Prop. 2014/15:57
Nya administrativa sanktioner på finansmarknadsområdet
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 29 januari 2015
Stefan Löfven
Per Bolund (Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag till lagändringar som syftar till att genomföra vissa delar av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och värdepappersföretag och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (kapitaltäckningsdirektivet).
De föreslagna lagändringarna innebär att det bl.a. införs administrativa sanktioner mot fysiska personer.
I propositionen föreslås ändringar i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
Därutöver föreslås vissa ändringar i ett antal andra lagar som avser rättelser av felaktiga hänvisningar.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2015.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
2. lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,
3. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
4. lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,
5. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
6. lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism,
7. lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster,
8. lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag.
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar1 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §2
Högsta förvaltningsdomstolen prövar
1. överklaganden av en kammarrätts beslut enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291),
2. överklaganden av andra beslut i förvaltningsärenden som enligt lag ska göras till domstolen, och
3. ansökningar om resning och återställande av försutten tid i andra fall än som anges i 8 §.
I 17 kap. 2 § lagen ( 2004:297 ) om bank- och finansieringsrörelse och 17 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) finns bestämmelser om att begäran om förklaring av domstol att ett ärende onödigt uppehålls i vissa fall ska göras hos Högsta förvaltningsdomstolen.
Högsta förvaltningsdomstolen prövar som första domstol om ett justitieråd i Högsta domstolen ska skiljas eller avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå läkarundersökning.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.
1 Lagen omtryckt 1981:1323. 2 Senaste lydelse 2013:649. Ändringen innebär att andra stycket tas bort.
2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet1 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §2
Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ägna sig åt verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 § första stycket. För en juridisk person gäller detta förbud den som har ett kvalificerat innehav av andelar i den juridiska personen eller ingår i dess ledning.
Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
När ett finansiellt institut som anmält sin verksamhet enligt 2 § första stycket får kännedom om att förändringar har skett i den krets som anges i första stycket, ska institutet snarast anmäla förändringen till Finansinspektionen. Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i institutet, ska den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till inspektionen.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.
1 Lagen omtryckt 2004:319. Senaste lydelse av lagens rubrik 2004:319. 2 Senaste lydelse 2009:354.
2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse2
dels att nuvarande 15 kap. 1 a–1 c §§ ska betecknas 15 kap. 1 b–1 d §§,
dels att 1 kap. 5 a §, 15 kap. 1 b, 1 c, 8, 9, 11, 14 och 18 §§ och 17 kap. 1 § ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 15 kap. 1§ ska lyda ”Ingripanden mot kreditinstitut och vissa fysiska personer”,
dels att det ska införas sju nya paragrafer, 14 kap. 7 a §, 15 kap. 1 a, 8 a och 9 a–9 d §§, och närmast före 15 kap. 9 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
5 a §3
Vid bedömningen av om ett innehav utgör ett kvalificerat innehav enligt 5 § 14 ska följande bestämmelser i 4 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument tillämpas:
Vid bedömningen av om ett innehav utgör ett kvalificerat innehav enligt 5 § 15 ska följande bestämmelser i 4 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument tillämpas:
– 2 § första stycket 1 om depåbevis, – 4 § första stycket, andra stycket 1–8, samt tredje och femte styckena, om beräkning av innehavet,
– 5 § andra stycket om beräkning av antalet aktier eller röstetal, – 12 § 1 och 2 om undantag för aktier som innehas för clearing och avveckling eller förvaltas för någon annans räkning,
– 13 § om aktier som ingår i handelslager, – 14 § om aktier som innehas av marknadsgaranter, samt – 16 och 17 §§ om undantag för vissa moderföretag. Vid bedömningen ska också tillämpas föreskrifter – om aktier som innehas av marknadsgaranter, som har meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 3 lagen om handel med finansiella instrument eller 23 kap. 15 § 1 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, och
– om undantag för vissa moderföretag, som har meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 4 lagen om handel med finansiella instrument.
Det som föreskrivs om aktier i de bestämmelser som ska tillämpas enligt första och andra styckena ska också tillämpas för andra andelar i företag.
Aktier eller andelar som ett värdepappersinstitut eller ett kreditinstitut som driver finansieringsrörelse innehar till följd av verksamhet enligt
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG. 2 Senaste lydelse av 15 kap. 1 c § 2014:982. 3 Senaste lydelse 2009:361.
2 kap. 1 § 6 lagen om värdepappersmarknaden ska dock inte beaktas vid bedömningen, under förutsättning att
1. rösträtten inte utnyttjas eller används på annat sätt för att ingripa i emittentens förvaltning, samt
2. aktierna eller andelarna avyttras inom ett år från förvärvet. Det som föreskrivs i fjärde stycket ska gälla också för aktier eller andelar som innehas under motsvarande förutsättningar av ett utländskt värdepappersföretag eller av ett utländskt kreditinstitut som driver finansieringsrörelse.
14 kap.
7 a §
Finansinspektionen får utöver det som anges i 6 och 7 §§ besluta att en ägare som inte följer bestämmelserna i 1 eller 3 § ska betala en sanktionsavgift som bestäms i enlighet med 15 kap. 8– 9 §§.
15 kap.
1 a §
Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om kreditinstitutet
1. har fått tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,
2. i strid med 14 kap. 4 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,
3. i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven,
4. inte uppfyller kraven i 6 kap. 1–4 a, 4 c eller 5 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 4,
5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig
information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen,
6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1– 431.3 och 451.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap. 3 och 4 §§ lagen ( 2014:966 ) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,
15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen ( 2009:62 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller
16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4 eller 5, 10 kap. 8 a– 8 c §§, 12 kap. 6 a–6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 2 inte är uppfyllda.
Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 14 kap. 1 eller 3 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i institutet, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.
Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om institutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.
Ingripande sker genom
1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, eller
2. beslut om sanktionsavgift.
1 b § 4
Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar.
Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om kreditinstitutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om kreditinstitutet gör rättelse eller om den fysiska personen verkat för att institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
1 c § 5
Utöver det som anges i 1 a § ska i försvårande riktning beaktas om kreditinstitutet tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.
Utöver det som anges i 1 b § ska i försvårande riktning beaktas om kreditinstitutet eller den fysiska personen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.
I förmildrande riktning ska beaktas om institutet
1. i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.
I förmildrande riktning ska beaktas om
1. institutet eller den fysiska personen i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. institutet snabbt upphört med överträdelsen eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan
4 Senaste lydelse av tidigare 1 a § 2014:982. 5 Senaste lydelse av tidigare 1 b § 2014:982.
den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.
8 §6
Sanktionsavgiften ska fastställas till högst
Sanktionsavgiften för ett kreditinstitut ska fastställas till högst
1. tio procent av kreditinstitutets omsättning närmast föregående räkenskapsår,
2. två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller
3. två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.
2. två gånger den vinst som institutet erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller
3. två gånger de kostnader som institutet undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.
Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 §.
8 a §
Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst
1. ett belopp som per den 17 juli 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro,
2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller
3. två gånger de kostnader som den fysiska personen undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Avgiften tillfaller staten.
9 §7
När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 a och 1 b §§ samt till institutets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som institutet erhållit till följd av
När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 b och 1 c §§ samt till institutets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som
6 Senaste lydelse 2014:982. 7 Senaste lydelse 2014:982.
regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.
institutet eller den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.
Sanktionsföreläggande
9 a §
Frågor om ingripanden mot fysiska personer för överträdelser enligt 1 a § tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.
Ett sanktionsföreläggande innebär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 1 a § fjärde stycket som är bestämt till tid eller belopp.
När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan.
9 b §
Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om
1. den fysiska person som föreläggandet avser,
2. överträdelsen och de omständigheter som behövs för att känneteckna den,
3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och
4. den sanktion som föreläggs personen.
Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger.
9 c §
Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får Finansinspektionen ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska
göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot kreditinstitutet för samma överträdelse.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
9 d §
En sanktion för en överträdelse enligt 1 a § får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.
11 §8
Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet.
14 §9
En sanktionsavgift eller förseningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
En sanktionsavgift eller förseningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.
18 §
Om någon driver sådan rörelse som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med rörelsen. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av rörelsen skall ske. I ett föreläggande som ställs till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening skall Finansinspektionen upplysa om att rätten
Om någon driver sådan rörelse som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med rörelsen. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av rörelsen ska ske. I ett föreläggande som ställs till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening ska Finansinspektionen upplysa om att rätten
8 Senaste lydelse 2014:982. 9 Senaste lydelse 2014:982.
efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att bolaget eller föreningen skall gå i likvidation om föreläggandet inte följs.
efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att bolaget eller föreningen ska gå i likvidation om föreläggandet inte följs.
Finansinspektionen får även ingripa mot den som driver rörelsen, genom beslut om sanktionsavgift enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss rörelse, får inspektionen förelägga den som driver rörelsen att lämna de upplysningar om rörelsen som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Vidare är den som är revisor i ett företag skyldig att på begäran av Finansinspektionen lämna sådana upplysningar om företagets rörelse som revisorn fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag.
I fråga om utländska företag får ett föreläggande enligt denna paragraf riktas mot såväl företaget som den som här i landet är verksam för företagets räkning.
17 kap.
1 §10
Finansinspektionens beslut enligt 13 kap. 12 § och 15 kap. 18 § andra stycket får inte överklagas.
Finansinspektionens beslut enligt 13 kap. 12 § och 15 kap. 9 a § och 18 § tredje stycket får inte överklagas.
Finansinspektionens beslut som avses i 10 kap. 1 § andra stycket 1 får överklagas hos regeringen.
Finansinspektionens beslut som avses i 10 kap. 1 § andra stycket 1 får överklagas till regeringen.
Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).
Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.
1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.
2. Äldre föreskrifter gäller för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet.
10 Senaste lydelse 2013:455.
2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §1
Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ha ett kvalificerat innehav i ett företag som driver inlåningsverksamhet eller ingå i företagets ledning.
Med kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
Med kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
När ett företag som driver inlåningsverksamhet får kännedom om att förändringar har skett i den krets som har ett kvalificerat innehav i företaget eller ingår i dess ledning, ska företaget snarast anmäla förändringen till Finansinspektionen. Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i företaget, ska den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till inspektionen.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.
1 Senaste lydelse 2009:362.
2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden
Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden2
dels att nuvarande 25 kap. 1 a–1 c §§ ska betecknas 25 kap. 1 b–1 d §§,
dels att 25 kap. 1 b, 1 c, 9, 10, 17, 25 och 28 §§ och 26 kap. 1 § ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 25 kap. 1 § ska lyda ”Ingripanden mot svenska värdepappersinstitut, börser och svenska clearingorganisationer samt vissa fysiska personer”,
dels att det ska införas sju nya paragrafer, 24 kap. 8 a §, 25 kap. 1 a, 9 a och 10 a–10 d §§, och närmast före 25 kap. 10 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 kap.
8 a §
Finansinspektionen får utöver det som anges i 7 och 8 §§ besluta att en ägare i ett värdepappersbolag som inte följer bestämmelserna i 1 eller 4 § ska betala en sanktionsavgift som bestäms i enlighet med 25 kap. 9–10 §§.
25 kap.
1 a §
Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett värdepappersbolags styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om värdepappersbolaget
1. har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,
2. i strid med 24 kap. 5 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG. 2 Senaste lydelse av 25 kap. 1 c § 2014:985.
3. i strid med 24 kap. 5 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i företaget samt storleken på innehaven,
4. inte uppfyller kraven i 8 kap. 3–6, 8, 8 e, 9 eller 11 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 42 § 2, 4 och 6,
5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen,
6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla
likvida tillgångar i strid med artikel 412 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1– 431.3 och 451.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen,
14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap. 3 och 4 §§ lagen ( 2014:966 ) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen,
15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen ( 2009:62 ) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller
16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i bolaget eller kvarstå i bolaget trots att kraven i 3 kap. 1 § första stycket 5 eller 6 eller 8 kap. 8 b– 8 d §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 § 2 inte är uppfyllda.
Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelse-
skyldighet enligt 24 kap. 1 eller 4 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i bolaget, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.
Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om bolagets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.
Ingripande sker genom
1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett värdepappersbolag, eller ersättare för någon av dem, eller
2. beslut om sanktionsavgift.
1 b § 3
Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar.
Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om den fysiska personen verkat för att företaget gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.
1 c § 4
Utöver det som anges i 1 a § ska i försvårande riktning beaktas om företaget tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har förflutit mellan de olika överträdelserna.
Utöver det som anges i 1 b § ska i försvårande riktning beaktas om företaget eller den fysiska personen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har förflutit mellan de olika överträdelserna.
3 Senaste lydelse av tidigare 1 a § 2014:985. 4 Senaste lydelse av tidigare 1 b § 2014:985.
I förmildrande riktning ska beaktas om företaget
1. i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.
I förmildrande riktning ska beaktas om
1. företaget eller den fysiska personen i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. företaget snabbt upphört med överträdelsen eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.
9 §5
Sanktionsavgiften ska fastställas till högst
Sanktionsavgiften för ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation ska fastställas till högst
1. tio procent av företagets omsättning närmast föregående räkenskapsår,
2. två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller
3. två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.
2. två gånger den vinst som företaget erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller
3. två gånger de kostnader som företaget undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.
För värdepappersinstitut får avgiften inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 8 kap. 3 § denna lag eller 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
9 a §
Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst
1. ett belopp som per den 17 juli 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro,
2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller
3. två gånger de kostnader som
5 Senaste lydelse 2014:985.
den fysiska personen undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Avgiften tillfaller staten.
10 §6
När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 a och 1 b §§, samt till företagets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.
När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 b och 1 c §§, samt till företagets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget eller den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits.
Sanktionsföreläggande
10 a §
Frågor om ingripanden mot fysiska personer för överträdelser enligt 1 a § tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.
Ett sanktionsföreläggande innebär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 1 a § fjärde stycket som är bestämt till tid eller belopp.
När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan.
10 b §
Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om
1. den fysiska person som föreläggandet avser,
2. överträdelsen och de omständigheter som behövs för att känneteckna den,
3. de bestämmelser som är
6 Senaste lydelse 2014:985.
tillämpliga på överträdelsen, och
4. den sanktion som föreläggs personen.
Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger.
10 c §
Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får Finansinspektionen ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot värde- pappersbolaget för samma överträdelse.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
10 d §
En sanktion för en överträdelse enligt 1 a § får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.
17 §
Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Detsamma gäller om någon i handel med finansiella instrument använder beteckningen börs utan att ha tillstånd att driva en reglerad marknad.
Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Detsamma gäller om någon i handel med finansiella instrument använder beteckningen börs utan att ha tillstånd att driva en reglerad marknad.
Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet.
Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag får riktas mot såväl företaget som den som i Sverige är verksam för företagets räkning.
Finansinspektionen får även ingripa mot någon som driver värdepappersrörelse utan att vara berättigad till det, genom beslut om sanktionsavgift enligt bestämmelserna i detta kapitel.
25 §7
En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet.
28 §8
En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift, eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.
En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift, eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.
26 kap.
1 §
Finansinspektionens beslut enligt 23 kap. 11 § och 25 kap. 17 § andra stycket får inte överklagas.
Andra beslut som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).
Finansinspektionens beslut enligt 23 kap. 11 § och 25 kap. 10 a § och 17 § andra stycket får inte överklagas.
Andra beslut som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse skall gälla omedelbart.
Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.
7 Senaste lydelse 2014:985. 8 Senaste lydelse 2014:985.
1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.
2. Äldre föreskrifter gäller för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet.
2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
5 §1
En verksamhetsutövare som har gjort anmälan enligt 3 § men som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får av tillsynsmyndigheten föreläggas att vidta rättelse eller, om detta inte är möjligt, upphöra med verksamheten.
Om verksamhetsutövaren är en juridisk person, gäller första stycket även den som har ett kvalificerat innehav av andelar i den juridiska personen eller ingår i dess ledning.
Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.
1 Senaste lydelse 2009:716.
2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § lagen (2010:751) om betaltjänster ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §1
I denna lag betyder
1. autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där initiativet till en betalningstransaktion tas av betalningsmottagaren på grundval av betalarens samtycke till mottagaren, mottagarens betaltjänstleverantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör,
2. bankdag: en dag på vilken en betaltjänstleverantör har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en betalningstransaktion,
3. betalare: en fysisk eller juridisk person som är antingen betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto, eller en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder,
4. betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som är avsett för genomförandet av betalningstransaktioner,
5. betalningsinstitut: ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som har fått tillstånd att tillhandahålla betaltjänster enligt 2 kap.,
6. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att initiera en betalningsorder,
7. betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel vid en betalningstransaktion,
8. betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras,
9. betalningssystem: ett generellt betalsystem enligt 1 kap. 3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
10. betalningstransaktion: insättning, uttag eller överföring av medel som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren,
11. betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst,
12. debitera: att medel dras från ett konto, 13. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt betalningsinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,
1 Senaste lydelse 2011:775.
14. grupp: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,
15. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,
16. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,
17. kreditera: att medel tillförs ett konto, 18. kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
18. kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen om bank- och finansieringsrörelse,
19. medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,
20. penningöverföring: en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en mottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på mottagarens vägnar, eller där dessa medel tas emot på mottagarens vägnar och ställs till mottagarens förfogande,
21. ramavtal: ett avtal om betaltjänster som reglerar genomförandet av kommande enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto,
22. referensväxelkurs: den växelkurs som ligger till grund för beräkningen av eventuell valutaväxling och görs tillgänglig av betaltjänstleverantören eller härrör från en offentligt tillgänglig källa,
23. referensräntesats: den räntesats som ligger till grund för beräkningen av eventuell tillämplig ränta och som härrör från en offentligt tillgänglig källa som kan kontrolleras av båda parterna i ett avtal om betaltjänster,
24. registrerad betaltjänstleverantör: en betaltjänstleverantör som undantagits från krav på tillstånd enligt 2 kap. 3 §,
25. startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 17 lagen om bank- och finansieringsrörelse,
25. startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 18 lagen om bank- och finansieringsrörelse,
26. unik identifikationskod: en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som tillhandahållits av en betaltjänstleverantör, och som en betaltjänstanvändare ska uppge för att otvetydigt identifiera en annan betaltjänstanvändare eller dennes betalkonto,
27. valuteringsdag: den referenstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för att beräkna räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.
2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
I fråga om europabolag och europakooperativ med sådant förvaltningsorgan som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2010 av den 22 juli 2003 om stadga för de europeiska kooperativa föreningarna (SCEföreningarna) tillämpas det som sägs i 6 kap. 9 och 11 §§ om styrelseledamot på ledamot i tillsynsorganet.
I fråga om europabolag och europakooperativ med sådant förvaltningsorgan som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2010 av den 22 juli 2003 om stadga för de europeiska kooperativa föreningarna (SCEföreningarna) tillämpas det som sägs i 6 kap. 10 och 12 §§ om styrelseledamot på ledamot i tillsynsorganet.
Att de bestämmelser som anges i första stycket ska tillämpas också på ledamot i ett europabolags eller ett europakooperativs lednings- eller förvaltningsorgan framgår av 16 § andra stycket och 22 § lagen (2004:575) om europabolag samt 21 § andra stycket och 26 § lagen (2006:595) om europakooperativ.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.
3. Ärendet och dess beredning
Europaparlamentet och rådet har antagit direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och värdepappersföretag och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (i det följande benämnt kapitaltäckningsdirektivet), se bilaga 1. Rättelse till kapitaltäckningsdirektivet finns i bilaga 2. Tillsammans med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (i det följande benämnd tillsynsförordningen) utgör direktivet ett införlivande på EU-nivå av de nya kapital- och likviditetsreglerna i den globala Basel 3-överenskommelsen. Förordningen, jämte rättelse till förordningen, finns som bilagorna 3 och 4.
Under förhandlingarna av kapitaltäckningsdirektivet och tillsynsförordningen har en faktapromemoria upprättats och överlämnats till riksdagen (2010/11:FPM148).
Regeringen beslutade den 19 april 2012 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag bl.a. att föreslå nödvändiga anpassningar av svensk lagstiftning till tillsynsförordningen samt att lämna förslag till hur kapitaltäckningsdirektivet ska genomföras i svensk rätt. Utredningen antog namnet Nya kapitaltäckningsregler (i det följande benämnd kapitaltäckningsutredningen).
Utredningen har lämnat betänkandet Förstärkta kapitaltäckningsregler (SOU 2013:65). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2013/3294).
Kapitaltäckningsdirektivet har i svensk rätt genomförts i bl.a. lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, lagen (2014:966) om kapitalbuffertar, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (se prop. 2013/14:228).
De nya lagreglerna, som trädde i kraft den 2 augusti 2014, innehåller inte några bestämmelser som genomför de regler i kapitaltäckningsdirektivet som innebär att administrativa sanktioner ska kunna utdömas mot fysiska personer.
Kapitaltäckningsutredningens förslag om administrativa sanktioner mot fysiska personer och avsaknaden av förslag om att införa ett särskilt förfarande för handläggning av sanktionsärenden fick omfattande kritik av ett flertal remissinstanser. Regeringen bedömde därför att dessa frågor behövde analyseras ytterligare. Inom ramen för 2013 års värdepappersmarknadsutredning (Fi 2013:04) och 2012 års marknadsmissbruksutredning (Fi 2012:08) upprättade den särskilda utredaren i april 2014 en promemoria med namnet ”Promemoria om sanktioner enligt CRD IV” med förslag om administrativa sanktioner mot fysiska personer. Promemorian har remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2014/1356).
I bilaga 9 finns en uppställning som visar vilka bestämmelser som genomför kapitaltäckningsdirektivet, i nu aktuella delar, i svensk rätt.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 december 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag och synpunkter utom såvitt avser införandet av en möjlighet till undanröjande av sanktionsföreläggande och utformningen av 15 kap. 1 c § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 c § lagen om värdepappersmarknaden. Lagrådets förslag och synpunkter behandlas i avsnitten 4.4, 4.7 och 4.9 och i författningskommentaren.
I förhållande till lagrådsremissen har det dessutom gjorts några språkliga och redaktionella ändringar i lagtexten.
Efter lagrådsföredragningen har förslag till ändringar lagts till i 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, 3 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, 1 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, 6 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, 6 kap. 5 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, 1 kap. 4 § lagen (2010:751) om betaltjänster samt 1 kap. 3 § lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. Ändringarna avser rättelser av felaktiga hänvisningar. De föreslagna ändringarna är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
4. Ingripandeåtgärder och sanktioner
4.1. Inledning
Europaparlamentet och rådet antog den 26 juni 2013 förordning (EU) nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, förkortad tillsynsförordningen, samt direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, förkortat kapitaltäckningsdirektivet. Detta innebär att Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, förkortat 2006 års kreditinstitutsdirektiv, och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut, förkortat 2006 års kapitalkravsdirektiv, upphörde att gälla den 1 januari 2014.
Tillsynsförordningen tillämpas sedan den 1 januari 2014 och kapitaltäckningsdirektivet skulle vara genomfört senast samma dag. Genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet har behandlats i prop. 2013/14:228
Förstärkta kapitaltäckningsregler. Direktivets bestämmelser om administrativa sanktioner mot fysiska personer återstår dock att införliva med svensk rätt, och det är dessa som tas om hand i denna proposition.
Kapitaltäckningsdirektivet innehåller bestämmelser för kreditinstitut om villkor för att starta verksamhet som kreditinstitut, etableringsfrihet inom EU och förhållandet till tredjeland. För värdepappersföretag återfinns motsvarande reglering i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller även bestämmelser för både kreditinstitut och värdepappersföretag om behöriga myndigheters metoder för att utöva tillsyn över instituten, bolagsstyrningsfrågor, krav på institutens riskhanteringssystem, sanktioner vid överträdelser av regelverket samt bestämmelser om kapitalbuffertar som i varierande grad innebär kapitalkrav utöver de som följer av tillsynsförordningen.
Genom kapitaltäckningsdirektivet har det införts en rad nya bestämmelser som syftar till att säkerställa effektiva och proportionella sanktioner. Direktivet innehåller, förutom en minimilista på vilka sanktioner som ska finnas tillgängliga för de behöriga myndigheterna, regler om vilka som omfattas av sanktionerna, vilka kriterier som bör beaktas när myndigheterna beslutar i sanktionsärenden samt om sanktionsbeslut. De äldre direktiven från år 2006 innehöll utöver skyldigheten att i vissa situationer återkalla ett instituts tillstånd inga specifika regler om administrativa sanktioner. Kapitaltäckningsdirektivet ställer däremot krav på att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning inför särskilda regler som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att vid överträdelser av tillsynsförordningen och kapitaltäckningsdirektivet vidta olika former av administrativa sanktioner, även mot fysiska personer. Dessa ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
Kapitaltäckningsdirektivet är uppbyggt på så sätt att överträdelser som ska åtföljas av en sanktion har delats upp mellan två artiklar. I var och en av dessa artiklar finns en uppräkning av olika sanktioner som ska kunna utdömas för sådana överträdelser som omnämns i artikeln. Överträdelser som består i åsidosättande av reglerna för auktorisation och kraven som rör förvärv och avyttring av kvalificerade innehav i institut behandlas i artikel 66 i kapitaltäckningsdirektivet. I artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet behandlas bl.a. överträdelser som innebär att ett institut beviljats auktorisation på grundval av oriktiga uppgifter och åsidosättande av vissa underrättelseskyldigheter, rapporteringskrav, bestämmelser om stora exponeringar samt reglerna om offentliggörande av information.
Sanktioner ska kunna drabba institut som begått en överträdelse, men även fysiska personer i institutets ledning som befunnits ansvariga för överträdelsen. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller bestämmelser som anger hur höga administrativa sanktionsavgifter som de behöriga myndigheterna ska kunna besluta om för det fall att regelverket inte efterlevs. Direktivet ställer också krav på att behöriga myndigheter ges befogenhet att förbjuda fysiska personer att utöva vissa funktioner i
institut, rätt att kräva att otillåtna ageranden upphör, möjlighet att besluta om förbud mot aktieägare att utöva sina rösträtter, och möjlighet att offentliggöra sanktionsbeslut. För att minska risken för en icke enhetlig tillämpning av sanktionerna finns det i direktivet även bestämmelser om vilka kriterier som ska beaktas vid ett sanktionsbeslut. Medlemsstaterna kan välja att inte tillämpa reglerna om administrativa sanktioner om överträdelserna i fråga är föremål för straffrättsliga sanktioner i nationell rätt.
4.2. Regleringen i svensk rätt
Hänvisningar till S4-2
- Prop. 2014/15:57: Avsnitt 4.7
4.2.1. Administrativa sanktioner mot institut
Bestämmelser om ingripanden och sanktioner gentemot kreditinstitut och värdepappersbolag finns framför allt i 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, respektive 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM. Bestämmelserna i de båda lagarna bygger på samma systematik. Avgörande för om Finansinspektionen ska ingripa är om ett institut har åsidosatt sina skyldigheter enligt respektive lag och andra författningar som reglerar institutets verksamhet (15 kap. 1 § LBF och 25 kap. 1 § LVM). Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms som tillräckliga, får Finansinspektionen avstå från att ingripa (15 kap. 1 a § andra stycket LBF och 25 kap. 1 a § andra stycket LVM). Finansinspektionen ska också kunna ingripa genom att utfärda ett föreläggande redan om det finns skäl att anta att det är sannolikt att institutet inom tolv månader kommer att bryta mot de regler som gäller för verksamheten (15 kap. 1 § tredje stycket LBF och 25 kap. 1 § tredje stycket LVM).
När en överträdelse har skett har Finansinspektionen möjlighet att välja vilken åtgärd som är mest ändamålsenlig i det enskilda fallet (prop. 2002/03:139 s. 382). Valet av sanktion ska i första hand bero på hur allvarlig en överträdelse är. Vidare ska vid valet av sanktion särskild hänsyn tas till överträdelsens art, dess konkreta eller potentiella effekter på det finansiella systemet och eventuella skador som uppstått. Därutöver ska beaktas om institutet tidigare begått en överträdelse, om överträdelserna är likartade samt den tid som gått mellan överträdelserna. Vidare ska i förmildrande riktning beaktas om institutet i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete underlättat Finansinspektionens utredning och snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av inspektionen (15 kap. 1 a och 1 b §§ LBF och 25 kap. 1 a och 1 b §§ LVM).
Den allvarligaste formen av ingripande är återkallelse av tillståndet. Om det är tillräckligt kan Finansinspektionen emellertid välja den mindre ingripande åtgärden varning (15 kap. 3 § LBF och 25 kap. 5 § LVM). Vid överträdelser som inte är så allvarliga att tillståndet ska återkallas kan Finansinspektionen ingripa genom föreläggande att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen och med
förbud att verkställa beslut. Därutöver har Finansinspektionen möjlighet att ingripa genom beslut om anmärkning.
En anmärkning eller varning får förenas med en sanktionsavgift. Avsikten med sanktionsavgiften är att den ska tillföra en ekonomiskt omedelbart kännbar sanktion och ge Finansinspektionen möjlighet att gradera en överträdelse (prop. 2002/03:139 s. 387). Sanktionsavgiften ska fastställas till högst tio procent av institutets omsättning närmast föregående räkenskapsår, två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, och får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Vid fastställande av sanktionsavgiftens storlek ska, utöver de omständigheter som ska beaktas vid valet av sanktion, hänsyn även tas till institutets finansiella ställning och den vinst som institutet erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte kan uppfylla kapital- och likviditetskraven (15 kap. 8 och 9 §§ LBF och 25 kap. 9 och 10 §§ LVM). Denna begränsningsregel har införts för att förhindra att avgiftsuttaget får till följd att institutets tillstånd måste återkallas (se prop. 2002/03:139 s. 552).
Finansinspektionen kan också besluta att institutet ska betala en förseningsavgift, se bl.a. 15 kap. 10 § LBF och 25 kap. 11 § LVM.
Ingripandemöjligheter finns även i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag och i lagen (2014:966) om kapitalbuffertar.
Bestämmelserna om ingripanden i LBF och LVM gäller även om ett institut överträder bestämmelserna i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat (se 7 kap. 1 §).
4.2.2. Administrativa sanktioner mot fysiska personer
Om ett kreditinstitut eller värdepappersbolag begår en överträdelse, har Finansinspektionen inom ramen för tillsynen enligt lagarna på finansmarknadsområdet möjlighet att rikta vissa åtgärder direkt mot fysiska personer i företagets ledning.
Finansinspektionen kan för det första förelägga en enskild person som, utan att vara berättigad till det, driver rörelse som omfattas av respektive lag, att upphöra med rörelsen. Ett sådant föreläggande får enligt 15 kap. 20 § LBF och 25 kap. 29 § LVM kombineras med vite.
Övriga åtgärder som kan vidtas gentemot fysiska personer hör till stor del samman med den lednings- och ägarprövning som Finansinspektionen är skyldig att göra inför ett beslut om tillstånd att driva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse. Ledningsprövningen har begränsats till de personer som har det yttersta ansvaret för hur verksamheten drivs, närmare bestämt styrelseledamöter och verkställande direktör samt ersättare för dessa, dvs. suppleant för styrelseledamot samt vice verkställande direktör. Om någon som ingår i ett instituts styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller lagens krav på lämplighet kan Finansinspektionen, i stället för att återkalla institutets tillstånd, ingripa mot den enskilde styrelseledamoten eller den
verkställande direktören genom att besluta att han eller hon inte längre får ha kvar sitt uppdrag.
Finansinspektionen kan därutöver med stöd av 14 kap. 6 § LBF ingripa mot en person som innehar ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut. Ett sådant ingripande kan ske om personen i fråga motverkar eller kan antas komma att motverka att kreditinstitutets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i de författningar som reglerar institutets verksamhet. Finansinspektionen kan då besluta att ägaren vid stämman inte får rösta för fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Detsamma gäller bl.a. om innehavaren i väsentlig utsträckning åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Finansinspektionen får även förelägga den som har ett kvalificerat innehav att avyttra så stor del av sina aktier eller andelar att innehavet därefter inte är kvalificerat. Motsvarande bestämmelser för värdepappersbolag finns i 24 kap. LVM.
Administrativa sanktioner mot fysiska personer med anledning av deras agerande eller underlåtenhet att uppfylla skyldigheter på finansmarknadsområdet finns även i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument (20–24 §§) och i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument (6 kap. 3 a– 3 e §§).
4.3. Kapitaltäckningsutredningens betänkande
Kapitaltäckningsutredningen har i sitt betänkande Förstärkta kapitaltäckningsregler (SOU 2013:65) föreslagit att beslutsordningen för sanktioner mot fysiska personer avseende ett instituts överträdelser ska vara densamma som för kreditinstitut. Utredningens förslag innebär därmed att Finansinspektionen bör ges rätt att rikta administrativa sanktioner mot institutets styrelseledamöter eller dess verkställande direktör samt ersättare för dessa, om personen eller personerna i fråga bär ansvaret för överträdelsen. Utredningen anser inte att det bör ställas upp något krav på uppsåt eller oaktsamhet från ledningspersonens sida för att denne ska kunna ställas till ansvar. Däremot görs bedömningen att sanktioner mot fysiska personer för ett instituts överträdelser endast ska kunna tillgripas i undantagsfall, om det föreligger ”särskilda skäl”, och att en sanktion som utgångspunkt bör rikta sig mot institutet. Vidare kommer utredningen fram till att den nuvarande strukturen i LBF och LVM för överträdelser och sanktioner kan behållas för såväl institut som fysiska personer samt att det saknas behov av att, i likhet med kapitaltäckningsdirektivets struktur, räkna upp vilka överträdelser som ska leda till olika slag av angivna sanktioner. I stället anser utredningen att Finansinspektionen ska ges tillgång till samtliga sanktioner och möjlighet att besluta om sanktioner för samtliga överträdelser som anges i artiklarna 66 och 67 i kapitaltäckningsdirektivet.
Därutöver konstaterar utredningen att det saknas behov av att införa ett särskilt förfarande för handläggningen av sanktionsärenden samt att
Finansinspektionen bör behålla rätten att vidta sanktioner mot finansiella institut och dess ledning.
4.4. Lagändringar för att genomföra direktivets bestämmelser om överträdelser
Regeringens förslag: Finansinspektionen ges rätt att ingripa mot en enskild styrelseledamot eller verkställande direktör i ett institut, eller ersättare för någon av dem, för en överträdelse som institutet har gjort sig skyldigt till. De överträdelser som kan föranleda sanktioner mot personerna i fråga ska uttryckligen anges i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden.
Finansinspektionen ska ingripa endast om överträdelsen som institutet har gjort sig skyldigt till är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har orsakat överträdelsen.
För att undvika en konflikt med rätten att inte belasta sig själv införs en undantagsbestämmelse för vissa situationer då en styrelseledamot, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem också är ägare i institutet.
Regeringens bedömning: Den nuvarande ordningen i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden när det gäller överträdelser av och sanktioner mot juridiska personer bör behållas.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden även ändras när det gäller överträdelser av och sanktioner mot juridiska personer.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att utrymmet för sanktioner mot fysiska personer bör vara begränsat till rena undantagsfall. Denna uppfattning får enligt inspektionens mening stöd av direktivets allmänna utformning och uttalanden från kommissionen.
Inspektionen anser därför att den beskrivning som ges i Kapitaltäckningsutredningens betänkande av situationer där en sanktion kan vara motiverad är bra och i linje med syftet med direktivbestämmelserna. Finansinspektionen anser också att det är angeläget att det tydliggörs att inspektionen bör inskränka sina tillsynsundersökningar och sanktionsprövningar när det gäller fysiska personer till situationer när det finns särskilda indikationer på att en viss person bär ett särskilt ansvar för regelöverträdelsen och det finns ett påtagligt allmänt intresse av att pröva sanktionsfrågan. Helsingborgs tingsrätt anser att det av tydlighetsskäl är lämpligt att utforma sanktionsbestämmelserna mot fysiska personer fristående från sanktionsbestämmelserna mot juridiska personer.
Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet menar att det bör utredas om det behövs en uppräkning av överträdelser för fysiska personer.
Fakulteten anför vidare att enligt dess uppfattning om direktivets innebörd bör fysiska personer bli föremål för sanktioner i endast ganska särpräglade undantagsfall. Dessutom menar fakulteten att en korrekt
implementering av direktivet inte kräver att det används ett subjektivt rekvisit och förordar i stället att bestämmelsen utformas med endast objektiva rekvisit. Kommuninvest i Sverige AB framhåller att promemorians förslag uppfyller kravet på tydlighet och förutsägbarhet.
Svenska Bankföreningen, med vilken Finansbolagens Förening och Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, menar att en struktur med en uppräkning av överträdelserna i lagtexten ökar tydligheten och förutsägbarheten för den fysiska personen samt är ägnad att skapa tydlighet för Finansinspektionen om vad som kan konstituera en sanktion mot en fysisk person. Vidare menar föreningarna att gränsen för när en överträdelse ska anses vara allvarlig tydligt måste anges i lagtexten och dessutom att sanktioner mot enskilda endast bör komma i fråga när kreditinstitutets överträdelse är så allvarlig att grund för att återkalla tillståndet eller meddela varning föreligger och det samtidigt finns särskilda skäl att rikta en sanktion mot en enskild person. Finansbolagens Förening anför också att det av rättssäkerhetsskäl krävs en tydlig koppling mellan de specifika överträdelserna och de specifika sanktionerna. Sveriges advokatsamfund framhåller vikten av att överträdelserna anges uttryckligen och menar att andra överträdelser än dem i uppräkningen inte ska kunna läggas till grund för sanktioner mot enskilda personer. AB Svensk Exportkredit anser att frågan om vad som ska anses som en allvarlig överträdelse i lagbestämmelsens mening behöver klargöras. Finansförbundet, med vilket Tjänstemännens Centralorganisation instämmer, anför att likställighetsprincipen bland styrelseledamöter bör gälla, men att hänsyn bör tas till att arbetstagarledamöter representerar de anställda. Finansförbundet framhåller vidare att förslaget inte ska inkräkta på en sådan ledamots möjlighet att exempelvis konfidentiellt rådgöra med en förtroendevald eller anställd vid ett fackförbund eller juridiskt ombud, till exempel vad gäller överträdelser i förslagets mening.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Allmänna överväganden
I artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet räknas det upp ett antal överträdelser som kan begås av institut. Överträdelserna kan bl.a. bestå i att institutet beviljats auktorisation på grundval av oriktiga uppgifter och att det åsidosatt vissa underrättelseskyldigheter, rapporteringskrav, bestämmelser om stora exponeringar och regler om offentliggörande av information. Överträdelserna enligt artikel 66 i kapitaltäckningsdirektivet består av tillhandahållande av tillståndspliktiga tjänster utan erforderligt tillstånd och anskaffande eller avyttring av ett kvalificerat ägande i ett institut utan att underrätta behörig myndighet om detta. När det gäller kapitaltäckningsdirektivets regler om överträdelser begångna av institut och överträdelser enligt artikel 66 så har dessa införlivats med svensk rätt (prop. 2013/14:228). Direktivet kräver emellertid att även vissa fysiska personer ska kunna hållas ansvariga för ett instituts överträdelser. Några sådana bestämmelser finns inte i gällande rätt.
Vid utarbetandet av direktivförslaget var kommissionens avsikt att inrätta ett system där varken institut eller fysiska personer kan begå en överträdelse med vetskap om att de inte kommer löpa någon risk att
drabbas av en sanktion personligen, dvs. det ska inte kunna gå att skydda sig bakom institutet eller tvärt om. Kommissionens avsikt har varit att fysiska personer framför allt ska påföras sanktioner i de fall de kan hållas ensamt ansvariga för en överträdelse (KOM [2010] 716 final, s. 13).
Kapitaltäckningsdirektivet förutsätter inte att det regelmässigt döms ut sanktioner mot fysiska personer. Enligt regeringens mening bör det därmed vara tillräckligt att svensk rätt erbjuder en möjlighet att rikta sanktioner mot fysiska personer. Direktivet saknar närmare anvisningar om när ett ansvar för en fysisk person kan komma i fråga. Det bör således ankomma på tillämpande myndighet eller domstol att i varje enskilt fall ta ställning till om omständigheterna är sådana att de utgör skäl för att rikta en sanktion mot en fysisk person. Vid denna bedömning bör beaktas att rörelsereglerna i första hand riktas till institutet som sådant.
Enligt regeringens mening bör utgångspunkten i svensk rätt därför vara att sanktioner i första hand bör riktas mot institutet och att sanktioner mot fysiska personer bör komma i fråga endast om institutets överträdelse är allvarlig.
Bestämmelserna om överträdelser och sanktioner finns i dag i 15 kap. LBF och 25 kap. LVM. För att genomföra direktivets krav på att vissa fysiska personer ska kunna hållas ansvariga för institutets överträdelser bör det i svensk rätt införas en ny bestämmelse i LBF respektive LVM som ger Finansinspektionen en sådan ingripandemöjlighet.
Strukturen i lagarna
Regeringen har vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivets bestämmelser i fråga om överträdelser som begås av institut bedömt att det saknas behov av att, i likhet med direktivets struktur, i lag räkna upp vilka överträdelser som ska leda till vissa angivna sanktioner. Ett mer ändamålsenligt sätt att genomföra bestämmelserna i svensk rätt har i stället bedömts vara att Finansinspektionen ges tillgång till samtliga sanktioner, och möjlighet att besluta om sanktioner för samtliga överträdelser som anges i artiklarna 66 och 67 i kapitaltäckningsdirektivet. Ett sådant genomförande har bedömts vara mer i linje med den nuvarande strukturen i LBF och LVM samt uppfattningen att Finansinspektionens ingripandemöjligheter gentemot finansiella företag som utgångspunkt bör utformas enhetligt, såvida inte särskilda skäl talar mot det. Finansinspektionen har därför getts tillgång till samtliga sanktioner i direktivet, och möjlighet att i varje enskilt fall välja vilken av dessa sanktioner som ska gälla vid en överträdelse av reglerna som gäller för det finansiella institutet i fråga (prop. 2013/14:228 s. 231 f.).
Kapitaltäckningsutredningens förslag om administrativa sanktioner mot fysiska personer, som utformats enligt nuvarande mönster för administrativa sanktioner mot institut i LBF och LVM, fick omfattande remisskritik. Kritiken bestod huvudsakligen i att bestämmelserna borde utformas på ett tydligt sätt för att tillgodose kraven på rättssäkerhet och förutsebarhet för den enskilde personen. Detta var, enligt kritiken, inte minst viktigt mot bakgrund av de allvarliga sanktioner som kan följa på överträdelserna.
Enligt regeringens mening är det av vikt att bestämmelserna om sanktioner mot fysiska personer utformas på ett rättssäkert och förutsebart sätt. Det finns därför skäl att frångå den nuvarande strukturen i LBF och LVM för bestämmelserna om sanktioner riktade mot instituten och i stället uttryckligen ange de överträdelser för vilka sanktioner kan riktas mot fysiska personer. En sådan utformning skapar tydlighet och förutsebarhet för den enskilde, vilket inte minst är viktigt då bestämmelserna kan anses ha straffrättslig karaktär. Det kan också noteras att en struktur med en uttrycklig uppräkning i lagtexten av sådana överträdelser som kan begås av fysiska personer har valts i andra lagar på finansmarknadsområdet, t.ex. lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning (se prop. 2011/12:175 s. 23). Anledningen härtill har varit att skapa tydlighet så att det står klart för både den enskilde och Finansinspektionen vari en överträdelse kan bestå och vad som kan bli följden av den. Regeringen anser därför att de överträdelser som enligt kapitaltäckningsdirektivet ska kunna föranleda sanktioner mot fysiska personer bör anges uttryckligen i lagtexten genom en uppräkning. Finansinspektionen bör, liksom i dag, som utgångspunkt ges möjlighet att i varje enskilt fall välja vilken eller vilka av sanktionerna som bör påföras vid en överträdelse av reglerna.
Vad gäller överträdelser av och sanktioner mot juridiska personer anser regeringen att det saknas skäl att ändra den nuvarande ordningen i LBF och LVM.
Personkretsen som kan träffas av sanktioner
Enligt artikel 65.2 i kapitaltäckningsdirektivet ska ledamöter i ledningsorganet och andra fysiska personer som enligt nationell rätt är ansvariga för överträdelsen kunna bli föremål för sanktioner, om inte annat följer av de villkor som föreskrivs i nationell rätt. I artikel 3.1.7 anges att ett ledningsorgan är ett organ som utses enligt nationell lagstiftning och som har befogenhet att fastställa institutets strategi, mål och allmänna inriktning och som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande och de personer som i praktiken leder institutets verksamhet. Definitionen av ledningsorganet ska också ses i ljuset av direktivets begrepp ”verkställande ledning”. Med verkställande ledning avses enligt artikel 3.1.9 de fysiska personer som utövar verkställande funktioner i ett institut och som är ansvariga och kan ställas till svars inför ledningsorganet för den dagliga ledningen av institutet.
Den i direktivet angivna personkretsen är beskriven på samma sätt som i bestämmelserna om ledningsprövning i övriga direktiv på finansmarknadsområdet, och det är därför enligt regeringens mening rimligt att utgå från att samma krets som ska omfattas av ledningsprövningen också ska kunna påföras sanktioner. Frågan om vilken personkrets som är föremål för ledningsprövning har behandlats i prop. 2013/14:228 s. 166 f. Där anges att enligt 8 kap.27 och 29 §§aktiebolagslagen (2005:551) ska den verkställande direktören utses av styrelsen och sköta den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Den verkställande direktören är med andra ord underställd styrelsen. Med ledningsorgan avses således enligt regeringens bedömning primärt styrelsen. Emellertid är direktivet utformat för att tillämpas inom EU där
medlemsstaterna har mycket skiftande bolagsrättsliga traditioner, vilket innebär att bestämmelserna om ledningsorgan i vissa fall får anses ta sikte på såväl styrelsen som den verkställande direktören. I enlighet med svensk lagstiftningstradition bör det därför i varje särskilt fall anges om det är styrelsen eller styrelsen och verkställande direktören som omfattas av respektive bestämmelse. Likaså avses med styrelsen respektive verkställande direktör inte ersättare för dessa såvida det inte särskilt anges, se t.ex. 3 kap. 2 § LBF.
I svensk kontext bör således den personkrets som kan träffas av sanktioner utgöras av styrelsen, den verkställande direktören och ersättare för dessa.
Finansförbundet och Tjänstemännens Centralorganisation anser att likställighetsprincipen bör gälla bland styrelseledamöter, vilket i detta sammanhang innebär att arbetstagarledamöter ska behandlas på samma sätt som övriga ledamöter. Regeringen instämmer i att likställighetsprincipen bör gälla på sedvanligt sätt. De båda organisationerna framhåller också att förslaget inte får inkräkta på en arbetstagarledamots möjlighet att exempelvis konfidentiellt rådgöra med en förtroendevald eller anställd vid ett fackförbund eller juridiskt ombud, till exempel vad gäller överträdelser i förslagets mening. Enligt regeringens mening innebär de regler som nu föreslås med anledning av direktivet inte någon förändring av vad som i dag gäller i dessa avseenden.
Lagrådet påpekar att den föreslagna regleringen innebär att en styrelseledamot i ett kreditinstitut kan åläggas att betala en sanktionsavgift om han inte medverkar till att institutet anmäler att han har gjort ett förvärv av aktier som också kan medföra en sanktionsavgift för honom. Eftersom bestämmelsen om den först nämnda sanktionsavgiften fungerar som en påtryckning så att han ska lämna uppgifter som visar att han gjort sig skyldig till en överträdelse som kan föranleda sanktionsavgift, menar Lagrådet att regleringen inte är förenlig med Europakonventionens, och troligen inte heller unionsrättens, princip om rätt att inte belasta sig själv.
För att undvika den situation som Lagrådet beskriver bör enligt regeringens mening ett undantag införas i 15 kap. 1 a § LBF och 25 kap. 1 a § LVM med innebörden att för det fall en styrelseledamot eller en verkställande direktör i institutet, eller en ersättare för någon av dem, dessutom är en sådan ägare av institutet som avses i 14 kap. 7 a § LBF och 24 kap. 8 a § LVM, ska punkterna 2 och 3 i 15 kap. 1 a § första stycket LBF och punkterna 2 och 3 i 25 kap. 1 a § första stycket LVM inte tillämpas på personen i fråga gällande det egna innehavet i institutet.
Allvarliga överträdelser av institut ska kunna leda till ansvar för fysiska personer Svenska Bankföreningen, Finansbolagens Förening och Svenska Fondhandlareföreningen föreslår att det tydligt ska anges i lagtexten när en överträdelse ska anses allvarlig och att en förutsättning härför ska vara att en varning alternativt en återkallelse av tillståndet kan komma i fråga för institutet.
Lagrådet anser att förutsättningarna för att ingripa mot fysiska personer bör förtydligas.
För att understryka att det är instituten som står i fokus då sanktioner övervägs och att sanktioner mot fysiska personer endast bör komma i fråga i särskilda fall, bör det enligt regeringens mening krävas att institutets överträdelse är allvarlig för att sanktioner mot fysiska personer ska komma i fråga.
De överträdelser som anges i 15 kap. 1 a § första stycket LBF och 25 kap. 1 a § första stycket LVM är av olika slag och kan enligt regeringens mening också bedömas ha olika grad av allvarlighet i sig även om var och en av dem kan föranleda ett ingripande. Typiskt sett bör t.ex. överträdelser som handlar om att tillstånd har erhållits på grundval av falska uppgifter (punkten 1) och att institutet utsatt sig för otillåtna exponeringar (punkten 11) anses allvarligare än t.ex. överträdelserna som handlar om att ha åsidosatt sin anmälningsskyldighet i fråga om kvalificerade innehav (punkterna 2 och 3). Att regelöverträdelserna som sådana kan variera i fråga om allvarlighet är något som bör kunna beaktas vid bedömningen av om ett ingripande bör ske mot en person som är verksam i det institut som gör sig skyldig till överträdelsen. Det ter sig allmänt betraktat som mer befogat med ett ingripande mot personer i ett instituts ledning vid sådana regelöverträdelser som kan medföra allvarliga konsekvenser för stabiliteten i institutet eller i det finansiella systemet som helhet. Detsamma gäller vid överträdelser som kan hota andra viktiga samhällsintressen, t.ex. bekämpningen av penningtvätt, eller där skyddet för enskilda konsumenter äventyrats på ett särskilt påtagligt sätt. Dock innebär kapitaltäckningsdirektivet att ingripanden mot ledningspersoner ska kunna ske i samtliga de fall av överträdelser som räknas upp i de nämnda lagrummen i LBF och LVM. Såsom Bankföreningen m.fl. föreslår skulle en överträdelse i och för sig kunna anses som allvarlig, och därmed aktualisera en sanktion mot en person i institutets ledning, om en varning eller en återkallelse av tillståndet kan komma i fråga för institutet.
Ingripanden mot fysiska personer i ett instituts ledning bör således aktualiseras enbart i allvarliga fall. Enligt regeringens mening är det inte ändamålsenligt att i lagtexten ange närmare kriterier för en sådan allvarlighetsbedömning. Anledningen till detta är att det vid bedömningen bör kunna tas hänsyn till utvecklingen på området för att bestämmelserna ska fungera ändamålsenligt. Innebörden av allvarlighetsrekvisitet bör därför i stället framgå av den praxis som utbildas på området, varvid den praxis som redan i dag finns hos Finansinspektionen i fråga om när överträdelser bedöms allvarliga blir relevant.
Det bör inte heller krävas att ett sanktionsbeslut har meddelats när det gäller institutet för att en sanktion mot en fysisk person ska kunna komma i fråga. Anledningen härtill är att det kan finnas situationer som i och för sig borde ha lett till ett sanktionsbeslut mot institutet men där något sådant inte har meddelats exempelvis på grund av att institutet har försatts i konkurs eller fått tillståndet återkallat innan överträdelsen upptäcktes. En sådan situation bör inte utesluta ett ingripande mot en fysisk person.
En förutsättning för att sanktioner mot fysiska personer ska övervägas bör således vara att institutets överträdelse bedömts som allvarlig. Av detta följer att i en situation där en fysisk persons agerande i och för sig bedömts som mycket anmärkningsvärt men där institutets överträdelse
samtidigt inte bedöms som tillräckligt graverande för att anses som allvarlig, kan en sanktion inte riktas mot den enskilde.
Finansinspektionen anser det angeläget att det tydliggörs att inspektionen bör inskränka sina tillsynsundersökningar och sanktionsprövningar när det gäller fysiska personer till situationer när det finns särskilda indikationer på att en viss person bär ett särskilt ansvar för regelöverträdelsen och det finns ett påtagligt allmänt intresse av att pröva sanktionsfrågan.
Som regeringen tidigare anfört bör utgångspunkten i svensk rätt vara att sanktioner i första hand bör riktas mot institutet och att sanktioner mot fysiska personer endast bör komma i fråga i vissa särskilt allvarliga fall. Trots denna utgångspunkt bör det som en naturlig del i en utredning av ett instituts överträdelse ingå att göra överväganden i fråga om huruvida någon fysisk person också bör hållas ansvarig. Hur ingående detta bör göras får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Subjektivt rekvisit som förutsättning för ansvar Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet menar att en korrekt implementering av direktivet inte kräver att det används ett subjektivt rekvisit och förordar i stället att bestämmelsen utformas med endast objektiva rekvisit.
Artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet ställer visserligen inte upp något krav på att det införs ett subjektivt rekvisit som förutsättning för ansvar. Det finns dock enligt direktivet inget hinder för en medlemsstat att införa ett sådant villkor. För att förtydliga när det kan bli fråga om ansvar för en fysisk person avseende ett instituts överträdelse är det enligt regeringens mening lämpligt att införa ett subjektivt rekvisit för att ytterligare understryka att det bör vara fråga om särskilt allvarliga fall för att en sanktion ska kunna komma i fråga. Detta motiveras också av sanktionens straffrättsliga karaktär. Enligt grundläggande straffrättsliga principer bör det inte utdömas sanktioner av straffliknande karaktär utan att personen i fråga i något avseende har visat uppsåt eller oaktsamhet.
Var den nedre gränsen för det subjektiva rekvisitet bör sättas beror på vilket handlande man vill ingripa mot, men även på det intrång och den olägenhet som det innebär för personen som blir föremål för sanktionen. Mot bakgrund av att sanktioner mot fysiska personer endast bör komma i fråga i särskilt allvarliga fall bör denna gräns sättas vid grov oaktsamhet. Detta innebär att det endast är en mer kvalificerad form av oaktsamhet som kan träffas av en sanktion. Exempel på sådan grov oaktsamhet kan vara att styrelsen eller verkställande direktören medvetet tagit en risk i fråga om riktigheten hos vissa uppgifter som lämnas till Finansinspektionen. Ett sådant medvetet risktagande kan det vara fråga om när styrelsen eller verkställande direktören underlåtit att se till att det finns en ändamålsenlig organisation på plats för rapportering eller informationslämnande, eller underlåtit att regelbundet följa upp hur organisationen fungerar. I många fall kan företagens rapporteringsskyldigheter vara tekniskt komplicerade och regleringen vara otydlig, vilket lämnar utrymme för tolkning. För att agerandet ska anses grovt oaktsamt i sådana fall bör det krävas att styrelsen eller verkställande direktören har fått tydliga indikationer på att det föreligger brister, exempelvis genom
Finansinspektionens påpekande eller sanktion, och ändå underlåtit att vidta åtgärder. Det bör också anses grovt oaktsamt att underlåta att sätta sig in i innebörden av sådana regler om styrning och kontroll som har väsentlig betydelse för verksamheten. Regelverket lämnar många gånger utrymme för tolkningar och bedömningar. Så är exempelvis fallet när det i olika bestämmelser anges att institutet ska ha en ”ändamålsenlig organisationsstruktur” eller att kontrollfunktionen ska ha ”de resurser som krävs” eller att personalen ska ha ”den kunskap som krävs”. Om det i efterhand visar sig att styrelsen eller verkställande direktören gjorde en felaktig bedömning av vad som t.ex. var ändamålsenligt eller tillräckligt, bör det inte nödvändigtvis innebära att det har varit fråga om ett grovt oaktsamt beteende. Om de däremot fått påpekanden, antingen av det egna institutet eller av Finansinspektionen, och underlåtit att vidta åtgärder, bör det finnas utrymme att bedöma oaktsamheten som grov.
Hänvisningar till S4-4
- Prop. 2014/15:57: Avsnitt 4.5
4.5. Lagändringar för att genomföra direktivets bestämmelser om administrativa sanktioner
Regeringens förslag: Ett ingripande mot en styrelseledamot eller verkställande direktör i ett institut, eller en ersättare för någon av dem, ska ske genom beslut att personen i fråga under en tid av tre till tio år inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett institut, eller ersättare för någon av dem, eller genom beslut om sanktionsavgift.
Det ska även vara möjligt att besluta om sanktionsavgift mot någon (en fysisk eller juridisk person) som anskaffar eller avyttrar ett kvalificerat ägande i ett institut utan att underrätta Finansinspektionen om detta.
Ingripande genom beslut om sanktionsavgift får också göras mot den (en fysisk eller juridisk person) som driver rörelse eller verksamhet utan att vara berättigad till det.
Sanktionsavgiften för en fysisk person ska som högst fastställas till ett belopp som per den 17 juni 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro eller, i de fall beloppen kan beräknas, två gånger den vinst som personen erhållit eller två gånger de kostnader som personen undvikit till följd av regelöverträdelsen.
Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.
Regeringens bedömning: Övriga sanktioner som enligt kapitaltäckningsdirektivet ska kunna vidtas ryms inom gällande rätt.
Skyldigheten att publicera sanktionsbeslut bör genomföras genom föreskrifter på förordningsnivå.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att även strukturen för sanktioner mot juridiska personer i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden ändras.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att det måste utvecklas i motiven hur ett beslut om att anmärka på en person förhåller
sig till den prövning av den fysiska personens ansvar som ska göras för instituts överträdelse. Finansinspektionen efterfrågar också ett förtydligande om huruvida inspektionen vid en ledningsprövning är förhindrad att väga in ett tidigare meddelat beslut om förbud att utöva uppdrag för vilket tiden har löpt ut. Inspektionen ifrågasätter vidare om det är förenligt med kapitaltäckningsdirektivet och med den föreslagna lagtexten att ta en dagsbotsberäkning som utgångspunkt vid fastställande av sanktionsavgiftens storlek eftersom detta riskerar att leda till avsevärt lägre avgifter än vad som föreskrivs. Inspektionen pekar också på att det kan finnas situationer när en ledningsperson genom sitt agerande inte bara kan komma i fråga för en sanktion enligt rörelseregelverket utan även för ett straffrättsligt förfarande och önskar att det utvecklas i motiven hur en sådan situation bör hanteras. AB Svensk Exportkredit anser att det behöver klargöras hur sanktionsavgifternas storlek ska bestämmas. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet anför att förslaget om att sanktionsavgifter ska beräknas med utgångspunkt i dagsbotssystemet varken har stöd i direktivet eller någon annanstans.
Svenska Bankföreningen anser att lagtexten kan förtydligas så att det klart framgår att även summan av den vinst överträdelsen medför ska hänföras till personen i fråga samt att Riksåklagarens utfärdade riktlinjer för beräkningen av dagsbotsbelopp bör tjäna som utgångspunkt vid beräkning av sanktionsavgiften. Svensk Försäkring menar att sanktionsavgifterna för fysiska personer bör begränsas i likhet med vad som gjorts för juridiska personer så att en enskild inte riskerar att försättas i konkurs.
Hänsyn bör även tas till eventuell skadeståndsskyldighet som personen kan åläggas gentemot företaget och avgiften bör stå i proportion till den sanktion som ålagts företaget. Svensk Försäkring anför vidare, med hänvisning till förbudet mot dubbel lagföring, att eftersom Finansinspektionen kan förena ett föreläggande eller förbud med sanktionsavgift, bör det i lagtexten klargöras att det inte är möjligt att i en sådan situation även kombinera den åtgärden med vite. Sveriges advokatsamfund menar att det bör klarläggas att de grunder för beräkning av sanktionsavgifternas storlek som anges i promemorian ska tillämpas vid beslut om sanktionsavgift. Helsingborgs tingsrätt är av uppfattningen att sanktionsavgifterna med all sannolikhet omfattas av bl.a. dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen och att det närmare bör analyseras om de överträdelser som kan rendera sanktioner enligt kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen konkurrerar med andra anklagelser om brott. Förvaltningsrätten i Stockholm, med vilken
Förvaltningsrätten i Göteborg instämmer, menar att såsom promemorians förslag ser ut skulle samma överträdelse kunna leda till både ett påförande av en administrativ sanktionsavgift och utdömande av en straffrättslig sanktion, varför frågan om otillåten dubbelbestraffning bör beaktas. Åklagarmyndigheten noterar att det kan finnas skäl att överväga om och i så fall i vilken utsträckning förbudet mot dubbla förfaranden kan aktualiseras och om det bör föranleda någon särskild åtgärd.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
I artiklarna 66 och 67 i kapitaltäckningsdirektivet anges de sanktioner som ska kunna följa på de överträdelser som räknas upp i artiklarna. Sanktioner som anges i artikel 67 ska endast kunna beslutas mot fysiska personer som ingår i den personkrets som definierats i avsnitt 4.4, dvs. styrelseledamöter, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem. Sanktionerna enligt artikel 66 kan däremot beslutas mot var och en som tillhandahåller tillståndspliktiga tjänster utan tillstånd eller anskaffar eller avyttrar ett kvalificerat ägande i ett institut utan att underrätta Finansinspektionen, således mot såväl fysiska som juridiska personer.
Tillfälligt förbud att utöva uppdrag i institut
Enligt artikel 67.2 d i kapitaltäckningsdirektivet ska medlemsstaterna se till att det finns en administrativ sanktion som inbegriper ett tillfälligt förbud för en ledamot i institutets ledningsorgan eller annan fysisk person som hålls ansvarig att utöva uppdrag i institut.
Finansinspektionen har enligt gällande rätt möjlighet att återkalla ett tillstånd på grund av att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte uppfyller lagens krav på lämplighet. Som ett alternativ till återkallelse kan Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får delta i ledningen av företaget (15 kap. 2 § LBF och 25 kap. 4 § LVM). I dessa fall riktas sanktionerna mot institutet. För att direktivet ska genomföras korrekt måste det emellertid finnas en sanktion som kan riktas mot en fysisk person innebärande ett tillfälligt förbud för denne att utöva uppdrag i ett institut. Någon sådan sanktion finns inte i svensk rätt i dag.
Den sanktion som kapitaltäckningsdirektivet föreskriver liknar i stor utsträckning ett näringsförbud enligt lagen (2014:836) om näringsförbud. Ett sådant förbud beslutas av allmän domstol och innebär att personen bl.a. inte får vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag och inte heller vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i aktiebolag. Mot denna bakgrund skulle det kunna hävdas att reglerna om näringsförbud innebär att den svenska lagstiftningen redan i dag uppfyller direktivets krav i fråga om den nu behandlade sanktionen. Näringsförbud kan meddelas på en rad grunder. Den grund som oftast torde bli aktuell för de fysiska personer som här är i fråga, innebär att personen måste ha gjort sig skyldig till brott för att näringsförbud ska kunna meddelas. Enligt regeringens mening bör inte en sådan förutsättning gälla i detta sammanhang.
Enligt regeringens förslag (se avsnitt 4.7) bör ett beslut om sanktioner mot fysiska personer för ett instituts överträdelser kunna fattas av Finansinspektionen eller allmän förvaltningsdomstol om personen i fråga inte godkänner ett sanktionsföreläggande. Det är lämpligt att de sanktioner som kan bli aktuella behandlas i ett sammanhang. En bestämmelse om tillfälligt förbud att utöva uppdrag som styrelseledamot, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem, bör därför införas i LBF och LVM.
Direktivet ställer inte upp något krav på att det anges en viss tidsrymd för hur länge ett förbud ska kunna gälla. Enligt regeringens mening bör dock en sådan tidsrymd införas i lagtexten för att tillgodose kraven på
förutsebarhet och rättssäkerhet. Med förebild i bestämmelserna om näringsförbud bör tidsrymden anges till mellan tre och tio år. När längden på förbudet bestäms bör hänsyn tas till de omständigheter som anges i förslagen till 15 kap. 1 b och 1 c §§ LBF respektive 25 kap. 1 b och 1 c §§ LVM.
Sanktionsavgifter
Kapitaltäckningsdirektivet ställer upp krav på att sanktionsavgifter ska kunna beslutas för överträdelser av såväl artikel 66 som 67 i direktivet.
I svensk rätt finns sedan tidigare möjlighet att besluta om sanktionsavgift för ett institut för sådana överträdelser som anges i artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet. Det återstår dock att införa en möjlighet att besluta om sanktionsavgifter mot de fysiska personer som kan åläggas ansvar enligt artikeln. För de överträdelser som anges i artikel 66 i direktivet finns det i gällande rätt inte någon möjlighet att besluta om sanktionsavgifter för andra än institut. För att uppfylla direktivets krav krävs således att det införs en möjlighet att, för överträdelser av bestämmelserna i fråga, besluta om sanktionsavgifter även för fysiska personer.
De sanktionsavgifter som ska kunna beslutas för fysiska personer enligt kapitaltäckningsdirektivet får uppgå till högst fem miljoner euro eller, i medlemsstater som inte har euro som valuta, motsvarande belopp i nationell valuta den 17 juli 2013, eller två gånger summan av den vinst som erhållits eller två gånger summan av de kostnader som undvikits till följd av överträdelsen om beloppen går att fastställa. Regeringen uttalade i prop. 2013/14:228 att det finns tre alternativa beräkningssätt för Finansinspektionen att fastställa sanktionsavgifternas storlek samt att det högsta beloppet enligt de alternativa beräkningarna utgör ett avgiftstak. Vidare uttalades att inspektionen har att beakta den ram som detta avgiftstak ställer upp samt att sanktionerna ska vara proportionella i förhållande till överträdelsen i fråga (s. 235 f.).
