 ärs långtidsutredning beräknas volymökningen åren 1990-95 uppgå till i genomsnitt ca 1,9 6 per år. Beräkningarna är gjorda med utgångspunkt från att full behovstäckning uppnås inom barnomsorgen är 1991.

Tabell 6.2.4 Årlig volymförändring inom den primärkommunala verksamheten åren 1990—95. Procent.

Ärlig volymförändring. "& Genom-

snitlig

1990 1991 1992 1993 1994 1995 volym-

: förändring

1990-95 Totalt 3,6 3,9 1,6 L.5 1,4 11 1,9 varav Barnomsorg 15.4 14,6 3,7 3,4 2,3 0,7 +,8 Äldreomsorg, 2,9 3.1 21 2,0 1,9 LO 21 Utbildning -0.6 -0),4 0.0 0 0,5 0,9 0.2 Källa: Svenska Kommunförbundet och finansdepartementet

,

Inom barnomsorgen blir den genomsnittliga volymökningen ca 4,8 ££ under perioden 1990-1995.

Det ökande antalet åldringar över 80 år samt omstruktureringen inom äldreomsorgen, medför en årlig komsumtionsökning på i genomsnitt 2,1 96. Hänsyn har inte tagits till äldredelegationens förslag om ändrat huvudmannaskap för äldreomsorgen m.m. fr. o. m. 1992.

Inom utbildningen börjar elevunderlaget i grundskolan att öka från och med 1992, medan antalet elever i gymnasieskolan sjunker. En samtidig anpassning av kostnaderna till förändringen i elevunderlaget kan i praktiken inte göras. Därför blir konsumtionen avseende utbildning relativt konstant under långtidsbudgetperioden. |

Utvecklingen i landstingen

Under den kommande femårsperioden ökar den landstingskommunala konsumtionen med i genomsnitt knappt I 95 per år. Ökningen är i första hand en följd av befolkningsutvecklingen. 39

Bilaga 1.2 "Tabell 6.2.5 Årlig volymförändring inom den landstingskommunala verksamheten ären 1990—1995 Procent

Årlig volymförändring Genom-

snittlig

1990 1991 1992 1993 1994 1995 volym

förändring

1990-95 Totalt 1,2 1.0 0,9 0,9 0,8 0,9 0,9 varav Omsorger om utvecklingsstörda 3.0 3,0 3,0 3,0 3,0 3,0 3,0 Källa: Vandstingsförbundet och finansdepartementet

I Landstingsförbundets egen kalkyl till 1990 års långtidsutredning behandlas kostnadsökningar till följd av den medicinsk-tekniska utvecklingen som en följd av redan fattade beslut. Motivet till denna kalkylförutsättning är att landstingen enligt hälso- och sjukvårdslagen skall ge hälso- och sjukvård av god kvalitet. Volymökningen blir då ca 2 Ze per år under den kommande femårsperioden.

Kostnaderna för omsorgerna om de psykiskt utvecklingsstörda antas öka med 3 Ze per år, vilket motsvarar den genomsnittliga volymökningen under 1980-talet. Utbyggnaden sker i enlighet med omsorgslagen, vars ambition är att de utvecklingsstörda så långt möjligt skall integreras i samhället.

Investeringar Investeringarna utgjorde under 1960-talet och i början av 1970-talet ca 20 2 av de totala utgifterna i kommuner och landsting. Under 1980-talet har investeringarnas andel minskat från ca 12 20 till ca 9 90 av utgifterna. I beräkningarna för åren 1990—95 ökar investeringsvolymen med i genomsnitt ca 2 90 inom primärkommuncerna och med ca 1 96 inom landstingen. När skattereformens andra steg införs år 1991 kommer kommuner och landsting att kunna lyfta av all ingående moms. Det innebär att sektorns investeringsutgifter, räknat i löpande priser, minskar väsentligt. Även konsumtionsutgifterna påverkas av denna förändring.

Utvecklingen av kommunernas investeringsvolym är osäker. Om utbyggnaden av barnomsorgen skall kunna genomföras vid 1991 års utgång krävs förhyrning av befintliga lokaler eller att barnen i ökad utsträckning omhändertas i hemmiljö. Därtill krävs en ökning av de kommunala investeringarna med ca 13 4 ären 1990 och 1991. 40

konsumtion och investeringar 1950-1987

Bilaga 1.2 Procent

20T> N

10 SS

0 ' T ' ' ' '

50 55 60 65 70 75 80 85

Källa: SCB:s Kommunernas finanser 1988. Här inkluderas även den affärsdrivande verksamheten.

Transfereringar De kommunala transfereringarna uppgär till ca 55 miljarder kr., varav ungefär hälften avser transfereringar till hushåll. Därmed avses bl.a. bostadsbidrag, KBT och socialbidrag, vilka realt beräknas minska något under den kommande femårsperioden. Kostnadsersättningar för vård och omsorger beräknas öka i takt med den kommunala konsumtionsutvecklingen. Tjänsteköp av t.ex. privat vård och bidrag till kooperativ verksamhet har inte förutsatts öka. En eventuell ökning av denna verksamhet bör dock leda till en samtidig minskning av den kommunala konsumtionen.

Transfereringarna ökar mätt i löpande priser, mycket kraftigt under femårsperioden när de ekonomiska effekterna av momsreformen och den reformerade inkomstbeskattningen skall neutraliseras.

6.2.4 Finansiellt sparande Den kommunala sektorn har sedan år 1985 redovisat ett negativt finansiellt sparande, d.v.s. skillnad mellan inkomster och utgifter. För år 1989 beräknas underskottet i det finansiella sparandet uppgå till ca 9 mdr kr. Underskotten har finansierats genom upplåning, ianspråktagande av fonderade medel, försäljning av tillgångar samt höjning av kommunalskatterna.

Den kommunala sektorns rörelsekapital är nu i stort sett förbrukat och kan alltså inte mycket längre användas som finansieringskälla. Upplåningen torde inte heller öka särskilt mycket. Försäljning av kommunala tillgångar torde fortgå ytterligare en tid. Denna finansieringskälla innebär dock på sikt att kapitalet försvagas, om inte försäljningsinkomsterna användas till återinvesteringar eller nettoamorteringar. 41

Vikten av oförändrade kommunala skattesatser kommer efter skattereformens genomförande att betonas mer än tidigare. På lång sikt måste därför Bilaga 1.2 obalansen i den kommunala ekonomin ätgärdas. Längtidsbudgetetens beräkningar visar sammanfattningsvis följande: Ett stort underskott, ca 20 miljarder kr., i det finansiella sparandet är 1990. + En förbättring av sektorns ekonomi uppkommer åren 1991—1992 till följd av den tvååriga eftersläpningen vid utbetalningarna av kommunalskatt. Vid 2 2 volymökning uppkommer ett längsiktigt underskott i det finansiella sparandet. Underskottet motsvarar under perioden ca 4—5 kr./skr. i kommunal utdebitering.

Diagram 6.3 Finansiellt sparande i kommunala sektorn Miljarder kr.

(0) == Volym 12,

lågalt.

-101

- 20 4

- 3014 — Volym 223, högalt.

—-40.

Källa: Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, RRV, finansdepartementet.

Den ”puckel” som illustreras i diagrammet över det finansiella sparandet förklaras huvudsakligen av det system som gäller för reglering av kommunalskattemedel mellan staten och kommunerna. Den tvååriga eftersläpningen och det s.k. avräkningsförfarandet innebär att kommunernas utgifter och inkomster inte ökar i samma takt när en nedgång i inflationstakten är att vänta.

Sammanfattande bedömning Det ekonomiska läget i kommuner och landsting är nu mycket ansträngt. Sektörn som helhet visar stora underskott i det finansiella sparandet. Förutsättningarna för enskilda kommuner och landsting att klara situationen de kommande ären varierar emellertid. De reala kalkylerna pekar mot 2—3 €& volymökning under de närmaste åren. Möjligheterna till omstruktureringar i befintlig verksamhet har emellertid inte beaktats i kalkylen. Bristen på personal inom barnomsorg, äldreomsorg och sjukvärd begrän- 412

miska resurser skulle finnas. Bilaga 1.2

Den kommunala sektorn förfogar över betydande resurser. Omfattningen av de kommunala åtagandena har aldrig varit större än idag. Det blir i framtiden än mer nödvändigt att ompröva den befintliga verksamheten.

6.3¶Offentligt sparande — slutsatser

Det samlade finansiella sparandet i offentlig respektive privat sektor är definittonsmässigt lika med bytesbalansens saldo. Den offentliga sparandet är beroende av en mängd faktorer bl a variationer i befolkningens äldersammansättning och förekomsten av offentliga pensionssystem.

6.3.1 Historisk utveckling Det finansiella sparandet i den offentliga sektorn har kraftigt förbättrats under den senaste sexårsperioden. Orsaken är huvudsakligen att statsbudgetens stora underskott successivt minskat och vänts i överskott. Inom ramen för socialförsäkringssektorn har dessutom AP-fondens finansiella sparande vuxit något under perioden till följd av att inkomsterna från avgifter och ränteinkomster ökat i snabbare takt än pensionsutbetalningarna. Under senare år har dock en allt större andel av ränteinkomsterna måst användas för att klara pensionsutbetalningarna.

Kommunsektorns finansiella sparande har däremot minskat under perioden. Främst beror detta på en snabb konsumtionstillväxt till följd av flera ambitionshöjande beslut. Därutöver har statsbidragen avindexerats i syfte att dämpa sektorns expansionstakt.

I diagram 6.4 redovisas det totala finansiella sparandet i offentlig sektor under perioden 1983/84— 1989/90.

Diagram 6.4 Finansiellt sparande i offentlig sektor 1983/84-- 1989/90. Miljarder kr., löpande priser

[54 015 Ar

TE Er

0)

1983/84 1984/85 1985/86 1986/87 1987/88 1988/89 1989/90

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

6.3.2 Utveckling fram till 1995

rf lånar . Ne . Bilaga 1.2 Enligt årets långtidsutredning (LU 1990) finns det anledning att av demografiska skäl förvänta sig att hushällssparandet skall öka under hela 1990-talet.

Det offentliga sparandet beräknas under den kommande femårsperioden öka något och stabiliseras omkring 4 96 som andel av BNP 1994/95. Detta förutsätter dock att den samhällsekonomiska utvecklingen följer den gynnsammare pris- och löneutvecklingen (lågalternativet). Om ekonomin istället utvecklas enligt den högre pris- och löneutvecklingen (högalternativet) sjunker det finansiella sparandet som andel av BNP till omkring 0,5 96 mot slutet av perioden. I det följande diskuteras sparandeutvecklingen i respektive scktor i lågalternativet.

Enligt långtidsbudgetens beräkningar förväntas det statliga sparandet öka under perioden. I socialförsäkringssektorn däremot beräknas sparandet minska som andel av BNP. AP-fondens finansiella sparande beräknas minska kraftigt beroende på dels att allt fier pensionärer erhåller full ATP, dels på fallande ränteinkomster. Sparandet inom arbetsmarknadsfonden är en funktion av arbetslösheten och vid fortsatt låg arbetslöshet ökar överskotten i fonden. Sammantaget innebär detta att sektorns bidrag till det offentliga sparandet ännu är stort i absoluta tal men minskande under perioden.

I kommunsektorn beräknas det sammantagna finansiella sparandet bli negativt under perioden, Detta gäller även vid ett antagande om 1 4; konsumtionstillväxt.

En slutsats av ovanstående resonemang är således att det positiva bidraget till offentligt sparande under den framförliggande perioden förväntas komma från staten. Mot bakgrund av detta finns det skäl att diskutera stabiliteten i de redovisade statliga överskotten.

Statsbudgeten är en spegelbild av ekonomin som helhet, i den meningen att inkomst- respektive utgiftsutvecklingen är beroende av konjunkturutvecklingen. Exempelvis styrs en mycket stor andel av utgifterna på budgeten av regelsystem med automatiska bindningar till bl a KPI, allmän räntenivå samt löneutvecklingen.

Om samhällsekonomin istället skulle utvecklas i enlighet med det högre pris- och lönealternativet. dvs med en lägre tillväxt och en högre arbetslöshet som följd, så minskar det offentliga sparandet mätt som andel av BNP. Skillnaden i offentligt sparande motsvarar ca 3,5 20 av BNP eller ca 60 mdr kr.

Det är vidare viktigt att notera att långtidsbudgettekniken i sig innebär att utgifterna är mycket snävt beräknade och erfarenhetsmässigt tenderar att underskatta utgiftsutvecklingen.

respektive högalternativet. Bilaga 1.2

Andel av BNP Haga l.e

Lågalternativ

41 irak e era rr rr area rer rer erna rn sara a A—L a

1 E NASA Högalternativ EN, STA

(0) v r + +

89/9090/9191/9292/9393/9494/95

Källor: Finansdepartementet.

Bilaga 1.2 Den offentliga sektorns finansiella sparande utvecklas som framgått av tidigare avsnitt mycket olika beroende på vilken pris- och löneutveckling som antas. En utveckling enligt, framför allt. det högre pris- och lönealternativet ställer krav på ett ökat privat sparande för att bytesbalansen inte ska försämras.

Det privata sparandet är i dagsläget mycket lågt även vid full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande. Den kommande femårsperioden kan hushållssparandet förväntas öka något dels till följd av skattereformen, dels beroende på att effekterna av 1980-talets omfattande avreglering av kreditmarknaden kan förväntas avta successivt. Dock kan konstateras att det knappast är realistiskt på kort sikt med så stora sparandeöverskott i den privata sektorn att dessa skulle kompensera ett kraftigt sjunkande offentligt sparande under långtidsbudgetperioden.

Ytterligare ett motiv för ett överskott på statsbudgeten är att detta innebär en amortering av statsskulden. Ränteutgifterna uppgår för närvarande till ca 154 av statsbudgetens utgifter. En fortsatt amortering av statsskulden avlastar budgeten successivt dessa ränteutgifter och ger utrymme för skattesänkning eller angelägna reformanspråk. I den mån statsskulden är placerad utomlands utgör den en restriktion på den ekonomiska politikens handlingsfrihet.

Den framtida demografiska utvecklingen. med en successivt åldrande befolkning, ställer stora krav på ökade utgifter för bl.a. värd. omsorg och pensioner. Av särskilt intresse i detta sammanhang är konstruktionen av de offentliga pensionssystemen. Sparandet i AP-fonden skulle behöva vara betydligt högre än vad som är fallet idag för att klara de framtida pensionsäåtagandena. Problemen blir allt större in på nästa sekel. Om man vill undvika att alltför stora sparkrav ställs på den förvärvsaktiva befolkningen när försörjningsbördan med tiden växer borde det offentliga sparandet öka kraftigt under 1990-talet.

Som tidigare framgått visar beräkningarna i lågalternativet ett överskott i statsbudgeten under perioden. Samtidigt försämras det finansiella sparandet sammantaget I övriga sektorer. I högalternativet försämras sparandet inom samtliga offentliga sektorer och beräknas mot slutet av perioden kraftigt minska som andel av BNP. I tabell 7.1 redovisas de sparkrav som skulle behöva ställas på statligt sparande i högalternativet för att halla den offentliga sektorns sparande konstant som andel av BNP.

Tabell 7.1 Finansiellt sparande i staten för bibehållen sparkvut i högalternativet Löpande priser. miljurder kronor

1990791 —-1991792 =-1992793 199394 199495

Källa: Finansdepartementet

slutet av perioden. Bilaga 1.2

Av stor betydelse för samhällsekonomin och inte minst sparandet är det samlade skutte- och avgiftstrycket. Ett högt skattetryck skapar i sig problem för ekonomins sätt att fungera. Budgetäret 1990/91 beräknas skattetrycket motsvara ca 55 96 av BNP. Internationellt sett är detta mycket högt. vilket mäste tas i beaktande med tanke på Sveriges utlandsberoende.

Som framgår av ovanstående resonemang talar ett antal omständigheter för ett sänkt skattetryck. Om det finansiella sparandet i den offentliga sektorn skall hållas konstant mäste. vilket framgår av tabell 7.1, takten i utgiftsökningarna begränsas i framtiden. Detta gäller i än högre grad om inte prisoch löncökningstakten kan dämpas. I tabell 7.2 redovisas krav på statligt sparande om det samlade skatte- och avgiftstrycket skulle sänkas med 1/2 96 årligen under perioden fram till 1990-talets mitt.

Tabell 7.2 Statliga utgiftsminskningar för sänkt skattetryck med 1/2 Fe årligen i lågalternativet Löpande priser, mitjarder kronor

199079 1 199192 = 1992793 199394 — 1994/95 Offentlig sektor fi.spar. 46,7 38.1 53,9 Sä. 65,2 Skattekvot SO SJ 1 SAS 0 SIG 538 — 206 1994/95 SO SIR SIA SIA SDR Krav statliga utgiftsminskningar - - 14.1 20,0 21.3 Källa: Finansdepartementet

Av tabellen framgår att mycket stora utgiftsbegränsningar mäste göras för att på sikt sänka skattetrycket.

Oavsett om målet är en oförändrad eller sänkt skattekvot eller ett ökat sparande krävs enligt beräkningsförutsättningarna långsiktigt cn begränsning av utgifterna. Analysen av utgifterna måste ses i ett långsiktigt perspektiv och utifrån en utvärdering av utgifternas måluppfyllelse både vad avser fördelning och tillväxt. En sådan analys kan utgöra underlag för en långsiktig strategi för den offentliga sektorns utgiftsutveckling. Förändringar i utgiftssystemen måste ske med planmässighet och förutsätter att en analys sker utifrån nya förutsättningar. Ett konsekvent hävdande av arbetslinjen inom socialförsäkringssystemet är ett exempel på en analysutgångspunkt som resulterar i högre välfärd samtidigt som de offentliga utgifterna kan minska.

Beräkningarna i längtidsbudgeten beskriver effekterna av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. De redovisade kalkylerna är ett uttryck för vilka resurser som kommer att behövas om inga nya åtaganden görs och ingen omprövning sker av nu gällande regelsystem.

Bilaga 1.2

Appendix

Departementens verksamhetsområden

Inledning

I detta avsnitt redovisas statsbudgetens utgifter uppdelade på departementens respektive verksamhetsområden. För Social- och Arbetsmarknadsdepartementen kompletteras redovisningen med utgifter inom socialförsäkringssektorn.

Till grund för beräkningarna i årets långtidsbudget ligger SCB:s befolkningsprognos från 1989. I nedanstående tabell visas den prognosticerade befolkningsutvecklingen under långtidsbudgetperioden.

Tabell 0. Befolkningsprognos 1990-95 Antal personer (1 000-tal)

Källa: SCB.

