Ds 2020:30

Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter

5

Förkortningar

AB Aktiebolag ABL Aktiebolagslagen ABS Asset Backed Securities BIS Bank for International Settlements CCP Central counterparty (central motpart) CDS Credit Default Swap CLS Continuous Linked Settlement CMG Crisis Management Group CPMI Committee of Payments and Market Infrastructures Eba Europeiska bankmyndigheten ECB Europeiska centralbanken EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska gemenskapen Eiopa Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten Emir European Market Infrastructure Regulation ESCB Europeiska centralbankssystemet Esma Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten ESRB Europeiska systemrisknämnden EU Europeiska unionen FIA Futures Industry Association FSB Financial Stability Board G20 Group of Twenty IIF Institute for International Finance IMSG Implementation Monitoring Standing Group

Förkortningar Ds 2020:30

12

Iosco Den internationella organisationen för värdepapperstillsyn ISDA International Swaps and Derivatives Association MiFID Markets in Financial Services Directive NBSG Nordic-Baltic Stability Group NCWO No Creditor Worse Off OSL Offentlighets- och sekretesslagen OSF Offentlighets- och sekretessförordningen OTC Over the Counter PFMI Principles for Financial Market Infrastructures RIX Riksbankens system för stora betalningar SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SRB Single Resolution Board SWIFT Society for Worldwide Interbank Financial

Telecommunications

VMGH Variation Margin Gains Haircut

13

1. Promemorians huvudsakliga innehåll

Den 11 februari 2021 träder Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132 ikraft. EU-förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Förordningen syftar till att skapa förutsättningar för en ändamålsenlig och effektiv krishantering av centrala motparter. Därigenom kan centrala motparter bibehålla kritiska funktioner och risken att kriser i sådana företag leder till finansiell instabilitet kan begränsas. Centrala motparter och clearingmedlemmar åläggs att göra åtaganden för att på egen hand återställa livskraften i händelse av kris bl.a. genom att upprätta s.k. återhämtningsplaner. Förordningen ger också berörda myndigheter befogenheter och verktyg för att hantera en central motpart som fallerar eller som sannolikt kommer att fallera genom ett särskilt resolutionsförfarande. Resolution, som är ett alternativ till konkurs eller likvidation, syftar till att driva livskraftig verksamhet vidare eller sälja den och avveckla kvarvarande verksamhet under ordnade former. Förordningens bestämmelser ska i huvudsak börja tillämpas den 12 augusti 2022.

Denna promemoria föreslår en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter. I den kompletterande lagen finns en upplysning om att Finansinspektionen är den behöriga myndigheten enligt förordningen och i lagen utses Riksgäldskontoret till resolutionsmyndighet. Regeringen ska utöva det behöriga ministeriets funktioner enligt förordningen. Promemorian föreslår därtill att två,

Promemorians huvudsakliga innehåll Ds 2020:30

14

temporära statliga stöd till centrala motparter införs. Förordningen möjliggör, under vissa villkor, att sådana stöd införs på nationell nivå. De nya stöden liksom de stöd som följer direkt av förordningen föreslås finansieras av stabilitetsfonden. Bestämmelser om stöden införs i den kompletterande lagen medan bestämmelser om finansiering införs i lagen (2015:1017) om statligt stöd till kreditinstitut, som föreslås ändra namn till lagen om statligt stöd till kreditinstitut och om stabilitetsfonden. Promemorian föreslår att bestämmelser om ingripandeåtgärder och sanktioner vid överträdelser av förordningen införs i den kompletterande lagen. Införandet av de statliga stöden föranleder förändringar i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Promemorian lämnar också förslag om överklagandemöjligheter, övergångsbestämmelser och följdändringar i annan lagstiftning.

Den nya lagen och ändringar i befintlig lagstiftning föreslås träda i kraft den 12 augusti 2022.

15

2. Författningsförslag

2.1. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, i denna lag kallad EU-förordningen.

Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EUförordningen.

Ansvariga myndigheter

Riksgäldskontoret (resolutionsmyndigheten)

2 § Riksgäldskontoret är resolutionsmyndighet enligt EUförordningen.

Frågor om åtgärder enligt denna lag prövas av Riksgäldskontoret (resolutionsmyndigheten), om inte annat följer av 3 § andra stycket och 4 § fjärde och femte stycket.

Om Riksgäldskontoret överväger att besluta om statligt stöd under resolution enligt 5 kap. 5 §, ska Riksgäldskontoret med ett

Författningsförslag Ds 2020:30

16

eget yttrande i saken, till regeringen överlämna frågan om huruvida åtgärden med hänsyn till risken för direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter kan godtas.

Finansinspektionen

3 § Av artikel 2.7 i EU-förordningen följer att Finansinspektionen är behörig myndighet enligt förordningen.

Frågor om ingripanden och sanktioner enligt 3 kap. prövas av Finansinspektionen.

Regeringen

4 § Regeringen beslutar i frågor om tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen enligt artiklarna 45–47 i EU-förordningen.

Utöver den samrådsskyldighet som följer av artikel 45.3 a i EUförordningen ska regeringen vid fastställandet av villkoren för tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen enligt artikel 45.3 a och b samråda med Riksgäldskontoret.

Regeringen ska utöva det behöriga ministeriets funktioner enligt artiklarna 3.9, 8.3 och 14.7 i EU-förordningen.

En fråga som överlämnas till regeringen enligt 2 § tredje stycket ska prövas skyndsamt.

Beslut om förebyggande statligt stöd enligt 5 kap. 1 § fattas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (stödmyndigheten).

2 kap. Tillämpningsprinciper

1 § Under den tid resolutionen pågår får utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte äga rum mot den centrala motparten. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. får inte ske.

Under den tid resolutionen pågår, får inte heller beslut om kvarstad eller betalningssäkring meddelas mot den centrala motparten.

2 § Riksgäldskontoret får, för stabilitetsfondens räkning, ingå avtal om finansiering för att tillgodose tillfälliga behov av likviditet och i syfte att säkerställa en ändamålsenlig användning av

Ds 2020:30 Författningsförslag

17

resolutionsverktygen med en resolutionsmyndighet, ansvarig offentlig förvaltningsmyndighet, myndighet med förvaltningsbefogenheter, eller ett finansieringsarrangemang i ett annat land inom EES eller i tredjeland.

Riksgäldskontoret får, för stabilitetsfondens räkning, ingå avtal om finansiering av en resolutionsåtgärd, eller en åtgärd som bedöms vara likvärdig, i ett annat land inom EES eller i tredjeland med en resolutionsmyndighet, ansvarig offentlig förvaltningsmyndighet, myndighet med förvaltningsbefogenheter, eller ett finansieringsarrangemang i det andra landet. Avtal enligt detta stycke får ingås först efter regeringens godkännande.

Bestämmelser om stabilitetsfonden finns i lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och om stabilitetsfonden.

3 § När resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolutionsmekanismer vidtas ska aktiebolagslagen (2005:551), och lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden inte tillämpas i de delar som motsvarar

- artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden i lydelsen enligt EU-förordningen,

- Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG av den 11 juli 2007 om krav med avseende på utnyttjande av vissa aktieägarrättigheter i börsnoterade företag, i lydelsen enligt EUförordningen,

- artiklarna 49, 58.1, 68.1–3, 70.2 andra stycket, 72–75 och 79–81 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2017/1132/EU av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt, i lydelsen enligt EUförordningen,

- avdelning 2, kapitel -I om gränsöverskridande ombildningar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2017/1132/EU av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt, i lydelsen enligt EU-förordningen,

- avdelning 2, kapitel 1 om fusion av publika bolag i Europaparlamentets och rådets direktiv 2017/1132/EU av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt, i lydelsen enligt EU-förordningen,

- avdelning 2, kapitel 2 om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar i Europaparlamentets och rådets direktiv

Författningsförslag Ds 2020:30

18

2017/1132/EU av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt, i lydelsen enligt EU-förordningen, och

- avdelning 2, kapitel 4 om gränsöverskridande delningar av bolag med begränsat ansvar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2017/1132/EU av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt, i lydelsen enligt EU-förordningen.

3 kap. Ingripanden och sanktioner

Överträdelser 1 § Finansinspektionen ska ingripa mot en central motpart som

åsidosätter sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att inte

1. utarbeta, upprätthålla och uppdatera en återhämtningsplan (artikel 9),

2. tillhandahålla nödvändiga uppgifter för att utarbeta resolutionsplan (artikel 13), eller

3. underrätta Finansinspektionen om att den centrala motparten fallerar eller sannolikt kommer att fallera (artikel 70.1).

2 § Om en central motpart har åsidosatt de skyldigheter som avses i 1 §, ska Finansinspektionen ingripa mot den som ingår i den centrala motpartens styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem.

Ett ingripande enligt första stycket får bara ske om den centrala motpartens överträdelse är allvarlig och den fysiska personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripanden 3 § Ett ingripande enligt 1 eller 2 § sker genom beslut om

1. anmärkning,

2. föreläggande att inom viss tid vidta viss åtgärd eller upphöra med visst agerande,

3. att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i den centrala motparten, eller ersättare för någon av dem, eller

4. sanktionsavgift enligt 8 och 9 §§. Ett föreläggande enligt första stycket 2 och ett förbud enligt första stycket 3 får förenas med vite.

Ds 2020:30 Författningsförslag

19

Ett ingripande enligt detta kapitel får inte ske om överträdelsen omfattas av ett beslut om föreläggande eller förbud förenat med vite och en ansökan om utdömande av vitet har gjorts.

Sanktionsföreläggande 4 § Frågor om ingripande mot fysiska personer enligt 2 § tas upp

av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

Ett sanktionsföreläggande innebär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna en sanktion som är bestämd till tid eller belopp.

När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan.

5 § Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om

1. den fysiska person som föreläggandet avser,

2. överträdelsen och de omständigheter som behövs för att känneteckna den,

3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och

4. den sanktion som föreläggs personen. Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger.

6 § Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får Finansinspektionen ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot den centrala motparten för samma överträdelse.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

7 § En sanktion mot en fysisk person får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den fysiska personen inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.

Sanktionsavgifter 8 § Sanktionsavgiften för en central motpart ska fastställas till

högst det högsta av

Författningsförslag Ds 2020:30

20

1. tio procent av den centrala motpartens omsättning eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå närmast föregående räkenskapsår, eller

2. två gånger den vinst som den centrala motparten gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor.

Om överträdelsen har skett under den centrala motpartens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättning annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

Avgiften tillfaller staten. Sanktionsavgift får beslutas bara om den centrala motparten har delgetts en upplysning om att frågan om sanktionsavgift har tagits upp av Finansinspektionen inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.

9 § Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst det högsta av

1. ett belopp som per den 11 februari 2021 i svenska kronor motsvarade 5 000 000 euro, eller

2. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Avgiften tillfaller staten.

Att bestämma sanktion 10 § Vid valet av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till

hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens potentiella konsekvenser för det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar för den som har begått överträdelsen.

11 § Utöver det som anges i 10 § ska det i försvårande riktning beaktas om den som har begått överträdelsen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.

I förmildrande riktning ska det beaktas om

Ds 2020:30 Författningsförslag

21

1. den centrala motparten eller den fysiska personen i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. den centrala motparten snabbt upphört med överträdelsen eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

12 § Finansinspektionen får avstå från ingripande, om

1. överträdelsen är ringa eller ursäktlig,

2. den centrala motparten eller den fysiska personen i fråga gör rättelse,

3. något annat organ har vidtagit åtgärder mot den centrala motparten eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller

4. det annars finns särskilda skäl.

13 § När sanktionsavgiftens storlek ska bestämmas, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 10 och 11 §§ samt till den centrala motpartens eller berörda fysiska personens finansiella ställning och, om det går att bestämma, den vinst den centrala motparten eller fysiska personen gjort till följd av överträdelsen.

Verkställighet av beslut om sanktionsavgift 14 § En sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom

30 dagar efter det att ett beslut eller en dom om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet.

15 § Om sanktionsavgiften inte har betalats inom den tid som anges i 14 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet ske enligt utsökningsbalken.

16 § En sanktionsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet eller domen fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

Författningsförslag Ds 2020:30

22

4 kap. Avslutande av resolution, konkurs och likvidation

Avslutande av resolution 1 § När det inte längre finns behov av att vidta några ytterligare

åtgärder för att uppnå resolutionsmålen, ska Riksgäldskontoret avsluta resolutionen.

Riksgäldskontoret ska inom rimlig tid efter att resolutionen har avslutats ansöka om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Detta gäller dock inte om syftet med resolutionsåtgärderna är att företaget ska drivas vidare.

En konkursansökan av Riksgäldskontoret enligt andra stycket ska vid prövningen behandlas som en ansökan av gäldenären enligt 2 kap. konkurslagen (1987:672).

Av EU-förordningen framgår att Riksgäldskontorets befogenheter i vissa fall kvarstår även efter att resolutionen har avslutats.

Konkurs och likvidation 2 § Bestämmelser om insolvensförfaranden mot en central

motpart finns i artikel 75 i EU-förordningen.

Om Riksgäldskontoret inom sju dagar från det att myndigheten tog emot en underrättelse enligt artikel 75.2 i EU-förordningen meddelar tingsrätten att den centrala motparten är försatt eller ska försättas i resolution ska konkursansökan avvisas.

3 § Bestämmelser om kallelse till bolagsstämma för att pröva frågan om likvidation av ett aktiebolag eller ekonomisk förening som omfattas av EU-förordningen finns i 25 kap. 4 a § aktiebolags– lagen (2005:551) och 17 kap. 46 § lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar.

5 kap. Statligt stöd

Förebyggande statligt stöd 1 § Om det behövs för att motverka en allvarlig störning i det

finansiella systemet i Sverige, får förebyggande statligt stöd genom garantier lämnas till en central motpart som är auktoriserad i Sverige enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012

Ds 2020:30 Författningsförslag

23

av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.

Förebyggande statligt stöd kan även lämnas genom garantier till Riksbanken för återbetalning av likviditetsstöd som banken lämnar till en central motpart.

2 § Förebyggande statligt stöd till en central motpart enligt 1 § lämnas efter det att avtal som rör stöd har ingåtts mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare.

Garantier enligt 1 § andra stycket får lämnas efter överenskommelse mellan Riksbanken och regeringen eller stödmyndigheten.

3 § Förebyggande statligt stöd enligt 1 § får bara lämnas för fortsatt verksamhet i en central motpart som är livskraftig. Stödet ska vara tillfälligt och stå i proportion till omfattningen av den allvarliga störningen. Stödmyndigheten ska inför ett beslut om förebyggande statligt stöd låta göra en värdering av den centrala motparten motsvarande den värdering som ska göras enligt artiklarna 24.2, 25 och 26 i EU-förordningen.

4 § Stödet enligt 1 § ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en snedvridning av konkurrensen förhindras. Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt. Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås.

Staten ska tillförsäkras ersättning eller annan kompensation för sitt risktagande, om inte synnerliga skäl talar emot det.

Om det finns synnerliga skäl, får avsteg göras från bestämmelserna om avgifter i 6 kap. 4 § budgetlagen (2011:203).

Statligt stöd under resolution 5 § Om det behövs för att motverka allvarliga negativa effekter på

stabiliteten i det finansiella systemet och för att resolutionsverktygen ska kunna tillämpas mer effektivt får Riksgäldskontoret i likviditetsstödjande syfte besluta att

1. ge lån till ett företag i resolution eller ett broinstitut, eller

2. utfärda garantier avseende tillgångar och förpliktelser för ett företag i resolution eller ett broinstitut.

Författningsförslag Ds 2020:30

24

Särskild hänsyn ska vid tillämpning av första stycket tas till om åtgärden behövs för att förhindra eller begränsa spridningseffekter.

Åtgärderna i första stycket får även beslutas i förhållande till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.

6 § Statligt stöd under resolution enligt 5 § lämnas efter det att avtal som rör stöd har ingåtts mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare.

7 § Statligt stöd under resolution enligt 5 § får endast lämnas om och så länge Riksgäldskontoret fastställer att det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten.

Vid fastställande enligt första stycket ska Riksgäldskontoret

1. inhämta Finansinspektionens bedömning av om det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten, och

2. ge Riksbanken möjlighet att lämna sin bedömning av om det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten.

Riksgäldskontoret ska underrätta regeringen om ett fastställande av att det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten och grunderna för detta.

8 § Stödet enligt 5 § ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en snedvridning av konkurrensen förhindras. Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt. Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås.

Staten ska tillförsäkras ersättning eller annan kompensation för sitt risktagande, om inte synnerliga skäl talar emot det.

Om det finns synnerliga skäl, får avsteg göras från bestämmelserna om ränta eller avgifter i 6 kap. 4 § budgetlagen (2011:203).

Ersättning till stödmyndigheten och Riksgäldskontoret 9 § Stödmyndigheten har rätt till ersättning för förvaltnings-

kostnader som uppkommit till följd av myndighetens tillämpning av detta kapitel.

10 § Riksgäldskontoret har rätt till skälig ersättning för kostnader och utlägg som uppkommit i samband vidtagande av resolutionsåtgärder enligt EU-förordningen och för sådana kostnader och

Ds 2020:30 Författningsförslag

25

utlägg som uppkommit i samband med beslut om stöd under resolution enligt 5 § och vidtagande av åtgärder för att lämna sådant stöd.

Bestämmelser om finansiering 11 § I lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kredit-

institut och om stabilitetsfonden finns bestämmelser om finansiering av åtgärder och ersättning som avses i

– 1, 5, 9 och 10 §§, samt – EU-förordningen.

Bemyndigande 12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

får meddela föreskrifter om stöd enligt detta kapitel.

6 kap. Samarbete och informationsutbyte

Uppgiftsskyldighet för en central motpart 1 § En central motpart ska lämna de uppgifter till regeringen,

stödmyndigheten och Riksgäldskontoret som de behöver för sin verksamhet enligt denna lag.

Tystnadsplikt 2 § Den som deltar eller har deltagit i verksamhet i fråga om statligt

stöd till en central motpart enligt 5 kap. får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållande, ekonomiska eller personliga förhållanden eller planering och förberedelser för eller hantering av fredstida krissituationer.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter och inom Riksgäldskontoret 3 § Riksbanken och Finansinspektionen ska på stödmyndighetens

eller Riksgäldskontorets begäran lämna de uppgifter som respektive myndighet behöver för sin verksamhet som rör statligt stöd till en central motpart enligt 5 kap. Inom Riksgäldskontoret gäller motsvarande uppgiftsskyldighet för den del av myndigheten som

Författningsförslag Ds 2020:30

26

inte bedriver verksamhet enligt denna lag, gentemot den del av myndigheten som bedriver den verksamheten.

4 § Riksgäldskontoret, stödmyndigheten och Finansinspektionen ska samarbeta och utbyta information med varandra i frågor som rör statligt stöd till en central motpart enligt 5 kap. Riksgäldskontoret, stödmyndigheten och Finansinspektionen ska också samarbeta och utbyta information med varandra och med motsvarande myndigheter inom EES i frågor som rör finansiering enligt 2 kap. 2 §.

Riksgäldskontoret ska lämna regeringen de uppgifter som behövs för regeringens verksamhet i frågor som rör finansiering enligt 2 kap. 2 §.

5 § Stödmyndigheten ska underrätta Finansinspektionen om en central motpart inte fullgör sina skyldigheter enligt avtal ingångna med stöd av 5 kap. 2 §.

Upplysningar till konkursförvaltare och likvidator 6 § Om en central motpart som har varit föremål för resolution

försätts i konkurs, ska Riksgäldskontoret på begäran av konkursförvaltaren för den centrala motparten, lämna de upplysningar som konkursförvaltaren behöver för att upprätta konkursbouppteckningen enligt 7 kap. 13 § konkurslagen (1987:672) och förvaltarberättelsen enligt 7 kap. 15 § samma lag.

Om en central motpart som har varit föremål för resolution går i likvidation, ska Riksgäldskontoret på begäran av likvidatorn för den centrala motparten lämna de upplysningar som likvidatorn behöver för att genomföra likvidationen.

7 kap. Överklagande och beslut som ska gälla omedelbart

1 § Riksgäldskontorets och Finansinspektionens beslut enligt denna lag får, om inte annat anges, överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Riksgäldskontorets beslut enligt 2 kap. 2 § får inte överklagas. Finansinspektionens beslut enligt 3 kap. 4 § får inte överklagas.

Ds 2020:30 Författningsförslag

27

Regeringens och stödmyndighetens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

2 § Riksgäldskontoret och Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om krisförebyggande åtgärder enligt EU-förordningen, eller förbud eller förelägganden som meddelats med stöd av EUförordningen eller denna lag ska gälla omedelbart.

1. Denna lag träder i kraft den 12 augusti 2022.

2. Ingripanden enligt denna lag får inte ske för överträdelser som har ägt rum före ikraftträdandet.

Författningsförslag Ds 2020:30

28

2.2. Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs att 10 § förmånsrättslagen (1970:979) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §1

Allmän förmånsrätt följer med

1. den kostnad som borgenär haft för försättande av gäldenären i konkurs och för beslut att ett dödsbos egendom ska avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings- och bouppteckningskostnader när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,

2. arvode och kostnadsersättning till rekonstruktör enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen (1987:672) eller förordnad boutredningsman, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter,

3. kostnad för särskilda åtgärder som under den tid som nämnts under 2 vidtagits med rekonstruktörens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

4. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion,

5. ersättning till resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) enligt lagen (2015:1016) om resolution, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter,

6. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med resolutionsmyndighetens eller en särskild förvaltares samtycke träffat under en resolution enligt lagen om resolution.

6. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med resolutionsmyndighetens eller en särskild förvaltares samtycke träffat under en resolution enligt Europaparlamentets och

rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolu-

1 Senaste lydelse 2015:1018.

Ds 2020:30 Författningsförslag

29

tion av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, lagen ( 2022:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter eller

lagen om

resolution.

Förmånsrätt enligt första stycket 1–3 och 5 gäller endast i den utsträckning beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

Denna lag träder i kraft den 12 augusti 2022.

Författningsförslag Ds 2020:30

30

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank att 6 kap. 8 a § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

8 a §1

Riksbanken ska lämna de uppgifter om genomförda likviditetsstödjande åtgärder till regeringen, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret och stödmyndigheten enligt lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut som respektive myndighet behöver för sin verksamhet.

Riksbanken ska lämna de uppgifter om genomförda likviditetsstödjande åtgärder till regeringen, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret och stödmyndigheten enligt lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut

och om stabilitetsfonden och lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter som

respektive myndighet behöver för sin verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 12 augusti 2022.

1 2015:1024.

Ds 2020:30 Författningsförslag

31

2.4. Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs att 29 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229)1ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 kap.

2 §2

Med näringsbidrag avses stöd utan återbetalningsskyldighet som lämnas till en näringsidkare för näringsverksamheten av staten, Europeiska unionen eller Europeiska atomenergigemenskapen, regioner, kommuner, juridiska personer som avses i 7 kap. 16, 17 och 20 §§, allmänningsskogar enligt lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt stöd av detta slag som beslutas av en europeisk gruppering för territoriellt samarbete.

Med näringsbidrag avses också stöd som lämnas i form av

1. elcertifikat till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 a § 1,

2. utsläppsrätter till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 b § första stycket,

3. utsläppsminskningsenheter och certifierade utsläppsminskningar till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 b § andra stycket 1, och

4. stöd enligt lagen (2015:1016) om resolution eller lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut, om stödet inte

– redovisas som en skuld i räkenskaperna, eller

– avser betalning för nyemitterade eller egna aktier.

4. stöd enligt lagen (2015:1016) om resolution, lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och om stabilitets-

fonden eller lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter, om stödet inte

– redovisas som en skuld i räkenskaperna, eller

– avser betalning för nyemitterade eller egna aktier.

1 Lagen omtryckt 2008:803. 2 Senaste lydelse 2019:907.

Författningsförslag Ds 2020:30

32

Denna lag träder i kraft den 12 augusti 2022.

Ds 2020:30 Författningsförslag

33

2.5. Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

Härigenom föreskrivs att 7 kap.20 och 55 a §§ och 25 kap. 4 a §aktiebolagslagen (2005:551) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

20 §1

Kallelse till annan extra bolagsstämma än en sådan som avses i 19 § ska utfärdas tidigast sex veckor och senast två veckor före bolagsstämman.

I fråga om publika aktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, gäller 55 a § i stället för denna paragraf.

När Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen (2015:1016) om resolution, får kallelse till extra bolagsstämma för att pröva en fråga om en ökning av aktiekapitalet utfärdas senare än som anges i första stycket, dock inte senare än tio dagar före stämman. Bestämmelserna i 16 § andra stycket om aktieägares initiativrätt och 28 § tredje stycket om tillhandahållande av aktiebok gäller inte när kallelse sker enligt det här stycket.

Om Riksgäldskontoret har förelagt en central motpart att emittera nya aktier i syfte att kunna använda förlustfördelningsverktyget i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU)

1 Senaste lydelse 2015:1030.

Författningsförslag Ds 2020:30

34

nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, får kallelse till extra bolagsstämma för att pröva en fråga om ökning av aktiekapitalet utfärdas senare än som anges i första stycket, dock inte senare än tio dagar före stämman. Bestämmelserna i 16 § andra stycket om aktieägares initiativrätt och 28 § tredje stycket om tillhandahållande av aktiebok gäller inte när kallelse sker enligt det här stycket.

55 a §2

I ett publikt aktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, ska kallelse till annan extra bolagsstämma än en sådan som avses i 19 § utfärdas tidigast sex veckor och senast tre veckor före bolagsstämman.

När Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen (2015:1016) om resolution, får kallelse till extra bolagsstämma för att pröva en fråga om en ökning av aktiekapitalet utfärdas senare än som anges i första stycket, dock inte senare än tio dagar före stämman. Bestämmelserna i 16 § andra stycket om aktieägares initiativrätt och 28 § tredje stycket om tillhandahållande av aktiebok gäller inte när kallelse sker enligt det här stycket.

Om Riksgäldskontoret har förelagt en central motpart att emittera nya aktier i syfte att kunna använda förlustfördelningsverktyget i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för

2 Senaste lydelse 2015:1030.

Ds 2020:30 Författningsförslag

35

återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, får kallelse till extra bolagsstämma för att pröva en fråga om ökning av aktiekapitalet utfärdas senare än som anges i första stycket, dock inte senare än tio dagar före stämman. Bestämmelserna i 16 § andra stycket om aktieägares initiativrätt och 28 § tredje stycket om tillhandahållande av aktiebok gäller inte när kallelse sker enligt det här stycket.

25 kap.

4 a §3

Om styrelsen i ett bolag som omfattas av lagen (2015:1016) om resolution tar emot eller upprättar ett förslag till stämmobeslut om likvidation enligt 3 eller 4 §, ska styrelsen underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om förslaget.

Om styrelsen i ett bolag som omfattas av Europaparlamentets

och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132 eller lagen

3 Senaste lydelse 2018:1398.

Författningsförslag Ds 2020:30

36

(2015:1016) om resolution tar emot eller upprättar ett förslag till stämmobeslut om likvidation enligt 3 eller 4 §, ska styrelsen underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om förslaget.

Om bolaget är försatt i resolution eller om Riksgäldskontoret inom sju dagar från det att myndigheten tog emot en sådan underrättelse meddelar styrelsen att bolaget ska försättas i resolution, får kallelse till en bolagsstämma där frågan om likvidation av bolaget ska prövas inte utfärdas.

Denna lag träder i kraft den 12 augusti 2022.

Ds 2020:30 Författningsförslag

37

2.6. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att nuvarande 30 kap. 12 c–e §§ ska betecknas 30 kap. 12 d–

f §§,

dels att 30 kap. 8 b och 12 §§, de nya 12 c, 12 e och 12 f §§, 13 och

30 §§ samt rubriken närmast före 12 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken före 30 kap. 12 c § ska sättas närmast före

30 kap. 12 d §,

dels att det ska införas en ny paragraf, 30 kap. 12 c § av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 kap.

8 b §1

Sekretess enligt 4 § första stycket hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild som deltar i ett resolutionsförfarande enligt lagen (2015:1016) om resolution, om uppgiften behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd.

Sekretess enligt 4 § första stycket hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild som deltar i ett resolutionsförfarande enligt lagen (2015:1016) om resolution eller

som deltar i ett ärende enligt 5 kap. lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter, om uppgiften behövs

för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd

eller en

stödåtgärd enligt lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

1 Senaste lydelse 2015:1033.

Författningsförslag Ds 2020:30

38

Statligt stöd till kreditinstitut samt statliga stabiliserings-

verktyg

2

Förebyggande statligt stöd och

statliga stabiliseringsverktyg

12 §3

Sekretess gäller i ärende enligt lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och i ärende enligt 22 kap. lagen (2015:1016) om resolution, till dess ärendet har slutförts

Sekretess gäller i ärende enligt lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och om stabilitetsfonden,

ärende enligt 5 kap. 1 §

lagen ( 2022:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter

och i ärende enligt 22 kap. lagen (2015:1016) om resolution, till dess ärendet har slutförts

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

I ett avslutat ärende som avses i första stycket gäller sekretess

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

2 Senaste lydelse av rubriken 2015:1033. 3 Senaste lydelse 2015:1033.

Ds 2020:30 Författningsförslag

39

12 c §

Sekretess gäller i ärende enligt 5 kap. 5 § lagen ( 2022:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter, till dess ärendet har slutförts

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

I ett avslutat ärende som avses i första stycket gäller sekretess

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende. För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

12 e §4

Sekretess enligt 12 a och

12 b §§ hindrar inte att en

uppgift lämnas till en enskild som deltar i ett resolutionsförfarande enligt lagen (2015:1016) om resolution, om uppgiften behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd.

Sekretess enligt 12 a–12 c §§ hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild som deltar i ett resolutionsförfarande enligt lagen (2015:1016) om resolution

eller som deltar i ett ärende om statligt stöd enligt 5 kap. lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter,

om uppgiften behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd eller för att planera

eller utföra en stödåtgärd enligt 5 kap. lagen ( 2022:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning

4 Senaste lydelse 2016:628.

Författningsförslag Ds 2020:30

40

och resolution av centrala motparter.

12 f §5

Sekretess enligt 12 a §

andra stycket hindrar inte att en uppgift lämnas ut till en konkursförvaltare eller en likvidator enligt vad som föreskrivs i 28 kap. 6 §

lagen (2015:1016) om resolution.

Sekretess enligt 12 a §

andra stycket

och 12 c §

andra stycket hindrar inte att en

uppgift lämnas ut till en konkursförvaltare eller en likvidator enligt vad som föreskrivs i 28 kap. 6 § lagen (2015:1016) om resolution och

6 kap. 6 § lagen ( 2022:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

Om Riksgäldskontoret med stöd av första stycket lämnar en uppgift till en konkursförvaltare eller en likvidator, får myndigheten vid utlämnandet göra ett förbehåll som inskränker konkursförvaltarens eller likvidatorns rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den. Ett sådant förbehåll får inte innebära ett förbud att utnyttja uppgiften om den behövs för att konkursförvaltaren eller likvidatorn ska kunna fullgöra sina skyldigheter med anledning av konkursen eller likvidationen.

13 §6

Får en myndighet i ett ärende som avses i 12, 12 a eller 12 b § en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i ärendet. Sekretessen gäller dock inte om

Får en myndighet i ett ärende som avses i 12, 12 a, 12 b, eller

12 c § en uppgift som är

sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i ärendet. Sekretessen gäller dock inte om

5 Senaste lydelse 2018:1400. 6 Senaste lydelse 2015:1033.

Ds 2020:30 Författningsförslag

41

uppgiften ingår i ett beslut av den mottagande myndigheten.

uppgiften ingår i ett beslut av den mottagande myndigheten. 30 §7

Den tystnadsplikt som följer av 2 § första stycket första meningen, 4 § första stycket 2, 4 a § första stycket 2, 4 b § första stycket, 6 b § första stycket, 12 § första stycket och andra stycket 2, 12 a § första stycket och andra stycket 2, 12 b § första stycket 2, 13 §, 15 § första stycket 2, 23 § första stycket 2, 23 a § och 27 § första stycket 2 och den tystnadsplikt som följer av ett förbehåll som har gjorts med stöd av 9 § andra meningen, 14 § andra meningen, 26 § andra meningen eller 29 § andra meningen inskränker rätten enligt 1 kap.1 och 7 §§tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 10 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 2 § första stycket första meningen, 4 § första stycket 2, 4 a § första stycket 2, 4 b § första stycket, 6 b § första stycket, 12 § första stycket och andra stycket 2, 12 a § första stycket och andra stycket 2, 12 b § första stycket 2, 12 c § första stycket

och andra stycket 2, 13 §, 15 §

första stycket 2, 23 § första stycket 2, 23 a § och 27 § första stycket 2 och den tystnadsplikt som följer av ett förbehåll som har gjorts med stöd av 9 § andra meningen, 14 § andra meningen, 26 § andra meningen eller 29 § andra meningen inskränker rätten enligt 1 kap.1 och 7 §§tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 10 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 24 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än affärs- och driftförhållanden för den som trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Den tystnadsplikt som följer av 18 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om en enskilds personliga förhållanden vars röjande kan vålla allvarligt men.

Denna lag träder i kraft den 12 augusti 2022.

7 Senaste lydelse 2018:1919.

Författningsförslag Ds 2020:30

42

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:1016) om resolution

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2015:101) om resolution att den nya 1 kap. 10 § och rubriken närmast före paragrafen ska ha följande lydelse.

Undantag för återhämtning och resolution av centrala motparter

10 § Denna lag ska inte tillämpas när en enhet som avses i 1 kap. 1 § också är auktoriserat som central motpart enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTCderivat, centrala motparter och transaktionsregister.

Bestämmelser om återhämtning och resolution av en sådan enhet som avses i första stycket finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132 och i lagen ( 2022:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

Denna lag träder i kraft den 12 augusti 2022.

Ds 2020:30 Författningsförslag

43

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut1

dels att nuvarande 1 kap. 2–4 §§ ska betecknas 2 kap. 1–3 §§ och

2 kap. 1 och2 §§ ska betecknas 2 kap. 4 och 5 §§.

dels att rubriken till lagen och rubriken till 1 kap. ska ha följande

lydelse,

dels att rubriken till 2 kap. ska lyda ”Förebyggande statligt stöd

till kreditinstitut”,

dels att 1 kap. 1 § och 3 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut

Lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och om

stabilitetsfonden

1 kap. Inledande bestämmelser 1 kap. Lagens innehåll

1 §

Lagen innehåller bestämmelser om

1. förebyggande statligt stöd till kreditinstitut som avses i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, och

2. en särskild fond för

finansiering av sådant stöd och av statligt stöd enligt 22 kap. lagen (2015:1016) om resolution.

2. stabilitetsfonden.

3 kap.

1 §

För de ändamål som anges i

1 kap. 2 § ska det finnas ett

räntebärande konto i Riksgäldskontoret. De medel som tillförts

kontot utgör, tillsammans med de övriga tillgångar som anskaffats

För att finansiera de åtgärder som anges i 2 § ska det finnas ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret (stabilitetsfonden).

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2015:1017.

Författningsförslag Ds 2020:30

44

med stöd av denna lag, stabilitetsfonden.

Till stabilitetsfonden ska det föras

1. inbetalda ersättningar för förebyggande statligt stöd enligt 2 kap. 2 §,

1. inbetalda ersättningar,

ränta eller annan kompensation

för stöd enligt

– 2 kap. 5 §, och

5 kap. 1 och 5 §§ lagen ( 2022:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter,

2. tillgångar som anskaffats med medel från stabilitetsfonden, och

2. tillgångar som anskaffats med medel från stabilitetsfonden,

3. medel som staten fått tillbaka och som avser lämnat stöd enligt denna lag och lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.

3. medel som staten fått tillbaka och som avser lämnat stöd enligt denna lag och lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige,

4. medel som staten fått

tillbaka vid återhämtning enligt artiklarna 27.10 och 64 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, och

5. intäkter som staten får till följd av avtal om finansiering

Ds 2020:30 Författningsförslag

45

enligt 2 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förvaltningen av stabilitetsfondens tillgångar.

2 §

Medel från stabilitetsfonden ska täcka:

1. statens utgifter för stöd enligt denna lag,

1. statens utgifter för stöd enligt

denna lag, och – 5 kap.1 och 5 §§ lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter,

2. statens utgifter för att finansiera statligt stöd enligt 22 kap. lagen (2015:1016) om resolution,

2. statens utgifter för att finansiera statligt stöd enligt

22 kap. lagen (2015:1016)

om resolution och

– artiklarna 45–47 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132,

3. stödmyndighetens förvaltningskostnader, och

3. stödmyndighetens förvaltningskostnader,

Författningsförslag Ds 2020:30

46

4. ersättning som betalats ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.

4. ersättning som betalas ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige,

5. ersättning som betalas ut till aktieägare, clearingmedlemmar eller andra borgenärer som till följd av resolution av en central motpart har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation enligt artikel 62 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132,

6. statens utgifter som följer av avtal om finansiering enligt 2 kap.

2 § andra stycket lagen ( 2022:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter, och

7. resolutionsmyndighetens kostnader och utlägg som uppkommit i samband med vidtagande av resolutionsåtgärder enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den

Ds 2020:30 Författningsförslag

47

16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, samt kostnader och utlägg som uppkommit i samband med beslut om stöd under resolution och vidtagande av åtgärder för att lämna sådant stöd enligt 5 kap. 10 § lagen ( 2022:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

Beslut att använda medel från stabilitetsfonden för att täcka utgifter enligt första stycket 2 får bara fattas av regeringen.

Beslut att använda medel från stabilitetsfonden för att täcka utgifter enligt första stycket 2

och 6 får bara fattas av rege-

ringen.

Denna lag träder i kraft den 12 augusti 2022.

Författningsförslag Ds 2020:30

48

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs att 17 kap. 46 § lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 kap.

46 §1

Om styrelsen i en förening som omfattas av lagen (2015:1016) om resolution bedömer att frågan om likvidation bör läggas fram för föreningsstämmans prövning, ska den underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om detta.

Om styrelsen i en förening som omfattas av Europaparla-

mentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132 eller

lagen

(2015:1016) om resolution bedömer att frågan om likvidation bör läggas fram för föreningsstämmans prövning, ska den underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om detta.

Om föreningen är försatt i resolution eller om Riksgäldskontoret inom sju dagar från det att myndigheten tog emot en sådan underrättelse meddelar styrelsen att föreningen ska försättas i resolution, får någon kallelse till stämman inte utfärdas.

1 Senaste lydelse 2018:1401.

Ds 2020:30 Författningsförslag

49

Denna lag träder i kraft den 12 augusti 2022.

51

3. EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter

3.1. Inledning

Detta kapitel redogör för bakgrunden till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, i det följande benämnd EU-förordningen (avsnitt 3.2). Kapitlet redogör också övergripande för innehållet i förordningen (avsnitt 3.3).

3.2. Bakgrund

G20-ländernas stats- och regeringschefer i Pittsburgh enades i september 2009 om att alla standardiserade OTC-derivat1 bör handlas på reglerade marknader eller, i tillämpliga fall, elektroniska handelsplattformar och clearas via centrala motparter senast i slutet av 2012. Bristande insyn i handeln med OTC-derivat och förekomsten av stora motpartsrisker, som inte motsvarades av tillräckliga säkerheter, i kombination med en påtaglig koncentration av risker bidrog till att förstärka den globala finanskrisen och dess förlopp under hösten 2008. Efter samråd med branschen och medlemsstaterna lade Europeiska kommissionen, i det följande

1 OTC-derivat är derivatkontrakt som handlas bilateralt mellan köpare och säljare vid sidan av reglerade marknader eller andra handelsplatser. Det innebär att information om kontraktens villkor och innehåll vanligtvis endast är tillgänglig för avtalsparterna.

EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter Ds 2020:30

52

benämnd EU-kommissionen, 2010 fram ett förslag till en förordning som bl.a. innehöll clearingkrav för standardiserade OTC-derivat. Förordningsförslaget innehöll också krav på bl.a. centrala motparters auktorisation och riskhantering. Europaparlamentet och Europeiska unionens råd, i det följande benämnt rådet, kom i mars 2012 överens om ett kompromissförslag. Den 16 augusti 2012 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, i det följande benämnd Emir-förordningen2, i kraft. Som en följd av förordningen gjordes förändringar i vissa befintliga lagar och nya kompletterande bestämmelser infördes i en separat kompletteringslag. Regeringskansliet (Finansdepartementet) redogjorde för förslag till lagändringar respektive kompletteringslag i Ds 2012:39 ”OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister”. Lagen (2013:287) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister trädde i kraft den 1 juni 2013.

Centrala motparter möjliggör mindre systemrisker

Kravet på central clearing av standardiserade OTC-derivat innebär att sådana derivat ska clearas via s.k. centrala motparter. En central motpart är ett företag eller en organisation som tar över de skyldigheter som säljaren av ett derivatkontrakt har mot köparen av kontraktet och de rättigheter som köparen har mot säljaren. Den centrala motparten blir således både köpare och säljare i varje affär. Genom detta förfarande reduceras de motpartsrisker som köpare och säljare har gentemot varandra. Dessutom kan en central motpart genom s.k. netting3 reducera antalet utestående kontrakt och därmed exponeringar mot motparterna (dvs. köpare och säljare av derivatkontrakten). Därutöver möjliggör central clearing effektivare riskhantering i andra avseenden och ökad transparens. För att skydda den centrala motparten mot motpartsrisker får de företag som är anslutna till den centrala motparten – de s.k. clearingmedlemmarna – ställa säkerheter. Säkerheterna ska avspegla dels den

2 Eng. European Market Infrastructure Regulation. 3 Netting innebär att clearingmedlemmars positioner (i samma typ av derivat) gentemot den centrala motparten kvittas så att antalet motpartexponeringar minskar.

Ds 2020:30 EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter

53

underliggande osäkerheten i kontraktet (s.k. initialsäkerheter), dels dagliga variationer i värdet på derivatkontraktet (s.k. variationssäkerheter). Utöver dessa säkerheter måste clearingmedlemmarna bidra till en särskild obeståndsfond. Obeståndsfonden är ett ömsesidigt finansieringsarrangemang som ska täcka förluster som uppstår om en clearingmedlem (eller flera) inte kan infria sina åtaganden gentemot den centrala motparten, som då inte kan infria sina åtaganden mot kvarvarande clearingmedlemmar. En clearingmedlem som inte kan infria sina åtaganden försätts på obestånd av den centrala motparten varefter den medlemmen förlorar sitt medlemskap. Initialsäkerheter och obeståndsfonden utgör den större delen av det s.k. vattenfallet. Vattenfallet reglerar i vilken ordning förluster som den centrala motparten gör till följd av att en clearingmedlem hamnar på obestånd (se Förklaringsruta Förlusthantering i en central motpart).4

Förklaringsruta: Förlusthantering i en central motpart

Centrala motparter är ålagda att ha en viss mängd förfinansierade resurser som kan användas om det uppstår förluster till följd av att en clearingmedlem (eller flera) hamnar på obestånd och därmed inte kan fullgöra sina finansiella åtaganden gentemot den centrala motparten som i sin tur inte kan infria sina skyldigheter mot den andra parten i kontraktet. Med förfinansierade finansiella resurser avses de säkerheter clearingmedlemmarna ställer till den centrala motparten i form av initialsäkerheter, medlemmarnas bidrag till obeståndsfonden samt den centrala motpartens egna finansiella resurser – en del av dess egna kapital – som är avsatta för att hantera medlemmars obestånd.

Dessa resurser måste användas i en viss ordningsföljd, även kallad vattenfallet.

4 Kraven på säkerheter, bidrag till obeståndsfonden och vattenfallsprincipen för förlusthantering följer av Emir-förordningen.

EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter Ds 2020:30

54

Figur 3.1 Illustration av vattenfallet

Först tas de initialsäkerheter som clearingmedlemmen på obestånd ställt i anspråk. Om dessa säkerheter inte räcker till ska medlemmens bidrag till obeståndsfonden tas i anspråk och därefter den delen av den centrala motpartens egna kapital som är öronmärkt för att täcka förluster om en clearingmedlem (eller flera) hamnar på obestånd (eng. Skin-in-The-Game, SiTG). Är förlusterna större än så måste kvarvarande clearingmedlemmars bidrag till obeståndsfonden tas i anspråk. Skulle det visa sig att de förfonderade resurserna är otillräckliga kan den centrala motparten avtala med clearingmedlemmarna om att bidra med ytterligare finansiella resurser (eng.

assessments). Avtalet kan även reglera att den centrala motparten ska bidra med

ytterligare eget kapital.

Centrala motparters affärsmodell ger vanligtvis inte upphov till någon inneboende risk för det finansiella systemet. Snarare är central motpartsclearing ett sätta att hantera och reducera risk. En central motpart har alltid en balanserad derivatportfölj (dvs. inga öppna positioner mot vare sig köpare eller säljare). Riskerna i centrala motparters affärsmodeller är dock relaterad till vilken typ av instrument som är föremål för clearing. I allmänhet är riskerna i clearing av valutor och aktier mindre än central clearing av OTC-derivat.5 Oavsett affärsmodell kan centrala motparter brista i

5 OTC-derivat kan vara mycket komplexa och är ofta mindre likvida än andra värdepapper. OTC-derivat kan därför vara svårare att överföra till en annan central motpart i händelse av att en clearingmedlem hamnar på obestånd. Det gör i sin tur att det är svårare och mer kostsamt att komma tillbaka till en balanserad derivatportfölj. Se Pirrong, C. (2011). ”The Economics of Central Clearing: Theory and Practice”, Discussion Papers Series, Number One – May 2011. International Swaps and Derivatives Association (ISDA).

Ds 2020:30 EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter

55

sin riskhantering eller hantering av andra interna risker (t.ex. legala risker eller cyberattacker). Trots att centrala motparter ska minimera risker snarare än ta risker, är central clearing inte immun mot kriser. Historiskt har tre centrala motparter fallerat (gått omkull) och tre varit nära att fallera.6 Två amerikanska centrala motparter fick likviditetsstöd från den amerikanska centralbanken Federal Reserve.7 Det bör emellertid påpekas att med ett undantag ägde dessa händelser rum före det att de globala principerna för clearingkrav för OTC-derivat började tillämpas. I september 2018 kunde en clearingmedlem i Nasdaq Clearing Aktiebolag, Nasdaq Clearing, som är den enda centrala motparten som är auktoriserad i Sverige8, inte uppfylla krav på högre variationssäkerheter och försattes på obestånd. Bortfallet av variationssäkerheter blev betydande och innebar att en del av obeståndsfonden togs i anspråk.

Central clearing har blivit systemviktig verksamhet

Efter den globala finanskrisen 2008-2009 har omfattningen av OTC-derivat som är föremål för central clearing ökat kraftigt både i absoluta tal och i förhållande till världsekonomin i stort. Eftersom det finns betydande skalfördelar med central clearing domineras de olika delmarknaderna9 för clearingtjänster av ett fåtal aktörer.10Skulle en större central motpart få allvarliga finansiella problem eller till och med fallera får det sannolikt stora, negativa effekter på stabiliteten i det finansiella systemet. Problemen skulle inte bara

6 Centrala motparter som fallerat: Caisse de Liquidation des Affaires et Marchandises (1974), Kuala Lumpur Commodity Clearing (1983) och The Hong Kong Futures Exchange (1987). Centrala motparter som har varit nära att fallera: Chicago Mercantile Exchange (1987), Options Clearing Corporation (1987), BM&F CCP (1999) samt Korea Exchange (2013); se Faruqui, U. m.fl. (2018). ”Clearing risks in OTC-derivatives markets: the CCP-bank nexus”, BIS Quarterly Review, December 2018, Bank for International Settlements. 7 Chicago Mercantile Exchange och Options Clearing Corporation, se Kress, J. C. (2011). “Credit Default Swap Clearinghouses and Systemic Risk: Why Centralized Counterparties Must Have Access to Central Bank Liquidity”, Harvard Journal on Legislation, Vol. 48, No. 1, 25 januari. 8 Nasdaq Clearing Aktiebolag är ett dotterföretag till Nasdaq Nordic Ltd. Som ingår i Nasdaq Inc. med huvudkontor i USA. Nasdaq Clearing, som var den första centrala motparten inom EU som auktoriserades enligt Emir-förordningen (Mars 2014). Nasdaq Clearing erbjuder clearing av främst derivatinstrument med finansiella instrument som underliggande (t.ex. svenska aktier och aktieindex) och råvaruderivat. Nasdaq Clearing clearar även återköpsavtal (repor) för den svenska och danska obligationsmarknaden. Clearingtjänsterna omfattar såväl börshandlade derivat som OTC-derivat. 9 Exempel på delmarknader är clearing av s.k. credit default swaps (CDS:er), räntederivat, råvaruderivat och valutakursderivat. 10 Koncentrationsgraden har ökat efter den globala finanskrisen. Se Faruqui, ibid.

EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter Ds 2020:30

56

riskera att sprida sig till clearingmedlemmarna utan också till deras kunder eller till andra centrala motparter. De flesta centrala motparter är systemviktiga i de länder där de är auktoriserade. Vissa centrala motparter är också regionalt eller globalt systemviktiga i och med att de svarar för clearing av derivatinstrument åt kunder i flera länder. Centrala motparter är inte sällan sammanlänkade. Sammanläkningen sker dels genom att en och samma clearingmedlem kan använda sig av centrala motparter i flera länder, dels genom att centrala motparter ingår s.k. interoperabilitetsavtal.11

Efter finanskrisen utvecklades globala standarder för effektiv krishantering av finansiella institut inom ramen för Financial Stability Board (FSB)12. I november 2011 ställde sig G20-ländernas stats- och regeringschefer bakom de framtagna standarderna, de s.k. ”Key Attributes for Effective Resolution Regimes For Financial Institutions”.13 I oktober 2014 presenterade FSB uppdaterade krishanteringsstandarder, bl.a. särskilda standarder för finansiella infrastrukturföretag till vilka centrala motparter räknas.14

På global nivå har även Committee on Payments and Market Infrastructures (CPMI)15 och Internationella organisationen för värdepapperstillsyn (Iosco) tagit fram generella principer för att öka motståndskraften hos finansiella infrastrukturföretag. Dessa principer presenterades i april 2012 i dokumentet ”Principles for Financial Market Infrastructures” (PFMI).16 Ytterligare internationella riktlinjer från både FSB och CPMI-Iosco har tillkommit därefter.

De tre grundpelarna som de globala krishanteringstandarderna vilar på är att:

1. upprätthålla finansiell stabilitet,

11 Interoperabilitetsavtal möjliggör att en clearingmedlem i en central motpart kan handla derivatkontrakt med en clearingmedlem som använder en annan central motpart. Det innebär att de två centrala motparterna måste bli clearingmedlemmar hos varandra. Om handeln via sådana avtal blir omfattande kan en central motpart exponeras för motpartsrisker hos en clearingmedlem i en annan central motpart. 12 FSB är ett organ som övervakar och ger rekommendationer om det globala finansiella systemet. 13 Communiqué G20 Leaders Summit – Cannes – 3-4 November 2011. Principerna är tillgängliga v ia www.fsb.org.14 Den finansiella infrastrukturen utgörs av system som hanterar finansiella positioner och/eller möjliggör finansiella flöden mellan olika aktörer. Till den finansiella infrastrukturen räknas, förutom centrala motparter, även värdepapperscentraler, betalningssystem och transaktionsregister. 15 CPMI är en kommitté under Bank for International Settlements (BIS) vars syfte är att främja ett säkert och effektivt system för betalningar, clearing, avveckling och relaterade verksamheter. 16 Principerna är tillgängliga vi a www.bis.org .

Ds 2020:30 EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter

57

2. säkerställa att finansiella företag kan återställa sin finansiella

situation och upprätthålla sina kritiska funktioner (dvs. förmågan att tillhandahålla viktiga tjänster och produkter) även i kristider, samt

3. värna skattebetalarnas pengar.

På EU-nivå genomförde EU-kommissionen under 2012 ett offentligt samråd om ett ramverk för återhämtning och resolution av centrala motparter. Kommissionen presenterade förslaget till en förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter den 28 november 2016.17 Förslaget har därefter varit föremål för förhandlingar på såväl politisk som teknisk nivå. Den 22 juli 2020 nåddes en överenskommelse om förordningen mellan Europaparlamentet och rådet. Därmed har EU fått ett sammanhållet och harmoniserat regelverk som möjliggör en ändamålsenlig och effektiv krishantering av centrala motparter.18

3.3. EU-förordningens innehåll

Detta avsnitt redogör övergripande för innehållet i EU-förordningen.

3.3.1. Tillämpningsområde och syfte

Förordningen är tillämplig på samtliga centrala motparter inom EU. Det finns 16 centrala motparter som är auktoriserade enligt Emirförordningen att bedriva verksamhet inom EU fördelade mellan 13 medlemsstater.19

17 “Proposal for a regulation of the European Parliament and of the Council on a framework for the recovery and resolution of central counterparties”, COM/2016/0856 final. 18 Det kan noteras att i Storbritannien utvidgades Bank of Englands resolutionsregelverk för banker till att omfatta centrala motparter 2014. S e www.bankofengland.co.uk/financial-stability/resolution . 19 Per den 13 oktober 2020. Från och med den 1 januari 2021 kommer de tre brittiska centrala motparterna vara godkända av den europeiska värdepappers och -marknadsmyndigheten (Esma) som centrala motparter från tredjeland och får därmed fortsätta erbjuda tjänster till kunder inom EU. Förfarandet för godkännande av centrala motparter från tredjeland följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2099 av den 23 oktober 2019 om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 vad gäller förfarandena för och de myndigheter som ska delta i auktorisationen av centrala motparter samt om kraven för godkännande av centrala motparter från tredjeland (Emir 2.2). En förteckning över centrala motparter med tillstånd att bedriva verksamhet inom EU finns tillgänglig via www.esma.europa.eu .

EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter Ds 2020:30

58

Syftet med förordningen är först och främst att i största möjliga mån säkerställa att centrala motparter vidtar egna åtgärder för att åstadkomma en ordnad återhämtning under finansiell stress. Om återhämtningen misslyckas och särskilda kriterier för resolution uppfylls ska ansvariga myndigheter snabbt kunna agera för att fortsätta driva eller försälja livskraftig verksamhet och avveckla resterande del under ordnade former. Genom ett trovärdigt ramverk för återhämtning och resolution kan de finansiella företagen fortsätta att tillhandahålla viktiga tjänster och produkter - s.k. kritiska funktioner - och på så sätt bidra till att upprätthålla den finansiella stabiliteten och undvika betydande negativa effekter på det finansiella systemet. Detta är till gagn för den reala ekonomin samtidigt som de offentliga finanserna värnas.

De åtgärder som behöriga myndigheter (tillsynsmyndigheter) och resolutionsmyndigheter vidtar ska vara proportionerliga. Proportionalitet säkerställs bl.a. genom att vissa krav anpassas efter respektive företag och dess betydelse för det finansiella systemet.

3.3.2. Resolutionsmyndighet

Av EU-förordningen följer en skyldighet för medlemsstaterna att utse en eller flera resolutionsmyndigheter med befogenhet att genomföra förberedande åtgärder och ingripa i resolution. De förberedande åtgärderna innefattar upprättande av resolutionsplaner samt bedömning av förutsättningarna att försätta en central motpart i resolution. Befogenheterna vid resolution beskrivs mer utförligt i avsnitt 3.3.7. Resolutionsmyndigheten kan vara centralbanken, ett det s.k. behöriga ministeriet, den behöriga myndigheten, en offentlig förvaltningsmyndighet eller annan myndighet med förvaltningsbefogenheter. Om resolutionsmyndigheten har andra uppgifter ska den ha adekvata strukturella arrangemang som säkerställer att det inte uppstår intressekonflikter mellan myndighetens olika funktioner och uppdrag. Detta gäller i synnerhet om resolutionsmyndigheten även är den behöriga myndigheten.

Enligt förordningen ska resolutionsmyndigheten bl.a. få i uppdrag att tillsätta ett resolutionskollegium för varje central motpart. Kollegiets sammansättning motsvarar i hög utsträckning tillsynskollegiet för centrala motparter enligt Emir-förordningen.

Ds 2020:30 EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter

59

Resolutionskollegiet ska bl.a. utgöras av, förutom resolutionsmyndigheten för den centrala motparten, den behöriga myndigheten för den centrala motparten, de behöriga myndigheterna respektive resolutionsmyndigheterna för clearingmedlemmarna, behöriga myndigheter respektive resolutionsmyndigheter för värdepapperscentraler och handelsplatser som deltar i tillsynskollegiet samt berörda centralbanker, Esma och Europeiska bankmyndigheten (Eba).

3.3.3. Förberedande åtgärder

Återhämtningsplaner

Centrala motparter ska upprätta s.k. återhämtningsplaner. I återhämtningsplanen ska de åtgärder framgå som den centrala motparten ska vidta för att återställa sin finansiella situation vid en avsevärt försämrad finansiell ställning eller när det föreligger en risk att den bryter mot kraven i Emir-förordningen. Syftet med återhämtningsplanen är att så långt det är möjligt förhindra att den centrala motparten fallerar och att det uppstår allvarliga spridningseffekter i det finansiella systemet.

I enlighet med internationella riktlinjer ska återhämtningsplanen vara heltäckande, effektiv, transparent och mätbar för berörda aktörer samt säkerställa lämpliga incitament och minimera negativ påverkan för alla berörda intressenter och det finansiella systemet i stort. Med utgångspunkt i dessa principer ska den centrala motparten förbereda lämpliga åtgärder för återhämtning. Dessa åtgärder inkluderar verktyg för att återställa en balanserad derivatportfölj (dvs. det läge där den centrala motparten inte själv exponeras mot marknadsrörelser). Vidare ska det finnas arrangemang där kvarstående clearingmedlemmar frivilligt tar över positioner från clearingmedlemmar på obestånd genom auktioner. Den centrala motparten ska även upprätta avtal om att inhämta ytterligare finansiella resurser från clearingmedlemmarna genom direkta krav på inbetalning av likvida medel (eng. cash call)20 eller genom att behålla en andel av vinster som clearingmedlemmarna

20 Den definition som används i EU-förordningen är ”infordran av medel vid återhämtning respektive vid resolution” (artikel 2.43 och 2.44).

EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter Ds 2020:30

60

gjort på derivatkontrakt (eng. Variation Margin Gains Haircut), VMGH).21

Förordningen anger tre åtgärder som ska omfattas av återhämtningsplanen men utesluter inte andra åtgärder. Enligt förordningen ska återhämtningsplanen innehålla krav på att derivatkontrakt helt eller delvis kan sägas upp samt att clearingmedlemmarna tillhandahåller finansiella resurser i form av cash calls eller VMGH.22 Planen får inte förutsätta extraordinärt offentligfinansiellt stöd, i det följande benämnt statligt stöd, eller likviditetsstöd från centralbanken. De återhämtningsåtgärder som innebär finansiella eller andra skyldigheter för clearingmedlemmarna, men även deras kunder och andra berörda, ska ingå i den centrala motpartens verksamhetsregler. Därmed säkerställs att åtgärderna kan genomföras. Återhämtningsplanen ska överlämnas till och bedömas av den behöriga myndigheten och ska ses över minst årligen. Tillsynskollegiet ska involveras i bedömningen av planen. Om kollegiet inte lyckas fatta ett gemensamt beslut kan Esma få i uppdrag att komma fram till beslut genom s.k. bindande medling.

Resolutionsplaner

Resolutionsmyndigheten ska upprätta en s.k. resolutionsplan för hur en central motpart kan rekonstrueras och dess kritiska funktioner kan upprätthållas vid fallissemang. Planen ska beskriva vilka åtgärder och befogenheter som resolutionsmyndigheten har till sitt förfogande för det fall en central motpart uppfyller kriterierna för resolution (se avsnitt 3.3.5). Inte heller resolutionsplanen får förutsätta statligt stöd eller likviditetsstöd från centralbanken. Planen ska ta hänsyn till den centrala motpartens affärsmodell, marknadsandelar och relevans för det finansiella systemet, både i det land motparten är auktoriserad och i andra länder (jurisdiktioner).

21 Den definition som används i EU-förordningen är ”minskning av värdet av eventuella vinster som ska betalas av den centrala motparten till clearingmedlemmar som inte är på obestånd” (t.ex. artikel 30). VMGH innebär att clearingmedlemmar som gjort vinster på sina derivatkontrakt, och därmed har rätt till ersättning från den centrala motparten, får sina vinster reducerade. De medel som på detta sätt frigörs används för att täcka kvarvarande förluster till följd av att en clearingmedlem (eller flera) hamnat på obestånd. 22 Centralbanker och myndigheter som ansvarar för eller bidrar till förvaltningen av en medlemsstats statsskuld är undantagna från dessa krav i återhämtningsplanen.

Ds 2020:30 EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter

61

Som en del i det resolutionsförberedande arbetet ska resolutionsmyndigheten göra en bedömning av förutsättningarna för resolution av den centrala motparten och tillse att eventuella hinder mot resolution åtgärdas. Resolutionsmyndigheten ska ha möjlighet att härvid begära ändringar av den centrala motpartens affärsverksamhet eller dess operationella och rättsliga struktur samt kräva en revidering av koncernarrangemang eller en ökning av den centrala motpartens förfonderade medel för att täcka eventuella förluster. Resolutionskollegiet ska involveras i framtagandet av resolutionsplanen och i bedömningen av åtgärder för att säkerställa goda förutsättningar för resolution. Om kollegiet inte lyckas fatta ett gemensamt beslut kan Esma få i uppdrag att komma fram till ett beslut genom s.k. bindande medling (en mekanism för tvistlösning mellan nationella behöriga myndigheter).

3.3.4. Tidigt ingripande

Förordningen ger den behöriga myndigheten särskilda befogenheter att ingripa i den centrala motpartens verksamhet när dess finansiella ställning är i fara, men innan resolutionskriterierna är uppfyllda, eller när den centrala motpartens agerande riskerar att skapa finansiell instabilitet. De åtgärder som kan komma ifråga som ett tidigt ingripande kompletterar de tillsynsåtgärder som den behöriga myndigheten har rätt att vidta om en central motpart bryter mot kraven i Emir-förordningen. Vid tidigt ingripande har den behöriga myndigheten möjlighet att t.ex. kräva verkställande av åtgärder i återhämtningsplanen, begära förändringar när det gäller den centrala motpartens styrelse och ledning, affärsmodell eller dess rättsliga och operationella struktur.

3.3.5. Resolution

De globala standarderna för effektiv krishantering ålägger i första hand den centrala motparten och clearingmedlemmarna ansvaret för att verksamheten ska komma på fötter och hantera förluster som uppstått till följd av en obeståndssituation. För det fall ingen återhämtning sker och verksamheten inte bedöms vara livskraftig är utgångspunkten att den centrala motparten ska försättas i konkurs

EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter Ds 2020:30

62

eller likvideras. Om en central motpart som har stor betydelse för det finansiella systemet – den är systemviktig - försätts i konkurs eller likvideras finns det emellertid en stor risk att det kan få allvarliga effekter på den finansiella stabiliteten och att den finansiella infrastrukturen skadas. För att effektivt kunna hantera en systemviktig central motpart som fallerar eller sannolikt kommer att göra det inför förordningen därför resolution som ett alternativ till konkurs eller likvidation. Resolution är ett förfarande som gör det möjligt att bedriva livskraftig verksamheten vidare, t.ex. i ett nytt företag eller sälja hela eller delar av den livskraftiga verksamheten vidare och avveckla resterande del under ordnade former.

Kriterier för resolution

Resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att försätta (placera) en central motpart i resolution om myndigheten gör bedömningen att samtliga följande tre kriterier är uppfyllda:

1. den centrala motparten fallerar eller det är sannolikt att den

kommer att fallera,

2. inga andra åtgärder från den privata sektorn eller tillsynsåtgärder,

inklusive tidigt ingripande, har rimliga utsikter att inom rimlig tid kunna förhindra den centrala motpartens fallissemang, och

3. en resolutionsåtgärd är nödvändig, av hänsyn till allmänintresset

att uppnå ett eller flera av resolutionsmålen,23 och en avveckling av den centrala motparten enligt normala insolvensförfaranden skulle inte uppfylla dessa resolutionsmål i samma utsträckning.

Därutöver kan en central motpart försättas i resolution om ytterligare återhämtningsåtgärder som skulle kunna avvärja fallissemang riskerar att äventyra finansiell stabilitet. Den behöriga myndigheten ska bistå resolutionsmyndigheten med information som är av betydelse för bedömningen av det första kriteriet. Skäl till att en central motpart ska bedömas fallera eller sannolikt kommer

23 Resolutionsmålen är: i) säkerställa upprätthållandet av den centrala motpartens kritiska funktioner, ii) Säkerställa kontinuitet i förbindelserna med andra finansmarknadsinfrastrukturer som, om de störs, har en betydande negativ inverkan på den finansiella stabiliteten, iii) Undvika betydande negativa effekter på det finansiella systemet i unionen eller i en eller flera medlemsstater och iv) Skydda offentliga medel genom att minimera behovet av extraordinärt offentligfinansiellt stöd.

Ds 2020:30 EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter

63

att fallera det är att den bryter mot tillståndskrav, inte förmår tillhandahålla kritiska funktioner, inte kan fullfölja betalningsskyldigheter (mot clearingmedlemmar eller fordringsägare) eller att den mottar statligt stöd. Förordningen lämnar emellertid utrymme för att statligt stöd (t.ex. i form av garantier för lån i centralbanken), givet att vissa villkor är uppfyllda, kan lämnas utan att det leder till fallissemang. Sådant stöd ges i förebyggande syfte, dvs. för att en i grunden livskraftig central motpart ska kunna leva vidare.

Innan resolutionsmyndigheten vidtar åtgärder och utövar befogenheter gentemot en central motpart som försatts i resolution, inklusive tillämpar ett eller flera s.k. resolutionsverktyg (se nedan), ska myndigheten tillse att alla återstående åtgärder i återhämtningsplanen genomförs helt eller delvis. Resolutionsmyndigheten kan dock under en tid skjuta upp verkställandet av sådana åtgärder om verkställandet skulle medföra betydande negativa effekter för det finansiella systemet eller ge upphov till spridningseffekter eller om det är mer effektivt att tillämpa resolutionsverktygen.

Resolutionsverktyg

Resolutionsmyndigheten förfogar över fyra s.k. resolutionsverktyg för att kunna genomföra resolutionen. Dessa verktyg, som får tillämpas var för sig eller tillsammans, är: – fördelning av positioner och förluster mellan clearing-

medlemmar, – nedskrivning och konvertering (av aktie- och skuldinstrument), – försäljning av verksamhet till en livskraftig konkurrent samt – upprättandet av ett s.k. broinstitut.

Verktygen för att fördela förluster och positioner kan delvis utgöras av de verktyg som omfattas av återhämtningsplanen t.ex. auktion av de (öppna) positioner som clearingmedlemmar på obestånd har, tvingande fördelning av positioner och uppsägning av derivatkontrakt eller genom att clearingmedlemmarna bidrar med ytterligare likvida resurser genom cash calls. Om den centrala motparten har försatts i resolution innan åtgärderna i återhämtningsplanen har verkställts ska resolutionsmyndigheten i första

EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter Ds 2020:30

64

hand vidta dessa återstående åtgärder. Därefter ska resolutionsmyndigheten vidta åtgärder i enlighet med resolutionsplanen om det inte anses mer lämpligt att vidta andra åtgärder för att uppnå resolutionsmålen. Avsteg från planen måste kunna rättfärdigas av resolutionsmyndigheten.

Om resolutionsåtgärder inte finns att tillgå eller är otillräckliga i en mycket exceptionell situation med en systemkris kan för att säkerställa finansiell stabilitet och upprätthålla kritiska funktioner ett statligt ingripande i form av kapitaltillskott eller tillfälligt ägande övervägas som en sista utväg. Dessa s.k. statliga stabiliseringsverktyg måste tillämpas i enlighet med EU:s statsstödsregler och de statliga medel som tas i anspråk måste kunna återhämtas från den centrala motparten över tid.

Förordningen ger också möjlighet för medlemsstaterna att införa arrangemang för att finansiera tillfälligt likviditetsstöd till en central motpart under resolution i syfte att säkerställa att resolutionsverktygen kan tillämpas ändamålsenligt.

3.3.6. Ytterligare bestämmelser och gränsöverskridande samarbete

I förordningen finns bestämmelser för att säkerställa att resolutionsbeslut alltid fattas i enlighet med grundläggande principer i nationell grundlag och värdepapperslagstiftning. Det finns även särskilda bestämmelser som resolutionsmyndigheten måste följa i samband med resolutionsbeslut. Exempelvis måste den låta göra en noggrann värdering av den centrala motpartens balansräkning. Förordningen ger också ett skydd i form av kompensation för aktieägare, clearingmedlemmar och andra borgenärer för det fall de får bära större förluster än vad som skulle ha varit fallet om den centrala motparten hade avvecklats genom ett normalt insolvensförfarande enligt principen ”inte sämre villkor för borgenär” (eng.

No Creditor Worse Off, NCWO).

Förordningens bestämmelser anger att myndigheter i olika länder ska samarbeta vid resolution samt erkänna och stödja varandras resolutionsåtgärder i relation till berörda parter, tillgångar och skulder som är lokaliserade på deras respektive territorier. Förordningen kräver att centrala motparter säkerställer att åtgärder i återhämtningsplanen blir bindande i alla berörda länder.

Ds 2020:30 EU-förordningen om återhämtning och resolution av centrala motparter

65

3.3.7. Befogenheter

Förordningen ger resolutionsmyndigheten rätt att utnyttja särskilda befogenheter för att säkerställa en ändamålsenlig tillämpning av resolutionsverktygen. Resolutionsbefogenheterna utgör, något förenklat, de konkreta åtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta eller initiera för att tillämpa ett verktyg eller på annat sätt stödja resolutionen. Exempelvis får resolutionsmyndigheten ta kontroll över en central motpart i resolution och utöva alla de rättigheter och befogenheter som tilldelats aktieägarna, överföra ägarinstrument som emitterats av den centrala motparten samt utse en eller flera särskilda förvaltare att ersätta styrelsen i en central motpart i resolution.

3.3.8. Sanktioner

Medlemsstaterna ska införa nationella bestämmelser som ger resolutionsmyndigheten eller den behöriga myndigheten befogenhet att meddela sanktioner vid överträdelser. Exempel på sådana överträdelser är när den centrala motparten inte upprättar en återhämtningsplan eller inte underrättar den behöriga myndigheten om att den centrala motparten fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. De ska kunna meddelas både fysiska och juridiska personer som är ansvariga för en överträdelse. Medlemsstaterna får besluta att inte fastställa några sanktioner för överträdelser som redan är föremål för straffrättsliga påföljder enligt nationell rätt.

67

4. En ny lag

4.1. En ny lag med kompletterande bestämmelser

Promemorians förslag: En ny lag med de bestämmelser som är

nödvändiga för att komplettera EU-förordningen ska införas. I den kompletterande lagen ska också bestämmelser om temporärt statligt stöd till en central motpart införas. Den kompletterande lagen ska benämnas lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

Promemorians bedömning: Den kompletterande lagen bör

utformas på samma sätt som annan jämförbar lagstiftning på finansmarknadsområdet förutsatt att en sådan ordning är förenlig med EU-förordningen och särskilda skäl inte talar emot det.

Skälen för promemorians förslag och bedömning

En EU-förordning är i alla delar direkt tillämplig i varje medlemsstat. En sådan rättsakt får varken inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt. Några särskilda åtgärder för att införliva förordningen i svensk rätt får Sverige därför inte vidta. För att förordningen ska kunna tillämpas krävs likväl att medlemsstaterna inför vissa nationella bestämmelser. Det krävs bl.a. att varje medlemsstat ska utse en eller flera resolutionsmyndigheter, som ska svara för att utföra uppgifter enligt förordningen, och att myndigheten eller myndigheterna tilldelas nödvändiga befogenheter (artikel 3.1). Det krävs också att medlemsstaterna inför sanktioner vid överträdelser av vissa bestämmelser i förordningen (artikel 81).