Direktivet knyter sanktionsavgiftsbeloppet till eurons kurs ett visst angivet datum (den 17 juli 2013). Det innebär att den valutakurs som kommer att ligga till grund för omräkning mellan euro och svenska kronor inte kommer att förändras. I fråga om vilken valutakurs som bör tillämpas vid omräkningen har regeringen tidigare i prop. 2010/11:23 om ändring av insättningsgarantins täckningsbelopp bedömt att den s.k. mittkursen som dagligen fastställs av NASDAQ OMX Stockholm (Stockholmsbörsen) bör användas. Enligt regeringens bedömning kan det vara lämpligt att även i detta sammanhang använda mittkursen. Enligt mittkursen den 17 juli 2013 motsvarade 1 euro 8,6767 svenska kronor.
Flera remissinstanser har synpunkter på hur beräkningen av sanktionsavgiftens storlek ska göras.
Det i kapitaltäckningsdirektivet angivna beloppet om fem miljoner euro ska kunna tillämpas på samtliga regelöverträdelser i samtliga medlemsstater. Maximibeloppet är således dimensionerat för att vara en tillräcklig sanktion mot en fysisk person som blir föremål för en sanktionsavgift för en överträdelse i något av de största europeiska instituten. Att de största svenska instituten i dag är relativt små i jämförelse med de större europeiska bör avspeglas i storleken på de
sanktionsavgifter som kan bli aktuella med anledning av svenska instituts överträdelser.
I promemorian föreslås att utgångspunkten för sanktionsavgiftens bestämmande ska tas i Riksåklagarens riktlinjer för beräkning av dagsbotsbeloppet, varvid avgiften kan beräknas till omkring 15 procent av den enskildes årsinkomst. Det sägs samtidigt att detta inte bör ses som något maximibelopp. Finansinspektionen menar att ett användande av dagsbotssystemet i realiteten kan innebära ett avgiftstak som ligger väsentligt lägre än vad direktivet kräver. Juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet framhåller att en beräkningsgrund som tar sin utgångspunkt i dagsbotssystemet inte har stöd i direktivet eller någon annanstans.
Regeringen gör samma bedömning som de båda remissinstanserna. Även om det i och för sig finns möjlighet att justera det belopp som räknats fram med hjälp av ett dagsbotssystem, skulle en sådan beräkningsmodell innebära att sanktionsavgiften för svensk del i realiteten skulle uppgå till endast en bråkdel av vad direktivet kräver. En beräkningsgrund som bygger på dagsbotssystemet riskerar dessutom att sätta överträdelsens varaktighet och allvarlighet i bakgrunden vid bestämmandet av avgiftens storlek. Dagsbotssystemet är således inte anpassat för att användas för denna typ av avgifter eller avgifter som uppgår till höga belopp. Enligt regeringens mening är därför dagsbotssystemet inte lämpligt att använda i fråga om beräkning av sanktionsavgifter enligt kapitaltäckningsdirektivet.
Enligt Svensk Försäkring bör sanktionsavgiften för fysiska personer begränsas i likhet med vad som gjorts för juridiska personer så att en enskild inte riskerar att försättas i konkurs.
För juridiska personer gäller att sanktionsavgiften inte får sättas till ett så högt belopp att institutet därefter inte uppfyller lagreglerade krav på soliditet och likviditet (15 kap. 8 § tredje stycket LBF och 25 kap. 9 § tredje stycket LVM). Avsikten med detta är att förhindra att uttaget av sanktionsavgiften får till följd att institutets tillstånd måste återkallas. Några motsvarande hänsyn gör sig inte gällande för fysiska personer. Enligt regeringens mening finns det inte skäl att avseende bestämmandet av sanktionsavgiften införa några andra regler än de som nu föreslås.
Svenska Bankföreningen, AB Svensk Exportkredit och Sveriges advokatsamfund efterfrågar i mera allmänna ordalag tydliga regler om hur sanktionsavgiften ska beräknas.
Enligt 15 kap. 9 § LBF och 25 kap. 10 § LVM ska, när sanktionsavgiftens storlek fastställs för ett institut, särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 15 kap. 1 a och 1 b §§ LBF respektive 25 kap. 1 a och 1 b §§ LVM samt till institutets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. Av 15 kap. 1 a § LBF respektive 25 kap. 1 a § LVM framgår vidare att hänsyn ska tas till hur allvarlig överträdelsen är, hur länge den pågått, överträdelsens art, dess konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Enligt 15 kap. 1 b § LBF respektive 25 kap. 1 b § LVM ska i försvårande riktning bl.a. beaktas om institutet tidigare begått en överträdelse. I förmildrande riktning ska enligt samma lagrum beaktas om institutet samarbetat med Finansinspektionen och
snabbt upphört med sitt agerande (se avsnitt 4.6). Bestämmelserna behandlas i prop. 2013/14:228. Där uttalade regeringen att de omständigheter som anges i lagen är tillräckligt tydliga. Med en sådan systematik som återfinns i bestämmelserna skapas en exemplifierande vägledning för Finansinspektionen och domstolarna vid deras prövning av sanktionerna. Det går emellertid inte att reglera vilken relativ vikt som ska tillmätas olika omständigheter eller hur de ska vägas i det enskilda fallet, utan det blir en fråga som ankommer på tillämpande myndigheter eller domstol (a. prop. s. 239).
Regeringen gör inom ramen för detta lagstiftningsärende ingen annan bedömning.
Särskilt om sanktioner mot fysiska personer för instituts överträdelser Finansinspektionen anser att det i motiven måste utvecklas hur ett beslut om att anmärka på en person förhåller sig till en prövning av en fysisk persons ansvar för ett instituts överträdelse.
För det fall Finansinspektionen anmärker på en ledningsperson i ett institut görs detta med stöd av 15 kap. 2 § LBF eller 25 kap. 4 § LVM. Det är då fråga om att kraven på ledningsfunktionen i institutet inte uppfylls. En sådan anmärkning riktas mot institutet och inte mot den enskilde personen, varför det följaktligen är institutet som kan bli föremål för sanktion. För den fysiska personen innebär beslutet inte annat än att denne (eller styrelsen som helhet) inte ansetts uppfylla kraven för det specifika institutets behov. Ett ingripande mot en fysisk person för ett kreditinstituts överträdelser, enligt vad som behandlats ovan, tar däremot sikte på dennes agerande i egenskap av ledningsperson. För att ansvar ska kunna åläggas krävs att förutsättningarna för det är uppfyllda och följaktligen är det den enskilde personen som blir föremål för sanktion. Ett sådant beslut innebär att personen inte får agera som ledningsperson under viss tid oberoende av det specifika institutet. Bestämmelserna kan ha ett överlappande tillämpningsområde på så sätt att om det finns förutsättningar för att ålägga en fysisk person en sanktion för ett instituts överträdelse skulle även ett ingripande mot institutet enligt 15 kap. 2 § LBF eller 25 kap. 4 § LVM kunna ske. Däremot kan förutsättningarna för en tillämpning av 15 kap. 2 § LBF föreligga utan att en sanktion kan riktas mot en fysisk person, vilket beror på att kraven för det senare ingripandet är högre ställda. Enligt regeringens mening bör det därför ankomma på Finansinspektionen att i det enskilda fallet avgöra med stöd av vilka bestämmelser det är lämpligt att ingripa mot ett visst agerande.
Finansinspektionen efterfrågar vidare ett förtydligande av hur inspektionen vid en ledningsprövning ska förhålla sig till en person som tidigare fått ett förbud att utöva ledningsuppdrag mot sig, men där den tid som bestämts i ingripandebeslutet löpt ut. Inspektionen undrar om det finns ett hinder mot att väga in den sanktion som personen varit föremål för i bedömningen.
I 3 kap. 2 § 4 LBF anges som en förutsättning för att beviljas tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse att ledningspersonerna har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett kreditinstitut och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift (motsvarande bestämmelse för värdepappersbolag finns i 3 kap. 1 §
första stycket 5 LVM). I tidigare förarbeten har kraven beskrivits som att de personer som ska ingå i ledningen bör ha ett tillräckligt kunnande på området eller i vart fall förmåga att skaffa sig sådan kunskap. Det bör vidare förutsättas finnas viss erfarenhet från näringsverksamhet eller något annat område av betydelse för uppgiften samt att personerna har de personliga egenskaper i fråga om omdömesgillhet som uppgiften kräver (prop. 1995/96:173 s. 85). Någon närmare vägledning för hur de personliga egenskaperna ska bedömas har inte getts i tidigare förarbeten. Enligt regeringens mening bör en helhetsbedömning av personen göras varvid även tidigare sanktionsbeslut bör vara en del av denna bedömning.
Offentliga underrättelser
I artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet ställs det upp krav på offentliggörande av behöriga myndigheters beslut om sanktioner med anledning av överträdelse av bestämmelser som genomför direktivet eller av vissa bestämmelser i tillsynsförordningen. Frågan om huruvida ett sådant offentliggörande är tillåtet enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, har behandlats i prop. 2013/14:228 (s. 233 f.). Regeringen bedömde i det lagstiftningsärendet att bestämmelsen i OSL inte utgjorde hinder för Finansinspektionen att publicera besluten på det sätt som föreskrivs i kapitaltäckningsdirektivet. Kravet på offentliggörande av behöriga myndigheters beslut i artikel 68 i direktivet gäller även de beslut som meddelas med stöd av de regler som nu föreslås. Såsom regeringen framhöll i det tidigare lagstiftningsärendet gäller 30 kap. 5 § OSL inte för uppgifter i Finansinspektionens beslut och utgör därför inte ett hinder för ett offentliggörande i enlighet med artikel 68. Sekretessen i 30 kap. 4 § OSL gäller däremot för Finansinspektionens beslut. Bestämmelsen innebär en presumtion för att Finansinspektionen får offentliggöra uppgifter om åtgärder eller sanktioner, men att sekretess råder om det kan antas att den berörde lider skada om uppgifterna röjs. Direktivet förutsätter offentliggörande men tillåter att besluten publiceras anonymiserat bl.a. om ett offentliggörande av personuppgifter skulle vara oproportionellt eller om offentliggörandet skulle bedömas orsaka en oproportionell skada för berörda institut eller fysiska personer (artikel 68.2). Mot denna bakgrund gör regeringen även i detta lagstiftningsärende bedömningen att bestämmelserna om sekretess i 30 kap. 4 § OSL inte utgör hinder för att publicera besluten på det sätt som föreskrivs i direktivet.
Kravet på offentliggörande av sanktioner som beslutas för enskilda och ett offentliggörande av besluten på myndighetens webbplats kommer att utgöra en behandling av personuppgifter enligt personuppgiftslagen. Artikel 62 i kapitaltäckningsdirektivet fastslår att all behandling av personuppgifter ska ske i enlighet med direktiv 95/46/EG (dataskyddsdirektivet) och, i förekommande fall, med förordning (EG) nr 45/2001. Artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet innehåller dock genom sitt påbud om att i vissa fall publicera besluten anonymt, mekanismer för att tillgodose skyddet för personuppgifter. Om det ändå anses föreligga skäl för att offentliggöra personuppgifter, ställs krav på att uppgifterna inte behålls på myndighetens webbplats under en längre tid än vad som är förenligt med dataskyddsdirektivet.
Vad gäller Finansinspektionens skyldighet att omgående publicera sina beslut kan konstateras att inspektionen enligt förordningen (2014:993) om särskild tillsyn och kapitalbuffertar är ålagd att på sin webbplats tillhandahålla viss information med anknytning till kapitaltäckningsdirektivet. Enligt regeringens mening bör ett genomförande av artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet, avseende fysiska personer, på motsvarande sätt ske genom föreskrifter på förordningsnivå.
Krav på att agerandet upphör
Enligt artiklarna 66.2 b och 67.2 b i kapitaltäckningsdirektivet ska behörig myndighet kunna kräva att en fysisk eller juridisk person upphör med och inte upprepar det agerande som är föremål för sanktionen.
Finansinspektionen har enligt gällande rätt möjlighet att förelägga någon som driver tillståndspliktig verksamhet utan erforderligt tillstånd att upphöra med verksamheten (15 kap. 18 § LBF och 25 kap. 17 § LVM).
När det gäller de överträdelser som anges i artikel 67 är det i svensk rätt institutet som åläggs skyldigheter, varför en sanktion som innebär en skyldighet att upphöra med något bör riktas mot institutet i fråga och inte mot en enskild fysisk person. Enligt gällande rätt har Finansinspektionen möjlighet att vidta åtgärder för att institut ska upphöra med ett agerande genom föreläggande eller återkallelsebeslut med förbud att fortsätta rörelsen (15 kap. 4 § andra stycket LBF och 25 kap. 6 § andra stycket LVM). Finansinspektionens nuvarande möjligheter att kräva att ett visst agerande upphör täcker de situationer som anges i artiklarna 66 och 67 och uppfyller direktivets krav. Något behov av särskilda genomförandeåtgärder i svensk rätt finns det därmed inte.
Förbud mot att utöva rösträtt
I artikel 66.2 f i kapitaltäckningsdirektivet anges att behörig myndighet ska kunna besluta om förbud mot att utöva rösträtt för den eller de aktieägare som kan hållas ansvariga för en överträdelse.
Avsikten är att sanktionen ska kunna riktas mot sådana aktieägare som kan hållas ansvariga för sådana överträdelser som avses i artikeln. Bestämmelsen bör därför uppfattas som att sanktioner ska kunna vidtas mot aktieägare som har ett så stort innehav i institutet att de kan komma att utöva inflytande i institutet. I andra fall saknas det anledning att ingripa mot aktieägare till följd av de överträdelser som anges i direktivet.
Finansinspektionen har möjlighet att med stöd av 14 kap. 6 § LBF och 24 kap. 7 § LVM genom beslut om röstbegränsning ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut respektive av aktier i ett värdepappersbolag. Bestämmelsen kan tillgripas om innehavaren motverkar eller kan antas motverka att institutets verksamhet drivs på ett sådant sätt som är förenligt med de krav som följer av de författningar som reglerar institutets verksamhet. Sanktionen kan tillgripas vid åsidosättande av bestämmelserna om krav på tillstånd för att förvärva kvalificerat innehav av aktier eller andelar i kreditinstitut respektive av aktier i ett värdepappersbolag, dvs. sådana överträdelser som omnämns i artikel 66.1 c och d i direktivet (14 kap. 6 § andra stycket
LBF och 24 kap. 7 § andra stycket LVM). Vid överträdelser som består i att institutet utan tillstånd ägnar sig åt tillståndspliktig verksamhet, dvs. sådana överträdelser som anges i artikel 66.1 a och b, kan rösträtten suspenderas under förutsättning att Finansinspektionen anser att aktieägarna motverkar att institutets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med de lagstadgade kraven. Ett sådant krav kan inte anses stå i strid med direktivet. I 14 kap. 10 § LBF och 24 kap. 11 § LVM regleras den situationen att ett institut har sådana nära förbindelser med någon annan som förhindrar en effektiv tillsyn av institutet. Även då har Finansinspektionen rätt att förelägga ägaren till de aktier eller andelar som medför att förbindelserna är nära, att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att så inte längre är fallet. Finansinspektionen får kombinera ett sådant beslut med ett förbud för ägaren att på stämman rösta för dessa aktier eller andelar.
Möjligheten att suspendera ägarnas rösträtt kan inte tillämpas på samtliga aktier eller andelar, utan endast på det antal aktier eller på så många andelar som leder till att ägaren inte får rösta för fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Direktivet ställer emellertid inte upp krav på att ett förbud mot att utöva rösträtten omfattar samtliga rösträtter som tillkommer aktie- eller andelsägaren.
Enligt regeringens mening uppfyller därmed svensk rätt direktivets krav på att behöriga myndigheter ska ha möjlighet att suspendera ägarnas rösträtt. Något behov av särskilda genomförandeåtgärder finns därmed inte.
Dubbelprövningsförbudet Finansinspektionen, Svensk Försäkring, Helsingborgs tingsrätt, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg och Åklagarmyndigheten lyfter fram problematiken kring hur sanktionerna enligt kapitaltäckningsdirektivet förhåller sig till svenska straffrättsliga bestämmelser och förbudet mot dubbel lagföring och straff.
Förbudet mot dubbel lagföring och straff (dubbelprövningsförbudet) återfinns i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och i EU:s rättighetsstadga. Europakonventionen med tilläggsprotokoll gäller som lag i Sverige enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. EU:s rättighetsstadga, som blev rättsligt bindande genom Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009, har samma rättsliga värde som fördragen och ingår således i EU:s primära regelverk. Detta innebär att dubbelprövningsförbudet är tillämpligt i svensk rätt och att rättstillämpande myndigheter är skyldiga att ta hänsyn till förbudet.
Förbudet innebär enligt Europakonventionen att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket denne redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. EU:s rättighetsstadga har en bestämmelse med motsvarande innehåll med den skillnaden att förbudet gäller ett mer vidsträckt geografiskt område än vad som anges i Europakonventionen då det i stället för stat talas om Europeiska unionen. Stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när de tillämpar unionsrätten.
Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har funnit att det svenska systemet vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) i två olika förfaranden mot en och samma person är oförenligt med rätten enligt tilläggsprotokollet och EU:s rättighetsstadga att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning), när förfarandena grundas på samma oriktiga uppgifter (NJA 2013 s. 502 och HFD 2013 ref. 71).
Det är enligt regeringens mening inte uteslutet att ett åsidosättande av vissa bestämmelser i förslaget till 15 kap. 1 a § LBF eller 25 kap. 1 a § LVM, vilka kan leda till att en fysisk person påförs en administrativ sanktion, även kan innebära att personen i fråga kan lagföras för brott. Det kan vidare antas att ett påförande av sanktion enligt den reglering som nu föreslås anses som en anklagelse för brott och straff i Europakonventionens mening. I en sådan situation aktualiseras konventionens dubbelprövningsförbud. Eftersom det här är fråga om tillämpning av EUrätt aktualiseras dessutom förbudet i rättighetsstadgan.
I de mycket få fall som det antas bli fråga om när det gäller administrativa sanktioner mot fysiska personer med anledning av instituts överträdelser, måste de myndigheter som hanterar ärendet, oavsett om det är Finansinspektionen eller rättsvårdande myndigheter, handlägga ärendet med hänsyn till dubbelprövningsförbudet. Beroende på den enskilda situationen kan en konsekvens av reglerna bli att en handläggning hos Finansinspektionen i vissa fall kan hindra en handläggning hos andra myndigheter eller tvärt om. Enligt regeringens mening krävs det inte att några särskilda regler kring handläggningen införs. I stället måste de befintliga reglerna om förbudet beaktas vid handläggningen av varje enskilt ärende med utgångspunkt i ärendets särskilda omständigheter.
Det kan redan nu förutses att frågan om tillämpning av dubbelprövningsförbudet kommer att aktualiseras i flera kommande lagstiftningsärenden på finansmarknadsområdet, eftersom de avses inrymma införande av nya sanktionsbestämmelser med bakgrund i nya EU-rättsakter. Det kommer i de sammanhangen att finnas anledning att återkomma till denna fråga.
Hänvisningar till S4-5
4.6. Omständigheter som ska vara styrande vid beslut om sanktioner
Regeringens förslag: De omständigheter som enligt gällande rätt ligger till grund för valet av sanktion och för sanktionsavgiftens storlek för juridiska personer ska även gälla i fråga om sanktioner mot fysiska personer.
I förmildrande riktning ska beaktas om personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att även strukturen för bestämmelserna om vilka omständigheter som ska vara styrande vid
beslut om sanktioner för juridiska personer ändras i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansbolagens Förening menar dock att det inte är lämpligt att införa en bestämmelse som anger att det ska beaktas i vilken mån den fysiska eller juridiska personen har samarbetat med Finansinspektionen. Att beakta ett samarbete som sträcker sig utöver det som redan i dag stadgas i lag är svårt att förena med rätten för den som är föremål för utredningen att tillvarata sin rätt. Enligt föreningen är det viktigt att inte etablera en ordning som leder till att parter med motstående intressen felaktigt pekar ut varandra som ansvariga för de fel som har begåtts. Svenska Bankföreningen efterfrågar en analys av konsekvenserna av att det ska beaktas i vilken mån den fysiska eller juridiska personen har samarbetat med Finansinspektionen.
AB Svensk Exportkredit ifrågasätter om det är förenligt med svenska straffrättsliga principer att vid fastställandet av sanktionsavgift ta hänsyn till om den som är föremål för sanktion har samarbetat med den som fattar beslut om sanktionen i fråga.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 70 i kapitaltäckningsdirektivet ska medlemsstaterna, när de fastställer typen av administrativa sanktioner och nivån på sanktionsavgifter, beakta alla relevanta omständigheter, såsom överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet, graden av ansvar hos den som gjort sig skyldig till överträdelsen, den finansiella ställningen för personen i fråga, omfattningen av de vinster som erhållits eller de förluster som undvikits, förluster för tredje parter orsakade av överträdelsen, vilja till samarbete med den behöriga myndigheten, tidigare överträdelser och överträdelsens eventuella konsekvenser för det finansiella systemet.
Direktivet gör i detta avseende ingen skillnad på fysiska och juridiska personer i fråga om vilka omständigheter som ska beaktas vid val av sanktion och sanktionsavgiftens storlek. För ett fullständigt genomförande av artikel 70 krävs således att detsamma ska gälla i svensk rätt.
I LBF och LVM har det införts bestämmelser om vilka omständigheter som ska vara styrande för beslut om sanktioner mot juridiska personer (15 kap. 1 a, 1 b och 9 §§ LBF respektive 25 kap. 1 a, 1 b och 10 §§ LVM; se prop. 2013/14:228 s. 237–242).
När det gäller omständigheter hänförliga till själva överträdelsen, vilka i dag återfinns i 15 kap. 1 a § LBF respektive 25 kap. 1 a § LVM, behöver bestämmelserna justeras för att omständigheterna också ska omfatta fysiska personer. I likhet med vad som gäller för juridiska personer bör det vid val av sanktion tas hänsyn till överträdelsens allvarlighet och varaktighet. I enlighet med vad som följer av uttalanden i förarbetena till LBF och LVM bör det vid denna bedömning tillmätas vikt vid om det är fråga om överträdelser av regler som har till syfte att upprätthålla stabiliteten i institutet eller i det finansiella systemet som helhet (prop. 2002/03:139 s. 382). Sådana överträdelser bör även i framtiden leda till de mest ingripande sanktionsåtgärderna. En sådan tillämpning bör ta i beaktande vilka konkreta eller potentiella effekter en överträdelse har på det finansiella systemet (jfr artikel 70 h). Till mindre allvarliga överträdelser räknas bl.a. överträdelser som är mer av ordningskaraktär, såsom försenad rapportering.
I fråga om varaktighet gäller att en överträdelse som pågått under lång tid är mer klandervärd än den som varat endast tillfälligt. Effekten får dock inte bli att det regelmässigt påförs en lindrigare sanktion än vad som annars hade varit fallet endast till följd av att överträdelsen upptäckts tidigt och därmed upphört.
Vid bedömningen av gärningen bör det även beaktas den i artikel 70 e omnämnda omständigheten att tredje parter orsakats skada av överträdelsen. Så kan vara fallet om institutets kunder drabbas. Det kan även handla om att staten tvingats vidta åtgärder för att värna stabiliteten i det finansiella systemet eller för att skydda insättare.
Slutligen bör det vid bedömningen tas hänsyn till graden av ansvar hos den som gjort sig skyldig till överträdelsen (artikel 70 b). Direktivet anger inga närmare anvisningar om vad som avses härmed. Enligt regeringens mening medför bestämmelsen en möjlighet för Finansinspektionen att i lindrande riktning beakta om en överträdelse beror på ett beteende som av särskilda omständigheter är att betrakta som mindre klandervärt än annars.
När det gäller omständigheter som inte är hänförliga till själva överträdelsen, vilka i dag anges i 15 kap. 1 b § LBF och 25 kap. 1 b § LVM, behöver bestämmelserna kompletteras för att gälla också för fysiska personer.
I likhet med vad som gäller för juridiska personer bör förekomsten av tidigare överträdelser ses som särskilt försvårande om en fysisk person fortsätter med eller upprepar en identisk eller liknande överträdelse som han eller hon tidigare gjort sig skyldig till. Även i andra fall bör det finnas utrymme för att beakta tidigare överträdelser. Enligt regeringens mening bör den tid som förflutit mellan olika överträdelser också tillmätas betydelse.
I förmildrande riktning bör beaktas om en fysisk person i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning. Finansinspektionen har redan i dag stöd i lag för att vid bestämmandet av sanktionsavgiftens storlek ta hänsyn till hur väl ett institut samarbetar med inspektionen under utredningen. En uttrycklig bestämmelse om det infördes nyligen i lag med avseende på juridiska personer (se prop. 2013/14:228 s. 241 f.). För att en fysisk person ska erhålla sanktionslindring på denna grund bör det enligt regeringens mening, och i likhet med vad som gäller för juridiska personer, vara fråga om ett samarbete av väsentlig betydelse. Att endast inställa sig till förhör och svara på frågor bör inte vara tillräckligt. Det bör för regelns tillämpning krävas att personen självmant för fram viktig information som Finansinspektionen inte själv redan förfogar över eller med lätthet kan få fram (jfr prop. 2001/02:167 s. 99). En bestämmelse av detta slag bör vidare kräva att det är företaget som genom ställföreträdare eller ombud anmäler överträdelsen. Det är alltså inte fråga om den situation då en enskild befattningshavare vid ett företag eller någon annan anmäler överträdelsen. Vidare bör krävas att personen när anmälan har gjorts eller uppgifter har lämnats snabbt har verkat för att överträdelsen ska upphöra. En sådan rättelse bör, för att den ska tillmätas betydelse, ske kort efter det att personen blivit uppmärksammad på överträdelsen. Bestämmelsen i fråga bör ta sikte på samtliga överträdelser i LBF och LVM som kan föranleda administrativa sanktioner för fysiska personer. Den bör
dessutom enligt regeringens mening endast tillämpas i lindrande riktning och således inte få åberopas i syfte att skärpa en sanktion.
Finansbolagens Förening, Svenska Bankföreningen och AB Svensk Exportkredit yttrar sig särskilt över frågan om en fysisk persons samarbetsvillighet gentemot Finansinspektionen och ifrågasätter om en sådan ordning är lämplig att införa och om den är förenlig med svensk rätt samt att konsekvenserna av en sådan reglering bör analyseras. Enligt regeringens mening bör en sådan reglering inte anses problematisk då ett samarbete bara får beaktas i förmildrande riktning. Regeringen delar inte Finansbolagens Förenings farhågor om att felaktiga anklagelser skulle bli en konsekvens av förslaget.
I 15 kap. 9 § LBF och 25 kap. 10 § LVM anges de omständigheter som ska vara styrande för sanktionsavgiftens storlek. Även de bestämmelserna behöver justeras så att de också omfattar fysiska personer.
På samma sätt som gäller för juridiska personer bör hänsyn tas till den fysiska personens finansiella ställning för att kunna besluta om tillräckligt avskräckande avgifter. Hänsyn bör tas till erhållna fördelar eller undvikna förluster. Avgiften bör exempelvis kunna höjas för att överstiga erhållna vinster eller sänkas med hänsyn till utdömda skadestånd. Liksom för juridiska personer bör sådana hänsyn dock bara påverka avgiftens storlek och inte valet av sanktion.
Med en fysisk persons finansiella ställning avses enligt direktivet t.ex. personens årsinkomst. I årsinkomsten bör enligt regeringens mening såväl fast som rörlig ersättning och kapitalinkomster ingå. Har överträdelsen pågått under en längre tid bör även inkomster under hela denna tid beaktas.
Hänvisningar till S4-6
4.7. Hur sanktionerna ska beslutas
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska genom sanktionsföreläggande pröva frågor om ingripanden mot ansvariga fysiska personer vid överträdelser från institutets sida.
I lag anges vilka uppgifter ett sådant föreläggande ska innehålla. Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom utsatt tid, får Finansinspektionen ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot institutet för samma överträdelse.
Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten.
Regeringens bedömning: Finansinspektionen beslutar i dag om sanktioner mot den som driver verksamhet utan tillstånd och mot ägare som låter bli att till inspektionen anmäla ett förvärv eller en avyttring av ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut och ett svenskt värdepappersbolag. Den nuvarande ordningen bör behållas.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Promemorians förslag innebär emellertid att prövningen av ingripanden mot fysiska personer vid överträdelser från institutets sida ska ske i allmän domstol (Stockholms tingsrätt).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva till promemorians förslag, men några invänder mot valet av domstol.
I fråga om sanktionsbefogenhet och förslaget om sanktionsföreläggande anser Kommuninvest i Sverige AB att rättslig prövning ska ske vid domstol och inte vid Finansinspektionen samt att det, som en följd därav, inte heller är lämpligt att Finansinspektionen ska kunna utfärda sanktionsföreläggande. AB Svensk Exportkredit menar att tingsrätten i stället för Finansinspektionen alltid ska vara första instans i beslut om sanktionsavgifter.
Beträffande valet av domstol framhåller bl.a. Sveriges riksbank,
Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Ekobrottsmyndigheten, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, FAR, Fondbolagens förening och Kommuninvest i Sverige AB fördelarna med en sammanhållen domstolsprövning och ifrågasätter lämpligheten av att Finansinspektionen ska väcka talan mot fysiska personer i allmän domstol när överprövningen av sanktioner mot juridiska personer ska ske i allmän förvaltningsdomstol. Som skäl anförs bl.a. att en ordning där prövningen av en och samma överträdelse ska ske i olika domstolssystem innebär en risk för att domstolarna kommer till olika resultat och kan leda till utdragna rättsprocesser. Stockholms tingsrätt föreslår att de aktuella målen bör hanteras med förtur vid förvaltningsdomstol. Förvaltningsrätten i Stockholm framhåller, med hänsyn till att muntlighetsprincipen lyfts fram som ett skäl till att sanktioner mot fysiska personer ska handläggas i allmän domstol, att det även enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns möjlighet till muntlig förhandling under vissa omständigheter samt att det också är möjligt att särskilt reglera en ovillkorlig rätt till muntlig förhandling på samma sätt som skett t.ex. i mål om företrädaransvar enligt skatteförfarandelagen (2011:1244).
Några remissinstanser framhåller fördelarna med en prövning i allmän domstol. Helsingborgs tingsrätt pekar på sanktionernas straffrättsliga karaktär och de stora ekonomiska konsekvenser som kan bli aktuella för enskilda personer. Domstolsverket hänvisar till att processen i allmän domstol, förutom muntlighetsprincipen, präglas av omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna samt att sanktionsavgifterna kan avse mycket höga belopp och därför jämföras med en brottspåföljd. Finansbolagens
Förening, Svenska Bankföreningen, Svensk Försäkring och Svenska Fondhandlareföreningen vidhåller sin tidigare framförda uppfattning om att en helt ny ordning för handläggning av sanktioner på finansmarknadsområdet bör övervägas. Liknande synpunkter framförs även av andra remissinstanser.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Beslutsordning
Som tidigare nämnts innebär kapitaltäckningsdirektivet att administrativa sanktioner ska kunna vidtas inte bara mot institut utan även mot personer i institutets ledningsorgan. Enligt artikel 64 i kapitaltäckningsdirektivet ska behöriga myndigheter ges alla tillsynsbefogenheter som de behöver för att utföra sina uppgifter enligt direktivet och utövandet får ske direkt,
i samarbete med eller genom delegering till andra myndigheter eller efter ansökan till behöriga rättsliga myndigheter, t.ex. domstol. Kapitaltäckningsdirektivet uppställer således inga krav på en viss utformning av förfarandet vid beslut om sanktioner utan medlemsstaterna kan själva välja beslutsordning i enlighet med respektive rättsordning.
I dagsläget beslutar Finansinspektionen om ingripandeåtgärder och sanktioner på finansmarknadsområdet, både avseende institut och fysiska personer (se avsnitt 4.2 för en närmare redogörelse av de regler som gäller i dag). Även på andra områden förekommer att en förvaltningsmyndighet utreder misstänkta överträdelser och, som första instans, fattar beslut i ärenden om att påföra t.ex. sanktionsavgifter. Det är fallet i fråga om skattetillägg (49 kap. skatteförfarandelagen) och miljösanktionsavgifter (30 kap.1–3 §§miljöbalken) samt om sanktionsavgifter inom tullområdet (8 kap.2–8 §§tullagen [2000:1281]) och inom ramen för plan- och bygglagstiftningen (11 kap. 4–11 §§ plan- och bygglagen [2010:900]). Gemensamt för samtliga angivna områden är att sanktionsavgifterna bygger på strikt ansvar. Det är alltså fråga om regler som är relativt enkla att tillämpa och där beslutsfattandet är förhållandevis schabloniserat.
I betänkandet Förstärkta kapitaltäckningsregler (SOU 2013:65) föreslogs att beslutsordningen för sanktioner mot fysiska personer för instituts överträdelser ska vara densamma som för kreditinstitut och att Finansinspektionen alltså bör ges rätt att rikta administrativa sanktioner mot ett kreditinstituts styrelseledamöter eller dess verkställande direktör samt ersättare för dessa, om personen eller personerna i fråga bär ansvaret för överträdelsen. Förslaget fick emellertid omfattande remisskritik, som huvudsakligen bestod i att det av rättssäkerhetsskäl borde vara domstol och inte Finansinspektionen som beslutar om utdömande av så betydande belopp som det kan bli fråga om (upp till motsvarande fem miljoner euro).
Promemorian innehåller flera förslag i syfte att åstadkomma en enhetlig, rättssäker och effektiv reglering av sanktionerna för den enskilde och innebär bl.a. ett förfarande med prövning i domstol, för det fall ett sanktionsföreläggande från Finansinspektionen inte skulle godkännas.
De bestämmelser som nu föreslås om sanktioner mot fysiska personer vid överträdelser av institut, skiljer sig väsentligt från tidigare bestämmelser om administrativa sanktioner som de flesta andra förbud och skyldigheter är förenade med. Vid genomförandet av dessa bestämmelser bör enligt regeringens mening ramarna för beslutsförfarandet sättas utifrån rättssäkerhetsaspekter och därutöver bör hänsyn tas till rådande rättstradition när det gäller vilka uppgifter som svenska förvaltningsmyndigheter normalt ansvarar för. Av uttalanden i andra lagstiftningsärenden framgår att det kan behövas en domstolsprövning i första instans, i stället för prövning av förvaltningsmyndighet, om det är aktuellt att göra bedömningar av framför allt subjektiva rekvisit eller om det är fråga om kännbara ingripanden mot fysiska personer samt att det kan finnas ett större utrymme för administrativt bestämda påföljder om påföljden träffar ett företag (prop. 2004/05:142 s. 47).
Som ett led i arbetet med att tillgodose effektivitets- och rättssäkerhetskrav har regeringen dessutom angett riktlinjer för när sanktionsavgifter bör användas och hur de bör utformas (prop. 1981/82:142 s. 25 och skr. 2009/10:79). I dessa riktlinjer sägs bl.a. att det i vissa fall är lämpligt att överlämna prövningen om avgiftsskyldighet till de allmänna domstolarna, främst när avgiftsskyldigheten görs beroende av huruvida överträdelsen skett av uppsåt eller oaktsamhet och när reglerna är utformade på sådant sätt att det finns utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar.
Varken rådande rättssäkerhetskrav eller redovisade uttalanden i tidigare lagstiftningsärenden torde dock utgöra något absolut eller principiellt hinder mot att en förvaltningsmyndighet fattar beslut i sanktionsärenden som är att jämställa med en brottsanklagelse eller om det i prövningen ingår ställningstagande till subjektiva rekvisit. Höga sanktionsavgifter i sig eller ett stort utrymme för att fastställa storlek på sanktionsavgiften behöver inte heller utgöra något direkt hinder mot att en förvaltningsmyndighet får fatta sanktionsbeslut. Förekomsten av subjektiva rekvisit och bedömningar av dem, liksom ärendenas karaktär, är däremot av betydelse för frågan om huruvida det är lämpligt att låta förvaltningsmyndigheten fatta det första rättsligt bindande beslutet.
Enligt regeringens bedömning kommer det att i överträdelseärendena sannolikt bli aktuellt att ta ställning till komplicerade händelseförlopp samt mer eller mindre omfattade utredningsmaterial och bevisning. Ett helt och hållet skriftligt förfarande hos en förvaltningsmyndighet kan då vara en nackdel för den enskilde. Eftersom det dessutom är fråga om att påföra höga sanktionsavgifter synes ett kontradiktoriskt förfarande i domstol vara mer lämpligt.
En annan aspekt som enligt regeringens mening bör vägas in i lämplighetsbedömningen är om det kan finnas en risk, verklig eller upplevd, för konflikter mellan en förvaltningsmyndighets olika uppgifter. En myndighet kan, om lagstiftningen innehåller ett bemyndigande, upprätta kompletterande föreskrifter och riktlinjer som sedan används vid myndighetens tillsyn, utredande verksamhet och i rollen som beslutsfattare vid ett ingripande med sanktioner. För förtroendet för hela processen är det därför av vikt att det finns tydliga regler om att den utredande verksamheten och beslutsfattandet inte sammanblandas, och att det för alla också står klart att så inte sker.
Sammantaget anser regeringen att det finns övervägande skäl som talar för att prövningen av sanktioner mot fysiska personer för ett instituts överträdelser bör ske i domstol och inte hos förvaltningsmyndighet.
Kompetens och sakkunskap inom ett specialområde kan naturligtvis också påverka bedömningen av om det är lämpligt att låta en förvaltningsmyndighet fatta det första rättsligt bindande beslutet. Myndighetens beslutsfattande kan antas få större genomslag i den verksamhet som tillsynen avser och bli vägledande. En väl fungerande tillsyn av de finansiella marknaderna förutsätter dessutom en handläggnings- och beslutsordning som möjliggör en effektiv tillämpning av reglerna. Genom förfarandet måste åtgärder kunna vidtas inom rimlig tid efter att en regelöverträdelse har upptäckts, annars är sanktionerna inte effektiva. En ordning där Finansinspektionen alltid måste ansöka hos
domstol för att få påförandet av en sanktion prövat kan riskera att försena ett beslut om sanktioner.
Ett alternativ till angivna beslutsordningar är den modell som föreslås i promemorian där Finansinspektionen ges möjlighet att utfärda ett sanktionsföreläggande men, för det fall ett sådant inte godtas, måste ansöka hos domstol om att sanktion ska utdömas. I de fall ett sanktionsföreläggande godtas av den fysiska personen i fråga motverkas inte det angivna effektivitetssyftet. För den enskilde är skillnaden mellan ett bindande beslut och ett sanktionsföreläggande som inte godtas, att passivitet i det förra fallet innebär att beslutet blir gällande, och i det senare att en domstolsprövning måste ske.
Regeringen anser att det genom ett förfarande med sanktionsföreläggande går att kombinera fördelarna med att kunna använda domstolarnas process för bevisföring med det snabbare förfarande som ett beslut av Finansinspektionen innebär. Den kompetens om finansmarknaden som finns hos Finansinspektionen kommer till sin rätt, och på samma sätt som när bindande beslut fattas kan inspektionen utforma rättsbildande praxis. En ordning med sanktionsföreläggande är därför att föredra när det gäller överträdelseärenden mot fysiska personer i företagens ledningsorgan. Därmed är prövning i domstol nödvändig enbart i de fall då ett sådant föreläggande inte godtas.
Det beskrivna förfarandet med ett inledande sanktionsföreläggande finns dessutom redan i dag inom konkurrens- och arbetsmiljölagstiftningen (jfr 3 kap. 16 § konkurrenslagen [2008:579] och 8 kap. 6 a § arbetsmiljölagen [1977:1160]) och kan sägas utgöra ett mellanting av domstols- och förvaltningsmyndighetsbeslut.
Mot bakgrund av vad som nu anförs anser regeringen vid en sammantagen bedömning att ingripanden mot fysiska personer för instituts överträdelser bör prövas av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande som, om det godkänns, blir att jämställa med en lagakraftvunnen dom.
Finansinspektionen beslutar i dag om ingripande mot den som driver verksamhet utan tillstånd och mot ägare som underlåter att till inspektionen anmäla ett förvärv eller en avyttring av ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation enligt 14 kap. 6 § och 15 kap. 18 § LBF samt 24 kap. 7 § och 25 kap. 17 § LVM. Enligt regeringens bedömning saknas skäl att ändra den beslutsordning som finns i gällande rätt och Finansinspektionen bör således även fortsättningsvis besluta om sanktioner i dessa fall.
Förfarandet med sanktionsföreläggande och dess innehåll
Ett sanktionsföreläggande måste innehålla vissa uppgifter för att kunna identifiera överträdelsen och avgränsa den mot andra förfaranden. I likhet med vad som gäller för ett strafföreläggande enligt 48 kap. 6 § rättegångsbalken bör föreläggandet innehålla uppgift om den fysiska person som föreläggandet avser, överträdelsen och de omständigheter som är nödvändiga för att känneteckna den, de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen samt den sanktion som föreläggs personen. Några ytterligare krav på innehållet i föreläggandet behöver inte ställas.
Vidare anser regeringen att ett föreläggande bör bli aktuellt först sedan omständigheterna kring överträdelsen har utretts av Finansinspektionen inom ramen för ett överträdelseärende och personen i fråga har fått möjlighet att ta del av utredningen i ärendet. Först vid den tidpunkten kan ställning tas till sanktionen och en bedömning göras av vilka konsekvenser en domstolsprövning skulle kunna innebära (jfr prop. 2007/08:135 s. 88).
För att undvika att Finansinspektionen ansöker om sanktion hos domstol måste personen i fråga, inom den tid som inspektionen bestämmer, skriftligen godkänna ett ingripande som är bestämt till tid eller belopp. Om den som sanktionsföreläggandet riktas mot framför invändningar mot sanktionen eller om denne inte svarar inom utsatt tid, bör Finansinspektionen ta ställning till huruvida en ansökan om att sanktion ska beslutas bör ges in till domstol. Den som framför invändning mot sanktionen eller inte besvarar ett föreläggande kan därmed inte åläggas en sanktion utan att frågan prövats av domstol. Huvudregeln bör enligt regeringen vara att Finansinspektionen ska ansöka om sanktion hos domstol om förutsättningarna för detta föreligger. Det är dock möjligt att ett sakligt och relevant bestridande med anledning av ett utfärdat föreläggande skulle kunna leda till att saken kommer i en annan dager. Finansinspektionen bör i sådana fall bedöma om förutsättningarna för en sanktion fortfarande föreligger eller om en lindrigare form av ingripande bör komma i fråga och i så fall helt avstå från att ge in en ansökan till domstol alternativt utfärda ett nytt föreläggande med den lindrigare sanktionen.
Ett godkännande efter den i sanktionsföreläggandet utsatta tiden bör enligt regeringens mening sakna verkan. Det finns i och för sig inget som hindrar Finansinspektionen från att utfärda ett nytt sanktionsföreläggande om personen i fråga inte har godkänt det första föreläggandet inom föreskriven tid. I så fall bör det emellertid inte vara fråga om någon ändring till annat slag av sanktion eller ändring av en sanktionsavgifts storlek, och det bör enligt regeringens mening endast komma i fråga i rena undantagssituationer.
Rent formellt är Finansinspektionen inte bunden av den sanktion som angetts i ett föreläggande som inte har godkänts. Utgångspunkten bör dock vara att inspektionen vid tiden för föreläggandet gör en noggrann bedömning av vad som är en rimlig sanktion i det aktuella fallet. Den bedömningen borde normalt inte ändras för att föreläggandet inte godkänns. Den sanktion som Finansinspektionen ansöker om hos domstol bör således normalt vara densamma som angetts i föreläggandet.
Lagrådet påpekar att det finns skäl att i detta hänseende skilja mellan ändringar till den enskildes förmån och ändringar till dennes nackdel. I förarbetena till reglerna om avgiftsföreläggande i 3 kap. konkurrenslagen anges att en grundläggande förutsättning för ett system med avgiftsföreläggande är att det tillgodoser rimliga krav på rättssäkerhet och det betonas att företag som väljer ett domstolsförfarande framför ett avgiftsföreläggande inte bör missgynnas genom att riskera att betala högre konkurrensskadeavgift än vad som skulle ha blivit fallet om ett föreläggande hade godkänts (se prop. 2007/08:135 s 88 f.). Lagrådet anser att samma princip bör gälla för de nu föreslagna sanktionsavgifterna.
Regeringen delar Lagrådets bedömning i denna del. Även om Finansinspektionen inte formellt är förhindrad att i domstol ansöka om en strängare sanktion än den som angetts i sanktionsföreläggandet, anser regeringen att starka rättssäkerhetsskäl talar för att så inte bör ske.
Ett godkänt föreläggande bör kunna verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser såsom en lagakraftvunnen dom.
Val av domstol
Finansinspektionens beslut om sanktioner vid överträdelser av de skyldigheter som följer av LBF och LVM överklagas enligt gällande rätt till allmän förvaltningsdomstol. Även enligt annan finansmarknadsrättslig lagstiftning överklagas Finansinspektionens beslut om ingripanden till allmän förvaltningsdomstol. En sådan instansordning gäller vanligtvis även utanför finansmarknadsområdet vid överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut om administrativa sanktioner.
I promemorian föreslås att prövningen av sanktioner mot fysiska personer ska ske i allmän domstol. Det motiveras bl.a. med att processen i allmän domstol präglas av muntlighets-, omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna, vilket innebär att förfarandet i allmän domstol alltså kännetecknas av att processmaterialet ska läggas fram muntligen, att domen ska grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen och att huvudförhandlingen så långt som möjligt ska fortgå i ett sammanhang. Ett sådant förfarande är enligt promemorian viktigt då det i nu aktuella ärenden synes kunna bli aktuellt med muntlig bevisning och det är fysiska personer som är föremål för prövning. Som ytterligare skäl för en prövning i allmän domstol anförs i promemorian att de maximala sanktionsavgifterna är mycket höga och sanktionen bl.a. därför kan jämföras med en brottspåföljd.
Hos remissinstanserna finns olika uppfattningar om vilken domstol, allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol, som är mest lämpad att pröva sanktioner mot fysiska personer.
I valet mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol gör regeringen följande bedömning.
Regeringen anser att en prövning av ett och samma otillåtna agerande i både allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol bör undvikas. Ett sådant förfarande kan, förutom vissa handläggningsproblem, även komma att medföra att ett beslut om sanktioner mot den fysiska personen försenas, eftersom ett sådant beslut är beroende av huruvida institutet har gjort sig skyldigt till en allvarlig överträdelse eller inte. Ett förfarande som innebär en handläggning av frågorna i samma domstol torde dessutom minska risken för kompetenskonflikter som kan uppstå vid handläggning av likartade mål i olika domstolar samt ge bättre förutsättningar för att samtidigt eller i nära anslutning till varandra kunna pröva sanktioner mot fysiska och juridiska personer för samma överträdelse.
Det synes visserligen förhållandevis sällan bli aktuellt med ansvar för fysiska personer för institutetens överträdelser men det är uppenbart att samordningsfördelar kan vinnas genom att båda sanktionsfrågorna prövas av samma domstol. Enligt regeringens bedömning innebär ett förfarande som medger en gemensam handläggning av frågorna en
minskad risk för utdragna processer där olika domstolar kommer fram till olika resultat och en sådan ordning torde gynna rättssäkerheten och medföra processekonomiska fördelar, för såväl den enskilde som det allmänna.
Historiskt har processordningen för förvaltningsdomstolar skilt sig från den i allmänna domstolar genom att den vanligtvis har varit en enpartsprocess. Sedan 1996 är dock även förvaltningsprocessen helt kontradiktorisk. Utrymmet för den s.k. muntlighetsprincipen är visserligen större i processerna vid allmän domstol än vid allmän förvaltningsdomstol, men utvecklingen har på senare tid medfört att förhandlingar i de båda domstolsslagen även i detta avseende har närmat sig varandra. Det finns i dag goda möjligheterna till muntlig förhandling även i allmän förvaltningsdomstol. Det är inte heller något främmande för allmän förvaltningsdomstol att pröva subjektiva rekvisit. En sådan prövning sker exempelvis i mål om företrädaransvar enligt skatteförfarandelagen.
Regeringen anser således att de skäl som anförts i promemorian samt av vissa remissinstanser som stöd för att prövningen bör ske i allmän domstol inte har sådan tyngd att de överväger fördelarna med att låta prövningen ske i allmän förvaltningsdomstol.
Vid en helhetsbedömning finner regeringen således att frågan om påförande av sanktioner för fysiska personer i företagens ledningsorgan bör prövas i allmän förvaltningsdomstol, i de fall ett sanktionsföreläggande inte har godkänts.
Mot bakgrund av det som anförs ovan om fördelarna med en sammanhållen domstolsprocess anser regeringen vidare att ansökan bör ske hos den förvaltningsrätt där Finansinspektionens beslut om ingripande mot institutet för samma överträdelse kan överklagas, dvs. i dag Förvaltningsrätten i Stockholm. Regeringen delar den uppfattning som förs fram av ett stort antal remissinstanser att förutsättningar bör ges för att handläggningen av prövningen mot institutet och mot dess ledning för samma överträdelse bör kunna ske i ett sammanhang vid samma förvaltningsrätt. Genom att förlägga prövningen av sanktioner mot fysiska personer i institutens ledning till samma förvaltningsrätt som har att pröva institutets överträdelse tas även den kompetens tillvara som redan finns hos Förvaltningsrätten i Stockholm att pröva överträdelser av regelverket på finansmarknadsområdet.
Handläggningen i domstol
I promemorian hänvisas som skäl till varför prövningen av sanktioner mot fysiska personer bör ske i allmän domstol bl.a. till muntlighetsprincipen. Förvaltningsrätten i Stockholm påpekar med anledning av detta att det i allmän förvaltningsdomstol i måltyper av liknande karaktär, t.ex. i mål om företrädaransvar enligt skatteförfarandelagen, finns en reglerad rätt till muntlig förhandling. Regeringen bedömer att ett förfarande med muntlig förhandling många gånger kan gagna utredningen i ett mål och förbättra förutsättningarna för att ett beslut blir riktigt. Enligt 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen ska muntlig förhandling hållas i kammarrätt och förvaltningsrätt, om enskild som för talan i målet begär det och förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar emot det. Gällande bestämmelser om muntlig förhandling i allmän
förvaltningsdomstol, ger således redan i dag en generös rätt till muntlig förhandling. Regeringen anser därför inte att det är nödvändigt att föra in en ordning med en ovillkorlig rätt till muntlig förhandling liknande den som finns i mål om företrädaransvar, utan bedömer att befintliga möjligheter att begära muntlig förhandling tillgodoser högt ställda krav på rättssäkerhet.
Stockholms tingsrätt föreslår att nu aktuella mål bör hanteras med förtur i förvaltningsdomstol. Regeringen kan dock konstatera att de måltyper som i allmän förvaltningsdomstol ska hanteras skyndsamt i princip avser olika typer av frihetsberövande (t.ex. lagen [1988:870] om vård av missbrukare i vissa fall, lagen [1990:52] med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen [1991:1128] om psykiatrisk tvångsvård och lagen [1991:1129] om rättspsykiatrisk vård). Regeringen finner inte skäl att föreslå en sådan ordning för nu aktuella mål.
Enligt det förfarande som föreslås i denna proposition bör frågan om sanktioner för fysiska personer för instituts överträdelser prövas av allmän förvaltningsdomstol. Enligt LBF och LVM krävs utan undantag prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Regeringen anser att det inte finns skäl att göra någon annan bedömning beträffande mål om sanktioner för fysiska personer. Även i dessa fall bör det således gälla krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.
Hänvisningar till S4-7
4.8. Preskription och verkställighet
Regeringens förslag: En sanktion mot en fysisk person för ett instituts överträdelser får beslutas bara om den som sanktionen riktas mot har delgetts sanktionsföreläggande inom två år från det att överträdelsen ägde rum.
Bestämmelserna om betalning och preskription i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden ska också omfatta godkända sanktionsförelägganden.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att en sanktion mot en fysisk person för ett instituts överträdelser får beslutas bara om den som sanktionen riktas mot har delgetts sanktionsföreläggande eller ansökan hos domstol inom två år från det att överträdelsen ägde rum.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Kammarrätten i Stockholm, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och Finansinspektionen invänder att den föreslagna preskriptionsbestämmelsen kan utgöra ett incitament att dra ut på sanktionsärendet mot institutet. Finansinspektionen anser att det bör klargöras att den tidpunkt som ska utgöra utgångspunkt för preskriptionstiden är delgivningen av sanktionsföreläggandet.
Skälen för regeringens förslag: Kapitaltäckningsdirektivet behandlar inte frågor om preskription och verkställighet. Enligt t.ex. 6 kap. 3 b § lagen om handel med finansiella instrument och 8 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning får beslut om att ta ut en särskild avgift eller sanktionsavgift bara meddelas om den berörda personen har delgetts en upplysning om detta inom viss tid efter det att
överträdelsen skett. På motsvarande sätt bör en tidsfrist bestämmas i fråga om regelöverträdelser av LBF, LVM eller tillsynsförordningen, för sanktioner mot styrelseledamöter och verkställande direktör för ett instituts överträdelser. Den tid om två år som föreslås i promemorian och som även överensstämmer med vad som anges i de nämnda lagarna för vissa fall av överträdelser framstår enligt regeringen som väl avvägd. Den invändning som Kammarrätten i Stockholm, Juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet och Finansinspektionen gör om att tvåårsfristen kan förefalla något kort samt utgöra ett incitament att dra ut på sanktionsärendet mot institutet, är enligt regeringens mening inte längre lika relevant eftersom regeringens förslag innebär att båda sanktionsärendena ska prövas i allmän förvaltningsdomstol och det således finns goda möjligheter för att prövningen av den juridiska och fysiska personens ansvar kan göras samtidigt eller i nära anslutning till varandra.
Regeringen delar Finansinspektionens uppfattning om att tidpunkten för när preskription inträder bör preciseras samt att den bör utgöras av tidpunkten för delgivningen av sanktionsföreläggandet. Beslut om sanktion för en överträdelse av LBF, LVM eller tillsynsförordningen bör således få meddelas bara om den berörda personen inom två år från det att överträdelsen ägde rum har delgetts sanktionsföreläggande.
När det gäller frågor om betalning och verkställighet finns i LBF i dag bestämmelser om att en sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet samt att ett sådant beslut får verkställas utan föregående dom eller utslag (se 15 kap. 11 och 12 §§). Liknande bestämmelser finns i LVM (25 kap. 25 och 26 §§). Innebörden av dessa bestämmelser tillsammans med en föreskrift om verkställighet är att det inte krävs något domstolsavgörande för att driva in avgiften om den är obetald och förfallen till betalning (se 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken). Verkställighet får därmed ske enligt utsökningsbalkens bestämmelser. Vidare faller en sanktionsavgift som påförts bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft (15 kap. 14 § LBF och 25 kap. 28 § LVM).
Enligt regeringens mening bör bestämmelserna om betalning och preskription i LBF och LVM även gälla för sanktioner mot fysiska personer i ledningen av ett kreditinstitut och värdepappersbolag. Dessa bestämmelser, som i dag omfattar beslut (inklusive allmän förvaltningsdomstols avgörande) behöver med anledning därav ändras så att det uttryckligen framgår att de även omfattar godkända sanktionsförelägganden.
Hänvisningar till S4-8
4.9. Överklagande
Regeringens förslag: Finansinspektionens beslut om sanktionsföreläggande får inte överklagas.
Regeringens bedömning: Det finns inom ramen för gällande rätt möjlighet att undanröja ett godkänt sanktionsföreläggande enligt bestämmelserna om resning.
Promemorians förslag avviker från regeringens förslag och bedömning eftersom det i promemorian föreslås att ett sanktionsföreläggande ska kunna undanröjas på motsvarande sätt som ett strafföreläggande enligt rättegångsbalkens regler.
Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Finansinspektionen prövar frågor om sanktioner för fysiska personer för instituts överträdelser genom sanktionsföreläggande. Ett sådant beslut bör enligt regeringen inte kunna överklagas.
En fråga som då uppkommer är hur man ska hantera godkända sanktionsärenden som visar sig vara felaktiga. Promemorians förslag innebär att ett sanktionsföreläggande ska kunna undanröjas på motsvarande sätt som ett strafföreläggande enligt rättegångsbalkens regler (59 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken). Promemorians förslag bygger dock på att de överträdelseärenden, i vilka ett sanktionsföreläggande inte godtagits, prövas av allmän domstol. Med en modell där ansökan i stället görs hos allmän förvaltningsdomstol är en sådan ordning inte lämplig enligt regeringen.
Regeringen gör däremot bedömningen att det enligt gällande rätt finns en möjlighet att undanröja sådana förelägganden genom beslut om resning. Förutsättningarna för att bevilja resning regleras i 37 b § förvaltningsprocesslagen. Av bestämmelsen följer att resning får beviljas om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. I förarbetena uttalas att resning kan begäras i en mängd olika fall, och att även t.ex. beslut som inte kan överklagas utan omedelbart vinner laga kraft ansetts kunna bli föremål för resning (prop. 1994/95:27 s. 165).
Lagrådet gör dock bedömningen att det bör övervägas att införa en bestämmelse av det slag som föreslogs i promemorian. Anledningen till detta är att resningsinstitutet skiljer sig från modellen med undanröjande som ges i 59 kap. 6 § rättegångsbalken. En första skillnad är att resningsinstitutet inte torde ge möjligheter till undanröjande i alla de situationer där så skulle kunna ske med en tillämpning av promemorians förslag. En annan skillnad är att det vid tillämpning av resningsinstitutet torde kunna förekomma att den som sanktionen riktas mot får åläggas att betala en högre avgift, något som inte skulle bli fallet med den reglering som föreslogs i promemorian.
Regeringen noterar de skillnader som Lagrådet påpekar. Regeringen konstaterar dock att det för de sanktionsförelägganden som i dag prövas av allmän förvaltningsdomstol, t.ex. avgiftsförelägganden på arbetsmiljöområdet, saknas en möjlighet till undanröjande. Ett införande av en sådan bestämmelse som föreslås i promemorian skulle således innebära att det införs ett nytt förfarande i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Regeringen gör vidare bedömningen att resningsinstitutet, för det fåtal fall det kan tänkas bli frågan om, får anses ge ett tillräckligt skydd för den fysiska personen. Vid en sammantagen bedömning finner regeringen att det inom ramen för detta lagstiftningsärende inte bör införas en möjlighet till undanröjande av sanktionsförelägganden.
Genom att ett godkänt sanktionsföreläggande är slutligen avgjort av Finansinspektionen är det enligt 8 § 3 lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar kammarrätten som prövar resningsansökan. Kammarrättens beslut kan därefter överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen där det krävs prövningstillstånd (33 och 35 §§förvaltningsprocesslagen).
Hänvisningar till S4-9
- Prop. 2014/15:57: Avsnitt 8, Författningskommentar till 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
5. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 maj 2015.
Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet.
Promemorians förslag behandlar inte frågan. Remissinstanserna tar inte upp frågan. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 162 i kapitaltäckningsdirektivet ska medlemsstaterna senast den 31 december 2013 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Bestämmelserna ska tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2014.
Det har inte varit möjligt att genomföra direktivets samtliga bestämmelser i svensk rätt inom den i direktivet föreskrivna tidsfristen. Det är därför angeläget att ett fullständigt genomförande av direktivet kan ske så snart som möjligt. De nu föreslagna lagändringarna bör därför träda i kraft så snart det är möjligt, vilket bedöms vara den 1 maj 2015. Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet.
6. Förslagets konsekvenser
Av de nya reglerna i kapitaltäckningsdirektivet följer att administrativa sanktioner ska kunna beslutas mot fysiska personer.
Genomförandet av direktivet i fråga om nya krav för beslut om sanktioner för fysiska personer medför ett visst merarbete för Finansinspektionen. Finansinspektionen har i enlighet med förslag i budgetpropositionerna för 2012 och 2014 tillförts ökade resurser bl.a. för att stärka arbetet med regelverken och utvidga tillsynen. Regeringen bedömer att merkostnaderna för Finansinspektionen med anledningen av tillämpningen av nu aktuella regler ska hanteras inom för myndigheten befintliga ramar.
Eftersom Finansinspektionens beslut avseende fysiska personer i vissa fall kan överklagas samt att de nya reglerna även innebär att inspektionen i vissa fall kommer att ansöka om sanktioner direkt i domstol, kan reglerna komma att medföra en ökning av antalet mål hos allmän förvaltningsdomstol. Det bedöms dock endast röra sig om ett mindre antal mål. Domstolsverket bedömer att den ökade måltillströmningen
kommer att kunna hanteras inom befintliga budgetramar. Regeringens bedömning är således att de budgetära konsekvenserna för domstolarna hanteras inom de befintliga budgetramarna.
De förändrade sanktionsreglerna bedöms inte öka den administrativa bördan för instituten. Regelrådet bedömer att förslagen endast medför begränsade effekter för företag.
7. Författningskommentar
7.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
2 §
Andra stycket tas bort. Stycket innehåller en hänvisning till en äldre forumregel i LBF och försäkringsrörelselagen (2010:2043). Denna forumregel innebar att Högsta förvaltningsdomstolen skulle pröva dröjsmålstalan i vissa regeringsärenden. Forumregeln togs bort från LBF och försäkringsrörelselagen år 2013 (se prop. 2012/13:95). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.
7.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet
3 §
Ändringen i andra stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.
7.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
1 kap.
5 a §
Ändringen i första stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 5 § har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.
14 kap.
7 a §
Paragrafen genomför artikel 66.2 c–66.2 e i kapitaltäckningsdirektivet.
Paragrafen är ny och avser den som förvärvar, ökar, avyttrar eller minskar ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut utan att anmäla detta till Finansinspektionen. Bestämmelsen innebär att
Finansinspektionens ingripandemöjligheter utvidgas i förhållande till den som inte fullgör sina skyldigheter att ansöka om tillstånd eller underrätta inspektionen om kvalificerade innehav. Förutom de ingripandemöjligheter som finns i 6 och 7 §§ får Finansinspektionen besluta om sanktionsavgifter för en ägare som inte följer bestämmelserna i 1 eller 3 §.
Övervägandena finns i avsnitt 4.5.
15 kap.
1 a §
Paragrafen genomför artiklarna 65.2, 67.1, 67.2 d, 67.2 f och 67.2 g i kapitaltäckningsdirektivet.
Paragrafen är ny. Nuvarande 1 a § får en ny beteckning, 1 b §. I paragrafen anges när Finansinspektionen får vidta olika typer av ingripanden mot fysiska personer som ingår i ett kreditinstituts ledning. Med kreditinstitut avses i denna lag banker, kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsföreningar.
I första stycket definieras den personkrets som kan bli föremål för ingripande, nämligen en styrelseledamot i kreditinstitutet, kreditinstitutets verkställande direktör eller ersättare för någon av dem. I stycket görs även en uppräkning av de överträdelser som ska kunna föranleda ingripande. Uppräkningen motsvarar de överträdelser som anges i artikel 67.1 a–67.1 p i kapitaltäckningsdirektivet.
I andra stycket behandlas situationen då en styrelseledamot eller verkställande direktör i kreditinstitutet, eller en ersättare för någon av dem, dessutom är en sådan ägare som avses i 14 kap. 7 a §. I en sådan situation ska punkterna 2 och 3 i första stycket inte gälla för den personen i fråga om det egna innehavet i institutet. Stycket införs på
Lagrådets inrådan för att undvika situationer som innebär en kränkning av rätten i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga att inte belasta sig själv.
I tredje stycket anges vilka förutsättningar som gäller för ingripande enligt första stycket. Ett ingripande ska ske endast om kreditinstitutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.
I fjärde stycket anges vilka ingripanden som kan bli aktuella för överträdelser enligt första stycket. Ingripande får ske dels genom beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, dels genom beslut om sanktionsavgift. Dessa ingripanden får användas tillsammans eller var för sig. Finansinspektionen får utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall avgöra vilken eller vilka ingripanden som bör komma i fråga.
Övervägandena finns i avsnitten 4.4 och 4.5.
1 b §
Paragrafen genomför artikel 70 a, 70 b, 70 e och 70 h i kapitaltäckningsdirektivet.
Paragrafen ersätter nuvarande 1 b § som nu betecknas 1 c §. Paragrafen reglerar vilka hänsyn som ska tas vid valet av sanktion.
Andra stycket ändras på så sätt att det, utöver kreditinstitut, också omfattar fysiska personer. Paragrafen behandlas närmare i författningskommentaren i prop. 2013/14:228 s. 311.
Övervägandena finns i avsnitt 4.6.
1 c §
Paragrafen genomför artikel 70 f och 70 g i kapitaltäckningsdirektivet.
Paragrafen ersätter nuvarande 1 c § som nu betecknas 1 d §. Paragrafen anger hur ett antal olika faktorer som inte är hänförliga till själva överträdelsen ska inverka på valet av sanktion.
Paragrafen ändras på så sätt att den, utöver kreditinstitut, också omfattar fysiska personer.
Ändringen i andra stycket 2 innebär att det införs en möjlighet att beakta om den fysiska personen ”snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra” sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. Övriga ändringar i andra stycket är endast redaktionella.
Paragrafen behandlas närmare i författningskommentaren i prop. 2013/14:228 s. 312.
Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Lagrådet förordar emellertid att andra stycket utformas i form av tre alternativa punkter samt att passusen ”sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen” tas bort.
Avsikten med regleringen är dock att punkterna ska vara kumulativa (se prop. 2013/14:228 s. 241 f.). För att i förmildrande riktning kunna beakta omständigheterna i andra stycket ska institutet eller den fysiska personen såväl ha samarbetat med Finansinspektionen på föreskrivet sätt som vidtagit (institutet) eller verkat för (fysiska personen) snabb rättelse. Enligt regeringens mening bör stycket därför inte utformas med tre alternativa punkter. Av detta följer också att passusen ”sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen” inte heller bör tas bort.
Övervägandena finns i avsnitt 4.6.
8 §
Paragrafen ändras på så sätt att det uttryckligen anges att den avser sanktionsavgifter för kreditinstitut. Förklaringen till det är att det införs en ny paragraf, 8 a §, som behandlar sanktionsavgifter för fysiska personer.
8 a §
Paragrafen genomför artiklarna 66.2 d, 66.2 e, 67.2 f och 67.2 g i kapitaltäckningsdirektivet.
Paragrafen är ny och anger storleken på den högsta sanktionsavgift som får fastställas för en fysisk person.
Övervägandena finns i avsnitt 4.5.
9 §
Paragrafen genomför artikel 70 c och 70 d i kapitaltäckningsdirektivet.
