Prop. 2014/15:57

Nya administrativa sanktioner på finansmarknadsområdet

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 29 januari 2015

Stefan Löfven

Per Bolund (Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lagändringar som syftar till att genomföra vissa delar av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och värdepappersföretag och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (kapitaltäckningsdirektivet).

De föreslagna lagändringarna innebär att det bl.a. införs administrativa sanktioner mot fysiska personer.

I propositionen föreslås ändringar i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Därutöver föreslås vissa ändringar i ett antal andra lagar som avser rättelser av felaktiga hänvisningar.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2015.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

2. lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

3. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

4. lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

5. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

6. lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism,

7. lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster,

8. lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag.

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §2

Högsta förvaltningsdomstolen prövar

1. överklaganden av en kammarrätts beslut enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291),

2. överklaganden av andra beslut i förvaltningsärenden som enligt lag ska göras till domstolen, och

3. ansökningar om resning och återställande av försutten tid i andra fall än som anges i 8 §.

I 17 kap. 2 § lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse och 17 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) finns bestämmelser om att begäran om förklaring av domstol att ett ärende onödigt uppehålls i vissa fall ska göras hos Högsta förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen prövar som första domstol om ett justitieråd i Högsta domstolen ska skiljas eller avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå läkarundersökning.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

1 Lagen omtryckt 1981:1323. 2 Senaste lydelse 2013:649. Ändringen innebär att andra stycket tas bort.

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §2

Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ägna sig åt verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 § första stycket. För en juridisk person gäller detta förbud den som har ett kvalificerat innehav av andelar i den juridiska personen eller ingår i dess ledning.

Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

När ett finansiellt institut som anmält sin verksamhet enligt 2 § första stycket får kännedom om att förändringar har skett i den krets som anges i första stycket, ska institutet snarast anmäla förändringen till Finansinspektionen. Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i institutet, ska den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till inspektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

1 Lagen omtryckt 2004:319. Senaste lydelse av lagens rubrik 2004:319. 2 Senaste lydelse 2009:354.

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse2

dels att nuvarande 15 kap. 1 a–1 c §§ ska betecknas 15 kap. 1 b–1 d §§,

dels att 1 kap. 5 a §, 15 kap. 1 b, 1 c, 8, 9, 11, 14 och 18 §§ och 17 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 15 kap. 1§ ska lyda ”Ingripanden mot kreditinstitut och vissa fysiska personer”,

dels att det ska införas sju nya paragrafer, 14 kap. 7 a §, 15 kap. 1 a, 8 a och 9 a–9 d §§, och närmast före 15 kap. 9 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

5 a §3

Vid bedömningen av om ett innehav utgör ett kvalificerat innehav enligt 5 § 14 ska följande bestämmelser i 4 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument tillämpas:

Vid bedömningen av om ett innehav utgör ett kvalificerat innehav enligt 5 § 15 ska följande bestämmelser i 4 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument tillämpas:

– 2 § första stycket 1 om depåbevis, – 4 § första stycket, andra stycket 1–8, samt tredje och femte styckena, om beräkning av innehavet,

– 5 § andra stycket om beräkning av antalet aktier eller röstetal, – 12 § 1 och 2 om undantag för aktier som innehas för clearing och avveckling eller förvaltas för någon annans räkning,

– 13 § om aktier som ingår i handelslager, – 14 § om aktier som innehas av marknadsgaranter, samt – 16 och 17 §§ om undantag för vissa moderföretag. Vid bedömningen ska också tillämpas föreskrifter – om aktier som innehas av marknadsgaranter, som har meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 3 lagen om handel med finansiella instrument eller 23 kap. 15 § 1 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, och

– om undantag för vissa moderföretag, som har meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 4 lagen om handel med finansiella instrument.

Det som föreskrivs om aktier i de bestämmelser som ska tillämpas enligt första och andra styckena ska också tillämpas för andra andelar i företag.

Aktier eller andelar som ett värdepappersinstitut eller ett kreditinstitut som driver finansieringsrörelse innehar till följd av verksamhet enligt

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG. 2 Senaste lydelse av 15 kap. 1 c § 2014:982. 3 Senaste lydelse 2009:361.

2 kap. 1 § 6 lagen om värdepappersmarknaden ska dock inte beaktas vid bedömningen, under förutsättning att

1. rösträtten inte utnyttjas eller används på annat sätt för att ingripa i emittentens förvaltning, samt

2. aktierna eller andelarna avyttras inom ett år från förvärvet. Det som föreskrivs i fjärde stycket ska gälla också för aktier eller andelar som innehas under motsvarande förutsättningar av ett utländskt värdepappersföretag eller av ett utländskt kreditinstitut som driver finansieringsrörelse.

14 kap.

7 a §

Finansinspektionen får utöver det som anges i 6 och 7 §§ besluta att en ägare som inte följer bestämmelserna i 1 eller 3 § ska betala en sanktionsavgift som bestäms i enlighet med 15 kap. 8– 9 §§.

15 kap.

1 a §

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om kreditinstitutet

1. har fått tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,

2. i strid med 14 kap. 4 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,

3. i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven,

4. inte uppfyller kraven i 6 kap. 1–4 a, 4 c eller 5 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 4,

5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig

information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen,

6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1– 431.3 och 451.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap. 3 och 4 §§ lagen ( 2014:966 ) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,

15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen ( 2009:62 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4 eller 5, 10 kap. 8 a– 8 c §§, 12 kap. 6 a–6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 2 inte är uppfyllda.

Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 14 kap. 1 eller 3 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i institutet, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om institutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom

1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

1 b § 4

Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om kreditinstitutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om kreditinstitutet gör rättelse eller om den fysiska personen verkat för att institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

1 c § 5

Utöver det som anges i 1 a § ska i försvårande riktning beaktas om kreditinstitutet tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.

Utöver det som anges i 1 b § ska i försvårande riktning beaktas om kreditinstitutet eller den fysiska personen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.

I förmildrande riktning ska beaktas om institutet

1. i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

I förmildrande riktning ska beaktas om

1. institutet eller den fysiska personen i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. institutet snabbt upphört med överträdelsen eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan

4 Senaste lydelse av tidigare 1 a § 2014:982. 5 Senaste lydelse av tidigare 1 b § 2014:982.

den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

8 §6

Sanktionsavgiften ska fastställas till högst

Sanktionsavgiften för ett kreditinstitut ska fastställas till högst

1. tio procent av kreditinstitutets omsättning närmast föregående räkenskapsår,

2. två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

2. två gånger den vinst som institutet erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. två gånger de kostnader som institutet undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 §.

8 a §

Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst

1. ett belopp som per den 17 juli 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro,

2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. två gånger de kostnader som den fysiska personen undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Avgiften tillfaller staten.

9 §7

När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 a och 1 b §§ samt till institutets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som institutet erhållit till följd av

När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 b och 1 c §§ samt till institutets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som

6 Senaste lydelse 2014:982. 7 Senaste lydelse 2014:982.

regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.

institutet eller den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.

Sanktionsföreläggande

9 a §

Frågor om ingripanden mot fysiska personer för överträdelser enligt 1 a § tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

Ett sanktionsföreläggande innebär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 1 a § fjärde stycket som är bestämt till tid eller belopp.

När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan.

9 b §

Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om

1. den fysiska person som föreläggandet avser,

2. överträdelsen och de omständigheter som behövs för att känneteckna den,

3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och

4. den sanktion som föreläggs personen.

Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger.

9 c §

Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får Finansinspektionen ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska

göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot kreditinstitutet för samma överträdelse.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

9 d §

En sanktion för en överträdelse enligt 1 a § får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.

11 §8

Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet.

14 §9

En sanktionsavgift eller förseningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

En sanktionsavgift eller förseningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

18 §

Om någon driver sådan rörelse som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med rörelsen. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av rörelsen skall ske. I ett föreläggande som ställs till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening skall Finansinspektionen upplysa om att rätten

Om någon driver sådan rörelse som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med rörelsen. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av rörelsen ska ske. I ett föreläggande som ställs till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening ska Finansinspektionen upplysa om att rätten

8 Senaste lydelse 2014:982. 9 Senaste lydelse 2014:982.

efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att bolaget eller föreningen skall gå i likvidation om föreläggandet inte följs.

efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att bolaget eller föreningen ska gå i likvidation om föreläggandet inte följs.

Finansinspektionen får även ingripa mot den som driver rörelsen, genom beslut om sanktionsavgift enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss rörelse, får inspektionen förelägga den som driver rörelsen att lämna de upplysningar om rörelsen som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Vidare är den som är revisor i ett företag skyldig att på begäran av Finansinspektionen lämna sådana upplysningar om företagets rörelse som revisorn fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag.

I fråga om utländska företag får ett föreläggande enligt denna paragraf riktas mot såväl företaget som den som här i landet är verksam för företagets räkning.

17 kap.

1 §10

Finansinspektionens beslut enligt 13 kap. 12 § och 15 kap. 18 § andra stycket får inte överklagas.

Finansinspektionens beslut enligt 13 kap. 12 § och 15 kap. 9 a § och 18 § tredje stycket får inte överklagas.

Finansinspektionens beslut som avses i 10 kap. 1 § andra stycket 1 får överklagas hos regeringen.

Finansinspektionens beslut som avses i 10 kap. 1 § andra stycket 1 får överklagas till regeringen.

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet.

10 Senaste lydelse 2013:455.

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §1

Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ha ett kvalificerat innehav i ett företag som driver inlåningsverksamhet eller ingå i företagets ledning.

Med kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Med kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

När ett företag som driver inlåningsverksamhet får kännedom om att förändringar har skett i den krets som har ett kvalificerat innehav i företaget eller ingår i dess ledning, ska företaget snarast anmäla förändringen till Finansinspektionen. Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i företaget, ska den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till inspektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

1 Senaste lydelse 2009:362.

2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden2

dels att nuvarande 25 kap. 1 a–1 c §§ ska betecknas 25 kap. 1 b–1 d §§,

dels att 25 kap. 1 b, 1 c, 9, 10, 17, 25 och 28 §§ och 26 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 25 kap. 1 § ska lyda ”Ingripanden mot svenska värdepappersinstitut, börser och svenska clearingorganisationer samt vissa fysiska personer”,

dels att det ska införas sju nya paragrafer, 24 kap. 8 a §, 25 kap. 1 a, 9 a och 10 a–10 d §§, och närmast före 25 kap. 10 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 kap.

8 a §

Finansinspektionen får utöver det som anges i 7 och 8 §§ besluta att en ägare i ett värdepappersbolag som inte följer bestämmelserna i 1 eller 4 § ska betala en sanktionsavgift som bestäms i enlighet med 25 kap. 9–10 §§.

25 kap.

1 a §

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett värdepappersbolags styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om värdepappersbolaget

1. har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,

2. i strid med 24 kap. 5 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG. 2 Senaste lydelse av 25 kap. 1 c § 2014:985.

3. i strid med 24 kap. 5 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i företaget samt storleken på innehaven,

4. inte uppfyller kraven i 8 kap. 3–6, 8, 8 e, 9 eller 11 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 42 § 2, 4 och 6,

5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen,

6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla

likvida tillgångar i strid med artikel 412 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1– 431.3 och 451.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,

14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap. 3 och 4 §§ lagen ( 2014:966 ) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,

15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen ( 2009:62 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i bolaget eller kvarstå i bolaget trots att kraven i 3 kap. 1 § första stycket 5 eller 6 eller 8 kap. 8 b– 8 d §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 § 2 inte är uppfyllda.

Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelse-

skyldighet enligt 24 kap. 1 eller 4 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i bolaget, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om bolagets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom

1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett värdepappersbolag, eller ersättare för någon av dem, eller

2. beslut om sanktionsavgift.

1 b § 3

Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om den fysiska personen verkat för att företaget gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

1 c § 4

Utöver det som anges i 1 a § ska i försvårande riktning beaktas om företaget tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har förflutit mellan de olika överträdelserna.

Utöver det som anges i 1 b § ska i försvårande riktning beaktas om företaget eller den fysiska personen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har förflutit mellan de olika överträdelserna.

3 Senaste lydelse av tidigare 1 a § 2014:985. 4 Senaste lydelse av tidigare 1 b § 2014:985.

I förmildrande riktning ska beaktas om företaget

1. i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

I förmildrande riktning ska beaktas om

1. företaget eller den fysiska personen i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. företaget snabbt upphört med överträdelsen eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

9 §5

Sanktionsavgiften ska fastställas till högst

Sanktionsavgiften för ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation ska fastställas till högst

1. tio procent av företagets omsättning närmast föregående räkenskapsår,

2. två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

2. två gånger den vinst som företaget erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. två gånger de kostnader som företaget undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

För värdepappersinstitut får avgiften inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 8 kap. 3 § denna lag eller 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

9 a §

Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst

1. ett belopp som per den 17 juli 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro,

2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3. två gånger de kostnader som

5 Senaste lydelse 2014:985.

den fysiska personen undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Avgiften tillfaller staten.

10 §6

När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 a och 1 b §§, samt till företagets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.

När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 b och 1 c §§, samt till företagets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget eller den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.

Sanktionsföreläggande

10 a §

Frågor om ingripanden mot fysiska personer för överträdelser enligt 1 a § tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

Ett sanktionsföreläggande innebär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 1 a § fjärde stycket som är bestämt till tid eller belopp.

När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan.

10 b §

Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om

1. den fysiska person som föreläggandet avser,

2. överträdelsen och de omständigheter som behövs för att känneteckna den,

3. de bestämmelser som är

6 Senaste lydelse 2014:985.

tillämpliga på överträdelsen, och

4. den sanktion som föreläggs personen.

Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger.

10 c §

Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får Finansinspektionen ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot värde- pappersbolaget för samma överträdelse.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

10 d §

En sanktion för en överträdelse enligt 1 a § får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.

17 §

Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Detsamma gäller om någon i handel med finansiella instrument använder beteckningen börs utan att ha tillstånd att driva en reglerad marknad.

Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Detsamma gäller om någon i handel med finansiella instrument använder beteckningen börs utan att ha tillstånd att driva en reglerad marknad.

Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet.

Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag får riktas mot såväl företaget som den som i Sverige är verksam för företagets räkning.

Finansinspektionen får även ingripa mot någon som driver värdepappersrörelse utan att vara berättigad till det, genom beslut om sanktionsavgift enligt bestämmelserna i detta kapitel.

25 §7

En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet.

28 §8

En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift, eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift, eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

26 kap.

1 §

Finansinspektionens beslut enligt 23 kap. 11 § och 25 kap. 17 § andra stycket får inte överklagas.

Andra beslut som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Finansinspektionens beslut enligt 23 kap. 11 § och 25 kap. 10 a § och 17 § andra stycket får inte överklagas.

Andra beslut som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse skall gälla omedelbart.

Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

7 Senaste lydelse 2014:985. 8 Senaste lydelse 2014:985.

1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet.

2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

5 §1

En verksamhetsutövare som har gjort anmälan enligt 3 § men som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får av tillsynsmyndigheten föreläggas att vidta rättelse eller, om detta inte är möjligt, upphöra med verksamheten.

Om verksamhetsutövaren är en juridisk person, gäller första stycket även den som har ett kvalificerat innehav av andelar i den juridiska personen eller ingår i dess ledning.

Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

1 Senaste lydelse 2009:716.

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § lagen (2010:751) om betaltjänster ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §1

I denna lag betyder

1. autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där initiativet till en betalningstransaktion tas av betalningsmottagaren på grundval av betalarens samtycke till mottagaren, mottagarens betaltjänstleverantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör,

2. bankdag: en dag på vilken en betaltjänstleverantör har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en betalningstransaktion,

3. betalare: en fysisk eller juridisk person som är antingen betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto, eller en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder,

4. betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som är avsett för genomförandet av betalningstransaktioner,

5. betalningsinstitut: ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som har fått tillstånd att tillhandahålla betaltjänster enligt 2 kap.,

6. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att initiera en betalningsorder,

7. betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel vid en betalningstransaktion,

8. betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras,

9. betalningssystem: ett generellt betalsystem enligt 1 kap. 3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

10. betalningstransaktion: insättning, uttag eller överföring av medel som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren,

11. betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst,

12. debitera: att medel dras från ett konto, 13. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt betalningsinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,

1 Senaste lydelse 2011:775.

14. grupp: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

15. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,

16. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

17. kreditera: att medel tillförs ett konto, 18. kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

18. kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

19. medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

20. penningöverföring: en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en mottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på mottagarens vägnar, eller där dessa medel tas emot på mottagarens vägnar och ställs till mottagarens förfogande,

21. ramavtal: ett avtal om betaltjänster som reglerar genomförandet av kommande enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto,

22. referensväxelkurs: den växelkurs som ligger till grund för beräkningen av eventuell valutaväxling och görs tillgänglig av betaltjänstleverantören eller härrör från en offentligt tillgänglig källa,

23. referensräntesats: den räntesats som ligger till grund för beräkningen av eventuell tillämplig ränta och som härrör från en offentligt tillgänglig källa som kan kontrolleras av båda parterna i ett avtal om betaltjänster,

24. registrerad betaltjänstleverantör: en betaltjänstleverantör som undantagits från krav på tillstånd enligt 2 kap. 3 §,

25. startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 17 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

25. startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 18 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

26. unik identifikationskod: en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som tillhandahållits av en betaltjänstleverantör, och som en betaltjänstanvändare ska uppge för att otvetydigt identifiera en annan betaltjänstanvändare eller dennes betalkonto,

27. valuteringsdag: den referenstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för att beräkna räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §

I fråga om europabolag och europakooperativ med sådant förvaltningsorgan som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2010 av den 22 juli 2003 om stadga för de europeiska kooperativa föreningarna (SCEföreningarna) tillämpas det som sägs i 6 kap. 9 och 11 §§ om styrelseledamot på ledamot i tillsynsorganet.

I fråga om europabolag och europakooperativ med sådant förvaltningsorgan som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2010 av den 22 juli 2003 om stadga för de europeiska kooperativa föreningarna (SCEföreningarna) tillämpas det som sägs i 6 kap. 10 och 12 §§ om styrelseledamot på ledamot i tillsynsorganet.

Att de bestämmelser som anges i första stycket ska tillämpas också på ledamot i ett europabolags eller ett europakooperativs lednings- eller förvaltningsorgan framgår av 16 § andra stycket och 22 § lagen (2004:575) om europabolag samt 21 § andra stycket och 26 § lagen (2006:595) om europakooperativ.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

3. Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och rådet har antagit direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och värdepappersföretag och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (i det följande benämnt kapitaltäckningsdirektivet), se bilaga 1. Rättelse till kapitaltäckningsdirektivet finns i bilaga 2. Tillsammans med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (i det följande benämnd tillsynsförordningen) utgör direktivet ett införlivande på EU-nivå av de nya kapital- och likviditetsreglerna i den globala Basel 3-överenskommelsen. Förordningen, jämte rättelse till förordningen, finns som bilagorna 3 och 4.

Under förhandlingarna av kapitaltäckningsdirektivet och tillsynsförordningen har en faktapromemoria upprättats och överlämnats till riksdagen (2010/11:FPM148).

Regeringen beslutade den 19 april 2012 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag bl.a. att föreslå nödvändiga anpassningar av svensk lagstiftning till tillsynsförordningen samt att lämna förslag till hur kapitaltäckningsdirektivet ska genomföras i svensk rätt. Utredningen antog namnet Nya kapitaltäckningsregler (i det följande benämnd kapitaltäckningsutredningen).

Utredningen har lämnat betänkandet Förstärkta kapitaltäckningsregler (SOU 2013:65). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2013/3294).

Kapitaltäckningsdirektivet har i svensk rätt genomförts i bl.a. lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, lagen (2014:966) om kapitalbuffertar, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (se prop. 2013/14:228).

De nya lagreglerna, som trädde i kraft den 2 augusti 2014, innehåller inte några bestämmelser som genomför de regler i kapitaltäckningsdirektivet som innebär att administrativa sanktioner ska kunna utdömas mot fysiska personer.

Kapitaltäckningsutredningens förslag om administrativa sanktioner mot fysiska personer och avsaknaden av förslag om att införa ett särskilt förfarande för handläggning av sanktionsärenden fick omfattande kritik av ett flertal remissinstanser. Regeringen bedömde därför att dessa frågor behövde analyseras ytterligare. Inom ramen för 2013 års värdepappersmarknadsutredning (Fi 2013:04) och 2012 års marknadsmissbruksutredning (Fi 2012:08) upprättade den särskilda utredaren i april 2014 en promemoria med namnet ”Promemoria om sanktioner enligt CRD IV” med förslag om administrativa sanktioner mot fysiska personer. Promemorian har remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2014/1356).

I bilaga 9 finns en uppställning som visar vilka bestämmelser som genomför kapitaltäckningsdirektivet, i nu aktuella delar, i svensk rätt.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 4 december 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.

Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag och synpunkter utom såvitt avser införandet av en möjlighet till undanröjande av sanktionsföreläggande och utformningen av 15 kap. 1 c § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 c § lagen om värdepappersmarknaden. Lagrådets förslag och synpunkter behandlas i avsnitten 4.4, 4.7 och 4.9 och i författningskommentaren.

I förhållande till lagrådsremissen har det dessutom gjorts några språkliga och redaktionella ändringar i lagtexten.

Efter lagrådsföredragningen har förslag till ändringar lagts till i 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, 3 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, 1 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, 6 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, 6 kap. 5 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, 1 kap. 4 § lagen (2010:751) om betaltjänster samt 1 kap. 3 § lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. Ändringarna avser rättelser av felaktiga hänvisningar. De föreslagna ändringarna är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

4. Ingripandeåtgärder och sanktioner

4.1. Inledning

Europaparlamentet och rådet antog den 26 juni 2013 förordning (EU) nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, förkortad tillsynsförordningen, samt direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, förkortat kapitaltäckningsdirektivet. Detta innebär att Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, förkortat 2006 års kreditinstitutsdirektiv, och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut, förkortat 2006 års kapitalkravsdirektiv, upphörde att gälla den 1 januari 2014.

Tillsynsförordningen tillämpas sedan den 1 januari 2014 och kapitaltäckningsdirektivet skulle vara genomfört senast samma dag. Genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet har behandlats i prop. 2013/14:228

Förstärkta kapitaltäckningsregler. Direktivets bestämmelser om administrativa sanktioner mot fysiska personer återstår dock att införliva med svensk rätt, och det är dessa som tas om hand i denna proposition.

Kapitaltäckningsdirektivet innehåller bestämmelser för kreditinstitut om villkor för att starta verksamhet som kreditinstitut, etableringsfrihet inom EU och förhållandet till tredjeland. För värdepappersföretag återfinns motsvarande reglering i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller även bestämmelser för både kreditinstitut och värdepappersföretag om behöriga myndigheters metoder för att utöva tillsyn över instituten, bolagsstyrningsfrågor, krav på institutens riskhanteringssystem, sanktioner vid överträdelser av regelverket samt bestämmelser om kapitalbuffertar som i varierande grad innebär kapitalkrav utöver de som följer av tillsynsförordningen.

Genom kapitaltäckningsdirektivet har det införts en rad nya bestämmelser som syftar till att säkerställa effektiva och proportionella sanktioner. Direktivet innehåller, förutom en minimilista på vilka sanktioner som ska finnas tillgängliga för de behöriga myndigheterna, regler om vilka som omfattas av sanktionerna, vilka kriterier som bör beaktas när myndigheterna beslutar i sanktionsärenden samt om sanktionsbeslut. De äldre direktiven från år 2006 innehöll utöver skyldigheten att i vissa situationer återkalla ett instituts tillstånd inga specifika regler om administrativa sanktioner. Kapitaltäckningsdirektivet ställer däremot krav på att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning inför särskilda regler som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att vid överträdelser av tillsynsförordningen och kapitaltäckningsdirektivet vidta olika former av administrativa sanktioner, även mot fysiska personer. Dessa ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Kapitaltäckningsdirektivet är uppbyggt på så sätt att överträdelser som ska åtföljas av en sanktion har delats upp mellan två artiklar. I var och en av dessa artiklar finns en uppräkning av olika sanktioner som ska kunna utdömas för sådana överträdelser som omnämns i artikeln. Överträdelser som består i åsidosättande av reglerna för auktorisation och kraven som rör förvärv och avyttring av kvalificerade innehav i institut behandlas i artikel 66 i kapitaltäckningsdirektivet. I artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet behandlas bl.a. överträdelser som innebär att ett institut beviljats auktorisation på grundval av oriktiga uppgifter och åsidosättande av vissa underrättelseskyldigheter, rapporteringskrav, bestämmelser om stora exponeringar samt reglerna om offentliggörande av information.

Sanktioner ska kunna drabba institut som begått en överträdelse, men även fysiska personer i institutets ledning som befunnits ansvariga för överträdelsen. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller bestämmelser som anger hur höga administrativa sanktionsavgifter som de behöriga myndigheterna ska kunna besluta om för det fall att regelverket inte efterlevs. Direktivet ställer också krav på att behöriga myndigheter ges befogenhet att förbjuda fysiska personer att utöva vissa funktioner i

institut, rätt att kräva att otillåtna ageranden upphör, möjlighet att besluta om förbud mot aktieägare att utöva sina rösträtter, och möjlighet att offentliggöra sanktionsbeslut. För att minska risken för en icke enhetlig tillämpning av sanktionerna finns det i direktivet även bestämmelser om vilka kriterier som ska beaktas vid ett sanktionsbeslut. Medlemsstaterna kan välja att inte tillämpa reglerna om administrativa sanktioner om överträdelserna i fråga är föremål för straffrättsliga sanktioner i nationell rätt.

4.2. Regleringen i svensk rätt

Hänvisningar till S4-2

  • Prop. 2014/15:57: Avsnitt 4.7

4.2.1. Administrativa sanktioner mot institut

Bestämmelser om ingripanden och sanktioner gentemot kreditinstitut och värdepappersbolag finns framför allt i 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, respektive 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM. Bestämmelserna i de båda lagarna bygger på samma systematik. Avgörande för om Finansinspektionen ska ingripa är om ett institut har åsidosatt sina skyldigheter enligt respektive lag och andra författningar som reglerar institutets verksamhet (15 kap. 1 § LBF och 25 kap. 1 § LVM). Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms som tillräckliga, får Finansinspektionen avstå från att ingripa (15 kap. 1 a § andra stycket LBF och 25 kap. 1 a § andra stycket LVM). Finansinspektionen ska också kunna ingripa genom att utfärda ett föreläggande redan om det finns skäl att anta att det är sannolikt att institutet inom tolv månader kommer att bryta mot de regler som gäller för verksamheten (15 kap. 1 § tredje stycket LBF och 25 kap. 1 § tredje stycket LVM).

När en överträdelse har skett har Finansinspektionen möjlighet att välja vilken åtgärd som är mest ändamålsenlig i det enskilda fallet (prop. 2002/03:139 s. 382). Valet av sanktion ska i första hand bero på hur allvarlig en överträdelse är. Vidare ska vid valet av sanktion särskild hänsyn tas till överträdelsens art, dess konkreta eller potentiella effekter på det finansiella systemet och eventuella skador som uppstått. Därutöver ska beaktas om institutet tidigare begått en överträdelse, om överträdelserna är likartade samt den tid som gått mellan överträdelserna. Vidare ska i förmildrande riktning beaktas om institutet i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete underlättat Finansinspektionens utredning och snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av inspektionen (15 kap. 1 a och 1 b §§ LBF och 25 kap. 1 a och 1 b §§ LVM).

Den allvarligaste formen av ingripande är återkallelse av tillståndet. Om det är tillräckligt kan Finansinspektionen emellertid välja den mindre ingripande åtgärden varning (15 kap. 3 § LBF och 25 kap. 5 § LVM). Vid överträdelser som inte är så allvarliga att tillståndet ska återkallas kan Finansinspektionen ingripa genom föreläggande att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen och med

förbud att verkställa beslut. Därutöver har Finansinspektionen möjlighet att ingripa genom beslut om anmärkning.

En anmärkning eller varning får förenas med en sanktionsavgift. Avsikten med sanktionsavgiften är att den ska tillföra en ekonomiskt omedelbart kännbar sanktion och ge Finansinspektionen möjlighet att gradera en överträdelse (prop. 2002/03:139 s. 387). Sanktionsavgiften ska fastställas till högst tio procent av institutets omsättning närmast föregående räkenskapsår, två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, och får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Vid fastställande av sanktionsavgiftens storlek ska, utöver de omständigheter som ska beaktas vid valet av sanktion, hänsyn även tas till institutets finansiella ställning och den vinst som institutet erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte kan uppfylla kapital- och likviditetskraven (15 kap. 8 och 9 §§ LBF och 25 kap. 9 och 10 §§ LVM). Denna begränsningsregel har införts för att förhindra att avgiftsuttaget får till följd att institutets tillstånd måste återkallas (se prop. 2002/03:139 s. 552).

Finansinspektionen kan också besluta att institutet ska betala en förseningsavgift, se bl.a. 15 kap. 10 § LBF och 25 kap. 11 § LVM.

Ingripandemöjligheter finns även i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag och i lagen (2014:966) om kapitalbuffertar.

Bestämmelserna om ingripanden i LBF och LVM gäller även om ett institut överträder bestämmelserna i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat (se 7 kap. 1 §).

4.2.2. Administrativa sanktioner mot fysiska personer

Om ett kreditinstitut eller värdepappersbolag begår en överträdelse, har Finansinspektionen inom ramen för tillsynen enligt lagarna på finansmarknadsområdet möjlighet att rikta vissa åtgärder direkt mot fysiska personer i företagets ledning.

Finansinspektionen kan för det första förelägga en enskild person som, utan att vara berättigad till det, driver rörelse som omfattas av respektive lag, att upphöra med rörelsen. Ett sådant föreläggande får enligt 15 kap. 20 § LBF och 25 kap. 29 § LVM kombineras med vite.

Övriga åtgärder som kan vidtas gentemot fysiska personer hör till stor del samman med den lednings- och ägarprövning som Finansinspektionen är skyldig att göra inför ett beslut om tillstånd att driva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse. Ledningsprövningen har begränsats till de personer som har det yttersta ansvaret för hur verksamheten drivs, närmare bestämt styrelseledamöter och verkställande direktör samt ersättare för dessa, dvs. suppleant för styrelseledamot samt vice verkställande direktör. Om någon som ingår i ett instituts styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller lagens krav på lämplighet kan Finansinspektionen, i stället för att återkalla institutets tillstånd, ingripa mot den enskilde styrelseledamoten eller den

verkställande direktören genom att besluta att han eller hon inte längre får ha kvar sitt uppdrag.

Finansinspektionen kan därutöver med stöd av 14 kap. 6 § LBF ingripa mot en person som innehar ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut. Ett sådant ingripande kan ske om personen i fråga motverkar eller kan antas komma att motverka att kreditinstitutets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i de författningar som reglerar institutets verksamhet. Finansinspektionen kan då besluta att ägaren vid stämman inte får rösta för fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Detsamma gäller bl.a. om innehavaren i väsentlig utsträckning åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Finansinspektionen får även förelägga den som har ett kvalificerat innehav att avyttra så stor del av sina aktier eller andelar att innehavet därefter inte är kvalificerat. Motsvarande bestämmelser för värdepappersbolag finns i 24 kap. LVM.

Administrativa sanktioner mot fysiska personer med anledning av deras agerande eller underlåtenhet att uppfylla skyldigheter på finansmarknadsområdet finns även i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument (20–24 §§) och i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument (6 kap. 3 a– 3 e §§).

4.3. Kapitaltäckningsutredningens betänkande

Kapitaltäckningsutredningen har i sitt betänkande Förstärkta kapitaltäckningsregler (SOU 2013:65) föreslagit att beslutsordningen för sanktioner mot fysiska personer avseende ett instituts överträdelser ska vara densamma som för kreditinstitut. Utredningens förslag innebär därmed att Finansinspektionen bör ges rätt att rikta administrativa sanktioner mot institutets styrelseledamöter eller dess verkställande direktör samt ersättare för dessa, om personen eller personerna i fråga bär ansvaret för överträdelsen. Utredningen anser inte att det bör ställas upp något krav på uppsåt eller oaktsamhet från ledningspersonens sida för att denne ska kunna ställas till ansvar. Däremot görs bedömningen att sanktioner mot fysiska personer för ett instituts överträdelser endast ska kunna tillgripas i undantagsfall, om det föreligger ”särskilda skäl”, och att en sanktion som utgångspunkt bör rikta sig mot institutet. Vidare kommer utredningen fram till att den nuvarande strukturen i LBF och LVM för överträdelser och sanktioner kan behållas för såväl institut som fysiska personer samt att det saknas behov av att, i likhet med kapitaltäckningsdirektivets struktur, räkna upp vilka överträdelser som ska leda till olika slag av angivna sanktioner. I stället anser utredningen att Finansinspektionen ska ges tillgång till samtliga sanktioner och möjlighet att besluta om sanktioner för samtliga överträdelser som anges i artiklarna 66 och 67 i kapitaltäckningsdirektivet.

Därutöver konstaterar utredningen att det saknas behov av att införa ett särskilt förfarande för handläggningen av sanktionsärenden samt att

Finansinspektionen bör behålla rätten att vidta sanktioner mot finansiella institut och dess ledning.

4.4. Lagändringar för att genomföra direktivets bestämmelser om överträdelser

Regeringens förslag: Finansinspektionen ges rätt att ingripa mot en enskild styrelseledamot eller verkställande direktör i ett institut, eller ersättare för någon av dem, för en överträdelse som institutet har gjort sig skyldigt till. De överträdelser som kan föranleda sanktioner mot personerna i fråga ska uttryckligen anges i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden.

Finansinspektionen ska ingripa endast om överträdelsen som institutet har gjort sig skyldigt till är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har orsakat överträdelsen.

För att undvika en konflikt med rätten att inte belasta sig själv införs en undantagsbestämmelse för vissa situationer då en styrelseledamot, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem också är ägare i institutet.

Regeringens bedömning: Den nuvarande ordningen i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden när det gäller överträdelser av och sanktioner mot juridiska personer bör behållas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden även ändras när det gäller överträdelser av och sanktioner mot juridiska personer.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att utrymmet för sanktioner mot fysiska personer bör vara begränsat till rena undantagsfall. Denna uppfattning får enligt inspektionens mening stöd av direktivets allmänna utformning och uttalanden från kommissionen.

Inspektionen anser därför att den beskrivning som ges i Kapitaltäckningsutredningens betänkande av situationer där en sanktion kan vara motiverad är bra och i linje med syftet med direktivbestämmelserna. Finansinspektionen anser också att det är angeläget att det tydliggörs att inspektionen bör inskränka sina tillsynsundersökningar och sanktionsprövningar när det gäller fysiska personer till situationer när det finns särskilda indikationer på att en viss person bär ett särskilt ansvar för regelöverträdelsen och det finns ett påtagligt allmänt intresse av att pröva sanktionsfrågan. Helsingborgs tingsrätt anser att det av tydlighetsskäl är lämpligt att utforma sanktionsbestämmelserna mot fysiska personer fristående från sanktionsbestämmelserna mot juridiska personer.

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet menar att det bör utredas om det behövs en uppräkning av överträdelser för fysiska personer.

Fakulteten anför vidare att enligt dess uppfattning om direktivets innebörd bör fysiska personer bli föremål för sanktioner i endast ganska särpräglade undantagsfall. Dessutom menar fakulteten att en korrekt

implementering av direktivet inte kräver att det används ett subjektivt rekvisit och förordar i stället att bestämmelsen utformas med endast objektiva rekvisit. Kommuninvest i Sverige AB framhåller att promemorians förslag uppfyller kravet på tydlighet och förutsägbarhet.

Svenska Bankföreningen, med vilken Finansbolagens Förening och Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, menar att en struktur med en uppräkning av överträdelserna i lagtexten ökar tydligheten och förutsägbarheten för den fysiska personen samt är ägnad att skapa tydlighet för Finansinspektionen om vad som kan konstituera en sanktion mot en fysisk person. Vidare menar föreningarna att gränsen för när en överträdelse ska anses vara allvarlig tydligt måste anges i lagtexten och dessutom att sanktioner mot enskilda endast bör komma i fråga när kreditinstitutets överträdelse är så allvarlig att grund för att återkalla tillståndet eller meddela varning föreligger och det samtidigt finns särskilda skäl att rikta en sanktion mot en enskild person. Finansbolagens Förening anför också att det av rättssäkerhetsskäl krävs en tydlig koppling mellan de specifika överträdelserna och de specifika sanktionerna. Sveriges advokatsamfund framhåller vikten av att överträdelserna anges uttryckligen och menar att andra överträdelser än dem i uppräkningen inte ska kunna läggas till grund för sanktioner mot enskilda personer. AB Svensk Exportkredit anser att frågan om vad som ska anses som en allvarlig överträdelse i lagbestämmelsens mening behöver klargöras. Finansförbundet, med vilket Tjänstemännens Centralorganisation instämmer, anför att likställighetsprincipen bland styrelseledamöter bör gälla, men att hänsyn bör tas till att arbetstagarledamöter representerar de anställda. Finansförbundet framhåller vidare att förslaget inte ska inkräkta på en sådan ledamots möjlighet att exempelvis konfidentiellt rådgöra med en förtroendevald eller anställd vid ett fackförbund eller juridiskt ombud, till exempel vad gäller överträdelser i förslagets mening.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Allmänna överväganden

I artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet räknas det upp ett antal överträdelser som kan begås av institut. Överträdelserna kan bl.a. bestå i att institutet beviljats auktorisation på grundval av oriktiga uppgifter och att det åsidosatt vissa underrättelseskyldigheter, rapporteringskrav, bestämmelser om stora exponeringar och regler om offentliggörande av information. Överträdelserna enligt artikel 66 i kapitaltäckningsdirektivet består av tillhandahållande av tillståndspliktiga tjänster utan erforderligt tillstånd och anskaffande eller avyttring av ett kvalificerat ägande i ett institut utan att underrätta behörig myndighet om detta. När det gäller kapitaltäckningsdirektivets regler om överträdelser begångna av institut och överträdelser enligt artikel 66 så har dessa införlivats med svensk rätt (prop. 2013/14:228). Direktivet kräver emellertid att även vissa fysiska personer ska kunna hållas ansvariga för ett instituts överträdelser. Några sådana bestämmelser finns inte i gällande rätt.

Vid utarbetandet av direktivförslaget var kommissionens avsikt att inrätta ett system där varken institut eller fysiska personer kan begå en överträdelse med vetskap om att de inte kommer löpa någon risk att

drabbas av en sanktion personligen, dvs. det ska inte kunna gå att skydda sig bakom institutet eller tvärt om. Kommissionens avsikt har varit att fysiska personer framför allt ska påföras sanktioner i de fall de kan hållas ensamt ansvariga för en överträdelse (KOM [2010] 716 final, s. 13).

Kapitaltäckningsdirektivet förutsätter inte att det regelmässigt döms ut sanktioner mot fysiska personer. Enligt regeringens mening bör det därmed vara tillräckligt att svensk rätt erbjuder en möjlighet att rikta sanktioner mot fysiska personer. Direktivet saknar närmare anvisningar om när ett ansvar för en fysisk person kan komma i fråga. Det bör således ankomma på tillämpande myndighet eller domstol att i varje enskilt fall ta ställning till om omständigheterna är sådana att de utgör skäl för att rikta en sanktion mot en fysisk person. Vid denna bedömning bör beaktas att rörelsereglerna i första hand riktas till institutet som sådant.

Enligt regeringens mening bör utgångspunkten i svensk rätt därför vara att sanktioner i första hand bör riktas mot institutet och att sanktioner mot fysiska personer bör komma i fråga endast om institutets överträdelse är allvarlig.

Bestämmelserna om överträdelser och sanktioner finns i dag i 15 kap. LBF och 25 kap. LVM. För att genomföra direktivets krav på att vissa fysiska personer ska kunna hållas ansvariga för institutets överträdelser bör det i svensk rätt införas en ny bestämmelse i LBF respektive LVM som ger Finansinspektionen en sådan ingripandemöjlighet.

Strukturen i lagarna

Regeringen har vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivets bestämmelser i fråga om överträdelser som begås av institut bedömt att det saknas behov av att, i likhet med direktivets struktur, i lag räkna upp vilka överträdelser som ska leda till vissa angivna sanktioner. Ett mer ändamålsenligt sätt att genomföra bestämmelserna i svensk rätt har i stället bedömts vara att Finansinspektionen ges tillgång till samtliga sanktioner, och möjlighet att besluta om sanktioner för samtliga överträdelser som anges i artiklarna 66 och 67 i kapitaltäckningsdirektivet. Ett sådant genomförande har bedömts vara mer i linje med den nuvarande strukturen i LBF och LVM samt uppfattningen att Finansinspektionens ingripandemöjligheter gentemot finansiella företag som utgångspunkt bör utformas enhetligt, såvida inte särskilda skäl talar mot det. Finansinspektionen har därför getts tillgång till samtliga sanktioner i direktivet, och möjlighet att i varje enskilt fall välja vilken av dessa sanktioner som ska gälla vid en överträdelse av reglerna som gäller för det finansiella institutet i fråga (prop. 2013/14:228 s. 231 f.).

Kapitaltäckningsutredningens förslag om administrativa sanktioner mot fysiska personer, som utformats enligt nuvarande mönster för administrativa sanktioner mot institut i LBF och LVM, fick omfattande remisskritik. Kritiken bestod huvudsakligen i att bestämmelserna borde utformas på ett tydligt sätt för att tillgodose kraven på rättssäkerhet och förutsebarhet för den enskilde personen. Detta var, enligt kritiken, inte minst viktigt mot bakgrund av de allvarliga sanktioner som kan följa på överträdelserna.

Enligt regeringens mening är det av vikt att bestämmelserna om sanktioner mot fysiska personer utformas på ett rättssäkert och förutsebart sätt. Det finns därför skäl att frångå den nuvarande strukturen i LBF och LVM för bestämmelserna om sanktioner riktade mot instituten och i stället uttryckligen ange de överträdelser för vilka sanktioner kan riktas mot fysiska personer. En sådan utformning skapar tydlighet och förutsebarhet för den enskilde, vilket inte minst är viktigt då bestämmelserna kan anses ha straffrättslig karaktär. Det kan också noteras att en struktur med en uttrycklig uppräkning i lagtexten av sådana överträdelser som kan begås av fysiska personer har valts i andra lagar på finansmarknadsområdet, t.ex. lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning (se prop. 2011/12:175 s. 23). Anledningen härtill har varit att skapa tydlighet så att det står klart för både den enskilde och Finansinspektionen vari en överträdelse kan bestå och vad som kan bli följden av den. Regeringen anser därför att de överträdelser som enligt kapitaltäckningsdirektivet ska kunna föranleda sanktioner mot fysiska personer bör anges uttryckligen i lagtexten genom en uppräkning. Finansinspektionen bör, liksom i dag, som utgångspunkt ges möjlighet att i varje enskilt fall välja vilken eller vilka av sanktionerna som bör påföras vid en överträdelse av reglerna.

Vad gäller överträdelser av och sanktioner mot juridiska personer anser regeringen att det saknas skäl att ändra den nuvarande ordningen i LBF och LVM.

Personkretsen som kan träffas av sanktioner

Enligt artikel 65.2 i kapitaltäckningsdirektivet ska ledamöter i ledningsorganet och andra fysiska personer som enligt nationell rätt är ansvariga för överträdelsen kunna bli föremål för sanktioner, om inte annat följer av de villkor som föreskrivs i nationell rätt. I artikel 3.1.7 anges att ett ledningsorgan är ett organ som utses enligt nationell lagstiftning och som har befogenhet att fastställa institutets strategi, mål och allmänna inriktning och som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande och de personer som i praktiken leder institutets verksamhet. Definitionen av ledningsorganet ska också ses i ljuset av direktivets begrepp ”verkställande ledning”. Med verkställande ledning avses enligt artikel 3.1.9 de fysiska personer som utövar verkställande funktioner i ett institut och som är ansvariga och kan ställas till svars inför ledningsorganet för den dagliga ledningen av institutet.

Den i direktivet angivna personkretsen är beskriven på samma sätt som i bestämmelserna om ledningsprövning i övriga direktiv på finansmarknadsområdet, och det är därför enligt regeringens mening rimligt att utgå från att samma krets som ska omfattas av ledningsprövningen också ska kunna påföras sanktioner. Frågan om vilken personkrets som är föremål för ledningsprövning har behandlats i prop. 2013/14:228 s. 166 f. Där anges att enligt 8 kap.27 och 29 §§aktiebolagslagen (2005:551) ska den verkställande direktören utses av styrelsen och sköta den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Den verkställande direktören är med andra ord underställd styrelsen. Med ledningsorgan avses således enligt regeringens bedömning primärt styrelsen. Emellertid är direktivet utformat för att tillämpas inom EU där

medlemsstaterna har mycket skiftande bolagsrättsliga traditioner, vilket innebär att bestämmelserna om ledningsorgan i vissa fall får anses ta sikte på såväl styrelsen som den verkställande direktören. I enlighet med svensk lagstiftningstradition bör det därför i varje särskilt fall anges om det är styrelsen eller styrelsen och verkställande direktören som omfattas av respektive bestämmelse. Likaså avses med styrelsen respektive verkställande direktör inte ersättare för dessa såvida det inte särskilt anges, se t.ex. 3 kap. 2 § LBF.

I svensk kontext bör således den personkrets som kan träffas av sanktioner utgöras av styrelsen, den verkställande direktören och ersättare för dessa.

Finansförbundet och Tjänstemännens Centralorganisation anser att likställighetsprincipen bör gälla bland styrelseledamöter, vilket i detta sammanhang innebär att arbetstagarledamöter ska behandlas på samma sätt som övriga ledamöter. Regeringen instämmer i att likställighetsprincipen bör gälla på sedvanligt sätt. De båda organisationerna framhåller också att förslaget inte får inkräkta på en arbetstagarledamots möjlighet att exempelvis konfidentiellt rådgöra med en förtroendevald eller anställd vid ett fackförbund eller juridiskt ombud, till exempel vad gäller överträdelser i förslagets mening. Enligt regeringens mening innebär de regler som nu föreslås med anledning av direktivet inte någon förändring av vad som i dag gäller i dessa avseenden.

Lagrådet påpekar att den föreslagna regleringen innebär att en styrelseledamot i ett kreditinstitut kan åläggas att betala en sanktionsavgift om han inte medverkar till att institutet anmäler att han har gjort ett förvärv av aktier som också kan medföra en sanktionsavgift för honom. Eftersom bestämmelsen om den först nämnda sanktionsavgiften fungerar som en påtryckning så att han ska lämna uppgifter som visar att han gjort sig skyldig till en överträdelse som kan föranleda sanktionsavgift, menar Lagrådet att regleringen inte är förenlig med Europakonventionens, och troligen inte heller unionsrättens, princip om rätt att inte belasta sig själv.

För att undvika den situation som Lagrådet beskriver bör enligt regeringens mening ett undantag införas i 15 kap. 1 a § LBF och 25 kap. 1 a § LVM med innebörden att för det fall en styrelseledamot eller en verkställande direktör i institutet, eller en ersättare för någon av dem, dessutom är en sådan ägare av institutet som avses i 14 kap. 7 a § LBF och 24 kap. 8 a § LVM, ska punkterna 2 och 3 i 15 kap. 1 a § första stycket LBF och punkterna 2 och 3 i 25 kap. 1 a § första stycket LVM inte tillämpas på personen i fråga gällande det egna innehavet i institutet.

Allvarliga överträdelser av institut ska kunna leda till ansvar för fysiska personer Svenska Bankföreningen, Finansbolagens Förening och Svenska Fondhandlareföreningen föreslår att det tydligt ska anges i lagtexten när en överträdelse ska anses allvarlig och att en förutsättning härför ska vara att en varning alternativt en återkallelse av tillståndet kan komma i fråga för institutet.

Lagrådet anser att förutsättningarna för att ingripa mot fysiska personer bör förtydligas.

För att understryka att det är instituten som står i fokus då sanktioner övervägs och att sanktioner mot fysiska personer endast bör komma i fråga i särskilda fall, bör det enligt regeringens mening krävas att institutets överträdelse är allvarlig för att sanktioner mot fysiska personer ska komma i fråga.

De överträdelser som anges i 15 kap. 1 a § första stycket LBF och 25 kap. 1 a § första stycket LVM är av olika slag och kan enligt regeringens mening också bedömas ha olika grad av allvarlighet i sig även om var och en av dem kan föranleda ett ingripande. Typiskt sett bör t.ex. överträdelser som handlar om att tillstånd har erhållits på grundval av falska uppgifter (punkten 1) och att institutet utsatt sig för otillåtna exponeringar (punkten 11) anses allvarligare än t.ex. överträdelserna som handlar om att ha åsidosatt sin anmälningsskyldighet i fråga om kvalificerade innehav (punkterna 2 och 3). Att regelöverträdelserna som sådana kan variera i fråga om allvarlighet är något som bör kunna beaktas vid bedömningen av om ett ingripande bör ske mot en person som är verksam i det institut som gör sig skyldig till överträdelsen. Det ter sig allmänt betraktat som mer befogat med ett ingripande mot personer i ett instituts ledning vid sådana regelöverträdelser som kan medföra allvarliga konsekvenser för stabiliteten i institutet eller i det finansiella systemet som helhet. Detsamma gäller vid överträdelser som kan hota andra viktiga samhällsintressen, t.ex. bekämpningen av penningtvätt, eller där skyddet för enskilda konsumenter äventyrats på ett särskilt påtagligt sätt. Dock innebär kapitaltäckningsdirektivet att ingripanden mot ledningspersoner ska kunna ske i samtliga de fall av överträdelser som räknas upp i de nämnda lagrummen i LBF och LVM. Såsom Bankföreningen m.fl. föreslår skulle en överträdelse i och för sig kunna anses som allvarlig, och därmed aktualisera en sanktion mot en person i institutets ledning, om en varning eller en återkallelse av tillståndet kan komma i fråga för institutet.

Ingripanden mot fysiska personer i ett instituts ledning bör således aktualiseras enbart i allvarliga fall. Enligt regeringens mening är det inte ändamålsenligt att i lagtexten ange närmare kriterier för en sådan allvarlighetsbedömning. Anledningen till detta är att det vid bedömningen bör kunna tas hänsyn till utvecklingen på området för att bestämmelserna ska fungera ändamålsenligt. Innebörden av allvarlighetsrekvisitet bör därför i stället framgå av den praxis som utbildas på området, varvid den praxis som redan i dag finns hos Finansinspektionen i fråga om när överträdelser bedöms allvarliga blir relevant.

Det bör inte heller krävas att ett sanktionsbeslut har meddelats när det gäller institutet för att en sanktion mot en fysisk person ska kunna komma i fråga. Anledningen härtill är att det kan finnas situationer som i och för sig borde ha lett till ett sanktionsbeslut mot institutet men där något sådant inte har meddelats exempelvis på grund av att institutet har försatts i konkurs eller fått tillståndet återkallat innan överträdelsen upptäcktes. En sådan situation bör inte utesluta ett ingripande mot en fysisk person.

En förutsättning för att sanktioner mot fysiska personer ska övervägas bör således vara att institutets överträdelse bedömts som allvarlig. Av detta följer att i en situation där en fysisk persons agerande i och för sig bedömts som mycket anmärkningsvärt men där institutets överträdelse

samtidigt inte bedöms som tillräckligt graverande för att anses som allvarlig, kan en sanktion inte riktas mot den enskilde.

Finansinspektionen anser det angeläget att det tydliggörs att inspektionen bör inskränka sina tillsynsundersökningar och sanktionsprövningar när det gäller fysiska personer till situationer när det finns särskilda indikationer på att en viss person bär ett särskilt ansvar för regelöverträdelsen och det finns ett påtagligt allmänt intresse av att pröva sanktionsfrågan.

Som regeringen tidigare anfört bör utgångspunkten i svensk rätt vara att sanktioner i första hand bör riktas mot institutet och att sanktioner mot fysiska personer endast bör komma i fråga i vissa särskilt allvarliga fall. Trots denna utgångspunkt bör det som en naturlig del i en utredning av ett instituts överträdelse ingå att göra överväganden i fråga om huruvida någon fysisk person också bör hållas ansvarig. Hur ingående detta bör göras får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Subjektivt rekvisit som förutsättning för ansvar Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet menar att en korrekt implementering av direktivet inte kräver att det används ett subjektivt rekvisit och förordar i stället att bestämmelsen utformas med endast objektiva rekvisit.

Artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet ställer visserligen inte upp något krav på att det införs ett subjektivt rekvisit som förutsättning för ansvar. Det finns dock enligt direktivet inget hinder för en medlemsstat att införa ett sådant villkor. För att förtydliga när det kan bli fråga om ansvar för en fysisk person avseende ett instituts överträdelse är det enligt regeringens mening lämpligt att införa ett subjektivt rekvisit för att ytterligare understryka att det bör vara fråga om särskilt allvarliga fall för att en sanktion ska kunna komma i fråga. Detta motiveras också av sanktionens straffrättsliga karaktär. Enligt grundläggande straffrättsliga principer bör det inte utdömas sanktioner av straffliknande karaktär utan att personen i fråga i något avseende har visat uppsåt eller oaktsamhet.

Var den nedre gränsen för det subjektiva rekvisitet bör sättas beror på vilket handlande man vill ingripa mot, men även på det intrång och den olägenhet som det innebär för personen som blir föremål för sanktionen. Mot bakgrund av att sanktioner mot fysiska personer endast bör komma i fråga i särskilt allvarliga fall bör denna gräns sättas vid grov oaktsamhet. Detta innebär att det endast är en mer kvalificerad form av oaktsamhet som kan träffas av en sanktion. Exempel på sådan grov oaktsamhet kan vara att styrelsen eller verkställande direktören medvetet tagit en risk i fråga om riktigheten hos vissa uppgifter som lämnas till Finansinspektionen. Ett sådant medvetet risktagande kan det vara fråga om när styrelsen eller verkställande direktören underlåtit att se till att det finns en ändamålsenlig organisation på plats för rapportering eller informationslämnande, eller underlåtit att regelbundet följa upp hur organisationen fungerar. I många fall kan företagens rapporteringsskyldigheter vara tekniskt komplicerade och regleringen vara otydlig, vilket lämnar utrymme för tolkning. För att agerandet ska anses grovt oaktsamt i sådana fall bör det krävas att styrelsen eller verkställande direktören har fått tydliga indikationer på att det föreligger brister, exempelvis genom

Finansinspektionens påpekande eller sanktion, och ändå underlåtit att vidta åtgärder. Det bör också anses grovt oaktsamt att underlåta att sätta sig in i innebörden av sådana regler om styrning och kontroll som har väsentlig betydelse för verksamheten. Regelverket lämnar många gånger utrymme för tolkningar och bedömningar. Så är exempelvis fallet när det i olika bestämmelser anges att institutet ska ha en ”ändamålsenlig organisationsstruktur” eller att kontrollfunktionen ska ha ”de resurser som krävs” eller att personalen ska ha ”den kunskap som krävs”. Om det i efterhand visar sig att styrelsen eller verkställande direktören gjorde en felaktig bedömning av vad som t.ex. var ändamålsenligt eller tillräckligt, bör det inte nödvändigtvis innebära att det har varit fråga om ett grovt oaktsamt beteende. Om de däremot fått påpekanden, antingen av det egna institutet eller av Finansinspektionen, och underlåtit att vidta åtgärder, bör det finnas utrymme att bedöma oaktsamheten som grov.

Hänvisningar till S4-4

  • Prop. 2014/15:57: Avsnitt 4.5

4.5. Lagändringar för att genomföra direktivets bestämmelser om administrativa sanktioner

Regeringens förslag: Ett ingripande mot en styrelseledamot eller verkställande direktör i ett institut, eller en ersättare för någon av dem, ska ske genom beslut att personen i fråga under en tid av tre till tio år inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett institut, eller ersättare för någon av dem, eller genom beslut om sanktionsavgift.

Det ska även vara möjligt att besluta om sanktionsavgift mot någon (en fysisk eller juridisk person) som anskaffar eller avyttrar ett kvalificerat ägande i ett institut utan att underrätta Finansinspektionen om detta.

Ingripande genom beslut om sanktionsavgift får också göras mot den (en fysisk eller juridisk person) som driver rörelse eller verksamhet utan att vara berättigad till det.

Sanktionsavgiften för en fysisk person ska som högst fastställas till ett belopp som per den 17 juni 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro eller, i de fall beloppen kan beräknas, två gånger den vinst som personen erhållit eller två gånger de kostnader som personen undvikit till följd av regelöverträdelsen.

Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.

Regeringens bedömning: Övriga sanktioner som enligt kapitaltäckningsdirektivet ska kunna vidtas ryms inom gällande rätt.

Skyldigheten att publicera sanktionsbeslut bör genomföras genom föreskrifter på förordningsnivå.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att även strukturen för sanktioner mot juridiska personer i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden ändras.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att det måste utvecklas i motiven hur ett beslut om att anmärka på en person förhåller

sig till den prövning av den fysiska personens ansvar som ska göras för instituts överträdelse. Finansinspektionen efterfrågar också ett förtydligande om huruvida inspektionen vid en ledningsprövning är förhindrad att väga in ett tidigare meddelat beslut om förbud att utöva uppdrag för vilket tiden har löpt ut. Inspektionen ifrågasätter vidare om det är förenligt med kapitaltäckningsdirektivet och med den föreslagna lagtexten att ta en dagsbotsberäkning som utgångspunkt vid fastställande av sanktionsavgiftens storlek eftersom detta riskerar att leda till avsevärt lägre avgifter än vad som föreskrivs. Inspektionen pekar också på att det kan finnas situationer när en ledningsperson genom sitt agerande inte bara kan komma i fråga för en sanktion enligt rörelseregelverket utan även för ett straffrättsligt förfarande och önskar att det utvecklas i motiven hur en sådan situation bör hanteras. AB Svensk Exportkredit anser att det behöver klargöras hur sanktionsavgifternas storlek ska bestämmas. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet anför att förslaget om att sanktionsavgifter ska beräknas med utgångspunkt i dagsbotssystemet varken har stöd i direktivet eller någon annanstans.

Svenska Bankföreningen anser att lagtexten kan förtydligas så att det klart framgår att även summan av den vinst överträdelsen medför ska hänföras till personen i fråga samt att Riksåklagarens utfärdade riktlinjer för beräkningen av dagsbotsbelopp bör tjäna som utgångspunkt vid beräkning av sanktionsavgiften. Svensk Försäkring menar att sanktionsavgifterna för fysiska personer bör begränsas i likhet med vad som gjorts för juridiska personer så att en enskild inte riskerar att försättas i konkurs.

Hänsyn bör även tas till eventuell skadeståndsskyldighet som personen kan åläggas gentemot företaget och avgiften bör stå i proportion till den sanktion som ålagts företaget. Svensk Försäkring anför vidare, med hänvisning till förbudet mot dubbel lagföring, att eftersom Finansinspektionen kan förena ett föreläggande eller förbud med sanktionsavgift, bör det i lagtexten klargöras att det inte är möjligt att i en sådan situation även kombinera den åtgärden med vite. Sveriges advokatsamfund menar att det bör klarläggas att de grunder för beräkning av sanktionsavgifternas storlek som anges i promemorian ska tillämpas vid beslut om sanktionsavgift. Helsingborgs tingsrätt är av uppfattningen att sanktionsavgifterna med all sannolikhet omfattas av bl.a. dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen och att det närmare bör analyseras om de överträdelser som kan rendera sanktioner enligt kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen konkurrerar med andra anklagelser om brott. Förvaltningsrätten i Stockholm, med vilken

Förvaltningsrätten i Göteborg instämmer, menar att såsom promemorians förslag ser ut skulle samma överträdelse kunna leda till både ett påförande av en administrativ sanktionsavgift och utdömande av en straffrättslig sanktion, varför frågan om otillåten dubbelbestraffning bör beaktas. Åklagarmyndigheten noterar att det kan finnas skäl att överväga om och i så fall i vilken utsträckning förbudet mot dubbla förfaranden kan aktualiseras och om det bör föranleda någon särskild åtgärd.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

I artiklarna 66 och 67 i kapitaltäckningsdirektivet anges de sanktioner som ska kunna följa på de överträdelser som räknas upp i artiklarna. Sanktioner som anges i artikel 67 ska endast kunna beslutas mot fysiska personer som ingår i den personkrets som definierats i avsnitt 4.4, dvs. styrelseledamöter, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem. Sanktionerna enligt artikel 66 kan däremot beslutas mot var och en som tillhandahåller tillståndspliktiga tjänster utan tillstånd eller anskaffar eller avyttrar ett kvalificerat ägande i ett institut utan att underrätta Finansinspektionen, således mot såväl fysiska som juridiska personer.

Tillfälligt förbud att utöva uppdrag i institut

Enligt artikel 67.2 d i kapitaltäckningsdirektivet ska medlemsstaterna se till att det finns en administrativ sanktion som inbegriper ett tillfälligt förbud för en ledamot i institutets ledningsorgan eller annan fysisk person som hålls ansvarig att utöva uppdrag i institut.

Finansinspektionen har enligt gällande rätt möjlighet att återkalla ett tillstånd på grund av att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte uppfyller lagens krav på lämplighet. Som ett alternativ till återkallelse kan Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får delta i ledningen av företaget (15 kap. 2 § LBF och 25 kap. 4 § LVM). I dessa fall riktas sanktionerna mot institutet. För att direktivet ska genomföras korrekt måste det emellertid finnas en sanktion som kan riktas mot en fysisk person innebärande ett tillfälligt förbud för denne att utöva uppdrag i ett institut. Någon sådan sanktion finns inte i svensk rätt i dag.

Den sanktion som kapitaltäckningsdirektivet föreskriver liknar i stor utsträckning ett näringsförbud enligt lagen (2014:836) om näringsförbud. Ett sådant förbud beslutas av allmän domstol och innebär att personen bl.a. inte får vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag och inte heller vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i aktiebolag. Mot denna bakgrund skulle det kunna hävdas att reglerna om näringsförbud innebär att den svenska lagstiftningen redan i dag uppfyller direktivets krav i fråga om den nu behandlade sanktionen. Näringsförbud kan meddelas på en rad grunder. Den grund som oftast torde bli aktuell för de fysiska personer som här är i fråga, innebär att personen måste ha gjort sig skyldig till brott för att näringsförbud ska kunna meddelas. Enligt regeringens mening bör inte en sådan förutsättning gälla i detta sammanhang.

Enligt regeringens förslag (se avsnitt 4.7) bör ett beslut om sanktioner mot fysiska personer för ett instituts överträdelser kunna fattas av Finansinspektionen eller allmän förvaltningsdomstol om personen i fråga inte godkänner ett sanktionsföreläggande. Det är lämpligt att de sanktioner som kan bli aktuella behandlas i ett sammanhang. En bestämmelse om tillfälligt förbud att utöva uppdrag som styrelseledamot, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem, bör därför införas i LBF och LVM.

Direktivet ställer inte upp något krav på att det anges en viss tidsrymd för hur länge ett förbud ska kunna gälla. Enligt regeringens mening bör dock en sådan tidsrymd införas i lagtexten för att tillgodose kraven på

förutsebarhet och rättssäkerhet. Med förebild i bestämmelserna om näringsförbud bör tidsrymden anges till mellan tre och tio år. När längden på förbudet bestäms bör hänsyn tas till de omständigheter som anges i förslagen till 15 kap. 1 b och 1 c §§ LBF respektive 25 kap. 1 b och 1 c §§ LVM.

Sanktionsavgifter

Kapitaltäckningsdirektivet ställer upp krav på att sanktionsavgifter ska kunna beslutas för överträdelser av såväl artikel 66 som 67 i direktivet.

I svensk rätt finns sedan tidigare möjlighet att besluta om sanktionsavgift för ett institut för sådana överträdelser som anges i artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet. Det återstår dock att införa en möjlighet att besluta om sanktionsavgifter mot de fysiska personer som kan åläggas ansvar enligt artikeln. För de överträdelser som anges i artikel 66 i direktivet finns det i gällande rätt inte någon möjlighet att besluta om sanktionsavgifter för andra än institut. För att uppfylla direktivets krav krävs således att det införs en möjlighet att, för överträdelser av bestämmelserna i fråga, besluta om sanktionsavgifter även för fysiska personer.

De sanktionsavgifter som ska kunna beslutas för fysiska personer enligt kapitaltäckningsdirektivet får uppgå till högst fem miljoner euro eller, i medlemsstater som inte har euro som valuta, motsvarande belopp i nationell valuta den 17 juli 2013, eller två gånger summan av den vinst som erhållits eller två gånger summan av de kostnader som undvikits till följd av överträdelsen om beloppen går att fastställa. Regeringen uttalade i prop. 2013/14:228 att det finns tre alternativa beräkningssätt för Finansinspektionen att fastställa sanktionsavgifternas storlek samt att det högsta beloppet enligt de alternativa beräkningarna utgör ett avgiftstak. Vidare uttalades att inspektionen har att beakta den ram som detta avgiftstak ställer upp samt att sanktionerna ska vara proportionella i förhållande till överträdelsen i fråga (s. 235 f.).

Direktivet knyter sanktionsavgiftsbeloppet till eurons kurs ett visst angivet datum (den 17 juli 2013). Det innebär att den valutakurs som kommer att ligga till grund för omräkning mellan euro och svenska kronor inte kommer att förändras. I fråga om vilken valutakurs som bör tillämpas vid omräkningen har regeringen tidigare i prop. 2010/11:23 om ändring av insättningsgarantins täckningsbelopp bedömt att den s.k. mittkursen som dagligen fastställs av NASDAQ OMX Stockholm (Stockholmsbörsen) bör användas. Enligt regeringens bedömning kan det vara lämpligt att även i detta sammanhang använda mittkursen. Enligt mittkursen den 17 juli 2013 motsvarade 1 euro 8,6767 svenska kronor.

Flera remissinstanser har synpunkter på hur beräkningen av sanktionsavgiftens storlek ska göras.

Det i kapitaltäckningsdirektivet angivna beloppet om fem miljoner euro ska kunna tillämpas på samtliga regelöverträdelser i samtliga medlemsstater. Maximibeloppet är således dimensionerat för att vara en tillräcklig sanktion mot en fysisk person som blir föremål för en sanktionsavgift för en överträdelse i något av de största europeiska instituten. Att de största svenska instituten i dag är relativt små i jämförelse med de större europeiska bör avspeglas i storleken på de

sanktionsavgifter som kan bli aktuella med anledning av svenska instituts överträdelser.