Av tabellen framgår att SCB beräknar en relativt stor ökning av antalet barn i åldersgruppen 0—7 år samt en kraftig ökning av antalet personer i åldersgruppen över 80 år. De yngre pensionärerna beräknas dock bli färre.

Utvecklingen av priser och/eller löner är huvudsakligen styrande för de flesta utgiftsposterna. Nedan presenteras en sammanställning av departementens verksamhetsområden, dels 1 oförändrad pris- och lönenivå (tabell 1), dels i löpande priser enligt lågalternativet (tabell 2). Därefter följer en uppdelning på varje enskilt verksamhetsomräde i oförändrad pris- och lönenivå. Omräkningen till löpande priser baseras på de antaganden enligt lågalternativet som presenteras i kapitel 1. För varje anslag på statsbudgeten beräknas utgifterna utifrån de regler som gäller för de utgiftsstyrande faktorerna. Exempelvis har folkpensionsanslaget räknats upp med antagen basbeloppsutveckling medan beräkningarna av förvaltningsanslagen baseras på den antagna utvecklingen för löner och priser. 48

Tabell 1. Utgiftsutvecklingen Bilaga 1.2 Miljoner kronor, oförändrad pris- och lönenivå

Förändring till Genom- Genomsnittlig snittlig procentuell procentuell förändring förändring 1990/91 -1991/92 -1992/93 -1993/94 1994/95 1983/84—- — 1990/91—- 1985/89 1994/95

5. Kommunikationsdepartementet 22352 — 5129 — 7 —- 12 — I0 — 839 — 6,5 6 6. Finansdepartementet 26382 + 798 +1137 + 492 + 2 + 2760 + 2,26 7. Utbildningsdepartementet SO838 — 282 +3022 — 703 + 176 — LOG + 1.09: 8. Jordbruksdepartementet S063 — 74 —2185 — 41 — 976 — 9 9. Arbetsmarknadsdepartementet 28385 + 193 —-1762 — 813 — 56 — VG

anslag) Summa utgifter i 1990/91 års prisnivå 426127 + 9922 —6440 —5793 —5898 —2,496 - 0.54

Tabell 2. Utgiftsutvecklingen, lågalternativet Miljoner kronor, löpande priser enligt lägalternativet

Förändring till Genom- Genom-

snittlig snittlig

procentuell procentucll

förändring förändring

199091 -1991792 1992793 199394 1994/95 1983/84—- — 1990/91—-

1988/89 1994/95

5. Kommunikationsdepartementet 22352 — 4456 + 694 + 593 + 788 — 3I260 — 284 6. Finansdepartementet 20382 + 1839 +2572 + 1968 +1582 + NH + 6,80 7. Utbildningsdepartementet SO838 + S822 +3394 + 1615 +2638 + 4,75 + 554 8. Jordbruksdepartementet 5063 + 289 —-2045 — 474 — 897 — 116 11,54 9. Arbeismarknadsdepartementet 28385 + 1434 — HM4l + 316 +1232 + 5296 + 20

anslag) Summa utgifter i löpande priser 426127 +266096 +3562 +11907 +8808 +3,3 4 + 2,94 enligt lågalternativet

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2

Bilaga 1.2

II. Justitiedepartementet

Milj. kr., 1990/91 års prisnivå

Genom- Förändring till Genomsnittlig snittlig

procentuell procentuell

förändring förändring

83/84—- 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95 —90/91-

85/89 94/95 "Totalt 1,4 Fe 5808 +66 +——188 +35 o—+ 96 0,04 96

därav

Källor: Riksrevisionsverket och justitiedepartementet

Justitiedepartementet svarar för beredning av lagstiftningsärenden på många områden av samhällslivet.

Till justitiedepartementet hör åklagarväsendet, huvudparten av domstolsväsendet, rättshjälpsnämnderna och de allmänna advokatbyråerna samt kriminalvården. Inom departementets område faller också den verksamhet som utövas av justitiekanslern, datainspektionen, brottsförebyggande rådet, bokföringsnämnden och brottsskadenämnden.

Under perioden 83/84—-88/89 har utgifterna ökat med 1,4 4 i genomsnitt. Den största utgiftsposten har varit kostnader för rättshjälp.

Realekonomisk fördelning av utgifterna

Investeringar Hushållstransf.

Konsumtion Övr. transf.

nn Huvuddelen av departementets utgifter avser konsumtion, som till största del består av löner. En mindre del av utgifterna, mest rättshjälp, är transferering till hushåll.

Utgiftsstyrande faktorer Huvuddelen av utpifterna inom justitiedepartementets verksamhetsområde styrs av faktorer som direkt eller indirekt regleras genom lagstiftning. Utgifterna styrs till stor del av brottsutvecklingen och inom de olika delområdena av sådana faktorer som antalet anmälda brott, mängden mål och dessas svå- 50

righetsgrad samt inom kriminalvården av antalet utdömda frihetsstraff och strafftidens längd. Antal brott mot brottsbalken som kommit till polisens Bilaga 1.2 kännedom har under åren 1984-1988 ökat med i genomsnitt 3,196 per år. 1988 uppgick antalet anmälda brott av denna typ till ca 955 000. Antalet anmälda brott mot annan lagstiftning har minskat med ca 8 000 till 131 000, eller med i genomsnitt knappt 196 per år.

Utgifterna för rättshjälp beror huvudsakligen på antalet mål och ärenden vid domstolarna. När det gäller den del av rättshjälpen som avser offentligt biträde är kostnadsutvecklingen i stor utsträckning beroende av antalet asylsökande.

Domstols- och åklagarväsendet Domstolarna har under senare år haft att hantera en växande arbetsmängd samtidigt som det tidvis har varit svårt att rekrytera och behålla kvalificerad personal. På flera områden pågår lagstiftnings- och utredningsarbete som med stor sannolikhet kommer att få direkt betydelse för arbetet i domstolarna. Mot denna bakgrund påbörjades inom justitiedepartementet under år 1988 en förutsättningslös och framtidsinriktad diskussion om domstolsväsendet.

Behovet av mer ingående överväganden och en fördjupad analys har lett fram till att en parlamentariskt sammansatt kommitté har tillsatts för att se över domstolarnas uppgifter, arbetssätt och organisation (dir. 1989:56).

I uppdraget ingår bl.a. att undersöka om fördelningen av mål mellan olika domstolar och mellan domstolar och förvaltningsmyndigheter är ändamålsenlig. Kommittén skall eftersträva att målen inte skall passera fler domstolsinstanser än vad som är sakligt motiverat.

I en nyligen avlämnad proposition (prop. 1989/90:85) föreslås att summarisk process skall handläggas av kronofogdemyndigheterna i stället för tingsrätterna. Det ändrade huvudmannaskapet förutsätts minska resursbehovet i tingsrätterna. Vid beräkning av utgifterna för de allmänna domstolarna har förutsatts att summarisk process överförts till kronofogdemyndigheterna per den 1 januari 1992. Övriga förändringar i tabellen sammanhänger bl.a. med vissa investeringar på dataområdet.

Regeringen har i december 1989 beslutat en proposition om meritvärderingen vid tillsättning av domartjänster och om en snabbare och sammanhållen domarbana (prop. 1989/90:79). I propositionen föreslås bl.a. att alla ordinarie domartjänster skall tillsättas efter en skicklighetsbedömning och att domarutbildningen skall koncentreras och förkortas. Förslagen syftar till att trygga domarkårens höga standard även i framtiden.

Domstolsväsendet och åklagarväsendet deltar nu i försöksverksamhet med treåriga budgetramar. Härigenom har möjligheterna till långsiktig planering och smidigare användning av anslagsmedlen ökat, något som är särskilt betydelsefullt med hänsyn till den växande arbetsbördan. Satsningarna på ADB har intensifierats.

Också inom åklagarväsendet finns svårigheter att rekrytera och behålla främst yngre jurister. Riksåklagaren har emellertid under det gångna året

gjört stora ansträngningar för att förbättra rekryteringsläget och har därvid bl.a. anlitat utomstäende konsulthjälp. Bilaga 1.2

Efter mönster av det framtidsinriktade arbete som pågår beträffande domstolsväsendet har nu inletts en motsvarande verksamhet för åklagarväsendets del. Möjligheterna att renodla åklagarnas arbetsuppgifter kommer att undersökas, liksom frågor rörande ett effektivare förundersökningsförfarande och en utvidgad användning av ordningsbot och strafföreläggande.

Rättshjälp m.m. Rättshjälp innebär att staten betalar en viss del eller alla kostnader för enskilda personer som behöver hjälp med juridiska frågor. Bestämmelser om rättshjälp finns i rättshjälpslagen (1972:429). Det finns fyra olika typer av rättshjälp: allmän rättshjälp (för privaträttsliga tvister, t.ex advokathjälp vid äktenskapsskillnad). rättshjälp åt misstänkt i brottmäl (bl.a. offentlig försvarare), rättshjälp genom offentligt biträde (t.ex. juridiskt biträde till asylsökande) och rådgivning (kort konsultation). Enligt i huvudsak samma regler betalas kostnader för målsägandebiträde enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

Utpifterna styrs huvudsakligen av antalet mål och ärenden vid domstolarna men också av antalet asylsökande.

Under budgetären 1983/84-1988/89 ökade utgifterna för rättshjälp med i genomsnitt 115t per år och uppgick till 404 milj. kr. under budgetåret 1988/89.

Under sistnämnda budgetår ökade utgifterna med 27 90 jämfört med budgetåret 1987/88. Den relativt kraftiga ökningen beror på flera olika faktorer. Kostnadsökningen för allmän rättshjälp sammanhänger med de nya regler för rättshjälp som trädde i kraft from 1 juli 1988. De nya reglerna innebar bl.a. att rättshjälpsavgifterna sänktes och att inkomstgränsen höjdes från 110 000 kr. till en årsinkomst motsvarande sju basbelopp. En annan faktor av betydelse för utgiftsökningen är att antalet brottmål ökat och som en följd därav kostnaderna för offentlig försvarare. Beroende på en ökning av antalet asylsökande har utgifterna för rättshjälp genom offentligt biträde stigit.

Utgifterna för rättshjälp antas vara konstanta under långtidsbudgetperioden.

Kriminalvården

Utnyttjandet av kriminalvårdsanstalter och häkten Mellan åren 1984 och 1986 var beläggningsnivån vid kriminalvårdsanstalter och häkten i stort sett oförändrad. Under åren 1987 och 1988 ökade beläggningen vid kriminalvårdsanstalterna med sammanlagt 1396 och vid häktena med sammanlagt 25 9c. Under år 1989 har beläggningen vid såväl anstalter som häkten legat på ungefär samma nivå som under år 1988. Vid anstalterna har läget förbättrats något genom att sammanlagt 200 tidigare stängda platser vid slutna anstalter åter har tagits 1 bruk.

Beräkningarna i långtidsbudpeten förutsätter att beläggningen vid anstalter och häkten inte ökar under perioden.

Bilaga 1.2 Kriminalvården har under senare tid varit föremål för ett omfattande översynsarbete. Översynen har rört såväl kriminalvårdsverkets organisation som förutsättningarna för straffverkställigheten i anstalt i olika avseenden.

En utgångspunkt för den förestående omorganisationen av kriminalvårdsverket är att ansvaret för beslutsbefogenheter och andra arbetsuppgifter bör delegeras till den lokala nivån i så stor utsträckning som möjligt. Arbetet vid kriminalvårdsstyrelsen och vid den regionala organisationen bör koncentreras på övergripande frågor. Inom kriminalvårdsstyrelsen pågår vidare ett arbete med att formulera målen för kriminalvårdens olika verksamhetsgrenar. Resultatet av detta arbete skall bl.a. ligga till grund för den övergång till målstyrning som avses ske i samband med decentraliseringen och omorganisationen.

En översyn av kriminalvårdens innehåll och verksamhetsformer påbörjades under hösten 1988. Översynen, som bedrivs av en arbetsgrupp inom regertingskansliet i samarbete med kriminalvårdsstyrelsen, harien första etapp avsett kriminalvärden i anstalt och gäller nu frivården. Översynen har bl.a. resulterat i ett uppdrag till kriminalvårdsstyrelsen beträffande lokala handlingsplaner vid kriminalvårdsanstalterna. Enligt riktlinjerna för uppdraget skall handlingsplanerna omfatta såväl verkställighetsinnehåll som utveckling av personalens roll i anstaltsarbetet.

Avsikten är att det samlade resultatet av omorganisationen av kriminalvårdsverket och de åtgärder som nu övervägs inom kriminalvårdsstyrelsen skall skapa förutsättningar för ett bättre innehåll i straffverkställigheten och ett effektivare utnyttjande av kriminalvårdens samlade resurser samt förbättrad styrning och uppföljning.

Allmänna val Posten innefattar kostnaderna för allmänna val. Året innan ett valår uppkommer utgifterna för valsedlar, kuvert samt ersättning till vissa myndigheter och verk för biträde I samband med allmänna val. Dessa utgifter beräknas till ca 35 milj. kr. Under ett valår beräknas utgifterna till ca 100 milj. kr. huvudsakligen för valmaterial samt ersättning till postverket.

Bilaga 1.2

III. Utrikesdepartementet

Milj. kr.. 1990/91 års prisnivå

Genom- Förändring till Genomsnittlig snittlig procentuell procentuell förändring förändring 83/84—- 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95 — 90/91- 88/89 94/95

Totala utgifter 3,5 0 15005 +105 +228 ++289 +=—+299 1,5 % därav Internationellt 4,4 96 12 800 —+49 +1i2 +140 = +204 1,04 utvecklingssamarbete

organisationer Källa: Riksrevisionsverket och utrikesdepartementet

Utrikesdepartementets verksamhetsområde omfattar utrikespolitik, internationellt utvecklingssamarbete och handelspolitik.

Till utrikesdepartementet hör bl.a. utrikesrepresentationen med 115 iönade utlandsmyndigheter och 425 honorärkonsulat.

Realekonomisk fördelning av utgifterna

Konsumtion

Investeringar Övr. trans- Hushålls—fereringar =5 a trans-

(Inkl. bistånd) É = Ifereringar

= =>

Nära 90 26 av utgifterna avser internationellt utvecklingssamarbete, i figuren betecknat som övriga transfereringar. Utgifter för konsumtion avser huvudsakligen utrikesförvaltningen.

Utgiftsstyrande faktorer Den största enskilda posten inom utrikesdepartementets verksamhetsområde är internationellt utvecklingssamarbete. Enligt riksdagsbeslut skall biståndsramen uppgå till 196 av BNI. Detta innebär att BNI:s utveckling är den viktigaste utgiftsstyrande faktorn inom utrikesdepartementets område. Nya krav och möjligheter i det internationella utvecklingssamarbetet kräver 54

anpassning bäde inom biståndsadministrationen och analysen av formerna Prop. 1989/90:150

för verksamhetens genomförande. Bilaga 1.2

Långtidsbudgeten, som avser perioden 1990/91—1994/95, bygger på de förutsättningar som gäller för regeringens förslag för budgetåret 1990/91. Några beslut som påverkar verksamhetens omfattning i förhållande till 1990 års budgetproposition har inte fattats.

Utgifter i samband med Sveriges deltagande i internationella organisationer fastställs efter förhandling mellan de medverkande staterna och fördelas efter överenskomna fördelningsnycklar.

Exportkreditnämnden redovisar i sin skrivelse till regeringen angående verksamheten m.m. regelmässigt en prognos för utvecklingen av verksamheten under den närmaste treårsperioden. EKN har också gjort försök att prognostisera belastningen på statsbudgeten. Nettobelastningen väntas de närmäste ären uppgå till ca 100 milj. kr.

Utrikespolitik Öst-väst-relationerna kan i stort förväntas att kvarstå som en central dimension i det internationella systemet under 1990-talet. Det bilaterala förhållandet mellan Förenta staterna och Sovjetunionen befinner sig för närvarande i ett positivt utvecklingsskede. Det gäller inte minst nedrustningsområdet.

Omdaningen i Sovjetunionen har fått omfattande återverkningar såväl

inom som utanför Sovjetunionen. En snabb demokratisering har inletts i flertalet östeuropeiska stater. Förändringsprocessen rymmer dock ännu betydande osäkerhetselement. Det är idag utomordentligt svårt att med säkerhet säga något om den ordning som kan komma att ersätta den som hittills rått under efterkrigstiden.

Mot bakgrund av den historiska händelseutvecklingen i Östeuropa har regeringen föreslagit att ett utrymme om I miljard kr. under en treårsperiod skapas för insatser inom området. Av denna miljard redovisas 900 milj. kr. under biståndsbudgeten.

Det alleuropeiska samarbetet inom ramen för Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) har kommit in i ett nytt och intensivare skede. Förutsättningarna för detta samarbete har förbättrats avsevärt.

De militära förhandlingar som våren 1989 inleddes i Wien, syftande bl.a. till en nedskärning av de konventionella styrkorna i Europa, kan komma att leda till för europeisk säkerhet betydelsefulla resultat redan under år 1990.

ESK, som är ett alleuropeiskt forum av unikt slag, kommer att ha en betydelsefull roll att spela vid utformningen av Europas framtid under nya förutsättningar. Samarbetets utformning och organisatoriska ramar kommer under den närmaste tiden att bli föremål för intensiva diskussioner. Viktiga beslut rörande den framtida ESK-processen kan förväntas vid det fjärde s.k. uppföljningsmötet i Helsingfors år 1992.

Sveriges säkerhet är i hög grad beroende av den internationella utveck-

lingen, särskilt utvecklingen i vårt närområde. Det finns anledning att tro att den avspänning som för närvarande präglar öst-väst-relationerna kommer att få positiva återverkningar även på säkerheten i Norden. Det förefaller dock klart att Nordeuropa och angränsande havsområden även framdeles av 55 militärallianserna kommer att tillmätas stor strategisk betydelse.

Även i Västeuropa pågår stora förändringar. Utvecklingen inom EG kan successivt väntas päverka förutsättningarna för såväl inom-europeiskt, som Bilaga 1.2 I vidare mening internationellt, samarbete. Det är viktigt för Sverige att etablera ett så nära och omfattande samarbete med EG som möjligt, så längt det är förenligt med neutralitetspolitiken.

Mot bakgrund av de avtagande stormaktsmotsättningarna kan FN:s möjligheter att bidra till en fredlig utveckling i världen, till att utveckla och stärka folkrätten. liksom till att undanröja missförhållanden och orättvisor mellan länder, komma att stärkas ytterligare under åren framöver. Medlingsoch fredsbevarande insatser i delvis nya former kan bli aktuella.