Paragrafen reglerar vilka hänsyn som ska tas vid fastställandet av sanktionsavgiftens storlek.
Paragrafen ändras på så sätt att den, utöver kreditinstitut, utvidgas till att omfatta också fysiska personer.
Paragrafen behandlas närmare i författningskommentaren i prop. 2013/14:228 s. 313 f.
Övervägandena finns i avsnitt 4.6.
9 a §
Paragrafen är ny och reglerar förfarandet för beslut om sanktioner genom sanktionsföreläggande.
Enligt första stycket ska ingripanden mot en styrelseledamot i kreditinstitutet, kreditinstitutets verkställande direktör eller ersättare för någon av dem, avseende institutets överträdelser enligt 1 a §, prövas av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.
I andra stycket anges att ett sanktionsföreläggande innebär att den som bedöms vara ansvarig för en överträdelse föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 1 a § tredje stycket 1 eller 2 som är bestämt till tid eller belopp.
Av tredje stycket framgår att ett godkänt föreläggande gäller som en domstols lagakraftvunna avgörande. Ett godkänt sanktionsföreläggande såvitt avser sanktionsavgift kan därmed verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser.
Övervägandena finns i avsnitt 4.7.
9 b §
Paragrafen är ny och anger de uppgifter som ett sanktionsföreläggande ska innehålla.
För att kunna identifiera en överträdelse och avgränsa den mot andra förfaranden måste ett sanktionsföreläggande innehålla vissa specifika uppgifter. Av första stycket framgår vilka uppgifter som ett sanktionsföreläggande ska innehålla. Bestämmelsen är uppbyggd på liknande sätt som 48 kap. 6 § rättegångsbalken, som avser strafföreläggande.
Enligt andra stycket ska sanktionsföreläggandet även innehålla en upplysning om att en ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om personen i fråga inte godkänner föreläggandet inom den tid som Finansinspektionen anger.
Övervägandena finns i avsnitt 4.7.
9 c §
Paragrafen är ny och anger vad som gäller i fråga om domstolsprövning för det fall ett sanktionsföreläggande enligt 9 a § inte godkänts.
Av första stycket framgår att Finansinspektionen får ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktionen ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens eventuella beslut om ingripande mot kreditinstitutet för samma överträdelse.
I andra stycket anges att det krävs prövningstillstånd för överklagande till kammarrätten.
Övervägandena finns i avsnitt 4.7.
9 d §
Paragrafen är ny och utgör en preskriptionsbestämmelse för sanktioner mot fysiska personer för kreditinstitutets överträdelser.
Paragrafen innebär att en sanktion för en överträdelse enligt 1 a § får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.
Övervägandena finns i avsnitt 4.8.
11 §
Paragrafen ändras på så sätt att den utvidgas till att omfatta också sanktionsförelägganden.
Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.
14 §
Paragrafen ändras på så sätt att den utvidgas till att gälla även för sanktionsförelägganden.
Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 4.8.
18 §
Paragrafen genomför artikel 66.2 c–66.2 e i kapitaltäckningsdirektivet.
Paragrafen avser Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot den som driver tillståndspliktig verksamhet utan att vara berättigad till det.
I det nya andra stycket utökas inspektionens möjligheter att ingripa genom en möjlighet att besluta om sanktionsavgift.
Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 4.5.
17 kap.
1 §
Ändringarna i första stycket innebär att en hänvisning till den nya bestämmelsen om sanktionsföreläggande i 15 kap. 9 a § införs. Hänvisningen till 15 kap. 18 § andra stycket ändras till 18 § tredje stycket, vilket endast är en följdändring.
Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 4.9.
7.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet
6 §
Ändringen i andra stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.
7.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden
24 kap.
8 a §
Paragrafen genomför artikel 66.2 c–66.2 e i kapitaltäckningsdirektivet.
Paragrafen är ny och motsvarar 14 kap. 7 a § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.
25 kap.
1 a §
Paragrafen genomför artiklarna 65.2, 67.1, 67.2 d, 67.2 f och 67.2 g i kapitaltäckningsdirektivet.
Paragrafen är ny. Nuvarande 1 a § får en ny beteckning, 1 b §. Ändringarna motsvarar den nya lydelsen av 15 kap. 1 a § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.
Paragrafen gäller endast fysiska personer i värdepappersbolag.
1 b §
Paragrafen genomför artikel 70 a, 70 b, 70 e och 70 h i kapitaltäckningsdirektivet.
Paragrafen ersätter nuvarande 1 b § som nu betecknas 1 c §. Ändringarna motsvarar ändringarna i 15 kap. 1 b § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.
1 c §
Paragrafen genomför artikel 70 f och 70 g i kapitaltäckningsdirektivet.
Paragrafen ersätter nuvarande 1 c § som nu betecknas 1 d §. Ändringarna motsvarar ändringarna i 15 kap. 1 c § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.
9 §
Paragrafen ändras på så sätt att det uttryckligen anges att den avser sanktionsavgifter för ett svensk värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation. Anledningen till detta är att det införs en ny paragraf, 9 a §, som behandlar sanktionsavgifter för fysiska personer.
9 a §
Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 8 a § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.
Paragrafen avser endast fysiska personer i värdepappersbolag.
10 §
Ändringarna motsvarar ändringarna i 15 kap. 9 § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.
10 a §
10 b §
Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 9 b § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.
10 c §
Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 9 c § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.
10 d §
Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 9 d § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.
17 §
Paragrafens fjärde stycke är nytt och motsvarar ändringarna i 15 kap. 18 § andra stycket LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.
Fjärde stycket omfattar, till skillnad från första stycket, enbart någon som driver värdepappersrörelse.
Övriga ändringar är endast språkliga.
25 §
Ändringarna i paragrafen motsvarar ändringarna i 15 kap. 11 § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.
28 §
Ändringarna i paragrafen motsvarar ändringarna i 15 kap. 14 § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.
26 kap.
1 §
Ändringen i första stycket innebär att en hänvisning till den nya bestämmelsen om sanktionsföreläggande i 25 kap. 10 a § införs.
Övriga ändringar är endast språkliga.
7.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism
6 kap.
5 §
Ändringen i tredje stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.
7.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster
1 kap.
4 §
Ändringarna i punkterna 18 och 25 är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed.
7.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag
1 kap.
3 §
Ändringen är en följd av att hänvisningen i paragrafen till 6 kap. 9 och 11 §§ rätteligen ska vara till 6 kap. 10 och 12 §§ (se prop. 2013/14:228).
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
75
DIREKTIV
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/36/EU
av den 26 juni 2013
om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och
värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv
2006/48/EG och 2006/49/EG
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions
sätt, särskilt artikel 53.1,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio
nella parlamenten,
med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande ( 1 ),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och
av följande skäl:
(1)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av
den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verk
samhet i kreditinstitut ( 2 ) och Europaparlamentets och
rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om
kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut ( 3 )
har ändrats avsevärt vid flera tillfällen. Många av bestäm
melserna i direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG är
tillämpliga på både kreditinstitut och värdepappersföre
tag. För att öka tydligheten och se till att dessa bestäm
melser tillämpas på ett enhetligt sätt bör de samlas i nya
lagstiftningsakter som ska tillämpas på både kreditinstitut
och värdepappersföretag, nämligen det här direktivet och
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr
575/2013 av den 26 juni 2013 ( 4 ). För att bli mer till
gängliga, bör bestämmelserna i bilagorna till direktiven
2006/48/EG och 2006/49/EG ingå i den normativa delen
av det här direktivet och av den förordningen.
(2)
Detta direktiv bör bland annat innehålla bestämmelser
om auktorisation att bedriva verksamhet, förvärv av kva
lificerade innehav, utövande av etableringsfriheten och
friheten att tillhandahålla tjänster, vilka befogenheter till
synsmyndigheterna har i hem- respektive värdmedlems
staten samt bestämmelserna om startkapital och om till
synen av kreditinstitut och värdepappersföretag. Detta
direktivs huvudsakliga mål och syfte är att samordna
nationella bestämmelser om behörigheten att utöva verk
samhet i kreditinstitut och värdepappersföretag samt de
ras styrningsformer och tillsynsramar. Direktiven
2006/48/EG och 2006/49/EG innehåller även tillsyns
krav för kreditinstitut och värdepappersföretag. Dessa
krav bör ingå i förordning (EU) nr 575/2013, som fast
ställer enhetliga och direkt tillämpliga tillsynskrav för
kreditinstitut och värdepappersföretag, eftersom sådana
krav är nära förbundna med de finansiella marknadernas
funktion när det gäller en rad tillgångar som innehas av
kreditinstitut och värdepappersföretag. Detta direktiv bör
läsas i förening med förordning (EU) nr 575/2013 och
bör, tillsammans med den förordningen, utgöra den rätts
liga ram som styr bankverksamheten, tillsynsramarna och
tillsynsreglerna för kreditinstitut och värdepappersföretag.
(3)
De allmänna tillsynskrav som fastställs i förordning (EU)
nr 575/2013 kompletteras med individuella arrangemang
som beslutas av de behöriga myndigheterna på grundval
av deras fortlöpande tillsyn av varje enskilt kreditinstitut
och värdepappersföretag. Dessa olika tillsynsarrangemang
bör bland annat fastställas i detta direktiv, och de behö
riga myndigheterna bör själva få bedöma vilka arrange
mang som bör införas. När det gäller enskilda likviditets
arrangemang bör de behöriga myndigheterna bland annat
ta hänsyn till de principer som fastställs i Europeiska
banktillsynskommitténs riktlinjer om likviditet (Guideli
nes on Liquidity Cost Benefit Allocation) av den 27 okto
ber 2010.
SV
L 176/338
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
( 1 ) EUT C 105, 11.4.2012, s. 1.
( 2 ) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1.
( 3 ) EUT L 177, 30.6.2006, s. 201. ( 4 ) Se sidan 1 i detta nummer av EUT.
76
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
(4)
Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv
2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för
finansiella instrument ( 1 ), får värdepappersföretag som är
auktoriserade av de behöriga myndigheterna i hemmed
lemsstaten och står under tillsyn av dessa myndigheter
etablera filialer och fritt tillhandahålla tjänster i andra
medlemsstater. Det direktivet innehåller sålunda bestäm
melser om samordning av de regler som styr auktorisa
tion av och verksamhet i värdepappersföretag. I det di
rektivet fastställs dock varken de belopp som dessa före
tag måste ha som startkapital eller någon gemensam ram
för övervakning av de risker som företagen löper, vilket
bör fastställas i det här direktivet.
(5)
Detta direktiv bör utgöra det grundläggande instrumentet
för fullbordandet av den inre marknaden utifrån såväl
etableringsfriheten för kreditinstitut som friheten för så
dana institut att tillhandahålla finansiella tjänster.
(6)
En väl fungerande inre marknad kräver inte endast lags
tiftning utan även ett nära och regelbundet samarbete
och avsevärt starkare konvergens mellan lagstiftnings-
och tillsynsmetoderna hos medlemsstaternas behöriga
myndigheter.
(7)
Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 1093/2010 ( 2 ) inrättades den europeiska tillsynsmyn
digheten (Europeiska bankmyndigheten) (nedan kallad
EBA). Detta direktiv bör beakta EBA:s roll och funktion
enligt den förordningen och de förfaranden som ska
följas när uppgifter tilldelas EBA.
(8)
Med tanke på att EBA i och med detta direktiv och för
ordning (EU) nr 575/2013 får utökade uppgifter, bör
Europaparlamentet, rådet och kommissionen se till att
tillräckliga personella och ekonomiska resurser ställs till
förfogande.
(9)
Som ett första steg mot en bankunion bör en gemensam
tillsynsmekanism se till att unionens politik i fråga om
tillsyn över kreditinstitut genomförs på ett enhetligt och
effektivt sätt, att det enhetliga regelverket för finansiella
tjänster tillämpas på samma sätt med avseende på kredit
institut i alla berörda medlemsstater och att kreditinsti
tuten i fråga omfattas av tillsyn av högsta kvalitet, obe
roende av andra hänsyn som inte rör tillsyn. En gemen
sam tillsynsmekanism är grunden för de följande stegen
mot en bankunion. Detta bekräftar principen att ett in
förande av gemensamma mekanismer för ingripanden
vid en krissituation bör föregås av gemensamma kont
roller för att minska sannolikheten för att sådana meka
nismer behöver användas. Europeiska rådet noterade föl
jande i sina slutsatser av den 14 december 2012: ”Kom
missionen kommer under 2013 att lägga fram ett förslag
om en gemensam rekonstruktionsmekanism för de med
lemsstater som deltar i den gemensamma tillsynsmeka
nismen, så att medlagstiftarna kan behandla det som en
prioritering och det kan antas under Europaparlamentets
innevarande mandatperiod.”. I detta syfte kan integre
ringen av de finansiella ramarna förstärkas ytterligare
genom att det inrättas en gemensam rekonstruktions
mekanism, inbegripet lämpliga och effektiva gemen
samma säkerhetsarrangemang som ska säkerställa att be
slut om rekonstruktion av banker fattas snabbt, opartiskt
och i alla berörda parters intresse.
(10) Överföringen till Europeiska centralbanken (ECB) av till
synsuppgifter för vissa medlemsstater bör vara förenlig
med ramen för det europeiska system för finansiell tillsyn
som inrättades 2010 och dess underliggande mål att
utveckla det enhetliga regelverket och göra tillsynsmeto
derna mer samstämmiga i hela unionen. ECB bör utföra
sina uppgifter med förbehåll för och i överensstämmelse
med relevant primärrätt och sekundärrätt i unionen,
kommissionens beslut i fråga om statligt stöd, konkur
rensregler och koncentrationskontroll samt det enhetliga
regelverk som gäller för alla medlemsstaterna. EBA har
fått i uppgift att utarbeta förslag till tekniska standarder
samt att utfärda riktlinjer och rekommendationer för att
säkerställa samstämmighet i tillsynen och en konsekvent
tillämpning av resultaten av tillsynen inom unionen. ECB
bör inte utföra dessa uppgifter, men bör ha befogenhet
att anta förordningar i enlighet med artikel 132 i för
draget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-för
draget) i överensstämmelse med akter som antagits av
kommissionen på grundval av utkast framtagna av
EBA, och med riktlinjer och rekommendationer i enlighet
med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010.
(11) EBA:s juridiskt bindande medlingsroll är ett viktigt inslag
för främjande av samordning, en enhetlig tillsyn och en
samstämmig tillsynspraxis. Medling inom ramen för EBA
kan inledas antingen på myndighetens eget initiativ, om
detta särskilt anges, eller på begäran av en eller flera av
de behöriga myndigheter i händelse av oenighet. Detta
direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 bör utöka det
antal situationer där EBA får initiera sin juridiskt bin
dande medlingsroll syfte att bidra till en samstämmig
tillsynspraxis. EBA hat inte någon behörighet att ta
egna initiativ till medling när det gäller att utse betydande
filialer och att fastställa tillsynskrav för specifika institut
enligt detta direktiv. För att främja samordningen och
göra tillsynspraxis mer enhetlig på dessa känsliga områ
den bör de behöriga myndigheterna emellertid vid oenig
het kunna använda EBA:s medling i ett tidigt skede av
processen. En sådan EBA-medling i ett tidigt skede bör
bidra till att hitta en lösning för oenigheten.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/339
( 1 ) EUT L 145, 30.4.2004, s. 1.
( 2 ) EUT L 331, 15.12.2010, s. 12.
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
77
(12)
I syfte att skydda sparmedel och för att skapa lika kon
kurrensvillkor mellan kreditinstitut, bör åtgärderna för att
samordna tillsynen över kreditinstitut vara tillämpliga på
samtliga kreditinstitut. Skälig hänsyn bör dock tas till
objektiva skillnader i fråga om institutens stadgar och
till deras ändamål, såsom föreskrivs i nationell lagstift
ning.
(13)
För att säkerställa en välfungerande inre marknad behövs
det en tillsynspraxis och tillsynsbeslut som är öppna,
förutsägbara och harmoniserade, så att det går att driva
affärsverksamhet och styra gränsöverskridande grupper
av kreditinstitut. EBA bör därför förbättra harmonise
ringen av tillsynspraxis. Tillsynsprocesser och tillsyns
beslut bör inte motverka den inre marknadens funktion
med avseende på fritt flöde av kapital. Tillsynskollegierna
bör se till att det finns ett gemensamt och sammanhäng
ande arbetsprogram liksom harmoniserade tillsynsbeslut.
Samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i hem-
och värdmedlemsstater bör stärkas genom en högre
grad av öppenhet och informationsutbyte.
(14)
Åtgärderna bör därför ha en så omfattande räckvidd som
möjligt och gälla alla institut vars verksamhet består av
att ta emot återbetalbara medel från allmänheten, genom
insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande utgiv
ning av obligationer och andra jämförbara värdepapper,
samt att bevilja kredit för egen räkning. Det bör dock ges
möjlighet till undantag för vissa kreditinstitut på vilka
detta direktiv inte är tillämpligt. Detta direktiv bör inte
påverka tillämpningen av nationell lagstiftning som inne
håller föreskrifter om särskild, kompletterande auktorisa
tion för kreditinstitut att bedriva viss verksamhet eller att
genomföra vissa typer av transaktioner.
(15)
Det är lämpligt att genomföra harmonisering som är
nödvändig och tillräcklig för att säkra ett ömsesidigt er
kännande av system för auktorisering och tillsyn, en har
monisering som möjliggör ett enda tillstånd som erkänns
i hela unionen, och tillämpning av principen att hem
medlemsstaten utövar tillsyn.
(16)
Principerna om ömsesidigt erkännande och hemlandstill
syn innebär att de enskilda medlemsstaternas behöriga
myndigheter inte bör bevilja auktorisation, eller bör åter
kalla auktorisationen när verksamhetsplanen, den geogra
fiska spridningen av verksamheterna eller den faktiskt
utövade verksamheten klart visar att ett kreditinstitut
har valt rättssystemet i en viss medlemsstat i syfte att
undgå de strängare standarder som gäller i en annan
medlemsstat inom vars territorium det bedriver eller
har för avsikt att bedriva sin huvudsakliga verksamhet.
Om detta inte klart framgår, men den största delen av
samtliga tillgångar hos enheter i en bankgrupp är lokali
serade i en annan medlemsstat vars behöriga myndighe
ter har ansvaret för att utöva gruppbaserad tillsyn, bör
ansvaret för att utöva gruppbaserad tillsyn endast ändras
med dessa behöriga myndigheters godkännande.
(17)
De behöriga myndigheterna bör inte bevilja eller upprätt
hålla auktorisation för ett kreditinstitut om det är sanno
likt att de hindras att utöva effektiv tillsyn på grund av
att institutet har nära förbindelser med andra fysiska eller
juridiska personer. De kreditinstitut som redan är aukto
riserade bör också visa de behöriga myndigheterna att
dessa nära förbindelser uppfyller kraven.
(18) Hänvisningen till tillsynsmyndigheternas effektiva ut
förande av tillsynsuppgifterna omfattar gruppbaserad till
syn som bör utövas över ett kreditinstitut eller värdepap
persföretag när unionsrätten föreskriver det. I sådana fall
bör de myndigheter hos vilka auktorisation söks kunna
avgöra vilka myndigheter som är behöriga att utöva
gruppbaserad tillsyn över det kreditinstitutet eller vär
depappersföretaget.
(19)
Kreditinstitut som auktoriserats i en hemmedlemsstat bör
ha tillstånd att inom hela unionen bedriva vissa eller
samtliga verksamheter som anges i förteckningen över
verksamheter som omfattas av ömsesidigt erkännande,
genom etablering av filialer eller genom tillhandahållande
av tjänster.
(20)
Det är lämpligt att göra principen om ömsesidigt erkän
nande tillämplig även på dessa verksamheter när de be
drivs av finansiella institut som är dotterföretag till kre
ditinstitut, förutsatt att sådana dotterföretag omfattas av
den gruppbaserade tillsynen över moderföretagen och
uppfyller vissa bestämda villkor.
(21)
En värdmedlemsstat bör, när etableringsrätten eller frihe
ten att tillhandahålla tjänster utnyttjas, kunna kräva att
specifika bestämmelser i dess nationella lagar och andra
författningar följs av enheter som inte är auktoriserade
som kreditinstitut i hemmedlemsstaten, och med avse
ende på verksamheter som inte anges i förteckningen
över verksamheter som omfattas av ömsesidigt erkännan
de, förutsatt att sådana föreskrifter å ena sidan inte redan
omfattas av förordning (EU) nr 575/2013, står i över
ensstämmelse med unionsrätten och är avsedda att
skydda det allmänna bästa, och å andra sidan att de
ifrågavarande enheter eller verksamheterna inte är under
kastade likvärdiga bestämmelser i nationella lagar och
andra författningar.
(22)
Utöver förordning (EU) nr 575/2013, i vilken det fast
ställs direkt tillämpliga tillsynskrav för kreditinstitut och
värdepappersföretag, bör medlemsstaterna se till att det
inte finns några hinder för att verksamhet som är föremål
för ömsesidigt erkännande kan bedrivas på samma sätt
som i hemmedlemsstaten, förutsatt att verksamheten inte
står i strid med rättsliga bestämmelser till skydd för det
allmänna bästa i värdmedlemsstaten.
SV
L 176/340
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
78
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
(23)
De regler som gäller för filialer till kreditinstitut med
huvudkontor i ett tredjeland bör vara likartade i samtliga
medlemsstater. Det är viktigt att se till att sådana regler
inte är gynnsammare än dem som gäller för filialer till
kreditinstitut från en annan medlemsstat. Unionen bör
kunna ingå överenskommelser med tredjeländer om till
lämpning av regler som tillförsäkrar sådana filialer
samma behandling inom hela unionens område. Filialer
till kreditinstitut som är auktoriserade i tredjeländer bör
inte åtnjuta frihet att tillhandahålla tjänster eller frihet att
etablera sig i andra medlemsstater än de medlemsstater
där de är etablerade.
(24)
Avtal bör ingås mellan unionen och tredjeländer så att
den gruppbaserade tillsynen kan utövas över ett så stort
geografiskt område som möjligt.
(25)
Ansvaret för tillsyn av ett kreditinstituts finansiella sund
het, särskilt dess gruppbaserade solvens, bör åvila hem
medlemsstaten. Övervakning av unionens bankgrupper
bör utövas i nära samarbete mellan de behöriga myndig
heterna i hem- och värdmedlemsstaterna.
(26)
Värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter bör ha be
fogenhet att från fall till fall utföra kontroller på plats och
inspektioner när det gäller verksamhet i filialer till institut
på deras territorium, och att kräva information från en
filial om dess verksamhet liksom för statistiska ändamål,
informationsändamål eller tillsynsändamål, när värdmed
lemsstaten anser detta relevant med hänsyn till finans
systemets stabilitet.
(27)
Värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter bör få in
formation om verksamhet som bedrivs på deras territo
rium. Tillsynsåtgärder bör vidtas av hemmedlemsstatens
behöriga myndigheter utom om värdmedlemsstaternas
behöriga myndigheter har skyldighet att vidta akuta sä
kerhetsåtgärder.
(28)
En väl fungerande inre bankmarknad kräver inte endast
rättsliga bestämmelser utan även ett nära och regelbundet
samarbete och betydligt ökad samstämmighet i regle
rings- och tillsynspraxis mellan medlemsstaternas behö
riga myndigheter. I detta syfte bör problem rörande en
skilda kreditinstitut och ömsesidigt informationsutbyte
behandlas via EBA. Detta förfarande för ömsesidigt infor
mationsutbyte bör inte ersätta bilateralt samarbete. Värd
medlemsstaternas behöriga myndigheter bör i krissitua
tioner, på eget initiativ eller på initiativ av en hemmed
lemsstats behöriga myndigheter, alltid kunna kontrollera
att verksamheten vid ett i värdmedlemsstaten etablerat
kreditinstitut bedrivs i överensstämmelse med tillämpliga
lagar och i enlighet med principerna om sund förvalt
ning, god redovisningssed och tillfredsställande intern
kontroll.
(29)
Det är lämpligt att tillåta utbyte av information mellan de
behöriga myndigheterna och myndigheter eller organ
som genom sin verksamhet bidrar till att stärka det fi
nansiella systemets stabilitet. För att kunna bevara infor
mationens konfidentiella karaktär bör antalet mottagare
hållas mycket begränsat.
(30)
Vissa typer av beteende, som bedrägeri eller insiderhan
del, riskerar att påverka det finansiella systemets stabilitet
och integritet. Det är nödvändigt att fastställa under vilka
förutsättningar informationsutbyte kan tillåtas i sådana
fall.
(31)
När det föreskrivs att informationen endast får lämnas ut
med de behöriga myndigheternas uttryckliga medgivande,
bör de behöriga myndigheterna kunna ställa krav på
strikt efterlevnad av villkoren för ett medgivande.
(32)
Utbyte av information bör tillåtas mellan de behöriga
myndigheterna och centralbanker och andra organ med
liknande funktion i egenskap av monetära myndigheter
och, när så är nödvändigt för utövande av tillsyn och för
att förebygga att institut går i konkurs och för avveckling
av konkurshotade institut och i förekommande fall i kris
situationer andra offentliga myndigheter och nationella
förvaltningar med ansvar för att utarbeta lagstiftning
om tillsyn över kreditinstitut, finansiella institut, investe
ringstjänster och försäkringsföretag samt offentliga myn
digheter med ansvar för tillsyn över betalningssystem.
(33)
För att stärka tillsynen över institut och skyddet för deras
kunder bör revisorerna vara skyldiga att omgående rap
portera till de behöriga myndigheterna om de vid full
görandet av sitt uppdrag får kännedom om förhållanden
som riskerar att allvarligt påverka ett instituts finansiella
ställning eller dess förvaltnings- och redovisningsorgani
sation. Av samma skäl bör medlemsstaterna också se till
att denna skyldighet gäller vid alla tillfällen då en revisor
upptäcker sådana omständigheter vid fullgörandet av sitt
uppdrag i ett företag som har nära förbindelser med ett
institut. Revisorernas skyldighet att när så är lämpligt
underrätta de behöriga myndigheterna om vissa förhål
landen och beslut rörande ett institut som de upptäcker
vid fullgörandet av sitt uppdrag hos ett icke-finansiellt
företag, bör i sig inte ändra karaktären på deras uppdrag
hos detta företag och inte heller det sätt på vilket de bör
fullgöra sina uppgifter där.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/341
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
79
(34)
Syftet med detta direktiv och förordning (EU) nr
575/2013 är att säkerställa en tillräcklig solvens inom
instituten. Om en kris trots dessa solvenskrav inträffar
är det nödvändigt att säkerställa att institut kan omstruk
tureras under ordnade former, att de negativa följderna
för den reella ekonomin begränsas och att man undviker
att skattebetalarna måste ingripa. För detta ändamål och
fram till dess att vidare samordning på unionsnivå har
skett, bör EBA i enlighet med förordning (EU)
nr 1093/2010 göra en utvärdering av och samordna ini
tiativ för planerna för återhämtning och rekonstruktion i
syfte att främja konvergens på detta område. I detta syfte
bör EBA i förväg fullt ut informeras om anordnandet av
sådana möten om planer för återhämtning, rekonstruk
tion och avveckling och bör ha rätt att delta i mötena. En
del medlemsstaters myndigheter har redan infört en skyl
dighet för institut och myndigheter att utarbeta planer
för återhämtning, rekonstruktion och avveckling. Det är
därför lämpligt att instituten är skyldiga att samarbeta
med myndigheterna i detta avseende. EBA bör i förväg
fullt ut informeras om sådana möten om planer för åter
hämtning, rekonstruktion och avveckling och bör ha rätt
att delta i sådana möten. När en plan för återhämtning,
rekonstruktion och avveckling utarbetas bör EBA bidra
till och aktivt delta i utvecklingen och samordningen av
effektiva och enhetliga planer för återhämtning, rekon
struktion och avveckling i enlighet med förordning (EU)
nr 1093/2010. Planer som inbegriper systemviktiga insti
tut bör prioriteras.
(35)
För att säkerställa att skyldigheterna enligt detta direktiv
och förordning (EU) nr 575/2013 efterlevs av institut, av
de som i praktiken kontrollerar ett instituts affärsverk
samhet och av medlemmarna i ett instituts lednings
organ, samt för att säkerställa liknande behandling i
hela unionen, bör medlemsstaterna vara skyldiga att fö
reskriva administrativa sanktioner och andra administra
tiva åtgärder som är effektiva, proportionella och avskräc
kande. De administrativa sanktioner och andra administ
rativa åtgärder som fastställs i medlemsstaterna bör upp
fylla vissa grundläggande krav när det gäller mottagarna,
kriterier som bör beaktas när de tillämpas, offentliggö
rande, centrala befogenheter att påföra sanktioner och
nivåer på administrativa sanktionsavgifter.
(36)
Särskilt gäller att de behöriga myndigheterna bör få be
fogenheter att utdöma administrativa sanktionsavgifter
som är tillräckligt höga för att balansera de fördelar
som kan förväntas, och vara avskräckande även för större
institut och deras chefer.
(37)
För att säkerställa enhetlig tillämpning av administrativa
sanktioner eller andra administrativa åtgärder i alla med
lemsstater, vid fastställandet av typen av administrativa
sanktioner eller andra administrativa åtgärder och nivån
på de administrativa sanktionsavgifterna, bör det krävas
att medlemsstaterna ser till att de behöriga myndighe
terna beaktar alla relevanta omständigheter.
(38)
För att se till att de administrativa sanktionerna har en
avskräckande verkan, bör de som regel offentliggöras,
utom under vissa väldefinierade omständigheter.
(39)
För bedömningen av det goda anseendet hos ledningen
och medlemmarna i ledningsorganet krävs det ett effek
tivt system för utbyte av uppgifter, där EBA, med för
behåll för tystnadsplikt och dataskyddskrav, bör ha rätt
att ha en central databas för uppgifter om administrativa
sanktioner, inbegripet eventuella överklaganden i detta
avseende, som endast skulle vara tillgänglig för behöriga
myndigheter. Under alla omständigheter bör uppgifter
om fällande domar i brottmål utbytas i enlighet med
rambeslut 2009/315/RIF ( 1 ) och beslut 2009/316/RIF ( 2 ),
såsom de genomförts i nationell rätt, och med andra
relevanta bestämmelser i nationell rätt.
(40)
För att de behöriga myndigheterna ska kunna upptäcka
eventuella överträdelser av nationella bestämmelser om
genomförande av detta direktiv och förordning (EU)
nr 575/2013, bör de ha nödvändiga befogenheter att
utreda och bör inrätta effektiva mekanismer för att upp
muntra rapportering av potentiella eller faktiska överträ
delser. Dessa mekanismer bör inte påverka rätten till för
svar för var och en som har blivit anklagad för en lag
överträdelse.
(41)
Detta direktiv bör föreskriva både administrativa sanktio
ner och andra administrativa åtgärder för att säkerställa
största möjliga handlingsutrymme till följd av en över
trädelse och för att underlätta förebyggandet av nya över
trädelser, oavsett om åtgärderna kvalificeras som ad
ministrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder
enligt nationell lagstiftning. Medlemsstaterna bör kunna
föreskriva ytterligare sanktioner utöver dem som anges i
detta direktiv och bör kunna föreskriva administrativa
sanktionsavgifter på högre nivåer än vad som föreskrivs
i detta direktiv.
(42)
Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av bestäm
melser om straffrättsliga påföljder i medlemsstaternas
lagstiftning.
(43)
Medlemsstaterna bör se till att kreditinstitut och vär
depappersföretag har tillräckligt internt kapital när det
gäller kvantitet, kvalitet och fördelning med hänsyn till
de risker som de är eller kan bli exponerade för. Följ
aktligen bör medlemsstaterna se till att kreditinstitut och
värdepappersföretag har strategier och processer för att
utvärdera om det interna kapitalet är tillräckligt och för
att hålla det på en tillräckligt hög nivå.
SV
L 176/342
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
( 1 ) Rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om orga
nisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregi
stret och uppgifternas innehåll (EUT L 93, 7.4.2009, s. 23).
( 2 ) Rådets beslut 2009/316/RIF av den 6 april 2009 om inrättande av
det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kri
minalregister (Ecris) i enlighet med artikel 11 i rambeslut
2009/315/RIF (EUT L 93, 7.4.2009, s. 33).
80
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
(44)
De behöriga myndigheterna bör få i uppdrag att se till att
instituten är väl organiserade och har tillräcklig kapitalbas
med hänsyn till de risker som instituten är eller kan bli
exponerade för.
(45)
För att säkerställa att institut som är verksamma i flera
medlemsstater inte utsätts för oproportionella krav till
följd av att de behöriga myndigheterna i de enskilda
medlemsstaterna fortsätter att utöva sitt ansvar rörande
auktorisation och tillsyn, är det mycket viktigt att sam
arbetet mellan de behöriga myndigheterna ökas västent
ligt. EBA bör stödja och utveckla sådant samarbete.
(46)
För att kunna garantera övergripande marknadsdisciplin
inom hela unionen bör de behöriga myndigheterna of
fentliggöra information om den verksamhet som bedrivs
i kreditinstitut och värdepappersföretag. Denna infor
mation bör vara tillräcklig för att det ska vara möjligt
att jämföra de strategier som tillämpas av de olika behö
riga myndigheterna i medlemsstaterna och den bör kom
plettera de krav avseende institutens offentliggörande av
teknisk information som anges i förordning (EU)
nr 575/2013.
(47)
Gruppbaserad tillsyn över institut syftar till att skydda
insättarnas och investerarnas intressen och säkerställa sta
bilitet i det finansiella systemet. För att den gruppbase
rade tillsynen ska kunna bli effektiv bör den därför till
lämpas på alla bankgrupper, inbegripet sådana där mo
derföretaget inte är kreditinstitut eller värdepappersföre
tag. Medlemsstaterna bör förse de behöriga myndighe
terna med de rättsliga instrument som krävs för att ge
nomföra sådan tillsyn.
(48)
I företagsgrupper med blandad verksamhet där moderfö
retaget kontrollerar minst ett dotterföretag bör de behö
riga myndigheterna ges möjlighet att bedöma den finan
siella ställningen för varje kreditinstitut eller värdepap
persföretag i en sådan grupp. De behöriga myndigheterna
bör åtminstone ha möjlighet att från alla företag inom en
grupp få in den information som behövs för att genom
föra tillsynen. Samarbete bör etableras mellan myndighe
ter med ansvar för tillsyn över olika finansiella sektorer
när det gäller tillsyn av företagsgrupper som bedriver
olika typer av finansiell verksamhet.
(49)
Medlemsstaterna bör kunna vägra eller återkalla ett kre
ditinstituts auktorisation om vissa strukturer i en före
tagsgrupp anses vara olämpliga för bedrivande av bank
rörelse på grund av att effektiv tillsyn av dessa strukturer
inte är möjlig. De behöriga myndigheterna bör därför ha
de befogenheter som krävs för att säkerställa sund och
ansvarsfull ledning av kreditinstitut. I syfte att trygga en
hållbar och diversifierad bankkultur inom unionen som i
första hand tjänar unionsmedborgarnas intressen, bör
småskalig bankverksamhet uppmuntras, såsom verksam
het inom kreditföreningar (credit unions) och kooperativa
banker.
(50)
Unionsdimensionen bör beaktas på lämpligt sätt i de
behöriga myndigheternas mandat. De behöriga myndig
heterna bör därför vederbörligen beakta effekten av sina
beslut inte endast på stabiliteten i det finansiella systemet
inom deras medlemsstater, utan även på stabiliteten i alla
andra berörda medlemsstaters finansiella system. Om
inget annat föreskrivs i nationell lagstiftning bör denna
princip kunna främja den finansiella stabiliteten i hela
unionen men bör inte innebära att det är rättsligt bin
dande för de behöriga myndigheterna att uppnå ett visst
resultat.
(51)
Finanskrisen visade på kopplingar mellan banksektorn
och så kallade skuggbanker. Vissa skuggbanker håller ris
kerna effektivt åtskilda från banksektorn och undviker
sålunda eventuell negativ påverkan på skattebetalare
och system. Ökad insikt i skuggbanksverksamhet och
dess kopplingar till enheter inom finanssektorn och stra
mare reglering för att åstadkomma öppenhet, minska
systemrisken och avskaffa olämpliga förfaranden är emel
lertid nödvändigt för finanssystemets stabilitet. Genom
ytterligare rapportering från institut kan en del av detta
åstadkommas, men särskilda nya bestämmelser behövs
också.
(52)
Ökad insyn i institutens verksamhet, särskilt i fråga om
gjorda vinster, skatter och andra avgifter som erlagts eller
stöd som erhållits, är av största vikt för att unionsmed
borgarna ska återfå förtroendet för den finansiella sek
torn. Obligatorisk rapportering på det området kan där
för ses som en viktig del av institutens sociala ansvar
gentemot berörda parter och samhället.
(53) Brister i företagsstyrningen i ett antal institut har bidragit
till ett överdrivet och oförsiktigt risktagande inom bank
sektorn, vilket har lett till enskilda instituts fallissemang
och till systemproblem i medlemsstaterna och globalt. De
mycket allmänna bestämmelserna om institutens styrning
och det faktum att en stor del av ramarna för företags
styrning inte är bindande utan väsentligen bygger på
frivilliga uppförandekoder, har inte i tillräcklig grad främ
jat en effektiv tillämpning av sunda metoder för företags
styrning av instituten. I vissa fall har avsaknaden av ett
system med effektiva kontroller och befogenhetsfördel
ning inom instituten inneburit att det inte funnits någon
faktisk övervakning av ledningens beslutsfattande, vilket
har främjat kortsiktiga och alltför riskabla ledningsstrate
gier. De behöriga myndigheternas oklara roll i övervak
ningen av företagsstyrningen i institut har lett till en
otillräcklig tillsyn av de interna styrningsprocessernas ef
fektivitet.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/343
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
81
(54)
För att kunna ta itu med de potentiellt skadliga effekterna
av dåligt utformade system för företagsstyrning på sund
riskhantering, bör medlemsstaterna införa principer och
standarder för att säkerställa effektiv övervakning från
ledningsorganets sida, främja en sund riskkultur på alla
nivåer i kreditinstitut och värdepappersföretag och göra
det möjligt för de behöriga myndigheterna att övervaka
att de interna styrningsformerna är tillräckliga. Dessa
principer och standarder bör gälla med beaktande av
arten, omfattningen och komplexiteten hos institutets
verksamhet. Medlemsstaterna bör kunna föreskriva prin
ciper och standarder för företagsstyrning utöver dem som
krävs i detta direktiv.
(55)
Olika styrningsstrukturer tillämpas i medlemsstaterna. I
de flesta fall tillämpas en monistisk eller dualistisk led
ningsstruktur. Definitionerna i detta direktiv är tänkta att
omfatta alla befintliga strukturer utan att förespråka nå
gon särskild. De är endast till för upprättandet av regler
som syftar till att ett visst resultat uppnås, oavsett vilken
nationell bolagsrätt som gäller för ett institut i varje med
lemsstat. Definitionerna bör därför inte påverka den all
männa tilldelningen av befogenheter i enlighet med na
tionell bolagsrätt.
(56)
Ett ledningsorgan bör antas ha verkställande funktioner
och tillsynsfunktioner. Ledningsorganen i de olika med
lemsstaterna har olika befogenheter och strukturer. I
medlemsstater där ledningsorganen har en monistisk
struktur utför en enda styrelse vanligtvis lednings- och
tillsynsuppgifter. I medlemsstater med ett dualistisk sy
stem utförs tillsynsfunktionen av en särskild tillsynssty
relse som inte har några verkställande funktioner, och
den verkställande funktionen utförs av ett särskilt led
ningsorgan som är ansvarigt för den dagliga ledningen
av företaget. Följaktligen tilldelas de olika enheterna inom
ledningsorganet separata uppgifter.
(57)
Rollen för icke verkställande medlemmar i ett instituts
ledningsorgan bör inbegripa att de på ett konstruktivt
sätt ifrågasätter institutets strategi och därigenom bidrar
till dess utveckling, granskar ledningens insatser när det
gäller att uppnå överenskomna mål, förvissar sig om att
den finansiella informationen är korrekt och att finansi
ella kontroller och riskhanteringssystem är robusta och
berättigade, granskar utformningen och genomförandet
av institutens ersättningspolicy och ger objektiva syn
punkter på resurser, utnämningar och uppförandenor
mer.
(58)
För att kunna övervaka ledningens åtgärder och beslut på
ett verkningsfullt sätt bör institutens ledningsorgan av
sätta tillräcklig tid för att kunna utföra sina uppgifter
och för att förstå institutets verksamhet, dess viktigaste
riskexponeringar samt konsekvenser av verksamheten
och riskstrategin. Att inneha ett alltför stort antal upp
drag i ledningsorgan samtidigt skulle hindra en ledamot i
ledningsorganet från att avsätta den tid som krävs för att
utöva denna tillsynsroll. Det är därför nödvändigt att
begränsa det antal uppdrag i ledningsorgan som en leda
mot i ett kreditinstituts ledningsorgan får inneha sam
tidigt inom olika enheter. Uppdrag i ledningsorgan i or
ganisationer som inte huvudsakligen har kommersiellt
syfte, till exempel ideella organisationer eller välgör
enhetsorganisationer, bör dock inte beaktas vid tillämp
ningen av en sådan gräns.
(59)
När medlemmarna i ledningsorganet utses bör aktieä
garna eller medlemmarna i ett institut överväga huruvida
kandidaterna har tillräckliga kunskaper, kvalifikationer
och färdigheter för att garantera att institutet leds på
ett korrekt och ansvarsfullt sätt. Dessa principer bör,
när det gäller medlemmarna i ledningsorganet, utövas
och påvisas genom transparenta och öppna utnämnings
förfaranden.
(60)
Ledningsorgans bristande övervakning av ledningsbeslut
beror delvis på fenomenet grupptänkande. Detta uppstår
bland annat på grund av bristande mångfald i lednings
organens sammansättning. För att främja oberoende åsik
ter och ett kritiskt ifrågasättande bör institutens lednings
organ därför präglas av en tillräcklig mångfald vad gäller
ålder, kön, geografiskt ursprung samt utbildnings- och
yrkesbakgrund för att det ska gå att få fram olika slags
synpunkter och erfarenheter. Balansen mellan könen är
särskilt viktig för att säkra en representation som mot
svarar befolkningen. Särskilt institut som ligger under
tröskeln för representation av det underrepresenterade
könet bör prioritera att vidta lämpliga åtgärder. Genom
sin representation i ledningsorgan kan arbetstagarna
också bidra med ett viktigt perspektiv och genuin kän
nedom om institutens interna verksamhet, och arbets
tagarrepresentation kan därför ses som ett positivt sätt
att öka mångfalden. Ledningsorgan som präglas av större
mångfald bör kunna övervaka ledningen mer effektivt
och därmed bidra till förbättrad risktillsyn och mot
ståndskraftigare institut. Därför bör mångfald vara ett
av kriterierna för ledningsorganens sammansättning.
Mångfald bör också mer allmänt beaktas i instituts re
kryteringspolitik. En sådan politik bör till exempel inne
bära att instituten uppmuntras att välja kandidater från
förslagslistor som innehåller båda könen.
(61)
För att förbättra efterlevnaden av lagstiftningen och
stärka företagsstyrningen bör medlemsstaterna inrätta ef
fektiva och tillförlitliga mekanismer för att uppmuntra
rapportering till behöriga myndigheter av potentiella eller
faktiska överträdelser av nationella bestämmelser som in
förlivar detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013.
Anställda som rapporterar om överträdelser inom sina
egna institut bör åtnjuta ett fullständigt skydd.
SV
L 176/344
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
82
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
(62)
En ersättningspolicy som uppmuntrar till överdrivet risk
tagande kan undergräva en sund och effektiv riskhante
ring i kreditinstitut och värdepappersföretag. Medlemmar
i G20 åtog sig att tillämpa rådet för finansiell stabilitets
(FSB) principer för god praxis och genomförandestandar
der när det gäller ersättning för att komma till rätta med
de potentiellt skadliga effekterna av dåligt utformade er
sättningsstrukturer på en sund riskhantering och kontroll
av fysiska personers riskbenägenhet. Detta direktiv har
som syfte att genomföra internationella principer och
standarder på unionsnivå genom att införa en uttrycklig
skyldighet för kreditinstitut och värdepappersföretag att
inrätta och upprätthålla en ersättningspolicy och en er
sättningspraxis som är förenliga med effektiv riskhante
ring för personalkategorier vars yrkesutövning har vä
sentlig inverkan på kreditinstitutens och värdepappers
företagens riskprofil.
(63) För att kunna säkerställa att institut följer en sund ersätt
ningspolicy är det lämpligt att ange tydliga principer om
företagsstyrning och strukturen för ersättningspolicy. Er
sättningspolicyn bör särskilt anpassas till kreditinstitutets
och värdepappersföretagets riskbenägenhet, värden och
långfristiga intressen. Därför bör bedömningen av den
resultatbaserade delen av ersättningen basera sig på resul
tatet på lång sikt och beakta de aktuella och framtida
risker som är förknippade med det resultatet.
(64)
När en policy med rörliga ersättningsdelar övervägs bör
en åtskillnad göras mellan fast ersättning, som omfattar
utbetalningar, proportionella, regelbundna pensions
avsättningar eller förmåner (om sådana förmåner inte
är kopplade till några prestandakriterier) och rörlig ersätt
ning, som omfattar tilläggsutbetalningar, eller förmåner
som är kopplade till prestation eller, i undantagsfall, an
dra avtalsmässiga aspekter, dock inte sådana som ingår i
vanliga anställningspaket (såsom sjukvård, förskoleverk
samhet eller proportionella, regelbundna pensionsavsätt
ningar). Både ekonomiska och andra förmåner bör om
fattas.
(65)
För att undvika överdrivet risktagande bör under alla
omständigheter en maximal kvot mellan de fasta och
rörliga delarna av den totala ersättningen fastställas. Det
är i detta avseende lämpligt att institutens aktieägare,
ägare och medlemmar i institut får en viss roll. Medlems
staterna bör kunna fastställa striktare krav när det gäller
förhållandet mellan de fasta och rörliga delarna av den
totala ersättningen. För att uppmuntra användningen av
aktieinstrument eller skuldinstrument som betalas enligt
ett långsiktigt uppskovsförfarande som en variabel ersätt
ningsdel, bör medlemsstaterna inom vissa gränser kunna
tillåta att institut tillämpar ett teoretiskt diskonto när de
beräknar dessa instruments värde i syfte att tillämpa den
maximala kvoten. Medlemsstaterna bör dock inte vara
tvungna att sörja för en sådan facilitet och bör kunna
besluta att det tillämpas en längre maximal procentsats
för den totala rörliga ersättning än den som anges i detta
direktiv. För att säkerställa att en harmoniserad och en
hetlig metod används som garanterar likvärdiga förutsätt
ningar inom hela den inre marknaden, bör EBA ge lämp
lig vägledning om det tillämpliga teoretiska diskonto som
ska användas.
(66)
För att säkerställa att utformningen av ersättningspolicyn
är en del av institutets riskhantering bör ledningsorganet
anta och regelbundet se över ersättningspolicyn. Bestäm
melserna i detta direktiv om ersättning bör återspegla
skillnaderna mellan olika typer av institut på ett propor
tionellt sätt, med hänsyn tagen till deras storlek, interna
organisation samt verksamhetens karaktär, omfattning
och komplexitet. Det skulle i synnerhet inte vara rimligt
att kräva att vissa typer av värdepappersföretag efterlever
alla dessa principer.
(67)
För att skydda och främja den finansiella stabiliteten i
unionen och för att det inte ska gå att kringgå kraven
i detta direktiv, bör de behöriga myndigheterna se till att
principer och regler för ersättning efterlevs av instituten
på gruppnivå, dvs. på grupp-, moderföretags- och dotter
företagsnivå, inklusive filialer och dotterföretag som eta
blerats i tredjeländer.
(68)
Eftersom dåligt utformade modeller för ersättningspolicy
och incitamentssystem kan medföra en oacceptabel ök
ning av de risker som kreditinstitut och värdepappers
företag är exponerade för, bör snabba motåtgärder och
vid behov lämpliga korrigerande åtgärder vidtas. Därför
är det lämpligt att se till att de behöriga myndigheterna
har befogenheter att ålägga berörda institut att genom
föra kvalitativa eller kvantitativa åtgärder för att hantera
problem med ersättningspolicyn som har kommit fram
vid tillsynen.
(69) Bestämmelserna om ersättning ska inte påverka det full
ständiga utövandet av de grundläggande rättigheter som
är garanterade genom artikel 153.5 i EUF-fördraget, all
männa principer i nationell avtalsrätt och arbetsrätt,
unionsrätt och nationell rätt om aktieägarnas rättigheter
och deltagande och allmänna skyldigheter för det berörda
institutets ledningsorgan samt i tillämpliga fall arbets
marknadsparternas rätt att ingå och tillämpa kollektiv
avtal i enlighet med nationell lagstiftning och praxis.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/345
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
83
(70)
Kapitalbaskraven för kreditrisk och marknadsrisk bör en
dast i den omfattning det är nödvändigt basera sig på
externa kreditbetyg. Om kreditrisken är betydande bör
institut därför i regel försöka tillämpa internmetoder eller
internmodeller. Standardiserade metoder som bygger på
externa kreditbetyg kan dock användas när kreditrisken
inte är så betydande, vilket typiskt sett är fallet för
mindre komplexa institut, för obetydliga exponeringar
eller i fall där användningen av interna metoder skulle
leda till oskälig belastning.
(71)
Direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG utgjorde delvis
den grund på vilken övertron på externa kreditbetyg
byggdes upp. Det här direktivet bör beakta slutsatserna
från G20-mötet och FSB-principerna med avseende på
övertron på externa kreditbetyg. Institut bör därför upp
muntras att använda interna snarare än externa kreditbe
tyg, även vid beräkning av lagstadgade kapitalbaskrav.
(72)
Övertron på externa kreditbetyg bör minskas och alla
automatiska effekter av kreditvärderingar bör stegvis av
lägsnas. Institut bör därför vara skyldiga att införa egna
sunda kriterier för att bevilja krediter och beslutsproces
ser för kreditbeslut. Institut bör också kunna använda
externa kreditbetyg som en av flera faktorer i dessa pro
cesser, men kreditinstituten och värdepappersföretagen
bör inte uteslutande eller mekaniskt förlita sig på dessa
externa kreditbetyg.
(73)
Godkännandet av ett kreditvärderingsinstitut som ett ex
ternt kreditvärderingsinstitut bör inte öka avskärmningen
av en marknad som redan domineras av tre företag. EBA,
medlemsstaternas centralbanker och ECB bör, utan att
göra förfarandet enklare eller mindre krävande, se till
att fler kreditvärderingsinstitut kan godkännas som ex
terna kreditvärderingsinstitut för att öppna marknaden
för andra företag.
(74)
Mot bakgrund av de många olika strategier som tillämpas
av institut som använder metoder som bygger på interna
modeller är det viktigt att de behöriga myndigheterna
och EBA har en klar bild av värdeintervallet för de risk
vägda tillgångar och kapitalbaskrav som uppkommer för
liknande exponeringar i enlighet med dessa strategier. I
detta syfte bör instituten åläggas att till de behöriga myn
digheterna överlämna resultaten av interna modeller till
lämpade på EBA:s referensportföljer avseende ett stort
antal exponeringar. På grundval av dessa uppgifter bör
de behöriga myndigheterna vidta lämpliga åtgärder för
att se till att likheter och skillnader i resultat för samma
exponering kan motiveras med tanke på de risker som
uppstår. Mer allmänt bör de behöriga myndigheterna och
EBA se till att valet mellan en metod som bygger på
interna modeller och en schablonmetod inte leder till
en underskattning av kapitalbaskraven. Även om kapital
baskraven för operativ risk är svårare att tilldela för varje
enskild exponering och det därför är lämpligt att utesluta
denna riskkategori från riktmärkningsprocessen bör de
behöriga myndigheterna följa med utvecklingen inom
de metoder som bygger på interna modeller för operativ
risk i syfte att övervaka skillnaderna i praxis och förbättra
tillsynsmetoderna.
(75)
Utvecklingen av relationsbaserad kreditgivning (relations
hip based lending) bör uppmuntras, där information som
fås genom en fortlöpande affärsrelation med kunder an
vänds för att nå en högre kvalitet på ”due diligence”-
granskning och riskbedömning än vad som skulle nås
på basis av rent standardiserade uppgifter och ”credit
scoring”.
(76) När det gäller tillsynen över likviditeten bör ansvaret
ligga hos hemmedlemsstaterna så snart som detaljerade
kriterier för kravet på likviditetstäckning börjar gälla. Det
är därför nödvändigt att genomföra samordningen av
tillsynen på detta område, så att hemlandstillsyn kan
införas innan dess. För att säkerställa effektiv tillsyn bör
de behöriga myndigheterna i hem- och värdmedlemssta
tens ytterligare samarbeta på området likviditet.
(77)
När de likvida tillgångarna i ett institut inom en grupp i
ett stressläge täcker likviditetsbehovet i ett annat institut
inom gruppen, bör de behöriga myndigheterna kunna
göra undantag från kravet på likviditetstäckning och
bör i stället kunna tillämpa dessa krav på gruppnivå.
(78)
Åtgärder som vidtas enligt detta direktiv bör inte påverka
åtgärder som vidtas i enlighet med Europaparlamentets
och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om
rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut ( 1 ). Till
synsåtgärderna bör inte leda till diskriminering mellan
borgenärer från olika medlemsstater.
(79)
Mot bakgrund av finanskrisen och de konjunkturförstär
kande mekanismer som bidrog till att den uppstod och
som förstärkte dess effekter, utfärdade FSB, Baselkommit
tén för banktillsyn och G20 rekommendationer för att
mildra de konjunkturförstärkande effekterna av den fi
nansiella regleringen. I december 2010 utfärdade Basel
kommittén nya globala regleringsstandarder för bank
kapitalkrav (Basel III-reglerna), däribland regler som inne
bär krav på upprätthållande av kapitalkonserveringsbuf
fertar och kontracykliska kapitalbuffertar.
SV
L 176/346
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
( 1 ) EGT L 125, 5.5.2001, s. 15.
84
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
(80)
Det är därför lämpligt att vid sidan av övriga kapitalbas
krav kräva att kreditinstitut och relevanta värdepappers
företag, utöver andra kapitalbaskrav, innehar en kapital
konserveringsbuffert och en kontracyklisk kapitalbuffert,
för att säkra att de under perioder av ekonomisk tillväxt
ackumulerar en kapitalbas som är tillräcklig för att kunna
absorbera förluster under kritiska perioder. Den kont
racykliska kapitalbufferten bör byggas upp när den sam
manlagda tillväxten i krediter och andra tillgångsklasser
med en betydande inverkan på dessa kreditinstituts och
värdepappersföretags riskprofil bedöms vara förknippad
med uppkomsten av en systemomfattande risk, och se
dan utnyttjas under kritiska perioder.
(81)
För att kunna garantera att de kontracykliska kapitalbuf
fertarna verkligen återspeglar den risk som banksektorn
utsätts för vid en alltför stor kredittillväxt, bör kredit
instituten och värdepappersföretagen beräkna sina insti
tutspecifika buffertar som det viktade genomsnittet av de
kontracykliska buffertvärden som gäller i de länder där de
har sina kreditexponeringar. Varje medlemsstat bör där
för utse en myndighet med ansvar för att varje kvartal
fastställa det kontracykliska buffertvärdet för expone
ringar i den medlemsstaten. Detta buffertvärde bör beakta
ökningar i kreditgivningsnivåerna och förändringar i kre
ditgivningen som andel av BNP i den medlemsstaten,
liksom andra variabler som är relevanta vid bedömning
av risker som hotar finanssystemets stabilitet.
(82)
För att främja samstämmighet på internationell nivå vid
fastställandet av de kontracykliska buffertvärdena, har
Baselkommittén utarbetat en metod som grundar sig på
förhållandet mellan kreditgivningen och BNP. Detta bör
fungera som den gemensamma utgångspunkten för de
berörda nationella myndigheterna när de beslutar om
buffertvärden, men den bör inte ge upphov till ett auto
matiskt fastställande av buffertvärde eller vara bindande
för den utsedda myndigheten. Buffertvärdet bör på ett
meningsfullt sätt återspegla kreditcykeln och de risker
som beror på alltför stor kredittillväxt i medlemsstaten
och bör ta vederbörlig hänsyn till den nationella ekono
mins särdrag.
(83)
Det är viktigt att rörliga ersättningar begränsas, så att det
kan säkerställas att kreditinstitut och värdepappersföretag
åter bygger upp sina kapitalnivåer när de bedriver verk
samhet inom buffertområdet. Kreditinstitut och vär
depappersföretag omfattas redan av principen att ersätt
ningar och diskretionära utbetalningar av rörliga ersätt
ningar till de personalkategorier vars yrkesutövning har
väsentlig inverkan på kreditinstitutets riskprofil, måste
vara hållbara med avseende på kreditinstitutets finansiella
ställning. För att säkerställa att ett institut återställer sin
kapitalbasnivå inom rimlig tid, är det lämpligt att anpassa
beviljandet av rörliga ersättningar och diskretionära pen
sionsförmåner till kreditinstitutets vinstsituation under de
perioder då det kombinerade buffertkravet inte uppfylls,
varvid hänsyn bör tas till institutets möjlighet att fungera
bra på lång sikt.
(84)
Instituten bör bemöta och kontrollera alla koncent
rationsrisker genom skriftliga riktlinjer och förfaranden.
Med hänsyn till beskaffenheten hos den offentliga sek
torns exponering är det mer effektivt att kontrollera kon
centrationsrisker än att göra en riskviktning av dessa
exponeringar, med tanke på deras storlek och svårighe
terna att kalibrera kapitalbaskraven. Kommissionen bör
vid lämplig tidpunkt översända en rapport till Europapar
lamentet och rådet om eventuella önskvärda förändringar
när det gäller koncentrationsriskerna.
(85)
Medlemsstaterna bör kunna kräva att vissa institut utöver
en kapitalkonserveringsbuffert och en kontracyklisk ka
pitalbuffert har en systemriskbuffert för att förhindra och
minska långsiktiga icke-konjunkturbetingade systemrisker
eller makrotillsynsrisker som inte omfattas av förordning
(EU) nr 575/2013, om det finns en risk för störningar av
det finansiella systemet som kan få allvarliga negativa
konsekvenser för det finansiella systemet och den reella
ekonomin i en viss medlemsstat. Systemriskbuffertens
värde bör gälla alla institut, eller för en eller flera grupper
av institut, om instituten uppvisar liknande riskprofiler i
sin affärsverksamhet.
(86)
För att säkerställa enhetlig makrotillsyn i hela unionen, är
det lämpligt att Europeiska systemrisknämnden (ESRB)
utvecklar principer som skräddarsytts för unionens eko
nomi och bör även vara ansvarig för övervakningen av
deras tillämpning. Detta direktiv bör inte hindra ESRB
från att vidta de åtgärder som den anser nödvändiga
enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotill
syn av det finansiella systemet på unionsnivå och om
inrättande av en europeisk systemrisknämnd ( 1 ).
(87)
Medlemsstaterna bör kunna erkänna ett systemriskbuf
fertvärde som har fastställs av en annan medlemsstat
och tillämpa det buffertvärdet på nationellt auktoriserade
institut för exponeringar i den medlemsstat som fastställt
buffertvärdet. Den medlemsstat som har fastställt buffert
värdet bör också kunna begära att Europeiska systemrisk
nämnden (ESRB) i enlighet med artikel 16 i förordning
(EU) nr 1092/2010 utfärdar en rekommendation ställd
till en eller flera medlemsstater som kan erkänna system
riskbuffertvärdet, där de rekommenderas att göra detta.
En sådan rekommendation är underställd villkoren i ar
tiklarna 3.2 och 17 i den förordningen (följ rekommen
dation eller förklara varför det inte görs).
(88)
Medlemsstaternas beslut om kontracykliska buffertvärden
bör samordnas i så stor utsträckning som möjligt. I det
avseendet kan ESRB, på de behöriga eller usedda myn
digheternas begäran, underlätta diskussioner mellan dessa
myndigheter om fastställandet av föreslagna buffertvär
den, inklusive relevanta variabler.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/347
( 1 ) EUT L 331, 15.12.2010, s. 1.
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
85
(89)
När ett kreditinstitut eller värdepappersföretag inte helt
uppfyller de kombinerade buffertkraven, bör det vara
skyldigt att vidta åtgärder som garanterar att det kan
återställa sin kapitalbasnivå inom rimlig tid. För att ka
pital ska kunna bevaras bör det införas proportionella
restriktioner på diskretionär vinstutdelning, inklusive ut
delningsbetalningar och utbetalning av rörliga ersättning
ar. För att kunna garantera att sådana institut eller företag
har en trovärdig strategi för att återställa nivån på sin
kapitalbas, bör de vara skyldiga att utarbeta och med de
behöriga myndigheterna komma överens om en kapital
konserveringsplan där det fastställs hur utdelningsrestrik
tionerna ska tillämpas samt andra åtgärder som institutet
eller företaget har för avsikt att vidta för att garantera full
efterlevnad av buffertkraven.
(90)
Myndigheter förväntas ålägga högre kapitalbaskrav för
globala systemviktiga institut för att kompensera för
den högre risk som denna typ av institut utgör för det
finansiella systemet och den effekt som deras fallis
semang kan få för skattebetalarna. Om en myndighet
ålägger systemriskbufferten och bufferten för globala sy
stemviktiga institut är tillämplig, bör den högre av dessa
tillämpas. Om systemriskbufferten endast tillämpas på
nationella exponeringar, bör den vara kumulativ med
bufferten för globala systemviktiga institut eller bufferten
för andra systemviktiga institut som är tillämpliga i en
lighet med detta direktiv.
(91)
Tekniska standarder för finansiella tjänster bör garantera
konsekvent harmonisering och tillräckligt skydd för in
sättare, investerare och konsumenter i hela unionen. EBA
är ett organ som har ytterst specialiserade expertkunska
per på området, och det bör därför vara ändamålsenligt
och lämpligt att det anförtros uppgiften att utarbeta för
slag till tekniska standarder för tillsyn och genomförande
som inte inbegriper policyval, vilka sedan läggs fram för
kommissionen. I samband med utarbetandet av förslag
till tekniska standarder bör EBA se till att det finns ef
fektiva förvaltnings- och rapporteringsförfaranden.
(92)
Kommissionen bör, genom delegerade akter i enlighet
med artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med ar
tiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010, anta
EBA:s tekniska standarder för tillsyn på områdena verk
samhetstillstånd och förvärv av betydande innehav i kre
ditinstitut, informationsutbyte mellan behöriga myndig
heter, utövande av etableringsfriheten och friheten att
tillhandahålla tjänster, tillsynssamarbete, kreditinstitutens
och värdepappersföretagens ersättningspolicy och över
vakning av blandade finansiella holdingbolag. Kommis
sionen och EBA bör se till att dessa standarder kan till
lämpas av alla berörda institut på ett sätt som står i
proportion till dessa instituts och deras verksamheters
art, omfattning och komplexitet.
(93)
Med tanke på det detaljerade innehållet i och det stora
antalet tekniska standarder för tillsyn som ska antas en
ligt detta direktiv bör, om kommissionen antar en tek
nisk standard för tillsyn som är densamma som det för
slag till teknisk standard för tillsyn som EBA har lagt
fram, den period inom vilken Europaparlamentet eller
rådet får invända mot en sådan standard i lämpliga fall
förlängas med ytterligare en månad. Dessutom bör kom
missionen sträva efter att anta tekniska standarder för
tillsyn i så god tid att Europaparlamentet och rådet kan
utföra hela granskningen, med beaktande av omfatt
ningen av och komplexiteten hos de tekniska standar
derna för tillsyn och det detaljerade innehållet i Europa
parlamentets och rådets arbetsordningar, arbetsplanering
och sammansättning.
(94)
Kommissionen bör också, genom genomförandeakter i
enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget och i enlighet
med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010, ges be
fogenhet att anta tekniska standarder som utarbetats av
EBA för genomförande på områdena verksamhetstillstånd
och förvärv av betydande innehav i kreditinstitut, infor
mationsutbyte mellan behöriga myndigheter, tillsynssam
arbete, särskilda tillsynskrav och tillsynsmyndigheternas
offentliggörande av information.
(95)
I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet
av detta direktiv bör kommissionens ges genomförande
befogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet
med Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande
av allmänna regler och principer för medlemsstaternas
kontroll av kommissionens utövande av sina genom
förandebefogenheter ( 1 ).
(96)
I syfte att specificera kraven enligt detta direktiv, bör
befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i
EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende
på klargörandet av de definitioner och den terminologi
som används i detta direktiv, utökandet av förteckningen
över verksamheter som är föremål för ömsesidigt erkän
nande och förbättrandet av informationsutbytet rörande
filialer till kreditinstitut. Det är av särskild betydelse att
kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt för
beredande arbete, inklusive på expertnivå. Kommissionen
bör, då den förbereder och utarbetar delegerade akter, se
till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Eu
ropaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt
som möjligt och på lämpligt sätt.
(97) Hänvisningar till direktiven 2006/48/EG och
2006/49/EG bör anses som hänvisningar till det här di
rektivet och förordning (EU) nr 575/2013.
SV
L 176/348
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
( 1 ) EUT L 55, 28.2.2011, s. 13.
86
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
(98)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av
den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinsti
tut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett fi
nansiellt konglomerat ( 1 ), Europaparlamentets och rådets
direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om
betaltjänster på den inre marknaden ( 2 ), Europaparlamen
tets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009
om samordning av lagar och andra författningar som
avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara
värdepapper (fondföretag) ( 3 ), Europaparlamentets och rå
dets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009
om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut
för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verk
samhet ( 4 ) och Europaparlamentets och rådets direktiv
2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alter
nativa investeringsfonder ( 5 ) hänför sig till bestämmel
serna i direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG avseende
kapitalbaskraven som nu fastställs i det här direktivet och
förordning (EU) nr 575/2013. Därför bör hänvisningarna
i dessa direktiv till direktiven 2006/48/EG och
2006/49/EG anses som hänvisningar till bestämmelserna
rörande kapitalbaskraven i det här direktivet och förord
ning (EU) nr 575/2013.