I promemorian föreslås att utgångspunkten för sanktionsavgiftens bestämmande ska tas i Riksåklagarens riktlinjer för beräkning av dagsbotsbeloppet, varvid avgiften kan beräknas till omkring 15 procent av den enskildes årsinkomst. Det sägs samtidigt att detta inte bör ses som något maximibelopp. Finansinspektionen menar att ett användande av dagsbotssystemet i realiteten kan innebära ett avgiftstak som ligger väsentligt lägre än vad direktivet kräver. Juridiska fakulteten vid

Stockholms universitet framhåller att en beräkningsgrund som tar sin utgångspunkt i dagsbotssystemet inte har stöd i direktivet eller någon annanstans.

Regeringen gör samma bedömning som de båda remissinstanserna. Även om det i och för sig finns möjlighet att justera det belopp som räknats fram med hjälp av ett dagsbotssystem, skulle en sådan beräkningsmodell innebära att sanktionsavgiften för svensk del i realiteten skulle uppgå till endast en bråkdel av vad direktivet kräver. En beräkningsgrund som bygger på dagsbotssystemet riskerar dessutom att sätta överträdelsens varaktighet och allvarlighet i bakgrunden vid bestämmandet av avgiftens storlek. Dagsbotssystemet är således inte anpassat för att användas för denna typ av avgifter eller avgifter som uppgår till höga belopp. Enligt regeringens mening är därför dagsbotssystemet inte lämpligt att använda i fråga om beräkning av sanktionsavgifter enligt kapitaltäckningsdirektivet.

Enligt Svensk Försäkring bör sanktionsavgiften för fysiska personer begränsas i likhet med vad som gjorts för juridiska personer så att en enskild inte riskerar att försättas i konkurs.

För juridiska personer gäller att sanktionsavgiften inte får sättas till ett så högt belopp att institutet därefter inte uppfyller lagreglerade krav på soliditet och likviditet (15 kap. 8 § tredje stycket LBF och 25 kap. 9 § tredje stycket LVM). Avsikten med detta är att förhindra att uttaget av sanktionsavgiften får till följd att institutets tillstånd måste återkallas. Några motsvarande hänsyn gör sig inte gällande för fysiska personer. Enligt regeringens mening finns det inte skäl att avseende bestämmandet av sanktionsavgiften införa några andra regler än de som nu föreslås.

Svenska Bankföreningen, AB Svensk Exportkredit och Sveriges advokatsamfund efterfrågar i mera allmänna ordalag tydliga regler om hur sanktionsavgiften ska beräknas.

Enligt 15 kap. 9 § LBF och 25 kap. 10 § LVM ska, när sanktionsavgiftens storlek fastställs för ett institut, särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 15 kap. 1 a och 1 b §§ LBF respektive 25 kap. 1 a och 1 b §§ LVM samt till institutets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. Av 15 kap. 1 a § LBF respektive 25 kap. 1 a § LVM framgår vidare att hänsyn ska tas till hur allvarlig överträdelsen är, hur länge den pågått, överträdelsens art, dess konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Enligt 15 kap. 1 b § LBF respektive 25 kap. 1 b § LVM ska i försvårande riktning bl.a. beaktas om institutet tidigare begått en överträdelse. I förmildrande riktning ska enligt samma lagrum beaktas om institutet samarbetat med Finansinspektionen och

snabbt upphört med sitt agerande (se avsnitt 4.6). Bestämmelserna behandlas i prop. 2013/14:228. Där uttalade regeringen att de omständigheter som anges i lagen är tillräckligt tydliga. Med en sådan systematik som återfinns i bestämmelserna skapas en exemplifierande vägledning för Finansinspektionen och domstolarna vid deras prövning av sanktionerna. Det går emellertid inte att reglera vilken relativ vikt som ska tillmätas olika omständigheter eller hur de ska vägas i det enskilda fallet, utan det blir en fråga som ankommer på tillämpande myndigheter eller domstol (a. prop. s. 239).

Regeringen gör inom ramen för detta lagstiftningsärende ingen annan bedömning.

Särskilt om sanktioner mot fysiska personer för instituts överträdelser Finansinspektionen anser att det i motiven måste utvecklas hur ett beslut om att anmärka på en person förhåller sig till en prövning av en fysisk persons ansvar för ett instituts överträdelse.

För det fall Finansinspektionen anmärker på en ledningsperson i ett institut görs detta med stöd av 15 kap. 2 § LBF eller 25 kap. 4 § LVM. Det är då fråga om att kraven på ledningsfunktionen i institutet inte uppfylls. En sådan anmärkning riktas mot institutet och inte mot den enskilde personen, varför det följaktligen är institutet som kan bli föremål för sanktion. För den fysiska personen innebär beslutet inte annat än att denne (eller styrelsen som helhet) inte ansetts uppfylla kraven för det specifika institutets behov. Ett ingripande mot en fysisk person för ett kreditinstituts överträdelser, enligt vad som behandlats ovan, tar däremot sikte på dennes agerande i egenskap av ledningsperson. För att ansvar ska kunna åläggas krävs att förutsättningarna för det är uppfyllda och följaktligen är det den enskilde personen som blir föremål för sanktion. Ett sådant beslut innebär att personen inte får agera som ledningsperson under viss tid oberoende av det specifika institutet. Bestämmelserna kan ha ett överlappande tillämpningsområde på så sätt att om det finns förutsättningar för att ålägga en fysisk person en sanktion för ett instituts överträdelse skulle även ett ingripande mot institutet enligt 15 kap. 2 § LBF eller 25 kap. 4 § LVM kunna ske. Däremot kan förutsättningarna för en tillämpning av 15 kap. 2 § LBF föreligga utan att en sanktion kan riktas mot en fysisk person, vilket beror på att kraven för det senare ingripandet är högre ställda. Enligt regeringens mening bör det därför ankomma på Finansinspektionen att i det enskilda fallet avgöra med stöd av vilka bestämmelser det är lämpligt att ingripa mot ett visst agerande.

Finansinspektionen efterfrågar vidare ett förtydligande av hur inspektionen vid en ledningsprövning ska förhålla sig till en person som tidigare fått ett förbud att utöva ledningsuppdrag mot sig, men där den tid som bestämts i ingripandebeslutet löpt ut. Inspektionen undrar om det finns ett hinder mot att väga in den sanktion som personen varit föremål för i bedömningen.

I 3 kap. 2 § 4 LBF anges som en förutsättning för att beviljas tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse att ledningspersonerna har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett kreditinstitut och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift (motsvarande bestämmelse för värdepappersbolag finns i 3 kap. 1 §

första stycket 5 LVM). I tidigare förarbeten har kraven beskrivits som att de personer som ska ingå i ledningen bör ha ett tillräckligt kunnande på området eller i vart fall förmåga att skaffa sig sådan kunskap. Det bör vidare förutsättas finnas viss erfarenhet från näringsverksamhet eller något annat område av betydelse för uppgiften samt att personerna har de personliga egenskaper i fråga om omdömesgillhet som uppgiften kräver (prop. 1995/96:173 s. 85). Någon närmare vägledning för hur de personliga egenskaperna ska bedömas har inte getts i tidigare förarbeten. Enligt regeringens mening bör en helhetsbedömning av personen göras varvid även tidigare sanktionsbeslut bör vara en del av denna bedömning.

Offentliga underrättelser

I artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet ställs det upp krav på offentliggörande av behöriga myndigheters beslut om sanktioner med anledning av överträdelse av bestämmelser som genomför direktivet eller av vissa bestämmelser i tillsynsförordningen. Frågan om huruvida ett sådant offentliggörande är tillåtet enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, har behandlats i prop. 2013/14:228 (s. 233 f.). Regeringen bedömde i det lagstiftningsärendet att bestämmelsen i OSL inte utgjorde hinder för Finansinspektionen att publicera besluten på det sätt som föreskrivs i kapitaltäckningsdirektivet. Kravet på offentliggörande av behöriga myndigheters beslut i artikel 68 i direktivet gäller även de beslut som meddelas med stöd av de regler som nu föreslås. Såsom regeringen framhöll i det tidigare lagstiftningsärendet gäller 30 kap. 5 § OSL inte för uppgifter i Finansinspektionens beslut och utgör därför inte ett hinder för ett offentliggörande i enlighet med artikel 68. Sekretessen i 30 kap. 4 § OSL gäller däremot för Finansinspektionens beslut. Bestämmelsen innebär en presumtion för att Finansinspektionen får offentliggöra uppgifter om åtgärder eller sanktioner, men att sekretess råder om det kan antas att den berörde lider skada om uppgifterna röjs. Direktivet förutsätter offentliggörande men tillåter att besluten publiceras anonymiserat bl.a. om ett offentliggörande av personuppgifter skulle vara oproportionellt eller om offentliggörandet skulle bedömas orsaka en oproportionell skada för berörda institut eller fysiska personer (artikel 68.2). Mot denna bakgrund gör regeringen även i detta lagstiftningsärende bedömningen att bestämmelserna om sekretess i 30 kap. 4 § OSL inte utgör hinder för att publicera besluten på det sätt som föreskrivs i direktivet.

Kravet på offentliggörande av sanktioner som beslutas för enskilda och ett offentliggörande av besluten på myndighetens webbplats kommer att utgöra en behandling av personuppgifter enligt personuppgiftslagen. Artikel 62 i kapitaltäckningsdirektivet fastslår att all behandling av personuppgifter ska ske i enlighet med direktiv 95/46/EG (dataskyddsdirektivet) och, i förekommande fall, med förordning (EG) nr 45/2001. Artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet innehåller dock genom sitt påbud om att i vissa fall publicera besluten anonymt, mekanismer för att tillgodose skyddet för personuppgifter. Om det ändå anses föreligga skäl för att offentliggöra personuppgifter, ställs krav på att uppgifterna inte behålls på myndighetens webbplats under en längre tid än vad som är förenligt med dataskyddsdirektivet.

Vad gäller Finansinspektionens skyldighet att omgående publicera sina beslut kan konstateras att inspektionen enligt förordningen (2014:993) om särskild tillsyn och kapitalbuffertar är ålagd att på sin webbplats tillhandahålla viss information med anknytning till kapitaltäckningsdirektivet. Enligt regeringens mening bör ett genomförande av artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet, avseende fysiska personer, på motsvarande sätt ske genom föreskrifter på förordningsnivå.

Krav på att agerandet upphör

Enligt artiklarna 66.2 b och 67.2 b i kapitaltäckningsdirektivet ska behörig myndighet kunna kräva att en fysisk eller juridisk person upphör med och inte upprepar det agerande som är föremål för sanktionen.

Finansinspektionen har enligt gällande rätt möjlighet att förelägga någon som driver tillståndspliktig verksamhet utan erforderligt tillstånd att upphöra med verksamheten (15 kap. 18 § LBF och 25 kap. 17 § LVM).

När det gäller de överträdelser som anges i artikel 67 är det i svensk rätt institutet som åläggs skyldigheter, varför en sanktion som innebär en skyldighet att upphöra med något bör riktas mot institutet i fråga och inte mot en enskild fysisk person. Enligt gällande rätt har Finansinspektionen möjlighet att vidta åtgärder för att institut ska upphöra med ett agerande genom föreläggande eller återkallelsebeslut med förbud att fortsätta rörelsen (15 kap. 4 § andra stycket LBF och 25 kap. 6 § andra stycket LVM). Finansinspektionens nuvarande möjligheter att kräva att ett visst agerande upphör täcker de situationer som anges i artiklarna 66 och 67 och uppfyller direktivets krav. Något behov av särskilda genomförandeåtgärder i svensk rätt finns det därmed inte.

Förbud mot att utöva rösträtt

I artikel 66.2 f i kapitaltäckningsdirektivet anges att behörig myndighet ska kunna besluta om förbud mot att utöva rösträtt för den eller de aktieägare som kan hållas ansvariga för en överträdelse.

Avsikten är att sanktionen ska kunna riktas mot sådana aktieägare som kan hållas ansvariga för sådana överträdelser som avses i artikeln. Bestämmelsen bör därför uppfattas som att sanktioner ska kunna vidtas mot aktieägare som har ett så stort innehav i institutet att de kan komma att utöva inflytande i institutet. I andra fall saknas det anledning att ingripa mot aktieägare till följd av de överträdelser som anges i direktivet.

Finansinspektionen har möjlighet att med stöd av 14 kap. 6 § LBF och 24 kap. 7 § LVM genom beslut om röstbegränsning ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut respektive av aktier i ett värdepappersbolag. Bestämmelsen kan tillgripas om innehavaren motverkar eller kan antas motverka att institutets verksamhet drivs på ett sådant sätt som är förenligt med de krav som följer av de författningar som reglerar institutets verksamhet. Sanktionen kan tillgripas vid åsidosättande av bestämmelserna om krav på tillstånd för att förvärva kvalificerat innehav av aktier eller andelar i kreditinstitut respektive av aktier i ett värdepappersbolag, dvs. sådana överträdelser som omnämns i artikel 66.1 c och d i direktivet (14 kap. 6 § andra stycket

LBF och 24 kap. 7 § andra stycket LVM). Vid överträdelser som består i att institutet utan tillstånd ägnar sig åt tillståndspliktig verksamhet, dvs. sådana överträdelser som anges i artikel 66.1 a och b, kan rösträtten suspenderas under förutsättning att Finansinspektionen anser att aktieägarna motverkar att institutets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med de lagstadgade kraven. Ett sådant krav kan inte anses stå i strid med direktivet. I 14 kap. 10 § LBF och 24 kap. 11 § LVM regleras den situationen att ett institut har sådana nära förbindelser med någon annan som förhindrar en effektiv tillsyn av institutet. Även då har Finansinspektionen rätt att förelägga ägaren till de aktier eller andelar som medför att förbindelserna är nära, att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att så inte längre är fallet. Finansinspektionen får kombinera ett sådant beslut med ett förbud för ägaren att på stämman rösta för dessa aktier eller andelar.

Möjligheten att suspendera ägarnas rösträtt kan inte tillämpas på samtliga aktier eller andelar, utan endast på det antal aktier eller på så många andelar som leder till att ägaren inte får rösta för fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Direktivet ställer emellertid inte upp krav på att ett förbud mot att utöva rösträtten omfattar samtliga rösträtter som tillkommer aktie- eller andelsägaren.

Enligt regeringens mening uppfyller därmed svensk rätt direktivets krav på att behöriga myndigheter ska ha möjlighet att suspendera ägarnas rösträtt. Något behov av särskilda genomförandeåtgärder finns därmed inte.

Dubbelprövningsförbudet Finansinspektionen, Svensk Försäkring, Helsingborgs tingsrätt, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg och Åklagarmyndigheten lyfter fram problematiken kring hur sanktionerna enligt kapitaltäckningsdirektivet förhåller sig till svenska straffrättsliga bestämmelser och förbudet mot dubbel lagföring och straff.

Förbudet mot dubbel lagföring och straff (dubbelprövningsförbudet) återfinns i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och i EU:s rättighetsstadga. Europakonventionen med tilläggsprotokoll gäller som lag i Sverige enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. EU:s rättighetsstadga, som blev rättsligt bindande genom Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009, har samma rättsliga värde som fördragen och ingår således i EU:s primära regelverk. Detta innebär att dubbelprövningsförbudet är tillämpligt i svensk rätt och att rättstillämpande myndigheter är skyldiga att ta hänsyn till förbudet.

Förbudet innebär enligt Europakonventionen att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket denne redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. EU:s rättighetsstadga har en bestämmelse med motsvarande innehåll med den skillnaden att förbudet gäller ett mer vidsträckt geografiskt område än vad som anges i Europakonventionen då det i stället för stat talas om Europeiska unionen. Stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när de tillämpar unionsrätten.

Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har funnit att det svenska systemet vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) i två olika förfaranden mot en och samma person är oförenligt med rätten enligt tilläggsprotokollet och EU:s rättighetsstadga att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning), när förfarandena grundas på samma oriktiga uppgifter (NJA 2013 s. 502 och HFD 2013 ref. 71).

Det är enligt regeringens mening inte uteslutet att ett åsidosättande av vissa bestämmelser i förslaget till 15 kap. 1 a § LBF eller 25 kap. 1 a § LVM, vilka kan leda till att en fysisk person påförs en administrativ sanktion, även kan innebära att personen i fråga kan lagföras för brott. Det kan vidare antas att ett påförande av sanktion enligt den reglering som nu föreslås anses som en anklagelse för brott och straff i Europakonventionens mening. I en sådan situation aktualiseras konventionens dubbelprövningsförbud. Eftersom det här är fråga om tillämpning av EUrätt aktualiseras dessutom förbudet i rättighetsstadgan.

I de mycket få fall som det antas bli fråga om när det gäller administrativa sanktioner mot fysiska personer med anledning av instituts överträdelser, måste de myndigheter som hanterar ärendet, oavsett om det är Finansinspektionen eller rättsvårdande myndigheter, handlägga ärendet med hänsyn till dubbelprövningsförbudet. Beroende på den enskilda situationen kan en konsekvens av reglerna bli att en handläggning hos Finansinspektionen i vissa fall kan hindra en handläggning hos andra myndigheter eller tvärt om. Enligt regeringens mening krävs det inte att några särskilda regler kring handläggningen införs. I stället måste de befintliga reglerna om förbudet beaktas vid handläggningen av varje enskilt ärende med utgångspunkt i ärendets särskilda omständigheter.

Det kan redan nu förutses att frågan om tillämpning av dubbelprövningsförbudet kommer att aktualiseras i flera kommande lagstiftningsärenden på finansmarknadsområdet, eftersom de avses inrymma införande av nya sanktionsbestämmelser med bakgrund i nya EU-rättsakter. Det kommer i de sammanhangen att finnas anledning att återkomma till denna fråga.

4.6. Omständigheter som ska vara styrande vid beslut om sanktioner

Regeringens förslag: De omständigheter som enligt gällande rätt ligger till grund för valet av sanktion och för sanktionsavgiftens storlek för juridiska personer ska även gälla i fråga om sanktioner mot fysiska personer.

I förmildrande riktning ska beaktas om personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att även strukturen för bestämmelserna om vilka omständigheter som ska vara styrande vid

beslut om sanktioner för juridiska personer ändras i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansbolagens Förening menar dock att det inte är lämpligt att införa en bestämmelse som anger att det ska beaktas i vilken mån den fysiska eller juridiska personen har samarbetat med Finansinspektionen. Att beakta ett samarbete som sträcker sig utöver det som redan i dag stadgas i lag är svårt att förena med rätten för den som är föremål för utredningen att tillvarata sin rätt. Enligt föreningen är det viktigt att inte etablera en ordning som leder till att parter med motstående intressen felaktigt pekar ut varandra som ansvariga för de fel som har begåtts. Svenska Bankföreningen efterfrågar en analys av konsekvenserna av att det ska beaktas i vilken mån den fysiska eller juridiska personen har samarbetat med Finansinspektionen.

AB Svensk Exportkredit ifrågasätter om det är förenligt med svenska straffrättsliga principer att vid fastställandet av sanktionsavgift ta hänsyn till om den som är föremål för sanktion har samarbetat med den som fattar beslut om sanktionen i fråga.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 70 i kapitaltäckningsdirektivet ska medlemsstaterna, när de fastställer typen av administrativa sanktioner och nivån på sanktionsavgifter, beakta alla relevanta omständigheter, såsom överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet, graden av ansvar hos den som gjort sig skyldig till överträdelsen, den finansiella ställningen för personen i fråga, omfattningen av de vinster som erhållits eller de förluster som undvikits, förluster för tredje parter orsakade av överträdelsen, vilja till samarbete med den behöriga myndigheten, tidigare överträdelser och överträdelsens eventuella konsekvenser för det finansiella systemet.

Direktivet gör i detta avseende ingen skillnad på fysiska och juridiska personer i fråga om vilka omständigheter som ska beaktas vid val av sanktion och sanktionsavgiftens storlek. För ett fullständigt genomförande av artikel 70 krävs således att detsamma ska gälla i svensk rätt.

I LBF och LVM har det införts bestämmelser om vilka omständigheter som ska vara styrande för beslut om sanktioner mot juridiska personer (15 kap. 1 a, 1 b och 9 §§ LBF respektive 25 kap. 1 a, 1 b och 10 §§ LVM; se prop. 2013/14:228 s. 237242).

När det gäller omständigheter hänförliga till själva överträdelsen, vilka i dag återfinns i 15 kap. 1 a § LBF respektive 25 kap. 1 a § LVM, behöver bestämmelserna justeras för att omständigheterna också ska omfatta fysiska personer. I likhet med vad som gäller för juridiska personer bör det vid val av sanktion tas hänsyn till överträdelsens allvarlighet och varaktighet. I enlighet med vad som följer av uttalanden i förarbetena till LBF och LVM bör det vid denna bedömning tillmätas vikt vid om det är fråga om överträdelser av regler som har till syfte att upprätthålla stabiliteten i institutet eller i det finansiella systemet som helhet (prop. 2002/03:139 s. 382). Sådana överträdelser bör även i framtiden leda till de mest ingripande sanktionsåtgärderna. En sådan tillämpning bör ta i beaktande vilka konkreta eller potentiella effekter en överträdelse har på det finansiella systemet (jfr artikel 70 h). Till mindre allvarliga överträdelser räknas bl.a. överträdelser som är mer av ordningskaraktär, såsom försenad rapportering.

I fråga om varaktighet gäller att en överträdelse som pågått under lång tid är mer klandervärd än den som varat endast tillfälligt. Effekten får dock inte bli att det regelmässigt påförs en lindrigare sanktion än vad som annars hade varit fallet endast till följd av att överträdelsen upptäckts tidigt och därmed upphört.

Vid bedömningen av gärningen bör det även beaktas den i artikel 70 e omnämnda omständigheten att tredje parter orsakats skada av överträdelsen. Så kan vara fallet om institutets kunder drabbas. Det kan även handla om att staten tvingats vidta åtgärder för att värna stabiliteten i det finansiella systemet eller för att skydda insättare.

Slutligen bör det vid bedömningen tas hänsyn till graden av ansvar hos den som gjort sig skyldig till överträdelsen (artikel 70 b). Direktivet anger inga närmare anvisningar om vad som avses härmed. Enligt regeringens mening medför bestämmelsen en möjlighet för Finansinspektionen att i lindrande riktning beakta om en överträdelse beror på ett beteende som av särskilda omständigheter är att betrakta som mindre klandervärt än annars.

När det gäller omständigheter som inte är hänförliga till själva överträdelsen, vilka i dag anges i 15 kap. 1 b § LBF och 25 kap. 1 b § LVM, behöver bestämmelserna kompletteras för att gälla också för fysiska personer.

I likhet med vad som gäller för juridiska personer bör förekomsten av tidigare överträdelser ses som särskilt försvårande om en fysisk person fortsätter med eller upprepar en identisk eller liknande överträdelse som han eller hon tidigare gjort sig skyldig till. Även i andra fall bör det finnas utrymme för att beakta tidigare överträdelser. Enligt regeringens mening bör den tid som förflutit mellan olika överträdelser också tillmätas betydelse.

I förmildrande riktning bör beaktas om en fysisk person i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning. Finansinspektionen har redan i dag stöd i lag för att vid bestämmandet av sanktionsavgiftens storlek ta hänsyn till hur väl ett institut samarbetar med inspektionen under utredningen. En uttrycklig bestämmelse om det infördes nyligen i lag med avseende på juridiska personer (se prop. 2013/14:228 s. 241 f.). För att en fysisk person ska erhålla sanktionslindring på denna grund bör det enligt regeringens mening, och i likhet med vad som gäller för juridiska personer, vara fråga om ett samarbete av väsentlig betydelse. Att endast inställa sig till förhör och svara på frågor bör inte vara tillräckligt. Det bör för regelns tillämpning krävas att personen självmant för fram viktig information som Finansinspektionen inte själv redan förfogar över eller med lätthet kan få fram (jfr prop. 2001/02:167 s. 99). En bestämmelse av detta slag bör vidare kräva att det är företaget som genom ställföreträdare eller ombud anmäler överträdelsen. Det är alltså inte fråga om den situation då en enskild befattningshavare vid ett företag eller någon annan anmäler överträdelsen. Vidare bör krävas att personen när anmälan har gjorts eller uppgifter har lämnats snabbt har verkat för att överträdelsen ska upphöra. En sådan rättelse bör, för att den ska tillmätas betydelse, ske kort efter det att personen blivit uppmärksammad på överträdelsen. Bestämmelsen i fråga bör ta sikte på samtliga överträdelser i LBF och LVM som kan föranleda administrativa sanktioner för fysiska personer. Den bör

dessutom enligt regeringens mening endast tillämpas i lindrande riktning och således inte få åberopas i syfte att skärpa en sanktion.

Finansbolagens Förening, Svenska Bankföreningen och AB Svensk Exportkredit yttrar sig särskilt över frågan om en fysisk persons samarbetsvillighet gentemot Finansinspektionen och ifrågasätter om en sådan ordning är lämplig att införa och om den är förenlig med svensk rätt samt att konsekvenserna av en sådan reglering bör analyseras. Enligt regeringens mening bör en sådan reglering inte anses problematisk då ett samarbete bara får beaktas i förmildrande riktning. Regeringen delar inte Finansbolagens Förenings farhågor om att felaktiga anklagelser skulle bli en konsekvens av förslaget.

I 15 kap. 9 § LBF och 25 kap. 10 § LVM anges de omständigheter som ska vara styrande för sanktionsavgiftens storlek. Även de bestämmelserna behöver justeras så att de också omfattar fysiska personer.

På samma sätt som gäller för juridiska personer bör hänsyn tas till den fysiska personens finansiella ställning för att kunna besluta om tillräckligt avskräckande avgifter. Hänsyn bör tas till erhållna fördelar eller undvikna förluster. Avgiften bör exempelvis kunna höjas för att överstiga erhållna vinster eller sänkas med hänsyn till utdömda skadestånd. Liksom för juridiska personer bör sådana hänsyn dock bara påverka avgiftens storlek och inte valet av sanktion.

Med en fysisk persons finansiella ställning avses enligt direktivet t.ex. personens årsinkomst. I årsinkomsten bör enligt regeringens mening såväl fast som rörlig ersättning och kapitalinkomster ingå. Har överträdelsen pågått under en längre tid bör även inkomster under hela denna tid beaktas.

4.7. Hur sanktionerna ska beslutas

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska genom sanktionsföreläggande pröva frågor om ingripanden mot ansvariga fysiska personer vid överträdelser från institutets sida.

I lag anges vilka uppgifter ett sådant föreläggande ska innehålla. Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom utsatt tid, får Finansinspektionen ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot institutet för samma överträdelse.

Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten.

Regeringens bedömning: Finansinspektionen beslutar i dag om sanktioner mot den som driver verksamhet utan tillstånd och mot ägare som låter bli att till inspektionen anmäla ett förvärv eller en avyttring av ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut och ett svenskt värdepappersbolag. Den nuvarande ordningen bör behållas.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Promemorians förslag innebär emellertid att prövningen av ingripanden mot fysiska personer vid överträdelser från institutets sida ska ske i allmän domstol (Stockholms tingsrätt).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva till promemorians förslag, men några invänder mot valet av domstol.

I fråga om sanktionsbefogenhet och förslaget om sanktionsföreläggande anser Kommuninvest i Sverige AB att rättslig prövning ska ske vid domstol och inte vid Finansinspektionen samt att det, som en följd därav, inte heller är lämpligt att Finansinspektionen ska kunna utfärda sanktionsföreläggande. AB Svensk Exportkredit menar att tingsrätten i stället för Finansinspektionen alltid ska vara första instans i beslut om sanktionsavgifter.

Beträffande valet av domstol framhåller bl.a. Sveriges riksbank,

Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Ekobrottsmyndigheten, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, FAR, Fondbolagens förening och Kommuninvest i Sverige AB fördelarna med en sammanhållen domstolsprövning och ifrågasätter lämpligheten av att Finansinspektionen ska väcka talan mot fysiska personer i allmän domstol när överprövningen av sanktioner mot juridiska personer ska ske i allmän förvaltningsdomstol. Som skäl anförs bl.a. att en ordning där prövningen av en och samma överträdelse ska ske i olika domstolssystem innebär en risk för att domstolarna kommer till olika resultat och kan leda till utdragna rättsprocesser. Stockholms tingsrätt föreslår att de aktuella målen bör hanteras med förtur vid förvaltningsdomstol. Förvaltningsrätten i Stockholm framhåller, med hänsyn till att muntlighetsprincipen lyfts fram som ett skäl till att sanktioner mot fysiska personer ska handläggas i allmän domstol, att det även enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns möjlighet till muntlig förhandling under vissa omständigheter samt att det också är möjligt att särskilt reglera en ovillkorlig rätt till muntlig förhandling på samma sätt som skett t.ex. i mål om företrädaransvar enligt skatteförfarandelagen (2011:1244).

Några remissinstanser framhåller fördelarna med en prövning i allmän domstol. Helsingborgs tingsrätt pekar på sanktionernas straffrättsliga karaktär och de stora ekonomiska konsekvenser som kan bli aktuella för enskilda personer. Domstolsverket hänvisar till att processen i allmän domstol, förutom muntlighetsprincipen, präglas av omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna samt att sanktionsavgifterna kan avse mycket höga belopp och därför jämföras med en brottspåföljd. Finansbolagens

Förening, Svenska Bankföreningen, Svensk Försäkring och Svenska Fondhandlareföreningen vidhåller sin tidigare framförda uppfattning om att en helt ny ordning för handläggning av sanktioner på finansmarknadsområdet bör övervägas. Liknande synpunkter framförs även av andra remissinstanser.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Beslutsordning

Som tidigare nämnts innebär kapitaltäckningsdirektivet att administrativa sanktioner ska kunna vidtas inte bara mot institut utan även mot personer i institutets ledningsorgan. Enligt artikel 64 i kapitaltäckningsdirektivet ska behöriga myndigheter ges alla tillsynsbefogenheter som de behöver för att utföra sina uppgifter enligt direktivet och utövandet får ske direkt,

i samarbete med eller genom delegering till andra myndigheter eller efter ansökan till behöriga rättsliga myndigheter, t.ex. domstol. Kapitaltäckningsdirektivet uppställer således inga krav på en viss utformning av förfarandet vid beslut om sanktioner utan medlemsstaterna kan själva välja beslutsordning i enlighet med respektive rättsordning.

I dagsläget beslutar Finansinspektionen om ingripandeåtgärder och sanktioner på finansmarknadsområdet, både avseende institut och fysiska personer (se avsnitt 4.2 för en närmare redogörelse av de regler som gäller i dag). Även på andra områden förekommer att en förvaltningsmyndighet utreder misstänkta överträdelser och, som första instans, fattar beslut i ärenden om att påföra t.ex. sanktionsavgifter. Det är fallet i fråga om skattetillägg (49 kap. skatteförfarandelagen) och miljösanktionsavgifter (30 kap.13 §§miljöbalken) samt om sanktionsavgifter inom tullområdet (8 kap.28 §§tullagen [2000:1281]) och inom ramen för plan- och bygglagstiftningen (11 kap. 4–11 §§ plan- och bygglagen [2010:900]). Gemensamt för samtliga angivna områden är att sanktionsavgifterna bygger på strikt ansvar. Det är alltså fråga om regler som är relativt enkla att tillämpa och där beslutsfattandet är förhållandevis schabloniserat.

I betänkandet Förstärkta kapitaltäckningsregler (SOU 2013:65) föreslogs att beslutsordningen för sanktioner mot fysiska personer för instituts överträdelser ska vara densamma som för kreditinstitut och att Finansinspektionen alltså bör ges rätt att rikta administrativa sanktioner mot ett kreditinstituts styrelseledamöter eller dess verkställande direktör samt ersättare för dessa, om personen eller personerna i fråga bär ansvaret för överträdelsen. Förslaget fick emellertid omfattande remisskritik, som huvudsakligen bestod i att det av rättssäkerhetsskäl borde vara domstol och inte Finansinspektionen som beslutar om utdömande av så betydande belopp som det kan bli fråga om (upp till motsvarande fem miljoner euro).

Promemorian innehåller flera förslag i syfte att åstadkomma en enhetlig, rättssäker och effektiv reglering av sanktionerna för den enskilde och innebär bl.a. ett förfarande med prövning i domstol, för det fall ett sanktionsföreläggande från Finansinspektionen inte skulle godkännas.

De bestämmelser som nu föreslås om sanktioner mot fysiska personer vid överträdelser av institut, skiljer sig väsentligt från tidigare bestämmelser om administrativa sanktioner som de flesta andra förbud och skyldigheter är förenade med. Vid genomförandet av dessa bestämmelser bör enligt regeringens mening ramarna för beslutsförfarandet sättas utifrån rättssäkerhetsaspekter och därutöver bör hänsyn tas till rådande rättstradition när det gäller vilka uppgifter som svenska förvaltningsmyndigheter normalt ansvarar för. Av uttalanden i andra lagstiftningsärenden framgår att det kan behövas en domstolsprövning i första instans, i stället för prövning av förvaltningsmyndighet, om det är aktuellt att göra bedömningar av framför allt subjektiva rekvisit eller om det är fråga om kännbara ingripanden mot fysiska personer samt att det kan finnas ett större utrymme för administrativt bestämda påföljder om påföljden träffar ett företag (prop. 2004/05:142 s. 47).

Som ett led i arbetet med att tillgodose effektivitets- och rättssäkerhetskrav har regeringen dessutom angett riktlinjer för när sanktionsavgifter bör användas och hur de bör utformas (prop. 1981/82:142 s. 25 och skr. 2009/10:79). I dessa riktlinjer sägs bl.a. att det i vissa fall är lämpligt att överlämna prövningen om avgiftsskyldighet till de allmänna domstolarna, främst när avgiftsskyldigheten görs beroende av huruvida överträdelsen skett av uppsåt eller oaktsamhet och när reglerna är utformade på sådant sätt att det finns utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar.

Varken rådande rättssäkerhetskrav eller redovisade uttalanden i tidigare lagstiftningsärenden torde dock utgöra något absolut eller principiellt hinder mot att en förvaltningsmyndighet fattar beslut i sanktionsärenden som är att jämställa med en brottsanklagelse eller om det i prövningen ingår ställningstagande till subjektiva rekvisit. Höga sanktionsavgifter i sig eller ett stort utrymme för att fastställa storlek på sanktionsavgiften behöver inte heller utgöra något direkt hinder mot att en förvaltningsmyndighet får fatta sanktionsbeslut. Förekomsten av subjektiva rekvisit och bedömningar av dem, liksom ärendenas karaktär, är däremot av betydelse för frågan om huruvida det är lämpligt att låta förvaltningsmyndigheten fatta det första rättsligt bindande beslutet.

Enligt regeringens bedömning kommer det att i överträdelseärendena sannolikt bli aktuellt att ta ställning till komplicerade händelseförlopp samt mer eller mindre omfattade utredningsmaterial och bevisning. Ett helt och hållet skriftligt förfarande hos en förvaltningsmyndighet kan då vara en nackdel för den enskilde. Eftersom det dessutom är fråga om att påföra höga sanktionsavgifter synes ett kontradiktoriskt förfarande i domstol vara mer lämpligt.

En annan aspekt som enligt regeringens mening bör vägas in i lämplighetsbedömningen är om det kan finnas en risk, verklig eller upplevd, för konflikter mellan en förvaltningsmyndighets olika uppgifter. En myndighet kan, om lagstiftningen innehåller ett bemyndigande, upprätta kompletterande föreskrifter och riktlinjer som sedan används vid myndighetens tillsyn, utredande verksamhet och i rollen som beslutsfattare vid ett ingripande med sanktioner. För förtroendet för hela processen är det därför av vikt att det finns tydliga regler om att den utredande verksamheten och beslutsfattandet inte sammanblandas, och att det för alla också står klart att så inte sker.

Sammantaget anser regeringen att det finns övervägande skäl som talar för att prövningen av sanktioner mot fysiska personer för ett instituts överträdelser bör ske i domstol och inte hos förvaltningsmyndighet.

Kompetens och sakkunskap inom ett specialområde kan naturligtvis också påverka bedömningen av om det är lämpligt att låta en förvaltningsmyndighet fatta det första rättsligt bindande beslutet. Myndighetens beslutsfattande kan antas få större genomslag i den verksamhet som tillsynen avser och bli vägledande. En väl fungerande tillsyn av de finansiella marknaderna förutsätter dessutom en handläggnings- och beslutsordning som möjliggör en effektiv tillämpning av reglerna. Genom förfarandet måste åtgärder kunna vidtas inom rimlig tid efter att en regelöverträdelse har upptäckts, annars är sanktionerna inte effektiva. En ordning där Finansinspektionen alltid måste ansöka hos

domstol för att få påförandet av en sanktion prövat kan riskera att försena ett beslut om sanktioner.

Ett alternativ till angivna beslutsordningar är den modell som föreslås i promemorian där Finansinspektionen ges möjlighet att utfärda ett sanktionsföreläggande men, för det fall ett sådant inte godtas, måste ansöka hos domstol om att sanktion ska utdömas. I de fall ett sanktionsföreläggande godtas av den fysiska personen i fråga motverkas inte det angivna effektivitetssyftet. För den enskilde är skillnaden mellan ett bindande beslut och ett sanktionsföreläggande som inte godtas, att passivitet i det förra fallet innebär att beslutet blir gällande, och i det senare att en domstolsprövning måste ske.

Regeringen anser att det genom ett förfarande med sanktionsföreläggande går att kombinera fördelarna med att kunna använda domstolarnas process för bevisföring med det snabbare förfarande som ett beslut av Finansinspektionen innebär. Den kompetens om finansmarknaden som finns hos Finansinspektionen kommer till sin rätt, och på samma sätt som när bindande beslut fattas kan inspektionen utforma rättsbildande praxis. En ordning med sanktionsföreläggande är därför att föredra när det gäller överträdelseärenden mot fysiska personer i företagens ledningsorgan. Därmed är prövning i domstol nödvändig enbart i de fall då ett sådant föreläggande inte godtas.

Det beskrivna förfarandet med ett inledande sanktionsföreläggande finns dessutom redan i dag inom konkurrens- och arbetsmiljölagstiftningen (jfr 3 kap. 16 § konkurrenslagen [2008:579] och 8 kap. 6 a § arbetsmiljölagen [1977:1160]) och kan sägas utgöra ett mellanting av domstols- och förvaltningsmyndighetsbeslut.

Mot bakgrund av vad som nu anförs anser regeringen vid en sammantagen bedömning att ingripanden mot fysiska personer för instituts överträdelser bör prövas av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande som, om det godkänns, blir att jämställa med en lagakraftvunnen dom.

Finansinspektionen beslutar i dag om ingripande mot den som driver verksamhet utan tillstånd och mot ägare som underlåter att till inspektionen anmäla ett förvärv eller en avyttring av ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation enligt 14 kap. 6 § och 15 kap. 18 § LBF samt 24 kap. 7 § och 25 kap. 17 § LVM. Enligt regeringens bedömning saknas skäl att ändra den beslutsordning som finns i gällande rätt och Finansinspektionen bör således även fortsättningsvis besluta om sanktioner i dessa fall.

Förfarandet med sanktionsföreläggande och dess innehåll

Ett sanktionsföreläggande måste innehålla vissa uppgifter för att kunna identifiera överträdelsen och avgränsa den mot andra förfaranden. I likhet med vad som gäller för ett strafföreläggande enligt 48 kap. 6 § rättegångsbalken bör föreläggandet innehålla uppgift om den fysiska person som föreläggandet avser, överträdelsen och de omständigheter som är nödvändiga för att känneteckna den, de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen samt den sanktion som föreläggs personen. Några ytterligare krav på innehållet i föreläggandet behöver inte ställas.

Vidare anser regeringen att ett föreläggande bör bli aktuellt först sedan omständigheterna kring överträdelsen har utretts av Finansinspektionen inom ramen för ett överträdelseärende och personen i fråga har fått möjlighet att ta del av utredningen i ärendet. Först vid den tidpunkten kan ställning tas till sanktionen och en bedömning göras av vilka konsekvenser en domstolsprövning skulle kunna innebära (jfr prop. 2007/08:135 s. 88).

För att undvika att Finansinspektionen ansöker om sanktion hos domstol måste personen i fråga, inom den tid som inspektionen bestämmer, skriftligen godkänna ett ingripande som är bestämt till tid eller belopp. Om den som sanktionsföreläggandet riktas mot framför invändningar mot sanktionen eller om denne inte svarar inom utsatt tid, bör Finansinspektionen ta ställning till huruvida en ansökan om att sanktion ska beslutas bör ges in till domstol. Den som framför invändning mot sanktionen eller inte besvarar ett föreläggande kan därmed inte åläggas en sanktion utan att frågan prövats av domstol. Huvudregeln bör enligt regeringen vara att Finansinspektionen ska ansöka om sanktion hos domstol om förutsättningarna för detta föreligger. Det är dock möjligt att ett sakligt och relevant bestridande med anledning av ett utfärdat föreläggande skulle kunna leda till att saken kommer i en annan dager. Finansinspektionen bör i sådana fall bedöma om förutsättningarna för en sanktion fortfarande föreligger eller om en lindrigare form av ingripande bör komma i fråga och i så fall helt avstå från att ge in en ansökan till domstol alternativt utfärda ett nytt föreläggande med den lindrigare sanktionen.

Ett godkännande efter den i sanktionsföreläggandet utsatta tiden bör enligt regeringens mening sakna verkan. Det finns i och för sig inget som hindrar Finansinspektionen från att utfärda ett nytt sanktionsföreläggande om personen i fråga inte har godkänt det första föreläggandet inom föreskriven tid. I så fall bör det emellertid inte vara fråga om någon ändring till annat slag av sanktion eller ändring av en sanktionsavgifts storlek, och det bör enligt regeringens mening endast komma i fråga i rena undantagssituationer.

Rent formellt är Finansinspektionen inte bunden av den sanktion som angetts i ett föreläggande som inte har godkänts. Utgångspunkten bör dock vara att inspektionen vid tiden för föreläggandet gör en noggrann bedömning av vad som är en rimlig sanktion i det aktuella fallet. Den bedömningen borde normalt inte ändras för att föreläggandet inte godkänns. Den sanktion som Finansinspektionen ansöker om hos domstol bör således normalt vara densamma som angetts i föreläggandet.

Lagrådet påpekar att det finns skäl att i detta hänseende skilja mellan ändringar till den enskildes förmån och ändringar till dennes nackdel. I förarbetena till reglerna om avgiftsföreläggande i 3 kap. konkurrenslagen anges att en grundläggande förutsättning för ett system med avgiftsföreläggande är att det tillgodoser rimliga krav på rättssäkerhet och det betonas att företag som väljer ett domstolsförfarande framför ett avgiftsföreläggande inte bör missgynnas genom att riskera att betala högre konkurrensskadeavgift än vad som skulle ha blivit fallet om ett föreläggande hade godkänts (se prop. 2007/08:135 s 88 f.). Lagrådet anser att samma princip bör gälla för de nu föreslagna sanktionsavgifterna.

Regeringen delar Lagrådets bedömning i denna del. Även om Finansinspektionen inte formellt är förhindrad att i domstol ansöka om en strängare sanktion än den som angetts i sanktionsföreläggandet, anser regeringen att starka rättssäkerhetsskäl talar för att så inte bör ske.

Ett godkänt föreläggande bör kunna verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser såsom en lagakraftvunnen dom.

Val av domstol

Finansinspektionens beslut om sanktioner vid överträdelser av de skyldigheter som följer av LBF och LVM överklagas enligt gällande rätt till allmän förvaltningsdomstol. Även enligt annan finansmarknadsrättslig lagstiftning överklagas Finansinspektionens beslut om ingripanden till allmän förvaltningsdomstol. En sådan instansordning gäller vanligtvis även utanför finansmarknadsområdet vid överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut om administrativa sanktioner.

I promemorian föreslås att prövningen av sanktioner mot fysiska personer ska ske i allmän domstol. Det motiveras bl.a. med att processen i allmän domstol präglas av muntlighets-, omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna, vilket innebär att förfarandet i allmän domstol alltså kännetecknas av att processmaterialet ska läggas fram muntligen, att domen ska grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen och att huvudförhandlingen så långt som möjligt ska fortgå i ett sammanhang. Ett sådant förfarande är enligt promemorian viktigt då det i nu aktuella ärenden synes kunna bli aktuellt med muntlig bevisning och det är fysiska personer som är föremål för prövning. Som ytterligare skäl för en prövning i allmän domstol anförs i promemorian att de maximala sanktionsavgifterna är mycket höga och sanktionen bl.a. därför kan jämföras med en brottspåföljd.

Hos remissinstanserna finns olika uppfattningar om vilken domstol, allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol, som är mest lämpad att pröva sanktioner mot fysiska personer.

I valet mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol gör regeringen följande bedömning.

Regeringen anser att en prövning av ett och samma otillåtna agerande i både allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol bör undvikas. Ett sådant förfarande kan, förutom vissa handläggningsproblem, även komma att medföra att ett beslut om sanktioner mot den fysiska personen försenas, eftersom ett sådant beslut är beroende av huruvida institutet har gjort sig skyldigt till en allvarlig överträdelse eller inte. Ett förfarande som innebär en handläggning av frågorna i samma domstol torde dessutom minska risken för kompetenskonflikter som kan uppstå vid handläggning av likartade mål i olika domstolar samt ge bättre förutsättningar för att samtidigt eller i nära anslutning till varandra kunna pröva sanktioner mot fysiska och juridiska personer för samma överträdelse.

Det synes visserligen förhållandevis sällan bli aktuellt med ansvar för fysiska personer för institutetens överträdelser men det är uppenbart att samordningsfördelar kan vinnas genom att båda sanktionsfrågorna prövas av samma domstol. Enligt regeringens bedömning innebär ett förfarande som medger en gemensam handläggning av frågorna en

minskad risk för utdragna processer där olika domstolar kommer fram till olika resultat och en sådan ordning torde gynna rättssäkerheten och medföra processekonomiska fördelar, för såväl den enskilde som det allmänna.

Historiskt har processordningen för förvaltningsdomstolar skilt sig från den i allmänna domstolar genom att den vanligtvis har varit en enpartsprocess. Sedan 1996 är dock även förvaltningsprocessen helt kontradiktorisk. Utrymmet för den s.k. muntlighetsprincipen är visserligen större i processerna vid allmän domstol än vid allmän förvaltningsdomstol, men utvecklingen har på senare tid medfört att förhandlingar i de båda domstolsslagen även i detta avseende har närmat sig varandra. Det finns i dag goda möjligheterna till muntlig förhandling även i allmän förvaltningsdomstol. Det är inte heller något främmande för allmän förvaltningsdomstol att pröva subjektiva rekvisit. En sådan prövning sker exempelvis i mål om företrädaransvar enligt skatteförfarandelagen.

Regeringen anser således att de skäl som anförts i promemorian samt av vissa remissinstanser som stöd för att prövningen bör ske i allmän domstol inte har sådan tyngd att de överväger fördelarna med att låta prövningen ske i allmän förvaltningsdomstol.

Vid en helhetsbedömning finner regeringen således att frågan om påförande av sanktioner för fysiska personer i företagens ledningsorgan bör prövas i allmän förvaltningsdomstol, i de fall ett sanktionsföreläggande inte har godkänts.

Mot bakgrund av det som anförs ovan om fördelarna med en sammanhållen domstolsprocess anser regeringen vidare att ansökan bör ske hos den förvaltningsrätt där Finansinspektionens beslut om ingripande mot institutet för samma överträdelse kan överklagas, dvs. i dag Förvaltningsrätten i Stockholm. Regeringen delar den uppfattning som förs fram av ett stort antal remissinstanser att förutsättningar bör ges för att handläggningen av prövningen mot institutet och mot dess ledning för samma överträdelse bör kunna ske i ett sammanhang vid samma förvaltningsrätt. Genom att förlägga prövningen av sanktioner mot fysiska personer i institutens ledning till samma förvaltningsrätt som har att pröva institutets överträdelse tas även den kompetens tillvara som redan finns hos Förvaltningsrätten i Stockholm att pröva överträdelser av regelverket på finansmarknadsområdet.

Handläggningen i domstol

I promemorian hänvisas som skäl till varför prövningen av sanktioner mot fysiska personer bör ske i allmän domstol bl.a. till muntlighetsprincipen. Förvaltningsrätten i Stockholm påpekar med anledning av detta att det i allmän förvaltningsdomstol i måltyper av liknande karaktär, t.ex. i mål om företrädaransvar enligt skatteförfarandelagen, finns en reglerad rätt till muntlig förhandling. Regeringen bedömer att ett förfarande med muntlig förhandling många gånger kan gagna utredningen i ett mål och förbättra förutsättningarna för att ett beslut blir riktigt. Enligt 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen ska muntlig förhandling hållas i kammarrätt och förvaltningsrätt, om enskild som för talan i målet begär det och förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar emot det. Gällande bestämmelser om muntlig förhandling i allmän

förvaltningsdomstol, ger således redan i dag en generös rätt till muntlig förhandling. Regeringen anser därför inte att det är nödvändigt att föra in en ordning med en ovillkorlig rätt till muntlig förhandling liknande den som finns i mål om företrädaransvar, utan bedömer att befintliga möjligheter att begära muntlig förhandling tillgodoser högt ställda krav på rättssäkerhet.

Stockholms tingsrätt föreslår att nu aktuella mål bör hanteras med förtur i förvaltningsdomstol. Regeringen kan dock konstatera att de måltyper som i allmän förvaltningsdomstol ska hanteras skyndsamt i princip avser olika typer av frihetsberövande (t.ex. lagen [1988:870] om vård av missbrukare i vissa fall, lagen [1990:52] med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen [1991:1128] om psykiatrisk tvångsvård och lagen [1991:1129] om rättspsykiatrisk vård). Regeringen finner inte skäl att föreslå en sådan ordning för nu aktuella mål.

Enligt det förfarande som föreslås i denna proposition bör frågan om sanktioner för fysiska personer för instituts överträdelser prövas av allmän förvaltningsdomstol. Enligt LBF och LVM krävs utan undantag prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Regeringen anser att det inte finns skäl att göra någon annan bedömning beträffande mål om sanktioner för fysiska personer. Även i dessa fall bör det således gälla krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.

4.8. Preskription och verkställighet

Regeringens förslag: En sanktion mot en fysisk person för ett instituts överträdelser får beslutas bara om den som sanktionen riktas mot har delgetts sanktionsföreläggande inom två år från det att överträdelsen ägde rum.

Bestämmelserna om betalning och preskription i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden ska också omfatta godkända sanktionsförelägganden.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att en sanktion mot en fysisk person för ett instituts överträdelser får beslutas bara om den som sanktionen riktas mot har delgetts sanktionsföreläggande eller ansökan hos domstol inom två år från det att överträdelsen ägde rum.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Kammarrätten i Stockholm, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och Finansinspektionen invänder att den föreslagna preskriptionsbestämmelsen kan utgöra ett incitament att dra ut på sanktionsärendet mot institutet. Finansinspektionen anser att det bör klargöras att den tidpunkt som ska utgöra utgångspunkt för preskriptionstiden är delgivningen av sanktionsföreläggandet.

Skälen för regeringens förslag: Kapitaltäckningsdirektivet behandlar inte frågor om preskription och verkställighet. Enligt t.ex. 6 kap. 3 b § lagen om handel med finansiella instrument och 8 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning får beslut om att ta ut en särskild avgift eller sanktionsavgift bara meddelas om den berörda personen har delgetts en upplysning om detta inom viss tid efter det att

överträdelsen skett. På motsvarande sätt bör en tidsfrist bestämmas i fråga om regelöverträdelser av LBF, LVM eller tillsynsförordningen, för sanktioner mot styrelseledamöter och verkställande direktör för ett instituts överträdelser. Den tid om två år som föreslås i promemorian och som även överensstämmer med vad som anges i de nämnda lagarna för vissa fall av överträdelser framstår enligt regeringen som väl avvägd. Den invändning som Kammarrätten i Stockholm, Juridiska fakulteten vid

Stockholms universitet och Finansinspektionen gör om att tvåårsfristen kan förefalla något kort samt utgöra ett incitament att dra ut på sanktionsärendet mot institutet, är enligt regeringens mening inte längre lika relevant eftersom regeringens förslag innebär att båda sanktionsärendena ska prövas i allmän förvaltningsdomstol och det således finns goda möjligheter för att prövningen av den juridiska och fysiska personens ansvar kan göras samtidigt eller i nära anslutning till varandra.

Regeringen delar Finansinspektionens uppfattning om att tidpunkten för när preskription inträder bör preciseras samt att den bör utgöras av tidpunkten för delgivningen av sanktionsföreläggandet. Beslut om sanktion för en överträdelse av LBF, LVM eller tillsynsförordningen bör således få meddelas bara om den berörda personen inom två år från det att överträdelsen ägde rum har delgetts sanktionsföreläggande.

När det gäller frågor om betalning och verkställighet finns i LBF i dag bestämmelser om att en sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet samt att ett sådant beslut får verkställas utan föregående dom eller utslag (se 15 kap. 11 och 12 §§). Liknande bestämmelser finns i LVM (25 kap. 25 och 26 §§). Innebörden av dessa bestämmelser tillsammans med en föreskrift om verkställighet är att det inte krävs något domstolsavgörande för att driva in avgiften om den är obetald och förfallen till betalning (se 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken). Verkställighet får därmed ske enligt utsökningsbalkens bestämmelser. Vidare faller en sanktionsavgift som påförts bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft (15 kap. 14 § LBF och 25 kap. 28 § LVM).

Enligt regeringens mening bör bestämmelserna om betalning och preskription i LBF och LVM även gälla för sanktioner mot fysiska personer i ledningen av ett kreditinstitut och värdepappersbolag. Dessa bestämmelser, som i dag omfattar beslut (inklusive allmän förvaltningsdomstols avgörande) behöver med anledning därav ändras så att det uttryckligen framgår att de även omfattar godkända sanktionsförelägganden.

4.9. Överklagande

Regeringens förslag: Finansinspektionens beslut om sanktionsföreläggande får inte överklagas.

Regeringens bedömning: Det finns inom ramen för gällande rätt möjlighet att undanröja ett godkänt sanktionsföreläggande enligt bestämmelserna om resning.

Promemorians förslag avviker från regeringens förslag och bedömning eftersom det i promemorian föreslås att ett sanktionsföreläggande ska kunna undanröjas på motsvarande sätt som ett strafföreläggande enligt rättegångsbalkens regler.

Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Finansinspektionen prövar frågor om sanktioner för fysiska personer för instituts överträdelser genom sanktionsföreläggande. Ett sådant beslut bör enligt regeringen inte kunna överklagas.

En fråga som då uppkommer är hur man ska hantera godkända sanktionsärenden som visar sig vara felaktiga. Promemorians förslag innebär att ett sanktionsföreläggande ska kunna undanröjas på motsvarande sätt som ett strafföreläggande enligt rättegångsbalkens regler (59 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken). Promemorians förslag bygger dock på att de överträdelseärenden, i vilka ett sanktionsföreläggande inte godtagits, prövas av allmän domstol. Med en modell där ansökan i stället görs hos allmän förvaltningsdomstol är en sådan ordning inte lämplig enligt regeringen.

Regeringen gör däremot bedömningen att det enligt gällande rätt finns en möjlighet att undanröja sådana förelägganden genom beslut om resning. Förutsättningarna för att bevilja resning regleras i 37 b § förvaltningsprocesslagen. Av bestämmelsen följer att resning får beviljas om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. I förarbetena uttalas att resning kan begäras i en mängd olika fall, och att även t.ex. beslut som inte kan överklagas utan omedelbart vinner laga kraft ansetts kunna bli föremål för resning (prop. 1994/95:27 s. 165).

Lagrådet gör dock bedömningen att det bör övervägas att införa en bestämmelse av det slag som föreslogs i promemorian. Anledningen till detta är att resningsinstitutet skiljer sig från modellen med undanröjande som ges i 59 kap. 6 § rättegångsbalken. En första skillnad är att resningsinstitutet inte torde ge möjligheter till undanröjande i alla de situationer där så skulle kunna ske med en tillämpning av promemorians förslag. En annan skillnad är att det vid tillämpning av resningsinstitutet torde kunna förekomma att den som sanktionen riktas mot får åläggas att betala en högre avgift, något som inte skulle bli fallet med den reglering som föreslogs i promemorian.

Regeringen noterar de skillnader som Lagrådet påpekar. Regeringen konstaterar dock att det för de sanktionsförelägganden som i dag prövas av allmän förvaltningsdomstol, t.ex. avgiftsförelägganden på arbetsmiljöområdet, saknas en möjlighet till undanröjande. Ett införande av en sådan bestämmelse som föreslås i promemorian skulle således innebära att det införs ett nytt förfarande i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Regeringen gör vidare bedömningen att resningsinstitutet, för det fåtal fall det kan tänkas bli frågan om, får anses ge ett tillräckligt skydd för den fysiska personen. Vid en sammantagen bedömning finner regeringen att det inom ramen för detta lagstiftningsärende inte bör införas en möjlighet till undanröjande av sanktionsförelägganden.

Genom att ett godkänt sanktionsföreläggande är slutligen avgjort av Finansinspektionen är det enligt 8 § 3 lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar kammarrätten som prövar resningsansökan. Kammarrättens beslut kan därefter överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen där det krävs prövningstillstånd (33 och 35 §§förvaltningsprocesslagen).

5. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 maj 2015.

Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet.

Promemorians förslag behandlar inte frågan. Remissinstanserna tar inte upp frågan. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 162 i kapitaltäckningsdirektivet ska medlemsstaterna senast den 31 december 2013 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Bestämmelserna ska tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2014.

Det har inte varit möjligt att genomföra direktivets samtliga bestämmelser i svensk rätt inom den i direktivet föreskrivna tidsfristen. Det är därför angeläget att ett fullständigt genomförande av direktivet kan ske så snart som möjligt. De nu föreslagna lagändringarna bör därför träda i kraft så snart det är möjligt, vilket bedöms vara den 1 maj 2015. Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet.

6. Förslagets konsekvenser

Av de nya reglerna i kapitaltäckningsdirektivet följer att administrativa sanktioner ska kunna beslutas mot fysiska personer.

Genomförandet av direktivet i fråga om nya krav för beslut om sanktioner för fysiska personer medför ett visst merarbete för Finansinspektionen. Finansinspektionen har i enlighet med förslag i budgetpropositionerna för 2012 och 2014 tillförts ökade resurser bl.a. för att stärka arbetet med regelverken och utvidga tillsynen. Regeringen bedömer att merkostnaderna för Finansinspektionen med anledningen av tillämpningen av nu aktuella regler ska hanteras inom för myndigheten befintliga ramar.

Eftersom Finansinspektionens beslut avseende fysiska personer i vissa fall kan överklagas samt att de nya reglerna även innebär att inspektionen i vissa fall kommer att ansöka om sanktioner direkt i domstol, kan reglerna komma att medföra en ökning av antalet mål hos allmän förvaltningsdomstol. Det bedöms dock endast röra sig om ett mindre antal mål. Domstolsverket bedömer att den ökade måltillströmningen

kommer att kunna hanteras inom befintliga budgetramar. Regeringens bedömning är således att de budgetära konsekvenserna för domstolarna hanteras inom de befintliga budgetramarna.

De förändrade sanktionsreglerna bedöms inte öka den administrativa bördan för instituten. Regelrådet bedömer att förslagen endast medför begränsade effekter för företag.

7. Författningskommentar

7.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

2 §

Andra stycket tas bort. Stycket innehåller en hänvisning till en äldre forumregel i LBF och försäkringsrörelselagen (2010:2043). Denna forumregel innebar att Högsta förvaltningsdomstolen skulle pröva dröjsmålstalan i vissa regeringsärenden. Forumregeln togs bort från LBF och försäkringsrörelselagen år 2013 (se prop. 2012/13:95). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.

7.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet

3 §

Ändringen i andra stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.

7.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

1 kap.

5 a §

Ändringen i första stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 5 § har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.

14 kap.

7 a §

Paragrafen genomför artikel 66.2 c–66.2 e i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen är ny och avser den som förvärvar, ökar, avyttrar eller minskar ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut utan att anmäla detta till Finansinspektionen. Bestämmelsen innebär att

Finansinspektionens ingripandemöjligheter utvidgas i förhållande till den som inte fullgör sina skyldigheter att ansöka om tillstånd eller underrätta inspektionen om kvalificerade innehav. Förutom de ingripandemöjligheter som finns i 6 och 7 §§ får Finansinspektionen besluta om sanktionsavgifter för en ägare som inte följer bestämmelserna i 1 eller 3 §.

Övervägandena finns i avsnitt 4.5.

15 kap.

1 a §

Paragrafen genomför artiklarna 65.2, 67.1, 67.2 d, 67.2 f och 67.2 g i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen är ny. Nuvarande 1 a § får en ny beteckning, 1 b §. I paragrafen anges när Finansinspektionen får vidta olika typer av ingripanden mot fysiska personer som ingår i ett kreditinstituts ledning. Med kreditinstitut avses i denna lag banker, kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsföreningar.

I första stycket definieras den personkrets som kan bli föremål för ingripande, nämligen en styrelseledamot i kreditinstitutet, kreditinstitutets verkställande direktör eller ersättare för någon av dem. I stycket görs även en uppräkning av de överträdelser som ska kunna föranleda ingripande. Uppräkningen motsvarar de överträdelser som anges i artikel 67.1 a–67.1 p i kapitaltäckningsdirektivet.

I andra stycket behandlas situationen då en styrelseledamot eller verkställande direktör i kreditinstitutet, eller en ersättare för någon av dem, dessutom är en sådan ägare som avses i 14 kap. 7 a §. I en sådan situation ska punkterna 2 och 3 i första stycket inte gälla för den personen i fråga om det egna innehavet i institutet. Stycket införs på

Lagrådets inrådan för att undvika situationer som innebär en kränkning av rätten i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga att inte belasta sig själv.

I tredje stycket anges vilka förutsättningar som gäller för ingripande enligt första stycket. Ett ingripande ska ske endast om kreditinstitutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

I fjärde stycket anges vilka ingripanden som kan bli aktuella för överträdelser enligt första stycket. Ingripande får ske dels genom beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, dels genom beslut om sanktionsavgift. Dessa ingripanden får användas tillsammans eller var för sig. Finansinspektionen får utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall avgöra vilken eller vilka ingripanden som bör komma i fråga.

Övervägandena finns i avsnitten 4.4 och 4.5.

1 b §

Paragrafen genomför artikel 70 a, 70 b, 70 e och 70 h i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen ersätter nuvarande 1 b § som nu betecknas 1 c §. Paragrafen reglerar vilka hänsyn som ska tas vid valet av sanktion.

Andra stycket ändras på så sätt att det, utöver kreditinstitut, också omfattar fysiska personer. Paragrafen behandlas närmare i författningskommentaren i prop. 2013/14:228 s. 311.

Övervägandena finns i avsnitt 4.6.

1 c §

Paragrafen genomför artikel 70 f och 70 g i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen ersätter nuvarande 1 c § som nu betecknas 1 d §. Paragrafen anger hur ett antal olika faktorer som inte är hänförliga till själva överträdelsen ska inverka på valet av sanktion.

Paragrafen ändras på så sätt att den, utöver kreditinstitut, också omfattar fysiska personer.

Ändringen i andra stycket 2 innebär att det införs en möjlighet att beakta om den fysiska personen ”snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra” sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. Övriga ändringar i andra stycket är endast redaktionella.

Paragrafen behandlas närmare i författningskommentaren i prop. 2013/14:228 s. 312.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Lagrådet förordar emellertid att andra stycket utformas i form av tre alternativa punkter samt att passusen ”sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen” tas bort.

Avsikten med regleringen är dock att punkterna ska vara kumulativa (se prop. 2013/14:228 s. 241 f.). För att i förmildrande riktning kunna beakta omständigheterna i andra stycket ska institutet eller den fysiska personen såväl ha samarbetat med Finansinspektionen på föreskrivet sätt som vidtagit (institutet) eller verkat för (fysiska personen) snabb rättelse. Enligt regeringens mening bör stycket därför inte utformas med tre alternativa punkter. Av detta följer också att passusen ”sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen” inte heller bör tas bort.

Övervägandena finns i avsnitt 4.6.

8 §

Paragrafen ändras på så sätt att det uttryckligen anges att den avser sanktionsavgifter för kreditinstitut. Förklaringen till det är att det införs en ny paragraf, 8 a §, som behandlar sanktionsavgifter för fysiska personer.

8 a §

Paragrafen genomför artiklarna 66.2 d, 66.2 e, 67.2 f och 67.2 g i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen är ny och anger storleken på den högsta sanktionsavgift som får fastställas för en fysisk person.

Övervägandena finns i avsnitt 4.5.

9 §

Paragrafen genomför artikel 70 c och 70 d i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen reglerar vilka hänsyn som ska tas vid fastställandet av sanktionsavgiftens storlek.

Paragrafen ändras på så sätt att den, utöver kreditinstitut, utvidgas till att omfatta också fysiska personer.

Paragrafen behandlas närmare i författningskommentaren i prop. 2013/14:228 s. 313 f.

Övervägandena finns i avsnitt 4.6.

9 a §

Paragrafen är ny och reglerar förfarandet för beslut om sanktioner genom sanktionsföreläggande.

Enligt första stycket ska ingripanden mot en styrelseledamot i kreditinstitutet, kreditinstitutets verkställande direktör eller ersättare för någon av dem, avseende institutets överträdelser enligt 1 a §, prövas av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

I andra stycket anges att ett sanktionsföreläggande innebär att den som bedöms vara ansvarig för en överträdelse föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 1 a § tredje stycket 1 eller 2 som är bestämt till tid eller belopp.

Av tredje stycket framgår att ett godkänt föreläggande gäller som en domstols lagakraftvunna avgörande. Ett godkänt sanktionsföreläggande såvitt avser sanktionsavgift kan därmed verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser.

Övervägandena finns i avsnitt 4.7.

9 b §

Paragrafen är ny och anger de uppgifter som ett sanktionsföreläggande ska innehålla.

För att kunna identifiera en överträdelse och avgränsa den mot andra förfaranden måste ett sanktionsföreläggande innehålla vissa specifika uppgifter. Av första stycket framgår vilka uppgifter som ett sanktionsföreläggande ska innehålla. Bestämmelsen är uppbyggd på liknande sätt som 48 kap. 6 § rättegångsbalken, som avser strafföreläggande.