Det är ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att värna om folkrättens regler om respekt för staters suveränitet och territoriella integritet. Främjandet av de mänskliga rättigheterna är ett annat grundläggande element i vår utrikespolitik. MR-frågorna väntas få en ökad uppmärksamhet både nationellt och internationellt. Sveriges engagemang och åtaganden på detta område ställer anspråk på ökade insatser och resurser. Samtidigt måste Sverige också uppfylla de åtaganden som görs från svensk sida genom att vi ansluter oss till de internationella överenskommelserna på området. En omfattande rapporteringsskyldighet skall fullgöras till internationella organ. Härtill kommer att antalet klagomål mot Sverige inför den europeiska kommissionen och domstolen för de mänskliga rättigheterna har ökat kraftigt de senaste åren. Hur utvecklingen kommer att bli 1 den närmaste framtiden är svårt att förutsäga, men det kan inte uteslutas att en viss förändring av de nuvarande arbetsformerna kan behöva övervägas. Andra för Sverige viktiga folkrättsliga frågor är havsrätten med tillhörande avgränsningsfrågor, miljörätten och rymdrätten.

Den intensiva utvecklingen av de internationella förbindelserna medför att Sverige ärligen ingår ett antal avtal med främmande makter. Förhandlingsarbetet kräver traktatsrättslig medverkan i stor omfattning. En annan viktig rättslig fråga är utlänningsärendena och då inte minst flyktingfrågan. Dessa utlänningsärenden tenderar vid många utlandsmyndigheter att ta i anspråk mer och mer av departementets resurser. Sedan år 1982 har antalet utlänningsärenden vid utltandsmyndigheterna fördubblats. Den kraftiga ökning som under det sista året har skett av antalet viseringsärenden vid t.ex. .utlandsmyndigheterna i Östeuropa ställer stora krav på flexibilitet i organisationen.

Internationellt utvecklingssamarbete Biståndsramen uppgår årligen, i enlighet med riksdagens beslut, till 192 av BNI. Enligt regeringens förslag för budgetåret 1990/91 fördelas ramen med 27.490 som bidrag till internationella biståndsprogram, 52,29c för utvecklingssamarbete genom SIDA, och 16,37 för andra biståndsprogram bl.a. ukrediter. forskningsstöd. projektbistånd till vissa länder och särskilt bistånd till skuldtyngda länder. För biständets administration och information beräknas 2.456 av totalramen.

Världsekonomin präglas av fortsatta strukturella förändringar. Samtidigt som vi i många stycken ser en alltmer integrerad värld ser vi också nya regio-

nala ekonomiska maktcentra växa fram. U-ländernas betydelse för en stabil utveckling av världsekonomin blir allt tydligare liksom hur olika förutsätt- Bilaga 1.2 ningar är för utvecklingen i olika u-länder eller grupper av u-länder. Härvid framstår den fortsatta skuldkrisen i en stor del av främst Afrika och Latinamerika som särskilt allvarlig. De minst utvecklade länderna är de som har svårast att anpassa sig till de stora förändringarna i den internationella ekonomin och finna en väg till utveckling. Flera av dem har svåra skuldproblem. Både bilateralt och i det internationella utvecklingssamarbetet behövs omfattande och långsiktiga insatser för dessa länder.

Ett förbättrat internationellt klimat har lett till framsteg i flera regionala konflikter. I den återuppbyggnad som behöver följa har biståndet viktiga uppgifter, liksom i u-länder där en övergång från diktatur till mer demokratiska styresformer kunnat ske.

Ett område som också fått ökad internationell uppmärksamhet under de senaste åren, och där samlade insatser behövs, är miljöfrågorna. För u-länderna gäller här att fattigdomen i sig leder till miljöförstöring och att den är ett hinder för ett aktivt deltagande i det internationella samarbetet på detta område.

Förändringar och utvecklingstendenser som nu är uppenbara gör att utvecklingssamarbetet ställs inför både nya krav och möjligheter. Inom utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete bedrivs ett omfattande analys- och utredningsarbete för att möta dessa krav och möjligheter. Arbetet kräver en fortlöpande förankring hos alla inblandade, t.ex. de olika biståndsmyndigheterna, varför det bedrivs i nära samråd med olika aktörer utanför regeringskansliet.

Handelspolitik Som litet och högt industrialiserat land är Sverige för sitt välstånd beroende av ett omfattande och fritt handelsutbyte med omvärlden. Därför är det ett centralt mål för vår handelspolitik att bidra till att bevara och vidareutveckla en världshandel byggd på frihandelns principer.

Prognosen för den svenska bytesbalansens utveckling under de närmaste åren är oroande. Ett kraftigt överskott i handelsbalansen kommer framöver att bli än viktigare för att balansera de negativa posterna i bytesbalansen.

Det internationella handelssystemet är framför allt reglerat i GATT — det allmänna tull- och handelsavtalet. Sverige deltar aktivt i den pågående GATT-rundan, som syftar till att bl.a. stärka reglerna för internationell frihandel, och att utsträcka dem till nya områden, t.ex. tjänstehandeln.

Genom EFTA och frihandelsavtalet med EG är Sverige en del av ett västcuropeiskt frihandelsområde för industrivaror. Omkring 3/4 av vår utrikeshandel — import såväl som export — sker med övriga länder inom detta område. Också utöver varuhandeln har Sverige merparten av sina internationella kontakter och sitt samarbete med länderna i Västeuropa. Bl.a. därför är det av största vikt för Sverige att samarbetet mellan EFTA-länderna och EG kan breddas och fördjupas, såväl inom som utom frihandelsavtalens ramar.

Utvecklingen i Östeuropa i riktning mot demokrati och marknadseko- 57

nomi är välkommen också ur handelssynpunkt. Ett utvecklat handelssamarbete kan vara ett stöd för reformprocessen, utgöra ett instrument för kun- Bilaga 1.2 skapsöverföring och bli en språngbräda för utvidgade kontakter och samarbete på andra områden.

Även många utomeuropeiska marknader är viktiga för den svenska handeln. Fortlöpande ansträngningar måste göras inom handelspolitikens ram för att vidmakthålla svenska marknadsandelar i USA och i Japan samt i de snabbt växande ekonomierna i Stilla Havs-Asien.

Bilaga 1.2

IV. Försvarsdepartementet

Milj. kr., 1990/91 års prisnivå

Genom- Förändring till Genom-

snittlig snittlig

procentuell procentuell

förändring förändring

83/84—- 90/91—-

88/89 90/91 91/92 92/93 93/94 — 94/95 94/95 Totala utgifter +1,390 35454 —522 —73 0 0 0,42 därav

Militärt försvar +1,956 33 150 -—522 ——73 0 0 -0,490

Civila sektorer/ funktioner —-5 296 1939 0 0 0 0 0 Källa: Riksrevisionsverket och försvarsdepartementet

Försvarsdepartementets verksamhetsområde omfattar utgifter för totalförsvarets militära och civila delar samt övrig verksamhet inom totalförsvaret.

De totala utgifterna under försvarsdepartementet ökade realt med drygt

9& under perioden 1983/84—-1988/89. Samtidigt minskade utgifterna för civila sektorer med 5,2 Ze. Detta beror till stor del på att antagandena om krigs och krisers längd och karaktär ensades i försvarsbeslutet 1987. Till följd härav kunde vissa lager minskas.

Utgifterna styrs av, i regel, femåriga försvarsbeslut. Inför ett försvarsbeslut tillsätter regeringen en parlamentarisk försvarskommitté som bereder myndigheternas planeringsunderlag och gör en analys av det säkerhetspolitiska läget m.m. Med utgångspunkt i denna analys av bl a hotbild, mål och ekonomiska förutsättningar för totalförsvaret ger regeringen direktiv för myndigheternas slutliga planering inför det nya försvarsbeslutet. Rapporterna över planeringen utgör underlag för försvarskommitténs slutbetänkande. Denna är slutligen underlag för regeringens särskilda proposition till riksdagen inför det nya försvarsbeslutet. Totalförsvarsbeslutet omfattar såväl den militära delen som den civila delen av totalförsvaret.

Det nu gällande försvarsbeslutet fastställdes genom riksdagens beslut i juni 1987 och innehåller mål och planeringsram för perioden 1987/88- 1991/92. Budgetåret 1990/91 utgör alltså det fjärde året i försvarsbeslutsperioden. Riksdagen har därefter i senare beslut förändrat de ekonomiska förutsättningarna under beslutsperioden (prop. 1987/88:100, bil. 6, FöU 11, rskr. 346 och 1987/88:150 bil. 8, FöU 13, rskr. 386). Härutöver har planeringsramarna påverkats av ett antal mindre beslut. Ett nytt, och med ett år tidigarelagt, totalförsvarsbeslut väntas fattas våren 1991.

1990) års långtidsbudget utgår från den inriktning, uppgiftsbeskrivning och resursfördelning som bestämts i 1987 års försvarsbeslut med de ändringar som följer av senare beslut och de beslut som riksdagen väntas fatta med utgångspunkt i budgetpropositionen som nyligen lämnats till riksdagen. I avvaktan på det kommande försvarsbeslutet har för budgetåret 1991/92 och därpå följande budgetår förutsätts en oförändrad verksamhet i förhållande 59

till budgetäret 1990/91 med undantag för vissa tidsbegränsade program och Prop. 1989/90:150

medelstillskott. Bilaga 1.2

Realekonomisk fördelning av utgifterna

Övr. transfereringar Kommuntransfereringar Investeringar Hushållstransfereringar

Konsumtionsutgifter består till stor del av löner. Huvuddelen av försvarets investeringar antas inte ha någon civil alternativ användning och betraktas därmed i realekonomiska termer som konsumtion. Detta förklarar den extremt stora andel konsumtionsutgifter för försvarsdepartementet.

Militärt försvar Planeringsramarna för det militära försvaret har för budgetåret 1990/91 angetts till 28,3 miljarder kr. i pris- och löneläget februari 1988. Enligt beslut skall planeringsramen höjas varje budgetår till och med budgetåret 1991/92 med 200 milj. kr. Riksdagen har utöver detta beslutat om ett tillskott till ramen på 625 milj. kr. under budgetäret 1990/91 för förbättrade repetitionsövningar inom armén och marinen samt för utökad materielutveckling. Riksdagen har härutöver beslutat att under försvarsbeslutsperioden tillföra det militära försvaret 700 milj. kr. t.o.m. 1991/92 för skydd mot främmande undervattensverksamhet.

Utgiftsramen för budgetåret 1990/91 uppgår till 30 150 milj. kr. i prisläget

februari 1989.

Den militära utgiftsramen priskompenseras med ett försvarsprisindex som beräknas enligt den princip som fastställdes i 1987 års försvarsbeslut. Försvarsprisindex är cn sammanvägning av fem officiella indexserier. Den förväntade priskompensationen från prisläget februari 1989 till medelprisläget 1990/91 utgör 3 miljarder kr. för budgetåret 1990/91.

Enligt försvarsbeslutet 1987 skall totalförsvarets militära del ges följande huvudsakliga inriktning. - På den allmänna värnpliktens grund prioriteras åtgärder som syftar till

att höja krigsorganisationens kvalitet och utbildningsnivå samt åtgärder

för att modernisera och komplettera befintliga och beslutade system så

att deras verkan förbättras. Underrättelsetjänsten skall förbättras. - Luftförsvarets utveckling och verkansmöjligheter prioriteras. Moderna

vapen och elektroniska motmedel samt förbättrad stridsledning och Iuft-

bevakning tillförs. Luftvärn med längre räckvidd utökas. En långsiktig 60

inriktning skall skapas för att förbättra flygstridskrafternas jaktbeväp- Prop. 1989/90:150

ning. Bilaga 1.2 = Antalet ubåtar utökas på sikt och moderna tunga kustrobotförband till-

förs. Ubåtsskyddets kvalitet höjs genom ett antal åtgärder.

Totalförsvarets civila del För totalförsvarets civila del beräknas den ekonomiska planeringsramen för budgetåret 1990/91 uppgå till 2037 milj. kr. i genomförandeprisläge 1990/91. Den civila planeringsramen priskompenseras eniigt ctt civilt prisindex som återspeglar pris- och löneutvecklingen.

Den ekonomiska planeringsramens storlek är styrande för utgifterna inom den civila delen av totalförsvaret.

Utgifterna för totalförsvarets civila del under budgetåret 1990/91 beräknas totalt uppgå till 3264 milj. kr. Förutom den del på 2037 milj. kr. som ingår i planeringsramen utgör 687 resp. 540 milj. kr. kapitalkostnader resp. övriga kostnader som beräknas utanför denna ram. Av utgifterna för totalförsvarets civila del redovisas i tabellen endast de utgifter som hör till funktioner under

försvarsdepartementets verksamhetsområde (Civil ledning och samordning,

Befolkningsskydd och räddningstjänst, Psykologiskt försvar, Försörjning med industrivaror utom livsmedelsförsörjning och energiförsörjning samt Kyrklig beredskap). Dessa utgifter uppgår för budgetåret 1990/91 till 1939 milj. kr. Utgifterna för övriga funktioner inom totalförsvarets civila del redovisas under resp. departements verksamhetsområde.

I princip omfattar totalförsvarets civila del all samhällelig verksamhet som avses fortgå i krig. I budgetsammanhang är dock avgränsningen snävare och avser endast anslag eller delar av anslag som är direkt riktade mot beredskapsuppgifter.

För den civila delen av totalförsvaret innebär inriktningen enligt nu gällande försvarsbeslut bl.a. förstärkningar av uthållighet och kapacitet för hälso- Och sjukvård i krig, en fortsatt satsning på förbättrad beredskap vid myndigheterna och en stärkt beredskap inom kommunalteknisk försörjning.

Inriktningen av befolkningsskyddet i krig förändras i enlighet med försvarsbeslutet. Det framtida skyddsrumsbyggandet kommer som en följd härav att koncentreras till sådana områden där mer betydande risker bedöms finnas för civilbefolkningen.

Övriga verksamheter

Övriga verksamheter omfattas i huvudsak av Sveriges medverkan i FN:s fredsbevarande arbete.

Bilaga 1.2

V. Socialdepartementet

Milj. kr., 1990/91 års prisnivå

Genom- Förändring till Genom-

snittlig snittlig

procentuell procentuell

förändring förändring

83/84— 90/91—-

88/89 II 9192 9293 93/94 — 94/95 94/95

Totala utgifter +11,87e = 278976 +8122 +4430 +4924 +4679 +2,090

därav ATP +13,69 82 010 +3 694 +3 220 +3 110 +3160 +3,892 Folkpensioner

inkl. KBT + 996 63 730 + 261 — 293 — 334 — 432 —-0,290 Delpension + 2,8K 1800 + 90 + 65 + 65 + 10 — 0,096 Sjukförsäkring +17,99c 60.090 + 459 + 469 + 491 + 515 +0.89c Arbetsskadeförsäkring +37,296c 11 600 + 600 + 600 + 600 + 600 +5,296 Ekonomiskt stöd till barnfamiljer

Socialt behandlingsarbete, . alkohol- och narkotikapolitik - 3,04 1 044 - - - - - Övrigt +18,4 46 398 + 17 - - - - Källor: Riksrevisionsverket och socialdepartementet

Socialdepartementets verksamhetsområde omfattar stöd till barnfamiljer, pensioner, sjuk- och arbetsskadeförsäkring, hälso- och sjukvård, äldre- och handikappomsorg, alkohol och narkotikafrågor samt övrig socialtjänst. Huvuddelen av verksamheten inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten bedrivs av kommuner och landsting.

De samlade utgifterna inom verksamhetsområdet motsvarar omkring en tredjedel av bruttonationalprodukten och beräknas år 1990 komma att uppgå till ca 400 miljarder kr. Landstingens och kommunernas kostnader för sjukvård, barnomsorg och socialtjänst utgör ca [20 miljarder kr. av totalsumman. De totala statliga utgifterna inom departementets verksamhetsområde inkl. såväl inom som utanför statsbudgeten för budgetåret 1990/91 beräknas till ca 279 miljarder kr., varav 116 miljarder kr. redovisas på statsbugetens utgiftssida, 80 miljarder kr. på statsbudgetens inkomstsida samt 84 miljarder kr. utanför statsbudgeten. Sistnämnda belopp avser utgifter för ATP- och delpensioner.

Realekonomisk fördelning av utgifterna

Bilaga 1.2

Investeringar

Övr. transfereringar. |Konsumtion

Kommuntrans- Hushållstransfereringar fereringar

En mycket stor del (81 9c) av utgifterna utgörs av transfereringar till hushåll. De mest omfattande är folkpensioner, barnbidrag, sjukpenning och föräldrapenning.

Transfereringarna till hushåll ökar under perioden. Huvuddelen av ökningen ligger inom områdena ekonomiskt stöd till barnfamiljer inklusive barnomsorg.

Kostnaderna för folkpensioner och KBT minskar till följd av att allt fler pensionärer är berättigade till ATP, vilken finansieras utanför statsbudgeten.

Transfereringarna till kommuner utgör 18 96 av utgifterna. De mest betydande är statsbidragen till barnomsorg och äldreomsorg samt till hälso- och sjukvården.

Transfereringarna till kommuner ökar under perioden, vilket är en effekt av en fortsatt utbyggnad av barnomsorgen. Den är i sin tur en följd av dels befolkningsutvecklingen, dels riksdagsmålet om full behovstäckning.

En liten del av utgifterna (1,4 96) är egen konsumtion, förvaltningsutgifter m.m.

Utgiftsstyrande faktorer Den faktor som har störst betydelse för utvecklingen inom det sociala området är befolkningsutvecklingen. Ett ökat födelsetal innebär ökade krav på främst föräldraförsäkring och barnomsorg. En ökning av antalet äldre innebär höjda utgifter för pensioner och ökade kostnader för vård och omsorg.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har också stor betydelse för möjligheterna att möta behoven inom vården och omsorgen. Det finns f.n. rekryteringsproblem inom vissa delar av vård och omsorg. Problemen kan förväntas bli större när ungdomskullarna minskar och olika typer av ledigheter, t.ex. föräldraledighet och semester ökar.

De statliga utgifterna inom sociala sektorn beräknas under den period långtidsbudgeten omfattar öka med ca 22 miljarder kr. Största delen av den beräknade utgiftsökningen kommer att inträffa utanför statsbudgeten. Ökningen ligger främst inom ATP-systemet till följd av att allt fler pensionärer blir berättigade till allt högre pensioner.

Familjepolitik

Bilaga 1.2 Statens del av familjepolitiken omfattar dels det ekonomiska stödet till barnfamiljer inkl. föräldraförsäkring i form av barnbidrag, bidragsförskott, värdbidrag och barnpensioner, dels statsbidraget till kommunerna för barnomsorg. De totala utgifterna beräknas för budgetåret 1990/91 till ca 44 miljarder kr.