(99)
För att göra det möjligt att utarbeta tekniska standarder
så att de institut som utgör del av ett finansiellt konglo
merat tillämpar lämpliga beräkningsmetoder för bestäm
ning av kapital som krävs på gruppnivå, bör direktiv
2002/87/EG ändras i enlighet med detta.
(100)
För att den inre bankmarknaden ska kunna fungera med
allt större effektivitet och för att unionsmedborgarna ska
ha tillfredsställande insyn, är det nödvändigt att de behö
riga myndigheterna offentliggör information om hur
detta direktiv genomförs, på ett sätt som möjliggör me
ningsfulla jämförelser.
(101)
När det gäller tillsyn över likviditet bör det förekomma
en period inom vilken medlemsstaten övergår till ett
regelsystem som omfattar tillämpning av detaljerade kri
terier för kravet på likviditetstäckning.
(102)
För att säkerställa en stabil, smidig och successiv över
gång inom instituten till nya likviditetskrav och krav på
stabil finansiering på unionsnivå, bör de behöriga myn
digheterna till fullo utnyttja sina tillsynsbefogenheter en
ligt detta direktiv och enligt gällande nationell lagstift
ning. De behöriga myndigheterna bör särskilt överväga
behovet att tillämpa administrativa sanktioner eller andra
administrativa åtgärder, inklusive tillsynsavgifter, vars
nivå i stora drag bör vara kopplad till skillnaden mellan
ett instituts verkliga likviditetsposition och likviditetskra
ven och kraven på stabil finansiering. När de behöriga
myndigheterna gör denna bedömning bör de ta veder
börlig hänsyn till förhållandena på marknaden. Sådana
administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgär
der bör tillämpas fram till dess att detaljerade rättsakter
om likviditetskrav och krav på stabil finansiering har
genomförts på unionsnivå.
(103)
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den
24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med
avseende på behandling av personuppgifter och om det
fria flödet av sådana uppgifter ( 6 ) och Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 decem
ber 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitu
tionerna och gemenskapsorganen behandlar personupp
gifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter ( 7 )
bör till fullo tillämpas på behandlingen av personuppgif
ter inom ramen för det här direktivet.
(104)
Eftersom målen för detta direktiv, nämligen fastställandet
av bestämmelser i fråga om behörighet att utöva verk
samhet i institut och tillsynen över institut, inte i till
räcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna
och de därför, på grund av den föreslagna åtgärdens
omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unions
nivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidia
ritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unio
nen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma
artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvän
digt för att uppnå dessa mål.
(105)
I enlighet med medlemsstaternas och kommissionens ge
mensamma politiska förklaring om förklarande doku
ment av den 28 september 2011 har medlemsstaterna
åtagit sig att, i motiverade fall, låta anmälan av inför
livandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som
förklarar förhållandet mellan de olika delarna i ett direk
tiv och motsvarande delar i nationella instrument för
införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lags
tiftaren att översändandet av sådana dokument är moti
verat.
(106)
Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med
artikel 28.2 i förordning (EG) nr 45/2001 och har avgett
ett yttrande ( 8 ).
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/349
( 1 ) EUT L 35, 11.2.2003, s. 1.
( 2 ) EUT L 319, 5.12.2007, s. 1.
( 3 ) EUT L 302, 17.11.2009, s. 32.
( 4 ) EUT L 267, 10.10.2009, s. 7.
( 5 ) EUT L 174, 1.7.2011, s. 1.
( 6 ) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
( 7 ) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.
( 8 ) EUT C 175, 19.6.2012, s. 1.
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
87
(107)
Direktiv 2002/87/EG bör ändras i enlighet med detta och
direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG bör upphävas.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
AVDELNING I
SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Syfte
I detta direktiv fastställs regler för följande:
a) Behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och vär
depappersföretag (nedan gemensamt kallade institut).
b) Tillsynsbefogenheter och verktyg för de behöriga myndighe
ternas tillsyn av instituten.
c) De behöriga myndigheternas tillsyn av institut på ett sätt
som överensstämmer med bestämmelserna i förordning
(EU) nr 575/2013.
d) Offentliggörandekrav för behöriga myndigheter inom områ
det reglering och tillsyn av institut.
Artikel 2
Tillämpningsområde
1. Detta direktiv ska tillämpas på institut.
2. Artikel 30 ska tillämpas på lokala företag.
3. Artikel 31 ska tillämpas på företag som avses i artikel 4.1
led 2 c i förordning (EU) nr 575/2013.
4. Artikel 34 och avdelning VII kapitel 3 ska gälla för finan
siella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och
holdingföretag med blandad verksamhet med huvudkontor i
unionen.
5. Detta direktiv ska inte tillämpas på följande:
1) Behörighet att utöva verksamhet i värdepappersföretag i
den mån detta regleras genom direktiv 2004/39/EG.
2) Centralbanker.
3) Postgiroinstitut.
4) I Belgien, Institut de Réescompte et de Garantie/Herdiscon
tering- en Waarborginstituut.
5) I Danmark, Eksport Kredit Fonden, Eksport Kredit Fonden
A/S, Danmarks Skibskredit A/S och KommuneKredit.
6) I Tyskland, Kreditanstalt für Wiederaufbau, företag som
med stöd av Wohnungsgemeinnützigkeitsgesetz är erkända
för genomförande av statlig bostadspolitik och som inte
huvudsakligen bedriver bankverksamhet samt företag som
i enlighet med samma lag anses som allmännyttiga bostad
sföretag.
7) I Estland, hoiu-laenuühistud, som kooperativa företag som
är erkända enligt hoiu-laenuühistu seadus.
8) I Irland, credit unions och friendly societies.
9) I Grekland, Ταμείο Παρακαταθηκών και Δανείων (Tamio Pa
rakatathikon kai Danion).
10) I Spanien, Instituto de Crédito Oficial.
11) I Frankrike, Caisse des dépôts et consignations.
12) I Italien, Cassa depositi e prestiti.
13) I Lettland, krājaizdevu sabiedrības, företag som är erkända
enligt krājaizdevu sabiedrību likums som kooperativa före
tag som utför finansiella tjänster enbart för sina medlem
mar.
14) I Litauen, kredito unijos förutom Centrinė kredito unija.
15) I Ungern, MFB Magyar Fejlesztési Bank Zártkörűen Működő
Részvénytársaság och Magyar Export-Import Bank Zárt
körűen Működő Részvénytársaság.
16) I Nederländerna, Nederlandse Investeringsbank voor Ont
wikkelingslanden NV, NV Noordelijke Ontwikkelingsmaat
schappij, NV Industriebank Limburgs Instituut voor Ont
wikkeling en Financiering och Overijsselse Ontwikkelings
maatschappij NV.
17) I Österrike, företag som är godkända som allmännyttiga
byggnadsföretag och Österreichische Kontrollbank AG.
SV
L 176/350
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
88
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
18) I Polen, Spółdzielcze Kasy Oszczędnościowo – Kredytowe
och Bank Gospodarstwa Krajowego.
19) I Portugal, Caixas Económicas som fanns den 1 januari
1986, med undantag av, å ena sidan, dem som blivit ak
tiebolag samt, å andra sidan, Caixa Económica Montepio
Geral.
20) I Slovenien, SID-Slovenska izvozna in razvojna banka, d.d.
Ljubljana.
21) I Finland, Teollisen yhteistyön rahasto Oy/Fonden för in
dustriellt samarbete AB och Finnvera Oyj/Finnvera Abp.
22) I Sverige, Svenska Skeppshypotekskassan.
23) I Förenade kungariket, National Savings Bank, Commonwe
alth Development Finance Company Ltd, Agricultural Mort
gage Corporation Ltd, Scottish Agricultural Securities Cor
poration Ltd, Crown Agents for overseas governments and
administrations, credit unions och municipal banks.
6. De enheter som avses i led 1 och led 3-23 i punkt 5 i
denna artikel, ska behandlas som finansiella institut vid tillämp
ning av artikel 34 och avdelning VII kapitel 3.
Artikel 3
Definitioner
1. I detta direktiv gäller följande definitioner:
1) kreditinstitut: kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1
led 1 i förordning (EU) nr 575/2013,
2) värdepappersföretag: värdepappersföretag enligt definitio
nen i artikel 4.1 led 2 i förordning (EU) nr 575/2013,
3) institut: institut enligt definitionen i artikel 4.1 led 3 i
förordning (EU) nr 575/2013,
4) lokalt företag: lokalt företag enligt definitionen i artikel 4.1
led 4 i förordning (EU) nr 575/2013,
5) försäkringsföretag: försäkringsföretag enligt definitionen i
artikel 4.1 led 5 i förordning (EU) nr 575/2013,
6) återförsäkringsföretag: återförsäkringsföretag enligt defini
tionen i artikel 4.1 led 6 i förordning (EU) nr 575/2013,
7) ledningsorgan: ett instituts organ, som utses enligt den
nationella lagstiftningen och som har befogenhet att fast
ställa institutets strategi, mål och allmänna inriktning och
som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande
och de personer som i praktiken leder institutets verksam
het.
8) ledningsorgan med tillsynsfunktion: ledningsorganets i dess
roll att kontrollera och övervaka ledningens beslutsfattan
de.
9) verkställande ledning: de fysiska personer som utövar verk
ställande funktioner vid ett institut och som är ansvariga
och kan ställas till svars inför ledningsorganet för den dag
liga ledningen av institutet.
10) systemrisk: en risk för störningar i det finansiella systemet
som kan medföra allvarliga negativa konsekvenser för det
finansiella systemet och den reella ekonomin.
11) modellrisk: den potentiella förlust som ett institut kan
åsamkas till följd av beslut som huvudsakligen kan baseras
på resultat av interna modeller, på grund av fel i framtag
ning, genomförande eller användning av sådana modeller.
12) originator: originator enligt definitionen i artikel 4.1 led 13
i förordning (EU) nr 575/2013,
13) medverkande institut (sponsor): medverkande institut enligt
definitionen i artikel 4.1 led 14 i förordning (EU) nr
575/2013,
14) moderföretag: moderföretag enligt definitionen i artikel 4.1
led 15 i förordning (EU) nr 575/2013,
15) dotterföretag: dotterföretag enligt definitionen i artikel 4.1
led 16 i förordning (EU) nr 575/2013,
16) filial: filial enligt definitionen i artikel 4.1 led 17 i förord
ning (EU) nr 575/2013,
17) anknutet företag: anknutet företag enligt definitionen i ar
tikel 4.1 led 18 i förordning (EU) nr 575/2013,
18) kapitalförvaltningsbolag: kapitalförvaltningsbolag enligt de
finitionen i artikel 4.1 led 19 i förordning (EU) nr
575/2013,
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/351
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
89
19) finansiellt holdingföretag: finansiellt holdingföretag enligt
definitionen i artikel 4.1 led 20 i förordning (EU) nr
575/2013,
20) blandat finansiellt holdingföretag: blandat finansiellt hol
dingföretag enligt definitionen i artikel 4.1 led 21 i för
ordning (EU) nr 575/2013,
21) holdingföretag med blandad verksamhet: holdingföretag
med blandad verksamhet enligt definitionen i artikel 4.1
led 22 i förordning (EU) nr 575/2013,
22) finansiellt institut: finansiellt institut enligt definitionen i
artikel 4.1 led 26 i förordning (EU) nr 575/2013,
23) enhet i den finansiella sektorn: enhet i den finansiella sek
torn enligt definitionen i artikel 4.1 led 27 i förordning
(EU) nr 575/2013,
24) moderinstitut i en medlemsstat: moderinstitut i en med
lemsstat enligt definitionen i artikel 4.1 led 28 i förordning
(EU) nr 575/2013,
25) moderinstitut inom EU: moderinstitut inom EU enligt de
finitionen i artikel 4.1 led 29 i förordning (EU) nr
575/2013,
26) finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat: finansiellt
moderholdingföretag i en medlemsstat enligt definitionen i
artikel 4.1 led 30 i förordning (EU) nr 575/2013,
27) finansiellt moderholdingföretag inom EU: ett finansiellt
moderholdingföretag inom EU enligt definitionen i arti
kel 4.1 led 31 i förordning (EU) nr 575/2013,
28) blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat:
blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat
enligt definitionen i artikel 4.1 led 32 i förordning (EU)
nr 575/2013,
29) blandat finansiellt moderholdingföretag inom EU: ett blan
dat finansiellt moderholdingföretag inom EU enligt defini
tionen i artikel 4.1 led 33 i förordning (EU) nr 575/2013,
30) systemviktigt institut: ett moderinstitut inom EU, ett finan
siellt moderholdingföretag inom EU, ett blandat finansiellt
moderholdingföretag inom EU eller ett institut som vid
fallissemang eller bristande funktion kan orsaka systemris
ker,
31) central motpart: central motpart enligt definitionen i arti
kel 4.1 led 34 i förordning (EU) nr 575/2013,
32) ägarintresse: ägarintresse enligt definitionen i artikel 4.1 led
35 i förordning (EU) nr 575/2013,
33) kvalificerat innehav: kvalificerat innehav enligt definitionen
i artikel 4.1 led 36 i förordning (EU) nr 575/2013,
34) kontroll: kontroll enligt definitionen i artikel 4.1 led 37 i
förordning (EU) nr 575/2013,
35) nära förbindelser: nära förbindelser enligt definitionen i
artikel 4.1 led 38 i förordning (EU) nr 575/2013,
36) behörig myndighet: behörig myndighet enligt definitionen i
artikel 4.1 led 40 i förordning (EU) nr 575/2013,
37) samordnande tillsynsmyndighet: samordnad tillsynsmyn
dighet enligt definitionen i artikel 4.1 led 41 i förordning
(EU) nr 575/2013,
38) auktorisation: auktorisation enligt definitionen i artikel 4.1
led 42 i förordning (EU) nr 575/2013,
39) hemmedlemsstat: hemmedlemsstat enligt definitionen i ar
tikel 4.1 led 43 i förordning (EU) nr 575/2013,
40) värdmedlemsstat: värdmedlemsstat enligt definitionen i ar
tikel 4.1 led 44 i förordning (EU) nr 575/2013,
41) ECBS-centralbanker: ECBS-centralbanker enligt definitionen
i artikel 4.1 led 45 i förordning (EU) nr 575/2013,
42) centralbanker: centralbanker enligt definitionen i artikel 4.1
led 46 i förordning (EU) nr 575/2013,
43) konsoliderad situation: konsoliderad situation enligt defini
tionen i artikel 4.1 led 47 i förordning (EU) nr 575/2013,
44) på gruppnivå: på gruppnivå enligt definitionen i artikel 4.1
led 48 i förordning (EU) nr 575/2013,
45) på undergruppsnivå: på undergruppsnivå enligt definitio
nen i artikel 4.1 led 49 i förordning (EU) nr 575/2013,
SV
L 176/352
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
90
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
46) finansiella instrument: finansiella instrument enligt defini
tionen i artikel 4.1 led 50 i förordning (EU) nr 575/2013,
47) kapitalbas: kapitalbas enligt definitionen i artikel 4.1 led
118 i förordning (EU) nr 575/2013,
48) operativ risk: operativ risk enligt definitionen i artikel 4.1
led 52 i förordning (EU) nr 575/2013,
49) kreditriskreducering: kreditriskreducering enligt definitio
nen i artikel 4.1 led 57 i förordning (EU) nr 575/2013,
50) värdepapperisering: värdepapperisering enligt definitionen i
artikel 4.1 led 61 i förordning (EU) nr 575/2013,
51) position i värdepapperisering: position i värdepapperisering
enligt definitionen i artikel 4.1 led 62 i förordning (EU)
nr 575/2013,
52) specialföretag för värdepapperisering: specialföretag för vär
depapperisering enligt definitionen i artikel 4.1 led 66 i
förordning (EU) nr 575/2013,
53) diskretionära pensionsförmåner: diskretionära pensionsför
måner enligt definitionen i artikel 4.1 led 73 i förordning
(EU) nr 575/2013,
54) handelslager: handelslager enligt definitionen i artikel 4.1
led 86 i förordning (EU) nr 575/2013,
55) reglerad marknad: reglerad marknad enligt definitionen i
artikel 4.1 led 92 i förordning (EU) nr 575/2013,
56) bruttosoliditet: bruttosoliditet enligt definitionen i arti
kel 4.1 led 93 i förordning (EU) nr 575/2013,
57) risk för alltför låg bruttokonsoliditet: risk för alltför låg
bruttokonsoliditet enligt definitionen i artikel 4.1 led 94 i
förordning (EU) nr 575/2013,
58) externt kreditvärderinginstitut: externt kreditvärderingsinsti
tut enligt definitionen i artikel 4.1 led 98 i förordning (EU)
nr 575/2013,
59) interna metoder: den metod som bygger på intern riskklas
sificering som avses i artikel 143.1, metoden med interna
modeller som avses i artikel 221, metoden för egna estimat
som avses i artikel 225, den avancerade mätmetoden som
avses i artikel 312.2, metoden med interna modeller som
avses i artiklarna 283 och 363 samt internmetoden som
avses i artikel 259.3 i förordning (EU) nr 575/2013.
2. När det i detta direktiv hänvisas till ledningsorgan och
ledningsorgans lednings- och tillsynsfunktioner, enligt nationell
rätt, handhas av olika organ eller olika medlemmar inom ett
organ, ska medlemsstaten identifiera de ansvariga organen eller
de ansvariga medlemmarna i ledningsorganet i enlighet med
nationell rätt, såvida inte något annat anges i detta direktiv.
AVDELNING II
BEHÖRIGA MYNDIGHETER
Artikel 4
Behöriga myndigheter – utseende och befogenheter
1. Medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter som ska
utföra de funktioner och åligganden som föreskrivs i detta di
rektiv och förordning (EU) nr 575/2013. Medlemsstaterna ska
underrätta kommissionen och EBA om detta och ange hur
funktionerna och åliggandena har fördelats.
2. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna
övervakar institutens och, i tillämpliga fall, de finansiella hol
dingföretagens och de blandade finansiella holdingföretagens
verksamhet för att bedöma efterlevnaden av kraven i detta di
rektiv och i förordning (EU) nr 575/2013.
3. Medlemsstaterna ska se till att lämpliga åtgärder vidtas så
att de behöriga myndigheterna kan få tillgång till den infor
mation som krävs för att man ska kunna bedöma om instituten
och, i tillämpliga fall, de finansiella holdingföretagen och de
blandade finansiella holdingföretagen uppfyller kraven i punkt
2 och utreda eventuella överträdelser av dessa krav.
4. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna
har den sakkunskap, de resurser, den operativa kapacitet, de
befogenheter och det oberoende som krävs för att utföra de
funktioner som avser tillsyn, granskning och sanktioner som
fastställs i detta direktiv och i förordning (EU) nr 575/2013.
5. Medlemsstaterna ska kräva att instituten förser hemmed
lemsstatens behöriga myndigheter med all information som be
hövs för en bedömning av huruvida de regler som har antagits i
enlighet med detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013
efterlevs. Medlemsstaterna ska också se till att det finns interna
kontrollrutiner, administrativa förfaranden och redovisningsför
faranden för instituten så att det vid varje tidpunkt är möjligt att
kontrollera att reglerna efterlevs.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/353
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
91
6. Medlemsstaterna ska se till att instituten registrerar alla
sina transaktioner samt dokumentsystem och dokumentproces
ser som omfattas av detta direktiv och förordning (EU)
nr 575/2013 på ett sådant sätt att de behöriga myndigheterna
alltid kan kontrollera överensstämmelse med detta direktiv och
förordning (EU) nr 575/2013.
7. Medlemsstaterna ska se till att tillsynsfunktionerna enligt
detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 och alla andra
funktioner inom de behöriga myndigheterna hålls åtskilda från
och oberoende av rekonstruktionsfunktionerna. Medlemssta
terna ska underrätta kommissionen och EBA om detta och
ange hur uppgifterna fördelats mellan myndigheterna.
8. Om andra myndigheter än de behöriga myndigheterna har
rekonstruktionsbefogenheter, ska medlemsstaterna se till att
dessa andra myndigheter har ett nära samarbete och samråder
med de behöriga myndigheterna vid utarbetandet av planer för
rekonstruktion och avveckling.
Artikel 5
Samordning inom medlemsstater
Om en medlemsstat har fler än en behörig myndighet med
befogenhet att utöva tillsyn över kreditinstitut, värdepappers
företag och finansiella institut, ska medlemsstaten vidta nödvän
diga åtgärder för att en samordning ska etableras mellan dessa
myndigheter.
Artikel 6
Samarbete inom det europeiska systemet för finansiell
tillsyn
När de behöriga myndigheterna fullgör sina skyldigheter ska de
beakta samstämmigheten i tillsynsverktyg och tillsynspraxis när
de tillämpar de lagar och andra författningar som antagits enligt
detta direktiv och Europaparlamentets och rådets förordning
(EU) nr 575/2013. Medlemsstaterna ska därför se till att
a) behöriga myndigheter, i egenskap av parter i det europeiska
systemet för finansiell tillsyn, samarbetar i en anda av för
troende och med fullständig ömsesidig respekt, särskilt i
arbetet med att se till att lämpliga och tillförlitliga uppgifter
utväxlas mellan dem och andra parter i systemet i enlighet
med principen om lojalt samarbete som fastställs i artikel 4.3
i fördraget om Europeiska unionen,
b) de behöriga myndigheterna deltar i EBA:s och, i förekom
mande fall, tillsynskollegiernas verksamhet,
c) de behöriga myndigheterna gör sitt bästa för att efterleva de
riktlinjer och rekommendationer som EBA utfärdar i enlighet
med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010, och att
svara på de varningar och rekommendationer som utfärdats
av ESRB i enlighet med artikel 16 i förordning (EU)
nr 1092/2010,
d) de behöriga myndigheterna har ett nära samarbete med
ESRB,
e) de nationella uppdrag som de behöriga myndigheterna till
delas inte hindrar dem från att fullgöra sina uppgifter som
medlemmar i EBA eller i förekommande fall ESRB eller en
ligt detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013.
Artikel 7
Tillsynens unionsdimension
De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat ska vid full
görandet av sina allmänna uppgifter vederbörligen beakta den
potentiella effekten av sina beslut för det finansiella systemets
stabilitet i de övriga berörda medlemsstaterna och framför allt i
krissituationer, på grundval av de uppgifter som är tillgängliga
vid den relevanta tidpunkten.
AVDELNING III
KRAV AVSEENDE BEHÖRIGHET ATT UTÖVA VERKSAMHET I
KREDITINSTITUT
KAPITEL 1
Allmänna krav avseende behörighet att utöva verksamhet i
kreditinstitut
Artikel 8
Auktorisation
1. Medlemsstaterna ska kräva att kreditinstitut har erhållit
auktorisation innan de inleder sin verksamhet. Utan att det
påverkar tillämpningen av artiklarna 10–14 ska medlemssta
terna fastställa de villkor som ska gälla för auktorisationen
och anmäla dem till EBA.
2. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för att
specificera
a) de uppgifter som ska överlämnas till de behöriga myndighe
terna i samband med ansökan om auktorisation av kredit
institut, inbegripet verksamhetsplanen enligt artikel 10,
b) de krav som är tillämpliga på aktieägare och medlemmar
med kvalificerade innehav enligt artikel 14, och
c) de faktorer som kan hindra den behöriga myndigheten från
att utöva en effektiv tillsyn enligt artikel 14.
Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska
standarder för tillsyn som avses i första stycket a, b och c i
enlighet med förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU)
nr 1093/2010.
SV
L 176/354
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
92
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
3. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge
nomförande när det gäller standardformulär, mallar och för
faranden för överlämnande av de uppgifter som avses i punkt
2 första stycket led a.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med
artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
4. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som
avses i punkterna 2 och 3 till kommissionen senast den 31 de
cember 2015.
Artikel 9
Förbud för personer eller företag som inte är kreditinstitut
att driva rörelse som omfattar att från allmänheten ta emot
insättningar eller andra återbetalbara medel
1. Medlemsstaterna ska förbjuda personer eller företag som
inte är kreditinstitut att driva rörelse som omfattar att från all
mänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel.
2. Punkt 1 ska inte gälla mottagande av insättningar eller
andra återbetalbara medel i fall då återbetalningsskyldigheten
ligger hos en medlemsstat, medlemsstatens regionala eller lokala
myndigheter, offentliga internationella organ i vilka en eller flera
medlemsstater ingår, eller i fall som är särskilt omfattade av
nationell lagstiftning eller av unionsrätten, allt under förutsätt
ning att verksamheten är underkastad regler och övervakning
till skydd för insättare och investerare.
Artikel 10
Verksamhetsplan och organisationsstruktur
Medlemsstaterna ska kräva att det till varje ansökan om aukto
risation fogas en verksamhetsplan i vilken den tilltänkta verk
samhetsinriktningen anges och kreditinstitutets organisations
struktur beskrivs.
Artikel 11
Ekonomiska behov
Medlemsstaten får inte kräva att hänsyn tas till marknadens
ekonomiska behov vid prövningen av en auktorisationsansökan.
Artikel 12
Startkapital
1. Utan att det påverkar andra allmänna villkor i nationell
rätt, ska de behöriga myndigheterna neka att bevilja auktorisa
tion att inleda verksamhet i ett kreditinstitut när kreditinstitutet
inte innehar en särskild kapitalbas eller när startkapitalet är
mindre än 5 miljoner EUR.
2.
Startkapitalet ska endast bestå av en eller flera av de poster
som avses i artikel 26.1 a–e i förordning (EU) nr 575/2013.
3. Medlemsstaterna får besluta att kreditinstitut som inte
uppfyller villkoret att ha en särskild kapitalbas men som exi
sterade den 15 december 1979 får fortsätta att bedriva verk
samhet. Medlemsstaterna får befria dessa företag från skyldighe
ten att uppfylla villkoren enligt artikel 13.1 första stycket.
4. Medlemsstaterna får bevilja auktorisation för särskilda ka
tegorier av kreditinstitut vars startkapital är mindre än det som
anges i punkt 1, om följande villkor är uppfyllda:
a) Startkapitalet uppgår till minst 1 miljon EUR.
b) De berörda medlemsstaterna anmäler sina skäl för att ut
nyttja denna möjlighet till kommissionen och till EBA.
Artikel 13
Praktisk ledning av affärsverksamheten och
huvudkontorets belägenhet
1. De behöriga myndigheterna ska bevilja auktorisation att
inleda verksamhet i ett kreditinstitut endast om minst två per
soner i praktiken leder verksamheten i det sökande kreditinsti
tutet.
De ska neka sådan auktorisation om medlemmarna i lednings
organet inte uppfyller de krav som avses i artikel 91.1.
2. Medlemsstaterna ska kräva följande:
a) Ett kreditinstitut som är en juridisk person och som enligt
den nationella lagstiftningen har ett registrerat säte har sitt
huvudkontor i samma medlemsstat som det registrerade sä
tet.
b) Ett annat kreditinstitut än det som avses i led a har sitt
huvudkontor i den medlemsstat som har auktoriserat insti
tutet och i vilken kreditinstitutet i praktiken bedriver sin
verksamhet.
Artikel 14
Aktieägare och medlemmar
1. De behöriga myndigheterna ska neka att bevilja auktori
sation att inleda verksamhet i ett kreditinstitut om inte kredit
institutet har informerat dem om vilka aktieägare eller medlem
mar, fysiska eller juridiska personer, som direkt eller indirekt har
kvalificerade innehav, och om storleken på sådana innehav eller,
om det inte finns några kvalificerade innehav, om vilka de 20
största aktieägarna eller medlemmarna är.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/355
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
93
Vid bedömningen av om kriterierna är uppfyllda för kvalificerat
innehav ska hänsyn tas till rösträtter enligt artiklarna 9 och 10 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den
15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angå
ende upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna
till handel på en reglerad marknad ( 1 ) samt villkoren för sam
manläggning av dessa enligt artikel 12.4 och 12.5 i det direk
tivet.
Medlemsstaterna ska inte beakta de rösträtter eller andelar som
institut kan inneha till följd av garantiverksamhet för finansiella
instrument eller placering av finansiella instrument på grundval
av ett fast åtagande enligt avsnitt A punkt 6 i bilaga I till
direktiv 2004/39/EG, förutsatt att dessa rättigheter inte utövas
eller på annat sätt utnyttjas för att ingripa i emittentens för
valtning och avyttras inom ett år efter förvärvet.
2. De behöriga myndigheterna ska neka auktorisation att
inleda verksamhet i ett kreditinstitut om de med hänsyn till
behovet av sund och ansvarsfull ledning av kreditinstitut bedö
mer att lämpligheten hos aktieägare eller medlemmar inte är
tillfredsställande, särskilt om kriterierna i artikel 23.1 inte har
uppfyllts. Artikel 23.2 och 23.3 och artikel 24 ska tillämpas.
3. Om det finns nära förbindelser mellan kreditinstitut och
andra fysiska eller juridiska personer ska de behöriga myndig
heterna endast bevilja auktorisation om dessa förbindelser inte
hindrar myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn.
De behöriga myndigheterna ska neka auktorisation att inleda
verksamhet i ett kreditinstitut om ett tredjelands lagar och andra
författningar som gäller för en eller flera fysiska eller juridiska
personer till vilka kreditinstitutet har nära förbindelser eller om
svårigheter vid tillämpningen av dessa bestämmelser hindrar
myndigheterna från att utöva en effektiv tillsyn.
De behöriga myndigheterna ska kräva att kreditinstituten förser
dem med de uppgifter som krävs för en fortlöpande övervak
ning av att bestämmelserna i denna punkt efterlevs.
Artikel 15
Nekande av auktorisation
Om en behörig myndighet nekar auktorisation att inleda verk
samhet i ett kreditinstitut ska den underrätta den sökande och
lämna motivering till sitt beslut inom sex månader från det att
ansökan mottogs eller, om ansökan var ofullständig, inom sex
månader från mottagandet av all den information som krävs för
beslut.
Under alla förhållanden ska beslut att bevilja eller neka aukto
risation fattas inom tolv månader från det att ansökan mottogs.
Artikel 16
Samråd med behöriga myndigheter i andra medlemsstater
1. Innan auktorisation beviljas för ett kreditinstitut ska den
behöriga myndigheten samråda med behöriga myndigheter i en
annan medlemsstat när kreditinstitutet
a) är ett dotterföretag till ett kreditinstitut som är auktoriserat i
den medlemsstaten,
b) är ett syskonföretag till ett kreditinstitut som är auktoriserat i
den medlemsstaten,
c) står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska per
soner som har ägarkontrollen över ett kreditinstitut auktori
serat i den medlemsstaten.
2. Innan auktorisation beviljas för ett kreditinstitut ska den
behöriga myndigheten i följande fall samråda med den behöriga
myndighet som har ansvar för tillsynen över försäkringsföretag
eller värdepappersföretag i den berörda medlemsstaten om kre
ditinstitutet i fråga:
a) är dotterföretag till ett försäkringsföretag eller ett värdepap
persföretag som är auktoriserat i unionen.
b) är syskonföretag till ett försäkringsföretag eller ett värdepap
persföretag som är auktoriserat i unionen.
c) står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska per
son som har ägarkontrollen över ett försäkringsföretag eller
ett värdepappersföretag som är auktoriserat i unionen.
3. De relevanta behöriga myndigheter som avses i punkterna
1 och 2 ska samråda med varandra särskilt när de bedömer
aktieägarnas lämplighet och det goda anseendet och erfarenhe
ten hos de medlemmar i ledningsorganet som ingår i ledningen
för en annan enhet i samma grupp. De ska förse varandra med
alla sådana uppgifter om aktieägarnas lämplighet och det goda
anseende och de erfarenheter hos medlemmarna i ledningsorga
net som är relevanta när det gäller att bevilja auktorisation och
att fortlöpande bedöma efterlevnaden av villkoren för verksam
heten.
SV
L 176/356
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
( 1 ) EUT L 390, 31.12.2004, s. 38.
94
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
Artikel 17
Filialer till kreditinstitut auktoriserade i andra
medlemsstater
En värdmedlemsstat får inte kräva auktorisation eller särskilt
tillskjutet kapital i fråga om filialer till kreditinstitut som är
auktoriserade i andra medlemsstater. För etablering och tillsyn
av sådana filialer ska bestämmelserna i artiklarna 35, 36.1–36.3,
37, 40–46, 49, 74 och 75 gälla.
Artikel 18
Återkallelse av auktorisation
De behöriga myndigheterna får endast återkalla en auktorisation
som beviljats ett kreditinstitut om kreditinstitutet
a) inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, uttryckli
gen avstår från auktorisationen eller inte har bedrivit någon
verksamhet på minst sex månader, om inte den berörda
medlemsstaten har infört bestämmelser om att auktorisatio
nen ska upphöra att gälla i sådana fall,
b) har erhållit auktorisationen på grundval av oriktiga uppgifter
eller på något annat sätt i strid med gällande regler,
c) inte längre uppfyller de villkor på vilka auktorisationen har
beviljats,
d) inte längre uppfyller tillsynskraven i delarna tre, fyra och sex
i förordning (EU) nr 575/2013, artikel 104.1 a eller arti
kel 105 i detta direktiv eller inte längre kan förväntas full
göra sina skyldigheter gentemot borgenärerna och särskilt,
inte längre har säkerhet för kontoinnehavarnas anförtrodda
medel,
e) omfattas av något annat fall där nationell rätt föreskriver att
auktorisationen måste återkallas, eller
f) begår en av de överträdelser som avses i artikel 67.1.
Artikel 19
Namn på kreditinstitut
Ett kreditinstitut får i sin verksamhet, oavsett vilka regler som
gäller i värdmedlemsstaten beträffande användningen av orden
”bank”, ”sparbank” eller andra banknamn, inom unionens hela
område använda samma namn som institutet använder i den
medlemsstat där huvudkontoret finns. Om det finns risk för
förväxling får värdmedlemsstaten med tanke på förtydligande
kräva att namnet åtföljs av förklarande uppgifter.
Artikel 20
Anmälan om auktorisation och återkallelse av auktorisation
1. De behöriga myndigheterna ska anmäla varje auktorisa
tion som beviljas enligt artikel 8 till EBA.
2. EBA ska på sin webbplats offentliggöra och regelbundet
uppdatera en förteckning med namnen på alla kreditinstitut
som har beviljats auktorisation.
3. Den samordnande myndigheten ska förse de berörda be
höriga myndigheterna och EBA med all information rörande
den grupp kreditinstitut som avses i artiklarna 14.3, 74.1 och
109.2, särskilt i fråga om gruppens rättsliga och organisatoriska
struktur samt styrningen.
4. Den förteckning som avses i punkt 2 i denna artikel ska
innehålla namnen på kreditinstitut som inte har det kapital som
anges i artikel 12.1 och ska identifiera dessa kreditinstitut som
sådana.
5. De behöriga myndigheterna ska anmäla varje återkallelse
av auktorisation till EBA tillsammans med skälen för återkallel
sen.
Artikel 21
Undantag för kreditinstitut som är permanent underställda
ett centralt organ
1. De behöriga myndigheterna kan bevilja undantag från
kraven i artiklarna 10, 12 och 13.1 i detta direktiv för ett
kreditinstitut som avses i artikel 10 i förordning (EU) nr
575/2013 i enlighet med de villkor som anges i den artikeln.
Medlemsstaterna får bibehålla och använda sig av befintlig na
tionell rätt rörande tillämpningen av ett sådant undantag under
förutsättning att den inte strider mot detta direktiv eller mot
förordning (EU) nr 575/2013.
2. Om de behöriga myndigheterna tillämpar ett undantag
som avses i punkt 1 ska artiklarna 17, 33, 34, 35, 36.1–36.3
och 39–46 i avdelning VII kapitel 2 avsnitt II och avdelning VII
kapitel 4 gälla för den helhet som består av det centrala organet
och de underställda instituten.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/357
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
95
KAPITEL 2
Kvalificerat innehav i ett kreditinstitut
Artikel 22
Anmälan och bedömning av tilltänkta förvärv
1. Medlemsstaterna ska kräva att alla fysiska eller juridiska
personer, eller sådana personer som handlar i samförstånd (ne
dan kallade tilltänkta förvärvare), som har fattat ett beslut om
att direkt eller indirekt förvärva ett kvalificerat innehav i ett
kreditinstitut eller om att ytterligare öka, direkt eller indirekt,
ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, varigenom andelen av
röstetalet eller kapitalet kommer att överstiga 20 %, 30 % eller
50 % eller så att kreditinstitutet kommer att få ställning som
dotterföretag (nedan kallat tilltänkt förvärv), skriftligen före för
värvet underrättar de behöriga myndigheterna för det kredit
institut i vilket de avser att förvärva eller ytterligare öka ett
kvalificerat innehav om storleken på det tilltänkta innehavet
samt lämnar relevanta uppgifter i enlighet med artikel 23.4.
Medlemsstaterna ska inte vara skyldiga att tillämpa tröskelvärdet
30 % om de tillämpar ett tröskelvärde på en tredjedel i enlighet
med artikel 9.3 a i direktiv 2004/109/EG.
2. Utan dröjsmål och under alla förhållanden senast två ar
betsdagar efter mottagandet ska de behöriga myndigheterna
skicka ett skriftligt mottagningsbevis för en underrättelse som
avses i punkt 1 eller ytterligare uppgifter som avses i punkt 3
till den tilltänkta förvärvaren.
De behöriga myndigheterna ska göra bedömningen enligt arti
kel 23.1 (nedan kallad bedömningen) inom 60 arbetsdagar (ne
dan kallad bedömningsperioden) från datum för det skriftliga
mottagningsbeviset för underrättelsen och alla de bifogade
handlingar som medlemsstaten kräver enligt förteckningen i
artikel 23.4.
När de behöriga myndigheterna utfärdar det skriftliga mottag
ningsbeviset ska de samtidigt underrätta den tilltänkta förvärva
ren om vilken dag bedömningsperioden löper ut.
3. De behöriga myndigheterna får under bedömningsperio
den vid behov, och inte senare än den femtionde arbetsdagen i
bedömningsperioden, begära ytterligare uppgifter som krävs för
att slutföra bedömningen. En sådan begäran ska vara skriftlig
och ska klart ange vilka ytterligare uppgifter som krävs.
Bedömningsperioden ska suspenderas mellan det datum då de
behöriga myndigheterna begär in uppgifter och det datum då
svar tas emot från den tilltänkta förvärvaren. Suspensionen får
inte överskrida 20 arbetsdagar. Om de behöriga myndigheterna
därefter begär ytterligare uppgifter för komplettering eller för
tydligande, vilket de själva får besluta om, får detta inte leda till
att bedömningsperioden suspenderas.
4. De behöriga myndigheterna får förlänga den suspension
som avses i punkt 3 andra stycket till högst trettio dagar om
den tilltänkta förvärvaren är etablerad eller omfattas av regler i
ett tredjeland eller är en fysisk eller juridisk person som inte
omfattas av tillsyn enligt detta direktiv eller direktiv
2009/65/EG, 2009/138/EG eller 2004/39/EG.
5. Om de behöriga myndigheterna beslutar att motsätta sig
det tilltänkta förvärvet, ska de inom två arbetsdagar efter avslu
tad bedömning och inom bedömningsperioden skriftligen un
derrätta den tilltänkta förvärvaren om detta och ange skälen till
beslutet. Om inget annat följer av nationell rätt kan en lämplig
motivering av beslutet på den tilltänkta förvärvarens begäran
göras tillgänglig för allmänheten. Detta ska inte hindra en med
lemsstat från att ge den behöriga myndigheten befogenhet att
offentliggöra informationen utan att den tilltänkta förvärvaren
begär detta.
6. Om de behöriga myndigheterna inom bedömningsperio
den inte skriftligen motsätter sig det tilltänkta förvärvet, ska
förslaget anses vara godkänt.
7. De behöriga myndigheterna får fastställa en maximiperiod
inom vilken det tilltänkta förvärvet ska vara genomfört, och
förlänga denna period när det är lämpligt.
8. Medlemsstaterna får inte införa strängare krav än de som
föreskrivs i detta direktiv när det gäller underrättelse till de
behöriga myndigheterna eller deras godkännande av ett direkt
eller indirekt förvärv av rösträtter eller kapital.
9. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge
nomförande för upprättandet av gemensamma förfaranden, for
mulär och mallar för samrådet mellan de relevanta behöriga
myndigheterna enligt artikel 24.
EBA ska översända dessa förslag till tekniska standarder till
kommissionen senast den 31 december 2015.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med
artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
L 176/358
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
96
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
Artikel 23
Bedömningskriterier
1. Vid bedömningen av anmälan enligt artikel 22.1 och de
uppgifter som avses i artikel 22.3 ska de behöriga myndighe
terna, i syfte att säkerställa sund och ansvarsfull ledning av det
kreditinstitut som förvärvet gäller och med beaktande av den
tilltänkta förvärvarens sannolika påverkan på kreditinstitutet,
bedöma om den tilltänkta förvärvaren är lämplig och om det
tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt i enlighet med följande
kriterier:
a) Den tilltänkta förvärvarens anseende.
b) Anseende, kunskaper, färdigheter och erfarenheter, i enlighet
med artikel 91.1, för de medlemmar i ledningsorganet och
medlemmar i den verkställande ledningen som kommer att
leda kreditinstitutets verksamhet efter det tilltänkta förvärvet.
c) Den tilltänkta förvärvarens ekonomiska ställning, särskilt när
det gäller den typ av verksamhet som bedrivs eller ska be
drivas i det kreditinstitut som förvärvet gäller.
d) Om kreditinstitutet uppfyller och i fortsättningen kommer
att uppfylla tillsynskraven enligt detta direktiv och förord
ning (EU) nr 575/2013 och i tillämpliga fall annan unions
rätt, särskilt direktiven 2002/87/EG, och 2009/110/EG, och
bland annat om den grupp som kreditinstitutet blir del av
har en struktur som möjliggör effektiv tillsyn, effektivt infor
mationsutbyte mellan de behöriga myndigheterna och fast
ställande av ansvarsfördelningen mellan de behöriga myndig
heterna.
e) Om det finns rimlig anledning att misstänka att det tilltänkta
förvärvet har en koppling till pågående eller genomförd pen
ningtvätt eller finansiering av terrorism enligt artikel 1 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den
26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det fi
nansiella systemet används för penningtvätt och finansiering
av terrorism ( 1 ), eller försök till detta, eller att det tilltänkta
förvärvet kan öka riskerna för sådan verksamhet.
2. De behöriga myndigheterna får endast motsätta sig det
tilltänkta förvärvet om det finns rimlig anledning enligt kriteri
erna i punkt 1 eller om de uppgifter som lämnats av den till
tänkta förvärvaren är ofullständiga.
3. Medlemsstaterna får varken införa förhandsvillkor i fråga
om storleken på förvärvet av ägarandel eller tillåta sina behöriga
myndigheter att bedöma det tilltänkta förvärvet utifrån mark
nadens ekonomiska behov.
4. Medlemsstaterna ska offentliggöra en förteckning med de
uppgifter som krävs för att göra bedömningen och som måste
lämnas till de behöriga myndigheterna vid den tidpunkt för
anmälan som avses i artikel 22.1. Uppgiftskraven ska vara pro
portionella och anpassade till den tilltänkta förvärvarens och det
tilltänkta förvärvets karaktär. Medlemsstaterna får inte kräva
uppgifter som inte är relevanta för bedömningen.
5. Utan hinder av artikel 22.2, 22.3 och 22.4 ska en behörig
myndighet som har fått in anmälningar om två eller flera till
tänkta förvärv eller ökningar av kvalificerade innehav i ett och
samma kreditinstitut behandla de tilltänkta förvärvarna på ett
icke diskriminerande sätt.
Artikel 24
Samarbete mellan behöriga myndigheter
1. De berörda behöriga myndigheterna ska fullständigt sam
råda med varandra vid bedömningen av om den tilltänkta för
värvaren tillhör någon av följande kategorier:
a) Ett kreditinstitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag,
värdepappersföretag eller ett förvaltningsbolag enligt arti
kel 2.1 b i direktiv 2009/65/EG (nedan kallat fondföretagets
förvaltningsbolag) som är auktoriserat i en annan medlems
stat eller inom en annan sektor än den som förvärvet gäller.
b) Ett moderföretag till ett kreditinstitut, försäkringsföretag,
återförsäkringsföretag, värdepappersföretag eller fondföreta
gets förvaltningsbolag som är auktoriserat i en annan med
lemsstat eller inom en annan sektor än den som förvärvet
gäller.
c) En fysisk eller juridisk person som kontrollerar ett kredit
institut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, värdepap
persföretag eller fondföretagets förvaltningsbolag som är
auktoriserat i annan medlemsstat eller inom en annan sektor
än den som förvärvet gäller.
2. De behöriga myndigheterna ska utan otillbörligt dröjsmål
förse varandra med alla väsentliga uppgifter eller andra uppgifter
som är relevanta för bedömningen. För detta ska de behöriga
myndigheterna på begäran förse varandra med alla relevanta
uppgifter och på eget initiativ överlämna alla väsentliga upp
gifter. Beslutet från den behöriga myndighet som auktoriserat
det kreditinstitut som förvärvet gäller ska innehålla eventuella
synpunkter eller reservationer från den behöriga myndighet som
ansvarar för den tilltänkta förvärvaren.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/359
( 1 ) EUT L 309, 25.11.2005, s. 15.
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
97
Artikel 25
Anmälan vid avyttring
Medlemsstaterna ska kräva att varje fysisk eller juridisk person
som avser att avyttra, direkt eller indirekt, ett kvalificerat inne
hav i ett kreditinstitut, först skriftligen underrättar de behöriga
myndigheterna om avyttringen, med uppgift om det berörda
innehavets storlek. En sådan fysisk eller juridisk person ska
även underrätta de behöriga myndigheterna om den har fattat
ett beslut om att minska sitt kvalificerade innehav så att andelen
av röstetalet eller kapitalet för samtliga aktier och andelar kom
mer att understiga 20 %, 30 % eller 50 % eller så att kredit
institutets ställning som dotterföretag kommer att upphöra.
Medlemsstaterna ska inte vara skyldiga att tillämpa tröskelvärdet
30 % om de tillämpar ett tröskelvärde på en tredjedel enligt
artikel 9.3 a i direktiv 2004/109/EG.
Artikel 26
Informationskrav och sanktioner
1. När ett kreditinstitut får kännedom om sådana förvärv
eller avyttringar av innehav i institutets kapital som får till följd
att innehaven överstiger eller faller under något av de gränsvär
den som anges i artiklarna 22.1 och 25, ska det underrätta de
behöriga myndigheterna om detta.
Börsnoterade kreditinstitut som är upptagna till handel på en
reglerad marknad ska minst en gång om året underrätta de
behöriga myndigheterna om namnen på aktieägare och med
lemmar som har kvalificerade innehav samt om storleken på
dessa innehav, såsom framgår exempelvis av uppgifter som
lämnats vid årsstämman eller av uppgifter som redovisats i
enlighet med föreskrifter som gäller för företag som är upptagna
till handel på en reglerad marknad.
2. Om det inflytande som utövas av de personer som avses i
artikel 22.1 sannolikt är till skada för en sund och ansvarsfull
ledning av institutet, ska medlemsstaterna kräva att de behöriga
myndigheterna vidtar lämpliga åtgärder för att få ett slut på
situationen. Sådana åtgärder kan bestå av förelägganden, sank
tioner, om inte annat följer av artiklarna 65–72, gentemot med
lemmar i ledningsorganet och den verkställande ledningen eller
upphävande av rösträtt som är knuten till de ifrågavarande
aktieägarnas eller medlemmarnas aktier eller andelar.
Motsvarande åtgärder ska vara tillämpliga på fysiska eller juri
diska personer som underlåter att lämna den förhandsinfor
mation som avses i artikel 22.1 och om inte annat följer av
artiklarna 65–72.
Om ett innehav har förvärvats trots att de behöriga myndighe
terna har motsatt sig, ska medlemsstaterna, oavsett de sanktio
ner som i övrigt vidtas, föreskriva antingen att rösträtterna för
sådana innehav inte får utövas eller att avgivna röster ska vara
ogiltiga eller att de får förklaras ogiltiga.
Artikel 27
Kriterier för kvalificerade innehav
Vid bedömning av om kriterierna för kvalificerat innehav som
avses i artiklarna 22, 25 och 26 är uppfyllda ska hänsyn tas till
rösträtter som avses i artiklarna 9, 10 och 11 i direktiv
2004/109/EG och villkoren för sammanläggning av dessa enligt
artikel 12.4 och 12.5 i det direktivet.
När medlemsstaterna bedömer om kriterierna för ett kvalificerat
innehav som avses i artikel 26 är uppfyllda, ska de inte räkna in
de rösträtter eller andelar som institut kan inneha till följd av
garantiverksamhet för finansiella instrument eller placering av
finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt
avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt
att dessa rättigheter dels inte utövas eller på annat sätt utnyttjas
för att ingripa i emittentens förvaltning, dels avyttras inom ett
år efter förvärvet.
AVDELNING IV
STARTKAPITAL I VÄRDEPAPPERSFÖRETAG
Artikel 28
Startkapital i värdepappersföretag
1. Startkapitalet i värdepappersföretag ska endast bestå av en
eller flera av de poster som avses i artikel 26.1 a-e i förordning
(EU) nr 575/2013.
2. Andra värdepappersföretag än sådana som anges i arti
kel 29 ska ha ett startkapital på 730 000 EUR.
Artikel 29
Startkapital i särskilda typer av värdepappersföretag
1. Värdepappersföretag som inte handlar med finansiella in
strument för egen räkning eller garanterar emissioner av finan
siella instrument, men som innehar kontanter eller värdepapper
för kunders räkning och som tillhandahåller en eller flera av
följande tjänster ska ha ett startkapital på 125 000 EUR:
a) Mottagande och vidarebefordran av kundorder som avser
finansiella instrument.
b) Fullgörande av kundorder som avser finansiella instrument.
c) Individuell portföljförvaltning av finansiella instrument.
SV
L 176/360
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
98
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
2.
De behöriga myndigheterna får tillåta att ett värdepappers
företag som fullgör kundorder avseende finansiella instrument
innehar sådana instrument för egen räkning om följande villkor
är uppfyllda:
a) Innehavet uppstår endast som en följd av att företaget inte
lyckas anpassa sina inköp exakt till investerarens order.
b) Det samlade marknadsvärdet av alla sådana poster har ett tak
på 15 % av företagets startkapital.
c) Företaget uppfyller de krav som fastställs i artiklarna 92–95
och del fyra i förordning (EU) nr 575/2013.
d) Innehavet är tillfälligt och provisoriskt och begränsas till den
tid som behövs för att genomföra transaktionen i fråga.
3. Medlemsstaterna får minska det belopp som avses i punkt
1 till 50 000 EUR om ett företag inte har auktorisation att hålla
kontanter eller värdepapper för uppdragsgivarens räkning, att
handla för egen räkning eller att lämna emissionsgarantier.
4. Innehav av poster av finansiella instrument utanför han
delslagret i syfte att investera kapitalbasen ska inte anses vara
handel för dess egen räkning förknippad med de tjänster som
anges i punkt 1 eller i punkt 3.
Artikel 30
Startkapital i lokala företag
Lokala företag ska ha ett startkapital på 50 000 EUR i den mån
de utnyttjar etableringsfriheten eller tillhandahåller tjänster enligt
artiklarna 31 och 32 i direktiv 2004/39/EG.
Artikel 31
Täckning för företag som inte har auktorisation att hålla
kunders kontanter eller värdepapper
1. Täckningen för de företag som anges i artikel 4.1 led 2 c i
förordning (EU) nr 575/2013 ska utformas på något av följande
sätt:
a) Startkapital på 50 000 EUR.
b) En ansvarsförsäkring som gäller unionens hela territorium,
eller någon annan jämförbar garanti mot skadeståndsansvar
på grund av fel eller försumlighet i verksamheten, och som
uppgår till minst 1 000 000 EUR för varje skadeståndskrav
och till minst 1 500 000 EUR per år för samtliga skades
tåndskrav.
c) En kombination av startkapital och ansvarsförsäkring i en
form som ger ett skydd motsvarande det som anges i led
a eller b.
Kommissionen ska regelbundet se över de belopp som avses i
första stycket.
2. När ett sådant företag som avses i artikel 4.1 led 2 c i
förordning (EU) nr 575/2013 också är registrerat enligt direktiv
2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmed
ling ( 1 ) ska det uppfylla kraven i artikel 4.3 i det direktivet och
ha täckning enligt något av följande:
a) Startkapital på 25 000 EUR.
b) En ansvarsförsäkring som gäller unionens hela territorium,
eller någon annan form av jämförbar garanti mot skades
tåndsansvar på grund av fel eller försumlighet i verksamhe
ten, och som uppgår till minst 500 000 EUR för varje ska
deståndskrav och till minst 750 000 EUR per år för samtliga
skadeståndskrav.
c) En kombination av startkapital och ansvarsförsäkring i en
form som ger ett skydd motsvarande det som avses i led a
eller b.
Artikel 32
Övergångsbestämmelser
1. Genom undantag från artiklarna 28.2, 29.1, 29.3 och 30
får medlemsstaterna fortsätta att auktorisera värdepappersföre
tag och företag som omfattas av artikel 30, som existerade före
den 31 december 1995 och vars kapitalbas är mindre än det
startkapital som anges för dem i artiklarna 28.2, 29.1, 29.3
och 30.
Kapitalbasen i sådana värdepappersföretag och företag får inte
sjunka under den högsta referensnivå som beräknas efter den
23 mars 1993. Referensnivån ska vara det dagliga genomsnittet
för kapitalbasens nivå beräknad under den sexmånadersperiod
som föregår beräkningsdagen. Den ska beräknas var sjätte må
nad för närmast föregående period.
2. Om kontrollen av ett värdepappersföretag eller ett företag
som omfattas av punkt 1 övertas av annan fysisk eller juridisk
person än den som kontrollerade företaget den 31 december
1995 eller tidigare, ska kapitalbasen i det värdepappersföretaget
eller företaget uppgå minst till den nivå som fastställs i artik
larna 28.2, 29.1, 29.3 och 30, utom om det gäller ett första
övertagande genom arv efter den 31 december 1995, villkorat
av de behöriga myndigheternas godkännande och för en period
som inte överskrider tio år efter detta övertagande.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/361
( 1 ) EGT L 9, 15.1.2003, s. 3.
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
99
3. Vid fusion mellan två eller flera värdepappersföretag eller
företag som omfattas av artikel 30, behöver kapitalbasen i det
företag som uppstår genom fusionen inte uppgå till den nivå
som fastställs i artiklarna 28.2, 29.1, 29.3 och 30. Om den nivå
som fastställs i artiklarna 28.2, 29.1, 29.3 eller 30 inte har
uppnåtts får kapitalbasen i det företag som uppstår genom
fusionen emellertid inte understiga de fusionerade företagens
sammanlagda kapitalbas vid tidpunkten för fusionen.
4. Kapitalbasen för värdepappersföretag och företag som om
fattas av artikel 30 får inte understiga den nivå som fastställs i
artiklarna 28.2, 29.1, 29.3 eller 30 samt punkterna 1 och 3 i
den här artikeln.
5. Om de behöriga myndigheterna anser det för att säkra
sådana värdepappersföretags och företags solvens är nödvändigt
att kraven i punkt 4 uppfylls ska punkterna 1, 2 och 3 inte
gälla.
AVDELNING V
BESTÄMMELSER OM ETABLERINGSFRIHET OCH FRIHET ATT
TILLHANDAHÅLLA TJÄNSTER
KAPITEL 1
Allmänna principer
Artikel 33
Kreditinstitut
Medlemsstaterna ska svara för att de verksamheter som anges i
bilaga I kan bedrivas inom det egna territoriet av varje kredit
institut som är auktoriserat och föremål för tillsyn av behöriga
myndigheter i en annan medlemsstat, förutsatt att verksamhe
terna omfattas av auktorisationen, i enlighet med artiklarna 35,
36.1, 36.2, 36.3, 39.1 och 39.2 samt artiklarna 40–46, an
tingen genom etablering av en filial eller genom tillhandahål
lande av tjänster.
Artikel 34
Finansiella institut
1. Medlemsstaterna ska se till att alla verksamheter som för
tecknas i bilaga I får bedrivas, antingen genom etablering av en
filial eller genom tillhandahållande av tjänster, inom det egna
territoriet i enlighet med i artiklarna 35, 36.1, 36.2, 36.3, 39.1
och 39.2 samt artiklarna 40–46, av varje finansiellt institut från
en annan medlemsstat, oavsett om detta är dotterföretag till ett
kreditinstitut eller ägs gemensamt av två eller flera kreditinstitut
vars stadgar eller bolagsordning tillåter sådan verksamhet och
som uppfyller samtliga följande villkor:
a) Moderföretaget eller moderföretagen är auktoriserade som
kreditinstitut i den medlemsstat vars lagar gäller för det
finansiella institutet.
b) De ifrågavarande verksamheterna bedrivs i praktiken inom
denna samma medlemsstats territorium.
c) Moderföretaget eller moderföretagen innehar 90 % eller mer
av rösträtterna i det finansiella institutet.
d) Moderföretaget eller moderföretagen tillgodoser de behöriga
myndigheternas krav rörande sund förvaltning av det finan
siella institutet och utfäster sig att, med samtycke av den
berörda hemmedlemsstatens behöriga myndigheter, solida
riskt svara för det finansiella institutets åtaganden.
e) Det finansiella institutet granskas, för de verksamheter det
gäller, aktivt genom gruppbaserad tillsyn av moderföretaget
eller vart och ett av moderföretagen i enlighet med avdelning
VII kapitel 3 i detta direktiv och del ett avdelning II kapitel 2
i förordning (EU) nr 575/2013, särskilt beträffande kapital
baskraven i artikel 92 i den förordningen, för kontroll av
stora exponeringar enligt del fyra i den förordningen och
begränsning av innehav enligt artiklarna 89 och 90 i den
förordningen.
Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska kontrollera att
de villkor som anges i första stycket uppfylls, och förse det
finansiella institutet med ett intyg om efterlevnad som ska ut
göra del av den underrättelse som avses i artiklarna 35 och 39.
2. Om ett finansiellt institut som avses i punkt 1 första
stycket inte längre uppfyller alla de föreskrivna villkoren ska
hemmedlemsstatens behöriga myndigheter underrätta värdmed
lemsstatens behöriga myndigheter, och den verksamhet som det
finansiella institutet bedriver ska bli föremål för värdmedlems
statens lagstiftning.
3. Punkterna 1 och 2 ska på samma sätt gälla för dotterfö
retag till sådana finansiella institut som avses i punkt 1 första
stycket.
KAPITEL 2
Rätten att etablera kreditinstitut
Artikel 35
Anmälningsplikt och samarbete mellan behöriga
myndigheter
1. Ett kreditinstitut som önskar etablera en filial på en annan
medlemsstats territorium ska underrätta hemmedlemsstatens be
höriga myndigheter om detta.
SV
L 176/362
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
100
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
2. Medlemsstaterna ska kräva att varje kreditinstitut som
önskar etablera en filial i en annan medlemsstat lämnar all
nedan uppräknad information i den anmälan som avses i
punkt 1:
a) Den medlemsstat på vars territorium filialen ska etableras.
b) En verksamhetsplan med bl.a. filialens tilltänkta affärsverk
samhet och organisationsstruktur.
c) Den adress i värdmedlemsstaten där handlingar utlämnas.
d) Namnen på de personer som ska ansvara för ledningen av
filialens verksamhet.
3. Om de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten inte
har anledning att ifrågasätta kreditinstitutets administrativa
struktur eller finansiella ställning, med beaktande av de tilltänkta
verksamheterna, ska de, inom tre månader från mottagande av
den information som avses i punkt 2, översända den erhållna
informationen till värdmedlemsstatens behöriga myndigheter
och underrätta det berörda kreditinstitutet.
Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska också lämna
uppgift om storleken på och sammansättningen av kreditinstitu
tets kapitalbas och summan av de kapitalbaskrav som enligt
artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013 gäller för kreditinsti
tutet.
Genom undantag från andra stycket ska hemmedlemsstatens
behöriga myndigheter i sådana fall som avses i artikel 34 lämna
uppgift om storleken på och sammansättningen av det finansi
ella institutets kapitalbas och de totala riskvägda exponerings
belopp som beräknas i enlighet med i artikel 92.3 och 92.4 i
förordning (EU) nr 575/2013 för det kreditinstitut som är dess
moderföretag.
4. Om hemmedlemsstatens behöriga myndigheter vägrar att
översända den information som avses i punkt 2 till värdmed
lemsstatens behöriga myndigheter, ska skälen för detta lämnas
till det berörda kreditinstitutet inom tre månader från det att
fullständig information föreligger.
En vägran att översända information eller underlåtenhet att
lämna besked ska kunna prövas i domstol i hemmedlemsstaten.
5. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn
i syfte att specificera vilka uppgifter som ska anmälas i enlighet
med denna artikel.
Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska
standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
6. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge
nomförande i syfte att fastställa standardformulär, mallar och
förfaranden för sådan anmälan.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med
artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
7. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som
avses i punkterna 5 och 6 till kommissionen senast den 1 ja
nuari 2014.
Artikel 36
Inledande av verksamhet
1. Innan en filial till ett kreditinstitut inleder sin verksamhet
ska värdmedlemsstatens behöriga myndigheter inom två må
nader från mottagandet av den information som avses i arti
kel 35 förbereda tillsyn över kreditinstitutet i enlighet med
kapitel 4 och, om nödvändigt, ange på vilka villkor, motiverade
med hänsyn till det allmännas bästa, verksamheten ska bedrivas
i värdmedlemsstaten.
2. Efter det att underrättelse från värdmedlemsstatens behö
riga myndigheter har mottagits eller om den i punkt 1 angivna
fristen har löpt ut utan att underrättelse har mottagits från
myndigheterna, får filialen etableras och inleda sin verksamhet.
3. Om det uppstår förändringar i någon av de uppgifter som
har lämnats i en underrättelse enligt led b, c eller d i artikel 35.2,
ska kreditinstitutet skriftligen underrätta de behöriga myndighe
terna i hemmedlemsstaten och värdmedlemsstaten minst en
månad före ändringen, så att hemmedlemsstatens behöriga
myndigheter kan fatta beslut avseende ansökan om att etablera
en filial i en annan medlemsstat efter anmälan enligt artikel 35
och värdmedlemsstatens behöriga myndigheter kan fatta beslut
om villkoren för ändringen enligt punkt 1 i den här artikeln.
4. Filialer som har inlett sin verksamhet före den 1 januari
1993 och i enlighet med de bestämmelser som är i kraft i
värdmedlemsstaten, ska anses ha varit föremål för det förfarande
som föreskrivs i artikel 35 och i punkterna 1 och 2 i den här
artikeln. Sådana filialer ska från och med den 1 januari 1993
regleras genom punkt 3 i den här artikeln samt genom artik
larna 33 och 52 samt kapitel 4.
5. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn
i syfte att specificera vilka uppgifter som ska anmälas i enlighet
med denna artikel.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/363
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
101
Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska
standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
6. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge
nomförande i syfte att fastställa standardformulär, mallar och
förfaranden för sådan anmälan.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med
artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
7. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som
avses i punkterna 5 och 6 till kommissionen senast den 1 ja
nuari 2014.
Artikel 37
Information om avslag
Medlemsstaterna ska informera kommissionen och EBA om
antal och typ av ärenden där överlämnande av information
har vägrats enligt artiklarna 35 och 36.3.
Artikel 38
Aggregering av filialer
Samtliga driftsställen som ett kreditinstitut har etablerat i en
medlemsstat medan det har sitt huvudkontor i en annan med
lemsstat ska anses utgöra en enda filial.
KAPITEL 3
Utövande av friheten att tillhandahålla tjänster
Artikel 39
Anmälningsförfarande
1. Ett kreditinstitut som för första gången vill utnyttja rätten,
inom ramen för fritt tillhandahållande av tjänster, att bedriva
verksamhet på en annan medlemsstats territorium, ska under
rätta hemmedlemsstatens behöriga myndigheter om vilka av de
verksamheter som anges i bilaga I som kreditinstitutet avser att
bedriva.
2. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska inom en
månad från mottagandet av den anmälan som avses i punkt
1 översända denna till värdmedlemsstatens behöriga myndighe
ter.
3. Denna artikel ska inte påverka de rättigheter som beviljats
kreditinstitut som tillhandahållit tjänster före den 1 januari
1993.
4. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn
i syfte att specificera vilka uppgifter som ska anmälas i enlighet
med denna artikel.
Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska
standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
5. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge
nomförande i syfte att fastställa standardformulär, mallar och
förfaranden för sådan anmälan.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med
artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
6. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som
avses i punkterna 4 och 5 till kommissionen senast den 1 ja
nuari 2014.
KAPITEL 4
Befogenheter för värdmedlemsstatens behöriga myndigheter
Artikel 40
Rapporteringskrav
Värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter får kräva att alla
kreditinstitut som har filialer inom deras territorium lämnar
periodiska rapporter om sin verksamhet i värdmedlemsstaterna.
Sådana rapporter ska endast begäras för informationsändamål
eller för statistiska ändamål, för tillämpning av artikel 51.1 eller
för tillsynsändamål i enlighet med detta kapitel. De ska omfattas
krav avseende tystnadsplikt som minst är likvärdiga med de
som avses i artikel 53.1.
Värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter får särskilt kräva
information från de kreditinstitut som avses i första stycket
för att ge dessa behöriga myndigheter möjlighet att bedöma
huruvida en filial är betydande i enlighet med artikel 51.1.
Artikel 41
Åtgärder som hemmedlemsstatens behöriga myndigheter
vidtar i fråga om verksamhet som bedrivs i
värdmedlemsstaten
1. Om värdmedlemsstatens behöriga myndigheter på grund
val av den information som lämnats av hemmedlemsstatens
behöriga myndigheter inom ramen för artikel 50, finner att
ett kreditinstitut som har en filial eller tillhandahåller tjänster
inom den medlemsstatens territorium uppfyller något av föl
jande villkor i fråga om den verksamhet som bedrivs i värd
medlemsstaten, ska de underrätta hemmedlemsstatens behöriga
myndigheter:
a) Kreditinstitutet uppfyller inte de nationella bestämmelserna
för införlivande av detta direktiv, eller förordning (EU)
nr 575/2013.