Enligt andra stycket ska sanktionsföreläggandet även innehålla en upplysning om att en ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om personen i fråga inte godkänner föreläggandet inom den tid som Finansinspektionen anger.

Övervägandena finns i avsnitt 4.7.

9 c §

Paragrafen är ny och anger vad som gäller i fråga om domstolsprövning för det fall ett sanktionsföreläggande enligt 9 a § inte godkänts.

Av första stycket framgår att Finansinspektionen får ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktionen ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens eventuella beslut om ingripande mot kreditinstitutet för samma överträdelse.

I andra stycket anges att det krävs prövningstillstånd för överklagande till kammarrätten.

Övervägandena finns i avsnitt 4.7.

9 d §

Paragrafen är ny och utgör en preskriptionsbestämmelse för sanktioner mot fysiska personer för kreditinstitutets överträdelser.

Paragrafen innebär att en sanktion för en överträdelse enligt 1 a § får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.

Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

11 §

Paragrafen ändras på så sätt att den utvidgas till att omfatta också sanktionsförelägganden.

Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

14 §

Paragrafen ändras på så sätt att den utvidgas till att gälla även för sanktionsförelägganden.

Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.

18 §

Paragrafen genomför artikel 66.2 c–66.2 e i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen avser Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot den som driver tillståndspliktig verksamhet utan att vara berättigad till det.

I det nya andra stycket utökas inspektionens möjligheter att ingripa genom en möjlighet att besluta om sanktionsavgift.

Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 4.5.

17 kap.

1 §

Ändringarna i första stycket innebär att en hänvisning till den nya bestämmelsen om sanktionsföreläggande i 15 kap. 9 a § införs. Hänvisningen till 15 kap. 18 § andra stycket ändras till 18 § tredje stycket, vilket endast är en följdändring.

Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 4.9.

7.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet

6 §

Ändringen i andra stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.

7.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

24 kap.

8 a §

Paragrafen genomför artikel 66.2 c–66.2 e i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen är ny och motsvarar 14 kap. 7 a § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

25 kap.

1 a §

Paragrafen genomför artiklarna 65.2, 67.1, 67.2 d, 67.2 f och 67.2 g i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen är ny. Nuvarande 1 a § får en ny beteckning, 1 b §. Ändringarna motsvarar den nya lydelsen av 15 kap. 1 a § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

Paragrafen gäller endast fysiska personer i värdepappersbolag.

1 b §

Paragrafen genomför artikel 70 a, 70 b, 70 e och 70 h i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen ersätter nuvarande 1 b § som nu betecknas 1 c §. Ändringarna motsvarar ändringarna i 15 kap. 1 b § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

1 c §

Paragrafen genomför artikel 70 f och 70 g i kapitaltäckningsdirektivet.

Paragrafen ersätter nuvarande 1 c § som nu betecknas 1 d §. Ändringarna motsvarar ändringarna i 15 kap. 1 c § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

9 §

Paragrafen ändras på så sätt att det uttryckligen anges att den avser sanktionsavgifter för ett svensk värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation. Anledningen till detta är att det införs en ny paragraf, 9 a §, som behandlar sanktionsavgifter för fysiska personer.

9 a §

Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 8 a § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

Paragrafen avser endast fysiska personer i värdepappersbolag.

10 §

Ändringarna motsvarar ändringarna i 15 kap. 9 § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

10 a §

Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 9 a § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

10 b §

Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 9 b § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

10 c §

Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 9 c § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

10 d §

Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 9 d § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

17 §

Paragrafens fjärde stycke är nytt och motsvarar ändringarna i 15 kap. 18 § andra stycket LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

Fjärde stycket omfattar, till skillnad från första stycket, enbart någon som driver värdepappersrörelse.

Övriga ändringar är endast språkliga.

25 §

Ändringarna i paragrafen motsvarar ändringarna i 15 kap. 11 § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

28 §

Ändringarna i paragrafen motsvarar ändringarna i 15 kap. 14 § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

26 kap.

1 §

Ändringen i första stycket innebär att en hänvisning till den nya bestämmelsen om sanktionsföreläggande i 25 kap. 10 a § införs.

Övriga ändringar är endast språkliga.

7.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

6 kap.

5 §

Ändringen i tredje stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.

7.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster

1 kap.

4 §

Ändringarna i punkterna 18 och 25 är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.

7.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag

1 kap.

3 §

Ändringen är en följd av att hänvisningen i paragrafen till 6 kap. 9 och 11 §§ rätteligen ska vara till 6 kap. 10 och 12 §§ (se prop. 2013/14:228).

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

75

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/36/EU

av den 26 juni 2013

om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och

värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv

2006/48/EG och 2006/49/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artikel 53.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio­

nella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande ( 1 ),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

(1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av

den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verk­

samhet i kreditinstitut ( 2 ) och Europaparlamentets och

rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om

kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut ( 3 )

har ändrats avsevärt vid flera tillfällen. Många av bestäm­

melserna i direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG är

tillämpliga på både kreditinstitut och värdepappersföre­

tag. För att öka tydligheten och se till att dessa bestäm­

melser tillämpas på ett enhetligt sätt bör de samlas i nya

lagstiftningsakter som ska tillämpas på både kreditinstitut

och värdepappersföretag, nämligen det här direktivet och

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr

575/2013 av den 26 juni 2013 ( 4 ). För att bli mer till­

gängliga, bör bestämmelserna i bilagorna till direktiven

2006/48/EG och 2006/49/EG ingå i den normativa delen

av det här direktivet och av den förordningen.

(2)

Detta direktiv bör bland annat innehålla bestämmelser

om auktorisation att bedriva verksamhet, förvärv av kva­

lificerade innehav, utövande av etableringsfriheten och

friheten att tillhandahålla tjänster, vilka befogenheter till­

synsmyndigheterna har i hem- respektive värdmedlems­

staten samt bestämmelserna om startkapital och om till­

synen av kreditinstitut och värdepappersföretag. Detta

direktivs huvudsakliga mål och syfte är att samordna

nationella bestämmelser om behörigheten att utöva verk­

samhet i kreditinstitut och värdepappersföretag samt de­

ras styrningsformer och tillsynsramar. Direktiven

2006/48/EG och 2006/49/EG innehåller även tillsyns­

krav för kreditinstitut och värdepappersföretag. Dessa

krav bör ingå i förordning (EU) nr 575/2013, som fast­

ställer enhetliga och direkt tillämpliga tillsynskrav för

kreditinstitut och värdepappersföretag, eftersom sådana

krav är nära förbundna med de finansiella marknadernas

funktion när det gäller en rad tillgångar som innehas av

kreditinstitut och värdepappersföretag. Detta direktiv bör

läsas i förening med förordning (EU) nr 575/2013 och

bör, tillsammans med den förordningen, utgöra den rätts­

liga ram som styr bankverksamheten, tillsynsramarna och

tillsynsreglerna för kreditinstitut och värdepappersföretag.

(3)

De allmänna tillsynskrav som fastställs i förordning (EU)

nr 575/2013 kompletteras med individuella arrangemang

som beslutas av de behöriga myndigheterna på grundval

av deras fortlöpande tillsyn av varje enskilt kreditinstitut

och värdepappersföretag. Dessa olika tillsynsarrangemang

bör bland annat fastställas i detta direktiv, och de behö­

riga myndigheterna bör själva få bedöma vilka arrange­

mang som bör införas. När det gäller enskilda likviditets­

arrangemang bör de behöriga myndigheterna bland annat

ta hänsyn till de principer som fastställs i Europeiska

banktillsynskommitténs riktlinjer om likviditet (Guideli­

nes on Liquidity Cost Benefit Allocation) av den 27 okto­

ber 2010.

SV

L 176/338

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

( 1 ) EUT C 105, 11.4.2012, s. 1.

( 2 ) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1.

( 3 ) EUT L 177, 30.6.2006, s. 201. ( 4 ) Se sidan 1 i detta nummer av EUT.

76

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

(4)

Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv

2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för

finansiella instrument ( 1 ), får värdepappersföretag som är

auktoriserade av de behöriga myndigheterna i hemmed­

lemsstaten och står under tillsyn av dessa myndigheter

etablera filialer och fritt tillhandahålla tjänster i andra

medlemsstater. Det direktivet innehåller sålunda bestäm­

melser om samordning av de regler som styr auktorisa­

tion av och verksamhet i värdepappersföretag. I det di­

rektivet fastställs dock varken de belopp som dessa före­

tag måste ha som startkapital eller någon gemensam ram

för övervakning av de risker som företagen löper, vilket

bör fastställas i det här direktivet.

(5)

Detta direktiv bör utgöra det grundläggande instrumentet

för fullbordandet av den inre marknaden utifrån såväl

etableringsfriheten för kreditinstitut som friheten för så­

dana institut att tillhandahålla finansiella tjänster.

(6)

En väl fungerande inre marknad kräver inte endast lags­

tiftning utan även ett nära och regelbundet samarbete

och avsevärt starkare konvergens mellan lagstiftnings-

och tillsynsmetoderna hos medlemsstaternas behöriga

myndigheter.

(7)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 1093/2010 ( 2 ) inrättades den europeiska tillsynsmyn­

digheten (Europeiska bankmyndigheten) (nedan kallad

EBA). Detta direktiv bör beakta EBA:s roll och funktion

enligt den förordningen och de förfaranden som ska

följas när uppgifter tilldelas EBA.

(8)

Med tanke på att EBA i och med detta direktiv och för­

ordning (EU) nr 575/2013 får utökade uppgifter, bör

Europaparlamentet, rådet och kommissionen se till att

tillräckliga personella och ekonomiska resurser ställs till

förfogande.

(9)

Som ett första steg mot en bankunion bör en gemensam

tillsynsmekanism se till att unionens politik i fråga om

tillsyn över kreditinstitut genomförs på ett enhetligt och

effektivt sätt, att det enhetliga regelverket för finansiella

tjänster tillämpas på samma sätt med avseende på kredit­

institut i alla berörda medlemsstater och att kreditinsti­

tuten i fråga omfattas av tillsyn av högsta kvalitet, obe­

roende av andra hänsyn som inte rör tillsyn. En gemen­

sam tillsynsmekanism är grunden för de följande stegen

mot en bankunion. Detta bekräftar principen att ett in­

förande av gemensamma mekanismer för ingripanden

vid en krissituation bör föregås av gemensamma kont­

roller för att minska sannolikheten för att sådana meka­

nismer behöver användas. Europeiska rådet noterade föl­

jande i sina slutsatser av den 14 december 2012: ”Kom­

missionen kommer under 2013 att lägga fram ett förslag

om en gemensam rekonstruktionsmekanism för de med­

lemsstater som deltar i den gemensamma tillsynsmeka­

nismen, så att medlagstiftarna kan behandla det som en

prioritering och det kan antas under Europaparlamentets

innevarande mandatperiod.”. I detta syfte kan integre­

ringen av de finansiella ramarna förstärkas ytterligare

genom att det inrättas en gemensam rekonstruktions­

mekanism, inbegripet lämpliga och effektiva gemen­

samma säkerhetsarrangemang som ska säkerställa att be­

slut om rekonstruktion av banker fattas snabbt, opartiskt

och i alla berörda parters intresse.

(10) Överföringen till Europeiska centralbanken (ECB) av till­

synsuppgifter för vissa medlemsstater bör vara förenlig

med ramen för det europeiska system för finansiell tillsyn

som inrättades 2010 och dess underliggande mål att

utveckla det enhetliga regelverket och göra tillsynsmeto­

derna mer samstämmiga i hela unionen. ECB bör utföra

sina uppgifter med förbehåll för och i överensstämmelse

med relevant primärrätt och sekundärrätt i unionen,

kommissionens beslut i fråga om statligt stöd, konkur­

rensregler och koncentrationskontroll samt det enhetliga

regelverk som gäller för alla medlemsstaterna. EBA har

fått i uppgift att utarbeta förslag till tekniska standarder

samt att utfärda riktlinjer och rekommendationer för att

säkerställa samstämmighet i tillsynen och en konsekvent

tillämpning av resultaten av tillsynen inom unionen. ECB

bör inte utföra dessa uppgifter, men bör ha befogenhet

att anta förordningar i enlighet med artikel 132 i för­

draget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-för­

draget) i överensstämmelse med akter som antagits av

kommissionen på grundval av utkast framtagna av

EBA, och med riktlinjer och rekommendationer i enlighet

med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010.

(11) EBA:s juridiskt bindande medlingsroll är ett viktigt inslag

för främjande av samordning, en enhetlig tillsyn och en

samstämmig tillsynspraxis. Medling inom ramen för EBA

kan inledas antingen på myndighetens eget initiativ, om

detta särskilt anges, eller på begäran av en eller flera av

de behöriga myndigheter i händelse av oenighet. Detta

direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 bör utöka det

antal situationer där EBA får initiera sin juridiskt bin­

dande medlingsroll syfte att bidra till en samstämmig

tillsynspraxis. EBA hat inte någon behörighet att ta

egna initiativ till medling när det gäller att utse betydande

filialer och att fastställa tillsynskrav för specifika institut

enligt detta direktiv. För att främja samordningen och

göra tillsynspraxis mer enhetlig på dessa känsliga områ­

den bör de behöriga myndigheterna emellertid vid oenig­

het kunna använda EBA:s medling i ett tidigt skede av

processen. En sådan EBA-medling i ett tidigt skede bör

bidra till att hitta en lösning för oenigheten.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/339

( 1 ) EUT L 145, 30.4.2004, s. 1.

( 2 ) EUT L 331, 15.12.2010, s. 12.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

77

(12)

I syfte att skydda sparmedel och för att skapa lika kon­

kurrensvillkor mellan kreditinstitut, bör åtgärderna för att

samordna tillsynen över kreditinstitut vara tillämpliga på

samtliga kreditinstitut. Skälig hänsyn bör dock tas till

objektiva skillnader i fråga om institutens stadgar och

till deras ändamål, såsom föreskrivs i nationell lagstift­

ning.

(13)

För att säkerställa en välfungerande inre marknad behövs

det en tillsynspraxis och tillsynsbeslut som är öppna,

förutsägbara och harmoniserade, så att det går att driva

affärsverksamhet och styra gränsöverskridande grupper

av kreditinstitut. EBA bör därför förbättra harmonise­

ringen av tillsynspraxis. Tillsynsprocesser och tillsyns­

beslut bör inte motverka den inre marknadens funktion

med avseende på fritt flöde av kapital. Tillsynskollegierna

bör se till att det finns ett gemensamt och sammanhäng­

ande arbetsprogram liksom harmoniserade tillsynsbeslut.

Samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i hem-

och värdmedlemsstater bör stärkas genom en högre

grad av öppenhet och informationsutbyte.

(14)

Åtgärderna bör därför ha en så omfattande räckvidd som

möjligt och gälla alla institut vars verksamhet består av

att ta emot återbetalbara medel från allmänheten, genom

insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande utgiv­

ning av obligationer och andra jämförbara värdepapper,

samt att bevilja kredit för egen räkning. Det bör dock ges

möjlighet till undantag för vissa kreditinstitut på vilka

detta direktiv inte är tillämpligt. Detta direktiv bör inte

påverka tillämpningen av nationell lagstiftning som inne­

håller föreskrifter om särskild, kompletterande auktorisa­

tion för kreditinstitut att bedriva viss verksamhet eller att

genomföra vissa typer av transaktioner.

(15)

Det är lämpligt att genomföra harmonisering som är

nödvändig och tillräcklig för att säkra ett ömsesidigt er­

kännande av system för auktorisering och tillsyn, en har­

monisering som möjliggör ett enda tillstånd som erkänns

i hela unionen, och tillämpning av principen att hem­

medlemsstaten utövar tillsyn.

(16)

Principerna om ömsesidigt erkännande och hemlandstill­

syn innebär att de enskilda medlemsstaternas behöriga

myndigheter inte bör bevilja auktorisation, eller bör åter­

kalla auktorisationen när verksamhetsplanen, den geogra­

fiska spridningen av verksamheterna eller den faktiskt

utövade verksamheten klart visar att ett kreditinstitut

har valt rättssystemet i en viss medlemsstat i syfte att

undgå de strängare standarder som gäller i en annan

medlemsstat inom vars territorium det bedriver eller

har för avsikt att bedriva sin huvudsakliga verksamhet.

Om detta inte klart framgår, men den största delen av

samtliga tillgångar hos enheter i en bankgrupp är lokali­

serade i en annan medlemsstat vars behöriga myndighe­

ter har ansvaret för att utöva gruppbaserad tillsyn, bör

ansvaret för att utöva gruppbaserad tillsyn endast ändras

med dessa behöriga myndigheters godkännande.

(17)

De behöriga myndigheterna bör inte bevilja eller upprätt­

hålla auktorisation för ett kreditinstitut om det är sanno­

likt att de hindras att utöva effektiv tillsyn på grund av

att institutet har nära förbindelser med andra fysiska eller

juridiska personer. De kreditinstitut som redan är aukto­

riserade bör också visa de behöriga myndigheterna att

dessa nära förbindelser uppfyller kraven.

(18) Hänvisningen till tillsynsmyndigheternas effektiva ut­

förande av tillsynsuppgifterna omfattar gruppbaserad till­

syn som bör utövas över ett kreditinstitut eller värdepap­

persföretag när unionsrätten föreskriver det. I sådana fall

bör de myndigheter hos vilka auktorisation söks kunna

avgöra vilka myndigheter som är behöriga att utöva

gruppbaserad tillsyn över det kreditinstitutet eller vär­

depappersföretaget.

(19)

Kreditinstitut som auktoriserats i en hemmedlemsstat bör

ha tillstånd att inom hela unionen bedriva vissa eller

samtliga verksamheter som anges i förteckningen över

verksamheter som omfattas av ömsesidigt erkännande,

genom etablering av filialer eller genom tillhandahållande

av tjänster.

(20)

Det är lämpligt att göra principen om ömsesidigt erkän­

nande tillämplig även på dessa verksamheter när de be­

drivs av finansiella institut som är dotterföretag till kre­

ditinstitut, förutsatt att sådana dotterföretag omfattas av

den gruppbaserade tillsynen över moderföretagen och

uppfyller vissa bestämda villkor.

(21)

En värdmedlemsstat bör, när etableringsrätten eller frihe­

ten att tillhandahålla tjänster utnyttjas, kunna kräva att

specifika bestämmelser i dess nationella lagar och andra

författningar följs av enheter som inte är auktoriserade

som kreditinstitut i hemmedlemsstaten, och med avse­

ende på verksamheter som inte anges i förteckningen

över verksamheter som omfattas av ömsesidigt erkännan­

de, förutsatt att sådana föreskrifter å ena sidan inte redan

omfattas av förordning (EU) nr 575/2013, står i över­

ensstämmelse med unionsrätten och är avsedda att

skydda det allmänna bästa, och å andra sidan att de

ifrågavarande enheter eller verksamheterna inte är under­

kastade likvärdiga bestämmelser i nationella lagar och

andra författningar.

(22)

Utöver förordning (EU) nr 575/2013, i vilken det fast­

ställs direkt tillämpliga tillsynskrav för kreditinstitut och

värdepappersföretag, bör medlemsstaterna se till att det

inte finns några hinder för att verksamhet som är föremål

för ömsesidigt erkännande kan bedrivas på samma sätt

som i hemmedlemsstaten, förutsatt att verksamheten inte

står i strid med rättsliga bestämmelser till skydd för det

allmänna bästa i värdmedlemsstaten.

SV

L 176/340

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

78

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

(23)

De regler som gäller för filialer till kreditinstitut med

huvudkontor i ett tredjeland bör vara likartade i samtliga

medlemsstater. Det är viktigt att se till att sådana regler

inte är gynnsammare än dem som gäller för filialer till

kreditinstitut från en annan medlemsstat. Unionen bör

kunna ingå överenskommelser med tredjeländer om till­

lämpning av regler som tillförsäkrar sådana filialer

samma behandling inom hela unionens område. Filialer

till kreditinstitut som är auktoriserade i tredjeländer bör

inte åtnjuta frihet att tillhandahålla tjänster eller frihet att

etablera sig i andra medlemsstater än de medlemsstater

där de är etablerade.

(24)

Avtal bör ingås mellan unionen och tredjeländer så att

den gruppbaserade tillsynen kan utövas över ett så stort

geografiskt område som möjligt.

(25)

Ansvaret för tillsyn av ett kreditinstituts finansiella sund­

het, särskilt dess gruppbaserade solvens, bör åvila hem­

medlemsstaten. Övervakning av unionens bankgrupper

bör utövas i nära samarbete mellan de behöriga myndig­

heterna i hem- och värdmedlemsstaterna.

(26)

Värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter bör ha be­

fogenhet att från fall till fall utföra kontroller på plats och

inspektioner när det gäller verksamhet i filialer till institut

på deras territorium, och att kräva information från en

filial om dess verksamhet liksom för statistiska ändamål,

informationsändamål eller tillsynsändamål, när värdmed­

lemsstaten anser detta relevant med hänsyn till finans­

systemets stabilitet.

(27)

Värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter bör få in­

formation om verksamhet som bedrivs på deras territo­

rium. Tillsynsåtgärder bör vidtas av hemmedlemsstatens

behöriga myndigheter utom om värdmedlemsstaternas

behöriga myndigheter har skyldighet att vidta akuta sä­

kerhetsåtgärder.

(28)

En väl fungerande inre bankmarknad kräver inte endast

rättsliga bestämmelser utan även ett nära och regelbundet

samarbete och betydligt ökad samstämmighet i regle­

rings- och tillsynspraxis mellan medlemsstaternas behö­

riga myndigheter. I detta syfte bör problem rörande en­

skilda kreditinstitut och ömsesidigt informationsutbyte

behandlas via EBA. Detta förfarande för ömsesidigt infor­

mationsutbyte bör inte ersätta bilateralt samarbete. Värd­

medlemsstaternas behöriga myndigheter bör i krissitua­

tioner, på eget initiativ eller på initiativ av en hemmed­

lemsstats behöriga myndigheter, alltid kunna kontrollera

att verksamheten vid ett i värdmedlemsstaten etablerat

kreditinstitut bedrivs i överensstämmelse med tillämpliga

lagar och i enlighet med principerna om sund förvalt­

ning, god redovisningssed och tillfredsställande intern­

kontroll.

(29)

Det är lämpligt att tillåta utbyte av information mellan de

behöriga myndigheterna och myndigheter eller organ

som genom sin verksamhet bidrar till att stärka det fi­

nansiella systemets stabilitet. För att kunna bevara infor­

mationens konfidentiella karaktär bör antalet mottagare

hållas mycket begränsat.

(30)

Vissa typer av beteende, som bedrägeri eller insiderhan­

del, riskerar att påverka det finansiella systemets stabilitet

och integritet. Det är nödvändigt att fastställa under vilka

förutsättningar informationsutbyte kan tillåtas i sådana

fall.

(31)

När det föreskrivs att informationen endast får lämnas ut

med de behöriga myndigheternas uttryckliga medgivande,

bör de behöriga myndigheterna kunna ställa krav på

strikt efterlevnad av villkoren för ett medgivande.

(32)

Utbyte av information bör tillåtas mellan de behöriga

myndigheterna och centralbanker och andra organ med

liknande funktion i egenskap av monetära myndigheter

och, när så är nödvändigt för utövande av tillsyn och för

att förebygga att institut går i konkurs och för avveckling

av konkurshotade institut och i förekommande fall i kris­

situationer andra offentliga myndigheter och nationella

förvaltningar med ansvar för att utarbeta lagstiftning

om tillsyn över kreditinstitut, finansiella institut, investe­

ringstjänster och försäkringsföretag samt offentliga myn­

digheter med ansvar för tillsyn över betalningssystem.

(33)

För att stärka tillsynen över institut och skyddet för deras

kunder bör revisorerna vara skyldiga att omgående rap­

portera till de behöriga myndigheterna om de vid full­

görandet av sitt uppdrag får kännedom om förhållanden

som riskerar att allvarligt påverka ett instituts finansiella

ställning eller dess förvaltnings- och redovisningsorgani­

sation. Av samma skäl bör medlemsstaterna också se till

att denna skyldighet gäller vid alla tillfällen då en revisor

upptäcker sådana omständigheter vid fullgörandet av sitt

uppdrag i ett företag som har nära förbindelser med ett

institut. Revisorernas skyldighet att när så är lämpligt

underrätta de behöriga myndigheterna om vissa förhål­

landen och beslut rörande ett institut som de upptäcker

vid fullgörandet av sitt uppdrag hos ett icke-finansiellt

företag, bör i sig inte ändra karaktären på deras uppdrag

hos detta företag och inte heller det sätt på vilket de bör

fullgöra sina uppgifter där.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/341

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

79

(34)

Syftet med detta direktiv och förordning (EU) nr

575/2013 är att säkerställa en tillräcklig solvens inom

instituten. Om en kris trots dessa solvenskrav inträffar

är det nödvändigt att säkerställa att institut kan omstruk­

tureras under ordnade former, att de negativa följderna

för den reella ekonomin begränsas och att man undviker

att skattebetalarna måste ingripa. För detta ändamål och

fram till dess att vidare samordning på unionsnivå har

skett, bör EBA i enlighet med förordning (EU)

nr 1093/2010 göra en utvärdering av och samordna ini­

tiativ för planerna för återhämtning och rekonstruktion i

syfte att främja konvergens på detta område. I detta syfte

bör EBA i förväg fullt ut informeras om anordnandet av

sådana möten om planer för återhämtning, rekonstruk­

tion och avveckling och bör ha rätt att delta i mötena. En

del medlemsstaters myndigheter har redan infört en skyl­

dighet för institut och myndigheter att utarbeta planer

för återhämtning, rekonstruktion och avveckling. Det är

därför lämpligt att instituten är skyldiga att samarbeta

med myndigheterna i detta avseende. EBA bör i förväg

fullt ut informeras om sådana möten om planer för åter­

hämtning, rekonstruktion och avveckling och bör ha rätt

att delta i sådana möten. När en plan för återhämtning,

rekonstruktion och avveckling utarbetas bör EBA bidra

till och aktivt delta i utvecklingen och samordningen av

effektiva och enhetliga planer för återhämtning, rekon­

struktion och avveckling i enlighet med förordning (EU)

nr 1093/2010. Planer som inbegriper systemviktiga insti­

tut bör prioriteras.

(35)

För att säkerställa att skyldigheterna enligt detta direktiv

och förordning (EU) nr 575/2013 efterlevs av institut, av

de som i praktiken kontrollerar ett instituts affärsverk­

samhet och av medlemmarna i ett instituts lednings­

organ, samt för att säkerställa liknande behandling i

hela unionen, bör medlemsstaterna vara skyldiga att fö­

reskriva administrativa sanktioner och andra administra­

tiva åtgärder som är effektiva, proportionella och avskräc­

kande. De administrativa sanktioner och andra administ­

rativa åtgärder som fastställs i medlemsstaterna bör upp­

fylla vissa grundläggande krav när det gäller mottagarna,

kriterier som bör beaktas när de tillämpas, offentliggö­

rande, centrala befogenheter att påföra sanktioner och

nivåer på administrativa sanktionsavgifter.

(36)

Särskilt gäller att de behöriga myndigheterna bör få be­

fogenheter att utdöma administrativa sanktionsavgifter

som är tillräckligt höga för att balansera de fördelar

som kan förväntas, och vara avskräckande även för större

institut och deras chefer.

(37)

För att säkerställa enhetlig tillämpning av administrativa

sanktioner eller andra administrativa åtgärder i alla med­

lemsstater, vid fastställandet av typen av administrativa

sanktioner eller andra administrativa åtgärder och nivån

på de administrativa sanktionsavgifterna, bör det krävas

att medlemsstaterna ser till att de behöriga myndighe­

terna beaktar alla relevanta omständigheter.

(38)

För att se till att de administrativa sanktionerna har en

avskräckande verkan, bör de som regel offentliggöras,

utom under vissa väldefinierade omständigheter.

(39)

För bedömningen av det goda anseendet hos ledningen

och medlemmarna i ledningsorganet krävs det ett effek­

tivt system för utbyte av uppgifter, där EBA, med för­

behåll för tystnadsplikt och dataskyddskrav, bör ha rätt

att ha en central databas för uppgifter om administrativa

sanktioner, inbegripet eventuella överklaganden i detta

avseende, som endast skulle vara tillgänglig för behöriga

myndigheter. Under alla omständigheter bör uppgifter

om fällande domar i brottmål utbytas i enlighet med

rambeslut 2009/315/RIF ( 1 ) och beslut 2009/316/RIF ( 2 ),

såsom de genomförts i nationell rätt, och med andra

relevanta bestämmelser i nationell rätt.

(40)

För att de behöriga myndigheterna ska kunna upptäcka

eventuella överträdelser av nationella bestämmelser om

genomförande av detta direktiv och förordning (EU)

nr 575/2013, bör de ha nödvändiga befogenheter att

utreda och bör inrätta effektiva mekanismer för att upp­

muntra rapportering av potentiella eller faktiska överträ­

delser. Dessa mekanismer bör inte påverka rätten till för­

svar för var och en som har blivit anklagad för en lag­

överträdelse.

(41)

Detta direktiv bör föreskriva både administrativa sanktio­

ner och andra administrativa åtgärder för att säkerställa

största möjliga handlingsutrymme till följd av en över­

trädelse och för att underlätta förebyggandet av nya över­

trädelser, oavsett om åtgärderna kvalificeras som ad­

ministrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder

enligt nationell lagstiftning. Medlemsstaterna bör kunna

föreskriva ytterligare sanktioner utöver dem som anges i

detta direktiv och bör kunna föreskriva administrativa

sanktionsavgifter på högre nivåer än vad som föreskrivs

i detta direktiv.

(42)

Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av bestäm­

melser om straffrättsliga påföljder i medlemsstaternas

lagstiftning.

(43)

Medlemsstaterna bör se till att kreditinstitut och vär­

depappersföretag har tillräckligt internt kapital när det

gäller kvantitet, kvalitet och fördelning med hänsyn till

de risker som de är eller kan bli exponerade för. Följ­

aktligen bör medlemsstaterna se till att kreditinstitut och

värdepappersföretag har strategier och processer för att

utvärdera om det interna kapitalet är tillräckligt och för

att hålla det på en tillräckligt hög nivå.

SV

L 176/342

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

( 1 ) Rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om orga­

nisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregi­

stret och uppgifternas innehåll (EUT L 93, 7.4.2009, s. 23).

( 2 ) Rådets beslut 2009/316/RIF av den 6 april 2009 om inrättande av

det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kri­

minalregister (Ecris) i enlighet med artikel 11 i rambeslut

2009/315/RIF (EUT L 93, 7.4.2009, s. 33).

80

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

(44)

De behöriga myndigheterna bör få i uppdrag att se till att

instituten är väl organiserade och har tillräcklig kapitalbas

med hänsyn till de risker som instituten är eller kan bli

exponerade för.

(45)

För att säkerställa att institut som är verksamma i flera

medlemsstater inte utsätts för oproportionella krav till

följd av att de behöriga myndigheterna i de enskilda

medlemsstaterna fortsätter att utöva sitt ansvar rörande

auktorisation och tillsyn, är det mycket viktigt att sam­

arbetet mellan de behöriga myndigheterna ökas västent­

ligt. EBA bör stödja och utveckla sådant samarbete.

(46)

För att kunna garantera övergripande marknadsdisciplin

inom hela unionen bör de behöriga myndigheterna of­

fentliggöra information om den verksamhet som bedrivs

i kreditinstitut och värdepappersföretag. Denna infor­

mation bör vara tillräcklig för att det ska vara möjligt

att jämföra de strategier som tillämpas av de olika behö­

riga myndigheterna i medlemsstaterna och den bör kom­

plettera de krav avseende institutens offentliggörande av

teknisk information som anges i förordning (EU)

nr 575/2013.

(47)

Gruppbaserad tillsyn över institut syftar till att skydda

insättarnas och investerarnas intressen och säkerställa sta­

bilitet i det finansiella systemet. För att den gruppbase­

rade tillsynen ska kunna bli effektiv bör den därför till­

lämpas på alla bankgrupper, inbegripet sådana där mo­

derföretaget inte är kreditinstitut eller värdepappersföre­

tag. Medlemsstaterna bör förse de behöriga myndighe­

terna med de rättsliga instrument som krävs för att ge­

nomföra sådan tillsyn.

(48)

I företagsgrupper med blandad verksamhet där moderfö­

retaget kontrollerar minst ett dotterföretag bör de behö­

riga myndigheterna ges möjlighet att bedöma den finan­

siella ställningen för varje kreditinstitut eller värdepap­

persföretag i en sådan grupp. De behöriga myndigheterna

bör åtminstone ha möjlighet att från alla företag inom en

grupp få in den information som behövs för att genom­

föra tillsynen. Samarbete bör etableras mellan myndighe­

ter med ansvar för tillsyn över olika finansiella sektorer

när det gäller tillsyn av företagsgrupper som bedriver

olika typer av finansiell verksamhet.

(49)

Medlemsstaterna bör kunna vägra eller återkalla ett kre­

ditinstituts auktorisation om vissa strukturer i en före­

tagsgrupp anses vara olämpliga för bedrivande av bank­

rörelse på grund av att effektiv tillsyn av dessa strukturer

inte är möjlig. De behöriga myndigheterna bör därför ha

de befogenheter som krävs för att säkerställa sund och

ansvarsfull ledning av kreditinstitut. I syfte att trygga en

hållbar och diversifierad bankkultur inom unionen som i

första hand tjänar unionsmedborgarnas intressen, bör

småskalig bankverksamhet uppmuntras, såsom verksam­

het inom kreditföreningar (credit unions) och kooperativa

banker.

(50)

Unionsdimensionen bör beaktas på lämpligt sätt i de

behöriga myndigheternas mandat. De behöriga myndig­

heterna bör därför vederbörligen beakta effekten av sina

beslut inte endast på stabiliteten i det finansiella systemet

inom deras medlemsstater, utan även på stabiliteten i alla

andra berörda medlemsstaters finansiella system. Om

inget annat föreskrivs i nationell lagstiftning bör denna

princip kunna främja den finansiella stabiliteten i hela

unionen men bör inte innebära att det är rättsligt bin­

dande för de behöriga myndigheterna att uppnå ett visst

resultat.

(51)

Finanskrisen visade på kopplingar mellan banksektorn

och så kallade skuggbanker. Vissa skuggbanker håller ris­

kerna effektivt åtskilda från banksektorn och undviker

sålunda eventuell negativ påverkan på skattebetalare

och system. Ökad insikt i skuggbanksverksamhet och

dess kopplingar till enheter inom finanssektorn och stra­

mare reglering för att åstadkomma öppenhet, minska

systemrisken och avskaffa olämpliga förfaranden är emel­

lertid nödvändigt för finanssystemets stabilitet. Genom

ytterligare rapportering från institut kan en del av detta

åstadkommas, men särskilda nya bestämmelser behövs

också.

(52)

Ökad insyn i institutens verksamhet, särskilt i fråga om

gjorda vinster, skatter och andra avgifter som erlagts eller

stöd som erhållits, är av största vikt för att unionsmed­

borgarna ska återfå förtroendet för den finansiella sek­

torn. Obligatorisk rapportering på det området kan där­

för ses som en viktig del av institutens sociala ansvar

gentemot berörda parter och samhället.

(53) Brister i företagsstyrningen i ett antal institut har bidragit

till ett överdrivet och oförsiktigt risktagande inom bank­

sektorn, vilket har lett till enskilda instituts fallissemang

och till systemproblem i medlemsstaterna och globalt. De

mycket allmänna bestämmelserna om institutens styrning

och det faktum att en stor del av ramarna för företags­

styrning inte är bindande utan väsentligen bygger på

frivilliga uppförandekoder, har inte i tillräcklig grad främ­

jat en effektiv tillämpning av sunda metoder för företags­

styrning av instituten. I vissa fall har avsaknaden av ett

system med effektiva kontroller och befogenhetsfördel­

ning inom instituten inneburit att det inte funnits någon

faktisk övervakning av ledningens beslutsfattande, vilket

har främjat kortsiktiga och alltför riskabla ledningsstrate­

gier. De behöriga myndigheternas oklara roll i övervak­

ningen av företagsstyrningen i institut har lett till en

otillräcklig tillsyn av de interna styrningsprocessernas ef­

fektivitet.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/343

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

81

(54)

För att kunna ta itu med de potentiellt skadliga effekterna

av dåligt utformade system för företagsstyrning på sund

riskhantering, bör medlemsstaterna införa principer och

standarder för att säkerställa effektiv övervakning från

ledningsorganets sida, främja en sund riskkultur på alla

nivåer i kreditinstitut och värdepappersföretag och göra

det möjligt för de behöriga myndigheterna att övervaka

att de interna styrningsformerna är tillräckliga. Dessa

principer och standarder bör gälla med beaktande av

arten, omfattningen och komplexiteten hos institutets

verksamhet. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva prin­

ciper och standarder för företagsstyrning utöver dem som

krävs i detta direktiv.

(55)

Olika styrningsstrukturer tillämpas i medlemsstaterna. I

de flesta fall tillämpas en monistisk eller dualistisk led­

ningsstruktur. Definitionerna i detta direktiv är tänkta att

omfatta alla befintliga strukturer utan att förespråka nå­

gon särskild. De är endast till för upprättandet av regler

som syftar till att ett visst resultat uppnås, oavsett vilken

nationell bolagsrätt som gäller för ett institut i varje med­

lemsstat. Definitionerna bör därför inte påverka den all­

männa tilldelningen av befogenheter i enlighet med na­

tionell bolagsrätt.

(56)

Ett ledningsorgan bör antas ha verkställande funktioner

och tillsynsfunktioner. Ledningsorganen i de olika med­

lemsstaterna har olika befogenheter och strukturer. I

medlemsstater där ledningsorganen har en monistisk

struktur utför en enda styrelse vanligtvis lednings- och

tillsynsuppgifter. I medlemsstater med ett dualistisk sy­

stem utförs tillsynsfunktionen av en särskild tillsynssty­

relse som inte har några verkställande funktioner, och

den verkställande funktionen utförs av ett särskilt led­

ningsorgan som är ansvarigt för den dagliga ledningen

av företaget. Följaktligen tilldelas de olika enheterna inom

ledningsorganet separata uppgifter.

(57)

Rollen för icke verkställande medlemmar i ett instituts

ledningsorgan bör inbegripa att de på ett konstruktivt

sätt ifrågasätter institutets strategi och därigenom bidrar

till dess utveckling, granskar ledningens insatser när det

gäller att uppnå överenskomna mål, förvissar sig om att

den finansiella informationen är korrekt och att finansi­

ella kontroller och riskhanteringssystem är robusta och

berättigade, granskar utformningen och genomförandet

av institutens ersättningspolicy och ger objektiva syn­

punkter på resurser, utnämningar och uppförandenor­

mer.

(58)

För att kunna övervaka ledningens åtgärder och beslut på

ett verkningsfullt sätt bör institutens ledningsorgan av­

sätta tillräcklig tid för att kunna utföra sina uppgifter

och för att förstå institutets verksamhet, dess viktigaste

riskexponeringar samt konsekvenser av verksamheten

och riskstrategin. Att inneha ett alltför stort antal upp­

drag i ledningsorgan samtidigt skulle hindra en ledamot i

ledningsorganet från att avsätta den tid som krävs för att

utöva denna tillsynsroll. Det är därför nödvändigt att

begränsa det antal uppdrag i ledningsorgan som en leda­

mot i ett kreditinstituts ledningsorgan får inneha sam­

tidigt inom olika enheter. Uppdrag i ledningsorgan i or­

ganisationer som inte huvudsakligen har kommersiellt

syfte, till exempel ideella organisationer eller välgör­

enhetsorganisationer, bör dock inte beaktas vid tillämp­

ningen av en sådan gräns.

(59)

När medlemmarna i ledningsorganet utses bör aktieä­

garna eller medlemmarna i ett institut överväga huruvida

kandidaterna har tillräckliga kunskaper, kvalifikationer

och färdigheter för att garantera att institutet leds på

ett korrekt och ansvarsfullt sätt. Dessa principer bör,

när det gäller medlemmarna i ledningsorganet, utövas

och påvisas genom transparenta och öppna utnämnings­

förfaranden.

(60)

Ledningsorgans bristande övervakning av ledningsbeslut

beror delvis på fenomenet grupptänkande. Detta uppstår

bland annat på grund av bristande mångfald i lednings­

organens sammansättning. För att främja oberoende åsik­

ter och ett kritiskt ifrågasättande bör institutens lednings­

organ därför präglas av en tillräcklig mångfald vad gäller

ålder, kön, geografiskt ursprung samt utbildnings- och

yrkesbakgrund för att det ska gå att få fram olika slags

synpunkter och erfarenheter. Balansen mellan könen är

särskilt viktig för att säkra en representation som mot­

svarar befolkningen. Särskilt institut som ligger under

tröskeln för representation av det underrepresenterade

könet bör prioritera att vidta lämpliga åtgärder. Genom

sin representation i ledningsorgan kan arbetstagarna

också bidra med ett viktigt perspektiv och genuin kän­

nedom om institutens interna verksamhet, och arbets­

tagarrepresentation kan därför ses som ett positivt sätt

att öka mångfalden. Ledningsorgan som präglas av större

mångfald bör kunna övervaka ledningen mer effektivt

och därmed bidra till förbättrad risktillsyn och mot­

ståndskraftigare institut. Därför bör mångfald vara ett

av kriterierna för ledningsorganens sammansättning.

Mångfald bör också mer allmänt beaktas i instituts re­

kryteringspolitik. En sådan politik bör till exempel inne­

bära att instituten uppmuntras att välja kandidater från

förslagslistor som innehåller båda könen.

(61)

För att förbättra efterlevnaden av lagstiftningen och

stärka företagsstyrningen bör medlemsstaterna inrätta ef­

fektiva och tillförlitliga mekanismer för att uppmuntra

rapportering till behöriga myndigheter av potentiella eller

faktiska överträdelser av nationella bestämmelser som in­

förlivar detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013.

Anställda som rapporterar om överträdelser inom sina

egna institut bör åtnjuta ett fullständigt skydd.

SV

L 176/344

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

82

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

(62)

En ersättningspolicy som uppmuntrar till överdrivet risk­

tagande kan undergräva en sund och effektiv riskhante­

ring i kreditinstitut och värdepappersföretag. Medlemmar

i G20 åtog sig att tillämpa rådet för finansiell stabilitets

(FSB) principer för god praxis och genomförandestandar­

der när det gäller ersättning för att komma till rätta med

de potentiellt skadliga effekterna av dåligt utformade er­

sättningsstrukturer på en sund riskhantering och kontroll

av fysiska personers riskbenägenhet. Detta direktiv har

som syfte att genomföra internationella principer och

standarder på unionsnivå genom att införa en uttrycklig

skyldighet för kreditinstitut och värdepappersföretag att

inrätta och upprätthålla en ersättningspolicy och en er­

sättningspraxis som är förenliga med effektiv riskhante­

ring för personalkategorier vars yrkesutövning har vä­

sentlig inverkan på kreditinstitutens och värdepappers­

företagens riskprofil.

(63) För att kunna säkerställa att institut följer en sund ersätt­

ningspolicy är det lämpligt att ange tydliga principer om

företagsstyrning och strukturen för ersättningspolicy. Er­

sättningspolicyn bör särskilt anpassas till kreditinstitutets

och värdepappersföretagets riskbenägenhet, värden och

långfristiga intressen. Därför bör bedömningen av den

resultatbaserade delen av ersättningen basera sig på resul­

tatet på lång sikt och beakta de aktuella och framtida

risker som är förknippade med det resultatet.

(64)

När en policy med rörliga ersättningsdelar övervägs bör

en åtskillnad göras mellan fast ersättning, som omfattar

utbetalningar, proportionella, regelbundna pensions­

avsättningar eller förmåner (om sådana förmåner inte

är kopplade till några prestandakriterier) och rörlig ersätt­

ning, som omfattar tilläggsutbetalningar, eller förmåner

som är kopplade till prestation eller, i undantagsfall, an­

dra avtalsmässiga aspekter, dock inte sådana som ingår i

vanliga anställningspaket (såsom sjukvård, förskoleverk­

samhet eller proportionella, regelbundna pensionsavsätt­

ningar). Både ekonomiska och andra förmåner bör om­

fattas.

(65)

För att undvika överdrivet risktagande bör under alla

omständigheter en maximal kvot mellan de fasta och

rörliga delarna av den totala ersättningen fastställas. Det

är i detta avseende lämpligt att institutens aktieägare,

ägare och medlemmar i institut får en viss roll. Medlems­

staterna bör kunna fastställa striktare krav när det gäller

förhållandet mellan de fasta och rörliga delarna av den

totala ersättningen. För att uppmuntra användningen av

aktieinstrument eller skuldinstrument som betalas enligt

ett långsiktigt uppskovsförfarande som en variabel ersätt­

ningsdel, bör medlemsstaterna inom vissa gränser kunna

tillåta att institut tillämpar ett teoretiskt diskonto när de

beräknar dessa instruments värde i syfte att tillämpa den

maximala kvoten. Medlemsstaterna bör dock inte vara

tvungna att sörja för en sådan facilitet och bör kunna

besluta att det tillämpas en längre maximal procentsats

för den totala rörliga ersättning än den som anges i detta

direktiv. För att säkerställa att en harmoniserad och en­

hetlig metod används som garanterar likvärdiga förutsätt­

ningar inom hela den inre marknaden, bör EBA ge lämp­

lig vägledning om det tillämpliga teoretiska diskonto som

ska användas.

(66)

För att säkerställa att utformningen av ersättningspolicyn

är en del av institutets riskhantering bör ledningsorganet

anta och regelbundet se över ersättningspolicyn. Bestäm­

melserna i detta direktiv om ersättning bör återspegla

skillnaderna mellan olika typer av institut på ett propor­

tionellt sätt, med hänsyn tagen till deras storlek, interna

organisation samt verksamhetens karaktär, omfattning

och komplexitet. Det skulle i synnerhet inte vara rimligt

att kräva att vissa typer av värdepappersföretag efterlever

alla dessa principer.

(67)

För att skydda och främja den finansiella stabiliteten i

unionen och för att det inte ska gå att kringgå kraven

i detta direktiv, bör de behöriga myndigheterna se till att

principer och regler för ersättning efterlevs av instituten

på gruppnivå, dvs. på grupp-, moderföretags- och dotter­

företagsnivå, inklusive filialer och dotterföretag som eta­

blerats i tredjeländer.

(68)

Eftersom dåligt utformade modeller för ersättningspolicy

och incitamentssystem kan medföra en oacceptabel ök­

ning av de risker som kreditinstitut och värdepappers­

företag är exponerade för, bör snabba motåtgärder och

vid behov lämpliga korrigerande åtgärder vidtas. Därför

är det lämpligt att se till att de behöriga myndigheterna

har befogenheter att ålägga berörda institut att genom­

föra kvalitativa eller kvantitativa åtgärder för att hantera

problem med ersättningspolicyn som har kommit fram

vid tillsynen.

(69) Bestämmelserna om ersättning ska inte påverka det full­

ständiga utövandet av de grundläggande rättigheter som

är garanterade genom artikel 153.5 i EUF-fördraget, all­

männa principer i nationell avtalsrätt och arbetsrätt,

unionsrätt och nationell rätt om aktieägarnas rättigheter

och deltagande och allmänna skyldigheter för det berörda

institutets ledningsorgan samt i tillämpliga fall arbets­

marknadsparternas rätt att ingå och tillämpa kollektiv­

avtal i enlighet med nationell lagstiftning och praxis.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/345

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

83

(70)

Kapitalbaskraven för kreditrisk och marknadsrisk bör en­

dast i den omfattning det är nödvändigt basera sig på

externa kreditbetyg. Om kreditrisken är betydande bör

institut därför i regel försöka tillämpa internmetoder eller

internmodeller. Standardiserade metoder som bygger på

externa kreditbetyg kan dock användas när kreditrisken

inte är så betydande, vilket typiskt sett är fallet för

mindre komplexa institut, för obetydliga exponeringar

eller i fall där användningen av interna metoder skulle

leda till oskälig belastning.

(71)

Direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG utgjorde delvis

den grund på vilken övertron på externa kreditbetyg

byggdes upp. Det här direktivet bör beakta slutsatserna

från G20-mötet och FSB-principerna med avseende på

övertron på externa kreditbetyg. Institut bör därför upp­

muntras att använda interna snarare än externa kreditbe­

tyg, även vid beräkning av lagstadgade kapitalbaskrav.

(72)

Övertron på externa kreditbetyg bör minskas och alla

automatiska effekter av kreditvärderingar bör stegvis av­

lägsnas. Institut bör därför vara skyldiga att införa egna

sunda kriterier för att bevilja krediter och beslutsproces­

ser för kreditbeslut. Institut bör också kunna använda

externa kreditbetyg som en av flera faktorer i dessa pro­

cesser, men kreditinstituten och värdepappersföretagen

bör inte uteslutande eller mekaniskt förlita sig på dessa

externa kreditbetyg.

(73)

Godkännandet av ett kreditvärderingsinstitut som ett ex­

ternt kreditvärderingsinstitut bör inte öka avskärmningen

av en marknad som redan domineras av tre företag. EBA,

medlemsstaternas centralbanker och ECB bör, utan att

göra förfarandet enklare eller mindre krävande, se till

att fler kreditvärderingsinstitut kan godkännas som ex­

terna kreditvärderingsinstitut för att öppna marknaden

för andra företag.

(74)

Mot bakgrund av de många olika strategier som tillämpas

av institut som använder metoder som bygger på interna

modeller är det viktigt att de behöriga myndigheterna

och EBA har en klar bild av värdeintervallet för de risk­

vägda tillgångar och kapitalbaskrav som uppkommer för

liknande exponeringar i enlighet med dessa strategier. I

detta syfte bör instituten åläggas att till de behöriga myn­

digheterna överlämna resultaten av interna modeller till­

lämpade på EBA:s referensportföljer avseende ett stort

antal exponeringar. På grundval av dessa uppgifter bör

de behöriga myndigheterna vidta lämpliga åtgärder för

att se till att likheter och skillnader i resultat för samma

exponering kan motiveras med tanke på de risker som

uppstår. Mer allmänt bör de behöriga myndigheterna och

EBA se till att valet mellan en metod som bygger på

interna modeller och en schablonmetod inte leder till

en underskattning av kapitalbaskraven. Även om kapital­

baskraven för operativ risk är svårare att tilldela för varje

enskild exponering och det därför är lämpligt att utesluta

denna riskkategori från riktmärkningsprocessen bör de

behöriga myndigheterna följa med utvecklingen inom

de metoder som bygger på interna modeller för operativ

risk i syfte att övervaka skillnaderna i praxis och förbättra

tillsynsmetoderna.

(75)

Utvecklingen av relationsbaserad kreditgivning (relations­

hip based lending) bör uppmuntras, där information som

fås genom en fortlöpande affärsrelation med kunder an­

vänds för att nå en högre kvalitet på ”due diligence”-

granskning och riskbedömning än vad som skulle nås

på basis av rent standardiserade uppgifter och ”credit

scoring”.

(76) När det gäller tillsynen över likviditeten bör ansvaret

ligga hos hemmedlemsstaterna så snart som detaljerade

kriterier för kravet på likviditetstäckning börjar gälla. Det

är därför nödvändigt att genomföra samordningen av

tillsynen på detta område, så att hemlandstillsyn kan

införas innan dess. För att säkerställa effektiv tillsyn bör

de behöriga myndigheterna i hem- och värdmedlemssta­

tens ytterligare samarbeta på området likviditet.

(77)

När de likvida tillgångarna i ett institut inom en grupp i

ett stressläge täcker likviditetsbehovet i ett annat institut

inom gruppen, bör de behöriga myndigheterna kunna

göra undantag från kravet på likviditetstäckning och

bör i stället kunna tillämpa dessa krav på gruppnivå.

(78)

Åtgärder som vidtas enligt detta direktiv bör inte påverka

åtgärder som vidtas i enlighet med Europaparlamentets

och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om

rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut ( 1 ). Till­

synsåtgärderna bör inte leda till diskriminering mellan

borgenärer från olika medlemsstater.

(79)

Mot bakgrund av finanskrisen och de konjunkturförstär­

kande mekanismer som bidrog till att den uppstod och

som förstärkte dess effekter, utfärdade FSB, Baselkommit­

tén för banktillsyn och G20 rekommendationer för att

mildra de konjunkturförstärkande effekterna av den fi­

nansiella regleringen. I december 2010 utfärdade Basel­

kommittén nya globala regleringsstandarder för bank­

kapitalkrav (Basel III-reglerna), däribland regler som inne­

bär krav på upprätthållande av kapitalkonserveringsbuf­

fertar och kontracykliska kapitalbuffertar.

SV

L 176/346

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

( 1 ) EGT L 125, 5.5.2001, s. 15.

84

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

(80)

Det är därför lämpligt att vid sidan av övriga kapitalbas­

krav kräva att kreditinstitut och relevanta värdepappers­

företag, utöver andra kapitalbaskrav, innehar en kapital­

konserveringsbuffert och en kontracyklisk kapitalbuffert,

för att säkra att de under perioder av ekonomisk tillväxt

ackumulerar en kapitalbas som är tillräcklig för att kunna

absorbera förluster under kritiska perioder. Den kont­

racykliska kapitalbufferten bör byggas upp när den sam­

manlagda tillväxten i krediter och andra tillgångsklasser

med en betydande inverkan på dessa kreditinstituts och

värdepappersföretags riskprofil bedöms vara förknippad

med uppkomsten av en systemomfattande risk, och se­

dan utnyttjas under kritiska perioder.

(81)

För att kunna garantera att de kontracykliska kapitalbuf­

fertarna verkligen återspeglar den risk som banksektorn

utsätts för vid en alltför stor kredittillväxt, bör kredit­

instituten och värdepappersföretagen beräkna sina insti­

tutspecifika buffertar som det viktade genomsnittet av de

kontracykliska buffertvärden som gäller i de länder där de

har sina kreditexponeringar. Varje medlemsstat bör där­

för utse en myndighet med ansvar för att varje kvartal

fastställa det kontracykliska buffertvärdet för expone­

ringar i den medlemsstaten. Detta buffertvärde bör beakta

ökningar i kreditgivningsnivåerna och förändringar i kre­

ditgivningen som andel av BNP i den medlemsstaten,

liksom andra variabler som är relevanta vid bedömning

av risker som hotar finanssystemets stabilitet.

(82)

För att främja samstämmighet på internationell nivå vid

fastställandet av de kontracykliska buffertvärdena, har

Baselkommittén utarbetat en metod som grundar sig på

förhållandet mellan kreditgivningen och BNP. Detta bör

fungera som den gemensamma utgångspunkten för de

berörda nationella myndigheterna när de beslutar om

buffertvärden, men den bör inte ge upphov till ett auto­

matiskt fastställande av buffertvärde eller vara bindande

för den utsedda myndigheten. Buffertvärdet bör på ett

meningsfullt sätt återspegla kreditcykeln och de risker

som beror på alltför stor kredittillväxt i medlemsstaten

och bör ta vederbörlig hänsyn till den nationella ekono­

mins särdrag.

(83)

Det är viktigt att rörliga ersättningar begränsas, så att det

kan säkerställas att kreditinstitut och värdepappersföretag

åter bygger upp sina kapitalnivåer när de bedriver verk­

samhet inom buffertområdet. Kreditinstitut och vär­

depappersföretag omfattas redan av principen att ersätt­

ningar och diskretionära utbetalningar av rörliga ersätt­

ningar till de personalkategorier vars yrkesutövning har

väsentlig inverkan på kreditinstitutets riskprofil, måste

vara hållbara med avseende på kreditinstitutets finansiella

ställning. För att säkerställa att ett institut återställer sin

kapitalbasnivå inom rimlig tid, är det lämpligt att anpassa

beviljandet av rörliga ersättningar och diskretionära pen­

sionsförmåner till kreditinstitutets vinstsituation under de

perioder då det kombinerade buffertkravet inte uppfylls,

varvid hänsyn bör tas till institutets möjlighet att fungera

bra på lång sikt.

(84)

Instituten bör bemöta och kontrollera alla koncent­

rationsrisker genom skriftliga riktlinjer och förfaranden.

Med hänsyn till beskaffenheten hos den offentliga sek­

torns exponering är det mer effektivt att kontrollera kon­

centrationsrisker än att göra en riskviktning av dessa

exponeringar, med tanke på deras storlek och svårighe­

terna att kalibrera kapitalbaskraven. Kommissionen bör

vid lämplig tidpunkt översända en rapport till Europapar­

lamentet och rådet om eventuella önskvärda förändringar

när det gäller koncentrationsriskerna.

(85)

Medlemsstaterna bör kunna kräva att vissa institut utöver

en kapitalkonserveringsbuffert och en kontracyklisk ka­

pitalbuffert har en systemriskbuffert för att förhindra och

minska långsiktiga icke-konjunkturbetingade systemrisker

eller makrotillsynsrisker som inte omfattas av förordning

(EU) nr 575/2013, om det finns en risk för störningar av

det finansiella systemet som kan få allvarliga negativa

konsekvenser för det finansiella systemet och den reella

ekonomin i en viss medlemsstat. Systemriskbuffertens

värde bör gälla alla institut, eller för en eller flera grupper

av institut, om instituten uppvisar liknande riskprofiler i

sin affärsverksamhet.

(86)

För att säkerställa enhetlig makrotillsyn i hela unionen, är

det lämpligt att Europeiska systemrisknämnden (ESRB)

utvecklar principer som skräddarsytts för unionens eko­

nomi och bör även vara ansvarig för övervakningen av

deras tillämpning. Detta direktiv bör inte hindra ESRB

från att vidta de åtgärder som den anser nödvändiga

enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotill­

syn av det finansiella systemet på unionsnivå och om

inrättande av en europeisk systemrisknämnd ( 1 ).

(87)

Medlemsstaterna bör kunna erkänna ett systemriskbuf­

fertvärde som har fastställs av en annan medlemsstat

och tillämpa det buffertvärdet på nationellt auktoriserade

institut för exponeringar i den medlemsstat som fastställt

buffertvärdet. Den medlemsstat som har fastställt buffert­

värdet bör också kunna begära att Europeiska systemrisk­

nämnden (ESRB) i enlighet med artikel 16 i förordning

(EU) nr 1092/2010 utfärdar en rekommendation ställd

till en eller flera medlemsstater som kan erkänna system­

riskbuffertvärdet, där de rekommenderas att göra detta.

En sådan rekommendation är underställd villkoren i ar­

tiklarna 3.2 och 17 i den förordningen (följ rekommen­

dation eller förklara varför det inte görs).

(88)

Medlemsstaternas beslut om kontracykliska buffertvärden

bör samordnas i så stor utsträckning som möjligt. I det

avseendet kan ESRB, på de behöriga eller usedda myn­

digheternas begäran, underlätta diskussioner mellan dessa

myndigheter om fastställandet av föreslagna buffertvär­

den, inklusive relevanta variabler.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/347

( 1 ) EUT L 331, 15.12.2010, s. 1.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

85

(89)

När ett kreditinstitut eller värdepappersföretag inte helt

uppfyller de kombinerade buffertkraven, bör det vara

skyldigt att vidta åtgärder som garanterar att det kan

återställa sin kapitalbasnivå inom rimlig tid. För att ka­

pital ska kunna bevaras bör det införas proportionella

restriktioner på diskretionär vinstutdelning, inklusive ut­

delningsbetalningar och utbetalning av rörliga ersättning­

ar. För att kunna garantera att sådana institut eller företag

har en trovärdig strategi för att återställa nivån på sin

kapitalbas, bör de vara skyldiga att utarbeta och med de

behöriga myndigheterna komma överens om en kapital­

konserveringsplan där det fastställs hur utdelningsrestrik­

tionerna ska tillämpas samt andra åtgärder som institutet

eller företaget har för avsikt att vidta för att garantera full

efterlevnad av buffertkraven.

(90)

Myndigheter förväntas ålägga högre kapitalbaskrav för

globala systemviktiga institut för att kompensera för

den högre risk som denna typ av institut utgör för det

finansiella systemet och den effekt som deras fallis­

semang kan få för skattebetalarna. Om en myndighet

ålägger systemriskbufferten och bufferten för globala sy­

stemviktiga institut är tillämplig, bör den högre av dessa

tillämpas. Om systemriskbufferten endast tillämpas på

nationella exponeringar, bör den vara kumulativ med

bufferten för globala systemviktiga institut eller bufferten

för andra systemviktiga institut som är tillämpliga i en­

lighet med detta direktiv.

(91)

Tekniska standarder för finansiella tjänster bör garantera

konsekvent harmonisering och tillräckligt skydd för in­

sättare, investerare och konsumenter i hela unionen. EBA

är ett organ som har ytterst specialiserade expertkunska­

per på området, och det bör därför vara ändamålsenligt

och lämpligt att det anförtros uppgiften att utarbeta för­

slag till tekniska standarder för tillsyn och genomförande

som inte inbegriper policyval, vilka sedan läggs fram för

kommissionen. I samband med utarbetandet av förslag

till tekniska standarder bör EBA se till att det finns ef­

fektiva förvaltnings- och rapporteringsförfaranden.

(92)

Kommissionen bör, genom delegerade akter i enlighet

med artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med ar­

tiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010, anta

EBA:s tekniska standarder för tillsyn på områdena verk­

samhetstillstånd och förvärv av betydande innehav i kre­

ditinstitut, informationsutbyte mellan behöriga myndig­

heter, utövande av etableringsfriheten och friheten att

tillhandahålla tjänster, tillsynssamarbete, kreditinstitutens

och värdepappersföretagens ersättningspolicy och över­

vakning av blandade finansiella holdingbolag. Kommis­

sionen och EBA bör se till att dessa standarder kan till­

lämpas av alla berörda institut på ett sätt som står i

proportion till dessa instituts och deras verksamheters

art, omfattning och komplexitet.

(93)

Med tanke på det detaljerade innehållet i och det stora

antalet tekniska standarder för tillsyn som ska antas en­

ligt detta direktiv bör, om kommissionen antar en tek­

nisk standard för tillsyn som är densamma som det för­

slag till teknisk standard för tillsyn som EBA har lagt

fram, den period inom vilken Europaparlamentet eller

rådet får invända mot en sådan standard i lämpliga fall

förlängas med ytterligare en månad. Dessutom bör kom­

missionen sträva efter att anta tekniska standarder för

tillsyn i så god tid att Europaparlamentet och rådet kan

utföra hela granskningen, med beaktande av omfatt­

ningen av och komplexiteten hos de tekniska standar­

derna för tillsyn och det detaljerade innehållet i Europa­

parlamentets och rådets arbetsordningar, arbetsplanering

och sammansättning.

(94)

Kommissionen bör också, genom genomförandeakter i

enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget och i enlighet

med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010, ges be­

fogenhet att anta tekniska standarder som utarbetats av

EBA för genomförande på områdena verksamhetstillstånd

och förvärv av betydande innehav i kreditinstitut, infor­

mationsutbyte mellan behöriga myndigheter, tillsynssam­

arbete, särskilda tillsynskrav och tillsynsmyndigheternas

offentliggörande av information.

(95)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet

av detta direktiv bör kommissionens ges genomförande­

befogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet

med Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande

av allmänna regler och principer för medlemsstaternas

kontroll av kommissionens utövande av sina genom­

förandebefogenheter ( 1 ).

(96)

I syfte att specificera kraven enligt detta direktiv, bör

befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i

EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende

på klargörandet av de definitioner och den terminologi

som används i detta direktiv, utökandet av förteckningen

över verksamheter som är föremål för ömsesidigt erkän­

nande och förbättrandet av informationsutbytet rörande

filialer till kreditinstitut. Det är av särskild betydelse att

kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt för­

beredande arbete, inklusive på expertnivå. Kommissionen

bör, då den förbereder och utarbetar delegerade akter, se

till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Eu­

ropaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt

som möjligt och på lämpligt sätt.

(97) Hänvisningar till direktiven 2006/48/EG och

2006/49/EG bör anses som hänvisningar till det här di­

rektivet och förordning (EU) nr 575/2013.

SV

L 176/348

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

( 1 ) EUT L 55, 28.2.2011, s. 13.

86

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

(98)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av

den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinsti­

tut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett fi­

nansiellt konglomerat ( 1 ), Europaparlamentets och rådets

direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om

betaltjänster på den inre marknaden ( 2 ), Europaparlamen­

tets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009

om samordning av lagar och andra författningar som

avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara

värdepapper (fondföretag) ( 3 ), Europaparlamentets och rå­

dets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009

om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut

för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verk­

samhet ( 4 ) och Europaparlamentets och rådets direktiv

2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alter­

nativa investeringsfonder ( 5 ) hänför sig till bestämmel­

serna i direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG avseende

kapitalbaskraven som nu fastställs i det här direktivet och

förordning (EU) nr 575/2013. Därför bör hänvisningarna

i dessa direktiv till direktiven 2006/48/EG och

2006/49/EG anses som hänvisningar till bestämmelserna

rörande kapitalbaskraven i det här direktivet och förord­

ning (EU) nr 575/2013.

(99)

För att göra det möjligt att utarbeta tekniska standarder

så att de institut som utgör del av ett finansiellt konglo­

merat tillämpar lämpliga beräkningsmetoder för bestäm­

ning av kapital som krävs på gruppnivå, bör direktiv

2002/87/EG ändras i enlighet med detta.

(100)

För att den inre bankmarknaden ska kunna fungera med

allt större effektivitet och för att unionsmedborgarna ska

ha tillfredsställande insyn, är det nödvändigt att de behö­

riga myndigheterna offentliggör information om hur

detta direktiv genomförs, på ett sätt som möjliggör me­

ningsfulla jämförelser.

(101)

När det gäller tillsyn över likviditet bör det förekomma

en period inom vilken medlemsstaten övergår till ett

regelsystem som omfattar tillämpning av detaljerade kri­

terier för kravet på likviditetstäckning.

(102)

För att säkerställa en stabil, smidig och successiv över­

gång inom instituten till nya likviditetskrav och krav på

stabil finansiering på unionsnivå, bör de behöriga myn­

digheterna till fullo utnyttja sina tillsynsbefogenheter en­

ligt detta direktiv och enligt gällande nationell lagstift­

ning. De behöriga myndigheterna bör särskilt överväga

behovet att tillämpa administrativa sanktioner eller andra

administrativa åtgärder, inklusive tillsynsavgifter, vars

nivå i stora drag bör vara kopplad till skillnaden mellan

ett instituts verkliga likviditetsposition och likviditetskra­

ven och kraven på stabil finansiering. När de behöriga

myndigheterna gör denna bedömning bör de ta veder­

börlig hänsyn till förhållandena på marknaden. Sådana

administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgär­

der bör tillämpas fram till dess att detaljerade rättsakter

om likviditetskrav och krav på stabil finansiering har

genomförts på unionsnivå.