Tabell 1. Totala statliga utgifter för familjepolitik Milj. kr., 1990/91 års pris- och lönenivå

Förändring till Genomsnittlig

procentuell

förändring

90/91 91/92 92/93 93/94 94/95 —1990/91-94/95

Källa: Socialdepartementet

Föräldraförsäkring Genom föräldraförsäkringen ges föräldrar rätt till ledighet och ersättning för vård av barn. Till föräldraförsäkringen räknas föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenning. Ersättningen från föräldraförsäkringen utges med belopp som motsvarar förälderns sjukpenning. För den som inte har någon sjukpenninggrundande inkomst eller har låg sådan utges ersättning på en garantinivå som är 60 kronor per dag.

Föräldraförsäkringen är en integrerad del av sjukförsäkringen såväl vad gäller finansiering som administration. Finansieringen skall till 85 2c ske genom sjukförsäkringsavgiften, som f.n. är 10.1 0 av avgiftsunderlaget, lönesumman och till 15 26 genom bidrag från statsbudgeten.

Utgifterna för föräldrapenningen är huvudsakligen beroende av antalet födda barn och föräldrarnas förvärvsinkomstert. Antalet födda barn beräknas öka nägot under långtidsbudgetperioden. Från och med den 1 juli 1989 utges ersättning på förälderns sjukpenningnivå under 12 månader och därefter under ytterligare 3 månader med ersättning på garantinivån, 60 kr./dag.

Barnbidrag Utgiftsstyrande faktorer för de allmänna barnbidragen är totala antalet barn, antalet barn i varje familj samt bidragets storlek. Vid ingången av år 1989 fanns det ca 1 619 000 barn under 16 år. Enligt den senaste befolkningsprognosen beräknas antalet öka successivt.

Bidrapen fastställs av statsmakterna genom särskilda beslut och uppgår fr.o.m. den 1 januari 1990 till 6 720 kr. per år och barn under 16 år. Härtill kommer flerbarnstillägg om någon uppbär barnbidrag för tre eller flera 64

barn. Studerande som uppbär studichjälp inräknas vid beräkningen av fler- Prop. 1989/90:150 barnstillägg. Bilaga 1.2

I anslutning till förslaget om ett nytt skattesystem föreslås också en kraftig höjning av barnbidraget. Höjningen genomförs i två steg. Den I januari 1991 höjs barnbidraget med 2 280 kr. till 9 000 kr. per år och barn. Höjningen avses kompensera barnfamiljerna för den relativa försämringen i form av de höjda boendekostnader som skattereformen i vissa fall kan förväntas leda till.

Höjningen av barnbidragsbeloppen 1991 och det nya bidraget i olika familjestorlekar framgår av nedanstående tablå:

Källa: Sociwldepartementet

Den 1 januari 1992 höjs barnbidraget med ytterligare 1 020 kr. per år och barn. Medelsberäkningarna för allmänna barnbidrag för budgetäret 1990/91 har med hänsyn tagen till den föreslagna höjningen beräknats till ca 14 miljarder kr.

Bidragsförskott

Barn vars föräldrar lever åtskilda kan få bidragsförskott. Bidraget utgörs av 40 Sa av basbeloppet per år. Kostnaderna för bidragsbeloppet beror främst på det totala antalet barn som lever skilda från någon eller båda av föräldrarna, de underhållsskyldiga föräldrarnas betalningsförmåga samt underhållsbidragets nivå. Under långtidsbudgetperioden beräknas en viss volymökning ske.

Underhållsbidragskommittén pekar i sitt betänkande Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn (SOU 1990:88) på flera problem med nuvarande bidragsförskottssystem.

Nuvarande system ger en sammanblandning mellan underhållsbidrag och bidragsförskott som ger icke önskvärda effekter. Om underhållsbidraget understiger garantinivån saknar vårdnadshavaren intresse att medverka till att underhållsbidraget höjs. Olika manipulationer för att hålla underhållsbidraget nere kan förekomma i syfte att maximera samhällsstödet. Detta leder till att nuvarande system delvis är okontrollerbart ur kostnadssynpunkt.

Barnomsorg Statsbidrag lämnas till kommunerna för driften av olika former av barnomsorg. Statsbidragsberättigade är kommunala daghem och familjedaghem, föräldrakooperativ samt daghem med särskild pedagogik. Enligt riksdagens

5 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 150. Bilaga 1.2

principbeslut år 1985 skall alla barn över ett och ett halvt års ålder beredas plats i en organiserad förskoleverksamhet senast år 1991. Bilaga 1.2

De senaste årens höga födelsetal. den ökande invandringen samt den fortsatta ökningen av andelen förvärvsarbetande kvinnor med förskolebarn, innebär att det krävs en fortsatt kraftig utbyggnad av antalet platser inom barnomsorgen för att målet om full behovstäckning skall kunna uppnås.

Det statliga stödet till barnomsorgen beräknas till ca 12 miljarder kronor för budgetåret 1990/91. Statens bidrag till barnomsorgen styrs av antalet barn som får del av verksamheten. Beräkningarna i långtidsbudgeten har gjorts med utgångspunkt i kommunernas barnomsorgsplaner och med hänsyn tagen till de senaste årens höga födelsetal och kvinnors förvärvsfrekvens samt den utbyggnad som behövs för att nå målet för full behovstäckning år 1991. Efterfrågan på barnomsorgsplatser har således ökat mer än väntat. Utbudet av platser försämras främst av svårigheterna att rekrytera personal, främst I storstadsområdena samt mark- och lokalbristen.

Socialförsäkringen Socialdepartementet ansvarar för följande förmåner inom socialförsäkringssystemet: + Föräldratörsäkring + Sjukförsäkring inkl. tandvårdsförsäkring >" Arbetsskadeförsäkring " Folkpension och pensionstillskott " Allmän tilläggspension (ATP) + Delpension

Den ekonomiska omfattningen av denna del av socialförsäkringen beräknas under budgetåret 1990/91 uppgå till ca 251 miljarder kr. Utgifterna på statsbudgeten uppgår till 167 miljarder kr.

Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna svarar för merparten av socialförsäkringsadministrationen. Riksförsäkringsverkets utgifter finansieras helt på statsbudgetens utgiftssida. För försäkringskassorna finansieras 15 246 av utgifterna på utgiftssidan och resterande del med socialavgifter på statsbudgetens inkomstsida. Utgifterna påverkas bl.a. av ärendebelastningen, effektiviteten och produktiviteten samt försäkringssystemets utformning. De totala utgifterna för administrationen beräknas för budgetåret 1990/91 till 4,7 miljarder kr.

Sjukförsäkring Sjukförsäkringssystemet omfattar hela befolkningen. Försäkringen ger rätt till dels sjukpenning vid sjukdom med 90 4 av arbetsinkomsten upp till 7,5 gånger basbeloppet (222 700 kr. år 1990), dels ersättning i samband med läkarvård och annan sjukvårdande behandling, läkemedelsinköp, tandvård, sjukvård samt sjukresor.

. so . a . aa Bilaga 1.2

Utgifterna för sjukpenning bestäms av antalet sjukpenningförsäkrade, löneutvecklingen och antal ersatta sjukpenningdagar (sjuktalet). Även arbetsmarknadssituationen har betydelse.

I löpande priser har utgifterna ökat från 8 miljarder kr. år 1975 till prognostiserade 38 miljarder kr. för år 1990. Räknat i 1990 års pris är ökningen 12,5 miljarder kr. eller 48 Ze. Av denna ökning avser ca 4,5 miljarder kr. utgifter för timsjukpenningreformen. Timsjukpenning infördes den 1 december 1987 och innebär bl.a. att reglerna om att sjukpenning inte utges för insjuknandedagen (karensdag) eller för vissa fridagar slopades.

Tabell 2. Utvecklingen av antalet sjukpenningförsäkrade, sjuktal och sjukpenningutgifter åren 1975-1990

F

Källa: Socialdepartementet

Från 1975 till 1983 sjönk sjuktalet från 22 enheter till 18,4 enheter. I oförändrad pris- och lönenivå sjönk utgifterna med ca 5 miljarder kr. Från 1984 har sjuktalet successivt stigit, totalt med ca 8 enheter till 26,6 och utgifterna har ökat med ca 16 miljarder kr.

Orsakerna till denna utveckling är flera. Som visas i tabell 2 råder det ett negativt samband mellan arbetslösheten och frånvaron (sjuktalet). När arbetslösheten ökar så sjunker frånvaron och tvärtom. En möjlig förklaring till detta kan vara att de försäkrade anpassar sitt sjukfrånvarobeteende efter hur stor risk de löper att bli arbetslösa. En annan tänkbar förklaring är att när sysselsättningsnivån är hög får personer med hög sjukdomsfrekvens lättare tillgång till arbetsmarknaden.

Den ökade förvärvsfrekvensen bland kvinnor har också bidragit till att sjuktalet har ökat då kvinnors sjukfrånvaro i genomsnitt är högre än männens.

En förklaring till att utgifterna har ökat är bl.a. att reallönerna ökat med i storleksordningen 10 96 sedan år 1985. Under första hälften av 1980-talet var däremot reallöncutvecklingen negativ, vilket bidrog till att utgifterna sjönk under denna period.

Tabell 3. Sjuktal, arbetslöshet och förändring av reallönen före skatt åren 1975-1990 — Prop. 1989/90:150

Källa: Soctaldepartementet

Ett annat sätt att analysera utvecklingen är att studera längden på sjukfallen. Riksförsäkringsverket (RFV) har i rapporten (R 1989:1) "Varför ökar sjuktalet” analyserat orsakerna till sjuktalsökningen mellan åren 1983 och 1987. Under denna period har sjuktalet ökat med 4,7 enheter. Av denna ökning hänför sig 0,7 enheter till ökningar I sjukfall med högst 6 sjukpenningdagar. Därav har 0.3 enheter orsakats av administrativ omläggning. Sjukfall med en varaktighet på 7—89 dagar har medfört en ökning med 0,3 sjuktalsenheter och de långa sjukfallen (minst 90 sjukpenningdagar) har stått för 3,7 enheter.

Utvecklingen under åren 1988 och 1989 präglas av samma tendens, nämligen att det i första hand är de länga sjukskrivningarna som ökar i antal och i längd. Den korta sjukfrånvaron har i viss mån också ökat. Timsjukpenningreformen, som bl.a. innebar slopandet av karensdagen, har medfört en ökning av sjuktalet med 0.4 enheter. För sjukfrånvaron som helhet har det skett en uppbromsning av utvecklingen under senare tid.

Orsakerna till att de långa sjukfallen har ökat är flera. En orsak är praxisförändringar som har lett till en generösare tillämpning. Förändringarna inncebär dels att personkretsen som kan komma ifråga för sjukpenning under yrkesinriktad rehabilitering har ökat, dels att rehabiliteringstiden kan bli avsevärt längre än tidigare.

Brister i arbetsmiljön har medfört allt fler och längre sjukskrivningar som i många fall har lett till en anmälan av arbetsskada och så småningom förtidspensionering.

Ökningen av långtidssjukskrivningen och även det ökade antalet arbetsskador har under senare år utretts och diskuterats. Åtgärder har vidtagits för att förbättra arbetsmiljöer och för att effektivisera arbetet med rehabiliteringen och i övrigt accentuera arbetslinjen framför ett passivt stöd genom kontantutbetalning. Exempel på åtgärder som nyligen föreslagits är arbetslivsfonden, vars medel skall gå till arbetsmiljöförbättringar och yrkesinriktade rehabiliterings- och anpassningsätgärder, och försäkringskassans möjlighet att köpa rehabiliteringstjänster.

Schablonmässigt ligger ett oförändrat sjuktal i förhållande till 1990 till grund för beräkningarna 1 långtidsbudgeten. Varje förändring av sjuktalet med en enhet innebär en utgiftsförändring med 1,5 miljarder kr.

. . - . re . os Bilaga 1.2 Nivån och inriktningen på ersättningarna från sjukförsäkringen till sjuk- & vårdshuvudmännen fastställs efter överläggningar mellan staten och sjukvårdshuvudmännen. Den senast träffade överenskommelsen mellan parterna avser ersättningarna under är 1990. Storleken på dessa ersättningar efter år 1990 beräknas därför i långtidsbudgeten vara oförändrade i förhållande till det året även om vissa förändringar är att vänta under perioden, bl.a. med anledning av att frågan om ansvaret för äldreomsorgen förväntas bli löst under de närmaste åren.

Beräkningarna utgår från att vissa volymökningar även sker under de närmäste åren inom områdena sjukresor (+5 96), tandvård (+1 97) och läkemedel (+5 6).

Inom sjukvärdsförsäkringen är det i huvudsak områdena läkemedel, tandvård och sjukresor som haft cen otillfredställande utgiftsutveckling. Dessa områden är för närvarande föremål för olika utredningsinsatser, vilket närmare framgår av budgetpropositionen 1990, men några beslut om konkreta förändringar är inte att vänta förrän senare under långtidsbudgetperioden.

Vid inköp av läkemedel svarar sjukförsäkringen för den kostnad som patienten inte själv betalar. Patientavgiften är högst 65 kr. vid varje inköpstilltälle. Avgiften föreslås i budgetpropositionen 1990 höjas till 75 kr fr.o.m. den I juli 1990. Vissa läkemedel och förbrukningsartiklar tillhandahålls dock kostnadsfritt för den enskilde. Det är också dessa fria förmåner som uppvisar den snabbaste utgiftsökningen för försäkringen, bl.a till följd av en successiv volymtillväxt.

På tandvärdsområdet gäller att försäkringen ersätter 40 96 av behandlingskostnaderna för den enskilde upp till 3 000 kr. och 75 Ze av kostnaderna därutöver. Taxenivån fastställs årligen av regeringen. Utgiftsutvecklingen päverkas av patienttillströmningen och antalet tandläkare som arbetar inom tandvärdsförsäkringens ram. Trots den allt bättre tandhälsan för större delen av befolkningen fortsätter försäkringens utgifter att öka på ett otillfredsställande sätt. De främsta orsakerna till detta är att nuvarande tandvårdstaxa alltjämt bygger på principerna om ersättning per prestation och att ambitionsnivån inom tandvården successivt höjts. En sådan taxekonstruktion stimulerar självfallet till en hög vårdproduktion, men styr härigenom också mot en reparativ och rehabiliterande tandvård. Detta svarar varken mot den förväntade tandhälsoutvecklingen eller mot intentionerna i tandvårdslagen, enligt vilken särskild vikt skall läggas vid de förebyggande insatserna.

Arbetsskadeförsäkring Arbetsskadeförsäkringen omfattar alla förvärvsarbetande samt personer som genomgår utbildning i den mån utbildningen medför särskild risk för arbetsskada. Den som drabbas av arbetsskada får i princip full ersättning för inkomstbortfall upp till 7,5 basbelopp (222 700 kr. år 1990).

Ersättningen omfattar dels arbetsskadesjukpenning, dels arbetsskadelivränta. Arbetsskadesjukpenningen är 100 96 av den sjukpenninggrundande inkomsten till skillnad från sjukpenningen som utges med 90 % av den sjuk- 69

penninggrundande inkomsten. Utgifterna härför redovisas helt inom arbetsskadeförsäkringen. Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan utgår livränta för mellanskillnaden av vad den skadade har i lön eller pension efter skadan och vad den skadade skulle ha haft i lön om skadan inte inträffat. En samordning med den allmänna försäkringen sker under de första 90 dagarna efter en skada.

Arbetsskadeförsäkringens utgifter styrs, förutom av pris- och löneutvecklingen, av antalet som skadas, den ersättning dessa beviljas samt tillämpningen vid prövning om rätt till ersättning föreligger.

Tabell 4. Utvecklingen av antal anmälningar och ärenden åren 1980-1989

.

Källa: Socialdepartementet

Problembeskrivning Sedan början på 1980-talet har antalet anmälningar ökat med ca 40 96 fram till år 1989 eller med i genomsnitt 3,6 26 per år. Under samma period har antalet ärenden för försäkringsmässig prövning nästan tredubblats. Som framgår av tabell 1 är det i första hand arbetsskadesjukdomarna som har ökat. Bland arbetssjukdomarna utgörs den dominerande delen av s.k. förslitningsskador.

Den liberalisering som har skett av praxis har lett till att nio av tio ärenden nu godkänns som arbetsskada. I början på 80-talet godkändes två av tre ärenden. Praxis har utvecklats så att det i allt högre grad godtas att skadlig inverkan förekommer.

Den liberalisering av praxis som har skett har sannolikt också medfört fler skadeanmälningar. En djupare analys av orsakerna till volymökningen i arbetsskadeförsäkringen har inte kunnat göras på grund av bristen på statistiskt underlag.

Den ökande ärendemängden har medfört administrativa påfrestningar för försäkringskassorna som trots betydande resurstillskott inte har kunnat avverka ärenden i den takt som de kommer in.

De långa väntetiderna utgör i sig ett hinder i rehabiliteringsarbetet då individen ofta vill ha ett beslut om arbetsskadeärendet innan han/hon är villig att delta i rehabiliteringen. Detta medför även ökade utgifter på grund av alltför långa sjukskrivningar.

Bilaga 1.2 År Sjuk- Livränta Summa Summa

Källa: Socialdepartementet

Den ökande ärendemängden i kombination med att en allt större andel av ärendena också godkänns som arbetsskada har medfört att utgifterna för försäkringen har ökat kraftigt under senare år. Ökade reallöner har bidragit till denna utgiftsökning. Sedan år 1985 har utgifterna fyrdubblats i volym.

Under år 1989 har det skett en minskning i ökningstakten både vad avser antal anmälningar och antal ärenden. För åren 1990 och 1991 antas dock antalet inkomna ärenden öka något ytterligare för att därefter under långtidsbudgetperioden ligga kvar på oförändrat hög nivå.

Realt sett antas dock utgifterna öka under långtidsbudgetperioden till följd av att = fler ärenden avgörs genom ökad produktivitet = stocken livräntetagare antas fortsätta att öka —- retroaktiva utbetalningar antas öka till följd av ökade ärendebalanser Utgiftsökningen beräknas bli 600 milj. kr. per år under perioden.

Som tidigare nämnts under avsnittet sjukpenningförsäkring kommer en rad åtgärder att vidtas för att förbättra dåliga arbetsmiljöer.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras genom en soctalavgift som för närvarande är 0,9 96 av avgiftsunderlaget. Över-resp. underskott skall redovisas mot arbetsskadefonden. Fondens kapital är för närvarande förbrukat, och utgifter utöver avgiftsinkomsterna belastar statsbudgeten. Belastningen på statsbudgeten till följd av bristande finansiering beräknas till ca 7,5 miljarder kr. för budgetäret 1990/91.