Kompletterande nationella bestämmelser till förordningen skulle kunna införas genom ändringar i befintliga lagar. Exempelvis skulle

En ny lag Ds 2020:30

68

resolutionsmyndigheten för centrala motparter kunna regleras i lagen (2015:1016) om resolution och sanktionsbestämmelser skulle kunna införas i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Lagen om resolution genom vilken Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, i det följande benämnt krishanteringsdirektivet, genomfördes i svensk rätt, innehåller detaljerade materiella bestämmelser om förberedelse för och genomförande av resolution av kreditinstitut och värdepappersbolag. Dessa bestämmelser motsvarar i stor utsträckning de som finns i förordningen. På senare år har det antagits flera EU-förordningar på finansmarknadsområdet som har kompletterats med bestämmelser i svensk rätt bl.a. om den behöriga myndighetens uppgifter och befogenheter och om sanktioner. Sådana bestämmelser har i de fallen införts i en särskild lag med kompletterande bestämmelser (se t.ex. lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, lagen [2016:1306] med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning, lagen [2017:317] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priipprodukter och lagen [2019:414] med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning). Det är mot den bakgrunden lämpligt att de nationella bestämmelser som krävs till följd av förordningen på samma sätt samlas i en ny, kompletterande lag till EUförordningen. Lagen bör benämnas lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter, i det följande benämnd den kompletterande lagen.

Förordningen möjliggör även för medlemsstaterna att, under vissa villkor, lämna temporärt statligt stöd till en central motpart. Denna promemoria föreslår att bestämmelser om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, stödmyndigheten, ska få lämna statligt stöd i förebyggande syfte för att undvika resolution införs i den kompletterande lagen. Promemorian föreslår också att

Ds 2020:30

En ny lag

69

bestämmelser om att Riksgäldskontoret ska få lämna statligt stöd till en central motpart under resolution införs i den kompletterande lagen. Bestämmelser om finansiering av dessa stöd och stöd som följer direkt av förordningen föreslås föras in i lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut, i det följande benämnd stödlagen. Till följd av att stabilitetsfondens användningsområde föreslås utökas, bör stödlagen ändra namn till lagen om statligt stöd till kreditinstitut och om stabilitetsfonden.

För att förutsättningarna för jämförbara aktörer på området ska vara så lika som möjligt bör den kompletterande lagen utformas på samma sätt som annan jämförbar lagstiftning på finansmarknadsområdet förutsatt att en sådan ordning är förenlig med förordningen och att särskilda skäl inte talar emot det.

4.2. Hänvisningar till EU-förordningen ska vara dynamiska

Promemorians förslag: Hänvisningar till EU-förordningen ska

vara dynamiska, dvs. avse förordningen i den vid varje tid gällande lydelsen.

Skälen för promemorians förslag

Hänvisningar till EU-rättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En följd av att ha en statisk hänvisning blir att för det fall EU-bestämmelsen ändras behöver lagstiftaren överväga om någon ändring bör göras i den nationella lagstiftningen. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. För det fall hänvisningen är dynamisk och EU-bestämmelsen ändras behöver lagstiftaren som huvudregel inte överväga om någon ändring behöver göras i den nationella lagstiftningen.

I vissa av bestämmelserna som denna promemoria föreslår krävs hänvisningar till förordningen. Vore dessa hänvisningar statiska skulle, vid en ändring av förordningen, hänvisningarna behöva uppdateras till den gällande lydelsen av förordningen, trots att det

En ny lag Ds 2020:30

70

inte i något fall skulle behöva göras några överväganden i sak. Hänvisningarna till förordningen bör av det skälet i samtliga fall vara dynamiska så att en ändring av förordningen får genomslag i de aktuella bestämmelserna. Det är också den hänvisningsteknik som regeringen har använt i flera propositioner på senare tid (se t.ex. prop. 2015/16:156 s. 20 f., prop. 2015/16:160 s. 36 f. och 45, prop. 2016/17:22 s. 96 f. och prop. 2018/19:38 s. 29).

71

5. Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

5.1. Inledning

EU-förordningen innehåller bestämmelser med bäring på ansvar och befogenheter som tillkommer svenska förvaltningsmyndigheter, regeringen och Regeringskansliet. Enligt förordningen ska medlemsstaterna utse en eller flera resolutionsmyndigheter för centrala motparter. Promemorian föreslår att Riksgäldskontoret ska vara resolutionsmyndighet enligt förordningen (avsnitt 5.2). Promemorian föreslår också att regeringen ska utöva det behöriga ministeriets funktioner enligt förordningen (avsnitt 5.3). Bestämmelser om resolutionsmyndigheten, regeringen och Regeringskansliet införs i den kompletterande lagen. I lagen införs även en upplysning om att Finansinspektionen är behörig myndighet enligt förordningen.

5.2. Resolutionsmyndighet för centrala motparter

Enligt EU-förordningen ska medlemsstaterna utse en eller flera resolutionsmyndigheter med befogenheter att tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna enligt förordningen. I detta avsnitt redovisas promemorians förslag och bedömning vad gäller valet av den svenska resolutionsmyndigheten för centrala motparter. Avsnittet inleds med en beskrivning av hur myndigheternas arbete med finansiell stabilitet är organiserat i Sverige och vilket ansvar respektive myndighet har rörande centrala motparter.

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

72

5.2.1. Myndigheternas arbete för finansiell stabilitet samt uppgifter rörande centrala motparter

Effektiv tillsyn och krishantering av centrala motparter är av stor betydelse för den finansiella stabiliteten i Sverige. Det finns ett ramverk för finansiell stabilitet och krishantering fastlagt i nationell rätt och i EU-lagstiftning som är utgångspunkten för arbetet med att upprätthålla finansiell stabilitet i Sverige. Regeringen, dess myndigheter och Riksbanken har olika roller i det arbetet vilka närmare beskrivs nedan.24 Dessa aktörer har också ett gemensamt ansvar att värna den finansiella stabiliteten genom ett nära och väl fungerande samarbete.

Regeringen (Finansdepartementet)

Finansdepartementet ansvarar för att utarbeta förslag till och bereda reglering för företag, handel och tjänster på finansmarknaderna och i det finansiella systemet. Finansdepartementet följer utvecklingen på de finansiella marknaderna och för det fall förändringar i regelverken är påkallade initierar departementet sådana. Finansdepartementet ansvarar också för att genomföra EU-direktiv i svensk rätt och att utarbeta kompletterande bestämmelser till EU-förordningar. Finansdepartementet och regeringen har också ett övergripande ansvar för krishanteringen av finansiella företag och samordning av denna. Därutöver har regeringen att pröva vissa frågor, exempelvis resolutionsåtgärder som kan få direkta eller indirekta budgeteffekter samt avtal om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut enligt stödlagen.

Finansdepartementet deltar i den krishanteringsgrupp25 som etablerats för Nasdaq Clearing, som leds av Finansinspektionen (se nedan).

24 Beskrivningen av myndigheternas arbete för finansiell stabilitet och krishantering bygger på ”Överenskommelse om samarbete avseende finansiell stabilitet och krishantering”, Finansiella stabilitetsrådet, 2016-12-07. 25 Enligt FSB:s principer (Key Attributes #9) ska en krishanteringsgrupp (eng. Crisis

Management Group, CMG) etableras för systemviktiga centrala motparter. Det är

resolutionsmyndigheten i det land där den centrala motparten är auktoriserad som ansvarar för och leder arbetet i krishanteringsgruppen. Se FSB (2017). ”Guidance on Central Counterparty Resolution and Resolution Planning”, 5 July 2017.

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

73

Riksbanken

Riksbanken är en myndighet under riksdagen och åtnjuter ett konstitutionellt oberoende när det gäller utövandet av penningpolitiken. Vid sidan av penningpolitiken ska Riksbankens främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.26 Riksbanken strävar efter att förebygga hot mot den finansiella stabiliteten genom att löpande analysera och följa utvecklingen i det finansiella systemet för att tidigt upptäcka risker och sårbarheter. Riksbanken fattar beslut om att tillföra likviditet till det finansiella systemet eller till enskilda finansiella företag och på vilka villkor detta sker. Riksbanken kan använda sin valutareserv för att ge likviditetsstöd i utländsk valuta. I uppdraget att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende ingår att tillhandahålla det centrala betalningssystemet RIX som hanterar stora betalningar mellan banker och vissa andra aktörer samt att ansvara för landets kontantförsörjning. I det avseendet är Riksbanken en central del av den finansiella infrastrukturen i Sverige.

Riksbankens uppgifter rörande centrala motparter

Riksbanken utför övervakning av den finansiella infrastrukturen i Sverige.27 Riksbankens övervakning av den finansiella infrastrukturen kan sägas följa av Riksbankens ansvar för att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. En stabil finansiell infrastruktur är avgörande för att betalningar och kapitalförsörjning ska kunna fungera väl. Den finansiella infrastrukturen är också kritisk för att Riksbanken ska kunna genomföra penningpolitiken och för att tillföra likviditet till det finansiella systemet.28

Riksbankens övervakning innebär att löpande påverka företagens riskhantering och effektivitet i en riktning som minimerar det finansiella systemets sårbarhet. Riksbanken har en lagstadgad rätt att få den information från de finansiella infrastrukturföretagen som Riksbanken anser är nödvändig för att kunna utföra övervakningen. Övervakningen och Riksbankens vidare stabilitetsanalys utgår från

261 kap. 2 § tredje stycket lag (1988:1385) om Sveriges riksbank. 27 Till den finansiella infrastrukturen räknas centrala motparter, betalningssystem, värdepapperscentraler och transaktionsregister. Mer information om den finansiella infrastrukturen finns tillgänglig vi a www.riksbank.se. 28 Se Billborn, J. (2018). ”Riksbankens övervakning av den finansiella infrastrukturen”, Ekonomiska kommentarer, nr 7 2018, Sveriges Riksbank.

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

74

CPMI-Iosco:s internationella principer för finansiell infrastruktur (PMFI). Vissa av principerna har redan omsatts i nationell lagstiftning via förordningar på EU-nivå, men Riksbanken övervakar även att infrastrukturföretagen lever upp till de principer som inte är reglerade i lag. Till skillnad från Finansinspektionen har Riksbanken inte befogenheter att ingripa eller besluta om sanktioner mot infrastrukturföretagen.

Riksbanken övervakar Euroclear Sweden AB, Bankgirocentralen BGC Aktiebolag och Nasdaq Clearing. Förutom de svenska systemen övervakar Riksbanken utländska system som drivs av företag med juridisk hemvist utanför Sverige men som är viktiga för det svenska finansiella systemet: CLS29, SWIFT30, LCH.Clearnet och EuroCCP.31

Riksbanken kan ge särskilt likviditetsstöd (s.k. nödkredit) till enskilda institut som står under Finansinspektionens tillsyn, vilket inkluderar Nasdaq Clearing. Från och med den 1 november 2018 tillhandahåller Riksbanken en inlåningsfacilitet för att motverka störningar i centrala motparters likviditetshantering i svenska kronor och därmed förhindra att störningarna sprider sig till andra delar av det finansiella systemet. Inlåningsfaciliteten tillhandahålls i penningpolitiskt syfte (se även avsnitt 8.2).

Riksbanken deltar i tillsynskollegiet för Nasdaq Clearing utifrån att Riksbanken övervakar Nasdaq Clearing men även utifrån att Riksbanken är centralbank i det land där den centrala motparten är auktoriserad och ger ut relevant valuta (dvs. svenska kronor). Riksbanken deltar också i krishanteringsgruppen för Nasdaq Clearing samt i tillsynskollegiet och krishanteringsgruppen för EuroCCP. Riksbanken är medlem i CPMI-Ioscos arbetsgrupp Implementation Monitoring Standing Group (IMSG) som övervakar och följer upp hur CPMI-Ioscos PFMI-principer efterlevs och i en undergrupp för finansiell infrastruktur inom FSB:s Resolution Steering Group. Riksbanken deltar även i Europeiska systemrisknämndens (ESRB) Task Force on Central Counterparties.

29 CLS (Continuous Linked Settlement) är ett valutaavvecklingssystem som ska eliminera avvecklingsrisken vid valutatransaktioner. 30 SWIFT (Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunications) tillhandahåller nätverk och meddelandestandarder för finansiella transaktioner. 31 Brittiska LCH.Clearnet och holländska Euro.CCP är centrala motparter som utför clearing av aktier utgivna i svenska kronor. LCH clearar en betydande andel av ränteswappar denominerade i svenska kronor.

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

75

Riksbankens nya uppgifter mot bakgrund av förändringar i Emir-förordningen

32

Den 1 januari 2020 trädde ett antal förändringar i Emirförordningen ikraft.33 Förändringarna innebär nya uppgifter för centralbankerna inom det europeiska centralbankssystemet (ESCB) och således även för Riksbanken. En förändring är att det inom Esma inrättas en särskild tillsynskommitté för tillsyn över centrala motparter inom EU och tredjeland. Enligt de förändrade reglerna får berörda centralbanker delta i tillsynskommittén när vissa specifika frågor behandlas. Dessa frågor rör utvärderingar och bedömningar av centrala motparters förmåga att stå emot en ogynnsam utveckling på de finansiella marknaderna (s.k. stresstester) och utbyte av information om relevant marknadsutveckling.

De nya reglerna i Emir-förordningen ger centralbankerna utökade möjligheter att delta i arbetet i tillsynskollegierna för större centrala motparter. En centralbank som deltar i kollegiet får komma med rekommendationer till den behöriga myndigheten under förutsättning att rekommendationen är kopplad till centralbankens valuta. Slutligen kommer centralbankerna vara mer delaktiga i Esmas arbete med att ta fram s.k. tekniska standarder för de regler som gäller för en central motpart som vill utvidga sin verksamhet eller sitt tjänsteutbud.

Förändringarna i Emir-förordningen innebär vidare att tillsynskommittén ska vara beredningsorgan för Esmas tillsynsstyrelse när det gäller beslut och åtgärder avseende tillsynen av centrala motparter i tredjeland. Tillsynskommittén ska dels pröva frågan om godkännande av om en central motpart i tredjeland ska få bedriva clearingverksamhet inom EU, dels utföra löpande tillsynsarbete för redan godkända centrala motparter. Centralbanker som ger ut valuta som de aktuella finansiella instrumenten är denominerade i ges möjlighet att delta i möten i tillsynskommittén och i arbetet med de förslag till beslut som sedan ska antas av Esmas tillsynsstyrelse. Oavsett deltagande ska centralbankerna konsulteras vid god-

32 För en utförligare redogörelse för förändringarna i Emir-förordningen och konsekvenserna för Riksbankens uppgifter och befogenheter, se avsnitt 24.7 i SOU 2019:46En ny riksbankslag (volym 2), Slutbetänkande av Riksbankskommittén. 33 Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2099 av den 23 oktober 2019 om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 vad gäller förfarandena för och de myndigheter som ska delta i auktorisationen av centrala motparter samt om kraven för godkännande av centrala motparter från tredjeland.

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

76

kännandet av centrala motparter i tredjeland liksom i det löpande tillsynsarbetet rörande en central motpart som clearar instrument i centralbankens valuta. Centralbanker kan även få delta i undersökningar och kontroller på plats hos en central motpart i tredjeland. Berörda centralbanker ges möjlighet att ställa vissa ytterligare krav mot systemviktiga centrala motparter (s.k. tier 2) i tredjeland.34Centralbanken får slutligen, under vissa villkor, ställa särskilda krav i exceptionella situationer utifrån likviditetsrisker som kan påverka genomförandet av penningpolitiken eller förutsättningarna för väl fungerande betalningssystem.

Riksbankskommittén föreslår att Riksbanken tilldelas befogenheter att genom förvaltningsbeslut besluta om sådana krav på centrala motparter i tredjeland som avses i Emir-förordningen.35Förslaget innebär dock inga befogenheter för Riksbanken att utfärda sanktioner, utan det blir Esma som får ta ställning till lämpliga åtgärder om den centrala motparten inte efterlever Riksbankens krav. Riksbankskommittén bedömer att övriga uppgifter som följer av förändringarna i Emir-förordningen kan hanteras genom en ny bestämmelse i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, i det följande benämnd riksbankslagen, med innebörden att Riksbanken bara får utföra sådana uppgifter eller ta del av sådan verksamhet som följer av svensk lag eller EU-rättsakter.

Sammanfattningsvis innebär förändringarna i Emir-förordningen och eventuella kommande förändringar i riksbankslagen att Riksbanken kan komma att i högre grad bli involverad i tillsynsarbetet avseende centrala motparter inom EU och i tredjeland.

Finansinspektionen

Finansinspektionen, som är en myndighet under regeringen, är tillsynsmyndighet för finansiella företag och finansiella marknader. Finansinspektionen ansvarar för tillsyn, regelgivning och tillståndsprövning och har rätt att ingripa om ett företag inte följer lagstiftningen. Av detta ansvar följer bl.a. att Finansinspektionen bestämmer kapital- och likviditetskrav för banker och andra

34 Kraven innebär en skyldighet för den centrala motparten att tillhandahålla information, delta i stresstester enligt centralbankens utformning och att öppna ett inlåningskonto i centralbanken. 35 Se avsnitt 24.7.5 i SOU 2019:46En ny riksbankslag (volym 2), Slutbetänkande av Riksbankskommittén.

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

77

finansiella företag. Finansinspektionen ska verka för att det finansiella systemet är stabilt och präglas av ett högt förtroende med väl fungerande marknader som tillgodoser hushållens och företagens behov av finansiella tjänster. Detta gör myndigheten genom att dels löpande analysera och följa utvecklingen i det finansiella systemet, dels genomföra fördjupade undersökningar av förhållanden i enskilda företag. Finansinspektionen ansvarar även för att vidta åtgärder för att motverka finansiella obalanser, bl.a. i syfte att stabilisera kreditmarknaden, och har därmed det huvudsakliga ansvaret för den s.k. makrotillsynen.

Finansinspektionens uppgifter rörande centrala motparter

Finansinspektionen är behörig myndighet enligt Emir-förordningen (1 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister). Finansinspektionen ansvarar bl.a. för auktorisation av centrala motparter, löpande tillsyn (övervakning och utvärdering), ägar- och ledningsprövning samt bedömning av s.k. kvalificerade innehav. Finansinspektionen har befogenheter att genomföra utredningar och platsbesök samt utdöma administrativa sanktioner. Finansinspektionen har också föreskriftsrätt enligt Emirförordningen. En betydande del av den s.k. nivå-2 regleringen sker dock genom tekniska standarder och vägledningar från Esma.

Finansinspektionen leder arbetet i tillsynskollegiet för Nasdaq Clearing och deltar i tillsynskollegiet för EuroCCP. Finansinspektionen leder tills vidare arbetet i den krishanteringsgrupp som inrättats för Nasdaq Clearing och deltar i krishanteringsgruppen för EuroCCP.36

Finansinspektionen deltar i det europeiska tillsynssamarbetet inom Esma och är medlem (med rösträtt) i Esmas tillsynskommitté. På global nivå deltar Finansinspektionen i FSB:s arbetsgrupp för tillsynssamarbete när det gäller centrala motparter och i CPMI-Ioscos arbete med principer för finansiell infrastruktur, PFMI.

36 Regleringsbrev för budgetåret 2020 avseende Finansinspektionen. Fi 2019/04274/RS (delvis) 2019-12-19.

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

78

Riksgäldskontoret

Riksgäldskontoret, som är en myndighet under regeringen, handhar statens centrala finansförvaltning med ansvar för statens upplåning och betalningar. Riksgäldskontoret är även resolutionsmyndighet för kreditinstitut och värdepappersbolag enligt lagen om resolution. Det innebär att Riksgäldskontoret vidtar resolutionsåtgärder och tillämpar resolutionsverktygen enligt den lagen. Riksgäldskontoret ska även planera för och säkerställa att företag kan hanteras i resolution. Riksgäldskontoret deltar i resolutionskollegierna för vissa större banker med verksamhet i Sverige. Riksgäldskontoret är s.k. samordnande resolutionsmyndighet för Svenska Handelsbanken, SEB och Swedbank.

Som stödmyndighet ska Riksgäldskontoret förbereda, besluta och vidta åtgärder om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut enligt stödlagen. Som garantimyndighet ansvarar Riksgäldskontoret för insättningsgarantin enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och för investerarskyddet enligt lagen (1999:158) om investerarskydd. Riksgäldskontoret hanterar inom ramen för dessa uppdrag även tre finansieringsarrangemang för krishantering: resolutionsreserven37, stabilitetsfonden38 och insättningsgarantifonden39.

Riksgäldskontorets uppgifter rörande centrala motparter

Riksgäldskontoret har inga befogenheter när det gäller centrala motparter. Riksgäldskontoret är resolutionsmyndighet för flera banker som är clearingmedlemmar i Nasdaq Clearing. Riksgäldskontoret har i egenskap av bankresolutionsmyndighet sedan ett antal år ansvar för förberedande resolutionsarbete, inklusive att upprätta resolutionsplaner och bedöma bankers resolutionsbarhet,

37 Resolutionsreserven, som är ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret, finansierar kostnader som kan uppstå i samband med resolution av kreditinstitut och värdepappersbolag. Resolutionsreserven finansieras av avgifter som kreditinstitut och värdepappersbolag betalar. 38 Stabilitetsfonden finansierar utgifter i samband med förebyggande statligt stöd till kreditinstitut eller tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen vars bestämmelser återfinns i lagen om resolution. 39 Insättningsgarantifonden finansierar insättningar som företag och hushåll gjort i kreditinstitut för det fall ett sådant institut går i konkurs. Det högsta ersättningsbeloppet uppgår från och med den 1 januari 2021 till 1 050 000 kronor. Insättningsgarantifonden förvaltas av Kammarkollegiet.

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

79

samt samordning av och deltagande i resolutionskollegier. I resolutionsplaneringen ingår att undanröja hinder för kontinuitet i verksamheten och upprätthållandet av kritiska funktioner. Här är kopplingarna till centrala motparter och andra delar av den finansiella infrastrukturen av stor betydelse.

Riksgäldskontoret är medlem av krishanteringsgruppen för Nasdaq Clearing och deltar i krishanteringsgruppen för EuroCCP.40Riksgäldskontoret deltar i dessa grupper i egenskap av garantimyndighet och resolutionsmyndighet för kreditinstitut. Riksgäldskontoret är Sveriges representant i FSB:s Resolution Steering Group.

Riksgäldskontoret roll som clearingmedlem

Riksgäldskontoret är clearingmedlem i Nasdaq Clearing. Medlemskapet, som har affärsmässiga skäl, är uteslutande kopplat till Riksgäldskontorets statsskuldsförvaltning. Volymen av den clearing som sker via Nasdaq Clearing är dock begränsad.41 Riksgäldskontoret ställer säkerheter i form av marginalsäkerheter och variationssäkerheter. Riksgäldskontoret har en begränsad exponering mot Nasdaq Clearing i händelse av en obeståndssituation hos andra clearingmedlemmar eftersom myndigheten inte bidrar till obeståndsfonden. EU-förordningen ställer krav på att centrala motparters återhämtningsplaner ska innehålla vissa specificerade åtgärder som kan vidtas för att infria den centrala motpartens finansiella åtaganden gentemot kvarvarande clearingmedlemmar vid en obeståndshändelse, däribland cash calls och VMGH.42 Centralbanker, skuldkontor och liknande offentliga aktörer är dock undantagna från kravet på att bidra med ytterligare finansiella resurser genom cash calls eller VMGH i återhämtning (men kan frivilligt åta sig att uppfylla kraven). Undantaget gäller även i resolution.

40 Regleringsbrev för budgetåret 2020 avseende Riksgäldskontoret. Fi2019/00940/FMP m.fl. 2019-12-19. 41 Per den 30 oktober 2020 uppgick Riksgäldskontorets totala utställda säkerheter för central motpartsclearing till 1 390 651 84 kronor. Se Riksgäldskontorets rapport ”Sveriges statsskuld 30 oktober 2020”. 42 Bilaga till EU-förordningen, sektion A (12) vii och viii.

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

80

Finansiella stabilitetsrådet

Finansiella stabilitetsrådet är ett forum – formellt en kommitté43 – där företrädare för regeringen, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret och Riksbanken regelbundet diskuterar frågor om finansiell stabilitet, behov av åtgärder för att motverka uppbyggnaden av finansiella obalanser samt, vid en kris, behovet av åtgärder och koordinering för att hantera en sådan situation. Finansmarknadsministern är ordförande i rådet. Rådet fattar inga beslut, utan regeringen och myndigheterna fattar själva beslut om eventuella åtgärder inom sina respektive ansvarsområden. Finansiella stabilitetsrådet ansvarar även för att utforma och genomföra krisövningar, såväl i Sverige som i Norden-Baltikum.

5.2.2. Promemorians förslag och bedömning avseende resolutionsmyndighet för centrala motparter

Promemorians förslag: Riksgäldskontoret ska vara resolutions-

myndighet enligt EU-förordningen. Frågor om åtgärder enligt den kompletterande lagen prövas av Riksgäldskontoret (resolutionsmyndigheten), med undantag för frågor om förebyggande statligt stöd, ingripanden och sanktioner samt huruvida statligt stöd under resolution med hänsyn till risken för direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till budgeteffekter kan godtas.

Promemorians bedömning: Beslut om resolution avseende

centrala motparter bör fattas av Resolutionsdelegationen vid Riksgäldskontoret.

Skälen för promemorians förslag och bedömning

EU-förordningens krav

Enligt EU-förordningen ska medlemsstaterna utse en eller flera resolutionsmyndigheter med befogenhet att tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna enligt förordningen (artikel 3.1 och skäl 13). Resolutionsmyndigheterna ska vara

43 Kommittédirektiv. Finansiella stabilitetsrådet. Fi 2013:120.

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

81

nationella centralbanker, behöriga ministerier, offentliga förvaltningsmyndigheter eller andra myndigheter med förvaltningsbefogenheter (artikel 3.1). Resolutionsmyndigheterna ska ha den sakkunskap, de resurser och den operativa kapacitet som krävs för att tillämpa resolutionsåtgärder och utöva sina befogenheter med den skyndsamhet och flexibilitet som krävs för att uppnå resolutionsmålen (artikel 3.2).

Om den utsedda resolutionsmyndigheten har anförtrotts andra uppgifter, ska den ha adekvata strukturella arrangemang för att undvika intressekonflikter mellan de funktioner som myndigheten anförtrotts enligt förordningen och alla andra funktioner som myndigheten anförtrotts (artikel 3.3). Detta gäller i synnerhet om resolutionsmyndigheten även är den behöriga myndigheten enligt Emir-förordningen. I detta fall ska myndigheten inrätta arrangemang för att säkerställa ett faktiskt operativt oberoende, inbegripet separat personal, rapporteringsvägar och beslutsprocess i förhållande till alla uppgifter som myndigheten får utföra enligt Emir-förordningen. Även Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, i det följande benämnt kapitaltäckningsdirektivet, och krishanteringsdirektivet anger bestämmelser om oberoende, separation av rapporteringsvägar och beslutsprocesser samt åtskillnad av personal. Bestämmelserna har i allt väsentligt samma innebörd som bestämmelserna i EU-förordningen, men tar fasta på relationen mellan tillsyn och resolution av kreditinstitut och värdepappersbolag.

Kraven på att inrätta arrangemang för att undvika intressekonflikter ska dock inte förhindra att rapporteringsvägarna konvergerar på den högsta beslutsnivån i en organisation som har andra funktioner eller myndighetsuppgifter (artikel 3.4). Kraven ska heller inte förhindra personalutbyte mellan olika verksamheter inom myndigheten för att, under särskilda villkor, hantera en tillfälligt hög arbetsbelastning eller för att resolutionsmyndigheten ska kunna dra nytta av expertisen hos gemensam personal.

Förordningens krav på arrangemang för att undvika intressekonflikter står heller inte i motsatsställning till ett nära och effektivt samarbete. Personal som utför tillsyns- och resolutionsfunktioner

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

82

enligt Emir-förordningen och EU-förordningen ska bedriva ett nära samarbete vid beredningen, planeringen och tillämpningen av resolutionsbeslut, både när den behöriga myndigheten och resolutionsmyndigheten är separata (organisatoriska) enheter och när funktionerna utförs av samma enhet (artikel 3.5). Behöriga myndigheter, resolutionsmyndigheter och Esma ska samarbeta vid tillämpningen av EU-förordningens bestämmelser. Särskilt under återhämtningsfasen bör den behöriga myndigheten och medlemmarna i tillsynskollegiet samarbeta och kommunicera effektivt med resolutionsmyndigheten (artikel 6.1). Resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och andra myndigheter ska samarbeta för att säkerställa att beslut fattas och åtgärder vidtas på ett koordinerat och effektivt sätt (artikel 7 d). Slutligen ska resolutionsmyndigheterna, de behöriga myndigheterna och Esma, på eget initiativ eller på begäran, i god tid förse varandra med all information som är nödvändig för att respektive myndighet ska kunna utöva sina uppgifter enligt förordningen (artikel 8.1).

En ny resolutionsmyndighet för centrala motparter bör inte inrättas

Generellt bör det råda återhållsamhet när det gäller att inrätta nya myndigheter med begränsade uppdrag. Små myndigheter tenderar att ha höga administrativa kostnader och kan vara sårbara, exempelvis för hög personalomsättning. När det gäller valet av resolutionsmyndighet för centrala motparter bör det särskilt beaktas att resolutionsuppgifter avseende centrala motparter för närvarande skulle omfatta ett företag (Nasdaq Clearing).44 Av dessa skäl är det inte kostnadseffektivt att inrätta en ny myndighet för att utföra uppgifter med en så pass begränsad omfattning. Detta gäller i synnerhet som resolution av en central motpart kan förväntas ske sällan. Regeringen anförde i förarbetena till lagen om resolution att det kan gå många år utan att ett företag sätts i resolution samtidigt som det kan krävas stora resurser när så sker (jfr prop. 2015/16:5 s. 184). Det talar för att inordna uppdraget i en befintlig, större myndighet. Mot den bakgrunden bör ansvar och

44 Denna aspekt betonas i uppdragsbeskrivningen för denna promemoria, se ”Uppdrag att föreslå resolutionsmyndighet för centrala motparter och anpassning av svensk rätt till EU:s resolutionsförordning”, Bilaga 2 till regeringskanslibeslut 2020-02-17 (Finansdepartementet).

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

83

befogenheter för resolution av centrala motparter inte tilldelas en ny myndighet som inrättas för ändamålet.

Skulle det i framtiden bli aktuellt med särskilda regelverk för återhämtning och resolution för andra finansiella företag än kreditinstitut och värdepappersbolag respektive centrala motparter, kan en annan fördelning av myndighetsansvaret för resolutionsuppgifter övervägas där ett alternativ är att samla resolutionsuppgifter avseende finansiella företag i en ny myndighet. Omfattningen av resolutionsuppgifterna skulle då bli så pass stor att det kan motivera uppbyggnaden av separata administrativa funktioner m.m. Det finns fördelar med att tilldela en särskild myndighet resolutionsuppgifter, exempelvis en större tydlighet gentemot de finansiella företagen och allmänheten när det gäller ansvaret för resolutionsuppgifter. Det kan i sin tur underlätta såväl regeringens styrning som politiskt ansvarsutkrävande.

Förordningen tillåter att fler än en resolutionsmyndighet utses (artikel 3.1). Ett skäl till att tilldela flera myndigheter resolutionsuppgifter är att det kan finnas fördelar med att tydligt skilja arbetet med att förbereda för resolution från själva genomförandet av resolution (i huvudsak fatta beslut om resolution och tillämpa resolutionsverktygen). En uppdelning av resolutionsuppgifterna bör dock betraktas som ett undantag. Resolutionsarbetets olika delar är nära sammankopplade. Beslut om och genomförande av resolution grundas på resolutionsplanerna och att skilja dessa uppgifter åt är därför inte ett effektivt sätt att uppnå resolutionsmålen. Om resolutionsuppgifter fördelas mellan flera resolutionsmyndigheter kan det även försvåra ansvarsutkrävandet. Det kan noteras att om en medlemsstat utser fler än en resolutionsmyndighet ska medlemsstaten särskilt motivera beslutet till EU-kommissionen och Esma (artikel 3.11).

Regeringen bör inte vara resolutionsmyndighet

Enligt förordningen kan det behöriga ministeriet utses till resolutionsmyndighet (artikel 3.1). Merparten av de uppgifter som, enligt förordningen, tillkommer resolutionsmyndigheten är av operativ karaktär och kräver därför löpande hantering och förvaltningsbeslut. Utgångspunkten i den svenska förvaltnings-

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

84

modellen är att denna typ av beslut inte ska hanteras inom Regeringskansliet eller beslutas av regeringen. I linje med vad som framgår av uppdragsbeskrivningen för denna promemoria är det därför inte ändamålsenligt att regeringen är resolutionsmyndighet.45

De befintliga myndigheter som i praktiken kan komma ifråga för resolutionsuppgifter enligt förordningen är Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret. De tre myndigheterna har alla goda förutsättningar att uppfylla förordningens krav på dels strukturella arrangemang för att undvika intressekonflikter mellan resolutionsfunktionen och alla andra funktioner vid myndigheten, dels expertkunnande, resurser och operativ kapacitet. Den interna arrangemangen för att undvika intressekonflikter skulle emellertid behöva utformas på delvis olika sätt beroende på respektive myndighets befintliga uppgifter och organisatoriska särart.

Riksbanken bör inte vara resolutionsmyndighet

Riksbanken har huvudsakligen en övervakande roll i förhållande till centrala motparter som en del i övervakningen av den finansiella infrastrukturen. Utifrån sin övervakande roll har Riksbanken betydande kunskap om centrala motparter, derivatmarknaden och den finansiella infrastrukturen i stort. Likaså har Riksbanken sedan en längre tid deltagit aktivt i det internationella arbetet med att ta fram standarder för övervakning och krishantering av finansiella infrastrukturföretag. Riksbanken har också en viktig roll när det gäller krishantering av finansiella företag genom generella likviditetsstödjande åtgärder eller likviditetsstöd till enskilda institut. Centrala motparter tillhör de företag som kan ta del av båda formerna av likviditetsstöd. Till följd av förändringar i Emir-förordningen får Riksbanken dessutom ett utökat ansvar och nya befogenheter när det gäller tillsynsarbetet rörande centrala motparter i EU och i tredjeland.

Även om det inte finns några principiella (konstitutionella) hinder för att tilldela Riksbanken resolutionsuppgifter har det hittills inte varit lagstiftarens mening att Riksbanken bör tilldelas sådana uppgifter. Det framgår bland annat av att Riksbanken inte

45 Uppdrag att föreslå resolutionsmyndighet för centrala motparter och anpassning av svensk rätt till EU:s resolutionsförordning, Bilaga 2 till regeringskanslibeslut 2020-02-17 (Finansdepartementet).

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

85

tilldelades ansvaret för resolution av kreditinstitut och värdepappersbolag. Regeringen anför i förarbetena till lagen om resolution att de uppgifter som resolutionsmyndigheten ansvarar för enligt krishanteringsdirektivet enbart har begränsade beröringspunkter med Riksbankens löpande verksamhet (jfr prop. 2015/16:5 s. 184). Ett annat skäl som talar emot att utse Riksbanken till resolutionsmyndighet är att resolutionsmyndigheten, om denna inte är det behöriga ministeriet, enligt förordningen, ska informera det behöriga ministeriet om beslut som fattas enligt förordningen och, om inte annat anges i nationell lag, ha det behöriga ministeriets godkännande innan genomförandet av beslut som kommer att få direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter (artikel 3.9; se vidare avsnitt 5.3). För det fall Riksbanken utses till resolutionsmyndighet, skulle Riksbanken i praktiken behöva ha regeringens godkännande för att vidta resolutionsåtgärder som potentiellt har sådana direkta eller indirekta budgeteffekter. Denna promemoria föreslår därutöver att resolutionsmyndigheten ska få lämna stöd till en central motpart under resolution samt ingå finansieringsavtal med resolutionsmyndigheter eller andra organ i ett annat land (se avsnitt 8.3 och avsnitt 8.6). En sådan uppgift får anses ligga mycket nära finanspolitiken. Var för sig riskerar dessa förhållanden att skapa svåra avvägningar vad gäller gränserna för Riksbankens penningpolitiska oberoende i förhållande till regeringens ansvar för finanspolitiken. I en krissituation kan sådana avvägningar fördröja eller t.o.m. försvåra en effektiv krisrespons eller vidtagandet av andra åtgärder.

Finansinspektionen bör inte vara resolutionsmyndighet

Ett skäl till att utse den behöriga myndigheten (tillsynsmyndigheten) till resolutionsmyndighet är att det ger bättre möjligheter att ta ett samlat grepp på återhämtnings- och resolutionsåtgärder. Återhämtningsplanerna upprättas av den centrala motparten men granskas av den behöriga myndigheten medan resolutionsmyndigheten upprättar resolutionsplanerna. Såväl den behöriga myndighetens bedömning av återhämtningsplaner som resolutionsmyndighetens upprättande av resolutionsplaner förutsätter detal-

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

86

jerade kunskaper om företaget och dess relationer till moderbolag, clearingmedlemmar och andra finansiella infrastrukturföretag. Återhämtningsplaner och resolutionsplaner har även betydande överlappningar, inte minst när det gäller åtgärder för att säkerställa att den centrala motparten har eller tillförs tillräckliga finansiella resurser för att hantera obeståndshändelser. Slutligen ska resolutionsmyndigheten se till att åtgärder i återhämtningsplanen som inte har verkställs före resolutionens början genomförs om det inte finns skäl däremot, alternativt inte genomförs (artikel 27.3 och 27.4). Dessa beröringspunkter i kombination med att övergången från återhämtningsfasen till resolutionsfasen kan ske mycket snabbt (inom någon dag) kan göra att det finns bättre förutsättningar att skyndsamt fatta kongruenta beslut om ansvaret för både återhämtning och resolution ligger på en och samma myndighet. Förordningen är emellertid särskilt tydlig med att personal som utför uppgifter som följer av Emir-förordningen ska vara åtskild från personal som utför resolutionsuppgifter och att det ska finnas separata beslutsvägar. Det kan göra att det blir svårt att fullt ut dra nytta av dessa samordningsvinster.

Regeringen anförde vid genomförandet av krishanteringsdirektivet (jfr prop. 2015/16:5 s. 185 f.) att det är olämpligt att tillsyn och resolution av kreditinstitut och värdepappersbolag hanteras av samma myndighet. Resolution kan innebära att resolutionsmyndigheten – direkt eller indirekt – kommer att bedriva finansiell verksamhet. Även ett företag i resolution eller ett broinstitut måste ha verksamhetstillstånd och ska därmed även stå under tillsyn. Detta resonemang är giltigt även när det gäller hanteringen av centrala motparter i resolution. Mot den bakgrunden bör Finansinspektionen inte utses till resolutionsmyndighet för centrala motparter.

Riksgäldskontoret bör vara resolutionsmyndighet

Det finns tydliga fördelar med att krishantering av finansiella företag sker på ett så likartat sätt som möjligt men med beaktande av att såväl företagens verksamhet och affärsmodeller som de marknader de verkar på kan skilja sig åt. Arbetet med att förbereda resolution (t.ex. upprättandet av resolutionsplaner) har stora likheter – både

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

87

vad gäller innehåll och frekvens – oberoende av om det gäller banker eller centrala motparter. En erfarenhet av den globala finanskrisen är att finansiella företag och marknader är nära sammankopplade och att det sällan är så att systemviktiga företag hamnar i problem utan att hela eller delar av det finansiella systemet är utsatt för stress. Det gäller inte minst sammankopplingen mellan banker och centrala motparter. Banker tillhör i regel den största gruppen clearingmedlemmar och är beroende av clearingtjänster för sin verksamhet. Problem i en central motpart som kan uppstå såväl till följd av en obeståndshändelse som en annan allvarlig händelse (t.ex. en cyberattack) kan därmed påverka bankerna och deras kunder negativt. Resolutionsåtgärder som innebär att banker behöver bidra med finansiella resurser utöver det s.k. vattenfallet, eventuella andra finansiella åtaganden och åtaganden i återhämtningsplanen kan få allvarliga effekter på bankernas likviditetssituation och i sig vara destabiliserande (se vidare avsnitt 8.3). Det är således en fördel om resolutionsuppgifter utförs av en och samma myndighet, men med beaktande av de krav på arrangemang för att hantera intressekonflikter som förordningen ställer.

Enligt den ansvarsfördelning som råder mellan de berörda svenska myndigheterna när det gäller arbetet med finansiell stabilitet och krishantering är, som framgår ovan, Riksgäldskontoret resolutionsmyndighet. Det ska därför finnas starka skäl att frångå denna ordning när det gäller resolutionsmyndighet för centrala motparter. Som anförs ovan finns det ett antal skäl till att varken regeringen, Riksbanken eller Finansinspektionen är lämpliga resolutionsmyndigheter. Samtidigt finns det flera skäl till att det är effektivt att samla resolutionsuppgifter för finansiella företag i en och samma myndighet.

Riksgäldskontoret har inga formella uppgifter när det gäller centrala motparter. Myndigheten har därför inte samma höga kompetensnivå när det gäller centrala motparter, derivatmarknaden och den finansiella infrastrukturen som Riksbanken och Finansinspektionen har. I egenskap av resolutionsmyndighet för kreditinstitut och värdepappersbolag har myndigheten däremot ett gediget kunnande om det löpande arbetet med att förbereda resolution (inte minst upprättandet av resolutionsplaner) för kreditinstitut och värdepappersbolag. De finansiella infrastruktursystemen är helt centrala för kreditinstitutens och värdepappers-

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

88

bolagens verksamhet. En viktig del av Riksgäldskontorets resolutionsplanering är därför att säkerställa att banker som försatts i resolution har fortsatt tillgång till de finansiella infrastrukturföretagens tjänster. Riksgäldskontoret deltar också aktivt i arbetet med att ta fram internationella standards för resolution av centrala motparter inom FSB och i krishanteringsgruppen för Nasdaq Clearing. Det torde därför inte finnas några tungt vägande skäl varför Riksgäldskontoret inte skulle kunna bygga upp tillräcklig expertis, resurser och operativ kapacitet för att kunna utföra ett resolutionsuppdrag när det gäller centrala motparter på ett effektivt och rättssäkert sätt. Det faktum att Sverige för närvarande bara har en central motpart kan innebära en organisatorisk utmaning vad gäller resolutionsfunktionen i förhållande till andra funktioner som anförtrotts myndigheten. Det kan vara svårt att på ett resurseffektivt sätt bygga upp en organisatorisk enhet som enbart ansvarar för detta enda företag. Denna utmaning torde emellertid finnas även om Finansinspektionen eller Riksbanken skulle utses till resolutionsmyndighet för centrala motparter.

Som redan nämnts ska resolutionsmyndigheten om denna inte är det behöriga ministeriet, enligt förordningen, om inte annat anges i nationell lag, ha det behöriga ministeriets godkännande innan genomförandet av beslut som kommer att få direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter. Det ställer krav på att resolutionsmyndigheten har god förmåga att bedöma sådana direkta och indirekta effekter på statens finanser till följd av att resolutionsåtgärder vidtas. Motsvarande krav ställs på resolutionsmyndigheten när det gäller beslut om statligt stöd till centrala motparter enligt förslagen i denna promemoria. Det faktum att Riksgäldskontoret fattar andra beslut med nära koppling till finanspolitiken, både i egenskap av garantimyndighet och ansvarig för förvaltningen av statsskulden, och noggrant följer utvecklingen av statens lånebehov samt har kapacitet att, vid sidan av Riksbanken och Finansinspektionen, analysera och bedöma den finansiella stabiliteten i Sverige är ytterligare skäl till att myndigheten är lämplig att vara resolutionsmyndighet för centrala motparter.

Det kan inte uteslutas att det uppstår intressekonflikter mellan Riksgäldskontorets uppgifter enligt förordningen och annan verksamhet vid myndigheten - i första hand Riksgäldskontorets roll

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

89

som clearingmedlem i Nasdaq Clearing. Som statlig myndighet är Riksgäldskontoret emellertid begränsat exponerat mot Nasdaq Clearing. Riksgäldskontoret bidrar inte till obeståndsfonden och kan enligt förordningen inte bli föremål för cash calls eller VMGH, varken i återhämtning eller i resolution (artiklarna 9.22 och 28.4). Riksgäldskontoret skulle dock kunna bli föremål för uppsägning av kontrakt, vilket indirekt skulle kunna få statsfinansiella effekter (se även avsnitt 13.3).

Med beaktande av dessa faktorer bör Riksgäldskontoret utses till resolutionsmyndighet för centrala motparter enligt förordningen. Det finns emellertid skäl att i detta sammanhanget betona de mycket nära kopplingar som finns mellan tillsyn, övervakning och krishantering av centrala motparter. Det ställer krav på ett nära och väl fungerande samarbete mellan berörda myndigheter. Betydelsen av ett väl fungerande myndighetssamarbete framgår, som nämns ovan, direkt av förordningen. Ett väl fungerande samarbete är inte minst viktigt i en krissituation där händelseutvecklingen är snabb. Finansinspektionen, Riksgäldskontoret och Riksbanken samt, i förekommande fall, Regeringskansliet (Finansdepartementet) behöver således utarbeta former för samarbetet när det gäller återhämtning och resolution av centrala motparter. Här torde erfarenheterna från arbetet med återhämtningsplaner och resolutionsplaner för kreditinstitut och värdepappersbolag liksom det övrigt krisförberedande arbetet och åtgärder för att göra företagen resolutionsbara vara mycket värdefulla. Detsamma gäller erfarenheterna från de krisövningar som regelbundet genomförs såväl mellan de svenska myndigheterna som mellan myndigheter i Norden-Baltikum.46 Särskilda övningar av kriser i centrala motparter på basis av det nya krishanteringsregelverket kan ge ytterligare värdefull information om hur resolutionsplaneringen och tillämpningen av resolutionsverktygen bör utformas.

46 Riksgäldskontoret genomför tillsammans med Finansinspektionen, Riksbanken och Finansdepartementet med viss regelbundenhet övningar för att höja beredskapen inför eventuella framtida bankkriser och identifiera hinder för ett effektivt myndighetssamarbete. Gränsöverskridande krisövningar utförs också inom ramen för det nordisk-baltiska myndighetssamarbetet Nordic Baltic Stability Group (NBSG), se ”Memorandum of Understanding on Cooperation and Coordination on cross-border financial stability between relevant Ministries, Central Banks, Financial Supervisory Authorities and Resolution Authorities of Denmark, Estonia, Finland, Iceland, Latvia, Lithuania, Norway and Sweden”, 31 Januari 2018. Tillgängligt vi a www.fi.se .

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

90

Det är viktigt att Riksgäldskontoret säkerställer att det finns interna arrangemang för att undvika intressekonflikter mellan resolutionsfunktionen enligt förordningen och alla andra funktioner vid myndigheten, inbegripet regler för tystnadsplikt och informationsutbyte, och att dessa regler hålls tillgängliga för allmänheten (artikel 3.6). Som nämns ovan är avsikten med sådana arrangemang emellertid inte att hindra samarbete mellan de olika funktionerna eller för personalutbyte vid arbetstoppar. I denna promemoria föreslås nya sekretessbestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), i det följande benämnd OSL, som möjliggör en sekretessgräns inom Riksgäldskontoret mellan resolutions- eller stödfunktionen avseende centrala motparter och övriga delar av myndighetens verksamhet. För att uppgiftslämnande inte ska vara beroende av den interna organisationen föreslås att sekretessbestämmelserna kompletteras med en uppgiftsskyldighet för den del av verksamheten inom Riksgäldskontoret som inte bedriver resolutions- eller stödfunktionen gentemot den del av myndigheten som bedriver den verksamheten (se avsnitt 9.7).

Resolutionsdelegationen bör fatta beslut om resolution av centrala motparter

Resolutionsdelegationen vid Riksgäldskontoret är ett särskilt beslutande organ för frågor som Riksgäldskontoret ska pröva enligt lagen om resolution och stödlagen eller som garantimyndighet enligt lagen om insättningsgaranti och lagen om investerarskydd. Resolutionsdelegationen beslutar i frågor som är av principiell karaktär eller av större betydelse eller som gäller föreskrifter. Resolutionsdelegationen består av riksgäldsdirektören, som är ordförande, och högst sex andra ledamöter. Ledamöterna utses av regeringen.47 I förarbetena till lagen om resolution anför regeringen att inrättandet av ett särskilt organ innebär att specialkompetens på det aktuella området kan samlas och byggas upp samtidigt som en tillräcklig grad av självständighet med skilda besluts- och rapporteringsvägar i förhållande till Riksgäldskontorets övriga verksamhet upprätthålls (jfr prop. 2015/16:5 s. 185).

47 Resolutionsdelegationens uppgifter, sammansättning och beslutsformer framgår av förordningen (2007:1447) med instruktion för Riksgäldskontoret.

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

91

Det förefaller inte effektivt att inrätta ett särskilt organ för beslut av principiell karaktär eller större betydelse i stöd- eller resolutionsärenden rörande centrala motparter. Mot den bakgrunden bör Resolutionsdelegationen även fatta de resolutionsbeslut som föranleds av EU-förordningen och stödärenden enligt den kompletterande lagen. Regeringen bör dock överväga om antalet ledamöter i delegationen ska ökas till följd av de tillkommande uppgifterna för att delegationens kompetenssammansättning bättre ska kunna avspegla de särskilda förutsättningar som finns när det gäller resolution av och stöd till centrala motparter. För att undvika intressekonflikter mellan resolution av centrala motparter och annan verksamhet vid myndigheten skulle Resolutionsdelegationens sammanträden och beslutfattande kunna ske enligt särskilda rutiner. Det kan exempelvis innebära att delegationens sammansättning vid beslut förändras beroende på vilken typ av företag beslutet gäller.

5.3. Regeringen och Finansdepartementet (Regeringskansliet)

Promemorians förslag: Regeringen beslutar i frågor om tillämp-

ningen av de statliga stabiliseringsverktygen enligt EU-förordningen.

Regeringen ska samråda med Riksgäldskontoret vid fastställandet av huruvida villkoren för tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen är uppfyllda i fråga om

  • tillämpningen av återstående resolutionsverktyg inte skulle räcka för att undvika betydande negativa effekter på det finansiella systemet, och
  • tillämpningen av återstående resolutionsverktyg inte skulle räcka för att skydda allmänintresset, om den centrala motparten tidigare har beviljats extraordinärt likviditetsstöd från centralbanken.

Regeringen ska utöva det behöriga ministeriets funktioner enligt EU-förordningen i fråga om

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

92

  • att godkänna en åtgärd som kan få direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till budgeteffekter (artikel 3.9),
  • den information Riksgäldskontoret ska förse det behöriga ministeriet med enligt artikel 8.3 och bedömningen av om föremålet för oenighet inom resolutionskollegiet om resolutionsplanen innebär ett intrång i det statsfinansiella ansvarsområdet (artikel 14.7).

Promemorians bedömning: Finansdepartementet bör utöva det

behöriga ministeriets funktioner enligt EU-förordningen i den mån funktionerna inte kan utövas av regeringen istället.

Skälen för promemorians förslag och bedömning

Enligt EU-förordningen ska medlemsstaterna utse ett ministerium, vilket i Sveriges fall är ett departement, som ska ansvara för det behöriga ministeriets funktioner enligt förordningen (artikel 3.8). På motsvarande sätt som gäller vid krishantering av kreditinstitut och värdepappersbolag bör Finansdepartementet utses till behörigt ministerium (jfr prop. 2015/16:5 s. 187). Det bör ske i föreskrifter meddelade av regeringen.

I Sverige gäller den konstitutionella principen om kollektivt beslutsfattande i ärenden som avgörs av regeringen (7 kap. 3 § regeringsformen). Regeringsärenden kan alltså, med vissa få undantag, inte beslutas av ett enskilt statsråd utan avgörs istället kollektivt vid regeringssammanträden. När det gäller de närmare funktionerna som Finansdepartementet ska ha ger förordningen medlemsstaterna viss flexibilitet.

Statliga stabiliseringsverktyg

I fråga om tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen enligt artikel 45 i förordningen där det behöriga ministeriet har en funktion att fylla kan funktionen i stället fullgöras av regeringen. Enligt förordningen får de statliga stabiliseringsverktygen endast tillämpas i en mycket exceptionell situation med en systemkris som

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

93

en sista utväg och under ledning av det behöriga ministeriet eller regeringen i nära samarbete med resolutionsmyndigheten eller under ledning av resolutionsmyndigheten (artikel 45.1). Statliga finansiella stabiliseringsverktyg ska anses tillämpas som en sista utväg under vissa angivna förhållanden bl.a. om det behöriga ministeriet eller regeringen och resolutionsmyndigheten fastställer att tillämpningen av återstående resolutionsverktyg inte skulle räcka för att undvika betydande negativa effekter på det finansiella systemet eller för att skydda allmänintresset, om den centrala motparten tidigare beviljats extraordinärt likviditetsstöd från centralbanken (artikel 45.3 a och b). Regeringen kan av konstitutionella skäl inte fastställa villkoren för tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen tillsammans med Riksgäldskontoret, en till regeringen underställd myndighet. Enligt promemorians mening bör kravet på att villkoren ska fastställas av regeringen och resolutionsmyndigheten tillsammans tolkas utifrån skälen i förordningens ingress. I skäl 14 anges att förordningen, när det gäller frågor som rör användningen av statligt stöd som en sista utväg, inte ska stå i strid med den fördelning av kompetens som gäller mellan behöriga ministerier eller regeringen och resolutionsmyndigheten i medlemsstaternas rättssystem. Denna lydelse innebär att regeringen kan, och enligt promemorian bör, fastställa villkoren för tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen enligt artikel 45.3 a och b. Med beaktande av förordningens lydelse bör dock en bestämmelse om samrådsskyldighet med Riksgäldskontoret införas vid tillämpningen av de aktuella bestämmelserna. Av bestämmelsen bör framgå att samrådsskyldigheten med Riksgäldskontoret gäller utöver den skyldighet regeringen har att samråda med Riksbanken och Finansinspektionen enligt förordningen (artikel 45.3 a). En bestämmelse med innebörden att regeringen beslutar i frågor om att tillämpa de statliga stabiliseringsverktygen (t.ex. beslut om ett kapitaltillskott) bör också införas i den kompletterande lagen.

Budgetpåverkande åtgärder

Enligt förordningen ska resolutionsmyndigheten, om myndigheten inte är det behöriga ministeriet, få det behöriga ministeriets godkännande innan beslut genomförs som kommer att få direkta

Ansvariga myndigheter och deras uppgifter Ds 2020:30

94

budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter (artikel 3.9). Det är av avgörande betydelse att regeringen har möjlighet att motsätta sig beslut som är direkt eller indirekt budgetpåverkande. Det finns därför ett behov av att regeringen utför det behöriga ministeriets funktion enligt artikel 3.9.

Som nämns ovan anges i skäl 14 att förordningen, när det gäller frågor som rör användandet av statligt stöd som en sista utväg, inte ska stå i strid med den fördelningen av kompetens som gäller mellan behöriga ministerier, regeringen och resolutionsmyndigheten i medlemsstaternas rättssystem. Beslut som kommer att få direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter är emellertid ett vidare begrepp än frågor som rör användandet av statligt stöd som en sista utväg. Förordningen kan, enligt promemorians mening, inte tolkas på annat sätt än att regeringen ska kunna motsätta sig genomförandet av ett myndighetsbeslut som det behöriga ministeriet, enligt förordningen, kan motsätta sig genomförandet av. En bestämmelse med skyldighet för resolutionsmyndigheten att överlämna en fråga om en åtgärd som kan få sådana direkta eller indirekta budgeteffekter som avses i förordningen till regeringen infördes i lagen om resolution vid genomförandet av den till artikel 3.9 motsvarande bestämmelsen i krishanteringsdirektivet (prop. 2015/16:5 s. 180183). Mot denna bakgrund bör regeringen utöva det behöriga ministeriets funktion vid tillämpningen av artikel 3.9.

Kravet på att Riksgäldskontoret ska inhämta regeringens godkännande innan beslut genomförs som kommer att få direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter ersätter inte i något fall Riksgäldskontorets prövning av förutsättningarna för den aktuella åtgärden. Det ligger i sakens natur att regeringen bör pröva frågan om åtgärden kan godtas skyndsamt.

Det behöriga ministeriets övriga funktioner

Förordningen innehåller en bestämmelse om s.k. bindande medling för det fall enighet om ett beslut avseende en resolutionsplan inte kunnat nås i resolutionskollegiet. Bedömer resolutionsmyndigheten

Ds 2020:30 Ansvariga myndigheter och deras uppgifter

95

eller det behöriga ministeriet att föremålet för oenigheten inkräktar på den egna medlemsstatens statsfinansiella ansvarsområde, ska resolutionsmyndigheten i den centrala motpartens hemmedlemsstat (dvs. den medlemsstat som den centrala motparten är auktoriserad i) inleda en omprövning av resolutionsplanen (artikel 14.7).

Resolutionsmyndigheten ska enligt förordningen förse det behöriga ministeriet med all information avseende beslut eller åtgärder som kräver underrättelse till, samråd med eller godkännande av det behöriga ministeriet (artikel 8.3).

Regeringen bör vid tillämpningen av artikel 14.7 och 8.3 i förordningen utöva motsvarande funktion som den regeringen bör utöva med anledning av artikel 3.9.

Av förordningen följer vissa andra funktioner som måste utövas av det behöriga ministeriet, exempelvis vissa underrättelser och visst informationsutbyte. Detsamma gäller för det samarbete som ska ske i resolutionskollegiet (artikel 4). I sådana fall bör Finansdepartementet ansvara för det behöriga ministeriets funktion (jfr prop. 2015/16:5 s. 187). I den mån det aktuella ärendet berör flera departements verksamhetsområden bör ärendet beredas gemensamt i enlighet med 15 § förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet.

97

6. Ingripandeåtgärder och sanktioner

6.1. Inledning

Enligt EU-förordningen ska medlemsstaterna i enlighet med nationell rätt ge resolutionsmyndigheten eller den behöriga myndigheten befogenhet att meddela administrativa sanktioner vid överträdelser av förordningen (artikel 81.1 och 81.3). Administrativa sanktioner ska kunna meddelas mot centrala motparter, clearingmedlemmar och fysiska personer som är ansvariga för en överträdelse (artikel 81.2). Sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande (artikel 81.1 andra stycket). Medlemsstaterna får besluta att inte fastställa administrativa sanktioner för överträdelser som redan är föremål för straffrättsliga påföljder enligt nationell rätt (artikel 81.1 andra stycket).

I förordningen finns en s.k. överträdelsekatalog som anger vilka överträdelser som åtminstone ska kunna leda till administrativa sanktioner. I förordningen finns även en s.k. sanktionskatalog som är en förteckning över administrativa sanktioner som resolutionsmyndigheten eller den behöriga myndigheten åtminstone ska kunna besluta om (artikel 82). Förordningen specificerar den lägsta maximala sanktionsavgiften som ska kunna beslutas mot en juridisk person respektive en fysisk person (artikel 82.2 d–f). Förordningen innehåller även bestämmelser om offentliggörande av beslut om administrativa sanktioner (artikel 83), upprättandet av en central databas (artikel 84) samt de kriterier som bör beaktas när myndigheterna beslutar i sanktionsärenden (artikel 85).

Bestämmelserna om ingripanden i förordningen föranleder ett antal överväganden och förslag som behandlas i detta kapitel. Först behandlas behovet av straffrättslig reglering som alternativ till det administrativa sanktionssystemet (avsnitt 6.2). Promemorian föreslår

Ingripandeåtgärder och sanktioner Ds 2020:30

98

ingripandeåtgärder som Finansinspektionen bör ha till sitt förfogande vid överträdelser av förordningen och mot vem sådana åtgärder bör kunna riktas (avsnitt 6.3 och 6.4) samt vilka omständigheter som bör beaktas vid beslut om sanktioner (avsnitt 6.5). Promemorian föreslår även bestämmelser om offentliggörande av sanktionsbeslut (avsnitt 6.6) samt betalning av sanktionsavgift, preskription och verkställighet (avsnitt 6.7).

6.2. Straffrättsliga bestämmelser bör inte införas

Promemorians bedömning: Det bör inte införas några bestäm-

melser om straffansvar för överträdelser av EU-förordningen.

Skälen för promemorians bedömning

Medlemsstaterna ska i enlighet med nationell rätt ge resolutionsmyndigheten eller den behöriga myndigheten befogenhet att meddela administrativa sanktioner vid överträdelser av förordningen (artikel 81.1 och 81.3). Medlemsstaterna kan välja att inte införa sådana bestämmelser om överträdelserna är föremål för straffrättsliga påföljder enligt den nationella rätten (artikel 81.1 andra stycket). Detta innebär att medlemsstaterna har ett handlingsutrymme att, i stället för att införa administrativa sanktioner och andra motsvarande åtgärder, föreskriva och besluta om straffrättsliga påföljder. Det finns inget i förordningen som hindrar att en medlemsstat har både administrativa och straffrättsliga sanktioner.

Svensk rätt innehåller inte någon straffrättslig reglering för centrala motparter som omfattas av skyldigheter enligt förordningen. Frågor om sanktioner på finansmarknadsområdet har på senare tid varit föremål för regeringens överväganden vid genomförandet av en rad EU-rättsakter, bl.a. kapitaltäckningsdirektivet och krishanteringsdirektivet (se prop. 2013/14:228 s. 231233 och prop. 2015/16:5 s. 737740). Regeringen har därvid bedömt att det inte är aktuellt att använda sig av möjligheten att införa straffrättsliga påföljder i stället för eller tillsammans med administrativa sanktioner. Inte heller när det gäller överträdelser av förordningen finns det skäl att införa straffrättsliga påföljder.

Ds 2020:30 Ingripandeåtgärder och sanktioner

99

Sanktionerna vid överträdelser av förordningen bör därför vara av administrativt slag.

6.3. Överträdelser som kan föranleda Finansinspektionens ingripande och mot vem sådana kan riktas

Promemorians förslag: Frågor om ingripanden och sanktioner

ska få prövas av Finansinspektionen.

Finansinspektionen ska få ingripa mot en central motpart som åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att inte

1. utarbeta, upprätthålla och uppdatera en återhämtningsplan

(artikel 9),

2. tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter för att utarbeta

resolutionsplan (artikel 13), eller

3. underrätta Finansinspektionen om att den centrala motparten

fallerar eller sannolikt kommer att fallera (artikel 70.1).

Om en central motpart har åsidosatt sina skyldigheter enligt ovan ska Finansinspektionen få ingripa mot den som ingår i den centrala motpartens styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem.

Ett ingripande mot en fysisk person ska bara få ske om den centrala motpartens överträdelse är allvarlig och den fysiska personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Frågor om ingripande mot fysiska personer ska få tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande. Genom sanktionsföreläggandet ska den fysiska personen föreläggas att inom en viss tid godkänna en sanktion som är bestämd till tid eller belopp. När föreläggandet har godkänts ska det gälla som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet ska vara utan verkan.

Ett sanktionsföreläggande ska innehåll uppgift om

Ingripandeåtgärder och sanktioner Ds 2020:30

100

1. den fysiska person som föreläggandet avser,

2. överträdelsen och de omständigheter som behövs för att

känneteckna den,

3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och

4. den sanktion som föreläggs personen.

En sanktion mot en fysisk person ska bara få beslutas om sanktionsföreläggandet har delgetts den fysiska personen inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum

.

Om ett

sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid ska Finansinspektionen få ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot den centrala motparten för samma överträdelse. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten.

Skälen för promemorians förslag

EU-förordningens krav

Medlemsstaterna ska införa specifika administrativa sanktioner och åtgärder åtminstone vid överträdelser av skyldigheterna som följer av bestämmelserna om att utarbeta, upprätthålla och uppdatera återhämtningsplaner i artikel 9, att tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter för utarbetandet av resolutionsplaner i artikel 13 samt att underrätta den behöriga myndigheten när den centrala motparten fallerar eller sannolikt kommer att fallera i artikel 70.1 (artikel 82.1). Administrativa sanktioner och åtgärder ska kunna riktas mot centrala motparter, clearingmedlemmar och personer som ingår i ledningen för centrala motparter som gör sig skyldiga till överträdelser (artikel 82.2). Den närmare utformningen av bestämmelserna om ingripanden har överlämnats till medlemsstaterna.

Ds 2020:30 Ingripandeåtgärder och sanktioner

101

Finansinspektionen bör pröva frågor om ingripanden och sanktioner

Enligt gällande rätt ska Finansinspektionen ingripa mot värdepappersinstitut, börser och clearingorganisationer om de åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen om värdepappersmarknaden, författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet (25 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden). Med begreppet författningar avses även EU-förordningar (jfr prop. 2006/07:115 s. 628). Bestämmelsen omfattar centrala motparters skyldigheter enligt förordningen (1 kap. 1 a § samma lag). Finansinspektionen har således redan befogenhet att med stöd av lagen om värdepappersmarknaden ingripa mot en central motpart vid överträdelser av bestämmelserna i förordningen. Förordningen innehåller emellertid även bestämmelser om att åtgärder ska kunna riktas mot bl.a. personer i ledningen i det företag som gör sig skyldigt till överträdelser. När bestämmelser om sanktioner ska införas i svensk rätt bör utgångspunkten vara att den systematik som finns i gällande rätt på finansmarknadsområdet ska följas i den mån det är möjligt (se avsnitt 4.1). När det gäller överträdelser som ska kunna föranleda ingripanden bör därför, på motsvande sätt som i flera andra lagar på finansmarknadsområdet, de skyldigheter som ska kunna föranleda ett ingripande anges i en överträdelsekatalog i den kompletterande lagen (se t.ex. 25 kap. 1 a § lagen om värdepappersmarknaden, 2 kap. 1 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister och 5 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning). Katalogen bör överensstämma med de former av överträdelser som räknas upp i förordningen.

Vissa av de skyldigheter som följer av förordningen ska fullgöras gentemot resolutionsmyndigheten och andra gentemot den behöriga myndigheten. Förordningen får tolkas så att den ger medlemsstaterna möjlighet att fördela sanktionsbefogenheterna mellan resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten (artikel 81.3). Vid genomförandet av krishanteringsdirektivet, förelåg motsvarande möjlighet att fördela sanktionsbefogenheter. Regeringen uttalar i förarbetena till lagen om resolution att det inte

Ingripandeåtgärder och sanktioner Ds 2020:30

102

finns anledning att frångå gällande ordning där Finansinspektionen, som den behöriga myndigheten i Sverige, fattar beslut om sanktioner vid åsidosättande av bestämmelser på finansmarknadsområdet (prop. 2015/16:5 s. 740). Enligt promemorians mening finns ingen anledning att göra någon annan bedömning i detta fall. Finansinspektionen är således den myndighet som är mest lämpad för att besluta om sanktioner vid överträdelser av förordningen.

Finansinspektionens ingripanden mot fysiska personer i ledningen

Enligt förordningen ska en juridisk persons överträdelse i vissa fall kunna medföra ingripanden mot fysiska personer i företagets ledningsorgan eller andra personer som enligt nationell rätt är ansvariga för överträdelsen (artikel 81.2).

De fysiska personer som ska kunna bli föremål för en sanktion eller en åtgärd anges i förordningen på i allt väsentligt samma sätt som i motsvarande regler i kapitaltäckningsdirektivet, vilka har genomförts i svensk rätt i bestämmelser i 15 kap. 1 a § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 a § första stycket lagen om värdepappersmarknaden. I förarbetena uttalar regeringen att den personkrets som kan träffas av sådana sanktioner eller åtgärder bör utgöras av medlemmarna i företagets styrelse, dess verkställande direktör eller deras ersättare (prop. 2014/15:57 s. 39 f.). Regeringen gör samma bedömning när det gäller reglerna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU, MiFID II, om ingripanden mot personer i ledningsorgan för värdepappersbolag och börser (prop. 2016/17:162 s. 537539). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning när det gäller kretsen av fysiska personer som ska omfattas av bestämmelser om ingripanden vid överträdelser av EUförordningen. Det som förordningen anger som fysiska personer i ledande ställning eller fysiska personer som anses vara ansvariga för en sådan överträdelse bör därför avse den som ingår i ett företags styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem.

Ds 2020:30 Ingripandeåtgärder och sanktioner

103

Finansinspektionen har möjlighet att ingripa enligt flera lagar på finansmarknadsområdet genom beslut om att en person som ingår i ett företags styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem inte längre får inneha den positionen eller genom beslut om sanktionsavgift (se t.ex. 15 kap. 1 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 c § lagen om värdepappersmarknaden). I samtliga fall krävs för ett sådant ingripande att överträdelsen är allvarlig och att personen ifråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har orsakat överträdelsen. Det har i tidigare lagstiftningsärenden motiverats med att sanktionerna har straffrättslig karaktär (se prop. 2016/17:162 s. 539542 med vidare hänvisningar). Utgångspunkten för de ingripandebestämmelser som föreslås införas i den kompletterande lagen är att den systematik som i dag finns i andra lagar på finansmarknadsområdet bör följas så långt det är möjligt (se avsnitt 4.1). Av det skälet bör ett ingripande mot en ansvarig fysisk person bara få ske om den centrala motpartens överträdelse är allvarlig och den fysiska personen ifråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat den. Förordningen hindrar inte att ingripanden vid de här aktuella överträdelserna villkoras på detta sätt (jfr artikel 81.2).

Ingripanden mot fysiska personer bör ske genom sanktionsföreläggande

Ingripande mot fysiska personer bör, i likhet med vad som gäller enligt andra lagar på finansmarknadsområdet, ske genom sanktionsföreläggande (se prop. 2016/17:162 s. 536 och de hänvisningar som görs där). Ett sanktionsföreläggande innebär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna en sanktion som är bestämd till tid eller belopp. När föreläggandet har godkänts gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan.

Beträffande processen för ingripande om ett sanktionsföreläggande inte godkänns, gör promemorian samma bedömning som regeringen gjort i tidigare lagstiftningsärenden om sanktioner mot fysiska personer som ingår i en juridisk persons ledningsorgan (se t.ex. prop. 2014/15:57 s. 5961). Finansinspektionen bör således ha möjlighet att ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan bör göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att

Ingripandeåtgärder och sanktioner Ds 2020:30

104

pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot den centrala motparten för samma överträdelse. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten.

6.4. Administrativa sanktioner och åtgärder

6.4.1. Anmärkning och föreläggande att vidta rättelse

Promemorians förslag: Finansinspektionens ingripande ska få

ske genom beslut om anmärkning eller föreläggande att inom viss tid vidta viss åtgärd eller upphöra med visst agerande.

Ett föreläggande ska få förenas med vite. Ett ingripande ska inte få ske om överträdelsen omfattas av ett föreläggande om vite och en ansökan om utdömande av vitet har gjorts.

Skälen för promemorians förslag

Enligt sanktionskatalogen i EU-förordningen ska medlemsstaterna bl.a. säkerställa att det finns möjlighet att besluta om ett offentligt utlåtande med uppgift om den ansvariga fysiska eller juridiska personen och överträdelsens karaktär (artikel 82.2 a). Regler med liknande innebörd finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordningen) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG samt i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1129 av den 14 juni 2017 om prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad, och om upphävande av direktiv 2003/71/EG, i det följande benämnd prospektförordningen. I lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (5 kap. 3 § 2 och prop. 2016/17:22 s. 208 f.) och lagen med kompletterande bestämmelser till prospektförordningen (5 kap. 4 § 2 och prop. 2018/19:83 s. 97) används termen anmärkning för denna ingripandeåtgärd.

I flera lagar på finansmarknadsområdet, som reglerar vissa företag under tillsyn, är varning en ingripandeåtgärd som används för

Ds 2020:30 Ingripandeåtgärder och sanktioner

105

allvarliga överträdelser som ett alternativ till återkallelse av ett företags tillstånd (se t.ex. 15 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden). Åtgärden anmärkning finns också, men används då för överträdelser som inte är så allvarliga att de kan resultera i en återkallelse av tillståndet. Återkallelse av tillstånd är inte en möjlig ingripandeåtgärd enligt förordningen utan regleras uttömmande i artikel 20.1 i Emir-förordningen. Det är därför lämpligt att på samma sätt som i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning, införa anmärkning som en ingripandeåtgärd. Anmärkning bör främst komma ifråga för mindre allvarliga överträdelser. En mer allvarlig överträdelse bör medföra en sanktionsavgift.

Enligt sanktionskatalogen ska medlemsstaterna säkerställa att det finns möjlighet att förelägga den ansvariga fysiska eller juridiska personen att upphöra med det agerande som utgör en överträdelse (artikel 82.2 b). Eftersom en överträdelse även kan bestå i underlåtenhet att uppfylla vissa krav, är det rimligt att den behöriga myndigheten även kan ålägga den ansvarige att vidta en positiv åtgärd för att uppfylla kraven i förordningen (jfr prop. 2016/17:22 s. 206 f.).

Det bör införas en bestämmelse som ger Finansinspektionen möjlighet att förelägga den som har överträtt skyldigheterna i förordningen att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med ett visst agerande. Bestämmelsen bör utformas efter förebild av motsvarande bestämmelser i liknande lagstiftning som kompletterar EU-förordningar (se t.ex. 5 kap. 3 § första stycket 1 lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning, 25 kap. 17 § lagen om värdepappersmarknaden och 5 kap. 4 § första stycket 1 lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning). I likhet med det som gäller enligt dessa lagar bör ett föreläggande få förenas med vite.