(103)

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den

24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med

avseende på behandling av personuppgifter och om det

fria flödet av sådana uppgifter ( 6 ) och Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 decem­

ber 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitu­

tionerna och gemenskapsorganen behandlar personupp­

gifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter ( 7 )

bör till fullo tillämpas på behandlingen av personuppgif­

ter inom ramen för det här direktivet.

(104)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen fastställandet

av bestämmelser i fråga om behörighet att utöva verk­

samhet i institut och tillsynen över institut, inte i till­

räcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna

och de därför, på grund av den föreslagna åtgärdens

omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unions­

nivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidia­

ritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unio­

nen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma

artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvän­

digt för att uppnå dessa mål.

(105)

I enlighet med medlemsstaternas och kommissionens ge­

mensamma politiska förklaring om förklarande doku­

ment av den 28 september 2011 har medlemsstaterna

åtagit sig att, i motiverade fall, låta anmälan av inför­

livandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som

förklarar förhållandet mellan de olika delarna i ett direk­

tiv och motsvarande delar i nationella instrument för

införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lags­

tiftaren att översändandet av sådana dokument är moti­

verat.

(106)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med

artikel 28.2 i förordning (EG) nr 45/2001 och har avgett

ett yttrande ( 8 ).

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/349

( 1 ) EUT L 35, 11.2.2003, s. 1.

( 2 ) EUT L 319, 5.12.2007, s. 1.

( 3 ) EUT L 302, 17.11.2009, s. 32.

( 4 ) EUT L 267, 10.10.2009, s. 7.

( 5 ) EUT L 174, 1.7.2011, s. 1.

( 6 ) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

( 7 ) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.

( 8 ) EUT C 175, 19.6.2012, s. 1.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

87

(107)

Direktiv 2002/87/EG bör ändras i enlighet med detta och

direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG bör upphävas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

I detta direktiv fastställs regler för följande:

a) Behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och vär­

depappersföretag (nedan gemensamt kallade institut).

b) Tillsynsbefogenheter och verktyg för de behöriga myndighe­

ternas tillsyn av instituten.

c) De behöriga myndigheternas tillsyn av institut på ett sätt

som överensstämmer med bestämmelserna i förordning

(EU) nr 575/2013.

d) Offentliggörandekrav för behöriga myndigheter inom områ­

det reglering och tillsyn av institut.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1. Detta direktiv ska tillämpas på institut.

2. Artikel 30 ska tillämpas på lokala företag.

3. Artikel 31 ska tillämpas på företag som avses i artikel 4.1

led 2 c i förordning (EU) nr 575/2013.

4. Artikel 34 och avdelning VII kapitel 3 ska gälla för finan­

siella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och

holdingföretag med blandad verksamhet med huvudkontor i

unionen.

5. Detta direktiv ska inte tillämpas på följande:

1) Behörighet att utöva verksamhet i värdepappersföretag i

den mån detta regleras genom direktiv 2004/39/EG.

2) Centralbanker.

3) Postgiroinstitut.

4) I Belgien, Institut de Réescompte et de Garantie/Herdiscon­

tering- en Waarborginstituut.

5) I Danmark, Eksport Kredit Fonden, Eksport Kredit Fonden

A/S, Danmarks Skibskredit A/S och KommuneKredit.

6) I Tyskland, Kreditanstalt für Wiederaufbau, företag som

med stöd av Wohnungsgemeinnützigkeitsgesetz är erkända

för genomförande av statlig bostadspolitik och som inte

huvudsakligen bedriver bankverksamhet samt företag som

i enlighet med samma lag anses som allmännyttiga bostad­

sföretag.

7) I Estland, hoiu-laenuühistud, som kooperativa företag som

är erkända enligt hoiu-laenuühistu seadus.

8) I Irland, credit unions och friendly societies.

9) I Grekland, Ταμείο Παρακαταθηκών και Δανείων (Tamio Pa­

rakatathikon kai Danion).

10) I Spanien, Instituto de Crédito Oficial.

11) I Frankrike, Caisse des dépôts et consignations.

12) I Italien, Cassa depositi e prestiti.

13) I Lettland, krājaizdevu sabiedrības, företag som är erkända

enligt krājaizdevu sabiedrību likums som kooperativa före­

tag som utför finansiella tjänster enbart för sina medlem­

mar.

14) I Litauen, kredito unijos förutom Centrinė kredito unija.

15) I Ungern, MFB Magyar Fejlesztési Bank Zártkörűen Működő

Részvénytársaság och Magyar Export-Import Bank Zárt­

körűen Működő Részvénytársaság.

16) I Nederländerna, Nederlandse Investeringsbank voor Ont­

wikkelingslanden NV, NV Noordelijke Ontwikkelingsmaat­

schappij, NV Industriebank Limburgs Instituut voor Ont­

wikkeling en Financiering och Overijsselse Ontwikkelings­

maatschappij NV.

17) I Österrike, företag som är godkända som allmännyttiga

byggnadsföretag och Österreichische Kontrollbank AG.

SV

L 176/350

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

88

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

18) I Polen, Spółdzielcze Kasy Oszczędnościowo – Kredytowe

och Bank Gospodarstwa Krajowego.

19) I Portugal, Caixas Económicas som fanns den 1 januari

1986, med undantag av, å ena sidan, dem som blivit ak­

tiebolag samt, å andra sidan, Caixa Económica Montepio

Geral.

20) I Slovenien, SID-Slovenska izvozna in razvojna banka, d.d.

Ljubljana.

21) I Finland, Teollisen yhteistyön rahasto Oy/Fonden för in­

dustriellt samarbete AB och Finnvera Oyj/Finnvera Abp.

22) I Sverige, Svenska Skeppshypotekskassan.

23) I Förenade kungariket, National Savings Bank, Commonwe­

alth Development Finance Company Ltd, Agricultural Mort­

gage Corporation Ltd, Scottish Agricultural Securities Cor­

poration Ltd, Crown Agents for overseas governments and

administrations, credit unions och municipal banks.

6. De enheter som avses i led 1 och led 3-23 i punkt 5 i

denna artikel, ska behandlas som finansiella institut vid tillämp­

ning av artikel 34 och avdelning VII kapitel 3.

Artikel 3

Definitioner

1. I detta direktiv gäller följande definitioner:

1) kreditinstitut: kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1

led 1 i förordning (EU) nr 575/2013,

2) värdepappersföretag: värdepappersföretag enligt definitio­

nen i artikel 4.1 led 2 i förordning (EU) nr 575/2013,

3) institut: institut enligt definitionen i artikel 4.1 led 3 i

förordning (EU) nr 575/2013,

4) lokalt företag: lokalt företag enligt definitionen i artikel 4.1

led 4 i förordning (EU) nr 575/2013,

5) försäkringsföretag: försäkringsföretag enligt definitionen i

artikel 4.1 led 5 i förordning (EU) nr 575/2013,

6) återförsäkringsföretag: återförsäkringsföretag enligt defini­

tionen i artikel 4.1 led 6 i förordning (EU) nr 575/2013,

7) ledningsorgan: ett instituts organ, som utses enligt den

nationella lagstiftningen och som har befogenhet att fast­

ställa institutets strategi, mål och allmänna inriktning och

som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande

och de personer som i praktiken leder institutets verksam­

het.

8) ledningsorgan med tillsynsfunktion: ledningsorganets i dess

roll att kontrollera och övervaka ledningens beslutsfattan­

de.

9) verkställande ledning: de fysiska personer som utövar verk­

ställande funktioner vid ett institut och som är ansvariga

och kan ställas till svars inför ledningsorganet för den dag­

liga ledningen av institutet.

10) systemrisk: en risk för störningar i det finansiella systemet

som kan medföra allvarliga negativa konsekvenser för det

finansiella systemet och den reella ekonomin.

11) modellrisk: den potentiella förlust som ett institut kan

åsamkas till följd av beslut som huvudsakligen kan baseras

på resultat av interna modeller, på grund av fel i framtag­

ning, genomförande eller användning av sådana modeller.

12) originator: originator enligt definitionen i artikel 4.1 led 13

i förordning (EU) nr 575/2013,

13) medverkande institut (sponsor): medverkande institut enligt

definitionen i artikel 4.1 led 14 i förordning (EU) nr

575/2013,

14) moderföretag: moderföretag enligt definitionen i artikel 4.1

led 15 i förordning (EU) nr 575/2013,

15) dotterföretag: dotterföretag enligt definitionen i artikel 4.1

led 16 i förordning (EU) nr 575/2013,

16) filial: filial enligt definitionen i artikel 4.1 led 17 i förord­

ning (EU) nr 575/2013,

17) anknutet företag: anknutet företag enligt definitionen i ar­

tikel 4.1 led 18 i förordning (EU) nr 575/2013,

18) kapitalförvaltningsbolag: kapitalförvaltningsbolag enligt de­

finitionen i artikel 4.1 led 19 i förordning (EU) nr

575/2013,

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/351

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

89

19) finansiellt holdingföretag: finansiellt holdingföretag enligt

definitionen i artikel 4.1 led 20 i förordning (EU) nr

575/2013,

20) blandat finansiellt holdingföretag: blandat finansiellt hol­

dingföretag enligt definitionen i artikel 4.1 led 21 i för­

ordning (EU) nr 575/2013,

21) holdingföretag med blandad verksamhet: holdingföretag

med blandad verksamhet enligt definitionen i artikel 4.1

led 22 i förordning (EU) nr 575/2013,

22) finansiellt institut: finansiellt institut enligt definitionen i

artikel 4.1 led 26 i förordning (EU) nr 575/2013,

23) enhet i den finansiella sektorn: enhet i den finansiella sek­

torn enligt definitionen i artikel 4.1 led 27 i förordning

(EU) nr 575/2013,

24) moderinstitut i en medlemsstat: moderinstitut i en med­

lemsstat enligt definitionen i artikel 4.1 led 28 i förordning

(EU) nr 575/2013,

25) moderinstitut inom EU: moderinstitut inom EU enligt de­

finitionen i artikel 4.1 led 29 i förordning (EU) nr

575/2013,

26) finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat: finansiellt

moderholdingföretag i en medlemsstat enligt definitionen i

artikel 4.1 led 30 i förordning (EU) nr 575/2013,

27) finansiellt moderholdingföretag inom EU: ett finansiellt

moderholdingföretag inom EU enligt definitionen i arti­

kel 4.1 led 31 i förordning (EU) nr 575/2013,

28) blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat:

blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat

enligt definitionen i artikel 4.1 led 32 i förordning (EU)

nr 575/2013,

29) blandat finansiellt moderholdingföretag inom EU: ett blan­

dat finansiellt moderholdingföretag inom EU enligt defini­

tionen i artikel 4.1 led 33 i förordning (EU) nr 575/2013,

30) systemviktigt institut: ett moderinstitut inom EU, ett finan­

siellt moderholdingföretag inom EU, ett blandat finansiellt

moderholdingföretag inom EU eller ett institut som vid

fallissemang eller bristande funktion kan orsaka systemris­

ker,

31) central motpart: central motpart enligt definitionen i arti­

kel 4.1 led 34 i förordning (EU) nr 575/2013,

32) ägarintresse: ägarintresse enligt definitionen i artikel 4.1 led

35 i förordning (EU) nr 575/2013,

33) kvalificerat innehav: kvalificerat innehav enligt definitionen

i artikel 4.1 led 36 i förordning (EU) nr 575/2013,

34) kontroll: kontroll enligt definitionen i artikel 4.1 led 37 i

förordning (EU) nr 575/2013,

35) nära förbindelser: nära förbindelser enligt definitionen i

artikel 4.1 led 38 i förordning (EU) nr 575/2013,

36) behörig myndighet: behörig myndighet enligt definitionen i

artikel 4.1 led 40 i förordning (EU) nr 575/2013,

37) samordnande tillsynsmyndighet: samordnad tillsynsmyn­

dighet enligt definitionen i artikel 4.1 led 41 i förordning

(EU) nr 575/2013,

38) auktorisation: auktorisation enligt definitionen i artikel 4.1

led 42 i förordning (EU) nr 575/2013,

39) hemmedlemsstat: hemmedlemsstat enligt definitionen i ar­

tikel 4.1 led 43 i förordning (EU) nr 575/2013,

40) värdmedlemsstat: värdmedlemsstat enligt definitionen i ar­

tikel 4.1 led 44 i förordning (EU) nr 575/2013,

41) ECBS-centralbanker: ECBS-centralbanker enligt definitionen

i artikel 4.1 led 45 i förordning (EU) nr 575/2013,

42) centralbanker: centralbanker enligt definitionen i artikel 4.1

led 46 i förordning (EU) nr 575/2013,

43) konsoliderad situation: konsoliderad situation enligt defini­

tionen i artikel 4.1 led 47 i förordning (EU) nr 575/2013,

44) på gruppnivå: på gruppnivå enligt definitionen i artikel 4.1

led 48 i förordning (EU) nr 575/2013,

45) på undergruppsnivå: på undergruppsnivå enligt definitio­

nen i artikel 4.1 led 49 i förordning (EU) nr 575/2013,

SV

L 176/352

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

90

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

46) finansiella instrument: finansiella instrument enligt defini­

tionen i artikel 4.1 led 50 i förordning (EU) nr 575/2013,

47) kapitalbas: kapitalbas enligt definitionen i artikel 4.1 led

118 i förordning (EU) nr 575/2013,

48) operativ risk: operativ risk enligt definitionen i artikel 4.1

led 52 i förordning (EU) nr 575/2013,

49) kreditriskreducering: kreditriskreducering enligt definitio­

nen i artikel 4.1 led 57 i förordning (EU) nr 575/2013,

50) värdepapperisering: värdepapperisering enligt definitionen i

artikel 4.1 led 61 i förordning (EU) nr 575/2013,

51) position i värdepapperisering: position i värdepapperisering

enligt definitionen i artikel 4.1 led 62 i förordning (EU)

nr 575/2013,

52) specialföretag för värdepapperisering: specialföretag för vär­

depapperisering enligt definitionen i artikel 4.1 led 66 i

förordning (EU) nr 575/2013,

53) diskretionära pensionsförmåner: diskretionära pensionsför­

måner enligt definitionen i artikel 4.1 led 73 i förordning

(EU) nr 575/2013,

54) handelslager: handelslager enligt definitionen i artikel 4.1

led 86 i förordning (EU) nr 575/2013,

55) reglerad marknad: reglerad marknad enligt definitionen i

artikel 4.1 led 92 i förordning (EU) nr 575/2013,

56) bruttosoliditet: bruttosoliditet enligt definitionen i arti­

kel 4.1 led 93 i förordning (EU) nr 575/2013,

57) risk för alltför låg bruttokonsoliditet: risk för alltför låg

bruttokonsoliditet enligt definitionen i artikel 4.1 led 94 i

förordning (EU) nr 575/2013,

58) externt kreditvärderinginstitut: externt kreditvärderingsinsti­

tut enligt definitionen i artikel 4.1 led 98 i förordning (EU)

nr 575/2013,

59) interna metoder: den metod som bygger på intern riskklas­

sificering som avses i artikel 143.1, metoden med interna

modeller som avses i artikel 221, metoden för egna estimat

som avses i artikel 225, den avancerade mätmetoden som

avses i artikel 312.2, metoden med interna modeller som

avses i artiklarna 283 och 363 samt internmetoden som

avses i artikel 259.3 i förordning (EU) nr 575/2013.

2. När det i detta direktiv hänvisas till ledningsorgan och

ledningsorgans lednings- och tillsynsfunktioner, enligt nationell

rätt, handhas av olika organ eller olika medlemmar inom ett

organ, ska medlemsstaten identifiera de ansvariga organen eller

de ansvariga medlemmarna i ledningsorganet i enlighet med

nationell rätt, såvida inte något annat anges i detta direktiv.

AVDELNING II

BEHÖRIGA MYNDIGHETER

Artikel 4

Behöriga myndigheter – utseende och befogenheter

1. Medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter som ska

utföra de funktioner och åligganden som föreskrivs i detta di­

rektiv och förordning (EU) nr 575/2013. Medlemsstaterna ska

underrätta kommissionen och EBA om detta och ange hur

funktionerna och åliggandena har fördelats.

2. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna

övervakar institutens och, i tillämpliga fall, de finansiella hol­

dingföretagens och de blandade finansiella holdingföretagens

verksamhet för att bedöma efterlevnaden av kraven i detta di­

rektiv och i förordning (EU) nr 575/2013.

3. Medlemsstaterna ska se till att lämpliga åtgärder vidtas så

att de behöriga myndigheterna kan få tillgång till den infor­

mation som krävs för att man ska kunna bedöma om instituten

och, i tillämpliga fall, de finansiella holdingföretagen och de

blandade finansiella holdingföretagen uppfyller kraven i punkt

2 och utreda eventuella överträdelser av dessa krav.

4. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna

har den sakkunskap, de resurser, den operativa kapacitet, de

befogenheter och det oberoende som krävs för att utföra de

funktioner som avser tillsyn, granskning och sanktioner som

fastställs i detta direktiv och i förordning (EU) nr 575/2013.

5. Medlemsstaterna ska kräva att instituten förser hemmed­

lemsstatens behöriga myndigheter med all information som be­

hövs för en bedömning av huruvida de regler som har antagits i

enlighet med detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013

efterlevs. Medlemsstaterna ska också se till att det finns interna

kontrollrutiner, administrativa förfaranden och redovisningsför­

faranden för instituten så att det vid varje tidpunkt är möjligt att

kontrollera att reglerna efterlevs.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/353

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

91

6. Medlemsstaterna ska se till att instituten registrerar alla

sina transaktioner samt dokumentsystem och dokumentproces­

ser som omfattas av detta direktiv och förordning (EU)

nr 575/2013 på ett sådant sätt att de behöriga myndigheterna

alltid kan kontrollera överensstämmelse med detta direktiv och

förordning (EU) nr 575/2013.

7. Medlemsstaterna ska se till att tillsynsfunktionerna enligt

detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 och alla andra

funktioner inom de behöriga myndigheterna hålls åtskilda från

och oberoende av rekonstruktionsfunktionerna. Medlemssta­

terna ska underrätta kommissionen och EBA om detta och

ange hur uppgifterna fördelats mellan myndigheterna.

8. Om andra myndigheter än de behöriga myndigheterna har

rekonstruktionsbefogenheter, ska medlemsstaterna se till att

dessa andra myndigheter har ett nära samarbete och samråder

med de behöriga myndigheterna vid utarbetandet av planer för

rekonstruktion och avveckling.

Artikel 5

Samordning inom medlemsstater

Om en medlemsstat har fler än en behörig myndighet med

befogenhet att utöva tillsyn över kreditinstitut, värdepappers­

företag och finansiella institut, ska medlemsstaten vidta nödvän­

diga åtgärder för att en samordning ska etableras mellan dessa

myndigheter.

Artikel 6

Samarbete inom det europeiska systemet för finansiell

tillsyn

När de behöriga myndigheterna fullgör sina skyldigheter ska de

beakta samstämmigheten i tillsynsverktyg och tillsynspraxis när

de tillämpar de lagar och andra författningar som antagits enligt

detta direktiv och Europaparlamentets och rådets förordning

(EU) nr 575/2013. Medlemsstaterna ska därför se till att

a) behöriga myndigheter, i egenskap av parter i det europeiska

systemet för finansiell tillsyn, samarbetar i en anda av för­

troende och med fullständig ömsesidig respekt, särskilt i

arbetet med att se till att lämpliga och tillförlitliga uppgifter

utväxlas mellan dem och andra parter i systemet i enlighet

med principen om lojalt samarbete som fastställs i artikel 4.3

i fördraget om Europeiska unionen,

b) de behöriga myndigheterna deltar i EBA:s och, i förekom­

mande fall, tillsynskollegiernas verksamhet,

c) de behöriga myndigheterna gör sitt bästa för att efterleva de

riktlinjer och rekommendationer som EBA utfärdar i enlighet

med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010, och att

svara på de varningar och rekommendationer som utfärdats

av ESRB i enlighet med artikel 16 i förordning (EU)

nr 1092/2010,

d) de behöriga myndigheterna har ett nära samarbete med

ESRB,

e) de nationella uppdrag som de behöriga myndigheterna till­

delas inte hindrar dem från att fullgöra sina uppgifter som

medlemmar i EBA eller i förekommande fall ESRB eller en­

ligt detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013.

Artikel 7

Tillsynens unionsdimension

De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat ska vid full­

görandet av sina allmänna uppgifter vederbörligen beakta den

potentiella effekten av sina beslut för det finansiella systemets

stabilitet i de övriga berörda medlemsstaterna och framför allt i

krissituationer, på grundval av de uppgifter som är tillgängliga

vid den relevanta tidpunkten.

AVDELNING III

KRAV AVSEENDE BEHÖRIGHET ATT UTÖVA VERKSAMHET I

KREDITINSTITUT

KAPITEL 1

Allmänna krav avseende behörighet att utöva verksamhet i

kreditinstitut

Artikel 8

Auktorisation

1. Medlemsstaterna ska kräva att kreditinstitut har erhållit

auktorisation innan de inleder sin verksamhet. Utan att det

påverkar tillämpningen av artiklarna 10–14 ska medlemssta­

terna fastställa de villkor som ska gälla för auktorisationen

och anmäla dem till EBA.

2. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för att

specificera

a) de uppgifter som ska överlämnas till de behöriga myndighe­

terna i samband med ansökan om auktorisation av kredit­

institut, inbegripet verksamhetsplanen enligt artikel 10,

b) de krav som är tillämpliga på aktieägare och medlemmar

med kvalificerade innehav enligt artikel 14, och

c) de faktorer som kan hindra den behöriga myndigheten från

att utöva en effektiv tillsyn enligt artikel 14.

Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska

standarder för tillsyn som avses i första stycket a, b och c i

enlighet med förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU)

nr 1093/2010.

SV

L 176/354

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

92

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

3. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge­

nomförande när det gäller standardformulär, mallar och för­

faranden för överlämnande av de uppgifter som avses i punkt

2 första stycket led a.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med

artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

4. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som

avses i punkterna 2 och 3 till kommissionen senast den 31 de­

cember 2015.

Artikel 9

Förbud för personer eller företag som inte är kreditinstitut

att driva rörelse som omfattar att från allmänheten ta emot

insättningar eller andra återbetalbara medel

1. Medlemsstaterna ska förbjuda personer eller företag som

inte är kreditinstitut att driva rörelse som omfattar att från all­

mänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel.

2. Punkt 1 ska inte gälla mottagande av insättningar eller

andra återbetalbara medel i fall då återbetalningsskyldigheten

ligger hos en medlemsstat, medlemsstatens regionala eller lokala

myndigheter, offentliga internationella organ i vilka en eller flera

medlemsstater ingår, eller i fall som är särskilt omfattade av

nationell lagstiftning eller av unionsrätten, allt under förutsätt­

ning att verksamheten är underkastad regler och övervakning

till skydd för insättare och investerare.

Artikel 10

Verksamhetsplan och organisationsstruktur

Medlemsstaterna ska kräva att det till varje ansökan om aukto­

risation fogas en verksamhetsplan i vilken den tilltänkta verk­

samhetsinriktningen anges och kreditinstitutets organisations­

struktur beskrivs.

Artikel 11

Ekonomiska behov

Medlemsstaten får inte kräva att hänsyn tas till marknadens

ekonomiska behov vid prövningen av en auktorisationsansökan.

Artikel 12

Startkapital

1. Utan att det påverkar andra allmänna villkor i nationell

rätt, ska de behöriga myndigheterna neka att bevilja auktorisa­

tion att inleda verksamhet i ett kreditinstitut när kreditinstitutet

inte innehar en särskild kapitalbas eller när startkapitalet är

mindre än 5 miljoner EUR.

2.

Startkapitalet ska endast bestå av en eller flera av de poster

som avses i artikel 26.1 a–e i förordning (EU) nr 575/2013.

3. Medlemsstaterna får besluta att kreditinstitut som inte

uppfyller villkoret att ha en särskild kapitalbas men som exi­

sterade den 15 december 1979 får fortsätta att bedriva verk­

samhet. Medlemsstaterna får befria dessa företag från skyldighe­

ten att uppfylla villkoren enligt artikel 13.1 första stycket.

4. Medlemsstaterna får bevilja auktorisation för särskilda ka­

tegorier av kreditinstitut vars startkapital är mindre än det som

anges i punkt 1, om följande villkor är uppfyllda:

a) Startkapitalet uppgår till minst 1 miljon EUR.

b) De berörda medlemsstaterna anmäler sina skäl för att ut­

nyttja denna möjlighet till kommissionen och till EBA.

Artikel 13

Praktisk ledning av affärsverksamheten och

huvudkontorets belägenhet

1. De behöriga myndigheterna ska bevilja auktorisation att

inleda verksamhet i ett kreditinstitut endast om minst två per­

soner i praktiken leder verksamheten i det sökande kreditinsti­

tutet.

De ska neka sådan auktorisation om medlemmarna i lednings­

organet inte uppfyller de krav som avses i artikel 91.1.

2. Medlemsstaterna ska kräva följande:

a) Ett kreditinstitut som är en juridisk person och som enligt

den nationella lagstiftningen har ett registrerat säte har sitt

huvudkontor i samma medlemsstat som det registrerade sä­

tet.

b) Ett annat kreditinstitut än det som avses i led a har sitt

huvudkontor i den medlemsstat som har auktoriserat insti­

tutet och i vilken kreditinstitutet i praktiken bedriver sin

verksamhet.

Artikel 14

Aktieägare och medlemmar

1. De behöriga myndigheterna ska neka att bevilja auktori­

sation att inleda verksamhet i ett kreditinstitut om inte kredit­

institutet har informerat dem om vilka aktieägare eller medlem­

mar, fysiska eller juridiska personer, som direkt eller indirekt har

kvalificerade innehav, och om storleken på sådana innehav eller,

om det inte finns några kvalificerade innehav, om vilka de 20

största aktieägarna eller medlemmarna är.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/355

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

93

Vid bedömningen av om kriterierna är uppfyllda för kvalificerat

innehav ska hänsyn tas till rösträtter enligt artiklarna 9 och 10 i

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den

15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angå­

ende upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna

till handel på en reglerad marknad ( 1 ) samt villkoren för sam­

manläggning av dessa enligt artikel 12.4 och 12.5 i det direk­

tivet.

Medlemsstaterna ska inte beakta de rösträtter eller andelar som

institut kan inneha till följd av garantiverksamhet för finansiella

instrument eller placering av finansiella instrument på grundval

av ett fast åtagande enligt avsnitt A punkt 6 i bilaga I till

direktiv 2004/39/EG, förutsatt att dessa rättigheter inte utövas

eller på annat sätt utnyttjas för att ingripa i emittentens för­

valtning och avyttras inom ett år efter förvärvet.

2. De behöriga myndigheterna ska neka auktorisation att

inleda verksamhet i ett kreditinstitut om de med hänsyn till

behovet av sund och ansvarsfull ledning av kreditinstitut bedö­

mer att lämpligheten hos aktieägare eller medlemmar inte är

tillfredsställande, särskilt om kriterierna i artikel 23.1 inte har

uppfyllts. Artikel 23.2 och 23.3 och artikel 24 ska tillämpas.

3. Om det finns nära förbindelser mellan kreditinstitut och

andra fysiska eller juridiska personer ska de behöriga myndig­

heterna endast bevilja auktorisation om dessa förbindelser inte

hindrar myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn.

De behöriga myndigheterna ska neka auktorisation att inleda

verksamhet i ett kreditinstitut om ett tredjelands lagar och andra

författningar som gäller för en eller flera fysiska eller juridiska

personer till vilka kreditinstitutet har nära förbindelser eller om

svårigheter vid tillämpningen av dessa bestämmelser hindrar

myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn.

De behöriga myndigheterna ska kräva att kreditinstituten förser

dem med de uppgifter som krävs för en fortlöpande övervak­

ning av att bestämmelserna i denna punkt efterlevs.

Artikel 15

Nekande av auktorisation

Om en behörig myndighet nekar auktorisation att inleda verk­

samhet i ett kreditinstitut ska den underrätta den sökande och

lämna motivering till sitt beslut inom sex månader från det att

ansökan mottogs eller, om ansökan var ofullständig, inom sex

månader från mottagandet av all den information som krävs för

beslut.

Under alla förhållanden ska beslut att bevilja eller neka aukto­

risation fattas inom tolv månader från det att ansökan mottogs.

Artikel 16

Samråd med behöriga myndigheter i andra medlemsstater

1. Innan auktorisation beviljas för ett kreditinstitut ska den

behöriga myndigheten samråda med behöriga myndigheter i en

annan medlemsstat när kreditinstitutet

a) är ett dotterföretag till ett kreditinstitut som är auktoriserat i

den medlemsstaten,

b) är ett syskonföretag till ett kreditinstitut som är auktoriserat i

den medlemsstaten,

c) står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska per­

soner som har ägarkontrollen över ett kreditinstitut auktori­

serat i den medlemsstaten.

2. Innan auktorisation beviljas för ett kreditinstitut ska den

behöriga myndigheten i följande fall samråda med den behöriga

myndighet som har ansvar för tillsynen över försäkringsföretag

eller värdepappersföretag i den berörda medlemsstaten om kre­

ditinstitutet i fråga:

a) är dotterföretag till ett försäkringsföretag eller ett värdepap­

persföretag som är auktoriserat i unionen.

b) är syskonföretag till ett försäkringsföretag eller ett värdepap­

persföretag som är auktoriserat i unionen.

c) står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska per­

son som har ägarkontrollen över ett försäkringsföretag eller

ett värdepappersföretag som är auktoriserat i unionen.

3. De relevanta behöriga myndigheter som avses i punkterna

1 och 2 ska samråda med varandra särskilt när de bedömer

aktieägarnas lämplighet och det goda anseendet och erfarenhe­

ten hos de medlemmar i ledningsorganet som ingår i ledningen

för en annan enhet i samma grupp. De ska förse varandra med

alla sådana uppgifter om aktieägarnas lämplighet och det goda

anseende och de erfarenheter hos medlemmarna i ledningsorga­

net som är relevanta när det gäller att bevilja auktorisation och

att fortlöpande bedöma efterlevnaden av villkoren för verksam­

heten.

SV

L 176/356

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

( 1 ) EUT L 390, 31.12.2004, s. 38.

94

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

Artikel 17

Filialer till kreditinstitut auktoriserade i andra

medlemsstater

En värdmedlemsstat får inte kräva auktorisation eller särskilt

tillskjutet kapital i fråga om filialer till kreditinstitut som är

auktoriserade i andra medlemsstater. För etablering och tillsyn

av sådana filialer ska bestämmelserna i artiklarna 35, 36.1–36.3,

37, 40–46, 49, 74 och 75 gälla.

Artikel 18

Återkallelse av auktorisation

De behöriga myndigheterna får endast återkalla en auktorisation

som beviljats ett kreditinstitut om kreditinstitutet

a) inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, uttryckli­

gen avstår från auktorisationen eller inte har bedrivit någon

verksamhet på minst sex månader, om inte den berörda

medlemsstaten har infört bestämmelser om att auktorisatio­

nen ska upphöra att gälla i sådana fall,

b) har erhållit auktorisationen på grundval av oriktiga uppgifter

eller på något annat sätt i strid med gällande regler,

c) inte längre uppfyller de villkor på vilka auktorisationen har

beviljats,

d) inte längre uppfyller tillsynskraven i delarna tre, fyra och sex

i förordning (EU) nr 575/2013, artikel 104.1 a eller arti­

kel 105 i detta direktiv eller inte längre kan förväntas full­

göra sina skyldigheter gentemot borgenärerna och särskilt,

inte längre har säkerhet för kontoinnehavarnas anförtrodda

medel,

e) omfattas av något annat fall där nationell rätt föreskriver att

auktorisationen måste återkallas, eller

f) begår en av de överträdelser som avses i artikel 67.1.

Artikel 19

Namn på kreditinstitut

Ett kreditinstitut får i sin verksamhet, oavsett vilka regler som

gäller i värdmedlemsstaten beträffande användningen av orden

”bank”, ”sparbank” eller andra banknamn, inom unionens hela

område använda samma namn som institutet använder i den

medlemsstat där huvudkontoret finns. Om det finns risk för

förväxling får värdmedlemsstaten med tanke på förtydligande

kräva att namnet åtföljs av förklarande uppgifter.

Artikel 20

Anmälan om auktorisation och återkallelse av auktorisation

1. De behöriga myndigheterna ska anmäla varje auktorisa­

tion som beviljas enligt artikel 8 till EBA.

2. EBA ska på sin webbplats offentliggöra och regelbundet

uppdatera en förteckning med namnen på alla kreditinstitut

som har beviljats auktorisation.

3. Den samordnande myndigheten ska förse de berörda be­

höriga myndigheterna och EBA med all information rörande

den grupp kreditinstitut som avses i artiklarna 14.3, 74.1 och

109.2, särskilt i fråga om gruppens rättsliga och organisatoriska

struktur samt styrningen.

4. Den förteckning som avses i punkt 2 i denna artikel ska

innehålla namnen på kreditinstitut som inte har det kapital som

anges i artikel 12.1 och ska identifiera dessa kreditinstitut som

sådana.

5. De behöriga myndigheterna ska anmäla varje återkallelse

av auktorisation till EBA tillsammans med skälen för återkallel­

sen.

Artikel 21

Undantag för kreditinstitut som är permanent underställda

ett centralt organ

1. De behöriga myndigheterna kan bevilja undantag från

kraven i artiklarna 10, 12 och 13.1 i detta direktiv för ett

kreditinstitut som avses i artikel 10 i förordning (EU) nr

575/2013 i enlighet med de villkor som anges i den artikeln.

Medlemsstaterna får bibehålla och använda sig av befintlig na­

tionell rätt rörande tillämpningen av ett sådant undantag under

förutsättning att den inte strider mot detta direktiv eller mot

förordning (EU) nr 575/2013.

2. Om de behöriga myndigheterna tillämpar ett undantag

som avses i punkt 1 ska artiklarna 17, 33, 34, 35, 36.1–36.3

och 39–46 i avdelning VII kapitel 2 avsnitt II och avdelning VII

kapitel 4 gälla för den helhet som består av det centrala organet

och de underställda instituten.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/357

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

95

KAPITEL 2

Kvalificerat innehav i ett kreditinstitut

Artikel 22

Anmälan och bedömning av tilltänkta förvärv

1. Medlemsstaterna ska kräva att alla fysiska eller juridiska

personer, eller sådana personer som handlar i samförstånd (ne­

dan kallade tilltänkta förvärvare), som har fattat ett beslut om

att direkt eller indirekt förvärva ett kvalificerat innehav i ett

kreditinstitut eller om att ytterligare öka, direkt eller indirekt,

ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, varigenom andelen av

röstetalet eller kapitalet kommer att överstiga 20 %, 30 % eller

50 % eller så att kreditinstitutet kommer att få ställning som

dotterföretag (nedan kallat tilltänkt förvärv), skriftligen före för­

värvet underrättar de behöriga myndigheterna för det kredit­

institut i vilket de avser att förvärva eller ytterligare öka ett

kvalificerat innehav om storleken på det tilltänkta innehavet

samt lämnar relevanta uppgifter i enlighet med artikel 23.4.

Medlemsstaterna ska inte vara skyldiga att tillämpa tröskelvärdet

30 % om de tillämpar ett tröskelvärde på en tredjedel i enlighet

med artikel 9.3 a i direktiv 2004/109/EG.

2. Utan dröjsmål och under alla förhållanden senast två ar­

betsdagar efter mottagandet ska de behöriga myndigheterna

skicka ett skriftligt mottagningsbevis för en underrättelse som

avses i punkt 1 eller ytterligare uppgifter som avses i punkt 3

till den tilltänkta förvärvaren.

De behöriga myndigheterna ska göra bedömningen enligt arti­

kel 23.1 (nedan kallad bedömningen) inom 60 arbetsdagar (ne­

dan kallad bedömningsperioden) från datum för det skriftliga

mottagningsbeviset för underrättelsen och alla de bifogade

handlingar som medlemsstaten kräver enligt förteckningen i

artikel 23.4.

När de behöriga myndigheterna utfärdar det skriftliga mottag­

ningsbeviset ska de samtidigt underrätta den tilltänkta förvärva­

ren om vilken dag bedömningsperioden löper ut.

3. De behöriga myndigheterna får under bedömningsperio­

den vid behov, och inte senare än den femtionde arbetsdagen i

bedömningsperioden, begära ytterligare uppgifter som krävs för

att slutföra bedömningen. En sådan begäran ska vara skriftlig

och ska klart ange vilka ytterligare uppgifter som krävs.

Bedömningsperioden ska suspenderas mellan det datum då de

behöriga myndigheterna begär in uppgifter och det datum då

svar tas emot från den tilltänkta förvärvaren. Suspensionen får

inte överskrida 20 arbetsdagar. Om de behöriga myndigheterna

därefter begär ytterligare uppgifter för komplettering eller för­

tydligande, vilket de själva får besluta om, får detta inte leda till

att bedömningsperioden suspenderas.

4. De behöriga myndigheterna får förlänga den suspension

som avses i punkt 3 andra stycket till högst trettio dagar om

den tilltänkta förvärvaren är etablerad eller omfattas av regler i

ett tredjeland eller är en fysisk eller juridisk person som inte

omfattas av tillsyn enligt detta direktiv eller direktiv

2009/65/EG, 2009/138/EG eller 2004/39/EG.

5. Om de behöriga myndigheterna beslutar att motsätta sig

det tilltänkta förvärvet, ska de inom två arbetsdagar efter avslu­

tad bedömning och inom bedömningsperioden skriftligen un­

derrätta den tilltänkta förvärvaren om detta och ange skälen till

beslutet. Om inget annat följer av nationell rätt kan en lämplig

motivering av beslutet på den tilltänkta förvärvarens begäran

göras tillgänglig för allmänheten. Detta ska inte hindra en med­

lemsstat från att ge den behöriga myndigheten befogenhet att

offentliggöra informationen utan att den tilltänkta förvärvaren

begär detta.

6. Om de behöriga myndigheterna inom bedömningsperio­

den inte skriftligen motsätter sig det tilltänkta förvärvet, ska

förslaget anses vara godkänt.

7. De behöriga myndigheterna får fastställa en maximiperiod

inom vilken det tilltänkta förvärvet ska vara genomfört, och

förlänga denna period när det är lämpligt.

8. Medlemsstaterna får inte införa strängare krav än de som

föreskrivs i detta direktiv när det gäller underrättelse till de

behöriga myndigheterna eller deras godkännande av ett direkt

eller indirekt förvärv av rösträtter eller kapital.

9. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge­

nomförande för upprättandet av gemensamma förfaranden, for­

mulär och mallar för samrådet mellan de relevanta behöriga

myndigheterna enligt artikel 24.

EBA ska översända dessa förslag till tekniska standarder till

kommissionen senast den 31 december 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med

artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

SV

L 176/358

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

96

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

Artikel 23

Bedömningskriterier

1. Vid bedömningen av anmälan enligt artikel 22.1 och de

uppgifter som avses i artikel 22.3 ska de behöriga myndighe­

terna, i syfte att säkerställa sund och ansvarsfull ledning av det

kreditinstitut som förvärvet gäller och med beaktande av den

tilltänkta förvärvarens sannolika påverkan på kreditinstitutet,

bedöma om den tilltänkta förvärvaren är lämplig och om det

tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt i enlighet med följande

kriterier:

a) Den tilltänkta förvärvarens anseende.

b) Anseende, kunskaper, färdigheter och erfarenheter, i enlighet

med artikel 91.1, för de medlemmar i ledningsorganet och

medlemmar i den verkställande ledningen som kommer att

leda kreditinstitutets verksamhet efter det tilltänkta förvärvet.

c) Den tilltänkta förvärvarens ekonomiska ställning, särskilt när

det gäller den typ av verksamhet som bedrivs eller ska be­

drivas i det kreditinstitut som förvärvet gäller.

d) Om kreditinstitutet uppfyller och i fortsättningen kommer

att uppfylla tillsynskraven enligt detta direktiv och förord­

ning (EU) nr 575/2013 och i tillämpliga fall annan unions­

rätt, särskilt direktiven 2002/87/EG, och 2009/110/EG, och

bland annat om den grupp som kreditinstitutet blir del av

har en struktur som möjliggör effektiv tillsyn, effektivt infor­

mationsutbyte mellan de behöriga myndigheterna och fast­

ställande av ansvarsfördelningen mellan de behöriga myndig­

heterna.

e) Om det finns rimlig anledning att misstänka att det tilltänkta

förvärvet har en koppling till pågående eller genomförd pen­

ningtvätt eller finansiering av terrorism enligt artikel 1 i

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den

26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det fi­

nansiella systemet används för penningtvätt och finansiering

av terrorism ( 1 ), eller försök till detta, eller att det tilltänkta

förvärvet kan öka riskerna för sådan verksamhet.

2. De behöriga myndigheterna får endast motsätta sig det

tilltänkta förvärvet om det finns rimlig anledning enligt kriteri­

erna i punkt 1 eller om de uppgifter som lämnats av den till­

tänkta förvärvaren är ofullständiga.

3. Medlemsstaterna får varken införa förhandsvillkor i fråga

om storleken på förvärvet av ägarandel eller tillåta sina behöriga

myndigheter att bedöma det tilltänkta förvärvet utifrån mark­

nadens ekonomiska behov.

4. Medlemsstaterna ska offentliggöra en förteckning med de

uppgifter som krävs för att göra bedömningen och som måste

lämnas till de behöriga myndigheterna vid den tidpunkt för

anmälan som avses i artikel 22.1. Uppgiftskraven ska vara pro­

portionella och anpassade till den tilltänkta förvärvarens och det

tilltänkta förvärvets karaktär. Medlemsstaterna får inte kräva

uppgifter som inte är relevanta för bedömningen.

5. Utan hinder av artikel 22.2, 22.3 och 22.4 ska en behörig

myndighet som har fått in anmälningar om två eller flera till­

tänkta förvärv eller ökningar av kvalificerade innehav i ett och

samma kreditinstitut behandla de tilltänkta förvärvarna på ett

icke diskriminerande sätt.

Artikel 24

Samarbete mellan behöriga myndigheter

1. De berörda behöriga myndigheterna ska fullständigt sam­

råda med varandra vid bedömningen av om den tilltänkta för­

värvaren tillhör någon av följande kategorier:

a) Ett kreditinstitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag,

värdepappersföretag eller ett förvaltningsbolag enligt arti­

kel 2.1 b i direktiv 2009/65/EG (nedan kallat fondföretagets

förvaltningsbolag) som är auktoriserat i en annan medlems­

stat eller inom en annan sektor än den som förvärvet gäller.

b) Ett moderföretag till ett kreditinstitut, försäkringsföretag,

återförsäkringsföretag, värdepappersföretag eller fondföreta­

gets förvaltningsbolag som är auktoriserat i en annan med­

lemsstat eller inom en annan sektor än den som förvärvet

gäller.

c) En fysisk eller juridisk person som kontrollerar ett kredit­

institut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, värdepap­

persföretag eller fondföretagets förvaltningsbolag som är

auktoriserat i annan medlemsstat eller inom en annan sektor

än den som förvärvet gäller.

2. De behöriga myndigheterna ska utan otillbörligt dröjsmål

förse varandra med alla väsentliga uppgifter eller andra uppgifter

som är relevanta för bedömningen. För detta ska de behöriga

myndigheterna på begäran förse varandra med alla relevanta

uppgifter och på eget initiativ överlämna alla väsentliga upp­

gifter. Beslutet från den behöriga myndighet som auktoriserat

det kreditinstitut som förvärvet gäller ska innehålla eventuella

synpunkter eller reservationer från den behöriga myndighet som

ansvarar för den tilltänkta förvärvaren.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/359

( 1 ) EUT L 309, 25.11.2005, s. 15.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

97

Artikel 25

Anmälan vid avyttring

Medlemsstaterna ska kräva att varje fysisk eller juridisk person

som avser att avyttra, direkt eller indirekt, ett kvalificerat inne­

hav i ett kreditinstitut, först skriftligen underrättar de behöriga

myndigheterna om avyttringen, med uppgift om det berörda

innehavets storlek. En sådan fysisk eller juridisk person ska

även underrätta de behöriga myndigheterna om den har fattat

ett beslut om att minska sitt kvalificerade innehav så att andelen

av röstetalet eller kapitalet för samtliga aktier och andelar kom­

mer att understiga 20 %, 30 % eller 50 % eller så att kredit­

institutets ställning som dotterföretag kommer att upphöra.

Medlemsstaterna ska inte vara skyldiga att tillämpa tröskelvärdet

30 % om de tillämpar ett tröskelvärde på en tredjedel enligt

artikel 9.3 a i direktiv 2004/109/EG.

Artikel 26

Informationskrav och sanktioner

1. När ett kreditinstitut får kännedom om sådana förvärv

eller avyttringar av innehav i institutets kapital som får till följd

att innehaven överstiger eller faller under något av de gränsvär­

den som anges i artiklarna 22.1 och 25, ska det underrätta de

behöriga myndigheterna om detta.

Börsnoterade kreditinstitut som är upptagna till handel på en

reglerad marknad ska minst en gång om året underrätta de

behöriga myndigheterna om namnen på aktieägare och med­

lemmar som har kvalificerade innehav samt om storleken på

dessa innehav, såsom framgår exempelvis av uppgifter som

lämnats vid årsstämman eller av uppgifter som redovisats i

enlighet med föreskrifter som gäller för företag som är upptagna

till handel på en reglerad marknad.

2. Om det inflytande som utövas av de personer som avses i

artikel 22.1 sannolikt är till skada för en sund och ansvarsfull

ledning av institutet, ska medlemsstaterna kräva att de behöriga

myndigheterna vidtar lämpliga åtgärder för att få ett slut på

situationen. Sådana åtgärder kan bestå av förelägganden, sank­

tioner, om inte annat följer av artiklarna 65–72, gentemot med­

lemmar i ledningsorganet och den verkställande ledningen eller

upphävande av rösträtt som är knuten till de ifrågavarande

aktieägarnas eller medlemmarnas aktier eller andelar.

Motsvarande åtgärder ska vara tillämpliga på fysiska eller juri­

diska personer som underlåter att lämna den förhandsinfor­

mation som avses i artikel 22.1 och om inte annat följer av

artiklarna 65–72.

Om ett innehav har förvärvats trots att de behöriga myndighe­

terna har motsatt sig, ska medlemsstaterna, oavsett de sanktio­

ner som i övrigt vidtas, föreskriva antingen att rösträtterna för

sådana innehav inte får utövas eller att avgivna röster ska vara

ogiltiga eller att de får förklaras ogiltiga.

Artikel 27

Kriterier för kvalificerade innehav

Vid bedömning av om kriterierna för kvalificerat innehav som

avses i artiklarna 22, 25 och 26 är uppfyllda ska hänsyn tas till

rösträtter som avses i artiklarna 9, 10 och 11 i direktiv

2004/109/EG och villkoren för sammanläggning av dessa enligt

artikel 12.4 och 12.5 i det direktivet.

När medlemsstaterna bedömer om kriterierna för ett kvalificerat

innehav som avses i artikel 26 är uppfyllda, ska de inte räkna in

de rösträtter eller andelar som institut kan inneha till följd av

garantiverksamhet för finansiella instrument eller placering av

finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt

avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt

att dessa rättigheter dels inte utövas eller på annat sätt utnyttjas

för att ingripa i emittentens förvaltning, dels avyttras inom ett

år efter förvärvet.

AVDELNING IV

STARTKAPITAL I VÄRDEPAPPERSFÖRETAG

Artikel 28

Startkapital i värdepappersföretag

1. Startkapitalet i värdepappersföretag ska endast bestå av en

eller flera av de poster som avses i artikel 26.1 a-e i förordning

(EU) nr 575/2013.

2. Andra värdepappersföretag än sådana som anges i arti­

kel 29 ska ha ett startkapital på 730 000 EUR.

Artikel 29

Startkapital i särskilda typer av värdepappersföretag

1. Värdepappersföretag som inte handlar med finansiella in­

strument för egen räkning eller garanterar emissioner av finan­

siella instrument, men som innehar kontanter eller värdepapper

för kunders räkning och som tillhandahåller en eller flera av

följande tjänster ska ha ett startkapital på 125 000 EUR:

a) Mottagande och vidarebefordran av kundorder som avser

finansiella instrument.

b) Fullgörande av kundorder som avser finansiella instrument.

c) Individuell portföljförvaltning av finansiella instrument.

SV

L 176/360

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

98

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

2.

De behöriga myndigheterna får tillåta att ett värdepappers­

företag som fullgör kundorder avseende finansiella instrument

innehar sådana instrument för egen räkning om följande villkor

är uppfyllda:

a) Innehavet uppstår endast som en följd av att företaget inte

lyckas anpassa sina inköp exakt till investerarens order.

b) Det samlade marknadsvärdet av alla sådana poster har ett tak

på 15 % av företagets startkapital.

c) Företaget uppfyller de krav som fastställs i artiklarna 92–95

och del fyra i förordning (EU) nr 575/2013.

d) Innehavet är tillfälligt och provisoriskt och begränsas till den

tid som behövs för att genomföra transaktionen i fråga.

3. Medlemsstaterna får minska det belopp som avses i punkt

1 till 50 000 EUR om ett företag inte har auktorisation att hålla

kontanter eller värdepapper för uppdragsgivarens räkning, att

handla för egen räkning eller att lämna emissionsgarantier.

4. Innehav av poster av finansiella instrument utanför han­

delslagret i syfte att investera kapitalbasen ska inte anses vara

handel för dess egen räkning förknippad med de tjänster som

anges i punkt 1 eller i punkt 3.

Artikel 30

Startkapital i lokala företag

Lokala företag ska ha ett startkapital på 50 000 EUR i den mån

de utnyttjar etableringsfriheten eller tillhandahåller tjänster enligt

artiklarna 31 och 32 i direktiv 2004/39/EG.

Artikel 31

Täckning för företag som inte har auktorisation att hålla

kunders kontanter eller värdepapper

1. Täckningen för de företag som anges i artikel 4.1 led 2 c i

förordning (EU) nr 575/2013 ska utformas på något av följande

sätt:

a) Startkapital på 50 000 EUR.

b) En ansvarsförsäkring som gäller unionens hela territorium,

eller någon annan jämförbar garanti mot skadeståndsansvar

på grund av fel eller försumlighet i verksamheten, och som

uppgår till minst 1 000 000 EUR för varje skadeståndskrav

och till minst 1 500 000 EUR per år för samtliga skades­

tåndskrav.

c) En kombination av startkapital och ansvarsförsäkring i en

form som ger ett skydd motsvarande det som anges i led

a eller b.

Kommissionen ska regelbundet se över de belopp som avses i

första stycket.

2. När ett sådant företag som avses i artikel 4.1 led 2 c i

förordning (EU) nr 575/2013 också är registrerat enligt direktiv

2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmed­

ling ( 1 ) ska det uppfylla kraven i artikel 4.3 i det direktivet och

ha täckning enligt något av följande:

a) Startkapital på 25 000 EUR.

b) En ansvarsförsäkring som gäller unionens hela territorium,

eller någon annan form av jämförbar garanti mot skades­

tåndsansvar på grund av fel eller försumlighet i verksamhe­

ten, och som uppgår till minst 500 000 EUR för varje ska­

deståndskrav och till minst 750 000 EUR per år för samtliga

skadeståndskrav.

c) En kombination av startkapital och ansvarsförsäkring i en

form som ger ett skydd motsvarande det som avses i led a

eller b.

Artikel 32

Övergångsbestämmelser

1. Genom undantag från artiklarna 28.2, 29.1, 29.3 och 30

får medlemsstaterna fortsätta att auktorisera värdepappersföre­

tag och företag som omfattas av artikel 30, som existerade före

den 31 december 1995 och vars kapitalbas är mindre än det

startkapital som anges för dem i artiklarna 28.2, 29.1, 29.3

och 30.

Kapitalbasen i sådana värdepappersföretag och företag får inte

sjunka under den högsta referensnivå som beräknas efter den

23 mars 1993. Referensnivån ska vara det dagliga genomsnittet

för kapitalbasens nivå beräknad under den sexmånadersperiod

som föregår beräkningsdagen. Den ska beräknas var sjätte må­

nad för närmast föregående period.

2. Om kontrollen av ett värdepappersföretag eller ett företag

som omfattas av punkt 1 övertas av annan fysisk eller juridisk

person än den som kontrollerade företaget den 31 december

1995 eller tidigare, ska kapitalbasen i det värdepappersföretaget

eller företaget uppgå minst till den nivå som fastställs i artik­

larna 28.2, 29.1, 29.3 och 30, utom om det gäller ett första

övertagande genom arv efter den 31 december 1995, villkorat

av de behöriga myndigheternas godkännande och för en period

som inte överskrider tio år efter detta övertagande.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/361

( 1 ) EGT L 9, 15.1.2003, s. 3.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

99

3. Vid fusion mellan två eller flera värdepappersföretag eller

företag som omfattas av artikel 30, behöver kapitalbasen i det

företag som uppstår genom fusionen inte uppgå till den nivå

som fastställs i artiklarna 28.2, 29.1, 29.3 och 30. Om den nivå

som fastställs i artiklarna 28.2, 29.1, 29.3 eller 30 inte har

uppnåtts får kapitalbasen i det företag som uppstår genom

fusionen emellertid inte understiga de fusionerade företagens

sammanlagda kapitalbas vid tidpunkten för fusionen.

4. Kapitalbasen för värdepappersföretag och företag som om­

fattas av artikel 30 får inte understiga den nivå som fastställs i

artiklarna 28.2, 29.1, 29.3 eller 30 samt punkterna 1 och 3 i

den här artikeln.

5. Om de behöriga myndigheterna anser det för att säkra

sådana värdepappersföretags och företags solvens är nödvändigt

att kraven i punkt 4 uppfylls ska punkterna 1, 2 och 3 inte

gälla.

AVDELNING V

BESTÄMMELSER OM ETABLERINGSFRIHET OCH FRIHET ATT

TILLHANDAHÅLLA TJÄNSTER

KAPITEL 1

Allmänna principer

Artikel 33

Kreditinstitut

Medlemsstaterna ska svara för att de verksamheter som anges i

bilaga I kan bedrivas inom det egna territoriet av varje kredit­

institut som är auktoriserat och föremål för tillsyn av behöriga

myndigheter i en annan medlemsstat, förutsatt att verksamhe­

terna omfattas av auktorisationen, i enlighet med artiklarna 35,

36.1, 36.2, 36.3, 39.1 och 39.2 samt artiklarna 40–46, an­

tingen genom etablering av en filial eller genom tillhandahål­

lande av tjänster.

Artikel 34

Finansiella institut

1. Medlemsstaterna ska se till att alla verksamheter som för­

tecknas i bilaga I får bedrivas, antingen genom etablering av en

filial eller genom tillhandahållande av tjänster, inom det egna

territoriet i enlighet med i artiklarna 35, 36.1, 36.2, 36.3, 39.1

och 39.2 samt artiklarna 40–46, av varje finansiellt institut från

en annan medlemsstat, oavsett om detta är dotterföretag till ett

kreditinstitut eller ägs gemensamt av två eller flera kreditinstitut

vars stadgar eller bolagsordning tillåter sådan verksamhet och

som uppfyller samtliga följande villkor:

a) Moderföretaget eller moderföretagen är auktoriserade som

kreditinstitut i den medlemsstat vars lagar gäller för det

finansiella institutet.

b) De ifrågavarande verksamheterna bedrivs i praktiken inom

denna samma medlemsstats territorium.

c) Moderföretaget eller moderföretagen innehar 90 % eller mer

av rösträtterna i det finansiella institutet.

d) Moderföretaget eller moderföretagen tillgodoser de behöriga

myndigheternas krav rörande sund förvaltning av det finan­

siella institutet och utfäster sig att, med samtycke av den

berörda hemmedlemsstatens behöriga myndigheter, solida­

riskt svara för det finansiella institutets åtaganden.

e) Det finansiella institutet granskas, för de verksamheter det

gäller, aktivt genom gruppbaserad tillsyn av moderföretaget

eller vart och ett av moderföretagen i enlighet med avdelning

VII kapitel 3 i detta direktiv och del ett avdelning II kapitel 2

i förordning (EU) nr 575/2013, särskilt beträffande kapital­

baskraven i artikel 92 i den förordningen, för kontroll av

stora exponeringar enligt del fyra i den förordningen och

begränsning av innehav enligt artiklarna 89 och 90 i den

förordningen.

Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska kontrollera att

de villkor som anges i första stycket uppfylls, och förse det

finansiella institutet med ett intyg om efterlevnad som ska ut­

göra del av den underrättelse som avses i artiklarna 35 och 39.

2. Om ett finansiellt institut som avses i punkt 1 första

stycket inte längre uppfyller alla de föreskrivna villkoren ska

hemmedlemsstatens behöriga myndigheter underrätta värdmed­

lemsstatens behöriga myndigheter, och den verksamhet som det

finansiella institutet bedriver ska bli föremål för värdmedlems­

statens lagstiftning.

3. Punkterna 1 och 2 ska på samma sätt gälla för dotterfö­

retag till sådana finansiella institut som avses i punkt 1 första

stycket.

KAPITEL 2

Rätten att etablera kreditinstitut

Artikel 35

Anmälningsplikt och samarbete mellan behöriga

myndigheter

1. Ett kreditinstitut som önskar etablera en filial på en annan

medlemsstats territorium ska underrätta hemmedlemsstatens be­

höriga myndigheter om detta.

SV

L 176/362

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

100

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

2. Medlemsstaterna ska kräva att varje kreditinstitut som

önskar etablera en filial i en annan medlemsstat lämnar all

nedan uppräknad information i den anmälan som avses i

punkt 1:

a) Den medlemsstat på vars territorium filialen ska etableras.

b) En verksamhetsplan med bl.a. filialens tilltänkta affärsverk­

samhet och organisationsstruktur.

c) Den adress i värdmedlemsstaten där handlingar utlämnas.

d) Namnen på de personer som ska ansvara för ledningen av

filialens verksamhet.

3. Om de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten inte

har anledning att ifrågasätta kreditinstitutets administrativa

struktur eller finansiella ställning, med beaktande av de tilltänkta

verksamheterna, ska de, inom tre månader från mottagande av

den information som avses i punkt 2, översända den erhållna

informationen till värdmedlemsstatens behöriga myndigheter

och underrätta det berörda kreditinstitutet.

Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska också lämna

uppgift om storleken på och sammansättningen av kreditinstitu­

tets kapitalbas och summan av de kapitalbaskrav som enligt

artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013 gäller för kreditinsti­

tutet.

Genom undantag från andra stycket ska hemmedlemsstatens

behöriga myndigheter i sådana fall som avses i artikel 34 lämna

uppgift om storleken på och sammansättningen av det finansi­

ella institutets kapitalbas och de totala riskvägda exponerings­

belopp som beräknas i enlighet med i artikel 92.3 och 92.4 i

förordning (EU) nr 575/2013 för det kreditinstitut som är dess

moderföretag.

4. Om hemmedlemsstatens behöriga myndigheter vägrar att

översända den information som avses i punkt 2 till värdmed­

lemsstatens behöriga myndigheter, ska skälen för detta lämnas

till det berörda kreditinstitutet inom tre månader från det att

fullständig information föreligger.

En vägran att översända information eller underlåtenhet att

lämna besked ska kunna prövas i domstol i hemmedlemsstaten.

5. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn

i syfte att specificera vilka uppgifter som ska anmälas i enlighet

med denna artikel.

Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska

standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med

artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

6. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge­

nomförande i syfte att fastställa standardformulär, mallar och

förfaranden för sådan anmälan.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med

artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

7. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som

avses i punkterna 5 och 6 till kommissionen senast den 1 ja­

nuari 2014.

Artikel 36

Inledande av verksamhet

1. Innan en filial till ett kreditinstitut inleder sin verksamhet

ska värdmedlemsstatens behöriga myndigheter inom två må­

nader från mottagandet av den information som avses i arti­

kel 35 förbereda tillsyn över kreditinstitutet i enlighet med

kapitel 4 och, om nödvändigt, ange på vilka villkor, motiverade

med hänsyn till det allmännas bästa, verksamheten ska bedrivas

i värdmedlemsstaten.

2. Efter det att underrättelse från värdmedlemsstatens behö­

riga myndigheter har mottagits eller om den i punkt 1 angivna

fristen har löpt ut utan att underrättelse har mottagits från

myndigheterna, får filialen etableras och inleda sin verksamhet.

3. Om det uppstår förändringar i någon av de uppgifter som

har lämnats i en underrättelse enligt led b, c eller d i artikel 35.2,

ska kreditinstitutet skriftligen underrätta de behöriga myndighe­

terna i hemmedlemsstaten och värdmedlemsstaten minst en

månad före ändringen, så att hemmedlemsstatens behöriga

myndigheter kan fatta beslut avseende ansökan om att etablera

en filial i en annan medlemsstat efter anmälan enligt artikel 35

och värdmedlemsstatens behöriga myndigheter kan fatta beslut

om villkoren för ändringen enligt punkt 1 i den här artikeln.

4. Filialer som har inlett sin verksamhet före den 1 januari

1993 och i enlighet med de bestämmelser som är i kraft i

värdmedlemsstaten, ska anses ha varit föremål för det förfarande

som föreskrivs i artikel 35 och i punkterna 1 och 2 i den här

artikeln. Sådana filialer ska från och med den 1 januari 1993

regleras genom punkt 3 i den här artikeln samt genom artik­

larna 33 och 52 samt kapitel 4.

5. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn

i syfte att specificera vilka uppgifter som ska anmälas i enlighet

med denna artikel.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/363

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

101

Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska

standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med

artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

6. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge­

nomförande i syfte att fastställa standardformulär, mallar och

förfaranden för sådan anmälan.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med

artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

7. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som

avses i punkterna 5 och 6 till kommissionen senast den 1 ja­

nuari 2014.

Artikel 37

Information om avslag

Medlemsstaterna ska informera kommissionen och EBA om

antal och typ av ärenden där överlämnande av information

har vägrats enligt artiklarna 35 och 36.3.

Artikel 38

Aggregering av filialer

Samtliga driftsställen som ett kreditinstitut har etablerat i en

medlemsstat medan det har sitt huvudkontor i en annan med­

lemsstat ska anses utgöra en enda filial.

KAPITEL 3

Utövande av friheten att tillhandahålla tjänster

Artikel 39

Anmälningsförfarande

1. Ett kreditinstitut som för första gången vill utnyttja rätten,

inom ramen för fritt tillhandahållande av tjänster, att bedriva

verksamhet på en annan medlemsstats territorium, ska under­

rätta hemmedlemsstatens behöriga myndigheter om vilka av de

verksamheter som anges i bilaga I som kreditinstitutet avser att

bedriva.

2. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska inom en

månad från mottagandet av den anmälan som avses i punkt

1 översända denna till värdmedlemsstatens behöriga myndighe­

ter.

3. Denna artikel ska inte påverka de rättigheter som beviljats

kreditinstitut som tillhandahållit tjänster före den 1 januari

1993.

4. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn

i syfte att specificera vilka uppgifter som ska anmälas i enlighet

med denna artikel.

Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska

standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med

förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

5. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge­

nomförande i syfte att fastställa standardformulär, mallar och

förfaranden för sådan anmälan.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med

artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

6. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som

avses i punkterna 4 och 5 till kommissionen senast den 1 ja­

nuari 2014.

KAPITEL 4

Befogenheter för värdmedlemsstatens behöriga myndigheter

Artikel 40

Rapporteringskrav

Värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter får kräva att alla

kreditinstitut som har filialer inom deras territorium lämnar

periodiska rapporter om sin verksamhet i värdmedlemsstaterna.

Sådana rapporter ska endast begäras för informationsändamål

eller för statistiska ändamål, för tillämpning av artikel 51.1 eller

för tillsynsändamål i enlighet med detta kapitel. De ska omfattas

krav avseende tystnadsplikt som minst är likvärdiga med de

som avses i artikel 53.1.

Värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter får särskilt kräva

information från de kreditinstitut som avses i första stycket

för att ge dessa behöriga myndigheter möjlighet att bedöma

huruvida en filial är betydande i enlighet med artikel 51.1.

Artikel 41

Åtgärder som hemmedlemsstatens behöriga myndigheter

vidtar i fråga om verksamhet som bedrivs i

värdmedlemsstaten

1. Om värdmedlemsstatens behöriga myndigheter på grund­

val av den information som lämnats av hemmedlemsstatens

behöriga myndigheter inom ramen för artikel 50, finner att

ett kreditinstitut som har en filial eller tillhandahåller tjänster

inom den medlemsstatens territorium uppfyller något av föl­

jande villkor i fråga om den verksamhet som bedrivs i värd­

medlemsstaten, ska de underrätta hemmedlemsstatens behöriga

myndigheter:

a) Kreditinstitutet uppfyller inte de nationella bestämmelserna

för införlivande av detta direktiv, eller förordning (EU)

nr 575/2013.

SV

L 176/364

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

102

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

b) Det föreligger en väsentlig risk för att kreditinstitutet inte

kommer att uppfylla de nationella bestämmelserna för inför­

livande av detta direktiv, eller förordning (EU) nr 575/2013.

Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska utan dröjsmål

vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att det berörda kredit­

institutet vidtar åtgärder för att uppfylla de bestämmelserna eller

vidtar åtgärder för att undvika risken för att bestämmelserna

inte efterlevs. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska

utan dröjsmål anmäla dessa åtgärder till värdmedlemsstatens

behöriga myndigheter.

2. Om värdmedlemsstatens behöriga myndigheter anser att

hemmedlemsstatens behöriga myndigheter inte har uppfyllt sina

skyldigheter eller inte kommer att uppfylla sina skyldigheter

enligt punkt 1 andra stycket kan de hänskjuta ärendet till

EBA och begära bistånd i enlighet med artikel 19 i förordning

(EU) nr 1093/2010. I de fall där EBA agerar i nlighet med den

artikeln, ska EBA fatta beslut enligt artikel 19.3 i den förord­

ningen inom 24 timmar. EBA får också på eget initiativ bistå de

behöriga myndigheterna med att nå fram till en överenskom­

melse i enlighet med artikel 19.1 andra stycket i den förord­

ningen.