Pensioner Under detta avsnitt redovisas utgifter för folkpension, allmän tilläggspension (ATP), delpension och bidrag till kommunalt bostadstillägg till folkpension (KBT).

Utgifterna på pensionsområdet är i huvudsak beroende av befolkningsutvecklingen, främst antalet personer över 65 år, dödligheten och utvecklingen av antalet förtidspensionärer.

Pensionssystemets följsamhet till samhällsekonomin är beroende av vilket system som väljs för värdesäkring av pensionerna. I ett system där pensionerna följer prisutvecklingen som i det nuvarande systemet, garanteras pensionärerna en oförändrad köpkraft. Denna garanti medför att pensionärernas standard, jämfört med den förvärvsarbetande befolkningens, stiger vid sjunkande reallöner och tvärtom. Detta innebär att om reallönerna sjunker så påverkar det i sin tur finansieringen och därmed bördan för de förvärvsar- n

betande som blir tyngre och till och med accelererar. Om pensionssystemet i stället ges en följsamhet i förhållande till löneutvecklingen undviks dessa Bilaga 1.2 problem. I stället uppstår då problemet att finna ett lönebegrepp som är användbart i detta sammanhang. Ett användbart löneindex saknas. Ett sådant system skulle vid hög fortsatt ökade reallöner innebära mycket höga kostnader.

Folkpension Folkpensionssystemet omfattar hela befolkningen. För folkpensionärer med låg eller ingen ATP kompletteras pensionen med pensionstillskott. Pensionstillskottet avräknas krona för krona mot eventuell ATP-pension.

De samlade utgifterna för folkpensioneringen redovisas på statsbudgetens utgiftssida. För finansiering av folkpensioneringen finns en socialavgift som fr.o.m. år 1990 utgör 7,45 96 av avgiftsunderlaget.

Trots en beräknad ökning av antalet ålderspensioner, förtidspensioner och handikappersättningar under långtidsbudgetperioden beräknas kostnaderna för folkpensioneringen minska. Detta hänger samman med att kostnaderna för pensionstillskotten minskar till följd av att en ökad andel av ålderspensionärerna kommer att ha hög ATP. De nya ersättningsformerna omställningspension och särskild efterlevandepension (som successivt ersätter änkepensionen) beräknas få begränsad omfattning under den tid långtidsbudgeten avser.

Antalet förtidspensioner har stigit kraftigt under senare år. Utvecklingen framgår av följande sammanställning.

! Beräknat Källa: Socialdepartementet

Under tioårsperioden 1974-1984 var antalet nybeviljade förtidspensioner ca 45 000 per år. Från och med år 1985 har antalet ökat till drygt 50 000 per år.

Den ökade förtidspensioneringen antas vara ett resultat av det ökade sjuktalet. Riksförsäkringsverket räknar i sin prognos med en successivt minskande ökningstakt under långtidsbudgetperioden. Regeringen har dessutom i propositionen (1989/90:62) om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet, m.m. föreslagit att den nuvarande möjligheten till förtidspension på rena arbetsmarknadsskäl avskaffas fr.o.m. den 1 oktober 1991. Detta beräknas innebära en minskning av antalet nybeviljade förtidspensioner med ca 5 000 per är.

I anslutning till skattereformen 1990 och 1991 höjs pensionstillskottet för att på så sätt kompensera de pensionärer som inte får del av marginalskatte- — Bilaga 1.2 sänkningen.

Kommunala bostadstillägg till folkpension Kommunalt bostadstillägg (KBT) utges till pensionärer med låg eller ingen ATP. Det är sedan den I januari 1988 obligatoriskt för kommunerna att utge KBT. Statsbidrag lämnas för 25 96 av kommunernas bidragsberättigade kostnader. I anslutning till skattereformen 1991 höjs taket i KBT med 200 kr. Därmed utges KBT för minst 80 9% av hyreskostnaderna mellan 80 och 1 900 kr. per månad för en ensamstående pensionär och mellan 80 och 2 050 kr. per månad för ett pensionärspar.

Kostnaderna för KBT bestäms av antalet pensionärer som med hänsyn till inkomst och bostadskostnad är berättigade till sådant tillägg av hyresnivån i kommunerna och kommunernas egna ambitioner för bostadstilläggen. Hyreshöjningar ökar kostnaderna, men samtidigt medför de ökande ATP-pensionerna en minskning av kostnaderna. Sammantaget beräknas antalet KBTtagare minska med i genomsnitt ca 2—3 2 per år. Totalkostnaderna beräknas sjunka något längsammare än statsbidraget. Kostnaderna för statsbidraget belastar helt och hållet statsbudgeten.

Allmän tilläggspension Allmän tilläggspension (ATP) utges till den som haft en pensionsgrundande inkomst och därmed tillgodoräknats pensionspoäng. För full ATP krävs 30) år med pensionspoäng. Storleken på pensionen räknas ut på ett genomsnitt av de pensionsgrundande inkomsterna under de 15 bästa åren. Full pension motsvarar 60 <& av denna genomsnittsinkomst.

Utvecklingen av antalet ATP-pensioner framgår av följande sammanställning.

I Beräknat Källa: Socialdepartementet

ATP-systemet har ännu inte nått ”fullfunktionsstadiet” utan såväl antalet ATP-pensionärer som utbetalningarna mätt i antal basbelopp ökar. Detta har resulterat i att en allt större andel pensionärer har rätt till full ATP. Till detta kommer en ökad förvärvsfrekvens bland kvinnorna. Under 1980-talet

har den ökat med 7.1 96. 73

ATP finansieras genom en socialavgift som för närvarande är 13,0 26 av avgiftsunderlaget. Inkomster och utgifter redovisas över den allmänna pen- Bilaga 1.2 sionsfonden. Som en följd av att utgifterna överstiger inkomsterna tas också en del av ränteinkomsterna för att täcka utbetalningarna till pensionärerna. År 1989 täcktes ca 17 Ze av pensionsutgifterna med löpande ränteinkomster. AP-fondens kapital var vid utgången av år 1989 ca 380 miljarder kr. Inga kostnader för ATP redovisas över statsbudgeten.

Utgifterna för ATP beräknas öka med 3.8 Z0 per år i genomsnitt under långtidsbudgetperioden.

Delpension Delpensionsförsäkringen ger förvärvsarbetande mellan 60 och 65 år möjlighet att minska sin arbetstid genom att övergå till deltidsarbete i kombination med delpension. Delpension utgör 65 70 av inkomstbortfallet. En viss ökning av antalet delpensionärer beräknas under långtidsbudgetperioden.

Delpensioneringen finansieras genom en socialavgift på 0,5 Ze av avgiftsunderlaget. Över- respektive underskott regleras mot delpensionsfonden. Kapitalet i denna var vid utgången av år 1989 ca 7,1 miljarder kronor. Inga kostnader för delpensioneringen belastar statsbudgeten.

Hälso- och sjukvård m.m. De totala kostnaderna för hälso- och sjukvården beräknas under 1988 till drygt 90 miljarder kr. Detta motsvarar ca 9 9e av bruttonationalprodukten. Staten bidrar med knappt en fjärdedel av kostnaderna genom bidrag från den allmänna sjukförsäkringen, skatteutjämningsbidrag, m.m.

Sammanlagt beräknas ersättningarna enligt den s.k. Dagmar-överenskommelsen till 14 miljarder kr. för år 1990. Av detta utgör den allmänna sjukvårdsersättningen 12,8 miljarder kr.. Därtill kommer bl.a. bidrag för avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder, handikapphjälpmedel, ökad tillgänglighet och kapacitet i vården samt psykoterapeutisk verksamhet.

Under perioden 1970— 1988 har antalet anställda inom hälso- och sjukvård samt tandvård mer än fördubblats till ca 450 000 personer. Antalet vårdplatser har successivt minskat i takt med att medelvårdtiderna kunnat reduceras genom effektivare behandlingsmetoder och genom att mer vård kan ges i s.k. öppen vård och i patientens hem.

Trots betydande medicinsktekniska framsteg och trots att hälso- och sjukvården nu har fler anställda än någonsin finns det på sina håll brister i vårdens tillgänglighet och service. Resurserna utnyttjas dessutom inte alltid optimalt. Skillnaderna mellan landstingsområdena i fråga vårdresurser och vårdutnyttjande är betydande. Dessutom varierar kostnaderna för hälsooch sjukvård inkl. tandvård år 1988 mellan 8 000 och 11 800 kronor beräknat per invånare och år, mellan olika delar av landet. De regionala och lokala skillnaderna i resurser visar inte något positivt samband med skillnaderna i hälsoläge eller förekomsten av sjukledighet.

De brister som finns när det gäller vårdens tillgänglighet tar sig bl.a. uttryck i en besvärande kösituation och en hög andel patienter som är färdigbehandlade men ligger kvar på sjukhusen på grund av platsbrist i andra vård- 74

och serviceformer. Detta utgör bl.a. ett hinder för ett rationellt utnyttjande av tillgänglig kapacitet på de berörda klinikerna. Bilaga 1.2

Ett antal faktorer påverkar utvecklingen av kostnaderna inom hälso- och sjukvården. Enligt en studie som gjordes i början på 1980-talet stod framstegen vad gäller teknik och metoder för omkring 90 70 av den totala kostnadsökningen medan befolkningsökningen och den ökade andelen äldre svarade för mindre än 10 26. Mycket av denna utveckling samverkar med ökningen av andelen äldre i befolkningen då den förändrade tekniken gör det möjligt att i allt högre grad behandla de äldre befolkningsgrupperna. För patienter över 65 år har under de senaste arton åren andelen vårddagar ökat från 53 9e till ca 75 Zc inom den slutna sjukvården.

En motverkande utveckling är att befolkningen i arbetsför ålder i allt mindre utsträckning utnyttjar den slutna delen av hälso- och sjukvården. Vidare minskar även gruppen i åldern 65—70 år sitt utnyttjande av den slutna sjukvården. Istället utnyttjar dessa grupper i högre grad den öppna vården.

Äldre- och handikappomsorg Ansvaret för äldre- och handikappomsorgen vilar på kommuner och landsting. .

Ett särskilt statsbidrag utges till kommunerna för stöd och hjälp i boendet. Bidraget, som är neutralt i förhållande till omsorgsform, utges i form av ett årsarbetarbidrag om 34 000 kr. Statsbidrag utges vidare till färdtjänsten. Bidraget utgör 35 46 av bruttodriftkostnaderna, med vissa begränsningsregler.

Det statliga bidragen till social hemhjälp, färdtjänst och bilstöd till handikappade uppgår 1990/91 till 4 012 milj. kr.

Behovet av äldreomsorg kommer att öka under perioden. Den främsta orsaken är att antalet personer i gruppen 80 år och däröver, som har ett genomsnittligt högt vårdbehov, kommer att öka, liksom antalet ensamstående äldre. Under långtidsbudgetperioden har antagits en volymökning av statsbidraget på 6 Ze.

En återhållande faktor när det gäller kostnadsökningen kan bli kommande svårigheter att rekrytera personal i tillräcklig omfattning.

En annan faktor som påverkar ökningstakten är hur hälsotillståndet för de äldre utvecklas. Det finns undersökningar som tyder på att hälsotillståndet bland människor i åldrarna 65—75 år förbättras.

En viktig fråga för den framtida utvecklingen inom äldreomsorgen är uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan primär- och landstingskommuner. Den av regeringen tillsatta Äldredelegationen har lämnat ett förslag om ett samlat primärkommunalt ansvar för äldreomsorgen. Primärkommunernas ansvar vidgas och blir tydligare. Den enskildes möjlighet att få en efter behoven anpassad service och vård hemma eller i en särskild boendeform förbättras härigenom. Möjligheterna för äldre och handikappade att påverka samhällsinsatserna förbättras genom att kommunerna får det samlade ansvaret. Delegationens förslag förväntas ge en bättre användning av tillgängliga resurser genom bättre samordning av olika verksamheter och vårdnivåer. Förslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande inom regeringskans-

liet. En huvudmannaskapsförändring inom äldreomsorgen får bl.a. konsekvenser för primärkommunernas och landstingens ekonomi. Bilaga 1.2

Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik Enligt socialtjänstlagen är kommunerna och landstingen ansvariga för det sociala behandlingsarbetet. Stora insatser görs dock också av frivilliga organisationer. Staten ger bidrag till missbrukarvård och ungdomsvård samt till frivilliga organisationer som är verksamma inom området. Vidare ges bidrag till utvecklings- och försöksverksamhet inom området individ- och familjeomsorg.

Den ökande alkoholkonsumtionen. särskilt i ungdomsgrupperna, inger allvarlig oro. Samhällets kostnader för social- och sjukvård, produktionsbortfall, arbetsvård m.m. är mycket höga. Uppskattningsvis 300 000 personer har en så hög alkoholkonsumtion att det påverkar arbetet, hälsan och familjelivet. Alkoholmissbruk är en av de vanligaste orsakerna till för tidig död särskilt bland vuxna män.

Alkoholkonsumtionen har stadigt ökat från år 1985 och den preliminära siffran för år 1989 pekar på en fortsatt ökning och därmed ökade samhällskostnader. Riksdagen har nyligen uttalat att det behövs konkreta åtgärder som leder till en varaktig sänkning av alkoholkonsumtionen.

Trots intensiva insatser mot narkotikamissbruket är problemen fortfarande stora. Vissa rapporter tyder på att den positiva utveckling som skett när det gäller ungdomars kontakt med och inställning till narkotika kan vara på väg att vända. Riskerna är stora för ett ökat missbruk av kokain och andra nya preparat. Spridningen av HIV/aids bland intravenösa narkotikamissbrukare inger fortfarande oro.

Den internationella narkotikasituationen är allvarlig. Sverige verkar för en aktiv narkotikapolitik i internationella organ. Ett nordiskt samarbete om narkotikan pågår. Inom den s.k. Pompidougruppen, som är en arbetsgrupp för narkotikafrågor inom Europarådet, genomförs ett europeiskt samarbetsprogram. Ett svenskt förslag om att FN utvecklar ett globalt aktionsprogram mot narkotika kommer att behandlas vid ett särskilt möte om narkotika i generalförsamlingen.

Statens utgifter riktar sig till missbrukar- och ungdomsvård (950 milj. kr.), bidrag till organisationer (68 milj. kr.) och utvecklings- och försöksverksamhet (26 milj. kr.). Merparten av samhällets utgifter bestrids av kommunerna och till viss del av landstingen. Statens utgifter påverkas av en rad faktorer som alkohol-och narkotikamissbrukets omfattning, utvecklingen av vårdoch behandlingsformer m.m.

Bilaga 1.2

VI. Kommunikationsdepartementet

Milj. kr... 199091 års prisnivå

Genom- Förändring till Genom-

snitthip, snittlig

procentuell procentucll

förändring förändring

83/84— 90791 91/92 92/93 93/94 94/95 —90/91—-

88/89 94/95 Totala utgifter - 8,39 22352 5128 -7 -122 = -10 6,57 därav Vägar - 2.060 10 213 0 0 0 0 0 Järnvägar -10.666 4398 —-33 = —I0 - 10 10 0,01 Gc Sjö- och luft- -18,7%c 941 283 0 [U 0 0 0 transporter Källor: Riksrevisionsverket och kommunikationsdepartementet

Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde omfattar väg-, järnvägs-, sjö- och lufttransporter, post- och telekommunikationer, trafiksäkerhet samt forsknings- och utvecklingsverksamhet inom dessa områden. Till kommunikationsdepartementet hör också bl. a. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) och statens geotekniska institut.

Realekonomisk fördelning av utgifterna

Övr. trans—- TTT | Konsumtion ftereringar

Kommuntrans- Investeringar

fereringar Hushållstrans— 9

fereringar

Utgifterna består till ungefär 1/3 av vardera konsumtion, investeringar och Övriga utgifter. Konsumtionsutgifterna avser huvudsakligen drift av statliga vägar. Investeringsutgifterna avser främst väg- och järvägsinvesteringar.

Riksdagen fattade under våren 1988 beslut om en ny trafikpolitik. Beslutet omfattar inriktningen av trafikpolitiken inför 1990-talet samt en rad åtgärder inom transportsektorns olika delar. För vägväsendet har den nya trafikpolitiken inneburit en successiv förstärkning av anslagen t. o. m. budgetåret 1989/90. Efter 1990 baseras lång- 77

tidsbudgetens beräkningar på planeringsförutsättningar som innebär realt oförändrade anslag. Bilaga 1.2

En s. k. vägtrafikmodell har införts på järnvägsområdet. Det innebär att det nyinrättade banverkets investeringar i järnvägens infrastruktur, dvs. i huvudsak spåranläggningar, finansieras över statsbudgeten. I långtidsbudgeten beräknas dessa investeringar ligga på en realt oförändrad nivå efter den nivåhöjning som har skett i samband med den nya trafikpolitiken och införande av vägtrafikmodellen. För vissa avtalsbundna investeringar i Stockholmsområdet, liksom för statens järnvägars (SJ) investeringsbehov, sker finansieringen i första hand med riksgäldsupplåning och med egenfinansiering. För investeringar i länsjärnvägar dvs. banor med i huvudsak lokal och regional betydelse, inkluderas investeringsmedel i anslaget för länstrafikanläggningar som administreras av vägverket.

De trafikpolitiska mål som riksdagen 1988 fastslagit beträffande regionalpolitiken kommer under långtidsbudgetperioden att ställa krav på effektivisering av insatserna genom decentralisering och omfördelning av resurser. I den regionalpolitiska propositionen som regeringen presenterade i början av mars 1990 föreslås ingen förändring av trafikpolitikens roll i regionalpolitiken. För närvarande pågår en översyn av bl.a. transportstödet till Norrland.

Under de senaste åren har trafikutvecklingen varit sådan att ökningstalen inom flera sektorer vida överskridit tidigare gjorda prognoser.

Prognosen från början av 1980-talet pekade på ett ökat bilinnehav fram till är 2000 på ca 15 Fe, med en motsvarande ökning av persontransportarbetet. De senaste årens trafikökning överskrider kraftigt de långsiktiga prognoser som för närvarande tillämpas. Som följd härav överskrids redan nu den trafikvolym som prognostiserats till sekelskiftet.

Trafikökningen innebär ett större slitage på såväl beläggningen som på vägkroppen i övrigt. En större andel tung trafik liksom högre hastigheter bidrar också till ett ökat slitage på vägbeläggningarna. De till följd av riksdagsbeslut tillåtna högre boggietrycken och totalvikterna innebär större slitage och påfrestningar på beläggningar och överbyggnad. Riksdagen beslutade våren 1987 om ett särskilt tioårigt program som skulle medge ökade fordonsvikter, det s.k. bärighetsprogrammet.