Regeringen har i flera lagstiftningsärenden konstaterat att begreppet straff i den mening som avses i Europakonventionen även omfattar t.ex. vite (prop. 2007/08:107 s. 24 f., prop. 2012/13:143 s. 69 f. och prop. 2018/19:83 s. 94). Om Finansinspektionen har ansökt om utdömande av vitet bör det därför inte vara möjligt att

Ingripandeåtgärder och sanktioner Ds 2020:30

106

besluta om en sanktion för samma sak (jfr prop. 2016/17:22 s. 227-229). Det bör därför tas in en bestämmelse om att ingripande inte får ske om överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och en ansökan om utdömande av vitet har gjorts. Liknande bestämmelser finns i flera andra lagar på finansmarknadsområdet (se t.ex. 4 kap. 2 § tredje stycket lagen [2018:2024] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om referensvärden, 5 kap. 4 § tredje stycket lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och 3 kap. 3 § tredje stycket lagen [2019:1215] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering). Bestämmelsen i den kompletterande lagen bör utformas på motsvarande sätt för att en så enhetlig lagstiftning som möjligt ska åstadkommas på finansmarknadsområdet.

6.4.2. Förbud att utöva ledningsfunktioner

Promemorians förslag: Finansinspektionens ingripande ska få

ske genom beslut om att en fysisk person som ingår i den centrala motpartens styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i den centrala motparten, eller ersättare för någon av dem.

Skälen för promemorians förslag

Enligt sanktionskatalogen i EU-förordningen ska medlemsstaterna bl.a. säkerställa att det finns möjlighet att besluta om ett tillfälligt förbud att utöva ledningsfunktioner för personer i ledande ställning eller fysiska personer som anses vara ansvariga för en överträdelse av skyldigheterna i förordningen (artikel 82.2 c). Syftet är att säkerställa att skyldigheterna fullgörs av alla, såväl juridiska som fysiska, ansvariga personer och att de är föremål för liknande behandling i hela unionen (jfr skäl 80).

Finansinspektionen har, som redogörs för ovan (se avsnitt 6.3), möjlighet att ingripa enligt flera lagar på finansmarknadsområdet

Ds 2020:30 Ingripandeåtgärder och sanktioner

107

genom beslut om att en person som ingår i ett företags styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, inte längre får vara det (se t.ex. 15 kap. 1 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 c § lagen om värdepappersmarknaden). Enligt dessa bestämmelser ska förbudet begränsas till en viss tid: lägst tre och högst tio år. Enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument får ett permanent förbud meddelas i fall av upprepade allvarliga överträdelser (9 kap. 13 § tredje stycket 1). Enligt förordningen krävs att ett ingripande ska kunna ske åtminstone genom beslut om tillfälligt förbud att utöva ledningsfunktioner. Det finns enligt promemorians mening inte skäl att införa en möjlighet att ett sådant förbud också ska få vara permanent vid överträdelse av förordningen. Förbudet bör istället utformas så att personen ifråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i den centrala motparten, eller ersättare för någon av dem.

6.4.3. Sanktionsavgifter

Promemorians förslag: Finansinspektionens ingripande ska få

ske genom beslut om sanktionsavgift.

Sanktionsavgiften för en central motpart ska kunna fastställas till högst det högsta av

1. tio procent av den central motpartens omsättning, eller, i

förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå närmast föregående räkenskapsår, eller

2. två gånger den vinst som den centrala motparten gjort till följd

av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor.

Om överträdelsen har skett under den centrala motpartens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättning annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

Sanktionsavgift ska få beslutas bara om den centrala motparten har delgetts en upplysning om att frågan om

Ingripandeåtgärder och sanktioner Ds 2020:30

108

sanktionsavgift har tagits upp av Finansinspektionen inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.

Sanktionsavgiften för en fysisk person ska kunna fastställas till högst det högsta av

1. ett belopp som per den 11 februari 2021 (dagen för ikraft-

trädandet av förordningen) i svenska kronor motsvarade 5 000 000 euro, eller

2. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd

av regelöverträdelsen, om detta belopp kan fastställas.

Avgiften ska tillfalla staten.

Promemorians bedömning: Det saknas skäl att föreskriva mer

omfattande sanktioner och högre sanktionsnivåer än de som anges i EU-förordningen.

Skälen för promemorians förslag och bedömning

Enligt sanktionskatalogen i EU-förordningen ska medlemsstaterna säkerställa att det finns möjlighet att besluta om sanktionsavgifter vid överträdelser av skyldigheterna som följer av förordningen (artikel 82.2 d–f). Alternativa beräkningssätt för sanktionsavgifterna anges. Avgifterna anges som minsta maximibelopp vilket innebär att medlemsstaterna får fastställa högre nivåer.

Finansinspektionen har enligt gällande rätt befogenhet att besluta om sanktionsavgifter. I lagen om värdepappersmarknaden finns bestämmelser om att en särskild avgift ska tas ut av den som bryter mot angivna bestämmelser i den lagen (25 kap. 19 och 19 a §§). Liknande bestämmelser finns i flera andra lagar som reglerar Finansinspektionens övervakning av de finansiella marknaderna (se t.ex. 7 kap. 2 § lagen [2006:451] om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden, 6 kap. 3 a § lagen om handel med finansiella instrument och 2 kap. 1 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister). Bestämmelserna om sanktionsavgifter har ansetts tillgodose unionsrättsliga krav på effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner (se prop. 2005/06:140 s. 75 f.,

Ds 2020:30 Ingripandeåtgärder och sanktioner

109

prop. 2006/07:65 s. 226228 och prop. 2012/13:72 s. 30 f.). I likhet med flera andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet innehåller förordningen uttryckliga och detaljerade bestämmelser om storleken på de sanktionsavgifter som ska kunna beslutas. Avgifternas storlek beror på om de riktar sig till fysiska eller juridiska personer (artikel 82.2 d–f). När det gäller juridiska personer beror avgifternas storlek även på om den juridiska personen ingår i en koncern eller inte (artikel 82.2 d).

Förordningen innehåller inte några bestämmelser om den lägsta sanktionsavgift som får tas ut vid överträdelse. I andra svenska lagar på finansmarknadsområdet anges emellertid 5 000 kronor som det lägsta belopp till vilket sanktionsavgift kan uppgå till för juridiska personer med motiveringen att många fall av överträdelser kan vara av mindre allvarlig karaktär och att regleringen bör stämma överens på näraliggande rättsområden (jfr prop. 2012/13:72 s. 31 och 2 kap. 1 § andra stycket lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, 12 kap. 8 § andra stycket lagen [2004:46] om värdepappersfonder, 15 kap. 8 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse, 25 kap. 9 § andra stycket lagen om värdepappersmarknaden samt 14 kap. 12 § andra stycket lagen [2013:561] om förvaltare av alternativa investeringsfonder). Någon sådan beloppsgräns finns inte när det gäller de sanktionsavgifter som Finansinspektionen ska få ta ut av fysiska personer (se t.ex. 12 kap. 8 a § lagen och värdepappersfonder, 15 kap. 8 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse, 25 kap. 9 a § lagen om värdepappersmarknaden, och 14 kap. 12 a § lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder). Det har enligt promemorian inte framkommit skäl att införa en sådan beloppsgräns när det gäller de sanktionsavgifter som bör få tas ut av fysiska personer enligt den kompletterande lagen (jfr prop. 2018/19:38 s. 76). Sanktionsavgiften som Finansinspektionen ska få ta ut av en central motpart bör till följd av det sagda inte få bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor.

Om överträdelsen har skett under den centrala motpartens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättning annars saknas eller är bristfälliga, bör omsättningen få uppskattas. Detta överensstämmer med andra lagar på finansmarknadsområdet (se t.ex. 25 kap. 9 § lagen om värdepappersmarknaden och 3 kap. 10 § lagen [2019:277] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning

Ingripandeåtgärder och sanktioner Ds 2020:30

110

om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning).

Bestämmelser om storleken på sanktionsavgifterna som anges i förordningen bör införas i den kompletterande lagen. För att de sanktioner som bör få påföras vid överträdelser ska uppfylla förordningens krav, bör sanktionsavgifterna motsvara de belopp som anges i förordningen. Det är visserligen möjligt att fastställa ett ännu högre maximibelopp än så. Det saknas dock anledning att höja de redan höga maximibeloppen i detta fall.

Vid genomförandet i svensk rätt av motsvarande regler i kapitaltäckningsdirektivet uttalar regeringen i förarbetena att det finns tre alternativa beräkningssätt för Finansinspektionen att fastställa sanktionsavgifternas storlek samt att det högsta beloppet enligt de alternativa beräkningarna utgör ett avgiftstak. Vidare uttalas att Finansinspektionen har att beakta dels den ram som detta avgiftstak ställer upp, dels att sanktionerna ska vara proportionella i förhållande till överträdelsen i fråga (se prop. 2013/14:228 s. 235 f. och prop. 2014/15:57 s. 4648). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning i detta fall. Det högsta belopp enligt de alternativa beräkningssätten utgör således ett avgiftstak.

Bestämmelserna om sanktionsavgifter bör utformas efter förebild av liknande bestämmelser i andra lagar på finansmarknadsområdet (se t.ex. 5 kap. 6–8 §§ lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning, 5 kap. 6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och 25 kap. 9 och 9 a §§ lagen om värdepappersmarknaden).

Finansinspektionen ska ge den som inspektionen avser att ta ut sanktionsavgift av tillfälle att yttra sig i ärendet innan beslut meddelas (25 § förvaltningslagen [2017:900]). I annan lagstiftning på finansmarknadsområdet får beslut om att ta ut en särskild avgift enligt respektive lag inte meddelas, om den som avgiften gäller inte senast inom två år från det att överträdelsen ägde rum har delgetts upplysning om att frågan om särskild avgift har tagits upp av Finansinspektionen (se t.ex. 2 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister och 3 kap. 4 § andra stycket lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om

Ds 2020:30 Ingripandeåtgärder och sanktioner

111

återanvändning). I denna promemoria föreslås att en sanktion mot en fysisk person bara får beslutas om ett sanktionsföreläggande har delgetts denne inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum (se avsnitt 6.3). På samma sätt bör en tidsfrist bestämmas i fråga om beslut om sanktionsavgift mot en central motpart vid överträdelse av förordningen. En tidsfrist på två år framstår som väl avvägd. Beslut att ta ut en sanktionsavgift av en central motpart vid överträdelse av förordningen bör därmed inte få meddelas om inte den centrala motparten inom två år från det att överträdelsen ägde rum har delgetts upplysning om att frågan om sanktionsavgift har tagits upp av Finansinspektionen.

Mot den bakgrunden bör två typer av bestämmelser om delgivning med olika innebörd införas i den kompletterande lagen (3 kap. 7 § och 3 kap. 8 § femte stycket). Den första bestämmelsen avser beslut om ingripande mot fysisk person som fattas av domstol efter det att Finansinspektionen har utfärdat sanktionsföreläggande. Den andra bestämmelsen avser beslut om ingripande mot en central motpart som fattas av Finansinspektionen. Det är således frågan om två olika situationer. Båda bestämmelserna införs efter förebild av andra lagar på finansmarknadsområdet (se t.ex. 25 kap. 10 d, 19 h och 20 §§ lagen om värdepappersmarknaden och 3 kap. 4 § andra stycket och 9 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning).

6.5. Omständigheter som ska vara styrande vid beslut om sanktioner

Promemorians förslag: Vid valet av ingripande ska Finans-

inspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens potentiella konsekvenser för det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar för den som har begått överträdelsen.

Finansinspektionen ska därutöver, i försvårande riktning, beakta om den som har begått överträdelsen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömningen bör särskild vikt fästas

Ingripandeåtgärder och sanktioner Ds 2020:30

112

vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.

Finansinspektionen ska i förmildrande riktning beakta om

1. den centrala motparten eller den fysiska personen i väsentlig

utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. den centrala motparten snabbt upphört med överträdelsen

eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

De omständigheter som ska vara styrande vid valet av ingripande ska även beaktas särskilt vid bestämmande av sanktionsavgifternas storlek. Utöver detta ska särskild hänsyn tas till den centrala motparten eller fysiska personens finansiella ställning och, om det går att bestämma, den vinst den centrala motparten eller fysiska personen gjort till följd av överträdelsen.

Finansinspektionen ska få avstå från ingripande om

1. överträdelsen är ringa eller ursäktlig,

2. den centrala motparten eller den fysiska personen i fråga gör

rättelse,

3. något annat organ har vidtagit åtgärder mot den centrala

motparten eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller

4. det annars finns särskilda skäl.

Skälen för promemorians förslag

Enligt EU-förordningen ska medlemsstaterna säkerställa att alla relevanta omständigheter beaktas vid valet av sanktion och av den nivå på åtgärden som beslutas (artikel 85). I förordningen finns en icke uttömmande uppräkning av omständigheter som den behöriga myndigheten eller, i förekommande fall, resolutionsmyndigheten, när så är lämpligt, ska ta hänsyn till. Dessa omständigheter är: – Överträdelsens allvar och varaktighet.

Ds 2020:30 Ingripandeåtgärder och sanktioner

113

– Graden av ansvar hos den person som är ansvarig för

överträdelsen. – Finansiell ställning hos den person som är ansvarig för

överträdelsen som den indikeras genom den ansvariga juridiska personens totala omsättning eller den ansvariga fysiska personens årsinkomst. – Storleken på de vinster som har gjorts eller de förluster som

undvikits av den person som är ansvarig för överträdelsen, i den mån dessa kan fastställas. – Förluster som uppstått för tredje part till följd av överträdelsen, i

den mån de kan fastställas. – Graden av samarbete med den behöriga myndigheten och

resolutionsmyndigheten hos den person som är ansvarig för överträdelsen. – Tidigare överträdelser av den person som gjort sig skyldig till

överträdelsen. – Överträdelsens potentiella konsekvenser för det finansiella

systemet.

Liknande regler finns i bl.a. marknadsmissbruksförordningen (artikel 31), Europaparlamentets och rådets förordning 909/2014 (EU) av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) 236/2012 (artikel 64) och kapitaltäckningsdirektivet (artikel 70). Dessa regler har i svensk rätt genomförts i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (5 kap. 15–18 §§), lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument (9 kap. 24–26 §§) och lagen om bank- och finansieringsrörelse (15 kap. 1 b och 1 c §§). I dessa lagar anges således vilka omständigheter som ska beaktas vid valet mellan olika sanktioner.

För att öka förutsägbarheten och enhetligheten i tillämpningen av sanktionsbestämmelserna är det en rimlig utgångspunkt att de omständigheter som anges i förordningen även anges i lag. Det torde vara till fördel för både tillämpande myndigheter och berörda

Ingripandeåtgärder och sanktioner Ds 2020:30

114

personer. För att inte begränsa utrymmet för Finansinspektionens egna bedömningar och möjligheten att ta hänsyn till särskilda omständigheter i det enskilda fallet, bör lagtexten utgöra en exemplifierande, men inte uttömmande, uppräkning av vilka omständigheter som ska beaktas.

Det bör anges i lag vad som ska vara utgångpunkten vid val av sanktion och vid bestämmande av sanktionsavgiftens storlek. Den centrala principen bör vara att en sammanvägd bedömning av de olika omständigheterna i det enskilda fallet ska göras. Därutöver bör det anges vilka särskilda omständigheter som i vart fall bör tillåtas att inverka på beslutet om vilken sanktion eller vilka sanktioner som slutligen ska beslutas.

Utifrån de faktorer som anges i förordningen framstår det som lämpligt att först ange sådana omständigheter som är hänförliga till själva överträdelsen, dvs. hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått, potentiella konsekvenser för det finansiella systemet samt graden av ansvar för den som är ansvarig för överträdelsen (artikel 85 a, b och h). Den senare formuleringen avser i huvudsak att en person kan vara mer eller mindre ansvarig för en överträdelse och ha en omfattande eller mer begränsad kännedom om de omständigheter som utgör överträdelsen. I andra lagar på finansmarknadsområdet anges också uttryckligen ”skador som uppkommit till följd av överträdelsen” (se t.ex. 9 kap. 24 § lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument) eller ”skador som uppstått” (se t.ex. 15 kap. 1 b § lagen om bank- och finansieringsrörelse, 5 kap. 15 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning och 6 kap. 3 d § lagen om handel med finansiella instrument) som omständigheter hänförliga till själva överträdelsen. Detta får anses motsvara det som anges i förordningen om förluster som tredje part har orsakats till följd av överträdelsen (artikel 85 e). Även i den nu aktuella bestämmelsen bör det därför anges att skador som uppstått ska beaktas som en omständighet hänförlig till själva överträdelsen.

Om omständigheter som är hänförliga till själva överträdelsen utgör utgångspunkten kan därefter det slutliga utfallet påverkas av faktorer som inte är att hänföra till den. Det bör även anges vissa omständigheter som kan vara förmildrande respektive försvårande och som har inträffat före eller efter överträdelsen. I försvårande riktning bör beaktas om den som har begått överträdelsen tidigare

Ds 2020:30 Ingripandeåtgärder och sanktioner

115

har gjort sig skyldig till överträdelser (artikel 85 g). På samma sätt som i motsvarande bestämmelser i andra lagar på finansmarknadsområdet bör det vidare anges i den kompletterande lagen att det vid denna bedömning ska fästas särskild vikt vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna (se t.ex. 5 kap. 16 § första stycket lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning och 5 kap. 9 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning). Omständigheter i förmildrande riktning bör vara att den som har begått överträdelsen genom aktivt samarbete väsentligt har underlättat Finansinspektionens utredningsarbete (artikel 85 f). I annan lagstiftning på finansmarknadsområdet anges också som förmildrande omständigheter att den juridiska personen snabbt upphört med överträdelsen och att den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen (se t.ex. 15 kap. 1 c lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 2 a lagen om värdepappersmarknaden). Dessa omständigheter nämns inte uttryckligen som förmildrande i förordningen, men kan ses som uttryck för den juridiska eller fysiska personens samarbetsvilja. I syfte att åstadkomma en så enhetlig lagstiftning som möjligt bör motsvarande bestämmelser införas i den kompletterande lagen.

De ovan angivna omständigheterna bör även beaktas när sanktionsavgiftens storlek fastställs. Dessutom bör hänsyn tas till den finansiella styrkan hos den som har begått överträdelsen. I förordningen indikeras finansiell ställning genom exempelvis den ansvariga juridiska personens totala omsättning eller den ansvariga fysiska persons årsinkomst (artikel 85 c). I enlighet med det som anges i förarbetena till motsvarande bestämmelser i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning bör med finansiell ställning även avses andra ekonomiska förhållanden, såsom underhållsskyldighet i fråga om en fysisk person. Även förmögenhetsförhållanden bör kunna beaktas (se prop. 2016/17:22 s. 224).

När sanktionsavgiften fastställs bör hänsyn även tas till den vinst som gjorts med anledning av överträdelsen eller den förlust som undvikits genom överträdelsen (artikel 85 d). I bestämmelsen bör dock enbart vinst anges (jfr regeringens uttalande i prop. 2016/17:162

Ingripandeåtgärder och sanktioner Ds 2020:30

116

s. 602 f. om att uttrycket vinst omfattar såväl den vinst som erhållits som de förluster som undvikits).

För att sanktionerna ska vara proportionerliga bör Finansinspektionen få avstå från ingripande i vissa situationer. De omständigheter som ska kunna innebära att Finansinspektionen avstår från ingripande bör vara att överträdelsen är ringa eller ursäktlig, om personen i fråga gör rättelse, om något annat organ har vidtagit åtgärder mot personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga och om det annars finns särskilda skäl (se t.ex. 5 kap. 17 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning, 5 kap. 10 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och 9 kap. 24 § andra stycket lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument).

6.6. Offentliggörande av sanktionsbeslut

Promemorians bedömning: Kravet i EU-förordningen på att

resolutionsmyndigheten eller den behöriga myndigheten ska offentliggöra beslut om sanktioner kräver inte någon lagstiftningsåtgärd.

Skälen för promemorians bedömning

EU-förordningen ställer krav på att resolutionsmyndigheten eller den behöriga myndigheten åtminstone ska offentliggöra beslut om att påföra en administrativ sanktion eller annan administrativ åtgärd till följd av överträdelser av förordningen (artikel 83.1). Bestämmelsen innebär att besluten ska offentliggöras av resolutionsmyndigheten eller den behöriga myndigheten på myndighetens officiella webbplats åtminstone omedelbart efter att den person som är föremål för beslutet har underrättats om beslutet och beslutet har fått laga kraft. Offentliggörandet ska innehålla information om överträdelsens typ och art och om identiteten på de personer som är ansvariga. Resolutionsmyndigheten eller den behöriga myndigheten ska också, om den nationella rätten tillåter det, offentliggöra information om beslut som har överklagats och all senare

Ds 2020:30 Ingripandeåtgärder och sanktioner

117

information om resultatet av ett sådant överklagande (artikel 83.1 andra stycket).

Resolutionsmyndigheten eller den behöriga myndigheten ska informera Esma om samtliga beslut om administrativa sanktioner som påförts, om besluten överklagats samt om resultatet av sådana överklaganden (artikel 84).

Det som förordningen anger om offentliggörande av beslut torde vara direkt tillämpligt genom att det är formulerat som en skyldighet för resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna och inte för medlemsstaterna. Det är därför inte nödvändigt att vidta några lagstiftningsåtgärder för att det som anges i förordningen ska gälla. En fråga som uppkommer är om ett sådant offentliggörande som beskrivs i förordningen strider mot bestämmelserna om sekretess i offentlighets- och sekretesslagen. Dessa bestämmelser innebär sekretess för vissa uppgifter som förekommer i Finansinspektionens tillståndsgivnings- och tillsynsverksamhet (30 kap. 4 §). Bestämmelsen innebär att sekretess gäller för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han eller hon lider skada om uppgiften röjs. Det föreligger alltså en presumtion att Finansinspektionen får offentliggöra uppgifter om åtgärder eller sanktioner men att sekretess råder om det kan antas att den berörde lider skada om uppgiften röjs. Förordningen förutsätter offentliggörande men tillåter bl.a. att besluten publiceras anonymiserat om den behöriga myndigheten anser att ett offentliggörande skulle utgöra en oproportionerlig åtgärd vid en bedömning i ett enskilt fall eller om ett offentliggörande skulle äventyra stabiliteten på de finansiella marknaderna eller en pågående utredning (artikel 83.2 a–c). Det finns också en möjlighet att i vissa fall senarelägga offentliggörandet (artikel 83.2 andra stycket). Bestämmelserna om sekretess i offentlighets- och sekretesslagen utgör därför inte hinder för att offentliggöra sanktionsbeslut på det sätt som föreskrivs i förordningen. Samma bedömning gjordes när det gäller motsvarande regler om offentliggörande av beslut i kapitaltäckningsdirektivet, marknadsmissbruksförordningen och prospektförordningen (prop. 2013/14:228 s. 233 f., prop. 2016/17:22 s. 251 och prop. 2018/19:83 s. 105).

Kravet på att offentliggöra beslut om sanktioner mot enskilda på Finansinspektionens webbplats kommer att utgöra behandling av personuppgifter. Genom att det är möjligt att i vissa fall offentlig-

Ingripandeåtgärder och sanktioner Ds 2020:30

118

göra besluten i anonymiserad form, innehåller förordningen skyddsmekanismer för att tillgodose skyddet för personuppgifter. Om det ändå anses föreligga skäl för att offentliggöra personuppgifter ställs krav på att uppgifterna inte behålls på myndighetens webbplats under en längre tid än vad som är förenligt med gällande regler om dataskydd (artikel 83.3). När det gäller sådant skydd kan det i sammanhanget noteras att Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) är tillämplig sedan den 25 maj 2018. Den allmänna dataskyddsförordningen utgör en ny generell reglering för personuppgiftsbehandling inom EU. Förordningen har ersatt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet). Med anledning av den allmänna dataskyddsförordningen har det införts en ny lag, lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning, genom vilken personuppgiftslagen (1998:204) har upphävts (prop. 2017/18:105). Den allmänna dataskyddsförordningen omfattar i stort sett all behandling av personuppgifter, dvs. även sådan behandling som sker i privata företag. Detta innebär att gällande regelverk i fråga om hantering av personuppgifter inte utgör något hinder för kraven i förordningen på offentliggörande av beslut.

6.7. Betalning, preskription och verkställighet

Promemorians förslag: En sanktionsavgift ska betalas till

Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att ett beslut eller en dom om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet. Om sanktionsavgiften inte har betalats inom denna tid, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning.

En upplysningsbestämmelse med hänvisning till att bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av

Ds 2020:30 Ingripandeåtgärder och sanktioner

119

statliga fordringar m.m. ska införas. Vid indrivning ska verkställighet få ske enligt utsökningsbalken.

En sanktionsavgift som har beslutats ska falla bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet eller domen fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

Skälen för promemorians förslag

EU-förordningen innehåller inga bestämmelser om betalning av sanktionsavgifter, preskription och verkställighet. Medlemsstaterna har således frihet att själva avgöra vad som ska gälla i sådana frågor.

Bestämmelser om betalning, preskription och verkställighet finns bl.a. i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (5 kap. 22–26 §§), lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (7 kap. 21-23 §§) och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (5 kap. 12–14 §§). Enligt dessa bestämmelser ska en sanktionsavgift betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att ett beslut eller en dom om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet. Om avgiften inte betalas inom denna tid ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Finansinspektionens beslut får verkställas enligt utsökningsbalken. Innebörden av dessa bestämmelser är att det inte krävs något domstolsavgörande för att driva in avgiften om den är obetald och förfallen till betalning (se 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken). Samma ordning bör gälla för beslut om sanktionsavgifter enligt förordningen. Bestämmelserna bör utformas efter förebild av de ovan nämnda lagarna.

När det gäller frågan om preskription anges i bestämmelserna i nämnda lagar att en sanktionsavgift som beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år (se t.ex. 5 kap. 25 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning). Samma preskriptionstid bör gälla för de nu aktuella sanktionsavgifterna. Med verkställighet avses faktiska verkställighetsåtgärder. Preskriptionen är absolut. Det betyder att fullgörande inte kan krävas efter det att fem år har gått sedan beslutet

Ingripandeåtgärder och sanktioner Ds 2020:30

120

fått laga kraft, även om verkställighet har skett under femårsperioden avseende en del av sanktionsavgiften. Det som preskriberas är den del av avgiften som ännu inte drivits in (se prop. 2016/17:22 s. 255257).

121

7. Avslutande av resolution, konkurs och likvidation

7.1. Avslutande av resolution

Promemorians förslag: När det inte längre finns behov av att

vidta några ytterligare åtgärder för att uppnå resolutionsmålen, ska Riksgäldskontoret avsluta resolutionen.

Riksgäldskontoret ska inom rimlig tid efter att resolutionen har avslutats ansöka om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Detta gäller dock inte om syftet med resolutionsåtgärderna är att företaget ska drivas vidare.

En konkursansökan av Riksgäldskontoret ska vid prövningen behandlas som en ansökan av gäldenären.

En upplysningsbestämmelse med hänvisning till att Riksgäldskontorets befogenheter enligt EU-förordningen i vissa fall kvarstår även efter att resolutionen har avslutats ska införas.

Skälen för promemorians förslag

EU-förordningen innehåller inga bestämmelser om avslutande av resolution. Det ligger dock i sakens natur att ett resolutionsförfarande inte bör pågå längre än nödvändigt (jfr 24 kap. 4 § lagen om resolution och prop. 2015/16:5 s. 627). Av det skälet bör en bestämmelse om att Riksgäldskontoret ska avsluta resolutionen när det inte längre finns behov av att vidta några ytterligare åtgärder för att uppnå resolutionsmålen införas i den kompletterande lagen. Genom ett sådant beslut upphör i princip Riksgäldskontorets kontroll över den centrala motparten och merparten av resolutionens rättsverkningar. Riksgäldskontoret kan emellertid ha

Avslutande av resolution, konkurs och likvidation Ds 2020:30

122

kvar vissa befogenheter även efter det att resolutionen avslutats vilket framgår av förordningen (artiklarna 27.5, 27.10, 51.1 och 64).

En anledning till att det inte finns behov av ytterligare åtgärder för att nå resolutionsmålen kan exempelvis vara att den centrala motparten ska avvecklas genom konkurs eller likvidation, att en privat förvärvare övertar ansvaret för företagets omstrukturering eller att de resolutionsåtgärder som krävs för att uppnå resolutionsmålen är vidtagna. I det senare fallet kan det fortfarande finnas behov av att vidta omstruktureringsåtgärder enligt företagets omstruktureringsplan. Eftersom planen bygger på reguljära bolagsrättsliga befogenheter och fler åtgärder under resolution inte behövs kan resolutionen avslutas. En förutsättning är att det finns en av Riksgäldskontoret godkänd omstruktureringsplan. I annat fall kan Riksgäldskontoret inte utesluta att det finns ett fortsatt behov av att vidta åtgärder för att nå resolutionsmålen. I det fallet är heller inte rekvisitet för beslut om resolutionens avslutande uppfyllt.

När försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget används för att överföra endast delar av tillgångar, rättigheter eller skulder från den centrala motparten i resolution, ska den centrala motparten avvecklas enligt normala insolvensförfaranden inom rimlig tid efter det att överföringen skett (artikel 27.8). Syftet med att försätta en central motpart i resolution är att verksamheten ska fortleva av systemstabilitetsskäl. Det är dock inte av avgörande betydelse om den juridiska personen kvarstår efter resolutionsförfarandet. Det torde finnas andra fall än de som framgår av förordningen när den centrala motparten kan behöva upphöra som juridisk person. Exempelvis bör den centrala motparten avvecklas när allt, inte bara visst, inkråm överförts till ett broinstitut. Det framstår därmed som rimligt att en central motpart avvecklas när Riksgäldskontoret har gjort de överföringar och vidtagit de övriga åtgärder som behövs för att uppnå resolutionsmålen om inte syftet med dessa åtgärder är att företaget ska omstruktureras och drivas vidare. En sådan avveckling kan ske genom konkurs eller likvidation. Resolution kan ses som att resolutionsmyndigheten pausar avvecklingsförfarandet och i denna paus avskiljer de delar som behöver fortleva av systemstabilitetsskäl. När det är gjort fortsätter avvecklingen av det som är kvar av den centrala motparten genom konkurs eller likvidation.

Det kan vara förknippat med problem att försätta den centrala motparten i konkurs, eftersom vissa tjänster eller resurser även

Ds 2020:30 Avslutande av resolution, konkurs och likvidation

123

fortsättningsvis kan behöva tillhandahållas förvärvaren för att denne ska kunna bedriva den övertagna verksamheten på ett effektivt sätt. Resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) har enligt förordningen möjlighet att ställa krav på att en central motpart i resolution ska tillhandahålla sådana tjänster till en privat förvärvare eller ett broinstitut (artikel 51.1). Även om Riksgäldskontoret också kan ställa krav på att en central motpart som är försatt i konkurs ska fortsätta att tillhandahålla tjänster är det inte säkert att detta krav kan tillfredsställas i praktiken. Med hänsyn till bl.a. kontinuitet behöver Riksgäldskontoret därför kunna avvakta med att avveckla den centrala motparten i resolution.

Det kan även finnas behov för Riksgäldskontoret att vidta återhämtningsåtgärder enligt artiklarna 27.5, 27.10 och 64 efter det att resolutionen har avslutats. För att tydliggöra Riksgäldskontorets befogenheter efter resolutionens avslutande föreslås att en upplysningsbestämmelse införs i den kompletterande lagen.

Ett företag som är föremål för resolution och som rekonstrueras i syfte att återge det dess livskraft bör självfallet inte avvecklas. En sådan rekonstruktion kan ske genom användning av skuldnedskrivningsverktyget eller vid en överföring av aktierna till ett broinstitut. Vid överföring av aktier eller inkråm till ett broinstitut, som ska fortsätta driva livskraftig verksamhet, torde det ursprungliga företaget bli föremål för avveckling.

7.2. Konkurs och likvidation

Promemorians förslag: En upplysning med hänvisning till

EU-förordningens bestämmelser om insolvensförfaranden mot en central motpart ska införas i den kompletterande lagen.

Om Riksgäldskontoret inom sju dagar från det att myndigheten tog emot en underrättelse om en konkursansökan som avser en central motpart meddelar tingsrätten att den centrala motparten är försatt eller ska försättas i resolution ska konkursansökan avvisas.

Om en central motpart som har varit föremål för resolution försätts i konkurs, ska Riksgäldskontoret på begäran av konkursförvaltaren för den centrala motparten, lämna de upplysningar som konkursförvaltaren behöver för att upprätta

Avslutande av resolution, konkurs och likvidation Ds 2020:30

124

konkursbouppteckningen och förvaltarberättelsen enligt konkurslagen.

Om en central motpart som har varit föremål för resolution går i likvidation, ska Riksgäldskontoret på begäran av likvidatorn för den centrala motparten lämna de upplysningar som likvidatorn behöver för att genomföra likvidationen. Skyldigheten ska beträffande uppgifter i ett avslutat ärende om statligt stöd till en central motpart under resolution vara sekretessbrytande.

Om styrelsen i ett aktiebolag eller ekonomisk förening som omfattas av EU-förordningen tar emot eller upprättar ett förslag till beslut om likvidation som ska prövas av stämman, ska styrelsen underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om förslaget. Om företaget är försatt i resolution eller Riksgäldskontoret meddelar att företaget ska försättas i resolution, ska kallelse till sådan stämma inte få utfärdas.

En upplysning med hänvisning till att det finns bestämmelser om kallelse till bolagsstämma för att pröva frågan om likvidation av ett aktiebolag eller ekonomisk förening som omfattas av EU-förordningen i aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar ska införas i den kompletterande lagen.

Skälen för promemorians förslag

EU-förordningens krav

Enligt EU-förordningen får ett insolvensförfarande som rör en central motpart inledas endast på initiativ av resolutionsmyndigheten eller efter myndighetens godkännande (artikel 75.1 och 75.3). Med insolvensförfarande avses, enligt definitionen i förordningen, såväl konkurs- som likvidationsförfaranden (artikel 2.32). Resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) och den behöriga myndigheten (Finansinspektionen) ska underrättas om ansökningar om att få inleda ett insolvensförfarande mot en central motpart (artikel 75.2). Riksgäldskontoret får härigenom möjlighet att bedöma om en avveckling genom konkurs eller likvidation hotar något resolutionsmål och därmed motiverar att resolutionsåtgärder vidtas istället. Riksgäldskontoret har då möjlighet att förhindra att en central motpart försätts i konkurs eller

Ds 2020:30 Avslutande av resolution, konkurs och likvidation

125

går i likvidation (både frivillig likvidation och tvångslikvidation). Tingsrätten ska underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen när en ansökan om konkurs beträffande en central motpart har lämnats in till rätten. Beslut om likvidation fattas på annat sätt än konkurs och underrättelseskyldigheten träffar förutom tingsrätten även Bolagsverket. Bestämmelserna om insolvensförfaranden är direkt tillämpliga och några kompletterande nationella bestämmelser behövs därmed inte. För att regelverket ska bli överskådligt bör dock en upplysningsbestämmelse införas i den kompletterande lagen.

Konkurs

När en ansökan om konkurs beträffande en central motpart har lämnats in till en tingsrätt ska rätten avvakta med vidare handläggning av konkursansökan till dess Riksgäldskontoret meddelat om den centrala motparten har försatts eller ska försättas i resolution eller sjudagarsfristen har löpt ut (artikel 75.2). Ett meddelande från Riksgäldskontoret om att den centrala motparten är försatt eller ska försättas i resolution innebär att konkursansökan ska avvisas. I annat fall kan handläggningen av konkursansökan återupptas. En bestämmelse om avvisning bör införas i den kompletterande lagen.

En rimlig tolkning av bestämmelsen i artikel 75.2 är att underrättelse inte behöver ske om Riksgäldskontoret har lämnat in konkursansökan. Ärendet ska i så fall tas upp till prövning i vanlig ordning. Inte heller en anmälan om frivillig likvidation som Riksgäldskontoret gjort till Bolagsverket bör omfattas av kravet på underrättelseskyldighet.

Företagsrekonstruktion

En central motpart är en clearingorganisation och kan som sådan inte bli föremål för företagsrekonstruktion (se 1 kap. 3 § lagen [1996:764] om företagsrekonstruktion). Det behöver därför inte införas några bestämmelser om förhållandet mellan resolution och företagsrekonstruktion.

Avslutande av resolution, konkurs och likvidation Ds 2020:30

126

Likvidation

Ett beslut om likvidation får inte fattas innan Riksgäldskontoret meddelat rätten eller registreringsmyndigheten om den centrala motparten är eller ska försättas i resolution eller sjudagarsfristen har löpt ut. Det är ett begränsat antal företag och associationsformer som omfattas av bestämmelserna om resolution av en central motpart i förordningen. Om den centrala motparten drivs i form av ett aktiebolag gäller att företaget kan gå i likvidation både efter beslut av bolagsstämman, s.k. frivillig likvidation, och efter beslut av en myndighet, s.k. tvångslikvidation. En liknande uppdelning kan göras avseende ekonomiska föreningar.

Vid genomförandet av krishanteringsdirektivet infördes bestämmelser om att styrelsen i ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som kan bli föremål för resolution enligt lagen om resolution ska underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen när styrelsen, eller någon annan, upprättat förslag till stämmobeslut om att bolaget eller föreningen ska gå i likvidation. Underrättelse om förslaget till beslut ska ske innan kallelse till en stämma där frågan om likvidation ska prövas utfärdas. Om bolaget eller föreningen är försatt i resolution eller Riksgäldskontoret meddelar styrelsen inom sjudagarsfristen att bolaget eller föreningen ska försättas i resolution får kallelse till stämma där frågan om likvidation ska prövas inte utfärdas (25 kap. 4 a § aktiebolagslagen (2005:551), förkortad ABL, 17 kap. 46 § lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar och prop. 2015/16:5 s. 619 f.). Förordningen innehåller inte några motsvarande bestämmelser om underrättelseskyldighet. För att skapa tydlighet och en enhetlig lagstiftning bör motsvarande bestämmelser införas för styrelsen i en central motpart. Sådana bestämmelser skulle kunna införas i den kompletterande lagen. Enligt promemorians mening bör dock bestämmelserna införas i anslutning till de befintliga bestämmelserna i aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar. En bestämmelse som hänvisar till de särskilda förfarandereglerna bör införas i den kompletterande lagen.

Även om den centrala motparten inte är försatt i resolution eller Riksgäldskontoret inte avser att besluta om att försätta företaget i resolution, bör myndigheten underrätta företaget om sin bedömning.

Ds 2020:30 Avslutande av resolution, konkurs och likvidation

127

Upplysningar till konkursförvaltare och likvidator

Riksgäldskontoret bör vara skyldig att, om en central motpart i resolution försätts i konkurs, lämna de upplysningar som konkursförvaltaren begär för att han eller hon ska kunna upprätta en konkursbouppteckning och en förvaltarberättelse enligt konkurslagen (1987:672). Bestämmelser om detta bör föras in i den kompletterande lagen. Konkursförvaltarens rätt att ta del av myndighetens uppgifter är viktig för att konkursbouppteckningen och förvaltarberättelsen ska kunna upprättas. Även likvidatorn för en central motpart som tidigare har varit försatt i resolution kan behöva ta del av myndighetens uppgifter. En uppgiftsskyldighet för Riksgäldskontoret i förhållande till likvidatorn bör därför också gälla om en central motpart som har varit försatt i resolution därefter går i likvidation. Uppgiftsskyldigheten bör bryta sekretessen som föreslås gälla i ett avslutat ärende om statligt stöd till en central motpart under resolution (se vidare avsnitt 9.8.2). Det innebär att Riksgäldskontoret är skyldigt att lämna de av konkursförvaltaren eller likvidatorn efterfrågade uppgifterna även om de är föremål för sekretess hos myndigheten i ett sådant ärende.

7.3. Återvinning av rättshandlingar

Promemorians bedömning: Det bör inte införas några bestäm-

melser om återvinning som motsvarar bestämmelserna i 4 kap. konkurslagen.

Det bör inte införas någon bestämmelse om fristdag enligt 4 kap. konkurslagen.

Skälen för promemorians bedömning

Återvinning i förhållande till resolutionsåtgärder

I EU-förordningen anges att bestämmelser i nationell insolvensrätt avseende möjligheten att förklara rättshandlingar som är till skada för borgenärer ogiltiga eller icke-verkställbara, inte gäller vid överföring av tillgångar, rättigheter eller skulder genom tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller genom tillämpning av de

Avslutande av resolution, konkurs och likvidation Ds 2020:30

128

statliga stabiliseringsverktygen (artikel 27.9). Bestämmelsen är direkt tillämplig och kräver därför inte några lagstiftningsåtgärder. Bestämmelserna om återvinning i 4 kap. konkurslagen är därmed inte tillämpliga på tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som genom tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen överförts från ett företag i resolution eller ett broinstitut till någon annan.

Återvinningsregler vid resolution

Förordningen innehåller inte några bestämmelser om återvinning av rättshandlingar som en central motpart i resolution har vidtagit. Artikel 27.9 är begränsad till att omfatta resolutionsåtgärder, dvs. vissa särskilda rättshandlingar som vidtagits av resolutionsmyndigheten. I förarbetena till lagen om resolution anför regeringen att det inte finns skäl att införa bestämmelser om återvinning av rättshandlingar, motsvarande bestämmelserna i 4 kap. konkurslagen, vid resolution av kreditinstitut och värdepappersbolag (prop. 2015/16:5 s. 622 f.). Som skäl för denna bedömning anges att principen om att en borgenär inte ska få ett sämre utfall vid resolution än om företaget hade försatts i konkurs (principen ”inte sämre villkor för borgenär”) tar sikte på det slutliga resultatet för en borgenär, dvs. hur mycket av fordran som har blivit ersatt efter det att samtliga åtgärder i resolution respektive konkurs har vidtagits. Principen kan således inte anses innebära att regelverken måste återspegla varandra. Om det visar sig att borgenären har fått ett sämre utfall vid resolution än om bestämmelserna om konkurs (inklusive återvinningsreglerna) hade tillämpats, är borgenären berättigad till ersättning för mellanskillnaden. Samma skäl gör sig gällande i fråga om resolution av en central motpart. Det finns därför inte skäl att införa bestämmelser om återvinning av rättshandlingar som motsvarar bestämmelserna i 4 kap. konkurslagen, vid resolution av en central motpart.

Fristdag vid resolution

Enligt konkurslagen utgör fristdagen utgångspunkt vid bedömningen av huruvida en rättshandling har vidtagits i tillräcklig närtid

Ds 2020:30 Avslutande av resolution, konkurs och likvidation

129

för att kunna återvinnas i konkurs (4 kap. 5–13 §§). Tidsgränsen varierar dock beroende på typen av rättshandling och till vem rättshandlingen har riktats. Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten (4 kap. 2 § första stycket). Resolution av ett företag kan efterföljas av ett konkursförfarande. För det fall ett beslut om resolution har fattats ska fristdagen istället vara dagen för beslut om försättande i resolution, såvida konkursansökan har gjorts inom tre veckor från det att resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) beslutat att resolutionen ska upphöra (4 kap. 2 § femte stycket). Bestämmelsen infördes i samband med genomförandet av krishanteringsdirektivet och införandet av lagen om resolution. I förarbetena anför regeringen att det inte finns någon maximal tidsgräns för hur länge ett resolutionsförfarande kan pågå och att en avsevärd tid kan förflyta från det att företaget har vidtagit en otillbörlig rättshandling till dess att konkursförfarandet påbörjas. Detta skulle kunna innebära att möjligheten att återvinna sådana rättshandlingar i en på resolution efterföljande konkurs har upphört även om övriga rekvisit för återvinning är uppfyllda. En sådan ordning anser regeringen inte vara tillfredställande (prop. 2015/16:5 s. 623). Det finns, enligt promemorians mening, inte skäl att göra någon annan bedömning i fråga om fristdagens bestämmande för en central motpart som varit föremål för resolution. Bestämmelsen i 4 kap. 2 § femte stycket konkurslagen är till sin ordalydelse inte begränsad till resolution enligt lagen om resolution (jfr a. prop. s. 883). Det innebär att bestämmelsen kan tillämpas även i fråga om fristdagens bestämmande avseende en central motpart som varit föremål för resolution. Några lagstiftningsåtgärder krävs därför inte i fråga om fristdag enligt 4 kap. konkurslagen.

7.4. Förmånsrätt

Promemorians förslag: Allmän förmånsrätt ska följa med

fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med resolutionsmyndighetens eller en särskild förvaltares samtycke träffat under ett pågående resolutionsförfarande.

Avslutande av resolution, konkurs och likvidation Ds 2020:30

130

Skälen för promemorians förslag

En generell svårighet i resolution är att säkerställa att företaget som är föremål för resolution får tillgång till finansiering. I detta syfte kan resolutionsmyndigheten behöva utfärda garantier för ny finansiering eller ge direkta lån. Företaget kan även behöva finansiera sig direkt på marknaden. I ett inledningsskede, och särskilt innan det står klart vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta och vilka effekter de får, kan långivare vara tveksamma till att tillhandahålla finansiering.

Enligt EU-förordningen har skulder som uppstår efter resolutionsbeslutet, s.k. nytillkomna fordringar, en viss särställning i förhållande till skulder som uppkommit dessförinnan på så sätt att de inte kan bli föremål för nedskrivning eller konvertering i resolution (artikel 33.4). Det görs visserligen ingen begreppsmässig åtskillnad mellan skulder som uppkommer före respektive efter resolutionsbeslutet. Vissa typer av skulder undantas dock från skuldnedskrivningsverktygets tillämpningsområde. Skuldnedskrivningsverktyget används för att stärka den centrala motpartens finansiella ställning och utgångspunkten är att alla skulder som en central motpart har och som har uppkommit före resolutionsbeslutet ska kunna skrivas ned eller konverteras. Från detta görs dock vissa undantag för bl.a. lön och annan ersättning till anställda, skatteskulder, initialsäkerheter och skulder som uppkommit i samband med att varor eller tjänster som är avgörande för den löpande verksamheten tillhandahållits den centrala motparten (artikel 33.4). Förordningens avsikt är att förluster på tillgångar som uppkommit innan en central motpart försatts i resolution ska bäras av vid beslutstillfället befintliga ägare och borgenärer, inte långivare som tillkommer i efterhand. En sådan ordning åstadkoms bl.a. genom den värdering som ska ligga till grund för resolutionsbeslutet och åtgärderna i resolutionen (jfr artiklarna 24–26). Enligt krishanteringsdirektivet ska skulder uppkomna efter resolutionsbeslutet för ett kreditinstitut eller värdepappersbolag behandlas på motsvarande sätt. I förarbetena till lagen om resolution anför regeringen att det kan befaras att detta inte är tillräckligt för att externa parter ska vara villiga att bidra med finansiering i resolutionen och att fordringar som uppkommer inom ramen för ett resolutionsförfarande därför bör behandlas på motsvarande sätt som fordringar

Ds 2020:30 Avslutande av resolution, konkurs och likvidation

131

som uppkommer i en företagsrekonstruktion (se prop. 2015/16:5 s. 399401). Det finns enligt promemorian inte anledning att göra någon annan bedömning avseende nytillkomna fordringar i ett resolutionsförfarande av en central motpart.

Vid företagsrekonstruktion har fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären, med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion förmånsrätt i en efterföljande konkurs (10 § första stycket 4 förmånsrättslagen [1970:979]). Syftet med förmånsrätten är att underlätta företagets finansiering under rekonstruktionen (prop. 1995/96:5 s. 131 f.). Allmän förmånsrätt har fördelen att skulder som av något skäl inte kan betalas innan bolaget försätts i konkurs, ändå betalas med viss förtur i konkursen. En bestämmelse om förmånsrätt bör införas genom tillägg i 10 § förmånsrättslagen.

133

8. Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

8.1. Inledning

Efter den globala finanskrisen utarbetade FSB ett antal globala standarder för effektiv krishantering av finansiella företag, i första hand systemviktiga banker men sedermera även för finansiella infrastrukturföretag, till vilka centrala motparter räknas (se avsnitt 3.2). En av grundpelarna för dessa standarder är att de finansiella företagens aktieägare och borgenärer – inte skattebetalarna – ska absorbera förluster och svara för återkapitalisering av företaget vid fallissemang. Därigenom ökar deras incitament att ställa krav på att företagets ledning tar måttliga risker.

Trots att krishantering av finansiella företag ska ske så att användningen av statliga medel i största möjliga mån kan undvikas, utesluter de globala krishanteringsprinciperna inte statsfinansiellt stöd, inklusive likviditetsstöd från centralbanker. De globala standarderna vad avser krishantering av kreditinstitut och värdepappersbolag infördes inom EU genom krishanteringsdirektivet (2015) och i svensk rätt genom lagen om resolution respektive stödlagen. Stödmyndigheten (som är Riksgäldskontoret) kan lämna förebyggande statligt stöd till ett livskraftigt kreditinstitut genom lån, garantier eller kapitaltillskott för att undvika resolution. Enligt lagen om resolution kan Riksgäldskontoret lämna statligt stöd till ett kreditinstitut eller värdepappersbolag under resolution. Även i detta fall kan stöd lämnas som lån, garantier eller kapitaltillskott. I en mycket exceptionell situation med en systemkris kan regeringen, som en sista utväg, besluta om att återkapitalisera ett kreditinstitut eller värdepappersbolag eller ta över ägandet i företaget. Statligt stöd får bara lämnas om aktieägare, fordringsägare eller andra privata aktörer först har bidragit till

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

134

företagets finansiering (t.ex. genom skuldnedskrivning) och efter prövning enligt EU:s statsstödsregelverk. För att finansiera de statliga stödåtgärderna finns stabilitetsfonden och resolutionsreserven.

Enligt Emir-förordningen är utgångspunkten att den centrala motparten och dess clearingmedlemmar ska sörja för att det finns tillräckliga och förfonderade finansiella resurser för att kunna hantera att en clearingmedlem (eller flera) hamnar på obestånd. EU-förordningen bygger på att aktieägare, clearingmedlemmar och andra borgenärer fortsätter bära det finansiella ansvaret i händelse av att den centrala motparten hamnar i en svår kris eller t.o.m. fallerar och då kan komma att försättas i resolution. Enligt FSB:s standarder för effektiv krishantering av finansiella infrastrukturföretag bör varje land (jurisdiktion) emellertid ha ändamålsenliga arrangemang och befogenheter på plats för att kunna ge temporärt finansiellt stöd i syfte att underlätta resolutionen.48 Om sådana arrangemang införs ska staten återhämta lämnat stöd från den centrala motparten, clearingmedlemmarna, andra borgenärer eller, om det är nödvändigt, från andra delar av det finansiella systemet. EU-förordningen ställer inga krav på att medlemsstaterna inför stödarrangemang men ger möjligheten att, i likhet med krishanteringsdirektivet, inrätta stödmekanismer såväl för att undvika resolution som för att underlätta ett effektivt resolutionsförfarande. Statligt stöd kompletterar därmed övriga återhämtnings- och resolutionsåtgärder som tillsyns- respektive resolutionsmyndigheten kan vidta. Härutöver innehåller EU-förordningen bestämmelser om de statliga stabiliseringsverktygen och om ersättning till aktieägare, clearingmedlemmar eller andra borgenärer som hade kommit bättre ut om en central motpart avvecklats enligt normala insolvensförfaranden än genom resolution (NCWO-ersättning).

Regeringen har tillsammans med Riksbanken och de ansvariga myndigheterna (dvs. Finansinspektionen och Riksgäldskontoret), det yttersta ansvaret för att upprätthålla finansiell stabilitet i Sverige. Riksbankens stabilitetsstödjande åtgärder är helt centrala i detta arbete. Störningar i de tjänster som de finansiella infrastrukturföretagen tillhandahåller riskerar att spridas till andra delar av det

48 Se FSB (2014). “Key Attributes of Effective Resolution Regimes for Financial Institutions”, 15 oktober, Financial Stability Board. De specifika principerna för finansiella infrastrukturföretag återfinns i Annex 1, punkt 7.1 eller punkt 6.6 i FSB (2017). ” Guidance on Central Counterparty Resolution and Resolution Planning”, 17 juli, Financial Stability Board.

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

135

finansiella systemet. Det kan i sin tur leda till att grundläggande samhälleliga funktioner (t.ex. betalningar och hantering av finansiella risker) skadas eller inte kan upprätthållas alls. I förlängningen kan instabilitet i den finansiella infrastrukturen försvåra genomförandet av penningpolitiken. De stabilitetsstödjande åtgärder som Riksbanken förfogar över är i huvudsak likviditetsstöd, vilket kan riktas till såväl hela eller delar av det finansiella systemet som till enskilda finansiella företag, s.k. nödkredit. Att som sista låneinstans kunna tillföra likviditet till enskilda finansiella företag är en av centralbankernas grundläggande uppgifter och en grundförutsättning för att upprätthålla finansiell stabilitet. Utgångspunkten bör därför vara att Riksbanken, inom de regler som styr dess verksamhet, har det huvudsakliga ansvaret för att överbrygga tillfälliga behov av likviditet i stabiliserande syfte om kreditmarknaderna inte fungerar eller om det krävs för att kritiska funktioner i livskraftiga företag ska kunna upprätthållas.

I detta kapitel redovisas promemorians förslag att särskilda bestämmelser införs i den kompletterande lagen för att möjliggöra att statligt stöd kan lämnas i förebyggande syfte för att undvika resolution (avsnitt 8.2) eller för tillgodose temporära likviditetsbehov under resolution i syfte att resolutionsverktygen ska kunna tillämpas mer effektivt (avsnitt 8.3). I kapitlet redovisas också promemorians förslag att statliga stödåtgärder riktade till en central motpart men även kostnader och utlägg som uppkommit i samband med vidtagandet av resolutionsåtgärder enligt EU-förordningen eller i samband med statligt stöd ska finansieras av stabilitetsfonden (avsnitt 8.4). Därtill redovisas promemorians bedömning av hur stabilitetsfonden bör finansieras med anledning av att dess användningsområde föreslås utökas (avsnitt 8.5). Slutligen redogör detta kapitel för ett förslag om att Riksgäldskontoret, för stabilitetsfondens räkning, ska få ingå finansieringsavtal med andra länders resolutionsmyndigheter eller organ för att finansiera resolutionsåtgärder (avsnitt 8.6).

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

136

8.2. Förebyggande statligt stöd till en central motpart

Promemorians förslag: Om det behövs för att motverka en

allvarlig störning i det finansiella systemet i Sverige, ska förebyggande statligt stöd genom garantier få lämnas till en central motpart som är auktoriserad i Sverige enligt Emir-förordningen.

Förebyggande statligt stöd ska också få lämnas genom garantier till Riksbanken för återbetalning av likviditetsstöd som banken lämnar till en central motpart.

Förebyggande statligt stöd till en central motpart ska få lämnas efter det att avtal som rör stöd har ingåtts mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare. Garantier till Riksbanken ska få lämnas efter överenskommelse mellan Riksbanken och regeringen eller stödmyndigheten.

Förebyggande statligt stöd ska bara få lämnas för fortsatt verksamhet i en central motpart som är livskraftig. Stödet ska vara tillfälligt och stå i proportion till omfattningen av den allvarliga störning som inträffat.

Stödet ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en snedvridning av konkurrensen förhindras. Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt. Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås.

Staten ska tillförsäkras ersättning eller annan kompensation för sitt risktagande, om inte synnerliga skäl talar emot det. Om det finns synnerliga skäl, ska avsteg från bestämmelserna om avgifter i budgetlagen få göras.

Stödmyndigheten ska inför ett beslut om förebyggande statligt stöd låta göra en värdering av den centrala motparten, motsvarande den värdering som ska göras enligt artiklarna 24.2, 25 och 26 i EU-förordningen.

Beslut om förebyggande statligt stöd ska fattas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (stödmyndigheten).

Stödmyndigheten ska ha rätt till ersättning för förvaltningskostnader.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om förebyggande statligt stöd.

Stödet ska behandlas som näringsbidrag enligt inkomstskattelagen.

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

137

Skälen för promemorians förslag

Det kan uppstå situationer när en central motpart som i grunden är livskraftig (solvent) och som lever upp till Emir-förordningens krav på resurser i vattenfallet inte har tillräckligt med likvida medel för att infria sitt åtagande mot clearingmedlemmarna. Dessa situationer kan uppstå till följd av obeståndshändelser eller störningar i andra funktioner i det finansiella systemet som den centrala motparten är beroende av för sin verksamhet. Det kan exempelvis handla om att den centrala motparten behöver betala ut ersättning till kvarvarande clearingmedlem men att clearingmedlemmen på obestånd - den andra parten i derivatkontraktet - inte kan leverera in den underliggande tillgången (i synnerhet är det ett problem om tillgången är fysisk). En annan situation när likviditetsbrist kan uppstå är om avtal om likviditet som den centrala motparten ingått med andra företag (t.ex. en bank, som kan vara en clearingmedlem, om att få en kreditlina eller ett moderbolag) av något skäl inte kan infrias. Om den centrala motparten inte kan få tillgång till likvida medel till en rimlig kostnad på marknaden kan det finnas skäl för i första hand centralbanken att i dessa och liknande situationer tillgodose likviditetsbehovet för att undvika att tillfälliga omständigheter, som kan vara utanför den centrala motpartens direkta kontroll, inte förvärras och därigenom säkerställa att kritiska funktioner kan upprätthållas. I dessa och liknande situationer torde den centrala motparten ha säkerheter av hög kvalitet. I en stressad marknad kan emellertid centralbankens krav på de säkerheter som den centrala motparten behöver ställa för att beviljas likviditetsstöd bli svåra att möta.49 Det utsätter i sin tur centralbanken för förlustrisker.

Det kan inte uteslutas att det inträffar obeståndshändelser som är så allvarliga att vattenfallet blir uttömt och att den centrala motparten därför inte kan infria sina betalningsåtaganden gentemot kvarvarande clearingmedlemmar. Den centrala motparten behöver då tillgripa sin återhämtningsplan för att därigenom kräva in ytterligare medel från clearingmedlemmarna eller tvinga dessa att ta över positioner från den clearingmedlem (eller flera) som hamnat på

49 I de situationer som här beskrivs kan det även råda allmän brist på likviditet i det finansiella systemet. Riksbanken kan genom generellt likviditetsstöd bidra till att stabilisera marknaderna och därmed underlätta för clearingmedlemmar att få tillgång till säkerheter av tillräckligt hög kvalitet.

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

138

obestånd. Om en obeståndshändelse sker i en mycket stressad marknadssituation kan krav på ytterligare medel tvinga clearingmedlemmarna (t.ex. banker) att sälja av tillgångar till priser (långt) under de som skulle råda under normala marknadsförhållanden. Det kan i sin tur leda till ett än större prisfall på dessa tillgångar och till att krisen sprider sig till andra delar av det finansiella systemet. Saknar den centrala motparten tillräckliga finansiella resurser, om än tillfälligt, för att kunna ersätta kvarvarande clearingmedlemmar och åstadkomma en balanserad derivatportfölj lever den inte upp till Emir-förordningens krav och det är då tveksamt om företaget är solvent.

Oaktat orsakerna till att en central motpart saknar tillräckliga finansiella resurser för att infria sina åtaganden, kan det finnas skäl att centralbanken eller staten på annat sätt tillför företaget likviditet för att undvika resolution. Resolution av en systemviktig central motpart är en kraftfull åtgärd som sannolikt är förenad med värdeförstörelse och spridningsrisker. Ett sådant stöd förutsätter dock att privata lösningar inte står till buds, att marknadsstörningen är tillfällig och att den centrala motparten är i grunden livskraftig eller bedöms kunna återfå livskraften förhållandevis snabbt men utan att hota den finansiella stabiliteten. Livskraftighet (solvens) är i regel ett villkor för att centralbanker inom EU ska bevilja nödkredit. Var gränsen mellan insolvens och tillfälliga likviditetsproblem går när det gäller finansiella företag är emellertid inte alltid lätt att bestämma. Detta gäller i synnerhet centrala motparter. En central motpart som har en obalanserad derivatportfölj behöver inte vara insolvent i teknisk mening. En solvensbedömning bör också bygga på en uppfattning om hur länge företagets finansieringsproblem kan förväntas bestå och därmed inom vilken tidsrymd företaget kan återfå livskraften. Sammantaget innebär detta att en bedömning av huruvida villkoren för likviditetsstöd från centralbanken eller staten i övrigt är uppfyllda enligt nationell lagstiftning och EU-rätten (framförallt statsstödsreglerna och förbudet mot monetär finansiering i EUF-fördraget) behöver bedömas från fall till fall. Det gäller även vilken arbetsfördelning som ska gälla mellan centralbanken och staten i övrigt vid lämnande av sådant stöd.

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

139

EU-förordningen möjliggör för statligt stöd i krisförebyggande syfte

EU-förordningen ger medlemsstaterna möjlighet att införa arrangemang för att lämna tillfälligt finansiellt stöd till en central motpart i syfte att avvärja en akut kris och därmed förhindra en värre situation som i förlängningen kan innebära att ett i grunden livskraftigt företag försätts i resolution. Bestämmelser om statligt stöd som kan lämnas till en central motpart i krisförebyggande syfte i akt och mening att undvika resolution återfinns i artikel 22.4 i förordningen. Dessa bestämmelser är utformade som undantag från bestämmelsen om att mottagande av extraordinärt statligt stöd ska anses utgöra grund för att en central motpart bedöms fallera eller sannolikt kommer att fallera - och därmed sannolikt försättas i resolution (artikel 22.3 e). De övriga resolutionsgrunderna återfinns i artikel 22.3 a–d. Stöd får bara lämnas till en solvent central motpart och stödet ska bidra till att företaget kan fortsätta tillhandahålla kritiska funktioner och avvärja hot mot den finansiella stabiliteten. Stöd kan lämnas i form av garantier för nyemitterade skuldförbindelser (obligationer eller certifikat) eller i form av garantier till förmån för centralbanker. Stödet ska vidare vara tidsbegränsat och proportionellt mot den allvarliga störningen. Det får inte användas för att kompensera för förluster som företaget har ådragit sig eller sannolikt kommer att ådra sig i en nära framtid. Stödet måste godkännas enligt de unionsrättsliga statsstödsreglerna.50 Motsvarande förebyggande statligt stöd kan enligt krishanteringsdirektivet lämnas till solventa kreditinstitut. I Sverige finns bestämmelser om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut reglerade i stödlagen.

Som framgår ovan finns det skäl att vidta stabilitetsstödjande åtgärder för att avvärja en kris i en central motpart och minska risken att kritiska funktioner inte kan upprätthållas och därigenom att krisen sprider sig till andra delar av det finansiella systemet. Mot

50 EU-kommissionens s.k. bankmeddelande (”Meddelande från kommissionen om tillämpning, från och med den 1 augusti 2013, av reglerna om statligt stöd på stödåtgärder till förmån för banker i samband med finanskrisen [bankmeddelandet]”, [2013/C 216/01]) innehåller särskilda tillämpningsriktlinjer för statsstöd till kreditinstitut. Meddelandet är inte tillämpligt på centrala motparter utan de relevanta statsstödsreglerna för sådana företag är de som följer direkt av artiklarna 107-109 i EUF-fördraget samt relaterade förordningar och andra EU-rättsakter (se artikel 2.39 i EU-förordningen). Det förefaller emellertid troligt att även prövning av statsstöd som riktas till centrala motparter kommer att vägledas av riktlinjerna i bankmeddelandet.

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

140

denna bakgrund bör det införas bestämmelser i den kompletterande lagen att om det behövs för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet i Sverige, ska regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (stödmyndigheten) få lämna förebyggande statligt stöd till en livskraftig central motpart som är auktoriserad i Sverige enligt Emir-förordningen.51 Stöd bör få lämnas genom garantier för nyemitterade skuldförbindelser eller garantier till Riksbanken för återbetalning av likviditetsstöd som banken lämnar till en central motpart.

Centrala motparter finansierar sig i begränsad omfattning med skuldinstrument varför garantier av nyemissioner av skuldförbindelser torde vara av mindre betydelse. Likväl bör bestämmelser om att stödmyndigheten ska få lämna garantier till en central motpart för dess nyemitterade skuldförbindelser införas i den kompletterande lagen. Ur ett statsfinansiellt perspektiv finns ingen skillnad mellan om centralbanken (dvs. Riksbanken i Sveriges fall) lämnar likviditetsstöd eller om staten i övrigt gör det (dvs. om stödet finansieras direkt från statens budget). Eventuella kreditförluster som centralbanken gör måste över tid täckas av statens budget genom minskad utdelning från eller återkapitalisering av centralbanken. Trots det finns det ändå skäl att i lag införa bestämmelser som ger stödmyndigheten möjlighet att ställa ut garantier till Riksbanken för återbetalning av likviditetsstöd som banken lämnar till en central motpart. Det kan inte uteslutas att det uppstår situationer där den mest ändamålsenliga insatsen är att stödmyndigheten garanterar likviditetsstöd som Riksbanken lämnar till en (solvent) central motpart i krisavvärjande syfte. Det bör framhållas att EU-förordningen inte ger medlemsstaterna möjlighet att via statens budget direkt låna ut medel till en central motpart i förebyggande syfte. Sådan kredittillförsel kan bara åstadkommas indirekt via en statlig garanti.

Förbyggande statligt stöd ska få lämnas först efter att ett avtal ingåtts mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare. Av avtalsvillkoren bör framgå den ersättning som stödmottagaren ska betala för statens förväntade kostnader för stödet, inbegripet kostnader för att administrera stödet. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör få meddela vidare föreskrifter

51 Det motsvarar den avgränsning av potentiella stödmottagare som görs vad gäller kreditinstitut i stödlagen.

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

141

om stöden. I den till stödlagen knutna förordningen (2015:1035) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut finns bestämmelser om att avtal om förebyggande statligt stöd ska kräva regeringens godkännande. Motsvarande krav på att avtal som rör förebyggande statligt stöd till en central motpart ska kräva regeringens godkännande bör regleras genom föreskrifter meddelade av regeringen. Genom sådana föreskrifter kan också begränsningar av eller förbud mot rörlig ersättning till ledande befattningshavare införas.52

Riksgäldskontoret är stödmyndighet vid tillämpning av stödlagen (1 § förordningen med instruktion för Riksgäldskontoret). Riksgäldskontoret bör i egenskap av stödmyndighet även ha det samlade ansvaret för statens förebyggande stödåtgärder och krishantering avseende en central motpart.

I likhet med vad som gäller enligt stödlagen bör en bestämmelse som ger stödmyndigheten rätt till ersättning för förvaltningskostnader införas i den kompletterande lagen. Sådan ersättning bör finansieras av stabilitetsfonden (se avsnitt 8.4).

Närmare om Riksbankens likviditetsstöd till en central motpart

En central motpart som hanterar transaktioner i svenska kronor och är deltagare i RIX-systemet har sedan 2018 möjligheten att placera överskottslikviditet i Riksbanken över natten. Därtill har centrala motparter som står under Finansinspektionens tillsyn möjligheten att ansöka om nödkredit. Enligt bestämmelserna om nödkredit får Riksbanken, om det finns synnerliga skäl, i likviditetsstödjande syfte och på särskilda villkor bevilja kredit eller lämna garanti till sådana bankinstitut och svenska företag som står under tillsyn av Finansinspektionen (6 kap. 8 § riksbankslagen). Vad som ska räknas som synnerliga skäl framgår inte av riksbankslagen.53 Särskilda

52 Förordningen ändras genom SFS 2020:681 som träder i kraft den 1 januari 2021. Det kan också noteras att Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2034 av den 27 november 2019 om tillsyn av värdepappersföretag och om ändring av direktiven 2002/87/EG, 2009/65/EG, 2011/61/EU, 2013/36/EU, 2014/59/EU och 2014/65/EU, det s.k. värdepappersbolagsdirektivet, föreskriver skärpta krav som bl.a. innebär att ingen rörlig ersättning ska betalas ut till ledamöter i värdepappersföretagets ledningsorgan när det förekommer extraordinärt offentligt finansiellt stöd (artikel 31). 53 Riksbankskommittén pekar i sitt huvudbetänkande (SOU 2019:46) på att tidigare förarbeten till riksbankslagen menar att ett synnerligt skäl kan vara att det råder ett hot mot finansiell stabilitet (s. 1019).

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

142

villkor kan exempelvis innebära att Riksbanken accepterar andra säkerheter än de som är gångbara vid Riksbankens generella likviditetsfaciliteter. Ett villkor som behöver vara uppfyllt för att nödkredit ska beviljas är att företaget är solvent (livskraftigt). Inte heller detta villkor framgår av riksbankslagen men väl i förarbeten till densamma (se prop. 1997/98:164 s. 28) och följer dessutom av EU:s statsstödsregler.54 Riksbanken bedömer självständigt vilka begränsningar relevanta regelverk – i första hand riksbankslagen, EU:s statsstödsregler och förbudet mot monetär finansiering i EU-fördraget – sätter för att kunna bevilja nödkredit. Inte minst är det Riksbanken som bedömer huruvida den centrala motparten (dvs. den potentielle stödmottagaren) är solvent eller inte. Förebyggande statligt stöd ska, som framgår ovan, få lämnas i form av en garanti för sådan kredit som en central motpart ansöker om hos Riksbanken. Sådan garanti syftar i första hand till att skydda Riksbanken från förluster som kan uppstå om mottagaren av nödkredit inte kan möta Riksbankens krav på säkerheter. Lämnandet av statlig garanti förutsätter emellertid att villkoren för stöd enligt den kompletterande lagen är uppfyllda enligt den prövning som regeringen eller stödmyndigheten gör. Oavsett anledningen till att det kan bli aktuellt att staten, genom stödmyndigheten, garanterar kredit som en central motpart ansöker om hos Riksbanken, är det upp till Riksbanken att efterfråga en garanti, inklusive att ange hur länge en garanti behövs.

Skatteaspekter

Stöd som lämnas enligt lagen om resolution och stödlagen är ett skattepliktigt näringsbidrag om det inte redovisas som en skuld i räkenskaperna eller avser betalning för nyemitterade eller egna aktier (29 kap. 2 § inkomstskattelagen [1999:1229]). Motsvarande bör gälla förebyggande statligt stöd till en central motpart som är av

54 Enligt bankmeddelandet (se fotnot 50) behöver nödkredit till ett kreditinstitut inte vara statsstöd om det uppfyller samtliga dessa kriterier (i sammanfattning): i.) institutet är tillfälligt illikvitt men solitt, ii.) nödkrediten är fullständigt garanterad av säkerheter med värderingsavdrag (eng. haircut), iii.) centralbanken tar ut straffränta och iv.) nödkrediten lämnas på centralbankens eget initiativ och backas framför allt inte upp av en statsgaranti. Även om dessa kriterier inte är uppfyllda kan statsstöd (i form av nödkredit) ändå lämnas efter prövning av EU-kommissionen.

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

143

samma karaktär. Bestämmelsen i 29 kap. 2 § inkomstskattelagen bör justeras i enlighet med detta.

8.3. Statligt stöd till en central motpart under resolution

Promemorians förslag: Om det behövs för att motverka

allvarliga negativa effekter på stabiliteten i det finansiella systemet och för att resolutionsverktygen ska kunna tillämpas mer effektivt ska Riksgäldskontoret i likviditetsstödjande syfte få besluta om att

1. ge lån till ett företag i resolution eller ett broinstitut, eller

2. utfärda garantier avseende tillgångar och förpliktelser för ett

företag i resolution eller ett broinstitut.

Särskild hänsyn ska tas till om åtgärden behövs för att förhindra eller begränsa spridningseffekter.

Åtgärderna enligt ovan ska även få beslutas i förhållande till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.

Statligt stöd under resolution ska få lämnas efter att det att avtal som rör stöd har ingåtts mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare.

Statligt stöd under resolution ska endast få lämnas om och så länge Riksgäldskontoret fastställer att det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten. Riksgäldskontoret ska vid fastställandet

1. inhämta Finansinspektionens bedömning av om det föreligger

ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten, och

2. ge Riksbanken möjlighet att lämna sin bedömning av om det

föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten.

Riksgäldskontoret ska underrätta regeringen om ett fastställande av att det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten och grunderna för detta.

Stödet ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en snedvridning av konkurrensen förhindras.

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

144

Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt. Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås.

Staten ska tillförsäkras ersättning eller annan kompensation för sitt risktagande, om inte synnerliga skäl talar emot det. Om det finns synnerliga skäl, får avsteg göras från bestämmelserna om ränta eller avgifter i budgetlagen.