Artikel 42

Motivering och meddelande

Varje åtgärd som vidtas med stöd av artikel 41.1, 43 eller 44

och som innebär sanktioner eller inskränkningar i rätten att

tillhandahålla tjänster eller etableringsrätten ska vara väl moti­

verad och meddelas till det berörda kreditinstitutet.

Artikel 43

Säkerhetsåtgärder

1. Innan värdmedlemsstatens behöriga myndigheter följer

förfarandet i artikel 41 får de i krissituationer och i avvaktan

på hemmedlemsstatens behöriga myndigheters åtgärder eller re­

konstruktionsåtgärder som avses i artikel 3 i direktiv

2001/24/EG, vidta säkerhetsåtgärder för att skydda mot finan­

siell instabilitet som allvarligt skulle hota kollektiva intressen för

insättare, investerare och kunder i värdmedlemsstaten.

2. Alla säkerhetsåtgärder enligt punkt 1 ska vara proportio­

nella med tanke på syftet, nämligen att skydda mot finansiell

instabilitet som allvarligt skulle hota kollektiva intressen för

insättare, investerare och kunder i värdmedlemsstaten. Sådana

säkerhetsåtgärder kan omfatta inställande av betalningar. De får

inte leda till att kreditinstitutets borgenärer i värdmedlemsstaten

ges företräde framför borgenärer i andra medlemsstater.

3.

Alla säkerhetsåtgärder enligt punkt 1 ska upphöra att gälla

när hemmedlemsstatens administrativa eller rättsliga myndighe­

ter vidtar rekonstruktionsåtgärder enligt artikel 3 i direktiv

2001/24/EG.

4. Värdmedlemsstatens behöriga myndigheter ska avsluta sä­

kerhetsåtgärderna när de anser att dessa åtgärder inte längre

behövs enligt artikel 41, såvida de inte har upphört gälla i

enlighet med punkt 3 i den här artikeln.

5. Kommissionen, EBA och de andra berörda medlemsstater­

nas behöriga myndigheter ska utan otillbörligt dröjsmål under­

rättas om de säkerhetsåtgärder som vidtagits enligt punkt 1.

Om de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten eller i

någon annan berörd medlemsstat har invändningar mot de

åtgärder som värdmedlemsstatens behöriga myndigheter har

vidtagit, får de hänskjuta ärendet till EBA och begära bistånd i

enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. I fall

där EBA agerar i enlighet med den artikeln, ska EBA fatta beslut

enligt artikel 19.3 i den förordningen inom 24 timmar. EBA får

också på eget initiativ bistå de behöriga myndigheterna med att

nå fram till en överenskommelse i enlighet med artikel 19.1

andra stycket i den förordningen.

Artikel 44

Värdmedlemsstaternas befogenheter

Värdmedlemsstaterna får, trots vad som sägs i artiklarna 40 och

41, utöva sina befogenheter enligt detta direktiv för att vidta

lämpliga åtgärder för att förhindra eller bestraffa överträdelser

utförda inom deras territorium av de regler som de har antagit

enligt detta direktiv eller med hänsyn till det allmännas intresse.

Sådana åtgärder ska kunna inbegripa möjligheten att hindra

kreditinstitut som bryter mot reglerna från att göra nya åtagan­

den inom värdmedlemsstatens territorium.

Artikel 45

Åtgärder efter återkallande av auktorisation

Om en auktorisation återkallas ska de behöriga myndigheterna i

hemmedlemsstaten utan dröjsmål underrätta de behöriga myn­

digheterna i värdmedlemsstaten. De behöriga myndigheterna i

värdmedlemsstaten ska vidta de åtgärder som behövs för att

hindra att det berörda kreditinstitutet gör nya åtaganden inom

den medlemsstatens territorium och för att skydda insättarnas

intressen.

Artikel 46

Marknadsföring

Inget i detta kapitel ska hindra kreditinstitut med huvudkontor i

en annan medlemsstat från att marknadsföra sina tjänster med

anlitande av alla tillgängliga kommunikationsmedel i värdmed­

lemsstaten, förutsatt att detta sker i överensstämmelse med be­

stämmelser om reklamens form och innehåll som antagits med

hänsyn till det allmännas intresse.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/365

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

103

AVDELNING VI

FÖRBINDELSER MED TREDJELÄNDER

Artikel 47

Anmälan avseende filialer i tredjeland och tillträdesvillkor

för kreditinstitut som har dessa filialer

1. När filialer till kreditinstitut med huvudkontor i ett tredje­

land startar eller fortsätter att bedriva verksamhet, får medlems­

staterna inte tillämpa bestämmelser som medför att dessa filialer

ges en förmånligare behandling än filialer till kreditinstitut med

huvudkontor inom unionen.

2. De behöriga myndigheterna ska till kommissionen, EBA

och europeiska bankkommittén som inrättats genom kommis­

sionens beslut 2004/10/EG ( 1 ) anmäla alla auktorisationer för

filialer som beviljas kreditinstitut med huvudkontor i ett tredje­

land.

3. Unionen får sluta avtal med ett eller flera tredjeländer om

tillämpning av bestämmelser som innebär att filialer till kredit­

institut med huvudkontor i ett tredjeland ges identisk behand­

ling inom unionens hela område.

Artikel 48

Samarbete med tillsynsmyndigheter i tredjeländer om

gruppbaserad tillsyn

1. Kommissionen kan på begäran av en medlemsstat eller på

eget initiativ lägga fram förslag till rådet om att inleda förhand­

lingar med ett eller flera tredjeländer om möjligheterna att utöva

gruppbaserad tillsyn över

a) institut vars moderföretag har huvudkontor i ett tredjeland,

och

b) institut som är belägna i ett tredjeland och vars moderföre­

tag, antingen detta är ett institut, finansiellt holdingföretag

eller blandat finansiellt holdingbolag, har huvudkontor inom

unionen.

2. De överenskommelser som avses i punkt 1 ska särskilt

säkerställa att

a) medlemsstaternas behöriga myndigheter kan få den infor­

mation som behövs för gruppbaserad tillsyn över institut,

finansiella holdingföretag och blandade finansiella holding­

företag som är belägna inom unionen och som har dotter­

företag som är institut eller finansiella institut i ett tredjeland

eller som innehar ägarintressen i sådana enheter,

b) tredjeländernas tillsynsmyndigheter kan få den information

som behövs för tillsyn över moderföretag som har huvud­

kontor inom deras territorium och som har dotterföretag

som är institut eller finansiella institut i ett eller flera sådana

medlemsstater eller som har ägarintressen i sådana enheter,

och

c) EBA kan inhämta den information som medlemsstaternas

behöriga myndigheter har mottagit från nationella myndig­

heter i tredjeländer i enlighet med artikel 35 i förordning

(EU) nr 1093/2010.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 218 i EUF-

fördraget ska kommissionen med bistånd av europeiska bank­

kommittén granska resultatet av de i punkt 1 nämnda förhand­

lingarna och de omständigheter som uppstår till följd av dem.

4. EBA ska bistå kommissionen vid tillämpning av denna

artikel, i enlighet med artikel 33 i förordning (EU)

nr 1093/2010.

AVDELNING VII

TILLSYN

KAPITEL 1

Principer för tillsyn

A v s n i t t I

H e m m e d l e m s s t a t e r n a s o c h v ä r d m e d l e m s ­

s t a t e r n a s b e f o g e n h e t e r o c h u p p g i f t e r

Artikel 49

Behörighet för de behöriga myndigheterna i

hemmedlemsstaten och värdmedlemsstaten

1. Ansvaret för tillsyn över ett institut, även tillsyn över verk­

samheter som institutet bedriver i enlighet med artiklarna 33

och 34, ska ligga hos hemmedlemsstaternas behöriga myndig­

heter, utan att det påverkar de bestämmelser i detta direktiv som

anger att ansvaret ligger hos värdmedlemsstatens behöriga myn­

digheter.

2. Vad som sägs i punkt 1 ska inte utgöra hinder för grupp­

baserad tillsyn.

3. De åtgärder som värdmedlemsstaten vidtar får inte medge

diskriminerande behandling eller restriktioner som grundar sig

på att ett institut är auktoriserat i en annan medlemsstat.

SV

L 176/366

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

( 1 ) EUT L 3, 7.1.2004, s. 36.

104

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

Artikel 50

Samarbete rörande tillsyn

1. De berörda medlemsstaternas behöriga myndigheter ska i

nära samarbete utöva tillsyn över institut som, särskilt genom

filialer, bedriver verksamhet i en eller flera medlemsstater utöver

den där huvudkontoret finns. Myndigheterna ska förse varandra

med all sådan information rörande institutens ledning och ägan­

deförhållandena som kan underlätta tillsynen och granskningen

av hur auktorisationsvillkoren efterlevs, och all information som

kan underlätta tillsynen över dessa institut, särskilt med avse­

ende på likviditet, soliditet, inlåningsgaranti, begränsning av

stora exponeringar, andra faktorer som kan påverka den system­

risk som institutet utgör samt rutiner för administration, redo­

visning och intern kontroll.

2. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska omedel­

bart förse värdmedlemsstatens behöriga myndigheter med all

information och alla resultat rörande tillsyn av likviditetsrisk i

enlighet med del sex i förordning (EU) nr 575/2013 och av­

delning VII kapitel 3 i detta direktiv, rörande den verksamhet

som institutet bedriver genom dess filialer, i den utsträckning

som informationen och resultaten är relevant för skydd av in­

sättare eller investerare i värdmedlemsstaten eller dess finansiella

stabilitet.

3. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska omedel­

bart underrätta de behöriga myndigheterna i alla värdmedlems­

stater när det förekommer eller skäligen kan förväntas före­

komma likviditetsstress. Den informationen ska också omfatta

uppgifter om planering och genomförande av en återhämtnings­

plan och alla tillsynsåtgärder som har vidtagits i det samman­

hanget.

4. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska på begäran

underrätta och förklara för värdmedlemsstatens behöriga myn­

digheter hur man har beaktat information och resultat som de

senare har lämnat. Om värdmedlemsstatens behöriga myndig­

heter, efter att ha meddelat information och resultat, vidhåller

att hemmedlemsstatens behöriga myndigheter inte har vidtagit

lämpliga åtgärder, får värdmedlemsstatens behöriga myndigheter

efter att ha informerat hemmedlemsstatens behöriga myndighe­

ter och EBA vidta lämpliga åtgärder för att förhindra ytterligare

överträdelser, för att skydda intressen för insättare, investerare

och andra mottagare av tjänster eller för att skydda det finan­

siella systemets stabilitet.

Om hemmedlemsstatens behöriga myndigheter motsätter sig

den åtgärd som värdmedlemsstatens behöriga myndigheter pla­

nerar att vidta, får de hänskjuta ärendet till EBA och begära

bistånd i enlighet med artikel 19 i förordning (EU)

nr 1093/2010. I fall där EBA agerar i enlighet med den artikeln

ska EBA fatta beslut inom en månad.

5. De behöriga myndigheterna får vända sig till EBA i situa­

tioner där en begäran om samarbete, i synnerhet när det gäller

utbyte av information, har avslagits eller inte har lett till åtgär­

der inom rimlig tid. Utan att det påverkar tillämpningen av

artikel 258 i EUF-fördraget får EBA i sådana situationer agera i

enlighet med de befogenheter som EBA tilldelas enligt artikel 19

i förordning (EU) nr 1093/2010. EBA får också på eget initiativ

bistå de behöriga myndigheterna med att nå fram till en över­

enskommelse i enlighet med artikel 19.1 andra stycket i den

förordningen.

6. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn

i syfte att specificera den information som avses i denna artikel.

Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska

standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med

artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

7. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge­

nomförande i syfte att fastställa standardformulär, mallar och

förfaranden för krav på informationsutbyte som kan underlätta

tillsynen över instituten.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med

artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

8. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som

avses i punkterna 6 och 7 till kommissionen senast den 1 ja­

nuari 2014.

Artikel 51

Betydande filialer

1. De behöriga myndigheterna i en värdmedlemsstat kan

göra en framställan till den samordnande tillsynsmyndigheten

när artikel 112.1 är tillämplig eller till den behöriga myndighe­

ten i hemmedlemsstaten om att en filial till ett institut som inte

är ett värdepappersföretag som omfattas av artikel 95 i förord­

ning (EU) nr 575/2013 ska betraktas som betydande.

Denna framställan ska innehålla skäl till varför filialen ska be­

traktas som betydande, särskilt med avseende på följande:

a) Om insättningarna i filialen motsvarar en marknadsandel

som överskrider 2 % i värdmedlemsstaten.

b) Den troliga effekten som inställande eller nedläggning av

institutets verksamhet har på den systemrelaterade likvidite­

ten och på betalnings-, clearing- och avvecklingssystemen i

värdmedlemsstaten.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/367

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

105

c) Filialens storlek och betydelse vad gäller antalet kunder inom

ramen för värdmedlemsstatens bank- eller finanssystem.

De behöriga myndigheterna i hem- och värdmedlemsstaterna

och, när artikel 112.1 är tillämplig, den samordnande tillsyns­

myndigheten, ska göra allt som står i deras makt för att komma

fram till ett gemensamt beslut om huruvida en filial ska betrak­

tas som betydande.

Om inget gemensamt beslut har fattats inom två månader efter

mottagandet av en framställan enligt första stycket, ska de be­

höriga myndigheterna i värdmedlemsstaten inom en ytterligare

period på två månader fatta ett eget beslut om huruvida filialen

är betydande. När de behöriga myndigheterna i värdmedlems­

staten fattar egna beslut ska de ta hänsyn till alla synpunkter

och invändningar från den samordnande tillsynsmyndigheten

eller de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten.

De beslut som avses i tredje och fjärde styckena ska redovisas i

ett dokument som innehåller en fullständig motivering och

skickas till de berörda behöriga myndigheterna, och ska betrak­

tas som avgörande och tillämpas av de behöriga myndigheterna

i de berörda medlemsstaterna.

Beslut om att en filial ska betraktas som betydande får inte

påverka de behöriga myndigheternas rättigheter och skyldighe­

ter enligt detta direktiv.

2.

De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska med­

dela den information som avses i artikel 117.1 c och d till de

behöriga myndigheterna i den värdmedlemsstat där en bety­

dande filial är etablerad och utföra de uppgifter som avses i

artikel 112.1 c i samarbete med de behöriga myndigheterna i

värdmedlemsstaten.

Om en behörig myndighet i en hemmedlemsstat blir medveten

om en krissituation som avses i artikel 114.1, ska den utan

dröjsmål varna de myndigheter som avses i artiklarna 58.4

och 59.1.

De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska till de

behöriga myndigheterna i de värdmedlemsstater där betydande

filialer är etablerade meddela resultaten av riskbedömningen av

institut med sådana filialer som avses i artikel 97 och, i till­

lämpliga fall, artikel 113.2. De ska även meddela beslut enligt

artiklarna 104 och 105 i den mån sådana bedömningar och

beslut är relevanta för de filialerna.

När betydande filialer etableras ska hemmedlemsstatens behö­

riga myndigheter samråda med värdmedlemsstatens behöriga

myndigheter om de operativa åtgärder som krävs enligt arti­

kel 86.11, när detta är relevant för likviditetsrisker i värdmed­

lemsstatens valuta.

Om hemmedlemsstatens behöriga myndigheter inte har samrått

med värdmedlemsstatens behöriga myndigheter eller om värd­

medlemsstatens behöriga myndigheter, efter ett sådant samråd,

vidhåller att de operativa åtgärder som krävs enligt artikel 86.11,

kan värdmedlemsstatens behöriga myndigheter hänskjuta ären­

det till EBA och begära bistånd i enlighet med artikel 19 i

förordning (EU) nr 1093/2010.

3. I det fall då artikel 116 inte är tillämplig ska de behöriga

myndigheter som har tillsyn över ett institut med betydande

filialer i andra medlemsstater inrätta och leda ett tillsynskolle­

gium för att underlätta samarbetet enligt punkt 2 i den här

artikeln och enligt artikel 50. Kollegiets inrättande och funktion

ska baseras på skriftliga avtal som ska utformas av den behöriga

myndigheten i hemmedlemsstaten efter samråd med berörda

behöriga myndigheter. Den behöriga myndigheten i hemmed­

lemsstaten ska besluta vilka behöriga myndigheter som får delta

i ett visst sammanträde som hålls eller en viss verksamhet som

bedrivs av kollegiet.

I det beslut som den behöriga myndigheten i hemmedlemssta­

ten fattar ska hänsyn tas till relevansen av den tillsynsverksam­

het som ska planeras eller samordnas för dessa myndigheter,

särskilt eventuella verkningar på det finansiella systemets sta­

bilitet i de berörda medlemsstaterna enligt artikel 7 och de

skyldigheter som avses i punkt 2 i den här artikeln.

Den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ska i förväg

hålla alla medlemmar av kollegiet fullt informerade om att så­

dana sammanträden anordnas, de viktigaste frågorna som ska

diskuteras och om de verksamheter som ska behandlas. Den

behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ska även i god tid

hålla alla medlemmar av kollegiet fullt informerade om de åt­

gärder som behandlats vid dessa sammanträden eller de åtgärder

som genomförts.

4. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn

i syfte att specificera de allmänna villkoren för tillsynskollegier­

nas funktionssätt.

Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska

standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med

artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

5. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge­

nomförande i syfte att fastställa tillsynskollegiernas operativa

funktionssätt.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med

artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

SV

L 176/368

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

106

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

6. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som

avses i punkterna 4 och 5 till kommissionen senast den 31 de­

cember 2014.

Artikel 52

Kontroll på plats och inspektion av filialer etablerade i en

annan medlemsstat

1. Om ett institut som är auktoriserat i en medlemsstat be­

driver verksamhet genom en filial i en annan medlemsstat, ska

värdmedlemsstaten ge hemmedlemsstatens behöriga myndighe­

ter rätt att, efter underrättelse till värdmedlemsstatens behöriga

myndigheter, självständigt eller genom särskilt utsedda personer,

utföra kontroll på plats för att samla in sådan information som

avses i artikel 50 och inspektion av sådana filialer.

2. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter får också, för

inspektion av filialer, tillämpa något av de övriga förfaranden

som avses i artikel 118.

3. Värdmedlemsstatens behöriga myndigheter ska ha befo­

genheter att genomföra enskilda kontroller på plats och inspek­

tioner av den verksamhet som bedrivs av filialer på deras terri­

torium och att kräva information från en filial om dess verk­

samhet i tillsynssyfte, när de anser detta vara av relevans för det

finansiella systemets stabilitet i värdmedlemsstaten. Innan de

genomför sådana kontroller och inspektioner ska värdmedlems­

statens behöriga myndigheter samråda med hemmedlemsstatens

behöriga myndigheter. Efter sådana kontroller och inspektioner

ska värdmedlemsstatens behöriga myndigheter underrätta hem­

medlemsstatens behöriga myndigheter om den information som

erhållits och de resultat som är relevanta för riskbedömning av

institutet eller det finansiella systemets stabilitet i värdmedlems­

staten. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska vederbör­

ligen beakta denna information och dessa resultat när de fast­

ställer sitt program för tillsynsgranskning som avses i artikel 99,

också med beaktande av det finansiella systemets stabilitet i

värdmedlemsstaten.

4. Kontroller på plats och inspektioner av filialer ska genom­

föras i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där kont­

rollen eller inspektionen genomförs.

A v s n i t t I I

U t b y t e a v i n f o r m a t i o n o c h t y s t n a d s p l i k t

Artikel 53

Tystnadsplikt

1. Medlemsstaterna ska föreskriva att alla personer som ar­

betar eller som har arbetat för behöriga myndigheter samt re­

visorer och experter som är verksamma för behöriga myndig­

heters räkning ska vara bundna av tystnadsplikt.

Förtrolig information som sådana personer, revisorer eller ex­

perter erhåller i tjänsten får endast röjas i sammandrag eller i

sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda kre­

ditinstitut, dock med förbehåll för fall som omfattas av straff­

rättslig lagstiftning.

Däremot, i fall då ett kreditinstitut har försatts i konkurs eller

underkastats tvångslikvidation, får förtrolig information som

inte berör tredje parter som deltar i försök att rädda kredit­

institutet, röjas vid civilrättsliga eller kommersiella förfaranden.

2. Vad som sägs i punkt 1 ska inte hindra behöriga myndig­

heter från att utbyta uppgifter med varandra eller förmedla

uppgifter till ESRB, EBA eller Europeiska tillsynsmyndigheten

(Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) (Esma),

som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förord­

ning (EU) nr 1095/2010 ( 1 ) i enlighet med detta direktiv, för­

ordning (EU) nr 575/2013, andra direktiv som gäller för kredit­

institut, artikel 15 i förordning (EU) nr 1092/2010, artiklarna

31, 35 och 36 i förordning (EU) nr 1093/2010 och artiklarna

31 och 36 i förordning (EU) nr 1095/2010. Den informationen

ska omfattas av punkt 1.

3. Det som sägs i punkt 1 ska inte hindra de behöriga myn­

digheterna från att offentliggöra resultatet av stresstest som ge­

nomförts enligt artikel 100 i detta direktiv eller 32 i förordning

(EU) nr 1093/2010 eller från att översända resultatet av stres­

stesterna till EBA så att denna myndighet kan offentliggöra

dessa resultat för hela unionen.

Artikel 54

Användning av förtrolig information

Behöriga myndigheter som erhåller förtrolig information enligt

artikel 53 ska endast använda den i tjänsten och endast för

något av följande syften:

a) För att kontrollera att villkoren för kreditinstitutens behörig­

het att utöva verksamhet är uppfyllda och för att underlätta

gruppbaserad eller icke gruppbaserad tillsyn över sådan verk­

samhet, särskilt med avseende på kontroll av likviditet, sol­

vens, stora exponeringar och rutiner för administration, re­

dovisning och intern kontroll.

b) För att ålägga sanktioner.

c) Vid överklagande av den behöriga myndighetens beslut, in­

klusive domstolsförfarande, enligt artikel 72.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/369

( 1 ) EUT L 331, 15.12.2010, s. 84.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

107

d) Vid domstolsförfarande som har inletts enligt särskilda be­

stämmelser i unionsrätten, antagna med avseende på kredit­

institut.

Artikel 55

Samarbetsavtal

I enlighet med artikel 33 i förordning (EU) nr 1093/2010 får

medlemsstaterna och EBA ingå samarbetsavtal om utbyte av

uppgifter med tillsynsmyndigheter i tredjeländer eller med myn­

digheter eller organ i tredjeländer i enlighet med definitionen i

artiklarna 56 och 57.1 i detta direktiv, förutsatt att de lämnade

uppgifterna är föremål för garantier om att de uppfyller krav på

tystnadsplikt är minst likvärdiga med dem som avses i arti­

kel 53.1 i detta direktiv. Syftet med detta utbyte av uppgifter

är att låta nämnda myndigheter eller organ utföra sitt tillsyns­

uppdrag.

Om informationen ursprungligen kommer från en annan med­

lemsstat får den inte lämnas vidare utan uttryckligt medgivande

från upphovsmyndigheterna, och i så fall endast för de ändamål

som myndigheterna har medgett.

Artikel 56

Utbyte av information mellan myndigheter

Artiklarna 53.1 och 54 ska inte utgöra hinder för utbyte av

information som sker inom ramen för tillsynsuppdraget mellan

behöriga myndigheter inom en medlemsstat, mellan behöriga

myndigheter i olika medlemsstater eller mellan behöriga myn­

digheter och

a) myndigheter med ansvar för tillsyn över andra enheter i den

finansiella sektorn samt myndigheter med ansvar för tillsyn

över finansiella marknader,

b) myndigheter eller organ med uppdrag att upprätthålla den

stabiliteten i det finansiella systemet medlemsstaterna genom

makrotillsynsregler,

c) myndigheter eller organ som utför rekonstruktionsverksam­

het i syfte att bevara stabiliteten i det finansiella systemet,

d) avtalsreglerade eller institutionella skyddssystem som avses i

artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013,

e) organ som medverkar i samband med instituts likvidation

och konkurs och vid liknande förfaranden,

f) personer med ansvar för lagstadgad revision av räkenska­

perna för institut, försäkringsföretag och finansiella institut.

Artiklarna 53.1 och 54 ska inte utgöra hinder för att lämna

information till organ som förvaltar insättningsgarantisystem

och system för ersättning till investerare när informationen be­

hövs för dessa organs verksamhet.

Den information som mottagits ska i samtliga fall omfattas av

krav avseende tystnadsplikt som är minst likvärdiga med dem

som avses i artikel 53.1.

Artikel 57

Utbyte av information mellan översynsorgan

1. Utan hinder av artiklarna 53, 54 och 55 får medlems­

staterna tillåta informationsutbyte mellan de behöriga myndig­

heterna och de myndigheter som ansvarar för tillsyn över

a) de organ som medverkar i samband med instituts likvidation

och konkurs samt vid liknande förfaranden,

b) avtalsreglerade eller institutionella skyddssystem som avses i

artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013,

c) personer med ansvar för lagstadgad revision av räkenska­

perna för institut, försäkringsföretag och finansiella institut.

2. I de fall som avses i punkt 1 ska medlemsstaterna kräva

att minst följande villkor uppfylls:

a) Att informationen utbyts för att utföra de uppgifter som

avses i punkt 1.

b) Att informationen tas emot omfattas av krav avseendetyst­

nadsplikt som är minst likvärdiga med dem som avses i

artikel 53.1.

c) Om informationen ursprungligen kommer från en annan

medlemsstat, att den inte röjs utan uttryckligt tillstånd från

de behöriga myndigheter som har lämnat den, och i så fall

endast för de ändamål som myndigheterna har medgett.

3. Utan hinder av artiklarna 53, 54 och 55 får medlems­

staterna, i syfte att stärka stabiliteten och integriteten i det

finansiella systemet, tillåta utbyte av information mellan de be­

höriga myndigheterna och de myndigheter eller organ som en­

ligt lag är ansvariga för att upptäcka och utreda överträdelser av

bolagsrätten.

SV

L 176/370

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

108

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

I sådana fall ska medlemsstaterna kräva att minst följande vill­

kor uppfylls:

a) Att informationen utbyts för att för att upptäcka och utreda

överträdelser av bolagsrätten.

b) Att informationen tas emot omfattas av krav avseende tyst­

nadsplikt som är minst likvärdiga med dem som avses i

artikel 53.1.

c) Om informationen ursprungligen kommer från en annan

medlemsstat, att den inte röjs utan uttryckligt tillstånd från

de behöriga myndigheter som har lämnat den, och i så fall

endast för de ändamål som myndigheterna har medgett.

4. Om de myndigheter och organ som avses i punkt 1 ge­

nomför sin uppgift för att upptäcka och utreda överträdelser

med hjälp av personer som genom sin särskilda kompetens är

utsedda till detta och som inte är anställda inom den offentliga

förvaltningen, får en medlemsstat utsträcka den möjlighet till

det informationsutbyte som avses i punkt 3 första stycket till

att omfatta dessa personer enligt de villkor som anges i punkt 3

andra stycket.

5. De behöriga myndigheterna ska underrätta EBA om nam­

nen på de myndigheter eller organ som får ta emot information

enligt denna artikel.

6. Vid tillämpning av punkt 4 ska de myndigheter eller or­

gan som avses i punkt 3 meddela de behöriga myndigheter som

lämnat ut informationen namn på och exakt ansvarsområde för

de personer som får tillgång till informationen.

Artikel 58

Överlämnande av information om monetära,

insättarskyddsrelaterade, systemrelaterade och

betalningsrelaterade aspekter

1. Ingenting som anges i detta kapitel ska utgöra hinder

fören behörig myndighet att överlämna information till följande

myndigheter eller organ för deras fullgörande av sina uppdrag:

a) ECBS-centralbanker och andra organ med liknande uppdrag i

egenskap av monetära myndigheter, om informationen är

relevant för utövandet av deras respektive lagstadgade upp­

drag, inklusive bedrivandet av monetär politik och tillhanda­

hållande av likviditet i detta sammanhang, tillsyn över betal­

nings-, clearing- och avvecklingssystemen, samt för skyddet

av det finansiella systemets stabilitet.

b) Avtalsreglerade eller institutionella skyddssystem som avses i

artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013.

c) I förekommande fall, andra offentliga myndigheter som an­

svarar för övervakningen av betalningssystem.

d) ESRB, Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäk­

rings- och tjänstepensionsmyndigheten) (Eiopa), som inrätta­

des genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 1094/2010 ( 1 ) och Esma, när informationen är relevant

för utförandet av deras uppdrag enligt förordningarna (EU)

nr 1092/2010, (EU) nr 1094/2010 eller (EU) nr 1095/2010.

Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att undanröja

hinder för de behöriga myndigheterna att överlämna infor­

mation i enlighet med första stycket.

2. Ingenting i detta kapitel ska utgöra hinder för att myn­

digheter och organ som avses i punkt 1 till de behöriga myn­

digheterna vidarebefordrar sådana uppgifter som de behöriga

myndigheterna kan behöva för tillämpningen av artikel 54.

3. Den information som erhålls i enlighet med punkterna 1

och 2 ska omfattas av krav avseende tystnadsplikt som är minst

likvärdiga med dem som avses i artikel 53.1.

4. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se

till att de behöriga myndigheterna i en krissituation som avses i

artikel 114.1 omgående skickar information till ECBS-central­

bankerna, om informationen är relevant för utövandet av deras

lagstadgade uppgifter, inklusive bedrivandet av monetär politik

och tillhandahållande av likviditet i detta sammanhang, tillsyn

över betalnings-, clearing- och värdepappersavvecklingssyste­

men, samt för skyddet av det finansiella systemets stabilitet,

liksom till ESRB om informationen är relevant för utövandet

av dess lagstadgade uppdrag.

Artikel 59

Överlämnande av information till andra enheter

1. Utan hinder av artiklarna 53.1 och 54 får medlemssta­

terna med stöd av bestämmelser i nationell rätt tillåta att viss

information lämnas ut både till andra organ inom deras natio­

nella förvaltningar med ansvar för lagar och andra författningar

om tillsyn över institut, finansiella institut och försäkringsföre­

tag samt till tillsynspersonal som företräder sådana organ.

Sådant utlämnande får dock ske endast när det är nödvändigt

för att utöva tillsyn och för att förebygga att institut går i

konkurs och för avveckling av konkurshotade institut. Utan

att det påverkar tillämpningen av punkt 2 i denna artikel ska

personer som har tillgång till informationen vara föremål för

krav på tystnadsplikt som minst är likvärdiga med dem som

avses i artikel 53.1.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/371

( 1 ) EUT L 331, 15.12.2010, s. 48.

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

109

I en krissituation som avses i artikel 114.1 ska medlemsstaterna

tillåta att de behöriga myndigheterna lämnar relevant infor­

mation till de i första stycket i den här punkten angivna förvalt­

ningarna i alla berörda medlemsstater.

2. En medlemsstat får tillåta utlämning av viss information

relaterad till tillsyn över institut till parlamentariska undersök­

ningskommittéer i det egna landet, till sin revisionsrätt och

andra liknande enheter med ansvar för undersökningar i det

egna landet, på följande villkor:

a) Att enheterna har ett klart definierat mandat enligt nationell

rätt att undersöka eller granska agerandet hos myndigheter

med ansvar för tillsyn av institut eller för lagar och föreskrif­

ter om en sådan tillsyn.

b) Att informationen är strikt nödvändig för fullgörandet av det

mandat som avses i led a.

c) De personer som har tillgång till informationen är enligt

nationell lagstiftning föremål för krav avseende tystnadsplikt

som minst är likvärdiga med dem som avses i artikel 53.1.

d) Informationen som ursprungligen kommer från en annan

medlemsstat, att den inte röjs såvida inte uttryckligt medgi­

vande ges från de behöriga myndigheter som har lämnat

den, och endast för de ändamål som myndigheterna har

medgett.

I den mån utlämnandet av information rörande tillsyn inbegri­

per behandling av personuppgifter ska all sådan behandling i de

enheter som avses i första stycket följa tillämplig nationell rätt

för införlivande av direktiv 95/46/EG.

Artikel 60

Information som erhålls vid kontroller på plats och

inspektioner

Medlemsstaterna ska säkerställa att sådan information som er­

hållits med stöd av artiklarna 52.3, 53.2 och 56 och sådan

information som erhållits vid en kontroll på plats eller inspek­

tion i enlighet med artikel 52.1 och 52.2 aldrig får lämnas ut

enligt artikel 59 utan uttryckligt samtycke av de behöriga myn­

digheter som lämnat ut informationen, eller av de behöriga

myndigheterna i den medlemsstat i vilken en sådan kontroll

på plats eller inspektion genomfördes.

Artikel 61

Utlämnande av information rörande clearing- och

avvecklingstjänster

1. Ingenting i detta kapitel ska hindra de behöriga myndig­

heterna i en medlemsstat från att vidarebefordra information

enligt artiklarna 53, 54 och 55 till en clearingorganisation eller

ett annat liknande organ som enligt nationell lagstiftning har

tillstånd att tillhandahålla clearing- eller avvecklingstjänster på

någon av deras nationella marknader, om de anser att detta är

nödvändigt för att säkerställa att dessa organ kan fungera kor­

rekt vid marknadsaktörers fallissemang eller potentiella fallis­

semang. Information som erhålls i ett sådant sammanhang

ska omfattas av krav avseende tystnadsplikt som är minst lik­

värdiga med dem som avses i artikel 53.1.

2. Medlemsstaterna ska dock se till att information som mot­

tagits enligt artikel 53.2 inte får röjas under de omständigheter

som avses i punkt 1 utan uttryckligt medgivande av de behöriga

myndigheter som har lämnat den.

Artikel 62

Behandling av personuppgifter

Behandling av personuppgifter inom ramen för detta direktiv

ska genomföras i enlighet med direktiv 95/46/EG och, i före­

kommande fall, med förordning (EG) nr 45/2001.

A v s n i t t I I I

S k y l d i g h e t e r f ö r p e r s o n e r s o m a n s v a r a r

f ö r d e n l a g e n l i g a k o n t r o l l e n a v å r s b o k s l u t

o c h s a m m a n s t ä l l d r e d o v i s n i n g

Artikel 63

Skyldigheter för personer ansvariga för den lagenliga

kontrollen av årsbokslut och sammanställd redovisning

1. Medlemsstaterna ska föreskriva att varje person som är

auktoriserad i enlighet med Europaparlamentets och rådets di­

rektiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad revision

av årsbokslut och sammanställd redovisning ( 1 ) och som i ett

institut utför de uppdrag som avses i artikel 51 i rådets direktiv

78/660/EEG av den 25 juli 1978 om årsbokslut i vissa typer av

bolag ( 2 ), artikel 37 i rådets direktiv 83/349/EEG av den 13 juni

1983 om sammanställd redovisning ( 3 ) eller artikel 73 i direktiv

2009/65/EG eller något annat uppdrag föreskrivet i lag, minst

är skyldig att omgående rapportera till de behöriga myndighe­

terna alla uppgifter eller beslut rörande det institutet som per­

sonen har fått kännedom om vid utförandet av sitt uppdrag och

som kan

a) utgöra en betydande överträdelse av lagar och andra författ­

ningar som reglerar villkoren för auktorisation eller som

särskilt reglerar bedrivandet av instituts verksamhet,

b) påverka institutets löpande drift,

SV

L 176/372

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

( 1 ) EUT L 157, 9.6.2006, s. 87.

( 2 ) EGT L 222, 14.8.1978, s. 11.

( 3 ) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1.

110

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

c) leda till vägran att godkänna räkenskaperna eller till att re­

servationer framställs.

Medlemsstaterna ska minst föreskriva att det också ska åligga en

person som avses i första stycket att rapportera alla uppgifter

eller beslut som den personen får kännedom om vid utförandet

av sitt uppdrag enligt första stycket i ett företag som har nära

förbindelser härrörande från kontroll över det institut i vilket

uppdraget utförs.

2. Om en enligt direktiv 2006/43/EG auktoriserad person i

god tro förser de behöriga myndigheterna med sådana uppgifter

eller beslut som avses i punkt 1 utgör detta inte en överträdelse

av tystnadsplikt föreskriven i avtal, lag eller annan författning

och ska inte medföra något ansvar för en sådan person. Denna

information ska samtidigt även lämnas till institutets lednings­

organ, såvida det inte finns tvingande skäl för att inte göra

detta.

A v s n i t t I V

T i l l s y n s b e f o g e n h e t e r , b e f o g e n h e t e r a t t

u t d ö m a s a n k t i o n e r o c h r ä t t a t t ö v e r k l a g a

Artikel 64

Tillsynsbefogenheter och befogenheter att utdöma

sanktioner

1. De behöriga myndigheterna ska ges alla tillsynsbefogenhe­

ter att ingripa i institutens verksamhet som de behöver för att

utföra sina uppgifter, särskilt rätten att återkalla en auktorisation

i enlighet med artikel 18, de befogenheter som krävs i enlighet

med artikel 102 och de befogenheter som fastställs i artiklarna

104 och 105.

2. De behöriga myndigheterna ska utöva sina tillsynsbefo­

genheter och befogenheter att utdöma sanktioner i enlighet

med detta direktiv och nationell rätt enligt följande:

a) Direkt.

b) I samarbete med andra myndigheter.

c) På eget ansvar genom delegering till sådana myndigheter.

d) Efter ansökan till de behöriga rättsliga myndigheterna.

Artikel 65

Administrativa sanktioner och andra administrativa

åtgärder

1. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillsynsbefo­

genheterna för de behöriga myndigheter som avses i artikel 64

och medlemsstaternas rätt att föreskriva och ålägga straffrätts­

liga påföljder, fastställa regler för administrativa sanktioner och

andra administrativa åtgärder vid överträdelser av nationella be­

stämmelser om genomförande av detta direktiv och förordning

(EU) nr 575/2013 och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se

till att dessa tillämpas. Om medlemsstaterna beslutar att inte

fastställa regler för administrativa sanktioner vid överträdelser

som omfattas av nationell straffrätt, ska de informera kommis­

sionen om de relevanta straffrättsliga reglerna. De administrativa

sanktionerna och de andra administrativa åtgärderna ska vara

effektiva, proportionella och avskräckande.

2. Om de skyldigheter som avses i punkt 1 är tillämpliga på

institut, finansiella holdingföretag och blandade finansiella hol­

dingföretag, ska medlemsstaterna, vid överträdelser av nationella

bestämmelser om införlivande av detta direktiv och förordning

(EU) nr 575/2013, se till att sanktioner även kan tillämpas på

ledamöter i ledningsorganet och andra fysiska personer som

enligt nationell lagstiftning är ansvariga för överträdelsen, om

inte annat följer av de villkor som föreskrivs i nationell rätt.

3. De behöriga myndigheterna ska ha alla de informations­

insamlings- och undersökningsbefogenheter som de behöver för

att utöva sina funktioner. Utan att det påverkar andra relevanta

bestämmelser i detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013

ska detta omfatta följande:

a) Befogenheten att ålägga följande fysiska eller juridiska perso­

ner att lämna all information som krävs för att de behöriga

myndigheterna ska kunna utföra sina uppgifter, däribland

uppgifter ska lämnas vid återkommande tillfällen och i an­

givna format för tillsynsändamål och därtill hörande statis­

tiska ändamål:

i) De institut som är etablerade i den berörda medlems­

staten.

ii) De finansiella holdingföretag som är etablerade i den

berörda medlemsstaten.

iii) De blandade finansiella holdingföretag som är etablerade

i den berörda medlemsstaten.

iv) De holdingföretag med blandad verksamhet som är eta­

blerade i den berörda medlemsstaten.

v) Personer vid de enheter som avses i leden i–iv.

vi) Tredje parter till vilka enheterna i leden i–iv har gett i

uppdrag att utföra operativa uppgifter eller operativ verk­

samhet.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/373

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

111

b) Befogenheten att genomföra alla nödvändiga utredningar av

alla personer som avses i leden a i–vi och som är etablerade

eller belägna i den berörda medlemsstaten, om detta är nöd­

vändigt för att de behöriga myndigheterna ska kunna utföra

sina uppgifter, bland annat

i) rätten att begära inlämning av dokument,

ii) att granska räkenskaperna och affärshandlingarna för de

personer som avses i leden a i–vi och att ta kopior av

eller utdrag ur de räkenskaperna och affärshandlingarna,

iii) att erhålla skriftliga eller muntliga förklaringar från de

personer som avses i leden a i–iv eller deras företrädare

eller personal, och

iv) att höra alla personer som går med på att höras i syfte

att samla in uppgifter som rör föremålet för en utred­

ning.

c) Befogenheten att, på de övriga villkor som anges i unions­

rätten, genomföra alla nödvändiga kontroller i företagsloka­

ler som tillhör de juridiska personer som avses i leden a i–vi

och alla andra företag som omfattas av gruppbaserad tillsyn,

om en behörig myndighet är samordnande tillsynsmyndig­

het, förutsatt att de berörda nationella behöriga myndighe­

terna har anmälts i förväg. Om en kontroll enligt nationell

rätt kräver tillstånd från en rättslig myndighet ska det ansö­

kas om ett sådant tillstånd.

Artikel 66

Administrativa sanktioner och andra administrativa

åtgärder för överträdelser av auktoriseringskrav och krav

för förvärv av kvalificerade innehav

1. Medlemsstaterna ska se till att det i nationella lagar och

andra författningar föreskrivs administrativa sanktioner och an­

dra administrativa åtgärder för åtminstone följande:

a) Drivande av rörelse vars verksamhet omfattar att från all­

mänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara me­

del från allmänheten utan att vara ett kreditinstitut, i strid

med artikel 9.

b) Inledande av verksamhet som kreditinstitut utan auktorisa­

tion, i strid med artikel 9.

c) Förvärv, direkt eller indirekt, av kvalificerat innehav i ett

kreditinstitut eller ytterligare ökning, direkt eller indirekt,

av ett sådant kvalificerat innehav i ett kreditinstitut som leder

till att andelen rösträtter eller andelen kapitalinnehav når

eller överskrider de tröskelvärden som avses i artikel 22.1

eller så att kreditinstitutet blir ett dotterföretag utan att

skriftligen underrätta de behöriga myndigheterna för det kre­

ditinstitut där förvärv eller ökning av kvalificerat innehav

planeras, under bedömningsperioden eller trots att behöriga

myndigheter har motsatt sig detta, i strid med artikel 22.1.

d) Avyttring, direkt eller indirekt, av kvalificerat innehav i ett

kreditinstitut eller minskning av kvalificerat innehav så att

andelen av rösträtterna eller kapitalinnehavet understiger de

tröskelvärden som avses i artikel 25 eller så att kreditinsti­

tutet upphör att vara dess dotterföretag, utan att de behöriga

myndigheterna skriftligen underrättats.

2.

Medlemsstaterna ska se till att de administrativa sanktioner

och andra administrativa åtgärder som kan tillämpas i de fall

som avses i punkt 1 inbegriper minst följande:

a) Ett offentligt utlåtande med uppgift om vilken fysisk person

eller vilket institut, finansiellt holdingföretag eller blandat

finansiellt holdingföretag som bär ansvaret och om överträ­

delsens karaktär.

b) Ett föreläggande enligt vilken det krävs att den fysiska eller

juridiska personen upphör med sitt agerande och inte upp­

repar detta.

c) I fråga om en juridisk person, administrativa sanktionsavgif­

ter på upp till 10 % av företagets totala årliga nettoomsätt­

ning, inbegripet bruttointäkter i form av ränteintäkter och

liknande intäkter, intäkter från aktier och andra värdepapper

med rörlig eller fast avkastning och provisionsintäkter i en­

lighet med artikel 316 i förordning (EU) nr 575/2013 under

det föregående räkenskapsåret.

d) I fråga om en fysisk person, administrativa sanktionsavgifter

på upp till 5 000 000 EUR eller, i medlemsstater som inte

har euron som valuta, motsvarande värde i nationell valuta

den 17 juli 2013.

e) Administrativa sanktionsavgifter på upp till två gånger be­

loppet för den fördel som erhållits genom överträdelsen, i

fall där denna fördel kan fastställas.

f) Förbud att utöva rösträtten för den eller de aktieägare som är

ansvariga för de överträdelser som avses i punkt 1.

I fall där det företag som avses i led c första stycket är ett

dotterföretag till ett moderföretag, ska den relevanta bruttoin­

täkten vara den bruttointäkt som följer av de konsoliderade

räkenskaperna för det sista moderföretaget under det föregående

räkenskapsåret

SV

L 176/374

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

112

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

Artikel 67

Övriga bestämmelser

1. Denna artikel ska tillämpas under minst någon av följande

omständigheter:

a) Ett institut har fått auktorisation på grundval av oriktiga

uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt.

b) Ett institut som har fått kännedom om förvärv eller avytt­

ringar av innehav i institutets kapital som leder till att in­

nehaven överstiger eller faller under ett av de tröskelvärden

som avses i artikel 22.1 eller 25 underlåter att underrätta de

behöriga myndigheterna om detta, i strid med artikel 26.1

första stycket.

c) Ett institut som är börsnoterat på en reglerad marknad

enligt hänvisningen i den lista som Esma ska offentliggöra

i enlighet med artikel 47 i direktiv 2004/39/EG underlåter

att minst årligen underrätta de behöriga myndigheterna om

namnen på aktieägare och medlemmar som har kvalifice­

rade innehav samt storleken på sådana innehav, i strid med

artikel 26.1 andra stycket i det här direktivet.

d) Ett institut har inte inrättat företagsstyrning enligt kraven

från de behöriga myndigheterna i enlighet med de nationella

bestämmelser som införlivar artikel 74.

e) Ett institut underlåter att lämna information till de behöriga

myndigheterna eller lämnar ofullständig eller felaktig infor­

mation om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla ka­

pitalbaskraven enligt artikel 92 i förordning (EU) nr

575/2013 i strid med artikel 99.1 i den förordningen.

f) Ett institut underlåter att rapportera eller lämnar ofullständig

eller felaktig information till de behöriga myndigheterna när

det gäller data som avses i artikel 101 i förordning (EU)

nr 575/2013.

g) Ett institut underlåter att lämna information till de behöriga

myndigheterna eller lämnar ofullständig eller felaktig infor­

mation om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i

förordning (EU) nr 575/2013.

h) Ett institut underlåter att lämna information till de behöriga

myndigheterna eller lämnar ofullständig eller felaktig infor­

mation om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i

förordning (EU) nr 575/2013.

i) Ett institut underlåter att lämna uppgifter till de behöriga

myndigheterna eller lämnar ofullständig eller felaktig infor­

mation om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i

förordning (EU) nr 575/2013.

j) Ett institut underlåter vid upprepade tillfällen eller syste­

matiskt att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i

förordning (EU) nr 575/2013.

k) Ett institut utsätter sig för en exponering som överskrider

gränserna i artikel 395 i förordning (EU) nr 575/2013.

l) Ett institut är exponerat för kreditrisken i en värdepapperi­

seringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i

förordning (EU) nr 575/2013.

m) Ett institut underlåter att lämna information eller lämnar

ofullständig eller felaktig information i strid med arti­

kel 431.1, 431.2 och 431.3 eller artikel 451.1 i förordning

(EU) nr 575/2013.

n) Ett institut gör betalningar till innehavare av instrument

som ingår i institutets kapitalbas i strid med artikel 141 i

detta direktiv eller i fall där artikel 28, 51 eller 63 i för­

ordning (EU) nr 575/2013 förbjuder sådana betalningar till

innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen.

o) Ett institut har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträ­

delse av de nationella bestämmelser som antagits i enlighet

med direktiv 2005/60/EG.

p) Ett institut har tillåtit en eller flera personer som inte upp­

fyller kraven i artikel 91 att bli eller kvarstå som ledamöter i

ledningsorganet.

2.

Medlemsstaterna ska se till att de administrativa sanktioner

och andra administrativa åtgärder som kan tillämpas i de fall

som anges i punkt 1 åtminstone inbegriper följande:

a) Ett offentligt utlåtande med uppgift om vilken fysisk person

eller vilket institut, finansiellt holdingföretag eller blandat

finansiellt holdingföretag som bär ansvaret och om överträ­

delsens karaktär.

b) Ett föreläggande enligt vilken det krävs att den ansvariga

fysiska eller juridiska personen upphör med sitt agerande

och inte upprepar detta.

c) I fråga om ett institut, återkallelse av institutets auktorisation

enligt artikel 18.

d) Tillfälligt förbud, om inte annat följer av artikel 65.2, för en

ledamot i institutets ledningsorgan eller annan fysisk person

som hålls ansvarig att utöva uppdrag i institut.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/375

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

113

e) I fråga om en juridisk person, administrativa sanktionsavgif­

ter på upp till 10 % av företagets totala årliga nettoomsätt­

ning. inbegripet bruttointäkter i form av ränteintäkter och

liknande intäkter, intäkter från aktier och andra värdepapper

med rörlig eller fast avkastning och provisionsintäkter i en­

lighet med artikel 316 i förordning (EU) nr 575/2013 under

det föregående räkenskapsåret.

f) I fråga om en fysisk person, administrativa sanktionsavgifter

på upp till 5 000 000 EUR eller, i medlemsstater som inte

har euron som valuta, motsvarande värde i nationell valuta

den 17 juli 2013.

g) Administrativa sanktionsavgifter på upp till två gånger be­

loppet för den vinst som erhållits eller de förluster som

undvikits genom överträdelsen, i fall där dessa kan fastställas.

I fall där ett företag som avses i första stycket led e är ett

dotterföretag till ett moderföretag, ska de relevanta bruttointäk­

terna vara de bruttointäkter som följer av de konsoliderade

räkenskaperna för det sista moderföretaget under det föregående

räkenskapsåret.

Artikel 68

Offentliggörande av administrativa sanktioner

1. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna

utan otillbörligt dröjsmål på sin officiella webbplats åtminstone

offentliggör varje administrativ sanktion som inte kan överkla­

gas och som har ålagts till följd av överträdelse av de nationella

bestämmelser som har antagits för att genomföra detta direktiv

eller förordning (EU) nr 575/2013 inbegripet information om

överträdelsens typ och art och identiteten på den fysiska eller

juridiska person som sanktionen gäller, efter det att den perso­

nen har underrättats om dessa sanktioner.

Om medlemsstaterna tillåter offentliggörande av sanktioner som

kan överklagas ska de behöriga myndigheterna utan otillbörligt

dröjsmål på sin officiella webbplats också offentliggöra infor­

mation om överklagandets status, och om resultatet av detta.

2. De behöriga myndigheterna ska offentliggöra sanktionerna

anonymt i enlighet med nationell rätt, under någon av följande

omständigheter:

a) Om sanktionen har ålagts en fysisk person och, efter en

obligatorisk förhandsbedömning, ett offentliggörande av per­

sonuppgifter befinns vara oproportionellt.

b) Om ett offentliggörande skulle utgöra ett hot mot de finan­

siella marknadernas stabilitet eller äventyra en pågående

brottsutredning.

c) Om ett offentliggörande, i den mån detta kan fastställas,

skulle orsaka de berörda instituten eller fysiska personerna

oproportionell skada.

Om det är troligt att de omständigheter som avses i första

stycket kommer att upphöra inom en rimlig tidsperiod, får

offentliggörande enligt punkt 1 skjutas upp under en sådan

tidsperiod.

3. De behöriga myndigheterna ska säkerställa att uppgifter

som offentliggörs enligt punkt 1 eller 2 ligger kvar på deras

officiella webbplats i minst fem år. Personuppgifter ska endast

ligga kvar på de behöriga myndigheternas officiella webbplats

under den tidsperiod som är nödvändig i överensstämmelse

med tillämpliga regler om uppgiftsskydd.

4. Senast den 18 juli 2015 ska EBA lägga fram en rapport

för kommissionen om medlemsstaternas offentliggörande av

sanktioner på anonym grund enligt punkt 2 och, särskilt om

det har funnits betydande skillnader mellan medlemsstaterna i

detta avseende. Dessutom ska EBA lägga fram en rapport för

kommissionen om alla betydande skillnader i varaktigheten av

offentliggörandet av sanktioner enligt nationell rätt.

Artikel 69

Informationsutbyte om sanktioner och EBA:s

upprätthållande av en central databas

1. De behöriga myndigheterna ska, om inte annat följer av

de krav avseende tystnadsplikt som avses i artikel 53.1, infor­

mera EBA om alla administrativa sanktioner, inbegripet alla

permanenta förbud, som införts genom artiklarna 65, 66 och

67, inbegripet eventuella överklaganden av dessa, och om resul­

tatet av detta. EBA ska upprätthålla en central databas över

administrativa sanktioner som rapporterats till bankmyndighe­

ten endast för informationsutbyte mellan de behöriga myndig­

heterna. Databasen ska vara tillgänglig endast för behöriga myn­

digheter och ska uppdateras på grundval av uppgifter som läm­

nats av de behöriga myndigheterna.

2. När en behörig myndighet bedömer gott anseende enligt

artiklarna 13.1, 16.3, 91.1 och 121 ska den konsultera EBA:s

databas över administrativa sanktioner. Om det inträffar en

statusförändring eller om ett överklagande bifalls ska EBA ra­

dera eller uppdatera relevanta uppgifter i databasen på begäran

av de behöriga myndigheterna.

3. De behöriga myndigheterna ska i enlighet med nationell

rätt kontrollera huruvida det finns en uppgift om fällande dom i

den berörda personens kriminalregister. Information ska utbytas

för dessa ändamål i enlighet med beslut 2009/316/RIF och

rambeslut 2009/315/RIF såsom dessa har genomförts i nationell

rätt.

SV

L 176/376

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

114

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

4. EBA ska skapa en webbplats med länkar till varje enskild

behörig myndighets offentliggörande av administrativa sanktio­

ner enligt artikel 68 och ange den tidsperiod under vilken varje

medlemsstat offentliggör administrativa sanktioner.

Artikel 70

Effektiv tillämpning av sanktioner och de behöriga

myndigheternas utövande av befogenheter att utdöma

sanktioner

Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna, när

de fastställer typen av administrativa sanktioner eller andra ad­

ministrativa åtgärder och nivån på administrativa sanktions­

avgifter, beaktar alla relevanta omständigheter, bland annat föl­

jande, där så är lämpligt:

a) Överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet.

b) Graden av ansvar hos den fysiska eller juridiska person som

gjort sig skyldig till överträdelsen.

c) Den finansiella ställningen för den fysiska eller juridiska per­

son som gjort sig skyldig till överträdelsen, som den indike­

ras genom exempelvis en juridisk persons totala omsättning

eller en fysisk persons årsinkomst.

d) Omfattningen av de vinster som erhållits eller av förluster

som undvikits av den fysiska eller juridiska person som har

gjort sig skyldig till överträdelsen, i den mån de kan bestäm­

mas.

e) Förluster för tredje parter orsakade av överträdelsen, i den

mån de kan fastställas.

f) Viljan hos den fysiska eller juridiska person som har gjort sig

skyldig till överträdelsen att samarbeta med den behöriga

myndigheten.

g) Tidigare överträdelser av den fysiska eller juridiska person

som har gjort sig skyldig till överträdelsen.

h) Överträdelsens eventuella konsekvenser för det finansiella

systemet.

Artikel 71

Rapportering av överträdelser

1. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna

etablerar effektiva och tillförlitliga mekanismer för att upp­

muntra rapportering av potentiella eller faktiska överträdelser

av nationella bestämmelser om införlivande av detta direktiv

och förordning (EU) nr 575/2013 till de behöriga myndighe­

terna.

2. Bland de mekanismer som avses i punkt 1 ska minst

följande ingå:

a) Särskilda förfaranden för mottagande av rapporter om över­

trädelser och uppföljning av dem.

b) Lämpligt skydd för anställda i institut som rapporterar om

överträdelser begångna inom institutet mot åtminstone re­

pressalier, diskriminering och andra former av missgynnande

behandling.

c) Skydd av personuppgifter både för den person som rappor­

terar överträdelser och den fysiska person som påstås vara

ansvarig för en överträdelse, i enlighet med direktiv

95/46/EG.

d) Tydliga regler som under alla omständigheter ser till att

konfidentialiteten för den person som rapporterar om över­

trädelser begångna inom institutet garanteras, såvida inte

offentliggörande i enlighet med nationell lagstiftning krävs

i samband med ytterligare utredningar eller efterföljande

rättsliga förfaranden.

3. Medlemsstaterna ska kräva att instituten har inrättat lämp­

liga rutiner för att deras anställda ska kunna rapportera om

överträdelser internt genom en särskild, oberoende och själv­

ständig kanal.

En sådan kanal får även tillhandahållas genom förfaranden som

föreskrivs av arbetsmarknadens parter. Samma skydd som avses

i punkt 2 b, c och d ska gälla.

Artikel 72

Rätt att överklaga

Medlemsstaterna ska se till att de beslut och åtgärder som vidtas

för att följa lagar och andra författningar som har antagits i

enlighet med detta direktiv eller förordning (EU) nr 575/2013

kan överklagas. Medlemsstaterna ska också se till att det går att

överklaga underlåtenhet att fatta ett beslut inom sex månader

från inlämnandet av en auktorisationsansökan som innehåller

alla de uppgifter som krävs enligt av nationella bestämmelser

om genomförande av detta direktiv.

KAPITEL 2

Granskningsprocesser

A v s n i t t I

I n t e r n p r o c e s s f ö r b e d ö m n i n g a v k a p i t a l ­

b e h o v

Artikel 73

Internt kapital

Instituten ska ha infört sunda, effektiva och heltäckande strate­

gier och processer för att fortlöpande värdera och upprätthålla

internt kapital som till belopp, slag och fördelning enligt deras

uppfattning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de

risker som de är eller kan bli exponerade för.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/377

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

115

Dessa strategier och processer ska regelbundet ses över internt

så att det kan säkerställas att de fortsätter att vara heltäckande

och stå i proportion till arten och omfattningen av det berörda

institutets verksamhet samt dess komplexitet.

A v s n i t t I I

S t y r f o r m e r , p r o c e s s e r o c h r u t i n e r i i n s t i ­

t u t

U n d e r a v s n i t t 1

A l l m ä n n a p r i n c i p e r

Artikel 74

Planer för intern styrning, återhämtning, rekonstruktion

1. Instituten ska ha en robust företagsstyrning, i vilket ingår

en tydlig organisationsstruktur med väldefinierade, genomlysta

och konsekventa ansvarskedjor, effektiva processer för att iden­

tifiera, hantera, övervaka och rapportera risker som institutet är

eller kan bli exponerat för, tillfredsställande metoder för intern

kontroll, inklusive sunda administrations- och redovisningsruti­

ner, samt ersättningspolicy och ersättningspraxis som är för­

enliga med och främjar sund och effektiv riskhantering.

2. De styrformer, processer och metoder som avses i punkt 1

ska vara heltäckande och stå i proportion till karaktären, om­

fattningen och komplexiteten hos de inneboende riskerna i af­

färsmodellen och institutets verksamhet. De tekniska kriterier

som fastställs i artiklarna 76–95 ska beaktas.

3. EBA ska utfärda riktlinjer för de styrformer, processer och

metoder som avses i punkt 1, i enlighet med punkt 2.

4. De behöriga myndigheterna ska se till att det upprättas

planer för återhämtning för återställande av ett instituts finan­

siella ställning, efter en kraftig försämring, samt planer för re­

konstruktion och avveckling. I enlighet med proportionalitets­

principen får kraven på ett institut att utarbeta, upprätthålla och

uppdatera planer för återhämtning och på en rekonstruktions­

myndighet att, efter samråd med den behöriga myndigheten,

utarbeta planer för rekonstruktion och avveckling sänkas om

de behöriga myndigheterna, efter att ha hört det nationella

makrotillsynsorganet, anser att ett specifikt instituts fallis­

semang, bland annat på grund av dess storlek, affärsmodell eller

dess grad av sammanlänkning med andra institut eller med det

finansiella systemet i allmänhet, inte kommer att påverka de

finansiella marknaderna, andra institut eller finansieringsvill­

koren negativt.

Instituten ska nära samarbeta med rekonstruktionsmyndigheter

och ska i enlighet med proportionalitetsprincipen tillhandahålla

dem all information som krävs för att förbereda och utarbeta

genomförbara planer för rekonstruktion av instituten, där det

läggs fram olika alternativ till en rekonstruktion under ordnade

former i samband med fallissemang.

I enlighet med artikel 25 i förordning (EU) nr 1093/2010 ska

EBA bidra till och delta i utvecklingen och samordningen av

effektiva och konsekventa planer för återhämtning, rekonstruk­

tion och avveckling.

EBA ska i detta sammanhang informeras om, och ska ha rätt att

delta i, möten om utvecklingen och samordningen av planer för

återhämtning, rekonstruktion och avveckling. När sådana möten

eller sådan verksamhet äger rum ska EBA i förväg fullt ut infor­

meras om anordnandet av sådana möten, om de huvudfrågor

som ska diskuteras och om den verksamhet ska beaktas.

Artikel 75

Tillsyn över ersättningspolicy

1. De behöriga myndigheterna ska samla in den information

som offentliggjorts i enlighet med de kriterier för offentliggö­

rande som fastställs i artikel 450.1 g, h och i i förordning (EU)

nr 575/2013 och ska använda den för att jämföra ersättnings­

trender och ersättningspraxis. De behöriga myndigheterna ska

lämna denna information till EBA.

2. EBA ska utfärda riktlinjer för sund ersättningspolicy som

är i överensstämmelse med principerna i artiklarna 92–95.

Riktlinjerna ska beakta principerna om sund ersättningspolicy

enligt kommissionens rekommendation 2009/384/EG av den

30 april 2009 om ersättningspolicy inom finanstjänstesek­

torn ( 1 ).

Esma ska i nära samarbete med EBA utarbeta riktlinjer om

ersättningspolicy för personalkategorier som deltar i tillhanda­

hållandet av investeringstjänster och investeringsverksamhet i

den mening som avses i artikel 4.1.2 i direktiv 2004/39/EG.

EBA ska använda informationen som den mottagit från behö­

riga myndigheter i enlighet med punkt 1 som riktmärke för

ersättningstrender och praxis på unionsnivå.

3. De behöriga myndigheterna ska samla in information om

antalet fysiska personer vid varje institut som erhåller en ersätt­

ning på minst 1 miljon EUR per räkenskapsår, och deras arbets­

uppgifter, vilket affärsområde det rör sig om samt ersättningens

beståndsdelar såsom lön, rörlig ersättning, långsiktiga förmåner

och pensionsavsättningar. Denna information ska överlämnas

till EBA som ska offentliggöra den i ett gemensamt rappor­

teringsformat uppdelat efter hemmedlemsstat. EBA kan utarbeta

riktlinjer för att underlätta tillämpningen av denna punkt och

säkerställa enhetligheten hos den information som samlas in.

SV

L 176/378

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

( 1 ) EUT L 120, 15.5.2009, s. 22.

116

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

U n d e r a v s n i t t 2

T e k n i s k a k r i t e r i e r f ö r o r g a n i s a t i o n o c h r i s k ­

h a n t e r i n g

Artikel 76

Riskhantering

1. Medlemsstaterna ska se till att ledningsorganet godkänner

och regelbundet ser över strategier och riktlinjer för att ta på

sig, hantera, övervaka och reducera de risker som instituten är

eller kan bli exponerade för, bl.a. de risker som är en följd av

det makroekonomiska klimat i vilket de verkar i förhållande till

konjunkturcykelns olika faser.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att ledningsorganet ägnar

tillräcklig tid till beaktande av riskfrågor. Ledningsorganet ska

aktivt delta i och se till att tillräckliga resurser avsätts för han­

teringen av alla de väsentliga risker som omfattas av detta di­

rektiv och Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 575/2013 samt i värderingen av tillgångar och användningen

av externa kreditbetyg och interna modeller för dessa risker.

Institutet ska upprätta rapporteringsvägar till ledningsorganet

som täcker alla väsentliga risker och strategier för riskhantering

samt ändringar av dessa.

3. Medlemsstaterna ska se till att institut som är betydande i

fråga om storlek, intern organisation och verksamhetens art,

omfattning och komplexitet inrättar en riskkommitté som ska

bestå av ledamöter i ledningsorganet som inte innehar någon

verkställande funktion vid det berörda institutet. Riskkommit­

téns medlemmar ska ha lämpliga kunskaper och färdigheter

samt lämplig sakkunskap för att till fullo förstå och kunna

övervaka institutets riskstrategi och riskaptit.

Riskkommittén ska fungera som rådgivare för ledningsorganet

när det gäller institutets samlade nuvarande och framtida risk­

aptit och riskstrategi och bistå ledningsorganet i dess övervak­

ning av den verkställande ledningens genomförande av strate­

gin. Ledningsorganet ska behålla det övergripande riskansvaret.

Riskkommittén ska se till att priset på skulder och tillgångar

som erbjuds kunderna till fullo beaktar institutens affärsmodell

och riskstrategi. Om priserna inte korrekt återspeglar riskerna i

enlighet med affärsmodellen och riskstrategin ska riskkommit­

tén förelägga ledningsorganet en åtgärdsplan.

De behöriga myndigheterna får tillåta att ett institut som inte

betraktas som betydande enligt första stycket kombinerar risk­

kommittén med den revisionskommitté som avses i artikel 41 i

direktiv 2006/43/EG. Medlemmarna i en kombinerad kommitté

ska ha de kunskaper, de färdigheter och den sakkunskap som

krävs för både riskkommittén och revisionskommittén.

4. Medlemsstaterna ska se till att ledningsorganet i sin till­

synsfunktion och riskkommittén, om en sådan har inrättats, har

tillräcklig tillgång till information om institutets risksituation

och, om så krävs och är lämpligt, till riskhanteringsfunktionen

och till extern expertis.

Ledningsorganet i sin tillsynsfunktion och riskkommittén, om

en sådan har inrättats, ska fastställa arten, mängden, formatet

och frekvensen när det gäller den riskinformation som det eller

den ska få ta emot. För att bistå vid upprättandet av en sund

ersättningspolitik och ersättningspraxis ska riskkommittén, utan

att det påverkar ersättningskommitténs uppgifter, undersöka

huruvida incitamenten i ersättningssystemet tar hänsyn till risk,

kapital, likviditet samt sannolikhet och tidpunkt för resultat.

5. Medlemsstaterna ska, i enlighet med rimlighetskravet i

artikel 7.2 i kommissionens direktiv 2006/73/EG ( 1 ), se till att

instituten har en riskhanterings funktion som är oberoende av

de operativa funktionerna och som har tillräcklig auktoritet och

ställning samt tillräckliga resurser och möjligheter att vända sig

direkt till ledningsorganet.