SV
L 176/364
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
102
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
b) Det föreligger en väsentlig risk för att kreditinstitutet inte
kommer att uppfylla de nationella bestämmelserna för inför
livande av detta direktiv, eller förordning (EU) nr 575/2013.
Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska utan dröjsmål
vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att det berörda kredit
institutet vidtar åtgärder för att uppfylla de bestämmelserna eller
vidtar åtgärder för att undvika risken för att bestämmelserna
inte efterlevs. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska
utan dröjsmål anmäla dessa åtgärder till värdmedlemsstatens
behöriga myndigheter.
2. Om värdmedlemsstatens behöriga myndigheter anser att
hemmedlemsstatens behöriga myndigheter inte har uppfyllt sina
skyldigheter eller inte kommer att uppfylla sina skyldigheter
enligt punkt 1 andra stycket kan de hänskjuta ärendet till
EBA och begära bistånd i enlighet med artikel 19 i förordning
(EU) nr 1093/2010. I de fall där EBA agerar i nlighet med den
artikeln, ska EBA fatta beslut enligt artikel 19.3 i den förord
ningen inom 24 timmar. EBA får också på eget initiativ bistå de
behöriga myndigheterna med att nå fram till en överenskom
melse i enlighet med artikel 19.1 andra stycket i den förord
ningen.
Artikel 42
Motivering och meddelande
Varje åtgärd som vidtas med stöd av artikel 41.1, 43 eller 44
och som innebär sanktioner eller inskränkningar i rätten att
tillhandahålla tjänster eller etableringsrätten ska vara väl moti
verad och meddelas till det berörda kreditinstitutet.
Artikel 43
Säkerhetsåtgärder
1. Innan värdmedlemsstatens behöriga myndigheter följer
förfarandet i artikel 41 får de i krissituationer och i avvaktan
på hemmedlemsstatens behöriga myndigheters åtgärder eller re
konstruktionsåtgärder som avses i artikel 3 i direktiv
2001/24/EG, vidta säkerhetsåtgärder för att skydda mot finan
siell instabilitet som allvarligt skulle hota kollektiva intressen för
insättare, investerare och kunder i värdmedlemsstaten.
2. Alla säkerhetsåtgärder enligt punkt 1 ska vara proportio
nella med tanke på syftet, nämligen att skydda mot finansiell
instabilitet som allvarligt skulle hota kollektiva intressen för
insättare, investerare och kunder i värdmedlemsstaten. Sådana
säkerhetsåtgärder kan omfatta inställande av betalningar. De får
inte leda till att kreditinstitutets borgenärer i värdmedlemsstaten
ges företräde framför borgenärer i andra medlemsstater.
3.
Alla säkerhetsåtgärder enligt punkt 1 ska upphöra att gälla
när hemmedlemsstatens administrativa eller rättsliga myndighe
ter vidtar rekonstruktionsåtgärder enligt artikel 3 i direktiv
2001/24/EG.
4. Värdmedlemsstatens behöriga myndigheter ska avsluta sä
kerhetsåtgärderna när de anser att dessa åtgärder inte längre
behövs enligt artikel 41, såvida de inte har upphört gälla i
enlighet med punkt 3 i den här artikeln.
5. Kommissionen, EBA och de andra berörda medlemsstater
nas behöriga myndigheter ska utan otillbörligt dröjsmål under
rättas om de säkerhetsåtgärder som vidtagits enligt punkt 1.
Om de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten eller i
någon annan berörd medlemsstat har invändningar mot de
åtgärder som värdmedlemsstatens behöriga myndigheter har
vidtagit, får de hänskjuta ärendet till EBA och begära bistånd i
enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. I fall
där EBA agerar i enlighet med den artikeln, ska EBA fatta beslut
enligt artikel 19.3 i den förordningen inom 24 timmar. EBA får
också på eget initiativ bistå de behöriga myndigheterna med att
nå fram till en överenskommelse i enlighet med artikel 19.1
andra stycket i den förordningen.
Artikel 44
Värdmedlemsstaternas befogenheter
Värdmedlemsstaterna får, trots vad som sägs i artiklarna 40 och
41, utöva sina befogenheter enligt detta direktiv för att vidta
lämpliga åtgärder för att förhindra eller bestraffa överträdelser
utförda inom deras territorium av de regler som de har antagit
enligt detta direktiv eller med hänsyn till det allmännas intresse.
Sådana åtgärder ska kunna inbegripa möjligheten att hindra
kreditinstitut som bryter mot reglerna från att göra nya åtagan
den inom värdmedlemsstatens territorium.
Artikel 45
Åtgärder efter återkallande av auktorisation
Om en auktorisation återkallas ska de behöriga myndigheterna i
hemmedlemsstaten utan dröjsmål underrätta de behöriga myn
digheterna i värdmedlemsstaten. De behöriga myndigheterna i
värdmedlemsstaten ska vidta de åtgärder som behövs för att
hindra att det berörda kreditinstitutet gör nya åtaganden inom
den medlemsstatens territorium och för att skydda insättarnas
intressen.
Artikel 46
Marknadsföring
Inget i detta kapitel ska hindra kreditinstitut med huvudkontor i
en annan medlemsstat från att marknadsföra sina tjänster med
anlitande av alla tillgängliga kommunikationsmedel i värdmed
lemsstaten, förutsatt att detta sker i överensstämmelse med be
stämmelser om reklamens form och innehåll som antagits med
hänsyn till det allmännas intresse.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/365
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
103
AVDELNING VI
FÖRBINDELSER MED TREDJELÄNDER
Artikel 47
Anmälan avseende filialer i tredjeland och tillträdesvillkor
för kreditinstitut som har dessa filialer
1. När filialer till kreditinstitut med huvudkontor i ett tredje
land startar eller fortsätter att bedriva verksamhet, får medlems
staterna inte tillämpa bestämmelser som medför att dessa filialer
ges en förmånligare behandling än filialer till kreditinstitut med
huvudkontor inom unionen.
2. De behöriga myndigheterna ska till kommissionen, EBA
och europeiska bankkommittén som inrättats genom kommis
sionens beslut 2004/10/EG ( 1 ) anmäla alla auktorisationer för
filialer som beviljas kreditinstitut med huvudkontor i ett tredje
land.
3. Unionen får sluta avtal med ett eller flera tredjeländer om
tillämpning av bestämmelser som innebär att filialer till kredit
institut med huvudkontor i ett tredjeland ges identisk behand
ling inom unionens hela område.
Artikel 48
Samarbete med tillsynsmyndigheter i tredjeländer om
gruppbaserad tillsyn
1. Kommissionen kan på begäran av en medlemsstat eller på
eget initiativ lägga fram förslag till rådet om att inleda förhand
lingar med ett eller flera tredjeländer om möjligheterna att utöva
gruppbaserad tillsyn över
a) institut vars moderföretag har huvudkontor i ett tredjeland,
och
b) institut som är belägna i ett tredjeland och vars moderföre
tag, antingen detta är ett institut, finansiellt holdingföretag
eller blandat finansiellt holdingbolag, har huvudkontor inom
unionen.
2. De överenskommelser som avses i punkt 1 ska särskilt
säkerställa att
a) medlemsstaternas behöriga myndigheter kan få den infor
mation som behövs för gruppbaserad tillsyn över institut,
finansiella holdingföretag och blandade finansiella holding
företag som är belägna inom unionen och som har dotter
företag som är institut eller finansiella institut i ett tredjeland
eller som innehar ägarintressen i sådana enheter,
b) tredjeländernas tillsynsmyndigheter kan få den information
som behövs för tillsyn över moderföretag som har huvud
kontor inom deras territorium och som har dotterföretag
som är institut eller finansiella institut i ett eller flera sådana
medlemsstater eller som har ägarintressen i sådana enheter,
och
c) EBA kan inhämta den information som medlemsstaternas
behöriga myndigheter har mottagit från nationella myndig
heter i tredjeländer i enlighet med artikel 35 i förordning
(EU) nr 1093/2010.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 218 i EUF-
fördraget ska kommissionen med bistånd av europeiska bank
kommittén granska resultatet av de i punkt 1 nämnda förhand
lingarna och de omständigheter som uppstår till följd av dem.
4. EBA ska bistå kommissionen vid tillämpning av denna
artikel, i enlighet med artikel 33 i förordning (EU)
nr 1093/2010.
AVDELNING VII
TILLSYN
KAPITEL 1
Principer för tillsyn
A v s n i t t I
H e m m e d l e m s s t a t e r n a s o c h v ä r d m e d l e m s
s t a t e r n a s b e f o g e n h e t e r o c h u p p g i f t e r
Artikel 49
Behörighet för de behöriga myndigheterna i
hemmedlemsstaten och värdmedlemsstaten
1. Ansvaret för tillsyn över ett institut, även tillsyn över verk
samheter som institutet bedriver i enlighet med artiklarna 33
och 34, ska ligga hos hemmedlemsstaternas behöriga myndig
heter, utan att det påverkar de bestämmelser i detta direktiv som
anger att ansvaret ligger hos värdmedlemsstatens behöriga myn
digheter.
2. Vad som sägs i punkt 1 ska inte utgöra hinder för grupp
baserad tillsyn.
3. De åtgärder som värdmedlemsstaten vidtar får inte medge
diskriminerande behandling eller restriktioner som grundar sig
på att ett institut är auktoriserat i en annan medlemsstat.
SV
L 176/366
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
( 1 ) EUT L 3, 7.1.2004, s. 36.
104
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
Artikel 50
Samarbete rörande tillsyn
1. De berörda medlemsstaternas behöriga myndigheter ska i
nära samarbete utöva tillsyn över institut som, särskilt genom
filialer, bedriver verksamhet i en eller flera medlemsstater utöver
den där huvudkontoret finns. Myndigheterna ska förse varandra
med all sådan information rörande institutens ledning och ägan
deförhållandena som kan underlätta tillsynen och granskningen
av hur auktorisationsvillkoren efterlevs, och all information som
kan underlätta tillsynen över dessa institut, särskilt med avse
ende på likviditet, soliditet, inlåningsgaranti, begränsning av
stora exponeringar, andra faktorer som kan påverka den system
risk som institutet utgör samt rutiner för administration, redo
visning och intern kontroll.
2. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska omedel
bart förse värdmedlemsstatens behöriga myndigheter med all
information och alla resultat rörande tillsyn av likviditetsrisk i
enlighet med del sex i förordning (EU) nr 575/2013 och av
delning VII kapitel 3 i detta direktiv, rörande den verksamhet
som institutet bedriver genom dess filialer, i den utsträckning
som informationen och resultaten är relevant för skydd av in
sättare eller investerare i värdmedlemsstaten eller dess finansiella
stabilitet.
3. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska omedel
bart underrätta de behöriga myndigheterna i alla värdmedlems
stater när det förekommer eller skäligen kan förväntas före
komma likviditetsstress. Den informationen ska också omfatta
uppgifter om planering och genomförande av en återhämtnings
plan och alla tillsynsåtgärder som har vidtagits i det samman
hanget.
4. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska på begäran
underrätta och förklara för värdmedlemsstatens behöriga myn
digheter hur man har beaktat information och resultat som de
senare har lämnat. Om värdmedlemsstatens behöriga myndig
heter, efter att ha meddelat information och resultat, vidhåller
att hemmedlemsstatens behöriga myndigheter inte har vidtagit
lämpliga åtgärder, får värdmedlemsstatens behöriga myndigheter
efter att ha informerat hemmedlemsstatens behöriga myndighe
ter och EBA vidta lämpliga åtgärder för att förhindra ytterligare
överträdelser, för att skydda intressen för insättare, investerare
och andra mottagare av tjänster eller för att skydda det finan
siella systemets stabilitet.
Om hemmedlemsstatens behöriga myndigheter motsätter sig
den åtgärd som värdmedlemsstatens behöriga myndigheter pla
nerar att vidta, får de hänskjuta ärendet till EBA och begära
bistånd i enlighet med artikel 19 i förordning (EU)
nr 1093/2010. I fall där EBA agerar i enlighet med den artikeln
ska EBA fatta beslut inom en månad.
5. De behöriga myndigheterna får vända sig till EBA i situa
tioner där en begäran om samarbete, i synnerhet när det gäller
utbyte av information, har avslagits eller inte har lett till åtgär
der inom rimlig tid. Utan att det påverkar tillämpningen av
artikel 258 i EUF-fördraget får EBA i sådana situationer agera i
enlighet med de befogenheter som EBA tilldelas enligt artikel 19
i förordning (EU) nr 1093/2010. EBA får också på eget initiativ
bistå de behöriga myndigheterna med att nå fram till en över
enskommelse i enlighet med artikel 19.1 andra stycket i den
förordningen.
6. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn
i syfte att specificera den information som avses i denna artikel.
Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska
standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
7. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge
nomförande i syfte att fastställa standardformulär, mallar och
förfaranden för krav på informationsutbyte som kan underlätta
tillsynen över instituten.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med
artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
8. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som
avses i punkterna 6 och 7 till kommissionen senast den 1 ja
nuari 2014.
Artikel 51
Betydande filialer
1. De behöriga myndigheterna i en värdmedlemsstat kan
göra en framställan till den samordnande tillsynsmyndigheten
när artikel 112.1 är tillämplig eller till den behöriga myndighe
ten i hemmedlemsstaten om att en filial till ett institut som inte
är ett värdepappersföretag som omfattas av artikel 95 i förord
ning (EU) nr 575/2013 ska betraktas som betydande.
Denna framställan ska innehålla skäl till varför filialen ska be
traktas som betydande, särskilt med avseende på följande:
a) Om insättningarna i filialen motsvarar en marknadsandel
som överskrider 2 % i värdmedlemsstaten.
b) Den troliga effekten som inställande eller nedläggning av
institutets verksamhet har på den systemrelaterade likvidite
ten och på betalnings-, clearing- och avvecklingssystemen i
värdmedlemsstaten.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/367
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
105
c) Filialens storlek och betydelse vad gäller antalet kunder inom
ramen för värdmedlemsstatens bank- eller finanssystem.
De behöriga myndigheterna i hem- och värdmedlemsstaterna
och, när artikel 112.1 är tillämplig, den samordnande tillsyns
myndigheten, ska göra allt som står i deras makt för att komma
fram till ett gemensamt beslut om huruvida en filial ska betrak
tas som betydande.
Om inget gemensamt beslut har fattats inom två månader efter
mottagandet av en framställan enligt första stycket, ska de be
höriga myndigheterna i värdmedlemsstaten inom en ytterligare
period på två månader fatta ett eget beslut om huruvida filialen
är betydande. När de behöriga myndigheterna i värdmedlems
staten fattar egna beslut ska de ta hänsyn till alla synpunkter
och invändningar från den samordnande tillsynsmyndigheten
eller de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten.
De beslut som avses i tredje och fjärde styckena ska redovisas i
ett dokument som innehåller en fullständig motivering och
skickas till de berörda behöriga myndigheterna, och ska betrak
tas som avgörande och tillämpas av de behöriga myndigheterna
i de berörda medlemsstaterna.
Beslut om att en filial ska betraktas som betydande får inte
påverka de behöriga myndigheternas rättigheter och skyldighe
ter enligt detta direktiv.
2.
De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska med
dela den information som avses i artikel 117.1 c och d till de
behöriga myndigheterna i den värdmedlemsstat där en bety
dande filial är etablerad och utföra de uppgifter som avses i
artikel 112.1 c i samarbete med de behöriga myndigheterna i
värdmedlemsstaten.
Om en behörig myndighet i en hemmedlemsstat blir medveten
om en krissituation som avses i artikel 114.1, ska den utan
dröjsmål varna de myndigheter som avses i artiklarna 58.4
och 59.1.
De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska till de
behöriga myndigheterna i de värdmedlemsstater där betydande
filialer är etablerade meddela resultaten av riskbedömningen av
institut med sådana filialer som avses i artikel 97 och, i till
lämpliga fall, artikel 113.2. De ska även meddela beslut enligt
artiklarna 104 och 105 i den mån sådana bedömningar och
beslut är relevanta för de filialerna.
När betydande filialer etableras ska hemmedlemsstatens behö
riga myndigheter samråda med värdmedlemsstatens behöriga
myndigheter om de operativa åtgärder som krävs enligt arti
kel 86.11, när detta är relevant för likviditetsrisker i värdmed
lemsstatens valuta.
Om hemmedlemsstatens behöriga myndigheter inte har samrått
med värdmedlemsstatens behöriga myndigheter eller om värd
medlemsstatens behöriga myndigheter, efter ett sådant samråd,
vidhåller att de operativa åtgärder som krävs enligt artikel 86.11,
kan värdmedlemsstatens behöriga myndigheter hänskjuta ären
det till EBA och begära bistånd i enlighet med artikel 19 i
förordning (EU) nr 1093/2010.
3. I det fall då artikel 116 inte är tillämplig ska de behöriga
myndigheter som har tillsyn över ett institut med betydande
filialer i andra medlemsstater inrätta och leda ett tillsynskolle
gium för att underlätta samarbetet enligt punkt 2 i den här
artikeln och enligt artikel 50. Kollegiets inrättande och funktion
ska baseras på skriftliga avtal som ska utformas av den behöriga
myndigheten i hemmedlemsstaten efter samråd med berörda
behöriga myndigheter. Den behöriga myndigheten i hemmed
lemsstaten ska besluta vilka behöriga myndigheter som får delta
i ett visst sammanträde som hålls eller en viss verksamhet som
bedrivs av kollegiet.
I det beslut som den behöriga myndigheten i hemmedlemssta
ten fattar ska hänsyn tas till relevansen av den tillsynsverksam
het som ska planeras eller samordnas för dessa myndigheter,
särskilt eventuella verkningar på det finansiella systemets sta
bilitet i de berörda medlemsstaterna enligt artikel 7 och de
skyldigheter som avses i punkt 2 i den här artikeln.
Den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ska i förväg
hålla alla medlemmar av kollegiet fullt informerade om att så
dana sammanträden anordnas, de viktigaste frågorna som ska
diskuteras och om de verksamheter som ska behandlas. Den
behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ska även i god tid
hålla alla medlemmar av kollegiet fullt informerade om de åt
gärder som behandlats vid dessa sammanträden eller de åtgärder
som genomförts.
4. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn
i syfte att specificera de allmänna villkoren för tillsynskollegier
nas funktionssätt.
Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska
standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
5. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge
nomförande i syfte att fastställa tillsynskollegiernas operativa
funktionssätt.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med
artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
L 176/368
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
106
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
6. EBA ska översända de förslag till tekniska standarder som
avses i punkterna 4 och 5 till kommissionen senast den 31 de
cember 2014.
Artikel 52
Kontroll på plats och inspektion av filialer etablerade i en
annan medlemsstat
1. Om ett institut som är auktoriserat i en medlemsstat be
driver verksamhet genom en filial i en annan medlemsstat, ska
värdmedlemsstaten ge hemmedlemsstatens behöriga myndighe
ter rätt att, efter underrättelse till värdmedlemsstatens behöriga
myndigheter, självständigt eller genom särskilt utsedda personer,
utföra kontroll på plats för att samla in sådan information som
avses i artikel 50 och inspektion av sådana filialer.
2. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter får också, för
inspektion av filialer, tillämpa något av de övriga förfaranden
som avses i artikel 118.
3. Värdmedlemsstatens behöriga myndigheter ska ha befo
genheter att genomföra enskilda kontroller på plats och inspek
tioner av den verksamhet som bedrivs av filialer på deras terri
torium och att kräva information från en filial om dess verk
samhet i tillsynssyfte, när de anser detta vara av relevans för det
finansiella systemets stabilitet i värdmedlemsstaten. Innan de
genomför sådana kontroller och inspektioner ska värdmedlems
statens behöriga myndigheter samråda med hemmedlemsstatens
behöriga myndigheter. Efter sådana kontroller och inspektioner
ska värdmedlemsstatens behöriga myndigheter underrätta hem
medlemsstatens behöriga myndigheter om den information som
erhållits och de resultat som är relevanta för riskbedömning av
institutet eller det finansiella systemets stabilitet i värdmedlems
staten. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska vederbör
ligen beakta denna information och dessa resultat när de fast
ställer sitt program för tillsynsgranskning som avses i artikel 99,
också med beaktande av det finansiella systemets stabilitet i
värdmedlemsstaten.
4. Kontroller på plats och inspektioner av filialer ska genom
föras i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där kont
rollen eller inspektionen genomförs.
A v s n i t t I I
U t b y t e a v i n f o r m a t i o n o c h t y s t n a d s p l i k t
Artikel 53
Tystnadsplikt
1. Medlemsstaterna ska föreskriva att alla personer som ar
betar eller som har arbetat för behöriga myndigheter samt re
visorer och experter som är verksamma för behöriga myndig
heters räkning ska vara bundna av tystnadsplikt.
Förtrolig information som sådana personer, revisorer eller ex
perter erhåller i tjänsten får endast röjas i sammandrag eller i
sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda kre
ditinstitut, dock med förbehåll för fall som omfattas av straff
rättslig lagstiftning.
Däremot, i fall då ett kreditinstitut har försatts i konkurs eller
underkastats tvångslikvidation, får förtrolig information som
inte berör tredje parter som deltar i försök att rädda kredit
institutet, röjas vid civilrättsliga eller kommersiella förfaranden.
2. Vad som sägs i punkt 1 ska inte hindra behöriga myndig
heter från att utbyta uppgifter med varandra eller förmedla
uppgifter till ESRB, EBA eller Europeiska tillsynsmyndigheten
(Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) (Esma),
som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förord
ning (EU) nr 1095/2010 ( 1 ) i enlighet med detta direktiv, för
ordning (EU) nr 575/2013, andra direktiv som gäller för kredit
institut, artikel 15 i förordning (EU) nr 1092/2010, artiklarna
31, 35 och 36 i förordning (EU) nr 1093/2010 och artiklarna
31 och 36 i förordning (EU) nr 1095/2010. Den informationen
ska omfattas av punkt 1.
3. Det som sägs i punkt 1 ska inte hindra de behöriga myn
digheterna från att offentliggöra resultatet av stresstest som ge
nomförts enligt artikel 100 i detta direktiv eller 32 i förordning
(EU) nr 1093/2010 eller från att översända resultatet av stres
stesterna till EBA så att denna myndighet kan offentliggöra
dessa resultat för hela unionen.
Artikel 54
Användning av förtrolig information
Behöriga myndigheter som erhåller förtrolig information enligt
artikel 53 ska endast använda den i tjänsten och endast för
något av följande syften:
a) För att kontrollera att villkoren för kreditinstitutens behörig
het att utöva verksamhet är uppfyllda och för att underlätta
gruppbaserad eller icke gruppbaserad tillsyn över sådan verk
samhet, särskilt med avseende på kontroll av likviditet, sol
vens, stora exponeringar och rutiner för administration, re
dovisning och intern kontroll.
b) För att ålägga sanktioner.
c) Vid överklagande av den behöriga myndighetens beslut, in
klusive domstolsförfarande, enligt artikel 72.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/369
( 1 ) EUT L 331, 15.12.2010, s. 84.
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
107
d) Vid domstolsförfarande som har inletts enligt särskilda be
stämmelser i unionsrätten, antagna med avseende på kredit
institut.
Artikel 55
Samarbetsavtal
I enlighet med artikel 33 i förordning (EU) nr 1093/2010 får
medlemsstaterna och EBA ingå samarbetsavtal om utbyte av
uppgifter med tillsynsmyndigheter i tredjeländer eller med myn
digheter eller organ i tredjeländer i enlighet med definitionen i
artiklarna 56 och 57.1 i detta direktiv, förutsatt att de lämnade
uppgifterna är föremål för garantier om att de uppfyller krav på
tystnadsplikt är minst likvärdiga med dem som avses i arti
kel 53.1 i detta direktiv. Syftet med detta utbyte av uppgifter
är att låta nämnda myndigheter eller organ utföra sitt tillsyns
uppdrag.
Om informationen ursprungligen kommer från en annan med
lemsstat får den inte lämnas vidare utan uttryckligt medgivande
från upphovsmyndigheterna, och i så fall endast för de ändamål
som myndigheterna har medgett.
Artikel 56
Utbyte av information mellan myndigheter
Artiklarna 53.1 och 54 ska inte utgöra hinder för utbyte av
information som sker inom ramen för tillsynsuppdraget mellan
behöriga myndigheter inom en medlemsstat, mellan behöriga
myndigheter i olika medlemsstater eller mellan behöriga myn
digheter och
a) myndigheter med ansvar för tillsyn över andra enheter i den
finansiella sektorn samt myndigheter med ansvar för tillsyn
över finansiella marknader,
b) myndigheter eller organ med uppdrag att upprätthålla den
stabiliteten i det finansiella systemet medlemsstaterna genom
makrotillsynsregler,
c) myndigheter eller organ som utför rekonstruktionsverksam
het i syfte att bevara stabiliteten i det finansiella systemet,
d) avtalsreglerade eller institutionella skyddssystem som avses i
artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013,
e) organ som medverkar i samband med instituts likvidation
och konkurs och vid liknande förfaranden,
f) personer med ansvar för lagstadgad revision av räkenska
perna för institut, försäkringsföretag och finansiella institut.
Artiklarna 53.1 och 54 ska inte utgöra hinder för att lämna
information till organ som förvaltar insättningsgarantisystem
och system för ersättning till investerare när informationen be
hövs för dessa organs verksamhet.
Den information som mottagits ska i samtliga fall omfattas av
krav avseende tystnadsplikt som är minst likvärdiga med dem
som avses i artikel 53.1.
Artikel 57
Utbyte av information mellan översynsorgan
1. Utan hinder av artiklarna 53, 54 och 55 får medlems
staterna tillåta informationsutbyte mellan de behöriga myndig
heterna och de myndigheter som ansvarar för tillsyn över
a) de organ som medverkar i samband med instituts likvidation
och konkurs samt vid liknande förfaranden,
b) avtalsreglerade eller institutionella skyddssystem som avses i
artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013,
c) personer med ansvar för lagstadgad revision av räkenska
perna för institut, försäkringsföretag och finansiella institut.
2. I de fall som avses i punkt 1 ska medlemsstaterna kräva
att minst följande villkor uppfylls:
a) Att informationen utbyts för att utföra de uppgifter som
avses i punkt 1.
b) Att informationen tas emot omfattas av krav avseendetyst
nadsplikt som är minst likvärdiga med dem som avses i
artikel 53.1.
c) Om informationen ursprungligen kommer från en annan
medlemsstat, att den inte röjs utan uttryckligt tillstånd från
de behöriga myndigheter som har lämnat den, och i så fall
endast för de ändamål som myndigheterna har medgett.
3. Utan hinder av artiklarna 53, 54 och 55 får medlems
staterna, i syfte att stärka stabiliteten och integriteten i det
finansiella systemet, tillåta utbyte av information mellan de be
höriga myndigheterna och de myndigheter eller organ som en
ligt lag är ansvariga för att upptäcka och utreda överträdelser av
bolagsrätten.
SV
L 176/370
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
108
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
I sådana fall ska medlemsstaterna kräva att minst följande vill
kor uppfylls:
a) Att informationen utbyts för att för att upptäcka och utreda
överträdelser av bolagsrätten.
b) Att informationen tas emot omfattas av krav avseende tyst
nadsplikt som är minst likvärdiga med dem som avses i
artikel 53.1.
c) Om informationen ursprungligen kommer från en annan
medlemsstat, att den inte röjs utan uttryckligt tillstånd från
de behöriga myndigheter som har lämnat den, och i så fall
endast för de ändamål som myndigheterna har medgett.
4. Om de myndigheter och organ som avses i punkt 1 ge
nomför sin uppgift för att upptäcka och utreda överträdelser
med hjälp av personer som genom sin särskilda kompetens är
utsedda till detta och som inte är anställda inom den offentliga
förvaltningen, får en medlemsstat utsträcka den möjlighet till
det informationsutbyte som avses i punkt 3 första stycket till
att omfatta dessa personer enligt de villkor som anges i punkt 3
andra stycket.
5. De behöriga myndigheterna ska underrätta EBA om nam
nen på de myndigheter eller organ som får ta emot information
enligt denna artikel.
6. Vid tillämpning av punkt 4 ska de myndigheter eller or
gan som avses i punkt 3 meddela de behöriga myndigheter som
lämnat ut informationen namn på och exakt ansvarsområde för
de personer som får tillgång till informationen.
Artikel 58
Överlämnande av information om monetära,
insättarskyddsrelaterade, systemrelaterade och
betalningsrelaterade aspekter
1. Ingenting som anges i detta kapitel ska utgöra hinder
fören behörig myndighet att överlämna information till följande
myndigheter eller organ för deras fullgörande av sina uppdrag:
a) ECBS-centralbanker och andra organ med liknande uppdrag i
egenskap av monetära myndigheter, om informationen är
relevant för utövandet av deras respektive lagstadgade upp
drag, inklusive bedrivandet av monetär politik och tillhanda
hållande av likviditet i detta sammanhang, tillsyn över betal
nings-, clearing- och avvecklingssystemen, samt för skyddet
av det finansiella systemets stabilitet.
b) Avtalsreglerade eller institutionella skyddssystem som avses i
artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013.
c) I förekommande fall, andra offentliga myndigheter som an
svarar för övervakningen av betalningssystem.
d) ESRB, Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäk
rings- och tjänstepensionsmyndigheten) (Eiopa), som inrätta
des genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 1094/2010 ( 1 ) och Esma, när informationen är relevant
för utförandet av deras uppdrag enligt förordningarna (EU)
nr 1092/2010, (EU) nr 1094/2010 eller (EU) nr 1095/2010.
Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att undanröja
hinder för de behöriga myndigheterna att överlämna infor
mation i enlighet med första stycket.
2. Ingenting i detta kapitel ska utgöra hinder för att myn
digheter och organ som avses i punkt 1 till de behöriga myn
digheterna vidarebefordrar sådana uppgifter som de behöriga
myndigheterna kan behöva för tillämpningen av artikel 54.
3. Den information som erhålls i enlighet med punkterna 1
och 2 ska omfattas av krav avseende tystnadsplikt som är minst
likvärdiga med dem som avses i artikel 53.1.
4. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se
till att de behöriga myndigheterna i en krissituation som avses i
artikel 114.1 omgående skickar information till ECBS-central
bankerna, om informationen är relevant för utövandet av deras
lagstadgade uppgifter, inklusive bedrivandet av monetär politik
och tillhandahållande av likviditet i detta sammanhang, tillsyn
över betalnings-, clearing- och värdepappersavvecklingssyste
men, samt för skyddet av det finansiella systemets stabilitet,
liksom till ESRB om informationen är relevant för utövandet
av dess lagstadgade uppdrag.
Artikel 59
Överlämnande av information till andra enheter
1. Utan hinder av artiklarna 53.1 och 54 får medlemssta
terna med stöd av bestämmelser i nationell rätt tillåta att viss
information lämnas ut både till andra organ inom deras natio
nella förvaltningar med ansvar för lagar och andra författningar
om tillsyn över institut, finansiella institut och försäkringsföre
tag samt till tillsynspersonal som företräder sådana organ.
Sådant utlämnande får dock ske endast när det är nödvändigt
för att utöva tillsyn och för att förebygga att institut går i
konkurs och för avveckling av konkurshotade institut. Utan
att det påverkar tillämpningen av punkt 2 i denna artikel ska
personer som har tillgång till informationen vara föremål för
krav på tystnadsplikt som minst är likvärdiga med dem som
avses i artikel 53.1.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/371
( 1 ) EUT L 331, 15.12.2010, s. 48.
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
109
I en krissituation som avses i artikel 114.1 ska medlemsstaterna
tillåta att de behöriga myndigheterna lämnar relevant infor
mation till de i första stycket i den här punkten angivna förvalt
ningarna i alla berörda medlemsstater.
2. En medlemsstat får tillåta utlämning av viss information
relaterad till tillsyn över institut till parlamentariska undersök
ningskommittéer i det egna landet, till sin revisionsrätt och
andra liknande enheter med ansvar för undersökningar i det
egna landet, på följande villkor:
a) Att enheterna har ett klart definierat mandat enligt nationell
rätt att undersöka eller granska agerandet hos myndigheter
med ansvar för tillsyn av institut eller för lagar och föreskrif
ter om en sådan tillsyn.
b) Att informationen är strikt nödvändig för fullgörandet av det
mandat som avses i led a.
c) De personer som har tillgång till informationen är enligt
nationell lagstiftning föremål för krav avseende tystnadsplikt
som minst är likvärdiga med dem som avses i artikel 53.1.
d) Informationen som ursprungligen kommer från en annan
medlemsstat, att den inte röjs såvida inte uttryckligt medgi
vande ges från de behöriga myndigheter som har lämnat
den, och endast för de ändamål som myndigheterna har
medgett.
I den mån utlämnandet av information rörande tillsyn inbegri
per behandling av personuppgifter ska all sådan behandling i de
enheter som avses i första stycket följa tillämplig nationell rätt
för införlivande av direktiv 95/46/EG.
Artikel 60
Information som erhålls vid kontroller på plats och
inspektioner
Medlemsstaterna ska säkerställa att sådan information som er
hållits med stöd av artiklarna 52.3, 53.2 och 56 och sådan
information som erhållits vid en kontroll på plats eller inspek
tion i enlighet med artikel 52.1 och 52.2 aldrig får lämnas ut
enligt artikel 59 utan uttryckligt samtycke av de behöriga myn
digheter som lämnat ut informationen, eller av de behöriga
myndigheterna i den medlemsstat i vilken en sådan kontroll
på plats eller inspektion genomfördes.
Artikel 61
Utlämnande av information rörande clearing- och
avvecklingstjänster
1. Ingenting i detta kapitel ska hindra de behöriga myndig
heterna i en medlemsstat från att vidarebefordra information
enligt artiklarna 53, 54 och 55 till en clearingorganisation eller
ett annat liknande organ som enligt nationell lagstiftning har
tillstånd att tillhandahålla clearing- eller avvecklingstjänster på
någon av deras nationella marknader, om de anser att detta är
nödvändigt för att säkerställa att dessa organ kan fungera kor
rekt vid marknadsaktörers fallissemang eller potentiella fallis
semang. Information som erhålls i ett sådant sammanhang
ska omfattas av krav avseende tystnadsplikt som är minst lik
värdiga med dem som avses i artikel 53.1.
2. Medlemsstaterna ska dock se till att information som mot
tagits enligt artikel 53.2 inte får röjas under de omständigheter
som avses i punkt 1 utan uttryckligt medgivande av de behöriga
myndigheter som har lämnat den.
Artikel 62
Behandling av personuppgifter
Behandling av personuppgifter inom ramen för detta direktiv
ska genomföras i enlighet med direktiv 95/46/EG och, i före
kommande fall, med förordning (EG) nr 45/2001.
A v s n i t t I I I
S k y l d i g h e t e r f ö r p e r s o n e r s o m a n s v a r a r
f ö r d e n l a g e n l i g a k o n t r o l l e n a v å r s b o k s l u t
o c h s a m m a n s t ä l l d r e d o v i s n i n g
Artikel 63
Skyldigheter för personer ansvariga för den lagenliga
kontrollen av årsbokslut och sammanställd redovisning
1. Medlemsstaterna ska föreskriva att varje person som är
auktoriserad i enlighet med Europaparlamentets och rådets di
rektiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad revision
av årsbokslut och sammanställd redovisning ( 1 ) och som i ett
institut utför de uppdrag som avses i artikel 51 i rådets direktiv
78/660/EEG av den 25 juli 1978 om årsbokslut i vissa typer av
bolag ( 2 ), artikel 37 i rådets direktiv 83/349/EEG av den 13 juni
1983 om sammanställd redovisning ( 3 ) eller artikel 73 i direktiv
2009/65/EG eller något annat uppdrag föreskrivet i lag, minst
är skyldig att omgående rapportera till de behöriga myndighe
terna alla uppgifter eller beslut rörande det institutet som per
sonen har fått kännedom om vid utförandet av sitt uppdrag och
som kan
a) utgöra en betydande överträdelse av lagar och andra författ
ningar som reglerar villkoren för auktorisation eller som
särskilt reglerar bedrivandet av instituts verksamhet,
b) påverka institutets löpande drift,
SV
L 176/372
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
( 1 ) EUT L 157, 9.6.2006, s. 87.
( 2 ) EGT L 222, 14.8.1978, s. 11.
( 3 ) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1.
110
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
c) leda till vägran att godkänna räkenskaperna eller till att re
servationer framställs.
Medlemsstaterna ska minst föreskriva att det också ska åligga en
person som avses i första stycket att rapportera alla uppgifter
eller beslut som den personen får kännedom om vid utförandet
av sitt uppdrag enligt första stycket i ett företag som har nära
förbindelser härrörande från kontroll över det institut i vilket
uppdraget utförs.
2. Om en enligt direktiv 2006/43/EG auktoriserad person i
god tro förser de behöriga myndigheterna med sådana uppgifter
eller beslut som avses i punkt 1 utgör detta inte en överträdelse
av tystnadsplikt föreskriven i avtal, lag eller annan författning
och ska inte medföra något ansvar för en sådan person. Denna
information ska samtidigt även lämnas till institutets lednings
organ, såvida det inte finns tvingande skäl för att inte göra
detta.
A v s n i t t I V
T i l l s y n s b e f o g e n h e t e r , b e f o g e n h e t e r a t t
u t d ö m a s a n k t i o n e r o c h r ä t t a t t ö v e r k l a g a
Artikel 64
Tillsynsbefogenheter och befogenheter att utdöma
sanktioner
1. De behöriga myndigheterna ska ges alla tillsynsbefogenhe
ter att ingripa i institutens verksamhet som de behöver för att
utföra sina uppgifter, särskilt rätten att återkalla en auktorisation
i enlighet med artikel 18, de befogenheter som krävs i enlighet
med artikel 102 och de befogenheter som fastställs i artiklarna
104 och 105.
2. De behöriga myndigheterna ska utöva sina tillsynsbefo
genheter och befogenheter att utdöma sanktioner i enlighet
med detta direktiv och nationell rätt enligt följande:
a) Direkt.
b) I samarbete med andra myndigheter.
c) På eget ansvar genom delegering till sådana myndigheter.
d) Efter ansökan till de behöriga rättsliga myndigheterna.
Artikel 65
Administrativa sanktioner och andra administrativa
åtgärder
1. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillsynsbefo
genheterna för de behöriga myndigheter som avses i artikel 64
och medlemsstaternas rätt att föreskriva och ålägga straffrätts
liga påföljder, fastställa regler för administrativa sanktioner och
andra administrativa åtgärder vid överträdelser av nationella be
stämmelser om genomförande av detta direktiv och förordning
(EU) nr 575/2013 och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se
till att dessa tillämpas. Om medlemsstaterna beslutar att inte
fastställa regler för administrativa sanktioner vid överträdelser
som omfattas av nationell straffrätt, ska de informera kommis
sionen om de relevanta straffrättsliga reglerna. De administrativa
sanktionerna och de andra administrativa åtgärderna ska vara
effektiva, proportionella och avskräckande.
2. Om de skyldigheter som avses i punkt 1 är tillämpliga på
institut, finansiella holdingföretag och blandade finansiella hol
dingföretag, ska medlemsstaterna, vid överträdelser av nationella
bestämmelser om införlivande av detta direktiv och förordning
(EU) nr 575/2013, se till att sanktioner även kan tillämpas på
ledamöter i ledningsorganet och andra fysiska personer som
enligt nationell lagstiftning är ansvariga för överträdelsen, om
inte annat följer av de villkor som föreskrivs i nationell rätt.
3. De behöriga myndigheterna ska ha alla de informations
insamlings- och undersökningsbefogenheter som de behöver för
att utöva sina funktioner. Utan att det påverkar andra relevanta
bestämmelser i detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013
ska detta omfatta följande:
a) Befogenheten att ålägga följande fysiska eller juridiska perso
ner att lämna all information som krävs för att de behöriga
myndigheterna ska kunna utföra sina uppgifter, däribland
uppgifter ska lämnas vid återkommande tillfällen och i an
givna format för tillsynsändamål och därtill hörande statis
tiska ändamål:
i) De institut som är etablerade i den berörda medlems
staten.
ii) De finansiella holdingföretag som är etablerade i den
berörda medlemsstaten.
iii) De blandade finansiella holdingföretag som är etablerade
i den berörda medlemsstaten.
iv) De holdingföretag med blandad verksamhet som är eta
blerade i den berörda medlemsstaten.
v) Personer vid de enheter som avses i leden i–iv.
vi) Tredje parter till vilka enheterna i leden i–iv har gett i
uppdrag att utföra operativa uppgifter eller operativ verk
samhet.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/373
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
111
b) Befogenheten att genomföra alla nödvändiga utredningar av
alla personer som avses i leden a i–vi och som är etablerade
eller belägna i den berörda medlemsstaten, om detta är nöd
vändigt för att de behöriga myndigheterna ska kunna utföra
sina uppgifter, bland annat
i) rätten att begära inlämning av dokument,
ii) att granska räkenskaperna och affärshandlingarna för de
personer som avses i leden a i–vi och att ta kopior av
eller utdrag ur de räkenskaperna och affärshandlingarna,
iii) att erhålla skriftliga eller muntliga förklaringar från de
personer som avses i leden a i–iv eller deras företrädare
eller personal, och
iv) att höra alla personer som går med på att höras i syfte
att samla in uppgifter som rör föremålet för en utred
ning.
c) Befogenheten att, på de övriga villkor som anges i unions
rätten, genomföra alla nödvändiga kontroller i företagsloka
ler som tillhör de juridiska personer som avses i leden a i–vi
och alla andra företag som omfattas av gruppbaserad tillsyn,
om en behörig myndighet är samordnande tillsynsmyndig
het, förutsatt att de berörda nationella behöriga myndighe
terna har anmälts i förväg. Om en kontroll enligt nationell
rätt kräver tillstånd från en rättslig myndighet ska det ansö
kas om ett sådant tillstånd.
Artikel 66
Administrativa sanktioner och andra administrativa
åtgärder för överträdelser av auktoriseringskrav och krav
för förvärv av kvalificerade innehav
1. Medlemsstaterna ska se till att det i nationella lagar och
andra författningar föreskrivs administrativa sanktioner och an
dra administrativa åtgärder för åtminstone följande:
a) Drivande av rörelse vars verksamhet omfattar att från all
mänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara me
del från allmänheten utan att vara ett kreditinstitut, i strid
med artikel 9.
b) Inledande av verksamhet som kreditinstitut utan auktorisa
tion, i strid med artikel 9.
c) Förvärv, direkt eller indirekt, av kvalificerat innehav i ett
kreditinstitut eller ytterligare ökning, direkt eller indirekt,
av ett sådant kvalificerat innehav i ett kreditinstitut som leder
till att andelen rösträtter eller andelen kapitalinnehav når
eller överskrider de tröskelvärden som avses i artikel 22.1
eller så att kreditinstitutet blir ett dotterföretag utan att
skriftligen underrätta de behöriga myndigheterna för det kre
ditinstitut där förvärv eller ökning av kvalificerat innehav
planeras, under bedömningsperioden eller trots att behöriga
myndigheter har motsatt sig detta, i strid med artikel 22.1.
d) Avyttring, direkt eller indirekt, av kvalificerat innehav i ett
kreditinstitut eller minskning av kvalificerat innehav så att
andelen av rösträtterna eller kapitalinnehavet understiger de
tröskelvärden som avses i artikel 25 eller så att kreditinsti
tutet upphör att vara dess dotterföretag, utan att de behöriga
myndigheterna skriftligen underrättats.
2.
Medlemsstaterna ska se till att de administrativa sanktioner
och andra administrativa åtgärder som kan tillämpas i de fall
som avses i punkt 1 inbegriper minst följande:
a) Ett offentligt utlåtande med uppgift om vilken fysisk person
eller vilket institut, finansiellt holdingföretag eller blandat
finansiellt holdingföretag som bär ansvaret och om överträ
delsens karaktär.
b) Ett föreläggande enligt vilken det krävs att den fysiska eller
juridiska personen upphör med sitt agerande och inte upp
repar detta.
c) I fråga om en juridisk person, administrativa sanktionsavgif
ter på upp till 10 % av företagets totala årliga nettoomsätt
ning, inbegripet bruttointäkter i form av ränteintäkter och
liknande intäkter, intäkter från aktier och andra värdepapper
med rörlig eller fast avkastning och provisionsintäkter i en
lighet med artikel 316 i förordning (EU) nr 575/2013 under
det föregående räkenskapsåret.
d) I fråga om en fysisk person, administrativa sanktionsavgifter
på upp till 5 000 000 EUR eller, i medlemsstater som inte
har euron som valuta, motsvarande värde i nationell valuta
den 17 juli 2013.
e) Administrativa sanktionsavgifter på upp till två gånger be
loppet för den fördel som erhållits genom överträdelsen, i
fall där denna fördel kan fastställas.
f) Förbud att utöva rösträtten för den eller de aktieägare som är
ansvariga för de överträdelser som avses i punkt 1.
I fall där det företag som avses i led c första stycket är ett
dotterföretag till ett moderföretag, ska den relevanta bruttoin
täkten vara den bruttointäkt som följer av de konsoliderade
räkenskaperna för det sista moderföretaget under det föregående
räkenskapsåret
SV
L 176/374
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
112
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
Artikel 67
Övriga bestämmelser
1. Denna artikel ska tillämpas under minst någon av följande
omständigheter:
a) Ett institut har fått auktorisation på grundval av oriktiga
uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt.
b) Ett institut som har fått kännedom om förvärv eller avytt
ringar av innehav i institutets kapital som leder till att in
nehaven överstiger eller faller under ett av de tröskelvärden
som avses i artikel 22.1 eller 25 underlåter att underrätta de
behöriga myndigheterna om detta, i strid med artikel 26.1
första stycket.
c) Ett institut som är börsnoterat på en reglerad marknad
enligt hänvisningen i den lista som Esma ska offentliggöra
i enlighet med artikel 47 i direktiv 2004/39/EG underlåter
att minst årligen underrätta de behöriga myndigheterna om
namnen på aktieägare och medlemmar som har kvalifice
rade innehav samt storleken på sådana innehav, i strid med
artikel 26.1 andra stycket i det här direktivet.
d) Ett institut har inte inrättat företagsstyrning enligt kraven
från de behöriga myndigheterna i enlighet med de nationella
bestämmelser som införlivar artikel 74.
e) Ett institut underlåter att lämna information till de behöriga
myndigheterna eller lämnar ofullständig eller felaktig infor
mation om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla ka
pitalbaskraven enligt artikel 92 i förordning (EU) nr
575/2013 i strid med artikel 99.1 i den förordningen.
f) Ett institut underlåter att rapportera eller lämnar ofullständig
eller felaktig information till de behöriga myndigheterna när
det gäller data som avses i artikel 101 i förordning (EU)
nr 575/2013.
g) Ett institut underlåter att lämna information till de behöriga
myndigheterna eller lämnar ofullständig eller felaktig infor
mation om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i
förordning (EU) nr 575/2013.
h) Ett institut underlåter att lämna information till de behöriga
myndigheterna eller lämnar ofullständig eller felaktig infor
mation om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i
förordning (EU) nr 575/2013.
i) Ett institut underlåter att lämna uppgifter till de behöriga
myndigheterna eller lämnar ofullständig eller felaktig infor
mation om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i
förordning (EU) nr 575/2013.
j) Ett institut underlåter vid upprepade tillfällen eller syste
matiskt att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i
förordning (EU) nr 575/2013.
k) Ett institut utsätter sig för en exponering som överskrider
gränserna i artikel 395 i förordning (EU) nr 575/2013.
l) Ett institut är exponerat för kreditrisken i en värdepapperi
seringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i
förordning (EU) nr 575/2013.
m) Ett institut underlåter att lämna information eller lämnar
ofullständig eller felaktig information i strid med arti
kel 431.1, 431.2 och 431.3 eller artikel 451.1 i förordning
(EU) nr 575/2013.
n) Ett institut gör betalningar till innehavare av instrument
som ingår i institutets kapitalbas i strid med artikel 141 i
detta direktiv eller i fall där artikel 28, 51 eller 63 i för
ordning (EU) nr 575/2013 förbjuder sådana betalningar till
innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen.
o) Ett institut har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträ
delse av de nationella bestämmelser som antagits i enlighet
med direktiv 2005/60/EG.
p) Ett institut har tillåtit en eller flera personer som inte upp
fyller kraven i artikel 91 att bli eller kvarstå som ledamöter i
ledningsorganet.
2.
Medlemsstaterna ska se till att de administrativa sanktioner
och andra administrativa åtgärder som kan tillämpas i de fall
som anges i punkt 1 åtminstone inbegriper följande:
a) Ett offentligt utlåtande med uppgift om vilken fysisk person
eller vilket institut, finansiellt holdingföretag eller blandat
finansiellt holdingföretag som bär ansvaret och om överträ
delsens karaktär.
b) Ett föreläggande enligt vilken det krävs att den ansvariga
fysiska eller juridiska personen upphör med sitt agerande
och inte upprepar detta.
c) I fråga om ett institut, återkallelse av institutets auktorisation
enligt artikel 18.
d) Tillfälligt förbud, om inte annat följer av artikel 65.2, för en
ledamot i institutets ledningsorgan eller annan fysisk person
som hålls ansvarig att utöva uppdrag i institut.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/375
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
113
e) I fråga om en juridisk person, administrativa sanktionsavgif
ter på upp till 10 % av företagets totala årliga nettoomsätt
ning. inbegripet bruttointäkter i form av ränteintäkter och
liknande intäkter, intäkter från aktier och andra värdepapper
med rörlig eller fast avkastning och provisionsintäkter i en
lighet med artikel 316 i förordning (EU) nr 575/2013 under
det föregående räkenskapsåret.
f) I fråga om en fysisk person, administrativa sanktionsavgifter
på upp till 5 000 000 EUR eller, i medlemsstater som inte
har euron som valuta, motsvarande värde i nationell valuta
den 17 juli 2013.
g) Administrativa sanktionsavgifter på upp till två gånger be
loppet för den vinst som erhållits eller de förluster som
undvikits genom överträdelsen, i fall där dessa kan fastställas.
I fall där ett företag som avses i första stycket led e är ett
dotterföretag till ett moderföretag, ska de relevanta bruttointäk
terna vara de bruttointäkter som följer av de konsoliderade
räkenskaperna för det sista moderföretaget under det föregående
räkenskapsåret.
Artikel 68
Offentliggörande av administrativa sanktioner
1. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna
utan otillbörligt dröjsmål på sin officiella webbplats åtminstone
offentliggör varje administrativ sanktion som inte kan överkla
gas och som har ålagts till följd av överträdelse av de nationella
bestämmelser som har antagits för att genomföra detta direktiv
eller förordning (EU) nr 575/2013 inbegripet information om
överträdelsens typ och art och identiteten på den fysiska eller
juridiska person som sanktionen gäller, efter det att den perso
nen har underrättats om dessa sanktioner.
Om medlemsstaterna tillåter offentliggörande av sanktioner som
kan överklagas ska de behöriga myndigheterna utan otillbörligt
dröjsmål på sin officiella webbplats också offentliggöra infor
mation om överklagandets status, och om resultatet av detta.
2. De behöriga myndigheterna ska offentliggöra sanktionerna
anonymt i enlighet med nationell rätt, under någon av följande
omständigheter:
a) Om sanktionen har ålagts en fysisk person och, efter en
obligatorisk förhandsbedömning, ett offentliggörande av per
sonuppgifter befinns vara oproportionellt.
b) Om ett offentliggörande skulle utgöra ett hot mot de finan
siella marknadernas stabilitet eller äventyra en pågående
brottsutredning.
c) Om ett offentliggörande, i den mån detta kan fastställas,
skulle orsaka de berörda instituten eller fysiska personerna
oproportionell skada.
Om det är troligt att de omständigheter som avses i första
stycket kommer att upphöra inom en rimlig tidsperiod, får
offentliggörande enligt punkt 1 skjutas upp under en sådan
tidsperiod.
3. De behöriga myndigheterna ska säkerställa att uppgifter
som offentliggörs enligt punkt 1 eller 2 ligger kvar på deras
officiella webbplats i minst fem år. Personuppgifter ska endast
ligga kvar på de behöriga myndigheternas officiella webbplats
under den tidsperiod som är nödvändig i överensstämmelse
med tillämpliga regler om uppgiftsskydd.
4. Senast den 18 juli 2015 ska EBA lägga fram en rapport
för kommissionen om medlemsstaternas offentliggörande av
sanktioner på anonym grund enligt punkt 2 och, särskilt om
det har funnits betydande skillnader mellan medlemsstaterna i
detta avseende. Dessutom ska EBA lägga fram en rapport för
kommissionen om alla betydande skillnader i varaktigheten av
offentliggörandet av sanktioner enligt nationell rätt.
Artikel 69
Informationsutbyte om sanktioner och EBA:s
upprätthållande av en central databas
1. De behöriga myndigheterna ska, om inte annat följer av
de krav avseende tystnadsplikt som avses i artikel 53.1, infor
mera EBA om alla administrativa sanktioner, inbegripet alla
permanenta förbud, som införts genom artiklarna 65, 66 och
67, inbegripet eventuella överklaganden av dessa, och om resul
tatet av detta. EBA ska upprätthålla en central databas över
administrativa sanktioner som rapporterats till bankmyndighe
ten endast för informationsutbyte mellan de behöriga myndig
heterna. Databasen ska vara tillgänglig endast för behöriga myn
digheter och ska uppdateras på grundval av uppgifter som läm
nats av de behöriga myndigheterna.
2. När en behörig myndighet bedömer gott anseende enligt
artiklarna 13.1, 16.3, 91.1 och 121 ska den konsultera EBA:s
databas över administrativa sanktioner. Om det inträffar en
statusförändring eller om ett överklagande bifalls ska EBA ra
dera eller uppdatera relevanta uppgifter i databasen på begäran
av de behöriga myndigheterna.
3. De behöriga myndigheterna ska i enlighet med nationell
rätt kontrollera huruvida det finns en uppgift om fällande dom i
den berörda personens kriminalregister. Information ska utbytas
för dessa ändamål i enlighet med beslut 2009/316/RIF och
rambeslut 2009/315/RIF såsom dessa har genomförts i nationell
rätt.
SV
L 176/376
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
114
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
4. EBA ska skapa en webbplats med länkar till varje enskild
behörig myndighets offentliggörande av administrativa sanktio
ner enligt artikel 68 och ange den tidsperiod under vilken varje
medlemsstat offentliggör administrativa sanktioner.
Artikel 70
Effektiv tillämpning av sanktioner och de behöriga
myndigheternas utövande av befogenheter att utdöma
sanktioner
Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna, när
de fastställer typen av administrativa sanktioner eller andra ad
ministrativa åtgärder och nivån på administrativa sanktions
avgifter, beaktar alla relevanta omständigheter, bland annat föl
jande, där så är lämpligt:
a) Överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet.
b) Graden av ansvar hos den fysiska eller juridiska person som
gjort sig skyldig till överträdelsen.
c) Den finansiella ställningen för den fysiska eller juridiska per
son som gjort sig skyldig till överträdelsen, som den indike
ras genom exempelvis en juridisk persons totala omsättning
eller en fysisk persons årsinkomst.
d) Omfattningen av de vinster som erhållits eller av förluster
som undvikits av den fysiska eller juridiska person som har
gjort sig skyldig till överträdelsen, i den mån de kan bestäm
mas.
e) Förluster för tredje parter orsakade av överträdelsen, i den
mån de kan fastställas.
f) Viljan hos den fysiska eller juridiska person som har gjort sig
skyldig till överträdelsen att samarbeta med den behöriga
myndigheten.
g) Tidigare överträdelser av den fysiska eller juridiska person
som har gjort sig skyldig till överträdelsen.
h) Överträdelsens eventuella konsekvenser för det finansiella
systemet.
Artikel 71
Rapportering av överträdelser
1. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna
etablerar effektiva och tillförlitliga mekanismer för att upp
muntra rapportering av potentiella eller faktiska överträdelser
av nationella bestämmelser om införlivande av detta direktiv
och förordning (EU) nr 575/2013 till de behöriga myndighe
terna.
2. Bland de mekanismer som avses i punkt 1 ska minst
följande ingå:
a) Särskilda förfaranden för mottagande av rapporter om över
trädelser och uppföljning av dem.
b) Lämpligt skydd för anställda i institut som rapporterar om
överträdelser begångna inom institutet mot åtminstone re
pressalier, diskriminering och andra former av missgynnande
behandling.
c) Skydd av personuppgifter både för den person som rappor
terar överträdelser och den fysiska person som påstås vara
ansvarig för en överträdelse, i enlighet med direktiv
95/46/EG.
d) Tydliga regler som under alla omständigheter ser till att
konfidentialiteten för den person som rapporterar om över
trädelser begångna inom institutet garanteras, såvida inte
offentliggörande i enlighet med nationell lagstiftning krävs
i samband med ytterligare utredningar eller efterföljande
rättsliga förfaranden.
3. Medlemsstaterna ska kräva att instituten har inrättat lämp
liga rutiner för att deras anställda ska kunna rapportera om
överträdelser internt genom en särskild, oberoende och själv
ständig kanal.
En sådan kanal får även tillhandahållas genom förfaranden som
föreskrivs av arbetsmarknadens parter. Samma skydd som avses
i punkt 2 b, c och d ska gälla.
Artikel 72
Rätt att överklaga
Medlemsstaterna ska se till att de beslut och åtgärder som vidtas
för att följa lagar och andra författningar som har antagits i
enlighet med detta direktiv eller förordning (EU) nr 575/2013
kan överklagas. Medlemsstaterna ska också se till att det går att
överklaga underlåtenhet att fatta ett beslut inom sex månader
från inlämnandet av en auktorisationsansökan som innehåller
alla de uppgifter som krävs enligt av nationella bestämmelser
om genomförande av detta direktiv.
KAPITEL 2
Granskningsprocesser
A v s n i t t I
I n t e r n p r o c e s s f ö r b e d ö m n i n g a v k a p i t a l
b e h o v
Artikel 73
Internt kapital
Instituten ska ha infört sunda, effektiva och heltäckande strate
gier och processer för att fortlöpande värdera och upprätthålla
internt kapital som till belopp, slag och fördelning enligt deras
uppfattning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de
risker som de är eller kan bli exponerade för.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/377
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
115
Dessa strategier och processer ska regelbundet ses över internt
så att det kan säkerställas att de fortsätter att vara heltäckande
och stå i proportion till arten och omfattningen av det berörda
institutets verksamhet samt dess komplexitet.
A v s n i t t I I
S t y r f o r m e r , p r o c e s s e r o c h r u t i n e r i i n s t i
t u t
U n d e r a v s n i t t 1
A l l m ä n n a p r i n c i p e r
Artikel 74
Planer för intern styrning, återhämtning, rekonstruktion
1. Instituten ska ha en robust företagsstyrning, i vilket ingår
en tydlig organisationsstruktur med väldefinierade, genomlysta
och konsekventa ansvarskedjor, effektiva processer för att iden
tifiera, hantera, övervaka och rapportera risker som institutet är
eller kan bli exponerat för, tillfredsställande metoder för intern
kontroll, inklusive sunda administrations- och redovisningsruti
ner, samt ersättningspolicy och ersättningspraxis som är för
enliga med och främjar sund och effektiv riskhantering.
2. De styrformer, processer och metoder som avses i punkt 1
ska vara heltäckande och stå i proportion till karaktären, om
fattningen och komplexiteten hos de inneboende riskerna i af
färsmodellen och institutets verksamhet. De tekniska kriterier
som fastställs i artiklarna 76–95 ska beaktas.
3. EBA ska utfärda riktlinjer för de styrformer, processer och
metoder som avses i punkt 1, i enlighet med punkt 2.
4. De behöriga myndigheterna ska se till att det upprättas
planer för återhämtning för återställande av ett instituts finan
siella ställning, efter en kraftig försämring, samt planer för re
konstruktion och avveckling. I enlighet med proportionalitets
principen får kraven på ett institut att utarbeta, upprätthålla och
uppdatera planer för återhämtning och på en rekonstruktions
myndighet att, efter samråd med den behöriga myndigheten,
utarbeta planer för rekonstruktion och avveckling sänkas om
de behöriga myndigheterna, efter att ha hört det nationella
makrotillsynsorganet, anser att ett specifikt instituts fallis
semang, bland annat på grund av dess storlek, affärsmodell eller
dess grad av sammanlänkning med andra institut eller med det
finansiella systemet i allmänhet, inte kommer att påverka de
finansiella marknaderna, andra institut eller finansieringsvill
koren negativt.
Instituten ska nära samarbeta med rekonstruktionsmyndigheter
och ska i enlighet med proportionalitetsprincipen tillhandahålla
dem all information som krävs för att förbereda och utarbeta
genomförbara planer för rekonstruktion av instituten, där det
läggs fram olika alternativ till en rekonstruktion under ordnade
former i samband med fallissemang.
I enlighet med artikel 25 i förordning (EU) nr 1093/2010 ska
EBA bidra till och delta i utvecklingen och samordningen av
effektiva och konsekventa planer för återhämtning, rekonstruk
tion och avveckling.
EBA ska i detta sammanhang informeras om, och ska ha rätt att
delta i, möten om utvecklingen och samordningen av planer för
återhämtning, rekonstruktion och avveckling. När sådana möten
eller sådan verksamhet äger rum ska EBA i förväg fullt ut infor
meras om anordnandet av sådana möten, om de huvudfrågor
som ska diskuteras och om den verksamhet ska beaktas.
Artikel 75
Tillsyn över ersättningspolicy
1. De behöriga myndigheterna ska samla in den information
som offentliggjorts i enlighet med de kriterier för offentliggö
rande som fastställs i artikel 450.1 g, h och i i förordning (EU)
nr 575/2013 och ska använda den för att jämföra ersättnings
trender och ersättningspraxis. De behöriga myndigheterna ska
lämna denna information till EBA.
2. EBA ska utfärda riktlinjer för sund ersättningspolicy som
är i överensstämmelse med principerna i artiklarna 92–95.
Riktlinjerna ska beakta principerna om sund ersättningspolicy
enligt kommissionens rekommendation 2009/384/EG av den
30 april 2009 om ersättningspolicy inom finanstjänstesek
torn ( 1 ).
Esma ska i nära samarbete med EBA utarbeta riktlinjer om
ersättningspolicy för personalkategorier som deltar i tillhanda
hållandet av investeringstjänster och investeringsverksamhet i
den mening som avses i artikel 4.1.2 i direktiv 2004/39/EG.
EBA ska använda informationen som den mottagit från behö
riga myndigheter i enlighet med punkt 1 som riktmärke för
ersättningstrender och praxis på unionsnivå.
3. De behöriga myndigheterna ska samla in information om
antalet fysiska personer vid varje institut som erhåller en ersätt
ning på minst 1 miljon EUR per räkenskapsår, och deras arbets
uppgifter, vilket affärsområde det rör sig om samt ersättningens
beståndsdelar såsom lön, rörlig ersättning, långsiktiga förmåner
och pensionsavsättningar. Denna information ska överlämnas
till EBA som ska offentliggöra den i ett gemensamt rappor
teringsformat uppdelat efter hemmedlemsstat. EBA kan utarbeta
riktlinjer för att underlätta tillämpningen av denna punkt och
säkerställa enhetligheten hos den information som samlas in.
SV
L 176/378
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
( 1 ) EUT L 120, 15.5.2009, s. 22.
116
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
U n d e r a v s n i t t 2
T e k n i s k a k r i t e r i e r f ö r o r g a n i s a t i o n o c h r i s k
h a n t e r i n g
Artikel 76
Riskhantering
1. Medlemsstaterna ska se till att ledningsorganet godkänner
och regelbundet ser över strategier och riktlinjer för att ta på
sig, hantera, övervaka och reducera de risker som instituten är
eller kan bli exponerade för, bl.a. de risker som är en följd av
det makroekonomiska klimat i vilket de verkar i förhållande till
konjunkturcykelns olika faser.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att ledningsorganet ägnar
tillräcklig tid till beaktande av riskfrågor. Ledningsorganet ska
aktivt delta i och se till att tillräckliga resurser avsätts för han
teringen av alla de väsentliga risker som omfattas av detta di
rektiv och Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
nr 575/2013 samt i värderingen av tillgångar och användningen
av externa kreditbetyg och interna modeller för dessa risker.
Institutet ska upprätta rapporteringsvägar till ledningsorganet
som täcker alla väsentliga risker och strategier för riskhantering
samt ändringar av dessa.
3. Medlemsstaterna ska se till att institut som är betydande i
fråga om storlek, intern organisation och verksamhetens art,
omfattning och komplexitet inrättar en riskkommitté som ska
bestå av ledamöter i ledningsorganet som inte innehar någon
verkställande funktion vid det berörda institutet. Riskkommit
téns medlemmar ska ha lämpliga kunskaper och färdigheter
samt lämplig sakkunskap för att till fullo förstå och kunna
övervaka institutets riskstrategi och riskaptit.
Riskkommittén ska fungera som rådgivare för ledningsorganet
när det gäller institutets samlade nuvarande och framtida risk
aptit och riskstrategi och bistå ledningsorganet i dess övervak
ning av den verkställande ledningens genomförande av strate
gin. Ledningsorganet ska behålla det övergripande riskansvaret.
Riskkommittén ska se till att priset på skulder och tillgångar
som erbjuds kunderna till fullo beaktar institutens affärsmodell
och riskstrategi. Om priserna inte korrekt återspeglar riskerna i
enlighet med affärsmodellen och riskstrategin ska riskkommit
tén förelägga ledningsorganet en åtgärdsplan.
De behöriga myndigheterna får tillåta att ett institut som inte
betraktas som betydande enligt första stycket kombinerar risk
kommittén med den revisionskommitté som avses i artikel 41 i
direktiv 2006/43/EG. Medlemmarna i en kombinerad kommitté
ska ha de kunskaper, de färdigheter och den sakkunskap som
krävs för både riskkommittén och revisionskommittén.
4. Medlemsstaterna ska se till att ledningsorganet i sin till
synsfunktion och riskkommittén, om en sådan har inrättats, har
tillräcklig tillgång till information om institutets risksituation
och, om så krävs och är lämpligt, till riskhanteringsfunktionen
och till extern expertis.