I propositionen om vissa näringspolitiska frågor, som regeringen presenterade i början av mars 1990, konstaterades att resursbehoven för järnvägar och kollektivtrafik är så omfattande att det inte är möjligt att över statsbudgeten anslå erforderliga medel. I propositionen föreslås därför att alternativa finansicringsformer måste utvecklas med inriktning mot ökad näringslivsmedverkan och avgiftsfinansiering. Vidare aviseras i detta sammanhang en översyn av vägverkets organisation och verksamhetsform.

För nyinvesteringar i stomjärnvägar föreslås i propositionen att anslaget ökar med 280 milj.kr. Vidare föreslås att en särskild infrastrukturfond på 5 miljarder kr. inrättas för ivnesteringar i järnvägar och kollektivtrafik. Med hänsyn till överhettningar inom bygg- och anläggningssektorn är avsikten att fonden ska användas först när det är lämpligt ur stabiliseringspolitisk synpunkt.

Vad gäller de sektorer som postverket, televerket, luftfartsverket och sjö-

fartsverket svarar för råder en betydligt bättre balans mellan tillgång och cfterfrågan på medel, även med beaktande att kraven även inom dessa sekto- Bilaga 1.2 rer är omfattande.

Regeringen avser att i början av 1991 framlägga en trafik- och miljöpolitisk proposition.

Inom regeringskansliet har påbörjats en översyn av kommunikationsdepartementets affärsverk. Översynen kommer bl.a. att behandla kraven på treårsplanernas innehåll, ekonomisk styrning, organisation samt hur den ägarmässiga uppföljningen skall ske.

Investeringsutgifter Investeringsutgifterna inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde är omfattande. De största insatserna avser vägbyggande samt järnvägs- och teleanläggningar. Dessa svarar för mer än 4/5 av totalutgifterna som kan beräknas till drygt 17 miljarder kronor. I tabellen nedan visas departementsområdets totala investeringsutgifter samt fördelning av dessa för budgetåret 1990/91 oberoende av finansieringskälla.

Totala investeringsutgifter 1990/91, oberoende av finansieringskälla

Källa: Kommunikationsdepartementet

De investeringar i nät och annan utrustning som beräknas inom televerkskoncernen uppgår för budgetåret 1990/91 till 8,7 miljarder kronor. För de påföljande åren under långtidsbudgetperioden beräknas investeringarna uppgå till ca 9 miljarder kronor per år. Investeringarna finansieras helt utanför statsbudgeten.

De beräknade investeringsutgifter för postväsendet uppgår för budgetåret 1990/91 till ca 1,3 miljarder kronor varav 600 milj. kr. för byggande av posthus. Investeringarna finansieras med i postverkets rörelse tillgängliga likvida medel. Enligt nuvarande planer kommer nivån på byggverksamheten att sjunka något framöver.

Nyinvesteringar i järnvägens infrastruktur beräknas för budgetåret 1990/91 uppgå till sammanlagat ca 1,6 miljarder kronor. Förutom nyinvesteringar i stom- och länsjärnvägar, som finansieras med anslag över statsbudgeten, ingår bl. a. extraordinära investeringar i Stockholmsområdet och eldriftsinvesteringar som finansieras genom upplåning i riksgäldskontoret. För statens järnvägars affärsrörelse beräknas investeringarna för år 1990/91 uppgå till ca 1,7 miljarder kronor. Dessa investeringar finansieras utanför statsbudgeten genom upplåning huvudsakligen i riksgäldskontoret. 79

Utgifterna för vägbyggande och investeringar i kollektivtrafikanlägg- Prop. 1989/90:150 ningar i länen finansieras med anslag över statsbudgeten och uppgår totalt — Bilaga 1.2 för budgetåret 1990/91 till ca 3,2 miljarder kronor.

Sjöfartsverket räknari sin prognos för de kommande åren med en i förhållande till år 1988 i huvudsak oförändrad fartygstrafik och godsomsättning i de svenska hamnarna. Sjöfartsverket har normalt en låg investeringsnivå bestående av reinvesteringar med tillfälliga höjningar i samband med fartygsanskaffningar. Investeringsnivån beräknas till omkring 100 milj.kr. per år i genomsnitt.

Luftfartsverkets prognoser innefattar en bedömd årlig passagerartillväxt fram till år 2000 med i genomsnitt 5,496 för inrikes, 722 för utrikes flygtrafik och 296 för chartertrafik på svenska flygplatser. Investeringsbehoven väntas i konsekvens med detta bli stora under resten av 1990-talet. Investeringsvolymen fram till år 2000 bedöms uppgå till ca I miljard kronor årligen i dagens priser.

Bilaga 1.2

VII. Finansdepartementet

Milj. kr... 1990791 ars prisniva

Genom- Förändring till Genom-

snittlig snittlig

procentuell procentuell

förändring förändring

S3/84— 90/91—-

88/89 9091 91/02 92/93 93/94 — 94/95 94/95 Totala utgifter 21 26 367 3812 1137 492 2 2,20 därav - Bidrag till den kommunal sektorn; = 2.646 20044 1006 937 S63 S65 3,605c

skatteutjämningsbidrag och

kompensationsutjämningsbidrag - Skatteadministration 10.7 4778 — 242 6 Vv 0 -1,290 = Tullverket 20) Ge. 1025 -—- 26-30 -4] -20 —2,9 Ac Källa: Riksrevistonsverket och finansdepartementet

Finansdepartementets verksamhetsområde omfattar frågor om ekonomisk politik. skattepolitik samt frågor som rör statens budget och resursfördelningen inom den offentliga sektorn. Vidare omfattar verksamheten frågor om skatteutjämningsbidrag m.fl. generella statliga bidrag till den kommunala sektorn och andra kommunalekonomiska frågor. Till departementets verksamhetsområde hör också frågor som rör statsskuldens förvaltning samt tullfrågor, exkl. frågor som rör tulltaxan och befrielse från tull. Vidare bereder departementet frågor som

rör statlig lokalförsörjning, bank- och försäkringsväsendet, värdepappers-

handeln, vissa statliga bolag och AP-fonderna. Under perioden 1983/84-88/89 ökade utgifterna inom finansdepartementets verksamhetsområde med i genomsnitt 2,7 %e per år.

För budgetåret 1990/91 har regeringen föreslagit att 26,4 miljarder kronor

anvisas till utgifter inom finansdepartementets verksamhetsområde.

Realekonomisk fördelning av utgifterna

Övr. transfereringar

-— VV Konsumtion

Zz Na JA nvesteringar

(RMS ushållstrans Kommuntrans-E

= =Å fereringar fereringar

6 Riksdagen 1989190. I saml. Nr 150. Bilaga 1.2

Transfereringar till kommuner svarar för merparten av utgifterna inom finansdepartementets område. Bilaga 1.2

Konsumtionsutgifterna utgörs bl.a. av löneutgifter för bl.a. skatteförvaltning och tullväsende.

Skatteförvaltningen och exekutionsväsendet Skatteförvaltningens nuvarande organisation gäller från och med 1987, då länsstyrelsernas skatteavdelningar bröts ut och bildade länsskattemyndigheterna. Exekutionsväsendet fick en ny organisation den 1 juli 1988. I stället för de tidigare 81 kronofogdemyndigheterna bildades då 24 myndigheter, en i varje län.

Genom riksdagsbeslut har bestämts att skatteförvaltningen från och med den I juli 1991 skall sköta de uppgifter som folkbokföringsmyndighet som i dag ankommer på pastorsämbetena. Reformen beräknades i samband med riksdagsbeslutet medföra en merbelastning på statsbudgeten med 250 milj. kr. per år från och med budgetåret 1991/92. Till detta kommer kostnader av i första hand engångsnatur för genomförandet av reformen under budgetåret 1990/91 om 370 milj. kr.

Regeringen har vidare lagt fram förslag till en genomgripande skattereform, som berör såväl den direkta som den indirekta beskattningen. De nya bestämmelserna skall i huvudsak tillämpas med början 1991. Reformen innebär bl. a. förenklingar och kan därför på sikt väntas leda till minskade administrationskostnader. Under budgetåren 1990/91 och 1991/92 orsakar den dock tillfälligt ökade kostnader för bl. a. utbildning av personal och anpassningar i ADB-stödet.

Regeringen har också lagt fram ett förslag till lag om betalningsföreläggande och handräckning (summarisk process). Enligt förslaget skall arbetet med den summariska processen föras över från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Genom samordningsvinster och utbyggt ADB-stöd beräknas reformen ge minskade kostnader från och med budgetåret 1992/93.

Tullverket Under de närmaste åren är datoriseringen av tullprocedurerna vid import och export den helt genomgripande förändringen i tullens verksamhet. Ansvaret för att utveckla och införa tulldatasystemet. som är ett av de större dataprojekten som för närvarande pågår inom statsförvaltningen, åvilar tullverket sedan den 1 juli 1989. Tulldatasystemet förväntas vara fullt utbyggt under år 1993. Samtidigt med datoriseringen av tullverksamheten fortsätter arbetet med en ny organisationsöversyn. Under långtidsbudgetperioden redovisas de förväntade besparingarna vid tullverket till följd av datoriseringen i enlighet med de uppgifter som tulldatautredningen lämnat i sin slutrapport (SOU 1989:40).

Riksgäldskontoret Riksgäldskontoret blev en myndighet under regeringen den 1 juli 1989 efter att tidigare varit ett av riksdagens verk.

Riksgäldskontorets verksamhet och organisation har nyligen utretts av en kommitté, Riksgäldskommittén (SOU 1989:95). En proposition som be- Bilaga 1.2 handlar en del av de frågeställningar som kommittén tagit upp kommer att föreläggas vårriksdagen. Vidare kommer en proposition om hur statlig fondförvaltning bör organiseras och vilken roll riksgäldskontoret bör ha i detta sammanhang att föreläggas riksdagen senare under 1990. Vad gäller kommitténs förslag om rikspäldskontorets framtida organisation kommer denna fråga att beredas inom regeringskansliet.

Allmänna bidrag till den kommunala sektorn Anslagen omfattar skatteutjämningsbidrag till kommuner och landsting, bidrag till kommuner med anledning av avskaffandet av den kommunala garantibeskattningen av fastigheter och kompensation för den slopade beskattningsrätten av juridiska personer.

Det ordinarie skatteutjämningsbidraget utgör ett ckonomiskt stöd till kommuner och landsting utan förbehåll beträffande användning och utan koppling till viss verksamhet. Syftet med skatteutjämningssystemet är att utjämna de skillnader som beror på, åtminstone på kort sikt, opåverkbara faktorer vad avser kostnadsnivä och skautteintäkternas storlek. Systemet skall leda till att skillnader i skattesatser minskar.

Skatteutjämningsbidraget utgår dels som ordinarie bidrag, dels som extra skatteutjämningsbidrag. Genom det ordinarie skatteutjämningsbidraget garanteras kommunerna och landstingen ett visst skatteunderlag, dvs. antal skattekronor i förhållande till riksgenomsnittet. Därutöver finns möjlighet att få extra skatteutjämningsbidrag på vissa särskilda grunder.

Skatteutjämningsbidragets utveckling påverkas förutom av skattesatsändringar, dels av utvecklingen av det cgna skatteunderlaget i enskilda kommuner och landsting, dels av hur skatteunderlaget totalt sett förändras. Under senare är har kommunerna och landstingen själva fått finansiera bidragsökningarna genom att betala skatteutjämningsavgifter till staten.

I beräkningarna för längtidsbudgetperioden antas inga systemförändringar vad gätler de allmänna skattcutjämningsbidragen till det kommunala verksamhetsområdet. Statens kostnader förutsätts vara nominellt oförändrade.

Utgifter som helt eller delvis redovisas utanför statsbudgeten

Statlig lokalförsörjning Investeringar inom byggnadsstyrelsens lokalhällningsområde redovisas i form av en rullande treårsplan. Planen omfattar medel för både byggnadsarbeten och fastighetsförvärv. Investeringarna har i 1990 års budgetproposition föreslagits bli finansierade utanför statsbudgeten från och med budgetåret 1990/91. Investeringarna inom hela byggnadsstyrelsens lokalhållningsomräde för åren 1990-1993 beräknas till 1,65 miljarder kronor per år. Byggnadsstyrelsen finansierar investeringarna genom upptagande av lån i riksgäldskontoret till marknadsmässiga villkor.

Bilaga 1.2

VIII. Utbildningsdepartementet

Milj. kr., 1990791 ärs prisnivå

Genom- Förändring till Genom-

snittlig snittlig

procentuell procentuell

förändring förändring

SI/b4- 90/91 9192 9203 93/94 94/95 — 90/91-

N8/89 94/95 Totala utgifter - 1,07 56 798 — 242 +3022 — 763 +176 +1,09 därav - Ungdomsskolan 0,8 30183 --—-1710 +2521 1014 - 42 0256 - Högre utbildning 066 6244 + SSM + 27 + 34 + 26 +0,696 - Forskning 6185 + 200 + 172 0 0 +1L5G - Studiestöd 4,00 7267 +1 Hl + 291 + 217 +192 = +6,296 = Kultur +2,057 2200 + I01 + 12 0 0 oo +1,30 ST denna beräkning ingår även forskning Källa: Riksrevisionsverket och utbildningsdepartementet

Till utbildningsdepartementet hör skolväsendet, den grundläggande högsko- Ieutbildningen, forskningen och förskarutbildningen, vuxenutbildningen, studiestödet, kulturverksamheten samt massmedierna.

Utpgifterna under utbildningsdepartementet har minskat realt med 1 40 under perioden 1983/84-1988/89. Detta beror till stor del på att utgifterna för studiemedel minskat bl.a. på grund av minskat antal studiemedelstagare samt förändrat regelsystem. Utgifterna för skolväsendet, högre utbildning och forskning har varit till stor det oförändrad under perioden. Kulturområ-

det har ökat realt med 2 44.

Realekonomisk fördelning av utgifterna

Övr. trans- Övr. utgifter

fereringar | T Konsumtion

Investeringar Kommuntrans-/£=

Hushållstrans: fereringar fereringar

= =>

"FTransfereringar till kommuner (huvudsakligen statsbidrag till skolväsendet) svarar för drygt hälften av utbildningsdepartementets totala utgifter. Kon- 84

sumtionsutgifterna bestär till stora delar av universitet och högskolors utgifter. Studiestöd betraktas som transfereringar till hushåll. Bilaga 1.2

Ungdomsskolan Staten svarar för ca hälften av de totala kostnaderna för det obligatoriska skolväsendet i form av bidrag till skolledar- och lärarlöner. Resterande kostnader faller på kommunerna. För vissa skolformer — sameskolan och specialskolan — svarar staten för samtliga kostnader.

De viktigaste utgiftsstyrande faktorerna för grundskolebidraget är antalet elever, löneutvecklingen samt den genomsnittliga undervisningsskyldigheten. Genom att utbetalningen av statsbidraget fördelas på förskott och slutreglering är belastningen på statsbudgeten regelmässigt skild från vad kommunerna är berättigade till i statsbidrag för ett visst läsår.

Kostnaderna för grundskolan påverkas av elevutvecklingen. Under senare delen av 1980-talet har en nedgång skett av antalet elever i det obligatoriska skolväsendet (7—15 år). Prognoserna för elevutvecklingen under 1990-talet visar på en ökning för lågstadiet fram till år 2000 och för de övriga stadierna därefter.

Diagram I.

Barn i grundskolåldern uppdelat på skolstadium 1985 - 2000

3s0t FISEN 7-9 år (lågstadiet)

10-12 år (mellanstadiet)

—-—--:- > 13-15 år (högstadiet)

barn

3001 Tusental 2904

2804

Kostnaderna påverkas även av det nyligen slutna avtalet om lärarnas löneoch anställningsvillkor. Sänkningen av lärarnas undervisningsskyldighet innebär för grundskolan en höjning av kostnaderna för redovisningsåret 199091 med ca 3 6 och fr.o.m. redovisningsåret 1991/92 med ytterligare 9 cc.

Enligt riksdagens beslut skall den statliga regleringen för tjänster för lärare, skolledare, biträdande skolledare och syofunktionärer upphöra fr.o.m. den 1 januari 1991. Härigenom får kommunerna — inom de ramar som riksdagen och regeringen slagit fast — ett samlat ansvar för driften av skolan.

Inom utbildningsdepartementet pågår ett arbete i syfte att ta fram underlag för beslut av riksdagen och regeringen för att förändra skolan från en

regelstyrd till en målstyrd verksamhet. Arbetet omfattar såväl statsbidrag, regelverk och läroplaner som uppföljning och utvärdering av verksamheten. Bilaga 1.2 Även förändringar av den statliga skoladministrationen kommer att bli aktuella. Arbetet är avsett att fortsätta fram t.o.m. budgetåret 1990/91. Resultat av arbetet kommer att redovisas successivt.

Målsättningen för gymnasieskolan är att alla ungdomar under 20 år skall beredas en plats där. Dimensionering av gymnasieskolans direktram relateras till antalet 16-åringar. Antalet intagningsplatser i relation till antalet 16äringar framgår av diagram 2.

Till gymnasieskolans utbildningar söker dock också äldre än I6-åringar. Detta gäller särskilt till utbildningar inom vård- och jordbrukslinjerna samt specialkurser.

Antalet 16-åringar utgjorde i början av 1970-talet ca 108 000 och ökade under 1970-talets senare del tll närmare 124 000 år 1980, den s.k. 16-årspuckeln. Denna nivå bibehölls till 1982 varefter en kraftig minskning skedde till att 1985 åter vara nere på samma nivå som vid 1970-talets början. Förändringen redovisas i följunde diagram.

Diagram 2 c

Förhallandet mellan antal intesnlngs-

Flatser och antal 16-aringar åren

1985--1969 Ar —— |

oc BSANSEESSSSYSSSSINSNSS ESSENS SNSSSSS"Y 1240

1985/36 hägn 121000

1986-87 ke

1987/88 ba

1988799 SATSAS SSE STA ASS Sie O00

| in V VY VN <

1989/90 bortre z tibg65 000 TER 16-ar

h dm kul k da " ab de 1P

å 4

O 30000 100000 150669

Antal

Under 1990-talet minskar antalet 16-åringar kraftigt. Ett minskat elevunderlag gör det svårare att med bibehållen utbildningskvalité ge eleverna samma valmöjligheter som i dag. fin översyn pågår av gymnasieskolans struktur med sikte att förelägga riksdagen en proposition under budgetåret 1990/91. Tidpunkten kan dock komma att påverkas av de fördjupade analyser av kostnaderna som f.n. genomförs. De statliga kostnaderna för gymnasieskolan styrs — förutom av löneutvecklingen och antalet elever — främst av utbildningarnas art och timplanernas utformning.