Medlemsstaterna ska se till att riskhanteringsfunktionen ser till

att alla betydande risker identifieras, mäts och blir korrekt rap­

porterade. De ska se till att riskhanteringsfunktionen aktivt del­

tar i utarbetandet av institutets riskstrategi och i alla betydande

riskhanteringsbeslut och att den kan lämna en fullständig syn på

alla slags risker som gäller för institutet.

Medlemsstaterna ska vid behov se till att riskhanteringsfunktio­

nen kan rapportera direkt till ledningsorganet i dess tillsyns­

funktion, oberoende av den verkställande ledningen, och när

så är lämpligt ta upp problem och varna ledningsorganet i

situationer med särskild riskutveckling som påverkar eller kan

komma att påverka institutet, utan att detta inverkar på led­

ningsorganets ansvar, både i dess tillsynsfunktion och/eller led­

ningsfunktion, i enlighet med detta direktiv och Europaparla­

mentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013.

Den som leder riskhanteringsfunktionen ska vara en oberoende

högre chef med särskilt ansvar för riskhanteringsfunktionen.

Om institutet har en verksamhet vars art, omfattning och kom­

plexitet inte motiverar att det finns en speciellt utsedd person,

kan en annan högre befattningshavare inom institutet sköta

uppdraget, förutsatt att det inte förekommer intressekonflikter.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/379

( 1 ) Kommissionens direktiv 2006/73/EG av den 10 augusti 2006 om

genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv

2004/39/EG vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksam­

heten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det

direktivet (EUT L 241, 2.9.2006, s. 26).

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

117

Den som leder riskhanteringsfunktionen ska inte kunna avsättas

utan att ledningsorganet i dess tillsynsfunktion godkänner detta

och ska vid behov kunna vända sig direkt till ledningsorganet i

dess tillsynsfunktion.

Tillämpningen av detta direktiv ska inte påverka tillämpningen

av direktiv 2006/73/EG på värdepappersföretag.

Artikel 77

Interna metoder för beräkning av kapitalbaskraven

1. De behöriga myndigheterna ska uppmuntra institut som

är betydande i fråga om storlek, intern organisation och verk­

samhetens art, omfattning och komplexitet att bygga upp intern

kapacitet för kreditriskbedömning och öka användningen av

den internmetod som används för beräkning av kapitalbaskra­

ven för kreditrisk när exponeringar är betydande i absoluta

termer och de samtidigt har ett stort antal betydande motparter.

Denna artikel ska inte påverka uppfyllandet av kriterierna i del 3

avdelning I kapitel 3 avsnitt 1 i förordning (EU) nr 575/2013.

2. De behöriga myndigheterna ska, med beaktande av arten,

omfattningen och komplexiteten hos institutens verksamhet,

övervaka att de inte uteslutande eller slentrianmässigt förlitar

sig på externa kreditbetyg vid bedömningen av en enhets eller

ett finansiellt instruments kreditvärdighet.

3. De behöriga myndigheterna ska, med beaktande av deras

storlek och interna organisation samt arten, omfattningen och

komplexiteten hos ett instituts verksamhet, uppmuntra dem att

bygga upp specifik intern kapacitet för riskbedömning och öka

användningen av de interna modeller som används för beräk­

ning av kapitalbaskraven för specifik risk för skuldinstrument i

handelslagret, tillsammans med interna modeller för beräkning

av kapitalbaskraven för fallissemangs- och migrationsrisker när

deras exponeringar för specifika risker är betydande i absoluta

termer och de har ett stort antal betydande positioner i skuld­

instrument från olika emittenter.

Denna artikel ska inte påverka uppfyllandet av kriterierna i del

tre avdelning IV kapitel 5 avsnitten 1–5 i förordning (EU)

nr 575/2013.

4. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn

i syfte att ytterligare definiera vad som avses med ”när expone­

ringar mot specifik risk är betydande i absoluta termer” i punkt

3 första stycket samt tröskelvärdena för stort antal betydande

motparter eller nettopositioner i skuldinstrument från olika

emittenter.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för

tillsyn till kommissionen senast den 1 januari 2014.

Kommissionen ges befogenhet att anta de tekniska standarder

för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna

10-14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 78

Tillsynsmyndigheternas riktmärkning av interna metoder

för beräkning av kapitalbaskraven

1. De behöriga myndigheterna ska se till att institut som till­

låts använda interna metoder för beräkning av riskvägda expo­

neringsbelopp eller kapitalbaskrav med undantag av operativ

risk, rapporterar resultaten av beräkningen av sina interna me­

toder för sina exponeringar eller positioner som ingår i referens­

portföljerna. Instituten ska med lämpliga intervaller och minst

en gång om året tillhandahålla de behöriga myndigheterna re­

sultaten av beräkningarna, tillsammans med en förklaring avse­

ende de metoder som de bygger på.

2. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten till­

handahåller de behöriga myndigheterna och EBA resultaten av

de beräkningar som avses i punkt 1 i enlighet med den mall

som EBA har tagit fram i överensstämmelse med punkt 8. Om

de behöriga myndigheterna väljer att utveckla specifika portföl­

jer ska de göra detta i samråd med EBA och se till att instituten

rapporterar resultaten av beräkningarna separat från resultaten

av beräkningarna för EBA-portföljerna.

3. De behöriga myndigheterna ska på grundval av den infor­

mation som instituten tillhandahållit enligt punkt 1 övervaka de

olika beräkningar av riskvägda exponeringsbelopp eller i före­

kommande fall kapitalbaskrav, med undantag av operativ risk,

för exponeringar eller transaktioner i referensportföljen som

gjorts i enlighet med dessa instituts interna metoder. De behö­

riga myndigheterna ska minst en gång om året göra en bedöm­

ning av dessa metoders kvalitet, med särskild hänsyn till följan­

de:

a) De metoder som uppvisar betydande skillnader i kapitalbas­

kraven för samma exponering.

b) De metoder där det finns särskilt stora eller små skillnader,

och också om det föreligger betydande och systematiska

underskattningar av kapitalbaskraven.

EBA ska ta fram en rapport för att bistå de behöriga myndig­

heterna vid bedömningen av de interna metodernas kvalitet på

grundval av den information som avses i punkt 2.

SV

L 176/380

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

118

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

4. Om vissa institut avviker mycket från majoriteten eller om

det råder minimal enhetlighet i metoderna som leder till stora

variationer i resultaten, ska de behöriga myndigheterna under­

söka orsakerna till detta och vidta korrigerande åtgärder, om det

klart kan fastställas att ett instituts metoder leder till en under­

skattning av kapitalbaskraven som inte kan tillskrivas skillnader

i exponeringarnas eller positionernas underliggande risker.

5. De behöriga myndigheterna ska se till att deras beslut om

lämpligheten av de korrigerande åtgärderna enligt punkt 4 re­

spekterar principen att sådana åtgärder måste upprätthålla må­

len i en intern metod och därför inte

a) leder till en standardisering eller prioriterade metoder,

b) skapar felaktiga incitament, eller

c) ger upphov till flockbeteende.

6. EBA får utfärda riktlinjer och rekommendationer i enlighet

med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 om den anser

att sådana behövs på basis av de uppgifter och bedömningar

som avses i punkterna 2 och 3 i den här artikeln för att för­

bättra tillsynsmetoderna eller institutens praxis när det gäller

interna metoder.

7. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn

för att specificera

a) förfaranden för utbyte av bedömningar i enlighet med punkt

3 mellan de behöriga myndigheterna och med EBA,

b) standarder för de behöriga myndigheternas bedömningar en­

ligt punkt 3.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för

tillsyn till kommissionen senast den 1 januari 2014.

Kommissionen delegeras befogenhet att anta de tekniska stan­

darder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med

artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

8. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge­

nomförande för att ange

a) den mall, de definitioner och de it-lösningarna som ska till­

lämpas i unionen för den rapportering som avses i punkt 2,

b) den referensportfölj eller de referensportföljer som avses i

punkt 1.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för

genomförande till kommissionen senast den 1 januari 2014.

Kommissionen ges befogenhet att anta de tekniska standarder

för genomförande som avses i första stycket i enlighet med

artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

9. Kommissionen ska senast den 1 april 2015 och efter

samråd med EBA lägga fram en rapport för Europaparlamentet

och rådet om hur riktmärkningen av de interna metoderna

fungerar, inbegripet deras tillämpningsområde. Vid behov ska

rapporten åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

Artikel 79

Kreditrisk och motpartsrisk

De behöriga myndigheterna ska säkerställa att

a) kreditgivningen är baserad på sunda och väldefinierade kri­

terier och att processen för att godkänna, ändra, förnya och

återfinansiera krediter är klart fastställd,

b) instituten har interna metoder som gör att de kan bedöma

kreditrisken för exponeringar för enskilda gäldenärer, säker­

heter och värdepapperiseringspositioner såväl som kreditris­

ken på portföljnivå; De interna metoderna får framför allt

inte uteslutande eller slentrianmässigt utgå från externa kre­

ditbetyg; I fall där kapitalbaskraven baserar sig på värdering

som görs av ett externt kreditvärderingsinstitut eller baserar

sig på det faktum att en exponering inte har värderats, ska

detta inte innebära att instituten inte behöver beakta annan

relevant information för att fastställa tilldelningen av internt

kapital,

c) den löpande förvaltningen och övervakningen av de olika

kreditriskbärande portföljerna och exponeringarna för insti­

tutet, inklusive för identifiering och hantering av pro­

blemkrediter och genomförande av behövliga värderegle­

ringar och avsättningar, bedrivs genom effektiva system,

d) kreditportföljerna har en lämplig diversifiering med hänsyn

till kreditinstitutets målmarknader och övergripande kredit­

strategi.

Artikel 80

Kvarstående risk

De behöriga myndigheterna ska se till att risken för att kredit­

institutets godkända kreditriskreducerande tekniker visar sig

vara mindre effektiva än förväntat åtgärdas och kontrolleras

genom bland annat skriftliga riktlinjer och förfaranden.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/381

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

119

Artikel 81

Koncentrationsrisk

De behöriga myndigheterna ska se till att koncentrationsrisker

som uppstår till följd av exponering mot varje motpart, inklu­

sive centrala motparter, grupper av motparter med inbördes

anknytning och motparter inom samma ekonomiska sektor,

geografiska region eller samma verksamhet eller råvara samt till­

lämpning av metoder för kreditriskreducering, särskilt inklusive

risker i samband med stora indirekta kreditexponeringar såsom

en enda emittent av säkerheter, åtgärdas och kontrolleras, in­

klusive genom skriftliga riktlinjer och förfaranden.

Artikel 82

Värdepapperiseringsrisk

1. De behöriga myndigheterna ska se till att risker som upp­

kommer till följd av värdepapperiseringstransaktioner där kredit­

instituten är investerare, originator eller medverkande institut,

inbegripet anseenderisker som kan uppstå i förbindelse med

komplexa strukturer och produkter, utvärderas och åtgärdas

genom lämpliga strategier och förfaranden för att säkerställa

att transaktionens ekonomiska innehåll avspeglas fullständigt i

riskbedömningen och ledningens beslut.

2. De behöriga myndigheterna ska se till att likviditetsplaner

för att åtgärda effekterna av både planerad och förtida amorte­

ring finns vid de kreditinstitut som genomför rullande vär­

depapperisering med bestämmelser om förtida amortering.

Artikel 83

Marknadsrisk

1. De behöriga myndigheterna ska se till att riktlinjer och

processer införs för identifiering, mätning och hantering av

alla väsentliga källor till och effekter av marknadsrisker.

2. När en kort position förfaller före en lång position ska de

behöriga myndigheterna se till att instituten också vidtar åtgär­

der mot risken för likviditetsbrist.

3. Det interna kapitalet ska vara tillräckligt för betydande

marknadsrisker som inte är föremål för ett kapitalbaskrav.

Institut som vid beräkning av kapitalbaskraven för positionsrisk

enligt del tre avdelning IV kapitel 2 i förordning (EU) nr

575/2013 har nettat sina positioner i en eller flera av de aktie­

slag som utgör en aktieindextermin mot en eller flera positioner

i aktieindexterminen eller andra aktieindexprodukter, ska ha till­

räckligt internt kapital för att täcka basrisken för förluster or­

sakade av att terminernas eller andra produkters värde inte

varierar på precis samma sätt som de ingående aktierna, och

instituten ska också ha sådant tillräckligt internt kapital när de

har motstående positioner i aktieindexterminer som inte är

identiska med avseende på förfallotidpunkt eller sammansätt­

ning eller bådadera.

När institut använder behandlingen enligt artikel 345 i förord­

ning (EU) nr 575/2013 ska de se till att de har tillräckligt

internt kapital mot risken för förluster som finns mellan tid­

punkten för det ursprungliga åtagandet och följande arbetsdag.

Artikel 84

Ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret

De behöriga myndigheterna ska se till att instituten inför system

för identifiering, värdering och hantering av risker från poten­

tiella ändringar av räntesatser som påverkar institutets verksam­

het utanför handelslagret.

Artikel 85

Operativ risk

1. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten till­

lämpar riktlinjer och processer för att utvärdera och hantera

exponeringen för operativa risker, även fråga om modellrisk

och för att täcka extrema händelser med stor inverkan på in­

stitutets verksamhet. Instituten ska ange vad som utgör operativ

risk vid tillämpningen av dessa riktlinjer och processer.

2. De behöriga myndigheterna ska se till att det finns bered­

skaps- och affärskontinuitetsplaner för att säkerställa ett kredit­

instituts förmåga att fortlöpande bedriva sin verksamhet och

begränsa förlusterna vid en allvarlig störning i verksamheten.

Artikel 86

Likviditetsrisk

1. De behöriga myndigheterna ska se till att det finns robusta

strategier, riktlinjer, processer och system för identifiering, mät­

ning, hantering och övervakning av likviditetsrisker över lämp­

liga tidsspann, inklusive intradag, för att säkerställa att instituten

håller likviditetsbuffertar på adekvat nivå. Dessa strategier,

riktlinjer, processer och system ska anpassas efter olika affärs­

områden, valutor, filialer och juridiska personer och de ska

omfatta adekvata mekanismer för allokering av likviditetskost­

nader, vinster och risker.

2. De strategier, riktlinjer, processer och system som avses i

punkt 1 ska vara proportionella i förhållande till institutets

komplexitet, riskprofil och verksamhet och den risktolerans

som fastställts av ledningsorganet, och återspegla institutets be­

tydelse i varje medlemsstat där det bedriver verksamhet. Insti­

tuten ska underrätta samtliga berörda affärsområden om risk­

toleransen.

3. De behöriga myndigheterna ska, med beaktande av arten,

omfattningen och komplexiteten hos deras verksamhet, se till

att instituten har likviditetsriskprofiler som är förenliga med och

inte går utöver vad som krävs för ett välfungerande och robust

system.

SV

L 176/382

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

120

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

De behöriga myndigheterna ska övervaka utvecklingen när det

gäller likviditetsriskprofiler, till exempel produktdesign och vo­

lymer, riskhantering, finansieringspolitik och finansieringskon­

centration.

De behöriga myndigheterna ska vidta effektiva åtgärder om den

utveckling som avses i andra stycket kan leda till instabilitet

inom enskilda institut eller hela systemet.

De behöriga myndigheterna ska informera EBA om alla åtgärder

som vidtagits i enlighet med tredje stycket.

EBA ska, när det är lämpligt, utfärda rekommendationer i en­

lighet med förordning (EU) nr 1093/2010.

4. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten tar

fram metoder för identifiering, mätning, hantering och övervak­

ning av finansieringspositioner. Dessa metoder ska omfatta nu­

varande och förväntade väsentliga kassaflöden i och från till­

gångar, skulder och poster utanför balansräkningen inklusive

ansvarsförbindelser och den eventuella effekten på anseenderis­

ken.

5. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten skiljer

mellan tillgångar som är pantsatta och icke-pantsatta tillgångar

som är ständigt tillgängliga, framför allt i krissituationer. De ska

också se till att instituten tar hänsyn till den juridiska person där

tillgångarna ligger, det land där tillgångarna enligt lag är regi­

strerade antingen i ett register eller på ett konto samt deras

godtagbarhet, och de ska övervaka hur tillgångarna snabbt

kan mobiliseras.

6. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten också

beaktar de befintliga juridiska, tillsynsmässiga och operativa be­

gränsningarna för potentiella överföringar av likviditet och icke-

pantsatta tillgångar mellan olika enheter, såväl inom som utom

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

7. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten beak­

tar olika verktyg för likviditetsriskreducering, inbegripet system

med gränsvärden och likviditetsbuffertar för att kunna motstå

ett brett urval olika stresshändelser, och en tillräckligt diversi­

fierad finansieringsstruktur och tillgång till finansieringskällor.

Dessa arrangemang ska granskas regelbundet.

8. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten beak­

tar alternativa scenarier för likviditetspositioner och riskreduce­

ring och ser över de antaganden som ligger bakom beslut gäl­

lande finansieringspositionen åtminstone en gång om året. I

dessa syften ska alternativa scenarier särskilt beakta poster utan­

för balansräkningen och andra ansvarsförbindelser, inklusive

sådana som avser specialföretag för värdepapperisering eller an­

dra specialföretag som avses i förordning (EU) nr 575/2013,

gentemot vilka institutet agerar som medverkande institut eller

tillhandahåller ett väsentligt likviditetsstöd.

9. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten beak­

tar den potentiella effekten av institutspecifika, marknadsomfat­

tande och kombinerade alternativa scenarier. Olika tidsperioder

och olika grader av stressförhållanden ska beaktas.

10. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten ju­

sterar sina strategier, interna riktlinjer och gränsvärden för lik­

viditetsrisker och utarbetar effektiva krisplaner med beaktande

av resultatet av de alternativa scenarier som avses i punkt 8.

11. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten har

likviditetsåterställningsplaner med tillbörliga strategier och

lämpliga genomförandeåtgärder som kan sättas in vid eventuella

likviditetsbortfall, även för filialer som är etablerade i en annan

medlemsstat. De behöriga myndigheterna ska se till att dessa

planer testas av instituten åtminstone en gång om året, upp­

dateras på grundval av resultatet av de alternativa scenarier som

avses i punkt 8 och rapporteras till och godkänns av den verk­

ställande ledningen så att motsvarande justeringar kan göras av

interna riktlinjer och processer. Instituten ska vidta de nödvän­

diga operativa åtgärderna på förhand för att säkerställa att pla­

nerna för återhämning av likviditet kan genomföras omedelbart.

För kreditinstitut ska sådana operativa steg inbegripa innehav av

säkerheter som är omedelbart tillgängliga för centralbanksfinan­

siering. I detta ingår att vid behov hålla säkerheter i en annan

medlemsstats valuta eller valutan i ett tredjeland som kredit­

institutet har exponering mot och, när det är operativt nödvän­

digt, inom en värdmedlemsstats territorium eller ett tredjelands

territorium vars valuta institutet har exponering mot.

Artikel 87

Risk för alltför låg bruttosoliditet

1. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten har

riktlinjer och processer för identifiering, hantering och övervak­

ning av risken för alltför låg bruttosoliditet. Som mått för att

bedöma om det föreligger en alltför låg bruttosoliditet ska bland

annat användas den bruttosoliditet som fastställts i enlighet med

artikel 429 i förordning (EU) nr 575/2013 och obalanser mel­

lan tillgångar och skulder.

2. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten han­

terar risken för en alltför låg bruttosoliditet genom försiktighets­

tänkande där tillbörlig hänsyn tas till potentiella ökningar av

risken för alltför låg bruttosoliditet orsakad av minskningar av

institutets kapitalbas genom förväntade eller inträffade förluster,

beroende på de tillämpliga redovisningsreglerna. För detta ska

instituten kunna klara av en rad olika stresshändelser som rör

risken för alltför låg bruttosoliditet.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/383

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

121

U n d e r a v s n i t t 3

S t y r n i n g

Artikel 88

Styrningsformer

1. Medlemsstaterna ska se till att ledningsorganet definierar,

övervakar och är ansvarigt för genomförandet av de styrnings­

former som ska säkerställa en effektiv och ansvarsfull ledning av

ett institut, i vilket ingår åtskillnad av arbetsuppgifter inom

organisationen och förebyggande av intressekonflikter.

Dessa styrningsformer ska vara förenliga med följande principer:

a) Ledningsorganet måste ha det övergripande ansvaret för in­

stitutet och godkänna och övervaka genomförandet av insti­

tutets strategiska mål, riskstrategi och interna styrning.

b) Ledningsorganet måste säkerställa integriteten hos systemen

för redovisning och finansiell rapportering, inbegripet finan­

siella och operativa kontroller, efterlevnad av lagstiftningen

och relevanta standarder.

c) Ledningsorganet måste övervaka processerna för infor­

mationsgivning och kommunikation.

d) Ledningsorganet måste ansvara för en effektiv övervakning

av den verkställande ledningen.

e) Ordföranden i ledningsorganet i sin tillsynsfunktion avseende

ett institut, får inte samtidigt vara verkställande direktör i

samma institut, om inte detta har motiverats av institutet

och godkänts av de behöriga myndigheterna.

Medlemsstaterna ska se till att ledningsorganet övervakar och

periodiskt utvärderar effektiviteten hos institutets styrnings­

system och vidtar lämpliga åtgärder för att ta itu med eventuella

brister.

2. Medlemsstaterna ska se till att institut som är betydande i

fråga om storlek, intern organisation och verksamhetens art,

omfattning och komplexitet inrättar en nomineringskommitté

som består av ledamöter i ledningsorganet som inte innehar

någon verkställande funktion vid det berörda institutet.

Nomineringskommittén ska

a) hitta och för godkännande av ledningsorganet eller bolags­

stämman rekommendera kandidater för lediga platser i led­

ningsorganet, bedöma den samlade kompetens, kunskap,

mångfald och erfarenhet som finns i ledningsorganet och

utarbeta en beskrivning av de uppgifter som den lediga pos­

ten innefattar och den kompetens som krävs samt bedöma

den förväntade tidsinsatsen,

Därutöver ska nomineringskommittén besluta om målet för

representation av det underrepresenterade könet i lednings­

organet och utarbeta en policy för hur antalet personer med

det underrepresenterade könet i ledningsorganet kan ökas så

att målet uppnås; Målet, policyn och dess genomförande ska

offentliggöras i enlighet med artikel 435.2 c i förordning

(EU) nr 575/2013,

b) regelbundet och minst en gång per år utvärdera lednings­

organets storlek, sammansättning och prestation och ge led­

ningsorganet rekommendationer till ändringar,

c) regelbundet och minst en gång per år utvärdera kunskaper,

färdigheter och erfarenheter hos enskilda ledamöter i led­

ningsorganet och hos ledningsorganet som helhet, och rap­

portera detta till ledningsorganet,

d) regelbundet granska ledningsorganets policy för val och ut­

nämning till den verkställande ledningen och lämna rekom­

mendationer till ledningsorganet.

I sitt arbete ska nomineringskommittén i största möjliga ut­

sträckning och fortlöpande beakta behovet av att se till att led­

ningsorganets beslutsfattande inte domineras av en person eller

en liten grupp personer på ett sätt som kan skada institutets

övergripande intressen.

Nomineringskommittén ska ha rätt att använda alla slags resur­

ser som den bedömer vara lämpliga, inklusive extern rådgivning,

och ska få lämplig finansiering för detta ändamål.

När ledningsorganet enligt nationell rätt inte har behörighet att

välja och utnämna sina ledamöter, ska denna punkt inte vara

tillämplig.

Artikel 89

Rapportering per land

1. Från och med den 1 januari 2015 ska medlemsstaterna

kräva att varje institut årligen, för varje medlemsstat och tredje­

land där det är etablerat, och för räkenskapsåret offentliggör

följande information på gruppnivå:

a) Namn, verksamhetens art och geografiskt område.

SV

L 176/384

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

122

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

b) Omsättning.

c) Antal anställda i heltidsekvivalenter.

d) Resultat före skatt.

e) Skatt på resultatet.

f) Statliga subventioner.

2. Utan hinder av punkt 1 ska medlemsstaterna kräva att

instituten för första gången den 1 juli 2014 offentliggör den

information som avses i punkt 1 a, b och c.

3. Senast den 1 juli 2014 ska alla globala systemviktiga

institut som godkänts inom unionen, som fastställts internatio­

nellt, överlämna den information som avses i punkt 1 d, e och f

till kommissionen på konfidentiell basis. Kommissionen ska,

efter samråd med EBA, Eiopa och Esma, beroende på vad

som är lämpligt, göra en allmän bedömning av potentiella ne­

gativa ekonomiska effekter av offentliggörandet av denna typ av

information, inklusive påverkan på konkurrenskraften, investe­

ringar, kreditmöjligheter och det finansiella systemets stabilitet.

Kommissionen ska överlämna sin rapport till Europaparlamen­

tet och rådet senast den 31 december 2014.

Om kommissionens rapport påvisar större negativa effekter ska

kommissionen överväga att lägga fram lämpliga lagstiftnings­

förlag om en ändring av kraven på offentliggörande enligt

punkt 1 och får, i enlighet med artikel 145 h, besluta att ge

uppskov med dessa krav. Kommissionen ska se över om det är

nödvändigt att förlänga detta uppskov varje år.

4. Den information som avses i punkt 1 ska granskas i

enlighet med direktiv 2006/43/EG och ska om möjligt offent­

liggöras som en bilaga till årsredovisningen eller i tillämpliga fall

till de konsoliderade räkenskaperna för den berörda institutio­

nen.

5. I den mån framtida lagstiftningsakter i unionen om krav

på offentliggörande som går utöver vad som anges i denna

artikel, ska denna artikel inte längre vara tillämplig och ska i

enlighet därmed utgå.

Artikel 90

Offentliggörande av avkastning på tillgångar

Instituten ska i sin årsrapport bland nyckelindikatorerna offent­

liggöra sin avkastning på tillgångar, uträknad som nettovinsten

dividerad med den totala balansräkningen.

Artikel 91

Ledningsorganet

1. Ledamöter i ledningsorganet ska alltid ha ett tillräckligt

gott anseende, tillräckliga kunskaper, färdigheter och erfarenhet

för att kunna utföra sina plikter. Ledningsorganets övergripande

sammansättning ska på ett adekvat sätt avspegla tillräckligt

breda erfarenheter. Ledamöter i ledningsorganet ska i synnerhet

uppfylla de krav som anges i punkterna 2-8.

2. Samtliga ledamöter i ledningsorganet ska avsätta tillräcklig

tid för att kunna utföra sina uppdrag i institutet.

3. Det antal uppdrag i ledningsorgan som en ledamot får

inneha samtidigt ska vara avhängigt av omständigheterna i det

enskilda fallet och arten, omfattningen och komplexiteten hos

institutets verksamhet. Om personen inte respresenterar med­

lemsstaten, får ledamöterna i ett ledningsorgan vid ett institut

som är betydande i fråga om storlek, intern organisation och

verksamhetens art, omfattning och komplexitet, får ledamöterna

i dess ledningsorgan senast från och med den 1 juli 2014

endast inneha en av följande kombinationer av uppdrag i led­

ningsorgan samtidigt

a) ett uppdrag i ledningsorgan med verkställande funktioner

och två uppdrag i ledningsorgan utan verkställande funktio­

ner,

b) fyra uppdrag i ledningsorgan utan verkställande funktioner.

4. Vid tillämpningen av punkt 3 ska följande ska räknas som

ett enda uppdrag i ledningsorgan:

a) uppdrag i ledningsorgan med eller utan verkställande funk­

tioner inom samma koncern,

b) uppdrag i ledningsorgan med eller utan verkställande funk­

tioner i

i) institut som omfattas av samma institutionella skyddsord­

ning, förutsatt att villkoren i artikel 113.7 i förordning

(EU) nr 575/2013 är uppfyllda, eller

ii) företag (inklusive icke-finansiella enheter) där institutet

har ett kvalificerat innehav.

5. Uppdrag i ledningsorgan i organisationer som inte huvud­

sakligen har kommersiellt syfte ska inte beaktas vid tillämp­

ningen av punkt 3.

6. De behöriga myndigheterna får ge en ledamot i lednings­

organet tillåtelse att inneha ytterligare ett uppdrag i ett lednings­

organ utan verkställande funktioner. De behöriga myndighe­

terna ska regelbundet informera EBA om sådana tillstånd.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/385

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

123

7. Ledningsorganet ska ha tillräckliga kunskaper, färdigheter

och erfarenheter för att kunna förstå institutets verksamhet in­

klusive de främsta riskerna.

8. Varje ledamot i ledningsorganet ska agera med ärlighet,

integritet och självständigt tänkande, för att vid behov effektivt

kunna bedöma och ifrågasätta den verkställande ledningens be­

slut och effektivt kontrollera och övervaka ledningens besluts­

fattande.

9. Instituten ska avsätta tillräckligt med personalresurser och

finansiella resurser för att introducera och utbilda ledamöter i

ledningsorganet.

10. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna ska

kräva att instituten och deras respektive nomineringskommittéer

beaktar en bred uppsättning egenskaper och kunskaper vid ut­

nämning av ledamöter till sina ledningsorgan och därför inför

en policy som främjar mångfald i ledningsorganet.

11. De behöriga myndigheterna ska samla in den infor­

mation som offentliggjorts i enlighet med artikel 435.2 c i

förordning (EU) nr 575/2013 som referenspunkt för att jämföra

metoderna för diversifiering. De behöriga myndigheterna ska

lämna denna information till EBA. EBA ska använda den infor­

mationen som referenspunkt för att jämföra metoderna för

diversifiering på unionsnivå.

12. EBA ska utfärda riktlinjer om följande:

a) Begreppet tillräcklig tid som en ledamot i ledningsorganet

ska avsätta för att kunna utföra sina uppgifter, i förhållande

till omständigheterna i det enskilda fallet och arten, omfatt­

ningen och komplexiteten hos institutets verksamhet.

b) Begreppet tillräckliga kunskaper, färdigheter och erfarenheter

i ledningsorganet som helhet, som avses i punkt 7.

c) Begreppen ärlighet, integritet och oberoende tänkande, i en­

lighet med vilka en ledamot i ledningsorganet ska agera, som

avses i punkt 8.

d) Begreppet tillräckliga personalresurser och finansiella resurser

för att introducera och utbilda ledningsorganets ledamöter,

som avses i punkt 9.

e) Begreppet diversifiering som ska beaktas vid val av ledamö­

terna i ledningsorganet, som avses i punkt 10.

EBA ska utfärda dessa riktlinjer senast den 31 december 2015.

13. Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av bestäm­

melser om arbetstagarrepresentation i ledningsorganen enligt

nationell rätt.

Artikel 92

Ersättningspolicy

1. De behöriga myndigheterna ska säkerställa att punkt 2 i

denna artikel och artiklarna 93, 94 och 95 tillämpas för institut

på grupp-, moderföretags- och dotterföretagsnivå, inklusive så­

dana som är etablerade i finansiella offshore-centrum.

2.

De behöriga myndigheterna ska se till att instituten, när de

fastställer och tillämpar sin totala ersättningspolicy, inklusive

löner och diskretionära pensionsförmåner för olika personalka­

tegorier, inbegripet den verkställande ledningen, risktagare, per­

sonal som utövar kontrollfunktioner och alla anställda vars

totala ersättning medför att de kommer i samma ersättnings­

klass som den verkställande ledningen och risktagare vars yrkes­

utövning har väsentlig inverkan på institutens riskprofil, iakttar

följande principer på ett sätt och i den omfattning som är

lämpligt med hänsyn till deras storlek, interna organisation,

verksamhetens art, omfattning och komplexitet:

a) Ersättningspolicyn är förenlig med och främjar en sund och

effektiv riskhantering, och ger inte incitament till risktagande

som går utöver institutets tolererade risknivå.

b) Ersättningspolicyn står i överensstämmelse med institutets

affärsstrategi, mål, värderingar och långsiktiga intressen och

innehåller åtgärder för att undvika intressekonflikter.

c) Institutets ledningsorgan i sin tillsynsfunktion antar och ser

regelbundet över de allmänna principerna för ersättningspoli­

cyn och ansvarar för övervakningen av dess tillämpning.

d) Genomförandet av ersättningspolicyn blir minst en gång om

året föremål för en central och oberoende intern översyn av

överensstämmelsen med de riktlinjer och metoder för ersätt­

ning som ledningsorganet i sin tillsynsfunktion har antagit.

e) Personal som utövar kontrollfunktioner är oberoende i för­

hållande till de affärsenheter de övervakar, har lämplig befo­

genhet och får ersättning i förhållande till uppnåendet av de

mål som är kopplade till deras funktion, oberoende av re­

sultatet i de affärsområden de kontrollerar.

f) Ersättningen till högre befattningshavare som ansvarar för

riskhantering och efterlevnad av lagstiftning övervakas direkt

av den ersättningskommitté som avses i artikel 95 eller, om

en sådan kommitté inte har inrättats, av ledningsorganet i

sin tillsynsfunktion.

SV

L 176/386

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

124

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

g) Ersättningspolicyn, med beaktande av nationella system för

lönebildning, innebär en tydlig åtskillnad mellan kriterierna

för fastställande av

i) fast grundlön, som i första hand bör återspegla relevant

yrkeserfarenhet och organisatoriskt ansvar enligt vad som

anges i den anställdas arbetsbeskrivning som en del av

anställningsavtalet, och

ii) rörlig ersättning, som bör återspegla en hållbar och risk­

justerad prestation samt prestation utöver det som krävs

för att uppfylla kraven i den anställdas arbetsbeskrivning

som en del av anställningsavtalet.

Artikel 93

Institut som åtnjuter statligt stöd

För institut som åtnjuter exceptionellt statligt stöd ska följande

principer gälla utöver dem som anges i artikel 92.2:

a) Rörlig ersättning är strikt begränsad till en procentandel av

nettointäkterna när denna är oförenlig med upprätthållandet

av en sund kapitalbas och det statliga stödets upphörande

inom rimlig tid.

b) De behöriga myndigheterna kräver att instituten omformar

ersättningsstrukturen på ett sätt som är förenligt med sund

riskhantering och långsiktig tillväxt, och bland annat, när det

är lämpligt, fastställer begränsningar för ersättningen till le­

damöter i institutets ledningsorgan.

c) Ingen rörlig ersättning betalas ut till ledamöter i institutets

ledningsorgan om det inte är motiverat.

Artikel 94

Ersättningens rörliga delar

1. För ersättningens rörliga delar ska följande principer gälla

utöver och på samma villkor som dem som anges i artikel 92.2:

a) Om ersättningen är prestationsbaserad ska totalbeloppet ba­

seras på en kombination av en resultatbedömning av indi­

viden och den berörda affärsenheten och institutets totala

resultat, och när individuella resultat bedöms ska både fi­

nansiella och icke-finansiella kriterier beaktas.

b) Resultatbedömningen ska göras i ett flerårigt perspektiv för

att säkerställa att bedömningsprocessen baseras på långsik­

tiga resultat och att den faktiska utbetalningen av de

resultatbaserade delarna av ersättningen fördelas över en

tidsperiod som beaktar kreditinstitutets underliggande kon­

junkturcykel och affärsrisker.

c) Den totala rörliga ersättningen får inte begränsa institutets

förmåga att stärka sin kapitalbas.

d) Garanterad rörlig ersättning är inte förenlig med sund risk­

hantering eller principen om prestationslön, och ska inte

utgöra en del av framtida ersättningssystem.

e) Garanterad rörlig ersättning ska utgöra undantag, får endast

förekomma i samband med nyanställning och om institutet

har en sund och stark kapitalbas samt vara begränsad till

det första anställningsåret.

f) Fasta och rörliga delar av den totala ersättningen ska vara

lämpligt avvägda och de fasta delarna ska stå för en till­

räckligt stor del av den totala ersättningen för att det ska

vara möjligt att genomföra en fullt flexibel policy med rör­

liga ersättningsdelarna, inklusive möjligheten att inga rörliga

ersättningsdelar betalas ut.

g) Instituten ska fastställa lämpliga kvoter mellan fasta och

rörliga delar av den totala ersättningen, varvid följande prin­

ciper ska gälla:

i) Den rörliga delen ska inte överstiga 100 % av den fasta

delen av den totala ersättningen för varje enskild person.

Medlemsstaterna får fastställa en lägre maximal procent­

sats.

ii) Medlemsstaterna får tillåta att aktieägare eller institutets

ägare eller medlemmar godkänner en högre maximal

nivå för kvoten mellan de fasta och rörliga delarna av

ersättningen, förutsatt att den rörliga delens totala nivå

inte överstiger 200 % av den fasta delen av den totala

ersättningen för varje enskild person. Medlemsstaterna

får fastställa en lägre maximal procentsats.

Ett eventuellt godkännande av en högre kvot i enlighet

med första stycket i denna punkt ska ske i enlighet med

följande förförande:

— Aktieägare eller institutets ägare eller medlemmar

ska fatta beslut efter en detaljerad rekommendation

från institutet, där det motiverar skälen till och om­

fattningen av det begärda godkännandet, inklusive

hur många anställa som påverkas, deras arbetsupp­

gifter och förväntade effekter på kravet om upprätt­

hållande av en sund kapitalbas.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/387

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

125

— Aktieägare eller institutets ägare eller medlemmar

ska fatta beslut med en majoritet på minst 66 %,

förutsatt att minst 50 % av aktierna eller motsva­

rande ägarintressen representeras, eller om så inte

är fallet, med en majoritet på 75 % av de represen­

terade ägarintressena.

— Institutet ska underrätta alla aktieägare eller institu­

tets alla ägare eller medlemmar om att det kommer

att begära ett godkännande enligt första stycket i

denna punkt och ska då fastställa en rimlig frist

för detta.

— Institutet ska utan dröjsmål informera den behöriga

myndigheten om rekommendationen till dess aktieä­

gare eller ägare eller medlemmar, inklusive den fö­

reslagna högre maximala kvoten och skälen för det­

ta, och ska kunna visa den behöriga myndigheterna

att den föreslagna högre kvoten inte står i strid med

institutets skyldigheter enligt detta direktiv och för­

ordning (EU) nr 575/2013, särskilt med hänsyn till

institutets skyldigheter i fråga om kapitalkrav.

— Institutet ska utan dröjsmål informera den behöriga

myndigheten om de beslut som fattats av dess ak­

tieägare eller ägare eller medlemmar, inklusive god­

kända, högre maximala kvoter i enlighet med första

stycket i denna punkt, och de behöriga myndighe­

terna ska använda de inhämtade informationen för

att jämföra institutens praxis på detta område. De

behöriga myndigheterna ska lämna denna infor­

mation till EBA som ska offentliggöra den i ett ge­

mensamt rapporteringsformat uppdelat efter hem­

medlemsstat. EBA kan utarbeta riktlinjer för att un­

derlätta tillämpningen av denna strecksats och säker­

ställa enhetligheten hos den information som samlas

in.

— Personal som direkt berörs av de högre maximala

nivåerna på rörliga ersättningar enligt denna punkt

får i tillämpliga fall inte – varken direkt eller indirekt

– utöva den rösträtt som de eventuellt har som

aktieägare eller institutets ägare eller medlemmar.

iii) Medlemmarna får tillåta att det diskonto som avses i

andra stycket i denna punkt tillämpas upp till högst

25 % av den totala rörliga ersättningen, förutsatt att

den betalas i instrument som skjuts upp under minst

fem år. Medlemsstaterna får fastställa en lägre maximal

procentsats.

EBA ska senast den 31 mars 2014 utarbeta och offent­

liggöra riktlinjer för det tillämpliga teoretiska diskontot,

med beaktande av alla relevanta faktorer, däribland in­

flationstakt och inflationsrisk, vilket omfattar uppskovs­

periodens längd. I EBA:s riktlinjer för diskontot ska det

särskilt beaktas hur man stimulerar användningen av

instrument som skjuts upp i minst fem år.

h) Betalningar vid förtida uppsägning av ett avtal ska stå i

relation till prestationerna under tidsperioden och ska inte

premiera misslyckanden eller försummelser.

i) Ersättningspaket relaterade till ersättning eller inlösen av

tidigare anställningskontrakt måste stämma överens med

institutets långsiktiga intressen, inbegripet arrangemang för

kvarhållande, uppskov, resultat och återkrav.

j) I den metod för resultatbedömning som används för att

beräkna rörliga ersättningsdelar eller pooler av rörliga ersätt­

ningsdelar ska det ingå en korrigeringsmekanism för alla

typer av nuvarande och framtida risker, och hänsyn ska

tas till kostnaden för det kapital och den likviditet som

krävs.

k) Vid fördelningen av de rörliga ersättningsdelarna inom in­

stitutet ska hänsyn också tas till alla typer av nuvarande och

framtida risker.

l) En betydande del, dock under alla omständigheter minst

50 % av all rörlig ersättning, ska bestå av en avvägning av

följande:

i) Aktier eller motsvarande ägarintressen, beroende på det

berörda institutets rättsliga struktur, instrument som är

kopplade till institutets aktier eller andra likvärdiga icke-

kontanta instrument för institut som inte är börsnotera­

de.

ii) När det är möjligt, andra instrument enligt artikel 52

eller 63 i förordning (EU) nr 575/2013 eller andra in­

strument som fullt ut kan omvandlas till kärnprimärka­

pitalinstrument eller skrivas ned, och som i varje enskilt

fall på ett tillbörligt sätt återspeglar institutets kreditkva­

litet på löpande basis och är avsedda att användas till

rörliga ersättningar.

De instrument som avses i denna punkt ska omfattas av en

lämplig policy för uppskjuten utbetalning som är utformad

så att den knyter incitament till institutets långsiktiga intres­

sen. Medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter får

sätta begränsningar för typen och utformningen av dessa

instrument eller förbjuda vissa instrument om så anses

vara lämpligt. Denna punkt ska tillämpas på både den del

av den rörliga ersättningsdelen som skjutits upp i enlighet

med led m och den del av den rörliga ersättningsdelen som

inte skjutits upp.

SV

L 176/388

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

126

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

m) En betydande del, dock under alla omständigheter minst

40 % av den rörliga ersättningsdelen ska skjutas upp för

en tidsperiod som omfattar minst tre till fem år och är

korrekt anpassad till affärsverksamhetens art, dess risker

och den berörda personalens verksamhet.

Ersättning som betalas enligt ett uppskovsförfarande ska

inte erhållas snabbare än den som betalas på jämnt fördelad

(pro rata). För en rörlig ersättningsdel på ett särskilt högt

belopp ska minst 60 % av beloppet skjutas upp. Uppskovs­

periodens längd ska fastställas i enlighet med konjunktur­

cykeln, affärsverksamhetens art, dess risker och den berörda

personalens verksamhet.

n) Den rörliga ersättningen, inbegripet den uppskjutna delen,

ska endast betalas eller erhållas om den är hållbar enligt den

finansiella ställningen för institutet som helhet och motive­

rad med utgångspunkt från institutets, affärsenhetens och

den berörda personens resultat.

Utan att det påverkar tillämpningen av allmänna principer i

nationell avtalsrätt och arbetsrätt ska den totala rörliga er­

sättningen i allmänhet avsevärt minskas när institutets fi­

nansiella resultat är svagt eller negativt, med beaktande av

både nuvarande ersättning och minskningar av utbetalning­

arna av belopp som tidigare intjänats, inbegripet genom

malus- och återkravsförfaranden.

Upp till 100 % av den totala rörliga ersättningen ska om­

fattas av malus- och återkravsförfaranden. Instituten ska

fastställa särskilda kriterier för tillämpningen av malus och

återkrav. Sådana kriterier ska särskilt omfatta situationer där

personalen

i) deltog i eller var ansvarig för ett handlande som ledde till

betydande förluster för företaget,

ii) inte uppfyllde lämpliga standarder för duglighet och

lämplighet.

o) Pensionspolicyn ska överensstämma med institutets affärs­

strategi, mål, värderingar och långsiktiga intressen.

Om den anställda lämnar institutet före pensionen ska de

diskretionära pensionsförmånerna finnas kvar hos institutet

under en period på fem år i form av instrument enligt led l.

För en anställd som går i pension ska de diskretionära

pensionsförmånerna betalas ut till den anställda i form av

instrument enligt led l efter att ha hållits inne under en

period på fem år.

p) De anställda ska vara skyldiga att förbinda sig att inte an­

vända personliga risksäkringsstrategier eller försäkringar

som är kopplade till ersättning och ansvar för att urholka

de riskanpassningseffekter som ingår i deras ersättnings­

system.

q) Rörlig ersättning ska inte betalas genom instrument eller

metoder som gör det enklare att kringgå detta direktiv eller

förordning (EU) nr 575/2013.

2. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn

när det gäller att specificera de instrumentklasser som uppfyller

villkoren enligt punkt 1 led l ii och när det gäller kvalitativa och

lämpliga kvantitativa kriterier för att fastställa personalkategorier

vars yrkesutövning har väsentlig inverkan på institutens risk­

profil i enlighet med artikel 92.2.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för

tillsyn till kommissionen senast den 31 mars 2014.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artik­

larna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 95

Ersättningskommitté

1. De behöriga myndigheterna ska se till att institut som är

betydande i fråga om storlek, intern organisation och verksam­

hetens art, omfattning och komplexitet inrättar en ersättnings­

kommitté. Ersättningskommittén ska inrättas på ett sätt som

gör det möjligt för den att göra en kompetent och oberoende

bedömning av ersättningspolicy och ersättningspraxis och de

incitament som skapats för hantering av risker, kapital och lik­

viditet.

2. De behöriga myndigheterna ska se till att ersättningskom­

mittén ansvarar för förberedelserna inför beslut om ersättning,

inbegripet beslut som får konsekvenser för det berörda institu­

tets risker och riskhantering och som ska fattas av lednings­

organet. Ordföranden och ledamöterna i ersättningskommittén

ska vara ledamöter i ledningsorganet som inte är anställda i det

berörda institutet. Om arbetstagarna enligt nationell rätt måste

vara representerade i ledningsorganet ska ersättningskommittén

innehålla en eller flera arbetstagarrepresentanter. När sådana

beslut förbereds ska ersättningskommittén ta hänsyn till de

långsiktiga intressen som gäller för institutets aktieägare, inve­

sterare och övriga intressenter.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/389

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

127

Artikel 96

Upprätthållande av en webbplats över institutets styrning

och ersättningspolicy

Instituten som upprätthåller en webbplats ska där förklara hur

de uppfyller kraven i artiklarna 88–95.

A v s n i t t I I I

Ö v e r s y n s - o c h u t v ä r d e r i n g s p r o c e s s

Artikel 97

Översyn och utvärdering

1. De behöriga myndigheterna ska, med beaktande av de

tekniska kriterier som anges i artikel 98, granska de styrformer,

strategier, processer och rutiner som instituten har infört för att

följa detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 och ut­

värdera

a) risker som instituten är eller kan komma att bli exponerade

för, inbegripet risker som påvisats vid stresstester, med be­

aktande av arten, omfattningen och komplexiteten hos ett

kreditinstituts verksamhet,

b) risker som ett institut medför för det finansiella systemet

med beaktande av identifieringen och mätningen av system­

risker enligt artikel 23 i förordning (EU) nr 1093/2010 eller,

i förekommande fall, ESRB:s rekommendationer, och

c) Risker som påvisats vid stresstester, med beaktande av arten,

omfattningen och komplexiteten hos kreditinstitutets verk­

samhet.

2. Den översyn och utvärdering som avses i punkt 1 ska

omfatta alla kraven i detta direktiv och förordning (EU)

nr 575/2013.

3. På grundval av den översyn och utvärdering som avses i

punkt 1 ska de behöriga myndigheterna fastställa om de styr­

former, strategier, processer och rutiner som instituten infört för

att följa detta direktiv och den kapitalbas och likviditet de för­

fogar över är tillräckliga för att säkerställa en sund hantering

och täckning av de risker som de är exponerade för.

4. De behöriga myndigheterna ska fastställa hur ofta och hur

ingående översyn och utvärdering enligt punkt 1 ska genomfö­

ras med beaktande av storleken, systemviktigheten, arten, om­

fattningen och komplexiteten hos verksamheten i berört institut,

och ska i samband med detta beakta proportionalitetsprincipen.

Översyn och utvärdering ska göras minst en gång årligen för

institut som omfattas av de program för tillsynsgranskning som

avses i artikel 99.2.

5. Medlemsstaterna ska, när en utvärdering visar att ett in­

stitut kan orsaka systemrisk, i enlighet med artikel 23 i förord­

ning (EU) nr 1093/2010, se till att de behöriga myndigheterna

utan dröjsmål underrättar EBA om resultaten av denna.

Artikel 98

Tekniska kriterier för översyn och utvärdering

1. Utöver kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker

ska de behöriga myndigheternas översyn och utvärdering enligt

artikel 97 omfatta åtminstone följande:

a) Resultaten av det stresstest som genomförts i enlighet med

artikel 177 i förordning (EU) nr 575/2013 av institut som

tillämpar en internmetod.

b) Institutens exponering för och hantering av koncentrations­

risker, inklusive deras efterlevnad av kraven i del fyra i för­

ordning (EU) nr 575/2013 och artikel 81 i detta direktiv.

c) Stabilitet, lämplighet och tillämpningssätt i fråga om de

riktlinjer och förfaranden som instituten genomför för han­

tering av kvarstående risk i samband med tillämpning av

erkända metoder för reducering av kreditrisk.

d) Uppgifter om i vilken utsträckning ett instituts kapitalbas

avseende tillgångar som det har värdepapperiserat är lämplig

med hänsyn till transaktionens ekonomiska substans, inklu­

sive den grad av risköverföring som uppnåtts.

e) Institutens exponering för samt mätning och hantering av

likviditetsrisk, inklusive utveckling av metoder för analys av

alternativa scenarier, hantering av riskreducerande åtgärder

(framför allt nivå, sammansättning och kvalitet på likviditets­

buffertar) och effektiva beredskapsplaner.

f) Effekterna av diversifiering och hur sådana effekter beaktas

inom ramen för riskmätningssystemet.

g) Resultaten från stresstest som genomförts av institut med

användning av en intern modell för beräkning av kapitalbas­

kraven med tanke på marknadsrisken enligt del tre avdelning

IV kapitel 5 i förordning (EU) nr 575/2013.

h) Det geografiska området för institutets exponeringar.

i) Institutets affärsmodell.

j) Bedömningen av systemrisker i enlighet med kriterierna i

artikel 97.

SV

L 176/390

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

128

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

2. Vid tillämpning av punkt 1 e ska de behöriga myndighe­

terna regelbundet utföra en heltäckande utvärdering av institu­

tens totala likviditetsriskhantering och främja utvecklingen av

sunda interna metoder. När sådan översyn utförs ska de behö­

riga myndigheterna beakta den roll som instituten spelar på de

finansiella marknaderna. De behöriga myndigheterna i en viss

medlemsstat ska också ta vederbörlig hänsyn till den potentiella

effekten av sina beslut på det finansiella systemets stabilitet i alla

övriga berörda medlemsstater.

3. De behöriga myndigheterna ska övervaka huruvida ett

institut har tillhandahållit implicit stöd till en värdepapperise­

ring. Om ett institut har tillhandahållit implicit stöd vid mer än

ett tillfälle ska den behöriga myndigheten vidta lämpliga åtgär­

der som svar på den ökade förväntningen om att det kommer

att tillhandahålla framtida stöd till sina värdepapperiseringar och

därvid inte lyckas att uppnå någon väsentlig risköverföring.

4. Vid det fastställande som ska göras enligt artikel 97.3 i

detta direktiv ska de behöriga myndigheterna bedöma om de

värderingsjusteringar som gjorts avseende positioner eller port­

följer i handelslagret enligt artikel 105 i förordning (EU)

nr 575/2013 gör det möjligt för institutet att under normala

marknadsförhållanden inom kort tid avyttra eller säkra sina

positioner utan att drabbas av väsentliga förluster.

5. De behöriga myndigheternas översyn och utvärdering ska

omfatta institutens exponering för ränterisker i samband med

andra verksamheter än handel. Det ska krävas att åtgärder vidtas

åtminstone beträffande institut vars ekonomiska värde minskar

med mer än motsvarande 20 % av deras kapitalbas till följd av

en plötslig och oväntad förändring av räntenivåerna med 200

räntepunkter eller sådan förändring som definieras i EBA:s

riktlinjer.

6. De behöriga myndigheternas översyn och utvärdering ska

inbegripa institutens exponering för risken för en alltför låg

bruttosoliditet, som avspeglas i indikatorerna för en alltför låg

bruttosoliditet, inklusive den bruttosoliditet som fastställs i en­

lighet med artikel 429 i förordning (EU) nr 575/2013. Vid

fastställande av om institut har en lämplig bruttosoliditet och

lämpliga styrformer, strategier, processer och rutiner för att

hantera risken för en alltför låg bruttosoliditet, ska de behöriga

myndigheterna beakta institutens affärsmodell.

7. De behöriga myndigheternas översyn och utvärdering ska

inbegripa institutens företagsstyrning, företagskultur och före­

tagsvärden och den förmåga som ledamöterna i ledningsorganet

har att utföra sitt uppdrag. När de behöriga myndigheterna

genomför den översynen och utvärderingen ska de åtminstone

ha tillgång till dagordningar och andra dokument från lednings­

organets och kommittéernas möten samt resultaten från interna

eller externa utvärderingar av ledningsorganets funktion.

Artikel 99

Program för tillsynsgranskning

1. De behöriga myndigheterna ska minst en gång om året

anta ett program för tillsynsgranskning för de institut som de

övervakar. Dessa program ska beakta den översyns- och utvär­

deringsprocess som görs enligt artikel 97. Följande ska ingå:

a) Angivelse av hur de behöriga myndigheterna avser att ge­

nomföra sitt uppdrag och fördela sina resurser.

b) Angivelse av vilka institut som ska bli föremål för skärp

tillsyn och de åtgärder för sådan tillsyn som anges i punkt 3.

c) En plan för inspektioner i de lokaler som används av ett

institut, inklusive filialer och dotterföretag som etablerats i

andra medlemsstater i enlighet med artiklarna 52, 119

och 122.

2. Programmen för tillsynsgranskning ska omfatta följande

institut:

a) Institut för vilka resultaten från det stresstest som avses i

artikel 98.1 a och g och artikel 100 eller resultatet från

översyns- och utvärderingsprocessen enligt artikel 97 tyder

på betydande risker för den fortlöpande ekonomiska sund­

heten eller tyder på bristande efterlevnad av nationella be­

stämmelser om införlivande av detta direktiv och av förord­

ning (EU) nr 575/2013.

b) Institut som utgör en systemrisk för det finansiella systemet.

c) Alla andra institut som de behöriga myndigheterna bedömer

vara i behov av ett sådant program.

3. När det enligt artikel 97 bedöms vara lämpligt ska särskilt

följande åtgärder vidtas:

a) Ökning av antalet eller frekvensen av inspektioner på plats

vid institutet.

b) Permanent representant från de behöriga myndigheterna vid

institutet.

c) Tilläggsrapporter eller frekventare rapporter från institutet.

d) Extra eller oftare förekommande översyn av institutets opera­

tiva eller strategiska planer eller affärsplaner.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/391

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

129

e) Tematiska granskningar för övervakning av specifika risker

som sannolikt uppstår.

4. Det faktum att den behöriga myndigheten i hemmedlems­

staten antar ett program för tillsynsgranskning i hemmedlems­

staten ska inte hindra de behöriga myndigheterna i värdmed­

lemsstaten från att utföra enskilda kontroller på plats och in­

spektioner av den verksamhet som bedrivs av filialer på deras

territorium i enlighet med artikel 52.3.

Artikel 100

Stresstest inom ramen för tillsynen

1. De behöriga myndigheterna ska när så är lämpligt, dock

minst en gång om året, genomföra stresstest på institut som de

utövar tillsyn över, för att underlätta den översyns- och utvär­

deringsprocess som görs enligt artikel 97.

2. EBA ska utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i för­

ordning (EU) nr 1093/2010 för att säkerställa att de behöriga

myndigheterna använder gemensamma metoder för att genom­

föra årliga stresstest inom ramen för tillsynen.

Artikel 101

Löpande översyn av tillstånd att använda interna metoder

1. De behöriga myndigheterna ska med jämna mellanrum

och minst vart tredje år granska institutens efterlevnad när det

gäller kraven på metoder som kräver tillstånd från de behöriga

myndigheterna innan sådana metoder används för att beräkna

kapitalbaskraven i enlighet med del tre i förordning (EU) nr

575/2013. De ska särskilt uppmärksamma ändringar i ett in­

stituts affärsverksamhet och genomförandet av sådana metoder

på nya produkter. Om betydande brister i risktäckningen upp­

dagas i ett instituts interna metoder måste de behöriga myndig­

heterna se till att dessa åtgärdas eller vidta nödvändiga åtgärder

för att minska följderna av dem, till exempel genom att införa

högre multiplikationsfaktorer eller införa kapitaltillägg, eller

vidta andra lämpliga, effektiva åtgärder.

2. De behöriga myndigheterna ska särskilt göra en översyn

och utvärdering av att institutet använder väl utvecklade och

aktuella tekniker och förfaranden i samband med dessa meto­

der.

3. Om det för en intern marknadsriskmodell förekommer

upprepade överskridanden enligt vad som avses i artikel 366 i

förordning (EU) nr 575/2013, vilket tyder på att modellen inte,

eller inte längre, är tillräckligt exakt, ska de behöriga myndig­

heterna återkalla tillståndet att använda den interna modellen

eller vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att modellen

snarast förbättras.

4. Om ett institut har fått tillstånd att använda en metod

som kräver tillstånd från de behöriga myndigheterna innan så­

dana metoder används för att beräkna kapitalbaskraven i enlig­

het med del tre i förordning (EU) nr 575/2013, men som inte

längre uppfyller kraven för användning av metoden, ska de

behöriga myndigheterna kräva att institutet antingen visar de

behöriga myndigheterna att följderna av den bristande efterlev­

naden är oväsentliga när så är tillämpligt i enlighet med för­

ordning (EU) nr 575/2013 eller lägger fram en plan för att i

god tid på nytt uppnå överensstämmelse med kraven och anger

en tidsfrist för genomförandet av planen. De behöriga myndig­

heterna ska kräva förbättringar av planen om det är osannolikt

att den leder till full efterlevnad eller om tidsfristen är olämplig.

Om det är osannolikt att institutet på nytt kan uppnå överens­

stämmelse inom en lämplig tidsfrist och, i tillämpliga fall, inte

på ett tillfredsställande sätt har påvisat att följderna av den

bristande efterlevnaden är oväsentliga ska tillståndet att använda

modellen återkallas eller begränsas till områden där efterlevnad

har uppnått eller områden där efterlevnad kan uppnås inom en

lämplig tidsfrist.

5. I syfte att främja enhetlig sundhet i de interna metoderna i

unionen ska EBA analysera dessa metoder i instituten, inklusive

om definitionen på fallissemang tillämpas på ett enhetligt sätt

och hur dessa institut hanterar liknande risker eller exponering­

ar.

EBA ska utarbeta riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning

(EU) nr 1093/2010 och dessa ska innehålla riktmärken på

grundval av denna analys.

De behöriga myndigheterna ska beakta denna analys och dessa

riktmärken i sin granskning av tillstånd som de beviljar institu­

ten för användning av interna metoder.

A v s n i t t I V

T i l l s y n s å t g ä r d e r o c h t i l l s y n s b e f o g e n h e t e r

Artikel 102

Tillsynsåtgärder

1. De behöriga myndigheterna ska kräva att ett institut i ett

tidigt skede vidtar nödvändiga åtgärder för att ta itu med rele­

vanta problem i följande fall:

a) Institutet uppfyller inte kraven i detta direktiv eller förord­

ning (EU) nr 575/2013.

b) De behöriga myndigheterna har bevis för att institutet san­

nolikt kommer att bryta mot kraven i detta direktiv eller

förordning (EU) nr 575/2013 inom de följande tolv må­

naderna.

2. Vid tillämpning av punkt 1 ska de behöriga myndighe­

terna bland annat ha de befogenheter som avses i artikel 104.

SV

L 176/392

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

130

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

Artikel 103

Tillämpning av tillsynsåtgärder på institut med likartade

riskprofiler

1. Där de behöriga myndigheterna enligt artikel 97 slår fast

att institut med likartade riskprofiler, såsom likartade affärs­

modeller eller likartat geografiskt område för exponeringar, är

eller kan bli exponerade för liknande risker eller utgöra liknande

risker för det finansiella systemet, kan de tillämpa översyns- och

utvärderingsprocessen i artikel 97 för dessa institut på ett likar­

tat eller identiskt sätt. I detta syfte ska medlemsstaterna se till att

de behöriga myndigheterna har de rättsliga befogenheter som

krävs för att ålägga krav i enlighet med detta direktiv och för­

ordning (EU) nr 575/2013 på dessa institut på ett likartat eller

identiskt sätt, särskilt tillsynsbefogenheter enligt artiklarna 104,

105 och 106.

De typer av institut som avses i första stycket kan särskilt fast­

ställas i enlighet med de kriterier som avses i artikel 98.1 j.

2. De behöriga myndigheterna ska underrätta EBA när de

tillämpar punkt 1. EBA ska övervaka tillsynsmetoderna och

utfärda riktlinjer för specificering av hur liknande risker bör

bedömas samt av hur enhetlig tillämpning av punkt 1 i hela

unionen kan säkerställas. Dessa riktlinjer ska antas i enlighet

med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 104

Tillsynsbefogenheter

1. Vid tillämpning av artiklarna 97, 98.4, 101.4, 102 och

103 och av förordning (EU) nr 575/2013 ska de behöriga

myndigheterna åtminstone ha befogenhet att

a) kräva att institut har en kapitalbas som överstiger de krav

som anges i kapitel 4 i denna avdelning och i förordning

(EU) nr 575/2013 avseende riskelement och risker som inte

täcks av artikel 1 i den förordningen,

b) kräva en förstärkning av de styrformer, processer, rutiner

och strategier som genomförs i enlighet med artiklarna 73

och 74,

c) kräva att institut lägger fram en plan för att det på nytt ska

gå att uppnå överensstämmelse med tillsynskraven i detta

direktiv och i förordning (EU) nr 575/2013 och fastställer

en tidsfrist för dess genomförande, inbegripet förbättringar

av planens omfattning och tidsfrist,

d) kräva att institut i samband med kapitalbaskraven tillämpar

en särskild reserveringspolitik eller behandlar tillgångar på

särskilt sätt,

e) begränsa instituts verksamhet, transaktioner eller nätverk el­

ler kräva avyttring av verksamheter som innebär överdrivna

risker för institutets sundhet,

f) kräva reduktion av den inneboende risken i institutens verk­

samheter, produkter och system,

g) kräva att institut begränsar den rörliga ersättningen till en

procentandel av nettointäkterna när denna är oförenlig med

upprätthållandet av en sund kapitalbas,

h) kräva att institut använder nettovinster för att stärka kapital­

basen,

i) begränsa eller förbjuda utdelningar eller räntebetalningar från

ett institut till aktieägare, medlemmar eller innehavare av

primärkapitaltillskott där förbudet inte innebär ett fallis­

semang från institutets sida,

j) kräva extra eller mer frekvent rapportering, inklusive rappor­

ter om kapital- och likviditetspositioner,

k) ålägga särskilda likviditetskrav, inbegripet begränsningar för

löptidsobalanser mellan tillgångar och skulder,

l) kräva ytterligare redovisning.

2. De extra kapitalbaskraven i punkt 1 a ska åläggas av de

behöriga myndigheterna i åtminstone när

a) ett institut uppfyller inte kraven i artiklarna 73 och 74 i

detta direktiv eller i artikel 393 i förordning (EU) nr

575/2013,

b) risker eller riskelement täcks inte av kapitalbaskraven i kapi­

tel 4 i denna avdelning eller i förordning (EU) nr 575/2013,

c) det är inte troligt att enbart tillämpning av andra administ­

rativa åtgärder inom rimlig tid ger tillräcklig förbättring av

styrformer, processer, rutiner och strategier,

d) den översyn som avses i artikel 98.4 eller 101.4 visar att ett

bristande uppfyllande av kraven för tillämpningen av respek­

tive metod sannolikt kommer att leda till otillräckliga ka­

pitalbaskrav,

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/393

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

131

e) det är sannolikt att riskerna kommer att underskattas trots

att de tillämpliga kraven i detta direktiv och i förordning

(EU) nr 575/2013 är uppfyllda,

f) ett institut meddelar i enlighet med artikel 377.5 i förord­

ning (EU) nr 575/2013 den behöriga myndigheten att de

stresstestresultat som avses i den artikeln väsentligen över­

stiger dess kapitalbaskrav för korrelationshandelsportföljen.

3. Vid fastställandet av en lämplig nivå för kapitalbasen på

grundval av den översyn och utvärdering som genomförs i

enlighet med avsnitt III ska de behöriga myndigheterna bedöma

om ett kapitalbaskrav utöver kapitalbaskravet måste åläggas för

att täcka risker som ett institut är eller kan bli exponerat för,

med beaktande av följande:

a) Kvantitativa och kvalitativa aspekter av ett instituts process

för bedömning som avses i artikel 73.

b) Ett instituts styrformer, processer och rutiner som avses i

artikel 74.

c) Resultatet av den översyn och utvärdering som genomförts i

enlighet med artikel 97 eller 101.

d) Bedömningen av systemrisker.

Artikel 105

Specifika likviditetskrav

I syfte att fastställa lämplig nivå på likviditetskraven med ut­

gångspunkt i den översyn och utvärdering som genomförts

enligt avsnitt III ska de behöriga myndigheterna avgöra huruvida

det är nödvändigt att införa specifika likviditetskrav för att täcka

risker som ett institut är eller kan bli exponerat för, med beak­

tande av följande:

a) Institutets särskilda affärsmodell.

b) Institutets styrformer, processer och rutiner som avses i av­

snitt II, särskilt artikel 86.

c) Resultaten av den översyn och utvärdering som genomförts i

enlighet med artikel 97.

d) Systemrelaterade likviditetsrisker som hotar de finansiella

marknaderna i den berörda medlemsstaten.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 67 bör de behö­

riga myndigheterna särskilt överväga om det finns ett behov av

att tillämpa administrativa sanktioner eller andra administrativa

åtgärder, inklusive tillsynsavgifter, på en nivå som i stort är

kopplad till skillnaden mellan ett instituts faktiska likviditets­

position och alla krav på likviditet och stabil finansiering som

fastställs på nationell nivå eller unionsnivå.