Riksgäldskontoret ska ha rätt till skälig ersättning för kostnader och utlägg som har uppkommit i samband med vidtagande av resolutionsåtgärder enligt EU-förordningen och för sådana kostnader och utlägg som uppkommit i samband med beslut om stöd under resolution och vidtagande av åtgärder för att lämna sådant stöd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om statligt stöd under resolution.

Om Riksgäldskontoret överväger att besluta om statligt stöd under resolution ska myndigheten med ett eget yttrande i saken, till regeringen överlämna frågan om huruvida åtgärden med hänsyn till risken för direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter kan godtas. En fråga som överlämnas till regeringen ska prövas skyndsamt.

Stödet ska behandlas som näringsbidrag enligt inkomstskattelagen.

Skälen för promemorians förslag

En trolig anledning till att en central motpart försätts i resolution är att den saknar tillräckliga finansiella resurser för att kunna infria åtaganden mot kvarvarande clearingmedlemmar även efter det att återhämtningsåtgärder vidtagits. Det kan finnas omständigheter som gör att det är olämpligt ur stabilitetssynpunkt att kräva att clearingmedlemmarna bidrar med ytterligare finansiella resurser i resolution. Om det råder turbulens på de finansiella marknaderna kan ytterligare finansiella bidrag, utöver de (sannolikt stora) bidrag kvarvarande clearingmedlemmarna redan bidragit med, medföra att vissa av dem får betydande finansiella svårigheter och i värsta fall själva hamnar på obestånd.

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

145

Resolutionsmyndigheten ska vid resolution genomdriva alla befintliga och utestående avtalsenliga skyldigheter gentemot den centrala motparten, inklusive skyldigheter som clearingmedlemmar har att bidra med likvida medel vid återhämtning eller att ta över positioner från clearingmedlemmar på obestånd, innan resolutionsverktygen tillämpas (artikel 27.3 a). Resolutionsmyndigheten kan, med hänsyn till risken för finansiell instabilitet och spridningseffekter, helt eller delvis avstå från att verkställa de relevanta befintliga och utestående skyldigheterna (artikel 27.4). Om skälen för ett avstående inte längre kvarstår får resolutionsmyndigheten genomföra de återstående åtgärderna inom arton månader efter det att den centrala motparten ansetts fallera eller sannolikt kommer att fallera (artikel 27.5).

Förordningen anger vidare att en central motparts fallissemang kan ske under omständigheter som innebär att resolutionsåtgärder behöver vidtas omedelbart och till och med innan alla återhämtningsåtgärder vidtagits (skäl 43). Ett snabbt agerande av resolutionsmyndigheten bidrar i regel till att återupprätta förtroendet för den centrala motparten och därmed till att minska risken för spridningseffekter. På motsvarande sätt som ett genomdrivande av befintliga och utestående avtalsenliga skyldigheter kan bli destabiliserande, kan det finnas omständigheter som gör det svårt eller olämpligt att tillämpa resolutionsverktygen i resolutionsfasens inledning. I synnerhet gäller det verktyg som ålägger clearingmedlemmarna att bidra med ytterligare finansiella resurser, i första hand förlustfördelningsverktyget (artikel 30 och 31). Även tillämpningen av positionsfördelningsverktyget (artikel 29) skulle kunna ha destabiliserande effekter om det råder finansiell oro.55

Genomdrivande av återhämtningsåtgärder eller en alltför snabb tillämpning av resolutionsverktyg riskerar således att få negativa effekter på den finansiella stabiliteten. Tills dess att resolutionsmyndigheten kan häva den akuta finansieringssituationen genom att ålägga clearingmedlemmarna eller, i förekommande fall, borgenärerna att tillföra ytterligare finansiella resurser eller på annat sätt åstadkomma en balanserad derivatportfölj utan att det ger upphov till instabilitet eller negativa spridningseffekter, behöver den centrala

55 Om clearingmedlemmars derivatkontrakt sägs upp kan det bli både svårt och kostsamt att ersätta kontrakt som sagts upp (utanför den centrala motparten i resolution) i ett turbulent marknadsläge.

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

146

motparten snabbt tillföras extern bryggfinansiering. Sådan finansiering kan vara extraordinärt offentligfinansiellt stöd så som det definieras i förordningen (artikel 2.30).

Mot denna bakgrund bör Riksgäldskontoret, för att motverka allvarliga negativa effekter på det finansiella systemet och för att kunna tillämpa resolutionsverktygen mer effektivt, under en begränsad tid få lämna temporärt finansiellt stöd till en central motpart under resolution. Särskild hänsyn ska tas till om syftet med stödet är att förhindra eller begränsa spridningseffekter. För att stödet ska vara temporärt bör förstås att det endast får lämnas under en kort tid till dess att befintliga och utestående skyldigheter kan verkställas eller att resolutionsverktygen kan börja tillämpas utan att det får negativ påverkan på den finansiella stabiliteten. Stödet syftar således till att tillgodose ett tillfälligt behov av likviditet för att underlätta resolutionen, inte till att långvarigt absorbera förluster. Stödet är därmed inget åsidosättande av förordningens bestämmelser om att det är den centrala motpartens aktieägare, i första hand, och i andra hand dess borgenärer som ska bära förluster (artikel 23.1 b och c).

Enligt förordningen får resolutionsmyndigheten ingå kontrakt om att låna eller erhålla andra former av finansiellt stöd om det krävs för att tillgodose temporära behov av likviditet i syfte att säkerställa en ändamålsenlig tillämpning av resolutionsverktygen (artikel 44). En rimlig tolkning av artikeln är att förordningen skapar utrymme för att resolutionsmyndigheten ska få lämna temporärt finansiellt stöd under resolution. Det kan noteras att krishanteringsdirektivet (artikel 101) möjliggör för resolutionsmyndigheten att lämna likviditetsstöd, i form av krediter (lån) eller statliga garantier, till ett kreditinstitut eller värdepappersbolag i resolution eller ett broinstitut.

På samma sätt som när det gäller förebyggande statligt stöd bör bestämmelserna om statligt stöd under resolution utformas så att sådant stöd får lämnas först efter att det ingåtts ett avtal mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare.

Som nämns ovan bör temporärt statligt stöd till en central motpart under resolution bara få lämnas om och så länge det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten. Det är därför viktigt att beslut om stöd grundas i en gedigen analys av stabiliteten i det finansiella systemet och att Riksgäldskontoret

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

147

löpande fastställer att ett sådant hot faktiskt föreligger. Riksgäldskontoret bör kommunicera ett fastställande med regeringen. När Riksgäldskontoret ska fastställa att det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten bör Finansinspektionens bedömning i frågan inhämtas. Finansinspektionen är den myndighet under regeringen som har det huvudsakliga ansvaret för att följa och analysera den finansiella stabiliteten i Sverige. Riksgäldskontoret bör även ge Riksbanken möjlighet att lämna sin bedömning i frågan. Riksbanken har det huvudsakliga ansvaret för övervakningen av den finansiella infrastrukturen i Sverige och gör regelbundet djupgående analyser och bedömningar av den finansiella stabiliteten i Sverige.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om stöden. Genom sådana föreskrifter kan närmare villkor om under vilken tid stöd får lämnas och begränsningar av eller förbud mot rörlig ersättning till ledande befattningshavare införas (se även avsnitt 8.2).

Det stöd till en central motpart under resolution som föreslås i denna promemoria bör för att kunna lämnas vara förenligt med EU:s statsstödsregler.

Riksgäldskontoret bör ha rätt till skälig ersättning för kostnader och utlägg som har uppkommit i samband med vidtagande av resolutionsåtgärder enligt EU-förordningen och för sådana kostnader och utlägg som uppkommit i samband med beslut om stöd under resolution och vidtagande av åtgärder för att lämna sådant stöd. Sådan ersättning bör finansieras av stabilitetsfonden (se avsnitt 8.4).

Stöd när broinstituts- eller försäljningsverktygen tillämpas

Resolutionsmyndigheten kan välja att överföra hela eller delar av den livskraftiga verksamheten i en central motpart som försatts i resolution till ett s.k. broinstitut. När ett broinstitut upprättas kommer skulder och tillgångar samt andra skyldigheter och rättigheter, med vissa undantag, att föras över från den centrala motparten i resolution (artikel 42.1). Det innebär inte minst att broinstitutet behöver ha tillräckliga resurser för att infria åtaganden mot clearingmedlemmar i den utsträckning dittills vidtagna resolutionsåtgärder inte lyckats åstadkomma en balanserad

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

148

derivatportfölj. Broinstitutet behöver också ha tillräckliga finansiella resurser för att dels vinna clearingmedlemmars och andra intressenters omedelbara förtroende, dels säkerställa att institutet kan tillhandahålla clearingtjänster redan från början.

Mot den bakgrunden bör Riksgäldskontoret under en begränsad tid få lämna statligt stöd till ett broinstitut för att underlätta för den livskraftiga delen av den centrala motparten i resolution att drivas vidare. Motsvarande möjligheter att lämna stöd till ett broinstitut (som är kreditinstitut eller värdepappersbolag) finns enligt lagen om resolution (27 kap. 1 §).

I syfte att underlätta en försäljning av delar av eller hela företaget i resolution till en extern köpare, bör temporärt statligt stöd även få lämnas till en köpare vid tillämpningen av försäljningsverktyget.

En central motparts verksamhet är vanligtvis mindre diversifierad än exempelvis verksamheten i en större bank. En central motpart är ofta fokuserad på clearing av en eller ett fåtal produkter eller marknadssegment (även om det finns undantag). Banker har däremot inte sällan flera och tydligt avgränsade verksamhetsgrenar och kan dessutom ha verksamhet i andra länder som förhållandevis lätt kan avskiljas. Det är således svårt att skilja ut en livskraftig del av en central motparts verksamhet som kan föras över i ett broinstitut eller säljas vidare. Dessa skillnader gör att broinstituts- och försäljningsverktygen sannolikt är mindre lämpliga att använda vid resolution av en central motpart än de är vid resolution av banker. Icke desto mindre bör möjligheten att lämna statligt stöd till ett broinstitut eller i samband med att försäljningsverktyget tillämpas finnas i lag. Det är önskvärt att resolutionsmyndigheten har tillgång till så många stöd- och resolutionsåtgärder som möjligt eftersom det är mycket svårt att på förhand bedöma med någon större precision när och hur en kris uppstår och vilka förutsättningar som är vid handen vid och under resolution.

Stödformer

Temporärt statligt stöd till företaget i resolution eller ett broinstitut eller till en köpare vid tillämpningen av försäljningsverktyget bör få lämnas i form av lån eller i form av garantier av företagets tillgångar och skulder. En garanti kan ställas ut till en central motpart för dess

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

149

emissioner av långsiktig skuld. Denna form av garanti kommer sannolikt vara av mindre betydelse eftersom en central motpart i begränsad utsträckning finansierar sig genom att emittera skuldinstrument. Icke desto mindre kan det uppstå situationer där en emissionsgaranti är påkallad i det enskilda fallet.

Garantier bör ges mot en avgift som återspeglar statens långsiktiga, förväntade kostnader för garantin (i enlighet med 6 kap. 4 § Budgetlag [2011:203], i det följande benämnd budgetlagen). Statligt stöd till en central motpart under resolution ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en snedvridning av konkurrensen förhindras. Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt. Enligt EU-förordningen ska alla offentliga medel som använts vid vidtagande av resolutionsåtgärder eller vid tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen återhämtas (skäl 68 och artikel 27.10). Denna princip bör även gälla för statligt stöd till en central motpart under resolution enligt den kompletterande lagen. Villkoren för stödet bör därför utformas så att stödmedel och statens övriga insatser, inbegripen ersättning för Riksgäldskontorets kostnader och utlägg och som finansierats av stabilitetsfonden (se nedan), i möjligaste mån kan återfås. Villkoren för detta bör framgå av det avtal som Riksgäldskontoret ingår med stödmottagaren eller dess ägare.

Närmare om Riksbankens likviditetsstödjande roll under resolution

Ett företag i resolution får ansöka om nödkredit hos Riksbanken. En ansökan kommer i så fall att göras av ett företag som står under Riksgäldskontorets direkta kontroll och med myndighetens och efter regeringens godkännande. Riksbankens möjligheter att ge likviditetsstöd är, som konstateras i avsnitt 8.2, begränsade i den meningen att nödkredit inte kan beviljas till ett företag som av Riksbanken bedöms vara insolvent. Det är inte en uppgift för centralbanker att finansiera eller återkapitalisera företag som inte kan förväntas vara livskraftiga. Regeringen konstaterar i förarbetena till lagen om resolution (prop. 2015/16:5 s. 657 f.) att det trots allt inte bör uppstå en konflikt med solvenskravet i riksbankslagen i den utsträckning som ett resolutionsförfarande syftar till rekonstruktion av den berörda verksamheten. Regeringen menar, mot den

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

150

bakgrunden, att Riksbanken, inom ramen för befintlig lagstiftning, inte är förhindrad att bidra till resolutionen genom att bevilja nödkredit. Riksbankskommittén gör en liknande bedömning (SOU 2019:46 s. 1052-1055). Kommittén menar att Riksbanken får lämna nödkredit till ett kreditinstitut eller värdepappersbolag i resolution utan att en sådan föregåtts av statligt stöd som finansierats med medel ur resolutionsreserven, om förutsättningarna i riksbankslagen och unionsrätten är uppfyllda. Kommittén lämnar också ett förslag till en ny nödkreditsbestämmelse i riksbankslagen. Förslaget innebär att riksbanken i likviditetsstödjande syfte ska få ge kredit till ett företag som är livskraftigt och som står under Finansinspektionens tillsyn men har tillfälliga likviditetsproblem (SOU 2019:46 s. 1031-1039). En sådan bestämmelse skulle således omfatta likviditetsstöd till centrala motparter som är auktoriserade i Sverige.56

Sammantaget ger förarbetena till lagen om resolution och förslaget till en ny riksbankslag vid handen att Riksbanken, inom ramen för de nationella regler som styr dess verksamhet och EU-rätten, inte är förhindrad att bevilja nödkredit till kreditinstitut eller värdepappersbolag under resolution som kan förväntas återfå livskraften genom vidtagandet av resolutionsåtgärder. Promemorian finner inga skäl att göra någon annan bedömning vad avser nödkredit till en central motpart.

Statlig garanti till en central motpart under resolution för lån i Riksbanken

Oaktat vilket legalt utrymme Riksbanken bedömer att det befintliga regelverket ger att bidra till resolutionen av en central motpart genom att bevilja nödkredit, är det rimligt att utgå ifrån att Riksbanken inte beviljar nödkredit till en central motpart under resolution med mindre än att sådan kredit på ett eller annat sätt backas upp av säkerheter av tillräckligt hög kvalitet. En central motpart som försatts i resolution har med största sannolikhet förbrukat sådana säkerheter. Riksbanken kan välja att sänka kraven

56 Det kan noteras att både Bank of Canada och Bank of England kan lämna likviditetsstöd till enskilda centrala motparter i resolution. I båda fallen är det respektive lands statsbudget som bär eventuella kreditförluster. Se www.bankofcanada.ca och Bank of England (2017). “Bank of England’s Approach to Resolution”, oktober.

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

151

på säkerheterna med hänsyn till säkerheternas värde i den rådande situationen. Riksbankskommittén konstaterar att när ett företag begär en nödkredit kommer Riksbanken sannolikt att behöva anpassa säkerhetskraven till företagsspecifika förhållanden (SOU 2019:46, s. 1024).57 Därmed kommer säkerhetskraven för nödkredit sannolikt vara lägre än kraven på de säkerheter som accepteras inom ramen för penningpolitiken eller som behöver ställas för generellt likviditetsstöd. Det finns emellertid ingen särskild förmånsrätt för uppkomna fordringar vid lämnad nödkredit, varvid Riksbanken riskerar att göra förluster om stödmottagarens säkerheter är otillräckliga för att återhämta lämnad kredit. Om Riksbanken bedömer att det, med hänsyn tagen till finansiell stabilitet, finns skäl att lämna nödkredit till en central motpart under resolution kan en statlig garanti kompensera för att företaget i resolution (eller ett broinstitut) saknar tillräckliga säkerheter och därigenom säkerställa att Riksbanken inte gör förluster.

Ett skäl till att staten kan vilja ställa ut garanti för lån i Riksbanken är, som regeringen anför i förarbetena till lagen om resolution (prop. 2015/16:5 s. 657 f.) och som även Riksbankskommittén ger uttryck för (SOU 2019:46 s. 1058), att åstadkomma en bördefördelning som innebär att kostnaderna inte överförs på statens budget om Riksbanken gör förluster. I avsaknad av en garanti skulle förlusterna behöva täckas av statens budget i form av minskad vinstutdelning från (eller kapitaltillskott till) Riksbanken.58 Genom att garantimottagaren betalar en garantiavgift säkerställs att kostnader för resolution bärs av företagets aktieägare, clearingmedlemmar och andra borgenärer och, i slutändan, de som använder sig av clearingtjänster. Det som här anförs som argument för möjligheten att lämna statsgaranti till Riksbanken för nödkredit till en central motpart under resolution är giltigt även vid statsgaranti för nödkredit som beviljas i krisavvärjande syfte.

Mot denna bakgrund är det önskvärt att staten, genom resolutionsmyndigheten, kan garantera nödkredit som en central motpart i resolution eller ett broinstitut ansöker om hos Riksbanken. I likhet med vad som anförs i avsnitt 8.2 beträffande statlig garanti av en central motparts kredit i Riksbanken som lämnas

57 Exempelvis kan säkerheterna vara svåra att värdera om det råder oro på de finansiella marknaderna. 58 På lång sikt har en statsgaranti för nödkredit i Riksbanken och ett direkt likviditetsstöd som finansieras över statens budget således samma effekter på statens finanser.

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

152

i krisavvärjande syfte, är det Riksbanken som självständigt bedömer behovet av och efterfrågar sådan garanti. Det är dock Riksgäldskontoret som, efter regeringens godkännande (se nedan), fattar beslut om att bevilja garantin.

Det kan noteras att lagen om resolution saknar särskilda bestämmelser om statlig garanti för lån som kreditinstitut eller värdepappersbolag ansöker om hos Riksbanken. Regeringen anför i förarbetena till den lagen att det saknas anledning att införa ytterligare särskilt skydd för Riksbankens fordringar som uppkommer i samband med lämnad nödkredit eftersom krishanteringsdirektivet medger att likviditetsstöd från centralbanken blir föremål för en statlig garanti (prop. 2015/16:5, s. 659). Även Riksbankskommittén anser att statsgaranti bör kunna ställas ut för lån i Riksbanken men menar att det är upp till de berörda myndigheterna (dvs. i första hand Riksbanken och Riksgäldskontoret) att utforma en eventuell garanti för att åstadkomma en snabb och effektiv resolutionsprocess (SOU 2019:46 s. 1058). Eftersom EU-förordningen medger att likviditetsstöd som centralbanken lämnar till en central motpart, i likhet med vad som gäller för likviditetsstöd som lämnas till ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag, kan bli föremål för statlig garanti bör det heller inte införas särskilda bestämmelser om sådan garanti i den kompletterande lagen. Det bör vara upp till de berörda myndigheterna att inom de ramar som nationell lagstiftning och EU-rätten sätter för statligt stöd till finansiella företag, utforma en statlig garanti till Riksbanken för nödkredit som lämnas i samband med resolution av en central motpart.

Regeringen bör pröva om statligt stöd under resolution kan godtas

Som promemorian redogör för ovan ska Riksgäldskontoret enligt förordningen få det behöriga ministeriets godkännande innan beslut genomförs som kommer att få direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter (artikel 3.9, se avsnitt 5.3). Motsvarande bestämmelse i krishanteringsdirektivet om att resolutionsmyndigheten ska ha det behöriga ministeriets godkännande av beslut som har direkta eller indirekta budgeteffekter har genomförts i svensk rätt genom en

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

153

bestämmelse i lagen om resolution (1 kap. 3 § andra stycket; se prop. 2015/16:5 s. 180183). Bestämmelsen är tillämplig när Riksgäldskontoret fattar beslut om finansiering av resolution av ett kreditinstitut eller värdepappersbolag genom resolutionsreserven. För att förutsättningarna för att lämna temporärt statligt stöd till en central motpart under resolution ska vara likartade de som gäller för motsvarande statligt stöd till kreditinstitut och värdepappersbolag bör ett krav på att Riksgäldskontoret, om myndigheten överväger att besluta om sådant stöd, till regeringen ska överlämna frågan om huruvida åtgärden med hänsyn till risken för direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter kan godtas. Kravet på att Riksgäldskontoret ska överlämna en fråga till regeringen bör kompletteras med en bestämmelse i den kompletterande lagen om att regeringen skyndsamt ska pröva en överlämnad fråga.

Regeringens prövning ersätter inte Riksgäldskontorets prövning av om förutsättningarna för den aktuella åtgärden enligt den kompletterande lagen är uppfyllda. Vid regeringens prövning ska endast bedömas om åtgärden kan godtas utifrån de direkta eller indirekta budgeteffekter som kan följa av åtgärden.

Skatteaspekter

Stöd som lämnas enligt lagen om resolution och stödlagen är ett skattepliktigt näringsbidrag om det inte redovisas som en skuld i räkenskaperna eller avser betalning för nyemitterade eller egna aktier (29 kap. 2 § inkomstskattelagen). Motsvarande bör gälla statligt stöd under resolution till en central motpart, som är av samma karaktär. Bestämmelsen i 29 kap. 2 § inkomstskattelagen bör justeras i enlighet med detta.

8.4. Stabilitetsfondens användningsområde

Promemorians förslag: Stabilitetsfonden ska få finansiera

statliga stödåtgärder och utgifter som följer av den kompletterande lagen. Stabilitetsfonden ska vidare få finansiera användningen av de statliga stabiliseringsverktygen och ersättning som

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

154

betalas ut till aktieägare, clearingmedlemmar eller andra borgenärer enligt EU-förordningen. Beslut om att använda medel från stabilitetsfonden för att finansiera de statliga stabiliseringsverktygen enligt EU-förordningen ska fattas av regeringen.

Stabilitetsfonden ska täcka Riksgäldskontorets kostnader och utlägg som uppkommit i samband med vidtagande av resolutionsåtgärder enligt EU-förordningen samt i samband med beslut om stöd till en central motpart under resolution och vidtagande av åtgärder för att lämna sådant stöd.

Till stabilitetsfonden ska det föras inbetalda ersättningar, ränta och annan kompensation för lämnat stöd till enligt den kompletterande lagen samt de intäkter som uppkommer när staten återhämtar statliga medel enligt EU-förordningen.

Rubriken till lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut ska ändras till lagen om förebyggande statligt stöd och om stabilitetsfonden.

En upplysningsbestämmelse med hänvisning till lagen om förebyggande statligt stöd och om stabilitetsfonden ska införas i den kompletterande lagen.

Promemorians bedömning: Det bör inte införas någon

bestämmelse om finansiering av stödmyndighetens förvaltningskostnader.

Skälen för promemorians förslag och bedömning

I samband med den globala finanskrisen vidtog Riksbanken samt regeringen och dess myndigheter ett flertal kraftfulla åtgärder för att upprätthålla finansiell stabilitet och förtroendet för det finansiella systemet. En ny lag infördes, lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut, som möjliggjorde för regeringen och Riksgäldskontoret att under vissa försättningar lämna stöd i olika former till kreditinstitut med kort varsel (se prop. 2008/09:61). För att finansiera dessa åtgärder inrättades en stabilitetsfond. Medlen i stabilitetsfonden kom att utgöras av anslagsmedel, intäkter från tidigare vidtagna generella stödåtgärder (bankgarantier) och s.k. stabilitetsavgifter som kreditinstituten betalade. Under en period ingick även de aktier i Nordea Aktiebolag, Nordea, som förvärvades när staten deltog i bankens nyemission via kapital-

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

155

tillskottsprogrammet. Efter beslut av regeringen såldes samtliga aktier i Nordea under 2013. Stabilitetsavgifterna betalades av samtliga kreditinstitut fram t.o.m. 2016 (avseende stabilitetsavgiften för 2015). Som en följd av att krishanteringsdirektivet genomfördes i svensk rätt inrättades resolutionsreserven. Resolutionsreserven finansierar utgifter som uppkommer när Riksgäldskontoret vidtar resolutionsåtgärder enligt lagen om resolution och kan inte användas för andra ändamål. Till reserven fördes de intäkter som staten haft vad avser enskilda institut, dvs. stabilitetsavgifter samt nettoresultatet från stödet till Carnegie Investment Bank Aktiebolag (jämte ränta på dessa medel). Stabilitetsfondens användningsområde ändrades 2015 till att finansiera utgifter som uppkommit i samband med att åtgärder enligt lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut, som ersatte den tidigare stödlagen, vidtagits. Sådana åtgärder är dels förebyggande statligt stöd till kreditinstitut, dels de statliga stabilitetsverktygen. Även stödmyndighetens förvaltningskostnader ska finansieras av stabilitetsfonden. Övriga bestämmelser kring stabilitetsfonden finns också reglerade i stödlagen.

Ett finansieringsarrangemang för stabilitetsstödjande åtgärder

Den instabilitet som uppkom i den svenska finansiella sektorn under finanskrisen härrörde huvudsakligen, om än inte uteslutande, från problem i banksektorn. Problem i banksektorn var en gemensam nämnare för ett stort antal länder, inte minst i Europa, vid den tiden. I vissa länder var stabilitetsproblemen även kopplade till överdrivet risktagande och bristande transparens i handeln med vissa finansiella instrument så som derivat, s.k. strukturerade produkter59 och värdepapperiserade krediter60. En viktig del i det globala arbetet för att stärka regleringen av finansiella företag som initierades av G20 var att öka robustheten i handeln med standardiserade OTC-derivat genom att ställa krav på central clearing (se avsnitt 3.2). Efter det att

59 En strukturerad produkt är ett värdepapper som kombinerar ett derivatinstrument med en annan typ av tillgång. Det kan till exempel vara en termin eller option (som är derivatinstrument) kombinerat med ett aktieindex eller en enskild underliggande tillgång såsom en aktie. 60 På engelska ofta benämnt Asset Backed Securities (ABS). ABS:er utgörs av relativt homogena tillgångar med förutsägbara betalningsflöden (t.ex. bostadslån) som omvandlas till obligationer eller andra lätt omsättningsbara värdepapper. En ABS innebär att köparen av instrumentet har en fordran på den underliggande tillgången (t.ex. bostadslånet) och inte på emittenten, vilket är fallet med s.k. säkerställda (bostads-)obligationer.

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

156

clearingkravet infördes, i EU-rätten genom Emir-förordningen 2013, har omfattningen av central clearing av sådana derivat ökat i betydande grad. Det har bidragit till ökad stabilitet och transparens men också till att flera centrala motparter blivit systemviktiga. Det innebär i sin tur att en kris i en systemviktig central motpart kan få allvarliga konsekvenser för stabiliteten i det finansiella systemet och riskerar att sprida sig till andra länder.

Även om stödåtgärderna i den tidigare stödlagen avsåg kreditinstitut, framgår det av nämnda proposition att stödåtgärderna och den tillhörande stabilitetsfonden hade ett bredare syfte: att motverka en risk för allvarlig störning i det finansiella systemet i landet (s. 32 ff.). Beslutsfattarna kunde vid den tiden rimligen inte förutse att andra typer av finansiella företag än banker och andra kreditinstitut skulle komma att utgöra ett betydande, potentiellt hot mot den finansiella stabiliteten i Sverige. Följaktligen infördes inga specifika åtgärder för andra företagstyper. EU-förordningen innebär emellertid att kretsen företag som kan bli föremål för krishanteringsåtgärder enligt EU-rätten har utvidgats till att omfatta centrala motparter. Det kan inte uteslutas att motsvarande regelverk kommer att införas även för andra typer av finansiella företag (t.ex. försäkringsbolag61) i en nära framtid. En effektiv krishantering kan även i dessa fall komma att kräva statliga stödåtgärder och att arrangemang för att finansiera dessa införs.

Det faktum att flera kategorier av finansiella företag omfattas av krishanteringsregelverk, och som en följd av detta kan behöva statligt stöd i en allvarlig kris, talar för att det i Sverige bör finnas ett gemensamt finansieringsarrangemang för de stabilitetsstödjande åtgärder som inte finansieras av resolutionsreserven. En ordning med separata finansieringsarrangemang för olika kategorier av företag eller olika stödformer riskerar att både göra lagstiftningen svåröverskådlig och försvåra en kostnadseffektiv förvaltning av statens medel.62

61 Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) har lämnat förslag om ett harmoniserat EU-regelverk för återhämtning och resolution av försäkringsföretag, se Eiopa (2019). ”Consultation Paper on the Opinion on the 2020 review of Solvency II”, EIOPA-BoS-19/465, 15 oktober. 62 Finanskriskommittén förde i sitt slutbetänkande ett motsvarande resonemang när det gällde uppdelningen mellan stabilitetsfonden och resolutionsreserven. På grund av krishanteringsdirektivets utformning blev det nödvändigt att införa ett separat finansieringsarrangemang för att finansiera resolutionsåtgärder (dvs. resolutionsreserven). Se SOU 2014:52, Resolution - En

ny metod för att hantera banker i kris – slutbetänkande av Finanskriskommittén, Vol. 1, s. 877.

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

157

Stabilitetsfonden bör finansiera statligt stöd till centrala motparter samt utgifter och ersättningar som följer av EU-förordningen

Regeringens förslag till statens budget ska omfatta alla inkomster och utgifter samt andra betalningar som påverkar statens lånebehov (3 kap. 3 § budgetlagen). Beslut om statligt stöd till centrala motparter, enligt förlagen i promemorian, samt användningen av de statliga stabiliseringsverktygen och utbetalning av NCWOersättning enligt EU-förordningen ökar statens lånebehov. Statens inkomster och utgifter ska, som regel, budgeteras och redovisas brutto på inkomsttitlar och anslag med vissa angivna undantag (3 kap 4 § budgetlagen). Riksdagen kan dock besluta om att utgifter och inkomster som påverkar statens lånebehov inte ska budgeteras mot anslag respektive inkomsttitlar (3 kap. 6 §).

Det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att på förhand bedöma när och i vilken omfattning det kan bli aktuellt att lämna statligt stöd till en central motpart, tillämpa de statliga stabiliseringsverktygen eller betala ut NCWO-ersättning. Det gör det olämpligt att utgifter och ersättningar som uppkommit i samband med att dessa insatser genomförs finansieras genom anslag på statens budget. Samma princip gäller redan för motsvarande statliga insatser avseende kreditinstitut och värdepappersbolag. Som nämns ovan finansieras de senare insatserna av stabilitetsfonden och resolutionsreserven, vilka i båda fallen utgörs av räntebärande konton i Riksgäldskontoret.

Eftersom resolutionsreserven inte får finansiera andra utgifter än de som följer av lagen om resolution och det inte finns skäl, som konstateras ovan, att införa ytterligare finansieringsarrangemang är det lämpligt att stabilitetsfonden utgör finansieringsarrangemang för statliga insatser avseende centrala motparter. Mot den bakgrunden bör stabilitetsfonden få finansiera statliga stödåtgärder och utgifter som följer av den kompletterande lagen. Stabilitetsfonden bör vidare få finansiera användningen av de statliga stabiliseringsverktygen och utbetalning av NCWO-ersättning enligt EUförordningen. Till stabilitetsfonden bör föras den ersättning, ränta eller annan kompensation som uppkommer till följd av att statligt stöd till en central motpart lämnas eller de intäkter som uppkommer när staten återhämtar statliga medel enligt förordningen. Denna ordning motsvarar den som finns för stabilitetsfonden respektive

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

158

resolutionsreserven. Som nämns ovan kan riksdagen besluta om avsteg från principen om att statens inkomster ska redovisas brutto på inkomsttitlar.

En utvidgning av stabilitetsfondens användningsområde skulle kunna motivera en ny, separat lag med bestämmelserna om stabilitetsfonden. En separat lag är i linje med den ovan anförda principen om ett gemensamt arrangemang för att finansiera stabilitetsstödjande åtgärder. En separat lag skulle också innebära en tydligare åtskillnad mellan hur själva stödåtgärderna regleras (dvs. i stödlagen respektive i den kompletterande lagen) och hur de finansieras. Promemorians bedömning är emellertid att det är lämpligt att stabilitetsfondens (utvidgade) användningsområde även fortsättningsvis regleras i den befintliga lagen. Denna bedömning vilar på förhållandet att det endast är ett företag som, åtminstone för närvarande, kan bli föremål för ytterligare statliga stödåtgärder. Införandet av en separat lag om stabilitetsfonden skulle vara en förhållandevis stor förändring och förutsätter rimligen att fler företag omfattas av de tillkommande stödbestämmelserna. Skulle det, som nämns ovan, bli aktuellt med regelverk om återhämtning och resolution för fler kategorier av finansiella företag finns det skäl att se över hur finansieringen av stabilitetsstödjande åtgärder ska regleras i svensk rätt.

Stabilitetsfonden bör även täcka statens utgifter som följer av Riksgäldskontorets möjlighet att ingå avtal om finansiering av en resolutionsåtgärd med bl.a. en resolutionsmyndighet i ett land inom EES eller tredjeland (se vidare avsnitt 8.6).

Stödmyndighetens och Riksgäldskontorets kostnader och utlägg

En viktig princip för finansieringen av krishanteringsåtgärder riktade till finansiella företag är att företagen själva eller branschen som helhet har det fulla ansvaret för kostnader och utlägg som uppkommit i samband med att staten vidtar sådana åtgärder. Dessa kostnader inbegriper de administrativa kostnader och utlägg som berörda myndigheter kan ha. På grund av detta och med beaktande av svårigheterna att på ett meningsfullt sätt budgetera för sådana kostnader och utlägg är det inte lämpligt att kostnaderna och utläggen finansieras med anslag på statens budget. Mot den

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

159

bakgrunden bör stabilitetsfonden få täcka sådana kostnader och utlägg. Promemorians förslag är att stödmyndigheten bör få ersättning för sina förvaltningskostnader (se avsnitt 8.2). Denna ersättning bör finansieras av stabilitetsfonden, vilket är fallet med stödmyndighetens förvaltningskostnader enligt den befintliga stödlagen (3 kap. 2 § 3). Stabilitetsfonden bör också täcka Riksgäldskontorets kostnader och utlägg som uppkommit i samband med vidtagande av resolutionsåtgärder enligt EU-förordningen samt i samband med beslut om stöd till en central motpart under resolution och vidtagande av åtgärder för att lämna sådant stöd (se avsnitt 8.3). Bestämmelsen i 3 kap. 2 § 3 stödlagen är till sin ordalydelse inte begränsad till stödmyndighetens förvaltningskostnader enligt den lagen (jfr prop. 2015/16:5 s. 673 f.). Det innebär att bestämmelsen kan tillämpas även i fråga om finansiering av stödmyndighetens förvaltningskostnader enligt den kompletterande lagen. Någon lagstiftningsåtgärd krävs därför inte i fråga om finansiering av stödmyndighetens förvaltningskostnader.

I såväl EU-förordningen som stödlagen och den kompletterande lagen finns bestämmelser med innebörden att statens insatser i möjligaste mån bör återfås. Med stöd i dessa bestämmelser kan även ersättningen till stödmyndigheten eller Riksgäldskontoret för kostnader och utlägg, i samband med att stöd lämnas, återfås från den centrala motparten, inbegripet dess fordringar på clearingmedlemmarna, eller andra finansiella företag (t.ex. en köpare av en central motpart i resolution eller ett broinstitut). Det innebär att det är finansiella företag, inte skattebetalarna, som finansierar berörda myndigheters kostnader och utlägg.

Stödlagens rubrik bör ändras

Till följd av att stabilitetsfondens användningsområde utvidgas bör rubriken till stödlagen ändras till lagen om förebyggande statligt stöd och om stabilitetsfonden. Det bör även införas en upplysning i den kompletterande lagen om att bestämmelser om finansiering av stödåtgärder och ersättningar enligt den lagen och EU-förordningen finns i stödlagen.

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

160

8.5. Finansiering av stabilitetsfonden

Promemorians bedömning: Nya medel bör inte tillföras

stabilitetsfonden för att finansiera resolutions- och stödåtgärder som vidtas enligt EU-förordningen eller den kompletterande lagen.

Centrala motparter bör inte finansiera stabilitetsfonden genom avgifter.

Det bör övervägas om de beslutade garanti- och låneramarna som är kopplade till stabilitetsfonden behöver ökas.

Skälen för promemorians bedömning

Stabilitetsfonden utgörs, som framgår av avsnitt 8.4, av medel som staten skjutit till i form av anslag eller som erhållits för tidigare generella stödåtgärder. Därutöver finns garanti- och låneramar kopplade till fonden vilka, efter riksdagens godkännande, möjliggör att fondens finansiella kapacitet blir större. Staten förfogar således redan över en finansiell buffert för att hantera stabilitetsstödjande åtgärder.

En fråga som naturligen uppkommer är huruvida stabilitetsfonden är tillräckligt stor för att kunna finansiera resolutions- och stödåtgärder riktade till en central motpart utöver att finansiera förebyggande statligt stöd riktade till kreditinstitut och de statliga stabiliseringsverktygen enligt lagen om resolution. Det bör i det sammanhanget framhållas att sannolikheten för att den förlustabsorberande kapacitet som en central motpart är ålagd att ha enligt Emir-förordningen ska vara otillräcklig torde vara mycket liten, vilket bl.a. visas i de stresstester som Esma genomfört under 2020 (se vidare avsnitt 13.3.3). Om statligt stöd trots allt inte kan undvikas är det först när staten inte kan återfå stödmedel som stabilitetsfonden kan komma att belastas varaktigt. Stabilitetsfonden är i den meningen en ren förlustfond. Det bör också framhållas att stabiliteten i banksystemet i hög grad är beroende av att den finansiella infrastrukturen fungerar. Det innebär att resolutions- och stödåtgärder som syftar till att en central motpart ska kunna upprätthålla sina kritiska funktioner och minska risken för spridningseffekter även kommer banker och andra kreditinstitut

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

161

tillgodo. Det gäller inte minst de banker som är clearingmedlemmar. I den meningen är stabilitetsstödjande åtgärder riktade till ett kreditinstitut respektive till en central motpart snarare komplement än substitut.

De statliga stödåtgärder som i första hand torde bli aktuella när det gäller en central motpart är tillfälliga lån eller garantier i likviditetsstödjande syfte. Sådant stöd kan förväntas att i stor utsträckning betalas tillbaka. Icke desto mindre kan det inte uteslutas att stabilitetsfonden kan komma att belastas i en större omfattning och mer långvarigt om regeringen beslutar om att tillämpa de statliga stabiliseringsverktygen, företrädesvis i form av kapitaltillskott. Kapitaltillskott kan bara komma ifråga när resolutionsverktygen inte är tillräckliga för att återställa finansiell stabilitet i en mycket exceptionell situation med en systemkris. Det bör vidare framhållas att statligt stöd inte lämnas per automatik utan föregås av en noggrann prövning av Riksgäldskontoret, stödmyndigheten eller, beträffande de statliga stabiliseringsverktygen, av regeringen. Stöden ska även prövas mot EU:s statsstödsregler. Därtill ska Riksgäldskontoret inhämta regeringens godkännande av beslut om resolutionsåtgärder som kommer att få direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter (artikel 3.9, se även avsnitt 5.3). Stödmottagaren kommer fortsatt att stå under Finansinspektionens tillsyn och övervakas av Riksbanken. Företaget i resolution eller ett broinstitut står dessutom under Riksgäldskontorets direkta kontroll.

Nya medel bör inte tillföras stabilitetsfonden

Stabilitetsfondens behållning var (per den 31 december 2019) ca 40 miljarder kronor. Med beaktande av dels de förutsättningar för att stöd till centrala motparter överhuvudtaget ska bli aktuellt, dels de villkor som omgärdar stöden som redogörs för ovan är det promemorians mening att 40 miljarder kronor utgör en tillräcklig buffert för att, utöver att finansiera krisinsatser riktade till kreditinstitut, rymma de stödinsatser som följer av EU-förordningen och den kompletterande lagen. Därutöver ger bestämmelserna i EU-förordningen och i den kompletterande lagen tillräckligt goda förutsättningar för att statens långsiktiga kostnader kan hållas låga

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

162

och att statens insatser återfås inom rimlig tid. Mot den bakgrunden är det promemorians bedömning att nya medel inte bör tillföras stabilitetsfonden.

Eftersom stabilitetsfondens användningsområde utvidgas bör det emellertid övervägas om de garanti- och låneramar som är kopplade till stabilitetsfonden behöver ökas som en säkerhetsåtgärd. Skulle det i ett senare skede bli aktuellt att se över hur finansieringen av stabilitetsstödjande åtgärder bör regleras – i synnerhet om en översyn föranleds av att fler företag blir föremål för statliga stödåtgärder – kan en sådan översyn inkludera överväganden om en lämplig nivå på stabilitetsfonden och på vilket sätt denna nivå ska nås och upprätthållas.

Centrala motparter bör inte finansiera stabilitetsfonden genom avgifter

Ett alternativ – eller komplement – till att staten återhämtar statens medel som används vid tillämpningen av EU-förordningen och stödåtgärderna i den kompletterande lagen vore att ålägga clearingmedlemmarna att sätta av ytterligare förfonderade medel för att täcka kvarvarande finansieringsbehov för den händelse att resolution inte kan undvikas. Sådan avsättning kan antingen ske till en intern fond inom företaget eller genom att den centrala motparten betalar förhandsavgifter – löpande eller engångsvis – till en särskild fond i statlig regi liknande resolutionsreserven. Eftersom denna promemoria föreslår att stabilitetsfonden ska få finansiera statligt stöd till en central motpart skulle avgifterna i så fall betalas in till den fonden. Förordningen förhindrar inte att medlemsstaterna inför resolutionsfonder eller motsvarande finansieringsarrangemang och finansierar dessa med avgifter. Som redan framgått har dock en annan modell valts för att staten ska få täckning för kostnaderna för eventuellt statligt stöd i enlighet med FSB:s standarder. En fond som förhandsfinansieras med avgifter skulle i det perspektivet kunna anses strida mot förordningens anda.

Det finns principiella fördelar med att förfondera medel för att finansiera resolutions- och stödåtgärder. För det första säkerställs att medel finns omedelbart tillgängliga. Det innebär dels att staten inte behöver låna upp medel för att täcka utgifter i samband med

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

163

statligt stöd63, dels att den centrala motparten och clearingmedlemmarna inte behöver bidra med ytterligare finansiering när deras finansiella situation är som mest ansträngd. För det andra kan ytterligare förfondering med större säkerhet förhindra att krishanteringskostnaderna inte faller på skattebetalarna eftersom det kan vara svårt för staten att fullt ut återhämta medel i efterhand. För det tredje kan clearingmedlemmarnas incitament att inte ta för stora risker öka. För att uppnå den effekten behöver avgiften vara riskdifferentierad.

Det finns även ett antal principiella nackdelar med förfondering genom avgifter. En nackdel är att det är svårt att konstruera ett rättvisande avgiftsunderlag. Underlaget för resolutionsavgiften som kreditinstitut och värdepappersbolag betalar till resolutionsreserven är relaterat till företagets storlek och risknivå.64 Det är dock svårt att konstruera motsvarande underlag för en avgift för centrala motparter.65 Det finns inget entydigt sätt att definiera hur ”stor” en central motpart är. Därtill bestäms en central motparts risknivå i hög grad av motpartsrisk än andra former av inneboende risker (t.ex. operativa risker) och därmed snarare av clearingmedlemmarnas risknivå.66 Det innebär inte att andra risker saknar betydelse för en central motparts livskraft, men sådana risker kan vara än svårare att kvantifiera och mäta på ett enhetligt sätt.67

63 Detta förutsätter emellertid att resolutionsfondens är en fond i egentlig mening, dvs. att fondens medel investeras i avkastande tillgångar (t.ex. statsobligationer). Varken resolutionsreserven eller stabilitetsfonden är fonder i denna mening och förändringar i behållningen påverkar därför statens lånebehov. Insättningsgarantifonden, som förvaltas av Kammarkollegiet, är däremot en fond och investerar avgiftsinkomsterna i statspapper. 64 Något förenklat består avgiftsunderlaget av totala skulder, det vill säga total balansomslutning. Från detta belopp dras sedan kapitalbas samt garanterade insättningar av. Riskdifferentiering mellan företagen sker utifrån bl.a. företagens kapital- och likviditetskrav och betydelse för det finansiella systemet. Beräkningen av avgifterna (s.k. förhandsbidrag) regleras i Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution. 65 Se Alfranseder, E. m.fl. (2018). ”Indicators for the monitoring of central counterparties in the EU”, Occasional Paper Series No 14/ March 2018, European Systemic Risk Board och Hughes, D. och M. Manning (2015) “CCPs and Banks: Different Risks, Different Regulations”, Bulletin, Quarter December, Reserve Bank of Australia. 66 Det kan noteras att centrala motparter inte använder sig av kreditbetyg eller andra mått på clearingmedlemmarnas kreditvärdighet för att beräkna kravet på initialsäkerheter. 67 Oaktat svårigheterna att beräkna ett rättvisande avgiftsunderlag, är det en utmaning att beräkna nivån på avgiftsuttaget på ett sätt som motsvarar de förväntade stödkostnaderna (eventuellt de kostnader som återstår efter att en central motpart betalat garantiavgift eller ränta till staten). Det är emellertid en generell utmaning när det gäller att beräkna de förväntade stödkostnader som kan uppstå i samband med krishantering av finansiella företag.

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

164

En andra nackdel är att det inte går att åstadkomma riskdelning på samma sätt som det gör när det gäller finansiering av resolutionsåtgärder riktade till kreditinstitut och värdepappersbolag. Riskdelning i en resolutionsfond för sådana företag uppstår till följd av att fonden omfattar ett större antal företag som skiljer sig inbördes åt. Det är mindre sannolikt att samtliga eller en stor del av dessa försätts i resolution samtidigt68 men samtliga företag bidrar till finansieringen. Som framgår av avsnitt 3.2, finns det i regel få centrala motparter i ett land.69

En tredje nackdel är att ytterligare förfondering – vare sig det är i form av en fond i statlig regi eller en intern fond i den centrala motparten – binder upp finansiella resurser som har en alternativ användning. Behovet av resolutions- eller stödåtgärder kan förväntas uppkomma mycket sällan. Det får till följd att förfonderade resurser binds upp under lång tid. Detta leder i sin tur till ökade kostnader för central clearing. Ökade clearingkostnader gör att central clearing blir mindre attraktiv, vilket kan öka stabilitetsriskerna.70 En fjärde nackdel är att clearingmedlemmarna kan bli mindre intresserade av att säkerställa att den centrala motparten hanterar obeståndssituationer på ett effektivt sätt eller säkerställer en ändamålsenlig återhämtning.71

Sammantaget bedöms nackdelarna med att centrala motparter åläggs att betala förhandsavgifter till stabilitetsfonden överväga fördelarna. I linje med de principer för finansiering av krishantering av finansiella infrastrukturföretag som både FSB:s och förordningen framhåller bör medel som tagits ur stabilitetsfonden istället återhämtas, inom rimlig tid, genom att det inrättas trovärdiga arrangemang för detta. Mot bakgrund av ovanstående är promemorians bedömning därför att centrala motparter inte bör finansiera stabilitetsfonden genom avgifter som centrala motparter betalar in på förhand.

68 Det är dock huvudsakligen de större, systemviktiga kreditinstituten som kommer att försättas i resolution. 69 Ur ett strikt riskdelningsperspektiv skulle en gemensam resolutionsfond för hela EU vara ekonomiskt rationell även om det finns flera nackdelar med en sådan lösning (t.ex. moralisk risk). 70 Eftersom det finns ett clearingkrav för standardiserade OTC-derivat uppstår inte denna effekt men åtminstone en del av kostnaderna för att förfondera medel kommer att påföras clearingmedlemmarna och deras kunder. 71 Hughes och Manning, ibid. Denna specifika nackdel motverkas emellertid av att EU-förordningen ställer krav på återhämtningsplaner och hur dessa ska utformas och övervakas.

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

165

Det bör slutligen nämnas att ett alternativ till att ta ut avgifter från centrala motparter på förhand är att ta ut avgifter i efterhand som ett sätt att återhämta statliga medel. Inte heller i det avseendet följer några restriktioner för medlemsstaterna att införa sådana avgifter av förordningen. Den katalog av åtgärder som medlemsstaterna och resolutionsmyndigheterna, enligt artikel 27.10, ska vidta för att återhämta statliga medel är inte uttömmande. Inte heller bestämmelserna om att villkoren för statligt stöd enligt den kompletterande lagen ska utformas så att statens medel i största möjliga mån ska återfås utesluter sådana avgifter. En generell nackdel med efterhandsavgifter är att de riskerar att bli medcykliska, dvs. att avgifterna tas ut när företagens finansiella situation är som mest ansträngd. I likhet med avgifter som centrala motparter betalar in på förhand till stabilitetsfonden, är det svårt att konstruera ett rättvisande och förutsägbart avgiftsunderlag för efterhandsavgifter.

8.6. Riksgäldskontorets möjlighet att ingå avtal om finansiering

Promemorians förslag: Riksgäldskontoret ska, för stabilitets-

fondens räkning, få ingå avtal om finansiering för att tillgodose tillfälliga behov av likviditet och i syfte att säkerställa en ändamålsenlig användning av resolutionsverktygen med en resolutionsmyndighet, ansvarig offentlig förvaltningsmyndighet, myndighet med förvaltningsbefogenheter, eller ett finansieringsarrangemang i ett annat land inom EES eller i tredjeland.

Riksgäldskontoret ska, för stabilitetsfondens räkning, få ingå avtal om finansiering av en resolutionsåtgärd, eller en åtgärd som bedöms vara likvärdig, i ett annat land inom EES eller i tredjeland med en resolutionsmyndighet, ansvarig offentlig förvaltningsmyndighet, myndighet med förvaltningsbefogenheter, eller ett finansieringsarrangemang i det andra landet. Ett avtal enligt detta stycke ska få ingås först efter regeringens godkännande.

Statens intäkter och utgifter som följer av avtal om finansiering ska föras till respektive täckas av stabilitetsfonden. Beslut om att använda medel från stabilitetsfonden för att täcka utgifter som följer av ett sådant avtal ska fattas av regeringen.

Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden Ds 2020:30

166

En upplysningsbestämmelse med hänvisning till bestämmelserna om stabilitetsfonden i lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och om stabilitetsfonden ska införas i den kompletterande lagen.

Skälen för promemorians förslag

EU-förordningen ger resolutionsmyndigheten möjligheten att ingå kontrakt om att låna eller erhålla andra former av finansiellt stöd när det krävs för att tillgodose tillfälliga likviditetsbehov i syfte att säkerställa en ändamålsenlig tillämpning av resolutionsverktygen (artikel 44). Promemorians bedömning är att förordningen därmed möjliggör för Riksgäldskontoret att ingå avtal om finansiering av likviditetsstödjande åtgärder med en utländsk resolutionsmyndighet. Ett finansieringsavtal kan, exempelvis, bli aktuellt i samband med resolution av en i Sverige auktoriserad central motpart med betydande gränsöverskridande verksamhet eller som har flera utländska clearingmedlemmar. Bestämmelser om att Riksgäldskontoret, för stabilitetsfondens räkning, ska få ingå sådana avtal med en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES eller i tredjeland bör därför införas i den kompletterande lagen. De avtal som här avses bör även få ingås med annan ansvarig offentlig förvaltningsmyndighet eller myndighet med förvaltningsbefogenheter än resolutionsmyndigheten alternativt med ett finansieringsarrangemang i det andra landet.

Riksgäldskontoret bör även få möjlighet att ingå avtal om finansiering i samband med resolution av en central motpart som är auktoriserad i ett annat land och som följaktligen är föremål för resolutionsåtgärder som vidtas av resolutionsmyndigheten i det andra landet. Bestämmelsen bör utformas så att Riksgäldskontoret, för stabilitetsfondens räkning, ska få ingå avtal om finansiering av en resolutionsåtgärd, eller en åtgärd som bedöms vara likvärdig, i ett annat land inom EES eller i tredjeland med resolutionsmyndigheten i det andra landet. Avtalen bör även här få ingås med annan ansvarig offentlig förvaltningsmyndighet eller myndighet med förvaltningsbefogenheter än resolutionsmyndigheten alternativt med ett finansieringsarrangemang i det andra landet. Ett avtal om

Ds 2020:30 Statligt stöd till en central motpart och stabilitetsfonden

167

finansiering av en resolutionsåtgärd i ett annat land bör få ingås först efter regeringens godkännande.

Bestämmelserna bör införas i 2 kap. i den kompletterande lagen, vilket innehåller bestämmelser om tillämpningsprinciper. Statens intäkter och utgifter som följer av avtal om finansiering bör föras till respektive täckas av stabilitetsfonden. Det bör införas en upplysning med hänvisning till att bestämmelserna om stabilitetsfonden finns i stödlagen.

169

9. Sekretess och informationsutbyte

9.1. Inledning

I denna promemoria föreslås att kompletterande bestämmelser till EU-förordningen införs och som bl.a. innefattar förebyggande statligt stöd till en central motpart och statligt stöd till en central motpart under resolution (se avsnitt 8.2 och 8.3). Promemorian föreslår också att Riksgäldskontoret, för stabilitetsfondens räkning, ska få ingå avtal med bl.a. en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES eller i tredjeland om finansiering av resolutionsåtgärder (avsnitt 8.6). Dessa kompletterande bestämmelser omfattas inte av de konfidentialitetskrav som förordningen ställer upp. Inte desto mindre kan uppgifter som förekommer i myndigheternas verksamhet när det gäller de föreslagna åtgärderna vara känsliga för såväl offentliga som privata intressen som berörs av respektive åtgärd. I detta kapitel redogörs för förordningens konfidentialitetskrav (avsnitt 9.2) och utgångspunkterna för införandet av nationella sekretessbestämmelser (avsnitt 9.3). Promemorian bedömer att det inte finns skäl att införa nya sekretessbestämmelser till skydd för allmänna intressen (avsnitt 9.4). Till skydd för enskilda intressen föreslås att nya sekretessbestämmelser införs och att befintliga sekretessbestämmelser tillämpliga på uppgifter i ärende enligt stödlagen avseende kreditinstitut utvidgas till att omfatta uppgifter som förekommer i ärende om förebyggande statligt stöd till en central motpart (avsnitt 9.5). Vidare föreslås att bestämmelser om tystnadsplikt för personer som inte omfattas av sekretessbestämmelser i det allmännas verksamhet införs i den kompletterande lagen (avsnitt 9.6). Promemorian föreslår slutligen att bestämmelser om informationsutbyte inom Riksgäldskontoret och mellan myndigheter (avsnitt 9.7 och 9.8.1) samt om informations-

Sekretess och informationsutbyte Ds 2020:30

170

lämnande till enskilda (avsnitt 9.8.2) införs i den kompletterande lagen och genom en ändring av riksbankslagen.

9.2. EU-förordningens konfidentialitetskrav

Det finns uppgifter som resolutionsmyndigheter och deras professionella rådgivare inhämtar under resolutionsförfarandet och som sannolikt är känsliga innan resolutionsbeslutet offentliggörs. Sådana uppgifter bör enligt EU-förordningen omfattas av en ändamålsenlig konfidentialitetsordning (skäl 69). Förordningen anger också att hänsyn måste tas till att uppgifter om innehåll och detaljer i återhämtnings- och resolutionsplaner och resultatet av bedömningar respektive upprättandet av dessa planer kan få långtgående negativa effekter, särskilt för berörda företag. Alla uppgifter som tillhandahålls om ett beslut innan det fattas, oavsett om det gäller huruvida villkoren för resolution är uppfyllda, tillämpningen av ett specifikt resolutionsverktyg eller någon åtgärd under förfarandena, måste antas få effekter på de offentliga och privata intressen som berörs av åtgärden. Även en uppgift om att resolutionsmyndigheten undersöker en specifik central motpart skulle kunna få negativa följder för det företaget. Enligt förordningen är det därför nödvändigt att säkerställa att det finns lämpliga mekanismer för att upprätthålla konfidentialitet kring sådana känsliga uppgifter, såsom innehåll och detaljer i återhämtnings- och resolutionsplaner eller resultatet av eventuella bedömningar som genomförts i det sammanhanget (skäl 69).

Enligt förordningen gäller tystnadsplikt för bl.a. resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter, Esma, Eba, behöriga ministerier och centralbanker samt andra myndigheter som medverkar i resolutionsprocessen. Vidare gäller tystnadsplikt för särskilda förvaltare respektive tillfälliga förvaltare, broinstitut, potentiella förvärvare, revisorer, rådgivare och värderingsmän samt andra experter som direkt eller indirekt anlitats av myndigheterna eller av potentiella förvärvare. Denna tystnadsplikt gäller även för den centrala motpartens verkställande ledning och styrelseledamöter samt anställda inom något av de föregående organen. Tystnadsplikt gäller även för övriga personer som tillhandahåller eller har

Ds 2020:30 Sekretess och informationsutbyte

171

tillhandahållit tjänster till de myndigheter och personer som nämns här (artikel 73.1).

De personer som omfattas av tystnadsplikt ska innan uppgifter lämnas ut genomföra en prövning av de effekter som röjandet av uppgifterna skulle kunna få för allmänintresset när det gäller den finansiella, monetära eller ekonomiska politiken samt för ändamålet med inspektioner, utredningar och revisioner. För enskilda intressen ska prövningen ske i fråga om effekterna för fysiska och juridiska personers affärsintressen (artikel 73.3). Bestämmelserna om tystnadsplikt och förbud mot att röja konfidentiella uppgifter i förordningen är direkt tillämpliga och omfattar således uppgifter som förekommer i ärenden och verksamhet hos de myndigheter och personer som omfattas av förordningens tillämpningsområde.

9.3. Utgångspunkter för införande av nationella sekretessbestämmelser

I det allmännas verksamhet gäller sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen samt enligt offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), i det följande benämnd OSF. Med sekretess avses förbud att röja en uppgift, vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av allmän handling eller på något annat sätt (3 kap. 1 § OSL). Beroende på vilken typ av skaderekvisit som används har den som gör bedömningen om en uppgift omfattas av sekretess eller inte att pröva antingen om ett röjande av uppgiften kan antas leda till viss skada (rakt skaderekvisit – presumtion för offentlighet) eller om det står klart att uppgiften kan röjas utan att viss skada uppkommer (omvänt skaderekvisit – presumtion för sekretess). Sekretessen kan också vara absolut. I sådana fall används inget skaderekvisit. Uppgifterna som är föremål för sekretess ska hemlighållas utan att skadeprövning sker. Genom användningen av skaderekvisit säkerställs att uppgifter inte beläggs med mer sekretess än vad som är oundgängligen nödvändigt för att skydda det intresse som föranlett bestämmelsen.

Sekretess gäller även för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, tjänsteplikt eller på annan liknande grund (2 kap. 1 §). När det gäller

Sekretess och informationsutbyte Ds 2020:30

172

personer som inte räknas till det allmännas verksamhet får sekretess säkerställas på annat sätt. Det kan ske genom bestämmelser i en lag vid sidan av den allmänna sekretesslagstiftningen, sekretessavtal eller utlämnande av sekretessbelagda uppgifter med förbehåll (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 128).

En grundläggande princip i offentlighets- och sekretesslagen är att sekretess som huvudregel inte följer med en uppgift när den lämnas till en annan myndighet (a. prop. s. 75 f.). Vissa bestämmelser om överföring av sekretess finns dock i lagen (t.ex. i tillsynsverksamhet enligt 11 kap. 1 §).

Vad som föreskrivs om sekretess mot andra myndigheter och om uppgiftslämnande och överföring av sekretess till andra myndigheter gäller också mellan olika verksamhetsgrenar inom en myndighet när de är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra (8 kap. 2 §).

9.4. Sekretess till skydd för allmänna intressen

Promemorians bedömning: Det behövs inte någon ny sekretess-

bestämmelse till skydd för allmänna intressen.

Skälen för promemorians bedömning

Sekretess gäller hos regeringen, Riksbanken och Riksgäldskontoret för uppgift som rör rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas om uppgiften röjs, den s.k. statsfinanssekretessen (16 kap. 1 § OSL). Om en uppgift som omfattas av statsfinanssekretessen lämnas ut från regeringen, Riksbanken eller Riksgäldskontoret till annan myndighet överförs sekretessen dit (16 kap. 2 §). Till andra personer som kan komma att få kännedom om uppgifter som förekommer i stödmyndighetens eller Riksgäldskontorets hantering av stödärenden, men som inte omfattas av offentlighets- och sekretesslagen, får uppgifter som omfattas av sekretess lämnas ut med förbehåll enligt 10 kap. 14 §. Med detta följer också tystnadsplikt för mottagaren av sådana uppgifter. En bedömning av om en uppgift kan lämnas ut med

Ds 2020:30 Sekretess och informationsutbyte

173

förbehåll får göras i varje enskilt fall och förbehållets omfattning kan komma att prövas i domstol. Utlämning av uppgifter som rör de i promemorian föreslagna stödåtgärderna torde förekomma i begränsad utsträckning, t.ex. i samband med att företrädare för en potentiell förvärvare informeras om att stödmyndigheten eller Riksgäldskontoret avser lämna statligt stöd till den central motparten eller när information lämnas till borgenärer om en emissionsgaranti.

Sekretess gäller för uppgift om planläggning eller andra förberedelser för sådan inspektion, revision eller annan granskning som en myndighet ska göra, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs (17 kap. 1 §). Även i detta fall finns möjlighet att lämna ut uppgifter med förbehåll till enskilda enligt bestämmelsen i 10 kap. 14 §.

Vidare gäller sekretess för uppgift som hänför sig till en myndighets verksamhet som består i risk- och sårbarhetsanalyser avseende fredstida krissituationer, planering och förberedelser inför sådana situationer eller hantering av sådana situationer, om det kan antas att det allmännas möjligheter att förebygga och hantera fredstida kriser motverkas om uppgiften röjs (18 kap. 13 §). Bestämmelsen infördes mot bakgrund av skyldigheter och ansvar som ålagts vissa myndigheter enligt den numera upphävda förordningen (2002:472) om åtgärder för fredstida krishantering och höjd beredskap. Förordningen har ersatts av förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap som i sin tur ersatts av den numera gällande förordningen (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap. Huvuddragen är dock alltjämt desamma. Enligt den sistnämnda förordningen har Finansinspektionen och Riksgäldskontoret ett särskilt ansvar för krisberedskapen när det gäller samverkansområdet ekonomisk säkerhet. Med ansvaret följer en skyldighet att planera och vidta förberedelser för att skapa förmåga att hantera en kris, förebygga sårbarheter samt motstå hot och risker.

I förarbetena till lagen om resolution anför regeringen att 18 kap. 13 § OSL är tillämplig på uppgifter i den verksamhet myndigheterna utför enligt den numera upphävda förordningen om krisberedskap och höjd beredskap som avser såväl planering för återhämtning och resolution som konkreta åtgärder som syftar till att avvärja eller

Sekretess och informationsutbyte Ds 2020:30

174

hantera en kris (prop. 2015/16:5 s. 706). Bestämmelsen bör till följd av det sagda även vara tillämplig på uppgifter i den verksamhet som myndigheterna utför enligt den gällande förordningen om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap som rör de i promemorian föreslagna bestämmelserna om statligt stöd och finansiering av resolutionsåtgärder.

Enligt promemorians mening tillgodoser de ovan nämnda sekretessbestämmelserna behovet av skydd för allmänna intressen som följer av de föreslagna bestämmelserna om statligt stöd och finansiering av resolutionsåtgärder i den kompletterande lagen. Någon ny sekretessbestämmelse till skydd för allmänna intressen behövs därför inte.

9.5. Sekretess till skydd för enskildas intressen

Promemorians förslag: Sekretess ska gälla i ärende om

förebyggande statligt stöd till en central motpart till dess ärendet har slutförts

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som

ärendet avser, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för

annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

I ett avslutat ärende enligt ovan ska sekretess gälla

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som

ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för

annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

Sekretess ska inte gälla beslut i ärende.

För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst tjugo år.

Ds 2020:30 Sekretess och informationsutbyte

175

Sekretess ska gälla i ärende om statligt stöd till en central motpart under resolution till dess ärendet har slutförts

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som

ärendet avser, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för

annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

I ett avslutat ärende enligt ovan ska sekretess gälla

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som

ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för

annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

Sekretess ska inte gälla beslut i ärende.

För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst tjugo år.

Får en myndighet en uppgift i ett ärende om statligt stöd till en central motpart och uppgiften är sekretessreglerad i Riksbankens verksamhet eller Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet från Riksbanken eller Riksgäldskontoret ska sekretessbestämmelsen tillämpas även av myndigheten som uppgiften lämnas till (överföring av sekretess).

Tystnadsplikten ska i pågående ärenden om statligt stöd till en central motpart ha företräde framför meddelarfriheten. I avslutade sådana ärenden ska tystnadsplikten ha företräde framför meddelarfriheten för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

Sekretess och informationsutbyte Ds 2020:30

176

Skälen för promemorians förslag

Gällande rätt

I tillståndsgivning och tillsyn avseende finansiell verksamhet gäller sekretess för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser om det kan antas att denne lider skada om uppgiften röjs (30 kap. 4 § OSL). Sekretess gäller vidare för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser. Begreppet tillsyn bör inte ges en alltför snäv tolkning utan får anses omfatta alla de fall där en myndighet har en övervakande eller styrande funktion (prop. 1979/80:2 Del A s. 233). Bestämmelsen är därmed tillämplig både på Finansinspektionens löpande tillsyn och på den del av myndighetens verksamhet som syftar till att förebygga en finansiell kris (t.ex. bedömning av återhämtningsplaner och tidiga ingripanden). Det kan noteras att krisförebyggande uppgifter tillkommer den behöriga myndigheten (dvs. tillsynsmyndigheten) i EU-lagstiftningen på finansmarknadsområdet. Bestämmelsen är också tillämplig på den del av Riksbankens verksamhet som består i övervakning av bank- och kreditväsendet (jfr a. prop. s. 233.). Riksbanken bedriver övervakning av Nasdaq Clearing med stöd av riksbankslagen (6 kap. 9 §). Sekretessbestämmelsen är däremot inte, enligt gällande rätt, tillämplig på Riksgäldskontorets verksamhet eftersom myndigheten inte har några uppgifter eller befogenheter som rör övervakning av finansmarknaden.

Sekretess gäller, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i bl.a. utredning, planering, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på näringslivet för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs (30 kap. 23 §). Detsamma gäller för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Föreskrifter om sekretess som har meddelats med stöd av denna bestämmelse finns i 9 § OSF och i förordningens bilaga. Dessa föreskrifter innebär att sekretess gäller i bl.a. utredning och planering hos Riksgäldskontoret i frågor som rör bank- och kreditväsendet eller sådan central motpart som avses i Emir-förordningen

Ds 2020:30 Sekretess och informationsutbyte

177

(punkt 135 i bilagan), stöd genom garantier som handhas av Riksgäldskontoret eller Boverket, genom lån som handhas av Riksgäldskontoret (punkt 65) samt utredning, planering, tillsyn och stödverksamhet hos regeringen i frågor som rör näringslivet (punkt 1).

Sekretess gäller i ärende enligt stödlagen och i ärende enligt 22 kap. lagen om resolution samt i ärende om resolution, enligt lagen om resolution (30 kap. 12 och 12 a §§). Sekretess gäller i sådana ärenden för uppgifter om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser (punkt 1) och för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser (punkt 2). För att de krishanteringsåtgärder som myndigheterna överväger inte ska motverkas genom att uppgifter som kan visa sig orsaka skada röjs, är sekretessen under hanteringen av ärendena absolut (jfr prop. 2008/09:61 s. 59 f. och prop. 2015/16:5 s. 714). Har ärendet avslutats omfattas samma uppgifter av sekretess men för den som ärendet avser gäller sekretessen med ett rakt skaderekvisit (dvs. om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs). Sekretessen gäller inte beslut i ärende.

Sekretess gäller för uppgift om en enskilds ekonomiska förhållanden i viss verksamhet hos Riksbanken, däribland in- och utlåningsrörelsen till vilken bl.a. handlingar rörande avtal om likviditetsstöd räknas (31 kap. 1 § första stycket, jfr RÅ 2008 not 172 och Högsta förvaltningsdomstolens dom den 6 oktober 2009, mål nr 4270–09). Sekretessen enligt denna bestämmelse är absolut. I det fallet Riksbanken med stöd av en sekretessbrytande bestämmelse, exempelvis 4 kap. 2 § stödlagen, lämnar en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket till en myndighet i ett ärende som avses i 30 kap. 12 § blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i det ärendet (30 kap. 13 §).

Behovet av nya sekretessbestämmelser

Enligt EU-förordningen gäller konfidentialitet på så sätt att berörda myndigheter ska genomföra en prövning av de effekter som ett utlämnande av uppgifter kan få för fysiska och juridiska personers affärsintressen. På motsvarande sätt som gäller uppgifter som

Sekretess och informationsutbyte Ds 2020:30

178

förekommer i den del av myndigheternas verksamhet som följer av förordningen, kan uppgifter om fysiska och juridiska personers affärsintressen som förekommer i ärenden hos myndigheterna om de föreslagna statliga stöden i den kompletterande lagen vara känsliga vilket motiverar sekretesskydd även för dessa uppgifter.

Som framgår av det föregående råder sekretess i olika omfattning för uppgifter som förekommer i ärenden och verksamhet hos de myndigheter som kommer att involveras i frågor om statligt stöd till en central motpart. Även om myndigheternas uppgifter och befogenheter vid tillämpningen av de föreslagna stödbestämmelserna i vissa fall kommer att sammanfalla med de som myndigheterna har enligt förordningen föreslås att sekretesskydd införs för uppgifter som förekommer i ärenden om statligt stöd till en central motpart. För att sekretess ska gälla i ärende som rör förebyggande statligt stöd i den kompletterande lagen (5 kap. 1 §) föreslås att sekretesskydd för sådana uppgifter införs i den befintliga sekretessbestämmelsen med motsvarande innehåll i 30 kap. 12 §. Därtill föreslås en ny sekretessbestämmelse (12 c §) med skydd för uppgifter som förekommer i ärende om statligt stöd under resolution i den kompletterande lagen (5 kap. 5 §). Av det följande framgår promemorians mening att sekretesskyddet för uppgifterna bör vara likalydande i fråga om föremålet för sekretess, dess styrka och tid (jfr prop. 2015/16:5 s. 711715).

Sekretessens föremål och räckvidd

De uppgifter om enskildas förhållanden som kommer att förekomma i myndigheternas ärenden om statligt stöd enligt den kompletterande lagen är av motsvarande karaktär som förekommer i ärende om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och i ärende om resolution, enligt lagen om resolution, och som skyddas av sekretess enligt 30 kap. 12 och 12 a §§. Sekretessens föremål bör utformas på samma sätt som i gällande rätt på området. Sekretess bör därför gälla för uppgift om dels affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, dels ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser. Skyddet för de nu aktuella uppgifterna bör på samma sätt som nuvarande 30 kap. 12 §

Ds 2020:30 Sekretess och informationsutbyte

179

vara tillämpligt hos alla myndigheter där ärenden om statligt stöd hanteras. Sekretessen bör inte gälla beslut i ärende.

Sekretessens styrka

Utformningen av en sekretessregel ska vara ett resultat av en avvägning mellan insyns- och sekretessintressena (jfr prop. 1979/80:s Del As. 75 f.). När det gäller finansiell krishantering har allmänheten och media rimligen ett stort intresse av insyn i myndigheternas verksamhet. För det allmänna förtroendet för myndigheterna och för att skapa trovärdighet för de vidtagna åtgärderna hos olika marknadsaktörer är det också viktigt att information som rör hur myndigheterna agerar i en krissituation kan offentliggöras i så stor utsträckning som möjligt. Bristande förtroende kan medföra dels svårigheter som annars inte skulle ha uppstått, dels försvåra en effektiv och ändamålsenlig krishantering. Mot detta ska de potentiella negativa konsekvenserna av ett offentliggörande av uppgifter för ett företag ställas (jfr prop. 2015/16:5 s. 714).