Ledningsorganet i sin tillsynsfunktion och riskkommittén, om
en sådan har inrättats, ska fastställa arten, mängden, formatet
och frekvensen när det gäller den riskinformation som det eller
den ska få ta emot. För att bistå vid upprättandet av en sund
ersättningspolitik och ersättningspraxis ska riskkommittén, utan
att det påverkar ersättningskommitténs uppgifter, undersöka
huruvida incitamenten i ersättningssystemet tar hänsyn till risk,
kapital, likviditet samt sannolikhet och tidpunkt för resultat.
5. Medlemsstaterna ska, i enlighet med rimlighetskravet i
artikel 7.2 i kommissionens direktiv 2006/73/EG ( 1 ), se till att
instituten har en riskhanterings funktion som är oberoende av
de operativa funktionerna och som har tillräcklig auktoritet och
ställning samt tillräckliga resurser och möjligheter att vända sig
direkt till ledningsorganet.
Medlemsstaterna ska se till att riskhanteringsfunktionen ser till
att alla betydande risker identifieras, mäts och blir korrekt rap
porterade. De ska se till att riskhanteringsfunktionen aktivt del
tar i utarbetandet av institutets riskstrategi och i alla betydande
riskhanteringsbeslut och att den kan lämna en fullständig syn på
alla slags risker som gäller för institutet.
Medlemsstaterna ska vid behov se till att riskhanteringsfunktio
nen kan rapportera direkt till ledningsorganet i dess tillsyns
funktion, oberoende av den verkställande ledningen, och när
så är lämpligt ta upp problem och varna ledningsorganet i
situationer med särskild riskutveckling som påverkar eller kan
komma att påverka institutet, utan att detta inverkar på led
ningsorganets ansvar, både i dess tillsynsfunktion och/eller led
ningsfunktion, i enlighet med detta direktiv och Europaparla
mentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013.
Den som leder riskhanteringsfunktionen ska vara en oberoende
högre chef med särskilt ansvar för riskhanteringsfunktionen.
Om institutet har en verksamhet vars art, omfattning och kom
plexitet inte motiverar att det finns en speciellt utsedd person,
kan en annan högre befattningshavare inom institutet sköta
uppdraget, förutsatt att det inte förekommer intressekonflikter.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/379
( 1 ) Kommissionens direktiv 2006/73/EG av den 10 augusti 2006 om
genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv
2004/39/EG vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksam
heten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det
direktivet (EUT L 241, 2.9.2006, s. 26).
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
117
Den som leder riskhanteringsfunktionen ska inte kunna avsättas
utan att ledningsorganet i dess tillsynsfunktion godkänner detta
och ska vid behov kunna vända sig direkt till ledningsorganet i
dess tillsynsfunktion.
Tillämpningen av detta direktiv ska inte påverka tillämpningen
av direktiv 2006/73/EG på värdepappersföretag.
Artikel 77
Interna metoder för beräkning av kapitalbaskraven
1. De behöriga myndigheterna ska uppmuntra institut som
är betydande i fråga om storlek, intern organisation och verk
samhetens art, omfattning och komplexitet att bygga upp intern
kapacitet för kreditriskbedömning och öka användningen av
den internmetod som används för beräkning av kapitalbaskra
ven för kreditrisk när exponeringar är betydande i absoluta
termer och de samtidigt har ett stort antal betydande motparter.
Denna artikel ska inte påverka uppfyllandet av kriterierna i del 3
avdelning I kapitel 3 avsnitt 1 i förordning (EU) nr 575/2013.
2. De behöriga myndigheterna ska, med beaktande av arten,
omfattningen och komplexiteten hos institutens verksamhet,
övervaka att de inte uteslutande eller slentrianmässigt förlitar
sig på externa kreditbetyg vid bedömningen av en enhets eller
ett finansiellt instruments kreditvärdighet.
3. De behöriga myndigheterna ska, med beaktande av deras
storlek och interna organisation samt arten, omfattningen och
komplexiteten hos ett instituts verksamhet, uppmuntra dem att
bygga upp specifik intern kapacitet för riskbedömning och öka
användningen av de interna modeller som används för beräk
ning av kapitalbaskraven för specifik risk för skuldinstrument i
handelslagret, tillsammans med interna modeller för beräkning
av kapitalbaskraven för fallissemangs- och migrationsrisker när
deras exponeringar för specifika risker är betydande i absoluta
termer och de har ett stort antal betydande positioner i skuld
instrument från olika emittenter.
Denna artikel ska inte påverka uppfyllandet av kriterierna i del
tre avdelning IV kapitel 5 avsnitten 1–5 i förordning (EU)
nr 575/2013.
4. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn
i syfte att ytterligare definiera vad som avses med ”när expone
ringar mot specifik risk är betydande i absoluta termer” i punkt
3 första stycket samt tröskelvärdena för stort antal betydande
motparter eller nettopositioner i skuldinstrument från olika
emittenter.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för
tillsyn till kommissionen senast den 1 januari 2014.
Kommissionen ges befogenhet att anta de tekniska standarder
för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna
10-14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 78
Tillsynsmyndigheternas riktmärkning av interna metoder
för beräkning av kapitalbaskraven
1. De behöriga myndigheterna ska se till att institut som till
låts använda interna metoder för beräkning av riskvägda expo
neringsbelopp eller kapitalbaskrav med undantag av operativ
risk, rapporterar resultaten av beräkningen av sina interna me
toder för sina exponeringar eller positioner som ingår i referens
portföljerna. Instituten ska med lämpliga intervaller och minst
en gång om året tillhandahålla de behöriga myndigheterna re
sultaten av beräkningarna, tillsammans med en förklaring avse
ende de metoder som de bygger på.
2. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten till
handahåller de behöriga myndigheterna och EBA resultaten av
de beräkningar som avses i punkt 1 i enlighet med den mall
som EBA har tagit fram i överensstämmelse med punkt 8. Om
de behöriga myndigheterna väljer att utveckla specifika portföl
jer ska de göra detta i samråd med EBA och se till att instituten
rapporterar resultaten av beräkningarna separat från resultaten
av beräkningarna för EBA-portföljerna.
3. De behöriga myndigheterna ska på grundval av den infor
mation som instituten tillhandahållit enligt punkt 1 övervaka de
olika beräkningar av riskvägda exponeringsbelopp eller i före
kommande fall kapitalbaskrav, med undantag av operativ risk,
för exponeringar eller transaktioner i referensportföljen som
gjorts i enlighet med dessa instituts interna metoder. De behö
riga myndigheterna ska minst en gång om året göra en bedöm
ning av dessa metoders kvalitet, med särskild hänsyn till följan
de:
a) De metoder som uppvisar betydande skillnader i kapitalbas
kraven för samma exponering.
b) De metoder där det finns särskilt stora eller små skillnader,
och också om det föreligger betydande och systematiska
underskattningar av kapitalbaskraven.
EBA ska ta fram en rapport för att bistå de behöriga myndig
heterna vid bedömningen av de interna metodernas kvalitet på
grundval av den information som avses i punkt 2.
SV
L 176/380
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
118
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
4. Om vissa institut avviker mycket från majoriteten eller om
det råder minimal enhetlighet i metoderna som leder till stora
variationer i resultaten, ska de behöriga myndigheterna under
söka orsakerna till detta och vidta korrigerande åtgärder, om det
klart kan fastställas att ett instituts metoder leder till en under
skattning av kapitalbaskraven som inte kan tillskrivas skillnader
i exponeringarnas eller positionernas underliggande risker.
5. De behöriga myndigheterna ska se till att deras beslut om
lämpligheten av de korrigerande åtgärderna enligt punkt 4 re
spekterar principen att sådana åtgärder måste upprätthålla må
len i en intern metod och därför inte
a) leder till en standardisering eller prioriterade metoder,
b) skapar felaktiga incitament, eller
c) ger upphov till flockbeteende.
6. EBA får utfärda riktlinjer och rekommendationer i enlighet
med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 om den anser
att sådana behövs på basis av de uppgifter och bedömningar
som avses i punkterna 2 och 3 i den här artikeln för att för
bättra tillsynsmetoderna eller institutens praxis när det gäller
interna metoder.
7. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn
för att specificera
a) förfaranden för utbyte av bedömningar i enlighet med punkt
3 mellan de behöriga myndigheterna och med EBA,
b) standarder för de behöriga myndigheternas bedömningar en
ligt punkt 3.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för
tillsyn till kommissionen senast den 1 januari 2014.
Kommissionen delegeras befogenhet att anta de tekniska stan
darder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
8. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge
nomförande för att ange
a) den mall, de definitioner och de it-lösningarna som ska till
lämpas i unionen för den rapportering som avses i punkt 2,
b) den referensportfölj eller de referensportföljer som avses i
punkt 1.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för
genomförande till kommissionen senast den 1 januari 2014.
Kommissionen ges befogenhet att anta de tekniska standarder
för genomförande som avses i första stycket i enlighet med
artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
9. Kommissionen ska senast den 1 april 2015 och efter
samråd med EBA lägga fram en rapport för Europaparlamentet
och rådet om hur riktmärkningen av de interna metoderna
fungerar, inbegripet deras tillämpningsområde. Vid behov ska
rapporten åtföljas av ett lagstiftningsförslag.
Artikel 79
Kreditrisk och motpartsrisk
De behöriga myndigheterna ska säkerställa att
a) kreditgivningen är baserad på sunda och väldefinierade kri
terier och att processen för att godkänna, ändra, förnya och
återfinansiera krediter är klart fastställd,
b) instituten har interna metoder som gör att de kan bedöma
kreditrisken för exponeringar för enskilda gäldenärer, säker
heter och värdepapperiseringspositioner såväl som kreditris
ken på portföljnivå; De interna metoderna får framför allt
inte uteslutande eller slentrianmässigt utgå från externa kre
ditbetyg; I fall där kapitalbaskraven baserar sig på värdering
som görs av ett externt kreditvärderingsinstitut eller baserar
sig på det faktum att en exponering inte har värderats, ska
detta inte innebära att instituten inte behöver beakta annan
relevant information för att fastställa tilldelningen av internt
kapital,
c) den löpande förvaltningen och övervakningen av de olika
kreditriskbärande portföljerna och exponeringarna för insti
tutet, inklusive för identifiering och hantering av pro
blemkrediter och genomförande av behövliga värderegle
ringar och avsättningar, bedrivs genom effektiva system,
d) kreditportföljerna har en lämplig diversifiering med hänsyn
till kreditinstitutets målmarknader och övergripande kredit
strategi.
Artikel 80
Kvarstående risk
De behöriga myndigheterna ska se till att risken för att kredit
institutets godkända kreditriskreducerande tekniker visar sig
vara mindre effektiva än förväntat åtgärdas och kontrolleras
genom bland annat skriftliga riktlinjer och förfaranden.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/381
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
119
Artikel 81
Koncentrationsrisk
De behöriga myndigheterna ska se till att koncentrationsrisker
som uppstår till följd av exponering mot varje motpart, inklu
sive centrala motparter, grupper av motparter med inbördes
anknytning och motparter inom samma ekonomiska sektor,
geografiska region eller samma verksamhet eller råvara samt till
lämpning av metoder för kreditriskreducering, särskilt inklusive
risker i samband med stora indirekta kreditexponeringar såsom
en enda emittent av säkerheter, åtgärdas och kontrolleras, in
klusive genom skriftliga riktlinjer och förfaranden.
Artikel 82
Värdepapperiseringsrisk
1. De behöriga myndigheterna ska se till att risker som upp
kommer till följd av värdepapperiseringstransaktioner där kredit
instituten är investerare, originator eller medverkande institut,
inbegripet anseenderisker som kan uppstå i förbindelse med
komplexa strukturer och produkter, utvärderas och åtgärdas
genom lämpliga strategier och förfaranden för att säkerställa
att transaktionens ekonomiska innehåll avspeglas fullständigt i
riskbedömningen och ledningens beslut.
2. De behöriga myndigheterna ska se till att likviditetsplaner
för att åtgärda effekterna av både planerad och förtida amorte
ring finns vid de kreditinstitut som genomför rullande vär
depapperisering med bestämmelser om förtida amortering.
Artikel 83
Marknadsrisk
1. De behöriga myndigheterna ska se till att riktlinjer och
processer införs för identifiering, mätning och hantering av
alla väsentliga källor till och effekter av marknadsrisker.
2. När en kort position förfaller före en lång position ska de
behöriga myndigheterna se till att instituten också vidtar åtgär
der mot risken för likviditetsbrist.
3. Det interna kapitalet ska vara tillräckligt för betydande
marknadsrisker som inte är föremål för ett kapitalbaskrav.
Institut som vid beräkning av kapitalbaskraven för positionsrisk
enligt del tre avdelning IV kapitel 2 i förordning (EU) nr
575/2013 har nettat sina positioner i en eller flera av de aktie
slag som utgör en aktieindextermin mot en eller flera positioner
i aktieindexterminen eller andra aktieindexprodukter, ska ha till
räckligt internt kapital för att täcka basrisken för förluster or
sakade av att terminernas eller andra produkters värde inte
varierar på precis samma sätt som de ingående aktierna, och
instituten ska också ha sådant tillräckligt internt kapital när de
har motstående positioner i aktieindexterminer som inte är
identiska med avseende på förfallotidpunkt eller sammansätt
ning eller bådadera.
När institut använder behandlingen enligt artikel 345 i förord
ning (EU) nr 575/2013 ska de se till att de har tillräckligt
internt kapital mot risken för förluster som finns mellan tid
punkten för det ursprungliga åtagandet och följande arbetsdag.
Artikel 84
Ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret
De behöriga myndigheterna ska se till att instituten inför system
för identifiering, värdering och hantering av risker från poten
tiella ändringar av räntesatser som påverkar institutets verksam
het utanför handelslagret.
Artikel 85
Operativ risk
1. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten till
lämpar riktlinjer och processer för att utvärdera och hantera
exponeringen för operativa risker, även fråga om modellrisk
och för att täcka extrema händelser med stor inverkan på in
stitutets verksamhet. Instituten ska ange vad som utgör operativ
risk vid tillämpningen av dessa riktlinjer och processer.
2. De behöriga myndigheterna ska se till att det finns bered
skaps- och affärskontinuitetsplaner för att säkerställa ett kredit
instituts förmåga att fortlöpande bedriva sin verksamhet och
begränsa förlusterna vid en allvarlig störning i verksamheten.
Artikel 86
Likviditetsrisk
1. De behöriga myndigheterna ska se till att det finns robusta
strategier, riktlinjer, processer och system för identifiering, mät
ning, hantering och övervakning av likviditetsrisker över lämp
liga tidsspann, inklusive intradag, för att säkerställa att instituten
håller likviditetsbuffertar på adekvat nivå. Dessa strategier,
riktlinjer, processer och system ska anpassas efter olika affärs
områden, valutor, filialer och juridiska personer och de ska
omfatta adekvata mekanismer för allokering av likviditetskost
nader, vinster och risker.
2. De strategier, riktlinjer, processer och system som avses i
punkt 1 ska vara proportionella i förhållande till institutets
komplexitet, riskprofil och verksamhet och den risktolerans
som fastställts av ledningsorganet, och återspegla institutets be
tydelse i varje medlemsstat där det bedriver verksamhet. Insti
tuten ska underrätta samtliga berörda affärsområden om risk
toleransen.
3. De behöriga myndigheterna ska, med beaktande av arten,
omfattningen och komplexiteten hos deras verksamhet, se till
att instituten har likviditetsriskprofiler som är förenliga med och
inte går utöver vad som krävs för ett välfungerande och robust
system.
SV
L 176/382
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
120
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
De behöriga myndigheterna ska övervaka utvecklingen när det
gäller likviditetsriskprofiler, till exempel produktdesign och vo
lymer, riskhantering, finansieringspolitik och finansieringskon
centration.
De behöriga myndigheterna ska vidta effektiva åtgärder om den
utveckling som avses i andra stycket kan leda till instabilitet
inom enskilda institut eller hela systemet.
De behöriga myndigheterna ska informera EBA om alla åtgärder
som vidtagits i enlighet med tredje stycket.
EBA ska, när det är lämpligt, utfärda rekommendationer i en
lighet med förordning (EU) nr 1093/2010.
4. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten tar
fram metoder för identifiering, mätning, hantering och övervak
ning av finansieringspositioner. Dessa metoder ska omfatta nu
varande och förväntade väsentliga kassaflöden i och från till
gångar, skulder och poster utanför balansräkningen inklusive
ansvarsförbindelser och den eventuella effekten på anseenderis
ken.
5. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten skiljer
mellan tillgångar som är pantsatta och icke-pantsatta tillgångar
som är ständigt tillgängliga, framför allt i krissituationer. De ska
också se till att instituten tar hänsyn till den juridiska person där
tillgångarna ligger, det land där tillgångarna enligt lag är regi
strerade antingen i ett register eller på ett konto samt deras
godtagbarhet, och de ska övervaka hur tillgångarna snabbt
kan mobiliseras.
6. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten också
beaktar de befintliga juridiska, tillsynsmässiga och operativa be
gränsningarna för potentiella överföringar av likviditet och icke-
pantsatta tillgångar mellan olika enheter, såväl inom som utom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
7. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten beak
tar olika verktyg för likviditetsriskreducering, inbegripet system
med gränsvärden och likviditetsbuffertar för att kunna motstå
ett brett urval olika stresshändelser, och en tillräckligt diversi
fierad finansieringsstruktur och tillgång till finansieringskällor.
Dessa arrangemang ska granskas regelbundet.
8. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten beak
tar alternativa scenarier för likviditetspositioner och riskreduce
ring och ser över de antaganden som ligger bakom beslut gäl
lande finansieringspositionen åtminstone en gång om året. I
dessa syften ska alternativa scenarier särskilt beakta poster utan
för balansräkningen och andra ansvarsförbindelser, inklusive
sådana som avser specialföretag för värdepapperisering eller an
dra specialföretag som avses i förordning (EU) nr 575/2013,
gentemot vilka institutet agerar som medverkande institut eller
tillhandahåller ett väsentligt likviditetsstöd.
9. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten beak
tar den potentiella effekten av institutspecifika, marknadsomfat
tande och kombinerade alternativa scenarier. Olika tidsperioder
och olika grader av stressförhållanden ska beaktas.
10. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten ju
sterar sina strategier, interna riktlinjer och gränsvärden för lik
viditetsrisker och utarbetar effektiva krisplaner med beaktande
av resultatet av de alternativa scenarier som avses i punkt 8.
11. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten har
likviditetsåterställningsplaner med tillbörliga strategier och
lämpliga genomförandeåtgärder som kan sättas in vid eventuella
likviditetsbortfall, även för filialer som är etablerade i en annan
medlemsstat. De behöriga myndigheterna ska se till att dessa
planer testas av instituten åtminstone en gång om året, upp
dateras på grundval av resultatet av de alternativa scenarier som
avses i punkt 8 och rapporteras till och godkänns av den verk
ställande ledningen så att motsvarande justeringar kan göras av
interna riktlinjer och processer. Instituten ska vidta de nödvän
diga operativa åtgärderna på förhand för att säkerställa att pla
nerna för återhämning av likviditet kan genomföras omedelbart.
För kreditinstitut ska sådana operativa steg inbegripa innehav av
säkerheter som är omedelbart tillgängliga för centralbanksfinan
siering. I detta ingår att vid behov hålla säkerheter i en annan
medlemsstats valuta eller valutan i ett tredjeland som kredit
institutet har exponering mot och, när det är operativt nödvän
digt, inom en värdmedlemsstats territorium eller ett tredjelands
territorium vars valuta institutet har exponering mot.
Artikel 87
Risk för alltför låg bruttosoliditet
1. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten har
riktlinjer och processer för identifiering, hantering och övervak
ning av risken för alltför låg bruttosoliditet. Som mått för att
bedöma om det föreligger en alltför låg bruttosoliditet ska bland
annat användas den bruttosoliditet som fastställts i enlighet med
artikel 429 i förordning (EU) nr 575/2013 och obalanser mel
lan tillgångar och skulder.
2. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten han
terar risken för en alltför låg bruttosoliditet genom försiktighets
tänkande där tillbörlig hänsyn tas till potentiella ökningar av
risken för alltför låg bruttosoliditet orsakad av minskningar av
institutets kapitalbas genom förväntade eller inträffade förluster,
beroende på de tillämpliga redovisningsreglerna. För detta ska
instituten kunna klara av en rad olika stresshändelser som rör
risken för alltför låg bruttosoliditet.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/383
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
121
U n d e r a v s n i t t 3
S t y r n i n g
Artikel 88
Styrningsformer
1. Medlemsstaterna ska se till att ledningsorganet definierar,
övervakar och är ansvarigt för genomförandet av de styrnings
former som ska säkerställa en effektiv och ansvarsfull ledning av
ett institut, i vilket ingår åtskillnad av arbetsuppgifter inom
organisationen och förebyggande av intressekonflikter.
Dessa styrningsformer ska vara förenliga med följande principer:
a) Ledningsorganet måste ha det övergripande ansvaret för in
stitutet och godkänna och övervaka genomförandet av insti
tutets strategiska mål, riskstrategi och interna styrning.
b) Ledningsorganet måste säkerställa integriteten hos systemen
för redovisning och finansiell rapportering, inbegripet finan
siella och operativa kontroller, efterlevnad av lagstiftningen
och relevanta standarder.
c) Ledningsorganet måste övervaka processerna för infor
mationsgivning och kommunikation.
d) Ledningsorganet måste ansvara för en effektiv övervakning
av den verkställande ledningen.
e) Ordföranden i ledningsorganet i sin tillsynsfunktion avseende
ett institut, får inte samtidigt vara verkställande direktör i
samma institut, om inte detta har motiverats av institutet
och godkänts av de behöriga myndigheterna.
Medlemsstaterna ska se till att ledningsorganet övervakar och
periodiskt utvärderar effektiviteten hos institutets styrnings
system och vidtar lämpliga åtgärder för att ta itu med eventuella
brister.
2. Medlemsstaterna ska se till att institut som är betydande i
fråga om storlek, intern organisation och verksamhetens art,
omfattning och komplexitet inrättar en nomineringskommitté
som består av ledamöter i ledningsorganet som inte innehar
någon verkställande funktion vid det berörda institutet.
Nomineringskommittén ska
a) hitta och för godkännande av ledningsorganet eller bolags
stämman rekommendera kandidater för lediga platser i led
ningsorganet, bedöma den samlade kompetens, kunskap,
mångfald och erfarenhet som finns i ledningsorganet och
utarbeta en beskrivning av de uppgifter som den lediga pos
ten innefattar och den kompetens som krävs samt bedöma
den förväntade tidsinsatsen,
Därutöver ska nomineringskommittén besluta om målet för
representation av det underrepresenterade könet i lednings
organet och utarbeta en policy för hur antalet personer med
det underrepresenterade könet i ledningsorganet kan ökas så
att målet uppnås; Målet, policyn och dess genomförande ska
offentliggöras i enlighet med artikel 435.2 c i förordning
(EU) nr 575/2013,
b) regelbundet och minst en gång per år utvärdera lednings
organets storlek, sammansättning och prestation och ge led
ningsorganet rekommendationer till ändringar,
c) regelbundet och minst en gång per år utvärdera kunskaper,
färdigheter och erfarenheter hos enskilda ledamöter i led
ningsorganet och hos ledningsorganet som helhet, och rap
portera detta till ledningsorganet,
d) regelbundet granska ledningsorganets policy för val och ut
nämning till den verkställande ledningen och lämna rekom
mendationer till ledningsorganet.
I sitt arbete ska nomineringskommittén i största möjliga ut
sträckning och fortlöpande beakta behovet av att se till att led
ningsorganets beslutsfattande inte domineras av en person eller
en liten grupp personer på ett sätt som kan skada institutets
övergripande intressen.
Nomineringskommittén ska ha rätt att använda alla slags resur
ser som den bedömer vara lämpliga, inklusive extern rådgivning,
och ska få lämplig finansiering för detta ändamål.
När ledningsorganet enligt nationell rätt inte har behörighet att
välja och utnämna sina ledamöter, ska denna punkt inte vara
tillämplig.
Artikel 89
Rapportering per land
1. Från och med den 1 januari 2015 ska medlemsstaterna
kräva att varje institut årligen, för varje medlemsstat och tredje
land där det är etablerat, och för räkenskapsåret offentliggör
följande information på gruppnivå:
a) Namn, verksamhetens art och geografiskt område.
SV
L 176/384
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
122
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
b) Omsättning.
c) Antal anställda i heltidsekvivalenter.
d) Resultat före skatt.
e) Skatt på resultatet.
f) Statliga subventioner.
2. Utan hinder av punkt 1 ska medlemsstaterna kräva att
instituten för första gången den 1 juli 2014 offentliggör den
information som avses i punkt 1 a, b och c.
3. Senast den 1 juli 2014 ska alla globala systemviktiga
institut som godkänts inom unionen, som fastställts internatio
nellt, överlämna den information som avses i punkt 1 d, e och f
till kommissionen på konfidentiell basis. Kommissionen ska,
efter samråd med EBA, Eiopa och Esma, beroende på vad
som är lämpligt, göra en allmän bedömning av potentiella ne
gativa ekonomiska effekter av offentliggörandet av denna typ av
information, inklusive påverkan på konkurrenskraften, investe
ringar, kreditmöjligheter och det finansiella systemets stabilitet.
Kommissionen ska överlämna sin rapport till Europaparlamen
tet och rådet senast den 31 december 2014.
Om kommissionens rapport påvisar större negativa effekter ska
kommissionen överväga att lägga fram lämpliga lagstiftnings
förlag om en ändring av kraven på offentliggörande enligt
punkt 1 och får, i enlighet med artikel 145 h, besluta att ge
uppskov med dessa krav. Kommissionen ska se över om det är
nödvändigt att förlänga detta uppskov varje år.
4. Den information som avses i punkt 1 ska granskas i
enlighet med direktiv 2006/43/EG och ska om möjligt offent
liggöras som en bilaga till årsredovisningen eller i tillämpliga fall
till de konsoliderade räkenskaperna för den berörda institutio
nen.
5. I den mån framtida lagstiftningsakter i unionen om krav
på offentliggörande som går utöver vad som anges i denna
artikel, ska denna artikel inte längre vara tillämplig och ska i
enlighet därmed utgå.
Artikel 90
Offentliggörande av avkastning på tillgångar
Instituten ska i sin årsrapport bland nyckelindikatorerna offent
liggöra sin avkastning på tillgångar, uträknad som nettovinsten
dividerad med den totala balansräkningen.
Artikel 91
Ledningsorganet
1. Ledamöter i ledningsorganet ska alltid ha ett tillräckligt
gott anseende, tillräckliga kunskaper, färdigheter och erfarenhet
för att kunna utföra sina plikter. Ledningsorganets övergripande
sammansättning ska på ett adekvat sätt avspegla tillräckligt
breda erfarenheter. Ledamöter i ledningsorganet ska i synnerhet
uppfylla de krav som anges i punkterna 2-8.
2. Samtliga ledamöter i ledningsorganet ska avsätta tillräcklig
tid för att kunna utföra sina uppdrag i institutet.
3. Det antal uppdrag i ledningsorgan som en ledamot får
inneha samtidigt ska vara avhängigt av omständigheterna i det
enskilda fallet och arten, omfattningen och komplexiteten hos
institutets verksamhet. Om personen inte respresenterar med
lemsstaten, får ledamöterna i ett ledningsorgan vid ett institut
som är betydande i fråga om storlek, intern organisation och
verksamhetens art, omfattning och komplexitet, får ledamöterna
i dess ledningsorgan senast från och med den 1 juli 2014
endast inneha en av följande kombinationer av uppdrag i led
ningsorgan samtidigt
a) ett uppdrag i ledningsorgan med verkställande funktioner
och två uppdrag i ledningsorgan utan verkställande funktio
ner,
b) fyra uppdrag i ledningsorgan utan verkställande funktioner.
4. Vid tillämpningen av punkt 3 ska följande ska räknas som
ett enda uppdrag i ledningsorgan:
a) uppdrag i ledningsorgan med eller utan verkställande funk
tioner inom samma koncern,
b) uppdrag i ledningsorgan med eller utan verkställande funk
tioner i
i) institut som omfattas av samma institutionella skyddsord
ning, förutsatt att villkoren i artikel 113.7 i förordning
(EU) nr 575/2013 är uppfyllda, eller
ii) företag (inklusive icke-finansiella enheter) där institutet
har ett kvalificerat innehav.
5. Uppdrag i ledningsorgan i organisationer som inte huvud
sakligen har kommersiellt syfte ska inte beaktas vid tillämp
ningen av punkt 3.
6. De behöriga myndigheterna får ge en ledamot i lednings
organet tillåtelse att inneha ytterligare ett uppdrag i ett lednings
organ utan verkställande funktioner. De behöriga myndighe
terna ska regelbundet informera EBA om sådana tillstånd.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/385
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
123
7. Ledningsorganet ska ha tillräckliga kunskaper, färdigheter
och erfarenheter för att kunna förstå institutets verksamhet in
klusive de främsta riskerna.
8. Varje ledamot i ledningsorganet ska agera med ärlighet,
integritet och självständigt tänkande, för att vid behov effektivt
kunna bedöma och ifrågasätta den verkställande ledningens be
slut och effektivt kontrollera och övervaka ledningens besluts
fattande.
9. Instituten ska avsätta tillräckligt med personalresurser och
finansiella resurser för att introducera och utbilda ledamöter i
ledningsorganet.
10. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna ska
kräva att instituten och deras respektive nomineringskommittéer
beaktar en bred uppsättning egenskaper och kunskaper vid ut
nämning av ledamöter till sina ledningsorgan och därför inför
en policy som främjar mångfald i ledningsorganet.
11. De behöriga myndigheterna ska samla in den infor
mation som offentliggjorts i enlighet med artikel 435.2 c i
förordning (EU) nr 575/2013 som referenspunkt för att jämföra
metoderna för diversifiering. De behöriga myndigheterna ska
lämna denna information till EBA. EBA ska använda den infor
mationen som referenspunkt för att jämföra metoderna för
diversifiering på unionsnivå.
12. EBA ska utfärda riktlinjer om följande:
a) Begreppet tillräcklig tid som en ledamot i ledningsorganet
ska avsätta för att kunna utföra sina uppgifter, i förhållande
till omständigheterna i det enskilda fallet och arten, omfatt
ningen och komplexiteten hos institutets verksamhet.
b) Begreppet tillräckliga kunskaper, färdigheter och erfarenheter
i ledningsorganet som helhet, som avses i punkt 7.
c) Begreppen ärlighet, integritet och oberoende tänkande, i en
lighet med vilka en ledamot i ledningsorganet ska agera, som
avses i punkt 8.
d) Begreppet tillräckliga personalresurser och finansiella resurser
för att introducera och utbilda ledningsorganets ledamöter,
som avses i punkt 9.
e) Begreppet diversifiering som ska beaktas vid val av ledamö
terna i ledningsorganet, som avses i punkt 10.
EBA ska utfärda dessa riktlinjer senast den 31 december 2015.
13. Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av bestäm
melser om arbetstagarrepresentation i ledningsorganen enligt
nationell rätt.
Artikel 92
Ersättningspolicy
1. De behöriga myndigheterna ska säkerställa att punkt 2 i
denna artikel och artiklarna 93, 94 och 95 tillämpas för institut
på grupp-, moderföretags- och dotterföretagsnivå, inklusive så
dana som är etablerade i finansiella offshore-centrum.
2.
De behöriga myndigheterna ska se till att instituten, när de
fastställer och tillämpar sin totala ersättningspolicy, inklusive
löner och diskretionära pensionsförmåner för olika personalka
tegorier, inbegripet den verkställande ledningen, risktagare, per
sonal som utövar kontrollfunktioner och alla anställda vars
totala ersättning medför att de kommer i samma ersättnings
klass som den verkställande ledningen och risktagare vars yrkes
utövning har väsentlig inverkan på institutens riskprofil, iakttar
följande principer på ett sätt och i den omfattning som är
lämpligt med hänsyn till deras storlek, interna organisation,
verksamhetens art, omfattning och komplexitet:
a) Ersättningspolicyn är förenlig med och främjar en sund och
effektiv riskhantering, och ger inte incitament till risktagande
som går utöver institutets tolererade risknivå.
b) Ersättningspolicyn står i överensstämmelse med institutets
affärsstrategi, mål, värderingar och långsiktiga intressen och
innehåller åtgärder för att undvika intressekonflikter.
c) Institutets ledningsorgan i sin tillsynsfunktion antar och ser
regelbundet över de allmänna principerna för ersättningspoli
cyn och ansvarar för övervakningen av dess tillämpning.
d) Genomförandet av ersättningspolicyn blir minst en gång om
året föremål för en central och oberoende intern översyn av
överensstämmelsen med de riktlinjer och metoder för ersätt
ning som ledningsorganet i sin tillsynsfunktion har antagit.
e) Personal som utövar kontrollfunktioner är oberoende i för
hållande till de affärsenheter de övervakar, har lämplig befo
genhet och får ersättning i förhållande till uppnåendet av de
mål som är kopplade till deras funktion, oberoende av re
sultatet i de affärsområden de kontrollerar.
f) Ersättningen till högre befattningshavare som ansvarar för
riskhantering och efterlevnad av lagstiftning övervakas direkt
av den ersättningskommitté som avses i artikel 95 eller, om
en sådan kommitté inte har inrättats, av ledningsorganet i
sin tillsynsfunktion.
SV
L 176/386
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
124
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
g) Ersättningspolicyn, med beaktande av nationella system för
lönebildning, innebär en tydlig åtskillnad mellan kriterierna
för fastställande av
i) fast grundlön, som i första hand bör återspegla relevant
yrkeserfarenhet och organisatoriskt ansvar enligt vad som
anges i den anställdas arbetsbeskrivning som en del av
anställningsavtalet, och
ii) rörlig ersättning, som bör återspegla en hållbar och risk
justerad prestation samt prestation utöver det som krävs
för att uppfylla kraven i den anställdas arbetsbeskrivning
som en del av anställningsavtalet.
Artikel 93
Institut som åtnjuter statligt stöd
För institut som åtnjuter exceptionellt statligt stöd ska följande
principer gälla utöver dem som anges i artikel 92.2:
a) Rörlig ersättning är strikt begränsad till en procentandel av
nettointäkterna när denna är oförenlig med upprätthållandet
av en sund kapitalbas och det statliga stödets upphörande
inom rimlig tid.
b) De behöriga myndigheterna kräver att instituten omformar
ersättningsstrukturen på ett sätt som är förenligt med sund
riskhantering och långsiktig tillväxt, och bland annat, när det
är lämpligt, fastställer begränsningar för ersättningen till le
damöter i institutets ledningsorgan.
c) Ingen rörlig ersättning betalas ut till ledamöter i institutets
ledningsorgan om det inte är motiverat.
Artikel 94
Ersättningens rörliga delar
1. För ersättningens rörliga delar ska följande principer gälla
utöver och på samma villkor som dem som anges i artikel 92.2:
a) Om ersättningen är prestationsbaserad ska totalbeloppet ba
seras på en kombination av en resultatbedömning av indi
viden och den berörda affärsenheten och institutets totala
resultat, och när individuella resultat bedöms ska både fi
nansiella och icke-finansiella kriterier beaktas.
b) Resultatbedömningen ska göras i ett flerårigt perspektiv för
att säkerställa att bedömningsprocessen baseras på långsik
tiga resultat och att den faktiska utbetalningen av de
resultatbaserade delarna av ersättningen fördelas över en
tidsperiod som beaktar kreditinstitutets underliggande kon
junkturcykel och affärsrisker.
c) Den totala rörliga ersättningen får inte begränsa institutets
förmåga att stärka sin kapitalbas.
d) Garanterad rörlig ersättning är inte förenlig med sund risk
hantering eller principen om prestationslön, och ska inte
utgöra en del av framtida ersättningssystem.
e) Garanterad rörlig ersättning ska utgöra undantag, får endast
förekomma i samband med nyanställning och om institutet
har en sund och stark kapitalbas samt vara begränsad till
det första anställningsåret.
f) Fasta och rörliga delar av den totala ersättningen ska vara
lämpligt avvägda och de fasta delarna ska stå för en till
räckligt stor del av den totala ersättningen för att det ska
vara möjligt att genomföra en fullt flexibel policy med rör
liga ersättningsdelarna, inklusive möjligheten att inga rörliga
ersättningsdelar betalas ut.
g) Instituten ska fastställa lämpliga kvoter mellan fasta och
rörliga delar av den totala ersättningen, varvid följande prin
ciper ska gälla:
i) Den rörliga delen ska inte överstiga 100 % av den fasta
delen av den totala ersättningen för varje enskild person.
Medlemsstaterna får fastställa en lägre maximal procent
sats.
ii) Medlemsstaterna får tillåta att aktieägare eller institutets
ägare eller medlemmar godkänner en högre maximal
nivå för kvoten mellan de fasta och rörliga delarna av
ersättningen, förutsatt att den rörliga delens totala nivå
inte överstiger 200 % av den fasta delen av den totala
ersättningen för varje enskild person. Medlemsstaterna
får fastställa en lägre maximal procentsats.
Ett eventuellt godkännande av en högre kvot i enlighet
med första stycket i denna punkt ska ske i enlighet med
följande förförande:
— Aktieägare eller institutets ägare eller medlemmar
ska fatta beslut efter en detaljerad rekommendation
från institutet, där det motiverar skälen till och om
fattningen av det begärda godkännandet, inklusive
hur många anställa som påverkas, deras arbetsupp
gifter och förväntade effekter på kravet om upprätt
hållande av en sund kapitalbas.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/387
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
125
— Aktieägare eller institutets ägare eller medlemmar
ska fatta beslut med en majoritet på minst 66 %,
förutsatt att minst 50 % av aktierna eller motsva
rande ägarintressen representeras, eller om så inte
är fallet, med en majoritet på 75 % av de represen
terade ägarintressena.
— Institutet ska underrätta alla aktieägare eller institu
tets alla ägare eller medlemmar om att det kommer
att begära ett godkännande enligt första stycket i
denna punkt och ska då fastställa en rimlig frist
för detta.
— Institutet ska utan dröjsmål informera den behöriga
myndigheten om rekommendationen till dess aktieä
gare eller ägare eller medlemmar, inklusive den fö
reslagna högre maximala kvoten och skälen för det
ta, och ska kunna visa den behöriga myndigheterna
att den föreslagna högre kvoten inte står i strid med
institutets skyldigheter enligt detta direktiv och för
ordning (EU) nr 575/2013, särskilt med hänsyn till
institutets skyldigheter i fråga om kapitalkrav.
— Institutet ska utan dröjsmål informera den behöriga
myndigheten om de beslut som fattats av dess ak
tieägare eller ägare eller medlemmar, inklusive god
kända, högre maximala kvoter i enlighet med första
stycket i denna punkt, och de behöriga myndighe
terna ska använda de inhämtade informationen för
att jämföra institutens praxis på detta område. De
behöriga myndigheterna ska lämna denna infor
mation till EBA som ska offentliggöra den i ett ge
mensamt rapporteringsformat uppdelat efter hem
medlemsstat. EBA kan utarbeta riktlinjer för att un
derlätta tillämpningen av denna strecksats och säker
ställa enhetligheten hos den information som samlas
in.
— Personal som direkt berörs av de högre maximala
nivåerna på rörliga ersättningar enligt denna punkt
får i tillämpliga fall inte – varken direkt eller indirekt
– utöva den rösträtt som de eventuellt har som
aktieägare eller institutets ägare eller medlemmar.
iii) Medlemmarna får tillåta att det diskonto som avses i
andra stycket i denna punkt tillämpas upp till högst
25 % av den totala rörliga ersättningen, förutsatt att
den betalas i instrument som skjuts upp under minst
fem år. Medlemsstaterna får fastställa en lägre maximal
procentsats.
EBA ska senast den 31 mars 2014 utarbeta och offent
liggöra riktlinjer för det tillämpliga teoretiska diskontot,
med beaktande av alla relevanta faktorer, däribland in
flationstakt och inflationsrisk, vilket omfattar uppskovs
periodens längd. I EBA:s riktlinjer för diskontot ska det
särskilt beaktas hur man stimulerar användningen av
instrument som skjuts upp i minst fem år.
h) Betalningar vid förtida uppsägning av ett avtal ska stå i
relation till prestationerna under tidsperioden och ska inte
premiera misslyckanden eller försummelser.
i) Ersättningspaket relaterade till ersättning eller inlösen av
tidigare anställningskontrakt måste stämma överens med
institutets långsiktiga intressen, inbegripet arrangemang för
kvarhållande, uppskov, resultat och återkrav.
j) I den metod för resultatbedömning som används för att
beräkna rörliga ersättningsdelar eller pooler av rörliga ersätt
ningsdelar ska det ingå en korrigeringsmekanism för alla
typer av nuvarande och framtida risker, och hänsyn ska
tas till kostnaden för det kapital och den likviditet som
krävs.
k) Vid fördelningen av de rörliga ersättningsdelarna inom in
stitutet ska hänsyn också tas till alla typer av nuvarande och
framtida risker.
l) En betydande del, dock under alla omständigheter minst
50 % av all rörlig ersättning, ska bestå av en avvägning av
följande:
i) Aktier eller motsvarande ägarintressen, beroende på det
berörda institutets rättsliga struktur, instrument som är
kopplade till institutets aktier eller andra likvärdiga icke-
kontanta instrument för institut som inte är börsnotera
de.
ii) När det är möjligt, andra instrument enligt artikel 52
eller 63 i förordning (EU) nr 575/2013 eller andra in
strument som fullt ut kan omvandlas till kärnprimärka
pitalinstrument eller skrivas ned, och som i varje enskilt
fall på ett tillbörligt sätt återspeglar institutets kreditkva
litet på löpande basis och är avsedda att användas till
rörliga ersättningar.
De instrument som avses i denna punkt ska omfattas av en
lämplig policy för uppskjuten utbetalning som är utformad
så att den knyter incitament till institutets långsiktiga intres
sen. Medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter får
sätta begränsningar för typen och utformningen av dessa
instrument eller förbjuda vissa instrument om så anses
vara lämpligt. Denna punkt ska tillämpas på både den del
av den rörliga ersättningsdelen som skjutits upp i enlighet
med led m och den del av den rörliga ersättningsdelen som
inte skjutits upp.
SV
L 176/388
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
126
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
m) En betydande del, dock under alla omständigheter minst
40 % av den rörliga ersättningsdelen ska skjutas upp för
en tidsperiod som omfattar minst tre till fem år och är
korrekt anpassad till affärsverksamhetens art, dess risker
och den berörda personalens verksamhet.
Ersättning som betalas enligt ett uppskovsförfarande ska
inte erhållas snabbare än den som betalas på jämnt fördelad
(pro rata). För en rörlig ersättningsdel på ett särskilt högt
belopp ska minst 60 % av beloppet skjutas upp. Uppskovs
periodens längd ska fastställas i enlighet med konjunktur
cykeln, affärsverksamhetens art, dess risker och den berörda
personalens verksamhet.
n) Den rörliga ersättningen, inbegripet den uppskjutna delen,
ska endast betalas eller erhållas om den är hållbar enligt den
finansiella ställningen för institutet som helhet och motive
rad med utgångspunkt från institutets, affärsenhetens och
den berörda personens resultat.
Utan att det påverkar tillämpningen av allmänna principer i
nationell avtalsrätt och arbetsrätt ska den totala rörliga er
sättningen i allmänhet avsevärt minskas när institutets fi
nansiella resultat är svagt eller negativt, med beaktande av
både nuvarande ersättning och minskningar av utbetalning
arna av belopp som tidigare intjänats, inbegripet genom
malus- och återkravsförfaranden.
Upp till 100 % av den totala rörliga ersättningen ska om
fattas av malus- och återkravsförfaranden. Instituten ska
fastställa särskilda kriterier för tillämpningen av malus och
återkrav. Sådana kriterier ska särskilt omfatta situationer där
personalen
i) deltog i eller var ansvarig för ett handlande som ledde till
betydande förluster för företaget,
ii) inte uppfyllde lämpliga standarder för duglighet och
lämplighet.
o) Pensionspolicyn ska överensstämma med institutets affärs
strategi, mål, värderingar och långsiktiga intressen.
Om den anställda lämnar institutet före pensionen ska de
diskretionära pensionsförmånerna finnas kvar hos institutet
under en period på fem år i form av instrument enligt led l.
För en anställd som går i pension ska de diskretionära
pensionsförmånerna betalas ut till den anställda i form av
instrument enligt led l efter att ha hållits inne under en
period på fem år.
p) De anställda ska vara skyldiga att förbinda sig att inte an
vända personliga risksäkringsstrategier eller försäkringar
som är kopplade till ersättning och ansvar för att urholka
de riskanpassningseffekter som ingår i deras ersättnings
system.
q) Rörlig ersättning ska inte betalas genom instrument eller
metoder som gör det enklare att kringgå detta direktiv eller
förordning (EU) nr 575/2013.
2. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn
när det gäller att specificera de instrumentklasser som uppfyller
villkoren enligt punkt 1 led l ii och när det gäller kvalitativa och
lämpliga kvantitativa kriterier för att fastställa personalkategorier
vars yrkesutövning har väsentlig inverkan på institutens risk
profil i enlighet med artikel 92.2.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för
tillsyn till kommissionen senast den 31 mars 2014.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artik
larna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 95
Ersättningskommitté
1. De behöriga myndigheterna ska se till att institut som är
betydande i fråga om storlek, intern organisation och verksam
hetens art, omfattning och komplexitet inrättar en ersättnings
kommitté. Ersättningskommittén ska inrättas på ett sätt som
gör det möjligt för den att göra en kompetent och oberoende
bedömning av ersättningspolicy och ersättningspraxis och de
incitament som skapats för hantering av risker, kapital och lik
viditet.
2. De behöriga myndigheterna ska se till att ersättningskom
mittén ansvarar för förberedelserna inför beslut om ersättning,
inbegripet beslut som får konsekvenser för det berörda institu
tets risker och riskhantering och som ska fattas av lednings
organet. Ordföranden och ledamöterna i ersättningskommittén
ska vara ledamöter i ledningsorganet som inte är anställda i det
berörda institutet. Om arbetstagarna enligt nationell rätt måste
vara representerade i ledningsorganet ska ersättningskommittén
innehålla en eller flera arbetstagarrepresentanter. När sådana
beslut förbereds ska ersättningskommittén ta hänsyn till de
långsiktiga intressen som gäller för institutets aktieägare, inve
sterare och övriga intressenter.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/389
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
127
Artikel 96
Upprätthållande av en webbplats över institutets styrning
och ersättningspolicy
Instituten som upprätthåller en webbplats ska där förklara hur
de uppfyller kraven i artiklarna 88–95.
A v s n i t t I I I
Ö v e r s y n s - o c h u t v ä r d e r i n g s p r o c e s s
Artikel 97
Översyn och utvärdering
1. De behöriga myndigheterna ska, med beaktande av de
tekniska kriterier som anges i artikel 98, granska de styrformer,
strategier, processer och rutiner som instituten har infört för att
följa detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 och ut
värdera
a) risker som instituten är eller kan komma att bli exponerade
för, inbegripet risker som påvisats vid stresstester, med be
aktande av arten, omfattningen och komplexiteten hos ett
kreditinstituts verksamhet,
b) risker som ett institut medför för det finansiella systemet
med beaktande av identifieringen och mätningen av system
risker enligt artikel 23 i förordning (EU) nr 1093/2010 eller,
i förekommande fall, ESRB:s rekommendationer, och
c) Risker som påvisats vid stresstester, med beaktande av arten,
omfattningen och komplexiteten hos kreditinstitutets verk
samhet.
2. Den översyn och utvärdering som avses i punkt 1 ska
omfatta alla kraven i detta direktiv och förordning (EU)
nr 575/2013.
3. På grundval av den översyn och utvärdering som avses i
punkt 1 ska de behöriga myndigheterna fastställa om de styr
former, strategier, processer och rutiner som instituten infört för
att följa detta direktiv och den kapitalbas och likviditet de för
fogar över är tillräckliga för att säkerställa en sund hantering
och täckning av de risker som de är exponerade för.
4. De behöriga myndigheterna ska fastställa hur ofta och hur
ingående översyn och utvärdering enligt punkt 1 ska genomfö
ras med beaktande av storleken, systemviktigheten, arten, om
fattningen och komplexiteten hos verksamheten i berört institut,
och ska i samband med detta beakta proportionalitetsprincipen.
Översyn och utvärdering ska göras minst en gång årligen för
institut som omfattas av de program för tillsynsgranskning som
avses i artikel 99.2.
5. Medlemsstaterna ska, när en utvärdering visar att ett in
stitut kan orsaka systemrisk, i enlighet med artikel 23 i förord
ning (EU) nr 1093/2010, se till att de behöriga myndigheterna
utan dröjsmål underrättar EBA om resultaten av denna.
Artikel 98
Tekniska kriterier för översyn och utvärdering
1. Utöver kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker
ska de behöriga myndigheternas översyn och utvärdering enligt
artikel 97 omfatta åtminstone följande:
a) Resultaten av det stresstest som genomförts i enlighet med
artikel 177 i förordning (EU) nr 575/2013 av institut som
tillämpar en internmetod.
b) Institutens exponering för och hantering av koncentrations
risker, inklusive deras efterlevnad av kraven i del fyra i för
ordning (EU) nr 575/2013 och artikel 81 i detta direktiv.
c) Stabilitet, lämplighet och tillämpningssätt i fråga om de
riktlinjer och förfaranden som instituten genomför för han
tering av kvarstående risk i samband med tillämpning av
erkända metoder för reducering av kreditrisk.
d) Uppgifter om i vilken utsträckning ett instituts kapitalbas
avseende tillgångar som det har värdepapperiserat är lämplig
med hänsyn till transaktionens ekonomiska substans, inklu
sive den grad av risköverföring som uppnåtts.
e) Institutens exponering för samt mätning och hantering av
likviditetsrisk, inklusive utveckling av metoder för analys av
alternativa scenarier, hantering av riskreducerande åtgärder
(framför allt nivå, sammansättning och kvalitet på likviditets
buffertar) och effektiva beredskapsplaner.
f) Effekterna av diversifiering och hur sådana effekter beaktas
inom ramen för riskmätningssystemet.
g) Resultaten från stresstest som genomförts av institut med
användning av en intern modell för beräkning av kapitalbas
kraven med tanke på marknadsrisken enligt del tre avdelning
IV kapitel 5 i förordning (EU) nr 575/2013.
h) Det geografiska området för institutets exponeringar.
i) Institutets affärsmodell.
j) Bedömningen av systemrisker i enlighet med kriterierna i
artikel 97.
SV
L 176/390
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
128
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
2. Vid tillämpning av punkt 1 e ska de behöriga myndighe
terna regelbundet utföra en heltäckande utvärdering av institu
tens totala likviditetsriskhantering och främja utvecklingen av
sunda interna metoder. När sådan översyn utförs ska de behö
riga myndigheterna beakta den roll som instituten spelar på de
finansiella marknaderna. De behöriga myndigheterna i en viss
medlemsstat ska också ta vederbörlig hänsyn till den potentiella
effekten av sina beslut på det finansiella systemets stabilitet i alla
övriga berörda medlemsstater.
3. De behöriga myndigheterna ska övervaka huruvida ett
institut har tillhandahållit implicit stöd till en värdepapperise
ring. Om ett institut har tillhandahållit implicit stöd vid mer än
ett tillfälle ska den behöriga myndigheten vidta lämpliga åtgär
der som svar på den ökade förväntningen om att det kommer
att tillhandahålla framtida stöd till sina värdepapperiseringar och
därvid inte lyckas att uppnå någon väsentlig risköverföring.
4. Vid det fastställande som ska göras enligt artikel 97.3 i
detta direktiv ska de behöriga myndigheterna bedöma om de
värderingsjusteringar som gjorts avseende positioner eller port
följer i handelslagret enligt artikel 105 i förordning (EU)
nr 575/2013 gör det möjligt för institutet att under normala
marknadsförhållanden inom kort tid avyttra eller säkra sina
positioner utan att drabbas av väsentliga förluster.
5. De behöriga myndigheternas översyn och utvärdering ska
omfatta institutens exponering för ränterisker i samband med
andra verksamheter än handel. Det ska krävas att åtgärder vidtas
åtminstone beträffande institut vars ekonomiska värde minskar
med mer än motsvarande 20 % av deras kapitalbas till följd av
en plötslig och oväntad förändring av räntenivåerna med 200
räntepunkter eller sådan förändring som definieras i EBA:s
riktlinjer.
6. De behöriga myndigheternas översyn och utvärdering ska
inbegripa institutens exponering för risken för en alltför låg
bruttosoliditet, som avspeglas i indikatorerna för en alltför låg
bruttosoliditet, inklusive den bruttosoliditet som fastställs i en
lighet med artikel 429 i förordning (EU) nr 575/2013. Vid
fastställande av om institut har en lämplig bruttosoliditet och
lämpliga styrformer, strategier, processer och rutiner för att
hantera risken för en alltför låg bruttosoliditet, ska de behöriga
myndigheterna beakta institutens affärsmodell.
7. De behöriga myndigheternas översyn och utvärdering ska
inbegripa institutens företagsstyrning, företagskultur och före
tagsvärden och den förmåga som ledamöterna i ledningsorganet
har att utföra sitt uppdrag. När de behöriga myndigheterna
genomför den översynen och utvärderingen ska de åtminstone
ha tillgång till dagordningar och andra dokument från lednings
organets och kommittéernas möten samt resultaten från interna
eller externa utvärderingar av ledningsorganets funktion.
Artikel 99
Program för tillsynsgranskning
1. De behöriga myndigheterna ska minst en gång om året
anta ett program för tillsynsgranskning för de institut som de
övervakar. Dessa program ska beakta den översyns- och utvär
deringsprocess som görs enligt artikel 97. Följande ska ingå:
a) Angivelse av hur de behöriga myndigheterna avser att ge
nomföra sitt uppdrag och fördela sina resurser.
b) Angivelse av vilka institut som ska bli föremål för skärp
tillsyn och de åtgärder för sådan tillsyn som anges i punkt 3.
c) En plan för inspektioner i de lokaler som används av ett
institut, inklusive filialer och dotterföretag som etablerats i
andra medlemsstater i enlighet med artiklarna 52, 119
och 122.
2. Programmen för tillsynsgranskning ska omfatta följande
institut:
a) Institut för vilka resultaten från det stresstest som avses i
artikel 98.1 a och g och artikel 100 eller resultatet från
översyns- och utvärderingsprocessen enligt artikel 97 tyder
på betydande risker för den fortlöpande ekonomiska sund
heten eller tyder på bristande efterlevnad av nationella be
stämmelser om införlivande av detta direktiv och av förord
ning (EU) nr 575/2013.
b) Institut som utgör en systemrisk för det finansiella systemet.
c) Alla andra institut som de behöriga myndigheterna bedömer
vara i behov av ett sådant program.
3. När det enligt artikel 97 bedöms vara lämpligt ska särskilt
följande åtgärder vidtas:
a) Ökning av antalet eller frekvensen av inspektioner på plats
vid institutet.
b) Permanent representant från de behöriga myndigheterna vid
institutet.
c) Tilläggsrapporter eller frekventare rapporter från institutet.
d) Extra eller oftare förekommande översyn av institutets opera
tiva eller strategiska planer eller affärsplaner.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/391
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
129
e) Tematiska granskningar för övervakning av specifika risker
som sannolikt uppstår.
4. Det faktum att den behöriga myndigheten i hemmedlems
staten antar ett program för tillsynsgranskning i hemmedlems
staten ska inte hindra de behöriga myndigheterna i värdmed
lemsstaten från att utföra enskilda kontroller på plats och in
spektioner av den verksamhet som bedrivs av filialer på deras
territorium i enlighet med artikel 52.3.
Artikel 100
Stresstest inom ramen för tillsynen
1. De behöriga myndigheterna ska när så är lämpligt, dock
minst en gång om året, genomföra stresstest på institut som de
utövar tillsyn över, för att underlätta den översyns- och utvär
deringsprocess som görs enligt artikel 97.
2. EBA ska utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i för
ordning (EU) nr 1093/2010 för att säkerställa att de behöriga
myndigheterna använder gemensamma metoder för att genom
föra årliga stresstest inom ramen för tillsynen.
Artikel 101
Löpande översyn av tillstånd att använda interna metoder
1. De behöriga myndigheterna ska med jämna mellanrum
och minst vart tredje år granska institutens efterlevnad när det
gäller kraven på metoder som kräver tillstånd från de behöriga
myndigheterna innan sådana metoder används för att beräkna
kapitalbaskraven i enlighet med del tre i förordning (EU) nr
575/2013. De ska särskilt uppmärksamma ändringar i ett in
stituts affärsverksamhet och genomförandet av sådana metoder
på nya produkter. Om betydande brister i risktäckningen upp
dagas i ett instituts interna metoder måste de behöriga myndig
heterna se till att dessa åtgärdas eller vidta nödvändiga åtgärder
för att minska följderna av dem, till exempel genom att införa
högre multiplikationsfaktorer eller införa kapitaltillägg, eller
vidta andra lämpliga, effektiva åtgärder.
2. De behöriga myndigheterna ska särskilt göra en översyn
och utvärdering av att institutet använder väl utvecklade och
aktuella tekniker och förfaranden i samband med dessa meto
der.
3. Om det för en intern marknadsriskmodell förekommer
upprepade överskridanden enligt vad som avses i artikel 366 i
förordning (EU) nr 575/2013, vilket tyder på att modellen inte,
eller inte längre, är tillräckligt exakt, ska de behöriga myndig
heterna återkalla tillståndet att använda den interna modellen
eller vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att modellen
snarast förbättras.
4. Om ett institut har fått tillstånd att använda en metod
som kräver tillstånd från de behöriga myndigheterna innan så
dana metoder används för att beräkna kapitalbaskraven i enlig
het med del tre i förordning (EU) nr 575/2013, men som inte
längre uppfyller kraven för användning av metoden, ska de
behöriga myndigheterna kräva att institutet antingen visar de
behöriga myndigheterna att följderna av den bristande efterlev
naden är oväsentliga när så är tillämpligt i enlighet med för
ordning (EU) nr 575/2013 eller lägger fram en plan för att i
god tid på nytt uppnå överensstämmelse med kraven och anger
en tidsfrist för genomförandet av planen. De behöriga myndig
heterna ska kräva förbättringar av planen om det är osannolikt
att den leder till full efterlevnad eller om tidsfristen är olämplig.
Om det är osannolikt att institutet på nytt kan uppnå överens
stämmelse inom en lämplig tidsfrist och, i tillämpliga fall, inte
på ett tillfredsställande sätt har påvisat att följderna av den
bristande efterlevnaden är oväsentliga ska tillståndet att använda
modellen återkallas eller begränsas till områden där efterlevnad
har uppnått eller områden där efterlevnad kan uppnås inom en
lämplig tidsfrist.
5. I syfte att främja enhetlig sundhet i de interna metoderna i
unionen ska EBA analysera dessa metoder i instituten, inklusive
om definitionen på fallissemang tillämpas på ett enhetligt sätt
och hur dessa institut hanterar liknande risker eller exponering
ar.
EBA ska utarbeta riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning
(EU) nr 1093/2010 och dessa ska innehålla riktmärken på
grundval av denna analys.
De behöriga myndigheterna ska beakta denna analys och dessa
riktmärken i sin granskning av tillstånd som de beviljar institu
ten för användning av interna metoder.
A v s n i t t I V
T i l l s y n s å t g ä r d e r o c h t i l l s y n s b e f o g e n h e t e r
Artikel 102
Tillsynsåtgärder
1. De behöriga myndigheterna ska kräva att ett institut i ett
tidigt skede vidtar nödvändiga åtgärder för att ta itu med rele
vanta problem i följande fall:
a) Institutet uppfyller inte kraven i detta direktiv eller förord
ning (EU) nr 575/2013.
b) De behöriga myndigheterna har bevis för att institutet san
nolikt kommer att bryta mot kraven i detta direktiv eller
förordning (EU) nr 575/2013 inom de följande tolv må
naderna.
2. Vid tillämpning av punkt 1 ska de behöriga myndighe
terna bland annat ha de befogenheter som avses i artikel 104.
SV
L 176/392
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
130
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
Artikel 103
Tillämpning av tillsynsåtgärder på institut med likartade
riskprofiler
1. Där de behöriga myndigheterna enligt artikel 97 slår fast
att institut med likartade riskprofiler, såsom likartade affärs
modeller eller likartat geografiskt område för exponeringar, är
eller kan bli exponerade för liknande risker eller utgöra liknande
risker för det finansiella systemet, kan de tillämpa översyns- och
utvärderingsprocessen i artikel 97 för dessa institut på ett likar
tat eller identiskt sätt. I detta syfte ska medlemsstaterna se till att
de behöriga myndigheterna har de rättsliga befogenheter som
krävs för att ålägga krav i enlighet med detta direktiv och för
ordning (EU) nr 575/2013 på dessa institut på ett likartat eller
identiskt sätt, särskilt tillsynsbefogenheter enligt artiklarna 104,
105 och 106.
De typer av institut som avses i första stycket kan särskilt fast
ställas i enlighet med de kriterier som avses i artikel 98.1 j.
2. De behöriga myndigheterna ska underrätta EBA när de
tillämpar punkt 1. EBA ska övervaka tillsynsmetoderna och
utfärda riktlinjer för specificering av hur liknande risker bör
bedömas samt av hur enhetlig tillämpning av punkt 1 i hela
unionen kan säkerställas. Dessa riktlinjer ska antas i enlighet
med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 104
Tillsynsbefogenheter
1. Vid tillämpning av artiklarna 97, 98.4, 101.4, 102 och
103 och av förordning (EU) nr 575/2013 ska de behöriga
myndigheterna åtminstone ha befogenhet att
a) kräva att institut har en kapitalbas som överstiger de krav
som anges i kapitel 4 i denna avdelning och i förordning
(EU) nr 575/2013 avseende riskelement och risker som inte
täcks av artikel 1 i den förordningen,
b) kräva en förstärkning av de styrformer, processer, rutiner
och strategier som genomförs i enlighet med artiklarna 73
och 74,
c) kräva att institut lägger fram en plan för att det på nytt ska
gå att uppnå överensstämmelse med tillsynskraven i detta
direktiv och i förordning (EU) nr 575/2013 och fastställer
en tidsfrist för dess genomförande, inbegripet förbättringar
av planens omfattning och tidsfrist,
d) kräva att institut i samband med kapitalbaskraven tillämpar
en särskild reserveringspolitik eller behandlar tillgångar på
särskilt sätt,
e) begränsa instituts verksamhet, transaktioner eller nätverk el
ler kräva avyttring av verksamheter som innebär överdrivna
risker för institutets sundhet,
f) kräva reduktion av den inneboende risken i institutens verk
samheter, produkter och system,
g) kräva att institut begränsar den rörliga ersättningen till en
procentandel av nettointäkterna när denna är oförenlig med
upprätthållandet av en sund kapitalbas,
h) kräva att institut använder nettovinster för att stärka kapital
basen,
i) begränsa eller förbjuda utdelningar eller räntebetalningar från
ett institut till aktieägare, medlemmar eller innehavare av
primärkapitaltillskott där förbudet inte innebär ett fallis
semang från institutets sida,
j) kräva extra eller mer frekvent rapportering, inklusive rappor
ter om kapital- och likviditetspositioner,
k) ålägga särskilda likviditetskrav, inbegripet begränsningar för
löptidsobalanser mellan tillgångar och skulder,
l) kräva ytterligare redovisning.
2. De extra kapitalbaskraven i punkt 1 a ska åläggas av de
behöriga myndigheterna i åtminstone när
a) ett institut uppfyller inte kraven i artiklarna 73 och 74 i
detta direktiv eller i artikel 393 i förordning (EU) nr
575/2013,
b) risker eller riskelement täcks inte av kapitalbaskraven i kapi
tel 4 i denna avdelning eller i förordning (EU) nr 575/2013,
c) det är inte troligt att enbart tillämpning av andra administ
rativa åtgärder inom rimlig tid ger tillräcklig förbättring av
styrformer, processer, rutiner och strategier,
d) den översyn som avses i artikel 98.4 eller 101.4 visar att ett
bristande uppfyllande av kraven för tillämpningen av respek
tive metod sannolikt kommer att leda till otillräckliga ka
pitalbaskrav,
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/393
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
131
e) det är sannolikt att riskerna kommer att underskattas trots
att de tillämpliga kraven i detta direktiv och i förordning
(EU) nr 575/2013 är uppfyllda,
f) ett institut meddelar i enlighet med artikel 377.5 i förord
ning (EU) nr 575/2013 den behöriga myndigheten att de
stresstestresultat som avses i den artikeln väsentligen över
stiger dess kapitalbaskrav för korrelationshandelsportföljen.
3. Vid fastställandet av en lämplig nivå för kapitalbasen på
grundval av den översyn och utvärdering som genomförs i
enlighet med avsnitt III ska de behöriga myndigheterna bedöma
om ett kapitalbaskrav utöver kapitalbaskravet måste åläggas för
att täcka risker som ett institut är eller kan bli exponerat för,
med beaktande av följande:
a) Kvantitativa och kvalitativa aspekter av ett instituts process
för bedömning som avses i artikel 73.
b) Ett instituts styrformer, processer och rutiner som avses i
artikel 74.
c) Resultatet av den översyn och utvärdering som genomförts i
enlighet med artikel 97 eller 101.
d) Bedömningen av systemrisker.
Artikel 105
Specifika likviditetskrav
I syfte att fastställa lämplig nivå på likviditetskraven med ut
gångspunkt i den översyn och utvärdering som genomförts
enligt avsnitt III ska de behöriga myndigheterna avgöra huruvida
det är nödvändigt att införa specifika likviditetskrav för att täcka
risker som ett institut är eller kan bli exponerat för, med beak
tande av följande:
a) Institutets särskilda affärsmodell.
b) Institutets styrformer, processer och rutiner som avses i av
snitt II, särskilt artikel 86.
c) Resultaten av den översyn och utvärdering som genomförts i
enlighet med artikel 97.
d) Systemrelaterade likviditetsrisker som hotar de finansiella
marknaderna i den berörda medlemsstaten.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 67 bör de behö
riga myndigheterna särskilt överväga om det finns ett behov av
att tillämpa administrativa sanktioner eller andra administrativa
åtgärder, inklusive tillsynsavgifter, på en nivå som i stort är
kopplad till skillnaden mellan ett instituts faktiska likviditets
position och alla krav på likviditet och stabil finansiering som
fastställs på nationell nivå eller unionsnivå.