Artikel 106

Särskilda krav på offentliggörande

1. Medlemsstaterna ska ge de behöriga myndigheterna befo­

genheter att kräva att instituten

a) offentliggör den information som avses i del åtta i förord­

ning (EU) nr 575/2013 mer än en gång per år och sätter

tidsfrister för offentliggörandet,

b) använder specifika medier och platser för offentliggörande av

annan information än årsredovisningen.

2. Medlemsstaterna ska ge de behöriga myndigheterna befo­

genhet att kräva att moderföretagen årligen offentliggör, i full­

ständig form eller i form av hänvisningar till likvärdig infor­

mation, en beskrivning av deras rättsliga struktur samt lednings-

och organisationsstruktur för den grupp institut som avses i

artiklarna 14.3, 74.1 och 109.2.

Artikel 107

Enhetligheten i översyns-, utvärderings- och

tillsynsåtgärderna

1. De behöriga myndigheterna ska informera EBA om föl­

jande:

a) Hur deras översyns- och utvärderingsprocess enligt artikel 97

fungerar.

b) Den metod som används som grund för beslut enligt arti­

kel 98, 100, 101, 102, 104 och 105 om den process som

avses i led a.

EBA ska bedöma de behöriga myndigheternas information i

syfte att utveckla enhetlighet i översyns- och utvärderingspro­

cessen. EBA får begära att de behöriga myndigheterna lämnar

ytterligare information för att fullgöra sin bedömning, på pro­

portionell basis i enlighet med artikel 35 i förordning (EU)

nr 1093/2010.

2. EBA ska årligen rapportera till Europaparlamentet och

rådet om graden av konvergens i medlemsstaternas tillämpning

av detta kapitel.

För att öka konvergensgraden ska EBA genomföra inbördes

utvärderingar enligt artikel 30 i förordning (EU) nr 1093/2010.

SV

L 176/394

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

132

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

3. EBA ska utfärda riktlinjer till de behöriga myndigheterna i

enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 i syfte

att ytterligare, på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till in­

stitutens storlek, struktur och interna organisation samt verk­

samhetens art, omfattning och komplexitet, specificera de ge­

mensamma förfarandena och metoderna för den översyns- och

utvärderingsprocess som avses i punkt 1 i denna artikel och i

artikel 97 och för den bedömning av organisation och risk­

hantering som avses i artiklarna 76–87, särskilt med avseende

på koncentrationsrisker i enlighet med kraven i artikel 81.

A v s n i t t V

T i l l ä m p n i n g s n i v å

Artikel 108

Intern process för bedömning av kapitalbehov

1. De behöriga myndigheterna ska kräva att varje institut

som varken är ett dotterföretag i den medlemsstat där det auk­

toriserats och står under tillsyn eller ett moderföretag och varje

institut som inte ingår i den konsolidering som avses i artikel 19

i förordning (EU) nr 575/2013 individuellt ska uppfylla kraven i

artikel 73 i detta direktiv.

De behöriga myndigheterna får göra undantag från kraven i

artikel 73 i detta direktiv med avseende på ett kreditinstitut i

enlighet med artikel 10 i förordning (EU) nr 575/2013.

Om de behöriga myndigheterna avstår från att tillämpa kapital­

baskraven på gruppnivå enligt artikel 15 i förordning (EU)

nr 575/2013 ska kraven i artikel 73 i detta direktiv gälla på

individuell nivå.

2. De behöriga myndigheterna ska kräva att moderinstitut i

en medlemsstat, i den utsträckning och på det sätt som före­

skrivs i del ett avdelning II kapitel 2 avsnitten 2 och 3 i för­

ordning (EU) nr 575/2013, uppfyller skyldigheterna i artikel 73

i detta direktiv på gruppnivå.

3. De behöriga myndigheterna ska kräva att institut som

kontrolleras av ett finansiellt moderholdingföretag eller blandat

finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, i den utsträck­

ning och på det sätt som föreskrivs i del ett avdelning II kapitel

2 avsnitten 2 och 3 i förordning (EU) nr 575/2013, uppfyller

skyldigheterna i artikel 73 i detta direktiv på grundval av den

konsoliderade situationen för det finansiella holdingföretaget

eller blandade finansiella holdingföretaget.

Om fler än ett kreditinstitut kontrolleras av ett finansiellt mo­

derholdingföretag eller blandat finansiellt moderholdingföretag i

en medlemsstat, ska första stycket endast tillämpas på de institut

som ska omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt artikel 111.

4. De behöriga myndigheterna ska kräva att dotterinstitut

tillämpar kraven i artikel 73 på undergruppsnivå, om sådana

institut, eller deras moderföretag, när detta är ett finansiellt

holdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag, har ett

finansiellt institut eller ett kapitalförvaltningsbolag enligt defini­

tionen i artikel 2.5 i direktiv 2002/87/EG som dotterföretag i

ett tredjeland eller har ett ägarintresse i ett sådant företag.

Artikel 109

Institutens styrformer, processer och rutiner

1. De behöriga myndigheterna ska kräva att instituten upp­

fyller skyldigheterna i avsnitt II i detta kapitel på individuell

nivå, om inte de behöriga myndigheterna använder det undan­

tag som anges i artikel 7 i förordning (EU) nr 575/2013.

2. De behöriga myndigheterna ska kräva att moder- och

dotterföretag som omfattas av detta direktiv uppfyller kraven i

avsnitt II i detta kapitel på gruppnivå eller undergruppsnivå för

att säkerställa att deras styrformer, processer och rutiner i av­

snitt II i detta kapitel är enhetliga och väl integrerade och att

alla data och upplysningar som är av betydelse för tillsynen kan

tas fram. De ska särskilt se till att moderföretag och dotterfö­

retag som omfattas av detta direktiv inför sådana styrformer,

processer och rutiner i sina dotterföretag som inte omfattas av

detta direktiv. Dessa styrformer, processer och rutiner ska också

vara enhetliga och väl integrerade, och dotterföretagen ska

också kunna ta fram alla data och upplysningar som är av

betydelse för tillsynen.

3. Skyldigheter enligt avsnitt II i detta kapitel rörande dot­

terföretag som i sig inte omfattas av detta direktiv ska inte gälla

om moder institutet inom EU eller institut som kontrolleras av

ett finansiellt moderholdingföretag inom EU eller ett blandat

finansiellt moderholdingföretag inom EU kan påvisa för de be­

höriga myndigheterna att tillämpning av avsnitt II strider mot

lagen i det tredjeland där dotterföretaget är etablerat.

Artikel 110

Översyn och utvärdering samt tillsynsåtgärder

1. De behöriga myndigheterna ska tillämpa den översyns-

och utvärderingsprocess som anges i avsnitt III i detta kapitel

och de tillsynsåtgärder som anges i avsnitt IV i detta kapitel i

enlighet med den tillämpningsnivå som gäller för kraven i del

ett, avdelning II i förordning (EU) nr 575/2013.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/395

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

133

2. Om de behöriga myndigheterna beslutar att frångå grupp­

baserad tillämpning av kapitalbaskraven enligt artikel 15 i för­

ordning (EU) nr 575/2013 ska kraven i artikel 97 i detta di­

rektiv gälla för tillsynen av värdepappersföretag på individuell

nivå.

KAPITEL 3

Gruppbaserad tillsyn

A v s n i t t I

P r i n c i p e r f ö r g r u p p b a s e r a d t i l l s y n

Artikel 111

Utnämning av samordnande tillsynsmyndighet

1. Om moderföretaget är ett moderinstitut i en medlemsstat

eller ett moderinstitut inom EU ska den gruppbaserade tillsynen

utövas av de behöriga myndigheter som har beviljat moderfö­

retaget auktorisation.

2. Om moderföretaget till ett institut är ett finansiellt mo­

derholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföre­

tag i en medlemsstat eller ett finansiellt moderholdingföretag

inom EU eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag

inom EU, ska den gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga

myndigheter som beviljade auktorisationen.

3. Om institut som beviljats auktorisation i två eller flera

medlemsstater har samma finansiella moderholdingföretag,

samma blandade finansiella moderholdingföretag i en medlems­

stat, samma finansiella moderholdingföretag inom EU eller

samma blandade finansiella moderholdingföretag inom EU,

ska den gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga myndig­

heterna i den medlemsstat där det finansiella holdingföretaget

eller det blandade finansiella holdingföretaget etablerades.

Om institut som är auktoriserade i två eller flera medlemsstater

som moderföretag har mer än ett finansiellt holdingföretag eller

blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i olika med­

lemsstater och det finns ett kreditinstitut i var och en av dessa

medlemsstater, ska den gruppbaserade tillsynen utövas av den

behöriga myndigheten för det kreditinstitut som har den största

totala balansomslutningen.

4. Om mer än ett institut som är auktoriserat inom unionen

har samma finansiella holdingföretag eller samma blandade fi­

nansiella holdingföretag som moderföretag, och inget av dessa

institut har auktoriserats i den medlemsstat där det finansiella

holdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget

är etablerat, ska den gruppbaserade tillsynen utövas av den

behöriga myndighet som har auktoriserat det institut som har

den största totala balansomslutningen, och detta institut ska vid

tillämpningen av detta direktiv betraktas som det institut som

kontrolleras av ett finansiellt moderholdingföretag inom EU

eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EU.

5. I särskilda fall får de behöriga myndigheterna i samförs­

tånd bortse från kriterierna i punkterna 3 och 4, om det skulle

vara olämpligt att tillämpa dem med hänsyn till de institut det

gäller och den relativa betydelsen av deras verksamheter i de

olika länderna, och i stället utse en annan behörig myndighet

för att utöva den gruppbaserade tillsynen. I sådana fall ska de

behöriga myndigheterna, innan de fattar sitt beslut, ge moder­

institutet inom EU, det finansiella moderholdingföretaget inom

EU, det blandade finansiella moderholdingföretaget inom EU

eller det institut som har den största totala balansomslutningen,

beroende på vad som är tillämpligt, tillfälle att yttra sig om

beslutet.

6. De behöriga myndigheterna ska underrätta kommissionen

och EBA om alla överenskommelser inom ramen för punkt 5.

Artikel 112

Den samordnande tillsynsmyndighetens samordning av

tillsynen

1. Utöver de skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv och

förordning (EU) nr 575/2013 ska den samordnande tillsyns­

myndigheten utföra följande uppgifter:

a) Samordning när det gäller att samla in och sprida relevant

information på löpande basis och i krissituationer.

b) Planering och samordning av tillsynsverksamheterna på lö­

pande basis, inklusive de verksamheter som avses i avdelning

VII kapitel 3, i samarbete med berörda behöriga myndighe­

ter.

c) Planering och samordning av tillsynsverksamheten i sam­

arbete med de berörda behöriga myndigheterna och vid be­

hov med ECBS-centralbankerna, som en förberedelse inför

och under krissituationer, inklusive negativ utveckling i in­

stitut eller på finansiella marknader, om möjligt med använd­

ning av befintliga informationskanaler för underlättande av

krishantering.

2. Om den samordnande tillsynsmyndigheten underlåter att

utföra de uppgifter som avses i punkt 1, eller om de behöriga

myndigheterna inte samarbetar med den samordnande tillsyns­

myndigheten i den omfattning som krävs för de uppgifter som

avses i punkt 1, kan någon av de berörda behöriga myndighe­

terna hänskjuta ärendet till EBA och begära bistånd i enlighet

med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010.

EBA får också i enlighet med artikel 19.1 andra stycket i den

förordningen på eget initiativ bistå de behöriga myndigheterna

vid oenighet om samordningen av tillsynsverksamheten enligt

denna artikel.

SV

L 176/396

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

134

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

3. Den planering och samordning av tillsynsverksamheten

som avses i punkt 1 c i denna artikel inbegriper de undantags­

åtgärder som anges i artikel 117.1 d och 117.4 b, förberedelse

av gemensamma utvärderingar, genomförande av krisplaner och

information till allmänheten.

Artikel 113

Gemensamma beslut om tillsynskrav för specifika institut

1. Den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga

myndigheterna med ansvar för tillsyn av dotterföretag till ett

moderföretag inom EU eller ett finansiellt moderholdingföretag

inom EU eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en

medlemsstat ska göra allt som står i deras makt för att nå ett

gemensamt beslut om följande:

a) Tillämpning av artiklarna 73 och 97 för att avgöra om den

konsoliderade nivån på gruppens kapitalbas är tillräcklig med

hänsyn till gruppens finansiella ställning och riskprofil och

den kapitalbasnivå som krävs för att tillämpa artikel 104.1 a

på såväl enskilda enheter som gruppen som helhet.

b) Åtgärder för att hantera eventuella viktiga frågor och väsent­

liga resultat av likviditetstillsynen, inbegripet frågor om huru­

vida organisationen och riskhanteringen är tillfredsställande

enligt artikel 86 och frågor om behovet av likviditetskrav för

specifika institut enligt artikel 105 i detta direktiv.

2. De gemensamma beslut som avses i punkt 1 ska

a) för tillämpning av punkt 1 a fattas senast fyra månader efter

det att den samordnande tillsynsmyndigheten har lämnat en

rapport som innehåller en riskbedömning av gruppen insti­

tut i enlighet med artiklarna 73 och 97 och 104.1 a till

övriga relevanta behöriga myndigheter,

b) för tillämpning av punkt 1 b fattas senast en månad efter att

det att den samordnande tillsynsmyndigheten har lämnat en

rapport som innehåller en bedömning av likviditetsriskpro­

filen för gruppen institut i enlighet med artiklarna 86

och 105.

I de gemensamma besluten ska även vederbörlig hänsyn tas till

relevanta behöriga myndigheters bedömning av risken hos dot­

terföretag i enlighet med artiklarna 73 och 97.

De gemensamma besluten ska redovisas i dokument som inne­

håller en fullständig motivering och skickas till moderinstitutet

inom EU av den samordnande tillsynsmyndigheten. Vid oenig­

het ska den samordnande tillsynsmyndigheten på begäran av

någon av de övriga behöriga myndigheterna samråda med

EBA. Den samordnande tillsynsmyndigheten får också samråda

med EBA på eget initiativ.

3. Om de behöriga myndigheterna inte kan fatta ett sådant

gemensamt beslut inom den tidsperiod som anges i punkt 2 ska

den samordnande tillsynsmyndigheten fatta ett beslut om till­

lämpningen av artiklarna 73, 86, 97, 104.1 a och 105 på

gruppen som helhet efter att ha tagit vederbörlig hänsyn till

relevanta behöriga myndigheters riskbedömning av dotterföreta­

gen. Om någon av de berörda behöriga myndigheterna i slutet

av de tidsperioder som anges i punkt 2 har hänskjutit ärendet

till EBA enligt artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska

den samordnande tillsynsmyndigheten skjuta upp sitt beslut och

invänta eventuella beslut som EBA kan fatta enligt artikel 19.3 i

den förordningen och fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s

beslut. Den tidsperiod som avses i punkt 2 ska anses utgöra

förlikningsskedet i den mening som avses i förordning (EU)

nr 1093/2010. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ären­

det får inte hänskjutas till EBA efter det att fyramånadersperio­

den eller, i tillämpliga fall, perioden på en månad har löpt ut

eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats.

Beslutet om tillämpningen av artiklarna 73, 86, 97, 104.1 a och

105 ska fattas individuellt eller på undergruppsnivå av de be­

höriga myndigheter som ansvarar för tillsynen av dotterföretag

till ett moderkreditinstitut inom EU, ett finansiellt moderhol­

dingföretag inom EU eller ett blandat finansiellt moderholding­

företag inom EU, med vederbörligt beaktande av synpunkter

och reservationer som har uttryckts av den samordnande till­

synsmyndigheten. Om någon av de berörda behöriga myndig­

heterna i slutet av någon av de tidsperioder som avses i punkt 2

har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med artikel 19 i för­

ordning (EU) nr 1093/2010, ska de behöriga myndigheterna

skjuta upp sitt beslut och invänta det beslut som EBA får fatta

i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen, och ska fatta ett

beslut i enlighet med EBA:s beslut. De tidsperioder som anges i

punkt 2 ska anses utgöra förlikningsskedet i den mening som

avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en

månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att tids­

perioden på fyra månader eller, i tillämpliga fall, perioden på en

månad har löpt ut eller efter att ett gemensamt beslut har

fattats.

Besluten ska redovisas i ett dokument som innehåller en full­

ständig motivering och ta hänsyn till övriga behöriga myndig­

heters riskbedömningar, synpunkter och reservationer som har

uttryckts under den tidsperiod som avses i punkt 2. Den sam­

ordnande tillsynsmyndigheten ska skicka dokumentet till alla

berörda behöriga myndigheter och till moderinstitutet inom EU.

Om EBA har tillfrågats ska samtliga behöriga myndigheter be­

akta dess råd och förklara alla betydande avvikelser från sådana

råd.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/397

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

135

4. De gemensamma beslut som avses i punkt 1 och varje

beslut som fattas av de berörda myndigheterna i avsaknad av ett

gemensamt beslut enligt punkt 3 ska erkännas som avgörande

och tillämpas av de behöriga myndigheterna i de berörda med­

lemsstaterna.

De gemensamma beslut som avses i punkt 1 och varje beslut

som fattas av de berörda myndigheterna i avsaknad av ett ge­

mensamt beslut enligt punkt 3 ska uppdateras årligen eller, i

undantagsfall, om en behörig myndighet som ansvarar för till­

synen av dotterföretag till ett moderinstitut inom EU, ett finan­

siellt moderholdingföretag inom EU eller ett blandat finansiellt

moderholdingföretag inom EU gör en skriftlig och fullständigt

motiverad framställan hos den samordnande tillsynsmyndighe­

ten om uppdatering av beslutet genom tillämpningen av artik­

larna 104.1 a och 105. I det sistnämnda fallet kan uppdate­

ringen tas upp på bilateral basis mellan den samordnande till­

synsmyndigheten och den behöriga myndighet som gör fram­

ställan.

5. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge­

nomförande för att säkerställa enhetliga tillämpningsvillkor för

den gemensamma beslutsprocess som avses i denna artikel, med

beaktande av tillämpningen av artiklarna 73, 86, 97, 104.1 a

och 105 i syfte att underlätta gemensamma beslut.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för

genomförande till kommissionen senast den 1 juli 2014.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med

artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 114

Informationskrav i krissituationer

1. Om det uppstår en krissituation, inklusive en sådan situa­

tion som beskrivs i artikel 18 i förordning (EU) nr 1093/2010

eller en situation med en negativ utveckling på marknaderna,

som kan äventyra likviditeten på marknaderna och stabiliteten

hos det finansiella systemet i någon av de medlemsstater där

enheter ur en grupp har auktoriserats eller där betydande filialer

enligt artikel 51 har inrättats, ska den samordnande tillsyns­

myndigheten enligt kapitel 1 avsnitt 2 och, i tillämpliga fall,

artiklarna 54 och 58 i direktiv 2004/39/EG, snarast möjligt

underrätta EBA och de myndigheter som avses i artiklarna

58.4 och 59 och lämna alla uppgifter som är avgörande för

att de ska kunna fullgöra sina uppgifter. Dessa skyldigheter ska

gälla för alla behöriga myndigheter.

Om en ECBS-centralbank blir medveten om en situation som

beskrivs i första stycket, ska den så snart det är praktiskt möjligt

underrätta EBA och de behöriga myndigheter som avses i ar­

tikel 112.

Om möjligt ska den behöriga myndigheten och den myndighet

som avses i artikel 58.4 använda befintliga informationskanaler.

2. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska, då den har

behov av uppgifter som redan lämnats till en annan behörig

myndighet, alltid när så är möjligt vända sig till den myndig­

heten för att undvika dubbel rapportering till de olika myndig­

heter som medverkar i tillsynen.

Artikel 115

Ordning för samordning och samarbete

1. För att skapa goda förutsättningar för att upprätta en

effektiv tillsyn ska den samordnande tillsynsmyndigheten och

de övriga behöriga myndigheterna skriftligen ha fastställt ord­

ningar för samordning och samarbete.

Inom ramen för dessa ordningar får ytterligare uppgifter över­

låtas på den samordnande tillsynsmyndigheten, och det kan

fastställas förfaranden för beslutsprocessen och samarbetet

med andra behöriga myndigheter.

2. De behöriga myndigheter som auktoriserat ett dotterföre­

tag vars moderföretag är ett institut, får genom bilaterala avtal i

enlighet med artikel 28 i förordning (EU) nr 1093/2010 dele­

gera ansvaret för tillsynen till de behöriga myndigheter som

beviljat moderföretaget auktorisation och utövar tillsyn av detta,

så att dessa myndigheter ikläder sig ansvar för tillsynen över

dotterföretaget i enlighet med detta direktiv. EBA ska hållas

underrättat om förekomsten av sådana avtal och om deras in­

nehåll. EBA ska vidarebefordra sådan information till de behö­

riga myndigheterna i övriga medlemsstater och till europeiska

bankkommittén.

Artikel 116

Tillsynskollegier

1. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska inrätta tillsyn­

skollegier för att underlätta utförandet av de uppgifter som

avses i artiklarna 112 och 113 och 114.1 och, med beaktande

av de krav på konfidentialitet som avses i punkt 2 i den här

artikeln och av unionsrätten, tillse att samordning och sam­

arbete vid behov sker med tillsynsmyndigheter i tredjeländer.

EBA ska bidra till att främja och övervaka effektivitet, ändamåls­

enlighet och konsekvens i arbetet i de tillsynskollegier som

avses i denna artikel i enlighet med artikel 21 i förordning

(EU) nr 1093/2010. EBA ska i detta syfte delta i lämplig ut­

sträckning EBA och ska för detta ändamål betraktas som en

behörig myndighet.

SV

L 176/398

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

136

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

Tillsynskollegierna ska tillhandahålla ett ramverk för den sam­

ordnande tillsynsmyndigheten, EBA och övriga behöriga myn­

digheter för utförandet av följande uppgifter:

a) Utbyta information sinsemellan och med EBA i enlighet med

artikel 21 i förordning (EU) nr 1093/2010.

b) Enas om en frivillig fördelning av uppgifter och frivillig de­

legering av ansvarsområden, där så är lämpligt.

c) Fastställa de program för tillsynsgranskning som avses i ar­

tikel 99, på grundval av en riskbedömning av gruppen i

enlighet med artikel 97.

d) Öka tillsynens effektivitet genom att avlägsna onödiga dubb­

leringar av tillsynskraven, bland annat i samband med de

förfrågningar om uppgifter som avses i artiklarna 114

och 117.3.

e) Konsekvent tillämpa tillsynskraven enligt detta direktiv och

förordning (EU) nr 575/2013 i samtliga enheter inom en

grupp av institut, utan att det påverkar de alternativ och

det handlingsutrymme som ges genom unionsrätten.

f) Tillämpa artikel 112.1 c med beaktande av arbetet i andra

forum som kan komma att inrättas på detta område.

2. De behöriga myndigheter som deltar i tillsynskollegierna

och EBA ska ha ett nära samarbete. Kraven på konfidentialitet

enligt kapitel 1 avsnitt II i detta direktiv samt artiklarna 54 och

58 i direktiv 2004/39/EG får inte förhindra att de behöriga

myndigheterna utbyter konfidentiell information inom tillsyn­

skollegier. Tillsynskollegiers inrättande och funktion ska inte

påverka de behöriga myndigheternas rättigheter och skyldighe­

ter enligt det här direktivet och förordning (EU) nr 575/2013.

3. Tillsynskollegiers inrättande och funktion ska baseras på

sådana skriftliga avtal som avses i artikel 115 och som den

samordnande tillsynsmyndigheten utarbetar efter samråd med

de berörda behöriga myndigheterna.

4. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn

i syfte att specificera de allmänna villkoren för tillsynskollegier­

nas funktion.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för

tillsyn till kommissionen senast den 31 december 2014.

Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska

standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med

artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

5. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge­

nomförande i syfte att fastställa tillsynskollegiernas operativa

funktionssätt.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för

genomförande till kommissionen senast den 31 december

2014.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med

artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

6. De behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen av

dotterföretagen till ett moder institut inom EU, ett finansiellt

moderholdingföretag inom EU eller ett blandat finansiellt mo­

derholdingföretag inom EU och de behöriga myndigheterna i en

värdmedlemsstat där betydande filialer enligt artikel 51 har in­

rättats, ECBS-centralbanker i tillämpliga fall och tredjeländers

tillsynsmyndigheter när det är motiverat och om det finns

krav på konfidentialitet som enligt samtliga behöriga myndig­

heter ska anses vara likvärdiga med kraven i kapitel 1 avsnitt II i

detta direktiv och, i tillämpliga fall, artiklarna 54 och 58 i

direktiv 2004/39/EG, kan delta i tillsynskollegierna.

7. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska leda kollegiets

sammanträden och besluta vilka behöriga myndigheter som får

delta i ett visst kollegiesammanträde eller en viss aktivitet. Den

samordnande tillsynsmyndigheten ska hålla alla medlemmar av

kollegiet fullt informerade i förväg om att sådana sammanträden

anordnas, om de huvudfrågor som ska diskuteras och om de

aktiviteter som kommer att tas upp. Den samordnande tillsyns­

myndigheten ska även i tid ge alla kollegieledamöter full infor­

mation om de åtgärder som behandlats vid dessa möten eller de

åtgärder som genomförts.

8. Den samordnande tillsynsmyndighetens beslut ska ta hän­

syn till relevansen av den tillsynsverksamhet som ska planeras

eller samordnas för dessa myndigheter, särskilt den potentiella

effekten enligt artikel 7 för det finansiella systemets stabilitet i

de berörda medlemsstaterna och skyldigheterna enligt arti­

kel 51.2.

9. Med förbehåll för de krav på konfidentialitet som avses i

kapitel 1 avsnitt II i detta direktiv och, i tillämpliga fall, artik­

larna 54 och 58 i direktiv 2004/39/EG, ska den samordnande

tillsynsmyndigheten informera EBA om verksamheten i tillsyn­

skollegiet, bland annat i krissituationer, och vidarebefordra all

information som är särskilt relevant till EBA för att uppnå

samstämmighet i tillsynen.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/399

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

137

Vid oenighet mellan de behöriga myndigheterna om tillsynskol­

legiernas funktion kan någon av de berörda behöriga myndig­

heterna hänskjuta frågan till EBA och begära bistånd i enlighet

med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010.

EBA får också i enlighet med artikel 19.1 andra stycket i den

förordningen på eget initiativ bistå de behöriga myndigheterna

vid oenighet om tillsynskollegiernas funktion enligt den här

artikeln.

Artikel 117

Samarbetsskyldigheter

1. De behöriga myndigheterna ska ha ett nära samarbete

med varandra. De ska ömsesidigt tillhandahålla alla upplys­

ningar som är väsentliga eller relevanta för övriga myndigheter

när de utför sina tillsynsuppgifter enligt detta direktiv och för­

ordning (EU) nr 575/2013. Härvid ska de behöriga myndighe­

terna på begäran överlämna alla relevanta upplysningar och på

eget initiativ överlämna alla väsentliga upplysningar.

De behöriga myndigheterna ska samarbeta med EBA vid till­

lämpning av detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013,

i enlighet med förordning (EU) nr 1093/2010.

De behöriga myndigheterna ska förse EBA med all information

som EBA behöver för att fullgöra sitt uppdrag enligt detta

direktiv, förordning (EU) nr 575/2013 och förordning (EU)

nr 1093/2010, i enlighet med artikel 35 i förordning (EU)

nr 1093/2010.

Upplysningar som avses i första stycket ska betraktas som vä­

sentliga om de i sak kan tänkas påverka en bedömning av den

finansiella sundheten i ett institut eller ett finansiellt institut i en

annan medlemsstat.

Samordnande tillsynsmyndigheter för moder institut inom EU

och institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag

inom EU eller blandade finansiella moderholdingföretag inom

EU ska särskilt förse de behöriga myndigheter i andra medlems­

stater som utövar tillsyn över dotterföretag till dessa moderfö­

retag med alla relevant upplysningar. När man fastställer hur

omfattande de relevanta upplysningarna ska vara, ska hänsyn

tas till dotterföretagens betydelse inom det finansiella systemet i

respektive medlemsstat.

De väsentliga upplysningar som avses i första stycket ska sär­

skilt omfatta följande:

a) En beskrivning av gruppens rättsliga struktur och styrnings­

struktur, inbegripet organisationsstrukturen, som ska omfatta

alla reglerade enheter, icke reglerade enheter, icke reglerade

dotterföretag och betydande filialer som ingår i gruppen,

moderföretagen enligt artiklarna 14.3, 74.1 och 109.2

samt de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen

över de reglerade enheterna i gruppen.

b) Förfaranden för att inhämta upplysningar från de institut

som ingår i en grupp samt för kontroll av dessa upplysning­

ar.

c) Negativ utveckling i institut eller andra enheter inom en

grupp som kan få allvarliga följder för instituten.

d) Betydande sanktioner och extraordinära åtgärder som de be­

höriga myndigheterna genomfört i enlighet med detta direk­

tiv, däribland åläggande av ett specifikt kapitalbaskrav enligt

artikel 104 och av begränsningar i användningen av intern­

mätningsmetoder för beräkning av kapitalbaskraven enligt

artikel 312.2 i förordning (EU) nr 575/2013.

2. De behöriga myndigheterna får vända sig till EBA i föl­

jande situationer:

a) En behörig myndighet inte har lämnat väsentlig information.

b) En begäran om samarbete, i synnerhet när det gäller utbyte

av relevanta uppgifter, har avslagits eller har inte lett till

åtgärder inom rimlig tid.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 258 i EUF-för­

draget får EBA agera i enlighet med sina befogenheter enligt

artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010.

EBA får också på eget initiativ bistå de behöriga myndigheterna

med att utveckla en samstämmig samarbetspraxis i enlighet med

artikel 19.1 andra stycket i den förordningen.

3. De behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen över

institut som kontrolleras av ett moder institut inom EU ska

alltid när det är möjligt vända sig till den samordnande tillsyns­

myndigheten när de behöver upplysningar som den samord­

nande tillsynsmyndigheten redan kan ha tillgång till när det

gäller genomförandet av de metoder och strategier som fastställs

i detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013.

4. De behöriga myndigheterna ska innan de fattar beslut

samråda om följande frågor, i den utsträckning som besluten

är av betydelse för andra behöriga myndigheters tillsynsuppdrag:

a) Sådana förändringar av ägar-, organisations- eller lednings­

strukturen i kreditinstitut inom en grupp som kräver de

behöriga myndigheternas godkännande eller tillstånd.

SV

L 176/400

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

138

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

b) Betydande sanktioner och extraordinära åtgärder som de be­

höriga myndigheterna har genomfört, inbegripet åläggande

av ett särskilt kapitalbaskrav enligt artikel 104 och av be­

gränsningar i användningen av internmätningsmetoder för

beräkning av kapitalbaskravet enligt artikel 312.2 i förord­

ning (EU) nr 575/2013

I frågor som avses i led b ska den samordnande tillsynsmyn­

digheten alltid rådfrågas.

En behörig myndighet får dock besluta att inte rådfråga andra

behöriga myndigheter i brådskande fall eller i fall där samrådet

kan äventyra verkan av dess beslut. I sådana fall ska den behö­

riga myndigheten utan dröjsmål underrätta de övriga behöriga

myndigheterna efter att ha fattat sitt beslut.

Artikel 118

Kontroll av information rörande enheter i andra

medlemsstater

Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat vid tillämp­

ning av detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 i ett

särskilt fall vill kontrollera uppgifter om ett institut, ett finansi­

ellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett fi­

nansiellt institut, ett anknutet företag, ett holdingföretag med

blandad verksamhet, ett dotterföretag som avses i artikel 125

eller ett dotterföretag som avses i artikel 119.3 och institutet

eller företaget är beläget i en annan medlemsstat, ska de begära

att de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten ge­

nomför denna kontroll. De myndigheter som mottar en sådan

begäran ska inom ramen för sina befogenheter agera, antingen

genom att själva utföra kontrollen eller genom att tillåta att de

myndigheter som begärt kontrollen utför den, eller genom att

tillåta en revisor eller expert utför den. Om den behöriga myn­

dighet som har lämnat begäran inte själv genomför kontrollen

får denna myndighet om den så önskar delta i den.

A v s n i t t I I

F i n a n s i e l l a h o l d i n g f ö r e t a g , b l a n d a d e f i ­

n a n s i e l l a h o l d i n g f ö r e t a g o c h h o l d i n g f ö r e ­

t a g m e d b l a n d a d v e r k s a m h e t

Artikel 119

Inkluderande av holdingföretag i gruppbaserad tillsyn

1. Medlemsstaterna ska när det är lämpligt besluta om de

åtgärder som behövs för att finansiella holdingföretag och blan­

dade finansiella holdingföretag ska omfattas av bestämmelserna

om gruppbaserad tillsyn.

2. Om ett dotterföretag som är ett institut är undantaget från

reglerna om gruppbaserad tillsyn i något av de fall som avses i

artikel 19 i förordning (EU) nr 575/2013, får de behöriga

myndigheterna i den medlemsstat där dotterföretaget är beläget

begära information från moderföretaget som kan underlätta till­

synen över det dotterföretaget.

3. Medlemsstaterna ska göra det möjligt för de behöriga

myndigheter som har ansvaret för den gruppbaserade tillsynen

att begära sådan information som avses i artikel 122 från dot­

terföretag till ett institut eller ett finansiellt holdingföretag eller

ett blandat finansiellt holdingföretag som inte omfattas av be­

stämmelserna om gruppbaserad tillsyn. I ett sådant fall ska för­

farandena för att förmedla och kontrollera information enligt

den artikeln gälla.

Artikel 120

Tillsyn av blandade finansiella holdingföretag

1. När ett blandat finansiellt holdingföretag är föremål för

motsvarande bestämmelser enligt detta direktiv och direktiv

2002/87/EG, särskilt när det gäller riskbaserad tillsyn, kan den

samordnande tillsynsmyndigheten efter samråd med andra be­

höriga myndigheter med ansvar för tillsyn av dotterföretag en­

dast tillämpa direktiv 2002/87/EG på det blandade finansiella

holdingföretaget.

2. När ett blandat finansiellt holdingföretag är föremål för

motsvarande bestämmelser i detta direktiv och direktiv

2009/138/EG, särskilt när det gäller riskbaserad tillsyn, kan

den samordnande tillsynsmyndigheten, i samförstånd med

grupptillsynsmyndigheter för försäkringssektorn, på det blan­

dade finansiella holdingföretaget tillämpa endast bestämmel­

serna i det här direktivet avseende den mest betydande finansi­

ella sektorn enligt definitionen i artikel 3.2 i direktiv

2002/87/EG.

3.

Den samordnande tillsynsmyndigheten ska underrätta EBA

och Eiopa om de beslut som fattats enligt punkterna 1 och 2.

4. EBA, Eiopa och Esma ska, genom den gemensamma kom­

mitté som avses i artikel 54 i förordningarna (EU)

nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010, ut­

arbeta riktlinjer för konvergerande tillsynspraxis och ska inom

tre år från det att dessa riktlinjer antas utarbeta förslag till

tekniska standarder i samma syfte.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artik­

larna 10–14 i förordningarna (EU) nr

1093/2010, (EU)

nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010.

Artikel 121

Ledningens kvalifikationer

Medlemsstaterna ska kräva att medlemmarna i ett finansiellt

holdingföretags eller ett blandat finansiellt holdingföretags led­

ningsorgan har tillräckligt gott anseende och tillräckliga kun­

skaper, färdigheter och erfarenheter i enlighet med artikel 91.1

för att kunna fullgöra sina åligganden, med beaktande av det

finansiella holdingbolagets eller det blandade finansiella holding­

företagets särskilda roll.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/401

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

139

Artikel 122

Begäran om information och inspektioner

1. I avvaktan på att konsolideringsmetoderna samordnas yt­

terligare ska medlemsstaterna föreskriva att de behöriga myn­

digheter som ansvarar för auktorisation och tillsyn av ett eller

flera institut vars moderföretag är ett holdingföretag med blan­

dad verksamhet ska kräva att moderföretaget och dotterföreta­

gen lämnar sådan information som kan vara av betydelse för

tillsynen av dotterföretag som är institut; de behöriga myndig­

heterna kan inhämta informationen antingen direkt från moder­

företaget och dotterföretagen eller via dotterföretag som är in­

stitut.

2. Medlemsstaterna ska fastställa att deras behöriga myndig­

heter, antingen själva eller genom externa granskare, kan företa

inspektion på plats för att kontrollera de uppgifter som lämnats

av holdingföretag med blandad verksamhet och deras dotterfö­

retag. Om ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett

av dess dotterföretag är ett försäkringsföretag får också förfaran­

det i artikel 125 användas. Om ett holdingföretag med blandad

verksamhet eller ett av dess dotterföretag är beläget i en annan

medlemsstat än ett dotterföretag som är ett institut ska kontroll

på plats av uppgifter genomföras i enlighet med förfarandet i

artikel 118.

Artikel 123

Tillsyn

1. Utan att det påverkar tillämpningen av del fyra i förord­

ning (EU) nr 575/2013 ska medlemsstaterna i fall där moder­

företaget till ett eller flera institut är ett holdingföretag med

blandad verksamhet se till att de behöriga myndigheter som

ansvarar för tillsynen av dessa institut utövar allmän tillsyn av

transaktioner mellan institutet och holdingföretaget med blan­

dad verksamhet och dess dotterföretag.

2. De behöriga myndigheterna ska kräva att instituten följer

adekvata processer för riskhantering och rutiner för intern kont­

roll, inbegripet sunda rapporterings- och redovisningsförfaran­

den, för att på ett lämpligt sätt identifiera, mäta, övervaka och

kontrollera transaktionerna med institutens moderholdingföre­

tag med blandad verksamhet och dess dotterföretag. De behö­

riga myndigheterna ska kräva att instituten rapporterar varje

annan betydande transaktion med dessa enheter utom den

transaktion som avses i artikel 394 i förordning (EU) nr

575/2013. Dessa förfaranden och betydande transaktioner ska

övervakas av de behöriga myndigheterna.

Artikel 124

Utbyte av information

1. Medlemsstaterna ska att se till att det inte finns några

rättsliga hinder för utbyte av information mellan företag som

omfattas av den gruppbaserade tillsynen, holdingföretag med

blandad verksamhet och deras dotterföretag samt dotterföretag

som avses i artikel 119.3 när det gäller information som är av

betydelse för tillsyn i enlighet med artikel 110 och kapitel 3.

2. När ett moderföretag har ett dotterinstitut i en annan

medlemsstat ska de behöriga myndigheterna i de berörda med­

lemsstaterna utbyta information som är av betydelse för att

möjliggöra eller underlätta gruppbaserad tillsyn.

Om de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där moder­

företaget är beläget inte själva utövar gruppbaserad tillsyn enligt

artikel 111, kan de anmodas av de behöriga myndigheter som

ansvarar för sådan tillsyn att av moderföretaget begära infor­

mation som är av betydelse för den gruppbaserade tillsynen och

att överföra informationen till myndigheterna i fråga.

3. Medlemsstaterna ska tillåta sina behöriga myndigheter att

utbyta sådan information som anges i punkt 2, varvid ska gälla

att inhämtande av eller förfogande över information avseende

finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag,

finansiella institut eller anknutna företag inte ska innebära att

de behöriga myndigheterna har någon skyldighet att utöva till­

syn över dessa enskilda institut eller företag.

På liknande sätt ska medlemsstaterna tillåta sina behöriga myn­

digheter att utbyta sådan information som anges i artikel 122,

varvid ska gälla att inhämtande av eller förfogande över infor­

mation inte ska innebära att de behöriga myndigheterna har

någon skyldighet att utöva tillsyn över holdingföretag med blan­

dad verksamhet och deras dotterföretag som inte är kreditinsti­

tut eller sådana dotterföretag som avses i artikel 119.3.

Artikel 125

Samarbete

1. Om ett institut, ett finansiellt holdingföretag, blandat fi­

nansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad

verksamhet kontrollerar ett eller flera dotterföretag som är för­

säkringsföretag eller andra företag som tillhandahåller investe­

ringstjänster som kräver auktorisation, ska det finnas ett nära

samarbete mellan de behöriga myndigheterna och de myndig­

heter som bemyndigats att utöva den offentliga tillsynen över

försäkringsföretag eller över andra företag som tillhandahåller

investeringstjänster. Utan att det påverkar respektive myndighets

ansvar ska dessa myndigheter förse varandra med all infor­

mation som är ägnade att underlätta deras uppdrag och tillåta

tillsyn av verksamheten och den finansiella ställningen i de

företag som de övervakar.

SV

L 176/402

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

140

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

2. Den information som erhålls inom ramen för gruppbase­

rad tillsyn och särskilt allt sådant informationsutbyte mellan

behöriga myndigheter som föreskrivs i detta direktiv ska omfat­

tas av krav avseende tystnadsplikt som är minst likvärdiga med

dem som avses i artikel 53.1 i detta direktiv för kreditinstitut

eller direktiv 2004/39/EG för värdepappersföretag.

3. De behöriga myndigheter som ansvarar för gruppbaserad

tillsyn ska upprätta förteckningar över sådana finansiella hol­

dingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som avses

i artikel 11 i förordning (EU) nr 575/2013. Dessa förteckningar

ska överlämnas till de behöriga myndigheterna i andra med­

lemsstater, till EBA och till kommissionen.

Artikel 126

Sanktioner

Enligt kapitel 1 avsnitt IV i den här avdelningen ska medlems­

staterna se till att administrativa sanktioner eller andra administ­

rativa åtgärder som syftar till att stoppa konstaterade överträ­

delser eller avlägsna orsakerna till dem kan vidtas mot finansi­

ella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och hol­

dingföretag med blandad verksamhet eller mot deras ledning för

överträdelser av lagar och andra författningar som antagits för

införlivandet av det här kapitlet.

Artikel 127

Bedömning av om tredjeländers gruppbaserade tillsyn är

likvärdig

1. Om ett institut vars moderföretag är ett institut eller ett

finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföre­

tag med huvudkontor i ett tredjeland inte är föremål för grupp­

baserad tillsyn enligt artikel 111, ska de behöriga myndighe­

terna bedöma huruvida institutet är föremål för en sådan grupp­

baserad tillsyn av en tillsynsmyndighet i ett tredjeland som är

likvärdig med den tillsyn som styrs av de principer som anges i

detta direktiv och kraven i del ett avdelning II kapitel 2 i för­

ordning (EU) nr 575/2013.

Bedömningen ska utföras av den behöriga myndighet som

skulle vara ansvarig för den gruppbaserade tillsynen om punkt

3 hade varit tillämplig, på begäran av moderföretaget eller av

någon av de reglerade enheter som auktoriserats i unionen eller

på eget initiativ. Denna behöriga myndighet ska samråda med

de andra berörda behöriga myndigheterna.

2. Kommissionen får begära att europeiska bankkommittén

ger allmän vägledning om huruvida det är sannolikt att de

system för gruppbaserad tillsyn som tillämpas av behöriga till­

synsmyndigheter i ett tredjeland kommer att uppfylla de mål för

gruppbaserad tillsyn som fastställs i detta kapitel, när det gäller

institut vars moderföretag har sitt huvudkontor i ett tredjeland.

Europeiska bankkommittén ska fortsätta att se över all sådan

vägledning och beakta varje förändring i de system för grupp­

baserad tillsyn som tillämpas av sådana behöriga myndigheter.

EBA ska bistå kommissionen och europeiska bankkommittén

med utförandet av dessa uppgifter, vilket också inbegriper be­

dömning av huruvida vägledningen bör uppdateras.

Den behöriga myndighet som utför den bedömning som avses i

punkt 1 första stycket ska beakta all sådan vägledning. För detta

ändamål ska den behöriga myndigheten samråda med EBA in­

nan den fattar beslut.

3. I avsaknad av sådan likvärdig tillsyn ska medlemsstaterna

tillämpa detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 i till­

lämpliga delar även på institutet eller tillåta att deras behöriga

myndigheter använder andra lämpliga tillsynsmetoder som upp­

fyller målen för gruppbaserad tillsyn av institut.

Den behöriga myndighet som skulle vara ansvarig för grupp­

baserad tillsyn ska efter samråd med andra berörda behöriga

myndigheter godkänna dessa tillsynstekniker.

De behöriga myndigheterna kan särskilt kräva att det inrättas ett

finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföre­

tag med huvudkontor inom unionen, och tillämpa bestämmel­

serna om gruppbaserad tillsyn på det finansiella holdingföreta­

gets ställning på gruppnivå eller på ställningen på gruppnivå för

instituten i det blandade finansiella holdingföretaget.

Tillsynsteknikerna ska utformas så att de uppfyller de mål för

gruppbaserad tillsyn som fastställs i detta kapitel och ska anmä­

las till de andra berörda behöriga myndigheterna, EBA och

kommissionen.

KAPITEL 4

Kapitalbuffertar

A v s n i t t I

B u f f e r t a r

Artikel 128

Definitioner

I detta kapitel gäller följande definitioner:

1) kapitalkonserveringsbuffert: den kapitalbas som ett institut

måste upprätthålla i enlighet med artikel 129,

2) institutspecifik kontracyklisk kapitalbuffert: den kapitalbas

som ett institut måste upprätthålla i enlighet med artikel 130,

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/403

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

141

3) buffert för globala systemviktiga institut: den kapitalbas som

måste upprätthållas i enlighet med artikel 131.4.

4) buffert för andra systemviktiga institut: den kapitalbas som

kan upprätthållas i enlighet med artikel 131.5.

5) systemriskbuffert: den kapitalbas som ett institut måste eller

kan bli tvungen att upprätthålla i enlighet med artikel 133.

6) kombinerat buffertkrav: det totala kärnprimärkapital som

krävs för att uppfylla kravet om en kapitalkonserveringsbuf­

fert utökat, i tillämpliga fall, med följande:

a) En institutspecifik kontracyklisk kapitalbuffert.

b) Buffert för globala systemviktiga institut.

c) Buffert för andra systemviktiga institut.

d) En systemriskbuffert.

7) kontracykliskt buffertvärde: det värde som instituten måste

tillämpa för att beräkna sin institutspecifika kontracykliska

kapitalbuffert och som fastställs i enlighet med artikel 136

eller artikel 137 eller av en behörig myndighet i ett tredje­

land, beroende på situationen,

8) nationellt auktoriserat institut: ett institut som har auktori­

serats i medlemsstaten och för vilket en särskilt utsedd myn­

dighet är ansvarig för att fastställa det kontracykliska buffert­

värdet,

9) buffertriktvärde: ett referensbuffertvärde beräknat i enlighet

med de principer som anges i artikel 135.1.

Detta kapitel ska inte gälla för värdepappersföretag som inte

auktoriserats för tillhandahållande av de investeringstjänster

som anges i punkterna 3 och 6 i avsnitt A i bilaga I till direktiv

2004/39/EG.

Artikel 129

Krav på att upprätthålla en kapitalkonserveringsbuffert

1. Medlemsstaterna ska kräva att instituten utöver det

kärnprimärkapital som upprätthålls för uppfyllande av kapital­

baskravet i enlighet med artikel 92 i förordning (EU) nr

575/2013 också upprätthåller en kapitalkonserveringsbuffert i

kärnprimärkapital motsvarande 2,5 % av institutets totala risk­

vägda exponeringsbelopp som beräknas i enlighet med arti­

kel 92.3 i den förordningen på individuell nivå och på grupp­

nivå, beroende på vad som är tillämpligt enligt del ett avdelning

II i den förordningen.

2. Med avvikelse från punkt 1 får en medlemsstat undanta

små och medelstora värdepappersföretag från kraven i den

punkten, om inte ett sådant undantag utgör ett hot mot sta­

biliteten i de finansiella systemet i den medlemsstaten.

Beslutet om tillämpning av ett sådant undantag ska vara full­

ständigt motiverat och innehålla en förklaring till varför undan­

taget inte hotar stabiliteten i det finansiella systemet i den med­

lemsstaten och en exakt definition av de små och medelstora

värdepappersföretag som omfattas av undantaget.

Medlemsstater som beslutar att tillämpa ett sådan undantag ska

meddela detta till kommissionen, ESRB, EBA och de behöriga

myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

3. Vid tillämpning av punkt 2 ska medlemsstaten utse den

myndighet som ansvarar för tillämpningen av denna artikel.

Den myndigheten ska vara den behöriga eller den utsedda myn­

digheten.

4. Vid tillämpning av punkt 2 ska värdepappersföretag kate­

goriseras som stora eller medelstora i enlighet med kommissio­

nens rekommendation 2003/261/EG av den 6 maj 2003 om

definitionen av mikroföretag samt små och medelstora före­

tag ( 1 ).

5. Instituten ska inte använda kärnprimärkapital som upp­

rätthålls för uppfyllande av kraven i punkt 1 i den här artikeln

i syfte att uppfylla krav i enlighet med artikel 104.

6. Om ett institut inte klarar att uppfylla kravet i punkt 1 i

denna artikel fullt ut ska det omfattas av utdelningsrestriktioner

i enlighet med artikel 141.2 och 141.3.

Artikel 130

Krav på att upprätthålla en institutspecifik kontracyklisk

kapitalbuffert

1. Medlemsstaterna ska kräva att instituten upprätthåller en

institutspecifik kontracyklisk kapitalbuffert motsvarande institu­

tets totala riskvägda exponeringsbelopp som beräknas i enlighet

med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013, och multi­

pliceras med det viktade genomsnittet av de kontracykliska buf­

fertvärden som beräknas i enlighet med artikel 140 i detta

direktiv på individuell nivå och på gruppnivå, beroende på

vad som är tillämpligt enligt del ett avdelning II i den förord­

ningen.

SV

L 176/404

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

( 1 ) EUT L 124, 20.5.2003, s. 36.

142

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

2. Med avvikelse från punkt 1 får en medlemsstat undanta

små och medelstora värdepappersföretag från kraven i den

punkten, om inte ett sådant undantag hotar stabiliteten i det

finansiella systemet i den medlemsstaten.

Beslutet om tillämpning av ett sådant undantag ska vara full­

ständigt motiverat och innehålla en förklaring till varför undan­

taget inte hotar stabiliteten i det finansiella systemet i den med­

lemsstaten och en exakt definition av de små och medelstora

värdepappersföretag som omfattas av undantaget.

Den medlemsstat som beslutar att tillämpa ett sådan undantag

ska meddela detta till kommissionen, ESRB, EBA och de behö­

riga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

3. Vid tillämpning av punkt 2 ska medlemsstaterna utse den

myndighet som ansvarar för tillämpningen av denna artikel.

Den myndigheten ska vara den behöriga myndigheten eller

den utsedda myndigheten.

4. Vid tillämpning av punkt 2 ska värdepappersföretag kate­

goriseras som stora och medelstora i enlighet med rekommen­

dation 2003/261/EG.

5. Instituten ska uppfylla kravet i punkt 1 med kärnprimär­

kapital som inte får vara en del av sådant kärnprimärkapital

som upprätthålls för uppfyllande av kapitalbaskravet i enlighet

med artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, kravet på upp­

rätthållande av en kapitalkonserveringsbuffert i enlighet med

artikel 129 i detta direktiv eller något annat krav i artikel 104

i detta direktiv.

6. Om ett institut inte klarar att uppfylla kravet i punkt 1 i

denna artikel fullt ut ska det omfattas av utdelningsrestriktioner

enligt artikel 141.2 och 141.3.

Artikel 131

Globala och andra systemviktiga institut

1. Myndigheterna ska utse den myndighet som ansvarar för

att på gruppnivå identifiera globala systemviktiga institut, och,

på individuell nivå, gruppnivå eller undergruppsnivå, beroende

på vad som är tillämpligt, andra systemviktiga institut som är

auktoriserade inom deras jurisdiktion. Den myndigheten ska

vara den behöriga eller den utsedda myndigheten. Medlemssta­

terna får utse fler än en myndighet. De globala systemviktiga

instituten ska vara ett moderinstitut inom EU, ett finansiellt

moderholdingföretag inom EU, ett blandat finansiellt moderhol­

dingföretag inom EU eller ett institut. De globala systemviktiga

instituten får inte vara ett institut som är ett dotterföretag till ett

moderinstitut inom EU, ett finansiellt moderholdingföretag

inom EU eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag

inom EU. De andra systemviktiga företagen ska vara ett moder­

institut inom EU, ett finansiellt moderholdingföretag inom EU,

ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EU eller ett

institut.

2. Metoden för identifiering av globala systemviktiga institut

ska bygga på följande kategorier:

a) Gruppens storlek.

b) Graden av gruppens sammanlänkning med det finansiella

systemet.

c) Möjligheten att ersätta de tjänster eller den finansiella infra­

struktur som gruppen tillhandahåller.

d) Gruppens komplexitet.

e) Gruppens gränsöverskridande verksamhet, inklusive gräns­

överskridande verksamhet mellan medlemsstater och mellan

en medlemsstat och ett tredjeland.

Varje kategori ska ha samma viktning och bestå av kvantifier­

bara indikatorer.

Metoden ska innebära att varje bedömd enhet som avses i

punkt 1 ges ett totalt poängtal, som gör det möjligt att fastställa

om enheten är ett globalt systemviktigt institut och placera in

det i en underkategori enligt punkt 9.

3. Andra systemviktiga institut ska identifieras i enlighet med

punkt 1. Systemviktigheten ska bedömas på grundval av åtmin­

stone ett av följande kriterier:

a) Storlek.

b) Betydelsen för unionens eller den relevanta medlemsstatens

ekonomi.

c) Betydelsen av dess gränsöverskridande verksamhet.

d) Graden av institutets eller gruppens sammanlänkning med

det finansiella systemet.

EBA ska senast den 1 januari 2015, efter samråd med ESRB,

offentliggöra riktlinjer för de kriterier som ska fastställa vill­

koren för tillämpning av denna punkt i samband med bedöm­

ningen av andra systemviktiga institut. I dessa riktlinjer ska de

internationella ramarna för nationella systemviktiga institut

samt unionens särdrag och nationella särdrag beaktas.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/405

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

143

4. Alla globala systemviktiga institut ska på gruppnivå ha en

buffert för globala systemviktiga institut som motsvarar den

underkategori där det globala systemviktiga institutet har place­

rats. Bufferten ska bestå av och komplettera kärnprimärkapitalet.

5.

Den behöriga eller den utsedda myndigheten får på grupp­

nivå, undergruppsnivå eller individuell nivå kräva att varje annat

systemviktigt institut har en buffert för andra systemviktiga

institut på upp till 2 % av det totala riskvägda exponerings­

beloppet beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning

(EU) nr 575/2013, med beaktande av kriterierna för identifie­

ring av det andra systemviktiga institutet. Den bufferten ska

bestå av och komplettera kärnprimärkapitalet.

6. När den behöriga eller den utsedda myndigheten kräver

att en riskbuffert för andra systemviktiga institut upprätthålls

ska den iaktta följande:

a) Bufferten för andra systemviktiga institut får inte medföra

oproportionella negativa effekter på hela eller delar av det

finansiella systemet i andra medlemsstater eller i unionen

som helhet och utgöra eller skapa ett hinder för den inre

marknadens funktion.

b) Den behöriga eller den utsedda myndigheten måste se över

bufferten för andra systemviktiga institut åtminstone varje år.

7. Innan en buffert för andra systemviktiga institut fastställs

eller ändras ska den behöriga eller den utsedda myndigheten

underrätta kommissionen, ESRB, EBA och behöriga och utsedda

myndigheter i berörda medlemsstater en månad innan det be­

slut som avses i punkt 5 offentliggörs. Den anmälan ska inne­

hålla detaljerade upplysningar om:

a) De bakomliggande skälen till varför det anses att bufferten

för andra systemviktiga institut sannolikt är tillräckligt effek­

tiv och proportionell för att kunna minska risken.

b) En bedömning av de positiva eller negativa effekter som

bufferten för andra systemviktiga institut sannolikt får på

den inre marknaden, på grundval av information som med­

lemsstaterna har tillgång till.

c) Det buffertvärde för andra systemviktiga institut som med­

lemsstaten vill kräva.

8. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 133 och

punkt 5 i denna artikel, och om det andra systemviktiga insti­

tutet är ett dotterföretag till antingen ett globalt systemviktigt

institut eller ett annat systemviktigt institut som är ett moder­

institut inom EU och på gruppnivå omfattas av en buffert för

andra systemviktiga institut, ska den buffert som tillämpas på

individuell nivå eller undergruppsnivå för det andra systemvik­

tiga institutet inte överstiga den högre av följande två värden:

a) 1 % av det riskvägda exponeringsbelopp som beräknas i

enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013.

b) Det buffertvärde för globala systemviktiga institut eller andra

systemviktiga institut som tillämpas för gruppen på grupp­

nivå.

9. Globala systemviktiga institutet ska delas in i minst fem

underkategorier. Den undre gränsen och gränserna mellan de

olika underkategorierna bestäms av det med identifieringsmeto­

den fastställa poängtalet. Gränsvärdena mellan närliggande un­

derkategorier ska tydligt anges och ska följa principen om en

konstant linjär ökning av systembetydelse mellan varje under­

kategori som innebär en linjär ökning av kravet på ytterligare

primärkapital, med undantag av den högsta underkategorin. Vid

tillämpning av denna punkt avses med systembetydelse den

inverkan som ett globalt systemviktigt institut i kris skulle få

på den globala finansiella marknaden. Den lägsta underkatego­

rin ska ha en buffert för globala systemviktiga institut på 1 % av

det totala riskvägda exponeringsbelopp som beräknas i enlighet

med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013 och den buffert

som har tilldelats varje underkategori ska stiga i gradienter om

0,5 % av det totala riskvägda exponeringsbelopp som beräknas i

enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013 upp

till och med den fjärde underkategorin. Den högsta underkate­

gorin avseende buffert för globala systemviktiga institut ska

omfattas av en buffert på 3,5 % av det totala riskvägda expo­

neringsbeloppet enligt artikel 92.3 i förordning (EU) nr

575/2013.

10. Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 1 och

9 får den behöriga eller den utsedda myndigheten vid utövandet

av sund tillsynsbedömning

a) flytta ett globalt systemviktigt institut från en lägre till en

högre underkategori,

b) placera en enhet som avses i punkt 1 med ett totalt poängtal

som är lägre än gränsvärdet för den lägsta underkategorin i

den underkategorin eller en högre underkategori, och där­

med fastställa att enheten är ett globalt systemviktigt institut.

11. Om den behöriga eller den utsedda myndigheten fattar

ett beslut i enlighet med punkt 10 b ska den underrätta EBA

om detta och ange en motivering.

12. Den behöriga eller den utsedda myndigheten ska med­

dela kommissionen, ESRB och EBA namnen på de globala sy­

stemviktiga instituten och andra systemviktiga institut och de

underkategorier där de globala systemviktiga instituten har pla­

cerats, och ska offentliggöra namnen på de systemviktiga insti­

tuten. De behöriga eller utsedda myndigheterna ska offentlig­

göra i vilken underkategori som det globala systemviktiga in­

stitutet har placerats.

SV

L 176/406

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

144

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

Den behöriga eller den utsedda myndigheten ska varje år se

över identifieringen av globala och andra systemviktiga institut

och de globala systemviktiga institutens placering i respektive

underkategori och meddela resultatet till det berörda systemvik­

tiga institutet, kommissionen, ESRB och EBA och offentliggöra

en uppdaterad förteckning över identifierade systemviktiga in­

stitut samt offentliggöra i vilken underkategori som varje iden­

tifierat globalt systemviktigt institut har placerats.

13. De systemviktiga instituten ska inte använda kärnprimär­

kapital som upprätthålls för uppfyllande av kraven i punkterna

4 och 5 i syfte att uppfylla eventuella krav i enlighet med

artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, artiklarna 129 och

130 i detta direktiv och eventuella krav som uppstår i enlighet

med artiklarna 102 och 104 i detta direktiv.

14. Om en grupp på gruppnivå omfattas av följande, ska det

högre av de båda buffertarna gälla:

a) En buffert för globala systemviktiga institut och en buffert

för andra systemviktiga institut.

b) En buffert för globala systemviktiga institut, en buffert för

andra systemviktiga institut och en systemriskbuffert i enlig­

het med artikel 133.

Om ett institut, på individuell nivå eller undergruppsnivå om­

fattas av en buffert för andra systemviktiga institut och en

systemriskbuffert i enlighet med artikel 133,ska den högre av

de båda gälla.

15. När systemriskbuffert gäller för alla exponeringar i den

medlemsstat som fastställer den bufferten för att hantera makro­

tillsynsrisken i den medlemsstaten, men inte på exponeringar

utanför medlemsstaten, ska denna systemriskbuffert, trots vad

som sägs i punkt 14, vara kumulativt med de buffertar för

andra systemviktiga institut eller globala systemviktiga institut

som gäller i enlighet med denna artikel.

16. När punkt 14 är tillämplig och ett institut ingår i en

grupp av globala systemviktiga institut eller andra systemviktiga

institut, ska detta aldrig innebära att institutet på individuell

nivå omfattas av ett kombinerat buffertkrav som är lägre än

summan av kapitalkonserveringsbufferten, den kontracykliska

kapitalbufferten och det högre av antingen bufferten för andra

systemviktiga institut och den systemriskbuffert som gäller på

individuell nivå.

17. När punkt 15 är tillämplig och ett institut ingår i en

grupp av globala systemviktiga institut eller andra systemviktiga

institut, ska detta aldrig innebära att institutet på individuell

nivå omfattas av ett kombinerat buffertkrav som är lägre än

summan av kapitalkonserveringsbufferten, den kontracykliska

kapitalbufferten och summan av den buffert för andra system­

viktiga institut och den systemriskbuffert som gäller på indi­

viduell nivå.

18. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för till­

syn för att, vid tillämpningen av denna artikel, specificera den

metod enligt vilken den behöriga eller den utsedda myndigheten

ska identifiera ett moderinstitut inom EU, ett finansiellt holding­

företag inom EU eller ett blandat finansiellt holdingföretag inom

EU som ett globalt systemviktigt institut och specificera meto­

den för fastställande av underkategorier och placeringen av glo­

bala systemviktiga institut i underkategorier på grundval av

deras systembetydelse och med beaktande av eventuella inter­

nationellt överenskomna standarder.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för

tillsyn till kommissionen senast den 30 juni 2014.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för tillsyn som avses i första och andra styckena i enlighet

med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 132

Rapportering

1. Kommissionen ska senast den 31 december 2015 på

grundval av den internationella utvecklingen och EBA:s yttrande

förelägga Europaparlamentet och rådet en rapport om möjlig­

heten att utvidga reglerna för globala systemviktiga institut till

ytterligare typer av institut inom unionen, om så är lämpligt

åtföljd av ett lagstiftningsförslag.

2. Kommissionen ska senast den 31 december 2016, efter

samråd med ESRB och EBA, förelägga Europaparlamentet och

rådet en rapport om huruvida bestämmelserna om globala sy­

stemviktiga institut i artikel 131 bör ändras, om så är lämpligt

åtföljd av ett lagstiftningsförslag. I ett sådant förslag ska man

vederbörligen beakta den internationella utvecklingen på regle­

ringsområdet och vid behov se över processen för placering av

institutspecifika buffertar för andra systemviktiga institut inom

en grupp, med beaktande av eventuella negativa effekter på

genomförandet av den organisatoriska åtskillnaden inom med­

lemsstaterna.

Artikel 133

Krav på att upprätthålla en systemriskbuffert

1. Varje medlemsstat får införa en systemriskbuffert i

kärnprimärkapital för den finansiella sektorn eller för en eller

flera delar av denna sektor för att förhindra och minska lång­

siktiga strukturella systemrisker eller makrotillsynsrisker som

inte omfattas av förordning (EU) nr 575/2013, som innebär

en sådan risk för störningar av det finansiella systemet som

kan få allvarliga negativa effekter på det finansiella systemet

och den reella ekonomin i en viss medlemsstat.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/407

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

145

2. Vid tillämpning av punkt 1 ska medlemsstaten utse den

myndighet som ska ansvara för att fastställa systemriskbufferten

och identifiera vilka de grupper av institut på vilka den är till­

lämplig. Denna myndighet ska vara den behöriga eller den ut­

sedda myndigheten.

3. Vid tillämpning av punkt 1 kan det krävas att institut,

utöver det kärnprimärkapital som upprätthålls för uppfyllandet

av kapitalbaskravet i enlighet med artikel 92 i förordning (EU)

nr 575/2013 också upprätthåller en systemriskbuffert i kärnpri­

märkapital på minst 1 % som bygger på exponeringen som

omfattas av en systemriskbuffert i enlighet med punkt 8 i denna

artikel på individuell nivå, gruppnivå eller undergruppsnivå i

enlighet med del ett avdelning II i den förordningen. Den be­

rörda behöriga eller utsedda myndigheten får kräva att institutet

upprätthåller systemriskbufferten på såväl individuella nivå som

på gruppnivå.

4. Instituten ska inte använda kärnprimärkapital som upp­

rätthålls för uppfyllande av kraven i punkt 3 i syfte att uppfylla

eventuella krav i enlighet med artikel 92 i förordning (EU)

nr 575/2013, artiklarna 129 och 130 i detta direktiv och even­

tuella krav som uppstår i enlighet med artiklarna 102 och 104 i

detta direktiv. Om en grupp har identifierats som ett system­

viktigt institut som omfattas av en buffert för globala system­

viktiga institut eller en buffert för andra systemviktiga institut på

gruppnivå i enlighet med artikel 131 också omfattas av en

systemriskbuffert på gruppnivå i enlighet med denna artikel

ska den högre av buffertarna gälla. Om ett institut på individuell

nivå eller undergruppsnivå omfattas av en buffert för andra

systemviktiga institut i enlighet med artikel 131 och en system­

riskbuffert i enlighet med denna artikel ska den högre av de

båda gälla.

5. När en systemriskbuffert gäller alla exponeringar i den

medlemsstat som fastställer den bufferten för att hantera makro­

tillsynsrisken i den medlemsstaten, men inte på exponeringar

utanför medlemsstaten, ska denna systemriskbuffert, trots vad

som sägs i punkt 4, vara kumulativt med de buffertar för andra

systemviktiga institut eller globala systemviktiga institut som

gäller i enlighet med artikel 131.

6. När punkt 4 är tillämplig och ett institut ingår i en grupp

eller i en undergrupp där det ingår ett globalt systemviktigt

institut eller andra systemviktiga institut, ska det institutet inte,

på individuell nivå, anses omfattas av ett kombinerat buffertkrav

som är lägre än summan av kapitalkonserveringsbufferten, den

kontracykliska kapitalbufferten och den högre av bufferten för

andra systemviktiga institut och den systemriskbuffert som gäl­

ler för det på individuell nivå.