I ärende om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och i ärende om resolution enligt lagen om resolution gäller absolut sekretess i vissa fall. Regeringen anför i förarbetena, som skäl för att sekretessen under hanteringen bör vara absolut, att de stödåtgärder som övervägs inte ska motverkas till följd av att uppgifter som kan visa sig orsaka skada röjs. I detta sammanhang påpekar regeringen också att det är uppenbart att ett röjande av känsliga affärsuppgifter som inhämtas i ett ärende kan få stora negativa konsekvenser både för kreditinstitutet i fråga och för tredje part samt att det i en pågående krissituation kan vara svårt att skaffa sig en överblick över vilka uppgifter som är känsliga för institutet och vilka som inte är det (se prop. 2008/09:61 s. 60 och prop. 2015/16:5 s. 714). Samma avvägning till förmån för sekretessintresset som gjordes när det gäller ärenden som rör krishantering av kreditinstitut och värdepappersbolag bör göras i ärenden om statligt stöd som en del av krishanteringen av en central motpart. Sekretessen för uppgifter i pågående ärende om statligt stöd bör därför vara absolut. Även när det gäller avslutade ärenden bör sekretessens styrka vara densamma som i nuvarande 30 kap. 12 och 12 a §§. I avslutade sådana ärenden

Sekretess och informationsutbyte Ds 2020:30

180

bör därför sekretessen vara absolut när det gäller uppgifter om ekonomiska eller personliga förhållanden för den som trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som åtgärden avser. För uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser ska dock sekretessen gälla endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Sekretesstid

Nuvarande 30 kap. 12 och 12 a §§ begränsar sekretessen till att gälla i högst tjugo år. Enligt denna promemoria finns det inte skäl att göra en annan bedömning av sekretesstiden i fråga om uppgifter som förekommer i ärende om statligt stöd till en central motpart.

Överföring av sekretess

Om en myndighet i sin verksamhet som avser statligt stöd enligt stödlagen eller lagen om resolution får en uppgift som är sekretessreglerad enligt 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, blir sekretessbestämmelsen tillämplig även på uppgiften hos myndigheten (30 kap. 13 §). Denna överföring av sekretess gäller både i ärende om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut enligt stödlagen och i ärende enligt lagen om resolution. En sådan överföring av sekretess bör även gälla för uppgifter som lämnas till stödmyndigheten enligt den kompletterande lagen, resolutionsmyndigheten eller regeringen i ett ärende om statligt stöd till en central motpart. Sådan överföring av sekretess i ärende om förebyggande statligt stöd till en central motpart åstadkoms genom den föreslagna ändringen av 30 kap.12 §. För att överföring av sekretess ska gälla i ärende om statligt stöd under resolution bör en hänvisning till 12 c § införas i 13 §.

Regeringen kan besluta om undantag från sekretessen

Regeringen får för ett särskilt fall besluta om undantag från sekretessen enligt 12 § första stycket 1 och andra stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas (30 kap. 14 §). Vid

Ds 2020:30 Sekretess och informationsutbyte

181

genomförandet av krishanteringsdirektivet anför regeringen som skäl för detta undantag bl.a. följande. När samhället står inför eller befinner sig i en finansiell kris kan det uppstå situationer där det framstår som nödvändigt att andra marknadsaktörer och allmänheten i övrigt får information om vad som sker, t.ex. för att stabiliteten i samhället och tilltron till det finansiella systemet ska kunna värnas. För att ha möjlighet att hantera intressekonflikter av det slag som då kan uppkomma bör regeringen få befogenhet att för särskilt fall förordna om undantag från den sekretess som gäller för uppgift om affärs- och driftförhållanden hos den som ärendet avser, om regeringen finner det vara av vikt att uppgiften lämnas (prop. 2008/09:61 s. 62 och 2015/16:5 s. 716). Enligt promemorians mening bör denna befogenhet även gälla uppgifter som förekommer i myndigheternas verksamhet om förebyggande statligt stöd till en central motpart enligt den kompletterande lagen. Det åstadkoms genom den föreslagna ändringen av 30 kap. 12 §.

Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter

Den tystnadsplikt som följer av 30 kap. 12 och 12 a §§ har företräde framför meddelarfriheten, förutom i det fallet ärendet är avslutat och uppgifterna rör affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser (30 §). Som skäl för detta anför regeringen i förarbetena följande. En enskild som står i affärsförbindelse med ett berört kreditinstitut är inte själv föremål för någon stödåtgärd och uppgift som rör den enskildes ekonomiska och personliga förhållanden bör skyddas av absolut sekretess. Meddelarfrihet bör inte gälla för sådana uppgifter. Meddelarfrihet bör heller inte gälla för uppgifter om affärs- eller driftförhållanden hos det berörda kreditinstitutet så länge uppgifterna omfattas av absolut sekretess (dvs. under ett pågående ärende). När ärendet har avslutats omfattas sådana uppgifter av ett rakt skaderekvisit (dvs. presumtion för offentlighet). I ett sådant skede talar övervägande skäl för att meddelarfriheten bör ha företräde framför tystnadsplikten (prop. 2008/09:61 s. 63 och 2015/16:5 s. 717).

Utgångspunkten för svensk offentlighets- och sekretesslagstiftning är att stor återhållsamhet ska iakttas vid prövningen av om undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter bör

Sekretess och informationsutbyte Ds 2020:30

182

göras i ett specifikt fall. Den enskilda sekretessbestämmelsens konstruktion kan ge viss vägledning. När det är fråga om bestämmelser om absolut sekretess kan det finnas större anledning att överväga undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter än i andra fall (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 111 f.).

De skäl som anförs i ovan nämnda förarbeten för att låta tystnadsplikten ha företräde framför meddelarfriheten i ärende som rör statligt stöd till kreditinstitut eller värdepappersbolag gör sig på motsvarande sätt gällande vid avvägningen mellan sekretessbehovet och insynsintresset i ärende som rör statligt stöd till en central motpart eftersom det är fråga om samma typ av uppgifter i motsvarande ärende. Tystnadsplikten bör därför ha företräde framför meddelarfriheten även i ärende som rör statligt stöd enligt den kompletterande lagen och, såvitt avser uppgifter som hänför sig till den som trätt i affärsförbindelse eller motsvarande förbindelse med den som åtgärden avser, i ett avslutat sådant ärende. Meddelarfriheten bör dock ha företräde framför tystnadsplikten för uppgift om den som åtgärden avser i ett avslutat ärende. I fråga om uppgifter som förekommer i ärende om förebyggande statligt stöd åstadkoms det genom ändringen av 30 kap. 12 §. När det gäller ärende om statligt stöd till en central motpart under resolution föreslås att en hänvisning till relevanta delar av den nya sekretessbestämmelsen i 12 c § införs i 30 §.

9.6. Tystnadsplikt för de som deltar eller har deltagit i myndigheternas verksamhet i fråga om statligt stöd och som inte omfattas av sekretess i det allmännas verksamhet

Promemorians förslag: Den som deltar eller har deltagit i

myndigheternas verksamhet i fråga om statligt stöd och som inte omfattas av sekretessen i det allmännas verksamhet ska inte obehörigen få röja eller utnyttja uppgifter som den genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållande eller andra ekonomiska eller personliga förhållanden, eller planering och förberedelser för eller hantering av fredstida krissituationer.

Ds 2020:30 Sekretess och informationsutbyte

183

Skälen för promemorians förslag

Enskilda personer som kommer att ha tillgång till uppgifter som rör statligt stöd till en central motpart, bl.a. i egenskap av anställda i myndigheterna, kommer att omfattas av samma sekretessbestämmelser som myndigheterna omfattas av genom att de deltar i dess verksamhet (2 kap. 1 § andra stycket OSL). Det finns dock andra personer som behöver få tillgång till uppgifter om statligt stöd men som inte omfattas av samma sekretessbestämmelser som myndigheterna omfattas av. Två exempel är anställda i ett broinstitut och experter som anlitats av annan än myndigheterna i samband med upprättande av avtal om statligt stöd. För dessa personer får sekretessen för känsliga uppgifter säkerställas på annat sätt, genom antingen bestämmelser i lag vid sidan av den allmänna sekretesslagstiftningen, sekretessavtal eller utlämnade av sekretessbelagda uppgifter med förbehåll (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 128).

Det får förutsättas att myndigheter som har informationen i varje enskilt fall prövar om uppgifter kan lämnas ut till någon av de personer som här avses. Uppgifter som omfattas av absolut sekretess kan inte lämnas ut med förbehåll eftersom 10 kap. 14 § förutsätter att sekretessbestämmelsen som reglerar uppgifterna har ett skaderekvisit. Eftersom de i promemorian föreslagna bestämmelserna i de flesta fall föreskriver absolut sekretess kan stödmyndigheten och resolutionsmyndigheten inte använda sig av möjligheten att lämna ut sekretessbelagda uppgifter med förbehåll i frågor som rör statligt stöd till en central motpart. Med hänsyn till att det rör sig om stödåtgärder som myndigheterna ska ha möjlighet att tillgripa framstår det inte heller som lämpligt att göra sekretessen beroende av avtal. Det finns därför behov av en bestämmelse om tystnadsplikt för enskilda personer som deltagit i ärende som rör statligt stöd enligt den kompletterande lagen och som inte omfattas av bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen och offentlighets- och sekretessförordningen. I juridiska personer bör tystnadsplikten gälla för den verkställande ledningen, medlemmar i ledningsorganet och anställda. Tystnadsplikten bör gälla både under och efter det att uppdraget, anställningen eller motsvarande fullgörs. Tystnadsplikten bör, liksom för det allmänna, omfatta uppgifter om statligt stöd. Även uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden eller enskilds andra ekonomiska eller personliga förhållanden bör

Sekretess och informationsutbyte Ds 2020:30

184

omfattas. Ett obehörighetsrekvisit bör användas för att avgränsa sekretessen i detta fall. Vid bedömningen av vad som är obehörigt är det naturligt att söka ledning i det skaderekvisit som finns i motsvarande bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen, dvs. vad som typiskt sett skulle vara obehörigt respektive behörigt inom det allmännas verksamhet (jfr prop. 1979/80:80 s. 48 f. och prop. 1980/81:28 s. 22 f.).

9.7. Internt informationsutbyte inom Riksgäldskontoret

Promemorians förslag: Inom Riksgäldskontoret ska den del av

myndigheten som inte bedriver verksamhet enligt den kompletterande lagen vara uppgiftsskyldig gentemot den del av myndigheten som bedriver den verksamheten. Uppgiftsskyldigheten ska vara sekretessbrytande.

Skälen för promemorians förslag

EU-förordningen innehåller bestämmelser om att berörda myndigheter ska säkerställa att det finns interna regler för att kraven på konfidentialitet ska kunna uppfyllas. De berörda myndigheterna ska således försäkra sig om konfidentialitet för information som utbyts mellan personer som direkt medverkar i resolutionsprocessen (artikel 73.2). Anställda vid och experter från dessa myndigheter, ministerier eller andra organ ska dock inte vara förhindrade från att utbyta uppgifter med varandra inom varje organ eller enhet. Detsamma gäller även för bl.a. revisorer och potentiella förvärvare (artikel 73.5).

Om en resolutionsmyndighet har andra funktioner ska det finnas adekvata strukturella arrangemang för att undvika intressekonflikter mellan de funktioner som myndigheten anförtrotts enligt förordningen och alla andra funktioner som myndigheten har anförtrotts (artikel 3.3, se även avsnitt 5.2).

Svensk rätt ger ingen möjlighet för myndigheter att anta egna regler om tystnadsplikt eftersom sekretessregleringen i det allmännas verksamhet är förbehållen riksdagens och regeringens

Ds 2020:30 Sekretess och informationsutbyte

185

normgivning. Sekretessen i det allmännas verksamhet gäller mot enskilda och andra myndigheter varför det normalt sett inte finns hinder för anställda m.fl. inom samma myndighet att utbyta sekretessbelagda uppgifter med varandra (8 kap. 1 § OSL). Om det inom en myndighet finns olika verksamhetsgrenar som är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra gäller emellertid sekretessen även mellan de olika verksamhetsgrenarna (2 §). Av förarbetena till offentlighets- och sekretesslagen framgår att det är fråga om olika verksamhetsgrenar om det finns olika delar av en myndighets verksamhet som har att tillämpa sinsemellan helt olika set av sekretessbestämmelser. Om verksamheterna bedöms utgöra olika verksamhetsgrenar måste det göras en bedömning av om de har organiserats på ett sådant sätt att de förhåller sig självständiga till varandra. Det är bara om båda dessa kriterier är uppfyllda som det uppstår en sekretessgräns inom en myndighet (jfr prop. 2008/09:150 s. 359 f.).

Vad särskilt gäller för verksamhetsgrenarna i Riksgäldskontoret kan det konstateras att myndigheten är stödmyndighet enligt stödlagen. Enligt promemorians mening, vilken framgår ovan, bör Riksgäldskontoret utöva denna funktion även i förhållande till förslaget om förebyggande statligt stöd till en central motpart enligt den kompletterande lagen (se avsnitt 8.2). Utöver uppdraget som stödmyndighet bedriver Riksgäldskontoret även annan verksamhet, däribland statens upplåningsverksamhet. För att uppgiftslämnande från den senare verksamheten till stödverksamheten inte ska vara beroende av hur myndigheten är organiserad har den del av Riksgäldskontoret som inte bedriver verksamhet enligt stödlagen en uppgiftsskyldighet gentemot stödmyndigheten (4 kap. 2 § den lagen, prop. 2008/09:61 s. 61 f. och prop. 2015/16:5 s. 724). Vid genomförandet av krishanteringsdirektivet utvidgades Riksgäldskontorets uppgiftsskyldighet till att även gälla gentemot den del av myndighetens verksamhet som regleras i lagen om resolution. Det finns ett behov av en motsvarande sekretessgräns inom Riksgäldskontoret mellan resolutionsfunktionen för centrala motparter, stödmyndigheten (enligt den kompletterande lagen) och myndighetens övriga verksamhetsgrenar. Genom de förslagna nya sekretesskydden möjliggörs för en sådan gräns. För att uppgiftslämnande inom Riksgäldskontoret inte ska vara beroende av myndighetens interna organisation och för att säkerställa

Sekretess och informationsutbyte Ds 2020:30

186

motsvarande informationsutbyte som idag gäller i ärenden enligt stödlagen och lagen om resolution bör sekretessreglerna kompletteras med en bestämmelse om uppgiftsskyldighet i den kompletterande lagen. Bestämmelsen bör utformas på motsvarande sätt som den uppgiftsskyldighet som gäller för de delar av Riksgäldskontoret som inte bedriver verksamhet enligt stödlagen respektive lagen om resolution gentemot den del av myndigheten som bedriver den verksamheten.

9.8. Externt informationsutbyte

9.8.1. Informationsutbyte med myndigheter inom EES

Promemorians förslag: Riksgäldskontoret, stödmyndigheten

och Finansinspektionen ska samarbeta och utbyta information med varandra i frågor som rör statligt stöd till en central motpart. Riksgäldskontoret, stödmyndigheten och Finansinspektionen ska också samarbeta och utbyta information med varandra och med motsvarande myndigheter inom EES i frågor som rör finansiering av resolutionsåtgärder enligt den kompletterande lagen.

Riksgäldskontoret ska lämna regeringen de uppgifter som behövs för regeringens verksamhet som rör finansiering av resolutionsåtgärder enligt den kompletterande lagen.

Riksbanken och Finansinspektionen ska på stödmyndighetens eller Riksgäldskontorets begäran lämna de uppgifter som respektive myndighet behöver för sin verksamhet som rör statligt stöd till en central motpart.

Riksbanken ska lämna de uppgifter som rör genomförda likviditetsstödjande åtgärder till stödmyndigheten enligt den kompletterande lagen och som myndigheten behöver för sin verksamhet.

Ds 2020:30 Sekretess och informationsutbyte

187

Skälen för promemorians förslag

Gällande rätt

Sekretessen i det allmännas verksamhet gäller även för uppgiftslämnande mellan myndigheter, om det inte finns någon undantagsbestämmelse eller sekretessbrytande bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen eller i lag eller förordning som offentlighets- och sekretesslagen hänvisar till (8 kap. 1 § OSL). I 10 kap. finns generella bestämmelser som under vissa förutsättningar möjliggör överlämnande av uppgifter som är sekretessbelagda hos en myndighet till en annan myndighet. Exempelvis är sekretess inte ett hinder för att en uppgift lämnas till en annan myndighet om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet (2 §). Ett annat exempel är den s.k. generalklausulen enligt vilken en sekretessbelagd uppgift får lämnas till en myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda (27 §). Den bestämmelsen möjliggör rutinmässigt uppgiftsutbyte myndigheter emellan utan särskilt stöd i annan författning. I sådana fall måste dock den intresseavvägning som ska göras enligt generalklausulen ske på förhand men den behöver inte avse prövning av individuella fall. Vid prövningen av utlämnandefrågan enligt generalklausulen ska den mottagande myndighetens behov av uppgifterna vägas mot det intresse som sekretesskyddet typiskt sett tillgodoser. Bestämmelserna bygger emellertid på att rutinmässigt uppgiftsutbyte i regel ska vara särskilt författningsreglerat (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 327).

Sekretessbelagda uppgifter får inte röjas för en utländsk myndighet om inte utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten (8 kap. 3 §). I tidigare lagstiftningsärenden på finansmarknadsområdet har det bedömts att exempelvis Finansinspektionen har goda möjligheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till utländska myndigheter i den utsträckning som olika EU-direktiv föreskriver (se bl.a. prop. 2004/05:142 s. 50 och 2005/06:140 s. 87). Det finns emellertid ingen heltäckande författningsreglering av samarbets- och informationsskyldighet på

Sekretess och informationsutbyte Ds 2020:30

188

finansmarknadsområdet. Möjligheten att lämna ut sekretessbelagda uppgifter enligt 8 kap. 3 § innebär inte heller någon förpliktelse att lämna ut uppgifter till en utländsk myndighet.

Stödmyndigheten, Riksgäldskontoret och Finansinspektionen ska samarbeta och utbyta information

På motsvarande sätt som gäller enligt EU-förordningen (artiklarna 6 och 8.1) bör Riksgäldskontoret och Finansinspektionen ha samarbets- och uppgiftsskyldighet gentemot varandra i frågor som rör statligt stöd till en central motpart enligt den kompletterande lagen. Myndigheterna bör även ha samarbets- och uppgiftsskyldighet gentemot varandra och motsvarande utländska myndigheter inom EES i frågor som rör finansiering enligt 2 kap. 2 § i den kompletterande lagen. Samarbets- och uppgiftsskyldighet bör även omfatta stödmyndigheten enligt den kompletterande lagen. Förutsättningarna för informationsutbyte mellan berörda myndigheter inom ramen för de föreslagna åtgärderna bör därför formaliseras. En bestämmelse som klargör i vilka fall och till vilka myndigheter som även sekretessreglerade uppgifter ska lämnas ut bör därför införas i den kompletterande lagen.

Enligt förordningen ska Riksgäldskontoret informera regeringen om beslut eller åtgärder som kräver underrättelse till, samråd med eller godkännande av regeringen (se avsnitt 5.3). En motsvarande skyldighet för Riksgäldskontoret att informera regeringen om uppgifter som behövs för regeringens verksamhet i frågor som rör finansiering enligt 2 kap. 2 § i den kompletterande lagen bör införas.

I den mån uppgifter behöver lämnas ut till andra myndigheter eller organ än de som omfattas av den uppgiftsskyldighet som här föreslås, får detta ske med stöd av andra sekretessbrytande bestämmelser och, när det gäller utländska myndigheter, 8 kap. 3 §.

Riksbanken och Finansinspektionen ska lämna information till stödmyndigheten och Riksgäldskontoret

Uppgiftsskyldigheten inom Riksgäldskontoret, såsom skyldighet för övriga verksamhetsgrenar att lämna uppgifter till stödmyndigheten, har berörts i det föregående. På samma sätt som gäller enligt

Ds 2020:30 Sekretess och informationsutbyte

189

4 kap. 2 § stödlagen bör uppgiftsskyldighet gentemot stödmyndigheten enligt den kompletterande lagen gälla även för Riksbanken och Finansinspektionen. Stödmyndigheten är emellertid inte den enda myndighet som behöver få viss information från Riksbanken och Finansinspektionen för den verksamhet som den ska bedriva. Även Riksgäldskontoret har behov av att kunna få information från Riksbanken och Finansinspektionen. Därför bör det införas en bestämmelse om att Riksbanken och Finansinspektionen, på Riksgäldskontorets eller stödmyndighetens begäran, ska lämna de uppgifter som Riksgäldskontoret eller stödmyndigheten behöver för sin verksamhet som rör statligt stöd till en central motpart enligt den kompletterande lagen.

Vid genomförandet av krishanteringsdirektivet infördes en uppgiftsskyldighet för Riksbanken när det gäller likviditetsstödjande åtgärder som myndigheten genomfört. Av riksbankslagen följer därför att Riksbanken ska lämna de uppgifter om genomförda likviditetsstödjande åtgärder till regeringen, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret och stödmyndigheten som respektive myndighet behöver för sin verksamhet (6 kap. 8 a §). Som skäl för denna uppgiftsskyldighet anför regeringen i förarbetena till lagen om resolution att sådan information är särskilt viktig för Finansinspektionens bedömning av om ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Likaså är informationen väsentlig för resolutionsmyndighetens bedömning av om alternativa åtgärder kan förhindra fallissemang. Även stödmyndigheten och regeringen kan ha behov av sådan information i verksamheten som avser förebyggande statligt stöd respektive statligt stöd som ges genom statliga stabiliseringsverktyg (prop. 2015/16:5 s. 730 f.). Riksbankskommittén föreslår att bestämmelsen i 6 kap. 8 a § förs över från den befintliga till den nya riksbankslagen (SOU 2019:46 s. 1092 f.) Samma motiv för att Riksbanken bör ha en uppgiftsskyldighet gör sig gällande i fråga om information om likviditetsstödjande åtgärder som genomförts i förhållande till en central motpart. Den befintliga bestämmelsen i riksbankslagen kan även tillämpas på åtgärder som vidtagits i förhållande till en central motpart men behöver justeras så att med stödmyndighet även avses den myndigheten enligt den kompletterande lagen. Genom en tillämpning av den aktuella bestämmelsen och 8 kap. 3 § 2 OSL, följer att Riksbanken får, men inte har skyldighet att, lämna uppgifter som avser genomförda

Sekretess och informationsutbyte Ds 2020:30

190

likviditetsstödjande åtgärder, motsvarande de uppgifter som lämnas till regeringen, Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten, även till utländska myndigheter om det står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten.

9.8.2. Uppgiftslämnande till enskilda inom EES

Promemorians förslag: Sekretess ska inte hindra att en uppgift

lämnas till en enskild som deltar i ett ärende om statligt stöd till en central motpart om denne behöver uppgiften för att planera eller utföra en stödåtgärd.

Sekretess i ett ärende om statligt stöd till en central motpart under resolution ska inte utgöra hinder för Riksgäldskontoret att lämna uppgifter till en konkursförvaltare eller till en likvidator enligt vad som föreskrivs i den kompletterande lagen.

Skälen för promemorians förslag

I såväl Finansinspektionens tillsynsverksamhet (se avsnitt 9.5 i fråga om innebörden av begreppet tillsyn) över centrala motparter som i resolutionsmyndighetens ärenden kan det förekomma uppgifter som enskilda personer kan behöva för att fullgöra sina uppgifter i frågor som rör statligt stöd till en central motpart. Uppgifter, som är nödvändiga för planering eller genomförande av sådana åtgärder som vederbörande är involverad i bör därför kunna lämnas ut från myndigheterna. Vid genomförandet av krishanteringsdirektivet infördes sekretessbrytande bestämmelser i 30 kap. 8 § OSL för att möjliggöra utlämnade av uppgifter som omfattas av sekretess enligt 4 §, respektive i 12 d § för att möjliggöra utlämnade av uppgifter som omfattas av sekretess enligt 12 a och 12 b §§ (prop. 2015/16:5 s. 731 f.). För att möjliggöra utlämnande av uppgifter som enligt förslaget till kompletterande sekretessbestämmelser omfattas av sekretess till enskilda personer behöver på motsvarande sätt särskilda sekretessbrytande bestämmelser införas. En förutsättning för att kunna införa sådana bestämmelser är att behovet av offentlighet uppväger det intrång i den enskildes integritet som

Ds 2020:30 Sekretess och informationsutbyte

191

bestämmelserna kan komma att innebära. Förhållandet att praktiska skäl, inte offentlighetsintressen, varit motivet till sekretessgenombrottet har inte ansetts stå i något avgörande motsatsförhållande till detta principiella synsätt när det rört sig om genombrott av sekretessen i begränsad omfattning (jfr prop. 2015/16:5 s. 731 och 1993/94:165 s. 52).

De uppgifter som myndigheterna skulle kunna lämna ut med stöd av sekretessbrytande bestämmelser kan visserligen vara av känslig art såväl för företaget som ärendet avser som för dess affärskontrahenter. Det allmänna intresset av att skapa goda förutsättningar för genomförandet av stödåtgärder väger dock tungt. Dessutom skulle lättnaden i sekretessen i praktiken få en begränsad omfattning eftersom de enskilda personer som sekretessbelagda uppgifter skulle kunna lämnas ut till, enligt vad som föreslås i denna promemoria, ska ha tystnadsplikt för uppgifter som de tagit del av inom ramen för sitt deltagande (se avsnitt 9.6). Finansinspektionen bör därför få möjlighet att lämna ut uppgifter som är sekretessbelagda enligt 4 § till en enskild person som deltar i ett ärende om statligt stöd, förutsatt att det behövs för att planera eller utföra en stödåtgärd enligt den kompletterande lagen. Denna möjlighet bör införas genom en ändring av 8 b §. Riksgäldskontoret bör få motsvarande möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter i ärende om statligt stöd enligt den kompletterande lagen. Denna möjlighet bör införas genom en ändring av nuvarande 12 d §.

Det bör inte föreligga skyldighet för nämnda myndigheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till enskilda personer men heller inte någon motsvarande rättighet för sådana personer att få ta del av uppgifterna. Myndigheterna bör således diskretionärt kunna pröva om uppgifter ska lämnas ut eller inte. En sådan prövning kan ske på eget initiativ eller efter förfrågan från en sådan enskild som det här är fråga om. Vid denna prövning har myndigheterna också att beakta om uppgifterna får lämnas ut enligt andra sekretessbestämmelser som är tillämpliga för uppgifterna, däribland bestämmelserna till skydd för det allmänna intresset. De föreslagna bestämmelserna bryter inte sekretessen i de bestämmelserna. Ett utlämnande av uppgifter skulle dock endast kunna ske till personer som deltar i ärendet och som varken får obehörigen röja eller utnyttja sekretessbelagda uppgifter som de fått kännedom om i förfarandet.

Sekretess och informationsutbyte Ds 2020:30

192

Ett obehörigt röjande av uppgifterna är straffbelagt (20 kap. 3 § brottsbalken).

Enligt EU-förordningen ska den tystnadsplikt som föreskrivs inte hindra att resolutionsmyndigheten lämnar uppgifter till bl.a. myndigheter med ansvar för normala insolvensförfaranden. För svenskt vidkommande ansvarar bl.a. konkursförvaltare respektive likvidator för sådana förfaranden. I denna promemoria föreslås att det införs en uppgiftsskyldighet i den kompletterande lagen för Riksgäldskontoret gentemot en konkursförvaltare respektive en likvidator i fråga om uppgifter som de behöver för att fullgöra sina uppdrag (se avsnitt 7.2). För att uppgifter som omfattas av sekretess i ärende om statligt stöd till en central motpart under resolution ska kunna lämnas ut bör en hänvisning till bestämmelsen i den kompletterande lagen tas in i en sekretessbrytande bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen.

9.9. Informationsutbyte med myndighet i tredjeland

Promemorians bedömning: Det behövs inga lagstiftnings-

åtgärder för att möjliggöra utlämnande av sekretessbelagda uppgifter i ärende om statligt stöd till en central motpart och om finansiering av resolutionsåtgärder till myndigheter i tredjeland.

Skälen för promemorians bedömning

EU-förordningen innehåller vissa bestämmelser om utbyte av konfidentiella uppgifter med myndigheter i tredjeland. Den svenska sekretesslagstiftningen innehåller inga motsvarande uttryckliga bestämmelser tillämpliga på uppgifter som förekommer i berörda myndigheters ärenden om statligt stöd till en central motpart eller om finansiering av resolutionsåtgärder. Särskilt när det gäller bestämmelserna om finansiering av resolutionsåtgärder i 2 kap. 2 § i den kompletterande lagen är det viktigt att Riksgäldskontoret kan utbyta information och samarbeta med utländska myndigheter eller andra organ, inbegripet myndigheter eller organ i tredjeland.

Även om det inte finns någon skyldighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till utländska myndigheter har, som

Ds 2020:30 Sekretess och informationsutbyte

193

nämns ovan, svenska myndigheter rätt att röja sekretessbelagda uppgifter för utländska myndigheter under vissa förutsättningar (8 kap. 3 § OSL). För ett sådant uppgiftslämnande krävs antingen 1) stöd i lag eller förordning eller 2) att uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet och det står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas ut (jfr prop. 1981/82:186 s. 58 f.). En författningsreglerad skyldighet för svenska myndigheter att tillmötesgå en begäran om sekretessbelagda uppgifter i ärende om finansiering av resolutionsåtgärder, eller i den utsträckning en sådan begäran skulle gälla uppgifter i ett ärende om statligt stöd, framstår inte som lämplig. Informationsutbyte med myndigheter i tredjeland blir därmed, såvida det inte finns någon annan författningsreglerad uppgiftsskyldighet, att bedöma utifrån 3 § 2. Vid denna bedömning får i regel förutsättas att det ligger i svenskt intresse att för samarbetet lämna relevanta uppgifter till en myndighet i tredjeland (jfr prop. 2015/16:5 s. 734 f. och 1981/82:186 s. 58 f.).

Sammanfattningsvis bedöms gällande bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen vara tillräckliga för att säkerställa att uppgifter får lämnas ut till myndigheter i tredjeland med anledning av de föreslagna bestämmelserna om statligt stöd till en central motpart och finansiering av resolutionsåtgärder i den kompletterande lagen.

195

10. Andra följdändringar

10.1. Hinder mot exekutiva åtgärder

Promemorians förslag: Under den tid resolutionen pågår ska

utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte få ske mot den centrala motparten.

Under den tid resolutionen pågår ska handräckning inte få vidtas och beslut om kvarstad eller betalningssäkring inte få meddelas mot den centrala motparten.

Skälen för promemorians förslag

EU-förordningen innehåller inga bestämmelser om förbud mot exekutiva åtgärder vid resolution av en central motpart. Mot bakgrund av resolutionsmyndighetens möjlighet att ta kontroll över den centrala motparten i resolution och för att ge myndigheten betänketid innan beslut om resolutionsåtgärder fattas bör ett förbud mot exekutiva åtgärder mot en central motpart i resolution införas. Ett motsvarande förbud finns vid företagsrekonstruktion respektive vid resolution av kreditinstitut och värdepappersbolag.

Av motsvarande skäl bör inte heller handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. ske eller beslut om betalningssäkring eller kvarstad meddelas. Förbudet bör på samma sätt som i lagen om resolution omfatta även sådana förpliktelser som uppkommit efter beslutet att försätta den centrala motparten i resolution (jfr prop.2015/16:5 s. 443).

Andra följdändringar Ds 2020:30

196

10.2. Information och samråd med anställda under resolution

Promemorians bedömning: När resolutionsverktygen tillämpas

eller resolutionsbefogenheterna utövas på ett sätt som berör de anställda, ska Riksgäldskontoret informera och samråda med representanter för de anställda.

Skälen för promemorians bedömning

Enligt EU-förordningen ska resolutionsmyndigheten vidta alla nödvändiga åtgärder för att informera och samråda med representanter för de anställda i enlighet med nationell rätt, kollektivavtal eller praxis, när resolutionsverktygen tillämpas och resolutionsbefogenheterna utövas (artikel 23.1 g). En rimlig tolkning av bestämmelsen, som tar sikte på relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare, är att det som åsyftas med informations- och samrådsskyldigheten är frågor som berör de anställda. Regeringen gör en motsvarande bedömning i förarbetena till lagen om resolution (prop. 2015/16:5 s. 481). I förarbetena anför regeringen att det inte är lämpligt att införa ett absolut krav på information och samråd med hänsyn till att Riksgäldskontoret kan behöva vidta resolutionsåtgärder med kort varsel. Det finns, enligt promemorians mening, inte skäl att göra en annan bedömning.

10.3. Förändrade kallelseregler till bolagsstämma vid kapitalökning

Promemorians förslag: Om Riksgäldskontoret har förelagt en

central motpart att emittera nya aktier i syfte att kunna använda förlustfördelningsverktyget i EU-förordningen, ska kallelse till extra bolagsstämma för att pröva en fråga om ökning av aktiekapitalet få utfärdas senare än vad som annars gäller för kallelse till extra bolagsstämma. En sådan kallelse ska dock inte få utfärdas senare än tio dagar före stämman.

Ds 2020:30 Andra följdändringar

197

Bestämmelser om aktieägares initiativrätt och tidpunkt för tillhandahållande av aktiebok i avstämningsbolag ska inte tillämpas när kallelser sker i dessa fall.

Skälen för promemorians förslag

Av EU-förordningen framgår att ersättning i vissa fall kan ges till clearingmedlemmar för användande av förlustfördelningsverktyget (artikel 27.6). Ersättning kan bl.a. lämnas i form av aktier i den centrala motparten. Resolutionsmyndigheten får kräva att den centrala motparten emitterar nya aktier för detta ändamål (artikel 33.6).

Genom förordningen görs ändringar i artikel 5.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG av den 11 juli 2007 om utnyttjande av vissa av aktieägares rättigheter i börsnoterade företag, i det följande benämnt direktivet om aktieägares rättigheter. Ändringarna innebär att det införs en möjlighet att ändra bolagsordningen så att det under vissa förutsättningar blir möjligt att kalla till extra bolagstämma utan att tillämpa de regler som vanligtvis gäller för kallelse till sådan stämma, om syftet är att besluta om en kapitalökning (artikel 91.2). Vid genomförandet av krishanteringsdirektivet infördes en bestämmelse om kortare tid för kallelse till extra bolagsstämma i aktiebolagslagen istället för att ålägga aktiebolag att ändra sina bolagsordningar i det syftet (prop. 2015/16:5 s. 315 f.). För att möjliggöra en effektiv tillämpning av förlustfördelningsverktyget bör en motsvarande bestämmelse med möjlighet att kalla till bolagsstämma i en central motpart med extra kort varsel införas om syftet är att besluta om en kapitalökning. Bestämmelsen skulle kunna införas i den kompletterande lagen. Enligt promemorians mening bör dock bestämmelsen införas i aktiebolagslagen på motsvarande sätt som vid genomförandet av krishanteringsdirektivet. Kallelse till bolagsstämma enligt detta förfarande bör endast vara tillåten om Riksgäldskontoret har förelagt den centrala motparten att emittera nya aktier för användning inom ramen för förlustfördelningsverktyget.

Vissa bestämmelser bör inte tillämpas i de fall den centrala motparten kallar till bolagsstämma enligt det särskilda kallelseförfarandet. Detta för att förfarandet inte ska kunna utnyttjas för att

Andra följdändringar Ds 2020:30

198

kringgå det ordinarie kallelseförfarandet i andra frågor än de som avses med förslaget. Det rör sig om bestämmelser om reviderad avstämningsdag och bestämmelser om tidpunkter, i form av ett bestämt antal dagar före bolagsstämman eller kallelsen, fram till vilken aktieägare får utnyttja sina rättigheter att föra upp punkter på dagordningen för bolagsstämman eller att lägga fram förslag till beslut om punkter som har förts eller ska föras upp på dagordningen för en bolagsstämma (jfr prop. 2015/16:5 s. 317). Bestämmelser om detta bör tas in i aktiebolagslagen.

10.4. Följdändringar i annan EU-lagstiftning

10.4.1. Undantag från bestämmelser i vissa av bolagsdirektiven

Promemorians förslag: När resolutionsverktyg, resolutions-

befogenheter och resolutionsmekanismer tillämpas ska aktiebolagslagen och lagen om offentliga uppköpserbjudanden inte tillämpas i de delar som de motsvarar vissa bolagsrättsliga direktivs bestämmelser om

  • skydd för minoritetsaktieägare,
  • budplikt och skäligt pris,
  • krav med avseende på utnyttjande av vissa aktieägarrättigheter i börsnoterade företag,
  • samordning av de skyddsåtgärder som krävs i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag och att bevara och ändra dess kapital samt
  • gränsöverskridande ombildningar och fusion av aktiebolag.

Skälen för promemorians förslag

EU-förordningen föreskriver att vissa bolagsrättsliga direktiv, eller vissa artiklar i dessa, inte ska tillämpas om resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolutionsmekanismer enligt förordningen tillämpas (artiklarna 90–92). Med resolutionsmekanismer avses bl.a. de statliga stabiliseringsverktygen. Av framställnings-

Ds 2020:30 Andra följdändringar

199

tekniska skäl finns det behov av att använda begreppet resolutionsåtgärder. En resolutionsåtgärd definieras i förordningen som ett beslut att försätta en central motpart i resolution enligt artikel 22, tillämpa ett resolutionsverktyg eller utöva en eller flera resolutionsbefogenheter (artikel 2.11). I den kommande framställningen inkluderar definitionen emellertid inte själva beslutet att försätta företaget i resolution, med däremot de statliga stabiliseringsverktygen som regeringen får besluta om, trots att de inte är resolutionsverktyg i förordningens mening. Avsikten med denna definition är inte att den ska innebära materiella avvikelser från förordningen.

När resolutionsåtgärder tillämpas ska i enlighet med förordningen, artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden, förkortat take-overdirektivet, inte tillämpas (artikel 90). Den aktuella bestämmelsen i take-over-direktivet reglerar skydd av minoritetsaktieägare, budplikt och skäligt pris. I svensk rätt motsvaras take-overdirektivet i denna del av 3 kap. 1 och 2 §§ lagen om offentliga uppköpserbjudanden och bestämmelser i 22 kap. aktiebolagslagen.

När resolutionsåtgärder tillämpas ska inte direktivet om aktieägares rättigheter tillämpas (artikel 91). I svensk rätt regleras aktieägarnas rättigheter enligt direktivet om aktieägares rättigheter på olika ställen i aktiebolagslagen.

När resolutionsåtgärder tillämpas ska inte Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt tillämpas i fråga om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 54 andra stycket i föredraget om Europeiska unionens funktionssätt avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra deras kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga. De bestämmelser i direktivet som avses är artiklarna 49, 58.1, 68.1–3, 70.2 första stycket, 72–75 och 79–81 (artikel 92.1). Bestämmelser som motsvarar direktivet i dessa delar finns i 2 kap. 19 §, 11 kap., 20 kap. samt 25 kap. 15 och 16 §§ ABL.

När resolutionsåtgärder tillämpas ska inte direktivet om vissa aspekter av bolagsrätt tillämpas i fråga om fusion av aktiebolag, och om gränsöverskridande ombildning, samt fusion och delning av

Andra följdändringar Ds 2020:30

200

bolag med begränsat (artikel 92.2–92.5). I svensk rätt finns bestämmelser motsvarande direktivets i bl.a. 23 och 24 kap. ABL.

Lagstiftarna på unionsnivå har bedömt att det krävs ett uttryckligt undantag från de bolagsrättsliga bestämmelserna som här är i fråga, eftersom en tillämpning av bestämmelserna skulle kunna förhindra effektiviteten och förutsebarheten i resolutionen (jfr skäl 85). De normkonflikter som kan uppstå mellan förordningen och den bolagsrättsliga lagstiftningen i dessa delar bör i möjligaste mån undvikas genom lagstiftning. Motsvarande undantag från de bolagsrättsliga bestämmelserna vid resolution av kreditinstitut och värdepappersbolag finns i lagen om resolution. Det bör därför i den kompletterande lagen införas ett undantag som innebär att de bestämmelser i aktiebolagslagen och lagen om offentliga uppköpserbjudanden som motsvarar de bolagsrättsliga artiklarna och direktiven som räknas upp i artiklarna 90–92 inte ska tillämpas när resolutionsåtgärder tillämpas.

10.4.2. Undantag från krishanteringsdirektivet

Promemorians förslag: Lagen om resolution ska inte tillämpas

när en enhet som omfattas av den lagens tillämpningsområde också är en enligt Emir-förordningen auktoriserad central motpart. I lagen om resolution ska en upplysningsbestämmelse införas om att EU-förordningen och den kompletterande lagen är tillämpliga på en sådan central motpart.

Skälen för promemorians förslag

EU-förordningen föreskriver att krishanteringsdirektivet inte ska tillämpas på enheter som också är auktoriserade centrala motparter enligt Emir-förordningen (artikel 93). Bestämmelsen införs för att undvika att enheterna inte ska omfattas av dubbla regelverk (skäl 86). I svensk rätt regleras återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersbolag i lagen om resolution. I lagen om resolution bör därför en bestämmelse införas om att lagen inte ska tillämpas när en enhet som omfattas av lagens tillämpningsområde också är en auktoriserad central motpart enligt Emir-

Ds 2020:30 Andra följdändringar

201

förordningen. Bestämmelsen bör kompletteras med en upplysning om att förordningen och den kompletterande lagen är tillämpliga på en sådan central motpart.

10.4.3. Undantag från vissa bestämmelser i säkerhetsdirektivet

Promemorians bedömning: Det krävs inte några komplet-

terande lagstiftningsåtgärder till bestämmelserna i EU-förordningen om att bestämmelserna i säkerhetsdirektivet om verkställighet av avtal om finansiellt säkerhetsställande, förfoganderätt över finansiella säkerheter som omfattas av ett avtal om finansiell säkerhet samt erkännande av avtal om finansiell äganderättsöverföring och av slutavräkningsklausuler inte ska tillämpas på vissa slags restriktioner som kan åläggas enligt EU-förordningen.

Skälen för promemorians bedömning

Av EU-förordningen framgår att bestämmelserna i artiklarna 4–7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet, i det följande benämnt säkerhetsdirektivet, inte ska tillämpas på restriktioner av verkställigheten av avtal om finansiellt säkerställande eller av verkan av avtal om finansiell säkerhet eller en slutavräknings- eller kvittningsbestämmelse som beslutats med stöd av EU-förordningens bestämmelser om nedskrivning eller konvertering eller resolutionsbefogenheter som fastställs i artiklarna 32–39 och 48–59 (artikel 89.1). Detsamma gäller för restriktioner som beslutats med stöd av liknande befogenheter i en medlemsstats rätt för att underlätta en ordnad resolution av en enhet som avses i artikel 1.2 c iv och 1.2 d i säkerhetsdirektivet och som är föremål för skyddsåtgärder som är åtminstone likvärdiga med dem som fastställs i artiklarna 60–69 i EU-förordningen (artikel 89.1). Vidare framgår att säkerhetsdirektivet inte ska påverka tillämpningen av förordningen (artikel 89.2).

Säkerhetsdirektivet syftar till att underlätta säkerhetsställande i form av panträtt och säkerhetsöverlåtelser av betalningsmedel och

Andra följdändringar Ds 2020:30

202

finansiella instrument inom EU. Säkerhetsdirektivet ger panthavaren rätt att själv realisera den ställda panten på olika sätt, förutsatt att detta medges i avtalet parterna emellan (artikel 4). Vidare föreskrivs en rätt för parterna att i princip fritt avtala om full förfoganderätt över den ställda säkerheten utan att detta förhindras av medlemsstaterna (artikel 5). Det får alltså inte finnas några tvingande regler i nationell rätt som tar över vad parterna avtalat. Vidare förutsätts att säkerhetsavtalet kan göras gällande mot tredje man även om full förfoganderätt avtalats. Medlemsstaterna ska säkerställa att ett säkerhetsavtal där äganderätten övergår ska få verkan i enlighet med villkoren i avtalet (artikel 6). Det är alltså inte tillåtet att omkaraktärisera ett sådant avtal till t.ex. ett pantavtal. Slutavräkningsklausuler ska få verkan i såväl obligationsrättsligt som sakrättsligt hänseende (artikel 7).

Vid genomförandet av säkerhetsdirektivet bedömdes artiklarna 4–7 i huvudsak överensstämma med svensk obligations- och sakrätt i allmänhet, men vissa ändringar gjordes i 3 kap.1 och 3 §§ lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument (jfr prop. 2004/05:30 s. 2832, 4159 och 7173). Vidare ändrades 5 kap. 16 § och 8 kap. 10 §konkurslagen och 2 kap. 20 § lagen om företagsrekonstruktion för att tillgodose kravet på att parternas avtal ska få verkan i enlighet med dess villkor även i likvidations- eller rekonstruktionsförfaranden (a. prop. s. 60–70). De två sistnämnda bestämmelserna ändrades återigen för att genomföra vissa ändringar i artikel 4 i säkerhetsdirektivet som gjordes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/44/EG av den 6 maj 2009 om ändring av direktiv 98/26/EG om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper och direktiv 2002/47/EG om ställande av finansiell säkerhet, vad gäller sammanlänkade system och kreditfordringar (se prop. 2010/11:95 s. 3543).

Utövandet av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna (artiklarna 32–39) eller någon av de övriga resolutionsbefogenheterna (artiklarna 48–59) i förordningen kan komma att begränsa de rättigheter som artiklarna 4–7 i säkerhetsdirektivet avser att tillförsäkra parterna till säkerhetsavtal i enlighet med villkoren för avtalet. Exempelvis kan resolutionsmyndigheten begränsa möjligheterna att göra säkerhetsrätt gällande (artikel 56). Förordningens bestämmelser är tvingande och har således företräde framför vad parterna avtalat. Någon lagkonkurrens mellan bestämmelserna som

Ds 2020:30 Andra följdändringar

203

genomför säkerhetsdirektivet i dessa delar och bestämmelserna i förordningen torde därmed inte uppkomma. Bestämmelserna om gäldenär i lagen om företagsrekonstruktion är över huvud taget inte tillämpliga på en central motpart (se avsnitt 7.2). Konkurs ska inte heller kunna inledas om resolutionsmyndigheten anser att resolution ska inledas i stället. Det bör alltså inte uppkomma någon situation där reglerna som är tillämpliga i sådana förfaranden kommer i konflikt med resolutionsbefogenheter enligt förordningen. Vidare ger bestämmelserna i lagen om handel med finansiella instrument och som genomför säkerhetsdirektivet enligt ovan ingen rätt att förfoga över finansiella instrument som tillhör någon annan i strid med bestämmelserna i förordningen. Kompletterande bestämmelser i förhållande till artikel 89.1 i förordningen behöver därför inte införas i svensk rätt i denna del. Det finns, enligt promemorians mening, inte skäl att göra annan bedömning avseende artikel 89.2.

Befogenheter liknande de befogenheter för att underlätta en ordnad resolution av sådana företag eller personer som räknas upp i artikel 1.2 c iv och 1.2 d i säkerhetsdirektivet och som återfinns i förordningen finns inte i svensk rätt. Artikel 89.1 föranleder därför inte heller i den delen någon nationell lagstiftning.

205

11. Verkställighet och överklagande av beslut

11.1. Verkställighet av beslut

Promemorians förslag: Riksgäldskontoret och Finansinspektionen

ska få bestämma att beslut om krisförebyggande åtgärder enligt EU-förordningen eller förbud eller förläggande som meddelats med stöd av EU-förordningen eller den kompletterande lagen ska gälla omedelbart.

Skälen för promemorians förslag

Enligt EU-förordningen ska resolutionsmyndighetens beslut om att vidta en resolutionsåtgärd vara omedelbart verkställbart (74.4 b). Förordningen ställer inte krav på att andra beslut ska gälla omedelbart. Det bör dock vara möjligt för de inblandade myndigheterna att bestämma att åtminstone beslut om krisförebyggande åtgärder, såsom förelägganden för att undanröja hinder för resolution, ska gälla omedelbart (jfr artikel 2.48). Vidare bör myndigheterna ha samma möjligheter att förordna om omedelbar verkställighet för andra förelägganden och förbud enligt förordningen eller den kompletterande lagen. Det kan t.ex. röra sig om beslut om att vidta en åtgärd eller upphöra med ett visst agerande. Det kan noteras att Finansinspektionen redan har motsvarande möjlighet att bestämma att förbud och föreläggande ska gälla omedelbart (se 17 kap. 1 § femte stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse, 26 kap. 1 § fjärde stycket lagen om värdepappersmarknaden och 30 kap. 1 § fjärde stycket lagen om

Verkställighet och överklagande av beslut Ds 2020:30

206

resolution). Den sistnämnda bestämmelsen innehåller även en sådan möjlighet för Riksgäldskontoret.

11.2. Överklagande av beslut

Promemorians förslag: Riksgäldskontorets och Finans-

inspektionens beslut enligt den kompletterande lagen ska, om inte annat anges, få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten.

Finansinspektionens beslut om sanktionsföreläggande ska inte få överklagas.

Regeringens och stödmyndighetens beslut enligt den kompletterande lagen ska inte få överklagas.

Riksgäldskontorets beslut om att ingå avtal om finansiering för stabilitetsfondens räkning ska inte få överklagas.

Skälen för promemorians förslag

Överklagande av Finansinspektionens beslut

Enligt EU-förordningen ska medlemsstaterna fastställa administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder vid överträdelser av förordningen (artikel 81.1). I denna promemoria föreslås att nationella sanktionsbestämmelser införs i den kompletterande lagen (se kapitel 6). Förvaltningsbeslut om sådana sanktioner bör kunna överklagas. I andra lagar på finansmarknadsområdet gäller allmänt att beslut som fattats av Finansinspektionen och som får överklagas, prövas av allmän förvaltningsdomstol med krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Detta bör även gälla för Finansinspektionens beslut enligt den kompletterande lagen. En bestämmelse om rätt till domstolsprövning av Finansinspektionens beslut bör införas efter förebild av motsvarande bestämmelser i andra lagar på finansmarknadsområdet.

I denna promemoria föreslås att Finansinspektionens ingripande mot fysiska personer vid en central motparts överträdelse av förordningens bestämmelser om att utarbeta, upprätthålla och uppdatera återhämtningsplan, att tillhandahålla uppgifter för att utarbeta en resolutionsplan eller att underrätta Finansinspektionen

Ds 2020:30 Verkställighet och överklagande av beslut

207

om att den centrala motparten fallerar eller sannolikt kommer att fallera ska ske genom sanktionsföreläggande (se avsnitt 6.3). Ett sanktionsföreläggande innebär att en fysisk person föreläggs att inom en viss tid godkänna en sanktion som är bestämd till tid eller till belopp. När föreläggandet har godkänts gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft.

Ett beslut om sanktionsföreläggande är ett förberedande beslut. Ett överklagande av ett sådant beslut skulle kunna fördröja Finansinspektionens utredning i onödan. Ett förberedande beslut förhindrar heller inte en senare slutlig prövning i domstol. Enligt de lagar på finansmarknadsområdet som ger Finansinspektionen möjligheten att genom ett sanktionsföreläggande ingripa mot vissa fysiska personer när en juridisk person har gjort sig skyldig till en överträdelse gäller att ett beslut om sanktionsföreläggande inte får överklagas (se t.ex. 26 kap. 1 § första stycket lagen om värdepappersmarknaden och 6 kap. 1 § första stycket lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning). På samma sätt bör beslut om sanktionsföreläggande som Finansinspektionen fattar med stöd av den kompletterande lagen inte få överklagas. Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid föreslås att Finansinspektionen ska få ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas (se avsnitt 6.3).

Övriga beslut

I denna promemoria föreslås att Riksgäldskontoret ska få besluta om statligt stöd till en central motpart under resolution (5 kap 5 § i den kompletterande lagen) och för stabilitetsfondens räkning få ingå finansieringsavtal med bl.a. en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES eller i tredjeland (2 kap. 2 §) samt att myndigheten ska fatta beslut om avslutande av resolution (4 kap. 1 §). Vidare föreslås att regeringen ska få besluta om tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen enligt artiklarna 45–47 i förordningen (1 kap. 4 §).

På motsvarande sätt som gäller enligt lagen om resolution bör Riksgäldskontorets beslut om stöd under resolution och om avslutande av resolution enligt den kompletterande lagen kunna överklagas. Stöd under resolution föreslås finansieras av stabilitets-

Verkställighet och överklagande av beslut Ds 2020:30

208

fonden, vilken regleras av bestämmelser i stödlagen. Eftersom beslut enligt stödlagen inte får överklagas följer att beslut om att finansiera statligt stöd till en central motpart under resolution heller inte får överklagas (4 kap. 4 §). I likhet med vad som gäller om finansiering av stödåtgärder enligt stödlagen bör beslut om att ingå avtal om finansiering enligt 2 kap. 2 § i den kompletterande lagen inte få överklagas.

I förarbetena till lagen om resolution anför regeringen att regeringens beslut i fråga om de statliga stabiliseringsverktygen enligt lagen om resolution inte bör vara överklagbara (prop. 2015/16:5 s. 750 f.). Det finns, enligt promemorians mening, inte skäl att hantera överklagande av motsvarande beslut som gäller centrala motparter på något annat sätt än vad som följer av lagen om resolution. Regeringens beslut om att tillämpa de statliga stabiliseringsverktygen bör därför inte få överklagas.

I denna promemoria föreslås att det införs ett förebyggande statligt stöd till centrala motparter och som får beslutas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (stödmyndigheten) efter förebild av bestämmelser om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut i stödlagen. Som redan nämnts får beslut enligt stödlagen inte överklagas. Enligt promemorians mening finns inte skäl att hantera överklagande av beslut om förebyggande statligt stöd till en central motpart på något annat sätt än överklagande av motsvarande beslut i förhållande till kreditinstitut. Beslut om förebyggande statligt stöd enligt den kompletterande lagen bör därför inte få överklagas.

209

12. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Promemorians förslag: Ingripanden enligt den kompletterande

lagen ska bara få ske för överträdelser som har ägt rum efter ikraftträdandet.

Promemorians bedömning: Den kompletterande lagen bör

träda ikraft under det tredje kvartalet 2022. Även de ändringar som görs i andra lagar bör träda ikraft vid samma tid.

Skälen för promemorians förslag och bedömning

EU-förordningen ska träda ikraft den tjugonde dagen efter det att den publicerats i Europeiska Unionens officiella tidning. Förordningen kommer att vara till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Skyldigheterna enligt de materiella bestämmelserna i förordningen följer av ikraftträdande av övergångsbestämmelserna (artikel 97). Förordningen är beslutad i rådet och beslut i Europaparlamentet väntas i mitten av december 2020. När denna promemoria överlämnades för tryck hade förordningen med andra ord inte publicerats i Europeiska unionens officiella tidning.

Förordningen ska, med vissa undantag, tillämpas från och med 18 månader efter dagen för ikraftträdandet (artikel 97).

Bestämmelsen i förordningen om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument i fråga om att flytta fram sista dagen för den övergångsperiod som den behöriga myndigheten får besluta om i förhållande till börshandlade derivat (artikel 95) ska tillämpas från och med den 4 juli 2020.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Ds 2020:30

210

Bestämmelsen i förordningen om ändring av Emir-förordningen i fråga om ersättning av referensräntor för äldre transaktioner (artikel 87.2) ska tillämpas från dagen för ikraftträdandet av förordningen.

Bestämmelserna i förordningen i fråga om återhämtningsplaner, bedömning av och samordningsförfarande för återhämtningsplaner (artiklarna 9.1, 9.2, 9.3, 9.4, 9.6, 9.7, 9.9, 9.10, 9.12, 9.13, 9.16, 9.17, 9.18, 9.19, 10.1, 10.2, 10.3, 10.8, 10.9, 10.10, 10.11, 10.12 och 11) ska tillämpas från och med 12 månader efter dagen för förordningens ikraftträdande.

Bestämmelserna i förordningen om krav på att den centrala motparten ska använda förfinansierade avsatta egna medel och om att åtgärder i återhämtningsplanerna som medför skyldigheter för bl.a. clearingmedlemmar ska ingå i den centrala motpartens verksamhetsregler (artiklarna 9.14 och 20), ska tillämpas från och med 24 månader efter dagen för förordningens ikraftträdande.

Sverige ska senast när förordningen ska börja tillämpas, 18 månader efter det att den trätt ikraft, underrätta EUkommissionen och Esma om de bestämmelser i svensk rätt som ska tillämpas vid överträdelser av förordningen (artikel 81). Den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter bör därför träda ikraft samtidigt som när förordningen ska börja tillämpas, vilket beräknas vara någon gång under det tredje kvartalet 2022. Även de ändringar i andra lagar som föreslås i denna promemoria bör träda ikraft vid samma tidpunkt.

I regeringsformen finns ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning (2 kap. 10 §). Förbudet omfattar formellt inte administrativa sanktioner som är av straffliknande natur men enligt förarbetena skulle det emellertid innebära ett kringgående av förbudet att ge retroaktiv verkan åt administrativa sanktioner av uppenbart repressiv, straffliknande karaktär (prop. 1976/76:209 s. 125). Ingripanden som beslutas med stöd av den nya lagen bör därför bara få beslutas för överträdelser som ägt rum efter ikraftträdandet, vilket bör anges i en övergångsbestämmelse.

211

13. Förslagens konsekvenser

13.1. Inledning

Det ingår i uppdraget72 att presentera en konsekvensanalys för de olika handlingsalternativ i fråga om val av resolutionsmyndighet som övervägs. Konsekvensanalysen ska beskriva och beräkna de offentligfinansiella effekterna av förslagen samt utvärdera de samhällsekonomiska konsekvenserna. Även i övrigt ska riktlinjerna i kommittéförordningen (1998:1474) och förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning tillämpas för att ange kostnadsberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar.

I kommittéförordningen finns ett generellt krav på att statliga kommittéer ska bedöma och diskutera konsekvenserna av de förslag de lägger fram. Kommittén ska beskriva hur kostnader och intäkter påverkar både offentliga och privata aktörer och utifrån detta hur det samhällsekonomiska utfallet kan förväntas bli. I den mån förslagen innebär kostnadsökningar eller inkomstminskningar för staten, kommuner eller landsting ska förslag till finansiering ges. Utöver de ekonomiska konsekvenserna anger kommittéförordningen att kommittén ska beskriva konsekvenserna för den kommunala självstyrelsen, för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för utvecklingen i ett regionalt perspektiv, för de mindre företagens situation relativt större företag, för jämställdheten samt vad avser de integrationspolitiska målen. Om nya eller ändrade regler föreslås ska konsekvenserna även diskuteras utifrån de krav som ställs i förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning. Här krävs bland annat att kommittén redovisar vilket problem regleringen avser lösa och på vilket sätt samt diskuterar tänkbara alternativa lösningar. Vidare ska kommittén redovisa vilka företag,

72 Uppdrag att föreslå resolutionsmyndighet för centrala motparter och anpassning av svensk rätt till EU:s resolutionsförordning. Bilaga 2 till regeringskanslibeslut 2020-02-17, Finansdepartementet.

Förslagens konsekvenser Ds 2020:30

212

personer m.fl. som berörs av de nya eller förändrade reglerna samt de kostnadsmässiga konsekvenserna för olika alternativ. Om förslagen berör företag ska kommittén även belysa vilka typer av företag som berörs, deras antal och storlek samt påverkan på deras kostnader och konkurrensförhållanden ska också diskuteras. Särskild uppmärksamhet ska ägnas situationen för mindre företag.

EU-förordningen är i alla delar direkt gällande i samtliga medlemsstater. Det innebär att det inte finns alternativa sätt att utforma regler för berörda företag och myndigheter. Konsekvenserna av förordningen är i den meningen i allt väsentligt givna. Den egentliga konsekvensanalysen, i avsnitt 13.3, avser därför förslagen till bestämmelser i den kompletterande lagen och följdändringar i stödlagen. Avsnitt 13.2 gör emellertid en övergripande bedömning av de förväntade konsekvenserna av förordningen. I avsnitt 13.4 lämnas ett förslag till finansiering av Finansinspektionens och Riksgäldskontorets ökade kostnader till följd av att förordningen leder till nya arbetsuppgifter för myndigheterna. Även förslagen i denna promemoria ger upphov till ökade kostnader för stödmyndigheten och Riksgäldskontoret.

13.2. Övergripande bedömning av konsekvenserna av EU-förordningen

Detta avsnitt gör en övergripande bedömning av EU-förordningens förväntade konsekvenser för finansiell stabilitet och statens finanser (13.2.1), företagens kostnader (13.2.2), den reala ekonomin (13.2.3), EU:s budget (13.2.4) och miljön (13.2.5). Bedömningen utgår från EU-kommissionens effektanalys som åtföljde förslaget till EU-förordning.73 Effektanalysen kompletteras med relevant akademisk forskning och rapporter från internationella organ och branschorganisationer.

73 European Commission (2016). ”Impact assessment accompanying the proposal for a regulation of the European Parliament and of the Council on a framework for the recovery and resolution of central counterparties”, Staff Working Document, SWD (2016) 369 final.

Ds 2020:30 Förslagens konsekvenser

213

13.2.1. Konsekvenser för finansiell stabilitet och statens finanser

De negativa effekterna på stabiliteten i det finansiella systemet om en central motpart hamnar i problem kan bli betydande. Centrala motparter är ofta systemviktiga i de länder de verkar och flera av de centrala motparterna är verksamma i flera länder. Vidare är de centrala motparterna och clearingmedlemmarna, framför allt större banker och fondkommissionärer, finansiellt sammanlänkade inom och över landsgränserna (se även avsnitt 3.2). Det innebär att problem som clearingmedlemmar kan få att infria sina åtaganden gentemot den centrala motparten inte bara påverkar den centrala motparten ifråga utan även andra centrala motparter (i andra länder) och andra clearingmedlemmar. I avsaknad av ett legalt regelverk för återhämtning och resolution av centrala motparter har myndigheterna, för det första, inga befogenheter att säkerställa att centrala motparter och deras clearingmedlemmar vidtar nödvändiga åtgärder för att undvika att hamna i finansiella problem eller, om sådana problem ändå inte kan undvikas, för att återställa livskraften så att kritiska funktioner och därmed och säkerställa att finansiella stabilitet kan upprätthållas.74 Utan ett regelverk saknas dessutom legala medel för myndigheterna att ta över kontrollen över en centrala motpart som fallerar eller är nära att göra det i syfte att rekonstruera företaget, sälja det vidare och avveckla den del av verksamheten som inte är livskraftig under ordnade former. Avsaknaden av ett krishanteringsregelverk för centrala motparter skulle också sannolikt leda till att stater tvingades använda skattemedel för att absorbera förluster och för återkapitalisering (eng. bail-out) med begränsade (eller inga) möjligheter att återhämta dessa medel från den centrala motparten (och dess aktieägare), clearingmedlemmar eller andra borgenärer.

Även om ett regelverk för återhämtning och resolution av centrala motparter torde bidra till finansiell stabilitet kan vissa återhämtningsåtgärder eller resolutionsverktyg vara destabiliserande om det råder stor oro på de finansiella marknaderna. Exempelvis kan, som konstateras i avsnitt 8.3, reducering av vinster på variations-

74 Eftersom det finns krav på central clearing av standardiserade OTC-derivat är det än viktigare att centrala motparter snabbt kan återhämta sig eller att livskraftig verksamhet kan drivas vidare även efter fallissemang.

Förslagens konsekvenser Ds 2020:30

214

säkerheter (VMGH) eller cash calls försämra clearingmedlemmarnas finansiella situation om de tvingas bidra med stora belopp.75 Om clearingmedlemmarna måste sälja tillgångar för att kunna bidra med ytterligare finansiella medel för att täcka kvarstående förluster kan det leda till kraftiga prisras på dessa tillgångar och i förlängningen till ytterligare instabilitet i det finansiella systemet. Förordningens krav på att clearingmedlemmarna ska fortsätta bidra med finansiella resurser i såväl återhämtningsfasen som resolutionsfasen ger dock clearingmedlemmarna incitament att engagera sig i den centrala motpartens obeståndsförfarande. Dessa incitament uppkommer genom att återhämtnings- och resolutionsåtgärderna torde vara mindre önskvärda och mer kostsamma för de clearingmedlemmar som inte brutit mot deltagandevillkoren. Om clearingmedlemmarna tar på sig ett större ansvar i en obeståndssituation ökar möjligheterna att den centrala motparten kan fortsätta vara livskraftig, vilket gynnar såväl medlemmarna som deras kunder och i förlängningen samhällsekonomin.

Det är förenat med betydande svårigheter att på ett tillförlitligt sätt kvantifiera de samhällsekonomiska kostnaderna och intäkterna av att ett regelverk för återhämtning och resolution av centrala motparter införs. Det är svårt att dra slutsatser av tidigare fallissemang när det gäller centrala motparter eller clearingföretag eftersom sådana varit betydligt mer sällsynta än fallissemang i banker. Analyser av effekterna av det krishanteringsramverk för kreditinstitut och värdepappersbolag som infördes i EU genom krishanteringsdirektivet visar att de implicita offentligfinansiella åtaganden som EU:s medlemsstater haft gentemot banksektorn minskat betydligt efter det att krishanteringsregelverket infördes.76Detta yttrar sig bl.a. i att kostnaderna för bankernas skuldfinansiering ökat eftersom borgenärer (innehavare av ickesäkerställda obligationer) kräver högre riskpremier i förväntan om att respektive stat inte längre kommer att hålla dem skadeslösa (dvs. att deras skulder kan komma att bli nedskrivna i en resolutionssituation). Eftersom de flesta centrala motparter finansierar sig genom att emittera skuldinstrument i en (mycket) begränsad omfattning är dessa effekter inte direkt överförbara på

75 Faruqui, ibid. 76 För en diskussion om effekterna av krishanteringsdirektivets införande på det implicita offentliga åtagandet för banker, se avsnitt 12.2 i SOU 2019:52 Sverige och bankunionen. Betänkande av utredningen om ett eventuellt svenskt deltagande i europeiska bankunionen.

Ds 2020:30 Förslagens konsekvenser

215

centrala motparter. EU-förordningen ålägger emellertid clearingmedlemmarna och den centrala motparten att fortsätta bidra med finansiella resurser i såväl återhämtning som resolution, vilket torde innebära en motsvarande reduktion av medlemsstaternas implicita offentligfinansiella åtaganden.77

Sammantaget innebär de åtgärder och befogenheter som tillkommer myndigheterna och medlemsstaterna (dvs. de behöriga ministerierna) enligt EU-förordningen att riskerna för en finansiell kris minskar, eller att en kris i vart fall inte blir lika omfattande. Det leder i sin tur till att de negativa realekonomiska effekterna i form av minskad produktion och sysselsättning begränsas. En minskad produktion och sysselsättning har negativa effekter på statsfinanserna (lägre skatteinkomster och högre utgifter för bl.a. arbetslöshetsersättning).78 I den meningen går finansiell stabilitet och stabila statsfinanser hand i hand.

Bättre förutsättningar att avhjälpa kriser i centrala motparter så att de kan upprätthålla kritiska funktioner gör de finansiella infrastruktursystemen mer robusta, vilket också underlättar genomförandet av penningpolitiken.79

13.2.2. Företagens kostnader

Centrala motparter kan förväntas få något ökade administrativa kostnader för rapportering av data till myndigheterna, regelefterlevnad och avgifter till tillsyns- och resolutionsmyndigheter (i den mån dessa inte är finansierade genom budgetanslag). Företagen kommer sannolikt att behöva öka ambitionen när det gäller att upprätta avtal med clearingmedlemmarna om deras finansiella bidrag under återhämtning, liksom när det gäller återhämtningsplaner mer generellt. EU-förordningen innehåller ett antal åtgärder som medlemsstaten och resolutionsmyndigheten ska vidta för att återhämta statliga medel som lämnats till en central motpart eller om de statliga stabiliseringsverktygen tillämpas. Det innebär att de

77 En central motparts obeståndsfond kan ses som ett företagsinternt arrangemang för att konvertera clearingmedlemmarnas fordringar på den centrala motparten till nytt, förlustabsorberande ”kapital”, dvs. en form av skuldnedskrivning (eng. bail-in). 78 Minskade skatteinkomster eller högre utgifter påverkar även kommunsektorns finanser. 79 Beyer, A. m.fl. (2017). ”The transmission channels of monetary, macro- and microprudential policies and their interrelations”, Occasional Paper 191, May 2017, European Central Bank.

Förslagens konsekvenser Ds 2020:30

216

centrala motparterna och clearingmedlemmarna får bära stödkostnaderna i efterhand. Som framgår av avsnitt 8.5 förutsätts centrala motparter inte betala in avgifter på förhand för att finansiera statliga utgifter som följer av tillämpningen av förordningen. De initiala kostnaderna för företagen av att EU-förordningen införs blir därför begränsade i det avseendet.

Ett av huvudsyftena med att införa ett ramverk för återhämtning och resolution av centrala motparter är att omfördela obeståndskostnader från staten till den centrala motparten, clearingmedlemmarna och andra borgenärer. Clearingmedlemmarna får, i händelse av att redan förfonderade finansiella resurser och eventuella andra bidrag från parterna är otillräckliga, bidra med ytterligare finansiella resurser, t.ex. i form av VMGH eller cash calls under både återhämtningsfasen och resolutionsfasen.80 Potentiellt kan kostnaderna för dessa finansiella bidrag bli betydande. Det kan dock framhållas att flera centrala motparter redan har åtaganden om att clearingmedlemmarna ska bidra med ytterligare finansiella resurser efter vattenfallet inskrivet i sina avtal med clearingmedlemmarna. De andra borgenärerna kan därtill komma att omfattas av skuldnedskrivning i resolution. Enligt artikel 27.6 i förordningen får resolutionsmyndigheten ålägga den centrala motparten att kompensera kvarvarande clearingmedlemmar som bidragit med förlusttäckning utöver vad de skulle ha bidragit med enligt den centrala motpartens verksamhetsregler när ett eller flera förlustfördelningsverktyg81 tillämpats.82 Den kompensation som de kvarvarande clearingmedlemmarna eventuellt erhåller reducerar kostnaderna för den förlusttäckning (i resolution) som resolutionsmyndigheten ålägger dem.

En ytterligare kostnad till följd av förordningen för den centrala motparten är att den ska bidra med ytterligare förlusttäckning i form av eget kapital (artikel 9.14). Detta andra ”Skin-in-The-Game” ska uppgå till mellan 10 och25 procent av den centrala motpartens befintliga, förfonderade egna kapital enligt Emir-förordningen. Eftersom den centrala motparten kan använda befintligt kapital

80 Även vid s.k. icke-obeståndssituation som hotar den centrala motpartens livskraft kan clearingmedlemmarna behöva bidra med resurser (t.ex. i form av cash calls). 81 Uppsägning av kontrakt, VMGH eller cash calls. 82 Sådan kompensation kan utgöras av ägarinstrument (aktier), skuldinstrument eller andra instrument som ger medlemmen del i eventuella framtida vinster som den centrala motparten gör.

Ds 2020:30 Förslagens konsekvenser

217

(utöver minimikravet enligt Emir-förordningen) behöver aktieägarna inte bidra med nytt kapital. Därmed följer inga ytterligare direkta finansieringskostnader. Icke desto mindre innebär förordningens krav att en del av det egna kapitalet öronmärks och därför inte kan disponeras helt fritt. Nasdaq Clearing har redan en andra buffert i form av eget kapital i vattenfallet (dvs. utöver det egna kapital som Emir-förordningen ställer krav på) som ska tas i anspråk innan den ömsesidiga delen av obeståndsfonden.83 Det är dock inte liktydigt med att företaget uppfyller förordningens krav på ett andra Skin-in-The-Game.

Ökade kostnader till följd av riskomfördelningen kommer att delas mellan clearingmedlemmarna och deras kunder (i form av högre clearingkostnader) till den del de inte absorberas av den centrala motpartens aktieägare eller (andra) borgenärer.84 Det innebär således att förordningen sannolikt kommer att leda till ökade kostnader för central clearing för företagen. Ökade clearingkostnader för central clearing kan, allt annat lika, göra det mindre intressant att använda derivatinstrument som försäkring. Detta måste dock vägas mot att det finns ett sammanhållet och förutsägbart regelverk för krishantering, vilket torde ligga i företagens eget intresse.

13.2.3. Konsekvenser för den reala ekonomin

Ett gemensamt regelverk för återhämtning och resolution av centrala motparter kan stödja mer integrerade finansiella marknader inom EU. Genom att samma regler tillämpas i alla medlemsstater skapas konkurrensneutralitet, vilket gör att centrala motparters lokaliseringsbeslut inte bör påverkas av om regelverken är mindre krävande i vissa medlemsstater än i andra. Eftersom det finns

83 Nasdaq Clearing AB (2018). ”Guide to Nasdaq Clearing Default Fund”, Revision 11, June. 84 Kostnader för förlusttäckning i resolution kan fördela sig olika mellan parter i en transaktion. Parter på ”köpsidan” som använder sig av OTC-derivat som försäkring för transaktioner utanför den centrala motparten har i större utsträckning en obalanserad derivatportfölj (dvs. öppna positioner) medan ”säljsidan” i regel har en balanserad derivatportfölj. Den förra kategorin kommer därför i större utsträckning att bidra med resurser om öppna positioner (gentemot den clearingmedlem som hamnat på obestånd) avslutas eller om VMHG tillämpas än den senare (se FIA, IIF och ISDA [2019]. ”Recovery and resolution: Incentives Analysis – Follow‐up to FSB’s discussion paper ”Financial resources to support CCP resolution and the treatment of CCP equity in resolution”, March 15, tillgänglig vi a www.isda.org .