Artikel 106
Särskilda krav på offentliggörande
1. Medlemsstaterna ska ge de behöriga myndigheterna befo
genheter att kräva att instituten
a) offentliggör den information som avses i del åtta i förord
ning (EU) nr 575/2013 mer än en gång per år och sätter
tidsfrister för offentliggörandet,
b) använder specifika medier och platser för offentliggörande av
annan information än årsredovisningen.
2. Medlemsstaterna ska ge de behöriga myndigheterna befo
genhet att kräva att moderföretagen årligen offentliggör, i full
ständig form eller i form av hänvisningar till likvärdig infor
mation, en beskrivning av deras rättsliga struktur samt lednings-
och organisationsstruktur för den grupp institut som avses i
artiklarna 14.3, 74.1 och 109.2.
Artikel 107
Enhetligheten i översyns-, utvärderings- och
tillsynsåtgärderna
1. De behöriga myndigheterna ska informera EBA om föl
jande:
a) Hur deras översyns- och utvärderingsprocess enligt artikel 97
fungerar.
b) Den metod som används som grund för beslut enligt arti
kel 98, 100, 101, 102, 104 och 105 om den process som
avses i led a.
EBA ska bedöma de behöriga myndigheternas information i
syfte att utveckla enhetlighet i översyns- och utvärderingspro
cessen. EBA får begära att de behöriga myndigheterna lämnar
ytterligare information för att fullgöra sin bedömning, på pro
portionell basis i enlighet med artikel 35 i förordning (EU)
nr 1093/2010.
2. EBA ska årligen rapportera till Europaparlamentet och
rådet om graden av konvergens i medlemsstaternas tillämpning
av detta kapitel.
För att öka konvergensgraden ska EBA genomföra inbördes
utvärderingar enligt artikel 30 i förordning (EU) nr 1093/2010.
SV
L 176/394
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
132
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
3. EBA ska utfärda riktlinjer till de behöriga myndigheterna i
enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 i syfte
att ytterligare, på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till in
stitutens storlek, struktur och interna organisation samt verk
samhetens art, omfattning och komplexitet, specificera de ge
mensamma förfarandena och metoderna för den översyns- och
utvärderingsprocess som avses i punkt 1 i denna artikel och i
artikel 97 och för den bedömning av organisation och risk
hantering som avses i artiklarna 76–87, särskilt med avseende
på koncentrationsrisker i enlighet med kraven i artikel 81.
A v s n i t t V
T i l l ä m p n i n g s n i v å
Artikel 108
Intern process för bedömning av kapitalbehov
1. De behöriga myndigheterna ska kräva att varje institut
som varken är ett dotterföretag i den medlemsstat där det auk
toriserats och står under tillsyn eller ett moderföretag och varje
institut som inte ingår i den konsolidering som avses i artikel 19
i förordning (EU) nr 575/2013 individuellt ska uppfylla kraven i
artikel 73 i detta direktiv.
De behöriga myndigheterna får göra undantag från kraven i
artikel 73 i detta direktiv med avseende på ett kreditinstitut i
enlighet med artikel 10 i förordning (EU) nr 575/2013.
Om de behöriga myndigheterna avstår från att tillämpa kapital
baskraven på gruppnivå enligt artikel 15 i förordning (EU)
nr 575/2013 ska kraven i artikel 73 i detta direktiv gälla på
individuell nivå.
2. De behöriga myndigheterna ska kräva att moderinstitut i
en medlemsstat, i den utsträckning och på det sätt som före
skrivs i del ett avdelning II kapitel 2 avsnitten 2 och 3 i för
ordning (EU) nr 575/2013, uppfyller skyldigheterna i artikel 73
i detta direktiv på gruppnivå.
3. De behöriga myndigheterna ska kräva att institut som
kontrolleras av ett finansiellt moderholdingföretag eller blandat
finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, i den utsträck
ning och på det sätt som föreskrivs i del ett avdelning II kapitel
2 avsnitten 2 och 3 i förordning (EU) nr 575/2013, uppfyller
skyldigheterna i artikel 73 i detta direktiv på grundval av den
konsoliderade situationen för det finansiella holdingföretaget
eller blandade finansiella holdingföretaget.
Om fler än ett kreditinstitut kontrolleras av ett finansiellt mo
derholdingföretag eller blandat finansiellt moderholdingföretag i
en medlemsstat, ska första stycket endast tillämpas på de institut
som ska omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt artikel 111.
4. De behöriga myndigheterna ska kräva att dotterinstitut
tillämpar kraven i artikel 73 på undergruppsnivå, om sådana
institut, eller deras moderföretag, när detta är ett finansiellt
holdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag, har ett
finansiellt institut eller ett kapitalförvaltningsbolag enligt defini
tionen i artikel 2.5 i direktiv 2002/87/EG som dotterföretag i
ett tredjeland eller har ett ägarintresse i ett sådant företag.
Artikel 109
Institutens styrformer, processer och rutiner
1. De behöriga myndigheterna ska kräva att instituten upp
fyller skyldigheterna i avsnitt II i detta kapitel på individuell
nivå, om inte de behöriga myndigheterna använder det undan
tag som anges i artikel 7 i förordning (EU) nr 575/2013.
2. De behöriga myndigheterna ska kräva att moder- och
dotterföretag som omfattas av detta direktiv uppfyller kraven i
avsnitt II i detta kapitel på gruppnivå eller undergruppsnivå för
att säkerställa att deras styrformer, processer och rutiner i av
snitt II i detta kapitel är enhetliga och väl integrerade och att
alla data och upplysningar som är av betydelse för tillsynen kan
tas fram. De ska särskilt se till att moderföretag och dotterfö
retag som omfattas av detta direktiv inför sådana styrformer,
processer och rutiner i sina dotterföretag som inte omfattas av
detta direktiv. Dessa styrformer, processer och rutiner ska också
vara enhetliga och väl integrerade, och dotterföretagen ska
också kunna ta fram alla data och upplysningar som är av
betydelse för tillsynen.
3. Skyldigheter enligt avsnitt II i detta kapitel rörande dot
terföretag som i sig inte omfattas av detta direktiv ska inte gälla
om moder institutet inom EU eller institut som kontrolleras av
ett finansiellt moderholdingföretag inom EU eller ett blandat
finansiellt moderholdingföretag inom EU kan påvisa för de be
höriga myndigheterna att tillämpning av avsnitt II strider mot
lagen i det tredjeland där dotterföretaget är etablerat.
Artikel 110
Översyn och utvärdering samt tillsynsåtgärder
1. De behöriga myndigheterna ska tillämpa den översyns-
och utvärderingsprocess som anges i avsnitt III i detta kapitel
och de tillsynsåtgärder som anges i avsnitt IV i detta kapitel i
enlighet med den tillämpningsnivå som gäller för kraven i del
ett, avdelning II i förordning (EU) nr 575/2013.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/395
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
133
2. Om de behöriga myndigheterna beslutar att frångå grupp
baserad tillämpning av kapitalbaskraven enligt artikel 15 i för
ordning (EU) nr 575/2013 ska kraven i artikel 97 i detta di
rektiv gälla för tillsynen av värdepappersföretag på individuell
nivå.
KAPITEL 3
Gruppbaserad tillsyn
A v s n i t t I
P r i n c i p e r f ö r g r u p p b a s e r a d t i l l s y n
Artikel 111
Utnämning av samordnande tillsynsmyndighet
1. Om moderföretaget är ett moderinstitut i en medlemsstat
eller ett moderinstitut inom EU ska den gruppbaserade tillsynen
utövas av de behöriga myndigheter som har beviljat moderfö
retaget auktorisation.
2. Om moderföretaget till ett institut är ett finansiellt mo
derholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföre
tag i en medlemsstat eller ett finansiellt moderholdingföretag
inom EU eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag
inom EU, ska den gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga
myndigheter som beviljade auktorisationen.
3. Om institut som beviljats auktorisation i två eller flera
medlemsstater har samma finansiella moderholdingföretag,
samma blandade finansiella moderholdingföretag i en medlems
stat, samma finansiella moderholdingföretag inom EU eller
samma blandade finansiella moderholdingföretag inom EU,
ska den gruppbaserade tillsynen utövas av de behöriga myndig
heterna i den medlemsstat där det finansiella holdingföretaget
eller det blandade finansiella holdingföretaget etablerades.
Om institut som är auktoriserade i två eller flera medlemsstater
som moderföretag har mer än ett finansiellt holdingföretag eller
blandat finansiellt holdingföretag med huvudkontor i olika med
lemsstater och det finns ett kreditinstitut i var och en av dessa
medlemsstater, ska den gruppbaserade tillsynen utövas av den
behöriga myndigheten för det kreditinstitut som har den största
totala balansomslutningen.
4. Om mer än ett institut som är auktoriserat inom unionen
har samma finansiella holdingföretag eller samma blandade fi
nansiella holdingföretag som moderföretag, och inget av dessa
institut har auktoriserats i den medlemsstat där det finansiella
holdingföretaget eller det blandade finansiella holdingföretaget
är etablerat, ska den gruppbaserade tillsynen utövas av den
behöriga myndighet som har auktoriserat det institut som har
den största totala balansomslutningen, och detta institut ska vid
tillämpningen av detta direktiv betraktas som det institut som
kontrolleras av ett finansiellt moderholdingföretag inom EU
eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EU.
5. I särskilda fall får de behöriga myndigheterna i samförs
tånd bortse från kriterierna i punkterna 3 och 4, om det skulle
vara olämpligt att tillämpa dem med hänsyn till de institut det
gäller och den relativa betydelsen av deras verksamheter i de
olika länderna, och i stället utse en annan behörig myndighet
för att utöva den gruppbaserade tillsynen. I sådana fall ska de
behöriga myndigheterna, innan de fattar sitt beslut, ge moder
institutet inom EU, det finansiella moderholdingföretaget inom
EU, det blandade finansiella moderholdingföretaget inom EU
eller det institut som har den största totala balansomslutningen,
beroende på vad som är tillämpligt, tillfälle att yttra sig om
beslutet.
6. De behöriga myndigheterna ska underrätta kommissionen
och EBA om alla överenskommelser inom ramen för punkt 5.
Artikel 112
Den samordnande tillsynsmyndighetens samordning av
tillsynen
1. Utöver de skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv och
förordning (EU) nr 575/2013 ska den samordnande tillsyns
myndigheten utföra följande uppgifter:
a) Samordning när det gäller att samla in och sprida relevant
information på löpande basis och i krissituationer.
b) Planering och samordning av tillsynsverksamheterna på lö
pande basis, inklusive de verksamheter som avses i avdelning
VII kapitel 3, i samarbete med berörda behöriga myndighe
ter.
c) Planering och samordning av tillsynsverksamheten i sam
arbete med de berörda behöriga myndigheterna och vid be
hov med ECBS-centralbankerna, som en förberedelse inför
och under krissituationer, inklusive negativ utveckling i in
stitut eller på finansiella marknader, om möjligt med använd
ning av befintliga informationskanaler för underlättande av
krishantering.
2. Om den samordnande tillsynsmyndigheten underlåter att
utföra de uppgifter som avses i punkt 1, eller om de behöriga
myndigheterna inte samarbetar med den samordnande tillsyns
myndigheten i den omfattning som krävs för de uppgifter som
avses i punkt 1, kan någon av de berörda behöriga myndighe
terna hänskjuta ärendet till EBA och begära bistånd i enlighet
med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010.
EBA får också i enlighet med artikel 19.1 andra stycket i den
förordningen på eget initiativ bistå de behöriga myndigheterna
vid oenighet om samordningen av tillsynsverksamheten enligt
denna artikel.
SV
L 176/396
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
134
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
3. Den planering och samordning av tillsynsverksamheten
som avses i punkt 1 c i denna artikel inbegriper de undantags
åtgärder som anges i artikel 117.1 d och 117.4 b, förberedelse
av gemensamma utvärderingar, genomförande av krisplaner och
information till allmänheten.
Artikel 113
Gemensamma beslut om tillsynskrav för specifika institut
1. Den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga
myndigheterna med ansvar för tillsyn av dotterföretag till ett
moderföretag inom EU eller ett finansiellt moderholdingföretag
inom EU eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en
medlemsstat ska göra allt som står i deras makt för att nå ett
gemensamt beslut om följande:
a) Tillämpning av artiklarna 73 och 97 för att avgöra om den
konsoliderade nivån på gruppens kapitalbas är tillräcklig med
hänsyn till gruppens finansiella ställning och riskprofil och
den kapitalbasnivå som krävs för att tillämpa artikel 104.1 a
på såväl enskilda enheter som gruppen som helhet.
b) Åtgärder för att hantera eventuella viktiga frågor och väsent
liga resultat av likviditetstillsynen, inbegripet frågor om huru
vida organisationen och riskhanteringen är tillfredsställande
enligt artikel 86 och frågor om behovet av likviditetskrav för
specifika institut enligt artikel 105 i detta direktiv.
2. De gemensamma beslut som avses i punkt 1 ska
a) för tillämpning av punkt 1 a fattas senast fyra månader efter
det att den samordnande tillsynsmyndigheten har lämnat en
rapport som innehåller en riskbedömning av gruppen insti
tut i enlighet med artiklarna 73 och 97 och 104.1 a till
övriga relevanta behöriga myndigheter,
b) för tillämpning av punkt 1 b fattas senast en månad efter att
det att den samordnande tillsynsmyndigheten har lämnat en
rapport som innehåller en bedömning av likviditetsriskpro
filen för gruppen institut i enlighet med artiklarna 86
och 105.
I de gemensamma besluten ska även vederbörlig hänsyn tas till
relevanta behöriga myndigheters bedömning av risken hos dot
terföretag i enlighet med artiklarna 73 och 97.
De gemensamma besluten ska redovisas i dokument som inne
håller en fullständig motivering och skickas till moderinstitutet
inom EU av den samordnande tillsynsmyndigheten. Vid oenig
het ska den samordnande tillsynsmyndigheten på begäran av
någon av de övriga behöriga myndigheterna samråda med
EBA. Den samordnande tillsynsmyndigheten får också samråda
med EBA på eget initiativ.
3. Om de behöriga myndigheterna inte kan fatta ett sådant
gemensamt beslut inom den tidsperiod som anges i punkt 2 ska
den samordnande tillsynsmyndigheten fatta ett beslut om till
lämpningen av artiklarna 73, 86, 97, 104.1 a och 105 på
gruppen som helhet efter att ha tagit vederbörlig hänsyn till
relevanta behöriga myndigheters riskbedömning av dotterföreta
gen. Om någon av de berörda behöriga myndigheterna i slutet
av de tidsperioder som anges i punkt 2 har hänskjutit ärendet
till EBA enligt artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska
den samordnande tillsynsmyndigheten skjuta upp sitt beslut och
invänta eventuella beslut som EBA kan fatta enligt artikel 19.3 i
den förordningen och fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s
beslut. Den tidsperiod som avses i punkt 2 ska anses utgöra
förlikningsskedet i den mening som avses i förordning (EU)
nr 1093/2010. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ären
det får inte hänskjutas till EBA efter det att fyramånadersperio
den eller, i tillämpliga fall, perioden på en månad har löpt ut
eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats.
Beslutet om tillämpningen av artiklarna 73, 86, 97, 104.1 a och
105 ska fattas individuellt eller på undergruppsnivå av de be
höriga myndigheter som ansvarar för tillsynen av dotterföretag
till ett moderkreditinstitut inom EU, ett finansiellt moderhol
dingföretag inom EU eller ett blandat finansiellt moderholding
företag inom EU, med vederbörligt beaktande av synpunkter
och reservationer som har uttryckts av den samordnande till
synsmyndigheten. Om någon av de berörda behöriga myndig
heterna i slutet av någon av de tidsperioder som avses i punkt 2
har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med artikel 19 i för
ordning (EU) nr 1093/2010, ska de behöriga myndigheterna
skjuta upp sitt beslut och invänta det beslut som EBA får fatta
i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen, och ska fatta ett
beslut i enlighet med EBA:s beslut. De tidsperioder som anges i
punkt 2 ska anses utgöra förlikningsskedet i den mening som
avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en
månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att tids
perioden på fyra månader eller, i tillämpliga fall, perioden på en
månad har löpt ut eller efter att ett gemensamt beslut har
fattats.
Besluten ska redovisas i ett dokument som innehåller en full
ständig motivering och ta hänsyn till övriga behöriga myndig
heters riskbedömningar, synpunkter och reservationer som har
uttryckts under den tidsperiod som avses i punkt 2. Den sam
ordnande tillsynsmyndigheten ska skicka dokumentet till alla
berörda behöriga myndigheter och till moderinstitutet inom EU.
Om EBA har tillfrågats ska samtliga behöriga myndigheter be
akta dess råd och förklara alla betydande avvikelser från sådana
råd.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/397
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
135
4. De gemensamma beslut som avses i punkt 1 och varje
beslut som fattas av de berörda myndigheterna i avsaknad av ett
gemensamt beslut enligt punkt 3 ska erkännas som avgörande
och tillämpas av de behöriga myndigheterna i de berörda med
lemsstaterna.
De gemensamma beslut som avses i punkt 1 och varje beslut
som fattas av de berörda myndigheterna i avsaknad av ett ge
mensamt beslut enligt punkt 3 ska uppdateras årligen eller, i
undantagsfall, om en behörig myndighet som ansvarar för till
synen av dotterföretag till ett moderinstitut inom EU, ett finan
siellt moderholdingföretag inom EU eller ett blandat finansiellt
moderholdingföretag inom EU gör en skriftlig och fullständigt
motiverad framställan hos den samordnande tillsynsmyndighe
ten om uppdatering av beslutet genom tillämpningen av artik
larna 104.1 a och 105. I det sistnämnda fallet kan uppdate
ringen tas upp på bilateral basis mellan den samordnande till
synsmyndigheten och den behöriga myndighet som gör fram
ställan.
5. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge
nomförande för att säkerställa enhetliga tillämpningsvillkor för
den gemensamma beslutsprocess som avses i denna artikel, med
beaktande av tillämpningen av artiklarna 73, 86, 97, 104.1 a
och 105 i syfte att underlätta gemensamma beslut.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för
genomförande till kommissionen senast den 1 juli 2014.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med
artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 114
Informationskrav i krissituationer
1. Om det uppstår en krissituation, inklusive en sådan situa
tion som beskrivs i artikel 18 i förordning (EU) nr 1093/2010
eller en situation med en negativ utveckling på marknaderna,
som kan äventyra likviditeten på marknaderna och stabiliteten
hos det finansiella systemet i någon av de medlemsstater där
enheter ur en grupp har auktoriserats eller där betydande filialer
enligt artikel 51 har inrättats, ska den samordnande tillsyns
myndigheten enligt kapitel 1 avsnitt 2 och, i tillämpliga fall,
artiklarna 54 och 58 i direktiv 2004/39/EG, snarast möjligt
underrätta EBA och de myndigheter som avses i artiklarna
58.4 och 59 och lämna alla uppgifter som är avgörande för
att de ska kunna fullgöra sina uppgifter. Dessa skyldigheter ska
gälla för alla behöriga myndigheter.
Om en ECBS-centralbank blir medveten om en situation som
beskrivs i första stycket, ska den så snart det är praktiskt möjligt
underrätta EBA och de behöriga myndigheter som avses i ar
tikel 112.
Om möjligt ska den behöriga myndigheten och den myndighet
som avses i artikel 58.4 använda befintliga informationskanaler.
2. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska, då den har
behov av uppgifter som redan lämnats till en annan behörig
myndighet, alltid när så är möjligt vända sig till den myndig
heten för att undvika dubbel rapportering till de olika myndig
heter som medverkar i tillsynen.
Artikel 115
Ordning för samordning och samarbete
1. För att skapa goda förutsättningar för att upprätta en
effektiv tillsyn ska den samordnande tillsynsmyndigheten och
de övriga behöriga myndigheterna skriftligen ha fastställt ord
ningar för samordning och samarbete.
Inom ramen för dessa ordningar får ytterligare uppgifter över
låtas på den samordnande tillsynsmyndigheten, och det kan
fastställas förfaranden för beslutsprocessen och samarbetet
med andra behöriga myndigheter.
2. De behöriga myndigheter som auktoriserat ett dotterföre
tag vars moderföretag är ett institut, får genom bilaterala avtal i
enlighet med artikel 28 i förordning (EU) nr 1093/2010 dele
gera ansvaret för tillsynen till de behöriga myndigheter som
beviljat moderföretaget auktorisation och utövar tillsyn av detta,
så att dessa myndigheter ikläder sig ansvar för tillsynen över
dotterföretaget i enlighet med detta direktiv. EBA ska hållas
underrättat om förekomsten av sådana avtal och om deras in
nehåll. EBA ska vidarebefordra sådan information till de behö
riga myndigheterna i övriga medlemsstater och till europeiska
bankkommittén.
Artikel 116
Tillsynskollegier
1. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska inrätta tillsyn
skollegier för att underlätta utförandet av de uppgifter som
avses i artiklarna 112 och 113 och 114.1 och, med beaktande
av de krav på konfidentialitet som avses i punkt 2 i den här
artikeln och av unionsrätten, tillse att samordning och sam
arbete vid behov sker med tillsynsmyndigheter i tredjeländer.
EBA ska bidra till att främja och övervaka effektivitet, ändamåls
enlighet och konsekvens i arbetet i de tillsynskollegier som
avses i denna artikel i enlighet med artikel 21 i förordning
(EU) nr 1093/2010. EBA ska i detta syfte delta i lämplig ut
sträckning EBA och ska för detta ändamål betraktas som en
behörig myndighet.
SV
L 176/398
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
136
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
Tillsynskollegierna ska tillhandahålla ett ramverk för den sam
ordnande tillsynsmyndigheten, EBA och övriga behöriga myn
digheter för utförandet av följande uppgifter:
a) Utbyta information sinsemellan och med EBA i enlighet med
artikel 21 i förordning (EU) nr 1093/2010.
b) Enas om en frivillig fördelning av uppgifter och frivillig de
legering av ansvarsområden, där så är lämpligt.
c) Fastställa de program för tillsynsgranskning som avses i ar
tikel 99, på grundval av en riskbedömning av gruppen i
enlighet med artikel 97.
d) Öka tillsynens effektivitet genom att avlägsna onödiga dubb
leringar av tillsynskraven, bland annat i samband med de
förfrågningar om uppgifter som avses i artiklarna 114
och 117.3.
e) Konsekvent tillämpa tillsynskraven enligt detta direktiv och
förordning (EU) nr 575/2013 i samtliga enheter inom en
grupp av institut, utan att det påverkar de alternativ och
det handlingsutrymme som ges genom unionsrätten.
f) Tillämpa artikel 112.1 c med beaktande av arbetet i andra
forum som kan komma att inrättas på detta område.
2. De behöriga myndigheter som deltar i tillsynskollegierna
och EBA ska ha ett nära samarbete. Kraven på konfidentialitet
enligt kapitel 1 avsnitt II i detta direktiv samt artiklarna 54 och
58 i direktiv 2004/39/EG får inte förhindra att de behöriga
myndigheterna utbyter konfidentiell information inom tillsyn
skollegier. Tillsynskollegiers inrättande och funktion ska inte
påverka de behöriga myndigheternas rättigheter och skyldighe
ter enligt det här direktivet och förordning (EU) nr 575/2013.
3. Tillsynskollegiers inrättande och funktion ska baseras på
sådana skriftliga avtal som avses i artikel 115 och som den
samordnande tillsynsmyndigheten utarbetar efter samråd med
de berörda behöriga myndigheterna.
4. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn
i syfte att specificera de allmänna villkoren för tillsynskollegier
nas funktion.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för
tillsyn till kommissionen senast den 31 december 2014.
Kommissionen ska delegeras befogenhet att anta de tekniska
standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
5. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge
nomförande i syfte att fastställa tillsynskollegiernas operativa
funktionssätt.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för
genomförande till kommissionen senast den 31 december
2014.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med
artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
6. De behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen av
dotterföretagen till ett moder institut inom EU, ett finansiellt
moderholdingföretag inom EU eller ett blandat finansiellt mo
derholdingföretag inom EU och de behöriga myndigheterna i en
värdmedlemsstat där betydande filialer enligt artikel 51 har in
rättats, ECBS-centralbanker i tillämpliga fall och tredjeländers
tillsynsmyndigheter när det är motiverat och om det finns
krav på konfidentialitet som enligt samtliga behöriga myndig
heter ska anses vara likvärdiga med kraven i kapitel 1 avsnitt II i
detta direktiv och, i tillämpliga fall, artiklarna 54 och 58 i
direktiv 2004/39/EG, kan delta i tillsynskollegierna.
7. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska leda kollegiets
sammanträden och besluta vilka behöriga myndigheter som får
delta i ett visst kollegiesammanträde eller en viss aktivitet. Den
samordnande tillsynsmyndigheten ska hålla alla medlemmar av
kollegiet fullt informerade i förväg om att sådana sammanträden
anordnas, om de huvudfrågor som ska diskuteras och om de
aktiviteter som kommer att tas upp. Den samordnande tillsyns
myndigheten ska även i tid ge alla kollegieledamöter full infor
mation om de åtgärder som behandlats vid dessa möten eller de
åtgärder som genomförts.
8. Den samordnande tillsynsmyndighetens beslut ska ta hän
syn till relevansen av den tillsynsverksamhet som ska planeras
eller samordnas för dessa myndigheter, särskilt den potentiella
effekten enligt artikel 7 för det finansiella systemets stabilitet i
de berörda medlemsstaterna och skyldigheterna enligt arti
kel 51.2.
9. Med förbehåll för de krav på konfidentialitet som avses i
kapitel 1 avsnitt II i detta direktiv och, i tillämpliga fall, artik
larna 54 och 58 i direktiv 2004/39/EG, ska den samordnande
tillsynsmyndigheten informera EBA om verksamheten i tillsyn
skollegiet, bland annat i krissituationer, och vidarebefordra all
information som är särskilt relevant till EBA för att uppnå
samstämmighet i tillsynen.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/399
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
137
Vid oenighet mellan de behöriga myndigheterna om tillsynskol
legiernas funktion kan någon av de berörda behöriga myndig
heterna hänskjuta frågan till EBA och begära bistånd i enlighet
med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010.
EBA får också i enlighet med artikel 19.1 andra stycket i den
förordningen på eget initiativ bistå de behöriga myndigheterna
vid oenighet om tillsynskollegiernas funktion enligt den här
artikeln.
Artikel 117
Samarbetsskyldigheter
1. De behöriga myndigheterna ska ha ett nära samarbete
med varandra. De ska ömsesidigt tillhandahålla alla upplys
ningar som är väsentliga eller relevanta för övriga myndigheter
när de utför sina tillsynsuppgifter enligt detta direktiv och för
ordning (EU) nr 575/2013. Härvid ska de behöriga myndighe
terna på begäran överlämna alla relevanta upplysningar och på
eget initiativ överlämna alla väsentliga upplysningar.
De behöriga myndigheterna ska samarbeta med EBA vid till
lämpning av detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013,
i enlighet med förordning (EU) nr 1093/2010.
De behöriga myndigheterna ska förse EBA med all information
som EBA behöver för att fullgöra sitt uppdrag enligt detta
direktiv, förordning (EU) nr 575/2013 och förordning (EU)
nr 1093/2010, i enlighet med artikel 35 i förordning (EU)
nr 1093/2010.
Upplysningar som avses i första stycket ska betraktas som vä
sentliga om de i sak kan tänkas påverka en bedömning av den
finansiella sundheten i ett institut eller ett finansiellt institut i en
annan medlemsstat.
Samordnande tillsynsmyndigheter för moder institut inom EU
och institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag
inom EU eller blandade finansiella moderholdingföretag inom
EU ska särskilt förse de behöriga myndigheter i andra medlems
stater som utövar tillsyn över dotterföretag till dessa moderfö
retag med alla relevant upplysningar. När man fastställer hur
omfattande de relevanta upplysningarna ska vara, ska hänsyn
tas till dotterföretagens betydelse inom det finansiella systemet i
respektive medlemsstat.
De väsentliga upplysningar som avses i första stycket ska sär
skilt omfatta följande:
a) En beskrivning av gruppens rättsliga struktur och styrnings
struktur, inbegripet organisationsstrukturen, som ska omfatta
alla reglerade enheter, icke reglerade enheter, icke reglerade
dotterföretag och betydande filialer som ingår i gruppen,
moderföretagen enligt artiklarna 14.3, 74.1 och 109.2
samt de behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen
över de reglerade enheterna i gruppen.
b) Förfaranden för att inhämta upplysningar från de institut
som ingår i en grupp samt för kontroll av dessa upplysning
ar.
c) Negativ utveckling i institut eller andra enheter inom en
grupp som kan få allvarliga följder för instituten.
d) Betydande sanktioner och extraordinära åtgärder som de be
höriga myndigheterna genomfört i enlighet med detta direk
tiv, däribland åläggande av ett specifikt kapitalbaskrav enligt
artikel 104 och av begränsningar i användningen av intern
mätningsmetoder för beräkning av kapitalbaskraven enligt
artikel 312.2 i förordning (EU) nr 575/2013.
2. De behöriga myndigheterna får vända sig till EBA i föl
jande situationer:
a) En behörig myndighet inte har lämnat väsentlig information.
b) En begäran om samarbete, i synnerhet när det gäller utbyte
av relevanta uppgifter, har avslagits eller har inte lett till
åtgärder inom rimlig tid.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 258 i EUF-för
draget får EBA agera i enlighet med sina befogenheter enligt
artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010.
EBA får också på eget initiativ bistå de behöriga myndigheterna
med att utveckla en samstämmig samarbetspraxis i enlighet med
artikel 19.1 andra stycket i den förordningen.
3. De behöriga myndigheter som ansvarar för tillsynen över
institut som kontrolleras av ett moder institut inom EU ska
alltid när det är möjligt vända sig till den samordnande tillsyns
myndigheten när de behöver upplysningar som den samord
nande tillsynsmyndigheten redan kan ha tillgång till när det
gäller genomförandet av de metoder och strategier som fastställs
i detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013.
4. De behöriga myndigheterna ska innan de fattar beslut
samråda om följande frågor, i den utsträckning som besluten
är av betydelse för andra behöriga myndigheters tillsynsuppdrag:
a) Sådana förändringar av ägar-, organisations- eller lednings
strukturen i kreditinstitut inom en grupp som kräver de
behöriga myndigheternas godkännande eller tillstånd.
SV
L 176/400
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
138
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
b) Betydande sanktioner och extraordinära åtgärder som de be
höriga myndigheterna har genomfört, inbegripet åläggande
av ett särskilt kapitalbaskrav enligt artikel 104 och av be
gränsningar i användningen av internmätningsmetoder för
beräkning av kapitalbaskravet enligt artikel 312.2 i förord
ning (EU) nr 575/2013
I frågor som avses i led b ska den samordnande tillsynsmyn
digheten alltid rådfrågas.
En behörig myndighet får dock besluta att inte rådfråga andra
behöriga myndigheter i brådskande fall eller i fall där samrådet
kan äventyra verkan av dess beslut. I sådana fall ska den behö
riga myndigheten utan dröjsmål underrätta de övriga behöriga
myndigheterna efter att ha fattat sitt beslut.
Artikel 118
Kontroll av information rörande enheter i andra
medlemsstater
Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat vid tillämp
ning av detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 i ett
särskilt fall vill kontrollera uppgifter om ett institut, ett finansi
ellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett fi
nansiellt institut, ett anknutet företag, ett holdingföretag med
blandad verksamhet, ett dotterföretag som avses i artikel 125
eller ett dotterföretag som avses i artikel 119.3 och institutet
eller företaget är beläget i en annan medlemsstat, ska de begära
att de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten ge
nomför denna kontroll. De myndigheter som mottar en sådan
begäran ska inom ramen för sina befogenheter agera, antingen
genom att själva utföra kontrollen eller genom att tillåta att de
myndigheter som begärt kontrollen utför den, eller genom att
tillåta en revisor eller expert utför den. Om den behöriga myn
dighet som har lämnat begäran inte själv genomför kontrollen
får denna myndighet om den så önskar delta i den.
A v s n i t t I I
F i n a n s i e l l a h o l d i n g f ö r e t a g , b l a n d a d e f i
n a n s i e l l a h o l d i n g f ö r e t a g o c h h o l d i n g f ö r e
t a g m e d b l a n d a d v e r k s a m h e t
Artikel 119
Inkluderande av holdingföretag i gruppbaserad tillsyn
1. Medlemsstaterna ska när det är lämpligt besluta om de
åtgärder som behövs för att finansiella holdingföretag och blan
dade finansiella holdingföretag ska omfattas av bestämmelserna
om gruppbaserad tillsyn.
2. Om ett dotterföretag som är ett institut är undantaget från
reglerna om gruppbaserad tillsyn i något av de fall som avses i
artikel 19 i förordning (EU) nr 575/2013, får de behöriga
myndigheterna i den medlemsstat där dotterföretaget är beläget
begära information från moderföretaget som kan underlätta till
synen över det dotterföretaget.
3. Medlemsstaterna ska göra det möjligt för de behöriga
myndigheter som har ansvaret för den gruppbaserade tillsynen
att begära sådan information som avses i artikel 122 från dot
terföretag till ett institut eller ett finansiellt holdingföretag eller
ett blandat finansiellt holdingföretag som inte omfattas av be
stämmelserna om gruppbaserad tillsyn. I ett sådant fall ska för
farandena för att förmedla och kontrollera information enligt
den artikeln gälla.
Artikel 120
Tillsyn av blandade finansiella holdingföretag
1. När ett blandat finansiellt holdingföretag är föremål för
motsvarande bestämmelser enligt detta direktiv och direktiv
2002/87/EG, särskilt när det gäller riskbaserad tillsyn, kan den
samordnande tillsynsmyndigheten efter samråd med andra be
höriga myndigheter med ansvar för tillsyn av dotterföretag en
dast tillämpa direktiv 2002/87/EG på det blandade finansiella
holdingföretaget.
2. När ett blandat finansiellt holdingföretag är föremål för
motsvarande bestämmelser i detta direktiv och direktiv
2009/138/EG, särskilt när det gäller riskbaserad tillsyn, kan
den samordnande tillsynsmyndigheten, i samförstånd med
grupptillsynsmyndigheter för försäkringssektorn, på det blan
dade finansiella holdingföretaget tillämpa endast bestämmel
serna i det här direktivet avseende den mest betydande finansi
ella sektorn enligt definitionen i artikel 3.2 i direktiv
2002/87/EG.
3.
Den samordnande tillsynsmyndigheten ska underrätta EBA
och Eiopa om de beslut som fattats enligt punkterna 1 och 2.
4. EBA, Eiopa och Esma ska, genom den gemensamma kom
mitté som avses i artikel 54 i förordningarna (EU)
nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010, ut
arbeta riktlinjer för konvergerande tillsynspraxis och ska inom
tre år från det att dessa riktlinjer antas utarbeta förslag till
tekniska standarder i samma syfte.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artik
larna 10–14 i förordningarna (EU) nr
1093/2010, (EU)
nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010.
Artikel 121
Ledningens kvalifikationer
Medlemsstaterna ska kräva att medlemmarna i ett finansiellt
holdingföretags eller ett blandat finansiellt holdingföretags led
ningsorgan har tillräckligt gott anseende och tillräckliga kun
skaper, färdigheter och erfarenheter i enlighet med artikel 91.1
för att kunna fullgöra sina åligganden, med beaktande av det
finansiella holdingbolagets eller det blandade finansiella holding
företagets särskilda roll.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/401
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
139
Artikel 122
Begäran om information och inspektioner
1. I avvaktan på att konsolideringsmetoderna samordnas yt
terligare ska medlemsstaterna föreskriva att de behöriga myn
digheter som ansvarar för auktorisation och tillsyn av ett eller
flera institut vars moderföretag är ett holdingföretag med blan
dad verksamhet ska kräva att moderföretaget och dotterföreta
gen lämnar sådan information som kan vara av betydelse för
tillsynen av dotterföretag som är institut; de behöriga myndig
heterna kan inhämta informationen antingen direkt från moder
företaget och dotterföretagen eller via dotterföretag som är in
stitut.
2. Medlemsstaterna ska fastställa att deras behöriga myndig
heter, antingen själva eller genom externa granskare, kan företa
inspektion på plats för att kontrollera de uppgifter som lämnats
av holdingföretag med blandad verksamhet och deras dotterfö
retag. Om ett holdingföretag med blandad verksamhet eller ett
av dess dotterföretag är ett försäkringsföretag får också förfaran
det i artikel 125 användas. Om ett holdingföretag med blandad
verksamhet eller ett av dess dotterföretag är beläget i en annan
medlemsstat än ett dotterföretag som är ett institut ska kontroll
på plats av uppgifter genomföras i enlighet med förfarandet i
artikel 118.
Artikel 123
Tillsyn
1. Utan att det påverkar tillämpningen av del fyra i förord
ning (EU) nr 575/2013 ska medlemsstaterna i fall där moder
företaget till ett eller flera institut är ett holdingföretag med
blandad verksamhet se till att de behöriga myndigheter som
ansvarar för tillsynen av dessa institut utövar allmän tillsyn av
transaktioner mellan institutet och holdingföretaget med blan
dad verksamhet och dess dotterföretag.
2. De behöriga myndigheterna ska kräva att instituten följer
adekvata processer för riskhantering och rutiner för intern kont
roll, inbegripet sunda rapporterings- och redovisningsförfaran
den, för att på ett lämpligt sätt identifiera, mäta, övervaka och
kontrollera transaktionerna med institutens moderholdingföre
tag med blandad verksamhet och dess dotterföretag. De behö
riga myndigheterna ska kräva att instituten rapporterar varje
annan betydande transaktion med dessa enheter utom den
transaktion som avses i artikel 394 i förordning (EU) nr
575/2013. Dessa förfaranden och betydande transaktioner ska
övervakas av de behöriga myndigheterna.
Artikel 124
Utbyte av information
1. Medlemsstaterna ska att se till att det inte finns några
rättsliga hinder för utbyte av information mellan företag som
omfattas av den gruppbaserade tillsynen, holdingföretag med
blandad verksamhet och deras dotterföretag samt dotterföretag
som avses i artikel 119.3 när det gäller information som är av
betydelse för tillsyn i enlighet med artikel 110 och kapitel 3.
2. När ett moderföretag har ett dotterinstitut i en annan
medlemsstat ska de behöriga myndigheterna i de berörda med
lemsstaterna utbyta information som är av betydelse för att
möjliggöra eller underlätta gruppbaserad tillsyn.
Om de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där moder
företaget är beläget inte själva utövar gruppbaserad tillsyn enligt
artikel 111, kan de anmodas av de behöriga myndigheter som
ansvarar för sådan tillsyn att av moderföretaget begära infor
mation som är av betydelse för den gruppbaserade tillsynen och
att överföra informationen till myndigheterna i fråga.
3. Medlemsstaterna ska tillåta sina behöriga myndigheter att
utbyta sådan information som anges i punkt 2, varvid ska gälla
att inhämtande av eller förfogande över information avseende
finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag,
finansiella institut eller anknutna företag inte ska innebära att
de behöriga myndigheterna har någon skyldighet att utöva till
syn över dessa enskilda institut eller företag.
På liknande sätt ska medlemsstaterna tillåta sina behöriga myn
digheter att utbyta sådan information som anges i artikel 122,
varvid ska gälla att inhämtande av eller förfogande över infor
mation inte ska innebära att de behöriga myndigheterna har
någon skyldighet att utöva tillsyn över holdingföretag med blan
dad verksamhet och deras dotterföretag som inte är kreditinsti
tut eller sådana dotterföretag som avses i artikel 119.3.
Artikel 125
Samarbete
1. Om ett institut, ett finansiellt holdingföretag, blandat fi
nansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad
verksamhet kontrollerar ett eller flera dotterföretag som är för
säkringsföretag eller andra företag som tillhandahåller investe
ringstjänster som kräver auktorisation, ska det finnas ett nära
samarbete mellan de behöriga myndigheterna och de myndig
heter som bemyndigats att utöva den offentliga tillsynen över
försäkringsföretag eller över andra företag som tillhandahåller
investeringstjänster. Utan att det påverkar respektive myndighets
ansvar ska dessa myndigheter förse varandra med all infor
mation som är ägnade att underlätta deras uppdrag och tillåta
tillsyn av verksamheten och den finansiella ställningen i de
företag som de övervakar.
SV
L 176/402
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
140
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
2. Den information som erhålls inom ramen för gruppbase
rad tillsyn och särskilt allt sådant informationsutbyte mellan
behöriga myndigheter som föreskrivs i detta direktiv ska omfat
tas av krav avseende tystnadsplikt som är minst likvärdiga med
dem som avses i artikel 53.1 i detta direktiv för kreditinstitut
eller direktiv 2004/39/EG för värdepappersföretag.
3. De behöriga myndigheter som ansvarar för gruppbaserad
tillsyn ska upprätta förteckningar över sådana finansiella hol
dingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som avses
i artikel 11 i förordning (EU) nr 575/2013. Dessa förteckningar
ska överlämnas till de behöriga myndigheterna i andra med
lemsstater, till EBA och till kommissionen.
Artikel 126
Sanktioner
Enligt kapitel 1 avsnitt IV i den här avdelningen ska medlems
staterna se till att administrativa sanktioner eller andra administ
rativa åtgärder som syftar till att stoppa konstaterade överträ
delser eller avlägsna orsakerna till dem kan vidtas mot finansi
ella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och hol
dingföretag med blandad verksamhet eller mot deras ledning för
överträdelser av lagar och andra författningar som antagits för
införlivandet av det här kapitlet.
Artikel 127
Bedömning av om tredjeländers gruppbaserade tillsyn är
likvärdig
1. Om ett institut vars moderföretag är ett institut eller ett
finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföre
tag med huvudkontor i ett tredjeland inte är föremål för grupp
baserad tillsyn enligt artikel 111, ska de behöriga myndighe
terna bedöma huruvida institutet är föremål för en sådan grupp
baserad tillsyn av en tillsynsmyndighet i ett tredjeland som är
likvärdig med den tillsyn som styrs av de principer som anges i
detta direktiv och kraven i del ett avdelning II kapitel 2 i för
ordning (EU) nr 575/2013.
Bedömningen ska utföras av den behöriga myndighet som
skulle vara ansvarig för den gruppbaserade tillsynen om punkt
3 hade varit tillämplig, på begäran av moderföretaget eller av
någon av de reglerade enheter som auktoriserats i unionen eller
på eget initiativ. Denna behöriga myndighet ska samråda med
de andra berörda behöriga myndigheterna.
2. Kommissionen får begära att europeiska bankkommittén
ger allmän vägledning om huruvida det är sannolikt att de
system för gruppbaserad tillsyn som tillämpas av behöriga till
synsmyndigheter i ett tredjeland kommer att uppfylla de mål för
gruppbaserad tillsyn som fastställs i detta kapitel, när det gäller
institut vars moderföretag har sitt huvudkontor i ett tredjeland.
Europeiska bankkommittén ska fortsätta att se över all sådan
vägledning och beakta varje förändring i de system för grupp
baserad tillsyn som tillämpas av sådana behöriga myndigheter.
EBA ska bistå kommissionen och europeiska bankkommittén
med utförandet av dessa uppgifter, vilket också inbegriper be
dömning av huruvida vägledningen bör uppdateras.
Den behöriga myndighet som utför den bedömning som avses i
punkt 1 första stycket ska beakta all sådan vägledning. För detta
ändamål ska den behöriga myndigheten samråda med EBA in
nan den fattar beslut.
3. I avsaknad av sådan likvärdig tillsyn ska medlemsstaterna
tillämpa detta direktiv och förordning (EU) nr 575/2013 i till
lämpliga delar även på institutet eller tillåta att deras behöriga
myndigheter använder andra lämpliga tillsynsmetoder som upp
fyller målen för gruppbaserad tillsyn av institut.
Den behöriga myndighet som skulle vara ansvarig för grupp
baserad tillsyn ska efter samråd med andra berörda behöriga
myndigheter godkänna dessa tillsynstekniker.
De behöriga myndigheterna kan särskilt kräva att det inrättas ett
finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföre
tag med huvudkontor inom unionen, och tillämpa bestämmel
serna om gruppbaserad tillsyn på det finansiella holdingföreta
gets ställning på gruppnivå eller på ställningen på gruppnivå för
instituten i det blandade finansiella holdingföretaget.
Tillsynsteknikerna ska utformas så att de uppfyller de mål för
gruppbaserad tillsyn som fastställs i detta kapitel och ska anmä
las till de andra berörda behöriga myndigheterna, EBA och
kommissionen.
KAPITEL 4
Kapitalbuffertar
A v s n i t t I
B u f f e r t a r
Artikel 128
Definitioner
I detta kapitel gäller följande definitioner:
1) kapitalkonserveringsbuffert: den kapitalbas som ett institut
måste upprätthålla i enlighet med artikel 129,
2) institutspecifik kontracyklisk kapitalbuffert: den kapitalbas
som ett institut måste upprätthålla i enlighet med artikel 130,
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/403
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
141
3) buffert för globala systemviktiga institut: den kapitalbas som
måste upprätthållas i enlighet med artikel 131.4.
4) buffert för andra systemviktiga institut: den kapitalbas som
kan upprätthållas i enlighet med artikel 131.5.
5) systemriskbuffert: den kapitalbas som ett institut måste eller
kan bli tvungen att upprätthålla i enlighet med artikel 133.
6) kombinerat buffertkrav: det totala kärnprimärkapital som
krävs för att uppfylla kravet om en kapitalkonserveringsbuf
fert utökat, i tillämpliga fall, med följande:
a) En institutspecifik kontracyklisk kapitalbuffert.
b) Buffert för globala systemviktiga institut.
c) Buffert för andra systemviktiga institut.
d) En systemriskbuffert.
7) kontracykliskt buffertvärde: det värde som instituten måste
tillämpa för att beräkna sin institutspecifika kontracykliska
kapitalbuffert och som fastställs i enlighet med artikel 136
eller artikel 137 eller av en behörig myndighet i ett tredje
land, beroende på situationen,
8) nationellt auktoriserat institut: ett institut som har auktori
serats i medlemsstaten och för vilket en särskilt utsedd myn
dighet är ansvarig för att fastställa det kontracykliska buffert
värdet,
9) buffertriktvärde: ett referensbuffertvärde beräknat i enlighet
med de principer som anges i artikel 135.1.
Detta kapitel ska inte gälla för värdepappersföretag som inte
auktoriserats för tillhandahållande av de investeringstjänster
som anges i punkterna 3 och 6 i avsnitt A i bilaga I till direktiv
2004/39/EG.
Artikel 129
Krav på att upprätthålla en kapitalkonserveringsbuffert
1. Medlemsstaterna ska kräva att instituten utöver det
kärnprimärkapital som upprätthålls för uppfyllande av kapital
baskravet i enlighet med artikel 92 i förordning (EU) nr
575/2013 också upprätthåller en kapitalkonserveringsbuffert i
kärnprimärkapital motsvarande 2,5 % av institutets totala risk
vägda exponeringsbelopp som beräknas i enlighet med arti
kel 92.3 i den förordningen på individuell nivå och på grupp
nivå, beroende på vad som är tillämpligt enligt del ett avdelning
II i den förordningen.
2. Med avvikelse från punkt 1 får en medlemsstat undanta
små och medelstora värdepappersföretag från kraven i den
punkten, om inte ett sådant undantag utgör ett hot mot sta
biliteten i de finansiella systemet i den medlemsstaten.
Beslutet om tillämpning av ett sådant undantag ska vara full
ständigt motiverat och innehålla en förklaring till varför undan
taget inte hotar stabiliteten i det finansiella systemet i den med
lemsstaten och en exakt definition av de små och medelstora
värdepappersföretag som omfattas av undantaget.
Medlemsstater som beslutar att tillämpa ett sådan undantag ska
meddela detta till kommissionen, ESRB, EBA och de behöriga
myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
3. Vid tillämpning av punkt 2 ska medlemsstaten utse den
myndighet som ansvarar för tillämpningen av denna artikel.
Den myndigheten ska vara den behöriga eller den utsedda myn
digheten.
4. Vid tillämpning av punkt 2 ska värdepappersföretag kate
goriseras som stora eller medelstora i enlighet med kommissio
nens rekommendation 2003/261/EG av den 6 maj 2003 om
definitionen av mikroföretag samt små och medelstora före
tag ( 1 ).
5. Instituten ska inte använda kärnprimärkapital som upp
rätthålls för uppfyllande av kraven i punkt 1 i den här artikeln
i syfte att uppfylla krav i enlighet med artikel 104.
6. Om ett institut inte klarar att uppfylla kravet i punkt 1 i
denna artikel fullt ut ska det omfattas av utdelningsrestriktioner
i enlighet med artikel 141.2 och 141.3.
Artikel 130
Krav på att upprätthålla en institutspecifik kontracyklisk
kapitalbuffert
1. Medlemsstaterna ska kräva att instituten upprätthåller en
institutspecifik kontracyklisk kapitalbuffert motsvarande institu
tets totala riskvägda exponeringsbelopp som beräknas i enlighet
med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013, och multi
pliceras med det viktade genomsnittet av de kontracykliska buf
fertvärden som beräknas i enlighet med artikel 140 i detta
direktiv på individuell nivå och på gruppnivå, beroende på
vad som är tillämpligt enligt del ett avdelning II i den förord
ningen.
SV
L 176/404
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
( 1 ) EUT L 124, 20.5.2003, s. 36.
142
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
2. Med avvikelse från punkt 1 får en medlemsstat undanta
små och medelstora värdepappersföretag från kraven i den
punkten, om inte ett sådant undantag hotar stabiliteten i det
finansiella systemet i den medlemsstaten.
Beslutet om tillämpning av ett sådant undantag ska vara full
ständigt motiverat och innehålla en förklaring till varför undan
taget inte hotar stabiliteten i det finansiella systemet i den med
lemsstaten och en exakt definition av de små och medelstora
värdepappersföretag som omfattas av undantaget.
Den medlemsstat som beslutar att tillämpa ett sådan undantag
ska meddela detta till kommissionen, ESRB, EBA och de behö
riga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.
3. Vid tillämpning av punkt 2 ska medlemsstaterna utse den
myndighet som ansvarar för tillämpningen av denna artikel.
Den myndigheten ska vara den behöriga myndigheten eller
den utsedda myndigheten.
4. Vid tillämpning av punkt 2 ska värdepappersföretag kate
goriseras som stora och medelstora i enlighet med rekommen
dation 2003/261/EG.
5. Instituten ska uppfylla kravet i punkt 1 med kärnprimär
kapital som inte får vara en del av sådant kärnprimärkapital
som upprätthålls för uppfyllande av kapitalbaskravet i enlighet
med artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, kravet på upp
rätthållande av en kapitalkonserveringsbuffert i enlighet med
artikel 129 i detta direktiv eller något annat krav i artikel 104
i detta direktiv.
6. Om ett institut inte klarar att uppfylla kravet i punkt 1 i
denna artikel fullt ut ska det omfattas av utdelningsrestriktioner
enligt artikel 141.2 och 141.3.
Artikel 131
Globala och andra systemviktiga institut
1. Myndigheterna ska utse den myndighet som ansvarar för
att på gruppnivå identifiera globala systemviktiga institut, och,
på individuell nivå, gruppnivå eller undergruppsnivå, beroende
på vad som är tillämpligt, andra systemviktiga institut som är
auktoriserade inom deras jurisdiktion. Den myndigheten ska
vara den behöriga eller den utsedda myndigheten. Medlemssta
terna får utse fler än en myndighet. De globala systemviktiga
instituten ska vara ett moderinstitut inom EU, ett finansiellt
moderholdingföretag inom EU, ett blandat finansiellt moderhol
dingföretag inom EU eller ett institut. De globala systemviktiga
instituten får inte vara ett institut som är ett dotterföretag till ett
moderinstitut inom EU, ett finansiellt moderholdingföretag
inom EU eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag
inom EU. De andra systemviktiga företagen ska vara ett moder
institut inom EU, ett finansiellt moderholdingföretag inom EU,
ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EU eller ett
institut.
2. Metoden för identifiering av globala systemviktiga institut
ska bygga på följande kategorier:
a) Gruppens storlek.
b) Graden av gruppens sammanlänkning med det finansiella
systemet.
c) Möjligheten att ersätta de tjänster eller den finansiella infra
struktur som gruppen tillhandahåller.
d) Gruppens komplexitet.
e) Gruppens gränsöverskridande verksamhet, inklusive gräns
överskridande verksamhet mellan medlemsstater och mellan
en medlemsstat och ett tredjeland.
Varje kategori ska ha samma viktning och bestå av kvantifier
bara indikatorer.
Metoden ska innebära att varje bedömd enhet som avses i
punkt 1 ges ett totalt poängtal, som gör det möjligt att fastställa
om enheten är ett globalt systemviktigt institut och placera in
det i en underkategori enligt punkt 9.
3. Andra systemviktiga institut ska identifieras i enlighet med
punkt 1. Systemviktigheten ska bedömas på grundval av åtmin
stone ett av följande kriterier:
a) Storlek.
b) Betydelsen för unionens eller den relevanta medlemsstatens
ekonomi.
c) Betydelsen av dess gränsöverskridande verksamhet.
d) Graden av institutets eller gruppens sammanlänkning med
det finansiella systemet.
EBA ska senast den 1 januari 2015, efter samråd med ESRB,
offentliggöra riktlinjer för de kriterier som ska fastställa vill
koren för tillämpning av denna punkt i samband med bedöm
ningen av andra systemviktiga institut. I dessa riktlinjer ska de
internationella ramarna för nationella systemviktiga institut
samt unionens särdrag och nationella särdrag beaktas.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/405
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
143
4. Alla globala systemviktiga institut ska på gruppnivå ha en
buffert för globala systemviktiga institut som motsvarar den
underkategori där det globala systemviktiga institutet har place
rats. Bufferten ska bestå av och komplettera kärnprimärkapitalet.
5.
Den behöriga eller den utsedda myndigheten får på grupp
nivå, undergruppsnivå eller individuell nivå kräva att varje annat
systemviktigt institut har en buffert för andra systemviktiga
institut på upp till 2 % av det totala riskvägda exponerings
beloppet beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning
(EU) nr 575/2013, med beaktande av kriterierna för identifie
ring av det andra systemviktiga institutet. Den bufferten ska
bestå av och komplettera kärnprimärkapitalet.
6. När den behöriga eller den utsedda myndigheten kräver
att en riskbuffert för andra systemviktiga institut upprätthålls
ska den iaktta följande:
a) Bufferten för andra systemviktiga institut får inte medföra
oproportionella negativa effekter på hela eller delar av det
finansiella systemet i andra medlemsstater eller i unionen
som helhet och utgöra eller skapa ett hinder för den inre
marknadens funktion.
b) Den behöriga eller den utsedda myndigheten måste se över
bufferten för andra systemviktiga institut åtminstone varje år.
7. Innan en buffert för andra systemviktiga institut fastställs
eller ändras ska den behöriga eller den utsedda myndigheten
underrätta kommissionen, ESRB, EBA och behöriga och utsedda
myndigheter i berörda medlemsstater en månad innan det be
slut som avses i punkt 5 offentliggörs. Den anmälan ska inne
hålla detaljerade upplysningar om:
a) De bakomliggande skälen till varför det anses att bufferten
för andra systemviktiga institut sannolikt är tillräckligt effek
tiv och proportionell för att kunna minska risken.
b) En bedömning av de positiva eller negativa effekter som
bufferten för andra systemviktiga institut sannolikt får på
den inre marknaden, på grundval av information som med
lemsstaterna har tillgång till.
c) Det buffertvärde för andra systemviktiga institut som med
lemsstaten vill kräva.
8. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 133 och
punkt 5 i denna artikel, och om det andra systemviktiga insti
tutet är ett dotterföretag till antingen ett globalt systemviktigt
institut eller ett annat systemviktigt institut som är ett moder
institut inom EU och på gruppnivå omfattas av en buffert för
andra systemviktiga institut, ska den buffert som tillämpas på
individuell nivå eller undergruppsnivå för det andra systemvik
tiga institutet inte överstiga den högre av följande två värden:
a) 1 % av det riskvägda exponeringsbelopp som beräknas i
enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013.
b) Det buffertvärde för globala systemviktiga institut eller andra
systemviktiga institut som tillämpas för gruppen på grupp
nivå.
9. Globala systemviktiga institutet ska delas in i minst fem
underkategorier. Den undre gränsen och gränserna mellan de
olika underkategorierna bestäms av det med identifieringsmeto
den fastställa poängtalet. Gränsvärdena mellan närliggande un
derkategorier ska tydligt anges och ska följa principen om en
konstant linjär ökning av systembetydelse mellan varje under
kategori som innebär en linjär ökning av kravet på ytterligare
primärkapital, med undantag av den högsta underkategorin. Vid
tillämpning av denna punkt avses med systembetydelse den
inverkan som ett globalt systemviktigt institut i kris skulle få
på den globala finansiella marknaden. Den lägsta underkatego
rin ska ha en buffert för globala systemviktiga institut på 1 % av
det totala riskvägda exponeringsbelopp som beräknas i enlighet
med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013 och den buffert
som har tilldelats varje underkategori ska stiga i gradienter om
0,5 % av det totala riskvägda exponeringsbelopp som beräknas i
enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013 upp
till och med den fjärde underkategorin. Den högsta underkate
gorin avseende buffert för globala systemviktiga institut ska
omfattas av en buffert på 3,5 % av det totala riskvägda expo
neringsbeloppet enligt artikel 92.3 i förordning (EU) nr
575/2013.
10. Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 1 och
9 får den behöriga eller den utsedda myndigheten vid utövandet
av sund tillsynsbedömning
a) flytta ett globalt systemviktigt institut från en lägre till en
högre underkategori,
b) placera en enhet som avses i punkt 1 med ett totalt poängtal
som är lägre än gränsvärdet för den lägsta underkategorin i
den underkategorin eller en högre underkategori, och där
med fastställa att enheten är ett globalt systemviktigt institut.
11. Om den behöriga eller den utsedda myndigheten fattar
ett beslut i enlighet med punkt 10 b ska den underrätta EBA
om detta och ange en motivering.
12. Den behöriga eller den utsedda myndigheten ska med
dela kommissionen, ESRB och EBA namnen på de globala sy
stemviktiga instituten och andra systemviktiga institut och de
underkategorier där de globala systemviktiga instituten har pla
cerats, och ska offentliggöra namnen på de systemviktiga insti
tuten. De behöriga eller utsedda myndigheterna ska offentlig
göra i vilken underkategori som det globala systemviktiga in
stitutet har placerats.
SV
L 176/406
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
144
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
Den behöriga eller den utsedda myndigheten ska varje år se
över identifieringen av globala och andra systemviktiga institut
och de globala systemviktiga institutens placering i respektive
underkategori och meddela resultatet till det berörda systemvik
tiga institutet, kommissionen, ESRB och EBA och offentliggöra
en uppdaterad förteckning över identifierade systemviktiga in
stitut samt offentliggöra i vilken underkategori som varje iden
tifierat globalt systemviktigt institut har placerats.
13. De systemviktiga instituten ska inte använda kärnprimär
kapital som upprätthålls för uppfyllande av kraven i punkterna
4 och 5 i syfte att uppfylla eventuella krav i enlighet med
artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, artiklarna 129 och
130 i detta direktiv och eventuella krav som uppstår i enlighet
med artiklarna 102 och 104 i detta direktiv.
14. Om en grupp på gruppnivå omfattas av följande, ska det
högre av de båda buffertarna gälla:
a) En buffert för globala systemviktiga institut och en buffert
för andra systemviktiga institut.
b) En buffert för globala systemviktiga institut, en buffert för
andra systemviktiga institut och en systemriskbuffert i enlig
het med artikel 133.
Om ett institut, på individuell nivå eller undergruppsnivå om
fattas av en buffert för andra systemviktiga institut och en
systemriskbuffert i enlighet med artikel 133,ska den högre av
de båda gälla.
15. När systemriskbuffert gäller för alla exponeringar i den
medlemsstat som fastställer den bufferten för att hantera makro
tillsynsrisken i den medlemsstaten, men inte på exponeringar
utanför medlemsstaten, ska denna systemriskbuffert, trots vad
som sägs i punkt 14, vara kumulativt med de buffertar för
andra systemviktiga institut eller globala systemviktiga institut
som gäller i enlighet med denna artikel.
16. När punkt 14 är tillämplig och ett institut ingår i en
grupp av globala systemviktiga institut eller andra systemviktiga
institut, ska detta aldrig innebära att institutet på individuell
nivå omfattas av ett kombinerat buffertkrav som är lägre än
summan av kapitalkonserveringsbufferten, den kontracykliska
kapitalbufferten och det högre av antingen bufferten för andra
systemviktiga institut och den systemriskbuffert som gäller på
individuell nivå.
17. När punkt 15 är tillämplig och ett institut ingår i en
grupp av globala systemviktiga institut eller andra systemviktiga
institut, ska detta aldrig innebära att institutet på individuell
nivå omfattas av ett kombinerat buffertkrav som är lägre än
summan av kapitalkonserveringsbufferten, den kontracykliska
kapitalbufferten och summan av den buffert för andra system
viktiga institut och den systemriskbuffert som gäller på indi
viduell nivå.
18. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för till
syn för att, vid tillämpningen av denna artikel, specificera den
metod enligt vilken den behöriga eller den utsedda myndigheten
ska identifiera ett moderinstitut inom EU, ett finansiellt holding
företag inom EU eller ett blandat finansiellt holdingföretag inom
EU som ett globalt systemviktigt institut och specificera meto
den för fastställande av underkategorier och placeringen av glo
bala systemviktiga institut i underkategorier på grundval av
deras systembetydelse och med beaktande av eventuella inter
nationellt överenskomna standarder.
EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för
tillsyn till kommissionen senast den 30 juni 2014.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för tillsyn som avses i första och andra styckena i enlighet
med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 132
Rapportering
1. Kommissionen ska senast den 31 december 2015 på
grundval av den internationella utvecklingen och EBA:s yttrande
förelägga Europaparlamentet och rådet en rapport om möjlig
heten att utvidga reglerna för globala systemviktiga institut till
ytterligare typer av institut inom unionen, om så är lämpligt
åtföljd av ett lagstiftningsförslag.
2. Kommissionen ska senast den 31 december 2016, efter
samråd med ESRB och EBA, förelägga Europaparlamentet och
rådet en rapport om huruvida bestämmelserna om globala sy
stemviktiga institut i artikel 131 bör ändras, om så är lämpligt
åtföljd av ett lagstiftningsförslag. I ett sådant förslag ska man
vederbörligen beakta den internationella utvecklingen på regle
ringsområdet och vid behov se över processen för placering av
institutspecifika buffertar för andra systemviktiga institut inom
en grupp, med beaktande av eventuella negativa effekter på
genomförandet av den organisatoriska åtskillnaden inom med
lemsstaterna.
Artikel 133
Krav på att upprätthålla en systemriskbuffert
1. Varje medlemsstat får införa en systemriskbuffert i
kärnprimärkapital för den finansiella sektorn eller för en eller
flera delar av denna sektor för att förhindra och minska lång
siktiga strukturella systemrisker eller makrotillsynsrisker som
inte omfattas av förordning (EU) nr 575/2013, som innebär
en sådan risk för störningar av det finansiella systemet som
kan få allvarliga negativa effekter på det finansiella systemet
och den reella ekonomin i en viss medlemsstat.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/407
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
145
2. Vid tillämpning av punkt 1 ska medlemsstaten utse den
myndighet som ska ansvara för att fastställa systemriskbufferten
och identifiera vilka de grupper av institut på vilka den är till
lämplig. Denna myndighet ska vara den behöriga eller den ut
sedda myndigheten.
3. Vid tillämpning av punkt 1 kan det krävas att institut,
utöver det kärnprimärkapital som upprätthålls för uppfyllandet
av kapitalbaskravet i enlighet med artikel 92 i förordning (EU)
nr 575/2013 också upprätthåller en systemriskbuffert i kärnpri
märkapital på minst 1 % som bygger på exponeringen som
omfattas av en systemriskbuffert i enlighet med punkt 8 i denna
artikel på individuell nivå, gruppnivå eller undergruppsnivå i
enlighet med del ett avdelning II i den förordningen. Den be
rörda behöriga eller utsedda myndigheten får kräva att institutet
upprätthåller systemriskbufferten på såväl individuella nivå som
på gruppnivå.
4. Instituten ska inte använda kärnprimärkapital som upp
rätthålls för uppfyllande av kraven i punkt 3 i syfte att uppfylla
eventuella krav i enlighet med artikel 92 i förordning (EU)
nr 575/2013, artiklarna 129 och 130 i detta direktiv och even
tuella krav som uppstår i enlighet med artiklarna 102 och 104 i
detta direktiv. Om en grupp har identifierats som ett system
viktigt institut som omfattas av en buffert för globala system
viktiga institut eller en buffert för andra systemviktiga institut på
gruppnivå i enlighet med artikel 131 också omfattas av en
systemriskbuffert på gruppnivå i enlighet med denna artikel
ska den högre av buffertarna gälla. Om ett institut på individuell
nivå eller undergruppsnivå omfattas av en buffert för andra
systemviktiga institut i enlighet med artikel 131 och en system
riskbuffert i enlighet med denna artikel ska den högre av de
båda gälla.
5. När en systemriskbuffert gäller alla exponeringar i den
medlemsstat som fastställer den bufferten för att hantera makro
tillsynsrisken i den medlemsstaten, men inte på exponeringar
utanför medlemsstaten, ska denna systemriskbuffert, trots vad
som sägs i punkt 4, vara kumulativt med de buffertar för andra
systemviktiga institut eller globala systemviktiga institut som
gäller i enlighet med artikel 131.