Regeringen har redan i årets budgetproposition redovisat antalet intagningsplatser under den kommande treårsperioden inom gymnasieskolans di- 56

rektram. Antalet platser inom lilla ramen, dvs. specialkurser som för tillträde kräver tidigare gymnasial utbildning, praktik eller viss ålder, under pe- Bilaga 1.2 rioden beräknas uppgå till samma antal (32 450) som för vartdera budgetåren 1990/91-1992/93.

Diagram 3 Utvecklingen av antalet 16-åringar fram till år 2001 och planerat antal intagningsplatser på gymnasieskolan fram till 1994

Antal

125 000

120 000

115 000

110 000

105 000

100 000

95 000

90 000

1989 90 91 92 II 4 IS IB I7 98 I OM 2001 År

Statsbidrag utgår sedan den I juli 1983 till vissa kommunula åtgärder för de ungdomar under 18 år som efter grundskolan inte genomgår reguljär utbildning eller har fast arbete. Utgifterna styrs av antalet ungdomar som blir föremål för dessa åtgärder. Antalet ungdomar i de olika delarna av åtgärderna varierar. Utgångspunkten för medelsberäkningen i årets budgetproposition är att 23 300 ungdomar beräknas omfattas av uppföljningsprogram, 14 600 beräknas inneha ungdomsplats och 7 300 beräknas delta i utbildningsinslag.

Vuxenutbildning Vuxenutbildning ges i olika former: kommunal vuxenutbildning (komvux), grundutbildning för vuxna (grundvux), vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux), den statliga vuxenutbildningen, studieförbunden, svenskundervisning för vuxna invandrare, folkhögskolor, central kursverksamhet och kontakttolkutbildning.

Tilldelningen av statsbidrag till komvux, grundvux och särvux styrs av en riksram för timtilldelning. Totalramen uppgår för budgetåret 1990/91 till 3983 000 undervisningstimmar och anslagets storlek till 1,6 miljarder kr. 87

Detta statsbidrag behandlas i den översyn som pågår på grund- och gymnasieskolan område. Bilaga 1.2

Studieförbunden bedriver förutom studiecirkelverksamhet omfattande kulturverksamhet. Det totala statliga bidraget som för budgetåret 1990/91 beräknas till ca 1.2 miljarder kronor bestäms av beräknad omfattning av studiecirkelverksamheten för ett visst budgetär.

Huvuddelen av statsbidraget till folkhögskolorna utgår i form av ett allmänt bidrag. Detta bidrag beräknas med hänsyn till antalet elevveckor under verksamhetsäret och en viss angiven lärarlön. Statsbidraget för de enskilda skolorna regleras i efterhand utifrån faktiska lärarkostnader. Det totala antalet elevveckor för vilket statsbidrag kan utgå fastläggs årligen i regeringens budgetproposition. För budgetåret 1990/91 beräknas bidraget till folkhögskolor till 674 milj. kr. Folkhögskolan är föremål för utredning som skall vara avslutad under 1990. Uppdraget omfattar bl.a. att konstruera ett nytt statsbidragssystem.

Fr.o.m. den 1 januari 1991 införs ett nytt system för svenskundervisning för invandrare. Det innebär bl.a. att statsbidraget till kommunerna för svenskundervisning, så vitt gäller flyktingar, skall ingå som en del i den s.k. generalschablonen genom vilken kommunerna kommer att få ersättning för flyktingomhändertagande och således belastar anslag under arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel.

Ur det under utbildningsdepartementet upptagna anslaget för undervisning för invandrare i svenska språket, kommer således fr.o.m. budgetåret 1991/92 att utgå statsbidrag till kommuner för svenskundervisning till övriga invandrare.

Detta i sig leder till en minskad belastning på anslaget jämfört med dagens situation. |

Avgörande för anslagets utveckling är invandringens storlek.

Regeringen avser att se över vuxenutbildningsområdets struktur och organisation i syfte att under är 1991 presentera ett program för vuxenutbildningen på kort och lång sikt. Det är angeläget med en tydligare profilering i det samhälleliga utbildningsutbudet.

Högre utbildning För den grundläggande högskoleutbildningen är den dominerande utgiftstyrande faktorn dels planeringsramar uttryckta i form av nybörjarplatser som ärligen fastställs av riksdagen, dels utbildningens längd, kostnad per utbildningsplats samt kringkostnader såsom administration vid högskoleenheterna m.m.

Staten ger bidrag till kommuner och landstingskommuner för driften av den kommunala högskoleutbildningen. Statsbidraget täcker för närvarande 25-35 47 av de totala kostnaderna för utbildningen. Under långtidsbudgetperioden antas bidraget vara oförändrat.

Kostnaderna för den grundläggande högskoleutbildningen beräknas öka med drygt 2 4£ under långtidsbudgetperioden som en konsekvens av redan fattade beslut om dimensioneringsökningar. Till största delen hänför sig dessa kostnader till den reformerade ingenjörsutbildningen. Kostnadsök-

ningen motsvaras delvis av minskningar av anslag till gymnasieskolans tekniska linje. Bilaga 1.2

Under 1980-talet har antalet nybörjare i högskolan varit relativt konstant, ca 45 000. Antalet studerande på fristående kurser och lokala linjer har varierat mer och de senaste åren legat på ca 35 000. Utbyggnaden av den nya ingenjörsutbildningen fram till budgetäret 1993/94 innebär att antalet nybörjare i högskolan successivt kommer att öka med ca 5000. I övrigt beräknas antalet studerande vara 1 stort sett oförändrat under längtidsbudgetperioden.

Förskollärarutbildning ökar med 540 nybörjarplatser fr.o.m. budgetåret 1990/91.

Förslagen i budgetpropositionen inne bär att en treårig budget- och planeringsram presenteras för den grundläggande högskoleutbildningen. Under perioden skall övervägas olika åtgärder för ett förbättrat kapacitetsutnyttjande i högskolans utbildningar.

Fr.o.m. budgetäret 1993/94 kommer anslagen till högskolans grundläggande utbildning att anvisas högskolevis. De lokala högskoleorganen kommer då att få svara för den närmare fördelningen av de samlade resurser som idag anvisas under de fem s.k. sektorsanslagen och under anslaget till lokala och individuella linjer samt fristående kurser. Samtidigt kommer högskolans anslagssystem att omfattas av de nya former för budgetprocessen som riksdagen tidigare beslutat om.

Forskning Forskning och forskarutbildning inom högskolan bekostas genom fakultetsanslagen, som anvisas till elva högskoleenheter inom utbildningsdepartmentets verksamhetsområde. Högskoleenheter med fakultetsorganisation finns på sju orter i landet. Fakultetsanslagen avser inte bara det universitet eller den högskola, dit resp. fakultetsnämnd är knutet, utan är gemensamma för flera högskoleenheter.

Anslagen till forskning och forskarutbildning m.m. inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde uppgär innevarande budgetår till drygt 5 miljarder kr. Fakultetsanslagen utgör härav ca 2.8 miljarder kr. medan forskninesrådens anslag sammanlagt är ca 800 milj.kr. Ytterligare en omfattande post i forskningsbudgeten utgörs av de ersättningar för klinisk utbildning och forskning som utgår till vissa landstingskommuner/kommuner enligt avtal om samarbete om läkarutbildning och forskning m.m., 1.2 miljarder kr.

I februari 1990 framlades en proposition om forskning. Propositionen omfattar treårsperioden 1990/91-1992/93. Den totala satsningen på forskning belöper sig till I miljard kr. Härav kommmer merparten, ca 635 milj. kr., att röra förstärkningar för grundforskning och forskarutbildning inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. Beloppet fördelar sig med 256. 205 resp. 176 milj. kr. på de tre budgetåren.

Förstärkningarna inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde rör framför allt studiefinansteringen inom förskarutbildningen (100 milj. kr.). utrustning och lokaler (192 milj. kr.). rådsorganisationen (80 milj. kr.) samt internationellt forskningssamarbete (68 milj. kr.).

Andra föreslagna förstärkningar inom högskolan är forskartjänster inom humanistisk och matematisk-naturvetenskaplig fakultet (50 milj. kr.) och Bilaga 1.2 forskningsstödjande åtgärder vid mindre och medelstora högskolor (30 milj. kr.). Bland förstärkningarna inom ramen för sektoriellt motiverade prioriteringar märks främst miljöforskning (41 milj. kr.) och materialteknik (10 milj. kr.).

Studiestöd Utgiften för det statliga studiestödet påverkas av ett flertal faktorer. De viktigaste är antalet studerande på gymnasial- och eftergymnasial nivå, räntenivån samt pris- och löneutvecklingen.

Anslaget för studiehjälp uppgår för budgetåret 1990/91 till ca 2,6 miljarder kronor. Utgifterna för studiehjälpen styrs framför allt av antalet studerande på gymnasial nivå. Under långtidsperioden beräknas antalet studiehjälpsberättigade elever minska något motsvarande en utgiftsminskning på ungefär

35 milj. kr. |

Den I januari 1989 infördes ett i väsentliga delar reformerat studiemedelssystem. De nya reglerna innebär bl.a. att studiemedlens bidragsdel räknas upp med hänsyn till storleken av basbeloppet, att medlen för studielån finansleras utanför statsbudgeten genom att riksgäldskontoret lånar ut de erforderliga medlen till CSN till en ränta som motsvarar kontorets upplåningskostnader samt att låntagarna årligen återbetalar sina studieskulder med ett belopp om fyra procent av sin inkomst. För budgetåret 1990/91 uppgår anslaget för studiemedel m.m. till ca 2,8 miljarder kronor.

Utgiftsstyrande faktorer för studiemedelsanslaget är basbeloppets storlek, upplåningsränta i riksgäldskontoret samt löneutvecklingen i samhället. I den mån CSN:s ränteutgifter till riksgäldskontoret inte täcks genom återbetalning av låntagarna regleras underskottet genom ett bidrag över statsbudgeten. Den totala skuldstocken stiger relativt snabbt vid långtidsperiodens början då få låntagare har påbörjat återbetalningen i full omfattning. Detta innebär en kraftig ökning av ränteutgifterna. Efter hand som fler låntagare övergår till förvärvsarbete ökar också återbetalningarna. I slutet av längtidsperioden uppskattas den årliga återbetalningen närma sig 800 milj. kr. Belastningen på anslaget minskar därigenom i motsvarande grad. Dessa faktorer, kraftigt ökade ränteutgifter och en långsam 'återbetalningstakt, innebär att anslaget beräknas öka med i genomsnitt 4 46 årligen. Det bör emellertid framhållas att beräkningarna fortfarande är osäkra framför allt därför att det, med de begränsade erfarenheter av det nya studiemedelssystemet som för närvarande finns, är svårt att förutse storleken av in- och utbetalningar av studielån.

Anslaget till vuxenstudiestöd m.m. finansieras av en särskild vuxenutbildningsavgift som för närvarande är 0,27 Ze av lönesumman. För budgetåret 1990/91 uppgår anslaget till knappt 1,5 miljarder kr. Förutom vuxenstudiestödsanslaget finansierar avgiften ocksä timersättning vid vissa vuxenutbildningar, bidrag till de fackliga organisationernas centrala kursverksamhet och till en del anslaget bidrag till studieförbunden. Vuxenstudiestödsanslaget innefattar ett särskilt vuxenstudiestöd för längre studier, korttidsstudiestöd

och medel för uppsökande verksamhet på arbetsplatser. Intäkterna från vux- Prop. 1989/90:150

enutbildningsavgiften är beroende av löneutvecklingen i samhället. Bilaga 1.2

Kultur- och medicfrågor Inom kulturverksamheten anslås medel till centrala och regionala myndigheter och institutioner, organisationer och föreningar m.fl. inom områdena teater, dans, musik, bibliotek, bildkonst, konsthantverk, arkiv, museer och utställningar samt till konstnärsstöd och samekulturen. De totala statsutgifterna för kulturverksamhet beräknas för budgetåret 1990/91 uppgå till 2,2 miljarder kr. Kulturinstitutionerna finansierar en del av sin verksamhet genom inkomster från entréavgifter m.m.

Under budgetåren 1989/90—1991/92 förstärks kulturområdet med 300 milj. kr. För detta har ect omfattande översyns- och utvecklingsarbete satts igång. I den andra etappen för budgetåret 1990/91 föreslås bl.a. insatser för att förstärka kulturlivet i hela landet och för att öka barns och ungdomars möjligheter att möta kultur. Insatser inom dessa områden aviseras också för budgetåret 1991/92. En proposition med förslag till arkivlag m.m. har förelagts riksdagen under våren. I forskningspropositionen förslås ökningar av medlen till forskning inom kulturområdet.

Inom medicområdet handläggs frågor om radio och TV, film och video, dagspress, kulturtidskrifter, fonogram, litteratur, bokhandel, nordiskt och curopeiskt mediesamarbete samt vissa stöd till handikappade. De statliga utgifterna uppgår för budgetåret 1990/91 till ca 800 milj. kr.

Under våren 1990 har en proposition om våldsskildringar i rörliga bilder m.m förelagts riksdagen. Förslagen innebär bl.a. att medel avsätts för förbättrad tillsyn på videomarknaden.

Under våren 1990 har dessutom en proposition förelagts riksdagen om reformerat presstöd med förslag till nya beräkningsgrunder, anslagsberäkningar m.m. Förslagen innebär en ökning av stödet till dagspressen.

Bilaga 1.2

IX. Jordbruksdepartementet

Milj. kr.. 1990/91 års prisnivå

Genom- Förändring till Genomsnittlig snittlig procentuell procentuell förändring förändring 53/84— 90/91 91/92 9293 93/94 94/95 — 90/91- R8/59 94/95

Totala utgifter - 69 8063 —-74 -2185 -—-641 -976 15.17 därav

Källa: Riksrevisionsverket och jordbruksdepartementet

Till jordbruksdepartementet hör frågor rörande jordbruk, skogsbruk, fiske, trädgårdsnäring och rennäring samt högre utbildning, forskning och försök för dessa näringar, livsmedelsberedskap, djurskydd, djurens hälsooch sjukvård, livsmedelskontroll och utsädeskontroll samt jakt och viltvård.

Realekonomisk fördelning av utgifterna

Övr. utgifter

lll Konsumtion

Övr. transfereringar (företag)

UW

1

Kommuntransf. ? Investeringar Hushållstrans—fereringar

Utgifterna består till över hälften av transfereringar, främst stöd till jordbruksföretag i samband med reformeringen av jordbrukspolitiken. Konsumtionsutgifterna avser förvaltningskostnader, av vilka lantbruksuniversitets och lantbruksverkets kostnader utgör en stor del.

Den framtida jordbrukspolitiken Huvudfrägorna för jordbruksdepartementet under de kommande åren kommer att vara arbetet med en reformering av den svenska jordbruks- och livsmedelspolitiken.

Regeringen redovisade i oktober 1988 i proposition om vissa ekonomisk- Prop. 1989/90:150

politiska åtgärder m.m. (prop. 1988/89:47) behoven av en reformering av Bilaga 1.2 livsmedelspolitiken. Den hittillsvarande politiken kännetecknas av en låg grad av måluppfyllelse. Samtidigt bidrar den till inflation och begränsar tillväxtmöjligheterna i ekonomin. Regeringen tillkallade därför en parlamentarisk arbetsgrupp med uppgift att utforma förslag till en ny livsmedelspolitik fr.o.m. år 1990. Arbetsgruppen föreslog i sitt betänkande En ny livsmedelspolitik att den inhemska marknaden för jordbrukets produkter bör avregleras, medan riktade åtgärder för livsmedelsberedskap. miljö- och landskapsvård samt regionala hänsyn bör förstärkas. Efter remissbehandling har regeringen lagt fram förslag som bl.a. innebär att de interna marknadsregleringarna avskaffas medan det nuvarande gränsskyddet bibehålls i avvaktan på resultatet av GATT-förhandlingarna. Avregleringen kommer att medföra en anpassning av dagens överskottsproduktion till den svenska marknadens efterfrågan. För att omställningen av jordbrukssektorn skall ske i socialt acceptabla former föreslår regeringen en rad övergångsåtgärder. Under en femårig övergångsperiod sker bl.a. en successiv nedtrappning av vissa regleringar samt ett temporärt inkomststöd m.m. införs. De riktade åtgärderna för en tryggad livsmedelsberedskap, förbättrad miljö- och landskapsvård samt för vissa regionala hänsyn förstärks. För en effektiv livsmedelsberedskap föreslås en ökad lagring av vissa insatsvaror. Ett särskilt landskapsvårdsstöd för att värna kulturvärden och ett varierat odlingslandskap föreslås också.

Den överenskommelse som träffats vad gäller en reformerad beskattning innebär bl.a. att subventionerna på mjölk skall tas bort fr.o.m. den 1 januari 1991. Härigenom frigörs resurser för en delfinansiering av en höjning av barnbidragen. Kostnaderna för livsmedelssubventionerna kommer för bud-

getåret 1990/91 därför att minska med 719 milj. kr. Över statsbudgeten utgår

budgetåret 1990/91 under anslaget för prisreglerande åtgärder ytterligare 435 milj. kr. som särskild låginkomstsatsning, bl.a. avseende avbytarverksamhet.

Den överenskommelse som träffades inom GATT i april 1989 innebar bl.a. det sammanlagda statliga att stödet till jordbruket skall hållas oförändrat under åren 1989 och 1990. De höjningar av ersättningen till jordbruket för inträffade kostnadsökningar och för eget arbete och kapital som godkänts av statsmakterna har därför inte utgått i form av höjda konsumentpriser, utan har finansierats från införselavgifter och med budgetmedel.

Miljöfrågor inom jordbruket m.m. Riksdagen beslutade i juni 1988 om miljöförbättrade åtgärder i jordbruket. 230 milj. kr. satsas fr.o.m. den 1 juli 1988 t.o.m. 30 juni 1991 på bidrag till ökade investeringar i gödselvårdsanläggningar, viss försöks- och utvecklingsverksamhet samt naturvårdsåtgärder. Regeringen har i sin proposition om en reformerad livsmedelspolitik föreslagit ytterligare åtgärder för att minska användningen av bekämpningsmedel och gödselmedel. I detta sammanhang behandlas den särskilda miljöavgift som tas ut på dessa medel och som används för olika åtgärder som påskyndar en minskning av användningen. 93

Skogsbruksfrågor

Bilaga 1.2 Skogsindustrin har också under är 1989 haft ett högt kapacitetsutnyttjande. Industrins lager av virkesråvara har ökat ytterligare. Utbudet av virkesråvara är alltså stort men ojämnt fördelat över landet. Detta innebär att vissa sågverk i Norrlands inland har problem med virkesförsörjningen.