Förslagens konsekvenser Ds 2020:30

218

betydande skalfördelar85 i central clearing kan en minskad fragmentisering av clearingverksamhet, genom att clearing sker i färre länder, leda till lägre clearingkostnader. Lägre clearingkostnader är till gagn även för icke-finansiella företag (vilka kan vara små och medelstora företag), men även indirekt hushåll, som använder sig av clearingtjänster.

Även om konkurrensvillkoren kan komma att bli mer lika inom EU, kan ökade clearingkostnader göra att clearing blir relativt sett dyrare i EU än i andra delar av världen. De eventuellt ökade clearingkostnaderna måste emellertid vägas mot de betydande samhällsekonomiska och offentligfinansiella kostnader som kan uppstå till följd av en finansiell kris. Finansiella kriser innebär i regel en kreditåtstramning, vilket påverkar såväl hushåll som företag med större, relativ påverkan för de som har svårt att hitta alternativ finansiering (inte minst nystartade, mindre företag).

13.2.4. Konsekvenser för EU:s budget

EU-förordningen tilldelar de europeiska tillsynsmyndigheterna, i första hand Esma, ett antal nya uppgifter, exempelvis att utarbeta riktlinjer och s.k. bindande tekniska standarder. Det är svårt att bedöma om ökade kostnader till följd av de nya uppgifterna kan hanteras genom omprioriteringar inom tillsynsmyndigheternas ordinarie budget eller om ytterligare resurser behöver tillföras. EU-kommissionen bedömer i den effektanalys som åtföljde förslaget till EU-förordning att tillsynsmyndigheternas ökade kostnader till följd av förordningen bör kunna hanteras inom ordinarie budget.86

13.2.5. Konsekvenser för miljön

Effektivare och mer robust central clearing leder till minskade transaktionskostnader och gör marknaderna för de underliggande

85 Skalfördelarna uppstår bl.a. genom en effektivare hantering av säkerheter och s.k. netting av positioner (se t.ex. Benos, E. m.fl. (2019). “The cost of clearing fragmentation”, BIS Working Papers 826, Bank for International Settlements). Samtidigt kan en centralisering av clearingverksamhet till ett fåtal centrala motparter öka riskerna för finansiell instabilitet om en sådan motpart får problem. 86 European Commission, ibid.

Ds 2020:30 Förslagens konsekvenser

219

värdepappren mer likvida. Nasdaq Clearing bedriver clearingverksamhet för derivatinstrument kopplade till EU:s utsläppshandelssystem och energirelaterade derivat, t.ex. elcertifikat. Väl fungerande marknader för sådana derivat underlättar för köpare och säljare att balansera efterfrågan och utbud och hitta ett marknadsklarerande pris. Företag kan använda detta marknadspris för att fatta beslut om mer kostnadseffektiva utsläppsnivåer. Derivat hjälper också företag att säkra ett framtida pris för t.ex. utsläppsrätter, vilket underlättar långsiktiga investeringar i utsläppsreducerande teknologi. I den utsträckning EU-förordningen (tillsammans med förslagen i denna promemoria) bidrar till att centrala motparter kan upprätthålla kritiska funktioner även om de får svåra finansiella problem, torde det vara bra även för clearingen av nämnda instrument.

13.3. Konsekvenser av förslagen i promemorian

Detta avsnitt redovisar en bedömning av konsekvenser för samhällsekonomin (13.3.1), myndigheterna (13.3.2) och statens finanser (13.3.3) till följd av promemorians förslag till kompletterande bestämmelser till EU-förordningen.

13.3.1. Konsekvenser för samhällsekonomin

Förslagen till kompletterande bestämmelser förväntas för Sveriges del få motsvarande positiva stabilitetseffekter som avsnitt 13.2.1 redogör för. En samlad bedömning av de företagsekonomiska konsekvenserna ger vid handen att det skapar förbättrade förutsättningar för centrala motparter att bedriva verksamhet i Sverige.

Promemorian föreslår att det ska vara möjligt att lämna temporärt statligt likviditetsstöd till en central motpart för att dels undvika resolution, dels underlätta ett resolutionsförfarande genom att resolutionsverktygen kan tillämpas mer effektivt. De föreslagna stöden kan därför, allt annat lika, förväntas innebära bättre möjligheter att bibehålla företaget livskraftigt eller möjliggöra ett effektivare resolutionsförfarande. I båda fallen innebär det ökade möjligheter att i en krissituation upprätthålla de kritiska funktioner

Förslagens konsekvenser Ds 2020:30

220

som centrala motparter tillhandahåller. Det har positiva effekter för såväl svenska clearingmedlemmar och deras kunder (men även clearingmedlemmar och deras kunder i andra länder) som det finansiella systemet i stort.

Det bör understrykas att EU-förordningen lägger ett antal restriktioner på förebyggande statligt likviditetsstöd till centrala motparter. Stöd som ges i förebyggande syfte får endast lämnas till en central motpart som bedöms vara livskraftig och för att åtgärda en allvarlig störning i ekonomin och upprätthålla finansiell stabilitet. Därtill ska sådant stöd vara temporärt och uppfylla EU:s statsstödsregler. Det statliga stöd till en central motpart under resolution som föreslås i denna promemoria åtföljs av motsvarande restriktioner. Sådant stöd blir inte aktuellt med mindre att villkoren för resolution är uppfyllda. Dessa villkor är bl.a. att en resolutionsåtgärd är nödvändig med hänsyn till allmänintresset och att resolutionsmålen inte kan nås i samma utsträckning om den centrala motparten avvecklas enligt normala insolvensförfaranden (artikel 22.1 c). Den praktiska innebörden av detta är att det, som utgångspunkt, är centrala motparter som har stor betydelse för det finansiella systemet som blir aktuella att försättas i resolution.

Även om moralisk risk (eng. moral hazard) inte kan uteslutas finns det skäl som talar för att på förhand införa stödmekanismer och finansieringsarrangemang för finansiella företag i lag. För det första kan krisförloppet i finansiella företag i allmänhet och i centrala motparter i synnerhet87 vara mycket snabbt. Under antagandet om att det finns stabilitetsskäl att temporärt tillföra den centrala motparten statligt likviditetsstöd, kommer det att vara mycket svårt att få stödbestämmelser och finansiering av stödet på plats i tid för att kunna motverka störningar i det finansiella systemet. Den tidsutdräkten ett lagstiftningsförfarande naturligen medför kan väsentligt försvåra en effektiv krisrespons och leda till en mer omfattande kris.

För det andra ökar förutsättningarna att anpassa stödet (t.ex. vad gäller tidsutdräkt och storlek) till den specifika situationen som är för handen om villkoren för statliga stöd och finansieringsarrangemang är givna på förhand. Även om förekomsten av statligt

87 En typisk krissituation i en central motpart uppstår till följd av mycket kraftiga, oväntade förändringar i priser på finansiella instrument (eller dess underliggande tillgångar). Hughes och Manning, ibid.

Ds 2020:30 Förslagens konsekvenser

221

stöd kan uppfattas som ett explicit åtagande från statens sida att ”rädda” företag visar nationalekonomisk forskning liksom erfarenheterna från den globala finanskrisen att stöd som lämnas utan att det finns ett på förhand givet regelverk dels tenderar att bli mer kostsamt för statsfinanserna, dels gynnar företagens aktieägare och borgenärer på skattebetalarnas bekostnad.88 Vidare ska aktieägarna och eventuella borgenärer i första hand bära förluster och ledningen för företaget ska ersättas. Det är med andra ord ett i flera avseenden nytt företag som kan komma att bli föremål för temporärt statligt stöd.

För det tredje kan bara det faktum att det i lag finns möjligheter för myndigheterna att lämna temporärt likviditetsstöd till centrala motparter, förutsatt att stöden kan finansieras, ha en stabiliserande effekt. Om clearingmedlemmar, andra borgenärer och företag som på ett eller annat sätt är kopplade till den centrala motparten uppfattar att tillfälliga finansieringsproblem kan hanteras på ett trovärdigt sätt, ökar rimligen deras vilja att fortsätta använda den centrala motparten för clearing, finansiera den eller på andra sätt upprätthålla sina affärsförbindelser. På så vis kan ett temporärt statligt stöd också förhindra att staten behöver vidta än mer ingripande och långvariga – och därmed mer kostsamma - stödåtgärder (t.ex. i form av de statliga stabiliseringsverktygen).

Promemorian gör bedömningen att centrala motparter inte bör betala avgifter till stabilitetsfonden för att finansiera statligt stöd (se avsnitt 8.5). Det bör få som konsekvens att de direkta clearingkostnaderna inte påverkas av promemorians förslag. Statligt stöd ska emellertid lämnas på marknadsmässiga villkor och prissättas så att statens långsiktiga kostnader hålls så låga som möjligt. Det innebär att stöden inte bör betraktas som en subvention till potentiella stödmottagare (och indirekt deras kunder).

88 För en diskussion om avvägningen mellan, å ena sidan, den stabiliserande effekten av finansiella skyddsnät och, å den andra sidan, moralisk risk, se t.ex. Goodhart, C. A. E. (1999). ”Myths about lender of last resort”, International Finance, 2:3, s. 339-360; Crawford, J. (2015). ”The Moral Hazard Paradox of Financial Safety Nets”, Cornell Journal of Law and Public

Policy, 95 eller Allen, F. m.fl. (2015). “Moral Hazard and Government Guarantees in

the Banking Industry”, Journal of Financial Regulation, Vol.1, Issue 1, March 2015, s. 30–50.

Förslagens konsekvenser Ds 2020:30

222

13.3.2. Konsekvenser för myndigheterna

Ett antal statliga och kommunala myndigheter påverkas, om än i varierande utsträckning och på olika sätt, till följd av såväl EU-förordningen som förslagen i denna promemoria.

Vissa statliga myndigheter får nya uppgifter och påverkas därmed direkt av tillämpningen av förordningen och den kompletterande lagen. Dessa myndigheter är: domstolarna, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, stödmyndigheten och Riksbanken. Nedan redovisas bedömda konsekvenser, inklusive resursbehovet, för dessa myndigheter. Det bör framhållas att bedömningarna av konsekvenserna för myndigheterna bygger på att det inte sker någon mer omfattande finansiell kris. I ett krisläge kan resursbehovet vara betydligt högre och av annan karaktär (t.ex. intensifierad tillsyn och övervakning, tillämpning av resolutionsverktyg och hantering av stödärenden). För Finansinspektionen och Riksgäldskontoret, men i viss mån även Riksbanken, uppkommer initialt ett särskilt behov av resurser för framtagandet av föreskrifter och riktlinjer, upplärning av personal samt dialog med berörda företag och branschföreträdare med anledning av de nya regelverken. De bedömda konsekvenserna – och därmed resursbehovet – kan med andra ord variera över tiden. Erfarenheterna från regelutvecklingen när det gäller krishantering av kreditinstitut och värdepappersbolag, såväl på global nivå som på EU-nivå, indikerar att resursbehovet på kort och på lång sikt inte nödvändigtvis behöver skilja sig så mycket åt. Det kan noteras att det alltjämt sker kompletterande regelgivning till följd av det första krishanteringsdirektivet (2015) och att det nyligen (2019) tillkommit ett reviderat direktiv. Det innebär således att bedömningen av resursbehovet behöver beakta att det sannolikt kommer att ske en fortsatt regelutveckling även när det gäller krishantering av centrala motparter.

Ett antal statliga och kommunala myndigheter berörs av EU-förordningen och förslagen i denna promemoria i egenskap av clearingmedlemmar. Konsekvenserna för dessa myndigheter redovisas sist i avsnittet.

Ds 2020:30 Förslagens konsekvenser

223

Direkt berörda myndigheter

Domstolarna

Som framgår av avsnitt 11.2 ska vissa förvaltningsbeslut få överklagas till allmän domstol. Det kan heller inte uteslutas att ett resolutionsförfarande, oaktat dessa överklagandemöjligheter, kan leda till rättsliga tvister. Det innebär i så fall att regelverket kan leda till ökad belastning för domstolarna. Eftersom det är ett mindre antal beslut som föreslås få överklagas och eftersom resolution av en central motpart kan förväntas ske mycket sällan, får kostnadskonsekvenserna för domstolarna betraktas som försumbara.

Finansinspektionen

Finansinspektionen är behörig myndighet enligt EU-förordningen. För Finansinspektionens del består de nya arbetsuppgifterna främst av granskning av återhämtningsplaner, förbereda för eventuella tidiga ingripanden samt deltagande i resolutionskollegier – en uppgift som myndigheten till vissa delar redan har genom deltagandet i krishanteringsgrupperna för Nasdaq Clearing. Och EuroCCP. Finansinspektionen kommer också att ha en roll när det gäller att stödja Riksgäldskontoret, bl.a. i framtagandet av resolutionsplaner.

Finansinspektionens resursbehov bedöms uppgå till 1-2 årsarbetskrafter.

Riksgäldskontoret

Riksgäldskontoret föreslås bli resolutionsmyndighet för centrala motparter. För Riksgäldskontoret består de nya arbetsuppgifterna huvudsakligen av förberedande resolutionsarbete såsom att utarbeta resolutionsplaner, etablera processer för tillämpning av resolutionsverktygen och resolutionsbarhetsbedömningar. Riksgäldskontoret kommer att leda arbetet i resolutionskollegiet för Nasdaq Clearing – en uppgift som myndigheten till viss del redan har genom sitt deltagande i krishanteringsgruppen för Nasdaq Clearing – och delta i resolutionskollegiet för EuroCCP. Beroende på svenska bankers användning av andra centrala motparter inom EES kan deltagande i

Förslagens konsekvenser Ds 2020:30

224

ytterligare resolutionskollegier inte uteslutas. Vidare kommer Riksgäldskontoret att i ökad utsträckning delta i internationellt samarbete, inte minst i Esmas tillkommande resolutionskommitté och med de uppgifter som Esma tilldelas i EU-förordningen (t.ex. framtagandet av tekniska standarder). Andra tillkommande uppgifter är vidare anpassning av regelverk för statligt stöd till centrala motparter och extern kommunikation av myndighetens nya uppdrag. Det kan finnas ett behov av att Riksgäldskontoret använder sig av externa konsulter för delar av de tillkommande uppgifterna.

Riksgäldskontoret bör kunna dra nytta av det resolutionsförberedande arbete (t.ex. upprättandet av resolutionsplaner) som myndigheten redan utför avseende kreditinstitut och värdepappersbolag i motsvarande arbete avseende centrala motparter. I en kris finns dessutom synergier, bl.a. avseende bedömningar av finansiella stabilitetseffekter av resolutionsåtgärder, eftersom en kris i en central motpart med stor sannolikhet kommer att spilla över i störningar inom banksystemet och vice versa. Eftersom resolutionsregelverken för banker och centrala motparter och de respektive företagens verksamhet trots allt skiljer sig åt krävs samtidigt att ny kunskap byggs upp inom myndigheten för att resolutionsuppdraget avseende centrala motparter ska kunna utföras på ett effektivt och rättssäkert sätt. Det bör i det sammanhanget påpekas att tillgången till personal med specifik kunskap om centrala motparter, den finansiella infrastrukturen eller derivatmarknaden är begränsad.

För närvarande arbetar ca 20 personer vid Riksgäldskontorets Avdelning för finansiell stabilitet och konsumentskydd. Det motsvarar ca 18 årsarbetskrafter. Merparten av medarbetarna vid avdelningen har arbetsuppgifter kopplade till myndighetens uppdrag som resolutionsmyndighet för kreditinstitut och värdepappersbolag. I avdelningens uppdrag ingår också arbete med insättningsgarantin och investerarskyddet. Avdelningen utför även de uppgifter som ankommer på stödmyndigheten avseende statligt stöd till kreditinstitut (se vidare nedan). Avdelningen för finansiell stabilitet och konsumentskydd får juridiskt stöd från avdelningen Juridik, motsvarande ca 2 årsarbetskrafter.

Det bedömda, tillkommande resursbehovet bör beakta dels att det finns vissa synergier mellan Riksgäldskontorets befintliga och tillkommande resolutionsuppdrag, dels att det nya uppdraget, åtminstone på kort sikt, kommer att omfatta ett företag. Behovet av

Ds 2020:30 Förslagens konsekvenser

225

nya resurser bör även ses i ljuset av att myndighetens befintliga resolutionsuppdrag omfattar tre stora bankkoncerner med gränsöverskridande verksamhet samt ett stort antal medelstora och små institut.

Mot denna bakgrund bedöms behovet av nya resurser för resolutionsuppgifter avseende centrala motparter uppgå till 4-5 årsarbetskrafter inklusive juridiskt stöd och kommunikation. Det skulle innebära att den bemanning som avsätts för arbete med finansiell stabilitet och konsumentskydd ökas med drygt 20 procent. Det bör dock understrykas att det tillkommande resolutionsuppdraget för centrala motparter kommer att innebära vissa fasta kostnader.

Promemorian gör bedömningen att Resolutionsdelegationen vid Riksgäldskontoret bör fatta beslut av principiell karaktär rörande resolution av centrala motparter. Det kan innebära att delegationen behöver utökas till antalet. De ökade kostnader som tillkommer (huvudsakligen i form av arvode89) för en utökning av delegationen bedöms bli marginella och kan rymmas inom den ovan angivna resursbedömningen eller genom omprioriteringar.

Stödmyndigheten

Stödmyndigheten föreslås enligt denna promemoria få ansvar för att lämna förebyggande statligt stöd till centrala motparter. Detta ansvar kommer initialt att kräva resurser för anpassning av regelverket för sådant stöd. Det bör därefter finnas viss beredskap att med kort varsel kunna hantera ett ärende om förebyggande statligt stöd. I detta avseende torde det dock finnas icke obetydliga synergieffekter med motsvarande stödfunktion när det gäller kreditinstitut.

Stödmyndighetens resursbehov vad avser förebyggande statligt stöd till centrala motparter bedöms uppgå till 0,5 årsarbetskrafter.

Riksbanken

De direkta effekterna på Riksbankens uppgifter till följd av EU-förordningen och förslagen i denna promemoria är begränsade.

89 Resolutionsdelegationen finansieras av Riksgäldskontorets förvaltningsanslag.

Förslagens konsekvenser Ds 2020:30

226

De tillkommande uppgifterna handlar huvudsakligen om viss informations- och upplysningsskyldighet. I viss utsträckning kan Riksbankens deltagande i resolutionskollegiet för Nasdaq Clearing behöva intensifieras men det är arbetsuppgifter som Riksbanken redan har i och med deltagandet i krishanteringsgruppen för Nasdaq Clearing.

Myndigheter som är clearingmedlemmar

Riksgäldskontoret är direktmedlem i Nasdaq Clearing (se även avsnitt 5.2.1). Enligt EU-förordningen är skuldkontor, i likhet med centralbanker och vissa andra offentliga organ, undantagna från VMGH och cash calls i både återhämtning och resolution. Riksgäldskontoret kan således inte tvingas att bidra med ytterligare finansiella resurser. Däremot är Riksgäldskontoret inte undantaget från uppsägning av kontrakt i resolution. Riksgäldskontorets exponering mot Nasdaq Clearing är för närvarande begränsad, varför de statsfinansiella konsekvenserna för Riksgäldskontoret – egentligen kostnaderna för statsskuldsförvaltningen – bedöms bli mycket små.90

Tredje AP-fonden är clearingmedlem i Nasdaq Clearing. Tredje AP-fonden kan förväntas påverkas av förslagen i denna promemoria i samma utsträckning som andra clearingmedlemmar eller användare av clearingtjänster blir.

Ett antal svenska kommuner är clearingmedlemmar i Nasdaq Clearing, antingen i eget namn eller indirekt via kommunägda energi- eller fastighetsbolag. Dessa medlemskap avser uteslutande energi- eller utsläppsrelaterade derivat. Även kommunala myndigheter kan komma att påverkas av förslagen i denna promemoria i motsvarande omfattning som andra clearingmedlemmar eller användare av clearingtjänster. Detsamma gäller Trafikverket som också är clearingmedlem i Nasdaq Clearing.

90 Som framgår av avsnitt 5.2.1 uppgår de säkerheter som Riksgäldskontoret ställt till Nasdaq Clearing till knappt 1,4 miljarder kronor. Initialsäkerheter utgör merparten av säkerhetsmassan. Eftersom initialsäkerheter, enligt EU-förordningen, inte får tas i anspråk för att täcka

andra clearingmedlemmars förluster måste risken att Riksgäldskontoret ska tvingas bidra med

resurser till Nasdaq Clearing bedömas vara mycket liten.

Ds 2020:30 Förslagens konsekvenser

227

13.3.3. Konsekvenser för statens finanser

Stabilitetsfonden

Konsekvenserna för statens finanser av förslagen i denna promemoria är i första hand kopplade till förslagen om att inrätta två statliga stöd för centrala motparter. Det är mycket svårt att bedöma i vilken omfattning stabilitetsfonden – och därmed statens finanser – kan komma att användas för att finansiera stödåtgärder. Det beror dels på hur ofta en central motpart får allvarliga finansiella problem, dels på hur stort stödbehovet är givet att en sådan händelse inträffat.91 Det bör i sammanhanget framhållas att det krävs betydande förluster innan det kan uppstå ett behov av statligt stöd även om det inte går att utesluta att stöd behöver lämnas. Det stresstest som Esma genomförde under 2020 visar att de centrala motparterna inom EU (inklusive Nasdaq Clearing) överlag har tillräckligt med förfonderade medel för att absorbera förluster som uppkommer till följd av att två av de största clearingmedlemmarna (för respektive motpart) hamnar på obestånd samtidigt. Resultaten skilde sig emellertid åt mellan de centrala motparterna som ingick i testet.92

Det är viktigt att ha i åtanke att statligt stöd inte kommer att betalas ut per automatik utan alltid föregås av en prövning av stödmyndigheten eller resolutionsmyndigheten i det enskilda fallet. Statligt stöd förutsätter att andra, privata finansieringslösningar inte är möjliga eller lämpliga med hänsyn till finansiell stabilitet. De föreslagna stödbestämmelserna innebär också att stöd lämnas tillfälligt och under förutsättning att vissa strikta villkor är uppfyllda samt att stödet är förenligt med EU:s statsstödsregelverk. Därtill förutsätter Riksgäldskontorets beslut att lämna stöd till en central motpart under resolution regeringens godkännande (se avsnitt 8.3). Regeringen har också möjligheten att meddela föreskrifter om att ett avtal om förebyggande statligt stöd som stödmyndigheten ingår

91 Stabilitetsfonden kan också komma att belastas av utgifter för att ersätta aktieägare, clearingmedlemmar och andra borgenärer som kommit sämre ut i resolution än de hade gjort i ett normalt insolvensförfarande (NCWO-ersättning) i enlighet med artikel 62 i EU-förordningen. Stabilitetsfonden föreslås även finansiera utgifter som uppkommit i samband med att de statliga stabiliseringsverktygen tillämpas. I båda dessa fall påverkas statens utgifter av EU-förordningen och inte av de statliga stöd som föreslås i denna promemoria och som regleras i den kompletterande lagen. 92 Esma (2020). ”Report 3rd EU-wide CCP Stress Test”, 13 July 2020, ESMA70-151-3186.

Förslagens konsekvenser Ds 2020:30

228

med stödmottagaren ska överlämnas till regeringen för godkännande (se avsnitt 8.2). Omfattningen av eventuella statliga stödåtgärder begränsas av storleken på stabilitetsfonden. Stabilitetsfondens behållning var (per den 31 december 2019) ca 40 miljarder kronor. En utökning av fonden kräver riksdagsbeslut. Stabilitetsfondens stödkapacitet bestäms därutöver av de låne- och garantiramar som riksdagen fattar beslut om årligen i samband med budgetpropositionen. Regeringen föreslog i Budgetpropositionen för 2021 att garantiramen uppgår till 750 miljarder kronor och låneramen till 50 miljarder kronor.93

Enligt stödlagen finansieras stödmyndighetens förvaltningskostnader av stabilitetsfonden (se vidare avsnitt 8.4). Därtill föreslås att Riksgäldskontoret bör ha rätt till skälig ersättning för kostnader och utlägg som uppkommit i samband med vidtagande av resolutionsåtgärder enligt EU-förordningen samt kostnader som uppkommit i samband med beslut om stöd till en central motpart under resolution och vidtagande av åtgärder för att lämna sådant stöd (5 kap. 10 §). Resolutionsmyndighetens kostnader och utlägg föreslås finansieras från stabilitetsfonden (3 kap. 2 § 3 och 7 stödlagen; se avsnitt 8.4). Kostnader som uppkommit i samband med tillämpningen av resolutionsverktygen, resolutionsbefogenheterna eller de statliga stabiliseringsverktygen ska i återhämtas i enlighet med EU-förordningen (artikel 27.10). När det gäller kostnader som uppkommit i samband med att statligt stöd lämnas till en central motpart enligt den kompletterande lagen, föreslås att stöden ska utformas så att statens långsiktiga kostnader för stödet hålls så låga som möjligt och att statens insatser i möjligaste mån kan återfås från stödmottagaren. (5 kap. 4 och 8 §§ i den kompletterande lagen).

Sammantaget är utgångspunkten att de ändamål som stabilitetsfonden får finansiera enligt stödlagen bör vara budgetneutrala över tiden. Någon särskild finansiering för att täcka stabilitetsfondens utgifter för dessa ändamål föreslås därför inte (se även avsnitt 8.5).

Stabilitetsfonden utgörs, i likhet med resolutionsreserven, av medel på räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Det innebär att förändringar i fondens behållning direkt påverkar statens lånebehov och statens finansiella sparande. Till den del stöden ges i utbyte mot finansiella tillgångar (säkerheter) eller om stöden återhämtas i form av sådana tillgångar påverkas dock inte, som utgångspunkt, statens

93Prop. 2020/21:1 Utgiftsområde 2, s. 33.

Ds 2020:30 Förslagens konsekvenser

229

finansiella sparande. Eftersom såväl utgifterna för stöden, inklusive kostnader och utlägg i samband med stödhanteringen, som inkomster (ränta, ersättningar eller annan kompensation) ska täckas av respektive föras till stabilitetsfonden påverkas inte de takbegränsade utgifterna94. Skulle stödmyndigheten eller Riksgäldskontoret av något skäl välja att sätta ner räntan på en kredit eller debitera en garantiavgift som inte motsvarar den förväntade kostnaden för garantimyndigheten, Riksgäldskontoret i detta fall, ska regeringen föreslå riksdagen hur mellanskillnaden (subventionen) finansieras.

Myndigheternas samlade kostnader

Myndigheternas behov av ytterligare resurser bedöms uppgå till sammanlagt 10,0–13,5 miljoner konor fr.o.m. 2022 (varav 1,5-3,0 miljoner kronor avser Finansinspektionen, 7,5-9,5 miljoner kronor Riksgäldskontoret och 1,0 miljoner kronor stödmyndigheten).95 Resursbedömningen inkluderar sociala avgifter och overheadkostnader.

13.4. Förslag till finansiering

Finansinspektionens tillsynsverksamhet finansieras av avgifter som tas ut av de finansiella företag som står under tillsyn. Tillsynsavgifterna går in på inkomsttitel (dvs. de disponeras inte av myndigheten) och Finansinspektionens förvaltningsanslag på statens budget (1:11 Finansinspektionen, utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning) ökas motsvarande kostnaderna för tillsynsverksamheten. De uppgifter som Finansinspektionen ska utföra enligt EU-förordningen bör finansieras genom avgifter som tas ut av centrala motparter. Redan idag utför Finansinspektionen uppgifter enligt lagen om resolution. Avgifterna bör regleras på

94 De utgifter på statens budget som begränsas av utgiftstaket. 95 Bedömningen är att EU-förordningen (med vissa undantag) – och därmed den kompletterande lagen – ska börja tillämpas under det tredje kvartalet 2022 (se kapitel 12). Det är dock rimligt att myndigheternas resursbehov uppkommer tidigare under året eftersom tillämpningen av förordningen och den kompletterande lagen förutsätter att förberedelser vidtagits.

Förslagens konsekvenser Ds 2020:30

230

samma sätt som inspektionens nuvarande tillsynsavgifter.96 Likväl påverkar ökade anslag de takbegränsade utgifterna. Därför bör, som princip, utgiftstaket höjas i motsvarande utsträckning genom en s.k. teknisk justering.

Riksgäldskontorets förvaltningskostnader avseende resolutionsarbete finansieras genom anslag på statens budget (1:12 Riksgäldskontoret, utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning).97 För att finansiera resurstillskottet för Riksgäldskontorets tillkommande verksamhet avseende centrala motparter, enligt EUförordningen och den kompletterande lagen, bör anslaget 1:16 Finansmarknadsforskning, utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning minskas med 7,5-9,5 miljoner kronor fr.o.m. 2022. Stödmyndighetens förvaltningskostnader finansieras av stabilitetsfonden (bestämmelser om det finns i kap. 2 2 § 3 i lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och om stabilitetsfonden; se även avsnitt 8.2) och påverkar därmed inte de takbegränsade utgifterna.

Om det bedöms att de ökade utgifter på statens budget som en anslagshöjning till Finansinspektionen skulle medföra bör finansieras genom anslagsminskningar så att de takbegränsade utgifterna blir oförändrade, bör anslaget 1:16 Finansmarknadsforskning minskas med motsvarande belopp.

96 Bestämmelser om Finansinspektionens tillsynsavgifter finns i förordning (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet. 97 Det faktum att Riksgäldskontorets löpande resolutionsverksamhet finansieras genom anslag, inte med avgifter, är inte i linje med principen att de finansiella företagen ska ansvara fullt ut för kostnaderna för krishantering. Avgiftsfinansiering för administrativa utgifter för löpande resolutionsuppgifter är gängse i de medlemsstater som har särskilda resolutionsmyndigheter inklusive för den gemensamma resolutionsnämnden (Single Resolution Board, SRB) inom bankunionen.

231

14. Författningskommentar

14.1. Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, i denna lag kallad EU-förordningen.

Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EUförordningen.

I paragrafen anges den EU-rättsakt som lagen kompletterar och som i lagen benämns EU-förordningen.

De termer och uttryck som används i lagen har samma betydelse som i EU-förordningen.

Hänvisningen till EU-förordningen är i denna paragraf, liksom i övrigt i lagen, utformad på så sätt att den avser EU-förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamisk hänvisning.

Ansvariga myndigheter

Riksgäldskontoret (resolutionsmyndigheten)

2 § Riksgäldskontoret är resolutionsmyndighet enligt EU-förordningen.

Frågor om åtgärder enligt denna lag prövas av Riksgäldskontoret (resolutionsmyndigheten), om inte annat följer av 3 § andra stycket och 4 § fjärde och femte stycket.

Författningskommentar Ds 2020:30

232

Om Riksgäldskontoret överväger att besluta om statligt stöd under resolution enligt 5 kap. 5 §, ska Riksgäldskontoret med ett eget yttrande i saken, till regeringen överlämna frågan om huruvida åtgärden med hänsyn till risken för

direkta budgeteffekter eller systemeffekter som

sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter kan godtas

.

Finansinspektionen

3 § Av artikel 2.7 i EU-förordningen följer att Finansinspektionen är behörig myndighet enligt förordningen.

Frågor om ingripanden och sanktioner enligt 3 kap. prövas av Finansinspektionen.

Regeringen

4 § Regeringen beslutar i frågor om tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen enligt artiklarna 45–47 i EU-förordningen.

Utöver den samrådsskyldighet som följer av artikel 45.3 a i EUförordningen ska regeringen vid fastställandet av villkoren för tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen enligt artikel 45.3 a och b samråda med Riksgäldskontoret.

Regeringen ska utöva det behöriga ministeriets funktioner enligt artiklarna 3.9, 8.3 och 14.7 i EU-förordningen.

En fråga som överlämnas till regeringen enligt 2 § tredje stycket ska prövas skyndsamt.

Beslut om förebyggande statligt stöd enligt 5 kap. 1 § fattas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (stödmyndigheten).

Av paragraferna framgår vilka myndigheter som fattar beslut enligt EU-förordningen och den kompletterande lagen och vilka uppgifter de ansvarar för. Det framgår också av den kompletterande lagen i övrigt vilken myndighet som ansvarar för beslutsfattandet i varje enskilt fall. Paragrafen kompletterar delar av artikel 3 i EUförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 4.2, 5.2.4 och 5.3.

Av 2 § första stycket framgår att Riksgäldskontoret är den resolutionsmyndighet som avses i EU-förordningen.

I egenskap av resolutionsmyndighet ska Riksgäldskontoret enligt

andra stycket pröva frågor om åtgärder enligt lagen med tre

undantag. Undantagen avser frågor om ingripanden och sanktioner enligt 3 kap. (3 § andra stycket), en fråga som ska överlämnas till regeringen enligt 2 § tredje stycket (4 § fjärde stycket) och beslut om förebyggande statligt stöd enligt 5 kap 1 § (4 § femte stycket).

Ds 2020:30 Författningskommentar

233

Om Riksgäldskontoret överväger att besluta om statligt stöd under resolution enligt 5 kap. 5 § ska Riksgäldskontoret enligt

tredje stycket överlämna till regeringen frågan om åtgärden med

hänsyn till risken för direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter kan godtas. Riksgäldskontoret ska överlämna ett skriftligt yttrande i saken tillsammans med frågan om åtgärden kan godtas till regeringen för prövning enligt 4 § fjärde stycket.

Av 3 § framgår att Finansinspektionen är behörig myndighet enligt EU-förordningen. I denna egenskap ska Finansinspektionen pröva frågor i kapitel 3 om ingripanden och sanktioner.

Av 4 § första stycket framgår att det är regeringen som beslutar om att tillämpa de statliga stabiliseringsverktygen enligt artiklarna 4547 i EU-förordningen, t.ex. beslut om kapitaltillskott.

I andra stycket anges att regeringen, utöver den skyldighet att samråda med Riksbanken och Finansinspektionen som följer av artikel 45.3 a, vid tillämpning av artikel 45.3 a och b ska samråda med Riksgäldskontoret. Bestämmelsen har fått sin utformning med beaktande av att regeringen och Riksgäldskontoret inte kan fastställa villkoren för tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen gemensamt. Skyldigheten innebär att regeringen ska samråda med Riksgäldskontoret i frågor om fastställande av huruvida villkoren för tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen är uppfyllda när det gäller om (1) tillämpningen av återstående resolutionsverktyg inte skulle räcka för att undvika betydande negativa effekter på det finansiella systemet (artikel 45.3 a), och om (2) tillämpningen av återstående resolutionsverktyg inte skulle räcka för att skydda allmänintresset, om den centrala motparten tidigare har beviljats extraordinärt likviditetsstöd från centralbanken (artikel 45.3 b).

I tredje stycket anges att regeringen i vissa fall ska utöva det behöriga ministeriets funktioner enligt EU-förordningen. Med det behöriga ministeriets funktioner avses att regeringen ska besluta i fråga om att godkänna en åtgärd som kommer att få direkta budgeteffekter eller systemeffekter som sannolikt kommer att leda till direkta budgeteffekter (artikel 3.9), vara den myndighet som Riksgäldskontoret ska informera om beslut och åtgärder som kräver underrättelse till, samråd med eller godkännande av regeringen (artikel 8.3) samt den myndighet som ska bedöma om föremålet för

Författningskommentar Ds 2020:30

234

oenighet inom resolutionskollegiet om resolutionsplanen innebär ett intrång i det statsfinansiella ansvarsområdet (artikel 14.7).

Av fjärde stycket framgår att när en fråga överlämnas av Riksgäldskontoret enligt 2 § tredje stycket, ska regeringen skyndsamt pröva om åtgärden som Riksgäldskontoret överväger i ärendet kan godtas. Regeringens prövning ersätter dock inte Riksgäldskontorets prövning av förutsättningarna för den aktuella åtgärden. Vid regeringens prövning ska endast bedömas om åtgärden kan godtas utifrån de direkta eller indirekta budgeteffekter som kan följa av åtgärden.

Av femte stycket framgår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (stödmyndigheten) beslutar om förebyggande statligt stöd enligt 5 kap. 1 §.

Hänvisningarna till EU-förordningen är dynamiska.

2 kap. Tillämpningsprinciper

1 § Under den tid resolutionen pågår får utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte äga rum mot den centrala motparten. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. får inte ske.

Under den tid resolutionen pågår, får inte heller beslut om kvarstad eller betalningssäkring meddelas mot den centrala motparten.

I paragrafen finns bestämmelser om hinder mot exekutiva åtgärder under den tid då resolutionen pågår. Paragrafen kompletterar artikel 75 i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av 2 kap. 17 § lagen om företagsrekonstruktion och 11 kap. 1 § lagen om resolution. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.

Av första stycket framgår att utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte får äga rum mot den centrala motparten under tiden som företaget är försatt i resolution. Förbudet mot utmätning avser såväl beslut om utmätning som vidare åtgärder för verkställighet av ett sådant beslut. Med annan verkställighet avses annan verkställighet enligt utsökningsbalken. Bestämmelsen har huvudsakligen samma innebörd som motsvarande bestämmelse i 2 kap. 17 § första meningen lagen om företagsrekonstruktion och 11 kap. 1 § lagen om resolution.

Ds 2020:30 Författningskommentar

235

Av andra stycket följer att en domstol inte får besluta om kvarstad eller betalningssäkring under tiden som den centrala motparten är försatt i resolution. Enligt första stycket får verkställighet av sådana beslut inte ske.

De begränsningar som anges i paragrafen och i artikel 75 i EUförordningen är uttömmande i fråga om förfarandehinder. Det innebär att det t.ex. inte finns något hinder mot att en pågående rättegång fortsätter, om inte Riksgäldskontoret med stöd av artikel 75.3 ansöker om och får målet vilandeförklarat.

2 § Riksgäldskontoret får, för stabilitetsfondens räkning, ingå avtal om finansiering för att tillgodose tillfälliga behov av likviditet och i syfte att säkerställa en ändamålsenlig användning av resolutionsverktygen med en resolutionsmyndighet, ansvarig offentlig förvaltningsmyndighet, myndighet med förvaltningsbefogenheter, eller ett finansieringsarrangemang i ett annat land inom EES eller i tredjeland.

Riksgäldskontoret får, för stabilitetsfondens räkning, ingå avtal om finansiering av en resolutionsåtgärd, eller en åtgärd som bedöms vara likvärdig, i ett annat land inom EES eller i tredjeland med en resolutionsmyndighet, ansvarig offentlig förvaltningsmyndighet, myndighet med förvaltningsbefogenheter, eller ett finansieringsarrangemang i det andra landet. Avtal enligt detta stycke får ingås först efter regeringens godkännande.

Bestämmelser om stabilitetsfonden finns i lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och om stabilitetsfonden.

I paragrafen finns bestämmelser om Riksgäldskontorets möjligheter att ingå avtal om finansiering för stabilitetsfondens räkning. Paragrafen är utformad efter förebild av 27 kap. 9 och 10 §§ lagen om resolution. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret får ingå avtal om att ta upp lån eller anskaffa annan finansiering från en utländsk resolutionsmyndighet, ansvarig offentlig förvaltningsmyndighet, myndighet med förvaltningsbefogenheter, eller ett finansieringsarrangemang. Sådana avtal får ingås för att tillgodose tillfälliga behov av likviditet och för att säkerställa en ändamålsenlig användning av resolutionsverktygen.

Av andra stycket framgår att Riksgäldskontoret, efter regeringens godkännande, får ingå avtal om finansiering av en resolutionsåtgärd, eller en åtgärd som bedöms vara likvärdig, i ett annat land inom EES

Författningskommentar Ds 2020:30

236

eller i tredjeland med en resolutionsmyndighet, ansvarig offentlig förvaltningsmyndighet, myndighet med förvaltningsbefogenheter, eller ett finansieringsarrangemang i det andra landet. Denna utlåning motsvarar ett sådant lån som Riksgäldskontoret kan ta upp för stabilitetsfondens räkning enligt första stycket.

I tredje stycket finns en upplysning om att bestämmelser om stabilitetsfonden finns i stödlagen.

3 § När resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolutionsmekanismer vidtas ska aktiebolagslagen (2005:551) och lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden inte tillämpas i de delar som motsvarar

- artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden i lydelsen enligt EUförordningen,

- Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG av den 11 juli 2007 om krav med avseende på utnyttjande av vissa aktieägarrättigheter i börsnoterade företag, i lydelsen enligt EU-förordningen,

- artiklarna 49, 58.1, 68.1–3, 70.2 andra stycket, 72–75 och 79–81 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2017/1132/EU av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt, i lydelsen enligt EU-förordningen,

- avdelning 2, kapitel -I om gränsöverskridande ombildningar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2017/1132/EU av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt, i lydelsen enligt EU-förordningen,

- avdelning 2, kapitel 1 om fusion av publika bolag i Europaparlamentets och rådets direktiv 2017/1132/EU av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt, i lydelsen enligt EU-förordningen,

- avdelning 2, kapitel 2 om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2017/1132/EU av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt, i lydelsen enligt EUförordningen, och

- avdelning 2, kapitel 4 om gränsöverskridande delningar av bolag med begränsat ansvar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2017/1132/EU av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt, i lydelsen enligt EUförordningen.

Paragrafen anger undantag från vissa bestämmelser i aktiebolagslagen och lagen om offentliga uppköpserbjudanden när resolutionsåtgärder vidtas. Bestämmelsen kompletterar artiklarna 90–92 i EUförordningen. Paragrafen är utformad efter förbild av 12 kap. 4 § lagen om resolution. Övervägandena finns i avsnitt 4.2 och 10.4.1.

Ds 2020:30 Författningskommentar

237

Bestämmelserna som det görs undantag från rör skydd för aktieägare och borgenärer, aktieägares rättigheter, fusioner, uppköpserbjudanden m.m. och motsvarar artikel 5.1 i direktiv 2004/25/EG, direktiv 2007/36/EG, artiklarna 49, 58.1, 68.1–3, 70.2 första stycket, 72–75 och 79–81 samt avdelning 2, kapitel -I, 1, 2 och 4 i direktiv 2017/1132/EU. Undantagen syftar till att säkerställa effektiviteten och att förutsebarheten i resolutionsförfarandet inte hindras. För en närmare beskrivning av de svenska bestämmelserna hänvisas till avsnitt 10.4.1.

Hänvisningarna till EU-förordningen är dynamiska.

3 kap. Ingripanden och sanktioner

Överträdelser

1 § Finansinspektionen ska ingripa mot en central motpart som åsidosätter sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att inte

1. utarbeta, upprätthålla och uppdatera en återhämtningsplan (artikel 9),

2. tillhandahålla nödvändiga uppgifter för att utarbeta resolutionsplan (artikel 13), eller

3. underrätta Finansinspektionen om att den centrala motparten fallerar eller sannolikt kommer att fallera (artikel 70.1).

I paragrafen anges de olika situationer när Finansinspektionen ska ingripa mot en central motpart som åsidosätter sina skyldigheter enligt EU-förordningen. Paragrafen kompletterar artikel 82.1 i förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av bl.a. 2 kap. 1 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (prop. 2012/13:72 s. 52 f.), 5 kap. 1 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (prop. 2016/17:22 s. 382) samt 3 kap. 1 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 108 f.). Övervägandena finns i avsnitt 4.2 och 8.3.

Enligt punkt 1 ska Finansinspektionen ingripa mot den centrala motpart som åsidosätter skyldigheter enligt förordningen (artikel 9) i fråga om att utarbeta, upprätthålla och uppdatera en återhämtningsplan. Enligt förordningen ska en central motpart se över,

Författningskommentar Ds 2020:30

238

testa och, vid behov uppdatera återhämtningsplanen åtminstone en gång per år. Sådan granskning ska även ske efter varje förändring av företagets juridiska eller organisatoriska struktur, affärsverksamhet eller dess finansiella situation som kan ha en väsentlig inverkan på återhämtningsplanen eller utformningen av denna (artikel 9.9). Återhämtningsplanen ska upprättas i enlighet med avsnitt A i bilagan till förordningen (artikel 9.10). Innan återhämtningsplanen överlämnas till den behöriga myndigheten ska den centrala motpartens styrelse bedöma och godkänna planen. Styrelsen ska vid denna granskning beakta synpunkter lämnade av riskkommittén (artikel 9.17).

Enligt punkt 2 ska Finansinspektionen ingripa mot den centrala motpart som åsidosätter skyldigheter enligt förordningen (artikel 13) i fråga om att tillhandahålla resolutionsmyndigheten direkt eller indirekt genom den behöriga myndigheten nödvändiga uppgifter för att upprätta och genomföra resolutionsplan. Enligt bestämmelserna i artikeln får resolutionsmyndigheten kräva att den centrala motparten tillhandahåller detaljerade register om sådana avtal som den har behandlat och som avses i artikel 29 i Emir-förordningen. Resolutionsmyndigheten får ange en tidsfrist att tillhandahålla sådana uppgifter (artikel 13.2 i EU-förordningen).

Enligt punkt 3 ska Finansinspektionen ingripa mot den centrala motpart som åsidosätter skyldigheter enligt förordningen (artikel 70.1) i fråga om att underrätta Finansinspektionen i egenskap av behörig myndighet när företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Begreppet fallera eller sannolikt kommer att fallera har samma betydelse som i artikel 22.3.

Hänvisningarna till EU-förordningen är dynamiska. Bestämmelser om ingripanden mot ansvariga fysiska personer i ledande ställning finns i 2 §. Ingripanden sker på sätt som anges i 3 §.

2 § Om en central motpart har åsidosatt de skyldigheter som avses i 1 §, ska Finansinspektionen ingripa mot den som ingår i den centrala motpartens styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem.

Ett ingripande enligt första stycket får bara ske om den centrala motpartens överträdelse är allvarlig och den fysiska personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ds 2020:30 Författningskommentar

239

Paragrafen innehåller bestämmelser om Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot fysiska personer när en central motpart har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen. Paragrafen kompletterar artikel 81.2 i förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av bl.a. 25 kap. 1 a och 1 c §§ lagen om värdepappersmarknaden och 15 kap. 1 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse (prop. 2014/15:57 s. 68 och 72), 3 kap. 5 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 111). Övervägandena finns i avsnitt 6.3.

Finansinspektionen ska enligt första stycket ingripa mot den som ingår i den centrala motpartens styrelse, är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om den centrala motparten har åsidosatt sina skyldigheter enligt förordningen på det sätt som framgår av 1 §.

Enligt andra stycket får ett ingripande mot en fysisk person enligt första stycket bara ske om den centrala motpartens överträdelse är allvarlig och den fysiska personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Bestämmelser om ingripanden finns i 3 §. Bestämmelser om att frågor om ingripanden mot fysiska personer tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande framgår av 4 § och omständigheter som ska beaktas vid valet av ingripande och vid bestämmandet av sanktionsavgift finns i 9–11 och 13 §§.

Ingripanden

3 § Ett ingripande enligt 1 eller 2 § sker genom beslut om

1. anmärkning,

2. föreläggande att inom viss tid vidta viss åtgärd eller upphöra med visst agerande,

3. att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i den centrala motparten, eller ersättare för någon av dem, eller

4. sanktionsavgift enligt 8 och 9 §§. Ett föreläggande enligt första stycket 2 och ett förbud enligt första stycket 3 får förenas med vite.

Ett ingripande enligt detta kapitel får inte ske om överträdelsen omfattas av ett beslut om föreläggande eller förbud förenat med vite och en ansökan om utdömande av vitet har gjorts.

Författningskommentar Ds 2020:30

240

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur Finansinspektionen får ingripa vid överträdelser som anges i 1 och 2 §. Paragrafen införs till följd av artikel 81.2 i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förbild av bl.a. 4 och 5 §§ lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning (prop. 2011/12:175 s. 40), 15 kap. 1 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 c § lagen om värdepappersmarknaden (prop. 2014/15:57 s. 68 och 72) 5 kap. 3 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (prop. 2016/17:22 s. 383 f.), 4 kap 3 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 120), samt 5 kap. 4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (prop. 2018/19:83 s. 171 f.). Övervägandena finns i avsnitt 6.4.

Första stycket innehåller en uppräkning av de åtgärder som

Finansinspektionen kan besluta om vid ett ingripande enligt 1 eller 2 §. Finansinspektionen får utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall avgöra vilken eller vilka åtgärder som bör komma i fråga. I 10 och 11 §§ anges omständigheter som ska beaktas vid valet av ingripande.

Anmärkning enligt punkt 1 bör användas när det inte finns något att åtgärda men överträdelsen bör föranleda en sanktion. Anmärkning är en mindre ingripande åtgärd som bör användas för mindre allvarliga överträdelser där det inte är aktuellt att besluta om en sanktionsavgift eller någon annan typ av ingripande.

Föreläggande enligt punkt 2 får endast användas i de fall då det krävs för att få den som omfattas av en skyldighet att vidta en åtgärd eller att upphöra med något. Det kan antingen handla om att den centrala motparten ska göra rättelse eller om att den centrala motparten ska ombesörja något som den inte gjort tidigare (jfr prop. 2006/07:115 s. 636). Föreläggande och anmärkning bör inte användas vid samma överträdelse.

I punkt 3 regleras ett ingripande som endast kan riktas mot en fysisk person i ledande ställning. Motsvarande bestämmelse har genomförts i svensk rätt till följd av bestämmelser i kapitaltäckningsdirektivet. När längden på förbudet bestäms bör, i likhet med vad som gäller enligt dessa lagar, hänsyn tas till de omständigheter som anges i 10 och 11 §§ (jfr prop. 2014/15:57 s. 45 f.).

Ds 2020:30 Författningskommentar

241

Sanktionsavgift enligt punkt 4 bör komma ifråga när det inte är tillräckligt att besluta om anmärkning. En sanktionsavgift kan uppgå till högst de belopp som anges i 8 och 9 §§.

Enligt andra stycket får Finansinspektionen förena ett beslut om föreläggande eller förbud med vite. Finansinspektionen har inte rätt att besluta om utdömande av vite utan får enligt allmänna bestämmelser ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att vitet ska dömas ut. Allmänna bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten.

I tredje stycket regleras frågan om ingripande när Finansinspektionen redan har beslutat om ett föreläggande eller förbud förenat med vite avseende samma överträdelse. Om någon har överträtt ett förbud eller vitesförläggande får Finansinspektionen således välja mellan att ansöka om att vitet ska dömas ut eller att ingripa mot överträdelsen. Det faktum att ett föreläggande eller förbud har beslutats utgör inte hinder mot ingripande. Den avgörande tidpunkten för när hindret uppkommer är tidpunkten då en domstolsprocess inleds om utdömande av vitet.

Sanktionsföreläggande

4 § Frågor om ingripande mot fysiska personer enligt 2 § tas upp av

Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande.

Ett sanktionsföreläggande innebär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna en sanktion som är bestämd till tid eller belopp.

När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan.

Paragrafen reglerar, tillsammans med paragraferna 5–7§§, förfarandet för beslut om sanktioner genom sanktionsföreläggande. Paragrafen kompletterar artiklarna 81.2 och 82.2 i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av bl.a. 25 kap. 10 a § lagen om värdepappersmarknaden och 15 kap. 9 a § lagen om bank- och finansieringsrörelse (prop. 2014/15:57 s. 70 och 72) samt 3 kap. 6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 112). Övervägandena finns i avsnitt 6.3.

Enligt första stycket ska ingripanden mot en fysisk person tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande. Det är fråga

Författningskommentar Ds 2020:30

242

om ingripande mot styrelseledamot i den centrala motparten, den centrala motpartens verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, när den centrala motparten har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen.

I andra stycket anges att ett sanktionsföreläggande innebär att den som bedöms vara ansvarig för en överträdelse föreläggs att inom en viss tid godkänna en sanktion som är bestämd till tid eller belopp. Tidsfristen bör vara så lång att personen i fråga får skäligt rådrum att ta ställning till Finansinspektionens påståenden.

Enligt tredje stycket gäller ett godkänt sanktionsföreläggande som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkänt sanktionsföreläggande som avser sanktionsavgift kan därmed verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser (se 3 kap. 1 § utsökningsbalken). Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan.

5 § Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om

1. den fysiska person som föreläggandet avser,

2. överträdelsen och de omständigheter som behövs för att känneteckna den,

3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och

4. den sanktion som föreläggs personen. Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger.

Paragrafen anger vilka uppgifter ett sanktionsföreläggande ska innehålla. Paragrafen är utformad efter förebild av 25 kap. 10 b § lagen om värdepappersmarknaden och 15 kap. 9 b § lagen om bank- och finansieringsrörelse (prop. 2014/15:57 s. 70 och 73) samt 3 kap. 7 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 112 f.). Övervägandena finns i avsnitt 6.3.

För att kunna identifiera en överträdelse och avgränsa den mot andra förfaranden måste ett sanktionsföreläggande innehålla vissa specifika uppgifter. I första stycket anges vilka uppgifter ett sanktionsföreläggande ska innehålla. Det är fråga om följande. Den fysiska person som föreläggandet avser, överträdelsen och de omständigheter som behövs för att känneteckna den, de bestämmelser

Ds 2020:30 Författningskommentar

243

som är tillämpliga på överträdelsen samt den sanktion som föreläggs personen. Med de omständigheter som behövs för att känneteckna överträdelsen avses en beskrivning av vad som läggs den berörda fysiska personen till last. Genom Finansinspektionens uppgifter ska mottagaren av föreläggandet enkelt kunna förstå vad Finansinspektionen hävdar att han eller hon har gjort sig skyldig till och därigenom kunna bedöma hur föreläggandet ska bemötas. Av föreläggandet bör det framgå under vilken tid och på vilken plats som överträdelsen har ägt rum samt vilken juridisk person (central motpart) som har begått den. Dessutom bör det framgå varför Finansinspektionen anser att den centrala motpartens överträdelse är allvarlig och på vilka grunder inspektionen bedömer att den fysiska personen i fråga har orsakat överträdelsen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet (jfr 2 § andra stycket). Bestämmelsen är uppbyggd på liknande sätt som 48 kap. 6 § rättegångsbalken, som avser strafföreläggande.

Enligt andra stycket ska sanktionsföreläggandet även innehålla en upplysning om att en ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om den fysiska personen i fråga inte godkänner föreläggandet inom den tid som Finansinspektionen anger.

6 § Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får

Finansinspektionen ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot den centrala motparten för samma överträdelse.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen anger vad som gäller i fråga om domstolsprövning för det fall ett sanktionsföreläggande inte har godkänts. Paragrafen är utformad efter förebild av 25 kap. 10 c § lagen om värdepappersmarknaden och 15 kap. 9 c § lagen om bank- och finansieringsrörelse (prop. 2014/15:57 s. 70 och 73) samt 3 kap. 8 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 113). Övervägandena finns i avsnitt 6.3.

Enligt första stycket får Finansinspektionen ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktion ska beslutas om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva

Författningskommentar Ds 2020:30

244

ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot den centrala motparten för samma överträdelse.

I andra stycket anges att det krävs prövningstillstånd för överklagande till kammarrätten.

7 § En sanktion mot en fysisk person får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den fysiska personen inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.

Paragrafen utgör en preskriptionsbestämmelse för sanktionsförelägganden. Paragrafen är utformad efter förbild av 25 kap. 10 d § lagen om värdepappersmarknaden och 15 kap. 9 d § lagen om bank- och finansieringsrörelse (prop. 2014/15:57 s. 7071 och 73) samt 3 kap. 9 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 113). Övervägandena finns i avsnitt 6.3.

Paragrafen innebär att en sanktion mot en fysisk person för en överträdelse bara får beslutas om sanktionsföreläggande har delgetts personen inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.

Vid delgivning av ett sanktionsföreläggande får det i normala fall anses vara olämpligt att använda kungörelsedelgivning och andra delgivningsformer enligt 3 § andra stycket, 3438 och 4751 §§delgivningslagen (2010:1932), jfr 4 § den lagen.

Sanktionsavgifter

8 § Sanktionsavgiften för en central motpart ska fastställas till högst det högsta av

1. tio procent av den centrala motpartens omsättning eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå närmast föregående räkenskapsår, eller

2. två gånger den vinst som den centrala motparten gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor.

Om överträdelsen har skett under den centrala motpartens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättning annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

Avgiften tillfaller staten. Sanktionsavgift får beslutas bara om den centrala motparten har delgetts en upplysning om att frågan om sanktionsavgift har tagits upp av

Ds 2020:30 Författningskommentar

245

Finansinspektionen inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum.

Paragrafen innehåller bestämmelser om storleken på sanktionsavgiften för en central motpart och om preskription. Paragrafen kompletterar artikel 82.2 i EU-förordningen. Bestämmelsen är utformad efter förebild av bl.a. 25 kap. 9 § lagen om värdepappersmarknaden (prop. 2013/14:228 s. 313 och 319 samt prop. 2016/17:162 s. 640), 5 kap. 8 § första stycket 1 och andra stycket samt 14 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (prop. 2016/17:22 s. 254257 och 387) samt 3 kap. 4 § andra stycket och 10 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 7479). Övervägandena finns i avsnitt 6.4.3.

När sanktionsavgiftens storlek bestäms utgör det högsta av de beräknade beloppen som anges i första stycket 1 och 2 det högsta belopp som får fastställas vid överträdelse av EU-förordningens bestämmelser som framgår av 1 §.

Enligt första stycket 1 får sanktionsavgiften som högst uppgå till tio procent av den centrala motpartens omsättning närmast föregående räkenskapsår eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå. Om överträdelsen begås av ett dotterföretag i en koncern ska den relevanta totala årsomsättningen vara den totala årsomsättningen som följer av de konsoliderade räkenskaperna för det yttersta moderföretaget under det föregående räkenskapsåret (se även artikel 82.2 d).

Enligt första stycket 2 får sanktionsavgiften som högst fastställas till två gånger den vinst som den centrala motparten gjort till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa (se artikel 82.2 f). Begreppet vinst avser ett nettobelopp och omfattar de vinster som gjorts och de förluster som undvikits, dvs. den fördel som erhållits. Detta innebär att den högsta sanktionsavgiften kan bestämmas i förhållande till den vinst som gjorts eller den förlust som undvikits (jfr prop. 2016/17:162 s. 640).

I andra stycket anges att sanktionsavgiften inte får bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor.

I tredje stycket anges att om överträdelsen har skett under den centrala motpartens första verksamhetsår eller om uppgifter om

Författningskommentar Ds 2020:30

246

omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas.

I fjärde stycket anges att sanktionsavgiften tillfaller staten. I femte stycket anges att den centrala motparten som sanktionsavgiften riktas mot ska ha delgetts en upplysning om att frågan har tagits upp av Finansinspektionen inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum. Vid delgivning av ett sanktionsföreläggande får det i normala fall anses vara olämpligt att använda kungörelsedelgivning och andra delgivningsformer enligt 3 § andra stycket, 3438 och 4751 §§delgivningslagen, jfr 4 § den lagen.

I 13 § finns bestämmelser om vilka omständigheter Finansinspektionen ska beakta när sanktionsavgiftens storlek fastställs.

9 § Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst det högsta av

1. ett belopp som per den 11 februari 2021 (dagen för ikraftträdandet av förordningen) i svenska kronor motsvarade 5 000 000 euro, eller

2. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Avgiften tillfaller staten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om storleken på sanktionsavgiften för en fysisk person. Paragrafen kompletterar artikel 82.2 i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av bl.a. 5 kap. 8 § första stycket 2 och andra stycket lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (prop. 2016/17:22 s. 387) och 6 kap. 11 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 115 f.). Övervägandena finns i avsnitt 6.4.3.

När sanktionsavgiftens storlek bestäms utgör det högsta av de beräknade beloppen som anges i första stycket 1 och 2 det högsta belopp som får fastställas.

I första stycket 1 anges att sanktionsavgiften som högst ska kunna fastställas till ett belopp som per den 11 februari 2021 (dagen för ikraftträdandet av förordningen) i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro. I fråga om vilken valutakurs som bör tillämpas vid omräkning mellan euro och svenska kronor gjordes när det gäller sanktionsavgiften för fysiska personer enligt kapitaltäcknings-

Ds 2020:30 Författningskommentar

247

direktivet bedömningen att den s.k. fixingkursen, i tidigare lagstiftningsärenden kallad mittkurs, som dagligen fastställs av Nasdaq Stockholm Aktiebolag (Stockholmsbörsen) bör användas (prop. 2014/15:57 s. 46). Det är därför lämpligt att tillämpa fixingkursen för omräkning av sanktionsavgiften även enligt EU-förordningen.

Enligt första stycket 2 ska sanktionsavgiften som högst även kunna fastställas till två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa (artikel 82.2 f). När det gäller begreppet vinst, se författningskommentaren till 8 §.

I andra stycket anges att sanktionsavgiften tillfaller staten. I 13 § finns bestämmelser om vilka omständigheter Finansinspektionen ska beakta när sanktionsavgiftens storlek fastställs.

Att bestämma sanktion

10 § Vid valet av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens potentiella konsekvenser för det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar för den som har begått överträdelsen.

Paragrafen innehåller, tillsammans med 11 §, bestämmelser om omständigheter som ska beaktas vid valet av ingripande. Paragrafen kompletterar artikel 85 i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av 25 kap. 2 § första stycket lagen om värdepappersmarknaden (prop. 2016/17:162 s. 753 f.), 15 kap. 1 b § lagen om bank- och finansieringsrörelse (prop. 2013/14:228 s. 311 f.), 5 kap. 15 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (prop. 2016/17:22 s. 390) samt 6 kap. 12 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 116). Övervägandena finns i avsnitt 6.5.

I paragrafen anges att Finansinspektionen vid valet av ingripande ska ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Även om paragrafen enligt dess ordalydelse riktar sig till Finansinspektionen, är den tillämplig även vid överklagande av ett sanktionsbeslut till allmän förvaltningsdomstol.

Författningskommentar Ds 2020:30

248

Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens potentiella konsekvenser för det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Uppräkningen av omständigheter är inte uttömmande, utan en sammanvägd bedömning av alla relevanta omständigheter ska göras. Sanktionerna ska alltid vara proportionella i förhållande till överträdelsen och ligga på en sådan nivå att de är avskräckande. I fråga om varaktighet gäller att en överträdelse som har pågått under lång tid i allmänhet är mer klandervärd än en som har varat kortare tid.

Att graden av ansvar hos den som har begått överträdelsen ska beaktas innebär att en överträdelse som begås medvetet typiskt sett bör motivera en strängare sanktion än en överträdelse som orsakas av vårdslöshet eller slarv. Att en överträdelse begås i vinningssyfte eller för att vilseleda intressenter i den centrala motparten bör i allmänhet inverka i försvårande riktning. I 11 § anges ytterligare omständigheter som ska beaktas som förmildrande respektive försvårande. Bestämmelser om att Finansinspektionen i vissa fall får avstå från ingripande finns i 12 §. Finansinspektionen kan utifrån vad som är motiverat i det enskilda fallet välja att ingripa med en eller flera sanktionsåtgärder. Om flera åtgärder används, måste inspektionen se till att sanktionerna sammantaget är väl avvägda.

11 § Utöver det som anges i 10 § ska det i försvårande riktning beaktas om den som har begått överträdelsen tidigare har begått en överträdelse.

Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.

I förmildrande riktning ska det beaktas om

1. den centrala motparten eller den fysiska personen i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2. den centrala motparten snabbt upphört med överträdelsen eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

Paragrafen innehåller, tillsammans med 10 §, bestämmelser om omständigheter som ska beaktas vid valet av ingripande. Paragrafen kompletterar artikel 85 i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av 25 kap. 2 § a lagen om värdepappersmarknaden och 15 kap. 1 c § lagen om bank- och finansieringsrörelse (prop. 2013/14:228 s. 312 och 319), 5 kap. 16 § lagen med kompletterande bestämmelser

Ds 2020:30 Författningskommentar

249

till EU:s marknadsmissbruksförordning (prop. 2016/17:22 s. 390 f.) och 3 kap. 13 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 117). Övervägandena finns i avsnitt 6.5.

Enligt första stycket ska Finansinspektionen, utöver det som anges i 10 §, i försvårande riktning beakta om den som har begått överträdelsen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning ska särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.

Enligt andra stycket 1 ska Finansinspektionen i förmildrande riktning beakta om den centrala motparten eller den fysiska personen i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning. Att en central motpart och dess företrädare endast medverkar i utredningen på Finansinspektionens begäran och svarar på myndighetens frågor är inte tillräckligt för att detta krav ska anses uppfyllt. Det krävs i stället att samarbetet i väsentlig utsträckning har underlättat utredningen. Det kan handla om att den centrala motparten självmant för fram viktig information som Finansinspektionen inte redan har. Särskilt stort avseende bör fästas vid om det är den centrala motparten själv som frivilligt anmäler överträdelsen till Finansinspektionen och det är först genom de uppgifter som den centrala motparten lämnar som inspektionen får tillräckligt underlag för att ingripa mot överträdelsen. Vidare bör det typiskt sett krävas att det är den centrala motparten som genom ställföreträdare eller ombud medverkar i utredningen. Att en enskild befattningshavare vid den centrala motparten anmäler en överträdelse bör alltså inte beaktas i förmildrande riktning enligt denna bestämmelse. Bestämmelsen ska inte tolkas motsatsvis på så sätt att den som förnekar en överträdelse eller försvårar utredningen drabbas av en hårdare sanktion än vad som annars hade blivit fallet.

Enligt andra stycket 2 ska Finansinspektionen i förmildrande riktning även beakta om den centrala motparten snabbt upphört med överträdelsen eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

Uppräkningen av omständigheter i paragrafen är inte uttömmande, utan en sammanvägd bedömning av alla relevanta

Författningskommentar Ds 2020:30

250

omständigheter ska göras. Att en person t.ex. har förlorat sin anställning på grund av överträdelsen bör kunna beaktas i förmildrande riktning.

12 § Finansinspektionen får avstå från ingripande, om

1. överträdelsen är ringa eller ursäktlig,

2. den centrala motparten eller den fysiska personen i fråga gör rättelse,

3. något annat organ har vidtagit åtgärder mot den centrala motparten eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller

4. det annars finns särskilda skäl.

Paragrafen innehåller bestämmelser om att Finansinspektionen får avstå från ingripande i vissa fall. Paragrafen är utformad efter förebild av 25 kap. 2 § andra stycket lagen om värdepappersmarknaden (prop. 2016/17:162 s. 753 f.) och 5 kap. 17 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (och prop. 2016/17:22 s. 391 f.). Övervägandena finns i avsnitt 6.5.

Enligt paragrafen får Finansinspektionen avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om den centrala motparten gör rättelse eller om den fysiska personen verkat för att den centrala motparten gör rättelse eller om någon annan myndighet eller något annat organ har vidtagit åtgärder mot den centrala motparten eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. Finansinspektionen får även avstå från ingripande om det annars finns särskilda skäl. Det kan exempelvis vara fallet om ett ingripande skulle framstå som stötande och någon annan grund att avstå från ett ingripande inte skulle vara tillämplig.

13 § När sanktionsavgiftens storlek ska bestämmas, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 10 och 11 §§ samt till den centrala motpartens eller berörda fysiska personens finansiella ställning och, om det går att bestämma, den vinst den centrala motparten eller fysiska personen gjort till följd av överträdelsen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka omständigheter som ska beaktas när sanktionsavgiftens storlek ska fastställas. Paragrafen kompletterar artikel 85 i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av 25 kap. 10 § lagen om värdepappersmarknaden (prop. 2016/17:162 s. 641) och 3 kap. 14 § lagen med komplet-

Ds 2020:30 Författningskommentar

251

terande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 118). Övervägandena finns i avsnitt 6.5.

Enligt paragrafen ska, när sanktionsavgiftens storlek fastställs, särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 10 och 11 §§, samt till den ansvariga centrala motpartens eller fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som den centrala motparten eller fysiska personen gjort till följd av överträdelsen. När det gäller begreppet vinst, se författningskommentaren till 8 §. Uppräkningen av omständigheter som ska beaktas är inte uttömmande.

Verkställighet av beslut om sanktionsavgift

14 § En sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom 30 dagar efter det att ett beslut eller en dom om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet.

I paragrafen anges inom vilken tid en sanktionsavgift ska betalas. Paragrafen är utformad efter förebild av 25 kap. 25 § lagen om värdepappersmarknaden (prop. 2006/07:115 s. 645, 2013/14:228 s. 319) och 3 kap. 16 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 118 f.). Övervägandena finns i avsnitt 6.7.

En sanktionsavgift ska betalas inom trettio dagar efter det att beslutet eller domen fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes eller inom den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet. Utebliven betalning får de följder som anges i 15 och 16 §§.

15 § Om sanktionsavgiften inte har betalats inom den tid som anges i 14 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning.

Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet ske enligt utsökningsbalken.

16 § En sanktionsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet eller domen fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes.

Författningskommentar Ds 2020:30

252

Paragraferna innehåller bestämmelser om verkställighet av ett beslut om sanktionsavgift. Paragraferna är utformade efter förebild av bl.a. 5 kap. 22–25 §§ lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (prop. 2016/17:22 s. 394), 3 kap. 17–19 §§ lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (prop. 2018/19:38 s. 119). och 5 kap. 12–14 §§ lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (prop. 2018/19:83 s. 177 f.). De kan även jämföras med bestämmelserna om verkställighet av beslut om sanktionsavgift i 6 kap. 3 m och 3 n §§ lagen om handel med finansiella instrument (prop. 2015/16:26 s. 140). Övervägandena finns i avsnitt 6.7.

Om sanktionsavgiften inte betalas i tid enligt 14 § ska Finansinspektionen enligt 15 § lämna den obetalda avgiften för indrivning. Med formuleringen om att verkställighet får ske enligt utsökningsbalken avses att verkställighet får ske utan föregående dom eller utslag om avgiften inte har betalats. Av 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken följer att en förvaltningsmyndighets beslut får verkställas enligt den lagen om det finns en särskild föreskrift om detta. Bestämmelsen i 15 § innebär att Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift kan verkställas utan domstolsförfarande. Om verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet eller domen om att ta ut avgiften fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes faller sanktionsavgiften bort enligt 16 §.

4 kap. Avslutande av resolution, konkurs och likvidation

Avslutande av resolution

1 § När det inte längre finns behov av att vidta några ytterligare åtgärder för att uppnå resolutionsmålen, ska Riksgäldskontoret avsluta resolutionen.

Riksgäldskontoret ska inom rimlig tid efter att resolutionen har avslutats ansöka om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Detta gäller dock inte om syftet med resolutionsåtgärderna är att företaget ska drivas vidare.

Ds 2020:30 Författningskommentar

253

En konkursansökan av Riksgäldskontoret enligt andra stycket ska vid prövningen behandlas som en ansökan av gäldenären enligt 2 kap. konkurslagen (1987:672).

Av EU-förordningen framgår att Riksgäldskontorets befogenheter i vissa fall kvarstår även efter att resolutionen har avslutats.

Paragrafen innehåller bestämmelser om avslutande av resolution och ansökan om konkurs eller likvidation. Bestämmelsen kompletterar artikel 27.8 i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av 24 kap. 4 § lagen om resolution (prop. 2015/16:5 s. 859). Övervägandena finns i avsnitt 4.2 och 7.1.

Första stycket anger att Riksgäldskontoret ska fatta beslut om att

resolutionen ska avslutas efter det att Riksgäldskontoret har bedömt att ytterligare åtgärder inte behövs för att uppnå resolutionsmålen.

Enligt andra stycket ska företaget i resolution försättas i konkurs eller likvidation, beroende på vad som är lämpligt, inom rimlig tid efter att resolutionen har avslutats. Undantag görs dock om avsikten är att verksamheten ska drivas vidare. Bestämmelsen kompletterar artikel 27.8 i EU-förordningen men går något längre än artikeln, eftersom den inte är begränsad till en partiell överföring av egendom. Det faktum att Riksgäldskontoret beslutat om att avsluta resolutionen och därefter ansökt om konkurs eller likvidation av det ursprungliga företaget innebär inte att myndigheten är förhindrad att vidta åtgärder avseende t.ex. ett broinstitut som tillskapats under resolutionen även efter det att företaget försatts i konkurs eller gått i likvidation.

Av tredje stycket framgår att en ansökan om konkurs som görs av Riksgäldskontoret ska behandlas som en ansökan från gäldenären.