6. När punkt 4 är tillämplig och ett institut ingår i en grupp
eller i en undergrupp där det ingår ett globalt systemviktigt
institut eller andra systemviktiga institut, ska det institutet inte,
på individuell nivå, anses omfattas av ett kombinerat buffertkrav
som är lägre än summan av kapitalkonserveringsbufferten, den
kontracykliska kapitalbufferten och den högre av bufferten för
andra systemviktiga institut och den systemriskbuffert som gäl
ler för det på individuell nivå.
7. Om punkt 5 gäller och ett institut ingår i en grupp eller i
en undergrupp där det ingår ett globalt systemviktigt institut
eller andra systemviktiga institut ska det institutet inte, på indi
viduell nivå, anses omfattas av ett kombinerat buffertkrav som
är lägre än summan av kapitalkonserveringsbufferten, den kont
racykliska kapitalbufferten och summan av den buffert för andra
systemviktiga institut och den systemriskbuffert som gäller för
det på individuell nivå.
8. En systemriskbuffert får gälla exponeringar i den med
lemsstat där den bufferten fastställs och får också gälla expone
ringar i tredjeländer. En systemriskbuffert får också gälla expo
neringar i andra medlemsstater om inte annat följer av punk
terna 15 och 18.
9. En systemriskbuffert ska gälla alla institut, eller en eller
flera delar av dessa institut, för vilka myndigheterna i den be
rörda medlemsstaten är behöriga i enlighet med detta direktiv,
och ska fastställas genom gradvisa eller tilltagande justeringar i
steg om 0,5 procentenheter. Olika krav får införas för olika
delar av sektorn.
10. När den behöriga eller den utsedda myndigheten kräver
att en riskbuffert för andra systemviktiga institut upprätthålls
ska den iaktta följande:
a) En buffert för andra systemviktiga institut får inte medföra
oproportionella negativa effekter på hela eller delar av det
finansiella systemet i andra medlemsstater eller i unionen
som helhet och utgöra eller skapa ett hinder för den inre
marknadens funktion.
b) Den behöriga eller den utsedda myndigheten måste se över
bufferten för andra systemviktiga institut åtminstone varje år.
11. Innan ett systemriskbuffertvärde på upp till 3 % fastställs
eller ändras ska den behöriga eller den utsedda myndigheten
underrätta kommissionen, ESRB, EBA och behöriga och utsedda
myndigheter i de berörda medlemsstaterna en månad innan det
beslut som avses i punkt 16 offentliggörs. Om bufferten gäller
exponeringar i tredjeländer ska den behöriga eller den utsedda
myndigheten också underrätta de tillsynsmyndigheterna i dessa
tredjeländer. Den anmälan ska innehålla detaljerade upplys
ningar om
a) systemrisken eller makrotillsynsrisken i medlemsstaten i frå
ga,
b) orsakerna till att systemrisker eller makrotillsynsrisker hotar
stabiliteten i det finansiella systemet på nationell nivå som
motiverar systemriskbuffertvärdet,
c) de bakomliggande skälen till varför det anses att systemrisk
bufferten sannolikt är tillräckligt effektiv och proportionell
för att minska risken,
SV
L 176/408
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
146
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
d) en bedömning av systemriskbuffertens sannolika positiva el
ler negativa effekter på den inre marknaden, på grundval av
information som medlemsstaterna har tillgång till,
e) motiveringen till varför inga av de befintliga åtgärderna i
detta direktiv eller i förordning (EU) nr 575/2013, med
undantag av artikel 458 och 459 i den förordningen, eller
i detta direktiv var för sig eller i kombination skulle vara
tillräckliga för att hantera den konstaterade makrotillsyns-
eller systemrisken med beaktande av dessa åtgärders relativa
effektivitet,
f) det systemriskbuffertvärde som medlemsstaterna vill kräva.
12.
Innan ett systemriskbuffertvärde på över 3 % fastställs
eller ändras ska den behöriga eller den utsedda myndigheten
underrätta kommissionen, ESRB, EBA och behöriga och utsedda
myndigheter i de berörda medlemsstaterna. Om bufferten gäller
exponeringar i tredjeländer ska den behöriga eller den utsedda
myndigheten också underrätta tillsynsmyndigheterna i dessa
tredjeländer. Dem anmälan ska innehålla detaljerade upplys
ningar om
a) systemrisken eller makrotillsynsrisken i medlemsstaten i frå
ga,
b) orsakerna till att systemrisker eller makrotillsynsrisker hotar
stabiliteten i det finansiella systemet på nationell nivå som
motiverar systemriskbuffertvärdet,
c) de bakomliggande skälen till varför det anses att systemrisk
bufferten sannolikt är tillräckligt effektiv och proportionell
för att minska risken,
d) en bedömning av systemriskbuffertens sannolika positiva el
ler negativa effekter på den inre marknaden, på grundval av
information medlemsstaterna har tillgång till,
e) motiveringen till varför inga av de befintliga åtgärderna i
detta direktiv eller i förordning (EU) nr 575/2013, med
undantag av artikel 458 och 459 i den förordningen, var
för sig eller i kombination skulle vara tillräckliga för att
hantera den konstaterade makrotillsyns- eller systemrisken
med beaktande av dessa åtgärders relativa effektivitet,
f) det systemriskbuffertvärde som medlemsstaterna vill kräva.
13.
Den behöriga eller den utsedda myndigheten får från och
med den 1 januari 2015, och i överensstämmelse med förfaran
det i punkt 11, fastställa eller ändra ett systemriskbuffertvärde
som gäller exponeringar i den medlemsstaten och också kan
gälla exponeringar i tredjeländer på upp till 5 %. När ett system
riskbuffertvärde på mer än 5 % fastställs eller ändras ska för
farandena i punkt 12 följas.
14.
När systemriskbuffertvärdet fastställs till mellan 3 % och
5 % i enlighet med punkt 13, ska den behöriga eller den ut
sedda myndigheten i den medlemsstat där den bufferten fast
ställts alltid underrätta kommissionen om detta och invänta
kommissionens yttrande innan åtgärderna i fråga antas.
När kommissionens yttrande är negativt ska den behöriga eller
den utsedda myndigheten i den medlemsstat där bufferten fast
ställts rätta sig efter det yttrandet eller förklara varför den inte
gör det.
När en del av finanssektorn är ett dotterföretag vars moderfö
retag är etablerat i en annan medlemsstat ska den behöriga eller
den utsedda myndigheten anmäla detta till myndigheterna i de
medlemsstaterna, kommissionen och ESRB. Inom en månad
från anmälan ska kommissionen och ESRB utfärda en rekom
mendation om de åtgärder som vidtagits i enlighet med denna
punkt. Om myndigheterna är av en annan åsikt, eller om såväl
kommissionen som ESRB har avgett ett negativt yttrande, får
den behöriga myndigheten eller den utsedda myndigheten hän
skjuta frågan till EBA och begära bistånd i enlighet med arti
kel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. Beslutet att fastställa
bufferten för dessa exponeringar ska vila till dess att EBA har
fattat ett beslut.
15. Inom en månad från den anmälan som avses i punkt 12
ska ESRB avge ett yttrande till kommissionen om huruvida
systemriskbufferten bedöms vara lämpligt. EBA får också avge
ett yttrande till kommissionen angående bufferten i enlighet
med artikel 34.1 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Inom två månader från anmälan ska kommissionen, med beak
tande av ESRB:s och EBA:s bedömning, om detta är lämpligt,
och om den är övertygad om systemriskbufferten inte medför
några oproportionella negativa effekter på hela eller delar av det
finansiella systemet i andra medlemsstater eller i unionen som
helhet och utgör eller skapar hinder för en välfungerande inre
marknad, anta en genomförandeakt som ger den behöriga eller
den utsedda myndigheten befogenhet att anta den föreslagna
åtgärden.
16. Varje behörig eller utsedd myndighet ska offentliggöra
fastställandet av systemriskbufferten på lämplig webbplats. Till
kännagivandet ska åtminstone innehålla följande information:
a) Systemriskbuffertvärdet.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/409
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
147
b) De institut på vilka systemriskbufferten tillämpas.
c) En motivering tillsystemriskbufferten.
d) Det datum då instituten måste börja tillämpa den fastställda
eller ändrade systemriskbufferten.
e) Namnen på de länder där exponeringar i dessa länder er
känns i systemriskbufferten.
Om det offentliggörande som avses i led c skulle kunna även
tyra stabiliteten i det finansiella systemet ska information enligt
led c inte anges i tillkännagivandet.
17. Om ett institut inte klarar att uppfylla kravet i punkt 1 i
denna artikel fullt ut ska det omfattas av utdelningsrestriktioner
enligt artikel 141.2 och 141.3.
Om tillämpningen av dessa utdelningsrestriktioner leder till en
otillfredsställande förstärkning av institutets kärnprimärkapital
mot bakgrund av den relevanta systemrisken, får de behöriga
myndigheterna vidta ytterligare åtgärder i enlighet med arti
kel 64.
18. Efter den anmälan som avses i punkt 11 får medlems
staterna tillämpa bufferten på alla exponeringar. Om en behörig
eller en utsedd myndighet beslutar att fastställa en buffert på
upp till 3 % på grundval av exponeringar i andra medlemsstater
ska samma buffert fastställas för alla exponeringar inom unio
nen.
Artikel 134
Erkännande av ett systemriskbuffertvärde
1. Andra medlemsstater får erkänna ett systemriskbuffert
värde som fastställts i enlighet med artikel 133 och får tillämpa
det buffertvärdet för nationellt auktoriserade institut för expo
neringar i den medlemsstat som fastställt det buffertvärdet.
2. Om en medlemsstat erkänner systemriskbuffertvärdet för
nationellt auktoriserade institut ska den medlemsstaten under
rätta kommissionen, ESRB, EBA och den medlemsstat som fast
ställer detta systemriskbuffertvärde.
3. Vid beslut om erkännande av ett systemriskbuffertvärde
ska medlemsstaten beakta den information som framlagts av
den medlemsstat som fastställt buffertvärdet i enlighet med ar
tikel 133.11, 133.12 eller 133.13.
4.
Den medlemsstat som fastställt ett systemriskbuffertvärde i
enlighet med artikel 133 får uppmana ESRB att utfärda en
rekommendation som avses i artikel 16 i förordningen (EU)
nr 1092/2010 till en eller flera medlemsstater som kan erkänna
systemriskbuffertvärdet.
A v s n i t t I I
F a s t s t ä l l a n d e o c h b e r ä k n i n g a v k o n t
r a c y k l i s k a k a p i t a l b u f f e r t a r
Artikel 135
ESRB:s riktlinjer för fastställandet av kontracykliska
buffertvärden
1. ESRB får genom rekommendationer i enlighet med arti
kel 16 i förordning (EU) nr 1092/2010 ge riktlinjer för hur
myndigheter som utsetts av medlemsstaterna i enlighet med
artikel 136.1 ska fastställa kontracykliska buffertvärden, dä
ribland följande:
a) Principer som ska vägleda utsedda myndigheter när dessa ska
bedöma vilket kontracykliskt buffertvärde som är lämpligt
och som garanterar att myndigheterna tillämpar en sund
strategi avseende relevanta makroekonomiska cykler och
främjar ett sunt och konsekvent beslutsfattande i alla med
lemsstater.
b) Allmänna riktlinjer för
i) mätning och beräkning av hur kreditgivning som andel
av bruttonationalprodukten (BNP) avviker från den lång
siktiga utvecklingstrenden,
ii) beräkning av buffertriktvärden i enlighet med arti
kel 136.2.
c) Vägledning om variabler som anger uppkomsten av en sy
stemomfattande risk relaterad till perioder med alltför stor
kredittillväxt i ett finansiellt system, särskilt den relevanta
kreditgivningsnivån som andel av BNP och dess avvikelse
från den långsiktiga utvecklingstrenden, och om andra rele
vanta faktorer, däribland behandlingen av ekonomisk utveck
ling inom enskilda sektorer av ekonomin som kan vara upp
lysande för de utsedda myndigheterna när de ska fastställa
det lämpliga kontracykliska buffertvärdet i enlighet med ar
tikel 136.
d) Vägledning om variabler, inbegripet kvalitativa kriterier, som
visar att bufferten bör upprätthållas, minskas eller frigöras
helt.
2. När ESRB utfärdar en rekommendation i enlighet med
punkt 1 ska nämnden beakta skillnaderna mellan medlemssta
terna och framför allt särdragen hos medlemsstater med små
och öppna ekonomier.
3. När ESRB har utfärdat en rekommendation enligt punkt 1
ska nämnden se över den och, om nödvändigt, uppdatera den
mot bakgrund av erfarenheterna från fastställandet av buffertar
enligt detta direktiv eller av utvecklingen inom internationellt
överenskommen praxis.
SV
L 176/410
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
148
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
Artikel 136
Fastställande av kontracykliska buffertvärden
1.
Varje medlemsstat ska utse en offentlig myndighet eller ett
offentligt organ (nedan kallad utsedd myndighet) som ska an
svara för att fastställa det kontracykliska buffertvärdet för den
medlemsstaten.
2. Varje utsedd myndighet ska för varje kvartal beräkna ett
buffertriktvärde som ska fungera som referensvärde vid myndig
hetens bedömningar i syfte att fastställa det kontracykliska buf
fertvärdet i enlighet med punkt 3. Buffertriktvärdet ska på ett
relevant sätt återspegla kreditcykeln och risker som beror på en
alltför stor kredittillväxt i medlemsstaten och beakta den natio
nella ekonomins särdrag. Det ska baseras på avvikelsen från den
långsiktiga utvecklingstrenden för kreditgivning som andel av
BNP, med beaktande av bland annat
a) en indikator på ökningen av kreditgivningsnivåerna inom
denna jurisdiktion och särskilt en indikator på förändringar
när det gäller kreditgivningen som andel av BNP i den med
lemsstaten, och
b) alla gällande ESRB-riktlinjer i enlighet med artikel 135.1 b.
3. Varje utsedd myndighet ska på kvartalsbasis bedöma och
fastställa lämpliga kontracykliska buffertvärden för sin medlems
stat, och ska därvid beakta
a) det buffertriktvärde som beräknats i enlighet med punkt 2
och
b) alla gällande ESRB-riktlinjer i enlighet med artikel 135.1 a, c
och d och alla rekommendationer som ESRB utfärdat om
fastställande av ett buffertvärde,
c) övriga variabler som den utsedda myndigheten anser rele
vanta för hanteringen av cykliska systemrisker.
4. Det kontracykliska buffertvärdet, uttryckt som procentan
del av det totala riskvägda exponeringsbeloppet som beräknas i
enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013 för
institut som har kreditexponeringar i den medlemsstaten, ska
ligga mellan 0 % och 2,5 % och kalibreras i steg om 0,25 pro
centenheter eller multipler av 0,25 procentenheter. När så är
motiverat på grund av vad som anges i punkt 3 får en utsedd
myndighet fastställa ett kontracykliskt buffertvärde som är
högre än 2,5 % av det totala riskvägda exponeringsbeloppet
som beräknas i enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr
575/2013 för tillämpningen av artikel 140.2 i detta direktiv.
5. När en utsedd myndighet fastställer ett kontracykliskt buf
fertvärde över noll för första gången eller när en utsedd myn
dighet därefter höjer det gällande kontracykliska buffertvärdet,
ska den också fastställa den dag från och med vilken instituten
måste tillämpa den höjda bufferten vid beräkningen av sin in
stitutspecifika kontracykliska kapitalbuffert. Den dagen ska inte
infalla mer än 12 månader efter den dag då det höjda buffert
värdet anmäldes i enlighet med punkt 7. Om dagen infaller
mindre än 12 månader efter det att det höjda buffertvärdet
anmälts, måste denna kortare tidsfrist för tillämpningen vara
motiverad av exceptionella omständigheter.
6. Om en utsedd myndighet sänker det gällande kontracyk
liska buffertvärdet ska den, oavsett om värdet sänks till noll eller
inte, även fastställa en preliminär period under vilken ingen
buffertökning väntas. Den preliminära perioden ska dock inte
vara bindande för den utsedda myndigheten.
7. Varje utsedd myndighet ska offentliggöra det kvartalsvis
fastställda kontracykliska buffertvärdet på sin webbplats. Anmä
lan ska åtminstone innehålla följande information:
a) Det gällande kontracykliska buffertvärdet.
b) Den aktuella kredittillväxtnivån som andel av BNP och dess
avvikelse från den långsiktiga utvecklingstrenden.
c) Det buffertriktvärde som beräknats i enlighet med punkt 2.
d) De bakomliggande skälen till det buffertvärdet.
e) Vid en höjning av buffertvärdet, den dag från och med
vilken instituten måste tillämpa det höjda buffertvärdet vid
beräkningen av sin institutspecifika kontracykliska kapital
buffert.
f) När den dag som avses i led e infaller mindre än 12 månader
från dagen för anmälan enligt denna punkt, en hänvisning
till de exceptionella omständigheter som motiverar en kor
tare tidsfrist för tillämpningen.
g) Vid en sänkning av buffertvärdet, den preliminära tidsperiod
under vilken ingen höjning av buffertvärdet väntas tillsam
mans med en motivering avseende denna period.
De utsedda myndigheterna ska vidta alla rimliga åtgärder för att
tidsmässigt samordna anmälan.
De utsedda myndigheterna ska anmäla varje kvartalsvis faststäl
lande av det kontracykliska buffertvärdet samt den information
som anges i leden a–g till ESRB. ESRB ska offentliggöra alla
anmälda buffertvärden och tillhörande information på sin
webbplats.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/411
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
149
Artikel 137
Godkännande av kontracykliska buffertvärden över 2,5 %
1. När en utsedd myndighet, i enlighet med artikel 136.4,
eller en berörd tredjelandsmyndighet har fastställt ett kontracyk
liskt buffertvärde som överstiger 2,5 % av det totala riskvägda
exponeringsbeloppet som beräknas i enlighet med artikel 92.3 i
förordning (EU) nr 575/2013, kan de andra utsedda myndighe
terna godkänna det buffertvärdet för de nationellt auktoriserade
institutens beräkning av sina institutspecifika kontracykliska ka
pitalbuffertar.
2. När en utsedd myndighet i enlighet med punkt 1 i denna
artikel godkänner ett buffertvärde som överstiger 2,5 % av det
totala riskvägda exponeringsbeloppet som beräknas i enlighet
med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013, i enlighet
med punkt 1 denna artikel, ska den offentliggöra godkännandet
på sin webbplats. Anmälan ska åtminstone innehålla följande
information:
a) Det gällande kontracykliska buffertvärdet.
b) De medlemsstater eller tredjeländer som ska tillämpa det.
c) Vid en höjning av buffertvärdet, den dag från och med
vilken de institut som är auktoriserade i den utsedda myn
dighetens medlemsstat måste tillämpa det höjda buffertvärdet
vid beräkningen av sin institutspecifika kontracykliska ka
pitalbuffert.
d) När den dag som avses i led c infaller mindre än 12 månader
från dagen för anmälan enligt denna punkt, en hänvisning
till de exceptionella omständigheter som motiverar denna
kortare tidsfrist för tillämpningen.
Artikel 138
ESRB:s rekommendation om tredjeländers kontracykliska
buffertvärden
ESRB får, i enlighet med artikel 16 i förordning (EU)
nr 1092/2010, utfärda en rekommendation till de utsedda myn
digheterna om det lämpliga kontracykliska buffertvärdet för ex
poneringar i det tredjelandet om
a) inget kontracykliskt buffertvärde har fastställts och offent
liggjorts av den berörda tredjelandsmyndigheten för ett tred
jeland (nedan kallad berörd tredjelandsmyndighet) där en
eller flera unionsinstitut har kreditexponeringar,
b) ESRB anser att ett kontracykliskt buffertvärde som för ett
tredjeland har fastställts och offentliggjorts av den berörda
tredjelandsmyndigheten är otillräckligt för att på ett tillfreds
ställande sätt skydda unionsinstituten från risker i samband
med en alltför stor kredittillväxt i det landet, eller en utsedd
myndighet meddelar ESRB att den anser buffertvärdet vara
otillräckligt för att uppfylla detta syfte.
Artikel 139
Utsedda myndigheters beslut om tredjeländers
kontracykliska buffertvärden
1. Denna artikel ska tillämpas oavsett om ESRB har utfärdat
en rekommendation för utsedda myndigheter som avses i arti
kel 138.
2. Under de omständigheter som avses i artikel 138 a kan de
utsedda myndigheterna fastställa det kontracykliska buffertvärde
som nationellt auktoriserade institut måste tillämpa vid beräk
ningen av sina institutspecifika kontracykliska kapitalbuffertar.
3. När ett kontracykliskt buffertvärde för ett tredjeland har
fastställts och offentliggjorts av en berörd tredjelandsmyndighet,
kan en utsedd myndighet fastställa ett annat buffertvärde för det
tredjelandet för de nationellt auktoriserade institutens beräkning
av sina institutspecifika kontracykliska kapitalbuffertar, om
dessa skäligen anser att det buffertvärde som fastställts av den
berörda tredjelandsmyndigheten är otillräckligt för att på ett
tillfredsställande sätt skydda dem mot risker i samband med
en alltför stor kredittillväxt i det landet.
När en utsedd myndighet utövar befogenheten enligt första
stycket ska den inte fastställa ett kontracykliskt buffertvärde
som understiger den nivå som fastställts av den berörda tredje
landsmyndigheten förutsatt att buffertvärdet överstiger 2,5 %,
uttryckt i procent av det totala riskexponerade beloppet som
beräknas i enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr
575/2013 i institut som har kreditexponeringar i det tredjelan
det.
För att garantera enhetlighet vid fastställandet av buffertvärden
för tredjeländer kan ESRB ge rekommendationer på detta om
råde.
4. När en utsedd myndighet fastställer ett kontracykliskt buf
fertvärde för ett tredjeland i enlighet med punkt 2 eller 3 och
detta värde höjer det redan gällande kontracykliska buffertvär
det, ska den utsedda myndigheten fastställa den dag från och
med vilken de nationellt auktoriserade instituten måste tillämpa
det buffertvärdet vid beräkningen av sin institutspecifika kont
racykliska kapitalbuffert. Den dagen får inte infalla mer än 12
månader efter den dag då buffertvärdet anmäls i enlighet med
punkt 5. Om den dagen infaller mindre än 12 månader efter det
att buffertvärdet anmälts, ska denna kortare tidsfrist för tillämp
ningen vara motiverad på grund av exceptionella omständighe
ter.
SV
L 176/412
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
150
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
5. Utsedda myndigheter ska offentliggöra varje fastställande
av ett kontracykliskt buffertvärde för ett tredjeland i enlighet
med punkt 2 eller 3 på sina webbplatser, och ska bifoga föl
jande information:
a) Det kontracykliska buffertvärdet och det tredjeland för vilket
det gäller.
b) De bakomliggande skälen till det buffertvärdet.
c) Om buffertvärdet har fastställts över noll för första gången
eller vid höjning av buffertvärdet, den dag från och med
vilken instituten måste tillämpa det höjda buffertvärdet vid
beräkningen av sin institutspecifika kontracykliska kapital
buffert.
d) När den dag som avses i led c infaller mindre än 12 månader
från dagen för offentliggörandet av fastställandet enligt
denna punkt, en hänvisning till de exceptionella omständig
heter som motiverar denna kortare tidsfrist för tillämpning
en.
Artikel 140
Beräkning av institutspecifika kontracykliska
kapitalbuffertvärden
1. Det institutspecifika kontracykliska buffertvärdet ska bestå
av det viktade genomsnittet av de kontracykliska buffertvärden
som gäller i de jurisdiktioner där institutets berörda kreditexpo
neringar finns, eller som gäller vid tillämpningen av denna ar
tikel i enlighet med artikel 139.2 eller 139.3.
Medlemsstaterna ska kräva att instituten, när de beräknar det
viktade genomsnitt som avses i första stycket, på varje tillämp
ligt kontracykliskt buffertvärde tillämpar de av sina samman
lagda kapitalbaskrav för kreditrisk, fastställda i enlighet med
del tre avdelningarna II och III i förordning (EU) nr 575/2013,
som rör de berörda kreditexponeringarna på territoriet i fråga,
dividerat med de sammanlagda kapitalbaskrav för kreditrisk som
rör samtliga av deras berörda kreditexponeringar.
2. Om en utsedd myndighet, i enlighet med artikel 136.4,
fastställer ett kontracykliskt buffertvärde som överstiger 2,5 %
av det totala riskvägda exponeringsbeloppet som beräknas i
enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013, ska
medlemsstaterna se till att de nedan angivna buffertvärdena till
lämpas på berörda kreditexponeringar i den utsedda myndighe
tens medlemsstat (nedan kallad medlemsstat A) vid den beräk
ning som krävs enligt punkt 1 samt, om relevant, vid beräk
ningen av andelen gruppbaserat kapital för institutet i fråga:
a) Nationellt auktoriserade institut ska tillämpa det buffertvärde
som överstiger 2,5 % av det totala riskvägda exponerings
beloppet.
b) Institut som är auktoriserade i en annan medlemsstat ska
tillämpa ett kontracykliskt buffertvärde på 2,5 % av det totala
riskvägda exponeringsbeloppet om den utsedda myndigheten
i den medlemsstat där de har auktoriserats inte har godkänt
buffertvärdet över 2,5 % i enlighet med artikel 137.1.
c) Institut som är auktoriserade i en annan medlemsstat ska
tillämpa det kontracykliska buffertvärde som fastställts av
den utsedda myndigheten i medlemsstat A om den utsedda
myndigheten i den medlemsstat där de har auktoriserats har
godkänt det buffertvärdet i enlighet med artikel 137.
3. Om det kontracykliska buffertvärde som av en berörd
tredjelandsmyndighet fastställts för ett tredjeland överstiger
2,5 % av det totala riskvägda exponeringsbeloppet som beräknas
i enlighet med artikel 92.3 i förordning (EU) nr 575/2013, ska
medlemsstaterna se till att de nedan angivna buffertvärdena till
lämpas på berörda kreditexponeringar i det tredjelandet vid den
beräkning som krävs enligt punkt 1 samt, om relevant, vid
beräkningen av andelen gruppbaserat kapital för institutet i
fråga:
a) Institut ska tillämpa ett kontracykliskt buffertvärde på 2,5 %
av det totala riskvägda exponeringsbeloppet om den utsedda
myndigheten i den medlemsstat där de har auktoriserats inte
har godkänt ett buffertvärde över 2,5 % i enlighet med ar
tikel 137.1.
b) Institut ska tillämpa det kontracykliska buffertvärde som fast
ställts av den berörda tredjelandsmyndigheten om den ut
sedda myndigheten i den medlemsstat där de har auktorise
rats har godkänt det buffertvärdet i enlighet med artikel 137.
4. Berörda kreditexponeringar ska innefatta alla andra expo
neringsklasser än dem som anges i artikel 112 a-f i förordning
(EU) nr 575/2013 och som regleras av följande:
a) Kapitalbaskraven för kreditrisk enligt del tre avdelning II i
den förordningen.
b) Om exponeringen ingår i handelslagret, kapitalbaskraven för
specifik risk enligt del tre avdelning IV kapitel 2 i den för
ordningen eller tillkommande fallissemangs- och migrations
risker enligt del tre avdelning IV kapitel 5 i den förordning
en.
c) När exponeringen är en värdepapperisering, kapitalbaskraven
enligt del tre avdelning II kapitel 5 i den förordningen.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/413
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
151
5. Institut ska ange en berörd kreditexponerings geografiska
område i enlighet med tekniska standarder för tillsyn som an
tagits i enlighet med punkt 7.
6. För den beräkning som krävs enligt punkt 1 ska följande
gälla:
a) Ett kontracykliskt buffertvärde för en medlemsstat ska till
lämpas från och med den dag som anges i den information
som offentliggörs enligt artikel 136.7 e eller 137.2 c om
syftet med det beslutet är att höja buffertvärdet.
b) Om inte annat följer av led c, ska ett kontracykliskt buffert
värde tillämpas 12 månader efter den dag då ändringen av
buffertvärdet anmäldes av den berörda tredjelandsmyndighe
ten, oavsett om den myndigheten kräver att institut etable
rade i det tredjelandet ska tillämpa ändringen inom en kor
tare period, om syftet med det beslutet är att höja buffert
värdet.
c) Om den utsedda myndigheten i institutets hemmedlemsstat
fastställer det kontracykliska buffertvärdet för ett tredjeland i
enlighet med artikel 139.2 eller 139.3 eller godkänner det
kontracykliska buffertvärdet för ett tredjeland i enlighet med
artikel 137, ska det buffertvärdet tillämpas från och med den
dag som anges i den information som offentliggörs enligt
artikel 139.5 c eller artikel 137.2 c om syftet med det
beslutet är att höja buffertvärdet.
d) Ett kontracykliskt buffertvärde ska tillämpas omedelbart om
syftet med beslutet är att sänka buffertvärdet.
Vid tillämpning av led b ska en ändring av det kontracykliska
buffertvärdet för ett tredjeland anses ha anmälts den dag då det
offentliggörs av den berörda tredjelandsmyndigheten i enlighet
med gällande nationella regler.
7. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn
som specificerar metoden för angivelse av de berörda kredit
exponeringarnas geografiska område enligt punkt 5.
EBA ska lämna in dessa förslag till tekniska standarder för till
syn till kommissionen senast den 1 januari 2014.
Kommissionen ska delegeras befogenheter att anta de tekniska
standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med
förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.
A v s n i t t I I I
K a p i t a l b e v a r a n d e å t g ä r d e r
Artikel 141
Utdelningsrestriktioner
1. Medlemsstaterna ska förbjuda institut som uppfyller det
kombinerade buffertkravet att göra utdelningar kopplade till
kärnprimärkapitalet i en utsträckning som skulle minska deras
kärnprimärkapital till en nivå där det kombinerade buffertkravet
inte längre är uppfyllt.
2. Medlemsstaterna ska kräva att institut som inte uppfyller
det kombinerade buffertkravet beräknar sitt högsta utdelnings
bara belopp i enlighet med punkt 4 och anmäler detta till den
behöriga myndigheten.
Vid tillämpning av första stycket ska medlemsstaterna förbjuda
varje sådant institut att vidta någon av nedanstående åtgärder
utan att först ha beräknat sitt högsta utdelningsbara belopp:
a) Göra en utdelning kopplad till kärnprimärkapital.
b) Skapa en skyldighet att betala ut rörlig ersättning eller dis
kretionära pensionsförmåner eller betala ut rörlig ersättning
om skyldigheten att betala skapades vid en tidpunkt då in
stitutet inte uppfyllde de kombinerade buffertkraven.
c) Göra utbetalningar avseende primärkapitaltillskott.
3. Så länge ett institut inte uppfyller eller så länge det över
skrider sitt kombinerade buffertkrav ska medlemsstaterna för
bjuda det att göra utdelningar som överstiger det högsta utdel
ningsbara belopp som beräknats i enlighet med punkt 4 genom
någon av de åtgärder som anges i punkt 2 a, b och c.
4. Medlemsstaterna ska kräva att instituten beräknar det
högsta utdelningsbara beloppet genom att multiplicera den
summa som beräknats enligt punkt 5 med den faktor som
fastställs i enlighet med punkt 6. Det högsta utdelningsbara
beloppet ska minskas genom någon av de åtgärder som anges
i punkt 2 andra stycket led a, b eller c.
5. Den summa som ska multipliceras i enlighet med punkt 4
ska bestå av
a) delårsöverskott som inte inräknats i kärnprimärkapitalet en
ligt artikel 26.2 i förordning (EU) nr 575/2013 och som har
genererats efter det senaste beslutet om vinstutdelning eller
någon av de åtgärder som avses punkt 2 andra stycket led a,
b eller c i den här artikeln
plus
SV
L 176/414
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
152
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
b) årsöverskott som inte inräknats i kärnprimärkapitalet enligt
artikel 26.2 i förordning (EU) nr 575/2013 och som har
genererats efter det senaste beslutet om vinstutdelning eller
någon av de åtgärder som avses punkt 2 andra stycket led a,
b eller c i den här artikeln
minus
c) belopp som skulle ha erlagts i form av skatt om utdelning
inte hade skett på de poster som anges under leden a och b i
denna punkt.
6. Faktorn ska bestämmas enligt följande:
a) När det kärnprimärkapital som upprätthålls av institutet och
som inte används för att uppfylla kapitalbaskravet i enlighet
med artikel 92.1 c i förordning (EU) nr 575/2013, uttryckt
som procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet
som beräknas i enlighet med artikel 92.3 i den förordningen,
ligger inom det kombinerade buffertkravets första (dvs. lägs
ta) kvartil, ska faktorn vara 0.
b) När det kärnprimärkapital som upprätthålls av institutet och
som inte används för att uppfylla kapitalbaskravet i enlighet
med artikel 92.1 c i förordning (EU) nr 575/2013, uttryckt
som procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet
som beräknas i enlighet med artikel 92.3 i den förordningen,
ligger inom det kombinerade buffertkravets andra kvartil, ska
faktorn vara 0,2.
c) När det kärnprimärkapital som upprätthålls av institutet och
som inte används för att uppfylla kapitalbaskravet i enlighet
med artikel 92.1 c i förordning (EU) nr 575/2013, uttryckt
som procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet
som beräknas i enlighet med artikel 92.3 i den förordningen,
ligger inom det kombinerade buffertkravets tredje kvartil, ska
faktorn vara 0,4.
d) När det kärnprimärkapital som upprätthålls av institutet och
som inte används för att uppfylla kapitalbaskravet i enlighet
med artikel 92.1 c i förordning (EU) nr 575/2013, uttryckt
som procent av det totala riskvägda exponeringsbeloppet
som beräknas i enlighet med artikel 92.3 i den förordningen,
ligger inom det kombinerade buffertkravets första (dvs. högs
ta) kvartil, ska faktorn vara 0,6.
De undre och övre gränserna i varje kvartil i det kombinerade
buffertkravet ska beräknas enligt följande:
Undre gräns i kvartilen ¼
Kombinerat buffertkrav
4
Ü
ðQ
n
– 1Þ
Övre gräns i kvartilen ¼
Kombinerat buffertkrav
4
Ü Q
n
där ”Qn” anger ordningstalet för den berörda kvartilen.
7. De restriktioner som införs genom denna artikel ska en
dast tillämpas på betalningar som leder till en minskning av
kärnprimärkapitalet eller en vinstminskning, och endast i fall
där ett inställande av betalning eller en utebliven betalning
inte innebär fallissemang eller utgör ett villkor för att inleda
det insolvensförfarande som är tillämpligt för institutet.
8. När ett institut inte uppfyller det kombinerade buffertkra
vet och har för avsikt att ge utdelning på utdelningsbar vinst
eller vidta en åtgärd enligt punkt 2 andra stycket led a, b och c
ska den underrätta den behöriga myndigheten och lämna föl
jande information:
a) Det kapital som innehas av institutet, indelat enligt följande:
i) Kärnprimärkapital.
ii) Övrigt primärkapital för kapitaltäckningsändamål.
iii) Supplementärt kapital.
b) Beloppet för institutets delårs- och årsöverskott.
c) Det högsta utdelningsbara beloppet beräknat i enlighet med
punkt 4.
d) Det belopp utdelningsbar vinst som institutet har för avsikt
att fördela mellan följande:
i) Utdelningsbetalningar.
ii) Inlösen.
iii) Utbetalningar avseende primärkapitalstillskott
iv) Utbetalning av rörlig ersättning eller diskretionära pen
sionsförmåner, oavsett om det sker genom att en ny
skyldighet att betala skapas eller det rör sig om en be
talning enligt en skyldighet att betala som uppstått vid en
tidpunkt då institutet inte uppfyllde sina kombinerade
buffertkrav.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/415
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
153
9. Instituten ska vidta åtgärder för att se till att beloppet för
utdelningsbar vinst och det högsta utdelningsbara beloppet be
räknas på ett riktigt sätt, och ska på begäran kunna styrka
riktigheten för den behöriga myndigheten.
10. Vid tillämpning av punkterna 1 och 2 ska en utdelning
kopplad till kärnprimärkapital omfatta följande:
a) En utbetalning i form av kontant utdelning.
b) En utdelning av helt eller delvis betalda fondaktier eller andra
kapitalinstrument som avses i artikel 26.1 a i förordning
(EU) nr 575/2013.
c) Inlösen eller uppköp av egna aktier eller andelar eller andra
kapitalinstrument som avses i artikel 26.1 a i den förord
ningen.
d) Återbetalning av belopp som utbetalats med anknytning till
kapitalinstrument som avses artikel 26.1 a i den förordning
en.
e) En utdelning av poster som avses i artikel 26.1 b–e i den
förordningen.
Artikel 142
Kapitalkonserveringsplan
1. När ett institut inte uppfyller sitt kombinerade buffertkrav
ska det utarbeta en kapitalkonserveringsplan och lägga fram den
för den behöriga myndigheten senast fem arbetsdagar efter den
dag då det konstaterade att det inte uppfyllde kravet, om inte
den behöriga myndigheten beviljar en längre frist upp till tio
dagar.
De behöriga myndigheterna ska endast bevilja sådana tillstånd
med utgångspunkt från den enskilda situationen för ett kredit
institut och med beaktande av omfattningen av och komplex
iteten i kreditinstitutets verksamhet.
2. Kapitalkonserveringsplanen ska omfatta följande:
a) Estimat av inkomster och utgifter och en prognos för balans
räkningen.
b) Åtgärder för att öka institutets kapitalrelation.
c) En plan och tidsram för att öka kapitalbasen med målet att
uppfylla det kombinerade buffertkravet fullt ut.
d) All övrig information som den behöriga myndigheten anser
nödvändig för att göra den utvärdering som krävs enligt
punkt 3.
3. Den behöriga myndigheten ska utvärdera kapitalkonserve
ringsplanen och ska endast godkänna planen om den anser att
det är sannolikt att planen, om den genomförs, kommer att leda
till att kapital bevaras eller mobiliseras i tillräcklig grad för att
institutet ska kunna uppfylla sitt kombinerade buffertkrav inom
en tid som den behöriga myndigheten anser lämplig.
4. Om den behöriga myndigheten inte godkänner kapital
konserveringsplanen i enlighet med punkt 3 ska den vidta nå
gon av, eller båda, följande åtgärder:
a) Kräva att institutet ökar sin kapitalbas till angivna nivåer
inom specificerade perioder.
b) Utöva sina befogenheter enligt artikel 102 i syfte att införa
strängare restriktioner för utdelning än vad som krävs enligt
artikel 141.
AVDELNING VIII
OFFENTLIGGÖRANDE AV DE BEHÖRIGA MYNDIGHETERNA
Artikel 143
Allmänna krav på offentliggörande
1.
De behöriga myndigheterna ska offentliggöra upplysningar
om följande:
a) Texterna till de lagar och andra författningar samt den all
männa vägledning som antas i deras medlemsstater på om
rådet reglering av institut.
b) Hur de alternativ och det handlingsutrymme som ges genom
unionsrätten har utnyttjats.
c) De allmänna kriterier och metoder som de använder för den
översyn och utvärdering som avses i artikel 97.
d) Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i
avdelning VII kapitel 1 avsnitt II i detta direktiv och artik
larna 54 och 58 i direktiv 2004/39/EG, aggregerade statis
tiska data om centrala aspekter av hur tillsynsregelverket till
lämpas i varje medlemsstat, inklusive antalet och karaktären
för de tillsynsåtgärder som har vidtagits enligt artikel 102.1 a
och de administrativa sanktioner som har vidtagits i enlighet
med artikel 65.
SV
L 176/416
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
154
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
2. De upplysningar som offentliggörs i enlighet med punkt 1
ska vara tillräckliga för att göra det möjligt att på ett menings
fullt sätt jämföra de tillvägagångssätt som de behöriga myndig
heterna i de olika medlemsstaterna har valt. Upplysningarna ska
offentliggöras i ett gemensamt format och uppdateras regelbun
det. Upplysningarna ska vara tillgängliga på en och samma
webbplats.
3. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för ge
nomförande i syfte att fastställa format, struktur, innehållsför
teckningar och årligt datum för offentliggörande för informatio
nen i punkt 1.
EBA ska lämna in dessa förslag till tekniska standarder för
genomförande till kommissionen senast den 1 januari 2014.
Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för genomförande som avses i första stycket i enlighet med
artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.
Artikel 144
Särskilda krav på offentliggörande
1. Vid tillämpning av del fem i förordning (EU) nr 575/2013
ska de behöriga myndigheterna offentliggöra följande infor
mation:
a) De allmänna kriterier och metoder som har antagits för att
granska efterlevnaden av artiklarna 405–409 i förordning
(EU) nr 575/2013.
b) Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i
avdelning VII kapitel 1 avsnitt II, en sammanfattande be
skrivning av resultatet av tillsynen och en beskrivning på
årsbasis av de åtgärder som föreskrivits för bristande efter
levnad av artiklarna 405-409 i förordning (EU) nr
575/2013.
2. Den behöriga myndighet i en medlemsstat som utnyttjar
den valmöjlighet som anges i artikel 7.3 i förordning (EU)
nr 575/2013 ska offentliggöra följande uppgifter:
a) De kriterier som den tillämpar för att fastställa att det inte
finns några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska
eller rättsliga hinder för en snabb överföring av medel ur
kapitalbasen eller återbetalning av skulder.
b) Antalet moderinstitut som utnyttjar den valmöjlighet som
anges i artikel 7.3 i förordning (EU) nr 575/2013 och antalet
sådana moderinstitut som har dotterföretag i ett tredjeland.
c) På aggregerad nivå i medlemsstaten:
i) För moderinstitut i en medlemsstat som utnyttjar den
valmöjlighet som anges i artikel 7.3 i förordning (EU)
nr 575/2013, den totala kapitalbas på gruppnivå som
innehas av i dotterföretag i ett tredjeland.
ii) För moderinstitut i en medlemsstat som utnyttjar den
valmöjlighet som anges i artikel 7.3 i den förordningen,
den procentandel av den totala kapitalbasen på grupp
nivå som motsvarar den kapitalbas som innehas av dot
terföretag i ett tredjeland.
iii) För moderinstitut i en medlemsstat som utnyttjar den
valmöjlighet som anges i artikel 76.3 i den förordningen,
den procentandel av den totala kapitalbas som enligt
artikel 92 i den förordningen krävs på gruppnivå och
som motsvarar den kapitalbas som innehas av dotterfö
retag i ett tredjeland.
3. Den behöriga myndighet som utnyttjar den valmöjlighet
som anges i artikel 9.1 i förordning (EU) nr 575/2013 ska
offentliggöra samtliga nedanstående uppgifter:
a) De kriterier som den tillämpar för att fastställa att det inte
finns några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska
eller rättsliga hinder för en snabb överföring av medel ur
kapitalbasen eller återbetalning av skulder.
b) Antalet moderinstitut som utnyttjar den valmöjlighet som
anges i artikel 9.1 i förordning (EU) nr 575/2013 och antalet
sådana moderinstitut som har dotterföretag i ett tredjeland.
c) På aggregerad nivå i medlemsstaten:
i) För moderinstitut som utnyttjar den valmöjlighet som
anges i artikel 9.1 i förordning (EU) nr 575/2013, den
totala kapitalbas som innehas av dotterföretag i ett tred
jeland.
ii) För moderinstitut som utnyttjar den valmöjlighet som
anges i artikel 9.1 i förordning (EU) nr 575/2013, den
procentandel av den totala kapitalbasen som motsvarar
kapitalbas som hålls i dotterföretag i ett tredjeland.
iii) För moderinstitut som utnyttjar den valmöjlighet som
anges i artikel 9.1 i förordning (EU) nr 575/2013, den
procentandel av den totala kapitalbas som krävs enligt
artikel 92 i den förordningen och som motsvarar den
kapitalbas som innehas av dotterföretag i ett tredjeland.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/417
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
155
AVDELNING IX
DELEGERADE AKTER OCH GENOMFÖRANDEAKTER
Artikel 145
Delegerade akter
Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i
enlighet med artikel 148 i fördraget när det gäller följande:
a) Förtydligande av definitionerna i artiklarna 3 och 128 för att
säkerställa en enhetlig tillämpning av detta direktiv.
b) Förtydligande av definitionerna i artiklarna 3 och 128 för att
vid tillämpningen av detta direktiv beakta utvecklingen på de
finansiella marknaderna.
c) Anpassning av terminologin och formuleringen av definitio
nerna i artikel 3 till framtida rättsakter om institut och
därmed sammanhängande frågor.
d) Översyn av de belopp som avses i artikel 31.1 för att beakta
förändringarna i det europeiska konsumentprisindex som
offentliggörs av Eurostat, i linje och parallellt med de anpass
ningar som görs enligt artikel 4.7 i Europaparlamentets och
rådets direktiv 2002/92/EG.
e) Utvidgning av innehållet i den förteckning som avses i ar
tiklarna 33 och 34 och som finns i bilaga I, eller anpass
ningar av förteckningens terminologi till utvecklingen på de
finansiella marknaderna.
f) Områden inom vilka behöriga myndigheter måste utbyta den
information som förtecknas i artikel 50.
g) Anpassningar av bestämmelserna i artiklarna 76–88 och 98
för att beakta utvecklingen på de finansiella marknaderna,
särskilt i fråga om nya finansiella produkter, eller utveck
lingen av redovisningsstandarder eller krav som tar hänsyn
till unionsrätten, eller med tanke på ökad samstämmighet i
tillsynspraxis.
h) Uppskov med det krav på offentliggörande som anges i
artikel 89.3 andra stycket när den kommissionsrapport
som lämnas enligt artikel 89.2 första stycket påvisar större
negativa effekter.
i) Justeringar av kriterierna i artikel 23.1 med hänsyn till den
framtida utvecklingen och i syfte att säkerställa en enhetlig
tillämpning av detta direktiv.
Artikel 146
Genomförandeakter
Följande åtgärder ska antas som genomförandeakter i enlighet
med det granskningsförfarande som avses i artikel 147.2:
a) Tekniska anpassningar av förteckningen i artikel 2.
b) Ändringar av storleken på startkapital som anges i artikel 12
och avdelning IV i syfte att beakta utvecklingen på det eko
nomiska och monetära området.
Artikel 147
Europeiska bankkommittén
1. För antagandet av genomförandeakter ska kommissionen
biträdas av europeiska bankkommittén. Denna kommitté ska
vara en kommitté i den mening som avses i artikel 3.2 i för
ordning (EU) nr 182/2011.
2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förord
ning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
Artikel 148
Utövande av delegeringen
1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissio
nen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.
2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i
artikel 145 ska ges till kommissionen tills vidare från och
med den 17 juli 2013.
3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 145 får
när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett
beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogen
het som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan
dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens offi
ciella tidning eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det
påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan trätt i
kraft.
4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den
samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
5. En delegerad akt som antas enligt artikel 145 ska träda i
kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort
invändningar inom en period av tre månader från den dag då
akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Eu
ropaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden har
SV
L 176/418
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
156
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända.
Denna period kan förlängas med tre månader på Europaparla
mentets eller rådets initiativ.
Artikel 149
Invändningar mot tekniska standarder för tillsyn
Om kommissionen i enlighet med detta direktiv antar en tek
nisk standard för tillsyn som är identisk med det förslag till
teknisk standard för tillsyn som EBA överlämnat, ska den period
under vilken Europaparlamentet och rådet kan invända mot
denna standard vara en månad från delgivningsdagen. På Euro
paparlamentets eller rådets initiativ ska tidsfristen förlängas med
en månad. Genom undantag från artikel 13.1 andra stycket i
förordning (EU) nr 1093/2010 ska den period under vilken
Europaparlamentet eller rådet kan invända mot den tekniska
standarden för tillsyn vid behov förlängas med ytterligare en
månad.
AVDELNING X
ÄNDRINGAR AV DIREKTIV 2002/87/EG
Artikel 150
Ändringar av direktiv 2002/87/EG
Artikel 21a i direktiv 2002/87/EG ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 2 ska led a utgå.
b) Punkt 3 ska ersättas med följande:
”3. För att säkerställa konsekvent tillämpning av de beräk
ningsmetoder som anges i bilaga I del II till detta direktiv,
jämförd med artikel 49.1 i förordning (EU) nr 575/2013 och
artikel 228.1 i direktiv 2009/138/EG, men utan att detta
påverkar tillämpningen av artikel 6.4 i det här direktivet
ska ESA-myndigheterna genom den gemensamma kommit
tén utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn med
avseende på artikel 6.2 i det här direktivet.
ESA-myndigheterna ska överlämna dessa förslag till tekniska
standarder för tillsyn till kommissionen senast fem månader
innan den tillämpningsdag som avses i artikel 309.1 i direk
tiv 2009/138/EG.
Kommissionen ges befogenhet att anta de tekniska standar
der för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med
artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010, förord
ning (EU) nr 1094/2010 respektive förordning (EU)
nr 1095/2010.”
AVDELNING XI
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER
KAPITEL 1
Övergångsbestämmelser om tillsyn av institut som utövar
etableringsfrihet och friheten att tillhandahålla tjänster
Artikel 151
Tillämpningsområde
1. Bestämmelserna i detta kapitel ska gälla i stället för artik
larna 40, 41, 43, 49, 50 och 51 fram till det datum då kravet
på likviditetstäckning börjar tillämpas i enlighet med en delege
rad akt som antas enligt artikel 460 i förordning (EU) nr
575/2013.
2. För att säkerställa att infasningen av arrangemangen för
tillsyn av likviditet är helt anpassad till utvecklingen av enhetliga
likviditetsbestämmelser ska kommissionen ha befogenhet att
anta delegerade akter i enlighet med artikel 145 som senare
lägger det datum som avses i punkt 1 med upp till två år, om
enhetliga likviditetsbestämmelser ännu inte har införts i unionen
på grund av att internationella standarder för tillsyn av likvidi
tetsrisk ännu inte har antagits det datum som avses i punkt 1 i
den här artikeln.
Artikel 152
Rapporteringskrav
Värdmedlemsstaten får för statistiska ändamål kräva att alla
kreditinstitut som har filialer inom dess territorium lämnar pe
riodiska rapporter om sin verksamhet i värdmedlemsstaten till
de behöriga myndigheterna i dessa värdmedlemsstater.
När värdmedlemsstaten fullgör sina skyldigheter enligt arti
kel 156 i detta direktiv får den kräva att filialer till kreditinstitut
från andra medlemsstater lämnar samma information som de
för det ändamålet kräver av nationella kreditinstitut.
Artikel 153
Åtgärder som hemmedlemsstatens behöriga myndigheter
vidtar i fråga om verksamhet som bedrivs i
värdmedlemsstaten
1. Om en värdmedlemsstats behöriga myndigheter finner att
ett kreditinstitut som har en filial eller som tillhandahåller tjäns
ter inom värdmedlemsstatens territorium inte efterlever de rätts
liga bestämmelser som antagits i den medlemsstaten enligt detta
direktiv som ger befogenheter till värdmedlemsstatens behöriga
myndigheter, ska dessa myndigheter kräva att kreditinstitutet
vidtar rättelse.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/419
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
157
2. Om det berörda kreditinstitutet underlåter att vidta erfor
derliga åtgärder för rättelse ska värdmedlemsstatens behöriga
myndigheter underrätta hemmedlemsstatens behöriga myndig
heter.
3. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska snarast
vidta alla erforderliga åtgärder för att kreditinstitutet ska rätta
till situationen. Värdmedlemsstatens behöriga myndigheter ska
underrättas om vilka åtgärder som vidtas.
4. Om kreditinstitutet, trots åtgärder som har vidtagits av
hemmedlemsstaten eller på grund av att dessa åtgärder visar
sig otillräckliga eller inte föreskrivs i medlemsstaten i fråga,
fortsätter att överträda de i värdmedlemsstaten gällande rättsliga
bestämmelser som avses i punkt 1, får värdmedlemsstaten efter
att ha underrättat hemmedlemsstatens behöriga myndigheter
vidta lämpliga åtgärder för att förhindra eller bestraffa vidare
överträdelser och, i den mån det är nödvändigt, förhindra att
kreditinstitutet i fråga gör nya transaktioner inom landets terri
torium. Medlemsstaterna ska se till att det kan delges sådana
handlingar som är nödvändiga för dessa åtgärder mot kredit
institut inom deras territorier.
Artikel 154
Säkerhetsåtgärder
Innan åtgärder vidtas enligt förfarandet i artikel 153 får värd
medlemsstatens behöriga myndigheter i brådskande fall interi
mistiskt vidta de åtgärder som är nödvändiga till skydd för
intressena för insättare, investerare och andra mottagare av
tjänster. Kommissionen och de andra berörda medlemsstaternas
behöriga myndigheter ska snarast möjligt underrättas om så
dana åtgärder.
Kommissionen får, efter att ha hört berörda medlemsstaters
behöriga myndigheter, besluta att den ifrågavarande medlems
staten ska ändra eller återkalla sådana åtgärder.
Artikel 155
Ansvar
1. Ansvaret för tillsyn av ett institut, inklusive tillsyn av verk
samheter som bedrivs i enlighet med artiklarna 33 och 34, ska
ligga hos hemmedlemsstaternas behöriga myndigheter, i den
mån befogenheter för värdmedlemsstaternas behöriga myndig
heter inte följer av bestämmelserna i detta direktiv.
2. Vad som sägs i punkt 1 ska inte utgöra hinder för grupp
baserad tillsyn i enlighet med detta direktiv.
3. De behöriga myndigheterna i en viss medlemsstat ska vid
utövandet av sina allmänna uppgifter vederbörligen beakta den
potentiella effekten av sina beslut för det finansiella systemets
stabilitet i alla övriga berörda medlemsstater och framför allt i
krissituationer, på grundval av de uppgifter som är tillgängliga
vid den relevanta tidpunkten.
Artikel 156
Tillsyn av likviditetsrisk
Fram till dess att vidare harmonisering har skett ska värdmed
lemsstaternas behöriga myndigheter, i samarbete med hemmed
lemsstaternas behöriga myndigheter, utöva tillsyn över likvidi
tetsrisker i filialer till kreditinstitut.
Utan att det påverkar de åtgärder som krävs för förstärkning av
Europeiska monetära systemet ska värdmedlemsstaterna ha full
ständigt ansvar för åtgärderna inom ramen för sin penningpoli
tik.
Sådana åtgärder får inte innefatta diskriminerande behandling
eller restriktioner gentemot kreditinstitut som är auktoriserade
i en annan medlemsstat.
Artikel 157
Samarbete rörande tillsyn
När institut bedriver verksamhet i en eller flera medlemsstater
utöver den där huvudkontoret finns, särskilt genom en filial, ska
medlemsstaternas behöriga myndigheter utöva tillsyn av dessa i
nära samarbete med varandra. Myndigheterna ska förse varandra
med all den information rörande institutens ledning och ägan
deförhållanden som kan underlätta såväl tillsynen som bedöm
ningen av om auktorisationsvillkoren iakttas, och all infor
mation som kan underlätta övervakningen av sådana institut,
särskilt med avseende på likviditet, solvens, inlåningsgaranti,
begränsning av stora exponeringar samt rutiner för administra
tion, redovisning och intern kontroll.
Artikel 158
Betydande filialer
1. De behöriga myndigheterna i en värdmedlemsstat kan
göra en framställan till den samordnande tillsynsmyndigheten,
när artikel 112.1 är tillämplig, eller till den behöriga myndig
heten i hemmedlemsstaten om att en filial till ett annat institut
än ett värdepappersföretag som omfattas av artikel 95 i förord
ning (EU) nr 575/2013 ska betraktas som betydande.
2. Denna framställan ska innehålla skäl till varför filialen ska
betraktas som betydande, särskilt med avseende på följande:
a) Insättningarna i filialen motsvarar en marknadsandel som
överskrider 2 % i värdmedlemsstaten.
SV
L 176/420
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
158
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
b) Den troliga effekt som ett inställande eller en nedläggning av
institutets verksamhet har på den systemrelaterade likvidite
ten och på betalnings-, clearing- och avvecklingssystemen i
värdmedlemsstaten.
c) Filialens storlek och betydelse vad gäller antalet kunder inom
ramen för värdmedlemsstatens banksystem eller finansiella
system.
De behöriga myndigheterna i hem- och värdmedlemsstaten, och
den samordnande tillsynsmyndigheten när artikel 112.1 är till
lämplig, ska göra allt som står i deras makt för att komma fram
till ett gemensamt beslut om att en filial ska betraktas som
betydande.
Om inget gemensamt beslut har fattats inom två månader efter
mottagandet av en begäran enligt första stycket, ska de behöriga
myndigheterna i värdmedlemsstaten inom en ytterligare period
på två månader fatta ett eget beslut om huruvida filialen är
betydande. När de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten
fattar egna beslut ska de ta hänsyn till alla synpunkter och
invändningar från den samordnande tillsynsmyndigheten eller
de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten.
De beslut som avses i andra och tredje styckena ska redovisas i
ett dokument som innehåller en fullständig motivering, ska
skickas till de berörda behöriga myndigheterna, och ska erkän
nas som avgörande och tillämpas av de berörda medlemsstater
nas behöriga myndigheter.
Beslut om att en filial ska betraktas som betydande får inte
påverka de behöriga myndigheternas rättigheter och skyldighe
ter enligt detta direktiv.
3.
De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska med
dela den information som avses i artikel 117.1 c och d till de
behöriga myndigheterna i den värdmedlemsstat där en bety
dande filial är etablerad och utföra de uppgifter som avses i
artikel 112.1 c i samarbete med de behöriga myndigheterna i
värdmedlemsstaten.
4. Om en behörig myndighet i en hemmedlemsstat blir med
veten om en krissituation i ett kreditinstitut som avses i arti
kel 114.1, ska den så snart det är praktiskt möjligt varna de
myndigheter som avses i artiklarna 58.4 och 59.1.
5. Om artikel 116 inte är tillämplig ska de behöriga myn
digheter som utövar tillsyn över ett institut med betydande
filialer i andra medlemsstater inrätta och leda ett tillsynskolle
gium för att underlätta ett gemensamt beslut om att en filial ska
betraktas som betydande enligt punkt 2 i den här artikeln och
artikel 60. Kollegiets inrättande och funktion ska baseras på
skriftliga avtal som utformas av den behöriga myndigheten i
hemmedlemsstaten efter samråd med berörda behöriga myndig
heter. Den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ska be
sluta vilka behöriga myndigheter som får delta i ett visst sam
manträde eller en viss verksamhet som bedrivs av kollegiet.
6. När den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten fattar
sitt beslut ska den ta hänsyn till relevansen av den tillsynsverk
samhet som ska planeras eller samordnas för dessa myndighe
ter, särskilt den eventuella inverkan på det finansiella systemets
stabilitet i de berörda medlemsstaterna enligt artikel 155.3 och
de skyldigheter som avses i punkt 2 i denna artikel.
7. Den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ska i för
väg hålla alla medlemmar av kollegiet fullt informerade om att
sådana sammanträden anordnas, om de viktigaste frågor som
ska diskuteras och om de verksamheter som ska behandlas. Den
behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ska även i god tid
hålla alla medlemmar av kollegiet fullt informerade om de åt
gärder som behandlats vid dessa sammanträden eller de åtgärder
som genomförts.
Artikel 159
Kontroller på plats
1. Om ett institut, auktoriserat i en hemmedlemsstat, driver
verksamhet genom filial i en annan medlemsstat ska värdmed
lemsstaten ge hemmedlemsstatens behöriga myndigheter rätt
att, efter underrättelse till värdmedlemsstatens behöriga myndig
heter, självständigt eller genom en mellanhand, utföra kontroll
på plats för att samla in sådan information som avses i arti
kel 50.
2. Hemmedlemsstatens behöriga myndigheter får också, av
seende sådana kontroller på plats av filialer, tillämpa något av
de övriga förfaranden som anges i artikel 118.
3. Punkterna 1 och 2 ska inte utgöra hinder för värdmed
lemsstatens behöriga myndigheter att när de fullgör sitt tillsyns
ansvar enligt detta direktiv utföra kontroller på plats av filialer
etablerade på det egna territoriet.
KAPITEL 2
Övergångsbestämmelser för kapitalbuffertar
Artikel 160
Övergångsbestämmelser för kapitalbuffertar
1. Genom denna artikel ändras kraven i artiklarna 129 och
130 under en övergångsperiod som löper mellan den 1 januari
2016 och den 31 december 2018.
SV
27.6.2013
Europeiska unionens officiella tidning
L 176/421
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
159
2. För perioden 1 januari 2016–31 december 2016 gäller
följande:
a) Kapitalkonserveringsbufferten ska bestå av kärnprimärkapital
motsvarande 0,625 % av institutets totala riskvägda expone
ringsbelopp beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning
(EU) nr 575/2013.
b) Den institutspecifika kontracykliska kapitalbufferten ska vara
högst 0,625 % av institutets totala riskvägda exponerings
belopp beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning
(EU) nr 575/2013.
3. För perioden 1 januari 2017–31 december 2017 gäller
följande:
a) Kapitalkonserveringsbufferten ska bestå av kärnprimärkapital
motsvarande 1,25 % av institutets totala riskvägda expone
ringsbelopp beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning
(EU) nr 575/2013.
b) Den institutspecifika kontracykliska kapitalbufferten ska vara
högst 1,25 % av institutets totala riskvägda exponerings
belopp beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning
(EU) nr 575/2013.
4. För perioden 1 januari 2018–31 december 2018 gäller
följande:
a) Kapitalkonserveringsbufferten ska bestå av kärnprimärkapital
motsvarande 1,875 % av institutets totala riskvägda expone
ringsbelopp beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning
(EU) nr 575/2013.
b) Den institutspecifika kontracykliska kapitalbufferten ska vara
högst 1,875 % av institutets totala riskvägda exponerings
belopp beräknat i enlighet med artikel 92.3 i förordning
(EU) nr 575/2013.
5. Kravet på en kapitalkonserveringsplan och utdelnings
restriktionerna enligt artiklarna 141 och 142 ska gälla under
övergångsperioden 1 januari 2016–31 december 2018 när in
stitut inte uppfyller de kombinerade buffertkraven med beak
tande av kraven i punkterna 2–4 i den här artikeln.
6. Medlemsstaterna kan fastställa en kortare övergångsperiod
än den som anges i punkterna 1-4 och därigenom tillämpa
kapitalkonserveringsbufferten och den kontracykliska kapitalbuf
ferten den 31 december 2013. När en medlemsstat fastställer en
sådan kortare övergångsperiod ska den informera de berörda
parterna, däribland kommissionen, ESRB, EBA och det relevanta
tillsynskollegiet om detta. En sådan kortare övergångsperioden
får erkännas av andra medlemsstater. Om en annan medlems
stat erkänner en sådan kortare övergångsperiod ska den under
rätta kommissionen, ESRB, EBA och det relevanta tillsynskolle
giet om detta.
7. När en medlemsstat tillämpar en kortare övergångsperiod
för den kontracykliska kapitalbufferten ska den kortare perioden
endast tillämpas för beräkning av en institutspecifik kontracyk
lisk kapitalbuffert av institut som är auktoriserade i den med
lemsstat för vilken den utsedda myndigheten är ansvarig.
KAPITEL 3
Slutbestämmelser
Artikel 161
Översyn och rapport
1. Kommissionen ska regelbundet se över genomförandet av
detta direktiv i syfte att säkerställa att genomförandet av direk
tivet inte leder till uppenbar diskriminering mellan institut på
grundval av deras rättsliga struktur eller ägarmodell.
2. Efter en översyn ska kommissionen, i nära samarbete med
EBA, senast den 30 juni 2016 översända en rapport till Euro
paparlamentet och rådet, om så är lämpligt tillsammans med ett
lagstiftningsförslag om bestämmelserna om ersättning i detta
direktiv och förordning (EU) nr 575/2013, efter en översyn
av dessa, med beaktande av internationell utveckling, och därvid
ta särskild hänsyn till
a) deras effektivitet, genomförande och tillämpning, inbegripet
identifiering av eventuella luckor till följd av proportionali
tetsprincipens tillämpning på dessa bestämmelser,
b) den inverkan som ett iakttagande av principen i artikel 94.1 g
har när det gäller
i) konkurrenskraften och stabiliteten i det finansiella syste
met, och
ii) den personal som faktiskt och fysiskt arbetar vid dotter
företag som etablerats utanför EES av moderinstitut som
etablerats inom EES.
Vid denna översyn ska det särskilt övervägas huruvida principen
i artikel 94.1 g bör fortsätta att tillämpas på den personal som
omfattas av led b ii första stycket.
SV
L 176/422
Europeiska unionens officiella tidning
27.6.2013
160
Prop. 2014/15:57
Bilaga 1
3. Från och med 2014 ska EBA, i samarbete med Eiopa och
Esma, två gånger om året offentliggöra en rapport om i vilken
utsträckning medlemsstaternas lagstiftning hänvisar till externa
kreditbetyg i tillsynssyfte och om de åtgärder som medlems
staterna vidtar för att minska sådana hänvisningar. Dessa rap
porter ska beskriva hur de behöriga myndigheterna uppfyller
sina skyldigheter enligt artiklarna 77.1, 77.3 och 79 b. Dessa
rapporter ska även innehålla en beskrivning av tillsynens sam
stämmighetsgrad i detta hänseende.
4. Senast den 31 december 2014 ska kommissionen se över
och rapportera om tillämpningen av artiklarna 108 och 109
och ska lägga fram den rapporten för Europaparlamentet och
rådet, om så är lämpligt tillsammans med ett lagstiftningsför
slag.
5. Senast den 31 december 2016 ska kommissionen se över
och rapportera om tillämpningen av artikel 91.11, inklusive
lämpligheten hos riktmärkningen av metoderna för diversifie
ring, med beaktande av all relevant utveckling på unionsnivå
och internationell nivå, och ska lägga fram den rapporten för
Europaparlamentet och rådet, om så är lämpligt, ett lagstift
ningsförslag.
6. Senast den 31 december 2015 ska kommissionen rådfråga
ESRB, EBA, Eiopa, Esma och andra relevanta parter om hur
effektiva bestämmelserna om utbyte av information i detta di
rektiv är, både under normala förhållanden och under stress
perioder.
7. EBA ska senast den 31 december 2015 se över och lämna
en rapport till kommissionen om tillämpningen av detta direk
tiv och förordning (EU) nr 575/2013 om unionens och med
lemsstaternas samarbete med tredjeländer. Den rapporten ska
identifiera på vilka områden samarbetet och informationsutbytet
behöver förbättras ytterligare. EBA ska offentliggöra rapporten