7. Om punkt 5 gäller och ett institut ingår i en grupp eller i

en undergrupp där det ingår ett globalt systemviktigt institut

eller andra systemviktiga institut ska det institutet inte, på indi­

viduell nivå, anses omfattas av ett kombinerat buffertkrav som

är lägre än summan av kapitalkonserveringsbufferten, den kont­

racykliska kapitalbufferten och summan av den buffert för andra

systemviktiga institut och den systemriskbuffert som gäller för

det på individuell nivå.

8. En systemriskbuffert får gälla exponeringar i den med­

lemsstat där den bufferten fastställs och får också gälla expone­

ringar i tredjeländer. En systemriskbuffert får också gälla expo­

neringar i andra medlemsstater om inte annat följer av punk­

terna 15 och 18.

9. En systemriskbuffert ska gälla alla institut, eller en eller

flera delar av dessa institut, för vilka myndigheterna i den be­

rörda medlemsstaten är behöriga i enlighet med detta direktiv,

och ska fastställas genom gradvisa eller tilltagande justeringar i

steg om 0,5 procentenheter. Olika krav får införas för olika

delar av sektorn.

10. När den behöriga eller den utsedda myndigheten kräver

att en riskbuffert för andra systemviktiga institut upprätthålls

ska den iaktta följande:

a) En buffert för andra systemviktiga institut får inte medföra

oproportionella negativa effekter på hela eller delar av det

finansiella systemet i andra medlemsstater eller i unionen

som helhet och utgöra eller skapa ett hinder för den inre

marknadens funktion.

b) Den behöriga eller den utsedda myndigheten måste se över

bufferten för andra systemviktiga institut åtminstone varje år.

11. Innan ett systemriskbuffertvärde på upp till 3 % fastställs

eller ändras ska den behöriga eller den utsedda myndigheten

underrätta kommissionen, ESRB, EBA och behöriga och utsedda

myndigheter i de berörda medlemsstaterna en månad innan det

beslut som avses i punkt 16 offentliggörs. Om bufferten gäller

exponeringar i tredjeländer ska den behöriga eller den utsedda

myndigheten också underrätta de tillsynsmyndigheterna i dessa

tredjeländer. Den anmälan ska innehålla detaljerade upplys­

ningar om

a) systemrisken eller makrotillsynsrisken i medlemsstaten i frå­

ga,

b) orsakerna till att systemrisker eller makrotillsynsrisker hotar

stabiliteten i det finansiella systemet på nationell nivå som

motiverar systemriskbuffertvärdet,

c) de bakomliggande skälen till varför det anses att systemrisk­

bufferten sannolikt är tillräckligt effektiv och proportionell

för att minska risken,

SV

L 176/408

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

146

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

d) en bedömning av systemriskbuffertens sannolika positiva el­

ler negativa effekter på den inre marknaden, på grundval av

information som medlemsstaterna har tillgång till,

e) motiveringen till varför inga av de befintliga åtgärderna i

detta direktiv eller i förordning (EU) nr 575/2013, med

undantag av artikel 458 och 459 i den förordningen, eller

i detta direktiv var för sig eller i kombination skulle vara

tillräckliga för att hantera den konstaterade makrotillsyns-

eller systemrisken med beaktande av dessa åtgärders relativa

effektivitet,

f) det systemriskbuffertvärde som medlemsstaterna vill kräva.

12.

Innan ett systemriskbuffertvärde på över 3 % fastställs

eller ändras ska den behöriga eller den utsedda myndigheten

underrätta kommissionen, ESRB, EBA och behöriga och utsedda

myndigheter i de berörda medlemsstaterna. Om bufferten gäller

exponeringar i tredjeländer ska den behöriga eller den utsedda

myndigheten också underrätta tillsynsmyndigheterna i dessa

tredjeländer. Dem anmälan ska innehålla detaljerade upplys­

ningar om

a) systemrisken eller makrotillsynsrisken i medlemsstaten i frå­

ga,

b) orsakerna till att systemrisker eller makrotillsynsrisker hotar

stabiliteten i det finansiella systemet på nationell nivå som

motiverar systemriskbuffertvärdet,

c) de bakomliggande skälen till varför det anses att systemrisk­

bufferten sannolikt är tillräckligt effektiv och proportionell

för att minska risken,

d) en bedömning av systemriskbuffertens sannolika positiva el­

ler negativa effekter på den inre marknaden, på grundval av

information medlemsstaterna har tillgång till,

e) motiveringen till varför inga av de befintliga åtgärderna i

detta direktiv eller i förordning (EU) nr 575/2013, med

undantag av artikel 458 och 459 i den förordningen, var

för sig eller i kombination skulle vara tillräckliga för att

hantera den konstaterade makrotillsyns- eller systemrisken

med beaktande av dessa åtgärders relativa effektivitet,

f) det systemriskbuffertvärde som medlemsstaterna vill kräva.

13.

Den behöriga eller den utsedda myndigheten får från och

med den 1 januari 2015, och i överensstämmelse med förfaran­

det i punkt 11, fastställa eller ändra ett systemriskbuffertvärde

som gäller exponeringar i den medlemsstaten och också kan

gälla exponeringar i tredjeländer på upp till 5 %. När ett system­

riskbuffertvärde på mer än 5 % fastställs eller ändras ska för­

farandena i punkt 12 följas.

14.

När systemriskbuffertvärdet fastställs till mellan 3 % och

5 % i enlighet med punkt 13, ska den behöriga eller den ut­

sedda myndigheten i den medlemsstat där den bufferten fast­

ställts alltid underrätta kommissionen om detta och invänta

kommissionens yttrande innan åtgärderna i fråga antas.

När kommissionens yttrande är negativt ska den behöriga eller

den utsedda myndigheten i den medlemsstat där bufferten fast­

ställts rätta sig efter det yttrandet eller förklara varför den inte

gör det.

När en del av finanssektorn är ett dotterföretag vars moderfö­

retag är etablerat i en annan medlemsstat ska den behöriga eller

den utsedda myndigheten anmäla detta till myndigheterna i de

medlemsstaterna, kommissionen och ESRB. Inom en månad

från anmälan ska kommissionen och ESRB utfärda en rekom­

mendation om de åtgärder som vidtagits i enlighet med denna

punkt. Om myndigheterna är av en annan åsikt, eller om såväl

kommissionen som ESRB har avgett ett negativt yttrande, får

den behöriga myndigheten eller den utsedda myndigheten hän­

skjuta frågan till EBA och begära bistånd i enlighet med arti­

kel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. Beslutet att fastställa

bufferten för dessa exponeringar ska vila till dess att EBA har

fattat ett beslut.

15. Inom en månad från den anmälan som avses i punkt 12

ska ESRB avge ett yttrande till kommissionen om huruvida

systemriskbufferten bedöms vara lämpligt. EBA får också avge

ett yttrande till kommissionen angående bufferten i enlighet

med artikel 34.1 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Inom två månader från anmälan ska kommissionen, med beak­

tande av ESRB:s och EBA:s bedömning, om detta är lämpligt,

och om den är övertygad om systemriskbufferten inte medför

några oproportionella negativa effekter på hela eller delar av det

finansiella systemet i andra medlemsstater eller i unionen som

helhet och utgör eller skapar hinder för en välfungerande inre

marknad, anta en genomförandeakt som ger den behöriga eller

den utsedda myndigheten befogenhet att anta den föreslagna

åtgärden.

16. Varje behörig eller utsedd myndighet ska offentliggöra

fastställandet av systemriskbufferten på lämplig webbplats. Till­

kännagivandet ska åtminstone innehålla följande information:

a) Systemriskbuffertvärdet.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/409

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

147

b) De institut på vilka systemriskbufferten tillämpas.

c) En motivering tillsystemriskbufferten.

d) Det datum då instituten måste börja tillämpa den fastställda

eller ändrade systemriskbufferten.

e) Namnen på de länder där exponeringar i dessa länder er­

känns i systemriskbufferten.

Om det offentliggörande som avses i led c skulle kunna även­

tyra stabiliteten i det finansiella systemet ska information enligt

led c inte anges i tillkännagivandet.

17. Om ett institut inte klarar att uppfylla kravet i punkt 1 i

denna artikel fullt ut ska det omfattas av utdelningsrestriktioner

enligt artikel 141.2 och 141.3.

Om tillämpningen av dessa utdelningsrestriktioner leder till en

otillfredsställande förstärkning av institutets kärnprimärkapital

mot bakgrund av den relevanta systemrisken, får de behöriga

myndigheterna vidta ytterligare åtgärder i enlighet med arti­

kel 64.

18. Efter den anmälan som avses i punkt 11 får medlems­

staterna tillämpa bufferten på alla exponeringar. Om en behörig

eller en utsedd myndighet beslutar att fastställa en buffert på

upp till 3 % på grundval av exponeringar i andra medlemsstater

ska samma buffert fastställas för alla exponeringar inom unio­

nen.

Artikel 134

Erkännande av ett systemriskbuffertvärde

1. Andra medlemsstater får erkänna ett systemriskbuffert­

värde som fastställts i enlighet med artikel 133 och får tillämpa

det buffertvärdet för nationellt auktoriserade institut för expo­

neringar i den medlemsstat som fastställt det buffertvärdet.

2. Om en medlemsstat erkänner systemriskbuffertvärdet för

nationellt auktoriserade institut ska den medlemsstaten under­

rätta kommissionen, ESRB, EBA och den medlemsstat som fast­

ställer detta systemriskbuffertvärde.

3. Vid beslut om erkännande av ett systemriskbuffertvärde

ska medlemsstaten beakta den information som framlagts av

den medlemsstat som fastställt buffertvärdet i enlighet med ar­

tikel 133.11, 133.12 eller 133.13.

4.

Den medlemsstat som fastställt ett systemriskbuffertvärde i

enlighet med artikel 133 får uppmana ESRB att utfärda en

rekommendation som avses i artikel 16 i förordningen (EU)

nr 1092/2010 till en eller flera medlemsstater som kan erkänna

systemriskbuffertvärdet.

A v s n i t t I I

F a s t s t ä l l a n d e o c h b e r ä k n i n g a v k o n t ­

r a c y k l i s k a k a p i t a l b u f f e r t a r

Artikel 135

ESRB:s riktlinjer för fastställandet av kontracykliska

buffertvärden

1. ESRB får genom rekommendationer i enlighet med arti­

kel 16 i förordning (EU) nr 1092/2010 ge riktlinjer för hur

myndigheter som utsetts av medlemsstaterna i enlighet med

artikel 136.1 ska fastställa kontracykliska buffertvärden, dä­

ribland följande:

a) Principer som ska vägleda utsedda myndigheter när dessa ska

bedöma vilket kontracykliskt buffertvärde som är lämpligt

och som garanterar att myndigheterna tillämpar en sund

strategi avseende relevanta makroekonomiska cykler och

främjar ett sunt och konsekvent beslutsfattande i alla med­

lemsstater.

b) Allmänna riktlinjer för

i) mätning och beräkning av hur kreditgivning som andel

av bruttonationalprodukten (BNP) avviker från den lång­

siktiga utvecklingstrenden,

ii) beräkning av buffertriktvärden i enlighet med arti­

kel 136.2.

c) Vägledning om variabler som anger uppkomsten av en sy­

stemomfattande risk relaterad till perioder med alltför stor

kredittillväxt i ett finansiellt system, särskilt den relevanta

kreditgivningsnivån som andel av BNP och dess avvikelse

från den långsiktiga utvecklingstrenden, och om andra rele­

vanta faktorer, däribland behandlingen av ekonomisk utveck­

ling inom enskilda sektorer av ekonomin som kan vara upp­

lysande för de utsedda myndigheterna när de ska fastställa

det lämpliga kontracykliska buffertvärdet i enlighet med ar­

tikel 136.

d) Vägledning om variabler, inbegripet kvalitativa kriterier, som

visar att bufferten bör upprätthållas, minskas eller frigöras

helt.

2. När ESRB utfärdar en rekommendation i enlighet med

punkt 1 ska nämnden beakta skillnaderna mellan medlemssta­

terna och framför allt särdragen hos medlemsstater med små

och öppna ekonomier.

3. När ESRB har utfärdat en rekommendation enligt punkt 1

ska nämnden se över den och, om nödvändigt, uppdatera den

mot bakgrund av erfarenheterna från fastställandet av buffertar

enligt detta direktiv eller av utvecklingen inom internationellt

överenskommen praxis.

SV

L 176/410

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

148

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

Artikel 136

Fastställande av kontracykliska buffertvärden

1.

Varje medlemsstat ska utse en offentlig myndighet eller ett

offentligt organ (nedan kallad utsedd myndighet) som ska an­

svara för att fastställa det kontracykliska buffertvärdet för den

medlemsstaten.

2. Varje utsedd myndighet ska för varje kvartal beräkna ett

buffertriktvärde som ska fungera som referensvärde vid myndig­

hetens bedömningar i syfte att fastställa det kontracykliska buf­

fertvärdet i enlighet med punkt 3. Buffertriktvärdet ska på ett

relevant sätt återspegla kreditcykeln och risker som beror på en

alltför stor kredittillväxt i medlemsstaten och beakta den natio­

nella ekonomins särdrag. Det ska baseras på avvikelsen från den

långsiktiga utvecklingstrenden för kreditgivning som andel av

BNP, med beaktande av bland annat

a) en indikator på ökningen av kreditgivningsnivåerna inom

denna jurisdiktion och särskilt en indikator på förändringar

när det gäller kreditgivningen som andel av BNP i den med­

lemsstaten, och

b) alla gällande ESRB-riktlinjer i enlighet med artikel 135.1 b.

3. Varje utsedd myndighet ska på kvartalsbasis bedöma och

fastställa lämpliga kontracykliska buffertvärden för sin medlems­

stat, och ska därvid beakta

a) det buffertriktvärde som beräknats i enlighet med punkt 2

och

b) alla gällande ESRB-riktlinjer i enlighet med artikel 135.1 a, c

och d och alla rekommendationer som ESRB utfärdat om

fastställande av ett buffertvärde,

c) övriga variabler som den utsedda myndigheten anser rele­

vanta för hanteringen av cykliska systemrisker.

4. Det kontracykliska buffertvärdet, uttryckt som procentan­

del av det totala riskvägda exponeringsbeloppet som beräknas i

enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013 för

institut som har kreditexponeringar i den medlemsstaten, ska

ligga mellan 0 % och 2,5 % och kalibreras i steg om 0,25 pro­

centenheter eller multipler av 0,25 procentenheter. När så är

motiverat på grund av vad som anges i punkt 3 får en utsedd

myndighet fastställa ett kontracykliskt buffertvärde som är

högre än 2,5 % av det totala riskvägda exponeringsbeloppet

som beräknas i enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr

575/2013 för tillämpningen av artikel 140.2 i detta direktiv.

5. När en utsedd myndighet fastställer ett kontracykliskt buf­

fertvärde över noll för första gången eller när en utsedd myn­

dighet därefter höjer det gällande kontracykliska buffertvärdet,

ska den också fastställa den dag från och med vilken instituten

måste tillämpa den höjda bufferten vid beräkningen av sin in­

stitutspecifika kontracykliska kapitalbuffert. Den dagen ska inte

infalla mer än 12 månader efter den dag då det höjda buffert­

värdet anmäldes i enlighet med punkt 7. Om dagen infaller

mindre än 12 månader efter det att det höjda buffertvärdet

anmälts, måste denna kortare tidsfrist för tillämpningen vara

motiverad av exceptionella omständigheter.

6. Om en utsedd myndighet sänker det gällande kontracyk­

liska buffertvärdet ska den, oavsett om värdet sänks till noll eller

inte, även fastställa en preliminär period under vilken ingen

buffertökning väntas. Den preliminära perioden ska dock inte

vara bindande för den utsedda myndigheten.

7. Varje utsedd myndighet ska offentliggöra det kvartalsvis

fastställda kontracykliska buffertvärdet på sin webbplats. Anmä­

lan ska åtminstone innehålla följande information:

a) Det gällande kontracykliska buffertvärdet.

b) Den aktuella kredittillväxtnivån som andel av BNP och dess

avvikelse från den långsiktiga utvecklingstrenden.

c) Det buffertriktvärde som beräknats i enlighet med punkt 2.

d) De bakomliggande skälen till det buffertvärdet.

e) Vid en höjning av buffertvärdet, den dag från och med

vilken instituten måste tillämpa det höjda buffertvärdet vid

beräkningen av sin institutspecifika kontracykliska kapital­

buffert.

f) När den dag som avses i led e infaller mindre än 12 månader

från dagen för anmälan enligt denna punkt, en hänvisning

till de exceptionella omständigheter som motiverar en kor­

tare tidsfrist för tillämpningen.

g) Vid en sänkning av buffertvärdet, den preliminära tidsperiod

under vilken ingen höjning av buffertvärdet väntas tillsam­

mans med en motivering avseende denna period.

De utsedda myndigheterna ska vidta alla rimliga åtgärder för att

tidsmässigt samordna anmälan.

De utsedda myndigheterna ska anmäla varje kvartalsvis faststäl­

lande av det kontracykliska buffertvärdet samt den information

som anges i leden a–g till ESRB. ESRB ska offentliggöra alla

anmälda buffertvärden och tillhörande information på sin

webbplats.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/411

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

149

Artikel 137

Godkännande av kontracykliska buffertvärden över 2,5 %

1. När en utsedd myndighet, i enlighet med artikel 136.4,

eller en berörd tredjelandsmyndighet har fastställt ett kontracyk­

liskt buffertvärde som överstiger 2,5 % av det totala riskvägda

exponeringsbeloppet som beräknas i enlighet med artikel 92.3 i

förordning (EU) nr 575/2013, kan de andra utsedda myndighe­

terna godkänna det buffertvärdet för de nationellt auktoriserade

institutens beräkning av sina institutspecifika kontracykliska ka­

pitalbuffertar.

2. När en utsedd myndighet i enlighet med punkt 1 i denna

artikel godkänner ett buffertvärde som överstiger 2,5 % av det

totala riskvägda exponeringsbeloppet som beräknas i enlighet

med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013, i enlighet

med punkt 1 denna artikel, ska den offentliggöra godkännandet

på sin webbplats. Anmälan ska åtminstone innehålla följande

information:

a) Det gällande kontracykliska buffertvärdet.

b) De medlemsstater eller tredjeländer som ska tillämpa det.

c) Vid en höjning av buffertvärdet, den dag från och med

vilken de institut som är auktoriserade i den utsedda myn­

dighetens medlemsstat måste tillämpa det höjda buffertvärdet

vid beräkningen av sin institutspecifika kontracykliska ka­

pitalbuffert.

d) När den dag som avses i led c infaller mindre än 12 månader

från dagen för anmälan enligt denna punkt, en hänvisning

till de exceptionella omständigheter som motiverar denna

kortare tidsfrist för tillämpningen.

Artikel 138

ESRB:s rekommendation om tredjeländers kontracykliska

buffertvärden

ESRB får, i enlighet med artikel 16 i förordning (EU)

nr 1092/2010, utfärda en rekommendation till de utsedda myn­

digheterna om det lämpliga kontracykliska buffertvärdet för ex­

poneringar i det tredjelandet om

a) inget kontracykliskt buffertvärde har fastställts och offent­

liggjorts av den berörda tredjelandsmyndigheten för ett tred­

jeland (nedan kallad berörd tredjelandsmyndighet) där en

eller flera unionsinstitut har kreditexponeringar,

b) ESRB anser att ett kontracykliskt buffertvärde som för ett

tredjeland har fastställts och offentliggjorts av den berörda

tredjelandsmyndigheten är otillräckligt för att på ett tillfreds­

ställande sätt skydda unionsinstituten från risker i samband

med en alltför stor kredittillväxt i det landet, eller en utsedd

myndighet meddelar ESRB att den anser buffertvärdet vara

otillräckligt för att uppfylla detta syfte.

Artikel 139

Utsedda myndigheters beslut om tredjeländers

kontracykliska buffertvärden

1. Denna artikel ska tillämpas oavsett om ESRB har utfärdat

en rekommendation för utsedda myndigheter som avses i arti­

kel 138.

2. Under de omständigheter som avses i artikel 138 a kan de

utsedda myndigheterna fastställa det kontracykliska buffertvärde

som nationellt auktoriserade institut måste tillämpa vid beräk­

ningen av sina institutspecifika kontracykliska kapitalbuffertar.

3. När ett kontracykliskt buffertvärde för ett tredjeland har

fastställts och offentliggjorts av en berörd tredjelandsmyndighet,

kan en utsedd myndighet fastställa ett annat buffertvärde för det

tredjelandet för de nationellt auktoriserade institutens beräkning

av sina institutspecifika kontracykliska kapitalbuffertar, om

dessa skäligen anser att det buffertvärde som fastställts av den

berörda tredjelandsmyndigheten är otillräckligt för att på ett

tillfredsställande sätt skydda dem mot risker i samband med

en alltför stor kredittillväxt i det landet.

När en utsedd myndighet utövar befogenheten enligt första

stycket ska den inte fastställa ett kontracykliskt buffertvärde

som understiger den nivå som fastställts av den berörda tredje­

landsmyndigheten förutsatt att buffertvärdet överstiger 2,5 %,

uttryckt i procent av det totala riskexponerade beloppet som

beräknas i enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr

575/2013 i institut som har kreditexponeringar i det tredjelan­

det.

För att garantera enhetlighet vid fastställandet av buffertvärden

för tredjeländer kan ESRB ge rekommendationer på detta om­

råde.

4. När en utsedd myndighet fastställer ett kontracykliskt buf­

fertvärde för ett tredjeland i enlighet med punkt 2 eller 3 och

detta värde höjer det redan gällande kontracykliska buffertvär­

det, ska den utsedda myndigheten fastställa den dag från och

med vilken de nationellt auktoriserade instituten måste tillämpa

det buffertvärdet vid beräkningen av sin institutspecifika kont­

racykliska kapitalbuffert. Den dagen får inte infalla mer än 12

månader efter den dag då buffertvärdet anmäls i enlighet med

punkt 5. Om den dagen infaller mindre än 12 månader efter det

att buffertvärdet anmälts, ska denna kortare tidsfrist för tillämp­

ningen vara motiverad på grund av exceptionella omständighe­

ter.

SV

L 176/412

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

150

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

5. Utsedda myndigheter ska offentliggöra varje fastställande

av ett kontracykliskt buffertvärde för ett tredjeland i enlighet

med punkt 2 eller 3 på sina webbplatser, och ska bifoga föl­

jande information:

a) Det kontracykliska buffertvärdet och det tredjeland för vilket

det gäller.

b) De bakomliggande skälen till det buffertvärdet.

c) Om buffertvärdet har fastställts över noll för första gången

eller vid höjning av buffertvärdet, den dag från och med

vilken instituten måste tillämpa det höjda buffertvärdet vid

beräkningen av sin institutspecifika kontracykliska kapital­

buffert.

d) När den dag som avses i led c infaller mindre än 12 månader

från dagen för offentliggörandet av fastställandet enligt

denna punkt, en hänvisning till de exceptionella omständig­

heter som motiverar denna kortare tidsfrist för tillämpning­

en.

Artikel 140

Beräkning av institutspecifika kontracykliska

kapitalbuffertvärden

1. Det institutspecifika kontracykliska buffertvärdet ska bestå

av det viktade genomsnittet av de kontracykliska buffertvärden

som gäller i de jurisdiktioner där institutets berörda kreditexpo­

neringar finns, eller som gäller vid tillämpningen av denna ar­

tikel i enlighet med artikel 139.2 eller 139.3.

Medlemsstaterna ska kräva att instituten, när de beräknar det

viktade genomsnitt som avses i första stycket, på varje tillämp­

ligt kontracykliskt buffertvärde tillämpar de av sina samman­

lagda kapitalbaskrav för kreditrisk, fastställda i enlighet med

del tre avdelningarna II och III i förordning (EU) nr 575/2013,

som rör de berörda kreditexponeringarna på territoriet i fråga,

dividerat med de sammanlagda kapitalbaskrav för kreditrisk som

rör samtliga av deras berörda kreditexponeringar.

2. Om en utsedd myndighet, i enlighet med artikel 136.4,

fastställer ett kontracykliskt buffertvärde som överstiger 2,5 %

av det totala riskvägda exponeringsbeloppet som beräknas i

enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013, ska

medlemsstaterna se till att de nedan angivna buffertvärdena till­

lämpas på berörda kreditexponeringar i den utsedda myndighe­

tens medlemsstat (nedan kallad medlemsstat A) vid den beräk­

ning som krävs enligt punkt 1 samt, om relevant, vid beräk­

ningen av andelen gruppbaserat kapital för institutet i fråga:

a) Nationellt auktoriserade institut ska tillämpa det buffertvärde

som överstiger 2,5 % av det totala riskvägda exponerings­

beloppet.

b) Institut som är auktoriserade i en annan medlemsstat ska

tillämpa ett kontracykliskt buffertvärde på 2,5 % av det totala

riskvägda exponeringsbeloppet om den utsedda myndigheten

i den medlemsstat där de har auktoriserats inte har godkänt

buffertvärdet över 2,5 % i enlighet med artikel 137.1.

c) Institut som är auktoriserade i en annan medlemsstat ska

tillämpa det kontracykliska buffertvärde som fastställts av

den utsedda myndigheten i medlemsstat A om den utsedda

myndigheten i den medlemsstat där de har auktoriserats har

godkänt det buffertvärdet i enlighet med artikel 137.

3. Om det kontracykliska buffertvärde som av en berörd

tredjelandsmyndighet fastställts för ett tredjeland överstiger

2,5 % av det totala riskvägda exponeringsbeloppet som beräknas

i enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013, ska

medlemsstaterna se till att de nedan angivna buffertvärdena till­

lämpas på berörda kreditexponeringar i det tredjelandet vid den

beräkning som krävs enligt punkt 1 samt, om relevant, vid

beräkningen av andelen gruppbaserat kapital för institutet i

fråga:

a) Institut ska tillämpa ett kontracykliskt buffertvärde på 2,5 %

av det totala riskvägda exponeringsbeloppet om den utsedda

myndigheten i den medlemsstat där de har auktoriserats inte

har godkänt ett buffertvärde över 2,5 % i enlighet med ar­

tikel 137.1.

b) Institut ska tillämpa det kontracykliska buffertvärde som fast­

ställts av den berörda tredjelandsmyndigheten om den ut­

sedda myndigheten i den medlemsstat där de har auktorise­

rats har godkänt det buffertvärdet i enlighet med artikel 137.

4. Berörda kreditexponeringar ska innefatta alla andra expo­

neringsklasser än dem som anges i artikel 112 a-f i förordning

(EU) nr 575/2013 och som regleras av följande:

a) Kapitalbaskraven för kreditrisk enligt del tre avdelning II i

den förordningen.

b) Om exponeringen ingår i handelslagret, kapitalbaskraven för

specifik risk enligt del tre avdelning IV kapitel 2 i den för­

ordningen eller tillkommande fallissemangs- och migrations­

risker enligt del tre avdelning IV kapitel 5 i den förordning­

en.

c) När exponeringen är en värdepapperisering, kapitalbaskraven

enligt del tre avdelning II kapitel 5 i den förordningen.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/413

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

151

5. Institut ska ange en berörd kreditexponerings geografiska

område i enlighet med tekniska standarder för tillsyn som an­

tagits i enlighet med punkt 7.

6. För den beräkning som krävs enligt punkt 1 ska följande

gälla:

a) Ett kontracykliskt buffertvärde för en medlemsstat ska till­

lämpas från och med den dag som anges i den information

som offentliggörs enligt artikel 136.7 e eller 137.2 c om

syftet med det beslutet är att höja buffertvärdet.

b) Om inte annat följer av led c, ska ett kontracykliskt buffert­

värde tillämpas 12 månader efter den dag då ändringen av

buffertvärdet anmäldes av den berörda tredjelandsmyndighe­

ten, oavsett om den myndigheten kräver att institut etable­

rade i det tredjelandet ska tillämpa ändringen inom en kor­

tare period, om syftet med det beslutet är att höja buffert­

värdet.

c) Om den utsedda myndigheten i institutets hemmedlemsstat

fastställer det kontracykliska buffertvärdet för ett tredjeland i

enlighet med artikel 139.2 eller 139.3 eller godkänner det

kontracykliska buffertvärdet för ett tredjeland i enlighet med

artikel 137, ska det buffertvärdet tillämpas från och med den

dag som anges i den information som offentliggörs enligt

artikel 139.5 c eller artikel 137.2 c om syftet med det

beslutet är att höja buffertvärdet.

d) Ett kontracykliskt buffertvärde ska tillämpas omedelbart om

syftet med beslutet är att sänka buffertvärdet.

Vid tillämpning av led b ska en ändring av det kontracykliska

buffertvärdet för ett tredjeland anses ha anmälts den dag då det

offentliggörs av den berörda tredjelandsmyndigheten i enlighet

med gällande nationella regler.

7. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn

som specificerar metoden för angivelse av de berörda kredit­

exponeringarnas geografiska område enligt punkt 5.

EBA ska lämna in dessa förslag till tekniska standarder för till­

syn till kommissionen senast den 1 januari 2014.

Kommissionen ska delegeras befogenheter att anta de tekniska

standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med

förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

A v s n i t t I I I

K a p i t a l b e v a r a n d e å t g ä r d e r

Artikel 141

Utdelningsrestriktioner

1. Medlemsstaterna ska förbjuda institut som uppfyller det

kombinerade buffertkravet att göra utdelningar kopplade till

kärnprimärkapitalet i en utsträckning som skulle minska deras

kärnprimärkapital till en nivå där det kombinerade buffertkravet

inte längre är uppfyllt.

2. Medlemsstaterna ska kräva att institut som inte uppfyller

det kombinerade buffertkravet beräknar sitt högsta utdelnings­

bara belopp i enlighet med punkt 4 och anmäler detta till den

behöriga myndigheten.

Vid tillämpning av första stycket ska medlemsstaterna förbjuda

varje sådant institut att vidta någon av nedanstående åtgärder

utan att först ha beräknat sitt högsta utdelningsbara belopp:

a) Göra en utdelning kopplad till kärnprimärkapital.

b) Skapa en skyldighet att betala ut rörlig ersättning eller dis­

kretionära pensionsförmåner eller betala ut rörlig ersättning

om skyldigheten att betala skapades vid en tidpunkt då in­

stitutet inte uppfyllde de kombinerade buffertkraven.

c) Göra utbetalningar avseende primärkapitaltillskott.

3. Så länge ett institut inte uppfyller eller så länge det över­

skrider sitt kombinerade buffertkrav ska medlemsstaterna för­

bjuda det att göra utdelningar som överstiger det högsta utdel­

ningsbara belopp som beräknats i enlighet med punkt 4 genom

någon av de åtgärder som anges i punkt 2 a, b och c.

4. Medlemsstaterna ska kräva att instituten beräknar det

högsta utdelningsbara beloppet genom att multiplicera den

summa som beräknats enligt punkt 5 med den faktor som

fastställs i enlighet med punkt 6. Det högsta utdelningsbara

beloppet ska minskas genom någon av de åtgärder som anges

i punkt 2 andra stycket led a, b eller c.

5. Den summa som ska multipliceras i enlighet med punkt 4

ska bestå av

a) delårsöverskott som inte inräknats i kärnprimärkapitalet en­

ligt artikel 26.2 i förordning (EU) nr 575/2013 och som har

genererats efter det senaste beslutet om vinstutdelning eller

någon av de åtgärder som avses punkt 2 andra stycket led a,

b eller c i den här artikeln

plus

SV

L 176/414

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

152

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

b) årsöverskott som inte inräknats i kärnprimärkapitalet enligt

artikel 26.2 i förordning (EU) nr 575/2013 och som har

genererats efter det senaste beslutet om vinstutdelning eller

någon av de åtgärder som avses punkt 2 andra stycket led a,

b eller c i den här artikeln

minus

c) belopp som skulle ha erlagts i form av skatt om utdelning

inte hade skett på de poster som anges under leden a och b i

denna punkt.

6. Faktorn ska bestämmas enligt följande:

a) När det kärnprimärkapital som upprätthålls av institutet och

som inte används för att uppfylla kapitalbaskravet i enlighet

med artikel 92.1 c i förordning (EU) nr 575/2013, uttryckt

som procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet

som beräknas i enlighet med artikel 92.3 i den förordningen,

ligger inom det kombinerade buffertkravets första (dvs. lägs­

ta) kvartil, ska faktorn vara 0.

b) När det kärnprimärkapital som upprätthålls av institutet och

som inte används för att uppfylla kapitalbaskravet i enlighet

med artikel 92.1 c i förordning (EU) nr 575/2013, uttryckt

som procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet

som beräknas i enlighet med artikel 92.3 i den förordningen,

ligger inom det kombinerade buffertkravets andra kvartil, ska

faktorn vara 0,2.

c) När det kärnprimärkapital som upprätthålls av institutet och

som inte används för att uppfylla kapitalbaskravet i enlighet

med artikel 92.1 c i förordning (EU) nr 575/2013, uttryckt

som procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet

som beräknas i enlighet med artikel 92.3 i den förordningen,

ligger inom det kombinerade buffertkravets tredje kvartil, ska

faktorn vara 0,4.

d) När det kärnprimärkapital som upprätthålls av institutet och

som inte används för att uppfylla kapitalbaskravet i enlighet

med artikel 92.1 c i förordning (EU) nr 575/2013, uttryckt

som procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet

som beräknas i enlighet med artikel 92.3 i den förordningen,

ligger inom det kombinerade buffertkravets första (dvs. högs­

ta) kvartil, ska faktorn vara 0,6.

De undre och övre gränserna i varje kvartil i det kombinerade

buffertkravet ska beräknas enligt följande:

Undre gräns i kvartilen ¼

Kombinerat buffertkrav

4

Ü

ðQ

n

– 1Þ

Övre gräns i kvartilen ¼

Kombinerat buffertkrav

4

Ü Q

n

där ”Qn” anger ordningstalet för den berörda kvartilen.

7. De restriktioner som införs genom denna artikel ska en­

dast tillämpas på betalningar som leder till en minskning av

kärnprimärkapitalet eller en vinstminskning, och endast i fall

där ett inställande av betalning eller en utebliven betalning

inte innebär fallissemang eller utgör ett villkor för att inleda

det insolvensförfarande som är tillämpligt för institutet.

8. När ett institut inte uppfyller det kombinerade buffertkra­

vet och har för avsikt att ge utdelning på utdelningsbar vinst

eller vidta en åtgärd enligt punkt 2 andra stycket led a, b och c

ska den underrätta den behöriga myndigheten och lämna föl­

jande information:

a) Det kapital som innehas av institutet, indelat enligt följande:

i) Kärnprimärkapital.

ii) Övrigt primärkapital för kapitaltäckningsändamål.

iii) Supplementärt kapital.

b) Beloppet för institutets delårs- och årsöverskott.

c) Det högsta utdelningsbara beloppet beräknat i enlighet med

punkt 4.

d) Det belopp utdelningsbar vinst som institutet har för avsikt

att fördela mellan följande:

i) Utdelningsbetalningar.

ii) Inlösen.

iii) Utbetalningar avseende primärkapitalstillskott

iv) Utbetalning av rörlig ersättning eller diskretionära pen­

sionsförmåner, oavsett om det sker genom att en ny

skyldighet att betala skapas eller det rör sig om en be­

talning enligt en skyldighet att betala som uppstått vid en

tidpunkt då institutet inte uppfyllde sina kombinerade

buffertkrav.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/415

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

153

9. Instituten ska vidta åtgärder för att se till att beloppet för

utdelningsbar vinst och det högsta utdelningsbara beloppet be­

räknas på ett riktigt sätt, och ska på begäran kunna styrka

riktigheten för den behöriga myndigheten.

10. Vid tillämpning av punkterna 1 och 2 ska en utdelning

kopplad till kärnprimärkapital omfatta följande:

a) En utbetalning i form av kontant utdelning.

b) En utdelning av helt eller delvis betalda fondaktier eller andra

kapitalinstrument som avses i artikel 26.1 a i förordning

(EU) nr 575/2013.

c) Inlösen eller uppköp av egna aktier eller andelar eller andra

kapitalinstrument som avses i artikel 26.1 a i den förord­

ningen.

d) Återbetalning av belopp som utbetalats med anknytning till

kapitalinstrument som avses artikel 26.1 a i den förordning­

en.

e) En utdelning av poster som avses i artikel 26.1 b–e i den

förordningen.

Artikel 142

Kapitalkonserveringsplan

1. När ett institut inte uppfyller sitt kombinerade buffertkrav

ska det utarbeta en kapitalkonserveringsplan och lägga fram den

för den behöriga myndigheten senast fem arbetsdagar efter den

dag då det konstaterade att det inte uppfyllde kravet, om inte

den behöriga myndigheten beviljar en längre frist upp till tio

dagar.

De behöriga myndigheterna ska endast bevilja sådana tillstånd

med utgångspunkt från den enskilda situationen för ett kredit­

institut och med beaktande av omfattningen av och komplex­

iteten i kreditinstitutets verksamhet.

2. Kapitalkonserveringsplanen ska omfatta följande:

a) Estimat av inkomster och utgifter och en prognos för balans­

räkningen.

b) Åtgärder för att öka institutets kapitalrelation.

c) En plan och tidsram för att öka kapitalbasen med målet att

uppfylla det kombinerade buffertkravet fullt ut.

d) All övrig information som den behöriga myndigheten anser

nödvändig för att göra den utvärdering som krävs enligt

punkt 3.

3. Den behöriga myndigheten ska utvärdera kapitalkonserve­

ringsplanen och ska endast godkänna planen om den anser att

det är sannolikt att planen, om den genomförs, kommer att leda

till att kapital bevaras eller mobiliseras i tillräcklig grad för att

institutet ska kunna uppfylla sitt kombinerade buffertkrav inom

en tid som den behöriga myndigheten anser lämplig.

4. Om den behöriga myndigheten inte godkänner kapital­

konserveringsplanen i enlighet med punkt 3 ska den vidta nå­

gon av, eller båda, följande åtgärder:

a) Kräva att institutet ökar sin kapitalbas till angivna nivåer

inom specificerade perioder.

b) Utöva sina befogenheter enligt artikel 102 i syfte att införa

strängare restriktioner för utdelning än vad som krävs enligt

artikel 141.

AVDELNING VIII

OFFENTLIGGÖRANDE AV DE BEHÖRIGA MYNDIGHETERNA

Artikel 143

Allmänna krav på offentliggörande

1.

De behöriga myndigheterna ska offentliggöra upplysningar

om följande:

a) Texterna till de lagar och andra författningar samt den all­

männa vägledning som antas i deras medlemsstater på om­

rådet reglering av institut.

b) Hur de alternativ och det handlingsutrymme som ges genom

unionsrätten har utnyttjats.

c) De allmänna kriterier och metoder som de använder för den

översyn och utvärdering som avses i artikel 97.

d) Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i

avdelning VII kapitel 1 avsnitt II i detta direktiv och artik­

larna 54 och 58 i direktiv 2004/39/EG, aggregerade statis­

tiska data om centrala aspekter av hur tillsynsregelverket till­

lämpas i varje medlemsstat, inklusive antalet och karaktären

för de tillsynsåtgärder som har vidtagits enligt artikel 102.1 a

och de administrativa sanktioner som har vidtagits i enlighet

med artikel 65.

SV

L 176/416

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

154

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

2. De upplysningar som offentliggörs i enlighet med punkt 1

ska vara tillräckliga för att göra det möjligt att på ett menings­

fullt sätt jämföra de tillvägagångssätt som de behöriga myndig­

heterna i de olika medlemsstaterna har valt. Upplysningarna ska

offentliggöras i ett gemensamt format och uppdateras regelbun­

det. Upplysningarna ska vara tillgängliga på en och samma

webbplats.

3. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge­

nomförande i syfte att fastställa format, struktur, innehållsför­

teckningar och årligt datum för offentliggörande för informatio­

nen i punkt 1.

EBA ska lämna in dessa förslag till tekniska standarder för

genomförande till kommissionen senast den 1 januari 2014.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med

artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 144

Särskilda krav på offentliggörande

1. Vid tillämpning av del fem i förordning (EU) nr 575/2013

ska de behöriga myndigheterna offentliggöra följande infor­

mation:

a) De allmänna kriterier och metoder som har antagits för att

granska efterlevnaden av artiklarna 405–409 i förordning

(EU) nr 575/2013.

b) Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i

avdelning VII kapitel 1 avsnitt II, en sammanfattande be­

skrivning av resultatet av tillsynen och en beskrivning på

årsbasis av de åtgärder som föreskrivits för bristande efter­

levnad av artiklarna 405-409 i förordning (EU) nr

575/2013.

2. Den behöriga myndighet i en medlemsstat som utnyttjar

den valmöjlighet som anges i artikel 7.3 i förordning (EU)

nr 575/2013 ska offentliggöra följande uppgifter:

a) De kriterier som den tillämpar för att fastställa att det inte

finns några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska

eller rättsliga hinder för en snabb överföring av medel ur

kapitalbasen eller återbetalning av skulder.

b) Antalet moderinstitut som utnyttjar den valmöjlighet som

anges i artikel 7.3 i förordning (EU) nr 575/2013 och antalet

sådana moderinstitut som har dotterföretag i ett tredjeland.

c) På aggregerad nivå i medlemsstaten:

i) För moderinstitut i en medlemsstat som utnyttjar den

valmöjlighet som anges i artikel 7.3 i förordning (EU)

nr 575/2013, den totala kapitalbas på gruppnivå som

innehas av i dotterföretag i ett tredjeland.

ii) För moderinstitut i en medlemsstat som utnyttjar den

valmöjlighet som anges i artikel 7.3 i den förordningen,

den procentandel av den totala kapitalbasen på grupp­

nivå som motsvarar den kapitalbas som innehas av dot­

terföretag i ett tredjeland.

iii) För moderinstitut i en medlemsstat som utnyttjar den

valmöjlighet som anges i artikel 76.3 i den förordningen,

den procentandel av den totala kapitalbas som enligt

artikel 92 i den förordningen krävs på gruppnivå och

som motsvarar den kapitalbas som innehas av dotterfö­

retag i ett tredjeland.

3. Den behöriga myndighet som utnyttjar den valmöjlighet

som anges i artikel 9.1 i förordning (EU) nr 575/2013 ska

offentliggöra samtliga nedanstående uppgifter:

a) De kriterier som den tillämpar för att fastställa att det inte

finns några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska

eller rättsliga hinder för en snabb överföring av medel ur

kapitalbasen eller återbetalning av skulder.

b) Antalet moderinstitut som utnyttjar den valmöjlighet som

anges i artikel 9.1 i förordning (EU) nr 575/2013 och antalet

sådana moderinstitut som har dotterföretag i ett tredjeland.

c) På aggregerad nivå i medlemsstaten:

i) För moderinstitut som utnyttjar den valmöjlighet som

anges i artikel 9.1 i förordning (EU) nr 575/2013, den

totala kapitalbas som innehas av dotterföretag i ett tred­

jeland.

ii) För moderinstitut som utnyttjar den valmöjlighet som

anges i artikel 9.1 i förordning (EU) nr 575/2013, den

procentandel av den totala kapitalbasen som motsvarar

kapitalbas som hålls i dotterföretag i ett tredjeland.

iii) För moderinstitut som utnyttjar den valmöjlighet som

anges i artikel 9.1 i förordning (EU) nr 575/2013, den

procentandel av den totala kapitalbas som krävs enligt

artikel 92 i den förordningen och som motsvarar den

kapitalbas som innehas av dotterföretag i ett tredjeland.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/417

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

155

AVDELNING IX

DELEGERADE AKTER OCH GENOMFÖRANDEAKTER

Artikel 145

Delegerade akter

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i

enlighet med artikel 148 i fördraget när det gäller följande:

a) Förtydligande av definitionerna i artiklarna 3 och 128 för att

säkerställa en enhetlig tillämpning av detta direktiv.

b) Förtydligande av definitionerna i artiklarna 3 och 128 för att

vid tillämpningen av detta direktiv beakta utvecklingen på de

finansiella marknaderna.

c) Anpassning av terminologin och formuleringen av definitio­

nerna i artikel 3 till framtida rättsakter om institut och

därmed sammanhängande frågor.

d) Översyn av de belopp som avses i artikel 31.1 för att beakta

förändringarna i det europeiska konsumentprisindex som

offentliggörs av Eurostat, i linje och parallellt med de anpass­

ningar som görs enligt artikel 4.7 i Europaparlamentets och

rådets direktiv 2002/92/EG.

e) Utvidgning av innehållet i den förteckning som avses i ar­

tiklarna 33 och 34 och som finns i bilaga I, eller anpass­

ningar av förteckningens terminologi till utvecklingen på de

finansiella marknaderna.

f) Områden inom vilka behöriga myndigheter måste utbyta den

information som förtecknas i artikel 50.

g) Anpassningar av bestämmelserna i artiklarna 76–88 och 98

för att beakta utvecklingen på de finansiella marknaderna,

särskilt i fråga om nya finansiella produkter, eller utveck­

lingen av redovisningsstandarder eller krav som tar hänsyn

till unionsrätten, eller med tanke på ökad samstämmighet i

tillsynspraxis.

h) Uppskov med det krav på offentliggörande som anges i

artikel 89.3 andra stycket när den kommissionsrapport

som lämnas enligt artikel 89.2 första stycket påvisar större

negativa effekter.

i) Justeringar av kriterierna i artikel 23.1 med hänsyn till den

framtida utvecklingen och i syfte att säkerställa en enhetlig

tillämpning av detta direktiv.

Artikel 146

Genomförandeakter

Följande åtgärder ska antas som genomförandeakter i enlighet

med det granskningsförfarande som avses i artikel 147.2:

a) Tekniska anpassningar av förteckningen i artikel 2.

b) Ändringar av storleken på startkapital som anges i artikel 12

och avdelning IV i syfte att beakta utvecklingen på det eko­

nomiska och monetära området.

Artikel 147

Europeiska bankkommittén

1. För antagandet av genomförandeakter ska kommissionen

biträdas av europeiska bankkommittén. Denna kommitté ska

vara en kommitté i den mening som avses i artikel 3.2 i för­

ordning (EU) nr 182/2011.

2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förord­

ning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Artikel 148

Utövande av delegeringen

1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissio­

nen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i

artikel 145 ska ges till kommissionen tills vidare från och

med den 17 juli 2013.

3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 145 får

när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett

beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogen­

het som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan

dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens offi­

ciella tidning eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det

påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan trätt i

kraft.

4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den

samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5. En delegerad akt som antas enligt artikel 145 ska träda i

kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort

invändningar inom en period av tre månader från den dag då

akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Eu­

ropaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden har

SV

L 176/418

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

156

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända.

Denna period kan förlängas med tre månader på Europaparla­

mentets eller rådets initiativ.

Artikel 149

Invändningar mot tekniska standarder för tillsyn

Om kommissionen i enlighet med detta direktiv antar en tek­

nisk standard för tillsyn som är identisk med det förslag till

teknisk standard för tillsyn som EBA överlämnat, ska den period

under vilken Europaparlamentet och rådet kan invända mot

denna standard vara en månad från delgivningsdagen. På Euro­

paparlamentets eller rådets initiativ ska tidsfristen förlängas med

en månad. Genom undantag från artikel 13.1 andra stycket i

förordning (EU) nr 1093/2010 ska den period under vilken

Europaparlamentet eller rådet kan invända mot den tekniska

standarden för tillsyn vid behov förlängas med ytterligare en

månad.

AVDELNING X

ÄNDRINGAR AV DIREKTIV 2002/87/EG

Artikel 150

Ändringar av direktiv 2002/87/EG

Artikel 21a i direktiv 2002/87/EG ska ändras på följande sätt:

a) I punkt 2 ska led a utgå.

b) Punkt 3 ska ersättas med följande:

”3. För att säkerställa konsekvent tillämpning av de beräk­

ningsmetoder som anges i bilaga I del II till detta direktiv,

jämförd med artikel 49.1 i förordning (EU) nr 575/2013 och

artikel 228.1 i direktiv 2009/138/EG, men utan att detta

påverkar tillämpningen av artikel 6.4 i det här direktivet

ska ESA-myndigheterna genom den gemensamma kommit­

tén utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn med

avseende på artikel 6.2 i det här direktivet.

ESA-myndigheterna ska överlämna dessa förslag till tekniska

standarder för tillsyn till kommissionen senast fem månader

innan den tillämpningsdag som avses i artikel 309.1 i direk­

tiv 2009/138/EG.

Kommissionen ges befogenhet att anta de tekniska standar­

der för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med

artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010, förord­

ning (EU) nr 1094/2010 respektive förordning (EU)

nr 1095/2010.”

AVDELNING XI

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

KAPITEL 1

Övergångsbestämmelser om tillsyn av institut som utövar

etableringsfrihet och friheten att tillhandahålla tjänster

Artikel 151

Tillämpningsområde

1. Bestämmelserna i detta kapitel ska gälla i stället för artik­

larna 40, 41, 43, 49, 50 och 51 fram till det datum då kravet

på likviditetstäckning börjar tillämpas i enlighet med en delege­

rad akt som antas enligt artikel 460 i förordning (EU) nr

575/2013.

2. För att säkerställa att infasningen av arrangemangen för

tillsyn av likviditet är helt anpassad till utvecklingen av enhetliga

likviditetsbestämmelser ska kommissionen ha befogenhet att

anta delegerade akter i enlighet med artikel 145 som senare­

lägger det datum som avses i punkt 1 med upp till två år, om

enhetliga likviditetsbestämmelser ännu inte har införts i unionen

på grund av att internationella standarder för tillsyn av likvidi­

tetsrisk ännu inte har antagits det datum som avses i punkt 1 i

den här artikeln.

Artikel 152

Rapporteringskrav

Värdmedlemsstaten får för statistiska ändamål kräva att alla

kreditinstitut som har filialer inom dess territorium lämnar pe­

riodiska rapporter om sin verksamhet i värdmedlemsstaten till

de behöriga myndigheterna i dessa värdmedlemsstater.

När värdmedlemsstaten fullgör sina skyldigheter enligt arti­

kel 156 i detta direktiv får den kräva att filialer till kreditinstitut

från andra medlemsstater lämnar samma information som de

för det ändamålet kräver av nationella kreditinstitut.

Artikel 153

Åtgärder som hemmedlemsstatens behöriga myndigheter

vidtar i fråga om verksamhet som bedrivs i

värdmedlemsstaten

1. Om en värdmedlemsstats behöriga myndigheter finner att

ett kreditinstitut som har en filial eller som tillhandahåller tjäns­

ter inom värdmedlemsstatens territorium inte efterlever de rätts­

liga bestämmelser som antagits i den medlemsstaten enligt detta

direktiv som ger befogenheter till värdmedlemsstatens behöriga

myndigheter, ska dessa myndigheter kräva att kreditinstitutet

vidtar rättelse.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/419

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

157

2. Om det berörda kreditinstitutet underlåter att vidta erfor­

derliga åtgärder för rättelse ska värdmedlemsstatens behöriga

myndigheter underrätta hemmedlemsstatens behöriga myndig­

heter.

3. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska snarast

vidta alla erforderliga åtgärder för att kreditinstitutet ska rätta

till situationen. Värdmedlemsstatens behöriga myndigheter ska

underrättas om vilka åtgärder som vidtas.

4. Om kreditinstitutet, trots åtgärder som har vidtagits av

hemmedlemsstaten eller på grund av att dessa åtgärder visar

sig otillräckliga eller inte föreskrivs i medlemsstaten i fråga,

fortsätter att överträda de i värdmedlemsstaten gällande rättsliga

bestämmelser som avses i punkt 1, får värdmedlemsstaten efter

att ha underrättat hemmedlemsstatens behöriga myndigheter

vidta lämpliga åtgärder för att förhindra eller bestraffa vidare

överträdelser och, i den mån det är nödvändigt, förhindra att

kreditinstitutet i fråga gör nya transaktioner inom landets terri­

torium. Medlemsstaterna ska se till att det kan delges sådana

handlingar som är nödvändiga för dessa åtgärder mot kredit­

institut inom deras territorier.

Artikel 154

Säkerhetsåtgärder

Innan åtgärder vidtas enligt förfarandet i artikel 153 får värd­

medlemsstatens behöriga myndigheter i brådskande fall interi­

mistiskt vidta de åtgärder som är nödvändiga till skydd för

intressena för insättare, investerare och andra mottagare av

tjänster. Kommissionen och de andra berörda medlemsstaternas

behöriga myndigheter ska snarast möjligt underrättas om så­

dana åtgärder.

Kommissionen får, efter att ha hört berörda medlemsstaters

behöriga myndigheter, besluta att den ifrågavarande medlems­

staten ska ändra eller återkalla sådana åtgärder.

Artikel 155

Ansvar

1. Ansvaret för tillsyn av ett institut, inklusive tillsyn av verk­

samheter som bedrivs i enlighet med artiklarna 33 och 34, ska

ligga hos hemmedlemsstaternas behöriga myndigheter, i den

mån befogenheter för värdmedlemsstaternas behöriga myndig­

heter inte följer av bestämmelserna i detta direktiv.

2. Vad som sägs i punkt 1 ska inte utgöra hinder för grupp­

baserad tillsyn i enlighet med detta direktiv.

3. De behöriga myndigheterna i en viss medlemsstat ska vid

utövandet av sina allmänna uppgifter vederbörligen beakta den

potentiella effekten av sina beslut för det finansiella systemets

stabilitet i alla övriga berörda medlemsstater och framför allt i

krissituationer, på grundval av de uppgifter som är tillgängliga

vid den relevanta tidpunkten.

Artikel 156

Tillsyn av likviditetsrisk

Fram till dess att vidare harmonisering har skett ska värdmed­

lemsstaternas behöriga myndigheter, i samarbete med hemmed­

lemsstaternas behöriga myndigheter, utöva tillsyn över likvidi­

tetsrisker i filialer till kreditinstitut.

Utan att det påverkar de åtgärder som krävs för förstärkning av

Europeiska monetära systemet ska värdmedlemsstaterna ha full­

ständigt ansvar för åtgärderna inom ramen för sin penningpoli­

tik.

Sådana åtgärder får inte innefatta diskriminerande behandling

eller restriktioner gentemot kreditinstitut som är auktoriserade

i en annan medlemsstat.

Artikel 157

Samarbete rörande tillsyn

När institut bedriver verksamhet i en eller flera medlemsstater

utöver den där huvudkontoret finns, särskilt genom en filial, ska

medlemsstaternas behöriga myndigheter utöva tillsyn av dessa i

nära samarbete med varandra. Myndigheterna ska förse varandra

med all den information rörande institutens ledning och ägan­

deförhållanden som kan underlätta såväl tillsynen som bedöm­

ningen av om auktorisationsvillkoren iakttas, och all infor­

mation som kan underlätta övervakningen av sådana institut,

särskilt med avseende på likviditet, solvens, inlåningsgaranti,

begränsning av stora exponeringar samt rutiner för administra­

tion, redovisning och intern kontroll.

Artikel 158

Betydande filialer

1. De behöriga myndigheterna i en värdmedlemsstat kan

göra en framställan till den samordnande tillsynsmyndigheten,

när artikel 112.1 är tillämplig, eller till den behöriga myndig­

heten i hemmedlemsstaten om att en filial till ett annat institut

än ett värdepappersföretag som omfattas av artikel 95 i förord­

ning (EU) nr 575/2013 ska betraktas som betydande.

2. Denna framställan ska innehålla skäl till varför filialen ska

betraktas som betydande, särskilt med avseende på följande:

a) Insättningarna i filialen motsvarar en marknadsandel som

överskrider 2 % i värdmedlemsstaten.

SV

L 176/420

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

158

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

b) Den troliga effekt som ett inställande eller en nedläggning av

institutets verksamhet har på den systemrelaterade likvidite­

ten och på betalnings-, clearing- och avvecklingssystemen i

värdmedlemsstaten.

c) Filialens storlek och betydelse vad gäller antalet kunder inom

ramen för värdmedlemsstatens banksystem eller finansiella

system.

De behöriga myndigheterna i hem- och värdmedlemsstaten, och

den samordnande tillsynsmyndigheten när artikel 112.1 är till­

lämplig, ska göra allt som står i deras makt för att komma fram

till ett gemensamt beslut om att en filial ska betraktas som

betydande.

Om inget gemensamt beslut har fattats inom två månader efter

mottagandet av en begäran enligt första stycket, ska de behöriga

myndigheterna i värdmedlemsstaten inom en ytterligare period

på två månader fatta ett eget beslut om huruvida filialen är

betydande. När de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten

fattar egna beslut ska de ta hänsyn till alla synpunkter och

invändningar från den samordnande tillsynsmyndigheten eller

de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten.

De beslut som avses i andra och tredje styckena ska redovisas i

ett dokument som innehåller en fullständig motivering, ska

skickas till de berörda behöriga myndigheterna, och ska erkän­

nas som avgörande och tillämpas av de berörda medlemsstater­

nas behöriga myndigheter.

Beslut om att en filial ska betraktas som betydande får inte

påverka de behöriga myndigheternas rättigheter och skyldighe­

ter enligt detta direktiv.

3.

De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska med­

dela den information som avses i artikel 117.1 c och d till de

behöriga myndigheterna i den värdmedlemsstat där en bety­

dande filial är etablerad och utföra de uppgifter som avses i

artikel 112.1 c i samarbete med de behöriga myndigheterna i

värdmedlemsstaten.

4. Om en behörig myndighet i en hemmedlemsstat blir med­

veten om en krissituation i ett kreditinstitut som avses i arti­

kel 114.1, ska den så snart det är praktiskt möjligt varna de

myndigheter som avses i artiklarna 58.4 och 59.1.

5. Om artikel 116 inte är tillämplig ska de behöriga myn­

digheter som utövar tillsyn över ett institut med betydande

filialer i andra medlemsstater inrätta och leda ett tillsynskolle­

gium för att underlätta ett gemensamt beslut om att en filial ska

betraktas som betydande enligt punkt 2 i den här artikeln och

artikel 60. Kollegiets inrättande och funktion ska baseras på

skriftliga avtal som utformas av den behöriga myndigheten i

hemmedlemsstaten efter samråd med berörda behöriga myndig­

heter. Den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ska be­

sluta vilka behöriga myndigheter som får delta i ett visst sam­

manträde eller en viss verksamhet som bedrivs av kollegiet.

6. När den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten fattar

sitt beslut ska den ta hänsyn till relevansen av den tillsynsverk­

samhet som ska planeras eller samordnas för dessa myndighe­

ter, särskilt den eventuella inverkan på det finansiella systemets

stabilitet i de berörda medlemsstaterna enligt artikel 155.3 och

de skyldigheter som avses i punkt 2 i denna artikel.

7. Den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ska i för­

väg hålla alla medlemmar av kollegiet fullt informerade om att

sådana sammanträden anordnas, om de viktigaste frågor som

ska diskuteras och om de verksamheter som ska behandlas. Den

behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ska även i god tid

hålla alla medlemmar av kollegiet fullt informerade om de åt­

gärder som behandlats vid dessa sammanträden eller de åtgärder

som genomförts.

Artikel 159

Kontroller på plats

1. Om ett institut, auktoriserat i en hemmedlemsstat, driver

verksamhet genom filial i en annan medlemsstat ska värdmed­

lemsstaten ge hemmedlemsstatens behöriga myndigheter rätt

att, efter underrättelse till värdmedlemsstatens behöriga myndig­

heter, självständigt eller genom en mellanhand, utföra kontroll

på plats för att samla in sådan information som avses i arti­

kel 50.

2. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter får också, av­

seende sådana kontroller på plats av filialer, tillämpa något av

de övriga förfaranden som anges i artikel 118.

3. Punkterna 1 och 2 ska inte utgöra hinder för värdmed­

lemsstatens behöriga myndigheter att när de fullgör sitt tillsyns­

ansvar enligt detta direktiv utföra kontroller på plats av filialer

etablerade på det egna territoriet.

KAPITEL 2

Övergångsbestämmelser för kapitalbuffertar

Artikel 160

Övergångsbestämmelser för kapitalbuffertar

1. Genom denna artikel ändras kraven i artiklarna 129 och

130 under en övergångsperiod som löper mellan den 1 januari

2016 och den 31 december 2018.

SV

27.6.2013

Europeiska unionens officiella tidning

L 176/421

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

159

2. För perioden 1 januari 2016–31 december 2016 gäller

följande:

a) Kapitalkonserveringsbufferten ska bestå av kärnprimärkapital

motsvarande 0,625 % av institutets totala riskvägda expone­

ringsbelopp beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning

(EU) nr 575/2013.

b) Den institutspecifika kontracykliska kapitalbufferten ska vara

högst 0,625 % av institutets totala riskvägda exponerings­

belopp beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning

(EU) nr 575/2013.

3. För perioden 1 januari 2017–31 december 2017 gäller

följande:

a) Kapitalkonserveringsbufferten ska bestå av kärnprimärkapital

motsvarande 1,25 % av institutets totala riskvägda expone­

ringsbelopp beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning

(EU) nr 575/2013.

b) Den institutspecifika kontracykliska kapitalbufferten ska vara

högst 1,25 % av institutets totala riskvägda exponerings­

belopp beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning

(EU) nr 575/2013.

4. För perioden 1 januari 2018–31 december 2018 gäller

följande:

a) Kapitalkonserveringsbufferten ska bestå av kärnprimärkapital

motsvarande 1,875 % av institutets totala riskvägda expone­

ringsbelopp beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning

(EU) nr 575/2013.

b) Den institutspecifika kontracykliska kapitalbufferten ska vara

högst 1,875 % av institutets totala riskvägda exponerings­

belopp beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning

(EU) nr 575/2013.

5. Kravet på en kapitalkonserveringsplan och utdelnings­

restriktionerna enligt artiklarna 141 och 142 ska gälla under

övergångsperioden 1 januari 2016–31 december 2018 när in­

stitut inte uppfyller de kombinerade buffertkraven med beak­

tande av kraven i punkterna 2–4 i den här artikeln.

6. Medlemsstaterna kan fastställa en kortare övergångsperiod

än den som anges i punkterna 1-4 och därigenom tillämpa

kapitalkonserveringsbufferten och den kontracykliska kapitalbuf­

ferten den 31 december 2013. När en medlemsstat fastställer en

sådan kortare övergångsperiod ska den informera de berörda

parterna, däribland kommissionen, ESRB, EBA och det relevanta

tillsynskollegiet om detta. En sådan kortare övergångsperioden

får erkännas av andra medlemsstater. Om en annan medlems­

stat erkänner en sådan kortare övergångsperiod ska den under­

rätta kommissionen, ESRB, EBA och det relevanta tillsynskolle­

giet om detta.

7. När en medlemsstat tillämpar en kortare övergångsperiod

för den kontracykliska kapitalbufferten ska den kortare perioden

endast tillämpas för beräkning av en institutspecifik kontracyk­

lisk kapitalbuffert av institut som är auktoriserade i den med­

lemsstat för vilken den utsedda myndigheten är ansvarig.

KAPITEL 3

Slutbestämmelser

Artikel 161

Översyn och rapport

1. Kommissionen ska regelbundet se över genomförandet av

detta direktiv i syfte att säkerställa att genomförandet av direk­

tivet inte leder till uppenbar diskriminering mellan institut på

grundval av deras rättsliga struktur eller ägarmodell.

2. Efter en översyn ska kommissionen, i nära samarbete med

EBA, senast den 30 juni 2016 översända en rapport till Euro­

paparlamentet och rådet, om så är lämpligt tillsammans med ett

lagstiftningsförslag om bestämmelserna om ersättning i detta

direktiv och förordning (EU) nr 575/2013, efter en översyn

av dessa, med beaktande av internationell utveckling, och därvid

ta särskild hänsyn till

a) deras effektivitet, genomförande och tillämpning, inbegripet

identifiering av eventuella luckor till följd av proportionali­

tetsprincipens tillämpning på dessa bestämmelser,

b) den inverkan som ett iakttagande av principen i artikel 94.1 g

har när det gäller

i) konkurrenskraften och stabiliteten i det finansiella syste­

met, och

ii) den personal som faktiskt och fysiskt arbetar vid dotter­

företag som etablerats utanför EES av moderinstitut som

etablerats inom EES.

Vid denna översyn ska det särskilt övervägas huruvida principen

i artikel 94.1 g bör fortsätta att tillämpas på den personal som

omfattas av led b ii första stycket.

SV

L 176/422

Europeiska unionens officiella tidning

27.6.2013

160

Prop. 2014/15:57

Bilaga 1

3. Från och med 2014 ska EBA, i samarbete med Eiopa och

Esma, två gånger om året offentliggöra en rapport om i vilken

utsträckning medlemsstaternas lagstiftning hänvisar till externa

kreditbetyg i tillsynssyfte och om de åtgärder som medlems­

staterna vidtar för att minska sådana hänvisningar. Dessa rap­

porter ska beskriva hur de behöriga myndigheterna uppfyller

sina skyldigheter enligt artiklarna 77.1, 77.3 och 79 b. Dessa

rapporter ska även innehålla en beskrivning av tillsynens sam­

stämmighetsgrad i detta hänseende.

4. Senast den 31 december 2014 ska kommissionen se över

och rapportera om tillämpningen av artiklarna 108 och 109

och ska lägga fram den rapporten för Europaparlamentet och

rådet, om så är lämpligt tillsammans med ett lagstiftningsför­

slag.

5. Senast den 31 december 2016 ska kommissionen se över

och rapportera om tillämpningen av artikel 91.11, inklusive

lämpligheten hos riktmärkningen av metoderna för diversifie­

ring, med beaktande av all relevant utveckling på unionsnivå

och internationell nivå, och ska lägga fram den rapporten för

Europaparlamentet och rådet, om så är lämpligt, ett lagstift­

ningsförslag.

6. Senast den 31 december 2015 ska kommissionen rådfråga

ESRB, EBA, Eiopa, Esma och andra relevanta parter om hur

effektiva bestämmelserna om utbyte av information i detta di­

rektiv är, både under normala förhållanden och under stress­

perioder.

7. EBA ska senast den 31 december 2015 se över och lämna

en rapport till kommissionen om tillämpningen av detta direk­

tiv och förordning (EU) nr 575/2013 om unionens och med­

lemsstaternas samarbete med tredjeländer. Den rapporten ska

identifiera på vilka områden samarbetet och informationsutbytet

behöver förbättras ytterligare. EBA ska offentliggöra rapporten