I fjärde stycket anges att Riksgäldskontorets befogenheter enligt EU-förordningen i vissa fall kvarstår även efter det att resolutionen har avslutats. Befogenheter som avses är rätten att verkställa befintliga och utestående skyldigheter som följer av återhämtningsplanen enligt artikel 27.5, återhämtning av medel enligt artikel 27.10, krav på att den centrala motparten tillhandahåller nödvändiga tjänster eller faciliteter till en köpare eller ett broinstitut enligt artikel 51.1 samt återhämtning av kostnader som uppkommit i samband med betalning av ersättning till aktieägare, clearingmedlemmar eller andra borgenärer som åsamkats en större förlust till följd av resolutionen än om den centrala motparten avvecklats under normala insolvensförfaranden enligt artikel 64.

Författningskommentar Ds 2020:30

254

Hänvisningen till EU-förordningen är dynamisk.

Konkurs och likvidation

2 § Bestämmelser om insolvensförfaranden mot en central motpart finns i artikel 75 i EU-förordningen.

Om Riksgäldskontoret inom sju dagar från det att myndigheten tog emot en underrättelse enligt artikel 75.2 i EU-förordningen meddelar tingsrätten att den centrala motparten är försatt eller ska försättas i resolution ska konkursansökan avvisas.

Paragrafen innehåller en upplysningsbestämmelse och en bestämmelse om avvisning av konkursansökan. Paragrafen kompletterar artikel 75 i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 4.2 och 7.2.

Av artikel 75 i förordningen följer att resolutionsmyndigheten har möjlighet att förhindra att en central motpart som är försatt eller bör försättas i resolution i stället försätts i konkurs. En tingsrätt som tar emot en ansökan om konkurs ska enligt artikel 75.2 underrätta Finansinspektionen och Riksgäldskontoret om ansökan. En sådan underrättelse bör ske så snart det är möjligt och tingsrätten bör avvakta vidare handläggning av konkursansökan till dess att Riksgäldskontoret meddelat om den centrala motparten är försatt eller ska försättas i resolution eller sjudagarsfristen i artikel 75.3 har löpt ut.

Av andra stycket framgår att konkursansökan ska avvisas om Riksgäldskontoret inom sjudagarsfristen meddelar tingsrätten att den centrala motparten är försatt eller ska försättas i resolution.

Hänvisningarna till EU-förordningen är dynamiska.

3 § Bestämmelser om kallelse till bolagsstämma för att pröva frågan om likvidation av ett aktiebolag eller ekonomisk förening som omfattas av EUförordningen finns i 25 kap. 4 a § aktiebolagslagen (2005:551) och 17 kap. 46 § lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar.

Paragrafen innehåller en upplysningsbestämmelse. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

Av paragrafen framgår att det finns bestämmelser om kallelse till bolagsstämma för att pröva frågan om likvidation av ett aktiebolag eller ekonomisk förening som omfattas av EU-förordningen i aktiebolagslagen och i lagen om ekonomiska föreningar.

Ds 2020:30 Författningskommentar

255

5 kap. Statligt stöd

Förebyggande statligt stöd

1 § Om det behövs för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet i Sverige, får förebyggande statligt stöd genom garantier lämnas till en central motpart som är auktoriserad i Sverige enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.

Förebyggande statligt stöd kan även lämnas genom garantier till Riksbanken för återbetalning av likviditetsstöd som banken lämnar till en central motpart.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förebyggande statligt stöd till en central motpart. Paragrafen är utformad i enlighet med de villkor för sådant stöd som anges i artikel 22.4 i EU-förordningen. Paragrafen har utformats efter förebild av 1 kap. 2 § stödlagen. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

Statligt stöd ska enligt första stycket få lämnas om det behövs för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet i Sverige. Stödet ska ges i förebyggande syfte. Stöd får lämnas genom garantier till en central motpart som är auktoriserad enligt Emirförordningen. Bestämmelser om auktorisation av centrala motparter finns i artikel 14 i Emir-förordningen.

Av andra stycket framgår att statligt stöd även kan lämnas genom garantier till Riksbanken för återbetalning av likviditetsstöd som Riksbanken lämnar till den centrala motparten. Även detta är en form av statligt stöd som får lämnas utan att resolution måste inledas.

Bestämmelser om villkor för förebyggande statligt stöd enligt denna paragraf finns i 2–4 §§. Bestämmelser om stöd till en central motpart under resolution finns i 5 §. Av 12 § framgår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om stöd enligt detta kapitel.

2 § Förebyggande statligt stöd till en central motpart enligt 1 § lämnas efter det att avtal som rör stöd har ingåtts mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare.

Garantier enligt 1 § andra stycket får lämnas efter överenskommelse mellan Riksbanken och regeringen eller stödmyndigheten.

Författningskommentar Ds 2020:30

256

Paragrafen innehåller villkor för att förebyggande statligt stöd ska få lämnas. Paragrafen har utformats efter förebild av 1 kap. 4 § stödlagen. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

Av första stycket framgår att förebyggande statligt stöd enligt 1 § ska lämnas efter det att avtal mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare har ingåtts.

Av andra stycket framgår att garantier enligt 1 § andra stycket får lämnas efter överenskommelse mellan Riksbanken och regeringen eller stödmyndigheten.

Exempel på villkor för stödet som bör framgå av avtalet är den ersättning som stödmottagaren ska betala för statens förväntade kostnader för stödet, inbegripet kostnader för att administrera stödet (jfr 4 §).

3 § Förebyggande statligt stöd enligt 1 § får bara lämnas för fortsatt verksamhet i en central motpart som är livskraftig. Stödet ska vara tillfälligt och stå i proportion till omfattningen av den allvarliga störningen.

Stödmyndigheten ska inför ett beslut om förebyggande statligt stöd låta göra en värdering av den centrala motparten motsvarande den värdering som ska göras enligt artiklarna 24.2, 25 och 26 i EU-förordningen.

Paragrafen innehåller villkor för när förebyggande statligt stöd ska få lämnas. Paragrafen har utformats efter förebild av 2 kap. 1 § stödlagen. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

Av paragrafen framgår att förebyggande statligt stöd får lämnas för fortsatt verksamhet i en central motpart som är livskraftig.

För att statligt stöd inte ska föranleda att den mottagande centrala motparten anses fallera eller sannolikt kommer att fallera, måste stödet ges till en central motpart som vid stödtillfället är livskraftig (se artikel 22.3 e och 22.4 i EU-förordningen). I paragrafen anges vidare att stödet ska vara tillfälligt och proportionerligt i förhållande till den allvarliga störning som befaras. Denna bestämmelse är utformad med beaktande av EU:s statsstödsregler och bör därför tolkas i ljuset av dessa (jfr artikel 2.39). Eftersom de unionsrättsliga statsstödsreglerna är tillämpliga är ett godkännande enligt dessa, oaktat vad som anges i denna lag, en förutsättning för att stöd ska kunna lämnas.

Av paragrafen framgår vidare att en värdering i enlighet med de bestämmelser som finns i EU-förordningen om en värdering för att bedöma om kriterierna för resolution är uppfyllda måste göras innan

Ds 2020:30 Författningskommentar

257

ett beslut om förebyggande statligt stöd kan fattas. Genom hänvisningen till artikel 26 får en preliminär värdering ligga till grund för ett beslut om förebyggande statligt stöd.

Hänvisningen till EU-förordningen är dynamisk.

4 § Stödet enligt 1 § ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en snedvridning av konkurrensen förhindras. Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt. Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås.

Staten ska tillförsäkras ersättning eller annan kompensation för sitt risktagande, om inte synnerliga skäl talar emot det.

Om det finns synnerliga skäl, får avsteg göras från bestämmelserna om avgifter i 6 kap. 4 § budgetlagen (2011:203).

Paragrafen anger villkor som förebyggande statligt stöd bör förenas med. Paragrafen har utformats efter förebild av 2 kap. 2 § stödlagen. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

Av första stycket följer att stödet så långt som möjligt ska utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en snedvridning av konkurrensen förhindras. Vidare ska statens långsiktiga kostnader för stödet minimeras. Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås från stödmottagaren.

Staten ska enligt andra stycket tillförsäkras ersättning eller annan kompensation för sitt risktagande, om inte synnerliga skäl finns.

Det tredje stycket ger en rätt att, om det finns synnerliga skäl, avvika från det som gäller i fråga om avgifter enligt 6 kap. 4 § budgetlagen. Utformningen av bestämmelsen ger regeringen eller stödmyndigheten flexibilitet att anpassa villkoren för stöd till den situation som är för handen.

Statligt stöd under resolution

5 § Om det behövs för att motverka allvarliga negativa effekter på stabiliteten i det finansiella systemet och för att resolutionsverktygen ska kunna tillämpas mer effektivt får Riksgäldskontoret i likviditetsstödjande syfte besluta att

1. ge lån till ett företag i resolution eller ett broinstitut, eller

2. utfärda garantier avseende tillgångar och förpliktelser för ett företag i resolution eller ett broinstitut.

Särskild hänsyn ska vid tillämpning av första stycket tas till om åtgärden behövs för att förhindra eller begränsa spridningseffekter.

Författningskommentar Ds 2020:30

258

Åtgärderna i första stycket får även beslutas i förhållande till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.

Paragrafen innehåller bestämmelser om statligt stöd till en central motpart under resolution. Paragrafen är utformad med beaktande av de villkor som anges i artiklarna 27.4 och 44 i EU-förordningen. Paragrafen har utformats efter förebild av 27 kap. 1 § lagen om resolution. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.

Statligt stöd ska enligt första stycket få lämnas om det behövs för att motverka allvarliga negativa effekter på stabiliteten i det finansiella systemet och för att resolutionsverktygen ska kunna tillämpas mer effektivt. Stödet ska ges i likviditetsstödjande syfte och får lämnas genom lån till ett företag i resolution eller ett broinstitut, eller genom garantier avseende tillgångar och förpliktelser för ett företag i resolution eller ett broinstitut.

Vid bedömningen av om stödet behövs för att motverka allvarliga negativa effekter på stabiliteten i det finansiella systemet och för att resolutionsverktygen ska kunna tillämpas mer effektivt ska enligt

andra stycket särskild hänsyn tas till om syftet är att förhindra eller

begränsa spridningseffekter.

Enligt tredje stycket får stöd även ges till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.

Bestämmelser om villkor för statligt stöd under resolution enligt denna paragraf finns i 6–8 §§. Av 12 § framgår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om stöd enligt detta kapitel.

6 § Statligt stöd under resolution enligt 5 § lämnas efter det att avtal som rör stöd har ingåtts mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare.

Paragrafen innehåller villkor för när statligt stöd under resolution ska få lämnas. Paragrafen motsvarar närmast 2 § som har utformats efter förebild av 1 kap. 4 § stödlagen. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.

Av paragrafen framgår att statligt stöd under resolution ska lämnas efter det att ett avtal mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare om statligt stöd har ingåtts. Exempel på villkor för stödet som bör framgå av avtalet är att stödmedel och statens övriga insatser, inbegripen ersättning för Riksgäldskontorets kostnader

Ds 2020:30 Författningskommentar

259

och utlägg och som finansierats av stabilitetsfonden ska återfås från stödmottagaren (jfr 8 §).

7 § Statligt stöd under resolution enligt 5 § får endast lämnas om och så länge Riksgäldskontoret fastställer att det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten.

Vid fastställande enligt första stycket ska Riksgäldskontoret

1. inhämta Finansinspektionens bedömning av om det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten, och

2. ge Riksbanken möjlighet att lämna sin bedömning av om det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten.

Riksgäldskontoret ska underrätta regeringen om ett fastställande av att det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten och grunderna för detta.

Paragrafen innehåller ytterligare villkor för när statligt stöd under resolution ska få lämnas. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.

Statligt stöd under resolution enligt 5 § får enligt första stycket bara lämnas om Riksgäldskontoret fastställer att det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten och så länge ett sådant hot kvarstår. För att bedöma om hotet kvarstår måste Riksgäldskontorets fastställande ske löpande. Det ska förstås att stöd får lämnas under en kort tid.

I andra stycket 1 anges att Riksgäldskontoret vid ett fastställande ska inhämta Finansinspektionens bedömning i frågan om det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten. Riksgäldskontoret ska enligt andra stycket 2 också ge Riksbanken möjlighet att lämna sin bedömning i frågan.

I tredje stycket anges att Riksgäldskontoret ska kommunicera ett fastställande av att det föreligger ett allvarligt hot mot den finansiella stabiliteten och grunderna för detta med regeringen.

8 § Stödet enligt 5 § ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en snedvridning av konkurrensen förhindras. Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt. Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås.

Staten ska tillförsäkras ersättning eller annan kompensation för sitt risktagande, om inte synnerliga skäl talar emot det.

Om det finns synnerliga skäl, får avsteg göras från bestämmelserna om ränta eller avgifter i 6 kap. 4 § budgetlagen (2011:203).

Författningskommentar Ds 2020:30

260

Paragrafen anger villkor som statligt stöd under resolution bör förenas med. Paragrafen motsvarar närmast 4 § som har utformats efter förebild av 2 kap. 2 § stödlagen. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.

Av första stycket följer att stödet så långt som möjligt ska utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en snedvridning av konkurrensen förhindras. Vidare ska statens långsiktiga kostnader för stödet minimeras. Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås från stödmottagaren.

Staten ska enligt andra stycket tillförsäkras ersättning eller annan kompensation för sitt risktagande, om inte synnerliga skäl finns.

I tredje stycket ges en rätt att, om det finns synnerliga skäl, avvika från det som gäller i fråga om ränta eller avgifter enligt 6 kap. 4 § budgetlagen.

Utformningen av bestämmelsen ger regeringen och Riksgäldskontoret flexibilitet att anpassa villkoren för stöd till den situation som är för handen.

Ersättning till stödmyndigheten och Riksgäldskontoret

9 § Stödmyndigheten har rätt till ersättning för förvaltningskostnader som uppkommit till följd av myndighetens tillämpning av detta kapitel.

Paragrafen innehåller bestämmelser om stödmyndighetens rätt till ersättning för sina förvaltningskostnader. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

I paragrafen anges att stödmyndigheten har rätt till ersättning för förvaltningskostnader som uppkommit till följd av myndighetens tillämpning av detta kapitel. Sådana kostnader innefattar skäliga kostnader för den värdering som ska ske enligt 3 §. Bestämmelser om att ersättningen ska finansieras av stabilitetsfonden finns i 3 kap. 2 § 3 stödlagen. En hänvisning till bestämmelserna i stödlagen finns i 11 §.

10 § Riksgäldskontoret har rätt till skälig ersättning för kostnader och utlägg som uppkommit i samband med vidtagande av resolutionsåtgärder enligt EU-förordningen och för sådana kostnader och utlägg som uppkommit i samband med beslut om stöd under resolution enligt 5 § och vidtagande av åtgärder för att lämna sådant stöd.

Ds 2020:30 Författningskommentar

261

Paragrafen innehåller bestämmelser om Riksgäldskontorets rätt till ersättning för kostnader och utlägg. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.

I paragrafen anges att Riksgäldskontoret har rätt till skälig ersättning för kostnader och utlägg som har uppkommit i samband med vidtagande av resolutionsåtgärder enligt EU-förordningen och för sådana kostnader och utlägg som uppkommit i samband med beslut om stöd under resolution enligt 5 § och vidtagande av åtgärder för att lämna sådant stöd. Det kan bl.a. röra sig om en oberoende värdering enligt förordningen, externa rådgivare och interna kostnader i samband med resolutionsåtgärder och åtgärder för att lämna statligt stöd under resolution. Bestämmelser om att ersättningen ska finansieras av stabilitetsfonden finns i 3 kap. 2 § 7 stödlagen. En hänvisning till bestämmelserna i stödlagen finns i 11 §.

Bestämmelser om finansiering

11 § I lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och om stabilitetsfonden finns bestämmelser om finansiering av åtgärder och ersättning som avses i

– 1, 5, 9 och 10 §§, samt – EU-förordningen.

Paragrafen innehåller en upplysningsbestämmelse. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.

Paragrafen upplyser om att det finns bestämmelser om finansiering i stödlagen. Enligt 3 kap. 2 § stödlagen ska stabilitetsfonden finansiera förebyggande statligt stöd enligt 1 §, statligt stöd under resolution enligt 5 §, stödmyndighetens förvaltningskostnader enligt 9 § och ersättning till Riksgäldskontoret enligt 10 §. Stabilitetsfonden ska också, enligt samma bestämmelse, bl.a. finansiera de statliga stabiliseringsverktygen enligt artiklarna 45–47 och ersättning som betalas ut till aktieägare, clearingmedlemmar eller andra borgenärer som till följd av resolution av en central motpart har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation enligt artikel 62 i EU-förordningen.

Bemyndigande

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om stöd enligt detta kapitel.

Författningskommentar Ds 2020:30

262

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om stöd. Övervägandena finns i avsnitt 8.2 och 8.3.

Föreskrifterna kan t.ex. avse vilka förpliktelser som kan omfattas av ett lån eller en garanti, villkor om under vilken tid stöd får lämnas, begränsningar av eller förbud mot rörlig ersättning till ledande befattningshavare och samverkan mellan myndigheter.

6 kap. Samarbete och informationsutbyte

Uppgiftsskyldighet för en central motpart

1 § En central motpart ska lämna de uppgifter till regeringen, stödmyndigheten och Riksgäldskontoret som de behöver för sin verksamhet enligt denna lag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för en central motpart. Paragrafen har utformats efter förebild av 28 kap. 1 § lagen om resolution och 4 kap. 1 § stödlagen.

Av paragrafen framgår att en central motpart ska lämna regeringen, stödmyndigheten och Riksgäldskontoret de uppgifter som de behöver för sina uppgifter enligt lagen. Uppgifter kan behöva lämnas både vid särskilda händelser och rapporteras löpande.

Tystnadsplikt

2 § Den som deltar eller har deltagit i verksamhet i fråga om statligt stöd till en central motpart enligt 5 kap. får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållande, ekonomiska eller personliga förhållanden eller planering och förberedelser för eller hantering av fredstida krissituationer.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Paragrafen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt. Paragrafen har utformats efter förebild av 28 kap. 3 § lagen om resolution. Övervägandena finns i avsnitt 9.6.

Bestämmelsen är tillämplig på fysiska personer som deltar eller har deltagit i ärenden om statligt stöd till en central motpart. I juridiska personer, exempelvis ett broinstitut, gäller tystnadsplikten för den verkställande ledningen, medlemmar av ledningsorganet och anställda. Tystnadsplikten gäller både under fullgörandet av

Ds 2020:30 Författningskommentar

263

uppdrag, anställning eller motsvarande och efter att detta har avslutats. Tystnadsplikten omfattar vissa uppgifter som vederbörande har fått kännedom om vid fullgörande av sina uppgifter i fråga om statligt stöd till en central motpart enligt 5 kap. Föremålet för sekretessen är kopplat till enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller planering och förberedelser för eller hantering av fredstida krissituationer. Tystnadspliktens avgränsning ligger i rekvisitet ”obehörigen röja eller utnyttja” en uppgift. När det gäller innebörden av obehörighetsrekvisitet bör utgångspunkten vara de sekretessbestämmelser som kommer att tillämpas av myndigheterna i deras verksamheter. Detta blir naturligt eftersom offentliga funktionärer och enskilda som deltar i samma verksamhet kommer att behöva ta del av samma information.

Samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter och inom Riksgäldskontoret

3 § Riksbanken och Finansinspektionen ska på stödmyndighetens eller

Riksgäldskontorets begäran lämna de uppgifter som respektive myndighet behöver för sin verksamhet som rör statligt stöd till en central motpart enligt 5 kap. Inom Riksgäldskontoret gäller motsvarande uppgiftsskyldighet för den del av myndigheten som inte bedriver verksamhet enligt denna lag, gentemot den del av myndigheten som bedriver den verksamheten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter och inom Riksgäldskontoret. Paragrafen har utformats efter förebild av 28 kap. 4 § lagen om resolution och 4 kap. 2 § stödlagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.8.1.

Av paragrafen framgår att Riksbanken och Finansinspektionen på stödmyndigheten eller Riksgäldskontorets begäran ska lämna de uppgifter som respektive myndighet behöver för sin verksamhet som rör statligt stöd till en central motpart. Vidare framgår det att motsvarande uppgiftsskyldighet gäller inom Riksgäldskontoret, för den del av myndigheten som inte bedriver verksamhet enligt denna lag, gentemot den del av myndigheten som bedriver verksamhet enligt denna lag. Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgäldskontorets uppgiftsskyldighet enligt paragrafen motsvarar den

Författningskommentar Ds 2020:30

264

uppgiftsskyldighet som finns i ärenden enligt stödlagen och lagen om resolution. Bestämmelsen är sekretessbrytande.

4 § Riksgäldskontoret, stödmyndigheten och Finansinspektionen ska samarbeta och utbyta information med varandra i frågor som rör statligt stöd till en central motpart enligt 5 kap. Riksgäldskontoret, stödmyndigheten och Finansinspektionen ska också samarbeta och utbyta information med varandra och med motsvarande myndigheter inom EES i frågor som rör finansiering enligt 2 kap. 2 §.

Riksgäldskontoret ska lämna regeringen de uppgifter som behövs för regeringens verksamhet i frågor som rör finansiering enligt 2 kap. 2 §.

Paragrafen innehåller vidare bestämmelser om samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter. Paragrafen har utformats efter förebild av 28 kap. 5 § lagen om resolution. Övervägandena finns i avsnitt 9.8.1.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret, stödmyndigheten och Finansinspektionen har samarbets- och uppgiftsskyldigheter gentemot varandra i frågor som rör förebyggande statligt stöd och stöd under resolution enligt 5 kap. Riksgäldskontoret, stödmyndigheten och Finansinspektionen ska vidare ha samarbets- och uppgiftsskyldighet gentemot varandra och i förhållande till utländska myndigheter inom EES i frågor som rör finansiering enligt 2 kap. 2 §.

Av andra stycket framgår att Riksgäldskontorets ska lämna regeringen de uppgifter som behövs för regeringens verksamhet i frågor som rör finansiering enligt 2 kap. 2 §. För stabilitetsfondens räkning får Riksgäldskontoret enligt 2 kap. 2 § ingå avtal om att finansiera en resolutionsåtgärd i ett annat land inom EES eller i tredjeland. Ett sådant avtal får ingås först efter regeringens godkännande. Regeringen ska också, enligt stödlagen (3 kap. 2 § andra stycket), godkänna utbetalning av sådan finansiering.

Bestämmelsen är sekretessbrytande.

5 § Stödmyndigheten ska underrätta Finansinspektionen om en central motpart inte fullgör sina skyldigheter enligt avtal ingångna med stöd av 5 kap. 2 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om underrättelseskyldighet. Paragrafen har utformats efter förebild av 4 kap. 3 § stödlagen.

Ds 2020:30 Författningskommentar

265

I paragrafen åläggs stödmyndigheten att underrätta Finansinspektionen om en central motpart inte fullgör sina skyldigheter enligt avtal som ingåtts om förebyggande statligt stöd enligt 5 kap. 2 §.

Upplysningar till konkursförvaltare och likvidator

6 § Om en central motpart som har varit föremål för resolution försätts i konkurs, ska Riksgäldskontoret på begäran av konkursförvaltaren för den centrala motparten, lämna de upplysningar som konkursförvaltaren behöver för att upprätta konkursbouppteckningen enligt 7 kap. 13 § konkurslagen (1987:672) och förvaltarberättelsen enligt 7 kap. 15 § samma lag.

Om en central motpart som har varit föremål för resolution går i likvidation, ska Riksgäldskontoret på begäran av likvidatorn för den centrala motparten lämna de upplysningar som likvidatorn behöver för att genomföra likvidationen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om Riksgäldskontorets uppgiftsskyldighet i förhållande till en konkursförvaltare eller likvidator. Paragrafen har utformats efter förebild av 28 kap. 6 § lagen om resolution. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

Om en central motpart försätts i konkurs efter att ha varit försatt i resolution, tar en konkursförvaltare över avvecklingen av företaget. Enligt första stycket ska Riksgäldskontoret på begäran av konkursförvaltaren lämna konkursförvaltaren de upplysningar som förvaltaren behöver för att upprätta konkursbouppteckningen och förvaltarberättelsen.

På motsvarande sätt tar en likvidator över avvecklingen om en central motpart går i likvidation efter att ha varit försatt i resolution. Enligt andra stycket ska Riksgäldskontoret lämna likvidatorn de upplysningar han eller hon behöver för att genomföra likvidationen.

I 30 kap. 12 f § OSL finns en sekretessbrytande bestämmelse som möjliggör uppgiftslämnande enligt denna paragraf.

7 kap. Överklagande och beslut som ska gälla omedelbart

1 § Riksgäldskontorets och Finansinspektionens beslut enligt denna lag får, om inte annat anges, överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Riksgäldskontorets beslut enligt 2 kap. 2 § får inte överklagas.

Författningskommentar Ds 2020:30

266

Finansinspektionens beslut enligt 3 kap. 4 § får inte överklagas. Regeringens och stödmyndighetens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av beslut enligt lagen. Paragrafen har utformats efter förebild av 30 kap. 1 § lagen om resolution och 4 kap. 4 § stödlagen. Övervägandena finns i avsnitt 11.2.

Av första stycket framgår att överklagande av Riksgäldskontorets och Finansinspektionens beslut får överklagas, om inte annat anges. Beslut ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

I andra stycket anges att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.

Av tredje stycket framgår att Riksgäldskontorets beslut om att ingå avtal om finansiering för stabilitetsfondens räkning enligt 2 kap. 2 § inte får överklagas. För stabilitetsfondens räkning får Riksgäldskontoret enligt 2 kap. 2 § ingå avtal om att ta upp lån eller anskaffa annan finansiering från en utländsk resolutionsmyndighet eller ingå avtal om att finansiera en resolutionsåtgärd i ett annat land inom EES eller i tredjeland. Riksgäldskontorets beslut om att ingå avtal om finansiering av en resolutionsåtgärd i ett annat land kräver regeringens godkännande. Regeringen ska enligt 3 kap. 2 § andra stycket stödlagen godkänna utbetalning av sådan finansiering.

Av fjärde stycket framgår att Finansinspektionens beslut om sanktionsföreläggande inte får överklagas.

Av femte stycket framgår att beslut som regeringen och stödmyndigheten fattar enligt lagen inte får överklagas. Detta kan avse t.ex. beslut om tillämpningen av statliga stabiliseringsverktyg enligt 1 kap. 4 § och om förebyggande statligt stöd enligt 5 kap. 1 §.

2 § Riksgäldskontoret och Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om krisförebyggande åtgärder enligt EU-förordningen, eller förbud eller förelägganden som meddelats med stöd av EU-förordningen eller denna lag ska gälla omedelbart.

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut och förbud eller förelägganden som fattas med stöd av EU-förordningen och denna lag. Paragrafen har utformats efter förebild av 30 kap. 1 § fjärde stycket lagen om resolution. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.

Ds 2020:30 Författningskommentar

267

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret och Finansinspektionen, var för sig, får bestämma att vissa beslut och förbud eller förelägganden som de fattar med stöd av EU-förordningen eller denna lag får gälla omedelbart. Befogenheten gäller för dels beslut om krisförebyggande (se definition av detta begrepp i artikel 2.48) åtgärder enligt EU-förordningen, dels förbud eller förelägganden som meddelats med stöd av EU-förordningen eller denna lag.

14.2. Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

10 § Allmän förmånsrätt följer med

1. den kostnad som borgenär haft för försättande av gäldenären i konkurs och för beslut att ett dödsbos egendom ska avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings- och bouppteckningskostnader när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,

2. arvode och kostnadsersättning till rekonstruktör enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen (1987:672) eller förordnad boutredningsman, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter,

3. kostnad för särskilda åtgärder som under den tid som nämnts under 2 vidtagits med rekonstruktörens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

4. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion,

5. ersättning till resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) enligt lagen (2015:1016) om resolution, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter,

6. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med resolutionsmyndighetens eller en särskild förvaltares samtycke träffat under en resolution enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter eller lagen om resolution.

Författningskommentar Ds 2020:30

268

Förmånsrätt enligt första stycket 1–3 och 5 gäller endast i den utsträckning beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om allmän förmånsrätt för vissa fordringar. Övervägandena finns i avsnitt 4.2 och 7.4.

Genom ändringen i första stycket 6 följer allmän förmånsrätt med fordringar som hänför sig till avtal som en central motpart själv har ingått med externa parter under resolutionen. För att allmän förmånsrätt ska följa krävs att avtalet har ingåtts med samtycke från den som utövar kontroll över den centrala motparten i resolution. Det kan antingen vara resolutionsmyndigheten eller, om den centrala motparten står under särskild förvaltning, den särskilde förvaltaren som har ingått ett sådant avtal. Avtalet kan exempelvis röra finansiering.

Hänvisningen till EU-förordningen är dynamisk.

14.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

6 kap. Penningpolitik och betalningssystem

8 a § Riksbanken ska lämna de uppgifter om genomförda likviditetsstödjande åtgärder till regeringen, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret och stödmyndigheten enligt lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och om stabilitetsfonden och lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter som respektive myndighet behöver för sin verksamhet.

Paragrafen behandlar Riksbankens uppgiftsskyldighet avseende genomförda likviditetsåtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 9.8.1.

Genom ändringen i paragrafen gäller Riksbankens uppgiftsskyldighet även gentemot stödmyndigheten enligt den kompletterande lagen.

Ds 2020:30 Författningskommentar

269

14.4. Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

29 kap. Näringsbidrag

2 § Med näringsbidrag avses stöd utan återbetalningsskyldighet som lämnas till en näringsidkare för näringsverksamheten av staten, Europeiska unionen eller Europeiska atomenergigemenskapen, regioner, kommuner, juridiska personer som avses i 7 kap. 16, 17 och 20 §§, allmänningsskogar enligt lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt stöd av detta slag som beslutas av en europeisk gruppering för territoriellt samarbete.

Med näringsbidrag avses också stöd som lämnas i form av

1. elcertifikat till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 a § 1,

2. utsläppsrätter till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 b § första stycket,

3. utsläppsminskningsenheter och certifierade utsläppsminskningar till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 b § andra stycket 1, och

4. stöd enligt lagen (2015:1016) om resolution, lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och om stabilitetsfonden eller

lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter, om stödet inte

– redovisas som en skuld i räkenskaperna, eller – avser betalning för nyemitterade eller egna aktier.

Paragrafen anger vilka stöd som ska behandlas som näringsbidrag. Övervägandena finns i avsnitt 8.2 och 8.3.

Genom ändringen i andra stycket 4 ska även statligt stöd till en central motpart enligt 5 kap. i den kompletterande lagen behandlas som näringsbidrag, om stödet inte redovisas som en skuld i räkenskaperna, eller avser betalning för nyemitterade eller egna aktier. Med statligt stöd enligt 5 kap. avses såväl förebyggande statligt stöd enligt 1 § som stöd under resolution enligt 5 §. Det innebär att sådana stöd – oavsett förekomst och utformning av villkor om återbetalning – skattemässigt ska behandlas som näringsbidrag och därmed tas upp som intäkt, om och till den del stödet inte redovisas som en skuld i räkenskaperna eller avser betalning för nyemitterade eller egna aktier. Ett stöd som lämnas i form av en utställd statlig garanti, dvs. i princip en borgensförbindelse, medför inte några skattemässiga effekter för den centrala motparten. Om och när ett stöd, som tagits upp till beskattning, betalas tillbaka får

Författningskommentar Ds 2020:30

270

det återbetalda beloppet dras av. Detta följer av 5 § andra stycket (prop. 2008/09:61 s. 83 f).

14.5. Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

7 kap. Bolagsstämma

20 §

Kallelse till annan extra bolagsstämma än en sådan som avses i 19 §

ska utfärdas tidigast sex veckor och senast två veckor före bolagsstämman.

I fråga om publika aktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, gäller 55 a § i stället för denna paragraf.

När Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen (2015:1016) om resolution, får kallelse till extra bolagsstämma för att pröva en fråga om en ökning av aktiekapitalet utfärdas senare än som anges i första stycket, dock inte senare än tio dagar före stämman. Bestämmelserna i 16 § andra stycket om aktieägares initiativrätt och 28 § tredje stycket om tillhandahållande av aktiebok gäller inte när kallelse sker enligt det här stycket.

Om Riksgäldskontoret har förelagt en central motpart att emittera nya aktier i syfte att kunna använda förlustfördelningsverktyget i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, får kallelse till extra bolagsstämma för att pröva en fråga om ökning av aktiekapitalet utfärdas senare än som anges i första stycket, dock inte senare än tio dagar före stämman. Bestämmelserna i 16 § andra stycket om aktieägares initiativrätt och 28 § tredje stycket om tillhandahållande av aktiebok gäller inte när kallelse sker enligt det här stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om kallelse till extra bolagsstämma. Ändringen i paragrafen kompletterar artikel 33.6. i EUförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 4.2 och 10.3.

I fjärde stycket, som är nytt, inför en möjlighet att kalla till extra bolagsstämma senast tio dagar innan stämman ska äga rum. Av bestämmelsen framgår att när kallelse till extra bolagsstämma utfärdas under de förutsättningar som framgår av bestämmelsen gäller inte det som anges om kallelsetid i första stycket. Inte heller

Ds 2020:30 Författningskommentar

271

bestämmelserna i 16 § andra stycket om aktieägares initiativrätt och 28 § tredje stycket om tillhandahållande av aktiebok gäller när kallelse sker enligt detta stycke.

Hänvisningen till EU-förordningen är dynamisk.

55 a § I ett publikt aktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, ska kallelse till annan extra bolagsstämma än en sådan som avses i 19 § utfärdas tidigast sex veckor och senast tre veckor före bolagsstämman.

När Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen (2015:1016) om resolution, får kallelse till extra bolagsstämma för att pröva en fråga om ökning av aktiekapitalet utfärdas senare än som anges i första stycket, dock inte senare än tio dagar före stämman. Bestämmelserna i 16 § andra stycket om aktieägares initiativrätt och 28 § tredje stycket om tillhandahållande av aktiebok gäller inte när kallelse sker enligt det här stycket.

Om Riksgäldskontoret har förelagt en central motpart att emittera nya aktier i syfte att kunna använda förlustfördelningsverktyget i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, får kallelse till extra bolagsstämma för att pröva en fråga om ökning av aktiekapitalet utfärdas senare än som anges i första stycket, dock inte senare än tio dagar före stämman. Bestämmelserna i 16 § andra stycket om aktieägares initiativrätt och 28 § tredje stycket om tillhandahållande av aktiebok gäller inte när kallelse sker enligt det här stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om kallelse till extra bolagsstämma. Ändringen i paragrafen kompletterar artikel 33.6. i EUförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 4.2 och 10.3.

I tredje stycket, som är nytt, införs en motsvarande möjlighet att kalla till extra bolagsstämma senast tio dagar innan stämman ska äga rum. Bestämmelsen motsvarar det nya fjärde stycket i 20 §. Detta innebär att särskilda regler om kallelse till bolagsstämma ska gälla för de aktiebolag som omfattas av bestämmelsen, under de förutsättningar som framgår av tredje stycket. Se vidare författningskommentaren till 20 §.

Hänvisningen till EU-förordningen är dynamisk.

Författningskommentar Ds 2020:30

272

25 kap. Likvidation och konkurs

4 a §

Om styrelsen i ett bolag som omfattas av Europaparlamentets och

rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132 eller lagen

(2015:1016) om resolution tar emot eller upprättar ett förslag till stämmobeslut om likvidation enligt 3 eller 4 §, ska styrelsen underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om förslaget.

Om bolaget är försatt i resolution eller om Riksgäldskontoret inom sju dagar från det att myndigheten tog emot en sådan underrättelse meddelar styrelsen att bolaget ska försättas i resolution, får kallelse till en bolagsstämma där frågan om likvidation av bolaget ska prövas inte utfärdas.

Paragrafen innehåller en underrättelseskyldighet och ett förbud för styrelsen att utfärda kallelse till bolagsstämma. Ändringen i paragrafen kompletterar artikel 75.2 EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 4.1 och 7.2.

Genom ändringen i första stycket omfattas även styrelsen i en central motpart som omfattas av EU-förordningen av bestämmelsen.

Hänvisningen till EU-förordningen är dynamisk.

14.6. Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

30 kap. Sekretesskydd till skydd för enskild i verksamhet som avser tillsyn m.m. i fråga om näringslivet

Sekretessbrytande bestämmelser

8 b § Sekretess enligt 4 § första stycket hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild som deltar i ett resolutionsförfarande enligt lagen (2015:1016) om resolution eller som deltar i ett ärende enligt 5 kap. lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter, om uppgiften behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd eller en stödåtgärd enligt lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

Ds 2020:30 Författningskommentar

273

Paragrafen innehåller en sekretessbrytande bestämmelse som möjliggör att Finansinspektionen får lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess enligt 4 § första stycket till enskilda personer. Övervägandena finns i avsnitt 9.8.2.

Genom ändringen i paragrafen gäller bestämmelsen även för en person som deltar i ett ärende om statligt stöd till en central motpart enligt den kompletterande lagen om uppgiften behövs för att planera eller utföra en stödåtgärd enligt den lagen. De enskilda personer som här avses är desamma som har tystnadsplikt enligt 6 kap. 2 § i den kompletterande lagen. För en närmare redogörelse av vilka fysiska personer som berörs hänvisas därför till författningskommentaren till den bestämmelsen.

Förebyggande statligt stöd och statliga stabiliseringsverktyg

12 § Sekretess gäller i ärende enligt lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och om stabilitetsfonden, ärende enligt 5 kap. 1 § lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter och i ärende enligt 22 kap. lagen (2015:1016) om resolution, till dess ärendet har slutförts

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

I ett avslutat ärende som avses i första stycket gäller sekretess

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess till skydd för vissa uppgifter om enskildas intressen i ärenden om förebyggande statligt stöd och i ärenden om användningen av statliga stabiliseringsverktyg i vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 9.5.

Genom ändringen i första stycket görs bestämmelsen tillämplig i ärende om förebyggande statligt stöd till en central motpart enligt 5 kap. 1 § i den kompletterande lagen.

Författningskommentar Ds 2020:30

274

12 c § Sekretess gäller i ärende enligt 5 kap. 5 § lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter, till dess ärendet har slutförts

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

I ett avslutat ärende som avses i första stycket gäller sekretess

1. för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende. För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om sekretess i ärende om statligt stöd till en central motpart under resolution. Övervägandena finns i avsnitt 9.5.

Bestämmelsen innebär att motsvarande sekretess som gäller i ärende enligt 12 § gäller i ärenden om statligt stöd till en central motpart under resolution.

12 e § Sekretess enligt 12 a–12 c §§ hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild som deltar i ett resolutionsförfarande enligt lagen (2015:1016) om resolution eller som deltar i ett ärende om statligt stöd enligt 5 kap. lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter, om uppgiften behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd eller för att planera eller utföra en stödåtgärd enligt 5 kap. lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

Paragrafen innehåller en sekretessbrytande bestämmelse som möjliggör att stödmyndigheten (se 1 kap. 4 § femte stycket i den kompletterande lagen) och Riksgäldskontoret får lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess enligt 12 a–12 c §§ till en enskild. Övervägandena finnas i avsnitt 9.8.2.

Genom ändringen i paragrafen gäller bestämmelsen även för en person som deltar i ett ärende om statligt stöd till en central motpart

Ds 2020:30 Författningskommentar

275

enligt 5 kap. i den kompletterande lagen om uppgiften behövs för att planera eller utföra en stödåtgärd. Bestämmelsen omfattar såväl ärenden om förebyggande statligt stöd som statligt stöd under resolution enligt 5 kap. i den kompletterande lagen.

De enskilda personer som här avses är desamma som har tystnadsplikt enligt 6 kap. 2 § i den kompletterande lagen. För en närmare redogörelse av vilka fysiska personer som berörs hänvisas därför till författningskommentaren till den bestämmelsen.

12 f § Sekretess enligt 12 a § andra stycket och 12 c § andra stycket hindrar inte att en uppgift lämnas ut till en konkursförvaltare eller en likvidator enligt vad som föreskrivs i 28 kap. 6 § lagen (2015:1016) om resolution och 6 kap. 6 § lagen (2022:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

Paragrafen innehåller en sekretessbrytande bestämmelse som möjliggör att uppgifter som omfattas av sekretess får lämnas ut till en konkursförvaltare eller likvidator. Övervägandena finns i avsnitt 9.8.2.

Genom ändringen i paragrafen gäller att sekretessen i ett avslutat ärende om statligt stöd till en central motpart under resolution inte hindrar att en uppgift lämnas ut till en konkursförvaltare eller likvidator enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 6 § i den kompletterande lagen.

13 § Får en myndighet i ett ärende som avses i 12, 12 a, 12 b, eller 12 c § en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i ärendet. Sekretessen gäller dock inte om uppgiften ingår i ett beslut av den mottagande myndigheten.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om överföring av sekretess. Övervägandena finns i avsnitt 9.5.

Genom den nya hänvisningen till 12 c § samt genom den ändring som görs av 12 § omfattar bestämmelsen uppgifter som en myndighet får från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, och som omfattas av sekretess enligt 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 §, av motsvarande sekretess vid handläggningen av ärende om statligt stöd till en central motpart.

Författningskommentar Ds 2020:30

276

30 § Den tystnadsplikt som följer av 2 § första stycket första meningen, 4 § första stycket 2, 4 a § första stycket 2, 4 b § första stycket, 6 b § första stycket, 12 § första stycket och andra stycket 2, 12 a § första stycket och andra stycket 2, 12 b § första stycket 2, 12 c § första stycket och andra stycket 2, 13 §, 15 § första stycket 2, 23 § första stycket 2, 23 a § och 27 § första stycket 2 och den tystnadsplikt som följer av ett förbehåll som har gjorts med stöd av 9 § andra meningen, 14 § andra meningen, 26 § andra meningen eller 29 § andra meningen inskränker rätten enlig t 1 kap.1 och 7 §§tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 10 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.

I paragrafen anges de sekretessbestämmelser i 30 kap. som inskränker rätten enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 9.5.

I bestämmelsen har en följdändring gjorts med anledning av den nya 12 c §.

14.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:1016) om resolution

1 kap. Övergripande om lagen

Undantag för återhämtning och resolution av centrala motparter

10 § Denna lag ska inte tillämpas när en enhet som avses i 1 kap. 1 § också

är auktoriserad som central motpart enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.

Bestämmelser om återhämtning och resolution av en sådan enhet som avses i första stycket finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG,

2014/59/EU och (EU) 2017/1132 och i lagen ( 2022:000 ) med komp-

letterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

Paragrafen, som är ny, reglerar ett undantag från lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 10.4.2.

Ds 2020:30 Författningskommentar

277

I första stycket anges att lagen inte ska tillämpas när en enhet som omfattas av lagens tillämpningsområde enligt 1 kap. 1 § också är en auktoriserad central motpart enligt Emir-förordningen. Bestämmelsen införs för att undvika att en enhet inte ska omfattas av dubbla regelverk. Andra stycket innehåller en upplysningsbestämmelse om att EU-förordningen och den kompletterande lagen är tillämpliga på en sådan enhet (central motpart).

Hänvisningen till EU-förordningen är dynamisk.

14.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:1017) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut

1 kap. Lagens innehåll

1 § Lagen innehåller bestämmelser om

1. förebyggande statligt stöd till kreditinstitut som avses i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, och

2. stabilitetsfonden.

Paragrafen innehåller en upplysning om de huvudsakliga delarna i lagen.

Genom ändring av punkt 2 följer att lagen innehåller bestämmelser om stabilitetsfonden. Dessa bestämmelser finns i 3 kap.

Paragrafen har justerats redaktionellt.

3 kap. Stabilitetsfonden

1 § För att finansiera de åtgärder som anges i 2 § ska det finnas ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret (stabilitetsfonden).

Till stabilitetsfonden ska det föras

1. inbetalda ersättningar, ränta eller annan kompensation för stöd enligt – 2 kap. 5 §, och

5 kap. 1 och 5 §§ lagen ( 2022:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter,

2. tillgångar som anskaffats med medel från stabilitetsfonden,

3. medel som staten fått tillbaka och som avser lämnat stöd enligt denna lag och lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige,

Författningskommentar Ds 2020:30

278

4. medel som staten fått tillbaka vid återhämtning enligt artiklarna 27.10 och 64 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, och

5. intäkter som staten får till följd av avtal om finansiering enligt 2 kap. 2 § första stycket lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förvaltningen av stabilitetsfondens tillgångar.

Av paragrafen framgår att de åtgärder som anges i 3 kap. 2 § ska finansieras av ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret, (stabilitetsfonden). Övervägandena finns i avsnitt 8.4 och 8.6.

Genom ändringen av första stycket utvidgas de åtgärder som kan komma att finansieras av fonden, se författningskommentaren till 3 kap. 2 §.

Till följd av stabilitetsfondens utvidgade användningsområde framgår av ändringen i andra stycket att även andra medel ska föras till fonden.

Genom ändringen av punkt 1 ska även inbetalda ersättningar, ränta eller annan kompensation för förebyggande statligt stöd och stöd under resolution till en central motpart enligt 5 kap. 1 och 5 §§ i den kompletterande lagen föras till stabilitetsfonden. Hänvisningen till 2 kap. 5 §, följer av den omstrukturering av paragraferna som sker i lagen. Någon förändring är alltså inte avsedd.

Enligt punkt 4, som är ny, ska medel som staten fått tillbaka vid återhämtning enligt artiklarna 27.10 och 64 i EU-förordningen föras till stabilitetsfonden.

Enligt punkt 5, som är ny, ska statens intäkter till följd av avtal om finansiering enligt 2 kap. 2 § första stycket i den kompletterande lagen föras till stabilitetsfonden.

Hänvisningen till EU-förordningen är dynamisk. Paragrafen har justerats språkligt och redaktionellt.

2 § Medel från stabilitetsfonden ska täcka:

1. statens utgifter för stöd enligt

denna lag, och

Ds 2020:30 Författningskommentar

279

5 kap. 1 och 5 §§ lagen ( 2022:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter,

2. statens utgifter för att finansiera statligt stöd enligt

22 kap. lagen (2015:1016) om resolution och – artiklarna 45–47 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132,

3. stödmyndighetens förvaltningskostnader,

4. ersättning som betalas ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige,

5. ersättning som betalas ut till aktieägare, clearingmedlemmar eller andra borgenärer som till följd av resolution av en central motpart har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation enligt artikel 62 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132,

6. statens utgifter som följer av avtal om finansiering enligt 2 kap. 2 § andra stycket lagen ( 2022:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter, och

7. resolutionsmyndighetens kostnader och utlägg som uppkommit i samband med vidtagande av resolutionsåtgärder enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132, samt kostnader och utlägg som uppkommit i samband med beslut om stöd under resolution och vidtagande av åtgärder för att lämna sådant stöd enligt 5 kap. 10 § lagen ( 2022:000 ) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

Beslut att använda medel från stabilitetsfonden för att täcka utgifter enligt första stycket 2 och 6 får bara fattas av regeringen.

Paragrafen anger vilka utgifter och kostnader som ska täckas med medel från stabilitetsfonden. Övervägandena finns i avsnitt 8.4 och 8.6.

Författningskommentar Ds 2020:30

280

Genom ändringarna i paragrafen utvidgas de åtgärder som får finansieras av medel från stabilitetsfonden.

Genom ändringen i punkt 1 ges en möjlighet att använda stabilitetsfonden för att finansiera förebyggande statligt stöd och stöd under resolution till en central motpart enligt 5 kap. 1 och 5 §§ i den kompletterande lagen.

Genom ändringen i punkt 2 ges möjlighet att använda stabilitetsfonden vid tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen enligt artiklarna 45–47 i EU-förordningen.

I punkt 5, som är ny, ges möjlighet att använda stabilitetsfonden för att täcka sådan ersättning som enligt artikel 62 i förordningen ska betalas ut till aktieägare, clearingmedlemmar eller andra borgenärer som till följd av resolution av en central motpart fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation.

I punkt 6, som är ny, ges möjlighet att använda stabilitetsfonden för att täcka utgifter som följer av att Riksgäldskontoret, för stabilitetsfondens räkning, ingår avtal om finansiering av en resolutionsåtgärd i ett annat land enligt 2 kap. 2 § andra stycket i den kompletterande lagen.

I punkt 7, som är ny, ges möjlighet att använda stabilitetsfonden för att täcka Riksgäldskontorets kostnader och utlägg som uppkommit i samband med vidtagande av resolutionsåtgärder enligt förordningen. Stabilitetsfonden kan enligt denna punkt också användas för att täcka Riksgäldskontorets kostnader och utlägg i samband med beslut om stöd under resolution och vidtagande av åtgärder för att lämnas sådant stöd. Riksgäldskontorets rätt till ersättning för nämnda kostnader framgår av 5 kap. 10 § i den kompletterande lagen.

Genom ändringen av andra stycket får beslut bara fattas av regeringen om att använda medel ur stabilitetsfonden för att finansiera de statliga stabiliseringsverktygen enligt förordningen samt för att täcka utgifter som följer av avtal om finansiering av en resolutionsåtgärd, eller motsvarande, i ett annat land enligt 2 kap. 2 § andra stycket i den kompletterande lagen.

Hänvisningarna till EU-förordningen är dynamiska.

Ds 2020:30 Författningskommentar

281

14.9. Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar

17 kap. Likvidation

46 § Om styrelsen i en förening som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 av den 16 december 2020 om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132 eller lagen (2015:1016) om resolution bedömer att frågan om likvidation bör läggas fram för föreningsstämmans prövning, ska den underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om detta.

Om föreningen är försatt i resolution eller om Riksgäldskontoret inom sju dagar från det att myndigheten tog emot en sådan underrättelse meddelar styrelsen att föreningen ska försättas i resolution, får någon kallelse till stämman inte utfärdas.

Paragrafen innehåller en underrättelseskyldighet och ett förbud för styrelsen att utfärda kallelse till föreningsstämma. Ändringen i paragrafen kompletterar artikel 75.2 i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 4.2 och 7.2.

Genom ändringen i första stycket omfattas även styrelsen i en central motpart som omfattas av EU-förordningen av bestämmelsen.

Hänvisningen till EU-förordningen är dynamisk.

Promemoria

2020-02-17 Fi2020/

Bilaga 2 till regeringskanslibeslut 2020-02-17

Finansdepartementet

Uppdrag att föreslå resolutionsmyndighet för centrala motparter och anpassning av svensk rätt till EU:s resolutionsförordning

Inledning

Under våren 2020 väntas en överenskommelse nås i förhandlingarna om en EU-förordning om ett ramverk för återhämtning och resolution av centrala motparter. Mot den bakgrunden ges uppdraget att föreslå vilken eller vilka myndigheter som ska utses till nationell resolutionsmyndighet och de anpassningar och kompletterande författningsbestämmelser som förordningen ger anledning till. Syftet är att säkerställa att det finns en resolutionsmyndighet och en ändamålsenlig och välbalanserad kompletterande nationell reglering till förordningen på plats när denna börjar tillämpas.

Uppdraget att föreslå resolutionsmyndighet

Enligt förordningsförslaget1ska medlemsstaterna utse en eller flera myndigheter för att hantera resolutionsuppgifterna. En resolutionsmyndighet ska enligt förslaget vara en nationell centralbank, ett behörigt ministerium, en offentlig förvaltningsmyndighet eller en annan myndighet med förvaltningsbefogenheter (artikel 3.1).

Om en myndighet får resolutionsuppgifter och samtidigt har andra uppgifter ska medlemsstaten införa adekvata strukturella arrangemang för att undvika intressekonflikter mellan myndighetens uppgifter (artikel 3.3 i förordningsförslaget). Enligt förslaget ska den personal som utför uppgifter som anförtrotts resolutionsmyndigheten enligt förordningen vara strukturellt

1 Proposal for a Regulation of the European Parliament and of the Council on a framework for the recovery and resolution of central counterparties and amending Regulations (EU) No 1095/2010, (EU) No 648/2012, and (EU) 2015/2365 and Directives 2002/47/EC, 2004/25/EC, 2005/56/EC, 2007/36/EC, 2011/35/EU and (EU) 2017/1132.

Bilaga 1

2 (6)

separerad från och följa andra rapporteringsvägar än den personal som utför den berörda myndighetens andra funktioner (artikel 3.4).

Centrala myndigheter på finansmarknadsområdet är Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgäldskontoret. Det ska övervägas om någon av dessa myndigheter bör utses till resolutionsmyndighet.

Finansinspektionen är tillsynsmyndighet för centrala motparter och en myndighet under regeringen. Som tillsynsmyndighet kommer inspektionen enligt förordningsförslaget att ha en viktig roll bl.a. i fråga om återhämtning av den centrala motparten och s.k. tidigt ingripande mot denna (23 kap. 1 § lagen [2007:528] på värdepappersmarknaden och artiklarna 9–12, 19 och 20 i förordningsförslaget).

Riksbanken är Sveriges centralbank och en myndighet under riksdagen. Riksbanken övervakar centrala motparter och kan lämna nödkredit till centrala motparter om det finns synnerliga skäl för det (6 kap. 8 och 9 §§ lagen [1988:1385] om Sveriges riksbank). Riksbanken erbjuder även centrala motparter en inlåningsfacilitet, som kan nyttjas under vissa förutsättningar. I betänkandet En ny riksbankslag (SOU 2019:46) föreslås att en ny riksbankslag ska träda i kraft den 1 januari 2023.

Riksgäldskontoret är resolutionsmyndighet för bl.a. kreditinstitut och värdepappersbolag och en myndighet under regeringen (1 kap. 3 § lagen [2015:1016] om resolution). Riksgäldskontoret är också stöd- och garantimyndighet.

Viktiga aspekter att analysera vid undersökningen av vilken myndighet som är mest lämpad att få uppdraget som resolutionsmyndighet är myndigheternas nuvarande ansvarsområden, kompetens, krav i förordningsförslaget på strukturella arrangemang och separation av resolutionsverksamheten från övrig verksamhet inom myndigheten, hantering av intressekonflikter, effektivitet bl.a. i fråga om kostnader, samhällsekonomi och samarbete med andra myndigheter i Sverige och utlandet samt – när det gäller myndigheter under regeringen – styrning och uppföljning av regeringen. Det ingår i uppdraget att undersöka vilken betydelse Riksbankens ställning som myndighet under riksdagen kan ha för Riksbankens möjlighet att vara resolutionsmyndighet. Hänsyn behöver tas till att det för närvarande bara finns en central motpart i Sverige (Nasdaq Clearing Aktiebolag) och möjligheten för resolutions-

Bilaga 1

3 (6)

myndigheten att rekrytera och bibehålla erforderlig kompetens för en effektiv krishantering.

Riksgäldskontoret är, som nämns ovan, resolutionsmyndighet för bl.a. kreditinstitut och värdepappersbolag. Det kan tänkas att bestämmelser om resolution i framtiden kan komma att införas i fråga om fler typer av företag än t.ex. kreditinstitut, värdepappersbolag och centrala motparter. Frågan väntas t.ex. diskuteras på EU-nivå inom försäkringsområdet i den kommande översynen av Solvens II-direktivet. Mot bakgrund av detta ingår det i uppdraget att vid det nu aktuella valet av resolutionsmyndighet analysera frågan om resolutionsuppgifter i fråga om olika typer av företag bör samlas hos en enda myndighet eller inte.

Det ingår även i uppdraget att redogöra för situationen i några andra EUländer med centrala motparter, exempelvis Tyskland och Nederländerna, i fråga om vilken myndighet som utsetts eller väntas utses till resolutionsmyndighet för centrala motparter, om den myndigheten även är resolutionsmyndighet för andra finansiella företag eller tillsynsmyndighet för centrala motparter och hur separationsfrågorna har lösts.

Utgångspunkten är att förslagen ska rymmas inom befintlig myndighetsstruktur. Detta kan endast frångås om bildandet av en ny myndighet bedöms vara den mest kostnadseffektiva lösningen. Många av resolutionsmyndighetens arbetsuppgifter enligt förordningsförslaget utgörs av löpande förvaltningsarbete. Det framstår därför inte som ändamålsenligt att utse regeringen eller Regeringskansliet (Finansdepartementet) till resolutionsmyndighet. Frågan huruvida regeringen eller Regeringskansliet (Finansdepartementet) bör utses till resolutionsmyndighet ingår därför inte i uppdraget.

Uppdraget att föreslå hur svensk rätt ska anpassas efter EU-förordningen

Den nya EU-förordningen kommer att vara direkt tillämplig i Sverige men behöva kompletteras i svensk rätt, t.ex. i fråga om utseende av resolutionsmyndighet och införande av sanktionsbestämmelser. Förordningen kan också föranleda behov av följdändringar, t.ex. i fråga om konkurslagstiftningen. Det ingår i uppdraget att lämna förslag till författningsändringar som krävs för att anpassa och komplettera svensk rätt med anledning av den nya EU-förordningen.

Bilaga 1

4 (6)

I tillämpliga fall ska utredaren beakta de överväganden som ligger till grund för hur EU:s s.k. krishanteringsdirektiv2har genomförts i svensk rätt (se t.ex. prop. 2015/16:5).

Uppdragets utförande

Det ingår i uppdraget att presentera en konsekvensanalys för de olika handlingsalternativ i fråga om val av resolutionsmyndighet som övervägs. Konsekvensutredningen ska göras löpande under utredningsarbetets gång. Konsekvensanalysen ska beskriva och beräkna de offentligfinansiella effekterna av förslagen samt utvärdera de samhällsekonomiska konsekvenserna. Om förslagen leder till kostnadsökningar eller intäktsminskningar för staten ska en finansiering föreslås. Även i övrigt ska riktlinjerna i kommittéförordningen (1998:1474) och förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning tillämpas för att ange kostnadsberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar.

Det ingår i uppdraget att följa det fortsatta förhandlingsarbetet i fråga om EU-förordningen samt att inhämta synpunkter från berörda myndigheter och branschföreträdare.

Uppdraget ska redovisas senast den 15 november 2020.

Bakgrund

En central motpart är en aktör i den finansiella infrastrukturen som agerar mellanhand mellan köpare och säljare i en finansiell transaktion. Centrala motparter har fått en ökad roll globalt sedan genomförandet av ett G20beslut om krav på central clearing för standardiserade derivatkontrakt som handlas utanför reglerade marknader (OTC-derivat). Inom EU har detta clearingkrav införts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, i det följande benämnd Emir-förordningen (engelska: European Market Infrastructure Regulation). Den förordningen innehåller också krav när det gäller exempelvis centrala motparters auktorisation och riskhantering.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.

Bilaga 1

5 (6)

Den globala finanskrisen 2008 visade hur stora systemviktiga finansiella institut i kris kan skapa spridningseffekter i det övriga finansiella systemet och ha en negativ påverkan på den reala ekonomin. Efter finanskrisen har globala standardsättande organ arbetat med att ta fram principer för hur finansiella institut kan avvecklas på ett ordnat sätt i en krissituation. De internationella principerna genomförs sedan på EU-nivå i form av direktiv eller förordningar. Ett ramverk för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag genomfördes i EU genom krishanteringsdirektivet.

EU-kommissionen presenterade i november 2016 ett förslag till förordning om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter.3 Europaparlamentet antog den 27 mars 2019 i första läsningen en ståndpunkt till förordningen.4Rådets medlemmar enades om ett förordningsförslag i december 2019.5 Trilogförhandlingar mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen har nu inletts. En överenskommelse om förordningen väntas under våren 2020. Beslut fattas enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet stipulerat i artikel 294 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Europaparlamentet är medbeslutande. Rådet beslutar med kvalificerad majoritet.

Förordningsförslaget syftar till att säkerställa att centrala motparter och myndigheter har trovärdiga verktyg för att återhämta respektive avveckla centrala motparter på ett sätt som minimerar spridningsrisker och samtidigt bibehåller tillgången till grundläggande finansiella tjänster. Vidare ska förordningsförslaget säkerställa att den finansiella sektorn bär kostnaderna för ett eventuellt omhändertagande av en central motpart i kris och att behov av offentligfinansiella medel i största möjliga utsträckning minimeras.

Enligt förslaget ska en central motpart utarbeta en återhämtningsplan, som omfattar åtgärder för att klara finansiella svårigheter som överstiger de krav på resurser som finns i Emir. Återhämtningsplanerna granskas av den centrala motpartens tillsynsmyndighet. Resolutionsmyndigheten i den centrala motpartens hemmedlemsstat ska utarbeta en resolutionsplan för hur den centrala motparten ska omstruktureras och dess kritiska funktioner upprätt-

3 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012 och (EU) 2015/2365. 4 Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 27 mars 2019 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna (EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012 och (EU) 2015/2365. 5 Se fotnot 1.

Bilaga 1

6 (6)

hållas om den centrala motparten skulle fallera. Under återhämtningsfasen är det i regel den centrala motparten som har ansvar för att vidta åtgärder. Tillsynsmyndigheten för centrala motparter har dock möjlighet till s.k. tidigt ingripande i den centrala motpartens verksamhet när dennas livskraft riskeras, men innan den fallerar, eller om dess handlingar kan hota den allmänna finansiella stabiliteten. Tillsynsmyndigheten kan ålägga en central motpart att vidta särskilda åtgärder i sin återhämtningsplan eller ändra sin affärsstrategi eller sin rättsliga eller operativa struktur.

En central motpart blir föremål för resolution när den fallerar eller sannolikt kan komma att fallera, när det inte finns något alternativ från den privata sektorn som kan avvärja obestånd och när den centrala motpartens fallissemang skulle äventyra allmänna intressen. En central motpart kan också bli föremål för resolution även om villkoren ovan inte uppfylls, ifall ytterligare återhämtningsåtgärder skulle kunna hota den finansiella stabiliteten. Resolutionsmyndigheten kan då använda kraftfulla resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter. Resolutionsverktygen är instrumentet för fördelning av förluster och positioner, instrumentet för nedskrivning och konvertering, instrumentet för försäljning av affärsverksamhet och broinstitutsinstrumentet.

Förordningen ska omfatta samtliga centrala motparter inom EU. Det finns för närvarande 13 centrala motparter i EU, lokaliserade i elva medlemsstater. Sverige är hemmedlemsstat för en central motpart, Nasdaq Clearing.

Bilaga 1

22.1.2021

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 22/1

I

(Lagstiftningsakter)

FÖRORDNINGAR

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2021/23

av den 16 december 2020

om en ram för återhämtning och resolution av centrala motparter och om ändring av förordningarna

(EU) nr 1095/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2015/2365 samt

direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttra nde (1),

med beaktande av Europeiska centralbankens yttra nde (2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfaran det (3), och

av följande skäl:

(1) Finansiella marknader har en avgörande betydelse för hur väl moderna ekonomier fungerar. Ju mer integrerade de är, desto större blir potentialen för en effektiv fördelning av ekonomiska resurser, vilket potentiellt gynnar det ekonomiska resultatet. För att den inre marknaden för finansiella tjänster ska fungera bättre är det dock viktigt att införa förfaranden för att hantera effekterna av marknadsturbulens och säkerställa att hela den finansiella marknaden inte destabiliseras och att tillväxtutsikterna i ekonomin som helhet inte skadas om ett finansiellt institut eller en finansiell marknadsinfrastruktur som är verksam på denna marknad befinner sig i finansiellt nödläge eller är på väg att fallera.

(2) Centrala motparter är en viktig del av de globala finansiella marknaderna. De träder in mellan deltagare och agerar som köpare till varje säljare och säljare till varje köpare, och spelar en central roll i behandlingen av finansiella transaktioner och hanteringen av exponeringar mot olika risker som ingår i dessa transaktioner. De centrala motparterna centraliserar hanteringen av motparters transaktioner och positioner, de fullgör de skyldigheter som följer av transaktionerna och kräver tillräckliga säkerheter från sina medlemmar som marginal och som bidrag till obeståndsfonder.

(

1

) EUT C 2 09, 30.6.2017, s. 28. (

2

) EUT C 3 72, 1.11.2017, s. 6. (3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 27 mars 2019 (ännu inte offentliggjord i EUT) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen

av den 17 november 2020 (ännu inte offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 14 december 2020 (ännu inte offentliggjord i EUT).

Bilaga 2

L 22/2

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.1.2021

(3) Integrationen av unionens finansiella marknader har medfört att centrala motparter har utvecklats från att i första hand betjäna inhemska behov och marknader till att mer allmänt utgöra viktiga knutpunkter på unionens finansiella marknader. Centrala motparter som är auktoriserade i unionen clearar i dag flera produktklasser, inbegripet börsnoterade och OTC-handlade finansiella derivat och råvaruderivat och börshandlade aktier, obligationer och andra produkter såsom repor. De tillhandahåller tjänster över nationsgränserna till ett brett spektrum av finansiella institut och andra institut i hela unionen. Samtidigt som vissa centrala motparter fortsätter att inrikta sig på inhemska marknader är de alla systemviktiga åtminstone på sina hemmamarknader.

(4) Eftersom en betydande andel av de finansiella riskerna i unionens finansiella system behandlas av och är koncentrerad hos centrala motparter för clearingmedlemmars och deras kunders räkning, är det avgörande att det sker en effektiv reglering och kraftfull tillsyn av centrala motparter. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/201 2 (4) ska centrala motparter som är auktoriserade i unionen iaktta strikta krav på försiktighet, organisation och uppförande. Behöriga myndigheter som arbetar tillsammans inom tillsynskollegier som sammanför relevanta myndigheter för de särskilda uppgifter som de har tilldelats har till uppgift att utöva fullständig tillsyn över verksamhet som bedrivs av centrala motparters verksamhet. I enlighet med åtaganden som G20-ledarna har ingått sedan finanskrisen 2008 krävs också enligt förordning (EU) nr 648/2012 att standardiserade OTC-derivat ska clearas centralt av en central motpart. När kravet på central clearing av OTC-derivat får verkan kommer sannolikt volymen och omfattningen av den affärsverksamhet som utförs av centrala motparter att öka, vilket i sin tur skulle kunna skapa ytterligare utmaningar för de centrala motparternas riskhanteringsstrategier.

(5) Förordning (EU) nr 648/2012 har bidragit till att centrala motparter och de finansiella marknaderna som helhet har fått ökad förmåga att stå emot en lång rad risker som behandlas av och är koncentrerad hos centrala motparter. Inget system med regler och praxis kan dock förhindra situationer där befintliga resurser är otillräckliga för att hantera de risker som uppstår hos en central motpart, inbegripet att en eller flera clearingmedlemmar hamnar på obestånd. I en situation där finansiella institut står inför allvarligt finansiellt nödläge eller nära förestående fallissemang bör finansiella institut i princip vara föremål för normala insolvensförfaranden. Som finanskrisen 2008 har visat kan dock, särskilt under en tid av långvarig ekonomisk instabilitet och osäkerhet, sådana förfaranden leda till en störning av funktioner som är av kritisk betydelse för ekonomin och därigenom äventyra den finansiella stabiliteten. Normala insolvensförfaranden för företag säkerställer kanske inte alltid tillräckligt snabba ingrepp och prioriterar kanske inte alltid på lämpligt sätt upprätthållandet av finansiella instituts kritiska funktioner i syfte att bevara den finansiella stabiliteten. För att förhindra sådana negativa konsekvenser vid normala insolvensförfaranden är det nödvändigt att inrätta en särskild resolutionsram för centrala motparter.

(6) Finanskrisen 2008 framhävde bristen på lämpliga verktyg för att upprätthålla kritiska funktioner hos fallerande finansiella institut. Den påvisade dessutom avsaknaden av ramar som kan möjliggöra samarbete och samordning mellan myndigheter, särskilt när dessa är belägna i olika medlemsstater eller jurisdiktioner, med målet att säkerställa att snabba och beslutsamma åtgärder vidtas. Utan sådana verktyg och i avsaknad av samarbets- och samordningsramar tvingades medlemsstater att rädda finansiella institut genom att använda skattebetalarnas pengar för att motverka spridningseffekter och minska paniken. Medan centrala motparter inte var direkta mottagare av extraordinärt offentligt finansiellt stöd under finanskrisen 2008 skyddades de från de effekter som banker som underlät att fullgöra sina förpliktelser annars skulle ha haft på dem. En återhämtnings- och resolutionsram för centrala motparter kompletterar den ram för resolution av banker som antogs enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/ EU (5) och är därför nödvändig för att förhindra ett beroende av skattebetalarnas pengar i händelse av ett oordnat fallissemang. En sådan ram bör också omfatta möjligheten att centrala motparter försätts i resolution av andra skäl än obestånd hos en eller flera av deras clearingmedlemmar.

(7) Målet för en trovärdig återhämtnings- och resolutionsram är att i största möjliga mån säkerställa att centrala motparter vidtar åtgärder för att återhämta sig från finansiellt nödläge, för att upprätthålla kritiska funktioner hos en central motpart som fallerar, eller sannolikt kommer att fallera, medan den återstående verksamheten avvecklas genom normala insolvensförfaranden, och för att upprätthålla den finansiella stabiliteten samt undvika betydande negativa effekter på det finansiella systemet och dess förmåga att tjäna den reala ekonomin, samtidigt som de kostnader som en central motparts fallissemang kan få för skattebetalarna minimeras. En ram för återhämtning och resolution stärker ytterligare de centrala motparternas och myndigheternas beredskap att mildra det finansiella nödläget och ge myndigheterna ytterligare inblick i de centrala motparternas förberedelser för stresscenarier. Den ger också myndigheterna befogenheter att förbereda en potentiell resolution av en central motpart och hantera en central motparts avtagande hälsa på ett samordnat sätt, vilket i sin tur bidrar till väl fungerande finansiella marknader.

(4) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktions-

register (EUT L 201, 27.7.2012, s. 1). (5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av

kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europapar- lamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).

Bilaga 2

22.1.2021

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 22/3

(8) För närvarande finns det inga harmoniserade bestämmelser om återhämtning och resolution av centrala motparter i unionen. Vissa medlemsstater har redan godkänt lagstiftningsändringar som kräver att centrala motparter ska utarbeta återhämtningsplaner och som inför mekanismer för resolution av fallerande centrala motparter. Dessutom finns det betydande materiella och formella skillnader mellan medlemsstaternas lagar och andra författningar som reglerar centrala motparters insolvens. Det är sannolikt att avsaknaden av gemensamma villkor, befogenheter och förfaranden för återhämtning och resolution av centrala motparter utgör ett hinder för en väl fungerande inre marknad och hindrar samarbete mellan nationella myndigheter när de hanterar en central motparts fallissemang och tillämpar lämpliga mekanismer för förlustfördelning på clearingmedlemmarna, både i unionen och globalt. Detta är särskilt fallet när olika tillvägagångssätt medför att nationella myndigheter inte har samma nivå av kontroll eller samma möjligheter att försätta centrala motparter i resolution. Dessa skillnader i återhämtnings- och resolutionsordningar kan påverka centrala motparter, clearingmedlemmar och clearingmedlemmars kunder på olika sätt i olika medlemsstater och potentiellt leda till snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden. Avsaknaden av gemensamma regler och verktyg för hur en central motparts finansiella nödläge eller fallissemang bör hanteras kan påverka clearingmedlemmarnas och deras kunders val att cleara och de centrala motparternas val av etableringsort, och därigenom hindra centrala motparter från att till fullo dra nytta av de grundläggande friheterna på den inre marknaden. Detta skulle i sin tur kunna avskräcka clearingmedlemmar och deras kunder från att vända sig till centrala motparter över gränserna på den inre marknaden och hindra ytterligare integration på unionens kapitalmarknader. Gemensamma regler för återhämtning och resolution i alla medlemsstater är därför nödvändiga för att säkerställa att centrala motparter vid utövandet av sina friheter på den inre marknaden inte begränsas av medlemsstaternas och deras myndigheters finansiella kapacitet att hantera centrala motparters fallissemang.

(9) Den översyn av regelverket för banker och andra finansiella institut som har ägt rum i kölvattnet av finanskrisen 2008 och särskilt förstärkningen av bankernas kapital- och likviditetsbuffertar, bättre verktyg för makrotill- synspolitik och heltäckande regler om återhämtning och resolution av banker har minskat sannolikheten för framtida kriser och ökat alla finansiella instituts och marknadsinfrastrukturers, inbegripet centrala motparters, förmåga att stå emot ekonomisk stress, oavsett om denna orsakas av systemstörningar eller av händelser som är specifika för enskilda institut. Sedan den 1 januari 2015 har en återhämtnings- och resolutionsordning för banker varit tillämplig i medlemsstaterna enligt direktiv 2014/59/EU.