De av riksdagen hittills beslutade åtgärderna för ökad avverkning har haft en positiv effekt. En varaktig avverkningsökning är möjlig, främst inom privatskogsbruket. Faktorer som kan komma att motverkar en sådan ökning är bl.a. långtgående krav på begränsningar för ett aktivt skogsbruk av hänsyn till både ospecificerade och specificerade miljökrav. Programmen för ökad avverkning innebär en massiv satsning på intensifierad rådgivning riktad direkt till de berörda skogsägarna.

Skogsvårdsavgiften betraktas som skogsägarnas bidrag till de allmänna insatserna i vid mening för det svenska skogsbruket. Avgiften skall betalas för jordbruksfastighet som vid fastighetstaxering åsatts delvärdet skogsbruksvärde. Avgiften är avdragsgill. För budgetåren 1989/90 och 1990/91 beräknas inkomsterna från avgiften till 460 milj. kr. per år.

En utvärdering skall göras av skogspolitiken med utgångspunkt i kravet på en fortsatt långsiktig hushällning med landets skogar.

Fiskefrågor Mot bakgrund av överenskommelsen inom EFTA om liberalisering av handeln på fiskets område och behovet av en effektivisering av den statliga fiskeriadministrationen har regeringen i en särskild proposition föreslagit att överenskommelsen godkänns av riksdagen och att riksdagen antar ett förslag till prisreglering på fiske under budgetåret 1990/91 som innebär ett första steg mot en frihandel. Det fortsatta genomförandet av liberaliseringen liksom frågan om den centrala statliga administrationen på fiskets område skall utredas.

Bilaga 1.2

X. Arbetsmarknadsdepartementet

Milj. kr.. 1990/91 ärs prisnivå

Genom- Förändring till Genom-

snittlig snittlig

procentuell procentuell

förändring förändring

83/84—- 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95 —90/91- 88/89 94/95

Totala utgifter - 0,67 = 28355 +223 +<-—-1762 —813 +—-—56 —- 2,20 därav

Till arbetsmarknadsdepartementet hör frågor om arbetsmarknad, arbetsliv, invandring och svenskt medborgarskap.

Under perioden 83/84-88/89 minskade utgifterna för sysselsättningsskapande åtgärder med totalt ca 4 miljarder kr. i fasta priser till följd av den förbättrade situationen på arbetsmarknaden. Samtidigt ökade utgifterna för åtgärder för invandrare p.g.a. en kraftig ökad flyktinginvandring.

Realekonomisk fördelning av utgifterna

Övr. utgifter

| onsumtion

Övr. trans-

| fereringar

Investeringar Kommuntrans=— ===

fereringar Hushållstrans—-

fereringar

Merparten av arbetsmarknadsdepartementets totala utgifter är transfereringar, exempelvis bidrag till kommuner för flyktingomhändertagande, utbildningsbidrag och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Konsumtionsutgifter består till stora delar av lönekostnader för den statliga tjänsteproduktionen.

Arbetsmarknad m.m. Arbetslösheten upppick till 1,4 72 i genomsnitt under år 1989. Långtidsbudgeten har i lågalternativet baserats på en måttlig ökning av arbetslösheten. En förändring av arbetslösheten med en procentenhet under en tid av två

månader innebär att utgifterna för arbetslöshetsersättning förändras med ca 800 milj. kr. Bilaga 1.2

Sysselsättningsskapande åtgärder avser främst statliga. kommunala och enskilda beredskapsarbeten samt åtgärder för långtidsarbetslösa, deltidsarbetslösa samt för flyktingar och andra invandrare. Behovet av beredskapsarbeten är i hög grad avhängigt konjunkturutvecklingen och sysselsättningsläget. vilket innebär att verksamhetens kostnader varierar kraftigt mellan budgetåren. De statliga utgifterna för sysselsättningsskapande åtgärder har beräknats till 1,7 miljarder kronor för budgetåret 1990/91. Härtill kommer ca 850) milj. kr. för statsbidrag till inskolningsplatser för ungdomar.

Kontantstöd vid arbetslöshet utgår dels i form av ersättning från erkända arbetslöshetskassor, dels i form av kontant arbetsmarknadsstöd till personer som står utanför arbetslöshetsförsäkringen. Statsbidragen till arbetslöshetsförsäktingen finansieras genom arbetsgivaravgifter (95 ct) och genom egenavgifter från arbetslöshetskassorna (5 46). Avgiftsmedlen tillförs ett konto hos riksgäldskontoret som benämns ”a-kassefonden”. Det kontanta arbetsmarknadsstödet finansieras helt över anslag på statsbudgeten.

Kostnaderna för arbetsmarknadsutbildningen bestäms i första hand av antalet kursdeltagare samt av utbildningens längd och innehåll. Antalet deltagare styr också utgifterna för utbildningsbidragen. Antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildningen och utbildningsbidragets storlek fastställs genom särskilda beslut av statsmakterna. Utbildningens innehåll och intiktning bestäms av arbetsmarknadsmyndigheterna.

Arbetslivsfrågor Arbetslivsområdet innefattar bl.a. verksamheten vid arbetarskyddsverket, arbetslivsforskning samt verksamheten vid arbetsmarknadsinstituten (Ami), lönebidrag och Samhallgruppen. Myndigheterna inom området är arbetarskyddsstyrelsen och vrkesinspektionen, arbetsmiljöinstitutet och, vad gäller Ami och lönebidrag, arbetsmarknadsstyrelsen. Till området hör också arbetsmiljöfonden och arbetslivscentrum som handhar forskninpsfrågor inom arbetslivsområdet. En särskild organisation kommer att inrättas för fördelning av medel ur arbetslivsfonden enligt lapen (1989:484) om arbetsmiljöavvift.

Lönebidrag lämnas till arbetsgivare för att öka möjligheterna för arbetshandikappade att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Inom vissa sektorer kan också ett introduktionsbidrag lämnas vid anställning av arbetshandikappade. Regeringen har nyligen föreslagit att ett utvidgat lönebidrag skall inrättas. Bidraget föreslås kunna lämnas till arbetsgivare som anställer förtidspensionerade. Bidrag lämnas vidare till arbetshjälpmedel, arbetsbi- ' träde åt handikappade samt näringshjälp till handikappade, som vill börja som egna företagare. Utgifterna för dessa stödformer beräknas budgetåret 1990/91 uppgå tull ca 5,5 miljarder kronor. Flexibiliteten i lönebidragssystemet kan väntas öka under långtidsbudgetperioden i syfte att öka omsättningen pa platserna och få en större sysselsättningseffekt av anvisade medel.

Arbetsmarknadsinstituten har de senaste åren fått personalförstärkningar

stärkningarna och de särskilda insatserna skall gälla även budgetåret Bilaga 1.2 1990791. Vidare skall Ami effektivisera sin verksamhet så att väntetiderna för inskrivning kan nedbringas ytterligare. I 1990 års budgetproposition föreslås att ett nytt anslag skall inrättas för uppdragsverksamhet inom den yrkesinriktade rehabiliteringen. Uppdragsverksamheten föreslås rikta sig till försäkringskassorna samt företag och förvaltningar, som vill använda sig av de kunskaper och erfarenheter inom området, som arbetsmarknadsinstituten har.

Utgifterna för Samhallgruppen beräknas relativt sett fortsätta att sjunka genom att verksamheten effektiviseras och försäljningsintäkterna ökar. Statsbidraget till skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare beräknas ligga på en oförändrad nivå.

Utombudgetära frågor inom arbetslivsområdet En betydande del av verksamheten på arbetsmiljöområdet finansieras genom arbetarskyddsavgiften (f.n. 0,35 26). Dessa medel används för arbetarskyddsstyrelsens, yrkesinspektionens och arbetsmiljöinstitutets verksamhet samt för att finansiera samhällets bidrag till företagshälsovården. Den återstående delen går till arbetsmiljöfonden.

Bidraget till företagshälsovården utgår per ansluten sysselsatt och fastställs genom särskilda regeringsbeslut varje år. En översyn av företagshälsovårdens framtida utbyggnad, bidragssystemets utformning och rehabiliteringsverksamheten beräknas vara avslutad under juni månad år 1990.

Arbetsmiljöfondens medel disponeras för flera olika ändamål. Medlen disponeras dels genom särskilda regeringsbeslut (regionala skyddsombud, bidrag till finansiering av arbetsmiljöinstitutets och arbetslivseentrums verksamhet m.m.) dels genom beslut av fonden (forskningsprojekt etc. ).

Riksdagen beslutade i juni 1989 om en lag (1989:484) om arbetsmiljöavgift. Lagen föreskriver att arbetsgivare skall betala en särskild arbetsmiljöavgift om 1,5 % av det i lagen om socialavgifter angivna avgiftsunderlag för folkpensionsavgiften. Avgiften skall avse ersättningar som betalas ut under perioden september 1989 — december 1990. I lagen sägs att avgifterna skall föras till en fond som benämns arbetslivstonden. Fondens tillgångar skall utgöra bidrag till arbetsgivare för utgifter för rehabiliteringsåtgärder för anställda, för åtgärder för att nedbringa anställdas sjukfrånvaro samt för investeringar för bättre arbetsmiljö. Arbetslivsfonden skall förvaltas av kammarkollegiet. Medel från fonden skall i viss begränsad omfattning skall kunna betalas ut fr.o.m. den 1 juli 1990 och i full utsträckning fr.o.m. den 1 januari 1991. Det föreslås vidare att en begränsad organisation, som skall svara för bidragsprövningen, byggs upp.

Invandring m.m. De huvudsakliga verksamhetsområdena är invandring och medborgarskap,

överföring och mottagande av flyktingar samt statsbidragsgivning till kom-

munerna för omhändertagande av flyktingar.

Kostnadsutvecklingen styrs främst av inströmningen av asylsökande och 97

7 Riksdagen 1989190. I saml. Nr 150. Bilaga 1.2

flyktingar. den tid dessa måste tillbringa i förläggningar samt den norm enligt vilken staten ersätter kommunerna för mottagandet av flyktingar. Bilaga 1.2

Tillströmningen av asylsökande har hittills under budgetåret 1959/90 varit mycket stor och således medfört stora påfrestningar i mottagandet för såväl invandrarverket som kommunerna och allt högre kostnader för samhället. Vid kalenderärskiftet vistades 26 000 personer i förläggningar, varav tillfälliga inkvarteringslösningar måst tillgripas för drygt 21 000. Totalt beräknas ca 35 000 personer komma att ha sökt asyl vid utgängen av innevarande budgetår, vilket kan jämföras med ca 3 000 personer under början av 1980-talet och drygt 18 000 personer under år 1988.

Regeringen har därför under innevarande budgetår vidtagit åtgärder i syfte att klarare avgränsa den krets som kan ges möjlighet att få stanna i Sverige. De slutliga effekterna av regeringens åtgärder väntas under budgetäret 1990791 bli en mer ”normal” inströmning av asylsökande. Förläggningarna skulle därmed succesivt kunna börja avvecklas under förutsättning att kommunerna tar emot flyktingar i förväntad takt.

Avvecklingen av förläggningarna är emellertid inte enbart beroende av att antalet asylsökande minskar. Kommunerna mäste också kunna ta emot och ordna bostäder åt de flyktingar som lämnar förläggningarna. Av de drygt 26 000 personer som vid slutet av år 1989 vistades i förläggningar, hade närmare 7.000 fått beslut om uppehållstillstånd i Sverige och borde därmed ha befunnit sig ute I samhället om kommunerna inte hade haft sådana svårigheter att finna bostäder åt dem. De tillfälliga förläggningslösningar som nu finns, bedöms därför inte kunna avvecklas fullständigt förrän till budgetåret 1994/95 — allt under de förutsättningar som har angetts för inströmning och utplacering i kommunerna.

Regeringen har i en särskild proposition tidigare i är lagt fram förslag om ett nytt statsbidragssystem för ersättning till kommunerna för deras kostnader för flyktingomhändertagandet. Statsbidrag kommer enligt förslaget att utgå I form av ett engångsbelopp för varje flykting och skall även täcka kommunernas kostnader för de vuxna flyktingarnas svenskundervisning. Det nya ersättningssystemet innebär en i stort sett oförändrad kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna.

Förslagen till anslag för budgetåret 1990/91 omfattar totalt 6 641 milj. kr.. varav ca 2 466 avser olika bidrag och transfereringar. Omhändertagandet i förläggningar beräknas kosta 3.9 miljarder kr.

Bilaga 1.2

XI. Bostadsdepartementet

Milj.kr., oförändrad pris- och lönenivå Genom- Genomsnittlig snittlig procentuell procentuell förändring förändring 83/84- Förändring till 90/91-

88/89 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95 94/95

Totala utgifter -— 2,8 25 945 457 - 1658 -1643 - 1978 - 3,7 därav

Räntebidrag 10,7 22 550 -212 = —-1365 -1494 = - 1808 - 4,3 Bostadsbidrag 1,8 1345 735 -230 - 145 - 165 2,9

Bostadsdepartementets verksamhetsområde omfattar frågor om bostadsförsörjning, planläggning av markanvändning och bebyggelse, hushållning

med naturresurser, energihushållning i bebyggelse, byggnads-, lantmäteri-,

fastighetsdata- och kartfrågor samt frågor om stöd till idrotten. Natur-

resursfrågorna kommer att föras över till miljödepartementet inom kort.

Realekonomisk fördelning av utgifterna

Övr. utgifter

Övr. transf. Konsumtion

Kommuntransf. Investeringar

Hushållstrans fereringar

En mycket stor del av utgifterna utgörs av transfereringar till hushåll, främst

räntebidrag.

Ränte- och bostadsbidrag m. m.

Statsutgifterna inom ändamålsgruppen domineras av räntebidrag för bostadsbyggande. Vid ny- och ombyggnad täcker räntebidragen skillnader

mellan den s. k. garanterade räntan och marknadsräntan för bostadslån och underliggande kredit. Räntebidrag lämnas även till vissa underhålls-, reparations- och energiåtgärder. Utgifterna för räntebidrag påverkas av Y9

räntenivå och produktionspriser samt av produktionsvolymer och deras Prop. 1989/90:150 fördelning på upplåtelseform. Bilaga 1.2

Staten delfinansierar bostadsbidrag till barnfamiljer och vissa hushåll utan barn (ungdomar). Det statliga stödet omfattar även bidrag och lån till bostadsförbättring m. m. samt vissa ränte- och amorteringsfria tilläggslån. De reformförslag inom bostadsbidragssystemet som nyligen förelagts riksdagen (prop. 1989/90: 144) innebär ökade utbetalningar under budgetåret 1991/92.

Trots att bostadsbyggandet har ökat kraftigt under senare år är det bostadsbrist i flertalet kommuner. De senaste årens överhettning på byggmarknaden har lett till snabba kostnadsökningar inom ny- och ombyggnadsverksamheten. Regeringen har genomfört en rad åtgärder i syfte

att upprätthålla en tillräckligt stor produktion av bostäder till rimliga priser.

Annat byggande än nyproduktion av bostäder har begränsats i hela landet,

speciellt i storstadsregionerna. Även ombyggnad av bostäder med statligt stöd

har begränsats, dels genom ramar för bostadslån, dels — tills vidare — genom

minskade statliga räntesubventioner. Överenskommelser har träffats med dels

byggentreprenörerna, dels de större byggherrarna om att producera tillräckligt många bostäder till rimliga priser.

Översyn av bostadsfinansieringen

Regeringen avser att senare under år 1990 lämna förslag till riksdagen om en

ny bostadsfinansiering.

Utanför statsbudgeten Fr. o. m. den 1 juli 1985 svarar Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, för finansieringen av de statliga bostadslånen, Bottenlånen finansieras på kapitalmarknaden.

Naturresurslagen m. m.

En proposition med förslag till ändring i lagen (1987: 12) om hushållning

med naturresurser m. m. överlämnades nyligen till riksdagen. Propositionen

(1989/90: 126) redovisar förslag till nya regler för det kommunala inflytandet

vid prövning av vissa industrianläggningar m. m.

Frågor kring utnyttjande och skydd av våra kust- och havsområden uppmärksammas alltmer. Det ankommer nu på plan- och bostadsverket att fullfölja havsresursdelegationens utvecklingsarbete i de delar det berör fysisk planering i landets kust- och havsområden.

Det har visat sig att ADB-tekniken ger stora möjligheter till rationella

lösningar för att ordna kunskapsförsörjningen för fysisk planering och naturresurshushållning. Regeringen har därför tagit initiativ till en

100 utvecklings- och försöksverksamhet inom området.

Bilaga 1.2

XII. Industridepartementet

Milj. kr., 199091 års prisnivå

Genom- Förändring till Genom-

snittlig snittlig

procentuell procentuell

förändring förändring

d3/84— 9091 9192 92493 93/94 9405 — 90/91—- 8N/89 94/95

Totala utgifter -14,6 Fo 6338 +267 -—-3H1 —-490 -10 —2,2 därav Industri m.m. -27,2 9 518 1) —85 -75 0 88 Regional utveckling 94 2322 —-I00 0 = 100 0 -22 Exportkrediter -14.6 Ge 152 +2 +l -5 —5 —-01,2 0 Statsägda företag m.m. -19,1 604 427 -422 - 10-10 —-33,9 4 Teknisk utveckling m.m. -9,7 1 650 +61 +69 - 300) 0 274 Energi -22,4 66 857 — +745 — —256 0 0 +11.077 Källa: Riksrevisionsverket och industridepartementet

Till departementets verksamhetsområden hör: allmänna riktlinjer för näringspolitiken, regionalpolitik, industrins struktur- och branschfrågor, frågor om små och medelstora företag, frågor om industrins finansiering, bl. a. vissa exportkreditfrågor. vissa frågor om multinationella företag och internationella investeringar, teknisk forskning och utveckling, patent- och registreringsverksamhet, teknisk kontroll, provning och mätning, mineralförsörjning. hantverk och hemslöjd, turism och rekreation samt flertalet statsägda

företag.

/erksamheterna inom industridepartementets ansvarsområde syftar till

att främja ekonomisk tillväxt. rättvis fördelning av välståndet i olika delar av

landet samt trygga behovet av en billig och säker energiförsörjning.

Redovisningen av industridepartemetets verksamhet har delats in 1 sex

olika områden: småföretagspolitik. teknikpolitik. turistpolitik, mineralpoli-

tik, energifrågor och regionalpolitik. Inom varje område redovisas kort verksamhetens syfte och hur insatserna påverkar ekonomin och därigenom statsbudgetens och socialförsäkringssektorns inkomster och utgifter. Vidare redovisas förändringar inom respektive område. föranledda av statsmaktsbeslut.