(10) På grundval av tillvägagångssättet för återhämtning och resolution av banker bör behöriga myndigheter och

resolutionsmyndigheter vara förberedda och ha lämpliga verktyg till sitt förfogande för att hantera situationer som inbegriper centrala motparters fallissemang. Men på grund av deras olika funktioner och affärsmodeller är de inneboende riskerna i banker och centrala motparter olika. Specifika verktyg och befogenheter behövs därför för scenarier som omfattar centrala motparters fallissemang som orsakas av att den centrala motpartens clearingmedlemmar fallerar eller av att det inträffar en icke-obeståndshändelse.

(11) En förordning är ett lämpligt val av rättsakt i syfte att komplettera och bygga vidare på det tillvägagångssätt som

fastställs i förordning (EU) nr 648/2012, som föreskriver enhetliga tillsynskrav tillämpliga på centrala motparter. Att föreskriva återhämtnings- och resolutionskrav i ett direktiv skulle kunna skapa motsägelser genom antagandet av potentiellt olika nationella regler avseende ett område som annars regleras i direkt tillämplig unionsrätt och alltmer kännetecknas av gränsöverskridande tillhandahållande av centrala motparters tjänster. Därför bör enhetliga och direkt tillämpliga regler om återhämtning och resolution av centrala motparter antas.

(12) För att säkerställa överensstämmelse med gällande unionslagstiftning på området för finansiella tjänster och största

möjliga finansiella stabilitet i unionen bör den återhämtnings- och resolutionsordning som fastställs i denna förordning tillämpas på centrala motparter som omfattas av tillsynskraven i förordning (EU) nr 648/2012, oavsett om de har banktillstånd eller inte. Även om det kan finnas skillnader i fråga om riskprofil i samband med alternativa företagsstrukturer är centrala motparter fristående enheter som är skyldiga att uppfylla alla krav enligt den här förordningen och enligt förordning (EU) nr 648/2012 oberoende av deras moderföretag eller andra koncernenheter. Den koncern i vilken en central motpart ingår behöver därför inte omfattas av den här förordningen. Koncerndimensionen, inbegripet bland annat en central motparts operativa, personliga och finansiella förbindelser med koncernenheter, bör dock beaktas i den centrala motpartens återhämtnings- och resolutionsplanering i den mån denna dimension kan påverka återhämtningen eller resolutionen av den centrala motparten eller i den mån återhämtnings- och resolutionsåtgärderna kan ha en inverkan på andra koncernenheter.

(13) För att säkerställa att resolutionsåtgärder vidtas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt och i linje med

resolutionsmålen bör medlemsstaterna utse, såsom resolutionsmyndigheter med avseende på denna förordning, nationella centralbanker, behöriga ministerier, offentliga administrativa myndigheter eller myndigheter med förvaltningsbefogenheter att utföra resolutionsrelaterade funktioner och uppgifter, inbegripet eventuella befintliga resolutionsmyndigheter. Medlemsstaterna bör också säkerställa att lämpliga resurser tilldelas dessa resolutionsmyn- digheter. I medlemsstater där en central motpart är etablerad bör adekvata strukturella arrangemang inrättas för att separera funktionerna avseende resolution av centrala motparter från andra funktioner, i synnerhet om den myndighet som ansvarar för tillsynen över centrala motparter – eller tillsynen över kreditinstitut eller värdepappersföretag som är clearingmedlemmar i den centrala motparten – utses till resolutionsmyndighet, för att

Bilaga 2

L 22/4

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.1.2021

undvika eventuella intressekonflikter och risk för återhållsam reglering. I sådana fall bör det säkerställas att resolutionsmyndighetens beslutsprocess är oberoende utan att beslutsfattandet därvid hindras från att konvergera på högsta nivå.

(14) Med tanke på vilka konsekvenser en central motparts fallissemang och efterföljande åtgärder skulle kunna få för en

medlemsstats finansiella system och ekonomi samt det eventuella slutliga behovet av att använda offentliga medel för att lösa en kris, bör finansministerierna eller andra berörda ministerier i medlemsstaterna i enlighet med nationella demokratiska förfaranden kunna besluta om användningen av offentliga medel som en sista utväg och bör följaktligen redan på ett tidigt stadium involveras i återhämtnings- och resolutionsförfarandet. Därför bör denna förordning, med avseende på användningen av offentliga medel som en sista utväg, inte påverka behörighetsför- delningen mellan berörda ministerier eller regeringen och resolutionsmyndigheten enligt medlemsstaternas rättssystem.

(15) Eftersom centrala motparter ofta tillhandahåller tjänster inom hela unionen kräver ändamålsenlig återhämtning och

resolution samarbete mellan behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter inom tillsyns- och resolutions- kollegier, särskilt i de förberedande faserna av återhämtning och resolution. Detta innefattar att bedöma den återhämtningsplan som utvecklats av den centrala motparten, att bidra till och uppnå ett gemensamt beslut om resolutionsplaner som utarbetats av den centrala motpartens resolutionsmyndighet, och att hantera eventuella hinder för den centrala motpartens möjlighet till resolution.

(16) Vid resolution av centrala motparter bör en avvägning göras mellan, å ena sidan, behovet av förfaranden som tar

hänsyn till situationens brådskande karaktär och som möjliggör effektiva, rättvisa och snabba lösningar, och, å andra sidan, behovet av att skydda den finansiella stabiliteten i de medlemsstater där den centrala motparten tillhandahåller tjänster. De myndigheter vars behörighetsområden skulle påverkas av en central motparts fallissemang bör dela med sig av sina synpunkter i resolutionskollegiet för att uppnå dessa mål. Detta bör i synnerhet inbegripa utbyte av information om förberedelsen av clearingmedlemmar och, i förekommande fall, kunder vad gäller den eventuella obeståndshanteringen, återhämtnings- och resolutionsåtgärderna samt tillsynsbe- handlingen av relaterade exponeringar mot den centrala motparten. Myndigheterna i de medlemsstater vars finansiella stabilitet kan påverkas av den centrala motpartens fallissemang bör kunna delta i resolutionskollegiet på grundval av sin bedömning av vilken inverkan resolutionen av den centrala motparten kan ha på den egna medlemsstatens finansiella stabilitet. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att i resolutionskollegiet företrädas av clearingmedlemmarnas behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter. De medlemsstater som inte företräds av clearingmedlemmarnas myndigheter bör kunna delta genom att välja om den behöriga myndigheten för clearingmedlemmarnas kunder eller resolutionsmyndigheten för clearingmedlemmarnas kunder ska delta i kollegiet. Myndigheterna bör tillhandahålla den centrala motpartens resolutionsmyndighet en lämplig motivering till sitt deltagande, på grundval av sin analys av den negativa inverkan som resolutionen av den centrala motparten kan ha på den berörda medlemsstaten. För att säkerställa ett regelbundet utbyte av åsikter och samverkan med relevanta myndigheter i tredjeland bör dessa, i tillämpliga fall, inbjudas att delta i resolutionskollegier som observatörer.

(17) I syfte att hantera en central motparts potentiella fallissemang på ett ändamålsenligt och proportionellt sätt, bör

myndigheterna ta hänsyn till ett antal faktorer när de utövar sina återhämtnings- och resolutionsbefogenheter såsom arten av den centrala motpartens verksamhet, ägarstruktur, juridiska och organisatoriska struktur, riskprofil, storlek, rättsliga ställning, utbytbarhet och grad av sammanlänkning med det finansiella systemet. Myndigheterna bör också ta hänsyn till huruvida dess fallissemang och därpå följande avveckling under normala insolvensför- faranden sannolikt skulle ha en betydande negativ påverkan på de finansiella marknaderna, andra finansiella institut eller ekonomin i stort.

(18) För att effektivt hantera fallerande centrala motparter bör behöriga myndigheter ha befogenhet att ålägga centrala

motparter förberedande åtgärder. En minimistandard bör fastställas vad gäller innehåll och information som ska ingå i återhämtningsplanerna för att säkerställa att alla centrala motparter i unionen har tillräckligt detaljerade återhämtningsplaner om de skulle drabbas av finansiella nödlägen. Sådana återhämtningsplaner bör beakta ett lämpligt urval av scenarier som omfattar både systembetingade och för den centrala motparten specifika stressituationer som kan äventyra dess bärkraft, samtidigt som hänsyn tas till de potentiella effekterna av spridning under en kris, både inom landet och över gränserna. Scenarierna bör vara strängare än de som används vid regelbundna stresstester enligt artikel 49 i förordning (EU) nr 648/2012, men ska fortfarande vara rimliga. Återhämtningsplanen bör täcka ett stort antal scenarier, inbegripet scenarier som uppstår genom obestånds- händelser, icke-obeståndshändelser och en kombination av båda, och bör inbegripa övergripande arrangemang för återställande av en balanserad derivatportfölj (matched book) och för en fullständig fördelning av de förluster som följer av att en clearingmedlem har hamnat på obestånd samt lämplig absorptionsförmåga för alla andra typer av förluster. Återhämtningsplaner bör skilja mellan olika typer av icke-obeståndshändelser. Återhämtningsplanen bör ingå i den centrala motpartens verksamhetsregler som avtalats med clearingmedlemmarna. Dessa verksamhetsregler bör vidare innehålla bestämmelser för att säkerställa att de återhämtningsåtgärder som beskrivs i återhämtningsplanen går att genomdriva i alla scenarier. Återhämtningsplaner bör inte förutsätta tillgång till extraordinärt offentligt finansiellt stöd eller utsätta skattebetalarna för förlustrisker.

Bilaga 2

22.1.2021

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 22/5

(19) Centrala motparter bör åläggas att utarbeta och regelbundet se över och uppdatera sina återhämtningsplaner.

Återhämtningsfasen bör i det sammanhanget inledas när det föreligger en betydande försämring av den centrala motpartens finansiella situation eller risk för åsidosättande av dess kapital- och tillsynskrav enligt förordning (EU) nr 648/2012, vilket skulle kunna leda till en överträdelse av dess auktoriseringskrav som skulle motivera ett upphävande av dess auktorisation enligt förordning (EU) nr 648/2012. Detta bör anges med hänvisning till en ram för kvalitativa eller kvantitativa indikatorer som ingår i återhämtningsplanen.

(20) För att skapa sunda incitament på förhand och sörja för en rättvis fördelning av förlusterna bör återhämtningsplaner

säkerställa att tillämpningen av återhämtningsverktyg innebär en balanserad fördelning av förluster mellan centrala motparter, clearingmedlemmar och, i tillämpliga fall, deras kunder. Den allmänna principen är att förluster i samband med återhämtning bör fördelas mellan centrala motparter, clearingmedlemmar och, i tillämpliga fall, deras kunder som ett led i deras ansvar för den risk som överförs till den centrala motparten och deras förmåga att kontrollera och styra dessa risker. Återhämtningsplanerna bör säkerställa att den centrala motpartens kapital exponeras för förluster som uppstår genom både obeståndshändelser och icke-obeståndshändelser, innan förluster fördelas till clearingmedlemmar. I syfte att ge incitament för en korrekt riskhantering och för att ytterligare minska förlustriskerna för skattebetalarna bör den centrala motparten, som en återhämtningsåtgärd innan andra återhämtningsåtgärder tillgrips som kräver finansiella bidrag från clearingmedlemmar, använda en del av sina förfinansierade avsatta egna medel, som avses i artikel 43 i förordning (EU) nr 648/2012, som kan omfatta sådant kapital som de förfogar över utöver dess minimikapitalkrav, för att uppfylla det tröskelvärde för anmälan som avses i den delegerade akt som antagits på grundval av artikel 16.3 i förordning (EU) nr 648/2012.

Detta ytterligare belopp av förfinansierade avsatta egna medel, som skiljer sig från de förfinansierade egna medel som avses i artikel 45.4 i förordning (EU) nr 648/2012, bör inte vara lägre än 10 % och inte högre än 25 % av de riskbaserade kapitalkrav som beräknas i enlighet med artikel 16.2 i förordning (EU) nr 648/2012, oavsett om dessa krav är lägre eller högre än det startkapital som avses i artikel 16.1 i den förordningen.

(21) Den centrala motparten bör lämna in sin återhämtningsplan till den behöriga myndigheten, som utan onödigt

dröjsmål bör översända planen till tillsynskollegiet, som inrättats enligt förordning (EU) nr 648/2012, för en fullständig bedömning som ska göras genom gemensamt beslut av kollegiet. Bedömningen bör omfatta huruvida planen är heltäckande och om den inom rimlig tid torde kunna återställa den centrala motpartens bärkraft, också under perioder av allvarlig finansiellt nödläge.

(22) Återhämtningsplaner bör på ett heltäckande sätt redogöra för de åtgärder som den centrala motparten planerar att

vidta för att hantera eventuella icke avstämda utestående skyldigheter, förlust utan täckning, likviditetsbrist eller otillräcklig kapitalbas samt insatser för att fylla på alla uttömda förfinansierade finansiella medel och likviditetsar- rangemang för att återställa den centrala motpartens bärkraft och dess fortsatta förmåga att uppfylla kraven för auktorisering. Varken resolutionsmyndighetens befogenhet att tillämpa infordran av medel vid resolution eller kravet på ett lägsta avtalsenliga åtagande för infordran av medel vid återhämtning bör påverka den centrala motpartens rätt att i sina regler införa infordringar av medel vid återhämtning som är högre än det lägsta obligatoriska avtalsenliga åtagande som anges i denna förordning, eller den centrala motpartens riskhantering.

(23) Återhämtningsplanerna bör också ta hänsyn till cyberattacker som skulle kunna leda till en betydande försämring av

den centrala motpartens finansiella situation eller till risk för brott mot försiktighetskraven enligt förordning (EU) nr 648/2012.

(24) Centrala motparter bör säkerställa att deras återhämtningsplan är icke-diskriminerande och balanserad i fråga om

dess konsekvenser och de incitament den ger upphov till. Återhämtningsåtgärdernas effekter på clearingmedlemmar och, om relevant information finns tillgänglig, deras kunder och på unionens eller en eller flera av dess medlemsstaters finansiella system i allmänhet bör vara proportionella. Särskilt är centrala motparter, i enlighet med förordning (EU) nr 648/2012, skyldiga att säkerställa att deras clearingmedlemmar har begränsad exponering gentemot den centrala motparten. Centrala motparter bör säkerställa att alla relevanta intressenter involveras i utarbetandet av återhämtningsplanen genom deltagande i den centrala motpartens riskkommitté, allt efter omständigheterna, och genom att de rådfrågas på lämpligt sätt. Eftersom åsikterna kan förväntas skilja sig åt intressenter emellan, bör centrala motparter fastställa tydliga förfaranden för att hantera intressenternas olika åsikter samt eventuella intressekonflikter mellan dessa intressenter och den centrala motparten.

(25) Med hänsyn till den globala karaktären hos de marknader som betjänas av centrala motparter bör den centrala

motpartens verksamhetsregler innehålla kontraktsbestämmelser för att säkerställa dess förmåga att vid behov tillämpa återhämtningsalternativen på kontrakt eller tillgångar som omfattas av lagstiftningen i ett tredjeland eller på enheter som är baserade i tredjeland.

Bilaga 2

L 22/6

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.1.2021

(26) Om en central motpart inte lägger fram en lämplig återhämtningsplan bör de behöriga myndigheterna kunna kräva

att den centrala motparten vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att avhjälpa planens väsentliga brister i syfte att stärka den centrala motpartens affärsverksamhet och säkerställa att den centrala motparten kan fördela förluster, återställa sitt kapital och, i förekommande fall, på nytt balansera sin derivatportfölj i händelse av fallissemang. Denna befogenhet bör göra det möjligt för behöriga myndigheter att vidta förebyggande åtgärder i den mån det är nödvändigt för att avhjälpa eventuella brister och därmed uppfylla målen om finansiell stabilitet.

(27) I de exceptionella fall då det föreligger värderingsavdrag från vinster på variationssäkerhet efter en icke-obestånds-

händelse och om återhämtningen är framgångsrik, bör den behöriga myndigheten kunna kräva att den centrala motparten kompenserar sina clearingmedlemmar i proportion till deras förlust som överstiger deras avtalsenliga åtaganden, genom kontantbetalningar eller, när så är lämpligt, kunna kräva att den centrala motparten ger ut instrument som erkänner en fordran på den centrala motpartens framtida vinster.

(28) Resolutionsplanering är ett väsentligt led i en ändamålsenlig resolution. Dessa planer bör utarbetas av den centrala

motpartens resolutionsmyndighet och godkännas gemensamt i resolutionskollegiet. Planerna bör täcka ett stort antal scenarier och göra åtskillnad mellan scenarier som uppstår genom obeståndshändelser, icke-obestånds- händelser och en kombination av båda samt mellan olika typer av icke-obeståndshändelser. Myndigheterna bör ha all nödvändig information för att identifiera kritiska funktioner och säkerställa att de upprätthålls. Innehållet i en resolutionsplan bör dock vara lämpligt med avseende på den centrala motpartens verksamhet och de typer av produkter som den clearar och den bör grunda sig på bland annat den information som den centrala motparten har lämnat. För att underlätta genomdrivandet av infordran av medel vid resolution och av minskningen av eventuella vinstbelopp som ska betalas till en central motpart i resolutions clearingmedlem som inte är på obestånd, bör den centrala motpartens verksamhetsregler innehålla en hänvisning till resolutionsmyndighetens befogenhet att kräva en sådan infordran av medel vid resolution och en sådan minskning. Vid behov bör den centrala motpartens verksamhetsregler, som avtalas med clearingmedlemmar, innehålla bestämmelser som säkerställer att andra resolutionsåtgärder kan genomdrivas av resolutionsmyndigheter.

(29) Resolutionsmyndigheterna bör, på grundval av en bedömning av möjligheten till resolution, ha befogenhet att direkt

eller indirekt genom de behöriga myndigheterna kräva ändringar av en central motparts rättsliga eller operativa struktur och organisation, vidta åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga för att minska eller undanröja väsentliga hinder för tillämpningen av resolutionsverktyg och säkerställa deras möjlighet till resolution. Med beaktande av att de koncerner som centrala motparter tillhör har skiftande strukturer, att det finns strukturskillnader jämfört med bankkoncerner, och att olika regelverk gäller för enskilda enheter inom sådana koncerner, bör den centrala motpartens resolutionsmyndighet – i samråd med den centrala motpartens behöriga myndighet – kunna bedöma huruvida genomdrivandet av ändringar av den rättsliga eller operativa strukturen hos den centrala motparten, eller en koncernenhet som den direkt eller indirekt kontrollerar, innebär sådana ändringar i strukturerna i den koncern som den centrala motparten tillhör som kan föranleda rättsliga åtgärder eller frågor om verkställbarhet, beroende på vilka specifika rättsliga omständigheter som gäller. När resolutionsmyndigheten bedömer hur sådana hinder för resolution ska undanröjas bör den kunna föreslå en annan uppsättning resolutions- åtgärder än en som kräver ändringar i koncernens rättsliga eller operativa strukturer, om användningen av sådana alternativa åtgärder skulle undanröja hindren för möjlighet till resolution på ett likvärdigt sätt.

(30) Vad gäller resolutionsplaner och bedömningar av möjligheten till resolution är den dagliga tillsynen underordnad

behovet av att skynda på och säkerställa snabba omstruktureringsåtgärder för att säkra en central motparts kritiska funktioner och bevara den finansiella stabiliteten. I enlighet med artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/20 10 (6) bör Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) (Esma) ha en medlarroll i händelse av oenighet mellan olika medlemmar i resolutions- kollegiet om beslut som ska fattas angående den centrala motpartens resolutionsplan, bedömningen av den centrala motpartens möjlighet till resolution och beslutet att undanröja eventuella hinder för den. Denna bindande medling genom Esma bör dock utarbetas för övervägande av Esmas interna kommitté med tanke på att Esmas medlemmar har befogenheter att säkerställa finansiell stabilitet och övervaka clearingmedlemmar i flera medlemsstater. Vissa behöriga myndigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (7) bör inbjudas att delta som observatörer i Esmas interna kommitté mot bakgrund av att dessa myndigheter utför liknande uppgifter enligt direktiv 2014/59/EU. Denna bindande medling bör inte förhindra icke-bindande medling i enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1095/2010 i andra fall. I enlighet med artikel 38 i förordning (EU) nr 1095/2010 får sådan bindande medling inte inkräkta på medlemsstaternas finanspolitiska ansvarsområden.

(6) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk

tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 84). (7) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk

tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).

Bilaga 2

22.1.2021

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 22/7

(31) Det skulle kunna vara nödvändigt att i den centrala motpartens återhämtningsplan fastställa villkor enligt vilka

eventuellt avtalsenligt bindande avtal om finansiellt stöd, garantier eller andra former av operativt stöd från ett moderföretag eller en annan koncernenhet till en central motpart inom samma koncern skulle utlösas. Transparens avseende sådana arrangemang skulle minska riskerna för likviditeten och solvensen i den koncernenhet som ger stöd till en central motpart som befinner sig i finansiellt nödläge. Därför bör alla sådana ändringar av dessa arrangemang som påverkar kvaliteten på och karaktären av detta stöd från koncernen anses vara väsentliga förändringar som föranleder en översyn av resolutionsplanen.

(32) Med tanke på hur känslig informationen i återhämtnings- och resolutionsplanerna är bör dessa planer vara föremål

för lämpliga bestämmelser om konfidentialitet.

(33) De behöriga myndigheterna bör översända återhämtningsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de berörda

resolutionsmyndigheterna, som i sin tur bör översända resolutionsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de behöriga myndigheterna, så att samtliga berörda myndigheter ständigt är fullt informerade.

(34) För att bevara den finansiella stabiliteten är det nödvändigt att behöriga myndigheter kan åtgärda en central motparts

försämrade finansiella och ekonomiska situation innan den centrala motparten når en punkt där myndigheterna inte har något annat alternativ än att försätta den i resolution eller få den centrala motparten att ändra sina återhämtningsåtgärder i fall då de kan vara skadliga för den övergripande finansiella stabiliteten. Behöriga myndigheter bör därför ges befogenheter att ingripa tidigt för att undvika eller minimera de negativa effekter för den finansiella stabiliteten, eller för kundernas intresse, som skulle kunna uppstå till följd av att den centrala motparten genomför vissa åtgärder. Befogenheter att ingripa tidigt bör tilldelas behöriga myndigheter utöver de befogenheter som föreskrivs i medlemsstaternas nationella rätt eller enligt förordning (EU) nr 648/2012 för andra omständigheter än de som anses vara tidigt ingripande. Befogenheter att ingripa tidigt bör omfatta befogenheten att i största möjliga utsträckning utan att förorsaka en utlösande händelse begränsa eller förbjuda all ersättning i form av aktier och instrument som behandlas som aktier, inklusive utdelningar och återköp från den centrala motpartens sida, liksom befogenheten att begränsa, förbjuda eller frysa alla betalningar av rörlig ersättning enligt vad som fastställs i den centrala motpartens lönepolitik enligt artikel 26.5 i förordning (EU) nr 648/2012, av diskretionära pensionsförmåner eller avgångsvederlag till den verkställande ledningen.

(35) Inom ramen för befogenheter för tidigt ingripande, och i enlighet med relevanta bestämmelser i nationell rätt, bör

den behöriga myndigheten kunna utse en tillfällig förvaltare, antingen för att ersätta eller för att tillfälligt arbeta med den centrala motpartens styrelse och verkställande ledning. Den tillfälliga förvaltarens uppgift bör vara att utöva de befogenheter som den tilldelats, med förbehåll för eventuella villkor som den åläggs vid utnämningen, i syfte att främja lösningar för att åtgärda den centrala motpartens finansiella situation. Tillsättandet av den tillfälliga förvaltaren bör dock inte på otillbörligt sätt påverka aktieägarnas eller ägarnas rättigheter eller formella förfarandekrav som fastställs i unionens eller nationell bolagsrätt och bör följa unionens och medlemsstaternas internationella skyldigheter när det gäller investeringsskydd.

(36) Under återhämtningsfasen och fasen med tidigt ingripande bör aktieägarna behålla sina rättigheter fullt ut. De bör

förlora dessa rättigheter när den centrala motparten väl har försatts i resolution. Under återhämtningen bör all ersättning i form av aktier och instrument som behandlas som aktier, inklusive utdelningar och återköp från den centrala motpartens sida, i största möjliga utsträckning begränsas eller förbjudas utan att förorsaka en utlösande händelse. En central motparts andelsinnehavare bör vid en resolution absorbera förluster först, vilket bör ske på ett sätt som minimerar risken för rättsliga åtgärder från deras sida i händelse av att dessa förluster är större än de förluster som de hade skulle ha drabbats av vid normala insolvensförfaranden, vilket även kallas principen ”inte sämre villkor för borgenär”. En resolutionsmyndighet bör kunna avvika från principen ”inte sämre villkor för borgenär”. En aktieägare eller en borgenär som drabbas av större förluster än den skulle ha drabbats av vid normala insolvensförfaranden skulle dock vara berättigad till utbetalning av mellanskillnaden.

(37) Resolutionsramen bör sörja för att en central motpart försätts i resolution inom rimlig tid, innan den är insolvent.

Det bör anses att en central motpart fallerar eller sannolikt kommer att fallera när den inte uppfyller eller inom den närmaste framtiden sannolikt inte kommer att uppfylla kraven för fortsatt auktorisering, när dess återhämtning inte har kunnat eller sannolikt inte kommer att kunna återställa dess bärkraft, när den centrala motparten inte kan eller sannolikt inte kommer att kunna tillhandahålla en kritisk funktion, när den centrala motpartens tillgångar understiger eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att understiga dess åtaganden, när den centrala motparten är eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att vara oförmögen att betala sina skulder eller andra åtaganden när de förfaller till betalning eller när den centrala motparten kräver extraordinärt offentligt finansiellt stöd. Det faktum att en central motpart inte uppfyller alla krav för auktorisering bör i sig inte motivera att den försätts i resolution.

Bilaga 2

L 22/8

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.1.2021

(38) Tillhandahållande av ett akut likviditetsstöd från en centralbank, när ett sådant stöd är tillgängligt, bör inte anses visa

att en central motpart är eller inom den närmaste framtiden kommer att bli oförmögen att betala sina åtaganden när de förfaller till betalning. För att bevara den finansiella stabiliteten, bland annat vid systembetingad likviditetsbrist, bör statliga garantier för centralbankers likviditetsfaciliteter eller statliga garantier för nya skuldförbindelser för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi inte utlösa resolution, förutsatt att ett antal villkor är uppfyllda.

(39) Medlemmarna i Europeiska centralbankssystemet (ECBS), andra organ i medlemsstaterna som fyller likartade

funktioner, andra offentliga unionsorgan som har i uppdrag att förvalta eller deltar i förvaltningen av statsskulden, Banken för internationell betalningsutjämning samt andra enheter som förtecknas i artikel 1.4 och 1.5 i förordning (EU) nr 648/2012 kan handla i egenskap av clearingmedlem i samband med sin verksamhet. De verktyg för fördelning av förluster som avses i centrala motparters återhämtningsplan bör inte tillämpas på dessa enheter. På liknande sätt bör resolutionsmyndigheter inte tillämpa verktyg för fördelning av förluster med avseende på dessa enheter, i syfte att undvika exponering av offentliga medel.

(40) Om en central motpart uppfyller villkoren för resolution bör den centrala motpartens resolutionsmyndighet förfoga

över en harmoniserad uppsättning verktyg och befogenheter för resolution. Dessa bör göra det möjligt för resolutionsmyndigheten att hantera scenarier som uppstår genom både obeståndshändelser och icke-obestånds- händelser eller genom en kombination av båda. Användningen bör regleras av allmänna villkor, mål och allmänna principer. Särskilt bör tillämpningen av sådana verktyg eller befogenheter inte inkräkta på en ändamålsenlig resolution av gränsöverskridande koncerner.

(41) De primära resolutionsmålen bör vara att säkerställa att kritiska funktioner upprätthålls, undvika negativa effekter

på den finansiella stabiliteten och skydda offentliga medel.

(42) En fallerande central motparts kritiska funktioner bör upprätthållas – även om de, när så är lämpligt, omstruktureras

med förändringar av ledningen – genom tillämpning av resolutionsverktyg och i största möjliga utsträckning med användning av privata medel och utan att förlita sig på extraordinärt offentligt finansiellt stöd. Det målet skulle kunna uppnås genom fördelning av utestående förluster och återställande av den centrala motparten så att den får en balanserad derivatportfölj med tillämpning av verktygen för fördelning av positioner och förluster i händelse av förluster som orsakas av obestånd eller, när det rör sig om förluster som inte orsakas av obestånd, genom nedskrivning av aktiekapital och nedskrivning och konvertering till aktier av åtaganden utan säkerhet för att absorbera förluster och rekapitalisera den centrala motparten. För att förhindra tillämpningen av statliga stabiliser- ingsverktyg bör resolutionsmyndigheten kunna använda infordran av medel vid resolution även efter en icke- obeståndshändelse. En central motpart eller en särskild clearingtjänst bör också kunna säljas till eller slås samman med en solvent tredje part som är central motpart och som är i stånd att genomföra och förvalta de överförda clearingverksamheterna. I linje med målet att upprätthålla kritiska funktioner i den centrala motparten och innan de åtgärder som beskrivs ovan vidtas, bör resolutionsmyndigheten generellt genomdriva alla befintliga och utestående avtalsenliga skyldigheter gentemot den centrala motparten i linje med hur de skulle tas i anspråk enligt dess verksamhetsregler, inbegripet särskilt avtalsenliga skyldigheter för clearingmedlemmar att uppfylla infordran av medel vid återhämtning eller ta på sig positioner från clearingmedlemmar på obestånd, antingen genom en auktion eller på något annat överenskommet sätt i den centrala motpartens verksamhetsregler, samt eventuella befintliga och utestående avtalsenliga skyldigheter för parter som gjort åtaganden, men som inte är clearingmedlemmar, vad gäller alla former av finansiellt stöd.

(43) Det krävs skyndsamma och beslutsamma åtgärder för att upprätthålla marknadsförtroendet och minimera

spridning. När villkoren för resolution väl är uppfyllda bör den centrala motpartens resolutionsmyndighet utan dröjsmål vidta lämpliga och samordnade resolutionsåtgärder i allmänhetens intresse. En central motparts fallissemang kan inträffa under omständigheter som kräver en omedelbar reaktion från den relevanta resolutions- myndighetens sida. Den myndigheten bör därför kunna vidta resolutionsåtgärder utan att det påverkar den centrala motpartens utövande av återhämtningsåtgärder eller utan att ålägga en skyldighet att först använda befogenheterna för tidigt ingripande.

(44) Den centrala motpartens resolutionsmyndighet bör, när den vidtar resolutionsåtgärder, beakta och följa de åtgärder

som anges i de resolutionsplaner som utvecklats inom resolutionskollegiet såvida resolutionsmyndigheten inte, med beaktande av omständigheterna i fallet, gör bedömningen att resolutionsmålen kommer att uppnås på ett mer ändamålsenligt sätt genom att åtgärder som inte anges i resolutionsplanerna vidtas. Resolutionsmyndigheten bör beakta de allmänna principerna för beslutsfattande, bland annat behovet att balansera den centrala motpartens olika intressenters intressen och att säkerställa transparens gentemot och deltagande av medlemsstaternas relevanta myndigheter i fall då det föreslagna beslutet eller den föreslagna åtgärden skulle kunna få konsekvenser för den finansiella stabiliteten eller skattemedlen. Särskilt bör resolutionsmyndigheten underrätta resolutionskollegiet om de planerade resolutionsåtgärderna, även i fall där dessa åtgärder avviker från resolutionsplanen.

Bilaga 2

22.1.2021

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 22/9

(45) Inskränkande av äganderätten bör stå i proportion till riskerna för den finansiella stabiliteten. Resolutionsverktyg bör

därför tillämpas bara i fråga om de centrala motparter som uppfyller villkoren för resolution, mer specifikt i de fall då det är nödvändigt för att fullfölja målet om finansiell stabilitet i allmänhetens intresse. Resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter skulle kunna inkräkta på aktieägares, borgenärers och clearingmedlemmars rättigheter samt, i tillämpliga fall, clearingmedlemmarnas kunders rättigheter. Resolutionsåtgärder bör därför bara vidtas om det är nödvändigt för allmänintresset, och varje ingrepp i dessa rättigheter bör vara förenligt med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan).

(46) Berörda aktieägare, clearingmedlemmar och den centrala motpartens andra borgenärer bör inte drabbas av större

förluster än de skulle ha drabbats av om resolutionsmyndigheten inte hade vidtagit resolutionsåtgärder avseende den centrala motparten och de i stället hade varit föremål för alla tillämpliga utestående skyldigheter enligt den centrala motpartens regler vid obestånd eller andra kontraktsarrangemang i dess verksamhetsregler och den centrala motparten hade avvecklats under normala insolvensförfaranden (principen ”inte sämre villkor för borgenär”). Om delar av tillgångarna hos en central motpart i resolution överförs till en privat köpare eller en central motpart som fungerar som broinstitut (broinstitut), bör den del som finns kvar av den centrala motparten i resolution avvecklas genom normala insolvensförfaranden.

(47) För att säkra aktieägares, clearingmedlemmars och andra borgenärers rättigheter bör tydliga regler fastställas för

värderingen av den centrala motpartens tillgångar och åtaganden och värderingen av hur aktieägare, clearingmedlemmar och andra borgenärer skulle ha behandlats om resolutionsmyndigheten inte hade vidtagit resolutionsåtgärder. I detta sammanhang bör den behandling som aktieägare, clearingmedlemmar och andra borgenärer faktiskt har fått vid resolution jämföras med den behandling de skulle ha fått om resolutionsmyndigheten inte hade vidtagit resolutionsåtgärder avseende den centrala motparten och de i stället hade varit föremål för eventuella utestående skyldigheter enligt den centrala motpartens återhämtningsplan eller andra arrangemang i dess verksamhetsregler och den centrala motparten hade avvecklats under normala insolvensförfaranden. Användningen av infordran av medel vid resolution, som bör ingå i den centrala motpartens verksamhetsregler, är reserverad för resolutionsmyndigheten. Den kan inte användas av den centrala motparten, eller av en förvaltare eller likvidator vid insolvens, och den bör därför inte ingå i den behandling som aktieägare, clearingmedlemmar och andra borgenärer skulle ha fått om resolutionsmyndigheten inte hade vidtagit resolutionsåtgärder. All användning av befogenheten att minska de eventuella vinstbelopp som en resolutionsmyndighet ska betala till en clearingmedlem som inte är på obestånd som överskrider avtalsenliga gränser för en sådan minskning, bör inte heller ingå i den behandling som aktieägare, clearingmedlemmar och andra borgenärer skulle ha fått om resolutionsmyndigheten inte hade vidtagit resolutionsåtgärder.

Om aktieägare, clearingmedlemmar och andra borgenärer har erhållit mindre betalning eller ersättning för sina fordringar än de skulle ha fått om resolutionsmyndigheten inte hade vidtagit resolutionsåtgärder avseende den centrala motparten och de i stället hade varit föremål för eventuella utestående skyldigheter enligt den centrala motpartens regler vid obestånd eller andra kontraktsarrangemang i dess verksamhetsregler och den centrala motparten hade avvecklats under normala insolvensförfaranden, bör de vara berättigade till utbetalning av mellanskillnaden. Kunder bör endast inkluderas i den jämförelsen och bör endast vara berättigade till utbetalning av eventuell mellanskillnad om det finns avtalsenlig grund för en direkt fordran från kunderna gentemot den centrala motparten som gör dem till borgenärer till den centrala motparten. Endast i sådana fall kan resolutionsmyndigheten kontrollera den direkta inverkan av sina åtgärder. Det bör vara möjligt att bestrida den jämförelsen separat från resolutionsbeslutet. Medlemsstaterna bör ha frihet att besluta om förfarandet för hur utbetalning av eventuell mellanskillnad ska ske till aktieägare, clearingmedlemmar och andra borgenärer.

(48) Återhämtnings- och resolutionsåtgärder kan indirekt påverka kunder och indirekta kunder som inte är borgenärer

till den centrala motparten, i den mån kostnaderna för återhämtning och resolution har överförts till dessa kunder och indirekta kunder enligt tillämpliga kontraktsarrangemang. Effekterna av en central motparts återhämtnings- och resolutionsscenario på kunder och indirekta kunder bör därför också hanteras genom samma kontraktsar- rangemang med clearingmedlemmarna och kunder som tillhandahåller clearingtjänster. Detta kan uppnås genom att säkerställa att dessa kontraktsarrangemang – om de gör det möjligt för clearingmedlemmar att överföra de negativa konsekvenserna av resolutionsverktygen till sina kunder – även omfattar, på en likvärdig och proportionell grund, kundernas rätt till eventuell ersättning som clearingmedlemmarna mottar från den centrala motparten, eller eventuella likvida tillgångar av en sådan ersättning eller eventuella intäkter som de får till följd av ett krav enligt principen ”inte sämre villkor för borgenär”, i den mån dessa gäller kundpositioner. Sådana bestämmelser bör även gälla kontraktsarrangemang mellan kunder och indirekta kunder som erbjuder sina kunder indirekta clearingtjänster.

(49) För att säkerställa en ändamålsenlig resolution av en central motpart bör värderingsprocessen så noggrant som

möjligt fastställa eventuella förluster som behöver fördelas för att den centrala motparten ska återställa en balanserad derivatportfölj med utestående positioner och uppfylla löpande betalningsförpliktelser. Värderingen av en fallerande central motparts tillgångar och åtaganden bör baseras på rättvisa, försiktiga och realistiska antaganden

Bilaga 2

L 22/10

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.1.2021

vid tidpunkten då resolutionsverktygen tillämpas. Värdet på åtagandena bör dock inte påverkas av värderingen av den centrala motpartens finansiella ställning. Det bör vara möjligt för resolutionsmyndigheterna att, i brådskande fall, snabbt värdera tillgångar eller åtaganden i en fallerande central motpart. Den värderingen bör vara preliminär och bör tillämpas till dess att en oberoende värdering görs.

(50) Efter det att den centrala motparten har försatts i resolution bör resolutionsmyndigheten genomdriva alla utestående

avtalsenliga skyldigheter som anges i den centrala motpartens verksamhetsregler, inklusive utestående återhämtningsåtgärder, utom i fall då utövandet av en annan resolutionsbefogenhet eller användningen av ett annat resolutionsverktyg är lämpligare för att mildra negativa effekter på den finansiella stabiliteten eller för att inom rimlig tid säkra de kritiska funktionerna i den centrala motparten. Resolutionsmyndigheten bör ha rätt, men inte skyldighet, att genomdriva dessa avtalsenliga skyldigheter också efter resolution om skälen till att avstå från att genomdriva dem inte längre föreligger. För att clearingmedlemmar och andra berörda parter ska kunna förbereda sig för ett genomdrivande av de återstående skyldigheterna bör resolutionsmyndigheten underrätta berörda clearingmedlemmar och andra parter på förhand. Den fristen för förhandsanmälan bör vara tre till sex månader.

Resolutionsmyndigheten bör, i samråd med de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna för de berörda clearingmedlemmarna och alla andra parter som omfattas av befintliga och utestående skyldigheter, fastställa huruvida skälen till att inte genomdriva de avtalsenliga skyldigheterna inte längre föreligger och huruvida de återstående skyldigheterna ska genomdrivas. Om skälen fortfarande föreligger bör resolutionsmyndigheten avstå från att genomdriva dessa skyldigheter. Intäkterna från det försenade genomdrivandet av utestående avtalsenliga skyldigheter bör användas för att återhämta eventuella offentliga medel som har använts för att betala fordringar grundade på principen ”inte sämre villkor för borgenär” som härrör från resolutionsmyndighetens beslut att inte genomdriva dessa skyldigheter eller från tillämpningen av ett statligt stabiliseringsverktyg. Resolutionsmyndigheten bör använda denna befogenhet till försenat genomdrivande endast i den mån detta inte strider mot skyddsåtgärden ”inte sämre villkor för borgenär” med avseende på den intressent som kommer att bli föremål för det försenade genomdrivandet. I händelse av förluster som orsakas av obestånd bör resolutionsmyndigheten återställa den centrala motparten så att den får en balanserad derivatportfölj och fördela utestående förluster med hjälp av verktygen för fördelning av positioner och förluster. I händelse av förluster som inte orsakas av obestånd bör förlusterna absorberas av lagstadgade kapitalbasinstrument och fördelas på aktieägare upp till deras kapacitet antingen genom indragning eller överföring av äganderättsinstrument eller genom kraftig utspädning. Om dessa instrument inte är tillräckliga bör resolutionsmyndigheterna ha befogenhet att skriva ned skulder och åtaganden utan säkerhet, i enlighet med deras rangordning enligt gällande nationell insolvensrätt, och använda verktyget för fördelning av förluster, i den mån som krävs, utan att äventyra den övergripande finansiella stabiliteten.

(51) Om, efter det att förluster har absorberats och i tillämpliga fall den centrala motparten har återställts till en

balanserad derivatportfölj och den centrala motpartens förfinansierade medel är uttömda, bör resolutionsmyn- digheten säkerställa att dessa resurser återställs till de nivåer som krävs för att uppfylla tillsynsmässiga krav, endera genom fortsatt användning av verktygen i den centrala motpartens verksamhetsregler eller genom andra åtgärder. Resolutionsmyndigheterna bör i synnerhet ha möjlighet att ersätta clearingmedlemmar som inte är på obestånd och som skulle ha haft rätt till betalning enligt principen ”inte sämre villkor för borgenär” för tillämpningen av verktyg för fördelning av förluster utöver dem som clearingmedlemmar skulle ha burit inom ramen för sina skyldigheter enligt den centrala motpartens verksamhetsregler med äganderättsinstrument, skuldinstrument eller instrument som erkänner en fordran på den centrala motpartens framtida vinster. När resolutionsmyndigheten bedömer ersättningsbeloppet och typen av ersättning kan den beakta till exempel den centrala motpartens finansiella sundhet och kvaliteten på de instrument som är tillgängliga för ersättning och för att följa principen ”inte sämre villkor för borgenär”. För att en lämplig incitamentsstruktur ska upprätthållas bör en sådan ersättning avspegla i vilken utsträckning en clearingmedlem har stöttat den centrala motpartens återhämtning och därför också ta hänsyn till clearingmedlemmarnas återstående utestående avtalsenliga skyldigheter gentemot den centrala motparten. En sådan ersättning bör räknas av från all rätt till betalning enligt principen ”inte sämre villkor för borgenär”.

(52) Resolutionsmyndigheterna bör också säkerställa att kostnaderna för den centrala motpartens resolution minimeras

och att borgenärer med samma förmånsrätt behandlas likvärdigt. Resolutionsmyndigheten bör kunna vidta en resolutionsåtgärd som avviker från principen om likabehandling av borgenärer om det motiveras av allmänintresset att uppnå resolutionsmålen och står i proportion till den risk som hanteras. Om resolutionsmyndigheten vidtar en sådan åtgärd bör den inte diskriminera någon på grundval av nationalitet.

(53) Resolutionen av en central motpart bör inte medföra extraordinärt offentligt finansiellt stöd. De utestående

återhämtningsverktygen och resolutionsverktygen, särskilt nedskrivningsverktyget, bör i största möjliga utsträckning tillämpas innan eller samtidigt som eventuella offentliga kapitaltillskott eller motsvarande extraordinärt offentligt finansiellt stöd ges till en central motpart. Användningen av extraordinärt offentligt finansiellt stöd för att bistå vid resolution av fallerande institut måste vara en sista utväg, vara tidsbegränsad och vara förenlig med relevanta bestämmelser om statligt stöd.

Bilaga 2

22.1.2021

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 22/11

(54) En ändamålsenlig resolutionsordning bör minimera de kostnader som drabbar skattebetalarna för resolutionen av en

fallerande central motpart. Den bör säkerställa att centrala motparter kan försättas i resolution, utan att den finansiella stabiliteten äventyras. Nedskrivningsverktyget och verktygen för fördelning av förluster och positioner bör uppfylla det målet genom att säkerställa att aktieägare och motparter som finns bland borgenärerna i den fallerande centrala motparten lider relevanta förluster och bär en lämplig del av de kostnader som uppstår till följd av den centrala motpartens fallissemang. Nedskrivningsverktyget och verktygen för fördelning av förluster och positioner ger därmed aktieägare och motparter till centrala motparter starkare incitament att övervaka hälsan hos en central motpart under normala förhållanden i enlighet med rekommendationerna från rådet för finansiell stabilitet (FSB) som finns i dess dokument Utmärkande drag för effektiva resolutionssystem för finansiella institut (Key

Attributes of Effective Resolution Regimes for Financial Institutions).

(55) För att säkerställa att resolutionsmyndigheterna ges tillräcklig flexibilitet att fördela förluster och positioner till

motparter under en rad olika omständigheter, bör dessa myndigheter kunna använda verktygen för fördelning av positioner och förluster såväl när målet är att bevara kritiska clearingtjänster i en central motpart i resolution som i samband med överföringen av kritiska tjänster till ett broinstitut eller en tredje part, varefter den del som finns kvar av den centrala motparten upphör att drivas och avvecklas.

(56) Om verktygen för fördelning av positioner och förluster används med målet att återställa bärkraften i den fallerande

centrala motparten, i syfte att möjliggöra fortsatt drift enligt fortlevnadsprincipen, bör ett utbyte av ledningen ingå i resolutionen, utom när det anses lämpligt och nödvändigt att behålla ledningen för att uppnå resolutionsmålen, och en därpå följande omstrukturering av den centrala motparten och dess verksamhet på ett sätt som hanterar orsakerna till dess fallissemang. Den omstruktureringen bör åstadkommas genom genomförande av en omorganiser- ingsplan för verksamheten, som bör vara förenlig med den omstruktureringsplan som den centrala motparten är skyldig att lämna enligt reglerna om statligt stöd.

(57) Verktygen för fördelning av positioner och förluster bör användas i syfte att på nytt balansera den centrala

motpartens derivatportfölj, hejda eventuella ytterligare förluster och utverka ytterligare medel för att hjälpa till att rekapitalisera den centrala motparten och fylla på dess förfinansierade medel. För att säkerställa att de är ändamålsenliga och uppnår sitt mål bör de kunna tillämpas på så många som möjligt av de kontrakt som ger upphov till åtaganden utan säkerhet eller som skapar en derivatportfölj som inte är balanserad för den fallerande centrala motparten. De bör ge möjlighet att auktionera ut positioner för clearingmedlemmar som hamnat på obestånd bland resterande clearingmedlemmar eller att fördela dem i den mån frivilliga arrangemang som ingår som en del av återhämtningsplanen inte är uttömda när resolutionen inleds, att helt eller delvis säga upp kontrakten för clearingmedlemmar som hamnat på obestånd, för en berörd clearingtjänst eller tillgångsklass och andra kontrakt som den centrala motparten har, att göra ytterligare värderingsavdrag av utgående betalningar av variationssäkerhet till sådana medlemmar och, i tillämpliga fall, deras kunder, att använda utestående infordran av medel vid återhämtning som anges i återhämtningsplanerna, samt att använda ytterligare infordran av medel vid resolution och nedskrivning av kapital- och skuldinstrument som getts ut av den centrala motparten eller andra åtaganden utan säkerhet och en konvertering av eventuella skuldinstrument till aktier. Detta inbegriper möjligheten att tillämpa verktygen för fördelning av förluster för att bidra till återställandet av en balanserad derivatportfölj genom att förse den centrala motparten med medel för att godta ett auktionsbud, så att den centrala motparten kan fördela positionerna för den clearingmedlem som hamnat på obestånd eller göra betalningar på uppsagda kontrakt.

(58) Vid användning av det verktyg för fördelning av förluster som möjliggör en minskning av värdet av eventuella vinster

som ska betalas av den centrala motparten till clearingmedlemmar som inte är på obestånd bör resolutionsmyn- digheten stödja sig på en behandling av variationssäkerhet i enlighet med den centrala motpartens kontostruktur, minskningen av värdet av eventuella vinster som ska betalas av den centrala motparten till clearingmedlemmar som inte är på obestånd, i tillämpliga fall, samt principen ”inte sämre villkor för borgenär”.

(59) Med vederbörlig hänsyn till effekterna på den finansiella stabiliteten och som en sista utväg bör resolutionsmyn-

digheterna, under ett antal omständigheter, kunna utesluta eller delvis utesluta vissa kontrakt från positions- och förlustfördelning. I sådana fall där uteslutning tillämpas bör det vara möjligt att höja den exponerings- eller förlustnivå som tillämpas på andra kontrakt i syfte att beakta sådana uteslutningar, under förutsättning att principen ”inte sämre villkor för borgenär” iakttas.

(60) Om resolutionsverktygen har tillämpats för att överföra en central motparts kritiska funktioner eller bärkraftiga

verksamhet till en enhet med sunda finanser, exempelvis en privat köpare eller ett broinstitut, bör den del som finns kvar av den centrala motparten avvecklas, vilket bör ske inom en lämplig tidsram, med beaktande av behovet av att den fallerande centrala motparten tillhandahåller tjänster till eller bistår köparen eller broinstitutet för att möjliggöra fortsatt utförande av den verksamhet eller tillhandahållande av de tjänster som överförts till dessa.

(61) Verktyget för försäljning av verksamhet bör ge myndigheterna möjlighet att sälja den centrala motparten eller delar

av dess affärsverksamhet till en eller flera köpare, utan aktieägarnas medgivande. Vid tillämpningen av verktyget för försäljning av verksamhet bör myndigheterna vidta åtgärder för att saluföra den centrala motparten eller en del av dess affärsverksamhet genom ett öppet, transparent och icke-diskriminerande förfarande, och samtidigt eftersträva högsta möjliga försäljningspris.

Bilaga 2

L 22/12

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.1.2021

(62) Eventuella nettointäkter från överföringen av tillgångarna eller åtagandena hos den centrala motparten i resolution

vid tillämpningen av verktyget för försäljning av verksamhet bör gynna den enhet som blivit föremål för avvecklings- förfarandena. Eventuella nettointäkter från överföringen av äganderättsinstrument, som getts ut av den centrala motparten i resolution vid tillämpningen av verktyget för försäljning av verksamhet, bör komma aktieägarna till godo. All eventuell ersättning som betalas av köparen bör också vara till förmån för alla clearingmedlemmar som inte är på obestånd och som har lidit förluster. Alla sådana nettointäkter eller tillgångar bör vara föremål för fullt återhämtande av alla offentliga medel som tillhandahållits vid resolution. Intäkterna bör beräknas netto, efter avdrag för de kostnader som har uppstått genom den centrala motpartens fallissemang och genom resolutionsförfarandet.

(63) För att i tid genomföra försäljningen av en verksamhet och skydda den finansiella stabiliteten bör bedömningen av

köparen av ett kvalificerat innehav göras i så god tid att det inte försenar användningen av verktyget för försäljning av verksamhet. Den centrala motparten, köparen eller båda, beroende på effekterna av verktyget för försäljning av verksamhet och slaget av förvärv, bör kunna utöva eller behålla sin befintliga rätt till medlemskap och tillgång till betalnings- och avvecklingssystem och andra anknutna finansmarknadsinfrastrukturer och handelsplatser. Sådan rätt bör inte nekas, vare sig på grund av att de relevanta kriterierna för medlemskap eller deltagande inte har uppfyllts eller på grund av otillräckligt kreditbetyg. En köpare som inte uppfyller dessa kriterier kan utöva sådan rätt endast under en viss period som ska fastställas av resolutionsmyndigheten.

(64) Det är sannolikt systemviktigt med information om saluföringen av en fallerande central motpart och om de

förhandlingar med potentiella köpare som föregår användningen av verktyget för försäljning av verksamhet. För att säkerställa finansiell stabilitet är det viktigt att det är möjligt att skjuta upp offentliggörandet av sådan information enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 (8) så länge som det krävs för att planera och organisera resolutionen av den centrala motparten i enlighet med de tidsfrister som medges i enlighet med ordningen om marknadsmissbruk.

(65) Liksom en central motpart som helt eller delvis ägs av en eller flera offentliga myndigheter eller kontrolleras av

resolutionsmyndigheten, bör ett broinstitut ha som främsta syfte att säkerställa att väsentliga finansiella tjänster fortsätter att tillhandahållas till clearingmedlemmar och kunder till den centrala motpart som försatts i resolution och att väsentlig finansiell verksamhet fortsätter att utföras. Ett broinstitut bör drivas som en bärkraftig enhet enligt fortlevnadsprincipen (going concern) och antingen återintroduceras på marknaden när villkoren är lämpliga eller avvecklas om det inte längre är bärkraftigt.

(66) Om andra alternativ inte finns att tillgå eller om de visar sig vara otillräckliga för att skydda finansiell stabilitet bör

statens deltagande i form av stöd till eget kapital eller tillfälligt offentligt ägande vara möjligt, i enlighet med tillämpliga regler om statligt stöd, inklusive en omstrukturering av den centrala motpartens verksamhet. För att undvika moralisk risk bör sådant extraordinärt offentligt finansiellt stöd endast ges som en sista utväg, vara tillfälligt till sin natur och alltid återhämtas under en lämplig period. Därför bör omfattande och trovärdiga arrangemang för återhämtande av medel, som inte utgör något hinder för tillämpning av statliga stabiliseringsverktyg, inrättas av medlemsstaterna. Tillämpningen av statliga stabiliseringsverktyg påverkar inte en centralbanks roll vad gäller potentiellt tillhandahållande, uteslutande efter centralbankens eget skön, av likvida medel till det finansiella systemet, även under perioder av stress.

(67) För att säkerställa att en resolutionsmyndighet har möjlighet att tillämpa verktygen för fördelning av förluster och

positioner verktygen på kontrakt med enheter baserade i tredjeländer bör ett erkännande av denna möjlighet inkluderas i den centrala motpartens verksamhetsregler.

(68) Resolutionsmyndigheterna bör ha alla de nödvändiga rättsliga befogenheter som i olika kombinationer skulle kunna

utövas när resolutionsverktygen tillämpas. De bör omfatta befogenhet att överföra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter, skyldigheter eller åtaganden i en fallerande central motpart till en annan enhet, såsom en annan central motpart eller ett broinstitut, befogenhet att skriva ned eller dra in äganderättsinstrument, eller skriva ned eller konvertera åtaganden i en fallerande central motpart, befogenhet att skriva ned variationssäkerhet, befogenhet att genomdriva tredje parts eventuella utestående skyldigheter mot den centrala motparten, inbegripet infordran av medel vid återhämtning, enligt den centrala motpartens verksamhetsregler, och tilldelning av positioner, befogenhet att utöva infordran av medel vid resolution, befogenhet att helt eller delvis säga upp den centrala motpartens kontrakt, befogenhet att ersätta ledningen samt befogenhet att införa ett tillfälligt moratorium för betalning av fordringar. Den centrala motparten, dess styrelseledamöter och verkställande ledning bör förbli ansvariga, om inte annat följer av nationell civil- eller straffrätt, för den centrala motpartens fallissemang.

(

) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksför-

ordningen) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG (EUT L 173, 12.6.2014, s. 1).

Bilaga 2

22.1.2021

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 22/13

(69) Resolutionsramen bör inkludera förfarandekrav för att säkerställa att resolutionsåtgärder meddelas på korrekt sätt

och offentliggörs. Eftersom uppgifter som resolutionsmyndigheter och deras professionella rådgivare inhämtar under resolutionsförfarandet sannolikt är känsliga, bör dessa, innan resolutionsbeslutet offentliggörs, omfattas av en ändamålsenlig konfidentialitetsordning. Hänsyn måste tas till att uppgifter om innehåll och detaljer om återhämtnings- och resolutionsplaner och resultatet av eventuella bedömningar av dessa planer kan få långtgående effekter, särskilt för berörda företag. Alla uppgifter som tillhandahålls om ett beslut innan det fattas oavsett om de gäller huruvida villkoren för resolution är uppfyllda, användningen av ett särskilt verktyg eller någon åtgärd under förfarandena, måste antas få effekter på offentliga och privata intressen som berörs av åtgärden. Uppgifter om att resolutionsmyndigheten undersöker en viss central motpart skulle kunna räcka för att negativa följder skulle kunna uppstå för den centrala motparten. Det är därför nödvändigt att säkerställa att det finns lämpliga mekanismer för att upprätthålla konfidentialiteten kring sådana uppgifter, såsom innehåll och detaljer i återhämtnings- och resolutionsplaner och resultatet av eventuella bedömningar som genomförts i det sammanhanget.

(70) Resolutionsmyndigheter bör ha kompletterande befogenheter för att säkerställa att överföringen av äganderättsin-

strument eller skuldinstrument, tillgångar, åtaganden, rättigheter och skyldigheter, inbegripet positioner och tillhörande marginalsäkerhet, genomförs effektivt. Befogenheterna bör, med förbehåll för de skyddsåtgärder som specificeras i denna förordning, inkludera befogenheten att avlägsna tredje parters rättigheter från de överförda instrumenten eller tillgångarna och befogenheten att genomdriva kontrakt och tillgodose kontinuiteten i överenskommelser gentemot mottagaren av de överförda tillgångarna och äganderättsinstrumenten. Anställdas rätt att säga upp ett anställningsavtal bör dock inte påverkas. En parts rätt att säga upp ett kontrakt med en central motpart i resolution, eller med en koncernenhet i en sådan, av andra orsaker än att den fallerande centrala motparten är i resolution, bör inte heller påverkas. Resolutionsmyndigheterna bör ha den kompletterande befogenheten att kräva att den resterande delen av en central motpart som avvecklas enligt normala insolvensför- faranden tillhandahåller tjänster som är nödvändiga för att verksamheten ska kunna fortsätta i den centrala motpart till vilken tillgångar, kontrakt eller äganderättsinstrument har överförts genom användning av verktyget för försäljning av verksamhet eller broinstitutsverktyget.

(71) Eftersom det skulle kunna krävas att krishanteringsåtgärder vidtas brådskande på grund av allvarliga risker för den

finansiella stabiliteten i medlemsstaten och unionen, bör förfaranden enligt nationell rätt avseende ansökan till en rättslig myndighet om förhandsgodkännande av en krishanteringsåtgärd och domstolens behandling av en sådan ansökan vara skyndsamma. Med hänsyn till kravet att en krishanteringsåtgärd ska vidtas brådskande bör domstolen besluta inom 24 timmar och medlemsstaterna bör säkerställa att den relevanta myndigheten kan fatta sitt beslut omedelbart efter domstolens avgörande. Detta bör inte påverka de berörda parternas rätt att begära att domstolen om att upphäva ett beslut under en begränsad period efter det att resolutionsmyndigheten har vidtagit krishanter- ingsåtgärden.

(72) I enlighet med artikel 47 i stadgan har de berörda parterna rätt till en rättvis rättegång och till ett effektivt rättsmedel

mot åtgärder som berör dem. Därför bör beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna kunna överklagas.

(73) Resolutionsåtgärder som vidtas av nationella resolutionsmyndigheter skulle kunna kräva ekonomiska bedömningar

och ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. De nationella resolutionsmyndigheterna har specifikt utrustats med den sakkunnighet som behövs för att utföra dessa bedömningar och besluta om lämplig användning av utrymmet för skönsmässig bedömning. Det är därför viktigt att säkerställa att de ekonomiska bedömningar som görs i det sammanhanget av de nationella resolutionsmyndigheterna används som grund av de nationella domstolarna när de ser över de berörda krishanteringsåtgärderna. De bedömningarnas komplexa karaktär bör dock inte hindra nationella domstolar från att pröva huruvida de bevis resolutionsmyndigheten åberopar är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, huruvida dessa bevis utgör alla relevanta uppgifter som bör beaktas vid bedömningen av en komplicerad situation och huruvida de styrker de slutsatser som dragits.

(74) För att täcka synnerligen brådskande situationer och eftersom uppskjutandet av ett beslut av resolutionsmyn-

digheterna skulle kunna hindra upprätthållandet av kritiska funktioner, är det nödvändigt att föreskriva att inlämnande av ett överklagande inte automatiskt bör skjuta upp verkan av det överklagade beslutet och att resolutionsmyndighetens beslut bör vara omedelbart verkställbart.

(75) Där det behövs för att skydda tredje parter som i god tro har förvärvat tillgångar, kontrakt, rättigheter och åtaganden

i den centrala motparten i resolution genom resolutionsmyndigheternas utövande av sina resolutionsbefogenheter och för att säkerställa stabiliteten på de finansiella marknaderna, bör vidare rätten att överklaga inte påverka någon senare administrativ akt eller transaktion som ingåtts på grundval av ett upphävt beslut. Korrigerande åtgärder för att rätta till ett felaktigt beslut bör därför i sådana fall begränsas till ersättning för den skada som de berörda personerna lidit.

Bilaga 2

L 22/14

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.1.2021

(76) För att uppnå en ändamålsenlig resolution och för att undvika lagvalskonflikter bör inga normala insolvensför-

faranden med avseende på den fallerande centrala motparten inledas eller fortgå medan resolutionsmyndigheten utövar sina resolutionsbefogenheter eller tillämpar resolutionsverktygen, utom på resolutionsmyndighetens initiativ eller med dess samtycke. Det är lämpligt och nödvändigt att, under en begränsad tidsperiod, tillfälligt upphäva vissa avtalsenliga skyldigheter för att ge resolutionsmyndigheten tid att faktiskt tillämpa resolutionsverktygen. Detta bör dock inte gälla en fallerande central motparts förpliktelser avseende system utformade enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/E G (9), inbegripet andra centrala motparter och centralbanker. Genom direktiv 98/26/EG reduceras den risk som är förknippad med att delta i system för överföring av betalningar och värdepapper, i synnerhet genom att störningarna minskas i händelse av att en deltagare i systemet blir insolvent. För att säkerställa att dessa skydd tillämpas korrekt i krissituationer, samtidigt som lämplig säkerhet för operatörer av system för överföring av betalningar och värdepapper och andra marknadsdeltagare upprätthålls, bör krisförebyggande åtgärder eller resolutionsåtgärder inte anses utgöra insolvensförfaranden i den mening som avses i direktiv 98/26/ EG, under förutsättning att väsentliga förpliktelser enligt kontraktet även fortsättningsvis fullgörs. Driften av ett system utformat enligt direktiv 98/26/EG, eller den rätt till säkerhet som garanteras i det direktivet, bör inte undergrävas.

(77) För att säkerställa att resolutionsmyndigheter, när de överför tillgångar och åtaganden till en köpare i den privata

sektorn eller ett broinstitut, ges en tillräcklig tidsperiod för att identifiera kontrakt som behöver överföras, kan det vara lämpligt att införa proportionerliga begränsningar av motparters rätt att slutavräkna, påskynda eller på annat sätt säga upp finansiella avtal före överföringen. En sådan begränsning skulle vara nödvändig för att låta myndigheterna få en rättvisande bild av den fallerande centrala motpartens balansräkning, utan de förändringar av värden och omfattning som en utbredd användning av uppsägningsrättigheter skulle medföra. För att i så liten utsträckning som möjligt intervenera i motparters avtalsenliga rättigheter bör begränsningen av uppsägningsrätten bara gälla under kortast möjliga period och bara vara tillämplig med avseende på den krisförebyggande åtgärden eller resolutionsåtgärden – inbegripet förekomsten av en händelse med direkt koppling till användningen av en sådan åtgärd – och på uppsägningsrätten på grund av att någon annan skyldighet inte uppfyllts, inklusive underlåtenhet att betala eller tillhandahålla marginalsäkerheter, bör kvarstå.

(78) För att bevara legitima kapitalmarknadsarrangemang i händelse av överföring av vissa, men inte alla, tillgångar,

kontrakt, rättigheter och åtaganden i en fallerande central motpart, är det lämpligt att inkludera skyddsåtgärder för att, beroende på vad som är lämpligt, förhindra uppdelning av inbördes sammanlänkade åtaganden, rättigheter och kontrakt. En sådan begränsning av viss praxis i samband med inbördes sammanlänkade kontrakt och därtill hörande säkerhet bör utsträckas till att även gälla kontrakt med samma motpart som täcks av arrangemang om säkerheter, avtal om finansiell äganderättsöverföring, kvittningsavtal, slutavräkningsbestämmelser och arrangemang om strukturerad finansiering. Om skyddsåtgärden är tillämplig bör resolutionsmyndigheterna vara skyldiga att överföra alla kontrakt med koppling till varandra i ett skyddat arrangemang eller låta alla ligga kvar i den del som finns kvar av den fallerande centrala motparten. Skyddsåtgärderna bör säkerställa att behandlingen av exponeringar som täcks av ett nettningsavtal i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/ EU (10) påverkas i minsta möjliga grad vid beräkning av lagstadgat kapital.

(79) Unionens centrala motparter tillhandahåller tjänster till clearingmedlemmar och deras kunder som är belägna i

tredjeland, och tredjeländers centrala motparter tillhandahåller tjänster till clearingmedlemmar och deras kunder som är belägna i unionen. En ändamålsenlig resolution av internationellt verksamma centrala motparter kräver samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter och myndigheter i ett tredjeland. I detta syfte bör Esma ge vägledning om det relevanta innehållet i samarbetsarrangemang som ingås med myndigheter i tredjeländer. Samarbetsarrangemangen bör säkerställa effektiv planering, effektivt beslutsfattande och effektiv samordning vad gäller internationellt verksamma centrala motparter. Nationella resolutionsmyndigheter bör under vissa omständigheter erkänna och verkställa resolutionsförfaranden i tredjeland. Samarbete bör också ske med avseende på dotterföretag till centrala motparter i unionen eller i tredjeland och deras clearingmedlemmar och kunder.

(80) För att säkerställa att administrativa sanktioner tillämpas konsekvent i alla medlemsstater vid åsidosättande av

bestämmelserna i denna förordning bör denna förordning innehålla en förteckning över de viktigaste administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som måste finnas tillgängliga för resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna, bestämmelser om befogenheten att ålägga alla personer, såväl juridiska som fysiska, som är ansvariga för en överträdelse sådana administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder samt en förteckning över de viktigaste kriterierna för fastställandet av nivån på och typen av sådana administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder, samt nivåer på administrativa sanktionsavgifter. Administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder bör fastställas med hänsyn till faktorer som identifierade finansiella

(9) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar

och värdepapper (EGT L 166, 11.6.1998, s. 45). (10) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om

tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).

Bilaga 2

22.1.2021

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 22/15

fördelar till följd av överträdelsen, överträdelsens allvar och varaktighet, försvårande eller förmildrande omständigheter samt vikten av att straffavgifterna får en avskräckande effekt och om lämpligt inkluderar en rabatt för samarbete med resolutionsmyndigheten eller den behöriga myndigheten. Beslut om och offentliggörande av administrativa sanktioner bör respektera de grundläggande rättigheterna enligt stadgan.

(81) För att säkerställa en konsekvent harmonisering och ett adekvat skydd för marknadsaktörer i hela unionen bör

kommissionen ges befogenhet att anta förslag till tekniska standarder för tillsyn, utarbetade av Esma, genom delegerade akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1095/2010 för att specificera följande uppgifter: a) innehållet i de skriftliga arrangemangen och förfarandena för resolutionskollegiernas funktionssätt, b) metoden för att beräkna och upprätthålla det belopp av ytterligare förfinansierade avsatta egna medel som ska användas av den centrala motparten vid återhämtning och de förfaranden, i fall då sådana egna medel inte är tillgängliga, som ska göra det möjligt för den centrala motparten att tillämpa återhämtningsåtgärder som kräver bidrag från clearingmedlemmar som inte är på obestånd och därefter återbetala sådana clearingmedlemmar, c) metoden för bedömning av återhämtningsplaner, d) innehållet i resolutionsplanerna, e) ordningsföljden för fördelning, maximiperioden och maximiandelen avseende den centrala motpartens årliga vinst inom ramen för ersättningsmekanismen vid återhämtning, f) de uppgifter som är relevanta för utförandet av värderingar, g) metoden för att beräkna den buffert för ytterligare förluster som ska ingå i preliminära värderingar, h) de minimiuppgifter som bör ingå i en omorganiseringsplan för av verksamheten, i) de kriterier som en omorganiseringsplan för verksamheten ska uppfylla, j) metoden för slutlig värdering enligt principen ”inte sämre villkor för borgenär” samt k) villkoren för att clearingmedlemmar ska kunna överföra ersättning till sina kunder i linje med kontraktssymmetriprincipen och de villkor på vilka det kan anses vara proportionellt.

(82) Kommissionen bör kunna tillfälligt upphäva ett clearingkrav som inrättats enligt artikel 5 i förordning (EU)

nr 648/2012 efter en begäran från resolutionsmyndigheten för en central motpart i resolution eller dess behöriga myndighet, på eget initiativ eller på begäran av den behöriga myndighet som ansvarar för övervakningen av en clearingmedlem i en central motpart i resolution, och efter att ha erhållit ett icke-bindande yttrande från Esma, för en särskild typ av motpart eller för särskilda klasser av OTC-derivat som clearas av en central motpart i resolution. Beslut om tillfälligt upphävande av clearingkravet bör bara tas om det är nödvändigt för att bevara finansiell stabilitet och marknadens förtroende, särskilt för att undvika spridningseffekter och förhindra att motparter och investerare har höga och osäkra riskexponeringar gentemot en central motpart. När kommissionen antar sitt beslut bör den beakta resolutionsmålen, kriterierna i förordning (EU) nr 648/2012 vad gäller OTC-derivat som ska omfattas av clearingkravet för de OTC-derivat för vilka tillfälligt upphävande begärts och huruvida ett tillfälligt upphävande av clearingkravet är nödvändigt för att bevara den finansiella stabiliteten eller de finansiella marknadernas korrekta funktionssätt i unionen. Esma bör ha möjlighet att begära att kommissionen tillfälligt upphäver handelsskyldigheten i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/201 4 (11), om Esma anser att ett tillfälligt upphävande av clearingkravet innebär en väsentlig ändring av kriterierna för handelsskyldigheten. Upphävandet bör vara av tillfällig art, med möjlighet till förlängning. På samma sätt bör uppgiften för den centrala motpartens riskkommitté, såsom fastställs i artikel 28 i förordning (EU) nr 648/2012, stärkas för att ytterligare uppmuntra den centrala motparten att hantera sina risker försiktigt och förbättra sin resiliens.

Riskkommitténs medlemmar bör ha möjlighet att underrätta den behöriga myndigheten om den centrala motparten inte följer riskkommitténs råd, och företrädare för clearingmedlemmar och kunder i riskkommittén bör kunna använda information som lämnats för att övervaka deras exponeringar mot en central motpart i enlighet med konfidentialitetsskyddet och utan att det påverkar tillämpningen av de begränsningar för informationsutbyte som fastställs i konkurrensrätten. Slutligen bör de centrala motparternas resolutionsmyndigheter också ges tillgång till all nödvändig information i transaktionsregister. Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 648/2012 och (EU) 2015/2365 (12) bör därför ändras i enlighet med detta.

(83) För att säkerställa ett korrekt genomförande av FSB:s referensräntereform är det nödvändigt att göra det klart för

marknadsdeltagarna att transaktioner som ingåtts eller förnyats innan clearing- eller marginalkrav börjat tillämpas på OTC-derivattransaktioner som hänvisar till en referensränta (äldre transaktioner) inte kommer att omfattas av kraven i förordning (EU) nr 648/2012 när de förnyats enbart i syfte att genomföra eller förbereda genomförandet av referensräntereformen. Detta skulle också förhindra varje risk för att unionens motparter till dessa äldre transaktioner är oförberedda när ett specifikt referensvärde ändras väsentligt eller upphör, vilket minskar den därmed sammanhängande oron för den finansiella stabiliteten. En sådan strategi ligger i linje med de internationella riktlinjerna från Baselkommittén för banktillsyn och Internationella organisationen för värdepapperstillsyn (Iosco).

(11) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om

ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 84).

(12) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2365 av den 25 november 2015 om transparens i transaktioner för

värdepappersfinansiering och om återanvändning samt om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 337, 23.12.2015, s. 1).

Bilaga 2

L 22/16

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.1.2021

(84) För att genomföra resolution av centrala motparter på ett ändamålsenligt sätt bör de skyddsåtgärder som föreskrivs i

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/E G (13) inte tillämpas på några begränsningar av verkställigheten av ett avtal om finansiellt säkerhetsställande eller av verkan av ett avtal om finansiell säkerhet eller slutavräknings- eller kvittningsbestämmelser som föreskrivs i denna förordning.

(85) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 (14), 2004/25/EG (15) och 2007/36/E G (16) innehåller regler

om skydd av aktieägare i och borgenärer till centrala motparter som ingår i tillämpningsområdet för de direktiven. I en situation där resolutionsmyndigheterna behöver agera snabbt enligt denna förordning skulle de reglerna kunna hindra resolutionsmyndigheterna från att vidta ändamålsenliga resolutionsåtgärder och tillämpa resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter på ett ändamålsenligt sätt. Undantagen enligt direktiv 2014/59